Onsdagen den 22 februari
Protokoll
1994/95:64
Allmän utrikespolitik
Anf. 1 TALMANNEN
Den utrikespolitiska debatten inleds av utrikesministern, som redo-
visar regeringens utrikespolitik. Därefter följer inlägg från företrädare
för partierna i storleksordning om vardera 15 minuter och ytterligare
två omgångar anföranden. Inga repliker i denna del av utrikesdebatten.
Därefter följer utrikesdebatt beträffande dels EU-politiken, dels bi-
ståndspolitiken, dels övriga utrikespolitiska frågor. Debattreglerna
framgår av den utdelade talarlistan.
Anf. 2 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN (s)
Fru talman! Det är i år 50 år sedan andra världskrigets slut. Det är
också 50 år sedan Förenta nationerna bildades, som en frukt av krigs-
slutet, som ett löfte om fred.
Vi har nu bakom oss några år av frihetens och demokratins segrar i
östra Europa. De blockgränser som drogs upp av kriget är borta. Fria
val har hållits i land efter land.
Samtidigt tvingas vi konstatera att Europa inte förmått förvalta sina
nya möjligheter. Det pågår ett regelrätt krig mitt i Europa. Bosnien
upplever sin fjärde krigsvinter. I vårt grannland Ryssland har de senaste
två månaderna tusentals människor dödats i militära aktioner i Tjetjeni-
en.
Liknande och värre trauman har drabbat människor i andra delar av
världen. I Rwanda har ett folkmord begåtts.
Den slutsats vi måste dra av dessa och andra konflikter, som i de
flesta fall varit inomstatliga, är att världssamfundet måste inse förebyg-
gandets nödvändighet och ingripa tidigare.
Antalet fredsbevarande operationer och humanitära krisprogram
ökar i dag kraftigt. Men de tar sig an symtom snarare än orsaker. Kon-
flikter bottnar djupast sett i fattigdom och social misär, kränkningar av
mänskliga rättigheter samt etniska och religiösa motsättningar. Om vi
inte kan komma till rätta med dessa grundproblem kommer allas vår
säkerhet att förbli hotad.
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
1 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Det krävs därför att tillämpningen av folkrätten fortsätter att utveck-
las mot att inte bara skydda stater utan också individer. Vi behöver
också gå vidare på det praktiska planet. FN, Organisationen för säker-
het och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet måste få de reella
möjligheterna att engagera sig tidigt och kraftfullt när en konflikt hotar.
Förebyggande är sällan glamoröst. Det är den som räddar barnet ur
det brinnande huset som blir hjälte - inte den som hindrar elden att
bryta ut. Det krävs därför en gränsöverskridande politisk kraftsamling
för att utveckla och realisera det förebyggande arbetet.
I regeringskansliet utarbetas nu ett program för gemensam säkerhet.
Avsikten är att stärka våra egna möjligheter till förebyggande arbete
och preventiv diplomati genom att bättre koordinera politiska och eko-
nomiska insatser samt att samordna nationella resurser för att förebygga
och hantera konflikter.
Fru talman! Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir att all-
tid och på sätt som vi själva väljer kunna utveckla vårt samhälle i poli-
tiskt, ekonomiskt, kulturellt och annat hänseeende.
Efter det kalla kriget börjar vi nu skönja konturerna av en europeisk
säkerhetsgemenskap. Målet måste vara att göra krig mellan stater i
denna gemenskap lika otänkbart som krig mellan de nordiska länderna.
Visionen är en alleuropeisk fredsordning där militära lösningar på
politiska problem är uteslutna. De tankar om gemensam säkerhet som
Palmekommissionen lanserade i ett frostigt internationellt klimat i
början av 1980-talet har i dag nya förutsättningar att förverkligas.
Sverige skall ge sitt aktiva bidrag till en sådan utveckling. Rege-
ringen välkomnar en öppen diskussion om denna angelägna framtids-
fråga.
I de överläggningar som nu pågår om säkerhetspolitiken eftersträvar
regeringen samförstånd kring uttolkningen av riksdagens beslut om
denna politik.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna
vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. För att vi skall
kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt
handlande är förutsägbart. Vår beslutsamhet att söka hålla vårt land
utanför krig tar sig uttryck i att Sverige står utanför alla militära allian-
ser och att vi har ett betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge
andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händel-
se av väpnad konflikt. Sverige behöver eller önskar inte i något annat
avseende ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväx-
ande europeiska samarbetet.
Det är vår övertygelse att det är som militärt alliansffitt land som
Sverige har bäst möjligheter att bidra till säkerhet i vårt närområde och
till fredsbygget i hela Europa.
I vårt närområde vill vi bidra till utveckling och stabilitet i de stater
som nyligen återvunnit sin suveränitet. Vi har klargjort att hot mot de
baltiska staternas frihet och säkerhet inte kan lämna Sverige likgiltigt.
Sveriges säkerhet främjas genom aktivt deltagande i arbetet för de
mål som delas av Europas stater. Vårt medlemskap i Europeiska unio-
nen ger oss möjlighet att konstruktivt delta i utvecklingen av dess ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige eftersträvar inte
medlemskap i vare sig NATO eller Västeuropeiska unionen, VEU. Vi
deltar i Partnerskap för fred och bygger vår relation till VEU på ett
aktivt observatörskap. Detta samarbete är - tillsammans med vårt arbe-
te i OSSE och Europarådet, vårt stöd för ett starkt FN och vårt värnan-
de av folkrätten - uttryck för vår strävan att delta i skapandet av en ny
säkerhetsgemenskap. Det är också vårt omfattande deltagande i FN:s
fredsbevarande arbete.
Fru talman! Med medlemskapet i Europeiska unionen (EU) får
Sverige nya möjligheter att påverka utformningen av Europas politik.
Regeringen kommer att verka för ett Europa som präglas av demokrati,
solidaritet och öppenhet. En stark folklig och parlamentarisk förankring
är nödvändig för att göra detta arbete framgångsrikt. Allmänhetens
insyn i EU:s arbete måste öka.
Sverige har ett starkt intresse av de öst- och centraleuropeiska län-
dernas framtida EU-anslutning. Vi är övertygade om att detta skulle
leda till ökad politisk och ekonomisk stabilitet i Europa. Breddning och
fördjupning i EU-samarbetet kan upplevas som motstridiga, men bör
snarare inspirera varandra. Förväntningarna om EU-medlemskap har en
stabiliserande inverkan, men effekten är naturligtvis beroende av att
samarbetet leder framåt.
Den regeringskonferens som EU skall starta 1996 skall behandla
EU:s framtidsfrågor. Regeringen anser det väsentligt att svenska ställ-
ningstaganden kan grunda sig på en bred offentlig debatt. Huvudfrågan
är hur EU:s institutioner behöver reformeras för att bättre kunna upp-
fylla medborgarnas krav, samtidigt som man definierar vilka frågor
som länderna bäst hanterar på nationell nivå. Medlemsländerna måste
tillsammans effektivare ta sig an frågor som arbetslöshet, miljökris,
ojämlikhet mellan såväl individer som regioner och därmed utveckla
demokrati och stabilitet i Europa.
Sverige är en frihandelsnation. I stora drag överensstämmer EU:s
handelspolitik med den traditionellt svenska politiken. På de områden
där EU:s handelspolitik är mer restriktiv, främst på textil- och jord-
bruksområdet, skall Sverige verka för liberalisering. Detta är viktigt,
inte minst för länderna i tredje världen.
Sverige kommer att aktivt verka för att höja kvaliteten och effektivi-
teten i EU:s bistånd, samt att främja en ökad inriktning på fattigdoms-
bekämpning, social rättvisa, jämställdhet, större engagemang i FN samt
en satsning på Central- och Östeuropa.
Den nya världshandelsorganisationen, WTO, är en milstolpe i frigö-
relsen av den internationella handeln. Nya viktiga förhandlingsfrågor
står nu på dagordningen. Miljö- och arbetsvillkor bör integreras i han-
delsreglerna. I dag skapas allt fler frihandelsregioner i världen. Det är
nödvändigt att dessa blir steg på vägen mot en global frihandel. Sverige
kommer att verka för en sammanhållen EU-strategi i dessa viktiga
framtidsfrågor. Ett aktivt exportfrämjande skall dessutom bedrivas för
att ge svensk industri dragkraft på viktiga marknader utanför EU-
länderna.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Fru talman! Det nordiska samarbetet är viktigt inte bara för Nordens
länder utan för hela närområdet. Att Norge och Island står utanför EU
snarast ökar betydelsen av det nordiska samarbetet. En översyn görs nu
av formerna för samarbetet.
Östersjöstaterna ökar i dag sitt samarbete till gagn för handel, kul-
turutbyte, vänorter och folkrörelsekontakter. Denna positiva utveckling
måste stärkas. Det nyligen presenterade treårsprogrammet för samarbe-
te med Central- och Östeuropa syftar till att främja säkerheten, demo-
kratin och en ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling.
Relationerna mellan Sverige å ena sidan och Estland, Lettland och
Litauen å den andra bestäms av faktorer som den geografiska närheten,
en delvis gemensam historia och den stora grupp flyktingar som efter
kriget tog sin tillflykt till vårt land. De tre länderna återvann sin själv-
ständighet i en process som har ett betydande svenskt stöd. Det är ett
centralt svenskt intresse att stödja deras utveckling och oberoende. Det
är angeläget att de baltiska länderna integreras i det europeiska samar-
betet, inte minst genom ett närmande till, och ytterst fullt medlemskap
i, EU.
Den demokratiska utvecklingen i Ryssland har visat sig bräcklig
och behöver fortsatt stöd. Det är därför viktigt att strävan fortsätter att
integrera Ryssland i det europeiska samarbetet. Som part i ett sådant
samarbete får ett land både rättigheter och skyldigheter. Inga särskilda
regler kan anses gälla för Ryssland.
Det ryska agerandet i Tjetjenien är oacceptabelt. Militärt våld får
aldrig vara en lösning på politiska problem. Den ryska ledningen har
inte följt de normer som länderna i OSSE och FN åtagit sig att följa.
Av välgrundade skäl har Europarådets parlamentariska församling
skjutit upp behandlingen av Rysslands medlemskapsansökan. Ryssland
måste nu till fullo samarbeta med OSSE. Striderna i Tjetjenien måste
omedelbart upphöra och förhandlingar inledas.
Kriget i f.d. Jugoslavien går nu in på sitt fjärde år. Någon förhand-
lingslösning är svår att skönja. Trots att krigsdrabbade människor inget
hellre önskar än slut på det militära våldet tycks de politiska ledarna
inte vara beredda till en uppgörelse. Fredsansträngningarna får dock
inte upphöra. På kort sikt gäller det att säkra vapenvilan och Unprofors
fortsatta närvaro. För att försoning och varaktig fred i regionen skall
kunna bli möjlig måste en förhandlingslösning nås där Bosnien-
Hercegovina garanteras att bestå som stat och där flyktingarna får rätt
att återvända.
Sverige är en av de största bidragsgivarna till f.d. Jugoslavien. Om-
kring 1 300 svenskar gör en viktig och uppskattad insats i området. Vi
har anslagit 900 miljoner kronor i katastrofbistånd och tagit emot
118 000 asylsökande. Biståndet till f.d. Jugoslavien inriktas på att
stödja fredsansträngningarna och på att främja demokrati och mänskli-
ga rättigheter med syfte att stärka det civila samhället och oberoende
medier. Regeringen har också börjat förbereda återuppbyggnadsinsat-
ser efter kriget. Hoppet om försoning och fred får inte släckas.
Fru talman! I den världsordning som växer fram har Förenta natio-
nerna en central roll för internationell fred och säkerhet, liksom för
mänskliga rättigheter och rättvisa. Det är det enda internationella forum
där alla kan komma till tals, oavsett ekonomisk och politisk styrka.
Stödet till FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Alternativet till
ett starkt FN är att internationell politik domineras av några få ekono-
miskt och politiskt starka stater. Ett väl fungerande FN förutsätter att
stormakterna, inte minst USA, tar arbetet på stort allvar.
Det har gått 50 år sedan länderna samlades kring visionen att ”rädda
kommande släktled undan krigets gissel”. Vi kan konstatera att FN-
visionen mer än någonsin förtjänar att lyftas fram, samtidigt som red-
skapen måste användas och metoderna utvecklas. I allt detta måste
förebyggandet sättas i centrum.
Kommissionen för globalt samarbete och ledarskap, där Ingvar
Carlsson tillsammans med Sir Shridath Ramphal delat ordförandeska-
pet, har lagt fram ett stort antal förslag om ett reformerat FN. Rappor-
ten kommer att vara en inspirationskälla för regeringens aktiva FN-
politik. Ambitionen skall vara att ge FN den politiska handlingskraft
och effektivitet som både dagen och framtiden kräver.
Det är utifrån viljan att stärka och reformera FN som Sverige kan-
diderar till en plats i FN:s säkerhetsråd 1997/98. Det är av liknande
skäl som Sverige upprättar en internationell fredsstyrka, som snabbt
skall kunna sättas in på FN:s eller OSSE:s uppdrag.
Nedrustning är en central del i svensk utrikespolitik. Genom att det
kalla kriget upphört har mänskligheten fått ett historiskt tillfälle att
avskaffa kärnvapen och andra massförstörelsevapen.
Det hittills viktigaste nedrustningsavtalet är icke-spridningsavtalet,
NPT, som inom kort skall förlängas. Sverige förespråkar en förläng-
ning på obestämd tid. Vi vill undvika att avtalet efter en begränsad tid
löper ut, med risk för en okontrollerad spridning. NPT är dessutom det
enda avtal där kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för nedrust-
ning.
För att upprätthålla balansen och trovärdigheten i NPT-avtalet krävs
framsteg i kärnvapennedrustningen. Syftet måste vara att fullständigt
avskaffa dessa vapen, om möjligt inom 10-15 år. Kärnvapenmakterna
måste uppfylla sina åtaganden i avtalet. Som ett steg i denna riktning
verkar Sverige för att snarast få ett avtal om ett fullständigt stopp för
kärnvapenprov. Det är också viktigt att snarast inleda förhandlingar om
totalförbud av produktion av uran och plutonium för vapenändamål.
Landminor slår obeskrivligt hårt mot civila i moderna krig. Långt
efter det att striderna upphört ligger minor kvar och orsakar urskill-
ningslöst lidande. Omkring 80 miljoner sådana minor beräknas vara
utlagda i världen, främst i fattiga länder. Sverige har presenterat ett
förslag om ett internationellt förbud mot truppminor. Samtidigt lämnar
vi bistånd på omkring 70 miljoner kronor till minröjning i bl.a. Angola,
Afghanistan, Kambodja och Mozambique. Vi söker också få till stånd
en samlad EU-insats för minröjning. Minornas farsot måste hejdas.
Fru talman! Vår kunskap om hur människor drabbas av krig och
plötsliga katastrofer är stor, inte minst tack vare god mediebevakning.
Men det finns orättvisor och lidande som passerar mer obemärkt. Un-
der tre fyra dagar dör lika många barn av svält och fattigdomsrelaterade
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
sjukdomar som det antal människor som dog av atombomben i Hiro-
shima.
Den rikaste femtedelen av världens befolkning är i dag 60 gånger så
rik som den fattigaste. Klyftan har blivit dubbelt så stor de senaste 30
åren. Med en sådan skillnad i livsbetingelser kan mänskligheten aldrig
känna verklig trygghet.
Framtiden bär på en ”social bomb”. Under kommande år skall vik-
tiga globala rådslag hållas om de bakomliggande sambanden, t.ex. det
sociala toppmötet i Köpenhamn om två veckor och FN:s fjärde kvinno-
konferens i Peking i september. Dessa möten ingår i raden av FN-
konferenser från Rio 1992 till Habitat i Istanbul 1996, som alla behand-
lar olika aspekter av mänskliga överlevnadsfrågor.
Också det fortsatta arbetet för demokrati runt om i världen behöver
ny näring. På svenskt initiativ kommer ett internationellt institut för
demokrati och valstöd att bildas i Stockholm nästa vecka. Demokrati
kan inte påtvingas underifrån. Den växer fram genom politiska proces-
ser som bygger på individens rätt att påverka och uttrycka sin vilja.
Respekten för varje människas fri- och rättigheter är grundläggande i
ett demokratiskt samhälle.
Fru talman! Sydostasien befinner sig i snabb ekonomisk utveckling.
Det är ett svenskt intresse att stärka banden med världens ekonomiskt
mest dynamiska region. Vi strävar efter att bredda och fördjupa förbin-
delserna såväl genom EU-samarbetet som bilateralt. Kontakterna med
Japan bör intensifieras. Utvecklingen i Kina, den andra stormakten i
Östasien, bör följas nära vad gäller både ekonomin och respekten för
mänskliga rättigheter.
Under senare år har betydande framsteg gjorts för fred, demokrati
och ekonomiska reformer i Latinamerika. Detta öppnar nya möjligheter
för samarbete på alla områden. Men stora delar av befolkningen får inte
del av den ekonomiska tillväxtens fördelar. Skuldbördan innebär också
en orimlig belastning för särskilt utsatta länder. Inkomstklyftorna och
sociala orättvisor riskerar därmed att bli hot mot freden och demokratin
och en hållbar ekonomisk och social utveckling.
Fredsprocessen i Centralamerika går vidare, inte minst genom bety-
dande insatser av FN. Det är regeringens avsikt att konstruktivt bidra
till att denna process fortsätter. Bl.a. genom EU:s s.k. San José-
konferens, som äger rum denna vecka, kan vi öka Europas stöd till
regionens utveckling.
Afrika är en plågad kontinent. Folkmordet i Rwanda och svältka-
tastrofen i Somalia, liksom inbördeskrigen i Sudan och Liberia är tra-
gedier av enorma mått. I Afrikas största land, Nigeria, tar militären ett
allt hårdare grepp om makten med påföljd att respekten för de mänskli-
ga rättigheterna urholkas. I Algeriet pågår en terror under religiös
täckmantel som lamslår samhället och drabbar oskyldiga.
Samtidigt vore det orätt att låta katastrofer och problem helt domi-
nera beskrivningen av Afrika. Det senaste året har de demokratiska
framstegen varit stora i södra Afrika. Apartheid befinner sig nu i histo-
riens skräpkammare och demokratin styr i Sydafrika. Sveriges samarbe-
te med Sydafrika och andra länder i regionen går nu in i ett nytt skede,
där huvuduppgiften blir att trygga demokratin och ta vara på förutsätt-
ningarna för social och ekonomisk utveckling.
Det finns i Afrika också en växande insikt om det egna ansvaret för
de egna problemen. I södra Afrika tar det mångåriga regionala samar-
betet sikte på konflikthantering och konfliktlösning. Den afrikanska
enhetsorganisationen OAU har fått uppgifter även på konflikthante-
ringens område. Detta är en utveckling som Sverige vill uppmuntra och
stödja.
Att bekämpa fattigdomen och medverka till att höja de fattiga fol-
kens levnadsnivå är huvudmålet för det svenska biståndet. Afrika för-
blir den viktigaste kontinenten i det svenska utvecklingssamarbetet.
De nordafrikanska staterna omfattas av EU:s plan att etablera en
samlad Medelhavspolitik. Den syftar till demokratisk och social ut-
veckling, respekt för mänskliga rättigheter och därmed ökad säkerhet i
hela regionen. Handelspolitiska lättnader skulle i hög grad gynna dessa
länders utveckling. Därför verkar Sverige inom EU för att underlätta
importen av produkter från Medelhavsområdet.
I Mellanöstern är fredsprocessen i fara, samtidigt som det finns en
stark vilja till fred. Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien i somras
illustrerar detta, liksom att israeliska och palestinska ledare är beslutna
att driva fredsprocessen vidare. Målet för denna process är att uppnå en
rättvis, varaktig och allomfattande fred som kommer alla folk i regio-
nen till del. Det förutsätter självbestämmande för palestinierna och
säkerhet för israelerna.
Sveriges engagemang för fred i Mellanöstern ökar nu både politiskt
och ekonomiskt. Det krävs snabba och konkreta förbättringar i palesti-
niernas levnadsvillkor för att ge stadga och stöd åt processen. Rege-
ringen har därför ökat biståndet och inrättat en särskild Mellanöstern-
grupp för att bättre samordna de politiska och ekonomiska insatserna.
I Mellanöstern möts de muslimska, judiska och kristna kulturerna.
Också Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle. Europa är en in-
vandrarkontinent och invandrarna är en viktig tillgång för mötet med
framtiden. Det kräver att vi överbryggar misstro mellan etniska grup-
per, kulturer och religioner. Inte minst i relationen till islam är i dag det
svenska och västerländska samhället fullt av fördomar och okunskap.
Det extrema inom islam tas av många för allmängiltigt.
Europas politiska ledare har ett stort ansvar för att fördomar inte ut-
vecklas till intolerans och konfrontation. I den andan initierar regering-
en under året möten för att skapa större förståelse för muslimsk kultur
och islam i Europa samt för en europeisk och kristen kultur i den mus-
limska världen. Att övervinna fördomar och okunskap är ett mål i sig.
Att stärka muslimers delaktighet i det svenska samhället är ett annat
mål, liksom att öka kontakter med länder och människor i den muslim-
ska världen.
Fru talman! Varje tid har sina ödesfrågor. Under åren av avkolonia-
lisering konstaterade vi: ”Utan rättvisa, ingen fred.” Under senare år
har vi lyft fram respekten för mänskliga rättigheter som en förutsättning
för demokrati. I tider av interna konflikter blir fokus: ”Utan fred, ingen
utveckling.”
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Prioritering av olika frågor i olika historiska ögonblick måste göras
och ger nödvändig kraftsamling. Samtidigt finns en fara att vi tappar i
balans. Mänskligt liv är en helhet, som för att bli fullödigt kräver fred,
god miljö, social rättvisa, mänskliga rättigheter, demokratisk delaktig-
het, utveckling och framtidstro.
Uppgiften för Sveriges utrikespolitik, handelspolitik och bistånds-
politik är att utifrån denna helhetssyn söka förverkliga ett värdigt liv i
frihet och oberoende för människor i vårt eget land, men också i vårt
grannskap, i Europa och i världen.
Anf. 3 CARL BILDT (m)
Fru talman! Att skriva utrikesdeklarationer är en svår konst. Det
finns alltid risk att behovet av att säga någonting om allting leder till
intrycket av en utrikespolitik utan fokus och utan prioritering. Konsten
är svår. Jag vill inte påstå att någon har lyckats till fulländning med
den. Men låt mig, fru talman, i alla fall fokusera och prioritera, inte på
alla de frågor som finns utan på den fråga som är den avgörande, näm-
ligen halten i Sveriges europeiska engagemang.
Sveriges förhållande till europeisk integration är historien om en
lång rad felbedömningar, om okunnighet, ointresse och inte minst om
en seglivad oförmåga till omvärdering och nytänkande. I dag, efter 40
års betänketid, är motståndet brutet och det otänkbara har blivit verk-
lighet. Sverige har efter en lång och perspektivlös motståndskamp
slutgiltigen blivit medlem av den europeiska gemenskapen.
Med dessa ord summerade historikern Håkan Arvidsson, i en re-
cension häromdagen av en nyutkommen avhandling om Sverige som
den ståndaktige nationalisten, utvecklingen av vår inställning till det
europeiska samarbetet.
Visst har Arvidsson rätt. Även om det är lätt att se de historiska skäl
som ledde till att det blev så, kom Sverige under efterkrigsdecenniernas
samarbetssträvanden bland Europas fria samhällen att spela rollen just
av den ståndaktige nationalisten.
Men det var då. Nu ställs kraven på Sverige annorlunda, och det
kommer att bli allt tydligare under kommande år. Åren sedan Berlin-
muren bröts igenom i november 1989 har varit omvälvande. Det sovje-
tiska imperiet bröts upp och det sovjetiska väldet föll samman. På and-
ra sidan Östersjön återfick äntligen Estland, Lettland och Litauen sin
frihet. Den europeiska integrationen tog stora steg framåt. Sverige gav
upp sitt motstånd, ansökte om och vann medlemskap i den europeiska
unionen.
Dagens utrikesdebatt är ju inte bara den första efter ett regerings-
skifte som inneburit att den socialdemokrati som under det senaste
decenniet haft så stora svårigheter med alla dessa förändringar har
kommit till makten, utan också - vilket är än viktigare - den första efter
det att vi helt och fullt blivit medlemmar i den europeiska unionen. .
Få saker är viktigare i dag än att vi har förmågan att formulera våra
visioner om vart vi vill medverka till att föra Europa och det europeiska
samarbetet. Vi har inte längre råd att bara vara den ståndaktige natio-
nalisten. Vi måste främst inrikta vår politik på att bli den engagerade
europén.
Under ett halvt århundrade av ideologisk och militär konfrontation
frystes Europas strukturer och mönster. Nationers handlingsfrihet
kringskars av såväl blockpolitikens som neutralitetspolitikens begräns-
ningar. Vi frystes fast i skräcken för den kärnvapenkonfrontation som
hade hotat hela vår kontinents överlevnad.
I dag finns inte längre dessa begränsningar och dessa bindningar.
Att detta innebär väldiga framtidsmöjligheter inser var och en. Men
lika fattigt som det vore att försumma dessa, lika farligt vore det att inte
se de risker som också finns. Utrikes- och säkerhetspolitiken i Europa
kan nämligen under de närmaste decennierna gå antingen mot en suc-
cessiv avnationalisering genom alltmer av samarbete eller mot en suc-
cessiv åternationalisering med alltmer av söndring och strid. I bildlig
bemärkelse står Europas framtids val mellan Bryssel och Bosnien, mel-
lan avnationalisering och åternationalisering, mellan samarbete och
söndring och i det längre perspektivet därmed också mellan fred och
krig. Det är ett val som för oss borde vara en självklarhet.
När konfrontationens bindningar och begränsningar har släppt har
Sverige all anledning att sälla sig till de av Europas nationer som inser
betydelsen av detta vägval och är beredda att fullt ut gå denna väg. När
riksdagen våren 1992 nyformulerade avgörande delar av vår säkerhets-
politiska doktrin skedde det mot bakgrunden av just dessa revolutione-
rande förändringar.
Att den militära alliansfriheten med dess förutsättning i form av en
betryggande försvarsförmåga alltjämt upprätthölls var självklart. Men
det slogs samtidigt fast att bevarandet av den militära alliansfriheten
inte förutsätter att Sverige i något annat avseende behöver ålägga sig
restriktioner vad gäller deltagande i det framväxande mångfasetterade
europeiska samarbetet.
Det ströks under att vilka medel som bäst lämpar sig för att nå sä-
kerhetspolitikens mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i värl-
den runt om oss och att det på samma sätt som tidigare finns anledning
att avvisa en permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje
tänkbart läge i en oförutsebar framtid.
Att blockuppdelningsdecenniernas neutralitetsautomatik försvann
var en självklarhet. Sverige är inte neutralt inför det som händer i Bos-
nien. Och dess värre kan ingen av oss garantera att Europa ännu sett sitt
sista Vukovar, sitt sista Sarajevo eller sitt sista Groznyj. Men samtidigt
var det naturligt att en neutralitetsoption bibehölls som ett medel att i
ett yttersta läge förhindra att vårt land drabbades av ett krigs fasor.
Politik handlar ju som bekant om att vilja, att ha en vision och att
våga gå vägen mot denna visions successiva förverkligande. För mig är
det en självklarhet att Europavalets konsekvens för vår utrikes- och
säkerhetspolitik är att vi inom den europeiska unionen och i samarbete
med det övriga Europa skall bygga en gemensam säkerhet nu grundad
på gemensamma värderingar. Det gäller för Europa i dess helhet, och
Sverige kan självfallet inte vara ett undantag.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
10
Det innebär att vårt första alternativ i säkerhetspolitiken alltid måste
vara att i samarbete och solidaritet med främst det övriga EU lösa upp
motsättningar, dämpa kriser, möta konflikter och i det yttersta fallet
också fredsbevarande militärt, på det sätt vi ser i det f.d. Jugoslavien,
vara beredda att ta vår del av ansvaret för fred, stabilitet och säkerhet i
Europa.
Säkerhet i morgondagens Europa handlar allt mindre om militär sä-
kerhet i den mening vi lärde oss under avskräckningsbalansens decen-
nier. I allt större utsträckning handlar det om att bygga de allt tätare
nätverken av samarbete och sammanhållning på samhällslivets alla
områden. Det har vi gjort under sekler i ett Norden där vi tidigare tog
livet av varandra. Det har under de senaste decennierna skett i ett västra
Europa som också i vår tid sargats svårt av skyttegravar och stridsvag-
nar. Det måste dagens och morgondagens generationer ha kraften att
göra i Europa i dess helhet.
Men att säkerheten i allt högre grad inte är militär får inte innebära
att vi underskattar de rent militära bidrag som vi, förhoppningsvis i
samarbete med det övriga Norden, kan ge till den europeiska säkerhe-
ten. Samarbetet i Bosnien och nordisk sammanhållning för europeisk
säkerhet har visat en väg som vi har all anledning att gå vidare på. Det
är bidrag som bygger på den dubbla frivilligheten av ett nationellt be-
slut och ett individuellt beslut, men det är icke desto mindre viktigt.
Detta innebär som förändrad politik - låt oss vara fullständigt klara
över det - ett europeiskt fredsengagemang bortom den neutralitetspoli-
tik vi oåterkalleligen lämnat i och med steget in i den europeiska unio-
nen. Vi har ingen anledning att i dag söka oss bort från den militära
alliansfriheten. Så länge vi har kraften att upprätthålla en betryggande
försvarsförmåga är detta det bästa alternativet.
Men vi har heller ingen anledning att ställa upp någon annan be-
gränsning vad gäller vårt engagemang för och vårt deltagande i det
europeiska utrikes-, säkerhets- och försvarssamarbetet. Det är kring
dessa frågor det har rått och kommer att råda en icke alldeles oviktig
debatt. När regeringen välkomnar den i deklarationen hoppas jag att det
innebär mer än att man tvingats göra en dygd av nödvändigheten.
Formuleringarna i dagens regeringsdeklaration innebär om jag skall
vara vänlig - och det skall jag - framsteg i förhållande till det papper
som presenterades för oss vid den misslyckade partiledaröverläggning-
en i torsdags. Vissa viktiga formuleringar från 1992 har man nu accep-
terat och tagit med. Det är bra. Observatörskapet i Västunionen har
blivit aktivt på ett sätt som det inte var då. Det är också bra.
Men samtidigt får vi motstridiga signaler. Utrikesministern gav en
radiointervju i måndags där hon lanserade en säkerhetspolitisk tes som
kanske kan beskrivas som den neutralitetspolitiska misslyckandedoktri-
nen och som jag tyckte ställde en del viktiga begrepp på huvudet.
För mig är det en självklarhet att det är det europeiska engage-
manget och samarbetet som är huvudlinjen i vår säkerhetspolitik när
det gäller kriser och konflikter i Europas alla delar. Neutralitetsoptio-
nens roll är att som yttersta möjlighet i ett yttersta läge förhindra att
vårt land blir indraget i krig. Men det lät som om det var precis tvärtom
för utrikesministern, att strävan efter den folkrättsliga neutraliteten
alltid är politikens första huvudlinje och att den bara kan förändras i ett
läge där den på ett eller annat sätt misslyckas. Det är en linje som jag
tror riskerar att kastrera Sveriges roll i den europeiska fredspolitiken.
Det var inte ett misslyckande som ledde Per Albin Hansson till det
aktiva engagemanget för ett kämpande Finland under vinterkriget
1939-1940. Och det är sannerligen inget misslyckande som fört oss till
ett aktivt politiskt, humanitärt och militärt engagemang i den brutala
bosniska konflikten. Misslyckandet kan aldrig bli ett utrikespolitiskt
program. Det är alltid engagemanget som måste vara det utrikes- och
säkerhetspolitiska programmet.
Det var naturligt med en strävan efter folkrättslig neutralitet i varje
tänkbar konflikt i ett europeiskt och globalt läge där alla konflikter mer
eller mindre direkt kunde föras tillbaka till blockkonffontationen och
därmed genom snabb, ibland t.o.m. omedelbar, s.k. horisontell eskala-
tion skulle komma att beröra vårt eget land direkt. Men så är det inte
längre. Vi har en möjlighet att förena ett aktivt engagemang väl bortom
de snäva gränser som den folkrättsliga neutraliteten ställer med en
politik som stärker våra möjligheter att bespara även vårt land ett krigs
fasor.
I dag - och än mer i morgon - är det det fulla europeiska engage-
manget som är den viktigaste freds- och säkerhetsfaktorn också för vårt
land vid sidan av vårt nationella försvar. Det är med detta vi också har
de bästa möjligheterna att bidra till den våra grannländers och den
europeiska unionens säkerhet som också är avgörande för vår säkerhet.
Det gäller inte minst de tre baltiska staternas självständighet och säker-
het. Det kan aldrig vara vår främsta politik att likgiltigt sträva efter
folkrättens neutralitet om de skulle hotas.
Fru talman! Vi måste som nation kunna ta steget från gårdagens
ståndaktige nationalist till morgondagens engagerade europé. Det stäl-
ler krav på öppenhet i vår debatt och i vår politik. Det kräver att vi har
litet mer av ugglan och litet mindre av strutsen som ideal när vi skall ta
ställning till dessa frågor. Det fordrar att vi fördomsfritt och fram-
tidsinriktat är beredda till den successiva nyprövning som kommer att
krävas. Icke heller utrikes- och säkerhetspolitik kan föras med blicken
endast i backspegeln.
(Applåder)
Anf. 4 OLOF JOHANSSON (c)
Fru talman! I mitt nästa inlägg tänker jag mera direkt kommentera
en del av den upplästa regeringsdeklarationen. Men jag kan i huvudsak
ställa mig bakom dess formuleringar. Jag anser också att det är viktigt
att i en krympande värld kräva av oss själva inte bara en fokuserings-
punkt utan flera. Annars är risken betydande för etnocentrism eller
t.o.m. eurocentrism.
De senaste fyra åren har fler människor dödats, invalidiserats,
våldtagits, misshandlats och drivits i landsflykt på grund av krig i vår
världsdel, vårt Europa, än under något enskilt år sedan andra världskri-
get. Detta trots den förnyelse som vi alla har sett i vår del av världen.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
11
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
För drygt fem år sedan föll Berlinmuren - den främsta symbolen för
den delning av Europa som för flera hundra miljoner människor inne-
bar en lång tid av ofrihet och hänsynslös exploatering. Murens fall
skapade förhoppningar och nya möjligheter.
Stabilitet, demokratiska strukturer och demokratisk mognad är allt-
fort ständiga bristvaror i Öst- och Centraleuropa. Krigshandlingar och
meningslöst våld tillhör vardagen i Bosnien och Tjetjenien. Mer än
24 000 civilpersoner har enligt de senaste uppgifterna fått sätta livet till
bara i Groznyj med närområden. Krigszoner innebär livsfara för alla,
inte minst för civila, främst kvinnor och barn.
Denna utveckling skapar risker för oss alla - även för oss i Sverige,
som snart kan fira 200 års oavbruten fred i vårt land. Tilltron till det
internationella samarbetssystemet, rättsordningen och internationella
institutioner kan allvarligt skadas av det som händer i Bosnien och i
Ryssland. Vi lovar intensifierade insatser för att skapa fred och frihet i
enlighet med de avtal som undertecknats av Europas stater. Vi omfattar
självfallet Europarådets beslut att avbryta behandlingen av Rysslands
medlemsansökan till organisationen. Det är inte acceptabelt för civilise-
rade stater att man behandlar sina egna medborgare på det sätt som
Ryssland gör i Tjetjenien.
Även utanför Europas gränser ser vi bestialiskt våld från en annan
fokuseringspunkt. Sveriges vilja till solidaritet och medverkan till
konfliktlösning med fredliga medel kan aldrig göra halt vid vår världs-
dels gränser. Vi lever i globaliseringens tidevarv. Vi berörs och vi har
skyldighet att ingripa efter vår förmåga när människor lemlästas och
utsätts för systematisk förföljelse, oavsett var det är i världen. Center-
partiet ger därför sitt stöd till ett svenskt arbete för att bygga ett starka-
re FN - det behövs -, ett starkare OSSE, för det behövs också, och ett
väl fungerande Europaråd för att värna de mänskliga fri- och rättighe-
terna, något som även det behövs.
I de allvarliga konflikter som vi kan se på olika håll i världen kan vi
oftast finna etniska oförrätter och övergrepp. Regelmässigt ser vi från-
varo av respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Orsa-
kerna till sådana konflikter ligger ofta långt tillbaka i tiden, och de kan
heller inte överbryggas under korta tidsperioder. Det är därför viktigt
att vi rustar både oss själva och det internationella samfundet för en
bättre fungerande konfliktförebyggande politik. De nordiska länderna
har ett särskilt stort ansvar för att så sker. Vi har ett idealiskt samarbets-
förhållande i vår del av världen, och jag tror att vi inte alltid fullt ut
uppskattar vilken tillgång det är. Det är viktigt att vi vidareutvecklar
detta samarbete och inte ger motstridiga signaler. Det är också viktigt
att vi visar upp detta som ett föredöme för grannsamarbete och grann-
sämja för andra delar av vår värld - att visa hur vi genom decennierna
och seklerna har klarat att lösa våra konflikter utan blodspillan och utan
våld.
Den konfliktförebyggande politiken - att komma in tidigt när en
konflikt är under upptrappning - kommer i framtiden att vara en hu-
vuduppgift för FN-systemet och många andra internationella organ.
12
Det gäller naturligtvis också hur vi hanterar biståndspolitiken, som
skall diskuteras senare i dag, miljöpolitiken men också i hög grad dip-
lomatin. Vi här i Sverige och Norden bör på ett naturligt sätt kunna
skapa de mötesplatser som är nödvändiga för att människor som har
svårt att nå varandra med sina argument på hemmaplan skall kunna tala
med varandra.
Det är inte minst viktigt att vi försöker utveckla folkrätten, så att
den ger bättre skydd också för enskilda människors fri- och rättigheter.
Bödlarna i dagens Bosnien, i Somalias flyktingläger och i folkmordets
Rwanda får inte slippa undan den rättvisa som vi gemensamt kan bygga
in i det internationella rättssystemet.
Dagens situation är naturligtvis ingalunda entydigt negativ. I många
stater gör tvärtom demokratin och även marknadsekonomin något av ett
segertåg. Vi kan också se exempel på framgångar i det politiska samar-
betet och i samtalen mellan stater, t.ex. i de förhandlingar som bl.a. gav
oss WTO - World Trade Organization - i stället för GATT och ett
nytt globalt handelsavtal, i EU:s utvidgning till allt fler stater, där det
positiva ligger i just öppenheten mot omvärlden, i apartheidsystemets
fall och Nelson Mandelas ledarskap och i de samtal som ändå förs i
Mellanöstern, där extremisterna på båda sidor i konflikten förhopp-
ningsvis kan isoleras och inte tillåtas att hindra de fortsatta samtalen
och freden. Exemplen är många.
Sverige måste fortsätta ansträngningarna att ersätta krig med för-
handlingar som politisk arbetsmetod. Vi ser inte Sveriges militära alli-
ansfrihet som en hämsko för våra möjligheter att delta i bygget av ett
säkrare Europa och en tryggare värld. Det är ingen hämsko för ett en-
gagemang. Tvärtom har vi möjligheter att med alliansfriheten som
grund gå i spetsen för fredsarbetet utan att svikta i våra förpliktelser
mot stater som vi samarbetar med.
Fru talman! Sveriges säkerhetspolitik avser att värna vårt lands mest
centrala intressen. Den syftar ytterst till att hålla vårt land utanför krig.
Därmed kan vi på bästa sätt trygga fred, frihet och välfärd för svenska
folket i en föränderlig och ibland hotfull omvärld.
För Centerpartiet har det genom åren varit självklart att eftersträva
bredaste möjliga partipolitiska förankring av utrikes- och säkerhetspo-
litiken. Det var väl ingen tillfällighet att Centerpartiet var det enda parti
som utan reservationer ställde upp för den deklaration som statsminis-
ter Ingvar Carlsson gjorde i riksdagen i juni 1991 före ansökan om
medlemskap i EU. Att man eftersträvar en bred politisk förankring får
inte innebära att den politiska debatten stryps. Det är således en själv-
klarhet att snabba omvärldsförändringar måste innebära en intensifierad
debatt. Det är en del av den folkliga och demokratiska förankringspro-
cessen, och den är nödvändig.
Denna förankringsprocess har i vårt land varit så framgångsrik att
allmänheten med överväldigande majoritet står fast vid den klassiska
formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” - trots
att riksdagen ändrade den 1992. Det finns ingen opinion i folkdjupet
för utrikes- och säkerhetspolitiska äventyrligheter. Det är en styrka för
Sverige, inte en svaghet. Det är en väsentlig uppgift för riksdagen att
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
13
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
hålla ögonen på de klyftor som kan uppstå mellan folket och dess valda |
kerhetspolitiken har som bekant sin livsavgörande betydelse i tider av
|
Utrikespolitksk debatt |
ofred. Då behövs verkligen folklig uppslutning. Stabiliteten inåt - inom |
|
Allmän utrikespolitik |
och legitimitet. Stabiliteten utåt är minst lika grundläggande. Som regeringens de- När detta inträffar är det viktigt att snabbt eliminera missförstånd, Några år efter riksdagens beslut 1992 om säkerhetspoliken är det Mot denna bakgrund av tolkningsspridning, den kommande rege- Fru talman! Många av dagens globala problem har sin grund i bristen För att möta denna nya hotbild krävs att ett FN:s säkerhetsråd för FN:s världskonferenser på det sociala området, miljöområdet eller Det är också angeläget att de nordiska insatserna för att främja ut- |
|
14 |
vecklingen i det gemensamma närområdet kan förstärkas, inte minst på |
miljöområdet. Detta tänker jag återkomma till i ett kommande anföran-
de.
Anf. 5 LARS LEIJONBORG (fp)
Fru talman! En och en halv månad efter Sveriges inträde i den europe-
iska unionen är ledarna för de två största partierna i vårt land inblanda-
de i en destruktiv och delvis obegriplig batalj om utrikespolitiken. När
omvärlden - och inte minst de länder vi gått i union med - intresserat
vänder sig mot Sverige för att ta del av våra synpunkter på hur en ny
europeisk säkerhetsordning kan byggas, ser de bara sand som yr från
det sandlådebråk den förre och den nuvarande statsministern har om
säkerhetspolitik och minkjakt.
I det läget hade det varit bra med en regeringsdeklaration som dels
kunnat redovisa enighet om säkerhetspolitiken, dels varit så kraftfull att
intresset fokuserats på viktigare och akutare frågor. Tyvärr uppfyller
inte deklarationen något av de båda önskemålen.
Europa står i dag inför helt andra säkerhetspolitiska problem än för
tio år sedan. Risken för ett stormaktskrig, av det slag som var hu-
vudscenariot i alla krigsspel under tre årtionden, anses vara borta för
lång tid framåt. I stället är det problem av en helt annan karaktär som
måste hanteras.
Det mest akuta är Bosnien och de övriga konflikthärdarna i det for-
na Jugoslavien. Ett annat är utvecklingen i Ryssland: regionala konflik-
ter, alarmerande miljöproblem, hemvändande officersfamiljer som bor i
tältläger. För närvarande går utvecklingen i Ryssland inte alls i de de-
mokratiska och stabila banor som vi så intensivt hoppats på.
Ett tredje handlar om hur de tidigare Warszawapaktsländerna i
Centraleuropa skall fogas in i en stabil säkerhetsordning. Ett fjärde
handlar om hur vi skall bekämpa en växande organiserad brottslighet i
Östeuropa, där det bedrivs smuggling av narkotika och vapen, i värsta
fall också material som kan användas i kärnvapen. Ett femte är de flyk-
tingströmmar som berör vår del av världen.
Jag kan nämna fler exempel, men dessa är tillräckliga för att visa att
det finns en rad viktiga frågor som borde stå i centrum för svensk utri-
kesdebatt. Kontrasten mot de senaste veckornas verkliga debatt är
slående.
Svensk utrikesdebatt får inte fastna i minkfällan eller neutralitetsfäl-
lan. Jag tänkte därför bara helt kort ange Folkpartiets positioner i de
aktuella diskussionerna.
Folkpartiet anser inte att minkar skall jagas med sjunkbomber. Det
strider såväl mot djurskyddsaspekter som mot kravet på sparsamhet
inom försvarsmakten.
Att den svenska staten har jagat minkar med sjunkbomber är natur-
ligtvis oerhört pinsamt. Det skadar tilltron till professionalismen inom
vårt försvar.
Jag tycker att varje kommentar i frågan måste inledas med detta
självklara konstaterande. Men i stället har Ingvar Carlsson omedelbart
försökt komma åt Carl Bildt, och Carl Bildt har haft märkvärdigt svårt
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
15
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
16
att uttala detta, som är så självklart för alla andra svenskar - att vi som
nation har gjort bort oss och att världen skrattar åt oss.
Men när detta är sagt måste det också sägas att ingen rimligen kan
begära av oss politiker, inte ens av den som sagt sig leda Sveriges mest
kompetenta regering, att vi skall kunna skilja kavitationsljud från en
ubåt från liknande ljud från en mink. Carl Bildt må anse sig duktig på
det mesta, men jag har aldrig hört honom hävda att han är hydrofo-
noperatör. I det politiska systemet har vi under de senaste åren satsat
miljarder på ett förbättrat ubåtsskydd. Om de besked som marinen
lämnar till oss politiker inte är korrekta är det knappast vårt fel. Den
planerade ubåtskommissionen får utreda om det finns anledning att i
något avseende klandra försvarsmakten för dess hantering av ubåtsjak-
ten.
Från Folkpartiets sida har vi inte haft någon invändning emot att
Carl Bildt reagerat på grundval av det som uppfattats som fakta. Man
kan inte säga att en brandkår som ryckt ut på ett falsklarm gjort bort
sig. Det är falsklarmet som är fel, inte utryckningen. Vi har ingen kritik
mot innehållet i Bildts brev till president Jeltsin. Om några formella fel
begåtts i samband med avsändandet av brevet får det i första hand
diskuteras i KU.
Vår uppfattning när det gäller neutralitetsfrågan är att utrikesutskot-
tet 1992 väl formulerade den säkerhetspolitiska linje som kan gälla i ett
skede då mycket förändras. Även om säkerhetspolitik skall bygga på
långsiktighet och förutsebarhet är handlingsfrihet i dagens läge också
ett viktigt begrepp.
I regeringsdeklarationen upprepas nyckelmeningen från 1992 års
betänkande. Formuleringen ”vårt land skall kunna vara neutralt” lämnar
ett visst handlingsutrymme. Det är själva poängen med den. I oträngt
mål väljer regeringen i ett par av de följande meningarna i dagens de-
klaration att gå onödigt långt i preciseringar. Vi tror inte att det som
sagts från svensk sida de senaste åren skapat några förväntningar på
militärt svenskt engagemang i en konflikt i vårt närområde, varför
exempelvis det resonemanget enligt vår mening är överflödigt.
Ändå skall det sägas att exegetiken kring dessa formuleringar inte
skall överdrivas. Det var mycket synd att trätan mellan Socialdemokra-
terna och Moderaterna omöjliggjorde en samskrivning mellan ett antal
partier som rimligen borde ha kunnat enas på denna punkt.
Fru talman! Det jag mest saknar i regeringsdeklarationen är ett
kraftfullt ställningstagande i Bosnienfrågan. För mig och mitt parti
känns omvärldens hittillsvarande behandling av denna muslimskt do-
minerade del av det forna Jugoslavien som ett svårartat moraliskt svek.
Låt oss aldrig glömma bort själva grundproblemet: Bosnien är en
suverän stat, medlem av FN och medlem av Organisationen för säker-
het och samarbete i Europa, och hotas av utplåning genom väpnad
aggression. De bosniska muslimerna håller på att utrotas eller fördrivas
från sina hemtrakter i etniska rensningsaktioner.
Jag har ibland tänkt så här: Nu hålls seminarier runt om i Europa
om en ny säkerhetsordning. Det läggs fram rapporter, bl.a. den av Ing-
var Carlsson, om att stärka FN. Många i vår del av världen, bl.a.
NATO:s generalsekreterare, talar om att det stora problemet framöver
är västvärldens förhållande till den muslimska världen.
Men tänk tanken att västvärldens länder i stället för att teoretisera,
såg till att FN lyckades med sin uppgift i Bosnien. Då skulle många av
dessa problem vara lösta. Då hade något av en ny säkerhetsordning
etablerats. Då hade FN bevisat sin omistlighet. Då hade ett viktigt steg
tagits för att skapa större förtroende mellan västerlandet och den is-
lamska delen av världen.
Fredsplanerna har kommit och gått i det forna Jugoslavien. Den se-
naste från den s.k. kontaktgruppen har den avgjorda förtjänsten att den
fokuserar på Belgrads roll för händelseutvecklingen i Bosnien.
I den nya värld vi lever i måste det finnas en beredskap för att med
alla tillgängliga medel hindra extremister av den typ som nu under tre
fyra års tid fört det forna Jugoslavien till randen av den definitiva kata-
strofen.
För mig är det uppenbart att en orsak till att FN hittills misslyckats i
Bosnien är att medlemsländerna, trots att de nu under jubileumsåret
excellerar i proklamationer om organisationens förträfflighet och
omistlighet, vägrat ställa upp med tillräckliga resurser för att operatio-
nen skall lyckas. De gånger FN, ibland med NATO:s hjälp, satt hårt
mot hårt har angriparna tagit sitt förnuft till fånga. När tvehågsenheten
eller oenigheten på nytt tagit överhanden på FN-sidan har striderna
blossat upp igen.
FN har nyligen frågat truppbidragarländerna om ytterligare perso-
nal. Sveriges regering har låtit förstå att utökade svenska insatser är
uteslutna. Jag har sagt, både här i riksdagen och i Utrikesnämnden, att
Folkpartiet tycker att det är ett orimligt ställningstagande. De budget-
restriktioner som har anförts som argument är naturligtvis helt otill-
räckliga. Om man i den ena vågskålen har en europeisk tragedi som
hotar att sprida sig till ett storkrig på Balkan och därtill hela FN-
systemets framtida auktoritet, och i den andra vågskålen har antingen
någon besparing här hemma eller ett marginellt ökat svenskt budgetun-
derskott, måste naturligtvis den första vågskålen väga över.
Min förhoppning är att Sverige skall ta täten i en internationell
opinionsbildning mot kriget i Bosnien och för Bosnien-Hercegovinas
rätt att fortleva som en multietnisk stat inom de från 1992 folkrättsligt
erkända gränserna.
Jag saknar engagemang från regeringens sida i Bosnienfrågan. I re-
geringsdeklarationen i höstas nämndes inte frågan med ett ord. I dagens
deklaration är Bosnienavsnittet kortfattat och utan riktig moralisk kraft.
Sverige skall föra en utrikespolitik med tydlig profil. Vårt inträde i
den europeiska unionen minskar varken behovet av eller möjligheterna
för det - tvärtom.
Vi borde ha protesterat tidigare och tydligare mot det ryska uppträ-
dandet i Tjetjenien.
Vi bör solidarisera oss med Norges internationella kritik mot regi-
men i Iran för dess övergrepp mot mänskliga rättigheter, med dödsdo-
men mot Salman Rushdie som det mest välkända exemplet.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
2 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
Vi skall ställa tydliga krav på Turkiet vad gäller behandlingen av
den kurdiska befolkningen som villkor för ett närmande till EU.
Vi skall engagera oss för en utveckling av det europeiska samarbe-
tet, där den absolut viktigaste frågan, enligt vår mening, är en utvidg-
ning österut.
Vi skall fortsätta att ge ett generöst och effektivt bistånd till utveck-
lingsländer med en tydlig inriktning mot demokrati och mänskliga
rättigheter. Det är ett stort svek att Socialdemokraterna har föreslagit
stora nedskärningar i den svenska biståndsbudgeten.
Andra talare från Folkpartiet återkommer till dessa frågor.
Fru talman! I avslutningen av utrikesdeklarationen görs, möjligen
oavsiktligt, ett intressant erkännande. Där sägs att ”varje tid har sina
ödesfrågor”. Därefter exemplifierar regeringen med några attityder från
skilda epoker. Ordet ”vi” används. Andemeningen är att under 60-talet
låg fokus på rättvisefrågorna och under Vietnamkriget framför allt på
fredsfrågan, medan ”vi” på senare år fokuserat på demokrati och
mänskliga rättigheter.
Låt mig säga att jag som liberal inte godtar den historieskrivningen.
Om ”vi” står för Socialdemokraterna och socialdemokratiskt domine-
rad utrikespolitik, är denna skildring av efterkrigstiden med några
snabba penseldrag möjligen mera korrekt.
Vi liberaler har under hela denna tid engagerat oss emot diktaturer
och kränkningar av medborgerliga rättigheter. Vi har reagerat lika
starkt, oavsett regimernas ideologiska hemvist. När jag var ung
FPU:are arbetade vi emot apartheid i Sydafrika, den portugisiska Sa-
lazarregimens medlemskap i EFTA och kommunistiska diktaturer, t.ex.
på Kuba eller i Baltikum. Men vi gick också med rockslagsmärken som
det stod ”1 %” på i vår kamp för ett generöst svenskt u-landsbistånd.
Vi liberaler har under den tid som beskrivs med dessa penseldrag,
och som en tidigare folkpartiledare kallat ”det galna kvartsseklet”,
saknat just den allsidighet i socialdemokratisk utrikespolitik som i dag
förordas i regeringsdeklarationen. Vi har aldrig, som Pierre Schori, sett
Castro som en ”av de största i samtidshistorien---med en renässans-
furstes drag”. Vi har aldrig, som Olof Palme, påstått att Khomeiniregi-
men ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratis-
ka institutioner”. Vi har aldrig, som Sten Andersson, svävat på målet
om huruvida Baltikum varit utsatt för sovjetisk ockupation eller ej.
För vår del är engagemanget för demokrati inte en modenyck, utan
ett självklart och långvarigt utflöde av vår politiska ideologi. Vi har
bekämpat diktaturer varhelst de har dykt upp, men vi har också varit
starkt engagerade för fred och utveckling. Det är en sådan profilerad
svensk utrikespolitik som nu behövs.
(Applåder)
Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v)
Fru talman! Står Sverige inför krigshot? Finns det en befogad rädsla
för att vår säkerhet står på spel? Vad handlar den utrikespolitiska och
säkerhetspolitiska debatten om? Ja, för många svenskar är det obegrip-
18
ligt vad vi politiker, framför allt ledande företrädare i svenskt partiliv,
håller på med.
Man kan lätt få ett intryck av att Sverige skulle utsättas för allvarli-
ga hot. Sanningen är den att Sverige är ett av de länder i världen som är
minst utsatta för hot. Det bekräftas från flera håll att vi är helt eniga om
det över partigränserna.
Sverige har ett mycket gott rykte internationellt, som delvis har
blivit skamfilat just i den här situationen. Men huvudsakligen är det
välförtjänt, och det beror på att vi har stått utanför koloniala intressen.
Vår viktigaste säkerhetsuppgift i dag är kampen mot förtryck och fat-
tigdom, för utveckling och demokrati. Där kan aldrig engagemanget
stanna vid Europas gränser, som Carl Bildt tycks anse.
Jag ämnar inte diskutera marinzoologiska företeelser - det hör inte
hemma här. För övrigt saknar jag totalt kompetens på området. Men jag
måste säga att jag tycker synd om Carl Bildt. Moderatledaren har up-
penbarligen blivit vilseförd av uppgifter från försvarsmakten. Jag för-
står det; det är mycket lätt att bli det, och det har hänt förr. Vi har ex-
emplet med flygplan och bedömningar av flygfärdighet i fråga om JAS,
där uppenbarligen fler än Carl Bildt har blivit vilseledda. Men det vore
lätt att tillstå det här misstaget.
Utrikesministern bekräftar i sitt anförande att den nya definitionen
av neutralitetspolitiken ligger fast, nämligen neutralitet i händelse av
krig i vårt närområde.
Vänsterpartiet menar att det förändrade begreppet från 1992 rym-
mer en rad problem. Det är en insnävning, och frågan inställer sig ge-
nast om vi bara skall vara neutrala i närområdet. Var går gränsen för
närområdet? Är det Norden och Baltikum? Men vad skall vi säga om
konflikter i Afrika? Skall vi lägga oss i dem?
Svenska folkets inställning i den här frågan är mycket tydlig. Enligt
en nyligen genomförd undersökning, som redovisades i DN i förra
veckan, anser 70 % av svenska folket att det gamla begreppet, dvs. att
”Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i
krig”, bör ligga fast. Dessutom är det bara 15 % som vill att Sverige
skall söka medlemskap i NATO.
Vänsterpartiet delar Centerpartiets uppfattning på den här punkten.
Det gamla begreppet duger, och det är det som en överväldigande ma-
joritet av svenska folket vill se.
Regeringen framhåller att Sverige inte eftersträvar medlemskap i
vare sig NATO eller VEU. Men vad innebär ”aktivt observatörskap” i
VEU, Lena Hjelm-Wallén? Nog blir det motsägelsefullt när man säger
att ”Sverige står utanför alla militära allianser”.
Det är bra att utrikesministern klargör att neutralitet inte innebär
likgiltighet. På den punkten finns det en klar missuppfattning från Mo-
deraternas och Carl Bildts sida, tycker jag. För Vänsterpartiet står det
fullt klart att svensk neutralitet inte innebär vare sig likgiltighet eller
passivitet.
Regeringens vidgade säkerhetsbegrepp är bra. Vi tror att det är
klokt att konstatera att säkerhet är något mer och kvalitativt annorlunda
än militär säkerhet. Men även här finns en dubbelhet hos regeringen.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
19
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitksk debatt
Allmän utrikespolitik
20
Betydelsen av förebyggande insatser har betonats vid flera tillfällen
tidigare, liksom här i dag. Alla de insatser vi gör runt om i världen kan
leda till utveckling och rättvisa, och de bör samtidigt ses som en inves-
tering i säkerhet. Men hur är det i verkligheten?
Vi gör en viktig insats genom de fredsbevarande trupperna i f.d. Ju-
goslavien. Det finns i och för sig mycket kritik mot FN och en hel del
av truppernas insatser, men just de svenska och nordiska truppernas
beteende har enligt vad alla omvittnat varit gott. I mina ögon är detta
den viktigaste insats som det svenska försvaret gör över huvud taget för
säkerheten i Sverige och i världen. Desto märkligare är det att den
insatsen inte betalas av det militära anslaget utan bekostas av UD. Över
40 miljarder i anslag går till försvaret och mindre än en tredjedel till
bistånd. Det är den omvända fördelningen som borde gälla, om vi vill
skapa säkerhet i världen.
För Vänsterpartiet är det självklart att vi måste stå fast vid enpro-
centsmålet. Vi har svårt att förstå att regeringen kan försvara att bi-
ståndsanslagen har utsatts för en frysning. Det innebär ju besparingar i
jämförelse med anslagen till just försvaret. Det finns många exempel på
hur den nedskärningen drabbar.
Man kan också peka på det absurda i att frivilliga försvarsorganisa-
tioner inte får vidkännas någon som helst frysning av sina anslag sam-
tidigt som fredsorganisationer däremot får det.
Just biståndsfrågorna uppfattar jag som de centrala i vår utrikespo-
litik. Det anslag med kvinnoperspektiv som har förts in i biståndet som
ett sjätte biståndsmål välkomnar Vänsterpartiet. Men problemet med de
minskade anslagen kvarstår - jag måste understryka det. Jag tycker
också att barnperspektivet fattas i biståndspolitiken. Hur ungdomar kan
spela en viktigare roll har Vänsterpartiet lyft fram i flera motioner. Där
menar jag att det brister hos regeringen. Detsamma gäller en satsning
på funktionshindrade. Som Lena Hjelm-Wallén sade behöver vi bygga
upp länder som Angola och Mozambique efter kriget, men inte heller
där har regeringen kunnat satsa ordentligt med pengar på grund av
nedskärningen.
För Vänsterpartiet är det helt klart att biståndet kan effektiviseras.
Vi har inga invändningar mot att myndigheterna slås ihop till en, och vi
tycker att det är mycket lämpligt att SIDA flyttar till Rinkeby.
Vi är många som minns löftena om svenskt agerande i EU inför
folkomröstningskampanjen. Lena Hjelm-Wallén tog nu upp frågan om
regeringskonferensen 1996 och sade att det svenska ställningstagandet
måste grundas på en bred offentlig debatt. Det är bra, men Sverige är
väldigt sent ute. Det var först häromveckan som regeringens ansvarige
utsågs, och arbetet har alltså inte alls kommit i gång.
Det finns naturligtvis positiva exempel på hur Sverige agerar i EU.
Jag tänker t.ex. på jordbruksministerns envisa kamp för bättre och
humanare fraktvillkor för slaktdjur. Jag hoppas att hon kommer att
vinna den kampen i EU.
Ett annat exempel är att EU-parlamentet har vägrat Turkiet att
komma med i en tullunion med hänvisning till problemen där med
mänskliga rättigheter. Varför intog inte Lena Hjelm-Wallén samma
ståndpunkt? Hur kan Lena Hjelm-Wallén undgå att stå på EU:s sida på
det området?
