Justerades protokollet för den 8 juni.
Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1994/95:FiU20
Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret
1995/96
Anf. 1 BO LUNDGREN (m)
Fru talman! Det är glädjande att se så många av kammarens leda-
möter. Beklagligtvis saknar vi finansministern, åtminstone såvitt jag
kan se. Förhoppningsvis följer han debatten på annat sätt.
Syftet med det konvergensprogram som regeringen presenterade i
förrgår är att visa hur Sverige skall kunna delta i det fördjupade eko-
nomiska samarbete inom EU vars mål är en långsiktigt hållbar positiv
ekonomisk utveckling. Det räcker därför inte att bara uppfylla de s.k.
konvergenskriterierna i en högkonjunktur, utan det krävs uthållighet.
Arbetet med konvergensprogrammet kan inte jämföras med ett
hundrameterslopp som tar slut när målsnöret bryts, utan med ett mara-
tonlopp där det gäller att hänga med i tätklungan hela tiden.
Regeringens skrivelse, som är mer bedömningar och förhoppningar
än ett program i egentligen mening, har som utgångspunkt de prognoser
som redovisades i kompletteringspropositionen. Det är också en av de
stora svagheterna i skrivelsen.
Låt mig ge ett exempel. Regeringen utgår från tillväxtantaganden
som för 1996 skulle ge en tillväxt på 2,9 %. Om man gör en samman-
vägning av sju oberoende bedömningar - från TCO, Industriförbundet,
Handelsbanken, Sparbanken, SE-banken, Handelns utredningsinstitut
och Nordbanken - får man, trots TCO som lyfter med sina antaganden
om 3,2 %, en genomsnittlig bedömning på litet drygt 2,2 procents till-
växt nästa år.
Regeringen ligger alltså i sin bedömning väldigt högt och har väl-
digt litet utrymme för en mer negativ utveckling.
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
1 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Det saknas också bedömningar och åtgärder som kan sättas i sjön
om de positiva bedömningar regeringen gör, och som alltså ligger i
överkant, inte skulle slå in. Även om prognoserna skulle slå in så sak-
nas enligt de bedömningar regeringen själv gör ungefar 16 miljarder i
budgetförstärkningar under mandatperioden för att kunna uppnå den
balans som eftersträvas. Men det finns inga konkreta förslag. Regering-
en uppskattar själv att den i grunden optimistiska bedömning man gör
om utvecklingen ändå kräver ytterligare åtgärder - ungefar 16 miljar-
der. Men man tar inte tillfället i akt att konkret klara ut vilka åtgärder
som skall vidtas och när. Därmed får man heller inte de positiva effek-
ter det skulle kunna gett för den ekonomiska utvecklingen.
Det är också beklagligt att, även om man talar om begränsat ut-
rymme för skattehöjningar, man har dörren öppen för ytterligare höj-
ningar av skatterna. Vi vet alla att socialdemokratin både kan höja
existerande och uppfinna nya. Båtskatt skall det bli, metskatt, sopskatt,
grusskatt för att bara nämna några av de innovationer på skatteområdet
som man har kommit med under det senaste året, eller avser att komma
med.
Det allvarligaste är emellertid att grunden för konvergensprogram-
met är den politik regeringen fört sedan den övertog regeringsansvaret
förra hösten. Den politiken har inte gett de förutsättningar som krävs
för en långsiktigt stabil tillväxt och för tillräckligt många nya jobb för
att möta uthållighetskravet och långsiktigheten i det som ligger i kon-
vergensprogrammet. Tvärtom, man har försämrat förutsättningarna
genom återregleringar och skattehöjningar. Skatterna har höjts med inte
mindre än 55 000 miljoner kronor. Skattehöjningarna på arbete är 36
miljarder. Det innebär att man höjer skatten på arbete med en kostnad
som motsvarar uppemot 150 000 heltidsarbeten. Det är alldeles uppen-
bart att detta leder till högre kostnader för att anställa och färre jobb i
framtiden.
Man har dessutom höjt skatten på investeringar i nya jobb med un-
gefär 12 miljarder, också det någonting som självklart leder till färre
jobb och sämre tillväxt.
Det saknas hos Socialdemokraterna en insikt om vad problemet i
Sverige är. Problemet är inte att vi har för låga skatter. Problemet är att
vi av olika orsaker har för stora utgifter.
För Ingvar Carlsson och Göran Persson är det uppenbarligen vikti-
gare att slå vakt om de gamla strukturerna - stor offentlig sektor, höga
skatter och regleringar - än att skapa förutsättningar för välstånd och
nya jobb. Därmed har socialdemokraterna också kapitulerat för mas-
sarbetslösheten.
I kompletteringspropositionen räknar regeringen själv med att i
storleksordningen 500 000 människor skall sakna arbete år 2000.
500 000 människor! En fullkomligt orimlig siffra! Det innebär att tu-
sentals människor döms till ekonomiska och sociala problem. Jag tror
få av oss kan föreställa sig hur det känns med den osäkerhet som ligger
i att sakna arbete och känna en verkligt långsiktig otrygghet.
Till det kommer en sämre ekonomi för alla andra, som ju måste
betala för att klara ekonomin någorlunda för den som har drabbats av
arbetslöshet. Det blir sämre förutsättningar för det allmänna att kunna
klara sina grundläggande och viktiga uppgifter.
I det besparingsarbete som skär över alla sektorer har ju också kni-
ven kommit fram när det gäller kostnader för centrala områden, som
exempelvis rättstrygghet. Vi vet alla vilket problem det i dag är med
det ökande grövre våldet. I ett sådant läge har man inte utrymme för
att på ett vettigt sätt kunna sköta sina uppgifter!
Det blir också en minskad trovärdighet vad avser saneringen av de
offentliga finanserna. Med en så stor arbetslöshet i dagens konjunktur,
är det självklart att tilltron till att Sverige långsiktigt skall kunna ha
stabila offentliga finanser blir betydligt mindre.
Det här är resultatet av den politik regeringen har fört. När jag talar
om 500 000 arbetslösa år 2000 är det regeringens egna bedömningar
jag citerar. Men det går att vända denna utveckling. Det är möjligt att
göra det. Det är självklart möjligt för svensk ekonomi att växa snabbare
än vad regeringen bedömer, även om regeringen i dagsläget är väl
optimistisk med sina prognoser. Det är självklart att det går att ge ett
nytt arbete åt de flesta av dem som i dag saknar arbete. Om vi i dag har
råd att ge de uppemot en miljon som saknar arbete - direkt arbetslösa, i
åtgärder, förtidspensionerade som skulle kunna arbeta, invandrare som
ännu inte har fått något arbete i Sverige - en dräglig ekonomisk tillva-
ro, så måste vi naturligtvis också, om vi ändrar ekonomins sätt att fun-
gera, ha råd att betala dem för ett arbete de faktiskt kan utföra. Men det
kräver förändring. Det kräver en omläggning. Det är där Socialdemo-
kraterna och andra partier uppenbarligen är låsta i sina bedömningar.
Den omläggningen av politiken måste bygga på en insikt om att till-
växt och nya jobb i företagen inte kan kommenderas fram genom poli-
tiska beslut. Det har vi sett i historien många gånger - Stålverk 80 och
många andra satsningar som skulle göras, nu senast det s.k. RAS. Hur
mycket blev det av de stolta proklamationerna? Knappt ingenting,
sannolikt sådant som hade kommit till oavsett om det var stöd eller inte
stöd. Det är klart att man utnyttjar det om man ändå skall anställa.
Tillväxt och nya jobb förutsätter att de tusentals och åter tusentals
människor som driver dagens företag och som funderar på att starta
morgondagens känner att det är intressant och lönsamt - Välkommen,
finansministern! - och att klimatet är sådant att man faktiskt tar beslutet
om att expandera eller att starta nya företag. Vad krävs då för att de
skall få denna känsla och för att klimatet skall förbättras? Först måste
man naturligtvis skapa förutsättningar för en varaktig räntenedgång.
Om räntorna går ner och det känns stabilt underlättar det självklart
finansieringen av de investeringar som kan ge nya jobb. Det ger också
framtidstro till hushållen, villaägare, hyresgäster och andra som oroar
sig för räntebetalningarna direkt eller indirekt.
För att få en varaktig räntenedgång krävs det tillräckligt omfattande
åtgärder för att sanera de offentliga finanserna, och det krävs att de
åtgärderna också har en riktig inriktning. I måndags var det ett semina-
rium där man diskuterade just hur man hanterade problem med stort
underskott. Man pekade på exempel där man lyckats väl, och det där
man tagit itu med de verkliga problemen, de alltför stora utgifterna och
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
avstått från att välja de skattehöjningar som har kännetecknat Göran
Perssons budgetsanering. För de allra flesta människor, men inte för
Göran Persson och socialdemokraterna, är väl ganska klart att tillväxt-
hämmande skattehöjningar inte ger samma effekt när det gäller att dra
ned budgetunderskott som produktivitetsfrämjande besparingar. Det är
dessutom så att man med den riktiga inriktningen kan få en räntened-
gång som delvis kompenserar det negativa ekonomiska utfall som ju
varje skattehöjning eller varje besparing de facto ger för individer och
för ekonomin. Om skattehöjningarna följs av permanent höga räntor
och besparingarna av lägre räntor, är ju besparingarna att föredra både
för individerna och för hela ekonomin som sådan.
Det krävs alltså besparingar och ett undanröjande av de många
skattehöjningar som genomförts. På litet längre sikt måste den offentli-
ga sektorns och skatternas andel av ekonomin minskas. Det skall ske
därför att skatterna och också utgifterna - det har flera utredningar
visat - i sig hindrar tillväxten och jobben men också därför att vi med
en stor offentlig sektor och höga skatter får en instabilitet vid konjunk-
tursvängningarna som kan ge dramatiska upp- och nedgångar i de of-
fentliga finansernas balans.
Det krävs lägre utgifter för transfereringar genom ändrade villkor
men också genom färre mottagare i en fungerande ekonomi. Det of-
fentliga ansvaret och den offentliga verksamheten skall koncentreras på
kärnuppgifterna, som måste utföras väl. I dag behöver också hushåll
med normala inkomster bidrag för att kunna betala de höga skatterna. I
framtiden måste vi få en utveckling där familjer och individer normalt
skall kunna vara ekonomiskt självständiga, samtidigt som det inte får
råda någon tvekan om det gemensamma ansvaret för att ingen skall fara
illa i Sverige.
Utrymmet för skattesänkningar måste naturligtvis fördelas på ett så-
dant sätt att det skapas goda förutsättningar för tillväxt och nya jobb. I
utkastet till konvergensprogrammmet skriver regeringen om sitt hand-
lingsprogram mot arbetslöshet, ett traditionellt program: subventioner
och bidrag. Effekterna har vi själva sett. Men i ett avseende visar man
den insikt som jag talade om. Man skriver att förutsättningarna för
näringslivets expansion förbättras genom åtgärder som ökar tillgången
på riskkapital och förbättrar företagens soliditet. Är det därför Göran
Persson återinför en extra hög skatt på just det riskkapital som kan ge
de nya jobben - dubbelbeskattning? Man har en insikt i ord; i handling
går man åt motsatt håll. Vi måste självklart eliminera de snedvridande
överbeskattningarna av det riskkapital som är grunden för varje nytt
jobb. Vi måste eliminera de kraftiga skattehöjningarna på arbete, och vi
måste se till att också jobba mot en sänkning specifikt av skatter på
arbete inom tjänstesektorn, som ju annars inte kommer att kunna ex-
pandera därför att alternativ finns: Man kan göra det själv, man kan låta
någon göra det svart, man kan låta bli att utföra arbetet över huvud
taget.
Sedan måste skattepolitiken inriktas på att understödja en mer
flexibel lönebildningsprocess. Det gäller att höja grundavdragen, att
sänka momsen för att skapa förutsättningar för att man normalt skall
kunna leva på sin lön.
Förutom dessa direkt ekonomiska förändringar för att skapa förut-
sättningar för tillväxt och nya jobb krävs det att lönebildningsproces-
sen ses över, att den blir mer flexibel så att vi inte straffar ut männi-
skor från arbetsmarknaden, att arbetsmarknaden också avregleras, att
vi satsar på kompetens och utbildning, att vi strävar efter fasta spelreg-
ler och normer så att man inte får de problem som uppkommer när man
är beredd att gå in med snabblagstiftning vad gäller det nödvändiga
pensionssparandet.
Fru talman! Regeringen har när det gäller strukturerna återgått till
den politik som en gång förde Sverige in i krisen. Tillväxten blev mind-
re än vad den kunde ha blivit. Massarbetslösheten permanentas, välfär-
den urholkas. Det finns alternativ. Det finns det alternativ som jag har
skisserat här och som kan ge större tillväxt, fler nya jobb och eliminera
långtidsarbetslöshet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 134.
Anf. 2 ANNE WIBBLE (fp)
Fru talman! Så här i examenstider kan det kanske vara lämpligt att
något värdera Göran Perssons insatser under det gångna året. Jag tyck-
er att han är värd en hel del beröm. Han har gjort avsevärt mycket mera
i fråga om budgetsanering än vad de flesta trodde. Om man ser tillbaka
på för ett år sedan eller bara på fram till tiden för regeringsskiftet i
oktober, tror jag att det var få som trodde att Göran Persson skulle vilja
eller kunna minska barnbidraget, sänka ersättningen i a-kassan till
75 %, minska kommuners och landstings inkomster med drygt 9 mil-
jarder kronor. Förmodligen var det inte så många som trodde honom
om att vilja höja skatterna med mer än 55 miljarder kronor heller.
Sammantaget får man nog säga att omfattningen av budgetinsatserna är
imponerande. Han har faktiskt också klarat av, åtminstone i början, att
leverera det han har sagt sig skola leverera. Dessutom är det värt att
framhålla finansministerns pedagogiska talang, den är betydande. ”Den
som är skuldsatt är inte fri” är värt att citera många gånger.
Varför har det då inte gått bättre för Sverige? Statsskulden är högre,
räntorna är högre och arbetslösheten bara obetydligt lägre, medan kro-
nan är oerhört mycket lägre. Utsikterna till tillväxt, skuldminskning och
lägre arbetslöshet och flera jobb framöver är mycket omdiskuterade.
Bedömningarna går rejält isär i olika prognoser. Ingen, inte ens rege-
ringen, spår någon direkt ljus framtid för Sverige.
Jag tror att det handlar om två strategiska misstag. Det första gäller
faktiskt pedagogik, det andra ekonomi. Inte ens Göran Perssons peda-
gogiska talanger har räckt till för att övertyga LO och andra löntagaror-
ganisationer på arbetsmarknaden. Det är alldeles uppenbart att nattens
avtal för de handelsanställda innebär att de inte tror ett dugg på det
Göran Persson säger. Handelsanställda fick i natt igenom större löne-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
ökningar än i något annat avtal, större än den expansiva exportindust-
rins anställda.
De har inte förstått eller inte brytt sig om att så höga löneökningar
går ut över de arbetslösa som inte får några jobb. Jag tycker att det är
en osolidarisk lönepolitik. Det är verkligen motsatsen till vad många
brukar tala om, nämligen solidaritet mellan arbetslösa och dem som har
jobb. Det bådar inte gott inför de offentliganställdas förhandlingar till
hösten.
Det är uppenbart att ganska många struntar i om avtalen resulterar i
stora prisökningar som inte bara spräcker inflationsmålet utan också
spräcker den övre gränsen för acceptabla prisökningar. Både prisök-
ningarna och prisförväntningarna ligger ju redan långt över målet, och
regeringen tycks inte ha något motmedel.
Jag tar ganska ofta emot vuxenstuderande från komvux, folkhög-
skolor eller studieförbund. Påfallande många är fast i samma sorts
politik som Socialdemokraterna förespråkade när de var i opposition.
Stimulera konsumtionen och låt den offentliga sektorn anställa fler,
säger de, så kan Sverige lösa sina problem. Redan där har finansminis-
terns pedagogik tydligen kommit till korta.
Det är särskilt påfallande att många från arbetarrörelsen närstående
skolor eller bildningsförbund vill skylla alla problem på spekulanter
eller banker. De har uppenbarligen inte tagit intryck av Göran Perssons
påståenden att det är för att vi måste låna så mycket pengar som vi är
utsatta för långivaren och hans göranden och låtanden. Pedagogiken
har, trots Göran Perssons stora skicklighet, inte räckt till.
Förmodligen är en bidragande orsak att regeringen under det här
första året har lierat sig så nära med både Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet, som ju ofta och gärna skyller de flesta problem just på internatio-
nella spekulanter. LO, som också är regeringen närstående, driver
dessutom linjen att man nog egentligen behöver varken höja några
skatter eller spara på några utgifter. Det räcker att öka utlandsupplå-
ningen rejält, för det skulle spara en massa pengar.
Hittills har Göran Persson undvikit att låta lura sig till sådana på-
stådda genvägar. Men det är naturligtvis pedagogiskt svårt, även för en
skicklig pedagog, att samtidigt vara både för och emot LO, att samti-
digt vara både för och emot Vänsterpartiet och att samtidigt vara både
för och emot Miljöpartiet.
Det andra stategiska misstaget är ekonomiskt. Göran Persson be-
stämde sig från början för att det var omfattningen, volymen, av bud-
getsaneringen som var viktig. Sammansättningen - om man höjde
skatter eller minskade utgifter - spelade ingen roll enligt honom. Bud-
getsaneringen skulle klaras till varje pris. Det skulle vara skarpa för-
slag, och det skulle vara många miljarder. Och det visade sig, föga
förvånande, vara oerhört mycket lättare att få fram dessa miljarder
skattevägen än besparings vägen.
Det strategiska misstaget var att blunda för att så omfattande skatte-
ökningar är starkt skadliga för tillväxten och för möjligheten att få fram
flera jobb och minska arbetslösheten. Det förvärrades ytterligare av
omfattande återställare i det fåfänga försöket att blidka LO, särskilt
återregleringen av arbetsrätten och återinförda offentliga monopol.
Ännu tycks inte Göran Persson vilja inse att det inte går att driva
ekonomisk politik på samma sätt som man städar en lägenhet eller
något annat; ett rum i taget. Det förhåller sig faktiskt på den här
punkten precis som det står i konvergensprogrammet, vilket är mycket
intressant: Underskotten i de offentliga finanserna och den höga
arbetslösheten är ömsesidigt beroende. De måste angripas samtidigt,
står det. Men detta är precis det som regeringen och dess olika partner
inteQåife Göran Persson och finansutskottets ordförande har tvärtom
gjort en stor poäng av att man skall arbeta stegvis. Först skall man ta
ner underskotten och sedan skall man gripa sig an tillväxten och job-
ben. Folkpartiets krav på att slopa hinder för tillväxt och att genomföra
budgetsanering på ett sätt som inte försvårar utan stöder tillkomsten av
nya jobb har avfärdats med ganska spydiga kommentarer om att det
inte är tid för akademiska seminarieövningar eller annat nu.
Jag är optimist till naturen, och jag trodde ett slag att skrivningarna
i utkastet till konvergensprogram var ett uttryck för omtänkande. Jag
trodde att finansministern nu faktiskt insåg att önskemålen om tillväxt
och fler jobb i privata företag kräver konkreta åtgärder. Detta visade
sig tyvärr vara enbart en läpparnas bekännelse.
Det hade ju annars varit mycket enkelt, och från budgetsynpunkt
helt okomplicerat, att t.ex. ta bort två saker. Man hade kunnat ta bort
den från tillväxt- och jobbsynpunkt helt meningslösa matmomssänk-
ningen och ta bort den föreslagna skatteökningen genom att företagen
skall betala in moms innan de ens har fått betalt från sina kunder.
Regeringen kan inte gärna tro att det senare förslaget uppmuntrar
intresset för fler företag och därmed fler jobb. Det är ungefär som om
Göran Persson eller vi andra löntagare skulle tvingas betala inkomst-
skatt innan vi har fått någon inkomst. Om regeringen skulle behandla
löntagarna så skulle det bli ett ramaskri, men tydligen tycker inte soci-
aldemokraterna att det är så kinkigt med företagare. Jag tycker att det
är dåligt.
Även i fråga om arbetsrätten finns goda argument för ett omtänkan-
de under diskussionen om konvergensprogrammet. I våras skrev man ju
att man hoppades att parterna på arbetsmarknaden skulle lösa denna
fråga i avtalsförhandlingarna. Det har nu visat sig vad de flesta rimligen
måste ha insett från början: Parterna misslyckades. Men regeringen
envisas fortfarande med att parterna skall lösa frågan. Nu skall det ske i
den kommission där parterna finns med. Och allt som står i konver-
gensprogrammet är några meningar om kommissionens direktiv.
Fru talman! Tillväxtens betydelse för jobben och för de offentliga
finanserna illustreras mycket tydligt av de många och skiftande progno-
serna för den ekonomiska utvecklingen. De är mer olika än på mycket
länge. Regeringen och Konjunkturinstitutet är mest optimistiska. Några
andra är betydligt mer bekymrade. Konjunkturinstitutet har lämnat ifrån
sig ett alternativt scenario, som visar precis detta. Tillväxten är nyckeln
till om politiken skall leda till framgång eller misslyckande.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Kl beskriver detta alternativ som en förlängning av dagens situation
ytterligare några år. Kl har lagt in vad de själva kallar ”en mer normal
konjunktursvacka” 1997 och 1998 - inget anmärkningsvärt, inga
minskningar, utan bara en normal konjunktursvacka. I genomsnitt för
1990-talet blir tillväxten då några tiondelar lägre än vad regeringen
räknar med, och det kan ju synas vara en ganska liten förändring.
Men resultatet blir alarmerande. Den öppna arbetslösheten ligger
kvar på 7,5 % ännu vid sekelskiftet. Inflationsmålet överskrids tre år i
rad. Statsskulden blir väsentligt större och skulden enligt konver-
genskriterierna ligger kvar på 85 % tre år i rad, 1997, 1998 och 1999.
Jag hoppas att det inte går som i KI:s alternativkalkyl. Men uppen-
bart är att alla prognoser är väldigt känsliga för tillväxten, även för små
förändringar i tillväxten. Regeringen måste väl i all sin dar ha ambitio-
nen att det skall gå något bättre även än huvudscenariot och de egna
prognoserna. Där är ju tillväxten bara ett enda år ens i nivå med andra
jämförbara länder, så Sverige fortsätter att halka efter. Arbetslösheten
ligger kvar på 10 % vid sekelskiftet. Det konstiga är att regeringen ändå
inte har brytt sig om att skaffa sig någon tillväxtpolitik för flera jobb.
Fru talman! Finansdepartementet har en grupp forskare som skall
bistå med ekonomisk kunskap, det s.k. Ekonomiska rådet. I måndags
den hade en diskussion - Bo Lundgren nämnde den också - om hur den
ekonomiska politiken skall utformas när man har stora offentliga skul-
der. Deltagarna kom passande nog från huvudsakligen Italien och Sve-
rige.
En av slutsatserna var faktiskt ganska slående. Framgångsrika län-
der hade klarat budgetsaneringen huvudsakligen med besparingar.
Mindre framgångsrika länder hade ägnat sig åt skatteökningar. Skälet
till att de länder som hade ägnat sig mest åt skatteökningar inte var
framgångsrika, dvs. inte hade någon stabil budgetsanering, var att
skatteökningarna hade hämmat och försvagat tillväxten och medfört
hög eller mycket hög arbetslöshet.
För att vara litet polemisk kan jag säga att slutsaterna från detta
seminarium faktiskt visar stora likheter med den borgerliga reservatio-
nen till dagens finansutskottsbetänkande.
Göran Persson deltog i detta seminarium, vilket kanske vittnar om
ett omtänkande. Jag vill därför fråga honom vilka slutsatser han drog av
detta seminarium. Nu har han visserligen gått ut ur salen, men någon
kan väl vidarebefordra frågan. Vilken sorts åtgärd är det som skall
stimulera tillväxten och jobben enligt honom?
Det är nämligen väldigt klart vad det inte får vara. Det får inte vara
slopad straffskatt på riskkapital. Det får inte vara lägre arbetsgivarav-
gifter eller lägre moms för tjänstesektorn. Det får inte vara avreglerad
arbetsrätt eller slopade offentliga monopol. Allt det har ju ett antal
borgerliga partier, med Folkpartiet som viktig talesman, föreslagit. Men
vilka åtgärder skall det vara då?
Jag tycker att det skulle vara ett fattigdomsbevis om regeringen ut-
lovar en tillväxtproposition om några månader, utan att kunna ange
någonting om innehållet.
Fru talman! Jag sade inledningsvis att Göran Persson ända till nyli-
gen har levererat vad han har sagt sig vilja leverera. Men under våren
har han i fråga om budgetsaneringen gjort några allvarliga snedsteg,
faktiskt på fyra punkter. Det rör sig om 98 miljarder kronor för sned-
steg i förskönande budgetriktning.
För det första har regeringen räknat in pensionärernas premiereser-
ver i det offentliga sparandet. Det är ungefär 40 miljarder kronor - ren
bokföring.
För det andra har man räknat in utflyttning av lån från SBAB på 30
miljarder kronor - också en ren utflyttnings-/bokföringstransaktion.
För det tredje återstår en hel del besparingsbeslut att genomföra.
Där finns det bara principer, och den faktiska utformningen är ännu
under utredning. Det handlar om många saker: förtidspensioner, ränte-
bidrag, handikappersättning, Justitiedepartementets område, Närings-
departementet, försvaret och statlig konsumtion - många miljarder.
För det fjärde återstår enligt regeringens egna prognoser 16 miljar-
der kronor som inte ens har ett principiellt innehåll utan är helt blanka.
Det blir alltså 98 miljarder kronor i bokföring eller opreciserat. Det
är knappast skarpa förslag utan snarare lösa skott. 98 miljarder kronor
är ungefär 6,5 % av BNP. Det vore intressant att få en kommentar till
detta från finansministern eller utskottets talesman.
Fru talman! Jag hade gärna sett att konvergensprogrammet blev så
bra att Folkpartiet kunde ställa sig bakom det. Ett slag trodde jag att det
skulle gå. Vi i Folkpartiet var beredda att göra mycket allvarliga och
långtgående ansträngningar. Det hade varit bra för Sverige. Några goda
tecken framkom under diskussionerna, men det visade sig sedan att
Socialdemokraterna inte ville, eller inte orkade, fylla på orden med
konkreta åtgärder. Att då ställa sig bakom konvergensprogrammet
skulle vara som att köpa grisen i säcken. Det är i allt väsentligt samma
politik som beskrivs i dagens betänkande och i konvergensprogrammet.
Två av riksdagens partier står bakom båda dokumenten, nämligen
Socialdemokraterna och Centern. Två andra partier, kds och Miljöpar-
tiet, lyckas med konststycket att på en och samma gång vara både för
och emot samma ekonomiska politik. Dels har de reservationer i da-
gens betänkande mot den ekonomiska politiken, dels ställer de sig
bakom samma politik när den formuleras i konvergensprogrammet. Det
skall bli mycket intressant att höra Mats Odell och Roy Ottosson för-
klara denna ”akrobati”.
Fru talman! Folkpartiet står givetvis bakom alla reservationer i be-
tänkandet som jag har undertecknat, men för tids vinnande yrkar jag
bifall bara till reservationerna 1 och 135.
Anf. 3 JOHAN LÖNNROTH (v)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 2. Mina
partikamrater Ingrid Burman, Eva Zetterberg och Ulla Hoffmann
kommer att lägga vissa andra yrkanden. Jag lovar dock att det inte blir
alltför många.
Jag fick mig tillsänt ett exemplar av tidningen Växjöbladet-
Kronobergaren, där Per-Ola Eriksson har en betraktelse över Vänster-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
10
partiet och momssänkningen. Han försöker skapa en motsättning mel-
lan Gudrun Schyman och mig. I dag finns vi båda i kammaren, så Per-
Ola Eriksson kan passa på att försöka reda ut detta.
Per-Ola Eriksson försöker alltså skapa en motsatsställning - jag
gratulerade Olof Johansson den 5 april efter uppgörelsen om moms-
sänkningen, medan Gudrun Schyman har talat om gåsleversocialism.
Jag är litet rädd att Per-Ola Eriksson inte riktigt förstår sig på ironi. Jag
har just talat med Gudrun Schyman, för det handlar just om ironi. Man
angrep ju oss under alla år då vi talade om sänkt matmoms. Vi beskyll-
des för att ägna oss åt gåsleversocialism. Det har Gudrun Schyman i
ironiskt syfte tagit upp. Den poängen har Per-Ola Eriksson uppenbarli-
gen missat.
Jag är en förhållandevis artig person. Jag tycker t.ex. att det hör till
god ton att vara närvarande i kammaren när man skall delta i en debatt.
Det hör också till god ton att man gratulerar en motståndare, även om
man har fått stryk. Om Per-Ola Eriksson noga följer den debatten skall
han se att jag faktiskt vänt mig mot kombinationen momssänkning för
mat respektive sänkta nivåer för a-kassa och sjukersättning. Sammanta-
get blev fördelningseffekterna av detta orimliga.
Häromdagen träffade jag en partikamrat från Jämtland. Hon berät-
tade att hon har 4 900 kr i a-kassa. Hon skulle förlora ungefär 300 kr i
månaden på det förslag som Per-Ola Eriksson har förhandlat fram med
Göran Persson. Min partikamrat har räknat ut att hennes familj kanske
skulle tjäna ungefär 150 kr i månaden på momssänkningen, men under
förutsättning att den verkligen slår igenom på priserna. Detta är högst
osäkert.
Enligt Finansdepartementets egna beräkningar blir det så att den all-
ra lägsta decilen, dvs. de 10 procent av hushållen som har de lägsta
disponibla inkomsterna, i procent förlorar mest av alla inkomstgrupper
på den samlade saneringspolitiken mellan 1995 och 1998.
Jag gratulerade er i Centerpartiet till uppgörelsen i fråga. Ni fick ju
nästan allt ni pekade på. Men gratulationen betyder inte att jag uppskat-
tade politiken. Olof Johansson skrev en gång i vintras riktat till oss
vänsterpartister när vi hade träffat ett antal uppgörelser med Socialde-
mokraterna: Vänta er inget tack! Det skall kanske förstås som bakgrund
till Per-Ola Erikssons försök att slå in en kil mellan Gudrun Schyman
och mig.
Anne Wibble säger att Göran Persson är en god pedagog. Det håller
jag helt med om. Därför skulle jag väldigt gärna vilja höra finansminis-
tern utveckla sin pedagogiska talang när det gäller just den formulering
i konvergensprogrammet som handlar om att sysselsättningen nu skall
få en lika ambitiös behandling som konvergenskriterierna.
En annan mycket god pedagog är Milton Friedman. Jag vet inte hur
många av er som var med på den tiden då han fick nobelpriset, 1976.
Han förklarade i svensk TV på ett oerhört pedagogiskt sätt den nya
monetaristiska linjen. Han jämför ekonomen och sig själv med en läka-
re som skall bota den sjuka samhällskroppen. Han för ett resonemang
om detta och säger: Det gäller verkligen att stå fast. Det här med arbets-
lösheten får man ta. Det krävs en chockterapi. Han älskar liknelser och
använder gärna medicinska termer - det krävs chockterapi. Man måste
alltså göra allt. Inflationstakten måste tas ner. De offentliga finanserna
skall saneras. Den offentliga sektorn skall bantas. Om det går ut över
arbetslösheten får man ta det, därför att långsiktigt får man fart på det
kapitalistiska systemet. Långsiktigt kommer då också arbetslösheten att
så att säga resa sig upp.
Jag har en konkret fråga till Göran Persson: Om det nu skulle vara
så att arbetslösheten mot vår önskan stiger framåt hösten beroende på
en olycklig konjunkturutveckling internationellt e.d., betyder då me-
ningen om en lika ambitiös behandling att vi kan komma att bli tvungna
att frångå konvergenskriterierna därför att de kan komma i konflikt
med arbetslöshetsmålet? Kom inte och säg att det inte kan finnas någon
motsättning mellan arbetslöshetsbekämpning och inflationsbekämpning
i vissa bestämda situationer!
Om Göran Persson har den uppfattningen är han, skulle jag vilja
påstå, väldigt unik. En så extrem ståndpunkt har inte ens plutonen av
monetaristiska ekonomidoktorer hos riksbankschefen.
Bo Lundgren jämför EMU-processen vid ett maratonlopp. Det är
märkligt med dessa medicinska, och nu alltså också idrottsliga, termer.
Man skall plåga sig och springa långt, och om några faller omkull på
vägen så får det väl bli så.
Bo Lundgren talar mycket vältaligt om massarbetslösheten. Det är
litet märkligt att höra en moderat prata om massarbetslöshet. Det är
nästan så man tycker sig känna igen Ernst Wigforss i en del av Bo
Lundgrens vändningar. Men det är väl ändå så att det samhälle som ni
moderater alltid har strävat efter och som ni nu i samband med EMU-
medlemskapet osv. vill ha in oss i, faktiskt är ett samhälle där kanske
10-15 % står utanför arbetsmarknaden. Våldet på gatorna och sådana
saker har länge varit utvecklade i den här typen av samhälle. Det är ett
mer brutalt klassamhälle där en betydligt lägre andel av kvinnorna har
jobb.
Den politik som fördes när Bo Lundgren var skatteminister har prö-
vats i verkligheten. Den bidrog till att Sverige då hamnade på massar-
betslöshetens nivå. Jag skulle vilja höra Bo Lundgren säga någonting
åtminstone litet självkritiskt om detta.
Anne Wibble säger att vi vänsterpartister skyller allt på den inter-
nationella spekulationen. Men om hon har lyssnat på vad vi har sagt i
den ekonomiska debatten, så vet hon att vi faktiskt också skyller en
liten del på henne själv. Vi tillhör inte dem som förenklar; jag har ald-
rig påstått att det var den borgerliga regeringen som åstadkom allt
elände, och att allt var frid och fröjd dessförinnan. Jag har stått i den
här talarstolen och erkänt att om Vänsterpartiet hade varit mer kon-
struktivt på 80-talet, så hade kanske såväl arbetslösheten som budge-
tunderskotten varit något lägre i dag.
En av de få saker som jag välkomnar i konvergensprogrammet är
faktiskt det lilla försöket att för en gångs skull inte vara så partipolitise-
rande som socialdemokrater brukar vara i sådana här sammanhang. De
brukar säga att allt är borgarnas fel. Den historiska analys som preste-
ras i konvergensprogrammet är litet bättre.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
11
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
12
Men en viktig förklaring till att vi i dag har massarbetslöshet är än-
då den borgerliga politik som redan då kallades för tillväxtpolitik.
Ofinansierade skattesänkningar i kombination med den olycksaliga
knytningen av kronan till ECU:n och den ofinansierade skattereform
som ni folkpartister genomdrev ihop med socialdemokraterna bidrog
till massarbetslösheten.
Anne Wibble är också en pedagog, tycker jag. Jag skulle vilja höra
henne förklara det här med sänkta skatter, sänkta arbetsgivaravgifter
eller sänkt moms i tjänstesektorn. Det är ju faktiskt, för en gångs skull
höll jag på att säga, en punkt där vi vänsterpartister är ganska överens
med folkpartisterna. Det är nödvändigt att sänka skatterna eller att på
andra sätt stärka ekonomin i tjänstesektorn. Vi är också överens om att
det är i tjänstesektorn som den stora massan av nya jobb måste komma.
På en punkt är dock den folkpartistiska politiken för mig fullstän-
digt obegriplig. Lars Bäckström hade den här frågan uppe i gårdagens
skattedebatt. Jag vill upprepa den, för den fick inte något riktigt svar i
går.
Anne Wibble tog ju här upp exemplet med städning och att rege-
ringen inte kunde det här med städning; man skulle städa ett rum i
taget. I och för sig brukar jag när jag städar alltid ta ett rum i taget, men
det kanske finns någon bättre metod där man tar alltihop på en gång.
Anne Wibble får väl lära mig hur man gör. Men strunt detsamma!
Kan Anne Wibble då förklara för mig: Om man nu sänker arbetsgi-
varavgifterna på privata städfirmor, varför skall då inte kommunala
städare få samma sänkning som exempelvis gäller för arbetsgivaravgif-
terna? Är det inte konkurrensneutralitet som skall gälla? Varför detta
ideologiska angrepp på den offentliga sektorn? Skall inte den offentliga
sektorn ha chansen att konkurrera på någorlunda lika, rimliga villkor?
Varför är det enbart privata tjänster som skall åtnjuta den här favören?
Nu kanske Anne Wibble tycker att detta hör till gårdagens kommu-
nala debatt. Men eftersom vi nu ändå har modern till Nathalieplanen
närvarande, skulle jag gärna vilja höra Anne Wibble ge några kommen-
tarer kring detta med den kommunala ekonomin.
Är det inte så att kvinnojobben i den offentliga sektorn och i kom-
munerna är någonting som också folkpartister inser är grundläggande
för den relativt sett fortfarande höga kvinnliga förvärvsfrekvensen i
Sverige? Hur kan då Folkpartiet och Anne Wibble stå bakom en politik
som i realiteten innebär att vi späder på massarbetslösheten med ytter-
ligare kanske 50 000-80 000 kommunalt anställda, varav den stora
majoriteten är kvinnor? För mig är denna politiska hållning obegriplig,
inte bara för att den nu uttrycks också av Socialdemokraterna i och med
att man inte får kompensation för egenavgifterna utan också av Folk-
partiet.
Nu står Roy Ottosson på tur efter mig, och jag vill inte ha någon
stor strid mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag hoppas att vi i den
kommande EU-valrörelsen i höst skall arbeta tillsammans och gemen-
samt försöka få in så många EU-kritiker som möjligt i EU-parlamentet.
Men jag måste ändå få ställa frågan till Roy Ottosson: Vad är det
som är nytt i skrivningarna om miljön i konvergensprogrammet, som
fått Miljöpartiet att vända på klacken och inta en radikalt annorlunda
hållning som gör att man ställer upp? Efter att ha lyssnat på Birger
Schlaug under de senaste veckorna måste jag säga att jag upplevde en
oerhört stor förvåning över att Miljöpartiet helt plötsligt anslöt sig till
konvergensprogrammet. Det handlar ju ändå om att konvergera in i
EMU.
Allra sist till finansministern: Nu har jag sagt ganska mycket nega-
tiva saker, men jag vill avsluta med att försäkra finansministern och
alla andra som sitter här att Vänsterpartiet inte har givit upp ambitionen
att spela en konstruktiv roll i den ekonomiska politiken. När ni har
tänkt igenom det hela framåt hösten kanske ni ändå kan komma fram
till att vänstersamarbetet inte var så dumt, att det var då vi tog de stora
tagen och hämtade hem den större delen av saneringen av de offentliga
finanserna. Vi är inte omöjliga. Vi är inte bittra och känner oss inte
svikna. Kom gärna tillbaka till oss i höst, Göran Persson, så kan vi nog
resonera.
Anf. 4 BO LUNDGREN (m) replik
Fru talman! Ett maratonlopp är naturligtvis en plåga och det finns
risk för att man faller ur, om man inte är tillräckligt förberedd och trä-
nad. Liknelsens innebörd var just att det gäller att förbereda sig inför
ett maratonlopp.
Det är ganska uppseendeväckande att Johan Lönnroth försöker göra
gällande att jag och det parti som jag representerar skulle sträva efter
ett samhälle med hög arbetslöshet med risk för våldstendenser. Det är
tvärtom. De flesta kan i verkligheten se effekterna av det samhälle som
det parti som Johan Lönnroth åtminstone tidigare tillhörde förespråka-
de, när det har fallit sönder och samman.
Det som är ett problem i Sverige är den stelhet och de höga skatter
samt mycket annat som jag tog upp i mitt anförande, något som den
socialdemokratiska politiken, oftast med direkt eller indirekt stöd från
Vänsterpartiet, har orsakat.
Jag skall en gång för alla i den här debatten, med utgångspunkt från
kompletteringspropositionen, klara ut vad som egentligen hände i
svensk ekonomi. På s. 20-21 kan man läsa att åren 1991-1993 minska-
de Sveriges BNP med ca 5 %. Man talar om vilka tre faktorer som är
orsak till detta.
Den första är överhettningen i den svenska ekonomin under slutet
av 1980-talet. Den andra är den snabba kreditexpansionen under andra
hälften av 1980-talet. Den tredje är att världsekonomin utvecklades
svagt i början av 1990-talet.
Detta är vad Göran Persson och hans departement anger. Jag kan
instämma i detta. Så, Johan Lönnroth, tänk tillbaka på 80-talet när ni
var stödparti åt den socialdemokrati som förde Sverige in i krisen!
Sedan är det förvånansvärt att namnbyte inte ger någon större ef-
fekt. I dag skriver Johan Lönnroth och Gudrun Schyman en artikel, där
man talar varmt för statligt ägande. De stora företag som har varit
lyckosamma är sådana som har varit statligt ägda. Behåll banker och
fastighetsbolag. Jobba aktivt med dem.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
13
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Har ni inte lärt er något av det förflutna och av misstagen?
Anf. 5 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Bo Lundgren, namnbyten i sig löser inga grundläggan-
de problem. Det var väl likadant när ni bytte ut namnet Högerpartiet
mot Moderata samlingspartiet. Det har ju inte inneburit att ni på något
sätt har gjort er av med er gamla historia, då ni med liv och lust be-
kämpade den allmänna rösträttens genomförande i detta land. Det är
fortfarande det gamla högerpartiet. Men det kanske inte är detta som vi
skall diskutera i första hand.
Till att börja med är detta med de statliga företagen en missupp-
fattning. I Gudrun Schymans och mitt inlägg i Dagens Nyheter i dag
konstaterar vi bara att om man går tillbaka till den ekonomiska histori-
en, så visar det sig faktiskt att det statliga ägandet har varit väldigt
grundläggande för att man i kombination med privata exportföretag har
kunnat utveckla en rad världsunika svenska produkter. Den offentliga
sektorn har spelat en mycket avgörande roll för t.ex. läkemedelsin-
dustri, telefoni osv. Det är detta vi konstaterar. Därför är det med
mycket stor förvåning vi nu konstaterar att regeringen ställer sig bakom
det gamla borgerliga utförsäljningsprogrammet.
Anf. 6 BO LUNDGREN (m) replik
Fru talman! Det är väl helt korrekt att namnbyte inte löser problem i
sig, om politiken bibehålls. Johan Lönnroth intygar ju därmed att
Vänsterpartiet driver samma politik som det gamla Vänsterpartiet
kommunisterna en gång i tiden gjorde, med de konsekvenser det har.
När det gäller rösträttsfrågan, om vi skall gå tillbaka till i början av
seklet, så minns jag hur man läste om - jag minns det inte personligen -
hur Arvid Lindman genomförde de första rösträttsreformerna. I det
avseendet finns det ingen skillnad oss emellan.
Men när det gäller detta med statliga företag och förstatligande är
det klart att det är väldigt viktigt att det finns ett allmänt ansvar för
utbildning och forskning. Det är klart att en hög kompetensnivå och en
bra forskning, som i viss utsträckning naturligtvis måste vara gemen-
samt finansierad, också underlättar för svenska företag att utvecklas,
expandera och bli starka.
Men vad Socialdemokraterna, såvitt jag kan bedöma med stöd från
Vänsterpartiet, driver igenom här är reformer, som man kallar det, vilka
egentligen är antireformer som försämrar förutsättningarna för kompe-
tensutbyggnad och för att verkligen höja kvaliteten vid de universitet
som många gånger är plantskola för idéer som kan bli någonting för
framtiden.
Det som är förvånansvärt är att Vänsterpartiet går tillbaka till den
gamla socialiseringstanken, att man inte skall göra sig av med statliga
företag därför att de är bra. Jag kan inte förstå hur slutsatsen kan bli
något annat än att om man hade haft tillfälle, så skulle man ha förstatli-
gat flera företag. Detta måste ju vara den logiska slutsatsen av vad
Johan Lönnroth säger. Men å andra sidan har ju Johan Lönnroth sagt
14
att kommunistpartiet fortfarande är ett parti med samma politik som
tidigare.
Anf. 7 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Jag har inte sagt att Vänsterpartiets politik är densam-
ma i dag. Vår politik utvecklas ständigt. Jag påstod inte heller att Mo-
derata samlingspartiets politik i dag är identisk med Arvid Lindmans
gamla politik. I början av 1900-talet stod högern i mycket hög grad just
för statligt ägande. Det skulle vara den stora starka staten, kungen och
militären, som skulle vara ledande i samhället. Däremot hade han som
skrev första partiprogrammet åt oss, Carl Lindhagen, kommit från Anne
Wibbles parti och över till det socialdemokratiska vänsterpartiet. Han
var en mycket hängiven anhängare av kooperation och gräsrotsdemo-
krati och en mycket stark motståndare till den stora starka överhetssta-
ten.
Sedan bara ett par ord om forskning och sådant. Detta är också en
av de punkter där jag tror att Bo Lundgren och jag är ganska så överens
när det gäller vikten av utbildning, av utbildningssamhället. Men vad
jag inte kan förstå i den moderata politiken är just detta med den de-
mokratiska styrningen av utbildningen och forskningen. Angående t.ex.
stiftelserna lyckades ni alltså låsa in en hel del av pengarna i stiftelser
där man inte utsätter det hela för konkurrens. Det är ett litet gäng som
skall sitta i allsköns ro och dela ut pengarna utan inbördes konkurrens.
Det är för mig litet svårbegripligt hur detta går ihop med allt det vackra
talet som Bo Lundgren och Moderata samlingspartiet brukar ägna sig
åt, att det skall finnas bredd och ett slags tävlan mellan olika forsk-
nings- och utbildningsprojekt.
Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp) replik
Fru talman! Jag är i motsats till Johan Lönnroth mycket glad över
att tillhöra ett parti som varken har bytt namn eller ideologi. Vi i Folk-
partiet är mycket stolta över vår ideologi, och den är oss väl tjänlig
fortfarande. Vi behöver inte använda några knep för att skilja oss från
historien.
Johan Lönnroth höll ett intressant anförande. Det innehöll praktiskt
taget ingen kritik mot regeringen. Det är ju faktiskt regeringens politik
som genomförs i verkligheten.
Johan Lönnroth gjorde också några andra misstag. Jag är inte
mamma utan mormor till Nathalie. Min poäng var att ekonomisk politik
inte är detsamma som städning. Det är mycket möjligt att Göran Pers-
son är jättebra på städning, kanske Johan Lönnroth också - vad vet jag.
Men ekonomisk politik går inte till på det sättet. Beträffande ekonomin
kan man inte ta en sak i taget. Man måste - precis som det står i kon-
vergensprogrammet - försöka att hålla mer än en grej i huvudet samti-
digt. Man måste klara ut både budgetsaneringen och tillväxten av job-
ben. Annars är det hela dömt att misslyckas, och Sverige fastnar då i
massarbetslösheten.
Johan Lönnroth tog upp frågan om lägre skatt på tjänstesektorn och
konkurrensneutralitet. Jag kan bara hänvisa till Folkpartiets motioner
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
15
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
16
och annat där det framgår mycket tydligt att vi självfallet skall vara
konkurrensneutrala. Vi skulle gärna se att man sänkte momsen, men det
går inte att genomföra för närvarande. Därför har vi lagt fram ett kon-
kret förslag, eftersom det är bråttom med jobben. Vi kan inte sitta och
vänta på att andra skall hinna tänka om. Vi vill sänka arbetsgivaravgif-
terna i två steg med sammanlagt ca 7,5 procentenheter.
Johan Lönnroth tycks tro att de nya jobben skall komma i offentlig
verksamhet. Detta är nog dömt att misslyckas. Det är ungefär som de
socialdemokratiska människorna från bildningsförbunden som tycks
vara fast där. Jag tycker nog att frågan om den kommunala sektorns
stabilitet borde riktas snarare till Göran Persson, som har lovat mera
pengar men inte hållit detta löfte.
Anf. 9 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Först detta med historien. Jag blev litet grand förvånad.
Jag trodde att Folkpartiet var det parti som hade bytt namn oftast. För
att gå riktigt långt tillbaka i tiden så hette det väl Liberala samlingspar-
tiet. Sedan var man uppdelad på två partier, de frisinnade och liberaler-
na. Efter det gick man ihop till Folkpartiet. Och för inte så länge sedan
- om jag inte har missuppfattat det hela - bytte man namn till Folkpar-
tiet liberalerna. Jag förstår att det var det här problemet med att Mode-
raterna höll på att knycka liberalismen. Sedan blev ju Socialdemokra-
terna socialliberaler osv. Sedan dess har man svårt att finna sin roll litet
grand i svensk politik. Därför håller man på att hatta så här med nam-
net. Så det som Anne Wibble sade var väl inte riktigt rätt.
Vi skall försöka att hålla fler saker i huvudet. På den punkten är vi
alldeles överens, Anne Wibble. Det är därför som jag tycker att det är
lämpligt att inte bara hålla den privata tjänstesektorn i huvudet, utan
man borde samtidigt hålla den offentliga tjänstesektorn i huvudet. Jag
skall gärna ta en debatt också med regeringen och socialdemokratin om
den politik mot kommunerna som nu alltmer börjar att likna Anne
Wibbles tidigare Nathalieplan. Men jag ställde alltså frågan till Anne
Wibble: Hur kan Anne Wibble förklara att man skall ge de privata
städfirmorna en fördel som inte de kommunala städfirmorna skall få?
