Lag om civilt försvar
Prop.
1994/95:7
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 juni 1994
Carl Bildt
Anders Björck
(Försvarsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om civilt forsvar. Den nya lagen reglerar
kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom
det civila försvaret. Lagen innehåller också bestämmelser om hem-
skydd, verkskydd och befolkningsskydd.
Civilförsvaret upphör att existera som statlig organisation. I stället blir
befolkningsskydd och räddningstjänst en kommunal uppgift även under
höjd beredskap. Benämningen skyddsrumsorter tas bort och i stället
skall skyddsrum och skyddade utrymmen byggas i områden som i krig
kan antas bli särskilt utsatta for verkningar av stridsmedel. Skyddade
utrymmen skall även byggas i andra utsatta områden. Kommunen skall
bestämma dessa områden i samråd med länsstyrelsen.
Den nya lagen ersätter civilforsvarslagen (1960:74), lagen (1964:63)
om kommunal beredskap, lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap,
m.fl. lagar. Följdändringar föreslås i ett flertal andra lagar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
1 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
Innehållsförteckning
Prop. 1994/95:7
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Lagtext ................................. 6
2.1 Förslag till lag om civilt forsvar.............. 6
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken........21
2.3 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102).......................... 23
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1953:771) om
skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteck-
ningar och för civilförsvarets internationella känne-
tecken .............................. 26
2.5 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen
(1978:262)........................... 27
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:1004) om
skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorgani-
sationer m.fl. att delta i totalforsvarsplaneringen .... 28
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1923:116) om
hundskatt............................ 30
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
m.m............................... 31
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål............................ 32
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift.......................... 35
2.11 Förslag till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176).......................... 36
2.12 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).......................... 37
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter.......................... 38
2.14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)............................ 39
2.15 Förslag till hg om ändring i polislagen (1984:387) . . 40
2.16 Förslag till lag om ändring i hgen (1990:217) om
skydd för samhäll sviktiga anläggningar m.m.......41
2.17 Förslag till hg om ändring i hgen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl..............42
3 Ärendet och dess beredning .................... 43
4 Bakgrund................................ 44
5 Nuvarande ordning .........................45 2
Behovet av ändringar.........................46 Prop. 1994/95:7
Lagteknisk lösning .......................... 47
Vissa grundläggande begrepp....................49
Beredskapsförberedelser och verksamheten under höjd
beredskap................................52
Civilplikt ............................... 64
Hemskydd ............................... 65
Verkskydd ............................... 68
Skyddsrum och skyddade utrymmen ............... 71
Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av
egendom m.m.............................77
Utrymning och inkvartering m.m.................. 79
Säkerhetsskyddet i kommuner och landsting........... 86
Straff m.m
Överklagande av beslut
90
92
Kostnader................................
94
Ikraftträdande
95
Författningskommentar........................ 96
21.1 Förslaget till lag om civilt försvar............. 96
21.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken...... 120
21.3 Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)......................... 120
21.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1953:771) om
skydd for vissa internationella sjukvårdsbeteck-
ningar och för civilförsvarets internationella känne-
tecken ............................. 121
21.5 Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen
(1978:262).......................... 122
21.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:1004)
om skyldighet för näringsidkare, arbetsmark-
nadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarspla-
neringen ........................... 122
21.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter......................... 122
21.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:217) om Prop. 1994/95:7
skydd för samhäll sviktiga anläggningar m.m...... 122
21.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl............. 123
21.10 Övriga förslag till lagändringar ............ 123
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet SOU 1989:42
Det civila försvaret..................... 124
Bilaga 2 Betänkandets förslag till lagtext............. 134
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Det civila försvaret............. 177
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ............... 178
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ..................... 216
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994 . 226
Rättsdatablad................................. 227
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om civilt försvar,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets
internationella kännetecken,
5. lag om ändring i forfogandelagen (1978:262),
6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för närings-
idkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalför-
svarsplaneringen,
7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftan-
läggningar m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet for allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i polislagen (1984:387),
16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd for samhällsviktiga
anläggningar m.m,
17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökan-
de m.fl.
Prop. 1994/95:7
2 Lagtext Prop. 1994/95:7
Regeringen har följande förslag till lagtext
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om kommunernas, landstingens och
de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila försvaret. Lagen
innehåller också bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolk-
ningsskydd.
2 § Med befolkningsskydd avses åtgärder för att skydda befolkningen
och civil egendom från krigets verkningar. Sådana åtgärder är
1. utrymning och inkvartering,
2. tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum och
skyddade utrymmen,
3. tillhandahållande av andningsskydd,
4. mörkläggning,
5. information om självskydd,
6. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna bedrivas.
3 § Bestämmelserna i 5 - 8 kap. gäller inte militär verksamhet eller
anläggningar som är avsedda for sådan verksamhet eller för ledning av
rikets försvar.
4 § Vad som föreskrivs i denna lag gäller inte om annat sägs i lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder for vissa kraftanläggningar
m.m.
5 § Vad som föreskrivs i denna lag om landsting gäller också kommu-
ner som inte tillhör något landsting.
Ansvaret för beredskapsförberedelser m.m.
1 § Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall vidta
de beredskapsförberedelser som behövs för deras respektive verksamhet
under höjd beredskap.
Kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen ansvarar inom kommunen
respektive landstinget för att beredskapsförberedelsema får en enhetlig ,
inriktning och genomfors på ett ändamålsenligt sätt. Inom den kyrkliga Prop. 1994/95:7
kommunen ligger detta ansvar på kyrkorådet eller motsvarande organ.
Beredskapsförberedelsema skall genomföras i samverkan med berörda
statliga myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Den kyrkliga kommunen skall också samverka med övriga trossamfund
inom den kyrkliga kommunen.
2 § Kommunen skall verka för att beredskapsförberedelsema för den
civila verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter,
landstinget, kyrkliga kommuner samt organisationer och företag får en
enhetlig inriktning och för att samverkan kommer till stånd mellan dem.
Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksamhet som är inriktad
på kommunen.
3 § Stiftsstyrelsen skall inom stiftssamfalligheten verka för att de kyrk-
liga kommunernas beredskapsförberedelser genomförs på ett ändamåls-
enligt sätt och med en enhetlig inriktning. Stiftsstyrelsen skall samråda
med domkapitlet.
4 § Varje kommun, landsting och kyrklig kommun skall medverka i
sådan utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelsema och som
genomförs av något annat sådant organ eller av en statlig myndighet och
som berör kommunen, landstinget eller den kyrkliga kommunen.
5 § Kommunen skall hålla den myndighet som regeringen bestämmer
underrättad om de beredskapsförberedelser som vidtagits och om de
övriga förhållanden som har betydelse för det civila försvaret i kom-
munen.
Ersättningsskyldighet för staten
6 § Staten skall betala ersättning till kommunerna för kostnaderna för
beredskapsförberedelsema enligt detta kapitel. Ersättningen skall be-
stämmas med utgångspunkt i vaije kommuns utsatthet och risker i krig.
Staten skall betala ersättning till landstingen för kostnaderna för sådan
utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelsema.
Ersättningarna bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer.
1 § Under höjd beredskap ansvarar kommunstyrelsen för ledningen av
den del av det civila försvaret som kommunen skall bedriva.
Kommunstyrelsen skall under höjd beredskap också verka för att
sådan verksamhet som sägs i 2 kap. 2 § får en enhetlig inriktning och
för att samverkan kommer till stånd mellan dem som bedriver verksam-
heten.
2 § Under höjd beredskap ansvarar landstingsstyrelsen for ledningen av Prop. 1994/95:7
den civila hälso- och sjukvården samt den övriga verksamhet for det
civila försvaret som landstinget skall bedriva.
3 § Under höjd beredskap ansvarar kyrkorådet eller motsvarande organ
for ledningen av den del av det civila försvaret som den kyrkliga kom-
munen skall bedriva.
4 § Kommunen skall under höjd beredskap eller när ransoneringslagen
(1978:268) i annat fall tillämpas, i den omfattning som regeringen
bestämmer,
1. vidta de åtgärder som behövs för försöijningen med nödvändiga
varor,
2. medverka vid allmän prisreglering och ransonering,
3. medverka i övrigt vid genomförandet av åtgärder som är viktiga
för landets försörjning.
5 § Om en kommun eller ett landsting har en för totalförsvaret viktig
uppgift och denna blir oskäligt betungande till följd av krigsskada eller
andra utomordentliga förhållanden som orsakats av krig eller krigsfara,
är andra kommuner och landsting skyldiga att lämna hjälp.
Omfattningen av hjälpen bestäms av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
6 § Kommunen skall under höjd beredskap hålla den myndighet som
regeringen bestämmer underrättad om beredskapsläget och de övriga
förhållanden som har betydelse for det civila försvaret i kommunen.
1 § I vaije kommun skall det finnas ett hemskydd.
2 § Hemskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd bered-
skap har till uppgift att
1. förmedla information mellan kommunen och befolkningen,
2. verka för att skydda, rädda och i övrigt hjälpa befolkningen i sam-
band med stridshandlingar,
3. verka för att trygga sådan försörjning som är nödvändig för
befolkningens överlevnad.
3 § Hemskyddet består av totalförsvarspliktiga som skrivits in för civil-
plikt och av frivilliga.
1 § Verkskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd bered-
skap har till uppgift att, vid den anläggning där det organiserats, med-
verka vid skydd av verksamheten och personalen samt i räddningstjänst.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1994/95:7
besluta att det vid en anläggning skall finnas verkskydd, om det vid
anläggningen bedrivs verksamhet som har stor betydelse för totalför-
svaret, och om anläggningen med hänsyn till sin belägenhet eller verk-
samhetens art kan antas bli särskilt utsatt vid stridshandlingar.
Ett sådant beslut skall innehålla ett föreläggande för den som bedriver
verksamheten vid anläggningen att
1. organisera verkskyddet,
2. planlägga dess verksamhet,
3. hålla det med materiel och förnödenheter,
4. se till att personalen får den utbildning som avses i 3 §, samt
5. även i övrigt vidta de åtgärder som behövs för verkskyddets verk-
samhet.
Föreläggandet får också riktas mot ägaren till den anläggning där
verksamheten bedrivs.
3 § Utbildning av verkskyddets personal skall genomföras av den myn-
dighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får efter överenskommelse med en kommun
besluta att denna skall genomföra utbildningen.
Den som enligt första stycket skall genomföra utbildning får efter
överenskommelse med den som skall organisera verkskyddet besluta att
denne i stället skall genomföra utbildningen.
4 § En räddningsledare enligt 31 § räddningstjänstlagen (1986:1102) får
under höjd beredskap ta i anspråk verkskydd inom kommunen för rädd-
ningstjänstuppgifter som rör annat än den anläggning där verkskyddet
organiserats.
5 § Den myndighet som regeringen bestämmer eller kommunen får
förelägga den som bedriver verksamhet vid eller äger en anläggning
som avses i 2 § första stycket att lämna de upplysningar och tillhanda-
hålla de handlingar om anläggningen och verksamheten som behövs för
myndighetens eller kommunens befattning med verkskyddet.
6 § Den som enligt 2 § är skyldig att organisera verkskydd skall betala
kostnader för sådan utbildning av verkskyddets personal som genomförs
av en myndighet eller av kommunen.
7 § Om ett verkskydd har tagits i anspråk enligt 4 §, har den som sva-
rar för verkskyddet rätt till skälig ersättning av staten dels för kostna-
derna för verkskyddets personal, dels för skador som inte är ringa på
materiel och annan egendom.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogande-
lagen (1978:262).
Inledande bestämmelser
1 § För att under krig skydda befolkningen skall det i de områden som
kan antas bli särskilt utsatta for verkningar av stridsmedel finnas
skyddsrum och skyddade utrymmen. Skyddade utrymmen skall också
finnas i andra utsatta områden.
Med skyddsrum avses ett utrymme som redan under fred utformas
och utrustas så att det ger skydd mot de stridsmedel som kan antas
komma till användning i krig.
Med skyddat utrymme avses ett utrymme som utformas och utrustas
så att det ger ett skäligt skydd mot radioaktiv strålning och splitter samt
1 särskilt utsatta områden mot byggnadsras. Skyddade utrymmen anord-
nas forst under höjd beredskap. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får dock besluta att ett skyddat utrymme skall an-
ordnas redan dessförinnan.
2 § Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen besluta inom vilka
områden det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om
enighet inte kan nås, skall kommunen överlämna frågan till regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
3 § Kommunen skall besluta om byggande av skyddsrum samt, i den
omfattning staten ställer medel till förfogande, kontrollera att inrättade
skyddsrum har en tillfredsställande skyddsförmåga.
Kommunen skall också besluta om byggande av skyddade utrym-
men.
4 § Kommunen skall föra register över samtliga skyddsrum i kommunen
och över de skyddade utrymmen som planlagts.
Placering och utformning
5 § Skyddsrummen skall placeras och utformas med hänsyn till befolk-
ningens möjligheter att efter varning hinna fram till dem i tid och att
uppehålla sig där under den tid som behövs.
6 § Skyddsrummen skall utformas så att de under fredstid kan användas
för andra ändamål. De skall dock skyndsamt kunna ställas i ordning.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter eller i särskilda fall besluta om hur
skyddsrum och skyddade utrymmen skall utformas och utrustas.
Anmälningsskyldighet för byggnadsåtgärder
8 § Den som inom ett område där skyddsrum skall byggas avser att
utföra sådana byggnadsåtgärder som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan-
Prop. 1994/95:7
10
och bygglagen (1987:10) och som kräver bygganmälan skall underrätta Prop. 1994/95:7
kommunen om sin avsikt. Kommunen skall till den som lämnat sådan
underrättelse lämna besked om skyddsrum skall byggas i byggnaden
eller anläggningen och, om så är fallet, lämna uppgift om det antal
personer som skall kunna få plats i skyddsrummet. Kommunen skall
förelägga den som lämnat underrättelsen att vidta åtgärder i enlighet
med beskedet.
Besked som kommunen lämnat enligt första stycket gäller i två år
eller, om bygganmälan enligt 9 kap. 2 § plan- och bygglagen har gjorts,
under två år från dagen for bygganmälan. Kommunen får ändra beske-
det endast om den som lämnat underrättelsen godtar ändringen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får
meddela föreskrifter om undantag från underrättelseskyldigheten enligt
första stycket.
9 § Vid byggsamråd enligt 9 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)
skall en genomgång göras av de åtgärder for besiktning, tillsyn och
övrig kontroll som är nödvändiga för att ett skyddsrum skall kunna
antas komma att uppfylla de krav som ställs i 6 § och med stöd av 7 §.
Bestämmelserna i 9 kap. 9 och 10 §§ plan- och bygglagen om kontroll
m.m. och om slutbevis skall tillämpas på arbetet med att inrätta skydds-
rummet.
10 § Staten och landstinget skall, även i de fåll då skyldighet att göra
bygganmälan inte föreligger enligt 9 kap. 3 § 4 plan- och bygglagen
(1987:10), anmäla sådana byggnadsåtgärder som avses i 9 kap. 2 § 3
plan- och bygglagen till kommunen.
Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum och skydda-
de utrymmen
11 § En byggherre som utför sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 §
skall bygga och utrusta sådant skyddsrum som enligt föreläggande av
kommunen skall finnas i byggnaden eller anläggningen. Han skall där-
vid se till att skyddsrummet stämmer överens med föreläggandet enligt
8 § samt med vad som sägs i 6 § och vad som bestämts med stöd av 7
§...
Agaren till en byggnad eller annan anläggning är skyldig att bygga
och utrusta ett skyddat utrymme där sådant utrymme enligt föreläggande
av kommunen skall finnas.
12 § Agaren till en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum eller
skyddat utrymme har byggts är skyldig att underhålla skyddsrummet
eller det skyddade utrymmet och dess utrustning.
Om någon åsidosätter sina skyldigheter enligt första stycket, skall
kommunen förelägga honom att fullgöra dem.
11
13 § Om kommunen beslutar att skyddsrum skall finnas i befintliga Prop. 1994/95:7
byggnader eller andra anläggningar, skall kommunen bygga, utrusta och
underhålla skyddsrummet.
Första stycket gäller dock inte om frågan uppkommer i samband med
sådana byggnadsåtgärder som avses i 8 § första stycket.
Kommunen skall även bygga, utrusta och underhålla skyddsrum som
är belägna på mark som är avsedd för gata, torg, park eller annan
allmän plats.
14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen förelägga ägaren
eller nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar
att i stället för kommunen vidta de åtgärder som anges i 13 §.
15 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns
skyddsrum är skyldig att, efter föreläggande av kommunen, vidta de
åtgärder som behövs för att skyddsrummet skall ha en bra skyddsför-
måga.
16 § Den som innehar en byggnad eller annan anläggning med nyttjan-
derätt får inte hindra ägaren att inrätta skyddsrum eller företa andra
åtgärder enligt detta kapitel.
Skyldighet att bereda plats
17 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan
anläggning där det finns ett skyddsrum eller skyddat utrymme är under
höjd beredskap skyldig att bereda plats i skyddsrummet eller det skyd-
dade utrymmet åt dem som behöver skydd.
Skyltning
18 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns ett
skyddsrum skall genom skyltning på byggnaden eller anläggningen ge
anvisning om var skyddsrummet finns.
Kommunen skall se till att skyldigheten fullgörs. Om ägaren inte
fullgör sin skyldighet, skall kommunen förelägga honom att göra det.
Avveckling av skyddsrum
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta att ett utrymme inte längre skall vara skyddsrum.
12
Ersättning för att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade ut- Prop.
rymmen
20 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddsrum enligt 11 § första
stycket har rätt till ersättning av staten för de merkostnader som upp-
kommer för att bygga och utrusta skyddsrummet.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
21 § Om den som är berättigad till ersättning enligt 20 § inte är redo-
visningsskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200), skall ersätt-
ningsbeloppet räknas upp med den skattesats som enligt 7 kap. 1 § den
lagen gällde vid tidpunkten för slutbesiktning av skyddsrummet.
22 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddat utrymme enligt 11 §
andra stycket, underhålla ett skyddsrum eller ett skyddat utrymme enligt
12 § eller vidta åtgärder enligt 14 § har rätt till ersättning av staten för
sina kostnader.
Den som vidtagit åtgärder som anges i 15 § har rätt till ersättning av
staten för de kostnader som åtgärden föranlett. Ersättning lämnas dock
inte för åtgärder som har föranletts av att ägaren eftersatt underhållet av
skyddsrummet, gjort otillåtna ingrepp i det eller på annat sätt varit
försumlig.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer.
Ersättning till kommunen för vissa kostnader
23 § Kommunen har rätt till ersättning av staten för kostnader som
uppkommer för kommunen på grund av åtgärder enligt 13 §. När ersätt-
ningen bestäms, skall skälig hänsyn tas till det värde som de vidtagna
åtgärderna kan ha för byggnadens eller anläggningens användning i
fred. Kommunen har rätt till förskott på ersättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Ersättning och förskott beslutas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
\bming och mörkläggning
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att ägare av byggnader eller andra anläggningar skall
1. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för att varna dem som vistas i eller vid byggnaden eller anläggningen,
2. tåla att utrustning för att varna befolkningen installeras på byggna-
den eller anläggningen,
1994/95:7
13
3. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs Prop. 1994/95:7
för mörkläggning av byggnaden eller anläggningen.
I särskilda fall får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att
vidta eller tåla de åtgärder som anges i första stycket.
Den som disponerar en byggnad eller anläggning helt eller delvis är
skyldig att ha hand om utrustning för mörkläggning.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om varning och mörkläggning under höjd bered-
skap.
Besiktning
3 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan an-
läggning är skyldig att låta länsstyrelsen eller kommunen besiktiga eller
regelbundet kontrollera byggnaden eller anläggningen för ändamål som
har samband med tillämpningen av denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får den
kommun eller länsstyrelse som har att genomföra besiktningen eller
kontrollen förelägga honom att hålla byggnaden eller anläggningen
tillgänglig. Om föreläggandet inte följs, får kommunen eller länsstyrel-
sen hos polismyndigheten begära den handräckning som behövs.
Skyldigheter för nyttjanderätt shavare m.fl.
4 § De skyldigheter som ägaren av en viss egendom har enligt denna
lag skall också gälla för den som innehar egendomen med fri förfogan-
derätt, fideikommissrätt eller annan därmed jämförlig rätt.
5 § En nyttjanderättshavare är skyldig att på begäran av ägaren till en
byggnad eller annan anläggning betala ett skäligt bidrag till kostnader
som ägaren får på grund av skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller
dock endast om
1. ägaren inte kände till att åtgärderna skulle vidtas då nyttjande-
rättsavtalet träffades eller senast kunde sägas upp och minst två år
återstod av nyttjanderätten då skyldigheten att vidta åtgärderna blev
kända för ägaren, och
2. det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara för hela
kostnaden.
6 § Om en byggnad tillhör en bostadsrättsförening, skall bostadsrätts-
havama ersätta föreningen för kostnader som denna skall svara för på
grund av skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller oavsett vad som
föreskrivs i bostadsrättsföreningens stadgar.
14
Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m. Prop. 1994/95:7
7 § Länsstyrelsen eller kommunen får förbjuda att samlingslokaler,
skolor, förskolor eller andra lokaler för motsvarande ändamål används
under höjd beredskap, om inte skyddsrum finns för de personer som
kan komma att vistas i lokalen.
Skyldighet att förmedla meddelanden m.m.
8 § Agaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan an-
läggning eller den som i fråga om förvaltning och skötsel företräder
honom är skyldig att
1. förmedla myndigheternas beslut och meddelanden i frågor som rör
verksamhet enligt denna lag till dem som bor eller bedriver verksamhet
i byggnaden eller anläggningen,
2. medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering.
Samma skyldighet gäller också för arbetsgivare i fråga om de anställda.
9 § Var och en är skyldig att på fråga av en statlig eller kommunal
myndighet ange om han har egendom som kan behöva tas i anspråk för
verksamhet enligt denna lag.
Utrymning
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under höjd beredskap besluta att de som uppehåller sig inom ett område
skall utrymma området om
1. området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen, eller
2. det i området behöver vidtas militära åtgärder av väsentlig
betydelse och åtgärderna allvarligt försvåras om inte utrymning sker.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta, att de som omfattas av ett utrymningsbeslut skall vistas på en
viss plats, och meddela föreskrifter för vistelsen.
Beslutet får inte utformas så att det inskränker den enskildes frihet
mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med utrymningen
och förhållandena på vistelseplatsen.
Utflyttningsförbud
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under höjd beredskap meddela förbud för dem som uppehåller sig inom
ett visst område att lämna detta om
15
1. en utflyttning allvarligt skulle försvåra åtgärder av väsentlig be- Prop. 1994/95:7
tydelse för totalförsvaret, eller
2. en utflyttning skulle vara förenad med uppenbar livsfara.
Inflyttningsförbud
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under höjd beredskap meddela förbud för dem som inte är bosatta inom
ett visst område att annat än tillfälligt uppehålla sig inom området, om
en inflyttning allvarligt skulle försvåra åtgärder av väsentlig betydelse
för totalförsvaret.
Skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
5 § En kommun får förelägga innehavaren av en byggnad eller bostads-
lägenhet (inkvarteringsvärd) att under höjd beredskap upplåta bostad
och utrustning åt den som behöver en bostad (inkvarteringsbostad) på
grund av beslut om utrymning eller på grund av att denne till följd av
krigshändelser tvingats lämna sin ordinarie bostad.
Ett sådant föreläggande får meddelas endast om behovet av bostad
inte kan tillgodoses på annat lämpligt sätt. Beslutet får inte medföra
större olägenhet för inkvarteringsvärden än vad som är nödvändigt och
får inte avse utrymmen som behövs for inkvarteringsvärden och hans
familj eller någon dem närstående.
6 § Om inkvarteringsvärden inte följer föreläggandet enligt 5 §, får
kommunen hos polismyndigheten begära den handräckning som behövs
för att den som skall inkvarteras skall få tillträde till inkvarteringsbosta-
den.
Ersättning
7 § Inkvarteringsvärden har rätt till skälig ersättning av kommunen för
inkvarteringsbostaden.
8 § Om bostaden eller dess utrustning skadas när bostaden används som
inkvarteringsbostad, är den skadelidande berättigad till ersättning av
kommunen. Ar skadan ringa, betalas dock ingen ersättning.
9 § Ersättningen enligt 7 och 8 §§ prövas på det sätt som anges i för-
fogandelagen (1978:262).
Om taxa enligt 33 § förfogandelagen har fastställts, bestämmer kom-
munen ersättningen. I annat fall bestäms ersättningen av den lokala
värderingsnämnden.
16
10 § Den som disponerat en inkvarteringsbostad enligt 5 § skall till Prop. 1994/95:7
kommunen betala tillbaka vad kommunen betalat till inkvarteringsvärden
enligt 7 och 8 §§.
Om det med hänsyn till den inkvarterades ekonomiska förhållanden
eller annars är oskäligt, skall kommunen helt eller delvis befria den
inkvarterade från återbetalningsskyldigheten.
Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker
skydd i Sverige
11 § Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande
och utlänningar som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen
(1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande m.fl.
Under höjd beredskap är varje kyrklig kommun skyldig att bedriva
verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner och for utlän-
ningar som söker skydd i Sverige, på samma sätt som gäller for dem
som bor inom den egna kyrkliga kommunen.
Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting
12 § Kommuner och landsting som befolkningen lämnar på grund av
utrymning är under höjd beredskap skyldiga att i skälig omfattning
lämna hjälp till de kommuner och landsting som i större omfattning får
ta emot befolkningen.
Inledande bestämmelse
1 § Vaije kommun, landsting och kyrklig kommun skall se till att det
inom dess verksamhetsområde finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd
för uppgifter och förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt.
Säkerhetsskyddet skall omfatta
1. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt
sekretesslagen (1980:100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),
2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden och
andra ställen där de kan få kännedom om uppgifter som avses i punkt 1
eller där verksamhet som har betydelse för totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt bedrivs (tillträdesskydd),
3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får
sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),
4. information till berörda arbets- och uppdragstagare om sekretess-,
tillträdes- och infiltrationsskyddet i kommunen, landstinget respektive j-
den kyrkliga kommunen,
2 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet i kommu- Prop. 1994/95:7
nen, landstinget respektive den kyrkliga kommunen och av information
om detta skydd.
Krav på svenskt medborgarskap m.m.
2 § En befattning hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i
inte obetydlig omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess
enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) får innehas endast av den
som är svensk medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Tystnadsplikt
3 § Den som på grund av någon bestämmelse i denna lag har fått kän-
nedom om en enskild persons ekonomiska förhållanden, om ett företags
affärs- eller driftförhållanden eller om förhållanden av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt får inte obehörigen röja eller
utnyttja vad han fått kännedom om.
1 fråga om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet gäller sekretess-
lagen (1980:100).
Påföljder
1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som
1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden som han enligt 5 kap. 5 § är skyldig att lämna uppgift om,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet enligt
6 kap. 17 §,
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa inte fullgör sina
skyldigheter enligt 7 kap. 8 eller 9 §, eller vid fullgörandet lämnar
oriktiga uppgifter,
4. inte följer ett åläggande eller förbud som meddelats enligt 8 kap.,
eller
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa vanvårdar egen-
dom som han har tagit emot av en myndighet för totalförsvarsändamål.
2 § Har ett brott enligt 1 § begåtts under höjd beredskap döms, om
brottet medfört avsevärt men for totalförsvaret eller annars är att anse
som grovt, till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
någon bestämmelse som meddelats med stöd av 6 kap. 7 § eller inte
iakttar förbud enligt 7 kap. 7 §.
18
Vite m.m.
4 § Ett föreläggande enligt 5 kap. 2 § andra eller tredje stycket eller
5 §, 6 kap. 11, 12, 14, 15 eller 18 § eller 7 kap. 1 § andra stycket får
förenas med vite.
5 § Om ett föreläggande enligt denna lag inte följs, får åtgärden vidtas
av den som meddelat föreläggandet. En sådan åtgärd vidtas på den
försumliges bekostnad, om han inte på grund av bestämmelse i denna
lag är berättigad till ersättning for åtgärden om den vidtas frivilligt.
1 § Beslut av en kommun som har meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas
hos länsstyrelsen, om inte annat föreskrivs i 3, 4 eller 8 §.
2 § Beslut av en länsstyrelse som har meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas
hos den myndighet som regeringen bestämmer, om inte annat föreskrivs
i 3 eller 8 §.
3 § Beslut av en kommun eller en myndighet i frågor enligt 5 kap. 2
och 5 §§, 6 kap. 3, 11, 12, 14, 15, 18, 20 och 22 §§, 7 kap. 1 § andra
stycket och 3 §, 8 kap. 5 § andra stycket och 10 § samt 10 kap. 4 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
4 § Beslut av en kommun enligt 8 kap. 9 § andra stycket får överklagas
hos den lokala värderingsnämnden. Värderingsnämndens beslut i ett
sådant ärende får inte överklagas.
Den lokala värderingsnämndens beslut i andra fall enligt 8 kap. 9 §
andra stycket får överklagas hos Riksvärderingsnämnden.
Riksvärderingsnämndens beslut får inte överklagas.
5 § Beslut av en central myndighet i ett dit överklagat ärende får inte
överklagas.
Andra beslut av en central myndighet får överklagas hos regeringen,
om inte annat föreskrivs i 8 §.
6 § En central myndighet får till regeringen överlämna prövningen av
ett överklagat ärende, om myndigheten bedömer att ärendet är av sär-
skild vikt.
7 § Ett beslut som en kommun, en statlig myndighet eller en allmän
förvaltningsdomstol under höjd beredskap meddelar enligt denna lag
eller enligt föreskrift som utfärdats med stöd av lagen skall gälla ome-
delbart, om inte annat bestäms i beslutet.
19
8 § Beslut som meddelats i frågor enligt 3 kap. 4 §, 5 kap. 4 §, 6 kap. Prop. 1994/95:7
2 §, 7 kap. 7 § samt 8 kap. 1 - 4 §§ får inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Genom lagen upphävs
- civilförsvarslagen (1960:74),
- lagen (1964:47) om krigshjälp,
- lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
- lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig
m.m.,
- lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
- lagen (1976:276) med provisoriska bestämmelser om statsbidrag till
kommuner för vissa civilförsvarskostnader,
- lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
3. För det arbete med planläggning och andra beredskapsförberedelser
som kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda har full-
gjort före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
4. Den som fått ett besked om att skyddsrum skall byggas enligt 32 §
civilförsvarslagen (1960:74) skall anses ha fått sådant besked enligt 6
kap. 8 § den nya lagen.
5. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut som
meddelats före lagens ikraftträdande.
6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de upp-
hävda lagarna eller till en föreskrift i dessa som har ersatts med en
föreskrift i den nya lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya
lagen eller den nya föreskriften.
20
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 6 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
22 kap.
6§*
Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal
med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som
rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall
dömas för folkrätt sbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra över-
trädelser är bland andra
1. att använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka kännetecknet 2. att missbruka Förenta Nation-
röda korset, Förenta Nationernas
kännetecken, civilförsvarets inter-
nationella kännetecken, parlamen-
tära flaggor eller andra internatio-
nellt erkända kännetecken eller att
med hjälp av förrädiskt förfärande
av något annat slag döda eller
skada en motståndare,
emas kännetecken, kännetecken
som avses i lagen (1953:771) om
skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar m.m.,
parlamentära flaggor eller andra
internationellt erkända känne-
tecken eller att med hjälp av
förrädiskt förfärande av något
annat slag döda eller skada en
motståndare,
3. att anfälla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick,
4. att inleda ett urskillningslöst anfäll med vetskap om att anfället
kommer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civil-
personer eller civil egendom,
5. att inleda anfäll mot anläggningar eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lid-
ande, att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras
motparts väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civil-
personer friheten,
7. att, i andra fäll än som anges i 1 - 6, godtyckligt och i stor omfätt-
ning förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folk-
rättsligt skydd.
Ar brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livs-
tid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om många
människor dödats eller skadats eller omfättande egendomsforlust upp-
kommit på grund av brottet.
1 Senaste lydelse 1986:645.
21
Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också Prop. 1994/95:7
hans förman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet
men inte gjort vad som ankommit på honom for att förhindra detta.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
22
Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)’
dels att 63 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 64 § skall betecknas 66 § och nuvarande 65 - 68 §§
skall betecknas 69 - 72 §§,
dels att 21 § och den nya 66 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 63 - 65, 67 och
68 §§, av följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 63 och 65 §§ skall sättas
närmast för de nya 64 respektive 69 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
För vaije kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen
skall innehålla uppgifter om
1. räddningskårens organisation i stora drag,
2. vattenreservoarer, brandposter, vamingssystem och andra anord-
ningar för räddningstjänsten och hur de skall underhållas,
3. insatstider till kommunens olika delar,
4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas
för första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från
alarmering av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan
utgå (anspänningstid),
5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,
6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i
räddningskåren,
7. hur allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga
olyckshändelser,
8. de kompletterande åtgärder
som behövs för räddningstjänsten
under höjd beredskap.
I förekommande fall skall planen också innehålla upppgifter om
1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra om-
råden där en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,
2. hamnar och deras gränser i vattnet,
3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.
1 Lagen omtryckt 1992:948.
23
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
besluta om att enskilda, företag,
organisationer eller andra sam-
manslutningar skall medverka vid
övningar av betydelse för befolk-
ningsskyddet eller den räddnings-
tjänst som skall bedrivas under
höjd beredskap.
När den totalförsvarspliktiga
personal som är inskriven för
civilplikt vid räddningskåren in-
kallats för tjänstgöring enligt 4
kap. 7 § lagen (1994:000) om
totalförsvarsplikt ingår även denna
personal i räddningskåren.
I syfte att skydda och rädda
befolkningen och civil egendom
från krigets verkningar skall rädd-
ningskåren under höjd beredskap,
utöver vad som i övrigt framgår av
denna lag, ansvara för
1. upptäckande, utmärkning och
röjning av farliga områden,
2. indikering, sanering och
andra åtgärder för skydd mot
kärnvapen och kemiska stridsme-
del,
3. kompletterande åtgärder som
är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna
fullgöras.
Räddningskåren skall under
samma tid vidare delta i åtgärder
för första hjälp åt och transport av
skadade samt för befolknings-
skydd.
Xtid som gäller vid kommunal
räddningstjänst skall gälla även
när räddningskären utför upp-
gifter enligt första och andra
styckena.
Prop. 1994/95:7
24
66 §
Är riket i krig eller krigsfara
eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
krig eller av krigsfara vari riket
har befunnit sig, får regeringen
meddela sådana från denna lag
avvikande föreskrifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller
som behövs för att nödvändig
räddningstjänst i övrigt eller san-
ering efter utsläpp av radioaktiva
ämnen skall kunna genomföras.
Är Sverige i krig eller krigsfara
eller råder det sådana utomordent-
liga förhållanden som är föran-
ledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sveri-
ge har varit i krig eller krigsfara,
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
dela sådana från denna lag av-
vikande föreskrifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller
som behövs för att nödvändig
räddningstjänst i övrigt eller sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva
ämnen skall kunna genomföras.
Prop. 1994/95:7
67 §
Under höjd beredskap får rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta att
räddningskåren får tas i anspråk
för uppgifter som inte rör den
egna kommunen.
Om räddningskåren tagits i
anspråk enligt första stycket, har
kommunen rätt till ersättning av
staten för skäliga kostnader.
68 §
Beslut som meddelats med stöd
av 67 § första stycket får inte
överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. De kompletteringar av kommunernas räddningstjänstplaner som följer
av 21 § i dess nya lydelse skall ha genomförts senast den 1 juli 1997.
25
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1953:771) om skydd för
vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets
internationella kännetecken1 samt 4 § lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Lag om skydd för vissa inter-
nationella sjukvårdsbeteckningar
och för civilförsvarets internatio-
nella kännetecken
4
Civilförsvarets internationella
kännetecken, bestående av en
liksidig blå triangel mot orange-
färgad bakgrund, må icke offent-
ligen brukas utan medgivande av
regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer.
Föreslagen lydelse
Lag om skydd for vissa internatio-
nella sjukvårdsbeteckningar m.m.
§2
Det internationella kännetecknet
för civilförsvar, bestående av en
liksidig blå triangel mot orange-
färgad bakgrund, får inte använ-
das offentligt utan medgivande av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:744.
2 Senaste lydelse 1979:744.
26
Härigenom föreskrivs att 7 § förfogandelagen (1978:262) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om förfogande beslutar rege-
ringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer. Förfogande
över egendom skall riktas mot
bestämd ägare eller innehavare av
egendom. I fall som avses i 1 §
eller 2 § första stycket 1 eller 2
får dock regeringen föreskriva om
förfogande som avser alla eller
viss krets av ägare och innehavare
av egendom av det slag som för-
fogandet gäller.
Om förfogande beslutar rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, kommuner, lands-
ting eller statliga myndigheter.
Förfogande över egendom skall
riktas mot en bestämd ägare eller
innehavare av egendomen. I fall
som avses i 1 § eller 2 § första
stycket 1 eller 2 får dock rege-
ringen föreskriva om förfogande
som avser alla eller en viss krets
av ägare och innehavare av egen-
dom av det slag som förfogandet
gäller.
Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas
av den myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.
Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i
denna lag sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning för-
fogandet sker.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Prop. 1994/95:7
27
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1982:1004) om skyldighet
for näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i total-
försvarsplaneringen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar, andra när-
ingsidkare, myndigheter samt
arbetsgivarorganisationer och
arbetstagarorganisationer som
avses i 6 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, är
skyldiga att på begäran av den
myndighet som regeringen för-
ordnar (totalförsvarsmyndighet),
delta i totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte statliga mynd-
igheter och inte heller den som i
stället omfattas av särskilda före-
skrifter för totalförsvaret.
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar, andra när-
ingsidkare samt sådana arbets-
givarorganisationer och arbets-
tagarorganisationer som avses i
6 § lagen (1976:580) om med-
bestämmande i arbetslivet, är
skyldiga att på begäran av den
myndighet som regeringen be-
stämmer (totalförsvarsmyndighet),
delta i totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte statliga myn-
digheter, kommunala myndigheter
eller landstingsmyndigheter och
inte heller den som i stället omfat-
tas av särskilda föreskrifter for
totalförsvaret.
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar och andra
näringsidkare samt myndigheter
skall lämna de upplysningar om
personal, lokaler, maskiner och
annan utrustning, produktion,
förbrukning av energi, råvaror och
andra förnödenheter, lagerhåll-
ning, inköp, leveranser och annat
dylikt som totalförsvarsmyndig-
hetema behöver för sitt plane-
ringsarbete samt, om det behövs, i
övrigt medverka vid planeringen
av de egna uppgifterna inom
totalförsvaret.
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar och andra
näringsidkare skall lämna de
upplysningar om personal, lokaler,
maskiner och annan utrustning,
produktion, förbrukning av energi,
råvaror och andra förnödenheter,
lagerhållning, inköp, leveranser
och annat dylikt som totalförsvars-
myndighetema behöver för sitt
planeringsarbete samt, om det
behövs, i övrigt medverka vid
planeringen av de egna uppgifter-
na inom totalförsvaret.
Den som på grund av bestämmelserna i första stycket har fått utföra
arbete som har medfört betydande kostnader, kan få ersättning för detta
28
av allmänna medel. Kan överenskommelse om ersättningen inte träffas Prop. 1994/95:7
med den myndighet som har begärt arbetet, skall frågan hänskjutas till
avgörande av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Skilje-
männen avgör om ersättning skall utgå och bestämmer i så fåll ersätt-
ningens storlek.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
29
Prop. 1994/95:7
Härigenom föreskrivs att 1 § 1 mom. lagen (1923:116) om hundskatt1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
1 mom.2 För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till kommu-
nen. Skatteplikt föreligger dock inte för en hund
a) som inte uppnått en ålder av tre månader,
b) som av samema används för renskötseln,
c) som tillhör staten och används
inom försvarsmakten, civilförsva-
ret, polisväsendet eller tullverket
eller som tillhör en enskild person
så länge hunden, efter godkänd
tjänstedressyr, på grund av sär-
skild förbindelse skall hållas till
försvarsmaktens, civilförsvarets,
polisväsendets eller tullverkets
förfogande,
d) som enligt 12 § lagen
(1944:219) om djurskydd används
för vetenskapligt eller därmed
jämförligt ändamål,
e) som är en utbildad ledarhund,
c) som tillhör staten och anvands
inom Försvarsmakten, räddnings-
tjänsten, polisväsendet eller tull-
verket eller som tillhör en enskild
person så länge hunden, efter
godkänd tjänstedressyr, på grund
av särskild förbindelse skall hållas
till Försvarsmaktens, räddnings-
tjänstens, polisväsendets eller
tullverkets förfogande,
d) som enligt 19 § djurskyddsla-
gen (1988:534) används för veten-
skapligt eller därmed jämförligt
ändamål,
/sedd att betjäna den som är
synskadad,
f) som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt och senaste lydelse av lagens rubrik 1980:516.
2 Senaste lydelse 1985:254.
30
Härigenom föreskrivs att i 4, 15 och 16 §§ lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder for vissa kraftanläggningar m.m.1 ordet ”civil-
försvaret” skall bytas ut mot ”befolkningsskyddet och räddningstjäns-
ten”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1978:163
4 § 1978:163
15 § 1982:488
16 § 1982:488.
31
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan
författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt
skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat före-
skrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för
upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att
vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriations-
domstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller
annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller
hittelön enligt lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning
enligt naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller ned-
sättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som med-
delats med stöd av regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla
provianteringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan komunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller
annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och
meddelats med stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om
oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut
av allmän domstol,
7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra
allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens
bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förut-
sätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-
eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt
fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadlig-
görande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som
32
1 Senaste lydelse 1987:440.
enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltnings-
enhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1) eller med stöd
därav meddelade föreskrifter, allmänna ordningsstadgan (1956:617),
lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen
(1958:110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen
(1963:246),
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, eller om
föreläggande enligt lagen
(1919:240) om fondkommissions-
rörelse och fondbörsversamhet,
lagen (1940:358) med vissa be-
stämmelser till skydd för försvaret
m.m., lagen (1942:335) om sär-
skilda skyddsåtgärder for vissa
kraftanläggningar, lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse,
lagen (1950:272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att
driva försäkringsrörelse här i
riket, lagen (1950:596) om rätt till
fiske, lagen (1955:183) om bank-
rörelse, lagen (1955:416) om
sparbanker, lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen, lagen
(1959:73) med vissa bestämmelser
om inländsk försäkringsrörelse vid
krig m.m., lagen (1959:118) om
krigsansvarighet för liv- och in-
validitetsförsäkring, civilförsvars-
lagen (1960:74), lagen (1963:76)
om kreditaktiebolag, jordförvärvs-
lagen (1965:290), förordningen
(1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypo-
teksforeningar, lagen (1970:596)
om förenklad aktiehantering eller
lagen (1971:827) om registrering
av aktieinnehav,
12. mål om utdömande av vite,
13
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, eller om
föreläggande enligt lagen
(1919:240) om fondkommissions-
rörelse och fondbörsversamhet,
lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftan-
läggningar, lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse, lagen
(1950:272) om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva för-
säkringsrörelse här i riket, lagen
(1950:596) om rätt till fiske, lagen
(1955:183) om bankrörelse, lagen
(1955:416) om sparbanker, lagen
(1956:216) om jordbrukskasse-
rörelsen, lagen (1959:73) med
vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om krigsansva-
righet för liv- och invaliditets-
försäkring, lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag, jordförvärvslagen
(1965:290), förordningen
(1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypo-
teksföreningar, lagen
(1970:596) om förenklad
aktiehantering eller lagen
(1971:827) om registrering av
aktieinnehav,
mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 7
behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits for brott Prop. 1994/95:7
eller som eljest hålles i forvar tillfälligt eller angående verkställighet av
straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
34
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §‘
Bestämmelserna i 3 § andra stycket och tredje stycket första men-
ingen, 9 §, 10 § andra stycket, 45 § första stycket, 56, 61 - 63, 66 och
85 §§ fordonsskattelagen (1988:327) äger motsvarande tillämpning på
överlastavgift. Vad där sägs om beskattningsmyndighet gäller då läns-
styrelsen. Allmänt ombud for överlastavgift är den som förordnats som
ombud med stöd av 3 § fjärde stycket fordonsskattelagen.
Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som är registrerat i militära
fordonsregistret, brukas av För-
svarsmakten enligt skriftligt avtal
med denna eller är taget i anspråk
med nyttjanderätt enligt förfogan-
delagen (1978:262) eller civilför-
svarslagen (1960:74).
Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som är registrerat i militära
fordonsregistret, brukas av För-
svarsmakten enligt skriftligt avtal
med denna eller är taget i anspråk
med nyttjanderätt enligt förfogan-
delagen (1978:262).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Senaste lydelse 1993:1604.
35
Härigenom föreskrivs att 45 § vapenlagen (1973:1176)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
45 §
Bestämmelserna i 5 § gäller inte innehav av skjutvapen som över-
lämnats från staten till
1. statlig tjänsteman eller person
som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsen-
det om denne är skyldig att inneha
vapnet for tjänsten,
1. statlig tjänsteman eller person
som tillhör försvars-, civilförsvars-
eller polisväsendet om denne är
skyldig att inneha vapnet för
tjänsten,
2. den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel.
Regeringen bemyndigas att föreskriva om undantag från 5 § även for
innehav av skjutvapen som överlämnats från staten till sammanslut-
ningar.
Den till vilken vapen överlämnats med stöd av första eller andra
stycket är även berättigad att utan tillstånd inneha behövlig ammuntion
till vapnet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
36
1 Lagen omtryckt 1991:1181.
Härigenom föreskrivs att 3 § trafikskadelagen (1975:1410)’ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §2
Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar
ej heller annan beträffande
1. motordrivet fordon under tid 1. motordrivet fordon under tid
då fordonet är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt förfogande-
lagen (1978:262) eller civilför-
svarslagen (1960:74) eller då
fordonet brukas för att avlämnas
enligt någon av dessa lagar eller
hemföras efter rekvisition eller
förfogande eller då det brukas i
samband med besiktning for ut-
tagning för totalförsvarets behov,
2. motordrivet fordon under tid
då fordonet är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt förfogande-
lagen (1978:262) eller då fordonet
brukas för att avlämnas enligt den
lagen eller hemföras efter för-
fogande eller då det brukas i
samband med besiktning för ut-
tagning för totalförsvarets behov,
fordonet innehas av Försvarsmak-
Prop. 1994/95:7
ten enligt skriftligt avtal som har träffats av myndigheten eller då fordo-
net brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt 1992:43.
2 Senaste lydelse 1993:1606
37
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § första stycket 7 lagen (1981:691)
om socialavgifter1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1995.
1 Lagen omtryckt 1989:633. Senaste lydelse av 2 kap. 4 § 1994:744.
Prop. 1994/95:7
38
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 9 kap. 12 § plan- och bygg-
lagen (1987:10)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafik-
olyckor och andra olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för civilför- 2. åtgärder för att skydda befolk-
svaret, ningen mot och begränsa verk-
ningarna av stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga att använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyg-
gelse skall det finnas lämpliga platser for lek, motion och annan utevis-
telse samt möjlighet att anordna en rimlig samhällsservice och kommer-
siell service.
9 kap.
12
Om en sådan försäkring för
byggnadsarbeten behövs som
avses i lagen (1993:320) om bygg-
felsförsäkring, får byggnadsarbe-
tena inte påbörjas förrän bevis
om försäkringen företetts för
byggnadsnämnden. Detsamma
gäller om ett besked om skydds-
rum krävs enligt 32 § civilför-
svarslagen (1960:64).
§2
Om en sådan försäkring för
byggnadsarbeten behövs som
avses i lagen (1993:320) om bygg-
felsförsäkring, får byggnadsarbe-
tena inte påbörjas förrän bevis om
försäkringen företetts for bygg-
nadsnämnden. Detsamma gäller
om ett besked om skyddsrum
krävs enligt 6 kap. 8 § lagen
(1994:000) om civilt försvar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Senaste lydelse 1994:852.
39
Härigenom föreskrivs att femte punkten i övergångsbestämmelserna
till polislagen (1984:387) skall upphöra att gälla den 1 juli 1995.
40
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:217) om skydd för sam-
hällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §'
Som skyddsobjekt får förklaras
1. statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens och
statsministerns bostad,
2. anläggningar och områden till vilka staten har äganderätt eller
nyttjanderätt och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materi-
elverk eller Försvarets radioanstalt samt militära fartyg och luftfartyg,
3. anläggningar eller områden
som används eller är avsedda för
ledning av befolkningsskyddet och
räddningstjänsten eller det civila
försvaret i övrigt, för energiför-
sörjning, vattenförsörjning, rund-
radioförsörjning, radio- och tele-
kommunikationer, transporter eller
försvarsindustriella ändamål,
Försvarets materielverk eller
idriver övningar, prov eller försök,
3. anläggningar eller områden
som används eller är avsedda för
ledning av civilförsvarsverksamhet,
för energiförsöijning, vattenför-
sörjning, rundradioförsörjning,
radio- och telekommunikationer,
transporter eller försvarsindustriel-
la ändamål,
4. områden där Försvarsmakten,
Försvarets radioanstalt tillfälligt b
och
5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat
angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges terri-
torium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Senaste lydelse 1993:1611.
41
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. skall införas en ny paragraf, 25 §, samt närmast före
25 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Krig och krigsfara m.m.
25 §
Regeringen får meddela sär-
skilda föreskrifter som avviker från
denna lag, om Sverige är i krig
eller krigsfara eller det råder
sådana utomordentliga förhåll-
anden som är föranledda av att
det är krig utanför Sveriges gräns-
er eller av att Sverige har varit i
krig eller krigsfara.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
42
3 Ärendet och dess beredning
Den 17 januari 1985 beslutade regeringen om direktiv (dir. 1985:1)
till en särskild utredare med uppdrag att se över civilförsvarslagstift-
ningen. Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Försvarsdepartementet hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt som
särskild utredare. Utredningen, som antog namnet CFL-utredningen,
fick i uppdrag att överväga om kommunernas verksamhet i totalförsva-
ret skulle samlas i en författning samt skapa ett regelsystem som bättre
än det nuvarande hängde ihop systematiskt och begreppsmässigt. Vidare
skulle utredningen klarlägga frågan om krav på svenskt medborgarskap
för vissa tjänstemän i kommuner och landsting samt sträva efter att
förenkla regelsystemet. Den 20 augusti 1987 beslutade regeringen om
tilläggsdirektiv (dir. 1987:38) där utredningen fick i uppdrag att över-
väga en ny terminologi inom vad som i dag benämns civilförsvar, se
över lagen (1960:513) om beredskapstillstånd och övriga författningar
som berördes av den samt överväga behovet av ytterligare lednings- och
samordningsbestämmelser för totalförsvarets civila del. Utredningen
lämnade sitt betänkande (SOU 1989:42) Det civila försvaret i juni 1989.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag som
läggs fram i betänkandet och som behandlas i denna proposition finns i
bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remiss-
instanser som har avgett yttrande finns i bilaga 3. Remissyttrandena
finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr. 1338/89).
Nämnas skall även att Utredningen om lednings- och myndighets-
organisationen för försvaret (LEMO) i delbetänkande (SOU 1993:95)
Ansvars- och uppgiftsfördelning inom det civila försvaret har utrett och
behandlat vissa frågor rörande det civila försvaret. Även detta betänkan-
de har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i ärendet
Dnr. Fo93/2420/CIV.
Efter remissbehandlingen av CFL-utredningens betänkande valde
regeringen, eftersom vissa frågor beträffande förslaget till en ny lagstift-
ningen om det civila försvaret återstod att lösa, att bryta ut den del av
betänkandet som gällde förslag till ny lagstiftning om beredskapshöj-
ningar (prop. 1992/93:76). I propositionen föreslogs en lag om höjd
beredskap. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet.
1992/93:FöU2, rskr. 1992/93:83, SFS 1992:1403). Lagen (1992:1403)
om höjd beredskap reglerar bl.a. under vilka förutsättningar beredska-
pen i Sverige kan höjas till skärpt beredskap eller högsta beredskap för
att stärka landets totalförsvar. Lagen reglerar även vad som i stort
åligger kommuner, landsting och kyrkliga kommuner vid höjd bered-
skap. I denna proposition avser regeringen att ta upp de frågor som
återstår i utredningens betänkande. Utredningens förslag rörande plikt-
tjänstgöring tas dock inte upp här utan det görs i den proposition om
totalförsvarsplikt som regeringen också beslutar i dag.
Prop. 1994/95:7
43
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 april 1994 att inhämta Lagrådets yttran-
de över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5. Lagrådets synpunkter är av i huvudsak författningsteknisk
karaktär.
Regeringen har i propositionen huvudsakligen följt Lagrådets förslag.
