1994/95
RR13
Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av den svenska
kriminalvården.
Riksdagens revisorer har granskat den svenska kriminalvården efter
förslag från riksdagens justitieutskott. Granskningen har omfattat såväl
kriminalvård i anstalt som frivården men har haft tyngdpunkten lagd
på kriminalvård i frihet. När det gäller frivården har ambitionen varit
att förhållandevis detaljerat kartlägga och beskriva mål, arbetsuppgifter
och arbetsformer. I fråga om kriminalvård i anstalt har granskningen
haft en mera övergripande inriktning. Revisorerna har främst behand-
lat frågor som inte tagits upp av Fängelseutredningen (SOU 1993:76,
1994:5). Det gäller exempelvis behandlingsklimat, relationer mellan
intagna och personal samt vårdformens rehabiliteringsförutsättningar.
Genom att studera såväl frivård som kriminalvård i anstalt har reviso-
rerna fått ett visst underlag för att även diskutera straffsystemet som
helhet.
Revisorernas överväganden och förslag har redovisats i gransknings-
rapporten (1994/95:3) Den svenska kriminalvården. Rapporten fogas
till denna skrivelse som bilaga 1. Granskningsrapporten har remissbe-
handlats. En sammanfattning av remissutfallet återfinns som bilaga
2 till denna skrivelse.
1 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
Rapporten.
I rapporten föreslår revisorerna att statsmakterna klargör förutsättning-
arna för minskad användning av korta fängelsestraff. Revisorerna häv-
dar att rätt utformade, icke frihetsberövande påföljder kan ha en
starkare rehabiliteringseffekt än fängelsestraffet och samtidigt en lika
stor avskräckningseffekt. Härtill kommer att icke frihetsberövande
påföljder är betydligt billigare än anstaltsvistelse.
Remissinstanserna
Samtliga remissinstanser som kommenterar revisorernas förslag om
minskad användning av korta fängelsestraff är positiva till förslaget.
Många anser att icke frihetsberövande påföljder i synnerhet bör gälla
ungdomar under 25 år. Ett skäl till varför användningen av korta
fängelsestraff bör minskas är att sådana straff ofta är inkörsporten till
ett än mer kriminellt leverne, i synnerhet bland förstagångsförbrytare.
Vid alkoholrelaterad brottslighet — rattonykterhet m.m. — är frivårds-
påföljder enligt remissinstanserna bättre från rehabiliteringssynpunkt,
särskilt i kombination med någon form av al ko ho list vård.
Påföljdssystemet är sedan 1992 föremål för överväganden inom
Straffsystemkommittén (Ju 1992:07). Kommittén, som beräknas avsluta
sitt arbete under hösten 1995, har i sitt yttrande över revisorernas
rapport konstaterat att förslaget om minskad användning av korta
fängelsestraff överensstämmer med inriktningen av kommitténs arbete.
Revisorernas överväganden
Det fortsatta reformarbetet på straffrättens område bör enligt revisorer-
nas mening inriktas mot minskad användning av korta fängelsestraff
och ökad användning av icke frihetsberövande påföljder.
Rapporten
Om straffsystemet reformeras i den riktning som revisorerna förordar,
aktualiseras frågan om de nuvarande lokalanstalternas framtida funk-
tion. I rapporten gör revisorerna bedömningen att vissa anstalter skulle
kunna läggas ner, vilket frigör resurser för en ökad satsning på
frivården. Andra skulle kunna ombildas till anstalter där långa straff
verkställs, vilket skulle öka möjligheterna till differentiering av klien-
terna. En tredje möjlighet är att vissa lokalanstalter ombildas till
behandlingshem för frivården. Revisorerna betonar att dessa olika
möjligheter inte utesluter varandra.
1994/95:RR13
Remissinstanserna
1994/95 :RR 13
Remissinstanserna är genomgående positiva till tanken att en minskad
användning av korta fängelsestraff möjliggör en ökad satsning på
frivården och en ökad differentiering av kriminalvård i anstalt. Där-
emot får tanken på en ombildning av lokalanstalter till behandlings-
hem för frivården ett mera blandat mottagande. Bl.a. avvisas idén av
Kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen hänvisar till att en sådan ombildning
skulle strida mot normaliseringsprincipen enligt vilken kriminalvår-
dens klienter liksom andra medborgare har tillgång till samhällets
vanliga vårdresurser. Av kostnadsskäl avstyrker styrelsen också en
ombildning av lokalanstalterna till riksanstalter.
Revisorernas överväganden
Remissinstanserna stöder revisorernas förslag om ökad satsning på
frivården. Liksom revisorerna bedömer man att minskad användning
av korta fängelsestraff ger utrymme för en sådan förstärkning. Däremot
är frågan om hur man vid en sådan förändring bäst förfar med
lokalanstalterna mera kontroversiell. Denna fråga förtjänar uppenbarli-
gen en mera ingående behandling inom Kriminalvårdsverket.
Revisorerna förutsätter dock att en betydande del av frigjorda resur-
ser kommer frivården till del och att behovet av ökad differentiering
av anstaltsklientelet beaktas.
Rapporten
I rapporten föreslår revisorerna att möjligheterna att låta samhällstjänst
utgöra en självständig påföljd klarläggs. De allmänna förutsättningarna
för skyddstillsyn, främst övervakningsbehovet, har fatt till följd att
samhällstjänst inte har kunnat utdömas i alla fall där en sådan påföljd
hade varit önskvärd.
Remissinstanserna
Revisorernas förslag har fatt ett genomgående positivt mottagande av
remissinstanserna. Den enda mera skeptiska reaktionen kommer från
Svea hovrätt. Hovrätten delar i och för sig revisorernas uppfattning att
samhällstjänst bör kunna komma i fråga även om det inte föreligger
något direkt övervakningsbehov. Men hovrätten menar att det problem
som revisorerna pekat på också kan lösas på annat sätt.
Straffsystemkommittén erinrar om att kommitténs uppdrag också
omfattar samhällstjänsten. Kommittén kommer också att överväga om
samhällstjänsten skall permanentas i påföljdssystemet och ges en mera
självständig roll.
Revisorernas överväganden
Det finns således ett starkt stöd såväl inom kriminalvården som bland
övriga rättsinstanser för tanken på att samhällstjänsten — som Straff-
systemkommittén formulerar det — skall permanentas och ges en
mera självständig roll. Frågan bör därför enligt revisorernas mening
tillmätas stor vikt vid den kommande beredningen av Straffsystemkom-
mitténs förslag.
Rapporten
I rapporten anför revisorerna att innehållet i frivården bör ökas
väsentligt. Övervakningen måste bli mera påtaglig än för närvarande.
Det måste krävas större aktivitet från klientens sida. Med en utbyggd
frivård tas frivårdens påverkansmöjligheter bättre till vara. Frivården
kommer då också att för allmänheten framstå som betydligt mera
krävande än i dag.
Remissinstanserna
Uppfattningen att det behövs ett ökat innehåll i frivården får stöd av
flertalet remissinstanser, även om några, t.ex. Kriminalvårdsstyrelsen,
Svenska Fångvårdssällskapet och föreningen Sveriges Frivårdstjänste-
män, anser att revisorernas kritik i viss mån är överdriven. Kriminal-
vårdsstyrelsen anför att mycket av det som revisorerna efterfrågar görs
redan i dag. Fångvårdssällskapet påpekar att innehållet i frivårdspåfölj-
derna måste få variera på samma sätt som frihetsberövande påföljder.
Svea hovrätt betonar att tillgängliga resurser måste användas på ett
effektivt sätt. Samtidigt anser hovrätten att frivårdspåföljdernas trovär-
dighet som alternativ för dem som i dag döms till Sngelse förutsätter
ett ökat inslag av kontroll och krav som den dömde måste underkasta
sig. Kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm pekar på att ett
strukturerat innehåll i en påföljd inte behöver vara liktydigt med
programverksamhet i grupp. Dessutom får man enligt regionmyndig-
heten inte glömma det individuella samtalets stora betydelse som
arbetsmetod i allt påverkansarbete.
Revisorernas överväganden
Revisorerna har funnit att frivårdens tjänstemän och lekmannaöverva-
kare arbetar skickligt, engagerat och uthålligt i en komplicerad och
ofta otacksam verksamhet. Revisorerna menar trots det att innehållet i
frivården — av de skäl som närmare har redovisats i rapporten — kan
och bör utvecklas betydligt. Denna uppfattning delas också av flertalet
remissinstanser.
1994/95 :RR 13
Rapporten
I rapporten framför revisorerna uppfattningen att frivården bör lägga
ner ökade resurser på att genast vid frigivningen ta hand om klienter
som skall stå under övervakning. Frivården bör bistå dem med den
hjälp de behöver under den första tiden i frihet.
Remissinstanserna
Många remissinstanser delar revisorernas uppfattning om att omhän-
dertagandet i samband med villkorlig frigivning kan förbättras. Krimi-
nalvårdsstyrelsen anser dock att förslaget står i visst motsatsförhållande
till kravet på större aktivitet från klientens sida. Styrelsen bedömer att
den förändrade vårdarrollen på sikt ger bättre förutsättningar för
samverkan mellan anstalt och frivård när det gäller frigivningsplaner-
ing och innehåll i övervakning efter villkorlig frigivning. Också Krimi-
nalvårdens regionmyndighet i Stockholm uttrycker tveksamhet till
revisorernas uppfattning. Det finns enligt regionmyndigheten en ten-
dens till att se frivården som en verksamhet inom kriminalvården som
skall göra allt. Myndigheten anser att det bör vara anstalten som
framdeles ansvarar för frigivningsförberedelserna, men att samråd med
frivården skall vara obligatoriskt i de fall villkorlig frigivning är
aktuell.
Åtminstone vissa företrädare för kriminalvårdsanstalterna har en
annan uppfattning i denna fråga. Sålunda ser Kriminalvårdsanstalten
Hinseberg det som ”ytterst viktigt” att frivården är med i behandlings-
arbetet på ett tidigare stadium av verkställigheterna så att man har lärt
känna sin klient noga redan under anstaltstiden. Under de första
frigivningsdagarna bör frivården noga följa den frigivne i ail verksam-
het. Anstalten efterlyser en tydligare ansvarsfördelning mellan anstalt
och frivård beträffande vad som skall utföras.
Revisorernas överväganden
Av remissyttrandena framgår att meningarna om hur villkorligt frigiv-
na bäst tas om hand är delade. Regionmyndigheten i Stockholm
företräder en linje, Kriminalvårdsanstalten Hinseberg en annan.
Revisorernas uppfattning är att samarbetet mellan frivård och anstalt
kan bli bättre. Som några remissinstanser påpekat måste ansvarsfördel-
ningen och samarbetet mellan de två verksamheterna klaras ut så att
inte det olyckliga inträffar att frigivna återfaller i brott därför att de
inte fatt nödvändigt stöd i omedelbart samband med frigivningen. Det
är en viktig uppgift för främst Kriminalvårdsstyrelsen att på olika sätt
verka för ett fungerande samarbete mellan styrelsens skilda ansvarsom-
råden.
1994/95 :RR 13
Rapporten
Revisorerna menar att frivården bör utveckla sin uppföljningsverksam-
het. Svårigheterna att utföra vetenskapligt oantastliga utvärderingar far
inte hindra ansträngningarna att mäta resultatet av olika insatser inom
kriminalvården.
Remissinstanserna
Behovet av en utvecklad uppföljningsverksamhet far ett starkt stöd i
remissvaren. Ett par remisssinstanser, Sveriges Psykologförbund och
Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän, pekar dock på faran för att en
ökad satsning på uppföljning kan leda till att verksamhetens kvantitet
betonas på bekostnad av dess kvalitet.
Revisorernas överväganden
Revisorernas synpunkter har fått stöd av remissinstanserna. Revisorer-
na föreslår därför att frivårdsmyndigheterna ges i uppdrag att utveckla
sin uppföljningsverksamhet.
Rapporten
Revisorerna föreslår att frivården ser över sina arbetsrutiner så att den
administrativa belastningen på frivårdsinspektörerna minskar och ut-
rymmet för klientarbetet ökar.
Remissinstanserna
Revisorernas förslag får genomgående stöd av remissinstanserna. Bl.a.
Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm
och Frivårdsmyndigheten i Örebro pekar på att datoriseringen inom
frivården har ökat den administrativa belastningen på frivårdsinspektö-
rerna. Frivårdsmyndigheten i Umeå anser att all registrering och
därtill kopplade arbetsuppgifter bör skötas av kansliets assistenter;
därför måste fördelningen mellan assistenter och inspektörer ses som
en inre organisationsfråga för varje myndighet.
Revisorernas överväganden
Revisorerna har funnit att frivårdsinspektörerna lägger ned mellan fyra
och nio timmar per vecka på verksamhet som inte tycks ha något klart
samband med klientarbetet. Omfattningen av olika sidoaktiviteter vari-
erar starkt mellan olika frivårdsmyndigheter. Revisorerna anser därför
att varje frivårdsmyndighet närmare bör undersöka hur arbetstiden
fördelas på olika slags verksamheter.
1994/95 :RR 13
Riksdagens revisorer föreslår att riksdagen ger regeringen till känna
vad Riksdagens revisorer har anfört rörande
1. minskad användning av korta fängelsestraff,
2. lokalanstalternas framtida användning,
3. samhällstjänst som självständig påföljd,
4. innehållet i frivården,
5. ökade resurser för omedelbart omhändertagande av klienter vid
villkorlig frigivning m.m.,
6. frivårdens uppföljningsverksamhet och
7. frivårdens arbetsrutiner.
Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har
deltagit revisorerna Georg Andersson (s), Anders G Högmark (m),
Lars Bäckström (v), Bengt Silfverstrand (s), Anita Jönsson (s), Mari-
anne Carlström (s), Birgitta Hambraeus (c), Maud Björnemalm (s),
Bengt Harding Olson (fp), Sverre Palm (s) och Ingvar Eriksson (m).
Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Åke Dahlberg och utredningschefen Karin Brunsson (föredragande)
samt revisionsdirektören Gunnar Järnebeck.
Stockholm den 17 maj 1995
På Riksdagens revisorers vägnar
Georg Andersson
Karin Brunsson
1994/95 :RR 13
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Den svenska
kriminalvården
RAPPORT 1994/95.3
Riksdagens revisorer
Riksdagens revisorer presenterar härmed resultatet av sin granskning
av den svenska kriminalvården. Beslut om rapporten har fattats av
revisorerna i plenum den 25 januari 1995. Rapporten sänds nu på
remiss till ett antal berörda myndigheter. Revisorernas slutliga ställ-
ningstaganden och förslag kommer därefter att utformas i en skrivelse
till riksdagen.
Granskningen har ursprungligen föreslagits av riksdagens justitieut-
skott. I enlighet med utskottets önskemål har tyngdpunkten i gransk-
ningen legat på frivården. För det finns goda skäl. Det kanske viktigas-
te är att frivården är en i jämförelse med anstaltsvården föga känd
verksamhet, trots statsmakternas klara uttalanden till förmån för denna
vårdform och trots kriminalvårdens egna policyförklaringar om att
ffivården skall vara den "naturliga" formen för kriminalvård. Ett syfte
med granskningen har därför varit att sprida mera ljus över frivården,
en verksamhet som pågår runt om i landet utan att egentligen upp-
märksammas av vare sig beslutsfattare, massmedia eller allmänhet.
Revisorerna har försökt bedöma om frivården bedrivs på ett ändamåls-
enligt sätt och om insatta resurser kan anses ge god måluppfyllelse.
Revisorerna har samtidigt insett att frivården inte kan studeras
isolerat utan måste ses mot en allmän bakgrund av kriminalvården
som en helhet, detta trots att kriminalvårdens olika delar inte förefal-
ler vara särskilt väl integrerade. Uppmärksamhet har därför också
ägnats åt kriminalvården i anstalt och åt häktesorganisationen. När det
gäller anstaltsvården har revisorerna främst intresserat sig för frågor
som inte belysts av Fängelseutredningen i dess betänkanden (SOU
1993:76) Verkställighet av fängelsestraff och (1994:5) Kriminalvård, och
psykiatri. Det gäller bl.a. frågor om arbetsformer, miljö och relationer
mellan personal och klienter. Denna breddade ansats har gett reviso-
rerna viss grund för att diskutera straffsystemet som helhet.
De överväganden och förslag som revisorerna redovisar i denna
rapport grundas främst på de samlade intrycken av dels tillgängligt
skriftligt material, dels ett stort antal studiebesök och sammanträffan-
den med olika företrädare för kriminalvården, såväl personal som
klienter.
Revisorerna har gjort särskilda studiebesök vid kriminalvårdsanstal-
terna Hall, Hinseberg, Norrtälje, Storboda och Österåker samt vid
Frivården Örebro. Kansliet har besökt regionmyndigheterna i Stock-
holm och Örebro samt kriminalvårdsanstalterna Hall, Hinseberg,
Nacka, Norrtälje, Storboda, Täby, Västerås, Umeå och Österåker. På
Storbodaanstalten har en till granskningen knuten konsult, fil.dr.
Annette Rosengren, bedrivit etnologiska studier bland klienter och
personal. Hennes redogörelse har som bilaga 1 fogats till denna
granskningsrapport. Vidare har kansliet under en vecka följt verksam-
heten vid frivårdsmyndigheten i Umeå och i det sammanhanget till-
sammans med en frivårdsinspektör gjort en två dagars resa till Väster-
bottens inland för att träffa klienter, övervakare och företrädare för
socialtjänsten m.fl. Inom Stockholmsregionen har kansliet besökt fri-
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
vårdsmyndigheterna Stockholm Centrum, Stockholm Nordväst och
Sundbyberg. Under två dagar har samhällstjänstens verksamhet i sam-
ma region studerats. Vid Frivården Stockholm Nordväst har kansliet
följt en frivårdsinspektör i hennes arbete under en hektisk arbetsdag,
fylld av klientsammanträffanden och andra aktiviteter. Konsulten An-
nette Rosengren har under en vecka följt verksamheten vid frivårds-
myndigheten i Sundbyberg. Hennes rapport återfinns i underbilaga 2.
Vidare har frivårdsffågor diskuterats vid en utfrågning med deltagan-
de av riksdagsledamöter och experter från bl.a. regionkanslier och
lokala ffivårdsmyndigheter. Kriminalvårdsstyrelsen i Norrköping har
vid besök där lämnat värdefull information om bl.a. uppföljningsverk-
samheten, frivården, arbetsdriften vid anstalterna och planeringspro-
cessen inom kriminalvården.
Inom kriminalvården görs många försök att följa upp och utvärdera
verksamheten. T.ex. har Orebroregionen närmare studerat tidsanvänd-
ningen vid två ffivårdsmyndigheter, Karlstad och Västerås. Liknande
tidsstudier har gjorts på andra håll i landet. Revisorerna har ansett
dessa exempel vara efterföljansvärda och har därför genomfört en
rikstäckande tidsstudie, avseende samtliga ffivårdsmyndigheter. Med
mycket få undantag har landets frivårdsinspektörer — ca 550 — under
en vecka i april 1994 på särskilda blanketter angett hur de har fördelat
sin arbetstid på olika aktiviteter. En utförlig redogörelse för resultaten
av denna tidsstudie återfinns i bilaga 3. Motsvarande uppgifter på
myndighetsnivå har tillställts landets regionkanslier och ffivårdsmyn-
digheter.
I juli 1994 inträffade en dramatisk serie händelser vid Tidaholmsan-
stalten. Våldsamheter utbröt bland ett antal interner. Byggnader stacks
i brand. Värden för flera miljoner kronor gick till spillo. Dessa
händelser har utretts av regionkansliet i Göteborg som i två skrivelser
till Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör, den 8 augusti 1994 och
den 6 september 1994, lämnat dels en kronologisk beskrivning av
händelseförloppet, dels en analys av olika bakgrundsfaktorer. Enligt
sistnämnda skrivelse (dnr Al-532-94) utlöstes upploppet i inlednings-
skedet i samband med att de intagna begärde att en av fyra isolerade
interner skulle friges. Att denna — som det sägs — relativt vanliga
incident kunde utvecklas till ett okontrollerbart förlopp sammanhäng-
de enligt regionkansliet med en lång rad faktorer, bl.a. längre straffti-
der, längre tider på samma anstalt, gängbildningar med starka ledare,
en ökad andel grova brottslingar, många nationaliteter, psykiska pro-
blem bland de intagna, fullbeläggning såväl vid Tidaholm som vid
Kumla och Hall, mycket varmt väder under en längre tid, obligatorisk
avsättning av lönemedel till brottsofferfonden samt ett hårdnande
samhällsklimat och allmänhetens syn på de intagna. Tidaholmshändel-
serna är föremål för förundersökning av åklagare och polis. Eftersom
oroligheterna i Tidaholm inträffade i slutskedet av revisorernas gransk-
ning har de inte kunnat läggas till grund för bedömningar från
revisorernas sida.
Revisorernas andra avdelning har svarat för beredningen av gransk-
ningsärendet. Avdelningen fick som en följd av riksdagsvalet en helt
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
ny sammansättning den 26 oktober 1994. Fr.o.m. nämnda datum ingår
Georg Andersson (s), ordförande, Karl-Gösta Svenson (m), vice ordfö-
rande, Birgitta Hambraeus, (c), Maud Björnemalm (s), Ingvar Eriksson
(m), Leif Marklund (s), Sonia Karlsson (s) och Ronny Korsberg (mp).
Inom revisorernas kansli har revisionsdirektören Gunnar Järnebeck
svarat för utredningsarbetet. Praktikanten Per-Åke Berg har medver-
kat. I beredningen har också utredningschefen Karin Brunsson och
kanslichefen Åke Dahlberg deltagit.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
13
Den kortfattade redogörelse för det svenska påföljdssystemet som här
följer bygger i huvudsak på informationsmaterial, utgivet av Kriminal-
vårdsstyrelsen i januari 1993.
Bestämmelser om påföljd finns i brottsbalken som trädde i kraft den
1 januari 1965. Härutöver finns påföljdsregler i andra författningar.
Påföljderna är böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och
överlämnande till särskild vård.
De olika påföljderna har olika svårhetsgrad. Sålunda är fängelse att
anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. De två
sistnämnda påföljderna är jämställda i svårhetsgrad. Fängelse, villkorlig
dom och skyddstillsyn är svårare påföljder än böter.
I samband med brottsbeskrivningarna finns utsatta de påföljder
brotten kan medföra. Härutöver finns andra påföljder som far använ-
das om de i tredje avdelningen brottsbalken angivna förutsättningarna
föreligger. Sammanfattningsvis kan sägas att brottsbalken lämnar stort
utrymme åt domstolarna vid val av brottspåföljd. En vägledande tanke
vid utformningen av reglerna har dock varit att icke frihetsberövande
påföljd (böter, villkorlig dom, skyddstillsyn) bör väljas i största möjliga
utsträckning.
Av böter finns tre slag, dagsböter, penningböter och s.k. normeran-
de böter. Dagsböter, den vanligaste formen, bestäms till visst belopp
beroende på den tilltalades ekonomiska ställning. Penningböter be-
stäms till visst belopp, högst 1 000 kr (vid flera brott 2 000 kr).
Normerande böter bestäms enligt särskilda grunder. Dagsböter kan i
vissa fall kombineras med annan påföljd, t.ex. villkorlig dom och
skyddstillsyn.
Fängelse på viss tid far normalt inte överstiga tio år. Som gemen-
samt straff för flera brott kan tidsgränsen överskridas med som mest
fyra år. I vissa särskilt allvarliga fall kan fängelse upp till 16 år
förekomma.
Den som avtjänar tidsbestämt fängelsestraff får medges villkorlig
frigivning. Om strafftiden är högst ett år får frigivningen ske tidigast
när två tredjedelar av strafftiden, dock minst två månader, har avtjä-
nats. Om strafftiden är längre än ett år men kortare än två år, får
frigivningen ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av tid
överstigande ett år har avtjänats. Vid längre strafftider får frigivning
ske tidigast när halva strafftiden har avtjänats. I fall av särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa
eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslig-
het får den dömde inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han efter
frigivningen återfaller i brottslighet av detta allvarliga slag.
Brottsförebyggande rådet publicerade i november 1992 en analys
rörande utvecklingen av fångelsedomar (BRÅ-PM 1992:5). Där konsta-
teras bl.a. att antalet fängelsedomar sedan 1975 kan beskrivas som en
1994/95:RR13
Bilaga 1
grundläggande uppåtgående trend med vissa konjunktursvängningar.
Vidare slås fast att de genomsnittligt utdömda fängelsestrafftiderna
följer samma mönster som antalet Sngelsedomar. Strafftiderna har
alltså trendmässigt ökat under senare år.
Den som dömts till livstids fängelse kan friges villkorligt först sedan
han av regeringen genom nåd fått sitt straff omvandlat till ett tidsbe-
stämt fängelsestraff.
För den som villkorligt frigetts gäller en prövotid, varierande från
ett till högst tre år. Under prövotiden kan den frigivne ställas under
övervakning. Reglerna i fråga om övervakning redovisas i kapitel 3.
Villkorlig dom används främst när någon begår ett brott av engångs-
karaktär och då man inte har skäl att befara återfall i brottslighet samt
när påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Villkorlig dom är
en påföljd men innebär egentligen inga särskilda konsekvenser för den
dömde. T.ex. kan inte övervakning komma i fråga.
Skyddstillsyn utdöms vid brott när påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter. Påföljden är relativt ingripande. Skyddstillsynen är en
behandlingsform och skall ses som ett alternativ till behandling i
kriminalvårdsanstalt. Skyddstillsyn innebär en prövotid av tre år och
den dömde ställs under övervakning vid prövotidens början. Overvak-
ningstiden upphör som regel när ett år av prövotiden förflutit. Påfölj-
den kan förenas med särskilda föreskrifter rörande den dömdes livsfö-
ring.
Skyddstillsynen kan också kombineras med vård enligt särskild
behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. Vidare kan skyddstillsynen för-
enas med föreskrift om oavlönat arbete, s.k. samhällstjänst.
Inom påföljdssystemet finns slutligen vissa former av överlämnande
till särskild vård inom socialtjänsten eller för vård av missbrukare
eller psykiatrisk vård.
För unga lagöverträdare gäller särskilda påföljdsregler. Bl.a. gäller
att den som är under 18 år inte annat än i undantagsfall får dömas till
fängelse på viss tid.
Det övergripande målet för den gällande kriminalpolitiken — och
därmed också för kriminalvårdens verksamhet — är att minska brotts-
ligheten och öka människors trygghet i samhället (Statsliggaren II/Ju
1993/94, s. 39, och 1994/95, s. 41).
För några år sedan gjorde konsulten Jan Erik Rendahl och Thomas
Ekbom, numera utbildningsledare vid Regionkansliet i Stockholm, en
genomgång av hur kriminalvårdens mål hade formulerats i justitieut-
skottets betänkanden fram till 1985.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
16
En översiktlig genomgång av senare års betänkanden visar inte att
målen i någon mer väsentlig grad skulle ha omformulerats därefter.
Möjligen har samhällsskyddsaspekten betonats starkare. Viktigt är
emellertid att konstatera att justitieutskottet under de allra senaste åren
ofta avstått från att göra egna uttalanden i måifrågor och andra
principiella frågor, detta med hänvisning till pågående översynsarbete
inom bl.a. Fängelseutredningen (dir. 1992:36) och Straflsystemkommit-
tén (dir. 1992:47).
I promemorian Huvudmannens syn på KW — en analys av justitieut-
skottets betänkanden (1985-10-04) identifierar Rendahl och Ekbom föl-
jande mål efter huvudinriktning så som de formulerats i lagstiftningen
(här något omredigerade):
1994/95:RR13
Bilaga 1
|
Huvudinriktning Omvårdnad |
Lag/lagrum Lagen om kriminalvård |
Målformulering |
|
Socialt stöd |
Lagen om kriminalvård |
Den intagnes anpassning i |
|
Brottsbalken |
Frivården skall genom stöd | |
|
Samhällsskydd/ |
Lagen om kriminalvård |
Kravet på samhällsskydd far |
|
Brottsbalken |
Frivården skall genom |
I samband med riksdagsbehandlingen av 1974 års kriminalvårdsreform
uttalade justitieutskottet bl.a. följande (bet. 1973:15, s. 5):
Utskottet finner liksom departementschefen naturligt att ökade insatser
inom kriminalvården främst bör syfta till att förstärka frivården.
Samtidigt underströk dock utskottet att en sådan prioritering inte
fick leda till att anstaltsvården eftersattes. Det var enligt utskottet
ofrånkomligt att en väsentlig del av kriminalvårdens klientel — med
hänsyn till allmän laglydnad och till behovet av samhällsskydd —
måste underkastas institutionell kontroll. Men detta fick inte ske på ett
sådant sätt att möjligheterna till samhällsanpassning onödigtvis försvå-
rades. Tvärtom borde en sådan anpassning främjas genom genom
särskilda behandlingsresurser.
2 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
I fråga om övervakningsinstitutet inom frivården framhöll departe-
mentschefen i 1973 års budgetproposition (bilaga 4, s. 76 f.) det dubbla
syfte som frivården skulle tillgodose. Den skulle såväl verka för sociala
insatser som utöva en kontrollerande funktion. Justitieutskottet å sin
sida vilie inte underskatta de sociala aspekterna men underströk sär-
skilt de kontrollmöjligheter som övervakningen innebar.
I sitt betänkande JuU 1974:2 redovisade justitieutskottet sin syn på
målparagrafen i lagen om kriminalvård i anstalt, alltså 4 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Utskottet sade sig helt ställa sig
bakom den avvägning mellan intresset att i förhållandevis fria former
rehabilitera den intagne och samhällets skyddsintresse som lagrummet
gav uttryck för. Vidare underströk utskottet att stadgandet inte uteslu-
tande hade betydelse för intagna som undergår påföljder vilka övergår
i villkorlig frigivning eller vård utom anstalt. Bl.a. föreskriften att
frigivningen skall förberedas i god tid hade nämligen praktisk betydel-
se även för intagna med korta frihetsstraff.
I justitieutskottets betänkande JuU 1976/77:29 utpekades narkotikan
som ett hot mot de intagnas välbefinnande. Utskottet ansåg att narkoti-
kan inom anstalterna var ett stort hinder för en effektiv kriminalvård i
enlighet med fastslagna principer. Den gav också upphov till särskilda
problem i form av konflikter och våldshandlingar. Risk fanns också att
narkotikafria intagna skulle bli narkotikaberoende under anstaltstiden.
Denna situation var självfallet oacceptabel, framhöll utskottet.
Narkotikan bedömdes här alltså främst hänga samman med omvård-
naden, konstaterar Rendahl och Ekbom. I senare utskottsuttalanden
kom narkotikaproblemet mer att ses som en rehabiliteringsfråga.
Uttalanden med anknytning till narkotikaproblemet har i senare
betänkanden gällt bl.a. omsorgen om ickemissbrukare (bet. JuU
1980/81:35), rätten för samma grupp att slippa ofredande (bet. JuU
1980/81:8), visitationspatruller (bet. JuU 1976/77:29), urinprov (bet.
JuU 1979/80:34) och kontroll av besökare (bet. JuU 1981/82:49).
Dessutom finns uttalanden avseende biblioteksverksamhet (bl.a. JuU
1977/78:31), avdelningars storlek (t.ex. JuU 1979/80:34) och intagnas
fritidsverksamhet (JuU 1979/80:34).
I betänkandet JuU 1975/76:28 uttalade justitieutskottet att många nar-
kotikamissbrukare var i mycket stort behov av arbetsträning, arbetste-
rapi och arbetsprövning. Dessa insatser borde därför förstärkas.
I betänkandet JuU 1980/81:35 framhölls beträffande de intagnas
studiemöjligheter att de intagna i princip borde ha tillgång till samma
urval av undervisning som andra samhällsmedborgare.
I ett betänkande (JuU 1981/82:44) betonades insatser som underlät-
tar frigivning. Utskottet uttalade här att olika rehabiliteringsinsatser
1994/95:RR13
Bilaga 1
18
kunde gå om intet om den intagne saknade bostad efter frigivningen.
Samhället borde därför så långt det var möjligt hjälpa den intagne så
att han inte behövde riskera att förlora sin bostad under anstaltst iden.
I betänkandet JuU 1983/84:20 återfinns ett klart uttalande till för-
mån för särskilda behandlingsinsatser. Utskottet sade sig dela vissa
motionärers grundsyn rörande vikten av särskilda insatser för män
som dömts för våldsbrott mot kvinnor. Man erinrade om att en
intagen som har behov av medicinsk/psykologisk eller annan särskild
behandling enligt 10 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt
skulle beredas sådan om detta var möjligt med hänsyn till strafftiden
och vissa andra förutsättningar.
I betänkandet JuU 1979/80:34 motiverade utskottet frivårdens stöd-
och hjälpverksamhet. Utskottet sade bl.a. följande:
Frivården syftar bl.a. till att ge de dömda en möjlighet till anpassning
till normalt samhällsliv. För detta ändamål erfordras givetvis åtgärder
inom kriminalvårdens område, och utskottet vill i detta hänseende peka
på den fortlöpande förstärkning av frivårdens resurser som har skett
sedan 1973 års kriminalvårdsreform. Bl.a. har personalen fördubblats
sedan år 1974.
Eftersom kriminalvårdens klienter inte sällan tillhör de grupper i
samhället som har särskilda svårigheter på arbetsmarknaden erfordras
emellertid också verksamma insatser för deras rehabilitering på det arbets-
marknadspolitiska området; kriminalvårdens klienter har som utskottet
vid flera tillfällen tidigare understrukit samma rätt till samhällets stöd
som andra medborgare.
Kriminalvårdens skyldighet att beakta samhällsskyddet diskuteras i de
flesta utskottsbetänkanden rörande kriminalvård. Däremot är uttalan-
den rörande tillsynen över frivårdsklientelet mer sällsynta. Rendahl
och Ekbom fann endast ett exempel, nämligen betänkande JuU
1982/83:26 rörande frivårdens uppgifter:
När det gäller frivårdens uppgifter innebär förslaget i propositionen
bl.a. att den s.k. normaliseringsprincipen, som slogs fast vid 1974 års
kriminalvårdsreform, fortfarande skall gälla. Kriminalvårdens klienter
skall alltså även i fortsättningen få del av den sociala service som andra
myndigheter har att erbjuda i samma utsträckning och på samma villkor
som övriga medborgare.
I vissa betänkanden aktualiseras frågan om särbehandling av vissa
brottslingar. Bl.a. uttalade utskottet i betänkande JuU 1981/82:49 att
den dittillsvarande regleringen i 7 § tredje stycket lagen om kriminal-
vård i anstalt borde ändras och stramas upp.
Behovet av att skärpa verkställighetsreglerna måste dock enligt ut-
skottet vägas mot intresset av att upprätthålla de principer som prägla-
de svensk kriminalvård och som gick ut på att främja de intagnas
samhällsanpassning och motverka skadliga följder av fängelsestraffet.
Utskottet ansåg att vid en sådan avvägning reglerna om särbehandling
endast borde tillämpas då straffet avsåg grovt narkotikabrott eller grov
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
varusmuggling avseende narkotika. Att låta dem som dömts för andra
brott också omfattas av regleringen skulle enligt utskottets mening leda
alltför långt med tanke på att det här gällde att motverka narkotikakri-
minaliteten.
Kontrollaspekten togs också upp i betänkandet JuU 1983/84:26.
Utskottet anslöt sig här till departementschefens bedömning rörande
en utvidgning av reglerna om isolering i 20 § lagen om kriminalvård i
anstalt. Det hade nämligen ibland visat sig nödvändigt att kunna
placera även andra rymningsbenägna långtidsdömda än narkoti-
kabrottslingar i avskildhet från andra intagna eller på specialavdelning.
De hittillsvarande möjligheterna härvidlag borde enligt utskottet utvid-
gas till att gälla dem som dömts till fängelse i lägst två år och som med
hänsyn till sin brottslighet eller eljest kunde befaras vara särskilt
benägna att fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Syftet
med skärpningen var att tillgodose berättigade säkerhetsintressen.
I det föregående avsnittet har kriminalvårdens mål definierats i termer
av omvårdnad, rehabilitering och samhällsskydd. Till kriminalvårdens
uppgifter hör — i enlighet med instruktioner och andra författningar
— att verkställa fängelsestraff och ansvara för övervakning av skydds-
tillsynsdömda och villkorligt frigivna från fängelse. Härutöver verkstäl-
ler kriminalvården frihetsberövandet av anhållna och häktade samt
vissa andra myndigheters beslut om omhändertagande. Vidare svarar
kriminalvården för transport av klienter och andra personer. På upp-
drag av domstol gör kriminalvården personutredningar (Kriminal-
vårdsstyrelsens verksamhetsberättelse 1992/93).
Kriminalvårdsstyrelsen är under regeringen (Justitiedepartementet)
central förvaltningsmyndighet för kriminalvårdsärenden. Styrelsen är
chefsmyndighet för regionerna, kriminalvårdsanstalterna, häktena och
frivårdsmyndigheterna. Kriminaivårdsnämnden och övervaknings-
nämnderna är i administrativt hänseende underställda Kriminalvårds-
styrelsen.
Det finns sammanlagt sju kriminalvårdsregioner, Stockholm, Norr-
köping, Malmö, Göteborg, Örebro, Härnösand och Umeå. Varje re-
gion leds av en regionchef vars viktigaste uppgift är att leda och utöva
tillsyn över såväl frivården som anstaltsvården. Regionchefen skall
också besluta om omplacering av frihetsdömda.
I landet finns 30 häkten med plats för ca 1 300 personer.
Antalet kriminalvårdsanstalter uppgår till 76. Därav är 58 lokalan-
stalter och 18 riksanstalter. Dessa begrepp förklaras närmare i avsnitt
2.
Frivårdsmyndigheter finns till ett antal av 53.
Antalet anställda inom kriminalvården uppgick under budgetåret
1992/93 till drygt 7 000. Därav fanns 4 460, motsvarande 63 procent,
vid anstalterna, 1 425, motsvarande 20 procent, vid häktena och 806,
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
motsvarande 11 procent, inom frivården (Kriminalvårdens officiella
statistik budgetåret 1992/93). Cirka tio år tidigare, budgetåret 1982/83,
var den totala personalstyrkan drygt 5 600 (prop. 1982/83:100, bilaga
4). Därav föll cirka 15 procent på frivården.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Kriminalvården kostade budgetåret 1992/93 totalt nästan 3 377 miljo-
ner kronor (Statsbudgetens utfall budgetåret 1992/93). Drygt 2 764
miljoner kronor därav, motsvarande 82 procent, förbrukades av krimi-
nalvårdsanstalterna. Frivårdens andel var ca 396 miljoner kronor, dvs.
knappt 12 procent. Anstaltsvården var alltså resursmässigt nästan sju
gånger större än frivården. Som närmare redovisas i avsnitt 3.4 har
frivårdens andel av resursförbrukningen långsamt sjunkit sedan
1980-talets början. En viss tendens till uppgång kan dock spåras för de
allra senaste åren.
Kriminalvårdens resursförbrukning har sedan i början av 1980-talet
utvecklats på sätt som framgår av följande tabell och diagram (RRV.
Statsbudgetens utfall 1980/81 o.f.).
|
Budgetår |
Resursförbrukning, |
Resursförbrukning, miljoner kronor. |
|
1980/81 |
1 285 |
1 285 |
|
1981/82 |
1 417 |
1 286 |
|
1982/83 |
1 582 |
1 319 |
|
1983/84 |
1 741 |
1 339 |
|
1984/85 |
1 869 |
1 335 |
|
1985/86 |
2 004 |
1 353 |
|
1986/87 |
2 041 |
1 323 |
|
1987/88 |
2 174 |
1 342 |
|
1988/89 |
2 281 |
1 327 |
|
1989/90 |
2 760 |
1 480 |
|
1990/91 |
3 126 |
1 526 |
|
1991/92 |
3 024 |
1 396 |
|
1992/93 |
3 377 |
1 507 |
|
Fastprisberäkningen bygger på |
utvecklingen av konsumentprisindex | |
(KPI). De budgetårsvisa KPI-talen har beräknats som genomsnittet av
KPI för de två ingående kalenderåren. Basår är 1980/81.
Nedanstående diagram illustrerar resursförbrukningen i löpande priser
under samma period.
Budgetår
1980/ 1981/ 1982/ 1983/ 1984/ 1985/ 1986/ 1987/ 1988/ 1989/ 1990/ 1991/ 1992/
81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93
21
Kriminalvårdsstyrelsen beräknar årligen den genomsnittliga dygnskost-
naden för olika vårdformer. Budgetåret 1993/94 uppgick dygnskostna-
derna i olika vårdformer till följande belopp:
Vårdform Anstaltstyp *) Dygnskostnad, kronor
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
|
Frivård |
95 |
|
Anstaltsvård Sluten riksanstalt |
1 560 |
|
Öppen riksanstalt |
907 |
|
Sluten lokalanstalt |
1 369 |
|
Öppen lokalanstalt |
929 |
|
Alla anstaltstyper |
1 260 |
|
Häkte |
1 411 |
*) Innebörden av de olika anstaltsbegreppen förklaras i avsnitt 2.
Den 1 mars 1994 fanns totalt 5 228 klienter inskrivna i anstalt. Året
dessförinnan nyintogs 14 321 klienter. Dessa fördelade sig efter strafftid
på följande sätt.
|
Strafftid |
Antal intagna |
Procent |
Antal inskrivna 1 mars 1994 |
Procent |
|
Upp till 2 månader |
6 229 |
43,5 |
682 |
13,0 |
|
Mer än 2 månader, | ||||
|
upp till 6 månader |
3 715 |
25,9 |
854 |
16,3 |
|
Mer än 6 månader, | ||||
|
upp till 1 år |
2 346 |
16,4 |
1 025 |
19,6 |
|
Mer än 1 år, | ||||
|
upp till 2 år |
956 |
6,7 |
697 |
13,3 |
|
Mer än 2 år, | ||||
|
upp till 5 år |
801 |
5,6 |
1 116 |
21,3 |
|
Över 5 år |
260 |
1,8 |
800 |
15,3 |
|
Livstid |
14 |
0,1 |
54 |
1,0 |
|
Summa |
14 321 |
100,0 |
5 228 |
100,0 |
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Ur tabellen kan utläsas att de korta straffen dominerar. Sålunda hade
nästan 86 procent av dem som togs in på anstalt år 1993 straff
understigande ett år.
22
Under de senaste fem åren har de korta straffens andel av samtliga
fängelsestraff minskat med knappt 3 procentenheter, vilket framgår av
nedanstående tabell.
1994/95:RR13
Bilaga 1
|
År |
Inskrivna med strafftider upp till ett år, procent av |
|
1989 |
89,0 |
|
1990 |
88,6 |
|
1991 |
86,6 |
|
1992 |
86,0 |
|
1993 |
85,8 |
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Antalet frivårdsklienter uppgick budgetåret 1993/94 till i genomsnitt 11
879. Av dessa var 7 630 (64,2 procent) skyddstillsynsdömda och 4 249
(35,8 procent) villkorligt frigivna. Klientantalet har under de senaste
åtta budgetåren pendlat mellan som minst 11 394 och som mest 12
020. Tendensen har varit svagt uppåtgående sedan 1986/87.
Under budgetåret 1993/94 gjordes 16 899 personutredningar, därav
14 973 av kriminalvårdens egen personal.
Antalet kontraktsvårdsutredningar var samma budgetår 1 319 och
antalet domar till kontraktsvård 885. Antalet samhällstjänstutredningar
var 1 342 och antalet domar till samhällstjänst 428.
I medeltal hade varje handläggare 24,6 klienter.
1 juli 1994 fanns 4 601 lekmannaövervakare knutna till frivården.
Totalt 5 819 klienter (43 procent av samtliga) hade lekmannaövervaka-
re.
Såvitt kunnat utrönas saknas en övergripande sammanfattning av de
allra senaste årens forskningsresultat rörande rättsväsendets effekter.
Tillfrågade forskare har hänvisat till den uppsats, rubricerad All-
mänprevention och individualprevention, som professor Eckart Kiihl-
horn för några år sedan författade på uppdrag av Fängelsestraffkom-
mittén. Uppsatsen ingår som bilaga 2 till kommitténs betänkande
(SOU 1986:15) Påföljd för brott. Under våren 1995 skall professor
Kiihlhorn på uppdrag av Brottsförebyggande rådet gå igenom de
senaste årens forskningslitteratur. Han bedömer dock att denna genom-
gång inte på någon mer väsentlig punkt kommer att förändra den bild
som uppsatsen från 1986 ger. Nedan redovisas sistnämnda arbete i
stark sammanfattning. Källhänvisningarna är identiska med Kiihlhorns
egna. Intresserade läsare hänvisas alltså beträffande dessa till bilaga 2
till SOU 1986:15, s. 51 f.
Kiihlhorn återger i sitt arbete de väsentligaste empiriska forsknings-
resultaten rörande kriminalpolitikens effekter. Han skiljer mellan två
slags effekter, nämligen allmänpreventiva resp, individualpreventiva.
Med allmänpreventiva effekter menar Kiihlhorn effekter som hotet om
straff har på potentiella lagbrytare, dvs. såväl personer som redan har
begått brott och personer som inte har gjort det. Härvid är att märka
att straffhotet innehåller en rad delkomponenter som vägs samman,
bl.a. själva förbudet, den i lagen angivna påföljden, den faktiskt utdöm-
da påföljden, påföljdens kvalitet samt upptäcktsrisken. Individualpre-
ventiva effekter är sådana som verkställigheten av en påföljd får för
lagbrytaren.
Allmänpre ventionen
I fråga om de allmänpreventiva effekterna skiljer Kiihlhorn på den
direkta resp, indirekta dimensionen. Den direkta dimensionen är det
straffhot som en person upplever när han står i begrepp att begå ett
brott. Den indirekta dimensionen avser den typ av påverkan som
straffhotet har på den laglydiga befolkningen för vilken straffsatser och
upptäcktsrisker inte är relevanta i det dagliga handlandet. Människor
tillhörande denna kategori har införlivat samhällets normer, som regel
redan i föräldrahemmet. Kiihlhorn antar att straffhotet även i denna
process spelar en viss roll, så att t.ex. barnen kopierar föräldrarnas
beteenden och vuxna håller sig inom den sociala kontrollens råmär-
ken. Kuhlhorn betonar att det normalt endast är allmänpreventionens
direkta dimension som låter sig studeras.
Kuhlhorn konstaterar att allmänpreventionen varken är en nödvän-
dig eller tillräcklig förutsättning för brottsminskning. Brottsfrekvensen
kan öka eller minska utan att upptäcktsrisker eller straffsatser ändras.
Som exempel nämns att antalet checkbedrägerier i Stockholm efter år
1970 minskade kraftigt utan att de faktiska upptäcktsriskerna eller
straffsatserna förändrades. Därför bör man enligt Kuhlhorn i stället
fråga sig under vilka villkor olika åtgärder över huvud taget minskar
frekvensen av vissa brott.
Den allmänpreventiva delkomponenten är kriminalpolitiskt intres-
sant främst när det gäller brott där upptäcktsriskerna kan påverkas,
t.ex. rattfylleri, ordningsbrott och vissa narkotikabrott. Upptäcktsris-
kerna kan för sådana brott ändras inte bara genom resurstillskott till
polisen utan också genom straffsatser och lagföringsbeslut. Det utdöm-
da straffet utgör nämligen ett moraliskt riktmärke, inte bara för den
eventuella lagbrytaren utan också för polisen i och för åklagarväsendet
i dess ansträngningar. Exempelvis gav Riksåklagaren i början av år
1980 uttryck för att innehav av även små mängder narkotika skulle
beivras. Resultatet blev att narkotikabrottsligheten ökade dramatiskt
utan att narkotikasituationen förändrades eller polisen fick ökade
resurser.
För merparten av brottsligheten är dock upptäcktsriskerna endast
marginellt påverkbara genom ökade polisinsatser. Det betyder att det
allmänpreventiva instrumentet inte kan utnyttjas för en stor del av
brottsligheten.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
24
En fixering på allmänpreventionen kan enligt Kuhlhorn ibland ge
orimliga konsekvenser. Som exempel tas snatterierna. Det finns många
exempel på att ertappade snattare drabbas av så stort psykiskt lidande
att de försökt begå självmord, trots att påföljden för snatteri är relativt
lindrig. Affärsidkare kan genom ökad överdiskförsäljning och andra
sätt att exponera varorna minska snatterierna men inser att kostnader-
na för detta är större än för svinnet. Därför ser de hellre att det
allmänpreventiva instrumentet används, trots att det är relativt ineffek-
tivt och dessutom kan få orimliga konsekvenser för gärningsmannen.
Den allmänpreventiva hypotesen har oftast prövats genom att man
för olika typer av brott analyserat sambandet mellan å ena sidan
straffsatser, andelen lagförda brottslingar och upptäcktsrisken och å
andra sidan kriminalitetsnivån.
Ett exempel på denna typ av forskning är den som rör dödsstraffets
effekter. Den första stora studien gjordes av Thorsten Sellin år 1959.
Han fann att dödsstraffet inte hade någon allmänpreventiv effekt på
frekvensen av mord eller dråp. Denna studie byggde på en jämförelse
mellan delstater i USA som hade respektive inte hade avskaffat döds-
straffet.
Isaac Ehrlich tillhörde dem som kritiserade undersökningen. Han
utförde en liknande studie med samma syfte men med andra metoder.
Sålunda gjorde han en tidsserieanalys för perioden 1932—1970 och
använde sig av en ekonometrisk metodik med data från hela USA.
Han kom fram till ett helt annat resultat än Sellin. Enligt Ehrlich
kunde varje avrättad mördare beräknas ha sparat åtta andra liv.
Också Pasell och Taylor (1976) fick fram ett negativt samband, dvs.
en avskräckande effekt av dödsstraffet när de använde Ehrlichs metod.
Men sambandet försvann när man tog bort data efter 1968.
Senare forskare har kommit till slutsatsen att små slumpmässiga
mätfel systematiskt skapar en skenbar allmänpreventiv effekt. De fin-
ner att det krävs årtionden av analytisk utveckling innan man kan dra
säkra slutsatser. Dessutom tvivlar dessa forskare på att den centrala
trossatsen bakom de ekonometriska studierna — att brottslingen är en
rationell person när han beslutar sig för att dräpa eller mörda — är
tillämplig i dessa sammanhang.
Frågan om allmänpreventionens verkningar gäller dock inte bara
dödsstraffets effekt utan hela rättsapparatens effekter på kriminaliteten.
Daniel Nagin (1978) har i ett försök till sammanfattning beskrivit 20
större undersökningar. Som indikationer på allmänpreventionen an-
vändes i dessa studier uppklaringsprocenten, andelen arresteringar,
sannolikheten för fängelsestraff och mediantiden för vistelse i fängelse.
Med något undantag hittade man i undersökningarna ett negativt
samband mellan dessa oberoende variabler och den polisanmälda
brottsligheten, dvs. ju större allmänpreventionen var, desto mindre var
brottsfrekvensen. Men Nagin var ändå pessimistisk efter sin granskning
och hävdade att de empiriska resultaten inte innebar någon klar
bekräftelse på att en allmänpreventiv effekt existerar. Men ännu vikti-
gare var enligt Nagin att det inte gick att fa någon god skattning av
eventuella effekters storleksordning. Nagin redovisade tre huvudin-
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
vändningar mot undersökningsmodellerna. För det första kunde sam-
bandet mellan allmänprevention och kriminalitet vara resultatet av
förändrade rapporteringssystem. För det andra borde man faktiskt rent
teoretiskt förvänta sig ett omvänt samband. Ju mer brottsligheten
ökade, desto mindre skulle rättssystemet orka svälja, dvs. den relativa
andelen uppklarade brott, dömda och interner skulle minska med
ökad kriminalitet. Med detta resonemang skulle allmänpreventionen
inte vara en oberoende variabel utan både beroende och oberoende.
Och därmed kunde det finnas andra tolkningar än att det negativa
sambandet var en effekt av allmänpreventionen. För det tredje gällde
att man i undersökningarna inte kunde skilja mellan effekter av
allmänpreventionen respektive inkapaciteringen (sistnämnda term in-
nebär att en brottsling på olika sätt förhindras att begå nya brott, oftast
genom frihetsberövande; begreppet behandlas senare i detta avsnitt).
Den främsta bristen med s.k. ekonometriska modeller är enligt
Kuhlhorn deras oförmåga att besvara frågor om orsak och verkan.
Däremot är representativiteten ofta tillfredsställande. Vid experimentell
forskning är förhållandet det motsatta. Här kan man i allmänhet dra
säkra slutsatser om orsak och verkan men problemen uppstår när det
gäller att generalisera resultaten. Dessutom är det av etiska och andra
skäl inte lätt att genomföra experiment inom kriminologin. Den
forskning som förekommer gäller brottsområden av mindre intresse.
Risken är då att man drar felaktiga slutsatser i fråga om annan
brottslighet. Det finns också oplanerade, s.k. naturliga experiment, där
lagstiftningen eller brottsbeivrandet plötsligt förändras. Men då är
förutsättningarna ofta extrema varför erfarenheterna inte behöver gälla
under normala förhållanden. Ett klassiskt sådant experiment är under-
sökningen av brottsutvecklingen i Danmark, när polisen internerades
av den tyska ockupationsmakten från september 1943 till krigsslutet
(Trolle, 1945). Undersökningen visade att brottsligheten ökade kraftigt.
Takala (1979) har på motsvarande sätt visat att vissa ordningsbrott
ökade under en polisstrejk i Helsingfors. Kuhlhorn (1982) har själv
visat att antalet bedrägerier med bostadsbidrag minskade kraftigt när
upptäcktsrisken ökade genom att dataregister samkördes.
Allmänt stödjer experimentella undersökningar tesen att allmänpre-
ventionen är effektiv. Med det är inte säkert att de allmänpreventiva
ambitionerna kan förverkligas i större skala. T.ex. är det ju inte möjligt
att placera polismän vid alla övergångsställen. Vidare tycks brottslighe-
ten efter en tid anpassa sig till en högre kontrollnivå. T.ex. fann Ross
(1973) en stark effekt i samband med att rattfyllerilagstiftningen skärp-
tes i Storbritannien år 1967. Men efter en tid försvann denna effekt så
gott som helt. Emellertid har Ross slutsats om effekternas kortvarighet
kritiserats. Han hade nämligen inte tagit hänsyn till att alkoholkon-
sumtionen ökat och att detta kunde ha svarat för en del av rattfylleriets
ökning.
Det finns sammanfattningsvis indikationer på att vissa allmänpre-
ventiva åtgärder minskar brottsligheten för vissa brottstyper. Men de
studier som pekar i den riktningen medger inga generella slutsatser.
Eftersom det allmänpreventiva området inte är öppet för experiment
1994/95:RR13
Bilaga 1
och eftersom icke-experimenteila modeller inte medger slutsatser om
orsak och verkan är det inom överskådlig tid inte möjligt att dra
entydiga slutsatser om att vissa åtgärder minskar vissa typer av brott.
Det vore emellertid enligt Kuhlhorn orimligt — eller rent av antiintel-
lektuellt — att härav dra slutsatsen att det som ej är experimentellt
bevisat inte existerar och att allmänpreventionen är en myt. Kuhlhorn
citerar i sammanhanget Donald T. Campbell, en av de stora forskarna
inom den experimentella traditionen (1979):
Alltför ofta tror socialvetenskapare av den kvantitativa skolan — under
påverkan av den logiska positivismens missionärer — att kvantitativt
vetande i den sanna vetenskapen ersätter kvalitativt vetande på grund-
val av det sunda förnuftet. I själva verket är situationen helt annorlun-
da. Vetenskapen är beroende av kvalitativt "sunt-förnuft-vetande",
även om vetenskapen i bästa fall kan tränga bakom det. Vetenskapen
bestrider på slutet några detaljer i det sunda förnuftet, men den
åstadkommer det bara genom att lita på den stora massan av "sunt-
förnuft-vetande" som är kvar.
1994/95:RR13
Bilaga 1
Det är graden av rimlighet i en teori som måste bilda utgångspunkten.
När det gäller den indirekta dimensionen av allmänpreventionen, dvs.
normbildningen, torde det råda enighet om att varje socialt system
skapar både normer och sanktioner mot överträdelser. Varje utvecklat
samhälle måste lagfästa och övervaka dessa normer och bygga upp
organisationer för detta ändamål. Att straffsystemet har en moralbild-
ande och moralförstärkande effekt i samhällen som av flertalet med-
borgare uppfattas som legitima är uppenbart. Mer omtvistad är all-
mänpreventionens direkta dimension.
Som Kuhlhorn tidigare redovisat är allmänpreventionen verksam
åtminstone vid mindre allvarliga brottstyper. Ingen torde heller förne-
ka att allmänpreventionen i vissa fall är verksam och undertrycker de
inte önskvärda beteendena. Det gäller t.ex. hastighetsbegränsningar och
förbud mot bilkörning utan att använda bilbälte. Samtidigt visar erfa-
renheterna att allmänpreventionen inte minskar alla brott utan endast
leder till en relativ nivåförändring. Med en effektiv allmänprevention
finns möjlighet, inte att utrota en brottstyp, men väl att hålla brottsty-
pen på en viss låg nivå.
Beträffande motteorier — innebärande att direkta allmänpreventiva
verkningar saknas — har Kuhlhorn i litteraturen endast funnit anek-
doter. Ett exempel är att ficktjuvar i samband med avrättningar av
ficktjuvar passade på att muddra åskådarnas fickor.
På grundval av forskningsresultat och erfarenheter anser Kuhlhorn
att man bör utgå från grundfilosofin att allmänpreventionen är effektiv
både när det gäller den indirekta och den direkta dimensionen. Man
bör dock beakta att effekten kan variera starkt för olika typer av brott,
vid olika situationer och för olika målgrupper. Detta är utgångspunk-
ten för bl.a. följande av Kuhlhorn redovisade förhållanden.
Brottskontrollen påverkar och blir påverkad av brottsnivån. När det
moraliskt onormala händer så ofta att det kvantitativt sett blir normalt
ändrar också befolkningen sin syn på det kriminella och omdefinierar
tidigare kriminella handlingar till acceptabla eller t.o.m. normala.
Samhällsstrukturen påverkar både brottsligheten och nivån på kontrol-
len av brottsligheten. En ökad urbanisering leder till en starkare social
differentiering. Därmed försvagas också styrmedlen varför brottslighe-
ten ökar. Allmänpreventionen och brottsligheten samspelar med var-
andra och med många andra samhällsfaktorer. Därför är det svårt att
förändra den allmänpreventiva nivån och — i fall då detta ändå lyckas
— att iaktta förändringar i brottsnivån. Det krävs djupgående föränd-
ringar av samhällsstrukturen för att förändra brottsstruktur eller
brottskontroll och den allmänpreventiva nivån. Exempelvis kan en
ökad jämställdhet mellan könen på sikt tänkas påverka den allmänpre-
ventiva nivån för brott mot kvinnor, t.ex. hustrumisshandel.
Brottskontrollen utövas inte endast formellt genom rättsväsendet
utan också informellt genom familj, skola, kamratkrets etc. En av de
viktigaste förutsättningarna för laglydnad är att normerna internalise-
ras redan i föräldrahemmet. Denna informella kontroll är väsentlig för
att man skall uppnå allmänpreventionens indirekta verkningar. Men
väsentligt i sammanhanget är att påverkan sker i båda riktningarna.
Befolkningen påverkas av lagstiftningen men påverkar också lagstift-
ningen. I lagstiftningen finns många generationers erfarenheter kodifie-
rade. Formell och informell kontroll påverkar varandra. Brist på
informell kontroll kan i vissa fall kompenseras genom ökad formell
kontroll, ibland t.o.m. terror, medan brister i den formella kontrollen
kan ersättas med ökad informell kontroll, i extrema fall av privatjustis.
Exakta kunskaper hos potentiella lagbrytare om påföljder och upp-
täcktsrisker är enligt Kuhlhorn varken ett nödvändigt eller tillräckligt
villkor för laglydnad. Allmänheten tror att påföljderna för ett brott är
av den stränghet som latituderna i lagarna anger (Linden och Similä,
1982). Men det faktiska straffet är i praxis mildare. Vidare är den
faktiska upptäcktsrisken betydligt lägre än den upplevda. Det är sanno-
likt att grupper med låga kriminalitetsrisker och väl internaliserade
normer upplever upptäckt och straff som ett ospecificerat hot och
överskattar både upptäcktsrisken och straffets stränghet. Grupper med
erfarenhet av upptäckt kriminalitet och straff har däremot mera realis-
tiska föreställningar.
Besluten att begå brott eller att vara laglydig är inte endast av
rationell natur. Allmänpreventionen bygger på idén om den rationella
människan, åtminstone beträffande de grupper som inte har internali-
serat samhällets rättsnormer. Men många beslut om att begå brott kan
knappast anses vara rationella, särskilt inte mot bakgrunden av att
traditionell brottslighet ger en blygsam ekonomisk utdelning. Därför
kan man ifrågasätta om dessa grupper påverkas av förändringar av
upptäcktsrisk och straffskärpningar. Man kan erinra sig att vissa icke
kriminella handlingar som rökning och storkonsumtion av alkohol
innebär ett hot om invaliditet och för tidig död men att vissa grupper
trots detta fortsätter att röka och dricka för mycket. Det kan inte
uteslutas att brottslighet — liksom drogmissbruk — medför ett psyko-
logiskt beroendeförhållande, dvs. en förändring av verklighetsuppfatt-
ningen.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Slutligen finns det studier som tyder på att allmänpreventionen inte
är begränsad till rättsväsendet utan också är relevant inom andra
behandlingsformer (Jackson Toby, 1981). Ingen vill ha samma egen-
skaper som vårdbehövande människor. Detta innebär att beivrandet av
icke önskvärda beteenden i vissa fall kan förflyttas från rättsväsendet
till vårdområdet utan att allmänpreventionen sätts ur spel.
Individualpreventionen
Inledningsvis redogör Kuhlhorn för innebörden av vissa begrepp.
Individualprevention definieras alltså som den brottsminskande effekt
som verkställigheten av en påföljd får för lagbrytare. Individualpreven-
tionen berör alltså bara brottslingar eller före detta brottslingar, inte
hela befolkningen. Individualpreventiva effekter kan åstadkommas ge-
nom avskräckning, vård eller isolering eller genom en kombination av
dessa åtgärder. Med vård avses alla de åtgärder som vidtas för att
tillgodose de fysiska, psykiska och sociala behov som inte klienten själv
kan tillgodose. Kuhlhorn polemiserar i detta sammanhang mot an-
vändningen av begreppen vård och behandling inom rättsväsendet. En-
ligt Kuhlhorn kan det inte vara fråga om vård om en fysiskt och
psykiskt frisk person för i det förflutna liggande handlingar befinner
sig i fängelse och därigenom berövas beslutssjälvständigheten. Och det
kan inte heller vara fråga om behandling eftersom det inte finns
mediciner mot kriminalitet och inte heller beprövade psykologiska
metoder mot kriminella böjelser. Här är det i stället fråga om att
verkställa straff. Samtidigt är det uppenbart att verkställigheten av ett
straff kan domineras av åtgärder som är ägnade att tillgodose klientens
behov. Och det kan också tänkas att professionella påverkningsmeto-
der utvecklas, metoder som är effektiva mot vissa problem som kan
frambringa brottslighet.
Enligt Kuhlhorn är rehabilitering ett fruktbart begrepp i samman-
hanget. Rehabilitering är resultatet av varje planerat ingripande som
minskar en lagbrytares fortsatta kriminella verksamhet. Med denna
definition bortfaller självläkning och effekterna av ångest eller skräm-
sel, även om vissa element i rehabiliteringsåtgärderna säkert har en
avskräckande eller ångestskapande dimension.
Rehabilitering måste skiljas från begreppet inkapac ite ring som inne-
bär att en lagbrytare genom tvångsåtgärder, oftast frihetsberövande,
förhindras att begå brott. Inkapaciteringens effekter kan studeras på
olika nivåer. På individnivå undersöker man hur mycket mindre den
effektivt inkapaciterade brottslingen kan antas återfalla under fängelse-
tiden. På samhällsnivån studeras i vilken omfattning brottsnivån i
samhället minskar genom att lagbrytarna inte tillåts bedriva brottslig
verksamhet. Den senare effektens storlek är omstridd. Teoretiskt kan
man förvänta sig en stor effekt om en relativt liten grupp individer
svarar för en stor del av brottsligheten samt om de genomsnittliga
fängelsevistelserna är relativt långa och om fängelsesystemet verkligen
isolerar de intagna. De båda sistnämnda villkoren är inte uppfyllda för
Sveriges del, åtminstone inte i fråga om egendomsbrotten.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Gemensamt för en rad amerikanska undersökningar rörande inka-
paciteringens effekter är att en minskning av brottsnivån förutsätter
kraftiga höjningar av straffnivån i samhället. Enligt t.ex. Petersilia och
Greenwood (1978) kräver en minskning av antalet brott med 30
procent en femårig inkapacitering som reaktion för varje brott. När
det särskilt gäller våldsbrott fann samma forskare att en femårig
inkapacitering skulle minska våldsbrottsligheten med endast 5 procent.
Inkapaciteringsidén har av moraliska skäl låg status. Tanken är
nämligen att man straffar lagbrytare, inte för handlingar som de begått
utan för brott som de förväntas begå i framtiden. Kuhlhorn polemise-
rar delvis mot denna uppfattning. Visserligen är det omoraliskt att
orientera åtgärder i nuläget efter förväntade händelser i framtiden.
Men ändå dominerar förfaringssättet många beslut både i vardagslivet
och på samhällsnivå. Exempelvis spärrar vi personer från högre utbild-
ning på grund av bristande förtroende för deras framtida prestationer.
Denna ”prognostiska” inställning är enligt Kuhlhorn i högsta grad
moralisk. Det omoraliska kommer in först när bedömningen av fram-
tida händelser inte är kontrollerbar — dvs. orienterade efter händelser
i det förflutna, t.ex. återfallsffekvens eller grad av psykopati vid brot-
tets begående — eller inte står i proportion till reaktionerna i nuet.
Dessutom måste ett inkapaciteringsbeslut kunna ändras när klientens
personlighet eller attityd förändrats.
När inkapacitering diskuteras måste också påpekas att förutsägelser
om individuella återfallsrisker är tämligen osäkra och kännetecknas av
många missar. Man talar i sammanhanget om falska positiva (förutsag-
da återfall som inte inträffar) respektive falska negativa (förutsagd
laglydighet som inte inträffar). Kuhlhorn själv (1983) beräknade i en
studie andelen falska positiva individer till 15 procent och andelen
falska negativa till 13 procent. Andelen korrekt förutsagda blev där-
med 72 procent.
I samma studie fann Kuhlhorn att den mer inkapaciterade gruppen
brottslingar återföll relativt sett mindre ofta i våldsbrott i förhållande
till prognosen än den mindre inkapaciterade gruppen. Däremot var
återfallen i våldsbrottslighet av den mer inkapaciterade gruppen betyd-
ligt grövre. Samtliga mord och dråp som begicks av 1975 års
våldsbrottslingar som återfallsbrott under en femårsperiod begicks av
personer ur den mer inkapaciterade gruppen. Det finns alltså en grupp
personer som tidigare gjort sig skyldiga till både grova och många
våldsbrott som efter frigivningen återfaller i mycket grova våldsbrott.
År 1975 publicerade Lipton, Martinsson och Wilks The Effectiveness
of Correctional Treatment i vilken 231 metodologiskt acceptabla under-
sökningar analyserades. Martinsson konstaterade själv om dessa under-
sökningar att de rehabiliterande prestationer som dittills rapporterats
med få undantag inte haft någon märkbar effekt på återfallsbenägenhe-
ten.
Nio år tidigare, år 1966, hade W C Baiiey gjort en liknande
genomgång av behandlingsforskningen inom det kriminologiska fältet.
Han fick samma resultat som senare Lipton m.fl.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
30
Britta Kyvsgaard (1978) har på grundval av en genomgång av
skandinaviska undersökningar konstaterat att de skandinaviska förhål-
landena inte skiljer sig från de nordamerikanska.
Martinssons ovan återgivna slutsats har ifrågasatts. Exempelvis har
Palmer (1975) hävdat att ungefär hälften av de redovisade undersök-
ningarna återgav positiva eller åtminstone delvis positiva resultat. And-
ra kritiker har menat att kriterierna på vetenskaplighet har varit så
rigorösa att studier med normalt positiva rehabiliteringsresultat inte
kommit med.
En panel av forskare, tillsatt av National Academy of Sciences, har
närmare granskat kritiken mot Lipton m.fl. Panelen har bl.a. funnit att
Lipton och hans kollegor genomfört ett korrekt arbete och dragit
rimliga slutsatser. Panelen delade alltså inte Palmers tolkning att
närmare hälften av undersökningarna skulle ha haft positiva resultat.
Liptons, Martinssons och Wilks studie täcker endast perioden
1945—1968. För tiden därefter har Greenberg (1977) gjort en analys av
moderna behandlingsförsök och Brody (1976) en studie rörande insti-
tutionsbehandling av ungdomsbrottslighet i USA och Storbritannien.
Författarna drar slutsatser liknande dem som Lipton, Martinsson och
Wilks drog.
Massiva forskningsinsatser tycks alltså visa att förväntade positiva
effekter av behandling uteblivit. Då ligger det nära till hands att fråga
sig om de undersökta behandlingarna varit tillräckliga till volym och
kvalitet.