För mig är detta obegripligt. Varför skall det inte råda konkurrensneut-
ralitet?
Anf. 10 ANNE WIBBLE (fp) replik
Fru talman! Folkpartiets namnbyten har skett som en markering av
den ideologiska kontinuiteten, inte som i Vänsterpartiets fall där man
har gjort sig av med namnet för att försöka att dölja den historiska
ideologin. Det är en stor och väsentlig skillnad. Vi är stolta över vår
ideologi. Det har jag inte hört Johan Lönnroth försöka sig på att vara
när det gäller hans ideologi, och det är väl klokt det.
Folkpartiets politik visar en starkare bas för det som vi tycker är
väldigt centralt för människor, nämligen jobben och välfärden. Med de
exempel som jag nämnde - sänkta arbetsgivaravgifter för tjänstesektorn
och självfallet en konkurrensneutralitet - får man med Folkpartiets
politik en betydligt starkare ekonomi. Vi kan börja kämpa oss ur mas-
sarbetslösheten. Det blir därmed en starkare ekonomisk situation i
kommunerna. Jobben där blir tryggare. Vi får en bättre kvalitet på
omsorg, vård och utbildning. Det blir över huvud taget en mera tillför-
litlig trygghetssituation för många människor. Människor skulle med
Folkpartiets politik känna en större tillförsikt inför och en större tillit
till att de sociala systemen håller vad de har lovat. Jag tror att detta är
oerhört centralt.
Många människor är i dag pessimister. De upplever att regeringens
politik inte håller vad den har lovat. De är väldigt nervösa, och jag
förstår dem. Folkpartiets politik skulle ge en väsentligt förbättrad si-
tuation. Det är också därför som jag har försökt att intressera olika
regeringsföreträdare för att lägga om politiken litet grand i tillväxt- och
jobbstimulerande riktning. Tyvärr har inte Johan Lönnroth velat bidra
till detta.
Anf. 11 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Också det här med den ideologiska kontinuiteten förvå-
nar mig något. Det råkar vara så att jag ofta befinner mig i närheten av
ett antal personer som står Anne Wibbles parti nära. De upplever det
nog så att Folkpartiet har genomgått en ganska dramatisk förändring
högerut. En gång fanns det en tid då Folkpartiet kallade sig för väns-
tern. Det fanns en stark vänsterliberalism i det här landet som krävde
republik och som angrep den gamla högerns överhetsstat. Den ser man
nu inte mycket av. Så upplever de få kvarvarande vänsterliberalerna
situationen i dagens svenska politik.
När det gäller detta med upplevelsen av trygghet i den offentliga
sektorn är jag ute en hel del och träffar folk som jobbar inom vården
och bl.a. på skolor. Jag antar att också Anne Wibble är det. Jag undrar
om Anne Wibble egentligen klarar av att åka ut på ett daghem, en skola
eller ett sjukhus och föra det resonemang som hon förde alldeles nyss.
Det går inte att ge den förklaringen till folk som hotas av arbetslöshet.
Så är läget i kommunerna i dag. Man förstår inte hur det kan bli en
tryggare situation i det här landet om man sparkar ytterligare 50 000-
70 000 anställda i kommuner och landsting. Det är obegripligt. Anne
Wibble har fortfarande inte svarat på frågan: Varför vill ni inte ge den
offentliga sektorn samma villkor som den privata tjänstesektorn?
Anf. 12 ROY OTTOSSON (mp)
Fru talman! Ett flertal landsting rapporterar nu att vårdköerna åter-
igen växer, och det är risk att vårdgarantin inte kan uppfyllas. Från
kommunerna har det i dagarna kommit alarmerande rapporter om
snabbt växande köer till de barnpsykiatriska klinikerna.
Det här är några allvarliga signaler som vi måste lyssna till, oroas
över och ta på blodigaste allvar. De är tecken på att statens sparande nu
har börjat drabba välfärdssamhällets kärna. De är tecken på att staten
inte i alla delar sparar på rätt sätt och på rätt ställe.
Vi i Miljöpartiet de gröna kritiserade kompletteringspropositionen
när den kom i april för att den innebar betydande neddragningar på
kommunsektorn, sammantaget beräknade till 9 miljarder kronor. Detta
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
2 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
slår mot välfärdens kärna; t.ex. på vården, omsorgen och skolan. Vi i
Miljöpartiet pekade på andra möjligheter till besparingar: militärt för-
svar, motorvägar, bidrag och ersättningar till relativt välbeställda per-
soner och företag.
Tyvärr måste jag nu upprepa min kritik. Finansutskottets majoritet
har i allt godtagit den del av statens budgetförstärkningar som medför
försämrade förhållanden för kommunsektorn och som därmed slår rakt
mot välfärdens innersta och viktigaste delar. Det är en obepriplig poli-
tik med tanke på att den leder till ökad arbetslöshet och omfattande
kostnader för staten.
Nettobesparingen blir i slutändan mycket liten, och på lång sikt kan
detta leda till sämre ekonomi på grund av att människor varaktigt ställs
utanför arbetsmarknaden.
Jag tog upp den här kritiken i riksdagsdebatten i går om kommuner-
na men fick då inget som helst bemötande eller svar från regeringspar-
tiet. Kritiken mot nedrustningen och urholkningen av välfärdens själva
kärnområden bemöttes med största möjliga tystnad. Har Socialdemo-
kraterna något att säga till svenska folket och alla dem som drabbas i
dag?
Vi i Miljöpartiet de gröna är övertygade om att Sverige som stat
och nation snart kan ta sig ur sina enorma ekonomiska problem. Men
med ett budgetunderskott som omfattar nästan en fjärdedel av statens
samlade utgifter, med långa räntor som på grund av internationellt
misstroende ligger mer än 4 procentenheter högre än omvärldens, och
med en kolossal statsskuld vars räntekostnader överstiger vad barnbi-
draget, ålderspensionen och sjukpenningen kostar sammantaget krävs
det många, både radikala och långtgående, åtgärder.
I det läget kan man inte, som Vänsterpartiet nu föreslår, slå sig till
ro och låta utgifterna återigen börja växa. Men man kan inte heller, som
Moderaterna kräver, spara så hårt att välfärden helt enkelt sparas bort.
Fru talman! Målen i den ekonomiska politiken är inte ekonomiska.
Det är inte BNP-talet, inflationssiffran, ränteprocenten eller skuldkvo-
ten som är målen. Målen måste i stället handla om livskvalitet, social
rättvisa, låg arbetslöshet och en miljömässigt långsiktigt hållbar ut-
veckling.
De ekonomiska nyckeltalen är viktiga som delar i en större verklig-
het. Det sätt på vilket ekonomin hanteras och hur den utvecklas har
stora, ibland enorma återverkningar på resten av verkligheten. Men
verkligheten, samhället och livet kan aldrig reduceras till ekonomi.
I måndags kunde finansministern presentera Sveriges första kon-
vergensprogram, dvs. den ekonomiska rapporten till EU-kommissionen
och rådet enligt kraven i Maastrichtfördraget. Jag hade helst sett att
Sverige hade stannat utanför EU och Maastrichtfördraget men svenska
folket ville ju annorlunda i folkomröstningen i höstas.
Folkomröstningen skall respekteras, och följden är bl.a. att nöd-
vändigheten av ett konvergensprogram har uppstått. Regeringen inbjöd
alla oppositionspartier att delta i ett samarbete om konvergenspro-
grammet i våras.
18
Vi har från Miljöpartiets sida gått in för att arbeta för att vidga det
programmet till en bred ekonomisk-politisk programförklaring, så att
det inte bara handlar om de fem snäva kriterier som ingår i Ma-
astrichtfördraget. Vi ser den rapporten som ett utmärkt tillfälle att de-
monstrera en bredare politisk enighet kring saneringen av statsfinanser-
na - den avgörande frågan för att återvinna omvärldens förtroende för
svensk ekonomi.
De fem konvergenskraven om prisökningstakt, statsunderskott,
statsskuld, räntenivå och valutastabilitet måste kompletteras med åt-
minstone två ytterligare krav om lägre arbetslöshet och bättre miljö.
Den ensidiga tanken att åstadkomma en snabb ekonomisk tillväxt måste
ersättas med ett mer verklighetsnära synsätt. Det gäller i stället att
åstadkomma en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling, med starkt
uttalade sociala och miljömässiga mål.
Slutligen, men inte minst, har det för vår del gällt att göra klart för
EU:s kommission och råd att Sverige inte har fattat beslut om att gå in i
den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Folkomröstningen i
höstas gällde inte EMU. När Sverige har klarat konvergenskriterierna
kan EU-rådet besluta att vi får gå med, men det är Sveriges riksdag som
skall avgöra om vi gör det eller ej. Helst skulle vi se att det sker efter
en folkomröstning.
Allt detta - med undantag av folkomröstningskravet och en del an-
nat - har vi efter förhandlingar med regeringen fått med i konver-
gensprogrammet. Vi har därför kunnat ställa oss bakom det.
Jag vill därmed svara på Johan Lönnroths fråga om vad vi har fått
med. Han kan jämföra det utkast som vi såg i förra veckan med det som
blev resultatet i måndags. Det är många betydande skillnader i skriv-
ningarna. Vi har lyckats jämställa sysselsättningsmålet och miljömålet
med de andra fem konvergenskriterierna för Sveriges del, och det är
mycket viktigt.
Det är utmärkt att även Centerpartiet och kds har ställt sig bakom
programmet. Jag beklagar att Vänsterpartiet inte klarar det - det beror
väl på att man inte är beredd att spara och förstärka statens budget lika
mycket.
Det hade emellertid varit ännu bättre om konvergensprogrammet i
sig diskuterades och beslutades av riksdagen. Så är inte fallet, utan det
är nu regeringen själv som fattar beslutet. Det beklagar jag.
Jag vill också beklaga att regeringen inte var beredd att gå in i seri-
ösa diskussioner tidigare när det gällde kompletteringspropositionen.
Då hade vi med största sannolikhet haft en betydligt bättre ekonomisk
politik att ta ställning till i dag.
Från Miljöpartiets sida har vi inte mindre än 33 olika reservationer
fogade till betänkandet. Hade vi vunnit gehör för den politik som nu
redovisas i konvergensprogrammet också i detta betänkande från fi-
nansutskottet, hade reservationerna naturligtvis blivit betydligt färre.
Vi anser att besparingarna som nu görs slår alltför hårt mot socialt
utsatta grupper, låginkomsttagare, u-hjälp, vård, omsorg, skola och
miljöarbetet. I stället borde betydligt större besparingar göras på det
militära försvaret, på motorvägsbyggen, på bidrag i olika former till
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
19
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
20
relativt välbeställda personer och företag. Vi i Miljöpartiet föreslår på
det sättet att ytterligare 8 miljarder kronor tas hem i besparingar under
budgetåret 1995/96.
Dessutom klarar vi av att sänka både arbetsgivaravgifterna och
matmomsen. Det bekostar vi i huvudsak genom höjda miljö- och ener-
giskatter. Det ingår alltså i en skatteväxling. Nettoförbättringen jämfört
med regeringens budgetförslag är 5 miljarder kronor i vårt förslag.
Skälen till att vi går längre i budgetsaneringen än regeringen och
majoriteten här i riksdagen är flera.
För det första gör vi inte en lika optimistisk bedömning av den in-
hemska konsumtionens utveckling. Vi tror att sparandet kommer att
fortsätta att vara högt. Människorna kan inte, som förr, lita lika mycket
på farbror staten som ekonomisk garant på ålderns höst, när man får
barn eller när man blir sjuk eller arbetslös. Samtidigt tenderar boendet
att bli dyrare, beroende både på det höga ränteläget och på neddrag-
ningar av olika subventioner. Med fortsatt högt sparande blir det också
en lägre inhemsk konsumtion och en långsammare ekonomisk åter-
hämtning.
För det andra vill vi ha en bättre säkerhetsmarginal, eftersom nästa
lågkonjunktur sannolikt väntar om hörnet. Regeringen, liksom majorite-
ten i riksdagen, har räknat på en långsiktig trend utan konjunkturer -
vilket i sig kan ha en viss poäng. Men risken är uppenbart den att man
därigenom skapar en alltför optimistisk bild.
För det tredje bör budgetsaneringen gå så snabbt som möjligt för att
på så sätt minska de sammanlagda förlusterna för stat och samhälle så
mycket som möjligt. De beror på att räntorna på statsskulden ökar och
äter oss ur boet. Det beror också på att omvärldens misstroende ger
alltför höga räntor och svag valuta.
Vi framförde den här kritiken redan i januari, då regeringen lade
fram sin ursprungliga finansplan och budgetpropositionen för 1995/96.
Kompletteringspropositionen innebar betydande förbättringar, genom
att en rad förstärkningar i budgeten tidigarelades och kompletterades
med nya. I vårt motförslag till regeringens förslag i januari krävde vi en
nettobudgetförstärkning på ytterligare 10 miljarder, men nu kan vi
alltså nöja oss med 5 miljarder.
I konvergensprogrammet slås dessutom fast att budgetförstärkning-
ar på totalt 16 miljarder för åren 1997 och 1998 måste göras för att få
budgeten i balans. Därtill utlovas en minskning av statsskulden med 50
miljarder genom utförsäljning av bl.a. Securum och Retriva. Genom
dessa åtgärder har regeringen stegvis närmat sig våra bedömningar och
våra krav på budgetförstärkningar. Det är också själva grundförutsätt-
ningen för att vi har kunnat enas med regeringen i konvergenspro-
grammet.
Fru talman! Jag skall nu gå in på några särskilt viktiga förslag där vi
har reserverat oss till betänkandet.
Vi har sagt bestämt nej till sänkningen av ersättningsnivån i arbets-
löshetsförsäkringen, föräldraförsäkringen och sjukpenningen till 75 %.
Vi anser att ersättningsnivån 80 % skall bibehållas för de första
144 000 kr som man tjänar. För den eventuella del av inkomsten som
överstiger 144 000 kr föreslår vi att ersättningen sänks till hälften, dvs.
40 %. Det betyder att vi sparar mer på dem som tjänar mer och minskar
trycket på låginkomsttagarna. Med hänsyn till statens dåliga finanser
anser vi att det inte längre är rimligt att bibehålla de förmånliga villko-
ren för medel- och höginkomsttagarna. Med hänsyn till rimliga krav på
social rättvisa, risken för ökade kostnader i socialbidragssystemet och
risken för att ytterligare strypa den inhemska konsumtionen, anser vi att
låginkomsttagarna måste undantas från besparingar i socialförsäkrings-
systemet.
Det här ger en större besparing för staten än en generell sänkning
till 75 %, dvs. ytterligare ungefär 2 miljarder kronor.
Jag noterar med viss besvikelse att inget annat parti ännu har stött
det här kravet, men vi hoppas fortfarande att insikten om nödvändighe-
ten av den här typen av besparingar kommer snart. Vi kan inte fortsätta
att sänka generellt.
Fru talman! Vi i De gröna kräver nu en sänkning av arbetsgivarav-
gifterna med 3,5 procentenheter för nästa budgetår och samtidigt att
kommunerna får behålla sina minskade kostnader till följd av detta. Det
motsvarar med god marginal vad höjningen av egenavgifterna kostar
kommunsektorn.
Sänkningen av arbetsgivaravgifterna gynnar också bl.a. återvin-
ningsindustri, tjänstesektorn och soluppgångsbranscher som miljö- och
informationsteknologi. Detta är en viktig del i en grön politik för en
långsiktigt hållbar utveckling och flera jobb. En sådan utveckling för-
bättrar också skatteunderlaget och bidrar därmed till en bibehållen
välfärdsstat på sikt. Företagande gynnas på ett långsiktigt hållbart sätt.
Arbetslösheten måste bekämpas mer aktivt. Vi anser inte att det är
acceptabelt med de fortsatt höga arbetslöshetsnivåer som majoriteten
förutspår för resten av seklet. Skatteväxlingen, dvs. att arbetsgivarav-
gifter byts ut mot skatter på energi och miljö, ger nya, riktiga jobb. Vi
kräver också sänkt normalarbetstid till 37 timmar per vecka i ett första
steg. I nästa steg om några år bör en ytterligare sänkning till 35 timmar
genomföras. Det här ger också åtskilliga nya jobb, främst på kortare
sikt. Det är också en viktig och nu alltmer efterlängtad reform för ökad
social rättvisa.
Allt fler ekonomiska bedömare instämmer numera med oss om att
de återkommande oroligheterna på penning- och valutamarknaden
bidrar till att hålla uppe räntenivån och hålla nere kronkursen. Betydel-
sen och omfattningen av dessa spekulativa penningplaceringar illustre-
ras av det faktum att 90 % av de pengar som passerar den svenska
gränsen inte har med handel att göra. Dessa bristfälligt fungerande
marknader medför ökade kostnader för företag, enskilda och den of-
fentliga sektorn. Det finns mycket starka skäl att snabbt se över hur
penning- och valutamarknaden kan fås att fungera på ett för hela sam-
hällsekonomin bättre sätt. Vi har därför krävt att regeringen skyndsamt
tillkallar en parlamentariskt sammansatt kommission, som får till upp-
gift att se över penning- och valutamarknadens funktionssätt i syfte att i
ett internationellt sammanhang få fram en bättre genomlysning och
bättre spelregler än vad som nu gäller.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
21
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Det är med stor besvikelse jag tvingas notera att alla partier utom
Vänsterpartiet avvisar det här förslaget. Samtidigt erkänner dock ma-
joriteten här i riksdagen att det verkligen är ett problem, vilket i och för
sig är en framgång jämfört med tidigare debatter under året. Men varför
då inte inse att vi också måste göra något åt problemet? Majoritetens
passiva hållning gentemot penning- och valutamarknadens härjningar i
det svenska samhället är inte särskilt klädsam. Jag är för min del över-
tygad om att majoriteten av svenska folket har en annan uppfattning än
majoriteten här i riksdagen i dag.
Jag kan bara vädja till regeringen: Tillsätt en kommitté eller en an-
nan typ av utredning för att se över spelreglerna på penning- och valu-
tamarknaden. Ta upp frågeställningarna i EU-samarbetet, i FN och i
andra internationella sammanhang. Göran Persson behöver inte skäm-
mas eller känna sig ensam om han vågar ta upp de här frågorna. Det här
är något som diskuteras alltmer internationellt.
Fru talman! Det finns mycket i övrigt att tillägga. En del kommer
mina partivänner att ta upp i den följande debatten; annat får vi åter-
komma till vid senare tillfällen.
Vi står naturligtvis bakom alla reservationer till betänkandet med
mig som undertecknare, men jag yrkar särskilt bifall till reservationerna
3, 7 och 137.
Anf. 13 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Roy Ottosson säger att vi vänsterpartister vill slå oss till
ro och låta utgifterna öka, men det var väl ändå litet magstarkt. Vi har
ju nu varit överens med regeringen om saneringsåtgärder. När det gäl-
ler själva omslutningen är vi överens med regeringen om saneringsåt-
gärder på totalt 114 miljarder kronor.
Det är riktigt att vi sedan sade nej till att skvätta ut 5 miljarder till
RAS, men det var faktiskt utgifter. Vi har också sagt nej till de ytterli-
gare 4 miljarder netto som ligger i kompletteringspropositionen. Jag
tycker faktiskt, Roy Ottosson, att det är litet väl häftigt att säga att vi i
och med det har släppt det här med utgiftsökningen. Även med Väns-
terpartiets politik minskar faktiskt de offentliga utgifterna.
Min fråga till Roy Ottosson gällde vilka nya skrivningar om miljön
det finns i konvergensprogrammet som alltså inte finns i andra rege-
ringsdokument och uttalanden. Det var det min fråga gällde. Naturligt-
vis är regeringen inte korkad - det är klart att den inte skrev in det här
med miljön från början, det måste den ju på något sätt ha att kunna
bjuda på. Men frågan gäller: Vad är det som är nytt?
Till sist vill jag, angående det här med att miljömålet likställs, be
Roy Ottosson beskriva en konkret situation där han tror att miljömålet
skall kunna gå före de övriga konvergenskriterierna.
Anf. 14 ROY OTTOSSON (mp) replik
Fru talman! Johan Lönnroth uppehåller sig vid historia när det gäl-
ler budgetförstärkningarna. Jag tycker att Vänsterpartiet har gjort ett
bra jobb under hösten, men faktum är att ni nu inte följer med på fort-
22
sättningen utan säger att det får räcka. Det är faktiskt innebörden av de
förslag ni har lagt fram på senare tid.
Det är nog också huvudorsaken till att ni inte ställer upp på det här
konvergensprogrammet, som jag nog tror att Johan Lönnroth egentli-
gen skulle vilja stödja i övrigt.
När det gäller frågan om nya skrivningar om miljö i konver-
gensprogrammet kan Johan Lönnroth jämföra skrivningarna från förra
veckan med dem som preciserades i måndags. Han kommer då att
finna att det är många ändrade skrivningar om detta.
Att likställa sysselsättningsmålet och miljömålet med de fem kon-
vergenskriterierna från Maastrichtfördraget blir intressant först i det
sammanhanget när Sveriges riksdag skall bedöma om vi skall gå med i
EMU eller inte, och förhoppningsvis också få fram en folkomröstning
om det. Likställdhet innebär naturligtvis inte att miljömålet kan gå före
de andra kraven, utan vi skall försöka klara alla de här kraven samti-
digt. Det är ju det som är svårigheten.
Från Miljöpartiets sida anser vi att vi inte skall gå med i EMU. Vi
tror att det skulle vara förödande för Sverige på längre sikt. Vi är också
övertygade om att bara det här behandlas på ett bra sätt i fortsättningen
så kommer vi inte heller att gå med. Det kommer nämligen att visa sig
att vi klarar bl.a. sysselsättnings- och miljömålen bättre om vi stannar
utanför.
Anf. 15 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Återigen vill jag säga till Roy Ottosson att jag inte har
förnekat att det blev nya skrivningar jämfört med det utkast vi fick titta
på i början av den här förhandlingsprocessen. Men frågan gäller alltså
fortfarande vad det är i dessa skrivningar som inte regeringen i andra
sammanhang redan har uttalat.
Sedan är det fel, Roy Ottosson, att vi säger nej till konvergenspro-
grammet därför att vi inte är för en budgetsanering. Det ställningsta-
gandet går i grunden ut på att vi är motståndare till hela EMU-
processen med Maastrichtfördragets skrivningar om inflationsbekämp-
ningens överhöghet osv.
Det förvånar mig utomordentligt mycket att det EU-kritiska Miljö-
partiet ställer upp på hela detta koncept, som ju faktiskt innebär att man
ansluter sig till något som jag skulle vilja kalla för en konstitutionell
monetarism. Det handlar om en mycket bestämd ideologisk ekonomisk-
politisk inställning, där man i princip säger att inflationsbekämpning är
överordnat inte bara bekämpningen av arbetslösheten utan också be-
kämpningen av miljöskulden.
Anf. 16 ROY OTTOSSON (mp) replik
Fru talman! Regeringen har faktiskt inte i andra sammanhang uttalat
att man skall likställa miljömålet med konvergenskriterierna. Detta är
första gången det sker, och det är väldigt viktigt - dels för att inte in-
flationsmålet skall bli överordnat de andra målen, dels för att bredda
synsättet beträffande ekonomins målsättning och ekonomisk tillväxt.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
23
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
24
Vi har i konvergensprogrammet ändrat jämfört med ursprungstex-
terna just när det gäller inriktningen på den ekonomiska tillväxten så att
det handlar om en långsiktigt hållbar utveckling där man tar ansvar -
socialt ansvar, ansvar för sysselsättningen och ansvar för miljön.
Det är detta Sverige har att följa nu. Det är Sveriges riksdag som
bestämmer om detta, och det är oerhört viktigt att vi står fast vid det
och inte gör det som Johan Lönnroth nu är inne på: lägga sig platt för
EU, sätta sig bredvid och bara gnälla, i stället för att försöka påverka
beslutsprocessen - här i Sverige, här i riksdagen och också i diskussio-
nerna med kommission och råd.
Det är oerhört viktigt att Sverige driver ett bra konvergensprogram,
bra från vår synpunkt. Annars kan Johan Lönnroths farhågor besannas.
Men om man ställer sig bredvid lämnar man rummet fritt för de andra
att bestämma.
Anf. 17 MATS ODELL (kds)
Fru talman! Göran Perssons slips har ju i ett omfattande och min-
nesvärt inslag i Aktuellt häromkvällen getts en viktig roll i svensk eko-
nomis utveckling. Låt mig först göra det glädjande konstaterandet att
Göran Persson här i dag bär en helt ny slips - det bådar gott, enligt det
s.k. slipskriteriet. Låt oss konstatera, fru talman, att hushållssparandet
uppenbarligen har börjat minska.
Jag antar också att finansministern redan har börjat välja bland de
tillväxtbefrämjande åtgärder inför höstens tillväxtproposition som vi
kristdemokrater har lagt fram i vår motion i denna kammare.
Fru talman! Vi kristdemokrater har länge förordat en nationell sam-
ling omkring den ekonomiska politiken. Vi tror att det fordras ett pro-
gram med en bred förankring i riksdagen och hos svenska folket för att
ta Sverige ur den ekonomiska krisen. Detta var för oss den allra vikti-
gaste grunden för att vara med och förhandla fram ett så bra konver-
gensprogram som över huvud taget var möjligt. Vi tror inte heller att
våra väljare och sympatisörer vill vänta med att få ned räntan och ar-
betslösheten till efter 1998 års val, när vi ånyo har chansen att ta tillba-
ka regeringsmakten och föra en helt ny politik. Vi tror att de tycker att
det är bra att detta arbete bedrivs på så bred front som möjligt redan nu.
Konvergensprogrammet är ett mycket viktigt nationellt dokument
som har en avgörande betydelse för Sveriges möjligheter att väsentligt
och varaktigt få ned räntan, stabilisera vår svenska krona och därmed få
ned arbetslösheten och få fart på hela Sverige igen.
Vi kristdemokrater har dock inte ställt upp för att hjälpa regeringen
i första hand. Vi har ställt upp för Sveriges konvergensprogram. Vi vill
få fart på svenska småföretag nu, vi vill se till att våra arbetslösa kom-
mer i jobb så fort som någonsin är möjligt och att Sverige klarar krite-
rierna om lågt budgetunderskott, låg skuldsättning, låg inflation, låg
ränta och stabil valuta. När vi har klarat detta är Sverige på fötter igen,
och då har vi också en reell valfrihet inför beslutet om ett svenskt del-
tagande i EMU:s tredje fas.
Fru talman! Anne Wibble frågade hur jag kan vara både för och
emot kompletteringspropositionen. Hur klarar Mats Odell denna akro-
batik? frågade Anne Wibble. Ja, den akrobatiken är inte mer avancerad
än att Anne Wibble själv till ganska nyligen trodde sig om att klara det
konststycket. Det skulle vara möjligt bara Göran Persson hade orkat
precisera de 16 miljarderna och de tillväxtfrämjande åtgärderna.
Vi betraktar kompletteringspropositionen som ett politiskt faktum.
Den kommer i dag att klubbas igenom i denna kammare - det är ett
faktum, låt vara att det är beklagligt. Det som möjligtvis skiljer krist-
demokrater från folkpartister och moderater när det gäller konver-
gensprogrammet är att vi nu säger nej till att binda upp oss för ett
svenskt deltagande i EU:s monetära union. Vi anser att Sverige skall
göra allt för att uppfylla konvergenskriterierna, och därefter skall Sve-
riges riksdag ta ställning till frågan. Vi vet att ekonomkåren i dag är
delad i fråga om svenskt deltagande i EU:s monetära union. Vi bekla-
gar självklart att regeringen inte orkade med de preciseringar som både
Anne Wibble och jag har efterlyst i förhandlingarna.
Vi kristdemokrater har som bekant många synpunkter på regering-
ens kompletteringsproposition. Vi står bakom inte mindre än 33 reser-
vationer till finansutskottets betänkande nr 20. De gäller inte minst
bristen på fördelningspolitiskt riktiga besparingar och avsaknaden av
konkreta tillväxtfrämjande åtgärder. Vi och många konjunkturbedöma-
re ifrågasatta dessutom flera av de antaganden och prognoser som för-
slaget bygger på. Men glädjande nog har regeringen nu tänkt om i vissa
avseenden.
Det gäller bl.a. att man i konvergensprogrammet säger att statsskul-
den skall stabiliseras till 1996 och att underskottet i de offentliga finan-
serna skall vara eliminerat till 1998. Därmed mister ju prognoserna en
del av sin faktiska betydelse. Sparbetinget blir med de här fastlåsta
budgetpolitiska målen mer en restpost som följer av den faktiska eko-
nomiska utvecklingen. Med dagens nyckeltal krävs ytterligare 16 mil-
jarder i besparingar. Detta är ett sjumilakliv från kompletteringspro-
positionens bedömning att det budgetförstärkningsprogrammet var
tillräckligt.
Vi beklagar som sagt att regeringen inte orkade med preciseringen
av förstärkningarna och de tillväxtfrämjande åtgärderna, som ju är
viktiga hinder för att snabbare få i gång tillväxt och sysselsättning. Men
regeringen har genom det framlagda konvergensprogrammet i många
delar faktiskt närmat sig den kristdemokratiska ekonomiska politiken,
även om konkretiseringarna fortfarande återstår. Jag förutsätter att
regeringen kommer att samråda med de partier som står bakom kon-
vergensprogramet inför preciseringen av de tillkommande budgetför-
stärkningarna och de uppföljningar halvårsvis av den ekonomiska ut-
vecklingen som aviseras i programmet.
Ett första viktigt steg är nu taget för en mer förtroendeskapande
samling kring svensk ekonomisk politik. Men vi kristdemokrater be-
klagar att en ännu bredare samling ännu inte har kunnat nås.
Nästa steg, och en möjlighet för regeringen att visa att man också i
konkret politik vill gå mot en betydligt kraftfullare tillväxt i företagan-
de och sysselsättning än hittills, är den proposition för tillväxt som skall
läggas fram i höst.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
25
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
26
Socialdemokraterna gick ju till val på att snabbt och offensivt pres-
sa ned arbetslösheten. Men det blev ju inte riktigt så. Det blev inte en
halverad arbetslöshet till 1995. Det blev inga 110 000 nya arbetstillfäl-
len när regeringen tryckte på RAS-knappen. Det blev snarare den pyt-
telilla tumme på ca 8 000 beslutade jobb när RAS-butiken stängde den
sista maj. Det var precis det som jag och andra företrädare för opposi-
tionen förutspådde för några månader sedan här i kammaren.
Jag tycker faktiskt att det vore klädsamt att kalla ett misslyckande
för ett misslyckande. Det vore också klokt att lära av misstagen - de
finns numera dokumenterade i kompletteringspropositionen och kon-
vergensprogrammet i form av en fortsatt mycket hög arbetslöshet, en
arbetslöshet på hög europeisk nivå, ända in på 2000-talet. Så kan vi
inte ha det.
Jag utgår från att de åtgärder som kommer att föreslås i tillväxtpro-
positionen inte bygger på en budgetfinansierad sysselsättningspolitik av
gammal traditionell RAS-karaktär. Det har Sverige inte råd med. Nu
måste vi våga gå till roten med de hinder som finns för att tiotusentals
enskilda företagare skall våga satsa, skall våga nyanställa och investera.
Då handlar det faktiskt också om arbetsrätten och om att återställa
återställarna från uppgörelserna med Vänsterpartiet. Detta krävs om
Sverige skall ta sig ur det arbetslöshetens stålbad som Kjell-Olof Feldt
varnade för redan 1990.
Politiken måste nu inriktas både på en effektiv och fördelningspoli-
tiskt riktig sanering av statsfinanserna och på genomförande av ett
program för tillväxt och nya, expanderande företag, som ger nya jobb.
Vi kristdemokrater föreslår i vår motion besparingar som tillsammans
med dem vi föreslog i vår motion i januari innebär en förstärkning med
ungefär 10,7 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag
1998. Vi förordar också en politik som syftar till att 50 000 nya företag
skall komma till stånd under de närmaste åren. En betydande del av
dem räknar vi med skall komma inom tjänstesektorn. För att minska
skattekilarna och underlätta för en expansion på det här området före-
slår vi en radikal sänkning av tjänstemomsen från 25 till 12 %. Till-
sammans med en rad andra förslag på skatteområdet, strategiska skatte-
sänkningar på arbete, företagande och sparande, reformerad arbetsrätt
och införande av ett permanent riskkapitalavdrag kan detta lägga grun-
den till en rejäl förnyelse av företagande och investeringar.
Fru talman! Vi kristdemokrater anser att det inte finns utrymme för
ytterligare besparingar inom vård och äldreomsorg, när utgiftstaket nu
definitivt skall skruvas fast över statlig, kommunal och landstingskom-
munal verksamhet.
Johan Lönnroth sade tidigare i en replik till Anne Wibble att han
inte trodde att hon skulle våga sig ut och besöka sjukhem och dagis.
Jag måste fråga Johan Lönnroth: Vågar Johan Lönnroth besöka Dan-
deryds sjukhus? Vågar Johan Lönnroth besöka Karolinska eller Radi-
umhemmet här i Stockholms län?
Just nu genomför en majoritet av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
Socialdemokraterna en våldsam nedskärning i till synes helt okontrolle-
rade former inom sjukvården här i Stockholms län. Detta, Johan Lönn-
roth, är ett svek mot alla som i valet röstade bort den tidigare majorite-
ten i Stockholms läns landsting i tron att det nu var slut på nedskär-
ningarna. Ett svek är ett svek. Men hut kommer att gå hem.
Vi kristdemokrater är därför glada att mitt under denna process i
förhandlingarna om konvergensprogrammet ha fått in löftet: ”Däremot
kommer de kommunala verksamheterna utbildning, hälso- och sjukvård
samt vård och omsorg att värnas, vilket förutsätter att de nödvändiga
utgiftsminskningarna sker inom andra utgiftsprogram.” Vi kommer
naturligtvis att med alla till buds stående medel bevaka att detta avtal
kommer att följas upp.
Nu krävs det tvärtom ökade resurser för att kvaliteten inom vård
och omsorg skall kunna upprätthållas. Vi föreslog i januari ett särskilt
bidrag till vård och omsorg på 4,8 miljarder kronor. Genom att vi också
har avvisat en procentenhets höjning av egenavgifterna behålls ytterli-
gare 3 miljarder inom den kommunala sektorn. Till detta lägger vi nu
ytterligare en kommunal skatteväxling på 2,9 miljarder kronor.
Fru talman! Socialdemokraterna kom alltså till makten efter 1994
års val på en politik som ganska radikalt avviker från den som man nu
för i regeringsställning. De socialdemokratiska väljarna fick inte den
nödvändiga förberedelsen och insikten om problemets omfattning,
karaktär och lösningar. Det öppna mandatet var den trojanska häst som
smugglades genom valrörelsen. För regeringen har oppositionstidens
och valrörelsens retoriska insatser begränsat handlingsutrymmet.
Samtidigt vill jag gärna ha sagt, liksom Anne Wibble, att Göran
Persson inom ramen för detta begränsade handlingsutrymme med im-
ponerande kraft och beslutsamhet har tagit ett fast grepp om statsfinan-
sernas utveckling. Men det handlar också om vårt grundläggande pro-
blem, nämligen bristen på en tillräcklig utvecklings- och tillväxtkraft i
svensk ekonomi.
Regeringens politik är i dag fortfarande alltför mycket inriktad på
att åstadkomma en förbättring av budgetsaldot. Vi måste nu med ge-
mensamma krafter ta tag i de tillväxtskapande åtgärderna. Vi hoppas att
det också skall kunna bli ett konstruktivt samarbete på den punkten
under hösten.
Fru talman! Den verkligt viktiga fördelningspolitiska reformen in-
nebär att allt fler kan gå från arbetslöshet till arbete och att nya jobb
skapas. Därför är en nyckeluppgift att öppna den nya tjänstemarknaden.
Därför fortsätter vi kristdemokrater att hävda en rejäl sänkning av
tjänstemomsen, vilket skulle både öka hushållens köpkraft och skapa
nya jobb i den hårdbeskattade tjänstesektorn där många av framtidens
nya jobb finns.
Jag står givetvis bakom alla de 33 reservationer till finansutskottets
betänkande som vi kristdemokrater själva eller tillsammans med andra
partier har skrivit. För tids vinnande yrkar jag här i dag endast bifall till
reservationerna 1,10 och 138.
Anf. 18 BO LUNDGREN (m) replik
Fru talman! Mats Odell betonade hur önskvärt det skulle vara med
ett brett samförstånd kring den ekonomiska politiken. Jag kan hålla
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
27
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
28
med om det. Men det viktiga är naturligtvis politikens innehåll. Att få
en bred samling kring en politik som inte räcker är naturligtvis inget
självändamål.
Det var mot bakgrund av den grundläggande uppfattningen om in-
tresset av samförstånd i en riktig politik som Carl Bildt skrev ett brev i
början på april för att föreslå en process som möjligen skulle ha kunnat
leda till det här breda samförståndet. Så blev det då inte. Politiken
ligger fast så som den är redovisad av regeringen i kompletteringspro-
positionen och även dessförinnan.
Mats Odell sade att det är milsvid skillnad mellan konvergenspro-
grammet och kompletteringspropositionen. Nu säger man att det krävs
ytterligare 16 miljarder, och det gjorde man inte i kompletteringspro-
positionen. Men det gjorde man i och för sig. Det viktiga är att man har
bestämt målet, att ha ett budgetunderskott som är lika med noll år 1988.
I kompletteringspropositionen fanns, om jag inte minns fel, en skillnad
på 0,9 % för att nå det målet. Dessa 0,9 % räknas om till 16 miljarder.
Där finns det beloppet. Det är inte mycket nytt i det avseendet.
Var och en väljer naturligtvis sitt. Jag kan ändå inte underlåta att
ställa en fråga till Mats Odell: Innebär kds ställningstagande att när
riksdagen väl har fattat beslut om kompletteringspropositionen så står
ni helt bakom den politiken inför framtiden? Såvitt jag förstår är det
grunden för det konvergensprogram som ni de facto har accepterat.
Anf. 19 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Kompletteringspropositionen är, som jag sade, ett poli-
tiskt faktum. Vi beklagar att det enda som regeringen har tagit till sig
ifrån våra motioner är ett bifall till en motion om att inte spara en mil-
jon när det gäller utveckling av kooperativa verksamheter. Vi har fort-
farande 33 reservationer.
Självfallet kommer vi att ha kvar samma invändningar mot komplet-
teringspropositionen när det har fattats beslut om den i denna kammare.
Jag trodde att Bo Lundgren och jag tillsammans stod bakom de bud-
getpolitiska målen, och det är det viktiga.
Konvergensprogrammet är ett nationellt oerhört viktigt dokument.
Om det finns en stark uppslutning bakom det i denna riksdag kommer
vi att snabbare få ner räntan, snabbare få fart på företagsamheten och
snabbare få människor i arbete. Detta har varit bevekelsegrunden för
oss för att ställa upp på det som vi har krävt under lång tid, nämligen
största möjliga nationella samling. Vi beklagar - jag upprepar det - att
regeringen varken orkade med preciseringar av besparingsbehovet eller
med att presentera de tillväxtskapande åtgärderna.
Vi har gjort det i vår motion. Jag hoppas att en hel del av det som vi
tar upp i de gemensamma reservationer som Bo Lundgren, Anne
Wibble och jag har på det här området kommer att tas med inför den
tillväxtproposition som nu skall läggas fram. Jag utgår från att Göran
Persson inte håller fast vid den gamla RAS-politiken och den budgetfi-
nansierade subventionspolitiken på det här området, utan går in på med
genuina tillväxtskapande åtgärder, med strategiska skattesänkningar,
reformerad arbetsrätt osv.
Anf. 20 BO LUNDGREN (m) replik
Fru talman! Det är klart att om Socialdemokraterna helt skulle
skifta politisk inriktning, finns det stora förutsättningar för en bred
samling med strategiska skattesänkningar och med återtagande av
mycket som återreglerades.
Jag har egentligen fått svar på min fråga. Orsaken till att kds har ac-
cepterat konvergensprogrammet är just det som föranledde att jag rik-
tade kritik mot det, dvs. det är så innehållslöst att det inte säger något
alls.
Anf. 21 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Kompletteringspropositionen är ett politiskt faktum.
Regeringen lägger fram ett konvergensprogram som redovisar vad
regeringen har gjort och tänker göra. Vi har i detta arbete fått med ett
antal förbättringar. Folkpartiet medverkar i de förhandlingarna och har
också satt väsentliga spår i texterna. Jag tycker att vi ändå kan förena
oss i att vara glada för att Sveriges konvergensprogram blev bättre
genom att Folkpartiet och Kristdemokraterna har varit med och för-
handlat än om så inte hade skett.
Anf. 22 ANNE WIBBLE (fp) replik
Fru talman! Jag tycker nog inte att Mats Odell klarade av att förkla-
ra riktigt tillfredsställande hur han kan vara både för och emot samma
politik på en gång. Han står bakom konvergensprogrammet men han
gjorde en poäng av att man har 33 reservationer mot den politik som
faktiskt är liktydig med konvergensprogrammet.
Han säger att han betraktar kompletteringspropositionen som ett
politiskt faktum. Om detta innebär att man framöver inte skall kunna
ändra på någonting i detta politiska faktum är Sverige ganska illa ute.
Då blir det helt omöjligt att genomföra några av de tillväxtåtgärder som
Mats Odell i reservation till finansutskottets betänkande säger sig vilja
ha.
Om kompletteringspropostitionen är ett politiskt faktum och man
inte kan ändra något i den - då är Sverige fast i massarbetslöshet, och
det är mycket, mycket dåligt. Det är synd att kds medverkar till det.
Mats Odell sade att Folkpartiet också hade kunnat vara med. Ja, om
det hade funnits någon saklig förändring till det bättre, så att den politik
som beskrivs i konvergensprogrammet hade varit annorlunda och bättre
än den som beskrivs i kompletteringspropositionen och dagens betän-
kande. Då hade man med visst fog kunnat ställa sig bakom den och
säga att det var viktigt för Sveriges del.
Vi gjorde stora ansträngningar från Folkpartiets sida för att åstad-
komma detta. Men det blev bara ord; regeringen klarade inte av att
faktiskt åstadkomma några sakliga förändringar i politiken.
Mats Odell gjorde en poäng av att han hade fått med en mening om
att vård, omsorg och utbildning skall värnas. Jag vill påminna om att
detta står på kanske hundra ställen i kompletteringspropositionen och
andra ekonomiska propositioner. Men vad har hänt? Hur har socialde-
mokraterna levt upp till detta?
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
29
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
30
Mats Odell nämnde själv Danderyds sjukhus, Karolinska sjukhuset
och Huddinge sjukhus. Sparkrav från socialdemokrater, i det här fallet
sammankopplade med vänster- och miljöpartister, slår jättehårt mot just
vården. Det är vad de orden är värda, och det är verkligen inte mycket.
Anf. 23 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Låt mig börja med att kommentera det sista som Anne
Wibble tog upp. Vi skall ju nu se vad dessa ord är värda. Jag vet inte
vad Anne Wibble trodde att de ord var värda som hon själv försökte få
in i konvergensprogrammet.
Självfallet måste vi utgå från att ett avtal med regeringen betyder
något. Gör det inte det har regeringen bränt alla möjligheter till framti-
da samarbete med något parti i denna kammare, såvitt jag förstår.
Vi tror faktiskt att regeringen menade något när man efter moget
övervägande och många turer gick med på att föra in denna mening om
vård och omsorg.
Anne Wibbles resonemang är ganska intressant, och jag måste fråga
hur många reservationer Anne Wibble hade kunnat stryka om dessa
förhandlingar hade gått i lås? Några hade väl ändå blivit kvar?
Jag tror, Anne Wibble, att vi får lov att konstatera att komplette-
ringspropositionen är ett politiskt faktum, tills exempelvis tillväxtpro-
positionen kommer och tills man politiskt skall leverera det som man
lovar här.
Detta bygger ju faktiskt på ett förtroende; vi tror att regeringen me-
nar det man har skrivit och låser fast de budgetpolitiska målen. Detta är
något nytt jämfört med det som står i kompletteringspropositionen. I
den står det att man gör bedömningen att man skall uppnå detta 1996
respektive 1998, men nu låser man sig för detta. Jag menar att detta är
något nytt.
Det som skiljer oss åt är möjligen att vi säger nej till att Sverige
skall bestämma sig för att ingå i EU:s monetära union.
Anf. 24 ANNE WIBBLE (fp) replik
Fru talman! Jag hade inte strukit en enda av reservationerna till
kompletteringspropositionens förslag, självfallet inte. Jag hade kunnat
motivera att vi skulle vara med på konvergensprogrammet om den
politik som där beskrivs hade skilt sig från den som regeringen föreslog
i kompletteringspropositionen. Detta har Mats Odell tydligen inte rik-
tigt förstått.
Det är faktiskt ganska svårt att vara för och emot en politik på en
och samma gång. Detta illustreras av Mats Odells kryptiska och något
svårbegripliga formuleringar.
Också jag tror i och för sig att regeringen gärna vill diverse olika
ting, kanske också värna vården, eftersom man säger det på många
ställen. Problemet tycks vara att regeringen inte kan. Det blir ingenting.
I stället blir det motsatsen. Man drar in pengar och försöker sig på
ett skatteutjämningssystem som särskilt hårt skulle drabba de mest
utsatta kommunerna runt våra storstäder, där vårdbehoven och de so-
ciala problemen är som mest svårbemästrade.
Jag har ingen anledning att betvivla regeringens ambitioner. Jag tror
nog att de både vill värna vården, få ned arbetslösheten osv, men pro-
blemet är att resultaten blir tvärtom. Det är beklagligt att Mats Odell
inte riktigt har förstått det.
Jag tror inte att konvergensprogrammet skulle bli starkare av att
stödjas av ett större antal partier eller av att stödjas av ett parti som är
en stark motståndare till svenskt medlemskap i EU. Att Mats Odell nu
säger att det är väldigt viktigt att man inte tar ställning till att delta fullt
ut i det ekonomiska, monetära samarbetet tror jag inte heller är någon
särskild styrka för Sverige och för programmet.
Frånsett bristen på sakligt, seriöst innehåll i programmet tror jag att
Mats Odell kanske kommer att få anledning att ångra sin uppslutning
kring detta program.
Anf. 25 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Politik handlar mycket om förtroende, och vad gäller
de punkter där vi har uppnått framgångar i förhandlingarna har vi för-
troende för att regeringen kommer att göra vad man kan för att leverera
detta politiskt. I annat fall hade vi inte ställt upp.
Jag utgår från att Anne Wibble hade samma utgångspunkt när hon
satt och förhandlade om dessa saker med regeringen. Regeringen hade
väl kunnat värna vård och omsorg lika litet då som Anne Wibble säger
att den kan nu, även om det hade blivit en uppgörelse med Folkpartiet?
Fru talman! Detta handlar om att regeringen inte har orkat med att
precisera ett antal målsättningar. Men målsättningarna fanns.
Anne Wibble vet lika väl som jag att målsättningar, prognoser och
preciseringar inte alltid är lätta att få fram. Vi har gemensamt försökt
precisera exempelvis Nathalieplanen. Låt mig påminna om, fru talman,
att det var vi kristdemokrater som i ett saneringsprogram den 30 juni
1994 lade fram den första preciseringen av Nathalieplanen och ett
sparbeting på 10 miljarder utöver denna. Jag tror alltså att vår trovär-
dighet på denna punkt står sig ganska gott.
Anf. 26 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Gudrun Schyman har varit på Danderyds sjukhus och
diskuterat nedskärningarna med de fackliga organisationerna. Jag skall
också gärna åka dit, Mats Odell, och vi kan åka tillsammans.
Jag tror att jag kan förklara att den förra regeringen såväl som den
nuvarande har givit kommunerna ett så begränsat finansiellt utrymme
att det är nödvändigt också för oss, när Vänsterpartiet är i majoritets-
ställning, att ta ansvar för mycket svåra nedskämingsbeslut.
Jag tror på exempelvis Jerzy Einhorns vilja att värna vården, men vi
har också kunnat studera Alf Svenssons och Mats Odells handlingar när
kds varit i regeringsställning. Det är en ganska gapande klyfta mellan
handlandet i regeringsställning och retoriken nu om att kds skall ge
sjukvården mera pengar.
Jag vill ställa en kort fråga till Mats Odell. Han vill ju hemskt gärna
in i EU, och han vill helst också sänka tjänstemomsen. Men han tycks
inte ha förstått att EU förbjuder en sänkning av just tjänstemomsen.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
31
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
32
Det finns ett talesätt som lyder: Det är svårt att så tjäna Gud att man
ställer sig in hos den onde. Mats Odells situation påminner om detta.
