I detta betänkande behandlas förslag
från Riksdagens revisorer med anledning
av en rapport, Jämställt med statens
hjälp?. Rapporten utgår från två
fallstudier. Den ena avser granskning av
jämställdhetsplanerna hos fyra statliga
myndigheter, den andra den s.k. 10 000-
kronan, en arbetsmarknadspolitisk resurs
som kom till genom 1988 års proposition
om jämställdhetspolitiken inför 90-
talet. Utskottet anser att revisorernas
förslag inte bör föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida. I betänkandet
behandlas också ett antal motioner som
väckts med anledning av förslaget.
Motionerna avstyrks.
I reservationer tillstyrker Moderata
samlingspartiet revisorernas förslag.
Företrädare för övriga
oppositionspartier följer upp sina resp.
motioner.
Förslaget
I förslag 1995/96:RR8 har Riksdagens
revisorer föreslagit att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
revisorerna anfört om
1. statliga myndigheters
jämställdhetsplaner,
2. myndigheternas redovisning av sitt
jämställdhetsarbete,
3. behovet av uppföljning av
jämställdhetsprojekt och realistiska mål
för jämställdhetsarbetet.
Motioner
1995/96:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att
jämställdhetsarbetet tas på allvar inom
den statliga förvaltningen,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utgångspunkterna för
jämställdhetspolitiken bör vara samma i
Sverige, inom EU samt vid
biståndsinsatser i tredje världen.
1995/96:A16 av Barbro Johansson och Ewa
Larsson (mp) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen under varje
mandatperiod skall kontrollera och
stödja statsförvaltningen i
fullföljandet, reviderandet och
kvalitetsutvecklandet av
statsförvaltningens jämställdhetsplaner.
1995/96:A17 av Ingrid Burman m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av statliga
myndigheter i vad ett jämställt
arbetsliv är,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om sanktionssystem mot statliga
arbetsgivare som inte uppfyller
jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av
jämställdhetsplaner,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av
jämställdhetslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av
jämställdhetsprojekt beslutade av
riksdagen.
1995/96:A18 av Rose-Marie Frebran och
Dan Ericsson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att staten
uppträder som en föredömlig
arbetsgivare,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om JämO:s
informationsverksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i sitt
budgetarbete bör överväga ytterligare
resurser till JämO:s verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att JämO:s uppgifter bör
utvidgas till att avse bevakning av
jämställdhetsfrågor inom samhällslivet i
dess helhet,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om attityder till mäns och
kvinnors lika värde,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om andra sätt att förbättra
jämställdheten i arbetslivet,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att jämställdhetsplaner bör
inkrävas vid ansökan om olika
företagsstöd.
1995/96:A19 av Margareta Andersson och
Karin Starrin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att jämställdhetsplaner bör
upprättas på varje statlig arbetsplats,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att rutiner bör tas fram som
uppfyller lagstiftningen på
jämställdhetsområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att projekt formuleras som
målmedvetet syftar till att bättre
könsfördelning på arbetsmarknaden
uppnås.
Utskottet
Bakgrund
Jämställdhet på det statliga området
Jämställdhetslagen är tillämplig på hela
arbetsmarknaden. Enligt lagen är
arbetsgivare skyldiga att i sin
verksamhet bedriva ett målinriktat
arbete för att aktivt främja
jämställdhet i arbetslivet. Arbetsgivare
som har tio eller fler anställda skall
varje år upprätta en jämställdhetsplan.
Planen skall innehålla en översikt av de
åtgärder i vissa angivna hänseenden som
är behövliga för att främja
jämställdheten på arbetsplatsen. Det
gäller arbetsförhållanden och
rekrytering m.m. Planen skall ange de
konkreta åtgärder för jämställdhet som
arbetsgivaren planerar i sin verksamhet
för det kommande året.
Jämställdhetsplanen skall även redovisa
resultatet av den kartläggning som skall
ske årligen av löneskillnader mellan
kvinnor och män och de åtgärder som
motiveras av kartläggningen.
Efterföljande års jämställdhetsplan
skall redovisa hur de planerade
åtgärderna har genomförts.
Kollektivavtal kan träffas om
jämställdhetsplaner, men avtalet befriar
inte arbetsgivaren från att följa lagens
regler.
Kravet på att upprätta
jämställdhetsplaner infördes med 1991
års jämställdhetslag. I 1979 års
jämställdhetslag fanns inget direkt
sådant krav, men lagen byggde på att det
aktiva jämställdhetsarbetet skulle
bedrivas planmässigt.
På det statliga området har sedan 1984
gällt en skyldighet att upprätta
jämställdhetsplaner enligt
medbestämmandeavtalet (MBA-S). Statens
arbetsgivarverk gav efter avtal med
huvudorganisationerna år 1988 ut Nya
riktlinjer för jämställdhetsplaner (SAV
1988 A26).
I åttiotalets personalpolitiska
proposition (prop. 1984/85:219)
redovisades ett omfattande program för
det fortsatta jämställdhetsarbetet.
Bl.a. lades den målsättningen fast att
ingen styrelse eller motsvarande som
tillsätts av regeringen skall vara
enkönad efter 1988.
I den s.k. verksledningspropositionen
(prop. 1986/87:99) lades det fast att
andelen kvinnor i beslutande funktioner
i statsförvaltningen måste ökas.
Särskilda åtgärder skulle kunna vidtas
inom myndigheterna för att få kvinnliga
sökande på olika nivåer och kvinnliga
kandidater vid nominering till statliga
styrelser, nämnder och kommittér.
I verksförordningen från 1987 anges att
det i personalpolitiken ingår strävan
efter jämställdhet mellan kvinnor och
män.
I slutet av 1980-talet antog riksdagen
en femårig handlingsplan för
jämställdhetspolitiken inför 90-talet
(prop. 1987/88:105, AU17, rskr. 364).
Tonvikten låg bl.a. på jämställdheten på
arbetsmarknaden. Åtgärder föreslogs för
att öka kvinnors representation i
statliga organ. I propositionen
framhölls också att en ökning av andelen
kvinnor på de högre tjänsterna inom
statsförvaltningen är ett viktigt mål
för den statliga personalpolitiken.
I propositionen angavs vissa konkreta
mål för jämställdheten på
arbetsmarknaden till år 1993:
- minst tio yrkesområden borde ha en
jämn könsfördelning
-
- högst tio yrkesgrupper borde få vara
starkt dominerade av ena könet
-
- andelen kvinnor i rutinarbeten borde
inte vara större än andelen kvinnor
anställda inom området
-
- andelen kvinnor på chefsposter och i
kvalificerade arbeten borde vara minst
lika stor som andelen kvinnor anställda
inom området
-
- skillnaden mellan kvinnlig och
manlig medelarbetstid borde ha halverats
och uppgå till högst 4,5 timmar
-
- en utjämning mellan kvinnors och
mäns förvärvsfrekvenser och arbetstider
borde ha skett såväl inom län som mellan
län.
-
Den s.k. 10 000-kronan
I den förutnämnda propositionen om
jämställdhetspolitiken inför 90-talet
föreslogs särskilda stödinsatser för
personer som deltog i för sitt kön
otraditionell arbetsmarknadsutbildning.
Som en försöksverksamhet under fem år
skulle arbetsförmedlingen inom ramen för
anslaget för särskild anordnad
arbetsmarknadsutbildning få utnyttja
högst 10 000 kr per kursdeltagare för
särskilda åtgärder vid sidan av
utbildningen. Stödet skulle kunna avse
t.ex. åtgärder för att rekrytera
kursdeltagare, särskilda stödinsatser
under utbildningstiden eller i
anslutning till kursdeltagarnas inträde
på arbetsmarknaden i ett otraditionellt
yrke. Med otraditionell utbildning
avsågs en utbildning som inom länet till
80 % domineras av det ena könet. AMS
skulle senare ges i uppdrag att
utvärdera verksamheten.
Revisorernas förslag
I förslaget anmäler revisorerna sin
granskning av statliga insatser för att
främja jämställdheten i arbetslivet.
Förslaget grundar sig på en rapport,
Jämställt med statens hjälp? (rapport
1995/96:1). Rapporten utmynnar i
slutsatsen att det i statsförvaltningen
funnits ett betydande ointresse för
jämställdhetsfrågor. Slutsatsen grundas
på två, i och för sig begränsade,
fallstudier. Den ena avsåg
jämställdhetsplaner vid fyra
myndigheter, Socialstyrelsen,
Arbetsmarknadsstyrelsen,
Folkhälsoinstitutet och
Lantmäteriverket. Den andra studien
avsåg den s.k. 10 000-kronan.
