Prop.
1994/95:97
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 november 1994
Mona Sahlin
Mats Hellström
(U trikesdepartementet)
Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen. Skulle Sverige
bli medlem av EU kommer EG:s rättsakter att bli gällande i Sverige. EG-
förordningar är direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Detta innebär bl.a.
att de förordningar om ekonomiska sanktioner som är i kraft vid en
eventuell svensk anslutning blir direkt tillämpliga i Sverige.
Förordningarna innehåller uppmaningar till medlemsstaterna att förse
dem med nationella påföljder. I propositionen föreslås att
ansvarsbestämmelserna m.m. i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner görs tillämpliga på EG:s förordningar om ekonomiska
sanktioner.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 97
Prop. 1994/95:97
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Lagtext ................................. 3
3 Ärendet och dess beredning .................... 6
4 EG-rätten - en översikt....................... 7
5 Sanktions instrumentet inom EU.................. 8
6 FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner och EG:s
sanktioner ............................... 9
7 Sverige och EG:s sanktioner.................... 13
8 Ansvarsbestämmelser m.m. till EG:s förordningar om
sanktioner ................................ 15
9 Befogenhet för tullverket att använda tvångsmedel m.m. i
fråga om brott mot bestämmelserna i EG:s förordningar
om sanktioner............................. 18
10 Författningskommentar ....................... 20
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag .................. 22
Bilaga 2 Lagrådets yttrande ........................ 25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 10 november 1994 ............................ 28
Rättsdatablad..................................29
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner.
Vidare föreslår regeringen att riksdagen mot bakgrund av ärendets
brådskande natur beslutar att förkorta motionstiden till 7 dagar.
Prop. 1994/95:97
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner dels att 11-14 och 16 §§ skall ha följande
lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 17 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
11
Den som bryter mot förbud som
har meddelats med stöd av 3 - 8
§§ döms, om gärningen skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.
Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader. I
ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Föreslagen lydelse
§*
Den som bryter mot förbud som
har meddelats med stöd av 3 - 8
§§ döms, om gärningen skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.
Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Det som sägs i första stycket
gäller också den som bryter mot
förbud i förordningar om
ekonomiska sanktioner som har
beslutats av Europeiska
gemenskapen med anledning av
sådana beslut eller
Senaste lydelse 1992:1257.
För anstiftan av eller medhjälp till
gärning som avses i första stycket
döms inte till ansvar.
I den mån det påkallas med
anledning av beslut eller
rekommendation som avses i 1 §
första stycket eller samarbete som
avses i 1 § andra stycket kan
regeringen förordna att en svensk
medborgare, som utom riket har
begått brott som avses i denna
paragraf, skall dömas efter denna
lag och vid svensk domstol, även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken
inte är tillämplig och utan hinder
av 2 kap. 5 a § första och andra
styckena nämnda balk.
rekommendationer som avses i 1 §
första stycket.
Till ansvar enligt denna paragraf
skall inte dömas i ringa fall. Till
ansvar skall inte heller dömas för
anstiftan av eller medhjälp till
gärningar som avses i denna
paragraf
Regeringen kan förordna att en
svensk medborgare som utomlands
har begått brott som avses i denna
paragraf skall dömas efter denna
lag och vid svensk domstol, om det
föranleds av ett beslut eller en
rekommendation enligt 1 § första
stycket eller av samarbete enligt 1
§ andra stycket. Detta gäller även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken
inte är tillämplig och trots 2 kap.
5 a § första och andra styckena
den balken.
Prop. 1994/95:97
12 §
Utbyte av brott enligt denna lag Utbyte av brott enligt 11 § skall
skall förklaras förverkat, om det ej förklaras förverkat, om det inte är
är uppenbart obilligt. uppenbart obilligt.
13 §
Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller som frambragts genom
sådant brott kan förklaras
förverkad, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller eljest
särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller egendom med
vilken tagits befattning som utgör
brott enligt denna lag.
I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.
Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt 11 §
eller som frambragts genom sådant
brott kan förklaras förverkad, om
det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl
föreligger. Detsamma gäller
egendom med vilken tagits
befattning som utgör brott enligt
11 §■
I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.
14 §2
Prop. 1994/95:97
Ätal för brott enligt denna lag får
väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen
bemyndigar.
16
Har regeringen meddelat förbud
som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5,
gäller 13 - 19 §§ lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling i fråga
om brott mot sådant förbud.
17
Åtal för brott enligt 11 § får
väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen
bemyndigar.
§3
Har regeringen meddelat förbud
som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5,
gäller 13 - 19 §§ lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling i fråga
om brott mot sådant förbud.
Detsamma gäller vid brott mot
motsvarande förbud i sådana av
Europeiska gemenskapen beslutade
förordningar som avses i 11 §
andra stycket.
§
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna,
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i 1 §
första stycket och beträffande vilka
straffansvar därför gäller i landet
direkt enligt 11 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Senaste lydelse 1979:515.
Senaste lydelse 1989:51.
Enligt Förenta nationernas (FN) stadga (prop. 1946:196) kan FN:s
säkerhetsråd under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av
icke militär natur i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred
och säkerhet. Sådana resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller
rekommendationer. En stat som är medlem i FN är enligt FN:s stadga
skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om
sådana sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot endast en
uppmaning till medlemsstaterna utan beslutets bindande kraft.
För att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i den mån
sådana påkallas med anledning av ett beslut eller en rekommendation som
har meddelats av FN:s säkerhetsråd antogs år 1971 lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner.
Lagen är en s.k. fullmaktslag som formellt är i kraft men som i
huvudsak endast kan tillämpas för att fullfölja säkerhetsrådets beslut eller
rekommendationer. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1
januari 1993 kan lagen också tillämpas om samarbetet med Europeiska
gemenskaperna (EG) eller inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK)
för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det är
ett svenskt intresse att åtgärder införs utan dröjsmål.
Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen (EU). Om
svenska folket ger sitt ja till medlemskap och ratifikationsproceduren
avslutas före årsskiftet, kan Sverige inträda som medlem den 1 januari
1995. Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer delar av den svenska
sanktionslagstiftningen inte längre att kunna tillämpas. Ekonomiska
sanktioner kommer till stor del att regleras genom EG-rättsakter, närmare
bestämt förordningar, vilka är direkt tillämpliga i medlemsländerna.