Utvärderingsforskningen bygger på erfarenheter från medicinen. Ut-
gångspunkten för bedömningen av effektiviteten är klientens karriär
efter en behandlingsinsats. Därför måste man samla in data under en
viss observationstid efter behandlingen. Vidare måste det bevisas att
förändringen verkligen har åstadkommits av behandlingsinsatsen och
inte genom något annat, t.ex. självläkning eller genom att klienten
blivit äldre. Av det skälet måste man ha en kontrollgrupp som inte far
någon behandling eller som får en mindre intensiv behandling.
Det finns stor enighet om utvärderingsmetodiken. Men vissa kritiker
hävdar att behandlingen visserligen inte ger några direkta resultat men
att den förändrar livsödet med synliga effekter först långt efteråt, något
som inte kan mätas inom ramen för normala vetenskapliga undersök-
ningar. Denna teori har emellertid kommit i gungning genom en
studie med mycket lång uppföljningstid.
Ar 1975 startade Joan McCord en efterundersökning av det välkända
Cambridge Sommervilleprojektet (McCord, 1978). Projektet genomför-
des 1935—1939 i Massachusetts och omfattade från början 650 pojkar,
dels problembarn, dels ”normala” pojkar. De delades in i 325 par på
grundval av likheter i bakgrund, intelligens och personliga problem.
Endast den ena av pojkarna i varje par skulle få behandling. Valet
gjordes med lottens hjälp. Pojkarna i behandlingsgruppen blev föremål
för åtgärder genom professionella socialarbetare. Dessa byggde upp en
tät personlig kontakt med pojkarna. Ar 1942 fanns det 253 par kvar i
programmet. Dessa följdes upp under 1950-talet. Det visade sig att
behandlingsinsatsen inte givit bättre resultat. I en ny utvärdering 1975
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
följdes livskarriären upp för samma pojkar. Som ogynnsamt resultat
definierades kriminalitet, död före 35 års ålder samt de medicinska
diagnoserna alkoholism, schizofreni och manodepressiva tillstånd. Det
visade sig att 42 procent av de behandlade pojkarna jämfört med 32
procent av de andra uppvisade ogynnsamma resultat. De mest ogynn-
samma resultaten noterades för pojkar som utsatts för behandling
mycket tidigt och för pojkar som hade en tät relation med socialarbe-
tarna.
McCord har själv försökt förklara dessa förvånande resultat. Hennes
tolkning är att desillusionering var den mest sannolika förklaringen.
Behandlingen hade skapat orealistiska förväntningar om framtiden,
förväntningar som sedan inte infriades.
När det gäller behandlingseffekter hävdar Kuhlhorn att det inom
somatisk medicin finns otaliga exempel som visar att den klassiska
experimentmetoden — med en försöksgrupp och en kontrollgrupp —
förmår visa effekter där det är uppenbart att effekter kan åstadkom-
mas. Men i fråga om psykologisk behandling är det inte lika uppenbart
att den ger effekter. Normalt krävs mycket stora förändringar om
bättre resultat skall åstadkommas. Behandlingen har som regel inte
den massiviteten att den över huvud taget kan ge positiva resultat. I
exempelvis en undersökning av frivården framkom att den genomsnitt-
liga behandlingstiden låg mellan 10 och 20 timmar per år och klient
(Kuhlhorn 1979). Det är orimligt att anta att denna tid är tillräcklig
för beteendeeffekter. Inte ens en intensitetsökning med 50—100 pro-
cent förändrar förhållandet. Det finns olika sätt att värdera denna brist
på intensitet. Vissa anser att behandlingen aldrig har fatt en chans.
Andra däremot menar att det ligger i sakens natur; en kriminell
längtar inte efter behandling på samma sätt som en patient efter sin
medicin.
Variationer inom ramen för sedvanlig behandling inom kriminal-
vården ger av forskningen att döma inga effekter. Och det tycks rimligt
att anta att behandlingarna inte kan ge effekter. Därför bör grundhy-
potesen inte vara att behandlingen ger effekter utan att behandlingen
under vissa villkor ger effekter. Kuhlhorn jämför med masskommuni-
kationsforskningen. Tidigare hade man här ett stort antal nolleffektun-
dersökningar när man utgick från hypotesen att TV-tittandet har
effekter på t.ex. aggression. Först sedan man utvecklat en tillfredsstäl-
lande teoribildning och genomfört utvärderingar enligt dessa teorier
har flera studier visat att TV under vissa villkor kan utlösa aggressiva
beteenden, även om graden av påverkan i allmänhet inte är stark.
Kuhlhorn har analyserat vissa behandlingsexperiment som gett lyck-
ade resultat och som samlats i boken Effective Correctional
Treatment av Robert R. Ross och Paul Gendreau (1980). Boken tilläg-
nas alla kriminalvårdsarbetare ”som trots alla tillkännagivanden av
behandlingsnihilismens leverantörer har uthärdat med att ge sina
klienter effektivt stöd”.
1 nämnda bok återges totalt 24 studier av försöksverksamheter i
USA och Canada. Kuhlhorn konstaterar att verksamheter i anstalter
och verksamheter för vuxna är starkt underrepresenterade. Han frågar
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
sig varför de lyckade försöken — i viss motsats till de misslyckade — i
allmänhet ligger utanför anstalter och varför de som regel har mycket
unga lagbrytare som målgrupp. Han anser inte att man kan dra
slutsatsen att rehabiliteringsmöjligheterna för unga lagbrytare är bättre
än för äldre och inte heller att det saknas möjligheter till rehabilitering
i anstalt. Sistnämnda uppfattning sägs ha blivit en trossats i Sverige
men saknar enligt Kuhlhorn stöd i den vetenskapliga litteraturen. De
amerikanska experiment som Kuhlhorn sett ger inte anledning till
slutsatsen att rehabilitering efter fängelse skulle vara mindre sannolik
än efter frivård. I en försöksverksamhet med aktiv frivård jämförd med
fängelse fick Lerman (1975) resultatet att effektiviteten var lika stor,
men att den intensiva frivården var dyrare än fängelse.
Enligt Kiihlhorn får man inte glömma bort att flertalet utvärdering-
ar av anstaltsvård inte har gett positiva resultat. Men samtidigt finns
inte stöd för teorin att man inom ramen för en anstalt saknar rehabili-
teringsmöjligheter. Bl.a. finns ett danskt experiment som visar att det
gick bättre för en försöksgrupp än för en kontrollgrupp på en anstalt,
sedan försöksgruppen fått intensiva stödåtgärder (Berntsen och Christi-
ansen 1965).
Det finns alltså enligt Kuhlhorn inte vetenskapligt stöd för att påstå
att anstaltsvården generellt är underlägsen frivården. Kuhlhorn pole-
miserar i detta sammanhang i viss mån mot två svenska undersökning-
ar (Börjeson, 1966 och Bondeson, 1977). Bondeson drog slutsatsen att
endast villkorlig dom, dvs. ingen behandling alls, gav bättre resultat än
skyddstillsyn med övervakning och att enbart övervakning gav bättre
resultat än övervakning i kombination med en kortare anstaltsvistelse.
Börjeson fann att endast övervakning var bättre än anstaltsvård men
även att en lång anstaltsvård var bättre än en kort och att anstaltsvård
med åtföljande övervakning var bättre än anstaltsvård utan sådan
övervakning. Kuhlhorn såg för sin del knappast några möjligheter att
dra sådana slutsatser med hänsyn till den statistiska problematiken och
ännu mindre med hänsyn till resultatens bristande logik.
Kuhlhorn sammanfattar resonemanget kring problemet anstaltsvård
— frivård så att ingendera vårdformen är generellt överlägsen. Valet
borde i stället träffas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Det
är t.ex. uppenbart att man inte väljer samma påföljd för svårt krimina-
liserade lagbrytare med narkotikaproblem som för unga förstagångsför-
brytare. Kuhlhorn betonar vidare att hans i viss mån kontroversiella
uppfattning rörande anstaltsvården inte skall ses som ett argument för
en ökad användning av frihetsberövande påföljder. Det är inget tvivel
om att fängelsestraffet innebär ett kännbart ingrepp i människans
självständighet och grundläggande rättigheter. Redan detta är för
Kuhlhorn skäl nog att ständigt ifrågasätta frihetsberövande påföljder.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
3 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
Kriminalpolitiska slutsatser
Det är allmänt sett svårare att genomföra statistisk bevisföring på det
allmänpreventiva området än inom individualpreventionen. Naturliga
experiment inom det förstnämnda Sltet visar dock brottsminskande
effekter av allmänpreventiva åtgärder, vilket är sällsynt när det gäller
utvärdering av experiment på det individualpreventiva området. Det är
också i och för sig sannolikt att allmänpreventiva effekter kan uppnås.
Däremot är det knappast rimligt att vänta sig annat än i bästa fall
marginella effekter av individualpreventiva insatser i form av personal
och pengar, detta med hänsyn till den bristande massiviteten i behand-
lingen. Detta utesluter inte att speciella insatser för vissa typer av
lagbrytare under vissa villkor kan bli framgångsrika. De redovisade
resultaten talar för att ailmänpreventiva synpunkter bör ges företräde
framför individualpreventiva.
Thomas Ekbom, utbildningsledare vid Regionkansiiet i Stockholm,
Gunnar Engström, kriminalvårdsdirektör och chef för samma region-
kansli samt psykologen Birgitta Göransson ställer i sin bok Brott, straff
och kriminalvård (Stockholm 1992) frågan om vi har en effektiv krimi-
nalpolitik. Svaret blir enligt författarna både ja och nej.
Politiken har varit framgångsrik i så måtto att Sverige inte har haft
samma ökning av kriminaliteten som många andra länder. Vidare
begår ungdomar färre brott. Och våldsbrottsligheten är relativt kon-
stant. Ser man däremot till hur många som rekryteras till en kriminell
karriär och till hur många som återfaller inom den grupp som
återfaller ofta har kriminalpolitiken misslyckats, hävdar samma förfat-
tare.
Effekter av hårdare straff
Aterfallsbrottsligheten har visat sig vara relativt konstant över tiden.
Ungefar lika många återfaller varje år av dem som straffats första
gången och av dem som straffats flera gånger. Men den mest belastade
gruppen, med fler än tio lagföringar, ökar. I avsnittet 2.5.1 redovisas
några resultat av den återfallsstudie som Kriminalvårdsstudien genom-
förde i slutet av 1980-talet.
Om fängelser är bättre för att förhindra återfall än icke frihetsberö-
vande påföljder, då borde antalet återfall öka när användningen av
fängelse minskar. Men i stället gäller motsatsen, hävdar Ekbom. Ju
mildare påföljd, desto färre återfall. Detta samband föreligger även om
man konstanthåller faktorer som ålder, kön och tidigare belastning.
Uppgiften att sena reaktioner mot ungdomsbrottslingar leder till
ökad ungdomskriminalitet motsägs av kriminologisk forskning. I stället
gäller att antalet återfall minskar ju längre tid som förflutit mellan
brott och lagföring.
1994/95:RR13
Bilaga 1
34
Författarna konstaterar sammanfattningsvis att brottsligheten inte
styrs av åtgärdssystemet och att straffen inte påverkar brottsutveckling-
en.
Effekter av inkapacitering
En bestickande hypotes går ut på att kriminaliteten skulle minska om
den mest brottsintensiva gruppen höils inlåst under lång tid. Denna
s.k. inkapaciteringsidé har försöksvis prövats i Kalifornien. Under den
tid försöket pågick ökade antalet interner från 250 per 100 000
invånare till 500 per 100 000 invånare. Ändå fortsatte kriminaliteten
att öka.
En svensk forskare (Andersson 1991) har i sin doktorsavhandling
funnit att en minskning av brottsligheten med en tiondel skulle kräva
en fördubbling av fångpopulationen. En marginell minskning av kri-
minaliteten skulle alltså kunna vinnas men till priset av miljardbelopp.
Effekter av kriminalvård
Ett mått på effekter av kriminalvård är återfall i brott efter avtjänat
straff. Man har vid mätningar av återfall efter två år konstaterat att
skyddstillsynsdömda återfallit i något mindre utsträckning än de fäng-
elsedömda (48 procent jämfört med 53 procent). Men därmed kan
man inte generellt dra slutsatsen att skyddstillsyn är effektivare än
fängelse. Sannolikt finns det andra faktorer som påverkar återfallen
starkare än påföljden.
De som har fyra eller fler fängelsedomar bakom sig återfaller till ca
80 procent. De som har dömts för stöld återfaller oftare än våldsbrotts-
lingar i samma typ av brott (40 procent att jämföra med 10 procent).
Av dem som dömts till skyddstillsyn är det de yngsta samt de med
en tidigare fängelsedom och de som dömts för förmögenhetsbrott som
har den största andelen återfall.
Inom kriminalvården har en rad behandlingsprogram för olika
klientgrupper utvecklats. För vissa sådana program redovisas positiva
effekter. Exempelvis har de som genomgått Österåkers behandlingspro-
gram visat sig återfalla i brott i mindre utsträckning än de som avbrutit
programmet (34 procent jämfört med 64 procent). Och jämfört med
en kontrollgrupp bestående av interner vid andra anstalter har klien-
terna vid Österåker enligt en undersökning av Statskontoret uppvisat
betydligt bättre resultat. Den undersökning som fann sistnämnda för-
hållanden har dock kritiserats från metodologisk utgångspunkt. Kriti-
kerna har hävdat att skillnaderna inte behöver tillskrivas behandlings-
programmet utan lika gärna — eller troligare — är att se som en ren
selektionseffekt, som en skillnad i motivation. Österåkersklienterna
har nämligen själva sökt sig till detta program och kan därmed
förutsättas vara betydligt mer motiverade.
Också den s.k. Rattfällan, alltså det behandlingsprogram för rattfylle-
rister som bedrivs vid vissa anstalter, har resulterat i att andelen
återfall har minskat.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
35
Kriminalvårdens effektivitet kan också mätas i antalet rymning-
ar. Det är en viktig uppgift för kriminalvården att tillse att de som
avtjänar fängelsestraff inte undandrar sig straffet. Antalet avvikelser
direkt från anstalt (rymningar) har under de senaste åren utvecklats på
följande sätt.
1994/95:RR13
Bilaga 1
|
Anstaltstyp 1987/88 1988/89 1989/90 1990/91 1991/92 1992/93 1993/94 | |||||||
|
Sluten |
59 |
50 |
23 |
30 |
6 |
12 |
8 |
|
Öppen |
62 |
56 |
32 |
32 |
55 |
39 |
21 |
|
Sluten |
162 |
161 |
174 |
139 |
156 |
129 |
95 |
|
Öppen |
316 |
380 |
298 |
332 |
323 |
378 |
349 |
|
Summa |
599 |
647 |
527 |
533 |
540 |
558 |
473 |
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Antalet rymningar har under den senaste sjuårsperioden uppgått till i
genomsnitt 554. För budgetåret 1993/94 kan noteras en markant
minskning om totalt 15 procent, jämfört med närmast föregående
budgetår. Från slutna riksanstalter — där vikten av att förhindra
rymningar är störst — rymmer en mycket litet andel, bara ett par
procent under de senaste åren.
Är 554 rymningar mycket eller litet? Om den saken kan man
självfallet ha skilda åsikter. Men som jämförelsegrund kan tjäna den
uppgiften att det varje år sedan 1990-talets början skrivits in mellan 13
800 och 15 800 klienter på kriminalvårdsanstalterna. Nämnas kan
också att antalet rymningar budgetåret 1993/94 uppgick till 31 per
100 000 vårddygn.
/ avsnitten om kriminalvård i anstalt (kap. 2) och frivården (kap. 3)
redovisas några viktigare uppföljnings- och utvärderingsförsök inom re-
spektive vårdform under senare är.
36
Det finns fyra typer av kriminalvårdsanstalter, nämligen slutna riksan-
stalter, öppna riksanstalter, slutna lokalanstalter och öppna lokalanstal-
ter. På riksanstalterna placeras som regel klienter som dömts till
förhållandevis långa straff, oberoende av var i landet de är bosatta.
Lokalanstalterna tar hand om klienter med kortare strafftider samt
klienter som befinner sig i ett senare skede av straffverkställigheten.
Idén är att klienterna skall avtjäna straffet eller återstående del av
straffet nära hemorten för att underlätta kontakterna med frivård,
sociala myndigheter, arbetsmarknadsmyndigheter och anhöriga. Denna
s.k. närhetsprincip har debatterats och ifrågasatts, inte minst under den
senaste tiden.
Slutna anstalter skiljer sig från öppna främst i fråga om det s.k.
skalskyddet. Genom murar och stängsel samt andra anordningar söker
man förhindra att klienterna vid slutna anstalter avviker. På öppna
anstalter försöker man uppnå samma resultat på annat sätt.
Fil. dr Annette Rosengren har på revisorernas uppdrag studerat
förhållandena vid en sluten iokalanstalt, Storboda norr om Stockholm.
Hennes rapport återfinns i bilaga 1.
Anstalterna är också indelade i fyra säkerhetsklasser. Det finns tre
anstalter i klass I, den högsta säkerhetsklassen, nämligen Hall, Kumla
och Tidaholm. Inom en och samma anstalt kan finnas avdelningar
tillhörande olika anstaltskategorier och säkerhetsklass. Detta hänger
bl.a. samman med att vissa anstalter administrativt har samordnats med
andra. Så är t.ex. fallet med de tidigare lokalanstalterna Håga och
Hageby utanför Södertälje, vilka fortfarande i fråga om funktion är
lokalanstalter men i administrativt avseende ingår som avdelningar i
riksanstalten Hall.
Enligt en förteckning, utgiven av Kriminalvårdsstyrelsen och daterad
1993-02-01, finns sammanlagt 76 anstalter i landet, därav 18 riksanstal-
ter och 58 lokalanstalter.
Under budgetåret 1993/94 fanns vid de olika anstaltstyperna i medel-
tal följande antal tillgängliga platser (källa: Kriminalvårdens officiella
statistik).
Anstaltstyp Genomsnittligt platsantal
Slutna riksanstalter 1 350
Öppna riksanstalter 516
Slutna lokalanstalter 1 379
Öppna lokalanstalter 1 239
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
37
Anstaltskapaciteten är under utbyggnad. Sålunda invigdes i april 1994 i
Vänersborg den första i en serie om tre nya specialanstalter för
rattfyllerister. Den har för närvarande 40 platser men skall fullt
utbyggd ha 120 platser.
Den andra rattfyllerianstalten, Rostorp med 120 platser, skall inrät-
tas i lokaler som tidigare tillhört Östra sjukhuset i Malmö. Kriminal-
vårdsstyrelsen har hos regeringen begärt att få igångsätta detta bygg-
nadsprojekt den 12 december 1994.
En tredje rattfyllerianstalt vill Kriminalvårdsstyrelsen inrätta i Lars-
boda utanför Stockholm. Även denna anstalt skall ha 120 platser.
Den planerade utbyggnaden under innevarande budgetår omfattar
totalt 574 platser.
Redan i dag finns alltså en viss differentiering av anstaltsklientelet.
Differentieringen, som kan ske antingen avdelningsvis eller anstaltsvis,
styrs bl.a. av lagstiftning och av den programverksamhet som bedrivs
men också av andra faktorer, t.ex. en efter hand utvecklad praxis.
För anstaltsplaceringen av klienter svarar i dag häktescheferna och
— i fråga om s.k. frifotingar, dvs. dömda som är på fri fot —
kriminalvårdsdirektörerna. Deras beslut grundas främst på deras med
åren förvärvade kännedom om klienterna och anstalterna i kombina-
tion med täta telefonkontakter.
Differentieringsregler i lagstiftningen
I lagen om kriminalvård i anstalt finns sålunda regler om var klienter
skall placeras. Enligt 6 § skall den som dömts till högst ett år
företrädesvis vara placerad i lokalanstalt.
Den som dömts till längre straff skall företrädesvis placeras i riksan-
stalt. När det behövs för ändamålsenlig förberedelse för frigivning får
den intagne överföras till lokalanstalt (jfr närhetsprincipen).
S.k. 7:3-or skall placeras i sluten riksanstalt av hög säkerhetsklass.
Det är här fråga om klienter som avtjänar lägst fyra år men också om
klienter som dömts till lägst två års fängelse för grovt narkotikabrott
eller grov smuggling av narkotika eller för försök, förberedelse, stämp-
ling eller medverkan till sådant brott, om det kan befaras att han är
särskilt benägen att avvika eller fortsätta brottslig verksamhet av allvar-
lig karaktär innan verkställigheten har avslutats.
I övrigt gäller att en intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte
annat behövs med hänsyn till säkerheten eller till sysselsättningen.
Slutligen finns en regel som säger att den som inte fyllt 21 år skall
hållas åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpass-
ning i samhället, om inte särskilda skäl föranleder annat. Bl.a. denna
regel har gjort att man t.ex. i Mariefred har specialiserat sig på unga
förstagångsförbrytare med långa strafftider.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
38
Differentiering efter programverksamhet
Vid vissa anstalter bedrivs program med inriktning mot särskilda
klientkategorier. Det finns t.ex. anstalter som har särskilda program
för narkomaner (Österåker), sexualförbrytare (t.ex. Härnösand) eller
rattfyllerister.
Andra differentieringsgrunder
Vissa interner måste med hänsyn till sin egen säkerhet placeras åtskil-
da från andra. Det gäller kanske främst sexualbrottslingar men också
personer som anses ha "golat", dvs. berättat för mycket för polisen om
andra brottslingar.
Psykisk status kan också vara en differentieringsgrund. Så har man
t.ex. i Norrköping tänkt placera mentalt "udda" klienter med livstids-
straff eller långa tidsbestämda straff, sådana som har svårt att psykiskt
klara förhållandena på vanliga anstalter.
För omkring två år sedan fick en grupp chefer inom Kriminalvårdssty-
relsen under en chefsutvecklingskurs i uppdrag att utarbeta ett förslag
till differentieringsprogram.
Krister Jansson vid styrelsen fick så småningom överta deras pro-
dukt med uppgift att undersöka om det var möjligt att utforma
föreskrifter eller allmänna råd om differentiering. Med tiden stod det
alltmer klart hur svårt det var att utforma fungerande föreskrifter och
råd i detta ämne. Arbetet har under senare tid varit satt på sparlåga,
bl.a. med hänsyn till propositionen med anledning av Fängelseutred-
ningen och i avvaktan på valet i september 1994. Inom Kriminalvårds-
styrelsen tror man dock mycket på idén med differentiering. Många
små anstalter är alltså ett starkt önskemål. Alternativet är många små
avdelningar på större anstalter.
Samtidigt pågår inom Kriminalvårdsstyrelsen ett projektarbete som
syftar till att utveckla ett system för anstaltsplacering med stöd av
ADB. Tanken är att man skall lägga in ett antal variabler rörande
klienten, t.ex. namn, ålder, strafftid, brottstyp m.m. och sedan ur en
dator få besked om möjliga placeringar. Problemet är att det finns en
mängd variabler av "mjukvarukaraktär", alltså rörande personliga
egenskaper, som inte lätt låter sig matas in i en dator.
Under sommaren 1994 tillsattes ytterligare en utredning inom Kri-
minalvårdsstyrelsen. Den funderar över möjligheten att inrätta en
särskild mottagningsavdelning för klienter med straff om fyra år eller
mer. Tanken är att alla sådana klienter först placeras på denna
avdelning. Där gör man en säkerhetsbedömning och påbörjar en
behandlingsundersökning. Efter cirka tre veckor placeras klienten ut
på lämplig anstalt.
En inom Kriminalvårdsstyrelsen nyligen avslutad utredning har
kommit in på differentieringsproblematiken i samband med att den
presenterat förslag till en ny form av anstalter i säkerhetsklasserna II
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
och III (ungefärligen motsvarande slutna riksanstalter och slutna lokal-
anstalter). I rapporten Ny kriminalvårdsanstalt i säkerhetsklasserna II
och III (april 1994) föreslås för den nya anstaltstypen normalavdel-
ningar om 14 platser, vilka dock vid behov kan delas i två separata
sjumannaavdelningar. Med den föreslagna lösningen skall det vara
möjligt att i steg om sju platser ha avdelningar om mellan 7 och 42
platser. Utredningen konstaterar i sin sammanfattning bl.a. att "först
vid en avdelningsvis och i vissa fall anstaltsvis mer homogen klientel-
sammansättning med avseende på behovsprofilen kan förutsättningar
skapas för ett effektivare utnyttjande av kriminalvårdens resurser".
Denna grundsyn innebär i praktisk tillämpning att man tillskapar ett
antal "delanstalter" i anstalten, där varje delanstalt (modul) skall vara
personal- och klientmässigt självförsörjande. Varje modul skall för-
utom bostadsutrymmen ha lokaler för olika programverksamheter,
fritidsutrymmen, förråds-, expeditions-, personal- samt besökslokaler.
1994/95:RR13
Bilaga 1
År 1993 nyintogs 14 321 personer i anstalt. Den 1 mars 1994 fanns
sammanlagt 5 228 klienter inskrivna vid landets kriminalvårdsanstal-
ter.
Åldersfördelningen bland dem som togs in i anstalt någon gång
under 1993 var som följer:
|
Ålder |
Antal |
Andel, procent |
|
Yngre än 18 år |
48 |
0,3 |
|
Mellan 18 och 20 år |
778 |
5,4 |
|
Mellan 21 och 24 år |
2 180 |
15,2 |
|
Mellan 25 och 29 år |
2 893 |
20,2 |
|
Mellan 30 och 34 år |
2 511 |
17,5 |
|
Mellan 35 och 44 år |
3 583 |
25,1 |
|
Mellan 45 och 54 år |
1 768 |
12,4 |
|
55 år och äldre |
560 |
3,9 |
|
Summa |
14 321 |
100,0 |
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Fängelserna är en mansdominerad värld. År 1993 var bara 758 —
motsvarande 5,3 procent — av de 14 321 personer som togs in i anstalt
kvinnor.
Fängelserna är också en mångnationell och mångkulturell värld. Av
de 14 321 nyintagna år 1993 var visserligen de flesta — 11 344 eller
79,2 procent — svenska medborgare. Men övriga klienter kom från ca
90 olika länder. För de största andelarna svarade Finland (828 klien-
ter), f.d. Jugoslavien (404 klienter) och Norge (186 klienter).
40
De nyintagnå år 1993 fördelade sig på följande sätt efter huvudbrott.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Huvudbrott Antal
Våldsbrott 2 637
Sexualbrott 341
Tillgreppsbrott 3 164
Rån 453
Bedrägeri, förskingring,
borgenärsbrott 1 101
Rattfylleri 2 553
Narkotikabrott/varu-
smuggling 1 259
Övrigt 2 813
Summa 14 321
Andel, procent
18,4
2,4
22,1
3,2
7.7
17,8
8.8
19,6
100,0
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Av uppgifter lämnade i avsnitt 1.6.1 framgår att de korta strafftiderna
dominerar bland dem som tas in på anstalt. Av de nyintagna år 1993
hade nästan 86 procent strafftider om högst ett år.
Ungefär två av tre av de 14 321 klienter som år 1993 togs in i anstalt
hade tidigare kriminalvårdserfarenhet. Detta kan utläsas ur följande
tabell.
|
Tidigare kriminalvårdserfarenhet |
Antal |
Andel, procent |
|
Ingen |
4 946 |
34,5 |
|
Endast frivård |
2 936 |
20,5 |
|
Frihetsberövande påföljd |
6 439 |
45,0 |
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Narkotika och andra droger är ett stort problem inom kriminalvården.
Sedan 1968 samlas årligen in uppgifter om antalet intagna som bedöms
vara narkotikamissbrukare. Sedan 1983 omfattar bedömningen också
alkoholmissbruk. I april 1994 bedömdes ca 22 procent av de intagna
vara narkotikamissbrukare. Andelen alkoholmissbrukare uppskattades
till 20 procent och andelen biandmissbrukare till 18 procent. Totala
andelen missbrukare beräknades alltså till 60 procent.
Under budgetåret 1993/94 försökte Kriminalvårdsstyrelsen med hjälp
av urinprovsanalyser mäta omfattningen av narkotikamissbruket inom
anstalterna. Undersökningen visade att 6,5 procent av de intagna
uppvisade spår av narkotika vilket härrörde från missbruk i anstalt.
Den korrekta andelen kan dock ha varit större, eftersom 7 procent av
de berörda klienterna vägrade att lämna urinprov. Kriminalvårdsstyrel-
sen har tolkat resultatet så att minst 90 procent av anstaltspopulationen
inte kunde beläggas med narkotikamissbruk i anstalt.
41
Sedan i mitten av 1940-talet ingår sysselsättning som en viktig del av
anstaltsvården. Sysselsättningen bestod ursprungligen mest av arbete
inom anstalten men omfattar numera också arbete utanför anstalten
samt studier och behandling, social färdighetsträning, arbetsprövning,
arbetsträning m.m.
Under budgetåret 1993/94 redovisades drygt 7 miljoner sysselsätt-
ningstimmar, därav 46 procent inom arbetsdrift (verkstads-, jordbruks-
och skogsarbete samt arbetsvärd), 16 procent inom utbildning, 25
procent inom s.k. intern service (lokalvård m.m.) samt 5 procent inom
bl.a. behandlingsprogram av olika slag. Antalet outnyttjade timmar var
ungefår en femtedel av totalantalet tillgängliga timmar. De outnyttjade
timmarna fördelade sig efter orsak med 39 procent på sjukdom, 25
procent på arbetsbrist, nästan 3 procent på arbetsvägran och med 33
procent på andra orsaker.
Vid anstalterna fanns budgetåret 1993/94 totalt 4 521 anställda, motsva-
rande 62 procent av samtliga anställda inom kriminalvården. Personal-
resurserna vid anstalterna har varit relativt oförändrade under senare
år. Sålunda uppgick personalstyrkan år 1982/83 till 4 426 (budgetpro-
positionen 1982/83, bilaga 4).
I detta avsnitt redovisas vissa uppföljnings- och utvärderingsprojekt
rörande kriminalvård i anstalt. En mera övergripande redovisning
återfinns i avsnitt 1.7.
I slutet av 1980-talet genomförde Kriminalvårdsstyrelsens forsknings-
och utvecklingsgrupp en s.k. återfallsstudie avseende fängelsedömda.
Resultatet av studien har sammanfattats i rapporten (1990:3) Villkor-
ligt frigivna 1983 och 1986.
För villkorligt frigivna män åren 1983 och 1986 redovisades återfall,
definierat som dom till fängelse eller skyddstillsyn två år efter frigiv-
ningen. Undersökningsgrupperna bestod av 443 män i 1983 års urval
och 395 män i 1986 års urval. Cirka hälften i båda grupperna var 30
år eller yngre.
Vissa frågor analyserades närmare, bl.a. följande:
• Hur många av de frigivna dömdes till ny kriminalvårdspåföljd
inom tvåårsperioden?
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
När begick de nya brott?
Vilka begick nya brott?
42
Här är några resultat i sammanfattning:
• I 1983 års urval hade 32 procent inte tidigare dömts till
fängelse. 23 procent hade varken dömts till skyddstillsyn eller
fängelse. 35 procent hade tidigare dömts till fyra eller fler
fängelsestraff. Motsvarande andelar i 1986 års urval var 27, 23
och 42 procent.
• Inom tvåårsperioden dömdes 53 procent i 1983 års urval och
57 procent i 1986 års urval till ny kriminalvårdspåföljd inom
tvåårsperioden. De flesta som fick ny påföljd dömdes inom ett
år. Påföljden var oftast fängelse.
• I 1983 års urval återföll 21 procent av dem som inte hade
någon tidigare fängelsedom, medan 84 procent av dem som
hade fyra eller fler tidigare fängelsedomar återföll. Motsvarande
andelar i 1986 års urval var 20 procent resp. 81 procent.
Enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt kan en intagen beviljas
vistelse utanför anstalt under pågående straffverkställighet. Härvid be-
aktas särskilt den intagnes behov av vård mot missbruk. En förutsätt-
ning är att vistelsen kan antas underlätta samhällsanpassningen. I
praktiken har institutet kommit att inriktas mot narkotikamissbrukare,
som placerats i behandlings- eller familjehem.
Normalt skall en behandlingsvistelse fortsätta även efter strafftidens
slut. Detta kräver att kriminalvården och socialtjänsten samverkar, inte
minst i fråga om ekonomiska åtaganden.
För några år sedan undersökte Kriminalvårdsstyrelsen nämnda be-
handlingsvistelser utifrån olika aspekter. Resultatet av undersökningen
har presenterats i rapporten (1991:3) Kriminalvård och behandling —
vistelser enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt. Syftet med studien
var främst att beskriva och diskutera hur behandlingsvistelser förbereds
och vad som sker när vistelserna avbryts. Undersökningen byggde på
samtliga påbörjade vistelser under september—oktober 1989, totalt 132.
Dessa vistelser följdes upp under sex månader. Ett mindre urval
vistelser följdes upp mer ingående, bl.a. med intervjuer med klienter
och personal.
Av de 132 personerna som ingick i studien var 121 män och 11
kvinnor. Drygt hälften var 31 år eller äldre. Fyra av fem hade tidigare
dömts till fängelse en eller flera gånger. Drygt två tredjedelar hade inte
tidigare beviljats behandlingsvistelse. Nästan tre fjärdedelar hade en
strafftid om sju månader eller mer i den aktuella verkställigheten.
Drygt två tredjedelar (93 personer) av hela gruppen avbröt sina
vistelser. Av dem som placerats i behandlingshem avbröt fyra av fem
sina vistelser. Av dem som placerats i familjehem avbröt hälften sina
vistelser. Totalt 59 avbröt vistelsen före frigivningen och 34 efter
frigivningen.
En ny uppföljning presenterades året därpå i rapporten § 34-place-
ringar — uppföljning och framtidsanalys (Kriminalvårdsstyrelsen, enhe-
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
ten för klientverksamhet och produktion, juni 1992). Den omfattade
samtliga under budgetåret 1990/91 påbörjade § 34-vistelser samt mot-
svarande uppgifter rörande de två närmast föregående budgetåren.
Resultatet sammanfattas i följande tabell.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
|
Budgetår |
Antal |
Därav avbrutna |
Därav fullföljda |
Därav pågående |
|
1986/87 |
839 |
369 (44) |
415 (49) |
55 (7) |
|
1988/89 |
901 |
407 (45) |
454 (50) |
40 (4) |
|
1990/91 |
839 |
296 (35) |
512 (61) |
31(4) |
Sammanfattningsvis kan konstateras att andelen lyckade (fullföljda)
vistelser ökade markant under den studerade tidsperioden. I rapporten
sägs att denna utveckling bl.a. kan vara ett resultat av att många
anstalter "under senare år" gjort stora ansträngningar för att höja
kvaliteten i arbetet med § 34-vistelser.
För ett par år sedan undersökte Kriminalvårdsstyrelsen på uppdrag av
Fängelseutredningen de klienter som frigavs från kriminalvårdsanstalt
under oktober månad 1992. Resultatet av denna s.k. klientelundersök-
ning redovisades i Fängelseutredningens huvudbetänkande (SOU
1993:76) Verkställighet av fängelsestraff, bilaga 3.
Under nämnda oktobermånad frigavs sammanlagt 1 199 personer
efter avtjänat fängelsestraff. De fördelade sig med hänsyn till tidigare
kriminell belastning enligt följande:
Bakgrund Andel, procent
Tidigare obelastade 35
Tidigare föremål för enbart frivård 19
Tidigare föremål för enbart fängelsevård 17
Tidigare föremål för såväl frivård som fängelse 29
Summa 100
Två av tre frigivna hade således tidigare erfarenhet av kriminalvården
och nästan varannan av fängelse.
Frivården är den okända kriminalvården. Ändå har statsmakterna
alltsedan 1974 års kriminalvårdsreform framhållit frivårdens centrala
plats inom kriminalvården. Sålunda uttalade justitieutskottet i sam-
band med reformens genomförande (bet. 1973:15) att det var naturligt
att ökade insatser inom kriminalvården främst borde syfta till en
förstärkning av frivården (s. 5). Och för de två senaste budgetåren har
regeringen i regleringsbrevet för Kriminalvårdsstyrelsen som villkor
för anslagsgivningen uttalat att kriminalvården särskilt skall beakta
”den uttryckliga satsning som statsmakterna har beslutat om under
senare år vad avser utvecklandet av frivårdsverksamheten och olika
fri vårdspåföljder” (Statsliggaren II/Ju). I regleringsbrevet för 1994/95
har härutöver särskilt betonats att det ansträngda läget inom anstalts-
och häktesorganisationen inte lar medföra att frivården inte får det
resursmässiga utrymmet för den förväntade utvecklingen.
Om orsakerna till frivårdens anonymitet kan man bara spekulera.
Trots att den initierade nog har svårt att hitta en gråare miljö än en
kriminalvårdsanstalt har det kring fängelset som institution alltid fun-
nits ett slags spänning, en kittlande fascination. Men att måla upp
något glamoröst kring några frivårdstjänstemäns kurativt inriktade slit
är inte lika lätt. Det finns inga yttre spänningsskapande attribut, inga
motsvarigheter till galler, celler, uniformer och spekulativa rymningar,
bara en civilklädd tjänsteman, ett skrivbord, en telefon, en PC, några
papper och på andra sidan bordet en klient, för det mesta en kille som
ser ut som alla andra killar. Av sådant är det svårt att göra någon
publikdragande film.
Frivården som en del av den offentliga kriminalvården är i internatio-
nellt perspektiv av förhållandevis sent datum. Först i början av
1940-talet inrättades de första skyddskonsulenterna, motsvarigheten till
dagens frivårdsinspektörer.
Under slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet pågick i
Sverige och på andra håll en utveckling som innebar att kroppsstraff
och skamstraff helt eller till största delen ersattes med frihetsstraff.
Men det betydde inte att samhällets intresse för de straffade upphörde i
och med frigivningen. Institut som vanfrejd, polisuppsikt och tvångsar-
bete infördes.
I 1864 års strafflag — förutom böter och dödsstraff — stadgades att
frihetsstraff i många fall skulle följas av förlust av medborgerligt
förtroende. Den som förlorade medborgerligt förtroende skulle anses
vanfrejdad. Med vanfrejden följde förlust av näringsfrihet och obehö-
righet att inneha allmän tjänst och vissa andra befattningar. Påföljden
skulle antecknas i prästbeviset. Institutet vanfrejd mildrades under
hand och avskaffades slutligt år 1936.
Frigivna fångar kunde också utsättas för åtgärder enligt den s.k.
försvarslöshetslagstiftningen. Om den frigivne inte kunde styrka att
han innehade årstjänst enligt legostadgan eller annan utkomst som
utgjorde ”laga försvar” kunde han ställas under polisuppsikt eller tas
in på någon av fångvårdens korrektionsinrättningar för att utföra
allmänt arbete. Denna möjlighet utnyttjades flitigt under 1800-talet.
Det fanns ofta tusentals frigivna på anstalterna och deras antal översteg
inte sällan antalet fångar som avtjänade straffarbete. Många straffångar
häktades redan på frigivningsdagen om de inte kunde visa laga försvar.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
45
De frigivna fångar som inte togs om hand för allmänt arbete ställdes
under polisuppsikt med därtill hörande vistelsetvång. De fick inte
lämna anvisad vistelseort utan särskilt pass.
År 1885 ersattes försvarslöshetslagstiftningen av den s.k. lösdrivarla-
gen. Men även i denna lag fanns tvångsåtgärder — anhållande, varning,
häktning och tvångsarbete — som utnyttjades mot frigivna fångar i
betydande utsträckning. Dessutom var polisuppsikt i förening med
vistelsetvång obligatorisk för personer som frigetts från tvångsarbete i
minst sex månader.
I mitten av 1800-talet genomfördes en fångelsereform. Grundtanken
var att den dömde brottslingen skulle förmås att leva ett laglydigt liv. I
detta syfte infördes den s.k. Pennsylvaniamodellen med cellstraff som
efterträdde den tidigare gemensamheten. Reformen innebar också att
man kom att ägna mer uppmärksamhet åt anstaltsbehandlingen än åt
fångens förhållanden efter frigivningen. 1 reformplanerna ingick visser-
ligen att man skulle organisera skyddsförbund i länen men detta
genomfördes endast delvis.
De straffades svårigheter accentuerades genom att samhällets allmän-
na hjälpverksamhet var begränsad. Fattigvården var den enda offentliga
hjälpformen och den avsåg huvudsakligen omhändertagande av sjuka
och åldringar. Visserligen fanns viss understödsverksamhet genom fri-
villiga hjälpföreningar men de frigivna hade inte någon som helst
särställning härvidlag.
I mitten av 1800-talet, i samband med fängelsereformen, uppstod i
organiserad form en enskild skyddsverksamhet för frigivna fångar.
Mellan åren 1847 och 1890 bildades i de flesta län s.k. fångvårdsför-
eningar, fångvårdssällskap eller skyddsföreningar, med uppgift att hjäl-
pa frigivna fångar och deras familjer med att skaffa arbete och med
understöd. Det gällde att bereda den frigivne utkomst som medförde
laga försvar. Föreningarna skulle också medverka vid anstaltsvården,
bl.a. genom att besöka de intagna och skaffa dem sysselsättning. Ge-
nom sin anknytning till anstalterna kom det frivilliga skyddsarbetet
redan från början att fullgöras av befattningshavare vid fångvården. I
länsföreningarna var ofta landshövdingen ordförande och högre chefer
vid länets fängelser styrelseledamöter. På det sättet kom det frivilliga
skyddsarbetet att få karaktären av en officiellt erkänd hjälpinstitution.
Detta markerades genom att en viss ledning av verksamheten kom att
utövas av den år 1825 inrättade styrelsen över rikets fängelser och
arbetsinrättningar, vilken år 1859 ombildades till fångvårdsstyrelsen.
Det stod tämligen snart klart att skyddsföreningarnas resurser inte
alls räckte till för deras omfattande uppgifter. Behovet av att begränsa
verksamheten ledde till att deras medverkan i anstaltsvården snart
upphörde. Hjälparbetet kom att koncentreras på sådana frigivna som
man ställde de största förväntningarna på. Efter den första tidens
entusiasm minskade viljan att engagera sig i det frivilliga arbetet.
Intresset ökade så åter efter sekelskiftet i samband med de sociala och
kriminalpolitiska reformsträvandena.
Bl.a. infördes i början av 1900-talet lagarna om villkorlig dom och
villkorlig frigivning. I samband därmed ökade behovet av särskilda
1994/95:RR13
Bilaga 1
privata organisationer för en del arbetsuppgifter. Detta ledde dels till
en utvidgning av de äldre fångvårdsföreningarnas program till att
omfatta även andra hjälpbehövande än frigivna, dels till bildandet av
nya sammanslutningar med uppgift att ta hand om s.k. asociala perso-
ner.
År 1910 bildades i Stockholm föreningen Skyddsvärnet, vars pro-
gram omfattade verksamhet för såväl frigivna fångar som villkorligt
dömda, frigivna tvångsarbetare, lösdrivare, alkoholister och andra
hjälpbehövande. Till Skyddsvärnet anslöt sig de flesta skyddsförening-
arna i landet. Dessutom upprättades direkt underlydande filialer i flera
större städer. Skyddsvärnets karaktär av riksorganisation upphörde
visserligen efter några få år, men behovet av en central organisation
för den enskilda skyddsverksamheten kvarstod, inte minst för att få
enhet i arbetsformerna och kontroll över den rörliga delen av kliente-
let. Detta behov tillgodosågs genom tillkomsten år 1925 av Svenska
skyddsförbundet. Till förbundet anslöts så småningom en rad lokala
och regionala föreningar.
Central förvaltningsmyndighet på kriminalvårdsområdet var tidigare
fångvårdsstyrelsen. Inom styrelsen inrättades år 1921 en social avdel-
ning med särskilt ansvar för frigivna, utskrivna och villkorligt dömda.
År 1946 ersattes den sociala avdelningen av en socialbyrå. I instruktio-
nen från samma år stadgades att fångvårdsstyrelsen hade att främja och
öva tillsyn över eftervården av frigivna samt övervakningen av villkor-
ligt dömda. Skyddskonsulenter och skyddsassistenter (mera om dessa
nedan) lydde under styrelsen.
Nära knuten till fångvårdsstyrelsen var den år 1879 inrättade Cen-
tralföreningen till stöd för frigivna. Föreningens uppgift var att i
samverkan med fångvården och andra skyddsföreningar ge frigivna
fångar moraliskt stöd och ”utväg till ärlig försörjning”. Föreningen
leddes av en styrelse, bestående av fångvårdsstyrelsens chef som ordfö-
rande. År 1910 anslöt sig Centralföreningen till föreningen Skyddsvär-
net. Föreningens verksamhet bestod i huvudsak av att man dels delade
ut understöd till behövande, dels också förvaltade två hem, Åby
lanthem och Solbacken.
Ingen av de reformer som under förra hälften av 1900-talet genom-
fördes på kriminalvårdens område torde i betydelse kunna mäta sig
med införandet år 1906 av de ovan nämnda instituten villkorlig dom
och villkorlig frigivning.
Villkorlig dom kunde enligt de ursprungliga reglerna meddelas
endast i form av anstånd under viss prövotid med verkställandet av ett
utdömt straff, högst tre månaders straffarbete eller sex månaders fängel-
se. Anståndet kunde inte förenas med övervakning eller andra vårdåt-
gärder. Det var endast möjligt att ingripa mot en villkorligt dömd i
samband med åtal för nytt brott, varvid anståndet kunde förverkas
genom den nya domen.
År 1918 utsträcktes tillämpligheten till att avse högst sex månaders
straffarbete eller ett års fängelse. Dessutom innebar ändringen att den
dömde skulle stå under övervakning, om inte domstolen beslöt annor-
lunda. Klandervärt uppförande kunde medföra förverkande.
1994/95:RR13
Bilaga 1
Genom tillkomsten av 1939 års lag om villkorlig dom vidtogs viktiga
förändringar och kompletteringar av den tidigare lagstiftningen. Det
gällde främst möjligheterna att besluta om åtgärder för att avhålla den
dömde från brott och att ingripa mot honom med mer positiva
åtgärder än att förklara anståndet förverkat.
Villkorlig dom kunde enligt 1939 års lag användas i fråga om brott
som kunde medföra Sngelse eller straffarbete, även vid ganska grova
brott. En allmän förutsättning var att det fanns skäl att anta att den
dömde skulle avhålla sig från att begå brott på nytt. Den villkorliga
domen kunde nu vidare förenas med mera direkta åtgärder för att
tillrättaföra den dömde. Domstolen kunde sålunda meddela särskilda
föreskrifter om den dömdes uppförande. Den dömde kunde t.ex. få
särskilda förhållningsregler med avseende på utbildning, arbetsanställ-
ning, vistelseort, bostad, användande av fritid och rätt att förfoga över
inkomster. Den dömde kunde också åläggas att underkasta sig behand-
ling på sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt. Prövotiden för
villkorligt dömda var som regel tre år. Under denna tid hade den
dömde att föra ett ordentlig liv, undvika dåligt sällskap och bemöda sig
att försörja sig på lovligt sätt osv. Domstolen skulle som regel förordna
om övervakning. Denna stod under tillsyn av en särskild övervaknings-
domstol och utövades av en övervakare. Det ålåg den dömde att
underrätta övervakaren om sin bostad och arbetsanställning, att på
kallelse inställa sig hos honom och i övrigt hålla kontakt. Övervakaren
kunde meddela närmare föreskrifter om behandling osv. Om den
dömde gjorde sig skyldig till nytt brott kunde domstolen förklara
anståndet förverkat, döma till särskilt straff, meddela ny villkorlig dom
etc.
När det så gällde villkorlig frigivning kunde sådan komma i fråga
när den dömde avtjänat minst två års straff och den verkställda
strafftiden utgjorde minst två tredjedelar av straffet. Genom lagändring
år 1918 minskades den minsta verkställighetstiden från två till ett år.
En förutsättning för villkorlig frigivning var vidare att den dömde
kunde bedömas ”förhålla sig väl” på fri fot. Beslut om villkorlig
frigivning fettades av Kungl. Maj:t.
Den villkorligt frigivne var redan enligt 1906 års lag underkastad
tillsyn under minst ett år. Tillsynen skulle utövas av vissa polistjänste-
män. Den frigivne skulle följa vissa allmänna regler om uppförande
och ordning. I ett s.k. frihetspass anvisades särskild vistelseort. Utan
skriftligt medgivande fick han inte vistas på annan plats. Om han inte
skötte sig kunde länsstyrelsen ge honom varning eller förordna om
häktning och återkallande av den villkorligt medgivna friheten.
Genom 1943 års lag — som trädde i kraft den 1 januari 1945 —
vidgades tillämpningen av den villkorliga frigivningen väsentligt. Den
minst verkställda strafftiden sänktes från ett år till åtta månader.
Dessutom uttalades i förarbetena att den villkorliga frigivningen borde
tillämpas mera allmänt. Härutöver infördes en form av obligatorisk
villkorlig frigivning. Den innebar att straffångar och fängelsefangar
med ett straff av minst sex månader skulle villkorligt friges när fem
sjättedelar av strafftiden verkställts.
1994/95:RR13
Bilaga 1
Prövotiden var minst ett år (eller i vissa fall sex månader). Under
prövotiden skulle den frigivne stå under tillsyn, om inte fångvårdssty-
relsen hade bestämt annat. För prövotiden kunde utfärdas särskilda
föreskrifter, ungefär såsom för villkorligt dömda. Vid misskötsamhet
kunde tillgripas varning, skärpta eller nya föreskrifter, förlängning av
prövotid samt förverkande av medgiven frihet.
Under förarbetena till de nya lagarna om villkorlig dom och villkor-
lig frigivning föreslogs att ett antal funktionärer, statens skyddskonsu-
lenter, skulle anställas för att var och en inom sitt distrikt ägna sig åt
skyddsverksamhet. Verksamheten skulle huvudsakligen avse villkorligt
dömda och frigivna. Men man förutsatte att konsulenterna efter hand
skulle komma att behövas även för andra grenar av social verksamhet,
t.ex. lösdrivarvård, alkoholistvård och ungdomsvård.
Förslagen ledde till att riksdagen år 1939 — då lagen om villkorlig
dom antogs — anslog medel för att anställa tretton skyddskonsulenter
och fem assistenter åt dessa. Men av besparingsskäl i samband med
krigsutbrottet beslöts att genomförandet av den nya organisationen
skulle anstå. Av samma skäl skulle ikraftträdandet av lagen om villkor-
lig dom uppskjutas.
Tre år senare, 1942, inrättades en i jämförelse med det ursprungliga
riksdagsbeslutet bantad konsulentorganisation. Riket indelades i fyra
skyddskonsulentdistrikt. Stockholm, Göteborg och Kopparbergs län
ställdes utanför, eftersom man där hade relativt väl fungerande skydds-
värnsföreningar. Konsulenternas verksamhet skulle i första hand avse
villkorligt dömda.
Vid 1943 års riksdag anslogs medel till den ursprungligen planerade
större organisationen, omfattande tretton skyddskonsulenter jämte fem
assistenter. Samma år antogs lagen om villkorlig frigivning, vars ikraft-
trädande dock uppsköts till den 1 januari 1945. Samma år förordnades
att 1939 års lag om villkorlig dom skulle sättas i kraft den 1 januari
1944.
Skyddskonsulenterna och deras assistenter inledde sin verksamhet
den 1 januari 1944. Deras främst arbetsuppgifter var enligt instruktio-
nen att befatta sig med övervakning, tillsyn och annan verksamhet
beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna samt att biträda
vid särskild förundersökning i brottmål.
I fråga om villkorlig dom hade de en dubbel uppgift. De skulle
hjälpa förundersökarna och domstolarna med upplysningar och åtgär-
der, särskilt i fråga om utbildning, anställning, bostad och fritidssyssel-
sättning för villkorligt dömda samt vårdmöjligheter för dem. Dessutom
skulle de utöva en rådgivande och kontrollerande verksamhet gent-
emot övervakarna samt lämna villkorligt dömda stöd och hjälp och se
till att de skötte sina åligganden.
När det gällde villkorligt frigivna hade skyddskonsulenten ännu
viktigare åligganden. Han skulle hjälpa anstaltschefer med att anordna
eftervård åt villkorligt frigivna. Han skulle namnge personer som
kunde vara lämpliga som tillsynsmän. Gentemot den villkorligt frigiv-
ne hade konsulenten rådgivande och kontrollerande uppgifter.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
4 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
Skyddskonsulenterna förordnades av Kungl. Maj:t efter förslag av
fångvårdsstyrelsen. Assistenterna förordnades av fångvårdsstyrelsen.
Ar 1948 fanns det sammanlagt nitton konsulent- och assistenttjäns-
ter. De besattes av tolv manliga och sju kvinnliga befattningshavare. Av
dessa hade fem akademisk examen. Samtliga hade långvarig praktik
inom socialvården eller kriminalvården bakom sig.
Skyddstillsyn som självständig påföljd infördes genom den nya
brottsbalken som trädde i kraft den 1 januari 1965. Denna påföljd
ersatte villkorlig dom med övervakning. Overvakningstiden bestämdes
till tre år. Vid samma tidpunkt tillkom övervakningsnämnderna.
Genom den stora kriminalvårdsreformen år 1974 fick frivården
hand om personundersökningar samt ansvaret för frigivningsförbere-
delser på anstalter och kurativt arbete på häkten. Resurserna för
frivården förstärktes kraftigt. Personalen tredubblades. Overvakningsti-
den minskades till två år.
År 1977 kom den första frivårdsförordningen (1977:329). Den ersat-
tes år 1983 av en ny förordning. Samtidigt fick kriminal vårdsdirektö-
ren ett ledningsansvar för frivården. Skyddskonsulenten fick rätt att
fatta beslut om övervakning vid villkorlig frigivning. Overvakningsti-
den minskades från två år till ett år.
År 1988 infördes möjligheten att föreskriva kontraktsvård som alter-
nativ till fängelse.
År 1989 infördes helt nya regler i brottsbalken rörande påföljdsval.
Begreppet straffvärde fick en central plats.
År 1990 startade den första försöksverksamheten med samhällstjänst
på vissa orter i landet.
År 1991 genomfördes en ny region indelning inom kriminalvården.
De nya begreppen frivårdsmyndighet och frivårdschef ersatte titeln
skyddskonsulent.
Den 1 juli 1992 fick frivården i uppgift att på begäran av domstol
göra utredningar om misstänktas personliga förhållanden, s.k. särskilda
personutredningar i brottmål. Härmed fick också frivården ökade
möjligheter att påverka påföljdsbestämningen.
År 1993 utvidgades försöksverksamheten med samhällstjänst till att
omfatta hela landet.
År 1994 inleddes försöksverksamhet med elektronisk övervakning
inom vissa frivårdsdistrikt.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Frivården omfattar för närvarande 55 myndigheter. Varje frivårdsmyn-
dighet leds av en frivårdschef som till sin hjälp har ett antal frivårdsin-
spektörer. Dessutom finns kontorspersonal. Antalet anställda är ca 750,
därav ca 560 frivårdsinspektörer. Till frivården är härutöver knutna ett
stort antal lekmannaövervakare. Lekmannainstitutionen beskrivs mera
utförligt i avsnitt 3.5.2 nedan.
Vidare finns trettio övervakningsnämnder, som har ansvarsområden
motsvarande del av kommun, hel kommun eller flera kommuner.
50
Frivården förbrukade budgetåret 1992/93 totalt nära 396 miljoner
kronor, motsvarande 11,7 procent av kriminalvårdens nettoutgifter
(RRV. Statsbudgetens utfall 1992/93).
Sedan 1980-talets början har frivårdens andel av kriminalvårdens
totala resursförbrukning utvecklats enligt följande (RRV. Statsbudge-
tens utfall 1980/81-1992/93).
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Budgetår Frivårdens resursförbrukning, Frivårdens andel
kronor av kriminalvården
resursförbrukning,
|
procent | ||
|
1980/81 |
176 493 731 |
13,7 |
|
1981/82 |
186 385 791 |
13,2 |
|
1982/83 |
190 260 663 |
12,0 |
|
1983/84 |
199 263 192 |
11,4 |
|
1984/85 |
202 727 524 |
10,8 |
|
1985/86 |
217 158 861 |
10,8 |
|
1986/87 |
237 545 941 |
11,6 |
|
1987/88 |
247 218 599 |
11,4 |
|
1988/89 |
272 224 828 |
11,9 |
|
1989/90 |
308 132 416 |
11,1 |
|
1990/91 |
336 792 437 |
10,8 |
|
1991/92 |
337 655 420 |
11,2 |
|
1992/93 |
395 735 374 |
11,7 |
I diagramform kan utvecklingen beskrivas på följande sätt.
Budgetär
Långsiktigt beskriver utvecklingen en långsamt nedåtgående trend från
1980-talets början. Samtidigt kan man spåra en tendens till uppgång
under de allra senaste åren.
Dygnskostnaden per frivårdsklient uppgick budgetåret 1993/94 till
95 kronor, att jämföra med 1 260 kronor per klient i anstalt.
51
Frivården har tre huvuduppgifter, nämligen
• personutredningsverksamhet
• övervakningsverksamhet samt
• arbete på häkten och anstalter.
På begäran av rätten skall frivårdsmyndighet avge yttrande om en
misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas
bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslig verksam-
heten.
Personutredningen görs vanligen av frivårdens egen personal. Som
regel inleds utredningen genom att uppgifter om tidigare kriminalitet
inhämtas från kriminalregistret. Från kronofogdemyndigheten inhäm-
tas uppgifter om restförda skulder. Från försäkringskassan inhämtas
uppgifter om bl.a. sjukdomsförhållanden. Därefter kallas klienten till
besök, per telefon eller rekommenderat brev. Genom samtal med
klienten söker frivårdsinspektören få klarhet om brottet och om klien-
tens personliga förhållanden, t.ex. hans uppväxt, hans bostadssituation,
hans utbildning och sysselsättning, hans hälsa, eventuella missbruks-
problem, hans sociala relationer, hans fritidsintressen och hans myn-
dighetskontakter. Klienten ombeds också föreslå referenter som känner
honom och kan uttala sig om honom. Vanligt är också att frivårdsin-
spektören tar kontakt med socialtjänsten för att få närmare upplys-
ningar om klienten.
Vid besöket på frivårdsexpeditionen får klienten information om
frivården, om alternativa frivårdspåföljder, t.ex. kontraktsvård och
samhällstjänst, samt om vilka krav frivården ställer på honom.
I yttrandet till rätten kan frivårdsmyndigheten föreslå en påföljd.
Yttrandet kan också innehålla förslag till särskilda föreskrifter, bl.a.
om behandling eller särskild utbildning.
Antalet personutredningar har de sex senaste budgetåren varit följande.
1994/95:RR13
Bilaga 1
Budgetår Antal personutredningar Därav av kriminalvårdens
egen personal, procent
|
1988/89 |
14 797 |
0,2 |
|
1989/90 |
15 380 |
0,4 |
|
1990/91 |
17 192 |
0,5 |
|
1991/92 |
17 295 |
0,8 |
|
1992/93 |
15 192 |
79,8 |
|
1993/94 |
16 899 |
88,6 |
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik 1992/93
Den anmärkningsvärda ökningen år 1992/93 av andelen utredningar
utförd av kriminalvårdens egen personal hänger samman med ny
52
lagstiftning. Sålunda ersattes den 1 juli 1992 den tidigare lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål av en ny författning,
lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Enligt
den tidigare gällande lagen skulle rätten under vissa förutsättningar
uppdra åt frivårdsmyndigheten ”att föranstalta” om person undersök-
ning. Undersökningen skulle verkställas av tjänsteman inom frivårds-
myndigheten eller av personundersökare som myndigheten utsåg. I
praktiken utfördes så gott som samtliga undersökningar av lekmän. I
den nya lagen föreskrivs (3 §) att frivårdsmyndigheten skall ombesörja
utredningen. Om det behövs far dock myndigheten förordna en sär-
skild personutredare ”att bistå med utredning”.
Enligt revisorernas studie av tidsanvändningen inom frivården (se
avsnitt 3.8 och bilaga 3) tidsstudie använde landets frivårdsinspektörer
under mätveckan i genomsnitt ca 13 procent av arbetstiden åt person-
utredningar, dock med stora variationer mellan regioner och myndig-
heter.
Vissa befogenheter inom frivården har lagts på de s.k. övervaknings-
nämnderna, som finns till ett antal av trettio och vars verksamhetsom-
råden omfattar del av kommun, en hel kommun eller flera kommu-
ner. Om den dömde missköter sig under prövotiden kan övervaknings-
nämnden ingripa genom att meddela särskilda föreskrifter rörande
vistelseort eller bostad, utbildning eller arbete, läkarvård eller annan
behandling m.m. Nämnden kan också meddela varning eller förlänga
övervakningen med viss tid utöver ett år.
I fråga om skyddstillsynsdömda kan nämnden föreslå domstol att
undanröja skyddstillsynsdomen och i stället döma till fängelse. Om
den dömde inte tar kontakt med frivården enligt avtal kan frivårdsche-
fen begära polishämtning. Nämnden kan också besluta om tillfälligt
omhändertagande för utredning om klienten håller sig undan eller om
det finns allvarlig risk för ny brottslighet.
Personer som har dömts till påföljden skyddstillsyn skall stå under
övervakning, normalt under ett år. Beträffande personer som fått
villkorlig frigivning avgör frivårdsmyndigheten om de skall ställas
under övervakning. Om den skyddstillsynsdömde eller villkorligt fri-
givne missköter sig kan övervakningsnämnden förlänga overvakningsti-
den (mera härom under avsnittet nedan om övervakningsnämnderna).
Övervakningen innebär som nämnts att den dömde får en personlig
övervakare, antingen en frivårdsinspektör eller en lekmannaövervaka-
re. I augusti 1993 fanns totalt 4 464 lekmannaövervakare. Andelen
klienter med lekmannaövervakare var 43 procent.
Kriminalvården har som mål att öka andelen lekmannaövervakning-
ar. Dock förefaller inställningen i frågan vara något kluven. Åtminsto-
ne vissa frivårdschefer anser att många klienter inte är lämpliga att
övervakas av lekmän.
En klient som är ställd under övervakning är skyldig att hålla
regelbunden kontakt med övervakaren och därigenom utsätta sig för
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
viss kontroll. Men övervakningen har också ett stödjande och hjälpan-
de syfte. Övervakaren fungerar i mycket som en ombudsman som
hjälper klienten att hitta rätt bland myndigheter och andra institutio-
ner samt att upprätta och vidmakthålla relationer med t.ex. anhöriga.
Övervakaren skall slutligen också i mån av möjlighet påverka klienten
för att få denne att ändra sin livsföring.
Medeltalet klienter med skyddstillsynsdom har under de senaste åren
varit ganska konstant såsom framgår av följande tabell och diagram.
Budgetår Skyddstillsynsdömda
1988/89 7 974
1989/90 7 872
1990/91 7 915
1991/92 7 933
1992/93 7 803
1993/94 7 630
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Medeltalet villkorligt frigivna som ställts under övervakning har de
senaste budgetåren ökat enligt följande.
Budgetår Antal frivårdsklienter med villkorlig frigivning,
medeltal
1988/89 3 636
1989/90 3 924
1990/91 3 994
1991/92 4 087
1992/93 4 194
1993/94 4 249
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Skyddstillsyn kan enligt reglerna i 28 kap. 6 § brottsbalken förenas
med s.k. särskild föreskrift som kan gälla vård eller behandling. Sedan
1988 kan sålunda en domstol under vissa förutsättningar döma till s.k.
kontraktsvård i stället för till fängelse. Den dömdes brottslighet skall
hänga samman med missbruk eller annat förhållande som kräver
särskild behandling. Behandlingen skall kunna ordnas under övervak-
ningstiden. Den dömde skall acceptera behandlingen som den beskrivs
i en plan som fastställs i domen. Allvarliga överträdelser av planen
skall normalt leda till att skyddstillsynen undanröjs.
I en utvärdering av kontraktsvården, rubricerad Kan kontraktsvården
utvecklas vidare? (rapport nr 5, september 1992) fann Kriminalvårds-
styrelsen att antalet kontraktsvårdsdomar varit tämligen stabilt, ca 380
per år sedan starten. De geografiska skillnaderna hade varit stora. Ett
fåtal ffivårdsmyndigheter hade genomfört ett stort antal utredningar.
Det vanligaste huvudbrottet hade varit rattfylleri och därnäst tillgrepps-
1994/95:RR13
Bilaga 1
54
brott. Behandlingshem hade varit den vanligaste behandlingsformen.
Behandlingstiden hade varierat mellan en månad och två år. Antalet
domar till kontraktsvård uppgick budgetåret 1993/94 till 885.
En annan form av särskild föreskrift är s.k. samhällstjänst som
enligt en särskild lag pågår på försök sedan 1990. Samhällstjänst är ett
alternativ till fängelse och innebär att den dömde utför oavlönat arbete
hos ideella föreningar, organisationer eller kyrkor. Samhällstjänsten
utförs under minst 40 och högst 200 timmar på den dömdes fritid.
Stora krav ställs på att den dömde följer den upprättade arbetsplanen
och de villkor i övrigt som ställts upp. Vid misskötsamhet kan sam-
hällstjänsten avbrytas och ersättas av det fängelsestraff som alltid ut-
mäts i samband med samhällstjänstdomar. Antalet samhällstjänst-
domar var kalenderåret 1993 sammanlagt 428.
Försöksverksamheten 1990—1992 med samhällstjänst har utvärde-
rats av Brottsförebyggande rådet. En sammanfattning av resultatet
återfinns i avsnitt 3.7.
Som ett exempel på hur övervakningsverksamheten kan systematise-
ras redovisas nedan ett avsnitt ur Härnösandsregionens plan för fri-
vårdsarbetet (december 1993). Där anges följande mål, uppgifter och
arbetsmoment för övervakning av skyddstillsynsdömda och villkorligt
frigivna.
Skyddstillsynens mål:
Förhindra återfall i brott
Främja anpassningen i samhället
Öka frivårdspåföljdens användning
Skyddstillsynens uppgift:
Verkställa övervakning
Intern och extern information
Skyddstillsynens arbetsmoment:
Genomgång av aktmaterial
Riskbedömning av klienten
Förordnande av övervakare
Möte med den dömde och övervakaren för genomgång av dom
samt personutredning
Samtal om brott och dom
Information till den dömde om påföljden och om åtgärder vid
misskötsamhet, om hämtning, rapport och kallelse till
Övervakningsnämnden, varning, förlängning av övervakningen,
föreskrifter, anmälan till åklagare för byte av påföljd
Information om passlagen
Upprättande och revidering av behandlingsplan
Genomgång av eventuella föreskrifter och åtgärder som kan
krävas med anledning härav
Bedömning av behov av hembesök samt vid behov besök i
klientens hem
Kontinuerlig hjälp, stöd och kontroll av klienten, direkt eller
genom övervakare
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Rapport till frivårdschef, övervakningsnämnd och åklagare vid
misskötsamhet
Kontakt med samarbetspartners
Dokumentation i behandlingsjournal
Yttrande på begäran till tingsrätt m.fl.
Särskilt vid kontraktsvård:
Noggrann genomgång av kontraktet, om möjligt tillsammans
med klienten, övervakaren och vårdgivaren
Samråd med frivårdschefen om lämplig åtgärd vid
misskötsamhet
Särskilt vid samhällstjänst:
Noggrann genomgång av gällande villkor för samhällstjänst
med klienten såväl före som efter dom
Upprättande av arbetsplan inom tre veckor från domsdatum
Avpassning av kontroll efter omständigheterna
Åtgärder för att tillgodose ”arbetsgivarens”’behov av service
och handledning
Anmälan om misskötsamhet till övervakningsnämnden.
Beträffande övervakning av villkorligt frigivna anges i Härnösandsre-
gionens nämnda plandokument följande mål, uppgifter och arbetsmo-
ment.
Mål:
Förhindra återfall i brott
Främja anpassningen i samhället
Uppgift:
Administrera övervakningen
Arbetsmoment
Noggrann genomgång av aktmaterial
Riskbedömning av klienten
Sammanträffande med den dömde och övervakaren för
genomgång av dom och personutredning
Samtal om brott och dom
Information till den dömde om påföljden samt om åtgärder vid
misskötsamhet (t.ex. hämtning, rapport och kallelse till
övervakningsnämnden, varning, förlängning av övervakningen,
föreskrifter, förverkande av villkorlig frigivning)
Information om passlagen
Upprättande och revidering av behandlingsplan
Genomgång av föreskrifter och därav påkallade åtgärder
Kontinuerlig hjälp, stöd och kontroll av klienten
Etablerande av kontakt med samarbetspartners
Dokumentation i behandlingsjournal
Yttrande på begäran till tingsrätt m.fl.
1994/95:RR13
Bilaga 1
56
Lekmännen inom frivården
Som framgått av ett tidigare avsnitt om frivårdens framväxt i Sverige
har lekmannaövervakare funnits med i frivårdsarbetet sedan början av
1900-talet, långt innan den statliga frivårdsorganisationen kom till. I
början av 1900-talet hade länsmän och polismän skyldighet att utföra
viss tillsyn över villkorligt frigivna. Det handlade då om rena kontroll-
uppdrag. Genom 1918 års lag om villkorlig dom infördes begreppet
övervakning i den meningen att en domstol kunde förordna en sär-
skild person att ha tillsyn över en brottsling. Övervakaren skulle
utöver att utöva kontroll också utgöra ett moraliskt stöd för den
dömde.
