I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1995/96:85 med förslag
om införande av ett nytt
straffprocessuellt tvångsmedel benämnt
hemlig kameraövervakning, dels
proposition 1995/96:14 med förslag till
en förlängning av giltighetstiden för
1952 års tvångsmedelslag.
Förslaget beträffande hemlig
kameraövervakning innebär i korthet att
spaning mot en för grövre brottslighet
skäligen misstänkt person i vissa fall
skall kunna bedrivas genom användande
av dolda fjärrmanövrerade
övervakningskameror. Utskottet, som
anser att regeringen i förslaget funnit
en lämplig avvägning mellan intresset
av att dels effektivt kunna bekämpa den
grova brottsligheten, dels upprätthålla
ett starkt skydd för den personliga
integriteten och rättssäkerheten,
tillstyrker propositionen. Utskottet
avstyrker i samband härmed bifall till
fyra motioner varav tre väckts med
anledning av propositionen och en
väckts under den allmänna motionstiden
i år. I denna del föreligger fyra
reservationer varav en från (v, mp) och
tre från (fp) samt ett särskilt
yttrande från (fp).
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag om förlängning av
giltighetstiden för 1952 års
tvångsmedelslag. I samband härmed
avstyrker utskottet bifall till två
motioner. I denna del föreligger en
reservation från (v, mp).
Propositionerna
I proposition 1995/96:14 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att
riksdagen antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.
I proposition 1995/96:85 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att
riksdagen antar de i propositionen
framlagda, av Lagrådet granskade,
förslagen till
1. lag om hemlig kameraövervakning,
2. lag om ändring i lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1990:484)
om övervakningskameror m.m.
Lagförslagen har fogats till
betänkandet, se bilaga 1-2.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
proposition 1995/96:14
1995/96:Ju2 av Kia Andreasson (mp) vari
yrkas att riksdagen avslår proposition
1995/96:14.
1995/96:Ju3 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen avslår
proposition 1995/96:14 om fortsatt
giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.
Motioner väckta med anledning av
proposition 1995/96:85
1995/96:Ju9 av Kia Andreasson m.fl.
(mp) vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens proposition 1995/96:85.
1995/96:Ju10 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens proposition 1995/96:85 om
hemlig kameraövervakning enligt vad i
motionen anförts om
integritetskränkning.
1995/96:Ju11 av Siw Persson och Bengt
Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen antar regeringens
förslag med den ändring av 3 § andra
stycket lagen om hemlig
kameraövervakning i enlighet med vad
som har anförts i motionen,
2. att riksdagen, vid avslag på
yrkande 1, avslår regeringens
proposition 1995/96:85,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av tillämpningen
av lagen om hemlig kameraövervakning,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om det fortsatta
utredningsarbetet om hemlig
kameraövervakning.
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1995
1994/95:Ju712 av Eva Eriksson (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lag som tillåter
kamerabevakning utanför bank- och
postlokaler.
Utskottet
Inledning
I 1 kap. 2 § tredje stycket
regeringsformen (RF) finns en
grundläggande bestämmelse om skydd för
den enskildes personliga integritet.
Där sägs bl.a. att det allmänna skall
värna den enskildes privatliv och
familjeliv. Skyddet för den personliga
integriteten regleras genom ett flertal
bestämmelser på olika konstitutionella
nivåer i grundlag, vanlig lag,
förordningar och myndig
hetsföreskrifter.
I 2 kap. RF finns bestämmelser om
skydd för medborgarna mot tvångsmedel
från det allmänna. Bestämmelserna
innebär att varje medborgare gentemot
det allmänna är skyddad mot bl.a.
husrannsakan och liknande intrång, mot
undersökning av brev eller andra
förtroliga försändelser samt mot hemlig
avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller andra förtroliga
meddelanden (2 kap. 6 § RF). Dessa
grundläggande fri- och rättigheter får
begränsas endast genom lag och endast
för att tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningarna får aldrig gå utöver
vad som är nödvändigt eller utgöra hot
mot den fria åsiktsbildningen.
Begränsningar av det nu angivna skyddet
finns i bl.a. rättegångsbalken (RB) och
hänför sig där till förfarandet vid
förundersökning i brottmål. Reglerna i
27 kap. 18 och 19 §§ RB om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning utgör exempel på sådana
lagreglerade begränsningar.
Någon begränsning av grundlagsskyddet
mot hemlig avlyssning, s.k. buggning,
lik den som gäller för hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning finns inte. Buggning är
kriminaliserad genom straffbestämmelsen
om olovlig avlyssning i 4 kap. 9 a §
brottsbalken (BrB).
Mot hemlig optisk övervakning saknas
grundlagsskydd. Det finns inte heller
någon bestämmelse i BrB som
kriminaliserar hemlig optisk
övervakning. Förbud mot sådan
övervakning följer av bestämmelserna i
lagen om övervakningskameror m.m.
Europeiska konventionen den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen) med
tilläggsprotokoll inkorporerades i
svensk rätt år 1994 (prop. 1993/94:117,
KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5, rskr. 11,
SFS 1994:1219). I konventionens artikel
8 första punkten tillförsäkras envar
rätt till skydd för sitt privatliv och
familjeliv, sitt hem och sin korrespon
dens. Begränsningar i dessa rättigheter
får ske endast om åtgärden är förenlig
med de undantag som ställs upp i
artikel 8 andra punkten, vari sägs att
offentlig myndighet icke må störa
åtnjutandet av denna rättighet med
undantag för vad som är stadgat i lag
och i ett demokratiskt samhälle är
nödvändigt med hänsyn till landets
yttre säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska
välstånd, förebyggandet av oordning
eller brott, hälsovården, skyddandet av
sedligheten eller av andra personers
fri- och rättigheter.
I 2 kap. 23 § RF har intagits en
bestämmelse som föreskriver att lag
eller annan föreskrift inte får
meddelas i strid med Sveriges åtaganden
på grund av konventionen.
Proposition 1995/96:85
Bakgrund
Polisens användning av
övervakningskameror i sin
brottsutredande verksamhet m.m.
År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-
övervakning (prop. 1975/76:194,
1976/77:JuU14, rskr. 93). Dessförinnan
saknades i princip lagstiftning om
sådan övervakning. Lagen kom till för
att förstärka den enskildes skydd mot
integritetskränkningar i samband med
övervakning och bevakning med hjälp av
TV-apparatur. I lagstiftningsärendet
diskuterades huruvida även polisens
användning av övervakningskameror
skulle omfattas av den nya lagen.
Departementschefen uttalade därvid att
det var av betydelse att regler om
polisens och andra myndigheters TV-
övervakning inte var eller kunde
framstå som mer liberala än de som
gällde för övriga (prop. s. 25). Den i
lagen föreskrivna tillståndsplikten för
TV-övervakning kom således att gälla
även för polisen.
Lagen om övervakningskameror (prop.
