Prop.
1994/95:230
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 maj 1995
Mona Sahlin
Margareta Winberg
(Miljödepartementet)
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10), PBL, som innebär krav på ökad miljöhänsyn i den fysiska
planeringen. Regeringens utgångspunkt är därvid att den fysiska
planeringen skall ses som en integrerad del i en samlad miljöpolitik.
Genom förslagen betonas den kommunala översiktsplaneringens roll i
miljöarbetet. Förslag läggs fram som innebär en förstärkning av
översiktsplaneringen enligt PBL. Medborgarinflytandet föreslås utvidgas.
Vidare föreslås att kommunfullmäktige skall ta ställning till översikts-
planens aktualitet minst en gång per mandatperiod.
Även medborgarinflytandet i detaljplaneringen förstärks och kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar utvidgas.
Vidare lämnas vissa förslag som syftar till att ge bättre möjligheter att
bevara parker och andra grönområden och till att ta till vara kulturmiljö-
värden.
För att underlätta återanvändning och återvinning av rivningsmaterial
föreslås krav på rivningsplan.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
Prop. 1994/95:230
1 Förslag till riksdagsbeslut..................... 4
2 Lagtext ................................ 5
2.1 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)........................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m........... 26
2.3 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822).......................... 27
3 Ärendet och dess beredning....................
29
4 Ökad miljöhänsyn i den fysiska planeringen.......... 30
4.1 Den fysiska planeringens uppgifter ........... 31
4.2 Större hänsyn till miljön.................. 32
4.3 Natur- och kulturmiljön.................. 34
4.4 Medborgarinflytande.................... 38
4.5 Gällande rätt......................... 40
5 Den kommunala planeringen................... 45
5.1 Kommunal översiktsplanering .............. 45
5.1.1 En förstärkt översiktsplanering.......... 45
5.1.2 Allmänna intressen................. 48
5.1.3 Översiktsplanens innehåll ............ 50
5.1.4 Redovisning av riksintressen........... 54
5.1.5 Översiktsplanens innebörd och konsekvenser . 60
5.1.6 Samråd och medborgarinflytande ........ 62
5.1.7 Översiktsplanens aktualitet............ 65
5.1.8 Översiktsplanens betydelse vid olika beslut . . 69
5.2 Miljökonsekvensbeskrivningar m.m........... 71
5.2.1 Program-och samrådsskedena.......... 72
5.2.2 Ökad användning av miljökonsekvensbeskriv-
ningar ......................... 75
5.3 Fysisk planering för en bättre miljö........... 78
5.3.1 Parker och andra grönområden i stadsbyg-
den .......................... 79
5.3.2 Kulturmiljön..................... 83
5.3.3 Tillgänglighet i den offentliga miljön m.m. . . 91
5.3.4 Återanvändning och återvinning av rivnings-
material........................ 98
6 Den regionala planeringen.....................
103
7 Övriga frågor ............................ 105
7.1 Ordningen för överklagande av kommunens beslut . . 105
7.2 Justeringar med anledning av tidigare förslag.....107
8 Konsekvensbedömning....................... 108 Prop. 1994/95:230
9 Ikraftträdande ............................ 109
10 Ändringar i annan lagstiftning ........ 109
11 Författningskommentar....................... 109
11.1 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)........................... 109
11.2 Förslaget till ändring i hgen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.............124
11.3 Förslaget till ändring i naturvårdslagen (1964:822) . 124
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Miljö och
fysisk planering (SOU 1994:36)......... 125
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Överprövning
av beslut i plan- och byggärenden
(SOU 1994:134) .................. 132
Bilaga 3 Lagförslag i betänkandet Miljö och fysisk
planering (SOU 1994:36)............. 140
Bilaga 4 Lagförslag avseende plan- och bygglagen i
betänkandet Överprövning av beslut i
plan- och byggärenden (SOU
1994:134) ...................... 159
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat
sig över betänkandet Miljö och fysisk
planering (SOU 1994:36)............. 166
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som yttrat
sig över betänkandet Överprövning av
beslut i plan- och byggärenden (SOU
1994:134) ...................... 168
Bilaga 7 De till Lagrådet remitterade lagförslagen........ 170
Bilaga 8 Lagrådets yttrande ..................... 195
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995 . 198
Prop. 1994/95:230
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i plan-och bygglagen (1987:10),
2. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.,
3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:230
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)*
dels att 8 kap. 29 a § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 14, 17 och
18 §§, 4 kap. 1-5 och 8 §§, 5 kap. 7, 16, 18, 20, 21 och 31 §§, 6 kap.
13 §, 7 kap. 4 §, 8 kap. 4 och 5 §§, 9 kap. 1, 2, 4, 12 och 13 §§, 10
kap. 3 och 6 §§, 11 kap. 5 §, 13 kap. 2-4 och 8 §§ och 14 kap. 8 § samt
rubriken till 2 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 4 kap. 14 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Varje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall
i stort ange hur mark- och vatten-
områden är avsedda att användas
och hur bebyggelseutvecklingen bör
ske. Översiktsplanen är inte bind-
ande för myndigheter och enskilda.
Varje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall
ge vägledning för beslut om an-
vändningen av mark- och vatten-
områden samt om hur den byggda
miljön skall utvecklas och bevaras.
Översiktsplanen är inte bindande
för myndigheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom
kommunen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en
begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfettas av detaljplan
får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med
översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. till-
godoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detalj-
planer.
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner
antas.
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
Till byggande och rivning av
byggnader samt till schaktning,
fyllning, trädfällning och skogs-
plantering fordras tillstånd i form
av bygglov, rivningslov respektive
marklov i den omfattning som
följer av denna lag. Vidare skall
den nämnd som avses i 7 § under-
rättas om byggnadsarbeten m.m.
genom bygganmälan i den omfatt-
ning som följer av denna lag.
Beträffande åtgärder som krävt
huruvida byggande kan tillåtas på d
Till byggande och rivning av
byggnader samt till schaktning,
fyllning, trädfällning och skogs-
plantering fordras tillstånd i form
av bygglov, rivningslov respektive
marklov i den omfattning som
följer av denna lag. Vidare skall
den nämnd som avses i 7 § under-
rättas om olika slags arbeten
genom bygganmälan eller rivnines-
anmälan i den omfattning som
följer av denna lag.
bygglov får ges förhandsbesked
i avsedda platsen.
Prop. 1994/95:230
2 kap.
Allmänna intressen som skall
beaktas vid planläggning och
vid lokalisering av bebyggel-
se
Allmänna intressen som skall
beaktas vid planläggning och
vid lokalisering av bebyggel-
se, m.m.
Planläggning skall ske så att den
främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och ger förut-
sättningar för en från social syn-
punkt god bostads-, arbets-, trcfik-
och fritidsmiljö. Hänsyn skall
därvid tas till förhållandena i
angränsande kommuner. Mark-
och vattenområden skall användas
för det eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade med
hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov.
Vid som anges i första stycket
skall beaktas även i ärenden om
bygglov och förhandsbesked.
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpa-
de med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov.
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. till-
lämpas.
1 Senaste lydelse 1994:852.
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillämpas.
Planläggning skall, med beaktan-
de av natur- och kulturvärden,
främja en ändamålsenlig struktur
av bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra
anläggningar. Även en från social
synpunkt god livsmiljö, goda miljö-
förhållanden i övrigt samt en lång-
siktigt god hushållning med mark
och vatten och med energi och rå-
varor skall främjas. Hänsyn skall
tas till förhållandena i angränsan-
de kommuner.
Vbd som anges i första stycket
skall beaktas även i andra ärenden
enligt denna lag.
Prop. 1994/95:230
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,
2. åtgärder for att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna
av stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. parker och andra grönom-
råden,
5. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga att använda området,
6. förändringar och komplette-
ringar.
6. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga att använda området,
7. förändringar och komplette-
ringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse
skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse
samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell
service.
3 Senaste lydelse 1994:1733.
3 kap.
14 §4
I fråga om anläggningar som anges i 8 kap. 2 § första stycket skall
föreskrifterna i 1-3 och 10-13 §§ om byggnader tillämpas.
I fråga om sådana skyltar och
ljusanordningar som omfattas av
krav på bygglov skall föreskrifterna
i 1 och 2 §§ om byggnader tilläm-
pas.
17 §
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter
för omgivningen och for trafiken inte uppkommer och så att risken for
olycksfall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall
utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras.
Tomter, som är särskilt värde-
fidla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig syn-
punkt, får inte förvanskas i de
avseenden de omfattas av skydds-
bestämmelser i en detaljplan eller
i områdesbestämmelser.
Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall
hållas i stånd i skälig utsträckning.
Lekplatser och festa anordningar på lekplatser skall underhållas så att
risken för olycksfall begränsas.
Prop. 1994/95:230
18 §
I fråga om allmänna platser och
områden for andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs
om tomter i 15-17 §§ tillämpas i
skälig utsträckning.
I fråga om allmänna platser och
områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs
om tomter i 17 § andra stycket
alltid tillämpas samt vad som före-
skrivs i 15 och 16 §§ och i 17 §
första, tredje och fjärde styckena
tillämpas i skälig utsträckning.
4 kap.
1 §
I översiktsplanen skall redovisas
allmänna intressen som bör beaktas
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt 2 kap.
och de miljö- och riskfaktorer som
* Senaste lydelse 1994:852.
vid beslut om användningen av
mark- och vattenområden.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden samt i fråga om
tillkomst, förändring och bevaran-
de av bebyggelse,
2. hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
bör beaktas vid beslut om använd-
ningen av mark- och vattenom-
råden. Vid redovisningen av de
allmänna intressena skall riksin-
tressen enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. anges särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden,
2. kommunens syn på hur den
byggda miljön skall utvecklas och
bevaras,
3. hur kommunen avser att
tillgodose de redovisade riksintres-
sena enligt lagen om hushållning
med naturresurser m.m.
översiktsplanens innebörd och
konsekvenser skall kunna utläsas
utan svårighet.
Prop. 1994/95:230
2§
översiktsplanen skall utformas
så, att dess innebörd kan utläsas
utan svårighet.
Till planen skall fogas en sådan
planbeskrivning som avses i 8 §
och länsstyrelsens gransknings-
yttrande enligt 9 §.
Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det
anmärkas i planen.
Till översiktsplanen skall fogas
en sådan planbeskrivning som
avses i 8 § och länsstyrelsens
granskningsyttrande enligt 9 §.
När forslag till översiktsplan eller
till ändring av planen upprättas,
skall kommunen samråda med
länsstyrelsen samt regionplane-
organ och kommuner som berörs
av förslaget. Andra som har ett
väsentligt intresse av förslaget skall
beredas tillfälle till samråd.
När förslag till översiktsplan eller
till ändring av planen upprättas,
skall kommunen samråda med
länsstyrelsen samt regionplane-
organ och kommuner som berörs
av förslaget. De myndigheter samt
de sammanslutningar och enskilda
i övrigt som har ett väsentligt
intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.
Samrådet syftar tiU ett utbyte av
information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget,
planeringsunderlag av betydelse
och förslagets innebörd redovisas.
Syftet med samrådet år att för-
bättra beslutsunderlaget och att ge
möjlighet till insyn och påverkan.
Under samrådet bör motiven till
förslaget, planeringsunderlag av
betydelse samt förslagets innebörd
och konsekvenser redovisas.
Prop. 1994/95:230
Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som
har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.
5
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen särskilt arr
1. ge råd om tillämpningen av 2
kap. och verka för att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.
tillgodoses,
2. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera
kommuner samordnas på ett lämp-
ligt sätt,
3. ta till vara statens intressen.
§
Under samrådet skall länsstyrel-
sen särskilt ta till vara och sam-
ordna statens intressen och därvid
1. tillhandahålla underlag för
kommunens bedömningar och ge
råd i fråga om sådana allmänna
intressen enligt 2 kap. och sådana
miljö- och riskfaktorer som bör
beaktas vid beslut om användning-
en av mark- och vattenområden,
2. verka för att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.
tillgodoses och för att sådana
frågor om användningen av mark-
och vattenområden som angår två
eller flera kommuner samordnas på
ett lämpligt sätt.
8 §
Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av
1. planbeskrivning som avses i andra stycket,
2. samrådsredogörelsen,
3. gällande översiktsplan,
4. sådant planeringsunderlag som
för en bedömning av förslaget.
I planbeskrivningen skall redo-
visas planeringsförutsättningarna,
skälen till planens utformning och
de åtgärder som kommunen avser
att vidta för att fullfölja planen.
kommunen anser vara av betydelse
I planbeskrivningen skall redo-
visas planeringsförutsättningarna,
skälen till planens utformning och
de åtgärder som kommunen avser
att vidta för att fullfölja planen.
Vidare skall redogöras för planens
konsekvenser.
10
Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kommu- Prop. 1994/95:230
nen, skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovisas.
74 §
Kommunfullmäktige skall minst
en gäng under mandattiden ta
ställning till översiktsplanens ak-
tualitet.
Före ett beslut som avses i första
stycket skall länsstyrelsen i en
sammanfattande redogörelse redo-
visa synpunkter i fråga om sådana
statliga intressen som kan vara av
betydelse för kommunens beslut
samt ange hur synpunkterna enligt
länsstyrelsens mening förhåller sig
till översiktsplanen.
5 kap.
7 §5
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och
tredje styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan
får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörj-
ningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall
ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan be-
stämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § och rivningsförbud för sådana
byggnader samt sådana bestämmel-
ser i fråga om andra ändringar av
byggnader än tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas varsamhetsbestäm-
melser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga
Senaste lydelse 1994:852.
11
om andra ändringar av byggnader
än tillbyggnader som får utfärdas
med stöd av föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk,
Prop. 1994/95:230
m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning
av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman,
6. användning och utformning
av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman,
varvid för meddelas skyddsbestäm-
melser för sådana platser som är
särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda
viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anoidna
utrymme for parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första
stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt
trafik- och väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen
och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar
genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som
prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsin-
delningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar.
12. principerna för fastighetsin-
delningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna
platser för vilka kommunen är
huvudman och som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt.
Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte
utformas så att en effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam-
verkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett
exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras
enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars
ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den.
12
16 §
För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdes-
bestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen
uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får
regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och
tredje styckena samt 9 § tredje stycket,
2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för
bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra
jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och
Prop. 1994/95:230
storleken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § och rivningsförbud för sådana
byggnader samt sådana bestämmel-
ser i fråga om andra ändringar av
byggnader än tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas varsamhetsbestäm-
melser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser for
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomier som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga
om andra ändringar av byggnader
än tillbyggnader som får utfärdas
med stöd av föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m.,
5. användning och utformning 5. användning och utformning
av allmänna platser, av allmänna platser, varvid får
meddelas skyddsbestämmelser för
sådana platser som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
Senaste lydelse 1994:852.
13
18 §
Prop. 1994/95:230
Detaljplanen bör grundas på ett
program som anger utgångspunkter
och mål för planen.
En detaljplan som medger en
användning av mark eller av bygg-
nader eller andra anläggningar som
innebär betydande miljöpåverkan
skall grundas på ett sådant pro-
gram som anges i första stycket,
om detaljplanen innebär att
planområdet för tas i anspråk för
1. industriändamål,
2. ny sammanhållen bebyggelse,
3. skidliftar eller kabinbanor,
4. hotellkomplex eller fritidsbyar
eller
5. permanenta tävlings- eller
testbanor för bilar eller motor-
cyklar.
I de fall som anges i andra styck-
et skall en miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap. lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. upprättas vid utarbetandet av
programmet.
Detaljplanen skall grundas på ett
program som anger utgångspunkter
och mål for planen, om det inte är
onödigt.
En miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. skall upprättas, om detalj-
planen medger en användning av
mark eller av byggnader eller
andra anläggningar som innebär
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
naturresurser.
20 §
När förslag till detaljplan upp-
rättas, skall kommunen samråda
med länsstyrelsen, låstighetsbild-
ningsmyndigheten och kommuner
som berörs av förslaget. Sakägare
och de bostadsrättshavare, hyres-
gäster och boende som berörs av
förslaget samt de myndigheter,
sammanslutningar och enskilda i
övrigt som har ett väsentligt intres-
se av förslaget skall beredas till-
fälle till samråd.
När program utarbetas och när
förslag till detaljplan upprättas,
skall kommunen samråda med
länsstyrelsen, fåstighetsbildnings-
myndigheten och kommuner som
berörs av programmet eller för-
slaget. Sakägare och de bostads-
rättshavare, hyresgäster och boen-
de som berörs av programmet eller
förslaget samt de myndigheter,
sammanslutningar och enskilda i
övrigt som har ett väsentligt intres-
se av programmet eller förslaget
skall beredas tillfälle till samråd.
21 §
Samrådet syftar till ett utbyte av Syftet med samråd är att förbätt-
information och synpunkter. Under ra beslutsunderlaget och att ge
14
samrådet bör motiven tiU förslaget,
planeringsunderlag av betydelse
samt de viktigaste följderna av
förslaget redovisas. Om det finns
ett program eller en miljökonse-
kvensbeskrivning för planen, skall
också dessa redovisas.
Resultatet av samrådet och för-
slag med anledning av de synpunk-
ter som har franförts skall redo-
visas i en samrådsredogörelse.
möjlighet till insyn och påverkan.
Under jamrdden bör kommunen
redovisa planeringsunderlag av
betydelse samt de viktigaste följ-
derna av förslaget. När det finns
program eller miljökonsekvensbe-
skrivning, skall även dessa redo-
visas. Vid samråd om ett förslag
till detaljplan skall motiven till
förslaget redovisas.
De synpunkter som har franförts
vid samråden samt kommentarer
och förslag med anledning av
synpunkterna skall redovisas i en
gemensam samrådsredogörelse.
Prop. 1994/95:230
31 §
När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall de som till
följd av beslutet kan vara berättigade till ersättning enligt 14 kap. 5 eller
8 § underrättas. I underrättelsen skall också tas in en upplysning om
innehållet i 15 kap. 4 §. Kommunen bestämmer om underrättelsen skall
ske genom brev eller genom kungörande på det sätt som anges i 24 §.
Snarast möjligt efter det att be-
slutet har vunnit laga kraft skall ett
exemplar av planen, planbeskriv-
ningen, genomförandebeskrivning-
en och fastighetsförteckningen
sändas till länsstyrelsen, fastighets-
registermyndigheten och fastighets-
bildningsmyndigheten, om det inte
är uppenbart obehövligt.
Kommunen skall pä planhand-
lingama anteckna datum då be-
slutet vunnit laga kraft. Om ett
förordnande enligt 13 kap. 8 §
andra stycket har meddelats, skall
även datum för förordnandet an-
tecknas. Snarast möjligt efter det
att beslutet att anta detaljplanen
har vunnit laga kraft skall ett
exemplar av planen, planbeskriv-
ningen, genomförandebeskriv-
ningen och fastighetsförteckningen
sändas till länsstyrelsen samt till
fåstighetsregistermyndigheten och
fastighetsbildningsmyndigheten, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor
från det att planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast
underrättas om innehållet i handlingarna.
6 kap.
13 §
fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har
upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av 15
nämnden, av den som antar detaljplanen.
Snarast möjligt efter det att be-
slutet att anta fastighetsplanen har
vunnit laga kraft skall ett exemplar
av planen, planbeskrivningen och
fastighetsförteckningen sändas till
fastighetsregistermyndigheten och
fastighetsbildningsmyndigheten, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Kommunen skall på planhand-
lingama anteckna datum dä be-
slutet vunnit laga kraft. Om ett
förordnande enligt 13 kap. 8 §
andra stycket har meddelats, skall
även datum för förordnandet an-
tecknas. Snarast möjligt efter det
att beslutet att anta fastighetsplanen
har vunnit laga kraft skall ett
exemplar av planen, planbeskriv-
ningen och fastighetsförteckningen
sändas till länsstyrelsen samt till
fastighetsregistermyndigheten och
fastighetsbildningsmyndigheten,om
det inte är uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor
från det att planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast
underrättas om innehållet i handlingarna.
I de fall detaljplanen enligt 5 §
skall anses ha den utformning som
framgår av fastighetsplanen skall
länsstyrelsen tillsändas handlingar-
na respektive underrättas om in-
nehållet i dessa enligt andra och
tredje styckena.
Prop. 1994/95:230
I de fall detaljplanen enligt 5 §
skall anses ha den utformning som
framgår av fastighetsplanen skall
fcommunen ange avvikelsen på
detaljplanen samt sända ett ex-
emplar av detaljplanen och de
handlingar som anges i andra
stycket till länsstyrelsen respektive
underrätta länsstyrelsen om in-
nehållet i dessa enligt tredje styck-
et.
7 kap.
4§
Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har
betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och
vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och
anläggningar.
Bestämmelserna i 4 kap. 2 § om
planhandlingar och deras utform-
ning samt om planbeskrivning skall
tillämpas på regionplanen. Någon
redovisning av åtgärder för att
fullfölja planen behöver dock inte
lämnas.
Bestämmelserna i 4 kap. 1 §
tredje stycket och 2 § om plan-
handlingar och deras utformning
samt om planbeskrivning skall
tillämpas på regionplanen. Någon
redovisning av åtgärder för att
fullfölja planen behöver dock inte
lämnas.
16
8 kap.
4 §7
Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om nedan angivna åtgärder
beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus,
garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):
1. färga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens
karaktär därigenom inte ändras väsentligt,
2. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte
sträcker sig mer än 3,0 meter ut från huset och inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter,
3. anordna skärmtak över sådana 3. anordna skärmtak över sådana
Prop. 1994/95:230
uteplatser som anges i 2 eller över
altaner, balkonger eller entréer,
om skärmtaket inte är större än
12,0 kvadratmeter och inte sträcker
sig närmare gränsen än 4,5 meter,
uteplatser som anges i 4 eller över
altaner, balkonger eller entréer,
om skärmtaket inte är större än
12,0 kvadratmeter och inte sträcker
sig närmare gränsen än 4,5 meter,
4. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av
bostadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större
än 10,0 kvadratmeter, taknockshöjden inte överstiger 3,0 meter och
byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.
Utanför detaljplan är en- och tvåbostadshus och tillhörande komple-
mentbyggnader, murar och plank som ej ingår i samlad bebyggelse
undantagna från bestämmelserna i 1 och 2 §§ även i fråga om följande
åtgärder
1. göra mindre tillbyggnader, om åtgärden inte sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter,
2. uppföra komplementbyggnader eller murar eller plank i omedelbar
närhet av bostadshuset, om åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än
4,5 meter,
Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första
stycket 2-4 och i andra stycket utförs närmare gränsen än 4,5 meter,
krävs inte bygglov.
Enligt 6 § får kommunen bestämma att de åtgärder som avses i första
stycket 1 och andra stycket kräver bygglov.
5 §!
Kommunen får i en detaljplan
besluta att bygglov inte krävs för
att på det sätt och under den tid
som närmare anges i planen utföra
åtgärder som avses i 1 och 2 §§.
Kommunen får i en detaljplan
besluta att bygglov inte krävs för
att på det sätt och under den tid
som närmare anges i planen utföra
åtgärder som avses i 1-3 §§.
7 Senaste lydelse 1994:852.
8 Senaste lydelse 1994:852.
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
17
Kommunen får i områdesbestämmelser besluta att bygglov inte krävs
för att på det sätt som närmare anges i bestämmelserna
Prop. 1994/95:230
1.
2.
4.
5.
6.
uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra komplementbyggnader,
göra mindre tillbyggnader,
utföra eller ändra anläggningar som avses i 2 §,
bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader,
uppföra, bygga till eller på
annat sätt ändra enklare fritidshus,
kolonistugor och liknande byggna-
der,
6. uppföra, bygga till eller på
annat sätt ändra enklare fritidshus,
kolonistugor och liknande byggna-
der.
7. utföra sådana åtgärder som
avses i 3 § första stycket 2.
Beslut enligt första och andra stycket får inte fettas, om bygglov krävs
för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen.
Inom samlad bebyggelse krävs medgivande från berörda grannar, om
åtgärder som avses i andra stycket 1 och 2 skall utföras utan bygglov.
9 kap.
1 §’
Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-
eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen. Byggherren skall vidare se till att kontroll
och provning utförs i tillräcklig omfattning.
Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och
egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppstår.
I de fall en rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, skall rivningen
ske på ett sådant sätt att olika
material kan tas om hand var för
sig enligt planen.
2 §*°
Minst tre veckor innan arbetena påböijas skall byggherren göra en
anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser
1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,
2. åtgärder som anges i 8 kap. 2 § första stycket,
3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de
bärande delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,
4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler
eller anordningar för ventilation i byggnader,
9 Senaste lydelse 1994:852.
10 Senaste lydelse 1994:852.
18
6. underhåll av sådan bebyggelse
med särskilt bevarandevärde som
omfattas av skyddsbestämmelser
som utfärdats med stöd av 5 kap.
7 § första stycket 4 eller 16 § 4.
5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörj- Prop. 1994/95:230
ning eller avlopp i byggnader eller inom tomter,
6. underhåll av sådan bebyggelse
med särskilt bevarandevärde som
omfattas av skyddsbestämmelser
som utfärdats med stöd av 5 kap.
7 § första stycket 4 eller 16 § 4,
7. rivning som omfattas av krav
på rivningslov.
Byggnadsarbetena får påbörjas tidigare än som anges i första stycket
om byggnadsnämnden särskilt medger det.
Bygganmälan upphör att gälla
om arbetena inte påbörjats inom
två år från dagen för anmälan.
Rivning av andra byggnader än
komplementbyggnader, sådana
ekonomibyggnader som avses i 8
kap. 1 § andra stycket och sådana
byggnader som avses i 8 kap. 10 §
skall anmälas till byggnadsnämn-
den (rivningsanmälan). Bestämmel-
serna i första-tredje styckena om
när anmälan skall göms, när
arbetena för påbörjas och när
anmälan upphör att gälla skall
tillämpas också i fråga om rivning.
4
Bygganmälan skall vara skriftlig.
För enkla åtgärder räcker det med
muntlig anmälan. Till anmälan
skall fogas en beskrivning av
projektets art och omfattning.
§“
Bygganmälningar och rivningsan-
mälningar skall vara skriftliga. För
enkla åtgärder räcker det med
muntlig anmälan. Till en anmälan
skall fogas en beskrivning av
projektets art och omfattning. Till
en rivningsanmälan skall också
fogas en plan över hur rivnings-
materialet kommer att hanteras
(rivningsplan). Byggnadsnämnden
för i enskilda fall besluta att riv-
ningsplan inte behöver ges in.
11 Senaste lydelse 1994:852.
19
12 §*2
Om en sådan försäkring för byggnadsarbeten behövs som avses i lagen
(1993:320) om byggfelsförsäkring, får byggnadsarbetena inte påbörjas
förrän bevis om försäkringen företetts för byggnadsnämnden. Detsamma
gäller om ett besked om skyddsrum krävs enligt 6 kap. 8 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar.
I de fall en rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, får rivningsarbe-
tena inte påbörjas förrän bygg-
nadsnämnden godkänt rivnings-
planen.
Prop. 1994/95:230
13
För sådana byggnadsåtgärder som
anges i 2 § första stycket 1-6 och
som kräver bygganmälan skall en
kvalitetsansvarig utses av bygg-
herren. För skilda delar av ett
byggprojekt kan olika kvalitetsan-
svariga utses. En av dem skall
samordna deras uppgifter. Bygg-
herren skall underrätta byggnads-
nämnden om vem som är kvalitets-
ansvarig.
Den kvalitetsansvarige skall, om
det finns sådan kontrollplan som
avses i 9 §, se till att planen följs
och att annan kontroll som avses i
8 § första stycket 2 utförs. Han
skall vara närvarande vid byggsam-
råd enligt 7 § samt vid besiktning-
ar och andra kontroller.
§13
För sådana byggnadsåtgärder som
anges i 2 § första stycket och som
kräver bygganmälan samt för
sådana rivningar som skall följa en
rivningsplan skall en kvalitetsan-
svarig utses av byggherren. För
skilda delar av ett projekt kan olika
kvalitetsansvariga utses. En av dem
skall samordna deras uppgifter.
Byggherren skall underrätta bygg-
nadsnämnden om vem som är
kvalitetsansvarig.
En kvalitetsansvarig skall se till
att kontrollplaner som avses i 9 §
och rivningsplaner som avses i 4 §
följs samt att kontroller som avses
i 8 § första stycket 2 utförs. Han
skall vara närvarande vid byggsam-
råd enligt 7 § samt vid besiktning-
ar och andra kontroller.
10 kap.