Domstolarna utsåg framför allt poliser, fjärdingsmän, präster och
kommunala förtroendemän till övervakare. Det var inte heller ovanligt
att nämndemännen i rätten tillfrågades om att bli övervakare. I städer
där det fanns skyddsföreningar kunde verksamma i dessa föreningar
anlitas. Gemensamt för dessa övervakare var att de åtog sig uppdraget
frivilligt. Senare kom denna krets av frivilliga att vidgas till nya
grupper av medborgare och en kår av lekmannaövervakare växte fram.
Trots att rekryteringsunderlaget breddades kvarstod den ursprungliga
inriktningen mot att rekrytera särskilt betrodda medborgare.
Under slutet av 1950-talet började lekmännen organisera sig. Det
växte fram lokala övervakarföreningar ute i landet som organiserade
inte bara övervakarna inom kriminalvården utan också socialtjänstens
och mentalvårdens övervakare och kontaktpersoner. Organisationen
Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, RFS, är en partipolitiskt
obunden ideell sammanslutning av föreningar, som organiserar överva-
kare, kontaktpersoner/familjer och andra för social- och övervaknings-
arbete intresserad personal. Organisationen har 52 anslutna lokala
föreningar med ett sammanlagt medlemsantal av ungeSr 3 300.
Förbundets uppgift är
• att tillvarata medlemmarnas och klienternas intressen
• att genom kurser och information stimulera rekrytering av
övervakare och kontaktpersoner/familjer
• att hålla fortlöpande kontakt med berörda centrala
myndigheter och organisationer för ömsesidig information och
bevakning av förbundets intressen
• att såsom opinionsbildare påverka och förbättra klienternas
intressen
• att verka för samhällsinsatser som förebygger sociala
skadeverkningar.
Förbundet har genom åren varit remissinstans i kriminalvårdsfrågor
och samarbetspartner för kriminalvården. De lokala övervakarför-
eningarna och frivården har på många håll samverkat när det gäller
rekrytering och utbildning av övervakare.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
57
Lekmannaövervakarnas roll och medverkan i frivårdsarbetet varie-
rar. De kan helt ta över en övervakning, handha ett visst område eller
arbeta parallellt med frivårdsinspektören.
Det finns i dag inte någon riksomfattande undersökning av vilka
som är lekmannaövervakare. Men frivårdsdistrikten ute i landet gör
ibland kartläggningar av vilka övervakare man har i sina register. I
januari 1989 gjordes en sådan undersökning i Kristianstads distrikt.
Lekmannaövervakare i Kristianstads distrikt 1989
Kategori
Antal Andel, procent
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Tjänstemän, poliser,
|
socialarbetare, lärare m.fl. |
99 |
48,3 |
|
Vårdyrken |
26 |
12,7 |
|
Verkstads- och industri- | ||
|
arbetare m.fl. |
33 |
16,1 |
|
Egna företagare |
7 |
3,4 |
|
Studerande |
8 |
3,9 |
|
Pensionärer |
16 |
7,8 |
|
Hemmafruar |
6 |
2,9 |
|
Ej uppgift |
10 |
4,9 |
|
Totalt |
205 |
100,0 |
Källa: 50 år med frivården, Kriminalvården
Undersökningen visade att lekmannaövervakarna i Kristianstadsdistrik-
tet främst bestod av tjänstemän, poliser, socialarbetare, lärare m.fl.
medan LO-kollektivet däremot var svagt representerat. Detta förhållan-
de kan antas vara generellt. Exempelvis rapporterade Ulla Bondesson
från en omfattande undersökning av frivården år 1977 att större delen
av övervakarna kom från medelklassen medan de övervakade som
regel kom från arbetarhem.
Under åren 1971—1991 har lekmannaövervakarna minskat från
cirka 10 000 till under 5 000. I diagrammet nedan redovisas utveck-
lingen mellan åren 1989 och 1993.
Antal lekmän 1989-1993
Antal uppdrag
|
Region |
1 |
2 |
3-5 |
6 |
Andel lekmanna- |
|
Stockholm |
598 |
51 |
24 |
2 |
27 |
|
Norrköping |
460 |
61 |
36 |
3 |
56 |
|
Malmö |
583 |
98 |
57 |
3 |
46 |
|
Göteborg |
869 |
123 |
39 |
5 |
45 |
|
Örebro |
701 |
89 |
47 |
3 |
49 |
|
Härnösand |
335 |
32 |
19 |
- |
52 |
|
Umeå |
189 |
26 |
11 |
- |
50 |
|
Summa |
3 735 |
480 |
233 |
16 |
43 |
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik
Andelen lekmannaövervakare varierar kraftigt mellan regionerna.
Högst andel har Norrköping med 56 procent och lägst Stockholm med
27 procent. Mellan frivårdsmyndigheterna är variationen ännu större,
mellan 17 och 82 procent. De högsta andelarna finner man vanligen i
glesbygden. Något som kan ha bidragit till detta är långa resvägar för
frivårdarna. Men användningen av lekmannaövervakare torde också
variera med andra faktorer, bl.a. med tillgången till frivilliga krafter
samt med frivårdsmyndigheternas och handläggarnas inställning till
lekmannainstitutet.
Ända sedan 1918 har de frivilliga övervakarna haft arvoden och
ersättningar för sina uppdrag. Arvodena har genom åren varit mycket
låga. Sedan 1986 är arvodet 200 kr/månad, varav 100 kr är rent arvode
och 100 kr ersättning för telefon, porto m.m. Statsmakterna har
medvetet hållit arvodet på en låg nivå för att värna om övervaknings-
uppdragets ideella karaktär.
Övervakningsuppdraget är alltså inget man tar på sig för att tjäna
pengar. Detta belyses också av att flertalet lekmannaövervakare (84
procent) bara har ett uppdrag.
Övervakningens tidsmässiga omfattning
Det finns uppenbarligen mycket stora skillnader i frekvensen av kon-
takter mellan övervakare och klient inom frivården. Vissa klienter
anses vara ”självgående” och kontakten med dessa kan inskränka sig
till något telefonsamtal per månad. Andra klienter träffar sin övervaka-
re oftare, t.ex. en gång varannan vecka.
Enligt revisorernas tidsstudie (se avsnitt 3.8 och bilaga 3) använde
landets frivårdsinspektörer under mätveckan totalt 5 984 timmar,
motsvarande ca 30 procent av all arbetstid, för övervakning i olika
former. Därav tog kontraktsvård och programverksamhet drygt 3 pro-
cent vardera i anspråk medan samhällstjänstärenden svarade för
knappt 2 procent.
59
Frivårdspersonalen skall medverka i arbetet på häkten och anstalter,
främst lokalanstalt.
Intagna i häkten skall erbjudas den hjälp och det stöd deras situa-
tion kräver och tillgängliga resurser medger. Häktade eller anhållna
som inte står under övervakning kan själva välja om de vill ha kontakt
med frivården. Frivårdstjänstemännen skall snarast möjligt besöka ny-
intagna anhållna och häktade för att ta reda på deras behov av hjälp.
Frivårdspersonalen kan också biträda vid val av lämplig anstalt.
I fråga om intagna i lokalanstalt åligger det frivårdspersonalen att i
samråd med anstaltspersonalen förbereda de intagnas frigivning. An-
staltschefen har samma ansvar när det gäller intagna i riksanstalt men
då skall samråd ske med frivårdspersonal.
Samverkan med anstalter och häkten tar enligt revisorernas tidsstu-
die bara ca 2,5 procent av frivårdsinspektörernas arbetstid. Detta
förhållande aktualiserar frågan om frivården samverkar med anstalter
och häkten i den omfattning som lagstiftningen förutsätter.
Revisorerna fick under granskningen tillfälle att följa frivården i
praktisk verksamhet vid två frivårdsmyndigheter, Umeå och Stock-
holm Nordväst. I det följande skildras förhållandevis detaljerat vad tre
frivårdsinspektörer hann med under några ganska normala arbetsda-
gar. Etnologen vid Nordiska museet, fil.dr Annette Rosengren, har på
revisorernas uppdrag följt frivården i Sundbyberg. Hennes berättelse
återfinns i bilaga 2.
Ambitionen har varit att redovisa upplevda förhållanden så verklig-
hetstroget som möjligt. Av hänsyn till inblandade klienters integritet
har dock namn på personer och orter bytts ut.
Lennart Teglund är frivårdsinspektör vid frivårdsmyndigheten i Umeå.
Lennarts geografiska ansvarsområde omfattar Umeå stad men dessutom
de flesta av Västerbottens inlandskommuner. Hans ”revir” sträcker sig
ända till gränsen mot Norge. Ett antal gånger per år gör Lennart resan
i västerled för att träffa klienter, lekmannaövervakare samt företrädare
för olika myndigheter såsom polisen och socialtjänsten.
Lennarts arbetsförutsättningar är naturligtvis speciella. På få andra
håll i landet är det så långt som 40 mil till vissa klienter. Därför måste
en resa planeras extra noggrant för att utbytet skall bli det bästa. Och
samtidigt måste man vara medveten om att det inom frivården aldrig
blir riktigt som man tänkt sig.
Detta hann vi med under tvådagarsresan upp till Hemavan i den
västerbottniska fjällvärlden.
Första anhalt var Lycksele där Lennart fick en pratstund med
föreståndaren för ett behandlingshem som frivården ibland utnyttjar
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
för sina klienter. Kommunen är huvudman för hemmet som har tio
vårdplatser och arbetar enligt den s.k. Minnesotamodellen. Bl.a. disku-
terades beläggningssituationen vid hemmet.
I Vilhelmina besökte vi en man i hans hem. Syftet var att inleda en
personundersökning. Mannen var misstänkt för grovt rattfylleri. Ytt-
rande hade begärts av tingsrätten. Det var en man med till synes
välordnade förhållanden. Han var ensamstående och bodde i en pryd-
lig lägenhet. Hans fritidsintressen var bl.a. veteranbilar och jakt. En
lördag vid lunchtiden hade han satt sig i bilen och kört till kiosken för
att handla några småsaker. På hemvägen blev han hejdad av en
polispatrull. Provtagningen visade att han hade en promillehalt av 1,7,
en mycket hög alkoholkoncentration.
Att bli utsatt för en personutredning är ett inte obetydligt intrång i
den personliga integriteten. Man blir väl genomlyst av samhällets
representanter. Mannen tillfrågades om sin uppväxt, om sina föräldrar
och deras yrken och inbördes relation, om sina syskon, om sin
skolgång, om sitt umgänge, om sitt yrkesliv, om sina intressen samt
naturligtvis om sin befattning med starka drycker. I sistnämnda hänse-
ende sa han sig varje fredag dricka en ”kvarting” whisky och en flaska
vin. Det var normalveckans konsumtion. Sen kunde det väl bli litet
mer vid stora helger och under semestern. Han ansåg sig inte vara
alkoholiserad eller ha några problem i övrigt med alkohol men tillstod
samtidigt att alkoholister väl aldrig erkände att de hade sådana bekym-
mer.
Mannen ombads uppge namnet på ett par referenter som kunde
styrka hans egna uppgifter.
Lennart Teglund var nog en aning skeptisk till mannens konsum-
tionsuppgifter. Om det var riktigt att han under den aktuella fredagen
hade förtärt uppgiven mängd skulle alkoholkoncentrationen aldrig ha
kunnat vara så hög så många timmar efteråt. Någon diskussion om
trovärdigheten blev det emellertid inte. 1 stället aktualiserade Lennart
tanken på frivillig behandling inom ramen för en skyddstil Isy nsdom
med särskild föreskrift. Han klargjorde för mannen att normalstraffet
för grovt rattfylleri är fängelse men att rätten i vissa fall i stället kan
döma till skyddstillsyn med särskild föreskrift, t.ex. om kontraktsvård.
Detta alternativ innebär att mannen under ett antal dagar måste
genomgå behandling vid något behandlingshem samt senare också
genomgå s.k. eftervård. Andra konsekvenser av brottet var att körkor-
tet skulle dras in under minst ett år och att nytt prov skulle krävas.
För att få nytt körkortsintyg skulle mannen regelbundet få lämna
prover till vårdcentralen, prover som visade att han levde ett nyktert
liv. Dessutom skulle vapenlicensen dras in, ett sannolikt hårt straff för
honom liksom för mången norrlänning.
Det var tydligt att mannen såg ett fängelsestraff som något av en
katastrof och bl.a. därför var beredd att tillmötesgå långtgående önske-
mål om behandling. Man kom överens om att tillsammans göra ett
studiebesök vid ett behandlingshem i Örnsköldsvik.
Nästa programpunkt var ett besök på polisstationen i Storuman. Där
träffade Lennart polisassistenten Leif-Göran Johansson för att med
1994/95:RR13
Bilaga 1
honom diskutera en frivårdsklient som vistades vid Kursgården, ett
behandlingshem för kriminaivårdsklienter som Leif-Göran drev till-
sammans med sin familj. Den aktuelle klientens mat- och boendekost-
nader bestreds av behandlingshemmet. Lennart lovade kontakta klien-
tens hemkommun med förslag om att den skulle ta på sig dessa
kostnader.
Något senare träffade vi den aktuelle klienten på Kursgården. Det
visade sig vara en mycket ung och osäker kille som knappast vågade
titta på oss. Man undrade varför han hade råkat i klammeri med
rättvisan. Själv sa han att han blev ”litet tokig” när han drack sprit.
Lennart hade tagit med sig en trumma till honom. Han var nämligen
intresserad av musik.
Vid Kursgården fanns också Bengt. Han avtjänade straff vid Hudiks-
vallsanstalten men var placerad på Kursgården enligt 34 § lagen om
kriminalvård i anstalt. Han skulle friges till Umeå frivårdsdistrikt i
april 1994. Bengt var urstockholmare, hade vuxit upp söder om stan
och hade ett mångårigt förflutet inom kriminalvården. Merparten av
sitt vuxna liv hade han suttit på anstalt. En kraftig och bestående hälta
var det höga pris han hade fatt betala för ett misslyckat rymningsförsök
från Håga.
Leif-Görans verksamhet vid Kursgården var inte helt okontrover-
siell. Enligt uppgift var det långt ifrån alla kollegor som ansåg att en
polisman skulle ägna sig åt sådant på sin fritid. Somliga hävdade att
poliser skall beivra brott, resten skall andra ta hand om. Men det fanns
de som ansåg att Kursgården var ett bra exempel på att polisen kan
göra brottsförebyggande insatser i linje med statsmakternas önskemål
om polisens verksamhetsinriktning.
Det är av praktiska och ekonomiska skäl omöjligt för frivården att
hålla tät kontakt med klienter som bor långt från Umeå. Därför
försöker man så långt det är möjligt hitta lämpliga lekmannaövervaka-
re. Lyckligtvis sägs det vara lättare att finna övervakare i glesbygd än i
städerna.
Frivårdsklienten Anna, som vi träffade härnäst, var en fascinerande
uppenbarelse. Hon var dömd till skyddstillsyn för bedrägeri men hon
hade tidigare gjort sig skyldig till andra brott, bl.a. grovt rattfylleri.
Anna var född och uppvuxen i Stockholmstrakten men hade senare
flyttat upp till Västerbotten tillsammans med sin familj. Hon tyckte
mycket om djur men hade svårare för människor. Tidigare hade hon
utanför Alvsbyn startat en zoologisk affär som dock brunnit ner. Nu
hyrde hon en liten fastighet där hon själv med stor möda och skicklig-
het hade inrett ett uthus till ladugård. Där fanns bl.a. ett par fjällkor,
getter och höns. Ordningen var mönstergill. En stor värmefläkt såg till
att det var varmt och skönt. Anna fick in några kronor på försäljning
av bl.a. getost och ägg. Men hennes överlevnad garanterades på annat
sätt, av ett temporärt sjukbidrag. Det framgick av handlingarna att
Anna hade psykiska problem som gjorde det närmast omöjligt för
henne att inordna sig i ett alldeles normalt liv. Kontakt var etablerad
1994/95:RR13
Bilaga 1
62
med socialtjänsten, med landstingets läkare och psykolog samt med
försäkringskassan. Frivården var inställd på att stödja ett förslag om
fortsatt sjukbidrag eller förtidspension.
Besöket föranledde vissa reflektioner om vilka krav på normalitet
samhället egentligen kan ställa på sina medlemmar. Anna var uppen-
barligen en människa som med visst stöd kunde fungera hyggligt och
hålla sig borta från kriminalitet men som uppenbarligen inte fyllde
konventionella krav på duktighet och anpassning.
Resans andra dag inleddes med besök vid socialtjänsten i Tärnaby.
Med de två socialsekreterarna Inger Sjölund och Elisabeth Jonsson
diskuterade Lennart möjliga kandidater som lekmannaövervakare.
Några namn kom fram. Det var påfallande vilken personkännedom
man besitter på små platser.
1 samma hus som socialtjänsten har polisen en lokal arbetsgrupp.
Tjänstgörande polisbefälet Bengt Gustavsson ställde sig inte avvisande
till tanken på polismän som övervakare inom frivården men ansåg att
frågan borde tas upp med polismästaren i Vilhelmina.
Några kilometer väster om Tärnaby bodde villkorligt frigivne Kent
inneboende hos Susanne, en flicka i tjugoårsåldern och hennes min-
derårige son. Susanne hade också ett kriminellt förflutet och ett
långvarigt narkotikamissbruk bakom sig. Under lång tid hade emeller-
tid Susanne, som stod under övervakning och hade en lekmannaöver-
vakare på orten, skött sig väl och bl.a. gått igenom en praktisk
gymnasieutbildning. Detta hade bl.a. lett till att hon fått tillbaka
vårdnaden om sin son som genom socialnämndens beslut hade vårdats
hos fosterföräldrar. Men plötsligt en dag hade hon gett sig iväg ner till
Vännäs utanför Umeå och träffat gamla kompisar, bl.a. då Kent.
Kent, med en mångårig kriminell bakgrund — bl.a. dömd till sluten
psykiatrisk vård för mord — hade följt med Anna upp till fjällvärlden
och flyttat in i hennes hus. Detta var något som socialtjänsten i högsta
grad ogillade. Om inte Kent flyttade därifrån skulle socialtjänsten på
nytt aktualisera frågan om fosterhemsplacering av den lille pojken.
Kent sa sig inte ha något emot att flytta, bara socialtjänsten hjälpte
honom med bostad. Men socialtjänsten var måttligt intresserad av att
göra några insatser över huvud taget för Kent.
Frivårdens uppgift var nu närmast att hitta en lekmannaövervakare
åt Kent. En kandidat som kommit upp vid samtalet på socialkontoret
var anställd på ett kraftverksbygge i närheten. Vi for dit och fick en
pratstund med mannen. Han visade sig väl känna till Kent och
erkände utan omsvep att han var rädd för narkomaner. Dessutom var
han bortrest mycket i jobbet.
Några andra kandidater gick inte att få tag i. Vi vände åter österut i
avsikt att göra en personutredning i Marsfjäll före hemfärden till
Umeå. Ett telefonsamtal gjorde det dock klart att klienten, som stod
åtalad för grovt rattfylleri, inte var i sådant skick att en personutred-
ning var möjlig att genomföra. Så det vara bara att köra vidare mot
Umeå. Lagom till Rapport var vi åter hemma.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
63
Vid en av Stockholmsregionens nio frivårdsmyndigheter arbetar Anita
Sjögren. Anita är socionom och har mångårig och gedigen erfarenhet
från arbete med människor. Sedan något år tillbaka arbetar hon vid
frivårdsmyndigheten Stockholm Nordväst med lokaler vid Frid-
hemsplan.
Kl. 07.30 den dag då revisionen följde hennes arbete klev Anita in
på sitt kontor. Hon började med att gå igenom en påbörjad personut-
redning rörande en man, född 1964, som stod åtalad för grovt rattfylle-
ri. Han hade ett tidigare förflutet inom kriminalvården. I februari
1988 hade han ött två månaders fängelse för rattfylleri. Det stod klart
att mannen hade utpräglade alkoholproblem. Det blev en omöttande
utredning med många kontakter, både med mannen själv, hans anhöri-
ga, hans referenter, alkoholmottagningen vid Mariapolikliniken samt
Skyddsvärnets rattfylleriprojekt. Utredningen utmynnade i ett förslag
om skyddstillsyn med föreskrift om att genomgå alkoholbehandling vid
Mariapolikliniken. Mannen hade godkänt och signerat ett planerat
övervakningsinnehåll.
Sedan gick Anita igenom vilka kontakter hon skulle ta denna dag
och sorterade upp papper och handlingar.
En familjevård ringde upp Anita beträffande Allan, född 1969. Allan
dömdes i början av mars till skyddstillsyn med särskild behandlings-
plan, s.k. kontraktsvård. Personutredningen — som Anita själv hade
gjort och som rätten stödde sig på — talade om stöld, häleriförseelse,
olovligt brukande, hot mot tjänsteman, skadegörelse, olovlig körning.
Allan var sedan sommaren 1993 placerad i ömiljehem. Enligt behand-
lingsplanen skulle han stanna där. Vistelsen i familjehemmet kombine-
rades med psykoterapi. Allan hade bakom sig ett långvarigt narkotika-
missbruk (amfetamin) i kombination med vissa alkoholproblem. En-
ligt en överenskommelse skulle familjevården ringa Anita varje tors-
dagsmorgon för att lämna information om hur det gick.
Något alternativt fängelsestraff hade inte satts ut i Allans dom. Detta
innebar att socialförvaltningen fick stå för hela vårdkostnaden. Eljest
är regeln den att kriminalvården betalar vården fram till den tänkta
tidpunkten för villkorlig frigivning.
Nästa telefonsamtal kom från en lekmannaövervakare som ringde
beträffande Peter, född 1962. Peter blev villkorligt frigiven den 8
februari 1993 efter att ha avtjänat tre månaders fängelse för stöld,
tillgrepp av fortskaffningsmedei, egenmäktigt förfarande m.m. I no-
vember 1993 fick han av hovrätten ett år och tre månaders fängelse för
försök till stöld, grov stöld och olovlig körning. Peter var bostads- och
arbetslös. Han hade vissa alkoholproblem. Han hade viss kontakt med
sina två små barn som bodde hos modern. Efter fängelsedomen fick
han under julhelgen avslag om ekonomiskt bidrag från socialförvalt-
ningen som menade att han kunde inställa sig på anstalten. Men i
fråga om s.k. frifotingar är det kriminalvårdens regionmyndighet som
bestämmer inställelsetid och anstalt, inte klienten. Efter detta besked
verkade Peter ha tappat sugen, enligt Anita. Han skötte kontakten med
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
övervakaren dåligt och i mars 1994 begärdes han omhändertagen av
övervakningsnämndens ordförande. Några dagar därefter tog dock Pe-
ter kontakt varför omhändertagandet kunde hävas. Senare kom före-
läggande om inställelse på anstalt.
Kl. 09.30 var det dags för dagens första besök. Det var Anitas första
möte med en klient som var misstänkt för brott och där rätten
förordnat om personutredning. Till honom hade Anita tidigare sänt en
kallelse med en broschyr som beskriver vad en personutredning är och
vad den har för syfte.
Ali var född 1961 i ett nordafrikanskt land. Av politiska skäl
lämnade han hemlandet år 1986. Aret därpå kom han till Sverige.
Sedan 1992 var han svensk medborgare. Efter gymnasiestudier hade
han utbildat sig till helikopterpilot inom hemlandets krigsmakt. Han
hade tidigare förhoppningar om att kunna få arbete som pilot också i
Sverige men det hade visat sig omöjligt. Sedan 1988 arbetade Ali vid
ett stort svenskt elektronikföretag.
Det som hade gjort Ali till ett fall för den svenska rättvisan var en
händelse som inträffade i maj 1992. I samband med en fotbollsmatch
hade målvakten i motståndarlaget enligt Alis uppgifter kallat honom
svartskalle. Förbittrad över detta hade Ali sprungit fram till målvakten
och knuffat honom. Händelsen polisanmäldes. I åtalet hävdades att Ali
hade tilldelat målvakten kraftiga slag i huvudet, vilket Ali bestämt
förnekade. Här gick alltså uppgifterna isär.
Ali gav ett prydligt intryck. Han var lång och vältränad. En stolt
människa med en stark försvarsattityd. Atalet var för honom något
mycket vanärande. Han ville absolut inte att någon utomstående skulle
få vetskap om det inträffade och ville därför inte uppge några referen-
ter.
Under besöket informerades Ali om frivården och vad en personut-
redning syftar till, om olika påföljder m.m.
I det yttrande till tingsrätten som senare i april blev klart konstatera-
des att Ali inte tidigare var straffad. Något missbruk hade inte konsta-
terats. Frivården ansåg att det inte fanns något övervakningsbehov. Vid
fållande dom föreslogs en icke frihetsberövande påföljd. Dom skulle
meddelas den 6 maj.
Mötet med Ali slutade kl. 10.30 och Anita passade då på att ge några
kommentarer. Eftersom Ali var så starkt försvarsinriktad hade hon
låtit honom prata på i lugn och ro om sådant han ansåg viktigt att
framföra, bl.a. detta att han felaktigt stod åtalad för misshandel. Först
därefter var det lämpligt att gå vidare. Denna utredning skulle bli
förhållandevis enkel. I andra fall kunde det krävas flera träffar och
telefonsamtal innan det fanns tillräckligt underlag för ett yttrande.
Efter varje sammanträffande brukade Anita skriva in minnesanteck-
ningar i kladdform i datorn.
En ny klient var inbokad till kl. 11.00 men dök aldrig upp. Det var
Sture, född 1950. Sture hade ett långvarigt alkoholmissbruk. Han
uppbar förtidspension och saknade egen bostad. Han bodde för närva-
rande hos Länkarna. Han hade kontakt med socialtjänstens missbruks-
grupp som hade vissa planer för honom i anknytning till Länkarna.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
5 Riksdagen 1994/95. 2 samt. RR13
I januari 1993 blev han dömd till skyddstillsyn med föreskrift om
behandling mot alkoholmissbruk. Han hade gjort sig skyldig till
hemfridsbrott, förolämpning, skadegörelse, våld och hot mot tjänste-
man. I oktober samma år fick han en månads fängelse för misshandel,
olaga hot, snatteri, hot mot tjänsteman, brott mot knivlagen m.m. I
januari 1994 begärdes Sture omhändertagen på grund av att han
försummade sina kontakter med frivården. Han greps två dagar senare
och sattes i häkte. Efter tre dagar släpptes han och inställde sig därefter
på en kriminalvårdsanstalt. I dom den 7 februari beslöt tingsrätten att
den tidigare ådömda skyddstillsynspåföijden skulle avse också de nya
brotten: Övervakningen förlängdes att gälla året ut.
I stället för att träffa Sture ringde Anita ett par samtal. Först till en
handläggare vid Skyddsvärnets rattfylleriprojekt angående Hasse som i
oktober 1993 hade dömts till skyddstillsyn med särskild behandlings-
plan (kontraktsvård), alternativt två månaders fängelse. Han hade gjort
sig skyldig till grovt rattfylleri m.m. Kontraktsvården bestod i att följa
det ettåriga öppen vårdsprogrammet för rattfyllerister i Skyddsvärnets
regi. Anita höll regelbunden kontakt med projektets handläggare för
att kontrollera att planen följdes. Besöksfrekvensen på fri vårdsmyndig-
heten var förhållandevis sporadisk — ca en gång per månad.
Nästa samtal gick till en socialsekreterare vid byrån för bostadslösa
män. Det gällde Erik, född 1958, som var oanträffbar. Han förekom
under 21 avsnitt i kriminalregistret. I februari 1993 dömdes han till
skyddstillsyn för försök till stöld, olovlig körning och narkotikabrott. I
september 1993 fick han en ny skyddstillsyn för nya brott, dessutom
med föreskrift att underkasta sig behandling. Övervakningen förläng-
des till september 1994. I september 1993 dömdes han till fängelse i 4
månader för stöld, narkotikabrott och brott mot knivlagen. Han frigavs
villkorligt i december 1993. Det bestämdes att han skulle stå under
övervakning till slutet av 1994.
Syftet med Anitas samtal var att försöka ta reda på var Erik höll
hus. Också den 31 mars hade han uteblivit från ett inbokat besök hos
frivården. Senare fick hon veta att Erik sedan i slutet av mars var på
ett behandlingshem i Enköpingstrakten. Nu skulle man göra en plane-
ring om framtida placering och boende. Det kunde bli aktuellt med
familjehemsplacering.
Sedan kom Mats, född 1974, på besök. Han hade i september 1993
av tingsrätten i Sundsvall dömts till skyddstillsyn med särskild behand-
lingsföreskrift för olovlig körning och grovt rattfylleri. Mats hade sin
ungdom till trots allvarliga alkoholproblem. I Sundsvall kunde han
vara redlöst berusad upp till två veckor i sträck, enligt vad han själv
uppgav. Vid en sjukhusvistelse i augusti 1993 hade han haft en
alkoholkoncentration av 3,0 promille. Personutredningen tydde på
goda familjerelationer. I yttrandet till tingsrätten uttalades att Mats på
ett medvetet sätt valt att ta itu med sitt missbruk. I samförstånd med
honom hade frivården etablerat kontakt med Maria Ungdom redan
under den tid personutredningen pågick.
Mats berättade vid besöket att han sedan en tid tillbaka arbetade vid
en av Systembolagets butiker. Jobbet gick bra och han trivdes. Vidare
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
var han nöjd med behandlingen på Maria Ungdom, även om persona-
len där ibland samtalsmässigt gick hårt åt honom. Diskussionen kunde
då gälla målet för behandlingen. Mats ansåg att han i fortsättningen
skulle kunna ta sig ett glas då och då medan Maria Ungdom menade
att total nykterhet var enda möjligheten i fallet Mats.
Sedan fick Anita besök av Guri, född 1962 och invandrad till
Sverige 1987. Med sig till Anita hade han sin fästmö. I juli 1992
dömdes han av Stockholms tingsrätt till fängelse i tre år för våldtäkt i
två fall samt för skadegörelse. Dessutom skulle han till målsägaren
betala ett skadestånd om 105 450 kr jämte ränta. Efter att ha avtjänat
18 månader på tre olika anstalter blev han villkorligt frigiven i
december 1993 och ställd under övervakning med en prövotid av ett
år.
Situationen var inte enkel för Guri. Han var arbetslös. Han skulle
ha börjat en kurs i svenska — som han talade dåligt — men fick inte
plats. Ett annat bekymmer var att han så gärna ville träffa sin son som
med sin mamma bodde långt upp i Norrland. Men han hade inte råd
att resa dit. Anita lovade att undersöka om socialtjänsten hade några
pengar för detta.
Ett annat bekymmer var att han i december blivit uppsagd från sin
lägenhet på grund av att hyran inte hade betalats i tid. Men detta
berodde inte på slarv från Guris sida. Socialtjänsten hade nämligen
lovat svara för hyran tills vidare men slarvat med inbetalningen.
Hyresvärden Svenska Bostäder gick senare med på att Guri kunde få
bo kvar om man fick in hyran i tid i tre månader framåt. Detta var
något som oroade Guri. Han hade ju ingen möjlighet att påverka
situationen. Anita lovade kontakta socialtjänsten om detta. Vid ett
tidigare tillfälle hade socialtjänsten lovat stå för elräkningen men inte
betalt den. Följden blev att Guri under ett par, tre veckor fick bo i
lägenheten utan elektricitet.
Av behandlingsjournalen kunde sedan utläsas att Anita såsom utlo-
vat tagit kontakt med socialtjänsten. Det framkom då att en tjänsteman
gjort en miss beträffande hyran. Hon skulle hjälpa Guri med förkla-
ringar till bostadsföretaget om han hörde av sig. Dessutom framkom
att Guri hade rätt till ekonomiskt bidrag för att kunna umgås med sitt
barn.
Nästa besökare var Nisse, född 1945 och dömd till skyddstillsyn med
behandlingsföreskrift. Han hade bl.a. gjort sig skyldig till grovt rattfyl-
leri. Nisse var snickare men hade varit borta från arbetslivet under
långa perioder på grund av sjukskrivning. Sedan december 1992 hade
han dock jobb. Han fick av Bygghälsans Kamratstöd en stödkontakt
och antabus tre gånger per vecka.
”Inom frivården måste man använda sig själv”, betonade Anita.
”Man måste visa upp sig som människa. Man måste kunna skratta och
skoja men samtidigt hålla distans. Och en annan viktig sak: klienten
måste få behålla sin värdighet.”
När Nisse hade gått ringde Anita ett antal samtal samt utförde vissa
andra arbetsuppgifter. Ur Anitas dagbok har vi hämtat några citat.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
67
Ringde socialsekreterare vid socialtjänsten ang. W, född 1976. Dom:
Skyddstillsyn, alternativt fängelse 1 månad. Skadestånd: 53 000 kr.
Brott: Grov misshandel, olaga hot. — — — Ar på ungdomspraktik och
går i skolan vissa dagar. Planerar att börja gymnasiet i höst. Vill ha
förnyad kontakt med psykologen. Det var detta telefonsamtalet med
socialsekreteraren gällde, eftersom socialtjänsten skali betala kostnaden
för psykoterapin. Socialtjänsten har godkänt detta. Lekmannaövervaka-
re förordnad fr.o.m. 94-04-12 för att vidga hans kontaktnät.
L., född 1948 ringde. Dom: Fängelse 10 månader + skadestånd
780 000 kr. Villkorligt frigiven 93-12-01. Brott: häleri. Tidigare ostraf-
fad. Arbetslös — aktivt arbetssökande. Inget missbruk. Erhållit försöks-
lägenhet via frivårdsmyndigheten. Varit krångel med utbetalning av
ekonomiskt bidrag från socialtjänsten trots att utfästelser gjorts.
Drogterapeut vid Bygghälsans Kamratstöd ringde ang. M., född 1943.
— — — Telefonsamtalet gällde att bestämma tid för sammanträffande
alla tre, dvs. M., drogterapeuten och jag för vidare kontaktplanering.
Eftersänder post till B., född 1950. B. saknar bostadsadress. Han har
därför sin post ställd till frivårdsmyndigheten.
Eftersänder post till A.A., född 1955.
Kallelsebrev till V., född 1975. Dom: skyddstillsyn. Brott: stöld. Inget
missbruk. — — — Stora krav från familjen och V. angående ekono-
miska bidrag till bl.a. telefonräkningsskulder och semesterresa. V. ville
ej vara sysselsatt heltid utan enbart halvtid och uppbära socialbidrag
för resten. Mycket aggressioner från henne och familjen när jag ej ville
påverka socialtjänsten att ställa upp på detta. — — — Min kontakt går
mycket ut på påverkan och viss fostran. Anledningen till kallelsebrevet
var att jag vid senaste mötet inte hade med almanackan för inbokning
av besök.
Anita hann dessutom under dagen med att föra daganteckningar och
utföra annat administrativt arbete. Vidare gjorde hon anteckningar
från dagens personutredning och färdigställde missbruksstatistik till
Kriminalvårdsstyrelsen. Anitas handledning om 1,5 timme varje tors-
dag fick ställas in denna vecka på grund av Riksdagens revisorers
besök.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Under perioden 1990—1992 bedrevs försöksverksamhet med samhälls-
tjänst vid vissa frivårdsmyndigheter i landet. Nu pågår under ytterliga-
re tre år försök med samhällstjänst över hela landet. Samhällstjänsten i
kriminalvårdens Stockholmsregion är under försöksperioden koncen-
trerad till Stockholm Nordväst vid Fridhemsplan. Enheten har sex
handläggare inklusive en gruppchef samt en kanslist.
Under kalenderåret 1993 inkom till samhällstjänstenheten vid
Stockholm Nordväst sammanlagt 225 beslut med begäran om person-
utredning. Därav avsåg 117 s.k. fullständiga personutredningar medan
102 enbart gällde frågan om samhällstjänst. Samhällstjänstenheten ge-
nomför fullständiga utredningar i ca 50 procent av fallen.
Från den 1 januari 1993 till våren 1994 (april) har samhällstjänsten i
Stockholmsregionen haft 110 ärenden (planerade, pågående och avslu-
tade). Av dessa har fyra undanröjts av domstol på grund av missköt-
samhet i själva samhällstjänsten. Ytterligare tre beslut har undanröjts i
samband med nya domar. Två ärenden har undanröjts i högre rätt
sedan åklagaren överklagat tingsrättens dom. I tre fall har klienten
klarat samhällstjänsten men sedan återfallit i brott. Hittills har 39
klienter fullgjort samhällstjänsten. I övriga fall pågår samhällstjänsten.
Under två dagar i mars 1994 följde revisorerna Ulla Wiklander, en
av de sex frivårdsinspektörerna inom samhällstjänstenheten, i hennes
arbete. Det blev två intensiva arbetsdagar.
Dag 1 började kl. 09.00 med ett kontrollbesök hos en klient. Olle
hade dömts till 120 timmars samhällstjänst (alternativt 4 månaders
fängelse) för misshandel och stöld. Olle hjälpte till med städning vid
en av Länkarnas anläggningar i Stockholmstrakten. Husmor vid an-
läggningen fungerade som kontaktperson och hade som sådan det
närmare överinseendet över Olle. Av henne fick Olle goda vitsord för
det dittills genomförda arbetet. Man hade kommit bra överens och
Olle hade jobbat på till allas belåtenhet. Frivårdsinspektören gick
igenom journalen och kunde konstatera att Olle avverkat drygt 90 av
de utdömda timmarna.
Samhällstjänsten gick alltså bra i Olles fall. Men det fanns ändå
bekymmer. Ca en månad före samhällstjänstdomen hade han nämligen
av samma tingsrätt dömts till en månads längelse för misshandel.
Denna dom hade överklagats men fastställts av hovrätten. Därför
tvingades Olle krypa i fängelse efter det att han på ett föredömligt sätt
skött sin samhällstjänst. Inom frivården brukar man inte ifrågasätta
klokskapen i domstolarnas arbete. Men i detta fall kunde man inte låta
bli att fråga sig varför inte hovrätten i stället hade ökat på samhälls-
tjänsten med det timantal som motsvarar en månads längelse (normalt
25 timmar). Frivården är ju till för att undvika fängelsets skadliga
verkningar. Mötet med Olle tog ca 45 minuter.
Kl. 10.00 var vi tillbaka på frivårdsexpeditionen. Där träffade Ulla
och en kollega till henne major Per-Åke Svensson från Militärhögsko-
lan för att med honom diskutera ett eventuellt projektsamarbete mel-
lan försvaret och frivården. Per-Åke är ansvarig för ledarskapsutbild-
ning och ledarskapsutveckling vid Militärhögskolan. Han har bl.a.
varit med om att bygga upp ett projekt för samverkan mellan försvaret
och idrottsrörelsen i syfte att träna ledare inför 2000-talet. Bakom
projektet ligger uppfattningen att den ledarskapskompetens som finns
vid försvaret kan nyttiggöras också på andra områden i samhället. Ulla
hade fått en idé om att detta också kunde vara något för frivården.
Efter mötet skulle man fundera vidare, var och en på sitt håll.
Efter lunch tog vi pendeltåget till Södertälje Södra och en kortare
busstur till en folkhögskola. Där träffade vi Kennet, som av Södertälje
tingsrätt dömts till skyddstillsyn med 165 timmars samhällstjänst, alter-
nativt sex månaders Sngelse. Kennet hade dömts för två fall av
misshandel. Vid det ena tillfället hade han tillsammans med två
kamrater oprovocerat förföljt och misshandlat en person på offentlig
plats. Tingsrätten konstaterade att han tidigare hade dömts tre gånger
för misshandel, vid det senaste tillfället till en månads Sngelse. Rätten
menade att sex månaders Sngelse borde vara ett väl avvägt straff. Dock
1994/95:RR13
Bilaga 1
beaktade rätten vad frivårdsmyndigheten konstaterat, nämligen att
brottet varit klart alkoholrelaterat. Detta, tillsammans med det faktum
att Kennet ännu inte fyllt 21 år och att han suttit häktad under nästan
en månad, gjorde att rätten ansåg sig kunna följa frivårdsmyndighetens
påföljdsförslag om skyddstillsyn med samhällstjänst.
I samhällstjänstens yttrande till Södertälje tingsrätt fick man veta
mera om Kennet. Han växte upp i Södertälje tillsammans med två
bröder. Föräldrarna separerade när han var i femårsåldern. Fram till
1981 bodde syskonen hos modern. Därefter omhändertogs barnen och
placerades hos morföräldrarna, enligt uppgift därför att modern blev
sjuk. Kennet bodde fortfarande hos mormodern och sade sig trivas bra
där. Efter föräldrarnas separation hade Kennet inte haft någon egentlig
kontakt med fadern. Denne hade för övrigt dömts för olika brott —
också till fängelse — och varit omhändertagen för vård.
Kennet hade genomgått gymnasial tvåårig bygg- och anläggningslinje
och därefter haft arbete som bygglärling. Efter nio månader upphörde
anställningen på grund av arbetsbrist. Han hade fatt goda vitsord av sin
chef på byggföretaget. Han skötte sig utmärkt, passade tider och gjorde
ett bra jobb. Före häktningen var han aktivt arbetssökande.
Frivården fann att Kennets brottslighet var alkoholrelaterad. Han
blev iätt provocerad när han druckit sprit och insåg själv att detta var
ett problem. Kennet hade två fritidsintressen, fiske och styrketräning.
Han förnekade dock kategoriskt bruk av anabola steroider, vilket
annars är ganska vanligt bland s.k. kroppsbyggare och som anses
kunna utlösa aggressiva beteenden.
Frivårdsmyndigheten fann att det i Kennets fall fanns ett uttalat
övervakarbehov, från såväl stöd- som kontrollsynpunkt. Men väsentligt
var att en dom till skyddstillsyn förenades med en vårdföreskrift.
Sedan den 14 februari hade nu Kennet jobbat i folkhögskolans
vaktmästeri. Av de utdömda 165 timmarna hade han hittills avverkat
126. Den normala arbetstiden var 13,5 timmar per vecka, uppdelad på
tre pass om 4,5 timmar. Eftersom Kennet var arbetslös hade han fatt
tillstånd att fullgöra samhällstjänsten under normal arbetstid, mellan
10.00 och 14.30. Annars skall ju arbetet utföras efter det vanliga
arbetet, på kvällstid eller under helger. Av arbetsplanen framgick att
varje arbetspass hade kontrollerats, antingen genom besök eller —
mera vanligt — genom telefonsamtal.
Kennets kontaktpersoner vid skolan var rektor (huvudansvarig) samt
skolans vaktmästare (arbetsledare) och biträdande vaktmästare. Vid
vårt besök kunde vaktmästaren vitsorda att Kennet hade fungerat
mycket bra i miljön och också klarat sina arbetsuppgifter till full
belåtenhet. Kennet sade sig trivas utmärkt och skulle inte ha något
emot att jobba vidare på skolan efter samhällstjänstens slut, om ett
sådant tillfälle skulle erbjudas.
Det var bara rektor och vaktmästarna på skolan som kände till
Kennets förflutna. Och det var också så Kennet ville ha det. Han var
inte alls pigg på att hans bakgrund blev bekant för elever och övrig
personal.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
På frivårdsexpeditionen i Södertälje träffade vi nästa klient, Ralf, en
kille i 19-årsåldern. Ralf hade i mars 1994 av Södertälje tingsrätt dömts
till 100 timmars samhällstjänst, vilket enligt domen motsvarade fyra
månaders Sngelse. Han hade tillsammans med en kamrat vid Central-
stationen i Södertälje riktat knivhugg mot en person. Ett av huggen
hade träffat personens högra hand. Ett annat hugg hade träffat jackan.
Enligt en annan åtalspunkt hade Ralf vid ett tillSlle i Gnesta miss-
handlat en person genom att tilldela honom åtminstone två slag med
ett s.k. basebollträ. Ett slag hade träffat i huvudet, ett annat i ryggen. I
sitt yttrande till tingsrätten hade samhällstjänstenheten konstaterat att
Ralf varit mycket framstående inom basketsporten och t.o.m. spelat i
nationslaget. Något aktivt alkoholmissbruk hade inte konstaterats men
han hade varit påverkad vid de i åtalet aktuella tillfällena.
Ralf påbörjade senare sin samhällstjänst vid räddningstjänsten i
Södertälje.
Nästa klient vi träffade var en ung pojke som i berusat tillstånd gjort
sig skyldig till misshandel. Han föreföll mycket timid och var djupt
ångerfull. Han sade sig inte förstå hur han kunde göra sig skyldig till
sådant, eftersom han inte var någon våldsam natur. ”Jag kan nog inte
gå ut mer, eftersom sånt här händer.” Senare dömdes han till 40
timmars samhällstjänst, motsvarande en månads Sngelse.
Vid 17-tiden träffade Ulla ytterligare en klient, en pojke som nyligen
dömts till 200 timmars samhällstjänst (alternativt 10 månaders Sngel-
se) för grov stöld. Han hade tidigare två villkorliga domar.
Efter detta sammanträffande ringde Ulla två kontrollsamtal, innan
arbetsdagen var slut. Kl. 18.30 tog Ulla pendeltåget till Stockholm. En
timme senare var hon hemma i bostaden.
Kl. 08.30 dag 2 var Ulla tillbaka på jobbet. Fram till 09.15 skrev hon
litet på en utredning. Sedan var det dags för den gemensamma post-
öppningen, som leds av frivårdschefen och där hela kansliet medver-
kar.
Tiden mellan 09.30 och 11.00 fylldes av ett antal telefonsamtal till
socialtjänsten.
Kl. 11.00 kom Jerry för andra gången till samhällstjänstens expedi-
tion i Stockholm för samtal. Jerry var en kille i 22-årsåldern från en
av Stockholms södra förorter. Han gav ett prydligt, vältränat och
sympatiskt intryck. Men en kväll hade han träffat en kompis som
kommit hem från Thailand. Tillsammans hade de druckit en del öl
och sprit. Sedan minns Jerry inte så mycket mer förrän han nyktrade
till i poliscellen på Södermalms polisstation. Dit hade han förts sedan
han oprovocerad hade gett sig på och misshandlat en förbipasserande.
Samhällstjänstens utredning visade att Jerry haft en bra uppväxt. Han
hade tvåårig byggnadsutbildning och hade fullgjort sin praktik på ett
stort byggföretag. Av arbetsiedaren där hade han fatt bästa tänkbara
vitsord. Att Jerry skulle ha gjort sig skyldig till misshandel framstod
för denne som närmast otänkbart.
Efter lunchen ringde Ulla några samtal. Sedan tog vi bussen ner till
Östermalm. Där har en av våra stora biståndsorganisationer en s.k.
second hand-butik med försäljning av kläder och diverse andra artiklar
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
som folk skänkt. I klädsorteringen träffade vi Marko. Markos arbets-
uppgifter bestod i att sortera kläder och att hjälpa till med försäljning
m.m. Han var dömd till 150 timmars samhällstjänst alternativt 6
månaders längelse för förberedelse till rån av ett postkontor. Han och
en kamrat hade skaffat handskar för att inte lämna fingeravtryck samt
overaller, solglasögon och kepsar för att maskera sig. Vidare hade de
skaffat en luftpistol och en plastpistol samt tårgasspray. De hade kraftig
tejp för att med den binda eller tejpa händer, ben och mun på
postpersonalen. Men rånet genomfördes aldrig. Vid tiden för besöket
hade Marko avverkat 63 av de utdömda 150 timmarna.
Av samhällstjänstens yttrande framgick att Marko hade invandrar-
bakgrund. Hans relationer till föräldrarna var komplicerade. Han hade
inte känt sig tillräckligt uppskattad och ansåg att den äldre brodern var
favoriserad. Han hade genomgått tvåårig el-teleteknisk utbildning och
en ettårig påbyggnadslinje i elektronisk kommunikation. Av sina ar-
betsgivare hade han ött synnerligen goda vitsord. Han beskrevs som
ambitiös, pålitlig och som en person med gott omdöme, lagkänsla och
serviceförmåga. Vid tiden för åtalet hade han ordnade arbets- och
bostadsförhållanden.
Samhällstjänsten fungerade väl, framgick det. Men fallet Marko var
ändå långt ifrån okomplicerat. För innan han inledde samhällstjänsten
i mars 1994 hade han anhållits och häktats, misstänkt för delaktighet i
en stor narkotikahärva. Senare dömdes han för detta brott till ett års
öngelse. Men eftersom han hade överklagat domen ansåg man att den
tidigare samhällstjänstdomen löpte. Detta var skälet till att han påbör-
jat arbetet i butiken, trots att tingsrätten hade förklarat samhällstjänst-
påföljden förverkad.
Tillbaka till expeditionen passade Ulla på att ringa ett antal samtal
och avverka en del utredningsarbete.
Senare samma dag besöktes samhällstjänstenhetens expedition av
Niklas, en ung kille från Södertälje, som stod åtalad för misshandel.
Enligt hans egen berättelse hade han varit på en restaurang och dansat.
Plötsligt hade han ött ett slag i huvudet bakifrån. Rent reflexmässigt
hade han dragit till med armbågen bakåt och träffat målsägaren i
ansiktet. Om det var målsägaren eller någon annan som utdelat det
första slaget var inte klarlagt. Detta var Niklas första kontakt med
rättsväsendet och något närmast mardrömslikt och overkligt. Från en
dag till en annan hade han förvandlats till brottsling. Syftet med
samtalet var att göra en personutredning och utröna förutsättningarna
för samhällstjänst, vilket domstolen hade begärt. Kl. 17.00 var samtalet
med Niklas slut. Sedan ägnade Ulla några minuter åt journalföring
och ”litet städning”. Kl. 18.00 kunde hon gå hem.
Hur gick det för Niklas? Den 26 april dömdes han av Södertälje
tingsrätt till villkorlig dom och böter. Han blev med andra ord inte ett
samhällstjänstöll, inte ens ett öll för frivården.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
72
Kriminalvårdsstyrelsen har i en särskild uppföljning undersökt vad
som hänt med en grupp skyddstillsynsdömda ett antal år efter domen.
Resultatet har publicerats i rapporten (1991:1) Återfall efter skyddstill-
syn.
Urvalet bestod av 278 skyddstillsynsdömda under 1983, därav 33
kvinnor. Ca hälften var 25 år eller yngre. Drygt hälften hade inte
dömts till kriminalvårdspåföljd under de fem år som föregick 1983. Av
dem som tidigare hade dömts till kriminalvård hade de flesta dömts till
fängelse.
Av de 278 skyddstillsynsdömda dömdes 168, motsvarande 60 pro-
cent, till ny kriminalvårdspåföljd inom en sexårsperiod, ca hälften av
dessa inom ett år. Påföljden i första återfallsdomen var oftast skyddstill-
syn med eller utan böter. Ca en tredjedel av dem som återföll dömdes
en gång och ca hälften högst två gånger under den sexåriga uppfölj-
ningsperioden. Mest ingripande påföljd var fängelse för drygt två
tredjedelar av dem som återföll i kriminalvårdspåföljd.
Inom Malmöregionen pågår ett försök att utvärdera effekter av olika
åtgärder inom frivården. Efter varje avslutat övervakningsärende fyller
vederbörande frivårdsinspektör i en resultatanalysblankett med ca 40
frågor. Ungefär två tredjedelar av dessa är av faktatyp och kan besvaras
med ja/nej. Besvarandet av övriga frågor kräver någon form av bedöm-
ning. Ifyllda blanketter matas sedan in en dator och behandlas statis-
tiskt med s.k. multivariatanalys. Syftet med analysen är att kunna
bedöma hur olika behandlingsåtgärder eller andra åtgärder påverkar
t.ex. klienternas missbruk eller brottsbenägenhet.
Det hittillsvarande materialet, omfattande ca 350 klienter, är för litet
för att man skall kunna dra några slutsatser. Meningen är dock att
samtliga frivårdsklienter i Malmöregionen skall ingå i analysprogram-
met.
Vid Lerbäcksanstalten i Örebroregionen började man år 1987 diskute-
ra de problem som möter kriminalvårdsklienter efter avtjänat straff.
Tillsammans med representanter för Örebro stad (socialtjänsten och
arbetskontoret), Arbetsförmedlingen, Länsarbetsnämnden, AMI och
frivården (ledningsgruppen) bildade man KrAmi. För det dagliga arbe-
tet inrättades ett arbetslag om sju personer från de olika myndigheter-
na.
Eleverna vid KrAmi var tidigare straffade från Örebro kommun. De
får en ersättning om 5 400 kronor per månad, skattefritt.
1994/95:RR13
Bilaga 1
73
Målet är att eleverna — 25 inskrivna samtidigt — ”skall finna, få
och behålla ett arbete på den öppna arbetsmarknaden samt påbörja en
process mot ett samhällsanpassat liv”. KrAmi skall vägleda eleverna ut
i arbetslivet genom livs- och yrkesvägledning samt via arbetsprövning
på företag.
Den elev anses ha lyckats som fått ett arbete och behållit det i sex
månader.
Man upprättar ett kontrakt enligt vilket eleven förbinder sig att
• avstå från kriminalitet under inskrivningstiden
• avstå från droger under schemalagda tider och arbetstider
• närvara vid schemalagda aktiviteter samt anmäla sjukfrånvaro.
Om eleven bryter kontraktet blir han omedelbart utskriven. Han kan
dock åter bli inskriven efter viss prövning.
KrAmis arbetsmetod bygger på den s.k. konsekvenspedagogiken.
Innebörden är i korthet att arbetslaget eftersträvar att för eleven skapa
en annan verklighet som möjliggör positiva val och beslut. Eleven
ansvarar själv för sina beslut och tar konsekvensen av sina handlingar.
Härutöver bygger verksamheten på samverkan mellan myndigheter
och på AMLs vägledningssamtal vid individuella behovsbedömningar.
Organisationen är avpassad för 25 elever.
KrAmi har utvärderats av forskare vid Högskolan i Örebro. Bl.a. har
Claes-Håkan Gustafson beräknat de samhällsekonomiska effekterna av
de första årens verksamhet. Utvärderingen har redovisats i rapporten
Är KrAmi Örebro lönsamt? (Högskolan i Örebro, institutionen för
ekonomi, statistik och ADB, mars 1993). Han finner att kalkylen
avslöjar ett samhällsekonomiskt överskott på ca 88 miljoner kronor av
tre års verksamhet, ”trots att många intäktsposter inte har kunnat
kvantifieras och trots — — — medvetet — — — pessimistiska bedöm-
ningar”. Samtidigt har förutsatts att en stor andel av de på visst sätt
som 'lyckade’ definierade eleverna kommer att ha intäkter av arbete
under hela 40 år framåt i tiden. Detta jämte flera andra fria antagan-
den gör att utvärderingen i första hand bör ses som ett intressant
räkneexempel.
Våren 1970 biföll riksdagen ett förslag om en försöksverksamhet i
Sundsvalls frivårdsdistrikt med kraftigt förstärkta resurser i syfte att
förbättra klienternas rehabilitering. Försöket skulle inledas den 1 juli
1972 och utvärderas vetenskapligt i samarbete med kriminalvården.
Resursförstärkningen innebar bl.a. följande.
• En tredubbling av personalstyrkan
• Inrättande av ett frigångshem med 20 platser
• Inrättandet av ett frivårdshotell för 20 personer
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
• Inrättandet av en tjänst som psykolog
• Anställning av en tjänsteman vid arbetsförmedlingen med
uppgift att skaffa sysselsättning till frivårdsklienter.
Projektets tänkta roll att ge vägledning för den framtida frivården blev
emellertid snart överspelat. Hösten 1971 tillsattes nämligen Kriminal-
vårdsberedningen med uppgift att snabbt föreslå reformer inom krimi-
nalvården. Beredningens förslag låg till grund för riktlinjerna i 1973
års budgetproposition och antogs i full enighet av riksdagen. Riksdags-
beslutet innebar att frivården i hela landet i stort sett byggdes ut på
samma sätt som i Sundsvall utan att effekterna av Sundsvallsprojektet
inväntades.
Utvärderingen av Sundsvallsförsöket har av Eckart Kuhlhorn sam-
manfattats i BRÅ-skriften Frivård och rehabilitering. En empirisk utvär-
dering av ett experiment inom kriminalvården. Sammanfattning av rap-
port 1979:3.
Försöksutfallet studerades på grundval av tre kriterier, nämligen
reducering av återfall i kriminalitet, reducering av alkoholmissbruk
och arbetslivsanpassning.
Den föga hoppingivande slutsats forskarna drog av försöket var att
resursförstärkningar inte leder till en bättre klientrehabilitering. Vill
man få bättre resultat av frivården krävs det framför allt en kraftig
ökning av kontaktffekvensen, menade forskarna. Övervakningen måste
ske på platser och ställen där klienterna befinner sig ofta, t.ex. inom
utbildning eller på arbetsplatser. Vidare får det inte vara klientens
ensak om och hur ofta han träffar övervakaren. Det måste därför få
negativa följder om en klient undandrar sig övervakning och positiva
följder om klienten samarbetar. Slutligen far övervakningens mål inte
ställas för högt. Troligen är det lättare att uppnå bättre arbetsanpass-
ning än att minska återfallskriminaliteten.
Mot den bakgrunden föreslog forskarna en ny frivårdspåföljd, kallad
intensivövervakning. Denna form av övervakning skulle finnas jämsi-
des med vanlig skyddstillsyn. Den skulle ha ungeSr samma längd som
ett fängelsestraff och förutsatte betydligt tätare kontaktfrekvens än
vanlig skyddstillsyn. Klienterna borde få möjligheter att få sin övervak-
ning inom ramen för anpassningsgrupper på arbetsplatsen eller inom
utbildningsväsendet. För klienter med missbruksproblem borde
skyddskonsulenten inrätta en uppsökande verksamhet med hjälp av
s.k. frivårdsbiträden. Om klienten ändå inte skötte sig borde resterande
frivårdstid avtjänas i fängelse.
Brottsförebyggande rådet har nyligen publicerat en omfattande utvär-
dering av försöksverksamheten 1990—1992 med samhällstjänst som
alternativ till fängelse (juni 1994). Sammanfattningsvis finner BRA
bl.a. följande.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
75
Samhällstjänsten har inte bidragit till en lägre återfallsbenägenhet än
fängelse men inte heller till en ökad återfallsbenägenhet. Det sistnämn-
da är enligt forskarna värt att uppmärksamma med tanke på att
samhällstjänst är ett ekonomiskt fördelaktigt alternativ jämfört med
fängelse.
Vidare konstateras att en stor del av den åsyftade målgruppen, dvs.
de som annars skulle ha Stt Sngelse, inte har nåtts samtidigt som
påföljden tillämpats för andra ändamål än de avsedda. Samhällstjänst
har nämligen i många fall — kanske mellan 40 och 50 procent —
dömts ut i fall som eljest skulle ha lett till mildare påföljder, t.ex.
villkorlig dom eller vanlig skyddstillsyn.
Denna diskrepans mellan mål och utfall sägs till stor del bero på att
det urvalsförfarande som den lagtekniska konstruktionen bygger på
inte har fungerat effektivt och på kopplingen mellan samhällstjänst
och skyddstillsyn. I det senare avseendet bör man, menar BRÅ, upp-
märksamma rättsväsendets kritiska inställning. Uttalandena i förarbete-
na till lagen om samhällstjänst, att samhällstjänst endast skall ersätta
fängelse och endast komma i fråga om skyddstillsynskriterierna är
uppfyllda, har inte tillräckligt beaktats av rättsväsendet. Domstolarna
har utformat ett tillämpningsområde för samhällstjänst som i inte
ringa grad skiljer sig från vad som angetts i förarbetena. Möjligheterna
att detta missförhållande på sikt skall rättas till bedöms som små. Få
samhällstjänstdömda torde nämligen överklaga och yrka på villkorlig
dom eller skyddstillsyn utan föreskrift, eftersom de sannolikt upplever
att de har haft tur som sluppit fängelsestraff.
Rent praktiskt har samhällstjänstverksamheten fungerat väl och i
enlighet med statsmakternas intentioner. Det har inte varit några
större problem att finna lämpliga arbetsgivare. Samhällstjänsten har i
stort sett tillämpats för den typ av brottslighet som avsetts. De sam-
hällstjänstdömda har i mycket hög utsträckning klarat av sina uppgif-
ter. Frivården har fullgjort sina skyldigheter på ett sätt som överens-
stämmer med förarbetena. Samtliga berörda yrkesgrupper redovisar en
i huvudsak positiv inställning till samhällstjänsten som påföljd. Arbets-
givarna har genomgående mycket positiva erfarenheter liksom för
övrigt också de dömda.
Brottsförebyggande rådet konstaterar att det under försöksperioden
1990—1992 inte funnits någon tendens till ökad användning av sam-
hällstjänsten. Detta antyder enligt rådet att samhällstjänsten kan fa en
förhållandevis marginell roll i påföljdssystemet.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
76
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Revisorerna har inom ramen för sin granskning av kriminalvården
studerat tidsanvändningen inom frivården. Studien har omfattat samtli-
ga frivårdsinspektörer i landet, drygt 550 personer. Under vecka 15
(april) år 1994 har dessa tjänstemän på en särskild blankett noterat hur
de fördelat sin arbetstid på olika aktiviteter. Tidredovisningsblanketten
har utformats i samråd med ett antal ffivårdsexperter. All bearbetning
och analys av resultaten har gjorts vid revisorernas kansli.
Mätperioden kom att sammanfalla med den rikskonferens som
årligen arrangeras inom frivården och som i år ägde rum fredagen den
15 april, alltså under mätveckans sista dag. I konferensen deltog ca 150
frivårdsinspektörer, enligt vad tidsstudien utvisar. I den kommande
redovisningen tas hänsyn till detta förhållande, sålunda att resultat
redovisas såväl för dem som inte deltog i konferensen som för samtliga
i tidsstudien deltagande frivårdsinspektörer.
De i enkäten deltagande frivårdsinspektörerna redovisade under
mätveckan tillsammans 20 286 arbetstimmar, vilket motsvarar en me-
delarbetstid om 36,6 timmar. De som deltog i konferensen presterade
ett större antal arbetstimmar under veckan, 38,6 att jämföra med 35,8.
En utförlig presentation av tidsstudiens uppläggning och resultat
återfinns i bilaga 3. Myndighetsvisa uppgifter har samlats i en underbi-
laga (3.1) som tillställts berörda myndigheter inom kriminalvården. I
det följande summeras viktigare resultat av tidsstudien.
I revisorernas tidsstudie har så gott som samtliga frivårdsinspektörer
deltagit. Resultatet kan därför inte avfärdas som icke-representativt
med hänvisning till något urvalsproblem. Däremot kan med visst fog
hävdas att en vecka är för kort tid för en studie av detta slag. För
enskilda myndigheter blir följden att aktiviteter som inte regelbundet
återkommer varje vecka kommer med eller faller bort, beroende på
valet av mätperiod. Detta kan vara fallet när det gäller t.ex. program-
verksamhet som kanske bara bedrivs under några få veckor per år. På
region- och riksnivå bör dock nackdelarna med en kort mätperiod
mildras högst betydligt. Läsaren rekommenderas sammanfattningsvis
att tolka myndighetsvisa uppgifter med relativt sett större försiktighet
än motsvarande data på högre aggregationsnivå.
Det finns alltså nackdelar med en kort mätperiod. En uppenbar
fördel är å andra sidan det faktum att uppslutningen kring undersök-
ningen har varit i det närmaste hundraprocentig. Alltså har studien
inte bara till uppläggningen utan även med hänsyn till det försumbara
bortfallet varit en totalundersökning.
Som inledningsvis har nämnts stördes mätningen på ett icke önsk- 77
värt sätt av att den s.k. frivårdskonferensen ägde rum under mätveck-
ans sista dag. I resultatredovisningen har dock hänsyn tagits till denna
faktor. Sålunda separatredovisas genomgående svarsfrekvenser och an-
delar för dem som inte deltog i frivårdskonferensen, 406 personer,
förutom för samtliga i studien deltagande frivårdsinspektörer, 555
personer. Det har inte bedömts etiskt försvarbart att separatredovisa
konferensdeltagarna på myndighetsnivå, eftersom dessa då lätt låter sig
identifieras.
Frivården har tre huvuduppgifter, personutredningar, övervakning
och besök i häkten och anstalter. Även om alla dessa uppgifter är
obligatoriska har personutredningar mer än de två andra akvititeterna
karaktär av ”måsteverksamhet”. De beställs av domstolarna och måste
slutföras inom de tider domstolarna bestämmer. Personutredningar
kan utföras på många olika sätt och med varierande effektivitet. Ändå
bedöms de i tidsstudien konstaterade skillnaderna mellan regioner och
myndigheter till stor del kunna hänföras till faktorer utanför frivår-
dens påverkansmöjligheter. Vidare finns skäl att misstänka säsongsva-
riationer i verksamheten, på något sätt sammanhängande med åklagar-
nas och domstolarnas arbetssätt.
Med dessa reservationer konstateras att personutredningsverksamhe-
ten tar ca 13 procent av arbetstiden i anspråk, dock med stora variatio-
ner mellan regioner och myndigheter. Mellan regionerna skiljer som
mest nästan 8 procentenheter, motsvarande drygt 3 timmar av en
40-timmarsvecka. Mellan myndigheterna är skillnaderna ännu större,
som mest nästan 21 procentenheter, motsvarande drygt 8 timmar
under en vecka.
Övervakningsverksamheten inklusive kontraktsvård, programverk-
samhet och samhällstjänst svarar för ca 31 procent av den totala
arbetstiden. Spridningen mellan myndigheterna är stor, som mest drygt
50 procentenheter.
Exklusive nämnda specialformer tar övervakningen ca 23 procent av
arbetstiden i anspråk. Mellan regionerna är skillnaden som störst 5,5
procentenheter. Högst ligger Stockholm med 24,9 procent och lägst
Umeå med 19,4 procent. Mellan myndigheterna skiljer som mest 55,6
procentenheter. Borlänge har den lägsta andelen, 7,1 procent och
Malmö Norr den högsta, 62,7 procent.
Ett försök har gjorts att genom s.k. variansberäkning bedöma i
vilken mån ffivårdsmyndigheter med förhållandevis liten andel per-
sonutredningstid satsar relativt sett mer tid på övervakning. Så verkar
vara förhållandet, främst då när det gäller ”vanlig” övervakning, dvs.
övervakning exklusive kontraktsvård, programverksamhet och sam-
hällstjänst.
Övervakning i form av telefonkontakter tar 5,9 procent av arbetsti-
den, generellt sett. Hypotesen att typiska glesbygdsregioner använder
telefonen mer tycks inte få något stöd. Umeå- och Härnösandsregioner-
na har andelar under riksgenomsnittet om man sätter telefontiden i
förhållande till den totala arbetstiden. Men i fallet Umeå tycks den
låga andelen till stor del sammanhänga med att Umeå har en relativt
sett liten andel övervakning. I förhållande till enbart övervakningstid
har nämligen Umeå en andel över genomsnittet. Storstadsområdena
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Stockholm och Göteborg har höga andelar, hur man än mäter. Mellan
myndigheterna varierar telefonens användning starkt. Borlänge och
Karlskrona redovisar låga andelar, en dryg procent, medan Kristian-
stad, Malmö Norr och Lund använder telefonen betydligt mer flitigt
(10,0, 11,8 resp. 14,2 procent).
Frivårdsinspektörerna skiljer sig starkt åt när det gäller övervakning-
ens fördelning på egna uppdrag respektive lekmannauppdrag. Låga
andelar av egna uppdrag redovisar bl.a. Borlänge (30,3 procent) och
Norrköping (34,7 procent) medan flera myndigheter, bl.a. Uppsala
Norr, har andelar runt 90 procent.
Ungefär 3 procent av arbetstiden gick under mätveckan i genomsnitt
åt för kontakter med lekmannaövervakarna. Men myndigheterna upp-
visar stora variationer, från mindre än en procent (Gällivare) till
närmare 7 procent av den arbetade tiden (Kristianstad och Linköping).
En annan form för sådana kontakter, s.k. övervakarträffar, bedrevs
under mätveckan vid 29 ffivårdsmyndigheter till en sammanlagd tid av
133 timmar, motsvarande 0,7 procent av den totalt arbetade tiden.
För planering och verkställighet av kontraktsvård utnyttjades totalt
631 timmar, motsvarande drygt 3 procent av den totala arbetstiden.
Regionernas andel varierade mellan 1,8 procent (Malmö) och 4,1
procent (Umeå). Det finns myndigheter som till synes ägnar relativt
mycket tid åt kontraktsvård (Gällivare, Örebro och Västervik, t.ex.)
men generellt är verksamheten av begränsad omfattning.
Samhällstjänsten har fortfarande en mycket begränsad omfattning
enligt den bild som framträder i revisorernas tidsstudie. Verksamheten
tar mindre än 2 procent av arbetstiden i anspråk. Regionvis varierar
omfattningen som mest mellan 0,6 procent av arbetstiden (Norrkö-
ping) och 3,8 procent (Göteborg). Intressant att konstatera är att bara
en av dem fem orter som varit med i försöksverksamheten med
samhällstjänst sedan starten år 1990, nämligen Helsingborg, har en
andel klart över genomsnittet. Det bör noteras att myndighetsvisa
jämförelser till en del omöjliggörs av det faktum att vissa regioner har
centraliserat samhällstjänstärenden till en myndighet. Detta förklarar
att Stockholm Nordväst och Göteborg C/V har höga andelar.