Anf. 27 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Jag har tidigare haft nöjet att diskutera den teologiska
bakgrunden till Johan Lönnroths uttalanden, men jag tror inte att vi
skall återgå till den diskussionen. Det skulle föra alldeles för långt.
Det är intressant att Vänsterpartiet nu är del av en majoritet som
fortsätter de besparingar som ni gick till val på att avbryta.
När de genomfördes under förra mandatperioden talade ni om att
välfärden raserades, att detta var en medveten högerpolitik osv. Nu är
Johan Lönnroth själv där, och Gudrun Schyman är ute och diskuterar
med de anställda. Det gjorde ni inte under den förra mandatperioden.
Då stod ni på torgen och talade mot de besparingar som var lika nöd-
vändiga då som de är i dag.
Det finns EU-direktiv som pekar mot att en sänkning av tjänste-
momsen inte skulle gå att genomföras här. Samtidigt finns tecken som
tyder på att det skulle vara möjligt att genomföra en sänkning av tjäns-
temomsen. Icke desto mindre är vi öppna för att hitta en annan lösning.
Folkpartiet har exempelvis presenterat en modell som går ut på att man
i stället sänker arbetsgivaravgiften för de berörda företagen. Tekniken
är inte det viktiga, utan det viktiga är själva effekten.
Anf. 28 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Herr talman! Mats Odell, vi vänsterpartister försöker faktiskt vara
ute på både sjukhus och gator och torg hela tiden, inte bara i valrörel-
sen. Jag undrar om Mats Odell riktigt har förstått att vi såväl under den
förra regeringsperioden som under nuvarande regeringsperiod har lagt
fram politiska förslag som ger kommuner och landsting ett väsentligt
större finansiellt utrymme. Detta finansierar vi genom framför allt vissa
skattehöjningar.
Vi har alltså inga problem att vara ute och prata om dessa frågor. Vi
har precis lika små eller lika stora problem att prata om dessa saker
under den här som under den förra regeringen. Jag vet inte om Mats
Odell lyssnade på den kommunalekonomiska debatten i går och om han
då förstod det här.
Däremot kan man notera hur kds agerade praktiskt politiskt i rege-
ringsställning. Ni gav då inte mer pengar till sjukvården, eftersom ni
inte kunde övertala era regeringskolleger om detta. Det var väl det som
gjorde att Jerzy Einhorn också blev så grymt besviken, eftersom han
hade gått till val på att en borgerlig regering skulle ge mer resurser till
vården.
Vi är alltså precis lika kritiska mot att den nuvarande regeringen går
in för i princip samma typ av nedskärningspolitik gentemot kommuner
och landsting som den föregående.
Anf. 29 MATS ODELL (kds) replik
Herr talman! Johan Lönnroth säger att Vänsterpartiet lägger fram
förslag som ger kommuner och landsting ökat utrymme. Det står i
ganska bjärt kontrast mot det som nu faktiskt sker på Karolinska sjuk-
huset, på Danderyds sjukhus och på Radiumhemmet, för att nämna
några. Det är lätt, Johan Lönnroth, att stå på torgen och tala om andras
nedskärningar som ett utslag av deras vilja att rasera välfärden, men när
man själv kommer närmare verkligheten betyder de orden kanske inte
så väldigt mycket.
Anf. 30 ARNE KJÖRNSBERG (s)
Herr talman! Vårt land befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Det
låter kanske i förstone litet konstigt. Vi är på väg åt rätt håll, säger
någon. Ja visst, så är det. Budgetunderskottet minskar. Sysselsättningen
ökar. Statsskulden stabiliseras. Investeringarna går upp. Konkurserna
går ner. Underskottet i utlandsaffärerna tycks vara historia. Vi går mot
stora överskott i bytesbalansen under resten av detta sekel.
Just det - vi är på väg åt rätt håll. Nu när vi kan skönja, eller i varje
fall kanske ana målet, gäller det att vara uthållig. Nu gäller det att inte
glömma målet.
Målet är att få ordning på ekonomin, stabilisera statsskulden och
sanera statsfinanserna.
Målet är att få ner arbetslösheten och få upp sysselsättningen.
Målet är att få fart på en ekologiskt uthållig tillväxt.
Målet är att behålla den låga inflationen.
Och målet är att göra allt detta så fördelningspolitiskt riktigt som
det någonsin är möjligt.
Om vi nu skulle tappa taget, om vi nu skulle bli övermodiga, om vi
nu blåste faran över för vårt lands läge, då vore det allvarligare än
innan vi började. När vi har krävt så mycket uppoffringar måste med-
borgarna också få skörda framgångens frukter. Svenska folket måste se
att landets ekonomi blir sanerad. De måste se att vi lyckas stabilisera
statsskulden. De måste få se att arbetslösheten blir lägre och syssel-
sättningen högre. Därför är läget allvarligt.
För att skapa en stabil grund för den allmänna politik som är nöd-
vändig och för den ekonomiska politiken i synnerhet så att vi kan nå
målen i den här för vårt land så avgörande situationen, har Centerpar-
tiet och Socialdemokraterna träffat en uppgörelse om de förslag som
läggs fram bl.a. i kompletteringspropositionen och som behandlas i det
betänkande vi nu diskuterar och skall fatta beslut om inom någon eller
kanske några timmar.
Denna överenskommelse har utskottets vice ordförande Per-Ola
Eriksson och Centerns partiordförande Olof Johansson kallat ”en
handslagsöverenskommelse”. Det betyder att vi kommer att vårda den.
Vi är överens om att det nu är dags för ett gemensamt ansvar. Striden
har sin tid, och handslaget har sin.
Det är med tillfredsställelse jag noterar att den här inställningen i
varje fall i grunden också delas av Miljöpartiet och kds. I sak har den
manifesterats i de partiledaröverläggningar som har föregått regering-
ens presentation av konvergensprogrammet i måndags.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
3 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
34
Det är med mycket glatt hjärta jag noterar att Mats Odell och kds i
precis den här andan tidigare, men också här i dag från denna talarstol,
har förespråkat en nationell samling.
I det här betänkandet finns 97 hemställanspunkter - som vi kallar
dem med vårt riksdagsspråk. Det finns 142 reservationer, och det finns
12 särskilda yttranden. Utskottets majoritet tillstyrker inriktningen av
den ekonomiska politiken.
Vad som presenteras är varken mer eller mindre än ett helt åt-
gärdspaket som spänner över en lång rad politiska frågor. Vi har sagt
att vi måste ta greppet om ekonomin för att vi skall klara arbetslöshe-
ten. Om vi skall göra det kan det inte vara så att varje gång vi skall
betala ut en krona har vi 70 öre medan vi får gå någonstans för att låna
30 öre. Inget, ingenting är ett större hot mot det svenska välfärdssam-
hället än en ekonomi som innebär att vi måste låna till välfärden.
Som sagt: De övergripande målen är god tillväxt, full sysselsättning
och stabila priser. Vi är nu på väg mot de här målen. Många tycker att
det går sakta, för sakta. Men vi skall aldrig glömma utgångsläget. Ut-
gångsläget var att statsskulden hade fördubblats, arbetslösheten tre-
dubblats, budgetunderskottet fyrdubblats, och allt detta hade skett på
bara tre år. Det var utgångspunkten. Hur gärna vi än vill kan vi varken
tänka eller trolla bort det här utgångsläget.
Vår uppgift är att sanera ekonomin samtidigt som vi får upp syssel-
sättningen och får ner arbetslösheten. Dessa saker hänger ihop som
mina knäppta händer. Får vi inte ordning på ekonomin, klarar vi inte
arbetslösheten, och klarar vi inte arbetslösheten, får vi inte ordning på
ekonomin.
Sverige är kanske mer än något annat land beroende av en god till-
växt och en hög sysselsättning. Skälet till detta är att vi vill ha det som i
brist på bättre uttryck kan kallas en god samhällsservice. Vi vill känna
den trygghet som det innebär att barn, sjuka och äldre får god vård och
omsorg. Alla, i varje fall nästan alla, vill att alla våra barn och ungdo-
mar skall få en god utbildning. De flesta instämmer när jag säger att de
som drabbas av arbetslöshet skall känna att samhället inte överger dem.
Det kan gälla möjligheten till kontantstöd, men det kan också gälla att
de som drabbas av detta gissel skall veta att vi kan använda oss av det
vi brukar kalla arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att de arbetslösa
skall kunna komma tillbaka till ett arbete.
Jag är säker på att det finns ett brett, mycket brett, samförstånd
bland medborgarna om detta. Av de här skälen, och säkert av många,
många andra, måste vi klara det vi föresatt oss. Därför måste vi föra en
sådan politik att den offentliga sektorns underskott begränsas och så att
vi får en rimlig balans över en konjunkturcykel.
De förslag som finansutskottet nu förelägger kammaren syftar till
att göra Sverige mindre sårbart för störningar och kriser inom den reala
ekonomin, men också för störningar och kriser på kapital- och valuta-
marknaderna. Det skall leda till stabilare villkor för företagande, pro-
duktion, arbete och investeringar.
Lika viktigt som det jag nu talat om, sanering av ekonomin, låg
skuldsättning, prisstabilitet, stabila växelkurser och låga långräntor, är
enligt majoriteten bekämpningen av arbetslösheten - detta både av
ekonomiska och ännu mer av mänskliga skäl.
Det vi nu har att klara är en balansgång i den högre skolan. Å ena
sidan kan alltför sena och för svaga budgetförstärkningar öka riskerna
för att vi skall stå mycket dåligt rustade nästa gång konjunkturen går
ner. Å andra sidan kan alltför snabba och omfattande budgetförstärk-
ningar leda till att vi stramar åt för kraftigt och därmed riskerar att bryta
konjunkturuppgången.
Vi är inte så där tvärsäkra på att det vi nu föreslår är på millimetern
riktigt, att det är alldeles rätt avvägning. Vår bedömning är dock att vi i
det skede av konjunkturcykeln som vi nu befinner oss i bör vara unge-
fär på de nivåer vi nu har föreslagit. Men vi har en beredskap för för-
ändringar, just därför att vi inser att man inte skall vara så tvärsäker.
Jag skall avstå, men det är litet frestande att peka på de misslyckan-
den som vi har sett under de gångna åren därför att vissa företrädare på
politikens falt har varit så där fruktansvärt tvärsäkra. Möjligen kan jag
återkomma till det i en replik, om jag har lockat upp någon med detta.
Den politik som vi för syftar alltså till att få bort underskotten i de
offentliga finanserna under den här mandatperioden och att stabilisera
statsskulden som andel av BNP redan nästa år.
Jag vill påminna kammarens ledamöter om att i den valrörelse som
vi var mitt uppe i för drygt nio och en halv månader sedan var det en
del personer som faxade till Ingvar Carlsson och föreslog att man
skulle sluta en pakt. Pakten skulle innebära att statsskulden som andel
av BNP skulle stabiliseras 1998. Ingvar Carlsson faxade inte så myck-
et, han såg till, när han och hans parti fått väljarnas förtroende, att saker
och ting uträttades i stället. Dessa saker och ting är den mest kraftfulla
budgetsanering som något OECD-land i modern tid har åstadkommit.
När riksdagen ställt sig bakom de förslag som det betänkande vi nu
diskuterar innehåller har denna riksdag fattat beslut som innebär att
fram till 1998 har vi budgetförstärkningar på inte mindre än 118 mil-
jarder. Detta leder till att statsskulden kommer att stabiliseras 1996,
inte 1998 som begärdes i det där faxet utan 1996.
Men för att klara detta, för att få en folklig uppslutning bakom åt-
gärderna, är det absolut nödvändigt att fördelningen av bördorna upp-
levs som rättvis. Därför har de budgetförstärkande åtgärderna totalt,
sammantaget från i höstas och fram till nu, fått en något så när jämn
fördelningsprofil. Var och en skall efter förmåga bidra till våra gemen-
samma uppgifter, för att klara det vi har förelagt oss. Det innebär att
den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna får stå för
ungefär 30 % av budgetförstärkningarna och den tiondel som har de
lägsta inkomsterna belastas med ungefär 5 % av de totala budgetför-
stärkningarna.
Så några ord om de budgetpolitiska riktlinjerna. Under förra man-
datperioden upplevde vi en fullständig explosion av underskottet i de
offentliga finanserna. På tre år ökade det från 1 % till 13 % i förhållan-
de till BNP. Under denna mandatperiod räknar majoriteten med att vi
skall ta ner det lika mycket och litet till.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
35
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Det gör man naturligtvis inte utan att det märks. I detta betänkande
läggs fram förslag som förvisso är smärtsamma för många. Vi gör det
inte för att vara elaka, utan vi gör det för att vi har bedömt att det är
nödvändigt. Vi måste före nästa lågkonjunktur få ner både utgifts-
trycket och hålla tillbaka skattetrycket.
Vi gör det inte för att minska välfärden, utan för att rädda den.
Vi gör inte detta för att ställa till det för facket, utan för att facket
skall få något att förhandla om.
Vi gör det inte för att imponera på marknaden, utan för att minska
marknadens inflytande.
Självklart kommer de besparingar, eller för att tala klartext de ned-
skärningar i de sociala välfärdssystemen som nu genomförs att kännas.
Eftersom låginkomsttagarna är mer beroende av transfereringar än
andra grupper slår naturligtvis sänkningar till 75 % hårdast mot dem.
Däremot slår de skattehöjningar som har genomförts sedan regerings-
skiftet i höstas, oftast med Vänsterpartiets hjälp, hårdast mot dem som
har det bättre ställt, som tjänar mer pengar. Detta är nödvändigt. Vi
menar att båda sakerna är nödvändiga om vi skall klara de mål om
sanerade statsfinanser, stabiliserad statsskuld, lägre arbetslöshet och
högre sysselsättning som vi har satt upp för oss.
Som jag nyss sade måste vi få ner utgiftstrycket efter Bo Lundgrens
och Anne Wibbles härjningar, och vi måste hålla tillbaka skattetrycket.
Jag har också konstaterat att nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen,
sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och de andra transfereringssys-
temen slår hårdast mot de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Bl.a.
därför föreslår regeringen att momsen på mat skall sänkas från 21 % till
12 %. Genom detta kommer också inflationstakten att minska.
Det finns de som säger - jag tänker nu inte på Johan Lönnroth och
Vänsterpartiet - men det finns en del andra som litet föraktfull säger:
Är det meningen att vi skall äta oss ur krisen? Den som säger så har
inte förstått att för de människor som måste använda huvuddelen av
sina inkomster till mat och hyra betyder billigare mat faktiskt väldigt
mycket. Bl.a. mot denna bakgrund tillstyrker finansutskottet att mer-
värdesskatten på livsmedel den 1 januari 1996 sänks från 21 % till
12%.
Beträffande utgiftstaket skall jag bara kort säga att majoriteten i fi-
nansutskottet bedömer att vi, för att få ordning och för att kunna hålla
ordning i framtiden behöver få någon form av besked från regeringen
om ett utgiftstak. Regeringen återkommer med det. Vi har i den här
frågan fått ett yttrande från socialförsäkringsutskottet som vi mycket
noga har studerat. Det innehåller mycket som är intressant, som man får
ta till sig och som bör vara med i det fortsatta beredningsarbetet.
Jag ville bara flyta över detta för att med några ord kunna beröra
det som tidigare har sagts i debatten.
Bo Lundgren säger att vi har kapitulerat inför arbetslösheten och
räknar med 500 000 arbetslösa år 2000.
Roy Ottosson är faktiskt ännu värre. Han talar om den höga arbets-
löshet som majoriteten föreslår.
36
Någon måtta får det väl ändå vara, mina herrar! Vi har för både Roy
Ottosson och Bo Lundgren och för alla andra förklarat att den här re-
geringen kommer att sitta kvar och fortsätta att bekämpa arbetslöshe-
ten.
Det är självklart, säger Bo Lundgren, att det går att ge - här tar han
i - 1 miljon arbetslösa människor ett jobb.
Min korta fråga till Bo Lundgren är: Om det är så lätt, varför tre-
dubblades då arbetslösheten när Bo Lundgren satt på Finansdeparte-
mentet och var biträdande finansminister - eller om han var skattemi-
nister, jag vet inte vilken benämning som är den rätta.
Jag noterade att Anne Wibble betygsatte Handelsanställdas för-
bunds avtal. Men Anne Wibble nämnde inte med ett ord de utmanande
löneförhöjningar som stordirektörerna ser till att skaffa sig. Det rör sig
om förhöjningar på 10-50 % och om fallskärmsavtal som inte är av
denna världen. Anne Wibble valde att kommentera Handels avtal, men
sade inte ett ord om dessa stordirektörer och deras löneökningar.
Anne Wibble, som är ekonom, kanske invänder: Det betyder ingen-
ting ekonomiskt.
Det kanske det inte gör. Men det handlar om ledarskapet. Vem som
helst inser att direktörer som beviljar sig sådana här löneökningar inte
har någon auktoritet alls när de går ut och säger till sina anställda att
dessa måste godta nollavtal.
Fru Wibble berömde Göran Persson för att vara en god pedagog.
Jag är ledsen över att inte kunna säga detsamma om fru Wibble. Precis
som Johan Lönnroth missuppfattade jag bilden om städning. Men en
sak kom jag på: När jag städar börjar jag uppifrån med att damma, och
så småningom kommer jag ner till golvet och dammsuger och torkar
det. Jag vet inte om fru Wibble förstår den bilden.
Jag förstår att Johan Lönnroth hade velat diskutera med finansmi-
nistern. Av ren artighet tänker jag bara säga några ord till Johan Lönn-
roth.
Johan Lönnroth sade att det var under vänstersamarbetet som vi tog
de stora tagen. Jag tycker att det var synd att vi inte tillsammans orkade
ända fram. Men det går väl fler tåg, Johan Lönnroth.
Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till hemställan i finansut-
skottets betänkande i alla delar. Följaktligen yrkar jag avslag på samtli-
ga reservationer.
Herr talman! Även om situationen fortfarande är allvarlig, som jag
började med att säga i detta anförande, tyder mycket på att vi nu har
kontroll över utvecklingen. Nu skall vi inte låta detta gå oss ur händer-
na. Just därför är det viktigt att vi socialdemokrater tillsammans med
Centerpartiet har träffat en överenskommelse som ger stabilitet och
som visar att tiden för samverkan i Sveriges riksdag inte är slut. Den
kanske bara har börjat.
Anf. 31 BO LUNDGREN (m) replik
Herr talman! Arne Kjörnsberg tog upp frågan om fallskärmsavtal.
Det är en sak som han får ta upp med dem som satt i den tidigare soci-
aldemokratiska regeringen och som skötte Nordbanken där avtalen
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
37
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
tecknades. Själv har jag ägnat mig åt att riva upp och begränsa så
mycket som möjligt av det som skedde under 80-talet, också i det här
avseendet.
Arne Kjörnsberg berömmer sig och sitt parti för kraftfulla åtgärder
som ger 118 miljarder kronor.
Men de inkluderar 18 miljarder som man ärvde. De inkluderar vad
som återstod att göra. De inkluderar ränteförbättringar på 18 miljarder.
Det rör sig i verkligheten om 80 miljarder. Det är inte illa, det heller.
Problemet är, vilket jag kommer tillbaka till, att det är fel inriktning
på åtgärderna, och dessutom räcker de ändå inte till.
Arne Kjörnsberg sade: Vi måste vara försiktiga. Vi får inte ta i för
mycket, för då kan vi knäcka en uppgång i ekonomin.
Slutsatsen av det seminarium som hölls i måndags och där såvitt jag
vet Göran Persson deltog - det ekonomiska rådets seminarium - var
just att om man tog i rejält med rätt åtgärder skulle man få positiva
effekter på ekonomin och förtroendet skulle öka. Då skulle man också
slippa det som vi upplever i Sverige i dag därför att vi inte tar i till-
räckligt när det gäller omfattningen och dessutom har fel inriktning.
Det är vidare inte lätt, Arne Kjörnsberg, att få fram de 500 000 eller
upp till en miljon nya jobb som jag tycker att vi skall sträva efter, men
det krävs ändå att man skapar förutsättningar för det.
Arne Kjörnsberg säger att socialdemokraterna skall fortsätta att be-
kämpa arbetslösheten. Skall skatten på arbete höjas mer än de 36 mil-
jarder som man redan har höjt den med? Skall skatten på investeringar
höjas med mer än 12 miljarder? Det är tydligen Arne Kjörnsbergs
recept. Tror inte Arne Kjörnsberg att höjd skatt på arbete och även
höjd skatt på investeringar ger färre jobb? Regeringen bedömer själv i
kompletteringspropositionen att en halv miljon människor skall vara
arbetslösa år 2000.
Anf. 32 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Jag vill fråga Bo Lundgren om han inte under de tre år
när han var biträdande finansminister tog i rejält. Varför blev hundratu-
sentals människor under er regeringsperiod arbetslösa? Varför fördubb-
lades statsskulden och fyrdubblades budgetunderskottet på bara tre år?
Berodde det på att ni inte tog i rejält? Tror inte Bo Lundgren att det i
stället är så att skattesänkningar för välbetalt folk inte löser alla pro-
blem?
Jag sade till Bo Lundgren i vår gemensamma debatt i Borås under
valrörelsen att vanligt folk inte ställer upp på detta. Man kan inte få den
folkliga uppslutning som är nödvändig för att klara vårt lands jätte-
problem genom att bevilja stora skattesänkningar för förmöget folk och
belasta dem som har det värst. Det går inte, Bo Lundgren. Det var det
fel som ni gjorde. Det tar oerhört lång tid att rätta till det som ni ställde
till med, men vi är på god väg, och alla goda krafter bör hjälpas åt för
att klara den uppgiften.
38
Anf. 33 BO LUNDGREN (m) replik
Herr talman! Arne Kjörnsberg frågade varför det blev som det blev
under den förra mandatperioden. Jag skall en gång till - sedan är jag
färdig med den frågan - läsa in till kammarens protokoll vad Göran
Persson och regeringen skriver i kompletteringspropositionen. Han
framhåller där att orsakerna är överhettningen i den svenska ekonomin
under slutet av 1980-talet, den snabba kreditexpansionen under andra
hälften av 1980-talet och att världsekonomin dessutom utvecklades
svagt under början av 1990-talet.
Detta är de orsaker som anges av regeringen själv.
Arne Kjörnsberg säger vidare att det inte hjälper att sänka skatter
för de välbeställda. Det vittnar om den bristande förståelse som man
har. Arne Kjörnsberg menar att avskaffandet av den dubbla skatt som
fanns på investeringar var att sänka skatten för de välbeställda. I stället
är det en möjlighet att få fram det riskkapital som kan ge jobb åt de
arbetslösa. Kommer ni inte ifrån detta tänkande, har ni verkligen en
besvärlig framtid framför er politiskt, och framför allt har de arbetslösa
inte särskilt mycket att hoppas på.
På samma raljanta sätt tar Arne Kjörnsberg upp Handels avtal. Man
kan föra en diskussion om orsakerna till det, men jag skulle vilja få ett
svar på följande fråga, eftersom den är viktig för ekonomin: Ar inte
Arne Kjörnsberg bekymrad över ett så högt avtal i ett läge när vi behö-
ver en återhållsamhet för att kunna bevara konkurrenskraften och mins-
ka arbetslösheten?
Detta avtal leder till ökad arbetslöshet. Bekymrar det inte Arne
Kjörnsberg? Är inte Arne Kjörnsberg möjligen beredd att överväga de
förslag som vi har lagt fram för att förbättra arbetsmarknadens sätt att
fungera i stället för att skapa hinder, för att träffa avtal som vältras över
på andra, som inte får jobb, eller för att inflationen stiger och hela
ekonomin försvagas?
Är det inte dags att göra någonting för att förbättra lönebildningens
sätt att fungera? Oroar inte dessa frågor Arne Kjörnsberg? Det är job-
ben det gäller.
Anf. 34 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Vi tar vårt ansvar när det gäller överhettningen och
kreditexpansionen. Jag tycker att vi därvidlag skiljer oss på ett bra sätt
från Bo Lundgren & Co. Vi tar vårt ansvar, men ni tror att ni när ni
lämnar kanslihuset efter tre år är fria från allt ansvar. Då är det någon
annan som har skulden till allting. Vi tar vår del av ansvaret, men ni
hade faktiskt regeringsmakten, Bo Lundgren, och det kan ni aldrig
springa ifrån.
Jag skall vidare inte vara så oförnuftig att jag går in i den fälla som
Bo Lundgren trodde att jag skulle gå in i. Jag är faktiskt litet bekymrad
över att han tror att jag är så oförnuftig att jag här offentligt skulle
kommentera Handels avtal.
Det enda som jag tillät mig att göra var att säga att det var sympto-
matiskt att den förra finansministern hade synpunkter på Handels avtal
för lågavlönade butiksbiträden i ICA och Konsum men inte hade ett ord
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
39
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
att säga om stordirektörerna med miljonlöner som beviljar sig löneök-
ningar om 20, 30, 40 eller 50 %. Det var min enda kommentar.
Vad menar Bo Lundgren vidare egentligen med sitt ständiga reso-
nemang om förbättrad lönebildning, mer än sänkta löner för ungdomar
och - tror jag - för kvinnor?
Anf. 35 ANNE WIBBLE (fp) replik
Herr talman! Det var på sitt sätt intressant att lyssna på Arne
Kjörnsberg, som såvitt jag kommer ihåg nu för första gången för ut-
skottets talan i en sådan debatt. Han sade en del kloka saker, t.ex. att
arbetslösheten och de offentliga finanserna måste angripas samtidigt.
Det framhålls i konvergensprogrammet. Det föranleder mig bara att i
all ödmjukhet upprepa min fråga: Varför gör ni inte det, utan gör precis
tvärtom?
Det andra intressanta tyckte jag var att Arne Kjörnsberg faktiskt lät
som vilken regeringsföreträdare som helst under den förra mandatperi-
oden. Man skulle ha kunnat få det intrycket, om man inte sett att det var
Arne Kjörnsberg utan bara hade hört honom tala. Han sade: Det här gör
vi inte för att vara elaka utan därför att det är nödvändigt. Vi gör det
inte för att rasera välfärden utan för att rädda den.
Det är liksom litet skillnad beroende på varifrån man ser saker och
ting. Arne Kjörnsberg lät på ett helt annat sätt när han talade för ett
eller två år sedan. Enligt honom gjordes det då saker av den dåvarande
regeringen därför att vi i den var elaka och ville rasera välfärden. Det
är en väldig förbättring att man nu inser att man måste göra saker för att
klara den.
Det är då bara beklagligt att Arne Kjörnsberg faktiskt inte använde
någon del av sina 15 minuter till att förklara hur regeringen har tänkt
sig att medverka till att massarbetslösheten knäcks. Det sades nämligen
inte någonting om det, och det är synd.
Om det skulle underlätta är jag fullt beredd att strunta i liknelserna
med städning och annat. Den poäng som jag försökte komma fram till
var att jag trodde att Göran Persson, Arne Kjörnsberg och andra som
goda och jämställda män säkerligen är jätteduktiga på städning men att
ekonomisk politik är inte som städning. Man kan inte ta sig an en sak
och låta annat ligga, för att senare gripa sig an med något ytterligare,
utan man måste göra flera saker samtidigt, och detta gör regeringen
inte.
Jag tycker att det är oerhört anmärkningsvärt att Arne Kjörnsberg
som finansutskottets talesman i denna debatt omnämner avtalet på
arbetsmarknaden i termer av att jämföra lågavlönade butiksanställda
med direktörer. Vad han gör är egentligen att säga att avtalet i fråga är
bra. Jag tror att det är en katastrof för Sverige. Det är en mycket alar-
merande utveckling, och det är mycket beklämmande att höra Arne
Kjörnsberg yttra sig på detta sätt.
40
Anf. 36 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! En sak kan vi i varje fall konstatera: Fru Wibble är
inte de små ordens mästare. Det står fullständigt klart efter denna re-
plik.
Låt mig bara i all vänlighet tala om för fru Wibble att jag faktiskt
deltog i den debatt som vi förde för ett år sedan i går, men då inte som
utskottets talesman. Vi var dessutom i minoritet. Jag var inte ens vår
grupps talesman, utan det var Göran Persson. Men jag tillåter mig ändå
ha några synpunkter på fru Wibbles prognos om räntorna på statsskul-
den.
Budgetunderskottet gick upp med 190 miljarder och fru Wibble
prognosticerade att räntorna på statsskulden skulle gå ner med 16 mil-
jarder. Jag sade att det måste vara fel. De kommer att gå upp med minst
30 miljarder, sade jag i den debatten här i kammaren. Fru Wibble hade
då, som finansminister, mycket annat att göra, och det har jag all re-
spekt och förståelse för. Hon hade lämnat kammaren, och jag fick se-
dan föra denna debatt i medierna med en av fru Wibbles sakkunniga.
Jag fick rätt, visserligen inte riktigt rätt, för inte ens jag var så pes-
simistisk. Räntorna på statsskulden gick upp med 49 miljarder. Jag
hade sagt att de skulle öka med minst 30 miljarder. Jag har varit med i
dessa debatter förr. Det var detta jag kom att tänka på, när fru Wibble
sade att det var första gången jag uppträdde som utskottets talesman. Så
är det dessutom inte. Det är andra gången.
Man måste göra flera saker samtidigt, säger fru Wibble. Det är pre-
cis det vi försöker göra. Vi försöker angripa en lång rad problem sam-
tidigt. Men för att få förståelse för det måste de åtgärder som vidtas
upplevas som rimliga av folkflertalet i vårt land. Det är det fru Wibble,
liksom Bo Lundgren, aldrig har förstått. Annars kommer vi aldrig att
klara det. Det är en historisk läxa. Vårt land skulle tjäna på om ni - Bo
Lundgren och Anne Wibble - lärde er den läxan.
Anf. 37 ANNE WIBBLE (fp) replik
Herr talman! Det som är svårt i ekonomisk politik är att få de åtgär-
der som man bedömer som nödvändiga, viktiga och bra att också
framstå som acceptabla för medborgarna. Jag berömde Göran Persson
för att han är pedagogiskt skicklig. Jag önskar att han ville ägna sin
pedagogiska talang litet mera åt att förklara att för att det skall vara
någon tyngd bakom kampen mot massarbetslösheten måste man kanske
sänka en eller annan skatt, något man eljest gärna skulle se att man
slapp. Då måste man ägna denna sin pedagogiska skicklighet åt att
försöka förklara det, i stället för att hemfalla åt demagogiska uttryck
om skattesänkningar och kapitalister. Det är klart att ingen förstår var-
för man skall underlätta företagens riskkapitalförsörjning om man för-
klarar det på det viset. Det är det socialdemokraterna har gjort, och det
är också därför som kampen mot massarbetslösheten går dåligt. Det är
därför det finns en betydande risk för att det hela landar i stor för-
skräckelse för Sveriges medborgare.
När man talar som utskottets talesman är anspråken på innehållet
litet större. Det var därför jag var förvånad över att Arne Kjörnsberg
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
41
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
42
inte nämnde inflationsbekämpning, lönebildning, arbetsmarknadens
funktionssätt och det under natten slutna avtalet. Jag tror nämligen att
det finns en viktig uppgift i att nu förbättra arbetsmarknadens funk-
tionssätt så att man kan ha en ekonomi som växer utan alltför stora
löneökningar och prisökningar. Allt detta står också att läsa i regering-
ens olika dokument. Men problemet är att man avfärdar alla förslag
som skulle leda till detta. Risken är då väldigt stor att priser och pris-
förväntningar inte bara stiger utan att de gör det i en allt ökande takt.
Då går det illa med jobben.
Anf. 38 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Så kom då betygsättningen från fru Wibble. Innehållet
i det jag sade var för tunt, det var felaktigt eller vad det nu var. Okej,
jag tar till mig det. Men låt mig alldeles bestämt säga ifrån: Jag avgör
själv vad jag skall säga som företrädare för den socialdemokratiska
gruppen i finansutskottet. Jag avgör det själv, tillsammans med mina
kamrater i gruppen. Fru Wibble skall inte bestämma det.
Herr talman! Vi talade klartext i valrörelsen. Vi sade: Ge oss ditt
förtroende och vi skall sänka föräldraförsäkringen, höja värnskatten
osv. Vi hade inte ett enda löfte om fler transfereringar eller bättre för-
måner. Men vi bad om väljarnas förtroende för att göra detta och sedan
sätta in alla våra krafter på att få ordning på ekonomin, få ner arbets-
lösheten och få upp sysselsättningen. Det kommer att ta lång tid. Jag
sade det i en debatt med Bo Lundgren på Stora torget i Borås. Den
direktsändes i lokalradion och finns säkert inspelad där. Jag sade att det
kommer att ta lång tid. Det går fort att få upp arbetslöshetstalen, så att
det blir massarbetslöshet. Men det tar lång tid att få ned dem. Vi ville
säga det i klartext före valet, så att väljarna skulle veta vad vi står för.
Det sade jag i debatten med Bo Lundgren och på många andra ställen.
Vi fick förtroendet. Nu sätter vi in våra krafter. Vi har höjt skatter
och sänkt ersättningar så att det står härliga till. Vi har gjort det snabbt,
därför att det var viktigt. Vi har satt in vår pedagogiska förmåga, fram-
för allt herr finansministern. Vi andra har hjälpt till så gott vi har kun-
nat. Vi skall fortsätta med det, även om det gäller att sänka en eller
annan skatt, exempelvis momsen på mat - det lovar jag fru Wibble.
Anf. 39 MATS ODELL (kds) replik
Herr talman! Jag har med Johan Lönnroth diskuterat de drakoniska
nedskärningarna inom vård och omsorg som en koalition av Vänster-
partiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna genomför här i Stock-
holms län. Jag läser i dagens utgåva av Aftonbladet: Gunnar, 80 år, för
dyr att vårdas.
Jag vill nu ställa en fråga till Arne Kjörnsberg. I och med det nya
gemensamma utgiftstak som kommer att läggas på för såväl stat som
kommuner och landsting kommer tumskruvarna att dras åt ytterligare,
framför allt för vården av gamla och långvarigt sjuka. Varför avvisar ni
samtliga de kristdemokratiska förslagen till omfördelning av sparbe-
tingen, så att vi hade kunnat tillföra ytterligare ca 6-7 miljarder till
vård och omsorg?
Anf. 40 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Mats Odell är från detta område och känner naturligt-
vis till mycket bättre än jag vilken majoritet det var i Stockholms läns
landsting förra perioden. Mats Odell kanske kan tala om i nästa replik
vem som hade majoriteten då.
Jag kommer från Älvsborgs län. Vi har samma stora problem i
landstinget där. Men Gunnar, 80 år, är inte för dyr att vårdas i Älvs-
borgs läns landsting. För mig är detta en etisk fråga. Vi som är friska
och unga och har arbete måste vara beredda att avstå för att de arbets-
lösa, barnen, de äldre och de sjuka får den vård och omsorg som de
rättmätigt kan kräva. Det är en för mig och mitt parti alldeles självklar
fråga. Detta innebär inte att kommuner och landsting inte måste fortsät-
ta det som brukar kallas vardagsrationaliseringsarbetet. Det måste fort-
sätta, annars kommer vi inte att klara det som skall göras gemensamt.
Vi kan inte låna pengar till staten för att klara att inte ställa några krav
på den övriga delen av den offentliga sektorn. Vi måste, hur besvärligt
det än är, göra allting tillsammans.
Låt mig säga att jag tycker att Mats Odell tar upp en fråga som är av
den digniteten att den inte bara berör det man eventuellt har innanför
pannloben. Det känns också inne i hjärtat. Jag tycker att det är bra att
Mats Odell lyfter fram sådant som lyfter politiken till en annan dimen-
sion.
Anf. 41 MATS ODELL (kds) replik
Hen talman! Det gläder mig naturligtvis att Arne Kjörnsberg tycker
att detta är en etisk fråga och att det också berör hjärterötterna. Men
frågan blir då än mer pockande: Varför är utskottsmajoriteten inte
beredd att göra den omfördelning av besparingsbördan som vi kristde-
mokrater har föreslagit? Den skulle kunna frigöra resurser till vård och
omsorg.
Arne Kjörnsberg talar om vardagsrationalisering. I Aftonbladet står
det att sjukhuset snart inte har råd att ta emot akutpatienter. Jag kan inte
gärna kalla det för vardagsrationalisering.
Jag vill gärna fråga Arne Kjörnsberg hur han tolkar den formulering
som vi kristdemokrater glädjande nog har fått in i konvergenspro-
grammet, där det står att de kommunala verksamheterna - utbildning,
hälso- och sjukvård samt vård och omsorg - däremot kommer att vär-
nas, vilket förutsätter att de nödvändiga utgiftsminskningarna sker inom
andra utgiftsprogram.
Hur vill Arne Kjörnsberg tolka den utfästelsen i konvergenspro-
grammet?
Anf. 42 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Jag blev litet besviken på Mats Odell när han öppnade
tidningen och talade om Gunnar, 80, och att man inte kan ta emot akut-
patienter. Han framställde det som om det var det jag menade med
”vardagsrationaliseringar”. Naturligtvis inser Mats Odell att det inte
alls var det jag talade om.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
43
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Mats Odell säger att man så länge det någonsin går skall försvara
vård, omsorg och utbildning - det som kallas verksamheter. Det är inte
alls svårt för oss, Mats Odell. Men vi måste då ha kraften att klara det
andra som är nödvändigt. Vi måste klara att skära i transfereringarna.
Vi kan inte få både och. Det är dess värre så, med tanke på hur vår
ekonomi ser ut.
Vi fattade ett sådant beslut på vår partikongress i Göteborg - det
som inom vårt parti har kallats för Göteborgskongressen. Det är inte
alls svårt. Vi står för det. Men detta är något som vi varje dag måste
arbeta med. Det är inte en gång för alla givet. Låt oss tillsammans arbe-
ta med det.
Det nya förslaget till skatteutjämning är ett led i en sådan strävan.
Anf. 43 ROY OTTOSSON (mp) replik
Herr talman! Först vill jag göra en rättelse. Arne Kjörnsberg hörde
fel när det gäller arbetslösheten. Jag sade att majoriteten ”förutspår”
fortsatt hög arbetslöshet, som vi tycker är alltför hög - inte ”föreslår”.
Så står det uppenbarligen inte i propositionen eller i betänkandet.
Vi är kritiska till att arbetslöshetstalen fortfarande ligger en bit över
5 %. De har gått under 7 % i dag, såg jag, och det är ju bra, men de
måste bli lägre. Det är därför vi föreslår sänkt arbetstid. Det är därför vi
föreslår en skatteväxling där man sänker arbetsgivaravgifterna och i
stället höjer energi- och miljöskatterna. Det gynnar företag - inte minst
tjänstesektorn som det pratas mycket om här. Det ger nya jobb.
Det vore intressant att höra Arne Kjörnsberg tala om hur han tänker
sig minska arbetslösheten och vilka ytterligare åtgärder han tänker sig.
Det måste ju till ytterligare åtgärder om inte det som förutspås i betän-
kandet blir sanning.
Jag vill också fråga Arne Kjörnsberg om hans syn på problemet
kring valuta- och penningmarknaderna. Han kommenterade inte det i
sitt anförande.
Varför inte sätta sig ned i en kommission eller kommitté och titta på
problemet? Vi vet om att oroligheterna medför betydande riskpremier
och gör att räntorna ligger högre än de borde. Det hämmar investering-
arna. Det hämmar den ekonomiska återhämtningen.
Vi kommer att få leva med dessa stora skulder och denna känslighet
en mycket lång tid framöver. Det finns all anledning att redan nu se hur
man bättre kan hantera dessa problem. Vi är inte ensamma om det i
världen.
Hur tänker Socialdemokraterna hantera detta, egentligen?
Anf. 44 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Det kändes bra att Roy Ottosson sade ”förutspår” i
stället för ”föreslår”. Jag hoppas att det i protokollet också står så. Jag
är säker på att Roy Ottosson i varje fall kommer att se till det. Då släp-
per vi det.
Roy Ottosson frågar hur Socialdemokraterna skall få ned arbetslös-
heten. Tusen sinom tusen gånger har vi sagt det. Vi måste få upp till-
44
växten. Den skall vara ekologiskt uthållig, Roy Ottosson. Det är den
enda möjligheten att totalt klara detta.
Men sedan måste vi låta tusen blommor blomma. Det kan vara av-
drag, som regeringen nu håller på att utreda. Det kan vara det fru
Wibble efterlyste, dvs. en eller annan sänkt skatt. Det kan vara en eller
annan höjd skatt - vad det jag? Vi måste låta vår fantasi spela här.
Ingen i detta hus - i varje fall inte i denna kammare - har egna min-
nen från förra gången det var som det är nu. Jag har det inte. Men mina
föräldrar har berättat för mig hur det var i motsvarande situation 1928,
1929 och 1930. Just därför att vi inte har de kunskaperna och framför
allt inte de erfarenheterna måste vi låta fantasin spela och hjälpas åt,
om vi skall klara detta.
Jag skall gärna säga några ord om penning- och valutamarknaden,
Roy Ottosson. Jag får återkomma.
Anf. 45 ROY OTTOSSON (mp) replik
Herr talman! Jag ser inlägget när det gäller att åtgärda arbetslöshe-
ten som öppna dörrar till en seriös diskussion med Socialdemokraterna.
Vi har naturligtvis stora förhoppningar att vinna bättre gehör för de
förslag vi redan har lagt fram.
När Socialdemokraterna för fram just arbetslöshetsfrågan så kraftigt
är det ändå otillfredsställande att man inte går fram med fler konkreta
förslag. Man avvisar en så egentligen ganska självklar åtgärd som sänkt
normalarbetstid, som genomförs i en rad andra EU-länder.
Sparandet på kommunerna är också märkligt. 9 miljarder tas bort
för kommunsektorn. Det innebär att arbetslösheten ökar. Det är framför
allt ungdomar som inte får jobb och inte kommer ut i arbete, enligt
landstings- och kommunförbunden. Det kommer att medföra stora
kostnader.
Varför inte i stället spara mera på bidrag och ersättningar till dem
som ändå har det hyfsat ställt - normal- och höginkomsttagare och
företag? Varför skall det gå ut så mycket i bidrag och ersättningar till
dem som inte absolut måste ha det, när staten har så enormt dåliga
finanser som nu?
Vi har möjligheten att verkligen på riktigt slå vakt om välfärdens
kärna, som Arne Kjörnsberg säger sig vilja göra. Det är mig ett myste-
rium varför man vill spara på kommuner och låginkomsttagare när man
kan spara på andra håll.
Anf. 46 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Herr talman! Först vill jag kommentera den internationella penning-
och valutamarknaden. Jag förstår vad Roy Ottosson säger och känner,
men intellektuellt inser jag vilka jättestora svårigheter som finns. Om
ett enda land går ur samarbetet kommer det inte att fungera.
Göran Persson har vid upprepade debatter i denna kammare talat
om att han själv och hans medarbetare i de olika internationella sam-
manhang där Sverige finns med exempelvis arbetar för att motsvarighe-
ten till vår Finansinspektion skall förstärkas och för nya regler och
bättre övervakning av aktörerna. Jag tror att det är den vägen vi får gå.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
45
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Det gläder mig att Roy Ottosson tar upp detta också ur en annan as-
pekt. Just på detta område - tydligare än på många andra områden - är
internationellt samarbete avgörande för att man skall klara av proble-
men. Roy Ottosson har alldeles rätt i att det finns en internationell
diskussion. Men det är lättare att säga än att göra, så låt oss fortsätta att
fundera på det.
Jag vill sträcka upp ett varningens finger när det gäller sänkt nor-
malarbetstid. Man skall inte tro att det löser problemet. Erfarenheter
från Norge, som genomförde en sänkning, visade att det inte blev så.
Folk jobbade mer övertid i stället. Jag tror inte att den vägen är fram-
komlig.
Anf. 47 PER-OLA ERIKSSON (c)
Herr talman! När riksdagen i dag debatterar och beslutar om in-
riktningen och ramarna för den ekonomiska politiken sker det med en
betryggande majoritet här i kammaren. Vi slipper därmed också den
riskfyllda osäkerhetsfas som hade hotat om Centerpartiet och Social-
demokraterna inte hade kunnat träffa en överenskommelse om den s.k.
vårbudgeten.
Jag kan villigt erkänna, eftersom andra skall kunna följa vad vi po-
litiker gör, att trots vår deklaration i höstas efter valet om en konstruk-
tiv oppositionspolitik var det samarbete som etablerades mellan Cen-
tern och Socialdemokraterna långt ifrån självklart när riksdagens leda-
möter tog julledigt i december 1994. Vi hade då genomlidit - det låter
hårt att säga, men så var det - en politisk höst där regeringspolitiken i
stor utsträckning präglades av återställare och vänstersvängar. På det
ekonomisk-politiska området dominerade skattehöjningar. Bättre blev
det inte i början av året med det riktade anställningsstödet, RAS. Alla
utom arkitekten - vem det nu var - och Miljöpartiet förstod att det inte
skulle bli någon succé.
Men fel i det förgångna får inte blockera möjligheterna att i samar-
bete lösa framtidens problem. I politiken krävs mer av förmåga att
tänka framåt än att titta bakåt. Kort och gott - vi måste vända bladet för
att skriva nästa kapitel.
I fmansdebatten den 8 mars betonade jag att Sverige inte har råd
med en politik där partierna avundsjukt bevakar sina revir. Jag efterlys-
te, som Arne Kjörnsberg tidigare påpekat, det politiska handslaget och
långsiktiga lösningar. För Centerpartiet är det självklart att lägga parti-
egoismen åt sidan och sätta Sveriges bästa i förgrunden när vårt land
befinner sig i en mycket allvarlig situation.
Centerpartiet har valt att ta ansvar i politiken genom att samverka
med regeringen och Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken.
Det gäller kompletteringspropositionen liksom arbetsmarknads- och
regionalpolitiken och det s.k. konvergensprogrammet. De uppgörelser
vi gjort med regeringen utgör inget lappkast och ingen ny kurs för
Centern. Vi gick till val på ett program där vi klart begärde mandat för
att medverka till en bred nationell samling kring den ekonomiska poli-
tiken.
46
Självfallet hade vi helst önskat att vi kunnat verka för denna strävan
i regeringsposition. Nu gick inte valet som vi önskade. Socialdemokra-
terna bildar ensamma regering, men har på egen hand inte en majoritet
i kammaren. Valet försatte Centern i opposition, men innebar inte att
vårt ansvar för landet därmed tog slut.
Faktum kvarstår - det behövs breda politiska lösningar för att ge
Sverige en stabil politik som förmår att hindra statsskuldens ökning,
åstadkomma balans i statens budget, skapa fler jobb så att arbetslöshe-
ten kan nedbringas och så att den sociala tryggheten uthålligt skall
kunna värnas.
Tiden är samtidigt en knapp resurs, inte bara i människors liv utan
också i det politiska systemets arbete med att sanera statsfinanserna.
Om inte den riksdag som valdes hösten 1994 förmår att påtagligt stärka
ekonomin kan den reala handlingsfriheten i den ekonomiska politiken
vara förlorad innan folket valt nya representanter till denna församling.
Det gäller därför för oss alla att ta vara på möjligheterna att åstad-
komma nationell samling. Det har Centerpartiet medverkat till under
våren. Det är vi också beredda att göra på nytt. Ordspråket enade vi stå,
söndrade vi falla, äger sin giltighet även i de ekonomisk-politiska sam-
manhangen och i kampen för Sveriges bästa.
Vårt motiv för att ta ansvar präglas också av omtanke om framti-
dens generationer. Med ansvar för kommande generationer finns det
inget utrymme för tvekan när det gäller att pressa tillbaka budgetunder-
skottet och hejda statsskuldens ökning. Alternativet vore fortsatt hög
arbetslöshet, ständig valutaoro, höga räntor och därmed bristande in-
tresse för investeringar.
Herr talman! Det finns också ett ordspråk som säger att man inte
skall ropa hej förrän man är över bäcken. Och det gör vi inte heller.
Trots betydande insatser för att skapa balans i svensk ekonomi - såväl
under fyrpartiregeringens tid som under innevarande mandatperiod -
återstår åtskilliga politiska dagsverken att utföra de närmaste åren.
Alltför hög räntenivå och för låg kronkurs kommer att bestå fram till
dess att budgetunderskottet eliminerats och statsskuldens negativa
utveckling brutits. Men det råder ingen tvekan om att vi närmar oss den
tidpunkt då Sverige åter är på grön kvist.
Jag är övertygad om att samverkan under våren mellan Centerpar-
tiet och regeringen redan gett oss en starkare krona och lägre räntor än
vad vi annars skulle ha haft. Vi har också medverkat till att statsskulden
nu kan stabiliseras snabbare och balans kan skapas i statens budget
tidigare än vad någon har räknat med.
