Dir. 1994:74
Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare skall utreda frågor om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning.
Utredaren skall
* undersöka hur av beslut om avvisning och utvisning skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt så effektivt som möjligt,
* överväga vilken myndighet som bör ha huvudansvaret för verk-
ställigheter och om detta ansvar också bör innefatta kostnadsansvaret, och
* lägga fram de författningsförslag som behövs.
Bakgrund
I Sverige gäller sedan gammalt principen att beslut av förvaltnings-
myndigheter skall verkställas. Det är en fråga om respekt för de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om.
Denna grundprincip gäller också på utlänningsrättens område. I Sverige har myndigheterna alltid försökt se till att beslut om avvisning och utvisning blir verkställda. Om avvisnings- och utvisningsbeslut inte verkställs leder det till att ett ökande antal utlänningar kommer ett leva i landet illegalt, utanför samhällets skyddsnät och utan möjlighet till utbildning för barnen. Först på senare tid har man också i andra europeiska länder i ökande utsträckning vidtagit åtgärder för att beslut om att avlägsna utlänningar skall verkställas. Av den s.k. Dublin-
konventionen, som EG-staterna undertecknade år 1990, framgår att det är ett underliggande syfte att de fördragsslutande staterna skall se till att beslut om avvisning och utvisning blir verkställda.
I den allmänna debatten har kritik riktats mot hur beslut om avvisning och utvisning har verkställts i enskilda fall. Man har menat att verkställigheten inte skett under värdiga former och att familjer splittrats genom att beslut inte alltid verkställts rörande samtliga medlemmar i en familj vid ett och samma tillfälle.
För en utlänning som kanske vistats lång tid i Sverige kan det många gånger vara en uppslitande upplevelse att tvingas lämna landet. Det är önskvärt att den som skall avvisas eller utvisas ges tillfälle att frivilligt lämna landet och får tid att ta farväl av släktingar och vänner före avresan. Det är dock inte alltid som utlänningen kan antas komma att lämna landet frivilligt, utan visst mått av tvång måste till-
gripas. Det är i sådana fall angeläget att beslut verkställs sker under värdiga former och att inte mer tvång används än som är oundgängligen nödvändigt.
Det är som inledningsvis framhållits samtidigt angeläget att beslut om avvisning och utvisning blir verkställda. Det är en fråga om respekt för myndigheters beslut och om trovärdigheten i den förda invandringspolitiken. Det finns i annat fall en uppenbar risk att ett ökande antal människor kommer att leva vid sidan av samhället och många gånger under svåra förhållanden. Att särskilt barnen riskerar att fara illa framgår av den undersökning som Socialstyrelsen och Statens invandrarverk på regeringens uppdrag nyligen gjort om situationen för gömda barn. Risken är vidare stor att de kommer att söka asyl på nytt i Sverige eller i något annat land och då inte sällan under en annan identitet. De kan därmed komma att undergräva respekten för asylrätten och ge länder anledning att skärpa sin hållning mot asylsökande.
Flera olika frågor om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning har aktualiserats under senare tid och behöver utredas när-
mare.
En särskild utredare bör lämpligen tillkallas för uppgiften.
Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas av polismyndighet.
Detta framgår av 8 kap. 11 § utlänningslagen (1989:529).
Huvudregeln enligt 8 kap. 12 § är dock att en utlänning som skall avvisas eller utvisas skall få tillfälle att frivilligt lämna landet.
Tvångsvis verkställighet skall ske endast om utlänningen inte lämnar landet inom föreskriven tid eller om det med säkerhet måste antas att han inte har för avsikt att lämna landet frivilligt.
Det är inte möjligt att av tillgänglig statistik få fram hur många beslut som verkställs på frivillig väg och i hur många fall de verk-
ställs under medverkan av en polismyndighet.
Polismyndigheterna anlitar i huvudsak Kriminalvårdsverkets Transporttjänst (före den 1 januari 1994 Transportcentralen) för det praktiska genomförandet.