På många andra områden finns det anledning att konstatera att far-
hågorna har förverkligats i mycket större utsträckning än vad vi på nej-
sidan kunde förutse. Det gäller t.ex. biståndet inom EU, som är långt
mer byråkratiskt och svårt att påverka än vad våra egna biståndsbyrå-
krater kunde föreställa sig. Vi har livsmedelsbiståndet som är 20 % och
som snarast gynnar jordbruksnäringen i EU-länderna. Vi har Loméavta-
let, som bygger på koloniala relationer. Vi i Vänsterpartiet menar att
det finns oerhört mycket som måste ändras inom EU.
Ett förslag gäller EU-parlamentets enorma kostnader för byråkratin
på grund av att den är uppdelad på två platser i Europa. Varför inte ha
det antingen i Bryssel eller i Strasbourg?
Ett annat EU-problem som vi först nu har riktigt förstått gäller den
nya klassen - nomenklaturan, skulle man väl kunna kalla den - som har
enorma löner och förmåner; det gäller både tjänstemän och politiker.
Inte var det väl det som ja-sidan eftersträvade, och hur tänker regering-
en agera för att ändra på det förhållandet?
Jag vill också gärna veta hur det blir med de dubbla vetona i för-
svarsfrågorna. Anslutningen som observatör till VEU ger fel signal.
Och så har vi utspelet från Maj-Lis Lööw och Margaretha af Ugglas,
som vill avskaffa vetorätten när det gäller utrikespolitiken. Är regering-
en med på de noterna?
EU finns, och Sverige är med där. Som medlem måste Sverige age-
ra mycket aktivt mot centralism och överstatlighet. Drottning Kristina
jämförde i en postum intervju i DN den 14 januari 1995 EU:s makt
med påvedömets under hennes sekel. Inte heller där var öppenhet eller
demokrati några framträdande inslag. Däremot kanske beslutsprocessen
var litet kortare. Inför regeringskonferensen 1996 måste Sverige driva
på i EU för ökad demokrati och öppenhet.
Reformeringen av FN är nödvändig. Ingvar Carlsson och Shridath
Ramphal har kommit med en mycket intressant rapport. Där finns ett
flertal förslag, exempelvis om minskade militärutgifter, om en perma-
nent domstol för att döma krigsförbrytare och inte minst om att inordna
Världsbanken och övriga Bretton Woods-institutioner i FN-systemet.
Jag hoppas att alla de här förslagen blir föremål för en ordentlig dis-
kussion på ett brett plan i Sverige och att många av dem kan genomfö-
ras.
När det gäller FN och Sveriges agerande vill jag konstatera att vi nu
inför konferenserna i Köpenhamn och i Peking kan se problem med att
Sveriges uppfattning skall inordnas under EU:s. Våra möjligheter att
driva en självständig politik är mycket begränsade.
Lena Hjelm-Wallén tog upp kränkningar av de mänskliga rättighe-
terna på flera ställen på jorden. Det är välkommet med tanke på rege-
ringsförklaringen från oktober 1994, där frågan om mänskliga rättighe-
ter över huvud taget inte behandlas. Andra har varit inne på frågan om
Bosnien. På den punkten efterlyser jag för Vänsterpartiets räkning ett
mycket klarare ställningstagande. Vi måste klargöra att Bosnien-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
21
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Hercegovina skall överleva som nation och att vi inte accepterar en
uppdelning i etniska nationer.
Men det finns många flera platser på jorden där Sverige måste agera
tydligare. Det gäller Turkiet, som jag tidigare var inne på. Det gäller
Colombia, där Sveriges intresse huvudsakligen har begränsat sig till de
svenska medborgare som är fängslade av gerillan. Det är alldeles riktigt
- det är Sveriges uppgift att agera för att de skall bli frigivna, men vi
borde i mycket större utsträckning rikta intresset mot de colombianer
som i dag lever i ett samhälle präglat av våld och politiskt våld.
Jag undrar vad Sverige gör i fallet Mexico. Jag har inte hört något
fördömande från Sveriges sida av att regeringen i flera omgångar har
tillgripit vapen för att kväsa indianerna i Chiapasregionen. Det är bara
förhandlingar som kan lösa problemen, och på den punkten måste vår
regering vara mycket tydlig.
Jag efterlyser svenska initiativ på en rad områden. Det finns här ett
tydligt samband med svensk vapenexport, som inte borde förekomma
till länder som kränker mänskliga rättigheter men som fortsätter med
hänvisning till gamla avtal.
I fråga om Östeuropa har vi väl alla känt glädje över att muren har
fallit och att gamla, antidemokratiska strukturer har upphört. Men vår
glädje har också ersatts av en oro över att ett dåligt system är på väg att
ersättas av ett annat, med en extrem rovdrift på människor och miljö.
Här kan Sverige göra mycket viktiga insatser, och utrikesministern tog
upp en del av dem; de återfinns också i den proposition som kom här-
omdagen. Men jag tycker att det fattas en del saker. Man talar om in-
satser för handikappade och insatser inom folkhälsoarbetet, men det
skall inte kosta så mycket pengar. Det skall inte heller insatserna mot
barnprostitution och barnpornografi, där faktiskt Sverige och svenska
medborgare är inblandade.
Jag har också undringar över de stora problem som gäller forsk-
ningen och dräneringen från de östeuropeiska staterna av betydelsefulla
forskare till västvärlden. Vad gör Sverige i det avseendet? Vi bör också
mer i detalj diskutera hur det partistöd som regeringen har aviserat från
svensk sida skall fungera.
Världsbilden är dubbel, vilket flera talare har varit inne. Det finns
många positiva tecken på förändringar i världen. Händelseutvecklingen
i Sydafrika har kanske uppmärksammats mest. Men jag tror att det är
viktigt att framhålla fredsprocessen i Centralamerika och Mellanöstern.
Vi bör liksom regeringen ta upp kampen mot fördomar mot islam. Jag
välkomnar detta initiativ. Man visar att hotet från islam kommer från de
extrema fundamentalisterna och inte från islam i sig.
Fru talman! Vi har ett nytt säkerhetsbegrepp. Låt oss visa vad det
innebär i praktiken. Vänsterpartiet hävdar att det finns solidaritet i
Sverige och att den behövs. Vi har faktiskt råd, så länge vi kan satsa
över 40 miljarder på ett militärt försvar. Från Unicef har man framhållit
att krig en gång i tiden utkämpades mellan arméer, men att i krigen
under de senaste decennierna har betydligt fler barn än soldater dött
eller blivit handikappade.
22
Klyftorna i världen har ökat. Vi har dock möjligheter. Unicef har i
en vision visat att det är möjligt att barnadödligheten har upphört år
2050 och att vi då har en värld i fred. Jag vill framhålla att Sverige inte
står inför några säkerhetspolitiska hot. Men världens fattiga står inför
hotet att inte överleva. Det är på det området våra krafter skall sättas in.
Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
Fru talman! Riksdagskolleger! Kära åhörare! Regeringens utrikes-
deklaration innehåller mycket litet av framtidens stora, omvälvande
frågor. Det gäller såväl de viktiga frågor som togs upp på Riokonferen-
sen som de alltmer intensivt nära och viktiga frågorna om EU.s säker-
hetspolitik.
Statsminister Ingvar Carlsson har försökt samla partierna till en ge-
mensam hållning i säkerhetspolitiken. Men hur skall Ingvar Carlsson få
till stånd en samsyn om alliansfrihet och neutralitet när svenska EU-
parlamentariker går ut och deklarerar att de vill ta bort vetorätten för
medlemsländerna när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken? Hur
skall Ingvar Carlsson uppnå en samsyn när svenska EU-parlamentariker
vill ha en gemensam säkerhetspolitik inom EU?
Konflikten om den svenska säkerhetspolitiken har blivit tydlig de
senaste veckorna. Den kommer inte att minska. I och med Sveriges EU-
medlemskap kommer konflikten tvärtom att skärpas. Förutsättningarna
för en samsyn i säkerhetspolitiken har till synes minskat drastiskt. Eller
är det en synvilla?
Är det så att även socialdemokraterna vill ha en gemensam försvars-
och säkerhetspolitik i EU, men att de just nu diskuterar något annat -
dvs. ubåtar och brev - för att slippa redovisa sin åsikt? Misstanken
infinner sig lätt när utrikesministern i sitt tal inte redovisar något kon-
kret om regeringens linje inför EU:s regeringskonferens 1996. Den
konferensen skall lägga fast den framtida politiken på just de här områ-
dena. Och varför redogör inte regeringen för den debatt som pågår i EU
om 1996? Den debatten måste också Sverige delta i.
I sitt tal pekar utrikesministern ut en vision - att inom EU åstad-
komma en ”alleuropeisk fredsordning”. Men vad, Lena Hjelm-Wallén,
innebär detta i konkret politik?
I går sammanträdde EU-parlamentets utrikes- och försvarsutskott.
Där beslutade en majoritet att inrätta en EU-krigsmakt, att avskaffa
vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitiken och att säga nej till neutrali-
tetspolitik inom EU.
Den franska ordföranden betecknade under mötet ett yrkande av
Maj Britt Theorin om respekt för neutrala länder som ”bisarrt” och
ville först inte ens ta upp det till omröstning. En tysk socialdemokrat
ansåg att yrkanden som innehåller begreppet ”neutral stat” strider mot
EU:s stadga och inte alls borde få lov att ställas.
Dessutom tog utskottsmajoriteten ställning för att EU skall ha en
gemensam försvarspolitik, genom att militärpakten VEU inkorporeras i
EU och att en europeisk interventionsstyrka och en europeisk vapenby-
rå upprättas.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
23
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Utrikesmajoriteten sade också nej till undantag inom utrikes- och |
Det blev också nej till att behålla vetorätten för enskilda stater på
|
Utrikespolitisk debatt |
det här området. Det är alltså uppenbart att en kraftig majoritet i EU-parlamentets |
|
Allmän utrikespolitik |
utrikes- och försvarsutskott står för en linje som på flera grundläggande EU-parlamentet har visserligen inte det avgörande inflytandet över Den svenska regeringen måste därför vara beredd på att liknande I Dagens Nyheter redovisades en opinionsundersökning om hur Det saknas mandat i folkopinionen för ett svenskt deltagande i en Den del som berör det kommande utrikes- och säkerhetspolitiska Fru talman! Gäller borttagandet av vetorätten också de områden Frågan inställer sig också när såväl Margaretha af Ugglas från Mo- |
|
24 |
Folkpartiets linje är att vi skall lämna neutralitetspolitiken bakom oss är |
det lätt att förstå svårigheterna med att få en samsyn. Då kan vi kanske
lika gärna lägga ner de pågående partiledaröverläggningarna.
Precis som Lars Leijonborg påpekade ger 1992 års skrivning öpp-
ningar för stora förändringar.
Miljöpartiet de gröna anser att Sverige även i fortsättningen skall
vara neutralt i händelse av krig. Formuleringen ”skall kunna vara” ger
upphov till tolkningsproblem när vi redan i och med EU-medlemskapet
kan se att partierna agerar olika. Svenska folket har med en knapp
majoritet röstat för ett EU-medlemskap. Nu är vi medlemmar. Nu
måste regeringen tydliggöra vad medlemskapet får för konsekvenser.
Tydlighet och öppenhet måste vara grundläggande i utrikespoliti-
ken. Inte minst krävs det av oss politiker att vi för medborgarna redovi-
sar var vi står och på vilket underlag vi fattar beslut. På så sätt kan vi få
både förtroende för och uppslutning kring utrikes- och försvarspoliti-
ken.
Miljöpartiet menar att Sverige inte än en gång får föra medborgarna
bakom ljuset. Misstagen från 5O-talet skall inte upprepas. Vi skall inte
ha en officiell linje och en realpolitisk. Trätan mellan Ingvar Carlsson
och Carl Bildt är ett bra exempel på hur det inte får gå till. Säkerhets-
politiken framställs som personliga angelägenheter för Carl Bildt och
Ingvar Carlsson. Detta är inte deras ensak. Det är inte ens vi politiker
som ensamma skall ta ställning och debattera dessa frågor. Den svenska
allmänheten måste få tillgång till så mycket information som möjligt
om det som grabbarna diskuterar. Det kräver demokratin. Det krävs för
vår fortsatta säkerhet.
Därför, fru talman, bör hemligstämpeln på Emil Svenssons rapport
om ubåtssamtalen med Ryssland hävas. Det vore en bra början på ett
nytt klimat i utrikespolitiken i Sverige.
Fru talman! Regeringen konstaterar att den rika femtedelen av värl-
dens befolkning i dag är 60 gånger så rik som den fattigaste. Detta är
visserligen ett insiktsfullt konstaterande, men det borde också ha fått
konsekvenser i årets budget - konsekvenser som hade sett annorlunda
ut än de neddragningar som har blivit fallet i årets biståndsbudget.
Utrikesministern konstaterade också att det förebyggande arbetet
inte var särskilt glamouröst men att det ändå var det viktigaste. Vi i
Miljöpartiet anser inte att det är rimligt att låta de fattiga i tredje värl-
den betala för vårt budgetunderskott, vår utlandsskuld. De har faktiskt
nog med sina egna skulder. Det är omoraliskt att lägga dubbla bördor
på dem. Det är fel att jämföra våra lån med deras misär.
Bland svenskarna finns det i dag en stark biståndsvilja. Enpro-
centsmålet har en stark folklig förankring. Trots detta föreslår regering-
en en frysning av biståndet. Det innebär ytterligare en procentuell för-
sämring av biståndet om det låses vid nominellt värde och BNI samti-
digt ökar. En stor mängd människor som hade kunnat få del av vårt
stöd drabbas.
Fru talman! Sakta kommer Sverige att driva allt längre bort från en-
procentsmålet. Sverige är på väg att förlora sitt anseende som före-
gångare. Andra länder, t.ex. Holland, hänvisar till Sverige när de nu
också skär i biståndet. Klyftorna i världen kommer att öka ytterligare.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
25
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Den så viktiga förebyggande verksamheten minskar samtidigt som |
Från biståndsbudgeten har den del av EU-avgiften tagits som skall
|
Utrikespolitisk debatt |
gå till EU:s biståndsbudget. I praktiken försämrar detta biståndet till de |
|
Allmän utrikespolitik |
del av vårt bistånd via EU:s biståndsverksamhet. När man tittar litet Fru talman! Det känns djupt beklämmande att den svenska solidari- Anf. 8 ALF SVENSSON (kds) Fru talman! Ibland blir utrikespolitik inrikespolitik. Det finns bevis Berlinmuren har hackats ner. De baltiska staterna är fria. Warsza- Fru talman! Enligt vår åsikt behöver vi egentligen inte ägna ett enda Vi vet från tidigare decennier alltför väl att vårt geografiska läge Men säkerhetspolitiken kan inte behöva vara nattstånden, när det nu |
|
26 |
morgondagens medborgare att tolerera. Jo då, vi vet allihop att det |
finns orosmoln på flera håll i Europa, i Mellanöstern, i forna Sovjet-
unionen, i Afrika och Asien. Fred och frihet måste ständigt vinnas. Just
därför måste vi syssla med framtiden och se vad länder tillsammans kan
åstadkomma.
Sannolikt var vi alldeles för oförberedda på att det kalla kriget
skulle ta slut. Vi hoppades och önskade hett att det skulle förpassas till
en förgången tid, men när detta väl skedde visste Europa inte riktigt hur
situationen skulle hanteras. Det är för att vi skall slippa hamna i en
framtida villrådighet som säkerhetspolitiken måste anpassas efter det
faktum att vi lever i ett nytt Europa och efter det faktum att historien
inte går i repris.
Vi har olika uppfattningar om EU, men vi kan omöjligt ha olika
uppfattningar om EU-fädernas intentioner. De var att riva gränsbom-
mar för att människor skulle komma närmare varandra. EU var och
måste få vara en fredsidé.
En av Europas absolut största framtida säkerhetspolitiska utmaning-
ar är att lyfta de forna kommunistiska staterna upp ur ekonomisk, social
och miljömässig förslumning. Det säger sig självt att pendeln slår ut
minst sagt kraftfullt åt höger efter att ha varit uppbunden i kommunis-
men och planekonomin under så många år. Men det ligger, tror jag, en
stor säkerhetspolitisk risk i att nyliberalism och otyglad marknadseko-
nomi får breda ut sig i det vakuum som havererade kommunistiska
ekonomier skapat. Sådant leder lätt till att reaktionära krafter får luft
under vingarna.
Vi vet att EU:s avsikter är att utvidga österut, och vi ser det självfal-
let som synnerligen viktigt att också Baltikum snarast möjligt inryms i
den europeiska gemenskapen. Blotta möjligheten för central- och öst-
europeiska stater att komma med i en europeisk gränslös gemenskap
utgör i sig ett säkerhetspolitiskt plusvärde.
Fru talman! Jag har mycket svårt att tro att det skulle ha funnits en
tillräckligt stark och samlad kraft att ta sig an de gigantiska uppgifter
som det forna Sovjetunionen lämnat efter sig om inte EU funnits. Att
Ryssland och Ukraina är i färd med att bygga upp ett frihandelsavtal
med EU är självfallet fredsskapande för vår vida omgivning.
Naturligtvis spelar Sveriges medlemskap i EU en säkerhetspolitisk
roll. Gemenskap kan aldrig vara detsamma som likgiltighet. Sveriges
alliansfrihet kan aldrig innebära att vi förpliktar oss att sitta med ar-
marna i kors om Europa brinner. Och den som älskar att tolka skillna-
derna mellan Carl Bildts Baltikumtal och påstående att Sverige inte
skall kunna vara neutralt om Baltikum anfalls och Lena Hjelm-Walléns
tal om att Sverige inte skulle förhålla sig likgiltigt om Baltikum anfalls,
hon eller han kan knappast gå till historien som säkerhetspolitikens
mest betydelsefulla uttolkare eller exeget.
Låt mig också slå fast, fru talman, att Europagemenskapen skall va-
ra en gemenskap och ett samarbete mellan fria och självständiga stater.
Självständigheten skall inte säljas ut vare sig nu eller 1996, vare sig det
gäller säkerhetspolitik eller annan politik. Att samarbeta är inte att
uppge sin självständighet. Ingen skulle få för sig att hävda att Sverige
förlorade sin självständighet när Sverige gick med som medlem i FN.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
27
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
28
Och likväl känner vi alla till att FN:s säkerhetsråd har åtskilliga möjlig-
heter att ställa krav på FN:s medlemmar. Ingen skulle heller få för sig
att påstå att Sverige förlorat sin självständighet för att vi deltagit och
deltar i samordnade fredsskapande, humanitära och militära aktioner
runt om på jordklotet. Det må sedan gälla insatser i Somalia eller det
forna Jugoslavien eller i samband med det s.k. Gulfkriget.
Att vi i Europa är beroende av varandra och att fri rörlighet över
gränserna innebär att detta beroende känns än mer naturligt, det kan väl
ingen förneka. I själva demokratibegreppet, och absolut i den männi-
skosyn som vi kristdemokrater vill omfatta, ligger dessutom ett an-
svarstagande, ett engagemang för medmänniskor, och detta upphör inte
vid nationsgränser.
Fru talman! I detta sammanhang kan jag inte låta bli att uttala be-
svikelse över att Sverige så länge visade sig tafatt när ryssarna brutalt
gav sig in i Tjetjenien och terroriserade civilbefolkningen där. Jag tror
att den filttoffelmetodik som utrikesministern då använde är helt felak-
tig. Vi borde för övrigt ha lärt oss av händelseutvecklingen i det forna
Jugoslavien att det inte duger att vara åskådare i första ronden och tro
att det går att spela en roll i den andra. Åtskilliga bedömare har ju ång-
rat att man inte gav Belgrad resoluta besked omedelbart, när va-
penskramlet började och krigsmaskineriet satte sig i rörelse där. Skall
en våldslavin förhindras, sker det inte genom att man ställer sig mitt i
backen; det sker om bollen som startar de våldsamma krafterna vrids ur
handen på den som visar sig benägen att kasta, att starta våldet.
Det är sant att Sverige inte var ensamt om att tveka och humma i
stället för att ge herrarna i Kreml raka och rena besked. Men det är ju i
sig ingen ursäkt. Och det hade, menar jag, varit på sin plats att driva på
övriga medlemsländer i EU och i världssamfundet, något som nu inte
skulle ha räknats som annat än klokt säkerhetspolitiskt internationellt
arbete.
Fru talman! En folkomröstning om EU-medlemskap och vilka om-
ställningar som medlemskapet krävt leder lätt till att Europapolitiken
blir helt dominerande och att övriga globala frågeställningar hamnar i
skymundan. Det är verkligen att beklaga att Sverige nu ytterligare drar
ner sin utrikesrepresentation ute i världen och att detta sker parallellt
med att biståndsrelationerna med de fattiga länderna mattas. Jag förstår
faktiskt inte att regeringens representanter fortsätter att hävda att en-
procentsmålet ligger fast, då ju sanningen är att biståndet skall urholkas
steg för steg de närmaste fyra åren.
Europa är inte världen, och vi får aldrig ett tryggt Europa om vi inte
får tryggare relationer mellan norra och södra halvklotet, och det får vi
inte med mindre än att man i fråga om bistånd och handel ser större
global rättvisa som mål. Aldrig har vi haft bättre och större insikt om
att vi är beroende av varandra var på jordklotet vi än bor, aldrig har de
internationella avstånden varit mindre än i våra dagar. Därför känns det
så fel att nu snäva in våra internationella perspektiv, så fel att kapa
angelägna internationella relationer.
Herr talman! Befolkningstillväxt och miljöförstöring är sannolikt de
största globala säkerhetspolitiska hoten. Lika väl som vi fått lära oss att
inte enbart tala om statsskuld utan också om miljöskuld, behöver vi lära
oss att säkerhetspolitik inte enbart har med militära strukturer att göra.
Häromdagen rapporterades att kineserna nu blivit 1,2 miljarder. Skulle
denna enorma folkmängd tillägna sig hälften av vår livsstil skulle den
säkerhetspolitiska debatten knappast handla om militärallianser utan
om miljöföroreningar, och naturligtvis om de spänningar som miljöför-
oreningarna skapar rent militärt. Det är heller inte svårt att förstå att
brist på mat och dricksvatten kan sätta folk i rörelse, kan uppamma
aggressioner och hat och kan komma att skapa helt andra säkerhetspo-
litiska konflikter än de som historien möjligtvis rymmer. Om 40-50 år
- det måste vi kalkylera med - är jordens befolkning fördubblad, och
ingen tror väl annat än att detta får säkerhetspolitiska konsekvenser.
Herr talman! Under flera år har Sverige mycket aktivt tillsammans
med övriga nordiska länder arbetat för att FN-systemet skall bli mer
effektivt till organisation och arbetsformer. För bara något år sedan
nådde det s.k. nordiska FN-projektet en bra bit på väg. Det var inte en
nordisk internationell framgång som rönte särskilt stor uppmärksamhet
i medierna, men den var inte desto mindre ytterligt väsentlig och bety-
delsefull för framtiden.
Vi kristdemokrater anser inte att någon möda får sparas när det
gäller att stärka FN:s roll i det internationella säkerhetspolitiska arbetet.
Men när nu den bipolära världssituationen inte längre existerar, behövs
en korrigerande kraft gentemot nationalistiska och hegemonistiska
tilltag. FN måste därför mer bli en fredsskapande kraft. Det räcker inte
att rycka ut när eldsvådan är ett faktum. FN måste se som sin absolut
primära uppgift att vara på plats för att förhindra själva utbrottet. Vi vet
att FN därvidlag inte har varit lyckosamt i alla sammanhang på sistone,
men FN är och blir självfallet vad vi gör det till. Och det är, menar jag,
ett oavvisligt faktum att FN inte gavs den styrka och auktorisation som
borde ha varit naturligt när det kalla krigets dagar var till ända.
Anf. 9 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN (s)
Herr talman! Utrikespolitiken famnar mycket, både vad avser län-
der, svårigheter i världen, händelser och liknande. Man kan konstatera
att det finns stor samstämmighet om analysen av problemen i världen
och också om vad Sverige bör göra för att komma till rätta med de
problemen. Därutöver finns det också nyanser i debatten, och så skall
det vara.
På ett område är det i dag särskilt mycket inrikespolitisk debatt i
utrikespolitiken, och det är vad gäller säkerhetspolitiken. Det verkar
som om Carl Bildt tror att en aktiv svensk utrikespolitik skulle ha bör-
jat i och med honom själv. Detta tycks mig något historielöst. Han har
härvidlag i hög grad nytta av en mångårig mycket aktiv socialdemokra-
tisk politik, där internationalismens fana verkligen hölls högt, vilket
dock ofta kritiserades av Moderaterna och, för att gå litet längre tillba-
ka i tiden, det forna Högerpartiet.
Att Carl Bildt i dag avslutade sitt tal med att säga att vi bör ”ta ste-
get från gårdagens ståndaktiga nationalism till morgondagens engage-
rade europé” var ett utslag av denna historielöshet. Sverige har under
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
29
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
socialdemokratisk ledning alltid i hög grad varit internationalistiskt, |
Därför tycker vi också att vårt medlemskap i EU är en ny och viktig
|
Utrikespolitisk debatt |
plattform. Vi kommer att göra vad som på oss ankommer för att göra |
|
Allmän utrikespolitik |
ligt. Vi skall därvidlag vara öppna för förändringar och studera olika Marianne Samuelsson tar i det här sammanhanget upp frågor om en Låt oss se något på visionen om gemensam säkerhet, Olof Palmes Vår långa erfarenhet av fredsbevarande och konfliktförebyggande Jag nämnde att vår relation till VEU är ett observatörskap. Jag me- Debatten om säkerhetspolitiken har en framtidsdimension där vi i Vi kan i dag konstatera att alla partier önskar att vi skall ha en vi- |
|
30 |
sionär framtoning vad gäller den alleuropeiska säkerhetsgemenskapen, |
att vi skall arbeta konfliktförebyggande osv. Jag tycker att detta rym-
mer mängder av positiv dynamik, men vi står också mitt i nuet, och där
är Sverige ett militärt alliansfritt land.
Jag hoppas att Alf Svensson har rätt i att det är att slå in öppna dör-
rar att ordentligt och stadigt markera att vi alla är överens om denna
formulering. Vad vi inte tycks vara överens om är uttolkningen av
begreppet neutralitet. Om den har det stått en debatt sedan 1993, då
Carl Bildt uttalade att han inte kunde se neutraliteten som ett sannolikt
val i det konfliktfall i vårt närområde som vi skulle kunna föreställa
oss. Han uttalade också att vi inte skulle kunna stå likgiltiga eller neu-
trala, om någon annan medlemsstat i EU hotades. Detta har skapat
oklarhet, och det är olyckligt.
Carl Bildt fortsätter i dag med att framställa neutraliteten som en
reträttposition.
Jag beklagar verkligen det här, och jag hoppas att exempelvis Alf
Svensson faktiskt försöker förstå att ett uttalande om att inte vara neu-
tral är något helt annat än att uttala att man inte är likgiltig. Om vi säger
att vi inte tror att vi kan vara neutrala, förespeglar vi ju länder att vi är
beredda att gå in i ett militärt engagemang. Det skapar en oklarhet som
leder fel, och på det sättet undergräver vi också förtroendet för vår
säkerhetspolitik.
Även om Lars Leijonborg försökte vara lustig med minkar och an-
nat och försökte ställa sig vid sidan av debatten, går det inte att göra
det. Här måste vi alla ta ställning till hur vi ser på neutraliteten.
Det skulle finnas mycket att säga om andra frågor. Jag delar Lars
Leijonborgs frustration vad gäller Bosnien. Vi har inga delade mening-
ar i sak. Det är en fruktansvärd utveckling. Lars Leijonborg och även
Eva Zetterberg, tror jag, efterlyste klara ord om att Bosnien-
Hercegovina skall bestå som nation, men det finns faktiskt i deklaratio-
nen.
Jag tror inte att man skall göra politik av lösryckta citat, Lars Lei-
jonborg, som ger en snedvriden andemening åt uttalanden av politiker,
särskilt inte när man accepterar vad jag sade, att vi måste se en helhet i
utrikespolitiken, och man instämmer i att regeringen eftersträvar just
den helheten.
Anf. 10 CARL BILDT (m)
Herr talman! Jag vet inte om det som fru utrikesministern sade på
slutet var ägnat som ett försök att försvara Pierre Schoris hyllning av
Fidel Castro genom att sätta in det i ett helhetssammanhang. Låt mig
bara säga att ju mera av helhetsbilden vi tecknar av socialdemokratins
80-tal, desto värre blir det.
Fru utrikesministern säger att det var engagemang. Ja, det var det,
men det var enögt och det var haltande. När vi hyllade Sacharov och
Solsjenitsyn, hyllade ni Fidel Castro och fördömde från denna talarstol
dem som vågade tala om demokrati i Sovjetunionen. Det var oneutralt.
Vi sysslar inte med antisovjetism, sade socialdemokratin på den tiden.
Jag är glad att tillhöra dem som sysslade med antisovjetism, och jag
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
31
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
32
tycker synd om dem som aldrig gjorde det, för de står där med vanhe-
dern inför historien.
Så till strävan efter samförstånd, om den nu finns, och den skall väl
finnas. Jag skall ärligt säga att jag efter regeringsskiftet strävade efter
kontinuitet och samförstånd i utrikes- och säkerhetspolitiken, för jag
tycker att det ligger ett värde i det. Det skall inte dölja debatten, utan
den skall finnas i alla fall, men jag gjorde det.
Det som därefter inträffade är att socialdemokratin sökte striden.
Låt mig säga från denna talarstol att det som skedde i samband med
utrikesnämndens sammanträde förra fredagen eller när det nu var - alla
utgår ifrån att regeringskansliet medvetet planterade selekterad infor-
mation ur hemliga handlingar hos journalister, i avsikt att ta inrikespo-
litiska poäng - det var, fru utrikesminister, en smutsig hantering, som
varje regering som menar allvar med utrikes- och säkerhetspolitiken
bör hålla sig borta från. Denna smutsiga hantering påverkar också bil-
den av den från denna debatt dess värre frånvarande statsministern.
Så till sakfrågorna om neutraliteten och Sveriges roll. Det är min
uppfattning att vi genom medlemskapet i Europeiska unionen har gått
in i en annan tid. Vi har lämnat den gamla neutralitetspolitiken bakom
oss. Det gäller nu det europeiska engagemanget, och där föreligger en
skillnad.
Jag säger att i varje konflikt eller krisläge i detta nya Europa är det
engagemanget, genom framför allt Europeiska unionen, också Europe-
iska säkerhets- och samarbetsorganisationen och också FN, som är
huvudlinjen i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har en option
att i ett yttersta läge, för att värna vårt land från kriget, också välja den
folkrättsliga neutraliteten.
Men den som säger att den folkrättsliga neutraliteten är vår huvud-
linje har att förklara: Vad betyder det i Bosnien? Jag vägrar acceptera
att vi skall vara neutrala i Bosnien. Och skulle ett hot uppkomma mot
de baltiska staternas självständighet, så vill jag gärna säga från denna
talarstol: Aldrig mera 1940! Aldrig mera i tysthet acceptera att grann-
stater och grannfolk ockuperas, att vi är tysta och neutrala i decennier
och därefter vägrar att ens erkänna att de var ockuperade.
Sänd inte signalen, vare sig till de baltiska länder som behöver vårt
stöd eller till de rödbruna revanschister som alltid kommer att pröva
sina möjligheter i Ryssland, att Sverige i ett sådant läge endast och
framför allt och i första linjen strävar efter den folkrättsliga neutralite-
ten!
Det är möjligt att det på denna punkt, som utrikesministern säger,
finns missförstånd om Sveriges linje. Klara då ut dem, men se till att
inte hela Sveriges utrikespolitik förvandlas till ett stort missförstånd av
våra möjligheter och våra uppgifter i det nya Europa.
Jag menar att vi har viktiga uppgifter och viktiga möjligheter. Utri-
kespolitiken är ju inte ett cocktailparty av allmänna åsikter om allting,
utan vi måste ha ett antal saker som vi försöker göra. Jag sade inled-
ningsvis att det inte är lätt att skriva utrikesdeklarationer, för de blir lätt
något av ett smörgåsbord, men jag saknar i alla fall en fokusering. Jag
saknar en uppgift, jag saknar en vision och en mission för Sverige.
En viktig sådan, som jag gärna skulle vilja att vi kunde vara ense
om, är utvidgningen av Europeiska unionen till de centraleuropeiska
och de baltiska staterna. Det är en amärkningsvärt svag formulering i
utrikesdeklarationen på den punkten.
Låt mig ställa en konkret och tydlig fråga till utrikesministern: Kan
vi vara överens om att det är en central uppgift för svensk utrikespoli-
tik, en av de allra viktigaste under de närmaste åren, att arbeta för att de
baltiska staterna ges möjligheter till medlemskap i den europeiska
unionen inom samma tidsramar och på samma villkor som de central-
europeiska länderna? Är vi överens om det, finns det ett fokus, en mis-
sion och en uppgift, och den tror jag nog kommer att uppfylla åtskilligt
av fru utrikesministerns tid.
Sedan vill jag bara ge utrikesministern rådet: Håll er borta från
smutsig hantering med läckta hemliga handlingar! Det återverkar i
grunden ytterst på er egen inte bara in- utan också utrikespolitiska
trovärdighet. Och tänk efter vad som är Sveriges uppgifter. Det för-
gångna kan vi diskutera i andra sammanhang, och det är inte alldeles
hedervärt för er det heller. I framtiden har vi en uppgift. Frånsäg er inte
den, för då är det ju en kastrering av våra möjligheter i det nya Europa.
Anf. 11 OLOF JOHANSSON (c)
Herr talman! Det är nästan så att man känner behov av att begära
tillåtelse att delta i grälet som har en tendens att komma upp, inte med
lika stora bokstäver som det har varit de senaste veckorna, men ändå.
Det ligger där latent under ytan och pyr.
Låt mig bara deklarera att jag är anhängare av biologisk mångfald
även i havet, för att avfärda den delen av debatten. Jag tycker att vi kan
lämna det.
Jag tycker att det finns andra saker som är betydligt allvarligare,
nämligen att vi talar om våra relationer och våra möjligheter att göra en
insats, att engagera oss, som om vårt engagemang i Bosnien skulle vara
beroende av att vi lämnar vår militära alliansfrihet. Det handlar ju om
att vi skulle ställa oss som part i en konflikt - på vilken sida då? Jag
tycker att det är en obegriplig och förenklad debatt som vi för. Vi har
stora möjligheter, och stora skyldigheter, att göra en insats i det forna
Jugoslavien. Vi gör det också. Vår militära alliansfrihet är inget hinder
därvidlag och kommer aldrig att vara det, i varje fall inte med den
politik vi står för.
Partiledaröverläggningarna om säkerhetspolitiken tillkom, som jag
sade i min inledning, för att vi skulle diskutera inför den europeiska
unionens utveckling 1996 och framåt. Men den fråga som kom att
diskuteras vid de första mötena var uttolkningen av det säkerhetspoli-
tiska beslutet 1992. Det är bara att konstatera att det i utgångsläget inte
fanns någon enighet om uttolkningen. Om det kommer att finnas det
återstår att se. Det gäller naturligtvis också de frågor som har bäring på
den europeiska unionen och Sveriges roll i det sammanhanget efter
1996. Det är en självklarhet.
Låt mig säga att jag uppfattar hänvisningen i regeringsdeklarationen
på denna punkt till 1992 års formulering som en självklarhet, av det
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
3 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
skälet att det är riksdagen som har beslutat. Innan man har gjort någon |
batten. Det är helt klart efter denna diskussion och efter de partile-
|
Utrikespolitisk debatt |
daröverläggningar vi har haft. Jag tror att det är viktigt, som ett generellt synsätt på säkerhetspoli- |
|
Allmän utrikespolitik |
tiken, att man inte lämnar något innan det finns något handfast att gå till Lyckas vi inte skapa en bred enighet får vi konstatera det. Det är Jag sade i mitt förra inlägg att det finns en del saker som man borde Därför tycker jag att det är viktigt att vi ständigt lyfter fram den en- Anf. 12 LARS LEIJONBORG (fp) Herr talman! Jag kände att det var viktigt att reagera mot ett par av |
|
34 |
nen, där regeringen skriver: ”Under senare år har vi lyft fram respekten |
för mänskliga rättigheter som en förutsättning för demokrati.” Det är
viktigt hur man bedömer historien. Det som hände under detta skede får
inte hända igen. Under detta skede hade vi från liberalt håll bl.a. en
uttalad kritik mot socialdemokratisk utrikespolitik, att den i för liten
utsträckning stod upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Denna
skillnad är för närvarande i huvudsak undanröjd. Nästa vecka invigs
exempelvis det valövervakningsinstitut som skall ligga i Stockholm.
Jag tror att det kommer att ha en mycket viktig funktion för att säkra en
demokratisk utveckling i länder som nyligen har gått över till demo-
krati. Jag är glad över att den nya regeringen har fortsatt arbetet med att
bygga upp detta institut. Initiativet tror jag ursprungligen kom från
liberalt håll. Men, som sagt, den antydan som finns i avslutningen, att
engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter är en epok som
kommer att avlösas av en annan epok där vi engagerar oss för någon-
ting annat, är farlig.
Jag har funderat en del på hur jag skulle ta upp Bosnienfrågan. Ut-
rikesministern säger att man inte skall göra politik av Bosnienfrågan,
för vi tycker likadant. Jag är övertygad om att vi båda känner samma
avsky för det som nu händer och gärna vill åstadkomma fred och att
Bosnien får överleva som självständig stat. Det vill jag gärna säga till
Lena Hjelm-Wallén. Ändå är detta en samvetsfråga för mig som politi-
ker. När man gör politik av något bör det vara sådant som gör att man
vinner röster osv. Jag har svårt att tro att denna fråga i den meningen är
populistisk. För mig är det en samvetsfråga. Jag tycker att de historiska
parallellerna är så avskräckande, fast de ligger ganska nära.
På 3O-talet började en diktatur i Europa, nämligen Hitlers, utrota ett
helt folk. Då var det inte muslimer utan judar som var utsatta för etnisk
rensning. Omvärlden orkade inte engagera sig förrän ett krig i hela
Europa var oundvikligt.
Ungefar i samma skede som Hitler började med sin utrotning över-
föll en annan diktator i Europa, Mussolini, en självständig nation,
medlem av Nationernas förbund. Då var det inte Bosnien utan Abessi-
nien vars existens skulle upphöra. Omvärlden orkade inte engagera sig.
För NF innebar oförmågan att försvara Abessiniens integritet att hela
organisationens auktoritet ohjälpligt undergrävdes.
Jag tror att det finns mycket att lära av dessa historiska paralleller.
Spridningsriskerna är mycket stora om inte kriget i Bosnien bringas till
ett slut. Som Folkpartiets nyvalda ordförande Maria Leissner har sagt:
Lika självklart som det har varit för oss liberaler att ställa upp för det
judiskt dominerade Israels rätt att leva är det att försvara det muslimskt
dominerade Bosniens rätt att leva inom säkra och erkända gränser. Jag
vill återigen vädja till den svenska utrikesministern att på allt sätt -
genom EU, FN och alla sina kontakter med kolleger runt om i världen
- verka för att omvärlden på effektivast möjliga sätt åstadkommer en
lösning på situationen i Bosnien och att Sverige också är berett att gå
före och göra de insatser som FN önskar av oss.
Ett ord som förekom på den gamla tiden i den säkerhetspolitiska
debatten var ”finlandisering”. Det stod för att länder i västvärlden kun-
de bli alltmer beroende av den kommunistiska sfären. I dag står det
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
35
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
ordet för det rakt motsatta. I Finland förs en mycket mera öppen debatt |
oerhört tydlig illustration till att vi måste tillåta att denna diskussion
|
Utrikespolitisk debatt |
också i Sverige förs utan en massa fördomar och tyngande krav på att |
|
Allmän utrikespolitik |
Någon kanske blev uppskrämd över Marianne Samuelssons skild- Anf. 13 EVA ZETTERBERG (v) Herr talman! Vi ställde alla många frågor till utrikesministern, och Det utrikesministern i stället gjorde var att ytterligare kommentera Carl Bildt uppehåller sig återigen vid vad som har sagts i Utrikes- De frågor jag ställde och tog upp om att neutralitet skulle vara det- Jag måste också konstatera att min kritik mot Carl Bildt vad gäller |
|
36 |
Övriga världen får klara sig bäst den vill. |
Jag vill göra en liten randanmärkning: Från Vänsterpartiet har vi
drivit frågan om köns- och klassperspektiv på olika frågor. Även rege-
ringen har ställt sig villig till att tala om jämställdhetsperspektiv. Var
det en slump att Carl Bildt valde att tala om ”kastrering” av nya möj-
ligheter? Det finns ju andra ord att beskriva detta med.
Herr talman! Jag vill återvända till några av de frågor som tas upp i
regeringsdeklarationen. Det gäller de ökande klyftorna i världen, som
Lena Hjelm-Wallén mycket riktigt har tagit upp. Men jag vill under-
stryka att insikten inte har gällt praktiken. Vi var inne på just detta
tidigare. Biståndet har minskat, och vårt engagemang har rent praktiskt
och mätt i summor minskat. Det går inte att komma ifrån detta. Jag
tycker att det är en skam, och det motsäger regeringens nya säkerhets-
begrepp.
Jag vill också hinna in på någon ytterligare fråga. Lena Hjelm-
Wallén tar i regeringsdeklarationen upp frågan om vidgad tolerans och
flyktingfrågan. Jag vill kort beröra dem. Det är inte så länge sedan vi
här i riksdagen, den 17 januari, samfällt hyllade Raoul Wallenberg. Det
gjorde vi rätt i, eftersom det finns all anledning att hylla Raoul Wallen-
berg och hans insatser för flyktingar under andra världskriget. Men vi
måste dra slutsatser av det han stod för och av det som händer i vår
värld i dag, där miljoner människor tvingas på flykt och där Sverige
inte alls spelar den progressiva roll som man skulle önska. Det avvisas
ju dagligen människor från vårt land som har befogade skäl att stanna.
Nyligen har regeringen fattat beslut om att avvisa bosnien-kroater till
en mycket oviss framtid. Löftena om garantier tycks vara mycket ihåli-
ga. Vi har också visumtvång för bosnier, vilket motsäger vår inställning
till att stödja Bosnien-Hercegovina som stat. Vi har frågan om perua-
ner, där det görs mycket anmärkningsvärda utvisningar.
Detta, och det förhållande att Sverige fortsätter med krigsmate-
rielexport till länder som uppenbarligen bryter mot mänskliga rättighe-
ter, står i mycket stark kontrast till det man själv säger sig vilja värna
om i utrikesdeklarationen.
Jag vill också till slut beröra frågor om svenska minor. Lena Hjelm-
Wallén lyfte fram hur Sverige kraftfullt agerar i världen. Det tycker jag
är väldigt bra, och det skall vi fortsätta med trots att stödet från andra
stater hittills inte varit så stort. Men jag menar att även detta blir något
ihåligt när man från svensk sida inte har accepterat ett ensidigt svenskt
upphörande med att förvara minor när man inom försvarsmaktens värld
ändå anser att svenska minor måste finnas kvar utifrån risken för ett
anfallskrig mot Sverige. Detta går inte ihop, Lena Hjelm-Wallén. Jag
hoppas att ni från den utrikespolitiska sidan skall kunna förmå den
försvarspolitiska sidan att inse att vårt budskap i världen vad gäller
minor måste hänga ihop.
Anf. 14 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
Herr talman! Lars Leijonborg avslutade med ett konstaterande som jag
tycker var värt att spinna vidare på, nämligen att Europaparlamentets
roll är att vara pådrivande men inte beslutande. Visst är det så. Men är
det då inte särskilt angeläget att vi här hemma vet var våra partirepre-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
sentanter som sitter med i dessa icke-beslutande men just pådrivande |
ets, Moderaternas och Socialdemokraternas representanter inte var ense
|
Utrikespolitisk debatt |
om den svenska säkerhetspolitiken vid Europaparlamentets utrikes- och |
|
Allmän utrikespolitik |
talade om något annat. Men här, i den utrikespolitiska debatten, får vi Men det är möjligt att Folkpartiet om det företräder Sverige som Vår utrikesminister säger att det är för tidigt och att det inte är ak- Jag minns hur ja-sidans politiker under EU-debatten just sade att Jag fick t.ex. inget svar på om man tänkte använda sig av vetorätten I regeringens utrikespolitiska redovisning finns en formulering som Det finns mycket här i livet som man inte har eftersträvat, men Jag skulle gärna se en liten förklaring till vad just ”eftersträvar” står |
38
svenska folket står för? Man kanske i likhet med Moderaterna, Folk-
partiet och mig tyckte att kds ganska tydligt talade om detta och anser
att det där väl inte var så viktigt. Vi kanske inte hade så stor betydelse.
Ja, ja, så småningom händer det väl någonting som vi inte bestämmer
över i dag, vi kommer väl att vara med ändå.
Jag tycker att den här debatten måste komma i gång. Vi måste ta
aktivt ansvar för att inte svenska folket skall stå inför ett beslut som det
inte har någon som helst möjlighet att aktivt vara med och påverka.
Jag skulle också ha velat hinna med litet grand kring det som jag
tycker är de viktiga internationella frågorna: biståndsfrågorna, vår
internationella solidaritet och vårt samarbete inom FN, där Sverige
fortsättningsvis måste vara pådrivande.
Anf. 15 ALF SVENSSON (kds)
Herr talman! Jag tycker att det är mycket positivt att regeringens
utrikesdeklaration tar upp en del resonemang om att respekten för
mänskliga fri- och rättigheter måste stärkas. Jag skulle vilja uppehålla
mig några minuter vid just synpunkter runt detta.
Vi vet att runt om på jordklotet råder snarare förakt för människans
fri- och rättigheter än respekt. Barn terroriseras, drivs till att vara solda-
ter i de blodigaste bataljer. Barn tvingas att som livegna, som slavar
utföra arbetsuppgifter av sådant slag och i sådana miljöer att deras
hälsa knäcks och livet berövas dem. Barn säljs till prostitution och
nyttjas som slit-och-släng-vara. Barn får utgöra reservdelslager. De får
organ bortopererade för att man skall erhålla friska transplantat till
välbärgade och betalningsstarka figurer.
Kvinnor förtrampas och hunsas på många håll i världen. Kvinnor
berövas brutalt sin integritet. De får sämre mat, sämre utbildning och
de betraktas som egendom som man hanterar på det mest vedervärdiga
sätt.
Människovärdet är relativiserat på många håll i världen. Minoriteter
drivs från gård och grund, förtrycks och mördas på många håll, också i
Europa.
Antisemitism och religionsförföljelser är vanliga.
Herr talman! Är det något som det är rimligt att lyfta fram så är det
krav på omutlig respekt för mänskliga fri- och rättigheter, på varje
individs rätt till ett värdigt liv.
Jag gissar att en hel del av oss såg bildsviten i Expressen häromda-
gen. Det var bilder som visade hur en ung pojke fick högerhanden
avskuren och vänsterfoten avhuggen för att han stulit en schal för några
kronor. Lagen som beslutsfattarna följde påbjöd det straffet.
Herr talman! I samband med Nurnbergrättegångarna fanns det de
som gjorde gällande att de som fullföljt det nazistiska vanvettet enbart
hade följt lagarna. Det var sant. Men det godtogs som bekant självfallet
inte som försvar.
Respekten för mänskliga fri- och rättigheter, respekten för indivi-
dens integritet, rätt till liv och hälsa får ingen, absolut ingen nation eller
religion eller tradition eller vad det vara månde kränka eller sätta sig
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
39
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
över. Detta är en etisk regel som följer människan oberoende av ras,
kön, ålder, religion, kultur, m.m.
Men vi skall inte tro att denna etiska regel lever i lufttomma rum.
Vi skall inte inbilla oss att dess rötter får sin näring i vilken jordmån
som helst. Respekten för mänskliga fri- och rättigheter måste ständigt
vinnas och det är i det arbetet, i den kampen vi skapar de motkrafter
mot rasism, antisemitism, förnedring och förakt för medmänniskor som
måste skapas.
För oss kristdemokrater är det mångkulturella samhället en själv-
klarhet. Pluralism och demokrati är oskiljaktiga. Men det behöver fak-
tiskt understrykas att respekten för oliktänkande aldrig kan leda till att
vi tolererar att de mänskliga fri- och rättigheterna kränks vare sig i vårt
eget Sverige, på skolväsendets område eller i andra sammanhang, utri-
kespolitiskt eller i biståndspolitiska sammanhang.
Herr talman! För att klara av att verka för dessa för oss alla, hoppas
jag, så självklara etiska ställningstaganden krävs att vi känner vår egen
identitet. Här handlar det inte om neutralitet. Det gäller vår egen demo-
kratiska tradition, vår egen etiska förankring, att vi tillstår vår egen
påverkan från kristendom och västerländsk humanism. Det är först då
vi har kraft nog att finnas på de internationella barrikaderna i kampen
för medmänniskors fri- och rättigheter.
Herr talman! Jag ville så gärna få understryka detta. Var det någon-
ting jag fick med mig under de tre åren som bistånds- och män-
niskorättsminister var det just ständiga upplevelser av hur mänskliga
fri- och rättigheter kränks, inte minst så att barnen och kvinnorna kom-
mer i kläm.
Herr talman! Kampen för mänskliga fri- och rättigheter måste vara
en av de viktigaste visionerna för vår utrikespolitik, att stärka respekten
för dessa etiska värden.
Anf. 16 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN (s)
Herr talman! Låt mig först säga att socialdemokratin alltid har haft
ett mycket starkt internationellt engagemang för en rättvis och demo-
kratisk värld. Det har gällt alltifrån Hjalmar Branting, Tage Erlander,
Olof Palme till Ingvar Carlsson. Kampen för dessa värden har gällt
såväl i u-länder som i östblocket.
Jag accepterar inte anklagelser mot socialdemokratin i det avseen-
det. Här har vi en historia som vi kan vara stolta över. Om man skulle
börja vrida och vända på en del uttalanden från andra partiföreträdare i
historien tror jag att det finns mycket att ta fram i det gamla Högerpar-
tiet och också i övriga borgerliga partier, för att inte tala om Vänster-
partiet.
Carl Bildts höga tonläge gör det svårt med konstruktiva samtal. Det
talas här om läckage från regeringskansliet som skall vara smutsigt. Jag
vill här klargöra att varken statsministern, jag eller våra medarbetare
har deltagit i något sådant. Man erinrar sig talesättet om att när argu-
menten är svaga så höjs rösten. Carl Bildt lever på sitt sätt upp till
detta.
40
Det som diskuterats är att Carl Bildt som statsminister skrev ett
brev till president Jeltsin i maj 1994. Det brevet hemlighölls för andra
partier och naturligtvis för oppositionen. Det handlade om ubåtskränk-
ningar och misstankar mot Ryssland i de avseendena.
Det här brevet tyckte vi när vi kom i regeringsställning och fick se
det att det var naturligt att Utrikesnämnden fick reda på. Ett sådant brev
hör faktiskt hemma i Utrikesnämnden. Det var naturligt att det skedde i
samband med att ÖB:s rapport om u-båtsincidenter redovisades för
nämnden. Detta är statsministerns och min del i denna fråga.
Så till neutraliteten. Där håller jag helt med vad Olof Johansson sa-
de om Carl Bildts konstiga analys av vad vi skulle kunna göra i Bosni-
en. Vi gör stora insatser i Bosnien i dag, samtidigt som neutralitetspoli-
tiken gäller. Den sätter inga begränsningar för oss i det avseendet.
Jag vet inte om jag missuppfattade vad Carl Bildt sade. Jag hoppas
inte det. Han menade att det möjligen hade uppstått missförstånd i
Baltikum om hans uttalande och att det i så fall borde rättas till. Det
skulle vara väldigt bra om det var det han avsåg.
Just det att han ifrågasatte neutraliteten i förhållande till Baltikum
har uppfattats som förespeglingar för ett svenskt militärt engagemang.
Det är olyckligt att sådana missuppfattningar kan komma till stånd,
eftersom det inte stämmer överens med svensk politik. Det finns ingen
grund för detta.
Jag hoppas att vi här skulle kunna vara överens om att det inte är
fråga om att förespegla någon annan stat ett svenskt militärt engage-
mang i händelse av konflikt där vi går in på ett annat lands sida. Det är
det som är neutralitetens kärna.
Vi skall vara mycket utrikespolitiskt aktiva under neutralitetens
mantel, och det kan vi också vara. Vi skall tillsammans med organisa-
tioner som FN eller OSSE gå in också i fredsbevarande verksamhet.
Det är heller inga problem. Men det är just militära förpliktelser gen-
temot andra stater som frågan gäller, och där måste det bli klarhet.
När det gäller utvidningen av EU med öststaterna kan jag ge ett
klart svar till Carl Bildt. Det är en central fråga för svensk utrikespoli-
tik att aktivt medverka till att de öst- och centraleuropeiska staterna
också blir medlemmar i EU, och till den kretsen räknar jag också själv-
fallet de baltiska staterna.
Sedan till en annan fråga, nämligen utvidgningen av NATO, som ju
också har diskuterats. Det är viktigt att man är klar över att varje land
måste göra sitt eget säkerhetspolitiska val. Den här frågan angår inte
direkt Sverige. Vi är indirekt berörda av den.
Vi är inte - och det vill jag gärna säga till Marianne Samuelsson -
medlemmar i NATO. Vi har inte ansökt, vi har inga planer på att ansö-
ka och vi eftersträvar det inte. Man kan använda olika uttryck, men det
är glasklart var vi står i förhållande till NATO.
Likväl vill vi gärna delta i debatten om säkerhetspolitiken och
NATO-utvidgningen eftersom den påverkar också oss. Man bör slå fast
även som utanförstående NATO att organisationen har utgjort och
alltjämt kommer att utgöra ett viktigt bidrag till stabiliteten i Europa.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
41
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
42
Det är också en manifestation av den transatlantiska länken som alltid
har varit viktig för den europeiska säkerheten.
Anf. 17 CARL BILDT (m)
Herr talman! Vad fru utrikesministern ville säga på slutet vad gäller
NATO-utvidgningen blev jag inte alldeles klar över. Biståndsminstern
och kanske t.o.m. statsministern har uttalat sig mot den vilja som utta-
lats av bl.a. de baltiska länderna att komma med i NATO. Det tycker
jag icke är en svensk utrikespolitisk uppgift.
Var utrikesministern på väg att säga detta då tiden tog slut är det
bra. Var hon på väg att säga det som biståndsministern har sagt var det
dåligt. Men tiden tillät inte det.
Så till diskussion om vårt handlingsutrymme i den europeiska poli-
tiken. Under blockuppdelningsdecennierna fanns det inget handlingsut-
rymme alls egentligen mellan en strävan efter den formella neutraliteten
och krigsdeltagande. Det var ett krig, en möjlighet och en väg, om
uttrycket tillåts.
I dag är det helt annorlunda. I dag har vi en situation där den for-
mella folkrättsliga neutraliteten å den ena sidan och krigsdeltagande å
den andra sidan representerar ytterlighetsståndpunkter. Mellan dessa
finns ett brett spektra av utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsmöj-
ligheter. Det visar situationen i Bosnien, och det kommer nästan varje
annan konfliktsituation att göra.
Inriktas politiken på att vi skall vara formellt folkrättsligt neutrala -
och neutraliteten är ett folkrättsligt begrepp och ingenting annat - kan
vi inte ens delta i ekonomiska sanktioner mot aggressionsländer. Då
kan vi inte ta emot exilregeringar. Då binder vi oss inom ramar som jag
är alldeles övertygad om att en stark folkmajoritet i detta land i det
givna läget inte kommer att acceptera. Det såg vi 1939-1940. Det en-
gagemanget finns också för Baltikums sak, och då skall man inte i dag
sända andra signaler.
Om den signal som utrikesministern nu sänder är att regeringen ef-
tersträvar en formell folkrättslig neutralitet vid hot som berör den euro-
peiska unionen - och vi hoppas att de baltiska staterna skall inkluderas
i denna så snart som möjligt - är detta inte en politik som är möjlig att
föra. Den är möjligen bra för inrikespolitisk konsumtion ett tag. Men
den kommer inte att duga som realistisk utrikes- och säkerhetspolitik i
Europa.
Det gavs ett bra besked om Baltikum. Den typen av besked skall
finnas i utrikesdeklarationen.
Det vi ser i dagens debatt är egentligen att det finns tre partier som
vill gå framåt också när det gäller moderniseringen och europeiseringen
av vår utrikes- och säkerhetspolitik, tre partier som helst blickar bakåt
och däremellan en socialdemokrati vars svårighet att hantera omvälv-
ningarna i Europa under den senaste decenniet och dess splittring i
Europafrågan nu leder till att man inte riktigt vill, inte riktigt vågar eller
inte riktigt kan.
Jag uppger inte hoppet. Jag hoppas att det rör sig åt rätt håll och att
man håller sig borta från en del dumheter och smutsigheter.
Anf. 18 OLOF JOHANSSON (c)
Herr talman! Jag noterar att jag är ganska ensam om att över huvud
taget ta upp det nordiska perspektivet. Det är precis som om det vore
för litet för kammarens debattörer. Men det hela börjar faktiskt där.
Kan man samarbeta där, skapar man en kraft för sitt vidare internatio-
nella engagemang. Jag hoppas att det var tidsbrist som gjorde att Lena
Hjelm-Wallén inte kommenterade det.
Det handlar både om hur vi i vårt närområde satsar på att försöka
komma till rätta med mer än de gigantiska miljöproblemen och om det
som nu är aktuellt i fråga om Nordiska rådet: Schengenavtalet, dvs.
rörligheten för personer utan interna gränskontroller. Vad kommer
statsministern att säga där? Den frågan har över huvud taget inte be-
rörts?
Kommer den nordiska passunionen att försvinna?
Skall vi ha nya gränskontroller över kölen? Den senare frågan är en
bra fråga - återstår att se om det finns några svar så här dags.
Det är viktigt att vi små länder i Norden försöker skapa en gemen-
sam hållning för att därefter kunna fortsätta i ett vidare internationellt
sammanhang.
Oavsett om vi är medlemmar i EU eller inte, så är vi alla medlem-
mar i FN. Där har vi stora uppgifter gemensamt.
Sedan en kort kommentar till den debatt som har utspunnit sig om
säkerhetspolitiken.
Självklart eftersträvar vi i Centerpartiet enighet. Vi försöker göra
det, men inte till vilket pris som helst. Skall det bara handla om täckan-
de formuleringar, så glöm det!
Målet är självklart: att hålla Sverige utanför krig. Vi måste själva
bestämma över vårt eget säkerhetspolitiska handlande och vårt militära
handlande. Vi måste ha en förutsägbar politik, som måste vara förank-
rad hos svenska folket. Det här är krav som måste uppfyllas.
Vi kan resonera egentligen hur länge som helst om vad ord innebär.
Vad innebär t.ex. att stå likgiltig? För en del är det en emotionell upp-
levelse. För andra är det fråga om att sända militär trupp. Det är ganska
viktigt var mellan dessa ytterligheter man lägger sig. Man skall inte
koppla loss från grunder på ett sådant sätt att oklarhet skapas utanför
vårt lands gränser. Men det blir väl fler möten på detta område. Vi har
hoppet kvar, kan jag säga.
Till sist: Jag tror att en av de viktiga frågorna framöver är att FN-
systemet får andra prioriteringar. Det behövs högre prioriteringar om
mjuka värden. Därför har vi lagt vårt förslag om ett säkerhetsråd på
samma nivåer som dagens och som handlar om en hållbar utveckling.
I övrigt hänvisar jag på övriga områden till de anföranden som
kommer att hållas av Helena Nilsson och Ingbritt Irhammar om Euro-
pafrågorna och biståndspolitiken.
Anf. 19 LARS LEIJONBORG (fp)
Herr talman! Det säger väl en del om den här debatten att Lena
Hjelm-Wallén, när hon räknar upp ett antal socialdemokrater i historien
som har gjort stora utrikespolitiska insatser, hoppar över Per Albin
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
43
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Hansson. Å andra sidan nämns han i Carl Bildts anförande för att illust- |
en trängd konflikt bör kunna agera väl så fritt som Per Albin Hanssons
|
Utrikespolitisk debatt |
regering gjorde under finska vinterkriget. Det ligger väl något i det som Carl Bildt gör när han för samman |
|
Allmän utrikespolitik |
bl.a. Folkpartiet i en gruppering i just denna säkerhetspolitiska fråga. Ett tema i denna debatt har varit - vid några tillfällen har nämligen Det finns argument för båda hållningssätten. Jag personligen och Samtidigt tycker jag att det är oerhört viktigt att slå fast att vi inte Jag var hösten 1992 något inblandad i den krisförhandling där en Nu går den socialdemokratiska regeringen vidare och skär ännu mer Anf. 20 EVA ZETTERBERG (v) Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag gläder mig åt Lars Jag vill så vända mig till Lena Hjelm-Wallén och fråga litet mera |
44
Jag är mycket klar över att alla partier har synder och brister med
sig i sitt bagage. Det var därför för mig en överraskning att det beträf-
fande Lena Hjelm-Wallén inte skulle finnas några misstag med i baga-
get. Där tror jag att det är nödvändigt med omtänkande, förnyelse,
inom det socialdemokratiska partiet. Det är omöjligt att agera utan att
begå misstag.