Beträffande Lagrådets synpunkter angående utformningen av bestäm-
melsen om ersättningsskyldighet för staten till kommunerna för bered-
skapsförberedelsema har regeringen dock valt att inte följa förslaget.
Med anledning av vad som förekommit vid lagrådsforedragningen har
vidare vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer
till Lagrådets synpunkter vid respektive paragraf i författningskommen-
taren.
4 Bakgrund
Ett modernt krig är totalt och drabbar hela samhället. Civila och
militära resurser måste därför samverka för att stå emot och lindra
krigets verkningar. Detta är tanken bakom begreppet totalförsvar.
Fredssamhället, dvs. det samhälle som skall värnas genom en försvars-
ansträngning, utgör samtidigt basen för alla försvarsresurser. Vår
beredskap grundas med andra ord på samhällets inneboende förmåga att
möta kriser och krig.
Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha en
sådan styrka, sammansättning och beredskap att en angripares förluster
och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte
ter sig rimliga i förhållande till fördelarna.
I krig omfattar totalförsvaret vårt samhälles totala ansträngningar. Det
svenska totalförsvaret har tidigare beskrivits som ett maskineri med
olika kugghjul, där kugghjulen har symboliserat det militära försvaret,
civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och
övrigt totalförsvar, där bl.a. hälso- och sjukvården samt post-, tele- och
polisväsendet har ingått. Denna definition har i allt väsentligt byggt på
ett organisationstänkande.
Sedan slutet av 1970-talet har emellertid detta organisationstänkande
kommit att omvärderas. Man talar nu istället om att vårt totalförsvar
omfattar militära och civila verksamheter som måste upprätthållas för
samhällets överlevnad. Detta innebär att en mängd verksamheter måste
kunna fungera såväl under kriser som i krig. För att beredskapen att
möta hot av skilda slag skall vara god krävs olika typer av förberedelser
på såväl civil som militär sida.
Beredskapsförberedelser berör såväl statliga myndigheter som kom-
muner, landsting och kyrkliga kommuner. Förberedelserna betyder
också mycket för enskilda personer och för sådana företag som behövs
för att trygga befolkningens överlevnad, upprätthålla viktiga samhälls-
funktioner och stödja försvarsmakten.
44
Enligt den definition av begreppet totalförsvar som finns i beredskaps- Prop. 1994/95:7
förordningen (1993:242) avses med totalförsvaret den verksamhet som
är nödvändig for att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa
om samhället till krigsförhållanden. Vidare sägs i förordningen att under
krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet
som då skall bedrivas.
Totalförsvarstanken innebär således att beredskapsfrågorna är en
angelägenhet för hela samhället, vilket i sin tur innebär att såväl statliga
myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner som organ-
isationer, företag och enskilda skall samverka mot en gemensam hotbild
både i fredstid och under krigsförhållanden.
Den civila delen av totalförsvaret skall värna civilbefolkningen mot
verkningarna av krigshandlingar samt under kriser och i krig trygga en
livsnödvändig försörjning. Vidare skall totalförsvarets civila del stödja
försvarsmakten under kriser och i krig samt upprätthålla de viktigaste
samhällsfunktionerna (Jfr. prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling
till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93, s.
92 f och bet. 1991/92FöU:12 s. 3).
Under 1980-talet genomgick det civila försvarets ledningsstruktur
betydande förändringar. Dessa innebar bl.a. att kommunerna fick en
mer framträdande roll på lokal nivå, att det civila försvaret indelades i
funktioner och att den centrala organisationen ombildades. Föränd-
ringarna har medfört att den nuvarande regleringen av den civila delen
av totalförsvaret dåligt speglar den verksamhet som rent faktiskt be-
drivs. Regleringen har även i många andra stycken blivit otidsenlig.
En särskild kommitté har tillsatts för att utreda påfrestningar och
risker i det fredstida samhället samt vissa frågor inom totalförsvarets
civila del, Hot- och riskutredningen (dir. 1993:4). Utredningen behand-
lar ett flertal scenarion som kan tänkas uppkomma. Vidare skall utred-
ningen göra en översiktlig bedömning av om samhällsutvecklingen kan
medföra väsentliga problem på områden som har central betydelse för
förmågan hos totalförsvarets civila del under säkerhetspolitiska kriser
och i krig.
5 Nuvarande ordning
Civilforsvarslagstiftningen har sina rötter i 1930-talets luftskyddslag-
stiftning och i lagar om utrymning m.m. som antogs under andra
världskriget. År 1944 antogs en civilförsvarslag (1944:536) och be-
stämmelserna samlades då i huvudsak i denna. År 1960 antogs den nu
gällande civilförsvarslagen (1960:74). Regleringen av civilförsvarets
verksamhet bygger på att detta är en särskild organisation. Civilför-
svaret leds under regeringen på central nivå av Statens räddningsverk
och på regional nivå av civilbefalhavaren och länsstyrelsen. På lokal
nivå leds verksamheten vid beredskap och i krig av kommunen. Staten
ställer en civilförsvarschef med stab till kommunernas förfogande. 45
Staten ställer också personal och materiel till civilförsvarets förfogande. Prop. 1994/95:7
Kommunens räddningskår ingår i krig i civilförsvarsorganisationen.
Kommunstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal
nivå (prop. 1984/85:160, bet. 1984/85: FöUll, rskr. 1984/85:388).
I civilförsvarslagen finns bl.a. bestämmelser om civilförsvarsplikt,
anordnande av skyddsrum, utrymning och inkvartering, bortflyttnings
och inflyttningsförbud, kommunernas skyldigheter, fastighetsägarnas
skyldigheter samt förfoganderätt for civilförsvarets behov.
Bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kom-
munernas beredskapsförberedelser finns, förutom i civilförsvarslagen,
också i lagen (1964:63) om kommunal beredskap och lagen (1981:1216)
om kyrklig beredskap. Dessa bestämmelser innehåller bl.a. regler för
planläggning, anskaffning av reservanordningar och reparationsbered-
skap.
Alla svenska medborgare som bor i landet är civilförsvarspliktiga från
och med sexton till och med sextiofem års ålder och är skyldiga att
tjänstgöra inom civilförsvarsorganisationen. Enligt lagen (1984:272) om
skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret
kan civilförsvarspliktiga även tas i anspråk för verksamheter som inte
ingår i civilförsvaret. Särskilda regler om tjänsteplikt för personal inom
hälso- och sjukvården finns i lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso-
och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m.
6 Behovet av ändringar
Den nuvarande lagstiftningen om civilförsvaret härrör således från
andra världskriget och de närmaste tio till femton åren därefter. Regel-
verket har under årens lopp kommit att bli tämligen heterogent och
svåröverskådligt. Det framstår som angeläget att skapa en modem
reglering där de många olika lagar som finns på området sammanförs i
så stor utsträckning som möjligt.
Som framgår av beskrivningen av totalförsvarstanken har synen på
samhällets beredskapsåtgärder genomgått en stor förändring under det
senaste årtiondet. Bl.a. har principen att den som har ansvaret för en
verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig (ansvarsprin-
cipen) accepterats och kommunerna har tilldelats en viktig roll när det
gäller det civila försvaret på lokal nivå. Förändringarna har också i
väsentliga hänseenden genomförts i praktiken. I den nuvarande regle-
ringen återspeglas emellertid dessa förändringar endast provisoriskt eller
inte alls. Det måste därför vara en viktig uppgift att bringa lagstift-
ningen i överensstämmelse med de faktiska förändringarna.
46
7 Lagteknisk lösning
Regeringens förslag: I en ny lag samlas en stor del av de be-
stämmelser om den civila delen av totalförsvaret som riksdagen
bör besluta om. Detta gäller bl.a. kommunernas övergripande
ansvar, hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd. För vissa
verksamhetsområden såsom hälso- och sjukvård, socialtjänst och
räddningstjänst regleras dock verksamheten under höjd beredskap
i stället i respektive speciallag.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det i en ny
lagom civilt försvar tas in bestämmelser om räddningstjänsten under
höjd beredskap. Utredningen har också föreslagit att det i lagen tas in
föreskrifter om Överstyrelsen för civil beredskaps, civilbefalhavamas
och länsstyrelsemas beredskapsförberedelser och verksamhet under höjd
beredskap. Utredningen har vidare föreslagit att detaljerade föreskrifter
om planläggning m.m. tas in i lagen. I övrigt överensstämmer utred-
ningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens
förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Man bör sträva efter att samla de
grundläggande reglerna för den civila delen av totalförsvaret i en lag,
eftersom en splittring på flera lagar försvårar en rationell hantering av
beredskapsförberedelsema i kommuner och landsting. Om vad som
gäller den civila delen av totalförsvaret i så stor utsträckning som möj-
ligt regleras i en lag, skapas en bättre överblick över de beredskapsför-
beredelser som krävs för att samhället skall kunna fungera under kriser
och i krig, samt över de speciella åtgärder som måste vidtas under
sådana förhållanden för framför allt befolkningens skydd och överlev-
nad, upprätthållandet av viktiga samhällsfunktioner och stödet till det
militära försvaret. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att
det skulle vara en stor fördel om den civila delen av totalförsvaret
kunde regleras i en enda lag.
En stor del av den verksamhet som bedrivs inom den civila delen av
totalförsvaret finns emellertid redan reglerad i specialförfåttningar. Det
gäller t.ex. hälso- och sjukvården, räddningstjänsten och socialtjänsten.
Även på försörjningsområdet finns ett stort antal lagar gällande verk-
samhet inom det civila försvaret, t.ex. ransoneringslagen (1978:268),
förfogandelagen (1978:262) och lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalför-
söijningsplaneringen. Dessa stora verksamhetsområden kan inte på ett
praktiskt och meningsfullt sätt inordnas i en lag som reglerar den civila
delen av totalförsvaret. För dessa områden gäller i huvudsak samma
regler i fred och krig. I den relativt begränsade omfattning som det för
Prop. 1994/95:7
47
dessa verksamheter behövs särskilda regler för kris- och krigssituationer Prop. 1994/95:7
är det systematiskt bättre att föra in dessa regler i den författning som
reglerar respektive fredstida verksamhet än att låta dem ingå i en lag
om den civila delen av totalförsvaret.
Frågor om ledning och samordning samt om skyldigheten att vidta
beredskapsförberedelser bör emellertid regleras i den nya lagen även för
de verksamhetsområden som i övrigt regleras separat. Skälet till detta är
att just samordningen i dessa delar mellan olika verksamhetsområden är
av avgörande betydelse för att undvika dubbelarbete och dubbelinveste-
ringar i fred och för att erhålla största möjliga försvarseffekt i krig.
Utredningen har valt att i sitt förslag till reglering av den civila delen
av totalförsvaret även ta in föreskrifter om den beredskapsplanläggning
som skall ske hos olika statliga myndigheter såsom civilbefalhavama,
länsstyrelserna m.fl. Denna lösning har fördelen att den ger en samlad
bild av beredskapsplanläggningen inom den civila delen av totalförsva-
ret. Enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen, den s.k. rest-
kompetensen, har regeringen behörighet att meddela föreskrifter i alla
sådana hänseenden där det inte i grundlag finns någon regel som gör
riksdagens medverkan nödvändig. Inom detta område kan regeringen
alltså meddela föreskrifter för myndigheter som lyder under regeringen.
Regeringen ser i detta fall inget som hindrar att regeringen utnyttjar
denna möjlighet. Regeringen har också i beredskapsförordningen
(1993:242) i olika hänseenden reglerat vad som skall gälla för statliga
myndigheter i fred, under skärpt beredskap och under högsta beredskap.
Vi föreslår därför att bestämmelser som riktar sig till myndigheter
under regeringen utmönstras ur lagförslaget och att dessa frågor i stället
även fortsättningsvis regleras i förordning.
Regeringens förslag innehåller således inte någon uttömmande regle-
ring av den civila delen av totalförsvaret utan inriktar sig på kommuner-
nas, landstingens och de kyrkliga kommunernas samt enskilda perso-
ners, företags och organisationers roll i vissa centrala delar av totalför-
svaret. Vid sidan av den lag vi nu föreslår finns det regler som berör
den civila delen av totalförsvaret i ett stort antal lagar och förordningar.
Utredningen har vidare i flera hänseenden, bl.a. i fråga om bered-
skapsplanläggningen, föreslagit en tämligen detaljerad reglering i lagen.
Det är vår uppfattning att statsmakternas styrning av myndigheter och
kommuner skall göras i form av övergripande mål och inriktningsbeslut
och inte genom detaljbestämmelser. Sådana bestämmelser tenderar att
kräva ofta återkommande ändringar till följd av den snabba samhälls-
utvecklingen. Det är därför vår uppfattning att det i lagen endast bör tas
in regler av övergripande och principiell natur och att det bör lämnas åt
regeringen att meddela föreskrifter på detaljplanet.
48
8 Vissa grundläggande begrepp
Regeringens förslag: I den nya lagen används begreppet civilt
försvar för att beteckna den del av totalförsvaret som inte är
militärt försvar. I lagen definieras begreppet befolkningsskydd.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att den s.k. an-
svarsprincipen skrivs in i lagen och att begreppet befolkningsskydd och
räddningstjänst definieras i den nya lagen. I övrigt överensstämmer
utredningens förslag i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Flera remissinstanser
har dock anmält tvekan beträffande uttrycket befolkningsskydd och
räddningstjänst.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet totalförsvar är, som vi
tidigare utvecklat (avsnitt 4) en av grundvalarna för vår beredskapsplan-
läggning. Begreppet finns i dag definierat i beredskapsförordningen
(1993:242) som ”den verksamhet som är nödvändig for att förbereda
landet infor yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållan-
den. Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhälls-
verksamhet som då skall bedrivas. ”
Totalförsvarsbegreppet är av grundläggande betydelse och används
utan att definieras på många ställen i lagstiftningen. Som exempel kan
nämnas att begreppet förekommer i tryckfrihetsförordningen, riksdags-
ordningen, brottsbalken och sekretesslagen (1980:100).
LEMO har i sitt delbetänkande (SOU 1993:95) Ansvar och uppgifts-
fördelning inom det civila försvaret också behandlat begreppet totalför-
svaret såsom ett led vid definition och avgränsning av begreppet det
civila försvaret.
Regeringen har beslutat i riktlinjerna för förberedelserna för nästa
totalförsvarsbeslut att Militärhögskolan och Försvarets forskningsanstalt
skall analysera hur innebörden av totalforsvarskonceptet har förändrats
över tiden. Detta kan leda till en ny definition av begreppet totalförsvar.
Trots att begreppet totalförsvar är så centralt och av sådan vikt anser
regeringen att resultatet av pågående arbete bör avvaktas innan en defi-
nition av begreppet tas in i lag. Regeringen föreslår därför inte nu att
någon definition av begreppet totalförsvar tas in i lagen.
Totalförsvaret består av två delar; militärt försvar och civilt försvar.
Det finns oklarheter och missuppfattningar när det gäller begreppen
civilförsvar, civilt försvar och den civila delen av totalförsvaret. Rege-
ringen har därför funnit det angeläget att överväga den fortsatta använd-
ningen av dessa begrepp.
Prop. 1994/95:7
49
4 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
I förarbetena till den nuvarande civilförsvarslagstiftningen uttalades att Prop. 1994/95:7
civilförsvaret skulle utöva sådan verksamhet för rikets försvar som inte
åvilade försvarsmakten och som avsåg att skydda och rädda liv och
egendom vid anfall mot riket samt annan likartad verksamhet. Det var
således fråga om en civil försvarsorganisation.
Civilförsvarslagen byggde på tanken att civilförsvaret utgjorde en sär-
skild organisation som administrerades centralt av den då ansvariga
myndigheten Civilförsvarsstyrelsen. Det var länsstyrelserna som svarade
för planläggningen och som, liksom fortfarande är fallet, rekryterade
personal i olika befattningar med stöd av civilförsvarsplikten. På lokal
nivå leddes civilforsvarsverksamheten av en civilförsvarschef.
En av grundtankarna i 1982 års försvarsbeslut var att ansvaret för led-
ningen av civilforsvarsverksamheten under civilforsvarsberedskap skulle
läggas på kommunerna. Civilforsvarsberedskap var den förstärkta be-
redskap för civilförsvarsorganisationen som regeringen enligt 2 § civil-
försvarslagen kunde besluta om när landet befinner sig i krig eller
krigsfara eller när det råder sådana utomordentliga förhållanden som är
föranledda av krig eller av krigsfara som landet befunnit sig i. Begrep-
pet civilforsvarsberedskap finns inte längre kvar. 2 § civilförsvarslagen
upphävdes i samband med att lagen om höjd beredskap trädde i kraft.
Regeringen ges i den sistnämnda lagen under samma omständigheter
möjlighet att besluta om skärpt eller högsta beredskap.
I det nämnda försvarsbeslutet angavs bl.a. att begreppet civilförsvar
borde beteckna en verksamhet och inte en organisation. Till följd av
beslutet genomfördes vissa ändringar i civilförsvarslagen från och med
den 1 januari 1985 (prop. 1984/85:49, bet. 1984/85:FöU5, rskr.
1984/85:93). Genom ändringarna fick begreppet civilförsvar en defini-
tion som närmare knöt an till definitionerna i tilläggsprotokoll I den 10
juni 1977 till Genévekonventionema den 10 augusti 1949 rörande skydd
för offren i internationella väpnade konflikter.
Regeringen delar utredningens uppfattning att man inte bör utvidga
civilforsvarsbegreppet till att omfatta alla icke-militära verksamheter
inom totalförsvaret, eftersom ett på det sättet utvidgat begrepp med
säkerhet skulle leda till sammanblandningar med det som i 1977 års
tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner betecknas som
”civil defence” och som till svenska översatts med ”civilförsvar”. Så-
dana sammanblandningar skulle leda till missuppfattningar i fråga om
omfattningen av det folkrättsliga skydd som ges i artiklarna 62 och 63 i
tilläggsprotokollet.
Totalförsvaret omfattar såväl militära som civila verksamheter. De
civila verksamheterna inom totalförsvaret bör enligt vår mening samm-
anfattas med uttrycket civilt försvar eller i bestämd form, det civila för-
svaret. Det har sin motsvarighet i uttrycket militärt försvar på den
militära sidan. Det civila försvaret omfattar all den civila verksamhet
som ingår i totalförsvaret, dvs. alla de beredskapsförberedelser som
statliga civila myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kom-
muner samt enskilda och företag vidtar i fredstid och all den civila
verksamhet som behövs under krigsförhållanden för att stödja Försvars- 50
makten, skydda och rädda liv och egendom, trygga en livsnödvändig
försörjning och upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Det civila för- Prop. 1994/95:7
svaret är alltså inte någon myndighet eller organisation. Inte heller är
det militära försvaret benämningen på en organisation utan avser den
verksamhet som bedrivs av Försvarsmakten och andra organ. S y n o -
nymt med civilt och militärt försvar förekommer ofta uttrycket totalför-
svarets civila och militära del. Vi har valt att i detta sammanhang und-
vika dessa uttryck för att inte skapa oklarhet. På senare tid har rege-
ringen också i en del propositioner och författningar valt att använda
begreppet civilt försvar. Så har skett i bl.a. budgetpropositionen
1993/94:100 Bilaga 5, förordning (1990:1510) med länsstyrelseinstruk-
tion och förordning (1988:1121) med instruktion för civilbefålhavama.
Till den fortsatta användningen av begreppet civilförsvar återkommer
vi.
Den s.k. ansvarsprincipen innebär att den som har ansvaret för en
viss verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig, om verk-
samheten skall upprätthållas då.
I en krigssituation skall vår produktion av varor och tjänster dels
säkerställa befolkningens överlevnad, dels understödja det militära
försvaret så att största möjliga försvarseffekt kan uppnås.
För snart sagt varje verksamhet i vårt samhälle innebär en krigssitua-
tion stora förändringar och stora svårigheter. Grundvalen för verksam-
heten är emellertid oftast densamma som i fred. Det måste därför vara
lättare för den som är insatt i fredsverksamheten att bemästra de svårig-
heter som uppkommer i krigssituationen. Det ligger således uppenbara
fördelar i att låta den som ansvarar för en verksamhet i fred ansvara för
den även i krig, jämfört med att skapa särskilda beredskapsorganisatio-
ner.
Ansvarsprincipen syftar inte på en viss person utan på den myndighet,
nämnd etc. som ansvarar för en viss verksamhet. För att fördelarna med
denna ordning skall visa sig fullt ut är det givetvis önskvärt att persona-
len åtminstone i stort förblir densamma i krig som i fred. Även om
personalen i något fall skulle komma att bytas helt finns det emellertid
enligt vår mening fördelar med ansvarsprincipen, eftersom man und-
viker den förvirring som kan uppkomma i en redan ansträngd situation
om verksamheter flyttas till speciella organ.
Regeringen anser, mot bakgrund av vad som här har redovisats, att
ansvarsprincipen bör genomsyra beredskapsplaneringen inom det civila
försvaret. CFL-utredningen har föreslagit att principen skrivs in i den
nya lagen. Vi anser för vår del emellertid att en allmän princip av detta
slag inte lämpar sig för att uttryckas i lagform.
Som vi nyss sade omfattar civilförsvaret endast de verksamheter som
regleras genom nuvarande civilförsvarslag medan begreppet civilt för-
svar är betydligt mera vidsträckt. Att använda två så likalydande uttryck
med olika innebörd torde ofrånkomligen leda till oklarheter och missför-
stånd. Språkligt sett kan civilt försvar och civilförsvar ses som varianter
av ett och samma uttryck.
Begreppet civilförsvar bör därför inte längre användas. Utredningen
har föreslagit att uttrycket befolkningsskydd och räddningstjänst skall 51
användas i dess ställe. I vårt förslag definieras befolkningsskydd i den
nya lagen medan räddningstjänsten - liksom i dag - definieras i rädd- Prop. 1994/95:7
ningstjänstlagen (1986:1102). Befolkningsskydd avser de åtgärder som
vidtas for att skydda befolkningen och civil egendom från krigets verk-
ningar.
I 2 § räddningstjänstlagen ges en allmän definition av begreppet rädd-
ningstjänst, som lyder: ”Med räddningstjänst avses i lagen de rädd-
ningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara for vid olycks-
händelse och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och
begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön”. I proposi-
tionen till räddningstjänstlagen (prop. 1985/86:170) anges att som o-
lyckshändelser också räknas händelser som beror på människors hand-
lande eller underlåtenhet att handla, oberoende av om detta skett uppsåt-
ligen eller ej. Även om det inte särskilt nämns i propositionen menar vi
att det måste stå klart att även händelser som uppstår till följd av krigs-
handlingar är att betrakta som olyckshändelser i räddningstjänstlagens
mening.
Vårt förslag innebär - i förhållande till CFL-utredningens förslag - att
begreppet befolkningsskydd och räddningstjänst löses upp i två begrepp
som allt efter behov kan användas separat eller tillsammans.
Den verksamhet som bedrivs inom såväl befolkningsskydd som rädd-
ningstjänst är sådan att det folkrättsliga skydd som avses i artiklarna 62
och 63 i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner
gäller for personalen inom dessa verksamheter (ytterligare om detta
under avsnitt 11).
9 Beredskapsförberedelser och verksamheten
under höjd beredskap
Beredskapsförberedelser
Kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar
för de egna beredskapsförberedelsema läggs fast samtidigt som
kommunstyrelsens, landstingsstyrelsens och kyrkorådets ansvar
för beredskapsförberedelsema inom respektive organisation lag-
fästs.
- Kommunen skall verka för att statliga myndigheters, kommu-
nens, landstingets och den kyrkliga kommunens beredskapsför-
beredelser på lokal nivå samordnas.
- Den kyrkliga kommunen skall vid beredskapsplanläggningen
samverka även med andra trossamfund än Svenska kyrkan.
- Stiftsstyrelsen skall verka för ändamålsenlighet i de kyrkliga
beredskapsförberedelsema inom stiftet.
- Kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen skall med-
verka i utbildning.
52
Prop.
Wrksamheten vid höjd beredskap
- Kommunens ansvar för det civila försvaret inom kommunens
område under höjd beredskap lagfästs.
- Kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen och kyrkorådet eller mot-
svarande organ skall inom kommunen, landstinget respektive den
kyrkliga kommunen ha ansvaret för ledningen av verksamheten
under höjd beredskap.
- Befolkningsskydd och räddningstjänst under höjd beredskap,
dvs. det nuvarande civilförsvaret, blir en kommunal angelägenhet.
Den statliga civilförsvarsorganisationen avskaffas.
- En kommun eller ett landstings möjlighet att få hjälp av andra
kommuner eller landsting vid stora påfrestningar vid exceptionella
förhållanden vidgas.
Ersättningsfrågan
- Kommunerna skall få ersättning för sina beredskapsförberedel-
ser. Ersättningen skall beräknas med utgångspunkt i bl.a. hur
utsatt respektive kommun bedöms vara i krig.
- Landstingen skall få ersättning för sina kostnader för utbildning
som utgör ett led i beredskapsförberedelsema.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit bestämmelser om
övergången till krigsorganisation, om ledningen av det civila försvaret
under höjd beredskap samt om mobiliseringen av räddningskåren och
hemskyddsorganisationen. Utredningen har också föreslagit en skyldig-
het for kommunerna att utreda konsekvenserna av bedömda hot och
risker som underlag for sin planläggning. I sitt lagförslag har utred-
ningen också reglerat beredskapsförberedelsema hos vissa statliga myn-
digheter under regeringen samt tagit in detaljerade bestämmelser, om
planläggning samt om övning och annan utbildning. Utredningen har
även föreslagit att kommunernas skyldighet att hålla med reservanord-
ningar och reparationsberedskap skärps. I fråga om skärpning av repa-
rationsberedskapen har utredningen föreslagit motsvarande för lands-
tingen. Utredningen har även föreslagit en skyldighet för förtroendeval-
da att genomgå utbildning. Utredningen har vidare föreslagit att ersätt-
ning till kommuner och landsting för beredskapsförberedelser i form av
planläggning och utbildning samt byggande av ledningsplatser m.m.
skall utgå med hälften av kostnaden. I övrigt överenstämmer utred-
ningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Statskontoret, Svenska Kommunförbundet m.fl. har
ifrågasatt om inte kommunernas ansvar för det civila försvaret på lokal
nivå bör förenas med foreskriftsrätt i någon form. Beträffande utred-
ningens förslag till regler om reparationsberedskapen anför kommunför-
1994/95:7
53
bundet att lagerhållning av reservdelar är mycket resurskrävande och att Prop. 1994/95:7
kommunerna måste kompenseras ekonomiskt, om det anses nödvändigt
att infora en lagerhållningsskyldighet. Landstingsförbundet avstyrker
förslaget om skyldighet för landstingen att trygga den egna verksam-
hetens försöijning med elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp under
höjd beredskap. Flertalet remissinstanser avstyrker utredningens förslag
till hälftendelning av kostnaderna för vissa beredskapsförberedelser. I
övrigt har remissinstanserna i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag
eller lämnat det utan erinran.
Ansvaret för beredskapsförberedelsema och verksamheten under höjd
beredskap
Av skäl som regeringen tidigare anfört (avsnitt 7) anser vi att frågan
om beredskapsförberedelser vad beträffar statliga myndigheter under
regeringen inte skall regleras i lag.
Bestämmelser om kommunernas och landstingens beredskapsförbered-
elser finns i dag i civilförsvarslagen och i lagen om kommunal bered-
skap. Vi föreslår att sådana bestämmelser nu i stället tas in i lagen om
civilt försvar. Landstingen skall på motsvarande sätt som kommunerna
genomföra de beredskapsförberedelser som behövs för att under all-
varliga kriser och i krig kunna upprätthålla den civila hälso- och sjuk-
vården och den övriga verksamhet som landstinget skall bedriva enligt
annan lagstiftning. Exempel på sådan övrig verksamhet är omsorgsverk-
samheten, som i likhet med hälso- och sjukvården har en nära koppling
till kommunernas ansvar för socialtjänsten. Bl.a. mot den bakgrunden
skall landstingens beredskapsförberedelser genomföras i samverkan med
berörda statliga myndigheter och berörda kommuner. Motsvarande
gäller för kommuner som inte tillhör något landsting.
För domkapitlens och de kyrkliga kommunernas beredskapsförbered-
elser finns i dag bestämmelser i lagen (1981:1216) om kyrklig bered-
skap. Även vissa av dessa bestämmelser bör ingå i en lag om civilt
försvar. De uppgifter som i dag åvilar kyrkliga myndigheter har en nära
koppling till såväl kommunal verksamhet som landstingsverksamhet.
Exempel på detta är den själavårdande verksamheten och begravnings-
verksamheten som båda får ökad betydelse i en krigssituation.
Enligt vår mening bör ansvaret för beredskapsförberedelsema läggas
på det främsta verkställande organet inom kommunen, landstinget och
den kyrkliga kommunen, dvs. på kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen
respektive kyrkorådet.
Utredningen har föreslagit förhållandevis detaljerade bestämmelser om
planläggning, utbildning och skyldighet att anordna ledningsplatser
m.m. Detta överensstämmer mindre väl med den strävan att ge kom-
munerna större frihet att själva bestämma formerna för sin verksamhet
som numera råder. Det måste vara självklart att det krävs en aktuell
planläggning samt en väl avpassad utbildning av personal för att säker-
ställa att kommunens, landstingets respektive den kyrkliga kommunens Prop. 1994/95:7
verksamhet kan fortgå under krig. Likaså är det självklart att kommu-
nen, for att kunna fullgöra sina skyldigheter när det gäller att leda det
civila försvaret, kan vara tvungen att ha ledningsplatser, skyddade
uppehållsplatser eller andra anläggningar som behövs för det civila
försvaret. Det är enligt vår uppfattning inte nödvändigt att i lagtexten
särskilt ange dessa beredskapsförberedelser. De inryms i stället i den
allmänna skyldigheten att vidta de beredskapsförberedelser som behövs
för den kommunala verksamheten under höjd beredskap.
Det är givetvis mycket viktigt att beredskapsförberedelsema på kom-
munal nivå samordnas med övriga beredskapsförberedelser inom det
civila försvaret. Detta åstadkoms bäst genom samverkan med övriga
nivåer.
Det får ankomma på regeringen att - på motsvarande sätt som skett
med anledning av lagen om höjd beredskap (jfr prop. 1992/93:76 s. 94
f.) - meddela verkställighetsföreskrifter till lagregleringen av kommu-
nernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar för bered-
skapsförberedelser.
I enlighet med de riktlinjer som beslutades av riksdagen i juni 1985
(prop. 1984/85:160, bet. 1984/85:FöUl 1, rskr. 1984/85:388) föreslår
vi att det i den nya lagen om civilt försvar tas in en bestämmelse om att
kommunstyrelsen på den lokala nivån skall verka för att samverkan
kommer till stånd mellan statliga myndigheter, kommunen, landstinget
och den kyrkliga kommunen samt med berörda organisationer och
företag. Några remissinstanser har föreslagit att kommunen, för att den
skall kunna fullgöra denna uppgift, bör utrustas med en direktivrätt. I
den proposition som föregick riksdagens nyss nämnda beslut betonade
den dåvarande försvarsministern särskilt att kommunerna inte borde ges
några befogenheter gentemot statliga eller landstingskommunala organ.
Enligt vår mening kan det inte vara lämpligt att ge ett lokalt organ som
kommunstyrelsen rätt att ge direktiv till organ som har att beakta na-
tionella och regionala intressen. Vi föreslår därför inte någon direk-
tivrätt för kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsen får i stället sträva efter att få till stånd samråd
mellan kommunen och berörda organ och mellan organen sinsemellan
och på så sätt verka för en samordnad inriktning av beredskapsförbe-
redelsema i fred och verksamheten under höjd beredskap.
I den numera upphävda förordningen (1986:294) om ledning och
samordning inom totalförsvarets civila del (ledningsförordningen) låg
ansvaret för funktionen Kyrklig beredskap på Överstyrelsen for civil
beredskap.
Ledningsförordningen har ersatts av beredskapsförordningen. Av 15 §
tredje stycket i den förordningen framgår att Svenska kyrkans central-
styrelse leder och samordnar den kyrkliga beredskapen i enlighet med
vad centralstyrelsen avtalar med kyrkliga kommuner och andra trossam-
fund. Föreskriften hänvisar även till att det i lagen om kyrklig bered-
skap finns bestämmelser om domkapitlets ansvar för den kyrkliga be-
redskapen inom stiftet. Beredskapsförordningens föreskrifter innebär 55
inte att centralstyrelsen har ålagts något funktionsansvar.
Den kyrkliga beredskapsplanläggningen måste beakta att det numera
finns stora grupper i vårt samhälle som bekänner sig till icke kristna
religioner. Vi föreslår därför att den skyldighet som den kyrkliga kom-
munen nu har att samråda med andra kristna trossamfund vidgas till att
avse även icke kristna trossamfund som verkar inom den kyrkliga kom-
munens område.
Nu gällande lagstiftning ålägger domkapitlet att övervaka de kyrkliga
beredskapsförberedelsema. Med hänsyn till den uppgiftsfördelning som
numera råder mellan domkapitel och stiftsstyrelse bör det i stället vara
stiftsstyrelsen som har att verka for att de kyrkliga beredskapsförbe-
redelsema genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med en enhetlig
inriktning. Stiftsstyrelsen bör därvid samråda med domkapitlet.
En värdefull form av utbildning är de övningar där flera kommuner,
landsting, statliga myndigheter etc. deltar och som ger tillfälle till sam-
verkan såväl horisontellt som vertikalt. Vi föreslår att det i lagen införs
en bestämmelse om att kommuner, landsting och kyrkliga kommuner är
skyldiga att medverka i utbildning som anordnas av något annat sådant
organ eller av någon statlig myndighet, om utbildningen berör den egna
kommunen.
Vi föreslår däremot inte någon skyldighet för förtroendevalda som
skall ingå i krigsorganisationen i kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner att delta i utbildning för detta ändamål. Det är enligt vår
mening självklart att den som är förtroendevald och som ingår i en
kommuns eller ett landstings krigsorganisation frivilligt ställer sig till
förfogande för erforderlig utbildning.
Inte heller behöver man införa en skyldighet att genomgå utbildning
för dem som ingår i krigsorganisationen och samtidigt är anställda hos
kommunen, landstinget eller den kyrkliga kommunen. Deras skyldighet
i detta hänseende bör följa av deras anställningsavtal.
Prop. 1994/95:7
Uppföljning och utvärdering
Den nya rollfördelningen innebär att staten skall ge kommunerna
underlag för beredskapsåtgärdema på lokal nivå i form av övergripande
mål och andra planeringsförutsättningar. Staten skall också följa upp
resultatet av vidtagna åtgärder och beredskapsläget i kommunerna.
Uppföljningen skall avse resultatet av verksamheten och inte medlen.
Staten behöver också information tillbaka från kommunerna om de
olika stödverksamheter som den skall svara för som t.ex. utbildning,
metodutveckling och materielutveckling.
Det är länsstyrelserna som skall upprätthålla en fortlöpande dialog
med kommunerna om beredskapsfrågorna och andra förhållanden som
har betydelse för det civila försvaret. Dialogen skall också möjliggöra
samlade redovisningar och bedömningar av beredskapsläget på regional
och central nivå. De statliga myndigheterna på den centrala nivån skall
ge länsstyrelserna det underlag som de behöver för att kunna genomföra
dialogen med kommunerna. Vi föreslår att det tas in en bestämmelse i
lagen som lägger fast kommunens skyldigheter att ge de statliga myn-
digheterna underlag för deras uppföljning och utvärdering av verksam-
heten på den lokala nivån. Kommunens skyldighet bör regleras på så
sätt att underrättelser sker till den myndighet som regeringen bestäm-
mer. Eftersom uppföljningen och utvärderingen bör göras på regional
nivå, avser regeringen att föreskriva att dessa uppgifter skall åligga
länsstyrelserna.
Reservanordningar och reparationsberedskap
1984 års försvarskommitté uppmärksammade särskilt frågorna om den
kommunaltekniska försörjningens sårbarhet. I försvarsbeslutspropositio-
nen (1986/87:95, bil. 1 s. 102) betonades vikten av att kommunerna
analyserar konsekvenserna av störningar såväl i fred som under kriser
och i krig. Vidare underströks att erfarenheterna visade att tillgången på
reservkraftsaggregat för fredstida behov är av stor betydelse för såväl
kommuner och landsting som näringsidkare. I 1989 års budgetproposi-
tion (1988/89:100 bil. 6, s. 21) framhölls att det är väsentligt att man
åstadkommer en tillräcklig säkerhet mot fredstida störningar och att det
är kommunerna som måste vidta åtgärder för att åstadkomma detta.
Enligt lagen om kommunal beredskap skall kommunerna och lands-
tingen efter länsstyrelsens förordnande vidta reservanordningar för gas-,
vatten- och elektricitetsförsöijningen. Statsbidrag för kostnader som
kommunerna och landstingen har för sådana åtgärder utgår med 90
procent.
I lagen föreskrivs vidare att kommun eller landsting som ombesöijer
distribution av gas, värme, vatten eller elektricitet eller ombesöijer
renhållning eller ansvarar för samfardsleder, kommunikationer eller
avlopp eller som utövar annan därmed jämförlig verksamhet skall vidta
förberedelser för att verksamheten i erforderlig omfattning skall kunna
återupptas efter krigsskador. För denna reparationsberedskap lämnas
ingen ersättning.
Enligt CFL-utredningen borde en tillämpning av ansvarsprincipen
innebära att det är en skyldighet för kommuner och landsting att se till
att det finns reservanordningar. Skyldigheten borde också omfatta an-
ordningar för värmeförsöijning och avloppshantering. Om försöijning
med de nyttigheter för vilka lagen kräver reservanordningar ombesöijs
av någon annan än kommunen eller av ett kommunägt företag, ansåg
CFL-utredningen att det borde åligga kommunen att dels teckna avtal
om sådana reservanordningar med de företag som ombesöijer försöij-
ningen, dels själv som abonnent anskaffa reservanordningar så att den
egna verksamheten kan upprätthållas vid skärpt och högsta beredskap.
CFL-utredningen föreslog också att landstingen skall ha skyldighet att
trygga sin egen försöijning med el, värme m.m.
Bestämmelserna om reservanordningar i lagen om kommunal bered-
skap tillämpas i praktiken inte längre. Sedan ett antal år har i stället en
försöksverksamhet med ett särskilt stimulansbidrag för åtgärder som
säkerställer den kommunaltekniska försöijningen funnits. Kommuner
som gjort en integrerad riskanalys för freds-, kris- och krigsförhåll-
Prop. 1994/95:7
57
anden har kunnat få statsbidrag med upp till 50 procent av kostnaden Prop. 1994/95:7
for att skaffa reservanordningar. Landstingen har haft samma möjlighet
att få statsbidrag for reservanordningar till bl.a. sjukhusen.
Frågan om uthålligheten i de tekniska försörjningssystemen är föremål
för utredning i olika sammanhang. Hot- och riskutredningen skall enligt
sina direktiv bl.a. utreda hur samhällets ökade sårbarhet i fred kan
minskas och hur åtgärder för större uthållighet och robusthet i olika
samhällsfunktioner skall kunna vidtas i ett sammanhang för fredsför-
hållandena och för säkerhetspolitiska kriser och i krig. Kommittén skall
överväga och föreslå metoder for förbättrad beredskapshänsyn i plane-
ringen.
Ellagstiftningsutredningen har i tilläggsdirektiv (dir. 1993:93) fått i
uppdrag att redovisa riktlinjer for beredskapsverksamheten på elom-
rådet. Den särskilde utredaren skall lämna förslag om gränsdragningen
mellan myndigheternas och andras anvar för att säkerställa elförsöij-
ningen vid kriser och i krig. Utredaren skall också analysera möjlig-
heten att i lagstiftningen formulera ett generellt krav på att elsystemet
skall utformas så att en rimlig försöijning kan upprätthållas såväl vid
fredstida störningar som i krig. I direktiven förutsätts att branschen i
allt väsentligt skall bära kostnaderna även för sådana åtgärder som
motiveras enbart av beredskapsnyttan.
Slutligen kan också nämnas att Överstyrelsen för civil beredskap haft
regeringens uppdrag att belysa konsekvenserna för totalförsvarets civila
del av den pågånde bolagiseringen och privatiseringen av statliga, lands-
tingskommunala och kommunala verksamheter. Överstyrelsen föreslår i
sin rapport Bolagisering, privatisering och civil beredskap att företag
vars verksamhet är viktig för totalförsvaret skall åläggas att vidta be-
hövliga beredskapsåtgärder förutsatt att verksamheten är av sådan art att
den tidigare normalt har utförts av staten, kommun eller landsting. Med
lagen om kommunal beredskap som mönster bör det enligt Överstyrel-
sen för civil beredskap således övervägas att ålägga företag inom vissa
områden - vatten och avlopp, el, fjärrvärme m.fl. - att vidta de förbe-
redelser som behövs för att företagen skall kunna upprätthålla eller
utöva för totalförsvaret viktig verksamhet under höjd beredskap. Före-
tagen skall också vidta förberedelser för att verksamheten i erforderlig
omfattning skall kunna återupptas efter krigsskador. Överstyrelsens
rapport bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Vi gör följande bedömning av vad som nu bör göras för att förbättra
beredskapen i den tekniska forsöijningen. Statsmakterna har i olika
sammanhang betonat behovet av en bättre säkerhet på detta område och
det ömsesidiga beroendet mellan olika delar i dessa system. Särskilt
elförsöijningens betydelse för olika verksamheter och stödfunktioner
inom totalförsvaret har uppmärksammats.
Den reglering av kommunernas och landstingens skyldigheter inom
det civila försvaret som vi nu föreslår innebär att kommunerna och
landstingen skall vidta de beredskapsförberedelser som behövs för den
kommunala verksamheten under höjd beredskap. Bestämmelsen innebär
därmed ett ansvar att också vidta åtgärder på elområdet och inom den 58
kommunaltekniska försörjningen i den omfattning som kommunen gen-
om lag eller frivilligt åtagande själv svarar för sådan verksamhet. Efter- Prop. 1994/95:7
som det i många fall är andra huvudmän än kommunen själv som svarar
for dessa uppgifter, så kommer emellertid en betydande del av verksam-
heten inte att träffas av en sådan bestämmelse.
Vi har erfarit att resultatet av den hittills genomförda försöksverk-
samheten med särskild ersättning till reservanordningar i kommunerna
är gott.
Vi föreslår inte nu någon skyldighet i lag för kommunerna att svara
för beredskapsåtgärder inom den kommunaltekniska försöij ningen på
det sätt som CFL-utredningen gjorde. Vi avser att ta ställning till frågan
om vem som skall ansvara för att dessa beredskapsåtgärder kommer till
stånd och till finansieringen av åtgärderna i samband med att resultatet
av de ovan nämnda utredningarna bereds.
Landstingens ansvar för reservanordningar avser säkerheten i ett
andra led, nämligen försöijningen av en abonnent med en högt prior-
iterad verkamhet. Landstingsförbundet har anfört att det inte är rimligt
att ålägga landstingen ett sådant ansvar, eftersom det skulle medföra
mycket höga kostnader för dem. Landstinget saknar enligt Landstings-
förbundet i väsentlig grad möjlighet att uppfylla kraven. Enligt vad vi
erfarit fungerar den nuvarande lösningen med frivillighet och särskild
ersättning väl också på detta område. Vi anser därför att landstingen
tills vidare inte skall åläggas en skyldighet i lag att anskaffa reservan-
ordningar. Den nuvarande verksamheten med frivillighet och särskild
ersättning bör därför fortsätta i oförändrad form.
Befolkningsskyddet och räddningstjänsten
Riksdagen godkände i 1992 års försvarsbeslut (prop. 1991/92:102,
bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337) regeringens förslag om över-
föring av uppgifter från staten till kommunerna, varigenom dessa skulle
få ett samlat ansvar for befolkningsskyddet och räddningstjänsten på den
lokala nivån. Enligt regeringen borde ansvaret för materielhantering och
personalförsöijning ligga på kommunerna. All mobilisering och den
planläggning som sammanhänger med den borde göras av kommunerna
själva. En integrering av beredskapsåtgärdema inom befolkningsskyddet
och räddningstjänsten med kommunernas förebyggande och skadeav-
hjälpande verksamhet i fred skulle genomföras inom den närmaste
femårsperioden.
Regeringen föreslår att kommunernas ansvar på detta område förtyd-
ligas. Detta bör ske på så sätt att räddningstjänstlagen reglerar hela
räddningstjänstens verksamhet, under såväl krig som fred.
Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i
sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten
eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp svarar länsstyrelsen
för räddningstjänsten. Länsstyrelsen svarar också för saneringen efter
sådana utsläpp. Ansvaret gäller både i fred och i krig. LEMO ansåg att
detta ansvarsförhållande för räddningstjänst och sanering också bör gälla
vid insats av kärnvapen (radioaktiva stridsmedel).
Enligt vår bedömning bör samtliga uppgifter som i dag utförs av Prop. 1994/95:7
civilförsvarsorganisationen på lokal nivå tas över av kommunerna. En
utvidgad uppgift för länsstyrelserna i enlighet med LEMO:s förslag
anser vi skulle leda till oklarhet om ansvar och ledningsforhållanden på
den lokala nivån. Det bör i stället vara länsstyrelsernas uppgift att när
en insats av kärnvapen gjorts ge kommunerna stöd och ställa experter
och andra resurser till förfogande.
Kommunalförbund
För att uppnå största möjliga försvarseffekt i händelse av ett bered-
skapsläge är det, som vi tidigare har sagt, nödvändigt att samverkan
sker mellan olika delar och på alla nivåer i totalförsvaret.
Räddningstjänstlagen ålägger kommuner och de statliga myndigheter
som svarar för räddningstjänst att samarbeta med varandra och med den
som berörs av verksamheten. För den kommunala räddningstjänsten
gäller att kommunerna skall ta tillvara möjligheterna att utnyttja var-
andras resurser för räddningstjänsten.
Erfarenheter visar att en samverkan mellan två eller flera kommuner,
mellan skilda landsting eller mellan en kommun och ett landsting kan
medföra rationella och från samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigare
lösningar än om varje kommun och landsting själv skall svara för att
verksamheten genomförs. Detta är också tanken bakom 1985 års kom-
munalförbundslag (1985:894). Uppenbart är emellertid att frågor om
ledning och samordning kan bereda särskilda problem i fråga om kom-
munalförbund som skall verka även under höjd beredskap. I fråga om
räddningstjänsten innebär nuvarande 63 § räddningstjänstlagen att kom-
munstyrelsen skall överta den eller de kommunala nämnders som har
hand om räddningstjänsten uppgifter under höjd beredskap samt att
räddningskårens uppgifter skall övertas av civilförsvarsorganisationen i
kommunen. Om räddningstjänstens uppgifter har överlåtits på kommu-
nalförbund uppstår svårigheter for kommunstyrelsen att vid höjd be-
redskap överta denna eller dessa nämnders uppgifter, eftersom nämnden
då ofta är identisk med kommunalförbundets styrelse. Om den nämnd
som har hand om räddningstjänsten och räddningskåren är gemensam
för flera kommuner, är föreskriften i 63 § räddningstjänstlagen praktiskt
omöjlig att uppfylla for kommunen. Det är inte heller möjligt att vid
höjd beredskap dela upp en räddningskår som är gemensam för flera
kommuner i syfte att fördela uppgifterna och resurserna på dessa kom-
muner. Problemet har varit föremål for överväganden.
I juni 1991 uppdrog regeringen åt Överstyrelsen för civil beredskap
att i samverkan med Statens räddningsverk utreda hur de kommunalför-
bund som bildats för räddningstjänst i fredstid skall kunna ansvara för
räddningstjänsten också under beredskap och krig - höjd beredskap.
Utredningen undersökte tre alternativ; 1. Kommunalförbund för rädd-
ningstjänsten upplöses under höjd beredskap, 2. Hela det civila försva-
ret integreras i kommunalförbundets uppgifter och 3. Kommunalför-
bunden för räddningstjänsten behålls även under höjd beredskap. Över-
styrelsen förordar det tredje alternativet. Utredningens synpunkter och Prop. 1994/95:7
slutsatser är redovisade i till Försvarsdepartementet inkommet ärende i
december 1991, Dnr Fo91/2557/8.
Som ovan nämnts är en samordning av kommunernas räddningstjänst
oftast mycket fördelaktig från såväl kvalitativ som kvantitativ synpunkt.
Även kostnaderna minskar. Om en kommun blir tvungen att utöver
kostnaden för räddningstjänst i fredstid även svara för en beredskaps-
organisation på samma område, förtas en stor fördel med kommunal-
förbund. Att lägga över hela ansvaret för det civila försvaret på kom-
munalförbund medför en otymplig organisation samt innebär ett avsteg
från principen om att varje kommun skall ha det övergripande ansvaret
för det civila försvaret inom sitt territorium.
Nackdelen med det tredje alternativet är att kommunstyrelsens möjlig-
heter att direkt påverka ledningen av räddningstjänsten begränsas starkt.
Å andra sidan svarar räddningschefen enligt lag för den direkta led-
ningen av räddningstjänsten och det blir i praktiken aldrig aktuellt för
den politiska ledningen att utöva denna direkta ledning. Kommunernas
politiska ledning har dock alltjämt det övergripande ansvaret för hela
det civila försvaret och räddningschefen måste beakta de övergripande
prioriteringar den politiska ledningen gör.
Sammanfattningsvis medför det enligt regeringens bedömning stora
fördelar att en i fredstid fungerande räddningstjänst utgör grunden för
verksamheten också under höjd beredskap. Det bör därför finnas en
möjlighet för kommunerna att även under höjd beredskap samordna
räddningstjänsten i kommunalförbund.
Ersättningskyldighet för staten
CFL-utredningen föreslog att staten och kommunerna respektive
landstingen skulle dela kostnaderna lika för de beredskapsåtgärder som
kommunerna och landstingen genomför. Förslaget avsåg bl.a. kostna-
derna för planläggning, övning och annan utbildning samt investeringar
i ledningsplatser och reservanordningar. Ett stort antal remissinstanser
avstyrkte förslaget.
I 1992 års försvarsbeslut togs frågan om ersättningen upp på nytt. En
överföring av uppgifter och ansvar borde enligt regeringen föregås av
överläggningar med kommunerna om den statliga ersättningen för kom-
munernas nya uppgifter och om tidpunkten för överföringen. Utgångs-
punkten borde vara att kommunerna gavs full kostnadstäckning för de
nya uppgifterna. Riksdagen godkände förslaget.
Chefen för Försvarsdepartementet tillsatte i september 1992 en arbets-
grupp om kommunal beredskap. Arbetsgruppen, AG Kommun, skulle
med utgångspunkt i 1992 års totalförsvarsbeslut följa arbetet med över-
föring av uppgifter inom det civila försvaret från staten till kommuner-
na. AG Kommun har utarbetat en modell för hur detta skall ske som
inkluderar ett förslag till ersättningssystem och former för statens stöd,
uppföljning och utvärdering av det civila försvaret på den lokala nivån.
61
På regeringens uppdrag har därefter en särskild förhandlare, f.d. Prop. 1994/95:7
generaldirektören Gunnar Nordbeck, tagit upp överläggningar med
Svenska Kommunförbundet i frågan. Nordbeck och Svenska Kommun-
förbundet har kommit överens om ett förslag i frågan.
Förslaget i överenskommelsen innebär att en årlig ersättning skall
utgå med 100 000 kronor per kommun (total kostnad cirka 28,6 miljon-
er kronor) vartill kommer ett tilläggsbelopp om lägst 8 kronor och högst
28 kronor per invånare med hänsyn till kommunernas bedömda utsatthet
vid krig enligt en indelning i fem riskklasser (total kostnad cirka 132,6
miljoner kronor). Ersättningen, som är beräknad i prisläge augusti
1995, skall enligt förslaget räknas upp halvårsvis enligt konsumentpris-
index.
Särskild ersättning skall utgå for engångsinsatser som anordnande av
ledningsplatser och reservanordningar samt för byggande och besiktning
av skyddsrum.
Enligt förslaget till överenskommelse bör tillämpningen av ersätt-
ningssystemet utvärderas av regeringen och Svenska Kommunförbundet
i samarbete under år 1999.
Regeringen anser att ett nytt system för statens ersättning till kom-
munerna för det civila försvaret skall utformas i enlighet med förslaget
i överenskommelsen mellan den särskilde förhandlaren och Svenska
Kommunförbundet. Det innebär att ett särskilt ersättningssystem för det
civila försvaret i kommunerna skapas. Kommunens ersättning kommer
att bestå av ett grundbelopp, som är lika stort för alla kommuner, och
ett tilläggsbelopp. Det senare bestäms av respektive kommuns utsatthet
och risker i krig. Ersättningen skall vara värdebeständig. De nuvarande
statsbidragen for planläggning och utbildning i kommunerna upphör när
det nya ersättningssystemet träder i kraft eller den 1 juli 1995. Nuva-
rande ordning för bidrag till investeringar i ledningsplatser, reservan-
ordningar, skyddsrum m.m. bibehålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör be-
myndigas att utforma och administrera det nya ersättningssystemet.