När det gäller jämställdhetsplanerna
konstaterar revisorerna att respekten
för jämställdhetslagen inte har kunnat
upprätthållas. De syftar då på det
förhållandet att det förekommit såväl
att myndigheter helt saknat
jämställdhetsplaner som att stora
etablerade myndigheter haft
ofullständiga planer. Planerna kan
enligt revisorerna vara ett sätt att
påverka och förändra värderingar på en
arbetsplats. Arbetet med planerna bör
prioriteras. Regeringen och JämO bör
kontrollera inte bara myndigheternas
jämställdhetsplaner utan också hur
myndigheterna uppfattat statsmakternas
krav på sådana liksom deras uppfattning
om tillgången på relevant information i
frågan. Regeringen bör begära
redogörelser för hur planer arbetats
fram och förändrats. Varje mandatperiod
bör riksdagen få en redovisning av hur
jämställdhetsarbetet i myndigheterna
bedrivits. Genom att visa tydligare
intresse för myndigheternas
jämställdhetsarbete visar regeringen att
det är en högt prioriterad fråga (yrk.
1).
Jämställdhetsarbetet i de statliga
myndigheterna bör bedrivas så att det
kan tjäna som vägledning för
arbetsmarknaden i övrigt. Myndigheterna
bör under en treårsperiod åläggas att
redovisa vad de gjort i sina
årsredovisningar. Detta kan sedan ge
underlag för vilka krav som därefter bör
ställas på respektive myndighet (yrk.
2).
Revisorerna ser 10 000-kronan som ett
exempel på att ambitiösa mål som inte
motsvaras av verkningsfulla åtgärder kan
motverka sina syften. Satsningar av
detta slag måste kompletteras med mål
som är relevanta för den speciella
satsningen. Regeringen bör enligt
revisorerna följa upp effekterna av
andra jämställdhetsprojekt i syfte att
åstadkomma realistiska mål för
jämställdhetsarbetet (yrk. 3).
Motionerna
Fem motioner har väckts med anledning av
förslaget. De innehåller allmänna
synpunkter på jämställdhetsarbetet inom
staten och på jämställdhetsplanerna och
förslag om uppföljning m.m. Även förslag
till lagändringar läggs fram. I
motionerna finns även synpunkter på hur
projektarbete m.m. på
jämställdhetsområdet bör följas upp.
Allmänna synpunkter på
jämställdhetsarbetet inom staten
Elver Jonsson m.fl. (fp) uttrycker i
motion A15 oro för att jämställdheten
inte blivit en prioriterad fråga för
regeringen. De brister i
jämställdhetsarbetet hos flera
myndigheter som revisorerna pekar på är
sorgliga, anser motionärerna. Om inte
jämställdhetsarbetet inom myndigheterna
tas på allvar måste det vara svårt att
motivera privata företag att satsa på
jämställdhetsarbete. Även de andra
allvarliga bristerna som påpekas i
rapporten tyder enligt motionärerna på
ett uppenbart ointresse för frågorna
inom statsförvaltningen. Staten måste
klara av jämställdhetsarbetet inåt innan
Sverige inom EU eller, som nu föreslås i
en proposition, i samband med
biståndsinsatser i tredje världen
ställer krav på jämställdhet, anför
motionärerna (yrk. 1, 2).
Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson
(kds) begär i motion A18 ett
tillkännagivande om att staten bör
uppträda som en föredömlig arbetsgivare.
De beklagar det ointresse som
revisorerna funnit i sin granskning
(yrk. 1).
Jämställdhetsplanerna m.m.
Margareta Andersson och Karin Starrin
(c) instämmer i sin motion A19 i
revisorernas kritik och understryker
vikten av att jämställdhetsplaner
upprättas på varje statlig arbetsplats
(yrk. 1). De anser att JämO:s insatser
under en period måste inriktas på
kontroll av hur myndigheter och andra
utformar sina jämställdhetsplaner (yrk.
2, 3).
Ingrid Burman m.fl. (v) säger i motion
A17 att statliga myndigheter borde vara
mönsterarbetsgivare och åtminstone följa
riksdagsbeslut om jämställdhetslagen.
Det är fel att regeringen skall behöva
begära en rapport för att myndigheter
skall följa lagen. De statliga
arbetsgivarna har haft tillräcklig tid
på sig att upprätta jämställdhetsplaner.
Motionärerna föreslår att JämO utbildar
de myndigheter som i dag saknar en
godtagbar jämställdhetsplan i vad ett
jämställt arbetsliv är och hur man
uppnår det (yrk. 1). Regeringen bör
också föreslå ett sanktionssystem för de
statliga arbetsgivare som inte uppfyller
jämställdhetslagen (yrk. 2). Med
anledning av revisorernas förslag om
redovisning av jämställdhetsplanerna i
årsredovisningen framför motionärerna
att planen också borde tas in i
myndighetens verksamhetsplan. Detta sätt
att redovisa bör inte tidsbegränsas
(yrk. 3).
Barbro Johansson och Ewa Larsson (mp)
delar enligt motion A16 revisorernas
uppfattning att en attitydförändring
måste komma till stånd i fråga om
jämställdhetsarbetet. Det kan
åstadkommas genom ökad skärpa och
tydlighet från regeringen om vad som
åligger statsförvaltningen. Regeringen
bör varje mandatperiod följa upp
statsförvaltningens jämställdhetsarbete.
Motion A18 av Rose-Marie Frebran och
Dan Ericsson (kds) tar upp attityderna
till mäns och kvinnors lika värde. De
framhåller skolans och familjens roll,
men poängterar att arbetet med
jämställdhet inte slutar där utan
ständigt måste aktualiseras.
Jämställdhetsplaner är ett sätt, menar
motionärerna (yrk. 5). Förekomsten av en
jämställdhetsplan är dock ingen garanti
för god jämställdhet på arbetsplatsen.
Andra sätt är bl.a. att se över
löneskillnader, uppmuntra försök med mer
flexibel arbetstid, ge möjlighet till
frivillig arbetsdelning, och uppmuntra
både kvinnor och män att söka sådant
arbetet som domineras av det motsatta
könet (yrk. 6). - Motionärerna utgår
från att JämO får uppdrag av regeringen
att följa upp olika jämställdhetsprojekt
i de statliga myndigheterna. En sådan
ordning vore bra, eftersom positiva
exempel kunde spridas. JämO:s
arbetsbelastning skulle dock öka. Om
detta blir följden av revisorernas
förslag anser motionärerna att
regeringen bör överväga ytterligare
resurser till JämO:s verksamhet. En
förbättrad jämställdhet i de statliga
myndigheterna bör inte hindras av brist
på resurser (yrk. 2, 3).
Ändringar i jämställdhetslagen
I den förutnämnda motionen A17 av Ingrid
Burman m.fl. (v) föreslås också - som
utskottet förstår yrkandet - att
jämställdhetslagen ändras, så att
samtliga arbetsgivare omfattas av kravet
att upprätta jämställdhetsplaner, inte
bara arbetsgivare med 10 eller fler
anställda (yrk. 4).
Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson
(kds) förordar i motion A18 att JämO:s
uppgifter utvidgas till att också avse
jämställdhetsfrågor inom hela
samhällslivet. Eventuellt negativa
uttalanden skulle utgöra enda sanktion.
En sådan utvidgning borde kunna ske utan
att lagens utformning i övrigt ändras
(yrk. 4).
10 000-kronan
I den nyssnämnda motionen A19 av
Margareta Andersson och Karin Starrin
(c) framhålls att de som skall hantera
ekonomiska satsningar på jämställdhet
måste få snabba och tydliga anvisningar
hur medlen skall användas. Rutiner för
genomförande måste upprättas, och
myndigheterna måste följa fattade
beslut.
Ingrid Burman m.fl. (v) föreslår i
motion A17 att regeringen ges i uppdrag
att följa upp effekterna av andra
jämställdhetsprojekt i syfte att
kontrollera att riksdagens
prioriteringar efterföljs, att arbetet
med jämställdhetsfrågorna prioriteras i
de berörda förvaltningarna och att det
finns en effektiv
genomförandeorganisation. Problemet var
inte bara att målen för
jämställdhetsarbetet var orealistiska.
