Dir. 1994:127
En särskild utredare skall överväga vilka åtgärder som behövs för att öka möjligheterna att jaga till rimliga priser. Besittningsskyddet vid upplåtelse av rätt till jakt skall utvärderas. Formerna för samverkan mellan markägare och jägare skall ses över. Den statliga administrationen av jakten och rollfördelningen mellan myndigheter och jägarorganisationer skall utvärderas.
Jakt är en av människans äldsta kulturyttringar. Jakten har en bred och djup folklig förankring i vårt land. För åtskilliga människor, särskilt på landsbygden, är jakt en väsentlig del av livskvaliteten.
Möjligheterna att fritt vistas i naturen och att i samband därmed jaga är för många en viktig faktor vid val av bostadsort. Den svenska samhällsstrukturen har sedan 1900-talets mitt förändrats starkt. Förr i tiden var en mycket stor del av befolkningen bosatt på landsbygden och jakten var för många människor en nödvändig del i försörjningen. För dagens landsbygdsbor är jakten fortfarande en viktig och integrerad del av tillvaron. Tyngdpunkten i den svenska jägarkåren har dock med tiden förskjutits från landsbygd till stad. För stadsbor är jakten i stället ett rekreationstillfälle av hög kvalitet.
Tillgången till jaktmarker begränsar allmänhetens möjligheter till jakt.
De många jägarna som bor i tätorter vill gärna ha jaktmarker som inte ligger alltför avlägset. Den stora efterfrågan på jaktmark där tar sig inte sällan uttryck i högt uppdrivna priser. Jakttrycket kan, inte minst i de tätortsnära områdena, bli för hårt. Viltvården kommer då i bakgrunden.
En förutsättning för en uthållig och ökad jakt är att viltstammarna som förnybar resurs inte skadas. Viltbiotoperna måste tryggas så att de viltarter som förekommer naturligt i Sverige inte hotas. Den gällande jaktlagstiftningen från år 1987 uppfyller väl de krav som kan ställas i detta avseende. Även 1993 års skogspolitiska beslut bygger bl.a. på denna princip.
Det stora jaktintresset har emellertid medfört vissa svårigheter att få tillgång till jaktmark. Priset på jaktupplåtelser har ökat. En särskild utredare bör därför tillkallas för att bl.a. undersöka hur de som är jaktintresserade kan få tillgång till jakt till rimliga priser.
Det finns över 320000 jägare i Sverige. Intresset för jakt är således stort. Antalet personer som tar jägarexamen ökar. Det gäller inte minst kvinnor och ungdomar. Det är angeläget att det natur- och miljöintresse som dessa personer har tas till vara. De nyblivna jägarna har emellertid ofta svårt att komma in i jaktgemenskapen. Deras jaktintresse måste fångas upp på ett bättre sätt än i dag. Utredaren bör överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att så skall bli fallet.
Av de svenska jägarna uppger så många som 50000 att de har brist på jaktmark. Ytterligare ungefär 100000 svenskar uppger i undersökningar att de är intresserade av att börja jaga men att de inte har tillgång till jaktmark. Det gäller i synnerhet människor som bor i tätorter.
Tillgången på jaktmark begränsas på olika sätt. Först och främst sätter den fysiska begränsningen stopp. Dessutom vill markägarna av naturliga skäl först tillgodose sina egna och familjens jaktintressen. I prop.
1986/87:58 om ny jaktlag m.m. konstaterades att det inte finns någon helt outnyttjad älgmark. Däremot finns det utrymme för fler jägare på den mark som används för jakt. Detta konstaterande har fortfarande giltighet. För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på jaktmark skall utredaren lämna förslag till hur flera personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Exempelvis bör förslag lämnas om hur markägare som själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna förmås att upplåta mark för jakt åt andra. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheterna att upplåta den allmänt ägda marken, som t.ex. kommunala och kyrkliga marker.
En ökad efterfrågan på jaktarrenden leder naturligt till att markägarna kan ta ut ett högre pris. I samband med behandlingen av den nya jaktlagen år 1987 avvisade riksdagen kraven på priskontroll när det gäller jaktarrenden. Debatten om höga priser på jaktarrenden har dock fortsatt.
Så många som möjligt bör ges tillfälle att utnyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt land erbjuder. Den som vill jaga och har kunskapsmässiga förutsättningar för detta skall inte behöva bli utestängd från jakt enbart av ekonomiska spärrar. För att få ett folkligt deltagande i jakten måste arrendepriserna hållas på en acceptabel nivå. Utredaren skall därför analysera utvecklingen på prisområdet. Åtgärder bör sökas för att avskaffa metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser. Markägare och jägare bör gemensamt kunna utforma användbara standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som grund för avgiftsberäkningarna.
I jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser som ger jaktarrendatorn ett besittningsskydd om upplåtelsen avser en bestämd tid som är längre än ett år. Med dessa regler har man velat stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta även sådana viltvårdsåtgärder som ger resultat först på längre sikt. Detta syfte hoppades man uppnå genom att ge jaktarrendatorerna en förstärkt rätt att behålla den upplåtna jakträtten. Bestämmelserna bygger på att flertalet markägare bör ha ett intresse av att få nyttjanderättshavare som är villiga att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten. Fastighetsägarna borde därför i allmänhet ha ett starkt intresse av att teckna avtal på en bestämd tid som inte är alltför kort.
