Regeringens proposition
1994/95:74

<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition<br>1994/95:74</h1>
<h4>Återlämnande av kulturföremål</h4><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GI0374/prop_199495__74-1.png" style="width:40pt;height:31pt;"/><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GI0374/prop_199495__74-2.png" style="width:37pt;height:21pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>1994/95:74</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 27 oktober 1994</p>
<p>Ingvar Carlsson</p>
<p>Margot Wallström</p>
<p>(Kulturdepartementet)</p>
<h3>Propositionens huvudsakliga innehåll</h3>
<p>I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning för att i svensk rätt införliva<br>rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kultur-<br>föremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium.<br>Direktivet skall införlivas som en följd av EES-avtalet.</p>
<p>Enligt direktivet skall vissa kulturföremål som olagligt förts bort från<br>en medlemsstat under vissa förutsättningar återlämnas till den statens<br>territorium.</p>
<p>De bestämmelser som kräver lagform tas in som ett nytt kapitel i lagen<br>(1988:950) om kulturminnen m.m. Reglerna föreslås träda i kraft den<br>1 januari 1995.</p>
<p>1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 74</p>
<h3>Innehållsförteckning</h3>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>1     Förslag till riksdagsbeslut.......................... 3</p>
<p>2    Lagtext....................................... 4</p>
<p>2.1  Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om</p>
<p>kulturminnen m.m........................... 4</p>
<p>3    Ärendet och dess beredning......................... 10</p>
<p>4   Bakgrund..................................... 10</p>
<p>5    EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål .......... 11</p>
<p>5.1  Närmare om direktivets innehåll.................. 11</p>
<p>6    Gällande rätt................................... 13</p>
<p>7    Ett nytt kapitel i kulturminneslagen.................... 14</p>
<p>8    Prövningen av tvister om återlämnande................. 15</p>
<p>8.1  Vilka domstolar skall pröva tvisterna?.............. 15</p>
<p>8.2  Vem skall talan riktas mot?..................... 17</p>
<p>8.3  Ersättning................................. 17</p>
<p>8.4  Rättegångskostnader.......................... 20</p>
<p>9    Vilken myndighet skall vara centralmyndighet?............ 21</p>
<p>10  Tvångsmedel .................................. 22</p>
<p>11   Övriga frågor.................................. 24</p>
<p>12   Ikraftträdande.................................. 25</p>
<p>13   Författningskommentar........................... 25</p>
<p>Bilagal   Sammanfattning av promemorian................. 34</p>
<p>Bilaga 2   Promemorians lagförslag...................... 35</p>
<p>Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden.............. 40</p>
<p>Bilaga 4   Lagrådsremissens lagförslag.................... 43</p>
<p>Bilaga 5   Lagrådets yttrande........................... 45</p>
<p>Bilaga 6   EG-direktivet i svensk lydelse................... 52</p>
<p>Bilaga 7   EG-direktivet i engelsk lydelse................... 59</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1993. .   66</p>
<h3>1 Förslag till riksdagsbeslut</h3>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen</p>
<p>antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kultur-<br>minnen m.m.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>2 Lagtext                                                 Prop. 1994/95:74</p>
<h4>2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om<br>kulturminnen m.m.</h4>
<p>Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.</p>
<p>skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse.</p>
<p>6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål</p>
<p>1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort<br>från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)<br>och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten.</p>
<p>Definitioner</p>
<p>2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som</p>
<p>1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst-<br>närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa för-<br>faranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och</p>
<p>2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är<br>en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad<br>del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett<br>museum, ett arkiv eller en biblioteksamling.</p>
<p>Med en offentlig samling avses en samling som ägs av</p>
<p>- en stat som avses i 1 §,</p>
<p>- en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller</p>
<p>- en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finan-<br>sieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.</p>
<p>3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från<br>en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella<br>skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har<br>återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.</p>
<p>Väckande av talan</p>
<p>4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid<br>allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som<br>innehar föremålet.</p>
<p>Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas<br>dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kultur-<br>föremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande<br>staten om att föremålet olagligt har förts bort.</p>
<p>Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren<br>är känd, underrätta honom om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om<br>den som har en särskild rätt till föremålet.</p>
<p>5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kultur- Prop. 1994/95:74<br>föremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet.</p>
<p>Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken<br>tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses<br>rätt att få egendom återlämnad.</p>
<p>6 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter-<br>krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som<br>innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att<br>föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en<br>offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det<br>återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bort-<br>förseln.</p>
<p>Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas.</p>
<p>Ersättning</p>
<p>7 § Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för<br>egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om<br>innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet<br>av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande<br>staten.</p>
<p>Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är<br>berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle<br>ha varit det.</p>
<p>Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet.</p>
<p>Undersökning</p>
<p>8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer<br>(den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en under-<br>sökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts<br>bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om</p>
<p>1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid<br>undersökningen,</p>
<p>2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra</p>
<p>sig att lämna uppgift om han innehar föremålet, och</p>
<p>3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som<br>åtgärden innebär för den som berörs.</p>
<p>Ansökan skall göras skriftligen.</p>
<p>Om det skäligen kan befaras att föremålet kan komma att gömmas undan<br>eller någon annan åtgärd vidtas för att hindra eller försvåra ett återlämnande,<br>får beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten bereds tillfälle att<br>yttra sig över ansökan. Motparten behöver i så fall inte heller underrättas om<br>rättens beslut innan undersökningen påbötjas.</p>
<p>Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.</p>
<p>9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den<br>centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans-<br>portmedel och andra utrymmen.</p>
<p>Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra Prop. 1994/95:74<br>stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.</p>
<p>Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att<br>genomföra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken.</p>
<p>10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala<br>myndigheten ta hand om föremålet, om det skäligen kan befaras att inne-<br>havaren genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon<br>annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande.</p>
<p>11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen<br>begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd<br>till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och,<br>om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla förhand-<br>ling.</p>
<p>Till förhandlingen skall kallas både den som berörs och den centrala<br>myndigheten.</p>
<p>Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhänder-<br>tagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall,<br>om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns<br>synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart<br>meddela beslut.</p>
<p>12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå.<br>Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett om-<br>händertagande får dock bestå högst tre månader.</p>
<p>13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett<br>föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla.</p>
<p>Rättegångsbestämmelser</p>
<p>14 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är före-<br>skrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.</p>
<p>Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas vad som<br>är föreskrivet i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.<br>Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.</p>
<p>Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt<br>10 kap. rättegångsbalken.</p>
<p>Kostnader</p>
<p>15 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap.<br>rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens mot-<br>part inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den<br>återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller<br>under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av<br>att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken<br>svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.</p>
<p>16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av Prop. 1994/95:74<br>en dom om återlämnande av ett kulturföremål.</p>
<p>Lagval</p>
<p>17 § Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till<br>föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p>
<p>Kategorier som avses i 6 kap. 2 § första stycket 2 Bilaga Prop. 1994/95:74<br>A. 1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från</p>
<p>- utgrävningar och fynd på land eller under vatten,</p>
<p>- arkeologiska fyndplatser,</p>
<p>- arkeologiska samlingar.</p>
<p>2.    Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga,</p>
<p>historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år.</p>
<p>3.  Tavlor och målningar som utförts helt för hand, på vilket underlag</p>
<p>och i vilket material som helst*.</p>
<p>4.  Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som</p>
<p>utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst*.</p>
<p>5.  Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras<br>respektive matriser och originalaffischer*.</p>
<p>6.  Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt</p>
<p>samma process som originalet* och som inte tillhör kategori 1.</p>
<p>7.  Fotografier, film och negativ av dessa*.</p>
<p>8.  Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka eller</p>
<p>i samlingar*.</p>
<p>9.  Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar.</p>
<p>10. Tryckta kartor äldre än 200 år.</p>
<p>11. Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på vilket</p>
<p>underlag och i vilket medium som helst.</p>
<p>12. a. Samlingar<sup>2</sup> och föremål från zoologiska, botaniska, mineralo-</p>
<p>giska eller anatomiska samlingar.</p>
<p>b. Samlingar<sup>2</sup> av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numis-</p>
<p>matiskt intresse.</p>
<p>13. Transportmedel som är äldre än 75 år.</p>
<p>14. Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna A1-A13 och som är</p>
<p>äldre än 50 år.</p>
<p>Kulturföremålen i kategorierna A1-A14 omfattas av denna lag bara om</p>
<p>deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska gränsvärdena under B.</p>
<p>* Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen.</p>
<p><sup>2</sup> Enligt definitionen av EG-domstolen i dess dom i mål 252/84:<br>"Samlarföremål enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de<br>egenskaper som krävs för att ingå i en samling, dvs. föremål som är relativt<br>sällsynta, som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål, är föremål<br>för speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bruks-<br>föremål och är av högt värde".</p>
<p>B. Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A</p>
<p>VÄRDE 0 (Noll)</p>
<p>-      1 (arkeologiska föremål)</p>
<p>-     2 (delar av minnesmärken)</p>
<p>-     8 (inkunabler och manuskript)</p>
<p>11 (arkiv)</p>
<p>128 000 kr</p>
<p>-     4 (mosaiker och teckningar)</p>
<p>-     5 (gravyrer)</p>
<p>-      7 (fotografier)</p>
<p>-      10 (tryc kta kartor)</p>
<p>427 000 kr</p>
<p>-      6 (statyer)</p>
<p>9 (böcker)</p>
<p>-     12 (samlingar)</p>
<p>-      13 (transportmedel)</p>
<p>14 (alla andra föremål)</p>
<p>1 282 000 kr</p>
<p>-      3 (tavlor)</p>
<p>Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är<br>uppfyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är<br>det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<h3>3 Ärendet och dess beredning</h3>
<p>I en departementspromemoria som upprättats inom Kulturdepartementet<br>Återlämnande av kulturföremål (Ds 1994:66) föreslås lagstiftning för att med<br>svensk rätt införliva rådets direktiv 93/7/EEG. Promemorian har remiss-<br>behandlats. En sammanfattning av promemorian och promemorians lag-<br>förslag finns i bilagorna 1 och 2. En förteckning av remissinstanserna och en<br>sammanställning av remissyttrandena återfinns i bilaga 3.</p>
<h4>Lagrådet</h4>
<p>Regeringen beslutade den 15 september 1994 att inhämta Lagrådets yttrande<br>över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.</p>
<p>Lagrådet har bl.a. diskuterat direktivets bestämmelse om ersättning till<br>innehavaren vid återlämnande av ett kulturföremål (artikel 9 i direktivet,<br>6 kap. 7 § i författningsförslaget). Lagrådet ifrågasätter om den tolkning av<br>direktivet som gjorts i remissen är nödvändig. Om så är fallet menar Lag-<br>rådet att en ersättningsskyldighet för svenska staten måste införas. Rege-<br>ringen, som finner att Lagrådets tolkning av direktivet skulle innebära att<br>större förpliktelser läggs på andra stater än direktivet ger uttryck för, kan inte<br>ansluta sig till Lagrådets synpunkter i denna del. Regeringen återkommer till<br>frågan i avsnitt 8.3. Lagrådet har också ifrågasatt om reglerna om den centrala<br>myndighetens befogenhet att genomföra undersökningar (artikel 4 i direktivet<br>och 6 kap. 8-13 §§ i författningsförslaget) är nödvändiga. Om så anses vara<br>fallet har Lagrådet dock föreslagit vissa ändringar av reglerna. Regeringen<br>som även i denna del menar att den svenska lagstiftningen inte kan avvika<br>från direktivet anser att regleringen behövs, men ansluter sig till de ändringar<br>som Lagrådet föreslagit. Denna fråga behandlas i avsnitt 10. Lagrådet har<br>därutöver framfört vissa synpunkter av närmast teknisk och redaktionell<br>karaktär. Regeringen ansluter sig i stort till dessa synpunkter. De behandlas<br>närmare i avsnitt 13.</p>
<h3>4 Bakgrund</h3>
<p>EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Avtalet baseras på delar<br>av EG:s regelverk. EES-avtalet innebär ett åtagande för EFTA-ländema<br>(Schweiz undantaget) att i sin rättsordning införliva de rättsakter som bi-<br>lagorna till avtalet hänvisar till.</p>
<p>De rättsakter som ingår i EES-avtalet omfattar direktiv, förordningar<br>m.m. som antagits av EG till och med den 31 juli 1991. Även EG-regler<br>som antagits efter detta datum skall omfattas av EES-avtalet om de bedöms<br>vara relevanta. Sålunda har Gemensamma EES-kommittén genom att lägga<br>till ett nytt kap. XXVin till bilaga 2 i EES-avtalet beslutat att rådets direktiv<br>nr 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som<br></p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>10</p>
<p>olagligt förts bort från en medlemsstats territorium skall ingå i avtalet (se Prop. 1994/95:74<br>prop. 1993/94:203, bilaga 1 s. 103). Finland, Island, Norge och Sverige har<br>åtagit sig att före den 1 januari 1995 införliva direktivet med sina respektive<br>rättsordningar. Direktivet i svensk översättning och i dess engelska lydelse</p>
<p>fogas till denna lagrådsremiss som bilaga 6 och 7.</p>
<p>Det kan i sammanhanget nämnas att direktivet har vissa beröringspunkter</p>
<p>med det arbete som det särskilda organet Unidroit bedriver för att få till stånd</p>
<p>en konvention om återlämnande av stulna och olagligt exporterade kultur-<br>föremål.</p>
<h3>5 EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål</h3>
<p>Enligt direktivet om återlämnande av kulturföremål skall ett kulturföremål<br>som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium under vissa förut-<br>sättningar återlämnas till den staten. Det behöver inte vara fråga om stulna<br>eller på annat sätt olovligt åtkomna föremål. Det avgörande är att det skett en<br>olaglig bortforsel.</p>
<p>Direktivet har tillkommit för att när den inre marknaden genomförts ge<br>medlemsstaterna möjlighet att komma åt utförseln av sådana föremål som<br>enligt lagstiftning, som har stöd i artikel 36 i Romfördraget, utgör nationella<br>skatter och således kan undantas från den fria rörligheten för varor.</p>
<p>Direktivet har anknytning till en av rådet år 1992 antagen förordning<br>(EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål. Enligt förordningen krävs<br>det en exportlicens för utförsel av kulturföremål från EU. Förordningen blir<br>gällande i Sverige först vid ett eventuellt medlemskap i EU.</p>
<h4>5.1 Närmare om direktivets innehåll</h4>
<p>Av artikel 1 i direktivet framgår att kulturföremål är sådana föremål som<br>klassas som en nationell skatt (national treasure) enligt lagstiftning eller<br>administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget.<br>Föremålet skall vidare tillhöra någon av de kategorier av föremål och falla<br>inom de värdegränser som framgår av en bilaga till direktivet. Även föremål<br>som inte framgår av bilagan är kulturföremål i direktivets mening om de<br>utgör en integrerad del av offentliga samlingar som framgår av museers,<br>arkivs eller bibliotekssamlingars inventarieförteckningar eller är inventarier i<br>kyrkliga institutioner. Med offentliga samlingar avses samlingar som tillhör<br>en medlemsstat, en lokal eller regional myndighet eller en institution vars<br>verksamhet helt eller till väsentlig del bekostas av staten eller av en lokal eller<br>regional myndighet.</p>
<p>Ett kulturföremål anses ha olagligt förts bort om det förts från en stats<br>territorium i strid med dess regler om skydd för nationella skatter eller i strid<br>med rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål, eller</p>
<p>11<br></p>
<p>inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig bortförsel eller någon annan Prop. 1994/95:74<br>överträdelse skett av ett villkor som ställts för tillstånd till en sådan bortförsel.</p>
<p>Av artikel 13 framgår att direktivet endast avser föremål som bortförts<br>efter den 31 december 1992.</p>
<p>Med återlämnande avses enligt artikel 1 kulturföremålets faktiska åter-<br>lämnande till den stats territorium som det förts bort från.</p>
<p>Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna utse en eller flera centrala myndig-<br>heter som skall utföra vissa i artikel 4 och 6 angivna uppgifter. Central-<br>myndigheterna skall enligt artikel 4 samarbeta med sina motsvarigheter i<br>andra länder och därvid särskilt</p>
<p>1.  på begäran av en annan medlemsstat söka efter ett visst kulturföremål<br>som olagligt bortförts från dess territorium och fastställa vem som inne-<br>har föremålet,</p>
<p>2.  underrätta berörda medlemsstater när ett kulturföremål påträffas som kan<br>antas ha blivit olagligt bortfört,</p>
<p>3.  ge de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten möjlighet att<br>fastställa om ett enligt punkten 2 påträffat föremål är ett kulturföremål,</p>
<p>4.  vidta alla nödvändiga åtgärder för att ett sålunda påträffat föremål<br>bevaras,</p>
<p>5.  genom tillfälliga åtgärder förhindra att ett återlämnandeförfarande und-</p>