Det var också så att AMS inte
prioriterade uppgiften (yrk. 5).
Övriga frågor
Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson
(kds) framhåller i sin motion A18 att
ett jämställdhetsperspektiv måste läggas
på alla politikområden. I motionen tar
de upp ett förslag som framförts i
remissbehandlingen av revisorernas
rapport. De anser att
jämställdhetsplaner skall inkrävas vid
ansökan om olika företagsstöd. Att föra
in jämställdhetsaspekten skulle enligt
motionärerna kunna vara ett ytterligare
sätt för staten att framhålla vikten av
jämställdhet mellan könen (yrk. 7).
Utskottets överväganden
Allmänna synpunkter på
jämställdhetsarbetet i staten
Utskottet har ingen annan uppfattning än
motionärerna i motionerna A15 och A18 i
fråga om vikten av jämställdhetsarbetet
inom staten. Det följer redan av
grundläggande regler för den statliga
verksamheten att strävan efter
jämställdhet skall ingå i
personalpolitiken.
Arbetsmarknadsutskottet har också i
olika sammanhang uttalat att staten bör
vara en föredömlig arbetsgivare. Detta
gäller personalpolitiken i allmänhet,
och det gäller självfallet efterlevnaden
av de regler som gäller på
arbetsmarknaden. Om slutsatsen i
revisorernas rapport att det funnits ett
betydande ointresse för
jämställdhetsfrågor i statsförvaltningen
är riktig är det därför naturligtvis
mycket nedslående.
Att alla verk och myndigheter inte
lever upp till de krav som statsmakterna
ställer bör däremot inte leda till att
Sverige skulle avstå från att i olika
internationella sammanhang framhålla
betydelsen av jämställdhet mellan
kvinnor och män, som t.ex. skett inför
EU:s regeringskonferens eller i den
proposition om biståndsinsatser i tredje
världen, som nämns i motion A15. Sverige
har trots allt i flera avseenden kommit
en bra bit på väg mot ett mera jämställt
samhälle - man kan påminna om att
Sverige i samband med FN:s
kvinnokonferens i Peking hösten 1995
fick pris av FN-organet Unifem för att
Sverige lyckats uppnå jämn
könsfördelning i regeringen och en bra
kvinnorepresentation i riksdagen samt
för insatserna i det internationella
jämställdhetsarbetet. Mycket återstår
dock.
Något uttalande härutöver kan enligt
utskottets mening inte anses vara
påkallat med anledning av motionerna A15
och A18 i motsvarande delar. De bör
därför avslås av riksdagen.
Jämställdhetsplanerna
Jämställdhetslagens regler om aktiva
åtgärder är framåtsyftande till sin
karaktär. Arbetsgivaren skall, som det
uttrycks i lagens 3 §, bedriva ett
målinriktat arbete för att aktivt främja
jämställdhet i arbetslivet. Dessa
skyldigheter preciseras i 4-9 §§.
Skyldigheterna tar sikte på
arbetsförhållandena. De skall lämpa sig
för både kvinnor och män (4 §).
Arbetsgivaren skall underlätta för både
kvinnliga och manliga arbetstagare att
förena förvärvsarbete och föräldraskap
(5 §), och sexuella och vissa andra
trakasserier skall motverkas (6 §). De
aktiva åtgärderna avser också utbildning
och rekrytering m.m. Enligt 7 § skall
arbetsgivaren genom utbildning och på
annat sätt främja en jämn könsfördelning
(7 §) och verka för att lediga
anställningar söks av både kvinnor och
män (8 §). Om det råder könsmässig
obalans skall arbetsgivaren vid
nyanställningar särskilt anstränga sig
att få sökande av underrepresenterat kön
och se till att den andelen ökar (9 §).
Reglerna om aktiva åtgärder byggdes ut
och preciserades genom 1991 års
jämställdhetslag. Utöver vad som angetts
ovan infördes en skyldighet att upprätta
en årlig plan för jämställdhetsarbetet
(10 §). Redan tidigare hade gällt som en
underliggande förutsättning att det
aktiva jämställdhetsarbetet skall
bedrivas planmässigt. Ett motiv för att
lagreglera frågan var att ett aktivt
jämställdhetsarbete måste planeras med
omsorg för att det skall kunna ge
resultat. Ett krav på en årlig plan blir
ett tillfälle att föra upp frågan på
dagordningen (prop. 1990/91:113 s. 74).
Reglerna om aktiva åtgärder, inklusive
kravet på en årlig jämställdhetsplan,
var dispositiva fram till halvårsskiftet
1994. Reglerna kunde ersättas med andra
regler i kollektivavtal. Preciseringen i
1991 års lag innebar dock att sådana
avtal måste innehålla en materiell
reglering av arbetsgivarens aktiva
jämställdhetsarbete inom vart och ett av
de hänseenden som angetts ovan. Sådana
avtal måste då också innehålla
materiella regler om
jämställdhetsplaner.
Lagändringen 1994 innebar att
arbetsgivare blev skyldiga att följa
lagens regler även om kollektivavtal
träffats.
Samtidigt med denna lagändring infördes
genom en ny 9 a § en skyldighet för
arbetsgivare med tio eller fler
anställda att årligen kartlägga
förekomsten av löneskillnader mellan
kvinnor och män i skilda typer av arbete
och för olika kategorier av
arbetstagare. Denna skyldighet är ett
led i den partssamverkan som skall ske
bl.a. för att utjämna och förhindra
löneskillnader. Kartläggningen av
löneskillnaderna skall emellertid
redovisas i jämställdhetsplanen liksom
de åtgärder som motiveras av
kartläggningen. Detta föranledde en
samtidig ändring i 11 § om vad en
jämställdhetsplan skall innehålla.
Enligt nu gällande lagregler skall
planen därmed innehålla följande:
- Översikt av de åtgärder som enligt
4-9 §§ är behövliga på arbetsplatsen.
-
- Angivande av vilka av dessa åtgärder
som skall påbörjas eller genomföras
under det kommande året.
-
- Översiktlig redovisning av
resultatet av kartläggningen av
löneskillnader och vilka åtgärder som
motiveras av kartläggningen.
-
- Redovisning (i efterföljande års
plan) av hur de planerade åtgärderna
genomförts.
-
För det statliga området har sedan lång
tid tillbaka funnits en skyldighet
enligt kollektivavtal att upprätta
jämställdhetsplaner (7 kap. 40 § MBA-S).
Denna skyldighet är inte ovillkorlig. De
centrala parterna kan komma överens om
att t.ex. en mycket liten myndighet får
göra avsteg från vad som annars gäller.
Genom protokollsanteckningar 1988
preciserade avtalsparterna kravet på vad
en jämställdhetsplan skall innehålla.
Avtalsreglerna har inte justerats med
anledning av lagändringarna 1991 resp.
1994. Kollektivavtalet hänvisar till
1979 års jämställdhetslag när det gäller
målen för jämställdhetsarbetet. En
jämförelse mellan den nu gällande
lagregleringen och avtalet visar att
lagen ställer krav på en
jämställdhetsplan som saknas i avtalet.
Lagen föreskriver exempelvis en översikt
av de åtgärder som är nödvändiga för att
underlätta förvärvsarbete och
föräldraskap och för att förhindra
sexuella trakasserier samt en
redovisning av kartläggningen av
löneskillnader, medan avtalet innehåller
preciseringar som saknas i lagen, såsom
att planen skall innehålla beräknade
kostnader och ange vem som skall ha
ansvar för de olika åtgärderna.
I vissa avseenden synes lag och avtal
bygga på delvis olika synsätt i fråga om
jämställdhetsplanen. Avtalet anger att
planen skall innehålla såväl långsiktiga
mål för jämställdhetsarbetet som
konkreta åtgärder. Lagen bygger på att
långsiktiga målsättningar bör anges i
andra typer av handlingar, t.ex.
kollektivavtal eller fleråriga budget-
eller policydokument (prop. 1990/91:113
s. 76).
En statlig arbetsgivare som fullt ut
vill följa reglerna om vad en
jämställdhetsplan skall innehålla måste
följaktligen hämta ledning från flera
håll. Någon gång kan det hända att lagen
säger ett och avtalet ett annat.
