Prop.
1994/95:77
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 oktober 1994
Ingvar Carlsson
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i främst lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389)
om assistansersättning (LASS). Förslagen innebär att ekonomiskt stöd
enligt LSS eller assistansersättning enligt LASS avseende assistans som
ges av en person som den funktionshindrade lever i hushållsgemenskap
med endast lämnas om den funktionshindrade låter assistansen ordnas
genom kommunens, ett kooperativs eller annat fristående organs försorg.
Vidare skall, när den enskilde själv är arbetsgivare eller uppdragsgivare,
ekonomiskt stöd/assistansersättning inte lämnas för arbetstid som för en
viss assistent överstiger vad som är tillåtet enligt lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete. I anslutning härtill föreslås en komplette-
ring i den senare lagen, vilken därmed kommer att gälla också för per-
sonliga assistenter som tillhör arbetsgivarens familj.
Slutligen föreslås att möjlighet öppnas för ett landsting, att för en en-
skild person som tidigare varit bosatt inom landstingsområdet, i vissa
fall kunna träffa avtal med det landsting inom vars område personen i
fråga numera är bosatt om kostnadsansvar för boende i sådan bostad
eller sådant vårdhem eller specialsjukhus som avses i lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade och dess införandelag. Förutsätt-
ningen är att boendet har inletts före den 1 januari 1996. Motsvarande
möjlighet föreslås även beträffande en kommun som av landstinget över-
tagit ansvaret för gruppbostäder eller vårdhem. Förändringen föranleder
ett tillägg i lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd
och service till funktionshindrade.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 77
Prop. 1994/95:77
1 Förslag till riksdagsbeslut ...........................3
2 Lagtext........................................3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade ..............3
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning.............................5
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:388) om
införande av lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.......................6
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete.....................8
3 Ärendet och dess beredning..........................9
4 Personlig assistans ............................... 10
4.1 Bakgrund.................................. 10
4.2 Vissa frågor som har samband med att den funktions-
hindrade personen själv har anställt sin personliga
assistent................................... 12
5 Vissa frågor om kostnadsansvaret för insatser enligt LSS
och införandelagen till LSS......................... 17
5.1 Bakgrund.................................. 17
5.2 Kostnadsansvaret för boende i bostad med särskild
service, vårdhem eller specialsjukhus............... 19
6 Författningskommentar............................23
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade .............23
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning............................23
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om
införande av lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade......................24
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete....................25
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag ...................26
Bilaga 2 Lagrådets yttrande..........................31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994 32
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:389)
om assistansersättning,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:388)
om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1970:943)
om arbetstid m.m. i husligt arbete.
Prop. 1994/95:77
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Insatserna för särskilt stöd och särskild service är
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild
kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och
varaktiga funktionshinder,
2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kost-
nader för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte
täcks av assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersätt-
ning,
3. ledsagarservice,
4. biträde av kontaktperson,
5. avlösarservice i hemmet,
6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i
anslutning till skoldagen samt under lov,
8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och
ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad
bostad för vuxna,
10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.
Insatser enligt första stycket 2 avser inte tid efter det att den insatsbe-
rättigade har fyllt 65 år.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Som kostnad för personlig assi-
stans enligt första stycket 2 anses
inte i något fall ersättning som
den enskilde själv lämnar
1. till någon som han lever i
hushållsgemenskap med, eller
2. till en personlig assistent för
arbete som utförts på arbetstid
som överstiger den tid som anges
i 2 - 4 §§ lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete.
I insatserna enligt första stycket 5-8 och 10 samt i insatsen bostad
med särskild service för vuxna ingår också omvårdnad. I insatserna bo-
stad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med sär-
skild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella ak-
tiviteter.
Prop. 1994/95:77
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95:77
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1993:389) om assistansersättning
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §'
Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar
kostnaden for assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som
assistans lämnats. Assistansersättning utges dock högst med det belopp
per timme som regeringen fastställer för varje år.
Som kostnad för personlig assi-
stans anses inte i något fall ersätt-
ning som den enskilde själv
lämnar
1. till någon som han lever i
hushållsgemenskap med, eller
2. till en personlig assistent för
arbete som utförts på arbetstid
som överstiger den tid som anges
i 2 — 4 §§ lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete.
Utbetalning av assistansersättning för en viss månad får grundas på ett
beräknat antal assistanstimmar för den månaden. Avräkning för större
avvikelser skall då ske senast andra månaden efter den då den prelimi-
nära utbetalningen skett. Slutavräkning skall ske senast två månader efter
utgången av varje tidsperiod för vilken assistansersättning beviljats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1993:1342.
2.3 Förslag till Prop. 1994/95:77
Härigenom föreskrivs att 4 och 10 §§ lagen (1993:388) om införande
av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Ett landsting och en kommun inom landstinget får träffa avtal om att
en eller flera uppgifter enligt 3 § flyttas över från landstinget till kom-
munen vid en tidigare tidpunkt än den 1 januari 1996. I så fall gäller
vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.
Ett landsting får i fråga om en
enskild som tidigare varit bosatt
inom landstinget men som före
den 1 januari 1996 flyttat till ett
annat landsting träffa avtal med
det andra landstinget om kost-
nadsansvar för boende i bostad
med särskild service för barn och
ungdomar, bostad med särskild
service för vuxna och annan sär-
skilt anpassad bostad för vuxna. I
sådant fall får överenskommelsen
även omfatta andra insatser enligt
9 § nya lagen som ges den en-
skilde. Avtalet upphör att gälla om
den enskilde flyttar till ett tredje
landsting eller tillbaka till det
första.
Vad som sägs i andra stycket om
landsting gäller också kommun
som övertagit ansvaret för sådant
boende som där avses.
10 §
Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal
om att kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem. I så
fall gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.
Ett landsting får i fråga om en
enskild som tidigare varit bosatt
inom landstinget men som före
den 1 januari 1996 flyttat till ett
annat landsting träffa avtal med
det andra landstinget om kost-
nadsansvar för boende på vård-
hem eller specialsjukhus. I sådant
fall får överenskommelsen även
omfatta insatser enligt 9 § nya
lagen som ges den enskilde. Av-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
talet upphör att gälla om den en-
skilde flyttar till ett tredje lands-
ting eller tillbaka till det första.
Vad som sägs i andra stycket om
landsting gäller också kommun
som övertagit ansvaret för vård-
hem.
Prop. 1994/95:77
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:77
Nuvarande lydelse
Denna lag är tillämplig på arbete
som arbetstagare utför i arbetsgi-
varens hushåll. Lagen gäller dock
ej om arbetstagaren är medlem av
arbetsgivarens familj.
Överenskommelse mellan arbets-
givare och arbetstagare som strider
mot denna lag är icke bindande
för arbetstagaren.
Föreslagen lydelse
§
Denna lag är tillämplig på arbete
som arbetstagare utför i arbetsgi-
varens hushåll. Lagen gäller dock
inte om arbetstagaren är medlem
av arbetsgivarens familj, utom i
det fall arbetstagaren är personlig
assistent enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Överenskommelse mellan arbets-
givare och arbetstagare som strider
mot denna lag är inte bindande för
arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Med anledning av förslagen i propositionen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159) beslutade riksdagen i maj
1993 om förbättrade service- och stödinsatser till personer med funk-
tionshinder (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 1992/93:321). Riksdagens beslut
innebär bl.a. att en särskild rättighetslag för personer med funktionshin-
der har införts; lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade (LSS). Genom LSS har bl.a. personer med utvecklings-
störning och personer med andra stora och varaktiga funktionshinder fått
en lagstadgad rätt till stöd- och serviceinsatser av olika slag, bl.a. per-
sonlig assistans. Med undantag för insatsen rådgivning och annat person-
ligt stöd är kommunerna ansvariga för insatser enligt LSS.