3 §H
Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet
eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något
beslut som har meddelats med stöd av lagen. Byggnadsnämnden får
också, om nämnden finner att byggherren inte följer någon väsentlig del
12 Senaste lydelse 1994:1733.
13 Senaste lydelse 1994:852.
14 Senaste lydelse 1994:852.
20
av en kontrollplan, förbjuda att ett byggnadsarbete fortsätts innan de
uppkomna bristerna avhjälpts.
Ar det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket
äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fåra för människors liv
eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts,
även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.
Om byggnadsnämnden finner att
byggherren i något väsentligt
avseende avviker från en rivnings-
plan, får nämnden förbjuda att
rivningen fortsätts till dess att
byggherren visar att det finns
förutsättningar för att planen kom-
mer att följas.
Förbud enligt första eller andra Förbud enligt denna paragraf fa
stycket får förenas med vite. förenas med vite.
Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.
Prop. 1994/95:230
6 §1S
Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 § första
stycket, en överträdelse sker genom att
1. arbete utförs utan att det finns någon kvalitetsansvarig enligt 9 kap.
13 §,
2. någon underlåter att göra 2. någon underlåter att göra
bygganmälan när sådan anmälan bygganmälan eller rivningsanmälan
skall göras eller när sådan anmälan skall göras eller
3. arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har
meddelat enligt denna lag.
Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000
kronor. Ar överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut.
11 kap.
5
Byggnadsnämnden får ta ut avgift
i ärenden angående lov och för-
handsbesked och i ärenden som
föranleds av en bygganmälan enligt
9 kap. 2 § samt i andra ärenden
som föranleder upprättande av
nybyggnadskarta, ritningsgransk-
ning, besiktning, framställning av
arkivbeständiga handlingar eller
Byggnadsnämnden får ta ut avgift
i ärenden angående lov och för-
handsbesked och i ärenden som
föranleds av en bygganmälan eller
rivningsanmälan enligt 9 kap. 2 §
samt i andra ärenden som föran-
leder upprättande av nybyggnads-
karta, ritningsgranskning, besikt-
ning, framställning av arkivbe-
13 Senaste lydelse 1994:852.
16 Senaste lydelse 1994:852.
21
andra tids- eller kostnadskrävande ständiga handlingar eller andra
åtgärder. tids- eller kostnadskrävande åt-
gärder.
Byggnadsnämnden får dessutom, efter det att bygganmälan som avser
åtgärder som anges i 9 kap. 2 § första stycket 1 eller 2 inkommit
avseende uppförande, tillbyggnad eller annan ändring av en byggnad eller
annan anläggning, ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana
åtgärder som erfordras för att enligt denna lag upprätta eller ändra
detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får
tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmelser-
na.
Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av
avgifterna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.
Prop. 1994/95:230
13 kap.
2 §17
Andra beslut enligt denna lag av
kommunfullmäktige och kommuna-
la nämnder än de som anges i 1 §
får överklagas genom besvär hos
länsstyrelsen.
Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser
1. frågor som redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestäm-
melser eller förhandsbesked,
Andra beslut enligt denna lag av
kommunfullmäktige och kommuna-
la nämnder än de som anges i 1 §
får överklagas hos länsstyrelsen.
2. behovet av byggsamråd.
Beslut som anges i 2 § första
stycket överklagas genom att en
besvärshandling ges in till länssty-
relsen. I besvärshandUngen skall
anges vilket beslut som överklagas.
BesvärshandUngen skall ha kom-
mit in till länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag då justeringen
av protokollet med beslutet har
tillkännagetts på kommunens an-
slagstavla. I fråga om andra beslut
av kommunala nämnder än beslut
angående detaljplan, områdesbe-
stämmelser eller fastighetsplan
räknas dock besvärstiden från den
Bestämmelser om överklagande
av beslut som avses i 2 § finns i
23-25 §§ förvaltningslagen
(1986:223).
Tiden för överklagande av ett
beslut att anta, ändra eller upp-
häva en detaljplan, områdesbe-
stämmelser eller en fastighetsplan
räknas dock från den dag då juste-
ringen av protokollet med beslutet
har tillkännagetts på kommunens
anslagstavla. När ett sådant beslut
har fattats av kommunfullmäktige,
skall vad som föreskrivs i 23-25 §§
17 Senaste lydelse 1994:852.
22
dag då klaganden fick del av be- förvaltningslagen om den myndig- Prop. 1994/95:230
slutet. het som har meddelat beslutet i
stället avse kommunstyrelsen.
Besvär som inte har anförts i rätt
tid får inte tas upp till prövning.
Har besvärshandUngen före be-
svärstidens utgång kommit in tiU
kommunen, skall besvären ändå tas
upp till prövning. Besvären skaU
också tas upp till prövning, om
besvärshandUngen har kommit in
för sent till länsstyrelsen och detta
beror på att underrättelsen om vad
som skall iakttas vid överklagande
av beslutet har innehållit en oriktig
uppgift om besvärstid eller besvärs-
instans.
4 §*’
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske
eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket
samt länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i
första stycket får överklagas genom
besvär hos kammarrätten om be-
slutet avser
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i
första stycket får överklagas hos
kammarrätten om beslutet avser
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,
2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och besvären avser
frågan om åtgärderna utgör kom-
pletteringsåtgärder enligt 8 kap.
13 §, uppfyller kraven i 3 kap.
eller strider mot områdesbestäm-
2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och överklagandet avser
frågan om åtgärderna utgör kom-
pletteringsåtgärder enligt 8 kap.
13 §, uppfyller kraven i 3 kap.
eller strider mot områdesbestäm-
melser,
3. rivningslov eller marklov och
besvären avser frågan om åtgärder-
na strider mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser,
melser,
3. rivningslov eller marklov och
överklagandet avser frågan om
åtgärderna strider mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller
enligt 6 kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och
vägar samt anordningar för vattenförsöijning och avlopp,
5. fråga enligt 9 kap.,
18 Senaste lydelse 1994:852.
23
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som anges ill kap. 5 §,
hos regeringen i övriga fall.
Prop. 1994/95:230
Den myndighet som har att pröva
besvär över ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan,
områdesbestämmelser eller en
fastighetsplan skall antingen fest-
ställa eller upphäva beslutet i dess
helhet. Om kommunen har medgett
det, får dock beslutet upphävas i
en viss del eller ändras på annat
sätt. Utan kommunens medgivande
får ändringar av ringa betydelse
göras.
På kommunens begäran kan
myndigheten förordna att det över-
klagade beslutet, utan hinder av att
besvären inte har slutligen av-
gjorts, får genomföras i sådana
delar som uppenbarligen inte be-
rörs av besvären. Sådana förord-
nanden får inte överklagas.
Den myndighet som har att pröva
överklagande av ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan,
områdesbestämmelser eller en
fastighetsplan skall antingen fest-
ställa eller upphäva beslutet i dess
helhet. Om kommunen har medgett
det, får dock beslutet upphävas i
en viss del eller ändras på annat
sätt. Utan kommunens medgivande
får ändringar av ringa betydelse
göras.
På kommunens begäran kan
myndigheten förordna att det över-
klagade beslutet, utan hinder av att
överklagandet inte har slutligen
avgjorts, får genomföras i sådana
delar som uppenbarligen inte be-
rörs av överklagandet. Sådana
förordnanden får inte överklagas.
14 kap.
Ägare och innehavare av särskild rätt till festigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller
förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller rivningslov vägras med stöd av
3. skyddsbestämmelser för bygg-
nader som avses i 3 kap. 12 §
meddelas i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser,
8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser medde-
las i en detaljplan enligt 5 kap. 7 §
första stycket 4 eller 6 eller i om-
rådesbestämmelser enligt 5 kap.
16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och
höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket
meddelas i områdesbestämmelser,
19 Senaste lydelse 1993:559.
24
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3. Prop. 1994/95:230
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i
första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del
av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastig-
heten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra
beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårds-
lagen (1964:822), förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket
samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19
kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i
särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på
grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser
i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör
detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2
eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses
i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds-
eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlösen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet
skall äldre bestämmelser tillämpas utom såvitt avser 3 kap. 14 §.
25
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om hus- prop. 1994/95:230
hållning med naturresurser m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
6§
Mark och vattenområden som har
betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller med hänsyn
till friluftslivet skall så långt möj-
ligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kultur-
miljön. Behovet av områden för
friluftsliv i närheten av tätorter
skall särskilt beaktas.
Mark och vattenområden som har
betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller med hänsyn
till friluftslivet skall så långt möj-
ligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kultur-
miljön. Behovet av grönområden i
tätorter och i närheten av tätorter
skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Lagen omtryckt 1992:1146.
26
Härigenom föreskrivs att 22 § naturvårdslagen (1964:822)’ skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:230
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §2
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen bestämmer.
Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplys-
ning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej
heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
förening ssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet
som avses i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning
som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid
mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i
landskapsbilden, får myndigheten meddela föreläggande om avlägsnande
av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.
Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda
eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa
anordningen avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej
regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen
bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på
anslagstavla anbringade meddelanden som avses i andra stycket.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte anordningar inom
vägområde eller for vilka bygglov
krävs eller har lämnats. Bestäm-
melserna gäller inte heller sådana
åtgärder avseende skyltar och
ljusanordningar som inte kräver
bygglov efter beslut enligt 8 kap.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte anordningar inom
vägområde eller för vilka bygglov
krävs eller har lämnats. Bestäm-
melserna gäller inte heller sådana
åtgärder avseende skyltar och
ljusanordningar som inte kräver
bygglov efter beslut enligt 8 kap.
* Lagen omtryckt 1991:641.
2 Senaste lydelse 1994:851.
27
5 § första stycket eller andra styck- 5 § första stycket plan- och byggla- Prop. 1994/95:230
et 7 plan- och bygglagen gen (1987:10).
(1987:10).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
28
Utredningen (M 1992:03) om översyn av plan- och bygglagen (1987:10),
PBL, m.m., Plan- och byggutredningen, påböijade sitt arbete i januari
1993 (dir. 1992:104). Vissa frågor, som enligt direktiven skulle
behandlas i en första etapp, redovisades i oktober 1993 i betänkandet
Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94). På grundval av
betänkandet lämnade den förra regeringen till riksdagen förslag till
ändringar i plan- och bygglagen rörande bl.a. systemet för tillsyn och
kontroll av byggandet. Bygglovsprövningen inskränks genom förslagen
till att avse endast en prövning av lokaliseringen och den närmare
placeringen av byggnader m.m. Förslagen antogs av riksdagen i juni
1994 (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). De
beslutade ändringarna träder i kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:106,
bet. 1994/95:BoU8, rskr. 1994/95:91).
Den följande utredningsetappen skulle enligt direktiven behandla frågor
om bl.a. miljöhänsyn i den fysiska planeringen, detaljplaneprocessen och
medborgarinflytande samt den statliga kontrollen. I december 1993 fick
utredningen tilläggsdirektiv rörande bl.a. förutsättningarna att skydda
parker och grönområden i våra städer och tätorter (dir. 1993:122). I juni
1994 fick utredningen dessutom genom tilläggsdirektiv i uppgift att göra
en översyn av lagstiftningen om plangenomförande (dir. 1994:65).
I mars 1994 överlämnade utredningen sitt andra betänkande Miljö och
fysisk planering (SOU 1994:36) och i oktober 1994 ett tredje betänkande
Överprövning av beslut i plan- och byggärenden (SOU 1994:134).
Sammanfattningar av betänkandena finns i bilagorna 1 och 2. De
lagförslag som lagts fram i betänkandet Miljö och fysisk planering finns
i bilaga 3. Lagförslag avseende PBL i betänkandet Överprövning av
beslut i plan- och byggärenden finns i bilaga 4. Betänkandena har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilagorna
5 och 6. Sammanställningar av remissyttrandena avseende de båda
betänkandena finns tillgängtiga i Miljödepartementet (dnr M94/903/9
och M94/3791/9).
I detta ärende, som i huvudsak bygger på utredningens andra
betänkande, behandlas bl.a. frågor om den kommunala översiktsplane-
ringen, skyddet av natur- och kulturvärden i stadsbygden, användningen
av miljökonsekvensbeskrivningar samt om medborgarinflytande.
Utredningens övriga förslag kommer att övervägas vidare i anslutning
bl.a. till såväl Plan- och byggutredningens som Miljöbalksutredningens
(M 1993:04) fortsatta arbete.
Regeringen kommer senare denna dag att genom tilläggsdirektiv ge
Plan- och byggutredningen i uppdrag att utveckla och komplettera
tidigare förslag om bl.a. regleringen i detaljplan enligt PBL samt att i det
sammanhanget också se över lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, m.m.
Prop. 1994/95:230
29
Lagrådet Prop.
Regeringen beslutade den 4 maj 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över
de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har följt
lagrådets förslag och synpunkter i allt väsentligt. En smärre avvikelse
föreligger beträffande lydelsen av 4 kap. 14 § PBL. Avvikelsen
behandlas i avsnitt 5.1.7.
Lagrådet har vidare i två fall, 4 kap. 4 § andra stycket och 5 kap. 22 §
PBL, uttalat att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör övervägas om
inte också dessa bestämmelser bör ändras på motsvarande sätt som 5 kap.
21 § andra stycket respektive 4 kap. 5 §. När det gäller 4 kap. 4 § andra
stycket anser regeringen att skillnaden mellan de frågor som normalt
behandlas vid översiktsplanering och de som behandlas under upprättan-
det av en detaljplan motiverar ett lägre ställt krav på redovisningen i
översiktsplanens samrådsredogörelse. Frågan om en ändring av 5 kap.
22 § har inte behandlats av utredningen eller av remissinstanserna.
Regeringen anser att frågan bör bli föremål för vidare överväganden
innan en lagändring föreslås.
Efter Lagrådets granskning har en ändring gjorts i 9 kap. 13 § andra
stycket PBL, som i gällande lydelse fått en utformning som inte varit
avsedd. Ändringens beskaffenhet är sådan att regeringen anser att
Lagrådets hörande i den delen skulle sakna betydelse.
Slutligen har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.
1994/95:230
Villkoren för den fysiska planeringen har förändrats i flera väsentliga
avseenden under senare år. Fysisk planering är inte längre främst ett led
i genomförandet av ett nödvändigt bostadsbyggande. Andra viktiga frågor
som rör exploateringen av mark och vatten gör sig allt mer gällande.
Kraven på att miljökonsekvenser analyseras och beskrivs har förstärkts
och medborgarnas krav på insyn och inflytande har ökat. Dessa och
andra förhållanden har medverkat till att den fysiska planeringens
inriktning och innehåll måste förändras och utvecklas. Nya krav ställs
också på att bl.a. olika samhällssektorer skall ta ett eget ansvar för
miljön. Den fysiska planeringen skall ses som ett led i en samlad politik
för en hållbar utveckling. Natur- och kulturlandskapet och den byggda
miljön skall förvaltas och utvecklas så att målet om en hållbar utveckling
kan nås.
Den byggda miljön - dvs. tätorter och annan bebyggelse, kommunika-
tionsleder, anläggningar och teknisk infrastruktur - är en del av grunden
för välfärdssamhället. Den ger inte bara ramarna för utvecklingen av
näringslivet och ekonomin. Den utgör också basen för människors
vardagsliv. Den är bärare av kulturhistoriska och konstnärliga värden och
utgör en del av samhällets identitet och kulturarv. Samtidigt är det
uppenbart att användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse
30
och anläggningar har påtagliga effekter för miljön i både begränsad och
vid mening. Miljön utsätts för påfrestningar genom bl.a. ingrepp i mark-
och vattenområden och genom förbrukning av naturresurser och energi.
Avfall, restprodukter, miljöstörande utsläpp och andra störningar som
mark, luft och vatten utsätts för är i hög grad ett resultat av det moderna
industrisamhället. Med en framsynt fysisk planering som samordnas med
insatser på andra områden finns det emellertid möjligheter att i betydande
utsträckning förebygga - och i många fåll också eliminera - olika
miljöproblem.
Insikten om att samhället i många avseenden måste förändras för att
uppnå det ekologiskt hållbara industrisamhället har ökat. Det handlar om
ett förändrat levnadssätt, ändrade konsumtionsvanor och omställning av
produktionsmönster och transportsystem. Den byggda miljön måste
utvecklas på ett sätt som är förenligt med kraven på en hållbar ut-
veckling. Den fysiska planeringen kan medverka till en positiv sam-
hällsutveckling som tar hänsyn till miljön, bl.a. genom de möjligheter
den ger att konkret påverka hur samhället i stort organiseras.
Det hållbara samhället förutsätter insatser på flera områden.
För det första gäller det att utveckla en ändamålsenlig och långsiktigt
hållbar bebyggelsestruktur, så att våra mark- och vattenområden utnyttjas
och utformas med hänsyn till miljön samt människors välbefinnande,
hälsa och säkerhet och med kommande generationers behov och
önskemål i åtanke.
För det andra måste den tekniska infrastrukturen anpassas till och
utvecklas på ett sätt som tar hänsyn till miljökraven och naturens
kretslopp. Trafikens infrastruktur måste uppmärksammas särskilt. De
växande miljöproblemen i framför allt städer och tätorter ställer ökade
krav på nya tekniska lösningar där återvinning, återanvändning och
kretsloppslösningar behöver sättas i centrum.
För det tredje handlar det om att skapa en rik och levande vardags-
miljö. Tillgång till naturupplevelser och historisk dimension, god
byggnadskultur, möjligheter till social samvaro och ett varierat utbud av
arbetsplatser, kultur och service är viktiga inslag i en god livsmiljö.
Lokalisering och utformning av bebyggelse och anläggningar måste
därför ske med stor hänsyn till den byggda miljöns värden och kvaliteter.
Förändringar bör sikta mot att skapa en ny god byggnadskultur.
Därigenom främjas både särart och mångfald.
För det fjärde handlar det om att förbättra det lokala inflytandet.
Kunskaper om lokala förutsättningar, problem och önskemål måste tas till
vara när förändringar i den byggda miljön diskuteras. Beslut som rör
människans vardagsmiljö skall utformas med stor hänsyn till önskemål
och synpunkter från de människor som främst berörs. Det är därför
angeläget att vidareutveckla vårt decentraliserade beslutssystem så att
besluten fettas på rätt nivå i en öppen och demokratisk process.
Prop. 1994/95:230
31
När viktiga gemensamma eller nationella värden står på spel måste Prop. 1994/95:230
också statens inflytande säkerställas. Innehållet i och formerna för detta
inflytande måste utvecklas.
I en strategi for utveckling av den byggda miljön spelar samhällsplane-
ringen - och som en viktig del i denna den fysiska planeringen - en
avgörande roll. Redskapen på alla nivåer - bl.a. långsiktiga sektorspla-
ner, kommunala översiktsplaner och miljökonsekvensbeskrivningar -
behöver utvecklas så att konsekvenserna av olika beslut blir tydliga och
så att förutsättningarna för beslut som beaktar långsiktiga miljöintressen
förbättras. Den fysiska planeringen kan medverka genom att ta fram ett
så fullständigt beslutsunderlag som möjligt, där - förutom traditionella
intressen och anspråk - också miljöförhållanden, alternativ och konse-
kvenser analyseras.
Det är genom kunskaper om bebyggelsens förutsättningar och särart och
om konsekvenserna av olika förändringar - för stadsmiljön eller för
natur- och kulturlandskapet - som vi kan förstå och rätt behandla natur
och landskap, den lokala byggnadstraditionen och andra delar av vårt
byggda kulturarv. Tydliga beskrivningar och analyser av värden och
kvaliteter kan ge viktig vägledning för förändringar av den byggda
miljön. Miljökonsekvensbeskrivningar ger medborgarna möjlighet att i
god tid förstå innebörden av de förändringar som aktualiseras.
Vid FN:s konferens i Rio de Janeiro år 1992 om miljö och utveckling
antogs bl.a. den s.k. Agenda 21, ett handlingsprogram för nationellt och
internationellt miljöarbete inför det 21 :a århundradet. En grundläggande
princip i Agenda 21 är att miljöhänsynen skall integreras i olika
verksamheter och sektorer med tonvikt på lokala insatser. Handlingspro-
grammet innehåller mål och riktlinjer för hur miljöfrågorna skall
behandlas på olika samhällsområden såsom trafik, skogs- och jordbruk
och avfallshantering. Programmet betonar även att en förutseende
samhällsplanering har stor betydelse för att främja målet om en hållbar
utveckling.
Principerna i Agenda 21 avses omsättas bl.a. i ett lokalt arbete, där
olika aktörer - kommuninvånare, företrädare för näringslivet, intresseor-
ganisationer m.fl. - involveras aktivt. Kommunerna förutsätts ha påbörjat
ett arbete med lokala handlingsprogram för miljöarbetet, s.k. lokala
Agenda 21, senast år 1996. Programmen skall grundas på en helhetssyn
där miljö, ekonomi och olika utvecklingsfrågor vävs samman och
utformas med hänsyn till lokala problem och förutsättningar. Hänsyn till
naturens kretslopp, resurshushållningsaspekter och ett även i övrigt
ekologiskt synsätt skall genomsyra arbetet.
Förutsättningarna for att kunna skapa en långsiktigt god livsmiljö
bestäms, som ovan nämnts, i betydande utsträckning av hur den byggda
miljön utvecklas och bevaras. Det är regeringens uppfattning att den
fysiska planeringen, genom att den är sektorsövergripande till sin
karaktär, tillsammans med insatser på andra områden kan bidra till en
32
hållbar utveckling. Lika viktigt är emellertid att den fysiska planeringens
begränsningar tydliggörs så att inte uppmärksamheten tas från områden
där åtgärder många gånger kan vara mer verksamma.
Miljöproblemen bör i huvudsak angripas vid källan. Under senare år
har emellertid miljöproblemen ändrat karaktär, från punktutsläpp till mer
diffusa utsläpp. Miljöförutsättningarna är också vitt skilda, om man t.ex.
jämför glesbygden i övre Norrlands inland, Stockholmsområdet och det
mycket tätbebyggda sydvästra Skåne. De olika lokala förutsättningarna
behöver beaktas vid tillämpningen av bl.a. plan- och bygglagstiftningen.
Frågan om hur ökad miljöhänsyn skall uppnås är mång fasetterad. Till
en del kan samhället styra mot ökad hänsyn genom lagstiftning. Krav och
restriktioner kan få samhälle, människor och företag att ändra beteende.
Utsläppsgränser och andra direkta miljökrav kan begränsa miljöskadlig
verksamhet. En lämplig lokalisering av bostäder och arbetsplatser kan
medverka till att göra samhället effektivt och resurssnålt och därmed
mera miljöanpassat. Restriktioner och effektivitetskrav räcker emellertid
inte för att uppnå en hållbar utveckling. Det finns också ett behov av en
grundläggande attitydförändring, vilket ställer delvis andra krav. Det
behövs bättre kunskaper om samband mellan samhällsaktiviteter och
miljöeffekter och bättre information som gör kunskaperna tillgängliga för
alla människor.
Den fysiska planeringen, med dess uppgift att söka den lokalisering
eller den fysiska struktur som är lämpligast för olika anläggningar och
verksamheter, har stor betydelse för miljöutvecklingen. Man kan därvid
tala om direkta och indirekta styrmedel i den fysiska planeringen. Till de
direkta styrmedlen kan räknas krav på miljökvalitet, skydd av värdefulla
områden och en resurseffektiv markanvändningsstniktur. Till de indirekta
styrmedlen hör bl.a. insatser för att främja medborgarnas engagemang
och tillgång till relevant information och att förbättra samråds- och
beslutsprocessens utformning. Dit hör också att förbättra den kommunala
översiktsplanens koppling till annan strategisk planering i kommunen och
till den planering som sker hos vissa sektorsmyndigheter. Samtliga dessa
inslag finns redan i gällande plan- och bygglagstiftning. Det är emellertid
angeläget att styrmedlen i den fysiska planeringen kan bli effektivare och
därmed medverka till större miljöhänsyn.
Med miljöproblemens förändring - från industriella verksamheters
punktvisa utsläpp till diffusa utsläpp - ökar behovet av en allmän insikt
om sambanden mellan miljöförändringar i stort och lokalt livsmönster i
det moderna samhället. Det är också motivet för lokalt Agenda
21-arbete. Vad gäller kretsloppstänkande och former för en hållbar
samhällsutveckling finns enligt regeringens bedömning en ännu out-
vecklad potential i den kommunala planeringen och framför allt i den
översiktliga samhällsplaneringen som bör kunna beskriva komplexa
samband och tydliggöra effekter av olika handlingsalternativ i ett mer
övergripande perspektiv.
Miljöfrågorna i vid mening - och därmed också bevarande och
utveckling av de värden som den byggda miljön innehåller - upphittas av
de allra flesta som angelägna frågor som bör hanteras genom demokra-
tiskt förankrade offentliga beslut. Regeringen anser det naturligt att den
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
Prop. 1994/95:230
33
kommunala översiktsplanen utvecklas till ett av de grundläggande Prop. 1994/95:230
instrumenten i det lokala miljöarbetet. Det är på denna nivå som
miljösambanden kan göras mer överblickbara och konkreta vilket gör att
en dialog mellan samhällsorgan och medborgare kan komma till stånd
och bli meningsfull. Den föreskrivna samrådsprocessen i arbetet med den
kommunala översiktsplanen och efterföljande beslut enligt såväl PBL som
annan lagstiftning behöver därför utvecklas så att den kunskap och det
engagemang som finns i olika delar av samhället tas till vara.
Grundläggande regler för hushållning med mark, vatten och den fysiska
miljön i övrigt finns bl.a. i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., NRL. I förordningen (1993:191) om tillämpningen
av NRL regleras ansvaret för den kunskapsförsörjning som är nödvändig
för att främja en långsiktig hushållning med våra mark-, vatten- och
bebyggelsetillgångar. Detta kunskapsförsöijningssystem kompletterat med
ett lokalt medborgerligt inflytande och bekräftat i en kommunal över-
siktsplan kan bli en viktig del av arbetet med att säkerställa en hållbar
utveckling. Det ligger både i kommunens och olika statliga myndigheters
ansvar att utveckla beslutsunderlaget på grundval av såväl nya kunskaper
som de värderingsförändringar som successivt gör sig gällande.
Det framgår emellertid av Boverkets utvärdering av de kommunala
översiktsplanerna (juni 1992) att det underlag som redovisas i planerings-
arbetet inte har utvecklats på förväntat sätt. Vad som är god hushållning
och vad som är hållbart i ett långsiktigt perspektiv måste grundas på
bästa möjliga aktuella kunskap. Ökade krav på bl.a. den kommunala
översiktsplanen och dess innehåll bör kunna ge förutsättningar för en
planeringsprocess, där målen kan formuleras for en framtida hållbar
samhällsutveckling som vilar på aktuell kunskap och som tas fram i lokalt
förankrade och demokratiska former. I det följande, avsnitt 5.1,
redovisar vi vår syn på dessa frågor, bl.a. vad gäller den kommunala
översiktsplanens roll.
Som redan framgått utgör natur- och kulturmiljön viktiga värden som
måste beaktas i den fysiska planeringen. Vissa natur- och kulturvärden
måste bevaras oförändrade på grund av deras särart eller karaktär medan
andra kan ingå som delar i förändringen och utvecklingen av den byggda
miljön. De senare mer vardagliga miljöerna kräver också hänsyn och
omsorg i den fysiska planeringen.
De två allmänna intressena kulturmiljövård och naturvård utgår från
värderingar som många gånger skiljer sig åt, men i praktiken visar det
sig att natur- och kulturmiljöintressena till stor del sammanfaller och
därmed också förstärker varandra. I det följande tas först upp tätorternas
grönområden, som ofta är bärare av betydelsefulla natur- och kulturvär-
den, och därefter kulturmiljön ur ett mer allmänt perspektiv. Inriktningen
är att dessa intressen bör få en starkare ställning i den fysiska planering-
en.
34
Tätorternas grönområden Prop.
Med grönområden i och i anslutning till tätorter avses all mark som inte
är bebyggd eller hårdgjord, dvs. skogs- och andra naturområden, parker,
alléer, trädgårdar, gårdar till flerbostadshus, kyrkogårdar, vägimpediment
m.m. Ibland används grön struktur som samlande begrepp for dessa
grönområden.
Med denna definition av grönområden ingår inte bara det som ryms
innanför stadsgränsen utan även tätorternas närmaste omland. Gränszonen
mellan bebyggelsen och den omgivande landsbygden är särskilt be-
tydelsefull, men även korridorer ut i landskapet och de jordbruks-, skogs-
och andra naturområden som knyter bebyggelsen till dess närmaste
omgivning har stor betydelse i sammanhanget. Spridningsvägar för djur-
och växtarter, lek-, rekreations- och motionsområden samt områden för
lokal dagvatten- och avloppsvattenhantering är exempel på funktioner där
det samband mellan bebyggelse och landsbygd som skapas genom
tätortsranden är viktigt.