När revisorerna i sin rapport redovisar
granskningen och bedömningen av tre
myndigheters jämställdhetsplaner utgår
de från fyra centrala moment som anges
vara lagens krav. Den myndighet som
anses ha upprättat en tillfredsställande
plan innehåller dessa fyra grundläggande
moment. De myndigheter som inte anses ha
tillfredsställande planer kritiseras
bl.a. för avsaknaden av bestämda
målformuleringar och konkreta åtgärder.
Kritiken avser också det förhållandet
att tidsangivelser och uppgifter om
kostnader och ansvariga personer saknas.
Såvitt utskottet kan förstå grundar sig
rapportens omdömen på såväl lagens som
avtalets föreskrifter om
jämställdhetsplaner. Utskottet kan dock
konstatera att granskningen av hur
myndigheterna i planen kartlagt
förhållandena på arbetsplatsen inte
synes ha utgått från lagens 4-9 §§. Inte
heller nämns det numera gällande
särskilda kravet på en redovisning av
kartläggningen av löneskillnaderna. Det
är därför enligt utskottets mening inte
helt lätt att urskilja exakt vad som
varit avgörande för slutsatserna om
planernas kvalitet.
Utskottet avstår av principiella skäl
från att lägga värderande synpunkter på
de av revisorerna granskade
jämställdhetsplanerna. Följande bör dock
påpekas.
Fortfarande saknas i princip
rättspraxis på området, dvs. utlåtanden
från den statliga jämställdhetsnämnden.
Enligt vad utskottet erfarit har nämnden
hittills endast i ett fall prövat
innehållet i en plan, och det gällde då
en ganska begränsad fråga. Den
granskning som JämO utfört på olika
områden av arbetsmarknaden - enligt
JämO:s egen beskrivning razzior - har
brukat utmynna i ett sammanfattande
omdöme av vad granskningen utvisat. De
berörda arbetsgivarna har efter
påpekanden kunnat komplettera planerna
om de enligt JämO varit bristfälliga.
Lagen bygger för övrigt på att JämO i
första hand skall försöka förmå
arbetsgivare att frivilligt följa lagen.
En eller ett par planer har brukat
lyftas fram som goda exempel. Någon gång
har det hänt att planerna betygsatts på
ett ganska informellt sätt; så skedde
t.ex. vid granskningen av de politiska
partiernas jämställdhetsplaner för
partikanslierna. Skulle saken föras till
Jämställdhetsnämnden är JämO den ena
parten i tvisten.
Såvitt utskottet känner till finns det
inte heller någon praxis vad gäller den
närmare innebörden av kollektivtalet på
den statliga sektorn. Ingen av avtals
parterna på arbetstagarsidan har således
väckt talan mot en statlig arbetsgivare
för påstått kollektivavtalsbrott. Enligt
vad utskottet inhämtat är de centrala
avtalsparterna eniga om att ersätta
gamla medbestämmandeavtal med ett nytt
övergripande avtal där de lokala
parterna får möjlighet att träffa lokala
överenskommelser bl.a. om jämställdhet.
Det bör i detta sammanhang även påpekas
att efterlevnaden av avtalen inte ligger
under JämO:s tillsyn.
Detta var några utgångspunkter för den
fortsatta framställningen. Utskottet
övergår nu till behandlingen av
förslagen i skrivelsen och motionerna.
Det är självfallet mycket
anmärkningsvärt om en myndighet ännu
nästan tre år efter sin tillkomst helt
saknar en jämställdhetsplan och därmed
bryter mot lagen. Kravet på
jämställdhetsplaner har gällt länge inom
statsförvaltningen, låt vara att det
till en början inte grundade sig på lag.
Den lagreglering som gäller fullt ut
även för statliga arbetsgivare sedan
halvårsskiftet 1994 kan inte gärna
missförstås vad gäller kravet att en
plan upprättas. Jämställdhetslagen får
anses vara en ganska central del av det
regelverk som gäller på arbetsmarknaden.
Huruvida det numera är vanligt att
myndigheter helt saknar en
jämställdhetsplan anser sig utskottet
inte ha underlag att bedöma. Ännu har
inte JämO gjort någon mer omfattande
granskning av det statliga området. Av
drygt 2 000 granskade planer har bara
några få avsett myndigheter. JämO säger
dock i yttrandet över revisorernas
rapport att arbetsgivarna inom offentlig
sektor har en större medvetenhet om
lagens krav på jämställdhetsplaner än de
privata. Detta borde enligt utskottet
tala för att myndigheterna i allmänhet i
vart fall inte helt nonchalerar kravet
på planer.
Utskottet avstår som nämnts från att
anlägga synpunkter på kvaliteten hos de
av revisorerna granskade
jämställdhetsplanerna. Än mindre finns
underlag för något bestämt omdöme om hur
statliga myndigheter i allmänhet
uppfyller de krav som ställs. JämO anför
visserligen att det inte finns anledning
att tro att myndigheternas planer
generellt sett skulle vara av mycket
bättre kvalitet, men någon razzia av
det slag som JämO gjort t.ex. bland
samtliga kommuner och landsting har
alltså inte genomförts bland de statliga
myndigheterna.
Utskottet anser för egen del att man i
denna fråga inte kan hänföra sig till
mer än en mycket allmän känsla av att
intresset och engagemanget är begränsat
på flera håll inom myndigheterna liksom
för övrigt även på andra delar av
arbetsmarknaden. Till denna känsla
bidrar även remissutfallet med anledning
av revisorernas rapport - samtliga
länsstyrelser bereddes tillfälle att
yttra sig men bara åtta svarade.
Om kravet på att en plan skall
upprättas knappast kan missförstås är
det svårare att ange hur en plan bör se
ut för att svara mot lagens krav. Saken
kan också kompliceras av att det även
finns kollektivavtalsregler. I
förarbetena avvisas tanken på något
slags förteckning över vilka åtgärder
som skall anges i en plan. Planens
utformning är beroende av förhållandena
på arbetsplatsen. Man måste ha en bild
av strukturen och omfattningen av
arbetsgivarens verksamhet. Även den
aktuella situation som företaget eller
myndigheten befinner sig i kan påverka
bedömningen. En arbetsgivare som skall
utöka sin verksamhet bör kanske framför
allt koncentrera planen på
rekryteringsfrågorna, medan den som
skall skära ner kan ha fokus på annat.
Självfallet är det även av intresse hur
långt man kommit på arbetsplatsen i
fråga om olika aspekter av
jämställdhetsarbetet.
I arbetet med planen behövs inte bara
kunskap om reglerna. Det kanske inte ens
är tillräckligt med intresse och
engagemang. För att bestämma vilka
åtgärder som skall påbörjas eller
genomföras under det kommande året kan
det också behövas fantasi och
uppslagsrikedom. Därför är det viktigt
att den som behöver det kan få
vägledning genom olika exempel. JämO har
nyligen publicerat en handbok om aktiva
åtgärder. Den innehåller praktiska råd
vid upprättandet av jämställdhetsplanen
och exempel från olika företag och
myndigheter på hur åtgärderna kan
konkretiseras. I sammanhanget bör också
nämnas att Arbetsgivarverket år 1995
distribuerade sin egen jämställdhetsplan
till myndigheterna. Planen hade
granskats av JämO och bedömts som en av
de bästa som arbetsgivarorganisationerna
redovisat. Enligt Arbetsgivarverket
skulle den kunna underlätta för
myndigheterna i deras arbete med
jämställdhetsplaner.
Intresse och engagemang för
jämställdhetsarbete kan inte kommenderas
fram. Kravet på en årlig
jämställdhetsplan för samman parterna
till en diskussion om vad som kan eller
måste göras hos enskilda arbetsgivare
eller på den enskilda arbetsplatsen.
Jämställdheten blir en fråga på
dagordningen. En poäng med en
jämställdhetsplan är att även de
tvivlande och klentrogna kan bli
medvetna om att insatser behövs när de
genomför den kartläggning av
förhållandena på arbetsplatsen som
planen skall utgå från. Genom arbetet
med planen och den efterföljande
utvärderingen kan man få upp ögonen för
att ökad jämställdhet kan medföra
fördelar för verksamheten i stort.
Enligt jämställdhetslagen är det JämO
och Jämställdhetsnämnden som skall se
till att lagen efterlevs. Bl.a. med
hänsyn till det speciella rättsliga
förfarande som är kopplat till den
lagreglerade skyldigheten att bedriva
ett aktivt jämställdhetsarbete ställer
sig utskottet tveksamt till revisorernas
förslag att regeringen på olika sätt
skall kontrollera hur de statliga
myndigheterna bedriver sitt
jämställdhetsarbete. En sådan kontroll
bör, såsom förutsatts i lagen, göras av
JämO och Jämställdhetsnämnden.
