I betänkandet behandlar utskottet
motioner från allmänna motionstiden 1995
med förslag till ändringar i
jordförvärvslagen och
fastighetsförvärvslagstiftningen m.m.
Samtliga dessa motionsyrkanden avstyrks
av utskottet.
Även de i betänkandet behandlade
motionerna med förslag till ändringar i
rennäringslagstiftningen m.m. avstyrks
av utskottet.
Med användande av sin initiativrätt tar
utskottet dessutom upp frågan om
ersättningen för rovdjursrivna renar.
Enligt utskottet bör regeringen våren
1996 återkomma till riksdagen med ett
förslag som innebär att ytterligare
medel ställs till förfogande för
genomförandet av det nya systemet för
ersättning för rovdjursrivna renar.
Till betänkandet har fogats fem
reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under
allmänna motionstiden 1995 väckta
motionerna
1994/95:Bo406 av Carl-Johan Wilson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att jordförvärvslagen bör
ändras så att det blir möjligt för
familjeföretag att förvärva
jordbruksfastighet i område där
förvärvstillstånd ej krävs för enskild
persons motsvarande förvärv.
1994/95:Bo407 av Chatrine Pålsson (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utvärdering av
jordförvärvslagen bör genomföras.
1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl.
(v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag på sådan ändring i rennä
ringslagen att fiskesamernas
näringsutövning får samma ställning som
renskötseln enligt vad i motionen
anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär
förslag på sådan ändring av
rennäringslagen att samebyarna tillåts
bedriva annan ekonomisk verksamhet än
renskötsel,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av
administration och upplåtelserätt av
jakt och fiske på statens mark ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen
med utgångspunkt i vilken betydelse jakt
och fiske har för samesamhällets
levnadsvillkor och utveckling.
1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola
Sundell (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av rennäringslagen.
1994/95:A404 av Rigmor Ahlstedt (c) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av lagstiftningen
till förmån för sambandet mellan boende
och brukande av jordbruksfastigheter.
1994/95:A469 av Lennart Brunander m.fl.
(c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att landsbygden är beroende
av boende som inte är kopplat till
lantbruket.
1994/95:A471 av Dan Ericsson (kds) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att stärka
boende- och sysselsättningsintresset vid
fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.
1994/95:Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m)
vari yrkas
28. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om avstyckningar från
jordbruksfastighet och om
jordförvärvslagstiftningen.
1994/95:Jo610 av Maggi Mikaelsson m.fl.
(v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att minska antalet renar.
1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillerkänna Sametinget
vetorätt angående exploateringar på
renbeteslanden.
1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf
Åbjörnsson (kds) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att vidgad
näringslivsverksamhet inom samebyns ram
möjliggörs,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att, inför kommande
utvärdering år 1996, uppdra åt
Sametinget att förbereda ett förslag
till vidgad möjlighet till jakt och
fiske ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen som kan förvaltas av
Sametinget eller av annan part som
Sametinget beslutar.
I ärendet har skrivelser inkommit från
Sámiid Riikasearvi/Svenska Samernas
Riksförbund/SSR.
Utskottet
Jordförvärvslagstiftningen m.m.
Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var
tidigare att medverka till att
jordbruket rationaliserades och
effektiviserades. Fram till den 1 juli
1991 gällde som huvudregel att
lantbruksegendom inte kunde förvärvas
utan tillstånd. De därefter gällande
reglerna innebär en långtgående
avreglering och uppbärs huvudsakligen av
regionalpolitiska motiv.
Förvärvsprövningen slopades i stor
utsträckning men en förvärvsreglering
ansågs emellertid inte helt kunna
avvaras. Lagen ansågs ha varit effektiv
när det gäller juridiska personers
förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv
i särskilt ägosplittrade områden. I
dessa fall behölls en reglering.
Motion 1994/95:Bo407 (kds) går ut på
att en utvärdering av jordförvärvslagen
bör göras, särskilt för att få belyst om
de regionpolitiska hänsynen väger
tillräckligt tungt i de enskilda fallen.
I motion 1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i
motsvarande del föreslås att
liberaliseringen av jordförvärvslagen
bör drivas vidare. Enligt motionärerna
bör kravet på förvärvsprövning undvikas
eftersom det utgör hinder för etablering
och utveckling. I motion 1994/95:Bo406
(fp) förespråkas att sådana juridiska
personer som är familjeföretag skall ges
möjlighet att förvärva
jordbruksfastighet i sådana områden där
tillstånd inte behövs för en fysisk
persons förvärv. Motionärerna bakom
motion 1994/95:A404 (c) yrkande 5 önskar
få till stånd en översyn av
lagstiftningen till förmån för sambandet
mellan boende och brukande av
jordbruksfastighet i skärgården
Jordbruksverket har nyligen genomfört
en utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen (rapport
1995:3). Verket anser att de ändrade
förutsättningarna för jordbruket i sig
inte bör föranleda några omfattande
ändringar av jordförvärvslagen. Lagen
hävdar fortfarande angelägna
samhällsintressen. Verket anser dock att
lagens effekter för sysselsättning och
bosättning varit små i förhållande till
de resurser som lagtillämpningen krävt.
Jordbruksverkets slutsats är att lagen
bör förändras. Det anses inte självklart
att den bör innehålla regionalpolitiskt
betingade bestämmelser, men om lagen
skall ha ett sådant syfte är det enligt
verket nödvändigt att skärpa
bestämmelserna. Verket berör också vissa
andra frågeställningar. Bl.a. anses att
reglerna om juridiska personers förvärv
i huvudsak bör kvarstå oförändrade. I
anledning av den gjorda utvärderingen
har regeringen den 25 januari 1996 givit
verket ett nytt uppdrag att komplettera
och precisera sina slutsatser. I
uppdraget ingår bl.a. att verket närmare
skall belysa i vad mån och på vilket
sätt jordförvärvslagen kan skärpas för
att motverka att lagens regler om
bosättning kringgås.