I samband med att LSS trädde i kraft upphörde lagen (1985:568) om
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) att gälla.
Verksamheten med omsorger om utvecklingsstörda m.fl. enligt om-
sorgslagen skall, med undantag för den nyss nämnda insatsen rådgivning
och annat personligt stöd, successivt föras över från landstingen till
kommunerna. Överföringen av huvudmannaskapet skall vara slutförd
senast den 31 december 1995. Frågor om överförandet av huvudmanna-
skapet regleras i lagen (1993:388) om införande av lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade. I införandelagen finns vidare be-
stämmelser om vårdhem och specialsjukhus.
Genom riksdagens beslut infördes vidare en ny statlig ersättningsform,
assistansersättning, för svårt funktionhindrade personer. Den statliga
assistansersättningen avser att täcka kostnaderna som en funktions-
hindrad person har för personlig assistans. Ersättningen kan lämnas till
den som inte har fyllt 65 år och som har behov av personlig assistans
för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per
vecka.
Assistansersättningen administreras av Riksförsäkringsverket (RFV)
och de allmänna försäkringskassorna. Rätten till den statliga assi-
stansersättningen regleras i lagen (1993:389) om assistansersättning
(LASS) och i förordning (1993:1091) om assistansersättning.
Riksförsäkringsverket har i sin rapport om införandet av assistansersätt-
ning (RFV anser 1994:4) gjort regeringen uppmärksam på en del
problem som uppstått i den praktiska tillämpningen av LSS och LASS
angående personlig assistans. Socialstyrelsen har också tagit upp dessa
problem i sin årsrapport 1994 om handikappreformen (Socialstyrelsen
följer upp och utvärderar 1994:11). Vidare har några kommuner m.fl.
tillskrivit regeringen om önskvärda utökade möjligheter att avtala om
kostnadsansvaret för boende i bostad med särskild service, vårdhem eller
specialsjukhus.
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och berörda centrala
statliga myndigheterna har under hand getts tillfälle att lämna synpunkter
på de nu framlagda förslagen om ändringar i LSS, LASS och lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete.
Prop. 1994/95:77
1* Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 77
Lagrådet
Regeringen beslutade den 29 september 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 1.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 2.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Efter Lagrådsgranskningen
har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till det remitterade
förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande i lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Därutöver
har i nämnda lag det datum som flyttningen senast skall ha skett för att
omfattas av den nya regleringen ändrats till den 1 januari 1996.
Prop. 1994/95:77
Två mycket viktiga begrepp inom handikappolitiken är valfrihet och
integritet. Dessa begrepp är sammanlänkade genom att valfriheten stär-
ker den enskildes integritet.
Många människor lever med sådana funktionshinder som leder till
stora beroendeförhållanden av omgivningen. Deras möjligheter till in-
flytande har delvis varit begränsade, liksom deras möjligheter att skapa
sig ett självständigt liv. Mot denna bakgrund har vidtagits åtgärder för
att möjliggöra att personer som dagligen är mycket beroende av olika
stödåtgärder får ett reellt inflytande över sin egen livssituation. Personer
som behöver mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat ka-
raktär har genom assistansreformen getts ett avgörande inflytande på
vem som skall ge hjälpen. Enligt LSS har en funktionshindrad person
med behov av sådan hjälp rätt till biträde av personlig assistent eller
ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans.
Som nämnts kan assistansersättning lämnas enligt LASS till den som
har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i
genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. Med daglig livsföring menas
enligt specialmotiveringen till LASS förutsebara, kontinuerliga eller ofta
återkommande aktiviteter eller situationer av vardagligt slag. Avsikten
är, som framgår av 6 § LASS, att denna grupp skall få statlig assi-
stansersättning från första timmen och att kommunens ansvar enligt LSS
för kostnader för personlig assistans normalt inte skall behöva aktualise-
ras gentemot dem som har ett vårdbehov överstigande 20 timmar i
veckan. Däremot är kommunen skyldig att mot avgifter, som högst får
uppgå till motsvarande vad den enskilde kan få i assistansersättning,
faktiskt tillhandahålla biträde av en eller flera personliga assistenter om
den enskilde så önskar. Kommunen är också skyldig att svara för even-
tuella kompletterande insatser, exempelvis vid tillfälliga ökningar av
behovet av personlig assistans.
Syftet med det ekonomiska stödet enligt LSS och den statliga assi-
stansersättningen är att stärka den enskildes valfrihet. Den funktions-
10
hindrade kan anlita kommunen eller annat fristående organ eller välja att
själv vara arbetsgivare/uppdragsgivare för sin eller sina personliga assi-
stenter. Den funktionshindrade kan, om han eller hon t.ex. själv anställer
en assistent i stället för att anlita kommunen eller annan som arbetsgiva-
re, få ekonomiskt stöd/assistansersättning för sina lönekostnader. Även
om det inte uttryckligen sägs i propositionen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159) att detta även gäller om den
funktionshindrade själv vill anställa en familjemedlem eller annan som
han eller hon lever i hushållsgemenskap med, så gör lagtexten inte något
undantag för sådana anställningar.
Vad gäller vårdnadshavare till barn med funktionshinder så påpekades
i propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop.
1992/93:159 s. 65) att dessa, liksom andra vårdnadshavare, har ansvar
enligt föräldrabalken för barnets personliga förhållanden och skall se till
att barnets behov blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren skall svara för att
barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveck-
ling och övriga omständigheter. För rätt till personlig assistans gäller att
barnet har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller stor del
av dygnet. Allmänt kan sägas att föräldrar till barn med funktionshinder
gör betydligt större insatser för sina barn än föräldrar till barn utan funk-
tionshinder. I propositionen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (s. 66) anfördes i detta sammanhang att personlig assistans som
ges till ett barn i hög grad ingriper i hela familjens livssituation. Det är
därför väsentligt att assistansen anpassas till varje familjs individuella
behov och att barnets vårdnadshavare ges ett reellt inflytande över hur
stödet till barnet utformas.
Ett väsentligt syfte med assistansen inom barnfamiljerna är att tillgodo-
se föräldrarnas behov av avlösning i omvårdnaden eller att ge familjen
möjlighet att genomföra sådana aktiviteter som barnet inte deltar i. I
propositionen (s. 66) anfördes dock att trots detta bör även en vård-
nadshavare till barnet kunna vara personlig assistent, om assistansen kan
anses gå utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är fråga om situa-
tioner där förutsättningar för personlig assistans föreligger.
Det ekonomiska stödet/assistansersättningen är avsedd att motsvara de
verkliga kostnaderna som den enskilde har för sin assistans. Det ekono-
miska stödet enligt LSS skall lämnas till "skäliga" kostnader för person-
lig assistans. Assistansersättning lämnas med ett belopp som motsvarar
hela kostnaden för assistansen inom ramen för beviljade assistanstimmar,
dock med ett högsta belopp per timme. Detta har för år 1994 bestämts
till 176 kronor. Detta belopp är tänkt att kunna täcka lönekostnader för
assistenten - där utgångspunkten är vårdbiträdeslön - liksom admini-
strationskostnader, utbildningskostnader och liknande, eller de avgifter,
motsvarande i princip samma kostnader, som kommunen eller någon
annan som svarar för insatsen debiterar. Med lönekostnader har vi främst
avsett bruttolön till assistenten samt sociala avgifter och semesterersätt-
ning. Vid bestämmandet av det högsta möjliga ersättningsbeloppet per
timme - som skall fastställas varje år - tas alltså hänsyn till att ersätt-
ningsbeloppet är skattepliktigt.