Tillgång till en rik och varierad natur är viktig för människors
utveckling och välbefinnande. För de boende i tätorterna är tillgången till
naturområden av särskilt stor betydelse. Naturområdena utgör ett
berikande inslag i vardagsmiljön och tillgodoser behoven av rekreation
och friluftsliv. Parker och andra grönområden är ofta bärare av
betydande kulturhistoriska värden och bidrar till att ge städerna identitet
och karaktär. Vidare har grönområdena betydelse för hälsa och miljö och
utgör en förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna
bevaras i och i anslutning till tätorterna.
Grönområdena i och kring våra tätorter är utsatta för betydande hot.
Tätortsutbyggnaden, annan exploatering för bebyggelseändamål och
utbyggnad av teknisk infrastruktur tar successivt allt större del av
grönområden och annan obebyggd mark i anspråk. Denna utveckling
utgör alltså ett hot mot stora delar av de resurser som grönområdena
utgör och minskar dessas långsiktiga värde och funktion. Vaije enskilt
exploateringsföretag kan därvid ofta uppfattas vara av begränsad
betydelse. Det syftar också i allmänhet till att tillgodose ett angeläget
behov. Sammantaget över en längre period ger emellertid alla enskilda
åtgärder negativa konsekvenser som inte är överblickbara vid en
bedömning av det enskilda exploateringsärendet. En helhetsbedömning
av grönområdenas nuvarande tillstånd och förändringar är därför av stor
betydelse för arbetet med skydd och säkerställande av grönområdena i
städer och tätorter. I bl.a. de tre storstadsregionerna kan en sådan
bedömning behöva göras i ett regionalt sammanhang.
Kännetecknande för tätorternas grönområden är att de samtidigt fyller
en rad olika funktioner. En stadspark kan vara kulturhistoriskt värdefull
och utgöra en medveten och tidstypisk arkitektonisk och stadsplanemässig
skapelse. Den fyller också olika sociala funktioner. Grönområdena kan
samtidigt vara viktiga för det lokala klimatet, för naturupplevelser och
för biologisk mångfald.
Det är som regel möjligt att röra sig fritt över parker, kyrkogårdar,
institutionsområden och en stor del av flerbostadsområdena. De
1994/95:230
35
administrativa gränserna mellan mark för allmän plats och kvartersmark Prop. 1994/95:230
upplevs därför ofta inte i praktiken. De kulturella och ekologiska värdena
kan oftast inte hänföras till administrativt bestämda enheter. I exempelvis
villastäderna är det samspelet mellan grönskan kring gator och i parker
samt tomternas planteringar mot gata eller inom kvarteren som skapar
den värdefulla helhetsmiljön. Den helhet som de olika delarna utgör bör
därför bilda utgångspunkt vid bedömningen och utvecklingen av
erforderliga metoder och medel för skyddet av grönområdena.
Grönområdenas miljövärden
Till de ekologiska aspekterna på grönområden i och omkring tätorterna
kan hänföras deras betydelse för biologisk mångfald, för omhändertagan-
de av dagvatten och för det lokala klimatet. Grönområdenas ekologiska
funktioner betingas av samspelet i hela systemet av växter, djur, mark,
vatten, klimat och mänsklig påverkan. Biologisk mångfald har efter
Riokonferensen 1992 blivit ett centralt begrepp som också bör omfatta
tätorterna. I tätorterna är den biologiska mångfalden en indikator på ett
väl fungerande ekologiskt system. Omvänt är en väl fungerande grön
struktur en grundförutsättning för ett rikt biologiskt liv. Olika aspekter
på biologisk mångfald bör framhävas, nämligen ett så rikt växt- och
djurliv som möjligt, ett så stort utbud av biotoper som möjligt, ett skydd
för sedan gammalt anpassade arter i parker, trädgårdar, kyrkogårdar och
andra planteringar samt möjligheter att bevara hotade växt- och djurarter.
Den biologiska mångfalden i tätorterna har emellertid minskat
kontinuerligt sedan 1960-talet. Kontakten med omgivningarna har blivit
sämre efterhand som tätorterna vuxit och omgetts av barriärskapande
trafikleder. Grönområden har successivt exploaterats, andelen bebyggd
och hårdgjord mark i nya bebyggelseområden har blivit större och
likriktningen av skötsel och anläggning har blivit alltmer långtgående.
Tätorternas ekosystem är mycket litet utforskade och kunskaperna är
bristfälliga.
Tillämpningen av kretsloppsprinciper bör självfallet gälla också i
tätorten. Regnvattnet eller dagvattnet utgör en belastning på renings-
verken och recipientema. I många städer är en stor del av dagvattennätet
fortfarande kombinerat med avloppsnätet. Vid kraftiga regn bräddas på
många håll avloppsvatten blandat med dagvatten direkt ut i recipientema.
Det dagvatten som leds bort i separata ledningar är i många fall kraftigt
förorenat men går orenat till recipientema. Grönområdena har ännu inte
utnyttjats i någon omfattning för att ta hand om dagvattnet. Här
föreligger betydande möjligheter att använda marken antingen för
infiltration av dagvattnet eller för fördröjning och rening av vattnet innan
det når ledningsnätet.
Till de ekologiska aspekterna kan slutligen hänföras växtlighetens
väldokumenterade betydelse för att förbättra det lokala klimatet. Träd
förbättrar luftkvaliteten och dämpar vinden. Växtligheten bidrar också till
temperaturutjämning, höjer luftfuktigheten och ger den för våra
klimatförhållanden behagligaste skuggan. I tätorterna är det terrängfor-
hållanden i kombination med tillgång till större natur- och skogsområden Prop. 1994/95:230
som reglerar lokalklimatet. Dessa tillgångar bör tas till vara i den fysiska
planeringen och stadsbyggandet.
Grönområdenas kulturhistoriska värden
Bevarandet av biologisk mångfald och variationsrikedom är betydelsfullt
inte bara för skogs- och odlingslandskapets mångsidigt sammansatta
kulturvärden. Lika viktiga för en god livsmiljö är de kulturhistoriska och
estetiska egenskaper som är knutna till trädgårdar, parker, kyrkogårdar
och andra planteringar i och i anslutning till städer och tätorter.
Att anlägga parker och att hålla andra grönområden i städerna och
deras närhet har varit en betydelsefull tanke i den europeiska stads-
planeringen alltsedan 1600-talet. Då anlades runt om i Europa städer
med rätlinjiga gatunät där den klassicistiska parken var en viktig del för
ståndsmässighet, for skönhet och för trevnad. Varje tid har sedan dess
utvecklat sin syn på hur parker och grönområden borde utformas. 1700-
talets engelska park, 1800-talets stadsparker, de botaniska trädgårdarna
liksom det tidiga 1900-talets trädgårdsstäder är olika uttryck för detta.
Dessa gröna stadselement ingår som en viktig del i ett mångsidigt
tätorts landskap.
När skyddet för grönområden skall säkerställas är det särskilt viktigt att
se till helheten. Trädgårdar, parker, kyrkogårdar, alléer och friluftsom-
råden ingår som delar i den kulturhistoriska helhet som är staden eller
tätorten. Hoten mot de kulturhistoriska och arkitektoniska värdena i
grönområdena är många och ökande, t.ex. exploatering för olika
ändamål, förändringar av struktur och innehåll i områden till följd av
ändrad skötsel eller brist på förnyelse, ökande belastning av föroreningar
i luft och mark samt grävningsarbeten i gator och på platser med träd.
Dessa hot står oftast i relation till en bristande medvetenhet om de
kulturella värdena hos grönområden.
Kulturmiljön
Varje tid och generation försöker forma bebyggelse och markanvändning
efter sina behov och önskemål. Ingen tid formar emellertid sitt landskap
på egen hand utan måste utgå från vad som tidigare byggts upp och
investerats. Förändringstrycket på den byggda miljön varierar. Samhället
ställs oupphörligt inför avgörandet om den befintliga bebyggelsen skall
bevaras, ändras eller ersättas. Kulturmiljövården kan i det perspektivet
sägas representera intresset av att de kvaliteter som finns i den byggda
miljön skall beaktas när förändringar är aktuella.
Synen på bebyggelsens värden och vad som skall bevaras ändras från
tid till annan. Gränserna för vad bevarandeintresset omfattar har nu
kommit att vidgas och det har blivit naturligt att tala om vården och
förvaltningen av det gemensamma kulturarvet. Kännetecknande för
modem kulturmiljövård är att kulturvärdena ses som en viktig resurs för
människors välbefinnande som ger historisk identitet och djup.
37
Det innebär att kulturmiljövärdens uppgift bl.a. är att göra bebyggelse- Prop. 1994/95:230
miljöns kulturvärden kända, förstådd? och respekterade av dem som har
intressen i och ansvar för markanvändningen. Det innebär också att
förändringar i bebyggelsemiljön som går ut över dessa värden på
motsvarande sätt måste vara sakligt underbyggda, dess konsekvenser
rimligt förutsebara samt inte minst att tyngden och motiven för önske-
målet att förändra måste stå i rimligt förhållande till betydelsen av de
kulturvärden som hotas.
Det byggda kulturarvet bör alltså visas en grundläggande hänsyn i
bebyggelseplaneringen. Särskilt värdefulla byggnader, stadsmiljöer och
landskap måste ges ett långtgående skydd. Intressena i övrigt att bevara
respektive förändra bebyggelsemiljön får vägas mot varandra i så öppna
former som möjligt.
Natur och kultur i samverkan
Naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen har likartade svårigheter
att uttrycka sig i planeringstermer, dvs. att överföra kunskaper och mål
till ett hanterbart underlag som går att använda i den fysiska planeringen
för urbant präglade områden. Det finns därför skäl att utveckla ett nytt
synsätt som också bör omfatta en samlad behandling av natur- och
kulturmiljöfrågoma. Betydande vinster finns i att söka gemensamma
utgångspunkter för stadsbygdens och kulturlandskapets utveckling och
bevarande. Ett exempel på en sådan samverkan är nationalstadsparken
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Det behövs emellertid en mer
utvecklad strategi för en samordning, liksom initiativ inom ett brett fält
vad avser metoder, beskrivningar m.m. Vi återkommer till dessa frågor
i avsnitt 5.3.
Kraven på ett förstärkt medborgarinflytande över samhällsutvecklingen
har ökat. Till skillnad mot vad som gäller inom många andra områden
finns det inom plan- och bygglagstiftningen en särskild, formaliserad
beslutsprocess. Dennas ursprungliga huvudsyfte var att tillgodose behovet
av rättssäkerhet för sakägarna, främst ägare av fastigheter. Så småningom
har - särskilt genom PBL-reformen - även ett boendeinflytande och ett
mera allmänt medborgarinflytande utvecklats inom ramen för denna
process. Medborgarnas medverkan är viktig av flera skäl. Beslut som har
tillkommit utan att allmänheten har beretts möjligheter att medverka i
beslutsprocessen har ofta svårt att bli allmänt accepterade. Medverkan
från allmänheten är nödvändig också för att garantera ett så fullständigt
beslutsunderlag som möjligt.
Medborgarinflytandet i planprocessen kan inte ersätta den representativa
demokratin, men utgör ett viktigt komplement till denna. I detta
sammanhang är det viktigt att beslutsfattare och politiker är öppna för
nya former och mönster för medborgarnas engagemang. Detta bidrar till 38
en vidare demokrati. Av den anledningen har regeringen också tillsatt en
kommitté (dir. 1995:56) som skall utreda och föreslå åtgärder som kan Prop. 1994/95:230
öka medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.
Syftet med medborgarinflytandet varierar naturligtvis med hänsyn till den
krets av medborgare som man har i blickpunkten. I PBL-propositionen
(prop. 1985/86:1) talade den dåvarande departementschefen dels om den
krets av intressenter som bör ges en särskilt stark ställning i beslutspro-
cessen, dels om kommunmedlemmarna i allmänhet. Med den först-
nämnda kretsen torde ha avsetts den genom lagstiftningen väsentligt
utvidgade kretsen av dem som är berättigade att överklaga beslut. Denna
uppdelning mellan en besvärsberättigad krets och allmänheten är
emellertid meningsfull bara i samband med beslut som har rättsverk-
ningar och som får överklagas, dvs. beslut om detaljplan, områdesbe-
stämmelser och fastighetsplan samt beslut i ärenden om lov. Med rätten
att överklaga sådana beslut är i allmänhet förenad en rätt att beredas
tillfälle till samråd och att erhålla underrättelse om besluten. Genom
dessa regler är det närmast de boende inom ett visst begränsat område
vars inflytande har förstärkts. I översiktsplanearbetet är emellertid ett
vidare medborgarinflytande önskvärt. Beslut rörande en kommunal
översiktsplan överklagas också genom laglighetsprövning enligt 10 kap.
kommunallagen (1991:900).
Det är enligt regeringens mening angeläget att medborgarinflytandet
kan göra sig gällande på samtliga beslutsnivåer. Det är då naturligt att
formerna för och syftet med inflytandet varierar med hänsyn till
beslutsnivå och typ av beslut. På den översiktliga nivån är information
till och allmän debatt inom en vid krets av kommunmedlemmar av
framträdande betydelse medan medborgarinflytandet på detaljplanenivån
främst syftar till hänsynstagande och sammanvägning av skilda intressen
inom mer begränsade områden.
Förändringar i ett område medför alltid konsekvenser för dem som bor
och är verksamma där. Dessa har en självklar medborgerlig rättighet att
vara med och påverka den egna närmiljön. De sociala, fysiska och
miljömässiga konsekvenserna av tänkta förändringar behöver därför
analyseras och presenteras i ett tidigt skede så att de inte kommer som
en obehaglig överraskning efteråt.
Den naturliga nivån för dem som bor eller är verksamma i ett område
ligger emellertid ofta mellan den kommunomfattande översiktsplanen och
detaljplanen. Dagens översiktsplaner är inte så detaljerade att människor
känner sig berörda medan detaljplanerna ofta avser ett ganska begränsat
byggnadsföretag. Någon speciell, formaliserad mellannivå finns inte i
PBL. Lösningen på problemet att förstärka medborgarinflytandet bör i
första hand ligga i en intensifiering av arbetet med fördjupning av
översiktsplanen för viktiga områden och för tätorter. Från många håll har
efterlysts en formaliserad plan på denna mellannivå. Det finns emellertid,
enligt regeringens uppfattning, inte några bärande motiv för ytterligare
en planform. Behovet av ett förstärkt medborgarinflytande bör i stället
tillgodoses främst inom ramen för översiktsplanearbetet. Dessa frågor
behandlas i avsnitt 5.1.
39
Prop. 1994/95:230
Som bakgrund till de frågor som behandlas i följande avsnitt finns det
anledning att något beröra tillämpliga delar av gällande rätt. Med hänsyn
till de behandlade frågornas karaktär inriktas redogörelsen främst på
kravbestämmelserna och plansystemet i PBL, inklusive beslutsprocessen
i samband med antagande av planer, samt på delar av NRL.
I en inskränkt mening går plan- och bygglagstiftningen ut på att reglera
vad en fastighetsägare får och inte får göra med sin mark och, om han
tillåts ändra markanvändningen och bygga eller liknande, att se till att
lagens krav uppfylls. Samhällets kontroll utövas främst genom att det
ställs krav på tillstånd, lov, för att få vidta åtgärder av någon betydelse.
I 8 kap. PBL finns en omfattande uppräkning av åtgärder som kräver
lov.
Samhället har emellertid inte endast den passiva rollen att tillåta eller
vägra lov. Visserligen kan man från samhällets sida bara i undantagsfall
framtvinga ett genomförande av åtgärder men genom rättsligt bindande
planer kan samhället styra framtida markanvändning och byggande. I den
mån dessa instrument inte är tillräckliga återstår for samhället att
förvärva marken och antingen genomföra åtgärderna i egen regi eller
överlåta marken med villkor om genomförande i enlighet med de
samhälleliga intentionerna.
Beslut rörande planläggning och lov fettas primärt av kommunen.
Innehållet i besluten styrs framför allt av de i lagen uppställda materiella
kraven i 2 och 3 kap. PBL. Formerna för besluten styrs av regler om
förfarandet vid beslut om planer och lov. En viktig sida hos lagstift-
ningen är de krav på beslutsunderlag som riktas mot kommunerna,
framför allt kravet på översiktlig fysisk planering. Även staten har ett
visst inflytande över beslutsfattandet. Det statliga inflytandet utövas bl.a.
genom samråd i olika former och genom vissa möjligheter till ingripande
mot eller anspråk på kommunala beslut.
Vid sidan av PBL och NRL finns annan lagstiftning som reglerar frågor
om markanvändning och miljö från delvis andra utgångspunkter, såsom
väglagen (1971:948), naturvårdslagen (1964:822), hälsoskyddslagen
(1982:1080), miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291), lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark, skogsvårdslagen (1979:429)
och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Det finns samband mellan de olika prövningssystemen. Således skall
NRL tillämpas vid prövningen enligt många lagar, bl.a. PBL, och vidare
är PBL:s detaljplaner bindande vid prövningen enligt vissa andra lagar.
De kommunala översiktsplanerna förutsätts vara ett viktigt besluts-
underlag vid beslut enligt flertalet av de lagar som reglerar markan-
vändningen.
Kravbestämmelser
PBL:s materiella regler, som skall ligga till grund för prövningen vid
planläggning och i ärenden rörande lov och förhandsbesked, går från
allmänna principer (1 kap. 1 § och 2 kap. 1 och 2 § §) via bestämmelser
40
om lokaliseringen av bebyggelse och bebyggelsemiljöns utformning Prop. 1994/95:230
(2 kap. 3 och 4 §§) ned till byggnaders placering och utformning och
krav avseende de enskilda byggnadernas och anläggningarnas egenskaper
(3 kap.).
I 1 kap. anges lagstiftningens syften. Där föreskrivs också att både
allmänna och enskilda intressen skall beaktas vid prövningen av frågor
enligt lagen.
Enligt 2 kap. 1 § skall en från social synpunkt god bostads-, arbets-,
trafik- och fritidsmiljö främjas vid beslutsfattandet. Mark- och vattenom-
råden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest
lämpade.
Enligt 2 kap. 2 § PBL skall NRL tillämpas vid planläggning och i
ärenden om bygglov och förhandsbesked. Det är närmare bestämt
bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL som skall tillämpas. I 2 kap. NRL
finns grundläggande hushållningsbestämmelser för mark- och vattenan-
vändningen och i 3 kap. anges områden som direkt i lagen utpekas som
områden av riksintresse för vissa ändamål. Reglerna i NRL kan således
betraktas som en integrerad del av kravbestämmelsema i 2 kap. PBL.
De nu redovisade reglerna i NRL kan alltså sägas inrymmas i
2 kap. 2 § PBL genom den hänvisning som förekommer där. Efter de
mera övergripande krav som nu berörts följer i 2 kap. 3 § PBL krav
avseende lokaliseringen av bebyggelse. Den grundläggande förut-
sättningen för att mark skall få användas för bebyggelse finns emellertid
angiven i 1 kap. 6 §. Enligt denna bestämmelse skall mark för att få
användas för bebyggelse vara från allmän synpunkt lämplig för ända-
målet. En precisering av lämplighetskravet sker i 2 kap. 3 §. Där anges
vissa omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av markens
lämplighet för bebyggelse. Till dessa omständigheter hör bl.a. de boendes
hälsa, markförhållanden, möjligheterna att ordna trafik m.m. och att
förebygga negativa miljöeffekter. I 2 kap. 4 § följer slutligen bestämmel-
ser om utformningen av bebyggelsemiljön inom områden med samman-
hållen bebyggelse. Där finns krav avseende säkerhet, hushållning med
energi m.m., klimatiska och hygieniska förhållanden, trafik, tillgänglig-
het, tillgång till platser för utevistelse samt anordnande av samhälls-
service och kommersiell service.
I 3 kap. 1 och 2 §§ ställs krav på hur byggnader skall placeras och
utformas. Hänsyn skall därvid tas till bl.a. stads- och landskapsbilden,
natur- och kulturvärden, trafiksäkerheten och annan omgivningspåverkan.
Bestämmelserna är även tillämpliga på andra anläggningar än byggnader
(14 §). I 3 kap. 15-18 §§ ställs krav på tomter och allmänna platser
m.m.
Plansystemet
PBL:s planformer redovisas i 1 kap. 3 §. Varje kommun skall ha en
aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Planen är inte
bindande för myndigheter och enskilda. Den rättsliga regleringen av
markens användning och bebyggelse sker genom detaljplaner. För
41
begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får områdesbe- Prop. 1994/95:230
stämmelser antas. För att underlätta genomförandet av detaljplaner får
fastighetsplaner antas. Slutligen får regionplaner antas för samordning av
flera kommuners planläggning.
Regler om översiktsplanen finns i 4 kap. Enligt 1 § skall i översikts-
planen redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om
användningen av mark- och vattenområden. Av planen skall framgå
grunddragen i fråga om den avsedda markanvändningen samt i fråga om
tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse. Vidare skall framgå
hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL.
Översiktsplanen utgör ett viktigt beslutsunderlag och får därmed en
betydande styrande verkan. Hur stark denna styrning är beror på planens
aktualitet och på om den har en sådan kvalitet att den är ändamålsenlig
som beslutsunderlag. Planen skall i första hand läggas till grund för
efterföljande beslut enligt PBL. Den skall emellertid även utnyttjas vid
tillämpningen av vissa andra lagar. I 5 § förordningen (1993:191) om
tillämpning av NRL föreskrivs således att den myndighet som skall
tillämpa NRL i sitt beslut skall ange om den prövade anläggningen eller
åtgärden går att förena med den för området gällande översiktsplanen.
Trots att planen inte är bindande har den i vissa fall en direkt betydelse
för efterföljande beslut. Således får områdesbestämmelser antas för att
säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås. Vidare är en förut-
sättning för utnyttjande av s.k. enkelt planförfarande att förslaget till
detaljplan är förenligt med översiktsplanen.
Regler om områdesbestämmelser finns i 5 kap. 16 och 17 §§. Som
nämnts har översiktsplanen inte några rättsverkningar. För begränsade
områden kan emellertid områdesbestämmelser antas som ett komplement
till översiktsplanen. Genom bestämmelserna kan ställningstaganden i
översiktsplanen ges bindande verkan mot myndigheter och enskilda.
Områdesbestämmelser kan alltså antas för att säkerställa att syftet med
översiktsplanen uppnås. Dessutom kan sådana bestämmelser antas för att
säkerställa att ett riksintresse enligt NRL tillgodoses. 15 kap. 16 § anges
uttömmande i vilka avseenden områdesbestämmelser kan meddelas för
att reglera användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse.
Regler om detaljplan finns i 5 kap. Detaljplanen används för att
närmare reglera rättigheter och skyldigheter dels mellan markägare och
samhället, dels markägare emellan. Syftena med detaljplan framgår av
bestämmelsen om det s.k. detaljplanekravet. Enligt 5 kap. 1 § skall
prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av
bebyggelsemiljöns utformning ske genom detaljplan i vissa angivna fåll.
Det rör sig dels om tillkomsten av ny sammanhållen bebyggelse och
under vissa förutsättningar även ny enstaka byggnad, dels om bebyggelse
som skall förändras eller bevaras. Detta krav är primärt riktat till
kommunen. Detaljplanekravet innebär emellertid också att kommunen
kan avslå en ansökan om bygglov med hänvisning till att bygglovspröv-
ningen måste föregås av detaljplaneläggning. Någon möjlighet för den
enskilde att framtvinga en sådan detaljplaneläggning finns dock inte.
Detaljplanekravet utgör således ett verksamt instrument för kommunerna 42
att kunna styra bebyggelseutvecklingen i tid och rum.
Vid detaljplaneläggningen skall de tidigare redovisade kraven i 2 kap. Prop. 1994/95:230
iakttas. Beroende på hur långt man går i detaljeringsgrad skall även vissa
regler i 3 kap. tillämpas.
En detaljplan måste ha ett visst minsta innehåll. Enligt 5 kap. 3 § skall
de olika områdenas huvudändamål redovisas och deras gränser anges. I
5 kap. 7 § anges därefter vad som härutöver får regleras i planen. Planen
får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet
med den.
Bestämmelser om regionplanering finns i 7 kap. PBL. Vid behov av
kommunal samordning får regeringen utse ett regionplaneorgan som skall
ha hand om regionplaneringen. Ett sådant organ skall inte utses, om
kommunerna allmänt motsätter sig det. Regionplaneorganet kan, men
behöver inte, anta en regionplan för regionen. En sådan plan skall enligt
7 kap. 4 § tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner, detaljplaner
och områdesbestämmelser, men den är i likhet med översiktsplanen inte
bindande for myndigheter eller enskilda. Enligt NRL-fÖrordningen
åligger det andra myndigheter som skall tillämpa NRL att beakta
regionplanen.
Förfarandet vid beslut om planer
Regler om förfarandet vid beslut om översiktsplan finns i
4 kap. 3-13 §§. Dessa regler skiljer sig väsentligt från förfarandereglema
beträffande andra beslut enligt PBL beroende på att översiktsplanen inte
har några direkta rättsverkningar. Av väsentlig betydelse är de samråd
med företrädare för staten som skall förekomma. Det gäller ju att i
översiktsplanen redovisa riksintressen, att tydliggöra hur de skall
tillgodoses och att över huvud taget uppnå samförstånd mellan stat och
kommun. Även samråd med andra berörda kommuner och eventuellt
förekommande regionplaneorgan skall ske. Härutöver sägs i 4 kap. 3 §
att andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle
till samråd.
Planförslaget skall ställas ut under minst två månader och utställningen
av förslaget skall kungöras minst en vecka före utställningstidens början.
Översiktsplanen och ändringar av den skall antas av kommunfullmäktige.
Vad som föreskrivs om förfarandet vid antagande av översiktsplan
gäller i huvudsak även regionplan. Utställningstiden för regionplan skall
dock vara minst tre månader.
Bestämmelser om förfarandet vid antagande av detaljplaner och
områdesbestämmelser finns i 5 kap. 18-36 §§. Detaljplanen bör grundas
på ett program (18 §). I vissa fåll är ett sådant obligatoriskt. En
detaljplan som innebär att planområdet får tas i anspråk för industriända-
mål, ny samlad bebyggelse och vissa anläggningar skall alltid grundas på
ett program, om ianspråktagandet innebär betydande miljöpåverkan. I
dessa fåll skall även en miljökonsekvensbeskrivning enligt NRL
upprättas. Miljökonsekvensbeskrivningar behandlas kortfattat i
5 kap. NRL. En miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad
bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds
inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Den
skall bekostas av den som ansvarar för verksamheten eller som skall
vidta åtgärden i fråga.
När förslag till detaljplan upprättas skall samråd ske med länsstyrelsen,
fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget.
Dessutom skall vissa intressenter beredas tillfälle till samråd. Till dessa
hör sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som
berörs av förslaget (5 kap. 20 §). Planförslaget skall ställas ut under
minst tre veckor och härom skall kungörelse ske. Detaljplaner som är av
begränsad betydelse och saknar intresse för allmänheten kan få antas efter
ett s.k. enkelt planförfarande, varvid någon utställning inte behöver ske
(28 §).
Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. För vissa fall kan dock
fullmäktige uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta
planer (29 §).
I princip samma förfarande skall tillämpas vid ändring och upphävande
av detaljplaner.
Vid antagande av områdesbestämmelser krävs inte program eller
miljökonsekvensbeskrivning. I övrigt gäller i huvudsak samma be-
stämmelser som vid antagande av detaljplan.
Prop. 1994/95:230
Statlig kontroll
I 12 kap. regleras statens möjligheter att på eget initiativ granska och i
vissa fall upphäva kommunala beslut om planer och tillstånd. Staten
uppträder här som bevakare av vissa särskilt angivna statliga intressen
men också av mellankommunala intressen.
Grunderna för statligt ingripande anges i 12 kap. 1 §. Ingripande kan
således ske om ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses, om den
mellankommunala samordningen inte har skett på ett lämpligt sätt eller
om tillräcklig hänsyn inte har tagits till de boendes och övrigas hälsa och
säkerhet. Det är i första hand länsstyrelsen som har att bevaka att olika
statliga intressen tillgodoses.
Ingripande mot regionplan kan bara ske av regeringen och endast på
den grunden att planen inte tillgodoser riksintressen (12 kap. 5 §).
I 12 kap. 6 och 7 §§ finns bestämmelser om planföreläggande. De
innebär att regeringen kan förelägga kommunen att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det behövs för att
tillgodose riksintressen eller av hänsyn till hälsa och säkerhet.
I det följande redovisas under respektive avsnitt närmare den lagstift-
ning som är tillämplig, bl.a. beträffande säkerställande m.m. av natur-
och kulturmiljöintressen.