1989/90:119, JuU34, rskr. 320) trädde i
kraft den 1 juli 1990 och ersatte då
lagen om TV-övervakning. Lagen inleds
med en legaldefinition av begreppet
övervakningskameror. Med
övervakningskameror avses TV-kameror,
andra optisk-elektroniska instrument
och därmed jämförbara utrustningar som
är uppsatta så att de, utan att
manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning (1 §). I lagen
uppställs ett generellt krav på att
övervakningskameror skall användas med
tillbörlig hänsyn till enskildas
personliga integritet (2 §). Vidare
föreskrivs att upplysning om en
övervakningskamera skall lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat
verksamt sätt (3 §). Undantag från
upplysningsplikten görs för
övervakningskameror som används till
skydd av en anläggning eller ett område
som enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen
(1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. förklarats utgöra
skyddsobjekt samt för
övervakningskamera som används av en
polismyndighet vid automatisk
hastighetsövervakning. Länsstyrelsen
får dessutom i andra fall medge
undantag från upplysningsplikten, om
det finns synnerliga skäl för det.
Lagen om övervakningskameror gäller i
likhet med föregångaren all användning
av fjärrstyrda övervakningskameror och
reglerar således även polisens
hantering av denna apparatur. Detta
innebär att förbudet mot att använda
dolda fjärrmanövrerade
övervakningskameror vid en
förundersökning finns kvar. Lagen
omfattar dock inte användningen av
handmanövrerade övervakningskameror,
och polisen är således oförhindrad att
använda sådana kameror i sin
verksamhet.
Eftersom polisens användning av
övervakningskameror präglas av att den
i många fall måste ske dolt för att
fylla sin funktion, innebär det anförda
att polisen i dag huvudsakligen är
hänvisad till att använda dolda
handmanövrerade TV-kameror. Det finns
enligt regeringen dock flera
olägenheter med en sådan arbetsmetod.
Den är bl.a. mycket personal- och
kostnadskrävande.
Lagen om övervakningskameror m.m. ger
emellertid en viss möjlighet för
polisen och andra att använda dolda
övervakningskameror. Enligt 3 § tredje
stycket kan Länsstyrelsen som nyss
nämnts medge undantag från skyldigheten
att meddela upplysningar om
övervakningskamerans existens om det
finns synnerliga skäl för det. Det
anges i propositionen (1989/90:119
s. 43) att det skall vara fråga om
undantagssituationer där det finns ett
starkt behov av att använda en
övervakningskamera utan att behöva
informera om den, bl.a. fall där
hänsynen till allmän ordning och
säkerhet gör sig särskilt starkt
gällande, t.ex. vid övervakning av här
i landet anordnade internationella
sammankomster, vissa utländska
statsbesök och liknande arrangemang.
Polisens användning av
övervakningskameror har alltsedan
tillkomsten av 1977 års lag om TV-
övervakning varit föremål för
diskussion i olika sammanhang, bl.a. i
ett flertal utredningar.
Tvångsmedelskommittén anförde i
delbetänkandet (Ds Ju 1981:22) Hemlig
avlyssning m.m. att övervakning med
dold fjärrstyrd TV-kamera kan ses som
den optiska motsvarigheten till hemlig
avlyssning genom dold mikrofon med den
skillnaden att medborgarna inte är
skyddade mot TV-övervakning genom
grundlagen eller BrB utan endast genom
lagen om TV-övervakning. Kommittén
uttalade att TV-övervakning av det slag
som regleras i lagen om TV-övervakning
(övervakning av plats som är upplåten
för eller eljest nyttjas av
allmänheten ) inte är av så
integritetsvådlig natur att det fanns
anledning att på ett mera påtagligt
sätt begränsa tvångsmedlets användning
inom polisens brottsutredande
verksamhet. I linje härmed föreslog
kommittén att polisen skulle få använda
övervakningskameror vid utredning av
brott för vilka det endast var
föreskrivet fängelse.
År 1982 tillsattes Narkotikakommissionen
med uppgift att lämna förslag om
åtgärder mot narkotikamissbruket. I
kommissionens PM nr 5, Polisens
insatser mot narkotikan, föreslog
kommissionen att lagen om TV-
övervakning skulle ändras så att den
inte gällde kameror som polisen använde
vid spaning och utredning av
narkotikabrott. Kommissionen ansåg att
det från integritetssynpunkt knappast
kunde vara någon avgörande skillnad om
polisen vid sidan av kikare och andra
kameror också fick utnyttja TV-kameror.
Kommissionen menade vidare att TV-
övervakning på en plats där man ändå
alltid löper risk att iakttas med andra
metoder inte kunde vara alltför
integritetskränkande, även om den inte
skedde öppet.
Utredningen om TV-övervakning m.m.
fick år 1985 i uppdrag att se över
lagen om TV-övervakning. Enligt
direktiven (dir. 1985:39) skulle
utredaren bl.a. uppmärksamma de
särskilda problem som kunde vara
förenade med polisens användning av TV-
övervakning. I betänkandet (SOU
1987:74) Optisk-elektronisk övervakning
föreslog utredningen att polisen skulle
få rätt att efter tillstånd från
domstol använda dold
vvervakningsapparatur vid
förundersökning i brottmål. Enligt
förslaget skulle domstolen kunna
meddela sådant tillstånd endast om
någon var skäligen misstänkt för brott
för vilket det inte var stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år
och under förutsättning att åtgärden
var av synnerlig vikt för utredningen.
Vidare föreslog utredningen att
tvångsmedlet skulle omfattas av
bestämmelserna i 1952 års
tvångsmedelslag, dvs. att övervakning
med dolda TV-kameror skulle få användas
vid utredning av vissa allmänfarliga
brott, vissa högmålsbrott och vissa
brott mot rikets säkerhet, även om det
för brottet var föreskrivet ett
straffminimum på mindre än två år.
Samtliga dessa förslag om polisens
rätt att få använda dolda fjärrmanövre
rade TV-kameror i den brottsutredande
verksamheten togs under övervägande i
proposition 1988/89:124 om vissa
tvångsmedelsfrågor. Departementschefen
uttalade där att hon inte ansåg att
användningen av sådana kameror borde
införas som metod i det reguljära
polisarbetet mot narkotikabrottslighet
och annan grov brottslighet. Hon
poängterade dock att detta
ställningstagande i första hand tog
sikte på förundersökningar i allmänhet.
Såvitt avsåg Säkerhetspolisens
arbetsmetoder hänvisade hon till SÄPO-
kommitténs då pågående arbete.
I sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)
SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder,
personalkontroll och meddelarfrihet tog
SÄPO-kommittén upp till behandling
bl.a. frågor om Säkerhetspolisens
arbetsmetoder. Så behandlades t.ex.
frågan om det borde införas en
möjlighet för Säkerhetspolisen att i
vissa situationer få använda dels
hemlig teknisk avlyssning med hjälp av
dolda mikrofoner, s.k. buggning, dels
övervakning med dolda fjärrstyrda
kameror. Kommittén kom i betänkandet
fram till att Säkerhetspolisen under
vissa förutsättningar borde få använda
såväl dolda mikrofoner som dolda
fjärrmanövrerade kameror vid
brottsutredningar. Kommittén motiverade
sitt ställningstagande vad gäller
användningen av kameror bl.a. med att
övervakning med handmanövrerade kameror
kan vara riskfylld för den som sköter
kameran och att användningen kan
innebära att en pågående utredning
avslöjas. Enligt kommittén borde
reglerna för användningen av dolda
kameror utformas på motsvarande sätt
och efter samma grundprinciper som
gäller för tvångsmedel.