Enligt utskottets mening finns det inte
anledning att upphäva jordförvärvslagens
regler som hindrar juridiska personers
förvärv. Inte heller Jordbruksverket
anser detta. I fp-motionen föreslås
förändringar vad gäller sådana juridiska
personers förvärv som görs av
familjeföretag. En sådan partiell
förändring av reglerna bedömer utskottet
skulle medföra alltför stora kom-
plikationer av regelsystemet, inte minst
vad gäller frågan om övergång vid arv.
Förslaget bör därför inte genomföras.
Utskottet avstyrker således motion
1994/95:Bo406 (fp).
Vidare anser utskottet att riksdagen
bör avvakta med sitt ställningstagande
till de övriga frågor som väckts om
förändringar av jordförvärvslagen med
hänsyn till den komplettering av sin
tidigare utvärdering som Jordbruksverket
nu skall göra. Utskottet avstyrker
således motionerna 1994/95:Bo407 (kds),
1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i
motsvarande del och 1994/95:A404 (c)
yrkande 5 om jordförvärvslagstiftningen.
Utskottet behandlar nedan i detta
betänkande frågan om lagstiftning om
förvärv av fastigheter i skärgården utan
inskränkning till att gälla
lantbruksegendom.
I motion 1994/95:Jo238 (m) yrkande 28 i
motsvarande del föreslås mer generösa
regler för avstyckning från
jordbruksfastighet vilket bör gälla
familjemedlemmar som vill äga mark i
anslutning till föräldrahemmet eller
andra som vill bedriva verksamhet med
anknytning till markbehov.
Den 1 januari 1994 infördes nya regler
i fastighetsbildningslagen som syftar
till att underlätta bildandet av mindre
jordbruks- och skogsfastigheter. De
innebär bl.a. att det jordbruksföretag
som skall bedrivas på den avstyckade
fastigheten skall ge ett godtagbart
ekonomiskt utbyte. Hänsyn skall tas till
möjligheten att kombinera företaget med
annan varaktig verksamhet på orten.
Särskild hänsyn skall tas också till
intresset av att sysselsättning och
bosättning i glesbygd främjas (3 kap. 5
§ fastighetsbildningslagen).
Utskottet anser att det, mot bakgrund
av de numera utökade möjligheterna att
bilda mindre jordbruk, inte finns skäl
att nu överväga att införa än mer
generösa regler för avstyckning.
Utskottet avstyrker därför motion
1994/95: Jo238 (m) yrkande 28 i
motsvarande del om avstyckning från
jordbruksfastighet.
I motion 1994/95:A469 (c) yrkande 3
föreslås att riksdagen skall ge
regeringen till känna att landsbygden är
beroende av boende som inte är kopplat
till lantbruket.
Enligt utskottets mening torde frågorna
om landsbygdens särskilda behov få
uppmärksammas vid riksdagens behandling
av bl.a. regionalpolitiska frågor. Ett
riksdagens tillkännagivande av så allmän
karaktär som en anslutning till
förslaget i motionen skulle innebära kan
inte anses nödvändigt. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det
anförda motion 1994/95:A469 (c) yrkande
3 i fråga om boende på landsbygden.
Fastighetsförvärvslagstiftningen m.m.
Ovan har utskottet behandlat en motion
som avser jordförvärvslagens tillämpning
i skärgården. Den s.k.
skärgårdsproblematiken behandlas i ett
vidare sammanhang också i motion
1994/95:A471 (kds) yrkande 4. Detta
yrkande gäller ett riksdagens
tillkännagivande om åtgärdsförslag för
att hävda intresset av bosättning och
sysselsättning vid fastighetsöverlåtelse
i skärgården.
De problem som är förknippade med att
bevara och stödja permanentboendet i
skärgården anser utskottet viktiga.
Liknande problem som de motionärerna
aktualiserar finns även på andra håll,
både i glesbygd och i storstäder.
Åtskilliga utredningsinsatser för att
lösa problemen har gjorts under senare
år. För närvarande arbetar inom
Finansdepartementet en arbetsgrupp som
kommer att behandla
fastighetstaxeringens konsekvenser med
inriktning på förhållandena i
skärgården. Utskottet anser att
riksdagen bör avvakta de överväganden
regeringen kommer att göra med anledning
av arbetsgruppens resultat innan
riksdagen tar ställning till de frågor
som har aktualiserats i anledning av
motionen. Frågorna har också ett sådant
samband med de överväganden som den s.k.
bostadspolitiska utredningen kan
förväntas göra att också dess resultat
bör inväntas. Det kan också finnas skäl
att avvakta den ovan berörda
komplettering som Jordbruksverket skall
göra av sin utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen. Utskottet
avstyrker således motion 1994/95:A471
(kds) yrkande 4 om fastighetsöverlåtelse
i skärgården.
Rennäringslagstiftningen m.m
Samebyns verksamhetsområde
Enligt 9 § rennäringslagen har en sameby
till ändamål att för medlemmarnas
gemensamma bästa sköta renskötseln inom
byns betesområde. Samebyn får inte
heller driva annan verksamhet än
renskötsel.
I motion 1994/95:Bo602 (v) yrkande 3
förordas att rennäringslagen skall
ändras så att en sameby tillåts att
driva annan ekonomisk verksamhet än
renskötsel. Enligt motionen utgör
samebyn basen för det samiska samhället.
Det anges därför vara naturligt att
bredda samebyns näringsverksamhet. Om
turism, förädlingsindustri, slöjd, jakt
och fiske m.m. skall kunna bedrivas
fordras att verksamhetsform kan väljas
efter vad som är lämpligast i det
enskilda fallet. Det innebär enligt
motionen att reella valmöjligheter måste
finnas där också samebyn är ett
alternativ.
Det är enligt motion 1994/95:K508 (kds)
angeläget att på olika sätt söka
möjligheter till kompletterande
sysselsättningar till renskötseln. Det
anges bl.a. gälla nyttjandet av jakt-
och fiskeresurserna för rekreation och
turism. Enligt motionens yrkande 7 bör
därför en ändring av rennäringslagen som
ger möjlighet till en vidgad
samebyverksamhet noggrant övervägas.