Lagrådet har i den här delen haft synpunkter beträffande utform-
ningen av lagtexten. Vi återkommer till detta i författningskommenta-
ren.
Den nuvarande ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för bl.a. öv-
ning och annan utbildning förändras inte.
Lokal kristidsförvaltning
Den lokala kristidsverksamheten är en viktig kommunal beredskaps-
uppgift. Bestämmelserna i den nuvarande lagen (1973:861) om lokal
kristidsförvaltning har på flera punkter en nära knytning till lagstift-
ningen om det civila försvaret. Vi föreslår därför att sakinnehållet i
flertalet av dessa bestämmelser förs över till den nya lagen.
Den nu gällande kristidslagen skall tillämpas när landet kommer i
krig. Dessutom får regeringen föreskriva att kommunerna, i den omfatt-
ning som regeringen bestämmer, skall fullgöra uppgifter för att fylla be-
folkningens eller produktionens behov av viktiga förnödenheter eller för Prop. 1994/95:7
att tillgodose annat ändamål av betydelse för folkförsörjningen, om
landet befinner sig i krigsfara eller det råder sådana förhållanden som
avses i 2 § första stycket 2 ransoneringslagen (1978:268). Ransoner-
ingslagen kan enligt denna bestämmelse sättas i tillämpning, om det till
följd av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig eller av annan
utomordentlig händelse föreligger knapphet eller betydande risk för
knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för totalförsvaret eller
folkförsörjningen.
På samma sätt som gäller för fullmaktslagstiftningen i övrigt anser vi
att bestämmelserna för den lokala kristidsförvaltningen bör gälla under
höjd beredskap. Dessutom bör den lokala kristidsförvaltningen kunna
sättas i funktion i den omfattning som regeringen bestämmer, om ranso-
neringslagen har satts i tillämpning.
Kommunens uppgifter i fråga om kristidsförvaltningen bör i lagtexten
anges endast i stora drag, eftersom det inte är nödvändigt att mera i
detalj ange de olika uppgifter som kan bli aktuella för kommunen. I sak
föreslås inga ändringar i förhållande till vad som nu anges i 2 § lagen
om lokal kristidsförvaltning.
Lagen om lokal kristidsförvaltning innehåller i övrigt bestämmelser
om planläggning, tillsyn och hur beslut överklagas. Dessa bestämmelser
behöver inte föras över till den nya lagen, eftersom de kommer att
täckas av innehållet i andra kapitel i den lagen och av kommande till-
lämpningsföreskrifter.
Hjälp mellan kommuner och landsting
Vissa kommuner och landsting kan komma att utsättas för exceptio-
nellt stora påfrestningar till följd av krigsskador eller utomordentliga
förhållanden som orsakats av krig eller krigsfara. Det kan vara en verk-
samhet inom totalförsvaret som av olika anledningar blir alltför betung-
ande för en kommun eller ett landsting. Enligt 5 § andra stycket lagen
om kommunal beredskap är kommuner eller landsting därför skyldiga
att i ett sådant fåll ge tillfällig hjälp till de drabbade kommunerna och
landstingen. Beslut om sådan hjälp fattas av länsstyrelsen i det län där
den kommun eller det landsting som skall lämna hjälpen ligger.
Av motivtexten till lagrummet i lagen om kommunal beredskap fram-
går att den nu nämnda formen av hjälp är avsedd att lämnas mellan
närbelägna kommuner och landsting. Det finns enligt vår mening inte
anledning att begränsa skyldigheten på det sättet. Tvärtom kan man nå
större uthållighet och bättre utnyttja resurserna, om biståndsskyldigheten
gäller gentemot alla kommuner och landsting. Rätten att bestämma
omfattningen av hjälpen föreslår vi skall ligga på regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
63
10 Civilplikt
Regeringens bedömning: Det civila försvarets behov av personal
under höjd beredskap skall kunna tillgodoses genom plikttjänst-
göring. Skyldigheten att med plikt tjänstgöra i det civila försvaret
regleras i en ny lag om total fö rsvarsplikt. Regeringen beslutar i
dag en proposition med förslag till sådan lagstiftning.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att civilförsvarsplik-
ten ersätts med en civilplikt som också skall kunna omfatta annan verk-
samhet än den som i dag är civilforsvarsverksamhet, främst hälso- och
sjukvård. Den särskilda tjänsteplikten för hälso- och sjukvårdspersonal
samt veterinärpersonal kan därför avskaffas. Vidare har utredningen i
huvudsak föreslagit att civilplikten skall omfatta även utländska med-
borgare som bor i Sverige, att civilplikten skall förlängas med fem år
till och med det år man fyller sjuttio år, att civilplikten inte skall vara
förenad med bruk av vapen samt att civilförsvarsorganisationen avskaf-
fas som begrepp.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Nedre
Norrland, har ifrågasatt termen ”civilplikt” och föreslår, i något fäll, i
stället termen ”civil försvarsplikt”. Andra remissinstanser, såsom bl.a.
Överstyrelsen för civil beredskap och Arbetsmarknadsstyrelsen, tillstyr-
ker termen. Överbefälhavaren har betonat vikten av att det av utred-
ningen föreslagna förbudet mot tjänstgöring som medför bruk av vapen
inte får hindra att icke värnpliktig hälso- och sjukvårdspersonal tas i
anspråk inom det militära försvaret. Några remissinstanser har ifrågasatt
lämpligheten av att tiden for civilplikten förlängs till och med det år
man fyller sjuttio år.
Skälen till regeringens bedömning: Kommunernas och även lands-
tingens allt större ansvar och roll i totalförsvaret ställer krav på att
verksamheten skall vara så väl förberedd att den kan upprätthållas i
händelse av krig. En viktig del av dessa förberedelser är att se till att
tillräckligt med personal, och utbildad sådan, finns tillgänglig för upp-
giften. Det är inte möjligt att täcka hela personalbehovet for kommuner
och landsting enbart med hjälp av anställd personal eller på frivillig
väg. Personalförsörjningen inom det civila försvaret måste därför säker-
ställas även genom regler om plikttjänstgöring.
Pliktutredningen (SOU 1992:139) och Utredningen om författnings-
reglering av totalforsvarsplikten (SOU 1993:36 och 101) har lämnat ett
heltäckande förslag till reglering av plikttjänstgöring inom totalförsva-
ret. Detta lagförslag omfattar alltså även skyldighet att med civilplikt
tjänstgöra i det civila försvaret. Regeringen beslutar i dag också en
proposition med förslag till lag om totalförsvarsplikt i huvudsak i enlig-
het med Pliktutredningens och Författningsutredningens förslag. Lagen
om totalförsvarsplikt föreslås träda i kraft samma dag som lagen om
Prop. 1994/95:7
64
civilt försvar. Några regler om civilplikt finns därför inte i regeringens Prop. 1994/95:7
förslag till lag om civilt försvar.
11 Hemskydd
Regeringens förslag: I lagen om civilt försvar infors bestämmel-
ser om hemskydd. De nya bestämmelserna innebär att hittills
tillämpade grunder för hemskyddet blir lagreglerade.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en skyldighet
införs för myndigheter och organisationer som medverkar i rekryter-
ingen av frivilliga till hemskyddet att lämna underlag till kommunen för
dess mobilisering av hemskyddet. I övrigt överensstämmer utredningens
förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har - med reservation för
frågan om hemskyddspersonalens folkrättsliga status - i huvudsak
tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I sitt betänkande (Ds Fö 1981:14)
föreslog 1978 års forsvarskommitté att en hemskyddsorganisation skulle
skapas med uppgift att bl.a. vid beredskap och krig tjänstgöra som
förbindelselänk mellan myndigheterna och befolkningen. Genom 1982
års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102 bil.2, bet. 198l/82:FöUl8, rskr.
1981/82:374) fastställdes att en hemskyddsorganisation skulle inrättas.
Av en annan proposition (prop. 1984/85:49 om ändringar i civilför-
svarslagen m.m.) framgår att en av organisationens viktigaste uppgifter
är att under beredskap och krig fungera som en länk mellan invånarna
och kommunens ledning främst beträffande civilforsvarsverksamheten
men även vad gäller annan kommunal verksamhet.
Genom försvarsbeslut har hemskyddets organisation byggts upp i dag.
Hemskyddet skall byggas upp i hela landet och utgå från indelningen av
landet i kommuner. Varje kommun indelas i hemskyddsområden som
omfattar 500 - 2 000 invånare. Varje hemskyddsområde indelas i del-
områden som omfattar ett kvarter eller motsvarande 50 - 200 invånare.
Inom varje hemskyddsområde leds hemskyddet av en hemskyddsgrupp
om tre personer. Dessa rekryteras bland civilförsvarspliktiga och skrivs
in, utbildas och övas i fredstid. För verksamheten inom ett delområde
svarar ett hemskyddsombud. Hemskyddsombuden, som lyder under
hemskyddsgruppen, skall i fredstid rekryteras på frivillig väg och ges
nödvändig utbildning.
Hemskyddet i en kommun är en resurs för hela kommunen. Fullt
utbyggt omfattar hemskyddet i hela landet cirka 8 000 hemskyddsgrup-
per och 80 000 - 100 000 hemskyddsombud.
Hemskyddet har som framgått en lokal prägel. Detta innebär också att
de närmare uppgifterna för organisationen kan variera efter de lokala
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 7
förhållandena som råder i fråga om bl.a. risker for befolkningen och Prop. 1994/95:7
tillgång på skydd. Som tidigare nämnts är huvudinriktningen att hem-
skyddet skall tjänstgöra som en länk mellan myndigheterna och befolk-
ningen.
Till hemskyddsombudet och hemskyddsgruppen skall allmänheten
kunna vända sig för att få information i de mångskiftande frågor som
uppkommer i en krigssituation. Det kan gälla var skyddsrum finns, var
ransoneringskort delas ut eller hur försöijningen med vatten genomförs,
hur socialtjänsten eller hälso- och sjukvården fungerar eller vart be-
folkningen skall utrymma och var inkvartering kommer att äga rum. En
viktig uppgift för hemskyddspersonalen är att hålla kommunens ledning
underrättad om sådana förhållanden i de olika delarna av kommunen
som kan föranleda åtgärder från kommunledningens sida. Hemskydds-
personalen skall också kunna medverka i räddningstjänsten med infor-
mation om skadelägen m.m.
Hemskyddet anses i dag ingå som en del i kommunens krigsorganisa-
tion. Som tidigare framgått (avsnitt 8) kommer man inte längre att
kunna tala om en civilförsvarsorganisation. Detta skapar ett behov av att
i lag närmare definiera hemskyddets verksamhet och uppgifter, i syn-
nerhet som hemskyddspersonalen delvis kommer att tas i anspråk med
totalförsvarsplikt i samband med höjd beredskap.
Utredningen har i sitt lagförslag använt uttrycket hemskyddsorganisa-
tionen. Regeringen finner dock detta uttryck otympligt och har därför
valt att föreslå att uttrycket ”hemskyddet” används.
I lagen bör föreskrivas att det i varje kommun skall finnas ett hem-
skydd. Vidare bör det av lagen framgå vilka uppgifter hemskyddet har
och när det skall vara verksamt. Hemskyddets personal skall bestå av
totalförsvarspliktiga som skrivits in för civilplikt samt av frivilliga.
Även detta bör regleras i lag. Däremot föreslår regeringen inte någon
reglering av hemskyddets omfattning och uppbyggnad. Utifrån lokala
förutsättningar och med ledning av försvarsbeslut får varje kommun -
liksom hittills - själv avgöra hur hemskyddet bör vara uppbyggt och
vilka ledningsförhållanden som skall gälla.
Utredningen har föreslagit en regel om skyldighet för myndigheter
och organisationer som medverkar i rekryteringen av frivilliga till hem-
skyddet att förse kommunen med erforderligt underlag för dess plan-
ering m.m. av hemskyddet. Syftet med det rekryteringsarbete som
bedrivs är just att förse hemskyddet med hemskyddsombud. Detta arbe-
te skulle ju vara helt meningslöst, om man inte till den som ansvarar för
hemskyddet överlämnar uppgifter om dem man rekryterat. Det framstår
därför som så självklart att underlaget överlämnas att vi inte anser att
det kan vara nödvändigt att föra in en sådan skyldighet i lagen.
Utredningen har föreslagit att hemskyddspersonalen inte skall ha det
särskilda skydd som enligt artiklarna 62 och 63 i 1977 års tilläggspro-
tokoll I till 1949 års Genévekonventioner tillkommer civilförsvarsperso-
nal.
Åtskilliga remissinstanser pekar på vikten av att hemskyddspersonal
har folkrättslig status som civilförsvarspersonal. Överbefälhavaren, 66
Överstyrelsen för civil beredskap och Sveriges Civilförsvarsförbund
anser att man kan tolka konventionstexten så att hemskyddets uppgifter
ryms däri. Statens räddningsverk menar att hemskyddets uppgifter gör
att dess personal inte kan få folkrättsligt skydd. Verket anser därför att
man bör anpassa hemskyddets uppgifter till konventionen på ett sådant
sätt att dess personal erhåller skydd som civilförsvarspersonal.
Avsikten är ju att hemskyddet skall verka i hela totalförsvarets intres-
se. Det har i samband med den pågående uppbyggnaden av hemskyddet
också ofta betonats att hemskyddet har viktiga uppgifter som berör
många olika kommunala förvaltningar, t.ex. socialtjänsten, miljö- och
hälsoskyddet samt skolan. Det gäller i första hand att förmedla informa-
tion mellan berörda myndigheter och allmänheten. Hemskyddet skall
således vara en resurs för den kommunala verksamheten i dess helhet
och kommunerna skall själva ha ett stort inflytande över vilka närmare
uppgifter som skall läggas på organisationen. Att föra in alla de uppgif-
ter som hemskyddet avses fullgöra under den definitionen av civilför-
svarsuppgifter som finns i artikel 61 i 1977 års tillläggsprotokoll I till
1949 års Genévekonventioner vore enligt vår mening att tänja konven-
tionstexten alltför långt. Hemskyddet är i den föreslagna formen en
viktig och användbar organisation. Det vore olyckligt att begränsa dess
uppgifter for att få dem anpassade till tilläggsprotokollets definition av
civil forsvarsuppgifter.
Det skydd civilförsvarspersonal i folkrättsligt hänseende åtnjuter
skiljer sig ifrån det skydd som civila i allmänhet har främst på så sätt
att civilförsvarspersonalen inte får hindras i sitt arbete annat än i fåll av
tvingande militär nödvändighet och att den inte heller får berövas sin ut-
rustning.
Hemskyddets uppgifter har, trots att de utan tvivel är utomordentligt
betydelsefulla, inte de inslag av akut räddande av liv och egendom som
t.ex. räddningstjänstens uppgifter har. Den olägenhet som blir följden
om hemskyddspersonalens arbete hindras blir, vid en jämförelse med
räddningstjänsten, mindre kännbar.
Vid en avvägning mellan vikten av att hemskyddet kan arbeta ostört
och vikten av att Sveriges trovärdighet i detta sammanhang inte sätts i
fara genom en alltför vid tolkning av konventionstexten, stannar vi för
att hemskyddspersonalen bör åtnjuta samma folkrättsliga status som
huvuddelen av personalen i kommunen och som civilbefolkningen i öv-
rigt, dvs. som civila i allmänhet och inte som civilförsvarspersonal. I
detta sammanhang erinrar regeringen om att det i 4 § lagen (1953:771)
om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och civilför-
svarets internationella kännetecken framgår att det krävs särskilt med-
givande från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
för att offentligt använda det internationella kännetecknet för civilför-
svar. Missbruk av kännetecknet är straffsanktionerat. Den som miss-
brukar kännetecknet kan med stöd av 22 kap. 6 § brottsbalken dömas
för folkrättsbrott.
Prop. 1994/95:7
67
12 Verkskydd
Regeringens förslag: Verkskydd skall organiseras vid anlägg-
ningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om anläggningar-
na med hänsyn till sin belägenhet eller verksamhetens art kan
antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar. Verkskyddet skall
normalt organiseras av den som bedriver verksamhet vid anlägg-
ningen.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvud-
sak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Verkskyddet har till uppgift att i krig
skydda och rädda personalen samt verksamheten vid en viss anlägg-
ning. Personalen i verkskyddet rekryteras bland personalen vid anlägg-
ningen. Verkskyddet organiseras vid anläggningar som har stor betyd-
else för totalförsvaret, om anläggningen kan antas bli särskilt utsatt vid
stridshandlingar. Syftet med verkskyddet är att skapa bättre förutsätt-
ningar för att kunna hålla viktiga anläggningar i gång genom att man
skapar en särskild räddningsorganisation som snabbt kan sättas in och
som har god kännedom om förhållandena vid anläggningen. Genom att
utsatta anläggningar på detta sätt får en egen räddningsstyrka avlastas
den kommunala räddningstjänsten.
Verkskyddet är för närvarande en del av civilförsvarsorganisationen
och dess uppgifter betecknas i civilförsvarslagen som civilforsvarsupp-
gifter. Med den terminologi som vi nu föreslår bör verkskyddets uppgift
under höjd beredskap i stället anges som medverkan vid skyddet av
personalen och verksamheten samt i räddningstjänsten vid den egna
anläggningen. Härmed avses inte någon ändring i sak.
Utredningen har föreslagit att de resurser i form av räddningsstyrkor
och materiel som redan i fredstid finns vid ett antal företag och anlägg-
ningar skall ingå i verkskyddet vid anläggningen, om inte särskilda skäl
hindrar detta.
Även vi anser det eftersträvansvärt att fredstida räddningsresurser i
större utsträckning än för närvarande utgör grunden när man bygger
upp ett verkskydd. Den fredstida beredskapen för att möta skilda slag
av olyckor torde nämligen i flertalet fall innefatta både en lämplig orga-
nisation och sådana kunskaper om de lokala förhållandena som behövs
för ett väl fungerande verkskydd.
Den som beslutar om att verkskydd skall finnas vid en anläggning bör
även bestämma verkskyddets utformning. Frågan om integrering av en
fredstida räddningsorganisation i verkskyddet kan då lösas efter vad
som är lämpligt i varje enskilt fall.
I 47 § civilförsvarslagen sägs i dag att det är ägaren av en anläggning
eller byggnad som skall vidta de åtgärder som följer av ett beslut om att
Prop. 1994/95:7
68
verkskydd skall organiseras vid ett foretag eller en anläggning. Såsom Prop. 1994/95:7
utredningen föreslagit är det lämpligt att ansvaret i stället vilar på den
som bedriver verksamheten, eftersom det primärt är denna verksamhet
och inte byggnaden där den bedrivs som är intressant från verkskydds-
synpunkt.
I det övervägande antalet fall torde det vara så att byggnader och
verksamhet är i samma ägares hand. Det är således redan i dag normalt
den som bedriver verksamheten som har ansvaret för att vidta de åt-
gärder som behövs för verkskyddets organisering och verksamhet.
Några omfattande förändringar i praktiken bör den föreslagna ändringen
därför inte medföra.
För närvarande gäller i princip att om en byggnad eller en anläggning
i sin helhet är upplåten med nyttjanderätt, skall nyttjanderättshavaren
överta de skyldigheter som ägaren av byggnaden eller anläggningen har
i fråga om verkskyddet, om inte länsstyrelsen i det särskilda fallet
bestämmer något annat.
Med regeringens förslag att ansvaret for att organisera verkskyddet
skall vila på den som bedriver verksamheten behövs givetvis inte längre
någon möjlighet att ålägga en nyttjanderättshavare att organisera verk-
skydd. Däremot kan det i vissa fall även fortsättningsvis finnas behov
av att kunna förelägga ägaren av en anläggning att ansvara för verk-
skyddet.
Ett åläggande för den som bedriver en verksamhet att t.ex. anordna
och underhålla en ledningsplats eller någon annan uppehållsplats för
verkskyddet i en byggnad eller på mark som han inte äger skulle kunna
föranleda en rad civilrättsliga komplikationer, eftersom åtgärden kan
kräva mer eller mindre omfattande ingrepp i den egendom där uppe-
hållsplatsen skall anordnas. För att komma till rätta med detta problem
har utredningen föreslagit att anordnande av ledningsplats eller någon
annan uppehållsplats skall åvila ägaren av den berörda egendomen, om
anordnandet kräver ingrepp som inte är endast ringa. Utredningen har
vidare föreslagit att länsstyrelsen skall ha möjlighet att godkänna en
överenskommelse mellan egendomens ägare och den som enligt huvud-
regeln skall organisera verkskyddet om att den senare skall anordna
uppehållsplatsen, om detta skulle visa sig vara en bättre lösning.
Regeringen förordar i stället en enklare lösning, innebärande att den
som beslutar att det skall finnas verkskydd vid en anläggning skall
kunna direkt rikta föreläggandet - helt eller delvis - mot egendomens
ägare i stället för mot den som bedriver verksamheten.
Det bör vara möjligt för räddningsledaren att under höjd beredskap
disponera alla tillgängliga räddningsresurser. Verkskyddet bör således
också - i den mån det inte behövs för insatser inom den egna anlägg-
ningen - under höjd beredskap stå till räddningsledarens förfogande för
insatser utanför denna.
Som ovan nämnts rekryteras personalen i verkskydd bland den an-
ställda personalen vid de anläggningar där verkskydd skall finnas. Rege-
ringen anser att - till skillnad mot vad som gäller i dag - personalens
tjänstgöringsskyldighet skall regleras genom respektive anställds an-
69
ställningsavtal. Personalen blir däremot under höjd beredskap tjänst- Prop. 1994/95:7
göringsskyldig genom den allmänna tjänsteplikten.
De personer som tillhör verkskyddet, och som inte är sjukvårdsperso-
nal, har folkrättslig ställning som civilförsvarspersonal enligt artikel 61
i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års Genövekonventioner när de
medverkar i befolkningsskydd eller räddningstjänst utanför den egna
anläggningen.
70
13 Skyddsrum och skyddade utrymmen
- Benämningen skyddsrumsorter tas bort. I stället skall skyddsrum
och skyddade utrymmen byggas i områden som i krig kan antas
bli särskilt utsatta för verkningarna av stridsmedel. Skyddade
utrymmen skall också finnas i andra utsatta områden. Kommunen
skall i samråd med länsstyrelsen bestämma i vilka områden det
skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen.
- Kommunen skall alltjämt svara för att bygga skydd i befintliga
anläggningar m.m. Länsstyrelsen skall dock ha möjlighet att
ålägga ägaren av anläggningen att i stället för kommunen vidta
nödvändiga åtgärder.
- Skyldigheten att underhålla skyddsrum skall kvarstå även om
det i det område där skyddsrummet finns inte längre skall byggas
skyddsrum. Det öppnas dock en möjlighet för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att besluta att ett utrymme
inte längre skall vara skyddsrum.
- Staten och landstingen skall vara skyldiga att anmäla till kom-
munen när de avser att vidta byggnadsåtgärder, även om de enligt
plan- och bygglagen (1987:10) är befriade från att göra bygg-
anmälan.
- I lagen läggs också fest en skyldighet för fastighetsägaren att
genom skyltning ge anvisning om var det finns skyddsrum.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvud-
sak med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att man skall
behålla den nuvarande möjligheten att besluta att lämpliga utrymmen
skall förberedas så att de vid höjd beredskap kan ställas i ordning till
skyddsrum.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att de lång-
siktiga konsekvenserna av att begreppet skyddsrumsort tas bort bör
övervägas ytterligare. Länsstyrelsen beferar att det kan få olyckliga
konsekvenser från bl.a. trovärdighetssynpunkt, om inte befolknings-
skyddet får en enhetlig utformning inom orter med sammanhängande
bebyggelse.
Räddningsverket har i fråga om underhåll av skyddsrum förordat att
fastighetsägaren skall vara ansvarig för underhållet av skyddsrum som
finns i en byggnad även i de fall kommunen svarat för skyddsrummets
byggande. Som skäl för sin uppfettning har verket anfört att det i prak-
tiken är svårt för kommunen att sköta underhållet av skyddsrum som är
belägna i en byggnad som tillhör någon annan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det skulle vara av stort värde,
om det skapades möjlighet att i festighetsboken anteckna den belastning
på en fastighet som skyddsrum utgör. Detta skulle enligt länsstyrelsen
Prop. 1994/95:7
71
få till resultat att t.ex. vitesförelägganden som rör skyddsrummet skulle Prop. 1994/95:7
uppmärksammas i samband med försäljningar.
I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt utredningens förslag eller
lämnat det utan erinran.
Bakgrund
De nu gällande lagreglerna för skyddsrumsbyggande, som återfinns i
civilförsvarslagen, infördes i huvudsak år 1975 (SOU 1972:50, prop.
1975:21, bet. 1975:FöU17, rskr. 1975:174).
Det nuvarande systemet för byggande av skyddsrum innebär i korthet
följande.
Skyddsrummen skall byggas i orter som bedöms kunna bli särskilt
utsatta vid stridshandlingar. Dessa orter (skyddsrumsorter) utses av
regeringen. I andra områden skall enklare åtgärder kunna vidtas när det
behövs vid höjd beredskap. Skyddsrummen skall anpassas till och plan-
eras for de verkliga behoven. För detta ändamål skall en särskild
skyddsrumsplanering ske i de kommuner där skyddsrum skall byggas.
Skyddsrumsplanema skall ingå i kommunens skyddsplaner.
Vid beräkningen av skyddsbehoven skall hänsyn bl.a. tas till befolk-
ningens fördelning under dagen och under natten. Också personer som
bor i småhusområden och mindre byggnader skall räknas in i skydds-
behovet.
Skyddsrummen skall byggas i samband med att nya byggnader och
andra anläggningar uppförs. Skyddsrum skall byggas i sådana bygg-
nader och andra anläggningar, där det är särskilt lämpligt med hänsyn
till skyddstaktiska och ekonomiska synpunkter. I första hand skall
skyddsrummen byggas i utrymmen som ändå skall finnas i byggnaden.
Skyddsrummet skall ha en meningsfull användning också i fredstid. Av
planeringen skall framgå vilka planerade byggnadsobjekt som är lämp-
liga för att inrymma skyddsrum.
Kommunen beslutar med ledning av planen var skyddsrum skall
byggas. Kommunen har också en skyldighet att i vissa fall bygga
skyddsrum i byggnader och andra anläggningar som redan finns.
Fastighetsägaren får ersättning av statsmedel för byggandet av skydds-
rummet. Ersättningen inkluderar kompensation för det fortlöpande
underhållet av skyddsrummet. Kommunen får ersättning av statsmedel
för sådana skyddsrum som kommunen byggt.
I fråga om de s.k. skyddade utrymmena finns en skyldighet för fastig-
hetsägaren att förbereda och under höjd beredskap förse anläggningen
eller byggnaden med anordningar som kan bereda dem som vistas där
skäligt skydd mot radioaktiv strålning och splitter. I områden som kan
antas bli särskilt utsatta för stridshandlingar skall skäligt skydd även be-
redas mot byggnadsras.
72
Regeringens överväganden Prop. 1994/95:7
I juni 1988 tillkallades en kommitté (1988 års befolkningsskyddskom-
mitté) med uppdrag att lämna dels förslag till grundsyn för de regionala
mål- och riskanalyser som bör styra planeringen inom totalförsvaret
m.m., dels förslag till en samlad syn på befolkningens behov av skydd
i krig.
Vad kommittén framfört i sitt betänkande (SOU 1989:17) Risker och
skydd för befolkningen har i stor utsträckning legat till grund för CFL-
utredningens förslag.
Regeringen delar CFL-utredningens uppfattning att det ökar över-
skådligheten, om reglerna om skyddsrum och skyddade utrymmen
samlas och tas in i den nya lagen. Reglerna bör i detta sammanhang ses
över från redaktionella och språkliga utgångspunkter. Vi avser emeller-
tid även att föreslå vissa sakliga nyheter. Dessa kommenteras i det
följande.
Till att börja med skulle det vara värdefullt om det i lag definieras
vad som avses med uttrycken skyddsrum och skyddat utrymme, varför
det föreslås att sådana definitioner tas in i den nya lagen.
1987 års försvarsbeslut innebar (prop. 1986/87:95, bil 1, bet.
1986/87: FöUll, rskr. 1986/87:310) att skyddsrumsbyggandet i högre
grad än tidigare skulle inriktas på sådana områden inom en ort där mer
betydande risker finns för civilbefolkningen. Nu gällande principer for
skyddet av befolkningen i krig fastställdes i 1992 års försvarsbeslut. I
detta preciserades ytterligare i vilka områden skyddsrum och andra
former av skydd skall byggas. Med hänsyn till detta föreslår regeringen,
liksom utredningen har gjort, att skyddsrumsortsbegreppet tas bort och
att det i lagen i stället tas in bestämmelser om att kommunen skall
bestämma inom vilka områden i kommunen som det skall finnas
skyddsrum och skyddade utrymmen. Genom att man inte längre knyter
skyddsrumsbyggandet till en hel ort skapar man ett mer flexibelt system
för byggande av skyddsrum. Kommunens beslut om i vilka områden
skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas bör fattas i samråd
med länsstyrelsen, eftersom denna kommer att ha bättre möjlighet att
överblicka skyddsrumsbyggandet i regionen och kommer att ha ett
fullständigare planeringsunderlag. Kommunen och länsstyrelsen bör
vara överens i frågan. Om inte enighet kan nås, bör frågan hänskjutas
till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med an-
ledning av farhågor som framförts under remissbehandlingen vill rege-
ringen understryka vikten av att befolkningsskyddet utformas mot bak-
grund av alla människors lika värde och att man när man fastställer i
vilka områden skyddsrum skall byggas ser till att gränsdragningen sker
på ett sådant sätt att den för kommunens invånare framstår som moti-
verad och rättvis.
Beträffande skyddade utrymmen visar erfarenheterna att ambitionen
att dessa skall ge skäligt skydd mot kemiska stridsmedel inte är rea-
listisk. Det är angeläget att lagtexten inte ger intryck av att de skyddade
utrymmena står emot mer än vad som i verkligheten blir fallet. Kemiska
73
stridsmedel bör därför tas bort ur beskrivningen av det skydd som ett Prop. 1994/95:7
sådant utrymme skall ge.
CFL-utredningen har föreslagit, på samma sätt som gäller for när-
varande, att de som har för avsikt att vidta byggnadsåtgärder som kräv-
er bygglov skall anmäla detta till kommunen. Kommunen skall ange om
skyddsrum skall byggas eller inte och, om skyddsrum skall byggas, hur
stort det skall vara. I fråga om hur länge beskedet skall gälla har ut-
redningen föreslagit en förändring som är anpassad till plan- och bygg-
lagen (1987:10), i dess nuvarande lydelse, innebärande att beskedet bör
gälla i två år eller, om bygglov eller tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan-
och bygglagen (förhandsbesked) meddelats, under samma tid som bygg-
lovet eller tillståndet gäller. Regeringen har dock i proposition
1993/94:178 Ändring i plan- och bygglagen, m.m. föreslagit ett nytt
system för tillsynen och kontrollen avseende byggnadsverksamheten.
Riksdagen har nyligen beslutat i enlighet med propositionen (bet.
1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, SFS 1994:852). Lagändringen
träder i kraft den 1 januari 1995. Ändringen i nu aktuellt avseende
innebär att byggherren skall göra en bygganmälan till byggnadsnämnden
innan vissa större byggnadsåtgärder får vidtas, vilka i princip överens-
stämmer med de åtgärder som kräver bygglov i dagens läge. Med hän-
syn till den beslutade lagändringen föreslår regeringen att anmälnings-
skyldigheten i lagen om civilt försvar knyts till fåll som kräver byggan-
mälan enligt plan- och bygglagen. I enlighet med detta bör även den tid
som skyddsrumsbesked skall gälla knytas till bygganmälan. Kommunen
bör, liksom för närvarande, få ändra beskedet, om den som har lämnat
underrättelsen medger det.
För närvarande får bygglov inte meddelas, om inte besked i skydds-
rumsfrågan föreligger. I det nyss nämnda riksdagsbeslutet har bestämts
att det i plan- och bygglagen tas in en bestämmelse om att byggnadsar-
beten inte får påbörjas innan skyddsrumsbesked har företetts för bygg-
nadsnämnden. Härvid har den nu gällande regeln i civilförsvarslagen
om att bygglov inte får meddelas innan besked i skyddsrumsfrågan
föreligger blivit överflödig och kommer att upphöra när lagändringarna
till följd av nämnda riksdagsbeslut träder i kraft den 1 januari 1995.
Regeringen föreslår ytterligare en förändring i fråga om skyddsrums-
besked. Enligt plan- och bygglagens lydelse enligt det nämnda riksdag-
beslutet krävs inte bygganmälan för staten eller landstinget för vissa
byggnadsåtgärder, bl.a. ändringar av byggnader som berör konstruktio-
nen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas
planlösning. I sådana fall kan det vara av stort värde för kommunen att
ändå få vetskap om de planerade byggnadsarbetena för att kunna ta upp
en diskussion om skyddsrum med företrädare för staten eller lands-
tinget. Det föreslås därför att staten och landstinget skall, även i de fall
då skyldighet att göra bygganmälan inte finns, anmäla dessa byggnads-
åtgärder till kommunen.
I fråga om skyddsrum i befintliga byggnader m.m. bör som nu kom-
munen vara huvudansvarig för byggandet. För närvarande åligger det
även kommunen att underhålla de skyddsrum som byggts i befintliga 74
byggnader. Som Statens räddningsverk anfört medför det svårigheter för
kommunen att ansvara för underhållet av skyddsrum som är belägna i Prop. 1994/95:7
byggnader som tillhör någon annan. I praktiken har detta lösts genom
avtal mellan kommunen och fastighetsägaren. Regeringen menar att det
är en lämpligare ordning att ansvaret för underhållet även i dessa fall
läggs på fastighetsägaren.
I gällande lagstiftning finns en skyldighet för fastighetsägaren att tåla
ett intrång i byggnaden för skyddsrumsbyggande (68 § civilförsvars-
lagen). Regeringen föreslår emellertid att denna bestämmelse tas bort
och att man i stället tillämpar reglerna om expropriation. Man bör dock
gå ytterligare ett steg och i lagen ta in en skyldighet för ägaren eller
nyttjanderättshavaren att i kommunens ställe bygga skyddsrum i befint-
liga byggnader m.m. Beslut i dessa frågor bör fattas av länsstyrelsen,
dock endast om det finns särskilda skäl. Fastighetsägaren skall givetvis
ha full ersättning av staten för åtgärderna.
Regeringen delar utredningens uppfattning att ägaren till en byggnad
som inrymmer skyddsrum skall vara skyldig att genom skyltning visa
var skyddsrummet finns. På de skyltar som utmärker skyddsrum bör det
internationella kännetecknet för civilförsvar som omnämns i lagen
(1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och
for civilförsvarets internationella kännetecken användas.
För närvarande finns en möjlighet for regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att föreskriva om att skyddsrum skall under-
hållas trots att orten där skyddsrummet finns inte längre skall vara
skyddsrumsort. Denna regel bör ändras på så sätt att skyldigheten att
underhålla skyddsrummen alltid skall gälla, även om det enligt ett sen-
are beslut inte skall finnas skyddsrum i området. Detsamma bör gälla
andra skyldigheter som är förknippade med skyddsrummet, exempelvis
den nyss nämnda skyldigheten att märka ut skyddsrummet. Länsstyrel-
sen bör dock, om särskilda skäl finns, kunna få besluta om att ett ut-
rymme inte längre skall vara skyddsrum och att skyldigheterna kring
detta kan upphöra.
I 10 § tredje stycket civilförsvarslagen finns en bestämmelse om att
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att förberedelser skall vidtas så att lämpliga utrymmen skall
kunna ställas i ordning till skyddsrum under höjd beredskap. Utred-
ningen har föreslagit att bestämmelsen skall överföras till den nya lagen
med endast språkliga och redaktionella ändringar. Det är enligt vår
mening inte realistiskt att räkna med att det i en situation där höjd
beredskap beslutas skall finnas resurser tillgängliga för så krävande
arbeten.
Även om det föreslagna skyddsrumssystemet kan synas täcka alla
situationer för produktion av skyddsrum, kan det finnas tillfällen då
man behöver frångå huvudprinciperna för skyddsrumsproduktionen. Det
kan nämligen förekomma att man i samband med ett stort byggnads-
projekt får möjlighet att lösa en svår bristsituation. Vid sådana tillfallen
passar stundom inte de generella reglerna om skyddsrummens utform-
ning och utrustning och inte heller reglerna för ersättning. En möjlighet
att göra avsteg från huvudprinciperna bör enligt vår mening därför 75
lagfastas. I sådana fåll bör högre ersättning än normalt kunna betalas
om ersättningen annars skulle bli oskäligt låg. På detta sätt kan udda
skyddsrumsprojekt få sin lösning.
Stockholms stad har begärt en ändring av statsbidragsbestämmelsema
avseende samordnat skyddsrums- och garagebyggande Dnr 241/89.
Statens räddningsverk har i yttrande i ärendet avstyrkt stadens begäran
och anfört att nuvarande bestämmelse att ersättningen skall motsvara
merkostnaden för skyddsrummet inte bör ändras. Vi delar Räddnings-
verkets uppfattning och vidtar ingen åtgärd med anledning av framställ-
ningen.
En remissinstans har föreslagit att möjlighet skapas att i fastighets-
boken anteckna den belastning på en fastighet som ett skyddsrum inne-
bär. I fåstighetsboken antecknas i dag belastningar av civilrättsligt slag.
Förelägganden och andra påbud av offentligrättslig karaktär antecknas
däremot i allmänhet inte. Vi har stannat för att en sådan möjlighet inte
bör öppnas avseende skyddsrum.
Prop. 1994/95:7
76
14 Särskilda skyldigheter för ägare och
andra innehavare av egendom m.m.
- De nuvarande reglerna i civilförsvarslagen om skyldigheter for
fastighetsägare m.fl. tas in i den nya hgen efter en språklig och
redaktionell översyn.
- Den nuvarande skyldigheten för ägaren av en byggnad eller
anläggning att maskera byggnaden avskaffas emellertid, liksom
skyldigheten att ställa i ordning en skadad bostadsbyggnad. Även
bestämmelserna om möjlighet att låta ägare eller nyttjare av en
byggnad eller annan anläggning anordna ledningscentral eller
annan skyddad uppehållsplats for civilförsvarsorganisationen tas
bort. Också skyldigheten för ägaren eller innehavaren av en bygg-
nad eller anläggning att lämna civilförsvarsmyndigheten upplys-
ningar om dem som bor eller är verksamma inom byggnaden eller
anläggningen avskaffas. Slutligen avskaffas också skyldigheten för
ägare av egendom att tåla varje åtgärd som är oundgänglig för att
tillgodose ändamål som civilförsvaret har att ombesörja.
Utredningens förlag: Utredningen har föreslagit att bestämmelsen om
skyldighet för ägaren eller innehavaren av en byggnad eller annan
anläggning att lämna upplysningar om dem som bor eller är verksamma
där, liksom bestämmelsen om skyldighet för ägare av egendom att tåla
varje åtgärd som är oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilför-
svaret har att ombesörja, skall tas in i den nya lagen. I övrigt överens-
stämmer utredningens förslag i allt väsentligt med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat för-
slagen utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I 57 § första stycket a-c civilför-
svarslagen finns bestämmelser om skyldighet för ägare av anläggningar
eller byggnader att
- vidta erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas i
eller vid anläggningen eller byggnaden,
- vidta erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen
eller byggnaden,
- i vissa fall tåla eller vidta åtgärder for maskering av byggnaden
eller anläggningen.
I 58 § civilförsvarslagen finns bestämmelser om skyldighet att vidta
åtgärder for att ställa i ordning bostadsbyggnader som skadats genom
fientlig verksamhet.
I 61 § civilförsvarslagen finns bestämmelser om skyldighet att vidta
andra åtgärder beträffande egendom än vad som tidigare sagts i samma
kapitel i lagen, om åtgärden är oundgänglig för att tillgodose ändamål
som civilförsvarsorganisationen skall klara av.
Prop. 1994/95:7
77
Regeringen anser - liksom utredningen - att de nuvarande skyldig- Prop. 1994/95:7
hetema att vidta åtgärder för alarmering och mörkläggning bör föras
över till den nya lagen efter vissa språkliga ändringar. Bl.a. bör termen
alarmering i detta sammanhang bytas ut mot varning, eftersom alarme-
ring numera oftast, t.ex. i räddningstjänstlagen, används när det är
fråga om att underrätta exempelvis räddningstjänsten om att något in-
träffat som kräver ingripande, medan termen varning används just när
det är fråga om att varna befolkningen för en fara av något slag. Dess-
utom bör en ägare uttryckligen åläggas skyldighet att tåla att utrustning
för varning av befolkningen installeras på byggnader eller andra an-
läggningar.
När det gäller mörkläggning, kan det, mot bakgrund av bl.a. den
militärtekniska utvecklingen och de praktiska svårigheter som kan vara
förknippade med ett effektivt genomförande av mörkläggning, ifrågasät-
tas om denna skyddsmetod kommer att ha någon väsentlig betydelse i
framtiden. Emellertid bör man tills vidare behålla möjligheten att be-
sluta om mörkläggning. Däremot finns det enligt vår mening inte an-
ledning att till den nya lagen överföra bestämmelserna om maskering
eller om att ställa i ordning skadade bostadsbyggnader. Maskering av
byggnader är en åtgärd som i framtiden knappast kommer att aktualise-
ras utanför det militära försvaret. Eftersom det med säkerhet i många
fall kommer att saknas resurser för att iordningställa skadade byggna-
der, är det olämpligt att behålla en skyldighet att vidta sådana åtgärder.
Inte heller bör någon motsvarighet till den nuvarande möjligheten att
ålägga ägaren eller innehavaren av en viss egendom att tåla eller vidta
vaije åtgärd som är oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilför-
svarsorganisationen skall klara av föras in i den nya lagen. För de
åtgärder som skulle kunna framtvingas med hjälp av denna bestämmelse
kan man i stället använda förfogandelagen (1978:262), lagen
(1992:1402) om undanförsel och förstöring samt räddningstjänstlagen.
Det finns således ingen anledning att behålla en bestämmelse av detta
slag.
I 63 § civilförsvarslagen finns bestämmelser om nyttjanderättshavares
skyldighet att i vissa fall bidra till betalningen av kostnader för åtgärder
som ägaren till en byggnad eller annan anläggning måste vidta. Skyldig-
heten gäller under förutsättning att minst två år återstår av nyttjande-
rätten då åtgärden fullbordats och att det är uppenbart oskäligt att äga-
ren skall stå för hela kostnaden. Denna skyldighet bör gälla även fort-
sättningsvis. Emellertid bör det som en ytterligare förutsättning för att
skyldigheten skall inträda föreskrivas att ägaren inte kände till att åt-
gärden skulle vidtas då nyttjanderättsavtalet träffades eller senast kunde
sägas upp, eftersom ägaren i sådant fall får anses redan ha haft möjlig-
het att kompensera sig for kostnaden genom att utkräva högre ersättning
från nyttjanderättshavaren.
Enligt 39 § civilförvarslagen får länsstyrelsen föreskriva att det under
högsta beredskap skall gälla förbud mot att använda samlingslokal eller
barnstuga, om det inte finns skyddsrum for dem som kan komma att
vistas i lokalen. Bestämmelsen bör överföras till den nya lagen sam- 78
tidigt som den utvidgas något. Således bör även kommunen, som ju
med regeringens förslag har ett ansvar för befolkningsskydd och rädd- Prop. 1994/95:7
ningstjänst under höjd beredskap, få rätt att meddela ett sådant förbud.
Förbudet bör även kunna avse dels skolor, dels andra lokaler som är
avsedda for ändamål som motsvarar ändamålet med de uppräknade
lokalerna.
52 § civilförsvarslagen innehåller bl.a. en skyldighet för ägare eller
innehavare av en byggnad eller annan anläggning eller dennes företräda-
re, liksom även för arbetsgivare, att lämna civilförsvarsmyndigheten
upplysningar om dem som bor eller är verksamma i byggnaden eller
anläggningen. Utredningen har föreslagit att skyldigheten skall foras
över till den nya lagen och gälla gentemot statliga och kommunala
myndigheter. En motsvarande bestämmelse fenns redan i 1938 års
luftskyddsforfogandelag. Syftet med bestämmelsen var då att myndig-
heterna skulle kunna skaffa uppgifter om personer som var lämpliga att
tas i anspråk i olika tidiga motsvarigheter till civilförsvaret. Denna
metod att rekrytera personal torde väsentligen ha mist sin betydelse
samtidigt som en bestämmelse med detta innehåll inger starka betänklig-
heter i en tid när vikten av att skydda den personliga integriteten så ofta
understryks. Bestämmelsen kan enligt regeringens mening undvaras.
Liksom enligt nuvarande 66 § första stycket civilförsvarslagen bör var
och en vara skyldig att på förfrågan upplysa om huruvida han har egen-
dom som kan behöva tas i anspråk för den verksamhet som lagen
reglerar. Skyldigheten bör dock fortsättningsvis gälla även i förhållande
till kommunen. Enligt 54 § första stycket civilförsvarslagen får länssty-
relsen medge att någon annan än kommunen anordnar en ledningsplats
eller annan skyddad uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen utom
verkskyddet. Såvitt regeringen kunnat finna har denna möjlighet aldrig
utnyttjats. Vi anser att det inte heller i fortsättningen kommer att finnas
något behov av en sådan bestämmelse, varför någon motsvarighet till
den inte bör tas med i den nya lagen.
15 Utrymning och inkvartering m.m.
- De nu gällande reglerna om utrymning och inkvartering samt
om inflyttningsförbud och bortflyttningsförbud tas in i den nya
lagen efter en språklig och redaktionell översyn. Termen omflytt-
ning skall inte längre användas och termen bortflyttningsförbud
ersättas av utflyttningsförbud.
79
- Beslut om inkvarteringsbostad skall meddelas av kommunen och
inkvarteringsvärden har rätt till skälig ersättning av kommunen för
upplåtelsen. Om bostaden eller dess utrustning skadas i samband
med inkvarteringen, skall kommunen betala skälig ersättning.
Kommunen skall dock ha rätt att av den inkvarterade kräva åter-
betalning av vad som utbetalats till inkvarteringsvärden.
- De kyrkliga kommunerna skall vara skyldiga att bedriva verk-
samhet även för dem som kommer till kommunen på grund av
beslut om utrymning eller till följd av andra utomordentliga för-
hållanden.
- Kommunernas, landstingens och Statens Invandrarverks skyldig-
het att hjälpa utrymmande och utlänningar som söker skydd i
Sverige skall i fortsättningen helt grundas på socialtjänstlagen
(1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen
(1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl, varför de nu
gällande särreglerna kan avskaffas.
Prop. 1994/95:7
Utredningens förslag: Utredningen har som kriterium för när inflytt-
ningsförbud får beslutas även tagit upp att inflyttningen är förenad med
uppenbar livsfara. Utredningen har också föreslagit att det i den nya
lagen tas in särskilda regler om kommunernas och landstingens skyldig-
het att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i
Sverige. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i allt väsentligt
med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker att
begreppet ”omflyttning” avskaffas medan Länsstyrelsen i Malmöhus län
menar att begreppet bör behållas, eftersom det betecknar en åtgärd med
annat syfte än utrymning. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter den
föreslagna rätten för kommunen att besluta om utrymning inom kom-
munen, eftersom kommunen torde ha mycket begränsad möjlighet att
bedöma när en sådan åtgärd bör påbörjas. Riksförsäkringsverket har
anfört att trögheten i utbetalningsformema för ersättningar enligt social-
försäkrings- och bidragssystemet kan göra det svårt att tillgodose snabba
och omedelbara medelsbehov hos en krigsdrabbad befolkning och menar
att krigshjälpen fyller en viktig funktion som det sista och yttersta
trygghetssystemet i krigstid. Kommunförbundet har anfört att mottagar-
kommuner kommer att drabbas mycket hårt, eftersom socialtjänstlagen
inte innehåller några bestämmelser om att kommuner skall ersätta var-
andra for utgivna socialbidrag. I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
80
Utrymning
Bestämmelser om utrymning infördes i lagstiftningen i böljan av
1940-talet som en viktig del av skyddet för civilbefolkningen. Numera
råder en något annorlunda syn på utrymning som instrument för att
skydda befolkningen. Bestämmelserna om utrymning tillkom mot bak-
grund av erfarenheterna från det då pågående andra världskriget. Käm-
vapenhotet förstärkte sedan behovet av omfattande utrymningar. Till-
gången på skyddsrum var begränsad och utrymning ansågs vara ett bra
alternativ. Samhällsstrukturen var då ännu sådan att utrymningar i stor
skala ansågs möjliga att genomföra.
I dag bedöms det konventionella kriget som det största hotet. Korta
förvamingstider, snabba stridsförlopp, risken för att uppmarschvägar
blockeras och att allmän förvirring och oreda uppstår är faktorer som
begränsar möjligheten att genomföra en utrymning. Landsbygdens
avfolkning och därmed bristande förmåga att klara inkvarteringen,
socialtjänsten och livsmedelsförsöijningen för den utrymda befolkningen
har också i hög grad ändrat förutsättningarna för att använda utrymning
över längre avstånd enligt tidigare intentioner. Med den koncentration
av befolkning till tätorter som finns i dag klarar inte heller transport-
systemet omfattande utrymningar på kort tid.
På grund av det moderna samhällets komplexa infrastruktur ställs det
nu helt andra krav än tidigare på att de viktigaste samhällsfunktionerna
kan hållas i gång även i krigstid. Härtill kommer de ökade kraven på att
det civila försvaret skall understödja det militära försvaret, när det
gäller t.ex. sjukvård, transporter, samband och försöijning. Med detta
följer önskemålet att en så stor del av befolkningen som möjligt stannar
kvar på hemorten för att upprätthålla totalförsvarsfunktionema.
I de senaste försvarsbesluten har man betonat att befolkningen i första
hand skall ges ett bra skydd där den bor och arbetar och att behovet av
utrymning minskar och att utrymning mer bör ses som ett komplement
till skydd genom skyddsrum.
Det finns emellertid fortfarande, och kommer under lång tid att finn-
as, brister i fråga om tillgången på skyddsrum. Med hänsyn till att
riskerna för angrepp med kort militär förvarning och markstrider över
stora områden anses vara större i dag än förr, försvåras möjligheterna
att täcka dessa brister. Möjligheten att utrymma befolkningen bör därför
finnas kvar.
Med anpassning till lagen om höjd beredskap föreslås att regeringen
eller den statliga myndighet som regeringen bestämmer får besluta om
utrymning under höjd beredskap.
Med utrymning menas att invånare inom ett område skall lämna om-
rådet och uppehålla sig utanför detta. Beslut om utrymning bör få fattas
om området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
åtgärden är nödvändig för att skydda befolkningen eller om det i om-
Prop. 1994/95:7
81
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 7
rådet behöver vidtas militära åtgärder av väsentlig betydelse för landets Prop. 1994/95:7
försvar som skulle allvarligt försvåras om befolkningen finns kvar.
Utredningen har föreslagit att även kommunerna, i samråd med läns-
styrelsen, skall kunna få fatta beslut om utrymning inom sitt eget om-
råde. Uttrycket ”i samråd” innebär att kommunen och länsstyrelsen
skall vara överens innan beslutet kan fattas. Utrymning är en för den
berörda befolkningen mycket ingripande åtgärd. Kommunerna kommer
enligt regeringens bedömning oftast att sakna det underlag som måste
krävas innan ett sådant beslut fattas. Eftersom utredningens förslag ändå
innebär att det blir nödvändigt med en kontakt med en statlig myndighet
innan beslut om utrymning kan fattas av kommunen, innebär det ingen
större nackdel om rätten att besluta om utrymning i stället läggs på
regeringen eller på den myndighet som regeringen bestämmer. Vi före-
slår därför inte någon rätt för kommunen att besluta om utrymning.
I civilförsvarslagen används termen omflyttning för en befolknings-
skyddsåtgärd som avser förhållanden när beslut om utrymning har
meddelats. Då kan beslutas att den som är bosatt inom en viss del av ett
utrymningsområde skall omflyttas till en annan del av området. Denna
möjlighet kan utnyttjas för att flytta befolkningen från ett område där
det saknas skyddsrumsplatser till ett område där det finns överskott på
skyddsrumsplatser. Regeringen anser att det är onödigt att använda
olika termer för befolkningsomflyttningar beroende på om de skall ske
inom en kommun eller över kommungränserna.
Utflyttnings- och inflyttningsförbud
I dagligt tal används termen utflyttning som motsats till inflyttning.