<p>viks, och</p>
<p>6.  agera förmedlare mellan den återkrävande staten och den som innehar<br>föremålet och därvid underlätta för parterna att få till stånd ett skilje-<br>förfarande.</p>
<p>Myndigheterna i den återkrävande staten har två månader på sig att enligt<br>punkten 3 undersöka föremålet. Om det inte görs inom denna tid behöver<br>den centrala myndigheten inte lämna bistånd enligt punkterna 4 och 5.</p>
<p>När talan om återlämnande väckts skall enligt artikel 6 den centrala myn-<br>digheten i det återkrävande landet underrätta motsvarande myndighet i det<br>krävda landet. Den sistnämnda myndigheten skall därefter genast underrätta<br>de centrala myndigheterna i de andra medlemsstaterna.</p>
<p>Den stat från vars territorium föremålet förts kan enligt artikel 5 vid dom-<br>stol i det land där föremålet befinner sig väcka talan om återlämnande. Talan<br>skall riktas mot den som innehar föremålet för egen räkning eller - och om<br>någon sådan innehavare inte finns - mot den som innehar det för annans<br>räkning. För att talan skall kunna upptas till prövning skall till stämnings-<br>ansökan bifogas en handling som beskriver det aktuella föremålet med en<br>förklaring om att det är ett kulturföremål. Vidare skall bifogas en förklaring<br>av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att kulturföre-<br>målet blivit olagligt bortfört.</p>
<p>I artikel 15 sägs att direktivet inte skall inverka på möjligheterna för en<br>medlemsstat eller den som frånstulits ett kulturföremål att annars inleda rätte-<br>gång, vare sig det är fråga om brottmål eller om tvistemål.</p>
<p>Artikel 7 innehåller regler om preskription. Talan om återlämnande skall<br>väckas senast inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom<br></p>
<p>12</p>
<p>om kulturföremålets belägenhet och vem som innehade det för egen eller<br>annans räkning. Under alla förhållanden får talan inte väckas när mer än 30 år<br>gått sedan den olagliga bortförseln ägde rum. För offentliga samlingar och<br>kyrkliga föremål gäller en längre tidsfrist räknat från bortförseln, 75 år. För<br>att den längre fristen skall gälla för kyrkliga föremål krävs dock att det finns<br>särskilda regler till skydd för sådana föremål i det återkrävande landet. De<br>särskilda reglerna om längre frister gäller emellertid inte för länder som sak-<br>nar tidsfrister eller när det i bilaterala avtal fastställts längre frister. Ytterligare<br>en begränsning är att talan om återlämnande skall ogillas om bortförseln inte<br>längre är olaglig när talan väcks.</p>
<p>Av artikel 9 framgår att om ett föremål skall återlämnas, den som innehar<br>det för egen räkning är berättigad till skälig ersättning. Förutsättningen är att<br>innehavaren var i god tro när han förvärvade föremålet. Om föremålet för-<br>värvats genom arv eller gåva skall innehavaren inte behandlas förmånligare<br>än den som han förvärvade föremålet från. Bevisbördan i fråga om inne-<br>havarens goda tro skall avgöras av lagen i den stat där saken prövas. Ersätt-<br>ningen skall betalas av den återkrävande staten när föremålet återlämnas.</p>
<p>Enligt artikel 10 skall kostnaderna för att verkställa ett återlämnande be-<br>talas av den återkrävande staten. Detsamma gäller för centralmyndighetens<br>kostnader för att bevara förmålet.</p>
<p>I artikel 11 föreskrivs att betalning av ersättning enligt artiklarna 9 och 10<br>inte skall påverka den återkrävande statens rätt att kräva betalning av dem<br>som var ansvariga för den olagliga bortförseln.</p>
<p>I artikel 12 sägs att äganderätten till föremålet efter det att återlämnande<br>skett avgörs av lagen i den återkrävande staten.</p>
<p>Att tillämpningen av direktivet kan utsträckas framgår av artikel 14. Enligt<br>denna får medlemsstaterna låta även föremål som inte framgår av direktivet<br>omfattas av reglerna. Vidare kan de låta direktivet också avse krav som grun-<br>dar sig på bortförsel som ägt rum före den 1 januari 1993.</p>
<p>Artiklarna 16 och 17 innehåller administrativa bestämmelser.</p>
<p>Enligt artikel 18 skall medlemsstaterna ha införlivat direktivet inom nio<br>månader från dess antagande, dvs. senast den 15 december 1993. Vissa stater<br>har dock fått den tiden utsträckt till ett år.</p>
<p>Regler om övergripande anpassningar finns i protokoll 1 till EES-avtalet.</p>
<h3>6 Gällande rätt</h3>
<p>Svensk rätt innehåller inga regler om återlämnande av egendom på den grun-<br>den att den olagligt förts från ett annat land. Däremot finns regler som inne-<br>bär att den som olovligen berövats ett föremål kan få tillbaka det.</p>
<p>Av 2 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre framgår att den<br>som förvärvat lösöre av någon som hade det i sin besittning men inte hade<br>rätt att förfoga över det blir ägare till egendomen om han fått den i sin<br>besittning och var i god tro. Den som på grund av godtrosförvärvet förlorat<br></p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>13</p>
<p>äganderätten till föremålet har enligt 4 § samma lag rätt att få tillbaka det mot Prop. 1994/95:74<br>lösen.</p>
<p>Den som är i ond tro blir däremot inte ägare till föremålet. Ägaren eller<br>någon annan som har rätt till föremålet - exempelvis en panthavare - har i så<br>fall rätt att få tillbaka föremålet utan lösen. Ett olagligt bortfört kulturföremål<br>kan således komma att återlämnas om det t.ex. stulits före den olagliga bort-<br>förseln. Det skall i så fall återlämnas till ägaren eller annan som har rätt till<br>föremålet. Regler av detta innehåll finns i lagen (1974:1066) om förfarande<br>med förverkad egendom och hittegods m.m.</p>
<p>I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns bestämmelser om<br>skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Den som från Sverige vill<br>föra ut kulturföremål som anges där skall ha tillstånd till utförseln. Tillstånd<br>skall lämnas om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kultur-<br>arvet. Dessa bestämmelser bildar ramen för när Sverige med stöd av direk-<br>tivet kan begära återlämnande av ett föremål.</p>
<h3>7 Ett nytt kapitel i kulturminneslagen</h3>
<p>Regeringens förslag: Direktivets regler skall införlivas med svensk<br>rätt genom att tas in i författning. De regler som kräver lagform tas in i<br>ett nytt kapitel i kulturminneslagen.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Införlivande av direktivets regler bör ske<br>genom att reglerna arbetas om till svensk författningstext, s.k. transforma-<br>tion. Många av reglerna måste ges lagform, eftersom de avser ingrepp i<br>enskilds ekonomiska förhållanden (jfr 8 kap. 2 § regeringsformen, RF).<br>Även de processuella reglerna måste ha lagform (jfr 11 kap. 4 § RF). Det kan<br>dessutom bli fråga om inskränkningar i de grundläggande fri- och rättig-<br>heterna (2 kap. 6 § jämfört med 8 kap. 1 § RF).</p>
<p>Av lag bör därför framgå under vilka förhållanden återlämnande skall ske.<br>I lag bör alltså regleras vad som avses med kulturföremål och olagligt bort-<br>förd, när preskription inträder och vem talan skall riktas mot. Vidare bör av<br>lag framgå i vilken utsträckning ersättning kan utgå när ett föremål skall åter-<br>lämnas. Bestämmelsen i artikel 10 om att den återkrävande staten skall betala<br>kostnaderna för verkställigheten av en dom avviker från normalfallet, att den<br>mot vilken verkställigheten sker slutligen skall svara för sådana kostnader.<br>Det bör därför framgå av lagen att det är den återkrävande staten som svarar<br>för kostnaderna. Vissa bestämmelser om den centrala myndighetens upp-<br>gifter, såsom formerna för efterforskning av föremål, bör preciseras i lag.<br>Detsamma gäller regeln om val av lag i artikel 12. Sammanfattningsvis<br>kräver införlivandet av artiklarna 1, 2, 4.1, 4.5, 5, 7-10, 12 och 13 helt eller<br></p>
<p>14</p>
<p>delvis lagstöd. Lämpligen bör dessa bilda ett nytt kapitel i lagen om<br>kulturminnen m.m.</p>
<p>Vissa regler behöver inte lagstöd utan kan framgå av förordning. Detta<br>gäller artiklarna 3, 4 och 6 som i huvudsak anger vilka uppgifter central-<br>myndigheten skall fullgöra. I fråga om delar av artikel 4 krävs dock som<br>nämnts dessutom lagstöd.</p>
<p>Några av direktivets regler behöver emellertid inte föranleda några åtgärder<br>från svensk sida. Enligt artikel 10 skall - utöver vad som redan nämnts - den<br>återkrävande staten svara för de kostnader den centrala myndigheten haft för<br>att bevara föremålet. Detta berör inte enskilda utan är en fråga staterna<br>emellan och behöver därför inte närmare regleras. Svensk rätt står inte i strid<br>med artiklarna 9 andra stycket, 11 och 15. Därför behövs ingen åtgärd för att<br>införliva dem. Inte heller artikel 14 föranleder någon åtgärd, eftersom den ger<br>möjlighet men inte skyldighet att återlämna fler föremål än som framgår av<br>direktivet. Slutligen vänder sig artiklarna 16-18 direkt till staterna och fordrar<br>ingen ytterligare reglering.</p>
<p>De regler som inte kräver lagform avser regeringen att införliva med<br>svensk rätt genom en ändring i förordningen (1988:1188) om kulturminnen<br>m.m.</p>
<h3>8 Prövningen av tvister om återlämnande</h3>
<h4>8.1  Vilka domstolar skall pröva tvisterna?</h4>
<p>Regeringens förslag: Tvister om återlämnande av kulturföremål och<br>frågor om ersättning till innehavaren handläggs av allmän domstol<br>enligt reglerna för indispositiva tvistemål. Målen tas upp vid svaran-<br>dens tvistemålsforum.</p>
<p>Promemorians förslag: I promemorian föreslås att tvister om åter-<br>lämnande kulturföremål skall handläggas enligt reglerna för indispositiva<br>tvistemål och att frågor om ersättning till innehavaren enligt reglerna för<br>dispositiva tvsitemål. Vidare föreslås att Stockholms tingsrätt ensamt skall<br>vara behörig att som första instans ta upp sådana mål och ärenden.</p>
<p>Remissinstanserna: Godtrosförvärvsutredningen föreslår att tvister om<br>återlämnande av kulturföremål handläggs som dispositiva tvistemål. Dom-<br>stolsverket, Riksantikvarieämbetet och Godtrosförvärvsutredningen är<br>kritiska till att Stockholms tingsrätt görs till specialforum. Domstolsverket<br>menar vidare att det bör övervägas om det inte är lämpligt att göra lagen<br>(1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) tillämplig på<br>tvisterna.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: I direktivet sägs endast att talan skall<br>väckas hos den behöriga domstolen.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>15</p>
<p>Direktivet avser ett anspråk som grundar sig på att en överträdelse skett av Prop. 1994/95:74<br>regler om utförsel av kulturföremål. Verkan av direktivets regler är endast att<br>innehavaren inte får ha föremålet i Sverige om han förlorar målet. Indirekt<br>kan det dock leda till att innehavaren helt förlorar rätten till föremålet. I vissa<br>stater blir nämligen föremål som olagligt förts bort automatiskt statlig egen-<br>dom. I andra länder, såsom Sverige, torde ett olagligt bortfört föremål kunna<br>förverkas till staten.</p>
<p>I den mån en ren talan om återställande av besittning kan föras skall den<br>prövas av allmän domstol och handläggas som ett tvistemål. Detta talar för<br>att tvister om återlämnande bör prövas av allmän domstol i den ordning som<br>gäller för tvistemål. I och för sig skulle även ärendelagen kunna vara<br>tillämplig. Den är dock - i sin nuvarande utformning - i första hand avsedd<br>för frågor som kräver mindre omfattande handläggning. Det är inte givet att<br>tvister om återlämnade kommer att vara av den beskaffenheten. Frågor om<br>återlämnande av kulturföremål bör därför prövas av allmän domstol i den<br>ordning som gäller för tvistemål.</p>
<p>En begäran om att ett föremål skall återlämnas bör ses som ett offentlig-<br>rättsligt grundat anspråk. Mot bakgrund av bl.a. detta föreslogs i promemo-<br>rian att reglerna för indispositiva tvistemål skulle tillämpas och att domstolen<br>följaktligen skulle ha ett ansvar för att utredningen blir fullständig. Mot detta<br>har Godtrosförvärvsutredningen anfört att frågan om återlämnande framstår<br>som dispositiv och bör kunna avgöras på annat sätt än genom dom. In-<br>dispositiv handläggning innebär dock inte att parterna inte kan träffa en över-<br>enskommelse om återlämnande av kulturföremålet. Det är ju inte fråga om<br>ett rättsförhållande som endast kan bestämmas genom dom. För att överens-<br>kommelsen skall gälla krävs dock att en eventuell talan om återlämnande<br>återkallas.</p>
<p>Regeringen delar promemorians bedömning att anspråkets offentlig-<br>rättsliga grund medför att krav på återlämnande bör handläggas enligt<br>reglerna för indispositiva tvistemål.</p>
<p>Frågan om ersättning till innehavaren har ett direkt samband med kravet<br>på återlämnande. Intresset av att avgörandet blir materiellt riktigt är lika starkt<br>i denna del som när det gäller frågan om återlämnande. Därför bör också<br>frågan om ersättning handläggas enligt de regler som gäller för indispositiva<br>tvistemål.</p>
<p>Flera remissinstanser har haft invändningar mot att Stockholms tingsrätt<br>skall vara specialforum. De anser bl.a. att antalet mål torde bli så få att inte<br>någon domstol kan upparbeta särskild kompetens på området. Regeringen<br>ansluter sig till dessa synpunkter. Det skulle dessutom kunna medföra ökade<br>kostnader för den enskilde. Därför bör mål och ärenden om återlämnande av<br>kulturföremål tas upp av den domstol som är behörig enligt vanliga regler,<br>dvs. som regel domstolen i den ort där svaranden har sitt hemvist (jfr 10 kap.<br>1 § rättegångsbalken).</p>
<p>16</p>
<h4>8.2 Vem skall talan riktas mot?</h4>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Regeringens förslag: Talan skall riktas mot den som faktiskt innehar<br>föremålet för egen eller annans räkning.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Godtrosförvärvsutredningen menar att med inne-<br>havare bör avses den som har saken i sin besittning.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: I artikel 5 i direktivet sägs att talan skall<br>riktas mot innehavaren, eller om sådan saknas, mot mellanhanden. Enligt<br>artikel 1.6-7. är innehavaren den som fysiskt innehar föremålet för egen<br>räkning. Med mellanhanden avses den som fysiskt innehar föremålet för<br>annans räkning.</p>
<p>Direktivets begrepp innehavare och mellanhand har, som Godtrosför-<br>värvsutredningen påpekat, inte någon koppling till det svenska besittnings-<br>begreppet. Med besittning förstås att en person innehar en sak. I första hand<br>avses därmed att saken är under någons omedelbara kontroll, s.k. omedelbar<br>besittning. Exempelvis har den besittning till en sak som har saken på sig<br>eller nycklarna till det hus där saken finns. Besittning kan också vara medel-<br>bar. Den omedelbara kontrollen över saken utövas då av någon annan. Den<br>som t.ex. lämnat ett föremål för renovering till en konservator har besittning<br>till föremålet trots att det befinner sig hos annan (se Håstad, Sakrätt avseende<br>lös egendom, 4 uppl. s. 45).</p>
<p>Direktivets innehavare torde normalt vara den som har omedelbar besitt-<br>ning till saken. Om konservatorn i det ovan nämnda exemplet fått hand om<br>saken är dock innehavaren inte längre innehavare i direktivets mening. Det<br>fysiska innehavet har ju gått över till någon annan, mellanhanden. Denne<br>innehar föremålet för den förutvarande innehavarens räkning. Innehav i<br>direktivets mening och besittning har alltså inte samma innebörd. Detta har<br>bl. a. betydelse för rätten till ersättning (se nästa avsnitt). Talan skall således<br>riktas mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning.</p>
<h4>8.3 Ersättning</h4>
<p>Regeringens förslag: Om ett kulturföremål skall återlämnas har den<br>som innehar föremålet för egen räkning rätt till skälig ersättning om<br>han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid<br>anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts från det<br>återkrävande landet.</p>
<p>Promemorians förslag överenstämmer i huvudsak med regeringens.</p>
<p>17</p>
<p>2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 74</p>
<p>Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslaget utan erinran.           Prop. 1994/95:74</p>
<p>Lagrådet har satt i fråga om den tolkning av bestämmelsen om ersättning<br>i artikel 9 som gjorts i lagrådsremissen är nödvändig. Om detta är fallet<br>menar Lagrådet att en ersättningsskyldighet för svenska staten måste införas.<br>Ersättningen skall utgå endast om rätt till ersättning förelegat om föremålet<br>innehafts för egen räkning.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9 i direktivet är den som<br>innehar ett föremål för egen räkning under vissa förutsättningar berättigad till<br>ersättning om föremålet återlämnas. Det betyder att den som innehar före-<br>målet för annans räkning däremot inte kan få någon ersättning och inte heller<br>den för vars räkning föremålet innehas.</p>
<p>Lagrådet har ansett att en närmare granskning av de olika artiklarna i<br>direktivet ger vid handen att det inte kan uteslutas att artikel 9 fått ett icke<br>avsett innehåll och att det därför kan sättas i fråga om den tolkning av<br>bestämmelsen som gjorts i lagrådsremissen är nödvändig.</p>
<p>Regeringen som i och för sig anser att direktivets utformning kan<br>diskuteras och att den kan medföra mindre tillfredsställande resultat, kan<br>dock inte ansluta sig till Lagrådets tolkning. En reglering i svensk rätt i<br>enlighet med Lagrådets tolkning skulle medföra förpliktelser för andra stater<br>utöver vad som direkt framgår av direktivet. Om ett direktiv leder till från<br>svenska utgångspunkter oacceptabla konsekvenser får detta lösas nationellt.</p>
<p>Lagrådet har också föreslagit att den för vars räkning föremålet innehas<br>och som inte kan tillerkännas ersättning av den återkrävande staten i stället<br>skall kunna få ersättning av svenska staten. Lagrådet anför att enligt 2 kap.<br>18 § regeringsformen varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk<br>genom expropriation eller eller annat sådant förfogande skall vara<br>tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag. I vart fall torde,<br>enligt Lagrådet, nämnda grundlagsbestämmelse eller grunderna för den vara<br>tillämpliga om någon genom återlämnande av ett kulturföremål förlorar<br>äganderätten eller annan särskild rätt till föremålet.</p>
<p>Enligt regeringens mening torde det dock i dessa fall inte kunna hävdas att<br>det är fråga om expropriation eller annat sådant liknande förfogande. Genom<br>återlämnandet avgörs ju inte frågan om äganderätten. Ett återlämnande<br>innebär endast att föremålet flyttas till ett annat land. Vem som har rätt till<br>föremålet avgörs därefter enligt det landets lag. Den som måste återlämna<br>föremålet kan också ha möjlighet att rikta talan om ersättning mot någon<br>annan, t.ex. den som han förvärvat föremålet av.</p>
<p>För att man överhuvudtaget skall vara ersättningsberättigad krävs ju också<br>att man iakttagit vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Eftersom det här<br>normalt är fråga om föremål till mycket höga värden och det således kan<br>antas att det är på området sakkunniga personer som handlar med dem, är det<br>svårt att föreställa sig en situation där man inte varit medveten om aktuella<br>regler. Det bör i sammanhanget nämnas att lagstiftningen inte har någon<br>retroaktiv verkan utan endast avser föremål som olagligt har förts bort efter<br>lagens ikraftträdande. Även om man rent hypotetiskt utgår från att en<br>situation ändå skulle kunna uppstå där en godtroende enskild person tvingas<br></p>
<p>18</p>
<p>lämna ifrån sig föremålet utan att kunna få ersättning blir det ju aldrig fråga Prop. 1994/95:74<br>om att en enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande<br>tvingas avstå egendom till det allmänna i Sverige eller någon enskild, vilket är<br>vad som omfattas av regleringen i 2 kap. 18 § regeringsformen. Samman-<br>taget är regeringen därför av uppfattningen att det inte är fråga om en åtgärd<br>som omfattas av 2 kap. 18 § regeringsformen och att därför en reglering av<br>det slag Lagrådet föreslagit inte behövs.</p>
<p>För den nu framförda uppfattningen talar också det förhållandet att ett<br>motsatt synsätt skulle leda till att direktivet också skall anses oförenligt med<br>artikel 1 i tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen angående skydd<br>för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta kan inte<br>ha varit avsikten. Skulle en konflikt anses föreligga får man utgå från att<br>inkorporeringen av europakonventionen gör att bestämmelsen inte tillämpas.<br>På samma sätt torde i det fallet konventionens tillämpning inom EG-rätten<br>medföra att direktivet är ogiltigt i motsvarande mån. Regeringen avser att i<br>lämpligt sammanhang ta upp frågan om direktivets utformning i nu angivet<br>avseende och försöka få ett förtydligande till stånd.</p>