Av rennäringslagens bestämmelser om
samebyns verksamhetsområde följer, som
framgår ovan, att annan verksamhet än
renskötsel inte får bedrivas i samebyns
regi. De medlemmar i en sameby som vill
bedriva någon annan typ av verksamhet
får därför göra det i annan form. Till
grund för bestämmelserna i denna del
ligger bl.a. uppfattningen att den
samebymedlem som enbart vill ägna sig åt
renskötsel inte mot sin vilja skall
behöva bli delaktig i de ekonomiska
åtaganden som en utökad samebyverksamhet
kan medföra. Mot detta synsätt bör dock
enligt utskottets mening ställas den
centrala roll som samebyn har i det
samiska samhället. Det kan från denna
utgångspunkt finnas anledning att på
olika sätt medverka till att utöka
samebyns verksamhetsområde. Enligt vad
utskottets erfarit har också Sametinget
nyligen beslutat att tillsätta en
arbetsgrupp som bl.a. skall se över
möjligheterna att vidga samebyns
verksamhetsområde samt kriterierna för
medlemskap. Utskottet välkomnar detta
initiativ och ser det som angeläget att
regeringen i samverkan med Sametinget
kommer till en framåtsyftande lösning av
denna fråga.
Det bör dock framhållas att
rennäringslagens bestämmelser inte
innebär att samebyns medlemmar hindras
från att ägna sig åt andra verksamheter
än renskötsel. Den begränsning som
följer av lagstiftningen är att sådan
verksamhet får bedrivas i annan form än
den samebyn erbjuder. I den utsträckning
en medlem eller en sammanslutning av
medlemmar i en sameby önskar vidga sin
näringsverksamhet utöver renskötsel får
detta sålunda ske enskilt eller genom
att de t.ex. bildar bolag eller
ekonomisk förening. De kompletterande
näringar som här kan bli aktuella är av
mycket olika slag och omfattning. Det
torde därför inte vara ovanligt att
andra former än den som samebyn erbjuder
är lika bra eller bättre lämpade för
dessa verksamheter.
Utskottet är mot bakgrund av det ovan
anförda inte nu berett att ställa sig
bakom förslagen i motionerna
1994/95:Bo602 (v) yrkande 3 och 1994/95:
K508 (kds) yrkande 7. Motionerna
avstyrks.
Ordningen för upplåtelse av rätt till
småviltsjakt och fiske
Riksdagen beslutade år 1992 om en ny
administrativ ordning för upplåtelse av
rätten till småviltjakt och fiske på
statens mark ovanför odlingsgränsen och
i renbetesfjällen. Det nya
upplåtelseförfarandet infördes den 1
juli 1993. I korthet innebär den nya
ordningen att samernas rätt till jakt
och fiske enligt rennäringslagen behålls
oförändrad. Samtidigt upplåts rätten
till andra jägare och fiskare i större
utsträckning är vad som tidigare varit
fallet. En förutsättning för upplåtelse
är att den är förenlig med god jakt- och
fiskevård och att den inte orsakar
besvärande intrång i den jakträtt eller
fiskerätt som enligt rennäringslagen
tillkommer samerna. Huvudansvaret för
upplåtelserna åvilar de berörda
länsstyrelserna.
Om jakt och fiske skall utgöra ett
komplement till renskötseln krävs det
enligt motion 1994/95:Bo602 (v) ändrade
förutsättningar för hur jakt- och
fiskerätten upplåts. Enligt motionens
yrkande 4 bör det därför uppdras åt
regeringen att utvärdera administration
och upplåtelserätt till jakt och fiske
på statens mark ovanför odlingsgränsen
och på renbeteslanden. Utvärderingen
skall enligt förslaget göras med
utgångspunkt i den betydelse som jakt
och fiske har för samesamhällets
levnadsvillkor och utveckling.
Det nya systemet för upplåtelse av jakt-
och fiskerätt har enligt motion
1994/95:K508 (kds) på ett mycket
olyckligt sätt försämrat samernas
möjligheter att bedriva jakt och fiske.
Enligt motionen nonchalerar systemet
dessutom på ett generande sätt samernas
begäran att få ta det administrativa och
praktiska ansvaret för jakt och fiske.
Inför den kommande utvärderingen av
administrationen av upplåtelsen av jakt-
och fiskerätten bör det enligt motionens
yrkande 9 därför uppdras åt Sametinget
att förbereda ett förslag som vidgar
möjligheterna till jakt och fiske
ovanför odlingsgränsen och i
renbetesfjällen och där förvaltningen
ombesörjs av Sametinget eller av annan
part som tinget bestämmer.
Redan kort tid efter det att den nya
ordningen för upplåtelse av rätt till
småviltsjakt och fiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och i
renbetetsfjällen trätt i kraft uppdrog
regeringen åt Jordbruksverket att i
samarbete med länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län utvärdera effekterna av det nya
upplåtelsesystemet. Utvärderingen skulle
göras i samråd med Svenska Samernas
Riksförbund. I samband med att det
nyinrättade Sametinget påbörjade sin
verksamhet ändrades
utvärderingsuppdraget så till vida att
det uppdrogs åt Jordbruksverket och
Sametinget att gemensamt genomföra
utvärderingen. En första utvärdering har
också redovisats för regeringen våren
1994. Denna utvärdering avsåg emellertid
endast en kort period och omfattade
enbart småviltsjakten - detta eftersom
det nya systemet avseende
handredskapsfisket då ännu inte hade
påbörjats. Regeringen uppdrog därför i
juni 1994 åt Jordbruksverket och
Sametinget att gemensamt och efter
samråd med berörda länsstyrelser,
jägarorganisationer och
fiskeorganisationer göra en fortsatt
utvärdering av systemet för upplåtelser
av småvilts-jakt och fiske. Enligt
regeringsuppdraget bör utvecklingen av
det nya upplåtelsesystemet följas under
en längre tidsperiod för att det säkrare
skall kunna avgöras vilken påverkan det
kan ha på renskötselrätten, viltvården,
fiskevården och naturvården. Uppdraget
skall av Jordbruksverket och Sametinget
redovisas till regeringen senast den 1
april 1996. Regeringen har därefter i
november 1995 utvidgat utvärderingen
till att även omfatta en bedömning av
den allmänna påverkan på miljön som det
nya upplåtelsesystemet kan ge upphov
till. Samtidigt har det uppdragits åt
Statens naturvårdsverk att gemensamt med
Jordbruksverket och Sametinget delta i
utvärderingen. Enligt utskottets mening
bör resultatet av den pågående
utredningen avvaktas. Utskottet är inte
nu berett att ställa sig bakom förslagen
i motionerna 1994/95: Bo602 (v) yrkande
4 och 1994/95:K508 (kds) yrkande 9.