Främst av den anledningen bör den nuvarande termen bortflyttningsför-
bud ersättas med termen utflyttningsförbud, när reglerna förs in i den
nya lagen.
Bestämmelserna om ut- och inflyttningsförbud behövs med hänsyn till
bl.a. behovet av att undvika stora skador på civilbefolkningen i sam-
band med militära transporter och förbandsrörelser, t.ex. vid markstri-
der med snabba förlopp. De behövs också för att undvika att befolk-
ningen spontant utrymmer och flyttar till områden där markstrider kan
komma att äga rum.
Förutsättningarna for att meddela beslut om utflyttnings- och inflytt-
ningsförbud bör ändras något. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer bör under höjd beredskap få besluta om utflytt-
ningsförbud, om en utflyttning allvarligt skulle försvåra viktiga totalför-
svarsåtgärder eller om utflyttningen är förenad med uppenbar livsfara.
På motsvarande sätt bör ges möjlighet att meddela beslut om inflytt-
ningsförbud, om en inflyttning allvarligt skulle försvåra viktiga totalför-
svarsåtgärder. Regeringen har emellertid, till skillnad från utredningen,
valt att inte som kriterium för när inflyttningsförbud får meddelas ta
med att en inflyttning är förenad med uppenbar livsfara. Skälet härtill är
att ett inflyttningsförbud inte avses träffa tillfällig vistelse på den plats
82
där förbudet gäller. Det är svårt att motivera att det på grund av uppen- Prop. 1994/95:7
bar livsfara skall vara förbjudet att flytta in i ett område medan det
samtidigt och med samma risk är tillåtet att bege sig in i området för en
tillfällig vistelse.
Inkvartering
Regeringen föreslår att bestämmelserna i lagen (1964:64) om skyldig-
het att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. förs över till den nya
lagen. Det är dock angeläget att även den - svensk eller utlänning -
som av krigshändelserna tvingats fly kan beredas bostad även om han
inte omfattas av ett utrymningsbeslut eller har fått den ordinarie bosta-
den skadad. Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad vidgas därför
Ull att gälla även i förhållande till dem som tvingats lämna sin ordinarie
bostad på grund av andra krigshändelser än beslut om utrymning eller
krigsskada.
I fråga om ersättning till inkvarteringsvärden bör en förändring göras.
Enligt nuvarande bestämmelser skall den inkvarterade betala ersättning
för bostaden till inkvarteringsvärden. För att garantera inkvarterings-
värden att han, under de redan så besvärliga förhållanden som råder då
inkvarteringsbestämmelsema är aktuella, skall få den ersättning som
tillkommer honom oberoende av den inkvarterades betalningsförmåga
föreslår regeringen att den kommun, som tar emot personer från andra
kommuner, i fortsättningen skall betala ut inkvarteringsersättningen.
Kommunen bör emellertid ges rätt att av den inkvarterade återkräva vad
som betalats ut, om inte ett sådant krav i det enskilda fallet framstår
som oskäligt. Ett system med återkrav från kommunens sida mot de
inkvarterade kräver givetvis en ganska omfattande administration. Det
ter sig därför naturligt att en sådan process inte sätts i gång förrän efter
ett krig eller en krisperiod. Reglerna om inkvarteringsersättningens
storlek och sättet för dess bestämmande överförs oförändrade till den
nya lagen.
Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker
skydd i Sverige
Enligt 1 § lagen om kommunal beredskap är kommuner och landsting
under höjd beredskap skyldiga att ta hand om befolkning från andra
kommuner och landsting som lämnat sina hemorter till följd av krigs-
skada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande
utomordentliga förhållanden. Kommunerna och landstingen har skyldig-
het att ta hand om denna befolkning på samma sätt som gäller för de
egna invånarna. Utredningen har föreslagit att en motsvarande bestäm-
melse tas in i den nya lagen.
I dag regleras bistånd till dem som behöver det på grund av ”krigs-
skada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande
utomordentliga förhållanden” dels i 1 och 2 §§ lagen om kommunal
beredskap, dels i 3 § lagen (1964:47) om krigshjälp. Den sistnämnda
bestämmelsen behandlar krigshjälp i form av kontant bidrag ellematura- Prop. 1994/95:7
hjälp till dem som saknar tillgängliga medel för sitt livsuppehälle eller
till nödvändig vård. I bestämmelsen anges också att kommunen inte är
skyldig att utge ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen till den som
saknar medel till följd av krigsskada, utrymning eller andra med krig
eller krigsfara sammanhängande förhållanden.
I tider av krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden
kommer befolkningsrörelsema att öka. Förflyttningar kan bero på myn-
digheternas beslut om utrymning eller på att invånarna själva beslutar
att flytta från ett område. Verkningarna av flyttningarna blir i många
fall desamma oavsett om utrymningen sker efter myndighetsbeslut eller
på enskilt initiativ. I tider av oro i vår nära omvärld måste man utgå
från att flyende i större omfattning än annars kommer till vårt land.
Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna måste naturligt-
vis ta hand om såväl utrymmande som utlänningar som söker skydd i
Sverige.
I detta sammanhang avses med utrymmande alla som är bosatta i
Sverige och som tvingats lämna sin hemkommun, vare sig det skett
efter beslut om utrymning eller ej.
I 3 § socialtjänstlagen fastslås att kommunen har det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de
behöver. Något undantag för utrymmande eller utlänningar som söker
skydd i Sverige finns inte annat än - fr.o.m. den 1 juli 1994 - beträf-
fande utlänningar som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. Enligt den sistnämnda lagen, som reglerar syssel-
sättning och bistånd till vissa i lagen särskilt angivna grupper av utlänn-
ingar, har Statens invandrarverk huvudansvaret för mottagandet av
asylsökande och skyddssökande utlänningar som beviljats tidsbegränsat
uppehållstillstånd. De riktlinjer for socialtjänsten och Statens invandrar-
verk som finns i fred gäller också i krig och under andra utomordent-
liga förhållanden. Regeringen kan dock med stöd av 78 § socialtjänst-
lagen meddela särskilda föreskrifter för socialtjänsten, om landet kom-
mer i krig eller krigsfara eller om det råder utomordentliga förhållanden
som hänger samman härmed.
I 4 § hälso- och sjukvårdslagen åläggs landstinget att erbjuda akut-
sjukvård åt var och en som vistas inom landstinget. I 29 § samma lag
ges regeringen bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter om
hälso- och sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utom-
ordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller att Sverige har varit i krig eller krigsfara. Dessa
bestämmelser ger redan nu möjlighet att garantera utrymmande och
utlänningar som söker skydd i Sverige erforderlig sjukvård.
Regeringen anser att man vid bestämmande av ansvaret for människor
som kommer till en kommun eller ett landsting under höjd beredskap
bör utgå från regleringen av ansvaret i socialtjänstlagen, hälso- och
sjukvårdslagen och lagen om mottagande av asylsökande m.fl.. Någon
ytterligare lagreglering krävs inte for att tillförsäkra de nu aktuella
kategorierna erforderlig hjälp. Någon motsvarighet till bestämmelserna 84
i 1 och 2 §§ lagen om kommunal beredskap behövs således inte i den
nya lagen. Enligt regeringens mening finns det inte heller längre behov Prop. 1994/95:7
av särskilda bestämmelser om krigshjälp. Lagen om krigshjälp bör
därför kunna upphävas. Några regler om statlig ersättning till kommu-
nerna för åtgärder som motsvarar den nuvarande krigshjälpen behövs
inte heller för närvarande. Vi hänvisar här till dels den regel om skyl-
dighet for utrymningskommunen att hjälpa mottagarkommunen som vi
föreslår fors över i sak oförändrad från lagen om kommunal beredskap,
dels till vad som anförts under avsnitt 9 om en allmän skyldighet för
kommuner och landsting att hjälpa andra kommuner och landsting som
drabbats särskilt hårt. De särskilda regler om bistånd åt asylsökande
som finns i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. gäller givetvis
även under höjd beredskap för dem som där avses. Regeringen bör
dock ha möjlighet att meddela särskilda föreskrifter - i likhet med vad
som följer av socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen - som
avviker från lagens bestämmelser om landet kommer i krig eller krigs-
fara eller om det råder utomordentliga förhållanden som hänger samman
härmed.
De problem Riksförsäkringsverket befarar på grund av tröghet i ut-
betalningen i socialförsäkrings- och bidragssystemet kan enligt rege-
ringens mening mötas genom tillfälliga insatser inom ramen för social-
tjänsten och Statens invandrarverks verksamhet.
I fråga om de kyrkliga kommunerna finns inte någon reglering av
deras skyldigheter gentemot dem som inte tillhör den kyrkliga kom-
munen. Det torde därför vara nödvändigt att i lagen ta in en skyldighet
för de kyrkliga kommunerna att utöva verksamhet för invånare från
andra kyrkliga kommuner och för utlänningar som söker skydd i Sveri-
ge på samma sätt som för dem som bor inom den kyrkliga kommunen.
I fråga om omhändertagande av utlänningar som söker skydd i Sveri-
ge förhåller det sig så att den beredskap Statens invandrarverk har för
att även i en krissituation kunna ordna flyktingmottagning efter i huvud-
sak samma principer som i fred skall utnyttjas så långt det är möjligt.
Den möjlighet för regeringen att utfärda särskilda bestämmelser som
nyss talades om är avsedd att träda in i situationer när den normala
organisationen inte förmår möta exceptionellt stora strömmar av fly-
ende.
Den bestämmelse i lagen om kommunal beredskap som föreskriver
skyldighet för kommuner och landsting, varifrån utrymning sker, att
hjälpa mottagande kommuner och landsting bör föras över till den nya
lagen. Föreskriften att hjälpen särskilt skall avse personal och utrustning
bör emellertid inte gälla i fortsättningen. Behoven kommer med säker-
het att variera från fall till fall, varför det bör överlämnas åt de inblan-
dade parterna eller, om de inte kan komma överens, åt länsstyrelsen i
det län varifrån de utrymmande kommer, att avgöra vilken form hjälpen
skall ha.
85
16 Säkerhetsskyddet i kommuner och landsting
Regeringens förslag: Kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas ansvar for att det hos dem finns ett tillfredsställande
säkerhetsskydd i frågor av betydelse for totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt lagfästs. Tjänstemän och uppdragstagare i kom-
muner och landsting som i inte obetydlig omfattning får del av
sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller
rikets säkerhet i övrigt skall vara svenska medborgare.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det i kommunal-
lagen införs bestämmelser om att endast förtroendevalda som är svenska
medborgare får delta i handläggningen av ärenden som i inte ringa
omfattning innehåller sekressbelagda uppgifter av betydelse för totalför-
svaret eller rikets säkerhet i övrigt. Utredningen har också föreslagit att
reglerna om svenskt medborgarskap för vissa tjänstemän skall omfatta
även de kyrkliga kommunerna. Utredningens förslag överensstämmer i
övrigt i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens för-
slag eller lämnar det utan erinran. Ett undantag utgör Sveriges frikyrko-
råd som anför att den föreslagna inskränkningen av rätten for förtroen-
devalda som inte är svenska medborgare att delta i handläggningen av
ärenden som innehåller sekretessbelagda uppgifter, skulle innebära en
allvarlig och orimlig begränsning av utländska medborgares rättigheter
i Sverige.
Säkerhetsskydd
Kommunernas ökade ansvar för det civila försvaret på lokal nivå
medför med nödvändighet att den mängd sekretesskänsliga uppgifter
som man i kommunerna kommer att hantera ökar markant. Kommuner-
na kommer själva att upprätta planer som innehåller uppgifter som
omfattas av sekretess. Kommunerna måste också få del av centralt och
regionalt upprättade planer och analyser med högt sekretessvärde och
kommunal personal kommer att delta i utbildning som ger inblick i
verksamheter och system som skyddas av sekretess. Vad nu sagts gäller
i de flesta stycken i lika hög grad för landstingen och i viss utsträckning
för de kyrkliga kommunerna.
Säkerhetsskyddet omfattar skydd mot att obehöriga får kännedom om
uppgifter som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i
övrigt och som omfattas av sekretess enligt sekretesslagen (sekretess-
skydd), skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden
m.m. där de kan få kännedom om sådana uppgifter eller där det bedrivs
verksamhet som har betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i
Prop. 1994/95:7
86
övrigt (tillträdesskydd), skydd mot att någon som inte är pålitlig från Prop. 1994/95:7
säkerhetssynpunkt får tjänst, uppdrag e.dyl. som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd), samt
kontroll av sekretess-, tillträdes-, och infiltrationsskyddet och av in-
formationen om skyddet.
För kommuner och landsting finns i dag inga andra bestämmelser som
rör säkerhetsskyddet än dem som finns i sekretesslagen och i lagen
(1990:217) om skydd for samhällsviktiga anläggningar m.m. För stat-
liga myndigheter finns dessutom bestämmelser i lagen (1983:953) om
säkerhetsskydd vid riksdagen, förordningen (1981:421) om säkerhets-
skyddet vid statliga myndigheter, förordningen (1975:608) om krav på
svenskt medborgarskap för tillträde till vissa statliga tjänster och perso-
nalkontrollkungörelsen (1969:446). Ingen av dessa författningar gäller
för kommuner och landsting. När nu uppgifter som omfattas av sekre-
tess i ökande utsträckning kommer att hanteras i kommuner och lands-
ting måste det tillskapas ett system för säkerhetsskydd som svarar mot
denna ökning.
Som framgått finns det ett uppenbart behov av att säkerhetsskyddet
regleras också beträffande kommuner, landsting och kyrkliga kommu-
ner. De bör således åläggas att se till att de har ett bra säkerhetsskydd.
Det bör överlåtas åt regeringen att ge närmare detaljföreskrifter.
Säkerhetsskyddsutredningen (Ju 1993:09) ser för närvarande över dels
personalkontrollförfarandet (dir. 1993:81), dels frågan om en lagregle-
ring av säkerhetsskyddet hos myndigheter m.m. (dir. 1993:123). Ut-
redningen har att göra en översyn av den tidigare nämnda förordningen
om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter. Med hänsyn till kom-
muners och landstings ökade betydelse inom totalförsvaret samt den
ökade bolagiseringen av statlig och kommunal verksamhet skall utred-
ningen även undersöka i vilken utsträckning kommuner och enskilda
skall omfattas av en ny reglering om säkerhetsskydd. Utredningen bör
enligt direktiven redovisa sitt uppdrag i denna del före utgången av
oktober 1994.
Lämpligast är att alla regler rörande säkerhetsskyddet i kommuner,
landsting och hos enskilda organ samlas i en lag. Lagen om civilt för-
svar föreslås träda i kraft den 1 juli 1995. Det är osäkert om en ny
generell lagstiftning om säkerhetsskyddet på grundval av Säkerhets-
skyddsutredningens arbete kan träda i kraft vid samma tidpunkt. Rege-
ringen anser dock att en reglering på detta område såvitt avser kom-
muner, landsting och kyrkliga kommuner är av sådan vikt att den bör
göras redan i lagen om civilt försvar. Om en ny lag om säkerhetsskydd
kommer att föreslås med ikraftträdande den 1 juli 1995 eller därefter,
avser regeringen att föreslå att reglerna om säkerhetsskydd i lagen om
civilt försvar skall upphävas.
Krav på svenskt medborgarskap
Under senare år kan inriktningen beträffande utländska medborgares
rättsliga ställning här i landet sägas ha inneburit en strävan att de i
87
större utsträckning skall ha möjlighet att aktivt delta i samhällsutveck- Prop. 1994/95:7
lingen. På så sätt kan i Sverige bosatta utländska medborgare i större
utsträckning känna samhörighet med det svenska samhället.
I en kris- eller krigssituation kan det emellertid hända att en utländsk
medborgare många gånger har sin lojalitet hos det land där han är
medborgare. I tider av ökande internationella spänningar kan utländska
medborgare komma att utsättas för olika former av påtryckningar, och
risken för lojalitetskonflikter är betydligt större än för den som är
svensk medborgare. När det gäller svenska medborgare, finns också
betydligt bättre möjligheter att göra en personbedömning med hjälp av
personalkontroll än vad som är fallet med en utländsk medborgare,
eftersom denne oftast tillbringat en stor del av sitt liv i ett annat land -
något som gör det svårt för svenska myndigheter att erhålla tillförlitliga
uppgifter om hans förflutna.
Regeringen anser att det är nödvändigt att uppställa vissa krav för att
en tjänsteman eller uppdragstagare skall anses vara behörig att hantera
sekretessbelagd information av betydelse för totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt. Så är redan nu fallet vid statliga myndigheter som
hanterar frågor som rör försvarssekretessen. Sådan anställning får end-
ast innehas av svensk medborgare, jfr. förordningen om krav på svenskt
medborgarskap för tillträde till vissa statliga tjänster. Med hänsyn till
kommunernas och landstingens stora betydelse för beredskapsförbe-
redelsema och det ökade ansvar som med detta förslag kommer att
åläggas dem, anser vi att goda skäl talar för att samma utgångspunkter
måste gälla för kommunernas och landstingens tjänstemän som för
tjänstemän vid statliga myndigheter, dvs. att endast den som är svensk
medborgare får ta del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, medverka i beredskapsplan-
läggningen eller delta i ledningsövningar.
Den i och för sig otvivelaktigt viktiga beredskapsplanering som den
kyrkliga kommunen bedriver är enligt regeringens uppfattning dock inte
sådan att det finns anledning att uppställa krav på svenskt medborgar-
skap för den kyrkliga kommunens tjänstemän.
I 12 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) finns en bestämmelse som
ger regeringen rätt att meddela föreskrifter att gälla vid krig, vid krigs-
fara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda
av krig eller av krigsfara som Sverige har befunnit sig i, rörande bl.a.
utlänningars rätt att ha anställning eller offentligt förtroendeuppdrag.
Någon föreskrift med stöd av detta bemyndigande har inte utfärdats.
Bestämmelsen i utlänningslagen är emellertid inte tillräcklig för att
tillgodose de nyss nämnda intressena, eftersom den inte kan tillämpas
beträffande den planering och övningsverksamhet m.m. som sker i
fredstid.
Det bör därför i den nya lagen uppställas ett krav på svenskt med-
borgarskap för innehav av vissa befattningar hos kommuner och lands-
ting.
Det är givetvis endast en begränsad grupp tjänstemän som kan komma
att beröras av ett sådant krav.
88
Utredningen har föreslagit att krav på svenskt medborgarskap skall Prop. 1994/95:7
införas även beträffande förtroendevalda för att de skall få delta i hand-
läggningen av ärenden som i inte ringa omfattning innehåller sekretess-
belagda uppgifter av betydelse for totalförsvaret eller rikets säkerhet i
övrigt.
Även de förtroendevalda ledamöterna i fullmäktige, vissa styrelser
och nämnder får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Givetvis kan de argument
som nyss anförts för krav på svenskt medborgarskap för vissa tjänste-
män användas för motsvarande krav för de förtroendevalda. När det
gäller förtroendevalda blir emellertid konflikten mellan å ena sidan
önskemålet att låta utländska medborgare i ökad utsträckning få ta aktiv
del i samhällsutvecklingen och å andra sidan intresset av att endast
svenska medborgare skall få hantera vissa sekretessbelagda uppgifter
mer framträdande. När de regler varigenom utländska medborgare gavs
rösträtt och valbarhet i kommunal- och landstingsval infördes år 1976,
utgick man från att denna rösträtt inte skulle ge inflytande i frågor som
rör bl.a. landets försvar. Genom den förskjutning av ansvaret för det
civila försvaret som skett mot kommunen, har denna förutsättning i
någon mån ändrats.
Den bestämmelse i 12 kap. 4 § utlänningslagen som nyss nämnts
gäller även förtroendevalda men inte heller beträffande dem är den
tillämplig på planering m.m. som sker i fred.
Som utredningen anfört finns det alltså skäl som talar för en begräns-
ning av utländska medborgares rätt att delta i handläggningen av ären-
den som innehåller sekretessbelagd information.
Mot en begränsning talar emellertid redan det faktum att vi i Sverige
valt att låta utländska medborgare få rösträtt och vara valbara vid kom-
munal- och landstingsval. En begränsning i behörigheten for utländska
medborgare som fått förtroendeuppdrag skulle på ett olyckligt sätt
kunna skapa bilden av att det finns förtroendevalda i fullmäktige, styr-
elser och nämnder som inte är fullvärdiga ledamöter. Mot talar också
avsikten att engagera även utländska medborgare i det civila försvaret
genom att totalförsvarsplikten skall gälla även utländska medborgare
som är bosatta i Sverige (jfr. förslag till lag om totalförsvarsplikt).
Härtill kommer att även en utländsk medborgare som är bosatt i Sverige
givetvis har intresse av att civil försvarsverksamhet som exempelvis
befolkningsskydd och räddningstjänst samt sjukvård fungerar väl i en
krigssituation. Vid en jämförelse med de anställda i kommunens och
landstingets tjänst, för vilka krav på svenskt medborgarskap bör upp-
ställas, kan man också konstatera att en förtroendevald ledamot av
fullmäktige, styrelse eller nämnd knappast kommer att få samma detalj-
kunskap om beredskapsplanering m.m. som den tjänsteman som t.ex.
handlägger beredskapsfrågor.
Vid en avvägning mellan de intressen som nu redovisats stannar
regeringen för att skälen emot en begränsning väger tyngst. Regeringen
föreslår därför inte någon begränsning av rätten for förtroendevalda
utländska medborgare att delta i handläggningen av ärenden som inne- 89
håller sekretessbelagd information.
Personalkontroll
Prop. 1994/95:7
Liksom CFL-utredningen anser regeringen det angeläget att möjlighet
skapas for kommuner och landsting att genomföra personalkontroll
beträffande vissa känsliga befattningar.
Som anförts utreds för närvarande personalkontrollförfarandet av
Säkerhetsskyddsutredningen. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör
inte regeringen nu lägga fram förslag till regler om personalkontroll av
tjänstemän i kommuner och landsting.
17 Straff m.m.
Regeringens förslag: Straffet för grova brott enligt den nya lagen
skärps, medan straffet for vissa brott som begås i fredstid mildras.
I några fall införs straff även för oaktsamma handlingar. Vid
vägran att tillåta besiktning av byggnad eller anläggning skall
fortsättningsvis vite användas i stället för straff.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att civilpliktigs
straffansvar regleras i lagen om civilt försvar samt att begreppet laga
förfall ersätts av giltigt skäl. Utredningens förslag i övrigt överensstäm-
mer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat för-
slaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det civila försvaret får en ökad
betydelse och kommer att i hög grad påverka hela totalförsvarets effek-
tivitet och funktion. Därmed kan också brott mot bestämmelserna som
gäller det civila försvaret i viss mån sägas förtjäna att betraktas som
allvarligare än tidigare. I vart fall gäller detta brott mot mera centrala
bestämmelser som begås under höjd beredskap. Det är då naturligt att
detta i någon mån återspeglas i straffskalan for de grova brotten.
Straffet för grova brott mot den nya lagen bör enligt regeringens
mening sättas till lägst sex månader och högst fyra år.
Däremot måste de brott som nu anges i 81 § första stycket 9 civilför-
svarslagen och som kan ge straff i form av böter eller fängelse i högst
ett år anses ha ett något lägre straffvärde än vad straffskalan anger. För
dessa lindrigare fäll av brott mot bestämmelserna i lagen anser rege-
ringen att enbart böter bör komma i fråga. Med hänsyn till att denna
typ av brott närmast har ordningskaraktär finns det inte anledning att,
som nu är fallet, kunna döma för grovt brott.
Samtidigt är flera av de skyldigheter som sanktioneras genom straff-
bestämmelserna så viktiga att även ett åsidosättande av oaktsamhet bör
vara straffbart. Regeringen föreslår därför att det i några fäll införs en
möjlighet att döma den som av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter.
90
Enligt 81 § första stycket 6 civilförsvarslagen kan den som utan skälig Prop. 1994/95:7
anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet eller kommun besiktiga
en anläggning eller en byggnad straffas med böter eller fängelse i högst
ett år. Enligt regeringens uppfattning bör, i stället för straff, vitesföre-
läggande och eventuellt handräckning användas för att komma till rätta
med en sådan vägran.
Den som vägrar upplåta inkvarteringsbostad kan i dag föreläggas att
vid vite upplåta bostaden. Det finns också möjlighet att genom hand-
räckning bereda den inkvarterade tillträde till bostaden. Man kan utgå
ifrån att situationen i samhället, när det blir aktuellt att upplåta inkvarte-
ringsbostad, är ansträngd. Stora mängder människor skall beredas bo-
stad. I en sådan situation bör det krävas att utpekade inkvarteringsvär-
dar rättar sig efter fattade beslut utan att tredskas. Den kommunala
myndigheten kommer inte att ha resurser att med hjälp av vitesföre-
lägganden tvinga fram rättelse. Regeringen föreslår därför att det i
stället skall vara straffbart att vägra rätta sig efter ett beslut om att man
skall upplåta inkvarteringsbostad. Möjligheten att med hjälp av hand-
räckning bereda den inkvarterade tillträde bör finnas kvar.
I lagen om kommunal beredskap och i lagen om lokal kristidsförvalt-
ning finns bestämmelser som möjliggör for länsstyrelsen att förelägga
en kommun vite, om kommunen inte fullgör sina skyldigheter enligt
lagen. Det finns också möjlighet för länsstyrelsen att på kommunens
bekostnad vidta en åtgärd som åligger kommunen. I den förstnämnda
lagen finns samma möjligheter beträffande landsting.
Regeringen anser för sin del att det med dagens syn på kommunernas
och landstingens verksamhet är mindre tilltalande att behålla dylika
regler. Det måste förutsättas att kommuner och landsting lojalt fullgör
vad som enligt lag åläggs dem. Reglerna om vitesföreläggande bör
därför inte tas in i den nya lagen.
I konsekvens med regeringens tidigare ställningstagande i frågan om
att civilplikten bör regleras i lagen om totalförsvarsplikt lämnar rege-
ringen inte i lagen om civilt försvar något förslag om straffbestämmel-
ser vid brott mot civilplikten (jfr. avsnitt 10).
Civilförsvarslagens bestämmelse om förverkande saknar i dagens läge
funktion eftersom situationer där förverkande kan bli aktuella redan
täcks av allmänna regler. Regeringen föreslår därför inte att någon
förverkanderegel tas in i den nya lagen.
91
18 Överklagande av beslut
- Regler om överklagande tas in i den nya lagen. Reglerna om
överklagande görs mer överskådliga.
- Beslut av en kommun skall kunna överklagas till länsstyrelsen
och länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till den centrala
myndighet som regeringen bestämmer.
- Beslut rörande bl.a. frågor om byggande av skyddsrum och
skyddade utrymmen samt föreläggande av vite skall kunna över-
klagas till länsrätt.
- Möjligheten att överklaga inskränks något i förhållande till vad
som gäller i dag.
- Regeringen skall endast pröva överklaganden av beslut där rege-
ringens prövning kan sägas vara av särskild vikt, såsom när ett
politiskt ställningstagande från regeringen framstår som nödvän-
digt.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att vissa beslut
skall kunna överklagas till kammarrätten. I övrigt överensstämmer
utredningens förslag i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om överklagande i
den nuvarande civilförsvarslagen är svåröverskådliga. För att göra
regleringen överskådligare föreslås att bestämmelserna delas upp på
flera paragrafer och att en enhetligare instansordning införs.
Vissa beslut är till sin karaktär sådana att de lämpligen bör överklagas
till domstol. Detta gäller beträffande beslut där en enskild person berörs
av beslutet och frågan av rättssäkerhetsskäl därför bör prövas av dom-
stol. Så är fallet exempelvis beträffande beslut om förelagda viten och
frågor rörande byggande av skyddsrum och skyddade utrymmen. Rege-
ringen föreslår därför att bl.a. beslut av kommuner och myndigheter i
fråga om skyddsrum och skyddade utrymmen samt beslut gällande
förelagda viten skall kunna överklagas till domstol.
Till skillnad från utredningen föreslår regeringen att överklagandet till
domstol skall ske till länsrätt och inte till kammarrätt. Detta med an-
ledning av riksdagens principbeslut, efter förslag framlagt av regeringen
i 1993 års budgetproposition, om att den första domstolsprövningen
skall ligga i länsrätt (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 24f och 93, bet.
1992/93 :JuU24, rskr. 1992/93:289). Principbeslutet bygger på betän-
kandet Domstolarna infor 2000-talet Arbetsuppgifter och förfarande-
regler (SOU 1991:106). Med anledning härav har riksdagen nyligen
beslutat om ändring angående instansordningen m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr.
1993/94:319). Beslutet innebär bl.a. att länsrätt ges en allmän behörig-
Prop. 1994/95:7
92
het att vara första domstolsinstans vid överklagande av förvaltningsbe- Prop. 1994/95:7
slut och att prövningstillstånd kan krävas i kammarrätten. Av den sist
nämnda propositionen framgår att det beträffande varje målgrupp får
avgöras särskilt om prövningstillstånd skall krävas eller inte för att få
ett mål prövat av kammarrätten. Av propositionen framgår vidare att
prövningstillstånd till kammarrätten främst bör användas i de fall målet
har prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövas av länsrätt
(prop. 1993/94:133 s. 34). De beslut som kan överklagas enligt lagen
om civilt försvar har i allmänhet först prövats av en kommun och, eller
av en länsstyrelse innan de kommer till länsrätt. För att instanskedjan
inte skall bli onödigt lång synes denna målgrupp vara väl lämpad för att
kräva prövningstillstånd till kammarrätten. Regeringen föreslår därför
att första domstolsinstans skall vara länsrätt samt att det skall krävas
prövningstillstånd för att ett överklagande skall tas upp av kammarrät-
ten.
Till viss del kommer beslut av kommuner och myndigheter med stöd
av den nya lagen om civilt försvar att vara beslut grundade på mer eller
mindre renodlade lämplighetsbedömningar utifrån det civila försvarets
verksamhet. Beslut av den karaktären kräver mycket god kännedom,
bred erfarenhet och överblick på området av beslutsfattarna. Dessa
beslut bör därför överprövas av myndigheter som är insatta i sakfrågor-
na. Regeringen anser att sådana beslut av en kommun skall kunna över-
klagas till länsstyrelsen. Även en länsstyrelses beslut bör kunna över-
klagas, både i fall då länsstyrelsen är första instans och i fall då den
överprövar en kommuns beslut. Enligt nuvarande regler kan flera beslut
av länsstyrelsen överklagas till regeringen. Utvecklingen de senaste åren
har dock gått mot att regeringen inte skall överpröva förvaltningsären-
den utan att överprövningama i stället görs av olika centrala myndig-
heter. Skäl att inte gå till väga på samma sätt beträffande beslut enligt
lagen om civilt försvar finns inte enligt regeringens mening. Sista in-
stans for frågor av detta slag bör bli den centrala myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Det kan dock finnas beslut som bör komma under regeringens pröv-
ning. Möjlighet bör därför finnas för en central myndighet att över-
lämna överprövningen till regeringen när det är fråga om beslut av
särskild vikt. Beslut av sådan särskild vikt kan exempelvis vara beslut
där politisk styrning behövs eller där det kan bli fråga om att ändra en
tidigare framvuxen praxis. Regeringen delar alltså utredningens förslag
att den centrala myndigheten skall ha möjlighet att överlämna pröv-
ningen av ett överklagande till regeringen i de fall då frågan kan be-
dömas ha särskild vikt.
Beslut som över huvud taget inte bör kunna överklagas är beslut om
att verkskydd tas i anspråk för räddningstjänsten, beslut om i vilka
områden skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas, beslut om att
kommun eller landsting skall erhålla hjälp från annan kommun eller
landsting i vissa fall, beslut om att samlingslokaler, skolor m.m. under
höjd beredskap inte får användas när de saknar skyddsrum samt beslut
angående utrymning samt in- och utflyttningsförbud.
93
Vissa beslut som lättas med stöd av den nya lagen är till sin natur
sådana att de då höjd beredskap råder bör böija gälla omedelbart utan
att det skall behöva avvaktas att beslutet vinner laga kraft. Redan i
dagsläget gäller att beslut träder i kraft omedelbart då högsta beredskap
råder eller ”eljest när särskilda skäl äro därtill” och myndigheten för-
ordnar därom (83 § femte stycket civilförsvarslagen). Regeringen anser
dock att som huvudregel skall gälla att beslut som en kommun eller en
statlig myndighet meddelar under höjd beredskap enligt den nya lagen
om civilt försvar skall gälla omedelbart. Kommunen eller myndigheten
i fråga bör dock kunna särskilt besluta om att ett beslut inte skall träda
i kraft omedelbart. Förslaget innebär alltså en omkastning av den nu
gällande regeln. Vidare innebär förslaget att inte bara beslut som med-
delats under högsta beredskap utan även beslut som meddelats under
skärpt beredskap blir direkt verkställbara. Huvudregeln om direkt verk-
ställbara beslut skall, så som Lagrådet påpekat, även gälla beslut av en
allmän förvaltningsdomstol.
Prop. 1994/95:7
19 Kostnader
Som framgår av avsnitt 9 skall staten betala kommunerna en årlig er-
sättning för deras beredskapsförberedelser inom det civila försvaret. Ett
särskilt ersättningssystem tillskapas. Ersättningen beräknas uppgå till
sammanlagt cirka 161,2 miljoner kronor det första året. Kostnaden
finansieras genom omfördelning av medel från befintliga anslag som nu
disponeras av främst Överstyrelsen för civil beredskap och Statens
räddningsverk under fjärde huvudtiteln och länsstyrelserna under
trettonde huvudtiteln. Dessa medel har hittills använts för olika upp-
gifter som materielhantering, övning, personalförsörjning och planlägg-
ning, vilka övertas av kommunerna när lagen om civilt försvar träder
ikraft. Vissa kostnader därutöver för bl.a. engångsåtgärder i samband
med överföringen av uppgifter till kommunerna finansieras genom
omdisponering inom den civila planeringsramen under fjärde huvud-
titeln.
Den föreslagna ändringen av instansordningen kommer att innebära en
viss minskning av arbetsbördan för regeringen. Någon prognos över hur
de allmänna förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda kommer att påverkas
till följd av att vissa nya ärenden kan komma att prövas av dessa finns
inte. Regeringen anser dock inte, med hänsyn till typen av ärenden som
blir aktuella, att förändringen kommer att innebära någon nämnvärd
ökning av arbetsbelastningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Det kan även påpekas att en del ärenden som i dag kan överklagas till
kammarrätt inte längre kommer att belasta de allmänna förvaltnings-
domstolarna över huvud taget. Genom nedflyttning av ärenden från
kammarrätt till länsrätt och införande av prövningstillstånd kommer
arbetsbördan att minska för kammarrätterna.
94
20 Ikraftträdande
Prop. 1994/95:7
Den nya lagen om civilt försvar och samtliga följdändringar med an-
ledning av den nya lagen föreslås träda ikraft den 1 juli 1995. Av vikt
är att lagen om civilt försvar träder i kraft samma dag som den före-
slagna lagen om totalförsvarsplikt (jfr. avsnitt 10).
95
21 Författningskommentar
1 §
Paragrafen anger vad som regleras i lagen om civilt försvar. Med kyrk-
liga kommuner avses forsamlingar och kyrkliga samfalligheter.
2 §
I paragrafen ges en beskrivning av begreppet befolkningsskydd. Be-
stämmelsen motsvarar delvis 1 § civilförsvarslagen. Som framgår av
lagtexten är bestämmelsen inriktad på åtgärder for skydd av befolk-
ningen i krig. Samtliga de verksamheter som är uppräknade i paragra-
fen fäller in under vad som i tilläggsprotokoll I till Genévekonventioner-
na benämns ”civil defence”. Den personal som är verksam inom befolk-
ningsskyddet åtnjuter således folkrättsligt skydd. I 65 § räddningstjänst-
lagen i dess lydelse enligt detta förslag tas de ytterligare uppgifter som
räddningskåren har att utföra under höjd beredskap upp. Med utrym-
ning avses i denna paragraf sådan utrymning som behandlas i lagens
åttonde kapitel.
3 §
Paragrafen syftar till att klargöra att bestämmelserna om verkskydd,
skyddsrum och skyddade utrymmen, skyldigheter for ägare och andra
innehavare av egendom m.m. samt om utrymning och inkvartering inte
gäller militär verksamhet eller anläggningar som är avsedda för militär
verksamhet. Det samma gäller anläggningar avsedda för rikets försvar.
4 §
1 lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg-
ningar m.m. finns bestämmelser om vilka åtgärder som skall vidtas vid
större kraftanläggningar till skydd mot skada genom luftanfall, annan
krigshandling eller sabotage. Paragrafen klargör att dessa bestämmelser
skall tillämpas framför bestämmelserna i denna lag.
5 §
Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner tillhör inte något landsting.
Landstingets uppgifter fullgörs där av kommunen. I paragrafen klargörs
att vad som i denna lag sägs om landsting gäller även dessa kommuner.
Bestämmelserna i 2 kap. behandlas även i avsnitt 9.
Prop. 1994/95:7
96
Ansvaret för beredskapsförberedelsema m.m.
1 §
1 första stycket festslås kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas ansvar för att den egna verksamheten under kris och krig
redan i fred har förberetts i den omfattning som behövs. Behovet av
förberedelser kan naturligtvis variera kraftigt mellan olika kommuner
etc. beroende på storlek, geografiskt läge m.m.
Bland de beredskapsförberedelser som åsyftas kan nämnas planlägg-
ning av verksamheten under höjd beredskap. Ansvaret för att nödvändi-
ga planer upprättas åligger numera kommunen. Länsstyrelsen har inte
längre några planeringsuppgifter för kommunernas räkning. Utbildning
är en annan av de beredskapsförberedelser som åsyftas. En annan typ
av förberedelser är anskaffning av ledningsplatser, skyddade uppehålls-
platser och andra särskilda anläggningar som behövs för det civila
försvaret.
Bestämmelsen innebär även att kommunen är skyldig att vidta bered-
skapsförberedelser i form av reservanordningar och reparationsbered-
skap på områden såsom försöijning med elektricitet, gas, värme, vatten
och avlopp i fell när kommunen genom lag är skyldig eller frivilligt har
åtagit sig att svara för sådan verksamhet.
Bestämmelsen syftar på alla de olika typer av förberedelser som är
nödvändiga för att en kommuns verksamhet skall fungera under de
svåra förhållanden som kan råda under krig. Den uppräkning av olika
förberedelser som gjorts ovan avses inte att vara uttömmande.
I 6 § finns regler om vilken ersättning staten skall lämna kommunerna
och landstingen för olika beredskapsförberedelser.
I kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna kommer
beredskapsförberedelsema naturligen ofta att skötas av olika underor-
gan, beroende på vilken del av verksamheten det gäller. I andra stycket
åläggs emellertid det högsta verkställande organet inom respektive
organisation ansvaret för att beredskapsförberedelsema kommer till
stånd och samordnas. Med motsvarande organ till kyrkorådet avses
sådana organ som enligt 18 kap. 4 § 5 kyrkolagen (1992:300) får ges
annan benämning än kyrkoråd.
I tredje stycket åläggs kommunerna, landstingen och de kyrkliga
kommunerna att även samordna beredskapsförberedelser med motsva-
rande förberedelser hos de myndigheter, kommuner, landsting etc. som
på något sätt kommer i beröring med den egna organisationen. Syftet
med denna samverkan är att beredskapsförberedelsema skall få bästa
möjliga effekt samtidigt som dubbelarbete och onödiga kostnader und-
viks. Vidare åläggs den kyrkliga kommunen att vid sina beredskaps-
förberedelser samverka med de övriga trossamfund - såväl kristna som
icke kristna - som verkar inom den kyrkliga kommunens område.
2 §
I paragrafen läggs på kommunen ett ansvar att verka för att de bered-
skapsförberedelser som statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga
Prop. 1994/95:7
97
7 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
kommuner samt olika organisationer och företag vidtar för verksamhet Prop. 1994/95:7
inom kommunen samordnas inte bara med kommunens egen verksamhet
utan även sinsemellan. Kommunen får en sammanhållande roll. Det är
således kommunen som har att ta initiativet till de samråd som krävs för
att få denna samverkan till stånd. När det är frågan om statliga myndig-
heter och landsting är det endast den verksamhet som bedrivs med
inriktning på kommunens verksamhet som avses. Kommunen har givet-
vis inget ansvar for samverkan av rikstäckande eller regional verksam-
het som en statlig myndighet bedriver. Som behandlas i avsnitt 9 inne-
bär bestämmelsen inte att kommunen får någon rätt att ge direktiv.
3 §
Enligt den nu gällande lagen om kyrklig beredskap åligger det domka-
pitlet att följa tillämpningen av lagen. Lagförslaget innebär att domka-
pitlets ansvar i denna del tas bort och stiftsstyrelsen i stället åläggs ett
samordningsansvar inom stiftet. Någon rätt att ge de övriga kyrkliga
kommunerna direktiv följer dock inte av bestämmelsen.
4 §
Den verksamhet som en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun
bedriver under höjd beredskap tangerar på en mängd olika sätt motsva-
rande verksamhet hos andra kommuner, landsting och kyrkliga kom-
muner samt hos statliga myndigheter. För att en övning som genomförs
av något sådant organ skall kunna genomföras på ett realistiskt och
ändamålsenligt sätt krävs ofta medverkan från andra berörda organ.
Paragrafen ålägger kommuner etc. att i olika avseenden medverka vid
sådana övningar och annan utbildning. För de kyrkliga kommunernas
del kommer denna skyldighet i praktiken att åvila pastorat eller kyrkliga
samfalligheter.
5 §
Paragrafen införs for att staten skall ha möjlighet att följa upp och
utvärdera beredskapen på den kommunala nivån. Den myndighet som
regeringen här avser är - såsom också framgår av avsnitt 9 - länsstyrel-
sen.
Ersättningskyldighet för staten
6§
I bestämmelsen regleras kommunernas och landstingens rätt till ersätt-
ning från staten för beredskapsförberedelsema enligt 2 kap.
De nuvarande statsbidragsbestämmelsema innebär att staten ersätter
kommunerna för kostnaderna för vissa angivna åtgärder. Det innebär att
staten bestämmer vilka medel kommunerna skall använda för att genom-
föra sina uppgifter inom det civila försvaret. Den föreslagna bestämm-
elsen bygger på att staten skall ge vaije kommun en samlad ersättning
för kommunens löpande beredskapsförberedelser. Ersättningens storlek
skall enligt första stycket bestämmas av kommunens utsatthet och risker
i krig. Det ankommer på den enskilda kommunen att själv avgöra hur Prop. 1994/95:7
ersättningen bäst skall användas för olika åtgärder inom det civila för-
svaret i kommunen.
Staten betalar i dag ersättning till landstingen för deras kostnader för
övning och annan utbildning. Statens skyldighet är inte reglerad i lag. I
den nya lagens andra stycke tas in en bestämmelse om statens skyldig-
het att utge ersättning.
I paragrafens tredje stycke bemyndigas regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att utforma ersättningssystemen och svara
för den fortlöpande administrationen av systemen.
Av Lagrådets yttrande framgår att Lagrådet är kritiskt mot utform-
ningen av lagtexten i förevarande paragraf. Lagrådet anser att de redo-
visade grunddragen i det avsedda bidragssystemet inte kan utläsas av
den föreslagna bestämmelsen i första stycket och förordar därför att
detta omarbetas. I avsnitt 9 redovisas närmare det arbete som ligger till
grund för utformningen av regeln om ersättningsskyldighet för staten.
Enligt regeringens uppfattning är det mindre lämpligt att i själva lagtex-
ten beskriva den överenskommelse som träffats mellan staten och Sven-
ska Kommunförbundet om ersättningssystemet. Det avtalade systemet
med ett fäst grundbelopp per kommun och ett rörligt tilläggsbelopp skall
fortlöpande utvärderas av parterna med en särskild kontrollstation under
år 1999. Härtill kommer att den av Lagrådet föreslagna utformningen
av lagtexten inte i någon avgörande grad preciserar bestämmelsens inne-
håll. Regeringen anser därför att det är mest ändamålsenligt att det i
lagen fastställs att ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i
vaije kommuns utsatthet och risker i krig samt att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att närmare utforma
ersättningssystemet.
1 §
I första stycket slås fast att ansvaret för ledningen av det civila försvaret
inom kommunen under höjd beredskap åvilar kommunstyrelsen. Här
åsyftas det övergripande ansvaret för ledningen av det civila försvaret.
Det är däremot inte meningen att kommunstyrelsen skall ägna sig åt att
leda operativ verksamhet, såsom t.ex. räddningsinsatser. I förhållande
till lagrådsremissens lagtext har regeringen valt att använda begreppet
"som kommunen skall bedriva" i stället för "som ankommer på kom-
munen". Detta innebär dock ingen ändring i sak.
I 2 kap. 2 § åläggs kommunen ett ansvar för att beredskapsförbe-
redelsema för olika verksamheter inom kommunens område samordnas.
I denna paragrafs andra stycke ges motsvarande bestämmelse för verk-
samheten sedan höjd beredskap inträtt. Det slås här fest att det under
höjd beredskap är kommunstyrelsen som har ansvaret. Inte heller i
denna situation har kommunen rätt att ge direktiv.
99
Paragrafen slår låst att ansvaret för ledningen av landstingets verksam-
het under höjd beredskap åvilar landstingsstyrelsen. Lagtexten har
utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. På motsvarande sätt
som i 1 § används begreppet "som landstinget skall bedriva". Lands-
tingsstyrelsens ledningsansvar omfattar således den verksamhet som
landstinget har skyldighet att bedriva för det civila försvaret.
3 §
Paragrafen slår fäst att ansvaret för ledningen av den kyrkliga kom-
munens verksamhet under höjd beredskap åvilar kyrkorådet eller mot-
svarande organ. Med motsvarande organ avses sådana organ som enligt
18 kap. 4 § 5 kyrkolagen (1992:300) får ges annan benämning än
kyrkoråd. Lagtexten har - med viss språklig justering - utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Således omfattar kyrkorådets lednings-
ansvar endast den verksamhet som åvilar den kyrkliga kommunen.
Paragrafen innehåller bestämmelser som med endast redaktionella änd-
ringar överförts från lagen om lokal kristidsförvaltning. Som redovisats
i avsnitt 9 har övriga regler i lagen om lokal kristidsförvaltning utgått
eftersom de täcks av andra bestämmelser i den nya lagen.
5 §
Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket lagen om kommunal beredskap.
Av motivtexten till det nämnda lagrummet (prop. 1964:4 s. 64) framgår
att hjälpen är avsedd att lämnas mellan närbelägna kommuner. Som
anförts i avsnitt 9 är inte avsikten att på detta sätt begränsa den skyldig-
het som i denna paragraf ålagts kommunerna och landstingen. I detta
sammanhang erinras också om den hjälp som en kommun och ett lands-
ting är skyldig att lämna till följd av bestämmelsen i 8 kap. 12 §.
6§
Paragrafen införs för att staten skall ha möjlighet att följa upp bered-
skapsläget inom kommunerna även under höjd beredskap.
1 §
Regleringen av hemskyddet saknar motsvarighet i nu gällande lagstift-
ning. I första paragrafen föreskrivs skyldighet för kommunerna att
organisera ett hemskydd. Det är kommunen som svarar för att hem-
skyddet intar krigsorganisation vid höjd beredskap.
100
2 § Prop. 1994/95:7
I paragrafen klargörs att hemskyddet är en beredskapsorganisation.
Härav följer att hemskyddet endast är verksamt under höjd beredskap.
Vidare anges hemskyddets uppgifter.
För det första har hemskyddet till uppgift att fungera som en länk
mellan de kommunala myndigheterna och befolkningen i kommunen när
det gäller att förmedla information i båda riktningarna. I ett krigsläge
kommer det att finnas ett ökat behov av information samtidigt som de
normala informationsvägarna kan komma att fungera sämre eller i
värsta fäll helt upphöra att fungera.
För det andra har hemskyddet till uppgift att verka för att skydda,
rädda och i övrigt hjälpa befolkningen i samband med stridshandlingar.
Här i ligger främst en förebyggande verksamhet där befolkningen in-
formeras om lämpliga skyddsåtgärder och ges stöd och hjälp när åt-
gärderna vidtas. Det kan vara fråga om mörkläggning, tillprovning av
skyddsmasker, förberedelser för vistelse i skyddsrum m.m. Hemskyd-
dets möjligheter till direkta räddningsinsatser i samband med strids-
handlingar är begränsade. Sådana räddningsinsatser skall utföras av den
krigsorganiserade räddningstjänsten men givetvis kan hem skydd sperso-
nalens lokalkännedom vara till god hjälp vid räddningsarbetet.
För det tredje har hemskyddet till uppgift att verka för att trygga
sådan försöijning som är nödvändig för befolkningens överlevnad. Det
kan här vara fråga om att i skadade bostadsområden medverka till att
trygga försörjningen med vatten eller att anordna utspisning.
3 §
Av paragrafen framgår att för uppgifterna inom hemskyddet kan an-
vändas dels personal som skrivits in för civilplikt med stöd av bestämm-
elserna om totalförsvarsplikt, dels frivilliga. Som anförts i avsnitt 11 är
avsikten att personalen i hemskyddsgruppema skall skrivas in med
civilplikt medan hemskyddsombuden skall rekryteras på frivillig väg.
Man får dock räkna med att under höjd beredskap kommer ytterligare
hemskyddsombud att behöva rekryteras med civilplikt.
1 §
Av paragrafen framgår att verkskyddet är en beredskapsorganisation
som skall träda i funktion först vid höjd beredskap.
Verkskyddet har - vid den anläggning där det organiserats - till upp-
gift att medverka dels vid anordnandet av skydd för verksamheten och
personalen, dels i räddningstjänst om anläggningen utsätts för strids-
handlingar. Förekomsten av ett verkskydd vid en anläggning innebär
inte att räddningskåren i kommunen befrias från sitt ansvar när det
gäller personalen vid anläggningen men när räddningskårens verksamhet
planeras skall hänsyn tas till att det finns ett verkskydd.
101
2 § Prop. 1994/95:7
Enligt den nuvarande bestämmelsen i 7 § civilförsvarslagen skall verk-
skydd organiseras vid anläggningar och företag som har stor betydelse
for totalförsvaret och kan antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar.
En motsvarighet till denna regel har forts över till den nya lagen.
I paragrafens första stycke har det lagts på regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer att besluta om vid vilka anläggningar
det skall finnas verkskydd. Att det inte längre anges att verkskydd skall
finnas vid företag innebär inte någon forändring i sak. Begreppet an-
läggning får nämligen anses omfatta även företag. I förtydligande syfte
har också angivits att det är anläggningens belägenhet och verksam-
hetens art som är avgörande vid bedömningen av om det skall organis-
eras ett verkskydd.
Enligt andra stycket skall den som bedriver verksamhet vid anlägg-
ningen, och inte som enligt nuvarande lagstiftning anläggningens eller
byggnadens ägare, föreläggas att vidta de åtgärder som behövs för
verkskyddets verksamhet. Här hänvisas till vad som anförts i avsnitt 12.
I lagrådsremissen föreslogs att det av andra stycket 4 skulle framgå att
föreläggandet även kunde avse ”att personalen regelbundet övas”. Lag-
rådet påpekade att det då blev oklart om detta avsåg någon annan typ av
övning än sådan som kan förekomma i anslutning till utbildning enligt 3
§. För att undanröja denna otydlighet har tillägget ”att personalen regel-
bundet övas” utgått ur propositionens lagtext. Enligt regeringens upp-
fattning ingår övning av verkskyddet som ett naturligt moment i utbild-
ningen. Självfallet kan övning och annan utbildning av verkskyddet äga
rum vid flera tillfallen. I övrigt har andra stycket utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.
I tredje stycket öppnas en möjlighet att rikta ett föreläggande enligt
andra stycket mot ägaren av anläggningen. Det möter inget hinder att
föreläggandet delas på så sätt att ägaren av anläggningen föreläggs att
vidta vissa åtgärder - företrädesvis sådana som kräver ingrepp i dennes
egendom - medan den som bedriver verksamheten föreläggs att vidta
övriga åtgärder.
3 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att utbildning av verkskyddets
personal skall genomföras av den myndighet som regeringen bestämm-
er. Motsvarande bestämmelse finns i dag i 47 § andra stycket civilför-
svarslagen, som dock anger att utbildningen skall genomföras av en
civilförsvarsmyndighet. Den nya bestämmelsen innehåller också ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att efter överenskommelse överlåta utbildningen till den kom-
mun där anläggningen är belägen. Avgörande för om ansvaret for ut-
bildningen kan överlåtas till kommunen bör vara de resurser och den
kompetens som finns tillgänglig inom kommunen.
I andra stycket ges den myndighet som utpekats enligt första stycket
möjlighet att anförtro utbildningen till den som har att organisera verk- 102
skyddet. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet i 47 § andra
stycket civilförsvarslagen. Det bör då åligga myndigheten att försäkra Prop. 1994/95:7
sig om att utbildningen kommer att genomföras på ett tillfredsställande
sätt.