Den kraftiga ökningen av antalet asylsökande under de senaste åren har medfört att antalet beslut om avvisning och utvisning som skall verkställas också har ökat mycket kraftigt. Budgetåret 1991/92 verk-
ställde polismyndigheterna ca 10 700 beslut. Budgetåret 1992/93 uppgick antalet verkställda beslut till drygt 18 000 och under första halvåret av budgetåret 1993/94 till närmare 19 000. Transportcentralens utlandstransporter avsåg budgetåret 1991/92 ca 9Ê400 personer och budgetåret 1992/93 ca 16 900 personer. Transportcentralens utlandstransporter avsåg till helt övervägande del medverkan till polismyndigheternas verkställighet av beslut om avvisning och utvisning.
Antalet inte verkställda beslut om avvisning och utvisning uppgick den 31 december 1993 till ca 17 000. Drygt 10Ê000 personer av dessa var efterlysta.
Kostnaderna för de utlandstransporter som Transportcentralen haft hand om uppgick budgetåret 1991/92 till 114 miljoner kronor och budgetåret 1992/93 till drygt 148 miljoner kronor. För budgetåret 1994/95 har för Kriminalvårdsverkets transporter beräknats ett förslagsanslag om drygt 159 miljoner kronor.
Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden hade tidigare fått kraftigt förstärkta resurser för att möta den stora ökningen av antalet ärenden.
Ökningen av antalet ärenden medförde självfallet också ökat arbete för polismyndigheterna, särskilt i verkställighetsärenden. Regeringen medgav därför i regleringsbrevet för innevarande budgetår två merutgifter för polisen * 27 miljoner kronor för avarbetning av ärendebalanser som uppkommit fram till den 30 juni 1993 och 70 miljoner kronor för kostnader för verkställande av avvisningsbeslut i asylärenden som beslutats från och med den 1 juli 1993. För budgetåret 1994/95 har beräknats ett förslagsanslag om 89 miljoner kronor för handläggning av utlänningsärenden hos polismyndigheterna. Häri ingår då inte bara verkställigheter och kostnader för förvarslokaler utan även den utredningsverksamhet som polismyndigheterna svarar för.
Verkställigheterna innebär också vissa kostnader för Invandrarverket, som dock är svåra att beräkna.
Den enskilde utlänningen har en självklar rätt att på ett värdigt sätt få lämna landet och att ges tillfälle att ta farväl av anhöriga och vänner.
I dag gäller enligt 8 kap. 12 § andra stycket utlänningslagen att en utlänning som avvisas ur landet skall lämna landet inom två veckor från det att beslutet vunnit laga kraft om inte annat bestäms i beslutet. Vid utvisning är utresefristen fyra veckor. En särskild utredare har i betänkandet Särskilda skäl * utformning och tillämpning av 2 kap. 5 §
och andra bestämmelser i utlänningslagen (SOU 1994:60) föreslagit att dessa bestämmelser skall ändras så att verkställighet skall ske så snart efter det förordnandet vunnit laga kraft som omständigheterna och hänsynen till utlänningens personliga förhållanden motiverar.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Som redovisats är ett mycket stort antal avlägsnandebeslut för när-
varande inte verkställda. Det finns anledning att misstänka att åt-
skilliga av de personer som dessa beslut avser har lämnat landet på egen hand eller på nytt sökt asyl i Sverige under annan identitet. Den som förklarar att han frivilligt kommer att lämna landet tilldelas visserligen ett s.k. utresekort som skall lämnas till polisen i samband med utresan. Eftersom det inte längre förekommer någon utgående passkontroll i Sverige kommer emellertid de flesta sådana utresekort inte att lämnas. Härtill kommer att sökanden själv inte har något att vinna på att resa ut frivilligt eller att tala om när han eller hon gör det.
Flykting- och immigrationspolitiken (SOU 1991:1) att man delade den principiella uppfattningen att det är önskvärt att en utlänning ges tillfälle att frivilligt lämna landet efter det att ett avvisnings-
eller utvisningsbeslut meddelats. För att en sådan ordning skall fungera på ett fullt godtagbart sätt krävs dock enligt utredningen att utlänningen får någon fördel av att resa ut frivilligt. Ett sätt att öka motivationen skulle enligt utredningen kunna vara någon form av bidrag till den som reser ut frivilligt. Utredningens förslag har inte genomförts.
Att beslut om avvisning och utvisning inte blir verkställda inom avsedd tid medför stora kostnader genom att många utlänningar under längre tid än nödvändigt kommer att få bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
I sin rapport (F 1993:5) Vad kostar Invandrarverkets förläggningar? har Riksrevisionsverket tagit upp också verkställighetsärendena.