44
Den fysiska planeringen är i huvudsak en kommunal uppgift. Genom
1987 års reform av plan- och bygglagstiftningen har statens inflytande
kraftigt begränsats. Kommunerna har således, inom ramen för be-
stämmelserna i plan- och bygglagen (PBL), i allt väsentligt ansvaret för
planläggning av mark och vatten och har i övrigt att verka för en
önskvärd utveckling inom kommunen.
I föregående avsnitt redovisades de ökade och delvis nya kraven på
bl.a. miljöhänsyn, aktsamhet om kulturvärden och resurshushållning i den
fysiska planeringen och stadsbyggandet. Det innebär givetvis nya
förutsättningar också för kommunerna.
Som framgått av det föregående, avsnitt 4, är det regeringens ut-
gångspunkt att den fysiska planeringen skall ses som en integrerad del i
en samlad miljöpolitik, som också innefattar natur- och kulturvärdena.
Den kommunala översiktsplaneringen erbjuder därvid goda möjligheter
att på lokal nivå bättre och mer samordnat ta om hand miljöfrågorna
liksom andra angelägna framtidsfrågor. Förslagen i det följande syftar
således till att höja ambitionsnivån i den översiktliga planeringen så att
den fysiska planeringen effektivt kan medverka till att lösa angelägna
uppgifter och i övrigt möta de anspråk och förväntningar som ställs, inte
minst i det framtida miljöarbetet. Betoningen av den fysiska planeringens
roll i miljöarbetet - och då särskilt den kommunala översiktsplaneringen
- innebär delvis nya anspråk på kommunerna, men också möjligheter till
utveckling av det lokala arbetet och ökad rationalitet i den kommunala
beslutsprocessen i frågor om användning av mark och vatten.
På många håll förekommer redan ett ambitiöst och framåtsyftande
arbete med lokala Agenda 21. Regeringen har också erfarit att många
kommuner, på grund av nya anspråk och ändrade förhållanden, redan
överväger att omarbeta sina översiktsplaner. Beträffande konsekvenserna
i övrigt återkommer vi längre fram, avsnitt 8.
5.1.1 En förstärkt översiktsplanering
Regeringens bedömning: Den kommunala översiktsplaneringen
bör utvecklas som ett led i kommunernas arbete för en hållbar
utveckling. Anspråken på en ökad miljöhänsyn bör tillgodoses inom
ramen för översiktsplanens olika funktioner - som ett styrinstru-
ment för bebyggelseutveckling, ett samlat beslutsunderlag för
lokaliseringsprövning och ett stöd för det lokala miljöarbetet.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i den bild av
översiktsplaneringens roll och uppgifter som tecknas av utredningen.
Prop. 1994/95:230
45
Boverket anser att förutsättningarna för en utveckling av översiktsplane- Prop. 1994/95:230
ringen som ett redskap i arbetet för ett kretsloppssamhälle ökar genom
utredningens förslag, och pekar på behovet av samordning med förslaget
till en miljöbalk. Svea hovrätt anser att utredningens förslag kan skapa
förutsättningar för en utveckling av översiktsplanen så att den fullt ut kan
fylla funktionen att utgöra en kunskapskälla vid tillämpningen av NRL.
Statens naturvårdsverk är positivt till förstärkningen av översiktsplanens
strategiska roll, men anser att de motstridiga kraven på översiktsplanen
är delvis oförenliga och motverkar en tydlig utformning av planens olika
delar.
Ett stort antal kommuner stöder i huvudsak utredningens förslag att
stärka översiktsplanen. Svenska kommunförbundet vill emellertid inte
acceptera förändringar i bestämmelserna om översiktsplaneringen innan
konsekvenserna i fråga om möjligheterna till statligt ingripande har
klarlagts. Förbundet menar att man i stället för att öka de formella
kraven bör utveckla incitament for att öka kommunernas intresse för
översiktsplaneringen. Några kommuner, däribland Enköpings, Helsing-
borgs och Vänersborgs kommuner, anser att förslagen innebär en
ambitionshöjning för den kommunala planeringen, som kommer att ställa
krav på en omställning av arbetssätt, förskjutning av arbetsinsatser och
ökade resurser. Också flera statliga myndigheter och institutioner, bl.a.
Uppsala universitet och länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs
län, pekar på behoven av kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling
för att utredningens förslag skall få avsedd effekt. Flera remissinstanser
ifrågasätter emellertid om översiktsplaneringen kan utvecklas med stöd
av ändringar i lagstiftningen. Glesbygdsverket anser att delar av förslagen
har inslag av en ökad centralstyrning som kan hämma det lokala
miljöarbetet i stället för tvärtom.
Skälen för regeringens bedömning:
översiktsplanens olika uppgifter
Regeringen delar utredningens bedömning att kraven på ökad miljöhän-
syn i samhällsutvecklingen också innebär nya krav på översiktsplanering-
en. Det är därför viktigt att diskutera behovet av en förstärkning av
översiktsplanen med utgångspunkt från de olika funktioner och uppgifter
som översiktsplanen bör ha.
Översiktsplanens huvuduppgift är att ge stöd och utgångspunkter för
kommunens beslut om bebyggelse och andra åtgärder som prövas enligt
PBL. Översiktsplanens helhetssyn och överblick ger möjligheter att styra
bebyggelseutvecklingen. Genom samråd med kommuninvånare,
myndigheter m.fl. kan efterföljande planläggning och tillståndsbeslut
underlättas. Översiktsplanen förutsätts vidare vara vägledande för andra
myndigheters beslut enligt de lagar, som är knutna till lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m., NRL. Denna uppgift hos
översiktsplanen är således en möjlighet för kommunen att påverka andra
myndigheters beslut genom att i planen ta ställning till de allmänna 46
intressen som bör beaktas. Planens uppgift att ge vägledning för olika
beslut bidrar också till att kommuninvånare, sakägare och andra Prop. 1994/95:230
intressenter kan fä en uppfattning om den avsedda utvecklingen av
bebyggelse och om kommunens inställning till olika anspråk som riktas
mot mark- och vattenområden. Den överblick över olika kunskaper och
fakta - t.ex. om miljöförhållanden, utbud av service och boendeför-
hållanden - som redovisas i översiktsplanens olika delar kan naturligtvis
utnyttjas också på annat sätt i det lokala miljöarbetet. Planeringen ger
möjligheter att redovisa samband mellan miljöförhållanden och olika
verksamheter inom kommunen. Översiktsplanen kan därmed ge underlag
för diskussioner om hur instrumenten i PBL och i andra lagar kan
utnyttjas och hur de kan samspela med andra styrmedel för att förebygga
miljöproblem eller för att ta till vara och utveckla miljövärden.
Regeringen anser således - i likhet med utredningen och flertalet
remissinstanser - att hittillsvarande erfarenheter och de skilda anspråken
på planeringen talar för att översiktsplaneringen bör utvecklas för att
uppfylla dagens krav på miljöhänsyn i samhällsplaneringen. Den starkaste
drivkraften i en sådan utveckling är, som framförs av Svenska kommun-
förbundet m.fl., självfallet den enskilda kommunens egen viljeinriktning.
Om kommunen vill att planläggning och byggande skall medverka till en
långsiktigt hållbar utveckling, bör miljöförhållanden och miljöhänsyn ingå
i översiktsplanens bedömningar om en lämplig bebyggelseutveckling.
Kommuninvånarnas ökade engagemang i miljöfrågor kommer troligen att
skynda på en successiv miljöanpassning av planeringen. Bättre kunskaper
om miljöproblemens karaktär och nya planeringsmetoder bör också kunna
medverka till en successiv utveckling av översiktsplaneringen i riktning
mot ökad miljöhänsyn. Det är vidare uppenbart att kommunens möjlig-
heter att påverka olika beslut, som fettas med stöd av NRL, ökar om
miljöförhållanden beaktas vid utformningen av översiktsplanen. I detta
sammanhang bör även arbetet med en miljöbalk framhållas (dir.
1994:134). En ny miljöbalk, som omfettar bestämmelserna i NRL,
kommer att medverka till att kraven på redovisning av miljöhänsyn i
översiktsplaneringen blir starkare.
Behovet av lagändringar till stöd för en förstärkning av översikts-
planen
Nuvarande bestämmelser ger stort utrymme för att utveckla metoder och
arbetssätt i översiktsplaneringen mot en ökad miljöhänsyn. Det är dock
av flera skäl önskvärt att bestämmelserna om översiktsplanen görs
tydligare och utvidgas för att svara mot bl.a. kraven på ökad miljöhänsyn
och ökat medborgarinflytande. PBL:s bestämmelser om översiktsplane-
ring reglerar främst förfarande och redovisning. Som framhålls i
PBL-propositionen (prop. 1985/86:1 s. 12) syftar reglerna i PBL främst
till att garantera möjligheter till insyn och inflytande för kommunin-
vånare, myndigheter m.fl. Planeringens innehåll och inriktning bestäms
av kommunen. PBL anger samtidigt vissa materiella grunder för
planeringen genom bestämmelserna om allmänna intressen i 2 kap.
Översiktsplanens funktion som ett led i en dialog mellan stat och
kommun förutsätter att frågor om riksintressen, mellankommunala frågor
samt frågor om hälsa och säkerhet diskuteras under planeringsprocessen
och att ställningstaganden med anledning av dessa redovisas tydligt i
översiktsplanen. Även planens betydelse som vägledande underlag för
beslut enligt andra lagar motiverar att vissa grundläggande regler för
former och redovisning ställs upp.
Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att de bestämmelser som
ligger till grund för översiktsplaneringen bör utvecklas och ändras i flera
avseenden. Bestämmelserna bör bl.a. spegla de mål som ställs upp i den
nationella miljöpolitiken och ge ramar för vilket underlag som behövs
som grund för den översiktliga planeringen. Önskemålet om ett ökat
medborgarinflytande behöver säkerställas genom regler for förfarandet
då översiktsplanen upprättas eller ändras. Översiktsplaneringens syfte att
åstadkomma en dialog mellan kommunen och staten om gemensamma
intressen bör också stärkas. I motsats till flera remissinstanser anser
regeringen att bestämmelserna kan göras tydligare och utvidgas utan att
kommunens utrymme att välja inriktning och innehåll for planeringen
begränsas.
Regeringen finner att flertalet av utredningens förslag om översikts-
planeringen i stort sett är väl avvägda. Regeringen föreslår därför i det
följande vissa förändringar i fråga om de materiella grunderna för den
fysiska planeringen, översiktsplanens redovisning, förfarandet samt
länsstyrelsens roll och uppgifter.
5.1.2 Allmänna intressen
Regeringens förslag: En grundläggande utgångspunkt skall vara att
planläggning enligt PBL, med beaktande av natur- och kulturvär-
den, skall främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse,
grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar.
Vidare skall goda miljöförhållanden, en från social synpunkt god
livsmiljö samt en långsiktigt god hushållning främjas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Utredningen föreslår emellertid att kravet på en miljöanpassad utveckling
skall uttryckas på ett annat sätt.
Remissinstanserna: Utredningens förslag att i PBL förtydliga kraven
på en lämplig samhällsutveckling har i stort sett bemötts positivt av
flertalet remissinstanser. Flera myndigheter har emellertid invändningar
mot den föreslagna utformningen av bestämmelsen. Stockholms universi-
tet anser att begreppen ändamålsenlig samhällsstruktur, livsmiljö och
befintliga värden är vaga och mångtydiga samt att lagtexten tydligt bör
ge uttryck för vad som åsyftas. Uppsala universitet menar att be-
stämmelsen inte ger uttryck for de mål - bl.a. en hållbar utveckling från
ekologisk synpunkt - som används i dagens miljöpolitik. Statens
naturvårdsverk, Boverket m.fl. anser att bestämmelsen behöver tyd-
liggöras och samordnas med hushållningsreglema i en framtida miljöbalk.
Prop. 1994/95:230
48
Svea hovrätt anser att den föreslagna bestämmelsen bör omarbetas och
i stället tas in i NRL.
Skälen för regeringens förslag: Genom en ändring i 1 kap. 1 § PBL,
som trädde i kraft den 1 juli 1993, klargjordes att planläggning och
byggande syftar till att ftämja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö.
Ändringen motiverades av kraven på en miljöanpassad samhällsutveck-
ling.
De allmänna intressen som anges i 2 kap. PBL, som även innefattar
bestämmelserna i NRL, skall ligga till grund för planläggning och för
beslut om lov och förhandsbesked. Bestämmelserna ger allmänna
principer och utgångspunkter för såväl lokalisering av bebyggelse som
bebyggelsemiljöns utformning. Översiktsplanen skall precisera och
konkretisera dessa allmänna intressen. Ökade krav på miljöhänsyn vid
beslut enligt PBL kan därför i hög grad tillgodoses genom att
bestämmelserna om allmänna intressen preciseras. Bestämmelsen i 2 kap.
1 § PBL anger att planläggning skall ftämja en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och en från social synpunkt god bostads-, arbets-,
trafik- och fritidsmiljö. Regeringen delar utredningens bedömning att
målen för en miljöanpassad fysisk planering behöver framgå av de
inledande bestämmelserna om allmänna intressen.
Bestämmelserna bör så långt möjligt tydliggöra den fysiska planeringens
roll och räckvidd i förhållande till övriga styrmedel i miljöpolitiken.
Beslut enligt PBL avser framför allt lokalisering, uppförande och
utformning av bebyggelse och andra anläggningar samt bebyggelserelate-
rade åtgärder. Planer enligt PBL skall även ligga till grund för beslut om
andra anläggningar, t.ex. kommunikationsleder eller industrianlägg-
ningar. Planläggningens primära och långsiktiga syfte att medverka till
en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, kommunikationsleder och andra
anläggningar bör därför återspeglas i de inledande bestämmelserna i
2 kap. PBL. Det bör därvid tydligt bl.a. framgå att olika typer av
grönområden är grundläggande komponenter i denna struktur.
Regeringen delar utredningens bedömning att det bör preciseras att en
lämplig bebyggelsestruktur skall utvecklas inom ramen för miljömålen.
Kraven på att främja goda miljöförhållanden och en långsiktigt god
hushållning med mark- och vattenområden samt med energi och råvaror
bör enligt regeringens mening uttryckligen framgå av bestämmelsen.
Därigenom ges utgångspunkter för att exempelvis diskutera hur
bebyggelse och anläggningar kan lokaliseras så att transportbehov
minimeras eller hur obebyggda mark- och vattenområden kan utnyttjas
som en del i tekniska försörjningssystem.
Som framhålls i utredningen är det sannolikt att utvecklingen under
överskådlig tid inte innebär några större förändringar av bebyggelsestruk-
turen, utan i hög grad inriktas mot att komplettera, förvalta och
underhålla den byggda miljön. En sådan inriktning förutsätter ett större
hänsynstagande till befintliga värden i miljön. Regeringen anser därför,
i likhet med flera remissinstanser, att bestämmelserna i PBL bör ställa
tydligare krav på att planeringen skall ske med utgångspunkt i de natur-
och kulturvärden som finns i den byggda miljön och i landskapet. Detta
Prop. 1994/95:230
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
innebär bl.a. krav på att dessa värden skall beaktas särskilt vid föränd- Prop. 1994/95:230
ringar i bebyggelsestrukturen.
De grundläggande bestämmelserna om syftet med planläggning bör
även fortsättningsvis lyfta fram de sociala aspekterna. Utredningens
förslag, som för in begreppet en från social synpunkt god livsmiljö, är
därför enligt regeringens mening väl avvägt.
5.1.3 Översiktsplanens innehåll
Regeringens förslag: Översiktsplanen skall redovisa allmänna
intressen enligt PBL samt de miljö- och riskfaktorer som kommu-
nen anser bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden.
Utredningens förslag: Regeringens förslag till preciseringar av kraven
på översiktsplanens innehåll stämmer endast delvis överens med
utredningens förslag. Utredningen föreslår att översiktsplanen skall
redovisa allmänna intressen samt övriga miljöförhållanden i kommunen.
För att tydliggöra önskemålet att i översiktsplaneringen tidigt analysera
miljökonsekvenser föreslår utredningen att konsekvenserna av avsedda
större förändringar i användningen av mark- och vattenområden skall
redovisas.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser - framför allt
statliga myndigheter och intresseorganisationer men även flera kommuner
- är positiva till förslagen om utvidgning och precisering av bestämmel-
serna om översiktsplanens innehåll och syfte. Boverket och Länsstyrelsen
i Västemorrlands län anser att översiktsplanens funktion som be-
slutsunderlag vid tillämpningen av lagar knutna till NRL ställer krav på
översiktsplanens form och redovisning. Statens naturvårdsverk, Länssty-
relsen i Malmöhus län m.fl. tillstyrker utredningens förslag till tydligare
och utvidgade redovisningskrav i PBL, bl.a. mot bakgrund av hittills-
varande erfarenheter, men har synpunkter och förslag i fråga om hur
kraven skall formuleras. Naturskyddsföreningen m.fl. intresseorganisatio-
ner efterlyser ytterligare preciseringar av kraven på översiktsplanens
redovisning av miljöfrågor, bl.a. en ekologisk plan med mål för
grönområden.
Ett stort antal kommuner motsätter sig emellertid utredningens förslag
att utvidga kraven på översiktsplanens innehåll och menar att bestämmel-
serna måste ge handlingsfrihet att utveckla översiktsplanen till ett
kommunalt instrument med hänsyn till olika lokala förutsättningar. Bl.a.
Kalmar och Östersunds kommuner menar att en utveckling av över-
siktsplaneringens innehåll och redovisning i stället bör ske genom
forsknings- och metodutvecklingsarbete. Svenska kommunförbundet,
Halmstads kommun m.fl. ifrågasätter särskilt utredningens förslag att
översiktsplanen skall redovisa miljöförhållanden och konsekvensanalyser
och anser att den oklara innebörden i de utvidgade kraven ger utrymme
för statliga myndigheter att ställa långtgående redovisningskrav.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens
bedömning att översiktsplanens olika syften och funktioner motiverar en
viss skärpning av kraven på översiktsplanens innehåll och redovisning.
Som redovisats ovan är ett av planens huvudsyften att fungera som ett
styrinstrument för utvecklingen av bebyggelsen. En väl utvecklad
översiktsplan bör tydligt redovisa kommunens ställningstaganden till
markanvändning, bebyggelseutveckling och allmänna intressen till
vägledning för efterföljande beslut enligt bl.a. PBL. Om översiktsplanen
skall kunna ge vägledning för beslut enligt andra lagar som är knutna till
NRL behöver ställningstaganden till olika anspråk och avvägningar
mellan motstående intressen redovisas. Önskemålet att översiktsplanen
skall utgöra ett led i det lokala miljöarbetet förutsätter att översiktsplanen
redovisar bl.a. utgångspunkter för hur miljösituationen i olika områden
skall åtgärdas. De erfarenheter som beskrivs i utredningen visar att
redovisningsformer behöver utvecklas för att översiktsplanen skall kunna
fungera i sina olika funktioner.
Sammantaget innebär således såväl erfarenheterna av det hittillsvarande
arbetet som kraven på ökad miljöhänsyn att nya krav bör ställas på att
översiktsplaneringen tydligare redovisar ställningstaganden i olika frågor.
Som framhålls i flera remissyttranden är det angeläget att översiktsplane-
ringen utvecklas stegvis med utgångspunkt i lokala förhållanden och
behov. Bestämmelser om översiktsplanens obligatoriska innehåll finns i
4 kap. 1 §. Syftet med bestämmelserna är att ange de grundläggande
kraven på vad som skall redovisas. Bestämmelserna bör ändras och
preciseras för att dels underlätta förståelsen av planen, dels öka
miljöhänsynen. Enligt regeringens bedömning innebär mer preciserade
krav på vad som skall redovisas inte att kommunernas handlingsutrymme
i fråga om innehållet i översiktsplanen begränsas.
Prop. 1994/95:230
översiktsplanens redovisning av allmänna intressen m.m. enligt 2 kap.
som bör beaktas vid beslut om mark- och vattenområden
Översiktsplanen skall precisera och konkretisera de allmänna intressen
som anges i 2 kap. PBL, som genom en hänvisning i 2 §, även kan sägas
innefatta bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. De erfarenheter som
beskrivs av utredningen visar att kommunerna i regel redovisar ett brett
underlag om allmänna intressen. Mera sällan kan emellertid kommunens
slutsatser eller ställningstaganden till de allmänna intressena utläsas
tydligt i översiktsplanen. Många översiktsplaner skiljer inte tydligt nog
redovisningen av underlaget om olika allmänna intressen från kommu-
nens egna bedömningar och ställningstaganden. Detta förhållande bidrar
enligt utredningen till att översiktsplanen är svår att tillämpa vid olika
beslut.
Regeringen anser att bestämmelsen om redovisning av allmänna
intressen i översiktsplanen också fortsättningsvis skall vara en över-
gripande bestämmelse till de mer preciserade kraven på innehåll. Därmed
görs tydligt att översiktsplanens olika ställningstaganden - vare sig det
handlar om den avsedda mark- och vattenanvändningen eller om
utvecklingen av bebyggelse - skall ske med beaktande av de allmänna Prop. 1994/95:230
intressena. De påtalade bristerna i fråga om redovisningen av de
allmänna intressena bör främst lösas genom att redovisningsmetodema
utvecklas. Därvid bör bl.a. betonas skillnaden mellan å ena sidan det
underlag om olika allmänna intressen, som ligger till grund för över-
siktsplaneringen, och å andra sidan kommunens bedömningar vad gäller
dessa intressen.
Miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av
mark- och vattenområden
Som framhålls i utredningen är det viktigt att planeringen grundas på
kunskaper och underlag om miljösituationen. De samlade erfarenheterna
av de första översiktsplanerna visar att det i regel varit svårt att
åstadkomma ett samspel mellan kommunens miljö- och hälsoskyddsarbete
och arbetet med översiktsplaneringen. Många kommuner anser det
naturligt att grundläggande uppgifter om miljösituationen ingår i
underlaget för översiktsplaneringen - såsom uppgifter om luftkvalitet och
buller, miljöstörande anläggningar och andra firågor som normalt
redovisas i miljöprogram. Mera sällan redovisas emellertid tydliga
slutsatser i form av ställningstaganden för den framtida utvecklingen av
markanvändningen eller av bebyggelsen. Endast ett fåtal kommuner har
enligt utredningen integrerat miljöfrågorna i den kommunala översikts-
planeringen.
Bestämmelserna om allmänna intressen i PBL ger stöd för att grund-
läggande miljöhänsyn tas vid planläggning och byggande. Bestämmel-
serna innebär bl.a. att bebyggelsemiljön skall utformas med hänsyn till
de boendes hälsa och säkerhet. Genom bestämmelserna i NRL krävs bl.a.
hänsyn till ekologiskt särskilt känsliga områden. Det tidigare redovisade
förslaget till ändring av bestämmelsen om en ändamålsenlig struktur av
bebyggelse m.m., avsnitt 5.1.2, kommer att innebära att underlaget om
miljöfrågor utvecklas i samband med översiktsplaneringen.
Bestämmelserna om översiktsplanens innehåll bör emellertid tydligt ge
uttryck för önskemålen att skydda människorna, naturen och miljön i
övrigt mot störningar och att förbättra miljötillståndet i vid mening.
Regeringen anser därför att översiktsplanen skall redovisa sådana miljö-
och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om mark- och vattenanvänd-
ningen.
Redovisningen av miljöfaktorer i översiktsplanen kan avse områden
med särskilda miljöproblem som behöver beaktas vid planeringen, t.ex.
bullerstörda områden, områden med höga halter av luftföroreningar,
områden med föroreningar i marken eller områden som är särskilt
känsliga for olika störningar eller påverkan. Även förhållanden och
faktorer som kan ha betydelse för att åstadkomma kretsloppslösningar
kan redovisas. Riskfaktorer kan behöva redovisas for sådana områden
som kräver särskild uppmärksamhet, t.ex. områden med skredrisk,
översvämningshotade områden eller områden med anläggningar och
verksamheter som innebär särskilda risker för omgivningen.
Översiktsplanens redovisning av miljö- och riskfaktorer for olika
områden kan ge vägledning för beslut som rör den framtida använd-
ningen, antingen det handlar om att förebygga miljöproblem, åtgärda
miljöhot eller ta till vara miljövärden. Det kan handla om riktlinjer för
lokalisering och utformning av bebyggelse och andra anläggningar med
hänsyn till störningar, krav på åtgärder för att förebygga problem,
förslag till åtgärder för att säkerställa miljökvaliteter eller utgångspunkter
för miljökonsekvensbeskrivningar.
Med anledning av de farhågor som förs fram av flera remissinstanser
bör påpekas att regeringens förslag inte ger utrymme för statliga
myndigheter att ställa krav på vilka olika miljöfrågor som skall redovisas
i översiktsplanen. Däremot är det naturligt att kommuninvånare,
intresseorganisationer och statliga myndigheter under arbetet med
översiktsplanen redovisar underlag och synpunkter om olika miljöför-
hållanden av betydelse. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av bl.a. de
utvecklade regionala miljöanalyserna bidra med underlag om miljöfrågor
av betydelse för den fysiska planeringen. En redovisning av miljö- och
riskfaktorer i översiktsplanen kan även medverka till tidiga besked från
länsstyrelsen om kommunens olika ställningstaganden kan accepteras med
hänsyn till bestämmelserna om hälsa och säkerhet enligt 12 kap. 1 §
PBL.
Prop. 1994/95:230
Grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden
Kommunen skall i översiktsplanen redovisa den huvudsakliga an-
vändningen av mark- och vattenområden och bebyggelseutvecklingen i
stort. Tyngdpunkten i de första översiktsplanerna ligger enligt ut-
redningen vid att redovisa grunddragen i fråga om markanvändning och
bebyggelse i sådana frågor som kan läggas till grund för planläggning
och beslut enligt PBL. Däremot saknas ofta strategiska överväganden
eller ställningstaganden i fråga om t.ex. kommunikationsleder, stormark-
nader eller större sammanhängande grönområden av betydelse.
Det tidigare redovisade förslaget i fråga om en ändamålsenlig struktur
av bebyggelse m.m. ger tydligare utgångspunkter för redovisningen av
grunddragen i mark- och vattenanvändningen i översiktsplanen. Med stöd
av bestämmelsen om en ändamålsenlig och miljöanpassad struktur i fråga
om bebyggelse m.m. blir det naturligt att behandla lokaliseringen av
bostads- och arbetsområden samt andra strukturbildande anläggningar i
ett långsiktigt och strategiskt perspektiv. Om översiktsplanen redovisar
ställningstaganden i sådana övergripande frågor kan den även läggas till
grund för markreservationer eller för riktlinjer för efterföljande planering
och lokaliseringsprövning. Också större sammanhängande grön- och
naturområden är naturtiga att behandla och redovisa i översiktsplanen.
53
Utveckling och bevarande av den byggda miljön
Av översiktsplanen skall vidare enligt bestämmelserna framgå grund-
dragen i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse.
Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i denna bestämmelse.
Regeringen anser i likhet med utredningen att utveckling och bevarande
bör ersätta uttrycket tillkomst, förändring och bevarande. Begreppet den
byggda miljön bör ersätta begreppet bebyggelse. Därmed ges uttryck för
ett vidare synsätt där den byggda miljön ses som en helhet i vilken,
förutom bebyggelsen, även anläggningar samt vegetation, parker och
andra grönområden ingår.
Översiktsplanens ställningstaganden till utvecklingen av den byggda
miljön är i regel av en annan karaktär än i fråga om mark- och vattenan-
vändningen. Normalt anger översiktsplanen utgångspunkter för lokalise-
ring och utformning av bebyggelse och andra anläggningar till stöd för
efterföljande planläggning och tillståndsprövning enligt PBL. Planen ger
därmed information till kommuninvånare, fastighetsägare och andra in-
tresssenter om kommunens syn på hur den byggda miljön bör utvecklas
och bevaras. PBL:s bestämmelser bör tydligare ge uttryck för denna
funktion.
5.1.4 Redovisning av riksintressen
Prop. 1994/95:230
Regeringens förslag: I översiktsplanens redovisning av allmänna
intressen skall områden av riksintresse särskilt anges. Av planen
skall framgå hur kommunen avser att tillgodose de redovisade
riksintressena.
Utredningens förslag: Utredningen ser inga skäl till förändringar i
fråga om kraven på redovisning av riksintressen.
Remissinstanserna: Utredningens bedömning har inte berörts i
remissyttrandena över betänkandet Miljö och fysisk planering. Däremot
berör flera myndigheter i sina yttranden över utredningens senaste
betänkande Överprövning av beslut i plan- och byggärenden frågor som
rör översiktsplaneringen och riksintressenas behandling. Bl.a. önskar
Statens naturvårdsverk, Bergs kommun samt Länsstyrelsen i Kronobergs
län klarlägganden i fråga om hur områden av riksintressen enligt NRL
skall avgränsas och behandlas.