<p>Enligt direktivet skall innehavaren för att vara berättigad till ersättning ha<br>visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet.<br>Det kan uppfattas som att innehavaren är berättigad till ersättning även om<br>han efter förvärvet olagligt fört bort föremålet. Det torde dock inte vara avsett<br>att artikeln skall tolkas på det sättet. Frågan har berörts i ett s.k. explanatory<br>memorandum från EG-kommissionen (Com /91/ 447 final - SYN 382). I<br>detta memorandum kommenteras inte den slutliga versionen av direktivet.<br>Den aktuella artikeln är dock i allt väsentligt oförändrad. I memorandumet<br>sägs att en ägare som själv olagligt för bort föremålet eller låter någon annan<br>göra det aldrig kan vara berättigad till ersättning.</p>
<p>Dessa uttalanden kan inte tillmätas samma vikt som traditionella för-<br>arbetsuttalanden i svensk lagstiftning. De antyder dock att tanken inte varit att<br>endast sådant som inträffat före förvärvet skall tillmätas betydelse. Det fram-<br>står också som rimligt att den som stått bakom den olagliga utförseln inte<br>skall vara berättigad till ersättning. Mot bakgrund härav bör det utryckligen<br>framgå att den omsorg och uppmärksamhet innehavaren skall ha visat även<br>skall avse hur föremålet förts från den återkrävande statens territorium.</p>
<p>Innehavaren torde ha bevisbördan för att sådan omsorg och uppmärk-<br>samhet visats att han är berättigad till ersättning.</p>
<p>I direktivet sägs att ersättningen skall vara skälig. Den närmare innebörden<br>av detta framgår dock inte. Det är då vanskligt att ge några bestämda anvis-<br>ningar om hur ersättningen skall beräknas.</p>
<p>I det nämnda memorandumet från kommissionen sägs att ersättningen<br>inte nödvändigtvis behöver motsvara vad förvärvaren betalat för föremålet.<br>Den kan vara både större och mindre, eftersom även andra omständigheter<br>måste beaktas, som föremålets värde i handeln, affektionsvärdet för för-<br>värvaren, nedlagda kostnader för föremålets bevarande och om förvärvaren -<br>enligt den återkrävande statens lag - förblir ägare till föremålet.</p>
<p>19</p>
<p>Som tidigare nämnts (se avsnitt 8.1.) kan en indirekt effekt av återläm- Prop. 1994/95:74<br>nandet vara att innehavaren helt förlorar rätten till föremålet. Detta talar starkt<br>för att utgångspunkten bör vara att ersättningen skall motsvara förlusten av<br>föremålet. Bestämmelserna i 5 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av<br>lösöre torde i så fall kunna vara till viss ledning vid den närmare beräkningen<br>av ersättningen.</p>
<p>Om innehavaren behåller någon rätt till föremålet efter återlämnandet bör<br>det dock beaktas. Skulle det exempelvis stå klart att innehavaren behåller<br>äganderätten till föremålet även efter återlämnandet torde ersättningen i första<br>hand komma att avse de kostnader och olägenheter som är en följd av att<br>föremålet förs tillbaka till den återkrävande staten. Olägenheten av att inte<br>kunna disponera föremålet i Sverige kan dock vara betydande och det kan<br>leda till att ersättningen bör fastställas till nästan samma belopp som skulle<br>utgått om innehavaren helt förlorat förfoganderätten. Ersättningen torde dock<br>som regel inte kunna bli lika stor som för den som förlorat äganderätten;<br>innehavaren har ju normalt sett kvar möjligheten att sälja föremålet.</p>
<p>Det kan vara svårt att i en process om återlämnande klarlägga hur ett<br>äganderättsanpråk kommer att bedömas i den återkrävande staten. För und-<br>vikande av rättsförluster bör det ankomma på den återkrävande staten att visa<br>att innehavaren behåller rätten till föremålet även efter ett återlämnande.</p>
<p>I artikel 9.4 i direktivet sägs att den återkrävande staten skall betala ersätt-<br>ningen vid återlämnandet av föremålet. Lagrådet har föreslagit att en be-<br>stämmelse om det tas in i lagen. Regeringen anser det inte vara nödvändigt,<br>eftersom den återkrävande statens skyldighet att betala ersättningen vid<br>återlämnandet följer redan av direktivet. Det bör undvikas att i svensk lag ta<br>in bestämmelser som direkt riktar sig till en annan stat.</p>
<h4>8.4 Rättegångskostnader</h4>
<p>Regeringens förslag: Som huvudregel skall rättegångskostnaderna<br>fördelas på samma sätt som i tvistemål i allmänhet. Det betyder att den<br>som förlorar målet också får betala rättegångskostnaderna. Den åter-<br>krävande staten skall dock svara för rättegångskostnaderna om mot-<br>parten inte insett eller bort inse att föremålet blivit olagligt bortfört.</p>
<p>Promemorians förslag: I promemorian förelås inte några särskilda regler<br>om fördelningen av rättegångskostnader.</p>
<p>Remissinstanserna: Svea hovrätt föreslår att rättegångskostnadsreglema<br>utformas efter förebild av 7 kap. 1-3 §§ expropriationslagen (1972:719).<br>Godtrosförvärvsutredningen menar att en särreglering i fråga om hur<br>kostnadsansvaret skall fördelas bör övervägas.</p>
<p>Regeringens förslag: Huvudregeln när det gäller fördelningen av<br>rättegångskostnader är att den part som förlorar målet skall svara för kost-<br>naderna (18 kap. 1 § rättegångsbalken). Det bör som regel gälla även i mål<br>om återlämnande av kulturföremål. Det är ju rimligt att den får stå för rätte-<br></p>
<p>20</p>
<p>gångskostnadena som själv fört bort föremålet från den återkrävande staten Prop. 1994/95:74<br>eller känt till bortförseln. Om han däremot inte har haft skäl att misstänka att<br>föremålet olagligt förts bort är läget ett annat. Den som på så sätt inte är klan-<br>dervärd bör inte drabbas av ansvaret för rättegångskostnader.</p>
<p>Reglerna om fördelningen av rättegångskostnaderna när motparten inte<br>haft anledning att misstänka att en olaglig bortförsel ägt rum bör utformas på<br>i huvudsak det sätt som Svea hovrätt föreslagit. Det innebär att den åter-<br>krävande staten svarar för motpartens rättegångskostnader i första instans och<br>kostnaderna i högre instans om staten överklagar den lägre instansens dom.<br>Skulle den enskilde överklaga tingsrättens eller hovrättens dom bör dock<br>vanliga regler om fördelningen av rättegångskostnader gälla, vilket betyder att<br>han får betala rättegångskostnaderna i högre instans om överklagandet inte<br>bifalls. En sådan ordning ryms enligt regeringens uppfattning väl inom<br>ramen för artikel 9 i direktivet.</p>
<h3>9 Vilken myndighet skall vara central myndighet?</h3>
<p>Regeringens förslag: Riksantikvarieämbetet och statens historiska<br>museer skall vara central myndighet.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Statens konstmuseer uttrycker tveksamhet i fråga<br>om att Riksantikvarieämbetet skall söka efter olagligt bortförda<br>kulturföremål. Stiftelsen Nordiska museet avstyrker förslaget i denna del och<br>menar att den uppgiften bör anförtros polis- eller tullmyndighet.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Som nämnts skall enligt artikel 3 utses<br>en eller flera centrala myndigheter med i artiklarna 4 och 6 angivna uppgifter.</p>
<p>De föremål som kan begäras återlämnade behöver inte vara åtkomna<br>genom brott. Införseln av dem till Sverige utgör inte någon överträdelse av<br>svenska bestämmelser. Därför är det inte lämpligt att vare sig polis- eller<br>tullmyndighet anförtros uppgiften att söka efter olagligt bortförda kultur-<br>föremål.</p>
<p>Det finns inte skäl att räkna med att bestämmelserna skall behöva<br>tillämpas ofta och uppgiften att vara central myndighet bör därför inte bli så<br>betungande. Mot den bakgrunden är det lämpligt att en befintlig myndighet<br>kan anförtros uppgifterna. Riksantikvarieämbetet och statens historiska<br>museer (Riksantikvarieämbetet) är den centrala förvaltningsmyndigheten för<br>frågor om kulturmiljövård. Till myndigheten hör bl.a. Statens historiska<br>museum, Kungl. myntkabinettet och Medelhavsmuseet.<br>Riksantikvarieämbetet har stor kompetens på kulturområdet, och torde vara<br>mest lämpat att anförtros uppgiften att vara central myndighet. I den mån<br>Riksantikvarieämbetet inte har tillräckliga kunskaper om en viss</p>
<p>21<br></p>
<p>föremålskategori bör det kunna lösas genom samarbetet med andra Prop. 1994/95:74<br>kulturhistoriska institutioner och museer.</p>
<p>En av de uppgifter som den centrala myndigheten skall utföra är enligt<br>artikel 4.6 att agera som förmedlare mellan den återkrävande staten och inne-<br>havaren. Enligt bestämmelsen får myndigheten vidare underlätta genom-<br>förandet av ett skiljeförfarande i enlighet med nationell lagstiftning. Detta<br>skall inte utesluta en senare domstolsprocess. Enligt svensk rätt är det i prin-<br>cip uteslutet att avgöra en tvist i domstol sedan den prövats av skiljemän.<br>Direktivets bestämmelse medför emellertid inte någon förpliktelse för<br>myndigheten att agera på detta sätt. Mot bakgrund härav behöver inte och bör<br>inte heller artikeln införlivas med svensk rätt såvitt gäller anordnandet av<br>skiljeförfarande.</p>
<p>Riksantikvarieämbetet bör också vara verksamt när det gäller<br>kulturföremål som förts bort från Sverige. Därför bör ämbetet ta emot<br>underrättelser från andra centrala myndigheter. Vidare bör ämbetet vara den<br>myndighet som kontrollerar att det är fråga om ett kulturföremål när det<br>gäller utomlands påträffade föremål som kan ha olagligt förts bort från<br>Sverige. Bestämmelser om detta kan tas in i förordningen (1988:1188) om<br>kulturminnen m.m.</p>
<h3>10 Tvångsmedel</h3>
<p>Regeringens förslag: Den centrala myndigheten skall kunna få till-<br>träde till lokaler m.m. för att söka efter olagligt bortförda<br>kulturföremål. Tillstånd till en sådan undersökning skall lämnas av<br>domstol. Om det föremål som undersökningen avser påträffas, skall<br>den centrala myndigheten kunna ta hand om föremålet om det kan<br>befaras att den som innehar föremålet kommer att förhindra ett<br>återlämnande. Den som berörs av beslutet skall kunna få det prövat av<br>domstol. Ett omhändertagande skall inte kunna bestå längre än tre<br>månader.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Lagrådet har satt i fråga om bestämmelserna behövs. I andra hand har<br>Lagrådet föreslagit en viss modifikation av bestämmelserna.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: En av de viktigaste uppgifterna som<br>ankommer på den centrala myndigheten är den som nämns i artikel 4.1,<br>nämligen att söka efter ett visst kulturföremål som blivit olagligt bortfört och<br>att identifiera den som innehar föremålet. För att sådana efterforskningar skall<br>bli effektiva bör den centrala myndigheten kunna få tillträde till byggnader<br>och andra ställen där ett eftersökt föremål kan finnas. Ett sådant förfarande<br>kräver stöd i lag.</p>
<p>22</p>
<p>Lagrådet har anfört att direktivets krav kan uppfyllas utan de föreslagna Prop. 1994/95:74<br>reglerna. Därvid har Lagrådet hänvisat till den föreslagna regeln om<br>säkerhetsåtgärd (6 kap. 5 § ) och det faktum att biträde till en utländsk stat<br>kan lämnas som rättshjälp i brottmål. Enligt regeringens mening räcker dock<br>inte detta för att uppfylla direktivets krav. Det krävs därutöver att den centrala<br>myndigheten ges möjlighet att fullgöra sin uppgift. Regeringen är dock<br>beredd att följa Lagrådets förslag om hur bestämmelserna bör utformas.</p>
<p>Mot bakgrund härav bör bestämmelser införas som ger myndigheten<br>möjlighet att hos domstol ansöka om tillstånd att utföra en s.k. undersökning<br>för att söka efter särskilt angivna kulturföremål. Bestämmelserna kan lämp-<br>ligen delvis utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelser i<br>47-53 §§ konkurrenslagen (1993:20). Det innebär att domstolen skall lämna<br>tillstånd om det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet<br>påträffas och om proportionalitet råder mellan åtgärdens vikt å ena sidan och<br>intrånget eller menet för de berörda å andra sidan. Det skall dessutom<br>skäligen kunna befaras att den hos vilken undersökningen avses äga rum<br>kommer att undvika att lämna uppgift om han innehar föremålet. För att<br>syftet med undersökningen inte skall gå om intet bör domstolen kunna<br>underlåta att kommunicera ansökan och domstolens beslut med motparten. I<br>enlighet med förslag av Lagrådet skall dock detta ske endast när det finns risk<br>att undersökningen annars kan komma att bli verkningslös. Av samma skäl<br>bör ett tillstånd till undersökning omedelbart kunna verkställas. Med hänsyn<br>till de krav som ställs för ett tillstånd och till att domstol skall pröva frågan<br>måste rättssäkerhetsintresset anses väl tillgodosett.</p>
<p>Fråga om tillstånd till undersökning av detta slag bör prövas av samma<br>slags domstolar som prövar mål om återlämnande.</p>
<p>Om den som drabbas av undersökningen motsätter sig att den genomförs<br>bör den centrala myndigheten ha möjlighet att begära handräckning av krono-<br>fogdemyndigheten. I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör dock inte gälla<br>några särregler för kommunikation av ansökan om handräckning.</p>
<p>Om det kulturföremål som undersökningen avser påträffas skall central-<br>myndigheten kunna ta hand om det. För det krävs att det finns risk för att<br>föremålet göms undan eller att innehavaren på annat sätt undandrar sig ett<br>återlämnande. Härigenom kan centralmyndigheten fullgöra den uppgift den<br>har enligt artikel 4.5, nämligen att genom tillfälliga åtgärder förhindra att ett<br>återlämnandeförfarande undviks. Detta ger också myndigheten möjlighet att<br>- i enlighet med artikel 4.4 - vidta de åtgärder som kan behövas för att bevara<br>föremålet. Den som berörs bör dock kunna få omhändertagandet prövat av<br>domstol. Den prövningen bör lämpligen göras av samma domstol som be-<br>slutat om undersökningen. För rättens handläggning bör gälla i huvudsak<br>samma regler som enligt 27 kap. rättegångbalken gäller för prövningen av<br>beslag. Det betyder bl.a. att saken skall handläggas skyndsamt.</p>
<p>Ett omhändertagande skall inte bestå under längre tid än som är<br>oundgängligen nödvändigt och längst i tre månader. Skulle det stå klart att<br>staten i fråga inte avser att vidta några åtgärder för att få föremålet återlämnat,<br>skall dock föremålet omedelbart lämnas över till den som det tagits från.</p>
<p>23</p>
<p>Syftet med ett omhändertagande är att göra det meningsfullt för den Prop. 1994/95:74<br>återkrävande staten att inleda rättegång mot innehavaren. Behovet av att säkra<br>föremålet kan dock kvarstå även sedan talan väckts. Därför föreslås att vissa<br>bestämmelser om kvarstad i rättegångsbalken görs tillämpliga på mål om<br>återlämnande. Eftersom det endast är stater som kan ansöka om en sådan<br>säkerhetsåtgärd bör det inte krävas att det ställs säkerhet för den skada som<br>kan tillfogas motparten.</p>
<h3>11 Övriga frågor</h3>
<p>Regeringens förslag: I lagen införs en bestämmelse om att frågan om<br>äganderätten till ett kulturföremål efter återlämnandet skall avgöras<br>enligt den återkrävande statens lag.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i artikel 12 om att<br>äganderätten till ett kulturföremål efter återlämnandet skall avgöras enligt den<br>återkrävande statens lag står i strid med den i Sverige tillämpade lex rei sitae-<br>regeln. Enligt denna skall i allmänhet sakrättsliga verkningar bedömas enligt<br>sakens läge vid tidpunkten för den aktuella händelsen. Det betyder att ett köp<br>som skett i ett annat land i Sverige skall bedömas enligt det andra landets lag.<br>Att köpet eventuellt skulle ha varit ogiltigt vid en tillämpning av svensk lag<br>saknar alltså betydelse. Mot bakgrund härav behövs en särskild lagvalsregel<br>för tvister som avser kulturföremål som återlämnats enligt direktivet.</p>
<p>I artikel 15 sägs att direktivet inte skall inverka på möjligheten för en<br>medlemsstat eller den som frånstulits ett kulturföremål att föra talan med<br>åberopande av andra regler, vare sig det är fråga om brottmål eller om tviste-<br>mål. Detta betyder att det i fråga om stulna kulturföremål t.ex. kan före-<br>komma att en stat för talan om återlämnande samtidigt som den som från-<br>stulits föremålet för talan om bättre rätt. Direktivet ger inte något svar på<br>frågan hur sådana motstridande krav skall hanteras.</p>
<p>Av rättegångsbalkens regler följer att mål om bättre rätt och om återläm-<br>nande som avser samma föremål i stor utsträckning kan handläggas gemen-<br>samt i en rättegång.</p>
<p>Den återkrävande statens rätt att få föremålet återlämnat är inte beroende<br>av innehavarens rätt till föremålet. Sedan föremålet återlämnats bestäms<br>äganderätten enligt den återkrävande statens lag. I vissa stater blir<br>kulturföremål som utförts i strid med gällande regler automatiskt statlig<br>egendom om de återförs. En svensk dom om bättre rätt kan alltså vara av<br>mindre värde när föremålet väl återlämnats till en annan stat. Den som anser<br>sig ha bättre rätt till ett föremål torde därför kunna ha en fördel av att<br>framställa sina krav först efter återlämnandet.</p>
<p>24</p>
<p>Godtrosförvärvsutredningen har pekat på möjligheten att den som anser Prop. 1994/95:74<br>sig ha bättre rätt till föremålet snabbt söker försäkra sig om äganderätten för<br>att sedan föra ut eller sälja föremålet till ett land utanför EES. Det borde dock<br>inte utgöra något stort problem, eftersom reglerna om kvarstad skall<br>tillämpas även i mål om återlämnande och den återkrävande staten därmed<br>bör ha goda möjligheter att få kontroll över föremålet.</p>
<h3>12 Ikraftträdande</h3>
<p>Regeringens förslag: Bestämmelserna om återlämnande skall till-<br>lämpas endast på kulturföremål som olagligt förts bort efter det att<br>lagen trätt i kraft, den 1 januari 1995.</p>
<p>Enligt artikel 13 skall direktivet avse kulturföremål som den 1 januari<br>1993 eller därefter olagligt bortförts. Den svenska lagstiftningen kommer att<br>träda i kraft först senare. Det innebär att en direkt tillämpning av artikelns be-<br>stämmelser skulle ge regelverket retroaktiv verkan. För att undvika detta har<br>den Gemensamma EES-kommittén beslutat att i fråga om Finland, Island,<br>Norge och Sverige artikel 13 skall läsas så att den avser föremål som olagligt<br>bortförts först den 1 januari 1995 eller därefter.</p>
<p>De föreslagna lagreglerna bör träda i kraft den 1 januari 1995.</p>
<h3>13 Författningskommentar</h3>
<p>i§</p>
<p>Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en<br>stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som<br>finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten.</p>
<p>I paragrafen återfinns regeln om återlämnande. För att ett återlämnande<br>skall kunna komma i fråga krävs att en rad förutsättningar är uppfyllda. Det<br>skall vara fråga om ett kulturföremål, vilket definieras i 2 §. Föremålet skall<br>olagligt ha förts bort från en stat som ingår i EES. Den närmare innebörden<br>av detta framgår av 3 §. Föremålet skall finnas i Sverige. Vidare skall bort-<br>förseln ha skett efter utgången av år 1994. Talan skall väckas inom de tids-<br>frister som anges i 6 §. Av den paragrafen framgår också att bortförseln fort-<br>farande skall vara olaglig i den återkrävande staten när talan väcks.</p>
<p>25</p>
<p>2§</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som</p>
<p>1.  i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst-<br>närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa för-<br>faranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och</p>
<p>2.  tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en<br>integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del<br>av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett<br>museum, ett arkiv eller en biblioteksamling.</p>
<p>Med en offentlig samling avses en samling som ägs av</p>
<p>-   en stat som avses i 1 §,</p>
<p>-   en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller</p>
<p>-   en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del<br>finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.</p>
<p>Paragrafen motsvarar artikel 1.1 i direktivet.</p>
<p>Av bestämmelsen framgår att ett kulturföremål är ett föremål som utpekas<br>av nationella bestämmelser som en nationell skatt. De föremål som enligt 5<br>kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. inte får föras ut ur landet utan<br>tillstånd torde vara sådana nationella skatter. Föremålet skall dessutom vara<br>en nationell skatt i den mening som avses i artikel 36 i Romfördraget. Om<br>resultatet av den kommande folkomröstningen om medlemskap i EU<br>medför att Sverige återtar sin ansökan om medlemskap bör i stället hänvisas<br>till motsvarande artikel i EES-avtalet. Vidare skall föremålet återfinnas i den<br>lista som utgör en bilaga till lagen.</p>
<p>Vissa föremål som tillhör offentliga samlingar och kyrkliga inventarier<br>behöver dock inte framgå av bilagan för att de skall anses vara kulturföremål<br>i den mening som avses i detta kapitel.</p>
<p>I tredje stycket finns en definition av begreppet offentlig samling. Rege-<br>ringen anser i motsats till Lagrådet att, då det är fråga om en defintion, direk-<br>tivets terminologi bör användas även om den inte är helt förenlig med den i<br>Sverige använda. Regeln tar ju sikte på utländska förhållanden.</p>