Prop. 1994/95:77
När den funktionshindrade personen ordnar assistansen på annat sätt än
genom kommunen är det han eller hon själv, eller annan, t.ex en ideell
eller ekonomisk förening (kooperativ) som anlitat (i normalfallet anställt)
assistenten, och som då blir arbetsgivare/uppdragsgivare. I proposi-
tionen om stöd och service till vissa funktionshindrade framhölls att det
med arbetsgivarrollen följer en hel del skyldigheter i olika avseenden.
Skyldighet finns t.ex. att göra avdrag för preliminärskatt och att betala in
arbetsgivaravgifter liksom att följa tillämpliga bestämmelser om arbets-
tid, skydd mot ohälsa eller olycksfall i arbetet, semester och ledigheter
(t.ex. för vård av barn) etc. Enskilda personer som själva anställer sin
assistent kan ha svårigheter att klara alla uppgifter som ingår i en arbets-
givarroll. I propositionen framhölls att det är angeläget att kommunen på
den enskildes begäran är behjälplig och ger råd och stöd i dessa frågor.
Prop. 1994/95:77
Regeringens förslag: Ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för per-
sonlig assistans enligt LSS och assistansersättning enligt LASS skall
inte ges om den funktionshindrade personen själv som arbetsgiva-
re/uppdragsgivare anlitar någon som han eller hon lever i hushållsge-
menskap med som personlig assistent. Om en funktionshindrad per-
son som är berättigad till ekonomiskt stöd/assistansersättning önskar
ha någon som han eller hon lever i hushållsgemenskap med (familje-
medlem eller annan samboende) som personlig assistent, får han eller
hon i stället begära att assistansen ordnas genom kommunens eller ett
fristående organs försorg.
Ekonomiskt stöd/assistansersättning skall, när den ersättningsberätti-
gade själv är arbetsgivare/uppdragsgivare till en personlig assistent,
inte heller ges för arbetstid som för den assistenten överstiger vad
som kan accepteras enligt lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i hus-
ligt arbete. Därutöver görs den senare lagen tillämplig på personliga
assistenter även i de fall de är familjemedlem till arbetsgivaren.
Skälen för regeringens förslag: Assistansreformen är ett komplext
system med flera ansvariga myndigheter. Många områden berörs utöver
det socialpolitiska området. Det gäller t.ex. frågor som rör arbetsmiljö,
avtalen på arbetsmarknaden, arbetstidsregleringen, skatter och socialav-
gifter. I den praktiska tillämpningen av assistansersättningen har vissa
problem inom dessa områden uppkommit i de fall anhöriga eller andra
samboende anställs av en funktionshindrad person som personlig assi-
stent åt denne.
Riksförsäkringsverket (RFV) har i en första rapport den 21 juni 1994
om assistansersättningen (RFV anser 1994:4) visat att funktionshindrade
personer som är berättigade till assistansersättning och som själva vill ta
på sig arbetsgivarrollen, i inte oväsentlig utsträckning önskar anhörig
12
eller annan som de lever i hushållsgemenskap med som personlig assi-
stent. RFV redovisar i en statistikavläsning den 19 september 1994 att
det den 16 september 1994 hos försäkringskassorna fanns 6 663 ansök-
ningar om assistansersättning, varav beslut och utbetalning skett i 2 149
ärenden. Av dessa 2 149 fall anges de funktionshindrade vara egen ar-
betsgivare i 317 fall. Detta gäller både inom barnfamiljer och vuxen-
familjer. En inte oväsentlig andel av dessa är sådana som anställt någon
som de lever i hushållsgemenskap med.
RFV har i sin rapport pekat på ett antal problem som uppstått i dessa
situationer i den praktiska tillämpningen av assistansersättningen. Även
Socialstyrelsen har tagit upp dessa problem i sin årsrapport 1994 om
handikappreformen (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar (1994:11).
I de närmast följande två delavsnitten kommer vi att redogöra för dessa,
i huvudsak arbetsrätts liga och skatterättsliga, problem och för relevant
lagstiftning.
Arbetsrättsliga frågor m.m.
Flera förhållanden vid en anställning blir oreglerade i det fall den funk-
tionshindrade personen själv anställer en familjemedlem som personlig
assistent.
Arbetstidslagen (1982:673) gäller bl.a. inte för arbete som utförs i en
arbetsgivares hushåll eller i arbetstagarens hem. För arbete som utförs
inom arbetsgivarens hushåll finns en särlagstiftning, lagen (1970:943)
om arbetstid m.m. i husligt arbete, som reglerar vissa frågor, bl.a. ar-
betstid, för arbetstagare som utför arbete i arbetsgivarens hushåll, t.ex.
passar barn. Lagen gäller emellertid inte om arbetstagaren är medlem i
arbetsgivarens familj.
Frågan om arbetstid är i hög grad en fråga om assistansens kvalitet.
Kvaliteten på assistansen kan påverkas negativt när antalet arbetstimmar,
eventuellt tillsammans med annat arbete som den anhörige har, långt
överstiger normal arbetstid. Av förordningen om assistansersättning
framgår att all tid som avser uppgifter som assistenten utför som ett led
i det personliga stödet i den dagliga livsföringen till den ersättningsbe-
rättigade skall beaktas vid beräkningen av antalet assistanstimmar. Det
är, enligt RFV, inte ovanligt att en svårt funktionshindrad person beviljas
100 assistanstimmar per vecka.
Ansvaret för arbetsmiljön ligger enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) på
arbetsgivaren. Lagen gäller emellertid inte arbete som utförs i en arbets-
givares hushåll. För arbete som arbetstagare utför i dennes hushåll gäller
lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete. Som vi tidigare nämnt är dock
arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj undantagna från
den senare lagens tillämpningsområde och därmed lagens regler om
skydd mot ohälsa m.m. Samma förhållande gäller frågor om anställnings
ingående och upphörande, tillsyn, ansvar och skadestånd.
Andra problem som kan uppstå vid anställningar inom familjen är den
praktiska tillämpningen av semesterbestämmelser, sjuklönebestämmelser
Prop. 1994/95:77
13
m.m., dvs. sådana skyldigheter resp, rättigheter som normalt följer av ett
arbetsgivar-/arbetstagarförhållande på den reguljära arbetsmarknaden.
RFV har också pekat på att det i rättstillämpningen råder osäkerhet i
fråga om hur långt en god mans åtagande sträcker sig när barn anställer
en förälder. För slutande av anställningsavtal mellan en förälder som är
förmyndare och ett minderårigt barn krävs att en god man tillsätts.
Frågan är om den gode mannens ansvar begränsas till anställningsavtalet
eller om det omfattar arbetsgivarsituationen i sin helhet. Enligt RFV
tillämpas olika principer av olika tingsrätter och överförmyndare.
Skatter och sociala avgifter
Vi har tidigare nämnt att assistansersättningens högsta timbelopp be-
stäms av vissa kriterier, bl.a. av procentsatsen för sociala avgifter och
semesterersättning. Vid bestämmandet av beloppet tas också hänsyn till
att ersättningsbeloppet är skattepliktigt.
Enligt 17 § kommunalskattelagen (1928:370, KL) och 1 § lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt utgår kommunal resp, statlig inkomst-
skatt för inkomst av näringsverksamhet och inkomst av tjänst.
I 19 § KL anges vilka ersättningar m.m. som inte skall räknas som
skattepliktig inkomst. 1 samband med införandet av den statliga assi-
stansersättningen gjordes ett tillägg i lagen. Ekonomiskt stöd enligt LSS
och assistansersättning enligt LASS är genom tillägget en sådan kost-
nadsersättning som inte är skattepliktig inkomst för den ersättningsbe-
rättigade, dvs. den funktionshindrade. Enligt specialmotiveringen till
ändringen omfattar undantaget från skatteplikt emellertid inte den ersätt-
ning som assistenten i sin tur lär av den funktionshindrade för utfört
assistansarbete.
Något undantag från skatteplikt för ersättning för arbete som en famil-
jemedlem eller annan anhörig utför finns inte i kommunalskattelagen.