För att få ner utgiftstrycket är det nödvändigt med betydande
strukturförändringar i de stora transfereringssystemen, därav förslagen
om sänkt ersättningsnivå vid t.ex. arbetslöshet. Men verkligheten är
samtidigt den, att många i vårt samhälle har så smala ekonomiska mar-
ginaler att lättnader i statens utgiftstryck måste kombineras med sänkt
skatt så att enskilda hushåll har utrymme för en rimlig konsumtion. Det
är nödvändigt både med tanke på rättvisa och med tanke på sysselsätt-
ningen.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
47
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
48
Den sänkta matmomsen, som vi har kommit överens om, ger störst
skattelättnader till de hushåll vars hushållsbudget belastas mest av
matkontot. Det gäller i synnerhet barnfamiljer utan höga inkomster. I
en samlad politik för att sanera statens finanser och åstadkomma en
rimlig fördelning av de uppoffringar som en sådan sanering förutsätter
har sänkt matmoms klara fördelar jämfört med andra alternativ.
Det är beklämmande att främst Vänsterpartiet sprider villfarelsen att
det med enkla medel skulle gå att beskatta höginkomsttagare så att de
breda folklagren slapp ta sin del för att sanera statens finanser. För det
första visar man en grundläggande brist på insikt om strukturproblemen
i ekonomin. För det andra skulle inte intäkterna bli i närheten av det
tillräckliga om vi så beläde alla inkomster över t.ex. 300 000 kr med
100 % skatt.
Vänsterpartiets plötsliga flykt från sitt tidigare krav på sänkt mat-
moms är också ett av de tväraste politiska kast som något parti har
lyckats åstadkomma som jag har upplevt under min tid som riksdagsle-
damot. När en rejäl skattesänkning, som också tar ner inflationen, änt-
ligen riktas till grupper med smala ekonomiska marginaler protesterar
Vänstern och Högern samtidigt.
Jag har valt att gå tillbaka och studera Vänsterpartiets uppfattning i
momsfrågan under årens lopp. Den 4 juni 1986 pläderade Inga Lantz,
visserligen då som representant för Vänsterpartiet kommunisterna, att
momsen på maten måste tas bort. Den 5 juni 1986 pläderade också
dåvarande ordföranden Lars Werner att momsen på mat skulle slopas.
Den 1 april 1987 höll Tommy Franzén ett inlevelsefullt anförande
där han betonade att Vänsterpartiet under många år slagits för bortta-
gande av momsen på mat. Jan Jennehag höll ett lika engagerat anföran-
de den 30 april 1988. Lars Bäckström höll den 13 juni 1990 ett engage-
rat anförande med krav på att momsen på mat skulle slopas. Han fort-
satte att driva samma krav den 10 april 1991. År 1992 talade också
Lars Bäckström i samma ordalag.
Det är intressant att se vad Vänsterpartiet nu gör. Nu ändrar man
totalt uppfattning i den fråga som man har sagt sig kämpa för så länge.
Men Vänsterpartiet måste också bestämma sig. Först och främst har vi
klargjort att vi i Sverige inte kan arbeta med alltför många momsnivåer.
Vi har möjlighet till tre momsnivåer. Nu har Vänsterpartiet accepterat
en pressmoms på lägre nivå. Men då måste också Vänsterpartiet be-
stämma sig hur man skall ha det med de andra momssatserna. Skall
man höja matskatten, eller slopa turistmomsen? Eller är det något annat
man vill åstadkomma? Jag tycker att Vänsterpartiet är skyldiga en
förklaring på den punkten.
Att det finns krafter till höger som anser att skattesänkningar främst
skall ske på förmögenheter och kapital är välkänt. Men att Vänsterpar-
tiet lämnar sin egen politik för att kunna odla populism om ersätt-
ningsnivåerna i trygghetsförsäkringarna är för mig obegripligt. Särskilt
som alternativet var höjd matskatt till 25 %. Vänsterpartiets agerande
är det yttersta beviset på att Vänsterpartiet inte är moget ansvar, infly-
tande och ledarskap i svensk politik. Man byter politik bara för nöjet att
få odla missnöje och populism.
Herr talman! Med en sådan inriktning är och förblir Västerpartiet
hänvisat till populism och politikens bakgård.
Det finns alltjämt två huvudproblem i svensk ekonomi. Det är dels
den svaga efterfrågan på hemmamarknaden, dels den höga arbetslöshe-
ten.
Den förstnämnda faktorn tycks de som efterlyser ännu kraftigare
åtstramningar inte alls ta med i beräkningen. Ytterligare indragningar
av köpkraften för hushållen skulle bryta den uppåtgående konjunktu-
ren och allvarligt skada ekonomin.
Den andra faktorn, arbetslösheten, måste mötas med en ekonomisk
tillväxt. Därför behöver Sverige företagare som hyser framtidstro när
det gäller den egna verksamheten och för landets utveckling. Vi behö-
ver fler företagare, och fler av de företagare som vi redan har borde få
bättre incitament att göra nysatsningar. Vi behöver också öka det per-
sonliga ägandets roll och betydelse.
Statsminister Ingvar Carlsson betonade vid Industriförbundets års-
möte nyligen att det är särskilt viktigt, och jag citerar nu ur hans manus,
att ”Skatter, arbetsrätt och konkurrenslagstiftning måste utformas för att
främja företagandet”. Som centerpartist är jag helt enig med regerings-
chefen om denna principiella hållning.
Därför är det också viktigt att denna hållning får ett tydligt genom-
slag i snara och konkreta politiska beslut. I höstens tillväxtproposition
förutsätter jag beslut som underlättar den för nyföretagandet och före-
tagsutvecklingen, och därmed för sysselsättningen, så viktiga riskkapi-
talförsörjningen. Under våren har vi nu enats om att återinföra kvitt-
ningsrätten och att införa ett temporärt riskkapitalavdrag.
Men jag tycker att det finns skäl att vi lägger ribban högre, och jag
vet att det finns sådana sympatier och värderingar också inom social-
demokratin. Det finns starka skäl för att införa en enkelbeskattning,
främst för småföretag och onoterade företag inklusive kooperativa
företag.
Vi har möjlighet att lära av de erfarenheter som gjorts i Norge. Det
är Centerns uppfattning att en sådan reform ligger väl i linje med
statsministerns ord på Industriförbundets årsmöte. Vi är också beredda
att ge en sådan permanent åtgärd för företagsutvecklingen, och därmed
för sysselsättningen, högsta prioritet.
Det är också viktigt att vi kan få till stånd en enighet om arbetsrät-
ten. Ingen kan ha intresse av den situation vi har haft en längre tid med
nära nog kroniska låsningar såväl i politiken som mellan arbetsmarkna-
dens parter om arbetsrätten. Låt oss därför tro på att det skall gå att
finna bättre regler för provanställning, för visstidsanställningar vid
arbetshopning och för återanställning - regler som både arbetsgivare
och arbetstagare finner rimliga.
Från Centerns sida tillmäter vi såväl företagsskatternas utformning
- så att de främjar nysatsningar och expansion - som arbetsrätten avgö-
rande vikt. Vi fäster också avgörande betydelse vid att en skatteväxling
kan åstadkommas. I konvergensprogrammet anges den politiska vilje-
inriktningen på den här punkten med följande ord: ”Sverige eftersträvar
att bland annat tillgodose miljöhänsynen genom ändring av skattestruk-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
4 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
50
turen, så att skattebelastningen på arbetskraften lättas och beskattning-
en på miljöstörande utsläpp minskas.”
Sett med Centerns ögon är det naturligtvis glädjande att en bred
majoritet i riksdagen uttalar sig för en sådan lösning. Det är också med
stor tillfredsställelse vi nu ser att det gått att skapa en bred parlamenta-
risk uppslutning för Sveriges konvergensprogram. Det är bra att fyra av
riksdagens sju partier står för det gemensamma resultatet och att det i
övrigt också finns en bred samsyn om de budgetpolitiska målen som
anges i konvergensprogrammet. Även på den här punkten är den natio-
nella samlingen viktigt när vi skall slåss för svenska intressen utom-
lands.
Bo Lundgren från Moderata samlingspartiet sade inledningsvis att
det gäller att hänga med i tätklungan ända till slutet. Det är självklart,
Bo Lundgren. Men Bo Lundgren och Moderata samlingspartiet väljer
ju att ställa sig vid sidan av när vi andra skall forma konvergenspro-
grammet.
Herr talman! Med dagens beslut om innehåll och inriktning av den
ekonomiska politiken har vi förutsättningar för att lägga en bra grund
för att nå de budgetpolitiska mål som det nu tycks råda stor enighet om.
I det arbetet har Centern valt att agera aktör i stället för att vara passiv
åskådare.
Därför ber jag till sist att få yrka bifall till hemställan i finansutskot-
tets betänkande.
Anf. 48 ROY OTTOSSON (mp) replik
Herr talman! Låt mig säga några ord om RAS, det riktade arbets-
marknadsstödet. Vi i Miljöpartiet var kritiska till det. Vi trodde aldrig,
och tror fortfarande inte, att det skulle ge några nya jobb. Däremot
kunde vi tänka oss ett mer begränsat stöd i syfte att rotera in långtidsar-
betslösa så att de inte rotar sig i långtidsarbetslösheten. Det är närmast
en social åtgärd. Vi beräknade i vårt ursprungliga förslag en betydligt
lägre summa än vad regeringen hade föreslagit i propositionen.
Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och regeringen innebar att rege-
ringen backade med 2 miljarder från sitt ursprungliga förslag. Som
verkligheten nu visar sig vara närmar det sig ännu mer Miljöpartiets
ursprungliga förslag på det här området. På köpet fick vi ett allergisa-
neringsprogram på 2 miljarder kronor som ger byggjobb för bättre
miljö och hälsa. Det är riktiga jobb. Det ger varaktiga förbättringar för
många människor som har problem.
Jag vet att Centerpartiet tycker att detta är bra. Summan av den
uppgörelsen borde väl ändå vara, Per-Ola Eriksson, att ni från Centern
tycker att resultatet, som det nu blev, egentligen blev väldigt bra?
Anf. 49 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Hen talman! Jag har inget emot att man satsar på miljöåtgärder, al-
lergisanering osv. Det var åtgärder som vi började med under vår tid i
regeringsställning, och det är frågor som vi också därefter har drivit.
Men jag tycker att användningen av RAS-pengarna hade kunnat få
en annan utformning, Roy Ottosson. Jag har tidigare kritiserat det. Nu
har vi facit i hand. Det blev inte särskilt mycket, men det tillhör nu det
förgångna. Vi behöver inte bråka om det. Jag konstaterar bara att i den
uppgörelse som vi nu har gjort med Socialdemokraterna har vi varit
med om att finansiera den lilla del som RAS-satsningen ändå innebar.
Det har blivit några tusen jobb, men jag tycker att vi hade fått bättre
nytta av pengarna med en annan utformning. Men det tillhör det för-
gångna. Låt oss lägga det åt sidan och skriva nästa kapitel i riksdagens
politiska historia.
Anf. 50 ANNE WIBBLE (fp) replik
Herr talman! Per-Ola Eriksson började med att säga att det är bra
med breda lösningar och samarbete för att lösa problem. Det är i hög
grad bra med samarbete och breda lösningar för att lösa problem. Men
det är inte bra om samarbetet och de breda lösningarna innebär att
problemen inte löses. Det är inte bra om samarbetet och de breda lös-
ningarna innebär att Sverige fastnar i massarbetslöshet. Tyvärr finns det
alltför många tecken på att detta riskerar att bli resultatet.
Per-Ola Eriksson gjorde ett nummer av att räntor och kronkurs har
förbättrats sedan överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och
Centerpartiet träffades. Det har de förvisso, men de har förbättrats
mindre i Sverige än i många andra länder. Det är huvudsakligen styrt av
USA. Jag förmodar att Per-Ola Eriksson inte vill ta åt sig äran för rän-
teutvecklingen i Spanien.
Det är väldigt bra att lösa problem. Per-Ola Eriksson sade att det
var viktigt med fyra partier bakom konvergensprogrammet. Jag tror
faktiskt ändå att det inte är antalet partier som räknas, utan innehållet.
När man vill skapa förtroende för konvergensprogrammet tror jag att
det är en försvårande faktor att flera av de partier som står utanför vill
göra mera, vill gå snabbare fram i budgetsaneringen och framför allt
vill lägga kraft bakom kraven på insatser för tillväxt. Jag tror att det är
väl bekant att Sveriges ekonomiska problem inte går att lösa utan en
uthållig tillväxt, och detta finns inte.
Per-Ola Eriksson försökte göra en poäng av att vara vänlig mot
småföretagen. Låt mig ställa en enda fråga om momsbetalningsrutiner.
Vad skulle Per-Ola Eriksson säga om han avkrävdes inkomstskatt innan
inkomsterna kommit? Detta är precis vad ett stort antal företagare
kommer att drabbas av med de förslag som Per-Ola Eriksson och Cen-
terpartiet står bakom. Jag tycker att det är en nonchalans mot mindre
och medelstora företag som överträffar mycket.
Anf. 51 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Herr talman! Får jag börja med den sista frågan. Jag upplevde att
Anne Wibble tog ett debattinlägg mot sig själv, eftersom Anne Wibble
tillhörde den regering som tillsatte momsutredningen och som ville få
förändrade momsrutiner. Motiven för den utredningen var ju statsfi-
nansiella. Man ville få in mera skatteinkomster till staten.
Det får ju, vännen Anne Wibble, vara någon måtta på att byta fot
från ett år till ett annat.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
51
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Anne Wibble sade att det behövs breda lösningar. Jag har haft an-
ledning att i en annan roll gå också Anne Wibbles ärenden för att skapa
största möjliga bredd på de politiska besluten. Det blev inte särskilt
brett i fjol våras, men vi lyckades till slut. Det verkar nästan som om
Anne Wibble tycker att det var för brett och att det hade varit bättre
med något annat. Jag vet inte.
Jag tycker ändå det är viktigt att komma ihåg att det vi nu gör är att
visa politiskt ansvar för att ta ner budgetunderskottet, få stopp på
statsskuldens ökning och minska räntebördan på såväl företagare som
enskilda hushåll.
Vi måste göra detta också för att få i gång sysselsättningen, få ökad
tillväxt i ekonomin, förbättra riskkapitalförsörjningen osv. Jag tycker
att Centerpartiet tar vara på det goda från Anne Wibbles tid och för det
vidare till den här mandatperioden. Det borde glädja Anne Wibble.
Om konvergensprogrammet: Om Anne Wibble tycker att detta var
för litet och att det behövs mer, varför är inte Anne Wibble med och tar
det första steget på den svåra vägen att få ned budgetunderskottet och
få ordning på svensk ekonomi? Om man vill så mycket, varför tar man
inte det första, lilla steget?
Anf. 52 ANNE WIBBLE (fp) replik
Herr talman! Per-Ola Eriksson är duktig på att svänga sig med or-
den, men det får faktiskt vara någon måtta på vad han säger. Utred-
ningsdirektiv är inte regeringsförslag. Det borde Per-Ola Eriksson veta
bättre än många andra.
Om man lägger detta ovanpå alla andra skatteökningar för mindre
och medelstora företag som Per-Ola Eriksson brukar säga sig ömma
för, men som han nu drabbar med den ena pålagan efter den andra, så
är det faktiskt en nonchalans mot just de enskilda människor som tidi-
gare har varit Centerpartiets vänner men som jag nu tror inser att resul-
tatet av Centerns medverkan bara blir mera skatter och svårare betal-
ningar, krångligare arbetsrätt och annat.
Per-Ola Eriksson säger att Folkpartiet borde vara med och ta olika
första steg. Ja, vi skulle mycket gärna vilja få genomslag för flera av de
steg vi har föreslagit.
Vi skulle oerhört gärna få genomslag för litet mera besparingar, litet
mindre skatteökningar. Vi skulle oerhört gärna vara med och ta ansvar
för att få en enklare arbetsrätt som gör det möjligt för enskilda företa-
gare att anställa fler människor och få bukt med massarbetslösheten. En
bra politik skulle vi mer än gärna ställa oss bakom.
Vi gjorde stora ansträngningar med konvergensprogrammet, men
eftersom det bara är ord, där det tyvärr är alltför sannolikt att det inte
blir någonting, kanske t.o.m. motsatsen till orden, så kan vi inte vara
med som Per-Ola Eriksson och köpa grisen i säcken.
Jag tror att det är ett klokt beslut av Folkpartiet, och jag hoppas att
Per-Ola Eriksson och Göran Persson och andra ändå kan förmås att
successivt tänka om. Nu börjar det bli väldigt bråttom om Sverige inte
för mycket lång tid skall fastna i en mycket hög arbetslöshet.
52
Anf. 53 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Herr talman! Anne Wibble är inte heller så dålig på att svänga sig
med orden. Nu har inte Anne Wibble någon mer replik, men låt mig
säga att det verkar litet ologiskt av Anne Wibble att tillsätta en utred-
ning om hon inte menade någonting med den. Det är väl att i onödan
kasta bort tid och arbete på någonting som inte skall bli av. Det fanns
faktiskt i utredningsdirektiven, som Anne Wibble skrev under, motiv
för denna utredning. De motiven kan inte ha minskat nu, ett år senare.
Nej, Anne Wibble, det där är litet för billigt för att jag skall ta det
till mig. Jag tycker det är synd att vi måste käbbla om den biten.
Centern står för en politik som värnar småföretagen. Vi har nu till-
sammans med Socialdemokraterna kommit överens om två viktiga
åtgärder som främjar villkoren för att nystarta företag. Dels återinförs
kvittningsrätten, dels får vi ett riskkapitalavdrag.
Sedan diskuterar vi också ytterligare åtgärder. Det finns i budget-
propositionen och kompletteringspropositionen ytterligare åtgärder,
pengar som är avsatta för skattelindringar för främst små och medelsto-
ra företag. Det handlar också om en arbetsrätt som tar hänsyn till de
små företagens villkor och arbetssituation. Men det är också viktigt att
komma ihåg att se till att få lösningar som håller över tiden, så att vi
inte byter system från ett år till ett annat.
Jag beklagar att Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpar-
tiet rev upp de beslut som vi fattade under förra mandatperioden. Men
man skall inte gråta över spilld mjölk. Vi konstaterar att det finns en
kommission som skall titta på det här. Jag är full av tillförsikt att vi
skall kunna hitta en gemensam lösning som även kan tillfredsställa
stora delar av de grupper som Anne Wibble företräder.
Anf. 54 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Herr talman! Vi har inte ändrat uppfattning om matmomsen, Per-
Ola Eriksson. Det är fortfarande en av de skattesänkningar som har bäst
fördelningspolitisk profil. Hade vi varit populister hade det varit enkelt
för oss att peka på t.ex. förslaget att höja inkomstskatten med 5 % för
dem som tjänar över 300 000 kr och ställa upp på sänkningen av mat-
momsen. Anledningen till att vi säger nej den här gången - och det
känns jobbigt att behöva säga nej - är att ni kombinerar detta förslag
med att sänka inkomsterna för dem som ligger allra lägst, de sjuka och
de arbetslösa.
Sedan säger Per-Ola Eriksson en intressant sak. Han kallar detta
med a-kassan för en strukturförändring. Är han överens med Göran
Persson om att detta är en strukturförändring? Jag trodde att det var en
besparing. Är det fråga om det ena eller det andra?
Sedan skulle jag gärna vilja veta hur det kom sig, Per-Ola Eriksson,
att ni inte orkade med att ställa upp på det stora programmet, som vi
tillsammans med regeringen genomförde i höstas. Varför orkade ni inte
vara med då på EU-finansieringen? Sedan hakade ni på här på slutet,
vilket i och för sig var bra, men varför orkade ni inte då?
Nu har ni presterat 4 miljarder netto utöver de 114 miljarderna. Det
är väl inte så fruktansvärt mycket att skryta med, Per-Ola Eriksson. Det
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
53
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
54
är faktiskt vi som har tagit ansvar för saneringen av statsfinanserna, den
stora och tunga biten.
Anf. 55 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Herr talman! Nu kvarstår faktum, Johan Lönnroth, att när Vänster-
partiet hade chansen att verkligen biträda ett förslag om sänkt moms på
maten, då orkade man inte. Man försöker nu glida undan genom att
koppla det till en annan fråga. Jag tycker det är för enkelt.
Dessutom måste Johan Lönnroth och Vänsterpartiet bestämma sig.
Hur skall ni ha det med momssatserna i framtiden? Om ni nu accepterar
att vi skall ha en lägre momssats för pressen, då måste ni bestämma er
om ni skall höja nuvarande matmomsen från 21 till 25 % eller om ni
skall ta bort turistmomsen. Vi kan inte ha en flora av olika momssatser.
Där är Johan Lönnroth, där är Gudrun Schyman, där är Vänsterpartiet
oss ett svar skyldiga.
Sedan till finansieringen av EU-medlemsavgiften. När ni i höstas
tog upp en del i EU-finansieringen handlade det om höjda arbetsgivar-
avgifter, höjd skatt på arbete. Det kunde vi för vår del inte biträda. Det
lades inte heller fram något annat förslag. När det nu gäller hela paketet
om EU-finansieringen har vi fått gehör för de krav som vi ställde under
resans gång. Då kan vi ta det stora greppet.
För att sanera svensk ekonomi måste vi få en bättre ekonomisk till-
växt. Vi måste få sambandet mellan miljö och ekonomi tydligt klarlagt
och också leva därefter. Konvergensprogrammet har den inriktningen.
Det är synd att Johan Lönnroth i populismens tecken inte vill vara med
i denna del.
Anf. 56 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Herr talman! När Centern ställer upp och säger sig ta ansvar i hela
landets intresse är det på ett märkligt sätt sammankopplat med vissa
frågor. Det var i fråga om jordbruksstödet ni ville vara med. När vi var
inne på att ta bort fastighetsskattehöjningen på jordbruksfastigheter
ställde ni upp. Det kan inte vara en slump, Per-Ola Eriksson, att det är
där som ni ställer upp. Det är selektiv populism, riktad på en mycket
bestämd intressegrupp.
Till sist vill jag ställa en fråga till Per-Ola Eriksson. Jag vet att Lars
Bäckström tidigare tagit upp den här saken med andra centerpartister,
men jag skall bara kolla om Per-Ola Eriksson har förstått det. Efter
franska revolutionen fanns det i franska parlamentet en vänster och en
höger, och sedan fanns det de som satt i mitten. De kallades för le ma-
rais. Jag är bara litet nyfiken på om Per-Ola Eriksson har lärt sig vad le
marais betyder.
Anf. 57 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Herr talman! Johan Lönnroth skall ha en sak klar för sig, och det är
att när det krävs ordentliga åtstramningar i ekonomin, tuffa tag för att
sanera, då orkar Centern men då stiger Vänsterpartiet av. Vänsterpartiet
var med i höstas då det handlade om att höja skatter för enskilda, före-
tagande och produktion. Nu kan vi aldrig lösa Sveriges ekonomiska
problem genom skattehöjningar, det krävs besparingar. Men det krävs
förstås en och annan skattehöjning på miljöförstörande verksamhet,
därav höjd koldioxidskatt, höjd skatt på kärnkraftsel. Där misslyckades
Vänsterpartiet, men nu löser vi problemen.
När Vänsterpartiet såg hur opinionssiffrorna började rusa i höjden,
gjorde man säkert en strategisk bedömning. Nu skulle Vänsterpartiet
inte iklä sig ett sådant ansvar som kan kosta några politiska opinions-
poäng. Man väljer den lätta vägen, populismen, står vid sidan av, tittar
på och kritiserar. Inte ens när Vänsterpartiets hjärtefrågor kommer på
tal orkar man, utan man försöker kliva ur. Jag tycker att det är bekläm-
mande. Vänsterpartiet har under våren visat att man inte är mäktig ett
tufft politiskt ansvarstagande i en svår ekonomisk tid. Det visste vi
sedan tidigare, nu har vi fått det bekräftat.
Anf. 58 BO LUNDGREN (m) replik
Herr talman! Per-Ola Eriksson sade inledningsvis att politiken un-
der hösten präglades av återställare och vänstersvängar. Man höjde
bl.a. skatterna med 55 miljarder kronor. Per-Ola Eriksson sade att man
inte kan lösa Sveriges problem genom skattehöjningar - nog så rätt.
Centerpartiet har nu accepterat vänstersvängarna, återställarna och
skattehöjningarna som en bas för det fortsatta politiska arbetet. Därmed
har Centern ett lika stort ansvar som någonsin Göran Persson och Johan
Lönnroth i det avseendet.
Per-Ola Eriksson sade att det personliga ägandet är väldigt viktigt.
Ändå är Centern med på en förändring av reglerna för det enskilda
pensionssparandet, som inte bara innebär att man ändrar reglerna vid
kommande årsskifte, utan man går in med en stopplagstiftning som gör
att man bryter ingångna avtal rakt upp och ner. Var är känslan för det
personliga ägandet och trygghet?
Per-Ola Eriksson talar om att det som krävs för tillväxt och nya
jobb är företagare som hyser framtidstro. Det är visst bra att man på
marginalen, nog så viktigt, kan återställa återställarna vad gäller kvitt-
ningsrätten, kan komma fram med ett riskkapitalavdrag. Skulle man
lyckas göra någonting åt dubbelbeskattningen vore det naturligtvis
också bra. För övrigt överensstämmer den norska modellen i alla delar
med den som infördes under den tidsperiod då Per-Ola Eriksson och
jag samverkade. Men löneskatterna höjs med 6 miljarder. Sjukförsäk-
ringsavgiften, som är en ren inkomstskatt och som dessutom kostnads-
mässigt betyder mer för de längre inkomsttagarna, skall höjas med 14
miljarder kronor. Momsen har, som Anne Wibble sade, höjts, likaså
fastighetsskatten på kommersiella lokaler med risk för fastighetskris,
kostnader för detaljhandeln. Vad är det Centern har accepterat egentli-
gen? Jo, det är vänstersvängarna, återställarna och skattehöjningarna.
Det beklagar jag.
Anf. 59 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Herr talman! En sak är viktig i det politiska arbetet, och det är att
man inte byter system från en månad till en annan. Bo Lundgren liksom
många andra talar om fasta och stabila spelregler.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
55
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Jag beklagade vissa beslut som riksdagen fattade i höstas. Men det
blir ju inte bättre och vi får inte stabilare spelregler om man någon
månad efteråt fattar nya beslut och så fort det blir regimskifte åter fattar
nya beslut. Så har vi hållit på under en lång följd av år i Sveriges riks-
dag. Vad som nu behövs är det politiska handslaget som sträcker sig
över en längre tid. Det krävs också blocköverskridande uppgörelser.
Jag vet att Bo Lundgren har svårt för sådant. Han kanske ändå inte är
den i Moderata samlingspartiet som har svårast för det, men han tillhör
kanske inte dem som står på barrikaderna för att hitta blocköverskri-
dande lösningar.
När det gäller pensionssparandet gör sig Bo Lundgren som vanligt
till en apostel för dem som har de bästa villkoren. Vi gör ett ingrepp,
men det drabbar framför allt höginkomsttagarna. När man skall göra så
kraftiga ingrepp i transfereringssystemet som det nu är fråga om -
sänkta ersättningsnivåer, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring
osv. - då är det rimligt att vi som har det bättre ställt tar vår del av
bördan. Jag kan på den här punkten till fullo instämma i det anförande
som Arne Kjörnsberg hade i dag om lönesystemet för de högst avlöna-
de i detta samhälle. Det sticker i ögonen. Jag tycker att Bo Lundgren
också borde ha litet mer av fördelningspolitisk känsla i sitt agerande
när han skall forma skattepolitiken och den ekonomiska politiken.
Anf. 60 BO LUNDGREN (m) replik
Herr talman! Jag är beredd att försöka förklara varför man inte skall
ha extra hög skatt på exempelvis utdelningar. Det gör att människor
tappar jobb men får inte nya jobb. Jag är beredd att ta det ansvaret utan
att förfalla till relativt enkel populism.
När det gäller pensionssparandet kan jag konstatera att under mina
tre år som ansvarig för skattepolitiken föreslog Per-Ola Eriksson aldrig
någonsin att man skulle ändra reglerna för pensionssparandet. Lägg
dessutom märke till att när vi ändrade reglerna för efterlevandepensio-
neringen var det underförstått att vi inte skulle ändra de regler som
fanns för avdragsrätten för pensionsförsäkringar därför att många kvin-
nor kanske behövde skaffa sig kompletterande skydd. Det kan säkert
finnas en hel del med höga inkomster som pensionssparar, men det
finns många, inte minst kvinnor, som gör det utan att ha höga inkomster
men som ser att avtalen kan bli brutna. Det kan också vara belopp som
överstiger det avdragsutrymme som finns. När det gäller de fasta spel-
reglerna bryr man sig inte ens om att vänta till årsskiftet, utan här skall
man in med en stopplagstiftning rakt upp och ner.
Per-Ola Eriksson säger att det är viktigt att man inte byter system.
Jo, vissa system måste man byta. De system som vi hade under 1970-
och 1980-talen ledde oss in i krisen, som vi var på väg ur under den
förra mandatperioden, men dem återinför man nu. Stor offentlig sektor
totalt sett vad gäller verksamheten, höga skatter, regleringar - allt detta
är ju att återställa ett system som leder till massarbetslöshet.
Ett politiskt handslag som enligt egna bedömningar gäller någonting
i kompletteringspropositionen - som Per-Ola Eriksson står bakom -
56
leder till en arbetslöshet för 500 000 människor om fem år och fortsatt
massarbetslöshet är ett politiskt handslag som saknar riktigt innehåll.
Anf. 61 PER-OLA ERIKSSON (c) replik
Herr talman! Man skall komma ihåg en sak. Det är, och jag tror att
Bo Lundgren delar min uppfattning, att vad Sverige i dag behöver är
fler företagare, fler småföretagare och goda betingelser för näringslivet,
för att skapa en ekonomisk tillväxt.
Vi är beredda att medverka, nu liksom under förra mandatperioden
och tidigare, till åtgärder som just främjar näringslivet och de små
företagen. Den uppgörelse vi har med regeringen på den punkten mani-
festerar också en gemensam syn på de här frågorna. Jag tycker att det är
bra. Vi har inte alltid varit överens med socialdemokraterna på denna
punkt, men nu finns det ett gemensamt paket, och det hälsar jag med
tillfredsställelse.
Det gör att när vi får tillväxt i ekonomin, kan arbetslöshetskön börja
förkortas. De nya jobben skall komma till i det privata näringslivet, inte
i den offentliga sektorn, och därom råder ju i denna kammare en bred
politisk samsyn.
Det är också viktigt, och jag vill betona det, att det finns ett område
som är underskattat när det gäller att skapa nya jobb, och det är miljö-
området. Miljöföretag och miljöteknologi kommer att tillhöra framti-
dens viktigaste tillväxtområden. Det är bra att man i kompletterings-
propositionen, och ännu tydligare i konvergensprogrammet i vårt sam-
arbete med regeringen och andra partier - kds och Miljöpartiet har
bidragit - så tydligt markerar betydelsen av miljösektorn och av en
skatteväxling. Detta är krav som vi skall driva i Sverige, men också ute
i det europeiska sammanhanget.
Anf. 62 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Herr talman! Jag skall göra det ganska enkelt för mig i dag. Jag
skall nöja mig med att göra några reflexioner med anledning av dagens
debatt.
Jag kan börja med att tacka finansutskottet, dess ledning, dess ord-
förande, dess vice ordförande och dess talesman här i dag Arne
Kjörnsberg för ett utomordentligt bra samarbete. Jag vill också tacka
finansutskottets kansli för ett utomordentligt bra arbete med en viktig
riksdagsprodukt, som lägger fast riktlinjerna för den ekonomiska poli-
tiken. Tack för det.
Jag skall också rikta ett särskilt tack till Centerpartiet från regering-
ens sida, för ett väldigt konstruktivt samarbete under våren. Detta sam-
arbete, har jag funnit, har stuckit hål på åtminstone en myt, som har
funnits i svensk politik. Det har ju låtit så, att det har varit omöjligt att
ha med Centern att göra. De är så fruktansvärt dyra. De klarar inte att ta
ansvar för ekonomiska beslut. Och av och till har det ju framskymtat,
framför allt i den borgerliga pressen, att det var Centerns fel att Anne
Wibble inte orkade regera.
Efter att ha arbetat tillsammans med centerpartisterna under några
mycket pressade veckor kan jag konstatera att Centern är ett parti base-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
57
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
58
rat i en folkrörelsetradition där man också orkar göra sådant som kräver
att man förklarar för de egna, och för andra, att saker och ting inte alltid
är så enkla. Jag tror att det var andra krafter i den andra regeringen,
mot bakgrund av den här erfarenheten, som stod för den statsfinansiella
slappheten.
Jag vill också göra den reflexionen med anledning av dagens debatt,
att det nu sprider sig en ton av optimism. Det är klart att jag hälsar den
välkommen. Dum vore jag annars, efter ett arbetsår som har varit mer
pressat än kanske för någon annan. Så det är klart att jag gläds åt alla
de positiva signaler som kommer om svensk ekonomi.
Arne Kjörnsberg har pekat på dem: Arbetslösheten sjunker, inte så
snabbt som vi vill, men den sjunker; den är under 7 % just vid dagens
sammanträde. Bytesbalansen visar rekordöverskott. Räntorna pressas
sakta men säkert tillbaka. De offentliga finanserna förbättras snabbare
än vad någon trodde var möjligt så sent som för ett år sedan.
Om någon i valrörelsen hade sagt att det fax, som dåvarande stats-
ministern lät fladdra runt i huvudstaden i augusti månad, var baserat på
en fullständig felsyn - det var inte 1998 som statsskulden skulle stabili-
seras utan 1996 - hade ingen trott det. 1998 var dåtidens visdom, med
alla akademiska ekonomer och alla bankekonomer som legitimitet för
resonemanget. Det var 1998 det skulle göras. Nu gör vi det 1996, och
det är bra.
Allt sådant där kan man glädja sig åt och ta till sig. Jag vill natur-
ligtvis också personligen tacka för alla de komplimanger om pedago-
gisk klarhet och styrka som har getts härifrån talarstolen i dag. Det kan
man också bära, särskilt om man är tjänstledig studiesekreterare i Arbe-
tarnas bildningsförbund.
Men jag vill trots det säga att faran icke är över. Vi får inte göra
misstaget nu att vi kastar oss baklänges och säger: Nu vilar vi, nu läg-
ger vi oss ner. Fortfarande släpar Sverige, under flera år framöver, på
en skuld som gör att vi kommer att vara mer sårbara än många andra
länder för sådant som ligger utanför vår egen kontroll.
När det rasar i Mexico, när någon galning spekulerar i en östasiatisk
bank, när en europeisk regering får problem med sin inrikespolitik eller
när amerikanarna inte klarar ut sina budgetförhandlingar i kongressen
kan vi mycket väl också i fortsättningen vara i en situation då vi kan
komma att påverkas mer än andra. Det ligger utanför vår kontroll, men
är en direkt effekt av den skuldsättning vi har.
Faran är icke över. Den som är satt i skuld är icke fri. Vi är satta i
skuld. Vi är ännu icke fria.
Vi är på väg åt det hållet. Men vi kommer inte att komma dit om
allvaret i krisbekämpningen nu förbyts i någon slags känsla av att det
nu kommer en skördetid, att vi nu skall flytta över tyngdpunkten på
tillväxtfrågor. Med tillväxtfrågor menar vi då att vi skall börja sänka
skatter och dra på med nya statsutgifter. Om det är det som ligger i
förlängningen, då vill jag bestämt varna.
Jag kommer icke att medverka till, och den regering jag tillhör
kommer icke att medverka till, att det vi nu har uppnått av statsfinan-
siell sanering förfelas eller på något sätt slarvas bort.
Nu skall vi ta hem det vi har gjort, och vi skall se till att vi kan gå ut
i en valrörelse 1998 där vi kan peka på att statsfinanserna är sanerade.
Jag vill också säga att när vi har en situation av relativ medgång,
som vi just nu har, känns det bra med uppslutningen. Men återigen:
Reflexionen är den att när det stormade som värst, i april månad, var
det inte så många som dunkade i ryggen i den här kammaren. Då var
det Centern som ställde upp, och det kommer vi inte att glömma. Men
nu är det lätt!
Jag förvånas över Folkpartiets strävan efter att ansluta sig till hö-
gern. Det är obegripligt. För mig har Folkpartiet traditionellt varit
vänster, frisinne och liberalism. Men med mycket säker hand och med
ett mycket stadigt grepp om sin riksdagsgrupp för Anne Wibble Folk-
partiet in i högerns skugga.
Den som finns i skuggan, Anne Wibble, växer inte. Den som finns i
skuggan tynar sakta bort.
När Folkpartiets argument i framtiden är att de gör det Moderaterna
gör kommer folk att säga: Varför då inte direkt rösta på Moderaterna?
I marknadsföringen finns det en term för det: me too, mig också.
Det gäller för varumärken som är hopplöst mindre än den dominerande
på marknaden. Det är den dominerande som man som konsument alltid
köper. För att man skall köpa det lilla varumärket måste reklamen vara
me too, mig också. Det är Folkpartiets position - självvald, men för de
flesta som följer det hela uppenbarligen helt obegriplig.
Till Vänsterpartiet vill jag säga att jag har satt värde på konstruktiva
samtal under hösten. Det finns ingen anledning att slänga igen några
dörrar. Men det finns i Vänsterpartiets uppträdande i dag ett inslag av
att nu när de svåra saneringsbesluten ger regeringspartiet opinions-
problem skall man hämta hem för egna partipolitiska intressen. Sådant
glömmer man heller inte, Johan Lönnroth!
Den nakna populismen i den typen av agerande har Per-Ola Eriks-
son avslöjat med sin redovisning av momsdebatten. Jag tycker att Jo-
han Lönnroth är skyldig den här kammaren ett svar. Ni accepterar en
låg pressmoms. Johan Lönnroth vet att vi får ha tre momssatser. Ni
tänker inte göra något åt matmomsen - sänka den. Skall ni höja mat-
momsen? Är det så ni skall lösa problemet, eller vilken lösning erbju-
der ni? Ni har ju använt de pengar som matmomssänkningen kostat för
andra saker i ert budgetalternativ. Redovisa detta! Populismen blir
något mindre naken om svaret kan ges.
För regeringen ligger nu framöver ett arbetsfält som mot bakgrund
av vad som åstadkommits kommer att domineras av följande stora
punkter på det ekonomisk-politiska området. Låt oss kalla det för en
dagordning - höstens dagordning.
Först ligger eftervården av krispolitiken - att genomföra sådana
institutionella förändringar i sättet att hantera våra offentliga utgifter att
vi inte, till följd av att vi inte besitter instrumenten, faller tillbaka igen i
statsfinansiellt förfall.
Jag ser där tre saker som det är viktigt att arbeta med: budgetpro-
cessen, riksdagens roll och den nya behandlingsordningen i riksdagen,
regeringens sätt att presentera budgeten och att följa upp budgeten
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
59
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
60
under löpande år samt ökad disciplin och ökad kontroll. Där har vi
kommit en bit på vägen, men det finns mycket kvar att göra.
Den processen tänker vi driva i höst i en öppen dialog med riksda-
gen, framför allt med riksdagens centrala utskott på det ekonomisk-
politiska området: finansutskottet. Det är en oerhört viktig diskussion.
Klarar vi inte att utifrån det som nu har gjorts i riksdagsutredningar och
annat ta det fullständiga steget och skaffa oss en budgetprocess som
håller, kan ju det vara en anledning till att förtroendet för oss minskar
och till att vi får läckage, att vi slinter, i saneringsarbetet. Det är den
första punkten, A-punkten under punkt 1 på dagordningen.
B-punkten gäller utgiftstaket. Det här är lättare sagt än gjort. Detta
måste utvecklas under hösten och under kommande år.
C-punkten, punkt 3, gäller balanseringstvånget i kommuner och
landsting - att inte acceptera att en stram finansiell situation utvecklas
till att kommuner och landsting skuldsätter sig för drift.
Punkt 2 på dagordningen kommer att handla om tillväxtfrågorna.
Jag blir förtvivlad varje gång jag blir missförstådd - rent av medvetet
kanske - när det sägs att jag inte begriper att man måste göra två saker
samtidigt: både sanera statsfinanserna och satsa på tillväxt.
Skall vi klara en tillväxtpolitik måste vi visa att vi kan hantera
statsfinanserna. Det handlar om förtroende. Det seminarium som Anne
Wibble hänvisade till och som handlade om underskott i offentliga
finanser hölls häromdagen på IVA. Det seminariet kom till exakt sam-
ma slutsats. Det är meningslöst att försöka sig på en tillväxtpolitik om
man saknar förtroendet vad gäller förmågan att hantera offentliga fi-
nanser. Det räknade jag ut själv. Det är inte svårt att begripa att den
som har slarvat med pengar inte kan börja med att kasta ut nya utgifter
för att sedan säga att därefter skall jag försöka att börja sköta mig igen.
Det begriper var och en som har ansvar för en hushållsekonomi. De
akademiska ekonomerna kommer till precis samma slutsats. Det känns
skönt att för en gångs skull vara i takt med den kåren.
Anne Wibbles referat av seminariet var för övrigt grovt felaktigt.
Det fanns nämligen ett gott stöd bland seminariets deltagare, inte minst
bland de mest bemärkta, för det vi nu gör av statsfinansiell sanering.
Framför allt var det ingen som trodde, Anne Wibble, på greppet att det
går att sänka skatten och den vägen ta sig ur ett budgetmoras.
Så tillväxtfrågorna. Där ser jag miljöpolitiken som en viktig bi-
dragsgivare. Där ser jag skattediskussioner av det slag som Per-Ola
Eriksson har tagit upp som en viktig ingrediens. Där ser jag Europafrå-
gorna som ett centralt inslag. Där kommer också sådant att beröras som
handlar om entreprenörers och företagares ställning och möjligheter.
Det är en viktig proposition. Men igen: Den skall icke ses som en pro-
position där vi återigen släpper loss ett statsfinansiellt förfall. Också de
insatserna skall finansieras, men det kommer i höst.
Som tredje punkt på dagordningen ligger en folkbildande aktivitet
omkring inflationens härjningar. Inflation skall hatas, därför att infla-
tion är något som omfördelar från den som ingenting har till den som
äger stora fasta tillgångar. Den som lever på en liten pension och en
knapp lön ser sina tillgångar urholkas. Den som har tillgångar i jord,
företag och fastigheter ser sina tillgångar växa. Inflationen slår blint
och slår i sin blindo mot dem som är svagast. Vi skall hata inflationen.
Vi har i Sverige investerat fem år för att skapa oss trovärdighet i infla-
tionsbekämpningen. De fem åren får inte kastas bort. Avtalsrörelsen är
naturligtvis i det sammanhanget av avgörande betydelse. Jag skall inte
recensera avtalsrörelsen. Det är inte min uppgift. Vi är mitt uppe i den,
och vi vet inte utfallet av den. Avtalsrörelsens parter har ekonomer som
fuller väl begriper vad som händer om utfallet blir fel.
Pratar vi om det ena avtalsområdet efter det andra skall vi komma
ihåg att det är två parter som det handlar om: en fackföreningsrörelse
som ställer krav och en arbetsgivarsida som skall hålla emot. Däremel-
lan skall man komma till en punkt som är samhällsekonomiskt riktig
och uthållig.
Det går aldrig att lägga ansvaret bara på den ena parten. Båda par-
terna måste pressas att ta sitt samhällsekonomiska ansvar, annars
äventyras en del av den statsfinansiella saneringen. Också våra möjlig-
heter att pressa tillbaka arbetslösheten äventyras.
Inflationbekämpningen har ett starkt folkligt stöd. Den skall därför
föras ut i en vidare diskussion för att på så sätt bli någonting som eröv-
ras från de nyliberalas värld, den akademiska världen, och som förs in i
varje svenskt hushåll, och in till dem som lever på pension och knappa
löner. Det är de som drabbas av inflationen.
Den fjärde punkten på dagordningen är Europafrågorna. Det har
varit alldeles för defensivt och tyst om Europa: Vi har ju gått med i
unionen - inte för att ragga bidrag, inte för att bli som en bitter person
som sitter vid sidan om och säger att vi betalar si och så många miljar-
der, men får bara si och så mycket tillbaka. Vi har gått med i unionen
för att få marknadstillträde. Vad betyder det för svenska företag? Hur
skall vi utveckla och utnyttja detta?
Vi har gått med i unionen för att påverka en europeisk miljöpolitik
- hur gör vi detta? Vi har gått med i unionen för att påverka arbetet mot
skattefusk och skatteflykt - hur utvecklas detta? Vi har gått med i unio-
nen för att se till att också andra länder som vi konkurrerar med är
villiga att vara med på en skatteväxling, en grön skatteväxling - hur
driver man detta?
Dagordningen för Europapolitiken är ekonomisk-politisk till sin ka-
raktär. Europapolitiken tillhör det som måste tas i anspråk om vi skall
klara av att fullt ut ta hem den sanering av statsfinanserna och det åter-
ställande av välfärdssamhället som vi är i full färd med att göra i Sveri-
ge.
På dagordningen i höst tycker jag också att det skall stå att vi skall
tala väl om vårt eget fosterland. Det är alltför många som säger ”det
här landet”. Det handlar om vårt fina land! Vi har genomfört oerhört
mycket i Sveriges riksdag av statsfinansiellt saneringsarbete. Det finns
all anledning att beskriva detta. Det finns all anledning att beskriva
Sveriges styrka och Sveriges förutsättningar. Ingen har rätt att undandra
sig rollen som ambassadör. Vi skall tala väl om vårt fina land!
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
61
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
62
Det handlar inte om en skönmålning, det behöver inte Sverige, utan
om en objektiv beskrivning. Jag kommer, liksom den regering jag till-
hör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands
talar illa om Sverige. Vi behöver inte den typen av insatser nu. Nu står
det och väger om vi skall lyckas eller inte. Då behöver vi ambassadörer
för vår sak. Inga partipolitiska hänsyn får väga över i den riktningen att
parti sätts före land. Vårt land har vi gemensamt, och det har vi ett
gemensamt ansvar för.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi efter ett
riksdagsårs arbete är vid en punkt där vi kan säga att vi har kommit
ganska långt i saneringen av de offentliga finanserna. Mycket återstår
dock.
Jag gläds åt ett ökat samarbetsklimat i Sveriges riksdag. Det är bra.
Som Per-Ola Ericsson och Arne Kjörnsberg sade: Striden har sin tid,
handslaget sin. Nu är vi i den fas då allt fler partier i denna kammare
växlar handslag. Detta står öppet för fler, men det skall vara baserat på
hänsynstagande till de principer som gäller för det svenska folkhem-
met: Alla skall ha rätt att vara med i ett samhälle som präglas av soli-
daritet och jämlikhet. Från den utgångspunkten har vi inbjudit till sam-
verkan under våren. Vi står öppna också under hösten, och inför hös-
tens arbete ser jag fram emot ett fortsatt samarbete med finansutskottet
och med riksdagen.
Sverige är på rätt väg. Låt oss nu inte tappa greppet!
Anf. 63 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Herr talman! Vårt avslagsyrkande beträffande momssänkningen
vilar på samma argument som t.ex. Sjöfolksförbundets ordförande
Anders Lindström har när han i tidningen Sjömannen förklarar varför
Göran Persson inte lyckades övertyga honom om att det var klokt att
sänka matmomsen samtidigt som man sade att man av besparingsskäl
skulle sänka nivån i a-kassan, sjukersättningen och föräldraförsäkring-
en. Det är exakt samma fördelningspolitiska argument.
Jag skulle gärna vilja vet vad det är som har gjort att Göran Persson
har ändrat uppfattning om matmomsen. Vi har ju i alla år fått höra att
detta var en felaktig åtgärd, att det var gåsleversocialism osv.
Vi kan visst diskutera samtliga momssatser; vi är inte omöjliga. Låt
oss gärna sätta oss ned på dagtid, så att det inte blir som när Erik Ås-
brink, jag tror det var han, efter momsöverenskommelsen 1982 sade att
han hade blivit klokare över natten. Det är bättre att diskutera de här
sakerna mer långsiktigt, och gärna på dagtid.
Jag vill också fråga Göran Persson: Är den sänkta a-kassan som
Per-Ola Ericsson säger en strukturförändring, eller är det en besparing?
Anf. 64 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag skall svara på Johan Lönnroths frågor.
Vi sänkte matmomsen 1991. Det är alltså ingen omsvängning; vi
har samma uppfattning nu som då. Vi gör det här såväl för att minska
utgiftstrycket i ekonomin med sikte på nästa lågkonjunktur, som för att
se till att vi genomför en fördelningspolitiskt motiverad skattesänkning.
Det är inte svårt att se. Dessutom betraktar jag inte a-kassesänkningen
som en strukturell åtgärd.
Jag ställde en fråga till Johan Lönnroth, och han kan väl svara nu
när Vänsterpartiet är så oerhört präglat av hög svansföring. Hur skall ni
hantera momsfrågan? Det är 8 miljarder kronor som ni förbrukar i ert
budgetalternativ. Skall ni låna till att sänka den allmänna momsen?