Säkerhetspolisen överlämnade i
december 1994 en promemoria till
Justitiedepartementet (dnr 94/4922),
där man uppger att Säkerhetspolisen
behöver få tillgång till moderna
tekniska hjälpmedel för att kunna
bedriva en effektiv spaningsverksamhet
och att dolda fjärrmanövrerade
övervakningskameror utgör ett sådant
hjälpmedel. Säkerhetspolisen föreslog i
promemorian vissa lagändringar.
I ärendet föreligger en skrivelse från
Generaltullstyrelsen i vilken hemställs
om riksdagens uttalande att den nya
regleringen om hemlig kameraövervakning
skall vara tillämplig inte endast i
polisens brottsutredande verksamhet
utan också när tullen bedriver
förundersökning.
Pågående utredning m.m.
Den 16 februari 1995 beslutade
regeringen att tillsätta en särskild
utredare för att se över frågor om
användningen av övervakningskameror.
Enligt direktiven (dir. 1995:18) skall
utredningen, som antagit namnet
Utredningen om användningen av
övervakningskameror, göra en
genomgripande översyn av reglerna i
lagen om övervakningskameror m.m. I
utredningens uppdrag ingår att särskilt
överväga bl.a. frågan om en utvidgad
rätt för polisen att använda
övervakningskameror. Utredningen
överlämnade i juli 1995 delbetänkandet
(SOU 1995:66) Polisens användning av
övervakningskameror vid
förundersökning. Betänkandet har
remissbehandlats. Propositionen bygger
på utredningens förslag.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett nytt
tvångsmedel, hemlig kameraövervakning,
införs. Förslaget innebär att polisen
skall kunna bedriva spaning mot en
person genom att använda dolda
fjärrmanövrerade övervakningskameror.
Den föreslagna regleringen ansluter
nära till bestämmelserna i RB om hemlig
teleavlyssning.
Dolda fjärrmanövrerade
övervakningskameror skall få användas
vid förundersökning angående brott för
vilket minimistraffet inte understiger
två års fängelse samt vid försök,
förberedelse eller stämpling till
sådant brott om gärningen är straffbar.
Beslut om tillstånd till hemlig
kameraövervakning skall fattas av
rätten på ansökan av åklagaren. Hemlig
kameraövervakning får användas endast
om någon är skäligen misstänkt för
brottet och åtgärden är av synnerlig
vikt för utredningen. Domstolens
tillstånd skall meddelas att gälla för
viss tid och viss plats. Enligt
förslaget skall alla de platser som det
kan antas att den misstänkte kommer att
uppehålla sig på kunna övervakas.
Förslaget innehåller också regler om
hävande av beslut och granskning och
bevarande av upptaget bildmaterial.
Även i dessa delar ansluter förslaget
till reglerna om hemlig teleavlyssning.
Vidare föreslås att lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål skall
omfatta också hemlig kameraövervakning.
Det nya tvångsmedlet skall således i
vissa fall kunna användas även vid
utredning av allmänfarliga brott, vissa
högmålsbrott och vissa brott mot rikets
säkerhet även om det för brottet är
föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år.
I propositionen föreslås att
bestämmelserna om hemlig
kameraövervakning tas in i en ny lag
vars giltighet begränsas till elva
månader. Lagändringarna föreslås träda
i kraft den 1 februari 1996.
Utskottets överväganden
Hemlig kameraövervakning
I motionerna Ju9 (mp) och Ju10 (v)
yrkas avslag på propositionen. I
motionerna anförs sammanfattningsvis
att det saknas tillräckliga skäl att
införa ett så starkt
integritetskränkande tvångsmedel som
hemlig kameraövervakning. I motionerna
ifrågasätts också om förslagen är
förenliga med bestämmelserna i RF om
skydd för den enskildes personliga
integritet och Europakonventionen till
skydd för de mänskliga fri- och
rättigheterna.
I motion Ju11 (fp) framhålls att det i
propositionen uppställda kravet på
anknytning mellan den misstänkte och
den plats som kan komma att bli föremål
för kameraövervakning är så lågt ställt
att det innebär en påtaglig risk för
att övervakningen huvudsakligen kommer
att omfatta personer som inte har något
som helst samband med brottsutredningen
och att många oskyldiga personer
därigenom kommer att bli utsatta för
betydande integritetskränkningar. I
motionen yrkas att 3 § andra stycket i
regeringens lagförslag ändras så att
omfattningen av kameraövervakningen
begränsas. Om detta yrkande inte skulle
vinna bifall yrkas i andra hand avslag
på propositionen i dess helhet.
Lagen om övervakningskameror m.m.
omfattar, som tidigare framgått, även
polisens användning av dolda
fjärrstyrda övervakningskameror. Detta
innebär att den i lagen föreskrivna
tillståndsplikten i princip gäller
också för polisens verksamhet. Eftersom
polisens användning av
övervakningskameror präglas av att den
i många fall måste vara hemlig för att
fylla sin funktion, innebär det att
polisen i dag huvudsakligen är hänvisad
till att använda handmanövrerade TV-
kameror. Av propositionen (s. 19)
framgår att denna metod, som är
oreglerad, är förenad med en rad
olägenheter. I vissa situationer är det
inte möjligt att bedriva övervakning
med spanare utrustade med
handmanövrerade kameror, t.ex. därför
att förhållandena på platsen inte
tillåter att en spanare håller sig
dold. Även om det i och för sig skulle
vara möjligt att dölja en spanare kan
det vara omöjligt att avlösa denne utan
risk för upptäckt. I andra fall måste
övervakningen pågå under så lång tid
att man inte kan avvara nödvändiga
personalresurser. Detsamma gäller
övervakningar som kräver att många
spanare tjänstgör samtidigt, vilket
exempelvis kan vara fallet när
övervakningen avser en byggnad med
flera in- och utgångar. Ett annat
problem vid spaning - som hänger samman
med att antalet spanare är begränsat -
är enligt regeringen att det finns risk
för att spanaren blir igenkänd om han
måste befinna sig i den övervakade
personens närhet. Det kan i sådana fall
vara svårt för en spanare att undvika
att bli avslöjad. Övervakning med
handmanövrerade kameror kan enligt
regeringen också medföra fara för
spanarens personliga säkerhet. I dessa
fall innebär en övervakning helt enkelt
en alltför stor risk för att han skall
angripas av dem som övervakas. I sådana
situationer måste man av säkerhetsskäl
avstå från övervakning. I de nu
beskrivna situationerna skulle
övervakning med dolda
övervakningskameror enligt regeringens
uppfattning vara mycket värdefull.