Lagtexten har utformats i enlighet Lagrådets förslag.
4 §
Paragrafen, som närmast motsvaras av 8 § civilförsvarslagen, ger rädd-
ningsledaren möjlighet att under höjd beredskap disponera verkskydd
för räddningstjänstuppgifter utanför den anläggning där verkskyddet
organiserats. Vid konflikt mellan olika räddningsbehov ankommer det
på räddningsledaren att göra nödvändiga prioriteringar.
5 §
Bestämmelsen har överförts från 47 § e) civilförsvarslagen. Med hänsyn
till de ändrade ledningsforhållanden som den nya lagen innebär, har den
myndighet som regeringen bestämmer samt kommunen getts befogenhet
att fordra in upplysningar. I övrigt har endast redaktionella ändringar
skett.
Bestämmelsen har, med endast språkliga och redaktionella ändringar
förts över från 47 § d) civilförsvarslagen till den del den avser kost-
nader för utbildning.
7 §
Paragrafen, som reglerar ersättningsfrågan när verkskydd använts för
uppgifter utanför den egna anläggningen, har med endast redaktionella
ändringar förts över från 51 § civilförsvarslagen. Första stycket har
formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafens första stycke ger uttryck för den nya inriktningen vad avser
byggandet av skyddsrum och skyddade utrymmen. Denna har närmare
behandlats i avsnitt 13.
I andra stycket ges en definition av begreppet skyddsrum. I definition-
en klargörs att skyddsrum byggs och utrustas redan i fred och att de
skall skydda mot de stridsmedel som kan antas komma till användning i
krig. Innebörden av detta är att skyddsrummen inte skall konstrueras för
att motstå de kraftigaste tänkbara vapen utan för att motstå de vapen en
motståndare kan antas förfoga över och komma att använda. Detta
innefattar också skydd mot indirekta verkningar av stridsmedel såsom
att den byggnad där skyddsrummet är beläget rasar samman ovanpå
skyddsrummet. Bestämmelsen har närmast sin motsvarighet i 30 §
civilförsvarslagen. 103
I tredje stycket ges en definition av begreppet skyddat utrymme. Av
definitionen framgår att ett skyddat utrymme skall ge skäligt skydd mot
radioaktiv strålning och splitter samt inom särskilt utsatta områden
också mot byggnadsras. Med skäligt skydd avses en skyddsnivå som är
lägre än den som gäller för skyddsrum. Det skyddade utrymmet be-
höver vidare inte skydda mot andra effekter av stridsmedel än de upp-
räknade. Av bestämmelsen framgår också att skyddade utrymmen ställs
i ordning först under höjd beredskap, om inte regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer i visst fall beslutar annorlunda. Be-
stämmelsen motsvarar 57 § d) civilförsvarslagen. I lagrådsremissen
föreslogs att det i lagtexten skulle föreskrivas att ett skyddat utrymme
skulle ske ge ett ”bra” skydd. Efter påpekande från Lagrådet har det i
propositionens text i stället uttryckts så att det skyddade utrymmet skall
ge ett ”skäligt” skydd. Härigenom beskrivs den avsedda skyddsnivån på
ett bättre sätt.
2§
Av denna bestämmelse framgår att det är kommunen som bestämmer i
vilka delar av kommunen skyddsrum och skyddade utrymmen skall
finnas. Kommunen skall dock fatta beslutet i samråd med länsstyrelsen.
Härmed avses att det skall råda enighet mellan kommunen och läns-
styrelsen. Om enighet inte kan nås, skall kommunen hänskjuta frågan
till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beslut
enligt denna bestämmelse grundas på de riskanalyser m.m. som gäller
för området. I dag gäller enligt 1 § skyddsrumsförordningen (1979:90)
att det är länsstyrelsen som efter hörande av kommunen beslutar inom
vilka områden som skyddsrum skall byggas.
3 §
Paragrafen klargör att det är kommunen som beslutar om i vilka bygg-
nader etc., inom de enligt 2 § beslutade områdena, som skyddsrum och
skyddade utrymmen skall byggas samt att det åligger kommunen att
kontrollera att befintliga skyddsrum har tillfredsställande skyddsförmå-
ga. Närmare regler om vem som bär ansvaret för att skyddsrummen
byggs och underhålls finns i 11 - 16 §§.
Lagrådet anser i sitt yttrande att det av texten i förevarande paragraf
skall framgå att kommunen i sitt beslut bl.a. närmare skall ange var
skyddsrummen skall vara lokaliserade. Enligt regeringens uppfattning är
det obehövligt att även i 3 § ta in en bestämmelse härom. Frågan om
byggande av skyddsrum aktualiseras nämligen alltid i ett konkret bygg-
nadsärende. Den närmare lokaliseringen av skyddsrummen framgår då
av kommunens besked enligt 8 § och beslut enligt 13 §. Av avsnitt 13
framgår att bestämmelsen i 8 § utformats mot bakgrund av den nyligen
beslutade ändringen av plan- och bygglagen (1987:10), prop.
1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, SFS 1994:852.
Av kommunens skyldigheter enligt 2 och 3 §§ följer också en skyl-
dighet att planera skyddsrumsbyggandet inom kommunen så att bästa
möjliga effekt uppnås från såväl skyddssynpunkt som ekonomisk syn-
punkt.
Prop. 1994/95:7
104
4 § Prop. 1994/95:7
Regler om skyldighet for kommunen att föra register över skyddsrum-
men finns för närvarande i skyddsrumsförordningen. Bestämmelsen har
nu tagits in i lagen. Samtidigt utvidgas den till att gälla även de skydda-
de utrymmen som planlagts.
Placering och utformning
5 §
Paragrafen innehåller föreskrifter för skyddsrummens placering och
utformning. Bestämmelsen har med endast språkliga ändringar förts
över från 28 § civilförsvarslagen. Lagtexten har utformats med beaktan-
de av Lagrådets förslag.
6§
Bestämmelsen har i huvudsak samma innehåll som 29 § civilförsvars-
lagen. Syftet med bestämmelsen är att hålla kostnaderna för skydds-
rummen nere genom att de i fred används för andra ändamål. Anpass-
ningen till fredsanvändningen får dock inte drivas längre än att utrym-
met skyndsamt kan ställas i ordning för användning som skyddsrum.
7 §
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer att närmare föreskriva hur skyddsrum
och skyddade utrymmen skall utformas och utrustas. Möjlighet öppnas
också för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
besluta hur ett visst skyddsrum eller skyddat utrymme skall utformas
och utrustas. Syftet med detta är, som närmare behandlats i avsnitt 13,
att ge möjlighet att skapa särskilda lösningar för vissa udda skyddsrums-
projekt. Bestämmelsen har, till den del den avser meddelande av före-
skrifter, i dag sin motsvarighet i 30 § sista meningen civilförsvarslagen.
Anmälningsskyldighet för byggnadsåtgärder
Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 13.
8 §
Bestämmelsen har för närvarande sin motsvarighet i 32 § civilförsvars-
lagen, som föreskriver skyldighet att anmäla om man planerar att bygga
eller bygga om en byggnad eller anläggning. Vidare skall ett besked
från kommunen huruvida skyddsrum skall byggas gälla under två år.
Om bygganmälan har gjorts skall beskedet gälla två år från dagen för
bygganmälan.
9§
Bestämmelsen har förts över från 33 § civilförsvarslagen i dess lydelse
fr.o.m. den 1 januari 1995 (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18,
rskr. 1993/94:372, SFS 1994:848). Första stycket i det lagrummet har
105
dock, i enlighet med Lagrådets påpekande, utgått ur förevarande para- Prop. 1994/95:7
graf.
10 §
Paragrafen ålägger staten och landstinget att till kommunen anmäla
sådana byggnadsåtgärder som inte kräver bygganmälan. Bestämmelsen
kan beträffande landstinget sägas delvis motsvara nuvarande 33 § andra
stycket civilförsvarslagen men saknar i övrigt motsvarighet i nuvarande
lagstiftning.
Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum och skydd-
ade utrymmen
11 §
Paragrafens första stycke slår fast att det är den som vidtar åtgärder som
kräver bygganmälan enligt 8 § som ansvarar för att ett skyddsrum
byggs och utrustas på det sätt kommunen beslutat samt i enlighet med
vad som sägs i 6 § och föreskrivits med stöd av 7 §. Bestämmelsens
motsvarighet finns i dag i 53 § 1 mom. första stycket civilförsvarslagen.
Lagtexten har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
I andra stycket föreskrivs motsvarande skyldighet för ägaren till en
byggnad eller anläggning där kommunen beslutat att ett skyddat utrym-
me skall finnas. Motsvarande bestämmelse finns i dag i 57 § d) civilför-
svarslagen.
12 §
Bestämmelsen i första stycket har med endast språkliga och redaktionel-
la ändringar förts över från 53 § 1 mom. tredje stycket civilförsvarsla-
gen.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om att kommunen, som
enligt 3 § har att kontrollera skyddsrummens skyddsförmåga, skall
förelägga den som eftersatt underhållet av ett skyddsrum att fullgöra
sina skyldigheter. Av 10 kap. 4 § följer att ett sådant föreläggande kan
förenas med vite och att kommunen, om rättelse inte nås, kan låta
ombesöija underhållet även om ägaren motsätter sig detta.
13 §
Bestämmelsen har överförts från 40 § 1 mom. c) och d) civilförsvarsla-
gen med endast språkliga och redaktionella ändringar.
14 §
Bestämmelsen skapar möjlighet för länsstyrelsen att förelägga ägaren
eller nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar
att fullgöra vad som enligt 13 § åligger kommunen. För ett sådant
föreläggande fordras särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att ägaren
avser att vidta byggnadsåtgärder som i och för sig inte är sådana att
ansvaret för byggande av skyddsrummet enligt 13 § andra stycket åvilar
honom, men där man kan uppnå samordningsvinster genom att han
106
bygger skyddsrummet. Av 22 § följer att den som enligt denna paragraf Prop. 1994/95:7
föreläggs att vidta åtgärder har rätt till ersättning av staten. Bestämmel-
sen i denna paragraf saknar motsvarighet i den nuvarande regleringen.
I 54 § andra stycket civilförsvarslagen finns emellertid en bestämmelse
som ger länsstyrelsen rätt att medge ägaren att vidta åtgärderna i stället
för kommunen.
15 §
Bestämmelsen har överförts från 53 § 2 mom. civilförsvarslagen.
16 §
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 53 § 1 mom. andra stycket civil-
försvarslagen där dock endast inrättande av skyddsrum nämns. Den nya
bestämmelsen omfattar också andra åtgärder enligt 6 kap., exempelvis
byggande av skyddat utrymme eller underhåll av befintligt skyddsrum.
Skyldighet att bereda plats
17 §
Bestämmelsen har förts över från 57 § första stycket e) civilförsvars-
lagen med språkliga och redaktionella ändringar.
Skyltning
18 §
Bestämmelsen i första stycket, som saknar motsvarighet i nuvarande
lagstiftning, har behandlats i avsnitt 13.
Av andra stycket följder att kommunen skall utöva tillsyn över att
ägaren fullgör sina skyldigheter. Om ägaren inte gör detta, skall kom-
munen förelägga honom att vidta åtgärden. Ett sådant föreläggande kan
förenas med vite enligt 10 kap. 4 §.
Avveckling av skyddsrum
19 §
Utgångspunkten for denna bestämmelse, som är ny, är att ett skyddsrum
normalt skall fortsätta att vara skyddsrum även om det inte ligger inom
ett sådant område där skyddsrum skall finnas. I paragrafen öppnas en
möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att besluta att ett visst utrymme inte längre skall vara skyddsrum. Skäl
för ett sådant beslut kan exempelvis vara att stora förändringar i det
aktuella området medfört att det framstår som onödigt att underhålla
skyddsrummet eller att byggnadens eller anläggningens ägare har stort
behov av att kunna disponera utrymmet på annat sätt. Ett sådant beslut
innebär att alla skyldigheter kopplade till skyddsrummet upphör och att
det skall tas bort ur det register som kommunen för enligt 4 §. De
107
fastighetsägare som berörs av ett beslut enligt denna bestämmelse skall Prop. 1994/95:7
givetvis underrättas om beslutet.
Ersättning för att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade ut-
rymmen
20 §
Bestämmelsen i första stycket har med endast språkliga och redaktionel-
la ändringar forts över från 53 § 1 mom. fjärde stycket civilförsvarsla-
gen.
För närvarande finns i 55 § första - femte styckena civilförsvarslagen
detaljerade bestämmelser om hur ersättningen till den som byggt ett
skyddsrum skall beräknas. Dessa regler förs inte över till den nya lagen
eftersom regeringen kan reglera detta genom verkställighetsfÖreskrifter.
I andra stycket förskrivs att regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer beslutar om ersättningen.
21 §
Bestämmelsen har med endast redaktionella ändringar förts över från
55 § sjätte stycket civilförsvarslagen.
22 §
I första stycket föreskrivs rätt till ersättning av staten för den som skall
bygga ett skyddat utrymme, underhålla ett skyddsrum eller skyddat
utrymme eller vidta åtgärder enligt 14 §. Såvitt gäller byggande av
skyddat utrymme och underhåll av skyddsrum finns motsvarande be-
stämmelser i dag i 57 § tredje stycket respektive 55 § första stycket
civilförsvarslagen. I övrigt saknar bestämmelsen motsvarighet i nuva-
rande lagstiftning. Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets
påpekande om att avsikten är att full kostnadsersättning skall utbetalas.
Kostnaden måste dock, som i alla ersättningsfall, vara skälig för att rätt
till full ersättning skall föreligga.
Bestämmelsen i andra stycket har överförts från 55 a § första stycket
civilförsvarslagen.
I tredje stycket föreskrivs att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer beslutar om ersättningen.
Ersättning till kommunen för vissa kostnader
23 §
Bestämmelsen i första stycket har med endast språkliga och redaktionel-
la ändringar först över från 42 § första stycket civilförsvarslagen. Det
nämnda lagrummet innehåller även bestämmelser om ersättning för
andra åtgärder, vilka dock inte är aktuella här samt den i 42 § fjärde
stycket civilförsvarslagen föreskrivna rätten för en kommun att erhålla
förskott. Förskott skall dock endast utgå om särskilda skäl föreligger.
Med särskilda skäl avses bl.a. att en kommun har likviditetsproblem.
Lagtexten har formulerats i enlighet med Lagrådets påpekande.
108
Av andra stycket framgår att regeringen eller den myndighet som Prop. 1994/95:7
regeringen bestämmer beslutar om ersättning och förskott till kommu-
nen.
Bestämmelserna om särskilda skyldigheter for ägare och andra inneha-
vare av egendom m.m. behandlas även i avsnitt 14.
Miming och mörkläggning
1 §
1 paragrafens första stycke ges regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer rätt att föreskriva vissa skyldigheter for ägare till
byggnader och andra anläggningar. Föreskrifterna kan rikta sig mot
ägare till alla typer av byggnader och anläggningar, från mindre bostad-
hus till stora industrianläggningar.
För det första kan ägaren åläggas att anskaffa utrustning och vidta
andra förberedelser för att varna dem som vistas i eller vid byggnaden
eller anläggningen. Varning av befolkningen sker normalt genom de all-
männa vamingssystem som finns i tätorterna. Ålägganden enligt denna
bestämmelse blir därför i normalfallet aktuella endast vid industrian-
läggningar och liknande. Bestämmelsen har i dag sin motsvarighet i 57
§ första stycket a) civilförsvarslagen.
För det andra kan ägaren åläggas att tåla att utrustning för varning av
befolkningen installeras på byggnaden eller anläggningen. Det är kom-
munen som svarar för sådana installationer. Bestämmelsen saknar mot-
svarighet i nuvarande lagstiftning.
För det tredje kan ägaren åläggas att anskaffa utrustning och i övrigt
vidta förberedelser för mörkläggning. Bestämmelsen motsvaras av 57 §
första stycket b) civilförsvarslagen.
I andra stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer befogenhet att i ett konkret fåll förelägga en ägare till en
byggnad eller annan anläggning att vidta eller tåla de åtgärder som
avses i första stycket.
I tredje stycket föreskrivs en skyldighet for den som disponerar en
byggnad eller anläggning helt eller delvis att ta hand om mörkläggnings-
materiel som överlämnas till honom av ägaren.
2 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som reger-
ingen bestämmer att meddela föreskrifter om varning och mörkläggning
under höjd beredskap. Med stöd av denna bestämmelse har regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer bl.a. möjlighet att
föreskriva att den som helt eller delvis disponerar en byggnad eller
annan anläggning skall verkställa mörkläggning och hur detta skall gå jq<
till. I förhållande till lagrådsremissens förslag har lagtexten - efter
påpekande från Lagrådet - ändrats så att det nu framgår att bemyndi- Prop. 1994/95:7
gandet även avser möjlighet att se till att mörkläggning genomförs.
Besiktning
3 §
I paragrafens första stycke föreskrivs en skyldighet för ägare eller inne-
havare av en byggnad eller anläggning att bereda länsstyrelsen eller
kommunen tillträde för att besiktiga eller kontollera byggnaden eller
anläggningen. Besiktningen eller kontrollen skall ha samband med nå-
gon av bestämmelserna i lagen. Syftet kan således vara att undersöka
förutsättningarna för att bygga skyddsrum, för att installera anordningar
för varning, för att ta utrymmme i anspråk för inkvartering m.m. Be-
stämmelsen motsvaras av 65 § civilförsvarslagen.
I andra stycket ges möjlighet att förelägga en tredskande ägare eller
innehavare att hålla byggnaden eller anläggningen tillgänglig. Med
anledning av Lagrådets påpekande vid 10 kap. 4 § föreskrivs i föreva-
rande paragraf att kommunen eller länsstyrelsen även har möjlighet att
begära handräckning för att få tillträde till byggnaden eller anlägg-
ningen.
Skyldigheter för nyttjanderätt shavare m.fl.
4 §
I paragrafen, som överförts från 67 § civilförsvarslagen med endast
redaktionella ändringar, klargörs att de skyldigheter som enligt lagen
läggs på ägaren till en viss egendom också skall gälla den som innehar
egendomen med vissa särskilt starka former av nyttjanderätt, såsom fri
förfoganderätt och fideikommissrätt.
5 §
Paragrafen reglerar i vad mån nyttjanderättshavare är skyldiga att bidra
till kostnader som ägaren av en byggnad eller annan anläggning åsam-
kats på grund av skyldigheter som åvilar honom enligt denna lag. I
likhet med vad som i dag gäller enligt 63 § civilförsvarslagen föreligger
en sådan skyldighet endast om minst två år återstår av nyttjanderätten
och om det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara för hela
kostnaden. Som närmare kommenterats i avsnitt 14 har som ett nytt
kriterium tillagts att ägaren, när nyttjanderättsavtalet träffades eller
senast kunde sagts upp, inte skall ha känt till att de åtgärder som or-
sakat kostnaderna skulle vidtas.
6§
Paragrafen har med endast redaktionella och språkliga ändringar förts
över från 64 § civilförsvarslagen.
110
Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m. Prop.
7 §
Paragrafen syftar till att förhindra att många människor samlas i lokaler
där det inte finns tillräcklig skyddsrumskapacitet. Bestämmelsen har
med vissa ändringar överförts från 39 § tredje stycket civilförsvarsla-
gen. Ändringarna innebär att även kommunen får rätt att meddela för-
bud, att kretsen av lokaler görs något vidare samt att bestämmelsen
även är tillämplig under skärpt beredskap.
Skyldighet att förmedla meddelanden m.m.
8 §
Paragrafens första stycke föreskriver skyldighet för ägare eller nyttjan-
derättshavare till en byggnad eller annan anläggning eller den som
företräder honom att förmedla myndigheternas - varmed avses såväl
statliga som kommunala myndigheter - beslut och meddelanden och att
medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering. Bestämmelsen har
med språkliga och redaktionella ändringar förts över från 52 § civilför-
svarslagen. Den nuvarande skyldigheten att tillhandagå civilförsvars-
myndighet med upplysningar om dem som bor eller är verksamma inom
byggnaden eller anläggningen har emellertid, som närmare kommente-
rats i avsnitt 14 utgått.
I andra stycket föreskrivs att samma skyldighet som enligt första
stycket åligger bl.a. en fastighetsägare föreligger även för en arbets-
givare gentemot de anställda.
9 §
Bestämmelsen har med endast språkliga ändringar förts över från 66 §
första stycket civilförsvarslagen.
Bestämmelserna om utrymning och inkvartering m.m. behandlas även
i avsnitt 15.
Utrymning
1 §
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 34 § civilförsvarslagen, ger
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att be-
sluta om utrymning när höjd beredskap råder. Som ytterligare förut-
sättning för ett sådant beslut gäller att utrymningen skall vara nödvändig
för att skydda befolkningen från stridshandlingar eller att det behöver
vidtas militära åtgärder av väsentlig betydelse och befolkningens när-
varo allvarligt skulle försvåra dessa. Utrymning är en för den enskilde
1994/95:7
111
mycket ingripande åtgärd som inte bör tillgripas annat än när det är Prop. 1994/95:7
absolut nödvändigt. Detta har, när det gäller utrymning för att under-
lätta militära åtgärder, kommit till uttryck genom kravet att åtgärden
skall vara av väsentlig betydelse och att den allvarligt skulle försvåras
om civilbefolkningen fanns kvar i området. Ett beslut om utrymning kan
omfatta alla civilpersoner inom ett område eller bara vissa grupper.
Sedan huvuddelen av befolkningen inom ett område utrymts kan nya
utrymningsbeslut fattas av innebörd att den kvarvarande befolkningen
flyttas mellan olika delar av det i övrigt utrymda området. Syftet med
en sådan åtgärd kan vara att samla kvarvarande personer till områden
där tillgången på skyddsrum är god. Denna form av utrymning mot-
svarar omflyttning som i dag regleras i 34 § andra stycket civilförsvars-
lagen. Ett beslut om utrymning innebär inte bara en skyldighet for dem
som omfattas av beslutet att lämna området utan även ett förbud för
dem att återvända dit så länge beslutet om utrymning gäller. Finns det
behov av att förhindra att människor som inte omfattas av utrymnings-
beslutet flyttar in i ett område måste inflyttningsförbud enligt 4 § till-
gripas.
2§
Ett beslut om utrymning enligt 1 § innebär ett åläggande for de berörda
att lämna det angivna området. De utrymmande måste emellertid ofta
styras till vissa platser för att man skall kunna fördela befolkningen så
att belastningen på mottagningsområdena blir jämn och för att undvika
att befolkningen samlas till platser där man kan förutse kommande
militära operationer e.d. När många människor på detta sätt koncentre-
ras till ett område kan det också bli nödvändigt att meddela föreskrifter
för deras vistelse där. I paragrafens första stycke ges regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer behörighet att ålägga den
som omfattas av ett utrymningsbeslut att vistas på viss plats och att
meddela föreskrifter för vistelsen där. I 59 § första stycket civilförsvars-
lagen finns för närvarande en bestämmelse som ålägger den som om-
fattas av ett beslut om utrymning eller omflyttning att följa de särskilda
föreskrifter som utfärdats med anledning av beslutet.
I andra stycket slås fäst att ett beslut som fättas med stöd av första
stycket inte får utformas så att det inskränker den enskildes frihet mer
än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med utrymningen och
till de förhållanden som råder på den plats där den utrymde ålagts att
vistas.
Utflyttningsförbud
3 §
Bestämmelserna om utflyttningsförbud gör det möjligt att hindra att
befolkningen spontant lämnar ett område och därigenom skapar problem
för totalförsvaret eller utsätter sig för fara. Paragrafen innehåller ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att förbjuda den som uppehåller sig inom ett visst område att
lämna detta. Förutsättningarna for ett sådant beslut är dels att det råder Prop. 1994/95:7
höjd beredskap, dels att en utflyttning skulle allvarligt försvåra åtgärder
av väsentlig betydelse för totalförsvaret eller att en utflyttning är för-
enad med uppenbar livsfara. I förhållande till vad som gäller i dag (37
§ första stycket och 38 § första stycket civilförsvarslagen) innebär be-
stämmelsen - som närmare behandlats i avsnitt 15 - dels att begreppet
bortflyttning ersätts av utflyttning, dels att utflyttningsförbud kan till-
gripas något tidigare än enligt nuvarande bestämmelser eftersom höjd
beredskap anges som förutsättning i stället för krig och krigsfara. Av
kravet att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda för att beslut om
utflyttningsförbud skall få meddelas följer att ett sådant beslut skall
upphävas så snart förutsättningarna inte längre är för handen.
Inflyttningsförbud
4 §
Bestämmelsen om inflyttningsförbud gör det möjligt att hindra att be-
folkningen spontant flyttar till ett visst område och därigenom skapar
problem för totalförsvaret. Det kan t.ex. vara frågan om att en kon-
centration av människor skulle försvåra militära operationer i området
eller att försöijningsläget i ett visst område inte tillåter att större mäng-
der människor samlas där. Paragrafen - som motsvarar 37 § tredje
stycket och 38 § andra stycket civilförsvarslagen - ger regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer rätt att förbjuda den som inte
är bosatt inom ett område att annat än tillfälligt uppehålla sig där. Som
förutsättningar for ett sådant beslut gäller att det skall råda höjd bered-
skap och att en inflyttning till området skulle allvarligt försvåra åtgärder
av väsentlig betydelse för totalförsvaret. I förhållande till den nuvarande
regleringen innebär bestämmelsen att inflyttningsförbud kan tillgripas i
något tidigare skede än vad som nu är fallet, eftersom höjd beredskap
anges som förutsättning i stället för krig och krigsfara. Vidare har den
nu gällande förutsättningen att inflyttningen skall vara förenad med upp-
enbar livsfara inte förts över till den nya bestämmelsen. Detta har kom-
menterats närmare i avsnitt 15. Ett inflyttningsförbud gäller inte till-
fällig vistelse inom området. Vad som skall förstås med tillfällig vistelse
kan inte anges med något bestämt tidsmått. Vistelsen bör under de
förhållanden som förutsätts råda emellertid inte få vara längre än några
dagar. Av kravet att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda för att
beslut om inflyttningsförbud skall få meddelas följer att ett sådant beslut
skall upphävas så snart förutsättningarna inte längre är för handen.
Skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
5 §
Paragrafens första stycke ålägger innehavaren av en byggnad eller en
bostadslägenhet (inkvarteringsvärd) att, efter föreläggande av kommu-
nen, upplåta bostad (inkvarteringsbostad) åt den som behöver en bostad
på grund av att han tvingats lämna sin ordinarie bostad till följd av ett
8 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
beslut om utrymning eller på grund av krigshändelser. Bestämmelser Prop. 1994/95:7
om inkvartering finns i dag i lagen om skyldighet att upplåta inkvarte-
ringsbostad i krig m.m. Den nya bestämmelsen innebär att skyldigheten
att upplåta inkvarteringsbostad vidgas något. För närvarande gäller att
behovet av bostad skall ha uppkommit på grund av utrymning eller
krigsskada. I första stycket anges förutsättningen på så sätt att den som
behöver en bostad skall ha tvingats lämna sin ordinarie bostad på grund
av beslut om utrymning eller på grund av krigshändelser. Det fordras
således - i de fall då beslut om utrymning inte föreligger - inte längre
att den ordinarie bostaden skall ha skadats. Det är exempelvis tillräck-
ligt att den inte kan användas på grund av att strider pågår i dess närhet
eller på grund av att krigshändelserna medfört att försöijningsläget där
den ordinarie bostaden är belägen gör det omöjligt att stanna kvar.
Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad gäller gentemot såväl dem
som flyttar inom landet, som den som flytt från utlandet.
Den som fått en inkvarteringsbostad anvisad måste kunna sköta mat-
lagning, hygien och dylikt. I skyldigheten att upplåta inkvarteringsbo-
stad ingår därför också en skyldighet för inkvarteringsvärden att låta de
inkvarterade använda utrustning för matlagning, hygien och dylikt.
Detta har uttryckligen föreskrivits i lagtexten efter påpekande från
Lagrådet.
I andra stycket ges ytterligare förutsättningar för att kommunen skall
få förelägga någon att upplåta inkvarteringsbostad. För det första får
föreläggande meddelas endast om behovet av en bostad inte kan till-
godoses på annat sätt, t.ex. genom utnyttjande av hotell, kursgårdar etc.
För det andra får föreläggandet inte avse utrymmen som är nödvändiga
för inkvarteringsvärden och hans närstående. Detta innebär inte annat
än att inkvarteringsvärden och hans närstående måste finna sig i att få
sin bekvämlighet inskränkt men de skall förbehållas utrymmen som är
nödvändiga för ett drägligt boende. Inkvarteringsvärden får inte heller i
andra avseenden utsättas för större olägenhet än vad som är nödvändigt.
Med närstående får i detta sammanhang förstås, förutom make eller
sambo och barn, släktingar till inkvarteringsvärden eller dennes make
eller sambo, om de bor tillsammans med inkvarteringsvärden. Med
hänsyn till att det kan förekomma att släktingar som annars bor på
skilda håll väljer att tillfälligt bo tillsammans i orostider bör det inte
uppställas något krav på att de personer som bor tillsammans med
inkvarteringsvärden skall ha bott där under någon viss tid för att beaktas
i detta sammanhang. Dessa bestämmelser har utan någon ändring i sak
förts över från lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i
krig m.m. Kommunens rätt att förelägga innehavaren av en byggnad
eller en bostadslägenhet att upplåta inkvarteringsbostad innebär också en
rätt och skyldighet för kommunen att på eget initiativ upphäva före-
läggandet om förutsättningarna inte längre föreligger.
6§
Paragrafen ålägger polismyndigheten att, i det fall inkvarteringsvärden
vägrar att upplåta inkvarteringsbostad, lämna kommunen den handräck-
ning som behövs för att bereda den inkvarterade tillträde. I 10 kap. 1 §
114
3 finns bestämmelser om straff för den som vägrar upplåta inkvarte- Prop. 1994/95:7
ringsbostad.
Ersättning
7-9 §§
I 7-9 §§ finns bestämmelser om inkvarteringsvärdens rätt till ersättning
för upplåtelsen. I dag gäller - enligt 4-6 §§ lagen om skyldighet att
upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. - att ersättning för upplåtelsen
skall betalas av den inkvarterade medan ersättning för eventuella skador
på bostaden eller dess utrustning skall betalas av statsmedel. Enligt de
nya bestämmelserna skall ersättning av båda slagen betalas av kom-
munen. Ersättningen bestäms, liksom nu är fallet, på det sätt som före-
skrivs i förfogandelagen. Lagtexten i 7 § har formulerats med beaktande
av påpekande från Lagrådet.
10 §
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om rätt för kommu-
nen att av den inkvarterade återkräva vad som utbetalats för inkvart-
ering och som ersättning för skador på inkvarteringsbostaden eller dess
utrustning.
Om det skulle vara oskäligt att ålägga den inkvarterade återbetalnings-
skyldighet, skall han enligt andra stycket befrias från skyldigheten. Som
exempel på en situtation när ett krav på återbetalning kan vara oskäligt
kan nämnas att den inkvarterade har kostnader för en fungerande ordi-
narie bostad som han på grund av beslut om utrymning inte får bo i.
I nuvarande reglering är det den inkvarterade som skall betala ersätt-
ning till inkvarteringsvärden. Det finns därför i dag ingen motsvarighet
till bestämmelserna i denna paragraf.
Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker
skydd i Sverige.
U §
Paragrafen innebär att den kyrkliga kommunen åläggs att bedriva verk-
samhet för alla som vistas inom dess område, oberoende av om de
normalt bor där eller inte. Att motsvarande skyldighet gäller för kom-
muner och landsting följer - som närmare berörts i avsnitt 15 - av
andra författningar.
Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting
12 §
Paragrafen har med i huvudsak endast språkliga och redaktionella änd-
ringar förts över från 5 § första stycket lagen om kommunal beredskap.
Som närmare kommenterats i avsnitt 15 har emellertid i den nya para-
grafen inte intagits någon bestämmelse om vad hjälpen skall bestå av.
115
Bestämmelsen innebär att de resurser, t.ex. materiel och personal, som Prop. 1994/95:7
finns i en kommun eller ett landsting skall följa med befolkningen när
den, på grund av utrymningsbeslut eller andra exceptionella förhållan-
den, flyttas till en ny kommun eller ett nytt landsting. Det är således en
skyldighet for den kommun och det landsting som befolkningen kom-
mer i från att se till att kommunens och landstingets resurser, i den mån
de frigörs, följer med till den eller de nya kommuner och landsting som
i större omfattning får ta emot befolkningen. Om den kommun och det
landsting varifrån befolkningen kommer, har fullgjort sin skyldighet och
den mottagande kommunen och landstinget alltjämt är i behov av hjälp
har de sistnämnda rätt till hjälp från andra kommuner och landsting
enligt bestämmelsen i 3 kap. 5 §. Vid utformningen av texten i para-
grafen har regeringen beaktat Lagrådets förslag.
Inledande bestämmelse
1 §
I fråga om bestämmelserna i denna paragraf, som ålägger kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner att se till att det finns ett tillfredsstäl-
lande säkerhetsskydd inom respektive verksamhetsområde, hänvisas till
vad som anförts i avsnitt 16.
Krav pä svenskt medborgarskap m.m.
2§
Paragrafen innehåller bestämmelser om att vissa befattningar hos kom-
muner och landsting endast får innehas av svenska medborgare. Be-
stämmelsen har inte någon motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Frå-
gan om svenskt medborgarskap som krav för tillträde till vissa befatt-
ningar har kommenterats ytterligare i avsnitt 16. Lagtexten har utfor-
mats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tystnadsplikt
3 §
Bestämmelsen har med endast språkliga ändringar förts över från 82 §
civilförsvarslagen. Den som bryter mot tystnadsplikten kan straffas
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken eller enligt bestämmelserna om brott mot
rikets säkerhet i 19 kap. samma balk.
116
Påföljder
1 §
I paragrafen föreskrivs straff for ett antal olika brott mot bestämmelser
i den nya lagen.
Enligt första punkten kan den som bedriver verksamhet vid eller äger
en anläggning där det kan bli aktuellt att organisera verkskydd straffas
om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter
när han fullgör sin uppgiftsskyldighet enligt 5 kap. 5 §. En motsvarande
bestämmelse finns i 79 § 4 mom. 1 civilförsvarslagen.
I andra punkten föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsam-
het inte bereder plats i skyddsrum eller skyddat utrymme under höjd
beredskap åt dem som behöver skydd kan straffas.
Enligt tredje punkten kan den straffas som uppsåtligen eller av oakt-
samhet som inte är ringa underlåter att fullgöra vad som åligger honom
enligt 7 kap. 8 eller 9 §. Bestämmelsen har sin motsvarighet i dels 79 §
4 mom. 2, dels 81 § första stycket 7 civilförsvarslagen. I klarläggande
syfte har i punkten, i enlighet med Lagrådets förslag, även straffbelagts
avlämnande av oriktiga uppgifter.
Fjärde punkten föreskriver straff för den som inte lyder ett åläggande
eller ett förbud som meddelats enligt 8 kap. Det kan här t.ex. vara
fråga om brott mot beslut om utrymning, mot ut- eller inflyttningsför-
bud eller vägran att upplåta inkvarteringsbostad. I fråga om ut- och
inflyttningsförbud finns i dag motsvarande bestämmelse i 81 § första
stycket 4 civilförsvarslagen. Brott mot beslut om utrymning och före-
skrifter som meddelats i samband därmed straffas enligt det allmänna
straffstadgandet i 81 § första stycket 9 civilförsvarslagen. Vägran att
upplåta inkvarteringsbostad är i dag inte straffbelagd. Skälen för en
ändring härvidlag har utvecklats i avsnitt 17.
Femte punkten har med språkliga och redaktionella ändringar över-
förts från 81 § första stycket 5 civilförsvarslagen. I enlighet med på-
pekande från Lagrådet har dock från det straffbara området undantagits
oaktsamhet som är ringa.
2§
Paragrafen föreskriver strängare straff för brott enligt 1 § än vad som
annars gäller, om brottet begåtts under höjd beredskap och det har
medfört särskilt men för totalförsvaret eller annars är att anse som
grovt. En förutsättning för att en gärning skall bedömas som grovt brott
är alltså att den har begåtts under höjd beredskap. Motsvarande regel
finns i dag i 81 § första stycket civilförsvarslagen. Som närmare har
utvecklats i avsnitt 17 innebär den nya bestämmelsen att minimistraffet
höjs från fängelse till fängelse lägst sex månader och att maximistraffet
höjs från fängelse två år till fängelse fyra år. Som exempel på när ett
brott kan bedömas som grovt kan nämnas att en person genom att lämna
oriktiga uppgifter bryter mot skyldigheten enligt 7 kap. 9 § att på för-
frågan ange om han har egendom som kan behöva tas i anspråk och den
aktuella egendomen är av stor betydelse för totalförsvaret.
Prop. 1994/95:7
117
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för den som inte följer
bestämmelser eller beslut som meddelats med stöd av 6 kap. 7 § om hur
skyddsrum och skyddade utrymmen skall se ut och vara utrustade.
Paragrafen innehåller även en bestämmelse om att den som bryter mot
förbud att använda samlinglokaler och skolor m.m. enligt 7 kap. 7 §
kan straffas.
Vite m.m.
4 §
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 78 § civilförsvarslagen har till
syfte att skapa möjlighet att tvinga fram fullgörande av vissa skyldig-
heter enligt denna lag. Det föreskrivs att förelägganden enligt de upp-
räknade lagrummen får förenas med vite. Det är den myndighet som
har att utfärda föreläggandet som också har rätt att sätta ut vite. På
viten som föreläggs med stöd av denna paragraf är reglerna i viteslagen
(1985:206) tillämpliga. Till skillnad mot vad som gällde enligt lagtexten
i lagrådsremissen kan, i enlighet med Lagrådets förslag, förelägganden
enligt 7 kap. 3 § inte förenas med vite. Här har i stället öppnats en
möjlighet att begära handräckning (se vidare 7 kap. 3 §).
För att undvika den oklarhet som Lagrådet påpekar beträffande vilka
förelägganden som avsågs i lagrådsremissens förslag till ett andra stycke
i paragrafen, har bestämmelsen i detta stycke omarbetats och förts över
till en ny 5 §.
5 §
Paragrafen öppnar möjlighet för den som förelagt någon något enligt
denna lag att, om mottagaren av föreläggandet tredskas, låta vidta åt-
gärden på hans bekostnad. Lagtexten har utformats med beaktande av
påpekande från Lagrådet.
Bestämmelserna i 11 kap. behandlas även i avsnitt 18.
1 §
I paragrafen slås fest att beslut som en kommun har fettat med stöd av
lagen om civilt försvar eller föreskrift som utfärdats med stöd av denna
lag kan överklagas till länsstyrelsen. Av bestämmelsen framgår även att
undantag från denna regel finns.
2§
I denna paragraf stadgas att beslut som länsstyrelsen fettat med stöd av
lagen om civilt försvar eller föreskrift som utfärdats med stöd av denna
lag som regel kan överklagas till den myndighet som regeringen be-
stämmer. Detta gäller oavsett om länsstyrelsen har prövat ärendet såsom
118
första eller andra instans. Av bestämmelsen framgår även att det finns Prop. 1994/95:7
undantag från denna regel.
3 §
Paragrafens första stycke tar upp vissa särskilda beslut som lättas av en
kommun eller en myndighet och som skall överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Det är bl.a. fråga om beslut rörande skyddsrum och
skyddade utrymmen och beslut om föreläggande av vite. I enlighet med
den nu gällande huvudregeln på de allmänna förvaltningsdomstolarnas
sida, skall första domstolsinstansen vara länsrätt. Denna ordning är i
enlighet med den nyligen beslutade ändringen av 14 § lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar (prop. 1993/94:133, bet.
1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). Uppräkningen av beslut som får
överklagas till länsrätt är uttömmande. I enlighet med Lagrådets förslag
har i uppräkningen även tagits med 6 kap. 20 och 22 §§. Första stycket
har också i övrigt formulerats med beaktande av vad som påpekats av
rådet.
Av andra stycket framgår att det krävs prövningstillstånd for att få ett
beslut av länsrätten prövat av kammarrätten.
4 §
Paragrafen har överförts från 9 § lagen om skyldighet att upplåta in-
kvarteringsbostad i krig m.m. i den del den rör överklagande av ersätt-
ningsbelsut. Enligt första stycket kan den som inte är nöjd med en
kommuns beslut om ersättning för inkvartering överklaga beslutet till
den lokala värderingsnämnden. En inskränkning i förhållande till den nu
gällande bestämmelsen är att beslut som den lokala värderingsnämnden
fattat i ett överklagat ärende inte får överklagas.
I fall där den lokala värderingsnämnden är första instans vid bestäm-
mandet av ersättning för inkvartering, får beslutet enligt andra stycket
överklagas till Riksvärderingsnämnden. Riksvärderingsnämndens beslut
får enligt tredje stycket inte överklagas.
5 §
Första stycket föreskriver förbud mot att överklaga beslut som fattats av
en central myndighet i ett överklagat ärende.
I andra stycket föreskrivs att beslut fattade av en central myndighet
såsom första instans får överklagas till regeringen.
6§
Av paragrafen framgår att en central myndighet får överlämna sin
prövning i ett överklagat ärende till regeringen i vissa fall. Det skall då
vara fråga om ärende som myndigheten bedömer vara av särskild vikt,
t.ex. beslut där politisk styrning behövs eller där det kan bli fråga om
att ändra en tidigare framvuxen praxis.
119
7 § Prop. 1994/95:7
Av paragrafen framgår att beslut som en kommun eller en statlig myn-
dighet fattar med stöd av lagen om civilt försvar under skärpt eller
högsta beredskap är direkt verkställbart om inte annat särskilt anges i
beslutet. Så som Lagrådet påpekar skall detta även gälla beslut av all-
män förvaltningsdomstol.
8 §
Paragrafen innehåller en uttömmande uppräkning av beslut, fattade av
en kommun eller en myndighet, som över huvud taget inte får över-
klagas. Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tillämpningen av den nya lagen fordrar ett omfattande förberedelse-
arbete, varför den inte bör träda i kraft förrän den 1 juli 1995.
Genom hänvisningen till lagen om skydd för vissa internationella sjuk-
vårdsbeteckningar m.m. uppnås att begreppet civilförsvar tas bort ur
lagtexten. Skälet till detta har behandlats i avsnitt 8.
21 §
Tillägget till paragrafen har gjorts för att förtydliga att räddningstjänst-
lagen är en heltäckande lag för räddningstjänstens verksamhet under
såväl fred som krig. Av lagens övergångsbestämmelse framgår att
kommunerna har två år på sig att komplettera sin räddningstjänstplan.
63 §
Paragrafen ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer rätt att besluta att enskilda, företag, organisationer eller andra
sammanslutningar skall medverka vid övningar som har betydelse för
befolkningsskyddet eller den räddningstjänst som skall bedrivas under
höjd beredskap. Det handlar här om insatser av tillfällig karaktär. Det
kan exempelvis vara fråga om att man inom en stadsdel eller ett kvarter
avser att bedriva en övning som kräver medverkan av dem som bor där.
Bestämmelsen har i dag sin motsvarighet i 39 § andra stycket civilför-
svarslagen.
64 §
I 13 och 14 §§ anges vilka som ingår i den i fred verksamma rädd-
ningskåren. I denna paragraf klargörs att även den totalforsvarspliktiga
120
personal som inskrivits för civilplikt och som inkallats till krigstjänst- Prop. 1994/95:7
göring ingår i denna.
65 §
I 7 § anges vad den kommunala räddningstjänsten omfattar. I denna
paragrafs första stycke anges de uppgifter som räddningskåren därutöver
skall ansvara för under höjd beredskap.
I andra stycket ges räddningskåren vidare uppgift att delta i åtgärder
för första hjälp åt och transport av skadade samt för befolkningsskyddet.
I dessa fall vilar huvudansvaret på andra organ.
I tredje stycket föreskrivs att vad som gäller vid kommunal räddnings-
tjänst skall gälla även när räddningstjänsten utför uppgifter enligt första
och andra styckena i denna paragraf.
66 §
Paragrafen motsvarar den nuvarande 64 §. Förutom vissa språkliga
ändringar har i bestämmelsen, med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen,
införts en möjlighet for regeringen att delegera sin rätt att meddela
föreskrifter som avviker från lagen.
67 §
Bestämmelsen ger regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer möjlighet att under höjd beredskap i det särskilda fallet
besluta om omfördelning av räddningsresursema genom att en rädd-
ningskår tas i anspråk för uppgifter utanför den egna kommunen. Be-
stämmelsen innehåller också regler om ersättning när en räddningskår
tagits i anspråk enligt denna paragraf.
68 §
Paragrafen anger att beslut som fattats med stöd av 67 § första stycket
inte får överklagas. Lagtexten har formulerats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Ändringen i 4 § föranleds av strävan att ta bort begreppet civilförsva-
ret ur lagstiftningen. Skälen för detta har närmare redovisats i avsnitt 8.
I den nya lydelsen används ordet civilförsvar som en översättning av
begreppet civil defence i konventionstexten.
121
21.5 Förslaget till lag om ändring i förfogande lagen
(1978:262)
Ändringen innebär - förutom vissa språkliga justeringar - att rege-
ringen får möjlighet att delegera sin beslutanderätt även till kommuner
och landsting. Enligt den nuvarande lydelsen kan delegering ske endast
till en statlig myndighet.
21.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:1004) om
skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer
m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
1 §
Ändringen innebär - förutom viss språkliga justeringar - att undantaget
i andra stycket vidgas till att gälla även kommuner och landsting. Änd-
ringen föranleds av att kommunernas och landstingens skyldighet att
delta i totalförsvarsplanering i fortsättningen framgår av den nya lagen
om civilt försvar.
2§
Ändringen innebär att ordet myndighet i första stycket tas bort. Myn-
digheternas åliggande bör inte regleras i lag.
21.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
Sjunde punkten upphävs med hänsyn till att personalen vid en an-
läggning där verkskydd skall finnas inte kommer att vara tjänstgörings-
skyldig till följd av civilplikt. Personalens tjänstgöringsskyldighet under
höjd beredskap följer i stället av den allmänna tjänsteplikten, för vilken
dagpenning inte utgår.
21.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:217) om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
4 §
Ändringen innebär en utvidgning av anläggningar och områden som får
förklaras som skyddsobjekt. Utvidgningen har kommit till med hänsyn
till att kommunernas ansvar for att leda det civila försvaret inom kom-
munens verksamhetsområde under höjd beredskap har lagfästs, jfr 3
kap. 1 § lagen om civilt försvar. Ledningen för det civila försvaret bör
således ha samma skydd som ledningen för det militära försvaret.
122
25 §
Paragrafen ger regeringen möjlighet att i vissa fall meddela avvikande
bestämmelser från lagen. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 15.
Övriga ändringsfÖrlag är av två slag.
För det första görs ändringar som innebär att ordet civilförsvar i olika
sammansättningar och böjningsformer tas bort och ersätts med orden
befolkningsskydd och/eller räddningstjänst.
För det andra ändras hänvisningar till de lagar som upphävs genom de
nu aktuella lagförslagen. Hänvisningarna ersätts i flertalet fall av hän-
visningar till någon av de nu föreslagna lagarna. I några fåll har hän-
visningarna blivit inaktuella och tas därför bort utan att ersättas av
något annat.
Vid sidan av de nu uppräknade ändringarna görs också ändringar av
språklig och redaktionell art. Efter påpekande från Lagrådet föreslås att
hänvisningen i 1 § 1 mom. d) lagen (1923:116) om hundskatt till den
upphävda lagen (1944:219) om djurskydd i stället skall avse djurskydds-
lagen (1988:534). I propositionen beaktas också Lagrådets förslag be-
träffande utformningen av ändringarna i lagen (1971:309) om behörig-
het för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål och i lagen
(1981:691) om socialavgifter.
123
Det avsnitt som berör förslaget till lag om beredskapshöjningar m.m.
och avsnittet om tjänstepliktens omfattning i förslaget till lag om civilt
försvar har här uteslutits.
Regeringen beslutade den 17 januari 1985 om direktiv till en särskild
utredare att se över civilförsvarslagstiftningen.
Försvarsbeslutet under våren 1982 innebar att kommunerna skulle
överta ledningen av civilforsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och
ha ansvaret för planläggningen i fred. Mot den bakgrunden genomför-
des omfattande ändringar i civilförsvarslagen (1960:74) och i lagen
(1964:63) om kommunal beredskap i december 1984 (prop. 1984/85:49,
FöU5, rskr. 93). I propositionen anfördes bl.a. att det var nödvändigt
med en genomgripande översyn av de författningar som berördes av
förslagen.
Vi skulle, enligt direktiven, överväga om kommunernas verksamhet i
totalförsvaret skall samlas i en författning eller i flera författningar samt
skapa ett regelsystem som bättre än det nuvarande hänger ihop syste-
matiskt och begreppmässigt.
Enligt direktiven skulle vi också klarlägga frågan om krav på svenskt
medborgarskap för vissa tjänstemän i kommuner och landsting samt
sträva efter att förenkla regelsystemen, exempelvis i fråga om kom-
munernas ersättning av statsmedel för deras medverkan i totalförsvaret.
Mot bakgrund av bl.a. organisationsförändringar på central myndig-
hetsnivå från den 1 juli 1986, tillkomsten av förordningen (1986:294)
om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del, som trädde
i kraft vid samma tidpunkt, och vad som sades om beredskapslagstift-
ningen i 1987 års försvarsbeslut fick vi tilläggsdirektiv den 20 augusti
1987.
Genom tilläggsdirektiven skulle vi överväga en ny terminologi inom
vad som idag benämns civilförsvar, se över lagen (1960:513) om bered-
skapstillstånd och de andra författningar som berörs därav samt över-
väga behovet av ytterligare lednings- och samordningsbestämmelser för
totalförsvarets civila del.
Betänkandet består av två delar. I del I redovisar vi våra övervägan-
den. I del II lämnar vi förslag till författningstext.
Som reslutat av vårt arbete föreslår vi flera nya författningar. Motiven
i del I behandlar framför allt lagen om beredskapshöjningar, ändringar
i 13 kap. regeringsformen och lagen om civilt försvar. Vi lägger också
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
124
fram förslag till en förordning om civilt försvar och en förordning om
beredskapshöjningar, som också behandlas i motiven (avsnitt 3.8).
Dessutom föreslår vi följdändringar i vissa centrala lagar såsom kom-
munallagen och plan- och bygglagen samt följdändringar i vissa bered-
skapsförfettningar för att åskådliggöra hur våra lagförslag får genomslag
i sådana författningar.
Ett krig drabbar hela samhället. Kriget är totalt och civila och militära
resurser måste därför samverka för att stå emot och lindra krigets verk-
ningar. Härifrån kommer principen om totalförsvaret. Fredssamhället,
dvs. det som skall värnas, utgör samtidigt basen för alla försvarsresur-
ser. Vår beredskap grundas med andra ord på samhällets inneboende
förmåga att möta kriser och krig.
Vårt totalförsvar skall också värna civilbefolkningen mot verkningarna
av krigshandlingar genom att bereda skydd, ombesörja vård och trygga
en livsnödvändig försöijning. Dessutom skall icke-militära påfrestningar
och hot om sådana kunna mötas exempelvis i samband med en eko-
nomisk handelspolitisk kris.
De civila beredskapsförberedelsema omfattar alla de åtgärder som är
nödvändiga för att förbereda landet mot yttre hot och för att klara sam-
hällets omställning till kris- eller krigsförhållanden. Dessa beredskaps-
förberedelser berör såväl statliga myndigheter som kommuner, landsting
och kyrkokommunala myndigheter. Förberedelserna betyder också
mycket för enskilda personer och for sådana företag som behövs för att
trygga befolkningens överlevnad, upprätthålla viktiga samhällsfunktioner
och stödja försvarsmakten.
Totalförsvarstanken innebär således att beredskapsfrågorna är en
angelägenhet for hela samhället. I vårt förslag till lag om civilt försvar
kommer detta till uttryck genom att där sägs att såväl statliga myndig-
heter, kommuner och landsting som organisationer, företag och enskilda
skall samverka mot en gemensam hotbild både i fredstid och under
krigsförhållanden. Bl.a. lägger vi fäst en ledningsstruktur för det civila
försvaret och en skyldighet att genomgå totalförsvarsutbildning och att
medverka i olika slag av övningsverksamhet samt att vidta andra bered-
skapsförberedelser som att bygga skyddsrum och att planlägga verksam-
heten för krigsförhållanden.
Totalförsvarstanken kommer också till uttryck genom vårt förslag till
lag om beredskapshöjningar, där regeringen får en möjlighet att, flexi-
belt och utan at det råder krigsfara i Sverige, höja beredskapen såväl
för statliga myndigheter som för kommuner, landsting och enskilda.