<p>Godtrosförvärvsutredningen har invänt mot att termen kulturföremål an-<br>vänds med olika betydelser i 5 resp. 6 kap. Eftersom denna term används i<br>den autentifierade direktivtexten är det svårt att undvika detta.</p>
<p>3§</p>
<p>Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en<br>stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter,<br>eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats<br>eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.</p>
<p>Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med artikel 1.2 i direktivet.</p>
<p>Med statens regler till skydd för nationella skatter avses även de regler<br>som i EU-länderna gäller enligt rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om<br>export av kulturföremål.</p>
<p>26</p>
<p>4§</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid<br>allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som<br>innehar föremålet.</p>
<p>Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas<br>dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kultur-<br>föremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande<br>staten om att föremålet olagligt har förts bort.</p>
<p>Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren<br>är känd, underrätta honom om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om<br>den som har en särskild rätt till föremålet.</p>
<p>Paragrafen har i huvudsak samma innehåll som artikel 5 i direktivet. Den<br>har utformats i enlighet med förslag av Lagrådet.</p>
<p>Av första stycket framgår att en talan om återlämnande endast kan väckas<br>av en stat. Talan skall riktas mot den som fysiskt innehar föremålet. Detta<br>berörs närmare i avsnitt 8.2.</p>
<p>Utöver vad som föreskrivs i 42 kap. 2 § rättegångsbalken om stämnings-<br>ansökan skall i mål om återlämnande gälla bestämmelsen i andra stycket.<br>Om de angivna handlingarna inte bifogats stämningsansökan skall ansök-<br>ningen inte upptas till prövning. Om käranden inte följer ett föreläggande<br>skall alltså stämningsansökan avvisas.</p>
<p>Tredje stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. Om den åter-<br>krävande staten väckt talan mot någon som innehar föremålet för annans räk-<br>ning skall domstolen underrätta den för vars räkning svaranden innehar<br>föremålet. Detta förutsätter att domstolen får uppgift om för vems räkning<br>föremålet innehas. Den som på detta sätt underrättas torde, som Lagrådet<br>anmärkt, ha rätt att som intervenient delta i rättegången (se rättegångsbalken<br>14 kap. 10-12 §§).</p>
<p>5§</p>
<p>Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål<br>olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid<br>skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken till-<br>lämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt<br>att få egendom återlämnad.</p>
<p>Enligt bestämmelsen kan den återkrävande staten ansöka om säkerhets-<br>åtgärd avseende föremålet. Därvid skall tillämpas reglerna om kvarstad på<br>viss egendom i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och vissa andra bestämmelser i<br>samma kapitel. Det medför bl.a. att den återkrävande staten kan ansöka om<br>säkerhetsåtgärd innan talan väckts.</p>
<p>27</p>
<p>6§</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den återkrävande<br>staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade<br>det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet<br>olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig<br>samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det åter-<br>krävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bort-<br>förseln.</p>
<p>Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas.</p>
<p>Paragrafen motsvarar artikel 7 i direktivet.</p>
<p>Ett krav på återlämnande preskriberas 30 år efter det att den olagliga bort-<br>förseln ägde rum. För offentliga samlingar och för kyrkliga föremål som<br>omfattas av särskilda skyddsregler är tiden utsträckt till 75 år.</p>
<p>Skulle staten i fråga få kännedom om var föremålet finns och vem som<br>innehar det måste den agera inom ett år från det den fick reda på för-<br>hållandena.</p>
<p>Enligt andra stycket skall talan lämnas utan bifall om bortförseln inte läng-<br>re är olaglig i den återkrävande staten när talan väcks. I många rättsordningar<br>görs inte någon egentlig skillnad mellan ogillande och avvisning. Bestämmel-<br>sen i artikel 7.2 i direktivet bör därför kunna läsas både som att talan skall<br>avvisas och att den skall ogillas. Om talan skall avvisas innebär det att en del<br>av saken kan komma att prövas som en rättegångsfråga. Det bör i görligaste<br>mån undvikas. Därför bör direktivet läsas som att talan i detta fall skall<br>ogillas.</p>
<p>7§</p>
<p>Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen<br>räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om inne-<br>havaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av<br>föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande<br>staten.</p>
<p>Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är be-<br>rättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha<br>varit det.</p>
<p>Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet.</p>
<p>Paragrafen motsvarar artikel 9 i direktivet.</p>
<p>Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.3.</p>
<p>Enligt första stycket är den som innehar ett föremål för egen räkning under<br>vissa förutsättningar berättigad till ersättning om föremålet återlämnas. För att<br>ersättning skall kunna utgå krävs att innehavaren visat vederbörlig omsorg<br>och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur före-<br>målet förts från den återkrävande staten. Bevisbördan torde vila på inne-<br>havaren. Bestämmelsen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med<br>förslag av Lagrådet.</p>
<p>28</p>
<p>Enligt artikel 9 tredje stycket skall när det är fråga om arv eller gåva inne- Prop. 1994/95:74<br>havaren inte behandlas fördelaktigare än den som han förvärvade egendomen<br>från. Enligt gällande svensk rätt inträder vid arv förvärvaren i den tidigare<br>innehavarens ställning. Så är det dock inte när det gäller gåva. Bestämmelser<br>om detta har tagits in i andra stycket. I enlighet med förslag av Lagrådet skall<br>detta även gälla egendom som förvärvats genom testamente. Den engelska<br>termen "succession" får anses omfatta både arv och testamente.</p>
<p>Tredje stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. I detta sägs uttryck-<br>ligen att ersättningen till innehavaren skall fastställas i målet om återläm-<br>nande.</p>
<p>Av artikel 9 fjärde stycket framgår att ersättningen skall betalas när<br>föremålet återlämnas.</p>
<p>8§</p>
<p>Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer<br>(den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en under-<br>sökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts<br>bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om</p>
<p>1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid<br>undersökningen,</p>
<p>2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra<br>sig att lämna uppgift om han innehar föremålet, och</p>
<p>3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som<br>åtgärden innebär för den som berörs.</p>
<p>Ansökan skall göras skriftligen.</p>
<p>Om det skäligen kan befaras att föremålet kan att gömmas undan eller<br>någon annan åtgärd vidtas för att hindra eller försvåra ett återlämnande, får<br>beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten bereds tillfälle att yttra<br>sig över ansökan. Motparten behöver i så fall inte heller underrättas om<br>rättens beslut innan undersökningen påbörjas.</p>
<p>Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.</p>
<p>Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10. Den har utformats i<br>huvudsaklig överensstämmelse med Lagrådets förslag.</p>
<p>Enligt paragrafen har centralmyndigheten möjlighet att hos en fysisk eller<br>juridisk person söka efter bestämda kulturföremål. Av första stycket framgår<br>vad som krävs för tillstånd till en sådan undersökning. Det första villkoret<br>innebär att det krävs en påtaglig misstanke om att föremålet finns där den be-<br>gärda undersökningen avses äga rum. Det andra villkoret är att det skall<br>finnas en misstanke om att den hos vilken undersökning begärs inte frivilligt<br>kommer att medverka. Det tredje villkoret ger uttryck för den s.k. propor-<br>tionalitetsprincipen och har utformats efter förebild av bl.a. 28 kap. 3 a §<br>rättegångsbalken.</p>
<p>Enligt tredje stycket skall ansökan inte kommuniceras med motparten om<br>det kan befaras att åtgärder för att hindra eller försvåra ett återlämnande kan<br>komma att vidtas. I så fall skall inte heller domstolens beslut kommuniceras<br>med motparten innan undersökningen påbörjats.</p>
<p>29</p>
<p>Av fjärde stycket framgår att ett beslut om undersökning kan verkställas Prop. 1994/95:74<br>omedelbart.</p>
<p>9§</p>
<p>Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala<br>myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel<br>och andra utrymmen.</p>
<p>Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra<br>stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.</p>
<p>Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att<br>genomföra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken.</p>
<p>Av första stycket följer att undersökningens omfattning skall anges i<br>beslutet. Av beslutet skall framgå vilka lokaler och markområden som får<br>genomsökas. Om även t.ex. fordon skall få genomsökas skall det framgå av<br>beslutet. Det behöver dock inte anges exakt vilka fordon som omfattas, efter-<br>som det kan vara svårt att på förhand veta vilka fordon som kommer att<br>finnas på plats när undersökningen genomförs.</p>
<p>Av andra stycket framgår att det vid undersökningens genomförande skall<br>tillämpas vissa bestämmelser i rättegångsbalken om husrannsakan. Hänvis-<br>ningarna innebär bl.a att egendom inte onödigt får skadas och att under-<br>sökning normalt inte får genomföras sena kvällar eller nätter.</p>
<p>Enligt tredje stycket får den centrala myndigheten anlita kronofogde-<br>myndigheten om den inte lämnas tillträde till det som skall undersökas.<br>Därvid skall tillämpas de bestämmelser som gäller vid sådan handräckning<br>som avses i 16 kap. 10 § utsökningsbalken. Av 16 kap. 11 § samma balk<br>framgår att kronofogdemyndigheten inte skall kommunicera ansökan med<br>svaranden om saken är brådskande. I lagmotiven (prop. 1980/81 s. 796)<br>anges som exempel på brådskande fall situationer då det är fara att egen-<br>domen sticks undan. Bestämmelsen har utformats i enlighet med förslag av<br>Lagrådet.</p>
<p>10 §</p>
<p>Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala<br>myndigheten ta hand om föremålet, om det skäligen kan befaras att inne-<br>havaren eller annan genom att gömma undan föremålet eller genom att företa<br>någon annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande.</p>
<p>Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.</p>
<p>Enligt paragrafen kan myndigheten ta med sig det sökta föremålet om det<br>påträffas vid en undersökning. För detta krävs att myndigheten bedömer att<br>det finns risk för att åtgärder vidtas för att omöjliggöra eller försvåra ett åter-<br>lämnande. Med detta avses endast illojala åtgärder. Att innehavaren kan<br>förväntas bestrida ett anspåk på återlämnande är alltså inte i sig skäl för ett<br>omhändertagande. Skäl för omhändertagande föreligger även när andra än<br></p>
<p>30</p>
<p>innehavaren kan befaras förhindra ett återlämnande. Det kan ju vara så att<br>innehavaren endast tillfälligt fått hand om föremålet och det är någon annan<br>som har intresse av att återlämnande inte sker.</p>
<p>11 §</p>
<p>Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen begära<br>prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd till<br>undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och, om<br>det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling.</p>
<p>Till förhandlingen skall kallas både den som berörs och den centrala<br>myndigheten.</p>
<p>Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhänder-<br>tagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall,<br>om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns<br>synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart<br>meddela beslut.</p>
<p>Den centrala myndighetens beslut om ta hand om ett föremål kan enligt<br>första stycket prövas av domstol. En sådan begäran skall tas upp av den<br>tingsrätt som beslutat om undersökning enligt 8 §. Prövningen kan påkallas<br>av den som berörs av beslutet. Det kan vara den hos vilken undersökningen<br>gjorts eller annan som har rätt till föremålet.</p>
<p>Reglerna för domstolens handläggning av ärendet har utformats på huvud-<br>sakligen samma sätt som gäller för beslag som verkställts utan rättens<br>förordnande (jfr 27 kap. 6 § rättegångsbalken).</p>
<p>12 §</p>
<p>Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden<br>får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett omhänder-<br>tagande får dock bestå högst tre månader.</p>
<p>Enligt paragrafen skall av domstolens beslut framgå hur lång tid ett<br>omhändertagande skall få bestå. Liksom gäller i fråga om beslag skall restrik-<br>tivitet iakttas vid bestämmande av tiden (jfr 27 kap. 7 § rättegångsbalken). Ett<br>omhändertagande får längst pågå i tre månader räknat från den dag den cen-<br>trala myndigheten tog hand om föremålet.</p>
<p>13 §</p>
<p>Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett före-<br>mål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla.</p>
<p>Enligt bestämmelsen skall ett beslut om säkerhetsåtgärd på förmålet ta<br>över ett beslut om omhändertagande. Ett omhändertagande är ju bara en<br></p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>31</p>
<p>tillfällig åtgärd med syfte att ge den återkrävande staten tid att väcka talan mot Prop. 1994/95:74<br>innehavaren.</p>
<p>14 §</p>
<p>Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i<br>rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.</p>
<p>Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas vad som<br>är föreskrivet i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.<br>Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.</p>
<p>Om inte annat följer av detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol<br>enligt 10 kap. rättegångsbalken.</p>
<p>I första stycket föreskrivs att mål om återlämnande skall handläggas som<br>indispositiva tvistemål. Detta berörs närmare i avsnitt 8.1.</p>
<p>Enligt andra stycket är lagen (1946:807) om handläggning av domstols-<br>ärenden tillämplig på domstolens handläggning av frågor om undersökning<br>och omhändertagande. Ärendelagens bestämmelser gäller i den mån inte<br>annat framgår av denna lag. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.</p>
<p>Av tredje stycket framgår att frågan om behörig domstol bestäms enligt de<br>regler som enligt 10 kap. rättegångsbalken gäller för tvistemål. Det gäller<br>både mål och ärenden. Bestämmelsen i 10 kap. 17 § 7 om att reglerna i det<br>kapitlet inte kan grunda behörighet för en domstol att ta upp ett ärende skall<br>alltså inte tillämpas. Utgångspunkten är då att tingsrätten i den ort där den<br>som innehar föremålet har sitt hemvist är behörig att ta upp målet eller<br>ärendet (jfr 10 kap. 1 § rättegångsbalken). Detta gäller i den mån inte annat<br>sägs i kapitlet. Med det avses bestämmelsen i 11 §, enligt vilken en begäran<br>om prövning av ett omhändertagande skall tas upp av samma domstol som<br>beslutade om undersökningen.</p>
<p>15 §</p>
<p>I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap.<br>rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens mot-<br>part inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den<br>återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller<br>under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av<br>att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken<br>svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.</p>
<p>Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.</p>
<p>Som regel skall rättegångskostnaderna i mål om återlämnande tillämpas<br>bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken. Det betyder i princip att den part<br>som förlorar målet betalar rättegångskostnaderna.</p>
<p>Detta gäller dock inte om den återkrävande statens motpart inte insett eller<br>bort inse att föremålet blivit olagligt bortfört. I så fall skall den återkrävande</p>
<p>32</p>
<p>staten svara för rättegångskostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller i Prop. 1994/95:74<br>högre instans om den återkrävande staten överklagat den lägre instansens<br>avgörande. Hävisningen till 18 kap. 6 § rättegångsbalken innebär att den part<br>som genom vårdslöshet eller försummelse vållat motparten kostnader alltid<br>skall ersätta de kostnaderna.</p>
<p>16 §</p>
<p>Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en<br>dom om återlämnande av ett kulturföremål.</p>
<p>Bestämmelsen återfinns i artikel 10 i direktivet.</p>
<p>Paragrafen innebär att en innehavare som förlorar ett mål om återläm-<br>nande inte behöver svara för kostnaderna för verkställigheten av domen.</p>
<p>17 §</p>
<p>Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till före-<br>målet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.</p>
<p>Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.</p>
<p>Paragrafen föreskriver att äganderätten till föremål som återlämnats skall<br>bedömas enligt den återkrävande statens lag.</p>
<p>Bilagan</p>
<p>Överensstämmer med bilagan till direktivet.</p>
<p>Enligt sista stycket i bilagan skall dagen för omvandling av värdena, ut-<br>tryckta i ecu, till nationella valutor ske per den 1 januari 1993. För den dagen<br>har det inte fastställts något kurs för ecu:n. Värdena har därför omvandlats till<br>svenska kronor enligt den kurs som gällde den 31 december 1992 (se EGT<br>nr C 1,5.1.1993, s. 2).</p>
<p>33</p>
<p>3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 74</p>
<h4>Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1994:66) Prop. 1994/95:74</h4>
<h4>Återlämnande av kulturföremål                              Bilaga 1</h4>
<p>I promemorian läggs fram förslag till lagstiftning för att i svensk rätt införliva<br>rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kultur-<br>föremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium.<br>Direktivet skall införlivas som en följd av EES-avtalet.</p>
<p>Enligt direktivet skall vissa kulturföremål som olagligt förts bort från en<br>medlemsstat under vissa förutsättningar återlämnas till den statens terri-<br>torium.</p>
<p>I promemorian föreslås i huvudsak följande. Kulturföremål som olagligt<br>förts bort från en annan EES-stat skall under de förutsättningar som anges i<br>direktivet återlämnas på talan av den stat från vars territorium föremålet förts<br>bort. Om ett föremål skall återlämnas är innehavaren berättigad till skälig er-<br>sättning om han eller hon var i god tro i fråga om hur föremålet förts från den<br>återkrävande staten. Mål om återlämnande skall handläggas av Stockholms<br>tingsrätt som första instans. Riksantikvarieämbetet skall på framställan av en<br>annan EES-stat i Sverige söka efter olagligt bortförda kulturföremål. För att<br>sådana efterforskningar skall bli effektiva föreslås att Riksantikvarieämbetet<br>skall kunna få tillträde till lokaler m.m. Tillstånd till en sådan s.k. under-<br>sökning skall lämnas av Stockholms tingsrätt. Om det sökta föremålet på-<br>träffas vid undersökningen skall ämbetet kunna ta hand om föremålet om det<br>föreligger risk för att föremålet annars göms undan. Ett sådant omhänder-<br>tagande skall på begäran av den som berörs kunna omprövas av Stockholms<br>tingsrätt.</p>
<p>De bestämmelser som kräver lagform tas in som ett nytt kapitel i lagen<br>(1988:950) om kulturminnen m.m. Reglerna föreslås träda i kraft den<br>1 januari 1995.</p>
<p>34</p>
<h4>Promemorians lagförslag</h4>
<h4>1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om<br>kulturminnen m.m.</h4>
<p>Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.<br>skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse.</p>
<p>6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål</p>
<p>1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort<br>från ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet<br>(EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till det land från<br>vilket det förts bort enligt bestämmelserna i detta kapitel.</p>
<p>Definitioner</p>
<p>2 § Med kulturföremål avses i detta kapitel föremål som</p>
<p>1.    i den stat det förts bort från betecknas som en nationell skatt av konst-<br>närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lag eller administrativa<br>förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och</p>
<p>2.   tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är<br>en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en inte-<br>grerad del av offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen<br>hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling.</p>