Olof Johansson efterlyser de nordiska frågorna. Det är riktigt. Själv
har jag i förbifarten här konstaterat vilken viktig insats vi gör tillsam-
mans med trupper från andra nordiska länder i Bosnien och f.d. Jugo-
slavien. Jag menar att det är ett betydelsefullt exempel på nordiskt
samarbete.
Maggi Mikaelsson kommer dock att mera i detalj ta upp frågorna
om samarbetet inom Norden liksom övriga områden - EU, bistånd, FN
osv.
Återigen beklagar jag, Lena Hjelm-Wallén, att vi inte har fått svar
på en rad frågor, att utrikesministern i stort sett inte har ansett det vara
värt att svara på någon av de frågor som jag inledningsvis ställde.
Det gäller då begreppet närområde. Det är luddigt. Jag tar det som
ett tyst medgivande från utrikesministern om att vi har samma uppfatt-
ning där och att det här därför inte förtjänar någon kommentar.
Väldigt allvarligt är detta med klyftorna i världen. Där konstaterar
jag - vi är väl överens där också - att det inte finns något praktiskt
ansvar för hur klyftorna skall minskas.
Vi var också inne på frågan om Sveriges flyktingpolitik. Den hör
ihop med vårt internationella engagemang. Många misstag har begåtts
där från den förra regeringens sida, men också från den nuvarande
regeringens sida.
Sedan gäller det frågan om mänskliga rättigheter. Utrikesministern
har berört några exempel, men jag hade ytterligare exempel. Hur ställer
man sig i fallet med Mexico, med Östtimor eller med Turkiet, vars
utrikesminister ändå förra veckan togs emot av UD här i Stockholm?
Avslutningsvis, herr talman! Frågorna om säkerhetspolitiken är för
viktiga för att handskas med som militärpolitiska frågor. Det har vi
varit överens om. Jag är glad över att begreppet har fått en vidgad be-
tydelse i regeringens politik. Men detta förtjänar också att genomföras i
praktiken.
Anf. 21 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
Herr talman! Vi fick litet historia över socialdemokraternas politik
när det gäller internationell solidaritet. Jag har följt den historien under
min livstid, och jag har många gånger faktiskt känt mig stolt över att vi
har haft en regering som vågat agera för de små och svaga grupperna i
världen. Men, Lena Hjelm-Wallén, låt det inte bli bara historia. Låt det
bli verklighet här och nu, i dag. Det behöver världen, det behöver vi.
Det är någonting som vi alla måste hjälpas åt med. Förutan ett aktivt
internationellt engagemang vet jag inte riktigt vad vi skall ha vår utri-
kes- och säkerhetspolitik till. Den är inte till bara för att vi skall kunna
sitta tryggt, utan den är också till för att vi utifrån de möjligheter som vi
har skall hjälpa dem som behöver vår hjälp.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
45
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Allmän utrikespolitik
Jag är faktiskt litet förvånad när det gäller frågan om Turkiet. Re-
geringen har framhållit att EU är en bra påtryckningsgrupp. Det var
anledningen till att Turkiet skulle komma med i EU. Nu hade man
möjlighet att trycka på ytterligare när det gäller de mänskliga rättighe-
terna i Turkiet. Men då svänger regeringen och tar tydligen en annan
ställning än majoriteten i frågan.
Fred kräver också nedrustning och goda livsbetingelser. Jag tror
inte på ett starkt och effektivt försvar, jag tror på nedrustning, för att vi
skall få fred i världen.
Med tanke på den diskussion som vi haft de senaste veckorna om
Carl Bildts förhastade brev om ubåtar skulle jag vilja skicka med en
liten önskan till regeringen, nämligen att man stoppar ubåt 2000, som
kommer att innebära en ny miljardrullning och som - så kan man tolka
det - har sitt upphov i ubåtsincidenterna, som gav vid handen att det
kanske behövde satsas på ubåtar. Nu kanske det skall vara minkfällor i
stället. Det ger förmodligen inte så stora vare sig utvecklingskostnader
eller miljardrullningar på sikt.
Den viktigaste fråga som vi har framför oss är miljöfrågan. Den har
vi bara snuddat vid i den här debatten. Vårt uppdrag efter Riokonferen-
sen, som lyfte miljöfrågorna internationellt och som visade på vikten av
att vi alla engagerade oss i miljöfrågorna, kommer vi att beröra ytterli-
gare under dagen. Jag hoppas att dessa frågor inte blir bortglömda i
säkerhets- och fredsperspektivet.
Anf. 22 ALF SVENSSON (kds)
Herr talman! Jag skulle vilja komplettera den bild som Lars Leijon-
borg gav om krisförhandlingarna 1992. Faktum var att det första för-
slag som lades fram var på 3 miljarder. Vi lyckades ju trots allt stoppa
det och få enighet om att det enbart skulle vara 1,5 miljarder. Jag tyck-
er att det också hör till bilden att den budget som vi senast lade fram
från fyrpartiregeringen innehöll ett påplussande med 400 miljoner till
biståndet när så gott som allting annat reducerades, eller som det brukar
heta, utsattes för nedskärningar eller besparingar. Vi kan inte alldeles
för mycket behöva ta tagelskjortan på.
Jag håller fast vid att jag tror att det är väldigt svårt för folk i all-
mänhet - det är inte dumt om folk i allmänhet begriper den utrikespoli-
tiska debatten - att skilja på detta med neutrala relationer till Baltikum
och likgiltiga. Det är möjligt att man i den högre skolan kan debattera
detta dag ut och dag in, men folk i allmänhet, som torde ha ett visst
intresse av den här typen av debatter, har ganska svårt med det.
Får jag drista mig att komma med ett gott råd till utrikesförvaltning-
en. Jag kan förstå att det kan verka övermaga, men jag gör det i alla
fall.
Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt om vi fasade in i debat-
ten vad FN:s säkerhetsråd kan ålägga oss som nation. Jag tror inte att
svensken i allmänhet vet det. Jag tror att stormakterna under väldigt
många år i FN blockerade varandra, det var no eller njet det handlade
om. Men vi vet ju att FN kan ålägga oss åtskilligt. Jag tror nämligen att
46
det skulle hyfsa till en hel del av den debatt som vårt medlemskap i EU
numera drar över oss.
EU
Anf. 23 GÖRAN LENNMARKER (m)
Herr talman! I drygt 50 dagar har Sverige varit med i den europeis-
ka unionen. Äntligen får vi vara med i det europeiska samarbetets kär-
na, det samarbete som har betytt så mycket för att ge Västeuropa ett
historiskt unikt skede av frihet, fred och välstånd.
Jag tycker att vi i det här sammanhanget har anledning att minnas
de personer som för ett knappt halvsekel sedan faktiskt förmådde om-
vandla den europeiska visionen till ett praktiskt och mycket fram-
gångsrikt samarbete. Nu skall vi med entusiasm och kraft bidra till den
europeiska unionen både för att ge vårt bidrag till vår världsdels ut-
veckling och för att vi svenskar och Sverige skall kunna dra nytta av
medlemskapet.
Den allra viktigaste uppgiften för den europeiska unionen är att bi-
dra till Europas enande, att se till att de sår som under ett halvsekel har
funnits tvärs igenom hela Europa helas. Att till sig knyta, associera och
som medlemmar uppta länderna i Central- och Östeuropa är en uppgift
som helt enkelt inte får misslyckas. Historiens dom kommer att bli hård
mot denna generations europeiska politiker om vi inte tar till vara det
här tillfället, om vi inte genomför den uppgiften.
Perspektivet utvidgning innebär också att samarbetet inom unionen
måste fördjupas och utvecklas. Inför konferensen 1996 debatteras nu
olika saker, koncentriska cirklar och hårda kärnor, å la carte, olika
hastigheter, federalism osv. Det är väl bra att göra det. Med all repsekt
för det viktiga som debatten om institutioner och stadgar innebär är det
ännu viktigare att starta i det som den europeiska unionen faktiskt har
att uträtta. Det är det som måste sätta perspektivet på det som också
regeringskonferensen och debatten om stadgefrågorna skall resultera i.
Vi har gått med i den europeiska unionen för det den skall leverera till
de svenska medborgarna på samma sätt som till medborgarna i andra
medlemsländer. Det måste stå i fokus.
En sådan första prioritet är att fullborda den inre marknaden, att se
till att vi verkligen etablerar det som varit ryggraden i det europeiska
samarbetet från början. Det finns en hel del som återstår att göra. Det
finns en hel del också att se till för att frihandeln skall bli mer omfat-
tande, att Europa skall bidra till den globala frihandeln. Fortfarande
hämmas den inre marknaden av monopol och olika former av hinder.
Det är angeläget att de tas bort.
Det behövs också gemensamma spelregler för att garantera den inre
marknaden. Jag tycker att det är väsentligt att komma ihåg att dessa
gemensamma spelregler behövs just för att förhindra att protektionism
och nationalism urgröper samarbetets styrka och kvalitet. I dessa dagar
kan man också erinra om att gemensamma spelregler behövs också för
det gränsöverskridande samarbetets skull. Jag tycker t.ex. att det är helt
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
47
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
48
naturligt att det finns gemensamma spelregler för att garantera en rimlig
behandling av djur, något som inte minst debatterats de senaste dagar-
na.
En andra viktig uppgift är att åstadkomma en gemensam europeisk
valuta av hög kvalitet. Sverige mer än de flesta länder har upplevt be-
kymren med såväl fasta som flytande växelkurser. I båda fallen har det
blivit problem. Vi har dessutom ett kvarts sekel av dåliga erfarenheter
när det gäller hanteringen av den egna valutan. Det var först fram mot
1992 som Sverige kom ned till en rimlig inflationsnivå.
Det finns många fördelar i det här, men jag skall inte gå in på dem.
Jag tycker att man dock skall betona att den gemensamma valutan
måste vara av högsta kvalitet. Uppfylls inte det kravet kommer inte
valutasamarbetet att bli till fördel för Europa. Det är också viktigt med
två saker för Sverige när vi skall ansluta oss. Det ena är att vi uppfyller
konvergenskraven på vår egen ekonomi. Vi kan inte gå in i ett samarbe-
te om vi inte uppfyller de höga kraven. Annars blir det kontraproduk-
tivt. Det andra är att vi måste vara på rätt nivå. Är det något som vi lärt
oss under ett antal år är att det kan ge mycket betydande bekymmer att
knyta sig fast på felaktig paritet - för att formulera sig försiktigt.
Den inre marknaden och den gemensamma valutan skall bidra till
framväxten av ett dynamiskt Europa, vilket är den tredje viktiga uppgif-
ten. Arbetslösheten i Europa är hög. Det beror i väsentlig utsträckning
på att Europa har stela arbetsmarknader. Fungerar inte arbetsmarkna-
den väl, räcker det inte med kraftig tillväxt. Arbetslösheten kan bestå
trots en god tillväxt.
Det finns två förhållningssätt till den europeiska arbetslösheten. Det
ena är viljan att förändra, att försöka skapa en dynamisk arbetsmark-
nad. Det andra är oviljan att förändra, att försöka behålla status quo.
Problemet är att starka krafter vill behålla status quo. En del fackliga
organisationer, protektionistiska krafter och många i den europeiska
vänstern vill ogärna förändra. Det blir ofta en läpparnas bekännelse till
förändringskraven. I den praktiska verkligheten motarbetas de. På den
punkten finns det anledning att känna oro för den svenska socialdemo-
kratiska regeringen. De handlingar som den genomfört i Sverige har
inte i alla avseenden gått i den riktning som Vitboken anger, tvärtom.
Status quo ante, dvs. förhållandet före regeringen Bildt, är den princip
som gäller för arbetsmarknaden, som så många andra områden. Jag
känner betydande oro för att Sveriges regering tillsammans med bety-
dande delar av den socialistiska gruppen kommer att ställa sig på status
quo-linjen. Erfarenheten från de spanska och franska socialisternas
långvariga regeringsinnehav pekar inte precis i riktning mot låg arbets-
löshet. Det gör för övrigt inte heller erfarenheterna från arbetslöshetens
stålbad, den tredje vägens politik. Det är knappast någon merit i sam-
manhanget. Skall Sverige och Europa få ned sin höga arbetslöshet och
skall Sverige också få upp sina låga reallöner, krävs en fungerande och
flexibel arbetsmarknad. EU har en viktig uppgift i att underlätta det.
Men huvudansvaret ligger på länderna själva.
En ljärde uppgift är miljöpolitiken. Om detta råder en ganska stor
enighet. Jag tycker att det är viktigt att EU nu ser till att få stopp på de
gränsöverskridande föroreningarna. Man slänger inte soporna på gran-
nens tomt. Gör man det, får man plocka upp dem eller betala någon
annan som gör det. Precis så enkel, eller kanske så svår, tycker jag att
utgångspunkten skall vara när man agerar i miljöpolitiken. De gräns-
överskridande föroreningarna i luft och vatten måste bringas att upphö-
ra.
En femte väldigt viktig uppgift är brottsbekämpningen. Vi plågas
alla av en hög brottslighet, narkotika och annan organiserad brottslig-
het. Här är det viktigt att EU nu snabbt växer fram när det gäller kom-
petens och bidrar till denna kamp. Samtidigt skall vi vara observanta på
en sak som lätt glöms bort i debatten, att om man får en effektiv brotts-
bekämpning på europeisk nivå, så krävs också effektiva, balanserande
krafter. Rättsstaten kräver alltid att makt balanseras.
Detta var mycket av det som måste uträttas under de kommande
åren. Den viktigaste uppgiften är naturligtvis att säkra friheten och
freden och till detta till sig knyta andra länder i Central- och Östeuropa,
så att de ges möjligheter att komma in i det europeiska samarbetet. Här
ligger också det nödvändiga i att aktivt delta i framväxten av den ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Hade en sådan funnits när
de jugoslaviska krigen påbörjades 1991, eller snarare i perioder innan
dess, kunde kanske historien ha sett litet annorlunda ut på detta område.
Skall vi ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, måste den
dock bygga på en noggrann gemensam analys. Då är det viktigt att det
växer fram någon form av gemensamt organ som kan bidra till denna
analys. Det är särskilt viktigt, inte minst för småstater, att finnas med i
detta sammanhang. Man kan också överväga, vilket har diskuterats i
bl.a. Europaparlamentet, att använda offrets princip, konsensus minus
ett. Det är en sak som tål att noggrant övervägas. Det är klart att det ju
är litet bekymmersamt när man ser att vissa viktiga saker förhindras i
den europeiska säkerhetspolitiken, därför att en part kan blockera och
bromsa. Jag tänker naturligtvis framför allt på fallet Makedonien.
Inför den gemensamma regeringskonferensen är det angeläget att se
till att EU har styrkan och kraften att fatta beslut och föra samarbetet
vidare. Stannar samarbetet upp, faller nämligen projketet sönder. Det
var för övrigt mycket av det som skedde under 3O-talets samarbetssträ-
vanden. Man kom aldrig någon vart och fick aldrig styrfart. Kraften i
samarbetet är mycket central.
Samtidigt gäller det naturligtvis att behålla en mycket viktig princip,
nämligen detta med maktbalans, dvs. att makt skall balanseras. I EU:s
fall handlar det ju om två typer av balanser, dels balansen mellan det
gemensamma och det nationella, dels den institutionella balansen i det
gemensamma. Här är det väldigt centralt att se till att resonera kring
maktbalansen, så att man behåller kraften och styrkan i samarbetet.
Men samtidigt måste man se till att institutionerna byggs upp, så att de
kan balansera dynamon, öppenheten, kontrollen och insynen, som
framför allt är en uppgift för Europaparlamentet, men också balansen
gentemot det nationella, vilket huvudsakligen är en uppgift för rådet. Vi
skall ju alla minnas att denna riksdags inflytande i den gemensamma
europeiska unionen faktiskt går via det europeiska rådet. Därför har vi
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
4 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
anledning att se till att maktbalansen mellan det nationella och det |
nerna fortsätter och vidareutvecklas. Då kan vi få en union som har
|
Utrikespolitisk debatt |
kraften och styrkan men också den kontrollerande makten. |
|
EU |
Anf. 24 HELENA NILSSON (c) Herr talman! Det svenska EU-medlemskapet har medfört att Sveri- För Centern är ett av de grundläggande målen att fortsätta att säkra EU:s arbete på detta område präglas av medlemsstaternas olika ka- Därför är det förvånansvärt att det tre månader efter den svenska Göran Lennmarker har tagit upp att den moderata ståndpunkten är Ett annat grundläggande mål för Centerns arbete i EU är att säkra EU får inte låta sig nöjas med vad som uppnåtts eller avstå från att |
50
Om EU i längden skall vara ett projekt som motverkar och förebyg-
ger konflikter i hela Europa, måste medlemskretsen vidgas. Tidtabellen
för det alleuropeiska samarbetet får inte bli alltför utdragen.
För att lösa de ekonomiska och ekologiska problemen samt befästa
demokratin i de centraleuropeiska länderna måste dessa länder på ett
mer påtagligt sätt komma med i EU-samarbetet.
En av de framgångar som uppnåddes i samband med de svenska
medlemskapsförhandlingarna var att EU slöt frihandelsavtal med de
baltiska staterna. Att de baltiska staterna även i fortsättningen kan be-
vara sin frihet och sitt oberoende är av stor betydelse för Sverige och
hela Östersjöområdet. Sverige måste, både nationellt och genom EU,
ge de tre baltiska staterna ökat stöd så att de kan fortsätta stärka sina
politiska, ekonomiska och kulturella kontakter med Västeuropa.
Herr talman! Sverige har även ett särskilt ansvar att inom EU:s ram
utveckla samarbetet och stödet till Barentsregionen. För många av oss
som kommer söderifrån känns avståndet till Barentsregionen och Kola-
halvön stort, vilket det inte gör för dem som kommer från norra Sveri-
ge. Där har man redan satt i gång ett intressant samarbete.
I den region som jag talar om finns det inte bara stora naturresurser
och stora framtidsmöjligheter utan också stora problem. Där finns en av
världens största koncentrationer av militära resurser. Inte någon an-
nanstans finns det så många kärnreaktorer och så mycket radioaktivt
avfall som har dumpats. Utsläppen av miljöfarliga ämnen är mycket
stora. Detta i kombination med kriminalitet, bl.a. smuggling och män-
niskohandel etc. som också kan påverka Sverige och övriga stater runt
Östersjön, gör att utvecklingen i Barentsregionen är viktig. De insatser
som krävs är av den storleken att det inte räcker med ett nordiskt enga-
gemang i denna fråga.
Sverige måste även inom ramen för EU-samarbetet fortsätta att sat-
sa på det nordiska samarbetet. Ja, kanske det nordiska samarbetet blir
ännu viktigare nu när Sverige har blivit EU-medlem.
Situationen att inte alla nordiska länder är EU-medlemmar får inte
innebära att vi sätter upp hinder och barriärer för det nordiska samarbe-
tet. Det är klart att den nordiska rösten hade varit starkare om Norge
hade blivit medlem. Men det är viktigt att poängtera att det nordiska
samarbetet även i fortsättningen skall omfatta både de länder som är
med i EU och de som står utanför.
Utvecklingen mot ett alleuropeiskt samarbete inom EU är även ett
led i att undvika att EU blir en rikemansklubb eller någon form av
”fästning Europa”, där medlemsstaterna isolerar sig bakom politiska
och ekonomiska murar. EU får inte avskärma sig mot omvärlden.
Kontakterna med Afrika, Asien och Latinamerika måste utvecklas.
Tullar bör sänkas och kvoter för import tas bort. Sverige har en
viktig uppgift att motarbeta protektionism och förbättra handelsvillko-
ren för de fattiga länderna.
Sveriges målsättning måste vara att EU skall spela en progressiv
roll i olika internationella organ när det gäller frågor som frihandel,
global ekonomisk rättvisa, globala miljöhänsyn. En gemensam EU-röst
har betydligt större inflytande än enskilda svenska ställningstaganden.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
51
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
Men de gemensamma EU-ställningstagandena bygger på, och skall
bygga på, enhällighet.
Går det inte att nå enhällighet, får varje land agera för sig. Sverige
skall givetvis inte tveka när det gäller att handla självständigt, om det
inte går att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Vi ser alltså
medlemskapet som en hävstång, och inte som en bromskloss, för ett
brett internationellt samarbete.
EU-avtalet innebär inte förpliktelser vad avser allianser. Sverige har
full handlingsfrihet att fortsätta att driva en alliansfri politik.
Här är det mycket viktigt att vara tydlig. Sverige är sedan några
veckor observatör i Västeuropeiska unionen. Observatörskapet i VEU
är inte ett steg på vägen till ett medlemskap, eftersom ett medlemskap i
VEU förutsätter ömsesidiga försvarsförpliktelser. Därmed är ett med-
lemskap uteslutet för Sveriges del. Vi kan inte, och skall inte heller,
delta i något eventuellt framtida försvarssamarbete som kan ses som en
militär alliansbildning.
EU är i huvudsak ett mellanstatligt samarbete där vissa frågor dele-
gerats från nationalstaterna till ett gemensamt beslutsfattande i EU:s
organ. Makten ligger dock till största delen kvar hos medlemsstaternas
regeringar och de nationella parlamenten.
Enligt den svenska grundlagen, som ändrades före jul, kan riksda-
gen besluta att överlåta beslutanderätt till EU. Det finns inget krav i
lagändringen om att detta skall föregås av en folkomröstning. Men
beslutet om en överlåtelse av beslutanderätt är av stor betydelse för
landet och bör enligt vårt sätt att se det i Centern föregås av en bred
debatt. Man bör också kunna använda folkomröstningsinstrumentet och
ha en rådgivande folkomröstning när man skall göra sådana här för-
ändringar.
Vi har tidigare i debatterna inför folkomröstningarna, och även i
denna kammare, drivit kravet på att använda folkomröstningsinstru-
mentet för att ta till vara det stora engagemang som det svenska folket
visade inför folkomröstningen i höstas.
Redan nästa år kommer alla EU-ländernas regeringar att samlas för
att diskutera förändringar i de nuvarande fördragen. Då är det helt
avgörande att diskussionen här hemma i Sverige kommer i gång om
vilka justeringar som vi som nation vill genomföra vid regeringskonfe-
rensen. Därför välkomnar vi den parlamentariska kommitté som rege-
ringen tagit initiativ till och tillsatt. Den skall förbereda arbetet inför
1996 års konferens.
Även om detta är en utrikesdebatt tycker jag att en av de viktigaste
frågorna på EU-agendan är frågan om arbetslösheten. Det är viktigt att
visa att vi politiker är beredda att ta initiativ för att lösa arbetslösheten,
inte minst för den unga generationen. Om vi inte kan visa att de får
jobb är det en grogrund för extremistiska rörelser, och då ser jag arbets-
lösheten som ett hot mot demokratin.
Känslan av att hamna utanför samhället kan ta sig uttryck i att man
organiserar hat och våld mot olika grupper i samhället. Då kan också
utländsk härkomst eller religiös tillhörighet vara nog för att bli utsatt
52
för trakasserier och våld. Vi har sett hur detta redan har börjat ute i
Europa, och även här hemma.
I dag diskuterar vi EU under ett särskilt avsnitt. Då hade jag kanske
i utrikesdeklarationen förväntat mig en särskild deklaration från rege-
ringen om riktlinjer i regeringens EU-politik. Det har det finska parla-
mentet fått av sitt statsråd i förra veckan. Därför vill jag fråga: Varför
får inte vi i dag se vilka riktlinjer som regeringen har?
Anf. 25 BO KÖNBERG (fp)
Herr talman! Sverige är äntligen medlem av den europeiska unio-
nen. Det är en gemenskap eller union som redan spelat stor roll för
Europas fred och frihet. Gemenskapen spelar stor roll för många andra
viktiga ting, men inga så viktiga som just friheten och freden i vår
världsdel.
Den första viktiga insatsen var att efter segern över nazismen knyta
de forna arvfienderna Tyskland och Frankrike så nära varandra att krig
dem emellan skulle bli lika osannolikt som det länge varit mellan de
forna arvfienderna Sverige och Danmark.
Den andra viktiga insatsen var att genom sina demokratikrav stimu-
lera avskaffandet av diktaturerna på Medelhavets norra strand och
därefter bidra till att säkra de nya demokratierna där.
Den tredje viktiga uppgiften har just nu påbörjats, nämligen integ-
rationen av ett tiotal länder som i flera decennier levat under kommu-
nistiskt förtryck. Denna uppgift är nu den utan konkurrens viktigaste
för den europeiska unionen. Inom tio år bör våra baltiska grannar, de
centraleuropeiska länderna samt Rumänien, Bulgarien och Slovenien
bli medlemmar av EU. Ytterligare några stater, som Cypern och Malta,
bör kunna bli medlemmar under samma tid.
Den uppgift som EU nu tar på sig är oerhört stor. Ett tiotal stater
som i nästan två generationer bara känt krig, ockupation och diktatur
skall integreras med stater som sedan nazismens krossande haft förmå-
nen att vara demokratier och marknadsekonomier.
Det tog nästan 40 år för gemenskapen att öka från 6 till 15 med-
lemmar. Nu skall vi på 10 år klara en ökning från 15 till kanske 30
stater. Nästan alla är överens om målet. Frågan är om alla inser vilka
krav det kommer att ställa på oss som nu är medlemmar. Det finns
säkert många krav som vi i dag inte inser eller förstår vidden av, men
några är uppenbara.
Det första kravet är förändringen i EU:s institutioner. Dessa institu-
tioner, deras ansvarsområden, voteringsregler etc. tillskapades i sina
huvuddrag för en gemenskap med sex medlemmar och borde kanske
setts över redan innan den senaste utvidgningen. För svensk del är det
naturligtvis bra att det inte skedde, eftersom det innebär att vi sitter
med vid bordet när dessa viktiga beslut nu skall fattas.
Under den stora konferensen nästa år och i det förberedelsearbete
som påbörjas redan i år skall vi från svensk sida naturligtvis slå vakt
om svenska intressen av inflytande i den framtida utvidgade unionen -
men inte bara det. Vi måste se till huvudfrågan, nämligen hur denna
utvidgning bäst underlättas.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
53
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
54
Den svenska debatten om institutionella förändringar har ännu inte
börjat. Det är hög tid att den gör det. Vi i Folkpartiet liberalerna kom-
mer aktivt att delta i den. Denna vecka påbörjar vi vårt interna samråd
om den fortsatta europeiska integrationen.
Ett annat viktigt krav för att klara utvidgningen är att EU:s jord-
bruks- och regionalpolitik görs om. Alternativen till en omfattande
förändring av jordbrukspolitiken är drastiskt höjda avgifter för bl.a.
vårt land eller att framtida medlemmar som Polen och Ungern får
mycket mindre subventioner än vad som gäller för dagens medlemslän-
der. Mera brutalt uttryckt skulle den senare lösningen innebära att rela-
tivt välmående bönder i Frankrike och Sverige skulle få mycket mer i
stöd än deras långt fattigare yrkesbröder i Polen och Ungern. Inget av
dessa två alternativ är acceptabelt.
Därför måste vi klara besluten om en stor omläggning av stödsys-
temen innan Baltikum, Central- och Östeuropa blir medlemmar. En
sådan ändring skulle också ha den fördelen att den ökar chansen till
mer frihandel och mindre protektionism.
Herr talman! I den folkomröstning som vi höll i höstas hade inget
parti så stor uppslutning kring ett ja som Folkpartiet. Fem av sex av
våra väljare röstade som partiet rekommenderade, dvs. ja.
Ett skäl för oss liberaler att vara så positiva var övertygelsen om att
vi i Sverige skulle kunna påverka EU:s utveckling. Det gäller bl.a. att
stärka de krafter inom EU som arbetar för mer frihandel och mer kon-
kurrens.
Sverige måste inom EU vara en kraft för sänkta tullar mot länder
utanför EU, såväl fattiga som rika. Den största insatsen som de rika
länderna kan göra för att stimulera utvecklingen i de fattiga länderna är
som alltid att öppna sina marknader.
Men även vad det gäller relationen till mer välmående länder, som
de i Nordamerika och delar av Asien, är det mycket angeläget att alle-
handa protektionistiska inslag kan minskas. Om så inte blir fallet kan
utvecklingen mot regionala handelsblock innebära en uppbromsning av
utvecklingen mot mer frihandel.
Herr talman! I den europeiska debatten har den s.k. subsidiaritets-
principen alltmer kommit i fokus. Denna svåruttalade och svårstavade
princip har ofta översatts till det mer svenskklingande närhetsprincipen.
Denna översättning för inte med sig det ursprungliga ordets historia
och bakgrund i den katolska socialläran. Jag tänker i det här samman-
hanget hålla mig till det svenska ordet.
För oss svenska liberaler är det självklart att beslut inte skall fattas
högre upp eller längre bort än nödvändigt. De beslut som kan fattas i
kommunerna bör fattas där. De beslut som kan fattas av landstingen bör
fattas av dem. Och de beslut som rör problem som vuxit nationalstater-
na över huvudet bör fattas i internationellt samarbete.
EU bör engagera sig mer i frågor och problem som rör sig över
gränserna i Europa. Flyktingströmmar och gränsöverskridande miljö-
störningar är två av de viktigaste exemplen på detta.
Däremot är det svårt att se de sakliga och demokratiska fördelarna
med europeiska bidrag till inköp av fet mjölk på svenska daghem eller
med europeiska krav på färdskrivare på lokalbusslinjen mellan Norrtäl-
je och Stockholms innerstad.
Det är kanske inte ens självklart att vi skall ha europeiska regler
mot tobaksreklam i tunnelbanorna i Stockholm och London. Vi skall
kanske låta den frågan få klaras av, mer eller mindre bra, i varje med-
lemsland för sig.
Herr talman! I inledningen lyfte jag fram freden och friheten. I da-
garna diskuteras om Turkiet skall anslutas till EU:s tullunion. En ma-
joritet i EU-parlamentet beslöt häromdagen att så inte skall ske förrän
framsteg sker i Turkiet vad gäller respekten för de mänskliga fri- och
rättigheterna.
Det är enligt min mening mycket angeläget att Turkiet på sikt blir
medlem av den europeiska unionen. Det är angeläget att EU tydligt och
klart sänder det budskapet till Turkiet. Dock bör inte ett så viktigt steg
som den nu aktuella tullunionen tas utan att Turkiet klart visar att ut-
vecklingen på rättighetsområdet går år rätt håll.
Under den gångna veckan har utrikesministern, som jag tror just nu
har lämnat kammaren, gjort flera uttalanden som visar att hon inte delar
EU-parlamentets uppfattning om att inlemmandet av Turkiet i tullunio-
nen kräver en bättre tingens ordning vad gäller de mänskliga fri- och
rättigheterna. Det är beklagligt. Jag har i EU-nämnden framfört önske-
mål om att utrikesministern i nämnden redovisar regeringens syn på
denna fråga så att vi får en möjlighet att diskutera den där. Jag hoppas
att så också sker.
I avvaktan på detta, och i utrikesministerns frånvaro, tror jag att det
vore värdefullt om utrikeshandelsministern nu ville ge riksdagen be-
sked i denna fråga. Varför vill inte regeringen använda den möjlighet
som tullunionsfrågan ger för att söka förbättra situationen när det gäller
de mänskliga rättigheterna i Turkiet?
Herr talman! Det dröjde länge, mycket länge, innan Sverige blev
medlem i den europeiska gemenskapen. Huvudansvaret för att det
dröjde så länge vilar på den svenska socialdemokratin. Vi var många
som blev glada över den socialdemokratiska omsvängningen som ledde
fram till den svenska medlemsansökan och därefter till medlemskapet.
Vi är några som undrar över var socialdemokratin står i frågorna om
den fortsatta integrationen.
Häromveckan hade Sverige besök av den brittiska utrikesministern.
Under det besöket spekulerades även i socialdemokratisk press om att
det i Europafrågan fanns en del gemensamt mellan de brittiska konser-
vativa och de svenska socialdemokraterna - således mellan det mest
Europaskeptiska av EU:s alla stora partier och svensk socialdemokrati.
Min andra fråga till utrikeshandelsministern är om han har någon
kommentar till dessa märkliga spekulationer. Finns en risk för att Sve-
rige lett av en socialdemokratisk regering tillsammans med Toryrege-
ringen kommer att utgöra bromsklossarna i det europeiska samarbetet?
Jag kan för Folkpartiets del klart deklarera att vi inte kommer att
biträda en sådan brist på utveckling. Jag hoppas att vi skall slippa ta
strid med regeringen om den svenska inställningen till det fortsatta
Europasam arbetet.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
55
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
56
Anf. 26 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Herr talman! Bo Könberg riktade en direkt fråga till mig när det
gäller associationsförhandlingarna med Turkiet. Bo Könberg tycks ha
fått mycket om bakfoten. Det är just i samband med associationsför-
handlingarna som vi har möjlighet att kritisera Turkiet för de brott mot
mänskliga rättigheter som där begås, och det gör vi också mycket kraf-
tigt. Om vi av politiska skäl blockerade alla förhandlingar, skulle vi
också förlora den möjlighet som Bo Könberg, Lena Hjelm-Wallén och
jag så starkt eftersträvar, dvs. en reell diskussion med Turkiet om den
svenska synen. Sådana diskussioner har vi haft, och vi redovisade vår
uppfattning på ministerrådsmöten och direkt till Turkiets utrikesminis-
ter när frågan förra året var aktuell.
Vi kommer också i framtiden att använda möjligheterna att vid des-
sa förhandlingar framföra vår kritik mot Turkiet för dess brott mot
mänskliga rättigheter. Det är i detta forum den debatten kan drivas. Om
vi blockerade förhandlingarna, skulle vi också förlora detta forum.
På Bo Könbergs andra fråga vill jag svara att jag inte känner igen
hans referat av den diskussion som Lena Hjelm-Wallén och Hurt har
haft.
Anf. 27 BO KÖNBERG (fp) replik
Herr talman! Utrikeshandelsministern tyckte att jag hade fått frågan
om den turkiska anslutningen till tullunionen om bakfoten. Jag tyckte
inte att han i fortsättningen av sitt inlägg kunde belägga det påståendet.
Han säger att man kan tala med turkarna bara om de är garanterade att
komma in i tullunionen. Min ståndpunkt, som överensstämmer med den
som en stor majoritet i EU-parlamentet och inte minst Mats Hellströms
partigrupp har, var att man i samband med tullunionsförhandlingarna
skulle göra klart för Turkiet att en anslutning till tullunionen inte skulle
vara möjlig, om det inte skedde förbättringar. Vad utrikeshandelsminis-
tern nu säger är närmast bara att man skall föra dessa samtal. Det kan
man förstås göra, men frågan är vilka metoder som är mest lämpade för
att åstadkomma att Turkiet förbättrar de mänskliga rättigheterna och på
sikt, enligt min mening, också kan bli medlem av den europeiska unio-
nen.
En majoritet av EU-parlamentet delar min uppfattning och inte
hans.
Det gläder mig om Mats Hellström på regeringens vägnar kan för-
säkra att svensk socialdemokrati kommer att vara pådrivande för en
fortsatt europeisk integration och inte sällar sig till de engelska konser-
vativa. Jag är glad om så är fallet.
Anf. 28 KENNETH KVIST (v)
Herr talman! Olika EU-länder, EU:s skilda organ och partigrupper-
na i EU-parlamentet presenterar nu sina olika uppfattningar om hur de
anser att EU bör förändras. De här synpunkterna skall sedan ligga till
grund för toppmötet i Cannes i juni och för 1996 års revidering av EU.
Men Sverige utgör tyvärr ett av undantagen. Den svenska regering-
en tycks medvetet ha valt att hålla en låg profil - att passa till dess att
EU-parlamentsvalet i september är avklarat. Det är bra att man avser att
tillsätta en parlamentarisk kommitté, men det ursäktar ändå inte denna
något passiva hållning.
I vårt östra grannland Finland har man, som Helena Nilsson påpe-
kade, presenterat en hållning. Man vänder sig emot att unionen utveck-
las i federal riktning. Sverige borde uttryckligen ansluta sig till en
sådan hållning.
Före folkomröstningen var det många företrädare för ja-sidan som
påstod att EU skulle vara ett samarbete mellan självständiga stater.
Man bestred att det fanns risker att EU skulle utvecklas i riktning mot
en förbundsstat. Man sade sig också på utrikespolitikens område vara
för vetorätt och vår möjlighet till en egen självständig utrikespolitik.
Men företrädare för de stora partierna verkar uppenbart vackla i den
frågan när de är nere i Europa.
När det franska ordförandeskapet vill, som det brukar heta på EU-
terminologi, forcera fram det s.k. tredje steget till en ekonomisk och
monetär union med gemensam valuta och ekonomisk politik, väljer
Sverige att inte ens markera att vi egentligen inte har tagit ställning till
detta. Enligt ja-sidan i folkomröstningskampanjen och därefter rege-
ringen skall riksdagen pröva om det tredje steget skall bli aktuellt för
Sveriges del eller inte. I avtalet med EU har vi dock inget undantag,
och vi markerar heller inte i EU någon tveksamhet.
Skall Sverige kunna påverka EMU - den ekonomisk-monetära
unionen - borde vi faktiskt markera att vi har en tveksamhet mot ge-
mensam valuta och mot att vi inte skall kunna föra en nationellt be-
stämd ekonomisk politik. Då borde vi lägga fram förslag för att demo-
kratisera EU och utformningen av EMU. Men icke så - vi väljer att
passa! Kanske är det bra för hemmaopinionen och kanske mildrar det
motsättningar i vissa ja-partier, men det har ett drag av dubbel bokfö-
ring över sig, en servilitet gentemot EU när man är i Bryssel och sken
av att vi förbehåller oss handlingsfrihet när man pratar inför hemmao-
pinionen.
Härigenom riskerar Sverige att bli betraktat som EU:s största fegis,
och det är ju inte en bra stämpel om man på ett aktivt sätt vill påverka
inför framtiden.
När det gäller det tredje steget är det många ekonomer som, oavsett
deras inställning till EU i övrigt, med tanke på den ekonomiska utveck-
lingen uttalar stora betänkligheter mot detta. Det är förvisso så, att en
gemensam valuta, en överriksbank med stark bestämmanderätt över
den ekonomiska politiken inte bara innebär grundläggande angrepp på
den nationella suveräniteten utan det skadar också möjligheten till en
rationell ekonomisk politik, avpassad för våra konkreta nationella för-
hållanden och institutioner. Enligt vår mening bör Sverige för sin del
avvisa det tredje steget, EMU.
1996 kommer översynskonferensen att handla om hur EU skall ut-
vecklas. Till grund ligger Maastrichfördragets artiklar A och B, och
syftet är att gå vidare och etablera ett slags Europas förenta stater.
Sverige borde agera tydligt mot en sådan utveckling och redan nu mar-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
57
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
58
kera att vi inte önskar övergå från unionsstadiet till en mer renodlad
förbundsstat. Unionsstadiet är i sig illa nog.
Sverige borde därför redan nu tydligt markera sitt motstånd mot en
utveckling mot en mångnationell superstat i Europa. Vi vet att den
typen av konstruerade imperier icke kommer att kunna bestå. Det går
varken att tvinga fram eller att administrera fram statsbildningar, allra
minst av supermaktskaraktär. I historien finns förskräckande exempel
på att sådana projekt har fallit sönder.
Sverige borde i stället föra fram en rad förslag inom EU som mot-
verkar en superstatsutveckling men som också bidrar till att öppna och
demokratisera EU.
Jag skall nämna nio sådana punkter som jag tycker att Sverige bor-
de aktivt verka för.
1. EU är i dag en västeuropeisk sammanslutning som utesluter ett
verkligt alleuropeiskt samarbete och som också reser handelsmurar
genom Europa. Sverige borde arbeta för att EU skall ha en öppen atti-
tyd till Europa och för att underlätta att de demokratiska stater som vill
bli medlemmar också skall kunna bli det. Jag hoppas att det är en punkt
som kanske är mindre kontroversiell.
2. EU:s biståndspolitik bör på sikt ersättas av en frivillig samord-
ning. De bistånds- och handelsrelationer som EU har präglas fortfaran-
de gentemot utvecklingsländerna av tidigare koloniala relationer, där
bl.a. höga tullar på bearbetade produkter låser fast de fattiga länderna i
ett råvaruexportberoende. EU:s särbehandling av sina forna kolonier
bör upphöra. Sverige bör verka för detta och för en stor öppenhet mot
hela den tredje världen.
3. Alla förslag, diskussioner, omröstningsresultat och protokoll i
EU:s ministerråd bör vara offentliga.
4. När förslag läggs fram för ministerrådets mäktiga ambassa-
dörskommitté Coreper, skall det gå en tidsperiod på minst två månader
innan beslut fattas i rådet. De s.k. A-punkterna, som i praktiken be-
handlas med ett enda klubbslag och beslutas av Coreper, bör avskaffas
och ersättas med riktiga diskussioner.
5. De nationella parlamentens makt bör öka inom EU. Det sker bl.a.
med hjälp av de tidigare nämnda förslagen, men också genom att en
viss initiativ- och förslagsrätt flyttas över till de nationella parlamenten.
6. Vi bör verka för att en offentlighetsprincip av svenskt slag införs
i EU:s förvaltning.
7. Alla lobbyister bör registreras, och kommissionens kontakter
med olika lobbygrupper skall öppet redovisas.
8. Vi bör verka för att EU:s beslutanderätt avgränsas och inskränks
och att den otydliga subsidiaritetsprincipen ersätts av tydliga begräns-
ningar på liknande sätt som artiklarna 222 och 223 i nuvarande Rom-
fördrag.
9. Vi bör också se till att en utträdesrätt för medlemsländer som vill
lämna unionen införs i Romfördraget.
Detta är några förslag som vi menar är nödvändiga för att vi skall få
ett öppnare och mera demokratiskt EU. Jag undrar om de övriga parti-
erna är för eller emot dessa förslag.
Anf. 29 GÖRAN LENNMARKER (m) replik
Fru talman! Jag begärde replik på Kenneth Kvists anförande inte i
huvudsak för att polemisera mot hans anförande, vilket jag i och för sig
i grunden gör på grund av mina skiljaktiga ståndpunkter i synen på den
europeiska unionen. Det var mera för att korrigera ett intryck, inte en
faktauppgift, som Kenneth Kvist gav när han diskuterade relationen
mellan Europeiska unionen och de fattiga länderna.
Jag tycker att vi skall säga tydligt och klart, Kenneth Kvist, att Eu-
ropeiska unionen har ett betydligt större handelsutbyte med de fattiga
länderna än vad Sverige har. Om vi ser på tiden innan svenskt medlem-
skap hade Sverige praktiskt taget ingen import från Afrika - betydligt
mindre än den europeiska unionen. Vi får inte ge intrycket av att Sveri-
ge därmed skulle vara bättre skickat att vara ett föredöme i dessa avse-
enden. Tvärtom har väl många av oss sett medlemskapet i den europe-
iska unionen som ett sätt att på ett globalt plan verka för generösare
handelsvillkor även med tredje världens länder, särskilt med de s.k.
ACP-länderna.
Anf. 30 KENNETH KVIST (v) replik
Fru talman! Jag sade inte att EU hade färre handelsförbindelser med
tredje världens länder. Men däremot hävdar jag att de har sämre rela-
tioner än vad Sverige har haft. EU:s tullregler gentemot tredje världen,
EU:s regler mot de s.k. Loméstaterna underbygger och understödjer ett
sorts nykoloniala relationer som får länderna att vara fast i den struktur
som är orsak till deras fattigdom.
Anf. 31 GÖRAN LENNMARKER (m) replik
Fru talman! Det finns förvisso bekymmer med att en del u-länder
har ett litet handelsflöde. Där är det viktigt för oss i den industrialisera-
de världen att ta bort våra handelshinder.
Jag ser EU:s försök i denna del som viktiga steg på vägen. Jag be-
klagar att det inte finns mer. Jag tror att vi samtliga beklagar hur det är
på textilområdet. Vi skulle gärna se en snabbare utveckling. I grunden
är detta ändå rätt steg på vägen.
Medelhavspolitiken syftar till att i Medelhavsområdet bygga upp ett
frihandelssamarbete. Det är av utomordentlig betydelse för att försöka
hjälpa de länder som har betydande bekymmer på traven - med en
försiktig formulering - när det gäller fattigdom och brist på utveckling.
Jag ser EU som en kraft för en liberalisering av världsekonomin. Ja, det
finns fläckar. Men vi får inte ge intrycket av att vi i Sverige står på en
högre plattform eller har tappat något. Sverige är faktiskt ett av de
länder i i-världen som har haft minst handel med u-världen.
Anf. 32 KENNETH KVIST (v) replik
Fru talman! Även om man kan diskutera den s.k. frihandeln i en
världsekonomi som är så dominerad av stora transnationella koncerner
och monopolföretag, som den värld vi lever i, kan man i varje fall inte
säga att EU är en kraft för en liberalare världshandel. Snarare visar
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
59
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
förhandlingarna inom GATT och WTO att EU har varit en egoistiskt,
protektionistisk kraft.
Anf. 33 RAGNHILD POHANKA (mp)
Fru talman! Min överskrift på mitt anförande är EU - en säkerhets-
risk.
Sverige är inte längre ett litet neutralt land mellan två starka militära
block. Efter det kalla krigets slut var Sverige i stället ett litet neutralt
block i ett kaotiskt Europa. Så börjar boken EU - en säkerhetsrisk, av
Helena Fernandez och Caroline Runesdotter.
Sedan boken trycktes för knappt ett år sedan har vi haft en folkom-
röstning, och Sverige har blivit medlem i EU. Vi är medlemmar i en
union där flera länder redan har börjat bygga upp ett gemensamt för
svar.
År 1987 började en tysk-fransk brigad på blygsamma 4 200 man att
byggas upp på förbundskansler Kohls förslag. 1991 beslutar NATO att
upprätta brandkårsstyrkor i Europa. Frankrike och Tyskland tar initiativ
till EUROCORPS, samma år som Maastrichtfördraget träder i kraft och
VEU samordnar uppbyggnaden av en eventuell gemensam västeurope-
isk försvarspolitisk plattform. 1993 beslutar VEU:s medlemsländer att
anvisa nationella arméer till VEU, och Frankrike, Spanien och Italien
beslutar om militärt samarbete - sydliga EUROCORPS.
Svenska folket har en stor tilltro till vikten av Sveriges neutralitet,
och 70 % vill ha en bibehållen neutralitet, vilket naturligtvis är så gott
som otänkbart i en union. Ett handelssamarbete, som var EG:s huvud-
sakliga syfte, var en annan sak.
Men helt tydligt deklarerade Ulf Dinkelspiel i sitt tal i februari 1993
att Sverige ställer upp på ett gemensamt försvar:
”Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt medverka i den ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har ett brett parlamentariskt
stöd. Sverige har inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Vi är
beredda att ikläda oss samma fördragsmässiga rättigheter och skyldig-
heter som Gemenskapens nuvarande medlemmar. Som den svenska
riksdagen nyligen deklarerade består Sveriges alliansfrihet alltjämt.
Samtidigt inser vi att utformningen på långt sikt av en gemensam sä-
kerhets- och utrikespolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett
gemensamt försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken. Detta kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996
års översynskonferens. Vi avser inte att hindra EU:s utveckling på
vägen mot detta mål.”
Uppbyggandet av EUROCORPS i två varianter, en syd- och en
mellaneuropeisk, är oroande för framtiden, och det är knappast troligt
att något EU-land kommer att kunna hålla sig utanför.
Efter Berlinmurens fall var det första man började tala om hot om
upprustning och det fösta man började bygga en armé. Då, som alltid,
hade det varit viktigare med samarbete, fredssamtal och att satsa på
konfliktlösning.
60
Ny byter EG namn till EU, från ett forum för civilt samarbete till en
militarisering av det samarbetet, och det är oroväckande. Likaså är det
med de numera siamesiska tvillingarna NATO och VEU.
I NATO skall man bistå varandra om en av parterna angrips. Men
landet bestämmer självt om det skall vara i form av militär hjälp eller
någon form av annat bistånd.
I VEU skall man bistå varandra militärt, och parlamenten behöver
inte tillfrågas.
Ett militariserat EU - oavsett om Sverige nu lyckas stå utanför VEU
eller inte - är hotande och provocerande både mot öst och syd. De
muslimska länderna känner sig hotade, speciellt efter Gulfkriget.
Johan Galtung, norsk fredsforskare, anser att det finns en risk att
andra unioner bildas, just för att länder utanför EU känner sig hotade.
Vapenskrammel och uppbyggande av ett gemensamt försvar är alltid
hotande.
Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993, innebär att unionen
skall utveckla en försvarspolitik, som med tiden kan leda till ett gemen-
samt försvar för alla länder.
Produktion av försvarsmaterial är undantaget från EG:s ansvarsom-
råde enligt Romtraktaten 223 §. I Maastrichtfördraget finns angivet att
man avser att ytterligare undersöka ökat samarbete på vapenområdet i
syfte att upprätta en europeisk vapenagentur.
Inom EU håller redan i dag en gemensam marknad för vapenin-
dustrin på att växa fram. Sverige har i flera år aktivt verkat för att
komma med i detta samarbete. Sverige har nämligen ansökt om samar-
bete med de europeiska NATO-staternas programgrupp för forskning,
utveckling och tillverkning av krigsmateriel. Ansökan, som gjordes till
dåvarande IEPG, Independent European Programme Group, stöddes
enhälligt av Utrikesnämndens ledamöter. Den avslogs dock av IEPG.
IEPG bytte 1993 namn till WEAG, Western European Armament
Group, men uppgifterna är desamma. Däremot har gruppen inlemmats i
VEU och flyttat sitt högkvarter till Bryssel. VEU är enligt Ma-
astrichtfördraget, artikel J 4, ”en integrerad del av unionens utveckling,
att utarbeta och genomföra unionsbeslut och unionsakter som berör
försvaret”. Inlemmandet av WEAG förstärker denna ambition och
måste ses som ett led i den framtida säkerhetspolitiken.
Sverige är genom Försvarets materielverk, FMV, representerat i det
råd som planerar kursverksamhet för WEAG:s medlemmar. Syftet med
denna verksamhet, benämnd Session Européenne des Responsables
d’Armement, SERA, är enligt uppgift från f.d. försvarsminister Anders
Björck ”att bidra till ett europeiskt synsätt inom försvarsmaterielområ-
det, att utbyta information och att skapa förståelse för skilda synsätt och
arbetsformer. Bland områden som behandlas kan nämnas former för
materielanskaffning och försvarsindustrins inriktning i olika länder
samt möjligheter till och erfarenheter av mellanstatligt samarbete om
försvarsmateriel. ”
Personer från FMV, Försvarets forskningsanstalt, FOA, och för-
svarsindustrin har redan deltagit i detta samarbete. För övrigt skickade
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
61
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
62
Sverige officiella observatörer till VEU:s sessionsmöte i Paris redan
den 29 november 1993. Numera är vi observatörer.
IEPG skapade också för några år sedan ett för de deltagande län-
derna gemensamt program för forskning och teknikutveckling, Europe-
an Cooperation for the Long-Term in Defence, Euclid. Det finansieras
av medlemsländerna samt deltagarna i respektive projekt. Sverige har
genom FOA haft visst informationsutbyte med Euclid.
Riksdagen har uttalat att svensk säkerhetspolitik skall vara allians-
fri, syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Men hur
skall vi kunna vara neutrala när vår försvarsindustri är beroende av
NATO-ländernas vapenindustrier?
Det är allvarligt att Sverige utan offentlig debatt agerat för att ingå
ett säkerhetspolitiskt samarbete med allierade stater, och nu inom EU.
Hur många känner till alla dessa programgrupper - IEPG, WEAG,
SERA, Euclid - som Sverige nu alltmer engagerar sig i och för?
I en demokrati är det viktigt att säkerhetspolitiken har en bred för-
ankring och omfattas av folket. Därför får inte en ny säkerhetspolitik
smygas in, utan den måste föregås av en öppen debatt.
Är ett land med i EU kan det inte spela ett neutralt lands roll. USA
erkände hösten 1993 VEU som den europeiska pelaren i NATO, och
den 10 januari vid toppmötet beslutades detta i EU. EU är i och med
detta direkt kopplat till NATO. Både VEU och NATO är uppbyggda i
det kalla krigets anda, med upprustning och kärnvapen som hot. Ingen
utveckling har skett mot konfliktlösning eller andra möjligheter.
Ju fler länder som går med i EU, desto starkare blir unionen. Små
länder hotar inte freden. Det är alltid stormakter som startar krig, men
egentligen är det en sanning med modifikation. De flesta krig i världen
är ju inbördeskrig. Om man definierar ett krig med att det betyder att
mer än 1 000 människor dödas per år, kan man säga att det pågår unge-
fär 40 krig i världen. Ett enda av dem är en väpnad konflikt mellan
stater, nämligen Pakistan och Indien.
Vi är en liten, rik minoritet, som använder vilka medel som helst för
att skydda våra orättvisa privilegier. Europa jublar i dag över att vi
lyckades sätta så mycket press på Sydafrika att apartheid avskaffades.
Vi har också ett liknande apartheidsystem, men vi gör inget fel.
Om de som plockar bomull, som får 10 kr i månaden, och de som
syr T-tröjor i Taiwan skulle ha en levnadsstandard i stil med vår, skulle
en T-tröja kosta 3 000 kr. Vi tar för givet att vi skall fortsätta att köpa
bomullströjor för 150 kr även i fortsättningen.
Det behövs höga murar för att den lilla vita rika minoriteten skall
kunna fortsätta sitt kalas. Man kan till nöds acceptera att marknader
utanför får avsättning för sina produkter. VEU kan också få möjlighet
att använda kärnvapen för att se till att vi får tillgång till det som vi
behöver innanför murarna. VEU:s roll är verkligen skrämmande.
Anf. 34 MATS ODELL (kds)
Fru talman! Sedan snart två månader är Sverige fullvärdig medlem
av EU. Det har svenska folket i demokratiska former beslutat. Men vi
vet att det finns en mycket stor minoritet, som på valdagen i varierande
grad var mot detta medlemskap. Detta faktum lägger ett stort ansvar på
regering, riksdag och de politiska partierna att agera så att vi på bästa
sätt kan länka samman svenska folket i Europafrågan inför framtiden.
Nu gäller det att gå vidare och utnyttja den nya och viktiga plattform
som Sverige har fått för att påverka den allt större del av vår vardag
som bestäms utanför vårt lands gränser.
Vi kristdemokrater har under lång tid verkat för ett svenskt med-
lemskap i EU. Bakgrunden är både ideologisk och realpolitisk. Den är
ideologisk, därför att EU representerar samförstånd, broderskap, de-
mokratiska värderingar och en aktiv fredssträvan. Den är realpolitisk,
därför att Sverige mer än någonsin behöver ett redskap för att hantera
stora samhällsproblem i gemenskap. Därför välkomnar vi det positiva
resultatet i folkomröstningen.
Men vårt medlemskap i EU löser ju inte automatiskt Sveriges pro-
blem. Men det ger oss kraftfullt ökade möjligheter att skapa ett bättre
samhälle för kommande generationer. För att detta skall bli möjligt
krävs det att Sverige kan presentera en tydlig och strukturerad plan för
sitt agerande inom EU, inte minst inför den viktiga översynskonferen-
sen nästa år.
Vi kristdemokrater delar de europeiska grundfädernas vision om ett
enat, demokratiskt Europa, där den politiska makten fördelas efter
subsidiaritetsprincipen mellan de olika nivåerna. Det gäller nu bara att
aktivt kämpa för att den kommer att tillämpas på alla nivåer, även i den
nationella politiken. Inom parentes sagt, fru talman, verkar det vara
svårare än att få det att fungera inom EU, med regeringens återställar-
politik. Vi är övertygade om att subsidiaritetsprincipen hjälper oss att
bevara det typiskt nationella och den regionala och lokala kompeten-
sen. EU kan bara vara en djup och stark gemenskap, bestående av
självständiga och suveräna nationer, men aldrig som någon enhets-
eller superstat.
Fru talman! Det är oroande att den svenska regeringen, som flera
talare redan har varit inne på, ligger så sent i arbetet inför översynskon-
ferensen 1996. Om man verkligen vill vara med och påverka detta för
Sverige mycket viktiga skeende borde man redan i praktiken ha genom-
fört sin strategiska analys. Det är nu möjligheterna finns att ta initiativ
och få genomslag för Sveriges syn. Vet regeringen nu vad Sverige
egentligen skall prioritera att uppnå, och inte minst viktigt, vilken ut-
veckling vi vill förhindra inom EU? Har man funderat på vilka strate-
giska allianser - utöver kontakterna med Douglas Hurd - som bör ingås
för att man skall nå framgång? Men man kanske inte har kommit fram
till vad som är framgång utifrån Sveriges perspektiv. Av allt att döma
är svaren i de flesta fall nej på dessa frågor.
Regeringen har inte ens tillsatt den parlamentariska kommitté som
skall medverka i utformandet av den svenska positionen. Vilka instruk-
tioner har Sveriges EU-ambassadör inför den mycket snara s.k. bikt-
process som ordförandeskapet redan har dragit i gång, där de olika
medlemsländerna skall ge sin syn på den framtida strukturen? Och hur
har de instruktionerna förankrats demokratiskt? Vi hoppas här i dag få
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
63
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
svar på några av dessa frågor, därför att de står inte att finna i den utri-
kesdeklaration som utrikesministern har läst upp här i dag.
Nu är det oerhört viktigt att EU får en enhetlig konstitution och ett
mer överblickbart gemensamt regelverk samtidigt som en mycket tydlig
kompetensfördelning mellan EU:s olika nivåer fastställs. Här måste
respekten för de små länderna bekräftas. När det kommer in flera
medlemmar måste röstreglerna självfallet justeras, men den nuvarande
principen för röstfördelning mellan nationerna, som faktiskt gynnar
små länder, måste få finnas kvar.
Öppenheten inom EU måste också öka och vidareutvecklas. Fler
öppna diskussioner och öppna omröstningar i rådet är ett steg på vägen.
Men medlemsländerna måste själva få avgöra om och när deras förbe-
redelser och ståndpunkter skall bli offentliga.
I princip skall rådet enligt vår uppfattning inte ensamt kunna fatta
beslut utan parlamentets samtycke. På sikt bör parlamentet få full ini-
tiativrätt och en ökad lagstiftningsrätt.
Allt EU-arbete måste alltså präglas av öppenhet och offentlighet.
Lagförslag, domstolsprotokoll, osv. måste bli tillgängliga för allmänhe-
ten.
EU-medlemskapet har också stor betydelse i kampen mot arbetslös-
het, i arbetet för nya jobb och en stark ekonomisk utveckling i Sverige.
Men det gäller att kombinera våra nationella åtgärder med de gemen-
samma åtgärderna. Mycket talar för att om Sverige skulle komma att
stå utanför en zon av europeisk valutastabilitet skulle detta leda till ett
högre ränteläge och en uppenbar risk för valutasvängningar som skulle
öka arbetslöshet och budgetproblem.
Kds anser att Sverige skall behålla sin militära alliansfrihet, som
framgått av debatten tidigare. Men att aktivt delta i EU ger Sverige en
ökad nationell säkerhet och nya möjligheter att verka för global säker-
het utan att Sverige tvingas ge upp sin militära alliansfrihet.
Vi ser det som en självklar uppgift att inom EU verka för att pionjä-
rernas idé om en allt djupare gemenskap i hela Europa skall förverkli-
gas. För att säkra demokrati och bättre livsvillkor är ett medlemskap i
EU för många av länderna i centrala och östra Europa ett av de absolut
viktigaste målen. Här står Sverige inför en stor utmaning som ambassa-
dör och fadder, inte minst för de baltiska staterna. I denna utvidgnings-
process österut, för att stabilisera demokratin, för att hantera de monu-
mentala miljöproblem som kommunismen och socialismen lämnade
efter sig borde Sverige lägga tyngdpunkten av sitt engagemang inför
och på översynskonferensen nästa år.
Det är bra att den svenska regeringen går i spetsen i kampen för ett
bättre djurskydd inom EU. Kds har motionerat här i riksdagen om just
åttatimmarsregeln vid djurtransporter och flera andra djurskyddskrav. I
går fick Sverige också aktivt bidra till att åstadkomma en blockerande
minoritet av likasinnade länder mot ordförandeskapets förslag. Det
visar verkligen att EU-medlemskapet är den enda möjligheten för oss i
Sverige att påverka den ofta bestialiska behandling som många slakt-
djur utsätts för utanför vårt eget lands gränser.
64
Problemet med djurskyddet hänger intimt samman med att livsme-
delsproduktionen sedan många år går mot en allt högre intensitet vad
gäller både växt- och animalieproduktion. I Sverige pågår sedan några
år ett miljöarbete bland Sveriges bönder som kallas ”på väg mot värl-
dens renaste jordbruk”. Det medlemsavtal som svenska folket gick till
val på skulle ha inneburit en stark framgång för detta arbete, men so-
cialdemokraterna har valt att tacka nej till stora delar av det framför-
handlade miljöstödet till det svenska jordbruket. Detta skapar den lätt
absurda situationen att bönder i andra EU-länder får full kostnadskom-
pensation för miljöåtgärder ur EU:s miljöfond, utan egenkostnad, me-
dan svenska bönder åker på att betala miljöavgifter utan att få del av
fondens möjligheter till miljöförbättrande åtgärder.