En fördel med dolda
övervakningskameror är enligt
regeringen att de i vissa avseenden är
överlägsna människan i
registreringsförmåga. En dold
övervakningskamera kan av tekniska skäl
registrera händelser som en
handmanövrerad kamera inte registrerar,
eftersom den spanare som bemannar
kameran aldrig upptäcker att det finns
något intressant att dokumentera. Det
är emellertid ofrånkomligt att det i de
flesta fall är en fördel att ha
personal på platsen. Användningen av
dolda övervakningskameror kan enligt
regeringen alltså inte ersätta
användningen av handmanövrerade TV-
kameror utan får snarare ses som ett
komplement till sådana kameror.
Problemen med handmanövrerade kameror
gäller enligt regeringen såväl för den
öppna polisen som för Säkerhetspolisen.
För Säkerhetspolisens del är användning
av dolda övervakningskameror särskilt
intressant i arbetet med att avslöja
brott mot rikets säkerhet och bekämpa
terrorism. I detta arbete bedrivs
spaning i olika former, varav en är
s.k. objektsspaning, som bedrivs mot
såväl personer som platser. Syftet med
spaningen är oftast att observera en
persons förehavanden, att identifiera
de personer som vederbörande träffar
eller att se vad som händer på en viss
plats. En förutsättning för att detta
skall kunna genomföras effektivt är att
personen eller platsen kan övervakas
under en längre tid. Vid
spaningsinsatser av detta slag används
i dag i relativt stor utsträckning
övervakning med handmanövrerade TV-
kameror.
Regeringen anser att en rätt att
använda dolda övervakningskameror
skulle innebära att polisen dels kan
utföra spaningsuppgifter mot mål där
detta hittills inte varit möjligt, dels
utföra en effektivare spaning med
större precision samt dessutom frigöra
spaningspersonal för andra insatser.
I propositionen konstateras (s. 21)
att all tvångsmedelsanvändning utgör
intrång i den privata sfären. Beroende
på vilket tvångsmedel som används blir
det fråga om ingrepp i den personliga
integriteten i fysisk mening (skyddet
för den personliga friheten), den
kroppsliga integriteten (skyddet för
kroppens integritet mot ingrepp i
kroppen eller våld mot kroppen) eller
den personliga integriteten i ideell
mening (skyddet för privatlivet och för
personligheten). Exempel på tvångsmedel
som innebär intrång av sistnämnda slag
är hemlig teleavlyssning.
Vid en jämförelse mellan hemlig
teleavlyssning och användningen av
dolda övervakningskameror finner man
enligt regeringen vissa likheter. Båda
metoderna är hemliga till sin natur och
måste ske dolt för att fylla sin
funktion. Detta innebär att den person
som tvångsmedlet riktas mot inte har
någon möjlighet att ifrågasätta
beslutet. Det skydd mot missbruk av
olika tvångsmedel som ligger i att den
som drabbas av åtgärden kan få saken
prövad av domstol faller bort. Rätten
att överklaga blir illusorisk. Inte
heller kan någon kontroll ske från
allmänhetens sida, eftersom reglerna om
sekretess hindrar massmedia och
allmänheten från insyn i ärendet.
Hemlig teleavlyssning och användning
av dolda övervakningskameror företer
stora likheter även med avseende på
omfattningen av det intrång i den
personliga integriteten som kan bli
följden av tvångsmedelsanvändningen.
Enligt regeringens mening kan
övervakning med dold övervakningskamera
i vissa situationer vara ett väl så
ingripande tvångsmedel som hemlig
teleavlyssning. Vid bedömningen av om
en användning av dolda
övervakningskameror bör tillåtas måste
därför en avvägning göras mellan
intresset av effektivitet i den
brottsutredande verksamheten och ett
starkt skydd för den personliga
integriteten.
När det gäller frågan huruvida
samtliga platser som den misstänkte kan
antas komma att uppehålla sig på skall
kunna övervakas eller om det bör
införas någon begränsning härvidlag
noterar regeringen inledningsvis att
vissa begränsningar redan följer av
reglerna i 4 kap. BrB om brott mot
frihet och frid. Att t.ex. tränga in i
någons hem för att där montera en dold
övervakningskamera är således
förbjudet. Enligt regeringens mening
saknas skäl att göra några ändringar i
detta avseende. En annan sak är att
sådana utrymmen och platser kan bevakas
så länge kameran placeras på något
annat ställe. Vidare är t.ex. en
privatperson oförhindrad att frivilligt
upplåta sin bostad eller trädgård för
att polisen där skall kunna montera en
övervakningskamera och övervaka någon
annan. Frågan är emellertid om
användningen av det föreslagna
tvångsmedlet bör begränsas ytterligare,
t.ex. till övervakning endast av
allmänna platser eller platser dit
allmänheten har tillträde. En annan
tänkbar begränsning är enligt
regeringen att förbjuda övervakning med
dolda övervakningskameror av vissa
särskilt integritetskänsliga platser.
Regeringen anser att det skulle
innebära ett allvarligt avbräck från
effektivitetssynpunkt om användningen
av dolda övervakningskameror
begränsades på något av dessa sätt.
Enligt regeringens uppfattning
förefaller det tämligen onyanserat att
t.ex. förbjuda en övervakning som
består i att övervakningskameran riktas
mot fönstret i en bostad, eftersom
omständigheterna ibland uppenbarligen
kan vara sådana att tvångsmedlet bör
kunna komma i fråga även för
bostadsutrymmen. Samma resonemang gör
sig enligt regeringen också gällande
avseende platser som kan antas vara
särskilt integritetskänsliga.
Regeringen föreslår således ingen
begränsning av de platser som får
övervakas med dolda övervakningskameror
utom de som följer av att åtgärden
endast får avse sådan plats där den
misstänkte kan antas komma att
uppehålla sig och av de allmänna
principer som gäller för all
tvångsmedelsanvändning.
Allmänna principer för
tvångsmedelsanvändning är i första hand
ändamålsprincipen, behovsprincipen och
proportionalitetsprincipen, vilka
anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §
RF. Ändamålsprincipen innebär att en
myndighets befogenhet att använda
tvångsmedlet skall vara bunden till det
ändamål för vilket tvångsmedlet har
beslutats. Behovsprincipen innebär att
en myndighet får använda ett
tvångsmedel bara när det finns ett
påtagligt behov och en mindre
ingripande åtgärd inte är tillräcklig.
Proportionalitetsprincipen, som är
lagfäst i 24-27 kap. RB, innebär att en
tvångsåtgärd i fråga om art, styrka,
räckvidd och varaktighet skall stå i
rimlig proportion till vad som står att
vinna med åtgärden.
Regeringen finner för sin del att den
omständigheten att dolda
övervakningskameror endast får användas
för utredning av grova brott, att
åtgärden endast får avse den som är
skäligen misstänkt, att åtgärden måste
vara av synnerlig vikt för utredningen
samt att bl.a.
proportionalitetsprincipen skall
tillämpas vid tillståndsgivningen utgör
tillräckliga garantier för att
tvångsmedlet endast kommer att användas
i de fall det kan anses befogat.