Fördelen med detta är att vi får mera tid på oss att genomföra de komp-
letterande åtgärder som behövs för att ställa om samhället för krigsför-
hållanden än vad vi har i dag.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
125
Den nya lagen om civilt försvar innehåller bestämmelser från civilför-
svarslagen (1960:74), omtryckt 1984:1026), lagen (1964:63, omtryckt
1984:1027) om kommunal beredskap, lagen (1964:64) om skyldighet att
upplåta inkvarteringsbostad i kirg m.m., lagen (1973:861) om lokal
kristidsförvaltning samt lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Lagen
innehåller också helt nya bestämmelser, t.ex. bestämmelserna om
ledning av det civila försvaret och om säkerhetsskydd i kommuner och
landsting.
Vi har valt att kalla lagen for lag om civilt försvar därför att den har
ett vidare innehåll än civilförsvarslagen. Den återspeglar de föränd-
ringar som skett under senare år i fråga om ledningsstrukturen för det
civila försvaret och kommunernas ökade ansvar. Den återspeglar också
den syn som vuxit fram om totalförsvaret som en hela folkets angelä-
genhet.
Även om vi kallar den nya lagen för lag om civilt försvar, anser vi
det inte meningsfullt och inte heller möjligt att integrera olika special-
förfättningar som reglerar verksamheter som också ingår i det civila
försvaret i vårt lagförslag. Exempel på sådana författningar är rädd-
ningstjänstlagen, socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Detta
ingår inte heller i vårt uppdrag. Sådana stora verksamhetsområden som
hälso- coh sjukvården och socialtjänsten ligger därför utanför vårt för-
slag till lag om civilt försvar, utom när det gäller frågor om ledning och
samordning samt skyldighet att vidta beredskapsförberedelser. Den nya
lagen innehåller i stället den verksamhet som nu regleras i de lagar som
vi nämnde inledningsvis men omfattar också sådant som inte har reg-
lerats tidigare. I stora drag har lagen fått följande innehåll:
- det civila försvarets lednings- och organisation, dvs. de lednings-
uppgifter som bl.a. Överstyrelsen för civil beredskap, civilbefalhavama,
länsstyrelserna och kommunstyrelserna skall ha,
- vilka beredskapsförberedelser som kommunerna, landstingen och de
kyrkliga kommunerna skall vidta,
- civilpliktens omfattning,
- åtgärder som skall vidtas inom funktionen befolkningsskydd och
räddningstjänst, t.ex. åtgärder som gäller skyddsrum, varning, utrym-
ning och verkskydd,
- skyldigheten för enskilda att upplåta inkvarteringsbostad
- skyldigheten för kommunerna att svara för den lokala kristidsför-
valtningen,
- bestämmelser om att det skall finnas ett tillfredsställande säkerhets-
skydd i kommuner och landsting,
- påföljder vid brott mot vissa bestämmelser i lagen,
- möjligheten att överklaga beslut.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
126
I lagens första kapitel har vi placerat den s.k ansvarsprincipen. An-
svarsprincipen innebär att den som har ansvar för en viss verksamhet i
fred också skall behålla detta ansvar i krig, om verksamheten skall
upprätthållas då. Det avgörande är om verksamheten är av betydelse för
totalförsvaret, dvs. om den behövs för att säkerställa civilbefolkningens
överlevnad, upprätthålla viktiga samhällsfunktioner och främja försvars-
ansträngningarna.
I det första kapitlet definierar vi också några grundläggande begrepp
som är viktiga för förståelsen av vårt lagförslag.
Ett sådant begrepp är totalförsvar, som vi definierar som ”all den
verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot
och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under krigsför-
hållanden omfattar totalförsvaret hela det omställda samhällets verksam-
het.” Vi har i kapitel 2 utvecklat våra motiv för definitionen.
Ett annat begrepp som vi definierar är befolkningsskydd och rädd-
ningstjänst. Med befolkningsskydd och räddningstjänst avser vi verk-
samheter som behövs för att under krigsförhållanden skydda och rädda
civilbefolkningen samt enskild egendom och civil allmän egendom.
Uttrycket är således ämnat att ersätta det nuvarande uttrycket civilför-
svarsverksamhet.
Begreppet civilförsvar utmönstras ur lagstiftningen. Därmed försvin-
ner samtidigt benämningar som civilförsvarsorganisation och civilför-
svarschef. Eftersom kommunens räddningschef redan i dag i de allra
flesta fall också har befattningen som civilförsvarschef, kan det vara en
naturlig förändring att tala om räddningschef såväl i fred som i krig, låt
vara att räddningschefen i krig leder en större organisation, som också
har mer omfettande uppgifter än den fredstida räddningskåren.
Då man inte längre kan tala om lokal civilförsvarsorganisation, anser
vi att det är lämpligt att tala om räddningskåren även under krig. Rädd-
ningskårens resurser och uppgifter under krig kommer således att mot-
svara dem som nu gäller för den lokala civilförsvarsorganisationen.
Kommunerna får i fortsättningen ett större ansvar för och inflytande
på uppbyggnaden av de resurser som krävs för verksamheten i krig. I
de flesta fell bör kommunernas fredstida räddningstjänstorganisation
kunna ligga till grund for den organisation som man behöver ha för
verksamheten i krig. Räddningskåren måste dock i flertalet kommuner
byggas ut personellt och materiellt for att kunna lösa sina krigstida
uppgifter. Kommunerna har själva goda förutsättningar for att inom de
av staten givna ramarna bygga upp denna organisation.
I fortsättningen bör räddningskårens krigsorganisation därför byggas
upp så att staten ställer personal - som tas ut med plikt - och materiel
till kommunernas förfogande som kompletterar och förstärker den freds-
tida räddningskåren.
När det gäller den personal som är anställd vid kommunernas rädd-
ningskårer anser vi således att den skall ingå i kommunernas krigsorga-
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
127
nisation i stället för att som i dag skrivas in med civilförsvarsplikt i
civil försvarsorganisationen.
Sammanfattningsvis anlägger vi det synsättet att det är den fredstida
räddningskåren som i krig skall utökas med sådan personal som tas ut
med plikt och med egendom som staten ställer till kommunernas för-
fogande för att uppgifterna inom befolkningsskyddet och räddnings-
tjänsten skall kunna lösas.
I lagens andra kapitel lägger vi fast det ansvar som Överstyrelsen för
civil beredskap (ÖCB) har i frågor om ledning och samordning av de
civila beredskapsförberedelsema. Dessutom preciserar vi det ansvar
som civilbefalhavaren och länsstyrelsen samt kommunen, landstinget
och den kyrkliga kommunen har för att nödvändiga beredskapsförbe-
redelser genomförs. För kommunen blir nu kommunstyrelsens samlade
ansvar i dess frågor författningsreglerat.
I kapitlet finns också vissa bestämmelser om övergången till krigs-
organisation och om ledningen av det civila försvaret då beslut om
beredskapshöjning har meddelats samt bestämmelser om mobilisering av
räddningskåren och hemskyddsorganisationen.
Slutligen finns i kapitlet vissa bemyndiganden som under skärpt och
högsta beredskap ger civilbefalhavaren och länsstyrelsen rätt att med-
dela de föreskrifter som behövs for ledningen och samordningen av det
civila försvaret.
I lagens tredje kapitel har vi samlat bestämmelser om skyldigheterna
att vidta beredskapsförberedelser. Bestämmelserna innebär i huvudsak
att
- civilbefalhavarens och länsstyrelsens planläggningsansvar regleras,
- länsstyrelsens organisationsplan för civilforsvarsverksamheten er-
sätts av att länsstyrelsen fördelar och förtecknar de statliga resurser som
ställs till kommunernas förfogande,
- kommunerna åläggs att utreda konsekvenser av bedömda hot och
risker som underlag för planläggningen,
- st vissa kommunala planer lagregleras,
- ansvaret för den mobiliseringsplan som länsstyrelsen för närvarande
skall upprätta för vaije kommun överförs till kommunen,
- utbildnings- och övningsverksamheten lagregleras,
- kommunernas skyldighet att hålla med reservanordningar skärps,
- skyldigheten att hålla med reservanordningar skall, utöver anord-
ningar för elektricitet, gas och vatten, avse även anordningar för värme
och avlopp,
- kommunernas och landstingens skyldighet att hålla en reparations-
beredskap skärps,
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
128
- skyldigheten att hålla med reservanordningar for landstingens del i
första hand skall gälla skyldigheten att trygga försörjningen med elek-
tricitet.
I lagens femte kapitel för vi in nya bestämmelser om hemskydd.
De nya bestämmelserna innebär att hittills tillämpade grunder för
hemskyddet blir lagreglerade.
Till lagens sjätte kapitel för vi efter en språklig och forfåttningstek-
nisk översyn över civilförsvarslagens regler om verkskydd.
I några sakfrågor gör vi följande preciseringar och anpassningar till
rådande förhållanden.
- Verkskydd skall organiseras vid företag och anläggningar som har
stor betydelse for totalförsvaret, om företagen eller anläggningarna med
hänsyn till sin belägenhet eller
verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar.
- I normalfallet är det den som bedriver en viss verksamhet som skall
organisera ett verkskydd, inte som i dag ägaren av en viss byggnad
eller anläggning.
- Resurser för räddningsinsatser finns i fred vid många företag. Dessa
resurser skall som regel också ingå i verkskydden.
Dessutom föreslår vi att utbildning och övning av verkskyddspersona-
len förutom av statlig myndighet också skall kunna genomföras av
kommunen eller av den som skall organisera verkskyddet.
Vi föreslår att alla bestämmelser om skyddsrum och skyddade ut-
rymmen samlas i det sjunde kapitlet. I stort motsvarar bestämmelserna
dem som gäller i dag. Förslaget innehåller dock en del nyheter.
Vi föreslår att benämningen skyddsrumsorter tas bort. I stället skall
skyddsrum och skyddade utrymmen byggas i områden som i krig kan
antas bli säskilt utsatta av verkningarna av stridsmedel.
Kommunen skall bestämma dessa områden i samråd med länsstyr-
elsen.
Kommunen skall alltjämt bygga skydd i befintliga anläggningar m.m.
En nyhet som vi föreslår här är att länsstyrelsen, om det finns särskilda
skäl, får ålägga ägaren av anläggningen att i stället för kommunen vidta
nödvändiga åtgärder.
Bland övriga nyheter kan nämnas att det alltid skall föreligga skyldig-
het att vårda och underhålla skyddsrum, även om det i området där
skyddsrummet finns inte längre skall byggas skyddsrum. Länsstyrelsen
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
129
9 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
får dock en möjlighet att besluta om att en sådan skyldighet inte längre
skall gälla. Detta får avse skyddsrum som finns i områden där det skall
byggas skyddsrum.
I lagen läggs också last en skyldighet för fastighetsägaren att genom
skyltning ge anvisning om var skyddsrum finns.
I lagens åttonde kapitel samlas vissa bestämmelser om skyldigheter
för ägare och andra innehavare av egendom, utöver vad som följer av
bestämmelserna om verkskydd, skyddsrum och skyddade utrymmen.
De nu gällande bestämmelserna om dessa skyldigheter har förts över
från civilförsvarslagen, även en översyn från förfåttningstekniska och
språkliga utgångspunkter.
Nuvarande bestämmelser om möjlighet att låta ägare eller nyttjare av
en byggnad eller annnan anläggning anordna ledningscentral eller annan
skyddad uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen bortfaller.
I lagens nionde kapitel har vi placerat viss bemyndiganden för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att under skärpt
och högsta beredskap besluta
- om utrymning och uppehållsplats for dem som omfattas av utrym-
ningen,
- om utflyttnings- och inflyttningsförbud.
Vidare föreslås att kommunerna får rätt att i samråd med länsstyrelsen
besluta om utrymning inom den egna kommunen och att i det samman-
hanget meddela bestämmelser för vistelsen på uppehållsplatsen.
Vi föreslår också att termen omflyttning inte längre används och att
termen bortflyttningsförbud ersätts av utflyttningsförbud. Dessutom
kvarstår bestämmelserna om förbud mot inflyttning till ett område under
vissa förhållanden.
I lagens tionde kapitel behandlas kommunernas, landstingens och de
kyrkliga kommunernas skyldighet att under skärpt och högsta beredskap
ta hand om utrymmande och flyktingar liksom också skyldigheter för
kommunerna och landstingen att hjälpa varandra.
Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall vara
skyldiga att ta hand om dem som kommer till kommunerna på grund av
beslut om utrymning eller till följd av andra mycket allvarliga förhåll-
anden. Förslaget har anpassats till bestämmelserna i socialtjänstlagen
(1980:620). Detta innebär bl.a. att kommunernas och landstingens
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
130
ansvar för den befolkning som kommer till respektive kommun vidgas i
förhållanden till vad som nu gäller och att det inte längre finns behov av
de bestämmelser om särskilt bistånd som nu finns i 2 § lagen om kom-
munal beredskap.
Bestämmelserna i lagen om kommunal beredskap reglerar inte kom-
munernas skyldighet i fråga om flyktingar som kommer till kommunen.
Vi föreslår att nya bestämmmelser införs om kommunernas ansvar för
ankommande flyktingar. Detta gäller också landstingen och de kyrkliga
kommunerna.
De nuvarande bestämmelserna i lagen om kommunal beredskap om
möjlighet för en kommun eller ett landsting att få hjälp av andra kom-
muner eller landsting vid större flyktingströmmar och andra excep-
tionella förhållande bör i sak finnas kvar. Vi föreslår dock att bistånds-
skyldigheten vidgas något.
Vi föreslår vidare att de bestämmelser om skyldighet för en kommun
att fullgöra uppgifter för folkförsörjningen i bl.a. krig och krigsfara som
nu finns i lagen om lokal kristidsförvaltning förs samman med bestäm-
mmelsema för kommunens medverkan i totalförsvaret i övrigt.
I det elfte kapitlet regleras skyldigheten för ägare eller innehavare av
en byggnad eller bostadslägenhet att upplåta bostad och nödvändig
utrustning för den som på grund av utrymning, krigsskada eller annan
därmed jämförlig händelse behöver en bostad (inkvarteringsbostad).
Det är kommunen som anvisar inkvarteringsbostad och inkvarterings-
värden har rätt till skälig ersättning för upplåtelsen. Om bostaden eller
dess utrustning skadas i samband med inkvarteringen, betalar kommu-
nen skälig ersättning.
I kapitlet finns också bestämmelser om vägran att upplåta inkvarte-
ringsbostad och upphävande av beslut.
I lagens tolfte kapitel finns helt nya bestämmelser om säkerhetsskydd
i kommuner och landsting. Bestämmelserna har i stort följande innehåll.
- I kommuner och landsting skall det finnas ett tillfredsställande
säkerhetsskydd i frågor av betydelse för totalförsvaret eller Sveriges
säkerhet i övrigt.
- Tjänstemän och uppdragstagare i kommuner och landsting som i
inte ringa omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse
för totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt skall vara svenska
medborgare.
- Personalkontroll bör få företas i fråga om vissa befattningshavare i
kommuner och landsting på samma sätt som gäller för statliga myndig-
heter.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
131
- Förtroendevalda i kommuner och landsting som delar i handlägg-
ningen av ärenden, som i inte ringa omfattning innehåller sekretess-
belagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller Sveriges säkerhet
i övrigt, skall vara svenska medborgare.
Vi föreslår att de förfogandebestämmelser som nu finns i civilför-
svarslagen tas bort.
I stället bör bestämmelserna i förfogandelagen (1978:262) kunna
tillämpas på kommunerna och landstingen genom en ändring i för-
fogandelagen som ger regeringen möjlighet att bemyndiga kommuner
och landsting att besluta om förfogande.
För den förfoganderätt som kan behövas under fredstid föreslår vi att
expropriationslagens nuvarande bestämmelser tillämpas.
I 13 kap. tar vi därför in en hänvisning till förfogande lagen och ex-
propriationslagen.
I kapitlet har vi också samlat vissa andra särskilda bestämmelser.
Bl.a. görs vissa hänvisningar till andra lagar som har betydelse för
totalförsvaret, såsom lagen om undanförsel och förstöring
samt näringsidkares och andras medverkan i totalförsvaret.
Vi föreslår också att bestämmelserna om veterinärverksamheten som
nu finns i lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårds-
personal samt veterinärpersonal m.m. förs över till detta kapitel.
Regeringens bemyndigande att utfärda föreskrifter om varning och
mörkläggning som nu finns i civilförsvarslagen har också förts hit,
liksom vissa undantagsfÖreskrifter.
I lagens fjortonde kapitel har vi samlat bestämmelser om påföljder,
vite, förverkande och hämtning. Nyheterna är att
- lagens straffbestämmelser blir mera lättöverskådliga än de nuvaran-
de ansvarsbestämmelserna i civilförsvarslagen,
- straffskalan for grova brott enligt denna lag anpassas närmare till de
bestämmelser som gäller for grova brott som begås av krigsmän,
- påföljderna för vissa brott som begås mot denna lag i fredstid mild-
ras,
- högsta beloppet för penningböter höjs till ettusen kronor.
I lagens femtonde kapitel finns bestämmelser om hur beslut får över-
klagas. Vårt förslag innebär att
- överklagandebestämmelsema blir mer enhetliga än de nuvarande
bestämmelserna i civilförsvarslagen,
- möjligheten att kunna överklaga begränsas i förhållande till vad som
för närvarande är fallet,
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
132
- huvudregeln är att ett kommunalt beslut skall kunna överklagas till
länsstyrelsen och att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till den
centrala myndighet som regeringen bestämmer,
- beslut av en kommun eller en länsstyrelse som rör frågor om
skyddsrum och förelägganden av vite skall kunna överklagas till kam-
marrätten,
- regeringen inte längre skall pröva överklaganden av beslut utom i
vissa undagtagsfall, där regeringens prövning kan sägas vara av särskild
vikt eller där ett politiskt ställningstagande från regeringen framstår som
nödvändigt.
I förslaget till lag om civilt försvar har vi placerat ersättningsbestäm-
melserna i de kapitel där sakfrågan behandlas. I stället for att kommen-
tera principerna för ersättningen i motiven till vart och ett av dessa
kapitel har vi valt att i betänkandets femte kapitel ge en samlad bild av
bakgrunden och skälen till våra ställningstaganden.
Vi föreslår att staten och kommunerna respektive landstingen delar på
kostnaderna för kommunernas respektive landstingens medverkan i
totalförsvaret. Kommunerna och landstingen får således en ersättning
med hälften av sina kostnader för sin medverkan i totalförsvaret enligt
beslut av statliga myndigheter. Detta skall gälla såväl planläggning som
utbildnings- och övningsverksamheten, bl.a. de lokala övningarna av
räddningskåren i kommunerna. Denna ersättningsprincip skall också
tillämpas på investeringar för reservanordningar och ledningsplatser. En
förutsättning är dock att den aktuella kommunen gjort en riskanalys och
att reservanordningen behövs.
De åtgärder som kommunerna och landstingen vidtar har i regel
betydelse både for verksamheten i kris och krig. I de fall då kostnaden
for en beredskapsinvestering till största delen avser antingen frestida
störningar eller kriser och krig utgår ersättning enligt andra grunder.
Utgångspunkten för vårt förslag är att åstadkomma en förenkling av
det ersättningssystem som fömärvarande tillämpas. Fördelningen av
kostnader mellan staten samt landstingen och kommunerna bör få en
långsiktig och varaktig lösning.
Vårt förslag kan inte ses som en slutgiltig lösning av de problem som
finns inom detta område. Det gäller t.ex. frågan om hur man på bästa
och enklaste sätt begränsar och beräknar de kostnader som sedan skall
fördelas. Vi anser att denna fråga närmare bör övervägas i ett annat
sammanhang.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 1
133
Betänkandets förslag till lagtext
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
De lagförslag som berör förslaget till lag om beredskapshöjningar
m.m. och lag om civilt försvar i fråga om civilplikt samt därtill hörande
föreslagna följdändringar har här uteslutits.
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll
1 § I denna lag finns vissa bestämmelser om det civila försvaret. De
behandlar
1. definitioner m.m. (1 kap.),
2. organisation och ledning m.m. (2 kap.),
3. planläggning, utbildning och övning samt andra
beredskapsförberedelser (3 kap.),
4. civilplikt, förmåner m.m. (4 kap.),
5. hemskydd (5 kap.),
6. verkskydd (6 kap.),
7. skyddsrum och skyddade utrymmen (7 kap.),
8. särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom
m.m. (8 kap.),
9. utrymning samt ut- och inflyttningsförbud (9 kap.),
10. skyldigheter för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner i
samband med utrymning och flyktingmottagning m.m. (10 kap.),
11. skyldighet för enskilda att upplåta inkvarteringsbostad (11 kap.),
12. säkerhetsskydd i kommuner och landsting (12 kap.),
13. förfoganderätt och andra särskilda bestämmelser (13 kap.),
14. påföljder m.m. (14 kap.),
15. överklagande av beslut (15 kap.).
Definitioner m. m.
2 § Med totalförsvar avses i denna lag all den verksamhet som är nöd-
vändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om
samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar total-
försvaret hela det omställda samhällets verksamhet.
Totalförsvaret omfattar militärt försvar och civilt försvar.
3 § Med befolkningsskydd och räddningstjänst avses i denna lag verk-
samheter för att under krigsförhållanden skydda och rädda civilbefolk-
ningen samt enskild egendom och civil allmänegendom.
134
Dessa verksamheter är kommunal räddningstjänst enligt räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) samt, i den utsträckning verksamheten inte är
hänförlig till räddningstjänst, även
1. varning.
2. utrymning och inkvartering,
3. tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum och skydd-
ade utrymmen,
4. mörkläggning,
5. upptäckande, utmärkning och röjning av farliga områden,
6. indikering, sanering, tillhandahållande av andningsskydd och
andra åtgärder för skydd mot kärnvapen och kemiska stridsmedel,
7. information om åtgärder for självskydd,
8. första hjälp åt skadade och transporter av skadade,
9. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna fullgöras.
4 § Bestämmelser om vad som avses med skärpt och högsta beredskap
finns i lagen (1992:000) om beredskapshöjningar.
5 § Med kyrklig kommun avses i denna lag detsamma som anges i 1
kap. 1 § församlingslagen (1988:180).
6 § Vad som i denna lag föreskrivs om landsting skall också tillämpas
på kommuner som inte tillhör något landsting.
Räddningskåren
7 § Under skärpt och högsta beredskap skall kommunens fredstida
räddningskår utökas med personal som kallats in till tjänstgöring med
civilplikt enligt 4 kap.
Med räddningskår avses i denna lag den enligt första stycket utökade
räddningskåren.
Räddningskåren skall fullgöra uppgifter inom befolkningsskydd och
räddningstjänst enligt 3 §.
8 § Under skärpt och högsta beredskap får regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer besluta att räddningskåren får tas i an-
språk for uppgifter som inte rör den egna kommunen.
Om räddningskåren har tagits i anspråk för uppgifter som inte rör den
egna kommunen, har kommunen rätt till ersättning av staten for skäliga
kostnader.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
135
Undantag frän räddningstjänstlagen
9 § Under skärpt och högsta beredskap får regeringen meddela undan-
tag från bestämmelserna i räddningstjänstlagen (1986:1102), om det är
av stor betydelse för totalförsvaret.
A ns varsprincipen
10 § Om inte annat särskilt har föreskrivits, skall den som har ansvar
för en viss verksamhet i fred behålla detta ansvar under skärpt och
högsta beredskap, om verksamheten skall upprätthållas då.
Andra bestämmelser om det civila försvaret
11 § I lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-
myndigheterna och domstolarna under skärpt och högsta beredskap
finns bestämmelser om de offentliga organens verksamhet under sådan
beredskap.
Inledande bestämmelse
1 § I detta kapitel finns bestämmelser om krigsorganisationen i kom-
muner, landsting och kyrkliga kommuner samt om ledningen av det
civila försvaret. Kapitlet innehåller också bestämmelser om ledningen
av beredskapsförberedelsema. Bestämmelser om beredskapsförberedel-
ser i form av planläggning, utbildning och övning m.m. finns i 3 kap.
Krigsorganisation
2 § Under skärpt och högsta beredskap skall kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner vara krigsorganiserade enligt 4 §, om inte regering-
en meddelat sådant beslut som avses i 3 §.
3 § Regeringen får besluta att kommuner, landsting och kyrkliga kom-
muner under skärpt beredskap själva får bestämma tidpunkten för att gå
över till krigsorganisation eller återgå till fredsorganisation.
När sådan tidpunkt har bestämts skall
1. kommunen omedelbart underrätta länsstyrelsen,
2. landstinget omedelbart underrätta civilbefalhavaren och länsstyrel-
sen,
3. stiftssamfälligheten omedelbart underrätta berörda civilbefälhavare
och länsstyrelser,
4. de övriga kyrkliga kommunerna omedelbart underrätta stiftsstyrel-
sen och berörda kommuner.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
136
4 § I kommunens, landstingets och den kyrkliga kommunens krigsorga-
nisation skall förutom kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen, stiftsstyrel-
sen och kyrkorådet ingå de övriga nämnder och organ som behövs för
att sköta nöd vändiga uppgifter.
5 § När regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
beslutat om inkallelse av civilpliktig personal för tjänstgöring i rädd-
ningskåren skall kommunen genomföra mobiliseringen av räddnings-
kåren.
Detsamma gäller mobiliseringen av hemskyddsorganisationen.
Ledningsuppgifter under skärpt och högsta beredskap
Centrala myndigheter
6 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som över-
styrelsen för civil beredskap och övriga centrala myndigheter skall ha
under skärpt och högsta beredskap.
Civilbefalhavaren och länsstyrelsen
7 § Civilbefalhavaren och länsstyrelsen skall under skärpt och högsta
beredskap leda och samordna det civila försvaret inom civilområdet
respektive länet i samverkan med försvarsmakten så att största möjliga
försvarseffekt uppnås.
Kommunen
8 § Kommunstyrelsen skall under skärpt och högsta beredskap leda det
civila försvaret inom kommunens verksamhetsområde.
Kommunstyrelsen skall även se till att den verksamhet som bedrivs i
kommunen av statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga kommuner
samt organisationer och företag samordnas så att största möjliga för-
svarseffekt uppnås.
Landstinget
9 § Landstingsstyrelsen skall under skärpt och högsta beredskap leda
den civila hälso- och sjukvården inom landstinget och den övriga verk-
samhet som landstinget skall bedriva.
Samordning
10 § Kommunerna och landstingen skall ta tillvara möjligheten att sam-
ordna det civila försvaret mellan sig.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
137
Rätt att meddela föreskrifter
11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, civilbefälhava-
ren får meddela landstingen de föreskrifter som behövs för ledningen
och samordningen enligt 7 § i fråga om den civila hälso- och sjukvården
inom civilområdet.
12 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen
får meddela landstinget och kommunerna de föreskrifter som behövs för
ledningen och samordningen enligt 7 § av det civila försvaret inom
länet.
13 § Efter övergång till krigsorganisation får kommunstyrelsen, lands-
tingsstyrelsen, stiftsstyrelsen och kyrkorådet meddela den egna krig-
sorganisationens nämnder och organ de föreskrifter som behövs för
verksamhetens inriktning och bedrivande. Sådana föreskrifter får dock
inte avse kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige, stiftsfullmäktige,
kyrkofullmäktige, kyrkostämma eller församlingsdelegerade.
Rätt att omfördela personal och utrustning
14 § Efter övergång till krigsorganisation får kommunstyrelsen, lands-
tingsstyrelsen, stiftsstyrelsen och kyrkorådet, var och en inom sitt verk-
samhetsområde, omfördela personal och utrustning mellan de nämnder
och organ som ingår i krigsorganisationen, om förhållandena kräver
detta.
Närvarorätt vid sammanträden
15 § Företrädare för kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen, stiftsstyrel-
sen och kyrkorådet har rätt att närvara vid sammanträde med en nämnd
eller ett organ som ingår i den egna krigsorganisationen. De får där
delta i överläggningarna men inte i besluten.
Ledningen av beredskapsförberedelsema
Centrala myndigheter
16 § Regeringen får meddela föreskrifter om centrala myndigheters
beredskapsförberedelser.
Överstyrelsen för civil beredskap är under regeringen central myndig-
het i frågor om ledning och samordning av de civila beredskapsförbe-
redelsema.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
138
Civilbefalhavaren och länsstyrelsen
17 § Civilbefalhavaren och länsstyrelsen skall inom civilområdet respek-
tive länet leda och samordna de civila beredskapsförberedelsema. Civil-
befälhavaren och länsstyrelsen skall se till att dessa förberedelser med
hänsyn till bedömda hot och risker får en enhetlig inriktning, genomförs
på ett ändamålsenligt sätt och samordnas med försvarsmaktens bered-
skapsförberedelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, civilbefalhavaren
och länsstyrelsen får meddela landstingen respektive kommunerna de
föreskrifter som behövs för uppgifterna enligt första stycket.
Kommunen
18 § Kommunstyrelsen har ansvaret för att de kommunala beredskaps-
förberedelsema får en enhetlig inriktning och genomfors på ett ända-
målsenligt sätt. Förberedelserna skall genomföras i samverkan med
berörda statliga myndigheter och landstinget.
Kommunstyrelsen skall se till att beredskapsförberedelsema för den
verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, lands-
tinget, kyrkliga kommuner samt organisationer och foretag får en enhet-
lig inriktning och att samverkan kommer till stånd dem emellan.
Landstinget
19 § Landstingsstyrelsen har ansvaret för att landstingets beredskapsför-
beredelser får en enhetlig inriktning och genomförs på ett ändamåls-
enligt sätt. Förberedelserna skall genomföras i samverkan med berörda
statliga myndigheter och kommuner.
Den kyrkliga kommunen
20 § Stiftsstyrelsen och kyrkorådet har ansvaret för att beredskapsför-
beredelsema i den kyrkliga kommunen genomförs på ett ändamålsenligt
sätt och med en enhetlig inriktning. Beredskapsförberelsema skall ge-
nomföras i samverkan med berörda länsstyrelser och kommuner, andra
berörda kyrkliga kommuner samt övriga trossamfund.
21 § Stiftsstyrelsen skall inom stiftet se till att de övriga kyrkliga kom-
munernas beredskapsförberedelser genomförs på ett ändamålsenligt sätt
och med en enhetlig inriktning. Stiftstyrelsen skall därvid samråda med
domkapitlet.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
139
Planläggning
Civilområdet
1 § Civilbefalhavaren skall med utgångspunkt i bedömda hot och risker
inom civilområdet upprätta de civilområdesplaner som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet som regeringen utser.
Länet
2 § Länsstyrelsen skall med utgångspunkt i centrala myndigheters och
civilbefalhavarens inriktning upprätta och anta de planer som med hän-
syn till bedömda hot och risker i länet behövs for att verksamheten
under skärpt och högsta beredskap skall kunna upprätthållas inom länet.
Länsstyrelsen skall med utgångspunkt i tillgängliga resurser och kom-
munernas behov fördela och förteckna de statliga resurser i form av
personal och materiel som ställs till kommunernas förfogande för verk-
samheten under skärpt och högsta beredskap.
Kommunen
3 § Kommunen skall utreda hur bedömda hot och risker kan påverka
verksamheten i kommunen under skärpt och högsta beredskap. Utred-
ningen skall ge underlag för beslut om åtgärder för att skydda befolk-
ningen och för att upprätthålla nödvändig verksamhet. Utredningen skall
också utgöra underlag för kommunens planläggning.
4 § Kommunen skall upprätta och anta
1. ledningsplan,
2. informationsplan,
3. mobiliseringsplan,
4. skyddsplan,
5. plan för kristidsförvaltningen.
Kommunen skall dessutom upprätta och anta de planer som i övrigt
behövs för dess verksamhet under skärpt och högsta beredskap.
Beslut om att anta planerna i första stycket och väsentliga ändringar
av dem fattas av kommunfullmäktige.
5 § Ledningsplanen skall innehålla uppgifter om kommunens övergång
till krigsorganisation, personalförteckning, besluts- och delegationsreg-
ler, samverkansbehov, uppehållsplatser och samband.
6 § Informationsplanen skall innehålla uppgifter om resurser och sam-
verkansformer för informationen till befolkningen.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
140
7 § Mobiliseringsplanen skall innehålla uppgifter om tillförda statliga
resursers mobilisering och inordning i räddningskåren under skärpt och
högsta beredskap.
Planen skall också innehålla uppgifter om hemskyddsorganisationens
mobilisering.
8 § Skyddsplanen skall innehålla uppgifter om
1. indelningen i hemskyddsområden och gränserna for de områden
där skyddsrum skall byggas,
2. behovet av och tillgången på skydd och deras belägenhet,
3. de åtgärder som behövs for att ställa i ordning skyddsrum enligt 7
kap. 7 §, byggande av skyddade utrymmen och branddammar samt för
utrymning, för inkvartering och utdelning av andningsskydd.
9 § Planen för kristidsförvaltningen skall innehålla uppgifter om behovet
av resurser for att fylla befolkningens eller produktionens behov av
viktiga förnödenheter eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse
för försöijningen. Planen skall också innehålla uppgifter om resurser för
kommunens medverkan i allmän prisreglering.
10 § Kommunen skall hålla upprättade planer aktuella.
Landstinget
11 § Landstinget skall upprätta och anta ledningsplan, informationsplan
och plan för hälso- och sjukvård.
Landstinget skall dessutom upprätta och anta de planer som i övrigt
behövs for dess verksamhet under skärpt och högsta beredskap.
Beslut om att anta planerna i första stycket och väsentliga ändringar
av dem fattas av landstingsfullmäktige.
12 § Ledningsplanen skall innehålla uppgifter om landstingets övergång
till krigsorganisation, personalförteckning, besluts- och delegationsreg-
ler, samverkansbehov, uppehållsplatser och samband.
13 § Landstinget skall hålla upprättade planer aktuella.
Den kyrkliga kommunen
14 § Den kyrkliga kommunen skall upprätta och anta de planer som
behövs för dess verksamhet under skärpt och högsta beredskap.
Om en samfällighet har bildats, skall samfälligheten upprätta och anta
planer som omfattar de kyrkliga kommuner som ingår i samfälligheten.
15 § Planerna skall hållas aktuella.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
141
Utbildning och övning
16 § Kommunen skall for verksamheten under skärpt och högsta bered-
skap
1. genomfora utbildning och övning av kommunens förtroendevalda
och anställda,
2. genomföra övningar med räddningskåren,
3. genomföra andra övningar som behövs for kommunens beredskap,
4. medverka i ledningsövningar,
5. medverka i utbildning och övningar som genomfors av landstinget
eller statliga myndigheter och som berör kommunen.
17 § Landstinget skall for verksamheten under skärpt och högsta bered-
skap
1. genomfora sådana övningar som behövs for landstingets beredskap,
2. medverka i ledningsövningar,
3. medverka i övningar som genomfors av statliga myndigheter eller
kommuner och som berör landstinget.
18 § Den kyrkliga kommunen skall medverka i övningar som genom-
förs av statliga myndigheter eller kommuner och som berör den kyrk-
liga kommunen.
19 § Förtroendevalda och anställda i kommunens krigsorganisation
utom räddningskåren samt i landstingets och den kyrkliga kommunens
krigsorganisation skall under högst tolv dagar inom en följd av lyra år
genomgå utbildning och övning.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen besluta om utbildning och
övning i ytterligare fem dagar.
Anställda i räddningskåren skall under högst tjugo dagar, eller i fråga
om befäl högst fyrtio dagar, inom en följd av fyra år genomgå utbild-
ning och övning.
Övriga förberedelser
Skyldighet att anordna ledningsplatser, branddammar m.m.
20 § Kommunen skall efter beslut av länsstyrelsen och i enlighet med
den planläggning som gäller for länet
1. anordna ledningsplatser och andra skyddade uppehållsplatser,
2. anordna branddammar för räddningskårens försöijning med vatten,
3. utföra andra byggnadsanordningar som behövs för det civila för-
svaret.
Kommunen skall svara för drift och underhåll av anordningarna enligt
första stycket.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
142
Reservanordningar m.m.
21 § Varje kommun skall vidta åtgärder för att förebygga avbrott i
försörjningen med elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp under
skärpt och högsta beredskap. Samverkan skall ske med leverantörer, de
abonnenter som i första hand kan komma i fråga för leveranser inom
kommunen och med länsstyrelsen.
Varje landsting skall vidta åtgärder för att trygga sin egen försörjning
med elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp under skärpt och högsta
beredskap. Samverkan skall ske med berörda leverantörer, kommuner
och statliga myndigheter.
Reparationsberedskap
22 § Kommuner och landsting som ansvarar för
1. distribution av elektricitet, värme, vatten och gas,
2. avlopp och renhållning,
3. transporter och samfärdsleder, samt
4. annan därmed jämförlig verksamhet
är skyldiga att hålla med personal och utrustning för att under skärpt
och högsta beredskap kunna avhjälpa skador och avbrott så att nödvän-
digverksamhet kan återupptas.
Skyldighet att tillhandahålla lokaler materiel m.m.
23 § Kommunen skall tillhandahålla statliga myndigheter lämpliga
lokaler för förvaring av materiel eller om det i övrigt behövs för myn-
dighetens medverkan i den kommunala verksamheten för totalförsvaret.
24 § Kommunen är skyldig att för utbildning och övning ställa kom-
munens materiel och andra resurser till förfogande.
Ersättningsskyldighet för staten
25 § För arbetet med översyn och ändringar av de planer som anges i
4, 11 och 14 §§ samt for utbildning och övning enligt 16 - 18 §§ skall
staten betala ersättning till kommunen, landstinget och den kyrkliga
kommunen med hälften av kostnaden i den mån kostnaden kan anses
skälig.
För kostnader som uppkommer för åtgärder enligt 20 § andra stycket
samt 22 - 24 §§ lämnas ingen ersättning.
26 § För åtgärder enligt 20 § första stycket 1 och 3 skall staten betala
ersättning till kommunen med hälften av kostnaden i den mån kostnaden
kan anses skälig.
För åtgärder enligt 20 § första stycket 2 skall staten betala ersättning
till kommunen i den mån kostnaden kan anses skälig.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
143
27 § För åtgärder enligt 21 § skall staten betala ersättning till kommu-
ner och landsting i den mån kostnaden kan anses skälig. Vid beräkning
av ersättningen skall skälig hänsyn tas till det värde som åtgärderna kan
ha för behoven i fred enligt grunder som bestäms av regeringen eller
den myndighet som regeringen utser.
28 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen besluta om högre er-
sättning än vad som anges i 25 och 26 §§.
29 § Ersättningarna enligt 25 - 27 §§ bestäms och betalas ut av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
1 § I vaije kommun skall det under skärpt och högsta beredskap finnas
en hemskyddsorganisation.
Hemskyddsorganisationen skall bestå av personal som tagits ut med
civilplikt och av frivilliga.
Av 4 kap. 9 § andra stycket framgår att civilpliktiga får kallas in till
tjänstgöring även då det inte råder skärpt eller högsta beredskap.
2 § Hemskyddsorganisationen skall delta i verksamhet som syftar till att
1. förmedla information mellan kommunala myndigheter och civil-
befolkningen,
2. skydda och rädda civilbefolkningen i samband med stridshand-
lingar,
3. trygga sådan försöijning som är nödvändig för civilbefolkningens
överlevnad.
3 § Den myndighet eller organisation som medverkar i rekrytering av
frivilliga till hemskyddsorganisationen skall lämna kommunen underlag
for dess mobilisering av hemskyddsorganisationen.
Xkrkskyddens uppgifter
1 § Verkskydden skall under skärpt och högsta beredskap medverka i
befolkningsskyddet och räddningstjänsten vid de foretag och anlägg-
ningar där de finns organiserade.
Om inte regeringen föreskriver annat, får kommunen under skärpt och
högsta beredskap ta verkskydden i anspråk för räddningstjänstuppgifter
som inte rör det egna företaget eller den egna anläggningen.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
144
\br verkskydden skall organiseras m.m.
2 § Verkskydd skall, efter beslut av länsstyrelsen, organiseras vid före-
tag och anläggningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om
företagen och anläggningarna med hänsyn till sin belägenhet eller verk-
samhetens art kan antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar.
Länsstyrelsen skall för vaije särskilt fall besluta om verkskyddets
omfattning.
3 § Länsstyrelsen skall samråda med kommunen innan beslut fattas
enligt 2 §.
Resurser för räddningstjänsten i fred
4 § Om det vid ett företag eller en anläggning finns särskilda resurser
för räddningsinsatser i fredstid, skall dessa ingå i verkskyddet i den
utsträckning som krävs, om inte särskilda skäl hindrar detta.
Ansvaret för att organisera verkskyddet
5 § Ägaren av ett företag eller en anläggning där det skall finnas verk-
skydd, är skyldig att organisera verkskyddet. Han skall planlägga verk-
skyddets verksamhet samt hålla det med materiel, utrustning och andra
förnödenheter. Han är också skyldig att vidta de övriga åtgärder som
behövs for verkskyddets verksamhet.
Vid planläggningen skall ägaren samråda med kommunen.
Skyldighet att anordna ledningsplats m.m.
6 § Om det finns särskilda skäl, skall den som skall organisera ett verk-
skydd också anordna och underhålla en ledningsplats och andra uppe-
hållsplatser för verkskyddspersonalen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be-
sluta om skyldighet enligt första stycket.
7 § Om skyldigheten enligt 6 § kräver ingrepp i egendom som inte ägs
av den som skall organisera verkskyddet, skall ägaren av den berörda
egendomen i stället fullgöra skyldigheten. Detta gäller emellertid inte
om ingreppet endast är ringa.
Länsstyrelsen får i fall som avses i första stycket godkänna en över-
enskommelse mellan ägaren av egendomen och den som skall organise-
ra verkskyddet om vem som skall fullgöra skyldigheten.
Skyldighet att lämna upplysningar m.m.
8 § På begäran av länsstyrelsen skall ägaren av ett företag eller en
anläggning lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar om
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
145
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 7
anläggningen och verksamheten som behövs for länsstyrelsens befatt-
ning med verkskydden.
Skyldigheten enligt första stycket skall också gälla i förhållande till
kommunen.
Utbildning av verkskyddspersonalen
9 § Utbildning och övning av verkskyddspersonalen skall genomföras av
den statliga myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får överlåta åt kommunen att
genomföra utbildning och övningar i stället för den statliga myndig-
heten. Detta får ske endast efter överenskommelse med kommunen.
10 § Den myndighet som skall genomföra en utbildning eller en övning
får medge att ägaren av företaget eller anläggningen själv genomför
utbildningen eller övningen.
Kostnaderna för verkskyddet
11 § Ägaren av företaget eller anläggningen skall betala de kostnader
för verkskyddet som uppkommer på grund av åtgärder enligt 5 och 6 §§
samt 9 och 10 §§.
Ägaren av företaget eller anläggningen skall också betala ersättning
för tjänstgöring i verkskyddet till dem som är anställda hos honom.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av de
kostnader som ägaren skall betala för sådan utbildning och övning som
genomförs av en myndighet.
Ersättningsskyldighet för staten
12 § Om ett verkskydd har tagits i anspråk för uppgifter som inte rör
det egna företaget eller den egna anläggningen, har ägaren av företaget
eller anläggningen rätt till skälig ersättning av staten dels för de kost-
nader for verkskyddspersonalen som betalats ut, dels för skada på mate-
riel och annan egendom, om skadan inte är ringa.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogande-
lagen (1978:262).
Inledande bestämmelser
1 § För att skydda befolkningen mot verkningarna av stridsmedel i de
områden som kan antas bli särskilt utsatta i krig skall det finnas skydds-
rum och skyddade utrymmen.
Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen besluta inom vilka om-
råden i kommunen det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
146
Kan enighet inte nås, skall frågan hänskjutas till regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Av 3 kap. 8 § framgår att skyddsplanen skall innehålla uppgifter om
skyddsrum och skyddade utrymmen.
Skyddsrum
Beslut
2 § Kommunen beslutar om att skyddsrum skall byggas med ledning av
skyddsplanen.
Skyddsrum skall byggas i den omfattning som kan ske med hänsyn till
tillgängliga medel och övriga omständigheter.
Register
3 § Kommunen skall föra register över samtliga skyddsrum i kommu-
nen. Registret skall innehålla uppgifter om skyddsrummens belägenhet,
typ, storlek och tillstånd. Är skyddsrummen avsedda för särskilda ända-
mål, skall även detta anges.
Allmänna förutsättningar for skyddsrum
4 § Skyddsrummen skall placeras och utformas så att befolkningen efter
varning har möjlighet att hinna fram till skyddsrummen i tid och att
uppehålla sig där under den tid som behövs.
5 § Skyddsrummen skall företrädesvis byggas i utrymmen som under
fredstid är avsedda att användas för andra ändamål. Om detta inte kan
ske, skall skyddsrummen byggas så att de under fredstid kan användas
för andra ändamål.
Skyddsrum som används för andra ändamal skall skyndsamt kunna
ställas i ordning.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
meddela ytterligare föreskrifter eller i särskilda fåll besluta om skydds-
rummens utformning och utrustning.
Förberedelser for ytterligare skyddsrum
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att förberedelser skall vidtas inom områden där skyddsrum
skall byggas, så att lämpliga utrymmen skyndsamt kan ställas i ordning
till skyddsrum under skärpt och högsta beredskap.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
147
Anmälningsskyldighet for byggnadsåtgärder
8 § Den som inom en kommun där skyddsrum skall byggas avser att
utföra sådana byggnadsåtgärder som kräver bygglov enligt 8 kap. 1 §
första stycket 1-4 plan- och bygglagen (1987:10) skall anmäla detta
till kommunen. Kommunen skall lämna besked om skyddsrum skall
byggas till den som gjort anmälan, och om så är fallet, lämna uppgift
om det antal personer som skall beredas plats i skyddsrummet.
Besked som kommunen lämnat enligt första stycket gäller i två år
eller, om bygglov eller tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen
(1987:]0) har meddelats, under samma tid som bygglovet eller tillstån-
det gäller. Kommunen får ändra beskedet endast om den som gjort
anmälan godtar ändringen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får
meddela föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten enligt
första stycket.
9 § Bygglov eller tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen
(1987:10) får inte lämnas förrän kommunen har lämnat besked enligt 8
§ första stycket. Detta gäller dock inte om regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, kommunen beviljat undantag fran anmälnings-
skyldigheten enligt 8 § tredje stycket.
10 § Staten och landstinget skall, även i de fall då skyldighet att ansöka
om bygglov inte föreligger enligt 8 kap. 1 § andra stycket plan- och
bygglagen (1987:10), anmäla de avsedda byggnadsåtgärderna till kom-
munen.
11 § Vid prövningen av ansökan om bygglov skall kommunen se till att
byggnadsåtgärderna stämmer överens med det besked som har lämnats
enligt 8 § första stycket och med bestämmelserna i 4 och 5 §§ samt
med föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 6 §.
Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum
12 § Den som avser att utföra sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 §
skall bygga och utrusta sådant skyddsrum som enligt kommunens beslut
skall finnas i byggnaden eller anläggningen, om inte annat föreskrivs i
14 och 15 §§.
13 § Ägaren av en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum har
byggts är skyldig att vårda och underhålla skyddsrummet och dess
utrustning.
Vad som anges i första stycket gäller också sådana byggda skyddsrum
där bidrag betalats ut av staten enligt 27 §.
14 § Om kommunen beslutar att skyddsrum skall finnas i befintliga
byggnader eller andra anläggningar, skall kommunen bygga, utrusta,
vårda och underhålla skyddsrummen om det inte är fråga om sådana
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
148
byggnadsåtgärder som anges i 8 § första stycket. Detsamma gäller för
skyddsrum som skall byggas på mark som är avsedd för gata, torg,
park eller annan allmän plats.
Kommunen skall också, efter beslut av regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer, under skärpt och högsta beredskap ställa
i ordning de utrymmen som förberetts för skyddsrum.
15 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen besluta att ägaren
eller nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar
i stället för kommunen skall vidta de åtgärder som anges i 14 §.
16 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum finns
är skyldig att efter anmodan av kommunen vidta de åtgärder som be-
hövs för att skyddsrummet skall få en tillfredsställande skyddsförmåga.
17 § Den som innehar en byggnad eller annan anläggning eller del
därav med nyttjanderätt får inte hindra ägaren att inrätta skyddsrum
eller företa andra åtgärder enligt detta kapitel.
Skyldighet att bereda plats i skyddsrum
18 § Ägaren eller innehavaren av en nyttjanderätt till en byggnad eller
annan anläggning där det finns skyddsrum är skyldig att under skärpt
och högsta beredskap bereda plats åt civilbefolkningen i skyddsrummet.
Skyltning
19 § Ägaren av en byggnad eller annan anläggning där det finns
skyddsrum skall genom skyltning av byggnaden eller anläggningen ge
anvisning om var skyddsrummet finns. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om skylt-
ningen.
Avveckling av skyddsrum
20 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, länsstyrelsen i fråga om redan byggda skyddsrum be-
sluta att skyldigheten enligt 13, 18 och 19 §§ inte längre skall gälla.
Berörda fastighetsägare och kommunen skall underrättas om beslut
som avses i första stycket. Kommunen skall avföra skyddsrum som
berörs av beslutet från det register som avses i 3 §.
Ersättning för att bygga, vårda och underhålla skyddsrum
21 § Den som skall bygga ett skyddsrum enligt 12 § får ersättning av
staten enligt 22 - 24 §§ för de merkostnader som uppkommer for att
bygga och utrusta samt vårda och underhålla skyddsrummet. Ersätt-
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
149
ningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
22 § Ersättningen från staten består av ett grundbelopp och ett tillägg
till grundbeloppet. Storleken av grundbeloppet och tilläggsbeloppet
fastställs av regeringen.
23 § Om ersättningen enligt 21 § blir oskäligt låg, får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer besluta om högre ersättning.
24 § Om den som är berättigad till ersättning enligt 21 - 23 §§ inte är
redovisningsskyldig enligt lagen (1968:439) om mervärdeskatt, skall
ersättningsbeloppet räknas upp med sex tiondelar av den skattesats som
enligt 13 § den lagen gällde vid tidpunkten for slutbesiktningen.
25 § Den som skall vidta åtgärder enligt 15 § har rätt till ersättning av
staten for skäliga kostnader.
Den som efter anmodan av kommunen vidtagit åtgärder som anges i
16 § är berättigad till ersättning av staten för de skäliga kostnader som
åtgärden föranlett. Ersättning lämnas dock inte for åtgärder som har
föranletts av att ägaren eftersatt vården och underhållet av skyddsrum-
met, gjort otillåtna ingrepp i det eller på annat sätt varit försumlig.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om grunderna för ersättningen. Ersättningen
bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer.
Kommunen skall kontrollera skyddsrummen
26 § Kommunen skall regelbundet kontrollera att skyddsrummen i
kommunen har en tillfredsställande skyddsförmåga och se till att fel och
brister åtgärdas av ägaren till byggnaden eller anläggningen eller i fall
som avses i 14 § av kommunen.
Ersättning till kommunen för vissa kostnader
27 § Kommunen har rätt till ersättning för kostnader som uppkommer
för kommunen på grund av åtgärder enligt 14 § och 26 § i den mån
kostnaderna kan anses skäliga. Vid bestämmandet av ersättningen skall
skälig hänsyn tas till det värde som vidtagna åtgärder kan ha för bygg-
nadens eller anläggningens användning i fred.
Kommunen har rätt till förskott på ersättningen enligt de föreskrifter
som regeringen meddelar.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
150
Bidrag for frivilligt byggda skyddsrum
28 § Var och en som vill bygga ett skyddsrum utan att vara skyldig att
göra det kan få bidrag av staten, om kommunen i förväg godkänner att
skyddsrummet byggs och medel till bidrag finns tillgängliga.
Bidraget bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Skyddade utrymmen
Allmänna förutsättningar for skyddade utrymmen
29 § Skyddade utrymmen skall byggas under skärpt och högsta bered-
skap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
dock besluta att en byggnad eller anläggning redan dessförinnan skall
förses med ett skyddat utrymme.
Av den skyddsplan som anges i 3 kap. 8 § 3 framgår behovet av
skyddade utrymmen i kommunen.
30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om skyddade utrymmens utformning
och utrustning.
Kommunens ansvar för skyddade utrymmen
31 § Kommunen skall genom inventering, planläggning och andra åt-
gärder förbereda byggandet av skyddade utrymmen. Kommunen skall
också bistå ägaren till en byggnad eller annan anläggning med att förse
byggnaden eller anläggningen med skyddade utrymmen.
Kommunen skall dessutom fora register över de byggnader där skyd-
dade utrymmen planlagts och vilka förberedelser som vidtagits.
Ägarens ansvar för skyddade utrymmen
32 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning är skyldig att bygga
ett skyddat utrymme där sådant utrymme skall finnas. Ägaren är också
skyldig att vårda och underhålla det skyddade utrymmet.