Riksrevisionsverket anför i rapporten bl.a. att det är nödvändigt att hemtransporterna sker skyndsamt så att de som skall avvisas eller utvisas inte i onödan tar upp platser på Invandrarverkets förläggningar.
Man pekar också på att ansvar och kostnadskonsekvenser är skilda åt och att polisen och Kriminalvårdsverket saknar incitament att prioritera verkställigheter. Två möjligheter som Riksrevisionsverket anser bör prövas är att antingen kostnadsansvaret för inkvartering av avvisade och utvisade flyttas över till polisen och Kriminalvårdsverket efter en respittid om två veckor eller att Invandrarverket självt tar över denna verksamhet och begär polishandräckning i de fall detta kan behövas.
I sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har Statens in-
vandrarverk föreslagit att ansvaret för vissa verkställigheter skall flyttas över till verket. Det skulle gälla ärenden där verket fattat beslut om avvisning eller utvisning i första instans och utlänningen vistas på en förläggning. Om beslut om avvisning fattats av en polis-
myndighet, om utlänningen är efterlyst på grund av undanhållande, om utlänningen bor i en kommun eller beslutet skall verkställas omedelbart till ett s.k. tredje land skulle ansvaret för verkställighet enligt Invandrarverkets förslag ligga kvar hos polisen.
Regeringen behandlade frågan i årets budgetproposition (prop.
1993/94:100, bil. 3). Regeringen sade sig inte vara beredd att för närvarande ta ställning till förslaget om en överflyttning till Invand-
rarverket av ansvaret för vissa verkställigheter. Regeringen uttalade att frågan behövde utredas närmare både vad gäller ansvaret för verkställighet och finansiering av kostnaderna för polismyndigheternas arbete med utlänningsärenden.
Utlänningslagens bestämmelser om verkställighet kan ibland komma i konflikt med annan lagstiftning. I propositionen Ny utlänningslag
(1979/80:96) berördes bl.a. förhållandet mellan utlänningslagen och den dåvarande lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV); numera lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT).
Föredraganden hänvisade där till Utlänningslagkommitténs betänkande (SOU 1979:64) och anförde:
"När väl ett avlägsnandebeslut har fattats, är det enligt kommittén inte rimligt att en intagning enligt LSPV helt skulle hindra verkställigheten av beslutet. Å andra sidan måste patienten självfallet vara i ett sådant tillstånd att han klarar resan hem. Detta gäller vid all verkställighet och avser hinder av såväl psykisk som somatisk art.
Kommittén föreslår därför att verkställigheten av ett avlägsnandebeslut i princip skall kunna bryta vård enligt LSPV. En annan ordning skulle nämligen innebära att verkställighet inte kan ske förrän patienten skrivits ut slutligt. Eftersom vården syftar till att anpassa patienten till det svenska samhället, bl.a. med hjälp av försöksutskrivningar, uppkommer lätt en anknytning hit som sedan kan omöjliggöra verkställigheten av avlägsnandebeslutet. Frågan när verkställigheten skall ske får enligt kommittén avgöras mot bakgrund av när sjukdomsbilden tillåter verkställighet.*** Även för egen del kan jag ansluta mig till förslaget."
I ett beslut av Riksdagens ombudsmän den 27 januari 1994 (dnr 1261-93)
konstaterar JO att frågan om verkan av beslut om tvångsvård enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga vid verkställighet av avlägsnandebeslut lämnats utanför lagregleringen; detta trots att beslut om tvångsvård av barn och unga rent principiellt inte torde skilja sig från ett beslut om vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Enligt JO:s mening ger föreliggande författningar och deras förarbeten inte tillräckliga anvisningar i frågan om vilken lagstiftning som skall ges företräde * utlänningslagen eller lagen om vård av unga.
Socialförsäkringsutskottet har i sitt betänkande 1993/94:SfU11 (s. 46)
uttalat att regeringen närmare bör överväga hur dessa problem bör lösas.
Riksdagen har anslutit sig till utskottets uttalande (rskr.
1993/94:188).