Utskottets ställningstagande
När det gäller frågan om införande av
en möjlighet till användande av dolda
övervakningskameror i brottsutredande
syfte föreligger i ärendet tre
huvudlinjer. Dessa är bifall till
regeringsförslaget, bifall till
användande av dolda övervakningskameror
med ett i förhållande till
regeringsförslaget inskränkt
användningsområde och slutligen avslag
på propositionen i dess helhet.
Utskottet konstaterar inledningsvis
att den föreslagna lagstiftningen,
vilken är avsedd att vara tidsbegränsad
i avbidan på slutförandet av den
pågående översynen av lagen om
övervakningskameror m.m., har utformats
efter mönster av reglerna i 27 kap. RB
om hemlig teleavlyssning. I lagen
uppställs garantier för att tillstånd
endast ges, om åtgärden är av synnerlig
vikt för utredningen och avser
allvarligare brottslighet för vilken
någon är skäligen misstänkt, samt för
att övervakningen inte blir alltför
omfattande eller långvarig.
Utskottet vill i sammanhanget tillägga
att Lagrådet har att granska huruvida
föreslagna lagar är förenliga med
grundlagarna bl.a. med avseende på
innehåll. Det i 2 kap. 23 § RF
grundlagsfästa skyddet mot lagstiftning
som strider mot Europakonventionen
innebär att Lagrådet haft att granska
även frågan om det aktuella
lagförslaget uppfyller
Europakonventionens krav. Lagrådet har
inte funnit skäl till erinran mot
förslagen i propositionen.
Enligt utskottets mening är det från
kriminalpolitisk synpunkt angeläget att
hemliga övervakningskameror kan ingå
som ett tekniskt hjälpmedel vid
utredning av så grova brott som den
föreslagna lagstiftningen tar sikte på.
Eftersom hemlig kameraövervakning till
sin natur är starkt
integritetskränkande är det från
rättssäkerhetssynpunkt viktigt att
förutsättningarna för dess användning
är noggrant avvägda och preciserade.
Det är också angeläget att ha regler
som inte är tänjbara och att
eftersträva ett beslutsförfarande som
så långt det är möjligt garanterar en
korrekt tillståndsgivning. Regeringen
har i förslaget bemästrat uppkommande
problem rörande rättssäkerheten och den
personliga integriteten, samtidigt som
den tillgodoser intresset av att
effektivt kunna bekämpa den allvarliga
brottsligheten. Utskottet tillstyrker
således propositionen. Utskottets
ställningstagande innebär att
motionerna Ju9, Ju10 och Ju11 i nu
behandlade delar avstyrks. Till
enskildheter i förslaget återkommer
utskottet i det följande.
I sammanhanget konstaterar utskottet
att den aktuella lagstiftningen torde
vara tillämplig såväl när tullen som
när polisen biträder åklagaren vid en
förundersökning.
Mot bakgrund av dold
kameraövervaknings starkt
integritetskränkande natur vill
utskottet avslutningsvis understryka
den utomordentliga vikten av att
användningen av tvångsmedlet begränsas
så långt det är möjligt beträffande
såväl omfattning som den tid som
åtgärderna pågår. Av särskild betydelse
i sammanhanget är, såsom regeringen
också understrukit i propositionen, att
personer som är ovidkommande för en
brottsutredning i möjligaste mån inte
drabbas av tvångsmedlet.
Parlamentarisk kontroll
I motion Ju11 (fp) yrkas ett riksdagens
tillkännagivande om att regeringens
redovisning till riksdagen om de
brottsutredande myndigheternas
tillämpning av bestämmelserna i lagen
om hemlig kameraövervakning skall ske
kvartalsvis i stället för årligen som
föreslås i propositionen. I motionen
understryks även vikten av att
regeringens redovisning också belyser i
vilken omfattning personer som är
ovidkommande för en brottsutredning har
drabbats av tvångsmedlet.
I enlighet med riksdagens önskemål
(JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop.
1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313)
redovisar regeringen årligen hur
reglerna i RB om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning har
tillämpats (se senast skr. 1995/96:9,
JuU1, rskr. 17). Detsamma gäller
tillämpningen av lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll (se senast
skr. 1994/95:132, JuU10, rskr. 197).
I propositionen anför regeringen att
den redovisning som lämnas till
riksdagen angående hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning allmänt sett torde vara
av stort värde. Regeringen anser därför
att motsvarande redovisning bör lämnas
när det gäller det nya tvångsmedlet
hemlig kameraövervakning och att
redovisningen bör omfatta uppgifter om
bl.a. antalet ärenden och meddelade
tillstånd, vilka brott det varit fråga
om, vilka tillståndstider som har
förekommit, hur länge
tvångsmedelsanvändningen i det enskilda
fallet rent faktiskt har pågått samt i
vilken utsträckning hemlig
kameraövervakning har fyllt avsett
ändamål. Därutöver bör redovisningen
enligt regeringen också belysa i vilken
omfattning personer som är ovidkommande
för en brottsutredning har drabbats av
tvångsmedlet.
I det ovannämnda ärendet från våren
1982 (JuU 1981/82:54) rörande
parlamentarisk kontroll i fråga om
teleavlyssning upprepade utskottet ett
uttalande som utskottet gjort i ett
ärende rörande telefonavlyssning
tidigare samma år (JuU 1981/82:35),
bl.a. att det är ett viktigt intresse
från demokratisk synpunkt att
diskussionen om enskildas integritet i
förhållande till myndigheterna alltid
hålls levande, inte minst mot bakgrund
av den utveckling som enligt utskottet
hade lett till teknik som innebar
betydligt större risker för
integritetskränkningar än tidigare.
Utskottet anförde vidare att en minskad
vaksamhet när det gäller
integritetsfrågor kan leda till en
avtrubbning i den allmänna
uppfattningen att
integritetskränkningar endast
undantagsvis kan godtas i ett samhälle
av den typ vi har. Utskottet förordade
att den parlamentariska insynen när det
gällde telefonavlyssning borde ske i
form av en årlig redovisning i
proposition eller skrivelse till
riksdagen.
Utskottet, som i sammanhanget återigen
vill slå fast att betydelsen av
vaksamhet i integritetsfrågor inte nog
kan understrykas, anser att regeringens
redovisningar när det gäller
tillämpningen av reglerna om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning varit mycket värdefulla
och nödvändiga för att den
parlamentariska kontrollen skall kunna
upprätthållas.
Erfarenheterna av den kontroll
riksdagen utövar, vilken sträcker sig
över en lång följd av år, har dock
givit vid handen att de förändringar av
antal tillstånd m.m. som förekommit
skett så långsamt över tiden att det
enligt utskottets uppfattning inte står
något att vinna på att införa en
ordning med tätare redovisningar än vid
ett tillfälle årligen. Enligt
utskottets uppfattning torde samma
förhållanden kunna förväntas när det
gäller hemlig kameraövervakning.
Utskottet delar regeringens
uppfattning rörande redovisningens
omfattning och innehåll samt att den
bör ske vid ett tillfälle årligen.