Ersättningsskyldighet för staten
33 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning har rätt till ersätt-
ning av staten för skäliga kostnader för att bygga ett skyddat utrymme.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
151
34 § Kommunen har rätt till ersättning av staten för skäliga kostnader
på grund av åtgärder enligt 31 §. Ersättningen bestäms och betalas ut av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Skyldighet att bereda plats m.m.
35 § Vad som anges i 19 § skall också tillämpas på skyddade utrym-
men.
Xbrning och mörkläggning
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
ålägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att
1. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för varning av dem som vistas i eller vid byggnaden eller anläggningen,
2. tåla att utrustning för varning av befolkningen installeras pa bygg-
naden eller anläggningen,
3. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för mörkläggning av byggnaden eller anläggningen,
4. om det meddelas beslut om mörkläggning, se till att mörklägg-
ningen genomförs.
Ar byggnaden eller anläggningen helt eller delvis upplåten med nytt-
janderätt, åligger det nyttjanderättshavaren att ha hand om utrustningen
for mörkläggning och, om det meddelas beslut om mörkläggning, se till
att mörkläggningen genomförs.
Besiktning
2 § Den som äger eller på annat sätt innehar en byggnad eller annan
anläggning är skyldig att låta länsstyrelsen eller kommunen besikta eller
regelbundet kontrollera byggnaden eller anläggningen for ändamål som
har samband med tillämpningen av denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av denna lag.
Andm åtgärder
3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen
eller kommunen får under skärpt och högsta beredskap ålägga ägaren
eller innehavaren av viss egendom att tåla eller vidta annan åtgärd
beträffande egendomen än som förut sagts i denna lag, om åtgärden är
av mycket stor betydelse för det civila försvaret.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
152
Skyldigheter för nyttjanderätt shavare m.fl
4 § De skyldigheter som ägaren av en viss egendom har enligt denna
lag skall också gälla för den som innehar egendomen med fri förfogan-
derätt, fideikommissrätt eller annan därmed jämförlig rätt.
5 § Kostnader för ägaren av en byggnad på grund av åliggande enligt
denna lag skall betalas av bostadsrättshavama om byggnaden tillhör en
bostadsrättsförening. Detta galler oavsett vad som föreskrivs i bostads-
rättsföreningens stadgar.
6 § En nyttjanderättshavare är skyldig att på begäran av ägaren till en
byggnad eller annan anläggning betala ett skäligt bidrag till kostnader
som ägaren får på grund av åliggande enligt denna lag. Detta gäller
dock endast om
1. ägaren inte kände till att åtgärderna skulle vidtas då nyttjanderätts-
avtalet träffades eller senast kunde sägas upp och minst två år återstod
av nyttjanderätten då skyldigheten att vidta åtgardema blev kända för
ägaren, och
2. det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara for hela
kostnaden.
Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m.
1 § Länsstyrelsen och kommunen får meddela förbud mot att använda
samlingslokal, skola, förskola eller annan lokal för motsvarande ända-
mål under skärpt och högsta beredskap, om inte skyddsrum finns för de
personer som kan komma att vistas i lokalen.
Skyldighet att lämna upplysningar m.m.
8 § Innehavaren av en byggnad eller annan anläggning samt den som i
fråga om förvaltning och skötsel företräder honom är skyldig att i frå-
gor som rör verksamhet enligt denna lag
1. lämna upplysningar till statliga och kommunala myndigheter om
dem som bor eller bedriver verksamhet i byggnaden eller anläggningen,
2. förmedla myndigheternas beslut och meddelanden till dem som
anges i 1,
3. medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering.
Samma skyldighet gäller också för arbetsgivare och deras företrädare
när det gäller de anställda.
9 § Var och en är skyldig att på förfrågan av statlig eller kommunal
myndighet upplysa om huruvida och i vilken mängd han har egendom
som kan behöva tas i anspråk för verksamhet enligt denna lag.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
153
Ersättningsskyldighet för staten
10 § Den som med stöd av 3 § ålagts att tåla eller vidta en viss åtgärd
har rätt till skälig ersättning av staten för den kostna eller skada som
han åsamkats. När ersättningen bestäms, skall hänsyn tas till den nytta
som åtgärden kan medföra för honom. Ar kostnaden eller skadan ringa,
betalas ingen ersättning.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogande-
lagen (1978:263).
Utrymning
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under skärpt och högsta beredskap ålägga invånarna inom ett område att
utrymma området och under en bestämd tid uppehålla sig utanför detta
1. om området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen, eller
2. om det i området behöver vidtas militära åtgärder av synnerlig
betydelse för totalförsvaret.
Även kommunen får, i samråd med länsstyrelsen, besluta om utrym-
ning, om denna skall ske inom kommunen.
Föreskrifter om utrymning i samband med räddningsinsatser finns i 45
§ räddningstjänstlagen (1986:1102).
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
anvisa uppehållsplats för dem som omfattas av utrymningsbeslutet och
meddela föreskrifter för vistelsen på uppehållsplatsen.
Om kommunen fattat beslut om utrymning, får kommunen anvisa
uppehållsplats och meddela föreskrifter för vistelsen där.
3 § Bestämmelser om rätt för dem som omfattas av ett utrymningsbeslut
att få bistånd, inkvarteringsbostad m.m. finns i 10 och 11 kap.
Utflyttningsförbud
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under skärpt och högsta beredskap meddela förbud för dem som uppe-
håller sig inom ett visst område att lämna detta (utflyttningsförbud).
Om det har meddelats beslut om utrymning av ett visst område, får den
myndighet som meddelat beslutet också besluta om utflyttningsförbud
för dem som finns inom området men inte omfattas av utrymningsbe-
slutet.
5 § Utflyttningsförbud får meddelas endast om en utflyttning väsentligt
skulle försvåra åtgärder av synnerlig betydelse för totalförsvaret inom
området eller om den är förenad med uppenbar livsfara.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
154
Inflyttningsförbud
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under skärpt och högsta beredskap meddela förbud för dem som inte
bor inom ett visst område att annat än tillfälligt uppehålla sig inom
området (inflyttningsförbud).
7 § Inflyttningsförbud får meddelas endast om det föreligger sådana
förhållanden som anges i 5 §.
10 kap. Skyldigheter för kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner i samband med utrymning och flyktingmottagning
m.m.
Skyldighet att ta hand om utrymmande och flyktingar
1 § Under skärpt och högsta beredskap är kommunen och landstinget
skyldiga att hjälpa, vårda och på annat sätt ta hand om invånare från
andra kommer och landsting samt flyktingar, på samma sätt som gäller
för de egna medlemmarna av kommunen och landstinget.
Inskränkningar i skyldigheterna enligt första stycket kan gälla på
grund av att vistelsen i kommunen eller landstinget upphör när det inte
längre råder skärpt eller högsta beredskap eller på grund av särskilda
föreskrifter i lag eller annan författning.
2 § Under skärpt och högsta beredskap är den kyrkliga kommunen
skyldig att utöva verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommu-
ner samt flyktingar på samma sätt som gäller for dem som bor inom
den kyrkliga kommunen.
Lokal kristidsförvaltning
3 § Kommunen skall under skärpt och högsta beredskap eller när ran-
soneringslagen (1978:268) i annat fall skall tillämpas, i den omfattning
som regeringen bestämmer,
1. vidta nödvändiga åtgärder för att befolkningen och produktionen
skall få de viktiga varor som behövs,
2. medverka vid allmän prisreglering och ransonering,
3. medverka vid genomförandet av åtgärder i övrigt som år viktiga
för folkforsöijningen.
Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting
4 § Kommuner och landsting som i större omfattning får ta emot be-
folkning från andra kommuner och landsting på grund av beslut om
utrymning eller av mycket allvarliga förhållanden som orsakats av krig
eller krigsfara har rätt till hjälp i skälig omfattning från den ankom-
mande befolkningens hemortskommuner och landsting. Hjälpen skall
främst bestå av personal och utrustning.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
155
Kan kommunerna eller landstingen inte enas om hjälpen, får läns-
styrelsen i det län varifrån befolkningen kommer besluta om hjälpens
storlek.
5 § Om en för försvarsansträngningarna viktig uppgift, som det åligger
kommunen eller landstinget att utföra, blir oskäligt betungande till följd
av krigsskada eller andra mycket allvarliga förhållanden som orsakats
av krig eller krigsfara, är andra kommuner och landsting skyldiga att
lämna hjälp i den omfattning som bestäms av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen utser.
Skyldighet att upplåta bostad
1 § Under skärpt och högsta beredskap är ägaren eller innehavaren av
en byggnad eller bostadslägenhet (inkvarteringsvärd) skyldig att efter
beslut av kommunen upplåta bostad för den som på grund av utrym-
ning, krigsskada eller annan därmed jämförlig händelse behöver en
bostad (inkvarteringsbostad).
Inkvarteringsvärden är skyldig att låta de inkvarterade använda den
utrustning som finns i bostaden och som är nödvändig för att tillgodse
de inkvarterades dagliga behov.
Kommunen beslutar om inkvarteringsbostad
2 § Beslut enligt 1 § skall meddelas av den kommun där bostaden finns.
Ett sådant beslut får meddelas endast om behovet av bostad inte kan
tillgodoses på annat lämpligt sätt. Beslutet får inte medföra större o-
lägenhet för inkvarteringsvärden än som är nödvändigt och får inte avse
utrymmen som är absolut nödvändiga för inkvarteringsvärden och hans
familj eller någon närstående till honom.
Inkvarteringsersättning och ersättning för skada
3 § Inkvarteringsvärden har rätt till skälig ersättning av kommunen för
inkvarte ringsbostaden.
4 § Om bostaden eller dess utrustning skadas i samband med att den
används som inkvarteringsbostad, är den skadelidande berättigad till
skälig ersättning av kommunen. Ar skadan ringa, betalas ingen ersätt-
ning.
5 § Ersättningen fastställs enligt de grunder som anges i förfogande-
lagen (1978:262).
Kommunen bestämmer ersättningen, om denna skall fastställas enligt
taxa. I annat fall bestäms ersättningen av den lokala värderingsnämn-
den.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
156
Vägran att upplåta inkvarteringsbostad
6 § Om ägaren eller innehavaren av en byggnad eller bostadslägenhet
vägrar att upplåta inkvarteringsbostad, får kommunen förelägga ägaren
eller innehavaren att upplåta bostaden. Föreläggandet får förenas med
vite.
Följs inte föreläggandet, får kommunen begära handräckning hos
polismyndigheten för att få tillträde till inkvarteringshostaden.
Upphävande av beslut
1 § Om inkvarteringsvärden begär det, skall kommunen upphäva ett
beslut om inkvarteringsbostad, om beslutet inte längre behövs eller om
det medför särskild olägenhet för inkvarteringsvärden.
Inledande bestämmelse
1 § Kommunen skall se till att det inom dess verksamhetsområde finns
ett tillfredsställande säkerhetsskydd i frågor av betydelse för totalför-
svaret eller Sveriges säkerhet i övrigt.
Vad som föreskrivs om kommunen i 1 - 4 §§ gäller också landstinget
och den kyrkliga kommunen.
Krav på svenskt medborgarskap m. m.
2 § En kommunal tjänst vars befattningshavare i inte ringa omfattning
får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller
Sveriges säkerhet i övrigt, får endast innehas av den som är svensk
medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Med tjänst avses också uppdrag hos kommunen.
Föreskrifter om krav på svenskt medborgarskap för förtroendevaldas
deltagande i handläggningen av vissa ärenden finns i 2 kap. 13 a § och
3 kap. 9 a § kommunallagen (1977:179).
Personalkontroll
3 § Kommunen får, enligt de bestämmelser som meddelas i personal-
kontrollagen (199x:xxx), inhämta de upplysningar som krävs för att
bedöma om en person är pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Bemyndigande
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall,
efter samråd med kommunen, meddela närmare föreskrifter om vilka
tjänster som avses i 2 §.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
157
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela de ytterligare föreskrifter som behövs för säkerhetsskyddet.
Tystnadsplikt
5 § Den som på grund av någon bestämmelse i denna lag har fått kän-
nedom om en persons eller ett företags affärs- eller driftförhållanden
eller förhållanden av betydelse för folkförsöijningen eller för Sveriges
säkerhet får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han fått kännedom
om.
I fråga om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet gäller sekretess-
lagen (1980:100).
Näringsidkares och andras medverkan i totalförsvaret
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta om att allmänheten, företag, organisationer eller andra samman-
slutningar skall medverka vid övningar av betydelse for totalförsvaret.
2 § Om näringsidkares och andras medverkan i totalförsvaret finns
närmare bestämmelser i lagen (1982:1004) om skyldighet för närings-
idkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplane-
ringen.
Föreskrifter om varning och om mörkläggning
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om varning och om mörkläggning under skärpt och
högsta beredskap.
\&erinärverksamhet
4 § Regeringen får meddela föreskrifter om den civila veterinärverk-
samhetens organisation under skärpt och högsta beredskap.
Staten skall vara huvudman för den omorganiserade civila veterinär-
verksamheten.
Med civil veterinärverksamhet avses den veterinärverksamhet som
står under lantbruksstyrelsens eller statens livsmedelsverks inseende.
Förfoganderätt i totalförsvaret
5 § I förfogandelagen (1978:262) och expropriationslagen (1972:719)
finns bestämmelser om rätt att genom förfogande ta i anspråk egendom
som skall användas i totalförsvaret.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
158
Undanförsel och förstöring
6 § Bestämmelser om undanförsel och förstöring finns i lagen
(1961:655) om undanforsel och förstöring.
Undantag från denna lag
7 § Vad som föreskrivs i denna lag skall inte tillämpas om motsvarande
förhållanden regleras i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar m.m.
Om förhållanden som avses i denna lag får regeringen meddela sär-
skilda föreskrifter i fråga om byggnader eller andra anläggningar som är
avsedda för försvarsmaktens behov.
Påföljder
1 § Till böter högst ettusen kronor skall den dömas som är civilpliktig
och
1. utan giltigt skäl uteblir från uttagningsforrättning som han har
kallats till,
2. med giltigt skäl uteblir från sådan förrättning men inte anmäler
detta enligt 4 kap. 17 § första stycket,
3. inte lämnar sådana upplysningar som anges i 4 kap. 16 §.
2 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som
1. är civilpliktig eller frivilligt uttagen till tjänstgöring och uppsåtligen
av oaktsamhet inte inställer sig till tjänstgöringen eller håller sig undan
från den,
2. under civilpliktstjänstgöring inte lyder en förmans order,
3. under civilpliktstjänstgöring är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjäns-
ten måste anses vara nedsatt,
4. under civilpliktstjänstgöringen på annat sätt inte fullgör sina skyl-
digheter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen,
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa ej fullgör vad
som åligger honom enligt 8 kap. 3, 8 eller 9 § eller som vägrar att
upplåta inkvarteringsbostad enligt 11 kap. 1 §,
6. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,
7. uppsåtligen eller av oaktsamhet vanvårdar egendom som han har
tagit emot av en myndighet för totalförsvarets räkning.
3 § Om ett brott enligt 2 § är att anse som grovt, döms till fängelse
lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
brottet har begåtts under tid då det råder högsta beredskap eller annars
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
159
under sådana förhållanden att brottet medfört särskilt men för Sveriges
försvar.
4 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i andra fåll
än som anges i detta kapitel inte fullgör sina skyldigheter enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Hämtning
5 § Den som utan giltigt skäl uteblir från civilpliktstjänstgöring som han
har kallats till eller som avviker från sådan tjänstgöring, får på begäran
av länsstyrelsen eller kommunen genom polismyndighetens försorg
hämtas på egen bekostnad.
Vite
6 § Kommunen eller länsstyrelsen får i angelägenheter, som den skall
besluta om enligt denna lag, förelägga lämpligt vite när någon inte
fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Förverkande
7 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen
kan dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall
förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
1 § Beslut som kommunen har meddelat enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas hos
länsstyrelsen, om inte annat föreskrivs i 3-5 eller 9 §.
2 § Beslut som länsstyrelsen har meddelat enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får, om inte annat
föreskrivs i 3, 4 eller 9 §, överklagas till den myndighet som regeringen
bestämmer.
3 § Beslut om uttagning till civilpliktstjänstgöring får överklagas hos
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.
Tjänstepliktsnämndens beslut får inte överklagas.
4 § Beslut av kommunen om föreläggande av vite får överklagas hos
kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut i fraga om skyddsrum och skyddade utrymmen
och om föreläggande av vite får överklagas hos kammarrätten.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
160
5 § Beslut av kommunen enligt 11 kap. 5 § andra stycket får överklagas Prop. 1994/95:7
hos den lokala värderingsnämnden. Värderingsnämndens beslut i ett Bilaga 2
överklagat ärende får inte överklagas.
Den lokala värderingsnämndens beslut i andra fall enligt 11 kap. 5 §
andra stycket får överklagas hos riksvärderingsnämnden.
Riksvärderingsnämndens beslut får inte överklagas.
6 § Beslut som meddelats av en central myndighet i ett överklagat
ärende får inte överklagas.
Andra beslut av central myndighet får överklagas hos regeringen, om
inte annat föreskrivs i 9 §.
7 § En central myndighet får till regeringen överlämna sin prövning av
ett överklagat ärende, om myndigheten bedömer att ärendet är av sär-
skild vikt.
8 § Under skärpt och högsta beredskap skall ett beslut som en kommun
eller en statlig myndighet meddelat enligt denna lag gälla omedelbart,
om inte annat bestäms i beslutet.
9 § Beslut som meddelats med stöd av följande bestämmelser får inte
överklagas, nämligen 1 kap. 8 §, 6 kap. 1 § andra stycket, 8 kap. 7 §,
9 kap. och 10 kap. 5 §.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den I januari 1992.
2. Genom lagen upphävs
- civilförsvarslagen (1960:74),
- lagen (1964:47) om krigshjälp,
- lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i
krig m.m.,
- lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
- lagen (1981:292) om tjänsteplikt for hälso- och sjukvårdspersonal
samt veterinärpersonal m.m.,
- lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap,
- lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänst-
göra utanför civilförsvaret.
3. Den som har fullgjort utbildning eller övning med civilförsvarsplikt
enligt civilförsvarslagen (1960:74) eller lagen (1984:272) om skyldighet
för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret eller med
tjänsteplikt enligt lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjuk-
vårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. får tillgodoräkna sig nämnda
tjänstgöring vid beräkningen av tid för tjänstgöring enligt de nya be-
stämmelserna.
161
11 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
4. För det arbete med planläggning och andra beredskapsförberedel-
ser som kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda har
fullgjort före lagens ikraftträdande gäller äldre ersättningsbestämmelser.
5. På beslut som lämnats om byggande av skyddsrum enligt 32 §
civilförsvarslagen (1960:74) skall de nya bestämmelserna gälla.
6. Om någon har begått brott enligt någon av de upphävda lagarna,
skall straffet utdömas enligt äldre lag om inte straffet är lindrigare enligt
den nya lagen.
7. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut som
meddelats före lagens ikraftträdande.
8. Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla
lagarna eller till en föreskrift i dessa som har ersatts med en föreskrift i
den nya lagen, tillämpas i stället den nya lagen eller den nya föreskrif-
ten.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
162
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om förbindelserna under skärpt och högsta beredskap inte kan
upprätthållas mellan stiftsstyrelsen eller domkapitlet och pastoraten i ett
kontrakt inom stiftet, får kontraktsprosten från stiftsstyrelsen eller
domkapitlet överta uppgifterna att
1. ändra eller upphäva tjänstgöringsföreskrifter som stiftsstyrelsen
eller domkapitlet har meddelat for prästerna i ett pastorat inom kon-
traktet eller för någon annan präst som tjänstgör inom kontraktet,
2. bevilja en präst i kontraktet befrielse från skyldigheten att bo i en
anvisad tjänstebostad under de förutsättningar som anges i 49 § tredje
stycket prästanställningslagen (1988:184),
3. förordna icke prästvigda tjänstebiträden åt präster inom kontraktet,
4. förordna vikarie för präster inom kontraktet,
5. entlediga präster inom kontraktet.
När förbindelserna till stiftsstyrelsen och domkapitlet åter kan upp-
rättas skall kontraktsprosten omedelbart anmäla de beslut som har fattats
med stöd av första stycket till stiftsstyrelsen och domkapitlet.
2 § Vid förhinder för kontraktsprosten skall vad som sägs om denne i 1
§ i stället gälla den till levnadsåldern äldste i tjänst varande kyrkoherden
inom kontraktet.
3 § Även om förbindelserna till stiftsstyrelsen respektive domkapitlet
under skärpt och högsta beredskap kan upprätthållas, får stiftsmyndig-
heten till en kontraktsprost helt eller delvis fora över de uppgifter som
anges i 1 §, om det föreligger risk att förbindelserna med pastoraten
kan komma att brytas.
4 § Ett beslut som en kontraktsprost eller en kyrkoherde har meddelat
med stöd av 1 § första stycket 1-3 och 5 får överklagas på det sätt
som föreskrivs om överklagande av beslut av domkapitlet i frågan. Ett
beslut om förordnande av vikarie enligt 1 § 4 får inte överklagas.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
163
Härigenom föreskrivs att 21 kap. 1 §, 22 kap. 6 och 10 §§ brotts-
balken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Detta kapitel träder i tilllämp-
ning när riket kommer i krig.
Om riket är i krigsfara eller om
det råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
krig eller av krigsfara som riket
har befunnit sig i, får regeringen
föreskriva att kapitlet skall till-
ämpas.
Detta kapitel skall tillämpas
under högsta beredskap.
Om förutsättningarna för beslut
om skärpt beredskap föreligger,
får regeringen föreskriva att kap-
itlet skall tillämpas.
22 kap.
6 §’
Den som gör sig skyldig till en sv;
med främmande makt eller någon s
rör den internationella humanitära
dömas för folkrättsbrott till fängelse
trädelser är bland andra
1. att använda stridsmedel som är
2. att missbruka kännetecknet
röda korset, Förenta Nationernas
kännetecken, civilförsvarets inter-
nationella kännetecken, parlamen-
tära flaggor eller att med hjälp av
förrädiskt förfarande av något
annat slag döda eller skada en
motståndare,
3. att anfalla civilpersoner eller d
k överträdelse av något sådant avtal
ådan allmänt erkänd grundsats, som
rätten i väpnade konflikter, skall
i högst fyra år. Sådana svåra över-
förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka Förenta Nation-
ernas kännetecken, kännetecken
som avses i lagen (1953:771) om
skydd för vissa internationella
kännetecken, parlamentära flaggor
eller andra internationellt erkända
kännetecken eller att med hjälp av
förrädiskt förfärande av något
annat slag döda eller skada en
motståndare,
n som är försatt ur stridbart skick,
2 Senaste lydelse 1986:645.
3 Senaste lydelse 1986:645.
164
4. att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet
kommer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civil-
personer eller civil egendom,
5. att inleda anfall mot anläggningar eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lid-
ande, att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras
motparts väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civil-
personer friheten,
7. att, i andra fall än som anges i 1 - 6, godtyckligt och i stor omfatt-
ning förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrätt-
sligt skydd.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livs-
tid. Vid bedömmande om brottet är grovt skall särskilt bektas, om det
har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om många
människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust upp-
kommit på grund av brottet.
Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också
hans forman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet
men inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra detta.
10 §l
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Om riket är i krigsfara eller om
det råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
krig eller av krigsfara som riket
har befunnnit sig i, får regeringen
föreskriva att vad som sägs i 19
kap. och detta kapitel for den
händelse att riket är i krig skall
tillämpas. Föreskriften skall av
regeringen upphävas, när sådana
förhållanden inte längre förelig-
Under skärpt och högsta bered-
skap får regeringen föreskriva att
vad som sägs i 19 kap. och detta
kapitel för den händelse att riket
är i krig skall tillämpas. Före-
skriften skall av regeringen upp-
hävas, när sådana förhållanden
inte längre föreligger.
ger.
Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främm-
ande makt utan att militärt motstånd förekommer, skall vad som i de
nämnda kapitlen samt i 21 kap. sägs om rikets försvar tillämpas på
motståndsverksamheten och vad som sägs om fienden tillämpas på
ockupationsmakten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1986:645.
165
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4§
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafik-
olyckor och andra olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för civilför- 2. åtgärder för att skydda be-
sväret, folkningen mot och begränsa
verkningarna av stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hyg-
ieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
formåga att använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyg-
gelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevis-
telse samt möjlighet att anordna en rimlig samhällsservice och kom-
mersiell service.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft 1 januari 1992.
166
Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)
dels att 64 § skall upphöra att gälla,
dels att 63 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
63
Under krig och när det annars
råder civilförsvar sberedskap skall
räddningsnämndens uppgifter
övertas av kommunstyrelsen och
räddningskårens uppgifter övertas
av civilförsvarsorganisationen i
kommunen.
Föreslagen lydelse
§
För verksamheten enligt denna
lag under skärpt och högsta be-
redskap finns ytterligare bestämm-
elser i lagen (1992:00) om civilt
försvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
167
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1982:1004) om skyldighet
for näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i total-
försvarsplaneringen skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar, andra nä-
ringsidkare, myndigheter samt
arbetsgivarorganisationer och
arbetstagarorganisationer som
avses i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, är
skyldiga att på begäran av den
myndighet som regeringen för-
ordnar (totalförsvarsmyndighet),
delta i totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i denna
lag.
Lagen gäller inte statliga myn-
digheter och inte heller den som i
stället omfattas av särskilda före-
skrifter för totalförsvaret.
2
Ägare eller innehavare av indu-
striellla anläggningar och andra
näringsidkare samt myndigheter
skall lämna de upplysningar om
personal, lokaler, maskiner och
annan utrustning, produktion,
förbrukning av energi, råvaror
och andra förnödenheter, lager-
hållning, inköp, leveranser och
annat dylikt som total försvars-
myndigheterna behöver for sitt
planeringsarbete samt, om det
behövs, i övrigt medverka vid
planeringen av de egna uppgifter-
na inom totalförsvaret.
Föreslagen lydelse
§ „
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar, andra nä-
ringsidkare samt sådana arbets-
givarorganisationer och arbets-
tagarorganisationer som avses i 6
§ lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet, är skyl-
diga att på begäran av den myn-
dighet som regeringen bestämmer
(totalförsvarsmyndighet), delta i
totalförsvarsplaneringen enligt
bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte statliga, kom-
munala och landstingskommunala
myndigheter och inte heller den
som i stället omfattas av särskilda
föreskrifter för totalförsvaret.
§ _
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar och andra
näringsidkare skall lämna de
upplysningar om personal, lokaler,
maskiner och annan utrustning,
produktion, förbrukning av energi,
råvaror och andra förnödenheter,
lagerhållning, inköp, leveranser
och annat dylikt som totalförsvars-
myndighetema behöver for sitt
planeringsarbete samt, om det
behövs, i övrigt medverka vid
planeringen av de egna uppgif-
terna inom totalförsvaret.
168
Den som på grund av bestämmelserna i första stycket har fått utföra
arbete som har medfört betydande kostnader, kan få ersättning för detta
av allmänna medel. Kan överenskommelse om ersättningen inte träffas
med den myndighet som har begärt arbetet, skall frågan hänskjutas till
avgörande av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Skilje-
männen avgör om ersättning skall utgå och bestämmer i så fåll ersätt-
ningens storlek.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
169
Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 7 §§ förfogandelagen (1978:262)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Kommer riket i krig, träder 4 - Under högsta beredskap skall
6 §§ i tillämpning. bestämmelserna i 4 — 6 §§ till-
lämpas.
Regeringen får föreskriva att 4 - 6 §§ helt eller delvis skall tillämpas
från den tidpunkt som regeringen bestämmer,
1. om riket är i krigsfara,
2. om det råder sådana förhål-
landen som är föranledda av krig
eller av krigsfara vari riket har
befunnit sig och om det tillföljd av
dessa förhållanden föreligger
knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på egendom
av vikt för totalförsvaret eller
folkförsörjningen, om det befinnes
nödvändigt att med hänsyn till
försvarsberedskapen inkalla värn-
pliktiga till tjänstgöring med stöd
av 27 § 2 mom. eller 28 § 1
1. om förutsättningarna för
beslut om skärpt beredskap före-
ligger,
2. om det är nödvändigt att med
hänsyn till försvarsberedskapen
inkalla värnpliktiga till tjänstgö-
ring med stöd av 27 § 2 mom.
eller 28 § 1 mom. vämpliktslagen
(1941:967).
mom. vämpliktslagen (1941:967).
Föreskrift enligt första stycket skall underställas riksdagens prövning
inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår,
från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller
godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det under-
ställning skedde, upphör föreskriften att gälla.
Om förfogande beslutar rege-
ringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer. Förfogande
över egendom skall riktas mot
bestämd ägare eller innehavare av
egendom. I fall som avses i 1 §
eller 2 § första stycket 1 eller 2
Om förfogande beslutar
regeringen eller efter regeringens
bemyndigande, kommuner, lands-
ting eller statliga myndigheter.
Förfogande över egendom skall
riktas mot en bestämd ägare eller
innehavare av egendomen. I fall
170
får dock regeringen föreskriva om
förfogande som avser alla eller
viss krets av ägare och innehavare
av egendom av det slag som för-
fogandet gäller.
som avses i 1 § eller 2 § första
stycket 1 eller 2 får dock rege-
ringen föreskriva om förfogande
som avser alla eller en viss krets
av ägare och innehavare av egen-
dom av det slag som förfogandet
gäller.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas
av den myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.
Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i
denna lag sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning för-
fogandet sker.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
171
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:265) om statligt person-
skadeskydd skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
1 §*
Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på
1. den som fullgör tjänstgöring
eller genomgår utbildning eller
inskrivningsprövning enligt väm-
pliktslagen (1941:967), lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst,
civilförsvarslagen (1960:74), 6 §
lagen (1981:292) om tjänsteplikt
för hälso- och sjukvårdpersonal
samt veterinärpersonal m.m. eller
lagen (1984:272) om skyldighet
för civilförsvarspliktiga att tjänst-
göra utarför civilförsvaret,
1. den som fullgör tjänstgöring
eller genomgår utbildning eller
inskrivningsprövning enligt väm-
pliktslagen (1941:967), lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst,
lagen (1992:00) om civilt försvar
eller lagen (1992:00) om skyldig-
het att tjänstgöra med ordnings-
och bevakningsuppgifter,
2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med räddnings-
kår enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) eller i räddningstjänst enligt
11 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (1957:297),
3. den som är intagen for vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 11 § lagen (1981:1243) om vård av miss-
brukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat
fall intagen eller tagen i forvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polis-
arrest.
Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som
frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än
som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller
begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1986:1106.
172
Härigenom föreskrivs att det i kommunallagen (1977:179) skall
införas två nya paragrafer, 2 kap. 13 a § och 3 kap. 9 a §, av följande
lydelse.
2 kap.
13 a § Endast sådan ledamot i fullmäktige som är svensk medborgare
får delta i handläggningen av ärenden som i inte ringa omfattning
innehåller sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller
Sveriges säkerhet i övrigt.
3 kap.
9 a § Endast sådan ledamot i styrelsen eller annan nämnd som är
svensk medborgare får delta i handläggningen av ärenden som i inte
ringa omfattning innehåller sekretessbelagda uppgifter av betydelse för
totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
173
Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1973:1176)*
dels att 46 § skall upphöra att gälla,
dels att 45 § skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
45 §
Bestämmelserna i 5 § gäller ej innehav av skjutvapen som överlämnats
från staten till
1. statlig tjänsteman eller person
som tillhör försvars-, civilförsvars-
eller polisväsendet om denne är
skyldig att inneha vapen för tjänst-
1. en statlig tjänsteman eller
person som tillhör försvars- eller
polisväsendet om denne är skyl-
dig att inneha vapen för tjänsten,
en,
2. sammanslutning, beträffande vilken regeringen förordnat därom,
3. den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel.
Utan hinder av 5 och 6 §§ får
skjutvapen vidare överlämnas för
verkskyddsändamål till den som är
krigsplacerad i verkskyddets ord-
nings- och bevakningstjänst med
skyldighet enligt gällande special-
plan att vara utrustad med skjut-
vapen. Den till vilken vapen
överlämnats med stöd av första
eller andra stycket är även be-
rättigad att utan tillstånd från
staten förvärva behövlig ammuni-
tion till vapnet.
Den till vilken vapen överläm-
nats med stöd av första stycket är
även berättigad att utan tillstånd
från staten förvärva behövlig
ammunition till vapnet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1981:1360.
174
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1953:771) om skydd för
vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets
internationella kännetecken1 samt 4 § i lagen skall ha följande lydel-
se.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Lag om skydd för vissa inter-
nationella sjukvårdsbeteckningar
och för civilförsvarets internatio-
nella kännetecken.
4
Civilförsvarets internationella
kännetecken, bestående av en
liksidig blå triangel mot orange-
färgad bakgrund, må icke offent-
ligen brukas utan medgivande av
regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer.
Föreslagen lydelse
Lag om skydd för vissa inter-
nationella kännetecken.
§2
Det internationella kännetecken
för civilförsvar som avses i artikel
66 i tilläggsprotokoll I till Gené-
vekonventionema den 12 augusti
1949 rörande skydd för offren i
internationella väpnade konflikter,
bestående av en liksidig blå tri-
angel mot oragefargad bakgrund,
får inte användas offentligt utan
medgivande av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:74.
2 Senaste lydelse 1979:74.
175
Härigenom föreskrivs att i 4, 15 och 16 §§ lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder for vissa kraftanläggningar m.m. 1 ordet ”civil-
försvaret” skall bytas ut mot ”befolkningsskyddet och räddningstjäns-
ten”.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1978:163.
Senaste lydelse av
15 § 1982:488.
16 § 1982:488.
176
Justitiekanslem, Hovrätten för nedre Norrland, Kammarrätten i Jön-
köping, Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvalt-
ning, Fortifikationsförvaltningen, Vämpliktsverket, Försvarets sjuk-
vårdsstyrelse, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk,
Styrelsen för psykologiskt försvar, Försvarets forskningsanstalt, Civil-
befalhavaren i Södra civilområdet, Civilbefalhavaren i Östra civilom-
rådet, Civilbefalhavaren i övre Norrlands civilområde, Kustbevak-
ningen, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Televerket, Transportrå-
det, Statens järnvägar, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Byggnadsstyrel-
sen, Statens pris- och konkurrensverk, Göteborgs universitet, Skol-
överstyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Statens livsmedelsverk, Statens
jordbruksnämnd, Arbetsmarknadsstyrelsen, Länsarbetsnämnden i Kal-
mar län, Statens invandrarverk, Plan- och bostadsverket, Statens lant-
mäteriverk, Statens industriverk, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholm län, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Malmö-
huslän, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i
Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Väster-
norrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Norrbott-
ens län, Svenska kyrkans centralstyrelse, Statens energiverk, Statens
vattenfallsverk, Justitieombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen,
Uppsala läns landsting, Södermanlands läns landsting, Östergötlands
läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Malmöhus läns landsting,
Jämtlands läns landsting, Västerbottens läns landsting, Norrbottens läns
landsting, Stockholms kommun, Sollentuna kommun, Täby kommun,
Södertälje kommun, Uppsala kommun, Nyköpings kommun, Norr-
köpings kommun, Jönköpings kommun, Växjö kommun, Oskarshamns
kommun, Gotlands kommun, Karlskrona kommun, Karlshamns kom-
mun, Kristianstads kommun, Malmö kommun, Helsingborgs kommun,
Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Mariestads
kommun, Filipstads kommun, Årjängs kommun, Örebro kommun,
Hallsbergs kommun, Västerås kommun, Borlänge kommun, Gävle
kommun, Sundsvalls kommun, Timrå kommun, Häijedalens kommun,
Skellefteå kommun, Haparanda kommun, Kalix kommun, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoråd, Centralförbundet Folk och
Försvar, Frivilligorganisationemas samarbetskommitté, Tjänstemännens
Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisa-
tionen i Sverige, Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenska Brandför-
svarsföreningen, Sveriges Civilförsvarsförbund och Svenska röda kor-
set.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 3
177
12 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 7
Lagrådsremissens lagförslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om kommunernas, landstingens och
de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila försvaret. Lagen
innehåller också bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolk-
ningsskydd.
2 § Med befolkningsskydd avses åtgärder för att skydda befolkningen
och civil egendom från krigets verkningar. Sådana åtgärder är
1. utrymning och inkvartering,
2. tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum och
skyddade utrymmen,
3. tillhandahållande av andningsskydd,
4. mörkläggning,
5. information om självskydd,
6. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna bedrivas.
3 § Bestämmelserna i 5 - 8 kap. skall inte tillämpas på militär verk-
samhet eller på anläggningar som är avsedda för sådan verksamhet.
Detsamma gäller anläggningar som är avsedda för ledningen av rikets
försvar.
4 § Vad som föreskrivs i denna lag skall inte tillämpas om annat sägs i
lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg-
ningar m.m.
5 § Vad som föreskrivs i denna lag om landsting skall också tillämpas
på kommuner som inte tillhör något landsting.
Ansvaret för beredskapsförberedelser m.m.
1 § Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall vidta
de beredskapsförberedelser som behövs för den kommunala verksam-
heten under höjd beredskap.
Kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen ansvarar inom kommunen
respektive landstinget för att beredskapsförberedelsema får en enhetlig
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
178
inriktning och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Inom den kyrkliga
kommunen ligger detta ansvar på kyrkorådet eller motsvarande organ.
Beredskapsförberedelsema skall genomföras i samverkan med berörda
statliga myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Den kyrkliga kommunen skall också samverka med övriga trossamfund
inom den kyrkliga kommunen.
2 § Kommunen skall verka för att beredskapsförberedelsema för den
civila verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter,
landstinget, kyrkliga kommuner samt organisationer och företag får en
enhetlig inriktning och för att samverkan kommer till stånd mellan dem.
Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksamhet som är av be-
tydelse för kommunen.
3 § Stiftsstyrelsen skall inom stiftssamfälligheten verka för att de kyrk-
liga kommunernas beredskapsförberedelser genomförs på ett ändamåls-
enligt sätt och med en enhetlig inriktning. Stiftsstyrelsen skall samråda
med domkapitlet.
4 § Vaije kommun, landsting och kyrklig kommun skall medverka i
sådan utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelsema och som
genomförs av något annat sådant organ eller av en statlig myndighet och
som berör kommunen, landstinget eller den kyrkliga kommunen.
5 § Kommunen skall hålla den myndighet som regeringen bestämmer
underrättad om de beredskapsförberedelser som vidtagits och om de
övriga förhållanden som har betydelse för det civila försvaret i kom-
munen.
Ersättningsskyldighet för staten
6 § Staten skall ersätta kommunerna för kostnaderna för beredskaps-
förberedelsema enligt detta kapitel. Ersättningen skall bestämmas med
utgångspunkt i vaije kommuns utsatthet och risker i krig.
Staten skall ersätta landstingen för kostnaderna för sådan utbildning
som utgör ett led i beredskapsförberedelsema.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
1 § Under höjd beredskap ansvarar kommunstyrelsen för ledningen av
den del av det civila försvaret som ankommer på kommunen.
Kommunstyrelsen skall under höjd beredskap också verka för att
sådan verksamhet som sägs i 2 kap. 2 § får en enhetlig inriktning och
för att samverkan kommer till stånd mellan dem som bedriver verksam-
heten.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
179
2 § Under höjd beredskap ansvarar landstingsstyrelsen för ledningen av
den civila hälso- och sjukvården samt den övriga verksamhet som lands-
tinget skall bedriva.
3 § Under höjd beredskap ansvarar kyrkorådet eller motsvarande organ
för ledningen av den kyrkliga kommunens verksamhet.
4 § Kommunen skall under höjd beredskap eller när ransoneringslagen
(1978:268) i annat fall tillämpas, i den omfattning som regeringen
bestämmer,
1. vidta de åtgärder som behövs för försöijningen med nödvändiga
varor,
2. medverka vid allmän prisreglering och ransonering,
3. medverka i övrigt vid genomförandet av åtgärder som är viktiga
för landets försöijning.
5 § Om en kommun eller ett landsting har en för totalförsvaret viktig
uppgift och denna blir oskäligt betungande till följd av krigsskada eller
andra utomordentliga förhållanden som orsakats av krig eller krigsfara,
är andra kommuner och landsting skyldiga att lämna hjälp.
Omfattningen av hjälpen bestäms av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
6 § Kommunen skall under höjd beredskap hålla den myndighet som
regeringen bestämmer underrättad om beredskapsläget och de övriga
förhållanden som har betydelse för det civila försvaret i kommunen.
1 § I vaije kommun skall det finnas ett hemskydd.
2 § Hemskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd bered-
skap har till uppgift att
1. förmedla information mellan kommunen och befolkningen,
2. verka för att skydda, rädda och i övrigt hjälpa befolkningen i sam-
band med stridshandlingar,
3. verka för att trygga sådan försöijning som är nödvändig för
befolkningens överlevnad.
3 § Hemskyddet består av totalförsvarspliktiga som skrivits in for civil-
plikt och av frivilliga.
1 § Verkskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd bered-
skap har till uppgift att, vid den anläggning där det organiserats, med-
verka vid skydd av verksamheten och personalen samt i räddningstjänst.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
180
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta att det vid en anläggning skall finnas verkskydd, om det vid
anläggningen bedrivs verksamhet som har stor betydelse för totalför-
svaret, och om anläggningen med hänsyn till sin belägenhet eller verk-
samhetens art kan antas bli särskilt utsatt vid stridshandlingar.
Ett sådant beslut skall innehålla ett föreläggande for den som bedriver
verksamhet vid anläggningen att organisera verkskyddet, planlägga dess
verksamhet, hålla det med materiel och förnödenheter, se till att perso-
nalen får den utbildning som avses i 3 § och att personalen regelbundet
övas samt att även i övrigt vidta de åtgärder som behövs för verkskyd-
dets verksamhet.
Föreläggandet får också riktas mot ägaren till den anläggning där
verksamheten bedrivs.
3 § Utbildning av verkskyddets personal skall genomföras av den mynd-
ighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får komma överens med en kommun att denna
skall genomföra utbildningen.
Den som enligt första stycket skall genomföra utbildning får komma
överens med den som skall organisera verkskyddet att denne i stället
genomför utbildningen.
4 § En räddningsledare får under höjd beredskap ta verkskydd inom
kommunen i anspråk för räddningstjänstuppgifter som rör annat än den
anläggning där verkskyddet organiserats.
5 § Den myndighet som regeringen bestämmer eller kommunen får
förelägga den som bedriver verksamhet vid eller äger en anläggning
som avses i 2 § första stycket att lämna de upplysningar och tillhanda-
hålla de handlingar om anläggningen och verksamheten som behövs för
myndighetens eller kommunens befattning med verkskyddet.
6 § Den som enligt 2 § är skyldig att organisera verkskydd skall betala
kostnader för sådan utbildning som genomförs av en myndighet eller av
kommunen.
7 § Om ett verkskydd har tagits i anspråk för uppgifter som inte rör den
egna anläggningen, har den som organiserat verkskyddet rätt till skälig
ersättning av staten dels för kostnaderna för verkskyddets personal, dels
för skador som inte är obetydliga på materiel och annan egendom.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogande-
lagen (1978:262).
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
181
Inledande bestämmelser
1 § För att under krig skydda befolkningen skall det i de områden som
kan antas bli särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel finnas
skyddsrum och skyddade utrymmen. Skyddade utrymmen skall också
finnas i andra utsatta områden.
Med skyddsrum avses ett utrymme som redan under fred utformas
och utrustas så att det ger skydd mot de stridsmedel som kan antas
komma till användning i krig.
Med skyddat utrymme avses ett utrymme som utformas och utrustas
så att det ger ett bra skydd mot radioaktiv strålning och splitter samt i
särskilt utsatta områden mot byggnadsras. Skyddade utrymmen anordnas
först under höjd beredskap. Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får dock besluta att ett skyddat utrymme skall an-
ordnas redan dessförinnan.
2 § Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen besluta inom vilka
områden det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om
enighet inte kan nås, skall kommunen överlämna frågan till regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
3 § Kommunen skall besluta om att skyddsrum skall byggas samt, i den
omfattning staten ställer medel till förfogande, kontrollera att skydds-
rummen har en tillfredsställande skyddsförmåga.
Kommunen skall också besluta om att skyddade utrymmen skall
byggas.
4 § Kommunen skall föra register över samtliga skyddsrum i kommunen
och över de skyddade utrymmen som planlagts.
Placering och utformning
5 § Skyddsrummen skall placeras och utformas så att befolkningen efter
varning har möjlighet att hinna fram till dem i tid och att uppehålla sig
där under den tid som behövs.
6 § Skyddsrummen skall utformas så att de under fredstid kan användas
för andra ändamål. De skall dock skyndsamt kunna ställas i ordning.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter eller i särskilda fail besluta om hur
skyddsrum och skyddade utrymmen skall utformas och utrustas.
Anmälningsskyldighet for byggnadsåtgärder
8 § Den som inom ett område där skyddsrum skall byggas avser att
utföra sådana byggnadsåtgärder som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan-
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
182
och bygglagen (1987:10) och som kräver bygganmälan skall underrätta
kommunen om sin avsikt. Kommunen skall till den som lämnat sådan
underrättelse lämna besked om skyddsrum skall byggas i byggnaden
eller anläggningen och, om så är fallet, lämna uppgift om det antal
personer som skall kunna få plats i skyddsrummet. Kommunen skall
förelägga den som lämnat underrättelsen att vidta åtgärder i enlighet
med beskedet.
Besked som kommunen lämnat enligt första stycket gäller i två år
eller, om bygganmälan enligt 9 kap. 2 § plan- och bygglagen har gjorts,
under två år från dagen för bygganmälan. Kommunen får ändra beske-
det endast om den som lämnat underrättelsen godtar ändringen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får
meddela föreskrifter om undantag från underrättelseskyldigheten enligt
första stycket.
9 § Byggherren skall se till att ett byggnadsföretag inom ett område där
skyddsrum skall byggas stämmer överens med besked enligt 8 § samt
med vad som sägs i 6 § och vad som bestämts med stöd av 7 §.
Vid byggsamråd enligt 9 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) skall
en genomgång göras av de åtgärder för besiktning, tillsyn och övrig
kontroll som är nödvändiga for att ett skyddsrum skall kunna antas
komma att uppfylla de krav som ställs i 6 § och med stöd av 7 §.
Bestämmelserna i 9 kap. 9 och 10 §§ plan- och bygglagen om kontroll
m.m. och om slutbevis skall tillämpas på arbetet med att utföra skydds-
rummet.
10 § Staten och landstinget skall, även i de fall då skyldighet att göra
bygganmälan inte föreligger enligt 9 kap. 3 § 4 plan- och bygglagen
(1987:10), anmäla sådana byggnadsåtgärder som avses i 9 kap. 2 § 3
plan- och bygglagen till kommunen.
Ans varet för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum och skydd-
ade utrymmen
11 § Den som utför sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 § skall
bygga och utrusta sådant skyddsrum som enligt föreläggande av kom-
munen skall finnas i byggnaden eller anläggningen.
Agaren till en byggnad eller annan anläggning är skyldig att bygga
och utrusta ett skyddat utrymme där sådant utrymme enligt föreläggande
av kommunen skall finnas.
12 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum eller
skyddat utrymme har byggts är skyldig att underhålla skyddsrummet
eller det skyddade utrymmet och dess utrustning.
Om någon åsidosätter sina skyldigheter enligt första stycket, skall
kommunen förelägga honom att fullgöra dem.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
183
13 § Om kommunen beslutar att skyddsrum skall finnas i befintliga
byggnader eller andra anläggningar, skall kommunen bygga, utrusta och
underhålla skyddsrummet.
Första stycket gäller dock inte om frågan uppkommer i samband med
sådana byggnadsåtgärder som avses i 8 § första stycket.
Kommunen skall även bygga, utrusta och underhålla skyddsrum som
är belägna på mark som är avsedd för gata, torg, park eller annan
allmän plats.
14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen förelägga ägaren
eller nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar
att i stället för kommunen vidta de åtgärder som anges i 13 §.
15 § Agaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns
skyddsrum är skyldig att, efter föreläggande av kommunen, vidta de
åtgärder som behövs för att skyddsrummet skall ha en bra skyddsförmå-
ga.
16 § Den som innehar en byggnad eller annan anläggning med nyttjan-
derätt får inte hindra ägaren att inrätta skyddsrum eller företa andra
åtgärder enligt detta kapitel.
Skyldighet att bereda plats
17 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan
anläggning där det finns ett skyddsrum eller skyddat utrymme är skyldig
att under höjd beredskap bereda plats i skyddsrummet eller det skydda-
de utrymmet åt dem som behöver skydd.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Skyltning
18 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns ett
skyddsrum skall genom skyltning på byggnaden eller anläggningen ge
anvisning om var skyddsrummet finns.
Kommunen skall se till att skyldigheten fullgörs. Om ägaren inte
fullgör sin skyldighet, skall kommunen förelägga honom att göra det.
Avveckling av skyddsrum
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta att ett utrymme inte längre skall vara skyddsrum.
184
Ersättning för att bygga och underhåll skyddsrum och skyddade utrym-
men
20 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddsrum enligt 11 § första
stycket har rätt till ersättning av staten för de merkostnader som upp-
kommer för att bygga och utrusta skyddsrummet.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
21 § Om den som är berättigad till ersättning enligt 20 § inte är redo-
visningsskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200), skall ersätt-
ningsbeloppet räknas upp med den skattesats som enligt 7 kap. 1 § den
lagen gällde vid tidpunkten för slutbesiktning av skyddsrummet.
22 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddat utrymme enligt 11 §
andra stycket, underhålla ett skyddsrum eller ett skyddat utrymme enligt
12 § eller vidta åtgärder enligt 14 § har rätt till skälig ersättning av
staten för sina kostnader.
Den som vidtagit åtgärder som anges i 15 § har rätt till skälig ersätt-
ning av staten för de kostnader som åtgärden föranlett. Ersättning läm-
nas dock inte för åtgärder som har föranletts av att ägaren eftersatt
underhållet av skyddsrummet, gjort otillåtna ingrepp i det eller på annat
sätt varit försumlig.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer.
Ersättning till kommunen för vissa kostnader
23 § Kommunen har rätt till skälig ersättning av staten för kostnader
som uppkommer för kommunen på grund av åtgärder enligt 13 §. När
ersättningen bestäms, skall skälig hänsyn tas till det värde som de vid-
tagna åtgärderna kan ha för byggnadens eller anläggningens användning
i fred. Kommunen har rätt till förskott på ersättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Ersättning och förskott beslutas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Miming och mörkläggning
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att ägare av byggnader eller andra anläggningar skall
1. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
for varning av dem som vistas i eller vid byggnaden eller anläggningen,
2. tåla att utrustning för varning av befolkningen installeras på
byggnaden eller anläggningen,
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
185
3. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för mörkläggning av byggnaden eller anläggningen.
I särskilda fall får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att
vidta eller tåla de åtgärder som anges i första stycket.
Den som disponerar en byggnad eller anläggning helt eller delvis är
skyldig att ha hand om utrustning for mörkläggning.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur varning och mörkläggning skall ske under
höjd beredskap.
Besiktning
3 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan an-
läggning är skyldig att låta länsstyrelsen eller kommunen besiktiga eller
regelbundet kontrollera byggnaden eller anläggningen för ändamål som
har samband med tillämpningen av denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får den
kommun eller länsstyrelse som har att genomföra besiktningen eller
kontrollen förelägga honom att hålla byggnaden eller anläggningen
tillgänglig.
Skyldigheter för nyttjanderätt shavare m.fl.
4 § De skyldigheter som ägaren av en viss egendom har enligt denna
lag skall också gälla för den som innehar egendomen med fri förfogan-
derätt, fideikommissrätt eller annan därmed jämförlig rätt.
5 § En nyttjanderättshavare är skyldig att på begäran av ägaren till en
byggnad eller annan anläggning betala ett skäligt bidrag till kostnader
som ägaren får på grund av skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller
dock endast om
1. ägaren inte kände till att åtgärderna skulle vidtas då nyttjande-
rättsavtalet träffades eller senast kunde sägas upp och minst två år
återstod av nyttjanderätten då skyldigheten att vidta åtgärderna blev
kända för ägaren, och
2. det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara för hela
kostnaden.
6 § Om en byggnad tillhör en bostadsrättsförening, skall bostadsrätts-
havama ersätta föreningen för kostnader som denna haft på grund av
skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller oavsett vad som föreskrivs i
bostadsrättsföreningens stadgar.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
186
Förhud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m.
1 § Länsstyrelsen eller kommunen får förbjuda att samlingslokaler,
skolor, förskolor eller andra lokaler for motsvarande ändamål används
under höjd beredskap, om inte skyddsrum finns för de personer som
kan komma att vistas i lokalen.