Utvecklingen har emellertid blivit en annan. Ettåriga jaktupplåtelser har blivit mycket vanliga. Dessa avtal försätter jägaren i en otrygg situation och ger bristande långsiktighet för jakten och viltvården. Om inte markägaren själv gör insatser för viltvården kan korta upplåtelsetider medföra att viltvården blir eftersatt.
Utredaren skall mot denna bakgrund utvärdera besittningsskyddet och överväga om åtgärder behöver vidtas som leder till längre upplåtelsetider. Det bör också övervägas om gällande bestämmelser i övrigt kan behöva ändras för att underlätta jakträttsupplåtelser. Det förhållandet att jaktmarken ibland ligger långt från jägarens bostadort kan medföra problem med att bedriva nödvändig viltvård. Utredaren skall överväga om det till jaktarrenden kan behöva kopplas ett åläggande för arrendatorn att på lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs.
Ett sådant åläggande skulle kunna fullgöras genom exempelvis avtal med ortsbor om att bedriva viltvården. Ett sådant arrangemang bör även kunna gynna lokalbefolkningens sysselsättning.
Jakträtten är knuten till markägandet. För att uppnå en bra viltvård krävs att jakten och viltvården bedrivs över stora sammanhängande områden. De olika samverkansformer som finns för älgjakten är bra exempel på detta. Jaktsamverkan sker i övrigt genom bildandet av jaktvårdsområden. Ett jaktvårdsområde får bildas om en majoritet av fastighetsägarna medger det. Denna majoritet skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och den skall äga minst hälften av den aktuella marken. Ett jaktvårdsområde kan upplösas tidigast tio år efter bildandet och om minst en tredjedel av fastighetsägarna är för en upplösning eller om de som tillsammans äger mer än hälften av marken inom jaktvårdsområdet är för en upplösning. Bestämmelserna både vad gäller bildande och upplösning av jaktvårdsområden har kritiserats.
Statens naturvårdsverk utreder på regeringens uppdrag verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden. Verket skall analysera vilka faktorer som påverkar jaktvårdsområdesbildningen och redovisa eventuella hinder som måste undanröjas eller de åtgärder som bör vidtas för att få till stånd flera jaktvårdsområden.
Strävan måste vara att inte bara skapa former för samverkan mellan markägarna, utan även för samverkan mellan markägarna och jägarna. Den ändrade fastighetsbildningslagstiftningen har på vissa håll i Sverige lett till en ägosplittring som kan medföra att områden med mindre fastigheter inte kommer att användas för jakt under de former som är nödvändiga för en bra viltvård. Jaktvårdsområdena spelar då en viktig roll för att tillgodose efterfrågan på jakttillfällen. För att dessutom skapa jaktmöjligheter på goda villkor bör jaktvårdsområdena utvecklas och utgöra en bas för ett lokalt inflytande under demokratiska arbetsformer. Utredaren bör överväga om det finns skäl till ytterligare ändringar utöver de som Naturvårdsverket inom kort kommer att föreslå när det gäller jaktvårdsområden.
Naturvårdsverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för ärenden om jakt och viltvård. Länsstyrelsen är den regionalt ansvariga myndigheten.
Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd som är länsstyrelsens rådgivande organ i fråga om viltvården. Ledamöterna, som utses av länsstyrelsen, representerar de areella näringarna, frilufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten. På det regionala planet är också polisen och skogsvårdsstyrelsen engagerade i administrationen av jakten och viltvården. Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer som fullgör administrativa uppgifter, främst den praktiska viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare samt Naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening. De båda jägarorganisationerna och Naturskyddsföreningen får bidrag från jaktvårdsfonden för sin verksamhet.
Svenska jägareförbundet biträder centralt och regionalt genom sina länsjaktvårdsföreningar myndigheterna med sakkunnigutlåtanden och sammanställningar av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut.
Bakgrunden till Jägareförbundets särställning i det hänseendet är att förbundet genom riksdagsbeslut åren 1938 och 1951 anförtrotts ledningen av det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör bl.a. att följa viltvårdens och viltstammarnas utveckling och sprida kännedom om denna utveckling genom upplysning och information. Förbundet skall ge jägarna, den vilt- och naturvårdsintresserade allmänheten och andra intresserade råd och upplysningar i jakt- och viltvårdsfrågor.
Länsviltnämnden har hittills fyllt en viktig funktion i den regionala jaktadministrationen. Utredaren skall granska länsviltnämndens arbetsuppgifter och överväga om det kan finnas skäl att stärka nämndens ställning eller låta dess arbetsuppgifter utföras av någon annan. I det sammanhanget bör utredaren även överväga det förslag till en riksviltnämnd som nyligen har lämnats till regeringen.
Jägarorganisationernas allmänna verksamhet bör tillmätas stort värde.
Den har en folkrörelseprofil med ett aktivt engagemang från medlemmarnas sida. Det finns emellertid skäl att se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorganisationerna liksom mellan organisationerna.
Inte minst gäller det skiljelinjen mellan medlemmarnas intressen och den mer myndighetsliknande uppgiften att leda det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet. Utredaren skall därför göra en utvärdering av jägarorganisationernas arbete inom detta område och lämna förslag till hur verksamheten bör organiseras i fortsättningen. Förutsättningarna vad gäller viltvården och jaktens utövande varierar mellan olika delar av Sverige. Utredaren bör i alla avseenden därför analysera de problem som kan finnas vad gäller informations- och upplysningsverksamheten. Det är angeläget att denna verksamhet bedrivs så att tillfredsställande lösningar kan nås för alla inblandade intressen.
Regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa regionala konsekvenser (dir. 1992:50) samt om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43) skall beaktas.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 januari 1997.