I sammanhanget bör nämnas att JämO för
närvarande undersöker
jämställdhetsplanerna inom rättsväsendet
i Göteborgs- resp. Malmöområdet.
Domstolar, kronofogdemyndigheter m.fl.
ingår liksom några större privata
advokatbyråer. Vidare pågår en
granskning av riksdagens och
departementens planer. Sådana mera
systematiska genomgångar av olika delar
av arbetsmarknaden är säkerligen, som
också sägs i JämO:s yttrande, den metod
som kanske skapat störst medvetenhet om
att lagen finns. Utskottet vill tillägga
att det säkerligen också är genom de
konkreta goda exempel som då kommer fram
som kvaliteten på planerna successivt
kan förbättras.
Granskningar av detta slag bör enligt
utskottets mening kunna komma till stånd
utan någon åtgärd från riksdagens sida.
Vad som ovan sagts om tillsynen över
efterlevnaden av lagens regler utesluter
inte att regeringen, inom ramen för sitt
ansvar för den statliga
personalpolitiken, på olika sätt bör
följa hur myndigheterna lever upp till
vad som sägs i bl.a. verksförordningen
om att strävan efter jämställdhet mellan
kvinnor och män ingår i
personalpolitiken. Som anförs i
Arbetsgivarverkets remissvar kunde ett
sätt att ge frågan kontinuitet och
verksamhetsförankring vara att ha
jämställdhet som en stående punkt på
dagordningen när myndighetschef och
departement träffas.
Utskottet anser vidare att en kontroll
av hur myndigheterna upplevt
statsmakternas krav på
jämställdhetsplaner och tillgången på
relevant information om
jämställdhetsfrågor - osagt vem som
lämpligen bör utföra uppgiften och hur
det bör ske - kan komma till stånd utan
något ställningstagande från riksdagens
sida.
Utskottet vill ändå framhålla att man
inte får underskatta svårigheterna att
få en sådan kontroll meningsfull; även
den myndighet som inte alls hade
upprättat en jämställdhetsplan betonar i
sitt yttrande till revisorerna vikten av
jämställdhet och fördelarna med en
jämställdhetsplan och uppföljningen av
den.
Vad slutligen gäller förslaget att
myndigheternas årsredovisningar under en
viss tid bör innehålla en redovisning av
jämställdhetsarbetet kan detta, som
påpekats av JämO, innebära en del
problem. Det skulle kunna ge en falsk
tro att arbetsgivarna levt upp till
lagens krav. De redovisade åtgärderna
har ju inte granskats av JämO innan de
ges in tillsammans med årsredovisningen
- man vet alltså inte om de verkligen är
ämnade att tjäna som vägledning.
Dessutom regleras ju frågan fortfarande
delvis genom kollektivavtal som bara
gäller på det statliga området. Och som
redan sagts, jämställdhetslagen reglerar
på vilket sätt kontroll skall ske av
lagens efterlevnad.
Av nu angivna skäl kan utskottet inte
heller ställa sig bakom förslaget om
myndigheternas redovisning av
jämställdhetsarbetet.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla
att jämställdhetsplanerna bara är en del
av det aktiva framåtsyftande
jämställdhetsarbetet. Sådant arbete kan
med framgång bedrivas på många sätt om
det finns engagemang och intresse hos
tongivande personer inom organisationen.
En myndighet som saknar en godtagbar
jämställdhetsplan bryter mot lagen,
vilket är allvarligt. Det behöver dock
inte alltid vara liktydigt med ett
ointresse för jämställdhetsfrågor.
Det anförda innebär sammanfattningsvis
att revisorernas yrkanden 1 och 2 inte
bör föranleda någon åtgärd från
riksdagen. Detsamma gäller de i
sammanhanget behandlade motionerna A16,
A17 A18 och A19, i förekommande fall i
motsvarande delar.
Resurser till JämO
Med anledning av vad som sägs i motion
A18 (kds) om behov av ytterligare
resurser till JämO för att följa upp
olika jämställdhetsprojekt i statliga
myndigheter konstaterar utskottet att
regeringen i den nyss framlagda
ekonomiska vårpropositionen med förslag
till riktlinjer för den ekonomiska
politiken m.m. (prop. 1995/96:150)
angett att anslaget
Jämställdhetsombudsmannen skall
prioriteras inom ramen för ifrågavarande
utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och
arbetsliv. Motionen får därmed anses
väsentligen tillgodosedd i motsvarande
delar. Något tillkännagivande till
regeringen kan därför inte anses
påkallat.
Ändringar i jämställdhetslagen m.m.
Motsvarande förslag som i motion A17 (v)
om ändring i jämställdhetslagen så att
kravet på att upprätta
jämställdhetsplaner även omfattar de
minsta arbetsgivarna har prövats av
utskottet bl.a. i samband med 1994 års
ändringar i jämställdhetslagen.
Utskottet hänvisade till vad som sades
när reglerna om jämställdhetsplaner
infördes, nämligen att enbart de riktigt
små verksamheterna borde undantas.
Behovet av en skriftlig plan för de
minsta arbetsplatserna bedömdes som
ringa, eftersom arbetsgivaren ändå torde
ha en löpande god överblick av hur
resurser om kompetens kan utnyttjas.
Utskottet står fast vid detta, och vill
tillägga att även de minsta
arbetsgivarna har skyldighet att bedriva
en målinriktat och planmässigt
jämställdhetsarbete. Motionsyrkandet bör
således avslås.
Även ett förslag om JämO:s uppgifter
liknande det som framförs i motion A18
(kds) har tidigare behandlats i
utskottet. Av principiella skäl avvisade
utskottet tanken att JämO skulle ges
någon sorts allmän och övervakande
funktion inom hela samhället med
möjlighet att uttala kritik mot sådant
som ansågs stå i strid med
jämställdhetssträvandena. Utskottet har
inte ändrat uppfattning i den frågan.
Motionsyrkandet avstyrks därmed.
10 000-kronan m.m.
Utskottet vill först ge en allmän
beskrivning av regeringens proposition
1987/88:105 om jämställdhetspolitiken
inför 90-talet. Tyngdpunkten inom
politiken skulle även fortsättningsvis
ligga inom arbetsmarknadspolitiken och
utbildningspolitiken. Att bryta den
könsuppdelade arbetsmarknaden ansågs
vara av avgörande betydelse. Som
redovisats i inledningen uppställdes
vissa konkreta mål som skulle uppnås
inom en femårsperiod. Även för
utbildningspolitiken uppställdes
konkreta mål för gymnasieskolan,
högskolan och beträffande skolledningen.
Inom arbetsmarknadspolitikens område
preciserades vissa särskilda åtgärder:
fortsatta insatser skulle göras för att
motverka deltidsarbetslösheten,
arbetsförmedlingens arbete skulle i ökad
utsträckning inriktas mot att bryta den
könsuppdelade arbetsmarknaden, särskilda
insatser genomföras för att motverka att
de enskilda arbetsplatserna sysselsatte
enbart kvinnor eller män och slutligen
skulle särskilda stödinsatser vidtas för
kursdeltagare i för sitt kön
otraditionell arbetsmarknadsutbildning,
den s.k. 10 000-kronan.
Man bör redan här påminna om att
propositionen tillkom i ett helt annat
arbetsmarknadsläge med efter dagens
förhållanden låga arbetslöshetstal och
brist på arbetskraft på många sektorer.
Den s.k. 10 000-kronan var ett förslag
som gällde arbetsmarknadsutbildningen.
Motiven angavs ungefär på följande sätt
i propositionen. Kvinnors
utbildningsbakgrund är ofta dåligt
anpassad till den moderna
arbetsmarknadens krav, och många kvinnor
arbetar inom yrkesområden som riskerar
att rationaliseras bort eller utarmas.
Därför är arbetsmarknadsutbildningen
särskilt viktig för att underlätta
situationen för kvinnorna på
arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutbildningen måste ibland
anpassas efter kvinnors villkor och
förutsättningar. Den bör ges sådan
inriktning att den innebär möjligheter
till arbete på hemorten. Utbildning på
deltid kan ibland vara en förutsättning,
liksom utbildning på tider som passar
ihop med barnomsorgen.