Motsvarande svenska nationella bestämmelser får då inte tillämpas och
bör därför upphävas. I vissa delar krävs dock även fortsättningsvis
nationella bestämmelser, exempelvis på områden där gemenskapen
saknar kompetens. Detta gäller t.ex. för ansvarsbestämmelser.
Regeringen beslutade den 22 december 1993 att en särskild utredare
skulle tillkallas med uppgift att se över lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner (UD 1993:144). I mars 1994 tillsattes
ordförande, experter, sakkunniga och sekreterare i utredningen, som
antog namnet Sanktionslagsutredningen. I uppdraget ingår förutom en
allmän översyn av lagen också att beakta vilka konsekvenser ett svenskt
medlemskap i EU kan medföra för den tekniska utformningen av det
svenska regelverket, samt att därvid bl.a. föreslå de ändringar som
påkallas av detta. Utredningen har ännu inte avslutat sitt arbete. I avbidan
på utredningens betänkande måste emellertid frågan om kompletterande
ansvarsbestämmelser till EG:s rättsakter tas upp särskilt. Ett svenskt
medlemskap i EU kräver, som anförts ovan, att bestämmelser om
påföljder till de ifrågavarande förordningarna finns vid dagen för
anslutningen. Propositionen innehåller förslag om detta.
Beredningsarbetet inom regeringskansliet har skett i nära samarbete med
utredningen. Synpunkter har inhämtats från Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen samt från Generaltullstyrelsen och Kommerskollegium.
Prop. 1994/95:97
Lagrådet
Prop. 1994/95:97
Regeringen beslutade den 27 oktober 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 1.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 2.
Regeringen har i propositionen inte ansett sig kunna följa Lagrådets
förslag. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 8.
Den europeiska unionen är grundad på folkrättsliga fördrag mellan
suveräna stater. De grundläggande fördragen utgörs av Romfördraget,
Parisfördraget, Euratomfördraget och Maastrichtfördraget med
tillhörande protokoll och bilagor. Till de grundläggande fördragen hör
också de fördrag och beslut som innehåller tillägg till eller ändringar i de
tre ursprungliga fördragen. Maastrichtfördraget innehåller till
övervägande del sådana ändringar och tillägg. Reglerna i fördragen
brukar betecknas primärrätt.
De grundläggande fördragen upprättar gemenskapens institutioner och
tilldelar institutionerna deras befogenheter eller kompetenser.
EU:s institutioner är Europaparlamentet, rådet, kommissionen,
domstolen och revisionsrätten. Andra viktiga organ är Ekonomiska och
sociala kommittén och Regionkommittén. Allmänna politiska riktlinjer för
unionens utveckling fastställs av Europeiska rådet.
De rättsakter som institutionerna utfärdar med stöd av bemyndigandena
i fördragen brukar betecknas sekundärrätt. För att fullgöra sina uppgifter
skall Europaparlamentet och rådet gemensamt, rådet eller kommissionen
i enlighet med fördragets bestämmelser utfärda förordningar och direktiv,
fatta beslut samt avge rekommendationer och yttranden (artikel 189 i
Romfördraget).
En förordning har allmän giltighet, är i alla delar bindande och är
direkt tillämplig i varje medlemsstat. Förordningar skall i sin
gemenskapsrättsliga form omedelbart tillämpas av enskilda och av
medlemsstaternas domstolar och förvaltningsmyndigheter.
Direktiv är bindande för varje medlemsstat med avseende på det
resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna
att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Ett beslut är
bindande i alla delar för dem som det är riktat till.
Till skillnad från förordningar, direktiv och beslut är rekommendationer
och yttranden inte bindande. Uppräkningen av rättsakter i artikel 189 är
inte uttömmande. Förutom de där nämnda typerna av rättsakter finns
andra åtgärder som måste företas i annan form, vilket framgår på andra
håll i de grundläggande fördragen.
Gemenskapsrätten har företräde framför nationell lag. Detta medför att
det inte är möjligt för en medlemsstat att åsidosätta gemenskapsrätten
genom att lagstifta internt på ett område som regleras av
gemenskapsrätten eller att annars sätta denna ur spel genom nationella Prop. 1994/95:97
åtgärder. Icke desto mindre kan det vara nödvändigt att fastställa
utfyllande regler nationellt. Som exempel härpå kan nämnas
bestämmelser om påföljder för överträdelse av förordningar om
ekonomiska sanktioner.
För att FN:s säkerhetsråds resolutioner om sanktioner skall bli tillämpliga
i de stater som är medlemmar i EU krävs åtgärder på gemenskapsnivå i
form av en förordning eller att nationella åtgärder vidtas. Vilken lösning
som väljs är främst beroende på om EG har normgivningskompetens på
området. Även andra faktorer kan ha betydelse. Inom EG:s
kompetensområde blir enligt principen om förordningars direkta
tillämplighet sanktioner beslutade av FN en del av den nationella rätten
så snart EG utfärdat en förordning i ämnet som trätt i kraft.
Under EG-statemas politiska samarbete (EPS) betraktades införandet av
handelssanktioner som ett utrikespolitiskt beslut, varför enhälligt beslut
krävdes. De åtgärder man enats om fick därefter beslutas i formell
ordning inom EG eller i de enskilda länderna, allt efter kompetens.
Beslut som fattats av FN:s säkerhetsråd gällande ekonomiska sanktioner
har på de områden som ligger inom EG:s kompetens genomförts genom
förordningar.
Artikel 113.1 i Romfördraget har fram till år 1993 utgjort den rättsliga
grunden för beslutade rådsförordningar om ekonomiska sanktioner. Den
har följande lydelse: "Den gemensamma handelspolitiken skall grundas
på enhetliga principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull-
och handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder,
exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder
vid dumping och subventioner." För uppfyllandet av sanktionerna i den
del de har avsett förbud mot tillgodoseende av rättsliga anspråk från en
blockerad stats sida har dock artikel 235 i Romfördraget åberopats.
I och med Maastrichtfördraget förändrades förfarandet. I fördraget kom
medlemsstaterna överens om att fastställa och genomföra en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, EU-samarbetets andra pelare.