Motionerna avstyrks.
Fiskesamernas rättigheter
I 1971 års proposition med förslag till
rennäringslag (prop. 1971:51 s. 170)
definieras fiskesamer som vissa samer
som inte tillhör den renskötande
befolkningsgruppen men som är beroende
av fisket inom renskötselområdet för sin
försörjning . Denna grupp samer är
sålunda inte medlemmar i någon sameby,
och de saknar därmed den rätt till jakt
och fiske som rennäringslagen ger
medlemmar i sameby.
Fiskesamernas rättigheter har varit
föremål för utredning och överväganden
vid flera tillfällen. Den år 1982
tillsatta samerättsutredningen övervägde
tre alternativa lösningar för
fiskesamerna. Utredningen kom härvid
fram till att den bästa lösningen vore
att samer som inte är medlemmar i någon
sameby genom upplåtelser får rätt att
jag och fiska på kronomark i samma
omfattning som de skulle ha kunnat som
medlemmar i sameby. I proposition
1992:32 bilaga 2 med förslag till
ändringar i rennäringslagen förs dock
inte fram några ändringsförslag som
avser fiskesamernas ställning. Enligt
propositionen (s. 180) borde
fiskesamernas rätt till jakt och fiske
kunna regleras inom ramen för gällande
bestämmelser. I anslutning härtill
framhölls också att de i samma
proposition framlagda förslagen om
upplåtelse av rätten till jakt och fiske
väsentligt skulle öka möjligheterna att
jaga och fiska på statens mark.
Samiskt fiske utgör enligt motion
1994/95:Bo602 (v) den äldsta samiska
huvudnäringen. I motionen anförs att
fisket fortfarande utgör en betydande
näring för samer som är bosatta inom
renskötselområdet. Det gäller främst
dagens fiskesamer som genom att de inte
tillhör den renskötande samebefolkningen
är beroende av fiske som sin
huvudsakliga försörjning. Enligt
motionen har fiskesamerna i Sverige
blivit både ekonomiskt och rättsligt
missgynnade. Med hänvisning härtill
förordas i motionens yrkande 2 att
fisket som näringsutövning skall få
samma status i rennäringslagen som
renskötseln.
Fiskesamernas rättigheter övervägdes
senast av Samerättsutredningen.
Utredningen kom därvid fram till att den
bästa lösningen vore att samer som inte
är medlemmar i någon sameby genom
upplåtelser fick rätt att jaga och fiska
på kronomark i samma omfattning som de
skulle ha kunnat som medlemmar i sameby.
Den nya ordning för upplåtelse av rätten
till småviltsjakt och fiske som nu
tillämpas innebär också att
möjligheterna att jaga och fiska
väsentligt förbättrats. I samband med
att det nya systemet infördes uttalades
sålunda att det var angeläget att de
personer som helt eller delvis var
beroende av jakt eller fiske för sin
försörjning, bl.a. fiskesamer, skulle
erhålla erforderliga upplåtelser (prop.
1992/93:32 bilaga 2 s. 142). I 3 §
rennäringsförordningen (1993:384) har
också förts in en bestämmelse som
innebär att vid upplåtelse av rätt till
jakt och fiske företräde skall ges till
sådana personer för vilka jakten eller
fisket är av väsentlig betydelse för
deras försörjning. Av förordningens 5 §
följer dessutom att sådan upplåtelse
skall ske avgiftsfritt.
Som framgår av den kortfattade
framställningen ovan har fiskesamernas
rättigheter till jakt och fiske kommit
till uttryck i det regelverk som i dag
styr upplåtelse av rätten till
småviltsjakt och fiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen. I sammanhanget bör
också erinras om det arbete kring bl.a.
samebyns verksamhetsområde samt
kriterierna för medlemskap som
initierats av Sametinget. Den senare
frågan är naturligtvis av stor betydelse
för de samer, t.ex. fiskesamer, som i
dag inte är medlemmar i sameby.
Utskottet är mot bakgrund av det ovan
anförda inte nu berett förorda att
ytterligare åtgärder vidtas. Det får
dock förutsättas att regeringen även
fortsättningsvis noga följer frågan om
fiskesamernas försörjningsmöjligheter
och om så visar sig erforderligt
återkommer till riksdagen i ärendet.
Utskottets ställningstagande i nu
aktuell del innebär att motion
1994/95:Bo602 (v) yrkande 2 avstyrks.
Övriga rennäringsfrågor
I 71 § rennäringslagen stadgas att i de
fall renar uppehåller sig utanför
renskötselområdet eller om de finns där
under otillåten tid kan länsstyrelsen på
begäran av den som lider skada av detta
förelägga samebyn att vid vite bortföra
renarna. Vitesföreläggande får dock
meddelas endast om samebyn efter
anmaning underlåter att inom skälig tid
ta hand om renarna.