Eller skall Johan Lönnroth höja turistmomsen till 21-22 %? Hur ser
momspolitiken ut? Ni har väl tänkt igenom det här, ni flyr väl inte bara
undan och försöker två era händer?
Det är samma feghet som präglar Vänsterpartiet i konvergensdis-
kussionen. Johan Lönnroth vill ju uppenbarligen stå utanför EMU. Det
vet vi om, och jag respekterar den inställningen. Men beskriv vad som
händer för ett land som väljer att stå utanför den monetära unionen och
som inte fyller konvergenskriterierna. Ett land som präglas av hög
inflation, stora underskott, stor skuld, hög arbetslöshet och hög ränta,
ett land som väljer att ta ställning mot den monetära unionen kommer
att se mycket av det som vi kallar för välfärd spekuleras bort i en inter-
nationell våg.
Johan Lönnroth och Vänsterpartiet spelar i populistiskt nit hasard
med den svenska välfärden, för ni orkar inte ta ställning för konver-
genskriterierna, sådant som ni faktiskt måste uppfylla om ni skall ha
rätt att säga nej och stå utanför den monetära unionen - två exempel på
felslut som man drabbas av när man faller in i den fälla som populis-
men utgör.
Om momssatserna och resonemanget om konvergenskriterierna sä-
ger jag till Johan Lönnroth: Upp med dem på bordet och redovisa hur
det ser ut!
Anf. 65 JOHAN LÖNNROTH (v) replik
Fru talman! Om finansministern anser att jag har hög svansföring,
så kanske man skall tala om finansministerns höga slipsföring.
Vi har lagt fram samlade skatteförslag som är finansierade. Vi fö-
reslår också skattesänkning för små företag. Vi är villiga att diskutera
samtliga momssatser, också pressmomsen. Om ni lägger fram en sam-
lad mediepolitik, kan vi visst vara med och diskutera på vilken nivå
momsen skall ligga.
När det sedan gäller konvergensprogrammet ställde jag till finans-
ministern redan i mitt första anförande frågan vad som menas med att
sysselsättningen skall behandlas lika ambitiöst som de andra konver-
genskraven. Jag vill alltså inte ha den mer allmänna retoriken utan ett
konkret och gärna exemplifierat svar. I vilka situationer kan man tänka
sig att arbetslöshetsbekämpningen går före?
I likhet med många av finansministerns partikamrater, även de som
står mycket högt på era listor inför höstens Europaval, anser jag mycket
bestämt att det är stora risker med konvergensen och ännu mer med
själva EMU-medlemskapet. Det betyder inte bara risker för ökad ar-
betslöshet utan också risker för försämrade offentliga finanser.
Göran Persson och jag är helt överens om att utanför EMU ställs
det mycket stora krav på att vi har goda offentliga finanser. Men det
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
63
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
bästa sättet att klara detta är att få ner arbetslösheten, och den får vi inte
ner om vi inte behåller den handlingsfrihet som det innebär att vi inte
låser in oss i den monetaristiska högerns projekt, som det formuleras i
Maastrichta vtalet.
Anf. 66 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag noterar att Johan Lönnroth ger mig rätt i bedöm-
ningen, att om Sverige skall stå utanför den monetära unionen, så krävs
det att vi har offentliga finanser i ordning. Offentliga finanser i ordning
har ju Sverige traditionellt haft när detta land fungerade som bäst. Då
skuldsatte vi oss inte utan betalade för oss. Vi höll ordning på inflatio-
nen, och vanligt folk visste att lönen stod sig i värde. Vi hade inte rän-
tor som var av det slaget att de stoppade investeringar. Vi hade inte en
situation, där de löpande underskotten i statens finanser tilläts växa.
Detta, tillsammans med en stabil valuta, är ju konvergenskriterierna.
När vi hade den situationen, klarade vi också den fulla sysselsättningen.
Nu vill Lönnroth inför en EU-omröstning på något sätt markera ut
sig. Därigenom tror han sig skapa något slags argumentmässigt övertag.
Jag tror att det kommer att avslöjas, Johan Lönnroth. Jag tror att folk
begriper att vi inte klarar sysselsättningen genom att skicka signalen att
vi kan släppa loss inflationen. Det skulle dra i väg räntorna och stoppa
investeringarna. Det begriper Lönnroth som ekonom, men som parti-
politiker och strateg inför en folkomröstning får uppenbarligen dessa
kunskaper vika.
Jag tycker att det är litet fegt av Vänsterpartiet att inte våga säga att
om man vill stå utanför EMU, så krävs det en ekonomi som är i ord-
ning. En ekonomi som är i ordning kräver också att vi kan hantera
arbetslöshetsfrågan, men troligen ser sambandet ut på det sätt som jag
nyss pekade på i talarstolen. Här är Vänsterpartiet väsensskilt från
Miljöpartiet, som ju har modet att säga detta. Miljöpartiet är väl ännu
mer kritiskt till den monetära unionen än Vänsterpartiet. Men de orkar
till Sveriges folk säga att om vi skall stå utanför, så krävs det faktiskt
att vi kan fatta en del svåra beslut.
Sedan visade Lönnroth också i momsfrågan att pressmomsen är ac-
cepterad. Det återstår för er att tala om hur resterande frågor skall lö-
sas. Där saknar ni politik.
Anf. 67 BO LUNDGREN (m) replik
Fru talman! Den som saknar möjligheten till egen försörjning är inte
fri.
I kompletteringspropositionen förutser Göran Persson att ungefär en
halv miljon människor skall sakna arbete år 2000. Den tillväxtprognos
som anges i kompletteringspropositionen och konvergensprogrammet
är sannolikt överskattad men ändå för låg. Varför skall vi inte kunna
växa på ett sådant sätt att vi återskapar trygghetskänslan och får fram
de jobb som behövs?
Det ena problemet som har berörts här i debatten är omfattningen
av åtgärderna. Det andra och i dag kanske viktigare är inriktningen på
64
åtgärderna. Seminariet i måndags visade just att det måste vara en rejäl
och trovärdig omfattning samt korrekta åtgärder.
Det går inte att varaktigt få ner arbetslösheten till rimliga nivåer
med skattehöjningar på arbete och investeringar på det sätt som rege-
ringen föreslår. Det går inte heller att långsiktigt ha kvar den stora
andel som den offentliga sektorn tar av svensk ekonomi. Det ger den
instabilitet som Göran Persson själv talade om.
Avtalet på handelns område visar att vi också vad gäller avtalen
håller på att återfalla till det gamla. Det är inte bara regeringens åter-
gång utan också arbetsmarknadens. Det krävs reformeringar av arbets-
marknadens sätt att fungera för att bidra till att nya jobb skapas och att
gamla inte slås ut.
Den avgörande frågan är - tyvärr måste jag vara litet pessimist: Är
den nuvarande regeringen beredd att ändra ekonomins struktur, så att vi
kan växa ur massarbetslösheten? Om inte, dömer man hundratusentals
människor till ofrihet.
Anf. 68 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Bo Lundgren säger att med den politik som nu förs, går
det inte att pressa ner arbetslösheten. Det går, och vi gör det.
Om Bo Lundgren läser Finanstidningen av i dag finner han att det
på första sidan står att arbetslösheten nu är under 7 %. Det går åt rätt
håll. Det går för sakta, men det går åt rätt håll. Vi nöjer oss ju inte med
detta.
Jag har åtskilliga gånger tidigare sagt till Bo Lundgren att vi natur-
ligtvis skulle ha kunnat redovisa siffror som är mycket mer optimistis-
ka, om vi hade blåst upp tillväxtantagandena. Men vi har hållit igen,
och vi har gjort det efter en underhandsdiskussion med internationella
organ, som tidigare varit utomordentligt kritiska mot Sverige för att
Sverige har redovisat tillväxtantaganden som varit fantasifulla. Vem
kommer inte ihåg förra årets kompletteringsproposition, som ju i det
avseendet var ett mästerstycke i verklighetsflykt? Kalkylerna byggde på
att vi skulle ha räntor som var lägre än de tyska. Sådant har ju skapat
dåligt rykte, Bo Lundgren. Det tar tid att återvinna förtroendet, men det
håller vi nu på att göra.
Sedan tror jag att det går att höja tillväxten över de tal som vi har
satt. När man ser tillväxttalen framför sig är det lätt att se att vi snabbt
kommer att få en annorlunda utveckling när det gäller arbetslöshet.
Jag tror inte att den nyliberala medicin som förut har varit allena
saliggörande i debatten kommer att prövas en gång till i vårt land. Den
har fått förfärande konsekvenser. Att öka orättvisor och skillnader
minskar inte arbetslösheten.
Därför tror jag inte att Moderaterna kommer att ha särskilt mycket
att bidra med när vi kommer in i diskussionen om tillväxten. De tillhör
i det avseendet ett tänkande och en politik som har passerats av verk-
ligheten. Ni är vägda, Bo Lundgren, och befunna för lätta.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
5 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
66
Anf. 69 BO LUNDGREN (m) replik
Fru talman! Vi har ju många gånger konstaterat finansministerns
oerhörda självförtroende. Det är naturligtvis en bra egenskap i många
fall. Det finns måhända en del problem med det, men låt oss inte disku-
tera detta nu.
Visst är det glädjande att människor får arbete. Visst var det bra att
vi, efter den vändning som åstadkoms hösten 1993, fick en utveckling
som innebar att fler jobb skapades. Men problemet är ju att det är
ganska många arbeten som skall fram. Det handlar inte bara om dem
som är öppet arbetslösa och dem som är i åtgärder. Det är också fråga
om att försöka minska kostnaderna när det gäller dem som ofrivilligt
eller frivilligt är i avsaknad av arbete och det antal som är förtidspen-
sionerade. Många av dem kan på ett eller annat sätt arbeta.
Det gäller också att de som har kommit till Sverige som flyktingar
och invandrare kan få ett arbete för sin egen och allas vår skull. Det är
alltså en väldigt stor mängd människor som behöver arbete.
Det är alldeles uppenbart att då krävs sådana förändringar i svensk
ekonomi att det blir möjligt att få tillväxt i t.ex. den privata tjänstesek-
torn. Den kapitalintensiva verksamheten i industrin kan då för den
delen också växa, även om sannolikheten för många arbetstillfällen där
inte är lika stor. Detta är vad som krävs.
Det är emellertid på dessa områden som man har bedrivit en politik
som rider på andra faktorer såsom den starkt ökade konkurrenskraften.
Vi ser ju fortfarande svagheten på hemmamarknaden. Det finns inte
den stabilitet och stadga som behövs för att man skall klara massarbets-
lösheten. Det kan man kanske göra, men det kräver en omläggning av
politiken. Det vore i så fall intressant att höra Göran Persson utveckla
vad som skall finnas i den tillväxtproposition som skall komma i höst,
om det finns med en återgång till de rimliga skattenivåer som vi etable-
rade och till de regler på arbetsmarknaden som vi införde, vilket skulle
vara en ytterligare förändring som gör att man kan förebygga infla-
tionsdrivande och arbetslöshetsskapande löneavtal.
Anf. 70 ANNE WIBBLE (fp) replik
Fru talman! Jag vill ta upp tre saker.
Till att börja med är det något anmärkningsvärt att det skall vara så
känsligt för Göran Persson att få kritik från Folkpartiet så att han måste
ta till väldiga överdrifter om högerns ledande roll och allt vad det nu
var. För inte så många dagar sedan fick vi motsatt kritik från socialde-
mokraterna om att vi var populister och alldeles för generösa i social-
försäkringstermer, eftersom vi tycker att det är väldigt viktigt att värna
om 80-procentsnivån i socialförsäkringarna. Vi vill nämligen inte skapa
den sortens samhälle som skiktar människor med hänsyn till privata
tilläggsförsäkringar inom sjuk-, arbetsskade- och föräldraförsäkringar-
na. Vi vill t.ex. värna om bistånd, så socialdemokraterna får väl välja
vad de faktiskt tycker. Själva tycker vi att våra åsikter bäst beskrivs
som att vi är liberaler, och det är vi väldigt stolta över.
För det andra vill jag ge litet beröm. Jag tycker att det var mycket
glädjande att höra Göran Persson tala så engagerat kring inflationsbe-
kämpning. Han talade om att ”hata inflationen” och sådant. Jag har sagt
samma sak många gånger tidigare, och det råkar vara sant. Det är en
väldigt viktig förändring som Göran Persson nu ger uttryck för, därför
att det skiljer sig fördelaktigt från den kritik som jag och andra fick för
att vi bekämpade en inflation som ni påstod inte fanns. Så den kritiken
slipper vi kanske höra mera.
Det tredje gäller tillväxtpolitiken. Jag förstår nu att tillväxt med Gö-
ran Perssons ord innebär någonting som kostar pengar, och sådant får
man inte göra. Det finns dock möjligheter att finansiera det hela genom
besparingar. Men låt mig nämna en sak som inte kostar pengar, och det
handlar om arbetsmarknadens funktionssätt, att få en bättre fungerande
arbetsmarknad. Vi från Folkpartiet har tagit upp detta, och det återfinns
i en reservation till utskottets betänkande. Om ni inte tror just på Folk-
partiet kan ni läsa om detta i en artikel av en f.d. medarbetare på Fi-
nansdepartementet i en av dagens morgontidningar, Klas Eklund. Han
har tagit upp just betydelsen av att ha en arbetsmarknad som fungerar
så att man kan få en tillväxt utan att återfalla i inflation. Vi är tyvärr på
väg att inte klara detta, än en gång. Det har varit akilleshälen för svensk
ekonomi under många år, och nu håller Göran Persson på att göra om
precis samma misstag.
Anf. 71 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag tror inte att tillväxtpolitik behöver kosta pengar.
Men vad jag varnade för var att så fort man nämner ordet tillväxt i
debatten poppar det genast upp förslag som är av det slaget att man
antingen skall sänka någon skatt eller ge någon ny förmån för att på så
sätt åstadkomma morötter som driver ett beteende som sägs underbyg-
ga god tillväxt. Det var det som jag ville göra en markering emot. Indi-
rekt var det också en kritik av den period som Anne Wibble står för.
Också när de akademiska ekonomerna värderade den svenska
statsskuldspolitiken och de svenska underskottens tillkomst pekade de
på den period vi har bakom oss. Det rörde sig då om skattesänkningar,
framför allt på kapitalområdet, som ju var sådant som skulle driva
tillväxten framåt. Men det förorsakade bara ett budgetmoras, som i sin
tur förorsakade bristande förtroende i omvärlden, som i sin tur drev
upp räntorna, som i sin tur försvårade investeringarna, som i sin tur
hämmade tillväxten. Detta är ganska enkla samband. Det är den politi-
ken som vi inte får halka tillbaka i. Sunda offentliga finanser är den
bästa förutsättningen för en tillväxtpolitik.
Jag har mött många småföretagare. Senast i går stod jag öga mot
öga med 500 stycken. Det var på ICA-stämman. Dessa handlare begrep
mycket väl de enkla nationalekonomiska sammanhangen just därför att
de kunde jämföra med sin egen vardag. Den som har slarvat och har
dåligt förtroende hos banken börjar inte med en ny satsning och med att
dra på sig ännu mera utgifter. Han försöker att anpassa kostymen, och
därefter kan han gå vidare.
Fru talman! Slutligen skall jag i nästa replik återkomma till Folk-
partiets frivilligt valda plats i skuggan av Moderaterna, som jag mycket
väl kan beteckna som populistiskt, fast i så fall högerpopulistiskt.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
67
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
Anf. 72 ANNE WIBBLE (fp) replik
Fru talman! I fråga om tillväxtpolitik säger nu Göran Persson åter-
igen att man först skall göra någonting med budgeten och sedan skall
man ta sig an tillväxten. Det fungerar inte så, Göran Persson. Detta är
dömt att misslyckas och tyvärr dömt att försätta Sverige i en situation
med permanent långtidsarbetslöshet. Det är mycket anmärkningsvärt.
Eftersom Göran Persson själv tog upp detta seminarium som han tydli-
gen har bevistat, vill jag bara påpeka att man där mycket tydligt uttala-
de att de länder som har försökt sig på budgetsanering genom skatte-
höjningar har misslyckats. Naturligtvis skall man inte avstå från bud-
getsanering, men man skall göra det genom besparingar, och sådana har
Folkpartiet föreslagit i riklig omfattning. Vid samma seminarium var
det dessutom väldigt många som förespråkade just det som jag försökte
säga. Jag tycker faktiskt att finansministern har ett ansvar mot riksda-
gen att försöka beskriva vad det är för tillväxtfrämjande politik som
han avser att föra. Flera av de partier som står bakom den ekonomiska
politiken och konvergensprogrammet har lagt stor vikt vid detta. Så det
är Göran Perssons förbaskade skyldighet att något beskriva innehållet.
Jag vill nämna ytterligare ett område där det inte krävs mera bespa-
ringar men som likaså är centralt. Det handlar om arbetsmarknadens
funktionssätt. Det går tyvärr inte, hur god pedagog Göran Persson än
är, att få det hela att fungera om vi skall kunna ha en tillväxt utan en
arbetsmarknaden som inte fungerar väl. Då får vi antingen acceptera
långtidsarbetslöshet och massarbetslöshet, eller också försvinner till-
växten därför att prisökningarna tar över. Detta är tyvärr alltför sanno-
likt med den politik som nu bedrivs och med den brist på politik som
Göran Person har beträffande t.ex. utvecklingen på arbetsmarknaden,
manifesterad inte minst av det senaste avtalet, vilket tyvärr är ett dåligt
steg på vägen mot fortsatt arbetslöshet. Det är beklagligt.
Anf. 73 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag tror att Anne Wibble och jag gör klokast i att vänta
med att recensera avtalsrörelsen till dess att den är över. Som jag sade i
mitt inlägg finns det anledning att understryka att det handlar om två
parter som träffar avtal. Så här långt i avtalsrörelsen har jag varit kri-
tisk. Jag har upplevt att arbetsgivarsidan har varit svag och dåligt or-
ganiserad. Det finns skäl att tänka på den saken. Vad som så här långt
har varit bra är att vi har fått långa avtal, och nivåerna - som jag så
småningom skall uttala mig om - har såvitt jag kan bedöma varit en-
hetlig.
Jag tycker nog att vi i det här läget skall passa oss för att börja an-
nonsera att regeringen skall gå in och bli part. Det leder alltid fram till
en allvarlig situation och är ett ingrepp som genast driver upp utfallet
och de samhällsekonomiska kostnaderna.
Tillväxtpolitiken har utvecklats, jag kommer tillbaka till det i höst.
Det återstår att se om Folkpartiet orkar vara med då. Det återstår att se
om Folkpartiet orkar bryta sig loss ifrån Moderaterna. Det vi hittills har
sett är inte särskilt lovande, men om så skulle ske är vi socialdemokra-
68
ter naturligtvis glada att ännu fler är med och tar ansvar för en ny fas i
politiken.
Jag skall inte lägga mig i Folkpartiets interna arbete, det är nog med
det vi har själva. Men nog känns det litet svårbegripligt att se en radikal
partiledare trumpeta ut kritik mot socialdemokratin på trotskisternas
möte utanför riksdagshuset för några månader sedan, och sedan se
Folkpartiets anslutning till Moderaterna i konvergensdiskussionen. Det
går inte riktigt ihop, fru Wibble.
Anf. 74 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Det är mycket bra att tillväxtdiskussionen nu har
kommit upp på bordet. Jag vill ställa en fråga till Göran Persson. Det
skulle vara intressant att veta om Göran Persson trots allt håller med
om att det hade varit en dominerande nytta om regeringen hade haft
programmet för tillväxt framme nu och haft det med i konvergenspro-
grammet. Hade det varit bra, Göran Persson?
Jag utgår från att svaret på den frågan är ja. Jag tror alltså inte på
modellen att kupera svansen kota för kota. Det hade varit bättre att trots
allt försöka få fram ett antal konkreta punkter redan nu.
Vi gläds naturligtvis åt att svensk ekonomi nu rör sig i rätt riktning,
och jag håller med Göran Persson om att vi inte skall öka orättvisorna.
Men den sektor där människor far illa i dag är vård- och omsorgssek-
torn. Jag har tidigare visat Aftonbladet av i dag där man kan läsa om
Gunnar, 80 år, som är för dyr att vårda. Snart har sjukhuset inte råd att
ta emot akutpatienter.
Jag beklagar naturligtvis att utskottsmajoriteten inte har funnit nå-
gon av de reservationer som omfördelar sparbetinget värda att stödja.
Då hade vi också fått fram resurser till vård och omsorg.
Hur tolkar Göran Persson de formuleringar som vi kristdemokrater
nu har förhandlat in i konvergensprogrammet? Av dessa framgår att de
kommunala verksamheterna vård och omsorg skall värnas, och det
förutsätter att de nödvändiga utgiftsminskningarna sker inom andra
utgiftsprogram.
Hur skall vi, Göran Persson, tillsammans klara av detta? Kan vi till-
sammans se till att människor på Danderyds sjukhus, på Radiumhem-
met och på Karolinska sjukhuset kan få den vård de har rätt att förvänta
sig i Sverige i dag?
Anf. 75 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Det har inte varit särskilt svårt för oss socialdemokra-
ter, och efter vad jag tror inte heller för centerpartister eller miljöpartis-
ter, att i ett konvergensprogram ha den markering som Mats Odell
pekar på.
Vi är nog rörande överens om att när vi tvingas reducera utgifterna
är det i första hand i transfereringssystemen som det skall ske. In i det
längsta vill vi värna vård, omsorg och utbildning. Den målsättningen är
gemensam, men sedan skall den ju uppfyllas också.
Trots att vi värnar verksamheterna ställs likafullt krav på att de skall
höja sin produktivitet och att de skall bli effektivare. Detta sker i alla
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
69
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
verksamheter i ett samhälle. På grund av detta kommer vi nog att ha en
ständigt pågående diskussion om vård, omsorg och utbildning som
kanske snarare startar i frågan om vilka krav på effektivisering man
skall ställa. Hur stor del av ekonomin skall de här verksamheterna få ta
i anspråk för att vi skall klara att hålla den goda kvalitet som vi vill ha?
Detta är en ständigt pågående avvägning.
Jag avundas verkligen inte de politiker som sitter i kommuner och
landsting. De har en mycket svår arbetsuppgift. Men de har gjort stor-
dåd, och de har bedrivit verksamhetens utveckling på ett sådan sätt att
vi med höjd produktivitet kan erbjuda en fortsatt mycket hög kvalitet i
vård och omsorg, men med ianspråktagande av mindre resurser. Den
typen av pågående utveckling kommer vi att ha också i fortsättningen.
Men i det stora valet, i fråga om var sparbetingen skall läggas ut,
kommer naturligtvis i så fall transfereringssystemen att träffas i första
hand. Men det innebär inte, som jag säger, att vi ställer ut något slags
fribrev för en viss sektor, utan hela samhället, alla ekonomiska verk-
samheter, kommer att vara utsatta för press den närmaste tiden. Men i
valet går vi först på transfereringarna och därefter på verksamheterna.
Anf. 76 MATS ODELL (kds) replik
Fru talman! Bekymret är ju att skruvstädet redan har dragits åt inom
vård och omsorg. Redan nu är det en fullständigt oacceptabel situation
exempelvis här i Stockholms län, där man under fullständigt oordnade
former gör brutala nedskärningar, som drabbar enskilda människor i
detta ögonblick.
Jag måste fråga: Hade det inte varit rimligt att utskottsmajoriteten
kunnat stödja några av de omfördelningar av besparingarna som hade
kunnat ge en lättnad, t.ex. en riktad åtgärd till just de mest utsatta de-
larna av vården och omsorgen?
Anf. 77 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Jag förstår Mats Odells engagemang, men jag tror fak-
tiskt att kds gör det litet enkelt för sig i den här frågan.
Det förs en annan diskussion, som kanske är svaret på dagens arti-
kel i Aftonbladet, och den gäller hur vi fördelar resurser mellan kom-
muner och mellan landsting. Det landsting som Odell nu pekar på, som
den nämnda personen har att söka vård i, är ett landsting som har all
anledning att se fram mot det förslag till utjämning på kostnadssi-
dan och inkomstsidan som regeringen har lagt fram i riksdagen med
stöd av Centerpartiet. Samma resonemang förs i Göteborg och i Mal-
mö. Om man ser sig om i Sverige visar det sig att bilden ser ut på väl-
digt olika sätt. Det är där som den första insatsen skall göras, och vi
tänker se till att klara det.
Låt mig på riksdagens näst sista dag och i det sista replikskiftet med
Mats Odell också till kds framföra ett tack för ett bra arbete med kon-
vergensprogrammet. Det har också där känts som att vi har mötts av ett
moget ansvarstagande i en svår stund för Sverige, och det tycker jag
har varit bra. Tack för det!
70
Anf. 78 ROY OTTOSSON (mp) replik
Fru talman! Vi har diskuterat mycket om hur man sparar, och där är
vi kanske inte heller från Miljöpartiets sida riktigt ense med regeringen.
Det är litet märkligt att säga att man i det längsta skall värna vård och
omsorg och utbildning, och sedan vidta åtgärder som kostar kommun-
sektorn 9 miljarder fram till 1998, enligt egna beräkningar. Det kom-
mer att leda till att 30 000 eller fler går ut i arbetslöshet, alternativt att
ungdomar inte anställs, och det medför kostnader på andra håll.
Inom kommunsektorn har man höjt produktiviteten under en följd
av år, och problemet är att det är väldigt svårt att ta ut så mycket mer.
Man har försökt privatisera och tagit in entreprenörer, och det har visat
sig vara svårt att konkurrera på den privata marknaden. Numera är man
oftast väldigt kostnadseffektiv inom den kommunala sektorn. Det gör
att det här slår direkt på antalet anställda - det är i stort sett det enda
man kan göra i kommunsektorn - och det slår i sin tur på verksamhe-
ten.
Min fråga till finansministern är denna: Varför inte ta mer i transfe-
reringssystemen och bidragen till dem som har det ganska bra? En
mycket stor del av transfereringarna går ju till sådana som skulle kunna
klara ett mindre bidrag. Där borde man kunna hämta in mera. Vi har
lagt fram förslag åt det hållet. Det gäller också de bidrag som går till
företag, som många gånger har visat sig inte vara särskilt produktiva.
Man kunde åtminstone kompensera kommunsektorn för egenavgifterna.
Varför kan man inte göra det?
Anf. 79 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! De 9 miljarderna som spökar i debatten av och till är
kanske litet vilseledande. Det är 9 miljarder på egenavgiftsområdet,
som minskar den kommunala skattebasen. Det skall också ses mot
bakgrund av att vi vidtar andra åtgärder, som ökar den kommunala
skattebasen, vilket inte tas upp i diskussionen. Det finns alltså ett pro-
pagandistiskt inslag i det här-typ avdragsrätten för pensionsförsäk-
ringar, som i huvudsak är kommunala pengar; typ det förändrade rese-
avdraget, som i huvudsak är kommunala pengar. Det finns alltså både
plus och minus i den här kalkylen.
När man tittar på det vi gör borde man alltid fundera på vad som
hade hänt om vi inte hade gjort någonting. Hur hade utvecklingen då
varit? Vad betyder 1 % högre ränta för kommunsektorn? Vad betyder
1 % lägre arbetslöshet för kommunsektorn? Om vi tar in den typen av
faktorer i resonemanget - som rimligen bör vägas in, eftersom politiken
syftar till att utvecklingen skall bli bättre - får vi en helt annan kalkyl.
Kommunförbundet har som intresseorganisation på det här området
bedrivit en mycket framgångsrik kampanj och faktiskt fördolt att det
här bör sättas in i sitt sammanhang.
Jag är inte särskilt förvånad över att entreprenörer har svårt att be-
driva kommunal verksamhet effektivare och rationellare än kommunalt
anställd personal. Det bör vara så i normalfallet. Vi har ju inte valt att
ha verksamheten i egenregi i kommuner och landsting därför att vi vill
ha en ineffektiv verksamhet. Vi har valt det därför att vi tror att skatte -
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
71
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
72
pengarna utnyttjas bäst på så sätt. Det är en bekräftelse på att detta är
riktigt. Det vore konstigt om människor som är professionellt framstå-
ende i vården och som har en administration som är uppbyggd för detta
inte skulle kunna konkurrera, med generationer av erfarenhet i ryggen,
med nystartade privata företag som vill gå in på deras kärnområden.
Jag tror alltså att tillkortakommandena i privatiseringarna inte är
någonting annat än ett uttryck för att vi har en effektiv och bra verk-
samhet ute i kommuner och landsting. Dock kan den, som all annan
verksamhet, bli något litet bättre. Det är den processen vi har framför
oss.
Anf. 80 ROY OTTOSSON (mp) replik
Fru talman! Det vore naturligtvis bra om det var så som finansmi-
nistern säger, dvs. att det här utrymmet finns och att verksamheten inte
kommer att drabbas. Men det är inte riktigt de signalerna vi får när
köerna till barnpsykiatrin växer, landstingen får problem att klara vård-
garantin och det uppkommer allt fler akuta problem på sina håll, som vi
har hört talas om här i kammaren.
Vi som också jobbar kommunalpolitiskt, vilket jag gör, ser de här
problemen, som växer snabbt. Det beror just på att kommunerna, till
skillnad från staten, under lång tid nu verkligen har höjt sin produktivi-
tet och sin effektivitet ekonomiskt sett. Därför är det väldigt svårt att
tänja så mycket mer inom den sektorn; där kommer detta att slå mycket
hårdare rakt igenom.
När det gäller beräkningarna har jag sett de fullständiga tabeller
som t.ex. Kommunförbundet har. Man har där räknat med de ökade
intäkter som Göran Persson tog upp här. Men det är möjligt att de har
räknat fel på något annat sätt-jag vet inte; jag är inte ekonom eller
expert på detta. Det säger sig självt, med pålagorna i form av minskat
skatteunderlag från egenavgifterna, att det här naturligtvis kommer att
märkas ute i kommunerna.
Det som förvånar mig är att staten har möjligheter att spara på ett
socialt mer rättvist sätt. Det går ju ut mycket bidrag och sådant till
människor som skulle kunna klara sig med betydligt mindre. Det är där
som man bör ta i första hand, som finansministern sade. Det är det jag
saknar hos socialdemokratin. Varför inte i första hand minska på bidrag
och ersättningar till dem som redan har det ganska bra?
Anf. 81 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)
Fru talman! Det som Roy Ottosson sade sist hör till en stor social-
politisk diskussion, om vilka principer som skall styra våra trygghets-
system, vilken real behovsprövning som skall göras och hur många som
skall omfattas. Åtskilliga studier genom åren har gett ett gott underlag
för att hävda att den modell som vi har valt i Sverige, med en generell
välfärdspolitik, har varit effektiv och rationell. Den diskussionen pågår,
och vi får säkert komma tillbaka till den vid andra tillfällen.
Vad sedan gäller bidragen till företag, har det cirkulerat uppgifter
om att de subventionerna skulle vara i 50-60-miljardersklassen. Tittar
man på vad det representerar finner man att det först och främst är det
som finns i bostadssektorn i form av bostadssubventioner. Det finns
också en del jordbrukspengar. Sedan har vi sådan verksamhet som
drivs som aktiebolag i statens regi. Exempelvis hamnar stödet till Dra-
maten som företagsstöd i den här uppräkningen.
Räknar man igenom det hela blir det så småningom kvar en restpost
som är väldigt mycket av traditionell regional-, arbetsmarknads- och
näringspolitik. Hade det funnits 50-60 miljarder på näringslivssidan att
hämta hem så kan jag försäkra Roy Ottosson att jag inte hade tvekat att
ta en del av de pengarna.
Också till Roy Ottosson, inför våravslutningen i denna kammare
som är smyckad i rött och grönt - inte en oäven syn - vill jag säga tack
för det år som har gått. Tack för intressanta och bra diskussioner om
konvergensprogrammet och modet att trots uttalat motstånd mot den
monetära unionen ändock peka på nödvändigheten av att vi utformar ett
konvergensprogram, för er del just därför att ni vill kunna ha friheten
att stå utanför. Var riksdagen där hamnar återstår ju faktiskt att se.
Anf. 82 PER UNCKEL (m)
Fru talman! Det sprider sig en viss optimism om ekonomin, sade
Göran Persson. För de vid pass en miljon människor som i dag står
utanför den reguljära arbetsmarknaden är det nog inte riktigt så det
känns. För dem känns det nog snarast som att Socialdemokraterna har
gett upp kampen för de riktiga jobben. Det är nämligen den ofrånkom-
liga slutsats som tränger sig på av det som skrivs i kompletteringspro-
positionen och det som senare understrukits i det s.k. konvergenspro-
grammet.
Regeringen accepterar en arbetslöshet på nästan 10 %. Det är
mänskligt och ekonomiskt orimligt att utgå från en arbetslöshet av
denna storleksordning på toppen av en högkonjunktur. Av de väljare
som för knappt ett år sedan återförde Socialdemokraterna till rege-
ringsmakten var det förmodligen få som väntat sig att partiets första år i
Rosenbad skulle behöva sammanfattas på detta sätt.
Fru talman! Dagens debatt illustrerar att misslyckandet med jobben
faller tillbaka på en socialdemokratisk oförmåga att förstå den nya
arbetsmarknadens karaktär och företagens villkor för att sätta fler an-
ställda i arbete. Dessutom släpar det socialdemokratiska partiet på en
arbetsmarknadspolitik som allt fler utanför de mest partitrognas krets
börjar inse är verkningslös eller t.o.m. nedbrytande på de arbetslösas
förmåga att komma tillbaka till jobben.
Fru talman! Bo Lundgren har tidigare talat om skattehöjningspoliti-
kens effekter för jobben, så jag skall inte tala ytterligare om detta. Låt
mig bara understryka att en politik som ser på företag och företagsbe-
skattning som en mjölkkossa för statskassan aldrig någonsin kan föra
Sverige tillbaka till den fulla sysselsättningen.
Per-Ola Eriksson hävdade för en stund sedan att alla var överens
om att de nya jobben skulle komma i den privata sektorn. Det må så
vara, fru talman. Jobben kan emellertid inte besvärjas fram. Privata
företag växer bara om jordmånen gör sådan växt möjlig. Varken Soci-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
73
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
74
aldemokraterna eller Centern har i dag lyckats visa hur denna jordmån
skall skapas. Orden blir därmed luftpastejer utan egentlig innebörd.
Fru talman! Växt kräver en ekonomi som ger nödvändigt utrymme
för utvecklande företagande, och dessutom en arbetsmarknad och en
kompetensförsörjning i enlighet med en ny tids kunskapskrav.
När regeringen i kompletteringspropositionen sänker ersättningen i
a-kassan till 75 % är det naturligtvis en riktig åtgärd. Jag har tidigare
haft förmånen att få gratulera arbetsmarknadsministern till denna. Ef-
fekten av den förändringen förtas emellertid i betydande utsträckning
av vad Socialdemokraterna i sten vägrar förstå: att den eviga möjlighe-
ten till rundgång mellan a-kassa och allehanda arbetsmarknadsåtgärder
har ännu större nedbrytande effekt på arbetsviljan än vad ersättningsni-
vån kan få.
Svensk arbetsmarknadspolitik är dess värre inte något internatio-
nellt föredöme, såsom regeringen gärna vill tro, utan i praktiken en
maskin för högre arbetslöshet.
Fru talman! Till följd bl.a. av den snabba internationaliseringen och
den moderna informationsteknikens genombrott förändras just nu ar-
betsmarknaden i grunden. Konkurrensen hårdnar, kunskapskraven
skärps, och behoven av rörlighet och förändringsförmåga tilltar.
Det nya samhället är inte ett samhälle för stora och för alla lika
lösningar. Massproduktionen i långa linjer viker undan för det mera
personliga och individuella.
Då och då kryper också i den socialdemokratiska retoriken in en
och annan insikt om att det är detta som håller på att ske. I all praktisk
politik går emellertid regeringen i dessa hänseenden likväl åt fel håll.
Det är därför kompletteringspropositionens svarta arbetslöshetsprogno-
ser dess värre nog är realistiska. Regeringens politik klarar inte att
pressa arbetslösheten under 10 %. Det säger regeringen svart på vitt i
kompletteringspropositionen. Detta är och förblir en kapitulation.
Hur litet Socialdemokraterna i grunden förstått om villkoren för nya
jobb bekräftade för övrigt Ingvar Carlsson häromdagen, när han förkla-
rade krig mot den EU-politik för jobb som han för bara något halvår
sedan själv hade accepterat. Lägre arbetskraftskostnader och en större
löneflexibilitet ville statsministern nu inte veta av. Europa skulle nu i
stället erbjudas Anders Sundströms arbetsmarknadspolitik. Det är pre-
cis vad en statsminister som är engagerad i de nya jobben inte borde
tycka.
Särskilt hårt drabbas, fru talman, unga och den del av arbetskraften
som inte har hög utbildning av den Carlssonska stelbentheten. Många
arbetslösa kommer att förbli utan jobb därför att regeringen låst in sig i
filosofier som bokstavligen hör hemma i en svunnen tid.
Fru talman! Den socialdemokratiska lönekostnadsrigiditeten är
samma andas barn som vägran att acceptera mera individuella kon-
traktslösningar som grund för relationerna mellan arbetstagare och
arbetsgivare. Arbetsmarknadslagstiftningen har sedan förra hösten
gjorts mera stel och kollektiv, samtidigt som samhällsutvecklingen
entydigt pekar på behovet av större hänsyn till alla de varierande vill-
kor som Sveriges hundratusentals arbetsplatser uppvisar. Av början till
en nödvändig förnyelse av arbetsmarknaden blev det återställare och
nytt utredande.
Det är därför så många företag i det längsta försöker klara sina
uppgifter med övertidsarbete av de anställda man redan har. Arbetslös-
heten permanentas därmed på en oacceptabelt hög nivå. Hur, fru tal-
man, kan Socialdemokraterna vara så trångsynta att de accepterar den-
na tingens ordning?
Den arbetsmarknadslagstiftning som regeringen så envist hänger sig
fast vid är tillskapad för en tid och under en tid då omvandlingen i
samhälle och näringsliv skedde i måttlig fart och på ett någorlunda
förutsebart sätt. Så är det emellertid inte längre. Inte minst informa-
tionstekniken revolutionerar arbetsvillkor och företagsstruktur. I denna
omvandlingsprocess är den nuvarande lagstiftningen en hämsko.
Effekten härav blir att svenska företag omvandlas långsammare än
företag utan de svenska företagens legala restriktioner. Detta leder till
lägre tillväxt i vårt land, minskad konkurrenskraft och en högre arbets-
löshet.
Regeringen brukar när dessa frågor kommer på tal hänvisa till den
s.k. arbetsrättskommissionen. Artiga bugningar brukar också, precis
som i kammaren här i dag, riktas gentemot småföretagen.
De förändringar av villkoren på arbetsmarknaden som nu behövs
om jobben skall kunna återskapas är emellertid långt mer radikala än
någon retusch i kanten för att göra villkoren för de mindre företagen
något mindre dåliga än vad de i dag är. Det behövs en ny arbetslag-
stiftning, som tar sin utgångspunkt i nödvändigheten av personliga
avtalsförhållanden och som erkänner att det kollektivistiska samhället
redan har förpassats till historiens böcker. Det vägrar Socialdemokra-
terna mentalt och praktiskt att erkänna. Därför kommer partiet också -
och jag tillägger gärna: dess värre - att misslyckas med sin sysselsätt-
ningspolitik.
Fru talman! Lika betydelsefullt som det är att ge Sverige en arbets-
lagstiftning som gör att företagen kan växa är det att etablera Sverige
som en kunskapsnation i den absoluta frontlinjen. Insatser i detta syfte
ger möjligen inte utslag i den månatliga arbetslöshetsstatistiken men
tillhör de helt avgörande förutsättningarna för trygga jobb på sikt.
Om kunskapens betydelse talar förvisso också regeringen, åtmins-
tone då och då. I praktisk politik utgör emellertid framför allt det
Thamska fögderiet en direkt utmaning mot vad som är vitalt för Sveri-
ges framtid. En av ideologisk enögdhet förblindad utbildningsminister
klämmer gradvis entusiasmen ur det som vetenskapligt skall lyfta Sve-
rige. Låt det, fru talman, stå fullständigt klart, att om vårt land skall ha
en chans att klara de långsiktiga utmaningar vi står inför måste kun-
skapsstandarden hos oss vara högre och spetskunnandet mer avancerat
än i lejonparten av våra konkurrentländer. På denna punkt finns det
inget kompromissutrymme - inget utrymme alls!
Regeringens politik ligger dess värre inte i närheten av att kunna nå
upp till sådana ambitioner. Det verkar som om regeringen trodde att det
som Tham - och för den delen också Johansson - gör eller framför allt
inte gör är sidoordnat eller betydelselöst, sett från tillväxt- och syssel-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
75
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
sättningssynpunkt. Viktiga nog som jämställdhetsfrågorna i utbild-
ningssystemet är, går det inte att låta kompetensutvecklingen förfalla
för att i stället satsa den intellektuella kraften på könskvoterade profes-
sorer. Skall regeringen kunna vinna något förtroende för sitt tal om
kunskapens betydelse måste man kunna visa på en politik som gör att
Sverige kan bli en kunskapsnation i frontlinjen. Det gångna året har
från denna utgångspunkt inte varit uppmuntrande.
Fru talman! Regeringen saknar en politik för flera jobb. Det nöd-
vändiga kulturskiftet i fråga om ekonomin, i fråga om arbetsmarknaden
och i fråga om kunskapen saknar man beredskap inför. Politiken får
därför ingen växtkraft. Dess värre, fru talman, har jag inte så stort hopp
om att sommarsol och sommarvila skall ge så stora bidrag till ett nöd-
vändigt omtänkande. Bristerna ligger inbäddade i den socialdemokra-
tiska samhällssyn som nu ofrånkomligen kolliderar med verkligheten.
Visst, fru talman, finns det skäl att samverka i besvärliga tider, men
inte om vad som helst, och framför allt inte om gammal politik.
Anf. 83 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Fru talman! Om Per Unckel trodde att den här kanonaden skulle få
stå oemotsagd bedrog han sig.
Anna-Greta Leijon sade när hon var arbetsmarknadsminister att det
inte finns någonting som är så farligt som att släppa upp arbetslösheten.
Internationella erfarenheter, fortsatte Anna-Greta Leijon, har visat att
det är ytterligt svårt att få ned den igen. Ännu värre - det är ingen som
har kunna få ned den, sade hon.
Per Unckel! När ni hade ansvaret fick vi massarbetslöshet för första
gången på 60 år i vårt land. Nu har vi socialdemokrater fått väljarnas
förtroende - nu är det vår uppgift att person för person, procent för
procent, arbeta ned arbetslösheten. För detta behövs alla goda krafter.
Per Unckel är som en gammal god marxist - de tror att framtiden är
förutbestämd. Det är den inte, Per Unckel, i varje fall inte för oss.
Per Unckel tar på gammalt vanligt moderatsätt parti för den starke
mot den enskilda människan. Han talar om personliga avtal. Han vill,
har jag förstått, precis som arbetsgivarna, att de fackliga organisatio-
nerna skall förhandla på förbunds- eller allra helst företagsnivå, medan
arbetsgivarna skall hålla ihop och förhandla på central nivå. Glöm det,
Per Unckel! Det är inte förutbestämt. Det är faktiskt minst två parter
inblandade i det här.
Per Unckel sade till sist att socialdemokraterna kommer att miss-
lyckas. Vi får väl se, Per Unckel. Vi får väl se!
Anf. 84 PER UNCKEL (m) replik
Fru talman! Låt mig understryka vad jag sade i mitt huvudanföran-
de, nämligen att det är min innerliga förhoppning att jag har fel i min
utsaga om att socialdemokraterna kommer att misslyckas med att klara
jobben. Problemet är emellertid att i kompletteringspropositionen har
ni redan skrivit att ni kommer att göra det! Min utgångspunkt är att
kompletteringspropositionen säger att på toppen av en högkonjunktur
76
skall Sverige ha 10 % arbetslöshet, och moderaterna säger: Det accep-
terar vi inte att Sverige har.
Därför lägger vi fram förslag om lägre skatter på företagandet, vi
lägger fram förslag om omedelbara och långsiktiga - kombinerat -
förändringar av arbetslagstiftningen, och vi lägger fram förslag om en
nödvändig kunskapsexpansion i Sverige. På samtliga dessa tre punkter
går socialdemokraterna i rakt motsatt riktning. Men berätta då för mig
varför socialdemokraterna är så övertygade om att skattesänkningar
inte leder till flera jobb, eller varför en bättre arbetslagstiftning inte
skulle leda till flera jobb, eller varför mera kunskaper inte skulle stärka
Sveriges konkurrenskraft.
Om socialdemokraterna kan förebringa övertygande bevis för att
dessa tre ingredienser i en ny sysselsättningspolitik är felaktiga skulle
åtminstone denna debatt ha tillförts någon kunskap. Som det nu är
säger socialdemokraterna nej, nej och åter nej till alla förslag som syf-
tar till att pressa arbetslösheten under 10 %. Det är därför vi moderater
säger: Ni har gett upp om jobben!
Anf. 85 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik
Fru talman! Vi säger definitivt inte nej till förslag som kommer att
sanera arbetslösheten. Men moderaterna ställer sig i sina förslag alltid
på den starkes sida mot den svage, och det säger vi nej till.
Per Unckel sade: Tala om varför skattesänkningar inte leder till nya
jobb. Finansministern och jag har vid upprepade tillfällen bett Bo
Lundgren läsa in i kammarens protokoll hur många nya jobb det blev
av de skattesänkningar som han genomförde och som Per Unckel som
ledamot av den förutvarande regeringen ställde sig bakom. Hur många
nya jobb blev det? Ytterligare hundratusentals människor blev arbetslö-
sa! Det är det som nu är vårt lands problem. Det skall Per Unckel och
moderaterna lösa genom att bl.a. försämra arbetsrätten och ställa sig på
den starkes sida.
Per Unckel! Vi tror inte på den modellen. Vi tror inte att den passar
i Sverige. Dessutom har internationella erfarenheter visat att det inte är
så enkelt som Per Unckel framställer det. Låt mig bara peka på några
åtgärder som ni vill vidta: sänkta ingångslöner för ungdomar, personli-
ga avtal - vem kommer att tjäna på det? Ni inser inte, Per Unckel att
trygghet i anställningen i sig leder till att man gör en bättre prestation, i
sig leder till att produktiviteten går upp, i sig leder till att man tar ökat
ansvar. Det är ert historiska misslyckande, Per Unckel!
Anf. 86 PER UNCKEL (m) replik
Fru talman! Om socialdemokraterna verkligen tror att de gångna
årens arbetslöshet berodde på att skatterna på företagen sänktes är det
sämre ställt med den socialdemokratiska ekonomiska analysen än vad
jag i mina vildaste fantasier kunde föreställa mig.
Socialdemokraterna tror inte på modellen att individualisera villko-
ren på arbetsmarknaden. Man tror inte på modellen att göra arbetsrätten
mera flexibel. Man tror inte på modellen att göra lönebildningen mera
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
77
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
anpassad efter produktivitetsutvecklingen i företagen och efter vad t.ex.
ungdomar förmår att prestera.
Jag accepterar att socialdemokraterna i sin ideologiska enögdhet
fortfarande inte tror på detta. Ge mig då ert alternativ för att pressa
arbetslösheten under 10 %. I kompletteringspropositionen står det att
om hela er politik går som tåget, vilket debatten tidigare under dagen
har visat att det är mycket sannolikt att den inte kommer att göra, blir
arbetslösheten 10 %.
Moderaterna säger att de inte accepterar en arbetslöshet på 10 %.
Socialdemokraterna skakar på huvudet. Läs er egen kompletteringspro-
position, där arbetslösheten naglas fast vid denna höga nivå. Men säg
inte bara nej, nej och åter nej till de arbetslösa. Då dömer ni hundratu-
sentals människor till sysslolöshet. Vi vet av erfarenhet från andra
länder att en flexiblare arbetsmarknad, en mera flexibel lönebildning
och lägre kostnader för arbetskraft skapar nya arbetstillfällen. Varför
skulle inte samma sak ske i Sverige om vi införde samma politik i vårt
land?
Anf. 87 INGRID BURMAN (v)
Fru talman! I betänkandet föreslår Socialdemokraterna och Center-
partiet att ersättningsnivån i a-kassan skall sänkas till 75 %. Det här är
ett svek mot alla de löntagare i Sverige som faktiskt trodde på social-
demokraternas vallöfte när de sade att de skulle höja ersättningsnivån i
a-kassan så snart som ekonomin tillät. Dessa löntagare kunde aldrig
drömma om att socialdemokraterna i stället skulle sänka nivån.
Regeringens förslag har dessutom sin udd riktad mot de lågavlöna-
de. Personer med lönenivåer över 16 500 kr per månad drabbas inte av
nivåsänkningarna. Låginkomsttagarna drabbas däremot fullt ut. Vid en
månadsinkomst på 12 000 kr förlorar man mer än 400 kr per månad
efter skatt.