Fru talman! Romtraktaten ger ingen formell möjlighet att stifta lagar
över medlemsländernas sociala politik utom vad gäller arbetsmarkna-
den. Men vi tror att den sociala dimensionen behöver utvecklas.
Jag menar också att EU aldrig får bli en rikemansklubb. Det är bra
att regeringen är inriktad på att höja kvaliteten och effektiviteten i EU:s
bistånd.
Också situationen när det gäller migrationsfrågor kräver gemen-
samma lösningar. Vi kristdemokrater är angelägna om att ett effektivt
och praktiskt arbete leder till en gemensam asyldefinition och en ge-
mensam policy för likabehandling och integrering av flyktingar och
invandrare.
Anf. 35 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Den första januari i år blev Sverige medlem av EU.
Den första januari i år hände också någonting annat utomordentligt
betydelsefullt för oss alla här i Sverige. Det var att den nya världshan-
delsorganisationen, WTO, bildades och att den stora handelsförhand-
lingen i GATT, GATT-rundan, faktiskt kunde avslutas - och det med
en väsentligt kraftfullare frigörelse av handeln än vad de flesta hade
vågat förutsäga när rundan en gång påbörjades i Punta del Este i Uru-
guay 1986. Det handlar om delvis 40-procentiga tullsänkningar, och det
handlar om att jordbrukets subventioner för första gången kommer att
minska ordentligt runt om i världen, även om övergångstiderna kanske
är längre än vad vi skulle ha önskat oss. Det är i varje fall en rejäl och
utomordentligt välkommen frihandelsuppgörelse som har träffats.
Samtidigt skaffar sig såväl USA som EU redskap som kan komma
att användas protektionistiskt, och det är ett varningstecken som det är
viktigt för oss i Sverige att lägga märke till. USA har skärpt sin praxis i
negativ riktning när det gäller antidumpningstullar, och EU är på väg i
liknande riktning. Skyddsåtgärder bullas upp, och nya instrument tas
fram. Det är mycket viktigt att Sverige som nybliven medlem i EU
ordentligt bevakar och tillsammans med andra frihandelskrafter i EU
begränsar och kringskär de nya handelsinstrumenten, så att de inte
kommer att användas i protektionistisk riktning. Det började vi med
redan som observatörer förra hösten, och det har vi även haft framgång
med, naturligtvis inte ensamma utan tillsammans med andra krafter i
EU. Det är alltså en viktig uppgift för oss att tillsammans med andra
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
5 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
66
verka för att den stärkta frihandel som har åstadkommits i WTO nu inte
urholkas genom olika bilaterala eller andra aktioner.
Det är också viktigt att WTO kommer i gång effektivt och snabbt.
Det finns många frågor, som kommer från Uruguay-rundan, för den nya
organisationen att ta ställning till. Det handlar om viktiga delar av
tjänstehandelsförhandlingarna. Tjänstehandeln är den mest expande-
rande delen av handeln i världen - den omfattar kanske 20 % av
världshandeln. Där har man varit överens om ett ramverk, men det
återstår viktiga förhandlingar också på för Sverige väsentliga områden
som t.ex. telekommunikationer. Det handlar om frågor om handel och
miljö, handel och arbetsvillkor, det handlar om investerings- och kon-
kurrensregler i en globaliserad ekonomi, där det ekonomiska utbytet
alltmer sker genom lokal produktion, lokala investeringar, snarare än
genom den traditionella handeln över gränserna. Då blir naturligtvis
också exempelvis konkurrensvillkor av vikt på ett sätt som de kanske
inte var i en värld där det ekonomiska utbytet i första hand skedde med
traditionell handel med varor.
Inom WTO kommer man nu tidigt att diskutera den egna organisa-
tionens relation till Världsbanken, IMF, de s.k. Bretton Woods-
institutionerna, kanske inte minst i ljuset av de misslyckanden som man
har ansett sig kunna påtala när det gäller hur de tidigare Bretton
Woods-institutionerna har hanterat de kriser som har uppstått i länder
som har försökt att frigöra sin handel. Mexico är ett sådant fall, där
debatten nu är mycket intensiv.
Bretton Woods-institutionerna står så att säga för ett makroekono-
miskt perspektiv och WTO för ett mikroekonomiskt. Måste inte dessa
giftas ihop på något sätt? Måste det inte bli ett bättre samarbete mellan
de ekonomiska institutionerna på multilateral nivå för att utvecklingen
skall stödjas, inte minst i de u-länder som nu frigör sig och sin ekono-
mi?
Detta är frågor som jag hoppas kommer att spela en stor roll på
OECD:s ministermöte i maj och sannolikt också vid toppmötet inom
G7-gruppen som kommer att hållas i Halifax i juni. Från svensk ut-
gångspunkt är det väsentligt att samordningen och samarbetet mellan
de organ som kan ge ett stöd till länder som försöker frigöra sin eko-
nomi blir starkare.
Vi bör också redan nu tänka igenom en strategi för den framtida fri-
handeln så att den kan leda till ett djupare ekonomiskt utbyte och en
tillväxt och spridning av sysselsättningen, så att framstegen även kom-
mer u-länderna till del och får en bredd i de länder som deltar i han-
delsutbytet.
Här handlar det kanske framför allt om den ökande regionalisering-
en i världen, där regionala handelsorganisationer utvecklas alltmer. I
Europa har vi EES-avtal och EU, och vi förbereder oss nu för den
frihandel med Östeuropa som jag skall återkomma till. I Nordamerika
finns Nafta. Det pågår en diskussion med Sydamerikas länder. Det
förekommer också diskussioner mellan USA och de ostasiatiska län-
derna, APEC, om en eventuell frihandel. Frågan är om denna typ av
regionala organisationer är till förfång för en ökad frihandel och ett
multilateralt samarbete eller inte. Det blir naturligtvis så om det byggs
upp protektionistiska block.
Frågan är dock om erfarenheten hittills har inneburit en sådan ef-
fekt. Det är frågor som analyseras. I Sverige arbetar vi med dessa frå-
gor t.ex. i Kommerskollegium för att ha en bas för vad som kan bli
dagordningen för världshandelsorganisationen om några år, när de
frågor som den har att hantera först har lösts.
Om ett regionalt samarbete innebär att man fördjupar ffihandeln
och integrationen på områden där det inte är politiskt möjligt att åstad-
komma förhandlingar på en global bas, kan man åstadkomma något
regionalt som andra länder sedermera kan ansluta sig till. Det blir en
dynamik och en fördjupning.
Regionalt samarbete och regional integration kan också gälla att
man går in på nya områden som ännu är oprövade i ett multilateralt
sammanhang. Då kan den regionala förhandlingen bli en experiment-
verkstad för multilaterala förhandlingar som kan göras sedan. En del
menar att Australiens och Nya Zeelands regionala samarbete kring
tjänstehandel har utgjort en typ av experimentverkstad, som har varit
viktig att dra erfarenheter av när det skedde förhandlingar om tjänste-
handel på multilateral basis inom GATT.
Den här typen av frågeställningar, om en EES-inriktad integra-
tionsaktion mellan större grupper än de europeiska länderna vore av
värde inför framtiden, arbetar vi intensivt med i Sverige. Det gör även
andra länder. Jag menar att det är viktigt att dessa frågor kommer upp
på dagordningen när världshandelsorganisationens första ministermöte
kommer att hållas i Singapore i slutet av 1996.
Vi har nu också en akut handelspolitisk fråga i Sverige som berör
såväl EU som WTO. Det gäller att vi som nyblivna medlemmar kom-
mer att höja våra tullar på vissa områden. Effekten av att ett land går in
i en tullunion får inte för omvärlden bli att tullarna höjs. Således måste
EG kompensera omvärlden för de tullhöjningar som skulle bli av. De
förhandlingarna har kommit i gång. Vi har lyckats få ett halvårs för-
längning av våra låga tullar på de områden som är viktiga för oss, t.ex.
halvledare, datorer och elektronik.
Nu gäller det för Sverige att övertyga Kommissionen tillsammans
med de andra länder som har samma intresse som vi - det gäller impor-
törer i andra delar av världen och de nya länder som ofta har samma
tullstruktur som vi - om att de tullsänkningar som EG permanent skall
förhandla fram just skall gälla de länder som är viktiga för oss och för
importörerna utomlands. Det gäller, som sagt, t.ex. halvledare.
Det här är ingen enkel förhandling. Det finns givetvis ett skäl till att
EG har högre tullar. Man har inte sänkt dem lika mycket som vi under
Uruguayrundan eftersom det fanns skyddsintressen hos vissa länder.
Detta är en för oss och för svenska intressen väsentlig förhandling som
kommer att pågå under våren. Det kommer att handla om vår utvidg-
ning.
En annan utvidgning, som vi ser som nästa stora steg för EG, är
också mycket väsentlig ur handelspolitiska utgångspunkter. Skall det
vara möjligt att integrera Öst- och Centraleuropas länder snabbt på den
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
67
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
europeiska marknaden krävs också handelspolitiska åtgärder. Det är
många villkor som måste uppfyllas av de nya förhandlingsstaterna, de
som förväntas bli medlemmar senare.
Vid toppmötet i Köpenhamn angavs villkoren. Det handlar om de-
mokratiska institutioner, en fungerande marknadsekonomi och möjlig-
heter att åta sig medlemskapets förpliktelser när det gäller en politisk,
ekonomisk och monetär union. Det handlar också om EU:s egen för-
måga att ta emot nya medlemmar. Det är en viktig aspekt av den rege-
ringskonferens som kommer att påbörjas nästa år, 1996.
För att påbörja det här arbetet har EG vid toppmötet i Essen antagit
en strategi för att förbereda de central- och östeuropeiska länderna för
inträdet i EU. Förhoppningsvis kommer den strategin snart också att
omfatta de baltiska staterna och Slovenien. Från svensk sida har vi
drivit på för att de baltiska staterna snarast möjligt skall kunna sluta
associationsavtal, s.k. Europaavtal, för att få samma status som de sex
länderna i Central- och Östeuropa inför de förhandlingar som vi hoppas
skall påbörjas om medlemskap i EU.
EU:s öststrategi är en färdplan och en hjälp vid ett närmande till
EU. Den har både kortfristiga och medelfristiga element. Från svensk
sida har vi all anledning att understödja denna process och ordentligt
främja att målen förverkligas. Det handlar om ett ökat handelsutbyte.
Det är ett mycket väsentligt bidrag till Östeuropas utveckling. Det
handlar också om att öppningen skall kunna ske så att vi kan skapa ett
europeiskt frihandelsområde, som inkluderar central- och östeuropeiska
stater, det nuvarande EU samt EES-staterna.
Samtidigt måste de länder som förbereder sig för förhandlingar med
oss själva genomföra förändringar i sitt samhälle så att de orkar med
konkurrensen på den stora och svåra gemensamma marknaden. Kom-
missionen förbereder nu en vitbok som kommer att läggas fram vid
toppmötet i Cannes i juni med förslag till hur de central- och östeurope-
iska länderna skall anpassa sin lagstiftning och sina ekonomiska system
till EU. Det gäller lagar, förordningar, standarder, certifieringsmetoder,
regler gällande konkurrens, statsstöd m.m.
Jag tror att vi i Sverige skall tänka på att vi i mitten av 8O-talet på-
började en liknande förändring av vår ekonomi i EES-processen. Det
tog tid för oss. Det är självklart att det kommer att ta tid - kanske än
mer tid - för de öst- och centraleuropeiska staterna. De utgår inte från
moderna marknadsekonomier, vilket Sverige, Finland och Österrike har
gjort och gör. De har en väsentligt svårare situation när de skall genom-
föra sina förändringar för att kunna delta i den stora gemensamma
marknaden.
De östeuropeiska länderna har i många fall redan påbörjat motsva-
rande självständiga förändring. Det är viktigt och glädjande att de gör
det. Man har också frågat oss om vi kan hjälpa till med att dela med oss
av våra erfarenheter från EES-tiden. Det gör vi självfallet mycket gär-
na.
EU som organisation kommer också att erbjuda tekniska hjälpprog-
ram för att underlätta den här processen för de östeuropeiska och cent-
68
raleuropeiska länderna. Men som sagt, vi själva som medlemsländer
kan bidra, inte minst vi som har EES-processen bakom oss.
Enligt svensk uppfattning måste EU anstränga sig för att tidigare-
lägga sina sänkningar av tullskyddet, öka importen när det gäller textil-,
stål- och verkstadsprodukter, vilket är viktigt. Det gäller många av de
produkter som det är realistiskt för Östeuropas länder att exportera till
oss. Det gäller inte minst jordbruksprodukter, där EU måste ta ett
ordentligt tag för att förändra den gemensamma jordbrukspolitiken om
det skall vara möjligt att motta de nya länderna som medlemmar.
Om den nuvarande jordbrukspolitiken i EU skulle kvarstå oföränd-
rad skulle det handla om inemot en fördubbling av jordbrukets kostna-
der som andel av BNP. Det är naturligtvis en orimlighet. Om man me-
nar allvar med ett medlemskap för Östeuropas länder måste man för-
ändra EU:s jordbrukspolitik.
Fru talman! Såväl EU som Östeuropas, Centraleuropas och Balti-
kums länder måste reformera sin ekonomiska verklighet. Det handlar
om att reformera hemma i Tjeckien, i Estland, i Sverige, i Belgien och i
Tyskland. Det handlar om stål- och tekoindustrin och om jordbruket för
EU:s del. Det handlar om en modernisering och om möjligheter för
Östeuropas länder att konkurrera.
Vi måste reformera i den verkliga ekonomin, och det reformarbetet
måste vi starta nu. Det är minst lika viktigt att vi arbetar med detta för
att Östeuropas länder i realiteten skall bli medlemmar som med de i
och för sig viktiga institutionella reformer som handlar om beslutsfat-
tande, nya organisationsformer och annat. De reformerna diskuteras
mycket, kanske betydligt mer, i den allmänna debatten i olika medlems-
länder. Debatten om den verkliga ekonomin är svårare. Därför kanske
den finns med så litet på debattsidorna i olika länders tidningar, men
den är minst lika viktig för oss som vill att Östeuropas länder skall bli
medlemmar i den europeiska unionen.
Anf. 36 GÖRAN LENNMARKER (m) replik
Fru talman! Det var värdefullt att Mats Hellström i slutet av sitt an-
förande så tydligt påpekade det viktiga i att vi också i väst, i EU:s
medlemsländer, påbörjar det nödvändiga reformarbetet. Det är ett
mycket viktigt och riktigt påpekande. Dessutom kan detta reformarbete
påbörjas nu. Det hänger inte samman med de institutionella förändring-
ar som regeringskonferensen har att ta upp. Detta är saker som faktiskt
redan i dag ligger i EU:s egen beslutsmakt. Det handlar mer om politis-
ka och andra saker som måste förändras än att just stadgan behöver
förändras.
Det finns en sak som jag tycker är viktig när man ser i perspektivet
med en utvidgning i fråga om Central- och Östeuropa. Jag räknar in
Baltikum i begreppet Central- och Östeuropa. Jag tror att det är av
svenskt intresse att alltid ha den definitionen. När EFTA-staterna allt-
mer växte samman med EU skedde det på det ekonomiska området. Vi
kom att trycka oss intill, och så småningom integrera oss med, EU -
eller dess föregångare - medan vi höll viss distans på det politiska
området.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
69
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
70
I det här fallet har vi ett problem av delvis motsatt karaktär. Det
kommer att ta lång tid för åtskilliga av dessa länder att fullt ut kunna
medverka i den ekonomiska integrationen, frihandeln och den inre
marknaden. Men på det politiska området är man oerhört intresserad av
att komma in snabbt. Därför bör man nog fundera en del över strategin.
En möjlig sådan kan vara att tillåta medlemskap på ett relativt tidigt
stadium men att det skall vara långa övergångstider på det ekonomiska
området. På så sätt skulle just dessa länder ges möjlighet att redan på
ett tidigt stadium finnas med i samarbetet vad gäller det politiska områ-
det, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, framväxten av
den gemensamma brottsbekämpningen, som ju är en central fråga,
miljöpolitiken och många andra områden. Sedan får de lösa en del av
sina problem under långa övergångstider.
Jag tror att det efter förhandlingarna kan vara möjligt med ett snart
medlemskap för dessa länder även om det, precis som Mats Hellström
utförligt beskrev, finns svårigheter som kanske kan ta upp till ett de-
cennium att komma till rätta med.
Anf. 37 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! De problem som Göran Lennmarker tar upp är verkliga
och måste lösas. Inom EU har man redan nu startat det som man kallar
en politisk dialog. Sedan i höstas bjuder man in utrikesministrarna från
de länder som har Europaavtal, dvs. Öst- och Centraleuropas länder, till
politiska överläggningar. Vi hoppas att detta så snart som möjligt också
skall gälla Baltikums länder. Man berör bl.a. just de frågor som Göran
Lennmarker tog upp. Frågan om internationell brottslighet var t.ex. en
viktig fråga när ett sådant här möte mellan utrikesministrarna hölls i
november förra året.
Den politiska dialogen har man alltså redan satt i gång. Den måste
intensifieras. Den förekommer ju av och till. Vid toppmötena i Essen
hade man ett särskilt möte tillsammans med statsministrarna från Öst-
och Centraleuropa som både handlade om ekonomi och om säkerhets-
politik. Detta gäller också på fackministernivå. Jag håller med Göran
Lennmarker om att den politiska dialogen är utomordentligt viktig.
En del grupper i de östeuropeiska länderna föreställer sig att det på
ett enkelt sätt går att få ett medlemskap och att de sedan kan göra den
svåra ekonomiska anpassningen efteråt. Så får det inte bli. Det kan låta
attraktivt. Jag är rädd att man i dessa länder kommer att bedra sig, att
det inte kommer att bli så här. Då kan man hamna i en besvärligare
situation längre fram. Men, som sagt, det är glädjande att många östeu-
ropeiska länder redan har påbörjat vad de förstår att man måste göra,
nämligen en ekonomisk förändring i deras egna samhällen och en EU-
anpassning. Då måste vi också svara med att sänka våra tullar.
Anf. 38 GÖRAN LENNMARKER (m) replik
Fru talman! Jag är nog den förste att hålla med Mats Hellström just
i fråga om allvaret med att man påbörjar en EU-anpassning. Det är
viktigt att det finns en bestämd viljeinriktning och kanske också en
bestämd tidtabell för detta. Nu talar jag alltså om EU-anpassningen i de
central- och östeuropeiska länder som önskar bli medlemmar i den
europeiska unionen.
Förhandlingarna om Europaavtal, associationsavtal, är förhopp-
ningsvis färdiga ganska snart. Vi kan tänka oss en situation i sommar
då tio länder i Central- och Östeuropa, från Estland i norr till Bulgarien
i söder, är associerade medlemmar. Då kan man ganska snabbt föra in
perspektivet med ett tidigt medlemskap där man just beaktar nödvän-
digheten av att den interna ekonomiska omstruktureringen påbörjas,
som Mats Hellström mycket förtjänstfullt höll fram.
Vissa länder har som sagt gjort detta. Så det handlar inte om någon
motsatsställning. Jag tror att det vore klokt av den svenska regeringen
att överväga detta i det skede när man har uppnått det första steget,
nämligen Europaavtal. Det vore naturligtvis kontraproduktivt att ta upp
det nu. Den uppfattningen delar jag helt.
Anf. 39 HELENA NILSSON (c) replik
Fru talman! I mitt anförande ställde jag två frågor till utrikeshan-
delsministern. Jag upprepar dem, eftersom jag inte har fått något svar i
själva anförandet.
Den första frågan var: Står socialdemokraterna bakom det förslag
som har framförts i EU-parlamentet av en socialdemokratisk parlamen-
tariker om upphävandet av vetorätten i det utrikes- och säkerhetspoli-
tiska samarbetet inom EU?
Den andra frågan var: Varför har den svenska riksdagen i dag inte
fått någon redogörelse för den svenska regeringens riktlinjer för EU-
politiken? Det som har framkommit i statsrådets anförande gäller just
utvidgningen i fråga om Central- och Östeuropa. Det är bra, men det
finns många andra områden som vi skulle behöva riktlinjer för, så att
det inte uppstår en villrådighet inför regeringskonferensen 1996.
Anf. 40 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Vad gäller den första frågan finns det inget skäl att
frångå den uppfattning som vi har haft tidigare, nämligen att man be-
träffande den andra pelaren samarbetar mellanstatligt och alltså grundar
sig på vetorätten. Jag har ingen annan uppfattning om detta än den som
jag har haft tidigare.
När det gäller den andra frågan kan jag säga att vi har en något an-
nan organisation än vad det finska parlamentet har. Det är riksdagen
själv som bestämmer hur man organiserar sitt arbete. Den 14 december
hade vi t.ex. en diskussion då jag redovisade den svenska regeringens
prioriteringar inför EU-arbetet. Jag presenterade dem ganska utförligt
då och har också gjort det vid andra tillfällen.
Såvitt jag vet för den finska riksdagen en debatt om detta nu. Av
riksdagens uppläggning har jag förstått att man i dag önskar en utrikes-
och handelspolitisk debatt. Därför har jag i mitt inlägg anmält att jag
vill tala om svensk handelspolitik. Jag tycker faktiskt att det är väsent-
ligt att vi diskuterar den frågan mer än vad vi brukar göra.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
71
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
72
Vi har också talat med talmannen. Det vore bra om vi fick till stånd
en renodlad EU-diskussion i riksdagen, men i det här fallet är vi ganska
mycket i riksdagens händer.
När det gäller 1996 års regeringskonferens bör vi från regeringens
sida och från oppositionens sida ha en fortlöpande diskussion och utby-
ta uppfattningar och värderingar med varandra. Sedan hoppas jag att
den parlamentariska kommitté som nu skall börja sitt arbete kommer att
ge ett underlag för en fyllig debatt i hela Sverige när vi närmar oss de
tidpunkter då det är aktuellt att lägga fram våra positioner.
Till dem som har sagt att det är bråttom vill jag säga att det inte är
det. Regeringarna kommer att lägga fram sina positioner rimligt sent i
den här processen. Det är en helt annan sak att man i Europaparlamen-
tet, i kommissionen, gör sina utspel.
Vi har all anledning att inte göra om det misstag som gjordes i Ma-
astrichtprocessen. Regeringen bör inte hastigt binda upp sig för en linje
som sedan, oförankrat, drivs igenom, så att förhandlingsresultatet sena-
re blir ifrågasatt. Detta blev fallet för många länder som berördes av
Maastrichtavtalet. Vi har all anledning att föra en diskussion kring detta
och att ta den tid på oss som behövs för att vi i Sverige skall kunna föra
en öppen och demokratisk debatt.
Man kan inte både äta upp kakan och ha den kvar. Man kan inte bå-
de säga att det är fel av regeringen att inte nu lägga fram på bordet hur
det skall vara och sedan instämma i att det är bra med en parlamenta-
risk debatt, att det är bra att vi i Sverige kan få tid för en fyllig diskus-
sion i vilken många människor kan delta, innan regeringen tillsammans
med riksdagens EU-nämnd låser den svenska positionen. Min bedöm-
ning är att vi har god tid på oss för att föra en sådan debatt.
Anf. 41 HELENA NILSSON (c) replik
Fru talman! Jag tillhör inte dem som säger att den parlamentariska
kommittén kommer för sent. Jag välkomnar den. Jag tycker att det är
ett viktigt initiativ från regeringens sida, inte minst för att stimulera till
ett fortsatt intresse hos svenska folket för att vara med och påverka och
ge sina synpunkter på hur det fortsatta arbetet skall se ut.
Statsrådet har emotsett en utrikes- och handelspolitisk debatt i
kammaren, och det är bra, men det har i EU-debatten förekommit in-
lägg som har berört också andra områden än bara handelspolitiken.
Detta gäller inte minst önskemål om nationella hållningar på olika
områden som ligger inom EU:s ansvarsområde. Enligt mitt sätt att se
hade det varit önskvärt med riktlinjer från regeringen också i det arbe-
tet.
Anf. 42 KENNETH KVIST (v) replik
Fru talman! Liksom Helena Nilsson önskar jag att Mats Hellström i
sitt anförande hade diskuterat en strategi för Sverige i EU i framtiden.
Om detta fick vi inte höra något, och utrikeshandelsministern har också
förklarat att han ansåg att vi i dag skulle diskutera handelspolitik. Så då
får vi kanske nöja oss med det, tyvärr.
Jag vill ta upp två saker.
Den ena är att handelspolitiken på ett väldigt uppenbart sätt visar
hur EU inskränker vår suveränitet. Nu skall EU-kommissionen sköta
förhandlingarna som avgör hur det blir med våra tullar gentemot andra
länder, och vi får då snällt försöka påverka kommissionen så att den
agerar så att det går någorlunda i den riktning som vi vill. Jag tycker att
detta är ett slående och tydligt exempel på hur suveräniteten inskränks,
och det är bra att detta blir klargjort, vilket det också blev genom Mats
Hellströms inlägg.
Det andra jag vill ta upp är en fråga som rör handelspolitiken mer i
allmänhet. I långa stycken kan jag dela Mats Hellströms uppfattningar
om bl.a. frihandel mellan stater. Men det finns en aspekt som för något
årtionde sedan diskuterades mycket men som nu inte diskuteras alls och
som jag efterlyser i de här sammanhangen, nämligen frågan om de stora
transnationella bolagens makt över världshandeln.
En tredjedel av världshandeln är internhandel i stora monopol och
koncerner, och dessa kan påverka väldigt mycket av bytesrelationer och
prisrelationer. Men det finns ett moment som ofta glöms bort, nämligen
hur man skall bekämpa de här storföretagens makt över den internatio-
nella handeln för att vi i verklig mening skall kunna få en fri handel.
Anf. 43 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Kenneth Kvist efterlyser synpunkter på regeringens
EU-politik. Han har uppenbarligen då inte lyssnat till utrikesministerns
utrikesdeklaration, som ju är huvudpunkten i dagens debatt. Där tas
förvisso viktiga principer för regeringens EU-politik fram. Jag får där-
för hänvisa Kenneth Kvist till att ta del av vad utrikesministern har
sagt.
Det Kenneth Kvist säger om de multinationella företagen är alldeles
riktigt. När de multinationella företagen först diskuterades på 60- och
70-talet talade man, som Kenneth Kvist också gör, om att en tredjedel
av världshandeln är internhandel.
Sedan dess har, därutöver så att säga, produktionssystemet genom
den tekniska utvecklingen förändrats dramatiskt. Både multinationella
företag och andra företag lägger nu ut delar av sin produktion i många
länder, och de har sedan möjlighet att sammanfoga produktionen till ett
system, en produkt, i något land. Det kan t.o.m. vara så att man tror att
produktionen har försvunnit från något land men att i själva verket
viktiga delar av produkten tillverkas där medan sammanfogningen sker
någon annanstans.
Det är alltså fråga om ett globalt produktionssystem, vilket skapar
ytterligare problem utöver de problem som Kenneth Kvist nämner och
som jag håller med om är betydande problem inte bara för världshan-
deln utan också för sysselsättningen, för staters möjligheter att påverka,
osv. Som jag sade i mitt anförande är det just därför väsentligt att frå-
gor om investeringsregler och konkurrensregler ingår bland det som vi
kommer att diskutera i den nya världshandelsorganisationen.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
73
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
Anf. 44 KENNETH KVIST (v) replik
Fru talman! Det utrikeshandelsministern säger i den senare delen av
sitt inlägg låter ju lovvärt.
Jag har naturligtvis tagit del av vad utrikesministern har sagt om
EU. Är dessa ytterst allmänna och knapphändiga positionsmarkeringar
regeringens ståndpunkt så lämnas för närvarande mycket öppet, efter-
som de synpunkter som framfördes var ganska obestämda och magra.
Anf. 45 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Jag hävdar bestämt att dessa ståndpunkter varken är
magra eller obestämda. Det är mycket tydligt uttryckta värderingar som
framförs i regeringens utrikesdeklaration.
Kenneth Kvist menar uppenbarligen att regeringen i detalj skall
precisera ett antal punkter som skall vara den svenska positionen inför
1996. Det är uppenbarligen det han menar. Då kan han inte samtidigt
eftersträva en demokratisk debatt i landet. Man måste bestämma sig för
om det är viktigt att vi i Sverige tar tid på oss för att låta partier, opini-
onsgrupper, såväl de som har varit kritiska mot EU-medlemskap som
de som har varit positiva, och intresseorganisationer ge synpunkter till
Kenneth Kvist i EU-nämnden och till hans parti och till mig som rege-
ringsrepresentant innan vi, regeringen och riksdagens EU-nämnd, till-
sammans bestämmer oss för vilken som skall bli den svenska positio-
nen i den förhandlingen.
Anf. 46 RAGNHILD POHANKA (mp) replik
Fru talman! Jag talade i mitt anförande om hotet från EU i dag. Hur
skulle det då bli för de länder i syd och öst som fortfarande står utanför
om ytterligare åtta eller tio länder går med i EU? Funderar man kanske
på att också ta med hela Ryssland, ända bort till Vladivostok? Genom
historien har alla alltför stora unioner sönderfallit. Man kan tänka på
Djingis khan, romarväldet, Storbritannien och nu senast öststaterna.
Med samma vältalighet som vissa - ja, inte jag förstås - tidigare
använde för att få med Sverige i EU talar man nu för att öststaterna
skall komma in i EU. EU har fått hybris. Högmod går ju före fall. Det
går knappast att ha ett sådant nära samarbete med många länder. Sam-
arbete och handelsavtal och sådant kan man ju ha med hela världen.
Men att föra in så stora områden i en union blir ett hot mot både Japan
och USA. Det är väl bättre med ett samarbete mellan likvärdiga stater.
Jag vill också ställa en fråga. Ungefär 50 % av EU:s sopor dumpas i
u-länderna, samtidigt som vi utarmar dem på råvaror genom ganska
dåliga handelsavtal med Loméländerna. Finns det några tankar om vad
vi skall göra åt det?
EU är ju egentligen betydligt mer protektionistiskt än vad Sverige
var. När man tar in råvaror från u-länderna har man mycket låga tullar,
men tullarna på färdiga industrivaror är på upp till 25 %. Det är väl inte
ett handelsutbyte på lika villkor?
Vi har ingen egen röst längre. Vi har t.ex. ingen egen röst vid det
stora toppmötet i Köpenhamn. Det har alltså blivit som vi trodde innan.
74
Anf. 47 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Jag har förvisso synpunkter på protektioni smen. Jag
tillhör också dem som är kritiska mot delar av EU:s handelspolitik.
Men jag tycker inte att de exempel Ragnhild Pohanka tog upp var så
väl valda ur hennes egen synpunkt. Miljöpartiet i Sverige är ju i så fall
mer protektionistiskt än både EU och den svenska regeringen på just de
områden där u-länderna vill få tillträde till våra marknader, nämligen i
fråga om jordbruksvarorna.
Det är vidare just inom EU som man har tagit de första internatio-
nella iniativen, i varje fall som jag känner till, för att förhindra dump-
ning av sopor i u-länderna. Man har i EU fått i gång en reglering som
ur vår synpunkt är positiv.
Jag tror i motsats till Ragnhild Pohanka att det bästa sättet att med-
verka till att det som Östeuropas befolkningar demokratiskt har uttryckt
att de vill, nämligen få sin demokrati stabiliserad och få delta i en mo-
dern ekonomi, är vad också just de önskar, nämligen förberedelser för
ett medlemskap i EU. Jag tror att det är en bättre väg än att vi skärmar
av oss från Östeuropas länder.
Då kommer självfallet den, som jag tycker, fullt legitima fråga som
Ragnhild Pohanka ställer: Kan ett samarbete mellan så många stater
utvecklas utan att spricka? Jag tror att det har möjlighet att göra det just
därför att EU till skillnad från de flesta imperier, som Ragnhild Pohan-
ka sade, har haft förmågan att kombinera nödvändig gemensam politik
med respekt för minoriteter och för uttryck från olika kulturer, olika
regioner och olika länder. Det är i den balansgången mellan gemen-
samma centrala beslut och en respekt för det lokala som EU:s politik
alltid har funnits. När den tippar över åt det ena hållet är det farligt. Då
kan det bli en centralisering som gör att projektet spricker. Också om
den tippar över åt det andra hållet kan det bli farligt, en sådan anarki att
politiken förlorar mot marknaden. Därför är den här balansgången
alltid mycket viktig. Jag tror att EU är en av de mest mogna samarbets-
former som har funnits i historien när det gäller att klara denna balans-
gång.
Anf. 48 RAGNHILD POHANKA (mp) replik
Fru talman! Vad gäller minoriteter vill jag säga att det t.ex. inte i
någon av EU:s alla grundlagar finns ett ord om urbefolkningar. Det är
ganska allvarligt. Det kan därför bli problem om man tar in flera länder
med olika urbefolkningar. Det finns inte många sådana inom EU, möj-
ligen bara samer och basker.
Jag tycker inte heller att Miljöpartiet är mer protektionistiskt än EU.
Det skulle vara en stor nyhet för mig.
Jag vill också fråga om principen om konsensus -1. Vad är det som
har föranlett Maj-Lis Löövs uttalande om att ta bort vetot och Göran
Lennmarkers uttalande om att detta skulle vara lämpligt? Finns det
stora krafter som arbetar för detta? Man har befarat att när vi kommer
fram till 1996 kommer ett veto från ett litet land inte längre att gälla,
t.ex. i försvarspolitiken eller beträffande en monetär union.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
75
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
Anf. 49 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Jag vet inte om Ragnhild Pohanka har lyssnat på den
debatt som Lena Hjelm-Wallén här i dag har fört med Carl Bildt. Den
borde ha givit ett tydligt svar på denna fråga.
När det gäller minoritetsspråk och minoritetskulturer tror jag - jag
kan ha fel - att det är i få delar av världen som minoritetsspråk har en
så stark ställning som i EU, där man faktiskt också uppmuntrar minori-
tetskulturer. Det är ofta nationalstater som är hotet mot minoritetskultu-
rer.
Se på debatten i Sverige om samerna kontra den svenska regeringen
historiskt sett, t.ex. om lappfogdarna! Däremot kan det i ett större regi-
onalt samarbete vara fullt möjligt att en minoritetskultur får större möj-
ligheter att blomma än i en kanske hård konfrontation med en ensam
nationalstat. Jag har för min del debatterat med svenska samer och är
ganska övertygad om att för det fall att hela Sapmi vore en del av EU,
skulle samernas ställning sannolikt vara ännu starkare.
Anf. 50 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Det måste föreligga ett misstag här i dag. På talarlistan
finns fyra rubriker: allmän utrikespolitik, EU, bistånd och övriga utri-
kespolitiska frågor. Jag uppskattade mycket utrikeshandelsministerns
exposé över världshandelns struktur och den klara principdeklarationen
om hur utvidgningen österut skall gå till, men Sverige var faktiskt en
del av den senaste utvidgningen, och det var principerna för den som
jag trodde att vi skulle diskutera i dag.
När jag då ställer ett antal frågor till Mats Hellström säger denne att
länderna bör ange sina positioner sent och att vi först skall ha en för-
ankringsprocess. Sedan hänvisar han i sitt svar till Kenneth Kvist till
utrikesdeklarationen, där EU-frågan upptar drygt en halv A 4-sida.
Jag kan urskilja fyra distinkta principer, och Mats Hellström säger
att det där finns tydligt uttryckta värderingar. Den första är att allmän-
hetens insyn i EU:s arbete måste öka. Den andra är att förväntningarna
om EU-medlemskap har en stabiliserande verkan men att effekten
naturligtvis är beroende av att samarbetet leder framåt. Den tredje är att
regeringen anser det väsentligt att det svenska ställningstagandet kan
grunda sig på en bred och offentlig debatt. Den fjärde är att medlems-
länderna tillsammans effektivare måste ta sig an frågor som arbetslös-
het, miljökris, ojämlikhet etc.
Jag menar att det är väsentligt att veta om Sveriges EU-ambassadör
har fått några principiella riktlinjer utöver detta. Är det detta som han
har fått i handen, är Sverige verkligen sent ute i processen. Det måste
väl ha tagits fram några förankrade principer.
Slutligen, fru talman, måste vi när gränser och tullmurar rivs ned,
med kraft bekämpa internationell kriminalitet och narkotikahandel. Det
är då ganska uppseendeväckande att regeringen föreslår att vi skall
spara 400 miljoner kronor på polisväsende, rättsväsende och tullväsen-
de. Är detta verkligen förenligt med en process som skall läka ihop
svenska folket inför framtiden i Europafrågan?
76
Anf. 51 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Jag tycker att det här är en onödig debatt om debatten.
Låt oss i stället tala om vad vi vill. Vad gäller debattens utformning är
det faktiskt riksdagen som beslutar hur sådana här debatter skall föras.
Vi har haft en diskussion med talmannen om att också ha en separat
EU-debatt, vilket jag tycker vore bra. Den debatt som nu förs är såvitt
jag förstår den traditionella utrikes- och handelspolitiska debatt som
hålls med utgångspunkt i en utrikes- och handelspolitisk deklaration.
Jag har anmält mig för att tala om handelspolitik i denna debatt, och jag
diskuterar gärna också ”andra EU-frågor” - vår handelspolitik är ju,
som Kenneth Kvist påpekade, numera även en del av EU-politiken. På
samma sätt är utvidgningsfrågan, där jag tog upp Östeuropautvidgning-
en, som jag betraktar som ett av de viktigaste EU-spörsmålen, både en
handelspolitisk fråga och förvisso också en EU-fråga.
Diskussionen om biktprocessen förs i riksdagens EU-nämnd, och
man har där också såvitt jag förstår kommit överens om hur den skall
föras. Jag vill till Mats Odell ställa frågan om han inte tycker att det är
en bra form. Det är också viktigt att vi är överens om formerna. Är det
eller är det inte bra att vi i Sverige skall ha en öppen diskussion, med
opinionsgrupper och intresseorganisationer, en diskussion där vi har
bett samtliga politiska partier att delta, innan vi bestämmer våra posi-
tioner? Eller skall vi ha en dubbelhet, innebärande att positioner hastigt
läggs fast, varefter debatten skall komma? Jag vill veta vilken inställ-
ning kds har på den punkten, eftersom det har litet att göra med på
vilket sätt som vi från regeringens sida kommer att föra en diskussion
med partierna. Är ni inte intresserade av den diskussionen?
Anf. 52 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Självklart tycker vi att detta är en bra process. Vi kriti-
serar inte processen utan den tidpunkt när den har startat. Vi vet att
många länder redan ligger långt framme, och jag har inget att invända
mot processen som sådan, utan min fråga är bara: Vilka principer och
prioriteringar skall vår EU-ambassadör hävda nu när denna biktprocess
är i gång? Dessa har vi ännu inte diskuterat i EU-nämnden. Vi har
diskuterat processen men inte vilka principer och prioriteringar som
Sverige där skall göra. Det var det som min fråga handlade om.
Jag menar inte att detta skall redovisas i dag. Jag frågar bara: Hur
har dessa principer och prioriteringar tagits fram och förankrats? Sedan
skall vi ha en öppen debatt, och efter den skall Sverige självklart lägga
fast sina positioner. Jag tror dock att regeringen är mycket sent ute när
det gäller att ta fram dessa mycket viktiga prioriteringar. När tåget
börjar rulla vill det till att man vet vad man vill och vart man skall.
Anf. 53 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Jag konstaterar att jag egentligen inte får något svar på
min fråga och att Mats Odell både äter kakan och har den kvar. Var den
kakan till slut hamnar får vi väl se.
Jag tror att Mats Odell har missförstått vad biktprocessen handlar
om. Den innefattar att fråga länderna om deras erfarenheter av Ma-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
77
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
astrichtprocessen. I Sverige förankras den processen - som vi givetvis |
mar under kort tid - med riksdagens EU-nämnd, och man har där
|
Utrikespolitisk debatt |
kommit överens om hur det skall gå till. |
|
EU |
Anf. 54 SVEN BERGSTRÖM (c) Fru talman! Den 1 januari i år blev Sverige, som ett resultat av Det mest allvarliga är dock den debatt som vi nu redan har fått i Att förra utrikesministern Margaretha af Ugglas talade på det sättet Skulle det här vara riktigt, kan inte regeringens allmänna deklara- Ännu mer illavarslande tycker jag att det är när Maj Britt Theorin i Jag vill gärna ha besked av Mats Hellström, om han är beredd att Fru talman! Jag tror att de flesta både i den här kammaren och i Jag tycker att det är bra och välkomnar att statsrådet Mats Hell- |
78
Det låter utomordentligt bra, om det finns en substans i det här talet,
om Mats Hellström och regeringen är beredda att medverka till att
möjliggöra en sådan här debatt. I det sammanhanget tycker jag nog att
spåren är litet förskräckande från höstens EU-omröstning. I den debatt
och det kampanj arbete som föregick folkomröstningen kunde ja-sidan
enligt flera undersökningar, både före och efter omröstningen, mobili-
sera åtminstone tio gånger så stora resurser för sin debatt och opini-
onsbildning, jämfört med nej-sidan, trots att staten vid det tillfället gick
in med hyggligt med pengar för att inte obalansen skulle bli ännu värre.
När nu regeringens företrädare talar om vikten av en allsidig, bred
och öppen debatt, inställer sig naturligtvis omedelbart frågan: Avser då
Mats Hellström att ge förutsättningar för en sådan debatt genom att se
till att den halva av svenska folket som faktiskt röstade nej kan komma
till tals på rimliga villkor? En viktig förutsättning för detta är i så fall
att medverka också till att alla parter får delta i debatten, inklusive den
EU-kritiska opinion som finns i det här landet och som inte förefaller
att ha blivit mindre sedan folkomröstningen.
I budgetpropositionen bilaga 2, s. 4, säger regeringen att Sveriges
medlemskap i EU får vittgående konsekvenser för arbetet i hela den
svenska statsförvaltningen, framför allt i regeringskansliet, och det kan
jag förstå. Häromdagen hörde jag att bara till Kommunikationsdepar-
tementet kommer det in ca 50 dokument varje dag i EU-frågor. Då kan
man förstå att det kräver resurser.
Nya kunskaper och stora resurser behövs för att kunna nära följa
verksamheten i EU och ta ställning löpande. Enligt vad jag förstått,
kommer kompletteringspropositionen att föreslå anslag till den här
verksamheten. Jag menar att det är en plikt för regeringen att också
lämna förslag till pengar som möjliggör för organisationer som är EU-
kritiska eller motståndare till EU-medlemskap att bedriva aktivt opini-
onsarbete, så att EU-debatten kan bli så bred och allsidig som möjligt.
Det är ett anständighetskrav, om man menar något med det man säger
om en allsidig debatt i EU-frågorna.
Jag skulle önska att Mats Hellström kunde redogöra något för hur
han har tänkt sig att säkra just denna allsidiga breda debatt, där också
EU-kritiker kan komma till tals på rimliga villkor, att han här i kamma-
ren i dag kunde åtminstone ge en antydan om vad han är beredd att
föreslå.
Anf. 55 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Fru talman! Det ställdes två konkreta frågor.
När jag offentliggjorde regeringens parlamentariska kommitté tog
jag upp just det som Sven Bergström efterlyser, nämligen att det är
viktigt att den opinion som har varit kritisk mot medlemskap i EU och
den opinion som i dag vill delta i EU:s förändring, vare sig det är från
kritiska eller positiva grunder, skall kunna göra det och att vi skall
aktivt uppmuntra till en debatt där kritiker verkligen deltar.
Jag har också talat om formerna för detta, om de instruktioner som
den parlamentariska kommittén kommer att få och hur den skall arbeta
så att den ger möjlighet för publicerande av skrifter, för hearings och
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
80
för inlägg från opinionsgrupper, fria debattörer, partier och andra som
vill framföra sina uppfattningar, att de kommer på bredden. Det är vår
definitiva avsikt med den parlamentariska kommitténs arbete.
Låt mig konstatera en sak som inte är så konstig. Det är väl inte alls
märkligt att vi efter bara drygt en månads medlemskap fortfarande inte
riktigt orienterar oss i den här nya EU-världen. Det är kanske naturligt
att man får den typ av frågor som just ställdes. Så har Maj Britt Theorin
sagt och så har Maj-Lis Lööw sagt i EU-parlamentet och så har frans-
männen sagt - hur skall vi ställa oss när länder har olika uppfattningar?
Ja, vi är nu med i ett system som för oss kanske är litet främmande,
där det finns olika kraftfält. Sverige är ett kraftfält, vi som representerar
Sveriges regering och Sveriges riksdag. Ett annat kraftfält är kommis-
sionen. Ett tredje kraftfält är Europaparlamentet. Vi kommer inte - i
varje fall inte i vårt parti och jag tror inte heller i Centerpartiet - att
vara monolitiska.
Jag tror inte alls att vi kommer att få lyssna till och uppleva att
Centerpartiets företrädare i Europaparlamentet talar med exakt samma
tunga som Sven Bergström. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om
så skedde, för så är det inte för något av de andra medlemsländerna,
och det är litet ovant för oss.
Europaparlamentet kommer att ha sina mycket bestämda uppfatt-
ningar, som säkert kommer att drivas av företrädare för olika parti-
grupper och som säkert kommer att skära mot en del av vad vi här i
Sveriges riksdag tycker. Det är ju det som EU är uppbyggt på, olika
kraftfält där det skall finnas en balans.
Jag är övertygad om att kommissionen kommer att föra fram upp-
fattningar som gör att det här i Sverige kommer att hävdas att man har
låst sig si eller så, medan det i själva verket är en grupp inom EU som
vill verka för nya befogenheter på det ena eller andra området.
Jag vill inte säga detta ironiskt, inte på något sätt, men det här är
någonting som är nytt för oss. Det är naturligt och något som vi kom-
mer att få leva med.
Anf. 56 SVEN BERGSTRÖM (c) replik
Fru talman! Det lät bra en hel del av det Mats Hellström sade in-
ledningsvis om att säkra en allsidig debatt. Men han undvek att ge
några konkreta besked, om han också är beredd att anslå några pengar
eller om han avser att låta det gå som i höstas, att de stora starka orga-
nisationerna som vill ha mera union, som vill ha mera federalism, som
kanske vill ha försvarssamarbete, gemensamt försvar och sådana saker,
skall få dominera debatten totalt.
Är Mats Hellström beredd att föreslå att pengar avsätts också till de
mera fattiga folkrörelsebaserade organisationer, föreningar och studie-
förbund som vill ta del i debatten? Jag hoppas att man kan tolka Mats
Hellström så att det betyder också pengar, inte bara vackra ord.
Som svar på den andra frågan, om att Maj-Lis Lööw är ute och sur-
rar om att vetot kan avskaffas, raljerar Mats Hellström och säger att vi
inte skall vara så monolitiska. Men det här är ju en ytterligt central
fråga.
Många människor röstade säkert ja i EU-omröstningen i höstas, där-
för att man hade fått försäkringar om att vetot gäller - vi kan alltid
blockera det ena och det andra. Nu går ett f.d. statsråd ut i EU-
parlamentet och talar om att vetot inte var så viktigt! I Svenska Dag-
bladet i dag kan vi också läsa att Tyskland nu vill avskaffa vetot, och
andra har sagt samma sak tidigare.
Det är ändå uppseendeväckande att Socialdemokratiska partiet har
representanter i EU-parlamentet som i centrala frågor, bara någon må-
nad efter att Sverige har blivit medlem, avviker så fundamentalt från en
viktig linje.
Anf. 57 PETER ERIKSSON (mp)
Fru talman! Rubriken för debatten är EU. Jag måste säga som Mats
Odell sade tidigare, att det är mycket beklagligt att Mats Hellström
försöker smita ifrån dagens viktiga EU-debatt genom att börja prata om
WTO helt oanmält. Jag tar gärna en diskussion om WTO senare, men
dagens debatt har rubriken EU.
Bortom all retorik och välvilja ser jag två tydliga tendenser som
markerar vägen för Sverige i den europeiska unionen. Den ena är att
Sverige krymper. Sverige isolerar sig, kryper ihop i vårt nordliga hörn
och blir allt mindre. Den andra är att demokrati inte längre är lika vik-
tigt. Vi har numera inte riktigt tid och ork med demokratiska be-
slutsprocesser.
Sverige krymper. För något år sedan lades 10 ambassader och kon-
sulat ned. I årets socialdemokratiska budget planeras för nedläggning
av ytterligare 15. I EU:s varma famn behöver vi tydligen inte några
beskickningar i Amman, Jeddah, Kinshasa, Lima, Los Angeles, Py-
ongyang, Sydney, Tripoli, Wellington m.fl.
Vad rör oss konflikterna i Mellanöstern eller Korea eller fattigdo-
men i mellersta Afrika och Latinamerika? Vi har ju våra budget-
problem att tänka på. Som ett obetydligt län i utkanten av en stormakt
kan vi ju passa på att spara. EU planerar ju ändå att bygga upp en egen
utrikesförvaltning. Är det så man tänker på Finansdepartementet och på
Rosenbad?
Svenska utlandsbeskickningar är inte bara en förutsättning för att vi
skall kunna bedriva en självständig utrikespolitik. Många är de männi-
skor som har svenska diplomater att tacka för sina liv. Jag skall bara
nämna ett namn, Harald Edelstam, som gjorde en ovärderlig insats
under kuppen i Chile 1973.
U-landsbiståndet minskar, stödet till Östeuropa skärs ned, flykting-
politiken hårdnar. Vi har ju egna problem att tänka på. Mats Hellström
och Lena Hjelm-Wallén - är det så man resonerar i regeringen?
Sverige krymper. Jag tycker att allting pekar på att vi redan nu för-
bereder oss för att EU helt skall ta över utrikespolitiken. För mindre än
ett halvår sedan skröt Pierre Schori om dubbla veton i utrikes- och
säkerhetspolitiken i EU. Nu tycks socialdemokraterna vara villiga att
släppa ifrån sig det enda halmstrå till vetorätt som man har. Alltid ger
det någon besparing i statskassan.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
EU
6 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
För moderaterna går allt detta bara alltför sakta. I den Bildtska re- |
självständiga svenska säkerhetspolitiken under detta århundrade kan
|
Utrikespolitisk debatt |
också följaktligen enligt honom betecknas som nationalism. Att fortsät- |
|
EU |
framför fred. Denna inskränkta och antiintellektuella hållning borde Sveriges riksdag är helt överspelad i den nya sköna unionen. Vi får Det här är två tydliga men tråkiga tendenser som kantar den väg vi Jag vill avsluta med att säga att jag anser att en självklar utgångs- |
|
Bistånd |
Bistånd Anf. 58 BERTIL PERSSON (m) Fru talman! Det finns anledning till en betydande optimism när det Låt oss se på situationen i världen. I Stillahavsasien bor 40 % av u- |
82
Går vi vidare till Sydasien finner vi där 30 % av u-landsbefolk-
ningen. De får 5 dollar per invånare i bistånd. Där sker en svag men
ändå begynnande stabil tillväxt, där vi dock kan ifrågasätta uthållighe-
ten. Dessa länder har varit hämmade av en feodalism och en demokra-
tisk socialism som har lett till vad många kallar the Hindi rate of
growth.
I Mellanöstern och Nordafrika bor 6 % av u-världens befolkning.
De har det högsta biståndet per capita i världen, 40 dollar per invånare.
I många av länderna finns stora resurser, framför allt intäkter från olje-
export. Utvecklingen är svag. Inte minst i Egypten har den arabiska
socialismen och den muslimska utvecklingsfientligheten lett till att det
inte sker någon minskning av antalet fattiga i regionen.
I Afrika söder om Sahara bor 14 % av u-världens befolkning. Bi-
ståndet är 35 dollar per invånare. Där sker en stor ökning av antalet
fattiga. Dessa länder har ett tungt kolonialt arv. De har en fixering vid
statsstyrning. De har varit offer för en afrikansk socialism. Ett dilemma
i sammanhanget är att Sydafrika, som ekonomiskt har varit den domi-
nerande kraften, har hämmats av rasförtrycket och att majoriteten av
invånarna inte har kunnat bidra till utvecklingen av sitt land och av
regionen.
Om vi går vidare till Latinamerika, där Pierre Schori har valt att va-
ra i dag i stället för här - han är i Costa Rica, sägs det - kan man kon-
statera att 10 % av u-världens befolkning bor där. Biståndet är 11 dol-
lar per invånare. Det handlar i många fall om tidigare mycket rika län-
der som under mellankrigstiden tillhörde världens rikaste länder, men
där en statsfixering och ett försök att skydda ekonomin med höga tull-
murar har gjort att man har fått en fattigdomsutveckling som har varit
mycket uttalad. Här har man i väldigt mycket kopierat utvecklingen i
Stillahavsasien, och det har gjort att det som en gång i tiden betraktades
som en skuldbomb för egentligen hela världsekonomin nu i många fall
har blivit en magnet för det internationella kapitalet.
Man kan alltså konstatera att åtskilliga länder vid det här laget har
visat att man på en generation kan gå från absolut fattigdom till relativt
välstånd. Det går på 20-30 år. Det gäller att i biståndsarbetet försöka ta
upp mycket av det arbete man har gjort i de länder som har lyckats.
Man kan konstatera att 68 % av u-landsbefolkningen nu bor i länder
som har en snabbt växande ekonomisk utveckling. Man kan också
konstatera att det pågår ganska stora kapitaltillflöden till många av
länderna i u-världen. Kapitaltillflödena svarar mot 5 % av deras samla-
de ekonomi. En fjärdedel av detta är bistånd.
Vad kan vi göra för att hjälpa utvecklingen i u-världen? Det vikti-
gaste är naturligtvis att vi öppnar våra marknader för fri handel. Deras
handel är tio gånger större än deras bistånd - mer än så, t.o.m. Att
skapa frihandel är alltså den allra viktigaste insats vi kan göra för u-
världen.
Det är också oerhört viktigt att bygga upp och hjälpa till att stödja
den framväxande demokratin, rättssamhället och respekten för mänsk-
liga rättigheter och att hjälpa till att bygga upp marknadsekonomin,
vilket är oerhört viktigt för småföretagen. De skall i många fall suga
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
83
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
upp de växande befolkningarna när jordbruket inte kan klara försörj- |
hjälpa till att bygga upp institutionerna för rättssamhället, marknadse-
|
Utrikespolitisk debatt |
konomin och demokratin. Det är också viktigt att ge ett humanitärt bistånd. Med det menar vi |
|
Bistånd |
ett bistånd som inte går via regeringarna utan når direkt ut till invånar- Det gäller att bygga upp en basal utbildning inte minst för kvinnor. Det gäller att stödja infrastruktur, och då alldeles speciellt den del Det gäller vidare att hjälpa till med basal sjukvård, men däremot Det gäller också att i detta bistånd bevaka jämställdheten och att se När det gäller skuldproblematiken, som ofta diskuteras, kan man Jag tror att det är viktigt att hitta rätt effektivitetsmål när vi diskute- Vi säger nej till Super-SIDA och menar att det finns en fara för att Däremot tror vi att det är viktigt med ett oberoende utvärde- När det gäller det multinationella biståndet menar vi att Världsban- Vi tycker också att det är angeläget att vi är beredda att ompröva |
84
Sammanfattningsvis är vår uppfattning att bistånd skall vara oljan i
motorn och inte bensinen i tanken.
Anf. 59 INGBRITTIRHAMMAR (c)
Fru talman! Biståndet till internationellt utvecklingssamarbete är en
av de viktigaste och mest konkreta delarna i den svenska utrikespoliti-
ken. Motivet är självfallet solidaritet med människor som lever under
mycket sämre förhållande än vi, men det handlar också om nödvändig-
heten av att bidra till att lösa centrala internationella grundproblem vad
gäller denna jords överlevnad.
Världsfattigdomen är ett sådant internationellt grundproblem. Stora
delar av världens befolkning ges i dag inte möjlighet att göra en pro-
duktiv arbetsinsats på grund av världsekonomins utformning. Detta är
ett oerhört slöseri med mänskliga resurser.
Utan en någorlunda rättvis värld kommer vi aldrig att få fred på
jorden. Fattigdom och orättvisor leder till motsättningar och konflikter.
De leder till flyktingströmmar, terrorism, etniska och sociala konflikter
och, som sagt, i värsta fall krig. Fattigdom och orättvisor är därför
grunden till den andra internationella uppgift som måste lösas: freden.
Det tredje grundproblemet är förstörelsen av vår miljö och slöseriet
med naturresurser. Vi ser det i skogsskövling, ökenutbredning, jord-
förstörelse, övergödning, vattenföroreningar, avfallsberg m.m. Orsaken
till detta är både västvärldens överkonsumtion och den utbredda misä-
ren i tredje världen.
Biståndsbehoven är oerhört stora i världen - mycket större än vad
som kan tillgodoses över den svenska statsbudgeten. Det är därför helt
orealistiskt med en behovsanpassad dimensionering av biståndsansla-
get. Vi tvingas i stället att politiskt sätta upp ett mål för biståndsansla-
gen, och vi har i princip fastställt ambitionsnivån till 1 % av BNI. Den-
na enprocentsnivå övergavs vid krisuppgörelsen med Socialdemokra-
terna 1993, även om det slogs fast att enprocentsmålet skulle återupp-
rättas så snart som det var ekonomiskt möjligt. Nu fortsätter Socialde-
mokraterna att minska biståndsanslagen mer än vad vi inom Centern
kan ställa oss bakom. Dessutom anser vi att det är fel att belasta bi-
ståndsanslagen med asylkostnader i Sverige.
Fru talman! Centern har länge kritiserat den dominerande roll som
landprogrammen haft inom biståndet. Enligt vår uppgift bör tonvikten i
biståndsprioriteringarna ligga vid vilka problem vi vill försöka lösa.
Landvalen får sedan bli beroende av var problemen uppträder och var
vi har de bästa förutsättningarna att göra en insats.
Vi vill stärka FN-systemets roll i utvecklingsarbetet och ge ytterli-
gare medel till FN:s utvecklingsprogram, UNDP, UNICEF, Världs-
livsmedelsprogrammet, Flyktingkommissarien och FN:s narkotikabe-
kämpning för att nämna några.
Arbetet för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och konflikt-
lösning är i dag viktigare än någonsin. Det är därför inte rimligt, tycker
vi, att den svenska ambitionsnivån sänks på dessa områden. Det är
absolut nödvändigt att kunna stödja de mänskliga rättighetsorganisatio-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
85
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
86
ner som arbetar i länder där förtrycket är stort. Jag tänker särskilt på
organisationer i t.ex. Turkiet, Indonesien och Östtimor.
Miljön är ett annat område där behovet av insatser blir alltmer på-
trängande. Därför är regeringens föreslagna nedskärning av anslaget till
miljöinsatser för oss helt oacceptabelt.
Forskningssamarbete är också betydelsefullt för att underlätta för
fattiga länder att ta del av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen,
särskilt miljöteknik. Detta är i sin tur avgörande för en utveckling på
mer lika villkor med rikare länder. U-länderna måste också få möjlighet
att ta fram utvecklingsmodeller utifrån sina egna förutsättningar.
Bertil Persson var inne på anslag till enskilda organisationer. Jag
håller med om att de ofta har bättre förutsättningar än statliga organ att
nå ut med lokalt inriktat bistånd. Genom att samarbeta med organisa-
tioner i mottagarländerna främjar den här typen av verksamhet också
pluralistisk utveckling.
Insamlings- och informationsverksamheten i Sverige bidrar mycket
till att öka kunskapen och medvetenheten om internationella utveck-
lingsproblem. Vi tycker att det är oerhört viktigt att i stor utsträckning
utnyttja enskilda organisationers möjlighet och vilja till insatser.
Ett annat känt stort hinder för utveckling i u-länderna är deras
skuldkris. Många länder betalar i dag mer i räntor och amorteringar än
de får i nya lån från i-världen. Världsbanken hjälper, men stöd och
omskrivning av skulderna ges endast om landet går in i Internationella
valutafondens strukturanpassningsprogram. Länderna tvingas då ofta
satsa på en ensidig produktion för att få största möjliga exportinkoms-
ter. Detta är många gånger dåligt för landets långsiktiga utveckling.
Vi menar att svenskt bistånd alltför mycket är knutet till Världsban-
ken och Internationella valutafonden. Det är också därför vi vill stärka
UNDP:s och enskilda organisationers betydelse som biståndsorgan och
kanaler för biståndet gentemot Världsbanken, som jag tidigare nämnde.
Centern föreslog redan för ett år sedan att regeringen varje år till
riksdagen skulle överlämna en värderingsrapport över Världsbankens
och Internationella valutafondens verksamhet. Den skulle baseras på
bankens egna bedömningar och dessutom kompletteras med kritiska
rapporter från de länder som mottagit pengar. Det skulle vara från
oberoende forskare och organisationer. På så sätt skulle riksdagen
kunna bedöma om och hur t.ex. sociala och miljömässiga hänsyn i
tillräcklig utsträckning tagits i bankens och fondens verksamhet. Detta
med hänsyn till Världsbankens inflytande på det svenska biståndet.
Utrikesutskottet sade när motionen behandlades att kravet borde
kunna tillgodoses inom ramen för budgetpropositionen. Men i Centern
anser vi att rapporteringen från Världsbanken i årets budgetproposition
inte ens är i närheten av de krav som ställdes. Tvärtom är rapportering-
en fortfarande mycket summarisk och klart otillfredsställande. Nu vet
jag att det pågår arbete för att få en förbättrad redovisning. Det är bra,
för det behövs.