Enligt 31 § KL räknas till tjänst i skatterättslig mening anställning,
uppdrag och annan inkomstgivande verksamhet av varaktig eller tillfällig
natur, om den inte är att hänföra till näringsverksamhet eller till inkomst
av kapital.
I 32 § KL föreskrivs att till intäkt av tjänst hänförs bl.a. avlöning, ar-
vode och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad eller
annat som utgått för tjänsten.
Det är kommunen/försäkringskassan som beslutar om det antal assi-
stanstimmar som man har rätt till ekonomiskt stöd/assistansersättning
för, dvs. i princip om att ett visst arbete behöver utföras för den funk-
tionshindrade. Det är i detta fall fråga om arbete som inte anses kunna
utföras som ett led inom den vanliga hushållsgemenskapen eller för-
äldraansvaret av en familjemedlem/förälder. Vem som skall utföra arbetet
har den funktionshindrade möjlighet att själv bestämma. För att
kommunen/försäkringskassan skall betala ut ekonomiskt stöd/assi-
stansersättning krävs dock att den ersättningsberättigade skall kunna
uppvisa att han har haft motsvarande kostnad och att assistansen håller
sig inom beviljade antal assistanstimmar. Om den ersättningsberättigade
Prop. 1994/95:77
14
inte anlitar kommunen eller annan som står för arbetsgivaransvaret krä-
ver försäkringskassorna att han kan uppvisa egna lönekostnader samt ett
anställningsavtal eller motsvarande.
Det förutsattes vid LSS-reformens tillkomst att inkomstskatt skall tas
ut på den ersättning som assistenten får, oavsett om denne är en familje-
medlem till den funktionshindrade eller inte. Det framgår indirekt av att
maximibeloppet för timersättning är detsamma oavsett om ersättningen
utges till en familjemedlem eller till någon annan (jfr. 5 § förordningen
[1993:1091] om assistansersättning). Av propositionen framgår vidare att
detta belopp fastställts med utgångspunkt i lönen för ett vårdbiträde, dvs.
en beskattningsbar arbetsinkomst (se prop. 1992/93:159 s. 71).
Socialavgifter skall enligt lagen (1981:691) om socialavgifter i princip
tas ut på ersättning för arbete. I lagen finns inte något annat undantag
för arbete som utförs inom familjen än när fråga är om en arbetsgivare
som utgett ersättning till barn för arbete som utförts i hans förvärvsverk-
samhet i de fall avdrag för ersättningen inte får göras vid inkomsttaxe-
ringen. En annan fråga är huruvida den som mottar ersättningen skall
betraktas som arbetstagare eller uppdragstagare, dvs. vem som skall
betala socialavgiften.
Det har i den praktiska tillämpningen av assistansreformen uppkommit
tvekan om den ersättning som den personliga assistenten, dvs. familje-
medlemmen eller den samboende, uppbär för sin arbetsinsats utgör
skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen. Osäkerhet i tillämp-
ningen råder också i fråga om det skall utgå sociala avgifter på ersätt-
ningen.
Tolkningen av gällande bestämmelser på skatteområdet har på denna
punkt nämligen visat sig vara olika inom olika skattemyndigheter.
Skattemyndigheterna i vissa län tillämpar reglerna för beskattning av
inkomst så, att den ersättning som en anhörig eller en samboende uppbär
av den funktionshindrade, som han lever i hushållsgemenskap med, för
sitt arbete som personlig assistent inte anses utgöra beskattningsbar in-
komst. Det innebär att den närstående i praktiken uppbär skattefri er-
sättning. Det anses också att den funktionshindrade inte skall betala
sociala avgifter för vad han betalar till sin assistent i dessa situationer.
Det är viktigt att notera att ersättningen därmed inte heller skulle kunna
grunda rätt till sjukpenning eller allmänna pensionsförmåner. Som grund
för denna skatterättsliga tillämpning anges att sådan ersättning för upp-
gifter som utförs som ett led i en hushållsgemenskap eller i ett föräldra-
ansvar, enligt skatterättsliga principer inte är beskattningsbara.
Skattemyndigheterna i några andra län har emellertid en annan tillämp-
ning av skattereglerna. De har genom förhandsbesked meddelat att det är
arbetstagarens skattsedel som helt avgör om en arbetsgivare skall göra
skatteavdrag och betala in sociala avgifter. Om en person har A-skatt-
sedel skall en utbetalare av ersättning för arbete göra skatteavdrag och
betala sociala avgifter, såvida inte den årliga ersättningen är mycket låg.
Prop. 1994/95:77
15
Förslag
Prop. 1994/95:77
Mot bakgrund av de ovan nämnda problemen finns det enligt RFV an-
ledning att överväga en generell lösning, som innebär att låta anställ-
ningen gå via en kommun eller ett brukarkooperativ eller annat fristå-
ende organ när den funktionshindrade önskar ha någon som han lever i
hushållsgemenskap med som personlig assistent. Också Socialstyrelsen
förespråkar en sådan lösning.
Regeringen anser att det i situationer av mycket privat karaktär är an-
geläget att behovet av hjälp kan tillgodoses av en person som den
funktionshindrade har förtroende för. Med assistansreformen har syftet
bl.a. varit att den enskilde själv skall kunna välja mellan att få insatsen
genom kommunens försorg eller att få det ekonomiska bidraget för att
själv kunna anställa assistenten eller för att anlita något annat organ som
arbetsgivare för assistenten. Det ekonomiska stödet/assistansersättningen
kan då användas till assistentens lönekostnader eller till de avgifter kom-
munen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar.
Enligt regeringens mening är dock de av RFV påtalade olägenheterna
av arbetsrättslig art, när den funktionshindrade själv anställer/ger upp-
drag till en personlig assistent, i vissa fall så stora att de inte kan negli-
geras.
Vad gäller skattefrågan så är det enligt regeringens mening inte accep-
tabelt att den osäkerhet som råder om hur skattereglerna skall tolkas
leder till att vissa enskilda, till dess prejudicerande domstolsavgöranden
föreligger, kan få ut ersättningsbelopp som vida överstiger normal
löneutbetalning. Lika oacceptabelt är att dessa enskilda får leva i oviss-
het kanske under lång tid framöver i fråga om de är skattskyldiga eller
inte, och eventuellt i efterhand blir tvungna att göra stora skatteinbetal-
ningar. Det gäller också de funktionshindrade som varit arbetsgivare.
Vi anser att det medför så stora olägenheter om enskilda funktions-
hindrade själva är arbetsgivare för personliga assistenter som de lever i
hushållsgemenskap med, att en inskränkning i bestämmelserna om er-
sättning för personlig assistans i dessa situationer är motiverad.
Vårt förslag i denna del, som är i överensstämmelse med RFVs och
Socialstyrelsens bedömning, innebär att om den enskilde önskar ha
någon som han eller hon lever i hushållsgemenskap med som personlig
assistent måste han eller hon begära att assistansen ordnas genom kom-
munens eller ett fristående organs försorg (t.ex. ett kooperativ). Möjlig-
heten att få ekonomiskt stöd enligt LSS eller assistansersättning enligt
LASS i de fall den enskilde själv är arbetsgivare för en assistent som
han eller hon också lever i hushållsgemenskap med bör således tas bort.
Detsamma bör gälla i de fall den funktionshindrade är att betrakta som
uppdragsgivare i stället för arbetsgivare, eftersom många av de problem
som vi redogjort för i det föregående uppstår även då.
Den funktionshindrade personens önskemål om att ha en familjemed-
lem eller annan samboende som personlig assistent bör så långt som
möjligt tillgodoses av kommunen eller det fristående organet, som där-
med blir ansvarig för anställnings- eller uppdragsförhållandet. Detta
16
följer redan av befintliga regler i LSS (se 6 § och s. 171 och 174 i pro- Prop. 1994/95:77
positionen).