Förslaget drabbar alltså främst grupper som i dag lever med mycket
små ekonomiska marginaler och som faktiskt inte kan sänka sin lev-
nadsstandard mer. Det är ett slags omvänd fördelningspolitik. Vi tar
mest från dem som har minst.
Hur många som i dag tvingas söka kompletterande socialbidrag är
okänt, eftersom den frågan varken har beaktats eller utretts. Det är
alltså i dag okänt hur mycket av dessa 2,5 miljarder som staten sparar
som i stället leder till en övervältring av kostnaden till kommunernas
socialbidragskonton.
Sänkningen av a-kasseersättningen riktar sig inte enbart mot de ar-
betslösa. Den innebär också att de lägsta lönerna kommer att sänkas på
sikt. A-kassenivån har alltid fungerat som ett golv för lönebildningen i
Sverige. När man nu sänker nivån kommer det också på sikt att få ge-
nomslag på lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Förslaget flyttar
helt enkelt makt från Sveriges löntagare till Sveriges arbetsgivare.
Så bäddar då den socialdemokratiska regeringen för en ny löne-
bildning i Sverige - en lägre lönebildning. Det är faktiskt ingen slump
att Per-Ola Eriksson talar om en strukturell förändring. Det är faktiskt
78
inte heller någon slump att Per Unckel gratulerar socialdemokratin till
det här förslaget. Det är en betydande strukturell förändring som införs.
Vänsterpartiet avvisar alltså förslaget om att sänka kompensations-
nivån. Vi kan inte heller acceptera sänkningen i grundbeloppet i KAS
från 245 till 230 kr per dag. Även här ger regeringen uttryck för ett
orättvist fördelningspolitiskt synsätt, där åtgärderna riktas mot de sämst
ställda.
Regeringen föreslår också försämringar för deltidsarbetslösa. Efter
en ersättningsperiod skall deltidsarbetslösa inte få fyllnadsstämpla upp
till heltid, trots att de söker heltid. I stället skall det deltidsarbete man
haft utgöra grunden för ersättningen i den nya perioden.
Förslaget har precis samma karaktär som det förslag som den bor-
gerliga regeringen lade fram tidigare. Den lägger ansvaret på den del-
tidsarbetslöse. Fixar man inte arbete under den första ersättningsperio-
den, minskar ersättningen.
Förslaget kommer främst att drabba kvinnorna. Merparten av de
deltidsarbetslösa är kvinnor. Återigen angriper regeringen de arbetslösa
i stället för problemet, dvs. att deltidsarbetslösa ej får heltidsjobb.
Det är ett problem som visar sig i att vissa arbetsgivare konsekvent
väljer att anställa nya på deltid i stället för att utöka arbetstiden för
redan anställda - allt för att ha en obetald vikariepool av deltidare som
kan rycka in när behoven uppstår. I vissa branscher inom handeln är
andelen deltidsarbetande så stor som 90 %.
I stället för att gå ut och bestraffa de deltidsarbetslösa med först
sänkta generella nivåer och dessutom ytterligare åtstramningar måste vi
faktiskt titta på problemen och föreslå åtgärder - företrädesrätt till
heltidsanställningar, prioriteringar av arbetsförmedlingens insatser. Då
kommer vi till rätta med problemet - inte genom denna dubbelbe-
straffning av främst kvinnor.
Regeringen föreslår också andra förändringar inom a-
kassesystemet. Man återkommer med mer konkreta förslag under hös-
ten 1995. Det är svårt att nu ta ställning till de här förslagen, eftersom
de enbart finns skisserade i propositionen.
Jag vill dock redan nu säga att det verkar helt orimligt att bestraffa
arbetslösa med 60 ersättningsdagars avstängningstid för den som själv
lämnar sitt arbete. Förslaget omfattar många fall där det inte alls är
fråga om missbruk, t.ex. att hela familjen flyttar eller att det gäller
mobbning som gör det omöjligt för den drabbade att stanna kvar på
arbetsplatsen. Det är helt oacceptabelt.
Regeringen visar på tre motiv för att genomföra de här försämring-
arna - sänkta nivåer i deltidsarbetslöshetsersättning m.m. Man säger att
man vill motverka arbetslösheten och hävda arbetslinjen - motiv 1.
Så sällar sig då den socialdemokratiska regeringen till dem som an-
griper de arbetslösa i stället för arbetslösheten. På vilket sätt kommer
det att motverka arbetslösheten att vi sänker a-kasseersättningen? På
vilket sätt kommer det att hävda arbetslinjen?
Nej, förslaget andas misstroende och underförstådda anklagelser
mot de arbetslösa. Budskapet att arbetslösheten är individens fel och
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
79
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
inte i huvudsak ett samhällsmisslyckande med djupgående politiska
orsaker framträder på ett sätt som är mycket hotfullt för arbetslösheten.
Ett andra motiv för regeringens förslag är att man vill jämställa a-
kasseersättningen med ersättningen inom sjukersättningssystemet så att
det inte blir intressant att välja den ena formen av ersättning framför
den andra enbart av ekonomiska skäl.
Återigen är det samma misstro och underförstådda anklagelser om
att sjuka och arbetslösa väljer det system som ger mest i ersättning.
Argumentet klingar dessutom falskt när vi vet att den borgerliga rege-
ringen sänkte taket för a-kasseersättningen och att det därefter inte har
gjorts någon justering uppåt. Följden har blivit att arbetslöshetsersätt-
ningen successivt har sjunkit och inte alls når upp till den omtalade 80-
procentiga nivån, som redan den i sig är alltför låg.
I vanliga inkomstlägen handlar det i verkligheten redan i dag om en
kompensationsnivå på bara 65-75 %.
Om regeringen menar något med harmoniseringstalet måste man
börja med att höja nivån och jämställa den med sjukersättningsnivån.
Där har vi faktiskt 7,5 basbelopp som tak, och ersättningarna regleras
via en basbeloppsanknytning. Men så långt går inte förslaget.
Ett tredje motiv till sänkningen av ersättningsnivåerna och försäm-
ringarna inom a-kassan är enligt regeringen den dåliga ekonomin. Detta
är säkert också det tyngst vägande skälet.
Jag tvingas då konstatera att politik alltid innebär en massa val och
prioriteringar. Man kan välja. Man kan välja mellan att slopa matmom-
sen och att sänka a-kassenivån.
Det handlar om val och prioriteringar. Vänsterpartiet har gjort det
medvetna valet att värna de arbetslösa och de sjuka, och det är samma
val som stora delar av arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen och
många av de socialdemokratiska partidistrikten har gjort.
Om finansministern väljer att kalla detta för populism, må det stå
honom fritt, och om Per-Ola Eriksson väljer att kalla detta medvetna
val för populism, står det också honom fritt.
Vänsterpartiet har gjort ett medvetet val. Vi har satt de arbetslösa
och de sjuka framför sänkt matmoms.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation nr 11.
I detta anförande instämde Lars Bäckström (v).
Anf. 88 ANDRE VICE TALMANNEN
Vi har tänkt försöka att avsluta den här debatten före den särskilda
debatt som skall starta ungefär klockan tre. Därför ber jag er att hålla er
till de talartider som ni har anmält. Voteringen kommer efter Scheng-
endebatten.
Anf. 89 GUDRUN LINDVALL (mp)
Fru talman! Jag skall inte hålla mig till min talartid utan vara betyd-
ligt mer kortfattad.
80
I den kompletteringsproposition som vi nu har framför oss skärs det
ganska rejält på miljöområdet. Man kan säga att vi börjar få en miljö-
politik på sparlåga.
Vi debatterade bara för några dagar sedan ett betänkande som
handlade om den miljöpolitik som Sverige vill föra i EU. Där sades
bl.a. att Sverige skall intensifiera satsningarna mot försurningen. Vi
skall se till att få försurningen känd i Europa och se till att miljöpoliti-
ken tar allt större hänsyn till försurningen. Dessa frågor är ännu inte
lösta, trots att vi har diskuterat dem i 30 år, som alla vet.
När vi behandlade budgeten för några månader sedan kunde vi se
att regeringen hade skurit 57 miljoner i kalkningsprogrammet. Vi var
många partier som protesterade mot detta, bl .a. Centerpartiet.
Det är därför desto mer förvånande att konstatera att man nu, när
Socialdemokraterna och Centern lägger fram kompletteringsproposi-
tionen, spar ytterligare 30 miljoner på kalkningen.
Att kalka sjöar i Sverige är tyvärr nödvändigt för att vi skall kunna
hålla ett PH-värde i dessa marker som gör att vi kan ha kvar många av
de växter och djur som utgör det som alla så gärna talar om, nämligen
den biologiska mångfalden.
Många av de djur som finns i sjöarna, bl.a. sländlarver, är enormt
beroende av rätt PH-värde för att kunna överleva. Här kan vi verkligen
se om vi har en god miljö eller inte, eftersom dessa arter många gånger
fungerar som miljöindikatorer.
Ett fortsatt kalkningsprogram är alltså en förutsättning för att vi
skall kunna bevara den biologiska mångfalden.
Det är därför så förvånande att man först skär 57 miljoner i budge-
ten och sedan ytterligare 30 miljoner i kompletteringspropositionen.
Jag anser att vi - om Sverige skall vara trovärdigt internationellt i
kampen mot försurningen - också här hemma måste visa att vi menar
allvar med satsningarna. Att i det läget skära i bidragen till kalkning
tycker jag tyder på motsatsen.
Jag har svårt att tro att Sverige kan bli trovärdigt om vår nationella
politik inte på något sätt hänger ihop med den internationella politik
som vi talar om i andra sammanhang.
På samma sätt är det oerhört förvånande att just Centerpartiet, som
ju brukar säga sig vara miljöintresserat, går med på att skära ytterligare
i bidragen till forskning på miljöområdet.
I budgetpropositionen skar regeringen 20 miljoner på årsbasis, dvs.
30 miljoner i den budget vi har antagit. Nu skär man bort ytterligare
37,5 miljoner.
Det finns många områden där vi ännu inte har alla svar och där vi
behöver forskning. Det gäller t.ex. försurningen och biologisk mång-
fald. Skogsforskningen behöver intensifieras, och vi behöver få i gång
utvecklingen av ekologisk odling.
Det finns många gifter ute i naturen, om vilka vi vet mycket litet,
t.ex. hormongifter, som jag har talat om här i kammaren ett antal gång-
er. Det kommer nu miljögifter som visar sig ha helt andra effekter än
dem som vi tidigare har känt till. De tränger sig in i de biologiska cel-
lerna och agerar som artliknande substanser. Detta påverkar hormon-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
6 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
systemet på ett sätt som ger oss en hotbild som vi aldrig har haft förut:
det hotar reproduktionen.
Om vi skall ha en chans att möta den här typen av problem i tid
måste det till pengar till forskning.
M74 är ett exempel på en sjukdom som har funnits sedan 1974,
men vi vet ännu inte varför. Vi vet bara att det är något miljögift i södra
Östersjön som orsakar M74, men vi vet inte alls vilket det är eller hur
vi skall komma till rätta med problemet.
På detta område bedrivs en ambitiös forskning, men om vi skär bort
pengarna till miljöforskningen kommer dessa möjligheter att försvinna
i framtiden.
Vi har en miljöskuld i Sverige som ökar med 5 miljarder om året.
Miljöproblemen måste börja tas på allvar.
I ett läge när man har ont om pengar måste man fundera på vilka
hot som är störst och vilka möjligheter vi kan ta till vara. Vi i Miljö-
partiet menar att man inte kan spara på miljön. Det skulle innebära att
vi försätter kommande generationer i en situation som vi själva inte
skulle vilja befinna oss i, och det anser jag och mitt parti vara omora-
liskt.
Allt detta visar att miljöengagemanget i riksdagen hos de två partier
som har lagt fram kompletteringspropositionen handlar mer om mun-
väder än om riktiga satsningar.
Anf. 90 ALF ERIKSSON (s)
Fru talman! I momenten 86-88 behandlas regeringens förslag på
Miljödepartementets område. Jordbruksutskottet har lämnat ett i stort
sett enigt yttrande till finansutskottet och tillstyrkt detta.
I kompletteringspropositionen föreslår regeringen på grund av det
statsfinansiella läget att besparingar görs på bidragen till kalkning av
sjöar och vattendrag och miljöforskning. Dessutom görs en engångsin-
dragning av reservationsmedel inom Miljödepartementet.
I förra veckan debatterade vi här i kammaren inriktningen av det
svenska miljöarbetet i EU. Majoriteten konstaterade då att försurning
av mark och vatten är ett av de mest allvarliga miljöproblemen i Sveri-
ge. Hälften av svavel- och kvävenedfallet kommer via luftföroreningar
från andra EU-länder, och totalt kommer ca 80 % av det försurande
nedfallet från andra länder.
Genom inhemska åtgärder har kraftiga minskningar av det försu-
rande nedfallet skett, och det är viktigt att kunna peka på dessa fram-
gångar vid det fortsatta EU-arbetet. Vi har lyckats nedbringa det in-
hemska nedfallet med ca 80 % jämfört med 1980. Detta är en mycket
klar signal till omvärlden vad gäller Sveriges attityd till försurnings-
problemen.
Kalkningsverksamheten är dyr och löser inte försurningsproblemen
på lång sikt. Den skall ses som ett uppehållande försvar i avvaktan på
att de försurande nedfallen kan nedbringas till den nivå som naturen tål.
På senare år har riksdagen beviljat ett ganska frikostigt anslag till
kalkningsverksamheten. Det har i efterhand visat sig att en stor del av
82
medlen inte har använts. Mot den bakgrunden är det motiverat att i det
besvärliga finansiella läge som vi befinner oss i minska detta anslag.
För att få bättre kunskap om kalkningsverksamheten och möjlighe-
ter till effektivisering har regeringen nyligen tillsatt en utredare som
skall se över verksamheten. Utredaren skall föreslå en nivå på kalk-
ningen som är lämplig för ett långsiktigt bevarande av den biologiska
mångfalden och för utnyttjandet av naturresurserna.
Vidare skall en analys ske av den administrativa delen, med syfte
att uppnå en effektivisering.
En viktig del är att undersöka nya finansieringsformer. Med ut-
gångspunkten att det är den som förorenar som skall betala för konsek-
venserna, kan det vara motiverat att undersöka möjligheterna att finna
nya finansieringsformer med EU-medlemskapet som grund.
Den minskning av kalkningsbidraget som sker under kommande
budgetår skall ses som en engångsföreteelse. Regeringen återkommer
nästkommande budgetår med ett förslag byggt på en betydligt bättre
grund än den vi kan få fram i dag. Under nästa år skall de medel som
tilldelas prioriteras till de värst försurningsdrabbade områdena, och på
så sätt anser majoriteten att nödvändiga omkalkningar kan genomföras.
Jag yrkar därför avslag på reservationerna 127, 128 och 129 från
vänstern, Miljöpartiet och kds.
Fru talman! Regeringen föreslår också med samma motivering att
anslaget till miljöforskning minskas. Prioriteringarna inom miljöforsk-
ningen ligger fast sedan beslutet 1993. Det innebär att forskning kring
biologisk mångfald, klimat och kretslopp prioriteras.
Fru talman! Strukturen i den svenska miljöforskningen har föränd-
rats i och med medlemskapet i EU, och det kommer att medföra för-
ändringar också när det gäller finansieringen. Därför planerar regering-
en att lägga fram en forskningspolitisk proposition under våren 1996,
och då får vi även på det här området ett bättre underlag än vad vi har i
dag.
Fru talman! Jag yrkar därför avslag på reservationerna 130 och 131.
Utskottsmajoriteten godtar regeringens förslag om att en del reser-
verade medel dras in. Det är enbart Miljöpartiet som har så gott om
pengar att man vill att medel skall ligga kvar även om de inte används.
Det kan inte anses speciellt ansvarsfullt att i detta läge öka den statliga
upplåningen.
Fru talman! Jag yrkar avslag på reservation 132 och bifall till ut-
skottets hemställan i finansutskottets betänkande.
Anf. 91 GUDRUN LINDVALL (mp) replik
Fru talman! Det är bara att konstatera att regeringen väljer att skära
ner på sådana viktiga områden som kalkning och miljöforskning. Det är
att beklaga. Jag hoppas att ni i fortsättningen kan hitta en samarbets-
partner som är litet mer benägen att satsa pengar på de här områdena.
Jag tror nämligen att kritiken kommer att bli förödande för Socialde-
mokraterna om det här är en väg man tänker fortsätta på.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering for
budgetåret 1995/96
83
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
84
Det land som försurar mest i Sverige är Sverige självt. Den enskilda
företeelse som förorenar mest är trafiken. Det land som ser till att vi får
ett marknära ozon är Sverige.
Naturligtvis är det glädjande att höra att Alf Eriksson nu säger att
det är de som förorenar som skall betala. Det måste betyda att man
avser att införa en skatt på trafiken, så att trafiken kan börja betala för
den förorenande effekt den länge har fört med sig. Detta är något som
Miljöpartiet vid olika tillfällen har framfört. Vi tycker att det här syn-
sättet, att den som förorenar skall betala, är riktigt. Då måste man också
våga ge sig på den största förorenaren, nämligen trafiken.
För vårt vidkommande har vi sagt att vi i stället för att minska
kalkningen med 30 miljoner ytterligare vill öka den med 30 miljoner.
De pengarna har vi i budgeten. Vi har lagt fram en väl finansierad bud-
get. Men politik är ju som bekant en fråga om vad man vill satsa på,
och för oss i Miljöpartiet är det naturligt att satsa på miljöfrågorna.
Jag hoppas att Socialdemokraterna kan tänka om i det här samman-
hanget.
Anf. 92 ELISA ABASCAL REYES (mp)
Fru talman! Jag tänker inte orda om Miljöpartiets trafikpolitik i
stort i anslutning till förslagen i det här betänkandet.
Vi står fast vid att stora besparingar kan göras genom en mer miljö-
anpassad trafikpolitik. Det är tråkigt att Socialdemokraterna inte tar
tillfället i akt att riva upp den gamla regeringens asfalt- och betongpo-
litik.
Särskilt tråkigt är det att man likställer vägar och järnvägar genom
att skära ner lika mycket på utbyggnaden av båda. Nedskärningar på
anslaget till enskilda vägar står fast. Detta är knappast överraskande,
eftersom Socialdemokraterna tydligt har markerat sin ståndpunkt i
tidigare debatter och beslut.
Däremot är det riktigt tragiskt men samtidigt skrattretande att Cen-
tern så snabbt har glömt sitt ställningstagande angående anslaget till
enskilda vägar. Miljöpartiet och Centern hade för mindre än två måna-
der sedan en gemensam reservation till trafikutskottets betänkande om
Vägverket, som gick ut på att omprioritera medlen så att anslaget till
enskilda vägar skulle öka med 500 miljoner mer än vad regeringen
föreslagit och att detta skulle finansieras genom att anslaget till nya
motorvägar minskade. Efter Centerns uppgörelse med regeringen stod
det klart att Centern byter sida och ansluter sig till majoriteten för en
drastisk sänkning av anslagen och bidragen till enskilda vägar.
Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Med åtta motioner,
elva yrkanden och sammanlagt 13 underskrifter från Centerpartiet om
enskilda vägar, och därtill alla debattartiklar, förstår vi inte hur Centern
på något vis kan berättiga uppgörelsen med Socialdemokraterna till det
här priset.
När Sivert Carlsson för Centerpartiets räkning talade i kammaren i
vägverksdebatten den 20 april sade han angående neddragningen: Vet
hut! Vet sjufalt hut! Hur många hut skall ni i Centern själva ha för det
här sveket? Centern talade om nonchalans mot alla dem som skulle
drabbas av besparingen. Jag skulle bra gärna vilja veta vad Centern
kallar sitt eget agerande.
I debatten den 20 april gick ett otal centerpartister upp för att hög-
ljutt markera sin ståndpunkt. Jag behöver därför inte upplysa Centern
om konsekvenserna av den här besparingen, eftersom ni i den debatten
visade att ni var fullt medvetna om att detta var en orättvis besparing,
ett slöseri med vägkapital och att det skulle drabba friluftsliv, alle-
mansrätt, skogsnäringen, bönder och en massa andra människor, som i
dag med till största delen eget kapital sliter med att upprätthålla nätet
av privata småvägar i Sverige.
Centern kunde ha stått fast vid sin politik men valde att inte göra
det. Centern rider på folkstormen men vågar inte stå fast vid politiska
beslut och linjer - titta bara på Öresundsbron!
Bo Nilsson sade i samma debatt den 20 april till Sivert Carlsson:
När man tar i så mycket blir man inte trovärdig. Jag kan enbart gratule-
ra Bo Nilsson till att han lyckas pricka så rätt. Centern är inte trovär-
digt.
Centern glömmer gräsrötterna när makten hägrar. För en stund se-
dan sade Per-Ola Eriksson att Centern har lämnat partiegoismen åt
sidan och tar ansvar för Sveriges ekonomi. På vilket sätt anser Centern
det vara ansvarsfullt att, som man kommer att göra i dag, rösta emot
sina egna förslag? Kan det möjligtvis vara så att Centern inte tror på sin
egen politik? Jag har noterat det särskilda yttrande som Centern har
fogat till dagens betänkande om den ekonomiska politiken om att upp-
görelsen inte rör trafikpolitiken. Det räcker definitivt inte som förkla-
ring, eftersom Centern nu kommer att rösta emot sitt eget förslag.
Per-Ola Eriksson sade för en stund sedan att Vänsterpartiets flykt
från det egna kravet på sänkt matmoms var ett av de tväraste politiska
kast som han upplevt under sin tid som riksdagsledamot. Per-Ola
Eriksson sitter inte här i kammaren, men jag hoppas att han hör detta i
varje fall. Han kritiserade vänstern hårt angående populism och sväng-
ningar. Jag skulle bra gärna vilja höra hans dom över det egna partiets
agerande. Jag har visserligen inte lika lång erfarenhet som ledamot som
Per-Ola Eriksson, men nog känner jag igen ett tvärt politisk kast.
Jag hoppas innerligt att varenda enskild vägförening i hela Sverige
får reda på vad Centern kommer att göra i dag, då man röstar emot
Miljöpartiets reservation, en reservation som de själva stod bakom för
mindre än två månader sedan och i vilken vi hade enats om finansie-
ringen.
Jag ser ingen från Centerpartiet anmäld till debatten som kan gå upp
och svara, men det vore snyggt med en förklaring, inte minst för att ni
är skyldiga de människor som ni tidigare har sagt er företräda en för-
klaring.
Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 88 och 91.
Anf. 93 BO NILSSON (s)
Fru talman! Jag lovar att jag skall spara några minuter av kamma-
rens tid. Anförandet av Elisa Abascal Reyes blev ju ett angrepp på
Centerpartiet, och det får de själva svara på. Det tänker inte jag göra.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
85
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
86
Några ord vill jag säga om de enskilda vägarna. Jag lovade i en ti-
digare debatt i detta ämne en analys som skulle vara klar i år. Jag kan
glädja Elisa Abascal Reyes med att regeringen i dagarna kommer att ge
Vägverket i uppdrag att göra den analys som skall vara färdig i år. Jag
skall själv få följa det arbetet. Vi på den socialdemokratiska sidan står i
vart fall för våra löften.
Elisa Abascal Reyes sade att vi skär ner lika mycket på vägar och
på järnvägar. Men det är icke sant. Vi har föreslagit nedskärningar två
gånger. Den sista nedskärningen innebär 150 miljoner på vardera. Men
förra gången, och det får man inte glömma, var det betydligt mer be-
sparingar på vägarna än på järnvägarna. Det tycker jag att vi kan note-
ra.
I vägpolitiken går det inte, som Miljöpartiet tycks tro, att knäppa
med fingrarna och stoppa allting som pågår. Om man skulle skära ner
med 4,8 miljarder, som ni gör, betyder det att vägarbetarna får gå hem.
Vägarbetena får stå oavslutade. Det innebär trafiksäkerhetsrisker och
det betyder försämringar på vägnätet.
Det är ett dåligt förslag att spara så mycket på så kort tid. Det är
praktiskt omöjligt. Men så kan man säga om man är miljöpartist. Det
kan dock inte vi, som har ansvar för både landet och vägnätet. Tack.
Anf. 94 ELISA ABASCAL REYES (mp) replik
Fru talman! Jag är glad att det inte blev någon centerdemokratisk
eller socialcenteristisk förklaring på Centerns agerande. Tack för det.
Vad gäller vår nedskärning på vägar håller jag med om, och det gör
alla i Miljöpartiet, att det inte går att knäppa med fingrarna och så har
vi löst alla miljöproblem. Men hur vore det om man lyfte ett pekfinger
till att börja med?
Vi har föreslagit neddragningen på Vägverkets budget framför allt
för att vi vänder oss emot nybyggnation av motorvägar i den takt som
sker. Miljöpartiet brukar annars få kritik för att våra miljövänliga alter-
nativa trafikförslag kostar så himla mycket. Det är alltså en ompriorite-
ring av anslagen det handlar om, i ett långsiktigt trafikpolitiskt tänkan-
de. Jag hoppas att socialdemokraterna så småningom kommer att inse
det också.
Anf. 95 BO NILSSON (s) replik
Fru talman! Det går fortfarande inte att skära ner nästan 5 miljarder
på ett år. Det här är inte långsiktigt. Det vore katastrofalt för det svens-
ka vägnätet om man skulle göra så. Man kan föreslå detta om man är
miljöpartist. Men vi som har ansvar kan inte göra det.
Vi har i stället startat flera utredningar. Alla vet att Kommunika-
tionskommittén jobbar med att försöka miljöanpassa transportsystemet.
Det finns något som kallas MATS som håller på med att miljöanpassa
transportsystem, och TOK, ett roligt namn för Trafik- och klimat-
kommittén, sysslar också med det här. Det är inte så att vi nonchalerar
detta. Vi måste titta över det i vanlig svensk ordning, göra en utredning
och sedan lägga fram väl genomtänkta förslag som kan bli långsiktiga,
vilket är motsatsen till Miljöpartiets förslag.
Anf. 96 ELISA ABASCAL REYES (mp) replik
Fru talman! Ja, Bo Nilsson, det stämmer helt och hållet att alla vet
att det finns en TOK, en KOMKOM och något mer. Men faktum är att
samtidigt som de här utredningarna pågår byggs ett tioårigt investe-
ringsprogram ut som beslutades för några år sedan, innan de här ut-
redningarna tillkom.
Jag förstår inte logiken i detta. När skall utredningarnas eventuellt
miljövänliga politik få genomslag? Är det efter den här tioårsperioden,
eller är socialdemokraterna möjligtvis beredda att ompröva det trafik-
politiska beslutet från 1993 efter det att utredningarna presenterat sitt
resultat? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Men än så länge är det ett
ytterst motsägelsefullt beteende att fortsätta ett investeringsprogram
samtidigt som man pekar på nödvändigheten av nya lösningar.
Anf. 97 BO NILSSON (s) replik
Fru talman! KOMKOM skall redovisa ett investeringsprogram
nästa januari. Därefter skall förslaget förmodligen remitteras och sedan
kommer en proposition om detta. Om vi anser att det som nu pågår
skall omprövas är det rätt tillfälle att göra det då, men inte i dag. Det är
omöjligt. Det borde till och med Elisa Abascal Reyes inse.
Anf. 98 EVA ZETTERBERG (v)
Fru talman! Debatten har hittills i dag handlat om besparingar och
åtgärder för den svenska ekonomin. Den har, som vi hörde i det senaste
exemplet, handlat om minsta väg här i vårt eget land. Men komplette-
ringspropositionen och det betänkande som finansutskottet har utarbe-
tat berör också i högsta grad internationella frågor.
Regeringen har i propositionen föreslagit indragningar på 1 miljard
på biståndsreservationerna. Man har i finansutskottet fått stöd för detta.
I och för sig säger finansutskottet att enprocentsmålet finns kvar. Men
till skillnad från Vänsterpartiet och andra partier som har reserverat sig
på den här punkten har man ingen konkret plan för hur enprocentsmålet
skall uppnås och ingenting om hur och under vilken tidsperiod det skall
ske.
Vänsterpartiet och vi reservanter är inte ensamma om synen på bi-
ståndet. Det finns bland socialdemokraterna ett mycket starkt tryck på
att återigen öka biståndet och inte dra in ytterligare.
I Aftonbladet den 2 juni skriver Lennart Andreasson så här:
”Låt inte biståndet bli ett konjunkturdragspel. Det är socialdemo-
kratins skyldighet att pedagogiskt förklara för svenska folket att enpro-
centsnivån ska upprätthållas oberoende av konjunktursvängningar och
marknadskrafter. Vår gamla stolta målsättning att nivåberäkningen ska
ske på hela nationen Sveriges inkomster, BNI, får vi inte ge upp. Kan
vi öronmärka skatter för EU-avgiften, kan vi banne mig göra detta även
för biståndet.”
Detta var en aktiv socialdemokrat som yttrade sig med direkt häls-
ning till Göran Persson. Jag beklagar att Göran Persson själv inte kun-
de vara kvar under resten av den här debatten. Jag tror att det är viktigt
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
87
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
att regeringen är här och tar del av alla synpunkter när vi diskuterar
angelägna frågor i riksdagen.
Från Vänsterpartiets sida tycker vi att man självklart kan diskutera
enskilda belopp inom de här reservationerna. Vi är inte odelat positiva
till alla anslagen. Jag tänker t.ex. på de 10 miljoner som går till nä-
ringslivsbistånd. Vi menar att det snarare är hjälp till de svenska före-
tagen än en form av bistånd. Men som helhet är det ändå fel signal att
nu börja diskutera och framför allt att genomföra ett beslut om att dra
in 1 miljard av biståndsreservationerna. De behövs i allra högsta grad.
Från utskottsmajoriteten har man accepterat indragningarna med
hänsyn till landets ekonomi. Men som helhet har vi i utskottet faktiskt
ställt oss bakom synpunkten att regeringen åtminstone borde ha gett en
konsekvensbeskrivning och diskuterat frågorna med riksdagen innan
man lägger fram ett så här pass långtgående förslag. Jag beklagar att
finansutskottet inte har följt utrikesutskottets synpunkter på den här
frågan.
I den PM som har kommit från UD och SIDA sedan propositionen
har lagts fram har man i efterhand pekat på hur de här konsekvenserna
ser ut. Det är bl.a. demokratibiståndet till Sydafrika, katastrofbiståndet
och andra angelägna ändamål som kommer i farozonen.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 55 från Vänster-
partiet. Jag står bakom alla de övriga reservationerna också, men jag
yrkar bara bifall till denna.
Jag vill också lämna en synpunkt på arbetet som helhet när det gäl-
ler kompletteringspropositionen. I en tidigare debatt om sociala frågor
lyfte jag fram barnens villkor och nödvändigheten att beskriva budge-
ten i konsekvenstermer för barnen. Vi har krav på miljökonsekvensbe-
skrivningar, och jag har i tidigare sammanhang yrkat att vi borde ha
barnkonsekvensbeskrivningar. Hur ser det här budgetförslaget ut ur
barnens perspektiv? Det är det perspektiv som totalt saknas i hela pro-
positionen liksom i betänkandet. Jag tror att det är mycket angeläget att
vi framöver när vi lägger fram förslag och fattar beslut faktiskt tittar på
hur de kommer att drabba respektive gynna barnen.
Jag vill bara peka på några delar i propositionen och de förslag som
sannolikt går igenom som i högsta grad berör barnen. Jag tänker på den
indragning i kommuner och landsting som leder till ökad arbetslöshet
bland de anställda och där vi återfinner många som är föräldrar. Hur
kommer detta att drabba de barn vilkas föräldrar blir arbetslösa?
Hur är det med den sänkta ersättningsnivån för dem som är arbets-
lösa eller sjukskrivna? Det är många av dem som också har barn.
Hur är det med sänkningen av barnbidraget och vuxenstudiestödet?
Det är andra områden där nedskärningarna självklart får konsekvenser
för barnen.
Jag menar att vi framöver, när riksdagen får den budgetbilaga som
regeringen har utlovat och som skall ha ett barnperspektiv, också måste
granska alla kommande förslag utifrån konsekvenserna för våra barn.
I detta anförande instämde Johan Lönnroth (v).
88
Anf. 99 EVA GOÉS (mp)
Fru talman! Vi i Miljöpartiet är väldigt glada över den satsning på
elallergisanering med 2 miljarder som har kommit till stånd tack vare
överenskommelser med Socialdemokraterna.
I det här betänkandet har vi föreslagit att man lägger 1 miljard på
energieffektivitet och satsning på förnybar energi.
Vårt mål nu är att lyfta fram de här idéerna för att vi skall kunna
avveckla kärnkraften. Jag ser att alla närvarande nog instämmer i att vi
skall avveckla kärnkraften, och det ganska fort! Kanske skall vi stänga
en reaktor redan i år.
Vi tycker att bidraget till tekniköverföring skall ändra namn. Man
skall inrätta ett nytt bidrag som skall heta Bidrag till ökad energieffek-
tivitet och förnybara energikällor.
Vi har föreslagit att man skall satsa mycket på solenergi, solfångare
och solceller. Vi skulle kunna få en egen marknad i Sverige - här finns
en potential - genom att bryta oss in och börja en serietillverkning av
sådana här produkter.
Vi vet att Danmark redan har tagit ifrån oss vindkraftsmarknaden.
Trots att vi har satsat ganska mycket på vindkraft och bidrag till vind-
kraft har vi ändå inte utvecklat tekniken i Sverige.
Det hade vi kunnat göra när vi lade ned många järnverk, rälverk
osv., men det gjorde vi inte i Sverige.
Det mest intressanta är energieffektivitet. I Kanada har man gjort en
undersökning som handlar om den rena energisektorn. I Kanada har
man t.o.m. startat en fackförening som heter Green workers' associa-
tion och som bara jobbar med energieffektivitet och ”gröna” arbeten.
Man vinner mycket socialt sett genom att man skapar fler arbetstillfäl-
len. Människor mår gott och får t.o.m. bättre hälsa. Det gynnar natur-
ligtvis näringslivet.
EMI i Kanada, som är en förkortning av Energy Management In-
vestment, har visat att en investering i effektiva energiåtgärder leder till
god ekonomi och fler arbetstillfällen i framtiden och nuet.
Man har kommit fram till att de förnybara energikällorna är de mest
kostnadseffektiva energialternativ som finns. Relativt sett skapar man
fler inhemska arbetstillfällen än vid användande av andra energislag -
kärnkraft, kol eller något annat - och bidrar till industriell tillväxt. För
varje investerad dollar får man ut mycket mer.
Jag tycker att Sverige skall ta efter Kanada. Vi skall visa att vi är
föregångare - vi kommer väl i och för sig litet efter Kanada och USA.
Jag tror att vi genom den ellag som vi just nu skriver en motion om
och som skall behandlas i höst får höjda elpriser i Sverige. Då kommer
det genast att bli intressant med energieffektivitet, att sälja eltjänster
och att använda solen som energikälla fullt ut.
Miljöpartiets reservation 114 handlar om det här. På grund av tids-
brist tänker jag inte yrka bifall till den.
Jag vill avsluta med att säga att vi naturligtvis har lagt tillbaka de
där 50 miljonerna som man tog ifrån främjandet av kvinnligt företa-
gande. Vi menar att kvinnorna är de mest energieffektiva människor
som finns.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
89
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
90
Anf. 100 ULLA HOFFMANN (v)
Fru talman! ”De nyliberala fick ju som de ville: mer marknad och
mindre folkmakt. Nu vill de gå in och styra med ekonomin som enda
måttstock också inom den sociala välfärden.” Så sade Bo Holmberg,
socialutskottets ordförande, i välfärdsdebatten här i kammaren den 9
februari i år.
Jag instämmer. Nationalekonomi är matematik och tar inte hänsyn
till några komplikationer i form av människor och behov. Stämmer inte
människorna in i ekonomernas matematik, då är det fel på människor-
na. Stämmer inte verkligheten överens med ekonomernas matematik,
då är det fel på verkligheten.
Fel på ekonomernas verklighet har det blivit. Tvärs emot alla säkra
prognoser blev det ett gigantiskt underskott i statsbudgeten. Då blev det
fel på människorna. Ekonomerna förde fram sina budskap om överkon-
sumtion för att dölja vad som egentligen skett. Socialförsäkringarna
måste försämras, dels för att sänka budgetunderskottet, dels för att
människorna skall arbeta mer och utnyttja systemet mindre. De nylibe-
rala nationalekonomerna fick som de ville: Den sociala välfärden är nu
underordnad ekonomin.
Vänsterpartiet vill ha en obligatorisk och generell socialförsäkring
som omfattar dels ett grundskydd, dels ett inkomstbortfallsskydd med
ett solidariskt avgiftsuttag på hela lönesumman. Det är detta som kallas
för generell välfärd.
Utgångspunkten för ett generellt system baserat på inkomstbort-
fallsprincipen måste vara att utfallet för en lågavlönad ligger över åt-
minstone socialbidragsnivån. 9 % av Sveriges befolkning kan i dag inte
leva på sin disponibla inkomst. 15 % har svårigheter med löpande
utgifter. 24 % har ingen kontantmarginal, dvs. de har inga pengar un-
danstoppade i madrassen om barnen behöver nya skor. De har inga
pengar på banken om de skulle bli sjuka eller arbetslösa.
I en debatt här i kammaren om socialförsäkringarna hävdade stats-
rådet Hedborg att hon försvarade den generella välfärden och att er-
sättningen i försäkringen skall gå att leva på. I konvergensprogrammet
har socialdemokraterna lämnat det målet. Nu heter det stabil välfärd.
Med den föreslagna sänkningen av nivåerna i socialförsäkringen till
75 % kommer ytterligare 17 000 hushåll att hamna under socialbi-
dragsnormen. Jag vill upprepa denna siffra: Med voteringen i dag
kommer de av kammarens ledamöter som röstar för sänkningen av
nivån i socialförsäkringen att medvetet bidra till att ytterligare 17 000
hushåll i Sverige hamnar under socialbidragsnormen. Det är detta som
socialdemokrater och centerpartister kallar för stabil välfärd - att leva
under socialbidragsnivån.
För dem av ledamöterna som nu känner sig frestade att säga att jag
inte har begripit någonting, att vi måste spara, att vi har överkonsume-
rat, att försäkringarna går med förlust osv. vill jag citera Sjuk- och
arbetsskadekommitténs PM nr 19 den 31 maj 1995. Där står:
”Samtidigt skall noteras att sjukförsäkringen nu ger ett överskott som
väl täcker de löpande underskotten i förtidspensioneringen samtidigt
som arbetsskadeförsäkringen ger ett mindre löpande överskott. Vid
oförändrad sammanlagd avgiftsnivå och med förutsättningen att det
även i fortsättningen bedöms rimligt att staten med allmänna skatteme-
del ger trygghet vid sjukdom och annan ohälsa åt personer som inte
haft möjlighet att betala avgifter, är därför inte krav på minskade utgif-
ter det primära.”
Fru talman! En utväg för de arbetslösa är enligt regeringens och
många andras bedömning att höja den egna kompetensnivån. Många
kvinnor hörsammade den uppmaningen och började studera på
komvux. Mitt i deras studier rycks mattan under deras fötter bort ge-
nom att de ekonomiska förutsättningarna ändras. Många av dem tving-
as avbryta sina studier och antingen gå ut i arbetslöshet och leva på
socialbidrag eller leva på a-kassa. Därmed försvinner också möjlighe-
ten till bättre kunskap och kompetens för dessa kvinnor. Om nu social-
demokraterna värnar om lågavlönade kvinnor som läser på komvux,
vilket världens mest jämställda regering lovade i valrörelsen, varför
stödjer man då inte Vänsterpartiets förslag att höja ersättningen från
65 % till 75 % av a-kassan?
Att börja studera i vuxen ålder kräver mycket styrka och ork. Dessa
kvinnor är inte vana att protestera eller demonstrera. Men trots det vet
jag att Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet uppvaktats
av kvinnor. Jag vet att de fått tusentals namnunderskrifter från männi-
skor som protesterar mot nedskärningen i vuxenstudiestödet, socialför-
säkringarna och a-kassan. Underskatta inte styrkan i de protesterna!
Fru talman! Över alltsammans lägger sig utgiftstaket som en stor,
blöt filt. Utgiftstaket skall omfatta hela den offentliga sektorn, kommu-
ner och socialförsäkringar. Det enda som återstår är att lösa ett stort
antal tekniska frågor, menar finansutskottet.
Tekniska frågor - det handlar om människor! De nyliberala natio-
nalekonomerna fick som de ville: Den sociala välfärden är nu definitivt
underordnad ekonomin. Är det inte rimligt att de tekniska frågorna
löses innan riksdagen fattar beslut om ett utgiftstak?
Hur kommer finansutskottet att lösa frågan om rättighetslagstift-
ningen? Får vi rätt att ha barn på dagis men inte rätt till pedagogisk
tillsyn? Får vi rätt att gå till skolan men inte rätt till undervisning? Får
vi rätt att söka socialbidrag men inte rätt att få pengar?
Vi får rätt till socialförsäkringar, men hur blir det med nivån? Hur
tänker finansen göra med det vidgade avgiftsunderlaget som pensions-
arbetsgruppen beslutade om? Bara det kostar 30 miljarder kronor extra.
Skall det ligga under eller över utgiftstaket? Och hur skall man göra
med pensionerna eller med den nya livsinkomstprincipen - den försäk-
ringsmässiga?
Svenska kvinnor föder många barn, kanske för många. Även föräld-
raförsäkringen skall nämligen inordnas under utgiftstaket. Hur tänker
finansen göra neddragningar i föräldraförsäkringen om den överstiger
utgiftstaket? Skall man ordna ett nytt anslag för gratis preventivmedel?
Fru talman! Finansminister Persson försökte i sitt inledningsanfö-
rande ge sken av att han är hushållsekonom. Alla som sköter hushålls-
ekonomin vet att man inte köper någonting om man inte har några
pengar, utan man väntar till dess man får pengar, sade han.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
91
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
92
Det uttalandet visar på att finansministern inte vet ett dugg om vad
hushållsekonomi innebär. En hushållsekonom låter inte barnen svälta
ihjäl i väntan på pengar utan försöker att skaffa pengar eller väntar med
att betala en eller annan räkning, eftersom barnens välfärd går före allt
annat. Det vet varenda hushållsekonom. Jag hade önskat att Göran
Persson varit litet mer av hushållsekonom och litet mindre finansminis-
ter.
Fru talman! Jag kan bara konstatera att med den socialdemokratiska
regeringen fick de nyliberala nationalekonomerna som de ville - den
sociala välfärden är nu helt underordnad ekonomin.
Vänsterpartiet står självfallet bakom alla sina viktiga reservationer,
men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservationerna 52, 68
och 100.
I detta anförande instämde Johan Lönnroth (v).
Anf. 101 EWA LARSSON (mp)
Fru talman!
- Skandal, sa Bull.
- Sandal, sa Bill, för han förstod inte allting så bra.
Nu står riksdagen inför ett beslut om ett stort ekonomiskt åtagande,
en utökad garantiram för drift och underhåll av de nya väglederna inom
ramen för Dennisöverenskommelsen. Kompletteringspropositionen
medger ytterligare 146 miljoner kronor, utöver tidigare ställda garantier
för byggande av vissa vägprojekt.
Jag förstår att det är svårt att motstå lobbyister som Bengt Dennis
och Kjell-Olof Feldt - men nu måste det bli slut på grabbarnas lekstu-
ga-
Storstadsöverenskommelsen, varav Dennisuppgörelsen i Stockholm
utgör en del, vilar på miljöpolitiskt helt felaktiga förutsättningar. Lån
skall betalas tillbaka genom en utökad bilism på de nya lederna. I stäl-
let borde riksdagen, nu, medge att vägavgifter får tas ut på befintliga
infarter till staden. Då får vi in pengar som kan användas till miljöför-
bättrande åtgärder av typen smart, bekväm och billig kollektivtrafik.
Den ekonomiska uppläggningen inför dagens beslut är följande.
Med dagens realränta pekar kalkylerna från Vägverket på att fram till
år 2025 kommer de nu planerade motorlederna att ha kostat bilisterna
över 100 miljarder kronor. Detta gör projektet i praktiken ekonomiskt
helt omöjligt. Bilisterna på lederna kommer aldrig att kunna betala
sådana summor. Det är överhängande risk, för att inte säga ett faktum,
att det är alla vi skattebetalare som får betala för detta helt miljövidriga
och ekonomiskt korkade projekt.
Förutsättningen för hela vår infrastruktur är ett samhälle i social och
ekologisk balans. Om det är så att staten skall ställa upp med garantier
för något, borde det rimligen vara riskkapital till alla de arbetssökande.
Ett samhälle med upp till 50 % arbetslösa bland invandrade människor
och allt fler kvinnor som ställs utanför arbetsmarknaden utgör grogrund
för social misär, våld och kriminalitet. Den utvecklingen är vi nu på
väg in i med öppna ögon.
Fru talman! Vi i Sverige har nu världens mest jämställda riksdag
och en regering som till hälften består av kvinnliga ministrar. För bl.a.
social-, kultur-, miljö-, civil-, kommunikations-, justitie- och jämställd-
hetsärenden är det en kvinna som innehar ministerposten. Visa nu att ni
kan stå emot det föråldrade patriarkala infrastrukturtänkandet och stop-
pa utvecklingen mot tvåtredjedelssamhället! Ni har opinionen med er
och ett färskt valresultat som visar på inriktningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 3 §.)
Prot. 1994/95:120
14 juni
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering för
budgetåret 1995/96
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren kl. 14.54 att
ajournera förhandlingarna till kl. 15.00, då den särskilt anordnade de-
batten om Schengenavtalet skulle påbörjas.
Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00.
Anf. 102 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Herr talman! Fri rörlighet för personer är en hörnsten i den europe-
iska integrationen. Samtidigt är det ett område där det nordiska samar-
betet har mycket långa traditioner och hittills nått väl så långt som EU.
Därför är det egentligen två uppgifter vi står inför när vi diskuterar
Schengensamarbetet.
Den ena uppgiften är att skapa möjligheter också för svenska med-
borgare att röra sig fritt i Europa utan att behöva visa upp pass vid
gränsen, på samma sätt som andra länders medborgare nu kan. Mellan
de nordiska länderna har vi haft möjlighet att röra oss fritt i över 40 år.
Före första världskriget kunde man resa utan pass mellan nästan alla
europeiska länder. Den möjligheten har stor betydelse för den personli-
ga friheten och för möjligheten att skapa kontakt och mänsklig gemen-
skap i Europa. Det var ett av skälen till att Sverige ansökte om med-
lemskap i dåvarande EG, nuvarande EU.
Den andra uppgiften är att bevara den nordiska passfriheten. Den
har varit och är en utomordentligt stor tillgång för vanliga människor i
de nordiska länderna. De flesta medborgare betraktar den nog numera
som en självklarhet. Den har också kommit till stånd långt innan det var
tal om motsvarande åtgärder inom EU. Den har därmed, kan man säga,
varit en förebild för EG-EU-arbetet.
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
93
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
94
Det är nödvändigt att hitta en modell för hur passfriheten skall be-
varas nu när Danmark har ansökt om anslutning till Schengensamarbe-
tet och Finland har förklarat sin avsikt att göra detsamma.
Riksdagen har flera gånger uttalat sig om vikten av att personers
fria rörlighet förverkligas i Europa. Riksdagen har då också betonat att
vi har ett stort intresse av att den nordiska passkontrollöverenskommel-
sen samordnas med motsvarande system, som då planerades inom EG,
men som nu i stället har förverkligats genom Schengensamarbetet. Det
skedde bl.a. här i riksdagen 1989, 1990 och 1991.
Under medlemskapsförhandlingarna med EU förklarade den dåva-
rande regeringen, efter avstämning i riksdagens EU-delegation, att
Sverige var berett att delta i den fria rörligheten för personer inom EU
på villkor att den nordiska passfriheten kunde bevaras och att tillräckli-
ga gemensamma kontrollåtgärder var på plats.
Regeringens utgångspunkt är att den inställning till fri rörlighet för
personer som Sverige har deklarerat före och under EU-
förhandlingama också bör gälla Schengensamarbetet.
Det överväldigande flertalet av EU:s medlemsländer deltar i
Schengensamarbetet eller har förklarat att de vill ansluta sig. Det är
samma instrument och regler som en dag skall gälla inom hela EU. I
samma takt som EU beslutar att reglera frågor inom Schengensamarbe-
tets område upphör motsvarande Schengenregler att gälla.
Schengensamarbetet började med att Frankrike, Tyskland och Be-
nelux-staterna 1985 ingick ett separat mellanstatligt avtal om att av-
veckla personkontrollerna vid de inre gemensamma gränserna för att
påskynda förverkligandet av den fria rörligheten, den som man enligt
EG-reglerna skulle förverkliga för personer i fråga om den inre mark-
naden.
Det var i Schengen i Luxemburg avtalet ingicks.
Senare har också Italien, Spanien, Portugal och Grekland anslutit
sig till samarbetet.