Skälen för regeringens förslag:
Lagen om hushållning med naturresurser, m.m.
NRL:s syfte är att mark- och vattenområden samt den fysiska miljön i
övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhälls-
ekonomisk synpunkt god hushållning främjas. Lagen ger gemensamma
utgångspunkter för tillståndsprövning enligt de lagar som är knutna till
54
NRL. I NRL finns bl.a. bestämmelser om de allmänna intressen som
alltid skall beaktas vid beslut som rör användningen av marken och
vattnet. Bestämmelserna syftar till att skydda mark- och vattenområden
som inrymmer resurser, värden eller företeelser som har betydelse för en
långsiktigt god hushållning. Bestämmelserna om riksintressen avser
områden med sådana resurser och värden som är särskilt betydelsefulla
i ett nationellt perspektiv. Avsikten är att områden som är av särskilt
värde för en viss användning inte skall tas i anspråk för andra ändamål
utan att frågan om en långsiktigt lämplig mark- och vattenanvändning har
klarlagts.
Såväl de generella bestämmelserna som bestämmelserna om riks-
intressen skall beaktas vid beslut enligt de lagar som är knutna till NRL,
däribland väglagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen och
PBL. Den beslutande myndigheten skall därvid göra avvägningar mellan
olika allmänna intressen samt bedömningar av om den åtgärd som prövas
kan innebära att områdenas värden och resurser skadas påtagligt.
Områden av riksintresse skall därvid skyddas mot åtgärder och ingrepp
som innebär påtaglig skada. För kommunens beslut enligt PBL innebär
bestämmelserna om områden av riksintresse dessutom att staten genom
bestämmelserna i 12 kap. PBL har ett inflytande över besluten.
Prop. 1994/95:230
Riksintressen enligt 2 kap. NRL
Bestämmelserna i 2 kap. NRL ger skydd åt områden med värden och
kvaliteter som bör bevaras, men även åt områden som inrymmer
lägesbundna resurser eller egenskaper som är lämpliga att nyttja eller att
exploatera för vissa specifika ändamål.
Till den första kategorin hör områden av riksintresse för naturvård och
kulturmiljövård. För sådana bevarandeområden innebär bestämmelserna
ett långsiktigt anspråk att skydda värdena. Vid prövning enligt någon av
de lagar som är kopplade till NRL skall bedömas om åtgärden innebär
påtaglig skada på områdets värden eller om den kan förenas med dessa.
För att få ett rättsverkande skydd för värdena behövs emellertid beslut
enligt tillämpliga speciallagar, dvs. i första hand naturvårdslagen eller
kulturminneslagen.
Till den senare kategorin av områden av riksintresse - där avsikten är
att exploatera eller använda områdets resurser och värden - hör bl.a.
områden som är särskilt lämpliga för framtida vägar av större betydelse
eller områden som har särskilt lämpliga egenskaper för en djuphamn. I
fråga om sådana områden innebär bestämmelserna ett skydd i avvaktan
på att tillåtligheten skall prövas slutligt enligt t.ex. väglagen eller PBL.
Vid denna prövning skall avgöras om området kan tas i anspråk för
redovisat ändamål eller om det finns motstående allmänna intressen som
bör beaktas.
55
Riksintressen enligt 3 kap NRL
I 3 kap. NRL anges de olika geografiska områden i landet som på grund
av sina samlade natur- och kulturvärden i sin helhet av riksdagen
bedömts vara av riksintresse. ExploateringsfÖretag och andra ingrepp i
miljön får komma till stånd endast om det inte möter hinder enligt
bestämmelserna eller om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar
områdets natur- och kulturvärden. I bestämmelserna anges sådana
åtgärder som kan innebära påtaglig skada på områdets värden. Områdena
anges översiktligt i bestämmelserna. Avsikten är att kommunerna i sin
översiktsplanering skall studera en mer detaljerad avgränsning och
redovisa sin syn på den framtida användningen av dessa områden.
Erfarenheter av tillämpningen
Boverket har i sin samlade utvärdering av översiktsplanerna redovisat
några erfarenheter av tillämpningen av NRL. Verket anser att hus-
hållningsbestämmelsema i NRL inte fått genomslag i de första över-
siktsplanerna. Bl.a. framhålls att det i vissa fall saknas kunskaper och
underlag för att tillämpa de grundläggande hushållningsbestämmelsema.
Det gäller bl.a. frågor om vattenförsörjning, industrianläggningar samt
energiförsörjning. Vidare anses att både statliga myndigheter och
kommuner i hög grad har fokuserat intresset på områden av riksintresse.
Planerna kan ändock inte alltid ses som ett resultat av den avsedda
dialogen mellan stat och kommun, utan har tenderat att bli enbart
sammanställningar av centrala statliga myndigheters anspråk. Boverket
pekar i sin utvärdering av översiktsplanearbetet på att områden av
riksintresse enligt 3 kap. NRL har behandlats summariskt i de flesta
översiktsplaner. Tänkbara orsaker är enligt verket brister i fråga om
underlaget samt att det saknas en ansvarig central myndighet för
kunskapsförsöijning osv. Både Boverket och flera av de remissinstanser
som har yttrat sig över rapporten anser att det finns stora oklarheter i
fråga om formerna för hur riksintressen läggs fast och hanteras. I
skrivelse till regeringen den 10 mars 1995 anser Boverket att Banverkets
samrådsunderlag om riksintressen för jämvägsändamål inte går att förena
med NRL:s intentioner. Verket pekar framför allt på att Banverket
betecknar befintliga anläggningar som områden av riksintresse.
Myndigheternas underlag om områden av riksintresse
Genom förordningen (1993:191) om tillämpningen av NRL,
NRL-förordningen, regleras bl.a. olika stadiga myndigheters uppgifter
när det gäller att tillhandahålla underlag om områden av riksintresse. De
centrala förvaltningsmyndigheterna skall var och en inom sitt verksam-
hetsområde lämna underlag till länsstyrelserna om de områden som
myndigheten bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL.
Underlag for bedömningar om mark- och vattenområden av riksintresse
har utvecklats successivt med utgångspunkt från det material som togs
Prop. 1994/95:230
56
fram i samband med den s.k. fysiska riksplaneringen under 1970-talet. Prop. 1994/95:230
Vissa grundläggande kriterier för myndigheternas bedömning inom olika
sektorer och verksamhetsområden lades fast i samband med NRL:s
tillkomst (se t.ex. prop. 1985/86:3 s. 116-119). Det är naturligt att
myndigheternas kunskapsmaterial om områden av riksintresse successivt
utvecklas och kompletteras med anledning av nya kunskaper och
värderingar. Detta gäller inte minst i fråga om områden av riksintresse
for naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet, där kunskaper och
synsätt delvis har förändrats sedan arbetet med den fysiska riksplanering-
en avslutades. Ett viktigt led i myndigheternas arbete är att utveckla
beskrivningarna av de olika områden som bedöms vara av riksintresse
och att därvid utveckla motiven för sina bedömningar. Sådana beskriv-
ningar underlättar de efterföljande diskussionerna mellan länsstyrelsen
och kommunen då områdena skall redovisas och intressena tillgodoses i
översiktsplanen.
Frågan om vilka områden som skall anges som riksintresse enligt 2
kap. NRL är vidare, som beskrivits ovan, nära förknippad med prövning
enligt de berörda speciallagarna. Då området har getts ett rättsverkande
skydd eller tagits i anspråk för ändamålet, t.ex. genom förordnande enligt
naturvårdslagen eller beslut enligt väglagen, saknas normalt anledning att
i fortsättningen hävda området som riksintresse enligt NRL. De
bestämmelser som säkerställer syftet med riksintresset, t.ex. föreskrifter
enligt naturvårdslagen eller väglagens bestämmelser, ger i regel ett
tillräckligt skydd. En väsentlig del av myndigheternas översyn kan därför
bestå i att avgränsa de områden där ett starkt skydd enligt NRL är
nödvändigt i avvaktan på ett slutligt ställningstagande enligt speciallagar.
Myndigheternas urval bör i hög grad inriktas mot områden som är av
intresse for olika ändamål av nationell, eller i vissa fall regional,
betydelse. Som en följd härav bör övervägas om de områden som
bedöms vara av riksintresse kan begränsas och preciseras. Om alltför
omfattande områden anges som riksintressen i översiktsplanen finns det
risk för att planens betydelse som vägledning för efterföljande beslut
försvagas.
Det ankommer på de berörda verken att i enlighet med dessa riktlinjer
och i samråd med Boverket successivt utveckla sina bedömningar om
vilka mark- och vattenområden som skall anses vara av riksintresse enligt
NRL.
I fråga om de geografiskt angivna områdena i 3 kap. NRL bör påpekas
att Boverket enligt NRL-förordningen anges som ansvarig myndighet.
Verket har fått regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen i dessa
områden. I ett första steg har utvecklingen i kustområdena studerats.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 30 juni 1995.
Genom NRL-förordningen klargörs att länsstyrelsen skall ges möjlighet
att påverka de centrala myndigheternas bedömning av riksintressen.
Länsstyrelsen kan med stöd av ett regionalt underlag eller kunskaper från
den kommunala översiktsplaneringen ha synpunkter som kan påverka
både urvalet och avgränsningen av områdena. Det kan handla om att
tillföra sådana uppgifter från länsvisa inventeringar eller utredningar eller
57
om att relatera myndigheternas bedömningar till förhållandena i länet, Prop. 1994/95:230
t.ex. i fråga om bebyggelsetryck och konkurrenssituation.
Behandlingen i översiktsplaneringen
Det är länsstyrelsens ansvar att löpande förmedla underlag om riks-
intressen till kommunen. Ett samlat underlag bör överlämnas bl.a. då
kommunen inleder ett arbete med att upprätta eller ändra översiktsplanen.
Under hela planeringsprocessen är det länsstyrelsens uppgift att ta de
initiativ som behövs för att oklarheter eller brister i fråga om underlaget
om riksintressen skall klaras ut, att särskilt verka för att riksintressena
tillgodoses och att företräda de statliga myndigheterna i kontakterna med
kommunen.
I tidiga skeden av planeringsprocessen är det naturligt att diskutera
kommunens bedömning av myndigheternas underlag om områden av
riksintresse. Olika förändringar, t.ex. jordbrukslandskapets omvandling
eller vägutbyggnader, kan ge nytt underlag för bedömningar av ett
områdes värden. Vidare kan fördjupade studier av ett områdes egenskap-
er eller av motstående lokala intressen innebära att kommunen vill
aktualisera alternativ till områden som utpekats som riksintresse för
kommunikationsleder eller för andra anläggningar. Kommunen kan även
genom lokalt genomförda inventeringar medverka till att beskrivningar
av värden, motstående hot osv. utvecklas. Diskussionerna kan således
aktualisera förslag till ändringar i ftåga om avgränsningen eller precise-
ringar i ftåga om innebörden av myndighetens bedömning. Om länssty-
relsen är beredd att acceptera mer omfattande förändringar i förhållande
till det underlag som lämnats av en myndighet skall den berörda
myndigheten underrättas.
Normalt kan man utgå ifrån att kommunen delar myndighetens
bedömning i fråga om områden av riksintresse och att underlaget utan
större kompletteringar eller ändringar kan läggas till grund för kommu-
nens översiktsplaneförslag. Tyngdpunkten vid utarbetandet av planför-
slaget kommer i dessa avseenden att ligga vid ftågan om hur de
redovisade riksintressena kan tillgodoses. De ställningstaganden som
förutsätts ske vid utarbetandet av planförslaget består främst i att bedöma
om motstående anspråk kan innebära påtaglig skada på de värden som
föranlett att området anges som riksintresse. Ibland krävs att avvägningar
görs mellan olika riksintressen i översiktsplanen. Det kan också bli fråga
om att i översiktsplanen ta ställning till om redovisade områden av
riksintresse skall säkerställas genom rättsverkande bestämmelser eller
beslut.
Det är lämpligt att kommunen senast genom länsstyrelsens sam-
rådsyttrande får besked om statens syn på planförslagets behandling av
de områden som anses vara av riksintresse. Kommunen har då möjlighet
att överväga om planförslaget skall anpassas i förhållande till statens
synpunkter. Länsstyrelsen skall i granskningsyttrandet i samband med
utställningen ge ett samlat besked om statens syn på översiktsplanens
redovisning av riksintressen. I yttrandet behandlas både eventuella förslag
58
till ändringar eller preciseringar av avgränsningen av området och förslag Prop. 1994/95:230
till ställningstaganden till grunddragen i fråga om mark- och vattenan-
vändningen. Av yttrandet framgår normalt även om sektorsmyndigheten
inte delar länsstyrelsens uppfattning i dessa delar. Det bör här noteras att
ju högre grad av samstämmighet som råder mellan myndighetens,
länsstyrelsens och kommunens uppfattning om översiktsplanens redovis-
ning av riksintressena, desto större tyngd får planens ställningstaganden
vid beslut enligt de lagar som är knutna till NRL.
Redovisning av riksintressena i översiktsplanen
Den form för samverkan mellan de centrala myndigheterna, länsstyrelsen
och kommunen som beskrivits följer således av bestämmelserna i både
NRL, PBL och NRL-förordningen. Sammanfattningsvis förutsätter dessa
bestämmelser dels en dialog mellan ansvariga sektorsmyndigheter och
länsstyrelsen, dels en dialog mellan stat och kommun i samband med
översiktsplaneringen enligt PBL.
Underlag om nya anspråk och bedömningar av områden av riksintresse
från en central myndighet bör således förmedlas av länsstyrelsen och
behandlas i den kommunala översiktsplaneringen. På motsvarande sätt
bör länsstyrelsen underrätta myndigheten i de fall kommunen i sin
planering redovisar en ändrad uppfattning i fråga om ett berört riks-
intresse. Självfallet blir det inte alltid möjligt att initiera en översikts-
planeprocess kring nya anspråk. Nya anspråk kan aktualiseras vid
tillämpningen av någon av de NRL-anknutna lagarna. I dessa planerings-
och beslutsprocesser bereds kommunen och länsstyrelsen normalt tillfälle
att avge yttranden. I dessa fall blir det naturligt med samverkan mellan
centrala myndigheter, länsstyrelsen och kommunen. Enligt 6 kap. 2 §
NRL kan regeringen begära att kommunen redovisar hur man i sin
planering avser att tillgodose ett avgränsat intresse enligt 2 kap. Denna
möjlighet kan användas för att initiera en dialog mellan kommunen och
berörda myndigheter. Regeringens förslag i avsnitt 5.1.7 om åter-
kommande ställningstaganden till översiktsplanens aktualitet ger
kommunen tillfälle att inleda en översiktsplaneprocess kring nytt underlag
och nya bedömningar om riksintressen.
Sammanfattningsvis anser regeringen att översiktsplaneringens roll i
samband med redovisningen av de områden som skall anses vara av
riksintresse bör komma till uttryck på ett tydligare sätt i PBL. Det bör
klargöras att de områden som skall anses vara av riksintresse särskilt
skall anges i översiktsplanen. Det skall vidare av planen särskilt framgå
hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena. Därmed
görs tydligt att dialogen om riksintressena i översiktsplaneringen skall
avse såväl områdenas avgränsning och riksintressets innebörd som hur
områdenas värden skall tillgodoses.
59
5.1.5 Översiktsplanens innebörd och konsekvenser
Prop.
Regeringens förslag: Översiktsplanens innebörd och konsekvenser
skall kunna utläsas utan svårighet. Konsekvenserna av planförslaget
skall redovisas vid samrådet och i planbeskrivningen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Utredningen föreslår emellertid bestämmelser om att såväl innebörden
som syftet med planens skilda delar skall kunna utläsas. Vidare föreslår
utredningen att det skall ställas uttryckliga krav på att översiktsplanen
skall redovisa konsekvenserna av avsedda större förändringar i an-
vändningen av mark- och vattenområden.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat
utredningens förslag i fråga om redovisning av översiktsplanens syfte och
innebörd. Stockholms universitet anser att bestämmelserna om planbe-
skrivning tillgodoser utredningens förslag att syftet med planens skilda
delar skall redovisas. Länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer i att
utredningens förslag är angeläget. Norrköpings kommun befarar att
utredningens förslag kan leda till omfattande redovisningar och föreslår
att bestämmelsen ges en annan utformning. Ett par kommuner framhåller
att översiktsplanens innehåll och detaljeringsgrad behöver kunna varieras
bl.a. vid ändring av planen inom ett geografiskt område eller för att
tillgodose ett speciellt intresse.
Skälen för regeringens förslag:
översiktsplanens innebörd
Översiktsplanens huvuduppgifter är att ge vägledning för beslut om dels
användningen av mark- och vattenområden, dels utveckling och
bevarande av den byggda miljön. Som framhålls av utredningen är det
sannolikt att många kommuner i det fortsatta arbetet kommer att stegvis
utveckla planens olika funktioner. De erfarenheter av de första över-
siktsplanerna som redovisas av utredningen visar att de delvis motstridiga
funktionerna hos översiktsplanen ibland har lett till otydliga dokument,
som inte gett tillräckliga utgångspunkter för olika beslut.
Bestämmelserna i PBL ställer krav på att översiktsplanen skall utformas
så att dess innebörd kan utläsas utan svårighet. Enligt regeringens mening
innebär dessa bestämmelser att även planens huvudsakliga uppgifter skall
framgå på ett tydligt sätt. Det får varken för kommuninvånare eller för
beslutande myndigheter som skall tillämpa planen råda någon tveksamhet
om vilka uppgifter skilda delar av översiktsplanen har.
Kravet på att tydligt redovisa planens innebörd aktualiseras framför allt
vid successiva ändringar av den kommunomfattande översiktsplanen.
Som utredningen redovisar kommer de närmaste årens översiktsplanering
i stor omfattning att avse s.k. fördjupningar för olika delområden i
kommunen, bl.a. i fråga om tätortsområden och andra mark- och
vattenområden med stark konkurrens mellan olika intressen och anspråk,
1994/95:230
60
t.ex. kustområden. Upprättande och antagande av en översiktsplan för ett Prop. 1994/95:230
avgränsat område innebär att den kommunomfattande översiktsplanen
ändras för det aktuella området. Däremot kan kommuntäckande planer
eller program, som endast behandlar enstaka intressen eller verksam-
heter, såsom grusförsörjning eller naturvård, inte utgöra en översiktsplan
enligt PBL. Vid ändring av översiktsplanen för delområden innebär
PBL:s regler om tydlighet bl.a. att sambanden med den kommunom-
fattande planen analyseras och redovisas. Kravet på tydlighet vid sådana
successiva ändringar av översiktsplanen kommer emellertid efter hand att
leda till att den kommunomfattande planen som helhet behöver ses över
i ett sammanhang.
Konsekvenserna av planförslaget
I avsnitt 5.2 nedan redovisas regeringens förslag i fråga om miljökonse-
kvensbeskrivningar vid upprättande av en detaljplan. Regeringen delar
utredningens bedömning att översiktsplaneringen bör utnyttjas för att
tidigt belysa konsekvenser av förslag till förändringar i fråga om mark-
och vattenanvändningen eller vad gäller den byggda miljön. Den
kommunala översiktsplaneringen ger uppenbara fördelar i detta avseende
- både i förhållande till detaljplaneringen och till planeringen för olika
sektorer eller verksamheter. Genom att översiktsplaneringen i regel
grundas på ett underlag om olika allmänna intressen underlättas analyser
av konsekvenserna för miljön, hälsan och hushållningen med naturresur-
ser. Kopplingen till bebyggelseutvecklingen och till sociala frågor ger
möjligheter till breda konsekvensanalyser. I översiktsplaneringen kan
vidare belysas samband mellan olika geografiska områden i kommunen
samt mellan mark- och vattenanvändningen och miljösituationen i olika
områden.
Redovisningar av konsekvenserna fyller viktiga funktioner under hela
planeringsprocessen. Berörda myndigheter, kommuninvånare m.fl. kan
lättare förstå innebörden av olika förslag om konsekvenserna redovisas
tidigt under samrådet. Konsekvensbeskrivningar bör utvecklas stegvis
under planeringen och redovisas i underlaget för fullmäktiges beslut att
anta översiktsplanen. En tydlig beskrivning av konsekvenserna av
översiktsplanens ställningstaganden kan även underlätta tillämpningen och
öka förståelsen för kommunens bedömningar.
Behovet av att redovisa konsekvenserna är naturligtvis i hög grad
beroende av olika åtgärders karaktär och omfattning. Vid mer omfattande
förslag till förändringar av mark- och vattenanvändningen, såsom ny
sammanhållen bebyggelse eller trafikleder, är det uppenbart att konse-
kvensbeskrivningar bör ingå i beslutsunderlaget. Även små förändringar
kan emellertid medföra en betydande påverkan på miljön i vid mening
och inte minst medföra betydande sociala och samhällsekonomiska
konsekvenser. Områdets förutsättningar och värden är därför också av
betydelse vid bedömningar av behovet av konsekvensbeskrivningar.
Vidare bör framhållas att successiva förändringar, t.ex. i fråga om
bebyggelseutvecklingen, sammantagna kan medföra betydande ingrepp ^1
eller påverkan på sikt. I vissa fåll - t.ex. i fråga om översiktsplaner for Prop. 1994/95:230
utvecklingen av en tätort - kan det vara önskvärt att göra en samlad,
översiktlig analys av konsekvenserna av planförslaget som helhet. I andra
fe.ll, t.ex. då översiktsplaneringen skall ge vägledning för detaljplanering
enligt PBL, kan kommunen anpassa innehållet till de krav som följer av
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, enligt NRL
och låta översiktsplanens beskrivning utgöra ett led i arbetet med en
sådan MKB. Därigenom förbättras möjligheterna att tidigt och på ett
avgörande sätt påverka beslutsprocessen vid förändringar med betydande
påverkan på miljön, samtidigt som efterföljande detaljplanering kan
underlättas. I fråga om åtgärder som skall prövas enligt andra lagar
knutna till NRL kan en övergripande konsekvensanalys i beskrivningen
till översiktsplanen vara ett stöd för kommunen att påverka andra
myndigheters beslut. Kommunen kan även i översiktsplanen ta ställning
till utgångspunkter och önskemål för den miljökonsekvensbeskrivning
som skall upprättas med stöd av bestämmelserna i NRL eller andra lagar
enligt förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar.
Konsekvensbeskrivningar i översiktsplaneringen kan således både
medverka till att kommunfullmäktige får kunskaper om konsekvenserna
av planen som helhet och ingå i förutsättningarna för miljökonse-
kvensbeskrivningar vid efterföljande beslut enligt olika lagar. Detta
förutsätter att det utvecklas metoder för att beskriva konsekvenser av
övergripande politiska beslut. Ett sådant utvecklingsarbete sker bl.a.
inom ramen för EU-kommissionens arbete.
Regeringen anser därför att det i PBL bör införas ett grundläggande
krav på att översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna
utläsas utan svårighet. Kravet bör följas upp och preciseras i bestämmel-
serna om samrådet och om den planbeskrivning som skall fogas till
planen. Därmed görs tydligt att konsekvensbeskrivningar bör utvecklas
stegvis under hela planeringsprocessen. Kravet bör uttryckas så att
kommunen skall kunna välja inriktning och omfattning i vaije särskilt
fell.
5.1.6 Samråd och medborgarinflytande
Regeringens förslag: Samråd om översiktsplanen skall syfta till
att förbättra beslutsunderlaget och att ge myndigheter samt
sammanslutningar och enskilda möjligheter till insyn och påverkan.
Länsstyrelsen skall vid samrådet företräda och samordna statens
intressen och därvid särskilt förmedla underlag och ge råd.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Utredningen föreslår därutöver att den lagstadgade tiden för utställning
skall förkortas till en månad med hänsyn till att samrådet förstärks och
fördjupas.
Remissinstanserna: Utredningens förslag att vidga kretsen vid samråd
tillstyrks av flera remissinstanser. Bl.a. Statskontoret och flera kommuner
62
ifrågasätter dock om medborgarinflytandet i praktiken kommar att
förstärkas genom förslaget. Svea hovrätt menar att utredningens förslag
snarare ger intryck av att samråd skretsen begränsas. Några kommuner
ifrågasätter om samråd skall ske med enskilda och anser att innebörden
i detta förslag bör utvecklas. Riksrevisionsverket ifrågasätter om direkt
medborgarinflytande i översiktsplaneringen i stället bör utövas genom
demokratiskt valda ombud.
Utredningens förslag att tydliggöra kraven på länsstyrelsens uppgifter
vid samrådet tillstyrks av de remissinstanser som har berört förslaget
Statens naturvårdsverk och Boverket anser dock att den föreslagna
formuleringen bör ses över, så att länsstyrelsens uppgift att även ge råd
i frågor av lokalt intresse framgår. Flera remissinstanser berör behovet
av kompetensutveckling och svårigheterna för länsstyrelsen att samordna
olika statliga myndigheters intressen. Några länsstyrelser anser att
kritiken mot länsstyrelserna är oberättigad och menar att svårigheterna
beror på en oklar ansvarsfördelning mellan länsstyrelsen och statliga
verk.
Förslaget att förkorta minimitiden för utställning av ett förslag till
översiktsplan avstyrks av ett stort antal länsstyrelser och statliga
myndigheter, främst med tanke på önskemålen om ett ökat medborgarin-
flytande och tidsåtgången för länsstyrelsens samordning av statens
intressen.
Prop. 1994/95:230
Skälen för regeringens förslag:
Ett stärkt medborgarinflytande
I avsnitt 4.4 utvecklas motiven för att stärka medborgarinflytandet vid
olika beslut enligt PBL. Med hänsyn till översiktsplanens betydelse för
att tidigt belysa olika förslag som påverkar mark- och vattenanvänd-
ningen bör formerna för insyn och inflytande säkerställas i tidiga skeden
av översiktsplaneprocessen.
Utredningen redovisar att det ofta är svårt att väcka intresse för arbetet
med den kommunomfattande översiktsplanen. På sikt kan möjligen de
positiva erfarenheterna från ett antal kommuner, som genomfört olika
försök för att öka intresset for planeringen, bidra till att det utvecklas
generellt användbara metoder for detta. Önskemålen om ett aktivare
medborgarinflytande vid översiktsplaneringen aktualiseras emellertid
framför allt vid planeringen för kommundelar eller tätorter. Möjlig-
heterna att diskutera problem och skapa engagemang är naturligtvis större
när det gäller den egna närmiljön. Översiktsplaneringen kan här bl.a.
bidra till att ge en överblick och visa samband mellan olika delområden
eller stadsdelar.
Samrådet syftar enligt gällande bestämmelse till ett utbyte av in-
formation och synpunkter. Som utredningen har föreslagit bör samrådets
skilda syften tydliggöras. Det bör därvid betonas att samrådet syftar både
till att fördjupa kommunens beslutsunderlag och till att ge dem som
berörs av översiktsplanen möjlighet att få insyn i planarbetet och att
påverka planens utformning. För att underlätta förståelsen av innebörden
av förslaget till översiktsplan bör även konsekvenserna av förslaget Prop. 1994/95:230
redovisas redan under samrådet. För att säkerställa syftet med samrådet,
bör samråd hållas med en vid krets av berörda. Enligt gällande be-
stämmelse skall samråd hållas med länsstyrelsen, regionplaneorgan,
kommuner som berörs av förslaget samt andra som har ett väsentligt
intresse av förslaget. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening
förtydligas så att det framgår att samråd även skall hållas med myndig-
heter, sammanslutningar och enskilda som har ett väsentligt intresse av
förslaget.
Länsstyrelsens uppgifter vid samrådet
Statens inflytande och påverkan i den kommunala översiktsplaneringen
skall främst utövas under samrådet. Enligt bestämmelserna i PBL skall
länsstyrelsen bl.a. ge råd om tillämpningen av 2 kap., verka för att
riksintressen tillgodoses och ta till vara statens intressen. Länsstyrelsens
uppgifter vid samrådet följer även av bestämmelserna i NRL och av
förordningen om tillämpningen av NRL. Statliga myndigheter förutsätts
medverka genom att ta fram underlag till den kommunala planeringen.
Även de centrala myndigheternas ansvar för olika verksamhetsområden
framgår av NRL och förordningen om tillämpningen av NRL samt av
verksinstruktioner. Länsstyrelsen har uppgiften att förmedla underlag från
de centrala myndigheterna till kommunernas översiktsplanering.