Vi har tidigare markerat betydelsen av att den funktionshindrade perso-
nen ges frihet att själv välja den personlige assistent som skall ge det
stöd och den hjälp som behövs i olika situationer. Genom vårt förslag
anser vi att denna valfrihet inte rubbas i någon väsentlig mening. Val-
friheten hänger enligt vår mening inte i någon nämnvärd grad samman
med att den enskilde själv är arbetsgivare. Det skall dock framhållas att
i andra situationer än de nu nämnda är det den enskilde som själv väljer
om han eller hon skall vara arbetsgivare/uppdragsgivare för assistenten
och därmed också självständigt ansvara for förhållandet.
Enligt vårt nyss nämnda förslag skall således ekonomiskt stöd/assi-
stansersättning inte alls lämnas om den funktionshindrade personen själv
anställer/ger uppdrag till en personlig assistent som han eller hon lever i
hushållsgemenskap med. Därutöver finns ett behov av att i andra fall när
den funktionshindrade själv är arbetsgivare förhindra att en och samma
assistent utfor arbete under ett orimligt högt antal arbetstimmar.
Kommunen/försäkringskassan bör i sådana fall inte vara skyldig att beta-
la ut ekonomiskt stöd/assistansersättning för mer än vad som motsvarar
full arbetstid jämte eventuell övertid. En sådan bestämmelse bör därför
införas i LSS och LASS och anknyta till de arbetstidsregler som gäller
enligt lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. Om arbets-
tiden hos den funktionshindrade for en viss personlig assistent överstiger
vad som motsvarar vad som är tillåten arbetstid enligt reglerna i den
lagen bör ersättning för sådan otillåten övertid inte anses som kostnad
för personlig assistans. Samtidigt bör ett tillägg göras i lagen om arbets-
tid m.m. i husligt arbete med den innebörden att lagen blir tillämplig på
en personlig assistent även om han eller hon anses vara familjemedlem
till arbetsgivaren (utan att de lever i hushållsgemenskap). Om assistenten
lever i hushållsgemenskap med den funktionshindrade så lämnas, enligt
vad vi nyss föreslagit, överhuvudtaget inget ekonomiskt stöd/assistanser-
sättning. Att tillhöra någons familj och att leva i hushållsgemenskap med
någon sammanfaller begreppsmässigt inte helt. Exempelvis torde en
vuxen son räknas som medlem av föräldrarnas familj även sedan han
flyttat hemifrån.
När det gäller personliga assistenter anställda av kommuner, kooperativ
eller liknande, förutsätter regeringen att frågor om arbetstid för person-
liga assistenter uppmärksammas av arbetsmarknadens parter när de
träffar kollektivavtal.
Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
m.fl. (omsorgslagen) lade ansvaret for olika insatser enligt lagen på det
landsting där den funktionshindrade personen är bosatt. Detsamma gäller
elevhem enligt lagen (1965:136) om elevhem for vissa rörelsehindrade
barn m.fl. (elevhemslagen). Inom ramen för omsorgsverksamheten finns
bl.a. vårdhem och gruppbostäder som drivs antingen av ett landsting
eller i enskild regi. Oavsett vem som driver verksamheten finansieras
den i huvudsak med landstingsmedel. Landstingen har i sin verksamhet
valt att göra placeringar på vårdhem eller i gruppbostäder såväl inom det
egna landstinget som i annat landsting. Sålunda finns det i vissa lands-
ting vårdhem och andra institutioner dit personer flyttat även från andra
delar av landet. I vissa fall har detta lett till en koncentration av om-
sorgsverksamhet, företrädesvis i form av vårdhemsboende, till vissa
orter. Det placerande landstinget har dock, i enlighet med en rekommen-
dation från Landstingsförbundet, haft kostnadsansvaret för insatserna
oavsett var placeringen skett och detta kostnadsansvar har kvarstått även
i de fall den enskilde valt att folkbokföra sig i det nya vistelselands-
tinget. Detta innebär att landstingen idag i vissa fall betalar vårdkost-
naden för personer som varken vistas eller kan anses vara bosatta inom
det egna landstingsområdet.
Enligt LSS, som ersatt omsorgslagen och elevhemslagen, skall ansvaret
för omsorger om personer med utvecklingsstörning m.fl., liksom ansva-
ret enligt elevhemslagen, successivt överföras från landstingen till kom-
munerna. Huvudmannaskapsförändringen genomförs för närvarande och
skall vara slutförd senast den 31 december 1995. Frågor om överföran-
det av huvudmannaskapet regleras i införandelagen till LSS. I in-
förandelagen finns också bestämmelser om vårdhem och specialsjukhus.
Enligt 6 § i införandelagen skall vårdhem och specialsjukhus avvecklas
och ersättas av den nya stödformen bostad med särskild service för vux-
na, som bl.a. innefattar gruppbostäder.
Kommunaliseringen av omsorgerna har, i kombination med den på-
gående vårdhemsavvecklingen, aktualiserat frågan om kostnadsansvaret
enligt LSS och införandelagen till LSS i fråga om personer som bor på
vårdhem utanför den egna kommunen eller utanför det egna landstings-
området, samt för personer som tidigare bott på ett sådant vårdhem men
flyttat till en gruppbostad. Enligt kommunallagen (1991:900) får lands-
tingen och kommunerna endast ansvara för insatser som ges till det egna
landstingets eller den egna kommunens medborgare. Ett landsting/en
kommun får således inte betala för vård eller omsorg som ges åt någon
som är bosatt i ett annat landsting/en annan kommun. När omsorgsverk-
samheten kommunaliseras och vårdhemmen avvecklas kan detta i en del
fall komma att leda till avsevärda kostnadsökningar för de kommuner dit
omsorgsverksamheten av historiska skäl koncentrerats. Anledningen till
detta är att dessa kommuner får överta kostnadsansvaret för de personer
för vilka de placerande landstingen tidigare haft kostnadsansvaret. Denna
fråga utgör idag på en del håll i landet ett reellt problem i de pågående
förhandlingarna om kommunaliseringen av omsorgerna och vi föreslår
därför i det följande att tillägg görs till 4 och 10 §§ införandelagen.
Prop. 1994/95:77
18
Prop. 1994/95:77
Regeringens förslag: Genom en ändring i införandelagen till LSS
öppnas möjlighet i vissa fall för ett landsting att, för en enskild per-
son som tidigare varit bosatt inom landstingsområdet, träffa avtal
med det landsting till vars område personen i fråga flyttat om kost-
nadsansvar för boende i bostad med särskild service för barn, ung-
domar och vuxna samt annan särskilt anpassad bostad enligt LSS,
eller för boende på vårdhem eller specialsjukhus enligt införandela-
gen till LSS. Som förutsättning gäller att flyttningen skett före den 1
januari 1996. Möjligheten skall även avse en kommun som av lands-
tinget övertagit ansvaret för gruppbostäder eller vårdhem. Avtal om
kostnadsansvar för boende får även omfatta andra insatser enligt LSS
som ges den enskilde.
Skälen för regeringens förslag: Enligt omsorgslagen har landstingen
haft ansvaret för insatser för personer med utvecklingsstörning m.fl.
Landstingen har kunnat göra placeringar på vårdhem/specialsjukhus eller
i gruppbostäder såväl inom det egna landstinget som i andra landsting.
Resultatet av detta är, som nämnts i vår bakgrund, en koncentration av
omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda personer till vissa landsting
och sålunda till vissa kommuner i landet. Det har sedan länge funnits
vårdhem och gruppbostäder i privat regi som ofta haft hela riket som
upptagningsområde. En del landsting har valt att placera personer med
behov av sådan omsorg på dessa vårdhem i stället för att inom det egna
landstingsområdet bygga upp motsvarande verksamhet till full behovs-
täckning. I vissa fall har två eller flera landsting samprojekterat ett stort
vårdhem i stället för att bygga flera mindre i varje landsting.