Den fria rörligheten för personer har dock ännu inte förverkligats
inom EU på grund av oenighet om hur reglerna i EU-fördraget skall
tolkas. I det läget har flertalet av EU:s medlemsländer sålunda beslutat
sig för att gå vidare inom ramen för Schengenavtalet och genomföra
den avveckling av gränskontrollen för personer som finns inskriven i
Rom-fördraget sedan snart tio år, men som EU ännu inte lyckats till-
lämpa.
Schengenavtalet började tillämpas först den 26 mars i år mellan sju
av de nio medlemmar som har anslutit sig. Österrike har nyligen blivit
medlem i Schengen, men inleder det praktiska samarbetet först i början
av nästa år. Danmark ansökte i maj 1994 om observatörsskap i Scheng-
ensamarbetet med sikte på fullt medlemskap, på villkor att bl.a. den
nordiska passfriheten kunde bevaras. Skälet till ansökan var att Dan-
mark ville undvika att skärpta kontroller skulle införas vid landgränsen
mot Tyskland med köer och andra praktiska problem som följd. Det var
ett av Danmarks skäl.
Vad som ställer frågan på sin spets för de nordiska länderna är att
Schengensamarbetet förutsätter att man också inför en enhetlig kontroll
vid områdets yttre gräns. Om ett eller flera nordiska länder önskar delta
i samarbetet är det alltså nödvändigt att finna en lösning för den nor-
diska passfriheten, så att inte nya gränshinder uppstår mellan de nor-
diska länderna.
Danmark har i den nordiska kretsen verkat för att även Finland och
Sverige skall ansluta sig till Schengensamarbetet. Medlemskap i
Schengensamarbetet är förbehållet länder som är medlemmar i EU.
Finlands regering tillkännagav den 5 maj i år sin avsikt att ansöka
om observatörsskap i Schengensamarbetet med sikte på medlemskap.
Frågan om de nordiska ländernas förhållande till Schengenavtalet
har varit föremål för intensiva överläggningar de senaste månaderna.
De nordiska statsministrarna uttalade sig för ett samarbetsarrangemang
mellan de nordiska länderna och Schengensamarbetet i syfte att bevara
den nordiska passfriheten och vidga den fria rörligheten för personer
till att omfatta både Schengenländerna och samtliga nordiska länder.
Eftersom Norge och Island står utanför EU och därför enligt
Schengenavtalets regler inte kan bli fulla medlemmar i samarbetet
gäller det att finna en pragmatisk lösning som gör det möjligt för Norge
och Island att delta i Schengensamarbetet. Både den norska och den
isländska regeringen har förklarat sig vara beredda att acceptera
Schengenreglerna och ta på sig de förpliktelser som ett samarbete
skulle innebära, bl.a. ett förstärkt yttre gränsskydd.
I det läge som då har uppstått är det naturligt att även Sverige ansö-
ker om observatörsskap i Schengensamarbetet med sikte på medlem-
skap, och att vi inleder förhandlingar om detta. Därvid avser vi - precis
som Danmark och Finland har gjort, och som Sverige gjorde när frågan
var uppe i förhandlingarna om EU-medlemskap - att göra ett tydligt
förbehåll av innebörd att ett medlemskap i Schengensamarbetet förut-
sätter att vi kan behålla den nordiska passunionen och därmed den fria
rörligheten i hela Norden. Detta förutsätter lämpliga samarbetsformer
med Island och Norge.
Schengensamarbetet innehåller också en rad gemensamma kon-
trollåtgärder, s.k. kompensatoriska åtgärder, bl.a. ett förstärkt yttre
gränsskydd och samarbete mellan polismyndigheterna för att bekämpa
internationell brottslighet. Vi kommer, på samma sätt som under med-
lemskapsförhandlingarna i EU, i vår ansökan att markera att vi förutsät-
ter att dessa åtgärder är tillräckliga också för våra skydds- och kon-
trollbehov.
Jag tänker först och främst, herr talman, på våra krav att kunna
kontrollera narkotikatrafiken, som regeringen kommer att lägga sär-
skild vikt vid under förhandlingarna. Eftersom Schengenländerna har
åtagit sig att förstärka samarbetet mot narkotika och internationell
brottslighet, kan ett medlemskap i Schengensamarbetet t.o.m. innebära
förbättrade möjligheter att komma åt bl.a. narkotikahandeln över grän-
serna. Motsvarande regler finns inte ännu inom EU.
Av dessa skäl vill vi delta i det ökade polissamarbetet och de övriga
kontrollåtgärder som ingår i Schengensamarbetet. Det är ett villkor som
Sverige ställer.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
95
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
96
Det bör också sägas att samarbetet sker inom ramen för svensk lag.
Schengensamarbetet ger möjligheter till samarbete och informationsut-
byte, men det är svenska myndigheter som avgör hur möjligheterna
skall utnyttjas.
Det bör också sägas att Schengensamarbetet bara avser personers
rörlighet. När det gäller införsel av olika varor - där har varit många
missförstånd i debatten - gäller reglerna i vårt anslutningsfördrag till
EU, inklusive de speciella bestämmelser om t.ex. alkohol som de nor-
diska länderna uppnådde. Detta fördrag som godkänts av alla EU:s 15
medlemsländer kan självfallet inte ändras genom Schengenavtalet.
Schengensamarbetet inskränker inte Sveriges möjligheter att fortsät-
ta en generös och solidarisk flyktingpolitik. Principen om första asyl-
land finns både i Schengenavtalet och i den s.k. Dublinkonventionen
som vi i och med EU-medlemskapet har åtagit oss att ratificera. Den
anger i vilket land asylansökan skall prövas i sak, men det landet gör
sedan självt prövningen och bedömningen enligt sina egna regler.
Riksdagen har, som sagt, upprepade gånger uttalat att det är ett
svenskt intresse att den nordiska passöverenskommelsen samordnas
med motsvarande system inom EU. Vi har under EU-förhandlingarna
sagt oss vara positiva till fri rörlighet för personer, och riksdagen har
godkänt detta i och med behandlingen av EU-propositionen.
När avveckling av gränskontrollerna inom Schengensamarbetet var
nära förestående uttalade de nordiska statsministrarna i februari att det
var en gemensam uppgift att finna en lösning. Dessförinnan informera-
des Nordiska rådets svenska delegation. Regeringen har samrått med
Utrikesnämnden i frågan tidigare i vår. Frågan har diskuterats i riksda-
gens EU-nämnd vid två tidigare tillfällen och i justitieutskottet vid flera
tillfällen. Efter ett fortsatt beredningsarbete har regeringen kommit
fram till att Sverige bör inlämna en ansökan om observatörsskap i
Schengen, med sikte på anslutning när förhandlingarna är avslutade.
Regeringen har därefter återigen tagit upp frågan i Utrikesnämnden och
riksdagens EU-nämnd nu i juni. Slutligen lämnar regeringen nu denna
information i kammaren. Därefter avser regeringen att fatta beslut om
att avge en ansökan.
Under förhandlingarnas gång avser regeringen att lämna fortlöpan-
de information till bl.a. EU-nämnden. När ett förslag till avtal förelig-
ger kommer det naturligtvis att föreläggas riksdagen, i enlighet med
regeringsformens bestämmelser.
En svensk ansökan om anslutning till Schengensamarbetet är nu
naturlig med hänsyn till att Danmark ju redan har ansökt och Finland
deklarerat sin avsikt att göra det. Det är angeläget med ett enat nordiskt
uppträdande, så att vi med största möjliga förhandlingsstyrka kan verka
för ett samarbete som inbegriper såväl Norge som Island och som gör
det möjligt att bibehålla den nordiska passfriheten.
Anf. 103 GUN HELLSVIK (m)
Hen talman! Det är glädjande att regeringen äntligen har kunnat
bestämma sig för att ansöka om observatörsskap i Schengensamarbetet.
Det sorgliga är bara att vi kom sist - både Danmark och Finland har
redan lämnat in sina ansökningar. Men det kunde förstås ha varit värre.
Efter att ha tagit del av den interpellationsdebatt om Schengenavtalet
som fördes här i kammaren den 3 april i år blev åtminstone jag oroad
då justitieminister Laila Frei valds bedömde att det kunde komma att ta
upp till ett halvår för regeringen att bestämma sig för eller emot en
svensk ansökan. Mot denna bakgrund är det en positiv överraskning att
regeringen nu deklarerat en beredvillighet vad gäller Schengensamarbe-
tet och därmed möjliggjort dagens debatt, som jag hoppas skall kunna
föras i en öppen och konstruktiv anda. Det finns en förväntan hos det
svenska folket om att få svar på de frågor som ett svenskt medlemskap i
Schengen helt naturligt reser.
Inledningsvis kan det vara viktigt att göra klart, att även om det är
de nuvarande Schengenländerna som i höst har att ta ställning till den
svenska ansökan om observatörsskap, så är det här i kammaren som det
avgörande beslutet om ett svenskt medlemskap i Schengen fattas.
Vi moderater har drivit på processen om att få till stånd ett svenskt
medlemskap i Schengen. Vi vill att Sverige skall vara med och försöka
förverkliga den i Romfördraget fastlagda principen om fri rörlighet för
personer inom den europeiska unionen. Som medlemmar i EU kan vi
inte nöja oss med att ha en vision om det gränsfria Europa. Vi måste
också vara beredda att arbeta för ett förverkligande av medborgarnas
Europa.
Schengenavtalets främsta syfte är att påskynda arbetet med att av-
skaffa de inre gränskontrollerna, eftersom detta visat sig gå trögt på det
unionella planet. Avskaffandet av de inre gränserna måste även i
Schengensamarbetet ersättas av kompensatoriska åtgärder, om en fri
rörlighet för personer skall kunna uppnås mellan Schengenländerna.
Det är här fråga om en frivillig, mellanstatlig överenskommelse mellan
EU-länder på ett område som än så länge i praktiken inte har kunnat
förverkligas inom EU.
Schengenavtalet går emellertid inte längre än de åtaganden som vi
förbundit oss att uppfylla i och med EU-medlemskapet. Samarbetet
inom Schengen kan sägas utgöra en genväg för att snabbare uppnå
målet om den fria rörligheten inom EU. Den dag samtliga medlemslän-
der i EU kan enas om att avskaffa de inre gränskontrollerna och ge-
nomföra de kompensatoriska åtgärder som fordras blir Schengenavtalet
överflödigt, vilket också statsrådet påpekade. Först då är visionen om
de fyra friheterna på EU:s inre marknad uppfylld i enlighet med Rom-
fördragets bestämmelser.
Det råder för närvarande olika uppfattningar om hur de kompensa-
toriska åtgärderna kommer att fungera. Vissa anser att de inte kommer
att utgöra tillräckligt skydd mot narkotikan och annan gränsöverskri-
dande brottslighet. Andra hävdar att tillgången till Schengens datorise-
rade informationssystem utgör en risk för den personliga integriteten.
I den allmänna debatten har från vissa håll framkommit att man
känner oro för att polissamarbetet inom Schengen kan förvandlas till en
samling polisstater. Vad som glöms bort i detta sammanhang är att alla
olika former av samarbete måste bygga på förtroende. När det gäller
internationellt samarbete på det juridiska området förutsätts, för att
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
7 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
98
samarbetet över huvud taget skall kunna bli effektivt, att länderna kan
lita på varandras rättssystem. Annars går det inte att få till stånd något
samarbete.
Polissamarbetet enligt Schengenkonventionen handlar framför allt
om informationsutbyte mellan ländernas polis- och tullmyndigheter och
utväxling av sambandsmän. Vid gränserna skall samarbetet underlättas
genom standardiserad telekommunikationsutrustning. Allt detta sker
inom ramen för varje lands nationella lagstiftning.
Den andra delen av samarbetet ger polisen en möjlighet att på annat
lands territorium ”skugga” personer som är misstänkta för allvarliga
brott. Vidare kan polisen i vissa allvarliga fall ges möjlighet till efter-
följande ”hot pursuit”, dvs. en rätt för polisen att följa efter och gripa
misstänkta brottslingar på en annan medlemsstats territorium. Detta är
helt klart en mer ingripande form av myndighetsutövning än skuggning,
men den är också begränsad till att omfatta endast grov brottslighet.
För båda dessa fall gäller att samtycke krävs från varje land.
Slutligen vill jag framföra kritik mot majoritetens besparingskrav på
tullen, i strid med bl.a. Socialdemokraternas vallöften. Besparingskra-
ven innebär att de personella resurser som frigjordes inom tullen då de
traditionella tullklareringsuppgifterna upphörde i och med EU-
medlemskapet - och som vi moderater ville överföra till att bekämpa
den internationella brottsligheten - inte längre finns kvar. Men kravet
på ett effektivt polis- och tullsamarbete är och måste vara oförändrat.
Anf. 104 HELENA NILSSON (c)
Herr talman! Den 27 februari i år samlades de nordiska statsminist-
rarna till ett möte i Reykjavik. Vid mötet konstaterade statsministrarna
att de bästa förutsättningarna för en bibehållen nordisk passfrihet inom
ramen för det europeiska samarbetet uppnås genom en positiv nordisk
hållning till medverkan i Schengensamarbetet.
Såväl Norge som Island gav vid det mötet uttryck för en vilja att ta
på sig de kontrollförpliktelser vid de yttre gränserna som är nödvändiga
enligt Schengenkonventionens krav. Statsministrarna framhöll emeller-
tid att en eventuell nordisk anslutning till Schengen inte får innebära att
möjligheterna att effektivt bekämpa kriminalitet, narkotika och illegal
invandring försämras.
De nordiska statsministrarna avslutade med att slå fast att det var ett
gemensamt ansvar att finna lösningar så att den nordiska passunionen
kan upprätthållas i alla nordiska länder. I detta avseende har vi i Cen-
terpartiet inte kommit till någon annan slutsats. Vi eftersträvar att
människor så fritt som möjligt skall kunna röra sig över gränserna.
Förra onsdagen deklarerade statsministern efter Utrikesnämndens
möte att Sverige skall ansöka om observatörstatus med sikte på med-
lemskap i Schengensamarbetet. Likt i den danska och den finländska
ansökan avser regeringen att göra ett förbehåll som innebär att den
nordiska passfriheten måste behållas.
Jag finner ändå anledning att upprepa en kommentar från den debatt
som vi hade förra veckan om bl.a. hanteringen av vetorätten men också
om Schengensamarbetet. Vi vill för Centerpartiets del se en större
öppenhet och mer av samarbete mellan regering och riksdag. Vårens
arbete i riksdagen kan ses som ett bevis för att vårt parti vill samarbeta.
Den kritik som riktas mot regeringen för den bristande förankringen i
riksdagen av svenska förhandlingsutspel inför IGC 1996 bör också
omfatta diskussionerna om medlemskap i Schengensamarbetet.
Återigen handlar det om att det för medborgarnas förtroende för oss
politiker och för den medborgerliga insynen i en förhandlingsprocess
visavi Schengenländerna blir avgörande med en ökad öppenhet. Annars
hamnar vi lätt i en formaliadebatt i stället för en sakdebatt, och det
tycker jag att vi har haft tillräckligt av tidigare när det gäller bl.a. den
svenska ansökan om medlemskap i EU.
I och med de absoluta kraven på att den nordiska passfriheten skall
bevaras blir de gemensamma nordiska hållningarna vid en förhandling
med Schengenländerna särskilt viktiga. För att i ett sådant läge skapa
parallellitet i förhandlingarna och därmed ett samfällt agerande av
Sverige, Danmark och Finland samtidigt som Norge och Island för
bilaterala förhandlingar krävs att Sverige går in i medlemskapsför-
handlingar med klart formulerade förbehåll både i förhållande till
Schengen och nationellt.
Det är enligt vårt sätt att se inte önskvärt att Danmark och Finland
agerar förtrupp i förhandlingarna om en bevarad nordisk passunion
inom ett eventuellt Schengensamarbete.
Jag vill lyfta fram några områden som Centerpartiet ser som centra-
la inför en förhandling. För det första: Om Norge och Island som icke
EU-medlemmar inte ges möjlighet att ansluta sig till Schengen kan det
enligt vårt sätt att se inte bli något medlemskap för Sveriges del. Det
vore önskvärt att också övriga riksdagspartier i dagens debatt talar om
sin syn på om detta skulle uppstå och vikten av att bevara den nordiska
passunionen vad gäller en svensk anslutning till Schengen.
För det andra skall Sverige förplikta sig att inom landets gränser
med full kraft bekämpa narkotikahandel och annan brottslighet. För
detta finns stöd i Schengenkonventionens § 71. Rätten att tillgripa
erforderliga åtgärder om något land avviker från sitt ansvar för att be-
kämpa narkotikahandeln, som också slås fast i slutdokumentet i
Schengen, skall vid behov användas.
Slutligen vill jag framhålla att Sverige även fortsättningsvis skall
bedriva en självständig asyl- och flyktingpolitik. Det görs mycket olika
tolkningar i debatten av vad Schengensamarbetet innebär för vår asyl-
politik. Klart är att gällande flyktingkonventioner har företräde framför
Schengenregler och att asylprövning i enlighet med Schengenkonven-
tionens § 32 skall ske enligt respektive lands egen lagstiftning. Någon
vidare harmonisering av asylpolitiken bör Sverige inte medverka till.
Anf. 105 BO KÖNBERG (fp)
Herr talman! Den europeiska integrationen har åstadkommit myck-
et, och vi har haft anledning att diskutera en hel del av det under det
senaste året. En sak som den inte har lyckats med är människornas fria
rörlighet. Det är en av de målsättningar som finns i Romfördraget från
en generation sedan som inte har förverkligats. Människornas fria rör-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
99
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
100
lighet är också en av de fyra friheter som skulle bygga under arbetet
med att åstadkomma den inre marknaden.
På något vis har vi i vårt land och i andra europeiska länder vant oss
vid att det skall vara pass och passkontroll om man rör sig åtminstone
utanför Norden. Så väldigt självklart är det väl inte historiskt sett. Strax
före första världskriget var det om jag minns rätt bara två europeiska
länder som hade pass och krav på pass för att kunna resa in i dessa
länder. Det var två av de mest repressiva länder som då fanns - tsarens
Ryssland och det ottomanska imperiet.
Frågan är om vi skall kunna återskapa den fria rörlighet som fanns i
Europa före det första världskrig som förstörde så mycket och om vi
skall kunna klara av det innan det har gått 100 år sedan den tidpunkten.
I bästa fall hoppas jag att det skall kunna ske redan under detta decen-
nium.
Det är beklagligt att detta inte har åstadkommits inom EU och att
det inte har åstadkommits inom EG-rätten. Inte alla EU:s medlemmar
är, som redan har konstaterats, med i samarbetet. Det tillhör inte ens
den s.k. tredje pelaren, som ju ligger utanför själva EG-rätten. Det har
tvingats fram ett avtal som innebär speciella former för samarbete m.m.
- former som är svårare att kontrollera demokratiskt för medborgarna i
vårt land och för de andra EU-medlemmarna än om det vore en del av
EG-rätten.
Det finns enligt vår uppfattning i Folkpartiet liberalerna goda skäl
att försöka se till att med tiden få en sådan tingens ordning till stånd
som innebär att avtalet ingår i EG-samarbetet och att man därmed får
den möjlighet till ökad kontroll och insyn som Europaparlamentets
befogenheter i så fall skulle innebära och att det faller inom ramen för
det som EG-domstolen har att övervaka.
Schengenavtalet innebär ökade möjligheter till polissamarbete. Det
innebär att gränsöverskridande brottslighet i större utsträckning kan
mötas med gränsöverskridande polissamarbete. Det innebär möjligheter
att bekämpa narkotikahandeln med ett ökat samarbete.
Nu finns det en oro också för detta ökade polissamarbete. Det finns
de som pekar på riskerna för de medborgerliga fri- och rättigheterna
och för integriteten. Det finns all anledning att vara uppmärksamma på
sådana varningar och påståenden. Det är förstås lika viktigt med med-
borgerliga fri- och rättigheter i internationellt samarbete som Sverige är
med i som det är inom Sverige. Det är förstås viktigt att pröva saker
som hur man skall utforma ett spaningsregister och vilka uppgifter som
skall lämnas från svensk sida i enlighet med våra värderingar och hur vi
uppfattar det hela.
När väl det är sagt, och det är ganska självklart att det sägs från li-
beralt håll, kan jag inte undanhålla reflexionen att det verkar finnas
många eller åtminstone några riksdagspartier som är mera oroade över
tanken på att det kan dyka upp någon dansk polis i Malmö eller någon
finsk polis i Haparanda än att det finns danska bovar i Malmö eller
finska bovar i Haparanda.
Det andra område som det finns all anledning att fundera närmare
över är utformningen av asyl- och flyktingpolitiken. Sverige har redan,
som det har konstaterats, i samband med ansökningsförfarandet inför
EU-medlemskapet slagit fast att vi skall ratificera Dublinkonventionen.
Möjligen äger det rum redan i höst. Åtminstone skall det äga rum så
fort som möjligt. En av tankarna med den är ju att undvika ett Svarte-
Petter-spel med flyktingar som kommer till europeiska länder.
Från liberalt håll ser vi det som en målsättning att på sikt få en ge-
mensam asylpolitik och att detta kan vara grunden för en human euro-
peisk flyktingpolitik. Vi tycker att de senaste årens flyktingkatastrofer i
Europa borde ha lärt oss att det är utomordentligt svårt för enskilda
länder att bedriva en human flyktingpolitik om många andra undandrar
sig sitt ansvar. Det borde finnas större möjlighet att uppnå en bra flyk-
tingpolitik för hela Europa om vi samarbetar med varandra än om vi
ställer oss utanför.
Ett sådant samarbete har förstås sina problem och skönhetsfläckar.
De flesta regelsystem här i världen har ju sådana. En som vi har pekat
på många gånger är den som har att göra med transportörernas ansvar i
samband med flyktingar. Vi kritiserade de nuvarande svenska reglerna
när de infördes i slutet på 8O-talet här i landet med stor majoritet, och
vi har förstås samma uppfattning i sak om de bestämmelser som finns i
Schengenavtalet. Såvitt vi kan förstå är det inte någon större skillnad
mellan de bestämmelserna och de nuvarande svenska bestämmelserna.
Vi kan bara konstatera att vi som vill ha ett annat regelsystem på den
punkten än så länge tillhör en minoritet.
Den nordiska passfriheten är förstås central i dessa sammanhang,
och det har redan framhållits av flera av de tidigare talarna. Jag tycker
att den samsyn man lyckas uppnå mellan de nordiska länderna, oavsett
om de är medlemmar av EU eller inte, är utomordentligt glädjande. Det
talar för att vi borde ha mycket goda möjligheter att övertyga våra
vänner i det övriga Europa om att vi inte skall låta en påbörjad europe-
isk passfrihet förstöra den 40 år gamla nordiska passfriheten.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att vi välkomnar
möjligheterna till friare rörlighet i Europa. Vi noterar att det finns pro-
blem och att de måste hanteras. Vi noterar också att de nya samarbets-
formerna ger nya och ökade möjligheter att hantera gränsöverskridande
problem. Vi tillstyrker den svenska ansökan.
Anf. 106 KENNETH KVIST (v)
Herr talman! De föregående talarna har i stor utsträckning lagt väl-
digt stor tonvikt vid de positiva sakerna med Schengenavtalet, dvs. att
det handlar om fri rörlighet för personer och avskaffande av passen.
Man har, tycker jag, negligerat de problem som finns med avtalet.
Redan när avtalet var knappt två månader gammalt hade t.ex.
Frankrike återinfört gränskontrollerna mot alla Schengenländer, och
den franske inrikesministern har i helgen i intervjuer i franska tidningar
sagt att kontrollerna måste vara kvar ytterligare minst sex månader.
Sverige har efter väldigt kort tid som medlem i EU sällat sig till de
länder som vill avskaffa de interna gränskontrollerna fortare än vad EU
vill i och med att regeringen har deklarerat sin avsikt att ansöka om
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
101
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
102
observatörsskap som syftar till medlemskap i Schengen. Detta är något
annorlunda än vad man sade i folkomröstningskampanjen.
Självklart skall gränskontrollen mot knark vara kvar, skrev bl.a. vi-
ce statsministern i ett brev till landets alla kvinnor för att förmå dem att
rösta ja. I propositionen inför EU-medlemskap stod det: Tullens befo-
genheter behålls tills vidare vid inre gräns när det gäller att utföra
stickprovskontroller för att hindra olaga införsel av narkotika, vapen,
m.m. Men nu, efter mindre än sex månaders EU-medlemskap, skall vi
ansluta oss till ett avtal, som i och för sig inte har direkt med EU att
göra, om det ”gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma
gränserna”.
Fakta är att redan under de första fyra månaderna av EU-
medlemskapet har tullens försämrade befogenheter lett till en 30-
procentig minskning av antalet knarkbeslag jämfört med samma period
tidigare år. Nu skall dessutom antalet tullare minskas med nästan en
fjärdedel och gränskontrollen slopas med många länder som har en
uttalat knarkliberal politik.
Eftersom regeringen har bestämt sin linje har vi från Vänsterpartiet
begärt denna debatt för att frågan åtminstone i någon mån skall bli
genomlyst. Det är bra att debatten har kommit till stånd. Det är inte så
att Schengen är ett steg mot en gränslös värld som vi eftersträvar. Sna-
rare är det ett sätt att bygga en högre mur kring en del av Europa.
Mellan de nordiska staterna har vi öppna gränser, och det är någon-
ting som vi alla sätter värde på. Det har fungerat mycket bra. Det har
varit mellan länder med likartade förhållanden, med mycket av gemen-
sam historia och därmed gemensam rättslig och institutionell tradition.
Men med Schengenavtalet blir det någonting annat.
Schengenavtalet innebär att vi skall ha gemensam gräns med stater
som har olika traditioner och politik på relevanta områden. Vi skall helt
slopa gränskontrollen mot knarkliberala länder som Nederländerna,
varifrån t.ex. en mycket stor del av allt amfetamin i Sverige kommer.
Vi anpassar oss automatiskt till ett system för att bestämma vilket land
som skall avgöra en asylansökan och ffånträder därmed vårt ansvar
enligt FN:s flyktingkonvention att ingen utan personlig prövning sänds
till förföljelse.
Schengensystemets logik kräver mer likformighet vid behandling av
den yttre gränsen. Det blir en stark press mot en harmoniserad visum-
och asylpolitik. Två länder som har undertecknat avtalet i Schengen -
Italien och Grekland - får t.ex. ännu inte vara med, därför att de anses
ha en för dålig yttre gränskontroll.
Flera instanser, däribland Europarådet, EU-parlamentet och FN:s
flyktingkommissariat, ifrågasätter om inte Schengenavtalet egentligen
urholkar asylrätten. De gör alltså en helt annan bedömning än den
svenska regeringen. En gemensam asylpolitik kan nog diskuteras. Men
för närvarande är tendensen att man anpassar reglerna efter den mest
restriktiva politiken. Därmed är Schengenavtalet ett slag mot människor
på flykt undan förtryck.
Enligt uppgift kommer ett Schengenmedlemskap att innebära att vi
också får anpassa oss till en lista på 115 länder som Sverige skall ha
visum mot. Innebär detta inte en ökning av antalet länder som vi kom-
mer att kräva visum mot? Är det verkligen att öppna gränserna att på
detta sätt gå in i ett samarbete som innebär visumtvång till fler länder?
Jag tror tvärtom att det är att skapa fler gränser och resa högre murar
kring Europa.
Anf. 107 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Har någon av er träffat en
förtvivlad förälder till ett barn som har hamnat i knarkträsket? Man kan
undra om ni har det när man hör er iver för att vi skall öppna gränserna
och vara med i det s.k. Schengenavtalet. Jag är villig att bära mitt pass
med mig överallt på mina resor i Europa om jag kan rädda en enda
ungdom från att hamna i knarkträsket. Jag tycker att det är värt det lilla
besvär som det är att bära passet med sig.
Inom Europa produceras större delen av den narkotika som kommer
till Sverige. Cannabis, hasch och marijuana är den mest använda nar-
kotikan i Sverige. En allt större del av den cannabis som används i
Sverige kommer från Holland. Där odlas den i växthus och går sedan
på export ut över världen, inte minst till Sverige. Nästan all cannabis
som kommer till Sverige kommer in över gränsen från Schengenlän-
derna, oavsett var den är producerad.
Amfetamin är den näst mest använda narkotikan i Sverige. Fram till
1993 kom 80 % av amfetaminet i Sverige från Holland. En mycket stor
del av LSD och s.k. designer droger som används i Sverige är också
tillverkade i Holland och andra Schengenländer. En stor del av heroinet
som används i Sverige raffineras från opium och morfin till heroin i
Italien, främst på Sicilien. Listan kan göras lång över hur narkotikasi-
tuationen ser ut i Europa.
Under EU-valrörelsen fick vi höra från Ja-partierna hur man garan-
terade att man inte skulle försämra situationen när det gällde narkotikan
och kontrollen av införseln av narkotikan till Sverige. Det tog inte lång
tid förrän vi fick höra att den nordiska passfriheten var hotad och att
Sverige nu måste ansluta sig till Schengenavtalet.
På mötet på Island sade statsministern att man skulle förhandla om
nordisk passfrihet. I Utrikesnämnden för en vecka sedan sade man att
man skulle förhandla om anslutning till Schengenavtalet. En anslutning
till Schengenavtalet innebär en mängd olika förändringar.
Det har just utkommit en bok som Nej till EU-rörelsen har gett ut.
Där finns, för första gången tror jag, hela avtalet översatt till svenska.
Jag har tidigare försökt att få det från UD och lyckades inte få det på
svenska utan bara på engelska. Det kan vara viktigt för svenska folket
att kunna läsa ett så stort och viktigt avtal på sitt eget språk innan man
tvingas att ställas inför faktum att det redan är genomfört.
Avtalet berör flera av de beredningsutskott som vi har i riksdagen.
De har inte fått en chans att bereda det. Regeringens ställningstagande
kommer strax innan riksdagen skall stängas för sommaren. Det finns
naturligtvis ingen möjlighet för justitieutskottet att bereda vad polis-
samarbetet kan innebära, för socialutskottet att bereda vad drogproble-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
103
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
104
matiken kan innebära och för socialförsäkringsutskottet att bereda
flyktingfrågorna.
Skillnaden mellan den nordiska passfriheten och Schengenavtalet är
mycket stor. I Norden har vi haft möjlighet att kontrollera människor
vid gränsen och göra stickprov om man så har velat utan att behöva
ange att man misstänker en person. Trots det har vi kunnat resa utan
pass.
Med det här avtalet kommer vi att skapa en ny mur i Europa. Det
kommer att bli en förstärkt yttre kontroll. Visserligen säger man att den
är till för att bekämpa narkotikan och kriminaliteten. Men den är också
till för att bekämpa just det som tidigare talare talat sig varma för,
nämligen den fria rörligheten för människor. Människor bor ju inte bara
i Europa. Människor bor ju i hela världen. Jag förutsätter att vi alla
tycker att det är väldigt trevligt att träffa människor från andra kulturer
och andra delar av världen och inte bara européer. Men genom avtalet
försämras möjligheten att röra sig, och framför allt försämras asylpoli-
tiken.
Jag blir förvånad när jag hör Folkpartiets ivriga påhejande av
Schengenavtalet. Tillsammans med Folkpartiet och Vänstern gjorde vi
1989 gemensam sak här i kammaren mot den då påhejade lagstiftning-
en där man skulle försämra asylpolitiken. Nu syns inte Folkpartiet
längre i ledet för solidaritet och möjligheter för människor att fly till
länder som inte förtrycker dem.
Förutom detta handlar det också om polissamarbetet. Jag skulle
vilja höra vad regeringen tänker anamma av detta och hur man tänker
klara de svenska krav som vi tidigare har haft när det gäller såväl nar-
kotikapolitik och frihet för människor som en någorlunda solidarisk
flyktingpolitik.
Anf. 108 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)
Herr talman! Principen om den fria rörligheten för personer finns
inskriven i Romfördraget. Den utgör en av de s.k. fyra friheterna och är
en del av regelverket om den inre marknaden. Fri rörlighet och öppen-
het är bra för människor och knyter människor och länder närmare
varandra. Kulturellt utbyte lägger grunden för förtroendefulla relatio-
ner. Att bryta ner hinder för öppenhet och frihet är ett angeläget arbete.
Den fria rörligheten för personer har ännu inte förverkligats inom
EU. Orsaken är att de s.k. kompensatoriska åtgärderna, som skall ersät-
ta personkontrollerna vid de inre gränserna, ännu inte har genomförts.
Syftet med Schengenavtalet är att skynda på avvecklandet av per-
sonkontroller inom Europeiska unionen. Schengenavtalet omfattar tio
EU-länder, varav sju var med när de inre gränskontrollerna försvann
den 26 mars. De sju länder som avskaffade den inre gränskontrollen i
mars måste i stället få till stånd en ny kontrollmetodik för tull och polis,
de s.k. kompensatoriska åtgärderna.
En viktig åtgärd är att få till stånd ett fungerande internationellt
samarbete. Det handlar t.ex. om utländska medborgares tillträde till
Schengenområdet och om polissamarbete över gränserna, t.ex. infor-
mationsutbyte, rätten att följa efter och gripa brottslingar över gränser-
na och förstärkt kontroll av persontrafiken för att hindra olaglig import
av narkotika och narkotiska läkemedel.
Men arbetet med att få de kompensatoriska åtgärderna att fungera
kommer att ta tid. Arbetet sker inom ramen för det mellanstatliga sam-
arbetet inom EU:s tredje pelare. Konventionen om ett europeiskt
informationssystem, EIS, som bl.a. skall ansvara för en s.k. spärrlista
för vissa utländska medborgare, är endast under utarbetande.
Detsamma gäller för Europolkonventionen, dvs. konventionen om
polisiärt samarbete.
I samband med förhandlingarna om medlemskap i Europeiska unio-
nen förklarade Sverige att vi önskar medverka till att förverkliga den
fria rörligheten för personer. Samtidigt gjorde vi, liksom även Norge
och Finland, två förbehåll. Personkontrollerna vid de inre gränserna
kan avvecklas först när de kompensatoriska åtgärderna är på plats och
endast på villkor att den nordiska passfriheten bevaras.
Frågan är dock om ett fullt medlemskap i Schengensamarbetet är
rimligt innan de kompensatoriska åtgärderna för att bl.a. motverka
narkotikasmuggling är klara. Kristdemokraterna anser inte det. För att
komma i ett förhandlingsläge om den nordiska passunionen och de
kompensatoriska åtgärderna kan det vara motiverat att, i likhet med
Danmark och Finland, ansöka om observatörsskap i Schengensamarbe-
tet. Observatörsskap innebär dock en inriktning på fullt medlemskap.
I själva formfrågan angående ansökan anser jag att det var olyckligt
att regeringen uttalade sin vilja att söka observatörsskap i Schengen-
samarbetet vid en tidpunkt då riksdagen och partierna har små möjlig-
heter att få till stånd en debatt i frågan innan ansökan lämnas in. Det
kan nämligen ge det intrycket att regeringen har någonting att dölja och
skapar i sin tur osäkerhet.
Det är ynkligt att inte riksdagen fått rejäla möjligheter att debattera
Schengenavtalet. Regeringen borde ju ha intresse av att förankra efter
bristen på tidigare förankring beträffande EU. Regeringen verkar inte
att ha tagit lärdom av detta och förstått vikten av en bred och öppen
debatt innan ansökan lämnas in.
I en svensk ansökan måste det göras klart att ett medlemskap i
Schengensamarbetet bygger på att de kompensatoriska åtgärderna, i
form av bl.a. ett förstärkt yttre gränsskydd, myndighetssamverkan och
tillgång till spaningsregister, är tillräckliga för att tillgodose också våra
behov och krav.
De rapporter som når oss om hur samarbetet har fungerat hittills är
inte uppmuntrande. I Frankrike har gränskontrollerna återinförts, och
vid många av Schengenstaternas inre gränser har situationen återgått till
den som rådde före den 26 mars när överenskommelsen började tilläm-
pas. Det visar tydligt att de åtgärder som har vidtagits inte bedöms
tillräckliga. Schengenavtalet blir ett slag i luften, om inte de kompensa-
toriska åtgärderna införs och om man inte kan lösa frågorna om en
demokratisk och rättslig kontroll. Beträffande de rättsliga kontrollerna
har förslag förts fram om att EG-domstolen borde anförtros kontrollen
av avtalet och bl.a. lösa tolkningstvister.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
105
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
106
Schengenländerna har beslutat att utvärdera de kompensatoriska åt-
gärderna efter de tre första månaderna, vilket inträffar i sommar. Detta
material blir ett underlag i Sveriges förhandlingar med Schengenlän-
derna.
Utöver de krav som Sverige ställer på internationellt samarbete har
vi ett stort eget ansvar för gränskontrollen vid Sveriges gränser. Det är
tragiskt att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet har drivit
igenom en minskning med 750 årsarbetskrafter inom tullen. I dagarna
får flera hundra tulltjänstemän i Sverige besked om uppsägning.
Samtidigt kan man konstatera att Tyskland, som är ett Schengen-
land, förstärker tullens resurser i stället för att minska dem. Vidare har
man infört s.k. mobila kontrollgrupper, MKG, med mycket gott resul-
tat. Jag upplever att vi har mycket att lära av Tyskland beträffande
arbetet mot narkotikan. Det vore mycket olyckligt om majoriteten i
riksdagen först efter en tid inser att det var fel att tvinga tullen till upp-
sägningar av personal. Vid en senare tidpunkt kan flera kompetenta
tulltjänstemän ha fått andra jobb, och det tar tid att bygga upp ny kom-
petens.
Jag vill mot bakgrund av att tullen förstärks i Europa fråga statsrå-
det Mats Hellström om regeringen har noterat detta och om regeringen
dragit några slutsatser för svenskt vidkommande.
Smugglare söker den svagaste kontrollpunkten. Vid en nedtrappad
kontroll vid Sveriges inre gränser mot EU torde man kunna förvänta sig
att t.ex. amfetaminkurirer österifrån väljer att ta vägen via Danmark
och Tyskland för att nå sina mål i Skandinavien. Det bör framhållas att
89 % av all införd narkotika i Sverige kommer från ett annat EU-land.
Det innebär att Sverige måste ha en mycket god gränskontroll vid såväl
inre som yttre gräns.
Anf. 109 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Herr talman! Låt mig börja med en grundläggande fråga som jag
tog upp redan i mitt förra anförande. Tullen skall faktiskt genomföra
varukontroll som är bestämd av EU:s regler, Kenneth Kvist, Gun
Hellsvik och Michael Stjernström. Det har ingenting med Schengen att
göra.
Schengen handlar om personers rörlighet och kontrollen av den.
Det som gäller våra anslutningsvillkor för varukontroll och tullens
kontroll av varusmuggling har inte ett dugg med Schengen att göra. Det
har med EU:s regler att göra. Jag tycker inte att man skall blanda ihop
detta i den här debatten. Kenneth Kvist försökte säga att tullen har tagit
mindre narkotika och att det alltså skulle vara ett såll.
Dessutom är bilden ingalunda så entydig som Kenneth Kvist menar.
Tvärtom har t.ex. beslagen av cannabis och heroin ökat under det här
året. Det går inte att dra den typen av slutsatser som Kenneth Kvist gör
i den här sakfrågan, och den har inte med dagens fråga att göra.
När det gäller narkotikasmuggling är en mycket viktig fråga inom
Schengensamarbetet att se till att man har en så stark kontroll av den
typen av smuggling, att man är övertygad om att man kan släppa kon-
trollen vid de inre gränserna. Det är precis vad de s.k. kompensatoriska
åtgärderna handlar om. Vår avsikt är att vid förhandlingarna kunna
konstatera om det för svensk del är tillräckligt med de kompensatoriska
åtgärder som föreligger. Schengenländerna själva har nu tre månaders
utvärderingstid. Det är inte så som sades här att Frankrike plötsligt har
återinfört kontrollen. Frankrike har med den rätt man har genom avtalet
utnyttjat dessa tre månader för att behålla gränskontroller. Sakfrågan i
den förhandling som vi skall ha med Schengenländerna handlar alltså
om att vi själva inte beslutar oss för att delta förrän vi är övertygade om
att kontrollen av narkotika är tillräcklig. Det är innebörden i vad jag har
sagt. Detta kommer riksdagen att få rikliga tillfällen att ta ställning till,
precis i den beredningsordning som vi har enligt vår konstitution. Om
de kompensatoriska åtgärderna när det gäller narkotikasmuggling är
tillräckliga för oss ligger det i riksdagens händer att besluta. Det är
ingenting som är beslutat ännu. Det är bl.a. detta förhandlingen skall
handla om.
Kenneth Kvist har en ”dubbel” inställning. Å ena sidan vill han ge
en bild av ett såll, fria möjligheter för smugglare att komma hit över de
öppna gränserna. Å andra sidan kritiserar han Schengenländerna för att
öka graden av visering gentemot andra länder. Den argumentationen
går inte särskilt bra ihop.
Det här är ingen ny fråga för riksdagen. Det är inte så att riksdagen
inte har tagit ställning i den grundläggande frågan om fri rörlighet för
personer. Som jag sade i mitt inledningsanförande tog riksdagen ställ-
ning till den grundläggande principen om rätten att fritt bo och arbeta i
andra länder redan 1989, alltså före vår ansökan om medlemskap i EU.
Då sade riksdagen bl.a. att vi har ett stort intresse av att den nordiska
passkontrollöverenskommelsen samordnas med de motsvarande system
som planerades inom EG. Man sade att de nordiska länderna ställer sig
öppna för ett samarbete för att uppnå en samordning med dåvarande
EG:s försök att göra gränserna för personer fria. Riksdagen har uttalat
sig i frågan också 1990 och 1991 och naturligtvis efter det att vår
medlemskapsansökan först behandlades och sedan ledde till ett fördrag
som riksdagen antagit. Då debatterade man också denna fråga. Riksda-
gen sade med en mycket stor majoritet att man önskar medverka till att
förverkliga den fria rörligheten för personer enligt unionsfördragets
artikel 7, samtidigt som vi gjorde de två förbehåll som jag nämnde
tidigare, nämligen att personkontroller vid de inre gränserna kan av-
vecklas först när de kompensatoriska åtgärderna är på plats och endast
på villkor att den nordiska passfriheten kan bevaras. Detta har riksda-
gen uttryckt som ett önskemål för hela EU. Nu förverkligas detta för
sju av de nio gamla medlemsländerna. Finland, Danmark och Österrike
vill komma till, Storbritannien och Irland står utanför.
Så till diskussionen om huruvida det pågår en debatt i denna fråga
eller inte. Jag är förvånad att det finns riksdagsledamöter som säger sig
inte ha kunnat debattera frågan. Statsministrarna underströk vid Nor-
diska rådets möte i Reykjavik i ett uttalande, som förvisso inte är hem-
ligt, det gemensamma ansvaret för att finna lösningar mellan Scheng-
enkonventionen å ena sidan och det nordiska pass- och tullsamarbetet å
den andra. Statsministrarna sade sig mot den bakgrunden vara beredda
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
107
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
att inleda förhandlingar med Schengenländerna i syfte att finna en
praktisk lösning som tillgodoser såväl de nordiska ländernas som
Schengenländernas intressen.
Riksdagen har sedan i EU-nämnden två gånger under den tid då re-
geringen har haft sin interna beredning av frågan utförligt diskuterat
Schengensamarbetet. Justitieutskottet har haft frågan uppe vid flera
tillfallen, detsamma gäller Utrikesnämnden. Detta har alltså skett under
den tid då regeringen har haft sin interna beredning. När sedan rege-
ringen har beslutat sig för att avsluta den interna beredningen har rege-
ringen omedelbart gått till Utrikesnämnden och också till EU-nämnden.
Nu diskuterar vi frågan i riksdagens kammare innan något beslut är
fattat.
Anf. 110 GUN HELLSVIK (m)
Herr talman! Jag skulle vilja uppehålla mig något ytterligare vid de
kompensatoriska åtgärderna. När man släpper de inre gränserna för
personer fria måste den nuvarande kontrollen ersättas med andra kon-
trollåtgärder. En sådan åtgärd kan vara identitetskontroll grundad på
någon grad av misstanke. Detta innebär inte någon revolutionerande
nyordning. Redan i dag får personer med misstänkt beteende eller med
en speciell profil - för att använda ett modeord - finna sig i att bli
föremål för identitetskontroll. Mot eventuellt obehag inför inrikeskon-
troller skall ställas möjligheten att tillgodose det redan i dag akuta
behovet av att förebygga och bekämpa allvarlig gränsöverskridande
brottslighet. Så länge narkotikainförsel och legaliseringsivrare hotar
våra barns liv anser jag att det kan vara befogat med kontrollmöjlighe-
ter.
Dagens uppdelning mellan tullkriminalen och tullens bevaknings-
personal å den ena sidan och polisen å den andra kan komma att ställa
till problem när ingripanden i samband med såväl den inre som den
yttre gränskontrollen behöver göras. Tullen är tänkt att svara för denna
kontroll men saknar i dag vissa av de befogenheter som kan behövas. I
den mån oklarheter om och problem med ansvarsfördelningen mellan
tullkriminalen och polisen uppstår är det nödvändigt att ansvarsfrågan
snabbt kan lösas.
Jag vill vid detta tillfälle passa på att uppmana regeringen att över-
väga en försöksverksamhet, där regionala myndigheter inom polis och
tull får i uppdrag att organisera sig så att de nuvarande oklarheterna på
lednings- och styrningsnivå undanröjs. Det skulle kunna innebära att de
resurser som tullkriminalen och tullens bevakningspersonal utgör på ett
mer effektivt och kvalitetshöjande sätt kan inordnas i den brottsbe-
kämpningsuppgift som polis och även åklagare har.
Det är ingen som i dag med säkerhet kan uttala sig om hur de kom-
pensatoriska åtgärderna med bl.a. informationsutbyte och polissamar-
bete exakt kommer att fungera. Det är här observatörsskapet kommer
in.
Som observatör kommer Sverige att få en mycket god uppfattning
om vad Schengensamarbetet innebär eller - om vi ser framåt - vad den
108
fria rörligheten inom EU kommer att innebära, utan att vi tar på oss de
förpliktelser som ett fullt medlemskap skulle innebära.
När vi sedan skall ta definitiv ställning till frågan om medlemskap
är det för mig ganska självklart att det är bättre att komma in i samarbe-
tet i ett tidigt skede, då det fortfarande finns möjligheter att påverka
inriktningen och utvecklingen av samarbetet. Sverige har också värde-
fulla erfarenheter att bidra med genom vårt fleråriga nordiska polis-
och tullsamarbete på narkotikabekämpningsområdet. Tack vare korta
besluts- och informationsvägar har det nordiska samarbetet utvecklats
på ett effektivt men samtidigt informellt och obyråkratiskt sätt. Antalet
nivåer för informationsöverföringen har hållits nere, och i bästa fall
räcker det med ett telefonsamtal för att klara upp en fråga. Dessa erfa-
renheter bör Schengenländerna rimligtvis ta till sig som ett viktigt bi-
drag när det gäller att motverka onödig byråkratisering länderna emel-
lan.
Det är nu regeringen som har den viktiga uppgiften framför sig att i
förhandlingarna med Schengenstaterna se till att våra krav på en beva-
rad nordisk passunion och en effektiv brottsbekämpning blir tillgodo-
sedda vid en svensk anslutning till Schengensamarbetet.
Anf. 111 HELENA NILSSON (c)
Herr talman! Att vi här i kammaren i dag har diskuterat svenskt
Schengenmedlemskap innebär ett tillkortakommande för EU, som
många talare före mig berört. Schengensamarbetet gäller ju inget mer
och inget mindre än förverkligandet av den fria rörligheten för perso-
ner. EU har inte, som tidigare påpekats, klarat av att realisera sin por-
talartikel i Romfördraget om den inre marknaden. De fyra friheterna
inom EU är ju ännu så länge bara tre.
För EU:s medborgare är detta allvarligt, eftersom de fyra friheterna
är själva symbolen för EU-samarbetet och för den inre marknaden.
Som också tidigare påpekats ställde vi inför medlemskapsförhandling-
ama oss bakom de fyra friheternas princip.
För oss i Centerpartiet är den ökade möjligheten att röra sig över
gränserna en mycket viktig möjlighet och en positiv effekt av det inter-
nationella samarbetet. Man får en möjlighet att resa och att skaffa sig
nya erfarenheter från andra länder och kulturer.
Redan 1991, då vi antog vårt första Europaprogram, framhöll vi att
”om de återstående hindren för ett fritt resande mellan de europeiska
länderna kan undanröjas är det en stor framgång. Målet måste vara ett
Europa utan visum och med full passfrihet.”
Jag lever i förhoppningen om en fredligare och ärligare värld, där
nationsgränser får minskad betydelse. Då är också Schengens hårda
yttre gräns överspelad. Målet måste vara att även det utvidgade EU
förmår samlas runt en fri rörlighet också för personer. I enlighet med
Schengenkonventionen kan då ”särlösningen Schengen” avskaffas.