Den verkställande myndigheten skall underrätta Statens invandrarverk om den finner att verkställigheten inte kan genomföras eller att ytter-
ligare besked behövs. Det framgår av 8 kap. 13 § utlänningslagen Enligt bestämmelsen får Invandrarverket i ett sådant fall besluta i fråga om verkställigheten eller vidta de åtgärder i övrigt som behövs. Paragrafen ger enligt sin utformning inte något helt klart svar på frågan vilka olika handlingsmöjligheter som står öppna för Invandrarverket i en situation där det kan bedömas att det finns ett mer eller mindre långvarigt hinder av praktisk natur mot verkställighet. Det har exempelvis diskuterats om Invandrarverket har möjlighet att helt upphäva avvisnings- eller utvisningsbeslutet i fall där verkställighetshindret kan bedömas vara mer permanent. Verkställighetshinder kan i vissa fall bedömas vara av mer kortvarig natur. I vissa sådana fall skulle det kunna vara lämpligt att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Det är inte helt klart om denna möjlighet står öppen i dag med hänsyn till lagbestämmelsens utformning.
De rent faktiska handlingsmöjligheterna för Invandrarverket kan i dag vara större än vad 8 kap. 13 § utlänningslagen ger uttryck för eftersom verket ofta i det läget samtidigt har att pröva en s.k. ny ansökan.
Genom ändring (1994:138) i utlänningslagen kommer emellertid prövningen av ny ansökan att från den 1 juli 1994 flyttas över till Utlänningsnämnden.
Invandrarverkets möjligheter att vidta någon åtgärd på verkställig-
hetsstadiet är begränsade till den situation att en polismyndighet lämnar underrättelse enligt 8 kap. 13 § utlänningslagen. Invandrarverket har således ingen möjlighet att på eget initiativ ge några anvisningar om verkställigheten när det finns ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.
För att säkerställa att beslut om avvisning och utvisning skall kunna verkställas förekommer det inte sällan att en utlänning tas i förvar eller ställs under uppsikt med stöd av bestämmelserna i 6 kap. ut-
länningslagen. Av Rikspolisstyrelsen statistik över förvar framgår att över 80Ê% av samtliga förvarsbeslut avser förvar i samband med verkställighet. De flesta utlänningar som tagits i förvar tas numera om hand i särskilda förvarslokaler. Såvitt gäller barn under 16 år finns ett absolut förbud mot omhändertagande i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest (5 kap. 12 § utlänningsförordningen).
I en skrivelse den 8 februari 1994 till Justitiedepartementet har Rikspolisstyrelsen bl.a. som sin mening framfört att ansvaret för ut-
länningar som tagits i förvar på lång sikt bör ligga på kriminalvården.
Regeringen har i bilaga till planeringsdirektiv för polisväsendets del avseende budgetåret 1994/95 m.m. föreskrivit att länsstyrelserna skall se till att polisen har tillgång till lokaler för utlänningar som tagits i förvar.
Kriminalvårdsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 anfört att kriminalvården i fortsättningen bör ansvara för förvaring av utlänningar som tagits i förvar endast i omedelbar anslutning till verkställighet eller i samband med transport.
Före detta justitieombudsmannen Anders Wigelius har i departe-
mentspromemorian Häktades gemensamhet och kontakter i omvärlden (Ds 1992:8) framfört att fängelser och häkten över huvud taget inte bör användas för förvar enligt utlänningslagen.
Statens invandrarverk eller polismyndigheten får, när en utlänning vid ankomsten eller därefter söker uppehållstillstånd, ta hand om hans pass eller identitetshandling i avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet (5 kap. 3 § utlänningslagen). Om utlänningen söker asyl i samband med inresan uppstår i regel inga problem. Många utlänningar lyckas emellertid resa in i landet utan att ge sig tillkänna. Det är inte ovanligt att ansökan om asyl görs först när de vistats här någon tid. Under perioden oktober 1993 * mars 1994 sökte närmare 1Ê000 personer asyl hos polisen i Stockholm. Drygt hälften av dessa saknade pass vid ansökningstillfället. Majoriteten uppgav att de rest in via Arlanda eller någon av färjeterminalerna i Stockholm. Det är enligt de berörda myndigheterna fråga om en ökande andel av de asylsökande som ger in ansökan om asyl först efter inresan och som då uppger att de saknar pass.