En person som fått en plats på ett vårdhem utanför den egna hemkom-
munen har tidigare inte kunnat folkbokföra sig i den nya hemkommunen
så länge han eller hon bott kvar på vårdhemmet. Särskilda bestämmelser
som förhindrade detta fanns i den tidigare folkbokföringslagen. Enligt
den nuvarande folkbokföringslagen (1991:481) skall en person över
18 år däremot anses vara bosatt i den kommun, och alltså inom det
landsting, där han eller hon regelmässigt tillbringar sin dygnsvila och
skall sålunda också folkbokföras i denna kommun. Detta gäller också
personer som bor på vårdhem.
Fördelningen av kostnadsansvaret mellan olika landsting, i de fall då
ett landsting har gjort en placering i ett annat landsting än det egna,
behandlas i en rekommendation från Landstingsförbundet från år 1991.
Huvudregeln enligt rekommendationen är, när det gäller utvecklingsstör-
da personer som avslutat särskolan, att kostnadsansvaret för stöd- och
serviceinsatser åvilar vistelselandstinget. Undantag från huvudregeln bör
enligt rekommendationen göras i fråga om boende på vårdhem och spe-
cialsjukhus samt för gruppbostäder som drivs i enskild regi. 1 dessa fall
19
har, efter en överenskommelse mellan de berörda landstingen, en upp-
delning av ansvaret för insatserna i s.k. omsorgsansvar och kostnadsan-
svar skett. Enligt rekommendationen bör omsorgsansvaret i dessa fall
åvila vistelselandstinget, medan det placerande landstinget har kost-
nadsansvaret. Som redan nämnts har ansvarsfördelningen inte påverkats
av om den enskilde personen är folkbokförd i den nya kommunen eller
inte.
Rekommendationen sätter ingen gräns för under hur lång tid ursprungs-
landstinget skall betala för vårdhemsboendet i det nya landstinget. Det
landsting där den enskilde var folkbokförd då placeringen på vårdhem-
met gjordes, ursprungslandstinget, har enligt rekommendationen haft
kostnadsansvaret för dessa s.k. utomlänsplaceringar så länge vårdhems-
boendet har pågått.
Med anledning av avvecklingen av vårdhemmen har Landstingsförbun-
det kompletterat sin rekommendation så att den också behandlar fördel-
ningen av kostnadsansvaret mellan ursprungs- och vistelselandstinget i
de fall då utflyttning från vårdhem till boende i bostad med särskild
service för vuxna sker. Rekommendationen är tänkt att gälla i ett över-
gångsskede och innebär att om den enskilde flyttar från ett vårdhem till
en landstingsdriven gruppbostad övergår kostnadsansvaret från det place-
rande landstinget till vistelselandstinget efter fem år. Flyttar den enskilde
däremot till en enskilt driven gruppbostad kvarstår kostnadsansvaret tills
vidare hos det placerande landstinget.
Ikraftträdandet av LSS innebär att ansvaret för verksamheten med om-
sorger om utvecklingsstörda m.fl. successivt skall föras över från lands-
tingen till kommunerna. Landstingens och kommunernas befogenheter
regleras i huvudsak i kommunallagen (1991:900). Enligt 2 kap. 1 §
kommunallagen får landstingen och kommunerna endast ansvara för
sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till det
egna landstingets eller den egna kommunens område eller dess medlem-
mar. Kommunallagens bestämmelser skall gälla om undantag från regeln
inte görs i speciallagstiftning. Något sådant undantag fanns inte i om-
sorgslagen och finns inte heller i LSS. Av bestämmelserna i 16 § LSS
framgår att en kommuns/ett landstings ansvar enligt lagen gäller gent-
emot dem som är bosatta i kommunen/landstinget. 1 den allmänna moti-
veringen till LSS sägs vidare att vid bedömningen av om en person skall
anses vara bosatt i kommunen/landstinget skall man se till bestämmel-
serna i folkbokföringslagen. Innebörden av bestämmelserna i LSS är
sålunda att den kommunala kompetensen enbart gäller gentemot dem
som är bosatta i kommunen/landstinget. En kommun/ett landsting får
därmed inte betala för vård eller omsorg åt någon som är bosatt i en
annan kommun/ett annat landsting.
I vissa fall kan en förutsättning för kommunalisering vara att kommu-
nerna inom ett landstingsområde kan utjämna kostnaderna för om-
sorgsverksamheten mellan sig. 4 § införandelagen och 17 § tredje
stycket LSS ger kommuner inom ett landstingsområde möjlighet att lösa
denna problematik genom att övergångsvis lämna bidrag till varandra om
det behövs för att jämna ut kostnaderna mellan dem.
Prop. 1994/95:77
20
Vårdhemsavveckling och kommunalisering
Antalet utvecklingsstörda personer som bor på vårdhem har minskat
successivt under en följd av år. Enligt en rapport från Socialstyrelsen till
Socialdepartementet i juli 1994 bor för närvarande ca 2 500 personer på
vårdhem i Sverige. Av dessa kommer ca 500 personer ursprungligen
från ett annat landsting än där de idag bor. Socialstyrelsen skriver också
i sin rapport att man gör bedömningen att uppskattningsvis drygt 400
personer idag bor i en gruppbostad utanför det landsting de ursprungli-
gen kommer ifrån. Efter samråd med Socialstyrelsen och Svenska Kom-
munförbundet gör regeringen därför bedömningen att totalt knappt 1 000
personer för närvarande bor på vårdhem eller i gruppbostäder utanför
sina ursprungliga hemlandsting.
I samband med avvecklingen av vårdhemmen och utflyttningen från
dessa till bostäder med särskild service eller i andra särskilt anpassade
bostäder kommer i många fall omsorgstagama att välja att bo kvar i den
kommun där vårdhemmet var beläget. Detta är naturligt då den personli-
ga anknytningen till den nya hemkommunen i många fall är starkare än
anknytningen till den gamla hemkommunen, i vilken man kanske inte
bott på många år.
Vad beträffar kostnadsansvaret för personer som bor på ett vårdhem i
ett annat landsting än ursprungslandstinget får kommunaliseringen av
omsorgsverksamheten och avvecklingen av vårdhemmen till följd att
kostnadsansvaret överförs från ursprungslandstinget, som ju tidigare
enligt Landstingsförbundets rekommendation haft kostnadsansvaret för
allt vårdhemsboende, till den nya hemkommunen. På samma sätt övergår
också kostnadsansvaret för personer som tidigare bott på vårdhem utan-
för sitt ursprungslandsting men som flyttat till t.ex. en gruppbostad i det
nya landstinget, till den nya hemkommunen.
Som tidigare nämnts innebär bestämmelserna i kommunallagen att ett
ursprungslandsting/en ursprungskommun inte har någon laglig möjlighet
att ta på sig kostnadsansvaret för vård eller omsorg som ges åt någon
som är bosatt i ett annat landsting/en annan kommun. Detta kan i en del
fall komma att leda till avsevärda kostnadsökningar för de kommuner dit
omsorgsverksamheten av historiska skäl koncentrerats. Effekterna av
detta blir tydligast i en liten kommun i vilken ett större vårdhem är loka-
liserat. Då vårdhemmet avvecklas och kommunen efter en kommunalise-
ring får ansvaret för insatserna enligt LSS för de personer som bott på
vårdhemmet, kan detta resultera i stora ekonomiska påfrestningar för
kommunen.
I samband med att omsorgsverksamheten kommunaliseras genomförs
en skatteväxling mellan landstinget och de kommuner som ingår i
landstingsområdet. Vid växlingen omräknas de kostnader landstinget haft
för omsorgerna till kronor och ören per skattekrona. Därefter minskar
landstinget sin skattesats med överenskommet belopp medan kommuner-
na kan höja sina skattesatser. På detta vis överförs resurser motsvarande
landstingets kostnader till kommunerna.