Skyldighet att förmedla meddelanden m.m,
8 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan an-
läggning eller den som i fråga om förvaltning och skötsel företräder
honom är skyldig att
1. förmedla myndigheternas beslut och meddelanden i frågor som rör
verksamhet enligt denna lag till dem som bor eller bedriver verksamhet
i byggnaden eller anläggningen,
2. medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering.
Samma skyldighet gäller också för arbetsgivare när det gäller de
anställda.
9 § Var och en är skyldig att på fråga av en statlig eller kommunal
myndighet ange om han har egendom som kan behöva tas i anspråk för
verksamhet enligt denna lag.
Utrymning
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under höjd beredskap besluta att de som uppehåller sig inom ett område
skall utrymma området om
1. området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen, eller
2. det i området behöver vidtas militära åtgärder av väsentlig
betydelse och åtgärderna allvarligt försvåras om inte utrymning sker.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta att de som omfattas av ett utrymningsbeslut skall vistas på en
viss plats och meddela föreskrifter för vistelsen.
Beslutet får inte utformas så att det inskränker den enskildes frihet
mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med utrymningen
och förhållandena på vistelseplatsen.
Utflyttningsförbud
3 § Regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer får
under höjd beredskap meddela förbud för dem som uppehåller sig inom
ett visst område att lämna detta om
1. en utflyttning allvarligt försvårar åtgärder av väsentlig
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
187
betydelse för totalförsvaret, eller
2. en utflyttning är förenad med uppenbar livsfara.
Inflyttningsförbud
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
under höjd beredskap meddela förbud för dem som inte är bosatta inom
ett visst område att annat än tillfälligt uppehålla sig inom området, om
en inflyttning allvarligt försvårar åtgärder av väsendig betydelse för
totalförsvaret.
Skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
5 § En kommun får förelägga innehavaren av en byggnad eller bostads-
lägenhet (inkvarteringsvärd) att under höjd beredskap upplåta bostad åt
den som behöver en bostad (inkvarteringsbostad) på grund av beslut om
utrymning eller på grund av att denne till följd av krigshändelser tving-
ats lämna sin ordinarie bostad.
Ett sådant föreläggande får meddelas endast om behovet av bostad
inte kan tillgodoses på annat lämpligt sätt. Beslutet får inte medföra
större olägenhet för inkvarteringsvärden än vad som är nödvändigt och
får inte avse utrymmen som behövs för inkvarteringsvärden och hans
familj eller någon dem närstående.
6 § Om inkvarteringsvärden inte följer föreläggandet enligt 5 §, får
kommunen hos polismyndigheten begära den handräckning som behövs
för att den som skall inkvarteras skall få tillträde till inkvarteringsbosta-
den.
Ersättning
7 § Inkvarteringsvärden har rätt till ersättning av kommunen för inkvar-
teringsbostaden.
8 § Om bostaden eller dess utrustning skadas när den används som
inkvarteringsbostad, är den skadelidande berättigad till ersättning av
kommunen. Är skadan obetydlig, betalas dock ingen ersättning.
9 § Ersättningen enligt 7 och 8 §§ prövas på det sätt som anges i för-
fogandelagen (1978:262).
Om taxa enligt 33 § förfogandelagen har fastställts, bestämmer kom-
munen ersättningen. I annat fäll bestäms ersättningen av den lokala
värderingsnämnden.
10 § Den som disponerat en inkvarteringsbostad enligt 5 § skall till
kommunen betala tillbaka vad kommunen betalat till inkvarteringsvär-
den enligt 7 och 8 §§.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
188
Om det med hänsyn till den inkvarterades ekonomiska förhållanden
eller annars är oskäligt, skall kommunen helt eller delvis befria den
inkvarterade från återbetalningsskyldigheten.
Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker
skydd i Sverige
11 § Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande
och utlänningar som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen
(1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande m.fl.
Under höjd beredskap är vaije kyrklig kommun skyldig att bedriva
verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner och för utlän-
ningar som söker skydd i Sverige, på samma sätt som gäller för dem
som bor inom den egna kyrkliga kommunen.
Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting
12 § Kommuner och landsting, som befolkningen lämnar på grund av
beslut om utrymning eller på grund av utomordentliga förhållanden som
orsakats av krig eller krigsfara, är skyldiga att i skälig omfattning lämna
hjälp till de kommuner och landsting som i större omfattning får ta
emot befolkningen.
Inledande bestämmelse
l § Vaije kommun, landsting och kyrklig kommun skall se till att det
inom dess verksamhetsområde finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd
för uppgifter och förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt.
Säkerhetsskyddet skall omfatta
1. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt
sekretesslagen (1980:100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),
2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden och
andra ställen där de kan få kännedom om uppgifter som avses i punkt 1
eller där verksamhet som har betydelse for totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt bedrivs (tillträdesskydd),
3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får
sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse for
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),
4. information till berörda arbets- och uppdragstagare om sekretess-,
tillträdes- och infiltrationsskyddet i kommunen, landstinget respektive
den kyrkliga kommunen,
5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet i
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
189
kommunen, landstinget respektive den kyrkliga kommunen och av
information om detta skydd.
Krav på svenskt medborgarskap m.m.
2 § En befattning hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i
inte obetydlig omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess
av betydelse for totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, får innehas
endast av den som är svensk medborgare och pålitlig från säkerhets-
synpunkt.
Tystnadsplikt
3 § Den som på grund av någon bestämmelse i denna lag har fått kän-
nedom om en enskild persons ekonomiska förhållanden, ett företags
affärs- eller driftforhållanden eller förhållanden av betydelse för total-
försvaret eller rikets säkerhet i övrigt får inte obehörigen röja eller
utnyttja vad han fått kännedom om.
I fråga om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet gäller sekretess-
lagen (1980:100).
Påföljder
1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som
1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden som han enligt 5 kap. 5 § är skyldig att lämna uppgift om,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet
enligt 6 kap. 17 §,
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa inte fullgör sina
skyldigheter enligt 7 kap. 8 eller 9 §,
4. inte följer ett åläggande eller förbud som meddelats enligt 8 kap.,
eller
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet vanvårdar egendom som han har
tagit emot av en myndighet för totalförsvarsändamål.
2 § Om ett brott enligt 1 § begås under höjd beredskap döms, om brot-
tet medför avsevärt men för totalförsvaret eller annars är att anse som
grovt, till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
någon bestämmelse som meddelats med stöd av 6 kap. 7 § eller inte
iakttar förbud enligt 7 kap. 7 §.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
190
Vite
4 § Ett föreläggande som sägs i 5 kap. 2 § andra eller tredje stycket
eller 5 §, 6 kap. 11, 12, 14, 15 eller 18 § eller 7 kap. 1 § andra stycket
eller 3 § får förenas med vite.
Om ett föreläggande inte följs, får åtgärden vidtas av den som med-
delat föreläggandet. En sådan åtgärd vidtas på den försumliges bekost-
nad, om han inte på grund av bestämmelse i denna lag är berättigad till
ersättning för åtgärden om den vidtas frivilligt.
11 kap. Överklagande av beslut
1 § Beslut av en kommun som har meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas
till länsstyrelsen, om inte annat föreskrivs i 3, 4 eller 8 §.
2 § Beslut av en länsstyrelse som har meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas
till den myndighet som regeringen bestämmer, om inte annat föreskrivs
i 3 eller 8 §.
3 § Beslut av en kommun eller en myndighet i frågor som avses i
följande bestämmelser i denna lag får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol:
5 kap. 2 och 5 §§ om verkskydd,
6 kap. 3, 11, 12, 14, 15 och 18 §§ om skyddsrum och skyddade
utrymmen,
7 kap. 1 § andra stycket och 3 § om varning, mörkläggning och
besiktning,
8 kap. 5 § andra stycket och 10 § om inkvarteringsbostad,
10 kap. 4 § om vite.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
4 § Beslut av en kommun enligt 8 kap. 9 § andra stycket får överklagas
till den lokala värderingsnämnden. Värderingsnämndens beslut i ett
överklagat ärende får inte överklagas.
Den lokala värderingsnämndens beslut i andra fell enligt 8 kap. 9 §
andra stycket får överklagas till Riksvärderingsnämnden.
Riksvärderingsnämndens beslut får inte överklagas.
5 § Beslut av en central myndighet i ett överklagat ärende får inte
överklagas.
Andra beslut av en central myndighet får överklagas till regeringen,
om inte annat föreskrivs i 8 §.
6 § En central myndighet får till regeringen överlämna prövningen av
ett överklagat ärende, om myndigheten bedömer att ärendet är av sär-
skild vikt.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
191
7 § Ett beslut som en kommun eller en statlig myndighet under höjd
beredskap meddelar enligt denna lag eller enligt föreskrift som utfärdats
med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms i be-
slutet. Detsamma gäller beträffande beslut av en allmän förvaltnings-
domstol i fråga om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad.
8 § Beslut som meddelats i frågor som avses i följande bestämmelser i
denna lag får inte överklagas:
3 kap. 4 § om vissa åligganden för kommuner under höjd beredskap,
5 kap. 4 § om i anspråktagande av verkskydd,
6 kap. 2 § om i vilka områden skyddsrum och skyddade utrymmen
skall byggas,
7 kap. 7 § om förbud att använda samlingslokaler,
8 kap. 1 - 4 §§ om utrymning samt in- och utflyttningsförbud.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Genom lagen upphävs
- civilförsvarslagen (1960:74),
- lagen (1964:47) om krigshjälp,
- lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
- lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig
m.m.,
- lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
- lagen (1976:276) med provisoriska bestämmelser om statsbidrag till
kommuner för vissa civilförsvarskostnader,
- lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
3. För det arbete med planläggning och andra beredskapsförberedelser
som kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda har full-
gjort före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
4. Den som fått ett besked om att skyddsrum skall byggas enligt 32 §
civilförsvarslagen (1960:74) skall anses ha fått sådant besked enligt 6
kap. 8 § den nya lagen.
5. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut som
meddelats före lagens ikraftträdande.
6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla
lagarna eller till en föreskrift i dessa som har ersatts med en föreskrift i
den nya lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen eller den
nya föreskriften.
192
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 6 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
22 kap.
6 §2
Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal
med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som
rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall
dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra över-
trädelser är bland andra
1. att använda stridsmedel som är
2. att missbruka kännetecknet
röda korset, Förenta Nationernas
kännetecken, civilförsvarets inter-
nationella kännetecken, parlamen-
tära flaggor eller andra internatio-
nellt erkända kännetecken eller att
med hjälp av förrädiskt förfarande
av något annat slag döda eller
skada en motståndare,
förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka Förenta Nation-
ernas kännetecken, kännetecken
som avses i lagen (1953:771) om
skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar m.m.,
parlamentära flaggor eller andra
internationellt erkända känne-
tecken eller att med hjälp av
förrädiskt förfärande av något slag
döda eller skada en motståndare,
3. att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick,
4. att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet
kommer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civil-
personer eller civil egendom,
5. att inleda anfäll mot anläggningar eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lid-
ande, att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras
motparts väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civil-
personer friheten,
7. att, i andra fäll än som anges i 1 - 6, godtyckligt och i stor omfätt-
ning förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folk-
rättsligt skydd.
Ar brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livs-
tid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om många
människor dödats eller skadats eller omfättande egendoms förlust upp-
kommit på grund av brottet.
2 Senaste lydelse 1986:645.
13 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 7
193
Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också
hans forman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet
men inte gjort vad som ankommit på honom for att förhindra detta.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
194
Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)'
dels att 63 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 64 § skall betecknas 66 § och nuvarande 65 - 68 §§
skall betecknas 69 - 72 §§,
dels att 21 § och den nya 66 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 63 - 65, 67 och
68 §§, av följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 63 och 65 §§ skall sättas
närmast för de nya 64 respektive 69 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §2
För vaije kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen
skall innehålla uppgifter om
1. räddningskårens organisation i stora drag,
2. vattenreservoarer, brandposter, vamingssystem och andra anord-
ningar for räddningstjänsten och hur de skall underhållas,
3 insatstider till kommunens olika delar,
4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas
för första utryckning i styrkorna inom räddningskårens och tiden från
alamering av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan
utgå (anspänningstid),
5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,
6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i
räddningskåren,
7. hur allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga
olyckshändelser,
8. de kompletterande åtgärder
som behövs for räddningstjänsten
under höjd beredskap.
I förekommande fall skall planen också innehålla upppgifter om
1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra om-
råden där en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,
2. hamnar och deras gränser i vattnet,
3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
1 Lagen omtryckt 1992:948.
2 Senaste lydelse 1992:11.
195
63 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
besluta om att enskilda, företag,
organisationer eller andra sam-
manslutningar skall medverka vid
övningar av betydelse för befolk-
ningsskyddet eller den räddnings-
tjänst som skall bedrivas under
höjd beredskap.
64 §
När den totalförsvarspliktiga
personal som är inskriven för
civilplikt vid räddningskåren in-
kallats för tjänstgöring enligt 4
kap. 7 § lagen (1994:000) om
totalförsvarsplikt ingår även denna
personal i räddningskåren.
65 §
I syfte att skydda och rädda
befolkningen och civil egendom
från krigets verkningar skall rädd-
ningskåren under höjd beredskap,
utöver vad som i övrigt framgår
av denna lag, ansvara för
1. upptäckande, utmärkning och
röjning av farliga områden,
2. indikering, sanering och
andra åtgärder för skydd mot
kärnvapen och kemiska stridsme-
del,
3. kompletterande åtgärder som
är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna
fullgöras.
Räddningskåren skall under
samma tid vidare delta i åtgärder
för första hjälp åt och transport av
skadade samt för befolknings-
skydd.
Mid som gäller vid kommunal
räddningstjänst skall gälla även
när räddningskåren utför upp-
gifter enligt första och andra
styckena.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
196
Är riket i krig eller krigsfara
eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
krig eller av krigsfara vari riket
har befunnit sig, får regeringen
meddela sådana från denna lag
avvikande föreskrifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller
som behövs för att nödvändig
räddningstjänst i övrigt eller san-
ering efter utsläpp av radioaktiva
ämnen skall kunna genomföras.
66 §
Är Sverige i krig eller krigsfara
eller råder det sådana utomordent-
liga förhållanden som är föran-
ledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sveri-
ge har varit i krig eller krigsfara,
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
dela sådana från denna lag av-
vikande föreskrifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller
som behövs för att nödvändig
räddningstjänst i övrigt eller sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva
ämnen skall kunna genomföras.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
67 §
Under höjd beredskap får rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta an
räddningskåren får tas i anspråk
för uppgifter som inte rör den
egna kommunen.
Om räddningskåren tagits i
anspråk enligt första stycket, har
kommunen rätt till ersättning av
staten för skäliga kostnader.
68 §
Beslut som meddelats med stöd
av 67 § får inte överklagas.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Kommunerna skall senast den 1 juli 1997 ha kompletterat sina
räddningstjänstplaner med uppgifter om de åtgärder som behövs for
räddningstjänsten under höjd beredskap.
1 Senaste lydelse 1991:1586.
197
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1953:771) om skydd för
vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och for civilförsvarets
internationella kännetecken1 samt 4 § lagen skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Lag om skydd for vissa inter-
nationella sjukvårdsbeteckningar
och för civilförsvarets internatio-
nella kännetecken
4
Civilförsvarets internationella
kännetecken, bestående av en
liksidig blå triangel mot orange-
färgad bakgrund, må icke offent-
ligen brukas utan medgivande av
regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer.
Föreslagen lydelse
Lag om skydd för vissa interinter-
nationella sjukvårdsbeteckningar
m.m.
§2
Det internationella kännetecknet
för civilförsvar, bestående av en
liksidig blå triangel mot orange-
färgad bakgrund, får inte använ-
das offentligt utan medgivande av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:744.
2 Senaste lydelse 1979:744.
198
Härigenom föreskrivs att 7 § förfogandelagen (1978:262) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
7 §
Om förfogande beslutar rege-
ringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer. Förfogande
över egendom skall riktas mot
bestämd ägare eller innehavare av
egendom. I fall som avses i 1 §
eller 2 § första stycket 1 eller 2
får dock regeringen föreskriva om
förfogande som avser alla eller
viss krets av ägare och innehavare
av egendom av det slag som för-
fogandet gäller.
Om förfogande beslutar rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, kommuner, lands-
ting eller statliga myndigheter.
Förfogande över egendom skall
riktas mot en bestämd ägare eller
innehavare av egendomen. I fall
som avses i 1 § eller 2 § första
stycket 1 eller 2 får dock rege-
ringen föreskriva om förfogande
som avser alla eller en viss krets
av ägare och innehavare av egen-
dom av det slag som förfogandet
gäller.
Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas
av den myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.
Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i
denna lag sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning för-
fogande sker.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
199
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1982:1004) om skyldighet
for näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i total-
försvarsplaneringen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
]
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar, andra när-
ingsidkare, myndigheter samt
arbetsgivarorganisationer och
arbetstagarorganisationer som
avses i 6 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, är
skyldiga att på begäran av den
myndighet som regeringen för-
ordnar (totalförsvarsmyndighet),
delta i totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte statliga mynd-
igheter och inte heller den som i
stället omfattas av särskilda före-
skrifter för totalförsvaret.
2
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar och andra
näringsidkare samt myndigheter
skall lämna de upplysningar om
personal, lokaler, maskiner och
annan utrustning, produktion,
förbrukning av energi, råvaror och
andra förnödenheter, lagerhåll-
ning, inköp, leveranser och annat
dylikt som totalfÖrsvarsmyndig-
hetema behöver för sitt plane-
ringsarbete samt, om det behövs, i
övrigt medverka vid planeringen
av de egna uppgifterna inom
totalförsvaret.
Föreslagen lydelse
§ ..
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar, andra när-
ingsidkare samt sådana arbets-
givarorganisationer och arbets-
tagarorganisationer som avses i
6 § lagen (1976:580) om med-
bestämmande i arbetslivet, är
skyldiga att på begäran av den
myndighet som regeringen be-
stämmer (totalförsvarsmyndighet),
delta i totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte statliga myn-
digheter, kommunala myndigheter
eller landstingsmyndigheter och
inte heller den som i stället omfat-
tas av särskilda föreskrifter för
totalförsvaret.
§
Ägare eller innehavare av indu-
striella anläggningar och andra
näringsidkare skall lämna de
upplysningar om personal, lokaler,
maskiner och annan utrustning,
produktion, förbrukning av energi,
råvaror och andra förnödenheter,
lagerhållning, inköp, leveranser
och annat dylikt som totalförsvars-
myndighetema behöver för sitt
planeringsarbete samt, om det
behövs, i övrigt medverka vid
planeringen av de egna uppgifter-
na inom totalförsvaret.
200
Den som på grund av bestämmelserna i första stycket har fått utföra
arbete som har medfört betydande kostnader, kan få ersättning för detta
av allmänna medel. Kan överenskommelse om ersättningen inte träffas
med den myndighet som har begärt arbetet, skall frågan hänskjutas till
avgörande av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Skilje-
männen avgör om ersättning skall utgå och bestämmer i så fall ersätt-
ningens storlek.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
201
Härigenom föreskrivs att 1 § 1 mom. lagen (1923:116) om hundskatt1
skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
1 mom.2 För vaije hund skall hundskatt årligen erläggas till kommu-
nen. Skatteplikt föreligger dock inte för en hund
a) som inte uppnått en ålder av tre månader,
b) som av samema används för renskötseln,
c) som tillhör staten och används
inom försvarsmakten, civilförsva-
ret, polisväsendet eller tullverket
eller som tillhör en enskild person
så länge hunden, efter godkänd
tjänstedressyr, på grund av sär-
skild förbindelse skall hållas till
försvarsmaktens, civilförsvarets,
polisväsendets eller tullverkets
förfogande,
c) som tillhör staten och används
inom Försvarsmakten, räddnings-
tjänsten, polisväsendet eller tull-
verket eller som tillhör en enskild
person så länge hunden, efter
godkänd tjänstedressyr, på grund
av särskild förbindelse skall hållas
till Försvarsmaktens, räddnings-
tjänstens, polisväsendets eller
tullverkets förfogande,
d) som enligt 12 § lagen (1944:219) om djurskydd används för
vetenskapligt eller därmed jämförligt ändamål,
e) som är en utbildad ledarhund, avsedd att betjäna den som är
synskadad,
f) som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt och senaste lydelse av lagens rubrik 1980:516.
2 Senaste lydelse 1985:254.
202
Härigenom föreskrivs att i 4, 15 och 16 §§ lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.1 ordet ”civil-
försvaret” skall bytas ut mot ”befolkningsskyddet och räddningstjäns-
ten”.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
203
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan
författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt
skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat före-
skrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för
upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
2. har upphävts genom lag (1987:440).
3. har upphävts genom lag (1987:440).
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att
vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriations-
domstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller
annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller
hittelön enligt lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning
enligt naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant belsut om befrielse från eller ned-
sättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som med-
delats med stöd av regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla
provianteringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan komunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller
annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och
meddelats med stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om
oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut
av allmän domstol,
7. mål om belsut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra
allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens
bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förut-
sätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-
eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt
fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadlig-
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
1 Senaste lydelse 1987:440.
204
görande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som
enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltnings-
enhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1) eller med stöd
därav meddelade föreskrifter, allmänna ordningsstadgan (1956:617),
lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen
(1958:110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen
(1963:246),
10. har upphävts genom lag (1987:440).
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, eller om
föreläggnade enligt lagen
(1919:240) om fond kommissions-
rörelse och fondbörsversamhet,
lagen (1940:358) med vissa be-
stämmelser till skydd för försvaret
m.m., lagen (1942:335) om sär-
skilda skyddsåtgärder for vissa
kraftanläggningarjagen (1948:433)
om försäkringsrörelse, lagen
(1950:272) om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäk-
ringsrörelse här i riket, lagen
(1950:596) om rätt till fiske, lagen
(1955:183) om bankrörelse, lagen
(1955:416) om sparbanker, lagen
(1956:216) om jordbrukskasse-
rörelsen, lagen (1959:73) med
vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om krigsansva-
righet för liv- och invaliditets-
försäkring, civilförsvarslagen
(1960:74), lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag, jordförvärvslagen
(1965:290), förordningen
(1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypoteks kassa och
om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypo-
teksföreningar, lagen (1970:596)
om förenklad aktiehantering eller
lagen (1971:827) om registrering
av aktieinnehav,
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, eller om
föreläggnade enligt lagen
(1919:240) om fond kommissions-
rörelse och fondbörsversamhet,
lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftan-
läggningar, lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse, lagen
(1950:272) om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva för-
säkringsrörelse här i riket, lagen
(1950:596) om rätt till fiske, lagen
(1955:183) om bankrörelse, lagen
(1955:416) om sparbanker, lagen
(1956:216) om jordbrukskasse-
rörelsen, lagen (1959:73) med
vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om krigsansva-
righet för liv- och invaliditets-
försäkring, lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag, jordförvärvslagen
(1965:290), förordningen
(1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypoteks kassa och
om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypo-
teksföreningar, lagen
(1970:596) om förenklad
aktie hantering eller lagen
(1971:827) om registrering av
aktieinnehav,
205
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående
behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits for brott
eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av
straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
206
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
9 §*
Bestämmelserna i 3 § andra stycket och tredje stycket första men-
ingen, 9 §, 10 § andra stycket, 45 § första stycket, 56, 61 - 63, 66 och
85 §§ fordonsskattelagen (1988:327) äger motsvarande tillämpning på
överlastavgift. Vad där sägs om beskattningsmyndighet gäller då läns-
styrelsen. Allmänt ombud för överlastavgift är den som förordnats som
ombud med stöd av 3 § fjärde stycket fordonsskattelagen.
Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som är registrerat i militära
fordonsregistret, brukas av För-
svarsmakten enligt skriftligt avtal
med denna eller är taget i anspråk
med nyttjanderätt enligt förfogan-
delagen (1978:262) eller civilför-
svarslagen (1960:74).
Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som är registrerat i militära
fordonsregistret, brukas av För-
svarsmakten enligt skriftligt avtal
med denna eller är taget i anspråk
med nyttjanderätt enligt förfogan-
delagen (1978:262).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
' Senaste lydelse 1993:1604.
207
Härigenom föreskrivs att 45 § vapenlagen (1973:1176)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
45 §
Bestämmelserna i 5 § gäller inte innehav av skjutvapen som över-
lämnats från staten till
1. statlig tjänsteman eller person
som Ullhör försvars-, civilförsvars-
eller polisväsendet om denne är
skyldig att inneha vapnet för
tjänsten,
1. statlig tjänsteman eller person
som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsen-
det om denne är skyldig att inneha
vapnet för tjänsten,
2. den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel.
Regeringen bemyndigas att föreskriva om undantag från 5 § även för
innehav av skjutvapen som överlämnats från staten till sammanslut-
ningar.
Den till vilken vapen överlämnats med stöd av första eller andra
stycket är även berättigad att utan tillstånd inneha behövlig ammuntion
till vapnet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt 1991:1181.
208
Härigenom föreskrivs att 3 § trafikskadelagen (1975:1410)’ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
3 §
Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar
ej heller annan beträffande
1. motordrivet fordon under tid
då fordonet är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt förfogande-
lagen (1978:262) eller civilför-
svarslagen (1960:74) eller då
fordonet brukas för att avlämnas
enligt någon av dessa lagar eller
hemföras efter rekvisition eller
förfogande eller då det brukas i
samband med besiktning för ut-
tagning för totalförsvarets behov,
2. motordrivet fordon under tid <
1. motordrivet fordon under tid
då fordonet är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt förfogande-
lagen (1978:262) eller då fordonet
brukas for att avlämnas enligt den
lagen eller hemföras efter för-
fogande eller då det brukas i
samband med besiktning för ut-
tagning for totalförsvarets behov,
fordonet innehas av Försvarsmak-
ten enligt skriftligt avtal som har träffats av myndigheten eller då fordo-
net brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt 1992:43.
14 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 7
209
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om social-
avgifter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §2
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från
1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året inte
uppgått Ull 1 000 kronor,
2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år,
3. ersättning till arbetstagare vid sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns födelse, till den del ersättningen
motsvarar sjukpenning, föräldrapenning eller rehabiliteringspenning som
arbetsgivare får uppbära enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller 22 kap.
12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. ersättning för vilken skall betalas särskild inkomstskatt enligt lagen
(1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl.,
5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete som ut-
förts
i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för ersättningen inte får
göras vid inkomsttaxeringen,
6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som
arbetstagare haft att täcka med ersättningen,
7. ersättning för tjänstgöring i 7. har upphävts genom lag
verkskydd enligt 47 § tredje styck- (1994:000).
et civilförsvarslagen (1960:74), i
den mån ersättningen utgör eller
motsvarar dagpenning,
8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den del denna
inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket lagen om allmän
försäkring,
9. ersättning för skiljemannauppdrag i fåll där parterna i
skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet,
10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen
(1984:947)
om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige inte
utgör skattepliktig intäkt,
11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring,
12. intäkt som avses i 32 § l mom. första stycket h och i
kommunalskattelagen (1928:370),
1 Lagen omtryckt 1989:633.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
210
2 Lydelse enligt prop. 1993/94:220.
13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2-6 lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster utgör
underlag för nämnda skatt,
14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomst-
skatt och som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksam-
het, om ersättningen från föreningen under året inte uppgått till ett halvt
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring,
15. före utgången av år 1992 utbetalade ersättningar från en
vinstandelsstiftelse, som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lagen om
allmän försäkring, till den del de inte utgör ersättning för arbete för
stiftelsens räkning,
16. sådan ersättning från en vinstandelsstiftelse från vilken enligt de
fyra sista meningarna i 3 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän för-
säkring skall bortses vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst,
17. ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni
1993 om ersättningen avser tid därefter och utgår på grund av ansvarig-
hetsförsäkring vilken åtnjuts enligt grunder som fästställts i kollektiv-
avtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer,
18. ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av år 1992
om skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av juni
1993 och ersättningen utgår på grund av sådan ansvarighetsförsäkring
som anges i 17.
Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämpligt endast om kostnaderna
kan beräknas uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning
från arbetsgivaren under utgiftsåret. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får fastställa schablon for beräkning av
arbetstagares kostnader i viss verksamhet. Schablonen skall avse be-
stämda yrkesgrupper och grundas på de genomsnittliga kostnaderna
inom respektive grupp.
Bestämmelserna i första stycket 17 och 18 gäller endast ersättning
som inte avser de första 180 dagarna efter skadetillfallet och som för en
och samme arbetstagare beräknas på lönedelar som inte överstiger sju
och en halv gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag
skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunal-
skattelagen (1928:370) tillämpas vid bestämmande av avgiftsunderlaget.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
211
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 9 kap. 12 § plan- och bygg-
lagen (1987:10)'2 skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafik-
olyckor och andra olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för civilför- 2. att skydda befolkningen mot
svaret, och begränsa verkningarna av
stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. möjligheter for personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsformåga att använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyg-
gelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevis-
telse samt möjlighet att anordna en rimlig samhällsservice och kommer-
siell service.
9 kap.
12 §2
Om en sådan försäkring för
byggnadsarbeten behövs som
avses i lagen (1993:320) om bygg-
felsförsäkring, får byggnadsarbe-
tena inte påbötjas förrän bevis
om försäkringen företetts för
byggnadsnämnden. Detsamma
gäller om ett besked om skydds-
rum krävs enligt 32 § civilför-
svarslagen (1960:64).
Om en sådan försäkring för
byggnadsarbeten behövs som
avses i lagen ( 1993:320) om
byggfelsförsäkring, får byggnads-
arbetena inte påböijas förrän bevis
om försäkringen företetts for
byggnadsnämnden. Detsamma
gäller om besked om skyddsrum
krävs enligt 6 kap. 8 § lagen
(1994:000) om civilt försvar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Lydelse enligt prop. 1993/94:178.
212
Härigenom föreskrivs att femte punkten i övergångsbestämmelserna
till polislagen (1984:387) skall upphöra att gälla den 1 juli 1995.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
213
15 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 7
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:217) om skydd för sam-
hällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §*
Som skyddsobjekt får förklaras
1. statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens och
statsministerns bostad,
2. anläggningar och områden till vilka staten har äganderätt eller
nyttjanderätt och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materi-
elverk eller Försvarets radioanstalt samt militära fartyg och luftfartyg,
3. anläggningar eller områden
som används eller är avsedda för
ledning av civilförsvarsverksamhet,
för energiförsöijning, vattenför-
sörjning, rundradioförsörjning,
radio- och telekommunikationer,
transporter eller försvarsindustriel-
la ändamål,
4. områden där Försvarsmakten,
Försvarets radioanstalt tillfälligt b
och
3. anläggningar eller områden
som används eller är avsedda för
ledning av befolkningsskyddet och
räddningstjänsten eller det civila
försvaret i övrigt, för energiför-
sörjning, vattenförsörjning, rund-
radioförsörjning, radio- och tele-
kommunikationer, transporter eller
forsvarsindustriella ändamål,
Försvarets materielverk eller
edriver övningar, prov eller försök
5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat
angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges terri-
torium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
214
1 Senaste lydelse 1993:1611.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Krig och krigsfara m.m.
25 §
Regeringen får meddela sär-
skilda föreskrifter som avviker från
denna lag, om Sverige är i krig
eller krigsfara eller det råder
sådana utomordentliga förhåll-
anden som är föranledda av att
det är krig utarför Sveriges gräns-
er eller av att Sverige har varit i
krig eller krigsfara.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 4
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-07
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justititerådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 21 april 1994 (Försvarsdepartementet) har
regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över forslag till
1. lag om civilt försvar
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd for vissa internatio-
nella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken,
5. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),
6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsid-
kare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvars-
planeringen,
7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg-
ningar m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän för-
valtningsdomstol att pröva vissa mål,
10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i polislagen (1984:387),
16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Maria
Hedegård.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2 kap.
6 §
I paragrafens första stycket föreskrivs, att staten skall ersätta kommu-
nerna för kostnaderna för beredskapsförberedelsema enligt detta kapitel.
Vidare sägs att ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i vaije
kommuns utsatthet och risker i krig.
Enligt andra stycket skall staten ersätta landstingen för kostnaderna
för sådan utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelsema.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
216
I tredje stycket föreskrivs att ersättningen bestäms och betalas ut av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Angående det avsedda ersättningssystemet enligt första stycket sägs i
den allmänna motiveringen bl.a. följande. Kommunernas ersättning
kommer att bestå av ett grundbelopp, som är lika stort för alla kommu-
ner, och ett tilläggsbelopp. Det senare bestäms av respektive kommuns
utsatthet och risker i krig. Nuvarande ordning för bidrag till investe-
ringar i ledningsplatser, reservanordningar, skyddsrum m.m. bibehålls.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas
att utforma och administrera det nya ersättningssystemet.
De nu redovisade grunddragen i det avsedda bidragssystemet kan inte
utläsas av den föreslagna bestämmelsen i första stycket. Lagrådet för-
ordar därför att bestämmelsen omarbetas. Med utgångspunkt i de åter-
givna motivuttalandena kan första stycket ges förslagsvis följande lydel-
se:
” Staten skall betala ersättning till kommunerna som bidrag till deras
kostnader for beredskapsförberedelser enligt detta kapitel. Ersättningen
skall bestå av ett grundbelopp, som är lika stort för varje kommun,
samt av ett tilläggsbelopp, som bestäms med hänsyn till vaije kommuns
utsatthet och risker i krig. Vid sidan härav skall staten betala skälig
ersättning till kommunerna för deras kostnader för att anskaffa lednings-
platser och andra särskilda anläggningar som behövs för det civila
försvaret.”
3 kap.
2 och 3 §§
I paragraferna slås fast att ansvaret under höjd beredskap för ledningen
av landstingets verksamhet (2 §) respektive den kyrkliga kommunens
verksamhet (3 §) åvilar landstingsstyrelsen respektive kyrkorådet eller
motsvarande organ. Som bestämmelserna utformats omfattar de all
verksamhet som under höjd beredskap bedrivs av landstinget och den
kyrkliga kommunen. Motsvarande bestämmelse i 1 § beträffande kom-
munstyrelsens ansvar är mer inskränkt och avser endast den del av det
civila försvaret som ankommer på kommunen.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att den begränsning som
gjorts i 1 § avsetts gälla även beträffande landstingets respektive den
kyrkliga kommunens verksamhet.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att 2 och 3 §§ ges
följande lydelser:
”2 §
Under höjd beredskap ansvarar landstingsstyrelsen för ledningen av den
civila hälso- och sjukvården samt den övriga verksamhet for det civila
försvaret som landstinget skall bedriva.
3 §
Under höjd beredskap ansvarar kyrkorådet eller motsvarande organ för
ledningen av den del av det civila försvaret som ankommer på den
kyrkliga kommunen.”
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
217
5 kap.
2 §
I denna paragrafs andra stycke ges bestämmelser om vad ett beslut om
verkskydd skall innehålla i form av förelägganden för den som bedriver
verksamheten vid den aktuella anläggningen.
Enligt Lagrådets mening skulle bestämmelserna bli betydligt mer
lättfattliga och överskådliga om ifrågavarande skyldigheter delas upp i
skilda punkter.
Stycket kan i så fall lämpligen ges följande lydelse:
”Ett sådant beslut skall innehålla ett föreläggande för den som be-
driver verksamheten vid anläggningen att
1. organisera verkskyddet,
2. planlägga dess verksamhet,
3. hålla det med material och förnödenheter,
4. se till att personalen får den utbildning som avses i 3 § och att perso-
nalen regelbundet övas, samt
5. även i övrigt vidta de åtgärder som behövs för verskyddets verksam-
het.”
3 och 5 §§
I förstnämnda paragraf finns bestämmelser om vem som skall genom-
föra utbildning av verkskyddets personal. Av 6 § följer sedan att den
som enligt 2 § är skyldig att organisera verkskyddet skall betala kost-
nader för sådan utbildning som genomfors av en myndighet eller av
kommunen.
Vid en jämförelse med de skyldigheter som enligt Lagrådets förslag
under 2 § återfinns i andra stycket 4 kan tvekan uppkomma angående
vad som i förevarande sammanhang gäller beträffande övning av verk-
skyddets personal.
Under föredragningen inför Lagrådet har upplysts att det i sådan
utbildning som avses i 3 § även kan ingå vissa övningar.
Enligt Lagrådets mening bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet
klargöras huruvida vad som sägs i 2 § andra stycket 4 om ”att persona-
len regelbundet övas” avser något mer än den typ som kan förekomma
i anslutning till utbildning enligt 3 §. För den händelse sådana övningar
skall omfattas av det i 6 § angivna kostnadsansvaret bör detta komma
till uttryck i lagtexten.
Av bl.a. redaktionella skäl förordar Lagrådet i övrigt att 3 § ges
följande lydelse:
” Utbildning av verkskyddets personal skall genomföras av den myndig-
het som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får efter överenskommelse med en kommun
besluta att denna skall genomföra utbildningen.
Den som enligt första stycket skall genomföra utbildning får efter
överenskommelse med den som skall organsiera verkskyddet besluta att
denne i stället skall genomföra utbildningen.”
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
218
7 §
Enligt Lagrådets mening skulle tankegångarna bakom de föreslagna
bestämmelserna i denna paragrafs första stycke komma till tydligare
uttryck om stycket ges följande lydelse:
” Om ett verkskydd har tagits i anspråk enligt 4 § har den som svarar
för verkskyddet rätt till skälig ersättning av staten dels för kostnaderna
för verkskyddets personal, dels för skador som inte är ringa på materiel
och annan egendom.”
6 kap.
1 §
I paragrafens tredje stycke anges vad som avses med skyddat utrymme.
Därmed avses ett utrymme som utformas och utrustas så att det ger ett
”bra” skydd mot radioaktiv strålning och splitter samt i särskilt utsatta
områden mot byggnadsras. I författningskommentaren utvecklas närma-
re vilken skyddsnivå som är avsedd. Där talas dock inte om ”bra”
skydd utan i stället om ”skäligt” skydd.
Enligt författningskommentaren torde orden ”skäligt skydd” bättre
beskriva den avsedda skyddsnivån än vad ”bra skydd” gör. Lagrådet
förordar därför att ordet ”bra” i tredje stycket byts ut mot ordet ”skä-
ligt”.
3 §
I första styckets första led anges att ”kommunen skall besluta om att
skyddsrum skall byggas”. Andra stycket innehåller en motsvarande
föreskrift angående skyddade utrymmen.
I författningskommentaren sägs att paragrafen klargör att det är kom-
munen som beslutar om ”i vilka byggnader etc”, inom de enligt 2 §
beslutade områdena, som skyddsrum och skyddade utrymmen skall
byggas. Att ifrågavarande beslut således avses innebära ett ställnings-
tagande både till att visst skyddsrum respektive skyddat utrymme skall
byggas och dess närmare lokalisering på en angiven fastighet, eller i en
viss byggnad på den, framgår inte av den föreslagna lagtexten.
Mot bakgrund bl.a. av vad som nu anförts förordar Lagrådet att
paragrafen ges följande lydelse:
”Kommunen skall besluta om skyddsrum skall byggas och var dessa
skall vara lokaliserade. I den omfattning staten ställer medel till för-
fogande skall kommunen även kontrollera att inrättade skyddsrum har
en tillfredsställande skyddsförmåga.
Kommunen skall också besluta om skyddade utrymmen skall byggas
och var dessa skall vara lokaliserade.”
5 §
I paragrafen anges att skyddsrummen skall placeras och utformas så att
befolkningen efter varning har möjlighet att hinna fram till dem i tid
och att uppehålla sig där under den tid som behövs. Bestämmelsen har
med språkliga justeringar förts över från 28 § civilförsvarslagen. I sin
nya avfattning kan bestämmelsen läsas så att hela befolkningen skall ha
möjlighet att uppsöka skyddsrum vilket uppenbarligen inte har varit
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
219
avsikten. Lagtexten bör därför utformas i närmare anslutning till nu
gällande lydelse.
Förslagsvis kan paragrafen ges följande lydelse:
”Skyddsrummen skall placeras och utformas med hänsyn till befolk-
ningens möjligheter att efter varning hinna fram till dem i tid och att
uppehålla sig där under den tid som behövs.”
9 och 11 §§
Enligt 9 § första stycket skall byggherren se till att ett byggnadsföretag
inom ett område där skyddsrum skall byggas stämmer överens med
besked enligt 8 § samt med vad som sägs i 6 § och vad som bestämts
med stöd av 7 §. En bestämmelse som delvis upprepar vad som sägs i 9
§ första stycket finns i 11 § första stycket. Där föreskrivs nämligen att
den som utför sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 § skall bygga och
utrusta sådant skyddsrum som enligt föreläggande av kommunen skall
finnas i byggnaden eller anläggningen.
Enligt Lagrådets mening bör erforderliga bestämmelser av det slag
som avses i 9 § första stycket och 11 § första stycket tas in enbart i 11
§. Det föreslagna första stycket i 9 § bör alltså utgå. I fråga om det
föreslagna första stycket i 11 § har Lagrådet i och för sig ingen erinran.
Det bör emellertid kompletteras med en andra mening som motsvarar
en del av innehållet i 9 § första stycket enligt förslaget.
Denna andra mening bör ges följande lydelse:
”Han skall därvid se till att skyddsrummet stämmer överens med före-
läggandet enligt 8 § samt med vad som sägs i 6 § och vad som bestämts
med stöd av 7 §.”
22 och 23 §§
Lagrådet har vid granskningen av lagförslaget noterat att det i bestäm-
melserna om rätt till ersättning ibland används uttrycket ”skälig ersätt-
ning” och ibland enbart ”ersättning”. Lagrådet förordrar att uttrycket
”ersättning” används endast när avsikten är att i princip föll ersättning
skall utgå. Ar syftet med ersättningsbestämmelsen att ersättning skall
utgå efter en skälighetsbedömning bör i lagtexten anges ”skälig ersätt-
ning”.
Av förevarande paragrafer framgår att staten är skyldig att utge skälig
ersättning för kostnader som föranletts av vissa angivna åtgärder. Enligt
vad som upplysts vid lagrådsföredragningen är syftet med bestämmel-
serna att den som drabbats av kostnaderna skall få föll ersättning.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att i 22 § första
stycket och andra styckena samt i 23 § första stycket ordet ”skälig” får
utgå.
7 kap.
2 §
Denna paragraf innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ”hur var-
ning och mörkläggning skall ske under höjd beredskap.”
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
220
I författningskommentaren anges att bestämmelsen ger regeringen
eller vederbörande myndighet möjlighet att bl.a. ålägga den som helt
eller delvis disponerar en byggnad eller annan anläggning ”att verkställa
mörkläggning.”
Lagrådet ifrågasätter om ett sådant åläggande har stöd i lagtexten.
Bemyndigandet bör därför lämpligen, på sätt kommittén föreslog, även
omfatta att ”se till att mörkläggning genomförs.”
8 kap.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet för kommun att under
höjd beredskap förelägga innehavaren av en byggnad eller bostadslägen-
het att upplåta inkvarteringsbostad åt någon som på grund av bl.a.
beslut om utrymning tvingats lämna sin ordinarie bostad.
I 8 § finns vissa bestämmelser om rätt till ersättning i fall då bostaden
”eller dess utrustning” skadats när den använts som inkvarteringsbostad.
Lagrådet ifrågasätter på grund av det anförda om inte det remitterade
förslaget lämpligen bör kompletteras med en motsvarighet till 11 kap. 1
§ andra stycket i CFL-utredningens förslag.
7 §
I paragrafen anges att inkvarteringsvärden har rätt till ersättning av
kommunen för inkvarteringskostnaden. Enligt 1964 års lag om skyldig-
het att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. är inkvarteringsvärden
berättigad till skälig ersättning för upplåtelsen. Av författningskommen-
taren framgår att någon ändring beträffande ersättningsgrunden inte
varit avsedd. Med hänvisning till vad Lagrådet anfört i anslutning till 6
kap. 22 och 23 §§ förordar Lagrådet att mellan orden ”till” och ”ersätt-
ning” skjuts in ordet ”skälig”.
12 §
Kommuner och landsting, som befolkningen lämnar på grund av beslut
om utrymning eller på grund av utomordentliga förhållanden som orsa-
kats av krig eller krigsfara, är enligt denna paragraf skyldiga att i skälig
omfattning lämna hjälp till de kommuner och landsting som i större
omfattning får ta emot befolkningen. Bestämmelsen motsvaras i gällan-
de lag av 5 § första stycket lagen om kommunal beredskap. Såvitt
framgår av författningskommentaren är det - med visst angivet undan-
tag - inte avsett att den nya bestämmelsen skall medföra någon saklig
ändring.
På några punkter innebär den föreslagna avfattningen vissa ändringar
i gällande ordning. Eftersom dessa ändringar inte synes avsedda för-
ordar Lagrådet att avfattningen ändras.
Paragrafen kan lämpligen ges följande lydelse:
”Kommuner och landsting, som befolkningen lämnar på grund av
utrymning, är under höjd beredskap skyldiga att i skälig omfattning
lämna hjälp till de kommuner och landsting som i större omfattning får
ta emot befolkningen.”
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
221
9 kap.
2 §
I paragrafen fastslås ett krav på svenskt medborgarskap när det gäller
befattningshavare som i inte obetydlig omfattning får del av sekretessbe-
lagda uppgifter av betydelse for totalförsvaret eller rikets säkerhet.
Bestämmelsen har ingen motsvarighet i gällande lagstiftning. Vad som
avses med den angivna sekretessen är sådan sekretess som nämns i 2
kap. 2 § sekretesslagen. För undvikande av missförstånd bör i förevar-
ande paragraf därför i stället göra en direkt hänvisning till det nämnda
lagrummet. Lagrådet förordar att orden ”av betydelse för totalförsvaret
och rikets säkerhet i övrigt” får utgå och ersättas av orden ”enligt 2
kap. 2 § sekretesslagen (1980:100).
10 kap.
1 §
Denna paragraf innehåller vissa straffbestämmelser.
Enligt Lagrådets mening bör punkt 3 kompletteras för fåll då någon
visserligen fullgör angivna skyldigheter men därvid lämnar oriktiga
uppgifter. En sådan ordning kan lämpligen åstadkommas genom att till
punkten fogas följande beskrivning: ”eller vid fullgörande därav lämnar
oriktiga uppgifter.”
Vad beträffar punkt 5 ifrågasätter Lagrådet om inte det straffbara
området enligt förslaget däremot blir onödigt omfattande. Tänkbara
alternativ för att åstadkomma en något mindre långtgående kriminalise-
ring kan vara att antingen, efter mönster från punkt 3, kräva en oakt-
samhet ”som inte är ringa” eller att generellt undanta ”ringa fall” från
det straffbara området.
4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vite.
I första styckets uppräkning av de lagrum angående förelägganden
som skall kunna förenas med vite ingår 7 kap. 3 §. Den paragrafen
avser ett föreläggande att hålla viss byggnad eller anläggning tillgänglig
för besiktning eller kontroll.
Förevarande paragrafs andra stycke anger att i fall då ett föreläggande
inte följs den aktuella åtgärden får vidtas på den försumliges bekostnad.
Det är till en böijan inte helt klart vilka förelägganden som andra
stycket avser. Med tanke på bestämmelsens placering ligger det således
närmast till hands anta att reglerna bara avser förelägganden som enligt
första stycket har förenats med ett vite. Författningskommentaren ger
emellertid det beskedet att stycket gäller föreläggande ”enligt denna
lag.”
Med tanke på respektive föreläggandes innehåll kan vidare ifrågasättas
om den föreslagna befogenheten, nämligen att vidta viss åtgärd på den
försumliges bekostnad, alltid är den adekvata. Lagrådet kan här hänvisa
till den tidigare nämnda föreskriften i 7 kap. 3 §, vilken snarast borde
kunna aktualisera någon handräckningsåtgärd.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
222
11 kap.
3 §
Enligt paragrafens första stycke får beslut i frågor som avses i vissa
bestämmelser i lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. De
aktuella bestämmelserna anges genom en uppräkning av paragrafer. I
anslutning till vaije paragraf eller grupp av paragrafer anges mycket
kortfattat vad bestämmelserna där avser.
Lagrådet har vid genomgången av uppräkningen konstaterat att be-
skrivningarna av paragrafernas ämnesområden i flera fall är oprecisa
eller otillräckliga. Som de är utformade kan de vålla tillämpningsvårig-
heter. Lagrådet förordar mot denna bakgrund att samtliga beskrivningar
i anslutning till uppräkningen får utgå.
Bland de paragrafer som tas upp i uppräkningen finns inte 6 kap. 20
och 22 §§. Det synes emellertid vara avsett att beslut enligt dessa para-
grafer skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Uppräk-
ningen bör därför kompletteras med de båda nämnda paragraferna.
7 §
Av paragrafen framgår ett beslut som en kommun eller myndighet
under höjd beredskap meddelar med stöd av lagen skall verkställas
omedelbart om inte annat bestämts i beslutet. Detsamma anges gälla
beträffande beslut av allmän förvaltningsdomstol i fråga om skyldighet
att upplåta inkvarteringsbostad.
Som paragrafen utformats omfattar den inte beslut som allmän för-
valtningsdomstol under höjd beredskap fattar sedan kommuns eller
myndighets beslut överklagats. Samma behov av omedelbar verkställig-
het synes emellertid föreligga i dessa fall. Paragrafen bör därför kom-
pletteras så att omedelbar verkställighet kan ske i fråga om alla beslut
av allmän förvaltningsdomstol.
Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse:
”Ett beslut som en kommun, en statlig myndighet eller en allmän
förvaltningsdomstol under höjd beredskap meddelar enligt denna lag
eller enligt föreskrift som utfärdats med stöd av lagen skall gälla ome-
delbart om inte annat bestäms i beslutet.”
8 §
Enligt denna paragraf får beslut i frågor som avses i vissa uppräknande
bestämmelser inte överklagas. Liksom i 3 § anges i anslutning till de
uppräknade paragraferna vad bestämmelserna avser. Även här är be-
skrivningarna av paragrafernas ämnesområden sådana att tillämpning-
svårigheter kan uppstå.
Lagrådet förordar därför att beskrivningarna får utgå.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
223
Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
68 §
Denna paragraf anger att beslut som meddelats med stöd av föregående
paragraf inte får överklagas. 67 § är uppdelad på två stycken som berör
olika typer av beslut.
Med hänvisning till att det under föredragningen inför Lagrådet upp-
lysts att fullfoljdsforbudet inte avsetts gälla för sådan ersättningsbeslut
som andra stycket kan aktualisera, förordar Lagrådet att det i förvaran-
de paragraf anges att det är fråga om beslut enligt 67 § första stycket.
Övergångsbestämmelser
Lagrådet föreslår att punkt 2 ges följande avfättning:
”De kompletteringar av kommuners räddningstjänstplaner som behövs
enligt 21 § i dess nya lydelse skall ha genomförts senast den 1 juli
1997.”
Förslaget till lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt
1 §
I fråga om förslaget till ändring i 1 mom. c) har Lagrådet ingen erin-
ran.
Enligt 1 mom. d) föreligger inte skatteplikt för en hund som enligt 12
§ lagen (1944:219) om djurskydd används för vetenskapligt eller där-
med jämförligt ändamål. I remissen föreslås ingen ändring i 1 mom. d).
Med hänsyn till att 1994 års lag numera ersatts av djurskyddslagen
(1988:534) föreslår emellertid Lagrådet att hänvisningen i 1 mom. d)
till 1944 års lag ersätts med en hänvisning till den nya lagen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.
Förslaget föranleder ingen erinran i sak. Vid granskning av den remitte-
rade lagtexten har Lagrådet emellertid noterat att en tidigare lagändring
redovisats på ett sätt som avviker från det normala. Det gäller punkter-
na 2,3 och 10 i den berörda paragrafen. Där sägs efter respektive punkt
”har upphävts genom lag (1987:440).” Ifrågavarande punkter har emel-
lertid genom den angivna lagändringen inte getts nämnda lydelser.
Ändringen innebar i dessa delar endast att punkterna upphävdes, dvs.
uteslöts ut paragrafen.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att nämnda punkter
får utgå ur den föreslagna lagtexten.
224
Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Den föreslagna ändringen i 2 kap. 4 § avses innebära att punkt 7 i
paragrafen skall upphävas.
Med hänvisning till vad Lagrådet anfört i anslutning till förslaget till
lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvalt-
ningsdomstol att pröva vissa mål förordar Lagrådet att förevarande
förslag ges den utformning som normalt används i liknade sammanhang,
dvs. ersätts med enkel föreskrift om att punkt 7 i paragrafen upphävs.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1994/95:7
Bilaga 5
225
Försvarsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994
Prop. 1994/95:7
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Björck
Regeringen beslutar proposition 1994/95:7 Lag om civilt försvar
226
Rättsdatablad
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om civilt försvar |
6 kap. 7 § 7 kap. 2 § |
|
Räddningstjänstlagen |
66 § |
227