Marianne Samuelsson ställde en mycket berättigad fråga: Vad säger
vi till den förtvivlade mamma som har ett barn som använder narkoti-
ka? Jag tycker att det är besvärligare att inför den förtvivlade mamman
förklara varför så många i EU-parlamentet är för en legalisering av
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
109
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
110
narkotika, däribland några av de gröna partierna, än att ansöka om ett
Schengensamarbete. När det gäller de problemställningar som man kan
se inom Schengensamarbetet kan det inte nog understrykas som har
sagts också här i talarstolen, nämligen att det är viktigt att de kompen-
satoriska åtgärder som behövs för att bl.a. komma till rätta med narko-
tikasmuggling förs fram i förhandlingarna. Det är lättare att förklara att
vi aktivt jobbar för det inom Schengensamarbetet än det ligger nära att
få EU-parlamentet att uttala sig för en legalisering av narkotikan.
Jag har för Centerpartiets del ifrågasatt regeringens hantering av
Schengensamarbetet här. Mats Hellström har berört det i sitt svar. Som
EU-nämndsledamot kändes det för mig som att Schengeninformationen
i fredags var inkastad i efterhand. Den här debatten har tagits på Väns-
terpartiets initiativ. Det är det som jag har kritiserat. Men det innebär
inte att vi avvisar en ansökan om observatörsskap med sikte på med-
lemskap.
Jag tycker att det är mycket värdefullt att regeringen genom statsrå-
det Mats Hellström här har redogjort för hur den fortsatta hanteringen
med riksdagen skall ske under förhandlingarnas gång. Det tycker jag
känns tryggt för framtiden.
Anf. 112 BO KÖNBERG (fp)
Herr talman! EU är, eller borde vara, till för att lösa i första hand
gränsöverskridande problem. Vi har kunnat konstatera att vi ännu inte
har kunnat klara av en så, som det kan tyckas, enkel sak som att ordna
den fria rörligheten inom EU. Vi får alltså ta till de möjligheter som
står till buds för oss i frågan om det s.k. Schengenavtalet och Scheng-
enkonventionen.
Jag skulle vilja ägna mig åt att med några ord kommentera de in-
vändningar som Vänsterpartiet och Miljöpartiet tidigare och också i
dagens debatt framfört. Jag tycker nämligen att det på många sätt är
litet motstridiga budskap som serveras oss och det svenska folket från
dessa två partier.
Det tycks vara självklart att det är bra med passfrihet inom Sverige
- det var inte självklart för 100 år sedan. Det är även självklart att vi
skall ha en nordisk passfrihet. Den hyllas också från Vänsterpartiets
och Miljöpartiets sida. Men om man vill gå vidare och få passfrihet
med ytterligare några länder i Europa är det tydligen mycket dåligt.
Det är utmärkt, tycker förstås nämnda två partier och alla andra i
vårt land, att brottslighet bekämpas. Det är också utmärkt att narkoti-
kahandel, narkotikasmuggling och narkotikaanvändning bekämpas.
Men om man skall samarbeta inom Europa för att få en effektivare
bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och narkotika är det
tydligen någonting som är dåligt.
Man är med rätta, tycker jag, från dessa två partiers sida bekymrad
över risken för att vi i Europa hanterar flyktingar på ett sådant sätt att
de skickas emellan de olika länderna enligt den s.k. Svarte Petter-
principen. Man förefaller vara negativ till och mot Dublinkonventio-
nen, som bl.a. har vissa förutsättningar att minska Svarte Petter-
effekten. Man kan också titta på en hel del invändningar. De verkar
mera vara uppradade för att motivera en redan intagen ståndpunkt i
stället för att vara en analysmetod för att komma fram till en stånd-
punkt.
Sedan kommer jag till den mycket centrala frågan om flyktingpoli-
tiken. Bl.a. Marianne Samuelsson nämnde det faktum att det för några
år sedan i denna riksdag fanns en enighet bland Miljöpartiet, Folkpar-
tiet och Vänsterpartiet om att flera försämringar genomfördes i den
svenska flyktingpolitiken 1989. Så är det. Jag nämnde redan i mitt
inledningsanförande att vi var mot bl.a. den ändring som har att göra
med att flygbolag t.ex. tilldelas uppgiften att på något vis vara en asyl-
kontroll i stället för att vi själva tar hand om det. Jag markerade också i
mitt inledningsanförande att jag har samma uppfattning som tidigare på
den punkten.
Jag konstaterade även att det, tyvärr, fortfarande finns en mycket
bred majoritet i denna riksdag, om jag förstått detta rätt, bestående av
socialdemokrater, moderater, centerpartister och möjligen några fler
som vill ha den tingens ordning som finns i den nuvarande utlännings-
lagstiftningen på den punkten. Jag konstaterade också att såvitt vi kun-
de förstå innebär de regler som finns i Schengensammanhang ingen
materiell förändring på den här punkten.
Vi tycker förstås att det är tråkigt att vi i Folkpartiet inte hela vägen,
och ibland inte alls, kan påverka den svenska politiken. Inte heller kan
vi påverka den europeiska politiken fullt ut. Vi måste i varje samman-
hang fundera över vilka regler som skulle kunna vara de bästa möjliga.
En slutsats som jag tycker kan dras av händelseutvecklingen i Eu-
ropa under 9O-talet - då vi ju haft den största flyktingkatastrofen sedan
andra världskriget - är att utan ett vettigt samarbete mellan länderna
kommer det gång på gång bli så att vissa länder får ta på sig en mycket
stor del av ansvaret, medan andra smiter undan. I klartext har ju Kroa-
tien, Tyskland, Sverige och Danmark fått ta på sig en mycket stor del
av ansvaret när det gäller att klara flyktingarna från framför allt Jugo-
slavien, medan andra länder har smitit undan. Den problematiken tyck-
er jag att man bl.a. i Miljöpartiet också borde vara beredd att diskutera.
Till sist, herr talman, har jag en fråga till Vänsterpartiet och Miljö-
partiet. Företrädare för dessa partier finns ju på talarlistan direkt efter
mig. Jag är nämligen litet nyfiken på ert alternativ till dagens föreslag-
na ansökan i ett läge där både Danmark och Finland har ansökt. Är
alternativet att få passkontroll i Öresund och Torne älv, eller är det
någonting annat?
Anf. 113 KENNETH KVIST (v)
Herr talman! Utrikeshandelsministern försöker göra gällande att det
är dålig logik i vår ståndpunkt när vi anklagar Schengen för att utåt
innebära en starkare mur kring några länder i Europa och för att inåt
innebära ett såll. Men logiken är nog inte så dålig.
Snarare är det nog Schengenavtalet som har en dålig logik. Det sägs
ju att utåt skall man använda gränskontroller för att bekämpa brottslig-
het, men inåt - när det gäller den brottslighet som trots allt finns inom
Europa - är gränskontroller ingenting som det är bra att bekämpa.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
111
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
112
Blir inflödet av narkotika mindre därför att vi kanske måste införa
gränskontroll mot Norge eller USA men avskaffa den mot knarkliberala
länder som Tyskland och Nederländerna? Det är ju vad det gäller.
Samarbetet inom polisväsendet behövs för att bekämpa den eko-
nomiska brottsligheten, men det är fortfarande outvecklat. Erfarenhe-
terna har också lett till att Schengenländer mycket snart efter det att
avtalet skulle träda i kraft faktiskt har återinfört gränskontroller på det
sätt som Michael Stjernström redogjorde för. A ena sidan har man
alltså ett ofullständigt arbete. Å andra sidan avskaffar man gränskon-
trollerna, vilket leder till förhållanden som man snart inser är ohållbara.
Det är likadant när det gäller samarbetet på flyktingpolitikens om-
råde. Det går i riktningen att det blir mer och mer restriktivt, Bo Kön-
berg, och det blir mindre och mindre solidariskt, vilket är det allvarliga.
Även den svenska flyktingpolitiken genomgår faktiskt en sådan ut-
veckling.
Sedan görs det gällande här att Schengen skulle innebära passfrihet
och befrielse från skyldighet att föra med sig resedokument. Det stäm-
mer ju inte med vad som står i själva avtalstexten.
I artikel 2, punkt 3 står det: Avskaffande av personkontroller vid in-
re gränser inverkar inte på bestämmelserna i artikel 22 och inte heller
på skyldighet att inneha, medföra och visa upp i avtalspartens lag före-
skrivna handlingar eller dokument.
Om man går vidare till denna artikel 22 talas det där om att man
enligt de villkor som gäller hos varje avtalspart måste utländsk med-
borgare anmäla sig hos vederbörande myndighet hos den avtalspart
vars område han beträder. Utländsk medborgare som är bosatt inom
något av avtalspartsterritorierna är underkastad den anmälningsplikt
som avses i punkt 1.
Detta är faktiskt någonting annat än den passfrihet som vi har mel-
lan de nordiska länderna. Jag tror inte att vi skall försköna villkoren
och blanda ihop korten i den här debatten.
Anf. 114 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
Herr talman! Vad vi nu håller på med är inget annat än skendemo-
krati.
Mats Hellström har här i talarstolen beskrivit hur väl den här frågan
är beredd av oss som sitter i riksdagen.
Först var jag på Nordiska rådet. Där höll den svenske statsministern
tillsammans med de övriga nordiska statsministrarna en presskonferens,
där man talade om att man skulle värna den nordiska passfriheten ge-
nom att med Schengenländerna diskutera hur frågan skulle behandlas.
Man hade då nämligen från dansk sida sagt att man var villig att ansluta
sig till Schengenavtalet.
Mats Hellström säger att frågan varit upp i Utrikesnämnden. Ja, det
har den varit. Men där sitter jag med som representant för ett av de
svenska partierna men har inte rätt att yttra mig, därför att jag bara är
suppleant. Jag kan inte tala om vad mitt parti tycker i Utrikesnämnden,
och Mats Hellström talar om demokrati och möjligheten att delta i
debatten.
I EU-nämnden har frågan varit uppe två gånger. Vad gör EU-
nämnden? Är det någon sorts allmän diskussionsklubb utan rösträtt
eller möjlighet att över huvud taget påverka regeringen i det här fallet?
Till sist skulle vi nu få denna fantastiska möjlighet att här i kamma-
ren debattera frågan. Men vad resulterar det i? Kan jag t.ex. yrka av-
slag? Kan vi kalla in kammarens ledamöter att rösta om detta? Nej, inte
alls. Frågan är inte beredd i laga ordning, och därför kan vi förmodli-
gen inte rösta om den, om jag inte har missuppfattat reglerna. Men jag
tar gärna en sådan omröstning, så att alla ledamöter får klargöra hur de
ser på Schengenavtalet.
Jag undrar om de som deltar här i debatten ens har läst Schengenav-
talet, för man talar fortfarande om fri rörlighet för människor. Detta
innebär inte Schengenavtalet. Det är en väsentlig skillnad, Helena Nils-
son. Jag blir faktiskt upprörd när hon jämför detta med EU:s fyra frihe-
ter, därför att det är något helt annat. Avtalet innebär bl.a. en helt annan
syn på narkotikabekämpningen än den vi har i Sverige.
I kap. 6 om narkotika skriver man: Avtalsparterna förbinder sig, vad
gäller direkt eller indirekt försäljning av narkotika och varje slag av
narkotiska läkemedel, även cannabis, samt innehav av sådana preparat
och ämnen för försäljning eller exportändamål, att i enlighet med För-
enta Nationernas gällande konventioner vidtaga alla erforderliga åtgär-
der för förebyggande och bekämpning av olaga handel med narkotika
och narkotiska läkemedel.
Det står inte någonting om innehav av narkotika. Den lyckade
svenska narkotikabekämpningen beror ju på att vi inte accepterar inne-
hav av narkotika, som är olagligt. Det innebär att många av våra ung-
domar faktiskt av rädsla för att åka fast avstår från att ta den där första
silen, som gör det så lätt att falla in i beroende av narkotika.
Jag tycker att det är fruktansvärt att göra en jämförelse med fri rör-
lighet för människor. Inom EU har man en helt annan syn på narkotika.
Jag tycker att ni måste ta ert ansvar.
Vi har haft särskilda debatter om våldet i denna kammare och har
på alla vis försökt att belysa det som händer i samhället i dag. Sedan
går ni med öppna ögon rakt in i eländet.
Jag vill på alla sätt protestera. Jag undrar om regeringen verkligen
har tänkt igenom det här.
Det låter så fint med alla avtal, och ni talar om alla möjliga paragra-
fer och texter. Men ni måste ju se konsekvenserna gentemot de männi-
skor som berörs av detta. Att en riksdag som inte ens har fått bereda
ärendet skall säga ja tack till vad regeringen gör tycker jag är skende-
mokrati. Jag protesterar med hela min själ emot detta.
(Applåder)
Anf. 115 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)
Herr talman! Jag fick icke svar på frågan om regeringen har noterat
att Tyskland stärker gränskontrollen mot bl.a. Holland och om man i så
fall har dragit några slutsatser av detta. Men statsrådet har ju fortfaran-
de chans att svara på frågan.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
113
8 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
114
Miljöpartiet använder uttrycket stickprovskontroller, som är ett
mycket oprecist begrepp.
Sedan årsskiftet krävs vid inre gräns någon form av misstanke för
att tullen skall få stoppa en resenär. En sådan misstanke baseras på
tulltjänstemännens erfarenheter, s.k. riskprofiler och underrättelser. De
områden som omfattas är bl.a. narkotika, dopningpreparat, hundar och
katter samt sprit och tobak. Misstanken uttrycks som ”anledning anta”.
Tullen får inte genomföra slumpmässiga kontroller utan enbart selekti-
va, dvs. ett urval.
Men det är värt att påpeka att ca 85 % av tullbeslagen även tidigare
gjordes med tulltjänstemännens erfarenhet och med någon form av
misstanke som grund, jämfört med 15 % som resultat av tips, spaning
och underrättelse. Det är således oegentligt att tala om stickprovskont-
roller när urvalet görs på grundval av erfarenhet, vilket i praktiken
skedde även tidigare.
Det är mycket viktigt att tullen får resurser att bygga upp en förbätt-
rad underrättelse för att få en s.k. misstanke. Det handlar t.ex. om en
satsning på ett ökat antal sambandsmän i utlandet och ett förbättrat
samarbete mellan berörda myndigheter, bl.a. tull, polis, kustbevakning
och luftfartsverk.
Vidare saknar tullen i dag möjlighet att ta del av bl.a. flygbolagens
passagerarlistor. För att kunna bedriva en effektiv spaning mot försök
att smuggla narkotika m.m. bör övervägas en lagändring i syfte att
tillskapa en skyldighet för flygbolag och rederier att tillställa tullmyn-
digheterna sina passagerarlistor.
Miljöpartiets och Socialdemokraternas politik innebär kraftiga ned-
dragningar på tullen och att samarbetet inom den tredje pelaren inte
fördjupas. Denna politik motverkar möjligheterna för tullen att agera
mot bl.a. narkotikabrottsligheten.
Vidare ingår Miljöpartiet i den mest drogliberala partigruppen i Eu-
ropaparlamentet. En röst på Miljöpartiet stärker därmed de drogliberala
krafterna. Det är långt mellan ord och handling i Miljöpartiets politik.
Det skulle också vara intressant att höra om Vänsterpartiet vill för-
djupa samarbetet inom den tredje pelaren eller om ni också är inne på
Miljöpartiets linje.
Nästan varje dag kommer nu larmrapporter om att narkotikamiss-
bruket ökar framför allt i sydvästra Sverige. I går uttalade sig Bengt
Widlund, chef för Rikskriminalens underrättelseenhet. Han sade:
”Risken är stor att priserna dumpas och missbrukarna blir fler. Amfe-
tamin är inte längre en tung drog som injiceras. Fler och fler blandar ut
knarket i juice och drinkar. ”
Beträffande priset på narkotika har det kommit alarmerande uppgif-
ter från Åklagarmyndigheten i Malmö om att narkotikamarknaden där i
stort sett är mättad. För ett år sedan kostade amfetamin 200-300 kr per
gram. I dag kostar samma mängd ca 70 kr. Ett sjunkande pris tyder på
en ökad tillgång på narkotika. Bl.a. har man i Landskrona kunnat kon-
statera en kraftig ökning av rökheroinet, främst bland ungdomar, och
detta är en ny företeelse. En viktig uppgift för samhället är att kartlägga
prisbilden och tillgången på narkotika i Sverige som helhet.
Vad som nu krävs är att larmrapporterna leder till en konkret upp-
följning och konkreta åtgärder - inte bara fler ord.
Det måste ske en skyndsam utvärdering av besparingarnas effekt för
kontrollverksamheten när det gäller bl.a. narkotika. Jag uppmanar re-
geringen att vidta åtgärder för att utvärderingen blir genomförd. Rege-
ringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i riksdagen får ta ansvaret
för de kraftiga neddragningarna av Tullverkets verksamhet.
Jag vill gärna höra om statsrådet Mats Hellström är beredd att ut-
värdera vilka effekter som besparingarna på Tullverket har fått för
kontrollverksamheten när det gäller bl.a. narkotika och hur statsrådet
ser på ungdomars förändrade drogvanor.
Anf. 116 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Herr talman! Jag antar att Marianne Samuelssons utbrott här nyli-
gen är ett exempel på Miljöpartiets dåliga samvete i den här frågan.
Marianne Samuelsson sade att man inte behövde bry sig om nämnden.
Men Birger Schlaug har kritiserat att EU-nämnden inte skulle ha fått
möjlighet att diskutera Schengensamarbetet. Det gör mig för min del
litet upprörd. Det har visat sig att Birger Schlaug över huvud taget inte
var närvarande vid de två tillfällen när EU-nämnden i våras diskuterade
Schengensamarbetet då regeringen internt beredde frågan. Det som
Marianne Samuelsson tyckte var oviktigt, tyckte tydligen Birger
Schlaug var viktigt. Det är bara det att han inte var där vid något av
dessa tillfällen.
Jag anser att EU-nämndens arbete är viktigt. Och, Marianne Samu-
elsson, det finns en grundläggande ordning mellan regering och riks-
dag. Riksdagen har avgörandet i sin hand, och det avgörandet kan
komma om ett år, kanske något senare, kanske något tidigare. Sannolikt
kommer dessa förhandlingar att ta lång tid. Hela den beredning som
Marianne Samuelsson kräver skulle ha skett innan förhandlingen börjar
skall ju ske i riksdagens alla utskott. De skall ta ställning i dessa
mycket viktiga frågor, bedöma om de kompensatoriska åtgärderna är
tillräckliga och sedan gå till beslut, och detta efter en beredning som
skall ske i grundlagsenlig ordning. Marianne Samuelsson! Man får
ändå ha respekt för den ordning som enligt grundlagen gäller mellan
regering och riksdag. Innan förhandlingen talar regeringen med EU-
nämnden och med Utrikesnämnden. Förhandlingen har ännu inte bör-
jat. Regeringens beslut om att gå till förhandlingar är ännu inte fattat.
Dessa förhandlingar kommer troligtvis att ta ganska lång tid. Riksda-
gens utskott liksom EU-nämnden kommer förstås att bli kraftigt in-
dragna i den beredningen. De har självfallet ansvaret att fatta besluten.
Så detta är en diskussion som förs i förväg, inte ett beslut i efterhand,
Marianne Samuelsson.
Däremot har vi alla att utgå ifrån de beslut som riksdagen tidigare
har fattat. Jag vill upprepa att riksdagen har fattat ett längre gående
beslut än det som vi i dag talar om. Riksdagen har med mycket stor
majoritet tillstyrkt en större frihet för personers rörlighet i hela EU-
området i samband med att vårt medlemskapsfördrag med EU besluta-
des.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
115
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
116
När det gäller både Miljöpartiet och Vänsterpartiet för man nu nå-
gon sorts debatt om debatten, av det enkla skälet att man inte vill upp
till bevis. Hur är det, Kenneth Kvist och Marianne Samuelsson? Var
står ni när det gäller den nordiska passffiheten? Det är den frågan som
nu för oss är utomordentligt viktig och som vi har att ta ställning till i
dessa förhandlingar. Hur skall vi klara den nordiska passfriheten? Är ni
beredda att ge upp den inför risken - som ni hävdar - att det skulle
komma in så mycket mera knark i landet? Tullens bevakning av varor
och varusmuggling har icke med Schengen att göra. Schengen möjlig-
gör däremot ökade möjligheter att kontrollera och bevaka personer som
har med sig knark. Det ligger i Schengensamarbetet, och om det är
tillräckligt för oss kommer riksdagens ledamöter och utskott att få
bedöma.
Som svar till Gun Hellsvik kan jag också säga att när det gäller den
mycket viktiga frågan om samordning har då den inre gränskontroll-
utredningen sett på dessa befogenheter. Frågan bereds nu och blir själv-
fallet en viktig punkt som kommer upp i samband med den förhandling
som vi hoppas kunna komma i gång nu under sommaren.
Asylpolitiken har också berörts. Den är viktig. Det är inte så att
asylrätten inskränks. Huvudsyftet är att det är första-asyllands-
principen som skall gälla. Flyktingar skall icke bollas mellan länder.
Det är Sverige som skall besluta enligt svenska bestämmelser om ifall
asyl skall beviljas.
Anf. 117 GUN HELLSVIK (m)
Herr talman! Jag vill ändå vidhålla min uppmaning till statsrådet att
regeringen skall initiera en försöksverksamhet. Skälet till detta är att
jag blir litet orolig när jag ser till historien. Saker tar gärna för lång tid.
Vi har sett hur länge socialdemokraterna drog ut på ansökan om ett
medlemskap i EU. Vi såg bara för några månader sedan att det fanns
antydningar om att man skulle dra ut på ansökan om observatörsskap i
Schengensamarbetet. För var dag som går blir det allt svårare när det
verkligen blir tid för att ha en effektiv kontroll. Den effektiva kontrol-
len är av grundläggande betydelse.
Här vill jag anknyta till det som Bo Könberg sade. Bo Könberg
nämnde några exempel på motsägelsefullheten i Kenneth Kvists och
Marianne Samuelssons anföranden. Jag vill påstå att det finns en annan
viktig motsägelse, som i och för sig inte nämndes av dessa två företrä-
dare för Vänster- respektive Miljöpartiet. När man å ena sidan talar om
problemet att angripa knarket måste man fråga sig hur i all världen
dessa partier har kunnat acceptera de mycket stora besparingar som nu
drabbar bl.a. polisen - även polisen är av betydelse i sammanhanget.
Slutligen vill jag bara ta upp ett frågesvar. Alla vet att Per Gahrton
ställde en fråga till kommissionen om rätten till slumpmässiga kontrol-
ler. Vi har då genom medierna fått reda på att vi inte får lov att ha någ-
ra sådana. Men jag skaffade svaret från kommissionen i skrift. Där
uttalas beröm för att vi vill utöva ordentliga kontroller. Det sägs sedan
att gränsen går vid godtyckliga, rent slumpvisa kontroller som därut-
över kan betraktas som obefogade och oproportionerligt ingripande.
Det är vad som sades från kommissionen, inte att slumpmässiga kon-
troller inte får förekomma.
Anf. 118 HELENA NILSSON (c)
Herr talman! Jag vill återkomma till några områden där
Centerpartiet kräver en allsidig belysning under en förhandlingsprocess
för att svenska folket och riksdagens ledamöter skall kunna ta ställning
till förhandlingsresultatet. Jag tycker också att dagens debatt visar att
det råder en stor samstämmighet om att det är viktigt att Sverige i
förhandlingarna betonar vikten av att få behålla den nordiska
passunionen. Det är också viktigt att i förhandlingar följa utformningen
av de kompensatoriska åtgärderna för att man skall kunna bekämpa
narkotikasmuggling och brottslighet som har med personer att göra.
Vidare är det viktigt att man kan bedriva en självständig flykting- och
asylpolitik. Vi har här fått höra hur regeringen ser på en förank-
ringsprocess med riksdagen under förhandlingens gång.
Och det tycker jag känns betryggande inför framtiden, eftersom vi
vet att de frågor som berörs inom Schengensamarbetet känns angelägna
för svenska folket. Debatten om medborgarnas Europa är ju livlig just
nu, och målet är att vi skall kunna ha en fri rörlighet för personer inom
EU.
Anf. 119 BO KÖNBERG (fp)
Herr talman! En debatt bör vara till för att man skall debattera, dvs.
att man utbyter tankar och åsikter och jämför varandras ståndpunkter.
Kenneth Kvist nämnde i samband med flyktingpolitiken att det
finns en utveckling i Europa till att flyktingpolitiken blir alltmer re-
striktiv, och att detta även gäller Sverige. Jag ger honom rätt på båda
punkterna. Detta är en beklaglig utveckling, och den sker oavsett
Schengenavtalet.
Frågan är närmast hur vi skall bära oss åt i denna värld för att få en
bättre behandling av dem som flyr från diktaturer och förtryck på olika
håll i världen. Jag har ännu inte förstått vilken slutsats som Kenneth
Kvist drar av sin fråga.
I och med Schengenavtalet bestämmer vi själva hur vi skall hantera
det hela. Dublinkonventionen kommer i bästa fall att se till att Svarte
Petter-problematiken minskar. Rimligtvis borde Kenneth Kvists slutsats
egentligen vara densamma som min, nämligen att vi på sikt borde få en
gemensam asylpolitik i Västeuropa för att få till stånd en mer human
sådan.
Sammanfattningsvis är Folkpartiets inställning i frågan att det är bra
med en fri rörlighet i Europa, att det är viktigt med kompensatoriska
insatser och att vi på sikt bör få ett mer omfattande europeiskt samarbe-
te med en bättre kontroll via domstolen och parlamentet än vad man nu
kan få.
Herr talman! Den debatt som nu pågår har begärts av Vänsterparti-
et. Det var bra att den begärdes, och det var bra att den blev av, men
det var synd att den kom så sent eftersom regeringen bestämde sig så
sent.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
117
9 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 120
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
118
Men nu håller vi den här, och det vore bra om jag kunde få svar på
den fråga jag ställde förut och som Kenneth Kvist och Marianne Sa-
muelsson under sina respektive 4 minuter undvek att svara på. Frågan
gällde vilka alternativen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är i det
skede vi nu befinner oss i, när såväl Danmark som Finland vill ha ett
samarbete med Schengenländerna. Är det så att Vänsterpartiet och
Miljöpartiet i sådana fall föredrar passkontroll vid Öresund och vid
Torne älv, eller är det inte så?
Anf. 120 KENNETH KVIST (v)
Herr talman! Vänsterpartiet är naturligtvis för det nordiska
passamarbetet eller passunionen, Bo Könberg.
Den fråga som Bo Könberg ställde borde egentligen ställas till
Danmarks respektive Finlands regeringar. Är de beredda att ge upp den
nordiska passunionen för att komma med i Schengen eller inte? Jag
anser, och jag hoppas att förbehåll gjorts på den punkten, att det nor-
diska passamarbetet skall fortsätta.
När det gäller utvecklingen av det polisiära samarbetet är Vänster-
partiets ståndpunkt att i en värld med internationell brottslighet måste
detta samarbete öka. Men samtidigt är det väldigt viktigt att det sker
under former som är betryggande för rättssäkerheten.
Studerar man de artiklar i Schengenavtalet som gäller Schengen In-
formation System med vad detta innebär av registrering av olika män-
niskor kan man se att praxis och lagstiftning när det gäller att registrera
människor skiljer sig åt i de olika Schengenländerna. Det är väldigt
oklart - om jag uttrycker mig milt - om detta sker under former som är
betryggande för rättssäkerheten.
När det gäller en debatt om debatten, Mats Hellström, så har jag
verkligen inte fört någon sådan. Jag vill ändå notera att det är på Väns-
terpartiets initiativ som vi för den här debatten, liksom första gången
saken över huvud taget togs upp i EU-delegationen och i EU-nämnden.
Det skedde också på Vänsterpartiets initiativ.
Men vi har inte haft anledning att framföra kritik förrän frågorna
har tagits upp och debatten har anordnats. Information har getts när vi
har krävt det. Det är bara synd att vi måste kräva information och att
den inte kommer helt automatiskt.
Anf. 121 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
Herr talman! Först vill jag bara upplysa Michael Stjernström om att
vi faktiskt räddade 250 tjänster vid tullen just för narkotikakontroll. Vi
kunde finansiera det, vilket inga andra partier klarade av att göra. Med
EU-avtalet skulle det göras vissa förändringar för handelns del, och det
innebär att kanske inte alla vid tullen behöver vara kvar i samma ut-
sträckning - alla sköter inte narkotikakontrollen.
Jag vill också säga till Michael Stjernström att jag vet att det finns
narkotikaliberala i den gröna gruppen, men det finns det också inom
kristdemokraterna, framför allt i de kristdemokratiska ungdomsgrup-
perna. Tyvärr finns de i alla partier i Europa. Men vi kan ändå vara
ganska stolta över att vi i Sverige ännu inte har några sådana narkoti-
kaliberala strömningar i något parti. Det skall vi se till att ta vara på,
och vi skall kämpa tillsammans för att få ordning på det här.
För Mats Hellström vill jag berätta, om det inte noterades, att Bir-
ger Schlaug var på EU-nämnden i fredags. Det var anledningen till att
han inte kunde ta emot interpellationssvar i kammaren - han tjänstgjor-
de just i EU-nämnden. Vid tidigare tillfällen har Gudrun Lindvall varit
med när informationen har getts. Det har dock inte lett till någon stor
demokratisk förankringsprocess, som det nu låter som att det har varit.
När det gäller stickproverna och kontrollerna vid gränserna har det
skett en enorm förändring. De som kommer med bil behöver alltså inte
stanna i samma utsträckning som tidigare, och därmed kan de inte hel-
ler kontrolleras på samma sätt.
Vi värnar också den nordiska passfriheten, men det är något helt
annat än Schengenavtalet. Blanda inte ihop de begreppen! Jag vill
upprepa det åter och åter igen. Passfriheten innebär att man kan ha
gränskontroll av personer, medan däremot Schengenavtalet innebär
något helt annat.
När det gäller svaret till Per Gahrton var jag närvarande när han
fick det. Man uppmanade då hederliga personer som blev kontrollerade
vid svenska gränsen att anmäla det till EU-kommissionen.
Anf. 122 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)
Herr talman! Först vill jag säga till Marianne Samuelsson att det
inte finns någon motsättning mellan det höjda anslag som kristdemo-
kraterna förde fram vid årets budgetbehandling av tullen, som skulle ge
ytterligare 300 tjänster, och de avgifter som Miljöpartiet och Socialde-
mokraterna ville höja. Vi ligger alltså fortfarande på 300 tjänster mer
än Miljöpartiet där.
Hon säger att det finns olika grupper i parlamentet som är lika
drogliberala som Miljöpartiet. Men i den kristdemokratiska gruppen i
Europaparlamentet finns inga drogliberaler.
Till Mats Hellström vill jag säga att jag är allvarligt oroad över tra-
fiken av svenska ungdomar och andra som åker till Köpenhamn och
Amsterdam med pengar på fickan och tar partier med sig hem för eget
bruk eller för försäljning på hemorten. Därför måste tullen ha resurser
för att motverka detta.
Kristdemokraterna anser att vi måste vara bättre rustade för att be-
kämpa internationell kriminalitet och droghandel. Brottsligheten tende-
rar att bli alltmer organiserad och vittförgrenad. Samhället måste svara
upp mot detta genom olika åtgärder.
Den ökade friheten inom EU ökar möjligheterna för smugglare.
Risken för upptäckt kan befaras minska om inte motåtgärder sätts in.
Det måste finnas en stark motkraft som förstärker gränskontrollen be-
träffande smuggling av narkotika, vapen m.m. Ansträngningarna måste
ökas jämfört med tidigare för att man skall kunna uppnå en lika god
kontrollnivå i framtiden.
Om en förstärkning av tullen inte görs kommer samhällets kostna-
der att bli mycket större än de kortsiktiga s.k. besparingarna. I narkoti-
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
119
Prot. 1994/95:120
14 juni
Särskilt anordnad
debatt om
Schengenavtalet
kans spår följer brottslighet och ett ökat vårdbehov, som orsakar sam-
hället stora kostnader.
Det mellanstatliga samarbetet när det gäller att bekämpa den gräns-
överskridande brottsligheten måste lyftas upp på gemenskapsnivå, så
att vi kan få kraftfullare verktyg i kampen. Därför bör Schengenavtalet
ersättas med en konvention på gemenskapsnivå.
Detta arbete får dock inte skymma den grundläggande principen om
fri rörlighet och öppenhet för människor inom unionen. Då är vi med
och bygger ett samhälle för fred och människovärde i Europa. Och
rörelsefriheten kommer att göra livet lättare för människor och att knyta
människor och länder närmare till varandra.
Anf. 123 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
Herr talman! Eftersom Marianne Samuelsson fortsätter debatten om
debatten, måste jag säga att det som upprörde mig var att Birger
Schlaug hävdade att den här frågan inte hade tagits upp i EU-nämnden
under den tid som regeringen beredde frågan. Två gånger hade infor-
mation lämnats ordentligt i EU-nämnden, och under den tiden fördes
också en ordentlig diskussion. Detsamma gällde Utrikesnämnden under
den tid när regeringen hade sin interna beredning. När sedan regeringen
var färdig med sin interna beredning kritiserades vi för brådska och
överrumpling, som man sade. När vi var fardiga med vår beredning
gick vi ytterligare en gång till Utrikesnämnden och till EU-nämnden,
och nu för vi debatten här. Man säger då att man skulle haft mera tid.
Någon gång får man bestämma sig.
Till Michael Stjernström vill jag återigen säga att de tullfrågor som
han tar upp inte har bäring på Schengen utan på de varuregler som har
med vårt EU-avtal att göra, vad som står där och skall försvaras enligt
det. Det är inte en Schengenfråga.
Vi har också gått runt till ambassaderna i Schengenländerna, och de
har inte alls givit den bild som här har givits, t.ex. av nya problem,
tysk-holländska och liknande. Som jag sade tidigare var den franska
regeringens inställning att man från början skulle utnyttja den möjlighet
som finns inom den tremånadersperiod som Schengenarbetet skulle
förberedas. Den har man utnyttjat. Det är inget hastigt återinförande,
som har hävdats.
Jag menar framför allt att det är viktigt att vanliga människor får rö-
ra sig friare i Europa. Det är viktigt att den nordiska passunionen beva-
ras. Där blundar både Miljöpartiet och Vänsterpartiet och säger att det
skall den visst. Man måste ändå se till de förhandlingskrav som ligger
från andra länder. Då räcker det inte bara att säga att vi skall vända oss
till de länderna.
Frågan är hur den nordiska passunionen skall bevaras. Är det inte
bra om vi kan riva bort hinder för vanliga människor i vår lilla värld?
Är det verkligen på det sättet att vi inte skall kunna bekämpa de svåra
knarkproblem som finns med hjälp av polissamarbete? Måste vi stänga
våra gränser ytterligare? Det är i så fall en ganska förfärlig utveckling
och en ganska isolationistisk utveckling.
120
Jag är rätt övertygad om att det som vi uppfattar som självklart
positivt, som vi vill värna om, är den nordiska rätten att röra sig fritt
som nordbor. Jag är övertygad om att vi, om vi om något år har kunnat
fatta beslut i frågan i riksdagen, sedermera kommer att se det förhopp-
ningsvis som lika självklart och värdefullt att vi kan röra oss som
svenskar också hos flera grannar än nordbor och att andra människor
kan komma till vårt land.
Jag måste säga att det har varit en grundläggande fråga för det eu-
ropeiska samarbetet, alltsedan andra världskriget, att människor skall
kunna röra sig friare. Det är något positivt. Om det kan man också läsa
i det Schengenavtal som faktiskt finns på svenska.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut rörande finansutskottets betänkande FiU20
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kds)
3. res. 2 (v)
4. res. 3 (mp)
Förberedande votering 1:
21 för res. 2
15 för res. 3
278 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Eva Goes (mp) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Förberedande votering 2:
101 för res. 1
19 för res. 2
195 avstod
34 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
174 för utskottet
106 för res. 1
35 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 151 s, 23 c
För res. 1: 71 m, 22 fp, 13 kds
Avstod: 19 v, 16 mp
Frånvarande: 10 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds
Prot. 1994/95:120
14 juni
121
|
Prot. 1994/95:120 14 juni |
Mom. 4 (kommission för att granska finansmarknaden) 1. utskottet 2. res. 7 (mp) Votering: 280 för utskottet 35 för res. 7 34 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 151 s, 71 m, 23 c, 22 fp, 13 kds Förres. 7: 19 v, 16 mp Frånvarande: 10 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds Mom. 8 (kompensationsnivån i arbetslöshetsersättningen) 1. utskottet 2. res. 10 (fp, kds) 3. res. 11 (v) Förberedande votering: 34 för res. 10 19 för res. 11 261 avstod 35 frånvarande Kammaren biträdde res. 10. Huvudvotering: 182 för utskottet 54 för res. 10 79 avstod 34 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 151 s, 8 m, 23 c För res. 10: 22 fp, 19 v, 13 kds Avstod: 63 m, 16 mp Frånvarande: 10 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds Mom. 33 (ett tak för de offentliga utgifterna) 1. utskottet 2. res. 52 (v) Votering: 207 för utskottet 19 för res. 52 88 avstod 35 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 151 s, 23 c, 5 fp, 15 mp, 13 kds Förres. 52: 19 v Avstod: 71m, 17 fp Frånvarande: 10 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds |
122
Mom. 37 (indragningen av reservationsmedel inom Utrikesdepartemen- Prot. 1994/95:120
tets område) 14 juni
1. utskottet
2. res. 55 (v, mp, kds)
Votering:
180 för utskottet
48 för res. 55
85 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 150 s, 7 m, 23 c
Förres. 55: 19 v, 16 mp, 13 kds
Avstod: 63 m, 22 fp
Frånvarande: 11 s, 10 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds
Mom. 43 (enhetlig ersättningsnivå i försäkringssystemen)
1. utskottet
2. res. 68 (v)
Votering:
246 för utskottet
19 för res. 68
50 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 151 s, 71 m, 23 c, 1 fp
Förres. 68: 19 v
Avstod: 21 fp, 16 mp, 13 kds
Frånvarande: 10 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds
Mom. 53 (anslag till Byggande av vägar)
1. utskottet
2. res. 88 (mp)
Votering:
263 för utskottet
19 för res. 88
33 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 151 s, 69 m, 23 c, 20 fp
Förres. 88: 3 m, 16 mp
Avstod: 1 fp, 19 v, 13 kds
Frånvarande: 10 s, 8 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds
Leif Carlson (m) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
123
|
Prot. 1994/95:120 14 juni |
Mom. 67 (ersättningsnivån i vuxenstudiestödet) 1. utskottet 2. res. 100 (v) Votering: 174 för utskottet 19 för res. 100 123 avstod 33 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 150 s, 23 c,l fp För res. 100: 19 v Avstod: 1 s, 72 m, 21 fp, 16 mp, 13 kds Frånvarande: 10 s, 8 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds Mom. 90 (allmänna riktlinjer för budgetregleringen) 1. utskottet 2. res. 134 (m) 3. res. 135 (fp) 4. res. 137 (mp) 5. res. 138 (kds) Förberedande votering 1: 18 för res. 137 13 för res. 138 285 avstod 33 frånvarande Kammaren biträdde res. 137. Förberedande votering 2: 22 för res. 135 16 för res. 137 278 avstod 33 frånvarande Kammaren biträdde res. 135. Förberedande votering 3: 71 för res. 134 22 för res. 135 222 avstod 34 frånvarande Kammaren biträdde res. 134. Huvudvotering: 174 för utskottet 72 för res. 134 70 avstod 33 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. |
124
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 151 s, 23 c
Förres. 134: 72 m
Avstod: 22 fp, 19 v, 16 mp, 13 kds
Frånvarande: 10 s, 8 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 2 kds
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Prot. 1994/95:120
14 juni
Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1994/95 :JuU26
Arvoden enligt rättshjälpslagen, m.m. (prop. 1994/95:150 delvis)
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Anf. 121 TALMANNEN
Beträffande morgondagen får jag meddela att kammaren i enlighet
med vad vi tidigare meddelat sammanträder kl. 9.00 för partiledarde-
batt. Tio minuter efter det att denna debatt avslutats sammanträder
kammaren för arbetsplenum varvid bl.a. finansutskottets budgetteknis-
ka betänkande behandlas.
Anmäldes och bordlädes
Skrivelse
1994/95:225 Förmåner för statssekreterare vid regeringsskiften
Förslag
1994/95:RR13 Riksdagens revisorers förslag angående den svenska
kriminalvården
1994/95:RR 14 Riksdagens revisorers förslag angående information och
resultatstyrning
125
|
Prot. 1994/95:120 14 juni |
Motioner med anledning av prop. 1994/95:162 Trestickla nationalpark 1994/95:Jo38 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) 1994/95 :Jo39 av Gudrun Lindvall och Marianne Samuelsson (mp) med anledning av prop. 1994/95:226 Kyrkotillhörighet i Svenska kyr- 1994/95 :K24 av Inger Davidson och Fanny Rizell (kds) 1994/95 :K25 av Lars Hjertén (m) 1994/95:K26 av Hans Hjortzberg-Nordlund (m) 1994/95:K27 av Nils Fredrik Aurelius (m) 7 § Kammaren åtskildes kl. 17.14. Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2 § anf. 27 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 63 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 14.54, av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 123 (delvis) och av talmannen därefter till sammanträdets slut. Vid protokollet GUNNAR GRENFORS |
/Barbro Nordström
126
1 § Justering av protokoll.................................................................1
2 § Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering
för budgetåret 1995/96 (prop. 1994/95:150)..............................1
Finansutskottets betänkande 1994/95:FiU20.............................1
Anf. 1 BO LUNDGREN (m)...................................................1
Anf. 2 ANNE WIBBLE (fp)...................................................5
Anf. 3 JOHAN LÖNNROTH (v)............................................9
Anf. 4 BO LUNDGREN (m) replik......................................13
Anf. 5 JOHAN LÖNNROTH (v) replik................................14
Anf. 6 BO LUNDGREN (m) replik......................................14
Anf. 7 JOHAN LÖNNROTH (v) replik................................15
Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp) replik.......................................15
Anf. 9 JOHAN LÖNNROTH (v) replik................................16
Anf. 10 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................16
Anf. 11 JOHAN LÖNNROTH (v) replik..............................17
Anf. 12 ROY OTTOSSON (mp)...........................................17
Anf. 13 JOHAN LÖNNROTH (v) replik..............................22
Anf. 14 ROY OTTOSSON (mp) replik.................................22
Anf. 15 JOHAN LÖNNROTH (v) replik..............................23
Anf. 16 ROY OTTOSSON (mp) replik.................................23
Anf. 17 MATS ODELL (kds)................................................24
Anf. 18 BO LUNDGREN (m) replik....................................27
Anf. 19 MATS ODELL (kds) replik.....................................28
Anf. 20 BO LUNDGREN (m) replik....................................29
Anf. 21 MATS ODELL (kds) replik.....................................29
Anf. 22 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................29
Anf. 23 MATS ODELL (kds) replik.....................................30
Anf. 24 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................30
Anf. 25 MATS ODELL (kds) replik.....................................31
Anf. 26 JOHAN LÖNNROTH (v) replik..............................31
Anf. 27 MATS ODELL (kds) replik.....................................32
Anf. 28 JOHAN LÖNNROTH (v) replik..............................32
Anf. 29 MATS ODELL (kds) replik.....................................32
Anf. 30 ARNE KJÖRNSBERG (s).......................................33
Anf. 31 BO LUNDGREN (m) replik....................................37
Anf. 32 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik.............................38
Anf. 33 BO LUNDGREN (m) replik....................................39
Anf. 34 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik.............................39
Anf. 35 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................40
Anf. 36 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik.............................41
Anf. 37 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................41
Anf. 38 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik.............................42
Anf. 39 MATS ODELL (kds) replik.....................................42
Anf. 40 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik.............................43
Anf. 41 MATS ODELL (kds) replik.....................................43
127
Prot. 1994/95:120
14 juni
128
Anf. 42 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik............................43
Anf. 43 ROY OTTOSSON (mp) replik................................44
Anf. 44 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik............................44
Anf. 45 ROY OTTOSSON (mp) replik................................45
Anf. 46 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik............................45
Anf. 47 PER-OLA ERIKSSON (c).......................................46
Anf. 48 ROY OTTOSSON (mp) replik................................50
Anf. 49 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................50
Anf. 50 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................51
Anf. 51 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................51
Anf. 52 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................52
Anf. 53 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................53
Anf. 54 JOHAN LÖNNROTH (v) replik.............................53
Anf. 55 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................54
Anf. 56 JOHAN LÖNNROTH (v) replik.............................54
Anf. 57 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................54
Anf. 58 BO LUNDGREN (m) replik....................................55
Anf. 59 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................55
Anf. 60 BO LUNDGREN (m) replik....................................56
Anf. 61 PER-OLA ERIKSSON (c) replik............................57
Anf. 62 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................57
Anf. 63 JOHAN LÖNNROTH (v) replik.............................62
Anf. 64 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................62
Anf. 65 JOHAN LÖNNROTH (v) replik.............................63
Anf. 66 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................64
Anf. 67 BO LUNDGREN (m) replik....................................64
Anf. 68 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................65
Anf. 69 BO LUNDGREN (m) replik....................................66
Anf. 70 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................66
Anf. 71 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................67
Anf. 72 ANNE WIBBLE (fp) replik.....................................68
Anf. 73 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)...................68
Anf. 74 MATS ODELL (kds) replik.....................................69
Anf. 75 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................69
Anf. 76 MATS ODELL (kds) replik.....................................70
Anf. 77 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................70
Anf. 78 ROY OTTOSSON (mp) replik................................71
Anf. 79 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................71
Anf. 80 ROY OTTOSSON (mp) replik................................72
Anf. 81 Finansminister GÖRAN PERSSON (s)..................72
Anf. 82 PER UNCKEL (m)..................................................73
Anf. 83 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik............................76
Anf. 84 PER UNCKEL (m) replik........................................76
Anf. 85 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik............................77
Anf. 86 PER UNCKEL (m) replik........................................77
Anf. 87 INGRID BURMAN (v)...........................................78
Anf. 88 ANDRE VICE TALMANNEN...............................80
Anf. 89 GUDRUN LINDVALL (mp)...................................80
Anf. 90 ALF ERIKSSON (s)................................................82
Anf. 91 GUDRUN LINDVALL (mp) replik........................83
Anf. 92 ELISA ABASCAL REYES (mp).............................84
Anf. 93 BO NILSSON (s).....................................................85
Anf. 94 ELISA ABASCAL REYES (mp) replik...................86
Anf. 95 BO NILSSON (s) replik...........................................86
Anf. 96 ELISA ABASCAL REYES (mp) replik...................87
Anf. 97 BO NILSSON (s) replik...........................................87
Anf. 98 EVA ZETTERBERG (v).........................................87
Anf. 99 EVAGOÉS(mp).....................................................89
Anf. 100 ULLA HOFFMANN (v)........................................90
Anf. 101 EWA LARSSON (mp)...........................................92
(Beslut fattades efter 3 §.).......................................................93
Ajournering.......................................................................................93
Återupptagna förhandlingar...........................................................93
3 § Särskilt anordnad debatt om Schengenavtalet.........................93
Anf. 102 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)......................93
Anf. 103 GUN HELLSVIK (m)............................................96
Anf. 104 HELENA NILSSON (c).........................................98
Anf. 105 BO KÖNBERG (fp)...............................................99
Anf. 106 KENNETH KVIST (v)........................................101
Anf. 107 MARIANNE SAMUELSSON (mp)....................103
Anf. 108 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)......................104
Anf. 109 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)....................106
Anf. 110 GUN HELLSVIK (m)..........................................108
Anf. 111 HELENA NILSSON (c).......................................109
Anf. 112 BO KÖNBERG (fp).............................................110
Anf. 113 KENNETH KVIST (v)........................................111
Anf. 114 MARIANNE SAMUELSSON (mp)....................112
Anf. 115 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)......................113
Anf. 116 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)....................115
Anf. 117 GUN HELLSVIK (m)..........................................116
Anf. 118 HELENA NILSSON (c).......................................117
Anf. 119 BO KÖNBERG (fp).............................................117
Anf. 120 KENNETH KVIST (v)........................................118
Anf. 121 MARIANNE SAMUELSSON (mp)....................118
Anf. 122 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)......................119
Anf. 123 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)....................120
Beslut rörande finansutskottets betänkande FiU20.....................121
FiU20 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetregle-
ring för budgetåret 1995/96...................................................121
4 § Arvoden enligt rättshjälpslagen, m.m....................................125
Justitieutskottets betänkande 1994/95:JuU26........................125
Beslut...............................................................................................125
5 § Meddelande om morgondagens sammanträde......................125
Prot. 1994/95:120
14 juni
129
Prot. 1994/95:120 Anf. 121 TALMANNEN....................................................125
7 § Kammaren åtskildes kl. 17.14...................................................126
130
gotab 48719, Stockholm 1995