Även när det gäller s.k. programverksamhet är omfattningen be-
gränsad. Förhållandevis väl framme ligger dock Örebroregionen med
en andel som klart överstiger övriga regioners, 5,7 procent av arbetsti-
den jämfört med i genomsnitt 3,0 procent. Av myndigheterna har
Borlänge en extremt hög andel, nästan 37 procent. De även i övrigt
stora myndighetsvisa skillnaderna, mellan 0 och ca 10 procent, sam-
manhänger sannolikt med att programverksamhet inte är någon konti-
nuerligt pågående aktivitet.
Frivårdsinspektören har i hög grad en kontaktskapande och förmed-
lande uppgift. Därmed är det naturligt att extern samverkan tar i
anspråk en viktig del av arbetstiden, ca 10 procent enligt revisorernas
tidsstudie. Den viktigaste formen av extern samverkan avser social-
tjänsten och andra vårdgivare. Ca 6 procent av arbetstiden avser sådan
samverkan. Myndigheterna varierar kraftigt, från 1,9 procent av arbets-
tiden för Borlänge till 13,4 procent för Nässjö.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
Samverkan med häkten och anstalter är en av frivårdens tre huvud-
uppgifter. Mot den bakgrunden är det förvånande att för sådan samver-
kan åtgår endast ca 2,5 procent av arbetstiden. Kring medelvärdet
varierar dock regioner och myndigheter förhållandevis mycket. Av
regionerna satsar Malmö mest, 3,8 procent, och Umeå minst, 1,0
procent. Myndigheternas aktiviteter på detta område kan förstås varie-
ra mycket över tiden. Under mätveckan noteras höga andelar för bl.a.
Jönköping och Eskilstuna (10,5 respektive 13,8 procent) medan många
andra myndigheter satsar obetydligt med tid på uppgiften.
Extern information är sannolikt en mycket sporadiskt förekommande
arbetsuppgift. En mängd myndigheter har under mätveckan inte ägnat
någon tid åt sådan verksamhet.
Det måste antas att uppgifterna om restid i många fall är missvisan-
de för frivårdsinspektörer som deltog i frivårdskonferensen, bl.a. därför
att många av dessa reste till konferensen under tjänstetid. Övriga
inspektörer använde under mätveckan 5,9 procent av sin arbetstid för
resor i tjänsten. Men skillnaderna mellan regioner är avsevärda. Bl.a.
tycks Härnösandsregionen resa betydligt mer i tjänsten, mer än dubbelt
så mycket som Stockholms- och Norrköpingsregionen, t.ex. Detta kan
sammanhänga med många faktorer. Knappast förvånande är emellertid
att en faktor som verksamhetsområdets allmänna geografiska karaktär
påverkar restiderna. Tidsstudien visar sålunda att inspektörer med
ansvar för landsbygdsdistrikt reser ca tre gånger så mycket som de
kollegor som arbetar i sto rstadsd ist rikt. Ett försök att ta reda på om
sambandet mellan verksamhetsområdets karaktär och restidens andel
av arbetstiden gäller, inte bara generellt utan också för varje region,
tyder på att Umeå-, Örebro- och framför allt Norrköpingsregionen har
kortare restider än man kan förvänta sig med hänsyn till regionens
'gleshetsgrad’ medan Härnösands-, Göteborgs- och Malmöregionen har
längre restider än förväntat.
Satsningen på intern utbildning och handledning kan rimligen inte
skilja sig så mycket åt mellan regionerna över en längre tidsperiod som
under mätveckan. Inom Umeåregionen har nämligen nästan ingen tid
alls satsats på denna aktivitet medan Härnösandsregionen redovisar en
andel av arbetstiden om nästan 10 procent.
Intern samverkan är en viktig aktivitet inom frivården som annars i
hög grad är ett ensamarbete. Nästan en tiondel av arbetstiden åtgår för
sådan samverkan. Men regionerna skiljer sig åt, från 6,5 procent av
arbetstiden i Umeåregionen till 11,2 procent i Norrköpingsregionen.
Myndigheterna uppvisar en ännu större spridning, mellan 2,8 procent
(Luleå) och 15,7 procent (Visby).
Journalföring är en tidskrävande uppgift inom frivården. I genom-
snitt nästan 7 procent av arbetstiden går åt för sådan verksamhet. Men
mellan regioner — och myndigheter — finns förvånande skillnader.
Inspektörerna i Stockholmsregionen tycks använda nästan dubbelt så
mycket tid, relativt sett, som kollegorna i Umeåregionen. Och Stock-
holm Centrum anslår nästan fyra gånger så mycket tid som Eskilstuna
på samma uppgift. I tid räknat motsvarar detta nästan en timme per
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
dag för Stockholm Centrum men bara ca 12 minuter per dag för
Eskilstuna. Visserligen har — vilket närmare har utvecklats i det
föregående — tidsåtgången för journalföring visst samband med hur
mycket tid som har använts för klientarbete.
Under kategorin ”Övrigt administrativt arbete” har hänförts i ge-
nomsnitt nästan 6 procent av arbetstiden och till restposten
”Övrigt” drygt 8 procent. Sammanfattningsvis har tidigare i detta
avsnitt konstaterats att inspektörerna, beroende på regiontillhörighet,
lägger ner mellan ca 4 och ca 9 timmar per vecka på verksamhet som
inte synes ha något klart samband med ”kärnverksamheten”. En
närmare undersökning krävs för att ta reda på vari sidoaktiviteter av
denna storleksordning närmare består. Noterbart i sammanhanget är
att tidsstudien avslöjar skillnader mellan myndigheterna om som mest
32 procentenheter, motsvarande ca 13 timmar per arbetsvecka.
Efter sin övergripande granskning av den svenska kriminalvården
måste Riksdagens revisorer inledningsvis konstatera att statsmakternas
ofta upprepade uttalanden om frivårdens betydelse inom kriminalvår-
den inte far sådant genomslag i konkreta beslut och praktisk gärning
som man kan förvänta sig. I granskningsrapporten har redovisats att
nya fängelser byggs, att flera och längre fängelsestraff döms ut och att
kriminalvårdsresurserna fördelas på traditionellt sätt, vilket innebär att
merparten går till den slutna kriminalvården. Mot denna kritik kan
med visst fog hävdas att politiker visst satsar på frivård, exempelvis
genom senare års försök med samhällstjänst och det nyligen inledda
försöket med elektronisk övervakning. Men det är långt kvar till den
punkt då frivården kan sägas spela den viktiga roll som statsmakterna
har uttalat sig för.
I fråga om den slutna kriminalvården finner revisorerna att Sngelse
först och främst är förvaring under humana former, detta trots att
Kriminalvårdsstyrelsen har en hel katalog full med olika behandlings-
aktiviteter och trots att man på vissa anstalter synes jobba hårt med
attitydpåverkan.
Fängelser är i många hänseenden dåliga institutioner. De är dyra att
bygga och driva. De har en passiviserande effekt på internerna. De är
för många interner anstalter för fortbildning i kriminalitet.
Kritiken mot fängelset som strafform är lika gammal som fängelsein-
stitutionen. Redan i slutet av 1700-talet, då man i olika länder sökte
alternativ till de plågsamma straffen, var de s.k. reformatorerna med-
vetna om fängelsets nedbrytande effekter. Revisorernas bedömningar
på denna punkt är alltså inget nytt eller originellt, bara en upprepning
av vad som sagts gång efter annan och vad alla initierade redan vet.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
6 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
Förutom det allmänpreventiva syfte som karakteriserar straffsystemet
som helhet kan fängelset sägas ha tre uppgifter:
• att skydda samhället och dess invånare,
• att ge klienterna omvårdnad samt
• att om möjligt bidra till rehabilitering.
Den första uppgiften löses genom att klienterna låses in och hindras
från att avvika. Hur väl kriminalvården lyckas med den uppgiften
finns det statistik på. Antalet avvikelser direkt från anstalt — rymning-
ar — uppgick budgetåret 1992/93 till 558. Detta tal, som också utgjor-
de genomsnittet för de tio senaste budgetåren, motsvarade 40 rymning-
ar per 100 000 vårddygn. Man kan också sätta antalet rymningar i
relation till antalet intagna, som år 1992 uppgick till 13 836. Året
därpå, 1993/94, hade antalet rymningar minskat till 473, alltså med
inte mindre än 15 procent. De flesta rymningar — mer än 90 procent
— sker från lokalanstalt. Från slutna riksanstalter genomfördes endast
8 rymningar under budgetåret 1993/94.
Varje rymning är något av ett misslyckande för kriminalvården.
Ändå anser revisorerna att kriminalvården måste få ett högt betyg när
det gäller att fullgöra sin uppgift att skydda samhället och dess invåna-
re. Man måste i sammanhanget erinra sig att lokalanstalterna — även
slutna sådana — är 'öppna’ i den meningen att klienterna där oftast
avtjänar korta straff och därför efter tämligen kort tid åter är ute i
frihet.
Att kriminalvården måste få ett erkännande för sitt sätt att klara den
samhällsskyddande uppgiften hänger delvis samman med att kriminal-
vården samtidigt på ett bra sätt löser den andra uppgiften, att ge
klienterna en god omvårdnad. Revisorerna bedömer att klienterna vid
svenska kriminalvårdsanstalter behandlas på ett så humant sätt som
förutsättningarna medger. Revisorerna anser vidare att det är denna
goda behandling, naturligtvis i kombination med nödvändig disciplin
och ordning, som förklarar varför det är så förhållandevis lugnt vid
svenska Sngelser. Bråk och oroligheter var mycket vanligare för några
årtionden sedan, då disciplinen var betydligt strängare än i dag. Sanno-
likt har vi också det goda klimatet att tacka för att antalet rymningar
är så litet. ”Vi försöker så snabbt som möjligt bygga upp den psykolo-
giska rymningssäkerheten”, uttryckte en av kriminalvårdens anstaltsdi-
rektörer saken. Samtidigt finns det en motsättning inbyggd i kraven på
säkerhet respektive tillfredsställande omvårdnad. Det gäller för krimi-
nalvården att finna en balans mellan dessa delvis oförenliga krav.
Enligt revisorernas mening måste kriminalvården allmänt sett anses ha
klarat denna svåra balansgång.
I sammanhanget vill revisorerna betona att omvårdnadsuppgiften —
hur viktig den än är — inte får ses som en självständig och primär
uppgift för kriminalvården, att jämställa med t.ex. den samhällsskyd-
dande uppgiften. Huvuduppgiften är ju att verkställa påföljder, dvs. att
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
se till att fängelsedömda avtjänar fängelsestraff. Fängelset är alltså inte i
första hand till för att behandla drogmissbrukare för deras missbruk
utan för att hålla brottslingar, även drogmissbrukande sådana, inlåsta.
Däremot är det naturligt att anstalten under den tid verkställigheten
pågår söker se till att klienterna blir så friska som möjligt och att t.ex.
drogmissbrukare får hjälp att bli av med sitt missbruk, kanske i
samarbete med extern vårdgivare.
I två viktiga avseenden måste alltså kriminalvården få högt betyg,
dels då det gäller att skydda samhället mot brottslingar, dels då det
gäller att ge dessa brottslingar en god omvårdnad. Med den tredje
uppgiften, att rehabilitera klienter, har kriminalvården en mer begrän-
sad framgång.
Statsmakterna, liksom kriminalvården själv, har ofta betonat att
tiden i anstalten bör utnyttjas för påverkan. Och detta är också
revisorernas uppfattning. Den positiva inställningen till påverkansarbe-
te och de ambitiösa programaktiviteter som pågår på många anstalter
— narkomanvårdsprojektet vid Österåkersanstalten torde vara det mest
kända — förtjänar respekt. Men detta till trots tvingas revisorerna
konstatera att fängelserna i huvudsak är platser för förvaring av krimi-
nella.
Mot bakgrund av nyssnämnda uttalanden om vikten av att bedriva
påverkansarbete måste revisorerna ifrågasätta om en sådan inriktning
av anstalternas verksamhet är förenlig med det på många håll vanliga
systemet med s.k. knalltransporter. Detta system innebär att man i
bestraffningssyfte flyttar misskötsamma klienter från en anstalt till en
annan. Antalet förflyttningar uppgick budgetåret 1992/93 till 1 645. De
viktigaste anledningarna var rymning eller rymningsförsök (494 fäll),
befattning med narkotika (278 fall), våld eller hot mot tjänsteman (95
fall), våld eller hot mot medintern (93 fall) samt berusning (85 fall).
Genom dessa förflyttningar undviker man ytterligare konflikter mellan
klienten och personal eller medinterner men missar samtidigt viktiga
chanser att utöva mer långsiktig påverkan. Vissa förflyttningar är
säkert nödvändiga av bl.a. säkerhetsskäl eller av humanitära skäl men
verksamhetens omfattning borde enligt revisorernas bedömning ses
över.
Eftersom fängelset i allmänhet måste betraktas som en dålig plats för
rehabilitering finns egentligen bara två motiv för att behålla fängelse-
straffet, nämligen samhällets behov av skydd samt det allmänpreventiva
motivet. Dessa två motiv skall diskuteras något närmare.
För revisorerna står det klart att samhället måste skydda sig mot
människor som genom sina gärningar visar ett uppenbart förakt för
andra människors integritet, hälsa och egendom. Dessa har själva
avhänt sig rätten att vistas i frihet. Men detta skyddsbehov gäller främst
ett förhållandevis begränsat antal kriminalvårdsklienter, nämligen dem
med långa strafftider. Av de sammanlagt 14 321 fängelsedömda som
intogs i anstalt år 1993 hade drygt 69 procent strafftider om högst sex
månader och nästan 86 procent strafftider om högst ett år. Bara 14
procent av klienterna hade alltså längre strafftider än ett år. Vid
landets lokalanstalter är den genomsnittliga strafftiden inte längre än
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
ca tre månader. Efter avtjänandet av dessa korta straff går klienterna ut
i friheten igen. Revisorerna kan inte se att skyddsaspekten mer än i
mycket begränsad mening är relevant när det gäller de korttidsdömda.
Det kan sålunda inte förnekas att korttidsstraffen något bidrar till
samhällsskyddet genom att klienterna i vart fall under verkställigheten
förhindras att begå brott. Vidare kan det ha viss betydelse för samhälls-
skyddet efter verkställigheten att internerna under anstaltsvistelsen får
vila upp sig och åtminstone tillfälligt kommer ifrån sitt missbruk. Men
revisorerna bedömer att dessa effekter är marginella i sammanhanget.
Det allmänpreventiva motivet väger enligt revisorernas mening be-
tydligt tyngre. Hotet om ett fängelsestraff kan sannolikt få många
”hederliga” människor att avstå från vissa kriminaliserade handlingar.
Det är viktigt att betona detta, att fängelset bara skrämmer dem som
inte är etablerade i kriminaliteten. För dem som redan har stiftat
bekantskap med Håga eller Hageby, med Storboda eller Täby är det
mera fråga om ett tillfälligt avbrott i det vanliga livet, något man helst
velat vara utan men som man inte får några mardrömmar av. Detta
framgår inte minst av Annette Rosengrens etnologiska anstaltsstudie
(bilaga 1).
Revisorerna bedömer att icke frihetsberövande påföljder, om de utfor-
mas rätt, kan ha en starkare rehabiliteringseffekt än fängelsestraffet och
samtidigt en lika stor avskräckande effekt. De korta fängelsestraffen
bör i konsekvens härmed så långt det är möjligt ersättas av frivårdspå-
följder. Då kan man lättare uppnå eftersträvade syften och undgå
oönskade följder i form av bl.a. höga kostnader och nedbrytande
effekter. Samma resonemang kan inte tillämpas för de långa fängelse-
straffen, eftersom säkerhetsaspekterna där har en helt annan tyngd.
Revisorerna anser att frivården snarast måste få möjlighet att spela
den viktiga roll som statsmakterna genom upprepade uttalanden tillde-
lat den. Frågan är dock om frivården är utformad så att den klarar
denna svåra uppgift.
Revisorernas granskning har givit många positiva intryck av frivår-
den. Handläggarnas engagemang är påtagligt. Arbetstempot är många
gånger uppskruvat. Kontakten med klienterna präglas av respekt för
individen, av ambitionen att hjälpa. Samtidigt är man väl medveten
om att man administrerar ett straff, en påföljd, och att man därför har
rätt att ställa krav på klienterna. Handläggarna ger intryck av profes-
sionalitet i den meningen att de förmår kombinera engagemang och
inlevelse med en yrkesmässig distans till klienterna och deras problem.
Problemet med frivården är bristen på innehåll. Övervakningen är i
huvudsak individuell. Den tar sig uttryck i mer eller mindre frekventa
samtal med klienten vid besök eller per telefon. För många klienter är
detta hela innebörden av övervakningen. Och detta är viktigt men
långt ifrån tillräckligt, enligt revisorernas mening. Övervakningen mås-
te bli betydligt mer påtaglig och kräva betydligt större aktivitet från
klientens sida. Detta är viktigt av två skäl. Det ena är att frivårdens
1994/95:RR13
Bilaga 1
möjligheter till påverkan och förändring bättre måste tas till vara. Det
andra skälet har att göra med påföljdens föreställningsskapande upp-
gift. Frivården måste i allmänhetens ögon framstå som något betydligt
mer påtagligt och krävande för klienterna än i dag, något som kräver
stora insatser av tid som kunde användas till betydligt angenämare och
bekvämare sysselsättningar. För frivårdens tjänstemän kan en föränd-
ring av frivården i den förordade riktningen medföra att en större del
av arbetstiden än i dag måste förläggas till obekväm tid, alltså kvällar
och helger. Arbete på obekväm tid förekommer dock redan nu,
nämligen i samband med samhällstjänstärenden.
Frivården har i genomsnitt ca 12 000 klienter inskrivna. Det finns
veterligen inga samlade uppgifter om hur många av dessa som genom-
går någon form av strukturerat program. Men beträffande två former
av strukturerat innehåll finns statistiska uppgifter. Sålunda avkunnades
budgetåret 1993/94 totalt 885 domar till kontraktsvård och 428 domar
till samhällstjänst. Dessa verksamheter har alltså en i förhållande till
antalet klienter mycket begränsad omfattning och detsamma kan troli-
gen sägas om all programverksamhet. I vart fall visar revisorernas
tidsstudie att endast ca 8 procent av frivårdsinspektörernas arbetstid
upptas av övervakning i de strukturerade formerna kontraktsvård,
samhällstjänst och programverksamhet. Till mer traditionell — och
alltså mer kravlös — övervakning anslås nästan tre gånger så mycket
tid. Enligt revisorernas mening måste frivården intensifiera arbetet på
att öka andelen struktu-rerad övervakning. Detta är för övrigt samma
budskap som statsmakterna riktat till kriminalvården under senare år.
Vissa frivårdsmyndigheter har i sammanhanget pekat på svårigheter-
na att arrangera programverksamhet inom små distrikt, eftersom det
kan vara svårt att få ihop grupper av klienter som är någorlunda
homogena. Sådana invändningar kan naturligtvis inte avfärdas utan
vidare, men detta problem bör inte vara oöverstigligt. Revisorerna vill
peka på två möjligheter. Den ena innebär att frivårdsmyndigheter går
samman i gemensamma projekt och på det sättet ökar klientunderlaget
för olika aktiviteter. Den andra är att det t.o.m. kan ligga ett värde i att
i ett och samma program blanda klienter med olika bakgrund. Det är
inte otänkbart att t.ex. äldre klienter kan ha ett lugnande inflytande på
unga och mer omogna individer.
Samhällstjänsten är en form för skyddstillsyn som såväl statsmakter-
na som kriminalvården själv förväntar sig mycket av. Också revisorer-
na har under sin granskning fått positiva intryck av denna påföljd.
Den har i sig element av det slag som revisorerna anser vara väsentliga
i en frivårdspåföljd. Den ställer krav på klienten. Arbetet skall som
regel utföras på obekväm tid, kvällar eller helger. Klienten behandlas
på arbetsplatsen som en kamrat, inte som en kriminell. Han får umgås
med ”hederligt folk” i stället för med kriminella. Han Sr utlopp för
sin energi och kan bruka den för meningsfull verksamhet. Samhälls-
tjänstens positiva sidor borde göra alternativet, att avtjäna fängelsest-
raff, oattraktivt för klienten.
För att någon skall kunna dömas till samhällstjänst krävs — liksom
för skyddstillsyn generellt — att han behöver övervakning. Inom
1994/95:RR13
Bilaga 1
frivården finns det många som beklagar att detta krav på övervakning
gör att samhällstjänstpåföljden inte kan komma i fråga så ofta som
önskvärt vore. Det kan t.o.m. bli så olyckligt att en åtalad, som lever
under ordnade former och därför inte behöver övervakning, döms till
det hårdare fängelsestraffet. Revisorerna anser att frågan om samhälls-
tjänsten som en självständig påföljd snarast måste utredas. Så bör
lämpligen kunna ske inom den utredning (dir. 1992:47) som ser över
det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. Det gäller
att hitta alla tänkbara alternativ till fängelsepåföljden.
Brottsförebyggande rådet har i en nyligen presenterad utvärdering av
samhällstjänsten (se avsnitt 3.7.5) konstaterat att domstolarna i många
fall — kanske mellan 40 och 50 procent av samtliga — dömer till
samhällstjänst i fall som eljest skulle ha lett till mildare påföljd än
fängelse, t.ex. villkorlig dom eller ”vanlig” skyddstillsyn. Revisorerna
inser att en sådan praxis inte är i enlighet med lagstiftarens intentio-
ner. Å andra sidan finns det, som revisorerna ser det, så många
fördelar med samhällstjänsten att den i många fall skulle kunna vara
en lämpligare påföljd än villkorlig dom. Även denna synpunkt talar
för att den nyssnämnda utredningen ser över möjligheterna att göra
samhällstjänsten till en självständig påföljd.
I denna rapport har tidigare (kap. 2) redovisats att anstaltskapacite-
ten är under utbyggnad. Expansionen omfattar bl.a. sammanlagt 360
platser i specialanstalter för rattfyllerister. Av de sammanlagt 6 534
personer som år 1993 dömdes till skyddstillsyn hade 1 223, alltså
ungeiär var femte, gjort sig skyldig till grovt rattfylleri eller rattfylleri.
Men endast 286 av dessa dömdes till s.k. kontraktsvård, trots att
utredningar visar att flertalet rattfyllerister har alkoholproblem. Revi-
sorerna bedömer att det skulle vara möjligt att tillämpa kontraktsvård i
betydligt fler fall. Därmed skulle skyddstillsynen få ett konkret inne-
håll för fler klienter. Det kan ifrågasättas om det är förenligt med god
resurshushållning att döma rattfyllerister med missbruksproblem till
kortvariga fängelsestraff. Det torde vara svårt att få till stånd någon
effektiv vård under t.ex. en månad. Härtill kommer att fängelset är
olämpligt av alla de övriga skäl som redovisats ovan. En viktig faktor i
sammanhanget är att frivårdens kontraktsvård innefattar antabusbe-
handling. Därmed kan frivården för de klienter som genomgår vård-
programmet uppnå sex månaders nykterhet. För klienter dömda till
korta fängelsestraff finns inga garantier för så lång nykterhet.
För att fyllerister som inte har uttalade alkoholproblem kan en
frivårdspåföljd vara svårare att motivera. I sådana fall kvarstår fängelset
som en möjlig påföljd.
Den inställning till frågan om hur samhället skall reagera mot
rattfylleriet som revisorerna redovisat i det föregående får inte uppfat-
tas så att revisorerna önskar en liberalisering på området. Revisorerna
delar helt den av statsmakterna, inte minst under senare tid markerade
uppfattningen att onykterhet i trafiken är ett mycket allvarligt brott.
Men med den aktivering av frivårdens innehåll som revisorerna gene-
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
86
rellt förordar torde en icke frihetsberövande påföljd komma att uppfat-
tas som minst lika ingripande och krävande som ett passiviserande
fängelsestraff.
Antabusbehandling förekommer inom frivården inte bara i samband
med rattfylleribrott utan ingår bl.a. också i behandlingsprogram för
klienter som dömts för misshandel. Eftersom spritmissbruk sannolikt
är en viktig förklaringsfaktor vid misshandelsbrott torde frivården ha
fördelar även i fråga om vissa våldsbenägna klienter som eljest skulle
ha dömts till korta fängelsestraff.
Också för övriga trafikbrott borde skyddstillsynen vara en lämplig
påföljd. Den kunde då med fördel förses med särskild föreskrift
påminnande om samhällstjänsten. En idé som borde prövas är att
trafikanter som uppträtt vårdslöst i trafiken åläggs att på helger eller
kvällar genomgå kompletterande trafikutbildning i trafikpolisens regi.
Sådan kursverksamhet kan organiseras för större grupper och behöver
alltså inte bli dyrbar, per klient räknat.
På motsvarande sätt finns säkerligen möjligheter att inom ramen för
skyddstillsyn ordna krävande kurser för andra typer av lagöverträdare.
Utbildningspåföljder inom ramen för skyddstillsyn torde med fördel
kunna villkoras till att den misstänkte genom avtal förbinder sig att
genomgå utbildningen på samma sätt som rattfyllerister och narkoma-
ner i dag måste ingå ett avtal för att dömas till kontraktsvård. Detta
innebär att fängelsestraffen bibehålls för dem som antingen inte vill
ingå avtal eller bryter mot avtalet. Därmed skulle fängelsestraffets
avskräckande verkan kvarstå.
Sammanfattningsvis tror revisorerna att frivården både resurs- och
innehållsmässigt kan utvecklas betydligt. Men det vore naivt att tro att
frivården ens med starkt utökade resurser och ett förändrat arbetssätt
skulle kunna uträtta underverk. Tyvärr måste man räkna med att
många av frivårdens klienter även i fortsättningen kommer att återfalla
i brott. Enligt revisorernas mening måste samhället visa beslutsamhet
men också tålamod, främst när det gäller unga förstagångsförbrytare.
Ett sätt att åstadkomma en rimlig balans mellan dessa krav är att
domstolen redan i den första skyddstillsynsdomen markerar att en ny
skyddstillsynspåföljd kommer att innefatta ett alternativt fängelsestraff,
ett straff som utlöses vid misskötsamhet eller återfall.
För alla skyddstillsynsdomar som förses med en alternativ frihetsbe-
rövande påföljd bör gälla att fängelsestraffet bör vara betydligt längre
än enligt nuvarande straffmätningsprinciper. Klienten Sr — ungeSr
som i dag — en eller två chanser. Men sedan skall domstolen låta
alternativet, det kännbara Qngelsestraffet, gå i verkställighet.
I sammanhanget vill revisorerna erinra om något som kanske inte är
så allmänt känt, nämligen att riksanstalterna — som verkställer de
långa straffen — enligt många bedömare i vissa hänseenden fungerar
bättre än lokalanstalterna trots att klienterna där har större kriminell
belastning. Genom att strafftiderna är längre hinner klienterna lugna
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
87
ner sig och komma ifrån sitt eventuella missbruk under längre tid. De
långa strafftiderna gör också att många klienter hinner lära sig ett yrke.
Verkstäderna kan då åta sig mer kvalificerade uppgifter inom t.ex.
verkstads- eller träindustri. Riksanstalternas produktion består i högre
grad av egna produkter vilket ökar möjligheterna till styrning. Därmed
blir produktionen stabilare och sysselsättningen jämnare än på många
lokalanstalter. Vid lokalanstalten Storboda t.ex. fick många klienter gå
sysslolösa under tiden för revisorernas granskning eftersom verkstaden
helt enkelt saknade uppgifter. Detsamma kunde konstateras på Väster-
åsanstalten. Det var faktiskt beklämmande att iaktta att inte så få
klienter på dagtid satt och rökte och spelade kort, bara därför att de
inte hade några arbetsuppgifter. Nedslående var också att vissa av de
arbetsuppgifter som erbjöds var mer än lovligt enahanda. Detta konsta-
terande innebär ingen kritik av anstaltschefen eller verkmästaren.
Dessa gjorde säkert vad de kunde för att finna meningsfull sysselsätt-
ning.
Sammanfattningsvis talar många skäl för en minskad tillämpning av
korta fängelsestraff, en motsvarande ökad tillämpning av skyddst i llsyns-
påföljden och ett ökat mått av innehåll i frivården. Med en sådan
utveckling kommer de nuvarande lokalanstalternas framtida roll i
centrum för intresset. Olika alternativ kan härvid tänkas.
Ett alternativ är självfallet nedläggning av de lokalanstalter som inte
längre behövs. En sådan åtgärd borde öka utrymmet för en ekonomisk
upprustning av frivården eftersom dygnskostnaden per klient i dag är
mellan 11 och 13 gånger högre vid lokalanstalter än i fri vården.
Innehållsmässigt kan utbytet av kriminalvård ökas väsentligt genom en
sådan resursomfördelning.
Det är enligt revisorernas mening helt orealistiskt att tänka sig att en
reform av det tänkta slaget skulle möjliggöra en nedläggning av alla
nuvarande lokalanstalter. Säkert skulle det bli nödvändigt att ombilda
ett antal lokalanstalter till anstalter för verkställighet av längre straff,
helt enkelt därför att ett antal klienter vid lokalanstalterna kommer att
fortsätta med sin kriminella aktivitet. Men det finns också ett mer
positivt skäl för en sådan alternativ användning av nuvarande lokalan-
stalter.
Besöken vid riksanstalterna har nämligen övertygat revisorerna om
att den slutna kriminalvården måste satsa på en ökad differentiering av
klientelet. Såsom redovisats i avsnitt 2.1.2 pågår inom Kriminalvårds-
styrelsen arbete med att utveckla ett nytt differentieringsprogram. Ett
viktigt led i denna verksamhet är det förslag till konstruktion av nya
anstalter som styrelsen tagit fram och som möjliggör inrättandet av
avdelningar med bara sju platser. En sådan anstaltskonstruktion ökar
naturligtvis möjligheterna att åstadkomma en mer homogen klientsam-
mansättning. Revisorerna anser det angeläget att Kriminalvårdsstyrel-
sens ansträngningar för en ökad differentiering kan omsättas i praktisk
handling. Kring differentieringen som princip råder knappast delade
meningar. Svårigheterna ligger främst på genomförandeplanet. Att
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
88
differentiera är nämligen dyrt eftersom principen kräver mera ”luft” i
systemet. Det nominella antalet platser måste överstiga den faktiska
beläggningen på betydligt fler enheter än i dag.
Redan i dag råder en besvärande överbeläggning på många anstalter.
En allvarlig konsekvens är bristen på flexibilitet. Det kan t.ex. vara
mycket svårt att flytta klienter som på sin avdelning ställer till svårbe-
mästrade problem för personal och medinterner eller som själva utsätts
för våld, hot om våld eller andra trakasserier. Även detta förhållande
talar för en ökning av antalet platser i riksanstalt.
En minskning av antalet korta fängelsestraff ger helt nya möjligheter
att differentiera. Flera lokalanstalter kan omvandlas till anstalter mot-
svarande de nuvarande riksanstalterna och användas för olika klientka-
tegorier. En viktig differentieringsgrund är enligt revisorernas mening
graden av motivation hos klienterna. Klienter som är starkt motiverade
att upphöra med kriminalitet bör inte blandas med dem som inte
avser att avbryta sin karriär utan fa plats på särskilda enheter. Andra
anstalter kan ge plats för välmotiverade narkotikamissbrukare i stil
med Österåker. Några fängelser kan utnyttjas för sexualbrottslingar. I
takt med den ökande rasismen bör övervägas om vissa anstalter kan
utnyttjas för differentiering efter etnisk tillhörighet, detta av hänsyn till
olika minoriteters säkerhet och andra grundläggande intressen. Det
kan också bli aktuellt att inrätta särskilda anstalter för ekonomiska
brottslingar och för klienter tillhörande den organiserade brottslighe-
ten.
Under senare tid har problemet med psykiskt störda interner ött
betydande uppmärksamhet i massmedierna och annorstädes. Fängel-
seutredningen har i sitt betänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård och
psykiatri särskilt betonat behovet av differentiering i fråga om psykiskt
störda interner. Kriminalvården förfogar i dag över psykiatriska avdel-
ningar vid fem anstalter. Dessutom finns på vissa håll s.k. stödavdel-
ningar för personlighetsstörda interner. Tillgången på psykiatriska öp-
penvårdsresurser inom kriminalvården motsvaras dock på intet sätt av
det aktuella behovet. Skall kriminalvården ha rimliga möjligheter att
vårda psykiskt störda interner måste enligt revisorernas mening dessa
resurser förstärkas avsevärt, såväl personalmässigt som i fråga om
antalet platser.
Fängelseutredningen tog i nämnda betänkande också upp ett ofta
redovisat problem för kriminalvården att fa landstingens psykiatriska
kliniker att ta emot akut sjuka kriminalvårdspatienter i behov av
sluten vård. Utredningen föreslog vissa åtgärder för att komma till
rätta med detta problem. Bl.a. föreslogs en ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) av innebörd att landstingen blir skyldiga att
erbjuda psykiatrisk vård åt intagen i kriminalvårdsanstalt som är
belägen inom landstinget. Dessutom föreslogs att varje kriminalvårds-
anstalt genom avtal mellan kriminalvården och landstingen skulle
knytas till en viss sjukvårdsinrättning. Utan att ta ställning till Fängel-
seutredningens förslag vill revisorerna starkt betona vikten av att det
nu behandlade problemet far en snar lösning.
1994/95:RR13
Bilaga 1
89
En ombildning av nuvarande lokalanstalter skulle komma i konflikt
med en viktig princip inom svensk kriminalvård, den s.k. närhets-
principen. Denna princip innebär att en klient, åtminstone den när-
maste tiden före frigivningen, skall placeras i anstalt nära hemorten,
detta för att underlätta kontakter med frivården, med andra myndighe-
ter samt med vänner och anhöriga. Fängelseutredningen föreslog i sitt
huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff en ut-
mönstring av denna princip. I regeringens nyligen framlagda proposi-
tion föreslås bl.a. att den nuvarande indelningen i riksanstalter och
lokalanstalter upphör.
Revisorerna gör i likhet med Fängelseutredningen bedömningen att
nackdelarna med närhetsprincipen är större än fördelarna. Det är
naturligtvis bra att anhöriga och vänner kan besöka internen utan för
mycket besvär eller att denne kan knyta kontakter med frivården eller
socialtjänsten. Men det är inte bra att klienten genom att vara placerad
nära hemorten upprätthåller kontakten med sina kriminellt belastade
vänner och den invanda miljö där han bedrivit sina kriminella aktivi-
teter. A andra sidan Sr man inte glömma bort att också riksanstalterna
erbjuder rika möjligheter till nya bekantskaper och erferenhetsutbyte
som ökar risken för en fortsatt kriminell karriär.
Enligt nuvarande regler är en av frivårdens huvuduppgifter att
besöka klienter i häkten och anstalter. Men revisorernas tidsstudie
indikerar att frivården har en i tid räknat mycket begränsad kontakt
med klienter på anstalter. Samverkan av detta slag tog under mätveck-
an endast 2,5 procent av arbetstiden i anspråk. De potentiella fördelar-
na med närhetsprincipen tycks alltså inte utnyttjas som avsikten var.
Mot den nu angivna bakgrunden anser revisorerna sammanfattningsvis
att närhetsprincipen inte bör få lägga hinder i vägen för en reform av
kriminalvården i den riktning som revisorerna förordar. Revisorerna
vill i sammanhanget peka på möjligheten att frivårdsmyndigheten på
fångelseorten tar på sig ansvaret för samverkan med klienterna så länge
dessa är intagna i anstalt. Frivården skulle därmed även i fortsättning-
en aktivt kunna medverka i förberedelserna för den intagnes frigiv-
ning. Revisorerna gör mot bakgrund av sin tidsstudie (bilaga 3) och
andra iakttagelser bedömningen att frivårdens samverkan med anstal-
terna kan intensifieras.
En utmönstring av närhetsprincipen får enligt revisorernas mening
inte innebära att den intagne lämnas vind för våg när han går ut i
friheten. En frigiven som skall stå under övervakning bör genast tas
om hand av frivården, i princip redan vid anstaltsgrinden, och erbju-
das den hjälp med acklimatisering till det nya livet i frihet som han
kan behöva. Det kan röra sig om en mängd praktiska frågor som gäller
boende, arbete, utbildning eller kontakter med myndigheter. Bara ett
par dagars dröjsmål kan betyda att den frigivne tappar fotfästet och att
långvariga förberedelser för hans rehabilitering spolieras. Enligt reviso-
rernas mening kan åtskilligt förbättras i detta hänseende.
Ytterligare ett alternativ till nedläggning vore att föra över lokalan-
stalter till frivården och ombilda dem till behandlingshem för krimi-
nella med missbruksproblem. Vid sådana hem skulle frivården kunna
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
erbjuda samma behandling som nu oftast far köpas upp till höga priser
på den öppna vårdmarknaden. Vården vid dessa behandlingsanstalter
skulle självfallet bygga på frivillighet. Endast personer som var motive-
rade att sluta med missbruk och kriminalitet skulle tas emot. Kraven
på klienterna skulle kunna vara ungefär desamma som de som ställs
på klienterna vid Österåkersanstaltens narkotikaprojekt.
Ovan har revisorerna angett tre möjliga tillvägagångssätt avseende de
nuvarande lokalanstalterna vid en minskad användning av korta fäng-
elsestraff, nämligen nedläggning, ombiidning till riksanstalter, främst
för att öka differentieringsmöjligheterna, samt ombildning till behand-
lingshem för frivården. Revisorerna vill betona att dessa möjligheter
ingalunda utesluter varandra.
Revisorerna inser att en reform av det skisserade slaget kräver nog-
granna överväganden och för med sig radikala förändringar av såväl
det nuvarande påföljdssystemet som dagens kriminalvård. Ett argument
som kan resas mot en reform i den tänkta riktningen är att den lätt
rubbar relationerna mellan olika straff i dagens påföljdssystem. Straffen
skall fylla rimliga krav på rättvisa. De skall i någon mening spegla
brottets svårighetsgrad och stå i rimlig proportion till brottets allvar.
Men det krav på millimeterrättvisa som präglade äldre strafflagstiftning
är sedan länge övergivet. De förhållandevis nya reglerna om brottets
straffvärde innebär en markering av att de specifika förhållandena
kring varje enskilt brott — förmildrande och försvårande omständighe-
ter — skall tillmätas stor vikt i påföljdshänseende. Man kan också peka
på de bestämmelser som starkt begränsar domstolarnas möjligheter att
döma yngre personer till Sngelse, även i de fall de har begått mycket
grova brott. I många fall tycks det väcka protester när unga mördare
döms till korta påföljder.
Även framtidens påföljdssystem skall för flertalet människor framstå
som i huvudsak rättvist, det är självklart. Men systemet måste samtidigt
ha ett ökat inslag av ”morötter och piskor”. Det skall på många olika
sätt löna sig att bryta med sin egen kriminalitet, och det skall på
motsvarande sätt kosta betydligt mer att inte göra det. För den som vill
åstadkomma en förändring av sitt eget leverne skall samhället skapa
goda förutsättningar. Det är inte bara humant, det är också god
hushållning med ekonomiska resurser. För den som inte vill bryta den
kriminella karriären skall alternativet vara förvaring under humana
och socialt acceptabla former, precis som i dag.
Uppföljning och utvärdering är av fundamental betydelse i ett system
med resultatstyrning. En genomgång av forskningen på området visar
vilka svårigheter som möter den som vill mäta effekterna av kriminal-
vård. Fallet med Statskontorets utvärdering av narkotikaprojektet vid
Österåkersanstalten tycks visa att ett grundläggande problem gäller
orsak och verkan. Visserligen uppvisade klienterna på Österåker färre
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
återfall än motsvarande kontrollgrupp. Men Statskontoret hade enligt
kritikerna inte bevisat att detta hade med behandlingen på Österåker
att göra. Skillnaden i andelen återfall kunde lika gärna vara en ren
urvalseffekt. Klienterna på Österåker hade ju själva sökt sig till projek-
tet och var sannolikt därför betydligt mer motiverade att sluta med sitt
missbruk.
Svårigheterna att utföra vetenskapligt oantastliga utvärderingar av
kriminalvård får enligt revisorernas mening inte lägga hinder i vägen
för fortsatta ansträngningar att mäta resultatet av olika kriminalvårds-
insatser. Aven uppföljningar av enklare slag kan vara av stort värde.
Exempelvis anser revisorerna att regionerna och de enskilda frivårds-
myndigheterna mycket mer än i dag bör följa upp sina klienter. Här
vill revisorerna bl.a. peka på det resultatanalysprojekt som sedan ett
par år pågår inom Malmöregionen och som bygger på s.k. multivariat-
analys. Vidare menar revisorerna att varje frivårdsmyndighet bör följa
upp sina klienter även sedan de lämnat frivården. Så kan t.ex. ske
genom att myndigheten beställer utdrag ur kriminalvårdsregistret för
de närmaste åren efter utskrivningen. Härigenom kan myndigheten få
besked om vilka klienter som har återfallit i brott som föranlett
kriminalvårdspåföljd respektive vilka som klarat sig från återfall. Såda-
na uppgifter kan inte användas som bevis för effekter av olika åtgärder.
Men de kan ge underlag för interna diskussioner om goda respektive
mindre lämpliga metoder i klientarbetet.
Kriminalvårdens utvärderingsproblem får heller inte hindra att en
mängd också radikala och okonventionella grepp prövas i arbetet med
att rehabilitera kriminella. Revisorerna vill i sammanhanget erinra om
att professor Eckart Kuhlhorn, en av de forskare som kritiserade
Statskontorets utvärdering av Österåkersprojektet och en uttalad skep-
tiker när det gäller utvärderingar av kriminalvård över huvud taget,
ändå sagt sig tro på Österåkersmodellen. Revisorerna delar den grund-
syn som professor Kuhlhorn härmed gett uttryck för. Behandlingsme-
toder skall så långt det är möjligt grundas på kunskap om samband
mellan åtgärder och effekter. Men avsaknaden av vetenskaplig kunskap
får inte lägga hämsko på utvecklingen. Den entusiasm som präglar
mången kriminalvårdare och frivårdstjänsteman måste på alla sätt tas
till vara.
Revisorerna vill också förorda ökade uppföljningsinsatser på ett
mera konkret och praktiskt plan. Frivårdsmyndigheterna bör bl.a.
noggrant gå igenom sina egna arbetsrutiner. Målet måste vara att
frivårdsinspektörerna och övrig operativ personal så ostört som möjligt
får ägna sig åt den uppgift de har utbildning och kompetens för, alltså
klientarbetet. De bör så långt det är möjligt befrias från uppgifter av
administrativt slag. För sådana i och för sig viktiga uppgifter finns
särskild personal. Revisorerna har tidigare i denna rapport konstaterat
att frivårdsinspektörerna, beroende på regiontillhörighet, lägger ner
mellan ca fyra och nio timmar per vecka på verksamhet som inte
tycks ha klart samband med ”kärnverksamheten”. Varje frivårdsmyn-
dighet bör enligt revisorernas mening närmare undersöka vari sidoak-
tiviteter av denna storleksordning närmare består. Analysen ter sig än
1994/95:RR13
Bilaga 1
mer påkallad när tidsstudien avslöjar skillnader mellan myndigheter
om som mest 32 procentenheter, motsvarande ca 13 timmar per
arbetsvecka.
Granskningen har visat att de geografiska avstånden mellan frivårds-
myndighet och klienter ibland är stora, kanske särskilt i Norrlandslä-
nen. Revisorernas besök i Västerbottens län illustrerar väl de problem
som detta förhållande medför. Långa avstånd ger upphov till mycket
resande och kräver noggrann planering. Uppgjorda planer kan inte
alltid fullföljas. Exempelvis gick det under revisorernas besök i Väster-
bottens län inte att genomföra en inplanerad personundersökning i
Marsfjäll helt enkelt därför att klienten var för onykter.
Problem av detta slag kunde tala för att kommunerna övertog
ansvaret för frivården. Frågan om frivårdens organisatoriska hemvist
har också av och till aktualiserats i debatten. Det har funnits de som
förespråkar att frivården förs över till den kommunala socialtjänsten.
För en sådan integration kan olika skäl anföras. Ett har redan berörts:
de ökade möjligheterna till geografisk spridning av frivårdsresurserna.
Ett annat är arbetets starka sociala karaktär. En sådan omorganisation
kan också sägas ligga i linje med den allmänna kommunaliseringsten-
densen under senare år.
Det är inte svårt att finna motståndare till tanken på en kommunali-
sering av frivården. Dessa hävdar bl.a. att frivården har en i jämförelse
med socialtjänsten helt artskild uppgift, nämligen att verkställa straff.
Det är alltså inte fråga om en social uppgift vilken som helst. Samma
motståndare hävdar att behovet av geografisk spridning kan tillgodoses
inom ramen för nuvarande organisation. Samtidigt varnas för en
alltför långtgående uttunning av resurserna. Frivårdsinspektörerna är
visserligen mycket av ”ensamvargar” i sitt arbete men måste just därför
ha möjlighet att dryfta olika frågor med kollegor. Mot kommunalise-
ringsargumentet kan motståndare också invända att en besläktad verk-
samhet, nämligen de s.k. § 12-hemmen, nyligen har förts över till
statligt huvudmannaskap. Den kommunala tillhörigheten är alltså ing-
en garanti för god funktion.
Också revisorerna har under granskningen påverkats av frivårdsar-
betets sociala karaktär och — det skall erkännas — haft funderingar
kring möjligheterna att överföra frivården till kommunerna. Det fak-
tum att ffivården och klienterna befinner sig långt ifrån varandra på
många håll i landet har lett tankarna i samma riktning. Emellertid
bedömer revisorerna att frivården kan utvecklas bättre som en del av
den statliga kriminalvården. Det kanske viktigaste skälet har nämnts
ovan, nämligen att frivården liksom annan kriminalvård som primär-
uppgift har att verkställa straff, inte att bedriva social verksamhet. Ett
annat viktigt skäl för sin ståndpunkt har revisorerna fatt under gransk-
ningen. Det har nämligen vid ett par, tre tillfällen visat sig att
socialtjänsten i klienternas kommuner har tagit tämligen lätt på sin i
princip oavvisliga plikt enligt socialtjänstlagen att bistå de människor
1994/95:RR13
Bilaga 1
som bor och vistas i kommunen och som är i akut behov av hjälp.
Kriminalvårdsklienter förefaller ibland betraktas som parias som om
möjligt skall förmås att flytta någon annanstans. I sådana fall, men
också i en rad andra, fungerar frivården som klientens rättsliga ombud
och enda skydd. Som närmare har redovisats i rapporten hotades en
frigiven klient med uppsägning från sin lägenhet, därför att socialtjäns-
ten slarvat med att betala hyran, vilket man lovat. Inte minst rättssä-
kerhetsskäl talar alltså enligt revisorernas mening för att frivården har
en annan huvudman än socialtjänsten.
Beträffande problemet med de stora avstånden och de långa restider-
na bör berörda frivårdsmyndigheter noga överväga var personalen skall
stationeras. Avstånd i storleksordningen 35 mil, vilket förekommer,
synes inte befrämja en god övervakning. På olika håll i landet pågår
försök med samverkan mellan olika myndigheter och servicefunktio-
ner. Frivårdens plats i en sådan gemenskap borde närmare övervägas.
Revisorernas överväganden i det föregående har utmynnat i ett antal
synpunkter och förslag. Dessa kan sammanfattas på följande sätt.
1. Statsmakterna bör klarlägga förutsättningarna för en minskad an-
vändning av korta fängelsestraff. Revisorerna hävdar att rätt utformade,
icke frihetsberövande påföljder kan ha en starkare rehabiliteringseffekt
än fängelsestraffet och samtidigt en lika stor avskräckningseffekt.
2. Om en sådan reform skulle visa sig genomförbar aktualiseras frågan
om de nuvarande lokalanstalternas framtida roll. I granskningsrappor-
ten skisserar revisorerna tre möjliga tillvägagångssätt. Vissa anstalter
kan läggas ner. Därmed frigörs resurser för en ökad satsning på
frivården. Andra anstalter kan ombildas till anstalter som verkställer
långa straff, vilket bl.a. skulle öka möjligheterna till klientdifferentie-
ring. En tredje möjlighet är att ombilda vissa lokalanstalter till behand-
lingshem för frivården.
3. Vidare anser revisorerna att förutsättningarna för att låta samhälls-
tjänst utgöra en självständig påföljd bör klarläggas. I dag synes de
allmänna förutsättningarna för skyddstillsyn, dvs. främst övervaknings-
behovet, hindra en önskvärd utveckling av samhällstjänstpåföljden.
4. Innehållet i frivården bör enligt revisorernas mening ökas väsentligt.
Övervakningen måste bli mer påtaglig än för närvarande och kräva
större aktivitet från klientens sida. Revisorerna anger två skäl för detta.
Det ena är att frivårdens påverkansmöjligheter bättre måste tas till
vara. Det andra skälet är av allmänpreventiv natur; frivården måste i
allmänhetens ögon framstå som betydligt mer krävande än i dag.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
5. Frivården bör lägga ner ökade resurser på att genast vid frigivningen
ta hand om klienter som skall stå under övervakning och bistå dessa
med den hjälp som de kan behöva under den första tiden i frihet.
94
6. Frivården bör utveckla sin uppföljningsverksamhet. Uppföljning
och utvärdering är av fundamental betydelse i ett system med resultat-
styrning. Svårigheterna att utföra vetenskapligt oantastliga utvärdering-
ar får enligt revisorernas mening inte hindra ansträngningarna att mäta
resultatet av olika insatser inom kriminalvården.
7. Slutligen anser revisorerna att frivården bör se över sina arbetsruti-
ner så att den administrativa belastningen på frivårdsinspektörerna
minskar och utrymmet för klientarbetet ökar i motsvarande mån.
1994/95 :RR 13
Bilaga 1
95
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
Detta avsnitt har författats av fil.dr Annette Rosengren, etnolog och
intendent vid Nordiska museet. Annette Rosengren har på revisorernas
uppdrag studerat interners och vårdares liv vid en sluten lokalanstalt,
Storboda, fyra mil norr om Stockholm. För värderande omdömen i
skildringen svarar Annette Rosengren ensam.
97
Fängelset ligger knappt fyra mil norr om Stockholm någon kilometer
från en mindre tätortsbebyggelse. Från pendeltågsstationen en kilome-
ter bort ser det ut som en stor modern tegelbungalow med obestämt
innehåll, omgiven av platt åkermark och skogsdungar. De dubbla
7-metersstängslen med taggtråd högst upp associerar inte till fängelse
lika omedelbart som en mur. Snarare ser själva byggnaden ut som ett
stort dagis, eller en skola för låg- och mellanstadiet, men förklaringen
kommer försynt med en liten skylt "Lokalanstalt" nere vid vägen, och
ordet "anstalt" under den rödgula trafikförbudsskylten ihop med upp-
lysningen om att infart är förbjuden för andra än besökare.
Den slutna lokalanstalten Storboda togs i bruk 1988 som en i raden
av nya anstalter föreslagna i kriminalvårdsreformen 1974. Från början
fanns plats för 42 fångar. Genom tillbyggnad tillkom en separat
avdelning 1993, Nyboda, för 24 lite hårdare eller besvärligare klientel.
I dag placerar man på hela anstalten drygt 70 manliga intagna, varav
åtta på en särskild frigångsavdelning. De sitter för stölder, bedrägeri,
häleri, inbrott, misshandel, vissa rån och rånförsök, rattfylleri, olovliga
körningar och narkotikamissbruk med smärre försäljning. Därmed
personifierar de intagna merparten av de ärenden som behandlas i
domstolarna. En och annan är dömd för grövre brott och sitter som
avslutning på en längre riksanstaltsvistelse, men de flesta har domar
där tiden som skall avtjänas på anstalt är allt från några månader till
ett år. I stort sett alla är återfallsförbrytare. I ålder är de från 18 till
över 50 år, men majoriteten åtminstone på Storboda är under 35. De
flesta kombinerar kriminalitet med narkotikamissbruk.
47 personer arbetar här. Vårdarna, som utgör majoriteten och är de
som har den dagliga kontakten med de intagna, har oftast börjat inom
yrket sedan Storboda kom till. Deras bakgrund varierar och anställ-
ningen ställer inga andra formella krav än erfarenhet av människor
och hygglig förmåga att skriva och läsa svenska språket, för de yngre
gäller gymnasiekompetens. Ungefår hälften är män, hälften kvinnor.
Merparten är mellan 30 och 50 år.
Fängelser utgör förmodligen ett samhälles allra mest slutna institutio-
ner. För allmänheten har ordet fängelse en avskräckande och mytisk
klang, som associerar inte bara till kriminalitet i allmänhet utan också
till farlighet och våld. Att ha suttit i Sngelse har dålig klang och att
vara vårdare på ett Sngelse har inget större attraktionsvärde.
På 1970-talet var Sngelser i fokus för en ganska omfettande debatt i
många länder och det kom en rad böcker och artiklar som behandlade
Sngelser ur sociala och kulturella perspektiv. Inte minst fanns intresse
för fångarnas egna reflexioner. Mest uppmärksamhet fick nog författa-
ren Maja Ekelöfs brevväxling med Tony Rosendahl (Ekelöf och Rosen-
dahl 1972, se även t.ex. Parker 1973, Keve 1974, Clayton 1970. Även
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
99
Petersen 1984). Med undantag för det uppblossade kravet på längre
och hårdare fängelsestraff och den uppmärksamhet som häktena och
de långa häktestiderna har fått i massmedia under det senaste året är
intresset svalare i dag (se dock Ekbom m.fl. 1992, eller Gadd 1991).
I ett längre perspektiv finns det tre studier om Sngelseinstitutionen
som kulturell och social arena och system, som är särskilt viktiga att
lyfta fram. Inte oväntat är två av dem tillkomna på 1970-talet. Den
första är Erving Goffmans Asylums från 1968, som inte fokuserar
specifikt fängelser utan totala institutioner generellt, förutom Sngelser
framför allt mentalsjukhus. Goffman var förmodligen den första som
systematiskt analyserade vilka sociala mönster sådana institutioner ska-
par. Det finns goda skäl att uppehålla sig något vid hans arbete.
Goffmans studie är visserligen över trettio år gammal men de många
faktorer han lyfter fram är inte tidsbundna utan snarare karakteristika
som i grunden definierar den totala institutionen som företeelse. Till
dessa hör avskalandet av den individuella utrustningen och frånvaron
av privata utrymmen, förödmjukelser i form av visitationer, intrånget
på integriteten, kontrollen m.m. Den sociala kontrollen, skriver Goff-
man, finns i alla samhällen men i totala institutioner blir den så
detaljerad och noga utförd att den kan liknas vid hur man behandlar
barn trots att de intagna är vuxna människor. Samtidigt utvecklas ett
privilegiesystem där belöningar erbjuds mot lydnad.
Betydelsen av dessa ofta små privilegier — Goffman ger exemplen
cigarretter, godis och tidningar — är ett av de utmärkande dragen i
den kultur som de intagna utvecklar. Andra drag är att se sig själva
som personligt misslyckade och att tiden på institutionen framstår som
bortkastad, en tid som måste göras. För att få dagarna att gå ägnar man
sig åt kortspel, sport, kör- och teaterverksamhet eller läsning, tv-
tittande. Sådant gör man ute i samhället också, skriver Goffman, men
möjligheterna till förströelse är betydligt Srre i totala institutioner där
ändå behovet av dem är som störst. Ytterligare ett gemensamt drag är
oro inför frigivningen och att tiden på institutionen får stigmatiserande
effekter ute i samhället.
För att få bevis på att han fortfarande är sin egen herre och har
kontroll över sin omgivning utvecklar den intagne bestämda mönster
för otillåtna handlingar. En informell social kontroll och stratifiering
inom kollektivet, en "vi-och-dom "-mentalitet gentemot personalen och
ett ideal om solidaritet och lojalitet inom kollektivet ingår i samman-
hanget. Goffman använder uttrycket "secondary adjustment" för detta.
Michel Foucaults Övervakning och straff (1974, sv. översättning
1993) är en idéhistorisk genomgång av fångelseinstitutionernas fram-
växt i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Fängelset blev en
produkt av discipiineringens framväxt med metoder som finslipats
inom armén, skolor, kloster och de tidiga fabrikerna. I stället för att
som tidigare bestå av rent kroppslig pina blev straffets avsikt nu att
genom en väl uttänkt manipulering av individen förvandla brottsling-
en till en "normal" människa. Fängelset blev en maskin för att ändra
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
100
individen, skriver Foucault (s. 145), och genom tvång, isolering, arbe-
te, övervakning och organisering av tiden och rummet skulle kroppen
dresseras och efterlämna nyttiga spår i beteendet.
Nästan redan från början blev man dock medveten om fängelsets
många nackdelar, och 1800-talsdebatten handlar om för vår tid välkän-
da frågor, att fängelser inte minskar kriminaliteten och att Sngelser
framkallar återSll och framställer förbrytare — inte minst genom att
frigivna Sngar är märkta i samhällets ögon. Den debatt vi har i dag är
således över 150 år gammal och argumenten är desamma! Fängelset
har ingått i ett aktivt Slt där det har myllrat av projekt, ändringsför-
slag, experiment, teoretiska framställningar, vittnesbörd och undersök-
ningar, skriver Foucault (s. 274). Fängelset som institution har omgi-
vits av ordrika debatter och mycken nit.
Foucaults slutresonemang landar följdriktigt i frågan hur en så
misslyckad företeelse har fått fortleva. Man får förmoda, skriver han,
att fängelset inte är avsett att avskaffa lagöverträdelserna utan snarare
skilja ut dem. Straffsystemet skulle på så sätt vara att ange tole-
ransgränserna, att differentiera laglösheten, dvs. att skapa en synlig
laglöshet och omvänt göra det möjligt att lämna dem man vill eller
bör tolerera i skuggan (s. 316 och 321). Foucaults slutsats är tanke-
väckande. Inte utan skäl har hans arbete också väckt stor uppmärk-
samhet och översatts till många språk.
Det tredje arbetet är svenskt, Ulla Bondesons omfattande studie
Fånge i fångsamhället, som kom 1974 och som i ett gediget internatio-
nellt perspektiv studerar det svenska fångeIsesystemet och dess effekt
på de straffade. Undersökningen utfördes medan ungdomsvårdsskolor,
ungdomsfångelse och interneringsanstalter fanns kvar. Bondeson visar
att oavsett anstaltstyp får frihetsberövandet till konsekvens att tvärt-
emot avsikten skapa ett fångsamhälle som ytterligare bidrar till krimi-
nalisering, narkotikamissbruk, anstaltsanpassning, alienation och stig-
matisering och att detta försvårar senare social anpassning. Anstaltsvis-
telsen motverkar rehabiliteringens syfte.
I ett avslutande kapitel (s. 560—580) och med internationell forsk-
ning som bas diskuterar Bondeson alternativ till Sngelse. Med kortare
frihetsberövande, med kriminalvård i frihet, med böter och straffefter-
gifter vet man att de negativa följdverkningarna blir fårre. Ännu en
väg är att avkriminalisera vissa områden, t.ex. narkotikamissbruk,
ungdomsbrottslighet, rattfylleri etc. Men i så fall återstår det allmänna
rättsmedvetandet som brukar yttra sig i att brott skall följas av kännba-
ra straff. Bondeson tror på allmänhetens förmåga till logiskt och
rationellt tänkande och menar att det är en fråga om upplysning, som
tyvärr massmedia ständigt motverkar. För att skapa underhållning och
spänning, skriver Bondeson, upprätthålls myten om brottslingens far-
lighet och saklig information har ingen genomslagskraft. Allmänheten
borde upplysas om att våldsbrott t.ex. i allmänhet berör människor
som redan står i nära relation till varandra. Likaså att frihetsstraff
varken avskräcker eller behandlar utan i stället leder till nya brott och
en förstärkning av den kriminella identiteten, att kriminalvård i frihet
både är billigare och effektivare, att våldsbrottsligheten är förhållande-
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
101
vis liten och att brottsligheten i ett samhälle inte ökar mer än vad som
kan förklaras av nya lagar, effektivare metoder hos polisen, varierande
benägenhet till polisanmälning samt inte minst ökad ekonomisk aktivi-
tet i samhället.
Bondesons omfattande studie, som är en doktorsavhandling i socio-
logi, kom samma år som Kriminalvårdsreformen. Den i sin tur utgör
delvis en konsekvens av hennes arbete. Ungdomsvårdsskolor och ung-
domsfängelser avskaffas och öppna anstalter och lokalanstalter inrättas.
Olika typer av permissioner som skall underlätta "normaliseringen"
införs och fängelsevistelser skall nu mer bli en fråga om vård och
behandling än förvaring. Interneringsstraffet avskaffas också. Så små-
ningom ökar alternativen till kriminalvård i frihet. Frivårdsmyndighe-
terna får stor betydelse där.
Vad som kommer att lyftas fram här i texten är bl.a. de uttryck som
Goffmans "secondary adjustment" eller Bondesons "fångsamhälle" tar
sig på en lokalanstalt som Storboda i dag. Men läsningen bör samtidigt
ske med Foucaults idéhistoriska perspektiv i bakhuvudet.
Dispositionen är följande: efter en kort inledning med aspekter på
dagens kriminalvård och om formerna för min vistelse på Storboda
(Sltarbetet) lyfter jag fram några intagna som personer ("tjyvarna"),
beskriver anstaltsmiljön och rutinerna, tar fram hur avhållsamhet från
droger är kopplad till permissionerna — vilken är en bärande strategi i
lokalanstalternas kriminalvård, kollektivsamvarons uttryck och nor-
mer, en del skillnader mellan riks- och lokalanstalter, de intagnas
inbördes sociala struktur (hierarkier och auktoriteter) samt vad man
som intagen fyller anstaltstiden med. Ett avsnitt med ett typiskt fängel-
sesamtal följs av vårdarnas erfarenheter och avsikter ("plitarna"). Där-
efter kommer något om konfliktmoment i kontakten vårdare och
intagna (de små övergreppen), vilket är nog så väsentligt eftersom
samvaron mellan vårdare och intagna normalt tycks flyta så smidigt att
hela fängelsetillvaron lätt uppfattas som nästan idyllisk. Före avslut-
ningen (postludium) följer ett avsnitt som bl.a. citerar de intagnas
erfarenheter av fängelsestraffet och vad som kommer efter.
I etnologisk tradition har jag lagt stor vikt vid det etnografiska
beskrivandet, dvs. detaljrika, levande beskrivningar, samt att jag enligt
samma tradition ibland använder mig av de intagnas ordval, t.ex.
"tjyvar" för intagna, "plitar" för vårdare och "kvart" för cell.
Kriminalvårdsreformen 1974 genomsyras av tanken om vård, humani-
tet, respekt och vägar för återanpassning till det normala samhället.
Individen skall återföras till samhället genom human behandling,
respekt för den intagne och, jämfört med tidigare, mer kontakt med
yttervärlden.
Det är också uppenbart i dag — efter besök hos anstalter och
kriminalvårdsmyndigheter — att ideologin om respekt och humanitet
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
102
är förankrad bland kriminalvårdsanställda och att det finns en stark
tro på den vårdande personalens möjlighet att framstå som sociala
förebilder. Men arbetet måste betraktas över en längre tid, säger man.
Erfarenheterna från en besvärlig uppväxt suddas inte ut under bara
fem—sex månader eller ett år utan kan kräva många fängelsevistelser.
Svensk kriminalvård skiljer sig inte från den övriga västvärldens i
den meningen att fängelsevistelsens yttersta mål bara här skulle vara
att omforma individen till ett i framtiden hederligt liv, det i samhällets
ögon "normala" livet. I grunden är metoderna dessutom fortfarande
ungefär desamma som på 1800-talet — arbete, rutiner, en viss enkelhet
i livsföringen och olika grader av isolering från omvärlden. I detalj
kan det däremot finnas så stora olikheter att svensk fängelsetillvaro i
östeuropeiska ögon materiellt sett kan framstå som en lyxtillvaro.
Jämför man med fängelser i USA är skillnaderna också påtagliga.
Men det är å andra sidan ett faktum att svenska fängelser är
förskonade från upplopp och gisslantagningar av personal. Vad svensk
kriminalvård verkar ha genomfört sedan 1974 är en större humanise-
ring av fängelsevistelsen och en ökad differentiering av påföijdsformer-
na, men även ett mer finslipat system av intrång i de intagnas integritet
och — hjälpt av narkotikan — en splittring av deras sammanhållning.
För 20—25 år sedan manifesterades sammanhållningen i strejker och
av kollektivet understödda rymningar över murar. I dag är det svårt att
fa till stånd gemensamma aktioner, och rymningarna sker mest i
samband med de individuella permissionerna. Kriminaliteten i samhäl-
let har inte avtagit men fångarnas interna solidaritet har vingklippts —
till gagn för ett mjukare mentalt klimat mellan intagna och vårdare på
åtminstone lokalanstalterna.
Att avtjäna ett fängelsestraff i Sverige i dag — sitta i Sngelse —
innebär inte materiellt armod av avsevärt slag, inte heller prygel eller
dagligen nesliga tillmålen. Men det är ett stort ingrepp i den personliga
integriteten med sitt innehåll av inlåsning, kontroll, monotoni, väntan,
passivisering och upplevelse av maktlöshet, nedsatt självförtroende och
att vara omyndigförklarad.
Mitt första besök på Storboda gjorde jag i november 1993. Det var ett
endagsbesök när anstaltsdirektören introducerade och visade runt. Be-
söket följdes av liknande på Täby, Nacka, Hall och Västerås. Att jag
sedan valde en sluten lokalanstalt framför en riksanstalt som Hall, och
Storboda framför Täby, Nacka och Västerås hade flera skäl. Avsikten
var att beskriva och få insikter i Sngelselivet, vad det innebär att "sitta
på Sngelse", hur man får tiden att gå och hur relationen intag-
na-vårdare tar sig uttryck. En sluten lokalanstalt betyder visserligen
mycket kortare anstaltsvistelse, större genomströmning av intagna och
mer kontakt med yttervärlden än vad riksanstalter har, men att an-
staltsformen är den som de flesta döms till avgjorde att jag föredrog en
sluten lokalanstalt. Den har inte riksanstaltens dramatiska skimmer,
och brotten hör inte till dem som får stora tidningsrubriker. Här sitter
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
103
"gråtjyvarna". Att det sedan blev Storboda berodde på närheten till
Stockholm och att jag föredrog en anstalt som inte specialiserat sig
med ett uttalat narkotikaprogram av Täbys slag. Jag ville åt det
"vanliga" samtidigt som jag fått veta att ingen anstalt är den andra lik.
Dagen före julafton börjar jag "fältarbeta" på Nyboda, den nybyggda
avdelningen för ett "stökigare och hårdare klientel". Jag är etnolog och
förväntar mig att med bandspelare och anteckningsblock göra enskilda
intervjuer med intagna och vårdare samt vistas med de intagna under
dagtid. Nu inleder jag med att träffa förtroenderådet — de intagnas
motsvarighet till fackliga representanter. Dessa två, Janne P och Lasse,
tar så småningom med mig upp till bostadsavdelningen (samtliga
personnamn framöver är ersatta med pseudonymer). Jag bjuds på
kaffe, hälsar på ett gäng kortspelare och bjuds att stanna över midda-
gen. Det besöket blir inledningen till en rad dagar när jag kommer
och går på avdelningen, blir bjuden på kaffe och ibland mat, blir
hängande vid kortspelsbord, diskuterar, småsnackar och intervjuar
inne på cellerna, sitter med personalen på expeditioner och i personal-
rum. Jag mottas med en vänlighet och hjärtlighet som förvånar mig
och man förmedlar sina erfarenheter med stor verbal uttrycksfullhet.
Samtidigt är det helt klart mellan de intagna och mig att vissa saker
som rör deras kriminella färdigheter kommer jag inte att få veta. "Det
berättar vi inte för dig", Sr jag därför höra ibland. Några frågar vad de
har för nytta av att jag skriver om dem, men jag kan inte svara annat
än uppriktigt, "jag vet inte".
Efter en dryg månad på Nyboda flyttar jag över intresset till Storbo-
da. Här är de intagna nästan dubbelt så många och rörelseytan är
avsevärt större än på Nyboda. Återigen tas jag emot med vänlighet och
hjärtlighet — och nyfikenhet — men storleken och den större omsätt-
ningen på intagna gör att jag har svårare att känna mig lika "hemma"
som på Nyboda.
I mars trappar jag ner, koncentrerar mig på Frivårdsmyndigheten i
Sundbyberg under några veckor, och börjar sedan skriva i slutet av
månaden. I april återvänder jag några gånger i samband med att jag
ber en del intagna och vårdare ge synpunkter på min text innan jag
avslutar den i slutet på månaden.
"Man lär sig bäst genom att acceptera sin situation", sade Janne P, som
vid årsskiftet 1993/94 var ordförande i förtroenderådet på Nyboda.
"För många kan det vara en chockartad upplevelse att första gången
hamna på Sngelse, och en del förstår heller inte varför de har kommit
dit och tycker att det är så lite jag har gjort. Men man tittar på dom
andra och ser hur dom beter sig, och så får man på något sätt hitta sin
egen identitet. För hur det än är så är den personen som sitter här inte
den Janne som är i frihet. Mycket av fängelselivet är ett slags rollspel.
Man lämnar bara ut en viss del av sig själv, de offentliga bitarna."