Prop. 1994/95:77
21
Regeringen har erfarit att vid kommande skatteväxlingar avses resurser
för de totala kostnaderna landstinget haft for omsorgsverksamheten ingå,
dvs. även kostnaderna for gjorda utomlänsplaceringar. Däremot ingår
inte kostnaderna för personer som bor i landstinget men for vilka andra
landsting haft kostnadsansvaret i enlighet med Landstingsförbundets
rekommendation i skatteväxlingsunderlaget. Resurser för dessa personer
tillfaller istället efter skatteväxling kommunerna i det landsting som gjort
placeringarna. Om dessa kommuner inte fortsätter att ge nuvarande hem-
kommuner ersättning for insatserna blir de i princip överkompenserade.
Däremot kommer de nuvarande hemkommunerna inte att få över till-
räckliga resurser for att täcka de kostnader som redan tidigare gjorda
placeringar medför.
Några kommuner med vårdhem inom sina områden har tillskrivit rege-
ringen och anfört att man inte kan träffa överenskommelser med sitt
landsting om övertagande av omsorgsverksamheten innan frågan om
kostnadsansvaret for personer som bor på vårdhem, eller har bott på
vårdhem men nu flyttat till en gruppbostad, utanför den ursprungliga
hemkommunen/hemlandstinget fått en tillfredsställande lösning. Även
från annat håll har påpekats att kommunaliseringen kan försvåras av
bristande möjligheter att reglera kostnadsansvaret for personer som
flyttat från en kommun till en annan.
Mot bakgrund av vad vi nu anfört anser vi att en möjlighet bör öppnas
for ett landsting att, for en enskild person som tidigare varit bosatt inom
landstingsområdet, träffa avtal med det landsting till vars område perso-
nen i fråga flyttat om kostnadsansvar for boende i bostad med särskild
service för barn, ungdomar och vuxna eller annan särskilt anpassad bo-
stad enligt LSS, samt for boende på vårdhem eller specialsjukhus enligt
införandelagen till LSS. Som förutsättning gäller att flyttningen skett
före den 1 januari 1996, dvs. innan kommunaliseringen av omsorgerna
skall vara helt genomförd. Möjligheten skall även avse en kommun som
av landstinget övertagit ansvaret for gruppbostäder eller vårdhem. Ett
sådant avtal bör även få omfatta kostnadsansvar för andra insatser enligt
9 § LSS som ges till den enskilde. Den nu föreslagna förändringen för-
utsätter tillägg i 4 och 10 §§ införandelagen.
Möjligheten att inrätta avtal av detta slag är en viktig förutsättning för
att kommuner som övertagit ansvaret för omsorgsverksamheten - och
inom vars områden det under flera år tillbaka byggts upp omfattande
omsorgsverksamhet - skall kunna fortsätta att driva verksamhet enligt
LSS. Regeringen förutsätter mot den bakgrunden att kommunema/lands-
tingen kommer att träffa avtal med den inriktning som här angetts.
Som nyss nämnts anser regeringen att befogenheten att träffa avtal om
kostnadsansvar nu bör begränsas till att gälla personer som flyttat till
vårdhem, specialsjukhus, bostad med särskild service eller särskilt an-
passad bostad före den 1 januari 1996. Socialtjänstkommittén
(S 1991:07) har i sitt betänkande Rätten till bistånd inom socialtjänsten
(SOU 1993:30) föreslagit en ändring i socialtjänstlagen (1980:620) med
innebörden att kommuner skall kunna träffa avtal om vård eller boende
för personer som inte längre är folkbokförda i kommunen. Betänkandet
Prop. 1994/95:77
22
har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning i re- Prop. 1994/95:77
geringskansliet. Regeringen anser att frågan om en mer ingripande änd-
ring av LSS än den i föreliggande proposition föreslagna bör prövas
samtidigt med beredningen av Socialtjänstkommitténs betänkande.
9 §
1 ett nytt tredje stycke har gjorts vissa inskränkningar i vad som skall
kunna anses som kostnad för personlig assistans enligt första stycket 2.
Första punkten avser den situationen att den funktionshindrade själv,
såsom arbetsgivare eller uppdragsgivare, lämnar ersättning till någon
som han eller hon lever i hushållsgemenskap med (familjemedlem eller
annan samboende). Sådan ersättning anses enligt bestämmelsen inte i
något fall som kostnad för personlig assistans. Det innebär att om den
funktionshindrade önskar ha någon som han lever i hushållsgemenskap
med som personlig assistent, och inte själv vill stå för kostnaden, så
måste kommunen eller ett annat fristående organ (t.ex. ett kooperativ)
vara arbetsgivare/uppdragsgivare för assistenten.
Enligt andra punkten gäller att som kostnad för personlig assistans
skall inte heller räknas ersättning som den enskilde lämnat till en assi-
stent för arbete på arbetstid som överstiger tillåten arbetstid enligt
2 - 4 §§ lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. Den lagen
föreslås samtidigt ändrad genom att den görs tillämplig på anställnings-
förhållanden mellan en funktionshindrad person och hans assistent oav-
sett om de tillhör samma familj eller inte, vilket vi återkommer till i
avsnitt 6.4. Den föreslagna bestämmelsen i LSS har dock ett något
vidare tillämpningsområde än lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete,
genom att den inte utesluter uppdragsförhållanden. Den arbetstid som
skall tas med i beräkningen är endast sådan som hänför sig till arbete
som utförs för den ersättningsberättigade. Således skall den arbetstiden
inte läggas samman med eventuell arbetstid för annat arbete, som utförs
för en annan arbetsgivare, som assistenten har. Bestämmelsen innebär
vidare att kommunen bara skall bortse från den otillåtna övertiden, inte
all arbetstid som assistenten haft hos den funktionshindrade.
Det nuvarande tredje stycket blir därmed ett nytt fjärde stycke.
10 §
I ett nytt andra stycke har ett tillägg gjorts som motsvarar vad som före-
slås gälla för ekonomiskt stöd till kostnader för personlig assistans enligt
23
9 § lagen (1993:378) om stöd och service till vissa funktionshindrade (se Prop. 1994/95:77
avnitt 6.1). För de situationer som beskrivs i första och andra punkten
lämnas således inte assistansersättning eftersom det som den enskilde i
dessa fall betalat ut inte skall anses som kostnader för personlig
assistans (jfr. avsnitt 6.1).
Det nuvarande andra stycket blir därmed ett nytt tredje stycke.
4 §
Enligt 3 § 1 lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade (införandelagen) ansvarar
landstingen för vissa insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och ser-
vice till vissa funktionshindrade (LSS) i förhållande till den personkrets
som även omfattades av de upphävda lagarna lagen (1985:568) om sär-
skilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och
lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl. (elev-
hemslagen). Det gäller bl.a. insatserna boende i bostad med särskild
service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna
och annan särskilt anpassad bostad. Senast den 31 december 1995 skall
dock verksamheterna överföras till kommunerna (se 3 och 4 §§ införan-
delagen).
Enligt 16 § LSS gäller en kommuns och ett landstings ansvar enligt
lagen gentemot dem som är bosatta i kommunen respektive inom lands-
tingsområdet. I kommunallagen föreskrivs att kommunerna och lands-
tingen endast får ta hand om angelägenheter av allmänt intresse som har
anknytning till den egna kommunens eller landstingets område eller
deras medlemmar. Av avsnitt 5 framgår dock att det föreligger ett behov
av att landstingen/kommunema skall kunna fortsätta att betala för före
detta kommunmedlemmars boende enligt LSS (liksom för vård-
hemsboende enligt 10 § införandelagen, vilket vi återkommer till) även
efter det att de bosatt sig i en ny kommun. Två nya stycken har därför
lagts till i 4 §.