<p>Med offentlig samling avses samling som ägs av</p>
<p>- en stat som ingår i EES,</p>
<p>- en lokal eller regional myndighet i en stat som ingår i EES, eller</p>
<p>- en offentlig institution i en stat som ingår i EES och som ägs eller till<br>stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.</p>
<p>3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från<br>en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella<br>skatter eller i strid med rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av<br>kulturföremål, eller att föremålet inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig<br>bortförsel eller någon annan överträdelse av ett villkor som ställts för tillstånd<br>till en sådan bortförsel.</p>
<p>Väckande av talan m.m.</p>
<p>4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid<br>Stockholms tingsrätt väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den<br>som innehar föremålet.</p>
<p>För att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning skall till an-<br>sökan bifogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att<br>det är ett kulturföremål och dels en förklaring av den behöriga myndigheten i<br>det återkrävande landet om att föremålet olagligen har förts bort från landet.</p>
<p>5 § Rätten skall se till att frågan om återlämnande blir tillbörligen utredd.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>35</p>
<p>6 § Stockholms tingsrätt får på ansökan av den stat från vars territorium ett<br>kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd på föremålet.<br>Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken<br>tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses<br>rätt till återlämnande.</p>
<p>7 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter-<br>krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och vem som inne-<br>hade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att den<br>olagliga bortförseln ägde rum. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en<br>offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det<br>återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år från det att<br>bortförseln ägde rum.</p>
<p>Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas.</p>
<p>8 § Om ett kulturföremål skall återlämnas enligt denna lag är den som inne-<br>har föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den åter-<br>krävande staten om domstolen finner att han eller hon visat vederbörlig om-<br>sorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts bort från den åter-<br>krävande staten.</p>
<p>Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tas till om innehavaren efter<br>återlämnandet har någon rätt till föremålet.</p>
<p>Den som förvärvat föremålet genom arv eller gåva är berättigad till ersätt-<br>ning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.</p>
<p>Undersökning</p>
<p>9 § Stockholms tingsrätt får på ansökan av den myndighet som regeringen<br>bestämmer (centralmyndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en<br>undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt<br>förts bort från ett land som ingår i EES. Tillstånd får lämnas endast om det<br>finns sannolika skäl för att det sökta föremålet kan påträffas vid undersök-<br>ningen och vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i<br>övrigt som åtgärden innebär för den som berörs.</p>
<p>Ansökan skall göras skriftligen.</p>
<p>Motparten skall inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.</p>
<p>Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.</p>
<p>10 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den<br>centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans-<br>portmedel och andra utrymmen.</p>
<p>Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra<br>stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.</p>
<p>Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att<br>genomföra undersökningen. Kronofogdemyndigheten skall inte underrätta<br>svaranden om begäran om handräckning innan verkställighet sker.</p>
<p>11 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala<br>myndigheten ta hand om föremålet om det skäligen kan befaras att inne-<br>havaren genom att gömma undan föremålet eller på annat sätt undandrar sig<br>ett återlämnande.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>36</p>
<p>12 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 11 § kan skriftligen Prop. 1994/95:74<br>begära prövning av det vid Stockholms tingsrätt. När begäran kommit in Bilaga 2</p>
<p>skall tingsrätten snarast möjligt och, om inte synnerliga skäl föreligger, senast<br>fjärde dagen därefter hålla förhandling.</p>
<p>Till förhandlingen skall den berörde och den centrala myndigheten kallas.</p>
<p>Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhänder-<br>tagandet. Den berörde skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om<br>möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synner-<br>liga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart med-<br>dela beslut.</p>
<p>13 § Tingsrätten skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå.<br>Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett om-<br>händertagande får dock bestå högst tre månader.</p>
<p>14 § Om domstol fattat beslut om säkerhetsåtgärd på ett föremål enligt 5 §<br>upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla.</p>
<p>15 § Vid handläggning enligt 9 och 12 §§ tillämpas lagen (1946:807) om<br>handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren<br>domare.</p>
<p>Kostnader</p>
<p>16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av<br>en dom om återlämnande av ett kulturföremål.</p>
<p>Övrigt</p>
<p>17 § Om ett kulturföremål återlämnats enligt rådets direktiv nr 93/7/EEC om<br>återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats<br>territorium skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den åter-<br>krävande statens lag.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p>
<p>37</p>
<h4>Sammanställning av remissyttranden över departements-      Prop. 1994/95:74</h4>
<h4>promemorian (Ds 1994:66) återlämnande av kulturföremål Bilaga 3</h4>
<p>Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av</p>
<p>Svea hovrätt</p>
<p>Stockholms tingsrätt</p>
<p>Domstolsverket</p>
<p>Riksskatteverket</p>
<p>General tullstyrelsen</p>
<p>Kronofogdemyndigheten i Stockholms län<br>Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län<br>Kungl. biblioteket</p>
<p>Riksarkivet</p>
<p>Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer</p>
<p>Statens konstmuseum</p>
<p>Godtrosförvärvsutredningen (Ju 1993:11)</p>
<p>Stiftelsen Nordiska museet</p>
<p>Föreningen Sveriges landsantikvarier</p>
<p>Remissinstanserna har framfört följande synpunkter.</p>
<p>Svea hovrätt föreslår att ansvaret för rättegångskostnaderna för mål och ären-<br>den om återlämnande av kulturföremål utformas på samma sätt som i 7 kap.<br>1-3 §§ expropriationslagen (1972:719). Vidare lämnar hovrätten förslag på<br>redaktionella ändringar av lagtexten.</p>
<p>Stockholms tingsrätt anför att det är förefaller onödigt att förhandling enligt<br>12 § skall hållas senast fjärde dagen efter det att en begäran om prövning<br>kommit in till tingsrätten. Enligt tingsrättens mening bör endast föreskrivas<br>att förhandling skall hållas snarast möjligt.</p>
<p>Domstolsverket avstyrker att endast Stockholms tingsrätt skall vara behörig<br>att som första instans skall pröva mål och ärenden om återlämnande av<br>kulturföremål. Enligt verkets mening bör i stället frågorna tas upp vid<br>innehavarens tvistemålsforum. Vidare bör enligt verkets mening övervägas<br>om inte lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden bör tilläm-<br>pas på tvister om återlämnande. Verket föreslår också vissa redaktionella<br>ändringar av lagtexten.</p>
<p>Riksskatteverket sätter i fråga om inte bestämmelsen i 10 § om att krono-<br>fogdemyndigheten inte skall kommunicera en ansökan om handräckning<br>med motparten även bör komma till uttryck i 16 kap. 11 § utsökningsbalken.</p>
<p>Generaltullstyrelsen lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>38</p>
<p>Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anför att bestämmelsen i 10 § Prop. 1994/95:74<br>tredje stycket bör utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i Bilaga 3</p>
<p>13 § lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde<br>(EES).</p>
<p>Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län föreslår att bestämmelsen i 10 §<br>tredje stycket utformas på samma sätt som i konkurrenslagen (1993:20) och<br>vidare att det av lagtexten bör framgå vilka bestämmelser i utsökningsbalken<br>som är tillämpliga.</p>
<p>Kungl. Biblioteket lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>Riksarkivet lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer avstyrker att endast<br>Stockholms tingsrätt skall vara behörig att som första instans pröva mål och<br>ärenden om återlämnande av kulturföremål. Vidare menar ämbetet att rätten<br>till ersättning när innehavaren behåller äganderätten efter återlämnandet inte<br>bör vara så begränsad som sägs i promemorian.</p>
<p>Statens konstmuseer uttrycker tveksamhet om lämpligheten i att central-<br>myndigheten ges en polisiär roll. Vidare föreslår myndigheten att det av lag-<br>texten bör framgå att centralmyndigheten aktivt skall samarbeta med fack-<br>myndigheterna.</p>
<p>Godtrosförvärvsutredningen avstyrker att Stockholms tingsrätt skall vara be-<br>hörig att som första instans pröva mål och ärenden om återlämnande av<br>kulturföremål. Utredningen menar vidare att mål om återlämnande bör<br>hanteras som dispositiva tvistemål. I fråga om fördelningen av rättegångs-<br>kostnader bör enligt utredningen övervägas en särreglering, eftersom inne-<br>havaren - även när ett kulturföremål skall återlämnas - inte behöver ha för-<br>farit klandervärt. Vidare föreslår utredningen att inte endast den som har<br>omedelbar utan även medelbar besittning till ett föremål skall anses vara inne-<br>havare enligt lagen. Enligt utredningens mening bör det kiart framgå att<br>innehavaren har bevisbördan för att han eller hon visat vederbörlig omsorg<br>och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts från det återkrävande<br>landet och således är berättigad till ersättning. Slutligen anför utredningen att<br>det är mindre lämpligt att använda termen kulturföremål i det föreslagna<br>6 kap. i kulturminneslagen, eftersom samma begrepp används i en annan<br>betydelse i 5 kap. samma lag.</p>
<p>Stiftelsen Nordiska museet menar att den centrala myndigheten inte bör efter-<br>söka och ta hand om kulturföremål. Den uppgiften bör i stället utföras av<br>polis- eller tullmyndighet i samarbete med den centrala myndigheten eller<br>annan fackmyndighet.</p>
<p>39</p>
<h3>Lagrådsremissens lagförslag                            <sup>Pr</sup>°p-1994/95:74</h3>
<p>Bilaga 4</p>
<h4>Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om<br>kulturminnen m.m.</h4>
<p>Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.</p>
<p>skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse.</p>
<p>6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål</p>
<p>1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort<br>från en stat som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet<br>(EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten.</p>
<p>Definitioner</p>
<p>2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som</p>
<p>1. i den stat det förts bort från betecknas som en nationell skatt av konst-<br>närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa för-<br>faranden som är förenliga med artikel 13 i EES-avtalet/alt: artikel 36 i Rom-<br>fördraget/, och</p>
<p>2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är<br>en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad<br>del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett<br>museum, ett arkiv eller en biblioteksamling.</p>
<p>Med en offentlig samling avses en samling som ägs av</p>
<p>- en stat som avses i 1 §,</p>
<p>- en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller</p>
<p>- en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finan-<br>sieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.</p>
<p>3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från<br>en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella<br>skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har<br>återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.</p>
<p>Väckande av talan</p>
<p>4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid<br>allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som<br>innehar föremålet för egen eller annans räkning.</p>
<p>För att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning skall till an-<br>sökan bifogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att<br>det är ett kulturföremål och dels en förklaring av den behöriga myndigheten i<br>den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.</p>
<p>5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kultur-<br>föremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet.<br>Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken<br></p>
<p>tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses<br>rätt att få egendom återlämnad.</p>
<p>6 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter-<br>krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och vem som inne-<br>hade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att den<br>föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en<br>offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det<br>återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bort-<br>förseln.</p>
<p>Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas.</p>
<p>Ersättning</p>
<p>7 § Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för<br>egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten om<br>han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i fråga om hur<br>föremålet förts bort från den återkrävande staten.</p>
<p>Den som förvärvat föremålet genom arv eller gåva är berättigad till ersätt-<br>ning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>Undersökning</p>
<p>8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer<br>(den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en under-<br>sökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts<br>bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om det finns<br>särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid under-<br>sökningen och vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i<br>övrigt som åtgärden innebär för den som berörs.</p>
<p>Ansökan skall göras skriftligen.</p>
<p>Motparten skall inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Han eller hon<br>skall inte heller underrättas om domstolens beslut.</p>
<p>Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.</p>
<p>9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den<br>centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans-<br>portmedel och andra utrymmen.</p>
<p>Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra<br>stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.</p>
<p>Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att<br>genomföra undersökningen. Kronofogdemyndigheten skall inte underrätta<br>svaranden om begäran om handräckning innan verkställighet sker. Därutöver<br>gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses<br>i 16 kap. 10 § den balken.</p>
<p>10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala<br>myndigheten ta hand om föremålet om det skäligen kan befaras att inne-<br>havaren genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon<br>annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande.</p>
<p>41</p>
<p>11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen Prop. 1994/95:74<br>begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd Bilaga 4</p>
<p>till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och,<br>om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla för-<br>handling.</p>
<p>Till förhandlingen skall kallas både den berörs och den centrala myndig-<br>heten.</p>
<p>Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhänder-<br>tagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall,<br>om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns<br>synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart<br>meddela beslut.</p>
<p>12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå.<br>Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett om-<br>händertagande får dock bestå högst tre månader.</p>
<p>13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett<br>föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla.</p>
<p>Rättegångsbestämmelser</p>
<p>14 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är<br>föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.</p>
<p>Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas vad som<br>är föreskrivet i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.<br>Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.</p>
<p>Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt</p>
<p>10 kap. rättegångsbalken.</p>
<p>Kostnader</p>
<p>15 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap.<br>rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens<br>motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den<br>återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller<br>under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av<br>att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken<br>svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.</p>
<p>16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av<br>en dom om återlämnande av ett kulturföremål.</p>
<p>Lagval</p>
<p>17 § Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till<br>föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995</p>
<p>42</p>
<h4>Kategorier som avses i 6 kap. 2 § andra stycket Bilaga</h4>
<p>A. 1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från</p>
<p>-   utgrävningar och fynd på land eller under vatten,</p>
<p>-   arkeologiska fyndplatser,</p>
<p>-   arkeologiska samlingar.</p>
<p>2.  Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga,<br>historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år.</p>
<p>3.  Tavlor och målningar som utförts helt för hand, på vilket underlag<br>och i vilket material som helst<sup>1</sup>.</p>
<p>4.  Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som<br>utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst<sup>1</sup>.</p>
<p>5.  Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras<br>respektive matriser och originalaffischer<sup>1</sup>.</p>
<p>6.  Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda en-<br>ligt samma process som originalet<sup>1</sup> och som inte tillhör kategori 1.</p>
<p>7.  Fotografier, film och negativ av dessa<sup>1</sup>.</p>
<p>8.  Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka<br>eller i samlingar<sup>1</sup>.</p>
<p>9.  Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar.</p>
<p>10. Tryckta kartor äldre än 200 år.</p>
<p>11. Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på vilket<br>underlag och i vilket medium som helst.</p>
<p>12. a. Samlingar<sup>2</sup> och föremål från zoologiska, botaniska, mineralo-<br>giska eller anatomiska samlingar.</p>
<p>b. Samlingar<sup>2</sup> av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller<br>numismatiskt intresse.</p>
<p>13. Transportmedel som är äldre än 75 år.</p>
<p>14. Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna A1-A13 och som<br>är äldre än 50 år.</p>
<p>Kulturföremålen i kategorierna Al-A 14 omfattas av denna lag<br>bara om deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska gräns-<br>värdena under B.</p>
<p><sup>1</sup> Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen.</p>
<p><sup>2</sup> Enligt definitionen av EG-domstolen i dess dom i mål 252/84:<br>"Samlarföremål enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de<br>egenskaper som krävs för att ingå i en samling, dvs. föremål som är relativt<br>sällsynta, som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål, är föremål<br>för speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bruks-<br>föremål och är av högt värde".</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>43</p>
<p>B. Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A</p>
<p>VÄRDE 0 (Noll)</p>
<p>-   1 (arkeologiska föremål)</p>
<p>-  2 (delar av minnesmärken)</p>
<p>-   8 (inkunabler och manuskript)</p>
<p>-    11 (arkiv)</p>
<p>128 000 kr</p>
<p>-   4 (mosaiker och teckningar)</p>
<p>-   5 (gravyrer)</p>
<p>-   7 (fotografier)</p>
<p>-   10 (tryckta kartor)</p>
<p>427 000 kr</p>
<p>6 (statyer)</p>
<p>9 (böcker)</p>
<p>12 (samlingar)</p>
<p>13 (transportmedel)</p>
<p>14 (alla andra föremål)</p>
<p>1 282 000 kr</p>
<p>3 (tavlor)</p>