Artikel J i avdelning V i fördraget behandlar utförligt samarbetets syften,
omfattning och beslutsformer. Fördraget skiljer principiellt på två olika
slags beslut inom området för GUSP. Det ena slaget, enligt artikel J.2,
innebär att medlemsstaterna fastställer en gemensam ståndpunkt (common
position), vilken därefter skall vara vägledande för varje lands nationella
politik och dess uppträdande inom internationella organisationer och på
internationella konferenser. Sådant beslut fattas av ministerrådet och
alltid med enhällighet. Det andra slaget av beslut, enligt artikel J.3,
avser s.k. gemensamma aktioner (joint action). Rådet skall på grundval
av allmänna riktlinjer från Europeiska rådet besluta att en fråga skall bli
föremål för en gemensam aktion. Även ett sådant beslut måste vara
enhälligt. Rådet kan dock med enhälligt beslut avgöra vilka frågor under Prop. 1994/95:97
den gemensamma aktionens förlopp som kan avgöras med kvalificerad
majoritet. I beslutet skall anges bl.a. aktionens exakta omfattning, mål,
tidsram, medel och förfaranden.
Till skillnad från EPS, vars resultat formellt endast var vägledande är
GUSP bindande för medlemsstaterna. Sanktionsbeslut är också under
Maastrichtfördraget utrikespolitiska beslut. Gemensamma aktioner är,
när de väl beslutats, förpliktande och gemensamma ståndpunkter lägger
fast ramen för medlemsstaternas agerande på berört område.
Genom Maastrichtfördraget infördes artikel 228a som reglerar hur ett
beslut om ekonomiska sanktioner inom utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet skall omvandlas till åtgärder under EU:s s.k. första pelare:
"Om en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har
beslutats enligt bestämmelserna om en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen förutsätter ett
handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter eller
begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder,
skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Rådet
skall besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen."
Artikeln utgör i stort en kodifiering av gällande praxis. Den förutsätter
således att en gemensam ståndpunkt eller aktion om sanktioner enligt
artikel J.2 eller J.3 antagits.
Genom Maastrichtfördraget har också införts en artikel 73g, vilken
(punkt 1) medger rätt för rådet att i vissa fall av internationella
sanktioner besluta om inskränkningar i förbuden mot restriktioner för
kapitalrörelser och betalningar. Den situation som avses är, då beslut om
inskränkningar av de ekonomiska relationerna med ett eller flera tredje
länder tas enligt bestämmelserna för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Även åtgärder enligt artikel 73g första punkten
förutsätter att en gemensam ståndpunkt eller aktion om sanktioner enligt
artikel J.2 eller J.3 antagits.
Sverige har på grund av sanktioner beslutade eller rekommenderade av
FN:s säkerhetsråd (FN-sanktioner) förordnat om sanktionslagens
tillämpning mot Irak, Libyen, "Förbundsrepubliken Jugoslavien"
(Serbien-Montenegro), Haiti, Angola såvitt avser UNITA och Bosnien-
Hercegovina såvitt avser områden under bosnisk-serbiska styrkors
kontroll. Gemenskapen har infört ekonomiska sanktioner mot samma
länder och områden.
1 * Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 97
Prop. 1994/95:97
Den 6 augusti 1990 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 661 (1990)
om sanktioner mot Irak och Kuwait. Sanktionerna omfattade förbud mot
införsel till och utförsel från Irak och Kuwait av varor jämte förbud att
främja sådan handel samt ett förbud att utföra betalningar till dessa
länder. Genom resolution nr 670 (1990) den 25 september 1990 infördes
ett flygembargo mot Irak och Kuwait. Dessa resolutioner föranledde
gemenskapen att införa sanktioner genom rådets förordning (EEG) nr
2340/90 av den 8 augusti 1990 och förordning (EEG) nr 3155/90 av den
29 oktober 1990. Den rättsliga grunden för införandet av sanktionerna
angavs vara artikel 113 i Romfördraget. Genom förordningarna infördes
sanktioner som täckte FN:s sanktioner utom vad avsåg
betalningsförbudet, vilket följaktligen fick regleras av medlemsstaterna
på det nationella planet. Därtill infördes förbud mot tillhandahållande av
icke-finansiella tjänster med vissa undantag. Däremot fanns inga
bestämmelser om påföljder för överträdelser av förbuden.
Kuwaits befrielse innebar att landet undantogs från sanktionerna den 2
mars 1991.
FN:s säkerhetsråds resolution 687 (1991) den 3 april 1991 innebar vissa
lättnader avseende varor för humanitärt bruk samt ett förbud att
tillgodose irakiska rättsanspråk. Resolutionen genomfördes på grundval
av artiklarna 113 och 235 i Romfördraget genom rådets förordning
(EEG) nr 1194/91 av den 7 maj 1991 och förordning (EEG) nr 3541/92
av den 7 december 1992. Enligt artikel 5 i den senare förordningen skall
varje enskild medlemsstat inom gemenskapen bestämma de påföljder
som skall införas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Den 31 mars 1992 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 748 (1992) om
sanktioner mot Libyen. Däri beslutades bl.a. om flygembargo mot
Libyen och förbud mot handel med flygplan eller flygplansdelar samt
med vapen. Resolutionen inrymde också förbud mot tillhandahållande av
tjänster i samband med dessa förbjudna åtgärder. Genom rådets
förordning (EEG) nr 945/92 av den 14 april 1992 infördes med
åberopande av artikel 113 i Romfördraget motsvarande sanktioner inom
gemenskapen utom de delar som avsåg bl.a. vapenembargot. Det senare
är överlämnat till de enskilda medlemsländernas nationella åtgärder.
Den 11 november 1993 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 883
(1993) om utvidgade sanktioner mot Libyen. Därigenom beslutades bl.a.
om frysning av libyska tillgångar. Vidare utvidgades handelsembargot till
att omfatta utrustning till oljeindustrin, utrustning för flygfält och tjänster
i samband därmed, samt tjänster i form av bistånd och träning av libysk
luftfårtspersonal. Slutligen infördes också förbud mot att tillgodose
libyska rättsanspråk. Införlivandet av denna resolution skedde genom
rådets förordning (EEG) nr 3274/93 av den 29 november 1993,
varigenom förordning (EEG) nr 945/92 upphävdes, och förordning
(EEG) nr 3275/93 av den 29 november 1993. Därigenom infördes med
10
åberopande av artikel 228a alla beslutade åtgärder utom frysning av Prop. 1994/95:97
tillgångar vilket överlämnades till de enskilda medlemsländerna att vidta
nationella åtgärder om. Vidare uppmanades medlemsstaterna genom
artiklarna 7 respektive 5 att bestämma de påföljder som skall tillämpas
för överträdelse av bestämmelserna i förordningarna.