Bestämmelserna om vitesföreläggande har
enligt motion 1994/95:Bo603 (m) yrkande
5 visat sig vara en alltför tandlös
åtgärd för att komma till rätta med
problemen med s.k. strövrenar. Enligt
motionen beror detta dels på att
länsstyrelserna inte vidtagit avsedda
åtgärder tillräckligt kraftfullt, dels
på att det visat sig svårt för markägare
att bevisa skada eller olägenhet.
Eftersom förekomsten av ren är förbjuden
inom vissa områden under föreskriven tid
bör renägaren enligt motionen ges ett
strikt ansvar. Med hänvisning härtill
förordas att 71 § rennäringslagen skall
ändras så att länsstyrelsen skall
utfärda vitesföreläggande när en
markägare så begär.
Bestämmelserna om att vite kan utdömas
i de fall renar uppehåller sig på
otillåten mark trädde i kraft den 1 juli
1993. De ersatte då ett tidigare
sanktionssystem där tvångsslakt kunde
tillgripas i motsvarande situation. Till
grund för lagändringen i denna del låg
bl.a. uppfattningen att ett system med
vitesföreläggande utgjorde ett
tillräckligt instrument för att komma
till rätta med förekomsten av
strövrenar. I motionen har inte heller
systemet med vitesföreläggande som
sådant satts i fråga. Förslaget innebär
i stället att en tvingande regel om
vitesföreläggande skall införas.
Utskottet har tidigare haft att ta
ställning till motsvarande
motionsyrkanden och har därvid inte
funnit tillräckliga skäl att införa en
sådan tvingande regel. Utskottet
vidhåller sin uppfattning i frågan. Det
är önskvärt att i första hand söka hitta
frivilliga lösningar på de problem det
här är fråga om. Motion 1994/95:Bo603
(m) yrkande 5 avstyrks sålunda.
Som ett led i ett motionsförslag att
skydda den svenska fjällnaturen förordas
i motion 1994/95:Jo610 (v) yrkande 2 att
åtgärder skall vidtas för att minska
antalet renar i de områden där
överbetning är uppenbar. Enligt
förslaget bör bl.a. möjligheterna att
med hjälp av EU:s stöd ge bidrag till
rennäringen.
Med anledning av vad som i motionen
förordats beträffande åtgärder för att
minska antalet renar vill utskottet
anför följande.
Miljövårdsberedningen har i
delbetänkandet Hållbar utveckling i
landets fjällområden (SOU 1995:100)
lämnat förslag till åtgärder för att på
sikt åstadkomma en hållbar utveckling i
våra fjällområden. I betänkandet betonas
bl.a. betydelsen av att rennäringen
tydligare accepteras som areell näring.
Samtidigt föreslås att den skall åläggas
ett sektorsansvar när det gäller
miljöhänsyn. Det innebär enligt
beredningen att ett miljömål för
rennäringen bör införas i
rennäringslagen. I sammanhanget förs
också fram förslag om hur skador
orsakade av t.ex. överbetning skall
kunna undvikas och hur eventuellt
uppkomna skador skall åtgärdas.
Betänkandet är efter remissbehandling
föremål för överväganden i
regeringskansliet. En proposition om en
långsiktigt hållbar utveckling i landets
fjällområden har aviserats till maj
månad. Enligt utskottets mening bör
resultatet av pågående arbete avvaktas.
Motion 1994/95:Jo610 (v) yrkande 2
avstyrks sålunda.
Sametingets befogenheter bör enligt
partimotion 1994/95:K507 (mp) utökas. Om
Sametinget skall fylla sin uppgift att
ge samerna bättre möjligheter att forma
sin egen utveckling måste Sametinget
enligt motionen kunna ta upp de frågor
som är väsentliga för den samiska
befolkningen. Enligt motionens yrkande 3
bör Sametinget därför tillerkännas
vetorätt i fråga om exploateringar på
renbeteslanden.
Till grund för motionens förslag om att
ge vetorätt för Sametinget vid
exploateringer i renbetesområdet ligger
en strävan att utöka Sametingets
befogenheter. Det kan finnas anledning
att på olika sätt verka för att
Sametingets ställning stärks. Utskottet
är dock inte berett förorda att
Sametinget ges den särställning i
exploateringsfrågor som förordas i
motionen. Utskottet vill erinra om det
övergripande skydd för rennäringen som
naturresurslagen (NRL) ger. I 2 kap. 5 §
stadgas sålunda bl.a. att markområden
som har betydelse för rennäringen skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt försvåra näringens
bedrivande. I 3 kap. 5 § definieras
också de fjällområden som är av
riksintresse för rennäringen. Inom dessa
områden får bebyggelse och anläggningar
endast komma till stånd om det behövs
för rennäringen, den bofasta
befolkningen, den vetenskapliga
forskningen eller det rörliga
friluftslivet. Dessutom får andra
etgärder vidtas bara om det kan ske utan
att områdenas karaktär påverkas.
Utskottet avstyrker med hänvisning till
det nu anförda partimotion 1994/95:K507
(mp) yrkande 3.
Ersättning för rovdjursrivna renar
Med användande av sin initiativrätt tar
utskottet upp frågan om ersättning för
rovdjursrivna renar.
Fram till årsskiftet 1995/96 gällde
sammanfattningsvis följande beträffande
ersättning för rovdjursrivna renar.
Enligt förordningen (1976:430) om
ersättning vid vissa skador av rovdjur
lämnades ersättning av statsmedel om en
ren dödats eller skadats genom angrepp
av varg, järv, lo eller björn under
förutsättning att renen återfunnits.
Ersättning betalades till renägare eller
- om denna inte kunde identifieras -
till den sameby inom vars område renen
påträffats. Ersättningsbeloppets storlek
fastställdes årligen av Naturvårdsverket
efter samråd med Jordbruksverket.
Sedan den 1 januari 1996 gäller ett
annat system för ersättning för
rovdjursrivna renar. Det nya systemet
innebär i korthet att rennäringen
årligen får disponera ett belopp
motsvarande det skäliga värdet av de
renar som rivits av rovdjur.