Det var han som först gjorde mig uppmärksam på fängelsevistelsens
intrång på integriteten. "Hela fängelsevistelsen i sig är ett kränkande av
1994/95:RR13
Underbilaga 1
104
integriteten. Men det är trots allt det som är meningen med fängelse.
Vi skall 'stöpas om’, bli samhällslydiga. Bara en sån grej att man
kommer till en anstalt och får ta av sig alla sina personliga kläder och
sätta på sig anstaltskläder. Då hänger man av sig mycket av sitt
självförtroende och man är ganska rädd och liten. I och för sig har var
och en sin egen cell, och här är det så pass bra att man kan låsa
dörren när man går ut. Men det är med den vetskapen att precis när
som helst en vårdare tycker eller anser det är dags att kontrollera vad
jag har på mitt rum, går han in och går igenom vad jag har här. Man
har inget som helst privatliv att tala om."
Janne P var, och är, amfetaminist, prylsamlare, 27 år och dömd för
narkotikaförsäljning, stölder och stöldförsök. Han sade sig ha en "nor-
mal" uppväxt och inte de splittrade familjeerfarenheter och foster-
hemsplaceringar som många av kamraterna. Första gången han satt på
anstalt var han 21 år. Sedan dess har han varit på Storboda, Hageby,
Saltvik och Hällby. I början på februari fick han "knall", förflyttades
på personalens begäran till Håga eftersom han ansågs ha varit drogpå-
verkad för ofta på anstalten.
Lasse, som Janne P kände utifrån och som en tid satt i förtroenderå-
det med honom, var nästan tio år äldre. Han var specialist på bilstöl-
der, hade använt amfetamin i många år och hade en mycket besvärlig
uppväxt. Medan Janne var ganska lugn och stillsam som person var
Lasse desto livligare, en i grunden orolig människa som hade svårt att
sitta stilla för länge. Han var nyfiken, dök ständigt upp på besök i
olika "kvartar" (celler), tog hand om nykomna, informerade och
instruerade. Lasse var också den som tog hand om mig, som satte på
kaffe när jag kom, som när jag gick frågade när jag skulle komma
nästa gång. Kanske var han den som mer än någon annan fick mig att
känna mig välkommen på Nyboda. Han hade en omtänksamhet som
gick utöver det vanliga, men irriterade också kamraterna ibland med
sin nyfikenhet och sin stora vilja men oskicklighet i att berätta
historier. Lasse hade ett stort behov av att vara omtyckt, men lyckades
inte alltid.
Staffån, som varit gråtjuv och missbrukare i tjugofem år, kan beskri-
vas som gravt institutionaliserad men en människa med stor konstnär-
lig begåvning och förmåga att finna de uttrycksfulla orden. När han
talade använde han tydligt rösthöjden för att understryka vissa saker
(här markerat med versaler). Staffan berättade om svårigheter att klara
det vanliga livet utanför Sngelset. Jag har inte valt det här livet själv
men blivit fostrad till det, sade han. "Man märker så småningom att
man inte kommer loss. När man är ute ramlar man omkring, när man
kommer in funkar man perfekt. Men jag mår sämre här inne — han
pekade på sitt bröst — eftersom jag vet vad som väntar mig när jag
kommer ut. Man kastas tillbaka till ruta ett inför muck. Förra gången
jag muckade hade jag bostad från Soc, och var glad. Men jag höll på
att bli knäckt. Här får man allt serverat. Men ute skall man inte bara
handla utan också ha fast jobb och få pengar, och SEN handla mat.
1994/95:RR13
Underbilaga 1
105
Och man skall tänka på salt och peppar och toalettpapper. NÄR MAN
INTE HAR DEN TRÄNINGEN. Vi blir så märkta många av oss att
ställer vi oss vid en mur, så syns vi inte."
Ingen av de här hade någonsin varit dömd för grövre brott. Och
Lasse, som ofta hamnade i berättelser om våld och sexualitet, var ärlig
nog att påpeka att han själv bara var en småtjyv och alldeles för blödig
för att utöva våld. Janne, en annan missbrukare än Janne P, däremot
hade suttit många år för grova narkotikabrott. Han var över fyrtio och
starkt motiverad att komma bort från missbruket — som i hans fall
rörde sig om heroin. Men det var till synes omöjligt, och hans kamp
för att komma på behandlingshem under "min" period på Nyboda
lyckades visserligen, men efter en månad på behandlingshemmet fick
han ett återfall, lämnade hemmet, blev "lyst" av polisen och återfördes
så småningom till Nyboda. Janne förmedlade djupa insikter och erfa-
renheter från sina olika fängelsevistelser, och var dessutom en godhjär-
tad, vänlig och mycket social människa. I motsats till de andra äldre
var han gift och verkade periodvis leva i ett gott men stormigt
förhållande till sin fru.
Bengt var närmare femtio, en senig, välbyggd man som ansetts som
en av landets bättre kassaskåps- och bankboxsprängare. Han hörde till
dem som en gång hade suttit på Långholmen, och som satt på Hall när
fångarna demonstrerade och gick med plakat 1970. Bengt hade upplevt
hur narkotikan successivt kom in på fängelserna och bland de krimi-
nella över huvud taget, och hur moralen "tjyvarna" emellan hade
sjunkit. Bengt var biandmissbrukare men framför allt svag för alkohol.
För honom hade inte kriminaliteten börjat med missbruket utan
tvärtom.
Micke var en trettioårig heroinist och småbrottsling. Han hade en
besvärlig uppväxt och hör till dem som kan sägas ha ärvt sin krimina-
litet socialt. Men han hade haft bra jobb i flera år och hade än så länge
inte hunnit uppleva så många anstalter inifrån.
Ola var i tjugofemårsåldern, oerhört bil- och motorintresserad, och
dömd för stölder flera gånger. Han var inte missbrukare, och uppma-
nades ihärdigt av de äldre, Janne inte minst, att sluta med sin krimina-
litet. "Se hur det har gått för oss!"
Sonny och Kenta var heroinister och ganska märkta av sitt missbruk
och med många tandgluggar, som de inte haft tillräckligt långa verk-
ställighetstider för att få ordnat på kriminalvårdens bekostnad (domar
med minst sex månader på Sngelse). Sonny var stram och höll sig
konsekvent avvaktande gentemot vårdarna. Han var en av de enträg-
naste kortspelarna och hörde till dem, som liksom Lasse och Kenta,
verkstaden gärna avstod från när det var arbetsbrist. När Sonny, som
jag aldrig fick så nära kontakt med, skulle friges erbjöd han mig att
följa honom i den processen av anstaltslivet, "så får du se den sidan
också". Jag uppfattade det som en ynnest från Sonnys sida och infann
mig på avdelningen den kolsvarta vintermorgon han muckade.
Keijo och Juha var från Finland. Keijo var äldre, storvuxen, låg-
mäld, tystlåten och med tjugofem års kriminell erfarenhet bakom sig
där bl.a. grova rån ingick i domarna. Både han och Juha motsvarade
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
106
omgivningens förväntan på finländare när det gäller arbetsidoghet. De
var goda arbetare i verkstaden, och Keijo tog dessutom över städningen
på sin avdelning under en period. Han hade en lugnande inverkan på
sina kamrater och var en av de äldre som upprätthöll ordningen (se
nedan). Keijo var motiverad att sluta med missbruket och hade stärkts
i sin motivation sedan han träffat en kvinna utan missbrukarbakgrund
och som var beredd att satsa på honom. Han arbetade på att S komma
till ett behandlingshem, avstod från narkotika på anstalten och bedöm-
des av vårdarna som uppriktig i sin motivation. Men någonting gick
fel och under en permission avvek han och blev "lyst" av polisen.
Från Storboda nämner jag gärna Hans och "Strömmen", båda i
förtroenderådet och hörande till de äldsta på anstalten. Hans var en
kortvuxen, rund, lagklok och glad men också trött f.d. åkeriägare som
blev ekobrottsling och sedan fortsatt i den kriminella världen. "Ström-
men" var hans vän sedan många år, en utsliten, vänlig och humoris-
tisk amfetaminist som i alla år försörjt sig på bilhandel. Nu var både
han och Hans pensionärer. Ännu en i de äldres skara var Janne
"Kubik", en av de välkända i det som vi "vanliga människor" kallar
Stockholms undre värld. Janne "Kubik" var över femtio och hade
sedan några år genomgått en metamorfos, som de andra beundrade.
Han hade stadgat sig, fått barn och slutat med droger och kriminalitet.
Att han satt här nu var ett olycksöde, också i anstaltsledningens ögon.
Hans korta straff förvandlades snart till "frigång", som innebar att han
hade arbete utanför anstalten men fick återvända varje kväll. På
helgerna hade de åtta frigångarna permission. Frigångarna var sådana
som anstalten bedömde hade särskilt goda möjligheter att återanpassas
till samhället och som man kunde hitta arbete åt. I Janne "Kubiks"
fall hade hans arbetsgivare uppehållit platsen åt honom.
Bland de yngre på Storboda fanns Mats, med en kriminellt mycket
erfaren pappa, och själv snart trettioårig, vältränad och med hetsigt
temperament. Han fick så småningom frigång efter att för första
gången under en rad anstaltsvistelser konsekvent försökt undvika nar-
kotika, blivit befordrad till utearbete och skött det och tvärtemot vid
alla tidigare fängelsestraff återkommit till anstalten efter permission.
Kennet kan beskrivas som en sjuttiotalist. Han var berest, kunde
otroligt mycket om byggnadsvård och allmogekultur och hade varit
och var kanske delvis fortfarande missbrukare. Framför allt var han en
människa med tydligt uttalad integritet. Robert satt fängslad för miss-
handel orsakad av en tragisk familjekris. Ricco ansågs av vårdare och
anstaltsledning som en av de säkra missbrukarna. Han var en skärpt
och intelligent "tjuv", social, vänlig och omtänksam mot dem han
tyckte om på anstalten. Den unge Tonio var missbrukare med invand-
rarbakgrund, en finlemmad, ofta vänlig kille som tyckte om att laga
spagetti i olika former. Daniel var anstaltens unge "skinhead" och
intagen för första gången. Vad han var dömd för vet jag inte. Han var
påverkad av VAM och på anslagstavlan i sin "kvart" hade han en stor
bild av den unge Hitler. Under några månader var Daniel fritidsansva-
rig inom förtroenderådet och arrangerade bingo och biljardturneringar
under helgerna.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
107
Det finns många fler att skriva om, både på Nyboda och Storboda,
och inte minst invandrarna och utlänningarna. På Nyboda fanns en
trettioårig afrikan, som bara kunde kommunicera med de andra på en
erbarmligt dålig engelska. För honom tog det tid att få några att prata
med, men så småningom minskade det sociala vakuumet runt honom.
Här fanns också några iranier, som talade haltande svenska och som
mest höll sig i utkanten av samtalsgrupperingar och kortspelsgäng,
men som då och då fann sig en pingpongspelarpartner. Ofta var det
språket som avgjorde hur pass integrerade utlänningarna och de med
invandrarbakgrund blev. De som talade svenska bra och inte alltför
mycket markerade en annan kulturell tillhörighet sögs ganska lätt in i
kollektivet.
Generellt kan de som var intagna beskrivas med att många var
"gråtjyvar" och hade aldrig gjort annat än småbrott. Andra hade suttit
tidigare "voltor" (fängelseperioder) på riksanstalt i samband med gröv-
re brott. Återigen andra var i början av vad som kan bli en kriminell
bana. En del var heroinister, andra var amfetaminister, några var
biandmissbrukare med alkohol i botten. En och annan av de yngre såg
missbrukarna som avskräckande exempel och tänkte sig aldrig bli
sådana. Av de äldre ville flera komma ifrån missbruket. En del ansåg
att de kan hantera det eller att missbrukandet är deras sätt att leva.
Den kriminella identiteten varierade. Många stjäl bara för att finansie-
ra missbruket, andra har valt ett kriminellt liv och många gånger fått
missbruket på köpet.
Sinsemellan kallar de varandra vid förnamn, smeknamn, någon
gång vid efternamn eller så har kollektivet fastnat för ett namn kopplat
till något särdrag. Smålänningen talade en utpräglad småländska, Kiru-
na hade vuxit upp i norr. Somaliern Mogadishu fick sitt namn av att
hans eget var svårt att uttala. Namnet på Somalias huvudstad var
lättare att komma ihåg. Men den storvuxne George från Ghana hade
varit i Sverige många år och tilltalades under sitt förnamn. Ricco som
hade en italiensk bakgrund, kallades som han hette.
Vad den nyintagne möter på ett Sngelse som Storboda är ganska
fräscha ljusa men spartanska ytor, bostadsavdelningar i två våningar
där fem eller sex celler ligger i rad och samsas om ett enkelt kök med
liten spis, diskbänk, kylskåp och bord med fem—sex stolar, några
andra gemensamma torgliknande ytor, vårdarnas expeditioner som små
förmanskontor, per våningsplan en telefon i telefonhytt, bibliotek och
träningslokaler, matsal, korridorer samt många låsbara kraftiga glasdör-
rar som enligt bestämda regler ibland står öppna och ibland hålls låsta.
Blommor och prydnadssaker saknas och om miljön visserligen kan
vara välskräddad (Nyboda främst) är den torftig på ett sätt som
påminner om många manliga arbetsmiljöer.
Biljard- och pingisbord, litet styrketräningsrum, bastu, träningshall
och promenadgård är standard. Men lilla Nyboda saknar träningshall
och biljard, och promenadgården är inte större än en liten småhus-
1994/95:RR13
Underbilaga 1
108
tomt, 100 kvadratmeter kanske. Som på riksanstalter äter man i
mindre matsalar och på vartdera bostadsplanet. Maten transporteras dit
av vårdarna och på varje plan är en av de intagna utsedd till "städare".
Det är ett förtroendeuppdrag där både vårdare och intagna enas om
lämpligheten. Han ansvarar för framplockning av maten och disk. På
Storboda äter alla 40 i en gemensam matsal intill anstaltens stora kök
där ett par intagna kompletterar den anställda personalen.
Den som kommer ny har gått igenom en intagningsprocedur då han
lämnar ifrån sig värdesaker, personuppgifter, kläder och alla personli-
ga tiilhörigheter. Häktestidens långa isolering har han bakom sig,
liksom de första dagarnas, eller veckornas, påtvingade "avtändning"
om han är missbrukare. I morgonrock och tofflor går han till urin-
provstagningen och förs sedan till avdelningen. I jakten på narkotika
och vapen går vårdaren sedan minutiöst igenom allt han haft med sig.
Kläder och identitetshandlingar låses in till frigivningen medan allt
som kan uppfattas som vapen beslagtas. Sådant som har med hygienen
att göra, tidningar, brev, eventuell bandspelare, cigarretter och tändare
och en del pengar får han in i cellen.
För den som har gjort många "voltor" — suttit i Sngelse många
gånger — är inskrivningsritualen välkänd. Personalen är inte ovänlig
och stämningen kan nästan vara hjärtlig när båda parter har träffats
förr. Inte desto mindre är inskrivningen som en syntes av fängelsevis-
telsens avsikt. Det gamla jaget — symboliserat av såväl de egna kläder-
na som integriteten — skall skalas av och ersättas med ett nytt.
Den nyintagne visas av en vårdare in till sin cell. Han blir utrustad
med en omgång kläder: kalsonger, undertröjor och t-shirts, strumpor,
skjorta, blåställ, joggingoverall, fibertröja, skor, ytterjacka, mössa etc. I
cellen finner han säng, skrivbord, stol, en 14 tums hyres-tv, klockra-
dio, en anslagstavla där han kan sätta upp bilder eller vykort, bokhylla
med litet klädskåp, tvättkorg som kan fungera som nattygsbord och så
separat för sig toalett och handfat. Fönstret har pansarglas med alarm-
slingor i stället för galler här på Storboda. Bara en smal vädringslucka
går att öppna. Cellen har standardyta, 8 kvadratmeter. För en hel del
av de intagna håller den i dagens läge ändå jämförelsevis enkla
standarden på cellen en nivå som nästan kan verka som lyx. Det är för
alla dem som inte har egen bostad, som sover hos kompisar, på
bostadshotell eller på gatan. För dem kan fängelsevistelsen trots in-
stängdheten fungera som vila från det hårda livet ute.
Vårdaren instruerar om rutinerna och om vem av vårdarna som
skall vara den nyintagnes kontaktman och den av personalen som han
skali vända sig till i första hand. Från inskrivningen har han fått med
sig ett papper som berättar om tider för väckning och inlåsning, för
arbete, mat, besök, att det finns telefonautomat, att han inte kan ta
emot telefonsamtal men att anhöriga m.fl. kan lämna meddelanden om
att han skall ringa tillbaka. Samtal till myndigheter tillåts från telefo-
nen i vårdarnas vaktrum.
Missbrukarvärlden är förknippad med stora penningsummor efter-
som narkotikan är dyr och ett av samtalsämnena på fängelset är
tillfällen när de intagna har rört sig med mycket pengar ute i samhäl-
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
109
let. Men inne i fängelset lever de omvänt i de små slantarnas ekonomi.
Här är tio kronor värt mycket eftersom man Sr så små summor i
handen. Men narkotikan här inne är givetvis extra dyr.
Högst 860 kr i kontanter Sr man ta in, resten sätts in på ett konto.
Men de flesta har inte så mycket pengar med sig när de kommer från
häktet. En och annan har förtidspension, och pengarna kan portione-
ras in på anstalten sedan en ganska stor summa dragits av för kost och
logi. För icke-pensionärerna är det tänkt att man skall klara sig på sin
arbetslön inne på anstalten, som kan bli uppåt 400 kr i veckan. Av
detta sätts 25 % in på ett permissionskonto, 25 kr betalas för hyra av tv
på cellen och 20 kr går till förtroenderådet som hyr in videofilmer till
helgen. Resten skall räcka till cigarretter — och de flesta är storrökare
— till godis, läskedrycker, kaffe, bullar, frukt och matvaror. En del
steker ägg till kvällsmackan, andra gör gärna spagettirätter när de
tycker maten är för dålig. Varorna köps i anstaltskiosken som har
öppet en timme två kvällar i veckan. Priserna ligger högre än ute i
samhället. Ett par hundralappar från mamma, flickvän, fru eller
kompis är välkomna gåvor och en del lever på ständiga bidrag utifrån.
Pensionärerna brukar vara de som har det bäst ställt trots att de betalar
för kost och logi.
De som i första hand introducerar den nyintagne in i fängelsekollek-
tivets rutiner och villkor är de andra intagna. Cellgrannen kommer in
bland de första, eller någon som känner igen den nye. Under de första
dagarna förhör man sig om vad nykomlingen sitter för och prövar om
man har gemensamma bekanta. Eftersom den kriminella världen och
missbrukarvärlden är uppbyggd av kontakter är det förståeligt att den
nyes sociala referensvärld inte är oväsentlig för hur man skall komma
att sätta tilltro till honom, och vilken social och ekonomisk betydelse
han kan komma att fa för de andra. "Man är lite nervös när man
kommer", berättade trettioåringen Micke, som anlände till Nyboda
den tredje dagen jag var där. "Man vet inte om det är bra människor
eller tokar. Så det är lite spänt." Han blev snabbt igenkänd av en som
han var samtidigt med på häktet och när jag kom dit satt han och
pratade med tre andra intagna.
Att vara ödmjuk, att inte göra så mycket väsen av sig, att avvakta
och underordna sig, att lyssna och iaktta de andra är det vanliga sättet
att som nyintagen närma sig kollektivet. I matsalen, där vanan att var
och en har sin bestämda plats är djupt rotad, väntar man tills de andra
har satt sig. Sedan frågar man. Eller som Micke sammanfattade, när jag
ställde samma fråga till honom som till flera andra, "hur är det i
början, hur lär man sig regler och rutiner?". "Det är inget komplicerat
liv här. Det är inga problem. Det beror på vilken attityd man har. Och
sen är det bara väntan." Micke låg lågt ganska länge medan den
femton år äldre Palle, som hade långa straff bakom sig, snabbt blev
igenkänd och intog en ledande position. Under den knappa månad
han var på Nyboda — han "begärde sig knall" (förflyttad) sedan till en
annan anstalt med större rörelseyta — var han en av de äldre som höll
ordning. Han hann också sitta i förtroenderådet ett par veckor.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
110
"Första tiden går bara till att hitta sin plats", som den erfarna och
kloka vårdaren Kristina sade. "Vara kaxig, slå sönder, hitta sin plats i
gruppen, bestämma sig för om man vill stanna kvar. Mentalt vill du
vara nån annanstans först och du säger att jag skall söka mig dit eller
dit. Men sen hittar dom sin plats." Micke ville mycket riktigt först
försöka komma till den öppna anstalten Tillberga innan han efter
några veckor tyckte det var bra här. Kiruna funderade på att söka sig
till Täby, men gav upp planerna efter ett tag.
Enkelt kan fängelsetillvaron beskrivas enligt de dagliga rutinerna.
Väckning 7.00, frukost, arbete i verkstaden eller i skolan 8.00—11.15
med en kvarts kafferast strax efter nio, middag 11.30, promenad
utomhus 12.00—13.00, arbete i verkstaden 13.00—16.15 med en kvarts
eftermiddagsrast, kvällsmat 16.30 (eller något tidigare), inlåsning 19.45.
På lördagar och söndagar väckning en timme senare. Annars är tiderna
desamma men verkstaden är stängd. Tisdags- och torsdagskvällar är
kiosken öppen en timme. På tisdagar är det löneutbetalning och på
fredagar tvättbyte.
Under fritid, alltså när verkstaden inte är i gång, går de intagna fritt
mellan bostadsavdelningarna och fritidsutrymmena. Vid arbetstid är
dörrarna låsta och de som inte arbetar är hänvisade till sin egen lilla
korridor, till "gemet". Men inlåsningen är flexibel och beroende av
vårdarnas beslut. Alltför många låsta dörrar skapar irritation på båda
håll, bland de intagna för att de inte kommer vidare tillräckligt fort,
bland vårdarna för att de ständigt måste gå och öppna dörrar.
Maten kan betecknas som modern husmanskost, leverbiff, stekt fläsk
med löksås, korvgryta, stekt fisk eller soppa med ostkaka, men som
kvällsmat eller middag också blodpudding med potatisplättar, burkra-
violi, risotto eller varm korv med korvbröd. Som måltidsdryck mjölk.
Till frukost filmjölk, gröt ibland, kaffe eller te, smörgåsar. I övrigt
varken förmiddags- eller eftermiddagskaffe — åtminstone inte på Stor-
boda — utan de intagna håller sig med kaffe själva. Kaffebröd före-
kommer inte, och det gör att Pingstkyrkans besök varannan tisdags-
kväll med hembakade bullar och kaffe är eftertraktat.
Några ord om arbetet i verkstaden. På Nyboda en stor sal där de
intagna sitter två och två vid olika bord och med enkla handgrepp
skruvar ihop kontakter eller sätter ihop kablar för tv-bruk. På Storbo-
da två stora rum med olika arbetsuppgifter som man kan rotera
mellan. Det skruvas bl.a. kontakter och packas hårschampo och tid-
ningsställ. Arbetet är monotont och okvalificerat men motiveras av
verkstadspersonalen med svårigheten att fa lämpliga legoarbeten, att
många av de intagna är oerhört valhänta när det gäller arbete, att man
måste tänka på konsekvenserna av eventuella sabotage inför varje
legoarbete man tar in samt de intagnas önskan att inte arbeta med för
stora serier utan se ett slut på arbetet man utfört. Risken för sabotage
var ett skäl till att man inte kunde sätta upp en bilverkstad — vilket
flera av de intagna hade erfarenhet från och tyckte skulle vara utveck-
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
111
lande. Bristen på investeringsresurser och olönsamhet förklarade var-
för man inte kunde få fram en verkstadsmekanisk utrustning eller en
snickeriverkstad. Den stora genomströmningen av intagna hindrade i
sin tur arbetsuppgifter med lång inlärningstid. Problemen var många i
verkstaden, och inte minst att hitta lämpliga företag att få jobb från.
Därav den ständigt återkommande arbetsbristen då en del får gå uppe
på avdelningen eller syssla med enklare hobbyarbeten. Formellt tyder
dock alla utom pensionärerna under arbetsplikt. Parallellt med verk-
staden håller anstalten skola med enklare undervisningsprogram.
Narkotikan blev vanlig på svenska anstalter på 1970-talet — både i
form av droger i sig och som straff för olaga införsel och försäljning av
narkotika. Sedan dess är många intagna missbrukare — 80—90 % på
lokalanstalterna är uppgifter man hör — samtidigt som kriminalvården
har försökt hålla drogerna borta från anstalterna, eller åtminstone
hålla dem på låg nivå. Urinproven ihop med olika belöningar —
morötter i form av permission och besök — har betraktats som ett
viktigt kampmedel och vissa anstalter har infört dagliga urinprovskon-
troller som en del av "vården".
Urinprov tas vid inskrivning, i samband med permissioner och
besök samt när vårdarna finner skäl för det, dvs. när de misstänker
narkotika inne på anstalten. En del av de intagna upplever urinproven
som ett starkt intrång i integriteten och vägrar delta. Lasse i sin tur
förklarade att av risk att bli tvångsintagen enligt LVM lämnar han
aldrig urinprov eftersom det kan användas som bevis på missbruk.
Permissioner och obevakade besök betraktas inom kriminalvården
som en förmån och inte en rättighet. Urinprovsvägran likställs med
positivt prov i den meningen att det betyder förbud för permissioner
och obevakade besök. Men sköter man sig och dessutom lämnar
urinprov kan man komma in i regelbunden permissionsgång efter att
ha avtjänat en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader. Första
permissionen är på 48 timmar, därefter 72 timmar. En permission i
månaden är vad man kan förvänta sig, och man ansöker skriftligen
inför varje tillfälle. Men permission är ingen rättighet utan en förmån
som förutsätter skötsamhet och förmodad pålitlighet. Urinprovsvägran
eller positivt urinprov innebär ny kvaltid på fyra månader, bevakade
besök, en månad till P 14 (se nedan) samt i vissa fall tre till fem dagars
påbackning på strafftiden.
Andra permissionsmöjligheter är P 34 (paragraf 34 i kriminalvårds-
lagen) — som innebär att anstaltsledningen, övervakningsnämnden och
socialtjänsten skall säga ja till att fängelsestraffet avtjänas i behandlings-
eller familjehem — och P 11 som innebär att straffet får avtjänas i
frigångsform (se ovan). P 14 i sin tur — som inte förekom på Nyboda
när jag var där — kan man få efter minst en månad på anstalt om man
har skött sig. Det innebär några timmars fritidsaktivitet i grupp utan-
för fängelset tillsammans med vårdare.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
112
Så tillvaron styrs inte bara av arbete eller frånvaro av arbete utan
också av de intagnas mer långsiktiga strategier för att kvalificera sig för
förmåner eller för att omvandla straffet till mer vårdinriktade behand-
lingsformer. Kunskaperna i hur man tar sig fram bland regler, para-
grafer och blankettskrivande förmedlas i första hand av de äldre
intagna, de som har suttit flera gånger och har erfarenhet. Så satt t.ex.
den äldre Janne flera gånger med Ola och berättade för det första att
det fanns något som hette frigång, och för det andra hur han skulle
lägga upp och motivera en ansökan. Ola fick frigång ett par månader
senare.
Kanske med undantag för "särskild permission" i samband med
allvarliga familjeangelägenheter och av vissa sociala skäl (som att
skriva kontrakt på bostad inför frigivning) — är det lätt att förstå
permissionernas betydelse som psykologisk morot på de slutna lokal-
anstalterna. När förtroenderådet på Hall kallade till allmän tvådagars-
strejk i början av januari röstade stormötet på Nyboda för strejk. Men
strejken blev ett fiasko, för när den skulle börja var det ingen som
vägrade arbeta. Varför? Därför att många var rädda för indragna
permissioner. Å andra sidan genomförde man en två timmars sittstrejk
några dagar senare.
"Här lever vi i ett kollektiv", var bland det första Lasse sa till mig på
Nyboda. Man måste ta hänsyn till varandra när man bor så tätt inpå
varandra. Janne P sa att man måste ta folks både positiva och negativa
sidor. "Nu sitter vi där vi sitter. Och om två personer inte tål
varandra, så undviker de i regel varandra. Det är bättre att bita ihop
än att slåss för då får båda knall."
"Det märkliga med fängelsevistelse", sa han vid ett annat tillfälle,
"är att den är så pass rutinmässig, enahanda och långtråkig samtidigt
som den inte alls är det. För hela tiden händer saker här som på alla
möjliga sätt engagerar människor."
"Man plockar fram sitt glada jag", fortsatte han, "men behåller de
innersta tankarna för sig själv. För det är inte säkert att den som jag
tycker är en bra kompis inne på fängelset också är det ute. Och visst
förekommer det slagsmål", fortsatte han, "men då är det nån som
betett sig bängt. Man har struntat i att ta hänsyn till andra, vräkt
bestick och tallrikar runt sig, ställt ifrån sig på närmsta bord, skruvat
upp radion mitt i natten på högsta volym. Eller det är nån som går in
och tar tidningarna i någons rum. Eller om man kommer på nån med
att ha stulit nånting. Och kommer man på en kamrattjyv är det stryk
som gäller. Man tar upp det på stormöte först, och då blir det en
obehaglig och avvaktande stämning. Kommer man på vem det är får
personen en chans att gå ner på P 18, dvs. frivillig isolering. Men sen
är det stryk som gäller."
"Visst blir det intriger ibland och konflikter, men oftast kring
bagateller", sa Bengt. "Då blir det i regel en av de äldre som säger till
eller så tas det upp på stormöte." Själv blev jag förvånad över att de
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
113
7 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
höll så bra sams och att jag såg så lite aggressivitet. "Man måste försöka
hålla ihop när man lever så tätt inpå varandra", fick jag till svar. "Men
visst blir man irriterad, men då går man undan." Utan att jag någonsin
såg det fick jag dock höra om att askkoppar t.ex. kunde slängas i
vredesmod när två personer hade svårt att stå ut med varandra.
I det stora kollektivet skapar gemensamhet i ålder, intressen, attityd
till droger och gemensamma vänner eller bekanta mer eller mindre
lösa umgängesgrupper. Man söker sig alltså sitt umgänge utifrån unge-
fär samma kriterier som människor gör ute i samhället — likheter i
värderingar, förståelse för varandras egenheter, nytta av motparten och
tillfälle att fa det egna jaget bekräftat.
Den ständiga omsättningen på "tjyvar" på en lokalanstalt gör att
nätverken ständigt löses upp och formeras om. "Man får kompisar, så
muckar dom eller flyttar, så får man nya kompisar, så försvinner dom,
till slut orkar man inte skaffa kompisar", sade Daniel, skinnhuvudet.
De flesta av dem som jag hade närmare kontakt med på Nyboda hade
suttit ett bra tag när jag kom dit i december, och under februari
lämnade den ene efter den andre anstalten så att det i början av april
knappt var någon kvar som jag kände. Janne P och Palle hade fått
knall, Janne hade fått P 34, Lasse, Sonny, Kjelle, Juha, Bengt, Staffan
och flera andra hade muckat, Keijo hade rymt under en permission,
Ola hade flyttats till frigångsavdelningen. Från Storboda hann jag se
Hans, Strömmen, Baxt, Blomman och många andra mucka. Mattias
flyttades till en öppen anstalt och Janne Kubik, Mats och Daniel fick
frigång.
"Vi fostrar varandra", sade Janne. "Man kan se att när åtta—tio
unga killar kommer ihop på en avdelning uppstår alltid en massa skit.
Fönsterrutor krossas. Brandlarmet går var tionde minut. Men delar
man upp det, så det blir en del som har varit med förut, då blir det
lugnare." I praktiken innebär det att någon av de äldre tar på sig en
föräldraroll och håller efter de unga, säger till dem att diska och
plocka undan efter sig, inte slå på dörrar, inte spela musik för högt.
De äldre vill ha det lugnt runtomkring sig medan de yngre har oro i
kroppen och mer behov av omväxling och aktiviteter.
Att inte "gola", eller "vattna i", är förmodligen det viktigaste för att
accepteras, dvs. att inte tjalla, inte ange andra vid polisförhören eller
berätta för vårdarna om narkotikaintag och planerade "löp" (otillåtna
aktiviteter och aktioner). Ryktet om vem som golar sprider sig mellan
anstalterna, och omvänt vem som är känd för att inte gola. Av risk att
bli betraktad som "golbög" och för att undvika att gola, talar man inte
för mycket med "plitarna" och att oriktigt anklaga någon för att vara
golbög är en oerhört grov förolämpning.
Att inte gola är en del av "tjyvmoralen", den som bl.a. de äldre,
Bengt, Keijo och Staffan, menade nästan hade försvunnit. Orsaken var
narkotikan. Alla ansåg de att man inte ställer upp för varandra som
man gjorde förr, varken inne i fängelset eller utanför, och man skall
aldrig lita på att vad man har kommit överens om på anstalten också
skall gälla ute. I tjyvmoralen — eller tjyvhedern — ingår att inte stjäla
1994/95:RR13
Underbilaga 1
114
från varandra, att inte vara "kamrattjyv". För tjugo år sedan skulle
kamratstölder ha varit nästan otänkbara, men inte nu. "Knarket för-
ändrar människors mentalitet", förklarade Bengt.
En avskydd kategori är sexualbrottslingarna. "Våldtäckare" eller
"snabbknullare" och "såna som håller på med barn" — dvs. våldtäkt
och incest — tolereras helt enkelt inte. Brottet de har begått har
ingenting med kriminell identitet eller missbruk att göra. De är en
främmande kategori människor och har ingenting att tillföra. Brev-
kontakter, telefonsamtal, omflyttningar av intagna och lösmynt perso-
nal håller informationen levande mellan anstalterna, och det sägs att
förr eller senare uppdagas alltid en sexualbrottsling. Till slut kan det
bli domen som far utgöra beviset. Den misstänkte uppmanas att visa
upp den skriftliga domen, den som varje dömd Sr i ett exemplar. En
sådan begäran kan komma från kamraterna eller mer formellt från
anstaltens förtroenderåd.
Kollektivets sätt att hantera problemet med sexualbrottslingar, golbö-
gar, kamrattjyvar och sådana som allvarligt saboterar de flestas önskan
om ordning innebär att den skyldige straffas genom att "ramla i
duschen", "falla i trappan" eller "gå mot en dörr", vedertagna uttryck
bland både intagna och vårdare för att någon har Stt stryk. De felande
tvingas begära förflyttning till isoleringen eller till annan anstalt. I
förlängningen är avsikten att särskilt sexualbrottslingar helst skall
tillbringa straffperioden på isoleringsavdelningen.
Stryk kan lätt tolkas som mobbing eller pennalism, men både
intagna och vårdare uppfattar det som nödvändigt ibland. De som blir
straffade har oftast förtjänat det, och kollektivets åthutningar — som i
sina första försök brukar vara i verbal form — respekteras mer av de
intagna än om de kommer från vårdarna.
Men det är mer problem med folk som golar och med våldtäckare
på riksanstalter än på lokalanstalter, berättade flera av de intagna. Här
sitter man så kort tid så man låter det vara. Man bryr sig inte lika
mycket.
"Skall du till ett riktigt fängelse, skall du till en riksanstalt", sade flera
intagna. Särskilt på Storboda, där det förekom förmåner som frigång,
P 14 och P 34, och där framför allt intagna frigavs så tätt att det inte
gick att hålla tankarna på friheten borta, menade en del erfarna att
anstalten inte var mycket till Sngelse att tala om. (Vilket den definitivt
var i mina ögon.) "På en sluten riksanstalt är sammanhållningen bland
klientelet större", sade Janne, som hade långa straff för grova brott
bakom sig. "Där har man bara varandra, och det är mer av ställnings-
krig mellan intagna och personal. Här på Nyboda går personalen mer
omkring bland oss. På riksanstalt skall de hålla sig på sin sida. De skall
vara i vaktrummet och så låsa in och låsa upp. Men inget mer. Här är
det mer kontakt. Och det är bra. För vi behöver prata lite annat än
brott ibland."
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
115
Kontakten med värdarna bedömdes som mycket stramare på riksan-
stalter, där "plitarna" går i uniform och där kommunikationen bara
rör nödvändiga saker. På Storboda skämtade och skojade intagna och
vårdare sinsemellan, och då och då satt någon inne på vaktexpeditio-
nen och resonerade. Den andan kom att råda mer och mer också på
Nyboda. Många gick in för att ringa hos vårdarna där tjänstesamtal,
dvs. sådana som gällde advokat, socialtjänst, skattemyndighet osv., är
tillåtna.
Ändå uppfattade jag att det var en stramare och enhetligare anda på
Nyboda. Männen märkte visserligen snart — och sade det till mig —
att de pratade med mig på ett sätt som de aldrig gjorde med "plitarna".
Men man var noga med att hålla mig utanför vissa resonemang. På
Storboda fick jag däremot veta ett och annat, som ingen borde ha sagt
eller låtit mig se. Under ett halvår på Nyboda hände det en fem—sex
gånger att intagna "gick på en dörr", "föll i trappan" eller något
liknande och i vissa fall begärde förflyttning, dvs. sådana interna
uppgörelser inom kollektivet som då och då inträffar på riksanstalter.
På Storboda talades det bland fångarna om att den eller den kanske
skulle åka på stryk på grund av spelskulder, men det hände sällan.
Den interna kontrollen var starkare på lilla Nyboda och på Storboda,
mer flytande. Men det mer allvarliga våld som förekommer på riksan-
stalter fanns inte.
Bengt, den f.d. kassaskåpssprängaren, förklarade att tiden går fortare
på riksanstalter eftersom dagarna blir inrutade på ett annat sätt. "Men
på lokalanstalter har man större möjlighet att hålla kontakt med
utsidan genom att man är närmare hemorten, genom besök och
permissioner och genom telefonsamtal. På riksanstalter kan man bara
ringa tre personer åt gången, som man får söka tillstånd för. Sedan
programmeras telefonen in för dessa. Men här är det automater och
du kan ringa vart du vill."
Peppe, som kom till Nyboda i april skulle avsluta sin verkställighets-
tid på lokalanstalt efter ett år på riksanstalt. Han tyckte att det myckna
pratet om "muck" gjorde lokalanstalterna jobbiga och menade förmod-
ligen att han därför inte kunde låta bli att längta ut men också oroa sig
för hur tillvaron skulle bli då.
"Det är jag och kanske sex man till här av oss 24, som har
riksanstaltsjargongen", sa Lasse från förtroenderådet. "Vi springer inte
och tjatar om att vi skall mucka, om folk har längre tid eller kortare
tid, för man är ju van vid folk som har livstid och såna grejer. Man får
visa en helt annan hänsyn då. Och det är lite andra bullar där. Som
Tidaholm, det är ofta att de äldsta gubbarna (de som suttit längst) hade
sex år. Före klockan elva en lördag och en söndag är det ingen som
talar i höga tonlägen utan då sitter dom inne på ett rum och pratar.
Det skall vara tyst till elva för dom som vill sova. Det är mycket äldre
där, folk som har längre tid, och dom vill ha lite annan stämning."
Lasse var stolt över sin riksanstaltserfarenhet och medveten om att
sådan gav status. För de yngre berättade han gärna hur det kunde vara
på riksanstalter. Lasse var också en av dem som var kraftigt tatuerad,
och han visade upp sina "kåktatueringar" i form av drakar, dödskallar.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
116
en ros, en vis man, namnet på en flickvän, och som extra tecken på
fängelseerfarenheten ett taggtrådsliknande intatuerat armband runt ena
handleden. Andra på Nyboda som hade mer eller mindre storslagna
tatueringar var Bengt, Keijo och Staffan, alla med lång erfarenhet från
anstalter. Karakteristiskt för de flestas tatueringar var att de var tillver-
kade på anstalter och mindre konstfärdiga än sådana man kan få hos
etablerade tatuerare med professionell utrustning. En del intagna ville
uttryckligen inte ha tatueringar eftersom de underlättar polisens möj-
ligheter till identifikation.
Att sexualbrottslingar står lägst i fängelsehierarkin är alla eniga om.
Men om vilka som står högst varierar uppfattningarna en aning. Dock
är alla ense om att det handlar om pengar. Förr var det kassaskåps-
och bankboxsprängare, numera är det snarare stora narkotikahandlare
och ekobrottslingar. Grövre brott ger högre status. Icke missbrukare
har i vissa lägen högre status än missbrukare, men det beror också på
brottets art och ekonomiska värde.
Allra högst status har de som är smarta och lyckosamma nog att
aldrig hamna i Engelse. En och annan känner man till, andra menar
man finns i samhällsetablissemanget. För, som någon sade, den som
sitter i Sngelse är alltid misslyckad, samtidigt som fängelseperioder är
något man måste kalkylera med när man lever som missbrukare och
som kriminell. "Man begår olagligheter", sade Bengt, den f.d. kassa-
skåps- och bankboxsprängaren. "Sen får man väl ta det straff som blir.
Det finns risker, och det måste man vara medveten om." Men målet är
alltid att lyckas fullt ut.
Mycket pengar innebär att man kan finansiera narkotikaintag, men
det är inte samma sak som att utöva makt inom fängelsekollektivet
eftersom pondus och personlighet också spelar in. Hög position skapas
av livserfarenhet, menade Janne P, och att många får förtroende för en
bestämd person. Det blir han som griper in när något allvarligt är på
gång, om t.ex. någon är för mycket ihop med vakterna och måste få
det påpekat för sig. Hur stark hierarkin sedan är varierar med fångar-
na, ibland är den stark, ibland svag.
De äldre, de som har grövre brott med riksanstaltserfårenhet bakom
sig, har gott rykte om att inte "gola", har pengar eller bara generellt
har längre kriminell erfarenhet bakom sig betraktas ofta som mer
betydelsefulla eller intressanta individer. Fysisk storlek är inte oväsent-
lig i sammanhanget och den som är stor och stark har ett försprång
framför den klene när det gäller att vinna respekt. Men det vore
alldeles för enkelt att tro att kollektivets respekt bara har med kropps-
storlek att göra.
Till dem som har låg status och emellanåt ignoreras hör främst de
oerfarna. Dit hör de som inte är socialiserade in i de kriminellas
kultur och som ständigt för in samtalen på sådant som inte är relevant
för de andra, som de andra inte känner till eller har nytta av att veta.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
117
Så var det t.ex. med Kiruna, som satt för första gången för narkotikain-
nehav och som alltför ofta refererade till sälfångst i Nordnorge och
jordbrukarliv i Thailand.
Gråtjuvar, sådana som gör inbrott och snattar eller smålangare som
har sålt några kapslar heroin eller amfetamin nere på Plattan — och
som finns här — kommer långt ner i hierarkin, berättade Janne. "De
är ett intet jämfört med de stora. Men många av oss ser upp till dom.
Det finns t.o.m. dom som springer in och bäddar sängarna och
springer ärenden. Jag har haft långa fängelsestraff tidigare för grova
narkotikabrott, och haft ett gäng som har sprungit ärenden. De har
kommit in och vill höra grejer. Och tycker man är häftig för att man
har sålt 20 kg hasch. Men man känner sig inte så djävla stolt när man
ser tjuguåringarna och vet vad dom har framför sig. Men det är snabba
pengar."
Tiden på anstalten ger också status, och när Kiruna hade sett flera
av de andra mucka eller förflyttas och själv suttit flera månader och
kommit att höra till "de äldre" på avdelningen, då gick det bättre. I
hans fall blev det uppenbart för mig när jag kom tillbaka till Nyboda i
april.
Våld accepteras när det är nödvändigt för brottets genomförande,
och i allmänhet ser man det då som ett försvar. "Hjältar" i stil med
pappan i Hörby som hösten 1993 jagade rånare med sin lille son i
framsätet, och fick sonen skjuten till döds, är dårar. Pappan, och inte
rånarna, anser man vara den som i första hand orsakade sonens död.
(En uppfattning som enligt massmedia också många poliser har.)
Obefogat våld, som att slå ner pensionärer, har låg status, säkert också
för att det ger så lite ekonomisk utdelning.
Att sitta i förtroenderådet är inte fråga om att automatiskt ha makt
eller högst status. Förtroenderådet är en mellanhand mellan kollektivet
och anstaltsledningen, ett redskap för kollektivet att smidigt komma
till tals med vårdare och anstaltsledning. De som sitter där är intresse-
rade av de extra möjligheterna till information, av att vara en central
kugge i hjulet. Hur mycket förtroenderådets ledamöter påverkar kol-
lektivet är en fråga om individernas pondus och status.
Förtroenderådet har en utsatt position. Det är ofta de som far ta på
sig ansvaret om det finns för mycket narkotika inne på anstalten eller
om stämningen uppfattas som dålig av vårdarna. Straffet blir att
förtroenderådet förflyttas, "knallas", till andra anstalter. Det hände på
Storboda ungefär samtidigt med att jag började på Nyboda. Det hade
cirkulerat mycket narkotika bland de intagna, som bedömdes av vår-
darna som svåra att kommunicera med. Varpå förtroenderådets två
representanter "knallades". Men för anstaltsledningen har det blivit
allt svårare att ta till knalltransporter som straff eftersom fängelserna är
så fullbelagda.
Ur vårdarnas perspektiv fungerar ibland vissa intagna som "ledare",
oavsett om de sitter i förtroenderådet eller inte. "Tjuvarna" emellan
talar man åtminstone inte utåt om ledare, men man kan tala om vissa
kamrater med stor aktning. När jag kom till Nyboda träffade jag som
hastigast den storvuxne Lelle strax innan han på egen begäran förflytta-
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
118
des till en annan anstalt med större rörelseyta. Om Lelle talade de
andra intagna med respekt och Janne P menade att det just var han
som hade rollen att hålla efter de yngre. Bland vårdarna var Lelle
utpekad som ledare. En vårdare betecknade honom som psykopat,
men det allmänna omdömet var att Lelle höll ordning på de andra.
Han var en erfaren "kåkfarare" som visste vad som gällde på Sngelser,
och som därför inte började argumentera i onödan. Lelle var också en
initiativrik person på flera sätt. Han arrangerade inköp av julskinka
och tillbehör och han gravade regelbundet lax och ordnade ostbrickor
till ett gäng. Men han satte också mäsk och dolde skickligt mäskgöm-
morna för vårdarna innan de upptäcktes. I viss mån var Lelle ett
problem för personalen, men ännu mer var han en tillgång.
Lelle var förmodligen drivande i att skapa den anda, som jag mötte
på Nyboda, och som bedömdes ha lite mer av riksanstaltsmentalitet än
det större Storboda. Med det syftade man på intern sammanhållning
och att reglerna om att inte gola, inte stjäla från kamrater, leva lugnt
och hålla ordning hölls efter lite mer. När Lelle åkt fanns det ingen
som påtagligt intog hans plats, men Keijo hade auktoritet och utövade
den i olika sammanhang. Lasse t.ex. fick en utskällning när han hade
gått för hårt åt en av de unga icke-narkomanerna som inte ville delta i
en kort sittstrejk. Men varken Keijo eller de andra äldre hade Lelles
önskan att engagera sig och knyta andra till sig.
På Storboda fanns ingen direkt motsvarighet till Lelle när jag var
där. De äldre hade en viss auktoritet, men de fick tömma köksslasken
själva och ställa sig att diska när de inte stod ut längre, något som Lelle
förmodligen aldrig hade behövt göra. Här dånade också rockmusiken
ibland i korridorerna trots de äldres klagande. Men samtidigt var det
till särskilt en av de äldre som många kom för att få hjälp med att
formulera anhållan till anstaltsledningen i vissa frågor. Han fick också
små ynnestar ibland. I hans fåll samverkade ålder, ett tidigare presta-
tionsrikt brott, ryktet om att inte "vattna i" och tillgången på pengar
till att skapa auktoritet. Man blir lite som en pappa, sade han själv
men utan att orka bry sig så mycket om när det var ostädat.
För Lasse, som inte hade plats i verkstaden, gick dagarna åt till att
ordna lägenhet inför muck, ordna pass, förbereda för ansökan om
förtidspension. Han skrev och ringde i telefonen på vårdarnas kontor,
"akvariet" som han kallade det eftersom kontoret har insyn — och
utsyn — från alla sidor. ”Sen spelar man kort, tittar på tv, och så gör
man inget mer”, berättade han. I sex veckor gick han i skola halv dag,
och det var roligt.
Janne berättade att han försökte dela upp dagen. Arbetet är viktigt,
och finns det inget blir det tråkigare. Han läste morgontidningen en
halvtimme på morgonen. "Sen har jag alltid telefontid en halvtimme
om dagen", fortsatte han. "Och tvättid. Minst tre gånger i veckan
städar jag rummet. Och så blir det kortspel. Sen badar jag bastu varje
kväll om det går. Då går en timme där. Sen är det kväll då vid halv
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
119
åtta, och man förbereder inlåsningen och tar in en smörgås för natten
och en termos med kaffe. Och så tittar jag på nyheterna då. Det blir
mycket tv-tittande men jag har svårt att koncentrera mig på nån bok.
Och så brukar jag lägga mig halv elva."
"På helgerna händer knappt nånting", fortsatte han. "Dom är jobbi-
ga. Och sover man på dagen, sover man inte på natten. Det är bara att
välja. Jag går upp halv sju, på helgerna halv åtta. Sen har jag en massa
andra grejer för jag håller på med P 34 och det tar tid."
Den samstämda åsikten och rådet är att ju längre man sitter, desto
bättre är det att försöka koppla av yttervärlden, att inte oroa sig för
förpliktelser man kan ha ute i samhället, att stänga relationer ute.
"Man är alltid i underläge när man sitter i fängelse", förklarade Bengt.
"Och snacka om att göra dubbla straff med kärringen och hennes
problem på utsidan och en själv på insidan. Jag fattar inte dom som
gör så. Dom bor ju i telefonautomaterna. Och det är som att omgiv-
ningen tar straffen hårdare än vi."
I praktiken fungerar också rådet mycket olika. En del avstår verkli-
gen från besök och som urinprovsvägrare har de inga permissioner.
Andra har inga nära anhöriga samtidigt som deras vänner inte kan
kvalificera sig för besök eftersom de finns i straffregistret. Många får
över huvud taget aldrig besök och aldrig andra brev än från myndighe-
ter. Återigen andra håller tät kontakt med yttervärlden genom telefon,
besök, permissioner och brev. Många mår dåligt i timmar efter besök
och förklarar det med att det alltid slutar med att man måste skiljas.
Samlag i besöksrummen är, enligt Janne, lika med noll. "Man är som
en fiolsträng, och hon känner sig förnedrad av att lägga upp sig på en
plastsoffa. Fysisk kontakt kan man ha på annat sätt." För Janne var det
ett val, men för Lasse var det inte fråga om det eftersom han aldrig
hade besök. Han visste vad han ville så fort han kom ut, hitta en tjej.
Det finns de som tycker att ett kort straff är plågsammare än ett
långt eftersom det är svårare att hålla yttervärlden borta då. "Det är en
kaffevolta jag har fått", sa Janne som jämförde med när han suttit
långa tider på riksanstalter för grova narkotikabrott. "I och för sig är
det bra", sa han. "Men dom här är jobbiga eftersom man börjar tänka
på muck direkt. När man fått fyra—fem år ställer man in sig på ett
annat sätt. Men nu är man och nosar och ringer och hör efter och så
mår man dåligt. Djävlar att jag inte är ute, tänker man."
Vad fängelsetillvaron mest av allt innebär är VÄNTAN. Flera av de
intagna betonade det, men jag kan själv heller inte hitta något bättre
karakteristiskt nyckelord. Det handlar om allt från väntan på frigiv-
ningen till sådant som hör ihop med de schemalagda dagsrutinerna
såväl som väntan på permissioner, besök och olika besked från an-
staltsledningen och socialtjänsten. Man väntar på lönen på tisdagarna,
att kiosken skall öppna, på pingstkyrkans kaffe- och bullbesök, på
tv-serien "Rederiet" på torsdagskvällarna, på posten som kommer på
eftermiddagarna, på att telefonen skall bli ledig, på att vårdarna skall
ge besked om något man frågat om, på att advokaten eller socialtjäns-
1994/95:RR13
Underbilaga 1
120
ten skall höra av sig. I väntan på det som skall komma vankar många
rastlöst fram och tillbaka, sitter en stund, går upp och rör på sig, sitter
igen, går upp och vankar.
När t.ex. Janne berättade om hur han arbetade på sin P 34:a lät det
enklare än det faktiskt var. Han agerade för detta under säkert ett par
månader med många turer av väntan och osäkerhet men med en envis
vilja att ta nya tag.
Bengt såg väntan som en del av systemet. Man vänjer sig efter ett
tag, förklarade han, och vissa sidor av fängelsestraffet kan vara berikan-
de. Själv ansåg han att fängelsevistelserna fostrat honom och gett
honom och många andra erfarenheter de haft nytta av ute i samhället.
Men det var mer av det förr, ansåg han, när det fanns mer av tjyvheder
och moral än det gör i dag. Och man får naturligtvis skador också,
tilläde han.
Den ena veckan är den andra lik. Lördagar, söndagar och andra
helgdagar är mer händelselösa än vardagar. Dagarna segar sig fram.
Man väntar på maten, och äter den otåligt och snabbt när den väl
kommer. Det spelas mycket kort — "Mulle" och "Sucky" — röks
många cigarretter, spelas mycket biljard och pingpong. Man spelar om
små vinster, en glass, några Coca-Colaburkar eller mindre penning-
summor (vilket egentligen är förbjudet). Med den lilla veckolönen kan
spelskulderna ändå bli bekymmersamma. Ibland arrangerar förtroen-
derådet bingo eller biljard- och pingpongturneringar. Vinsterna är
godispåsar, läskedrycker och kaffepaket, ibland hoptiggda varor från
olika företag — t-tröjor, kaffepaket m.m. Förberedelserna ger den
fritidsansvarige sysselsättning, men ett bingoarrangemang tar sedan inte
ens en halvtimme att spela igenom. I stort sett alla brukar delta.
En lördag strax före två var det så här på Storboda.
Daniel, som är förtroenderådets fritidsansvarige, ligger utsträckt på
soffan och tittar slött på spelet vid det nötta biljardbordet. Han har
arrangerat dagens turnering och nu är det Baxt och Mattias som
spelar. Strömmen sitter i en stol och tittar på, väntande på att Hans
skall komma och hjälpa honom med bostadsansökan. Lutad mot
väggen står Lindström och röker en cigarrett. Baxt hastar fram och
bjuds en cigarrett av honom.
Baxt är växelvis nöjd eller missnöjd med sitt spel. Han är egentligen
bättre än Mattias men utgången verkar oviss.
Den äldre Janne Kubik kommer förbi och tillrättavisar Baxt som
lagt ifrån sig cigarretten när han skall rikta en stöt. Hans kommer och
ropar till Strömmen.
— Nu går vi Strömmen och skriver.
— Vi skall skriva, förklarar Strömmen för mig. Du kan titta in till
oss. Vi bor där borta, tillägger han på sitt humoristiska sätt och
skrattar. Han skojar med mig eftersom jag har varit hos dem många
gånger och mycket väl vet var de kommer att hålla till.
Lindström sätter sig på Ströms plats och följer spelet utan att säga
något. Det var dig jag var med i samband med inskrivningen, va, frågar
jag. Han nickar men säger ingenting.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
121
— Vad står det nu, frågar Baxt, 9—8.
Baxt är nöjd, han leder. När så Mattias säger något, blir Baxt otålig
och ber att han skall spela i stället för att prata. Några meter ifrån dem
sitter en av utlänningarna i telefonhytten och pratar på ett okänt
språk.
Den äldre latinamerikanen med gråsprängt lockigt hår i hästsvans,
Mohammed, kommer in och ställer sig en stund att titta på spelet.
Frasse och Kennet passerar och går ut, kanske på väg en trappa upp
till Kennets kvart. Strax efter vinner Baxt matchen. Han har kvalifice-
rat sig för kvartsfinalen och hittar snabbt sin motspelare, Göran, en
svensk kille i 30-årsåldern som sitter för misshandel och kom för en
vecka sedan. En ny match börjar.
Den långe Paulin kommer förbi och stannar upp några minuter för
att titta på spelet samtidigt som han kliar sig på ena skinkan. Mattias,
som satt sig på soffan där Daniel legat och vilat, frågar varför han kliar
sig.
— Skall du klia åt honom, frågar Daniel Mattias och skratt utbryter.
Förmodligen anspelar de på en av missbrukarvärldens underförståd-
da självkiarheter, den att heroinmissbruk leder till klåda. En gång på
Nyboda påpekade en av männen flinande att jag kliade mig så på
armarna, varför? Då visste jag inte varför han skrattade, men någon
berättade det sedan.
Men nu kommer Frasse förbi och frågar Daniel om de skall spela
kort ett tag. Han förklarar att han måste få ihop till cigarretter. Daniel
föreslår Blomman och en till, och tillägger att då vinner de.
— Fitta, FITTA, ropar Baxt osvenskt strax efter när Göran ser ut att
vinna.
Frasse har tydligen övertalat Blomman till kortspel för nu kommer
denne ut från sin korridor (samma som Hans, från vars kök hans och
Strömmens röster hörs) och vill hitta en fjärde man som skall vara
med och lira Sukki.
Under tiden suckar och pustar Baxt över biljardspelet. Mattias har
gått, och Daniel blir kvar på sin plats tills en fjärde Sukkispelare
nappar.
— 11—9 va, frågar Baxt när han fått en boll i hål. Fint, jag behövde
9:an, tillägger han.
Matchen fortsätter. Göran stöter ner boll efter boll, men lämnar en
sista åt Baxt. Hans passerar med en slaskkorg från köket och ett använt
kaffefilter i handen, går in i städskrubben och tömmer allt. En
kvinnlig vårdare kommer in rökande på en cigarrett, och Hans bekla-
gar sig för henne.
— Jag blir förbannad på de här djävla pojkspolingarna som inte
städar. De har inte tömt den här på hela förbannade veckan.
Sen lunkar han tillbaka till sin korridor med tom korg medan
vårdaren låser upp dörren till kuren och går in.
Under tiden pågår spelet med de båda parterna hack i häl på
varandra, 13—14, 14—15.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
122
Somaliern Mogadishu har kommit in och ställt sig intill biljardbor-
det för att titta på spelet. Av någon anledning blir Baxt irriterad och
ber honom på engelska att sätta sig ner, varpå Mogadishu går bort till
fönsterväggen.
När det sedan är Baxt tur att spela vet han inte vad han skall göra av
cigarretten. Han erbjuder den till somaliern, som inte röker och
avvärjer. Men Baxt ber igen att han bara skall hålla den. OK.
— Djävlar jag vill ha 9:an, säger Baxt, slår en stöt, och tar tillbaka
cigarretten från somaliern.
Från köket där Hans och Strömmen sitter hörs skratt och flarns och
Ströms röst.
— Nu blir det värre, säger motspelaren Göran. Baxt upprepar exakt
samma ord, och missar. Men det gör inte den andre och det står
15-16.
— Nu blir det värre, säger Göran igen.
Och Baxt upprepar.
— Nu blir det värre.
— Öh, vilken djävla horboll, utropar han när sedan den orange
bollen stannar precis före hålet men utan att falla ner.
Göran får ner bollen — och vinner matchen.
— Tack så mycket, du kämpade väl, säger han och lånar min penna
för att skriva upp sig som vinnare av matchen, färdig för att spela i
semifinalen.
En stund senare var några andra spelare i gång vid biljardbordet,
kortspelsgänget hade formerat sig i ett kök och själv gick jag in till
Hans och Strömmen och blev bjuden på kaffe.
När "tjyvarna" har fritid, som på helgerna, står dörrarna till cellerna
öppna. Folk strosar ut och in i sina kvartar, sitter och pratar hos
varandra eller i de små köken, röker, spelar kort, ligger på sängen och
tittar på tv, sitter och hänger utanför vaktkuren, spelar en omgång
biljard eller pingpong (biljard finns inte på Nyboda), tränar lite
styrketräning eller samlas till en match i den lilla sporthallen (som
inte heller finns på Nyboda). Det skämtas, skojas och småretas, som
om folk hela tiden tog fram sina bästa sidor. Ibland tar någon brottar-
tag, eller boxar lätt, så som män gör när de visar varandra ömhet och
uppskattning. Eller som Staffan sa, bristen på kramar gör att man är
desto bussigare mot varandra.
Inne på kvartarna står tv-apparaterna ofta påslagna även om ingen
är inne. Det gör kanske det lilla rummet trivsammare att komma in i.
Anslagstavlan ovanför sängen är det mest personliga. Färre än jag
föreställde mig har bilder av mer eller mindre nakna utvikningsflick-
or. Väggbilderna och tidningar i skrivbordslådan är annars männens
ersättning för riktiga kvinnor, och flera berättade om risken för
problem med ett traditionellt sexualliv efter att långa tider ha onanerat
till bilder.
Nästan alla har vykort på anslagstavlan, vykort med bilder av mjuka
djur och blommor, någon gång av en kvinnosiluett eller motsvarande,
och av vanliga amatörbilder av anhöriga. De föreställer flickvännen,
1994/95:RR13
Underbilaga 1
123
barnen, mamma, syskon eller en sommarstuga. Alla är de länkar ut till
det mjuka i samhället. Mamma och tjejen brukar skicka "såna mjuka
kort" förklarade en av de intagna, kompisar skickar mer tuffa kort.
Inne hos sig själv läser man tidningar och böcker från fängelsebib-
lioteket, äventyrsromaner, faktaböcker och avancerad skönlitteratur.
Tv:n med sina nyheter, dokumentärer, vissa serier och filmer är
viktiga både som avkoppling och för att hålla informationen om
yttervärlden i gång. Under min tid på fängelset var tvåloperan "Rede-
riet" kl. 20.00 på torsdagskvällarna en hållpunkt som passade bra ihop
med inlåsningen 19.45. Så dags är många redan inne var och en hos
sig för att se nyheterna 19.30, ofta försedda med ett par kvällsmackor,
några stekta ägg och en termos fylld av kaffe eller hett vatten.
Inlåsningen är något de flesta ser fram emot. Dagen är slut, en dag
till har gått, man Sr vara ensam med sina tankar, man Sr lyfta fram
sitt rätta jag. Med den täta kollektiva samvaron under dagarna blir
kvällens ensamhet en långt viktigare viloperiod än ute i friheten där
det alltid finns möjlighet att gå undan. På kvällen inlåst i sitt rum
skriver man brev, läser lite, funderar och tittar på tv i lugn och ro. En
del har svårt att sova på nätterna, men många säger sig gå som en
klocka. Somnar vid elva, vaknar kanske till på natten, tar en cigarrett,
somnar igen, vaknar före sju och är uppstigna när vårdaren kommer
och låser upp. De som drar ut på inlåsningen är oftast yngre, som
ibland har svårare att lockas in till de 8 kvadratmetrarnas ensamhet.
Vårdarna markerar inför inlåsningen, går omkring utanför vaktkonto-
ret, spankulerar in i kök och korridorer och skojar och drar i de
motvilliga. De intagna skall in, och båda parter vet det.
När klockan är lite före åtta är alla celldörrar och andra dörrar
låsta. Ljuset är släckt och avdelningarna är övergivna av alla utom de
intagna, väl isolerade från omgivningen genom de många låsta dörrar-
na. På natten bevakas fängelset bara av en vaken vårdare, som går sina
ronder utom- och inomhus när han eller hon inte sitter i centralvak-
ten. I vaktrum ligger två andra vårdare och sover.
Samtalandet — pratandet — fyller en stor del av tiden på Sngelset. De
flesta är ense om att pratstunderna mest rör vad som är gemensamma
erfarenheter för dem alla — brott och missbruk — ibland aktualiserat
av nyhetsreportage om brott. Under min tid på Singelset var det ligan
som började nystas upp utanför Sala, rånet och mordet i Hörby och
konststölden på Moderna museet som var nyhetsstoff. Annars pratade
man om andra människor i brotts- och missbrukarvärlden, hörde sig
för om man har gemensamma bekanta och berättade drastiska, drama-
tiska eller på annat sätt speciella situationer man varit med om, sådant
som framstått som något utöver det vanliga. Vad annat har vi gemen-
samt, konstaterade många. "Och som man blir så less på eftersom det
är samma djävla story dag ut och dag in" sade Sonny en dag när
tristessen tycktes honom kompakt.
1994/95:RR13
Underbilaga 1
124
En och annan av de intagna har minnen från Långholmen och över
huvud taget från att ha suttit i Sngelse längre tillbaka. Men fångelsehi-
storia är ingenting som berättas och förs vidare till de yngre. Första
dagen jag besökte Nyboda hoppade Bengt upp på en bänk i köket där
vi satt, och berättade att han mindes hur fångarna demonstrerade och
gick med plakat på Hall 1970. Men Bengts berättande inför de andra
upprepades aldrig, och jag fick veta att sådant pratar man aldrig om.
Här frågar ingen de äldre om hur det var förr, inte heller om åren
kring 1970 när fångarna strejkade och ställde krav, som de delvis fick
igenom. Det intresserar oss inte, sade Sonny en gång när jag diskutera-
de detta med honom och några andra. Om de äldre börjar berätta om
gamla tider brukar de yngre be dem hålla tyst, fortsatte han. Själv hade
han hört en del om gamla tider av sin pappa.
Men han var å andra sidan uppbragt över att Hallfångarnas utlysta
tvådagarsstrejk inte åtföljdes på Nyboda, och nämnde att annat var det
när han satt i Mariestad för länge sedan och de intagna "rev hela
fängelset".
Att de intagna lär sig mer och mer om brott på fängelser är
ovedersägligt. De flesta, både yngre och äldre, sade att efter varje
fängelsevistelse har man alltid lärt sig något nytt och användbart. För
narkotikaförsäljarna kan det vara så enkelt att de har knutit nya
kontakter, kanske bara fått nya kunder. För andra kan det handla om
att utveckla nyttiga färdigheter. 20-årige Jokke satt på Storboda en kort
tid innan han kom till ett familjehem. Han berättade att under en
tidigare vistelse på riksanstalt, vilken var hans första "volta", hade han
gått in för att bli accepterad av en kassaskåpssprängare och S dennes
förtroende. Så hade han lärt sig alla de färdigheter han sedan använde
för att kvalificera sig för nytt åtal och nytt straff. Han var ett typexem-
pel på hur fängelsestraffet fungerar som en skolning in i kriminalitet.
Men Janne på Nyboda ansåg att talesättet, att man på kåken får lära
sig att spränga kassaskåp, är en myt. Man kan få reda på vad man vill
veta, men man kan få hjälp med annat också, menade han. För det
finns som regel alltid en—två personer på kåken som vet hur man
skriver skrivelser, ordnar en P 34 och annat.
På Nyboda var han en av dessa, och flera av de yngre vittnade om
att han var bussig och talade om hur de skulle agera i olika frågor. På
Storboda var det den f.d. ekobrottslingen Hans som fyllde den rollen,
och inne på hans kvart fanns både skrivmaskin och lagböcker.
Men samtalen, med sina ibland långa partier av berättande, är också
ett sätt att få tiden att gå. Nyttiga erfarenheter kompletteras med
underhållande episoder. I det utdrag från ett eftermiddagssamtal en
söndag på Nyboda, som jag har valt att återge här, dominerar inslagen
av våld på riksanstalter. Andra gånger kan det vara sex eller ren
humor. Men pratet fungerar också som en skolning in i och förstärk-
ning av regler och normer inom kollektivet. Erfarenheter och kunska-
per utbyts, och i kamraternas reaktioner på vad som berättas, förstärks
gemensamma förhållningssätt till olika företeelser.
Vi som sitter och pratar är Janne (den socialt begåvade), Lasse,
Sonny, Kenta, Janne P, Staffan och jag. Samtalet börjar som en bandad
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
125
diskussion påverkad av frågor från mig, men den utvecklas till att
likna de pratstunder de ofta hade runt köksbordet. En och annan
upplysning till mig varvades med dramatiska berättelser på samma sätt
som hade kunnat ske med en nyfiken yngre intagen. Tonen i samtalet
är direkt och drastisk, och anknyter till den flödande, rika berättarjar-
gong som kan finnas på manliga industriarbetsplatser men ytterst
sällan i tjänstemannamiljöer. Och som Janne senare kommenterade
när han läste ett utkast till den här texten, man brer ju på lite extra för
att det skall bli spännande historier.
Först refererar Janne ett morgonsamtal om droger. Han hade läst i
Dagens Nyheter att vägen till Burma hade öppnats och vad ett kilo
heroin kostade. Det hade fatt tre av dem att sväva ut i minnen,
erfarenheter och smugglingsteorier. Till slut hade de börjat må illa
allihop och fick bryta.
Sedan diskuterar vi allmänt olika typer av brott och att det skall
självförtroende till för att man skall göra bankrån. Missbrukare har
ofta inte det självförtroendet. De senare årens grova brottslighet utförs
inte av missbrukare, menar Kenta, utan ofta av vanliga "svenssonung-
ar". Folk som kanske aldrig har satt sin fot på anstalt.
Så kommer samtalet in på riksanstalter med sina jämförelsevis
hårdare regler och tuffare klientel.
Janne har suttit många gånger på Norrtälje, en bra anstalt enligt
honom.
— Men på Kumla är det slagsmål varje dag, fortsätter han och
menar att Kumla är en av Sveriges hårdaste anstalter. Det är ett djävla
klientel där. Man får se upp. Och helst på Gemen. Jag var ju där i
1 3/4 år, sen flyttade jag över till H-huset sista året. H var mycket
bättre. Där är bara två avdelningar, det är som här. Men på Gemen,
där var det 110—120 man. Och sen vart det mycket djävla intriger.