Den 25 september 1991 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr713(1991)
om införande av ett allmänt och fullständigt vapenembargo mot
Jugoslavien.
Den 30 maj 1992 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 757 (1992) om
sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien” (Serbien-Montenegro)
(här kallad Förbundsrepubliken Jugoslavien). Därigenom infördes ett
allmänt handelsembargo samt förbud mot betalningar och luftfart.
Resolutionen innebar därtill ett förbud mot tillhandahållande av tjänster
för förbjudna åtgärder. Vidare infördes förbud mot att tillgodose rättsliga
anspråk från Förbundsrepubliken Jugoslavien. Resolutionen införlivades
i gemenskapen genom rådets förordning (EEG) nr 1432/92 av den 1 juni
1992. Med åberopande av artikel 113 i Romfördraget infördes i enlighet
med resolutionen ett allmänt handelsembargo med åtföljande förbud mot
tillhandahållande av icke-finansiella tjänster. Därjämte infördes förbud
mot luftfart. Resolutionens förbud såvitt avsåg vapenembargo, förbud
mot betalningar och förbud mot tillgodoseende av rättsliga anspråk
överlämnades åt de enskilda medlemsländerna att besluta åtgärder om.
Resolution nr 760 (1992) den 18 juni 1992 om undantag för varor
avsedda för väsentliga humanitära ändamål medförde att samma undantag
infördes inom gemenskapen och en skärpning av tillämpningen av
sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien genom resolution nr
787 (1992) den 16 november 1992 medförde motsvarande skärpningar i
gemenskapens förordning.
FN:s säkerhetsråd antog den 17 april 1993 resolution nr 820 (1993) om
utvidgade sanktioner mot Förbundsrepubliken Jugoslavien. Därigenom
infördes en rad åtgärder: förbud mot sjöfart, transiteringsförbud genom
Förbundsrepubliken Jugoslavien liksom genom områden i Bosnien-
Hercegovina under bosnisk-serbiska styrkors kontroll och genom FN:s
skyddade områden i Kroatien, frysning av serbisk-montenegriska
tillgångar samt förbud mot tillhandahållande av finansiella och icke-
finansiella tjänster. Dessutom beslutades bestämmelser om beslag och
förverkande.
Genom rådets förordning (EEG) nr 990/93 av den 26 april 1993,
varigenom förordning (EEG) nr 1432/92 upphävdes, införlivades med
åberopande av artikel 113 alla dessa åtgärder, utom finansiella tjänster
och frysning av tillgångar, vilket överlämnades åt medlemsstaterna att
vidta åtgärder om. Enligt artiklarna 8 och 9 skall medlemsstaternas
behöriga myndigheter besluta om beslag och kvarhållande och enligt
artikel 10 skall medlemsstaterna bestämma de påföljder som skall
tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen. Vidare n
föreskrivs att fordon m.m. får förverkas.
Genom rådets förordning (EG) nr 1733/94 av den 11 juli 1994, Prop. 1994/95:97
slutligen, har bestämmelser införts om förbud mot att tillgodose rättsliga
anspråk från någon i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Enligt artikel 5
skall medlemsstaterna bestämma de påföljder som skall tillämpas för
överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Den 16 juni 1993 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 841 (1993) om
sanktioner mot Haiti. Sanktionerna omfattade handel med petroleum,
petroleumprodukter och krigsmateriel samt frysning av haitiska
tillgångar.
Sanktioner infördes i gemenskapen genom rådets förordning (EEG) nr
1608/93 av den 24 juni 1993. Med åberopande av artikel 113 i
Romfördraget infördes förbud mot handel med petroleum och
petroleumprodukter. Vad gäller krigsmateriel och frysning av haitiska
tillgångar överlämnades detta åt medlemsstaterna att vidta nationella
åtgärder om. Enligt artikel 5 i förordningen skall medlemsstaterna
bestämma de påföljder som skall tillämpas för överträdelse av
bestämmelserna i förordningen.
Den 6 maj 1994 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 917 (1994) om
utvidgade sanktioner mot Haiti. Åtgärderna utvidgades till att omfatta
förbud mot all handel med varor, förbud mot all luft- och sjöfart samt
förbud mot att tillgodose haitiska rättsanspråk.
Införlivandet av resolutionen i gemenskapen skedde genom rådets
förordning (EG) nr 1263/94 av den 30 maj 1994, varvid även förordning
(EG) nr 1608/93 upphävdes. Med åberopande av artikel 228a infördes
sanktioner på varuområdet och förbud mot luft- och sjöfart. Enligt
artikel 5 i förordningen skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att
införliva förordningen inklusive bestämma de påföljder som skall
tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Genom rådets förordning (EG) nr 1264/94 av den 30 maj 1994
infördes, med åberopande av artiklarna 73g och 228a, förbud mot
tillgodoseende av haitiska rättsanspråk. Enligt artikel 5 skall
medlemsstaterna bestämma de påföljder som skall tillämpas för
överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Beträffande frysning av haitiska tillgångar avgav rådet en
rekommendation på grundval av artikel 73g, rådets rekommendation
94/313/EG av den 30 maj 1994.
FN:s säkerhetsråd beslutade den 29 september 1994 att under vissa
förutsättningar upphäva handelsembargot mot Haiti. Dessa förutsättningar
har nu uppfyllts och sanktionerna har därför upphävts med verkan från
den 16 oktober 1994. Detta har medfört att handelsembargot även hävts
inom gemenskapen. Dock kvarstår förbudet att tillgodose haitiska
rättsanspråk.
12
Den 15 september 1993 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 864 (1993)
om sanktioner mot UNITA i Angola. Sanktionerna omfattar krigsmateriel Prop. 1994/95:97
samt petroleum- och petroleumprodukter och innebär att dessa varor
endast får införas till Angola vid sådana platser som Angolas regering
meddelat FN:s generalsekreterare.
Införlivandet av resolutionen i gemenskapen skedde genom rådets
förordning (EEG) nr 2967/93 av den 25 oktober 1993. Därigenom
infördes med åberopande av artikel 113 sanktioner såvitt avser
petroleum- och petroleumprodukter. Vad gäller vapenembargot
överlämnades till medlemsstaterna att vidta nationella åtgärder. Enligt
artikel 4 i förordningen skall medlemsstaterna bestämma de påföljder som
skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
FN:s säkerhetsråd antog den 23 september 1994 resolution nr 942 (1994)
om skärpning av sanktionerna mot områden i Bosnien-Hercegovina
under bosnisk-serbiska styrkors kontroll. Sanktionerna riktar sig mot alla
juridiska personer som har anknytning till och alla fysiska och juridiska
personer som har aktiviteter i dessa områden. För dessa förbjuds alla
ekonomiska aktiviteter och förordas en frysning av deras tillgångar.