De flesta som söker asyl först efter inresan och som då saknar passhandling torde ha haft en sådan handling när de reste in. Att sökanden saknar passhandling är till nackdel i asylprocessen och om asylansökan avslås medför det ofta att verkställigheten fördröjs kraf-
tigt. Inte sällan tar det lång tid att få fram en handling som gör verk-
ställigheten möjlig. Att verkställigheten på detta sätt fördröjs medför stora kostnader.
Under vintern 1993/94 har Statens invandrarverk och polismyndigheten i Stockholm i försöksform bedrivit ett samverkansprojekt avseende såväl inresekontroll som verkställigheter. Enligt vad myndigheterna uppgivit har detta projekt visat att en ökad samverkan mellan myndigheterna kan leda till ökad effektivitet, inte minst genom att fler asylsökande kan
"fångas upp" redan i samband med inresan och att deras passhandlingar då kan kopieras eller tas om hand. Riksrevisionsverket har i en rapport Hanteringen av asylärenden (RRV 1994:20) granskat försöksverksamheten och föreslagit bl.a. skärpt inresekontroll med personal från Invandrarverket vid inreseorterna.
Som nämnts inledningsvis har i den allmänna debatten under senare tid påtalats flera fall där verkställighet synes ha skett under former som enligt regeringens uppfattning inte är förenliga med de principer som bör gälla på detta område. Samtidigt är det svårt att få en rättvisande bild av hur arbetet med verkställigheter går till hos de närmast berörda myndigheterna.
Som bakgrund till sina överväganden bör utredaren därför göra en kartläggning av hur verkställigheter i dag går till, i vilken utsträck-
ning utlänningar frivilligt lämnar landet och hur vanligt det är att en familj splittras i samband med verkställigheter. En sådan kartläggning bör kunna göras genom att uppgifter hämtas in från Statens in-
vandrarverk, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsverkets transport-
tjänst.
Med kartläggningen som grund skall utredaren undersöka vilka förbättringar som kan göras för att beslut om avvisning och utvisning skall kunna verkställas under för den enskilde värdiga former och samtidigt så effektivt som möjligt samt under beaktande av att den som fått slutligt avslag på sin ansökan uppmuntras att i så stor ut-
sträckning som möjligt lämna landet frivilligt. Barnens situation skall därvid särskilt uppmärksammas.
Utredaren skall vid utformningen av sina förslag verka för att familjesplittring i görligaste mån undviks även om splittringen endast är tillfällig. Något absolut förbud mot verkställighet torde inte vara möjligt i den situationen att någon eller några medlemmar i en familj håller sig undan samtidigt som det är möjligt att verkställa beslut be-
träffande någon annan familjemedlem. Det finns heller inga konventioner som hindrar verkställighet i ett fall där någon familjemedlem håller sig undan. Familjesplittringen har ju då uppstått redan genom undanhållandet. Det är emellertid angeläget att verkställighet om möjligt sker samtidigt rörande alla medlemmar i en familj.
Utredaren skall särskilt överväga hur utlänningar med lagakraftvunna beslut skall kunna motiveras att i ökad utsträckning lämna landet frivilligt. Det säger sig självt att det mest värdiga och humana sättet för verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut är att den enskilde frivilligt lämnar landet. Flykting- och immigrationsutredningen lämnade, som tidigare redovisats, förslag om någon form av bidrag för den som reser ut frivilligt. En annan möjlighet som bör övervägas är om det skulle vara möjligt att knyta återreseförbudet, som i dag regelmässigt meddelas i samband med beslut om avvisning eller utvisning, till den omständigheten att utlänningen inte frivilligt lämnat landet.
Den som lämnat landet frivilligt skulle således inte få något återreseförbud medan återreseförbud skulle meddelas vid tvångsvis verkställighet. En likartad ordning tillämpas i dag i vissa andra länder.
Utredaren skall också lägga fram förslag om vilken myndighet som skall ha huvudansvaret för verkställigheter och var kostnadsansvaret bör ligga. Det bör särskilt övervägas om i kostnadsansvaret bör inbegripas även bistånd till asylsökande efter lagakraftvunnet beslut samt ersättning för vissa vårdkostnader.
Mot bakgrund av vad Riksrevisionsverket anfört i rapporten Vad kostar Invandrarverkets förläggningar? skall övervägas om kostnadsansvaret för avvisade och utvisade bör föras över till polisen och/eller Kriminalvårdsverket efter det att utlänningen getts viss tid att fri-
villigt lämna landet. När det gäller polisens roll måste den av regering och riksdag fastslagna principen om renodling av polisens uppgifter och verksamhet beaktas (prop. 1989/90:155, bet. 1990/91:JuU1, rskr.