Affärer med tv-apparater och ouppklarade knarkskulder. Och det var
olika gäng som bildades. Nej, jag tyckte Kumla var jobbigt. Man fick
gå och passa ryggen där hela tiden. Mycket knivar och skit var det.
— Som finns inne eller? Det är jag som undrar.
— Äh, det slipar man i verkstan av svarvstål och annat. Det finns
alltid tillgängligt.
Sen kommer han på en sak som hände en gång.
— Det var ju två små thailändare när jag var där, och hade sju år
var. Dom köpte en tv av en kille som hette Ola Krog från Uppsala.
Ola Krog köpte knark för pengarna. Så slog han i sig knarket. Och sen
när knarket var slut så gick han och hämtade tillbaka tv:n!
Janne höjer rösten mot slutet och skrattar till som för att få oss att
förstå hur tokigt det kunde vara där. De andra lyssnar. Han är en
hygglig berättare och har upplevt en hel del under sitt tjugofemåriga
liv som kriminell. Nu sätter han ord på några spännande händelser så
att vår tråkiga söndagseftermiddag skall gå lite fortare. Hans ögon
fixerar än den ene, än den andre, Kenta som plockar med sockerbitar,
Lasse som rullar en cigarrett, Janne P som sitter och väger på stolen.
Staffan har inte kommit än och Sonny har gått in till sig.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
126
— Dom hade inget och säga till om. Så kom de in till rummet till
mig och sa: "Janne, vad händer om vi sticker ner den där med kniv?"
Och jag tänkte ju inte att dom skulle göra det. Fan, för eran del, ni
har redan sex—sju år, det händer inte ett skit, sa jag. Och dom ner i
verkstan dan efter och slipa världens svarvstål. Sen lura dom in han,
du vet det finns en sån där dubbelcell på avdelningen på huset där, där
det bor två stycken gemensamt, med två ingångar. Det var två negrer
från Holland som bodde där. Och då lurade dom in den där Ola Krog
och sa: "kom in här får vi snacka med dig." Sen kom thailändarna
från var sin sida. Och dom högg han under fotsulorna och i huvudet
och överallt, vet du. Så den fick dom ju släpa till sjukan, och
thailändarna hamnade på durken. Men han gjorde ingen anmälan, så
det...
Han hinner inte avsluta förrän Lasse nästan frustar fram en historia
han vill berätta, en om någon som blev nedstucken i en matkö.
Samtalet går vidare, och Janne säger att kan man inte ta folk med
nävarna måste man vara beväpnad. Det är fula tendenser, fortsätter
han och tillägger att han inte mådde bra av det.
— Man levde mitt i det där. Och där kunde dom bara säga åt en, att
jasså har du besök, ja då får din kärring ta hit grejer. Och då sa man
inte nää, för faan, det går inte. Då kunde man råka djävligt illa ut.
— Nää, jag skall ha permis om två år, skojar Kenta och skrattar.
Alla skrattar och vet att just hänvisning till en kommande permis,
eller annan förmån, är vanliga skäl på lokalanstalter till att neka att
göra olika saker. Det går inte på riksanstalter för där är det så få som
har en permis framför sig den närmaste tiden.
— Hur tacklar man det, frågar jag Janne.
— Ja antingen fick man flytta på sig. Eller att man har sån pondus
så man kunde be dom dra åt helvete. Det där skaffar man sig lite själv,
vet du. Det är alldeles hur man uppför sig.
— Man skall aldrig nämna att jag kanske kan ta in på besök, säger
Lasse.
— Då är man ju körd direkt, håller Janne P med. Men däremot,
man får ju markera, det var det jag sa, man får vara som en djävla
kameleont. Man kan inte visa att man är lite blödig, om man nu är
det. Om man kommer till ett ställe som Kumla, då blir man ju
uppäten direkt i så fall.
— Det är samma på Tidaholm, säger Lasse.
Båda tror det är bättre med mindre enheter.
Nu kommer Staffan förbi. — Kakan var god, va, frågar han och
syftar på sockerkakan han bakade någon timme tidigare och ställde
fram på bordet.
— Skitgod, svarar Kent.
Lasse berättar om olika mindre enheter som har kommit till på
Tidaholm.
— Vi håller bättre ordning på varandra, säger Janne apropå mindre
enheter. Men det handlar ju mycket om att man skall försöka att inte
sätta våldsbenägna ihop med våldsbenägna. Nu tycker jag att här finns
det ganska vettigt folk. Kommer det in en sån där djävel som sticker
1994/95:RR13
Underbilaga 1
127
upp, enda chansen man har, även om man är stor som ett höghus, och
vet att går jag på den där Sr jag stryk, då Sr man gadda ihop sig några
stycken, och så Sr man smiska på honom ordentligt.
Han berättar på.
— I regel när det kommer ett sånt där djävla rötägg, då känner alla
det, att här är det något fel. Men ingen kanske vågar göra något. Då Sr
man försöka organisera ihop någonting, och så ta honom inne i
matsalen eller nånstans. Och varsko honom att nu Sr du kompani-
stryk om du inte ändrar på dig.
— Men då har det gått väldigt långt, säger Janne P.
— Jaa, håller Janne med. Som du nämnde den här Benny Strand —
Janne tittar på Lasse — så fick vi göra med honom.
— Ja, det var han som blev knivhuggen i matkön, säger Lasse.
— Ja, svarar Janne och nämner sedan några personer från Sydsveri-
ge, som Lasse känner till. Vi fick ju ta den där djäveln alla fyra. Vi
fick ju stryk alla fyra vet du. Men ut kom han. Han gick bara in på
rummet och snodde pengar och höll på.
Lasse vet att denne sitter i rullstol nu, knivstucken av en arab. Janne
utropar att araben bör S guldklocka för sin prestation, eftersom den
andre var en riktigt ful djävel. Men Lasse tror att det var han som blev
dödad på Tidaholm i somras av en våldtäckare. Janne tycker det är
otäckt.
— Jag kommer ihåg när jag var på Kumla, säger Staffan. Nu vill han
berätta något som hände när han satt där för många år sedan. Det
drabbade en som skötte köket och bl.a. fifflade med kaffet.
— ... in me’n i soprummet. Så tände dom eld där, vet du. Och så
slog dom igen dörren och KILADE igen den med träklubbor. Och
brandlarmet gick. Så gick det där alltså. Det var verkligen tufft alltså.
Men han hade gått för långt. Jag ville inte vara i hans kläder. Vad
hemskt det var. Då var jag väldigt ung. Jag såg ut som en fiollåda i
ansiktet. Vad rädd jag var! Inte för egen del. Men för det otroliga
våldet. I Kumla. I sju—åtta år har dom stått och tränat. Och står så här
vet du när man går förbi. Kraftiga gossar.
— Hårda bud, skrattar Lasse och kompletterar med minnen från
Tidaholm.
Blir man inte jätterädd, frågar jag.
— Naej, försöker Lasse förklara men blir avbruten av den snabbare
Janne.
— Det beror på, jag har ingenting att vara rädd för. På Norrtälje,
där händer det var och varannan månad att nån djävel får en kniv i
ryggen, och som aldrig kommer ut i massmedia. Men då har dom ju
gjort nånting.
— Vad har dom gjort då?
— Ja det är allt från, alltså det värsta du kan göra är att vara
kamrattjyv inne på en anstalt, då råkar du illa ut. Men det är i regel
rätt gubbar som far dom här grejerna, det är faktiskt så. Det är väldigt
sällan att det är en oskyldig som drabbas. OK, nu sitter inte jag och
propagerar för våld, och jag tycker inte man slår en kniv i ryggen på
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
128
en person. Men ibland finns det inga andra utvägar, för det kan vara
ena riktiga djävlar skall du veta. Som håller på med pennalism och allt
möjligt gentemot folk.
— Men sluta ät nu, säger Staffan sedan på överdrivet brett Norrkö-
pingsmål. Han tittar leende på Janne som mumsar på hans sockerka-
ka. Janne som vet att han skojar svarar tillbaka på ännu bredare
Norrköpingsdialekt. Staffan skrattar.
— Men apropå våld och knivar och det här, fortsätter Staffan och
berättar en episod från Norrköping när Svarta gänget var där för
visitation och hittade massor med hemmagjorda vapen.
Lasse rullar vidare på temat och berättar historier från Tidaholm.
— Som du hör är det ganska mycket våld på kåken, säger Janne till
mig.
— Men jag är ingen våldsmänniska, säger Lasse.
Jag säger något om den kåken vi är på.
— Men du är ju inte på nån kåk egentligen, förklarar Janne. Skall
du se ett riktigt fängelse skall du åka till Kumla eller Hall eller
Norrtälje.
Sedan övergår samtalet till att handla om folk som ser kriminella ut
och de som inte gör det. De diskuterar utseendet hos en svensk
styckmördare som nyligen figurerat i kvällstidningarna, och Charles
Manson, en amerikansk ritualmördare, som Janne nyligen såg i tv.
Efter det diskuterar vi tandlossning bland narkomaner, och då har
Kenta och Sonny kommit tillbaka.
En bra plit är en sån som låter mig vara, som inte jiddrar (djävlas)
med en, som är rak, som håller vad han lovat, som inte jagar.
Önskemålen om vårdarna är ganska entydiga även om långt ifrån alla
vill bli lämnade ifred utan uppskattar kontakterna med dem. Det
värsta man vet är vårdare som inte står för vad de har sagt. Men
motsättningen vi—dom är inbakad i systemet där "vårdarna" i realite-
ten är vakter som låser in, kontrollerar och visiterar. Vårdarna har
makten — vars främsta symbol är nyckelknippan — och de intagnas
metod att attackera eller för en kort period ta över makten är avstånds-
tagande och list.
Men det utmärkande för hela Storboda är ändå att vårdare och
intagna finns nära varandra, emellanåt pratande och skojande. Det
vanliga är att varje "botten" — våningsplan — skall ha sitt vaktkontor.
Så fort vaktkontoret är öppet ser man ofta vårdaren och en intagen
sitta och prata. Ibland rör ärendet ett telefonsamtal till en myndighet,
men ofta handlar det bara om att prata bort en stund. Det kanske
finns ett formellt ärende från början, och så blir man kvar och pratar
lite. Positiva möten, kallade en vårdare det, och såg det som en viktig
del i arbetet. Av tonen att döma kan kontakten vara som mellan
kompisar, med en "rå men hjärtlig ton". Uttrycket används av båda
parter för att karakterisera stämningen.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
129
8 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
Men vårdarnas uppgift är inte bara att prata utan också hålla
ögonen öppna, öppna låsta dörrar, hämta matvagnar, svara i telefonen,
genomföra pappersrutiner. Vårdarna arbetar enligt rullande schema
och ibland med 12 timmar långa arbetsdagar. Minst två skall alltid
vara på avdelningen. Totalt finns tio avdelningsvårdare på Storbodas 40
intagna, och lika många på lilla Nyboda med sina tuffare tjuvar.
Den dagliga samvaron har många gränsdragningar. En är rent fysisk.
Vårdarnas revir är vaktkuren, området närmast utanför och så alla de
kommunikationsytor som leder till förråd, personalutrymme, kansli
och inte minst ut i friheten. Men det innersta av fängelset, bostadsav-
delningarna med sina celler och små kök, är i första hand de intagnas.
Vårdarna går sällan in på kvartarna utan bestämt ärende och sitter
aldrig och pratar där inne. "De andra kan få för sig att de sitter och
vattnar i då", (tjallar) förklarade en vårdare. "Och vi vet att sitter
någon och snackar för mycket inne hos oss i vaktrummet, blir det oro
och undran ’nu sitter han och snackar med plitar och håller på att
vattna i’." Inte heller sitter vårdarna i köken och spelar kort. Men
yngre vårdare spelar pingpong ibland med de intagna.
En gräns för samtalens omfattning skapas av att vårdarna är rädda
för att sätta i gång tankeprocesser som de inte kan hantera. "Vi har
ingen utbildning, vi har inte den tiden, och det är inte tänkt så", säger
man. Eller så här: "Man kan inte ligga på så djupt plan. Man kan
väcka känslor som man inte har resurser att klara av. Och vi är inte
ett behandlingshem." Men gång på gång framhäver båda parter att det
är stor skillnad på det mentala klimatet vårdare—intagna här jämfört
med riksanstalter.
Såväl intagna som vårdare är ytterst medvetna om att fängelsevistelse
innebär förvaring och inte vård. Ingen blir hjälpt av att sitta i fängelse,
menar de intagna, och åtminstone inte omedelbart, menar vårdarna.
Vårdarna tror på möjligheten att tjäna som sociala förebilder och ge de
intagna erfarenheten av att i fängelset ha mött människor som behand-
lar dem med respekt och ser deras människovärde. "Straffet har de ju
redan fått, då skall inte vi hålla på med det också", menade flera
vårdare. "Utan jag måste uppföra mig, vara en sorts förebild", fortsatte
en av dem. Hon hade lång erfarenhet och ansåg samtidigt att det var
viktigt att man inte tolererade uttryck som "tjyvar" och "plitar" men
att det kanske ändå fanns fog för den gång en intagens tålamod brast
och han skrev "plitdjävel" med stora bokstäver på en vägg. A andra
sidan reagerade de äldre på detta och Keijo bad genast om målarfärg
för att måla över. "Kan man få dem mindre negativa till samhällsappa-
raten i stort så är det bra. För många som jag har träffat har ett hat till
samhället och säger djävla samhälle", nämnde en vårdare. Samtidigt är
en del vårdare otillfredsställda av att inte kunna göra mer än tillhanda-
hålla service och vänligt bemötande. "Jag kan ju vara en hyvens kille,
men det ger ju inte honom något mer i bagaget när han kommer ut än
att han kommer ihåg mig som en hyvens kille. Men jag är inte
intresserad av om jag är det eller inte, utan att han skall få så pass
mycket i bagaget med sig att han verkligen börjar finna en väg ut."
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
130
För vårdarna är de intagna en samling killar som kommer och går.
Somliga kommer igen till just den här anstalten och en del fastnar
som personer i vårdarnas minnen. De är namn och personer att
komma ihåg så länge de finns på anstalten, med namn som ibland
liknar varandra och blandas ihop, ibland är de utländska och svåra att
uttala. Inne på vaktkontoret sitter en stor tavla med de intagnas namn
i samma ordning som de bebor sina celler. Det är Svensson,
Strömgren, Jaiteh, Nilsson, Brogren, Fellini, Baxhi, Persson, Landberg
osv. De intagna använder oftast förnamnen på varandra, vårdarna ofta
efternamnen. Janne med sitt tilläggsnamn "Halvan" för de intagna är
Svensson för vårdarna, eller som ett minne från Österåkertiden Kul-
vert-Svensson, liksom Lasse respektive Brogren, Ricco respektive Felli-
ni, Sonny respektive Bengtsson. Ibland skapar vårdarna särskilda ut-
tryck för att skilja folk åt, "Lilla Svensson" och "Stora Svensson".
Mängden av intagna och av likartade möten som passerar förbi
under årens gång skapar generaliseringar, som framför allt de yngre
intagna reagerar mot. Som inom andra institutioner förändras vårdare
och intagna oundvikligen genom systemet, ena parten genom att ha
svårt att se individen framför den generaliserade bilden av denne,
andra parten genom att acceptera bilden av sig. Från båda parters
perspektiv finns det samtidigt en uppskattning av om motparten har
gedigen anstaltserfarenhet. Då vet man reglerna, man argumenterar
inte i onödan och man ifrågasätter inte bilden. Erfarna vårdare far en
yrkestrygghet och de vågar avgöra om de utan säkerhetsrisk kan göra
avsteg från stelbenta principer.
Vårdarna ser ett värde i att "bjuda på sig själv" och prata med
"killarna" om sådant som inte har med brott att göra och som hör till
världen utanför. Det kan handla om husdjur, barn och barnbarn,
husvagnssemester, helt enkelt "det vanliga svenssonlivet" som vårdarna
indirekt gärna vill propagera för. Vi är människor som inte har landat
i vardagsbiten, som inte har hittat dit, som en av Sngarna sade.
Samtidigt som vårdarna ger glimtar från sitt privatliv är det en
gemensam uppfattning bland dem att man måste sätta gränser för det
privata. Att bli för privat innebär att man inte längre är professionell,
att man riskerar att bli utnyttjad, att man inte klipper av kontakten
när den intagne lämnar fängelset. Att vara professionell innebär att
man kan kombinera vårdande och vaktande, visa respekt och humani-
tet men också sätta gränser och klara de intagnas testande. Ur en del
intagnas perspektiv är vårdarna till för deras service. De skall finnas
till hands, de skall låsa upp så fort någon vill igenom en låst dörr, de
skall hämta extrakuddar och extramuggar. Det är bl.a. i sådana baga-
tellartade ärenden som en kamp om makten uppstår. Andra fall berör
den ständiga katt- och råttalek som narkotikagömmorna och andra
"löp" innebär. Även om de intagna vet att de kan överklaga formella
beslut från anstaltsledningen, vet de också att Kriminalvårdsstyrelsen
sällan ger dem rätt.
Vårdarna är de som far ta emot de intagnas olika skäl till att vara
missnöjda. Själva står de i sin tur längst ner inom kriminalvårdshierar-
kin. Man kan knappast begära att de då skulle ha generositeten att
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
131
ibland tillåta sig att bii utnyttjade av de intagna. Att kunna säga nej
under värdiga former hör till professionaliteten. I balansgången och ett
smidigt hanterande av de vardagliga mötena visar vårdarna sin kompe-
tens och yrkesskicklighet samtidigt som de bygger upp sin självrespekt.
Enskilda intagna skall inte ha några fördelar samtidigt som man inte
vill framstå som rigid. Åker man och handlar för avdelningens räkning
kan man köpa frukostflingor av ett särskilt märke om någon väldigt
gärna vill ha det. Men man åker inte extra ärenden för de intagna och
köper inte sådant som kan köpas i anstaltskiosken. När vårdaren Kjell,
som uppskattades av de intagna, övertalades att köpa ett lass semlor till
halva anstaltsgänget på Nyboda, fick han ovett av andra vårdare. Han
hade gått för långt, hade låtit sig utnyttjas. Å andra sidan erbjöd sig
Lena att köpa tomatplantor och sättpotatis billigt åt Janne på Nyboda
när han till våren ville gräva land och sätta potatis på promenadgår-
den. Ur vårdarnas synpunkt kan det också vara en balansgång mellan
vad som är nyttigt och onyttigt. Frukostflingor och potatis är nyttigt,
semlor inte. Lim till en byggsats, som en vårdare skulle åka och köpa,
är nyttigt eftersom det syftar till en aktivitet, som vårdarna betraktar
som meningsfull. Balansgången är svår.
För vårdarna är dagarna fyllda av delvis samma rutiner som för de
intagna. Service kombineras med vaktande. De svarar för att livet
fungerar praktiskt på anstalten, i första hand att dörrar låses och låses
upp, men också att de intagna har kläder och mat, kommer iväg till
verkstaden, till skolan, till besök, transporteras till tandläkare, far hjälp
med vissa samtal till myndigheter, far sina frågor besvarade, och — att
de inte rymmer. Vi far inte tappa dom, som någon sade. Även om det
finns gränser så till vida att vårdarna varken sitter på kvartarna och
snackar eller i köken och spelar kort, så dyker de upp titt som tätt. De
kommer med posten, de kommer med nya muggar till köken, de
kommer med en ny fånge, de kommer för att hämta någon till besök.
Till vårdarnas uppgifter hör också visitationerna. De dagliga har
formen av snabba genomgångar av cellerna för att se att de är städade.
Men de riktiga visitationerna är omfattande och är till för att hitta
narkotika.
På Storboda går inte personalen i uniform som på riksanstalterna,
vilket är ännu ett av de intagnas argument för att det här inte är ett
Sngelse. Men många bär en anstaltsväst i jeanstyg, som de kombinerar
med privata skjortor, tröjor och byxor. Västen har en lämplig bröst-
ficka för larmdosan, som förutom nyckelknippan är vårdarnas främsta
tillbehör. Men en del går aldrig ens i väst utan har vanliga vardagsklä-
der.
Palle, som inte suttit inne på tio år, men som satt desto mer på
7O-talet, upplevde förvånat förändringen sedan han varit på Nyboda
någon vecka. "Man blir nästan förvånad", sa han. "Det är mer öppet
nu. Det känns inte som nån riktig kåk, mer än inlåsningen. Förut så
jiddrade dom mer också, personalen, försökte komma åt en med
besök. Nu är det mer psykologi. Personalen har kanske fatt mer
utbildning."
1994/95:RR13
Underbilaga 1
132
Vårdarna är luttrade och ser drogerna som det stora problemet för
de intagna, människor som inne på anstalten kan vara trevliga och
sympatiska men som när de är ute stjäl, slår och misshandlar för
drogernas skull. "Det handlar inte om bostad och arbete", utropade
Kristina, när vi satt och pratade i personalrummet. Hon har lång
erfarenhet och från andra tidigare yrkesområden har hon kunnat följa
unga killars väg från en strulig uppväxttid till anstaltsvistelse. "Bli
drogfri! Men jag vet inte ens om det hjälper. Dom måste väl droga sig
tills de blir 40 när dom inte vill längre, när dom tröttnat på det. För
då är det tröttsamt, då är det inte roligt längre. Man orkar inte hålla på
och själa till droger och sälja. Och man är inte gångbar längre, man är
inte så tjusig och smart utan man har tappat tänderna och blivit halt
och lytt."
Hela kriminalvården är medveten om att det finns narkotika på alla
anstalter, ibland mer, ibland mindre. "Ingen skall tro att det finns
någon narkoman som slutar att droga sig för att man kommer in på en
anstalt", suckade Kristina. "Man gör inte ens det för att man kommer
in på ett behandlingshem där du dag och natt har människor omkring
dig som vet vad det handlar om och som har tid, ork och kraft att
motivera dig." För vårdarna handlar det inte om att få bort all
narkotikan utan att se till att den inte blir för omfattande, att sätta
stopp när det går så långt att klimatet blir otrevligt. Narkotikan är de
intagnas viktigaste andningshål och att hindra införsel skulle förutsätta
stopp för alla besök, permissioner, brev — och för personal eftersom
det förekommer att personal smugglar in narkotika. Man menar också
att det handlar om respekt, och att jakten på narkotikan till slut blir
en balansgång mellan kriminalvårdslagens ord om respekt för de
intagna och att anstalten är vårdarnas arbetsplats. Men, som någon
sade, det är en katt- och råttalek.
Som yrkesgrupp har vårdarna en ytterst varierande bakgrund.
Många har på olika sätt arbetat med människor, inte sällan i affär. De
äldre har i regel vuxna eller halwuxna barn och vet hur man i den
rollen kombinerar vårdande med vaktande. En del ser inte alls kombi-
nationen som komplicerad, medan andra menar att vaktrollen är den
tråkiga biten och människokontakten den intressanta.
Vintern 1993—94 var det framför allt två frågor som vårdarna
funderade över. Den ena var problemet med de psykiskt sjuka. De
kommer i allt större omfattning in på anstalterna och personalen har
varken utbildning eller resurser an ta hand om dem. Problemet har
inte blivit mindre av den tragiska händelsen på Hall för en tid sedan
när vårdarnas agerande orsakade att en psykiskt intagen dog i samband
med en transport.
Den andra frågan gällde "kontaktmannaskapet", som nyligen införts
på anstalten. Termen innebär en form av specialisering av vårdaryrket
som ett försök att bättre tillvarata vårdarnas kunskaper om de intagna.
Avsikten är också att göra arbetet mer meningsfullt. Vårdare och
intagna knyts samman så att varje vårdare har ansvar för 2—4 intagna
och att de intagna i första hand skall vända sig med sina frågor och
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
133
önskemål till sin kontaktman, som i sin tur sedan kommunicerar med
anstaltsledningen. En viktig del sägs vara att kontaktmannen skall göra
en behandlingsplan för sina intagna.
"Vårdaren som kontaktman" har varit en drivande idé inom krimi-
nalvården sedan några år tillbaka och kontaktmannaskapet har genom-
förts på anstalt efter anstalt. Förebilden är mentalvården som på
motsvarande sätt velat tillvarata mentalvårdarnas vardagserfarenhet av
de intagna samtidigt som vårdaryrket skall bli mer meningsfyllt (jfr
Crafoord 1991). På flera anstalter har det bl.a. inneburit en omorgani-
sation av arbetstiderna så att kombinationen av dag- och nattjänstgö-
ring har splittrats upp på olika lag.
På Storboda har kontaktmannaskapet genomförts utan större pro-
blem men flera vårdare förundras över att just det skulle innebära
närmare relationer till de intagna. Det förhållningssätt, som kontakt-
mannaskapet förordar, har många av oss haft länge, sade en av vårdar-
na och hänvisade till erfarenheter från Täby- och Österåkeranstalterna,
som varit förebildande.
Men kontaktmannaskapet skapar också en prekär situation för vår-
darna, och leder till tanken att det mycket är "ett spel för gallerierna".
"Behandlingsplan" låter pampigt och associerar till "vård" men inne-
bär i realiteten inte mer än att vårdaren på ett och samma papper
samlar uppgifter från personakten (adress, anhöriga, tidigare data) samt
vad den intagne behöver av social hjälp inför frigivningen. Ännu mer
prekär för vårdarna är bristen på kunskap i sammanhanget. Inför sina
klienter upplever de sin stora okunnighet om vilka möjligheter som
finns, och ibland brist på livserfarenhet. "För är det några som är
duktiga i vårdsvängen så är det dom här killarna. Har man hållit på
med missbruk och kriminalitet i tjugo år så har man ju träffat på
socialtjänsten, socionomer och psykologer och vad det allt kan vara.
Och sen kommer dom till en fattig vårdare, som inte har en aning om
mycket." Vilket också många av de intagna var mycket medvetna om.
"Det dom åstadkommer, gör jag i telefonen på tjugo minuter" var en
av de intagnas många skeptiska kommentarer till reformen. Kontakt-
mannaskapet aktualiserar vårdarnas dåliga utbildning, som faktiskt inte
består av mer än tre månaders grundutbildning, möjligen med tillägg
av några dagars fortbildningskurs.
Vårdarna vet att även om fängelsetillvaron i allmänhet är fredlig och
kontakterna vårdare—intagna löper ganska smidigt, kan raseri och
ilska hos "tjyvarna" bryta ut för småsaker. Vårdarnas taktik på den här
anstalten är att försöka se till att raseriet aldrig når upp till ytan. I
stället för att byråkratiskt skriva rapporter över tillmålen och under-
förstådda hot försöker de prata med de intagna och markera att de inte
tycker om attityden. Vi förstår att situationen är pressande, sade en
vårdare, och vill inte vara byråkrater eftersom vi far ett sämre klimat
då. När vårdaren Roffe visade mig isoleringscellen på Nyboda —
"durken" — berättade han att den hittills inte använts eftersom "vi
försöker prata med killarna i stället för att använda den här".
Ett problem för dem är att de sitter "mellan två stolar" mellan de
intagna och anstaltsledningen. Gentemot de förra representerar de
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
134
anstalten, gentemot den senare skall de tala för och lägga fram de
intagnas sak. Anstaltsledningen fattar beslut men förstår enligt vårdar-
na inte alltid problematiken. Ledningen kan "krypa undan" bakom
det faktum att det inte är den som skall återvända till de intagna och
förklara ett negativt besked. Och många gånger varken vet eller förstår
vårdarna vad som kan ligga bakom en kortfattad formulering som "ej
skäl till permission". Men det blir de som far ta emot besvikelse och
ilska från de intagna. De känner "killarna" och upplever ibland
konflikterna med anstaltsledningen som besvärligare än de med de
intagna.
Vårdarna upplever också samhällets hårdnande attityd gentemot de
intagna. I privatlivet hamnar de i diskussioner och möter "Svenssons"
kategoriska uppfattningar om kriminalvården. "Ständigt när man träf-
far nya människor och dom hör att man jobbar inom kriminalvården
blir det sådana diskussioner. Vad dom säger? Att det är alldeles för
slappt. Skjut dom djävlarna. Stenhårt dömer Svensson. Tänk om det är
vore din egen son, säger jag. Skulle du säga så då? Folk är snara att
döma." Flera vårdare berättade att de själva hade sådana åsikter när de
började, men hur de snart blev den som ständigt försökte nyansera
andras uppfattning. Med den erfarenhet de har fått tvivlar de på längre
och hårdare straff, "då blir pojkarna mer onda, mer benägna att sticka
och mer fårliga ute på stan." Man menar att med hårdare tag ökar
trycket på de intagna för att sedan slå tillbaka både i samhället och
inne på fängelserna. "Se hur det är i Amerika", varnar man.
Tonen från vårdare till intagna är i allmänhet en blandning av
saklighet, bestämdhet och skämt. Vårdarna öppnar dörrar på begäran
och svarar på frågor så långt de kan. De styr och ställer med fast hand
och väntar tålmodigt på eftersläntare vid inlåsningen. Men vårdarna är
naturligtvis individer och deras personlighet präglar hur de är mot de
intagna. Några är moderligt omtänksamma, andra är mer barska,
återigen andra är bussiga och kamratliga, och en och annan har lätt
till att ge utlopp för irritation och osäkerhet.
Det "normala" är ändå, och kanske något mer på Nyboda än på
Storboda, att klimatet mellan vårdare och intagna ligger på en lugn
nivå. Och som Janne sade om Nyboda, en orsak till att atmosfåren är
så bra här är mycket vårdarnas förtjänst.
Under den period som jag var på anstalten rådde en lugn stämning.
Vårdare menade att anstalten präglades av att det satt stabila killar här.
Men, påpekade flera vårdare, raseriet ligger latent och kan utlösas av
bagateller, och vid visitationer och urinprov. Stämningen kan också
snabbt ändras av två—tre nyintagna med en annan läggning. Samtidigt,
förklarade en av vårdarna, tränas de intagna att bli servila eftersom det
är den mest lönsamma attityden. Genom servilitet når man förmåner.
Undertonen i klimatet är att det är mycket hot och våld, menade en
av Storbodavårdarna: "För i grunden är det så att de gillar inte oss.
Många hatar oss och har blivit kränkta och förföljda. De har vuxit upp
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
135
med Soc och polisen och medan de sitter här kanaliserar de sitt hat
mot rättsväsendet och polisen på oss. Hela deras bitterhet riktas mot
oss. Och därför blir de ibland jättearga och skriker och skäller."
Ett raseriutbrott laddat med maktlöshet som närmade sig ångest
upplevde jag. Orsaken var en bagatell i mina ögon. Men inte i Mats.
Jag hade intervjuat honom inne på hans kvart, och när vi var klara
upptäckte han att vi hade blivit inlåsta i korridoren. Det var arbetstid
och korridoren skulle normalt vara låst, men Mats hade glömt bort
det. Han bankade och hojtade, men vaktkuren var tom och ingen kom
till undsättning. Vårdaren i centralvakten hörde honom visserligen
genom det interna högtalarsystemet men kunde ingenting göra efter-
som alla vårdarna var på personalmöte. Mats, som var känd för häftigt
temperament, slog och sparkade på pansarglaset i dörren samtidigt som
han vrålade av ilska, otålighet och maktlöshet. Till slut kom en
vårdare och öppnade. Vi kom ut och Mats muttrade något och gick till
arbetet.
Även om det faktiskt kan vara svårt att se, innebär anstaltstillvaron
otaliga tecken på vårdarnas makt gentemot de intagna. Inskrivningsri-
tualen kan mycket väl beaktas i det ljuset, för även om vårdarna är
vänliga och ibland kanske rent av skämtsamt kamratliga är själva
avklädningsprocessen och vetskapen om att vårdaren skall gå igenom
kläder och personliga tillhörigheter ett stort övergrepp på integriteten.
Samma sak gäller urinproven, som flera vårdare själva dessutom inte
tycker är särskilt trevliga.
En form av övergrepp kommer till uttryck när intagna oförskyllt
blir åthutade av vårdare som inte litar på dem. När t.ex. Daniel hade
frigång och en kväll kom tillbaka en timme senare än han skulle, fick
han en lång reprimand av vårdaren i centralvakten. När han berättade
att han hade informerat den frigångsansvarige, fortsatte reprimanden
eftersom vårdaren i centralvakten inte blivit informerad och inte visste
om hon skulle tro Daniel. Hon höll en lång, ilsken föreläsning för
Daniel om att han måste förstå att detta är ett Sngelse där man inte
kan komma hem när man vill. Daniel blev uppbragt och kände sig
orättvist behandlad. Irritationen steg tills en annan vårdare klev in i
samtalet och sade att han visste att Daniel talade sanning men att den
jäktade frigångsassistenten glömt att informera. Med det kunde Daniel
gå in på sin avdelning.
Vårdarrollen i sin tur måste vara svår när vårdarna, och särskilt de
som är nya, vet att i rollen ingår att då och utsättas för de intagnas
testningar.
Ur vårdarnas perspektiv handlar det både om osäkerhet och rädsla
att bli lurade och ovilja att orsaka raseri, ur de intagnas perspektiv om
den totala känslan av maktlöshet som uppstår i situationer som den
med Daniel. Men det finns andra exempel. Lindström t.ex. hade rymt
från en P 14 — "beledsagad fritidsaktivitet" utanför Sngelset. Han
hade varit ute fem veckor när han slutligen övertalades av släktingar
att återvända. En släkting ringde till anstalten och utverkade den
ynnesten att om Lindström kom tillbaka skulle han fa vara kvar på
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
136
anstalten. Det normala är annars att man som straff för en rymning
flyttas till en annan anstalt. Men i Lindströms fall hade besked alltså
givits att man av olika skäl skulle göra ett undantag.
När Lindström infann sig i centralvakten ihop med sin släkting, bad
släktingen att få någon sorts garanti för att löftet skulle hållas. Vårda-
ren i centralvakten hade aldrig hört talas om saken, och svarade i
ovänlig och kort ton att han visste ingenting och kunde ingenting lova.
Men vad han kunde lova var att när Lindström nu var innanför
grindarna tänkte han inte släppa ut honom. En annan vårdare som
just då befann sig i centralvakten försökte släta över den irriterade
stämningen och sade vänligt att "det här löser vi". Men släktingen var
ihärdig och till slut tillkallades en person från anstaltsledningen. Men
inte heller hon var villig att säga att löftet i telefonen gällde, även om
hon i en så småningom lite mildare ton svarade att det finns plats, så
tills vidare får han stanna här.
Du kunde väl varit lite vänligare i alla fåll, sade jag till vårdaren
efter att ha hört hela kontroversen. Mot en sån, svarade han, som har
rymt under en P 14 och gjort en vårdare alldeles chockad. Själv hade
han varit med om en rymning några månader tidigare sedan han lagt
ner mycket arbete på att få till stånd en specialpermission för sin
klient. Han hade känt sig lurad och sviken, och kanske var det de
minnena som gjorde hans ton så ovänlig.
Övergreppen kan handla om till synes nästan triviala saker. Det kan
gälla ett telefonmeddelande som inte lämnas fram därför att några
vårdare inte tycker det är bra för den intagne att ha kontakt med den
som har ringt och bett att få bli uppringd. Det kan innebära snäsigt
framförda upplysningar från anstaltsledningen om att "det är ingen
mening att du någonsin ansöker om permission härifrån för det
kommer du aldrig att få", eller att en vårdare är obetänksam nog att
komma med ett upprivande besked alldeles före inlåsning varpå den
som fått beskedet minst av allt vill bli inlåst utan behöver prata av sig
sin oro inför någon kamrat. Det kan gälla anhöriga som utsätts för
visitation, något som vårdarna knappast själva tycker är så roligt men
kan bedöma som nödvändigt. Jannes fru blev utsatt för visitation en
lördag och han berättade det för mig tre dagar senare. Hon fick klä av
sig naken och kläderna undersöktes. När hon kom till besöksrummet
var hon upprörd, och inte minst för att de två kvinnliga vårdarna hade
behandlat henne nedlåtande. Hon hade känt sig kränkt och förnedrad.
Det värsta är nog att man blir behandlad som en idiot, sade en av de
intagna som exempel på vad som kan uppfattas som ständigt pågående
små övergrepp. "Dom känner inte mig utan går efter boken. Dom tror
inte på vad jag säger. Allt skall ifrågasättas. Men jag har en bra
kontaktman. Det är värre med kontakten uppåt. Man får hugga dom i
korridoren, och ha allt förberett i huvudet. Och då har dom bråttom
och har kanske inte tid. Jo, jag kan begära formellt om ett möte. Men
då upptäcker man efteråt att man har glömt att ta upp en del."
Frustrationen han beskrev kan man känna igen från möten med
arbetsgivare eller med läkare. Men skillnaden är att i yttervärlden kan
man ofta söka andra utvägar, här finns inga alternativ.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
137
Övergreppen kan naturligtvis också handla om visitationer när hela
cellen söks igenom. Två eller tre vårdare går in i cellen oväntat, tar ut
den intagne, stänger av korridoren och går sedan systematiskt och
metodiskt igenom cell och toalettrum. Med vana och snabba händer
söker man i och under sängen, i skrivbordslådorna, i pennor och
cigarrettrullare, i toalettsits och vattenhållare, bakom toalettspegeln,
bakom lister, bland kläder, i sömmar, bakom bilderna på anslagstav-
lan, i brev — kort sagt överallt. Under mina knappt tre månader på
anstalten hände detta flera gånger, och en gång var jag med om det.
Just den visitationen ledde inte till något beslag.
Men det gjorde en kontroll några kvällar innan. En kvinna hade
lämnat in pengar, tre böcker och en bukett blommor i centralvakten.
De skulle till Smålänningen, som var känd heroinist. Blommor far
man inte ta emot utifrån — förmodligen eftersom de kan fungera som
narkotikagömma — och en av vårdarna gick igenom blomma för
blomma och smulade sönder kronblad och pistiller. En annan fattade
misstankar för böckerna, som var gamla och inaktuella. Så småningom
hittade han små påsar med vitt pulver fastsatta innanför ryggen. Ett
test visade på heroin. Heroinet lämnades till polisen tillsammans med
en redogörelse och Smålänningen kallades till förhör nästa dag. När
vårdaren gick hem sent på kvällen var han inte utan skäl nöjd. Han
var säkerhetsansvarig och förde en kamp mot narkotikan, som han såg
som roten till mycket lidande. Någon vecka innan hade han visat mig
beslagtagna Coca-Colaburkar och äpplen som använts för haschrök-
ning, och en spruta för amfetamininjicering. Beslagen gjordes som ett
led i kampen mot narkotikan, men ur de intagnas perspektiv måste de
givetvis uppfattas som intrång och övergrepp.
Övergreppen från vårdare och anstaltsledning skulle kunna listas
och sker säkert många gånger vare sig medvetet eller avsiktligt, och
ibland när det är medvetet "för den intagnes bästa". Också i min
studie, i mitt förmedlande av Sngelselivet, ligger det ett sorts över-
grepp bara i det faktum att jag, en utomstående och ganska okunnig,
har avgjort vad som skall lyftas fram ur allt det jag har sett och hört.
Men kanske finns risken för övergrepp ännu mer i omedvetet valda
ord och formuleringar. Jag har visserligen inte använt ord som "kum-
pan", vilket var vanligt förr i samband med texter om brott och
kriminalitet. Men det finns andra, mer finslipade formuleringar och
ordval, som jag störs av efter att texten har fått vila en vecka. Trots att
jag bör vara väl insocialiserad i den etnologiska diskursen och kultu-
ren är det svårt att uppnå det reflexiva och relativistiska förhållnings-
sätt som varje kulturforskare skall tränas att inta. Där handlar det om
att klä av sig de egna självklarheternas s.k. "färgade glasögon" och om
möjligt en stund försöka inta motpartens ståndpunkt.
Själv lever jag inte i missbrukarkulturer eller bland kriminella och
när saker och ting sätts på sin spets tvekar jag inte var jag står, trots att
jag lärde mig att uppskatta många av dem jag träffade på Storboda och
Nyboda och inte kan förmås att se Sngelser som en lyckad samhälls-
lösning. Men när jag i skrivprocessens slutfas försöker läsa min text ur
en intagens perspektiv hittar jag ibland formuleringar och perspektiv
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
138
som tycks sakna all ambition att förstå! De värderingar och föreställ-
ningar människan socialiseras in i sitter mycket djupare än man
många gånger anar. Efter det konstaterandet blev det här kapitlet
skrivet förutom att jag ändrade många formuleringar. Efter kloka
påpekanden från några intagna och vårdare gjorde jag sedan ännu en
del tillägg.
Vi lever i ett samhälle där en av de mest fundamentala kulturella
överenskommelserna är att brott skall åtföljas av straff. Åsikterna om
vad som skall betraktas som brott kan däremot variera, liksom i vilken
form straffet skall utmätas och om straffet kanske i stället skall bestå av
vård. Också bland kriminella och drogmissbrukare accepterar man att
brott leder till någon form av straff, däremot är åsikterna delade om
användande av narkotika skall vara kriminellt.
Min erfarenhet av fängelset som institution härrör sig från några
månaders besök på en lokalanstalt. De jag träffade där har betydligt
större kunskap, och hade tänkt över straffets innebörd många gånger.
Vad många som råkade sitta på Storboda och Nyboda vintern 1994
förmedlade var dels att straffet inte bara avtjänas i den form man är
dömd till — dvs. på anstalten — utan också ute i samhället efteråt, dels
att anstaltsvistelsen borde innehålla sådant man hade nytta av i samhäl-
let — och med detta syftade man inte på kriminella lärdomar.
"Problemet är kvar när man kommer ut, man får ingen vård här."
Så sade Micke, den unge heroinisten som inte trodde på behandlings-
hem men som heller inte var beredd än att sluta med drogerna. Han
tilläde att man blir en bättre tjuv av fängelsevistelsen. Varje dag lär
man sig något. Man får nya kontakter som man kan använda sig av.
Straffet tar på förhållanden man har ute, sade Ola, den tredjegångs-
dömde ynglingen, som inte var missbrukare och som väntade barn
med sin fickvän. "Dom stoppar upp en här inne, i stället för att hjälpa
en. Man borde få göra något meningsfullt. Man borde få ansvar. I
verkstan borde dom prioritera dom som vill något. Man borde få göra
olika saker. Så man utvecklas, och känner att man gör något."
Janne satt första gången i fängelse i slutet av 6O-talet, och hade sedan
suttit under långa perioder av livet, flera gånger för grova narkotika-
brott. Nu var han över fyrtio, en heroinist som ville komma ifrån
missbruket och leva ett "svenssonliv", dvs. träffa familjen och släkten,
hålla fast vid sin fru, gå på puben och ta en öl med kompisarna. Det
finns ingen vård att tala om, sade han. "Samhället stänger ute oss en
viss tid och under den tiden kan jag inte göra brott. Men jag blir ingen
bättre människa, utan när jag kommer ut blir jag fem gånger värre än
jag var innan. Det lilla jag har sparat när jag sitter inne under åtta
månader, konsumerar jag på tre dagar ute. Sen är jag i gång igen. Jag
känner att jag är ju bränd av hela samhället, det finns ingen anledning
för mig att sluta med brott. Det finns ingen eftervård. Och det lilla jag
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
139
hade innan jag åkte in, det har dom tagit ifrån mig. För bostaden är
det första som ryker när man hamnar i Sngelse. Man kan inte betala
hyra, eller så blir man bara vräkt."
Bostaden är vad många får problem med. Socialtjänsten betalar hyra
i sex månader, men sedan är det slut och inventarierna placeras i
container innan de efter ytterligare några månader försvinner. En del
som friges har familj att återvända till eller så har socialtjänsten ordnat
med en bostad. Men många har bara kompisen som väntar, och att bo
så innebär bland missbrukare och kriminella att man måste hålla
denne med droger eller på annat sätt betala dyrt för sig. Lasse,
förtroenderådsmannen som var amfetaminist och småtjuv, hade inte
haft ett eget hem på många år förrän han just denna gång fått
socialtjänsten att ordna en bostad. Den här gången kanske jag kan
hålla mig ute lite längre än vanligt, hoppades han. Tre—fyra månader
brukade det annars ta för honom innan han kommer in på häktet
igen.
Janne hade mer att säga. "Vad vi mest behöver är att det finns folk
som tar hand om oss. Man blir lite skygg när man kommer ut. I regel
får man höra genom folks attityder att man inget är värd när man
suttit inne. Socialassistenten säger ja, ja, ja, men det händer inget. Man
skall vara stark och trötta ut dem när man kommer ut, hänga på. För
att få något."
"Det går aldrig att förändra en människa under tvång", sade han vid
ett annat tillfälle.
Bengt, kassaskåpssprängaren, och även Janne talade om folkskygg-
het. Bengt hade svårt att åka buss och tunnelbana eftersom han inte
klarade av större folksamlingar. Som en successivt framväxande fängel-
seskada nämnde han också att man får svårt med nära relationer.
"Man har svårt att släppa folk inpå livet, sade han, och svårt att bygga
upp nära kontakter." Han förklarade det med att man blir så penetre-
rad av kuratorer och andra så att man bygger upp en skyddsmur.
Bengt var den som påpekade § 4 som den viktigaste paragrafen i
hela kriminalvårdsreformen från 1974 och vars anda genomsyrar hela
texten. "§ 4", sade han, "säger att anstaltsvistelsen skall utformas så att
du kan komma tillbaka i samhället på ett schysst sätt."
Staffan, konstnären, hade förgäves före frigivningen sökt till behand-
lingshem men misslyckats så många gånger tidigare att hans socialassi-
stent inte trodde mera på honom. Nu blev det till slut så att han
stannade 14 dagar över tiden på anstalten tills man ordnat plats för
honom på Frivårdens behandlingshem.
Han, och flera andra, efterlyste utslussningshem. För fångelsetillva-
ron hade han mycket att säga. Han efterlyste vård. "Och att jag får visa
upp något som är bra. Att jag får utmärka mig, t.ex. genom att baka
mer eller ta extra städjobb. Att jag får visa i handling att jag vill bättra
mig. MEN DET EXISTERAR INGA KRAV HÄR. Man borde få visa
att man är behandlingsbar. Morötter skall finnas hela tiden."
"Här tvättar dom all tvätt åt mig och lagar alla mat. Det enda jag
behöver göra själv är att tugga och skita", sade Kennet på Storboda.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
140
"Man växer när man får göra bra grejer", förklarade Staffan när vi
fortsatte samtalet. "Stagnationen är total. Hela tiden är vi likadana.
Samma snack. Det är så tröttande så det står en upp i halsen. Det är så
få impulser utifrån och våra attityder förstärks ännu mer när det inte
finns något att göra."
Han liksom Kennet efterlyste ansvar inne på anstalten, att man inte
skulle få allt serverat utan t.ex. få tvätta själv. "KOMMA HIT OCH
MÅ BRA, OCH SÅ UT OCH DET ÅR ETT HELVETE", sade han
och menade att samhället frånsäger sig ansvar för vad fängelsestraffet
ger för påföljder.
Lasse ansåg sig också fungera bättre inne på anstalten än ute. Han
var driftigare och hade bättre koll på sin ekonomi. Fängelset ger
trygghet. Man vilar ut och äter upp sig. För att komma in på häktet
och få sova och vila ut hade han en gång telefonanmält sig själv och
sedan arrangerat vad som uppfattades som försök till en bilstöld.
"Man vet nog inte vad friheten betyder förrän den tas ifrån en", sade
å andra sidan Ola och hoppades att denna Sngelseperiod skulle bli
den sista. "Att man kan gå överallt i samhället bara! Här skall man ha
tillstånd för allt. Och min tjej, processen tar fyra dagar innan hon får
tillstånd att besöka mig."
Ingen blir en bättre människa av att sitta på fängelse, var den
samlade uppfattningen. Satsa på utbildning för de unga, menade
många, men sådan utbildning man verkligen har nytta av. Det borde
finnas mer fritidsaktiviteter, inte bara fysisk träning och pingpong,
utan bildningsverksamhet med t.ex. historia, matlagning — och många
är roade av matlagning —, kurser i fotografi osv.
Fängelsevistelsen borde inte vara nedbrytande och passiviserande,
var en samlande uppfattning, och många pekade på hur man fråntas
alla initiativ och uppmanas att överlåta åt personal att utföra saker
som de flesta borde kunna klara själva. Man talade om arbetet i
verkstaden och undrade hur man utifrån det skall fås att tro att arbete
är givande. "Det måste vara något som skapar arbetsglädje", sade
Kennet som var snickerikunnig. "Och det måste vara någon form av
prestationskrav. Annars finner man ingen glädje i det man håller på
med." Han tilläde också att när man blir fråntagen initiativ lär man sig
att bli fuskare och myglare. Tvätta och laga mat tillsammans med
adekvat sysselsättning och någon form av idéer om vad man skall göra
när man kommer ut, skulle kanske kunna bryta ens mönster, menade
han. "Men skall man bryta mönster måste man ha någon sorts upp-
backning. Inte att man har en kontaktman som säger att det tror jag
inte går." Med det sista syftade Kennet på att just hans kontaktman var
både oerfaren och återhållsam. Hans fall är också ett exempel på hur
svårt det kan vara att få en P 34 med plats på behandlingshem när
socialtjänsten i hemkommunen inte vill ställa upp med de pengar som
behövs sedan kriminalvårdens ansvar upphört.
Björn, en av vårdarna, var en av dem som var skeptisk till fängelse-
institutioner i sin nuvarande form. "Vad har dom lärt sig", frågade
1994/95:RR13
Underbilaga 1
141
han. "Har dom haft tur har dom träffat på vårdare som har någon
empati i sig. Men jag tror dom har mycket gråt i sig. Och så är det det
här att dom är samhällets paria."
Björn hade drömmar och konstruktiva idéer. Bl.a. ville han inrätta
vad han kallade en "livlina". Han kom ihåg hur det varit när han
jobbade natt. "Då hände det ibland att det ringde killar hit, och de
mådde inte bra. Några av dom känner ju oss. Och att då ha öppet, att
ha en livlina. För det kan vara så här. Du friges en torsdag, du har
kanske i alla fall en förhoppning att du skall klara det här, Soc öppnar
på måndag. Där sitter du, du har 42 kronor. Det är lördag natt. Herr
Agren sitter på täcket, här, på bröstet, och flinar åt dig. Och du vet
inte vart du skall ta vägen. Vad gör man då? Jo, man ringer till en
kompis, och så slår man i sig en macka. Och sen är man på banan
igen. Men om man då hade en livlineavdelning, och det här skall vara
utbyggt, om killarna känner att jag klarar inte det här men jag viil
klara mig, Ring hit OK, ta en taxi och kom hit, vi betalar taxin. Och
vi låser in killen, vi gör en utredning på honom. Men han är skyddad,
för sin egen skull. Jag har pratat med en del killar. En del säger, näej,
uh fängelse, men en del säger att det kanske inte vore så dumt när det
bangar ur."
De intagna sitter på fängelset för att de är dömda för ett brott. Det
straffet är tidssatt och avtjänas under materiellt sett hyggliga villkor,
ingen lyx men heller ingen materiell misär. Fängelsestraffet är inte
kroppsligt i den meningen att man systematiskt utsätts för stag eller
fysisk misshandel. Straffet uttrycks i stället i inlåsning, kontroll, olika
former av påtvingad väntan, tid som förspills, fråntvingat ansvar och
passivitet. Maktlöshet, osäkerhet och försämrat självförtroende ingår i
paketet.
Vad det innebär att berövas friheten verkar ibiand vara svårt för
människor an sätta sig in i. Vi tar det för självklart att när vi vill
kunna åka och köpa kvällstidningen, köpa cigarretter, tomater, apelsi-
ner och kaffe där priset är billigast, vara driftiga och aktiva när vi
känner för det och inom det område vi väljer, gå ut en stund i
solskenet när solen tittar fram, använda telefonen på kvällen och inte
minst kunna ta emot telefonsamtal. Vi kan också välja vårt umgänge,
förvänta oss sådan respekt från omgivningen att vi tillåts ha privata
gömmor och behöver inte finna oss i åthutningar. Dessutom har vi
som vuxna människor rätt att fatta en mängd små och stora beslut om
oss själva utan att fråga om lov. Vi tillåts — och tvingas — ta en massa
ansvar för vår vardag.
För en utomstående är det närmast otroligt att människor står ut att
månad efter månad leva under de restriktioner och med det begränsa-
de handlingsutrymme som en fängelsevistelse innebär. "Jag skulle bli
galen", har varit en kommentar jag har fått från flera håll när jag har
berättat om hur man lever på ett fängelse som trots allt inte är en
riksanstalt. Men människor står ut, och vissa tycks t.o.m. ha mindre
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
142
svårt att stå ut med långvariga straff än kortvariga. Fängelsets avskräck-
ande roll fungerar för oss "skötsamma" men inte för den som redan är
inne i leken (jfr t.ex. Bondeson 1974, eller Keve 1974).
Det har naturligtvis att göra med människans fenomenala förmåga
att anpassa sig men också att när människor vistas samman under en
längre period så utvecklas kulturella och sociala mönster som ger
tillvaron värde och innehåll utöver vad de yttre ramarna innebär.
Monotonin tycks uppenbar på ett fängelse, men de dagliga rutinerna
spjälkar ändå upp dagarna så de tycks gå fortare än när avbrotten är
färre, som på helgerna. Men främst är det den sociala samvaron de
intagna emellan som får dagarna att gå och emellanåt t.o.m. göra dem
intressanta och lärorika. Med sina bestämda ideal, föreställningar och
normer lever fångelsekulturen — dvs. ungefär motsvarande Erwing
Goffmans "secondary adjustment" och Ulla Bondesons "fångkultur" —
som ett samhälle i samhället, en subkultur eller snarare vad man i
etnologiska och antropologiska sammanhang i det här fallet kallar
"motkultur".
Det som nog förvånade mig allra mest med Nyboda och Storboda är
att tillvaron där trots allt var så trivsam, att de intagna månade om
varandra, höll ordning, lagade kaffe till det närmaste gänget och
emellanåt tog hand om dem som inte riktigt passade in. Likaså att det
var så mycket skämt och skoj, att man drev med varandra och tillät att
andra skrattade åt en utan att bli snarstucken. Det var en laganda som
rådde, och som man måste beskriva som mycket mer en arbetarkultu-
ren företeelse män emellan än något som utmärker medelklassmäns
samvaro (jfr Rosengren 1991). De flesta av de intagna har också en
arbetarbakgrund i botten vid sidan av att många dessutom har vuxit
upp med familjer med sociala och kriminella problem. Den bild av
fängelser som vi däremot får genom massmedia, visar upp en mycket
hårdare tillvaro. Inte materiellt, men psykiskt och socialt. Förmodligen
är det för att massmediabilden brukar utgå från riksanstalter. Men
kanske är den dessutom snedvriden.
Avsikten med den i tid ganska snävt tilltagna studien på Storboda
var aldrig att se fångelsetillvaron i ett historiskt perspektiv. Men jämför
man de uttryck som fängelsekulturen tar sig på Storboda med den som
fänns på Långholmen under framför allt 1950- och 60-talet (Lamroth
1990), är det uppenbart hur segt kulturella mönster håller sig fest. Till
det yttre är det mycket som skiljer Långholmen och Storboda åt:
materiell standard, förhållandet till vårdarna, möjligheter till kontakter
med yttervärlden. Men mycket är detsamma om än i något annan
tappning — en del skulle säga utslätad form. Fängelsekulturen inne-
håller fortfarande sina egna ord — gola, vattna i, löp, volta, jiddra,
snabbknullare, gem, plit, mucka, knall — men den mängd av ord som
skall ha förekommit bland en del äldre ännu på 1970-talet mötte inte
jag. Dessutom har den gamla tjyvmoralen — att ställa upp för varandra
— urholkats och bland de intagna säger man att narkotikan är orsa-
ken. Troligen bidrar även viljan att vara till lags för att få permissioner
och andra förmåner. Men också ute i samhället har moral, civilkurage
och solidaritet minskat.
1994/95:RR13
Underbilaga 1
143
Att inte gola och inte stjäla från varandra är fortfarande starka ideal
och överträdelser bestraffas med stryk som syftar till isolering. Sexu-
albrottslingar är fortfarande paria. Brevskrivning och bokläsning är nu
som förr starkt förankrad på Sngelserna även om tv:n har kommit till.
Behovet att i någon form kontrollera situationen tar sig ungeSr
samma uttryck. Det handlar om att ur ett underläge vinna över
systemet, överlista vårdarna, driva intern affärsverksamhet (i dag främst
narkotika, förr en mer differentierad verksamhet), kort sagt skapa ett
samhälle i samhället med sina bestämda ideal, normer och sociala
struktur — en motkultur som formerar sig mot majoritetskulturen.
Men livet på åtminstone en lokalanstalt som Storboda verkar vara
lugnare i dag än för trettio år sedan med färre raseriutbrott och
möjligen mildare provokationer gentemot vårdarna. Men sist och
slutligen, nu liksom då skapar ett Sngelse mera brottslighet — tvärt-
emot avsikten.
Många — och kanske de flesta — av missbrukarna som sitter på
Sngelse mår fysiskt och möjligen även psykiskt bättre under Sngelse-
vistelsen. Anstalten blir ett ställe att äta upp sig på och vila ut i. Inte så
S av de intagna skaffade sig magar som stora kulor efter ett par
månader, de såg helt enkelt gravida ut och gick ibland och klappade
sig stolt på magen. För dem kan Sngelset fungera som en livlina och
är antagligen en förutsättning för att de skall hålla ut längre.
Men samtidigt är Sngelset nedbrytande och passiviserande. Det som
på utsidan premieras och är nödvändigt — att man fattar egna beslut
och tar initiativ — motarbetas på insidan. Där uppmuntras servilitet
och att man över huvud taget inte ifrågasätter saker och ting. På så sätt
uppfattas man som skötsam och Sr förmåner. Initiativ och handlings-
kraft skall läggas över till kontaktmannen och annan personal. I den
meningen blir Sngelselivet och friheten varandras motsats, trots att
avsikten är att de intagna skall återanpassas till samhället. Den positiva
funktion Sngelset verkar ha ur den intagnes perspektiv är att ge en
tids vila till de utslagna, möjligen ge de unga en viss kollektiv fostran
samt skapa kontakter och kunskaper till nya brott.
Dagens Sngelser i allmänhet är humanare än äldre tiders Sngelser,
speciellt om man jämför med tiden före 1946 när en stor del av straffet
avtjänades i isolering, dagens specialbunkrar på Kumla och Hall un-
dantagna. Men de innebär fortfarande mycket starka ingrepp på män-
niskors integritet, dagliga livsföring och familjerelationer.
För dem som har kommit in i Sngelsesystemet har anstaltslivet
aldrig varit avskräckande i den meningen att man skulle avstå från att
begå brott. Dels blir det invanda välkänt och man skapar värden och
föreställningar som oavsett omfattningen av restriktioner, ingrepp och
förödmjukelser gör det uthärdligt, dels begår man aldrig brott i avsikt
att misslyckas, dels är man som missbrukare så tvingad till kriminalitet
att man inte har något val. Problemet tycks olöst så länge vi inte
förmår att hitta bättre former att hantera brottslighet än den tvåhund-
raåriga konstruktionen Sngelse.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
144
Bondeson, Ulla, 1974. Fången i fångsamhället. Stockholm: Norstedt &
Söner.
Clayton, Tom, 1970. Men in prison. London: Hamish Hamilton.
Ekbom, Thomas och Gunnar Engström, Birgitta Göransson, 1992.
Brott, straff och kriminalvård. Stockholm: Natur och Kultur.
Ekelöf, Maja och Tony Rosendahl, 1972. Brev. Stockholm: Rabén &
Sjögren.
Foucault, Michel, 1993. Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag.
Gadd, Pia, 1991. Att aldrig gå loss. Mekanismerna som gör fängelserna
självförsörjande. Intervju med Clark Olofsson. Stockholm: Carlssons.
Goffman, Erving, 1968. Asylums. Essays on the social situations of
mental patients and other inmates. London: Penguin Books.
Keve, Paul W, 1974. Prison Life and Human Worth. Minneapolis:
University of Minnesota Press.
Lamroth, Annika, 1990. Kåkfarare. Fängelselivet på Långholmen
1946—1975. Stockholm: Kommittén för Stockholmsforskning.
Parker, Tony, 1973. The man inside. An anthology of writing and
conversational comment by men in prison. London: Michael Joseph.
Petersen, Anders, 1984. Fängelse. Helsingborg: Fotolitteratur. Fyra
Förläggare AB.
Rosengren, Annette, 1991. Tvä barn och eget hus. Om kvinnors och
mäns världar i småsamhället. Stockholm: Carlssons.
9 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
1994/95 :RR 13
Underbilaga 1
145
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
Detta avsnitt har författats av fil.dr Annette Rosengren, etnolog och
intendent vid Nordiska rnuseet. Annette Rosengren har på revisorernas
uppdrag under en veckas tid följt arbetet vid frivårdsmyndigheten i
Sundbyberg. De värderingar som redovisas är Annette Rosengrens egna.
147
Frivårdsmyndigheten i Sundbyberg ligger centralt mitt i stan, högst
uppe i ett kontors- och affärshus från 60-talet. Vi är en liten myndig-
het, beskriver man sig opretentiöst i ett informationsblad, utan telefon-
tider och där det bara är att lämna ett meddelande om vi sitter
upptagna. Inom kriminalvårdsledningen i Stockholmsregionen anses
frivården i Sundbyberg vara en av de bästa i sitt slag.
På en anstalt som Storboda är omdömet om frivården generellt inte
särskilt positivt. Jag brukade fråga de intagna vad frivården betyder för
dem efter den villkorliga frigivningen, och fick oftast svaret att den var
ingenting att bry sig om, den har aldrig hjälpt mig, den är bara
någonting man går och visar upp sig för, dom har aldrig gjort något
nyttigt för mig men hotar med LVM. En och annan var mer neutral i
sin uppfattning och sade att frivården gör nog så gott de kan men har
inga resurser. Vårdarnas kommentarer var att man sällan såg till
frivårdsinspektörerna på anstalten och inte hade någon särskild upp-
fattning om dem. Om just frivården i Sundbyberg talade vi aldrig.
När jag så småningom kom på mitt första besök till "Skyddet i
Sumpan" var jag laddad av min egen föreställning om vad frivården
borde innebära. Jag hade hoppats på den mer eller mindre idealistiska
övervakaren som ställer upp för sin klient närheist ångest och problem
är akuta. Men jag hade också förstått att den bilden var föråldrad och
möjligen gäller för lekmannaövervakare men inte tjänsteman vid fri-
vården. Klienterna antog jag var främst de villkorligt frigivna, alltså
han eller hon som har suttit av sin tid på anstalt och nu har återstoden
av straffet kvar i form av villkorlig frigivning.
Fem intensiva heldagar tillbringade jag sedan med block och penna
på frivården i Sundbyberg. Som en social och kulturell miljö att
studera är den mindre tacksam än ett Sngelse eftersom människorna
som finns här inte vistas tillsammans lika mycket som intagna och
vårdare. Inspektörerna på frivården arbetar självständigt och träffas
mest i samband med olika möten och lunchraster. När de har besök
sitter de bakom stängd dörr. För mig var frivårdskulturen med sin
kontorsmiljö och akademiskt utbildade personal mycket mer hemvan
än Sngelset. Därför var det också svårt för mig först att med distans se
vad som var väsentligt att ta festa på. Till det kom också att i
frivårdsinspektörernas arbetsvärld gör sig mångfalden av kriminalvår-
dens och domstolsväsendets register av verksamheter påminda på ett
sätt som de inte gör för vårdarna eller de intagna på Sngelset. Där
frivårdsinspektörerna ständigt håller en massa bollar i luften har
vårdarna och de intagna inte alls lika mycket att hålla reda på eller
fundera över. Ganska snart förstod jag dessutom att frivården har en
mycket mer omfettande verksamhet än jag anade, och att insatserna på
ett märkligt sätt inte tycks kunna slå hål på en ganska allmänt spridd
snäv bild av myndigheten.
Här liksom i Sngelsetexten är alla personnamn (utom en psykologs)
ersatta med pseudonymer.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
149
Inom den slutna kriminalvården brukar frivården generellt beskrivas
som dominerad av kvinnor, till utbildningen socionomer, som mest
"gullar" med klienterna. I Sundbyberg utgörs frivårdsmyndigheten
mycket riktigt av främst kvinnor, de flesta med socionomutbildning
bakom sig. 20 personer är anställda, 14 av dem är frivårdsinspektörer,
12 kvinnor och två män. Ansvarsområdet är de fyra kommunerna
Sundbyberg, Solna, Järfälla och Upplands Bro. Drygt hälften av in-
spektörerna tar hand om ärenden i Solna—Sundbyberg, de andra i
Järfälla—Upplands Bro.
Under 1993 har man samtidigt haft i genomsnitt drygt 300 klienter
som aktuella ärenden. En del av inspektörerna arbetar deltid så antalet
klienter per person varierar. De heltidsarbetande har totalt ofta uppåt
35 klienter varav fem—åtta brukar anses som vilande eftersom de sitter
fängslade i väntan på sin villkorliga frigivning. Först då blir de i aktiv
mening frivårdens klienter. Arbetstiden är från 8 till 17 med rullande
jour för öppen torsdagskväll varje vecka och med flextid som gör att
inspektörerna kan variera tiderna lite grand. Men generellt gäller att
frivårdsinspektörerna inte arbetar på lördagar, söndagar och helger och
normalt heller inte på kvällarna. Deras arbetsplats är kontoret även
om de gör många utflykter till vårdinstitutioner, sammanträden, möten
och kurser på annat håll, till häkten och fängelser och till klienters
hem.
De många subkulturella världar som ett samhälle alltid innehåller
— mer eller mindre tydligt definierade — brukar nästan alltid skapa
sig ord och termer som är självklara för de insatta men som kan vara
oklara för utomstående. På Storboda och Nyboda var det ord som gola,
knall, P-34, P-14, frigång, kontaktman osv. Här på frivården handlar
det på motsvarande sätt bl.a. om vf (villkorligt frigiven), st (skyddstill-
syn), pu (personutredning), kontraktsvård, samhällstjänst, vårdbasen,
alkoholpolikliniken, Rattfällan. Den som är en "intagen" på fängelset
byter beteckning och blir "klient" på frivården.
Som kulturell och social miljö är frivården i Sundbyberg mycket
olik fängelseavdelningarna på Storboda. Här råder den ombonade
kontorsmiljön, där personalen är välutbildad, och varje inspektör har
sitt tum. Rummen är inredda med kontorsmöbler, skrivbord, bokhyl-
lor och skåp av standardutförande, och en liten sittgrupp. En del har
bara två—tre enkla karmstolar med ett lågt bord, andra har lagt till en
hemtrevlig golvlampa, duk och tavlor, återigen andra har soffa och
fåtöljer. Rummen varierar i storlek och är med sin inredning aldrig
identiska. Några rum är nästan hemlika med mycket blommor, por-
trätt av barn och familjemedlemmar, barnteckningar och någon större
textil väv. Hos en av inspektörerna finns alltid en godisskål på soffbor-
det. Precis som på många andra framför allt kvinnliga kontorsarbets-
platser har det privata, hemlika och personliga fått tränga in i det
myndighetsstela.
Dessutom använder de kvinnliga inspektörerna här mer traditionellt
kvinnliga symboltecken för kvinnlighet än på Storboda. Där gick
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
150
vårdarna oftast i jeans och skjorta, här går många i kjol och väljer
kläder och tillbehör med stor medvetenhet om vad som passar deras
personlighet. Flera av inspektörerna är unga och vackra kvinnor,
andra är äldre och ser ett värde i att mer kunna identifieras med
rollen som mamma än som kompis. Hela myndigheten utstrålar en
medelklass- och tjänstemannakultur med sina inslag av skriv- och
samtalsmiljöer, sammanträden och kurser och baserad på bildning,
smakfullhet, god verbal förmåga och säkerhet men också hög ambition
och förhoppning om att kunna påverka och hitta lösningar på männi-
skors problem. Men flera av inspektörerna har vuxit upp i arhetar-
hem.
Man är noga med att påpeka att man inte är terapeut — men gärna
förmedlare av sådana. Förmedlarrollen är en av de absolut viktigaste
rollerna som frivården har, och som därför gör telefonen till inspektö-
rernas kanske främsta arbetsverktyg. Med den kommunicerar de inte
bara med sina klienter utan de ringer till häkten, Sngelser, alkoholpo-
likliniker, läkare, psykologer, behandlingshem, tjänstemän inom soci-
altjänsten, anhöriga och en rad olika myndigheter. Med erbjudande av
sin telefon puffar de på sina klienter att själva ta steget till att kontakta
bostadsföretag, arbetsförmedlingar, socialkontor och skattemyndigheter.
En sorts kontorstidens hjälp till självhjälp där klienten är skyldig att
infinna sig och där egentligen inga andra ekonomiska resurser finns än
det faktum att goda inspektörer kan vara som spindlar i omfattande
nät av användbara möjligheter. För frivården har inte egna bostäder
eller pengar att dela ut. Den är inte en dubblering av Socialjänsten och
är tvärtemot den en tvingande myndighet.
Frivårdens syfte? frågade jag flera inspektörer, och fick en rad ganska
samstämda svar.
Att förebygga brottslighet, att få klienten att inse vad brottsligheten har
för betydelse i hans liv.