Vidare förbjuds alla finansiella och icke-finansiella tjänster samt viss
sjöfart. Undantag görs för livsmedel, varor avsedda för endast medicinskt
bruk och varor avsedda för väsentliga humanitära ändamål, dock under
kontroll av FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté.
Resolutionen har införlivats i gemenskapen genom rådets förordning
(EG) nr 2471/94 av den 10 oktober 1994. Genom denna införs, med
åberopande av artiklarna 228a och 73g, alla de sanktioner som innefattas
i resolutionen. Förordningen reglerar därigenom även frysning av
tillgångar och förbud mot tillhandahållande av såväl finansiella som icke-
finansiella tjänster. Enligt artikel 13 i förordningen skall
medlemsstaterna bestämma de påföljder som skall tillämpas för
överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Som framgått av tidigare avsnitt införlivas FN:s säkerhetsråds sanktioner
i gemenskapen så långt dess kompetens sträcker sig genom
rådsförordningar. Dessa är direkt tillämpliga i varje medlemsstat och
någon nationell lagstiftningsåtgärd är inte tillåten i de frågor som regleras
av förordningarna. Som också framgått täcker förordningarna inte alla
delar av säkerhetsrådets sanktioner. Nationella lagstiftningsåtgärder är
därför erforderliga. Så är t.ex. fallet vad gäller vapenembargo. Genom
Maastrichtfördraget har gemenskapskompetensen utökats så att den nu
omfattar t.ex. frysning av tillgångar och alla tjänster, såväl finansiella
som icke-finansiella. Däremot omfattas inte allmänna straffrättsliga
bestämmelser, vilket fortfarande är en exklusiv nationell kompetens.
Dock finns i förordningarna artiklar som anmodar varje enskild Prop. 1994/95:97
medlemsstat inom gemenskaperna att bestämma de påföljder som skall
införas för överträdelser av bestämmelserna. Vidare finns det i rådets
förordning (EEG) nr 990/93 av den 26 april 1993 mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien artiklar som anmodar medlemsstaternas
behöriga myndigheter att beslagta egendom som kan vara föremål för
brott och vidare en föreskrift till medlemsstaterna att dessa vid fastställt
brott mot sanktionsbestämmelsema får förverka egendomen. Det nu
nämnda visar på behovet av svenska kompletterande bestämmelser. Dessa
kräver lagform.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer de förordningar som då är
i kraft att bli omedelbart gällande i Sverige, enligt regeln att en
förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje
medlemsstat. Det åligger medlemsstaterna att försäkra sig om att deras
medborgare respekterar EG-rätten. Detta följer bl. a av
solidaritetsprincipen i artikel 5 i Romfördraget: "Medlemsstaterna skall
vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att
säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller
av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner." Sverige är
vidare förpliktat att administrera gemenskapsrätten med samma omsorg
som gäller för genomförande av svensk lagstiftning. Denna förpliktelse
följer alltså av artikel 5 men den framgår också av själva
förordnings texterna.
Det ankommer på medlemsstaterna själva att besluta om medlen för att
beivra brott. Sverige kan alltså i princip själva välja vilken typ av
sanktioner det bör bli fråga om och omfattningen av sanktionen i fråga.
Det är emellertid viktigt att det inte uppstår inkonsekvenser i det svenska
straff- och sanktionssystemet. EG-domstolen har fastställt allmänna
principer som den anser bör gälla som grund för medlemsstaternas val
av sanktioner. Medlemsstaterna skall se till att överträdelser av
gemenskapsrätten sanktioneras i enlighet med liknande materiella och
processuella bestämmelser som gäller för överträdelser av nationell rätt
av samma slag. Under alla omständigheter skall sanktionerna enligt
domstolen vara effektiva och stå i rimlig proportion till överträdelsen och
ha avskräckande effekt.
Det kan också nämnas att det samtidigt är en förpliktelse som Sverige
har gentemot FN och säkerhetsrådets bindande resolutioner om
sanktioner. Som exempel kan nämnas resolution nr 820 (1993) om
sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro)
punkt 19 som direkt uppmanar medlemsstaterna i FN att vidta rättsliga
åtgärder mot personer och företag som överträder resolutionens
bestämmelser och att ådöma lämpliga påföljder. Överträdelser av
bestämmelserna i de förordningar om sanktioner som nu är i kraft i
Sverige är också straffsanktionerade.
14
Regeringens förslag: Påföljdsbestämmelsema i lagen (1971:176)
om vissa internationella sanktioner görs tillämpliga på EG:s
förordningar om ekonomiska sanktioner som utfärdats med
anledning av beslut eller rekommendation som antagits av FN:s
säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga. Regeringen
skall i Svensk författningssamling ge till känna beteckningarna på
dessa förordningar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 7 kräver ett
svenskt medlemskap i EU att överträdelser av förbud i EG:s
rådsförordningar om ekonomiska sanktioner beivras med svenska
bestämmelser om påföljder. Enligt EG-domstolens allmänna principer
skall överträdelser av gemenskapsrätten sanktioneras i enlighet med
liknande materiella och processuella bestämmelser som gäller för
överträdelser av nationell rätt av samma slag, så att det inte skall uppstå
inkonsekvenser i strafftillämpningen. För svensk del regleras
överträdelser mot sanktionsbestämmelsema av 11 § lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner (sanktionslagen). 11 § första stycket
sanktionslagen lyder: "Den som bryter mot förbud som har meddelats
med stöd av 3-8 §§ döms, om gärningen skett uppsåtligen till böter eller
fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra
år. Har gärningen skett av grov oaktsamhet, döms till böter eller fängelse
i högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar."
Motiven för ansvarsbestämmelserna finns i prop. 1971:77 med förslag
till lag om vissa internationella sanktioner, m.m., s. 89-92.
Paragrafen är ett s.k. blankettstraffbud som får sitt innehåll genom de
regler den hänvisar till. Dessa regler återfinns i de enskilda
regeringsförordningarna som införts med tillämpning av lagen.