Fördelningen av ersättning baseras på
rovdjursförekomst. Sametinget svarar för
administrationen och fördelningen i
samverkan med Naturvårdsverket. De båda
myndigheterna redovisade våren 1995 ett
regeringsuppdrag om det nya systemet för
ersättning för rovdjursrivna renar.
För budgetåret 1995/96, dvs. för
perioden 1 juli 1995-31 december 1996,
har riksdagen till ersättning för
viltskador anvisat 38,3 miljoner kronor
(bet. 1994/95:BoU16). Av detta belopp
beräknade regeringen i 1995 års
budgetproposition (prop. 1994/95:100
bil. 10 s. 59) till ersättning för
rovdjursrivna renar 7 miljoner kronor
för andra halvåret 1995 och 14 miljoner
för år 1996.
Vid behandlingen av frågan om det nya
ersättningssystemet våren 1995 anförde
utskottet i det ovan nämnda betänkandet
(s. 5) att det fick anses givet att
regeringen, om så ansågs erforderligt,
återkom till riksdagen i ärendet i 1995
års kompletteringsproposition eller i
annat sammanhang, om beredning av
Naturvårdsverkets och Sametingets ovan
nämnda förslag föranledde omprövning av
frågan om anslag för ersättning för
rovdjursrivna renar. Regeringen återkom
emellertid inte i ärendet år 1995. I
regleringsbrevet för budgetåret 1995/96
har medel avseende ersättningen för
andra halvåret 1995 bestämts till 7
miljoner kronor och för år 1996 till 14
miljoner kronor.
Sametinget har den 7 december 1995
hemställt att regeringen för år 1996 bör
anvisa ytterligare 25 miljoner kronor
som ersättning för renar som skadats
eller dödats av rovdjur och att 2,7
miljoner kronor bör anvisas för
samebyarnas medverkan i
inventeringsarbetet för fastställande av
rovdjursförekomst inom samebyarna.
Dessutom hemställs att extra medel
reserveras för extrema situationer,
t.ex. vid massdödande av renar i
vinterhjorden.
I ett regeringsbeslut den 21 december
1995 anfördes att ytterligare
budgetmedel inte står till regeringens
förfogande. Regeringen hänvisade i
stället till de medel som genom EU-
medlemskapet kan komma att ställas till
förfogande bl.a. genom det s.k. mål 6-
programmet och
miljöersättningsprogrammet.
Svenska Samernas Riksförbund/SSR har i
en skrivelse till regeringen den 12
januari 1996 tagit upp frågan om
ersättning för budgetåret 1995/96. I
skrivelsen erinras om bostadsutskottets
uppfattning att regeringen, om så ansågs
erforderligt, skulle återkomma till
riksdagen i ärendet och ställs frågan om
regeringen avser att aktualisera ärendet
i riksdagen. Enligt SSR måste det vara
helt uppenbart att 14 miljoner kronor
för år 1996 är helt otillräckligt om en
rimlig ersättning för renskötselns och
de enskilda renägarnas förluster och
kostnader skall kunna täckas. Också i en
skrivelse till bostadsutskottet, daterad
den 11 januari 1996, tar SSR upp frågan
om ersättningsbeloppet.
Slutligen har Naturvårdsverket i en
skrivelse till regeringen den 15 januari
1996 behandlat ersättningsfrågan. Verket
föreslår att regeringen medger att
ytterligare 8,5 miljoner kronor får
användas för ersättning för renar som
skadats eller dödats av vissa rovdjur
före den 1 januari 1996 samt för annan
skada av vilt som inträffat före den 1
juli 1995.
Utskottet vill anföra följande. Av
redovisningen ovan framgår att det kan
finnas anledning till omprövning av
frågan om ersättning för rovdjursrivna
renar. Utgångspunkten för bedömningen är
givetvis att riksdagen och regeringen
har ett ansvar för att de regler som
vägleder ersättningssystemet också kan
hävdas i den praktiska hanteringen.
Redan vid sin behandling av frågan år
1995 antog utskottet att det kunde visa
sig erforderligt att den åter kommer
under riksdagens prövning. Utskottet
förutsatte att regeringen, om så befanns
erforderligt, skulle återkomma till
riksdagen i ärendet. Regeringen har
uppenbarligen, i vart fall inte ännu,
ansett att så bör ske. Med hänvisning
till den aktualitet frågan åter fått
genom de olika propåer som kommit till
riksdagen och regeringen, och inte minst
mot bakgrund av de nya bedömningar som
kan bli aktuella efter vårens
rovdjursinventering, finner utskottet
det nu väsentligt att försäkra sig om
att frågan under våren 1996 kommer att
underställas riksdagen. Regeringen bör
därför lämna riksdagen förslag till hur
den uppkomna situationen bör lösas. I de
ovan redovisade skrivelserna har
förordats att ytterligare medel ställs
till verksamhetens förfogande. Utan att
binda sig för beloppen som sådana får
det också enligt utskottets mening
alltså anses nödvändigt att regeringen
agerar i frågan.
Slutsatsen av vad nu anförts är således
att regeringen under våren 1996 bör
återkomma till riksdagen i ärendet.
Avsikten är naturligtvis att det nya
regelverket skall kunna fungera som
tänkt var. Ett regeringsförslag bör
föreläggas riksdagen i sådan tid att
riksdagen ges reella möjligheter att
behandla frågan och fatta ett beslut
under våren 1996. Utskottet vill peka på
möjligheten för regeringen att
aktualisera frågan i den ekonomiska
vårpropositionen som avses avlämnas till
riksdagen den 15 april, i en eventuell
tilläggsbudget under våren 1996 eller i
annat lämpligt sammanhang. Den ökade
anslagsbelastning som kan bli följden av
ett nytt riksdagsbeslut i ärendet bör
kunna mötas med besparingar inom andra
delar i statens budget. Det får närmast
anses självklart att denna fråga
aktualiseras i det kommande
regeringsförslag som utskottet nu
diskuterar.