1990/91:1). Det innebär i detta sammanhang att polisen inte bör tillföras för polisverksamheten främmande uppgifter, exempelvis förläggningsverksamhet för personer som skall avvisas eller utvisas.
Polisens roll bör begränsas till uppgifter där behovet av polisiär kompetens framstår som påtagligt.
Utredaren skall överväga om det är lämpligt att Invandrarverket övertar ansvaret för verkställighet av beslut om avvisning och utvisning.
Därigenom skulle man kunna åstadkomma ett samlat ansvar för verksamhet och kostnader. En fråga som därvid måste särskilt övervägas är användningen av tvångsmedel i sammanhanget. En lösning kan vara att polisen vid behov ger handräckning åt Invandrarverket när det blir aktuellt att använda tvångsmedel. Utredaren bör vara fri att lägga fram även andra lösningar som uppfyller de krav som kan ställas när det gäller rättssäkerhet och effektivitet.
Med anledning av JO:s uttalande att föreliggande författningar och deras förarbeten inte ger tillräckliga anvisningar i frågan om vilken lagstiftning som skall ges företräde - utlänningslagen eller lagen om vård av unga - skall denna fråga utredas närmare. I sammanhanget bör också undersökas om utlänningslagstiftningen och annan lagstiftning kan stå i konflikt med varandra i andra fall, exempelvis när det gäller ingripanden med stöd av socialtjänstlagen.
Den nuvarande lagstiftningen ger inte ett tillräckligt klart svar på frågan vilka åtgärder som Invandrarverket kan vidta när en polis-
myndighet enligt 8 kap. 13 § utlänningslagen anmäler att en verk-
ställighet inte kan genomföras. Lagstiftningen bör på denna punkt förtydligas. I samband härmed skall också övervägas i vilken ut-
sträckning det i en sådan situation kan vara lämpligt att meddela ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. I sammanhanget skall vidare utredas om Invandrarverket bör ges möjlighet att på eget initiativ lämna an-
visningar om verkställigheten av ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.
En eventuell sådan möjlighet får dock inte utformas så att den enskilde ges någon ytterligare rätt att få ett lagakraftvunnet beslut prövat på nytt i någon form.
Det är angeläget att förvarstagna utlänningar inte annat än i undan-
tagsfall tas om hand i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polis-
arrest. Sedan numera flera särskilda förvarslokaler inrättats skall närmare utredas om bevakning och drift av dessa lokaler även på längre sikt bör vara en uppgift för polisen eller om det finns andra alternativ som är lämpligare. Även i detta sammanhang skall utredaren beakta principen om renodling av polisens verksamhet.
Många asylsökande ger i dag in sin ansökan om asyl först efter inresan i landet. Det är möjligt genom att inresekontrollen på vissa håll brister i effektivitet.
Utredaren skall undersöka om en utökad samverkan mellan Statens invandrarverk och polisen i samband med inresekontroll kan leda till ökad effektivitet. Om en större andel av de asylsökande ger in sin an-
sökan om asyl redan vid ankomsten kan det leda till snabbare hand-
läggning av asylärendet och till att verkställighet kan ske utan onödig tidsutdräkt i de fall beslut om avvisning meddelas.
Utredaren skall också undersöka möjligheterna att genom internationellt samarbete genomföra en effektivare inrese- och utresekontroll. Utredaren skall i sammanhanget beakta de krav som vid ett EU-medlemsskap kommer att ställas på Sverige när det gäller utformning av inrese- och utresekontroll. Därvid bör utredaren göra sig underrättad om det utredningsarbete inom detta område som för närvarande pågår inom kommittéväsendets ram (Myndighetssamverkan vid gränskontroll i ett EU-
perspektiv, dir. 1993:130).)
Utredaren är oförhindrad att ta upp även andra frågor än de som berörts ovan och som kan leda till förenklingar med fortsatt krav på värdighet och effektivitet vid verkställigheter.
Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43), angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50) och om att pröva offent-
liga åtaganden (dir. 1994:23).
Utredningsarbetet skall vara avslutat före halvårsskiftet 1995.