Då EG:s rådsförordningar har samma grund som de svenska
sanktionsbestämmelsema, dvs. av FN:s säkerhetsråd beslutade eller
rekommenderade ekonomiska sanktioner, är det en naturlig följd att
straffbestämmelserna till dessa har samma innehåll som det som redan
gäller för vår nationella reglering.
När det gäller den närmare utformningen av straffbestämmelserna kan
följande sägas.
Den nuvarande svenska regleringen är uppbyggd för att de åtgärder
snabbt skall kunna vidtas som påkallas av FN:s säkerhetsråds beslut eller
rekommendationer om ekonomiska sanktioner. Regeringen ges
möjligheten att agera snabbt med stöd av sanktionslagen.
Genom hänvisningen i sanktionslagens nuvarande straffbestämmelse till
lagens materiella bestämmelser, på vilka de enskilda
Prop. 1994/95:97
15
sanktionsförordningama bygger, anknyts till de bestämmelser som kan
komma att tillämpas i det enskilda fallet. Det innebär också att de
enskilda sanktionsförordningama redan från det de trätt i kraft är
straffsanktionerade.
För de EG;s förordningar som grundas på säkerhetsrådets beslut och
rekommendationer gäller också att de kan beslutas snabbt och därigenom
uppstår samma behov av att straffbestämmelser finns nationellt samtidigt
som förordningen träder i kraft.
Ett sätt att tillmötesgå detta är att för varje förordning om ekonomiska
sanktioner som kräver nationella straffbestämmelser utfärda sådana. En
sådan ordning medför emellertid genom den tidsutdräkt som en
riksdagsbehandling kan medföra, att straffbestämmelserna sannolikt inte
kan träda i kraft samtidigt med förordningen. Man vinner heller inget
genom att i en generell straffbestämmelse ange samtliga de
rådsförordningar om ekonomiska sanktioner som är i kraft. I sådant fall
krävs nämligen nationella straffbestämmelser i förhållande till nya
förordningar om ekonomiska sanktioner. Även här finns på grund av
riksdagsbehandlingen risk för att straffbestämmelserna inte kan träda i
kraft samtidigt med förordningen.
Om straffbestämmelsen däremot utformas med mönster, från vad som
redan gäller enligt 11 § sanktionslagen, kan kravet på snabbhet uppfyllas.
De svenska författningarna kungörs i Svensk författningssamling och
når därmed allmän spridning. EG:s rådsförordningar kungörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Den utkommer
samtidigt på alla medlemsländernas språk. Som sägs i prop. 1994/95:19
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, Del 1, s. 557, uppfylls det
grundläggande rättssäkerhetskravet på publicering av för enskilda
bindande normer av publiceringen i EGT. Nu är det emellertid fråga om
att göra straffbestämmelserna som innehåller fängelsepåföljd tillämpliga
inte endast på redan beslutade förordningar med anledning av FN-
sanktioner utan även på sådana framtida förordningar. Dessa förordningar
kan av naturliga skäl inte räknas upp i lagen då de ännu inte är
publicerade i EGT. Regeringen föreslog därför i lagrådsremissen att
regeringen i Svensk författningssamling skulle ge till känna vilka
förordningar om ekonomiska sanktioner som beslutats och utfärdats av
EG med anledning av beslut och rekommendationer av FN:s
säkerhetsråd. Lagrådet har i detta hänseende i sitt yttrande anfört
följande. Artikel 189 i Romfördraget föreskriver att EG:s förordningar
har allmän giltighet, är i alla delar bindande och är direkt tillämpliga i
varje medlemsstat. EG:s förordningar offentliggörs i EGT och ett
kungörande av en EG-förordning på detta sätt får samma rättsverkningar
i Sverige som ett kungörande av en svensk författning i SFS. Det är
också förbjudet för medlemsstaterna att implementera EG-förordningar
till nationell rätt genom någon form av normgivning. Enligt Lagrådets
mening är därför förslaget om tillkännagivande ägnat att inge
betänkligheter. Det ger först och främst en felaktig bild av EG-rätten och
för tankarna till att EG-förordningar skall eller kan implementeras till
svensk rätt genom nationell lagstiftning. Dessutom leder stycket till
tveksamhet om när straffbestämmelserna i paragrafen kan tillämpas i det
Prop. 1994/95:97
16
fall att kungörandet av nya EG-förordningar i SFS kommer senare än Prop. 1994/95:97
kungörandet i EGT. Bestämmelsen i 24 kap. 9 § brottsbalken om
straffrihet för den som begår en straffbar gärning i villfarelse rörande
dess tillåtlighet gäller nämligen bl.a. om fel förekommit vid kungörandet.
Lagrådet föreslår därför att stycket om tillkännagivande utgår. Lagrådet
har härutöver föreslagit vissa ändringar av redaktionell natur.
Regeringen gör med anledning av vad Lagrådet uttalat följande
bedömning.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer EG-förordningar att bli
direkt tillämpliga i Sverige. EG-förordningar kungörs i EGT. Som
Lagrådet angett i sitt yttrande får ett kungörande i EGT samma
rättsverkningar i Sverige som ett kungörande av en svensk författning i
SFS.
Det föreslagna tillkännagivandet är emellertid inte att jämställa med
ett sådant kungörande som avses i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar. Regeringen är väl medveten om att det,
såsom Lagrådet också angett, är förbjudet för medlemsstaterna att
införliva EG-förordningar med nationell rätt genom någon form av
normgivning.
Ett sådant tillkännagivande som regeringen föreslagit innebär emellertid
inte någon normgivning utan endast att det i Svensk författningssamling
tas in en upplysning till en vid krets av berörda om beteckningarna på det
slag av EG-förordningar som beskrivs i straffbestämmelsen. Detta
eftersom det inte är möjligt att direkt i lagen ange beteckningarna på de
aktuella rådsförordningama.
Det finns skäl att betona att det är den nu aktuella lagregleringens
karaktär och konstruktion som kan anses motivera det särskilda kravet på
information.
EG-förordningama kommer genom ett sådant tillkännagivande varken
att införlivas med svensk rätt eller kungöras i Svensk författningssamling.
Syftet med straffbestämmelsen är således att den, oberoende av
regeringens tillkännagivande, skall vara direkt tillämplig på brott mot
förbud som meddelats i det slag av EG-förordningar som är beskrivna i
11 § andra stycket i propositionens lagförslag.