<p>Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är upp-<br>fyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är<br>det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>44</p>
<h3>Lagrådets yttrande</h3>
<p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-05</p>
<p>Närvarande: f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg, justitierådet Johan<br>Munck, regeringsrådet Leif Lindstam.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 15 september (Kulturdepartementet) har rege-<br>ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i<br>lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.</p>
<p>Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Knut<br>Weibull.</p>
<p>Lagförslaget föranleder följande yttrande av Lagråder.</p>
<p>2§</p>
<p>I första stycket definieras vad som avses med ett kulturföremål. I definitionen<br>ingår att föremålet i den stat det förts bort från "betecknas" som en nationell<br>skatt av visst värde. Ordvalet leder tanken till att vissa kulturföremål i den<br>nationella lagstiftningen uttryckligen anges vara nationella skatter. Så är inte<br>fallet i fråga om lagen om kulturminnen och kan inte heller förutsättas vara<br>förhållandet i andra länders lagstiftning. Ordet "betecknas" kan därför lämp-<br>ligen bytas ut mot ordet "betraktas".</p>
<p>Vidare bör i första stycket 1 inte hänvisas alternativt till EES-avtalet och<br>Romfördraget. Att ett av alternativen skall väljas sedan klarhet vunnits i fråga<br>om Sveriges anslutning till Europeiska Unionen torde kunna uppmärk-<br>sammas på annat sätt. I Lagrådets förslag till utformning av 2 § har utan<br>något ställningstagande i sak en hänvisning till Romfördraget valts.</p>
<p>I första stycket föreskrivs som en del av definitionen av kulturföremål<br>som omfattas av bestämmelserna i lagens 6 kap. att det kan vara fråga om en<br>integrerad del av en offentlig samling. Offentlig samling definieras i para-<br>grafens andra stycke som en samling som ägs av en stat som anges i 1 §, av<br>en lokal eller regional myndighet i en sådan stat eller av en offentlig insti-<br>tution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av<br>en lokal eller regional myndighet.</p>
<p>Den i lagen föreslagna definitionen ansluter nära till den definition som<br>finns i artikel 1.1 i rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993. Den<br>föreslagna definitionen är dock inte lämpligt utformad med hänsyn till svensk<br>juridisk terminologi. Staten anses i Sverige utgöra en enda juridisk person.<br>Statliga myndigheter på lokal eller regional nivå kan därför inte anses som<br>självständiga ägare till olika tillgångar. Inte heller kan kommuner, delstater<br>eller motsvarande, som sannolikt åsyftas i direktivet, betecknas som lokala<br>eller regionala myndigheter. Innebörden av direktivets definition av offentlig<br>samling torde korrekt återges i den svenska definitionen om där i stället för<br>stat och lokal eller regional myndighet anges det allmänna (jfr 2 kap.<br>regeringsformen).</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>45</p>
<p>Paragrafen bör enligt Lagrådets mening ges följande utformning:</p>
<p>"Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som</p>
<p>1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst-<br>närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa för-<br>faranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och</p>
<p>2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är<br>en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad<br>del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett<br>museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling.</p>
<p>Med en offentlig samling avses en samling som i en stat som avses i 1 §<br>ägs av det allmänna eller av en institution i en sådan stat vilken ägs eller till<br>stor del finansieras av det allmänna."</p>
<p>4§</p>
<p>I paragrafens första stycke anges bl.a. att talan om återlämnande skall riktas<br>mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning. Med den valda<br>formuleringen avses bestämmelsen motsvara innehållet i artikel 5 i direktivet.</p>
<p>Uttrycket "för egen eller annans räkning" syftar på de definitioner av in-<br>nehavare och mellanhand som ges i artikel 1.6 och 1.7. Enligt artikel 1.6 är<br>innehavare den person som fysiskt innehar kulturföremålet för egen räkning<br>och enligt artikel 1.7 är mellanhand den person som fysiskt innehar kultur-<br>föremålet för annans räkning. Andra meningen i första stycket kan med oför-<br>ändrad innebörd utformas så att talan skall väckas mot den som innehar före-<br>målet. Härmed bör förstås den som fysiskt innehar detsamma.</p>
<p>I det fall en främmande stat väcker talan mot en mellanhand, dvs. mot nå-<br>gon som innehar ett kulturföremål för annans räkning, kan detta naturligtvis i<br>hög grad påverka exempelvis ägarens rätt. Detta förhållande beaktas inte<br>särskilt vare sig i direktivet eller i de föreslagna bestämmelserna. Däremot<br>torde bestämmelserna i 14 kap. 10-12 §§ rättegångsbalken om intervenient<br>vara tillämpliga på den för vars räkning föremålet innehas. Denne är därvid<br>hänvisad till att själv bevaka sin rätt, varvid han får ställningen som själv-<br>ständig intervenient. Det kan visserligen antas att detta i många fall inte<br>kommer att bereda några särskilda svårigheter i praktiken, eftersom mellan-<br>handen kan förväntas underrätta den för vars räkning han innehar ett kultur-<br>föremål om att talan om återlämnande har väckts. För den för vars räkning<br>föremålet innehas kan givetvis processen resultera i att han förlorar den rätt<br>till föremålet som han har. Enligt Lagrådets mening bör därför och med hän-<br>syn till den särskilda karaktären av de föreslagna reglerna införas en<br>skyldighet för den domstol där talan väcks mot en mellanhand att underrätta<br>den som har en rätt till föremålet som kan påverkas av processen, om denne<br>är känd.</p>
<p>I paragrafens andra stycke anges som en förutsättning för att en ansökan<br>om stämning skall tas upp till prövning att vissa handlingar skall bifogas an-<br>sökningen. En ansökan om stämning i tvistemål skall enligt 42 kap. 4 § rätte-<br>gångsbalken avvisas om käranden inte följer ett föreläggande att avhjälpa<br>brister i fråga om ansökningens innehåll eller annan ofullständighet. Det torde</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>46</p>
<p>därför vara tillräckligt att i andra stycket ange endast vad som skall fogas till<br>ansökningen.</p>
<p>Paragrafen bör enligt Lagrådet erhålla följande lydelse:</p>
<p>"Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt har förts bort kan<br>vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den<br>som innehar föremålet.</p>
<p>Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas<br>dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kultur-<br>föremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande<br>staten om att föremålet olagligt har förts bort.</p>
<p>Är annan än den som innehar föremålet ägare till detta, skall domstolen,<br>om ägaren är känd, underrätta denne om att talan väckts. Detsamma gäller i<br>fråga om den som har en särskild rätt till föremålet."</p>
<p>7§</p>
<p>I paragrafen anges i vilka fall och under vilka förutsättningar den som enligt<br>bestämmelserna i lagförslaget blir tvungen att återlämna ett kulturföremål är<br>berättigad till ersättning av den återkrävande staten.</p>
<p>I enlighet med vad som uttalas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3)<br>innebär paragrafen att ersättning skall kunna utgå endast i det fall det kultur-<br>föremål som skall återlämnas innehas av någon för egen räkning. Någon rätt<br>till ersättning skall alltså inte finnas om föremålet innehas av en mellanhand,<br>dvs. för annans räkning. Detta gäller såväl mellanhanden som den för vars<br>räkning denne innehar föremålet. Bestämmelsen i 7 § har samma utformning<br>som motsvarande bestämmelse i artikel 9 i direktivet.</p>
<p>Det sakligt befogade i denna utformning av reglerna kan starkt ifråga-<br>sättas. Den för vars räkning en mellanhand innehar ett kulturföremål kan vara<br>ägare till föremålet eller ha en annan ekonomiskt betydelsefull rätt till det,<br>t.ex. nyttjanderätt. För denne blir effekten av att föremålet måste återlämnas<br>densamma vare sig han själv fysiskt innehar det eller det tillfälligt finns hos<br>någon annan t.ex. för reparation eller som lån för en utställning. Någon<br>förklaring till att direktivet getts denna utformning lämnas inte i remissen.</p>
<p>En närmare granskning av de olika artiklarna i direktivet ger vid handen att<br>det inte kan uteslutas att artikel 9 om rätten till ersättning fått ett icke avsett in-<br>nehåll. Definitionerna på innehavare och mellanhand i artikel 1.6 och 1.7<br>synes utesluta varandra; att en person vid ett givet tillfälle fysiskt innehar ett<br>föremål för egen eller annans räkning innebär att ingen annan person vid<br>samma tillfälle kan fysiskt inneha föremålet, vare sig för egen eller annans<br>räkning. Trots detta anges i artikel 4.1 att "innehavaren och/eller mellanhan-<br>den" skall identifieras och i artikel 4.6 att behörig myndighet skall uppträda<br>som förmedlare mellan "innehavaren och/eller mellanhanden".</p>
<p>Med hänsyn till vad som nu sagts kan sättas i fråga om den tolkning av<br>bestämmelsen om ersättning i artikel 9 som gjorts i lagrådsremissen är nöd-<br>vändig. Ett ytterligare skäl mot denna tolkning är att den kan ge upphov till en<br>ordning som knappast är förenlig med det äganderättsskydd som följer av<br></p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>47</p>
<p>artikel 1 i första tilläggsprotokollet till den Europeiska konventionen an-<br>gående skydd for de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.</p>
<p>Om det inte anses möjligt att i lagen föreskriva att den återkrävande staten<br>skall vara skyldig att betala ersättning även till den för vars räkning ett kultur-<br>föremål innehas av en mellanhand bör följande beaktas. Enligt 2 kap. 18 §<br>regeringsformen skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk ge-<br>nom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning<br>för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I vart fall om någon genom<br>återlämnandet av ett kulturföremål förlorar äganderätten eller annan särskild<br>rätt till föremålet, torde nämnda grundlagsbestämmelse eller grunderna för<br>den vara tillämpliga. Ersättning skall i så fall utges och får betalas av svenska<br>staten i stället för av den återkrävande staten. Lagrådet förordar att en före-<br>skrift härom tas in i 6 kap. som en ny 8 §.</p>
<p>Som en förutsättning för att den som skall återlämna ett kulturföremål<br>skall ha rätt till ersättning av den återkrävande staten anges i 7 § att han eller<br>hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet "i fråga om hur föremålet<br>förts bort från den återkrävande staten". I artikel 9 i direktivet är förutsätt-<br>ningen utformad så att innehavaren skall ha visat vederbörlig omsorg och<br>uppmärksamhet "vid anskaffandet av föremålet". Utformningen av den i den<br>svenska lagtexten föreslagna lydelsen har enligt den allmänna motiveringen<br>(avsnitt 8.3) valts för att direktivets utformning inte skall kunna ges den<br>innebörden att innehavaren är berättigad till ersättning trots att han efter för-<br>värvet av ett föremål olagligt fört bort det, om han bara vid förvärvet visat<br>vederbörlig omsorg och uppmärksamhet.</p>
<p>Avfattningen av 7 § på denna punkt synes inte motsvara innebörden av<br>artikel 9 i direktivet. Den som innehar ett kulturföremål i Sverige behöver ju<br>inte ha befattat sig med anskaffandet av föremålet i utlandet eller med dess<br>bortförande från den främmande staten. Innehavaren kan t.ex. ha förvärvat<br>föremålet av en säljare i Sverige när föremålet redan fanns här i landet. Att så<br>skett hindrar inte att en skyldighet att återlämna föremålet kan föreligga. I<br>motsats till vad som uttrycks i remissen anser Lagrådet att direktivets formu-<br>lering av förutsättningen för ersättning bättre täcker de fall som kan före-<br>komma. För att undanröja tveksamhet om bestämmelsens tolkning kan dock<br>föreskrivas att vederbörlig omsorg och uppmärksamhet skall ha visats både<br>vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från<br>den återkrävande staten.</p>
<p>I paragrafens andra stycke bör anges att förvärv genom testamente bör<br>jämställas med arv och gåva i fråga om rätten till ersättning.</p>
<p>Den ersättning som innehavaren av ett föremål som skall återlämnas kan<br>vara berättigad till bör fastställas i målet om återlämnande. Detta bör framgå<br>av lagtexten.</p>
<p>I artikel 9 i direktivet anges att den återkrävande staten skall betala ersät-<br>tningen vid återlämnandet av föremålet. En bestämmelse härom bör tas in i<br>7§.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>48</p>
<p>I enlighet med vad Lagrådet uttalat bör 7 § och den nya 8 § ges följande<br>lydelse:</p>
<p>7§</p>
<p>"Skall ett kulturföremål återlämnas är den som innehar föremålet för egen<br>räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om in-<br>nehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av<br>föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande<br>staten.</p>
<p>Den som har förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är<br>berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle<br>ha varit det.</p>
<p>Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet<br>och skall betalas vid återlämnandet."</p>
<p>8§</p>
<p>"Om ett kulturföremål skall återlämnas enligt bestämmelserna i detta kapitel<br>av någon som innehar det för annans räkning, är den vars äganderätt eller<br>särskilda rätt till föremålet påverkas av återlämnandet berättigad till ersättning<br>av statsverket. Ersättning skall dock betalas endast i den mån rätt till ersätt-<br>ning skulle ha förelegat om föremålet innehafts för egen räkning.</p>
<p>I fråga om ersättning enligt första stycket gäller 7 § tredje stycket."</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>8-13 §§</p>
<p>Paragraferna innehåller regler som ger den myndighet som regeringen<br>bestämmer (den centrala myndigheten) befogenhet att efter domstols för-<br>ordnande genomföra undersökningar för att söka efter olagligen bortförda<br>kulturföremål och därvid omhänderta sådant föremål, om det påträffas.<br>Kronofogdemyndighet avses kunna lämna biträde åt den centrala myndig-<br>heten. Enligt vad som framgår av remissens allmänna motivering avses<br>Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet)<br>komma att utses till central myndighet.</p>
<p>Reglerna har uppenbarligen föreslagits mot bakgrund av bestämmelserna i<br>artikel 4 i direktivet, där det bl.a. föreskrivs att de centrala myndigheterna hos<br>medlemsstaterna på ansökan skall efterforska ett närmare angivet kultur-<br>föremål som förts bort olovligen samt vidta alla nödvändiga åtgärder för det<br>fysiska bevarandet av föremålet och genom interimistiska åtgärder förhindra<br>vatje handling som syftar till att undvika ett återlämnandeförfarande. Lagrådet<br>vill likväl ifrågasätta om de föreslagna reglerna är nödvändiga.</p>
<p>De undersökningar som Riksantikvarieämbetet avses få utföra är av den<br>karaktären att de enligt regeringsformens terminologi är att hänföra till hus-<br>rannsakan. Det ligger i sakens natur att återhållsamhet bör iakttas när det<br>gäller att införa regler om sådana undersökningar vid sidan av det straffpro-<br>cessuella området och att tillägga andra myndigheter än de brottsbekämpande<br>befogenheter av detta slag.</p>
<p>4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 74</p>
<p>I de fall som här är i fråga kan det ofta förutsättas att brottsliga handlingar<br>av ett eller annat slag har förövats. I den mån det är fråga om en handling<br>som är straffbar enligt svensk lag kan då vanliga straffprocessuella regler om<br>husrannsakan och beslag tillämpas, och de föreslagna befogenheterna för<br>Riksantikvarieämbetet kan i sådana fall tänkas leda till kompetenskonflikter.<br>Skulle det vara fråga om en handling som är brottslig enligt den främmande<br>statens men inte enligt svensk lag - närmast då överträdelse av den främ-<br>mande statens offentligrättsliga reglering - kan biträde från svensk sida läm-<br>nas som rättshjälp i brottmål, varvid även tvångsåtgärder kan komma i fråga<br>under de förutsättningar som anges i lagen (1975:295) om användning av<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat. Till detta kommer att de föres-<br>lagna reglerna i 6 kap. 5 § gör det möjligt för domstol att även interimistiskt<br>förordna om kvarstad på ett kulturföremål efter ansökan därom från den åter-<br>krävande statens sida.</p>
<p>Enligt Lagrådets mening får de krav som direktivet ställer på den svenska<br>lagstiftningen med hänsyn härtill anses vara uppfyllda även utan att man inför<br>särskilda regler om undersökning i enskilda utrymmen och om omhänderta-<br>gande av föremål. En skyldighet för Riksantikvarieämbetet att på begäran<br>efterforska bortförda kulturföremål behöver således inte nödvändigtvis vara<br>förenad med befogenheter för ämbetet att genomföra sådana tvångsåtgärder<br>som här är i fråga och som otvivelaktigt har karaktär av polisverksamhet.<br>Detta gäller så mycket mera som det finns utrymme för tvekan om de föres-<br>lagna reglerna är ägnade att mera påtagligt minska risken för att ett olagligt<br>bortfört kulturföremål göms undan eller att annan liknande åtgärd vidtas i så-<br>dana fall då innehavaren kan vara benägen att försvåra ett återlämnande.</p>
<p>Anses de nu ifrågavarande reglerna likväl böra införas, bör med beaktande<br>av föreskrifterna i 2 kap. 12 § regeringsformen tillses att de inte sträcker sig<br>längre än som behövs med hänsyn till deras ändamål. Tillstånd till en sådan<br>undersökning som avses i 8 § bör således inte få meddelas i andra fall än då<br>den hos vilken undersökningen är avsedd att vidtas skäligen kan befaras un-<br>dandra sig att lämna uppgift huruvida han innehar det olagligen bortförda<br>kulturföremålet. Möjligheten att meddela beslut utan motpartens hörande bör<br>reserveras för fall då det är fara i dröjsmål.</p>
<p>När det gäller situationer då biträde av kronofogdemyndighet begärs bör<br>beaktas att sådan myndighet enligt 16 kap. 11 § utsökningsbalken genast och<br>således utan att höra svaranden skall vidta behövliga åtgärder när saken är<br>brådskande. Som exempel på brådskande fall anges i lagmotiven situationer<br>då det är fara att egendomen sticks undan (prop. 1980/81:8 s. 796). Det är<br>således redan enligt gällande reglering sörjt för att kronofogdemyndigheten<br>inte skall lämna någon underrättelse i sådana fall då detta kan äventyra syftet<br>med förfarandet. Med hänsyn härtill bör den föreslagna regeln i 6 kap. 9 §<br>tredje stycket andra meningen om att kronofogdemyndighet inte skall lämna<br>underrättelse till svaranden utgå.</p>
<p>Beaktas vad Lagrådet sålunda anfört skulle - alltjämt under förutsättning<br>att de nu ifrågavarande reglerna bedöms vara påkallade - remissförslagets<br>6 kap. 8 och 9 §§, med vissa redaktionella ändringar i övrigt, kunna ges</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>50</p>
<p>följande lydelse. Därvid bör i enlighet med vad tidigare anförts paragraferna Prop. 1994/95:74<br>ges ny numrering.                                                     Bilaga 5<br></p>
<p>9§</p>
<p>"Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer<br>(den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en under-<br>sökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts<br>bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om</p>
<p>1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas<br>vid undersökningen,</p>
<p>2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras<br>undandra sig att lämna uppgift huruvida han innehar föremålet,</p>
<p>3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som<br>åtgärden innebär för den som berörs.</p>
<p>Ansökan skall göras skriftligen.</p>
<p>Om det är fara i dröjsmål, får beslut enligt första stycket meddelas utan att<br>motparten ges tillfälle att yttra sig över ansökningen. Denne behöver i sådant<br>fall inte heller underrättas om rättens beslut innan undersökningen påbörjas.</p>
<p>Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms."</p>
<p>10 §</p>
<p>"Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den<br>centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, tran-<br>sportmedel och andra utrymmen.</p>
<p>Vid undersökningen skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 §<br>andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.</p>
<p>Myndigheten får begära biträde av kronofogdemyndigheten för att genom-<br>föra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken."</p>