Fru talman! Ungefär tre fjärdedelar av världens befolkning bor på
landsbygden. I världens fattiga länder är andelen ännu större. Tyvärr är
det också på landsbygden som många av de grundläggande problemen
finns. De har allt sämre möjligheter att försörja sig. Bristen på utbild-
ning, dålig infrastruktur och sjukvård gör att inflyttningen till storstä-
derna är explosionsartad.
Samtidigt har inte städerna möjlighet att ta emot människorna i den
takt som inflyttning sker. Då blir resultatet massarbetslöshet, allt större
sociala problem, växande slumområden. Det är klart att koncentratio-
nen av människor också tär hårt på miljön.
För att bryta denna ohållbara koncentration till storstäderna krävs
det ökade satsningar på landsbygdens utveckling. I många av de här
länderna är just landsbygdens produktion också avgörande för landets
inkomster. Regeringen säger visserligen i budgetpropositionen att jord-
bruket måste fortsätta att utvecklas för att många länders hunger-
problem skall lösas. Det är sant. Men det visar samtidigt på ett alltför
begränsat synsätt på behovet av landsbygdssatsningar. Det gäller fak-
tiskt inte bara hungerproblem.
En fungerande landsbygd är helt avgörande för den totala situatio-
nen i landet, inte bara för jordbrukets utveckling. Därför måste villko-
ren på landsbygden vara så bra att många flera har möjlighet att bo kvar
där. Eftersom jordbruket kräver allt mindre arbetsinsatser även i u-
länderna är det mycket viktigt att finna fler möjligheter till jobb på
landsbygden.
Småindustrier som förädlar lokala råvaror och på olika sätt tillgo-
doser behoven på orten är viktiga. Vi vet att de oftast utgör grunden för
ökad industrialisering i u-länderna. Även ökade satsningar på enkel
vardagsnära teknik är viktiga förutsättningar för att u-länderna skall
kunna utvecklas. De har också en positiv effekt vad gäller småindustri-
verksamheten i storstädernas fattigområden.
Till slut vill jag bara uppmärksamma att vi från Centerns sida tycker
att kvinnornas situation och roll i utvecklingen måste uppmärksammas
än mer i det svenska biståndet. I många u-landskulturer har de en helt
avgörande roll. De sköter jordbruk, handel, hantverk och är många
gånger ansvariga för familjens ekonomi. Därför vill jag säga att jag
tycker att det är bra att en utredning nu kommer till stånd för att se över
kvinnobiståndet och ta ställning till om det skall bli ett sjätte bistånds-
område.
Anf. 60 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
Fru talman! Biståndet är i dag satt under debatt och hård press, och
från flera håll ifrågasätts det om biståndet över huvud taget spelar nå-
gon som helst roll för utvecklingen av världens fattiga länder.
Den senaste attacken mot biståndet återfinns i Timbros rapport nr 2
för 1995 som heter Att hjälpa eller stjälpa?. Den kom ut för några
veckor sedan. Det är biståndskonsulent Olof Murelius som håller i
pennan.
Där står bl.a. följande att läsa:
”---under det senaste årtiondet har det i ökande grad blivit klart
att biståndet har skapat fler problem än det har löst.”
Ja, det står faktiskt så.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
87
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
88
Vidare står det att ”biståndet har blivit kontraproduktivt. Biståndet
lider i dag av elefantiasis och är i ökande grad osunt, eftersom det drivs
av motstridiga och ömsesidigt besmittande krafter baserade på politisk
pragmatism som gränsar till cynism och filantropi som gränsar till
romantik.”
Murelius slår fast att: ”Det första som bör noteras är att volymen är
boven i dramat.”
Han framhåller att det kvantitativa tänkandet lätt leder till för-
vrängningar, hybris och korruption samt att de för bort uppmärksamhe-
ten från de verkliga problemen, vilka är kulturella, moraliska, institu-
tionella och ekologiska och inte bara, eller främst, ekonomiska.
Murelius gör vidare en hisnande jämförelse mellan Vietnamkriget
och biståndet. Han skriver:
”Liksom kriget i Vietnam inte kunde avgöras genom omfattningen
av militär utrustning och trupper har erfarenheten visat att hur lovvärda
intentionerna än är, kan segern över okunnighet, fattigdom och sjuk-
dom inte vinnas genom kvantiteten av utländsk valuta och utländsk
expertis.”
Att över huvud taget komma på idén att jämföra amerikanarnas
misslyckade försök att besegra det vietnamesiska folket genom kost-
samma och omfattande militära insatser med vissa av i-världens tillkor-
takommanden vad gäller bistånd till tredje världen är horribelt, menar
jag-
Murelius är i dag förvisso inte ensam om att attackera biståndsvo-
lymen. Biståndsattackerna kommer från flera håll. Men att det multila-
terala biståndet genom olika FN-organ eller det bilaterala biståndet i
dag dignar under överfulla kassakistor, där bekymren hopar sig därför
att man inte kan leta upp vettiga investeringar eller biståndsprojekt,
faller på sin egen orimlighet. Skulle så vara fallet, skulle det finnas för
mycket pengar i biståndet, vore jag den förste att föreslå nedskärningar.
Men det förhåller sig ju inte på det viset. Det är precis tvärtom. Det
saknas i dag pengar i biståndsarbetet. Den som inte kan se det måste
vara blind eller förstockad.
Nej, problemet ligger inte i att den rika världen har för litet pengar
och den fattiga för mycket. Det är precis tvärtom. Skall vi någonsin
komma till rätta med de globala orättvisorna måste i-världen ikläda sig
sitt ansvar för en rättvisare fördelning av våra gemensamma resurser.
Det är precis som Murelius skriver i slutet av sin rapport: ”Världen
måste bli en enhet, ett globalt samhälle”. Där visar han klarsyn men
drar enligt min mening fel slutsatser, nämligen att den rika världen inte
skulle ha råd med bistånd. Det är precis tvärtom. Vi har inte råd med att
snåla på biståndet. Vi har inte råd att skära i biståndsbudgeten.
Om det vore så att Timbros Olof Murelius vore en engångsföreteel-
se, en ropandes röst i öknen, skulle jag inte ägna så mycket tid åt ho-
nom. Men problemet är att vi i dag ser att allt fler resonerar som han,
och det skrämmer mig.
Även den socialdemokratiska regeringen är inne på samma linje ge-
nom sin föreslagna biståndspolitik, som leder till allt lägre bistånd år
efter år genom frysning av biståndet. Det är med beklagande jag kan
konstarera att den socialdemokratiska regeringen har fallit in i mönstret
att skära, och skära kraftigt, i biståndet.
Den frysning av biståndet under kommande år som regeringen nu
genomför med Moderaternas hjälp är minst sagt illavarslande och inne-
bär att vi fjärmar oss alltmer från det en gång fastlagda enprocentsmå-
let.
Det är inte nog med att enprocentsmålet på detta sätt överges. Det
är dessutom stor risk att Sverige inte ens kommer att leva upp till FN:s
rekommenderade 0,7-procentsmål inom några år om Socialdemokra-
terna och Moderaterna i denna oheliga allians flyttar biståndsfrågorna
allt längre ner på dagordningen.
Jag frågar: Hur kan Socialdemokraterna med sitt sedan tidigare väl
dokumenterade och kända internationella engagemang på biståndsom-
rådet tillsammans med Moderaterna medverka till denna radikala för-
ändring av den svenska biståndspolitiken vad gäller enprocentsmålet?
Regeringens förklaring till nedskärningarna i biståndet är att Sveri-
ge brottas med obalanser i vår ekonomi, och så är det förvisso. Men
poängen med enprocentsmålet var ju att biståndet skulle vara en fredad
sektor även i ekonomiskt bekymmersamma tider.
Tanken bakom enprocentsmålet är att den rika delen av världen gör
ett långsiktigt stabilt åtagande gentemot världens fattiga. Vi kan nu
konstatera att Sverige inte stått pall. Nu slår Socialdemokraterna följe
med Moderaterna i detta partis väl dokumenterade politik inom bi-
ståndsområdet, och det är illavarslande.
När Boutros Boutros-Ghali var här i kammaren sade han följande
från denna talarstol: ”Vi inser nu att internationellt bistånd till utveck-
lingsländerna är en mycket viktig utgift för att åstadkomma global
stabilitet. Det är en vital framtidsinvestering.”- han använder det ordet
- ”Sverige har gått i bräschen när det gäller att erkänna hur viktig ut-
vecklingen är. Sverige är känt som en av de mest generösa gynnarna av
utvecklingsländerna.” Så har det förvisso varit. Men ett skifte har ägt
rum.
I Expressen i går skrev representanter för Diakonia, Lutherhjälpen,
Rädda barnen och Röda korset under rubriken Regeringen sviker de
fattiga: Nu måste dessa organisationer sätta sig ner och omförhandla
och få kraftiga nedskärningar i sina program. Det är konsekvensen av
den förda politiken.
Vad är Socialdemokraternas svar till alla de enskilda organisationer
som nu får kraftiga nedskärningar i sin verksamhet på grund av dessa
nedskärningar i biståndet?
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan
substansiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den
grad att några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knap-
past ställdes. Enpartisystemet ursäktades. Det antyddes att politisk
frihet inte hade någon vidare relevans för fattiga länder.
Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill nödvändiga för
den resursmobilisering som skulle lyfta u-länderna ur deras armod. S.k.
afrikansk socialism betraktades som en tredje världens tredje väg.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
89
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
U-landsverkligheten är komplicerad och turbulent. Det finns få väl |
enkelt. Demokratin är aldrig given från början. Att bygga upp den är en
|
Utrikespolitisk debatt |
del av utvecklingsprocessen. År ut och år in har Folkpartiet framhållit vikten av demokratins roll |
|
Bistånd |
i utvecklingsarbetet. I en motion från 1990 skrev Maria Leissner föl- Motionen avslutades med ett förslag om att ett institut för valöver- Nu etableras fem år senare ett sådant oberoende valinstitut här i Fru talman! Det är glädjande att nu få uppleva hur Maria Leissners Anf. 61 HANS ANDERSSON (v) Fru talman! Förra årets val kallade vi i Vänsterpartiet för solidari- Bistånd handlar till stor del om solidaritet. Det innebär fattigdoms- Miljön kan vara förödd av industriell exploatering. Jobb saknas. U-hjälp och bistånd kan aldrig lösa världens problem och fattig- |
90
Bistånd handlar också om säkerhet, och även vår säkerhet. De
konflikter som finns bygger på förtryck och klyftor mellan etniska
grupper, klassklyftor, effekter av gammal kolonialism, migration, flyk-
tingskap, beroendet som vi har av varandra när vi lever i samma värld
miljömässigt och beroendet när det gäller flyktingfrågan.
Det handlar om solidaritet och säkerhet. Men naturligtvis är bistån-
det viktigt att diskutera även från effektivitetssynpunkt. Då kan man
emellertid inte bara, som Bertil Persson gör, prata om genomsnittlig
tillväxt. Var och en som satt sin fot i Latinamerika t.ex. - det landet
åberopades ju - vet att genomsnittsvärdena döljer en extrem fattigdom
hos stora människogrupper, inte minst i t.ex. Bolivia, Peru och Guate-
mala. Det gäller då indianer i fattigdom.
Därför var det som hände i Chiapas kanske inte någon stor över-
raskning för oss som har någon konkret kunskap - Chiapas i Mexico,
ett populärt tillväxtsamhälle bland många investerare.
Nydemokraterna försökte driva en rejäl och hårdför antibistånds-
politik. Moderaterna står egentligen inte så långt därifrån. Det ser jag
när jag läser motionerna.
Jag tror att det är viktigt att vi diskuterar effektiviteten. Vidare är
det viktigt att vi har ett underifrånperspektiv, så att vi inte göder kor-
ruption och lyxbistånd. Däremot skall vi stödja ett bistånd som gagnar
de fattigas sak. Det är vänsterns huvudinriktning.
Fattigdomsinriktningen: Ja, det är stor variation i de s.k. u-länderna.
En skuldsanering är nödvändig. Men den måste vara selektiv så att vi
prickar in just de länder som sedan köper vapen för de tillgångar som
frigörs när skulderna saneras.
Det är dessutom viktigt att inte vara så anpasslig till Världsbankens
och IMF:s strukturanpassningsprogram som jag tycker att regeringen är
i sin budgetproposition.
Det finns en mängd vittnesbörd om hur det ser ut t.ex. i Bolivia, Ni-
caragua och många afrikanska länder där man tillämpat en hårdför
strukturanpassningspolitik. Fattigdomen har ökat hos de breda lagren,
med alla de sociala problem som därtill hör.
Biståndsvolymen och budgeten för biståndet: I världsskala har man
från de rika OECD-länderna gått ned från 0,33 % i genomsnitt av BNI
till 0,27 % från år 1992 till år 1993. Det är den lägsta siffra som vi har
sett sedan 50-talet. FN:s mål är hycklande nog 0,7 %, men biståndet
sjunker i omfattning.
Sverige, som i och med devalveringen 1992 blev fattigare, har gått
ned från knappt 2,5 miljarder US A-dollar till 1,7 miljarder USA-dollar
- en våldsam devalvering av vad vi hade råd att ge de fattiga i världen.
Ändå fortsätter man att gräva i och knapra på budgetsiffrorna. 1,5 mil-
jarder kronor försvann i krispaketet det skändliga året 1992.
Nu fryser man biståndsnivån. Det innebär att vi successivt överger
biståndsmålet om 1 %. Vi låg 1992 på 1,02 % men gick 1993 ned till
0,92 %. Vi hamnar på 0,87 % i år - på 0,84 %, säger regeringen. En
del bedömare säger att det blir 0,75 %. Det beror på hur väl vi lyckas i
vår ekonomiska politik. Ju större tillväxt och ju bättre det går för Sve-
rige, desto sämre blir solidariteten uttryckt i biståndsandel av BNI. Jag
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
91
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
tycker att det är ynkligt, cyniskt och dessutom ovärdigt det socialdemo- |
nion för en solidarisk biståndspolitik.
|
Utrikespolitisk debatt |
I den befintliga budgeten låter man dessutom allt fler främmande |
|
Bistånd |
återuppbyggnad - det borde drabba säkerhetsanslaget på försvarssidan. Vänsterpartiet satsar väsentligt mer pengar - över 1 miljard kronor. Det svenska biståndet har i och för sig en mängd problem. Jag har EU-anpassningen kommer att innebära problem för att undvika den Miljökonsekvenserna: Ja, ni ser vad som händer i vattenkraftsdam- Ursprungsbefolkning och miljö: Oj, säger den svenska opinionen. Det är nödvändigt med ökade insatser i områden som varit drabba- Det handlar inte bara om att utveckla länderna utan också om att det Vi anser att u-krediterna tillhör handelspolitiken och att de därför Vi är oroade över de neddragningar för enskilda organisationer som Så till det här med partistöd. Efter att inte minst i Latinamerika ha |
|
92 |
Behöver verkligen människor i de länderna de svenska partierna? |
Ibland frågar jag mig om svenska folket behöver partierna? Jag blir
dock ännu mer tveksam när jag ser hur det ser ut på nämnda kontinen-
ter.
En starkare inriktning på handikappade, på barn, kvinnor och ung-
domar samt på delaktighet i biståndet behövs. Jag återgår till detta med
känslan av solidaritet - känslan av att dela något i vår värld, känslan av
att vara jämlik i ordets verkliga betydelse. Det handlar alltså om att
människor skall ha samma människovärde. Det är grunden för en sund
biståndspolitik, och den skall kläs i effektiva former.
Här har ni Vänsterpartiets programförklaring på området!
Anf. 62 BERTIL PERSSON (m) replik
Herr talman! Hans Anderssons partis idéer har dominerat i stora
delar av u-världen under en mycket lång tid. I alla länder har det resul-
terat i elände, fattigdom och förtryck.
U-ländernas viktigaste landvinning är just avvecklingen av kom-
munismen och socialismen.
När Latinamerika var socialistiskt var alla extremt fattiga, men med
demokratin och marknadsekonomin ser vi nu en positiv utveckling i
många länder. Mexico var i 70 års tid en enpartistat. Det är nu man har
möjlighet till utveckling.
Det har aldrig förekommit så stora kapitalflöden till u-länder som i
dag är fallet genom handeln och genom direktinvesteringar.
Anf. 63 HANS ANDERSSON (v) replik
Herr talman! Nej, det är riktigt, Bertil Persson! Det har aldrig tidi-
gare funnits så stora kapitalflöden på den kommersiella sidan - upp till
drygt 160 miljarder USA-dollar.
Men när jag läser vad Moderaterna skriver t.ex. om Centralamerika
finner jag att man över huvud taget inte förstår hur verkligheten ser ut.
Det har varit stora problem i Nicaragua samt ohyggliga problem i El
Salvador och Guatemala.
Men vems var problemen? Den som kan något av sin historia och
något om den process av förtryck och utsugning av jorden, skogen och
vad som fanns i vattnet, om människornas avsaknad av äganderätt -
något som man ju i de moderata leden brukar betona - om hur USA
vräkte in pengar för att korrupta regimer med polis- och militärmakt
skulle slå ner människor och i många fall t.o.m. slakta människor och
om hur man sedan förbjudit människor att organisera sig i kooperativ,
lantarbetarfackföreningar etc. vet att det är fråga om en situation av
yttersta förtryck och utsugning som det tar mycket lång tid att ta sig ur.
Särskilt illa är det för de etniska minoriteterna, t.ex. indiankulturen i
Guatemala.
Förstår man inte att det krävs kraftfulla insatser från vår sida för att
minska fattigdomen och främja utvecklingen när det gäller barns och
kvinnors rättigheter, ja, då har man inte förstått mycket vare sig av
kristen humanism eller av verkligheten sådan denna ter sig i just det
fallet.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
93
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
94
Anf. 64 BERTIL PERSSON (m) replik
Herr talman! Man har nog inte förstått mycket av utvecklingen i
världen om man inte kan förstå vad som hänt när socialismen i land
efter land ersätts av marknadsekonomi och demokrati och man ser hur
nu 68 % av u-ländernas befolkning lever i länder där det råder snabb
ekonomisk tillväxt sedan man väl blivit av med kommunist- eller so-
cialistregimen. Det är alldeles uppenbart att framtidstron ser ut på det
sättet.
När vi talar om Sydamerika vill jag framhålla att det fortfarande
finns länder med bekymmer. Alldeles speciellt gäller det Kuba, där
man inte har blivit av med kommunistregimen. Men det finns också
andra exempel.
Den bild som Hans Andersson här tecknar stämmer inte på Chile
och Argentina och bara i ganska liten utsträckning på Brasilien - för att
nämna några av de stora och viktiga länderna.
Anf. 65 HANS ANDERSSON (v) replik
Herr talman! I Kuba finns det många fel och brister. Ett av proble-
men är att man sedan 30 år är utsatt för blockad. Försök att tänka att
Sverige var utsatt för blockad av vår naturliga marknad. Då skulle vi
nog känna vad det kan betyda.
Argentina, Uruguay och Chile är starkt europeiserade länder - tro-
ligen har Bertil Persson varit där. Det är en helt annan kultur. Brasilien
är ett fullständigt kluvet land med oerhörd fattigdom. Det är ingen
tillfällighet att man där mördar barn för att hålla fritt framför stormark-
naderna. I Bolivia är fattigdomen extrem. I La Paz är det horder med
indianer som tagit sig dit för att sälja Coca-Cola-kapsyler för att inte
svälta ihjäl. Peru har oerhörda klyftor. Var Chiapas i Centalamerika en
överraskning? Vi kan också se på Afrika. Bagatellisera inte problemen.
Det är djupt omänskligt och visar mycket liten förståelse för utveck-
lingens drivkraft.
Anf. 66 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp)
Herr talman! Internationell solidaritet och hållbart bistånd till de
fattiga är rubriken på Miljöpartiets biståndsmotion. Utgångspunkten är
denna: På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende av
varandra. Ansvaret för tillståndet i världen är gemensamt.
Det största hotet mot mänsklig överlevnad är inte längre av militärt
slag. Det är i stället ett hot som har med fattigdom att göra, med re-
sursutarmning och miljöförstöring som accelererar i en allt snabbare
takt. Det är problem som fordrar en långsiktig strategi och kräver att vi
tänker litet mindre på vår egen välfärd och desto mer på morgondagens
välfärd för kommande generationer, för den är hotad.
Sveriges hårt ansträngda ekonomi gör att regeringen i årets budget
inte avsätter 1 % av bruttonationalinkomsten till bistånd. Man talar om
att beloppet motsvarar 0,7 %. Om man från den procentsatsen räknar
pengarna till EU:s gemensamma bistånd och tar hänsyn till avräkningen
för asylkostnaden, blir summan än mindre. Biståndet till de fattigaste
utvecklingsländerna minskar för andra gången i rad.
Vi vill öka biståndsanslaget med 1 miljard kronor som skall avsättas
till en fond för miljöinsatser i u-länderna. Med tanke på hur nedskär-
ningarna drabbat biståndsarbetet på många områden skall stödet också
kunna utdelas till andra angelägna projekt med miljöanknytning, som
ekologiskt jordbruk, småskaliga projekt med resurssnål teknik, utbild-
ning, skolor för kvinnor och barn. Stödet skall vara flexibelt och också
kunna ges till pågående verksamheter i kris, s.k. additionellt stöd. Om
man har ansett att det största hotet mot freden inte är militärt utan har
med fattigdom, demokratiskt underskott och resursförstöring att göra är
det logiskt att minska anslaget till försvaret och använda pengarna till
bistånd och utvecklingssamarbete och höja levnadsstandarden i de
fattigaste länderna. Där är det inte tal om att få en högre levnadsstan-
dard, utan ofta om att slippa den dagliga hungern och få sitt dagliga
bröd i stället.
Historien visar att krig och konflikter ofta har ekonomisk grundor-
sak i både i-länder och u-länder. Ett ekonomiskt bistånd kan bidra till
fred och säkerhet och utgöra ett stöd till landets demokratiska process.
Men när man måste spara, och det måste vi, då måste man också priori-
tera. Har man t.ex. sett de tibetanska flyktingbosättningarna i norra
Indien på gränsen till Tibet, tycker man förmodligen att det är där bi-
stånd behövs akut. Den som har varit i Rwanda är lika övertygad om att
just där behövs det.
Vi har i vårt biståndsförslag valt att prioritera verksamheter som
griper in och påverkar många olika delar av samhället. Vi menar att
stöd och bistånd till kvinnor i utvecklingsländer bör prioriteras. Kvin-
nor har inte haft samma utbildningsmöjligheter som män. En satsning
på skolor och utbildning kommer såväl kvinnor som barn till godo,
likaså hälso- och sjukvård. I många länder är kvinnan socialt beroende
av mannen. Hon har ensam ansvaret för hem och barn och är på lands-
bygden den som driver familjens jordbruk. Ofta driver hon en liten
affärsverksamhet också. Därför är kvinnor öppna för nya idéer när det
gäller jordbruk, utbildning, hälsovård, familjeplanering. De nya idéerna
och metoderna har tydligt samband med familjens försörjningsmöjlig-
heter.
Vi vill prioritera stöd till ekologiskt jordbruk. En satsning på små-
skaligt jordbruk på landsbygden tryggar livsmedelsförsörjningen, ger
arbetstillfällen och ökar inkomster samt kan bidra till en regions natur-
liga näringslivsutveckling, som så väl behövs.
En hållbar vattenförsörjning bör prioriteras. Vatten är förutsättning
för all inhemsk livsmedelsförsörjning, för jordbruk och kreatursskötsel.
Samtidigt vet vi att vattenförsörjningen i världen försämras kontinuer-
ligt. Vattenreservoarerna krymper. Förorening av vatten är på många
håll ett stort problem, och brist på vatten driver människor på flykt.
Projekt med småskalig och resurssnål teknik tillsammans med sam-
tidig utbildning för just den tekniken bör också prioriteras, en teknik
som gör det lätt att reparera och underhålla och som kan skapa ett ef-
fektivare jordbruk och en effektivare vattenförsörjning. Ett bistånd får
inte skapa ett biståndsberoende i mottagarlandet. Det skall skapa
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
95
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
96
självtillit och tro på egen förmåga och skapa möjligheter till självför-
sörjning.
Småskaliga bistånd har fördelar. Den småskaliga formen kommer
många till del på gräsrotsnivå och gör den enskilde mer delaktig i de
processer som startas och framför allt i de förändringar som är en nöd-
vändig följd av dem. Det upplevs som en lång och säker utveckling,
och man har tillsammans skapat en stabil grund för biståndssamarbetets
förutsättningar att lyckas - ett hållbart bistånd, en hållbar utveckling.
Det finns avtal om hållbar utveckling och nya idéer som prövats i
Holland om samarbete mellan ett i-land och ett u-land. Ordet bistånd
finns inte med i sammanhanget. Det handlar om samarbetsavtal om
hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling. Tanken är att man
genom de ömsesidiga avtalen startar ett nära samarbete med just mål-
sättningen att skapa en hållbar utveckling och en hållbar miljö i båda
länderna samtidigt. Avtalen är på minst tio år. Här kommer man att
tänka på Agenda 21 där det framhålls att det gäller att ta fram hand-
lingsprogram med lång framförhållning.
Det holländska agendaarbetet ligger också till grund för samarbetet
avtalsländerna emellan. Här kommer man in på ett område som inte är
så vanligt i biståndssammanhang, nämligen stadsmiljön. En lokal agen-
da omfattar mycket: markplanering, vattenförsörjning, energianvänd-
ning, transporter, byggnadsverksamhet, avfalls- och avloppshantering. I
dessa holländska avtal har man begränsat sig till energi, transporter,
jordbruk, biologisk mångfald och avfallsfrågor. Det är meningen att
representanter för avtalsländerna skall följa arbetet i Holland, liksom
holländska representanter skall finnas i avtalslandet. En fördel är att
man har insyn i varandras arbete. Man har också en naturlig insyn i
varandras ekonomiska planering och hantering av pengarna. Vi har i
vår biståndsmotion ett yrkande där vi säger att den holländska model-
len skall prövas också i svenskt biståndsarbete. Här kan man tänka sig
att också ta till vara en kommuns kompetens. Om en kommun har byggt
ett avloppsreningsverk har man i kommunen aktuell kunskap som kan
överföras till stad eller kommun av motsvarande storlek. Varför inte ta
till vara svenska företags miljötekniska kunnande? De har ofta många
års erfarenhet av att tackla och åtgärda miljöproblem. Det borde också
kunna utnyttjas. Företagsuppbyggande och företagsutveckling, skapan-
de av bra industriella miljöer är också ett område där insatser kan gö-
ras.
UD har knutit såväl militär expertis som näringslivsexpertis till FN
för att bistå den svenska FN-delegationen i arbetet. Vi föreslår att man
kompletterar med ekologisk kompetens. Vi har miljöansvar inte bara
inom vårt eget lands område. Det är viktigt att både miljökonsekvensut-
redningar och socialkonsekvensbedömningar finns med inte bara i vårt
eget biståndsarbete utan också i de internationella projekt där Sverige
deltar. Jag tänker nu på de storskaliga projekt som redan nämnts här i
dag, i Kashmir och Chile t.ex. Tvångsförflyttningar av människor, byar
som utplånats har orsakat stora problem i närområdet. Skadorna på
miljön är bestående. Det har inte funnits de sekellånga perspektiv och
den framförhållning där som det i Agenda 21 talas om.
Hundra år är en kort tid i det ekologiska perspektivet, men det är
fullt tänkbart för en mänsklig planering. Det är våra barnbarnsbarn-
barns värld vi talar om oavsett var på jorden vi lever. På en jord med
begränsade resurser är vi alla beroende av varandra. Ansvaret för till-
ståndet i världen är gemensamt.
Anf. 67 INGRID NÄSLUND (kds)
Herr talman! Bilden av verkligheten kan målas på många olika sätt.
Den påverkar inte bara vårt sätt att se och tänka utan också vårt hand-
lingssätt och vår handlingsförmåga.
Verkligheten kan tecknas så mörk att vi grips av misströstan och
blir handlingsförlamade. Till den mörka bilden hör att en miljard män-
niskor lever i djupaste fattigdom och ofta inte ens har mat för dagen.
Lika många är analfabeter. Krig och konflikter pågår i mer än 50 län-
der, och 35 miljoner människor befinner sig på flykt.
I stället för att slå ned vårt mod borde dessa fakta ses som en oer-
hörd utmaning, i synnerhet som det också finns en ljusare motbild.
Stora framsteg har gjorts under de senaste 30 åren. Livslängden i ut-
vecklingsländerna har ökat med en tredjedel. Mer än 70 % av befolk-
ningen har nu tillgång till hälsovård. I många länder har demokratise-
ringsprocessen nu tagit fart. Utbildning på bred basis, tillgång till häl-
so- och sjukvård tillsammans med politiska och ekonomiska reformer
banar väg för en hållbar utveckling.
I denna utveckling har Sverige av gammal tradition tagit aktiv del.
Den svenska missionshistorien går tillbaka till 1860-talet. Kyrkorna har
hela tiden bedrivit aktivt biståndsarbete vid sidan av sin övriga verk-
samhet. Inte minst viktigt är det personliga intresset och den vilja till
engagemang i tredje världen som har utvecklats hos många människor i
vårt land genom kyrkornas långvariga och uthålliga insatser. Under
senare år har också många andra typer av ideella och frivilliga organi-
sationer tagit del i detta arbete.
Vi kristdemokrater har den människosyn som vi också tror har ut-
vecklats i de sammanhang som jag nyss har talat om. Den ligger till
grund för vårt biståndsarbete.
Vi bygger på synen att alla människor har lika värde, att vi har an-
svar för omvärlden och för våra relationer till den miljard människor i
u-länderna som i dag tvingas att leva i absolut fattigdom. Denna syn på
människans värde är en grund för broderskap, solidaritet och respekt
för mänskliga rättigheter. Den ställer den enskilda människan i centrum
och värderar varje individ lika högt, oavsett ras, kön, ålder, social
ställning eller andra åtskiljande faktorer. Men den innebär också en
stark tro på den enskilda människans förmåga och möjligheter att byg-
ga upp goda levnadsförhållanden, om diskriminerande hinder undan-
röjs.
Vi vill i vårt biståndsarbete satsa på en utveckling mot ett bistånd
som alltmer stöder kvinnorna och därmed också barnen. Vi tror att en
hållbar utveckling är nödvändig - en utveckling där människan står i
centrum men där också omtanken om miljön spelar en stor roll. Men
detta skall prägla vårt miljötänkande lika väl i i-länderna som i u-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
1 Riksdagens protokoll 1994J95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
länderna. Vi kan inte tro att det mesta skall ske i u-länderna utan måste |
Vi tror att utvecklingen av handelsförbindelser, där u-länderna mer
|
Utrikespolitisk debatt |
och mer dras in i våra olika handelssfärer har mycket stor betydelse. Vi |
|
Bistånd |
Dessa saker verkar många av oss vara överens om. Vi är också Jag vågar påstå att det finns en mycket starkt utbredd biståndsvilja När Socialdemokraterna gick till val förra året var deras kritik stark Den kraftiga nedskärningen i den nuvarande regeringens proposi- Vi kristdemokrater anser att en biståndsnivå på 1 % är rimlig även Det är mycket illavarslande att regeringen i sin proposition i realite- Dessutom avvisar vi avräkningen för asylkostnader som man nu vill Regeringen gröper ytterligare ur biståndet genom att låta asylkost- |
|
98 |
så att vi i dagens läge har en ökad tillströmning av flyktingar. Även om |
det inte vore ett försvar, skulle det åtminstone ha kunnat utgöra en
förklaring till denna ökade avräkning.
I stället är det så, att den socialdemokratiska regeringen nu har be-
stämt sig för att skicka tillbaka 5 000 bosnienkroater till Kroatien.
Detta är ett beslut som vi är starkt kritiska till, framför allt med anled-
ning av det ökande krigshotet i Kroatien. Republiken har ju krävt att
FN senast den 31 mars skall dra tillbaka sina skyddsstyrkor, Unprofor,
som nu står mellan de kroatiska styrkorna och de kroatiska serberna.
Vi är också kritiska därför att risken för att dessa återvändande
bosnienkroater kommer att diskrimineras i Kroatien är mycket stor.
Svenska kyrkan och den katolska hjälporganisationen Caritas har nyli-
gen gjort en studieresa i Kroatien. De konstaterar att bosnienkroaterna
enbart har rätt till grundskola för sina barn, de har endast rätt till akut-
sjukvård och de måste ha ett arbete för att kunna teckna hyresavtal.
Trots att regeringen nu skickar ut 5 000 bosnienkroater anser den sig
behöva 300 miljoner kronor mer för att täcka asylkostnaden. Vi avvisar
bestämt att påslaget på 300 miljoner skall tas av biståndet.
Det är oroande att biståndets reella värde sänks betydligt redan
nästa budgetår. Kanske sänks det till 0,85 % eller möjligen till 0,87 %.
Hur stor procentsatsen blir beror på hur bra det går för Sverige. Ju
bättre det går, desto sämre blir procentsatsen. Vi vill ju naturligtvis alla
att det skall gå bra för Sverige.
Men det är ännu mer oroande, om man blickar framåt, med tanke på
att det nominella värdet har frusits till 13 360 miljoner kronor under
hela fyraårsperioden. Ändå säger regeringen att man håller fast vid
enprocentsmålet. Kan det längre betraktas som en realistisk målsättning
med denna frysning till samma summa i hela fyra år? Hur har ni social-
demokrater tänkt er att komma tillbaka till eller ens i närheten av en-
procentsmålet? Det kommer ju att gå i helt motsatt riktning, om inte en
radikal förändring sker under valperioden. Enligt kristdemokraternas
mening måste vi gå i rätt riktning redan nu. Det är därför som vi satsar
300 miljoner mer.
Anf. 68 TREDJE VICE TALMANNEN
Nu har det gått tio minuter och drygt det.
Anf. 69 KRISTINA SVENSSON (s)
Herr talman! ”Att bekämpa fattigdomen och att medverka till att
höja de fattiga folkens levnadsnivå är huvudmålet för det svenska bi-
ståndet. Afrika förblir den viktigaste kontinenten i det svenska utveck-
lingssamarbetet.”
Jag började mitt anförande med att citera regeringsdeklarationen,
som i morse inledde dagens debatt här i kammaren. Citatet anger en
klar och tydlig målformulering. I detta ligger också att biståndet måste
vara långsiktigt och leda till en hållbar utveckling.
I tider av krympande ekonomiska resurser ställs kraven på effektivi-
tet och kvalitet med nödvändighet högre. Varje satsad krona måste
användas på bästa sätt. Med mindre ekonomiska resurser skall vi möta
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
99
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
omätbara behov för att undanröja fattigdom, analfabetism, ohälsa och
arbetslöshet.
Som tidigare har nämnts vet vi att 1 miljard lever i yttersta fattig-
dom, varav de flesta i Afrika.
Hur blir de samlade biståndsinsatserna mer effektiva samtidigt som
överföringarna till de fattiga länderna krymper? Det är den fråga som
vi alla, biståndsgivare och mottagare, måste ställa oss. Det är den fråga
som måste ställas i Världsbanken, i FN-systemet och i EU. Det är den
fråga som måste diskuteras inom enskilda organisationer och natur-
ligtvis av de bilaterala givarna.
Det är den stora utmaningen för oss alla. Hur når biståndet de fatti-
ga människorna i de fattigaste länderna? Om vi inte klarar den utma-
ningen ökar klyftorna i världen och därmed också instabiliteten.
Utvärdering av enskilda projekt från biståndsorganisationer har
givit oss en hel del kunskap om hur biståndet kan förbättras för att bli
mer effektivt.
I Världsbanken finns numera en kontinuerlig utvärdering av ban-
kens verksamhet. Här i Sverige har Sekretariatet för utvärdering och
analys av biståndet lämnat ifrån sig mycket läsvärda rapporter om
svenskt bistånd till Nicaragua, Zambia, Guinea-Bissau, Mozambique,
Tanzania och flera andra länder och områden. Vi har fått värdefulla
kunskaper om både goda och mindre goda biståndsinsatser.
Det centrala med utvärderingarna är att vi skall lära oss hur vi skall
kunna bli bättre. Det gäller såväl måluppfyllelse som kostnadseffektivi-
tet.
Redan det sunda förnuftet säger oss att vi når större effektivitet med
koncentrerade insatser. Det kan innebära en begränsning av antalet
mottagarländer. Det kan innebära att vi i stället för att splittra våra
insatser på många olika sektorer bör begränsa oss till de områden där vi
arbetat upp kunnande och där vi har erfarenheter. Vi skall koncentrera
oss på det som vi är bra på, och vi skall framför allt inte duplicera våra
biståndsinsatser.
Jag syftar naturligtvis på att våra svenska biståndsorgan till viss del
har överlappat varandra. Gränsdragningen har inte alltid varit tydlig,
vare sig här hemma eller för våra mottagare. En samordning av de
svenska biståndsmyndigheterna kommer att innebära en ökad effektivi-
tet. Det innebär också en minskad administration, och det ger mer bi-
stånd för pengarna.
De krav på koncentration och samordning som vi ställer på det
svenska biståndet måste vi naturligtvis också ställa på de multilaterala
givarna.
Världsbanken är i dag den absolut största biståndsgivaren och har
tagit över insatser som utförts och som utförs av t.ex. FN-organen.
Gränsdragningen är diffus och rollfördelningen ibland oklar. Det är
absolut nödvändigt att arbetsfördelning och roller är klara och tydliga.
Sverige bör ta initiativ till att samordning och rollfördelning preciseras.
Den balansförskjutning som ägt rum från FN-organen till Världsbanken
är inte alltid av godo.
100
Herr talman! Afrika förblir den viktigaste kontinenten i det svenska
utvecklingssamarbetet. Det var i Afrika det började med de första
svenska biståndsinsatserna som går mer än hundra år tillbaka i tiden.
Under 6O-talets befrielsekamp och avkolonialisering var det själv-
klart att vi solidariskt stödde de folk som blev självständiga. Då var
optimismen och framtidstron stor. Då formulerade de afrikanska ledar-
na sina politiska visioner. Men 30 år senare såg bilden så mycket mör-
kare ut. Visionerna hade stelnat. De optimistiska byskollärarna hade
ersatts av maktfullkomliga ledare. Korruption bredde ut sig, försvars-
budgetarna växte, liksom skuldbördan. Reglerade marknader och regle-
rade ekonomier frätte sönder själva samhällskroppen, statskroppen.
Låga råvarupriser gav inga inkomster, och biståndsberoendet blev allt
starkare. Afropessimismen färgade stora delar av den afrikanska konti-
nenten.
Men nu tycker jag att jag uppfattar andra signaler. För några veckor
sedan samlades afrikanska ledare till ett möte i Paris. Det var arrangerat
av Unesco. Det var ett förmöte inför det sociala toppmötet i Köpen-
hamn i mars. Afrikanerna skulle samlas för att enas kring en position.
Vi fanns där också, representanter från de rika länderna. Men det
var afrikanerna som talade. Dessa röster talade med stark självkänsla.
De sade: ”Det är från Afrika den nya vinden blåser. Om ni hjälper
Afrika hjälper ni er själva. Prioritera inte Afrika utan ta tag i de priori-
teringar som Afrika gör.”
Någon sade: ”Ingen stabilitet i världen utan stabilitet i Afrika. Vi
måste återskapa vår kontinents vision.”
En minister från Elfenbenskusten sade: ”Vi afrikaner kan inte sopa
bort vårt förflutna. Afrika måste se tillbaka till sina rötter.”
Den mest intressanta diskussionen rörde demokrati. Vad för slags
demokrati vill vi ha? Skall vi kopiera den konstitution som man har i
USA, Storbritannien eller Frankrike, eller skall vi skapa en egen mo-
dell?
De gamla afrikanska samhällena var pluralistiska. Går det att förena
en traditionell maktstruktur med den västerländska? Gamla instrument
kan bli nya, som någon uttryckte det.
Om förhållandet till givarna sade man: ”Vi vill ha ett partnerskap
mellan er och oss.”
På det här mötet fanns det verkligen ingen mörk afropessimism. Det
fanns naturligtvis vrede över de hårda strukturprogram som gått ut över
utbildning och hälsoinsatser. Men det fanns framför allt en tillförsikt
om att nu har afrikanerna kommit till en punkt där de själva måste
bygga sitt Afrika. Den viljan manifesterades under Parismötet.
Det här är nya röster. Det är mer hoppfulla röster och mer insikts-
fulla röster om de egna problemen och om ansvaret att själva lösa dessa
problem. I det läget vore det ett stort svek att inte helhjärtat ställa upp
med stöd och bistånd. Därför känns det helt rätt att det är Afrika som
prioriteras för svenskt bistånd.
Svenskt bistånd måste vara flexibelt. Det finns goda exempel under
de senaste åren som visar på förmåga att snabbt och med okonventio-
nella metoder arbeta med t.ex. konfliktförebyggande åtgärder. Ofta
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
101
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
kostar denna form av bistånd inte så mycket, men den kan vara avgö- |
Demokratiseringsprocesserna i Afrika har varit lyckosamma i t.ex.
|
Utrikespolitisk debatt |
Namibia, Sydafrika och förhoppningsvis i Mozambique. Däremot var |
|
Bistånd |
Rwanda och Burundi. Dessa motsättningar underblåstes av extremister Herr talman! Jag har i mitt anförande valt att lyfta fram nyckelord Jag vill ställa en fråga till Bertil Persson. Han säger att mer bistånd Kravet på öppenhet i Världsbanken har också tagits upp. Det är nå- Det är många som har tagit upp kvinnornas roll i biståndet. Vi har Låt mig sedan ta upp volymfrågan. Det är naturligtvis inte med Det är några som har tagit upp valinstitutet. Det kommer att instiftas Anf. 70 HANS ANDERSSON (v) replik Herr talman! Jag har två frågor. Den ena gäller det här med voly- |
|
102 |
men. Utrikesutskottet uttalade sig tidigare för att enprocentsmålet |
skulle prioriteras. Det skulle ske successivt i takt med att ekonomin
förstärktes. Vi hade velat gå snabbare fram, och Socialdemokraterna
sade inför valet att de också ville försöka göra det. Nu går man precis
andra vägen - man fryser beloppet och hoppas, liksom jag, på tillväx-
ten, och man kommer 1998 att ligga i närheten av FN-målet, dvs. 0,7
%, och inte i närheten av 1 %.
Jag skulle vilja fråga Kristina Svensson hur man kan försvara det
inte bara reellt utan även med tanke på den symboliska betydelse detta
har för många andra länder som - såsom jag påpekade i mitt anförande
- håller på att släppa taget. OECD-länderna är nere i 0,27 % av BNI.
Min andra fråga gäller Världsbanken och strukturanpasssningspro-
grammen. Regeringen skriver i bilagan på s. 53: ”Regeringen anser att
stöd till ekonomiska reformprogram är av central betydelse i samarbete
med de länder där mottagarlandets regering tar reellt ansvar för att
genomföra programmet.” Det låter ju bra, men jag tror att Kristina
Svensson vet lika väl som jag hur de där programmen i realiteten ofta
ser ut och hur illa de slår i låginkomstländer. Men då säger man i
Världsbanken: I dag tar vi större hänsyn till hur förhållandena är i låg-
inkomstländerna, t.ex. Nicaragua. Jag vet hur det ser ut i Nicaragua.
Det här slår rakt ner på den sociala strukturen - på skola och på sjuk-
vård - och det medför ytterligare klyftor och ytterligare fattigdom.
Dessutom ger det inte alls ofta upphov till någon bättre tillväxt, bättre
export eller bättre nyckeltal för ekonomin i stort.
Anf. 71 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Precis som jag sade hade vi naturligtvis helst sett att vi
hade kunnat behålla enprocentsmålet intakt. Nu kan vi inte göra det.
Detta är en tillfällig frysning, och det är vår avsikt att komma tillbaka
till enprocentsmålet när vi åter har fått en stabil ekonomi. Ni måste tro
oss på vårt ord när vi säger det.
Jag ser under den här tiden en utmaning. Jag försökte säga i mitt an-
förande att när vi nu har mindre pengar till vårt förfogande så måste vi
se till att vi får ut det mesta möjliga av dessa kronor. Jag tänker på
kvalitetsbegreppet. Det finns i budgetpropositionen förslag bl.a. om hur
vi skall kunna minska administrationskostnaderna.
I fråga om Världsbanken tror jag personligen att de ekonomiska
strukturprogrammen är nödvändiga. Man måste se till att åstadkomma
balans i ekonomierna och vidta de makroekonomiska åtgärder som
krävs för att genomföra strukturprogrammen. Men - och detta är jätte-
viktigt - man måste komplettera programmen, så att man fredar sociala
sektorer, utbildning osv. Det är nödvändigt.
Anf. 72 HANS ANDERSSON (v) replik
Herr talman! Nej, vi har inte någon bra ekonomi i Sverige. Men det
är en förpliktelse att vi avstår från en hundradel. ”Tiondet” talas det om
i andra traditioner. Man siktar då inte exakt på dagsekonomin eller
dagsformen. Det har varit mycket tydliga besked från vår sida - och
även från er sida - att man snabbt skulle komma tillbaka till enpro-
centsmålet. Nu går vi allt längre bort från målet. Det kan inte försvaras.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
103
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Det kan ännu mindre försvaras med tanke på att det om ett par timmar |
betsmarknadspolitiskt beslut.
|
Utrikespolitisk debatt |
I fråga om Världsbanken säger Kristina Svensson att det behövs en |
|
Bistånd |
många länder inte skett någon komplettering. Därför har jag sett dessa Det sägs vidare att regeringen i mottagarlandet måste ta ansvar. Det Jag inser att det här finns stora problem, men jag tycker att rege- Anf. 73 KRISTINA SVENSSON (s) replik Herr talman! Jag tror inte att vi kommer så långt genom att fortsätta Hans Andersson säger att de ekonomiska programmen tillsammans Anf. 74 INGBRITTIRHAMMAR (c) replik Herr talman! Jag lade märke till att när Kristina Svensson talade om När tre fjärdedelar av världens befolkning lever på landsbygden - |
|
104 |
något som skulle innebära miljöförstöringar. |
Så några ord om Centerns syn i volymfrågan. Vi har noterat att Mo-
deraterna naturligtvis är det parti vid sidan av Socialdemokraterna som
vill spara mest på biståndsvolym. Att Moderaterna vill spara på bi-
ståndsvolymen förvånar inte.
Anf. 75 TREDJE VICE TALMANNEN
Repliken gäller Kristina Svenssons inlägg.
Anf. 76 INGBRITTIRHAMMAR (c) replik
Herr talman! Däremot förvånar det mig att Socialdemokraterna,
som har haft ”solidaritet” som ett av sina honnörs- och nyckelord så
länge jag hört talas om socialdemokratisk politik, slår sig samman med
Moderaterna i en fråga som gäller solidariteten med de fattigaste i
världen.
Anf. 77 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Det var ju mycket som jag inte sade i mitt anförande.
Landsbygdsutvecklingen är naturligtvis en stor fråga. Jag tycker att
man kan se den kopplad till den situation som kvinnorna i u-länderna
har. Insatser för att förbättra villkoren och förhållandena på landsbyg-
den innebär att man också förbättrar villkoren och förhållandena för
kvinnor. I Afrika är det kvinnorna som är odlarna osv.
Sedan är det naturligtvis väldigt viktigt att man utvecklar och vida-
reförädlar det man producerar. Det är väl någonting som så småningom
kommer, och vi skall vara beredda att stödja en sådan utveckling. Det
är alldeles självklart.
När det gäller volymfrågan anser jag mig ha sagt vad jag har att sä-
ga om den.
Anf. 78 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik
Herr talman! Visst var det mycket som Kristina Svensson inte sade i
sitt anförande. Jag är nu litet mer tillfredsställd, eftersom jag åtminsto-
ne har fått det löftet, att Socialdemokraterna vill satsa på industriell
verksamhet för att göra det möjligt att utveckla landsbygden. Detta
skulle naturligtvis också gynna kvinnorna.
Att jag tog upp denna fråga beror på att tre fjärdedelar av befolk-
ningen bor på landsbygden. För att hjälpa människorna bort från fattig-
domen måste vi göra satsningarna där den största delen av befolkning-
en bor och där det är som allra fattigast.
Anf. 79 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Jag vill bara klargöra följande. Om Ingbritt Irhammar
syftade på specifika motionskrav, kan jag naturligtvis inte här i kamma-
ren stå och yrka bifall till dem. Det pågår en utskottsbehandling just nu.
Var den landar får vi se.
Anf. 80 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik
Herr talman! Kristina Svensson sade att hon har sagt vad hon har att
säga i volymfrågan. Jag kan tänka mig att Kristina Svensson upplever
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
105
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
det som tjatigt när jag kommer tillbaka till den frågan. Jag gör det i alla
fall.
Jag tog upp två områden i mitt anförande. Det var volymfrågan,
som jag utvecklade ganska utförligt. Det var vidare demokratifrågan.
Att jag, trots allt, tar upp detta en gång till beror på att det upplägg
Kristina Svensson hade i sitt anförande andades det vi har hört tidigare
i kammaren, nämligen att nu när biståndet blir lägre måste vi bli effek-
tivare.
Detta är litet försåtligt. Det ger dem som inte är så intresserade av
att vi skall upprätthålla enprocentsmålet argumentet ju lägre bistånd,
desto effektivare. Det är fel argument.
Biståndet skall vara effektivt och av bättre kvalitet oberoende av
om målet är 0,97 %, 1,0 %, eller 1,3%. Vi skall alltid jaga effektivitet
och kvalitet i biståndet.
Kristina Svensson sade att Sverige fortfarande är ett föredöme. Jag
är rädd att de signaler som nu sänds ut från Sverige i samband med de
beslut som kommer att fattas i denna kammare om någon månad eller
så kommer att vara felaktiga. Sverige blir inte längre ett föredöme.
Sverige tappar i trovärdighet.
Delar Kristina Svensson min uppfattning att enprocentsmålet var en
moraliskt bindande målsättning och ett åtagande som skulle verka obe-
roende av om svensk ekonomi gick upp eller ned? Jag har alltid uppfat-
tat enprocentsmålet som just en garanti även i svåra tider.
Anf. 81 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Först vill jag göra ett klargörande. När jag talade om
minskande överföringar och resurser i mitt anförande, talade jag om det
totala biståndsflödet. Det var inte från Sverige utan i det större pers-
pektivet.
Man skall alltid ha kravet på sig att vara effektiv. Det är väl alldeles
självklart. Men jag tycker att utmaningen är desto större när vi befinner
oss i läget att frysa biståndet på den nominella nivån.
K-G Biörsmark frågade om det var ett moraliskt åtagande eller ej.
Det är väl ingen hemlighet att många av oss tycker att det är svårt att
det hela ligger stilla. Det är de facto så att den positiva ekonomiska
utveckling vi förväntar oss i Sverige, med ekonomiska program fram-
lagda från socialdemokratiskt håll, skall ge positiv tillväxt. Det betyder
de facto att biståndet relativt sett sjunker.
Men då måste man se denna fråga i ett något större och längre per-
spektiv. Vi måste komma igenom detta för att bli så stabila i vår eko-
nomi att vi kan återgå till det tidigare åtagandet om 1 %.
Jag hade för avsikt att inte här i kammaren diskutera orsakerna till
varför svensk ekonomi har fått en sådan negativ utveckling. Ytterst är
detta ändå vad det hela handlar om. Vem som bär eller inte bär ansvaret
tänker jag inte diskutera här.
106
Anf. 82 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik
Herr talman! Jag förstår inte riktigt det sista som sades. Jag har inte
tagit upp frågan om vem som har ansvaret. Jag förstod inte riktigt den
kommentaren.
Jag återkommer till det resonemang som jag tycker kan vara litet
försåtligt och som ger fel signaler till dem som attackerar biståndet,
nämligen att utmaningen blir desto större om vi har mindre resurser.
Utmaningen blir lika stor vare sig vi har 1 % som mål eller inte. Jag
tycker att Kristina Svensson skall lämna den typen av resonemang
därhän. Det ger fel signal och något slags ammunition för dem som
attackerar biståndet.
Precis som Kristina Svensson säger sjunker andelen automatiskt om
det skulle bli en bra ekonomisk utveckling, eftersom vi bestämmer oss
för att frysa biståndet ett antal år framöver.
Äventyrar ett åtagande om 1 % svensk ekonomi? Jag tror inte det.
Det är inte så att svensk ekonomi står och faller på om vi ger 1 % av
bruttonationalinkomsten till de fattiga länderna. Det är också fel reso-
nemang. Det är inte så att detta enskilda åtagande skulle äventyra ut-
vecklingen av svensk ekonomi. Vi har en gång lagt fast enprocentsmå-
let, och det är ett svek att inte upprätthålla det även när ekonomin i
Sverige befinner sig i ett bekymmersamt läge.
Anf. 83 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Vi för angående samtliga samhällssektorer effektivi-
tetsresonemang. Jag tycker att det är ganska naturligt att jag tar upp den
frågan även i det här sammanhanget.
Egentligen tycker jag inte att kds, Folkpartiet och Centern är riktigt
trovärdiga. Varför gjorde ni inte någonting själva under den förra man-
datperioden? Varför höjde ni inte upp till den volym ni talar om?
Anf. 84 BERTIL PERSSON (m) replik
Herr talman! Jag har uppfattat att målet för biståndet är att biståndet
skall vara oljan i motorn för att avskaffa fattigdomen. Vi har också sett
att det går att göra detta på en ganska kort tid, 20-30 år, i en rad länder
som tillhör u-världen, framför allt i Stillahavsasien. Det har gått via
frihandel, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, marknadseko-
nomi och ett stabilt rättssamhälle som skapar grunden för en närings-
livsexpansion. Det tycker jag är positivt, näringsliv
Jag tycker att det är bra när Kristina Svensson säger att vi skall
koncentrera oss på Afrika. Det är där problemen finns. Det är det som
gör att jag bl.a. vill slå vakt om NGO:s kyrkor, som faktiskt har visat
sig kunna nå ut till de fattigaste människorna i de fattiga länderna. Det
har skett på ett sätt som jag tror ett aldrig så stort super-SIDA med en
fast egenregiverksamhet som expanderar någonsin kan göra.
Vidare har vi Världsbanken. Där vill jag särskilt understryka, med
anledning av Kristina Svenssons fråga, betydelsen av IFC. Man behö-
ver där hjälp att lämna en socialistisk planekonomi och komma över till
privata verksamheter och marknadsekonomi. Det är naturligtvis också
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
107
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
viktigt med IDA:s verksamhet när det gäller fattigdomsbekämpning,
tillväxtstimulanser och hållbar utveckling.
Anf. 85 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Det var framför allt det sista som jag var intresserad
av att få veta, t.ex. var ni står i fråga om påfyllning av IDA och andra
länder. Vi vet att det finns komplikationer. Om vi tycker att det hela är
bra handlar det verkligen om att utöva påtryckningar för att nå ett gott
resultat. Det kan vi som politiker göra på många sätt.
Jag har inte hört talas om något super-SIDA. Tvärtom. När de olika
myndigheterna sammanförs kommer vi att göra vinster på många sätt.
Jag nämnde i mitt anförande administrativa vinster. Vi kommer att
frigöras från de överlappningar som har skett tidigare.
Jag vill också säga att jag har den allra största respekt för det arbete
som enskilda organisationer gör och det som volontärerna gör; jag är
mycket imponerad av det arbetet. Jag har också sett många goda exem-
pel på att detta är ett biståndsarbete som når fram och leder just till
förändringar av människors villkor. Men sedan måste vi ha många olika
sorters bistånd, på olika nivåer. Man kan inte renodlat säga att vi bara
skall ha bistånd t.ex. genom enskilda organisationer, utan det krävs så
många olika insatser.
Anf. 86 BERTIL PERSSON (m) replik
Herr talman! Det är just det som Kristina Svensson sade sist som
gör att jag tycker att det är så oerhört viktigt att man inte överlämnar
ansvaret för det svenska biståndet till en jättelik organisation med egen-
regiverksamhet - kalla det super-SIDA, Fenix eller vad som helst. Man
bör i stället behålla ansvaret inom den politiska sfären, dvs. inom rege-
ringen och UD, så att man därifrån får den flexibilitet som en successiv
övergång till en upphandling av projekt direkt från UD ger.
Jag vill ställa en direkt fråga. När vi nu är överens om att insatserna
skall göras, framför allt i Afrika, har vi fört fram önskemålet att riksda-
gen skall få en årlig rapportering från UD om MR-läget - som vi alla
tycker är viktigt, speciellt i många afrikanska länder - som är mer ut-
förlig än vad som förekommer i biståndsboken. Det är naturligtvis
angeläget för samtliga länder, men alldeles speciellt för de länder där vi
är involverade. Jag vill gärna veta om Kristina Svensson är villig att
medverka till en sådan utökad rapportering om MR-läget i våra bi-
ståndsländer.
Anf. 87 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! När det gäller det som Bertil Persson tog upp först,
tycker jag att det är väldigt viktigt att man skall ha klara roller, som jag
nämnde, mellan ämbetsverk och departement. Jag är rädd för att det
kan bli litet diffust med det förslag som Bertil Persson presenterade.
När det gäller förslaget om en redovisning av MR-läget har jag inte
helt klart för mig vad som står i moderaternas motion. Men det är väl
självklart att det är bra om vi får rapporter om sådana saker, precis som
108
vi får rapporter om hur man arbetar i Världsbanken, som andra har tagit
upp i sina motioner. Jag tycker personligen att det är alldeles utmärkt.
Anf. 88 INGRID NÄSLUND (kds) replik
Herr talman! Kristina Svensson får det nästan att låta som om det
mesta av det svenska biståndet gick via de ideella och frivilliga organi-
sationerna. Men det är så att det har rört sig om 1 miljard av drygt 13
miljarder kronor. Nu vill regeringen skära ner detta med 150 miljoner,
vilket vi kraftigt avvisar. Jag vill fråga vad det kommer sig att man vill
göra den nedskärningen. Det har ju visat sig att de enskilda organisa-
tionerna, genom väldokumenterad kompetens och erfarenhet och just
därför att de är så nära människorna, utför det bistånd vi alla är överens
om är det mest aktuella. Dessutom kan vi inte negligera de här organi-
sationernas starka förankring i Sverige, där de på ett mycket utsökt sätt
påverkar biståndsviljan.
Sedan vill jag också fråga vad det kommer sig att man ökar avräk-
ningen när det gäller flyktingbiståndet. Andelen flyktingar från bi-
ståndsländer är nu bara 7 %. Man klagade väldigt mycket under den
förra regeringsperioden och sade att det bara var motiverat med en
avräkning på 140-200 miljoner kronor. Som jag sade tidigare, vill man
nu utvisa tusentals flyktingar från Sverige. Hur kan det då komma sig
att man anser att det nu behövs flyktingbistånd på 965 miljoner?
Anf. 89 KRISTINA SVENSSON (s) replik
Herr talman! Storleken på de olika anslag som regeringen har före-
slagit i budgetpropositionen är naturligtvis relaterad till den totala
summan.
Vår syn på enskilda organisationer skiljer sig inte från vare sig
Karl-Göran Biörsmarks, Ingrid Näslunds, Ingbritt Irhammars eller
Bertil Perssons syn. Jag tror att de flesta av oss som sitter i utskottet har
sett ute på fältet hur enskilda organisationer arbetar, och vi är fulla av
beundran för deras arbete och för vad de uträttar. Men vi har inte mer
pengar än så här, och vi fördelar dem. Det är många olika anslag, och
vi kan inte lägga - nu överdriver jag naturligtvis - hela potten på en-
skilda organisationer. Jag tror inte heller att Ingrid Näslund föreslår
det.
Frågan om avräkningen för asylkostnaderna kan vi ta upp och fort-
sätta att diskutera vid utskottsbehandlingen.
Anf. 90 INGRID NÄSLUND (kds) replik
Herr talman! Det låter lovande att vi skall återkomma till frågan om
avräkningen av asylkostnaderna i utskottet. Jag hoppas att vi då skall
komma fram till en rimligare summa.
Jag vill upprepa att det är en minimal andel av biståndet som går via
de frivilliga organisationerna och att vi tycker att andelen 1 miljard
borde ha varit kvar.
Jag kan inte låta bli att fråga vad Kristina Svensson menar med att
säga att biståndsnivån ligger kvar. Det gör den ju inte, om man ser över
den här valperioden. Vi måste ändå se vart vi är på väg. Redan nu går
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Bistånd
109
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
nivån alltså ned till 0,87 % eller 0,85 %, beroende på utvecklingen |
hamna på 0,75 %, eller t.o.m. under 0,7 % - om det går så pass bra som
|
Utrikespolitisk debatt |
vi alla önskar. Då kan man väl inte säga att den nuvarande nivån ligger |
|
Bistånd |
När vi gjorde vissa små sänkningar var det inom rimlighetens Anf. 91 KRISTINA SVENSSON (s) replik Herr talman! Ingrid Näslund laborerar med mycket hypotetiska an- |
|
Övriga utrikespolitiska |
Övriga utrikespolitiska frågor Anf. 92 INGER KOCH(m) Herr talman! Dagens politiska världsordning inger stora förhopp- Den stora omvälvning som kommunistdiktaturernas fall i Östeuropa Samtidigt måste vi med stor oro konstatera att kriget i det forna Ju- Även kriget i Tjetjenien och de ryska truppernas svåra övergrepp på De konflikter som vi i dag ser i flera av de nya, självständiga stater Lika viktigt är det att vi tidigt och med kraft reagerar på alla former |
110
Dagens konflikter eller hot om konflikter orsakas i flera fall av att
regeringarna inte accepterar sina minoritetsbefolkningar. Minoritetsfrå-
gorna kommer att spela en viktig roll i europeisk politik under lång tid
framöver. Det är därför nödvändigt för en framtida stabil utveckling i
dessa nya länder att de i sina konstitutioner har tillfredsställande skydd
för mänskliga rättigheter och för minoritetsrättigheter. Sverige har nu
genom sitt medlemskap i EU stora möjligheter att medverka till att så
sker.