Utskottet tillstyrker således
propositionen också i denna del.
Utskottets ställningstagande innebär
att utskottet avstyrker bifall till
motion Ju11 i nu behandlad del.
Lagteknisk utformning
I motion Ju11 (fp) yrkas riksdagens
tillkännagivande att det fortsatta
utredningsarbetet bör inriktas på att
reglerna om hemlig kameraövervakning
skall införas i RB i stället för att
giltighetstiden för den aktuella
lagstiftningen skall förlängas.
Regeringen anför i propositionen (s.
37) bl.a. att den naturliga platsen för
en reglering av hemlig
kameraövervakning skulle vara RB. Med
hänsyn till lagstiftningens
provisoriska karaktär och till att den
föreslås få begränsad giltighetstid är
en sådan placering enligt regeringen
dock mindre lämplig. Med tanke på att
utredningen om användningen av
övervakningskameror fortsätter sitt
arbete rörande den kameraövervakning
som inte sker dolt, vilket kan påverka
regleringen om den dolda
kameraövervakningen, kommer frågan om
användning av sådana
övervakningskameror enligt regeringen
emellertid att få behandlas på nytt i
ett större sammanhang.
Regeringen anför vidare att det för
närvarande också pågår en relativt
omfattande översyn av olika
straffprocessuella tvångsmedel.
Resultatet av denna översyn kan få
betydelse även för regleringen av
hemlig kameraövervakning. När
utredningsarbetet är avslutat kan
beslut fattas i frågan huruvida
lagstiftningen skall permanentas eller
giltighetstiden för densamma förlängas.
Utskottet delar regeringens
uppfattning såväl i fråga om att den
aktuella regleringen rörande hemlig
kameraövervakning naturligen hör hemma
i RB som att den tills vidare bör vara
intagen i en särskild lag med begränsad
giltighetstid. I likhet med regeringen
anser utskottet att det först när det
pågående utredningsarbetet m.m. har
avslutats är aktuellt att ta ställning
till om, och i sådant fall hur,
regleringen skall permanentas.
Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju11 också i nu behandlad del.
Kameraövervakning utanför post- och
banklokaler
I motion Ju712 (fp) förespråkas att
kameraövervakning skall tillåtas
utanför bank- och postlokaler så att
det bl.a. skall kunna vara möjligt att
identifiera rånare som utanför lokalen
förberett sig för brottet.
Banker och postkontor som ansöker om
att få sätta upp en övervakningskamera
inne i lokalen får regelmässigt
tillstånd till det. För områdena
utanför lokalen medges i dag normalt
inte tillstånd att använda
övervakningskamera.
Utskottet behandlade liknande
motionsyrkanden i ett ärende hösten
1993 (1993/94:JuU4 s. 5f). Utskottet
anförde då att syftet med gällande
lagstiftning är att ge enskilda skydd
mot integritetskränkningar. Kravet på
tillstånd för att använda
övervakningskameror hade, anförde
utskottet, tillkommit för att garantera
integritetsskyddet. Utskottet
konstaterade att införandet av lagen om
övervakningskameror innebar, i
förhållande till vad som tidigare
gällt, att integritetsskyddet för den
enskilde hade stärkts, bl.a. genom att
tillståndskravet hade utvidgats. Denna
förstärkning hade enligt utskottet dock
medfört nya avgränsningsproblem av den
typ som nu aktualiseras i motion Ju712.
Enligt utskottets mening borde frågor
härom tas upp i lämpligt sammanhang.
Utskottet avstyrkte de då föreliggande
motionerna.
I direktiven till den översyn av lagen
om övervakningskameror, vilka utskottet
i det föregående redovisat, sägs bl.a.
att utgångspunkten för uppdraget är att
rätten att använda övervakningskameror
bör utvidgas i sådana fall där
intresset av att bekämpa brott väger
särskilt tungt. I direktiven nämns
bl.a. frågan om kameraövervakning av
närområdet utanför bank- och
postkontor. Utredningen skall vara
avslutad före utgången av maj månad
1996.
Utskottet, som anser att resultatet av
det pågående utredningsarbetet bör
avvaktas innan ställning tas till den
aktuella frågan, avstyrker bifall till
motion Ju712.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att
anföra med anledning av proposition
1995/96:85 och till denna hänförliga
motioner.
Proposition 1995/96:14
Lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innehåller tilläggs- och
undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i RB i fråga
om straffprocessuella tvångsmedel.
Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid
förundersökning angående vissa brott
mot rikets säkerhet och vissa andra
grova brott. Efter den senast gjorda
förlängningen gäller lagen till
utgången av år 1995 (prop. 1994/95:33,
JuU4, rskr. 42, SFS 1994:1489).
1952 års lag gäller vid
förundersökning angående dels
allmänfarliga brott, t.ex. mordbrand
och sabotage, dels vissa högmålsbrott
såsom uppror och olovlig kårverksamhet,
dels vissa brott mot rikets säkerhet,
t.ex. spioneri. Lagen gäller också
försök, förberedelse och stämpling till
dessa brott om sådan gärning är
straffbar. I förhållande till
regleringen i RB innebär lagen
utvidgade möjligheter att använda
tvångsmedlen häktning, beslag,
kvarhållande av postförsändelse m.m.
samt hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning.
SÄPO-kommittén kom i sitt
slutbetänkande (SOU 1990:51)
Säkerhetspolisens arbetsmetoder,
personalkontroll och meddelarfrihet
fram till slutsatsen att det föreligger
ett permanent behov av sådana särskilda
möjligheter till tvångsmedelsanvändning
som 1952 års lag tillhandahåller. På
sikt borde, ansåg kommittén,
bestämmelserna arbetas in i RB.
Säkerhetspolisen har genom en
skrivelse den 1 september 1995 till
regeringen, under åberopande av att
1952 års lag är av utomordentlig vikt
för Säkerhetspolisens verksamhet,
hemställt om att lagen ges fortsatt
giltighet. Säkerhetspolisen har därvid
anfört att lagen alltjämt utgör en
nödvändig grund för Säkerhetspolisens
verksamhet för bekämpning av brott mot
rikets säkerhet och att de möjligheter
till tvångsmedel i särskilda fall som
lagen ger också har utnyttjats i stor
omfattning.
I likhet med Säkerhetspolisen anser
regeringen att lagen, som gäller till
utgången av år 1995, fortfarande
behövs.
Av propositionen framgår bl.a. att
Polisrättsutredningens slutbetänkande
(SOU 1995:47) Tvångsmedel enligt 27 och
28 kap. RB samt polislagen, som bl.a.
innehåller förslag till ändringar av
reglerna om beslag och kvarhållande av
postförsändelse m.m., bereds inom
Justitiedepartementet.
Regeringen gör i propositionen den
bedömningen att resultatet av det
pågående översynsarbetet kan vara
avgörande för frågan om, och i sådant
fall hur, bestämmelserna i 1952 års lag
skall permanentas.
I propositionen föreslås att 1952 års
lag skall fortsätta att gälla till
utgången av år 1996.