I utredningen redovisas några erfarenheter av länsstyrelsernas arbete i
samband med översiktsplaneringen. Länsstyrelserna anses i hög grad ha
fungerat som förmedlare av statligt underlag, medan det funnits
osäkerheter i fråga om ansvaret för att även tolka underlaget och för att
samordna olika intressen. Vidare anses att länsstyrelserna ibland har haft
svårigheter att med tillräcklig tyngd ifrågasätta anspråken från de olika
sektorsmyndighetema och att göra de sammanvägningar som krävs.
Regeringen delar utredningens bedömning att förutsättningarna för att
länsstyrelsen skall kunna vara mer aktiv i den fysiska planeringen har
förbättrats, bl.a. genom förordningen om tillämpningen av NRL.
Länsstyrelsens övergripande uppgift vid samrådet är att verka för att de
olika nationella mål som statsmakterna har ställt upp inom olika
verksamheter anpassas och fullföljs i den kommunala planeringen.
Tyngdpunkten ligger naturligtvis vid sådana intressen och verksamheter
som har relevans för den fysiska planeringen, dvs. de allmänna intressen
som anges i PBL och NRL. Vidare kan länsstyrelsen bidra med underlag
och kunskaper om hur nationella mål och riktlinjer för miljöpolitiken kan
omsättas i ett regionalt och lokalt perspektiv. Också inom andra
områden, där statsmakterna har uttalat tydliga mål för den nationella
politiken som bör beaktas i planeringen, ingår det i länsstyrelsens ansvar
att företräda och samordna statens intressen. Ett viktigt led i länsstyrel-
sens uppgift att företräda statens intressen är att löpande förmedla
underlag och att aktivt ge råd om vilka allmänna intressen enligt 2 kap.
PBL som bör beaktas vid beslut om mark- och vattenanvändningen.
Därvid skall länsstyrelsen särskilt verka för att områden som bedöms
vara av riksintresse tillgodoses samt att mellankommunala angelägenheter
samordnas på ett lämpligt sätt. Denna uppgift har behandlats närmare i
avsnitt 5.1.4.
Regeringen anser att länsstyrelsens huvudsakliga uppgift att ta till vara
och samordna statens intressen ytterligare bör betonas i bestämmelserna
om länsstyrelsens uppgifter vid samrådet. Det bör tydliggöras att
länsstyrelsen därvid skall förmedla underlag och ge råd om sådana
miljöfaktorer och andra allmänna intressen som bör beaktas vid beslut
som rör mark- och vattenområden. Uppgiften att inom ramen för detta
övergripande ansvar verka för att riksintressen enligt NRL tillgodoses
och för en mellankommunal samordning bör särskilt framgå.
Regeringen anser i likhet med flera remissinstanser att en kortare
utställningstid motverkar önskemålet om att stärka medborgarinflytandet
i översiktsplaneringen. Nuvarande bestämmelser om att översiktsplanen
skall ställas ut under minst två månader bör således inte ändras.
5.1.7 Översiktsplanens aktualitet
Regeringens förslag: Kommunfullmäktige skall ta ställning till
översiktsplanens aktualitet minst en gång under mandattiden. Inför
ställningstagandet skall länsstyrelsen redovisa sådana statliga
intressen som kan vara av betydelse för kommunen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att fullmäktige skall ta
ställning till översiktsplanens aktualitet varje år.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissinstanserna,
särskilt kommunerna, men även flera länsstyrelser och myndigheter,
motsätter sig förslaget. Svenska kommunförbundet och ett stort antal
kommuner menar att ett enhetligt aktualitetskrav är olämpligt med hänsyn
till kommunernas skilda förutsättningar och behov. Lagens generella krav
på en aktuell översiktsplan anses tillräckligt, medan en lagreglering anses
medföra oacceptabla begränsningar av handlingsutrymmet för kommunen.
Andra kommuner och flera länsstyrelser samt myndigheter är mer
positiva till förslaget, men föreslår - främst mot bakgrund av den
arbetsinsats som kan komma att krävas - ett längre tidsintervall för
ställningstagandet. Några remissinstanser tar i sina yttranden upp den
rättstiga innebörden av ett ställningstagande till aktualiteten. Svea hovrätt
anser att kommunfullmäktiges ställningstagande till aktualiteten från
formell synpunkt förefaller innebära en ändring av översiktsplanen, utan
tillämpning av det föreskrivna förfärandet vid planändring. Boverket
menar att förslaget bör kompletteras så att ett uteblivet beslut får vissa
konsekvenser, t.ex. i fråga om möjligheterna att använda enkelt
planförfarande och områdesbestämmelser. Några länsstyrelser och statliga
myndigheter berör frågan om statliga myndigheters roll i samband med
ställningstagandet. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de löpande
kontakterna med kommunerna ger tillräckliga möjligheter för länsstyrel-
sen att förmedla underlag m.m.
Prop. 1994/95:230
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
Kravet på en aktuell översiktsplan
Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan. Kravet på aktualitet
motiverades i PBL-propositionen bl.a. av de skilda uppgifter som
översiktsplanen har enligt PBL och NRL. Som även framhölls (s. 462)
bör det ligga i vaije kommuns intresse att hålla planen aktuell. Till följd
av aktualitetskravet ansågs det överflödigt att införa bestämmelser om
giltighetstid eller omprövning av översiktsplanen.
Det grundläggande kravet på en aktuell översiktsplan bör fortfarande
vara vägledande för lagregleringen av den kommunala översiktsplane-
ringen. Samhällsutvecklingen, nya kunskaper, förändrade värderingar
kommer successivt att ge nya förutsättningar för kommunens planering
och medverka till att översiktsplanen fortlöpande behöver ses över.
Avgörande vid kommunens bedömning av om planen behöver ändras är
bl.a. den nytta planen kan ha som underlag för olika beslut. Ett naturligt
led i den kontinuerligt bedrivna översiktsplaneringen är därför att löpande
följa upp och utvärdera översiktsplanens effekter i olika avseenden. I en
sådan uppföljning ingår t.ex. att utvärdera översiktsplanens värde som
styrinstrument för efterföljande beslut om detaljplaner eller bygglov.
Vidare bör kommunen ha ett eget intresse av att följa upp och analysera
statliga myndigheters beslut enligt andra lagar knutna till NRL. Det är
naturligt att sådana uppföljningar tillsammans med analyser av nya
förutsättningar regelbundet ställs samman och tas upp löpande till politisk
diskussion i lämpliga former. Dessa leder givetvis inte alltid till
revideringar av översiktsplanen, men ger underlag för stegvisa ställnings-
taganden i fråga om inriktning och innehåll för översyn och ändring av
översiktsplanen.
Denna kontinuerliga uppföljning kan ske på det sätt som kommunen
finner lämpligt, utan att detta behöver regleras. Däremot bör
bestämmelserna i PBL medverka till att det sker återkommande politiska
ställningstaganden till översiktsplanens aktualitet.
Behov av återkommande ställningstaganden till översiktsplanens
aktualitet
Att översiktsplanen regelbundet blir föremål för en politisk helhetsbe-
dömning kan bl.a. öka möjligheterna till insyn i arbetet med översikts-
planeringen. Det är angeläget att kommuninvånare, intresseorganisationer
m.fl. får klarlagt om översiktsplanen fortfarande är ett uttryck för de
övergripande politiska målen i kommunen. Sakägare och andra enskilda
intressenter har intresse av att veta om planen speglar den aktuella
politiska inställningen till bebyggelseutvecklingen i olika delar av
kommunen eller om översiktsplanens ställningstaganden kan komma att
ändras.
Också översiktsplanens funktion i dialogen mellan stat och kommun om
bl.a. riksintressena motiverar regler som säkerställer att översiktsplanens
aktualitet regelbundet tas upp till en politisk helhetsbedömning. Visserli-
Prop. 1994/95:230
66
gen följer av bestämmelserna i NRL och i förordningen om tillämpningen
av denna lag att länsstyrelsen kontinuerligt skall förmedla nytt underlag
och nya bedömningar som avser områden av riksintresse. Det är
emellertid angeläget att de statliga myndigheternas underlag och anspråk
regelbundet blir föremål för breda politiska överväganden i kommunen,
särskilt om översiktsplanens ställningstaganden strider mot underlaget.
Kommunens politiker kan med anledning härav vilja inleda en översyn
av planen för att diskutera innebörden av olika riksintressen eller för att
påverka avvägningen av riksintressen mot andra allmänna intressen. På
motsvarande sätt har länsstyrelsen och andra statliga myndigheter intresse
av att regelbundet få besked om i vilken utsträckning översiktsplanen är
ett uttryck för kommunens aktuella uppfåttning eller om förutsättningarna
ändrats i väsentliga avseenden på sådant sätt att planen kan komma att
ändras. Inte minst önskemålet att åstadkomma en bättre samordning med
statliga myndigheters sektorsplanering, t.ex. i fråga om vägar och
järnvägar, motiverar att sådana möjligheter skapas. Också för de
myndigheter som vid sina beslut skall bedöma om åtgärder är förenliga
med översiktsplanen är det särskilt angeläget att få en överblick över om
översiktsplanens skilda delar är aktuella eller om planen kan komma att
ändras i väsentliga avseenden.
Regeringen föreslår därför att det införs bestämmelser om återkomman-
de ställningstaganden till översiktsplanens aktualitet. Med hänsyn till den
politiska innebörden i ett sådant ställningstagande bör beslutet regel-
bundet fattas av kommunfullmäktige minst en gång per mandattid.
Regeringen anser i likhet med flera remissinstanser att formerna för
kommunens avgörande bör anpassas till kommunens förutsättningar och
behov. Bestämmelsen bör därför inte reglera det närmare innehållet i
eller underlaget för fullmäktiges ställningstagande.
Prop. 1994/95:230
Fullmäktiges ställningstagande
Bl.a. med anledning av vad Svea hovrätt anfört vill regeringen utveckla
innebörden i fullmäktiges ställningstagande. Det bör understrykas att det
inte är fråga om en revidering av översiktsplanen eller ens av delar av
den. Ställningstagandet avser enbart översiktsplanens aktualitet, dvs. i
vilken utsträckning översiktsplanens intentioner fortfarande är aktuella
med hänsyn till nya förutsättningar m.m. Innehållet i planen ändras
således inte i något avseende genom beslutet. Översiktsplanens av-
vägningar av olika allmänna intressen är vägledande för olika beslut om
mark- och vattenanvändningen till dess att planen ändras. För ändring av
planen gäller de särskilda reglerna för samråd, utställning och antagande.
Om fullmäktige vid sin behandling finner att planen helt eller delvis inte
längre är aktuell, är det naturligt att fullmäktige tar ställning till att inleda
en översyn av planen.
Med hänsyn till innebörden i ställningstagandet behöver enligt rege-
ringens mening inga sanktioner knytas till bestämmelsen. Ett ställnings-
tagande till aktualiteten kommer att medverka till att tillämpningen av
översiktsplanen underlättas. Om det är osäkert i vilken mån planen är
aktuell, finns risk för att planen förlorar sin vägledande verkan vid olika Prop. 1994/95:230
beslut. Kommunen kommer således att ha ett eget intresse av att
regelbundet pröva aktualiteten i översiktsplanen.
Länsstyrelsens uppgifter
Kommunens egna bedömningar och uppgifter från den löpande ut-
värderingen av översiktsplaneringen är självfallet grunden för fullmäkti-
ges beslut angående översiktsplanens aktualitet. Därutöver är det ett
viktigt motiv for återkommande ställningstaganden till aktualiteten att
fullmäktige skall ha möjligheter att bedöma om nytt underlag från staten
påverkar ställningstagandena i översiktsplanen. Förutom ny lagstiftning
eller nya nationella mål kan nytt underlag och nya analyser i fråga om
miljösituationen, långsiktiga planer för utbyggnad av kommunikations-
leder eller nya bedömningar av områden av riksintresse enligt NRL
innebära att översiktsplanen i väsentliga avseenden inte längre är aktuell.
Enligt bestämmelserna i NRL skall länsstyrelsen löpande förmedla
underlag från statliga myndigheter till kommunen och samordna statens
intressen. Av detta följer att länsstyrelsen bör ha en aktuell uppfattning
om hur uppgifter och underlag från statliga myndigheter förhåller sig till
översiktsplanen. Mot denna bakgrund bör det ställas krav på att
länsstyrelsen inför fullmäktiges ställningstagande till översiktsplanens
aktualitet i en sammanfattande redogörelse skall redovisa synpunkter i
fråga om sådana statliga intressen som kan vara av betydelse för
kommunens beslut. Det får förutsättas att länsstyrelsen - om det behövs
- på lämpligt sätt underrättar berörda statliga myndigheter och inhämtar
deras synpunkter. Det är vidare angeläget att länsstyrelsen redovisar sin
bedömning av hur synpunkterna påverkar den gällande översiktsplanen.
Detta bör framgå av bestämmelsen. Det bör dock understrykas att
länsstyrelsens redovisning inte i detta skede avses innefatta några slutliga
avvägningar mellan motstående intressen. I den mån kommunen inleder
ett arbete med översyn av översiktsplanen med anledning av bl.a.
länsstyrelsens redovisning, ankommer det på länsstyrelsen att, i enlighet
med reglerna i PBL, företräda och samordna statens intressen och i
samråds- och granskningsyttranden ge närmare besked om statens syn på
kommunens planförslag.
Regeringen har vid utformningen av bestämmelsen något frångått den
av Lagrådet föreslagna lydelsen. Enligt Lagrådets förslag skulle länssty-
relsen i en sammanfattande redogörelse redovisa statliga myndigheters
synpunkter, som är kända för länsstyrelsen, i fråga om sådana statliga
intressen som kan var av betydelse för kommunens beslut. Regeringen
anser att preciseringen till att det skall vara statliga myndigheters
synpunkter som är kända för länsstyrelsen kan tolkas så att det endast
avser andra statliga myndigheters synpunkter. Regeringen föreslår därför
att det i bestämmelsen endast anges att det i redogörelsen skall redovisas
synpunkter i fråga om sådana statliga intressen som kan vara av betydelse
för kommunens beslut.
68
5.1.8 Översiktsplanens betydelse vid olika beslut
Prop.
Regeringens förslag: Översiktsplanens uppgifter att ge vägledning
för olika beslut om användningen av mark- och vattenområden görs
tydligare i lagstiftningen. Sambanden mellan översiktsplanen och
efterföljande beslut utreds vidare.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Endast några remissinstanser har kommenterat
utredningens förslag. Byggforskningsrådet tillstyrker att översiktsplanens
vägledande funktion kommer till tydligare utryck i lagstiftningen.
Uppsala universitet anser att uttrycket "vägledning" kan ge upphov till
missförstånd. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att förslaget innebär
en fokusering på den byggda miljön.
Skälen för regeringens förslag: Samtidigt som de formella kraven på
översiktsplaneringen ändras och görs tydligare bör åtgärder vidtas för att
stärka och utvidga översiktsplanens uppgifter och för att tydliggöra
planens betydelse vid olika beslut. Utredningen och flera remissinstanser
pekar på flera brister i dessa avseenden, som inte enbart hänger samman
med översiktsplaneringens former och redovisning. Bl.a. anses att
översiktsplanerna har fått dåligt genomslag vid såväl kommunens beslut
enligt PBL som vid beslut enligt andra lagar knutna till NRL.
översiktsplanens betydelse vid beslut enligt PBL
Enligt utredningen har översiktsplanens möjligheter att styra bebyggel-
seutvecklingen och rationalisera efterföljande beslut inte alltid utnyttjats.
Kopplingen mellan översiktsplanen och bygglovsprövningen är ofta svag
och områdesbestämmelser har hittills utnyttjats i liten omfattning. Som
framhålls av utredningen är det i viss mån naturligt att de olika möjlig-
heter till förenklingar som översiktsplanen kan ge inte utnyttjats fullt ut
i ett inledande skede av översiktsplaneringen. Det finns också anledning
förmoda att många kommuner i den fortsatta planeringen i ökad
utsträckning kommer att utnyttja översiktsplanen för att styra efter-
följande beslut enligt PBL. Bl.a. har flertalet kommuner aviserat att man
avser att ändra översiktsplanen för olika delområden, framför allt i
tätortsområdena. Syftet med sådana ändringar är bl.a. att ange inriktning
och program för detaljplaneläggning, att förenkla förfarandet vid
efterföljande beslut, att lägga grunden för områdesbestämmelser eller att
ge tydliga utgångspunkter för prövningen av lov.
Regeringen delar bedömningen att översiktsplaneringens uppgift att
styra bebyggelseutvecklingen successivt kommer att utvecklas i takt med
kommunens vilja att utnyttja de fördelar som ges genom ställnings-
taganden till bl.a. olika allmänna intressen i översiktsplanen. Regeringen
anser dock att sambanden mellan översiktsplanen och detaljplaneringen
behöver utvecklas ytterligare, så att de bedömningar som görs på den
översiktliga nivån också får genomslag genom de successiva preciseringar
1994/95:230
69
som sker via detaljplanen fram till beslut om bygglov. Analyser och Prop. 1994/95:230
förslag i dessa avseenden ingår i de tilläggsdirektiv till Plan- och
byggutredningen som redovisats i avsnitt 3.
översiktsplanen som underlag för beslut enligt övriga lagar knutna till
NRL
Bestämmelserna i NRL syftar till att de angivna allmänna intressena skall
beaktas på ett likartat sätt vid prövning av åtgärder som rör mark- och
vattenanvändningen enligt de lagar som är knutna till NRL. Således
tillgodoses genom bestämmelserna såväl önskemål att utnyttja olika
naturresurser som att bevara och säkerställa områden och företeelser som
är värdefulla från olika synpunkter. Den grundläggande utgångspunkten
är att mark- och vattenområden skall användas för de ändamål för vilka
de är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt före-
liggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en
från allmän synpunkt god hushållning.
Vid prövning av olika tillståndspliktiga åtgärder enligt de lagar som är
knutna till NRL skall således främst göras en bedömning av och
avvägning mellan de olika allmänna intressen som gör sig gällande i
området. Vidare skall prövas om åtgärden utgör den på sikt mest
lämpade användningen i förhållande till dessa intressen eller i förhållande
till andra anspråk som riktas mot området. Till grund för bedömningarna
behövs underlag som visar vilka allmänna intressen som finns i området
samt vilka andra anspråk som riktas mot området. Det underlag som
förutsätts finnas tillgängligt vid myndigheternas prövning är i första hand
den kommunala översiktsplanen. Enligt 6 kap. 1 § NRL skall således de
myndigheter som skall tillämpa lagen se till att sådana planer enligt PBL
och sådant planeringsunderlag som belyser hushållningsfrågan finns
tillgängliga. En utgångspunkt för denna bestämmelse är att översikts-
planen skall spela en viktig roll för de avvägningar som olika myndig-
heter har att göra. Kommunens starka ställning i sådana markanvänd-
ningsfrågor som kan styras med PBL bör enligt den dåvarande departe-
mentschefen inte utan vidare få brytas genom tillstånd till verksamheter
som är oförenliga med kommunens planering.
Boverket m.fl. myndigheter har bl.a. vid sin utvärdering av över-
siktsplanerna påtalat att planerna inte har beaktats tillräckligt vid
tillämpningen av lagar som är knutna till NRL. Genom förordningen om
tillämpningen av NRL har klargjorts att myndigheter i sina beslut skall
ange om den prövade åtgärden går att förena med en från allmän
synpunkt lämplig användning av mark- och vattenområden samt med den
gällande översiktsplanen. Därmed bekräftas översiktsplanens betydelse
som bedömningsunderlag i enlighet med de grundläggande intentioner
som redovisats ovan. Det skall således av en myndighets beslut alltid
framgå om beslutet stämmer överens med översiktsplanens ställnings-
taganden. Om myndighetens beslut avviker från planen bör motiven för
denna avvikelse framgå av beslutet. Översiktsplanen bör beaktas, även
om den inte ger något direkt besked om exploteringsföretag eller åtgärder
70
är förenliga med planen eller inte. Planen och dess underlag kan ge en Prop. 1994/95:230
samlad bild av olika intressen och anspråk som riktas mot ett område.
Ställningstagandena i översiktsplanen ger främst besked om kommunens
syn på den på lång sikt mest lämpade användningen av mark- och
vattenområden med hänsyn till olika allmänna intressen. Det får
förutsättas att kommunen i sitt yttrande i ett ärende enligt någon av de
berörda lagarna normalt ger sin syn på om åtgärden är förenlig med den
gällande översiktsplanen.
Nya anspråk och behov kommer successivt att behandlas i översiktspla-
neringen, vilket kan leda till ändringar med varierande inriktning och
syfte. Det kan t.ex. handla om att belysa hur önskemål om kommunika-
tionsleder kan tillgodoses i förhållande till andra allmänna intressen.
Syftet med en ändring av översiktsplanen kan därvid vara att påverka
olika myndigheters beslut.
I detta sammanhang kan också nämnas översiktsplanens möjligheter att
utnyttjas vid prövningen av lämpliga lägen för anläggningar för vindkraft.
Regering och riksdag har tidigare uttalat att de närmare förutsättningarna
för lokalisering av storskalig vindkraft får bedömas i kommunernas
fysiska planering (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :NU40, rskr.
1990/91:373 och 374). Kommunen kan i sin översiktsplan redovisa
lämpliga områden för energiproduktion enligt 2 kap. 8 § NRL. Sådana
ställningstaganden bör grundas på avvägningar mot andra motstående
allmänna intressen, t.ex. natur- och kulturmiljövård. Om vindkraftsan-
läggningar behandlas i översiktsplanen ökas förutsättningarna för
samordning mellan olika myndigheter, samtidigt som olika aktörer får
information om kommunens syn på de grundläggande förutsättningarna
för utbyggnad i olika områden.
Tydliga bestämmelser om översiktsplanens vägledande uppgifter
NRL-förordningen syftar sammanfattningsvis till att tydliggöra kraven på
hänsynstagande till översiktsplanen vid olika beslut. De ovan föreslagna
förändringarna vad gäller översiktsplanen syftar till att stärka planens
möjligheter att fungera i sina olika uppgifter att ge vägledning för beslut
dels om användningen av mark- och vattenområden, dels hur den byggda
miljön skall utvecklas och bevaras. Regeringen föreslår därför att dessa
huvuduppgifter tydliggörs i PBL.
Ett viktigt syfte med PBL-reformen var att stärka medborgarinflytandet.
Som ett led i detta infördes i lagen bestämmelsen att detaljplanen bör
grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.
I PBL-propositionen anfördes att det kunde vara lämpligt att detaljplane-
arbetet inleddes med ett program i de fall översiktsplanen inte helt
uppfyllde kraven på aktualitet eller kritiserades i länsstyrelsens gransk-
ningsyttrande eller i övrigt gav föga vägledning för fortsatt planläggning. 71
I fråga om innehåll anfördes att programmet kunde ange principiella
riktlinjer för utformandet och bevarandet av miljön inom planområdet
och den standard i stort som planområdets miljö avsågs få.
Avsikten med programmet var således redan från böljan att ställa krav
på ett planeringsunderlag som skulle visa planens konsekvenser för
miljön. Programmet har naturligen fått sin största betydelse vid be-
skrivningen av exploateringsföretag och andra projektanknutna föränd-
ringar av markanvändningen.
I samband med införandet av bestämmelser om miljökonsekvensbe-
skrivningar i NRL och i olika NRL-anknutna lagar övervägdes om
sådana bestämmelser skulle införas även i PBL. Den dåvarande
regeringen angav dock i 1990 års miljöpolitiska proposition En god
livsmiljö (prop. 1990/91:90 s. 173) att det inte var nödvändigt med någon
ändring i PBL eftersom kommunerna redan i många fall arbetade med
miljökonsekvensbeskrivningar som underlag for sin planläggning.
När frågan om miljökonsekvensbeskrivningar i PBL aktualiserades på
nytt i samband med ikraftträdandet av EES-avtalet (prop. 1992/93:60
Ändring i miljöskyddslagen [1969:387] m.m.) skedde detta med
utgångspunkten att beskrivningarna skulle upprättas i programskedet.
Förutom vikten av att miljökonsekvensbeskrivningen upprättades på ett
tidigt stadium i beslutsprocessen, var avsikten att den gällande planpro-
cessen på ett smidigt sätt skulle kunna anpassas till de nya kraven.
Ändringen i PBL, som trädde i kraft den 1 januari 1994, innebär bl.a. att
program för detaljplan är obligatoriskt vid vissa slag av projekt, om de
innebär betydande miljöpåverkan. I dessa tall skall programmet innehålla
en miljökonsekvensbeskrivning.
Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att överväga möjligheten
att stärka medborgarinflytandet och öka användningen av miljökonse-
kvensbeskrivningar. Den inriktning mot ett ökat medborgarinflytande som
tidigare redovisats i avsnitt 4.4 och 5.1.6 samt behovet av miljökon-
sekvensbeskrivningen som ett grundläggande beslutsunderlag, innebär
enligt regeringens mening att det finns anledning att fortsätta den
utveckling som påböljades i samband med PBL-reformen.
5.2.1 Program- och samrådsskedena
Regeringens förslag: Detaljplan skall grundas på ett program, om
det inte är onödigt. Innehållet i en översiktsplan skall i vissa fall
kunna ersätta program för detaljplan. Vid utarbetandet av program
skall samråd hållas. Syftet med samrådet är att förbättra besluts-
underlaget och att ge möjlighet till insyn och påverkan. Resultatet
av samråd under programskede och vid upprättande av förslag till
detaljplan skall redovisas i en samrådsredogörelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag innebär dock att ett program skall utarbetas i fler
fall än vad som åsyftas med regeringens förslag.
Prop. 1994/95:230
72
Remissinstanserna: Av dem som yttrat sig över förslaget anser de Prop. 1994/95:230
flesta att det är värdefullt att medborgarinflytandet förskjuts till ett
tidigare skede i beslutsprocessen. Bland de statliga myndigheterna, som
annars överlag är positiva, anser Statens naturvårdsverk att utredningen
inte har klargjort att den sammantagna effekten av förslagen i realiteten
leder till att medborgarinflytandet förstärks. Liknande synpunkter
framförs av Statskontoret och Riksrevisionsverket. Även Glesbygdsverket
och Föreningen för samhällsplanering ifrågasätter om medborgarin-
flytandet gynnas genom att utöka de formella kraven på planeringsproces-
sen. I stället bör det lokala engagemanget betonas. Många kommuner,
däribland JätfiiUa, Värnamo och Borås kommuner, anser att det är först
i senare skeden av detaljplaneprocessen, när konkreta förslag utarbetats,
som olika intressekonflikter blir tydliga och väcker medborgarnas
intresse.
Nästan alla remissinstanser utom kommunerna tillstyrker utredningens
förslag beträffande program- och samrådsskedena i samband med
detaljplan. Många kommuner riktar stark kritik mot förslaget. Man
menar att förslaget strider mot principen att förenkla planprocessen samt
att den kan komma att förlängas och ta ökade resurser i anspråk. Vissa
kommuner, däribland Villentuna och Umeå kommun anser att ett samråd
är tillräckligt, alternativt att samrådskretsen begränsas. Flera kommuner,
bl.a. Stockholms och Norrköpings kommuner, anser att programskedet är
onödigt i mindre komplicerade planärenden och att de flesta planer också
är av denna karaktär. Vidare anser bl.a. Mariestads och Orust kommuner
att kravet på program endast bör gälla när miljökonsekvensbeskrivningar
skall upprättas. Ett antal kommuner, däribland Enköpings, Gävle, Luleå
och Karlstads kommuner, anser dock förslaget värt att pröva, eftersom
man kan få en vinst genom färre överklaganden och mindre risk för
förseningar.
Program
Utredningens förslag innebär att kravet på program utvidgas. Detalj-
planen skall grundas på ett program, om det inte är onödigt. Syftet med
förslaget är att dialogen mellan kommunen och de kommuninvånare som
berörs av ett planärende skall komma till stånd tidigare. Härigenom
uppnås dels att kommunens beslutsunderlag i ett tidigt skede breddas med
de berördas erfarenheter och synpunkter, dels att berörda sakägare och
boende m.fl. ges möjligheter till insyn och påverkan innan kommunens
ställningstaganden är låsta. Utredningens förslag om utvidgat krav på
program är också, som framgår av det följande, avsnitt 5.2.2, kopplat till
förslaget om ett utökat krav på miljökonsekvensbeskrivningar.
De invändningar som framförts, främst från kommunalt håll, grundas
i huvudsak på att de utvidgade kraven på program riskerar att göra
processen mer komplicerad och därmed också mer kostsam. Som
utvecklas närmare nedan om samråd medför enligt regeringens mening
fördelarna med ett ökat medborgarinflytande och ett förbättrat
beslutsunderlag i det tidiga skedet av processen att kravet på program Prop. 1994/95:230
ändå bör utvidgas. Regeringen anser dock att utarbetandet av ett program
kan anses onödigt i något fler fall än vad som avses i utredningens
förslag. Ett program bör som huvudregel kunna undvaras i de fall
detaljplanen är av sådan beskaffenhet att den kan behandlas enligt
reglerna om enkelt planförfarande. Det bör i vissa fall vara möjligt att
undvara program även om detaljplanen är sådan att det krävs ett ordinärt
förfarande. Tanken är här att översiktsplanen skall kunna ersätta
programmet. I ett sådant fall bör översiktsplanen vara aktuell och
detaljplanen ha stöd i översiktsplanen. Vidare bör förslaget till detaljplan
vara förenligt med det granskningsyttrande som länsstyrelsen lämnat
angående översiktsplanen.