Men, herr talman, stora och dramatiska förändringar sker också i
Afrika. Det gäller inte minst länderna på Afrikas Horn. År efter år har
här brutala inbördeskrig rasat, med förfärliga dödssiffror.
I Somalia kunde svälten bringas under kontroll tack vare FN:s stora
insatser. FN:s närvaro i landet förbättrade också till en början det poli-
tiska läget och avhjälpte delvis den totala laglöshet och upplösning som
rådde där efter diktatorn Siad Barres fall och de rivaliserande krigsher-
rarnas strider om makten.
Men förhandlingarna som syftar till att främja en politisk försoning
går nu alltmer trögt, och den nationella försoningskonferens som skulle
leda till att en interimsregering bildades har uppskjutits på obestämd
tid. Säkerhetsläget har också försämrats, framför allt i huvudstaden, och
risken för ett uppflammande inbördeskrig är överhängande när FN-
trupperna lämnar landet. En beredskap för snabba katastrofinsatser är
nödvändig.
I Etiopien kan vi däremot efter det grymma och förödande inbör-
deskrigets slut för fyra år sedan nu se hur övergångsregeringen trots en
del svårigheter söker leda landet mot demokrati. I juni förra året hölls
val till den konstituerande församling som skall anta den nya konstitu-
tionen, och allmänna val till ett nytt parlament planeras att hållas under
detta år.
Det finns dock fortfarande motsättningar mellan etniska och politis-
ka grupperingar, och det är viktigt med Sveriges stöd till den fortsatta
demokratiska processen.
Eritrea är nu efter folkomröstningen för två år sedan ett självstän-
digt land. En ny konstitution håller på att utarbetas, och allmänna val
planeras att hållas inom fyra år. Även här har Sverige ett ansvar att
bidra till att den demokratiska processen kan gå vidare.
Allt fler länder i Afrika inför nu flerpartisystem och håller eller pla-
nerar fria val. Särskilt glädjande är den positiva utvecklingen i Sydafri-
ka efter parlamentsvalet förra året. Trots ekonomiska svårigheter och
en utbredd laglöshet finns hos regeringen och hos folket en stor opti-
mism inför framtiden och beslutsamhet att övervinna problemen.
Också i Mozambique genomfördes i oktober förra året efter mer än
tio års häftiga inbördesstrider de första fria parlaments- och president-
valen, men situationen i landet är bräcklig, och omvärldens stöd är
nödvändigt.
Att vägen mot demokrati kan vara både lång och smärtsam visar ut-
vecklingen i Angola. Efter de allmänna valen 1992, som gav det rege-
rande MPLA-partiet en majoritet i nationalförsamlingen, tog opposi-
tionspartiet UNITA åter till vapen och svåra strider utbröt som ledde
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
111
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
till flera hundratusen människors död och mer än två miljoner männi-
skor på flykt.
En ny vapenvila framförhandlades under slutet av förra året, och
FN planerar nu att sända en ny fredsstyrka till Angola för att övervaka
freden och demobiliseringen. Det är viktigt att denna plan får medlems-
ländernas fulla stöd.
Även de svåra konflikterna i Burundi och Rwanda med fruktans-
värda brott mot mänskliga rättigheter som följd behöver FN:s hjälp för
att långsiktigt kunna lösas. Och, herr talman, FN har genom det nya
politiska läget i världen nu en möjlighet att ingripa vid hot mot interna-
tionell fred och säkerhet runt om i världen. FN kan nu också ingripa vid
interna kriser där massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter sker.
Dagens situation visar också att FN är inblandat i en rad länder som
övervakare och medlare vid pågående fredsprocesser och demokratise-
ringssträvanden i tidigare diktaturer runt om i världen. Samtidigt ställs
allt fler krav på organisationen från nationer och olika folkgrupper i
världen att FN skall engagera sig för att åstadkomma hållbara lösningar
när nya hot och konflikter uppstår.
För att så skall ske behöver FN reformeras. I dag finns inte den
kraft och auktoritet som världen behöver. Sverige och de övriga nor-
diska länderna har tidigare tagit fram förslag som kan bidra till att stär-
ka FN: s roll som konfliktlösare och fredsbevarare. Men även förslag
som bidrar till prioriteringar av verksamheten, hårdare kontroll av
sekretariatet och förbättrad budgetdisciplin har tagits fram. En nordisk
resolution om reformer på det fredsbevarande området har också an-
tagits av generalförsamlingen.
Anf. 93 JAN JENNEHAG (v)
Herr talman! Utrikesministern berörde FN och Bosnien-
Hercegovina i sitt tal under förmiddagen. Det tänker jag också göra.
Bosnien-Hercegovina måste garanteras rätt att bestå som stat, sade
utrikesministern. Frågan är om det är samma stat som 1992 som utri-
kesministern avser, eller om vi skall få se flera förslag till styckningar.
Om något sådant skulle bli verklighet skulle det med nödvändighet leda
till nya konflikter.
70 % av Bosnien-Hercegovinas yta ockuperas av styrkor som inte
accepteras av befolkningen, eller åtminstone inte av en alldeles övervä-
gande majoritet av befolkningen, om vi skall vara överdrivet försiktiga.
Det är Serbiens president Milosevic som måste anses vara skaparen av
detta läge.
Bosnien-Hercegovina är en stat som är medlem av FN. Formellt kan
detta tyckas innebära en solklar situation. Folkrätten, som vi alla värnar
om - den nämnde även utrikesministern i förmiddags - innebär bl.a.
följande:
1. att varje lands territoriella suveränitet respekteras,
2. att gränser inte får flyttas genom väpnad aggression,
3. att FN ges möjlighet att ingripa när en medlemsstat utsätts för
aggression.
112
4. att varje medlemsstat har rätt till självförsvar vid ett väpnat an-
grepp.
Vi kan se att FN:s närvaro inte har förhindrat fortsatt våld. Krigs-
herrarna accepterar inte FN:s närvaro. Grunden för fredsbevarande
operationer är naturligtvis att det finns en fred att bevara och att FN:s
närvaro är accepterad av de parter som befinner sig i konflikt.
Vapenembargot har omintetgjort Bosnien-Hercegovinas möjlighet
att försvara sig. Komplikationerna ökar. En förhandlingslösning före-
faller avlägsen, för att uttrycka det litet rått.
Som representant för Vänsterpartiet har jag inga förslag som löser
detta inom en nära tid. Men det finns ändå vissa saker som vi borde
kunna vara överens om, t.ex. att stödja oberoende medier i Bosnien-
Hercegovina. De summor som behövs för ett sådant stöd torde inte vara
särskilt stora om vi jämför med många andra utgifter i vår budget.
Vi borde också på ett mer kraftfullt sätt än hittills öka det humanitä-
ra stödet till Bosnien-Hercegovina. Ett sådant ökat stöd skulle inte
behöva stupa på att det kostar för mycket.
Vidare borde Sverige ta initiativ till att utforma en internationell
återuppbyggnadsplan för det forna Jugoslavien.
Det här är åtgärder som kan ligga nära i tiden. Det borde finnas
möjligheter att vidta dem utan att några har skiljaktiga meningar.
Herr talman! Kommissionen för globalt samarbete och ledarskap,
där Ingvar Carlsson hade en ledande roll, har kommit med sin rapport.
Låt oss hoppas att den svenska versionen av den här rapporten kommer
att stimulera svensk debatt om FN:s framtid.
FN har i dag 185 medlemsstater. Diskussionen om bl.a. säkerhets-
rådets roll förs alltmer intensivt. Vi väntar alla på att Indien, som värl-
dens mest folkrika nation, kommer att kräva en plats i säkerhetsrådet.
Vi väntar därmed med viss bävan på Pakistans reaktion. Vi har självfal-
let ett ansvar att se till att även Latinamerika får en plats i säkerhetsrå-
det. Vad betyder det för relationerna mellan Brasilien och Argentina?
Liksom i tidigare diskussioner kvarstår sådana här komplicerande
faktorer som inte kommer att göra reformeringen av säkerhetsrådet
särskilt lätt.
FN som ett organ för stormakterna kommer vi att få se mer av. Det
är jag helt övertygad om. Så länge USA bidrar med 25 % av den regul-
jära budgeten och över 30 % till budgeten för fredsbevarande operatio-
ner kommer naturligtvis en sällsynt och, jag vill säga, förfärande FN-
negativ kongress i USA antingen att se till att stöden dras in eller att
man får valuta för sina pengar. Detta är återigen en situation som vi
behöver belysa både i svensk debatt och internationellt. Här har Sveri-
ges regering en roll att spela.
Anf. 94 STEN ANDERSSON (m)
Herr talman! Jag tänker ta upp frågan om FN:s ställning och det
förtroende eller kanske rättare sagt den brist på förtroende som organi-
sationen har bland allmänheten, även hos svenska folket.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
113
8 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
För inte så länge sedan besöktes Sveriges riksdag av FN:s general-
sekreterare. Det var ett ganska stort jippo. Alla verkade nöjda med i
stort sett allt. Men hur ser det ut i verkligheten?
I slutet av andra världskriget var alla överens om att FN behövdes.
Alla hoppades också att FN skulle lyckas med sina gärningar. Men,
herr talman, hur blev det egentligen?
Jag tror att jag kan göra mig till talesman för ganska många om jag
hävdar att FN i praktiken på flera områden har förvandlats till en byrå-
kratisk och tandlös tiger. Det är förvisso bra att FN finns som en debat-
torganisation så att olika nationer kan prata med varandra. Men de kon-
kreta lösningarna lyser tyvärr alltför ofta med sin frånvaro.
FN klarade Irakkrisen på ett bra sätt tack vare USA:s, Storbritanni-
ens, Frankrikes och Saudiarabiens stöd. En förutsättning var också att
det fanns en samlad, klar och konkret motståndare.
En av mina partikolleger sade nyligen att det hade varit nästan bra i
Somalia. I TV visade man landstigningen i Somalia. När man studerar
situationen i efterhand finner man att den knappast har förändrats -
åtminstone inte till det bättre.
Även i Rwanda deltog FN. Det var ingen lyckad operation. Det
största misslyckandet kan vi i dag uppleva när det gäller konflikten i
det forna Jugoslavien.
Herr talman! Man skall tala klartext, och det tänker jag göra. Det är
min bestämda uppfattning att verksamheten och hanteringen av FN-
styrkorna i det forna Jugoslavien uppenbarligen innebär att man driver
med FN. Förra hösten kunde vi vid flera tillfällen läsa genanta uppgif-
ter i tidningarna om att banditgäng nere i det forna Jugoslavien tillät sig
att stoppa FN-konvojer, undersöka förarhytterna i bilarna och kontrol-
lera om man t.ex. hade kameror med sig för sitt personliga bruk. Om
detta hade varit en engångsföreteelse och om de kunde vinna något på
det hade det varit okej. Dess värre har detta fortsatt. Respekten för FN
där FN behöver ha respekt, nämligen i det forna Jugoslavien, är faktiskt
ytterst ringa.
Herr talman! Vi vet också att FN kostar mycket pengar. FN är en
dyr organisation. Den föregående talaren pratade om att något land vill
ha valuta för sina resurser. Jag är inte helt främmande för den tanken.
Det finns många nationer som pratar mycket i FN men som inte betalar.
De begär att andra skall betala för verksamheten trots att man till vissa
delar genomför aktiviteter som inte främjar FN:s mål, verksamhet och
medel.
Jag tror ty vän också att den allmänna uppfattningen är att FN har
en alltför stor byråkrati. Litet hårt kan det kanske sägas att FN ibland
kan tänkas vara en födkrok för vissa karriärister.
Herr talman! Jag är född optimist och hoppas innerligt att FN åter
kommer att få spela den roll som det initialt var tänkt när man besluta-
de att bilda organisationen. FN behövs. Låt då FN omvandlas till något
annat än den organisation som tyvärr alltför många i dag uppfattar som
en tandlös tiger.
114
Anf. 95 JAN JENNEHAG (v) replik
Herr talman! Sten Andersson nämnde FN:s finansiella situation -
den ständiga bristen på pengar och FN:s oförmåga att bygga upp funge-
rande fonder för sin egen verksamhet. Det har varit en följetong genom
decennierna.
Sten Andersson sade att vissa länder inte betalar. Det gäller i hög
grad stormakterna. De använder försenade betalningar som påtryckning
på och utpressning mot de övriga medlemmarna i FN.
Jag menar att vi måste få till stånd en situation där FN:s ekonomi
inte är beroende av ett fåtal stormakter. Hur det skall gå till har jag inte
omedelbart något förslag på. Men jag hoppas att den rapport som jag
nämnde i mitt anförande skall stimulera debatten och göra det möjligt
med ett annat system för att säkra FN:s ekonomi.
När det sedan gäller situationen i Bosnien-Hercegovina nämnde
Sten Andersson att FN utsätts för en otillbörlig behandling, och det är
väl det minsta man kan säga. Vad är alternativet? Vi har en situation
där stormakterna inte har ansett sig ha ett egenintresse av att FN agerar
kraftfullt på samma sätt som i andra lägen. Man har hoppats att de
stridande parterna så småningom av ren utmattning skall avstå från
vidare konflikter. Jag tror inte att vi kommer att få se det i en nära
framtid. Historien visar alltför många exempel på motsatsen.
Anf. 96 STEN ANDERSSON (m) replik
Herr talman! Jag håller till alla delar med Jan Jennehag om att det
är ett problem med finansieringen. Jag har lika få förslag som han har
om hur man skall få det här problemet att försvinna i framtiden.
Vi verkar också vara överens när det gäller Jugoslavien. Jag är
överens med Jan Jennehag om att detta är ett problem. Hur skall man
göra? Var skall man dra gränsen någonstans? Men den behandling som
FN ibland utsätts för i Jugoslavien tycker jag inte att FN skall behöva
utsättas för.
Till sist, herr talman, skall jag ta upp något som kanske inte har
med FN att göra. Det gäller hur vi behandlar människor beroende på
vilka positioner de har. ”Arkan” heter en potentat i Jugoslavien som är
efterlyst för bankrån i Sverige. Vi såg nyligen hur han gifte sig under
stor show nere i Jugoslavien. Det vore pinsamt om han skulle tillhöra
segerherrarna och komma till Sverige på statsbesök. Jag vet inte hur
Sverige skulle reagera. Jag menar att man väl i alla fall skall kalla en
katt för en katt.
Anf. 97 LENNART ROHDIN (fp)
Herr talman! Låt mig först få uttrycka min uppriktiga uppskattning
över utrikesministerns närvaro här i kammaren. Vi som har ansträngt
oss för att diskutera Bosnien under den gångna mandatperioden har inte
varit vana vid den respekten för riksdagen. Det är med stor uppskatt-
ning som jag noterar det här.
För 50 år sedan grundades FN på ruinerna av ett världskrig. Man
såg ett folkmord på Europas jord. En östjudisk kultur som på avgöran-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
115
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
de sätt hade varit medskapande i Öst- och Centraleuropas gestaltning |
I 50 år har vi levt på myten att förintelsen ägde rum utan att om-
|
Utrikespolitisk debatt |
världen visste något förrän de allierade nådde fram till utrotningsläg- |
|
Övriga utrikespolitiska |
- det finns väl dokumenterat genom rapporter och flygfotografering - Den 1 januari högtidlighöll människor runt om i Europa den tusen- Mer än två miljoner människor har mördats i en systematisk etnisk Man har systematiskt använt krigsförbrytelser för att genomföra en Herr talman! Inför folkmordet i Bosnien står omvärlden tyst och i Deras utrikespolitiska talesmän lyste ungefär lika ofta med sin från- I dagens utrikesdeklaration ges folkmordet i Bosnien två stycken Med utrikesdeklarationen följer regeringen de engelska och franska |
|
116 |
de instrument som FN-stadgan erbjuder till försvar av en av FN och |
Världssamfundet erkänd stat inför en väpnad aggression. Deras strävan
är att med dimridåer och kålsuparteorier få den allmänna opinionen och
Världssamfundet att glömma vad folkmordet i Bosnien i grunden
handlar om, nämligen folkrätten.
När den svenska regeringen i alla sammanhang sluter upp bakom
kontaktgruppens s.k. fredsplaner hjälper det inte att hänvisa till allmän-
na uttalanden om att Bosnien måste garanteras att bestå som stat. Alla
fredsplaner har byggt på att Bosnien delas enligt etniska gruhder, det
som var syftet med den serbiska etniska rensningen från den första
dagen. Varje ny plan innebär bara en anpassning till de nya landvin-
ningar som bosnienserberna har lyckats säkerställa sedan föregående
plan. Med sin följsamhet till den av London och Paris dikterade kon-
taktgruppens förslag har Sveriges röst i världen, en röst för folkrätten
och de små staternas rätt, tystnat. Då har vårt anspråk på en plats i FN:s
säkerhetsråd förlorat sin mening.
Herr talman! Tidigare i dag uppstod ett meningsutbyte kring frågan
om man kan vara neutral inför kriget i Bosnien. Utrikesministern gled
rutinerat runt frågan. Olof Johansson invände däremot. Om man inte
kunde vara neutral innebar det att man var tvungen att ta ställning.
Några meningar senare upprördes han desto mer över att intresset för
djurskydd var så begränsat inom EU.
Om socialdemokraternas tystnad inför folkmordet i Bosnien har
varit anmärkningsvärd har Centerns kommit mer i skymundan. När
Olof Johansson nu för Centerns räkning vägrar ta ställning mot folk-
mordet i Bosnien, mot krigsförbrytaren Milosevic och för att man skall
återupprätta en av FN och Världssamfundet erkänd stat i strid med
stormakternas delningsplaner framstår Centerns tystnad och neutralitet
inför folkmordet i Bosnien som så mycket mer avslöjande.
Anf. 98 LENA HJELM-WALLÉN (s)
Herr talman! Det som Lennart Rohdin säger är så pass uppseende-
väckande att jag vill kommentera det.
Jag har mycket stor respekt för Lennart Rohdins engagemang i
Bosnienfrågan. Men det kan ändå inte vara så, att alla de fredsan-
strängningar som görs inom t.ex. EU, kontaktgruppen, Jugoslavienkon-
ferensen och FN är fel och att bara Lennart Rohdin har rätt.
Bakom alla dessa fredsansträngningar ligger att folkrätten skall ef-
terlevas. Man måste se till att hitta lösningar som är realistiska i den
situation som dess värre har uppkommit i f.d. Jugoslavien.
Man kan inte bara tänka bort det som har varit. Man måste utgå från
det och sedan hitta lösningar som har någon möjlighet att genomföras.
I olika sammanhang har vi varit aktiva, och vi har hela tiden fört
fram att Bosnien-Hercegovina skall bestå som stat och att människor
skall ha rätt att återvända till denna stat. Med det vill jag också ha sagt
att vi inte accepterar en politik som innebär etnisk rensning.
Anf. 99 LENNART ROHDIN (fp) replik
Herr talman! Jag vill inte alls vara förmäten och göra anspråk på att
jag skulle ha rätt gentemot alla andra. De uppfattningar som jag före-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
117
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
118
träder och företräder även i den här debatten är i och för sig inte så
unika, även om det ibland kan kännas så i den här kammaren. Det är
uppfattningar som har kommit till uttryck vid ett flertal uttalanden
exempelvis av Europaparlamentet.
Jag ingår själv i någonting som heter European Action Council for
Peace in the Balcans, som driver samma linje. Där ingår förutom aktiva
parlamentariker även personer som förra premiärministern Margaret
Thatcher, förre presidenten Valéry Giscard d’Estaing och en före detta
Europaparlamentstalman från Spanien. Så det är väl inte fråga om så
ovanliga synpunkter, egentligen.
Vad det handlar om är att om man accepterar den typ av delnings-
planer som har ingått i varje s.k. fredsplan, hjälper det inte att tala om
rätten att återvända. För vem kommer att våga återvända till ett Bosni-
en-Hercegovina som är uppdelat i intressesfärer? Detta gäller även om
man kanske folkrättsligt försöker upprätthålla fiktionen av att landets
yttre gränser är sammanhållna, även om man upprätthåller fiktionen
genom att för detta land ha bara en representant i FN:s generalförsam-
ling. I de delar som kommer att vara kontrollerade av den bosnienser-
biska sidan kommer den etniska rensningen nämligen att vara fullföljd
när fredsplanen är genomförd. Därmed har man i praktiken kapitulerat
inför de mål som långt före krigets början i april 1992 drogs upp i
Belgrad och som nu omvärlden på något sätt har kapitulerat inför.
Anf. 100 EVA GOÉS (mp)
Herr talman! Även jag skall tala om Balkan.
Dagligen påminns jag om våldet och övergreppen i Kosova. På fax
efter fax läser jag i Kosova Daily Report om hur oskyldiga blir dömda,
slagna, misshandlade, våldtagna. Med dagens teknik kan informationen
nå oss i Sverige, från Kosova via Geneve, och ingen kan längre blunda
för förtryck och brott mot mänskliga rättigheter som äger rum i denna
del av Europa. Det strukturella våldet och lidandet fortsätter. Det är
vardag för albanerna i Kosova.
Den serbiska regimen bär ansvar för ett förtryck av den albanska
majoritetsbefolkningen som kan jämföras med det gamla apartheidsys-
temet i Sydafrika.
Albanerna, som utgör 90 % av befolkningen i Kosova, har upprättat
ett eget parlament och egna institutioner som inte accepteras av serber-
na. Den albanska befolkningen leds av Dr. Ibrahim Rugova, som valts
till president i egna val.
Det serbiska förtrycket och den utsatta situationen har lett till att nä-
ra 300 000 kosovoalbaner flytt från sitt hemland. I en intervju i Dagens
Nyheter i november 1993 säger Dr. Ibrahim Rugova att det handlar om
en långsam etnisk rensning. 1992 sökte 83 000 personer asyl i Sverige.
De flesta kom från krigets Balkan, många från Kosova. Större delen av
de asylsökande kosovoalbanerna har avvisats. Fram till hösten 1992
avrådde UNHCR direkt från avvisningar till Kosova, och några sådana
skedde inte heller från Sverige. Men i oktober 1992 införde Sverige
visumtvång gentemot Restjugoslavien och därmed också Kosova. Se-
dan dess kommer inga flyktingar därifrån. Endast en liten del, ungefär
3 000 kosovoalbaner, har fått uppehållstillstånd, medan nära 30 000 har
avvisats.
Dr. Ibrahim Rugova har vädjat till den svenska regeringen att ge
kosovoalbanerna tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom de återvändan-
des säkerhet inte kan garanteras efter avvisningsbeslut. Rapporter tyder
på att avvisade asylsökande utsätts för allvarliga övergrepp, rån, våld-
täkt och misshandel från serbiska myndigheter.
Med anledning av detta anser vi i Miljöpartiet att ett verkställig-
hetsstopp beträffande avvisningar av kosovoalbanska asylsökande
omedelbart skall införas.
Vi anser också att det är en viktig uppgift för Sverige att i FN verka
för ett fördömande av det apartheidsystem som råder i Kosova. Det är
av stor vikt att situationen i Kosova övervakas. Därför anser vi att Sve-
rige snarast skall sända en parlamentarikerdelegation till området. Sve-
rige skall också verka för att OSSE:s utsända rapportör återvänder till
Kosova.
Herr talman! Jag skall nu vända mig mot Asien. År 1995 är det 50
år sedan Indonesien blev fritt. Indonesien har under den tiden genom-
levt 30 år av Suhartos diktatur. Det är nu också 20 år sedan invasionen
av Östtimor.
Socialdemokraterna krävde i opposition att Sverige skulle verka för
att ”det timoresiska folkets säkerhet garanteras genom en permanent
närvaro av FN”. Det är mer aktuellt än någonsin. Indonesiska döds-
skvadroner sprider skräck i Östtimor, och FN:s närvaro krävs för att
skydda civilbefolkningen.
Situationen i Östtimor är i dag ytterst allvarlig. Sedan årsskiftet har
terrorn mot civilbefolkningen trappats upp av såväl reguljära indone-
siska styrkor som dödsskvadroner. Den senaste månadens händelser
bekräftar den bedömning som gjordes av FN:s rapportör Mr. Ndiaye
om ”extrajudicial killings”, dvs. avrättningar utanför lagen, under den-
nes besök i Östtimor i juli 1994. Han uttalade: ”De förhållanden som
tillät Santa Cruz-massakern att ske föreligger fortfarande. I synnerhet
har medlemmar av säkerhetsstyrkorna undgått att ställas till svars och
fortsätter i praktiken att åtnjuta straffrihet.” I Santa Cruz för tre år se-
dan dödades över 200 människor.
Spänningarna har ökat sedan protesterna tog fart igen i november,
vid tiden för det ekonomiska toppmötet, APEC-mötet, i Jakarta. 29
modiga studenter och arbetare lyckades då ställa Östtimor i världens
fokus, och de fick president Clinton att öppet kritisera general Suharto.
En rad demonstrationer har organiserats av den underjordiska mot-
ståndsrörelsen. Samtidigt har det förekommit våldsamma sammanstöt-
ningar mellan inflyttade indonesier och östtimoreser, i de flesta fall som
ett resultat av medvetna provokationer från indonesisk sida.
Vedergällningsaktioner från de indonesiska myndigheterna har
blivit alltmer allvarliga. Jag skall återge en del händelser.
Den första händelsen ägde rum på nyårsdagen, då trupper öppnade
eld mot en folksamling i Baucau, ca 120 km öster om Dili. Man hade
samlats för att uttrycka sin bestörtning över att en östtimores knivsku-
rits till döds av en indonesisk affärsman. Bedömningar av antalet
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
119
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
120
dödsoffer vid denna händelse varierar från 10 till över 20. En del av
offren har identifierats.
Nästa händelse: Hittills obekräftade rapporter inifrån Östtimor häv-
dar att nio östtimoresiska ungdomar den 9 januari sköts till döds av
soldater från bataljon 744 i Taibessi i Dili. Det hände strax efter det att
en kort demonstration genomförts nära universitetet i Dili för att väl-
komna de samtal mellan Portugals och Indonesiens utrikesministrar
som inletts i Geneve under FN:s överinseende. Enligt en källa gick
fadern till en av ungdomarna till militärbataljonens högkvarter för att
fråga efter sin son. Han sköts då av bataljonens vice befälhavare.
Den 12 januari avrättades sex civila, däribland byns ledare, kall-
blodigt i byn Liquica. Myndigheterna hävdade till en början att det var
”gerillasoldater”, men det visade sig vara grundlösa påståenden.
Vi måste från Sverige, de socialdemokratiska ministrarna måste
skyndsamt agera. Vi i Miljöpartiet anser att regeringen måste agera
skyndsamt så att FN etablerar denna permanenta närvaro. En begäran
om FN-närvaro måste omgående riktas till generalsekreteraren.
Vi uppskattar det uttalande Sverige och Belgien gjort om ett stopp
för vapenexporten till Indonesien. Nu återstår handelsbojkott, om
brotten mot den civila befolkningen fortsätter som i dag. Sydafrika
bojkottades, varför inte Indonesien?
Vi vet att Sverige t.ex. exporterar pellets från LKAB. Vi vet att Ja-
pan och Australien understöder ett projekt som går ut på att bygga ett
kärnkraftverk på denna i dubbel mening vulkaniska ö.
Detta uppenbara hot måste stoppas, och vi i Miljöpartiet uppmanar
därför de socialdemokratiska ministrarna utrikesminister Lena Hjelm-
Wallén och utrikeshandelsminister Mats Hellström att agera i frågan.
Anf. 101 LENA KLEVENÅS (s)
Herr talman! 1948 antogs i FN den universella deklarationen om
mänskliga rättigheter. Bakgrunden var erfarenheterna från andra
världskriget, med nazismens övergrepp och koncentrationslägrens
fasor. Många hade blivit övertygade om att individen, den enskilda
människan, på ett långt mer effektivt sätt än tidigare borde skyddas från
makthavares förtryck. Tidigare hade detta setts som en nationell ange-
lägenhet. Nu insåg man att internationellt samarbete måste till.
Arbetet för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna blev ett
viktigt element i den nya världsordning som man försökte skapa efter
krigsslutet och som bl.a. syftade till att förebygga nya internationella
väpnade konflikter.
FN anförtroddes den viktiga uppgiften. Medlemsstaterna har åtagit
sig att följa den universella deklarationen. Den är inte rättsligt bindan-
de, men staterna har ett moraliskt ansvar att följa den.
Mänskliga rättigheter är ett folkrättsligt begrepp som handlar om
staters åtaganden mot sina medborgare. Efter antagandet av deklaratio-
nen 1948 fortsatte arbetet med att utforma konventionstexter. Arbetet
var svårt och tog lång tid. Inte förrän 1966 var man klar att anta två
konventioner. Den ena handlar om medborgerliga och politiska rättig-
heter, som är det som vi i dagligt tal i Sverige ofta brukar kalla mänsk-
liga rättigheter, men det finns också en konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter. Senare har dessa två konventioner
kompletterats med konventionen om avskaffande av allt slags diskrimi-
nering av kvinnor, år 1979, tortyrkonventionen, från år 1984, och barn-
konventionen, från år 1989. Det finns alltså inom FN:s ram ett helt
komplex av konventioner om mänskliga rättigheter.
Jag vill påminna om en artikel i 1948 års konvention, nämligen ar-
tikel 23, som innehåller fyra punkter. I den första av dessa heter det:
”Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa
och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslös-
het.”
Det är inte varje dag som vi tar upp den artikeln om de mänskliga
rättigheterna när vi diskuterar arbetslösheten.
Punkt 4 i samma artikel har följande lydelse:
”Envar har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd
för sina intressen.”
Jag har tyckt att det varit intressant att bli påmind om dessa skriv-
ningar och har velat dela med mig av dem.
För att återgå till de mera grundläggande politiska och medborger-
liga rättigheterna är det för mig en glädje att konstatera att Sverige är
ett föregångsland på det här området. Det är viktigt att vi i alla de in-
ternationella organisationer där vi är med, som FN, OSSE och EU,
driver på arbetet för mänskliga rättigheter. Vi bör kräva att alla stater
ratificerar de konventioner som finns på området, och vi kommer att
fortsätta att kritisera dem som framhärdar med att förtrycka sina egna
medborgare.
Turkiet, Algeriet och Kina är några av de länder som på ett mycket
oroväckande och upprörande sätt trakasserar, fängslar och avrättar
oskyldiga medborgare. Sverige måste även fortsättningsvis vara en
spjutspets i försvaret för mänskliga rättigheter.
På dödsstraffets område är vi föregångare, och kampen för döds-
straffets avskaffande måste drivas vidare med all kraft. Den tredje
artikeln i 1948 års konvention om mänskliga rättigheter lyder:
”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”
Herr talman! Just i dag kan jag inte avhålla mig från att nämna en
liten pakistansk pojke, Salamat Masih. Han är nu 14 år och icke läs-
kunnig. När han var 12 år gammal klottrade han någonting på en vägg.
Det suddades ut, och beviset på vad han skrev finns inte kvar, men han
är dömd till döden för hädelse.
Det är både barbariskt och avskyvärt att ett sådant här övergrepp
kan ske mot ett barn. Amnesty har krävt pojkens omedelbara frigivande
och skydd, och jag vill från denna talarstol helhjärtat instämma i det.
Salamat Masih är bara en av många människor i vår värld som inte
åtnjuter ens det mest grundläggande rättsskydd.
Det är av stor vikt för världssamfundet att de stater och de personer
som utan rädsla för repressalier kan ge dessa människor en röst verkli-
gen gör det.
Jag vill som avslutning säga att det är med stor glädje som vi till-
sammans över alla partigränser här i den svenska riksdagen och på
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
121
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
många sätt i det svenska samhället, över organisationsgränser, trosgrän- |
na.
|
Utrikespolitisk debatt |
Anf. 102 EVA ERIKSSON (fp) |
|
Övriga utrikespolitiska |
Herr talman! I utrikesministerns deklaration som inledde denna ut- För Folkpartiet har respekten för mänskliga rättigheter alltid varit Insikten om helheten, att fred ger god miljö, social rättvisa, mänsk- Herr talman! Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet är väl Amnesty International, Law Asia och Asia Watch visar i sina rap- Den kinesiska strategin har också riktat sig mot kultur, religion, Det omfattande förtrycket mot den tibetanska befolkningen, framför Det är därför mycket angeläget att Sverige fortsätter att följa ut- Herr talman! Det är anmärkningsvärt att Sverige inte på ett mer |
|
122 |
land. Europaparlamentet antog 1993 en resolution om att det i alla |
samarbetskontrakt med Kina, först och främst de offentliga, skall infö-
ras en klausul om respekt för mänskliga rättigheter. Sveriges riksdag
bör göra ett liknande uttalande.
Det är angeläget att Sverige aktivt främjar andra internationella ini-
tiativ i syfte att stödja Tibets folk. Nära i tiden har Sverige nu möjlighe-
ter att visa sin solidaritet med befolkningen i Tibet. Redan i maj 1995
kommer World Parliamentarian Convention on Tibet att äga rum i
Litauen. Det är angeläget att denna konferens ges uppmärksamhet i
Sverige och i andra länder. I september 1995 arrangeras FN:s kvinno-
konferens i Peking. I samband med denna konferens kommer kvinnors
situation och kvinnors rättigheter att vara ett tema. Sverige bör aktivt
verka för att Tibet representeras på denna konferens.
Herr talman! Det är Folkpartiets förhoppning att regeringen verkar
kraftfullt för att ge tibetanerna stöd i deras kamp för frihet och rättvisa.
När man nu har möjligheter härtill inom en nära framtid skulle man
också kunna ge ett sådant aktivt och kraftfullt stöd. Det är också viktigt
att visa att insikter om att de mänskliga rättigheterna har en betydelse
för fred blir till handling från regeringens sida.
Anf. 103 BERNDT EKHOLM (s)
Herr talman! I går kväll visade TV 2 ett inslag om konflikten mel-
lan judar och palestinier. Vanligt folk, inte statsmän, intervjuades,
visserligen representanter för mer extrema sidor men ändå vanliga
medborgare. Reportaget beskrev i ett nötskal den oförsonlighet som
frodas på båda sidor och som gör fredsprocessen så svår.
Att fredsprocessen, som fick ordentlig fart genom det s.k. Oslo-
avtalet, nu befinner sig i en mycket allvarlig fas, en dans på slak lina,
kan var och en förstå som följer den dagliga rapporteringen från områ-
det. Olika motståndsgrupper på båda sidor gör allt för att sabotera
processen, att få fredståget att spåra ur.
Den aktuella utvecklingen måste bli en varningsklocka och samti-
digt en utmaning för oss att göra allt för att inte lämna någon möda
ospard att sprida fredens olivkvistar. Det är sannolikt i år det avgörs,
om fredsansträngningarna bär eller misslyckas.
Den borgerliga regeringen vaknade till liv först när fredsprocessen
tog fart under 1993. Därefter ökade insatserna. Det var bra. Den nya
socialdemokratiska regeringen har nu markant trappat upp Sveriges
insatser för att bidra i fredsarbetet.
S-regeringen har bildat en särskild Mellanösterngrupp på UD, där
politiska frågor samordnas med biståndsinsatser. Den vikt som rege-
ringen fäster vid Sveriges engagemang stryks också under av att förre
utrikesministern Sten Andersson, som har långvarig erfarenhet av och
gedigna kunskaper om Mellanösternkonflikten, fått uppdrag att företrä-
da den svenska regeringen i samband med förhandlingar inom ramen
för fredsprocessen.
Sverige måste nu utnyttja alla sina internationella kontakter för att
underbygga en fortsatt fredsprocess och medverka till att påskynda
processen. Till den finns inget realistiskt alternativ. Jag menar att läget
är så allvarligt att en alltför utdragen fredsprocess riskerar att haverera
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
123
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
på grund av att de extrema grupperna inte skyr några medel för att
stoppa fredsförhandlingarna. Det betyder behov av ett starkt pådrivan-
de diplomatiskt arbete inom ramen för FN och EU m.fl. kanaler som
står till buds, självfallet som ett komplement till och i samverkan med
andra länder, t.ex. Norge.
Härvid spelar givetvis de fem multinationella grupperna om flyk-
tingfrågor, miljöfrågor, vattenfrågan, rustningskontroll och gemensam
säkerhet samt gruppen omkring ekonomiskt samarbete en viktig roll.
Fortfarande saknar fredsprocessen en MR-grupp, vilket måste beklagas
med tanke på dessa frågors uppenbara betydelse i hela regionen. Jag
förutsätter att regeringen inte ger upp sina ansträngningar för att aktivt
medverka i dessa frågor. MR-frågor är något som engagerar oss alla,
inte bara Folkpartiet, som det kunde upplevas av föregående talare.
I det aktuella och mycket spända läget blir också insatser av ren bi-
ståndskaraktär än viktigare. Det är därför beklagligt att de stora mil-
jardbelopp som ställts i utsikt av världssamfundet i mycket ringa grad
hitintills infriats. Kraven på det palestinska mottagandet är ibland allde-
les för höga. Det ställs samma krav, som vore en självständig palestinsk
nation med utbyggd administration redan bildad.
Sverige har genom sin organisation valt att bygga upp en snabb och
effektiv kommunikation med de palestinska myndigheterna, för att
möjliggöra konkreta insatser snarast möjligt. Genom samarbetsformen
bör det vara möjligt att se olika projekt omsatta redan under våren. Till
detta bidrar också det avtal som regeringen i den gångna veckan ingått
med den palestinska administrationen för självstyre.
I det avtalet innefattas insatser för att skapa nya jobb till befolk-
ningen på Gazaremsan. 5 miljoner US-dollar avsätts i ett första steg,
med en avtalad inriktning om att fortsätta. Och just sysselsättningstill-
fällena är oerhört viktiga, inte minst inom den traditionella odlingen,
t.ex. av frukter. Att få i gång varuproduktionen är nödvändigt. Industri-
projekt blir då mycket angelägna. Den stora arbetslösheten, siffror på
50 % nämns, är självfallet en given grogrund för missnöje med
fredsprocessens tröghet.
Det är ett misstag om Mellanösternkonflikten betraktas som en
konflikt som löses enbart med diplomati. Bakom konflikten ligger
också religiösa motsättningar och inte minst ren social misär. Den sena-
re måste omedelbart åtgärdas för att ge fredsprocessen trovärdighet.
Sverige har under den nya regeringen ökat sitt bistånd med
75 miljoner kronor till 285 miljoner. Det är mycket välkommet. Hälften
går till UNRWA, FN:s organ för insatser bland de palestinska flykting-
arna. Utöver de nämnda sysselsättningsinsatserna satsas bl.a. stora
belopp till infrastrukturinsatser, institutionsbyggnad, hälso- och sjuk-
vård, insatser för mänskliga rättigheter och enskilda organisationers
olika projekt.
Just nu är sysselsättningsinsatserna strategiska för att snabbt visa re-
sultat och börja angripa Gazas massarbetslöshet. Sverige får nu möjlig-
het, bl.a. genom Sten Anderssons insatser, att fungera som plog. Det är
angeläget att dessa möjligheter till fullo tas till vara. Ser palestinierna
124
att det verkligen händer något i vardagslivet, så påverkar självfallet det
uppslutningen bakom fredsprocessen.
I det här sammanhanget vill jag också understryka hur viktiga de
olika enskilda organisationernas insatser är. De är en kanal för att byg-
ga demokratiska strukturer. Det är angeläget att stödet till dessa organi-
sationers projekt hålls på en hög nivå. Jag hoppas också få se koopera-
tiv verksamhet utvecklad, i sig en form av demokratibygge, vars värde
inte nog kan understrykas.
Tiden medger inte att jag närmare tar upp en serie andra viktiga
frågor, exempelvis bosättningspolitiken och valet.
Herr talman! Jag utgår slutligen ifrån att det i den svenska riksdagen
i dag finns en stark och bred uppslutning bakom det svenska engage-
manget för konfliktlösning i Mellanöstern och för regeringens utform-
ning av olika insatser för att stödja fredsprocessen i dess helhet.
Anf. 104 EVA ERIKSSON (fp) replik
Herr talman! Det är bra, om Berndt Ekholm kände sig litet provoce-
rad av mitt inlägg, därför att kampen för mänskliga rättigheter är inte
ett partis rättighet utan det är allas rättigheter och skyldigheter. Marke-
ringen i mitt inlägg beror på att i den deklaration som gjordes i inled-
ningen av den här utrikespolitiska debatten sade utrikesministern att
regeringen under senare år har drivit fram respekten för mänskliga
rättigheter. Från Folkpartiets sida har de mänskliga rättigheterna alltid
stått högst på dagordningen och alltid varit en självklar fråga i den
utrikespolitiska debatten.
Efter det inlägg som Berndt Ekholm gjorde nu förväntar jag mig att
man aktivt skall fördöma övergrepp på de mänskliga rättigheterna värl-
den över. Och när det gäller tibetanernas situation och deras kamp för
frihet och rättvisa finns det möjligheter för regeringen att aktivt med-
verka genom att klart deklarera Sveriges ställning och stöd i kampen
vid de två internationella möten som jag nämnde i mitt huvudanföran-
de.
Anf. 105 BERNDT EKHOLM (s) replik
Herr talman! Att jag kommenterade Eva Erikssons inlägg berodde
på att det ofta hörs från Folkpartihåll att Folkpartiet på något sätt har
ensamrätt att debattera och lyfta fram frågor om mänskliga rättigheter.
Det är självklart, oavsett regering egentligen, att de mänskliga rät-
tigheterna har lyfts fram extra mycket under senare år. Det beror ju på
den utveckling som har skett i världen - i Jugoslavien, i Kina, för att ta
bara två exempel.
Det som är viktigt i det här sammanhanget är att vi allesammans
försöker samlas kring ett offensivt och engagerat arbete för mänskliga
rättigheter. Jag vill inte fördjupa den partipolitiska polemiken utan
skulle vilja avsluta med att säga så här:
Det är fantastiskt att få vara med i riksdagens MR-grupp, där alla
partier finns med och verkligen kämpar och slåss för mänskliga rättig-
heter på ett mycket konkret sätt runt om i vår värld. Jag rekommenderar
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
125
Prot. 1994/95:64
22 februari
medlemskap i den gruppen. Den är mycket produktiv och gör mycket
nytta.
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
Anf. 106 EVA ERIKSSON (fp) replik
Herr talman! Från Folkpartiets sida vill jag ändå understryka än en
gång att kampen för mänskliga rättigheter inte är någon nypåfunnen
fråga. Den har varit en röd tråd i hela kampen för demokrati i alla tider,
i generationer. Det är därför man nu har uppnått demokrati i många
många länder runt om i vår omvärld.
Det är grunden och tanken i Folkpartiets arbete för mänskliga rät-
tigheter att det är ingen sidofråga utan en viktig del i utrikespolitiken.
Det var det jag pekade på, att jag upplevde den deklaration som gjordes
så att det fanns skiljelinjer.
Anf. 107 BERNDT EKHOLM (s) replik
Herr talman! Jag kan väl bara hänvisa till det vid flera tillfällen un-
der Lena Hjelm-Walléns anförande redovisade internationella engage-
mang som finns inte minst inom socialdemokratin. Vi är väl mer eller
mindre kända för att ha prioriterat det internationella engagemanget
oerhört högt.
Var och en som har varit ute och sett litet grand vad vi engagerat
oss i har ju sett att frågor om mänskliga rättigheter har varit en självklar
del av det internationella engagemanget.
Jag vill återigen säga att jag uppfattar att alla partier har ett djupt
engagemang för de här frågorna. Det visar också hur MR-gruppen i
riksdagen arbetar, att det finns representanter för alla partier där och att
alla jobbar mycket engagerat med de här frågorna.
Anf. 108 ISA HALVARSSON (fp)
Herr talman! Vid ett diskussionsmöte med rubriken Befolkningsfrå-
gan i nytt ljus här i riksdagshuset för ungefär ett år sedan framkom
många viktiga synpunkter på kvinnlig könsstympning. Den utförs på
unga flickor och strider både mot FN:s barnkonvention och FN:s dekla-
ration om de mänskliga rättigheterna: ”Ingen må utsättas för tortyr eller
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning ”
Könsstympning är ett sätt att förslava kvinnor. Utveckling, utbild-
ning, information, medvetande och förbättrade villkor för kvinnor är
nyckeln till utrotning av könsstympning.
Sverige måste internationellt med kraft verka för att bryta denna
sedvänja som förstör många barns och kvinnors liv och hälsa. Det är
också en fråga vi har all anledning att driva inom ramen för EU.
Herr talman! Det är viktigt att vi inte glömmer Afrika. I Burundi
pågick en intensiv demokratiseringsprocess runt 1993 med president-
och parlamentsval. När den folkvalde presidenten och flera regerings-
medlemmar mördades i samband med ett misslyckat kuppförsök, ledde
detta till en våg av blodiga hämndaktioner mellan de olika folkgrup-
perna. Presidentens död skapade en kris i landet som förvärrades då
även presidentens efterträdare omkom förra året.
126
Utvecklingen den allra närmaste tiden är helt avgörande för om lan-
det skall gå en långsiktigt positiv framtid till mötes eller om kaos skall
bryta ut. Därför är det oerhört angeläget att omvärlden ger sitt fulla
bistånd till åtgärder för försoning, demokrati och respekt för mänskliga
fri- och rättigheter. För närvarande är EU största bidragsgivare till
landet. Sverige bör inom ramen för EU verka för att biståndet till Bu-
rundi upprätthålls.
Till skillnad från den analys som regeringen gör i budgetpropositio-
nen anser Folkpartiet att långsiktiga åtgärder i fråga om Burundi inte
bör uteslutas. Sverige har sedan 1993 medverkat och stött demokrati-
seringsarbetet i Burundi. Detta bör fortsätta och anpassas efter dagens
behov av bistånd, dels genom SIDA, dels genom enskilda organisatio-
ner.
I Rwanda fanns i början av 90-talet en insikt om att förhandlingar
mellan gerillan och regeringen var nödvändiga för att säkerställa fredlig
framtid och försoning mellan de både folkgrupperna.
Såren efter det brutala folkmordet i Rwanda förra året är obeskriv-
liga. Läget är mycket spänt. Nya väpnade konflikter kan inte uteslutas.
Skall Rwanda kunna gå en fredlig utveckling till mötes krävs någon
form av fredsbevarande FN-insats, internationell medling mellan par-
terna och inte minst bistånd till återvändande flyktingar. Gerillagrupper
måste avväpnas och soldaterna måste få en chans att återanpassa sig i
samhället.
I fråga om Rwanda är det angeläget att FN tar ett aktivt och över-
gripande ansvar i nuläget. De stora behoven av humanitär hjälp och
katastrofbistånd måste tillgodoses. Att övervaka att de mänskliga fri-
och rättigheterna respekteras av samtliga parter är också en mycket
högt prioriterad uppgift.
Västsaharafrågan har varit på FN:s agenda i snart 30 år. Generalför-
samlingen antog 1967 en resolution om Västsahara i vilken folkets rätt
till självbestämmande slogs fast. Men fortfarande är framtiden för
Västsahara oviss. FN:s generalförsamling tog 1989 beslut om att par-
terna skulle förhandla om eldupphör och regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens plan för
att lösa konflikten om territoriet, och det inrättades en observatörsstyr-
ka, Minurso. Den har dock inte kunnat uppfylla sin roll eftersom den på
olika sätt hindrats av marockansk militär. Marocko har också kränkt
fredsplanen genom att förflytta marockaner till Västsahara och kräva
att de skall få delta i folkomröstningen. Amnesty International har i
sina dokument rapporterat om mängder av brott mot mänskliga rättig-
heter.
Folkomröstningen - om Västsahara skall vara självständigt eller
integreras med Marocko - som skulle ha ägt rum i januari 1992 har inte
kunnat genomföras på grund av Marockos obstruering mot planen.
Det är synnerligen viktigt att Sverige aktivt verkar för att FN:s
fredsplan för Västsahara fullföljs och att folkomröstningen inte förfus-
kas. Det finns anledning för FN att ompröva beslutet att Minursos
mandat skall upphöra i maj 1995.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
127
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
Herr talman! Så länge konflikten kvarstår och innan folkomröst-
ningen genomförts bör Sverige avstå från att ge bistånd till Marocko.
Anf. 109 URBAN AHLIN (s)
Herr talman! Under senare år har folk över delar av världen befriats
från förtryck och diktaturer. Vad vi kanske mest kommer att tänka på är
Sydafrika, Central- och Östeuropa. Men allt är inte lika glädjande. Jag
vill i mitt anförande särskilt belysa två områden. Det är Turkiet och
Östtimor.
Jag hade förmånen att för riksdagens räkning bevaka den uppmärk-
sammade rättegången mot de turkiska parlamentsledamöterna från
partiet DEP. De var anklagade för att ha brutit mot de gammalmodiga
separatistlagarna. Flera av dem riskerade dödsstraff. Så illa blev nu inte
utslaget, utan de flesta dömdes till 15 års fängelse - ett straff som visar
att Turkiet har en mycket lång väg att vandra tills landet uppfyller alla
de internationella konventioner om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet
m.m. som man har ratificerat.
Herr talman! Som ny ledamot av riksdagen kände jag en stolthet
över att tillhöra ett parlament som på ett så aktivt och konkret sätt visa-
de att man bryr sig om vad som händer i världen.
Turkiet har en mycket svår situation såväl inrikespolitiskt som utri-
kespolitiskt. Man har problem med en galopperande inflation och en
svårartad ekonomisk tillbakagång samtidigt som de etablerade partierna
fått en rad korruptionsaffarer på halsen. Allt detta har naturligtvis ut-
nyttjats av fundamentalistiska krafter, vilket inte minst visade sig i
kommunalvalen både i Istanbul och Ankara.
En stor del av problemen sammanhänger med regeringens allvarliga
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Över 2 000 byar har för-
störts i sydöstra Turkiet. Mer än 300 000 militärer har som enda upp-
gift att krossa PKK. Självklart har ett land rätt att försvara sig mot en
terroristorganisation. Men ett land som anser sig vara demokratiskt har
inte rätten att i skydd av detta förgripa sig mot de mänskliga rättighe-
terna, något som bl.a. Amnesty International har visat ett otal exempel
på.
Den turkiska militärens hårda nypor är kontraproduktiva, dels för
att den enorma militära insatsen raserar statsfinanserna, dels för att
kurderna i sydöstra Turkiet pressas att ta ställning för eller emot PKK.
På samma sätt pressas kurderna av PKK till ett ställningstagande. Hur
än byborna vänder sig har de en fiende. Mottot för både militären och
PKK verkar vara: Den som inte är med är emot och skall därmed likvi-
deras.
Det är inte svårt att förstå att det kommer att ta mycket lång tid in-
nan såren läks av de övergrepp på mänskliga rättigheter som gjorts från
båda sidor. Det måste till en politisk lösning och inte en militär. Va-
penvila, samtal och medling måste ersätta den terror som befolkningen
utsätts för. Sverige måste i olika internationella sammanhang visa att
man sätter press på Turkiet att efterleva de konventioner landet skrivit
under och sagt sig vara berett att följa.
128
Herr talman! När det gäller Östtimor såg det i slutet av förra året
litet ljusare ut än på mycket länge. Under FN:s generalsekreterare Bo-
utros Boutros Ghalis överinseende enades Portugals och Indonesiens
utrikesministrar om att östtimoreser som var för ett fritt och oberoende
Östtimor skulle få vara med i samtalen om territoriets framtid. Detta
sågs allmänt som ett litet men ändå glädjande steg åt rätt håll.
Fiaskot vid APEC-mötet, USA:s påtryckningar om mänskliga rät-
tigheter, EU-parlamentets hårda resolution den 17 november samt
Portugals klagan till Internationella domstolen om Indonesiens rätt att
sluta avtal som gäller det annekterade territoriet tvingade, enligt den
gängse uppfattningen, Indonesien att visa en mer öppen och samtalsbe-
nägen attityd. Dessutom hade FN:s specielle rapportör Ndiaye krävt en
ny och oberoende utredning om Santa-Cruz-massakern.
Men sedan januari i år har det skett en dramatisk ökning av terrorn i
Östtimor. Militära husrannsakningar och militärt förtryck har dessutom
kompletterats med något helt nytt för området: dödsskvadroner - s.k.
Ninjas. Tyvärr är det inte maskerade leksakssköldpaddor det handlar
om, utan om maskerade soldater som av militären får litet extra pengar
för att under nattliga räder sätta skräck i lokalbefolkningen. Jag har
svårt att tänka mig något mer lumpet. I skydd av maskerade gangster-
gäng bryter den indonesiska militären mot de mest elementära mänskli-
ga rättigheterna.
Sverige bör snarast uttala att man förväntar sig ett resolut ingripan-
de från civila myndigheter i Indonesien för att få stopp på den terror
som östtimoreserna utsätts för av dessa Ninjas.
FN har aldrig godkänt Indonesiens annektering av Östtimor. FN:s
generalsekreterare har sedan länge ett uppdrag att finna en lösning på
Östtimorproblematiken. Sverige måste stå fast i sin övertygelse att
Östtimors framtid måste få avgöras av östtimoreserna själva i en folk-
omröstning och i FN verka för att den specielle rapportören Ndiayes
rekommendationer vad gäller Indonesien genomförs.
Anf. 110 JUAN FONSECA (s)
Herr talman! Under de senaste åren har colombianerna upplevt mer
våld än människor i andra länder i världen. Under 1980-talet ökade för
varje år antalet människor som dog av våldet. 1992 hade våldet i Co-
lombia skördat över 28 000 människors liv. Detta innebär 85,5 döda på
grund av våldet per 100 000 invånare. Det skall sägas att man beräknar
att det i Colombia finns ca 33 miljoner invånare.
I detta sammanhang måste man förklara att våldet i Colombia utöv-
as av många och av olika skäl. Enligt colombianska statistiker har
mellan 10 och 15 % av dessa 28 000 dödats på grund av politiskt våld.
Av dessa dåd är det mellan 40 och 50 % som utövas av militärer och
poliser som agerar på egen hand.
1992 dödades 63 personer som var medlemmar i liberalpartiet, 39
från det konservativa partiet och 182 från vänsterpartier. Utöver dessa
dödades ca 1 200 personer i direkta beväpnade konfrontationer mellan
regeringsstyrkor och olika gerillagrupper. Många andra människor
dödades av den undre världen och kokainkartellerna.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
129
9 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
För att kunna förstå utvecklingen i Colombia måste man gå tillbaks
till landets historia. Detta kräver mer än sex minuter. Det man kan säga
är att våldet i Colombia i huvudsak är en produkt av sociala faktorer
som enorma klasskillnader, fattigdom osv. Vem som helst kan förstå
att det som alla colombianer mest av allt önskar sig i dag är att kunna
leva i fred.
Även om situationen i Colombia är komplicerad kan man inte tala
om att det pågår inbördeskrig om man studerar våldets karaktär. Det
politiska våldet rör sig om konfrontationer mellan regeringstrupper och
beväpnade gerillagrupper, begränsade till vissa delar av landet.
Olika colombianska regeringar och gerillagrupper har gjort uppre-
pade försök att uppnå en politiskt framförhandlad lösning av konflik-
ten. Det är allmänt känt att den föregående regeringen träffade en
fredsöverenskommelse med grupper som M-19, PRT och den indianska
rörelsen Quintin Lame.
Alla dessa deltar i dag i det civila livet och det politiska arbetet i
Colombia. Dessa uppgörelser har inte nåtts helt utan problem. Några av
gruppernas medlemmar har förlorat sina liv efter överenskommelsen.
Det finns fortfarande andra gerillagrupper som ännu inte har träffat
politiska fredsuppgörelser med regeringen. Presidenten Ernesto Samper
Pizano har deklarerat att han kommer att priorietera arbetet för att
uppnå fredsuppgörelser med resterande gerillagrupper. Samper Pizano
har utsett Carlos Holmes Trujillo som högste fredskommissionär, och
denne har arbetat med att undersöka villkoren för en fredsprocess. Han
har till regeringen lämnat en rapport där han säger att förutsättningarna
för fred och samtal med gerillagrupperna är goda.
Utan att sluta att vara kritisk mot regeringen och myndigheterna i
Colombia eller frångå kraven på respekt för de mänskliga rättigheterna
är det viktigt att vi här hemma förstår viljan hos presidenten Samper
Pizano att uppnå fred i Colombia. En del framsteg har redan gjorts, och
det colombianska parlamentet har redan godkänt Genévekonventionen
av 1946 beträffande internationell humanitär rätt. Regeringen har också
erbjudit, eller kommer att erbjuda, Amnesty International att upprätta
ett kontor i Bogotå.
Herr talman! Vi bör från Sveriges riksdag noga följa utvecklingen i
Colombia. Vi bör också aktivt uppmuntra och stödja fredsprocessen.
Detta behöver inte innebära att den svenska riksdagen och regeringen
inte skall framföra kritiska synpunkter om sådana skulle behöva fram-
föras. Sveriges inställning till Colombia bör vara konstruktiv, och ge-
nom kontakter med den colombianska regeringen och andra politiska
krafter bör vi söka möjligheter att stödja och hjälpa till i fredsproces-
sen. Vi kan erbjuda samarbete för att överkomma problem med våldet
och de mänskliga rättigheterna, men också direkta biståndsprojekt som
syftar till att hjälpa Colombia att utveckla sociala reformer som också
har direkt eller indirekt beröring med möjligheterna att uppnå fred.
Tack för ordet!
130
Anf. 111 SIV HOLMA (v)
Herr talman! Från Colombia går vi till norra delen av vårt jordklot
Jag tänker prata om Barentsregionen.
Barentsregionen inrymmer både löften och hot. Sovjetunionens fall
reste förhoppningar om militär nedrustning och nya möjligheter till
samarbete mellan folken i denna Europas nordligaste region. Den
gamla hotbilden har ännu inte helt försvunnit.
Det har funnits motsättningar långt före den bolsjevikiska revolu-
tionen. Motsättningarna på Storkalotten har sin grund i de ekonomiska
intressen som finns representerade inom denna region. Fortfarande
finns problemet att Kolahalvöns strategiska betydelse ökar om de ryska
möjligheterna att nå Atlanten begränsas i Östersjön.
Vissa ryska förband, som tidigare varit placerade i Centraleuropa,
har flyttats till Kolahalvön, vilket får anses som uttryck för Rysslands
sätt att värna sina stormaktsintressen - samma stormaktsintressen som
också manifesterats i det nu pågående kriget i Tjetjenien.
För att minska hoten som finns handlar det om att utveckla folkens
samarbete. Människorna är den största resursen. Barentsregionen är rik
på naturtillgångar men glest befolkad, och det är långt till marknaderna
i söder. Historiskt har förbindelserna mellan folken varit intensiv, och
den har gått i östvästlig riktning. Dagens situation, med kommunikatio-
nerna i nordsydlig riktning, är något som kommit de senaste århundra-
dena. I den gemensamma historien finns möjligheter att skapa ett sam-
arbete på nordkalottbornas villkor.
För att utbyte skall kunna utvecklas måste man skapa en hållbar in-
frastruktur. Det handlar om inspirerande livsmiljöer för människorna.
Förutom järnvägar, vägar, tele- och datakommunikationer måste man
också stärka den sociala och kulturella infrastrukturen. Eftersom regio-
nen kännetecknas av ett relativt sett mansdominerat näringsliv är det av
största vikt att skapa förutsättningar för kvinnors liv, arbete och ut-
bildning, så att denna del av Europa förblir en befolkad och vital regi-
on. Det är en utveckling som är nödvändig för att demokratin skall
förstärkas.
Handelsutbytet som nu utvecklas måste karakteriseras av ömsesi-
dighet och utvecklas till ett allsidigt näringsliv - framför allt på den
ryska sidan. Det måste vara ett gemensamt ansvar. I annat fall riskerar
Rysslands rika naturtillgångar att exploateras av västkapital som präg-
las av en kortsiktig jakt på billiga råvaror och fortsatt nonchalans mot
den känsliga arktiska miljön.
Västlig politik får inte heller ta ryska finansintressens villighet att
medverka som intäkt för att exploateringen sker utifrån ett allryskt
intresse. Den ryska centralmakten betraktar Kolahalvön som en viktig
tillgång för hela Ryssland med tanke på de isfria hamnarna och natur-
tillgångar som mineraler, olja, gas och fisk. Ökad osäkerhet om Ryss-
lands kontroll över tillgångarna i Kaukasien kan öka det centralryska
intresset för att säkerställa sina nationella tillgångar i Barentsregionen.