Motionerna
I motionerna Ju2 (mp) och Ju3 (v) yrkas
avslag på propositionen. I motion Ju2
anförs bl.a. att en tvångslagstiftning
bör grundas på sakliga förhållanden och
permanentas om behovet av den inte är
övergående. I motion Ju3 kritiseras den
redovisning som lämnas i propositionen
beträffande tillämpningen av 1952 års
lag. Motionärerna, som efterlyser en
redovisning av i vilken utsträckning
lagen använts och varför den behövs,
anser att det bristfälliga
beslutsunderlaget bör leda till att
propositionen avslås.
Utskottets överväganden
Utskottet vill för sin del beträffande
behovet av den reglering som 1952 års
lag innehåller i likhet med föregående
år erinra om SÄPO-kommitténs ovan
redovisade ställningstagande.
I fråga om redovisningen i
propositionen för lagens tillämpning
vill utskottet påminna om utskottets
ställningstagande i det initiativärende
våren 1982 rörande parlamentarisk
kontroll i fråga om telefonavlyssning
som utskottet nämnt i det föregående. I
ärendet efterlyste utskottet en årlig
redovisning till riksdagen i fråga om
telefonavlyssning. Utskottet undantog
emellertid sådana brottmål som avses i
1952 års lag från redovisningskravet.
Utskottet uttalade att utskottet
härvidlag liksom eljest självt kan
inhämta den information som anses
behövlig (JuU 1981/82:54 s. 5; jfr
1988/89:JuU21 s. 9 f och 1990/91:JuU6
s. 3). Det bör också nämnas att
utskottet regelmässigt och med viss
periodicitet brukar inhämta
upplysningar i här aktuella hänseenden
vid besök hos Säkerhetspolisen eller
vid utfrågning med företrädare för
Säkerhetspolisen.
Utskottet, som konstaterar att
reglerna om straffprocessuella
tvångsmedel för närvarande undergår
betydande förändringar samtidigt som
regelsystemet delvis fortfarande är
föremål för översyn, delar regeringens
uppfattning att resultatet av
översynen, i likhet med vad som gäller
för hemlig kameraövervakning, kan vara
avgörande för frågan om och i så fall
hur bestämmelserna i 1952 års lag skall
permanentas. Ett ställningstagande i
denna fråga bör därför anstå tills
detta arbete har avslutats. I avvaktan
därpå bör giltighetstiden för 1952 års
lag förlängas. Utskottets
ställningstagande innebär att utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju2
och Ju3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande hemlig
kameraövervakning
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:85 och med avslag
på motionerna 1995/96:Ju9,
1995/96:Ju10 och 1995/96:Ju11
yrkandena 1 och 2 antar regeringens
förslag till
a) lag om hemlig
kameraövervakning,
b) lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,
c) lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100),
d) lag om ändring i lagen
(1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna
och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m.,
e) lag om ändring i lagen
(1990:484) om övervakningskameror
m.m.,
res. 1 (v, mp)
res. 2(fp)
2. beträffande den
parlamentariska kontrollen
att riksdagen avslår motion
1995/96:Ju11 yrkande 3,
res. 3 (fp)
3. beträffande lagteknisk
utformning
att riksdagen avslår motion
1995/96:Ju11 yrkande 4,
res. 4(fp)
4. beträffande kameraövervakning
utanför post- och banklokaler
att riksdagen avslår motion
1994/95:Ju712,
5. beträffande fortsatt
giltighet av 1952 års lag
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:14 och med avslag
på motionerna 1995/96:Ju2 och
1995/96:Ju3 antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.
res. 5 (v, mp)
Stockholm den 5 december 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Birthe Sörestedt (s), Göran
Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s),
Märta Johansson (s), Margareta Sandgren
(s), Anders G Högmark (m), Ann-Marie
Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär
Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia
Andreasson (mp), Helena Frisk (s),
Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c)
och Bengt Harding Olson (fp).
Reservationer
1. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 11 som börjar med Enligt
utskottets och slutar med av
tvångsmedlet bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning kan
åtgärder som kränker medborgarnas
integritet endast undantagsvis godtas.
Stora värden äventyras om samhället
flyttar fram sin toleransgräns vad
gäller användning av olika tvångsmedel.
Det anförda innebär att det, innan ett
nytt tvångsmedel kan införas, krävs
mycket noggranna analyser av såväl
behovet härav som utformningen av
regelsystemet och de konsekvenser som
användning av tvångsmedlet kan leda
till.
I jämförelse med vad som är fallet
beträffande den hemliga
telefonavlyssningen föreligger i fråga
om hemlig kameraövervakning ett
betydligt större mått av
integritetsinskränkning och därmed en
konflikt med bestämmelserna i 2 kap. 6
§ RF om skydd mot hemlig avlyssning
eller upptagning av telefonsamtal eller
annat förtroligt meddelande. Enligt 2
kap. 12 § RF får begränsningar av detta
skydd endast göras för ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle
och får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål
som föranlett den. En prövning av
huruvida dessa förutsättningar
föreligger har inte skett i
propositionen.
I 2 kap. 23 § RF stadgas att lag eller
föreskrift inte får meddelas i strid
med Sveriges åtaganden på grund av den
europeiska konventionen till skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Denna
konvention får därmed karaktären av att
vara en del av den svenska grundlagens
fri- och rättighetskatalog och skall
därmed beaktas vid införandet av ny
lagstiftning. Artikel 8 i konventionen
stadgar att envar har rätt till skydd
för sitt privat- och familjeliv, sitt
hem och sin korrespondens. I
propositionen saknas överväganden om
förenligheten mellan den föreslagna
lagstiftningen och ifrågavarande
artikel.
Utskottet anser, i linje med vad som
anförs i motionerna Ju9 och Ju10, att
det inte är klarlagt att det föreligger
något behov av hemlig
kameraövervakning. Inte heller har
utformningen av regleringen eller de
konsekvenser som kan bli följden av ett
införande av tvångsmedlet blivit
föremål för tillräckligt genomgripande
analyser. Lagstiftningen bör enligt
utskottets uppfattning inte genomföras
i avsaknad av sådana analyser.
Utskottet är således kritiskt till
förslaget och inte berett att
tillstyrka bifall till propositionen.
dels att utskottets hemställan under
moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hemlig
kameraövervakning
att riksdagen med bifall till
motionerna 1995/96:Ju9 och
1995/96:Ju10 samt med avslag på
motion 1995/96:Ju11 yrkandena 1 och
2 avslår proposition 1995/96:85,
2. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 11 som börjar med Enligt
utskottets och slutar med av
tvångsmedlet bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av den grova
brottsligheten och de allvarliga
samhällsproblem som denna ger upphov
till måste, enligt utskottets
uppfattning, hemlig kameraövervakning i
någon form accepteras trots de risker
från integritetssynpunkt som därvid gör
sig gällande. Huruvida regeringens
förslag skall godtas eller inte är
således en fråga om utformningen av den
föreslagna regleringen.