Vårt syfte? Att de verkställer sitt straff och att försöka motivera dem
till att inte begå nya brott. Och försöka hjälpa dem att hitta lösningar
på problem som missbruk. Vi skall sitta som spindeln i nätet. Och jag
brukar säga så här ibland: Jag sitter inte här och gottar mig åt att ställa
frågor utan vill se dig om fem år i egen lägenhet, med arbete och att
du ser rätt bra ut. Det här är ett straff, och du kan inte välja bort det.
Vår uppgift är inte att vara terapeuter utan att förmedla hjälp. Vi skall
se och utreda vilka behov som finns hos klienterna och sedan förmed-
la den hjälpen.
Vi skall se till att inte människor återfaller i brott. Många tycker att vi
har blivit mer utredningsmänniskor som skriver pu och olika yttran-
den, att vi fjärmar oss från klienterna. Men vi tillvaratar klienternas
intressen. Men det är kommunerna som har resurserna.
Frivården är bättre än Sngelse. För fängelse är nedbrytande. Det är ett
straff bara. Och inte ens avskräckande.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
151
Vi sår frön som kanske ger frukt längre fram. Det kan vara början på
nånting. Eller att vi passar på att fortsätta något som redan har
påbörjats.
Vårat jobb kan innebära precis vad som helst, och det gör jobbet så
roligt.
Man säger "bara skyddstillsyn". Men det är inte bara nånting. Utan här
får man jobba och ta ansvar. Ta chansen. Försöka göra något med sitt
liv. Bryta en trend.
För villkorligt frigivna kriminella och missbrukare med stökig uppväxt
i påvra förortsmiljöer innebär frivårdens medelklassmiljö en annan
kultur än den de vanligtvis möter i vardagen. Men det är inte bara de
som är frivårdens klienter utan till stor del är det människor som
aldrig har varit i kontakt med vare sig kriminalvården eller socialtjäns-
ten och för vilka ett fängelsestraff skulle vara en stor skam. Många av
dem döms till skyddstillsyn med föreskrifter eller kontraktsvård som
följd av rattfylleri och där alkoholmissbruket har kommit fram i
personutredningen. Enligt inspektörerna har domen och vården
många gånger gjort att de har ändrat sitt liv — hur många finns ingen
statistik på.
Mycket grovt sett fördelar sig klienterna i proportionerna ungefär
1/3 för villkorligt frigivna och 2/3 för skyddstillsynsdömda. De senare
har inte begått alltför grova brott och befinner sig oftast i början av
vad som för en del skulle kunna bli en kriminell bana. Med underlag
av den personutredning (pu) som rätten har begärt från frivårdsmyn-
digheten i det område där den åtalade bor dömer domstolarna —
tingsrätterna. För att någon skall dömas till skyddstillsyn skall det
anses finnas ett eller flera problem med i bilden, som en skyddstillsyn
skall kunna rätta till för att därmed stävja framtida brottslighet. Men
domstolarna dömer inte alltid enligt frivårdens förslag, och därför
arbetar man på att domstolarna skall bli mer insatta i de möjligheter
som myndighetens verksamhet erbjuder.
I frivårdens arbete handlar det alltid om att prioritera. Personalre-
surserna är begränsade och energin läggs där utdelningen bedöms
kunna bli störst. De skyddstillsynsdömda och de starkt motiverade
villkorligt frigivna får den största uppmärksamheten av inspektörerna.
Eller som en av inspektörerna sade med sin ständigt positiva underton:
"Aldrig någonsin går det på rutin. Men man får erfarenhet som gör att
man kan lägga ner olika mycket jobb på olika ärenden. Som ung kan
man lägga ner jättemycket på fall utan att det lönar sig. Senare lär
man sig." Här liksom bland Storbodas vårdare ser man missbruket
som det största problemet.
Personutredningarna och yttrandena till tingsrätten inför varje rätte-
gång är väsentliga påtryckningsinstrument för inspektörerna gentemot
domstolarna. För att dömas till skyddstillsyn förutsätts att det finns ett
skyddsbehov, att den åtalade helt enkelt har problem som behöver
redas ut och där frivården kan bistå. Personutredningen skall i saklig
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
152
ton redogöra för personens uppväxt, familjerelationer och annan bak-
grund och görs i första hand vid den typ av brott som kan resultera i
skyddstillsyn. Empirin utgörs av uppgifter från socialregister, försäk-
ringskassa, kronofogde, kriminalvårdsregistret, ungelär en timmes in-
tervju med den åtalade om uppväxt, familj, skola, arbete osv. samt
inhämtande av referenser från några i hans eller hennes omgivning.
Utredningen följs upp med ett yttrande där inspektören beskriver
problematiken och föreslår lämplig påföljd, som t.ex. skyddstillsyn
med vissa föreskrifter, kontraktsvård eller samhällsjänst.
Föreskrifterna och kontraktsvården skall vara avpassade för klientens
behov. Särskilt när det gäller kontraktsvården kan det innebära ett
omfattande förarbete för inspektören med att hitta rätt psykolog, rätt
behandlingshem, rätt läkare, dvs. det som passar just den här perso-
nens problem. Att hitta rätt kontraktsvårdsform är en utmaning, som
vissa inspektörer är särskilt roade av att arbeta med. Innebörden är
ofta att den dömde åläggs att ha stadigvarande kontakt med t.ex. en
alkoholpoliklinik flera gånger i veckan eller placera sig på ett behand-
lingshem eller i familjehem. Alternativet brukar vara allt från 1 — 2
månaders Sngelse till ett år eller mer. För en utomstående kan straffet
i frihet kanske verka lättsmält, men det är ett stort ingrepp i tillvaron
att ofta och under längre tid regelbundet gå till t.ex. en alkoholmottag-
ning. Samtidigt har den dömde chansen att ta itu med ett problem,
som han eller hon tidigare kanske inte velat se. Flera klienter som jag
talade med betonade att domen hade blivit en hjälp, som de inte fått
om de kommit i fängelse.
En annan grupp är ungdomarna, där en del sedan ett år tillbaka
döms till samhällstjänst. Återigen är det ofta förstagångsbrottslingar
vars brott har varit mindre omfattande. I stället för fängelse döms
förhoppningsvis han eller hon på frivårdens inrådan till att utföra upp
till 200 timmars samhällstjänst utsträckt över en tid av idealt sju—åtta
månader. Straffet utförs som oavlönat arbete inom ideella organisatio-
ner. Den dömde krattar löv, städar idrottshallar och klubblokaler eller
hjälper till på olika sätt och under överinseende av någon vuxen inom
organisationen. Avsikten är att den unge skall skyddas från fängelse-
miljön men ändå få ett tvång på sig. Samtidigt skall arbetet kunna ge
goda sociala kontakter. Sedan samhällstjänstens start för drygt ett år
sedan har 12 av Sundbybergsfrivårdens ärenden lett till samhällstjänst.
För att hitta fastare ramar i skyddstillsynen av ungdomar har myndig-
heten dessutom startat ett "ungdomsprojekt".
Den heltidsarbetande inspektören har i allmänhet omkring trettio
aktuella klienter, människor som kallas till besök från en gång i
veckan till en gång i månaden. Angelägenhetsgraden avgör hur ofta
man skall träffas. Den som är i början av en skyddstillsyn och som
lever med många problem omkring sig, viil inspektören träffa en gång
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
153
i veckan eller var fjortonde dag. Ofta bara en gång i månaden, ibland
med telefonsamtal däremellan, kommer den som är i slutet av en
tillsyn och som sköter sig, men ibland även en välkänd klient som
vandrar ut och in mellan Sngelserna och som inte har motivation att
upphöra med ett missbruk. "Skall man sluta måste man vilja själv,
människor kan inte tvingas ändra sina liv."
Ett viktigt inslag i inspektörernas arbete är att formulera ett mål
med kontakten i början av en klientperiod. På frivårdens regelbundet
återkommande behandlingskollegium avrapporteras och modifieras
målet. Detta och flera rutiner för skriftlig dokumentation av kontak-
terna inspektör—klient finns reglerat i myndighetsåtagandet.
Inspektörernas dagar varvas mellan avtalade klientbesök, möten och
sammanträden på hemma- och bortaplan, ett stort antal telefonsamtal,
klienter som inte kommer samt tider för att skriva pu och yttranden.
Inställda besök är vanliga. Klienterna kan ha ringt återbud strax innan
och fatt en ny tid, eller också ringer de efteråt, eller försöker inspektö-
ren själv nå dem. Tvångsmedlet är till slut begäran om omhänderta-
gande genom Övervakningsnämnden, vilket innebär att man blir efter-
lyst och tagen av polis. Han eller hon skall till frivården och i värsta
fall kan både villkorlig frigivning och skyddstillsyn omvandlas till
fängelse.
Mer konkret kan inspektörernas veckor se ut så här:
Först en "tjock" vecka för Louise, som inte kan ha fått mycket
utrymme för att skriva och samla tankarna. Hon arbetar halvtid och
kompenserar sina många övertider delvis med längre sommarledighet.
Må 8.30 klientbesök, 9.00 postgenomgång (stående gemensam tid varje
dag när ärenden fördelas), 9.30 gruppmöte (inom personalen), 10.00
behandlingskollegium, 11.00 inspektörsmöte (allmänt personalmöte),
12.00 klientbesök.
Ti 8.00 Handledning av nyanställd inspektör, 9.00 klientbesök inför en
pu, men klienten kom inte, 10.00 klientbesök som inte kom, 11.00
klientbesök (som kom), 12.00 klientbesök (som kom). Efter det åkte
hon till Österåkershäktet och träffade en åtalad inför pu.
O 09.00 postgenomgång, 9.30 klientbesök (kom), 10.00 klientbesök
(kom). Klientbesöken sammanföll med ett personalmöte.
To 9.00 postgenomgång, 9.30 en timmes genomgång med två från
Samhällstjänsten, 13.00 klientbesök, 14.00 klientbesök (en skolpojke).
Fr 8.00 på vårdbasen (narkomanvårdsbasen i Solna) med klient, 9.30
en halvtimmes möte på vårdbasen, 10.30 klientbesök.
Samma vecka för Birgitta hade varit ovanligt lugn:
På måndagen möten hela förmiddagen och ett besök på eftermiddagen.
På tisdagen ett inbokat besök på ett LVM-hem inför en personutred-
ning, som blev inställt. Hon skrev färdigt två pu och fick ett spontant
klientbesök. På onsdagen två besök på förmiddagen före och efter
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
154
personalmötet och på eftermiddagen kurs. På torsdagen möte med
Samhällstjänsten och två avtalade möten som avbokades. Däremellan
arbetade hon med ett par yttranden. På fredagen hade hon ledigt. (Den
gemensamma postgenomgången varje morgon tog hon inte med.)
För Gunnel såg veckan ut så här:
På måndagen fyra klientbesök, varav ett inte kom. På tisdagen besökte
hon ett familjehem i Sala tillsammans med en klient. På onsdagen
skrev hon, satt i telefonen, hade ett klientbesök, deltog i ett grupparbe-
te om personalrehabilitering och i ett sammanträde med Övervak-
ningsnämnden. På torsdagen hade hon ett kvällsbesök och på eftermid-
dagen grupphandledning av en psykolog. Resten av dagen arbetade
hon fram ett yttrande inför en rättegång dagen därpå. På fredagen var
hon på kurs.
Besökens innehåll varierar med klienten, problematiken och inspektö-
ren själv, men kanske ändå minst med inspektören. Hon/han varvar
sitt deltagande i samtalet mellan att höra sig för, fråga, lyssna, verka
intresserad, ge råd, styra, puffa på i rätt riktning och säga till på
skarpen. Kontroll varvas alltså med stöd. Trots den stora skillnaden
mellan de tre följande exemplen är taktiken tydligt densamma.
Det första är när Birgitta har ett första besök med en man i
femtioårsåldern med finländsk bakgrund. Han har dömts till skydds-
tillsyn utan att någon personutredning har gjorts på honom. Mannen
har svårt att uttrycka sig på svenska — kanske också för att han är
nervös — men verkar förstå det mesta. Birgitta talar lugnt och vänligt
och parerar skickligt mellan att lämna information, fa upplysningar av
honom och tala om för honom vilka regler som nu gäller.
— Jag vet inte så mycket om dig, börjar hon, för det är ju första
besöket. Men jag vet att det är grov olaga spritförsäljning du är dömd
för, men i och med att du berättat att du har alkoholmissbruk och att
du sålt för att kunna dricka själv, så fick du skyddstillsyn i stället för
fängelse. Du förstår vad jag säger, tillägger hon frågande och tittar
forskande på honom. Du får säga till annars, vi har ett helt år på oss så
det är ingen brådska.
Han nickar och säger att det är inga problem, han förstår. Birgitta
säger nu att ingen personutredning är ju gjord så det får bli lite pö om
pö.
— Men jag börjar med att berätta lite om skyddstillsyn. Hade du
inte haft dina alkoholproblem hade det blivit fängelse. Och här har jag
lagt upp ett kort på dig. Här står ditt namn, visar hon.
Han tittar och nickar, men sitter spänd i hela kroppen. Birgitta
informerar om att skyddstillsynen kan sträcka sig över en treårig
prövotid men normalt brukar pågå i ett år.
— Så om du gör nya brott kan det förlängas. Men det skall vi inte
hoppas behövs. Sen står det här — Birgitta tittar på papper hon har
1994/95:RR13
Underbilaga 2
155
framför sig — att du skall följa den vård frivårdsmyndigheten ålägger
dig. Du har kontakt med... Hon nämner alkoholpolikliniken i Sund-
byberg. Och du tar antabus två gånger i veckan, måndag och torsdag.
Det hon säger är delvis en fråga, men hon far inget svar från
honom. Han bara tittar och ser förskräckt ut.
— Du har alkoholproblem, frågar hon så.
— Ja, svarar han.
— Har du haft det länge, frågar hon med vänlig röst.
Då kommer hans första längre mening. I tio år har han haft problem,
men inte nu sedan ett år.
— Jag måste sluta. Vi har ett barn. En pojke. Det går inte då.
Birgitta lockar sedan fram hos honom hur kontakten har varit med
socialläkaren och med AA.
— I lagen står att skyddstillsyn skall vara både kontroll och stöd,
fortsätter hon och tittar vänligt på honom. En del behöver väldigt
mycket stöd och då blir det mer stöd än kontroll. En del går det
jättebra för, och då blir det mer av kontroll. Och jag vet inte hur tät
kontakt vi behöver. Men i början innan vi lär känna varandra blir det
tät kontakt, varje vecka eller var 14:e dag.
Vid förhinder skall han alltid ringa.
— Och du kan ringa när du vill, om du tror att jag kan hjälpa dig
med något, fortsätter hon. Det är bättre att ringa för mycket än för lite.
När vi skiljs får du alltid en ny tid. Men dom som inte kommer hit
och inte vill komma hämtar vi med polisen. Och jag vill att du skall
veta att den möjligheten har vi.
Hon tillägger att stöd och hjälp kan vara väldigt olika saker och att
det är svårt att säga vad som kan vara aktuellt i hans fall.
— Förstår du allt jag säger, fortsätter hon.
— Joo, svarar han leende och enstavigt.
Varpå Birgitta hör sig för om hans fru och får veta att hon är från
Thailand och har bott här två år. Undan för undan får Birgitta sedan
fram mer om omfattningen på hans alkoholproblem förr, att han
arbetar i en städfirma där frun också jobbade innan de fick sonen och
där hon vill börja arbeta snart igen. Hon frågar om han fortsatt att
sälja sprit sedan han slutade dricka själv, men han svarar att det går
inte längre där de bor nu med äldre människor och några poliser i
samma hus. Innan dess bodde han på en adress som Birgitta vet är
känd för många sociala problem. Hon hör sig för om hans ekonomi,
om inkomster och skulder, om Thailand, om han har några intressen.
När han talar om fiske bidrar Birgitta med att säga att hon tycker det
är roligt att rycka strömming. Hon frågar vad de använder för språk
inom familjen och om han kanske vill ha en lekmannaövervakare
eftersom hon bara arbetar måndag—fredag 8—17.
— Så en annan sak, fortsätter hon. Förr i tiden var vi tvingade att
göra hembesök, men det tog man bort ur lagen. Men vi har sagt här
att vi tycker det är bra att nån gång träffas hemma. I din vanliga miljö.
— Ja, ja, det går bra, svarar han.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
156
Så förhör hon sig om han har pass och säger att om han skulle behöva
nytt pass under övervakningstiden, så lar polisen inte skriva ut något
utan att först kontakta ffivården.
— Bara att du skall veta det. Men det är inga problem i ditt fall. Vi
skulle bevilja dig nytt pass. Hon gör en paus och frågar om det är
något han undrar över. Men det är det inte.
Samtalet fortsätter och varar i en timme. Mannen far en ny tid som
passar ihop med hans arbetstider, och Birgitta följer honom till frivår-
dens låsta ytterdörr med sitt väntrum utanför.
Ett besök hos Gunnel några dagar efteråt har helt annan karaktär.
Mannen som kommer är i 35-årsåldern. Han har gått hos Gunnel
sedan sju månader och är villkorligt frigiven. Nu har han flyttat från
frivårdsdistriktet men har flickvännen kvar och vill stanna hos Gun-
nel. Flickvännen är för närvarande intagen. Själv har han varit i
fängelse många gånger. Han röker hasch då och då och med oviljan att
sluta får han inte sitt körkortstillstånd.
Gunnel berättar senare för mig att körkortet är ett återkommande
problem för många av deras klienter. Länsrätten blir informerad om
domarna och så fort det handlar om rattfylleri eller narkotikamissbruk
dras körkortet in med en spärrtid på 1 — 3 år. För att fa nytt körkorts-
tillstånd krävs intyg på kontinuerlig nykterhet, och enda sättet att få
det är att regelbundet och under minst sex månader lämna urinprov
och leverprov på en alkoholpoliklinik.
Men deras samtal handlar inte om det utan Kjell börjar med att
berätta hur socialtjänsten i hans kommun sänkt bidragsdelen med
tusen kronor i månaden och att överklaganden av olika orsaker är
meningslösa. Gunnel har svårt att tro honom och lovar till slut att
ringa socialtjänsten och höra sig för. Men är det som du säger måste vi
nog överklaga till JO, tillägger hon sedan Kjell har tecknat en märklig
skildring av hur kommunen agerat efter domar från länsrätten.
Kjell meddelar snabbt att han måste låna Gunnels telefon eftersom
han inte har telefon hemma. Han måste ringa skattemyndigheten om
en skattsedel och polisen om ett bilärende. Efter att ha lyssnat och
frågat sig för om hans bilaffärer säger hon till honom med skärpa vad
hon anser om hans förehavanden. Så hämtar hon telefonkatalogen och
visar honom på telefonen vid skrivbordet.
Han är en driftig och framåt kille, som har jobb på gång och som
menar att från arbetsförmedlingen har han aldrig fått arbete eftersom
han är listad för att ha rökt hasch.
— Skall dom stänga av en bara för att man röker brass en gång i
månaden. Skall man bli avstängd då? Mig bekymrar det ju inte så
mycket, men för en annan.
— Nej, det är inte alla som klarar att ringa företag själva, säger
Gunnel.
Två timmar senare samma dag tar hon emot Daniel från Chile.
Honom mötte hon första gången när hon gjorde personutredning på
honom. Det var sex månader sedan och de fick bra kontakt. Han var
åtalad för rattfylleri efter att ha försökt hindra sin bror att alkoholpå-
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
157
verkad fara iväg med bilen från en fest. Det hela utspelade sig på en
parkeringsplats och i handgemänget skadades några andra parkerade
bilar. Polisen kom och båda bröderna åtalades och dömdes. Daniel
fick skyddstillsyn på Gunnels inrådan.
— Hörru Daniel vad var det vi hade på gång sist, frågar hon nu. Det
var mycket med det här körkortet.
Han är en ung kille på tjugofem, talar bra svenska och ger ett
sympatiskt intryck. Enligt Gunnel behöver han bara lite vuxen hand-
ledning i ett land där han ännu delvis är en främling. Nu har han med
sig papper och ger henne.
Hon läser och rekapitulerar vad som hänt. Daniel har gjort ett stort
misstag, och det är att han aldrig överklagade domen.
— Så då är frågan vad man skall säga, säger Gunnel och funderar på
vilken typ av yttrande som kan vara lämpligast i det här fallet, när han
har fått besked om att han också förlorar körkortet. I telefon har de
antagligen diskuterat olika möjligheter, och kanske framför allt att han
skall begära att få överklaga nu.
— Det är bara att skriva att jag har missat, har slarvat. För jag
kommer inte ihåg ett sånt papper.
— Det är väldigt synd att inte din bror gjorde så där som vi hade
sagt. För då hade vi haft chansen att överklaga i rätt tid. Nu får vi säga
att du såg inte det här.
— Jag har alla andra papper från domen. Men inte det här, säger
Daniel.
Gunnel tänker och menar att det verkligen är en fråga vad man
skall säga när man överklagar.
Daniel vill att de påpekar att han inte är någon alkoholist.
— Men står det verkligen så i domen, att du är alkoholist, undrar
Gunnel, och de enas om att vad som menas är att han har dåligt
omdöme.
Gunnel hör sig för om han har varit hos psykologen, hos Sven
Örnsten, som hon sa att han skulle besöka. Men han hade inte pengar
och gick aldrig.
Hon blir irriterad och säger att dit kan man gå utan att det kostar.
De har kvällsmottagning på måndagar och hon antyder att han kanske
skulle kunna gå dit i kväll. Han tvekar och säger att han måste hämta
sina papper hos advokaten. Men Gunnel ger sig inte och innan han
går har hon ordnat en tid åt honom. (Men än är vi inte där.)
— Man skulle kunna ringa och höra om han har tid i kväll, eller
om det är alldeles fullbokat. Hon byter ämne och tillägger att han har
dömts för rattfylleri och skadegörelse och eftersom han inte har
överklagat är han en ganska opålitlig och omdömeslös person i myn-
digheternas ögon.
— Kan man säga att du inte har gjort det och ändå inte har
överklagat. Det låter knäppt. En sak är att be att dom inte tar
körkortet ett helt år. (Efter ett år måste man göra nya körkortsprov.)
Neej, vi måste få dem att låta dig överklaga först.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
158
Gunnel skriver och funderar, rekapitulerar den pressade familjesi-
tuation han var i när brevet kom och försöker hitta rimliga förklaring-
ar till att han aldrig såg papperet. Det fanns ett annat papper i brevet,
och det var bara det han uppmärksammade.
Till slut säger hon att hon tycker att de fått fram skäl de kan anföra
så att han får överklaga domen. Daniel frågar om Gunnel kan skriva
ihop papperet, varvid hon ser ansträngd ut men svarar jo, jo. Vad
händer om dom säger nej, undrar Daniel, och Gunnel berättar hur
rutinerna är. På så sätt får hon anledning att komma tillbaka till
alkoholpolikliniken.
— Och då vill dom kanske ha papper på att du är nykter och
skötsam. Och bl.a. därför skulle du gå till Sven Örnsten. Kontakten
med dom som skall skriva intyget måste man ha haft i sex månader.
Och då skriver Örnsten att Daniel har varit hos mig sex månader och
genom blodprov och leverprov har han visat att han inte har intagit
alkohol till övermått.
Hon tillägger att de också kommer att vilja ha ett yttrande från
henne. Sedan pratar de om jobb, om hans försök och svårigheter att få
arbete men att han har ringt på jobb och möjligen Sr något i april.
Hon hör sig för om hans familjeförhållanden och om brodern.
Gunnel börjar sedan fundera igen över brevet till domstolen. Skall
det skrivas i hennes eller hans namn? Och kommer sedan på hur hon
skall göra.
— Jag skall skriva det här på torsdag tror jag, fortsätter hon och
kontrollerar hans adress.
Så fort han får jobb vill hon veta det, avslutar hon och letar efter en
ny tid i almanackan för honom.
— Bra, säger hon till slut och föreslår att de nu skall ringa Sven
Örnsten. Om du kommer hit kan vi ringa och höra, säger hon från
skrivbordet dit hon gått. Eller jag kan ringa och fråga.
Hon ringer, får psykologen på tråden, berättar om Daniel och
körkortsproblematiken — vilket måste vara oerhört välkänt för psyko-
logen — och får två alternativa kvällstider. De enas om klockan sju.
Sen kontrollerar hon med Daniel att han vet var mottagningen är.
— Det är hemskt bra om du börjar gå hos honom, avslutar hon.
Men han ger sig inte riktigt utan undrar om det inte är för tidigt.
Då tappar Gunnel nästan tålamodet och föreslår trött att Daniel skall
fråga psykologen.
— Men det kanske är bara bra, ändrar han sig.
Och Gunnel blir lättad.
— Javisst, svarar hon med ljus röst. Men du får höra med honom.
OK? Det ordnar sig.
Sedan följer hon Daniel ut. Strax efter ringer telefonen för kanske
tionde gången denna dag. Tidigare samtal har bl.a. handlat om en
klient som fått ett allvarligt alkoholåterfall, om ett besök på ett
familjehem dagen efter och om ett polisingripande mot en klient.
Samtalen har resulterat i att Gunnel tvingats ringa vidare.
Den som ringer nu är en av hennes många kontakter, i det här fallet
en yngre man som varit övervakare och nu har en f.d. klient inne på
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
159
Kronobergshäktet, som inte Sr den medicinska vård han behöver.
Gunnel hade lovat hjälp men har glömt bort det. Men innan han
hinner komma med sitt ärende hör hon sig för om federns lilla
femiljeföretag. Finns det möjligen arbete åt en trevlig och skötsam
chilenare? Och så berättar hon kort lite om Daniel. Men firman har
ont om arbete.
Gunnel uppfettas av de andra som en inspektör med stark inlevelse
i sina klienters situation. Mer än kanske någon annan av de andra
ordnar och ställer hon för sina klienter i försöket att hitta goda
lösningar och hjälpa dem till rätta. "Det här är mina böcker," sade
hon vid något tillSlle. "Det är oerhört häftigt att S komma in i
människors liv och att ha skyldighet att gripa in. Att ha makten att se
till att det blir förändringar. Och inte bara att jag gör saker, men
kanske bara att jag förmedlar rätt kontakt."
Gunnel har ett par gånger under sin nästan femtonåriga tid inom
ffivården tagit sin privata tid i anspråk för en klient. Men det gemen-
samma för dem alla i Sundbyberg är att arbetet inte skall inkräkta på
privatlivet eller fritiden. Som bland vårdarna på Storboda menar man
att en del av professionaliteten ligger i att kunna sätta gränser mellan
arbetet och det privata. Hur skulle vi annars kunna upprätthålla
myndighetsansvaret, säger man. Hur kan respekten för oss annars
bestå. Och hur skulle vi annars orka.
För det privata engagemanget föreslår de i stället lekmannaövervaka-
re, gärna personer som naturligt finns i den dömdes omgivning och
som är villiga att stå för en stödjande och kontrollerande funktion.
Idealet, säger man, är att varje inspektör har lekmannaövervakare till
ungefer hälften av sina klienter. Men det är tveksamt om över huvud
taget någon hade så många. Birgitta t.ex. hade bara sex. Att vara
lekmannaövervakare är heller varken lukrativt eller glamouröst. Men
det kan å andra sidan mycket enkelt handla om gammaldags moral
och ansvarstagande. Som hos en övervakare jag träffade, en småföreta-
gare i 45-årsåldern som menade att om vi, vanliga människor, inte gör
nånting lär vi fortsätta att ha våra inbrott i hem och bilar. Men om
flera ställde upp, och bara hade hand om en, skulle det kunna bli
bättre.
— Gör man det skulle vi ha mindre brott. Rötägg kommer det alltid
finnas, men nu är de väldigt många!
Andra klientbesök som jag av olika tillfälligheter deltog i var när
Louise hade sitt regelbundna veckobesök av en skolpojke, när Eva
träffade en tjugofemåring som i fyllan rånat en taxichaufför med en
luftpistol och när Ove gjorde en personundersökning. Av de totalt sex
klientbesök jag var närvarande vid, och som alla varade mellan 45 och
60 minuter, var det Gunnels Kjell och den klient som Ove gjorde
personutredning på, som hade tidigare domar bakom sig.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
160
De få dagar jag var på frivården i Sundbyberg innebär bara ett ytligt
betraktande av en myndighet som har en betydligt mer komplex
verksamhet än ett Sngelse. Jag kan inte avgöra hur pass "framgångs-
rik" frivården är. Inte heller vet jag hur verksamheten fungerar när
det gäller mindre driftiga och kunniga inspektörer, eller när arbets-
platsklimatet inte är så gott som i Sundbyberg. Men jag antar att det är
i den här riktningen en "kriminalvård i frihet" skall bedrivas och att
variationerna förmodligen kan vara oändliga och betydligt bättre än
alternativet Sngelse. Även för dem som är straffade förut och inte ser
Sngelset som en skam. Knappast genererar frivården ny brottslighet på
det sätt som Sngelset oundvikligen gör, knappast är det heller nedbry-
tande. Men förmodligen borde det finnas större utrymme för lekman-
naövervakarverksamheten, för människor med ett socialt engagemang,
som bryr sig och som finns till hands också med sitt privatliv.
Oavsett hur en mer inträngande bild av frivården än den jag har
kunnat ge skulle se ut, förvånas jag över att frivårdens breda verksam-
het är så lite känd — och i vissa Sll så dåligt betrodd att vara något
annat än en myndighet som "gullar" eller mest är passiv. Min uppfatt-
ning blev tvärtom mycket snabbt att frivården dynamiskt och seriöst
arbetar med att på olika sätt hitta lösningar till problem som ligger
bakom en del av de handlingar som vårt samhälle definierar som
brott. Men det är troligt att verksamheten totalt sett mer gagnar
samhällets mer väletablerade skikt än dem som tidigt hamnar i margi-
nalen. Vilket enligt min mening definitivt inte dömer ut frivården
utan bör sporra till att hitta också ur klasskulturellt perspektiv fler
alternativa verksamhetsformer.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 2
161
10 Riksdagen 1994/95. 2samL RR13
Inledning
Revisorerna har inom ramen för sin granskning av kriminalvården
studerat tidsanvändningen inom frivården. Studien har omfattat samtli-
ga frivårdsinspektörer i landet, drygt 550 personer. Under vecka 15 år
1994 har så gott som alla dessa tjänstemän på en särskild blankett
noterat hur de fördelat sin arbetstid på olika aktiviteter. Tidredovis-
ningsblanketten har utformats i samråd med ett antal frivårdsexperter.
All bearbetning och analys av resultaten har gjorts vid revisorernas
kansli.
I denna bilaga redovisas resultaten av tidsstudien på riksnivå och
regional nivå. Motsvarande uppgifter på myndighetsnivå återfinns i en
underbilaga (3.1) som inte har fogats till granskningsrapporten utan i
stället tillställts kriminalvårdens regionkanslier och frivårdsmyndighe-
terna.
Mätperioden kom av beklagliga skäl att sammanfalla med den
rikskonferens som årligen arrangeras inom frivården och som i år ägde
rum fredagen den 15 april, alltså under mätveckans sista dag. I
konferensen deltog ca 150 frivårdsinspektörer, enligt vad tidsstudien
utvisar. I den kommande redovisningen tas hänsyn till detta förhållan-
de, sålunda att resultat redovisas såväl för dem som inte deltog i
konferensen som för samtliga i tidsstudien deltagande frivårdsinspektö-
rer.
Totalt besvarades enkäten av 555 frivårdsinspektörer, dvs. nästan
samtliga inspektörer. Dessa redovisade under mätveckan tillsammans
20 286 arbetstimmar, vilket motsvarar en medelarbetstid om 36,6
timmar. De som deltog i konferensen presterade ett större antal
arbetstimmar under veckan, 38,6 att jämföra med 35,8.
Frivårdsinspektörerna ombads i samband med enkäten att om de så
önskade kommentera redovisningen och också att lämna mer allmän-
na synpunkter på frivården eller kriminalvården i övrigt.
En vanlig kommentar går ut på att avrundningen av tidsåtgången för
en aktivitet till närmaste halv timme per dag ger missvisande resultat i
en så ryckig verksamhet som frivården utgör. En följd av denna
redovisningspraxis skulle vara att aktiviteter som per dag räknat inte
kräver mer tid än upp till 14 minuter inte skulle registreras alls.
I ett par, tre svar redovisas att några myndigheter gjort egna tidsstu-
dier som i vissa hänseenden varit mer "heltäckande", dvs. mer detalje-
rade.
Några enkätsvar anger att mätveckan varit ovanlig i någon mening,
t.ex. att "Just nu har jag bara en personutredning och har därför
kunnat få undan en del pappersarbete".
I några svar påpekas att tidsanvändningen varierar mycket, främst
beroende på personutredningsverksamheten.
Ett fåtal inspektörer lämnar mer allmänna synpunkter på frivården.
I ett svar sägs att frivårdsarbetet är intressant och omväxlande. Trots att
man har planerat sitt arbete vet man aldrig när något "akut" inträffar.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
163
Det kan vara en personutredning med kort utredningstid eller ett
nödvändigt ingripande genom övervakningsnämnden. Arbetet blir där-
för ryckigt. Tidsstudien borde ha kunnat ge en bättre bild av att
frivårdsarbetet är mycket mer än att handlägga klientärenden. Det
gäller t.ex. övervakarrekrytering och utbildning, anskaffande av sam-
hällstjänstarbetsplatser m.m. Samma inspektör säger sig vara tacksam
över det förtroende som domstolarna visar för frivårdens påföljdsreso-
nemang och för det goda samarbetet med sociala myndigheter. Ett
bekymmer är risken att arbetsgivaren slutar kräva socionom- eller
juristexamen som grund för tjänstgöring i frivården. En annan källa
till oro är likriktningstendenserna i debatten. Det är viktigt att frivår-
den bedömer det enskilda fallet utifrån just den klientens förutsätt-
ningar och behov. Inspektören ställer sig frågande till om den nya
påföljden elektronisk övervakning är en uppgift för frivården. För det
första förefaller de klienter som skall komma i fråga för denna påföljd
inte vara "frivårdsklienter". För det andra verkar uppgiften vara av
polisiär natur.
En annan frivårdsinspektör erinrar om att frivården har genomgått
en intensiv utveckling under de senaste åren, "på gott och ont".
Positivt är, anser inspektören, att frivården genom de nya påföljderna
kontraktsvård och samhällstjänst fatt väl fungerande påföljder som
samtidigt innebär vård och påverkan. Negativt är att personalens tid
allt mer upptas av utredningsarbete och administration. Det tar tid att
motivera klienter till vård, hålla kontakt och stödja dem, uppmuntra
dem då de är inne i en adekvat institutionsvård, administrera kon-
traktsvård, samhällstjänst, hålla kontakt med undrande och oroliga
anhöriga — för att ta några exempel.
Ytterligare ett antal, mer specifika kommentarer redovisas i anslut-
ning till de olika avsnitten i resultatredovisningen nedan.
1994/95:RR13
Underbilaga 3
164
Resultatöversikt
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Den totala arbetstidens fördelning på olika aktiviteter framgår av följande tablå.
|
Vecka 15 |
Deltagare i |
Ej deltagare i |
Hela popula- | |
|
Arbetsuppgift |
Procent av |
Procent av |
Procent av | |
|
Personutredning |
83 |
13,0 |
11.7 | |
|
övervakning exkl. kon- |
Eget uppdrag, klient- |
5,1 |
73 |
6,7 |
|
Dito |
Eget uppdrag, klient- |
33 |
4,9 |
4,4 |
|
Dito |
Eget uppdrag, klient- |
13 |
1.7 |
1.6 |
|
Dito |
Eget uppdrag, klient- |
2,1 |
2.8 |
2,6 |
|
Dito |
Lekmannauppdrag, |
23 |
3.1 |
2.9 |
|
Dito |
Lekmannauppdrag, |
1.0 |
13 |
13 |
|
Dito |
Lekmannauppdrag, |
0,9 |
1.0 |
1.0 |
|
Dito |
Lekmannauppdrag, |
1.0 |
1.0 |
1.0 |
|
Kontraktsvård, planering |
2.3 |
3.4 |
3.1 | |
|
Programverksamhet |
3.9 |
3,0 |
33 | |
|
Samhällstjänst, planering |
1.6 |
13 |
1,8 | |
|
Extern individuell och |
Med socialtjänst m 41. |
4.4 |
6,1 |
5,6 |
|
Dito |
Med domstolar, åklagare, |
1.1 |
13 |
13 |
|
Dito |
Med polisen |
0.7 |
0,6 |
0,6 |
|
Dito |
Med anstalter och häkten |
1.9 |
23 |
23 |
|
Extern information |
13 |
1.4 |
13 | |
|
Övervakarträffar |
0.3 |
0,7 |
0.7 | |
|
Restid |
8,4 |
5,9 |
6,6 | |
|
Yttranden |
2,0 |
2,8 |
2.6 | |
|
Intern utbildning, hand- |
4,4 |
43 |
4,2 | |
|
Intern samverkan inkl, |
8.1 |
9.4 |
9,0 | |
|
Journalföring |
4,4 |
6,6 |
6,0 | |
|
övrigt administrativt ar- |
4,9 |
5,8 |
53 | |
|
övrigt |
24,4 |
83 |
12,8 | |
|
Summa |
100,0 |
100,0 |
100,0 |
165
Något om frivårdskonferensens inverkan på mätresultaten
De separata redovisningarna för konferensdeltagare resp, icke deltagare
visar otvetydigt att frivårdskonferensen har påverkat aktivitetsfördel-
ningen. För flertalet aktiviteter har konferensdeltagare lägre andelar än
de kolleger som inte deltog i konferensen. Det stora undantaget utgörs
av kategorin "Övrigt", där just konferensdeltagandet redovisas. Nästan
en fjärdedel av konferensdeltagarnas aktivitet faller i denna kategori.
Det faktum att många konferensdeitagare reste till konferensen under
arbetstid förklarar att också restiden blivit större för dessa. Notabelt i
övrigt är att konferensdeltagarna tycks ha dragit ner förhållandevis
mest på personutredningsverksamheten för att hinna vara med på
konferensen. I viss mån förvånande är att konferensdeltagarna har
ägnat något mer av sin tid åt programverksamhet. Detta kan möjligen
sammanhänga med att de som deltog i konferensen allmänt sett är
mera engagerade i sådan strukturerad verksamhet.
Den följande resultatredovisningen och analysen utgår från förutsätt-
ningen att den relativa aktivitetsfördelning som uppmätts bland de
inspektörer som inte deltog i frivårdskonferensen ger den mest rättvi-
sande bilden av en arbetsvecka inom frivården. Det kan visserligen
inte uteslutas att konferensdeltagarna fördelar sin arbetstid annorlunda
även under normala arbetsveckor — något som nyss har antytts som
en möjlighet beträffande programverksamheten — men detta kan i så
fall inte bedömas på grundval av det inhämtade tidsstudiematerialet.
1994/95:RR13
Underbilaga 3
Personutredningsverksamheten
Personutredningsverksamhetens omfattning styrs huvudsakligen av
domstolarna. Konstaterade skillnader mellan myndigheter och regioner
torde i mycket kunna hänföras till faktorer utanför frivårdens påver-
kansmöjligheter. Vidare finns skäl att misstänka vissa säsongsvariatio-
ner i denna verksamhet. Mätresultaten torde ändå vara av intresse för
den interna diskussionen om verksamhetens innehåll.
Enligt tidsstudien tar personutredningsverksamheten ca 13 procent
av den totala arbetstiden i anspråk. Omfattningen varierar dock starkt
mellan regioner (liksom mellan myndigheter), vilket framgår av följan-
de tabell.
Tabell 3.1
Regioner i
stigande ordning
Personutredningstidens andel av den totala
arbetstiden, procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Stockholm |
4,4 |
9,4 |
8,7 |
|
Malmö |
9,1 |
11,5 |
9,9 |
|
Härnösand |
5,1 |
11,7 |
10,7 |
|
Örebro |
7,2 |
14,3 |
12,7 |
|
Göteborg |
10,7 |
15,2 |
14,1 |
|
Norrköping |
9,2 |
15,2 |
13,5 |
|
Umeå |
10,6 |
17,2 |
15,8 |
166
Den största skillnaden uppgår till 7,8 procentenheter, vilket motsvarar
drygt 3 timmar av en 40-timmarsvecka.
Skillnaderna mellan myndigheterna är ännu större, som mest nästan
21 procentenheter, motsvarande drygt 8 timmar i en 40-timmarsvecka
(tabell 3.1.1). Man far dock i sammanhanget hålla i minnet vad som
tidigare har sagts, nämligen att personutredningsverksamhetens omfatt-
ning och förläggning i tiden bara i begränsad omfattning bestäms av
myndigheterna själva. Personutredningarna är beställningar som frivår-
den har att effektuera inom den tid som domstolarna bestämmer. Men
det är förstås också sant att utredningarna kan genomföras med varie-
rande effektivitet.
Frivårdsinspektörernas kommentarer rörande
personutredningsverksamheten
"PU-arbetet tar alldeles för mycket tid. Styr arbetet för mycket, stres-
sande. Vill bl.a. ha mer tid att kunna utarbeta och genomföra program
av olika slag". (Nyköping)
"PU tar alldeles för mycket tid på bekostnad av klientkontakter."
(Karlskrona)
"Personutredningar tar för mycket tid i anspråk ... Det blir för lite
tid över för vanliga ärenden. De flesta pu-träffar leder ej till fortsatt
kontakt med frivården utan till villkorlig dom resp, korta fängelse-
straff. Tingsrätten borde inte begära PU när villkorlig dom torde
komma i fråga." (Köping)
"Sedan vi börjat göra PU har våra klienter lått mycket mindre tid.
Det känns inte bra. Skrivbordsarbetet tar alldeles för mycket tid."
(Göteborg CV)
"Tiden för att göra personutredningar måste förlängas till 6 veckor.
Dels är det många kontakter som skall knytas samman (i t.ex. kon-
traktsvård), dels behövs tiden för att göra kvalitativt bra utredningar.
Vi arbetar ju med människor som ofta är i en krissituation." (Bor-
länge)
"Rent allmänt har personutredningsverksamheten visat sig ta en
betydande del av arbetstiden. Den prioriterar sig själv på så vis att
utredningen skall vara Srdig till ett givet datum. Själv tycker jag att
andra och lika angelägna arbetsuppgifter ofta får skjutas åt sidan."
(Ystad)
"PU-verksamheten ger möjligheter att lägga grunden till en bra
relation med klienter och till att utarbeta välmotiverade förslag till vad
som kan göras under övervakartiden. Vi måste sedan också ha tid att
verkställa påföljder. Den begränsade tid man har till allt annat ... gör
emellertid detta svårt. Tidsbristen går framförallt ut över klient- och
övervakarkontakterna, dvs. de viktigaste faktorerna i frivårdsarbetet."
(Karlskrona)
"Personutredningarna tar för stor plats och splittrar veckans arbets-
timmar för mycket. Om en misstänkt inte kommer på kallelse kan
tiden oftast bara användas till administrativt arbete i ett distrikt av vår
typ med stort landsbygdsområde." (Nyköping)
1994/95:RR13
Underbilaga 3
167
Övervakning exklusive kontraktsvård, programverksamhet och
samhällstjänst
Övervakningsverksamheten i mera begränsad mening, dvs. exklusive
kontraktsvård, programverksamhet och samhällstjänst svarade bland
icke konferensdeltagare för 23 procent av den totala arbetstiden, att
jämföra med 17,2 procent bland konferensdeltagarna.
Regionvis noteras följande variationer.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.2
Regioner i
stigande ordning
Övervakningens andel av den totala arbetstiden,
procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Umeå |
20,8 |
19,4 |
19,8 |
|
Norrköping |
17,3 |
20,1 |
19,3 |
|
Örebro |
16,1 |
21,6 |
20,5 |
|
Härnösand |
16,7 |
22,4 |
21,5 |
|
Göteborg |
18,6 |
23,9 |
22,6 |
|
Malmö |
16,7 |
24,2 |
19,2 |
|
Stockholm |
17,1 |
24,9 |
23,8 |
De regionvisa skillnaderna är som störst 5,5 procentenheter. De största
andelarna uppvisar storstadsregionerna Stockholm (24,9 %), Malmö
(24,2 %) och Göteborg (23,9 %) medan Umeåregionen har den lägsta
andelen (19,4 %). Att sistnämnda region hamnar lågt förklaras med
låga andelar för två frivårdsmyndigheter i regionen, Luleå (15,8 %)
och framför allt glesbygdsdistriktet Gällivare (9,2 %).
Mellan myndigheterna (tabell 3.1.2) är variationerna anmärknings-
värda, som mest drygt 55 procent.
Sambandet mellan personutrednings- och
övervakningsverksamheten
Ett rimligt antagande är att stor belastning på personutredningssidan
minskar utrymmet för övervakning och vice versa. Stämmer detta
antagande skulle en relativt sett stor tidsmässig satsning på personut-
redningar motsvaras av en mindre tidsandel för övervakning. I tabellen
jämförs tidsåtgången för de två aktiviteterna på regionnivå för icke
deltagare i frivårdskonferensen. Inom parentes anges avvikelsen från
medelvärdet.
168
|
Tabell 3.3 |
1994/95 :RR 13 | |||
|
Region |
Personutred- |
Övervakningens |
Summa tid for |
Underbilaga 3 |
|
Ej konferens- |
Ej konferens- |
Ej konferens- | ||
|
Göteborg |
15,2 |
( + 1,7) |
23,9 |
( + 1,5) |
39,1 |
( + 3,2) |
|
Härnösand |
11,7 |
(- 1,8) |
22,4 |
(0) |
34,1 |
(- 1,8) |
|
Malmö |
11,5 |
(- 2,0) |
24,2 |
( + 1,8) |
35,7 |
(- 0,2) |
|
Norrköping |
15,2 |
( + 1,7) |
20,1 |
(- 2,3) |
35,3 |
(- 0,6) |
|
Stockholm |
09,4 |
(- 4,1) |
24,9 |
( + 2,5) |
34,3 |
(- 1,6) |
|
Umeå |
17,2 |
( + 3,7) |
19,4 |
(- 3,0) |
36,6 |
( + 0,7) |
|
Örebro |
14,3 |
( + 0,8) |
21,6 |
(- 0,8) |
35,9 |
(0) |
En översiktlig blick på tablån visar att negativa avvikelser från medel-
värdet för en faktor tenderar att motsvaras av positiva avvikelser för
den andra faktorn. En summering bör alltså leda till en minskning av
skillnaderna mellan regionerna. Variansen är ett mått på den genom-
snittliga spridningen kring medelvärdet för en faktor. Variansen för
personutredningsverksamheten är i detta material 6,31- Efter summe-
ring av de två verksamheterna personutredning och övervakning blir
variansen 2,42. Det verkar alltså som om regioner med lägre andelar
personutredningstid satsar förhållandevis mer på övervakning. Någon
total utjämning är det dock inte fråga om. Fortfarande är skillnaden
mellan högsta och lägsta andel rätt stor, 5 procentenheter. Dessutom
kan konstateras att Göteborgsregionen ligger över medelvärdet för båda
faktorerna.
Övervakning genom telefonkontakter
Det är sannolikt att avstånden spelar stor roll för möjligheterna att
utöva övervakning. Dock kan man tycka att övervakningskontakter per
telefon inte skulle hämmas av stora avstånd. Nedanstående tabell visar
telefonkontakternas andel av övervakningstiden resp, den totala arbets-
tiden med fördelning på region.
169
Tabell 3.4
|
Regioner i |
Telefonövervakning- Ej konferens- |
Telefonövervakning- Ej konferensdel- |
|
Malmö |
17,0 |
5,5 |
|
Örebro |
17,0 |
5,6 |
|
Härnösand |
18,1 |
5,3 |
|
Göteborg |
19,1 |
6,1 |
|
Umeå |
19,7 |
5,2 |
|
Norrköping |
19,9 |
5,2 |
|
Stockholm |
20,0 |
6,5 |
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabellen visar bl.a. att en glesbygdsregion som Umeå har en låg andel
telefonövervakning i förhållande till den totala arbetstiden. Sannolikt
beror detta på att övervakningen totalt sett tar mindre del av arbetsti-
den. Sätter man nämligen telefonövervakningen i relation till tiden för
enbart övervakningsaktiviteter hamnar Umeå över genomsnittet för
riket. I övrigt noteras att de två storstadsregionerna Stockholm och
Göteborg har höga andelar, vilken jämförelsegrund man än har.
Den myndighetsvisa fördelningen (tabell 3.1.3) ger vid handen att
Gällivare- och Luleådistrikten har andelar under genomsnittet medan
Umeå ligger över. I övrigt framträder stora skillnader vad gäller
telefonens användning i övervakningsarbetet, från Borlänge och Karls-
krona med 1,1 ochl,2 procent till Kristianstad, Malmö och Lund med
andelar över 10 procent.
Övervakning i egna uppdrag resp, lekmannauppdrag
Hur stor del av övervakningsresurserna anslår frivårdsinspektörerna
till egna uppdrag resp, uppdrag där lekmannaövervakare har förord-
nats? Tabell 3.1.4 visar hur det såg ut under mätveckan. En låg andel
övervakning i egna uppdrag uppvisar bl.a. Borlänge (30,3 %) och
Norrköping (34,7 %). Högst ligger Uppsala Norr med 91,3 procent
samt Stockholm SV och Södertörn Öst med 90,0 procent.
Kontakten med lekmannaövervakarna
En viktig uppgift för frivårdsinspektören är att hålla regelbunden
kontakt med "sina" lekmannaövervakare. I hela materialet gick unge-
fär 3 procent av arbetstiden åt för sådana kontakter. Myndighetsvisa
variationer redovisas i underbilagan 3.1, tabell 3.1.5.
Därav framgår att myndigheterna uppvisar stora variationer när det
gäller kontakterna med lekmannaövervakarna, från mindre än en
procent av den arbetade tiden till närmare 7 procent. Att kategorin
icke konferensdeltagare från Malmö Norr fatt ett extremt högt värde,
15,7 procent, sammanhänger säkerligen med att nästan alla från denna
myndighet deltog i frivårdskonferensen. Ett enstaka högt värde har
därför fått stort genomslag.
170
Övervakarträffar
Ett annat sätt att sköta kontakterna med lekmannaövervakarna är att
ordna s.k. övervakarträffar. Sådan verksamhet bedrevs under mätveck-
an vid 29 frivårdsmyndigheter till en sammanlagd tid av 133 timmar,
motsvarande 0,7 procent av den totalt arbetade tiden inom frivården.
Denna andel torde ge en rimlig bild av verksamhetens omfattning
totalt. Även regionernas andelar kan vara hyggligt rättvisande. Dessa
framgår av nedanstående tabell. Beträffande myndigheternas andelar —
som redovisas i tabell 3.1.6 — måste betonas att man på denna nivå
knappast kan få en rättvisande bild av en så sporadisk verksamhet som
övervakarträffarna utgör.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.5
Region Tidsåtgång för övervakarträffar, andel av den
totala arbetstiden, procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Göteborg |
0,3 |
0 |
0,1 |
|
Härnösand |
2,1 |
2,3 |
2,3 |
|
Malmö |
0,4 |
0,2 |
0,3 |
|
Norrköping |
0,5 |
1,6 |
1,3 |
|
Stockholm |
0,5 |
0,6 |
0,6 |
|
Umeå |
0 |
2,2 |
1,7 |
|
Örebro |
1,0 |
0,4 |
0,5 |
Hela landet
0,7
Övervakning inklusive kontraktsvård, programverksamhet och
samhällstjänst
I den hittillsvarande redovisningen har övervakningsverksamheten de-
finierats exklusive sådana aktiviteter som planering och verkställighet
av kontraktsvård, programverksamhet och samhällstjänst. Detta förkla-
ras med att det finns ett särskilt intresse av att få fram en separat bild
av hur dessa förhållandevis nya former av frivårdsverksamhet har slagit
igenom i det vardagliga arbetet. Ett sätt att belysa detta är att undersö-
ka hur stor del av frivårdens tid som ägnas åt sådana ärenden.
Först skall emellertid presenteras en tabell av samma form som en
tidigare redovisad (tabell 3.3). Avsikten är att pröva huruvida en
relativt sett liten belastning på personutredningsområdet tenderar att
motsvaras av en förhållandevis stor satsning på övervakning och vice
versa (övervakning då i motsats till tabellen 3.3 definierad inklusive
kontraktsvård, programverksamhet och samhällstjänst).
171
Tabell 3.6
|
Region |
Personutrednings- |
Övervakningens |
Summa tid för |
|
tidens andel av |
andel av den |
personutred- | |
|
den totala ar- |
totala arbets- |
ning och över- | |
|
betstiden, procent |
tiden, procent |
vakning, andel | |
|
Ej konferens- |
Ej konferens- |
Ej konferens- | |
|
deltagare |
deltagare |
deltagare | |
|
Härnösand |
11,7 (-1,8)’ |
29,3 (- 0,9) |
41,0 (- 2,7) |
|
Norrköping |
15,2 (+1,7) |
26,1 (- 4,1) |
41,3 (- 2,4) |
|
Stockholm |
9,4 (- 4,1) |
32,5 ( + 2,3) |
41,9 (-1,8) |
|
Malmö |
11,5 (-2,0) |
32,0 (+1,8) |
43,5 (- 0,2) |
|
Umeå |
17,2 ( + 3,7) |
26,7 (- 3,5) |
43,9 ( + 0,2) |
|
Örebro |
14,3 ( + 0,8) |
33,0 ( + 2,8) |
47,3 ( + 3,6) |
|
Göteborg |
15,2 (+1,7) |
32,1 ( + 1,9) |
47,3 ( + 3,6) |
Avvikelse från medelvärdet inom parentes.
1994/95:RR13
Underbilaga 3
Inom parentes anges avvikelserna från medelvärdet för resp, aktivitet.
Den s.k. variansen, alltså genomsnittet av de kvadrerade avvikelserna
från medelvärdet, är för personutredningarna 6,31. Efter summering
av de två aktiviteterna erhålls variansen 6,04. Med andra ord minskar
spridningen något men inte alls så mycket som när övervakningen
definierades exklusive kontraktsvård, programverksamhet och sam-
hällstjänst. Det förefaller alltså som om frivården, när en förhållande-
vis mindre del av arbetstiden går till personutredningar, till en del
satsar de "ledigblivna" resurserna på "vanlig" övervakning men inte så
mycket på kontraktsvård, programverksamhet och samhällstjänst.
Spridningen bland myndigheterna är avsevärd när det gäller över-
vakningens andel av den totala arbetstiden (tabell 3.1.7). Mellan högsta
och lägsta andel skiljer drygt 50 procentenheter, motsvarande 20
timmar i en 40-timmarsvecka. Trots allt är dock variationen något
mindre än i fråga om övervakning i mer begränsad mening, alltså
exklusive kontraktsvård, programverksamhet och samhällstjänst, där
skillnaden mellan högsta och lägsta värde är drygt 56 procent.
Kontraktsvård
Totalt under mätveckan upptog planering och verkställighet av kon-
traktsvård 631 timmar, motsvarande drygt 3 procent av den totala
arbetstiden.
172
Tabell 3.7
Region
Tidsåtgång för planering och verkställighet av
kontraktsvård, andel av total arbetstid, procent
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Konferens- Ej konferens- Samtliga
|
deltagare |
deltagare | ||
|
Malmö |
2,8 |
1,8 |
2,5 |
|
Norrköping |
0,7 |
2,9 |
2,3 |
|
Härnösand |
0 |
3,0 |
2,6 |
|
Göteborg |
2,9 |
3,1 |
3,1 |
|
Stockholm |
1,6 |
3,7 |
3,4 |
|
Umeå |
1,8 |
4,1 |
3,6 |
|
Örebro |
2,4 |
4,4 |
4,0 |
|
Hela landet |
3,1 | ||
Av tabell 3.1.8 i underbilagan framgår att det finns frivårdsmyndighe-
ter som synes lägga ner förhållandevis mycket tid på kontraktsvård.
Generellt sett är dock verksamheten liten. Det bör i sammanhanget
noteras att kontraktsvård är en påföljd som domstolen beslutar om.
Men ffivårdsmyndigheterna kan sannolikt i inte obetydlig grad påver-
ka omfattningen genom att motivera klienter, organisera lämplig vård
samt ge domstolen övertygande argument om lämpligheten av sådan
påföljd i enskilda fall.
Samhällstjänst
Samhällstjänst är en form av skyddstillsyn som i hela landet bara har
funnits i ca 1,5 år. Fem orter i landet — Uppsala, Linköping, Helsing-
borg, Malmö och Gävle — har längre erfarenhet, eftersom de var med
i den första treåriga försöksetappen, 1990—1992. Denna etapp har som
nämnts nyligen utvärderats av BRÅ (se avsnitt 3.7.5).
I landet som helhet har samhällstjänsten en mycket begränsad
omfattning, sådan den framstår i revisorernas tidsstudie. Verksamheten
tar mindre än 2 procent av arbetstiden i anspråk. Regionvis varierar
omfattningen enligt följande.
Tabell 3.8
|
Regioner i |
Tidsåtgång for planering och verkställighet av | ||
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
deltagare |
deltagare | ||
|
Norrköping |
2,3 |
0,6 |
1,0 |
|
Umeå |
0,6 |
0,8 |
0,7 |
|
Härnösand |
1,1 |
1,0 |
1,0 |
|
Örebro |
1,4 |
1,2 |
1,2 |
|
Stockholm |
3,7 |
1,4 |
1,7 |
|
Malmö |
1,3 |
2,7 |
1,8 |
|
Göteborg |
1,1 |
3,8 |
3,2 |
|
Hela landet |
1,8 | ||
173
Göteborg förefaller vara den region i landet som ägnar sig mest åt
samhällstjänstverksamhet, trots att ingen av de orter som var med i
första försöksomgången — och därför haft verksamheten under längst
tid — ingår i denna region.
Ur tabell 3.1.9 i underbilagan kan utläsas att bara en av de tidiga
försöksorterna, nämligen Helsingborg (7,3 procent), har en andel klart
över genomsnittet för landet. Att Stockholm Nordväst och Göteborg
C/V får höga värden hänger samman med att dessa myndigheter har
ansvaret för samhällstjänsten i hela den region de tillhör. Övriga
myndigheter i samma regioner får av samma skäl motsvarande lägre
värden.
Programverksamhet
Med programverksamhet avses här aktiviteter som strukturerade
brottssamtal, s.k. rattfällekurser, kurser för våldsbenägna och liknande
verksamheter. Av tidsstudien att döma tar programverksamheten drygt
3 procent av den samlade arbetstiden i anspråk.
Tabell 3.9
Region Tidsåtgång för programverksamhet (exkl.
kontraktsvård), andel av total arbetstid, procent
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Göteborg |
7,2 |
1,3 |
2,7 |
|
Umeå |
0,3 |
2,4 |
2,0 |
|
Norrköping |
1,8 |
2,6 |
2,4 |
|
Stockholm |
1,3 |
2,6 |
2,4 |
|
Härnösand |
0,2 |
2,8 |
2,4 |
|
Malmö |
4,8 |
3,3 |
4,3 |
|
Örebro |
1,7 |
5,7 |
4,9 |
|
Hela landet |
3,2 |
Som synes ligger Örebroregionen väl framme med en väsentligt högre
andel än de andra regionernas.
Av myndigheterna (tabell 3.1.10) uppvisar Borlänge den i särklass
högsta andelen programverksamhet med nästan 37 procent. Men även
i övrigt är skillnaderna stora mellan myndigheterna. En förklaring
torde vara att programverksamhet inte är någon kontinuerligt pågåen-
de aktivitet. Det tycks dock stå klart att programverksamheten gene-
rellt sett inte är av någon större omfattning.
Frivårdsinspektörernas kommentarer rörande
programverksamheten
"Programverksamhet Sr inte bli ett självändamål. Mycket av det som
kallas program ryms inom basverksamheten. Vissa program förutsätter
en grupp klienter med liknande kriminalitet och ålder. I ett mindre
distrikt med stor andel landsbygd är det ofta svårt att S ihop en sådan
grupp." (Kristianstad)
174
Extern samverkan
Att vara frivårdsinspektör är i hög grad att kommunicera med omvärl-
den. Extern samverkan i olika former tar enligt tidsstudien ca 10
procent av den totala arbetstiden i anspråk. Den i särklass viktigaste
formen av samverkan gäller socialtjänsten och andra vårdgivare. Ca 6
procent av arbetstiden används för sådana kontakter. För regionerna
har uppmätts följande andelar.
Tabell 3.10
Region
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Samverkan med socialtjänsten och andra
vårdgivare, andel av den totala arbetstiden,
procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Härnösand |
2,1 |
4,1 |
3,8 |
|
Umeå |
8,5 |
5,0 |
5,7 |
|
Göteborg |
3,1 |
6,1 |
5,3 |
|
Malmö |
4,7 |
6,1 |
5,2 |
|
Stockholm |
4,8 |
6,3 |
6,1 |
|
Norrköping |
4,7 |
6,4 |
5,9 |
|
Örebro |
4,5 |
7,0 |
6,5 |
Skillnaderna mellan myndigheterna är — som framgår av tabell 3.1.11
i tabellbilagan — avsevärda, från 1,9 procent för Borlänge till 13,4
procent för Nässjö. Det kan finnas anledning att diskutera frågan om
det bakom de stora variationerna finns någon skillnad i arbetssätt.
Andra former av extern samverkan är mindre framträdande. Det
gäller samarbetet med övriga delar av rättsväsendet, alltså domstolar,
åklagare, advokater och polisen. Inte ens samverkan med anstalter och
häkten tar mer än ett par procent av arbetstiden i anspråk, trots att
sådan verksamhet är en huvuduppgift för frivården vid sidan av
övervaknings- och personutredningsverksamheterna. Sistnämnda sam-
verkansform varierar med kriminalvårdsregjon på följande sätt.
Tabell 3.11
Regioner i
stigande ordning
Samverkan med anstalter och häkten, andel av
total arbetstid, procent
Konferens- Ej konferens- Samtliga
|
deltagare |
deltagare | ||
|
Umeå |
3,0 |
1,0 |
1,4 |
|
Härnösand |
2,4 |
1,2 |
1,4 |
|
Stockholm |
1,0 |
1,7 |
1,6 |
|
Örebro |
3,2 |
2,3 |
2,5 |
|
Norrköping |
1,7 |
3,3 |
2,9 |
|
Göteborg |
1,8 |
3,4 |
3,0 |
|
Malmö |
1,6 |
3,8 |
2,3 |
|
Hela landet |
2,3 | ||
175
Skillnaderna mellan regionerna är inte obetydliga. Malmöregionen
tycks satsa nästan lyra gånger så mycket tid, relativt sett, som Umeåre-
gionen på att besöka eller på annat sätt samverka med häkten och
anstalter.
Fem frivårdsmyndigheter redovisar en satsning på samverkan med
häkten och anstalter som i relativ tid räknad är mer än dubbelt så stor
som genomsnittet för landet (bilagan, tabell 3.1.12). Eskilstunas andel
av arbetad tid är mer än fem gånger så stor som genomsnittet.
Frivårdsinspektörernas kommentarer rörande samverkan med
anstalter och häkten
"Onödigt mycket tid ägnas åt att försöka få kontakt med klienter på
häkten och anstalter. På vissa fungerar det mycket bra medan det på
andra verkar som om de inte förstår att vi måste komma i kontakt
med klienterna för att sköta vårt arbete". (Sundbyberg)
"Fyra inbokade besök har uteblivit varav ett för PU." (Umeå)
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Extern information
Extern information till bl.a. allmänheten tar en dryg procent av
frivårdsinspektörernas arbetstid. Som framgår av tabellen nedan finns
vissa skillnader mellan regionerna i detta hänseende. Huruvida dessa
är att hänföra till skillnader i inställning till extern information är
svårt att uttala sig om. Information kan ju lika gärna vara resultatet av
att allmänhet och andra hör av sig till frivården som att frivården
aktivt går ut och informerar på eget initiativ.
Tabell 3.12
Extern information, andel av den totala
Regioner i
|
stigande ordning |
arbetstiden, procent | ||
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Malmö |
1,7 |
0,6 |
1,3 |
|
Örebro |
0,4 |
1,0 |
0,9 |
|
Göteborg |
0,8 |
1,4 |
1,3 |
|
Härnösand |
1,9 |
1,4 |
1,5 |
|
Umeå |
2,7 |
1,6 |
1,8 |
|
Stockholm |
2,9 |
1,9 |
2,0 |
|
Norrköping |
1,2 |
2,1 |
1,8 |
|
Hela landet |
1,5 | ||
större skillnader
Mellan myndigheterna finns
3.1.13). I Uddevalla användes
extern information medan 12
gon tid alls till ändamålet.
(bilagan, tabell
ännu
mer än ett femtedel av arbetstiden för
frivårdsmyndigheter inte redovisade nå-
176
Restid
Uppgifterna om restid är missvisande för de frivårdsinspektörer som
deltog i frivårdskonferensen, bl.a. därför att många av dessa på tjänste-
tid reste till konferensen. Övriga inspektörer använde under mätveck-
an 5,9 procent av sin arbetstid för resor i tjänsten. Men skillnaderna
mellan regioner är avsevärda, vilket framgår av följande tabell.
Tabell 3.13
Regioner i Restidens andel av den totala arbetstiden, procent
stigande ordning
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
|
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Stockholm |
4,4 |
4,6 |
|
Norrköping |
4,9 |
6,4 |
|
Örebro |
5,9 |
8,0 |
|
Göteborg |
6,2 |
7,2 |
|
Malmö |
6,3 |
5,2 |
|
Umeå |
6,7 |
7,5 |
|
Härnösand |
9,9 |
10,3 |
|
Hela landet |
5,9 |
6,6 |
Här noteras särskilt att Härnösandsregionens inspektörer synes till-
bringa betydligt mer av sin arbetstid på resande fot än kollegorna i
övriga regioner. Huruvida detta sammanhänger med inspektörernas
geografiska placering, med regionens geografiska struktur, med att
verksamheten är mer utåtriktad eller med någon annan faktor kan
bara en närmare analys ge besked om. Klart är emellertid — och
knappast förvånande — att en faktor som verksamhetsområdets all-
männa geografiska karaktär har stor betydelse för restiderna. Detta
gäller generellt vilket framgår av följande tabell.
Tabell 3.14
Verksamhetsområdets Restidens andel av den totala arbetstiden
huvudsakliga efter verksamhetsområdets huvudsakliga
karaktär karaktär för icke konferensdeltagare,
procent
Storstad (Stockholm, Göteborg,
Malmö) 3,4
Annan tätort 5,9
Blandad karaktär 7,1
Landsbygd 10,0
Om nu detta samband mellan verksamhetsområdets karaktär och
restidens andel av arbetstiden gäller generellt, gäller det också för varje
region? I så fall borde Härnösandsregionen, som ju uppvisar de relativt
sett längsta restiderna, vara den "glesaste" av regionerna.
Graden av "gleshet" har beräknats så att landsbygdsområden fatt den
högsta vikten (4) och övriga områdestyper vikterna 3, 2 och 1. Sedan
har för varje region summan av de viktade talen delats med antalet
områden. Resultatet blir följande.
177
11 Riksdagen 1994/95. 2 saml. RR13
Tabell 3.15
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Region Antal områden efter karaktär x områdesvikt
|
Storstad Annan |
Blandad |
Lands- |
Summa |
Genomsnitt- | ||
|
(vikt 1) |
tätort | |||||
|
Stockholm |
95 |
30 |
18 |
0 |
143 |
1,2 |
|
Göteborg |
48 |
50 |
114 |
32 |
244 |
2,1 |
|
Malmö |
33 |
48 |
72 |
36 |
189 |
2,1 |
|
Örebro |
0 |
120 |
72 |
60 |
252 |
2,5 |
|
Norrköping |
0 |
44 |
84 |
0 |
128 |
2,6 |
|
Härnösand |
0 |
30 |
69 |
8 |
107 |
2,7 |
|
Umeå |
0 |
18 |
24 |
16 |
58 |
2,8 |
|
Riket |
176 |
340 |
453 |
152 |
1121 |
2,1 |
De i tabellen ovan angivna genomsnittliga områdesvikterna kan alltså
ses som ett mått på regionernas "gleshetsgrad". De borde korrelera
med regionernas genomsnittliga restider. Så här förhåller det sig.
Tabell 3.16
Region Rangordning
efter restidens
andel av den to-
tala arbetstiden
Umeå 6
Örebro 3
Norrköping 2
Härnösand 7
Malmö 5
Göteborg 4
Stockholm 1
|
Förväntad |
Avvikelse från |
|
rangordning |
förväntad rang |
|
efter regionens |
(plustal betyder |
|
"gleshetsgrad" |
kortare restider |
|
7 |
+ 1 |
|
4 |
+ 1 |
|
5 |
+ 3 |
|
6 |
-1 |
|
3 |
-2 |
|
2 |
-2 |
|
1 |
0 |
Det förefaller som om tre av regionerna, Umeå, Örebro och framför
allt Norrköping, har kortare restider än man kan förvänta sig med
hänsyn till regionens "gleshetsgrad" medan Härnösand, Malmö och
Göteborg har längre restider än förväntat. En varning måste dock
genast utfärdas för att dra för bestämda slutsatser av dessa beräkningar.
Möjligen kan man rekommendera de regioner där restiden tar en
större del av arbetstiden än man kunde förvänta med hänsyn till
"gleshetsgraden" att närmare analysera denna fråga. En del av under-
laget för en sådan analys kan vara de myndighetsvisa restidsuppgif-
terna som lämnas utan annan kommentar än att skillnaderna mellan
myndigheterna är avsevärda (underbilagan, tabell 3.1.14).