Norge var initiativtagare till Barentssamarbetet, som också kopplats
till EU:s intressen. En bakgrund till detta samarbete är att Norge inte
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
131
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
delar Rysslands uppfattningar i vissa frågor som gäller gränsdragning, |
Ryssland kommer under överskådlig tid att stå utanför EU. Det
|
Utrikespolitisk debatt |
norska valet att också stå utanför EU har lett till att en lång yttre gräns |
|
Övriga utrikespolitiska |
bevaka att Barentssamarbetet inte skadas av den nya gränssituationen. För Vänsterpartiet är utgångspunkten den motsatta. Vi vill bygga I samarbetet ingår att ta hänsyn till urbefolkningens intressen. Det De miljöföroreningar som sprids från Murmanskregionen drabbar Anf. 112 BIRGITTA GIDBLOM (s) Herr talman! Jag tänker också prata om Barentsregionen och mil- För Norrbottens befolkning är Kolahalvön av stort intresse. De Landet har många problem. Det är både ekonomiskt och politiskt Det militära komplexet i Murmanskområdet, med världens största |
|
132 |
koncentration av kärnreaktorer, är också ett viktigt inslag. Det finns |
150 atomdrivna militärfartyg i den norra flottan, de flesta med 2 kärn-
reaktorer ombord. 50 av dessa är redan utfasade, men bara på ett fåtal
har det använda och mycket radioaktiva kärnbränslet tagits ur reakto-
rerna. Det finns 8 atomdrivna isbrytare som inte har någon lagrings-
möjlighet för sitt atomavfall. Det lagras därför ombord på fartygen som
ligger vid hamn mitt i stora befolkningskoncentrationer.
Herr talman! Här kommer vi in på miljön, som är ett av de största
problemen. På Kolahalvön finns kärnkraftverket Polyarny Zory. Det är
omodernt och instabilt. Säkerheten är dålig. Både 1993 och 1994 har
det varit nära att Polyarny Zory drabbats av kärnkraftsolyckor. Vid en
härdsmälta skulle det ta cirka fyra timmar innan det radioaktiva avfallet
når Norrbotten.
För att åskådliggöra avståndet från Norrbotten till Kolahalvön kan
vi tänka oss en cirkel med mittpunkten i Gällivare. Avståndet fågelvä-
gen till Polyarny Zory är då ca 50 mil. Drar vi radien norrut hamnar vi
strax norr om Nordkap och söderut i Härnösand. Avståndet från grän-
sen till Finland är ca 40 mil.
Jämförelsevis kan vi notera att det är 50 mil mellan Stockholm och
Malmö och 40 mil mellan Stockholm och Göteborg.
Jag säger detta för att alla skall inse att Kolahalvön inte är en avläg-
sen plats. Den ligger mycket nära oss.
Ryssland har även dumpat atomavfall och hela reaktorer på flera
platser i Barents hav. Under en lång period har ryssarna även dumpat
atomavfall i Karahavet. Den havererade och skadade atomubåten
Komsomlets ligger också på havsbotten vid Björnön.
Det är inte bara kärnkraften som hotar miljön. På Kolahalvön finns
stora nickelverk, bl.a. ett i staden Nikel, nära gränsen till Norge. Dessa
nickelverk släpper årligen ut 300 000 ton svavel, koppar och nickel.
Detta har lett till att ett område på ca 5 000 km2 helt saknar vegeta-
tion. Att se de döda träden på de oändliga vidderna är beklämmande,
ödelandskapet sprider sig med oroväckande hastighet.
Vi kan i dag inte förutspå alla biverkningar föroreningarna leder till,
men vi vet att 90 % av barnen vid nickelverken lider av luftrörsinfek-
tioner och andra sjukdomar samt att medellivslängden bland befolk-
ningen inte är mer än 40 år.
Ryssland saknar ekonomiska möjligheter att bygga reningsanlägg-
ningar, och de nordiska länderna har inte själva nog med resurser för
att hjälpa Ryssland. Därför är det bra att de ryska miljöproblemen nu
har blivit EU:s angelägenhet. Men kostnaderna är stora. Det behövs
miljardbelopp för att rena nickelverken.
I en norsk rapport beräknas också kostnaden för att hugga upp de
90 ubåtar som beräknas vara skrotfärdiga 1998 till 18 miljarder kronor.
I tillägg kommer utgifterna för att bygga anläggningar för att ta
emot, behandla och lagra atomavfallet. Det behövs därför en interna-
tionell uppbackning med kunskap, teknik och kapital.
Herr talman! Barentsregionen är också viktig ur andra synpunkter.
Barentshavet är Europas fiskrikaste hav. I regionen finns stora gas- och
oljefyndigheter, mineralförekomster samt stora och rika skogsarealer.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Utrikespolitisk debatt
Övriga utrikespolitiska
frågor
133
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Den ekonomiska potentialen kan visa sig vara mycket god och skulle, |
Infrastrukturen är outvecklad. Mellan Norrbotten och Kolahalvön
|
Utrikespolitisk debatt |
finns för närvarande varken reguljärt flyg eller järnväg. Under mars |
|
Övriga utrikespolitiska |
Järnvägen som transportsystem är också mycket viktig för Barents- Även i norra Sverige och Finland, med liknande typ av basindustri- Herr talman! Med detta vill jag göra riksdagen medveten om Ba- Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad. 2 § Utökning av antalet suppleanter i näringsutskottet Valberedningen hade, enligt ett till kammaren inkommet proto- Kammaren biföll dessa utökningar. 3 § Val av extra suppleant i näringsutskottet Företogs val av extra suppleant i näringsutskottet. Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till suppleant i näringsutskottet Leo Persson (s) |
|
134 |
4 § Hänvisning av ärenden till utskott Föredrogs och hänvisades Propositioner 1994/95:157 till utbildningsutskottet |
Redogörelse
1994/95:RB1 till finansutskottet
Prot. 1994/95:64
22 februari
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att samtliga
ärenden på dagens föredragningslista fick avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1994/95 :AU8
Stöd för nyanställningar (prop. 1994/95:137)
Kammaren biföll utskottets hemställan att ärendet fick avgöras efter
endast en bordläggning.
Anf. 113 KENT OLSSON (m)
Herr talman! Det finns i dag en person som troligen är nöjd. Det är
arbetsmarknadsminister Anders Sundström, som kanske kan se ett slut
på RAS-debatten. Han är nöjd med att förslaget med Miljöpartiets hjälp
med stor sannolikhet går igenom.
Tyvärr är han inte närvarande i dag vid debatten, vilket han väl
borde vara. Men jag kan faktiskt förstå honom. Sällan eller aldrig har
väl en proposition blivit så nedsablad som denna. Man frågar sig: Vem
vill egentligen ha RAS, förutom Anders Sundström?
Det kommer kritik från Byggentreprenörerna, där man säger:”Det
föreslagna stödet kommer om det genomförs i bryggbranschen
- inte att leda till att antalet anställningar ökar
- inte att leda till att den övertid, som i dagsläget är helt negliger-
bar, minskar
- inte att sänka kostnaderna i byggbranschen och därmed motverka
tendenser till inflation.
De mål med stödet som departementet anger kommer alltså inte att
nås i byggbranschen. Effekterna blir i stället att seriösa, framför allt
mindre företag, kommer att missgynnas i konkurrens med nyetablerade
företag. Många kommer att riskera att helt slås ut genom att nya företag
kommer att kunna konkurrera på helt andra villkor.”
Jag går vidare till vad man säger från Målarmästarnas Riksförening
och Svenska Målareförbundet. De säger:”Det kan bara skapa obalans
och osund konkurrens mellan företag. Så länge efterfrågan på företa-
gens tjänster inte ökar kommer anställningsstödet att innebära att för
varje nyanställning som görs med hjälp av RAS, kommer någon i ett
annat måleriföretag att mista sin anställning.
Stöd för
nyanställningar
135
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder måste konstrueras på ett så- |
Jag kan fortsätta med vad man säger från Sveriges Frisörföretagare.
|
Stöd för |
De säger följande:”Vår bedömning är den att dylika bidrag bara ytter- Frisörbranschen är exceptionellt arbetskraftsintensiv där lönekost- Från Installatörerna säger man:”Höga övertidsuttag är inte ett pro- Rent allmänt kan konstateras att förutom de jag har nämnt är företa- Kooperationens Förhandlingsorganisation säger:”Den av regering- missgynna kooperativ detaljhandel”. Låt mig ta ett sista citat. Det är från gårdagens Dagens Nyheter, där ser stora problem med detta förslag. En rad studier i olika länder (som Vi menar därför att det inte kan vara försvarbart att i nuvarande är att det är alltför generellt: ett stöd riktat mot dem med enbart några bör ompröva förslaget om ett riktat anställningsstöd”. Bland dessa Förslaget möter alltså en bedövande kritik. Regeringen väljer att |
136
de till 5 miljarder, till något som ingen vill ha, varken företagarna eller
facket.
Det företagarna vill ha, och som man är säker på skapar arbetstill-
fällen, valde regeringen att ta bort. Provanställningen minskades från
12 till 6 månader. Möjlighet till visstidsanställning minskades från 12
till 6 månader. Fackligt veto årterinfördes, samt undantag från turord-
ningsbestämmelserna togs tillbaka, och detta skedde mot företagarnas
vilja. Arbetsgivaravgifter och skatter höjdes för företagen med 36 mil-
jarder kronor genom beslut i höstas. Allt detta missgynnade företag och
skapade verkligen inga arbetstillfällen. Dessa beslut raserade för före-
tagen i stället för att gynna dem.
Men eftersom arbetslösheten trots högkonjunktur inte minskade
speciellt mycket, satsade regeringen på att ett riktat anställningsstöd
skulle ge mer jobb. Återigen valde man fel väg. Först höjde man ar-
betsgivaravgiften för alla. Nu skall man sänka för några. Vad är vitsen
med detta?
Från moderat håll håller vi med om att det är bra att sänka arbetsgi-
varavgiften. Men det skall vara för alla. Men varför höjer man först för
alla, för att sedan sänka för några? Socialdemokraterna måste bestäm-
ma sig. Tror man att sänkta arbetsgivaravgifter ger fler jobb eller inte?
Jag har tidigare visat hur nästan alla har kritiserat detta förslag,
även Vänsterpartiet. De ville av parti taktiska skäl inte skriva ihop sig
med de borgerliga partierna i en gemensam reservation.
Förslaget skapar, som jag tidigare har sagt, osökt konkurrens mellan
företag och är inte konkurrensneutralt. Enligt propositionen antog re-
geringen att stödet skulle ge 110 000 nya arbetstillfällen. AMS gene-
raldirektör beräknar att det kan ge 5 000 nya jobb. 5 000 nya jobb för 5
miljarder kronor! Det innebär 1 miljon kronor per jobb. 1 miljon kro-
nor av skattebetalarnas pengar per jobb!
Ingvar Carlsson hänvisade i vintras till regeringens kommande sys-
selsättningspaket som historiskt. I detta avseende har han helt rätt.
Aldrig tidigare har så dyra jobb skapats. Aldrig tidigare har arbetstill-
fällen kostat 1 miljon kronor per styck. Detta är oansvarigt handlande
med skattebetalarnas medel.
Dessa 5 miljarder kronor är inte heller finansierade i budgetpropo-
sitionen. Detta är mycket anmärkningsvärt och ansvarslöst och i landets
ekonomiska situation helt oförsvarligt. Mot detta vanvettiga slöseri
med statens pengar - som regeringen med stöd av Miljöpartiet ämnar
genomdriva i dag, och som knappast ger några arbetstillfällen alls,
arbetslösheten kommer fortfarande att vara mycket hög i det av Social-
demokraterna styrda Sverige - står vår politik för fler jobb. Det kan
sammanfattas i sju punkter.
Vi säger att företagen måste kunna växa och fler företag etableras,
bl.a. genom att avdragsrätt för riskkapital införs. Skattesystemet måste
ge goda förutsättningar för arbete och företagande genom att skatterna
sänks. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft, men
också karriär och arbetsbyte. Arbetsmarknaden måste bli en verklig
marknad. Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och
generella möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal mellan
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
137
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
företag och medarbetare. Socialförsäkringarna måste ändras så att de |
ligheten på arbetsmarknaden tilltar. Arbetslöshetsförsäkringen skall
|
Stöd för |
vara allmän. Utbildningen måste vara av hög kvalitet och därmed kun- Att Socialdemokraterna presenterar ett mycket dåligt förslag har vi- Sammanfattningsvis kan följande sägas. Förslaget är ett hastverk. Med den här bakgrunden kan jag inte annat, herr talman, än yrka Anf. 114 ELVING ANDERSSON (c) Herr talman! Det nu föreliggande förslaget om nyanställningsstöd är Ineffektiviteten består i att pengarna i avgörande stor del går till ny- Kostnaden för kalaset, precis som Kent Olsson tidigare sade, beräk- Förslaget är också ofinansierat. Att i nuvarande samhällsekonomis- |
|
138 |
skall slängas ut ur a-kassa, lägga fram ett förslag om 5 miljarder kronor |
i nya utgifter utan finansiering är oansvarigt. Men kanske kan vi i dag
äntligen få ett besked från Johnny Ahlqvist hur finansieringen skall gå
till. Det vore i så fall ett välkommet besked.
Att förslaget kan, om det genomförs, leda till en snedvriden konkur-
renssituation beskrivs bäst i ett citat ur ett brev som jag har fått från
Mats Forneheim på Harald Svenssons Måleriaffär AB i Oskarshamn.
Han skriver:
”Under de 20 år jag har varit företagsledare har vi inte behövt säga
upp någon medarbetare på grund av arbetsbrist. Trots stora variationer
på efterfrågan mellan vinter- och sommarsäsongen har vi klarat jobben
med olika insatser.
Genom detta lagförslag hamnar vårt och många andra seriösa före-
tag inom byggbranschen i ett orimligt underläge. De företag som fri-
ställt sin personal minst fyra veckor under november och december
1994 kan nu ta tillbaks dessa och slipper då sociala kostnader. Vi som
kämpat med låga priser för att hålla full sysselsättning, och i många fall
lagt pengar på billiga arbeten för att personalen skall få behålla jobben,
skall fortsättningsvis betala full social avgift.
Detta innebär att de som värnat om sina anställda inte har en chans
att konkurrera mot dem som har sagt upp sin personal, och det består
under hela året om jag har fattat förslaget rätt.”
När förslaget först presenterades gjorde samtliga oppositionspartier
tummen ned. Därmed fanns det ingen majoritet i kammaren för att
genomföra det hela. Men Miljöpartiet lät sig lockas av möjligheten att
få komma in i värmen och bli stödparti åt regeringen.
Genom uppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet blev försla-
get ännu sämre ur konkurrensneutralitetssynpunkt. Med motiveringen
att stödet inte skulle gå till vinstgivande exportföretag, sattes en gräns
på 500 anställda för att företagen skall få stödet. Det innebär t.ex. att ett
starkt exportinriktat företag med 450 anställda får stöd, medan ett
hemmamarknadsinriktat företag med 550 anställda inte får del av stö-
det. Var det detta som Miljöpartiet egentligen ville åstadkomma?
I uppgörelsen kom man också överens om att ett paket för allergi-
saneringar på 2 miljarder kronor skulle tas fram. Detta är ett mycket
vällovligt syfte, eftersom problemet med allergier är mycket allvarligt
och dessutom akut. Men konstruktionen av förslaget innebär en uppen-
bar risk för att det bara blir en tumme av de storstilade planerna. Bidra-
get skall nämligen utgå som ett 25-procentigt stöd för sådana sanering-
ar. Det innebär att en medfinansiering på 6 miljarder kronor måste tas
fram för att stödet skall kunna utnyttjas. Det är i första hand kommuner
och landsting som skall svara för denna medfinansiering, och de har
dess värre inte några 6 miljarder att ställa upp med.
Förslaget har under behandlingen notifierats hos EU, och det har
lett till underhandskontakter som har föranlett utskottsmajoriteten att
göra ändringar i reglerna för hur stödet skall hanteras. Vi kan inte hel-
ler i det här beslutet bestämma när lagen skall träda i kraft, utan detta
överlämnas till regeringen. Det är naturligtvis ett klart otillfredsställan-
de förfaringssätt.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
139
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Vi har inte inför utskottsbehandlingen kunnat få några handlingar |
sentanter från departementet.
|
Stöd för |
Jag har fått en uppgift - som inte har redovisats för utskottet - som Herr talman! Förslaget om ny anställningsstöd förtjänar, enligt mitt Alla krafter måste i stället inriktas på att skapa riktiga jobb, fram- Skatteväxling med en permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna, Vidare måste arbetsrätten anpassas till småföretagens förutsättning- Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 till utskottets be- Anf. 115 ELVER JONSSON (fp) Herr talman! Sverige befinner sig i ett känsligt skede när det gäller Nervositeten i den socialdemokratiska regeringskretsen är i stigan- |
140
Men det blev inte så lätt. De djupa hjulspår som
”arbetslöshetskärran” kördes ned i, i spåren av 80-talets vilda spekula-
tioner på finans- och fastighetsmarknaden, har man ännu inte lyckats ta
sig ur. Den arbetslöshet som sköt i höjden på hösten 1990, dvs. ett år
före förra regeringsskiftet, ledde till att arbetslöshetssiffrorna steg till,
efter svenska förhållanden, oanade höjder. Uppgången bröts inte förrän
under förra vintern, då insatser mot arbetslöshet började ge resultat.
Självfallet kom den begynnande konjunkturuppgången också till hjälp.
Men det var framför allt den förra regeringen, med dåvarande riks-
dagsmajoritet, som kunde underlätta för småföretag att anställa och
behålla arbetskraft.
Nu påstår vi i vår folkpartimotion att nuvarande regering genom sin
politik försvårar framväxten av nya jobb och att man gör det med en
rad försämringar för företag men också i grunden för de anställda. De
genomförda men försiktiga reformerna i arbetsrätten raseras, och den
nya statliga obligatoriska a-kassan får inte finnas kvar längre.
Folkpartiets uppfattning är att den första frontlinjen mot arbetslös-
heten, nu som alltid, måste gå genom lönsamma företag kombinerat
med en ambitiös arbetsmarknadspolitik. Detta har varit vår linje både i
regeringsställning och i opposition, där vi fört fram förslag om nya
grepp i arbetsmarknadspolitiken. När det gäller arbetsmarknadsåtgärder
ligger vi relativt nära regeringens förslag, dock med ett viktigt undan-
tag, herr talman.
Vi yrkar avslag på den ofinansierade satsningen på RAS, där vi an-
ser det vara oförsvarligt att lägga 5 eller rent av 7 miljarder på åtgärder
som har ett högst begränsat värde. Fortfarande vet vi inte hur den här
stora utgiften skall betalas eller om det i vanlig ordning skall ske med
motsvarande ökning av statlig upplåning. Med de negativa effekter som
ett ökat tryck uppåt på räntorna innebär, lär det efter detta inte bli nå-
gon positiv effekt av nyanställningarna.
Vår skepsis från det att vi lämnade motionen kvarstår. Vi har haft
uppvaktningar i utskottet från flera ledande företrädare för arbetsmark-
nadens parter, som avråder oss från att gå in för RAS. Kooperationens
förhandlingsorganisation, KFO, har skrivit till oss och varnat för resul-
tatet av regeringspropositionen. KFO ifrågasätter om förslaget står i
strid med EG:s principer om fri konkurrens. Denna fråga var obesvarad
också från regeringens sida, och man har nu efteråt begärt besked från
EU:s handläggande organ - ett svar som inte förväntas komma förrän
långt in i mars månad.
j De samverkande arbetsgivarorganisationerna - elektrikerna, plåt-
slagarna och VVS-entreprenörerna - varnar i sitt brev oss i arbets-
marknadsutskottet för att stödja RAS-förslaget. Man säger att anställ-
ningsstödet därför kommer att innebära, att för varje nyanställning som
görs med hjälp av RAS kommer någon i ett annat installationsföretag
att mista sin anställning. Man varnar också för att konkurrensen sned-
vrids. Även från fackligt håll, centralt och lokalt, har man avrått.
I gårdagens tidningar kunde vi läsa nya inlägg. I Dagens Nyheter
skrev sju framstående arbetsmarknadsekonomer och varnade för RAS.
Skribenterna säger att de ser stora problem med detta förslag. De hän-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
141
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
142
visar till att studier i olika länder visar på att nettoeffekterna på syssel-
sättningen av likartat stöd är mycket små. Huvuddelen av bidragen
förefaller gå till att subventionera anställningar som ändå skulle
kommit till stånd. Man säger vidare att problemet ”med regeringens
förslag är att det är alltför generellt: ett stöd riktat mot dem med enbart
några månaders arbetslöshetstid riskerar att placera de långtidsarbetslö-
sa längst bak i kön”.
I artikeln får Folkpartiet ett indirekt stöd för förslaget om att kraftigt
stödja nyanställningar för de långtidsarbetslösa. Ekonomerna säger:
”Det viktiga är förmodligen inte att snabbt påverka arbetslöshetens nivå
utan att i första hand förändra dess sammansättning. På sikt bör det få
betydande effekter också på arbetslöshetens omfattning. Vi tror att
tiden är knapp. Om de långtidsarbetslösa inte snabbt får in en fot på
den reguljära arbetsmarknaden under den pågående konjunkturupp-
gången, är risken överhängande att detta aldrig kommer att ske.”
Herr talman! Det har här i kammaren klagats över att arbetsmark-
nadsministern är frånvarande. Men han har ett sändebud här, och han
har ju också varit en flitig skribent i dagspressen de senaste dagarna.
Även i dag för han i Dagens Nyheter fram argument för sin proposition.
I går skrev han i tidningen Dagen att regeringen nu gör allt som står i
dess makt för att vi skall undvika den permanenta massarbetslöshet
som Långtidsutredningen har varnat för. Sundström säger att risken att
Sverige fastnar i massarbetslöshet är uppenbar och att vi riskerar att få
betala ett mycket högt pris för arbetslösheten, både socialt och statsfi-
nansiellt.
Detta innebär att Anders Sundström har helt rätt i sin analys - hälsa
honom det! Men minskningen av arbetslösheten - den började vända
nedåt under den förra regeringens tid - håller nu på att komma av sig
trots en kraftig konjunkturuppgång. Men självfallet har både arbets-
marknadsministern och regeringen en hög ambition att pressa ned ar-
betslösheten - det var ju det socialdemokraterna vann valet på.
Vad gör då regeringen? Enligt Anders Sundströms tidningsartikel i
går skall arbetslösheten bekämpas med en flerstegsraket. Första rakets-
teget är, sade statsrådet, insatserna i ekonomisk-politiska propositio-
nerna i november, och han gjorde en poäng av att det då fattades beslut
om ungdomsintroduktion för långtidsarbetslösa ungdomar i åldern 20-
24 år. Men, herr talman, den introduktionen håller ju på att bli en enda
stor flopp! AMS-chefen deklarerade vid sitt besök hos oss att han kän-
ner stora bekymmer för att denna satsning kommer att gå helt snett.
Intressant är också att arbetsmarknadsministern inte med ett ord nämn-
de de båda ”återställare” som haft så ödesdigra konsekvenser när det
gäller att begränsa nyanställningar.
Det andra och viktigaste steget är programmet En nation i arbete,
som presenterades i januari. I den boken berömmer sig regeringen av
att nu satsa 42 miljarder på sysselsättning och tillväxtfrämjande åtgär-
der. Slår man upp boken finner man att regeringen tycker att det har
ljusnat för Sverige men ändå konstaterar att arbetslösheten kvarstår.
Intressant är att regeringen tar sin utgångspunkt i 1990, då arbetslöshe-
ten under socialdemokratiskt styre sköt i höjden med katapultfart.
I boken finns förvisso många självklara men viktiga påpekanden.
Ett sådant är att arbetslösheten har ett mycket högt pris, ekonomiskt
och mänskligt-socialt. Jag är helt ense med regeringen om att detta är
viktiga skäl att pressa ned arbetslösheten.
Arbetslösheten är också den främsta orsaken till att staten har dåliga
finanser. Det stora budgetunderskottet beror i hög grad på en hög ar-
betslöshet.
Också kommunerna drabbas hårt av att färre arbetar och flera är ar-
betslösa, fortsätter regeringen sin plädering i skriften. Arbetsmark-
nadsministern talar om att kommunerna beräknas förlora uppemot 8
miljarder i skatteintäkter i jämförelse med situationen för några år se-
dan, främst på grund av arbetslöshet och utbetalning av socialbidrag.
Till det kommer planerna från en uppgörelse mellan Socialdemokrater-
na och Miljöpartiet, som säger sig ha kommit överens om att lägga
ytterligare en tung uppgift på kommunerna. De s.k. miljöinsatserna på
byggsidan sägs vara ett politiskt faktum, trots att vi ännu inte sett för-
slaget i någon proposition. Det förutsätts då att ytterligare 2 statliga
miljarder - fortfarande ofinansierade - skall adderas med en kostnad
som drabbar kommunerna med ytterligare 5-6 miljarder kronor. Tala
om dubbla budskap från regeringen till kommunerna om deras ekono-
mi!
Regeringsskriften fortsätter med två scenarier inför år 2000. Det
ena kallar man för den goda cirkeln: människor har arbete, statens
finanser saneras och människor känner trygghet och förtröstan. Den
andra vägen skulle vara den onda cirkeln: en destruktiv spiral när det
gäller ekonomin och en permanent arbetslöshet. Detta skulle omöjlig-
göra en sanering av statens finanser. Vad värre är - det skulle ha ett
högt socialt och mänskligt pris. Välfärdssamhället skulle vara i gung-
ning ordentligt.
Skriften avslutas med hur man får till stånd en aktiv näringspolitik,
bl.a. genom att främja små och medelstora företag. Socialdemokrater
talar numera väl om småföretag - det är ju en trend i tiden. Och mycket
av det man säger om vad man skulle satsa på när det gäller kompetens
och utveckling av ny teknologi, förnyelse och förädling av produkter är
alldeles riktigt. Men vad regeringen glömmer eller möjligen ”mörkar
på” är de eftergifter man har gjort då t.ex. LO tryckt på och krävt sina
”återställare”. Detta är hindrande kullerstenar som man rullat ut på
vägen mot att nå ett näringsliv i balans och en arbetsmarknad i harmo-
ni.
När regeringen sedan sätter sitt hopp till att nya anställningar kom-
mer att få sin avstamp i den särskilda proposition som vi nu diskuterar
uppstår det tvivel, inte bara inom huvuddelen av riksdagens opposition
utan långt in i arbetsgivar- och fackföreningsled. Experter och veten-
skapsmän har tagit avstånd, och - handen på hjärtat, socialdemokrater
här i kammaren - jag tror inte att någon känner sig övertygad om att
denna form av ny anställningsstöd skulle hjälpa oss särskilt långt på
vägen. Det som regeringen hade hoppats skulle bli ett uppsving ser i
stället ut att bli det som förkortningen så träffande illustrerar: ett stort
RAS.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
143
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Om proposition 137 faller skulle det ge utrymme för ett omtänkan- |
senare i vår, ett förslag som därtill rent av är finansierat!
|
Stöd för |
Vi som yrkar avslag kommer förmodligen att beskyllas för att inte Fördelen med ett avslag är att regeringen skulle tvingas att tänka om Jag yrkar bifall till reservation nr 1 i betänkande nr 8. Anf. 116 HANS ANDERSSON (v) Herr talman! Jag tycker att det är tragiskt att stå här i dag. Jag har Låt mig först säga till Kent Olsson att Vänsterpartiets handlande Låt mig anknyta till en artikel av ett antal arbetsmarknadsforskare i Elver Jonsson har helt missförstått situationen. Folkpartiet föreslår Det finns anledning att komplettera arbetsmarknadspolitiken. Re- Det finns ett oerhört hot, nämligen att massarbetslösheten består. |
144
Vad gör att regeringen och socialdemokraterna inte har varit intres-
serade av t.ex. räntestöd när det gäller små företags investeringar? Med
små företag avser jag företag som har mindre än 50 anställda. Man kan
förändra den marginalränta som vi betalar i förhållande till Tyskland,
för den gruppen. Vi har konkreta förslag som skulle betyda oerhört
mycket när det gäller att främja småföretagen och deras sysselsättning.
Vad hindrar att man kommer med ett kraftfullare investeringsprog-
ram, som vi har begärt, när det gäller energiomställning, trafikinveste-
ringar på kollektivtrafikområdet och också miljö-ROT? På det området
har det utlovats en del just nu.
Vad hindrar att man direkt riktar sig mot överuttaget av övertid? Vi
föreslår att övertidstaket skall halveras. Därefter skall den normala
dispensmöjligheten finnas, där löntagarna har inflytande. Vi föreslår att
det successivt skall bli dyrare ju fler övertidstimmar som tas ut i företa-
get. Då skjuter man prick på det som man vill ha bort, nämligen det
onödiga övertidsuttaget. Det nödvändiga uttaget är alltid lönsamt, t.ex.
vid leveransförseningar, flaskhalsar och resursbrister.
Vad gör att socialdemokraterna hukar sig och i stället föreslår något
som jag betraktar som fullständigt vansinnigt, nämligen att späda ut det
hela och subventionera alla nyanställningar? Villkoren är att man skall
vara arbetslös fyra veckor under november och december. Man kan
kalla det för långtidsarbetslöshet, eftersom man naturligtvis blir arbets-
lös under en längre tid ju längre man kommer från november och de-
cember, om man nu inte har haft något jobb sedan dess. Det finns inget
som hindrar det. Det är ju ohederligt att samtidigt föreslå en retroaktiv
tillämpning.
Det finns inga garantier för att den som blir nyanställd den 3 januari
har varit arbetslös mer än de veckor som stipuleras i november och
december. Man åberopar precis det mått som vi åberopar, nämligen
tolv månader. Varför ställer man inte det kravet om man nu vill komma
åt långtidsarbetslösheten? Det är för övrigt exakt vad arbetsmarknads-
forskarna skulle vilja.
Ett anställningsstöd är ganska tveksamt. De utvärderingar som är
gjorda i Arbetsmarknadsdepartementets regi och som alldeles nyligen
publicerades i den här EFA-rapporten visar att det har små effekter.
Undersökningarna antyder ”att åtgärderna har en relativt låg effektivitet
och en betydande död viktseffekt”. Stöden ”har gått till anställningar
som ändå skulle ha kommit till stånd, vilket tyder på att sänkningen av
arbetskraftskostnaden främst har omvandlats till oavsedda vinstökning-
ar”. Det gör mig litet förskräckt, eftersom arbetsmarknadsministern vid
sidan av propositionen flera gånger muntligt har sagt att man kanske
tog i litet för hårt när man stramade åt ekonomin i höstas ihop med
Vänsterpartiet och att det är bäst att pumpa in litet miljarder i ekonomin
igen. Varför, kära socialdemokrater i denna sal, pumpar ni i så fall ner
de pengarna retroaktivt i fickorna på de företag som har råd att anstäl-
la? Det finns väl bättre alternativ, t.ex. att gynna köpkraften och efter-
frågan och att inte komma med tidigarelagda barnbidragssänkningar.
Om man menar något allvar med att vilja stimulera ekonomin skall man
väl inte vidta en sådan åtgärd?
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
145
10 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Vänsterpartiets förslag riktar sig alltså mot små företag, företag som |
hemmamarknaden och ha en dålig betalningsförmåga. Utvärderingar
|
Stöd för |
och forskning visar att de är mest känsliga för att tidigarelägga nyan- Vårt förslag riktar sig till långtidsarbetslösa. Så definierar vi dem Det är precis som att man tycker att det här skall gälla samma se- Kan Johnny Ahlqvist tala om varför socialdemokraterna vill favori- Vi vet att småföretag ofta korttidsanställer. Därför har vi föreslagit Jag vågar påstå att vi har fått ett förslag, en proposition, vars be- Varför utnyttjar man inte den forskning och utvärdering som är Jag nämnde tidigare den artikel från i går som arbetsmarknadsfors- |
146
mängder av människor som anställs som inte alls har varit det. Varför
skärper man inte kraven?
Anders Sundströms enda idé är att vi måste ha nya idéer. RAS är ett
uttryck för ett sådant nytänkande. Det handlar om realisation. Det slår
mig att jag läste en intervju med arbetsmarknadsministern strax efter
nyår. Till min fasa sade han att han, när han såg hur folk handlade på
realisationen efter jul, insåg att det naturligtvis är samma sak också på
arbetsgivarsidan. Om lönekostnaderna bringades ner rejält skulle man
handla mera. Den märkliga marknadssynen finns även när det gäller
arbetsmarknaden, trots att arbetsmarknaden är någonting helt annat.
Det handlar om människors försörjning. Vi skall undvika lönedump-
ning och social dumpning. Vill man åstadkomma det här? Vill man
realisera arbetskraften och slänga tillbaka pengar i näringslivet? Vi
träffar precis fel företag om det gäller att skapa utvecklingskraft och
om det gäller att skapa fler jobb. Detta är inget nytänkande. Om man
däremot hade begränsat övertiden, gjort övertiden dyrare, gått in för
skatteväxlingsförslag och lagt fram breda investeringsprogram på det
sätt som vi har föreslagit både under hand och i motionen hade det
kanske varit fråga om ett nytänkande. Det är det inte nu.
Herr talman! Jag sade tidigare att det inte ligger någon partitaktik
bakom att jag inte har reserverat mig tillsammans med de borgerliga
partierna. Efter att ha hört Kent Olsson och i viss mån även El ver Jons-
son framgår det att det inte är så konstigt att vi inte kan hamna på sam-
ma linje. De vill inte ha någon riktad åtgärd. De vill avreglera arbets-
marknaden. De vill återställa arbetsrätten, plocka ner a-
kassetrygghetssystemet osv.
Vänsterpartiet är inte med på detta. Vänsterpartiet går den väg som
vill sanera statsfinanserna och bekämpa massarbetslösheten på ett rätt-
vist sätt. Därför kan vi inte vara med på den inriktning som regeringen
förespråkar. Jag påstår att regeringen har gått sin väg tillsammans med
Miljöpartiet, eftersom man inte orkade föra en seriös diskussion med
Vänsterpartiet. Vi hade ett förslag på det här området likaväl som när
det gäller investeringarna. Vi hade en finansiering av våra förslag.
Låt mig ställa en fråga som inte är alltför enkel. Det skall bli intres-
sant att se vad Johnny Ahlqvist svarar. Är dessa fem plus två miljarder
finansierade och i så fall hur?
Den förhandling som ledde fram till det här var inte rimlig. Detta
vill jag kalla en hästhandel - om du får ditt så får jag mitt. Men det
handlar inte om de arbetslösa. Vi har fått se den socialdemokratiska
regeringen slänga ur sig att den lovar två miljarder, utan någon bered-
ning av hur det skall medfmansieras av kommunerna och vilka åtgärder
som skall räknas som miljö- och allergisanering. En annan fråga är
vilka lokaler det gäller. I betänkandet står det offentliga lokaler, och i
pressmeddelandet står det bostäder och offentliga lokaler. Det tycker
jag är beklämmande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation nr 2 av-
seende mom. 2 samt till utskottets hemställan avseende mom. 3, vilket
innebär att regeringen får återkomma med ett investeringsprogram när
det gäller miljö-ROT.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
147
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Jag har även fogat ett särskilt yttrande till betänkandet. Där tas be- |
Låt mig säga att för arbetarrörelsen finns det ingen viktigare fråga
|
Stöd för |
än att bekämpa arbetslösheten. Eftersom vi i dag har så ont om pengar Jag kan inte annat än att yttra min besvikelse över att den socialde- Anf. 117 ELVER JONSSON (fp) replik Herr talman! Hade Hans Andersson haft rätt då han försökte rätta Utskottet sade då att det rekryteringsstöd vi föreslår är ett selektivt För Hans Andersson frestas man att travestera: Vad rätt du trodde Anf. 118 HANS ANDERSSON (v) replik Herr talman! Jag har tyvärr inte med mig Folkpartiets motion. Om När det gäller anställningsstöd yrkar ni avslag rakt av och har inget Anf. 119 ELVER JONSSON (fp) replik Herr talman! Jag kräver inte att Hans Andersson skall lära sig våra Anf. 120 HANS ANDERSSON (v) replik Herr talman! Det är klart att ett rekryteringsstöd är en selektiv åt- |
148
Anf. 121 KENT OLSSON (m) replik
Herr talman! Egentligen är det litet synd att polemisera mot Hans
Andersson med tanke på att han i sin kritik är väl så hård som vi är mot
socialdemokraterna vad gäller RAS-förslaget. Man kan dock inte
komma ifrån att Hans Andersson har velat frigöra sig från de fyra bor-
gerliga partierna, liksom faktiskt även jag själv. Hans Andersson talar
också om jättesubventioner, att det är ofinansierat och att lönesubven-
tioner inte tycks ha någon större betydelse för nya anställningar.
Hans Andersson säger också att moderaterna vill återställa arbets-
rätten och att man därför inte kan gå med på att reservera sig ihop med
dem. Det handlar nu inte om arbetsrätten. Visst skall vi återställa ar-
betsrätten. Men det här betänkandet handlar inte om RAS.
I Vänsterpartiets motion av Gudrun Schyman står det som punkt ett
att riksdagen avslår regeringens förslag till konstruktion av stöd för
nyanställningar. Det är precis det som den borgerliga reservationen är
tänkt att gå ut på och som Hans Andersson av partitaktiska skäl inte
ville ansluta sig till.
Den argumentation vi har hört här under kvällen har gått på precis
samma linje. Vi är precis lika kritiska. Men det kanske inte passar att
ansluta sig till borgerligheten för då blir det inte så lätt att göra upp
med socialdemokraterna i fortsättningen. Men nog är det att beklaga att
en fyrpartireservation inte blev en fempartireservation.
Anf. 122 HANS ANDERSSON (v) replik
Herr talman! Jag förstod inte Kent Olssons replik. Vi har gjort pre-
cis det som jag tycker att man bör göra i det här läget när vi inte har fått
gehör för våra synpunkter. Vi har följt upp vår motion. Kent Olsson
läste upp en del av motionen. Vi säger nej till den konstruktion som
regeringen föreslår och som nu praktiskt taget är vad utskottsmajorite-
ten föreslår.
Vi föreslår en annan konstruktion som efter vad jag förstår modera-
terna inte alls vill vara med på. I hemställanspunkt 3 godkänner vi
investeringsprogrammet för allergisanering, vilket ni reserverar er mot i
reservation nr 1. Det finns väl inga sakliga möjligheter att gå ihop med
er såvitt jag förstår.
Dessutom står det i reservation 1 att ni har föreslagit långsiktiga
stabila spelregler och att ni har lagt fram en politik som enligt utskottets
uppfattning skulle ge starka företag och en ekonomi i balans. Var det
detta vi fick när ni satt i regeringsställning? Ni säger att ni har konkreti-
serat detta i ytterligare motioner. Det lustiga är att ni har konkretiserat
det åt fyra olika håll, så det är inte seriöst.
Vänsterpartiet kan självfallet inte vara med på den ideologiska
skutan. Det viktiga är att jag vill vara saklig. Det är en mycket påtaglig
saklig skillnad mellan de borgerliga partierna och Vänsterpartiet. Där-
emot är vi lika skarpa i kritiken av beredningen och bedömningen av
effekterna av det förslag som majoriteten nu har lagt fram.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
149
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Anf. 123 KENT OLSSON (m) replik Herr talman! Jo visst, Hans Andersson, hade det funnits möjlighet |
till en gemensam reservation. I beredningen var vi hela tiden överens.
|
Stöd för |
Men vid det sista sammanträdet utkristalliserade det sig klart att Därefter kom reservationerna att utformas. Men nog hade vi kunnat Anf. 124 HANS ANDERSSON (v) replik Herr talman! Viljan att ligga bra till hos socialdemokraterna är inte Jag förstår inte vad Kent Olsson säger. Kritiken är identisk i vissa Så det här är inget problem. Jag uppmanar därför Kent Olsson att Anf. 125 DAN ERICSSON (kds) Herr talman! När man slår upp tidningen i dag kan man läsa att det Tänk om vi hade kunnat läsa motsvarande i dag i tidningen om för- Det har förts fram argument som tydligt och enkelt har malt ned det Det har tidigare lästs ur andra artiklar, men det kan egentligen räcka |
|
150 |
som tycker att förslaget är bra, utom just Anders Sundström. |
Sedan går man i artikeln igenom alla som säger nej, från arbetsgiva-
re till fackliga organisationer, från AMS-chefen och regeringens egen
expertgrupp till Miljöpartiet, som ju ändå kommer att rösta igenom
förslaget. Artikeln avslutas: ”Men det är inte slut med detta. Regering-
en, som berömmer sig av att enbart lägga fram förslag som är finansie-
rade, har ännu inte hittat pengarna som ska betala rabatten. Politik är
ibland det omöjligas konst.”
Efter detta, herr talman, vill jag vända mig till utskottsmajoriteten
och såväl till Johnny Ahlqvist som till Barbro Johansson ställa frågan:
Kan ni nu inte, när tid ännu finns, ta till er alla de argument som talar
mot RAS och låta politiken åter bli ”det möjligas konst”? Det skulle
avsevärt förbättra politikens anseende, och vi kunde sedan med gemen-
samma ansträngningar finna de kloka och verkningsfulla recepten för
att få ned arbetslösheten såväl kortsiktigt som långsiktigt.
Ett genomdrivande av det här förslaget riskerar att blockera en
konstruktiv arbetsmarknadspolitik också i morgon och kommande
dagar. Varför då på detta sätt spela hasard med de arbetslösa?
Jag vill referera en annan artikel. Så här stod det i en intervju nyli-
gen: Ingen annan arbetsmarknadsminister har uträttat så mycket som
jag på så kort tid. Detta sades av Anders Sundström i en Aftonbladetin-
tervju.
Om jag får travestera hans egna ord, fru talman, skulle jag kunna
säga: Ingen annan minister har åstadkommit så mycket skada på så kort
tid som just Anders Sundström. Då menar jag inte bara att han står
bakom en misslyckad arbetsmarknadspolitik, utan att han också mer än
någon annan symboliserar regeringens framtoning som en konfronta-
tionsregering.
Det har handlat om en i grunden företagsfientlig politik, om en för-
ändrad arbetsrätt, som har försämrat möjligheterna för arbetslösa att få
jobb, om ett avskaffande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som
värnat alla, om ungdomsgarantier som förvandlats till målsättningar,
och i och med att man nu avskaffar ungdomspraktiken kan följden
komma att bli många fler arbetslösa ungdomar. Det har handlat om ett
frångående från uppgjord fördelning av strukturstöd, något som ar-
betsmarknadsministern också har ansvar för.
Allt detta har gjorts i konfrontation med de partier som man i rege-
ringsdeklarationen sade sig vilja samarbeta med.
Nu kommer dessutom RAS:et som kronan på verket.
Inser inte arbetsmarknadsministern och regeringen vilka insatser
man spelar med, när man så tydligt, på punkt efter punkt, väljer kon-
frontation i stället för samarbete?
Arbetsmarknadsministerns så vitt omtalade program mot arbetslös-
heten har i vissa delar havererat redan på ritbordet, och för varje upp-
finning som nu realiseras framstår misslyckandet allt tydligare. När
skall regeringen inse att man inte med aldrig så många arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder kan kompensera en i grunden felaktig närings-
politik, en politik som försämrar förutsättningarna för företagande?
Varför accepterar regeringen en fortsatt hög arbetslöshet, när grunden
var lagd för att arbetslösheten snabbt skulle kunna pressas tillbaka?
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
151
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Regeringens politik kan nu leda in i en permanent massarbetslöshet. |
ring?
|
Stöd för |
Sakargumenten mot RAS har redan berörts i tidigare inlägg. Jag vill För det första: RAS leder inte till några omfattande nyanställningar. För det andra: RAS blir konkurrenssnedvridande. För det tredje: RAS kan, tvärtemot intentionerna, innebära större För det fjärde: RAS motverkar inte tendenser till löneinflation, nå- För det femte: RAS blev i all hast förändrat efter kontakter med För det sjätte: RAS är ofmansierat. Vad är det för signal att skicka De argument som arbetsmarknadsministern har använt för sitt ny- I ett pressmeddelande från Arbetsmarknadsdepartementet sägs att Varför då inte i stället, innan det definitiva beslutet fattas, erkänna Slutligen, fru talman: Hur kan regeringen och dess försvarare här i Jag vill med detta yrka bifall till reservation nr 1, vilket innebär att |
152
Anf. 126 JOHNNY AHLQVIST (s)
Fru talman! Hur sysselsättningen kommer att utvecklas är absolut
en ödesfråga för det svenska välfärdssystemet. Arbetslösheten är av-
gjort det största hotet mot en bra regional och lokal utveckling. För
stat, för län och för kommuner är detta den största frågan.
Jag skall, fru talman, börja med att ge några siffror som bakgrund
till debatten.
Sysselsättningen har fallit dramatiskt i Sverige under den senaste
lågkonjunkturen. En lågkonjunktur i kombination med ett antal felakti-
ga politiska beslut under hösten 1991 innebar en större nedgång i Sve-
rige än i något annat europeiskt land. Det är ett fall som är så stort att
det endast har sin motsvarighet under 30-talets depression.
Under de första åren av 90-talet försvann mer än 500 000 arbetstill-
fällen. Nedgången var kraftigast inom industrin och byggsektorn. När-
mare vart Ijärde industrijobb respektive byggjobb försvann mellan åren
1990 och 1993. Raset i sysselsättningen har till mycket stor del ägt rum
i den privata sektorn.
Vi har alltså haft en bedrövlig utveckling men ser nu äntligen teck-
en på en uppgång. Industrin ökar sina investeringar, och industripro-
duktionen passerade under 1994 toppnoteringen år 1989, trots att anta-
let sysselsatta var 200 000 mindre än 1989. Uppgången har i ett histo-
riskt perspektiv varit stark, men vi måste komma ihåg att den sker från
en mycket låg nivå.
Fru talman! Sveriges arbetsmarknadspolitik kan onekligen sägas va-
ra i sin ödestimma. Dagens höga arbetslöshet måste på några år pressas
ned rejält. Vi ser nu en konjunkturuppgång som kan räcka i kanske tre,
fyra år. Det är nu vi har möjligheten att pressa ned arbetslösheten or-
dentligt. Det är nu som vi måste klara detta, för annars kommer vi att
gå in i nästa lågkonjunktur med tvåsiffriga nivåer på arbetslösheten. Då
blir de sociala och samhällsekonomiska konsekvenserna ohållbara.
I budgetpropositionen i januari presenterade regeringen ett antal åt-
gärder för att öka sysselsättningen och få ner arbetslösheten, alla med
en inriktning mot aktiva åtgärder i stället för de passiva åtgärder som
den förra regeringen vidtog. Ökad flexibilitet och hög kompetens, allt
för att stärka tillväxten.
En av de åtgärder som redovisades i budgetpropositionen var ett
nytt tillfälligt riktat anställningsstöd, det s.k. RAS. Stödet riktar sig till
registrerat arbetslösa och ger framför allt de långtidsarbetslösa goda
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Anställningsstödet kan
kombineras med rekryteringsstöd och ger därmed de långtidsarbetslösa
bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, helt enligt EU:s
riktlinjer. Därmed har jag besvarat Elving Anderssons fråga.
Det finns några viktiga motiv för denna åtgärd. Det viktigaste - och
allt överskuggande - är att öka antalet arbetstillfällen i näringslivet. Om
inte detta görs nu finns risken att Sverige kan komma att drabbas av
samma höga bestående arbetslöshet som i många andra europeiska
länder.
Det riktade anställningsstödet har debatterats flitigt under den se-
naste tiden. Borgerliga politiker och företrädare har talat i nedlåtande
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
153
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
ordalag om förslaget. Man har sagt att förkortningen står för operation |
att detta är en debattnivå som knappast är värdig det svenska parlamen-
|
Stöd för |
tet. Personangrepp mot Anders Sundström har gjorts från moderaterna Förslaget är dock inte bara Anders Sundströms. Låt mig först och Vi socialdemokrater är nämligen helt övertygade om att det behövs Fru talman! Vi som var med i riksdagen under den förra mandatpe- Ni anklagar oss också för att slösa med medel när vi vill använda 5 Nej, det är i själva verket regeringen Bildt som kommer att gå till Jag vill beträffande finansieringen av det riktade anställningsstödet Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade om att en åtgärd |
154
är faktiskt inte gratis att låta människor gå arbetslösa. En arbetslös
kostar i dag i genomsnitt 188 000 kr per år för statskassan, i form av
skattebortfall och arbetslöshetsunderstöd. Den som vill kan lätt räkna ut
hur stor besparingen blir, om RAS ger en nettoeffekt om 20 000 eller
30 000 nya arbetstillfällen. Såväl staten som företagen och inte minst
de arbetslösa tjänar på att arbetslösheten minskar.
Vi som står bakom förslaget här i dag är inte heller ensamma om
åsikten att det behövs ett nytänkande i sysselsättningspolitiken. Även
bland dem som inte brukar stå på vår sida finns det personer som stöd-
jer tanken på ett riktat anställningsstöd för de arbetslösa.
Jag vill nu ställa en fråga, fru talman, till föregående talare. Ett antal
talare har kritiserat vårt förslag, men jag har inte hört något förslag från
Kent Olsson, Elving Andersson, Elver Jonsson eller Dan Ericsson om
något alternativ till RAS. Det riktas en massiv propaganda mot försla-
get, men ni har inga egna förslag att redovisa. Vilka är era alternativ?
Jag kan i detta avseende ge en eloge till till Vänsterpartiet, som i en
omfattande motion preciserar förslag till åtgärder, men den borgerliga
församlingen har inga alternativ att anvisa.
Jag har noterat i debatten att somliga menar att RAS snedvrider
konkurrensen, att företag som anställer arbetslösa gynnas på bekostnad
av andra företag. Inte minst har byggnäringen gett uttryck för en sådan
uppfattning. Också tidigare talare har från denna talarstol framfört
denna synpunkt.
Jag tycker för det första att det är orimligt att påstå att RAS kan gö-
ra en arbetslös starkare än den som har ett arbete. Det är faktiskt vad
era påståenden går ut på. RAS bidrar tvärtom till att öka jämlikheten
mellan dem som har ett jobb och dem som står utanför arbetsmarkna-
den. En av de största klyftorna i samhället i dag går faktiskt mellan dem
som har ett jobb och dem som inte har ett sådant.
För det andra är det ju sannolikt att det föreslagna miljöinveste-
ringsprogram som kommer i kompletteringspropositionen om att för-
bättra inomhusklimat i bostäder - jag vill betona bostäder - och offent-
liga lokaler kommer att ge en ordentlig volymökning av jobb för både
målare och byggnadsarbetare. Det är mycket troligt att både de företag
i branschen som nu väljer att expandera genom RAS och andra företag
kommer att få én betydligt starkare position på marknaden efter dessa
åtgärder.
För det tredje är det angeläget att betona att det allvarligaste för
målerinäringen, byggbranschen och många andra branscher i samhället
är om regeringen avstår från att göra något åt arbetslösheten. Det fak-
tum att 350 000 människor går öppet arbetslösa innebär sociala och
inte minst statsfinansiella problem som drabbar alla. Därför är också
ambitionen att skapa fler varaktiga arbetstillfällen i näringslivet över-
ordnad allt annat. Så även problemet om konkurrensen.
Det återstår att se hur långt RAS räcker i kampen mot arbetslöshe-
ten. I debatten har förts fram beräkningar på antal som får arbete. Det
har haglat siffror, beräkningar och påståenden. Det är bara att konstate-
ra att det inte finns några mallar eller andra beräkningar för att få fram
en exakt siffra. Det kan varken AMS, arbetsmarknadens parter eller
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
155
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
några andra prognosmakare göra. Hela den här sifferexercisen med |
tiska debatten. Tanken på den arbetslöse har försvunnit. Glömd är
|
Stöd för |
tanken att avsikten med förslaget är att få fram nya jobb för att minska Det är inte första gången som vi fattar beslut om ett sysselsätt- Fru talman! Vi som står bakom förslaget är helt övertygade om att Det är mycket märkligt om de borgerliga med sin filosofi om att Det främsta motivet för RAS är alltså att bidra till minskad arbets- Jag tror att RAS innebär att det blir mer lönsamt att nyanställa än att RAS motverkar också lönekonkurrens mellan företagen. Det blir Fru talman! Jag anser att det finns mycket starka motiv för att riks- Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i betänkan- Anf. 127 ELVING ANDERSSON (c) replik Fru talman! Jag vill först säga att jag beundrar Johnny Ahlqvists Jag kan hålla med Johnny Ahlqvist om den beskrivning han gör av Johnny Ahlqvist säger att det behövs nya idéer inom arbetsmark- |
|
156 |
nadspolitiken. Jag tror också att det kan behövas. Det behövs en arsenal |
av åtgärder, men jag vill understryka att bara för att en idé är ny behö-
ver den inte vara bra. Förslaget om RAS är visserligen en ny idé, men
det är definitivt inte bra.
Sedan hävdar Johnny Ahlqvist att detta inte är något slöseri med of-
fentliga medel. Om vi sätter 5 miljarder i relation till den totala stats-
budgeten är det i och för sig inte någon gigantiskt summa. Men man
måste ju sätta den i relation till hur många nya jobb som det här kan
tänkas skapa. Det är ju då vi ser att det är ett slöseri. Det blir ett oerhört
dyrt stöd.
Det vore intressant att höra vad Johnny Ahlqvist har för uppfattning
om vad resultatet blir av det här stödet. I sitt anförande säger han att det
inte exakt går att förutspå vad olika typer av insatser får för effekter.
Det gör det säkert inte. Men det finns ju ändå olika typer av beräkning-
ar. Johnny Ahlqvist nämnde 20 000-30 000 jobb i ett räkneexempel
som han hade. Skall jag tolka det så att det är Johnny Ahlqvists upp-
fattning att det här förslaget kommer att ge 20 000-30 000 nya jobb?
Då skulle jag vilja fråga vad det är för skillnad i beräkningssätt som gör
att Johnny Ahlqvist kan få det här att landa på 20 000-30 000 nya jobb
när AMS i sin beräkning säger att det handlar om högst ca 5 000 nya
jobb. Det skulle vara intressant att få det utklarat.
Sedan säger också Johnny Ahlqvist att han inte hört några som helst
förslag eller synpunkter från oss som talat tidigare här om hur vi skall
lösa problemen. I så fall måste jag säga att Johnny Ahlqvist har lyssnat
dåligt. Det är inte i första hand primärt inom arbetsmarknadspolitikens
område som vi ger förutsättningar för nya jobb. Det är inom närings-
politiken, skattepolitiken, regionalpolitiken, miljöpolitiken osv. Där har
vi redovisat vilken inriktning vi vill ha för att skapa långsiktigt fasta
spelreglerna för näringslivet så att det skapar framtidstro och investe-
ringsvilja, inte minst hos de svenska småföretagen. Det är där potentia-
len för de många nya jobben finns framöver.
Anf. 128 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Elving Andersson började att tala om det här med slö-
seri med medel och hur många jobb som kan ges för dessa 5 miljarder.
Jag säger uppriktigt att det inte finns någon prognosmakare som kan
göra en bedömning av exaktheten i detta. Det är inte första gången,
Elving Andersson, som vi fattar ett beslut här i riksdagen där vi gör
precis samma beräkningar om antalet arbetstillfällen.
Förra mandatperioden genomförde vi det generella anställningsstö-
det på förslag av en arbetsmarknadsminister som representerade samma
parti som Elving Andersson gör. Jag vet inte om det fanns några be-
räkningar när det förslaget kom till riksdagen. Det enda som stod i
propositionen var att effekterna var okända. Där fanns inga argument
varför man skulle genomföra det. Men både Vänsterpartiet och Social-
demokraterna ställde upp på det generella anställningsstödet eftersom
vi gjorde den bedömningen att det kunde ge något.
Men Elving Andersson ställer inte upp på någon tanke i det här
förslaget. Men jag vet, Elving Andersson, att Centern var mycket in-
tresserade av förslaget om riktat anställningsstöd, men man förde in
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
157
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
ekonomiska diskussioner i de förhandlingar som ägde rum, och då sade |
Jag efterlyste förslag på arbetsmarknadspolitikens område, Elving
|
Stöd för |
Andersson. Det är bara att titta på föredragningslistan i dag. Vi diskute- Elving Andersson gör tummen ner för allergisaneringen eftersom Men det är något slags taktik från dem som varit med i debatten i Jag ställer fortfarande frågan till Elving Andersson: Vad har Cen- Anf. 129 ELVING ANDERSSON (c) replik Fru talman! Jag skall börja med allergisaneringen. Jag har redan i När man sedan talar om slöseri tycker jag att det finns anledning att Johnny Ahlqvist säger att det inte finns någon prognosmakare som |
|
158 |
20 000-30 000 nya jobb osv. Den som jag tycker är mest auktoritativ |
på detta område, som har visat vilken metodik man har använt vid
beräkningarna, vilka förutsättningar man har lagt in i ekvationerna osv.,
är Arbetsmarknadsstyrelsen med sin generaldirektör i spetsen, när man
var i utskottet. Med de förutsättningar som, såvitt jag kan bedöma, är
väldigt relevanta landar man på att det kan ge på sin höjd 5 000 nya
jobb. Jag har inte hört varken Johnny Ahlqvist eller någon annan argu-
mentera emot det sätt som Göte Bernhardsson har gjort sina beräkning-
ar på. Jag är ganska övertygad om att det är den beräkning som kom-
mer absolut närmast sanningen. Om det då handlar om den storleks-
ordningen - 5 000 nya jobb och 5 miljarder kronor - hävdar jag att det
är ett slöseri med offentliga medel.
Johnny Ahlqvist säger att vi i dag diskuterar exklusivt de arbets-
marknadspolitiska insatserna och inte andra åtgärder som är viktiga för
att skapa sysselsättning. Jag vill betona att just det är en brist. Här
måste vi ha en helhetssyn. Vi löser inte problemet med de nya jobben
primärt inom arbetsmarknadspolitikens område. Det krävs en helhets-
syn på hela det politiska faltet för att vi skall komma ur massarbetslös-
heten.
Anf. 130 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Det gläder mig att Elving Andersson ändrade uppfatt-
ning i varje fall när det gäller allergisaneringen. Det tycker jag är posi-
tivt.
Jag vill återkomma till beräkningarna. Elving Andersson säger att
det går att göra beräkningar enligt Göte Bernhardssons uttalande. Jag
tolkade inte det som Göte Bernhardsson sade när han var i utskottet
som att han låste fast sig vid att det var 5 000 arbetstillfällen som kunde
komma ut av detta förslag. Liksom jag har sagt här sade han att det är
mycket svårt att avgöra om det är arbetstillfällen som hade kommit
ändå, utan RAS. Det är precis samma sak som när Elving Andersson
stod i talarstolen och pläderade för att människor skulle starta eget.
Vilka beräkningar gör ni när ni menar att det ger så många arbetstillfäl-
len när människor startar eget? Det går inte att vidta någon arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd där man kan göra exakta beräkningar av hur många
jobb det ger.
Jag vill hänvisa till vad vi har sagt tidigare i arbetsmarknadsutskot-
tet. Det var ett enigt utskott som uttalade sig om GAS, generellt an-
ställningsstöd. I den proposition som arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund skickade över stod: ”För att beräkna effekten av GAS på de
offentliga finanserna krävs information dels om vilka sysselsätt-
ningsökningar som skulle komma att ske även om GAS inte infördes,
dels om vilken sysselsättningsökning som sker på grund av GAS. Så-
dan information saknas.” Den propositionen var underskriven av både
Per Unckel och Börje Hörnlund. Detta med beräkningarna är ingenting
nytt.
Vad har Centern för förslag till åtgärder? Jag efterlyser de åtgärder
som skulle ersätta detta. Jag har inte fått en enda idé från Centerpartiet,
varken i dagens debatt eller när vi har diskuterat i utskottet.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
159
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Centern skriver i mer svepande ordalag att vi nu är på väg tillbaka |
det blir överhettning i storstadsregionerna. Det står så ordagrant i er
|
Stöd för |
motion. Man kan verkligen fråga vilka beräkningar Centerpartiet gör Anf. 131 ELVER JONSSON (fp) replik Fru talman! När utskottsordföranden analyserar arbetslöshetens Johnny Ahlqvist talar om de industrijobb som har försvunnit. Det är Så säger Johnny Ahlqvist, närmast i en ödesmättad vädjan till Johnny Ahlqvist kommer med den berättigade frågan: Vad vill ni då Den ungdomsintroduktion som arbetsmarknadsministern gjorde ett Johnny Ahlqvist sade att Arbetsmarknadsfonden blev hårt dränerad. |
|
160 |
utanför och sade att arbetslöshetsersättningen är alldeles för låg. Då |
gällde 90 %. Nu är det en mera sansad bedömning. Men det är klart att
det är flera som var med och dränerade Arbetsmarknadsfonden.
Fru talman! Jag tror att vi behöver ett nytänkande och en ompröv-
ning av det förslag som nu ligger.
Anf. 132 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Jag förmodar att Elver Jonsson fortfarande är lika stolt
över den särlagstiftning som riksdagen åstadkom när det gäller ung-
domspraktiken. Vi har sagt att vi inte ställer upp på den, vare sig från
Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Vi hade en avvikande mening
när ni tillsammans med Ny demokrati drev igenom den lagstiftning som
innebar en särlagstiftning för ungdomar och att inte gällande kollekti-
vavtal skulle följas. Vi har sagt att vi vill satsa på ungdomsintroduktion
i stället. De senaste veckorna har antalet ökat med 500 ungdomsintro-
duktionsplatser i veckan. Jag tror att Elver Jonsson skall vara mycket
försiktig innan han skåpar ut det förslaget helt och hållet.