Arbetsmarknadsutbildningen sker ofta
enligt ett modulsystem och med successiv
intagning. Kvinnor som utbildar sig
otraditionellt behöver ofta extra stöd.
Ett sätt kan vara att delta i en
sammanhållen grupp där man kan utbyta
erfarenheter och få en social samvaro.
Det finns positiva erfarenheter av att
varva utbildning med praktikperioder.
Övergången från utbildning till
arbetsliv är sällan problemfri för
kvinnor med otraditionell utbildning.
Stödgrupper, fadderverksamhet och
nätverk kan öka sannolikheten för att
utbildningen skall leda till arbete inom
utbildningsyrket.
Försöksverksamheten med 10 000-kronan
föreslogs för att på olika sätt
underlätta för arbetsförmedlingen att
kunna rekrytera och stödja de
kursdeltagare som genomgår en
otraditionell utbildning.
I sammanhanget nämndes ett mål för
länsarbetsnämnderna, nämligen att under
den närmaste femårsperioden uppnå en
jämn könsfördelningen (40% - 60 %) inom
varje utbildningsområde.
Vid riksdagsbehandlingen såg
arbetsmarknadsutskottet positivt på
regeringsförslaget, vilket enligt
utskottet skulle ge möjlighet att pröva
enkönade utbildningsgrupper, varvade
praktikperioder, stöd till de utbildade
när de gått över till arbetslivet etc.
(AU1987/88:17 s. 21).
De nu återgivna uttalandena i
proposition och utskottsbetänkande
återfinns inte i revisorernas rapport.
Utskottet beklagar detta, eftersom
uttalandena anger vad som var avsikten
med förslaget om 10 000-kronan.
Det är tydligt att man i rapporten
kopplat ihop 10 000-kronan med de i
propositionen uppställda övergripande
målen. Det sägs i förslaget att 10 000-
kronan var den viktigaste ekonomiska
insatsen för att nå statsmakternas mål
för jämställdhet på arbetsmarknaden: en
ökning av antalet yrkesområden med jämn
könsfördelning från fyra till tio och en
minskning av antalet områden med ojämn
könsfördelning från sexton till tio .
Revisorerna säger vidare att 10 000-
kronan utgör ett exempel på att
ambitiösa mål som inte motsvaras av
verkningsfulla åtgärder i själva verket
kan motverka sina syften.
Arbetsmarknadsutskottet anser inte att
satsningen direkt kan kopplas ihop med
de uppställda övergripande målen för
arbetsmarknaden om könsfördelningen inom
skilda yrkesområden m.m. För det första
anges i propositionen som nyss nämnts
ett annat mål för medlen, nämligen att
uppnå en jämn könsfördelning inom varje
(arbetsmarknads) utbildningsområde.
Detta mål får anses vara betydligt
begränsat i förhållande till de
övergripande målen. För det andra bör
man redan av beslutets utformning kunna
dra slutsatsen att det inte skulle kunna
annat än marginellt bidra till att de
övergripande målen uppnåddes. Under hela
femårsperioden skulle 10 000-kronan med
maximalt utnyttjande kunna komma mindre
än 1 % av arbetskraften till del. En
begränsning låg också i de regler som
gäller för arbetsmarknadsutbildningen.
Den vänder sig ju i princip till
arbetslösa. Enligt då gällande regler
kunde högst 10 % av de tillgängliga
platserna inom upphandlad utbildning
avse en icke arbetslös person om han
eller hon utbildas till ett yrke där det
egna könet är underrepresenterat.
Utskottet kan därför inte heller
instämma i vad som sägs i rapporten om
att begränsningen av antalet personer
som skulle kunna få del av 10 000-kronan
var onödig. I själva verket hade nog
satsningen dimensionerats efter de
regler för och den omfattning av
arbetsmarknadsutbildningen som gällde
när beslutet fattades.
Det är också något missvisande att tala
om en ekonomisk satsning i sammanhanget.
Några ytterligare medel tillsköts inte
utöver vad som redan anslagits. Det
handlade i stället om att en viss del av
de anslagna medlen för särskilt anordnad
arbetsmarknadsutbildning skulle få
användas vid sidan av själva
utbildningen.
Det första året motsvarade ett maximalt
utnyttjande av medlen omkring 3 % av de
totala resurserna för
arbetsmarknadsutbildning. Ser man även
till medlen för utbildningsbidrag
motsvarade det mindre än 1 % av
resurserna för sådan utbildning. Det som
revisorerna beskriver som den viktigaste
ekonomiska insatsen för att nå
statsmakternas mål för jämställdhet på
arbetsmarknaden skulle med andra ord
också kunna beskrivas som en ganska
måttlig arbetsmarknadspolitisk insats.
Rapporten innehåller en genomgång av
hur 10 000-kronan utnyttjats under de
fem åren och vilka olika riktlinjer för
dess användning som lämnats under
perioden. Utskottet kan för sin del bara
beklaga om de intentioner som låg bakom
10 000-kronan inte nådde ut till
arbetsförmedlingarna.
Om man skall bilda sig en uppfattning
om hanteringen av 10 000-kronan och med
utgångspunkt därifrån dra mera generella
slutsatser om ambitionerna och realismen
i jämställdhetspolitiken måste man se
till såväl vad statsmakterna avsett med
medlen som de givna begränsningar som
var förknippade med insatsen. Enligt
utskottets mening är det inte möjligt
att göra detta på grundval av rapporten.
Utskottet vill avslutningsvis anföra
följande.
Det skall inte förnekas att de
övergripande mål som uppställdes i 1988
års jämställdhetsproposition var mycket
långtgående. AMS visade i sin
lägesbeskrivning i september 1989 genom
ett antal räkneexempel att det utöver
den reguljära ersättningsrekryteringen
måste ske en dramatisk ökning, med nära
två hela årskullar, av kvinnor inom
verkstadsindustrin och en nästan lika
dramatisk ökning av män, omkring en och
en halv årskull, inom hälso- och
sjukvården om yrkesområdena skulle bli
jämställda. Det skulle bero på
individernas yrkesval och arbetsgivarnas
rekryteringspolitik om målen skulle
kunna nås. Ett förverkligande skulle
enligt AMS kräva helt andra och mer
omfattande resurser och incitament än
vad statsmakterna då avsatt för
ändamålen. Det hade från kommunerna
särskilt framhållits att
jämställdhetsaspekterna inte kom i
första hand eftersom det primära vara
att överhuvudtaget få sökande till
vakanta tjänster.
AMS lägesbeskrivning visar inte bara
att målen var långtgående. Den är också
en illustration av att mål kan behöva
revideras därför att verkligheten
förändras. Om problemet i slutet av 1980-
talet var att det inte alls fanns några
sökande till de lediga arbetena blev
problemet några år senare det motsatta.
Att åstadkomma radikala förändringar i
yrkesfördelningen mellan män och kvinnor
dr möjligen än svårare i tider av
kraftiga nedskärningar över hela
arbetsmarknaden.
I efterhand är det lätt att instämma
med revisorerna i att propositionen hade
ambitiösa mål som inte motsvarades av
verkningsfulla åtgärder. Man bör
emellertid även observera att
propositionen förutsatte att målen
skulle kunna behöva justeras under
perioden.
Med hänvisning till vad som anförts
ovan kan det inte anses påkallat med ett
tillkännagivande till regeringen.
Förslaget bör således inte föranleda
någon åtgärd i denna del. Detsamma
gäller de yrkanden i motionerna A17 (v)
och A19 (c) som anknyter till
revisorernas förslag i denna del.
Övriga frågor
Utskottet vill med anledning av
förslaget i motion A18 (kds) om att
jämställdhetsplaner skall krävas vid
ansökan om företagsstöd anföra följande.
En översyn pågår av de statliga
företagsstöden (Dir. 1995:124).
Utredningen skall se över vissa former
av statliga företagsstöd m.m. inom
närings-, arbetsmarknads- och
regionalpolitiken som riktar sig till
främst små och medelstora företag.
Enligt direktiven skall kommittén ge
förslag om vilka krav som bör ställas på
företag i samband med att stöd beviljas.
För kommitténs arbete gäller självfallet
också det generella direktivet om
jämställdhetspolitiska konsekvenser.