Samråd
Ett samråd vid upprättandet av detaljplanen syftar till ett utbyte av
information och synpunkter. Regeringen har i samband med den tidigare
behandlingen av översiktsplanen i avsnitt 5.1.6 föreslagit att syftet med
samrådet skall uttryckas på ett något annorlunda sätt. Detta bör gälla
även for detaljplaneförfårandet. Samrådet skall således syfta till att
förbättra beslutsunderlaget och att ge myndigheter, sammanslutningar och
enskilda möjlighet till insyn och påverkan.
När det gäller tidpunkten för samråd anför utredningen att erfaren-
heterna visar att kontakterna mellan kommunen och de enskilda i många
fåll kommer till stånd för sent. Ofta har kommunens ställningstaganden
varit låsta när sakägarna och boende m.fl. beretts tillfälle till samråd. De
enskilda har därmed gått miste om möjligheten att påverka utgångs-
punkterna för planarbetet. Kontakter med berörda enskilda bör enligt
regeringens mening tas innan detaljplanen har fått ett alltför konkret
innehåll, således redan under programskedet. Kravet på upprättande av
program för detaljplan bör därför kompletteras med en skyldighet för
kommunen att hålla samråd redan under programskedet.
Utredningen föreslår att kravet på samråd under programskedet kan
begränsas till enskilda personer och sammanslutningar eftersom det inte
framkommit något som tyder på att kommunernas kontakter med de
obligatoriska samrådspartema inte har fungerat. Med hänvisning till bl.a.
vad som tidigare anförts, avsnitt 5.1.6, om länsstyrelsens roll i planering-
en finns det emellertid enligt regeringens mening inget skäl att begränsa
samrådskretsen. Samrådet under programskedet bör omfatta samma krets
som omfattas av samrådet om förslag till detaljplan. Som uttalades i
PBL-propositionen (s. 536) kan denna krets omfatta även villaägarföre-
ningar, fackföreningar och handikapporganisationer samt andra grupper
som har ett väsentligt intresse av planförslaget.
Formerna för samråd vid upprättande av förslag till detaljplan är inte
reglerade. Det finns enligt regeringens mening inte heller skäl att reglera
formerna för samråd under programskedet. Det är däremot lämpligt att
Boverket, som hittills, i handböcker och i annan rådgivande information
lämnar goda exempel på hur samråd kan bedrivas och hur samråds- ^4
redogörelser bör upprättas för att ge en rättvisande information.
Resultatet av samrådet om förslaget till detaljplan skall enligt gällande
regler redovisas i en samrådsredogörelse. Samrådsredogörelsen bör
behandla i princip alla förslag och synpunkter som framförts. Det gäller
även sådana förslag och synpunkter som inte har en omedelbar betydelse
för detaljplanen men som har betydelse för kommunens fortsatta
planering, t.ex. för angränsande områden. I redogörelse över samrådet
bör redovisas kommunens ställningstaganden med anledning av framförda
förslag och synpunkter. Regeringen anser det emellertid inte behövligt att
en samrådsredogörelse upprättas särskilt över samrådet under program-
skedet. De synpunkter som framförts vid samrådet bör kunna behandlas
i en gemensam samrådsredogörelse.
Som tidigare nämnts har flera remissinstanser påtalat risken för att det
utökade samrådet kommer att medföra förseningar och ökade kostnader.
Kravet på samråd både i programskedet och när detaljplaneförslaget
upprättas behöver allmänt sett dock inte leda till dubbla arbetsinsatser
från kommunernas sida. Samråden bör i stället ses som en sammanhållen
process under vilken de ändrar karaktär från ett samråd om ett princip-
förslag till ett samråd om den närmare utformningen av planförslaget.
Det innebär att medborgarinflytandet i vid mening bör få sin tyngdpunkt
i programskedet. Genom att kretsen av sakägare och de med dem
likställda kan få sina möjligheter till insyn och påverkan tillgodosedda
under det tidiga samrådet, kan samrådet i det senare skedet och den
fortsatta planprocessen underlättas och rationaliseras.
De utökade kraven på program och samråd kan visserligen i enstaka
fall leda till ett visst merarbete och därmed något ökade kostnader för
kommunerna. Detta måste dock vägas mot de vinster man kan göra
genom att det sannolikt blir färre överklaganden och därmed mindre risk
för förseningar. Till vinsterna får anses höra bl.a. att de kommunala
besluten står i bättre samklang med kommuninvånarnas önskemål och att
de boende m.fl. ges reella möjligheter att vara med och påverka besluten.
5.2.2 Ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringens förslag: En miljökonsekvensbeskrivning skall
upprättas om en detaljplan medger åtgärder som innebär betydande
påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: Den alldeles övervägande delen av remissinstanser-
na, innefattande bl.a. Boverket, Statens naturvårdsverk samt flertalet
länsstyrelser och kommuner, tillstyrker förslaget om en utvidgning av
kravet på upprättandet av en miljökonsekvensbeskrivning och att kravet
på upprättandet skall vara generellt uttryckt. Ett antal av instanserna,
t.ex. Statens Lantmäteriverk, Kalmar kommun och Sveriges Fastig-
Prop. 1994/95:230
75
hetsägareförbund, efterlyser dock förtydliganden av begreppet "betydan-
de inverkan".
Några, bl.a. Västerås kommun och Svenska Naturskyddsföreningen,
anser att en miljökonsekvensbeskrivning skall vara närmast obligatorisk
vid utarbetande av detaljplan. Uppsala universitet föreslår att en särskild,
utförlig lag om miljökonsekvensbeskrivning snarast bör införas.
Kammarrätten i Göteborg anser däremot att det ännu är för tidigt att ge
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivning en ny utformning, innan
några direkta erfarenheter vunnits av de gällande reglerna.
Från flera håll har lämnats synpunkter om krav på innehåll i en
miljökonsekvensbeskrivning, överstyrelsen för civil beredskap betonar
beredskapshänsynen och Statens räddningsverk anser att en miljökonse-
kvensbeskrivning bör innefatta såväl normala förhållanden som driftstör-
ningar och möjliga olyckor med följder för omgivningen. Sveriges
geologiska undersökning anser att infiltration av dagvatten inom
tätorternas grönområden inte bör tillåtas utan en miljökonsekvensbe-
skrivning.
Prop. 1994/95:230
Bakgrund
Bestämmelser om krav på miljökonsekvensbeskrivningar infördes i PBL
år 1994. Som redan nämnts utformades kravet så att program för
detaljplan är obligatoriskt vid vissa slag av projekt som innebär be-
tydande miljöpåverkan. I dessa fall skall vid utarbetandet av programmet
upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL. I för-
arbetena (prop. 1992/93:60 s. 21) angavs att införandet av miljökonse-
kvensbeskrivningar i PBL avsåg att tillgodose kravet i rådets direktiv
85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön
av vissa offentliga och privata projekt (EGT nr L 175 av 5.7.1985,
s. 40).
I rådets direktiv anges bl.a. krav på upprättande av en miljökonsekvens-
beskrivning, bedömningens omfattning och innehåll. Beträffande krav på
upprättande anges att det vid vissa slag av projekt, vilka som regel skall
anses medföra en betydande påverkan på miljön, skall göras en systema-
tisk bedömning av projektets konsekvenser, dvs. en miljökonsekvensbe-
skrivning. I bilaga 1 till direktiven anges de projekt där en systematisk
bedömning är närmast obligatorisk. Som exempel kan nämnas kärnkraft-
verk och större värmekraftverk, motorvägar, järnvägslinjer för fjärrtrafik
och stora miljöstörande industrianläggningar. I en andra grupp anges
sådana projekt som inte alltid medför en betydande påverkan i varje
enskilt fall. En bedömning av effekterna av sådana projekt bör göras när
det är nödvändigt med hänsyn till respektive projekts karaktär. I bilaga
2 till direktiven redovisas de projekt som kan komma i fråga för en be-
dömning. Denna lista innefattar ett brett spektrum av projekt, alltifrån
infrastrukturprojekt till anläggningar för reglering av vattenflöden till
glasindustrier.
I fråga om bedömningens omfattning anges i direktiven att ett projekts
miljöpåverkan bör bedömas med hänsyn till behovet att skydda männi-
skors hälsa och bidra till livskvaliteten genom en förbättrad miljö samt
för att säkerställa bevarandet av arternas mångfald och bibehålla
ekosystemets fömyelseförmåga som en grundläggande resurs för allt liv.
Kommissionen lämnade år 1994 förslag till ändringar av rådets direktiv.
Enligt förslaget skall kravet på upprättande av miljökonsekvensbe-
skrivningar utvidgas till att omfatta ytterligare olika slag av projekt.
Vidare lämnas förslag till urvalskriterier angående när ett projekt skall
anses ha en betydande miljöpåverkan.
I samband med införande av miljökonsekvensbeskrivningar i PBL
framfördes från olika håll att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar
borde uttryckas generellt. Den förra regeringen fann inte skäl att införa
kravet i vidare mån än som krävdes för att uppfylla direktivets krav. Det
innebar att kravet knöts till viss i direktivet angiven användning av mark
eller byggnader eller andra anläggningar, t.ex. för industriändamål, ny
sammanhållen bebyggelse, kabinbana, hotellkomplex eller fritidsbyar.
Regeringen angav dock att ett allmänt krav i PBL på miljökonsekvensbe-
skrivningar borde utredas i ett vidare sammanhang, där vunna erfaren-
heter av tillämpningen av de föreslagna reglerna kunde vara ett värdefullt
underlagsmaterial.
Prop. 1994/95:230
Regeringens överväganden
Enligt regeringens mening är det nu tid att i PBL införa ett mer generellt
krav på miljökonsekvensbeskrivningar. För detta talar också att i
huvudsak enhetliga regler därmed kommer att gälla för samtliga
NRL-anknutna lagar.
En utgångspunkt för ett generellt uttryckt krav på miljökonsekvensbe-
skrivningar i PBL bör vara att det tillgodoser de ändamål som omfattas
av EG:s direktiv 85/337/EEG. Uppräkningen i direktivet är emellertid
inte statisk utan det måste förutsättas att den med tiden kommer att
kompletteras. Kravet måste därför formuleras så att en beskrivning skall
upprättas vid en viss grad av omgivningspåverkan oavsett ändamålet med
planen. Denna förutsättning bör i PBL uttryckas så att det skall vara
fråga om betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med
naturresurser. I utredningens betänkande används begreppet betydande
inverkan. Någon skillnad i sak avses inte. Det av regeringen föreslagna
begreppet överensstämmer däremot bättre med det begrepp som i EG:s
direktiv används för att uttrycka kravet på när en miljökonsekvensbe-
skrivning skall upprättas.
I den gällande bestämmelsen i PBL används uttrycket betydande
miljöpåverkan. Den föreslagna kvalifikationsgränsen betydande påverkan
avses vara densamma, dvs. hänsyn skall tas till både projektets karaktär
och områdets känslighet. Genom ändringen tydliggörs emellertid att
objektet för påverkan inte bara avser miljön utan även hälsan och
hushållningen med naturresurser. En sådan formulering står också i
saklig överensstämmelse med 5 kap. NRL angående syftet med miljökon-
sekvensbeskrivningen. Begreppet hälsan innefattar också säkerhet (jfr Prop. 1994/95:230
prop. 1990/91:90 s. 457)
Regeringen finner i likhet med utredningen inte skäl att nu föreslå
några direkta ändringar beträffande miljökonsekvensbeskrivningens
innehåll. De brister i kommunernas redovisning m.m. som utredningen
pekat på kan enligt regeringens bedömning inte hänföras till brister i
regelsystemet. Genom hänvisningen att miljökonsekvensbeskrivningen
skall upprättas enligt 5 kap. NRL ges förutsättningar för att beskriv-
ningen skall innehålla en allsidig redovisning av planens påverkan på
omgivningen. Som ovan nämnts pågår en översyn av EG:s direktiv,
vilken bl.a. behandlar frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar.
Om översynen leder fram till en ändring av direktivet, kan det finnas
anledning att återkomma i saken.
Med anledning av de frågor som uppmärksammats i Hot- och riskutred-
ningens betänkande Ett säkrare samhälle (SOU 1995:19) vill regeringen
dock betona att den beskrivning av konsekvenserna för säkerheten som
ingår i miljökonsekvensbeskrivningen bör omfatta en riskanalys och en
bedömning av vilka åtgärder myndigheter eller de som bedriver
verksamheten kan vidta för att minska riskerna.
En miljökonsekvensbeskrivning bör även fortsättningsvis upprättas i
samband med programmet för detaljplanen. Beskrivningen kommer i
programskedet att avse konsekvenserna av de i programmet skisserade
åtgärderna. När programmet efter samrådet bearbetas till ett förslag till
detaljplan skall miljökonsekvensbeskrivningen utvecklas vidare till-
sammans med detaljplanen. Den slutliga versionen av miljökonsekvensbe-
skrivningen skall således avse det planförslag som läggs fram för
antagande.
En miljökonsekvensbeskrivning är en del av underlaget för ett beslut
om antagande av detaljplan. Vid prövningen av ett sådant beslut kan
brister i beslutsunderlaget leda till att beslutet upphävs. En utebliven eller
alltför bristfällig miljökonsekvensbeskrivning kan därvid vara skäl för att
anse att beslutet att anta detaljplanen inte kan godtas. Det är knappast
möjligt att generellt ange när en miljökonsekvensbeskrivning skall anses
så bristfällig att detaljplanebeslutet bör upphävas. Detta måste bedömas
från fall till fall, med utgångspunkt i de frågor som miljökonsekvensbe-
skrivningen i det enskilda fallet skall belysa.
Plan- och byggutredningen har bl.a. haft i uppdrag att överväga och
precisera vissa allmänna intressen. Hälsa och säkerhet är väsentliga
allmänna intressen som alltid skall beaktas i den fysiska planeringen.
Därutöver är bl.a. miljöhänsyn, liksom hänsyn till natur- och kultur-
miljön viktiga allmänna intressen.Tillgängligheten i den byggda miljön
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga är också ett
viktigt allmänt intresse.
Som tidigare framgått, avsnitt 4.3, har tätorternas grönområden och
kulturmiljöer stor betydelse i sig. De har också ekologiska och sociala
välden. Tätortsutbyggnaden utgör emellertid många gånger ett allvarligt Prop. 1994/95:230
hot mot dessa viktiga områden. Skyddet av grönområden och kulturmiljö-
er förutsätter en samlad bild av dem och deras värden. Detta kan uppnås
genom att deras betydelse uppmärksammas mer i planeringen. Vidare
behöver särskilda insatser göras för att stärka hänsynen till samlade
natur- och kulturvärden. Dessa frågor behandlas i det följande i avsnitt
5.3.1 och 5.3.2.
Tillgängligheten i den byggda miljön är också ett viktigt allmänt
intresse. Om målet om ett samhälle för alla skall nås måste framför allt
hinder i den offentliga miljön undanröjas. Tillgängligheten i den
offentliga miljön behandlas i avsnitt 5.3.3.
Med kretslopp i byggandet avses ofta återvinning av material ur
rivningsmassor. Regeringen anser att detta, i vart fall i ett långt
tidsperspektiv, är ett alltför snävt synsätt. I första hand måste eftersträvas
att bebyggelsen som sådan kan användas länge - dvs. att bebyggelsen kan
underhållas, repareras och byggas om för andra ändamål. I andra hand
bör byggnadsdelarna kunna återanvändas och först därefter bör det vara
aktuellt med återvinning av materialet i förbrukade delar. Vidare är det
angeläget att miljöfarligt avfall tas om hand under betryggande former.
Någon från miljösynpunkt genomtänkt reglering av rivningar finns ännu
inte i vårt land. I avsnitt 5.3.4 utvecklar regeringen sin syn på dessa
frågor.
5.3.1 Parker och andra grönområden i stadsbygden
Regeringens förslag: Krav ställs på att områden med samlad
bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av parker och
andra grönområden. Kommunen ges möjlighet att i detaljplan eller
områdesbestämmelser meddela skyddsbestämmelser för särskilt
värdefulla tomter och allmänna platser. Kravs ställs på att sådana
tomter och allmänna platser inte får förvanskas i de avseenden de
omfattas av skyddsbestämmelser.
Regeringens bedömning: Kunskaperna om betydelsen av natur-
och grönområden i vardagsmiljön bör ökas. Behovet av att skydda
särskilt värdefulla områden som nationalstadsparker enligt NRL bör
utredas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser är positiva till att
skyddet för tätorternas grönområden stärks. Boverket anser att förslaget
att områden med samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till
behovet av parker och andra grönområden är ett viktigt genombrott för
grönområdesplaneringen. Genom att den samlade grönstrukturen
synliggörs i översiktsplanen ökar förutsättningarna för allmänheten att i
tidiga skeden reagera på planerade förändringar. Byggforskningsrådet
anser att ändringarna får effekt i planeringen först när en förändring sker
av attityder och värderingar. Förslagen till direkt skydd av grönområden
79
och parker är ytterst begränsade. Länsstyrelserna i Kristianstads, Prop. 1994/95:230
Hallands samt Göteborgs och Bohus län, Naturskyddsföreningen och
flera kommuner anser att utredningen saknar förslag till ett effektivt
säkerställande. Sveriges Köpmannaförbund anför att det inte bara krävs
grönytor i centrumområdet utan också en god tillgänglighet för dem som
bor utanför stadskärnan. I planeringen måste man därför beakta behovet
av bra trafikleder och parkeringsmöjligheter. Ett centrumområde med
grönytor utan besökare är, enligt förbundet, knappast en lyckad satsning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Med grönområden i
och i anslutning till tätorter avses all mark som inte är bebyggd eller
hårdgjord. Grönområdena fyller flera olika funktioner. För boende i
tätorter är tillgången till natur- och grönområden av stor betydelse både
som ett berikande inslag i vardagsmiljön och för att tillgodose behoven
av rekreation och friluftsliv. Vissa grönområden, bl.a. parker och träd-
gårdar, är ofta bärare av betydande kulturhistoriska värden. Naturligtvis
kan även ekologiska aspekter läggas på grönområdena. De har betydelse
för den biologiska mångfalden, för omhändertagande av dagvatten och
avfall samt för det lokala klimatet.
Dagens bebyggelseutveckling består till stor del av förtätningar i
tätorterna. Det gäller såväl de centrala delarna som randzonen mellan
tätbebyggelse och den omgivande landsbygden. Investeringar i trafikan-
läggningar, vägar och järnvägar innebär ofta, framför allt i storstads-
regionerna, att tidigare sammanhängande gröna områden styckas upp.
Naturområden och till viss del även parker betraktas inte sällan som
reservmark för exploatering.
Regeringen anser att ökade möjligheter nu bör skapas för att slå vakt
om tätorternas parker och andra grönområden. Särskilt viktigt är att
sammanhängande stråk av grönområden, t.ex. s.k. korridorer eller kilar,
inte bryts. För att skyddet för dessa områden skall kunna stärkas är det
viktigt att deras betydelse klarläggs och uppmärksammas samt att de
legala grunderna för deras skydd stärks. Först då finns förutsättningar att
på ett bättre sätt hävda grönområdena vid avvägningen mellan olika
motstående intressen i samband med beslut som innebär förändringar av
markanvändningen.
Gällande rätt
Möjligheter till skydd av parker och andra grönområden i tätorterna ges
i skiftande utsträckning i NRL, PBL, naturvårdslagen (1964:822) och
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
12 kap. 6 § första stycket NRL anges att mark- och vattenområden som
har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skall
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön.
Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt
beaktas. Enligt paragrafens andra stycke skall områden som är av
riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
80
PBL ger möjlighet att i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela
bestämmelser om vegetation. Om skada uppkommer till följd av sådana
bestämmelser kan fastighetsägaren ha rätt till ersättning av kommunen.
I 3 kap. PBL ställs bl.a. krav på skötsel och underhåll av tomter. Dessa
krav skall i skälig utsträckning tillämpas på allmänna platser. Det finns
dock inget krav på att varsamhet skall iakttas vid utförande av åtgärder
som innebär ändring eller omdisponering av en tomt eller en allmän
plats. Inte heller finns något förbud mot förvanskning av särskilt
värdefulla tomter och allmänna platser.
Med stöd av kulturminneslagen kan parker, trädgårdar eller andra
anläggningar av kulturhistoriskt värde förklaras som byggnadsminnen av
länsstyrelsen. Rätt till ersättning föreligger bl.a. om de skyddsföreskrifter
som länsstyrelsen utfärdar innebär att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten. Kyrkotomter och begravnings-
platser har ett generellt skydd enligt kulturminneslagen.
I naturvårdslagen finns bl.a. bestämmelser om nationalparker,
naturreservat och naturvårdsområden. Naturvårdslagens skyddsformer har
i viss utsträckning använts för att skydda värdefulla områden för
friluftslivet i anslutning till tätorter. När det gäller säkerställandet av
mindre grönområden i tätorter, t.ex. parker, är det dock tveksamt om
naturvårdslagens skyddsformer överhuvudtaget är lämpliga. Syftet med
skyddsformema har inte heller varit att skydda eller säkerställa denna typ
av objekt.
Prop. 1994/95:230
Komplettering av 2 kap. PBL och 2 kap. NRL.
Den tidigare föreslagna ändringen i 2 kap. 2 § PBL, avsnitt 5.1.2,
innebär att grönområdena skall beaktas vid planläggning m.m. För att
ytterligare understryka betydelsen av grönområdena i tätorterna bör de
krav som ställs på bebyggelsemiljöns utformning (2 kap. 4 §) komplette-
ras med krav på att hänsyn även skall tas till behovet av parker och andra
grönområden.
För att ge bevarandet av tätorternas grönområden ett tillräckligt starkt
materiellt stöd i lagstiftningen när det blir ftåga om avvägning mellan
motstående intressen, bl.a. vid utbyggnad av infrastrukturer i och i
anslutning till tätorter, bör de grundläggande hushållningsbestämmelsema
i 2 kap. NRL ändras på så sätt att också behovet av grönområden i
tätorter särskilt skall beaktas. Särskilt i storstadsområden bör denna
vidgning av bestämmelsen bli verkningsfull.
Redovisning av parker och andra grönområden i översiktsplanen
Varje enskilt exploateringsföretag som tar grönområden i anspråk kan,
taget för sig självt, förefalla obetydligt. Sammantaget över en längre
period ger dock alla enskilda åtgärder negativa konsekvenser. Dessa är
inte alltid överblickbara när ställning skall tas till det enskilda ärendet.
En helhetsbedömning av grönområdena är därför av stor betydelse för
arbetet med skydd och säkerställande av dessa områden i städer och
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
tätorter. En samlad kunskap behövs i varje kommun. Denna kunskap bör Prop. 1994/95:230
kunna sammanställas inom ramen för den föreslagna förstärkta översikt-
liga planeringen, avsnitt 5.1. Härigenom kommer parker och andra
grönområden att kunna uppmärksammas på ett bättre sätt än i dag i den
översiktliga planeringen. Genom kommunens återkommande ställnings-
taganden till översiktsplanens aktualitet kommer även behovet av skydd
för grönområdena att få en fortlöpande belysning som bör leda till ett
större hänsynstagande.
Säkerställande av grönområden mot exploatering
Säkerställande av grönområden kan bl.a. ske i detaljplan. När ett område
skall exploateras i en tätort krävs normalt detaljplan. Det kommunala
planmonopolet är därför ett effektivt instrument till skydd för grönom-
råden som inte är i kommunal ägo, förutsatt att kommunen vill utnyttja
det. Kommunen kan även upphäva äldre planer vars genomförande skulle
få icke önskvärda konsekvenser för grönområdena. I de feil kommunen
vill ta i anspråk egna grönområden krävs också i allmänhet detaljplan.
Genom att miljökonsekvensbeskrivningar föreslås upprättas i större
utsträckning kommer konsekvenserna för grönområdena att redovisas. I
planbeskrivningen skall vidare redovisas om planförslaget avviker från
översiktsplanen och, i så fell, skälen därför. På detta sätt ges med-
borgarna goda möjligheter till kontroll av att ställningstagandena i
översiktsplanen fullföljs.
Skyddsbestämmelser för tomter och allmänna platser
För tomter och allmänna platser finns inte någon bestämmelse som
motsvarar bestämmelsen i 3 kap. 10 § PBL om att ändringar på en
byggnad skall utföras varsamt. Inte heller bestämmelsen i 3 kap. 12 § om
att särskilt värdefulla byggnader inte får förvanskas har någon motsvarig-
het när det gäller tomter och allmänna platser.
Något allmänt varsamhetskrav torde inte kunna uppställas för tomter
och allmänna platser. Förhållandena är alltför skiftande och en sådan
regel skulle medföra en alltför dålig förutsebarhet för fastighetsägaren.
På många håll i våra tätorter finns emellertid parker och trädgårdar av
mycket stort värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig, konstnär-
lig eller ekologisk synpunkt. Dessa bör i likhet med värdefulla byggnader
kunna skyddas mot förvanskning genom skyddsbestämmelser i detaljplan
eller områdesbestämmelser. Fastighetsägaren får då kunskap om vilka
värden som skall beaktas och vilka åtgärder som skulle medföra att
området förvanskas. Om fastighetsägaren lider skada till följd av att
skyddsbestämmelser för tomter och allmänna platser meddelas bör
kommunen vara skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar
som gäller för skyddsbestämmelser för byggnader.
Regeringen föreslår således att bestämmelser införs med innebörden att
värdefulla tomter och allmänna platser inte får förvanskas och att
82
kommunerna ges möjligheter att i detaljplan eller områdesbestämmelser Prop. 1994/95:230
meddela skyddsbestämmelser härom.
Mirdags naturen
Särskilda insatser måste också göras för att förbättra kunskaperna om
naturen i människors vardagsmiljö och att öka förståelsen för dess
värden. Vardagsnaturen innefattar grönskan i närmiljön, anlagda parker,
grönområden och andra obebyggda områden i och i anslutning till den
byggda miljön. Regeringen anser att betydelsen av vardagsnatur för
människors välbefinnande och för en rik och levande miljö i städer och
tätorter behöver uppmärksammas ytterligare. Även om kommunerna har
huvudansvaret för vardagsnaturen, berörs även vissa statliga myndigheter
på olika beslutsnivåer.
Särskilt värdefulla parker och grönområden
Även om det redan nu finns möjligheter att slå vakt om natur- och
kulturvärden, bör lagstiftningen successivt förbättras och utvecklas. Det
bör särskilt övervägas om skyddet i fråga om särskilt värdefulla parker
och grönområden i landets tätortsregioner behöver förstärkas. Området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården har genom ändring i NRL
förklarats som landets första nationalstadspark. Regeringen kommer
senare denna dag att ge en särskild utredare i uppgift att undersöka om
det finns ytterligare sådana områden i och i anslutning till städer och
tätorter som i ett nationellt perspektiv bedöms ha särskilda natur- och
kulturvärden och att överväga om dessa behöver ges ett särskilt skydd
enligt NRL.
5.3.2 Kulturmiljön
Regeringens förslag: För att kulturmiljövärdena skall kunna ges
en ökad uppmärksamhet ställs högre krav på kommunernas
översiktsplaner. Kraven avser dels inventering och redovisning av
kulturmiljövärdena, dels ställningstaganden till dessa värden vid
planläggning och tillståndsprövning. Kommunen ges möjligheter att
i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela särskilda varsam-
hetsbestämmelser for att precisera de krav som gäller vid ändring
av byggnad.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslagen har överlag fått ett positivt mottagande
från remissinstanserna. Så gott som alla instanser är positiva till att
kulturmiljövärdena lyfts fram och ges ett starkare skydd.
När det gäller kunskapsuppbyggnaden och redovisningen av kultur-
miljövärdena i översiktsplanen tillstyrker de flesta remissinstanserna
83
utredningens förslag. Borlänge kommun anför att ett förbättrat kunskaps- Prop. 1994/95:230
underlag som tas fram i samverkan med kommunen är nödvändigt och
värdefullt för den fysiska planeringen. Den bästa kulturmiljövården
uppnås om ägarna till de skyddsvärda objekten får saklig information,
förstår kulturvärdet och upplever att samhället uppskattar en god
omvårdnad. Några, t.ex. Nyköpings, Skövde och Östersunds kommuner
samt Svenska kommunförbundet befarar dock att skyddet för kulturmiljön
blir svagare om förslaget får till följd att det alltid kommer att krävas ett
visst redovisningssätt av inventerings- och kunskapsunderlaget för att
kunna ställa krav på hänsyn till kulturmiljön i samband med planer och
lovprövning.