Jag har fått kritik för att förslaget är ofinansierat. Jag har sagt att det
skall finansieras i kompletteringspropositionen. Något annat besked
kan jag inte lämna Elver Jonsson, och det var väl samma besked som vi
fick under förra mandatperioden när vi diskuterade finansiering av
olika förslag.
Jag förstår inte varför man är så bitter över detta förslag. Det utöka-
de rekryteringsstöd som Elver Jonsson föreslår är nästan samma sak
som RAS, som vi socialdemokrater har föreslagit. Jag förmodar att det
när Elver Jonsson skrev motionen fanns litet osäkerhet i Folkpartiet om
i vilken ställning man skulle komma, beroende på vilken partiledare
man skulle välja. Men jag tycker ändå inte att det skall inverka på sak-
behandlingen av frågan. Nu vet vi hur det är i Folkpartiet, så nu kanske
man kan ändra uppfattning i frågan. Jag kan inte se några större skill-
nader mellan RAS och ett höjt rekryteringsstöd. Man kan använda RAS
i kombination med rekryteringsstöd.
Anf. 133 ELVER JONSSON (fp) replik
Fru talman! När det gäller synen på rekryteringsstöd ligger vi
mycket nära varandra. Det var vad jag sade i mitt inledningsanförande.
Det stora undantaget i vår bedömning är just RAS-förslaget.
Johnny Ahlqvist beskärmar sig över att vi hade en särlagstiftning
när det gäller ungdomspraktiken. Den stöddes, eller åtminstone tolere-
rades, sent omsider av den socialdemokratiska oppositionen.
Nu säger Johnny Ahlqvist att han sätter sitt hopp till ungdomsintro-
duktionen därför att den har ökat med 500 platser sedan förra veckan.
Det var ju gott och väl, men det fanns inte mer än 1 500 platser när
AMS-chefen anmälde läget. Är det nu 2 000 är det ju gott och väl, men
det skall ses mot bakgrund av de kanske hundratusentals ALU-projekt
som nu krymps ihop till ett minimum. Många i ungdomspraktik fick
fotfäste på arbetsmarknaden och en fortsatt anställning. De kommer att
behöva kompenseras med nya arbetsplatser, och det tror jag inte att
ungdomsintroduktionen kan klara.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
161
11 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Ordföranden skall ändå hållas räkning för att han inte polemiserade |
som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det ger åtminstone
|
Stöd för |
mig ett visst hopp om att vi kanske i utskottet skall kunna göra en om- Till sist, fru talman, vill jag bara erinra om den frontlinje vi har i Anf. 134 JOHNNY AHLQVIST (s) replik Fru talman! Elver Jonsson begär att vi från Socialdemokraterna Jag kan lugna Elver Jonsson med att det säkert kommer att finnas Vi har sagt att ALU-projekten skall minska. Jag vet inte var Elver Jag hoppas att Elver Jonsson ställer upp i framtiden när det gäller Elver Jonsson säger att vi måste ha ett bra näringsklimat i landet. Anf. 135 HANS ANDERSSON (v) replik Fru talman! Jag skulle bara vilja upprepa frågorna, eller åtminstone |
|
162 |
det sätt jag anförde? Varför gick man inte på vår linje när det gällde |
långtidsarbetslösa? Varför drog man inte en snävare gräns när det gäll-
de företagen? Hur kan man stimulera nyanställningar med retroaktiva
bidrag? Det är i och för sig svårt att svara på, men det skulle vara sko-
jigt att höra ett försök.
Fru talman! Jag får också tacka Johnny Ahlqvist för lovorden om
vår motion. Det är synd att de inte resulterade i en konstruktiv diskus-
sion.
Jag skall ärligt säga att jag är bekymrad över vad Johnny Ahlqvist
kallar för ”sällskapet”. Jag tycker också att de angrepp som sker mot
arbetsmarknadsminister Anders Sundström är olustiga. Jag deltar inte i
skallet när drevet går. Å andra sidan är han själv egenartad i sina
massmediala utspel. Jag fick en DN-artikel där han frågade vad vi
sysslade med när Folkpartiet var så bra. Jag läste Folkpartiets motioner
och hittade ingen samstämmighet alls. Jag hittade alltså en svajig rege-
ringspolitik på detta område. Man orkade inte föra seriösa förhandling-
ar med oss.
Finansieringsfrågan är faktiskt viktig. Johnny Ahlqvist antyder att
det är klart att arbetslösheten är dyr om man går från arbetslöshet till
någon form av anställningsstöd - om man är med i åtgärder eller går på
kassa. Visst är det så. Men så kan vi ju inte räkna. Idén är att vi skall få
bort människor från den dyra arbetslösheten. Då skall staten göra en
vinst. Statsfinanserna skall saneras. Vi skall inte omedelbart slänga
pengarna i sjön. Det är bara i de fall som en nyanställning har en netto-
effekt som detta stöd bidrar till att sanera statsfinanserna.
Jag ifrågasätter det i högsta grad med åberopande av AMS och an-
nan forskning. Man kan inte bara säga att ingen vet någonting, och att
vi därför slänger ut fem miljarder. Vi vet en del. Vi vet också en del om
starta-eget-bidrag, och det är i själva verket ganska positivt, Johnny
Ahlqvist. Det vi vet om anställningsstöd är ganska negativt - särskilt
när det utformas så här.
Jag har kvar min fråga när det gäller finansieringen. Är finansie-
ringen avklarad? Är den inskuggad på något sätt i den budget som
regeringen lade fram i januari, eller är den det inte? Skiljer det sig åt i
förhållande till de andra satsningarna utanför A2-anslaget, som ligger i
det s.k. arbetsmarknadspaketet, eller inte? Vad är Johnny Ahlqvists
uppfattning om det?
Anf. 136 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Anledningen till att det inte blev några långtgående för-
handlingar med Vänsterpartiet baserade på partiets motion, Hans An-
dersson, är att jag inte uppfattar den som en motion utan mer som en
doktorsavhandling om arbetsmarknadspolitiken. Det saknas väldigt
mycket politik i det dokument man har presterat. Det var inte så oerhört
lätt att börja förhandla utifrån detta från början.
Jag tror inte på den modell ni skisserar när det gäller övertidsutta-
get, Hans Andersson. Ni vill ha ytterligare en avgift för högt övertidsut-
tag. I dag kostar det enligt de flesta avtal 70 eller 100 % mer att ha folk
som går på övertid. Gör företaget bedömningen att man hellre vill beta-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
163
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
la den övertiden tror jag inte att det hjälper med ytterligare avgifter. |
När vi började starta-eget-debatten hade varken Hans Andersson
|
Stöd för |
eller jag några belägg för hur många arbetstillfällen bidraget skulle ge. Jag tycker att det är litet väl mycket begärt att vi skall kunna visa Anf. 137 HANS ANDERSSON (v) replik Fru talman! Övertiden har vi gjort dyrare. Vi skjuter prick med Det skall inte vara möjligt att bryta igenom årstaket redan i april, Man får gå på så goda beräkningar man kan, dra nytta av så goda Det är ingen liten åtgärd. Man är beredd att drälla ut 5 miljarder Jag tror faktiskt det ligger mycket i vad Anders Sundström själv sa- Fortfarande skulle jag vilja ha konkreta svar på de konkreta frågor |
164
Anf. 138 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Det är intressant när Hans Andersson säger att vi släng-
er ut medel på detta. Men Hans Andersson har faktiskt själv skrivit
under på principen att man skall ha en subventionering av anställning-
arna. Skillnaden mellan vårt förslag och Vänsterpartiets förslag är att
Vänsterpartiets förslag är så invecklat att det enda som skulle ge några
ytterligare anställningar vore den byråkrati som skulle krävas för att
handlägga sifferexercisen.
Ni lägger fram ett förslag där ni delar upp året i olika perioder
kopplade till olika subventionsgrader. Vem skulle kunna hålla reda på i
vilken period man befann sig när man skulle ha en viss subvention?
Den 1 juli-den 30 september 50 %, den 1 maj-den 30 juni 75 %, den 1
mars-den 30 april skulle man ha en annan subventioneringsgrad. Det
går inte att ha arbetsmarknadspolitiska medel som utgör en sådan byrå-
krati, Hans Andersson. Det är därför vi inte har kunnat ställa upp på
detta förslag.
Anf. 139 KENT OLSSON (m) replik
Fru talman! Jag förstår att Johnny Ahlqvist har det svårt med sin ar-
gumentation. Här har vi ett förslag som ingen vill ha. Det kan inte vara
lätt att försvara det som ingen vill ha. Arbetsgivarna vill inte ha det. De
säger: Det ger inga nya jobb. Facket vill inte ha det: Det ger inga nya
jobb. Ingen vill ha det, mer än Anders Sundström och, som vi fått höra
i dag, den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Man säger också att man inte ger sig hän åt sifferexercis. Jag har
läst i propositionen. Där står det att förslaget skall ge 110 000 nya jobb.
Men jag förstår att Johnny Ahlqvist inte vill ge sig hän åt någon sif-
ferexercis. Det har nämligen visat sig att det bara ger 5 000 jobb. Det
står i betänkandet, som är underskrivet av Johnny Ahlqvist. Det står:
”Nettoeffekten uppskattas till ca 10 % eller drygt 5 000 personer.”
Det står faktiskt i arbetsmarknadsutskottets betänkande. Därmed
kan man säga att det blir väldigt dyra jobb. Det blir 5 miljarder för
5 000 nya jobb, vilket är 1 miljon per jobb. Det är en helt unik satsning
att varje jobb skall kosta sex sju gånger mer än det kostar att gå arbets-
lös.
Sedan frågar Johnny Ahlqvist varför de borgerliga inte tycker om
en sänkning av arbetsgivaravgiften. Skall jag notera det som en ny giv
från socialdemokraterna att man i princip vill sänka arbetsgivaravgif-
terna. Det som är konstaterbart är faktiskt att man först har höjt dem
förfärligt mycket, sedan sänker man dem igen. Det är det som vi är
emot. Vi är mycket för en sänkning av arbetsgivaravgifter, Johnny
Ahlqvist, men den skall gälla alla och inte bara vissa.
Till den politiska pajkastningen. Är det politisk pajkastning att säga
att det här förslaget är dåligt, då ingår även facket i den politiska paj-
kastningen. För från de flesta fackliga håll har man sagt att det här
förslaget är urdåligt.
Varför lyssnar ni inte på facket? Ni som så gärna annars säger att ni
lyssnar på facket. När det gällde återställarna var ni snabba att lyssna
på facket. Men nu lyssnar ni inte, trots att facket säger att det här inte
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
165
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
kommer att ge några nya jobb. Det är förvånansvärt att man så helt kan |
viktigt att följa.
|
Stöd för |
Jag tycker faktiskt att det är nonchalant att ministern inte är här en Anf. 140 JOHNNY AHLQVIST (s) replik Fru talman! Den här debatten blir mer och mer intressant. Helt Jag vill också säga en annan sak till Kent Olsson, när han läser ur Kent Olsson sade tidigare att etablerade företag kommer att slås ut Det som är mest bekymmersamt med Kent Olsson är faktiskt att han Han för också fortfarande samma propaganda som i den allmänpo- Jag ställde frågan till Kent Olsson: Vad har moderaterna för förslag |
166
Anf. 141 KENT OLSSON (m) replik
Fru talman! Jag förstår att Johnny Ahlqvist inte har hunnit läsa våra
förslag. På s. 6 och s. 7 finns det en sammanfattning av dem. Ägna
gärna kvällen åt att läsa dem! Men med tanke på att Johnny Ahlqvist
hela tiden måste försvara RAS med konstiga argument förstår jag att
han inte har hunnit läsa dem.
Vad gäller facket konstaterar jag att det unika händer att Johnny
Ahlqvist går emot facket i den här saken. Vi lyssnar både till vad fack
och arbetsgivare säger. De är eniga i det här fallet.
Det är faktiskt inte jag som säger att det här kommer att innebära
undanträngningseffekter, det kan jag säga. Men jag citerade faktiskt
vad målarfacket sade, Johnny Ahlqvist. Det kan kanske vara intressant
att det var ett citat från vad facket och arbetsgivarna inom målarbran-
schen sade om undanträngningseffekter. Det kanske vore bra om man
var med och hörde vem som sade vad. Men jag ställer upp på det de
säger.
Diskussionen om de 5 000 personerna tog jag upp för att Johnny
Ahlqvist pratade om att det rörde sig om 20 000-30 000 personer. Det
står 110 000 personer i betänkandet.
När vi talar om en sifferexercis är det faktiskt med början från pro-
positionen, där det står att RAS skall ge 110 000 nya jobb. Dessa
110 000 nya jobb har nu Johnny Ahlqvist med viss from förhoppning
fått upp till 20 000-30 000 jobb. Vid utfrågningen sade AMS general-
direktör att man kan beräkna att det ger 5 000 nya jobb. 5 000 nya jobb
för 5 miljarder kronor är oerhört dyra jobb.
Det skulle vara intressant om vi kunde få höra om Johnny Ahlqvist
tycker att 1 miljon per jobb är dyrt. Är det så att man bara därför att
man skall försvara en dålig proposition tycker att det är värt 1 miljon
per jobb? Eller är det så att Johnny Ahlqvist kan siffror bättre än AMS
generaldirektör? Det vore intressant att få höra.
Anf. 142 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Jag har inte velat ge mig in i några debatter om antalet
arbetstillfällen. Jag sade från talarstolen, om Kent Olsson hade velat
lyssna på mig, att jag inte vill göra några beräkningar. Det finns inte
några precisa mallar som säger att det ger si eller så många arbetstillfäl-
len. Det har jag aldrig sagt.
Jag tog ett exempel. Vid 20 000-30 000 arbetstillfällen ger försla-
get den och den effekten för statsfinanserna. Det var så jag svarade,
Kent Olsson. Försök inte att hela tiden vränga till vad jag säger.
Jag har märkt att Kent Olsson hänvisar till den moderata motionen,
som skall lösa alla problem inom arbetsmarknadspolitiken. Jag förstår
att man från Moderaternas sida försöker lägga en stor dimridå över hela
denna diskussion, eftersom de står totalt tomhänta.
Moderaterna har ingenting konkret att komma med mer än att för-
sämra arbetsrätten, försämra arbetslöshetsersättningen, öka löneskillna-
der och sänka ungdomslöner. Det är Moderaternas idé om hur man
skall klara sysselsättningen i Sverige i framtiden. Moderaterna har
hävdat att de tror på att sänkta skatter ger mer sysselsättning. Då förstår
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
167
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
jag inte varför de inte kunde gå med på detta förslag om att sänka |
Hur många arbetstillfällen gav de sänkta skatter som ni genomdrev
|
Stöd för |
förra mandatperioden, Kent Olsson? Ni gjorde den största omfördel- Jag förstår att Kent Olsson har svårt att svara på frågan hur många Fru talman! Detta visar på en bred skiljelinje i svensk arbetsmark- Anf. 143 DAN ERICSSON (kds) replik Fru talman! Det är fyra saker jag vill ta upp med anledning av Det första är den låga debattnivån. Jag citerade ur LO:s tidning, Jag sade inte detta bara rakt ut i luften. Jag tycker nämligen att det Men dess värre, Johnny Ahlqvist, är det inte på det sättet. Rege- Det andra jag skall tala om är de egna förslagen från de andra parti- Det grundläggande är vilken politik man generellt sett för gentemot Det tredje jag ville ta upp är följande. Johnny Ahlqvist säger att |
|
168 |
pengar som regeringen någonsin har presenterat. |
Så kommer jag till det fjärde. Jag ställde i mitt anförande frågan:
Kan ni nu inte ta till er den massiva kritiken som finns mot RAS? Vad
skall göra att ni skall backa från ert förslag, som så totalt har gjorts ned
av de inblandade parterna? Jag undrar återigen varför ni mot all denna
sakkunskap som har presenterats ändå skall driva igenom detta. Varför,
Johnny Ahlqvist?
Anf. 144 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! När jag läser kds motion hittar jag ett förslag till hur
man skall lösa problemen på framtidens arbetsmarknad. Man skall
införa ett speciell skattsedel för ungdomar.
Vi förde stora diskussioner om detta under den förra mandatperio-
den. Enligt det exempel man hänvisade till i debatten om ungdoms-
skattsedlar skulle ungdomarna få 15 kr i timmen. Jag tror inte att en
skattsedel för ungdomar löser de problem som vi i dag har på arbets-
marknaden, Dan Ericsson.
Det skulle vara intressant att få reda på Dan Ericssons uppfattning.
Han säger att man måste ha generell och bra sysselsättningspolitik och
näringspolitik. Fördes det sådan politik under de tre år som Dan Erics-
son tillhörde ett regeringsbärande parti?
Det skedde under den tiden 45 000 konkurser i det här landet. Jag
vet inte om det var en så där oerhört lyckad satsning för alla de företa-
gare som fick begära sig själv i konkurs. Ni prövade ju den nyliberala
politiken med skattesänkningar. Jag tror inte att den heller gav dessa
företagare något, som efter en kort tid gick i konkurs. Det enda förslag
jag kan uppfatta i kds motion är ungdomsskattsedeln.
Ni pratar mycket om att man skall starta företag i den privata tjäns-
tesektorn. Den debatten förde vi också under förra mandatperioden.
Det är den s.k. pigdebatten.
Det nya ni har att tillföra när det gäller hur vi skall lösa problemen
på arbetsmarknaden är att ni föreslår en ungdomsskattsedel och tycker
att ungdomarna själva skall ut och förhandla till sig löner. Det rimmar
därför illa när Dan Ericsson nu slår vakt om fackföreningarna och LO
och säger att ni lyssnar till dem.
Vad var det ni sade under förra mandatperioden när vi diskuterade
ungdomsskattsedeln? Här skall inga fackpampar eller fackbossar kom-
ma in och styra, utan ungdomarna skall ha den lönesänkning de själva
kan ordna på arbetsmarknaden! Det var förra gången ert svar på frågan
hur man skulle lösa problemet med ungdomsarbetslösheten, Dan Erics-
son.
Anf. 145 DAN ERICSSON (kds) replik
Fru talman! Som vanligt med socialdemokratiska debattörer åter-
vänder man till den tidigare regeringsperioden. Det är onödigt att åter-
igen referera vad som är grunden till de problem som vi haft i början på
90-talet. Det var den politik som fördes under tidigare årtionden. Låt
oss inte fly undan till den nu ingen, Johnny Ahlqvist, utan låt oss ta
debatten om det förslag som i dag ligger på kammarens bord, nämligen
förslaget om anställningsstöd.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
169
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Johnny Ahlqvist försöker också att förlöjliga och misskreditera för- |
som de definitivt inte får. Vad ni talar om, Johnny Ahlqvist, är en av-
|
Stöd för |
dragsrätt för hemtjänster. Det är något som vi aldrig har varit för. Varför vill ni inte läsa de förslag som finns när det gäller ungdoms- Sedan finns det faktiskt ett antal fler förslag i vår arbetsmarknads- Förutom att vi måste ha en tillväxtorienterad politik som skapar ett Vi talar om bättre kapitalförsörjning. Okej, där har ni också börjat Vi talar starkt för att de skattekilar som finns inom tjänstesektorn Visst finns det en mängd förslag i kds-motionen. Problemet är, Anf. 146 JOHNNY AHLQVIST (s) replik Fru talman! Jag hoppas att detta blir mitt sista inlägg i dagens de- Jag uppfattade det så att Dan Ericsson hela tiden höll på att miss- Jag tror inte på idén om en ungdomsskattesedel. Jag är öppen för Jag har konstaterat att sedan i höstas finns det ingen vilja hos de |
170
inget gehör från något av de borgerliga partierna. Jag fick höra att det
var för nära efter valet.
Men det skall bli intressant att se hur det blir under våren när frå-
gorna skall behandlas. Elver Jonsson har bjudit upp till samarbete. Nu
gör även Dan Ericsson det. Vi skall se hur verkligheten gestaltar sig.
Sedan kan vi avläsa resultatet vid den sista debatten i juni månad.
Anf. 147 BARBRO JOHANSSON (mp)
Fru talman! Miljöpartiet har ju genom en överenskommelse'med
regeringen ordnat att det så småningom skall bli en allergisanering av
bostäder och offentliga lokaler - framför allt av skolor och daghem. Att
behovet är stort visas av det stora intresse från kommuner och privata
företag som finns för att det nu 25-procentiga bidraget skall träda i
kraft.
Ett flertal kommuner, ca 90, har avsatt medel i budgeten för en al-
lergisanering. Både från det privata näringslivet och från kommunalt
håll finns en önskan om ett ikraftträdande som ger startskottet för en
allergisanering och en ekonomisk möjlighet att sätta i gång.
Den ökande mängden allergibesvär uppstår på grund av inomhus-
miljön i skolor och daghem. I närheten av där jag bor ligger Marks
kommun. I gymnasieskolan där har elever fått akutbehandlas på sjuk-
hus för astma. Ögonirritationer och huvudvärk rapporteras från en
mängd håll i Sverige.
I dag är var tredje människa i landet allergisk. Inom en snar framtid
vet vi att vart annat barn som börjar skolan är allergiskt.
De samhällsekonomiska konsekvenserna innebär att kostnaden för
allergi bara i Sverige är beräknad till storleksordningen 6 miljarder
kronor. I våra nordiska grannländer är förhållandet likartat. Kan vi med
hjälp av en allergisanering lindra allergierna för en stor del av svenska
folket, och dessutom minska de samhällsekonomiska konsekvenserna,
har vi kommit en lång bit på väg.
Fru talman! Byggarbetslösheten är hög, ca 35 %. En satsning på
allergisanering kommer byggbranschen till del. Allergisaneringsprojek-
tet på 2 miljarder kronor är tillsatt för att också snabbt minska byggar-
betslösheten. Det är då inte bra att vissa arbetsgivare och fackförening-
ar inom byggbranschen riktar kritik mot RAS och inte ser att allergiin-
vesteringen ger jobb för byggbranschen och dess entreprenörer. Det är
helt oförståeligt att den borgerliga opinionen tillsammans med Vänster-
partiet vill avslå att en allergisanering kommer till stånd.
Allergisaneringsprojektet kommer att sätta fart på byggmarknaden
och påskynda ett förväntat uppsving inom byggbranschen. Företag
inom byggbranschen har hört av sig och väntar på starten, bl.a. för att
sanera flytspackel. En expertgrupp kommer att tillsättas för att utforma
hur en allergisanering skall utföras och för att se hur investeringarna
bäst utnyttjas, både ur sysselsättningssynpunkt och med tanke på hälso-
aspekter. Här tycker jag att Vänsterpartiets särskilda yttrande faller
platt till marken. Allt detta kommer att ske i denna grupp.
Många av de byggmaterial som har använts under de senaste årti-
ondena har visat sig hälsovådliga och orsakar allergibesvär. Byggma-
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
171
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
terialen emitterar gaser ut i inandningsluften och kan orsaka huvudvärk |
lag har det s.k. flytspacklet, som vi inte får benämna flytspackel mer,
|
Stöd för |
utgjort en stor hälsorisk. Flytspackel är gjort av slakteriavfall. Det visade sig vara ett bra äm- Flytspackel finns i de flesta offentliga lokaler som är byggda under Ur arbetsmiljösynpunkt är det viktigt att farliga ämnen som innebär Fru talman! Kunskapen vad gäller allergisanering finns, men måste Fru talman! En allergisanering kommer att ge arbetstillfällen inom Jag skall inte rabbla upp alla 90 kommunerna. Men jag kan nämna Eftersom jag har litet tid kvar, tänkte jag svara på sådant jag inte Kent Olsson säger att det inte blir några nya anställningar i bygg- |
|
172 |
Miljöpartiet. Det blir det. Allergisaneringen ger ca 25 000 arbeten i |
byggbranschen. Det tycker jag verkligen är ett besked. Måleribran-
schen är naturligtvis också inkluderad, eftersom den hör till byggbran-
schen.
När det gäller budgeteringen tycker jag att det är konstigt att Mode-
raterna har kunnat lägga in miljarder i sin egen budget som inte är
finansierade.
Kent Olsson undrar hur Miljöpartiet kan samarbeta när det gäller en
allergisanering. Jag tycker att det är självklart att detta måste göras.
Allergisaneringen gäller ett arbete för våra barn, för framtiden och för
ett hållbart samhälle.
Elving Andersson säger att Miljöpartiet har kommit in i värmen. Jag
tycker att det känns skönt att komma in från vinterkylan och snålblåsten
här i Stockholm och bli varm.
Elving Andersson säger att allergisaneringen kommer att bli en
tummetott. Det verkar inte så, när man hör vad kommunerna säger. Jag
kan berätta att massor av privata företag har ringt till mig och sagt att
de skall lägga in detta när de räknar på arbeten. En firma som har spe-
cialiserat sig på att ta bort flytspackel och säger sig ha all kunskap som
finns frågar om bidraget kommer att införas. Många har hört av sig och
väntar på detta. Det som Elving Andersson säger stämmer alltså inte.
Elving Andersson säger också att landstingen och kommunerna
kommer att få det svårt. Landstingen är inte i så stort behov av allergi-
sanering - det har vi sett ute i landet. Detta gäller främst daghem och
skolor.
Elving Andersson borde inte, som centerpartist, tycka att allergisa-
neringen inte ger riktiga jobb. Det blir ju ett slags gröna jobb, och det
är konstigt att Elving Andersson inte tycker att det är bra.
Elver Jonsson pratar bl.a. om de långtidsarbetslösa och säger att
man lägger en tung börda på kommunerna. När Göte Bernhardsson var
i arbetsmarknadsutskottet höll han fast vid detta, att av dem som kom-
mer att få nya jobb är 70 % långtidsarbetslösa, varav 50 % har varit
arbetslösa över ett år.
Hans Andersson säger att det inte var taktik från Vänsterpartiet att
hoppa av i sista stund från reservationen med borgarna. Det måste väl
vara taktik! Hans Andersson menar att vi vill både äta upp kakan och
ha den kvar, och han talar om hästhandel. Jag tycker inte att detta är
riktigt bra.
Anf. 148 ELVING ANDERSSON (c) replik
Fru talman! Barbro Johansson valde att ägna hela sitt anförande åt
någonting som egentligen inte ligger på riksdagens bord för beslut i
dag. I och med detta beslut gör riksdagen en beställning till regeringen
om det s.k. allergisaneringspaketet, och regeringen skall återkomma
senast i kompletteringspropositionen den 25 april. Vi får väl se hur
förslaget ser ut rent konkret, och vi får anledning att diskutera det då.
Huvudfrågan i dag är RAS, det riktade anställningsstödet, men det
berörde Barbro Johansson över huvud taget inte. Men det är det försla-
get som Miljöpartiet har ställt sig bakom och som man nu säger att man
är beredd att rösta igenom.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
173
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Jag vill ställa tre frågor till Barbro Johansson. För det första: Hur |
förslaget om RAS? För det andra: Hur ser Miljöpartiets finansiering av
|
Stöd för |
RAS ut? För det tredje: I samband med uppgörelsen mellan Miljöpar- Jag vill också göra ett par kommentarer kring det som Barbro Jo- Barbro Johansson räknade upp en mängd kommuner som har sagt Anf. 149 BARBRO JOHANSSON (mp) replik Fru talman! Först vill jag yrka bifall till hemställan i arbetsmark- Om jag läser innantill ser jag att bl.a. Elving Andersson vill avslå Hur många jobb ger det här avtalet? Det är 25 000 jobb, förutom de Hur tänker vi finansiera RAS? Finansdepartementet gav den 17 feb- Dessa miljarder till RAS kommer under april, mars och juni even- Elving Andersson frågade också varför RAS skulle gälla företag |
|
174 |
nöjda med allergisaneringspaketet. |
Anf. 150 ELVING ANDERSSON (c) replik
Fru talman! Jag ställde frågan till Barbro Johansson hur många nya
jobb hon trodde att RAS skulle ge. Jag lyssnade mycket noggrant på
hennes anförande, och hon sade att hon bedömde att allergisanerings-
paketet skulle ge ca 25 000 nya jobb. Men jag frågade hur många nya
jobb hon trodde att RAS skulle ge. Om Barbro Johansson delar AMS-
chefens bedömning, dvs. att det ger 5 000 nya jobb, tycker hon då att
det är rimligt att satsa 5 miljarder kronor på det?
När det gäller finansieringen var det intressanta uppgifter som Bar-
bro Johansson kom med, dvs. att finansutskottet skulle ha fått besked.
Såvitt jag har förstått, är det just de beskeden som man inte har fått.
Från oppositionens sida i finansutskottet har man ett antal gånger efter-
lyst besked om hur finansieringen ser ut, utan att ha fått några besked.
Det är de uppgifter som jag har.
Barbro Johansson tyckte att 500 anställda var en lämplig gräns för
att komma i åtnjutande av det här bidraget. Jag tolkar det så att den
siffran i princip bara är tagen ur luften för att man skulle ha en gräns.
Vad är det som säger att företag med mer än 500 anställda är mer
exportinriktade? Det finns ju inget sådant samband. Många företag med
relativt få anställda är mycket exportinriktade och gör därför goda
vinster i dag, och många företag som har mer än 500 anställda är hem-
mamarknadsorienterade och har en knepigare situation. Som jag sade i
mitt huvudanförande för ett par timmar sedan finns det väldigt konkreta
exempel på detta. Miljöpartiets engagemang i den här saken - det var
det som resulterade i gränsen på 500 jobb - kan alltså medföra att ex-
portorienterade företag med 450 anställda får del av stödet medan
hemmamarknadsorienterade företag med 550 anställda inte får det. Vad
är det för rim och reson i det, Barbro Johansson?
Anf. 151 BARBRO JOHANSSON (mp) replik
Fru talman! Vår rim och reson är att vi från början ville ha en be-
gränsning för att exportföretag som går med övervinst inte skulle få
ännu större vinster.
Jag undrar om Elving Andersson vet någonting om vilka företag
som har 450 respektive 550 anställda. Jag har inte kunnat få fram några
sådan uppgifter. Jag vill därför att Elving Andersson svarar på hur man
bär sig åt för att göra den bedömningen. Miljöpartiet har i varje fall inte
så stora resurser att vi har kunnat ta reda på detta exakt.
I min förra replik hann jag inte svara på frågan, vilka effekter al-
lergisaneringen ger. Där har vi ett mycket stort nätverk på gång, och
väldigt många kommuner är inbegripna i det nätverket; vi har kontakt
med folk över hela landet som sysslar med detta, så där känner vi oss
på väldigt säker mark. Där vet vi alltså vilka effekterna blir.
Anf. 152 DAN ERICSSON (kds) replik
Fru talman! Jag begärde replik när Barbro Johansson sade att reser-
vanterna ville avslå förslaget att en allergisanering skall komma till
stånd. Det är ju inte riktigt på det sättet, Barbro Johansson. Vad vi gör
är att vi avstyrker paketuppgörelsen. Vi vänder oss mot att man som
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
175
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
176
förslaget nu ligger använder 5 miljarder. Det är inte effektivt använda
pengar för att få fler i arbete.
Sedan konstaterar jag också att Barbro Johansson inte angrep kds,
och jag angrep ju inte heller Miljöpartiet i mitt inlägg. Egentligen tyck-
er vi att det är vällovligt med en satsning på allergisanering och allergi-
bekämpning, och vi har egna förslag på det området. Vad vi vänder oss
emot är denna paketuppgörelse.
Barbro Johansson sade att det kändes skönt att komma in i värmen.
Det kan ju vara så att det är varmt nu, men det kan ju bli kyligare när
man har gjort upp om kompromisser där utgångspunkterna har varit
felaktiga. Tro mig - det kan komma surt efter!
Anf. 153 BARBRO JOHANSSON (mp) replik
Fru talman! Jag uppskattar att Dan Ericsson inte angrep oss så
mycket, och jag angrep ju inte heller kds.
Jag har uppfattat att man i reservationen avstyrker vad som sägs om
motion A20 - som är Miljöpartiets motion om bl.a. en allergisanering -
i moment 1 och 3 i utskottets hemställan. Men jag tror säkert att kds
tycker att det är bra med allergisanering. Jag hoppas att vi skall kunna
samarbeta, så att en allergisanering faktiskt kommer till stånd. Jag tror
att fruktansvärt många människor ute i landet blir oerhört besvikna om
en allergisanering inte kommer till stånd.
När det gäller det jag sade om värmen syftade jag på Stock-
holmsvädret. Jag är från Göteborg - det hörs väl när jag pratar? Här
tycker jag att det är litet snålblåst.
Anf. 154 HANS ANDERSSON (v) replik
Fru talman! Jag sade inte ett ord om Miljöpartiet, men jag fick till-
baka en hink vatten över huvudet.
Jag skulle vilja ha någon hyfs i debatten. Bl.a. frågade Barbro Jo-
hansson hur Vänsterpartiet kunde gå emot en allergisanering. Men jag
yrkade ju bifall till hemställanspunkt nr 3. Man får väl ändå ha litet
klart för sig vad man säger här i kammaren!
Barbro Johansson sade sedan att det särskilda yttrandet faller platt
till marken, därför att det som sägs där redan är ordnat. Ja, inte vet jag
vad som är ordnat. Det kanske kommer ett pressmeddelande om det
då? Jag kan ju bara se vad som är föreslaget i propositionen, i motioner
och i betänkandet. Då anmäler sig en mängd frågor med avseende på
allergisanering, och därför tog jag upp det, samtidigt som Vänsterpar-
tiet biträder förslaget om en allergisanering. Det är nämligen en av de
punkter i investeringsprogrammet som vi själva talade för och diskute-
rade med regeringen.
När det gäller de övriga frågorna har det här blivit karusell Sund-
ström - Miljöpartiet har egentligen inte sagt någonting. Man har inte
heller sagt ett ljud i de frågorna under utskottsbehandlingen. Jag undrar
fortfarande om finansieringen: Hur är det tänkt?
Exportbolagen vill ju Miljöpartiet undvika enligt vad som står i
motionen. Men det gör man ju inte med den här konstruktionen med en
gräns på 500 anställda.
Vidare hade man kunnat inrikta sig på de långtidsarbetslösa enligt
de kriterier som vi har angivit.
Den första motionen från Miljöpartiet stämde ganska väl överens
med den uppläggning vi hade, men sedan har ni återkommit med nå-
gonting helt annat.
Det som Barbro Johansson säger när det gäller finansieringen är ba-
ra rappakalja. Det är finansierat i kompletteringspropositionen, säger
hon. Men det är ju samma budgetår som det här - det är inte olika
budgetår. Budgetproposition och kompletteringsproposition gäller
samma budgetår!
På finansutskottet sade man att det var sänkningen av arbetsgivar-
avgiften som var intecknad i den s.k. TUB:en, inte det här.
Jag tror tyvärr inte att Barbro Johansson har någonting klart för sig,
vare sig om finansieringen eller om hur anställningsstödet i så fall
skulle skilja sig från allergisaneringen. Men det jag tycker är särskilt
bekymmersamt är att jag blir anklagad för att gå emot en allergisane-
ring när jag har stött det förslaget.
Barbro Johansson sade också att jag hade lämnat ”borgarna”, som
hon uttryckte det, när jag driver exakt den politik som har kommit till
uttryck i vår motion och har sagt samma sak under hela diskussionen i
utskottet - till skillnad från dem som inte har yttrat ett ord i utskottet!
Anf. 155 ANDRE VICE TALMANNEN
Jag tycker att det är trevligt med debattglädje i kammaren, men jag
ber ledamöterna ta en viss hänsyn till dem som har fått ordet.
Anf. 156 BARBRO JOHANSSON (mp) replik
Fru talman! Jag känner att Hans Andersson är väldigt besviken.
Både i utskottet och i tidigare diskussioner här i kammaren har vi
faktiskt blivit ganska hårt ansatta för att vi har gjort den här överens-
kommelsen. Jag har känt att det har gällt allergisaneringen också. Men
det vore ju väldigt skönt om Hans Andersson röstade ja till det här
förslaget då och inte röstar för ett avslag. Om det är Vänsterpartiets
ståndpunkt är det i så fall resultatet av den vändning som Vänsterpartiet
gjorde på det sista utskottsmötet.
Jag har redan försökt att förklara för Elving Andersson hur jag ser
på finansieringen. Jag har uttalandet från finansutskottet här. Det står
här att det skall komma i kompletteringspropositionen, och det ligger
faktiskt också i överenskommelsen att det är så. Mer kan jag inte för-
klara.
Anf. 157 HANS ANDERSSON (v) replik
Fru talman! Jag kan ju bara ärligt säga hur verkligheten ser ut. Då
säger Barbro Johansson: Det var ju konstigt att Vänsterpartiet ändrade
sig på slutet. Men utskottet har ju inte diskuterat något investerings-
program. Jag har i mitt yrkande följt utskottsmajoritetens linje, och jag
har skrivit ett särskilt yttrande som inleds med att Vänsterpartiet anser
att detta investeringsprogram är både önskvärt och nödvändigt, och
därefter reser jag en serie frågor.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
177
12 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 64
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Nu säger Barbro Johansson att hon känner ditten och datten. Men |
att vederbörande åtminstone förstår hur olika partier ställer sig i frågor-
|
Stöd för |
na? Jag emotser en ursäkt i en kort sista replik från Barbro Johansson. Anf. 158 BARBRO JOHANSSON (mp) replik Fru talman! Det var ord och inga visor från Hans Andersson. Jag vidhåller att förslaget om allergisanering ingår i överenskom- Anf. 159 KENT OLSSON (m) replik Fru talman! Långt om länge kom Barbro Johansson in på ämnet. Det här kommer inte att ge så många jobb. Jag citerade nyss vad Anf. 160 BARBRO JOHANSSON (mp) replik Fru talman! Kent Olsson säger detsamma som han sade den senaste Anf. 161 ANNE WIBBLE (fp) Fru talman! Jag har suttit och lyssnat på debatten, och den är för- Företrädare för Socialdemokraterna i skön förening med företrädare |
178
Jag har lyssnat ganska noga på alla inlägg i debatten här. Majorite-
tens talesmän har försökt att försvara de olika åtgärderna med den ena
mer krystade förklaringen än den andra. Ingenting väsentligt har sagts
om finansieringen. Jag förstår att det inte finns någon sådan finansie-
ring.
Barbro Johansson sade att det i finansutskottet har redovisats något
om finansieringen. Så är icke fallet. Det är tyvärr inte korrekt. Enligt
riksdagens arbetsordning skall frågor om statens upplåning beredas och
behandlas av finansutskottet. Vi håller på med detta nu. Vi är inte klara
med budgetpropositionen. Vi skall justera vårt betänkande om statens
upplåning, budgetreglering och diverse andra ting i morgon. Kammaren
skall fatta beslut om detta den 8 mars, dvs. om nästan exakt två veckor.
Det går faktiskt inte att fatta beslut om detta förslag och detta be-
tänkande innan det finns någon klarhet i hur budgetregleringen ser ut.
Fru talman! När budgetpropositionen med dess olika förslag presen-
terades höll finansministern ett ganska engagerat tal på temat Låna
mindre. Nu är budskapet från majoriteten i arbetsmarknadsutskottet - i
detta fall socialdemokrater och miljöpartister - uppenbarligen det mot-
satta, nämligen Låna mera. När man då försöker förena dessa båda
budskap, vilket är vad finansutskottet har att göra, tycks det dess värre
vara så att ingen vet riktigt om dessa pengar finns, ingen vet hur princi-
perna för budgetregleringen som är föreslagna i regeringens finansplan
stämmer med de regler m.m. som RAS-förslaget inkluderar. Ingen vet
heller om RAS-förslaget är medräknat i budgetens riktlinjer eller inte.
Jag menar att fram till dess att klarhet kan nås om hur något slags
finansiering för RAS stämmer eller inte stämmer med riktlinjerna för
budgetreglering kan man faktiskt inte fatta beslut om RAS.
Fru talman! Jag yrkar därför å de fyra borgerliga partiernas vägnar
återremiss av arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 8.
Anf. 162 JOHNNY AHLQVIST (s) replik
Fru talman! Jag tror inte att Anne Wibble behöver tala om för den
här församlingen att det inte finns några starka statsfinanser i Sverige.
Under sin tid som finansminister försämrade Anne Wibble naturligtvis
Sveriges finanser. De flesta i det här parlamentet vet nog om att det var
så.
Så till frågan om återremiss. Under utskottsbehandlingen har man
från de fyra partierna själva sagt att man inte skall ägna sig åt något
taktiskt tricksande i den här frågan - antingen blir det ett ja eller ett nej
i kammaren. Det har vi varit överens om i utskottet. Jag tycker därför
att det är märkligt att Anne Wibble inte kan acceptera ett utslag av
demokratiska val i Sverige. Man kan få en majoritet i det här parlamen-
tet bestående av miljöpartister och socialdemokrater.
Detta är ännu märkligare efter Elver Jonssons inlägg i debatten.
Han sade att man kan bjuda in till förhandling i utskottet beträffande
kommande propositioner och att vi nu skall försöka samarbeta. När
man gör så bjuder man med armbågen, Elver Jonsson.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
179
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
För att åstadkomma en återremiss behövs bara en enkel majoritet. |
nom sina förslag.
|
Stöd för |
Anf. 163 ANNE WIBBLE (fp) replik Fru talman! Jag är fullt medveten om att beslut kan gå en emot, Nu handlar det faktiskt om huruvida förslagen i regeringens egen Riksdagen bereder nu förslag om budgetreglering och upplå- Anf. 164 JOHNNY AHLQVIST (s) replik Fru talman! Det hade varit lämpligt om den som begär återremiss i När det gäller upplåningen vill jag påminna om att Anne Wibble Anf. 165 ANNE WIBBLE (fp) replik Fru talman! Läget i fråga om GAS var ett helt annat. Det var en an- Min uppmaning till arbetsmarknadsutskottet är faktiskt att invänta |
180
Anf. 166 PETER ERIKSSON (mp)
Fru talman! Det här är något pinsamt. Man blir besviken när Anne
Wibble går upp i talarstolen och talar om återremiss av ett ärende som
har behandlats under en ganska lång tid.
Är det här den nya oppositionspolitiken från Folkpartiet och den
borgerliga oppositionen? Nu handlar det tydligen om att till varje pris
sabotera. Det är en destruktiv och förgrämd borgerlighet. Jag tror inte
ett dugg på att återremissen är föranledd av att man är orolig för Sveri-
ges finanser. Det handlar om att sabotera regeringens politik och den
här uppgörelsen. Det är pinsamt. Jag tror att svenska folkets dom
kommer att bli hård.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas efter 12 §.)
Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1994/95 :LU 15
Ny fastighetsmäklarlag (prop. 1994/95:14)
Anf. 167 AGNE HANSSON (c)
Fru talman! I lagutskottets betänkande nr 15 behandlar utskottet re-
geringens proposition till ny fastighetsmäklarlag och fyra motioner som
har väckts med anledning av propositionen.
Vissa delar av propositionens förslag har vållat debatt, inte minst
bland mäklarna själva. Lagutskottet har därför behandlat ärendet utför-
ligt och vid flera sammanträden, vid vilka bl.a. också företrädare för de
berörda organisationerna har framfört sina ståndpunkter.
Det kan emellertid nu konstateras att en fråga som inte har varit fö-
remål för några invändningar eller någon annan uppmärksamhet under
utskottsbehandlingen, men som i förra veckan berördes i en artikel i
DN, har fått en olycklig formulering. Det gäller en bestämmelse i den
föreslagna lagens 14 §. Bestämmelsens utformning i denna del tillkom
efter förslag av Lagrådet. Det är effekterna av den förändrade lydelsen
som nu har kritiserats.
Jag skall inte här gå närmare in på vilka de praktiska konsekvenser-
na är. Även om det inte är fullt så dramatiskt som det har gjorts gällan-
de är bestämmelsens nuvarande utformning helt klart inte acceptabel.
Bestämmelsens utformning bör därför övervägas närmare.
Efter samråd med övriga partiföreträdare i utskottet har det fram-
kommit att det finns behov av ytterligare beredning i lagutskottet av
förslaget i den här delen. Med hänvisning till detta behov av ytterligare
beredning är vi likaså överens om att debatten om ärendet i dess helhet
bör anstå till dess att denna ytterligare beredning har verkställts, inte
minst med tanke på kammarens alltid ansträngda arbetsschema.
Prot. 1994/95:64
22 februari
Stöd för
nyanställningar
Ny fastighetsmäklarlag
181
|
Prot. 1994/95:64 22 februari |
Därför, fru talman, ber jag att få yrka bifall till förslaget om åter- |
ning.
|
Ny fastighetsmäklarlag |
Överläggningen var härmed avslutad. 7 § Reformerad löneexekution m.m. Föredrogs Lagutskottets betänkande 1994/95 :LU6 Reformerad löneexekution m.m. (prop. 1994/95:49) Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. |
|
Förslag till tilläggs- |
8 § Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret Föredrogs Europainformation (prop. 1994/95:105 delvis) Anf. 168 PETER ERIKSSON (mp) Fru talman! Den här frågan handlar om Europainformation. I Danmark har man anslagit en ganska stor summa pengar till ideel- Konferensen börjar alltså nästa år, men i själva verket hastar detta Om Sverige över huvud taget skall hinna med en ordentlig offentlig Om parlamentet skall få den utökade makt som man hoppas på krä- |
|
182 |
tionsinsatserna. |
Jag menar att regeringens trovärdighet är så låg efter vad som hände
inför folkomröstningen i höstas att det här är samma sak som att kasta
pengarna i sjön. I stället bör en betydande pott anslås till studieförbund,
partier och folkrörelser på samma sätt som har skett i Danmark.
De som menar allvar med talet om att det är viktigt att vi får i gång
en brett förankrad demokratisk debatt om EU och EU:s framtid har
chansen att göra något nu. Sedan är det litet för sent.
Det går inte att undgå att misstänka att regeringen inte riktigt vill ha
en bred debatt om EU:s framtid före valet i Europaparlamentet i höst.
Därför vill man själv kontrollera pengarna och informationen.
Jag yrkar bifall till Miljöpartiets motion om en tilläggsbudget om 35
miljoner kronor för informationsinsatser och till den reservation som
jag har fogat till konstitutionsutskottets betänkande.
Anf. 169 BIRGIT FRIGGEBO (fp)
Fru talman! Det är naturligtvis riktigt att det nu skall föras en or-
dentlig, offentlig diskussion. Men det är klart att det nu kommer att ske
i mer normala banor inom de politiska partierna i den offentliga debat-
ten.
Vad det här handlar om är att regeringen föreslår ytterligare 5 mil-
joner under våren 1995 för att finansiera Sekretariatet för Europain-
formation. Dessutom återkommer frågan om EU-information till konsti-
tutionsutskottet och kammaren under våren.
Regeringen har tillsatt en utredning som skall titta på dessa frågor.
Vi kommer dessutom att ta ställning till förslag från förvaltningsstyrel-
sen om att inrätta ett sekretariat för Europainformation här i riksdagen.
Det är bakgrunden till att majoriteten i utskottet har yrkat avslag på
Miljöpartiets motion där man föreslår 35 miljoner kronor för EU-
information utan att man har gjort någon som helst beredning eller
kommit med någon riktlinje för hur verksamheten skall gå till.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1994/95 :FiU8
Sammanställning av anslag på tilläggsbudget hösten 1994 (prop.
1994/95:25, 1994/95:40, 1994/95:75, 1994/95:95, 1994/95:110 och
1994/95:114)
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Prot. 1994/95:64
22 februari
Förslag till tilläggs-
budget till statsbud-
geten för budgetåret
1994/95 - Europain-
formation
183
10 § Ändring i 19 § kommunalskattelagen
Föredrogs
|
184 |
Skatteutskottets betänkande 1994/95 :SkU 18 Ändring i 19 § kommunalskattelagen (prop. 1993/94:173) Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 11 § Tilläggsbudget inom Kulturdepartementets och Civildepar- Föredrogs Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU8 Tilläggsbudget inom Kulturdepartementets och Civildepartementets Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 12 § Tilläggsbudget Föredrogs Utbildningsutskottets betänkande 1994/95:UbU7 Tilläggsbudget (prop. 1994/95:105 delvis) Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. Beslut AU8 Stöd for nyanställningar Återförvisningsyrkande (fp) För bifall räckte att en tredjedel av de röstande anslöt sig till detta. Votering: 122 för bifall 166 för avslag 16 avstod 45 frånvarande Talmannen konstaterade att minst en tredjedel av de röstande hade Kammaren hade således bifallit återförvisning av ärendet till utskottet Partivis fördelning av rösterna: För bifall: 71 m, 20 c, 20 fp, 11 kds För avslag: 148 s, 1 v, 17 mp |
Avstod: 15 v, 1 mp
Frånvarande: 13 s, 9 m, 7 c, 6 fp, 6 v, 4 kds
Återförvisningsyrkande (c)
För bifall räckte att en tredjedel av de röstande anslöt sig till detta.
Andre vice talmannen konstaterade att minst en tredjedel hade bifallit
återförvisningsyrkandet.
Kammaren hade således bifallit återförvisning av ärendet till utskottet
för ytterligare beredning med acklamation.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
1. utskottet
2. res. (v, mp)
Votering:
272 för utskottet
35 för res.
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 72 m, 22 c, 19 fp, 11 kds
Förres. 17 v, 18 mp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 5 c, 7 fp, 5 v, 4 kds
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Prot. 1994/95:64
22 februari
185
Justerades protokollet för den 16 februari.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1994/95:160 Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
15 § Kammaren åtskildes kl. 21.03.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 § anf. 28 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 60 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 100 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 124 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Barbro Nordström
186
1§ Utrikespolitisk debatt..................................................................1
Allmän utrikespolitik.................................................................1
Anf. 1 TALMANNEN.............................................................1
Anf. 2 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN (s)............1
Anf. 3 CARL BILDT (m)........................................................8
Anf. 4 OLOF JOHANSSON (c)............................................11
Anf. 5 LARS LEIJONBORG (fp).........................................15
Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v)...........................................18
Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp)..........................23
Anf. 8 ALF SVENSSON (kds)..............................................26
Anf. 9 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN (s)...........29
Anf. 10 CARL BILDT (m)....................................................31
Anf. 11 OLOF JOHANSSON (c)..........................................33
Anf. 12 LARS LEIJONBORG (fp).......................................34
Anf. 13 EVA ZETTERBERG (v).........................................36
Anf. 14 MARIANNE SAMUELSSON (mp)........................37
Anf. 15 ALF SVENSSON (kds).......................... 39
Anf. 16 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN (s)........40
Anf. 17 CARL BILDT (m)....................................................42
Anf. 18 OLOF JOHANSSON (c)..........................................43
Anf. 19 LARS LEIJONBORG (fp).......................................43
Anf. 20 EVA ZETTERBERG (v).........................................44
Anf. 21 MARIANNE SAMUELSSON (mp)........................45
Anf. 22 ALF SVENSSON (kds)............................................46
EU...........................................................................................47
Anf. 23 GÖRAN LENNMARKER (m).................................47
Anf. 24 HELENA NILSSON (c)...........................................50
Anf. 25 BO KÖNBERG (fp).................................................53
Anf. 26 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)........................56
Anf. 27 BO KÖNBERG (fp) replik.......................................56
Anf. 28 KENNETH KVIST (v)............................................56
Anf. 29 GÖRAN LENNMARKER (m) replik......................59
Anf. 30 KENNETH KVIST (v) replik..................................59
Anf. 31 GÖRAN LENNMARKER (m) replik......................59
Anf. 32 KENNETH KVIST (v) replik..................................59
Anf. 33 RAGNHILD POHANKA (mp)................................60
Anf. 34 MATS ODELL (kds)................................................62
Anf. 35 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................65
Anf. 36 GÖRAN LENNMARKER (m) replik......................69
Anf. 37 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)........................70
Anf. 38 GÖRAN LENNMARKER (m) replik......................70
Anf. 39 HELENA NILSSON (c) replik................................71
Anf. 40 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)........................71
Anf. 41 HELENA NILSSON (c) replik................................72
Anf. 42 KENNETH KVIST (v) replik..................................72
Anf. 43 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)........................73
187
Prot. 1994/95:64 Anf. 44 KENNETH KVIST (v) replik..................................74
22 februari Anf. 45 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................74
--------------- Anf. 46 RAGNHILD POHANKA (mp) replik.....................74
Anf. 47 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................75
Anf. 48 RAGNHILD POHANKA (mp) replik.....................75
Anf. 49 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................76
Anf. 50 MATS ODELL (kds) replik.....................................76
Anf. 51 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................77
Anf. 52 MATS ODELL (kds) replik.....................................77
Anf. 53 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................77
Anf. 54 SVEN BERGSTRÖM (c)........................................78
Anf. 55 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s).......................79
Anf. 56 SVEN BERGSTRÖM (c) replik..............................80
Anf. 57 PETER ERIKSSON (mp)........................................81
Bistånd....................................................................................82
Anf. 58 BERTIL PERSSON (m)..........................................82
Anf. 59 INGBRITT IRHAMMAR (c)..................................85
Anf. 60 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)........................87
Anf. 61 HANS ANDERSSON (v)........................................90
Anf. 62 BERTIL PERSSON (m) replik................................93
Anf. 63 HANS ANDERSSON (v) replik..............................93
Anf. 64 BERTIL PERSSON (m) replik................................94
Anf. 65 HANS ANDERSSON (v) replik..............................94
Anf. 66 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp)......................94
Anf. 67 INGRID NÄSLUND (kds)......................................97
Anf. 68 TREDJE VICE TALMANNEN..............................99
Anf. 69 KRISTINA SVENSSON (s)....................................99
Anf. 70 HANS ANDERSSON (v) replik............................102
Anf. 71 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................103
Anf. 72 HANS ANDERSSON (v) replik............................103
Anf. 73 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................104
Anf. 74 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik......................104
Anf. 75 TREDJE VICE TALMANNEN............................105
Anf. 76 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik......................105
Anf. 77 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................105
Anf. 78 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik......................105
Anf. 79 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................105
Anf. 80 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik...........105
Anf. 81 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................106
Anf. 82 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik...........107
Anf. 83 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................107
Anf. 84 BERTIL PERSSON (m) replik..............................107
Anf. 85 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................108
Anf. 86 BERTIL PERSSON (m) replik..............................108
Anf. 87 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................108
Anf. 88 INGRID NÄSLUND (kds) replik..........................109
Anf. 89 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................109
Anf. 90 INGRID NÄSLUND (kds) replik..........................109
Anf. 91 KRISTINA SVENSSON (s) replik........................110
Övriga utrikespolitiska frågor..............................................110
188
Anf. 92 INGER KOCH(m).................................................110
Anf. 93 JAN JENNEHAG (v).............................................112
Anf. 94 STEN ANDERSSON (m)......................................113
Anf. 95 JAN JENNEHAG (v) replik...................................115
Anf. 96 STEN ANDERSSON (m) replik............................115
Anf. 97 LENNART ROHDIN (fp)......................................115
Anf. 98 LENA HJELM-WALLEN (s)................................117
Anf. 99 LENNART ROHDIN (fp) replik............................117
Anf. 100 EVA GOÉS (mp).................................................118
Anf. 101 LENA KLEVENÅS (s)........................................120
Anf. 102 EVA ERIKSSON (fp)..........................................122
Anf. 103 BERNDT EKHOLM (s).......................................123
Anf. 104 EVA ERIKSSON (fp) replik................................125
Anf. 105 BERNDT EKHOLM (s) replik............................125
Anf. 106 EVA ERIKSSON (fp) replik................................126
Anf. 107 BERNDT EKHOLM (s) replik............................126
Anf. 108 ISA HALVARSSON (fp).....................................126
Anf. 109 URBAN AHLIN (s).............................................128
Anf. 110 JUAN FONSECA (s)...........................................129
Anf. 111 SIV HOLM A (v)..................................................131
Anf. 112 BIRGITTA GIDBLOM (s)..................................132
2 § Utökning av antalet suppleanter i näringsutskottet..............134
3 § Val av extra suppleant i näringsutskottet..............................134
4 § Hänvisning av ärenden till utskott.........................................134
Beslut om samlad votering.............................................................135
5 § Stöd för nyanställningar.........................................................135
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1994/95: AU8............135
Anf. 113 KENT OLSSON (m)............................................135
Anf. 114 ELVING ANDERSSON (c).................................138
Anf. 115 ELVER JONSSON (fp)........................................140
Anf. 116 HANS ANDERSSON (v).....................................144
Anf. 117 ELVER JONSSON (fp) replik.............................148
Anf. 118 HANS ANDERSSON (v) replik..........................148
Anf. 119 ELVER JONSSON (fp) replik.............................148
Anf. 120 HANS ANDERSSON (v) replik..........................148
Anf. 121 KENT OLSSON (m) replik..................................149
Anf. 122 HANS ANDERSSON (v) replik..........................149
Anf. 123 KENT OLSSON (m) replik..................................150
Anf. 124 HANS ANDERSSON (v) replik..........................150
Anf. 125 DAN ERICSSON (kds)........................................150
Anf. 126 JOHNNY AHLQVIST (s)....................................153
Anf. 127 ELVING ANDERSSON (c) replik.......................156
Anf. 128 JOHNNY AHLQVIST (s) replik..........................157
Anf. 129 ELVING ANDERSSON (c) replik.......................158
Anf. 130 JOHNNY AHLQVIST (s) replik..........................159
Prot. 1994/95:64
22 februari
189
Prot. 1994/95:64 Anf. 131 ELVER JONSSON (fp) replik.............................160
22 februari Anf. 132 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................161
----------------- Anf. 133 ELVER JONSSON (fp) replik.............................161
Anf. 134 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................162
Anf. 135 HANS ANDERSSON (v) replik..........................162
Anf. 136 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................163
Anf. 137 HANS ANDERSSON (v) replik..........................164
Anf. 138 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................165
Anf. 139 KENT OLSSON (m) replik.................................165
Anf. 140 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................166
Anf. 141 KENT OLSSON (m) replik.................................167
Anf. 142 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................167
Anf. 143 DAN ERICSSON (kds) replik.............................168
Anf. 144 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................169
Anf. 145 DAN ERICSSON (kds) replik.............................169
Anf. 146 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................170
Anf. 147 BARBRO JOHANSSON (mp)............................171
Anf. 148 ELVING ANDERSSON (c) replik......................173
Anf. 149 BARBRO JOHANSSON (mp) replik..................174
Anf. 150 ELVING ANDERSSON (c) replik......................175
Anf. 151 BARBRO JOHANSSON (mp) replik..................175
Anf. 152 DAN ERICSSON (kds) replik.............................175
Anf. 153 BARBRO JOHANSSON (mp) replik..................176
Anf. 154 HANS ANDERSSON (v) replik..........................176
Anf. 155 ANDRE VICE TALMANNEN...........................177
Anf. 156 BARBRO JOHANSSON (mp) replik..................177
Anf. 157 HANS ANDERSSON (v) replik..........................177
Anf. 158 BARBRO JOHANSSON (mp) replik..................178
Anf. 159 KENT OLSSON (m) replik.................................178
Anf. 160 BARBRO JOHANSSON (mp) replik..................178
Anf. 161 ANNE WIBBLE (fp)...........................................178
Anf. 162 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................179
Anf. 163 ANNE WIBBLE (fp) replik.................................180
Anf. 164 JOHNNY AHLQVIST (s) replik.........................180
Anf. 165 ANNE WIBBLE (fp) replik.................................180
Anf. 166 PETER ERIKSSON (mp)....................................181
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................181
6§ Ny fastighetsmäklarlag...........................................................181
Lagutskottets betänkande 1994/95:LU15.............................181
Anf. 167 AGNE HANSSON (c).........................................181
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................182
7 § Reformerad löneexekution m.m.............................................182
Lagutskottets betänkande 1994/95:LU6...............................182
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................182
8 § Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budget-
året 1994/95 - Europainformation.........................................182
Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU31..............182
190
Anf. 168 PETER ERIKSSON (mp)....................................182
Anf. 169 BIRGIT FRIGGEBO (fp).....................................183
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................183
9 § Sammanställning av anslag på tilläggsbudget hösten
1994...........................................................................................183
Finansutskottets betänkande 1994/95 :FiU8...........................183
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................183
Prot. 1994/95:64
22 februari
10 § Ändring i 19 § kommunalskattelagen..................................184
Skatteutskottets betänkande 1994/95:SkU18........................184
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................184
11 § Tilläggsbudget inom Kulturdepartementets och Civil-
departementets områden.........................................................184
Kulturutskottets betänkande 1994/95 :KrU8..........................184
(Beslut fattades efter 12 §.)...................................................184
12 § Tilläggsbudget........................................................................184
Utbildningsutskottets betänkande 1994/95 :UbU7.................184
Beslut...............................................................................................184
AU8 Stöd för nyanställningar................................................184
LU15 Ny fastighetsmäklarlag................................................185
LU6 Reformerad löneexekution m.m....................................185
KU31 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för bud-
getåret 1994/95 - Europainformation....................................185
FiU8 Sammanställning av anslag på tilläggsbudget hösten
1994.......................................................................................185
SkU18 Ändring i 19 § kommunalskattelagen........................185
KrU8 Tilläggsbudget inom Kulturdepartementets och Civil-
departementets områden........................................................185
UbU7 Tilläggsbudget............................................................185
13 § Justering av protokoll...........................................................186
14 § Bordläggning..........................................................................186
15 § Kammaren åtskildes kl. 21.03..................................................186
191
gotab 48676, Stockholm 1995