Bestämmelsen i andra stycket berör funktionshindrade personer som
före den 1 januari 1996, dvs. när kommunaliseringen av omsorgerna
senast skall vara genomförd, har flyttat från ett landstingsområde till ett
annat, och som inom det senare landstingsområdet bor i en bostad med
särskild service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för
vuxna eller annan särskilt anpassad bostad. Är dessa förutsättningar
uppfyllda kan det förra landstinget genom avtal, trots att det inte längre
rör en medlem i något av landstingets kommuner, ta på sig kostnadsan-
svaret för den personens boende inom det senare landstingsområdet.
Angående motivet för detta se avsnitt 5. I de fall ett sådant avtal upp-
rättas kan det enligt bestämmelsen även omfatta andra insatser enligt 9 §
LSS.
24
Enligt tredje meningen skall avtalet upphöra att gälla om den enskilde Prop. 1994/95:77
flyttar till ett tredje landsting, eller flyttar tillbaka till det första lands-
tinget. Bestämmelsen föreslås med tanke på den mycket begränsade öpp-
ning for avtalsfrihet mellan landstingen som första och andra meningarna
innebär.
I tredje stycket avses den situationen att en kommun från landstinget
har tagit över ansvaret for sådant boende som avses i andra stycket. Då
skall kommunen kunna vara part i avtalet i stället för landstinget. Be-
stämmelsen har egentligen bara någon betydelse om flyttning skett
mellan kommuner inom olika landsting. I andra fall kan en ekonomisk
reglering ske i samband med kommunaliseringen med stöd av 17 §
tredje stycket LSS och 4 § införandelagen.
10 §
1 andra och tredje styckena föreslås bestämmelser för den som fortfa-
rande bor på vårdhem som motsvarar vad som föreslås i 4 §. Även vård-
hem kan, enligt 10 § första stycket, övergå till kommunalt huvud-
mannaskap.
1 §
Ett tillägg föreslås i första stycket, vilket innebär att lagen kommer att
gälla när en funktionshindrad själv anställer sin personliga assistent även
om assistenten är en familjemedlem. För det fall familjemedlemmen
lever i hushållsgemenskap med den funktionshindrade utgår dock ingen
ersättning enligt LSS eller LASS. Att tillhöra någons familj och att leva
i hushållsgemenskap med någon sammanfaller begreppsmässigt inte helt.
Exempelvis torde ett vuxet barn räknas som medlem av föräldrarnas
familj även sedan han flyttat hemifrån, se proposition 1970:150 s. 44. I
praktiken kommer således ändringen att tillämpas på sådana familjemed-
lemmar som inte lever i hushållsgemenskap med den funktionshindrade
arbetsgivaren.
I andra stycket har endast en redaktionell ändring gjorts.
25
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Insatserna för särskilt stöd och särskild service är
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild
kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och
varaktiga funktionshinder,
2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga
kostnader for sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd
inte täcks av assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistanser-
sättning,
3. ledsagarservice,
4. biträde av kontaktperson,
5. avlösarservice i hemmet,
6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i
anslutning till skoldagen samt under lov,
8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service for barn och
ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad
bostad for vuxna,
10. daglig verksamhet for personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.
Insatser enligt första stycket 2 avser inte tid efter det att den insatsbe-
rättigade har fyllt 65 år.
Som kostnad för personlig assi-
stans enligt första stycket 2 anses
inte i något fall ersättning som
den enskilde själv lämnar
1. till någon som han lever i
hushållsgemenskap med, eller
2. till en personlig assistent för
arbete som utförts på arbetstid
som överstiger den tid som anges
i 2 - 4 §§ lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete.
I insatserna enligt första stycket 5-8 och 10 samt i insatsen bostad
med särskild service for vuxna ingår också omvårdnad. I insatserna bo-
stad med särskild service for barn och ungdomar samt bostad med sär-
skild service for vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella
aktiviteter.
Prop. 1994/95:77
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
26
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1993:389) om assistansersättning
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §'
Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar kost-
naden för assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som
assistans lämnats. Assistansersättning utges dock högst med det belopp
per timme som regeringen fastställer för varje år.
Som kostnad för personlig
assistans anses inte i något fall
ersättning som den enskilde själv
lämnar
1. till någon som han lever i
hushållsgemenskap med, eller
2. till en personlig assistent för
arbete som utförts på arbetstid
som överstiger den tid som anges
i 2 - 4 §§ lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete.
Utbetalning av assistansersättning för en viss månad får grundas på ett
beräknat antal assistanstimmar för den månaden. Avräkning för större
avvikelser skall då ske senast andra månaden efter den då den prelimi-
nära utbetalningen skett. Slutavräkning skall ske senast två månader efter
utgången av varje tidsperiod för vilken assistansersättning beviljats.
Prop. 1994/95:77
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1993:1342.
27
Härigenom föreskrivs att 4 och 10 §§ lagen (1993:388) om införande
av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Ett landsting och en kommun inom landstinget får träffa avtal om att
en eller flera uppgifter enligt 3 § flyttas över från landstinget till kom-
munen vid en tidigare tidpunkt än den 1 januari 1996. I så fall gäller
vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.
Ett landsting får i fråga om en
enskild som tidigare varit bosatt
inom landstingsområdet men som
före den 1 januari 1994 flyttat till
ett annat landsting träffa avtal
med det andra landstinget om
kostnadsansvar för boende i bo-
stad med särskild service för barn
och ungdomar, bostad med sär-
skild service för vuxna och annan
särskilt anpassad bostad. I sådant
fall får överenskommelsen även
omfatta andra insatser enligt 9 §
nya lagen som ges den enskilde.
Avtalet upphör att gälla om den
enskilde flyttar till annat lands-
ting.
Vad som sägs i andra stycket om
landsting gäller också kommuner
som övertagit ansvaret för sådant
boende som där avses.
10 §
Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal
om att kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem. I så
fåll gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.
Ett landsting får i fråga om en
enskild som tidigare varit bosatt
inom landstingsområdet men som
före den 1 januari 1994 flyttat till
ett annat landsting träffa avtal
med det andra landstinget om
kostnadsansvar för boende på
vårdhem eller specialsjukhus. I
sådant fall får överenskommelsen
även omfatta insatser enligt 9 §
nya lagen som ges den enskilde.
Avtalet upphör att gälla om den
Prop. 1994/95:77
Bilaga 1
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
enskilde flyttar till annat lands-
ting.
Vad som sägs i andra stycket om
landsting gäller också kommuner
som övertagit ansvaret för vård-
hem.
Prop. 1994/95:77
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
29
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:77
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
1
Denna lag är tillämplig på arbete
som arbetstagare utför i arbetsgi-
varens hushåll. Lagen gäller dock
ej om arbetstagaren är medlem av
arbetsgivarens familj.
Överenskommelse mellan ar-
betsgivare och arbetstagare som
strider mot denna lag är icke bin-
dande för arbetstagaren.
Föreslagen lydelse
§
Denna lag är tillämplig på arbete
som arbetstagare utför i arbetsgi-
varens hushåll. Lagen gäller dock
inte om arbetstagaren är medlem
av arbetsgivarens familj, utom i
det fall arbetstagaren är personlig
assistent enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Överenskommelse mellan ar-
betsgivare och arbetstagare som
strider mot denna lag är inte bin-
dande för arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
30
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet
Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 29 september 1994 (Socialdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Eva
Hammar.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1994/95:77
Bilaga 2
31
Prop. 1994/95:77
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Thalén
Regeringen beslutar proposition 1994/95:77 Vissa frågor om personlig
assistans och om kostnadsansvar för insatser enligt lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade.
gotab 47125, Stockholm 1994
32