<p>Lagrådet vill slutligen påpeka att de regler i förslaget som syftar till att<br>hemlighålla ansökningar och beslut för de berörda kan bli verkningslösa, om<br>dessa handlingar - liksom den främmande statens hänvändelse till Riksantik-<br>varieämbetet - blir tillgängliga för envar utan någon sekretess. Sekretess kan i<br>de fall som här avses också tänkas vara påkallad av hänsyn till den enskilde.<br>När de regler i rättegångsbalken som utgjort förebild för remissens reglering<br>tillämpas gäller normalt förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § och<br>9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100), medan några sekretessregler inte torde<br>vara tillämpliga i de fall som remissförslaget tar sikte på. Med hänsyn till<br>svårigheterna att infoga sekretessregler för de ändamål som här avses i<br>sekretesslagens systematik har Lagrådet emellertid ansett sig böra avstå från<br>att föreslå några sådana regler. Nämnda förhållande kan dock anföras som<br>ytterligare ett skäl som är ägnat att leda till tvekan huruvida de nu ifråga-<br>varande reglerna lämpligen bör införas.</p>
<p>51</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>RÅDETS DIREKTIV 93/7/EEG</p>
<p>av den 15 mars 1993<br></p>
<p>om återlämnande av kulturföremål som olagligen forts bort från en medlemsstats<br>territorium</p>
<p>EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT<br>DETTA DIREKTIV<br></p>
<p>med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska<br>ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,</p>
<p>med beaktande av kommissionens förslag<sup>1</sup>,</p>
<p>i samarbete med Europaparlamentet<sup>2</sup>,</p>
<p>med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs<br>yttrande<sup>3</sup>, och</p>
<p>med beaktande av följande:</p>
<p>Artikel 8a i fördraget föreskriver upprättandet senast den 1<br>januari 1993 av den inre marknaden som skall omfatta ett<br>område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer,<br>tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna<br>i fördraget.</p>
<p>Enligt villkoren och med de begränsningar som anges i artikel<br>36 i fördraget kommer medlemsstaterna efter 1992 att behålla<br>rätten att definiera sina nationella skatter och att vidu<br>nödvändiga åtgärder för att skydda dem inom detta område<br>utan inre gränser.</p>
<p>Ett system bör därför införas som gör det möjligt för<br>medlemssutema att säkerställa återförandet till sitt territorium<br>av kulturföremål som klassas som nationella skatter enligt<br>artikel 36 och som har förts bort från deras territorium i strid<br>med ovan nämnda nationella åtgärder eller mot rådets<br>förordning (EEG) nr 3911/92 av den 9 december 1992 om<br>export av kulturföremål<sup>4</sup>. Tillämpningen av systemet bör vara</p>
<p>' EGT nr C 53, 28.2.1992, s. 11 och<br>EGT nr C 172, 8.7.1992, s. 7.</p>
<p><sup>2</sup> EGT nr C 176, 13.7.1992, s. 129 och<br>EGT nr C 72, 15.3.1993.</p>
<p><sup>3</sup> EGT nr C 223, 31.8.1992, s. 10.<br></p>
<p>så enkel och effektiv som möjligt. För att underlätta samarbete<br>vad avser återlämnande bör tillämpningsområdet begränsas till<br>artiklar som tillhör gemensamma kategorier av kulturföremål.<br>Bilagan till detta direktiv är följaktligen inte avsedd att<br>definiera föremål som klassas som nationella skatter enligt<br>artikel 36, uun endast kategorier av föremål som kan klassas<br>som sådana och följaktligen omfattas av det förfarande för<br>återlämnande som införs genom detta direktiv.</p>
<p>Kulturföremål som klassas som nationella skatter och som<br>utgör en integrerad del av offentliga samlingar eller<br>invenurier i kyrkliga institutioner, men som inte faller under<br>dessa gemensamma kategorier, bör också omfattas av detta<br>direktiv.</p>
<p>Administrativt samarbete bör upprättas mellan<br>medlemssutema vad avser nationella skatter i nära anknytning<br>till samarbetet om stulna konstföremål. Detta samarbete skall<br>särskilt omfatta registrering hos Interpol och andra<br>kvalificerade organ, som upprättar liknande förteckningar över<br>försvunna, stulna eller olagligen bortförda kulturföremål som<br>utgör del av medlemssutemas nationella skatter och offentliga<br>samlingar.</p>
<p>Förfarandet som införs genom detta direktiv är ett försu steg<br>i att upprätta samarbete mellan medlemssutema på detta<br>område i samband med den inre marknaden. Syftet är<br>ömsesidigt erkännande av relevanu nationella lagar. Det bör<br>därför särskilt införas bestämmelser att kommissionen biträds<br>av en rådgivande kommitté.</p>
<p>Förordning (EEG) nr 3911/92 inför tillsammans med detta<br>direktiv ett gemenskapssystem för att skydda medlemssutemas<br>kulturföremål. Det datum då medlemssutema måste följa detta<br>direktiv måste vara så nära det datum då denna förordning<br>träder i kraft som möjligt. Med hänsyn till sutemas rättsliga<br>system och räckvidden av de förändringar i lagstiftningen</p>
<p><sup>1</sup> EGT nr L 395, 31.12.1992, s. 1</p>
<p>52</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>som är nödvändiga for an genomföra detta direktiv kommer<br>några medlemsstater an behöva en längre period.</p>
<p>HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.</p>
<p>Artikel I</p>
<p>I detta direktiv används följande beteckningar med de<br>betydelser som här anges:</p>
<p>1.    Kulturföremål:</p>
<p>—  ert föremål som före eller efter dess olagliga<br>bortförande från en medlemsstats territorium,<br>klassas som tillhörande 'nationella skatter av<br>konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde*<br>enligt nationell lagstiftning eller administrativa<br>förfaranden, allt i enlighet med artikel 36 i<br>fördraget,</p>
<p>och</p>
<p>—  som tillhör en av de kategorier som anges i bilagan<br>eller som inte tillhör en av dessa kategorier men<br>utgör en integrerad del av</p>
<p>— offentliga samlingar förtecknade hos muséer,<br>arkiv eller biblioteks bevarade samlingar.</p>
<p>I detta direktiv avses med offentliga samlingar<br>samlingar som ägs av en medlemsstat, av en<br>lokal eller regional myndighet i medlemsstaten<br>eller av en institution som är belägen på<br>medlemsstatens territorium och som definieras<br>som offentlig enligt medlemsstatens lagstift-<br>ning och som är antingen medlemsstatens eller<br>den lokala eller regionala myndighetens<br>egendom eller på betydande sätt finansieras av<br>dessa.</p>
<p>—  inventarier i kyrkliga institutioner.</p>
<p>2.    Olagligen förts bort frän en medlemsstats territorium :</p>
<p>—  förts bort från en medlemsstats territorium i strid<br>med dess regler om skydd för nationella skatter<br>eller i strid med förordning (EEG) nr 3911/92,<br>eller</p>
<p>—  inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig<br>utförsel eller varje brott mot något annat villkor<br>som gäller för en sådan utförsel.</p>
<p>3.   Återkrävande medlemsstat: den medlemsstat från vars<br>territorium kulturföremålet olagligen har förts bort.</p>
<p>4.    Krävd medlemsstat: den medlemsstat på vars territorium<br>en kulturföremål som olagligen förts bort från en annan<br>medlemsstats territorium befinner sig.</p>
<p>5.   Återlämnande: det fysiska återlämnandet av<br>kulturföremålet till den återkrävande medlemsstatens<br>territorium.</p>
<p>6.    Innehavare:  den  person  som  fysiskt  innehar</p>
<p>kulturföremålet för sin egen räkning.</p>
<p>7.   Mellanhand:  den  person  som  fysiskt  innehar</p>
<p>kulturföremålet för annans räkning.</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>Kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats<br>territorium skall återlämnas i enlighet med det förfarande och<br>under de omständigheter som föreskrivs i detta direktiv.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>Varje medlemsstat skall utse en eller flera centrala<br>myndigheter som skall utföra de uppgifter som föreskrivs i<br>detta direktiv.</p>
<p>Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla de<br>centrala myndigheter som de utser enligt denna artikel.</p>
<p>Kommissionen skall offentliggöra en förteckning över de<br>centrala myndigheterna och varje ändring som berör dem i C-<br>serien av Europeiska gemenskapernas officiella tidning.</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Medlemsstaternas centrala myndigheter skall samarbeta och<br>främja samråd mellan medlemsstaternas behöriga nationella<br>myndigheter. De sistnämnda myndigheterna skall särskilt<br>utföra följande uppgifter:</p>
<p>1.    Efter ansökan från den återkrävande medlemsstaten<br>efterforska ett närmare angivet kulturföremål som<br>olagligen har förts bort från dess territorium och<br>identifiera innehavaren och/eller mellanhanden.<br>Ansökan måste innehålla all information som behövs för<br>att underlätta efterforskningen, särskilt beträffande<br>föremålets faktiska eller förmodade belägenhet .</p>
<p>2.    Underrätta de berörda medlemsstaterna då ett<br>kulturföremål påträffats på det egna territoriet och då<br>det rimligen kan antas att det olagligen har förts bort<br>från en annan medlemsstats territorium.</p>
<p>3.    Göra det möjligt för de behöriga myndigheterna i den<br>återkrävande medlemsstaten att kontrollera att föremålet<br>i fråga är ett kulturföremål, förutsatt att kontrollen görs<br>inom två månader efter den underrättelse som föreskrivs<br>i punkt 2. Om den inte görs inom den föreskrivna tiden<br>skall punkt 4 och 5 inte tillämpas.</p>
<p>4.    Vidta alla nödvändiga åtgärder i samarbete med en<br>berörda medlemsstaten för det fysiska bevarandet av<br>kulturföremålet.</p>
<p>5.   Genom nödvändiga interimistiska åtgärder förhindra<br>varje handling som syftar till att undvika ett åter-<br>lämnandeförfarande.</p>
<p>5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 74</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>6. Uppträda som förmedlare mellan innehavaren och/eller<br>mellanhanden och den återkrävande medlemsstaten med<br>avseende på återlämnandet. För detta ändamål kan de<br>behöriga myndigheterna i den krävda medlemsstaten,<br>utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5, först<br>underlätta genomförandet av ett skiljeförfarande i<br>enlighet med den nationella lagstiftningen i den krävda<br>staten och förutsatt att den återkrävande staten och<br>innehavaren eller mellanhanden samtycker.</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>Den återkrävande medlemsstaten kan hos den behöriga<br>domstolen i den krävda medlemsstaten väcka talan mot<br>innehavaren eller, om sådan saknas, mot mellanhanden i<br>avsikt att säkerställa återlämnandet av ett kulturföremål som<br>olagligen har förts bort från dess territorium.</p>
<p>Talan kan upptas till prövning endast om till ansökan bifogats:</p>
<p>—   en handling som beskriver det begärda föremålet och<br>som anger att det är ett kulturföremål,</p>
<p>—   en förklaring från de behöriga myndigheterna i den<br>återkrävande medlemsstaten att kulturföremålet<br>olagligen förts bort från dess territorium.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>Den centrala myndigheten i den återkrävande medlemsstaten<br>skall genast underrätta den centrala myndigheten i den krävda<br>medlemsstaten om att talan väckts om återlämnandet.</p>
<p>Den centrala myndigheten i den krävda medlemsstaten skall<br>genast underrätta de centrala myndigheterna i de andra<br>medlemsstaterna.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>1.    Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning föreskriva att<br>sådan talan om återlämnande som avses i detta direktiv inte<br>får väckas mer än ett år efter det att den återkrävande<br>medlemsstaten fått vetskap om var kulturföremålet finns och<br>om innehavarens eller mellanhandens identitet.</p>
<p>En sådan Ulan kan i alla händelser inte väckas mer än 30 år<br>efter det att föremålet olagligen fördes bort från den<br>återkrävande medlemssutens territorium. Emellertid gäller för<br>föremål som utgör en del av sådana offentliga samlingar som<br>anges i artikel 1.1 och för kyrkliga föremål i de medlemssuter<br>där de åtnjuter särskilt skydd enligt nationell lagstiftning en<br>tidsgräns för ulan om återlämnande om 75 år, utom i<br>medlemssuter där ulerätten inte är föremål för någon<br>tidsgräns eller i sådana fall där bilaterala överenskommelser<br>mellan medlemssuter föreskriver en tid som överstiger 75 år.</p>
<p>2.    Talan om återlämnande kan inte väckas om bortförandet<br>från den återkrävande medlemssutens territorium inte längre<br></p>
<p>är olagligt vid den tidpunkt då ulan väcks.</p>
<p>Artikel 8</p>
<p>Om inte något annat föreskrivs i artiklarna 7 och 13 skall den<br>behöriga domstolen besluu om återlämnande av kultur-<br>föremålet i fråga, om domstolen finner att detta är ett<br>kulturföremål enligt artikel 1.1 och att det olagligen har förts<br>bort från det nationella territoriet.</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>Då återlämnande av föremålet besluus skall den behöriga<br>domstolen i de krävda suterna tillerkänna innehavaren en<br>sådan ersättning som den bedömer skälig med hänsyn till<br>omsUndighetema i fallet, förutsatt att den finner att<br>innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid<br>anskaffandet av föremålet.</p>
<p>Bevisbördan skall avgöras av lagstiftningen i den krävda<br>medlemssuten.</p>
<p>Då det gäller gåva eller arv skall innehavaren inte vara i en<br>förmånligare sUllning än den som han förvärvade föremålet<br>från.</p>
<p>Den återkrävande medlemssuten skall beula ersättningen vid<br>återlämnandet av föremålet.</p>
<p>Artikel 10</p>
<p>Kostnader som uppstått vid verkställigheten av ett beslut om<br>återlämnande av ett kulturföremål skall bäras av den<br>återkrävande medlemssuten. Samma sak gäller för<br>kostnaderna för de åtgärder som anges i artikel 4.4.</p>
<p>Artikel 11</p>
<p>Beulning av skälig ersättning och de kostnader som avses i<br>artiklarna 9 och 10 skall inte påverka den återkrävande<br>medlemssutens rätt att kräva beulning av de personer som är<br>ansvariga för det olagliga bortförandet av kulturföremålet.</p>
<p>Artikel 12</p>
<p>Äganderätten till kulturföremålet efter återlämnande skall<br>avgöras av den återkrävande medlemssutens lag.</p>
<p>Artikel 13</p>
<p>Detta direktiv skall bara gälla kulturföremål som olagligen<br>förts bort från en medlemssuts territorium från och med den<br>1 januari 1993.</p>
<p>Artikel 14</p>
<p>1.    Varje medlemssut kan utsträcka sin förpliktelse att<br>återlämna kulturföremål till att omfatta även andra kategorier<br>av föremål än de som finns angivna i bilagan.</p>
<p>2.    Vaije medlemssut kan tillämpa det förfarande som<br>föreskrivs i detta direktiv på framställning om återlämnande<br>av kulturföremål som olagligen förts bort från andra<br>medlemssuters territorium före den 1 januari 1993.</p>
<p>54</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>Artikel 15</p>
<p>Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av de civil- och<br>straffrättsliga åtgärder som kan vidtas enligt medlemsstaternas<br>nationella lagstiftning av den återkrävande medlemsstaten<br>och/eller ägaren av ett kulturföremål som har stulits.</p>
<p>Artikel 16</p>
<p>1.    Medlemsstaterna skall till kommissionen vart tredje år<br>och första gången i februari 1996 överlämna en rapport om<br>tillämpningen av detta direktiv.</p>
<p>2.    Vart tredje år skall kommissionen framlägga en rapport<br>till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala<br>kommittén om tillämpningen av detta direktiv.</p>
<p>3.    Rådet skall granska direktivets effektivitet efter en<br>tillämpningstid på tre år och på förslag från kommissionen<br>göra nödvändiga ändringar.</p>
<p>4.    I alla händelser skall rådet på förslag av kommissionen<br>vart tredje år se över och när det är lämpligt revidera de<br>belopp som anges i bilagan på grundval av de ekonomiska och<br>monetära indextalen inom gemenskapen.</p>
<p>Artikel 17</p>
<p>Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats<br>genom artikel 8 i förordning (EEG) nr 3911/92.</p>
<p>Kommittén skall undersöka varje fråga om tillämpningen av<br>bilagan till detta direktiv som tas upp av ordföranden antingen<br>på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstats<br>företrädare.</p>
<p>Artikel 18</p>
<p>Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra<br>författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv<br>inom nio månader från dess antagande, utom när det gäller<br>Belgien, Tyskland och Nederländerna som skall följa detta<br>direktiv senast tolv månader från dess antagande. De skall<br>genast underrätta kommissionen om detta.</p>
<p>När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de<br>innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en<br>sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter<br>om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv<br>utfärda.</p>
<p>Artikel 19</p>
<p>Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.</p>
<p>Utfärdat i Bryssel den 15 mars 1993</p>
<p>På rådets vägnar</p>
<p>M. JELVED</p>
<p>Ordförande</p>
<p>55</p>
<p>Prop. 1994/95:74<br>Bilaga 6</p>
<p>BILAGA</p>
<p>Kategorier som avses i artikel 1.1 andra strecksatsen och som föremål som klassas som nationella skatter enligt<br>artikel 36 i fördraget måste tillhöra för att kunna återlämnas enligt detta direktiv</p>
<p>A.    1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från</p>
<p>—  utgrävningar och fynd på land eller under vatten,</p>
<p>—  arkeologiska fyndplatser,</p>
<p>—  arkeologiska samlingar.</p>
<p>2.   Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken</p>
<p>som är äldre än 100 år.</p>
<p>3.   Tavlor och målningar som utförts helt för hand, på vilket underlag och i vilket material som helst<sup>1</sup>.</p>
<p>4.   Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag<br>och i vilket material som helst'.</p>
<p>5.   Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras respektive matriser och originalaffischer<sup>1</sup>.</p>
<p>6.   Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet<sup>1</sup> och som<br>inte tillhör kategori 1.</p>
<p>7.   Fotografier, film och negativ av dessa<sup>1</sup>.</p>
<p>8.   Inkunabler och manuskript, inklusive kanor och partitur, enstaka eller i samlingar<sup>1</sup>.</p>
<p>9.   Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar</p>
<p>10.  Tryckta kartor äldre än 200 år.</p>
<p>11.  Arkiv och däri ingående delar, som är äldre 50 år, på vilket underlag och i vilket medium som helst.</p>
<p>12 a. Samlingar<sup>3</sup> och föremål från zoologiska, botaniska, mineralogiska eller anatomiska samlingar.</p>
<p>b. Samlingar<sup>3</sup> av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse.</p>
<p>13. Transportmedel som är äldre än 75 år .</p>
<p>14.  Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna Al—A13 och som är äldre än 50 år .</p>
<p>Kulturföremålen i kategorierna Al—A14 omfattas av detta direktiv bara om deras värde motsvarar eller överstiger<br>de ekonomiska gränsvärdena under B.</p>
<p>B.    Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A (i ecu)</p>
<p>VÄRDE. 0 (Noll)</p>
<p>—   1 (arkeologiska föremål)</p>
<p>—  2 (delar av minnesmärken)</p>
<p>—  8 (inkunabler och manuskript)</p>
<p>—   11 (arkiv)</p>
<p>15 000</p>
<p>—  4 (mosaiker och teckningar)</p>
<p>—  5 (gravyrer)</p>
<p>—   7 (fotografier)</p>
<p>—   10 (tryckta kartor)</p>
<p><sup>1</sup> Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen.</p>
<p><sup>1</sup> Enligt definitionen av domstolen i dess dom i mål 252/84:</p>
<p>"Samlarförenull enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de egenskaper som krävs för an ingå i en samling, dvs.<br>föremål som är relativt sällsynta, som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål, är föremål för speciella transaktioner utanför<br>den normala handeln med liknande bruksföremål och är av högt värde*.</p>
<p>56</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>50 000</p>
<p>—  6 (statyer)</p>
<p>—  9 (böcker)</p>
<p>—   12 (samlingar)</p>
<p>—  13 (transportmedel)</p>
<p>—   14 ( alla andra föremål)</p>
<p>150 000</p>
<p>—  3 (tavlor)</p>
<p>Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är uppfyllda måste göras när återlämnande begärs.<br>Det ekonomiska värdet är det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten.</p>
<p>Dagen för omvandling av värdena, uttryckta i ecu i bilagan, till nationella valutor skall vara den 1 januari 1993.</p>
<p>57</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>Information om ikraftträdandet av Rådets förordning (EEG) nr 3911/92 av den 9 december 1992 om export av<br>kulturföremål*</p>
<p>Hänvisningen till rådets direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats<br>territorium i artiklarna 2.2, 6 och 11 i ovannämnda förordning skall lyda: 93/7/EEG<sup>2</sup>.</p>
<p>Artikel 11 i förordning (EEG) nr 3911/92 föreskriver att den förordningen träder i kraft den tredje dagen efter det att<br>direktiv 93/7/EEG offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning .</p>
<p>* EGT nr L 395, 31.12.1992, s. 1.</p>
<p><sup>2</sup> Se sid 74 i denna EGT.</p>
<p>58</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 7</p>
<p>II</p>
<p>(Acts whose publication is not obligatory)</p>
<h2>COUNCIL</h2>
<p>COUNCIL DIRECTIVE 93/7/EEC<br>of 15 March 1993</p>