Utskottet utgår från att förslag av det
slag som motionärerna för fram kommer
att belysas i utredningsarbetet och i
kommande beredningsarbete i
regeringskansliet. Något
tillkännagivande från riksdagen kan
därför inte anses påkallat. Motionen
avstyrks således i motsvarande del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allmänna
synpunkter på jämställdhetsarbetet
inom staten
att riksdagen avslår motionerna
1995/96:A15 och 1995/96:A18 yrkande
1,
res. 1 (fp, kds)
2. beträffande
jämställdhetsplaner m.m.
att riksdagen lämnar Riksdagens
revisorers förslag 1995/96:RR8
yrkandena 1 och 2 samt motionerna
1995/96:A16, 1995/96:A17 yrkandena
1-3, 1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6
samt 1995/96:A19 yrkandena 1 och 2
utan vidare åtgärd,
res. 2 (m)
res. 3 (v)
res. 4 (mp)
3. beträffande resurser till
JämO
att riksdagen avslår motion
1995/96:A18 yrkande 3,
4. beträffande ändring i
jämställdhetslagen
att riksdagen avslår motion
1995/96:A17 yrkande 4,
res. 5 (v)
5. beträffande JämO:s
uppgifter
att riksdagen avslår motion
1995/96:A18 yrkande 4,
res. 6 (kds)
6. beträffande 10 000-kronan
m.m.
att riksdagen lämnar Riksdagens
revisorers förslag 1995/96:RR8
yrkande 3 samt motionerna 1995/96:A17
yrkande 5 och 1995/96:A19 yrkande 3
utan vidare åtgärd,
res. 7 (m)
res. 8 (c)
res. 9 (v)
7. beträffande företagsstöd
att riksdagen avslår motion
1995/96:A18 yrkande 7.
Stockholm den 18 april 1996
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson
(fp), Sten Östlund (s), Berit Andnor
(s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson
(s), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder
(m), Sonja Fransson (s), Christina
Zedell (s), Christel Anderberg (m),
Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson
(kds), Kristina Zakrisson (s), Paavo
Vallius (s), Anna Åkerhielm (m),
Margareta Andersson (c) och Ingrid
Burman (v).
Reservationer
1. Allmänna synpunkter på
jämställdhetsarbetet inom staten (mom.
1)
Elver Jonsson (fp) och Dan Ericsson
(kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 7 börjar med Att alla och
slutar med av riksdagen bort ha
följande lydelse:
Staten bör uppträda som en föredömlig
arbetsgivare, och det gäller inte minst
i fråga om aktivt jämställdhetsarbete.
Därför är revisorernas rapport en
nedslående läsning. Det är alldeles
tydligt att det finns brister i
jämställdhetsarbetet inom flera statliga
myndigheter. Mycket tyder på ett utbrett
ointresse för jämställdhetsfrågorna.
Detta är oacceptabelt.
Det goda exemplets makt är särskilt
viktig när det gäller att rå på
attityder och fördomar som ofta ligger
bakom bristande jämställdhet. Det är
därför beklagligt när de statliga
arbetsgivarna inte går före med de goda
exemplen.
Fyrpartiregeringens skärpning av
jämställdhetslagen var nödvändig för att
bryta igenom det bakvatten som
jämställdhetsarbetet hade hamnat i.
Reformen innebar bl.a. att det inte
längre är möjligt att genom
kollektivavtal inskränka lagens
tillämpningsområde. Lagens krav på
jämställdhetsplaner gäller numera fullt
ut även på det statliga området.
Revisorernas rapport visar att
regeringen måste intensifiera
jämställdhetsarbetet och se till att
myndigheterna lever upp till
jämställdhetslagens krav. Utskottet
delar i denna fråga den uppfattning som
kommer till uttryck i motionerna A15
(fp) och A18 (kds). Som sägs i
motionerna är ett sätt att skärpa kravet
på tillsyn från JämO gentemot
myndigheterna.
Om Sverige i det internationella
arbetet skall ställa krav på
jämställdhet, måste jämställdhetsarbetet
klaras av även på det nationella planet.
Det anförda innebär att motionerna A15
och A18 tillstyrks, den senare i
motsvarande del. Vad som anförts bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna synpunkter
på jämställdhetsarbetet inom staten
att riksdagen med anledning av
motionerna 1995/96:A15 och
1995/96:A18 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 börjar med Enligt
jämställdhetslagen är och på s. 12
slutar med motsvarande delar bort ha
följande lydelse:
Rent principiellt har utskottet antagit
utgångspunkten att ett enigt förslag
från Riksdagens revisorer, där samtliga
partier är representerade, inte bör
frångås annat än i undantagsfall, då
särskilda skäl kan föranleda till annat
ställningstagande. Några sådana
särskilda skäl har inte framkommit i
detta ärende. Det må vara att den
omfattande lagstiftningen på
jämställdhetsområdet under senare år kan
uppfattas som en belastning på
myndigheterna, särskilt i tider av
krympande ekonomiska resurser. Det må
också vara att intresse och engagemang
inte kan kommenderas fram, som några
remissinstanser har framhållit. Oavsett
vad man kan tycka om olika enskildheter,
såsom kraven på att arbetsgivaren skall
upprätta jämställdhetsplaner och kraven
på innehållet i sådana planer, kan man i
vart fall inte ställa lägre krav på
statliga myndigheter än på arbetsgivare
inom det privata näringslivet. De
statliga myndigheterna borde tvärtom
vinnlägga sig om att tjäna som
föredömen.
Utskottet ställer sig bakom den av
Moderata samlingspartiet under
utskottsbehandlingen framförda
ståndpunkten att det är självklart att
regeringen, inom ramen för sitt ansvar
för den statliga personalpolitiken, bär
det övergripande ansvaret för hur de
statliga myndigheterna bedriver sitt
jämställdhetsarbete. Det hindrar ju inte
att det löpande arbetet med dessa frågor
kan delegeras till JämO. Ansvaret kan
däremot inte delegeras.
Utskottet anser vidare att revisorernas
förslag ligger väl i linje med
utvecklingen på senare år som innebär
att riksdagen i ökad utsträckning
engagerar sig i uppföljningen av sina
olika beslut.
Vad utskottet anfört med anledning av
revisorernas yrkanden 1 och 2 bör ges
regeringen till känna. Övriga i
sammanhanget behandlade motioner bör
avstyrkas i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande jämställdhetsplaner
m.m.
att riksdagen med anledning av
Riksdagens revisorers förslag
1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2 samt
med avslag på motionerna 1995/96:A16,
1995/96:A17 yrkandena 1-3,
1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt
1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 börjar med "Enligt
jämställdhetslagen" och på s. 12 slutar
med motsvarande delar bort ha följande
lydelse:
I motion A17 (v) förs det fram några
konstruktiva förslag om hur
jämställdhetsarbetet skall kunna bli en
mer prioriterad fråga hos de statliga
arbetsgivarna.
Regeringen bör uppdra till JämO, eller
till den som JämO anvisar, att i
samarbete med de statliga arbetsgivare
som i dag saknar en godtagbar
jämställdhetsplan skyndsamt utbilda
ansvarig personal i vad ett jämställt
arbetsliv är och hur man arbetar aktivt
för att uppnå detta. Det är då angeläget
att framhålla motiven bakom
jämställdhetslagens krav på planer,
nämligen det processinriktade arbetet
med att ta fram planen. De statliga
arbetsgivarna skall själva finansiera
utbildningen och JämO:s arbete i
sammanhanget med egna budgetmedel.
Dessutom bör, som föreslås i motionen,
regeringen återkomma med konkreta
förslag till ett sanktionssystem mot
statliga arbetsgivare som inte följer
lagen.
Utskottet tar också fasta på motionens
förslag att inte tidsbegränsa den
redovisning av jämställdhetsarbetet som
bör ske i samband med årsredovisningen.
Detta är dock inte tillräckligt. Som
sägs i motionen bör jämställdhetsplanen
dessutom tas in i verksamhetsplanen. Det
är naturligt att i verksamhetsplanen
ange konkret vad man avser att göra
under nästa budgetår. På detta sätt
skulle de statliga arbetsgivarna ges
starka incitament att årligen både
utvärdera jämställdhetsarbetet och
kontinuerligt revidera planerna för
nästa år.