Vid en bedömning härav finner
utskottet att det av regeringen
föreslagna kravet i fråga om anknytning
mellan den misstänkte och den plats där
övervakningen skall äga rum är så lågt
satt att det innebär en påtaglig risk
för att övervakningen huvudsakligen
kommer att omfatta personer som inte
har något som helst samband med
brottsutredningen. Enligt utskottets
uppfattning måste möjligheterna att
använda hemlig kameraövervakning
begränsas mer än regeringen föreslagit.
Sambandet mellan den misstänkte, hans
brottslighet och den plats där
övervakning får ske bör förstärkas.
Utskottet anser, i linje med vad som
framförs i motion Ju11, att
användningsområdet för det aktuella
tvångsmedlet måste begränsas till
miljöer som typiskt sett kan betraktas
som kriminella, dvs. platser där grov
brottslighet mera generellt bedrivs.
Med en sådan ordning blir det möjligt
med övervakning där det verkligen
behövs, t.ex. i MC- och spelklubbar
samt den misstänktes hem m.m. medan
kameraövervakning undviks i andra fall.
Utskottet är således inte berett att
tillstyrka att riksdagen antar
regeringens förslag på denna punkt. I
stället bör en justering göras i
lagtexten i enlighet med vad utskottet
nu anfört.
dels att utskottets hemställan
under moment 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande hemlig
kameraövervakning
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:Ju11 yrkande 1 och
med avslag på motionerna
1995/96:Ju9, 1995/96:Ju10 och
1995/96:Ju11 yrkande 2 antar
regeringens förslag till
a) lag om hemlig kameraövervakning
med den ändringen att 3 § erhåller
följande som utskottets förslag
betecknade lydelse:
Regeringens Utskottets
förslag förslag
3 §
Hemlig kameraövervakning får användas
endast om
1. någon är skäligen misstänkt för
brottet,
2. åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen samt
3. skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.
Åtgärden får Åtgärden får
endast avse sådan endast avse sådan
plats där den plats där det kan
misstänkte kan antas att den
antas komma att misstänkte kan
uppehålla sig. komma att
uppehålla sig och
grov brottslighet
bedrivs.
b) lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål,
c) lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
d) lag om ändring i lagen
(1988:97) om förfarandet hos
kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller
krigsfara m.m.,
e) lag om ändring i lagen
(1990:484) om övervakningskameror
m.m.,
3. Den parlamentariska kontrollen (mom.
2)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 12 som börjar med Erfarenheterna
av och slutar med behandlad del bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens
uppfattning rörande redovisningens
omfattning och innehåll. Utskottet vill
dock ytterligare understryka att det i
redovisningen skall belysas i vilken
omfattning personer som är ovidkommande
för brottsutredningen har drabbats av
tvångsmedlet.
När det gäller hur ofta regeringen
skall inkomma till riksdagen med
redovisning måste det enligt utskottets
uppfattning skapas möjligheter för
riksdagen att reagera snabbare på
felaktig tillämpning av reglerna än som
är möjligt om redovisningen sker en
gång årligen. Med tätare redovisningar
kan riksdagen omgående vidta
korrigerande åtgärder. Utskottet delar
den uppfattning som framförs i motion
Ju11 att regeringens redovisning bör
äga rum kvartalsvis. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan
under moment 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande den parlamentariska
kontrollen
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:Ju11 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Lagteknisk utformning (mom. 3)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 13 som börjar med Utskottet
delar och slutar med behandlad del
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens
uppfattning att regleringen rörande
hemlig kameraövervakning naturligen hör
hemma i RB. Enligt utskottets mening är
det angeläget att sådan lagstiftning
som behövs också är permanent. Detta är
särskilt betydelsefullt i fråga om
tvångsmedelslagstiftning. Utskottet
anser, i likhet med vad som framförs i
motion Ju11, att det pågående
utredningsarbetet rörande
kameraövervakning och den översyn av de
straffprocessuella tvångsmedlen som för
närvarande äger rum bör bedrivas med
inriktning på att regleringen om hemlig
kameraövervakning skall föras in i RB i
stället för att i nuvarande form bli
föremål för en förlängning. I
utredningsarbetet bör enligt utskottets
uppfattning vidare noggrant bedömas
verkningarna och nyttan av hemlig
kameraövervakning samt åtgärdens
förenlighet med Europakonventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna. Det
ankommer på regeringen att under år
1996 till riksdagen återkomma med
förslag i enlighet med vad utskottet nu
anfört. Detta bör riksdagen med bifall
till motion Ju11 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under
moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande lagteknisk
utformning
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:Ju11 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Fortsatt giltighet av 1952 års lag
(mom. 5)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 15 börjar med Utskottet,
som och på s. 16 slutar med och Ju3.
bort ha följande lydelse:
1952 års tvångsmedelslag innehåller
bestämmelser om straffprocessuella
tvångsmedel som innebär att den
enskildes rättsliga skydd är väsentligt
svagare än vad som gäller enligt
rättegångsbalkens regler. Lagen är
bl.a. på grund härav tidsbegränsad.
I propositionen redovisas på några
rader att Säkerhetspolisen anser lagen
vara nödvändig, att den utnyttjas i
stor omfattning samt att det är av
utomordentlig vikt att giltighetstiden
förlängs. Även om utskottet i och för
sig har möjligheter att självt inhämta
information om lagens tillämpning m.m.
anser utskottet att det underlag som
redovisas i propositionen för den
föreslagna förlängningen av lagens
giltighetstid är otillräckligt. Med
tanke bl.a. på att insynen i hur lagen
används är begränsad, vilket utgör ett
hot mot rättssäkerheten, och på att
tillämpningen innebär stora risker för
integritetskränkningar, anser utskottet
att beslut om en förlängning av
giltighetstiden inte kan fattas utan
att regeringen närmare redovisar i
vilken utsträckning lagen använts och
mera ingående utvecklar skälen till att
den behövs. Utskottet är sålunda
kritiskt mot regeringsförslaget, och
utskottet är, i linje med vad som
framförs i motionerna Ju2 och Ju3, inte
berett att tillstyrka förslaget i
propositionen om en förlängning av 1952
års lag.
dels att utskottets hemställan
under moment 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande fortsatt
giltighet av 1952 års lag
att riksdagen med bifall till
motionerna 1995/96:Ju2 och
1995/96:Ju3 avslår det i
proposition 1995/96:14 framlagda
förslaget till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.
Särskilt yttrande
Hemlig kameraövervakning (mom. 1)
Bengt Harding Olson (fp) anför:
Av tekniska skäl ställde det sig inte
möjligt att anmäla reservation till
förmån för andrahandsyrkandet i motion
1995/96:Ju11 om avslag på
propositionen. För det fall
förstahandsyrkandet i motionen om
ändringar i propositionen (se
reservation 2) inte skulle vinna
kammarens gillande kommer Folkpartiet
liberalerna i stället att stödja
reservation 1 om avslag på
propositionen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 1
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av
proposition 1995/96:14 2
Motioner väckta med anledning av
proposition 1995/96:85 2
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1995 2