<p>on the retum of cultural objects unlawfully removed from the territory of a</p>
<p>Member State</p>
<p>THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,</p>
<p>Having regard to the Treaty establishing the European<br>Economic Community, and in particular Article 100a<br>thereof,</p>
<p>Having regard to the proposal from the Commission ('),</p>
<p>In cooperation with the European Parliament (<sup>2</sup>),</p>
<p>Having regard to the opinion of the Economic and Social<br>Committee (<sup>3</sup>),</p>
<p>Whereas Article 8a of the Treaty provides for the es-<br>tablishment, not later than 1 January 1993, of the internal<br>market, which is to comprise an area without internal<br>frontiers in which the free movement of goods, persons,<br>services and Capital is ensured in accordance with the<br>provisions of the Treaty;</p>
<p>Whereas, under the terms and within the limits of<br>Article 36 of the Treaty, Member States will, after 1992,<br>retain the right to define their national treasures and to<br>take the necessary measures to protect them in this area<br>without internal frontiers ;</p>
<p>Whereas arrangements should therefore be introduced<br>enabling Member States to secure the return to their terri-<br>tory of cultural objects which are classified as national<br>treasures within the meaning of the said Article 36 and<br>have been removed from their territory in breach of the<br>abovementioned national measures or of Council Regula-<br>tion (EEC) No 3911/92 of 9 December 1992 on the</p>
<p>(') OJ No C 53, 28. 2. 1992, p. 11, and<br>OJ No C 172, 8. 7. 1992, p. 7.</p>
<p>(-J OJ No C 176, 13. 7. 1992, p. 129 and<br>OJ No C 72, 15. 3. 1993.</p>
<p>C) OJ No C 223, 31. 8. 1992, p. 10.<br></p>
<p>export of cultural goods (<sup>4</sup>); whereas the implementation<br>of these arrangements should be as simple and efficient as<br>possible ; whereas, to facilitate cooperation with regard to<br>return, the scope of the arrangements should be confined<br>to items belonging to common categories of cultural<br>object; whereas the Annex to this Directive is conse-<br>quently not intended to define objects which rank as<br>‘national treasures’ within the meaning of the said Article<br>36, but merely categories of object which may be classi-<br>fied as such and may accordingly be covered by the return<br>procedure introduced by this Directive ;</p>
<p>Whereas cultural objects classified as national treasures<br>and forming an integral part of public collections or<br>inventories of ecclesiastical. institutions but which do not<br>fall within these common categories should also be<br>covered by this Directive ;</p>
<p>Whereas administrative cooperation should be established<br>between Member States as regards their national treasures,<br>in close liaison with their cooperation in the field of<br>stolen works of art and involving in particular the<br>recording, with Interpol and other qualified bodies issuing<br>similar lists, of lost, stolen or illegally removed cultural<br>objects forming part of their national treasures and their<br>public collections ;</p>
<p>Whereas the procedure introduced by this Directive is a<br>first step in establishing cooperation between Member<br>States in this field in the context of the internal market;<br>whereas the aim is mutual recognition of the relevant<br>national laws; whereas provision should therefore be<br>made, in particular, for the Commission to be assisted by<br>an advisory committee;</p>
<p>Whereas Regulation (EEC) No 3911/92 introduces, toge-<br>ther with this Directive, a Community system to protect<br>Member States’ cultural goods; whereas the date by which</p>
<p>(*) OJ No L 395, 31. 12. 1992, p. 1.</p>
<p>59</p>
<p>Member States have to comply with this Directive has to<br>be as close as possible to the date of entry into force of<br>that Regulation ; whereas, having regard to the nature of<br>their legal systems and the scope of the changes to their<br>legislation necessary to implement this Directive, some<br>Member States will need a longer period,</p>
<p>Prop. 1994/95:74<br>Bilaga 7</p>
<p>5. ‘Return’ shall mean the physical return of the cultural<br>object to the territory of the requesting Member State.</p>
<p>6. ‘Possessor’ shall mean the person physically holding<br>the cultural object on his own account.</p>
<p>7. ‘Holder’ shall mean the person physically holding the<br>cultural object for third parties.</p>
<p>HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE :</p>
<p>Article 2</p>
<p>Article 1</p>
<p>For the purposes of this Directive :</p>
<p>1. ‘Cultural object’ shall mean an object which :</p>
<p>— is classified, before or after its unlawful removal<br>from the territory of a Member State, among the<br>‘national treasures possessing artistic, historic or<br>archaeological value’ under national legislation or<br>administrative procedures within the meaning of<br>Article 36 of the Treaty,</p>
<p>and</p>
<p>— belongs to one of the categories listed in the<br>Annex or does not belong to one of these catego-<br>ries but forms an integral part of:</p>
<p>— public collections listed in the inventories of<br>museums, archives or libraries’ conservation<br>collection.</p>
<p>For the purposes of this Directive, ‘public<br>collections’ shall mean collections which are<br>the property of a Member State, local or regi-<br>onal authority within a Member States or an<br>institution situated in the territory of a Member<br>State and defined as public in accordance with<br>the legislation of that Member State, such insti-<br>tution being the property of, or significantly<br>financed by, that Member State or a local or<br>regional authority;</p>
<p>— the inventories of ecclesiastical institutions.</p>
<p>2. ‘Unlawfully removed from the territory of a Member<br>State’ shall mean :</p>
<p>— removed from the territory of a Member State in<br>breach of its rules on the protection of national<br>treasures or in breach of Regulation (EEC)<br>No 3911/92, or</p>
<p>— not retumed at the end of a period of lawful<br>temporary removal or any breach of another condi-<br>tion goveming such temporary removal.</p>
<p>3. ‘Requesting Member State’ shall mean the Member<br>State from whose territory the cultural object has been<br>unlawfully removed.</p>
<p>4. ‘Requested Member State’ shall mean the Member<br>State in whose territory a cultural object unlawfully<br>removed from the territory of another Member State is<br>located.</p>
<p>Cultural objects which have been unlawfully removed<br>from the territory of a Member State shall be returned in<br>accordance with the procedure and in the circumstances<br>provided for in this Directive.</p>
<p>Article 3</p>
<p>Each Member State shall appoint one or more central<br>authorities to carry out the tasks provided for in this<br>Directive.</p>
<p>Member States shall inform the Commission of all the<br>central authorities they appoint pursuant to this Article.</p>
<p>The Commission shall publish a lsit of these central<br>authorities and any changes concerning them in the<br>C series of the Official Journal of the European Com-<br>munities.</p>
<p>Article 4</p>
<p>Member States’ central authorities shall cooperate and<br>promote consultation between the Member States’ compe-<br>tent national authorities. The latter shall in particular:</p>
<p>1. upon application by the requesting Member State, seek<br>a specified cultural object which as been unlawfully<br>removed from its territory, identifying the possessor<br>and/or holder. The application must include all infor-<br>mation needed to facilitate this search, with particular<br>reference to the actual or presumed location of the<br>object;</p>
<p>2. notify the Member States concerned, where a cultural<br>object is found in their own territory and there are<br>reasonable grounds for believing that it has been<br>unlawfully removed from the territory of another<br>Member State ;</p>
<p>3. enable the competent authorities of the requesting<br>Member State to check that the object in question is a<br>cultural object, provided that the check is made within<br>2 months of the notification provided for in paragraph</p>
<p>2. If it is not made within the stipulated period, para-<br>graphs 4 and 5 shall cease to apply;</p>
<p>4. take any necessary measures, in cooperation with the<br>Member State concerned, for the physical preservation<br>of the cultural object;</p>
<p>5. prevent, by the necessary interim measures, any action<br>to evade the return procedure ;</p>
<p>60</p>
<p>6. act as intermediary between the prossessor and/or<br>holder and the requesting Member State with regard to<br>return. To this end, the competent authorities of the<br>requested Member States may, without prejudice to<br>Article 5, first facilitate the implementation of an arbi-<br>tration procedure, in accordance with the national<br>legislation of the requested State and provided that the<br>requesting State and the possessor or holder give their<br>formal approval.</p>
<p>Article 5</p>
<p>The requesting Member State may initiate, before the<br>competent court in the requested Member State, procee-<br>dings against the possessor or, failing him, the holder,<br>with the aim of securing the return of a cultural object<br>which has been unlawfully removed from its territory.</p>
<p>Proceedings may be brought only where the document<br>initiating them is accompanied by :</p>
<p>— a document describing the object covered by the<br>request and stating that it is a cultural object,</p>
<p>— a declaration by the competent authorities of the<br>requesting Member State that the cultural object has<br>been unlawfully removed from its territory.</p>
<p>Article 6</p>
<p>The central authority of the requesting Member State<br>shall forthwith inform the central authority of the<br>requested Member State that proceedings have been<br>initiated with the aim of securing the return of the object<br>in question.</p>
<p>The central authority of the requested Member State shall<br>forthwith inform the central authorities of the other<br>Member States.</p>
<p>Article 7</p>
<p>1.   Member States shall lay down in their legislation<br>that the return proceedings provided for in this<br>Directive may not be brought more than one year after<br>the requesting Member State became aware of the loca-<br>tion of the cultural object and of the identity of its<br>possessor or holder.</p>
<p>Such proceedings may, at all events, not be brought more<br>than 30 years after the object was unlawfully removed<br>from the territory of the requesting Member State.<br>However, in the case of objects forming part of public<br>collections, referred to in Article 1 (1), and ecclesiastical<br>goods in the Member States where they are subject to<br>special protection arrangements under national law,<br>return proceedings shall be subject to a time-limit of 75<br>years, except in Member States where proceedings are not<br>subject to a time-limit or in the case of bilateral agree-<br>ments between Member States laying down a period ex-<br>ceeding 75 years.</p>
<p>2.   Return proceedings may not be brought if removal<br>from the national territory of the requesting Member State<br></p>
<p>Prop. 1994/95:74<br>Bilaga 7</p>
<p>is no longer unlawful at the time when they are to be<br>initiated.</p>
<p>Article 8</p>
<p>Save as otherwise provided in Artides 7 and 13, the<br>competent court shall order the return of the cultural<br>object in question where it is found to be a cultural object<br>within the meaning of Article 1 (1) and to have been<br>removed unlawfully from national teerritory.</p>
<p>Article 9</p>
<p>Where return of the object is ordered, the competent<br>court in the requested States shall award the possessor<br>such compensation as it deems fair according to the<br>circumstances of the case, provided that it is satisfied that<br>the possessor exercised due care and attention in acqui-<br>ring the object.</p>
<p>The burden of proof shall be govemed by the legislation<br>of the requested Member State.</p>
<p>In the case of a donation or succession, the possessor shall<br>not be in a more favourable position than the person<br>from whom he acquired the object by that means.</p>
<p>The requesting Member State shall pay such compensa-<br>tion upon return of the object.</p>
<p>Article 10</p>
<p>Expenses incurred in implementing a decision ordering<br>the return of a cultural object shall be borne by the<br>requesting Member State. The same applies to the costs of<br>the measures referred to in Article 4 (4).</p>
<p>Article 11</p>
<p>Payment of the fair compensation and of the expenses<br>referred to in Artides 9 and 10 respectively shall be<br>without prejudice to the requesting Member State’s right<br>to take action with a view to recovering those amounts<br>from the persons responsible for the unlawful removal of<br>the cultural object from its territory.</p>
<p>Article 12</p>
<p>Ownership of the cultural object after return shall be<br>govemed by that law of the requesting Member State.</p>
<p>Article 13</p>
<p>This Directive shall apply only to cultural objects unlaw-<br>fully removed from the territory of a Member State on or<br>after 1 January 1993.</p>
<p>Article 14</p>
<p>1.   Each Member State may extend its obligation to<br>return cultural objects to cover categories of objects other<br>than those listed in the Annex.</p>
<p>2.   Each Member State may apply the arrangements<br>provided for by this Directive to requests for the return of<br>cultural objects unlawfully removed from the territory of<br>other Member States prior to 1 January 1993.</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 7</p>
<p>ArticLe ii</p>
<p>This Directive shall be without prejudice to any civil or<br>criminal proceedings that may be brought, under the<br>national laws of the Member States, by the requesting<br>Member State and/or the owner of a cultural object that<br>has been stolen.</p>
<p>Article 16</p>
<p>1.   Member States shall send the Commission every<br>three years, and for the first time in February 1996, a<br>report on the application of this Directive.</p>
<p>2.   The Commission shall send the European Par-<br>liament, the Council and the Economic and Social<br>Committee, every three years, a report reviewing the<br>application of this Directive.</p>
<p>3.   The Council shall review the effectiveness of this<br>Directive after a period of application of three years and,<br>acting on a proposal from the Commission, make any<br>necessary adaptations.</p>
<p>4.   In any event, the Council acting on a proposal from<br>the Commission, shall examine every three years and,<br>where appropriate, update the amounts indicated in the<br>Annex, on the basis of economic and monetary indicators<br>in the Community.</p>
<p>Article 17</p>
<p>The Commission shall be assisted by the Committee set<br>up by Article 8 of Regulation (EEC) No 3911/92.</p>
<p>The Committee shall examine any question arising from<br>the application of the Annex to this Directive which may<br>be tabled by the chairman either on his own initiative or<br>at the request of the representative of a Member State.</p>
<p>Article 18</p>
<p>Member States shall bring into force the laws, regulations<br>and administrative provisions necessary to comply with<br>this Directive within nine months of its adoption, except<br>as far as the Kingdom of Belgium, the Federal Republic<br>of Germany and the Kingdom of the Netherlands are<br>concerned, which must conform to this Directive at the<br>latest twelve months from the date of its adoption. They<br>shall forthwith inform the Commission thereof.</p>
<p>When Member States adopt these measures, they shall<br>contain a reference to this Directive or shall be accom-<br>panied by such reference on the occasion of their official<br>publication. The methods of making such a reference<br>shall be laid down by the Member States.</p>
<p>Article 19</p>
<p>This Directive is addressed to the Member States.</p>
<p>Done at Brussels, 15 March 1993.</p>
<p>For the Council</p>
<p>The President</p>
<p>M. JELVED</p>
<p>62</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 7</p>
<p>ANNEX</p>
<p>Categories referred to in the second indent of Article 1 (1) to which objects classified as ‘national<br>treasures’ within the meaning of Article 36 of the Treaty must belong in order to qualify for<br>return under this Directive</p>
<p>A. 1. Archaeological objects more than 100 years old which are the products of:</p>
<p>— Iand or underwater excavations and finds,</p>
<p>— archaeological sites,</p>
<p>— archaeological collections.</p>
<p>2. Elements forming an integral part of artistic, historical or religious monuments which have been<br>dismembered, more than 100 years old.</p>
<p>3. Pictures and paintings executed entirely by hand, on any medium and in any material (').</p>
<p>4. Mosaics other than those in category 1 or category 2 and drawings executed entirely by hand, on any<br>medium and in any material (').</p>
<p>5. Original engravings, prints, serigraphs and lithographs with their respective plates and original<br>posters (').</p>
<p>6. Original sculptures or statuary and copies produced by the same process as the original (') other than<br>those in category 1.</p>
<p>7. Photographs, films and negatives thereof (')•</p>
<p>8. Incunabula and manuscripts, including maps and musical scores, singly or in collections (').</p>
<p>9. Books more than 100 years old, singly or in collections.</p>
<p>10. Printed maps more than 200 years old.</p>
<p>11. Archives and any elements thereof, of any kind, on any medium, comprising elements more than 50<br>years old.</p>
<p>12. (a) Collections (<sup>2</sup>) and specimens from zoological, botanical, mineralogical or anatomical collections ;</p>
<p>(b) Collections (<sup>:</sup>) of historical, palaeontological, ethnographic or numismatic interest.</p>
<p>13. Means of transport more than 75 years old.</p>
<p>14. Any other antique item not included in categories Al to A 13, more than 50 years old.</p>
<p>The cultural objects in categories Al to A 14 are covered by this Directive only if their value corresponds<br>to, or exceeds, the financial thresholds under B.</p>
<p>B. Financial thresholds applicable to certain categories under A (in ecus)</p>
<p>VALUE: 0 (Zero)</p>
<p>—  1 (Archaeological objects)</p>
<p>— 2 (Dismembered monuments)</p>
<p>—  8 (Incunabula and manuscripts)</p>
<p>— 11 (Archives)</p>
<p>000</p>
<p>—  4 (Mosaics and drawings)</p>
<p>—  5 (Engravings)</p>
<p>—  7 (Photographs)</p>
<p>— 10 (Printed maps)</p>
<p>(') Which are more than fifty years old and do not belong to their originators.</p>
<p>(0 As defined by the Court of Justice in its Judgment in Case 252/84, as follows :</p>
<p>‘Collectors’ pieces within the meaning of Heading No 99.05 of the Common Customs Tariff are artides which possess<br>the requisite characteristics for inclusion in a collection, that is to say, artides which are relatively rare, are not normally<br>used for their original purpose, are the subject of special transaetions outside the normal trade in similar utility artides<br>and are of high value.</p>
<p>63</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Bilaga 7</p>
<p>50 000</p>
<p>—  6 (Statuary)</p>
<p>—  9 (Books)</p>
<p>— 12 (Collections)</p>
<p>— 13 (Means of transport)</p>
<p>— 14 (Any other item)</p>
<p>150 000</p>
<p>— 3 (Pictures)</p>
<p>The assessment of whether or not the conditions relating to financial value are fulfilled must be made<br>when return is requested. The financial value is that of the object in the requested Member State.</p>
<p>The date for the conversion of the values expressed in ecus in the Annex into national currencies shall be<br>1 January 1993.</p>
<p>64</p>
<p>Prop. 1994/95:74<br>Bilaga 7</p>
<p>Information conceming the entry into force of Council Regulation (EEC) No 3911/92<br>of 9 December 1992 on the export of cultural goods (')</p>
<p>The reference to the Council Directive on the return of cultural objects unlawfully removed from<br>the territory of a Member State in Artides 2 (2), 6 and 11 of the abovementioned Regulation<br>should read as follows : 93/7/EEC (*).</p>
<p>Article 11 of Regulation (EEC) No 3911/92 provides for its entry into force on the third day<br>following that of publication in the Official Journal of the European Communities of Directive<br>93/7/EEC.</p>
<p>(') OJ No L 395. 31. 12. 1992. p. 1.<br>(•') See page 74 of this Official Journal.</p>
<p>65</p>
<p>Kulturdepartementet</p>
<p>Prop. 1994/95:74</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1994</p>
<p>Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Sahlin,</p>
<p>Hjelm-Wallen, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson,<br>Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,</p>
<p>Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson</p>
<p>Föredragande: statsrådet Wallström</p>
<p>Regeringen beslutar proposition 1994/95: Återlämnande av kulturföremål.</p>
<p>66</p>
<p>gotab 47141, Stockholm 1994</p>