Vad utskottet nu anfört om förnyade
överväganden om ersättning för
rovdjursrivna renar bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande juridiska
personers förvärv
att riksdagen avslår motion
1994/95:Bo406,
2. beträffande
jordförvärvslagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Bo407, 1994/95:A404 yrkande 5
samt 1994/95:Jo238 yrkande 28, detta
yrkande i motsvarande del,
res.1 (m)
3. beträffande avstyckning från
jordbruksfastighet
att riksdagen avslår motion
1994/95:Jo238 yrkande 28 i motsvarande
del,
res. 2 (m)
4. beträffande boende på
landsbygden
att riksdagen avslår motion
1994/95:A469 yrkande 3,
5. beträffande
fastighetsöverlåtelse i skärgården
att riksdagen avslår motion
1994/95:A471 yrkande 4,
res.3 (c, fp, mp,
kds)
6. beträffande samebyns
verksamhetsområde
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Bo602 yrkande 3 samt
1994/95:K508 yrkande 7,
7. beträffande ordningen för
upplåtelse av rätt till småviltsjakt
och fiske
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Bo602 yrkande 4 samt
1994/95:K508 yrkande 9,
8. beträffande fiskesamernas
rättigheter
att riksdagen avslår motion
1994/95:Bo602 yrkande 2 ,
9. beträffande tvingande regel
om vitesföreläggande
att riksdagen avslår motion
1994/95:Bo603 yrkande 5,
10. beträffande åtgärder för att
minska antalet renar
att riksdagen avslår motion
1994/95:Jo610 yrkande 2,
11. beträffande vetorätt för
Sametinget vid exploateringar i
renbetesområdet
att riksdagen avslår motion
1994/95:K507 yrkande 3,
res. 4 (mp)
12. beträffande förnyade
överväganden om ersättning för
rovdjursrivna renar
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
res. 5 (s)
Stockholm den 8 februari 1996
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing
(m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten
Andersson (m), Rigmor Ahlstedt (c), Lars
Stjernkvist (s), Stig Grauers (m),
Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Per
Lager (mp), Ulf Björklund (kds), Carina
Moberg (s), Juan Fonseca (s) och Ulla
Löfgren (m).
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 4 börjar med Vidare anser och
slutar med gälla lantbruksegendom bort
ha följande lydelse:
Erfarenheterna av statlig reglering och
kontroll av en marknad är ofta dåliga.
Det finns samhällssektorer där det visat
sig att sådana åtgärder t.o.m. motverkar
sina syften. Inte sällan är åtgärderna
förenade med höga kostnader, både för
det allmänna och enskilda. Vad rör den i
m-motionen aktualiserade frågan om
jordförvärvslagstiftningen anser
utskottet att detta regelverk är ett
instrument som hindrar en etablering i
och utveckling av glesbygden.
Jordbruksverkets utvärdering tyder också
på att lagstiftningen är ett svagt
regionalpolitiskt instrument. Mot
bakgrund av detta bör, såsom föreslagits
i m-motionen, den liberalisering som
skedde genom 1991 års förvärvslagsreform
drivas vidare. Reformen bör i första
hand inriktas på att förvärvsprövning
skall undvikas. Regeringen bör ges i
uppdrag att till riksdagen återkomma med
ett förslag till nödvändiga
lagändringar. Utskottet avstyrker
motionerna 1994/95:Bo407 (kds) och
1994/95:A404 (c) yrkande 5, som synes ha
till syfte att reglerna i
jordförvärvslagstiftningen skall
skärpas, samt föreslår att riksdagen i
anledning av motion 1994/95:Jo238 (m)
yrkande 28 i motsvarande del som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet nu anfört om
jordförvärvslagstiftningen
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande
jordförvärvslagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:Jo238 yrkande 28 i motsvarande
del och med avslag på motionerna
1994/95:Bo407 samt 1994/95:A404
yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 4 börjar med Utskottet anser
och slutar med från jordbruksfastighet
bort ha följande lydelse:
Från den 1 januari 1994 gäller mer
generösa regler för avstyckning från
jord- och skogsbruksfastigheter. I syfte
att främja sysselsättningen och
bosättningen i glesbygden bör
bestämmelserna ändras så att avstyckning
där underlättas ytterligare. Dagens
regler med krav på ett av myndigheterna
konstaterat godtagbart ekonomiskt utbyte
av det företag som skall bedrivas på
avstyckningen verkar hindrande. Den
enskildes uppfattning om bärkraftigheten
av det företag han vill bedriva bör
tillmätas avgörande betydelse. Med en
sådan ordning skulle nytänkande liksom
riskprojekt uppmuntras. Sådana initiativ
kan sammantaget ha stor betydelse för
glesbygden. Riksdagen bör med anledning
av motion 1995/96:Jo238 (m) yrkande 28 i
motsvarande del som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet nu
anfört om avstyckning från
jordbruksfastighet.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande avstyckning från
jordbruksfastighet
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:Jo238 yrkande 28 i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Fastighetsöverlåtelse i skärgården
(mom. 5)
Rigmor Ahlstedt (c), Erling Bager (fp),
Per Lager (mp) och Ulf Björklund (kds)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 4 börjar med De problem och
på s. 5 slutar med i skärgården bort
ha följande lydelse:
Den problematik som gör sig gällande i
skärgården bör enligt utskottets mening
ägnas särskild uppmärksamhet. Det gäller
att hävda intressena av bosättning och
sysselsättning vid överlåtelse av alla
typer av fastighet. Det kan också gälla
att i rimlig grad tillgodose dessa
intressen skattemässigt eller genom
annan reglering. Skärgårdens problem
ökar. Allt fler hus där tas över av
fritidsboende. Enligt utskottets mening
bör därför skärgårdens problem bli
föremål för en utredning med inriktning
på förslag till åtgärder som berör
bostads- och förvärvsmöjligheterna. Det
kan gälla regler som underlättar för
förvärvare som avser fast bosättning
eller förvärvsverksamhet eller gynnar
dessa kategoriers innehav. Det kan också
gälla regler som försvårar för andra
kategoriers förvärv. Det är av särskild
vikt att utredningen beaktar hur den
framtida jordförvärvslagstiftningen
kommer att utformas. Utredningens när-
mare direktiv bör därför utformas mot
bakgrund av resultatet av den
komplettering Jordbruksverket skall
lämna regeringen i anledning av den
utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen verket gjort.