Regeringen kan emellertid instämma i vad Lagrådet uttalat så tillvida
att bestämmelsen såsom den formulerats i lagrådsremissen kan vålla
missförstånd. För att undvika att bestämmelsen tolkas på det sättet att
straffbestämmelsens tillämpning på förbud i nämnda EG-förordningar är
villkorad av regeringens tillkännagivande, bör den formuleras om och tas
in som lagens sista paragraf.
Den lagtekniska lösningen som föreslås innebär att även
straffbestämmelsen för förordningarna inarbetas i sanktionslagens
straffbestämmelse. Det finns därmed en enda straffbestämmelse för hela
det ekonomiska sanktionsområdet.
Det kan i sammanhanget också nämnas att varje enskild förordning om
ekonomiska sanktioner ofta kräver någon form av nationella
kompletterande föreskrifter. Dessa kan utfärdas av regeringen med stöd
av bemyndigandena i sanktionslagen. I sådana föreskrifter kan hänvisas
till den aktuella förordningen.
I sanktionslagen finns i 12 och 13 §§ bestämmelser om förverkande Prop. 1994/95:97
på grund av brott mot lagen. Motiven för dessa bestämmelser finns i
prop. 1971:77 med förslag till lag om vissa internationella sanktioner,
m.m., s. 92-93. Det får anses vara lika angeläget att möjligheten till
förverkande finns även på grund av brott mot sanktioner beslutade av
EG. Det finns dessutom i en nu gällande förordning om ekonomiska
sanktioner en bestämmelse om att medlemsstaterna får besluta om
förverkande i fall av konstaterade överträdelser av förordningen. Genom
att låta bestämmelserna i 12 och 13 §§ även omfatta förordningarna om
ekonomiska sanktioner tillgodoses krav på sådan åtgärd. Det föreslås
därför en sådan lagändring.
Med hänsyn till att bestämmelserna, såvitt kan bedömas, måste kunna
sättas i kraft den 1 januari 1995 bör ärendet avgöras skyndsamt av
riksdagen. Motionstiden bör därför förkortas till 7 dagar.
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 13-19 §§ lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling görs tillämpliga på brott mot sådana
förbud i EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner som
motsvarar de förbud som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5 lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Genom en lagändring i sanktionslagen
(SFS 1989:51) gjordes reglerna i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling om förundersökning m.m., beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning tillämpliga på brott mot
förbud meddelade med stöd av sanktionslagen. Motiven för detta angavs
i prop. 1988/89:22 om ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner (s. 6). Där anges att det självfallet är av stor
vikt att bestämmelserna efterlevs och att de myndigheter som har att
svara för gränskontroll har erforderliga befogenheter för att effektivt
övervaka bestämmelsernas efterlevnad.
Reglerna innebär i korthet att tullmyndighet får inleda förundersökning
(13 §). Vidare får tulltjänsteman bl.a. polismans rätt att gripa den som
misstänks för brott (14 §) samt ta sådan egendom i beslag som kan antas
vara förverkad (15 §). I 16 och 17 §§ anges under vilka förutsättningar
åtal skall väckas för brott som föranlett beslaget och hur beslagtagen
egendom skall omhändertas och förvaras. Slutligen får tulltjänsteman
genom bestämmelserna i 18 och 19 §§ befogenhet att företa
husrannsakan. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning samt
18
urinprovstagning får företas om det finns anledning att anta att någon Prop. 1994/95:97
som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer till plats, med
förbindelse till utlandet, har på sig gods som är underkastat beslag.
Samma skäl som åberopas för införandet av dessa bestämmelser för
brott mot förbud meddelade med stöd av sanktionslagen får anses
föreligga även vid överträdelser av bestämmelserna i EG:s förordningar
om ekonomiska sanktioner. Det är dessutom så att vissa av dessa
förordningar föreskriver att bl.a. beslag skall kunna verkställas vid
sådana överträdelser. Det föreslås därför en lagändring med detta
innehåll.
19
Prop. 1994/95:97
I avsnitten 8 och 9 har getts en allmän bakgrund till förslaget till
författningsändringar.
Paragrafens första och tredje stycken motsvarar med vissa redaktionella
ändringar paragrafens nuvarande första och andra stycken. I ett nytt
andra stycke görs en hänvisning till förbud i EG:s förordningar om
ekonomiska sanktioner utfärdade med anledning av beslut som fattats
eller rekommendationer som antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd
i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga. Därigenom kommer
förbuden i dessa förordningar att bli straffbelagda på samma sätt som
motsvarande svenska förbud som utfärdats med stöd av sanktionslagen.
Då det i båda fallen är fråga om sanktioner med samma ursprung, dvs.
av FN:s säkerhetsråd beslutade eller rekommenderade ekonomiska
sanktioner, bör strafflatitudema vara desamma. Motiven för den svenska
straffbestämmmelsen finns i prop. 1971:77 med förslag till lag om vissa
internationella sanktioner, m.m., s. 89-92. Dessa motiv har bärighet för
båda de nu angivna situationerna. Det nya fjärde stycket motsvarar med
vissa redaktionella ändringar nuvarande tredje stycke.
Paragraferna innehåller regler om förverkande. Ändringarna innebär att
bestämmelserna i sanktionslagen görs tillämpliga även på överträdelser
av förbuden i EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner.
Paragrafen innehåller en regel om särskild åtalsprövning vid brott enligt
lagen. Genom ändringen görs denna åtalsprövning tillämplig även på
överträdelser av förbud i EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner.
20
Prop. 1994/95:97
Enligt paragrafen gäller bestämmelserna om bl.a. förundersökning,
beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling även i fråga om brott mot vissa
förbud meddelade med stöd av sanktionslagen. Dessa förbud gäller bl.a.
in- och utförsel av varor, lastning, lossning, transport och förvaring av
varor samt uppdrag avseende sådana åtgärder. Ändringen innebär att
samma bestämmelser i lagen om straff för varusmuggling görs tillämpliga
på brott mot motsvarande förbud i EG:s förordningar om ekonomiska
sanktioner utfärdade med anledning av beslut som fattats eller
rekommendation som antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd i
överensstämmelse med Förenta nationernas stadga.
Paragrafen är ny. Enligt denna skall regeringen i Svensk
författningssamling ge till känna vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning
av beslut som fattats eller rekommendationer som antagits av FN:s
säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga och beträffande vilka
straffansvar därför gäller här i landet direkt enligt 11 § andra stycket.
21
Prop. 1994/95:97
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 11-14 och 16 §§ lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §4
Den som bryter mot förbud som
har meddelats med stöd av 3 - 8
§§ döms, om gärningen skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.
Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader. I
ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
För anstiftan av eller medhjälp
till gärning som avses i första
stycket döms inte till ansvar.
I den mån det påkallas med
anledning av beslut eller
rekommendation som avses i 1 §
första stycket eller samarbete som
Den som bryter mot förbud som
har meddelats med stöd av 3 - 8
§§ döms, om gärningen skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.
Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Till ansvar skall inte dömas i
ringa fall. Till ansvar skall inte
heller dömas för anstiftan av eller
medhjälp till gärningar som avses
i denna paragraf.
Det som sägs i första och andra
stycket gäller också den som bryter
mot förbud i förordningar om
ekonomiska sanktioner som har
beslutats av Europ eiska
gemenskapen och utfärdats med
anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i 1 §
första stycket.
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna,
vilka förordningar som avses i
tredje stycket.
Regeringen kan förordna att en
svensk medborgare, som utomlands
har begått brott som avses i denna
paragraf, skall dömas efter denna
Senaste lydelse 1992:1257.
22
avses i 1 § andra stycket kan
regeringen förordna att en svensk
medborgare, som utom riket har
begått brott som avses i denna
paragraf, skall dömas efter denna
lag och vid svensk domstol, även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken
inte är tillämplig och utan hinder
av 2 kap. 5 a § första och andra
styckena nämnda balk.
12
Utbyte av brott enligt denna lag
skall förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt.
13
Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller som frambragts genom
sådant brott kan förklaras
förverkad, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller eljest
särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller egendom med
vilken tagits befattning som utgör
brott enligt denna lag.
I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.
lag och vid svensk domstol, om det
föranleds av ett beslut eller en
rekommendation enligt 1 § första
stycket eller av samarbete enligt 1
§ andra stycket. Detta gäller även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken
inte är tillämplig och 2 kap. 5 a §
första och andra styckena den
balken är tillämpliga.
§
Utbyte av brott enligt 11 § skall
förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart obilligt.
§
Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt 11 §
eller som frambragts genom sådant
brott kan förklaras förverkad, om
det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl
föreligger. Detsamma gäller
egendom med vilken tagits
befattning som utgör brott enligt
11 §•
I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.
Prop. 1994/95:97
Bilaga 1
14 §5
Åtal för brott enligt denna lag får
väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen
bemyndigar.
Åtal för brott enligt 11 § får
väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen
bemyndigar.
Senaste lydelse 1979:515.
23
16 §6
Har regeringen meddelat förbud
som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5,
gäller 13 - 19 §§ lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling i fråga
om brott mot sådant förbud.
Har regeringen meddelat förbud
som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5,
gäller 13 - 19 §§ lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling i fråga
om brott mot sådant förbud.
Detsamma gäller vid brott mot
motsvarande förbud i sådana av
Europeiska gemenskapen beslutade
förordningar som avses i 11 §
tredje stycket.
Prop. 1994/95:97
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Senaste lydelse 1989:51.
24
Prop. 1994/95:97
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-11-03
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitie-
rådet Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en 1agrådsremiss den 27 oktober 1994 (Utrikesdeparte-
mentet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av regeringsrätts-
sekreteraren Christer Ljungqvist.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Artikel 189 i Romfördraget föreskriver att EG:s förordningar
har allmän giltighet, är i alla delar bindande och är direkt
tillämpliga i varje medlemsstat. EG:s förordningar offent-
liggörs i EGT och ett kungörande av en EG-förordning på
detta sätt får samma rättsverkningar i Sverige som ett
kungörande av en svensk författning i SFS. Det är också
förbjudet för medlemsstaterna att implementera EG-förord-
ningar till nationell rätt genom någon form av normgivning.
I fjärde stycket av 11 § föreslås en bestämmelse om att
25
Prop. 1994/95:97
Bilaga 2
regeringen i SFS skall ge till känna vilka av EG meddelade
förordningar som omfattas av straffbestämmelserna i paragra-
fens första och andra stycke. Enligt remissen är detta att
betrakta enbart som en upplysning om faktiska förhållanden,
nämligen vilka förordningar som EG beslutat och som faller
in under lagens beskrivning.
Enligt Lagrådets mening är emellertid det föreslagna stycket
ägnat att inge betänkligheter. Det ger först och främst en
felaktig bild av EG-rätten och för tankarna till att EG-
förordningar skall eller kan implementeras till svensk rätt
genom nationell lagstiftning. Dessutom leder stycket till
tveksamhet om när straffbestämmelserna i paragrafen kan
tillämpas i det fall att kungörandet av nya EG-förordningar
i SFS kommer senare än kungörandet i EGT. Bestämmelsen i
24 kap. 9 § brottsbalken om straffrihet för den som begår en
straffbar gärning i villfarelse rörande dess tillåtlighet
gäller nämligen bl.a. om fel förekommit vid kungörandet.
Lagrådet föreslår därför att stycket utgår.
I paragrafen bör dessutom vissa ändringar av redaktionell
natur företas. Enligt Lagrådets förslag bör paragrafen få
följande lydelse:
"Den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av
3-8 §§ döms, om gärningen skett uppsåtligen, till böter
eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
26
Prop. 1994/95:97
Bilaga 2
till fängelse i högst fyra år. Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Det som sägs i första stycket gäller också den som bryter
mot förbud i förordningar om ekonomiska sanktioner som har
beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av sådana
beslut eller rekommendationer som avses i 1 § första
stycket.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas i ringa
fall. Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av
eller medhjälp till gärningar som avses i denna paragraf.
Regeringen kan förordna att en svensk medborgare, som
utomlands har begått brott som avses i denna paragraf, skall
dömas efter denna lag och vid svensk domstol, om det föran-
leds av ett beslut eller en rekommendation enligt 1 § första
stycket eller av samarbete enligt 1 § andra stycket. Detta
gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är
tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra
styckena den bal ken."
En konsekvensändring bör göras i 16 §.
27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1994
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg,
Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Hellström
Regeringen beslutar proposition 1994/95:97 Ändring i lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner.
28
Prop. 1994/95:97
Författnings rubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag (1971:176) om
vissa internationella
sanktioner
11 §
390r2340
390r3155
391r0542
391rO811
391rl194
392r3541
393rO99O
393r2967
393r3274
393r3275
394rl264
394rl733
394r2471
394r2472
29
gotab 47269, Stockholm 1994