Det anförda innebär att motion A17
tillstyrks i de berörda delarna. Vad som
anförts bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande jämställdhetsplaner
m.m.
att riksdagen med anledning av dels
Riksdagens revisorers förslag
1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2, dels
motion 1995/96:A17 yrkandena 1-3 samt
med avslag på motionerna 1995/96:A16,
1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt
1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)
Barbro Johansson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 börjar med Enligt
jämställdhetslagen och på s. 12 slutar
med motsvarande delar bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar revisorernas uppfattning
att en attitydförändring måste komma
till stånd. Ett medel för att uppnå
detta är, som sägs i motion A16 (mp), en
ökad skärpa och tydlighet från
regeringens sida om vad som åligger
statsförvaltningen. Statliga myndigheter
bör gå i täten som goda föredömen.
Utskottet ansluter sig till motionens
förslag att regeringen ges direktiv att
under varje mandatperiod följa upp
statsförvaltningens jämställdhetsarbete.
I ett sådant uppföljningsansvar ligger
både en stödjande och en kontrollerande
funktion. Det kan också leda till en
kvalitetsförbättring av
statsförvaltningens jämställdhetsplaner.
Det anförda innebär att motion A16
tillstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande jämställdhetsplaner
m.m.
att riksdagen med anledning av dels
Riksdagens revisorers förslag
1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2, dels
motion 1995/96:A16 samt med avslag på
motionerna 1995/96:A17 yrkandena 1-3,
1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt
1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Ändring i jämställdhetslagen (mom.
4)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 13 börjar med Motsvarande
förslag och slutar med således avslås
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det, som
framhålls i motion A17 (v), en stor
brist i lagen att kravet att upprätta
jämställdhetsplaner bara gäller för
arbetsgivare med tio eller fler
anställda. Det processinriktade arbete
som skall föregå planen gör att den
fyller en stor funktion även hos mindre
arbetsgivare. Planen blir även där ett
sätt att bedriva det aktiva och
målinriktade jämställdhetsarbete som
åligger alla arbetsgivare.
Utskottet tillstyrker alltså motionens
förslag om lagändring. Regeringen bör
återkomma med lagförslag.
dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande ändring i
jämställdhetslagen
att riksdagen med anledning av motion
1995/96:A17 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. JämO:s uppgifter (mom. 5)
Dan Ericsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 13 börjar med Även ett och
slutar med avstyrks därmed bort ha
följande lydelse:
Arbetsmarknadsutskottet anser att
riksdagen bör ta fasta på det förslag
som framförs i motion A18 (kds) om
utökade befogenheter för JämO.
Begränsningen av jämställdhetslagens
tillämpningsområde är en sak, det område
inom vilket JämO bör verka en helt
annan. Liksom motionärerna anser
utskottet att JämO bör bevaka
jämställdhetssträvandena inom hela
samhällslivet. Detta kan åstadkommas
utan att lagens utformning ändras. Om
den enda sanktionen blir en möjlighet
för JämO att göra eventuella negativa
uttalanden är det svårt att se några
betänkligheter mot en sådan utvidgning
av tillsynsområdet. Som påpekas i
motionen har för övrigt allmänheten
redan i dag uppfattningen att JämO
verkar över hela samhällslivet.
Det anförda innebär att utskottet
tillstyrker motion A18 i den berörda
delen. Vad som anförts bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande JämO:s uppgifter
att riksdagen med anledning av motion
1995/96:A18 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 15 börjar med Det skall och
på s. 16 slutar med denna del bort ha
följande lydelse:
Utskottet instämmer med revisorernas
bedömning att de övergripande mål som
uppställdes i 1988 års
jämställdhetsproposition var mycket
långtgående och att mål som inte
motsvaras av verkningsfulla åtgärder i
själva verket kan motverka sina syften.
Propositionen förutsatte att målen
skulle kunna behöva justeras under
perioden. Det är emellertid helt
oacceptabelt att sådan revidering endast
sker i form av att myndigheterna
struntar i att försöka leva upp till
målen. I stället hade det kunnat krävas
att statliga myndigheter på lämpligt
sätt givit regeringen till känna behovet
av en revidering av målen.
Vad utskottet anfört med anledning av
revisorernas förslag yrkande 3 bör ges
regeringen till känna. Övriga i
sammanhanget väckta motioner avstyrks i
motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen med anledning Riksdagens
revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkande 3
samt med avslag på motionerna
1995/96:A17 yrkande 5 och 1995/96:A19
yrkande 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
8. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)
Margareta Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 14 börjar med
"Arbetsmarknadsutskottet anser och på
s.16 slutar med denna del bort ha
följande lydelse:
Som sägs i motion A19 blev den s.k. 10
000-kronan ett misslyckande. Det gäller
både bland män som valt typiska
kvinnoyrken som det omvända.
För att olika satsningar för att främja
jämställdheten skall slå igenom är det
avgörande hur den myndighet, vanligtvis
AMS, som får hand om medlen väljer att
hantera pengarna. Man måste snabbt ge
tydliga anvisningar om hur medlen skall
användas. Rutiner för genomförandet
måste upprättas. I fråga om 10 000-
kronan visar rapporten med all tydlighet
att det brustit. Intentionerna bakom
riksdagsbeslutet fördes inte ut till
förmedlingarna, och de anvisningar som
gavs var oklara och delvis motstridiga.
Utskottet tillstyrker med det anförda
motion A19 i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen med anledning av dels
Riksdagens revisorers förslag
1995/96:RR8 yrkande 3, dels motion
1995/96:A19 yrkande 3 och med avslag
på motion 1995/96:A17 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
9. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 14 börjar med
"Arbetsmarknadsutskottet anser och på
s. 16 slutar med denna del bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att man av revisorernas
rapport kan dra den slutsatsen att
Arbetsmarknadsverket inte prioriterade
att informera om eller använda 10 000-
kronan till det den var avsedd för,
nämligen att stimulera till
otraditionella yrkesval. Det är
anmärkningvärt att de mål och riktlinjer
som riksdag och regering fastställt inte
återfanns i AMS riktlinjer mer än - och
då inte fullständigt - under första
året.
Detta är särskilt allvarligt eftersom
jämställdhetsarbetet inte prioriterades
heller i den ordinarie verksamheten.
Även regeringens dåliga uppföljning är
uppseendeväckande.
I de fall förvaltningarna upplever att
riktlinjer är otydliga skall de begära
förtydligande, inte negligera beslutet.
Att de uppställda målen i 1988 års
jämställdhetsproposition inte uppnåddes
kan inte bara skyllas på att de var
orealistiska. Det berodde också på att
AMS inte prioriterade uppgiften.
Utskottet anser liksom motionärerna i
A17 (v) att regeringen bör ges i uppdrag
att följa upp effekterna av andra
jämställdhetsprojekt i syfte att
kontrollera om de prioriteringar som
riksdagen gjort verkligen följs. I denna
uppföljning bör man granska att arbetet
med jämställdhetsfrågorna prioriteras
både budget- och tidsmässigt i de
berörda förvaltningarna samt att det
finns en effektiv
genomförandeorganisation.
Vad utskottet anfört med anledning av
motionen i denna del bör ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen med anledning av dels
Riksdagens revisorers förslag
1995/96:RR8 yrkande 3, dels motion
1995/96:A17 yrkande 5 och med avslag
på motion 1995/96:A19 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Förslaget 1
Motioner 1
Utskottet 2
Bakgrund 2
Jämställdhet på det statliga
området 2
Den s.k. 10 000-kronan 4
Revisorernas förslag 4
Allmänna synpunkter på
jämställdhetsarbetet inom staten 5
Jämställdhetsplanerna m.m. 5
Ändringar i jämställdhetslagen 6
10 000-kronan 6
Övriga frågor 7
Utskottets överväganden 7
Allmänna synpunkter på
jämställdhetsarbetet i staten 7
Jämställdhetsplanerna 7
Resurser till JämO 12
Ändringar i jämställdhetslagen
m.m. 13
10 000-kronan m.m. 13
Övriga frågor 16
Hemställan 16
Reservationer 18
1. Allmänna synpunkter på
jämställdhetsarbetet inom staten
(mom. 1), (fp, kds) 18
2. Jämställdhetsplaner m.m. (mom.
2), (m) 18
3. Jämställdhetsplaner m.m. (mom.
2), (v) 19
4. Jämställdhetsplaner m.m. (mom.
2), (mp) 20
5. Ändring i jämställdhetslagen
(mom. 4), (v) 21
6. JämO:s uppgifter (mom. 5), (kds) 21
7. 10 000-kronan m.m. (mom. 6), (m) 22
8. 10 000-kronan m.m. (mom. 6), (c) 22
9. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)(v) 23
Gotab, Stockholm 1996