Utredningen bör i sitt arbete också
beakta den Bostadspolitiska utredningens
resultat. Den nu förordade utredningen
bör arbeta skyndsamt.
Utskottet föreslår att riksdagen i
anledning av motion 1994/95:A471 (kds)
yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet nu anfört om
boende och sysselsättning i skärgården.
dels att utskottets hemställan under 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande fastighetsöverlåtelse
i skärgården
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:A471 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Vetorätt för Sametinget vid
exploateringar i renbetesområdet (mom.
11)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 9 börjar med Till grund och
på s. 10 slutar med yrkande 3 bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar vad som i Miljöpartiets
partimotion 1994/95:K507 anförts om att
det finns anledning att utöka och
förstärka Sametingets befogenheter. För
att Sametinget skall kunna fylla sin
uppgift att ge samerna bättre
möjligheter att forma sin egen
utveckling måste tinget naturligtvis
kunna ta upp alla frågor som är
väsentliga för den samiska befolkningen.
Sametingets uppgifter får sålunda inte
begränsas till sådana frågor som i snäv
mening har en knytning till
traditionella samiska näringar som
renskötsel, jakt och fiske eller till
samisk kultur. För att det skall ges ett
reellt inflytande måste uppgifterna
vidgas till att avse alla
samhällsområden som på ett mera
påtagligt sätt påverkar utvecklingen av
det samiska samhället. Sametinget bör
alltså ges en avgörande roll i frågor
som rör markanvändningen inom
renbetesområdet. Utskottet delar sålunda
vad som i Miljöpartiets partimotion
1994/95:K507 yrkande 3 förordats om att
Sametinget bör tillerkännas vetorätt i
fråga om exploateringar på
renbeteslanden. Utskottets
ställningstagande i denna del bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande vetorätt för
Sametinget vid exploateringar i
renbetesområdet
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:K507 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Förnyade överväganden om ersättning
för rovdjursrivna renar (mom. 12)
Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar
(s), Britta Sundin (s), Lars Stjernkvist
(s), Lena Larsson (s), Lilian Virgin
(s), Carina Moberg (s) och Juan Fonseca
(s) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 10 börjar med Ersättning för
och på s. 12 slutar med till känna
bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 12
bort utgå.
Särskilt yttrande
Förnyade överväganden om ersättning för
rovdjursrivna renar
Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar
(s), Britta Sundin (s), Lars Stjernkvist
(s), Lena Larsson (s), Lilian Virgin
(s), Carina Moberg (s) och Juan Fonseca
(s) anför:
Med utnyttjande av sin initiativrätt
föreslår utskottsmajoriteten (m, c, fp,
v, mp, kds) i föreliggande betänkande
att riksdagen som sin mening bör ge
regeringen till känna att regeringen
senare under våren 1996 bör återkomma
till riksdagen med förslag om
ytterligare medel till ersättning för
renar som rivits av rovdjur. Vi
socialdemokrater i utskottet har motsatt
oss att utskottet tar detta initiativ.
Här skall inte diskuteras
utskottsmajoritetens förslag i sak.
Emellertid vill vi framföra att
initiativet mera är att se som en
demonstrativ yttring än som ett förslag
som grundas på en tvingande
nödvändighet. Det torde vara bekant att
jordbruksministern nyligen utlovat det
utskottets majoritet efterfrågat,
nämligen ett regeringsförslag i frågan
till riksdagen senare under våren 1996.
Det syfte utskottsmajoriteten
eftersträvar kommer alltså att
förverkligas utan att riksdagen nu
aktualiserar ärendet.
Det kan också erinras om KU:s uttalande
om initiativrätt i samband med
grundlagsreformen i början av 1970-talet
(bet. KU 1970:27 s. 7). KU förutsatte
att utskottens möjligheter att genom
initiativ aktualisera ett ärende skulle
begagnas med varsamhet. Ärenden borde,
enligt KU, framdeles liksom tidigare
normalt väckas genom proposition eller
motion, och politisk enighet borde
eftersträvas i de fall där initiativ
kommer i fråga.
Vad nu redovisats går stick i stäv med
vad KU och riksdagen förutsatte i
arbetet med grundlagsreformen. En
proposition har utlovats, och
initiativrätten behöver därför inte
utnyttjas. Lägg därtill att initiativet
tas med minsta möjliga majoritet - nio
röster för och åtta emot.
Vi konstaterar avslutningsvis att
utskottsmajoriteten har föga till övers
för de motiv som anfördes när reglerna
om utskottens initiativrätt fick sin
nuvarande utformning.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 3
Jordförvärvslagstiftningen m.m. 3
Fastighetsförvärvslagstiftningen
m.m. 4
Rennäringslagstiftningen m.m 5
Samebyns verksamhetsområde 5
Ordningen för upplåtelse av rätt
till småviltsjakt och fiske 6
Fiskesamernas rättigheter 7
Övriga rennäringsfrågor 8
Ersättning för rovdjursrivna renar 10
Hemställan 12
Reservationer 13
1. Jordförvärvslagstiftningen
(mom. 2) (m) 13
2. Avstyckning från
jordbruksfastighet (mom. 3) (m) 14
3. Fastighetsöverlåtelse i
skärgården (mom. 5) (c, fp, mp,
kds) 14
4. Vetorätt för Sametinget vid
exploateringar i renbetesområdet
(mom. 11) (mp) 15
5. Förnyade överväganden om
ersättning för rovdjursrivna renar
(mom. 12) (s) 16
Särskilt yttrande 16
Förnyade överväganden om ersättning för
rovdjursrivna renar (s) 16
Gotab, Stockholm 1996