178
Frivårdsinspektörernas kommentarer rörande restider
"Arbete i landsort/landsbygd innebär mer restid då klienter har svårt
att ta sig till frivården." (Köping)
"Med lång resväg till klienter och övervakare försöker vi samordna
flera hembesök och träffar till samma dag. Till mina klienter är det
mellan 35 och 90 km. Jag är beroende av gott samarbete med bra
övervakare." (Skövde)
"Mycket tid går till att resa då mitt distrikt är Lidköping och Götene
kommuner. Reser också ofta till häkten, anstalter och behandlings-
hem." (Skövde)
Intern utbildning och handledning
Intern utbildning och handledning tar enligt tidsstudien drygt 4 pro-
cent av arbetstiden. Mellan regionerna finns följande skillnader.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.17
Regioner i
stigande ordning
Tidsåtgång för intern utbildning och handledning,
arbetad tid, procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Umeå |
2,1 |
0,3 |
0,7 |
|
Örebro |
1,8 |
1,6 |
1,6 |
|
Norrköping |
7,0 |
2,7 |
3,9 |
|
Malmö |
4,7 |
3,8 |
4,4 |
|
Stockholm |
7,3 |
4,4 |
4,8 |
|
Göteborg |
2,7 |
5,5 |
4,8 |
|
Härnösand |
6,4 |
9,7 |
9,2 |
|
Hela landet |
4,2 |
Det är som synes frapperande skillnader mellan regionerna. Kan detta
bero på skillnader i arbetssätt eller på att vissa regioner, främst
Härnösand, har varit särskilt aktiva i fråga om internutbildning just
under vecka 15? Här finns uppenbarligen behov av en närmare analys.
Till ledning för en sådan lämnas motsvarande myndighetsvisa uppgifter
i underbilagan (tabell 3.1.15).
Frivårdsinspektörernas kommentarer rörande intern utbildning
"För att kunna utveckla professionen socialt arbete måste möjligheter,
dvs. tid, motivation etc., finnas för litteraturstudier inom ämnesområ-
det. Sådan tid finns för tillfället ej avsatt. Verksamhetens dysfunktio-
nella delar riskerar därför att reproduceras, transformeras och bli
bestående." (Helsingborg)
179
Intern samverkan inklusive kollegieverksamhet
Frivårdsinspektörens arbete är i långa stycken ett ensamarbete. Varje
inspektör har sina ärenden, sina klienter. Men i den svåra uppgiften
att rehabilitera människor är det naturligt att inspektörerna diskuterar
med varandra och söker varandras råd i olika frågor. När det t.ex.
gäller personutredningar och förslag till behandlingsplaner är t.o.m.
samrådsförfarandet institutionaliserat. Härigenom vill man också upp-
nå kraven på viss likformighet i handläggningen och på att produkter-
na håller hög kvalitet. Dåligt disponerade och illa genomtänkta per-
sonutredningar kan lätt torpedera domstolarnas förtroende för frivår-
den.
Mot denna bakgrund är det inte onaturligt att intern samverkan
inklusive kollegieverksamhet tar nästan en tiondel av arbetstiden i
anspråk, enligt vad tidsstudien visar. Det är heller inte förvånande att
denna aktivitet tar en ännu större andel av arbetstiden för inspektörer
med gruppansvar, t.ex. s.k. klientansvariga. Räknat på samtliga inspek-
törer som deltagit i tidsstudien blev skillnaden följande.
Tabell 3.18
Kategori Tidsåtgång för intern samverkan, andel av
arbetad tid, procent
Gruppansvariga 13,1
Icke gruppansvariga 8,5
Samtliga 9,0
Det finns stora skillnader mellan regionerna när det gäller satsningen
på intern samverkan. Det framgår av följande tabell.
1994/95:RR13
Underbilaga 3
Tabell 3.19
Regioner i
stigande ordning
Tidsåtgång för intern samverkan, andel av den
totala arbetstiden, procent
Konferens-
deltagare
Ej konferens- Samtliga
deltagare
Umeå
Malmö
Härnösand
Örebro
Göteborg
Stockholm
Norrköping
|
5,1 |
6,5 |
6,2 |
|
7,3 |
8,5 |
7,7 |
|
9,2 |
8,8 |
8,8 |
|
9,8 |
9,0 |
9,2 |
|
8,2 |
9,7 |
9,3 |
|
8,6 |
9,8 |
9,7 |
|
8,1 |
11,2 |
10,4 |
Det förefaller alltså som om man i Norrköpingsregionen satsar nästan
dubbelt så mycket arbetstid, relativt sett, på intern samverkan som i
Umeåregionen.
180
Journalföring
Att föra journaler är ingen obetydlig sysselsättning inom frivården, det
framgår klart av tidsstudien. Varje kontakt eller annan åtgärd som
gäller en klient skall antecknas i journalen. I genomsnitt drygt 6
procent av arbetstiden går åt för denna aktivitet, enligt tidsstudien.
Den regionvisa redovisningen nedan visar påfallande skillnader.
Stockholmsregionens frivårdsinspektörer verkar anslå nästan dubbelt
så stor del av arbetstiden åt journalföring som kollegorna i Umeåregio-
nen.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.20
Regioner i
stigande ordning
Journalforingens andel av den totala arbetstiden,
procent
Konferens- Ej konferens- Samtliga
|
deltagare |
deltagare | ||
|
Umeå |
3,3 |
4,6 |
4,4 |
|
Göteborg |
3,9 |
5,4 |
5,0 |
|
Örebro |
3,3 |
5,9 |
5,4 |
|
Härnösand |
1,7 |
6,2 |
5,5 |
|
Norrköping |
3,0 |
6,7 |
5,7 |
|
Malmö |
5,7 |
7,1 |
6,2 |
|
Stockholm |
4,6 |
8,5 |
7,9 |
Skillnaden mellan högsta och lägsta värde bland myndigheterna är
som framgår av tabell 3.1.16 i underbilagan nästan 10 procentenheter.
Sådana skillnader ger naturligtvis anledning till reflektioner rörande
vad som kan anses vara en rimlig tidsåtgång för journalföring. I fallet
Stockholm Centrum åtgick bland dem som inte deltog i frivårdskonfe-
rensen sammanlagt 56 timmar av 457 arbetade för att föra journal. Det
motsvarar nästan en timme per dag. I Eskilstuna lade man bara ner ca
12 minuter per dag.
Tidsåtgången för journalföring borde rimligen sammanhänga med
hur stor del av veckan som har ägnats åt klientkontakter. En vecka
som till stor del upptas av t.ex. personutredningar borde ge en förhål-
landevis liten andel tid för journalföring. Detta stämmer t.ex. för en
myndighet som Umeå. Där ägnade man i genomsnitt nästan 25 pro-
cent av tiden åt personutredningar, mest i landet. Samtidigt hade man
en av de lägsta andelarna för journalföring, 3,9 procent av arbetstiden,
trots att andelen övervakningsverksamhet låg något över genomsnittet,
24 procent. Ett annat exempel är Stockholm Centrum där under vecka
15 endast drygt 5 procent av tiden gick åt för personutredningar
samtidigt som journalföringen tog drygt 12 procent, mest i hela landet.
Sistnämnda myndighet hade också den största andelen övervakning, 33
procent.
181
12 Riksdagen 1994/95. 2saml. RR13
Övrigt administrativt arbete
Det är inte bara journalföring som tar tid för frivårdsinspektörerna.
Nästan lika mycket tid, ca 6 procent, går åt till annat administrativt
arbete.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.21
Regioner i
stigande ordning
Tidsåtgång för övrigt administrativt arbete, andel
av den totala arbetstiden, procent
Göteborg
Härnösand
Malmö
Örebro
Norrköping
Stockholm
Umeå
Konferens- Ej konferens- Samtliga
|
deltagare |
deltagare | |
|
2,4 |
2,7 |
2,6 |
|
7,1 |
4,8 |
5,1 |
|
5,6 |
5,7 |
5,7 |
|
5,7 |
6,1 |
6,0 |
|
4,4 |
7,4 |
6,6 |
|
5,6 |
7,7 |
7,4 |
|
4,5 |
8,9 |
8,0 |
Den regionvisa fördelningen visar att man i Umeåregionen lägger ner
mer än tre gånger så mycket tid på övrigt administrativt arbete som i
Göteborgsregionen. Detta förhållande borde ge anledning till reflektio-
ner rörande dels innebörden av begreppet "Övrigt administrativt arbe-
te", dels den administrativa belastningen vid de olika myndigheterna.
I myndighetsbilagan (tabell 3.1.18) redovisas högst väsentliga skillna-
der mellan myndigheterna i fråga om tidsåtgången för övrigt administ-
rativt arbete. För extremandelen 23,9 procent svarar Gällivare. Orsa-
ken till detta resultat borde inte vara okänd eller svår att klarlägga för
myndigheten själv. Något speciellt förhållande måste ligga bakom det
förhållandet, att nästan 20 timmar av 81,5 arbetade går åt till admi-
nistration. Även beträffande övriga myndigheter med höga andelar bör
självfallet de bakomliggande orsakerna undersökas. Man måste i sam-
manhanget erinra sig att tidsstudien omfattar enbart frivårdsinspektö-
rer som ju i huvudsak har — eller borde ha — ett operativt och
vårdinriktat arbete. För rent administrativa uppgifter finns ju annan
personal.
Frivårdsinspektörernas kommentarer rörande administrationen
"Som synes har frivårdsarbetet inriktats mer och mer mot administra-
tion och det individuella behandlingsarbetet blir det mindre och
mindre tid för." (Ystad)
"Börjar bli administrativ övervikt, behandlingssamtal är snart i
skymundan, att skriva på "datamaskin" tar tid!" (Göteborg C/V)
"För mycket administrativt arbete. För litet tid till klientarbete."
(Stockholm Norr)
"Frivårdsinspektörer har till största delen rent administrativa arbets-
uppgifter som skulle kunna utföras betydligt rationellare av administ-
rativt intresserad, kunnig personal. Som socionom inom frivården har
man tyvärr alltför litet av direkt kontakt med de dömda. En socionoms
182
uppgift är att bedriva förändringsarbete. Att med det personliga, indivi-
duella samtalet som metod få den dömde att ta till sig en annorlunda
syn både på sig själv och på andra." (Örebro)
"Tidsmässigt oekonomiskt att själv skriva sina skrivelser, typ yttran-
den o.dyl., då det går mycket fortare för en kanslist att göra det."
(Stockholm Norr)
Övrigt
De frivårdsinspektörer som inte deltog i frivårdskonferensen redovisa-
de 8,2 procent av sin arbetstid under posten "Övrigt". Regionerna
skilde sig åt enligt följande.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.22
Regioner i
stigande ordning
Tidsåtgång för "Övrigt", andel av den totala
arbetstiden, procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Norrköping |
22,8 |
6,3 |
10,9 |
|
Härnösand |
30,2 |
6,8 |
10,4 |
|
Göteborg |
23,7 |
7,4 |
11,4 |
|
Örebro |
23,3 |
8,3 |
11,5 |
|
Stockholm |
26,3 |
8,6 |
11,1 |
|
Malmö |
24,4 |
10,3 |
19,7 |
|
Umeå |
23,3 |
13,4 |
15,5 |
Som framgår är skillnaderna mellan regionerna stora. I Umeåregionen
bokförs mer än dubbelt så mycket arbetstid som i Norrköpingsregio-
nen på detta "konto". Myndighetsvisa uppgifter återfinns i bilagan,
tabell 3.1.19.
Det skulle kunna tänkas att höga andelar för "Övrigt administrativt
arbete" motsvarades av låga andelar för restposten "Övrigt", att det
med andra ord skulle vara fråga om ett redovisningstekniskt problem.
I nedanstående tablå har tidsåtgången för summan av "Övrigt admi-
nistrativt arbete" och "Övrigt" redovisats i förhållande till totalt arbe-
tad tid. Motsvarande myndighetsvisa uppgifter finns i bilagan, tabell
3.1.20.
Tabell 3.23
Regioner i
stigande ordning
Tidsåtgång för summan av "Övrigt administrativt
arbete" och "Övrigt", andel av den totala
arbetstiden, procent
|
Konferens- |
Ej konferens- |
Samtliga | |
|
Göteborg |
26,1 |
10,1 |
14,0 |
|
Härnösand |
37,3 |
11,5 |
15,5 |
|
Norrköping |
27,2 |
13,7 |
17,4 |
|
Örebro |
29,0 |
14,3 |
17,5 |
|
Malmö |
30,1 |
16,0 |
25,4 |
|
Stockholm |
31,9 |
16,3 |
18,6 |
|
Umeå |
27,8 |
22,3 |
23,5 |
183
Det framgår tydligt att skillnaderna mellan regionerna fortfarande är
stora. I själva verket växer differenserna, detta kan visas statistiskt.
Sålunda ökar den genomsnittliga kvadrerade spridningen kring medel-
värdet, den s.k. variansen, för resp. "Övrigt administrativt arbete" och
summan av "Övrigt administrativt arbete" och "Övrigt" enligt följande
tablå.
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
Tabell 3.24
Kategori
Varians, timmar
"Övrigt administra-
tivt arbete"
"Övrigt administra-
tivt arbete" samt Övrigt"
Deltagare i frivårds-
konferensen 1,85
Icke konferensdeltagare 3,63
Samtliga 2,68
12,25
13,48
14,75
Detta talar för att det inte är fråga om att en redovisningsteknisk
restpost mer eller mindre slumpmässigt har fördelats på två "övrigtka-
tegorier". De som redovisar mycket under "övrigt administrativt arbe-
te" tenderar att ha höga andelar också för kategorin "övrigt". Någon
utjämning kan inte iakttas.
Sammanfattningsvis — och väsentligast att konstatera — är det dock
beträffande båda kategorierna fråga om något slags sidoverksamhet.
Och det står klart att frivårdsinspektörerna i vissa regioner uppenbarli-
gen har mer sidoverksamhet än kollegorna i andra regioner. Beroende
på region lägger inspektörerna ner mellan ca 4 och ca 9 timmar, alltså
mellan en halv och en dryg dag per vecka, på verksamhet som inte
synes ha något klart samband med deras huvudsakliga arbetsuppgifter.
Vad denna sidoverksamhet egentligen består i är en angelägen uppgift
att ta reda på.
Tabell 3.1.20 i myndighetsbilagan avslöjar frapperande skillnader
mellan myndigheterna, minst lika stora som de som redovisades för
aktiviteten "Övrigt administrativt arbete". De myndighetsvisa differen-
serna, som mest 32 procentenheter eller nästan 13 timmar per vecka,
är iögonenfallande och påkallar självfallet närmare analyser på region-
och myndighetsnivå.
I revisorernas tidsstudie har så gott som samtliga frivårdsinspektörer
deltagit. Resultatet kan därför inte avfärdas som ickerepresentativt med
hänvisning till något urvalsproblem. Däremot kan med visst fog hävdas
att en vecka är för kort tid för en studie av detta slag. För enskilda
myndigheter blir följden att aktiviteter som inte regelbundet återkom-
mer varje vecka kommer med eller faller bort, beroende på valet av
mätperiod. Detta kan vara fallet när det gäller t.ex. programverksamhet
som kanske bara bedrivs under några fa veckor per år. På region- och
riksnivå bör dock nackdelarna med en kort mätperiod mildras högst
184
betydligt. Läsaren rekommenderas sammanfattningsvis att tolka myn-
dighetsvisa uppgifter med relativt sett större försiktighet än motsvaran-
de data på högre aggregationsnivå.
Det finns alltså nackdelar med en kort mätperiod. En uppenbar
fördel är å andra sidan det faktum att uppslutningen kring undersök-
ningen har varit i det närmaste hundraprocentig. Alltså har studien
inte bara till uppläggningen utan även med hänsyn till det försumbara
bortfallet varit en totalundersökning.
Som inledningsvis har nämnts stördes mätningen på ett icke önsk-
värt sätt av att den s.k. frivårdskonferensen ägde rum under mätveck-
ans sista dag. I resultatredovisningen har dock hänsyn tagits till denna
faktor. Sålunda separatredovisas genomgående svarsfrekvenser och an-
delar för dem som inte deltog i frivårdskonferensen, 406 personer,
förutom för samtliga i studien deltagande frivårdsinspektörer, 555
personer. Det har inte bedömts etiskt försvarbart att separatredovisa
konferensdeltagarna på myndighetsnivå, eftersom dessa då lätt låter sig
identifieras.
Frivården har tre huvuduppgifter, personutredningar, övervakning
och besök i häkten och anstalter. Även om alla dessa uppgifter är
obligatoriska har personutredningar mer än de två andra aktiviteterna
karaktär av "måsteverksamhet". De beställs av domstolarna och måste
slutföras inom de tider domstolarna bestämmer. Personutredningar
kan utföras på många olika sätt och med varierande effektivitet. Ändå
bedöms de i tidsstudien konstaterade skillnaderna mellan regioner och
myndigheter till stor del kunna hänföras till faktorer utanför frivår-
dens påverkansmöjligheter. Vidare finns skäl att misstänka säsongsva-
riationer i verksamheten, på något sätt sammanhängande med åklagar-
nas och domstolarnas arbetssätt.
Med dessa reservationer konstateras att personutredningsverksamhe-
ten tar ca 13 procent av arbetstiden i anspråk, dock med stora variatio-
ner mellan regioner och myndigheter. Mellan regionerna skiljer som
mest nästan 8 procentenheter, motsvarande drygt 3 timmar av en
40-timmarsvecka. Mellan myndigheterna är skillnaderna ännu större,
som mest nästan 21 procentenheter, motsvarande drygt 8 timmar
under en vecka.
Övervakningsverksamheten inklusive kontraktsvård, programverk-
samhet och samhällstjänst svarar för ca 31 procent av den totala
arbetstiden. Spridningen mellan myndigheterna är stor, som mest drygt
50 procentenheter.
Exklusive nämnda specialformer tar övervakningen ca 23 procent.
Mellan regionerna är skillnaden som störst 5,5 procentenheter. Högst
ligger Stockholm med 24,9 procent och lägst Umeå med 19,4 procent.
Mellan myndigheterna skiljer som mest 55,6 procent. Borlänge har
den lägsta andelen, 7,1 procent och Malmö Norr den högsta, 62,7
procent.
Ett försök har gjorts att genom beräkning av den s.k. variansen, ett
mått på spridningen i materialet, bedöma i vilken mån frivårdsmyndig-
heter med förhållandevis liten andel personutredningstid satsar relativt
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
185
sett mer tid på övervakning. Så verkar vara förhållandet, främst då när
det gäller "vanlig" övervakning, dvs. övervakning exklusive kontrakts-
vård, programverksamhet och samhällstjänst.
Övervakning i form av telefonkontakter tar 5,9 procent av arbetsti-
den, generellt sett. Hypotesen att typiska glesbygdsregioner använder
telefonen mer tycks inte få något stöd. Umeå- och Härnösandsregioner-
na har andelar under riksgenomsnittet om man sätter telefontiden i
förhållande till den totala arbetstiden. Men i fallet Umeå tycks den
låga andelen till stor del sammanhänga med att Umeå har en relativt
sett liten andel övervakning. I förhållande till enbart övervakningstid
har nämligen Umeå en andel över genomsnittet. Storstadsområdena
Stockholm och Göteborg har höga andelar, hur man än mäter. Mellan
myndigheterna varierar telefonens användning starkt. Borlänge och
Karlskrona redovisar låga andelar, en dryg procent, medan Kristian-
stad, Malmö Norr och Lund använder telefonen betydligt mer flitigt
(10,0, 11,8 resp. 14,2 procent).
Frivårdsinspektörerna skiljer sig starkt åt när det gäller övervakning-
ens fördelning på egna uppdrag resp, lekmannauppdrag. Låga andelar
av egna uppdrag redovisar bl.a. Borlänge (30,3 procent) och Norrkö-
ping (34,7 procent) medan flera myndigheter, bl.a. Uppsala Norr, har
andelar runt 90 procent.
Ungefår 3 procent av arbetstiden gick under mätveckan i genomsnitt
åt för kontakter med lekmannaövervakarna. Men myndigheterna upp-
visar stora variationer, från mindre än en procent (Gällivare) till
närmare 7 procent av den arbetade tiden (Kristianstad och Linköping).
En annan form för sådana kontakter, s.k. övervakarträffar, bedrevs
under mätveckan vid 29 frivårds-myndigheter till en sammanlagd tid
av 133 timmar, motsvarande 0,7 procent av den totalt arbetade tiden.
För planering och verkställighet av kontraktsvård utnyttjades totalt
631 timmar, motsvarande drygt 3 procent av den totala arbetstiden.
Regionernas andel varierade mellan 1,8 procent (Malmö) och 4,1
procent (Umeå). Det finns myndigheter som till synes ägnar relativt
mycket tid åt kontraktsvård (Gällivare, Örebro och Västervik, t.ex.)
men generellt är verksamheten av begränsad omfattning.
Samhällstjänsten har fortfarande en mycket begränsad omfattning
enligt den bild som framträder i revisorernas tidsstudie. Verksamheten
tar mindre än 2 procent av arbetstiden i anspråk. Regionvis varierar
omfattningen som mest mellan 0,6 procent av arbetstiden (Norrkö-
ping) och 3,8 procent (Göteborg). Intressant att konstatera är att bara
en av dem fem orter som varit med i försöksverksamheten med
samhällstjänst sedan starten år 1990, nämligen Helsingborg, har en
andel klart över genomsnittet. Det bör noteras att myndighetsvisa
jämförelser till en del omöjliggörs av det faktum att vissa regioner har
centraliserat samhällstjänstärenden till en myndighet. Detta förklarar
att Stockholm Nordväst och Göteborg C/V har höga andelar.
Även när det gäller s.k. programverksamhet är omfattningen be-
gränsad. Förhållandevis väl framme ligger dock Örebroregionen med
en andel som klart överstiger övriga regioners, 5,7 procent av arbetsti-
den jämfört med i genomsnitt 3,0 procent. Av myndigheterna har
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
186
Borlänge en extremt hög andel, nästan 37 procent. De även i övrigt
stora myndighetsvisa skillnaderna, mellan 0 och ca 10 procent, sam-
manhänger sannolikt med att programverksamhet inte är någon konti-
nuerligt pågående aktivitet.
Frivårdsinspektören har i hög grad en kontaktskapande och förmed-
lande uppgift. Därmed är det naturligt att extern samverkan tar i
anspråk en viktig del av arbetstiden, ca 10 procent enligt revisorernas
tidsstudie. Den viktigaste formen av extern samverkan avser social-
tjänsten och andra vårdgivare. Ca 6 procent av arbetstiden avser sådan
samverkan. Myndigheterna varierar kraftigt, från 1,9 procent av arbets-
tiden för Borlänge till 13,4 procent för Nässjö.
Samverkan med häkten och anstalter är en av frivårdens tre huvud-
uppgifter. Mot den bakgrunden är det förvånande att för sådan samver-
kan åtgår endast ca 2,5 procent av arbetstiden. Kring medelvärdet
varierar dock regioner och myndigheter förhållandevis mycket. Av
regionerna satsar Malmö mest, 3,8 procent, och Umeå minst, 1,0
procent. Myndigheternas aktiviteter på detta område kan förstås varie-
ra mycket över tiden. Under mätveckan noteras höga andelar för bl.a.
Jönköping och Eskilstuna (10,5 resp. 13,8 procent) medan många
andra myndigheter satsar obetydligt med tid på uppgiften.
Extern information är sannolikt en mycket sporadiskt förekomman-
de arbetsuppgift. En mängd myndigheter har under mätveckan inte
ägnat någon tid åt sådan verksamhet.
Det måste antas att uppgifterna om restid i många fall är missvisan-
de för frivårdsinspektörer som deltog i frivårdskonferensen, bl.a. därför
att många av dessa reste till konferensen under tjänstetid. Övriga
inspektörer använde under mätveckan 5,9 procent av sin arbetstid för
resor i tjänsten. Men skillnaderna mellan regioner är avsevärda. Bl.a.
tycks Härnösandsregionen resa betydligt mer i tjänsten, mer än dubbelt
så mycket som Stockholms- och Norrköpingsregionen, t.ex. Detta kan
sammanhänga med många faktorer.
Knappast förvånande är emellertid att en faktor som verksamhets-
områdets allmänna geografiska karaktär påverkar restiderna. Tidsstu-
dien visar sålunda att inspektörer med ansvar för landsbygdsdistrikt
reser ca tre gånger så mycket som de kollegor som arbetar i storstads-
distrikt. Ett försök att ta reda på om sambandet mellan verksamhets-
områdets karaktär och restidens andel av arbetstiden gäller, inte bara
generellt utan också för varje region, tyder på att Umeå-, Örebro- och
framför allt Norrköpingsregionen har kortare restider än man kan
förvänta sig med hänsyn till regionens "gleshetsgrad" medan Härnö-
sands-, Göteborgs- och Malmöregionen har längre restider än förvän-
tat.
Satsningen på intern utbildning och handledning kan rimligen inte
skilja sig så mycket åt mellan regionerna över en längre tidsperiod som
under mätveckan. Inom Umeåregionen har nämligen nästan ingen tid
alls satsats på denna aktivitet medan Härnösandsregionen redovisar en
andel av arbetstiden om nästan 10 procent.
Intern samverkan är en viktig aktivitet inom frivården som annars i
hög grad är ett ensamarbete. Nästan en tiondel av arbetstiden åtgår för
1994/95 :RR 13
Underbilaga 3
187
sådan samverkan. Men regionerna skiljer sig åt, från 6,5 procent av
arbetstiden i Umeåregionen till 11,2 procent i Norrköpingsregionen.
Myndigheterna uppvisar en ännu större spridning, mellan 2,8 procent
(Luleå) och 15,7 procent (Visby).
Journalföring är en tidskrävande uppgift inom frivården. I genom-
snitt nästan 7 procent av arbetstiden går åt för sådan verksamhet. Men
mellan regioner — och myndigheter — finns förvånande skillnader.
Inspektörerna i Stockholmsregionen tycks använda nästan dubbelt så
mycket tid, relativt sett, som kollegorna i Umeåregionen. Och Stock-
holm Centrum anslår nästan fyra gånger så mycket tid som Eskilstuna
på samma uppgift. I tid räknat motsvarar detta nästan en timme per
dag för Stockholm Centrum men bara ca 12 minuter per dag för
Eskilstuna. Visserligen har — vilket närmare har utvecklats i det
föregående — tidsåtgången för journalföring visst samband med hur
mycket tid som har använts för klientarbete. Men det kan ändå finnas
anledning att närmare se över hur stor del av arbetstiden som rimligen
bör anslås till journalföring. En myndighet som Umeå — för att ta ett
exempel — tycks anslå förhållandevis litet tid på journalföring med
hänsyn till övervakningsverksamhetens omfattning.
Under kategorin "Övrigt administrativt arbete" har hänförts i ge-
nomsnitt nästan 6 procent av arbetstiden och till restposten
"Övrigt" drygt 8 procent. Sammanfattningsvis har tidigare i detta
avsnitt konstaterats att inspektörerna, beroende på regiontillhörighet,
lägger ner mellan ca 4 och ca 9 timmar per vecka på verksamhet som
inte synes ha något klart samband med "kärnverksamheten". En
närmare undersökning krävs för att ta reda på vari sidoaktiviteter av
denna storleksordning närmare består. En sådan analys ter sig än mer
påkallad när tidsstudien avslöjar skillnader mellan myndigheterna om
som mest 32 procentenheter, motsvarande ca 13 timmar per arbets-
vecka.
1994/95:RR13
Underbilaga 3
188
Följande remissinstanser har yttrat sig över rapporten:
Riksåklagaren (RÅ)
Rikspolisstyrelsen (RPS)
Kri m i nal vårdsstyrelsen
Kriminalvårdsnämnden
Svea hovrätt
Göta hovrätt
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Växjö tingsrätt
Örebro tingsrätt
Umeå tingsrätt
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar
Åklagarmyndigheten i Göteborg
Regionåklagarmyndigheten i Härnösand
Kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm
Kriminalvårdsanstalten i Storboda
Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg
Frivårdsmyndigheten i Örebro
Frivårdsmyndigheten i Umeå
Statens institutionsstyrelse
Straffsystemkommittén (Ju 1992:06)
Svenska Kommunförbundet
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)
Sveriges Psykologförbund
Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän
Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare (RFS)
Svenska Fångvårdssällskapet
Svenska Skyddsförbundet
Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i revisorernas synpunkter
och förslag. Många säger sig uppskatta att en utomstående betraktare
som Riksdagens revisorer har tagit sig an uppgiften att granska krimi-
nalvården. Den enda remissinstansen som mer genomgående anför
kritiska synpunkter är Regionåklagarmyndigheten i Stockholm.
Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge och
Örebro tingsrätt väljer att ej kommentera rapporten eller delar av den
på grund av Straffsystemkommitténs pågående arbete. Kommittén till-
sattes 1992 för att överväga möjligheterna att vidareutveckla använd-
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
189
13 Riksdagen 1994/95. 2saml. RR13
ningen av olika alternativ till fängelsestraff. Arbetet beräknas vara
avslutat den 31 oktober 1995. Straffsystemkommittén själv kommente-
rar dock de förslag som rör deras eget utredningsarbete.
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm ställer frågan om det inte
hade varit lika värdefullt med sammanträffanden med andra berörda
yrkesutövare än med olika företrädare för kriminalvården. Regionåkla-
garmyndigheten tycker också att man skall vara försiktig med att fästa
vikt vid uppgifter som lämnas av personer som yttrar sig med anled-
ning av studiebesök m.m. Åklagarmyndigheten i Göteborg har inget att
erinra mot rapporten och beträffande slutsatserna delar myndigheten
revisorernas uppfattning att frivården — om den stramas upp — har
mycket att ge. Kriminalvårdsnämnden anser att förslagen inte direkt
berör Kriminalvårdsnämndens verksamhetsområde och finner därmed
ej anledning att yttra sig över de enskilda förslagen. Umeå tingsrätt in-
stämmer i de synpunkter som redovisas i rapporten, tillstyrker reviso-
rernas förslag och lämnar ej några övriga synpunkter på rapporten.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att rapporten i vissa stycken framstår
som något onyanserad med en tendens till bristfälligt underbyggda
generaliseringar. Kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm finner
rapporten intressant av många skäl, bl.a. för att den ställer frivården i
fokus. De uppskattar också att en etnolog (Annette Rosengren) har
kopplats in i arbetet. Kriminalvårdsanstalten i Storboda uppskattar ock-
så Annette Rosengrens arbete. Anstalten anser att hon har lyckats
fånga en intagens tillvaro mycket bra.
Enligt Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg är det helt klart att flertalet
av de personer som avtjänar Sngelse ej är mottagliga för de påverkans-
program som ordnas och genomförs på anstalterna. Kan de rehabilite-
rande åtgärderna ske under andra former än under anstaltsbehandling
bör det bli lättare att motivera personerna till förändring och lättare
att ge positiva förstärkningar för visad förändring och uppställning.
Möjlighet till positiv förstärkning under anstaltsbehandling begränsas
av Sngelsets slutenhet och allmänpreventionens krav på slutenhet,
anser kriminalvårdsanstalten.
Frivårdsmyndigheten i Örebro anger att rehabilitering i dess betydelse
av planerade ingripanden, som minskar en lagbrytares fortsatta krimi-
nella verksamhet, är något som behöver prövas och struktureras i än
högre grad än vad som skett under de senaste åren. Frivårdsmyndighe-
ten i Umeå påpekar att trots att statsmakterna alltsedan 1974 års
kriminalvårdsreform har framhållit frivårdens centrala roll inom kri-
minalvården har frivården förblivit en tämligen anonym del av krimi-
nalvården och ett för allmänheten helt okänt begrepp.
Svenska Kommunförbundet anser i sitt remissvar att allt som handlar
om kriminalvård skall förbli en statlig angelägenhet. Kriminalvård
innebär en form av maktutövning mot medborgarna som bygger på
allmänna rättsprinciper och har starka allmänpreventiva inslag. Social-
tjänstens maktutövning saknar helt denna dimension. Den sociala
tvångslagstiftningen bygger enbart på individualprevention och motive-
ras av individens eget bästa. Tjänstemännens Centralorganisation anser
att det faktum att frivården inte har fått den genomslagskraft som
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
190
statsmakterna avsett till stor del beror på att Justitiedepartementet,
samtidigt som man framfört en önskan om att bygga ut frivården, har
tillmötesgått det allmänna trycket på hårdare tag mot brottslingar.
SACO instämmer i revisorernas uppfattning att frivården måste få
en mera framträdande roll i framtiden. Det finns enligt organisationen
goda möjligheter att ytterligare utveckla de icke frihetsberövande på-
följderna. Sveriges Psykologförbund tycker att det finns en tendens till
förenkling av de frågeställningar som är av betydelse i kriminalvårdsar-
betet, kanske beroende på revisorernas huvudsakligen ekonomiska
inriktning. Detta kan leda fram till en skenbart enkel syn på kriminal-
vårdsarbetet och därav följande förslag till enkla lösningar. Föreningen
Sveriges Frivårdstjänstemän instämmer helt i revisorernas konstateran-
de att frivårdens betydelse ej fått sådant genomslag i konkreta beslut
och praktisk gärning som man kunnat förvänta sig. Föreningen in-
stämmer också i uppfattningen att huvudmannaskapet för frivården
bör förbli i kriminalvårdens regi. Svenska Fångvårdssällskapet frågar
sig om det verkligen är tillräckligt att ställa krav på den verkställande
myndigheten om man vill åstadkomma en ökad användning av fri-
vårdspåföljder. Sällskapet anser att det är rimligt att domstolar och
åklagarmyndigheter är informerade om de förväntningar om ökad
användning av frivård som kan finnas.
Regionåklagarmyndigheten i Härnösand tycker att endast de former av
icke frihetsberövande påföljder som innehåller ett påtagligt inslag av
tvång eller obehag bör kunna komma i fråga som ersättning för
kortare fängelsestraff om kravet på systemets funktion i allmänpreven-
tivt avseende skall tillgodoses och allmänhetens tilltro till systemet
upprätthållas. Regionåklagarmyndigheten i Kalmar varnar för en massiv
övergång från frihetsberövande påföljder till icke frihetsberövande.
Myndigheten menar att allmänhetens uppfattning om brott och brotts-
påföljd inte kan lämnas därhän.
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att det inte råder någon
enhetlig uppfattning om att icke frihetsberövande påföljder kan ha lika
stora avskräckande effekter som fängelsestraffet. Myndigheten menar
att man vid en utredning om minskad användning av fängelsestraff
först och främst bör intressera sig för brottstyperna och inte börja med
att stirra sig blind på de korta fängelsestraffen. Regionåklagarmyndig-
heten påpekar vikten av att den som är skyldig till ett brott också blir
lagförd och döms till en påföljd som inte minst brottsoffret uppfattar
som adekvat och proportionerlig i förhållande till det lidande som
gärningsmannen förorsakat målsäganden. Denna fråga har, påpekar
regionåklagarmyndigheten, inte alls tagits upp i rapporten. Materialet i
rapporten är enligt myndigheten alltför tunt för att man mot bakgrund
därav skall kunna hävda att korta fängelsestraff i princip kan ersättas
av frivårdspåföljder.
Rikspolisstyrelsen anser att fängelsestraff även i fortsättningen regel-
mässigt bör utdömas, i varje fall vid våld och hot mot tjänsteman och
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
191
när brottet inte är att anse som ringa. Vid dessa brottstyper gör sig de
allmänpreventiva synpunkterna särskilt starkt gällande. Kriminalvårds-
styrelsen biträder förslaget om kortare fängelsestraff och anser att en
ökad aktivitet från domstolarnas sida kan bidra till att påskynda den
önskade utvecklingen. Att icke frihetsberövande påföljder kan ha en
starkare rehabiliteringseffekt än fängelsestraff bekräftas inte sällan i det
praktiska frivårdsarbetet, menar Kriminalvårdsstyrelsen. Svea hov-
rätt konstaterar att de korta fängelsestraffen tillämpas främst vid åter-
fall i brott och vid brott som på grund av sin art anses påkalla en
frihetsberövande påföljd. Hovrätten anser att det kan vara svårt att
uppnå en kriminalpolitisk enighet om en så förändrad syn på åter-
fallsbrottsligheten att detta på något mer påtagligt sätt skulle kunna
minska användningen av korta fängelsestraff. En reform i den riktning
som revisorerna förordar förutsätter enligt hovrätten en ändrad inställ-
ning till påföljdsvalet vid i första hand de vanligaste s.k. artbrotten.
Göta hovrätt ansluter sig till uttalandet om en minskad användning
av korta fängelsestraff. Hovrätten påpekar att fängelse för kortare tid
än en månad medför en hel del problem i samband med verkställighe-
ten. Växjö tingsrätt delar också uppfattningen om att icke frihetsberö-
vande påföljder kan ha en starkare rehabiliteringseffekt än Sngelse, i
synnerhet vid alkoholrelaterade brott. Även Örebro tingsrätt ansluter
sig till tanken på minskad användning av korta fängelsestraff men
tycker att en utvärdering av de alternativa påföljderna till fängelsestraff
först bör göras. Kriminalvårdens regionkansli i Stockholm tror också att
icke frihetsberövande påföljder kan vara lika avskräckande och ha en
större rehabiliteringseffekt än korta fängelsestraff. Regionkansliet påpe-
kar att det nu är ytterst angeläget att domare och åklagare nås av
uppdraget att öka frivårdspåföljderna på bekostnad av korta fängelse-
straff.
Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg och Frivårdsmyndigheten i Öre-
bro är positiva till förslaget om minskad användning av korta fängel-
sestraff. Frivårdsmyndigheten i Umeå tror också på frivården som alter-
nativ till korta fängelsestraff. Av denna anledning ställer sig frivårds-
myndigheten mycket kritisk till att nya anstalter och speciellt då
specialplatser för rattfyllerister byggs ut. Statens institutionsstyrelse (SIS)
anser det mycket angeläget att utveckla de icke frihetsberövande påfölj-
derna. I synnerhet borde ungdomar under 18 år vara föremål för
denna typ av påföljd. Det är vid denna typ av påföljd enligt SIS mycket
viktigt med en väl strukturerad övervakning där kontroll och behand-
ling samverkar till stöd för den unge. Straffsystemkommittén konstate-
rar att förslaget om minskad användning av korta fängelsestraff ligger i
linje med inriktningen på kommitténs arbete.
SACO samt Sveriges Psykologförbund delar revisorernas uppfattning
att förutsättningarna för en minskad användning av korta fängelsestraff
bör klarläggas. Det finns enligt förbundets förmenande såväl humanitä-
ra som ekonomiska skäl att hitta alternativ till de korta fängelsestraf-
fen. Särskilt viktigt är att skapa ytterligare förutsättningar för använ-
dandet av icke frihetsberövande påföljder för personer under 25 år,
anser SACO. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän tycker i likhet
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
192
med SACO att det mest angelägna med förslaget är att undvika korta
fängelsestraff för ungdomar. Föreningen påpekar dock att detta kräver
att domstolarna alltid begär personutredningar för dem som är under
25 år vid brottstillfället. Svenska Fångvårdssällskapet delar i princip
revisorernas uppfattning att korta fängelsestraff skulle kunna ersättas
med frivårdspåföljder. Fångvårdssällskapet är dock inte lika optimis-
tiskt till att frivården skall kunna åstadkomma några storslagna resultat
med de klienter som ofta ådöms korta straff.
Sammanfattningsvis kan sägas att alla remissinstanser som kommen-
terar revisorernas förslag om en minskad användning av korta Sngel-
sestraff är positiva till förslaget. Många instanser anser att det i synner-
het bör gälla ungdomar under 25 år. Fängelser är dessutom ofta
inkörsporten till ett än mer kriminellt leverne, i synnerhet bland
förstagångsförbrytare. Av den anledningen är icke frihetsberövande
påföljder ett bättre alternativ, från såväl ekonomiska som rehabiliteran-
de synpunkter. Vid alkoholrelaterad brottslighet är frivårdspåföljder
enligt remissinstanserna bättre från rehabiliteringssynpunkt, i synner-
het om det kombineras med någon form av alkoholistvård.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att nedläggningar på sikt kan frigöra en
del resurser varav en del bör tillföras frivården. Att göra om lokalan-
stalter till riksanstalter bedöms som orealistiskt inte minst av kostnads-
skäl. Förslaget att ombilda vissa lokalanstalter till behandlingshem för
frivården tror Kriminalvårdsstyrelsen medför en klar kostnadsökning
och strider för övrigt mot normaliseringsprincipen. Förslaget om diffe-
rentiering och specialisering biträds av Kriminalvårdsstyrelsen, men
styrelsen varnar samtidigt för att en alltför långtgående specialisering
kan motverka flexibilitet i platsanvändningen. Förslaget att differentie-
ra klienterna utifrån etnisk tillhörighet avvisas. Göta hovrätt anser att
vissa lokalanstalter kommer att bli obehövliga om det sker en minskad
användning av de korta fängelsestraffen. En åtgärd, enligt hovrätten,
skulle då kunna vara att specialisera vissa anstalter och därmed möjlig-
göra en ökad klientdifferentiering. Att ombilda vissa anstalter till
behandlingshem för frivården ser inte hovrätten som ett realistiskt
alternativ.
Växjö tingsrätt tycker att tanken på behandlingshem inom frivårdens
ram är tilltalande. Det borde inte, menar tingsrätten, vara uteslutet att
ansluta några behandlingshem direkt till frivården med den starkare
påverkansmöjlighet och tvångsmöjlighet som kan ligga däri. Kriminal-
vårdens regionmyndighet i Stockholm håller med om att de medel som
frigörs vid en nedläggning av öppna anstalter kan överföras till frivår-
den. Regionmyndigheten är däremot tveksam till möjligheten att lägga
ned särskilt många slutna lokalanstalter. Förslaget om att klassa upp
vissa anstalter för att ge ökade differentieringsmöjligheter tror region-
myndigheten blir kostsamt eftersom det förutsätter betydande investe-
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
193
ringar i säkerhetsanordningar och personal. Förslaget om att ombilda
vissa anstalter till behandlingshem avstyrks. Missbruksvård är en kom-
munal angelägenhet och bör så förbli.
Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg tycker att de olika förslagen till
annan användning av lokalanstalterna är bra. Frivårdsmyndigheten i
Örebro instämmer i tankegångarna om de nuvarande lokalanstalternas
nuvarande roll. Dessutom skisseras ett fjärde alternativ, som innebär
att de tidigare frivårdshotellen återuppstår. Frivårdsklienterna har i
många fall miserabla bostadsförhållanden som knappast kan förbättra
deras möjligheter till en framtida samhällsanpassning. Frivårdsmyndig-
heten i Umeå ställer sig tveksam till att lokalanstalter skulle ombildas
till behandlingshem för frivården, eftersom normaliseringsprincipen
fortfarande gäller och nu befintliga behandlingshem och polikliniska
behandlingsalternativ tillgodoser behoven. SACO menar att en ökning
av antalet frivårdspåföljder på bekostnad av fängelsestraff borde leda
till att frivården tillförs ökade resurser. Organisationen instämmer i
uppfattningen att anstalterna kan differentieras ytterligare. SACO är
dock tveksam till möjligheterna att omvandla lokalanstalterna till
behandlingshem för frivården. Sveriges Psykologförbund bedömer att
förslaget innebär stora möjligheter för många dömda att minska de
negativa följderna av institutionsvistelsen.
Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän finner det positivt att anstal-
ter läggs ner och resurser överförs till frivården. Föreningen är där-
emot tveksam till tanken att frivården skall driva före detta lokalanstal-
ter som behandlingshem. Svenska Fångvårdssällskapet anser att man
måste räkna med att en del lokalanstalter även fortsättningsvis kommer
att behövas för samma klientgrupper som i dag, även om behovet
minskar. Tanken att ombilda en del lokalanstalter till små riksanstalter
är enligt sällskapets mening en utmärkt idé. Sällskapet är dock tvek-
samt till tanken att anstalter omvandlas till behandlingshem och över-
förs till frivården.
Svenska Skyddsförbundet anser att frivårdens resursbehov måste till-
godoses i samband med förändringar i klientantal och påföljdsinnehåll
om inte den önskade utvecklingen skall förfelas. Vilken kategori
anstalter man kan lägga ned anser förbundet inte vara helt självklart.
Förbundet hänvisar till normaliseringsprincipen som bl.a. innebär att
ansvaret för missbrukarbehandlingen hålls samman hos en myndighet
som skall utveckla en kvalificerad långsiktig vård, lika för alla. För-
bundet anser i likhet med Kriminalvårdsstyrelsen att en uppdelning av
intagna efter nationell, språklig eller religiös tillhörighet innebär stora
risker för ökad diskriminering och dessutom försvårar försök till
integrering i det svenska samhället av dem som inte skall utvisas.
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar delar revisorernas uppfattning att
samhällstjänst bör kunna utgöra en självständig påföljd. Men myndig-
heten påpekar vikten av att påföljden ges ett rimligt och trovärdigt
innehåll och varnar för risken att samhällstjänsten kan uppfattas som
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
194
"flummig". Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att det kan
ligga ett värde i att utreda om samhällstjänsten skulle kunna utgöra en
självständig påföljd. Kriminalvårdsstyrelsen önskar i likhet med reviso-
rerna att samhällstjänsten skall bli en självständig påföljd. Svea
hovrätt tycker att resonemanget om samhällstjänst i vissa hänseenden
framstår som mindre väl underbyggt. Hovrätten delar i och för sig
revisorernas uppfattning att samhällstjänst bör kunna komma i fråga
även om det inte föreligger något direkt övervakningsbehov. Men en
lösning av det problem som revisorerna pekat på förutsätter inte att
samhällstjänsten görs till en självständig påföljd, anser hovrätten. Växjö
tingsrätt anser det självklart att samhällstjänsten bör utvecklas till en
självständig påföljd. Den skall dock vid behov kunna kombineras med
skyddstillsyn. Tingsrätten tycker också att man bör överväga att göra
elektronisk övervakning till en självständig påföljd. Kriminalvårdens
regionkansli i Stockholm tillstyrker förslaget att samhällstjänsten bör bli
en fristående påföljd. Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg tror att om
domstolarna slutar döma till kortare fängelsestraff bör annan påföljd
än övervakning under skyddstillsyn tillämpas och samhällstjänsten fa
bredare möjligheter.
Frivårdsmyndigheten i Örebro anger att samhällstjänst nu, då domsto-
larna långt om länge vant sig vid att kunna döma till sådan påföljd,
har kunnat hävda sig väl bland övriga påföljder. Om samhällstjänst
blir en egen påföljd bör dock kontrolikravet och en prövotid finnas
kvar. Frivårdsmyndigheten i Umeå anser också att samhällstjänst bör fä
bli en egen påföljd. De allmänna förutsättningarna för skyddstillsyn,
och då främst övervakningsbehovet, medför emellertid enligt myndig-
heten att samhällstjänstpåföljden inte kan fa någon större omfattning.
Straffsystemkommittén erinrar om att dess uppdrag också omfattar
samhällstjänsten. I likhet med vad revisorerna föreslagit kommer kom-
mittén att överväga om samhällstjänsten skall permanentas i påföljds-
systemet och ges en mer självständig roll. TCO anser att samhällstjänst
bör kunna S bli en egen påföljd eftersom man då också kan fa med
dem som nu döms till kortare fängelsestraff, men som inte har något
övervakarbehov. SACO anger att det bland deras medlemmar råder
fullständig enighet när det gäller vikten av att samhällstjänsten blir en
självständig påföljd. Vad som utgör ett övervakningsbehov är i mycket
en tolkningsfråga och bör inte fa hindra mera skötsamma ungdomar
från att komma i fråga för samhällstjänst. Sveriges Psykologförbund de-
lar revisorernas förslag att låta samhällstjänst utgöra en självständig
påföljd och instämmer också i synpunkten att frivården i allmänhet
måste ställa högre krav på de dömda än vad som sker i dag.
Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän instämmer helt i revisorernas
synpunkter. Enligt föreningens uppfattning bör frågan lösas genom att
det i brottsbalken införs möjlighet för domstol att vid utdömande av
fängelse — om skäl därtill finns — låta fängelsestraffet tills vidare vara
villkorligt om den dömde går med på att underkasta sig särskild
föreskrift om samhällstjänst. Svenska Skyddsförbundet anser att sam-
hällstjänsten skulle vinna på att frigöras från skyddstillsynens krav på
övervakningsbehov. Skyddsförbundet är däremot tveksamt till att sam-
1994/95:RR13
Bilaga 2
195
hällstjänst får ersätta villkorlig dom. Detta skulle innebära en mindre
önskvärd straffskärpning och en förkortning av "påföljdstrappan". För-
bundet skulle hellre se samhällstjänst och kontraktsvård som olika
föreskrifter vid villkorlig dom.
Riksåklagaren anser att frivårdspåföljden, för att vara ett trovärdigt
alternativ till de korta fängelsestraffen, måste innebära ett påtagligt
inslag av tvång och kontroll. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm an-
ser att det är bra om frivården kan göras mer innehållsrik. Men en
vällovlig satsning inom frivården får dock inte leda till att kriminalvår-
dens resurser för anstaltsvård gröps ur på ett icke försvarligt sätt.
Kriminalvårdsstyrelsen anger att mycket av det arbete som revisorerna
efterfrågar görs redan i dag, men tror att det ej är känt av allmänheten.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att det krävs bättre marknadsföring och i
vissa ärenden också större tydlighet i fråga om vad frivårdspåföljden
innebär för den dömde. Svea hovrätt ställer sig bakom revisorernas
förslag om ett mera strukturerat innehåll i påföljden och en mer
krävande övervakning. Men hovrätten anser samtidigt att det är viktigt
att tillgängliga resurser används på ett effektivt sätt. När det gäller dem
som i dag döms till fängelse förutsätts enligt hovrätten ett ökat inslag
av kontroll och krav som den dömde måste underkasta sig, om
frivårdspåföljderna skall uppfattas som ett trovärdigt alternativ till
Sngelse.
Växjö tingsrätt anser att det inte bara är övervakningen som skall bli
mera påtaglig; kraven över huvud taget på den dömde att delta i
aktiviteter och att lära sig något bör bli mera påtagliga. Även Örebro
tingsrätt ansluter sig till uppfattningen att övervakningen måste bli
mera påtaglig än för närvarande och kräva större aktivitet från klien-
tens sida. Samtidigt anser tingsrätten det ej vara lämpligt att ålägga
frivården uppgiften att verkställa en påföljd som främst skall tillgodose
allmänpreventiva krav, vilket får anses strida mot frivårdens uppgifter.
Kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm är positiv till revisorer-
nas förslag om ett tydligare och bättre strukturerat innehåll i frivårds-
påföljden. Myndigheten anser det vara viktigt att frivårdspåföljden
tydliggörs för allmänhet och domstol men även att dess innehåll ökas
såväl när det gäller kontroll- som påverkansmomenten. Man måste
dock vara medveten om att ett strukturerat innehåll i en påföljd inte
måste vara liktydigt med en programverksamhet i grupp, liksom att
man inte får undervärdera det individuella samtalet som är en utomor-
dentligt viktig arbetsmetod i allt påverkansarbete, menar regionmyn-
digheten.
Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg instämmer i revisorernas syn-
punkter att frivårdspåföljder i allmänhetens ögon skall ses som aktiva,
påtagliga, mera krävande åtgärder för den dömde. Anstalten anser
också att frivårdens arbete måste pågå hela dygnet, då de personer som
är föremål för åtgärden ofta har fritid hela dygnet och lätt under
kvällar och helger kommer att vistas i olämpliga kretsar. Frivårdsmyn-
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
196
digheten i Umeå tycker att frivården skall utveckla innehållet i påfölj-
den genom bl.a. brottsförebyggande program, så att påföljden skall
komma att uppfattas som ett trovärdigt alternativ till Sngelse av klient,
domstol och allmänhet. Påverkansprogram och polikliniska behand-
lingsalternativ finns redan tillgängliga, antingen i frivårdens egen eller
i kommunal/landstingskommunal regi. Dessa kan dock utvecklas be-
tydligt för olika klientgruppers behov, anser frivårdsmyndigheten.
Statens institutionsstyrelse (SIS) anser att frivården har en viktig
uppgift att utveckla innehållet i fr i vårdspåföljderna så att dessa i större
utsträckning kan ersätta de kortare fängelsestraffen i framtiden. Det är
i dessa fäll synnerligen viktigt med en väl strukturerad övervakning
där kontroll och behandling samverkar till stöd. SIS bedömer att
frivården i framtiden kommer att fä en alltmer strategisk roll när det
gäller att 'skräddarsy’ olika frivårdspåföljder i nära samarbete med
rättsväsendet, socialtjänsten samt övriga vårdgivare. SIS menar att
frivården även i fortsättningen bör vara en väl integrerad del av den
statliga kriminalvården. Straffsystemkommittén konstaterar att förslaget
om att innehållet i övervakningen bör vidgas väsentligt ligger helt i
linje med den inriktning som anges i kommitténs direktiv.
TCO anser att frivården inte skall arbeta som en egen socialbyrå
eller arbetsförmedling. Även fortsättningsvis bör normaliseringsprin-
cipen gälla. Det är dock enligt TCO nödvändigt att utveckla samarbetet
med andra myndigheter och ge frivården högre status som ett kompe-
tent behandlingsalternativ. SACO menar att innehållet i frivårdspåfölj-
derna under de senaste tio åren har blivit alltmer strukturerat och
förenat med mer bestämda krav. Organisationen instämmer i reviso-
rernas förslag och anser att ytterligare förändringar i samma riktning
kan ge frivården ökad trovärdighet gentemot tingsrätt och allmänhet.
Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän instämmer i revisorernas all-
männa uppfattning i frågan men påpekar att frivårdens verksamhet
under de senaste åren alltmer har strukturerats. Utöver de program
eller projekt riktade till rattfyllerister, kvinnor, ungdomar, sexbrotts-
lingar etc. som finns vid nästan varje frivårdsmyndighet finns i så gott
som varje skyddstillsynsärende en föreskrift som frivårdsmyndigheten
föreslagit och förankrat hos den misstänkte/klienten och den tilltänkta
vårdgivaren, menar föreningen. Men man påpekar också att frivården
måste utveckla arbetet med specificerade föreskrifter.
Svenska Fångvårdssällskapet tycker att revisorernas åsikt om att pro-
blemet med frivården skulle vara bristen på innehåll är en sanning
med modifikation. Lika väl som frihetsstraff kan vara olika långa,
måste innehållet i olika frivårdspåföljder variera. Det är för sällskapet
en självklarhet att kontraktsvård och samhällstjänst skall innehålla
flera formella krav än den vanliga skyddstillsynen. Däremot anser
sällskapet att innehållet i den vanliga skyddstillsynen, som är en
ovärderlig hörnsten i påföljdssystemet, skulle kunna anpassas friare
efter den enskilda klientens situation.
Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare varnar för att det, om kon-
trollaspekten i övervakningsuppdraget ökar, finns risk för att stöd- och
hjälpfunktionen minskar. Riksförbundet anser därför att det är väsent-
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
197
ligt att framtidens övervakarroll belyses. Viktigt är också att såväl
andelen lekmän som övervakare ökar. Lekmannaövervakarna har and-
ra erfarenheter och kunskaper än tjänstemännen och utgör därför
viktiga komplement till dessa. Förbundet skisserar ett förslag, innebä-
rande att kriminalvården sköter övervakningen med tjänstemän eller
arvoderade frivilliga krafter, medan frivilliga arbetare med stor livserfa-
renhet och god pedagogisk förmåga arbetar med rehabiliteringen.
Riksåklagaren anser att frivården i större utsträckning än för närvaran-
de borde lägga ned resurser på att vid frigivningen ta hand om klienter
som skall stå under övervakning. Regionåklagarmyndigheten i Stock-
holm delar också revisorernas uppfattning att ökade resurser bör läggas
på ett sådant omhändertagande. Kriminalvårdsstyrelsen anser att försla-
get om att frivårdsmyndigheterna skall lägga mer resurser på att genast
vid frigivningen ta hand om klienten står i visst motsatsförhållande till
kravet på större aktivitet från klientens sida. Styrelsen bedömer att den
förändrade vårdarrollen på sikt bör ge bättre förutsättningar för sam-
verkan mellan anstalt och frivård, då det gäller frigivningsplanering
och innehåll i övervakning efter villkorlig frigivning.
Växjö tingsrätt menar att många som friges från Sngelse står helt
utan förankring i samhället. Det blir då lätt för den frigivne att ty sig
till sina gamla "kompisar" och återfalla i brott. Tingsrätten tror därför
att en omedelbar kontakt vid frigivningen från Sngelset skulle vara
värdefull. Också Örebro tingsrätt anser att frivården bör erhålla till-
räckliga resurser för att vid frigivningen ta hand om klienter som skall
stå under övervakning och bistå dessa med den hjälp de kan behöva
under den första tiden i frihet.
Kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm är tveksam till försla-
get. Myndigheten tycker sig se en tendens till att se frivården som en
verksamhet inom kriminalvården som skall göra allt. Myndigheten
anser därför att det generellt bör vara anstalten som framdeles ansvarar
för frigivningsförberedelserna, men att samråd med frivården skall vara
obligatoriskt i de fall villkorlig frigivning är aktuell.
Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg ser det som ytterst viktigt att
frivården är med i behandlingsarbetet på ett tidigare stadium av
verkställigheterna och har lärt känna sin klient noga redan under
anstaltstiden. Under de första frigivningsdagarna borde frivården noga
följa den frigivne i all verksamhet. Frivården borde också i förväg ha
gett bindande föreskrifter för den frigivne om hur ffivårdsverksamhe-
ten i det enskilda fallet skall vara utformad. Anstalten efterlyser en
tydligare ansvarsfördelning mellan anstalt och frivård beträffande vad
som skall utföras. Frivårdsmyndigheterna i Örebro och Umeå anser
liksom revisorerna att de som skall friges verkligen har behov av
ökade resurser vid frigivningen men påpekar också att många behöver
stöd även under anstaltstiden för att kunna ta till sig de påverkanspro-
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
198
gram som frivården kan erbjuda dem efter hemkomsten. Frivårdsmyn-
digheterna anser det viktigt att det blir kontinuitet i övergången från
anstalt till frivård.
SACO tycker att samarbetet mellan frivård och anstalt kan bli
bättre. Det råder inte sällan oklarheter om vem som skall göra vad i
frigivningsarbetet. Sveriges Psykologförbund tycker att frivårdens med-
verkan i verkställigheten skall ske tidigare och inte först vid frigivning-
en. Detta menar förbundet kommer att kräva ett utbyggt samarbete
mellan anstalter och frivård. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän på-
pekar att frivården redan lägger ned stort arbete för att före frigivning-
en förbereda de intagna för livet utanför anstalt. Riksförbundet Frivilli-
ga Samhällsarbetares erfarenhet är att det inte alltid fungerar så bra
med planeringsarbetet vid frigivningen. Förbundet anser att en frivil-
ligarbetare eller förtroendeman skall kopplas in redan före rättegången
för att på ett effektivt sätt kunna bistå med hjälp vid frigivningen.
Förbundet anser också att det krävs ett bättre samarbete mellan berör-
da myndigheter för att klienten inte skall behöva stå utan bostad eller
möjlighet att försörja sig själv vid frigivningen.
Kriminalvårdsstyrelsen instämmer till fullo i att frivården bör utveckla
sin uppföljningsverksamhet. Styrelsen redovisar åtgärder som redan är
i gång för att uppfylla detta. Växjö tingsrätt menar att det är värdefullt
även för andra delar av rättsväsendet än frivården, t.ex. domstolarna,
om resultatredovisningen blir bättre och då inte bara i siffror utan
framför allt i form av analyser av vad som varit bra och vad som
misslyckats. Örebro tingsrätt finner det viktigt att uppföljning och
utvärdering sker kontinuerligt. Kriminalvårdens regionmyndighet i
Stockholm håller med om revisorernas förslag och erkänner att man
har varit dålig på uppföljningsverksamheten inom kriminalvården.
Dock har man nu introducerat kvalitetssäkring av olika delar inom
verksamheten vilket är ett annat sätt att följa upp verksamheten.
Kriminalvårdsanstalten i Hinseberg instämmer i revisorernas synpunk-
ter och anser att frivårdens dokumentation bör väga tungt vid domsto-
lens bedömning vid eventuella återfall i kriminalitet. Frivårdsmyndighe-
ten i Örebro har under flera år sökt komma fram till utvärderingsin-
strument för att fa ett underlag för sin uppföljningsverksamhet. Fri-
vårdsmyndigheten i Umeå instämmer helt i att frivården måste utveckla
uppföljnings- och utvärderingsverksamheten. Detta ger dessutom möj-
lighet till feed-back vilket har saknats i verksamheten.
Också SACO delar revisorernas uppfattning att frivården måste ut-
veckla sin uppföljningsverksamhet. Uppföljning och utvärdering är
viktigt för alla kriminalvårdens myndigheter. SACO föreslår att en
ordentlig vetenskaplig uppföljning av återfallsfrekvensen bland skydds-
tiilsynsdömda kommer till stånd. Sveriges Psykologförbund anger att
det redan i dag förekommer en långt gången resultatstyrning där en
utveckling mot mer utvärderande aktiviteter blir naturlig. Förbundet
anser dock samtidigt att utvärderande aktiviteter i alltför hög utsträck-
1994/95 :RR 13
Bilaga 2
199
ning kan komma att användas för att föra verksamheten i en riktning
som inte behöver gynna en kvalitetshöjande process. Föreningen Sveri-
ges Frivårdstjänstemän instämmer i revisorernas uppfattning men anser
att det vid valet av metod för uppföljning är viktigt att man ser mer till
kvalitet än till kvantitet. Det är enligt föreningens mening viktigare att
söka analysera varför de som klarat sig från återfall i kriminalitet eller
missbruk gjort det än söka inrikta sig på de klienter som misslyckats.
Svenska Fångvårdssällskapet ställer sig helt bakom revisorernas syn-
punkter beträffande behovet av uppföljning och utvärdering.
Kriminalvårdsstyrelsen samt Kriminalvårdens regionmyndighet i Stock-
holm instämmer i revisorernas förslag om att frivården bör se över
sina rutiner vad gäller användningen av datorer i verksamheten. Krimi-
nalvårdsanstalten i Hinseberg anser att arbetsrutinerna i frivården såväl
som i anstaltsarbetet bör utformas så att de ger mesta möjliga påverkan
på klienten. Frivårdaren är oftast socionom och inriktad på klientarbe-
te. Det administrativa arbetet bör enligt anstalten minimeras. Frivårds-
myndigheten i Örebro anser att kriminalvården har haft som mål en
snabb och fortlöpande datorisering av frivårdsmyndigheterna, vilket
har inneburit att alltmer skrivarbete har överförts från kanslipersona-
len till frivårdsinspektörerna. Många av handläggarna upplever, enligt
frivårdsmyndigheten, att de skulle vilja öka utrymmet för sitt klientar-
bete och minska sin administrativa arbetsbörda men verkets målsätt-
ning upplevs gå i motsatt riktning. Frivårdsmyndigheten i Umeå anser
att all registrering och därtill kopplade arbetsuppgifter självfallet skall
skötas av kansliets assistenter; därför måste fördelningen mellan assi-
stenter och inspektörer ses som en inre organisationsfråga för varje
myndighet.
SACO har inget att invända mot revisorernas förslag. Organisatio-
nen anser att journalföring, renskrivning av brev, registrering m.m.
bör utföras av kanslipersonal. Kanslipersonalen har en servicefunktion
gentemot frivårdens handläggare. Sveriges Psykologförbund tror att en
del av den bristande effektiviteten beror på emotionella processer som
sätter ned handläggarens arbetstempo på grund av att denne är känslo-
mässigt indragen i klienternas problem och därmed utsatt för ett
energidränage. Förbundet tror att handledning av en psykolog skulle
kunna vara ett viktigt instrument för att bättre hantera denna situa-
tion. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän tycker att det ligger myck-
et i revisorernas resonemang. Man påpekar att frivården under de
senaste åren har förlorat delar av sin kanslipersonal. Föreningen anser
att man nu måste slå vakt om kanslipersonalen då den kan befria
handläggarna från rutinarbete till förmån för behandlingsarbetet.
Sammanställningen är gjord av Rikard Hansson.
1994/95:RR13
Bilaga 2
200
1994/95:RR13
1 Revisorernas granskning ........................... 1
2 Revisorernas överväganden ......................... 2
2.1 Minskad användning av korta fängelsestraff ....... 2
2.2 Lokalanstalternas framtida användning........... 2
2.3 Samhällstjänst som självständig påföljd ........... 3
2.4 Innehållet i frivården ........................ 4
2.5 Ökade resurser för omedelbart omhändertagande av
klienter vid villkorlig frigivning m.m................ 5
2.6 Frivårdens uppföljningsverksamhet.............. 6
2.7 Frivårdens arbetsrutiner ...................... 6
3 Förslag ........................................ 7
Bilaga 1 9
Den svenska kriminalvården
Förord .......................................... 11
1 Vissa bakgrundsuppgjfter........................... 15
1.1 Kort om det svenska påföljdssystemet ............ 15
1.2 Kriminalpolitikens och kriminalvårdens mål ...... 16
1.2.1 Övergripande mål...................... 16
1.2.2 Statsmakternas målformuleringar rörande kri-
minalvården .............................. 16
1.3 Kriminalvårdens uppgifter .................... 20
1.4 Kriminalvårdens organisation .................. 20
1.5 Kriminalvårdens kostnader .................... 21
1.6 Verksamhetens omfattning .................... 22
1.6.1 Anstalterna ........................... 22
1.6.2 Frivården ............................ 23
1.7 Kriminalpolitikens effekter .................... 23
1.7.1 Eckart Kiihlhorns forskningsinventering .... 23
1.7.2 Några praktikers bedömning av kriminalpoli-
tikens och kriminalvårdens effekter ............ 34
2 Kriminalvård i anstalt............................. 37
2.1 Anstaltsstrukturen........................... 37
2.1.1 Olika anstaltstyper ..................... 37
2.1.2 Avdelningsvis och anstaltsvis differentiering . . 38
2.2 Klientelet.................................. 40
2.3 De intagnas sysselsättning ..................... 42
2.4 Anstaltspersonalen........................... 42
2.5 Effekter av kriminalvård i anstalt ............... 42
2.5.1 Kriminalvårdsstyrelsens återfallsstudie avseen-
de Sngelsedömda .......................... 42
2.5.2 Effekter av vistelser utanför anstalt......... 43
2.5.3 Kriminalvårdsstyrelsens klientelundersökning 44
3 Frivården ...................................... 44
3.1 Frivården — vad är det? ...................... 44
3.2 Frivårdens framväxt i Sverige .................. 45
3.3 Frivårdens organisation....................... 50
201
3.4 Frivårdens kostnader......................... 51
3.5 Frivårdens verksamhet ....................... 52
3.5.1 Personutredningsverksamheten............ 52
3.5.2 Övervakningsverksamheten............... 53
3.5.3 Frivårdens arbete i häkten och på anstalter . . 60
3.6 Frivården i praktiken ........................ 60
3.6.1 Med Lennart Teglund på tjänsteresa i Väster-
bottens inland ............................. 60
3.6.2 En dag med frivårdsinspektör Anita Sjögren . . 64
3.6.3 Så bedrivs samhällstjänst i Stockholmsregio-
nen ..................................... 68
3.7 Effekter av frivård........................... 73
3.7.1 Kriminalvårdsstyrelsens återfallsstudie avseen-
de skyddstillsynsdömda ...................... 73
3.7.2 Pågående försöksverksamhet i Malmöregionen 73
3.7.3 KrAmi i Örebro ....................... 73
3.7.4 Sundsvalisprojektet..................... 74
3.7.5 Brottsförebyggande rådets utvärdering av för-
söksverksamheten med samhällstjänst ........... 75
3.8 Tidsanvändningen inom frivården — en sammanfatt-
ning av revisorernas riksomfattande tidsstudie ........ 77
3.8.1 Inledning ............................ 77
3.8.2 Tidsstudien i sammanfattning ............. 77
4 Överväganden och förslag.......................... 81
4.1 Revisorernas överväganden .................... 81
4.1.1 Kriminalvårdsresurserna fördelas felaktigt ... 81
4.1.2 Hur framgångsrik är anstaltsvården?........ 82
4.1.3 Bygg ut frivården!...................... 84
4.1.4 Behövs lokalanstalterna?................. 87
4.1.5 Kan revisorernas tankar förverkligas?....... 91
4.1.6 Uppföljning och utvärdering.............. 91
4.1.7 Huvudmannaskapet för frivården m.m...... 93
4.2 Revisorernas förslag.......................... 94
Underbilaga 1 ..................................... 97
Fängelseliv — en etnologisk studie av anstaltstillvaro.
Författare: Fil. dr Annette Rosengren................... 97
Underbilaga 2..................................... 147
Frivården — en etnologisk betraktelse av frivårdsmyndigheten
i Sundbyberg. Författare: Fil. dr Annette Rosengren ....... 147
Underbilaga 3..................................... 163
Tidsanvändningen inom frivården ..................... 163
Bilaga 2 189
Sammanställning av remissyttranden över rapporten
Den svenska Kriminalvården (1994/95:3) ................ 189
1994/95 :RR 13
202
gotab 48607, Stockholm 1995