Möjligheten att i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela
särskilda varsamhetsbestämmelser för att tillgodose hänsynsreglema i
3 kap. 10 § vid ändring av byggnad tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Uppsala universitet, länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus
län liksom Malmö kommun betonar vikten av att gränsdragningen mot
skyddsbestämmelser blir tydlig. Umeå kommun anser att möjligheten att
omsätta den generella varsamhetsregeln i 3 kap. 10 § PBL i begripliga
termer via detaljplan är ett steg framåt, men känner en principiell
tveksamhet i fråga om statusen hos en bestämmelse som egentligen bara
är en precisering av vad som redan gäller enligt lag. Villaägarna anser
att förslaget innebär begränsade möjligheter för den enskilde fastighets-
ägaren att överklaga en varsamhetsbestämmelse som enligt ägarens
uppfattning är för långtgående. Villaägarna anser att varsamhetsbe-
stämmelsema bör vara ersättningsgrundande på samma sätt som
skyddsbestämmelser är i dag. Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker
förslaget i denna del och anser att behovet av ytterligare ett maktmedel
som påverkar fastighetsägarens förvaltning inte motiverats tillräckligt.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar att det inte får råda någon
osäkerhet om huruvida en bestämmelse är en skyddsbestämmelse eller en
varsamhetsbestämmelse.
Skälen för regeringens förslag: För att kulturmiljövårdens intressen
skall kunna hävdas i samhällsplaneringen är det viktigt att tydliga
motiveringar och rationella intresseavvägningar görs vid avgöranden om
bebyggelsemiljöns förändringar. En av förutsättningarna för att detta skall
kunna ske är att bebyggelsemiljöns kulturmiljövärden är kända och
respekterade av dem som har intressen i och ansvar för markanvänd-
ningen. Generella regler om hänsyn till kulturvärdena finns främst i NRL
och PBL. Bestämmelserna i NRL rör bl.a. lokaliseringsprövningen i
särskilt känsliga kulturmiljöer. PBL ger kommunerna ett stort ansvar när
det gäller att ta till vara befintliga kultur- och naturmiljö värden. För detta
krävs att kommunerna har tillräckliga kunskaper och kompetens inom
området och att erforderligt underlag tas fram. När det gäller urvalet och
bevarandet av objekt och områden som är värdefulla i ett nationellt
perspektiv är det staten som har huvudansvaret för kunskapsförsörj-
ningen. Denna fråga samt översiktsplaneringens roll vid bedömningen av
områden av riksintresse enligt NRL behandlas i avsnitt 5.1. Även den
enskilde fastighetsägaren har ett ansvar för att bevara kulturvärdena
84
genom att bl.a. beakta de grundläggande kraven i PBL på varsamhet och Prop. 1994/95:230
hänsyn.
PBL. s regler om hänsynstagande
PBL ger kommunerna möjlighet att såväl i ett enskilt lovärende som
genom bestämmelser i detaljplan och områdesbestämmelser hävda
kulturmiljövärdena. I 3 kap. PBL anges att nya byggnader skall placeras
och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller
landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Vid ändring
av byggnader ställs krav på varsamhet så att byggnadens särdrag beaktas
och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och
konstnärliga värden tas till vara (3 kap. 10 §). Vissa byggnader som är
särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna
karaktär får inte förvanskas (3 kap. 12 §).
Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick och underhållet skall
anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig
och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär (3 kap. 13 §).
De särskilt värdefulla byggnaderna skall dessutom underhållas så att
deras särart bevaras. Detta gäller såväl deras yttre som inre. För att
kraven på ett mer aktivt underhåll av sådana byggnader skall kunna
hävdas måste dock skyddsbestämmelser ha meddelats i detaljplan eller
områdesbestämmelser. Fastighetsägaren är skyldig att följa skyddsbestäm-
melserna. Sköts inte underhållet kan ingripande med stöd av 10 kap. PBL
bli aktuellt.
Ett områdes kulturmiljövärden kan inte hänföras enbart till bebyggel-
sen. Generella krav på hänsyn till dessa värden ställs därför även på
tomter som tas i anspråk för bebyggelse, allmänna platser samt områden
för andra anläggningar än byggnader.
De grundläggande kraven på varsamhet kan hävdas av kommunen utan
att fastighetsägaren har rätt till ersättning. I de fall kommunen önskar ett
starkare skydd kan skyddsbestämmelser och rivningsförbud meddelas i
detaljplan eller områdesbestämmelser för särskilt värdefulla byggnader
och miljöer. I dessa fall, liksom då rivningslov vägras utan att det finns
någon bestämmelse om rivningsförbud, har fastighetsägaren under vissa
förutsättningar rätt till ersättning. När fastighetsägaren genom skyddsbe-
stämmelser åläggs att underhålla en byggnad på visst sätt föreligger också
i vissa fall rätt till ersättning.
I detta sammanhang kan erinras om att länsstyrelsen med stöd av
bestämmelserna i 3 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. kan
förklara en byggnad som byggnadsminne. Förutsättningen härför är att
byggnaden är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller
att den ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelse-
område. Rätt till ersättning föreligger bl.a. om de skyddsföreskrifter som
länsstyrelsen kan utfärda innebär att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten.
85
Erfarenheterna av PBL
I de olika studier som gjorts i syfte att analysera PBL:s bevaranderegler
har det framkommit att det i den praktiska tillämpningen förekommer
olika tolkningar av innebörden av det nuvarande regelsystemet.
Erfarenheterna visar att kommunernas underlag vad gäller kulturmiljön
har redovisats i växlande former. Det underlag som finns, bl.a. i form
av kommunala kulturmiljöprogram eller byggnadsinventeringar, kommer
inte alltid till användning i kommunens tillämpning av PBL. I regel
innehåller inte heller översiktsplanerna några ställningstaganden från
kommunens sida till hur olika kulturmiljöer skall behandlas.
Erfarenheterna visar också att tveksamhet råder om vilka krav
kommunen - med åberopande av enbart de grundläggande varsamhets-
och hänsynsreglema - kan ställa vid tillståndsprövningen enligt PBL.
Från kommunhåll har uppgetts att det största problemet med att hävda
kulturmiljöintressena är de svårtolkade reglerna om ersättning och om
rättegångskostnader.
Redovisning av kulturmiljön i översiktsplanen
Erfarenheterna från tillämpningen av plan- och bygglagens bestämmelser
om hänsynstagande till kulturella värden i den byggda miljön visar att
kommunernas ansvar för att ta fram och redovisa erforderligt underlag
om kulturmiljön behöver tydliggöras. Tidigare har redovisats förslag till
ändringar i 2 kap. PBL som medför att tydligare utgångspunkter ges för
att planläggning och byggande skall ske med beaktande av natur- och
kulturvärden, avsnitt 5.1. Därigenom kan den fysiska planeringen
medverka till att dessa värden i den byggda miljön förvaltas på ett bättre
sätt. Förslaget innebär ett förstärkt krav på att kommunernas planerings-
underlag skall visa olika värden och kvaliteter som finns i den befintliga
miljön. I översiktsplanens redovisning av de allmänna intressen som bör
beaktas vid beslut som rör användningen av mark- och vattenområden
samt bebyggelse bör normalt ingå en redovisning av kulturmiljövärden.
Dessutom skall planen ge en samlad bild av hur den byggda miljön som
helhet skall utvecklas och bevaras. Den redovisning av konsekvenserna
av översiktsplanen som skall tas fram under planprocessen och framgå
av planbeskrivningen bör omfatta också planens effekter för kulturmiljön.
Idag kan kulturmiljövärdena hävdas i det enskilda fallet med stöd av
bl.a. bestämmelserna i 3 kap. PBL och det underlag som nu finns
tillgängligt om dessa värden. Genom den förbättrade redovisningen av
kulturmilj ointressena i översiktsplanen som regeringens förslag syftar till
kommer kommunerna att på ett kraftfullare sätt kunna slå vakt om dessa
värden. I avvaktan på att kommunerna hinner komplettera sina över-
siktsplaner i nu berört avseende får kulturmiljöintressena i de enskilda
ärenden som aktualiseras hävdas med stöd av tillgängligt underlag på
samma sätt som i dag.
Det är kommunerna själva som har ansvaret för att beslutsunderlaget
om bl.a. kulturmiljön byggs upp. Länsstyrelsen har därvid en viktig
uppgift att ta fram och förmedla kunskap till kommunerna. Länsstyrelsen
Prop. 1994/95:230
86
kan också bidra till att kunskaperna om kulturmiljön utvecklas och att Prop. 1994/95:230
grundläggande markanvändningsfrågor får en mer likartad behandling i
kommunerna. Genom att länsstyrelsens uppgifter och ansvar i över-
siktsplaneringen förtydligas kommer länsstyrelsen i större utsträckning att
kunna verka för att översiktsplanen grundas på nödvändig kunskap om
kulturmiljöns innehåll. Den statliga kulturmiljövården är uppbyggd så att
länsstyrelsen i frågor om kunskapsuppbyggnad bör kunna stödja sig på
länsmuseernas insatser. Vidare förutsätter regeringen att staten, i första
hand genom Riksantikvarieämbetet, tar ansvar för metod- och teknik-
utvecklingen för inventeringsarbetet. Det är också viktigt att länsmuseer-
na utvecklar sin kompetens så att de kan tillgodose det rådgivningsbehov
och tillhandahålla de tjänster som kommunerna efterfrågar i dessa
avseenden.
Mirsamhetsbestämmelser
Ett grundläggande krav vid ändring av byggnader är att ändringar skall
utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstek-
niska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden
tas till vara (3 kap. 10 §). Redan i dag kan sådana krav uttryckas genom
bindande bestämmelser i en detaljplan eller områdesbestämmelser.
Regeringen anser att denna möjlighet uttryckligen skall framgå av PBL:s
bestämmelser om vad som får regleras i detaljplan och områdesbe-
stämmelser (5 kap. 7 och 16 §§). Införandet av varsamhetsbestämmel-
sema innebär inte i sig ökade möjligheter att hävda kulturmiljövärdena,
men kan medföra att dessa värden för alla parter tydliggörs på ett sätt
som är ägnat att öka respekten och förståelsen för dem. Av det sagda
följer vidare att de varsamhetsbestämmelser som meddelas i en detaljplan
eller i områdesbestämmelser inte kan medföra längre gående krav på
fastighetsägaren än vad som gäller enligt 3 kap. 10 §. Varsamhetsbestäm-
melsema är således inte ersättningsgrundande.
Om en fastighetsägare anser att varsamhetsbestämmelsema är alltför
långtgående kan han i likhet med vad som gäller i dag överklaga beslutet
att anta planen eller områdesbestämmelserna. Överprövande instanser har
då att göra en avvägning mellan det allmänna intresset av varsamhetsbe-
stämmelsema och det enskilda intresset. Om kommunen vill ställa högre
krav än vad som kan ställas med stöd av 3 kap. 10 § skall skydds-
bestämmelser användas, om byggnadens värde motiverar det.
Eftersom varsamhetsbestämmelser endast kan meddelas för att precisera
vad som annars gäller enligt 3 kap. 10 § får de inte innebära sådan
rådighetsinskränkning för den enskilde fastighetsägaren att pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. De
föreslagna lagändringarna kommer därmed inte heller att strida mot
egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen i dess nya lydelse
eftersom varsamhetsbestämmelsema inte kan medföra längre gående
inskränkningar för den enskilde än vad som följer redan av de grund-
läggande varsamhetskraven i PBL.
87
Skillnaden mellan varsamhetsbestämmelser och skyddsbestämmelser
När det gäller gränsdragningen mellan varsamhetsbestämmelser och
skyddsbestämmelser kan först och främst pekas på att kravet på
varsamhet i 3 kap. 10 § PBL gäller för alla byggnader och att varsam-
hetsbestämmelser således även kan meddelas för sådana särskilt
värdefulla byggnader som avses i 3 kap. 12 §. De speciella skyddsbe-
stämmelser som kan meddelas för dessa byggnader är att betrakta som
en annan och mera långtgående reglering, varav bl.a. följer att de kan
grunda rätt till ersättning. Införandet av möjligheten att meddela
särskilda varsamhetsbestämmelser kräver att det klart kan utläsas av
detaljplan eller områdesbestämmelser huruvida en viss bestämmelse är en
varsamhetsbestämmelse eller en skyddsbestämmelse. För att det inte skall
råda någon tvekan i detta avseende måste det därför uttryckligen anges
i detaljplanen eller områdesbestämmelserna om en planbestämmelse är
en skyddsbestämmelse eller en varsamhetsbestämmelse.
Allmänna råd
Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet och Boverket bör
ges i uppgift att utarbeta allmänna råd om vad beslutsunderlaget
rörande kulturmiljön bör innehålla.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga
ställer sig positiva till att allmänna råd utarbetas.
Skälen för regeringens bedömning: För att undvika alltför stora
skillnader i olika kommuners hantering av kulturmiljöfrågoma och
tillämpning av bestämmelser som rör kulturmiljön har regeringen för
avsikt att uppdra åt Riksantikvarieämbetet att tillsammans med Boverket
utarbeta allmänna råd. I detta arbete bör erfarenheter och synpunkter från
kommunerna tas till vara.
Samverkan mellan natur- och kulturvården
Som redovisats i föregående avsnitt utgör natur- och kulturvärdena en
grundläggande förutsättning för en rik och levande vardagsmiljö i våra
städer och tätorter samt i landsbygdsområden. 1980-talets omfattande
exploatering för bebyggelse har ersatts av förtätning och förnyelse av den
byggda miljön. Samtidigt utsätts stadsbygden och omgivande landskap för
nya storskaliga förändringar, främst genom utbyggnad av kommunika-
tionsleder och en omfattande förändring av odlingslandskapet genom den
pågående omvandlingen inom jordbruket. Detta påverkar på olika sätt
natur- och kulturvärden i den byggda miljön och i landskapet. Föränd-
ringstrycket riktas inte enbart mot städer och tätorter. Också mindre
Prop. 1994/95:230
88
samhällen och glesbygdsområden är utsatta för en successiv omvandling Prop. 1994/95:230
som riskerar att försämra livsmiljön socialt och kulturellt.
Det främsta sättet att skydda natur- och kulturvärden är som nämnts
genom en ökad hänsyn till värdena vid planering och genomförande av
olika åtgärder och ingrepp i den byggda miljön och i landskapet. För att
få ett rättsverkande skydd måste emellertid bestämmelserna i PBL,
naturvårdslagen (1964:822) samt lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. användas.
Det grundläggande ansvaret för omsorgen om natur- och kulturvärdena
i stadsbygden ligger på kommunerna. Ett betydande ansvar för den
byggda miljöns utformning vilar även på vissa sektorsmyndigheter,
framför allt trafikverken som svarar för planering och byggande av
kommunikationsleder och tillhörande anläggningar. Naturvårdsverket,
Riksantikvarieämbetet och Boverket har bl.a. uppgiften att medverka till
att utveckla metoder för skydd och säkerställande av natur- och kultur-
värden. Länsstyrelserna har ett särskilt ansvar att förmedla kunskaper
och underlag från statliga myndigheter och att ge råd till kommunerna.
Regeringens förslag i det föregående syftar bl.a. till att genom
lagstiftning förbättra möjligheterna att slå vakt om natur- och kulturvär-
den i den byggda miljön och i landskapet. Det behövs emellertid
ytterligare åtgärder för att öka hänsynen till natur- och kulturvärdena vid
olika planerings- och beslutsprocesser.
Samlade insatser bör nu göras för att ytterligare uppmärksamma natur-
och kulturvärdenas betydelse och att öka hänsynen till dessa värden i
samhällsplaneringen. I första hand bör arbetet inriktas mot att utveckla
metoder och arbetssätt som kan medverka till att natur- och kulturmiljö-
frågorna bättre integreras i planering och beslut som rör den byggda
miljön och landskapet. De möjligheter som finns att med stöd av gällande
lagstiftning säkerställa värdefulla områden och miljöer bör enligt
regeringens mening utnyttjas bättre.
Ett viktigt led i utvecklingsarbetet är att åstadkomma en bättre
samverkan mellan natur- och kulturmiljövården. Det är troligt att
utvecklade analyser av de samlade natur- och kulturmiljövärdena i många
fall ger ökade möjligheter till hänsynstagande i olika beslutssituationer.
Berörda centrala myndigheter, dvs. främst Riksantikvarieämbetet och
Naturvårdsverket, bör i samverkan med Boverket svara for ett ut-
vecklingsarbete med en sådan inriktning.
Ersättningsbestämmelserna
Regeringens bedömning: Ersättningsbestämmelserna bör bli
föremål för ytterligare utredning.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit vissa ändringar i
syfte att förenkla ersättningsreglerna. Förslaget innebär bl.a. att
skyddsbestämmelser alltid innebär också ett rivningsförbud och att
fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning, om den sammanlagda skadan
89
till följd härav innebär att den pågående markanvändningen avsevärt Prop. 1994/95:230
försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättning till följd av
meddelade skyddsbestämmelser skall enbart betalas ut for den del av
skadan som går utöver den angivna kvalifikationsgränsen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till
utredningens förslag. Förslaget att skyddsbestämmelser alltid skall
innebära rivningsförbud tillstyrks av bl.a. Riksantikvarieämbetet,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Enköpings kommun. Några
kommuner, däribland Linköpings och Norrtälje kommuner, anser att
rivningsförbud som fristående planbestämmelse bör bibehållas. Bland
dem som särskilt kommenterat ersättningsreglerna har flera länsstyrelser
och kommuner uppgett att det i första hand är rättegångskostnadsreglema
som bör ses över. Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Västemorrlands
län, Falu, Värnamo och Gotlands kommuner anser att anledningen till att
många kommuner varit restriktiva med att genomföra planer som kan
leda till ersättningsanspråk främst är den osäkerhet som råder om
kostnaderna for att processa om ersättningen. Eskilstuna kommun anser
att förslaget kan få till följd att många byggnader rivs innan en plan med
skyddsbestämmelser vunnit laga kraft. Villaägarna tycker att det är bra
att ersättningsreglerna blir enhetliga men vill att dagens regler om
ersättning för skyddsbestämmelser skall tillämpas, dvs. inget avdrag för
s.k. självrisk.
Skälen for regeringens bedömning: Ersättningsreglerna har av många
uppfattats som svårtolkade. Kritik har framförts mot att logiken i
tillstånds- och ersättningssystemet brister i vissa stycken. I de fall
skyddsbestämmelser införts är det oklart i vad mån de innefattar sådana
krav som, med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 12 § PBL, kan ställas
utan att rätt till ersättning uppkommer. Systemet med skilda kvalifika-
tionsgränser kan ge upphov till problem vid tillämpningen, särskilt som
fastighetsägaren kan åberopa olika skador som kan ha inträffat under den
senaste tioårsperioden. Från kommunhåll har kritik främst riktats mot
rättegångskostnadsreglema.
Utredningens förslag till förenkling av ersättningsreglerna verkar i olika
riktningar. Å ena sidan föreslår utredningen en s.k. självrisk även vid
ersättning för skada till följd av skyddsbestämmelser, vilket innebär ett
lägre ersättningsbelopp till den enskilde fastighetsägaren. Å andra sidan
sänks ersättningströskeln för fall där det tidigare krävts att skadan är
betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, vilket
innebär att antalet ersättningsgilla skadefall ökar.
Regeringen anser att ersättningsfrågorna bör bli föremål for ytterligare
överväganden i samband med Plan- och byggutredningens fortsatta
arbete, bl.a. vad avser de ekonomiska effekterna av ändringar av
ersättningssystemet. Några förslag till lagändringar i denna del läggs
därför inte fram nu.
90
5.3.3 Tillgänglighet i den offentliga miljön m.m.
Regeringens bedömning: Boverket ges i uppdrag att närmare
analysera Plan- och byggutredningens förslag, bl.a. med avseende
på kostnadskonsekvensema, vad gäller insatser för att förbättra
tillgängligheten i befintliga offentliga lokaler och på allmänna
platser.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att mer precisa krav bör
ställas på tillgänglighetsskapande åtgärder i samband med nybyggnad och
ändring av allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader. Bemyndigande skall därför ges för tillämpningsföreskrifter
med krav på sådana åtgärder.
Krav införs på att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga skall vara åtgärdade före år 2000 i befintliga publika lokaler och
på befintliga allmänna platser.
Tillämpningsföreskrifterna till PBL rörande tillgängligheten och
användbarheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga bör göras tydligare så att det klart framgår vad som är
samhällets minimikrav.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i princip positiva till
grundtanken att förbättra tillgängligheten i den byggda miljön. De flesta
instanserna har inte heller något att invända mot att kravet på tillgänglig-
het även skall gälla allmänna platser och andra anläggningar än byggna-
der. Många remissinstanser, främst kommuner, motsätter sig förslaget
om krav på tillgänglighet även i befintliga lokaler. De ifrågasätter bl.a.
vem som har ansvaret för kostnader och åtgärder, vad som är ett enkelt
avhjälpt hinder och vem som avgör det. Vidare påpekas att sanktions-
möjligheter saknas och att tiden är för kort. Riksantikvarieämbetet befarar
att det i vissa fåll kan bli svårt att hävda kulturminneslagens krav på
kulturhistoriska hänsyn. Boräs kommun anser att ett retroaktivt förslag
bör vara kopplat till statliga bidrag eller i annat fall vara en rekommenda-
tion till kommunerna som alltefter råd och lägenhet får vidta åtgärder.
Riksdagens ombudsmän (JO) framhåller att i PBL-propositionen
(prop. 1985/86:1) uttalades att byggnadslagstiftningen vilar på den
grunden att bestämmelser med krav som gäller byggnader inte skall ha
tillbakaverkande kraft.
Remissinstanserna är i huvudsak överens om att det behövs tillämp-
ningsföreskrifter med bl.a. samhällets minimikrav. Dessa bör finnas när
lagen träder i kraft. Halmstads kommun ifrågasätter dock det lämpliga i
att ett statligt verk får i uppdrag att utfärda tillämpningsföreskrifter
eftersom en väsentlig del av lagstiftningens innehåll då inte blir föremål
för en parlamentarisk prövning.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan år 1966 har den svenska
lagstiftningen uppmärksammat de handikappades behov av tillgänglighet
i bebyggelsemiljön. Successivt har bestämmelserna utökats till de krav
som i dag ställs i PBL samt i lagen (1994:852) om tekniska egenskaps-
Prop. 1994/95:230
91
krav på byggnadsverk, m.m. och förordningen (1994:1215) om tekniska Prop. 1994/95:230
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., byggnadsverkslagen resp,
byggnadsverksförordningen. PBL:s krav innebär att alla nya tomter för
permanent bebyggelse och allmänna platser skall vara tillgängliga och
användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
I byggnadsverkslagen och byggnadsverksförordningen ställs motsvarande
krav på byggnadsverk. Vissa undantag gäller dock för en- eller tvåbo-
stadshus, för bostadshus som har färre än tre våningsplan och för
arbetslokaler med hänsyn till verksamhetens art.
Vid ändring av byggnader skall i princip samma krav ställas, om det
inte är uppenbart oskäligt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och
ändringens omfattning. Möjligheter för kommunen att anlägga en s.k.
områdessyn finns också i byggnadsverkslagen. I detaljplan eller
områdesbestämmelser kan således lägre krav ställas, om bebyggelsen
inom området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper.
Jämfört med andra länder har Sverige högt ställda krav på tillgänglighet
och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga - kanske t.o.m. de högsta i världen när det gäller bostäder. I
andra europeiska länder finns i allmänhet krav på tillgänglighet, men det
saknas generella krav på att bostäder skall vara tillgängliga. Man kan
också kräva att enbart vissa bostäder i ett område eller en byggnad, t.ex.
de i bottenvåningen, skall vara tillgängliga och användbara. Detta gäller
också i USA där flerbostadshus utan hiss skall ha handikappanpassade
lägenheter på bottenvåningen. I byggnader med hiss och fler än tre
lägenheter gäller handikappkraven inom lägenheterna. Nya allmänna
lokaler skall vara tillgängliga. Även ombyggda lokaler skall vara
tillgängliga, med hänsyn till vad som är rimligt och möjligt att genomföra
i den befintliga byggnaden. Det finns i USA också krav på åtgärder i
befintliga publika byggnader. Dels skall dessa, om det inte är oskäligt,
förses med hjälpmedel (t.ex. blindskrift) eller service för att den
handikappade skall kunna utnyttja utbudet i lokalen, dels skall byggnads-
tekniska hinder tas bort där detta är lätt att åstadkomma och inte orimligt
betungande for fastighetsägaren. Krav på åtgärder i befintlig bebyggelse
är heller inte helt främmande för svensk byggnadslagstiftning.
Bestämmelser av i huvudsak arbetarskyddskaraktär finns i
17 kap. 20 § PBL. I 21 § ställs vissa krav på handikappanpassning av
terminalbyggnader. Den paragrafen skall tillämpas också på befintliga
byggnader.
Lägesbedömning
De undersökningar som har gjorts, bl.a. av Plan- och byggutredningen,
visar att det befintliga byggnadsbeståndet ofta uppvisar brister, medan
nya byggnader i princip uppfyller de tillgänglighetskrav som kan ställas.
Men även i nya byggnader är det vanligt att det finns brister när det
gäller detaljutformningen. Det kan gälla exempelvis placeringen av
hissknappar, dörröppnare, toalettstolar och hjälphandtag. Färgsättningen
kan vara illa vald med hänsyn till synskadades behov och belysningen
kan vara bristfällig. Det händer också att tillgängligheten i och för sig är
tillgodosedd, men att det skett på ett krångligt sätt.
De långa och ibland komplicerade rörelsemönster som krävs i vårt
samhälle skapar i sig problem för många, bl.a. för människor med
funktionshinder. Den fysiska ansträngningen föranledd av de långa
avstånden samt att de handikappade ofta hänvisas till särskilda entréer,
gör att människor med funktionshinder inte kan använda den byggda
miljön på samma villkor som övriga. Det uppfattas också som besvärande
för människor med handikapp att även om tillgängligheten är tillgodosedd
så kan den vara det på ett ovärdigt sätt. Det förekommer också att
dörrar, entréer och hissar som i och för sig är anpassade för handikappa-
de hålls låsta, vilket är ytterligare ett exempel på att det som är
tillgängligt i teorin inte behöver vara det i praktiken.
I samband med ombyggnad händer det vidare att tillgängligheten inte
blir helt tillgodosedd. I utemiljön ställer trottoarkanter till problem.
Samarbetet mellan kommunerna och handikapporganisationerna
förefaller enligt Plan- och byggutredningen i många fall vara bristfälligt.
Överlag borde enligt utredningen informationen om förestående
byggnadsprojekt från kommunens sida vara bättre, samtidigt som
handikappförbunden kanske skulle kunna hålla sig bättre underrättade om
aktuella byggprojekt.
Enligt regeringens mening måste arbetet med att förbättra tillgänglig-
heten ske i hela plan- och byggprocessen - från den översiktliga
planeringen, via detaljplaneringen till bygglov, samråd och kontrollplan.
Socialtjänsten, med sin särskilda kunskap om de behov som finns i
kommunen, har ett stort ansvar i denna process, från det strukturinriktade
översiktliga arbetet till den individinriktade bostadsanpassningen.
Prop. 1994/95:230
Tillsyn och kontroll
Det nya systemet för tillsyn och kontroll har förutsättningar att kunna
förena möjligheterna att säkerställa de grundläggande tillgänglighetskra-
ven i ett tidigt skede av byggprocessen med en förbättrad uppföljning av
kraven under byggtiden. Därmed säkerställs att byggnaden när den är
färdig helt igenom uppfyller kraven på tillgänglighet.
Nödvändiga förutsättningar för detta är att kraven är formulerade så att
de är förutsebara, tydliga och entydiga. Vikten av detta har strukits under
av flera remissinstanser. Kravet på förutsebarhet innebär att byggherren
under projektering och i de inledande skedena av byggprocessen skall
veta vilka krav som gäller. Kraven på tydlighet och entydighet innebär
att det inte skall kunna råda några olika uppfattningar om hur kraven
skall tillgodoses.
I tillämpningsföreskrifter är det nödvändigt att arbeta med funktionskrav
i stället för tekniska lösningar, eftersom föreskriften inte bör styra
byggverksamheten mot en viss teknisk lösning, förhindra vissa fabrikat
etc. Det har emellertid under en tid funnits en osäkerhet om vad som är
skillnaden mellan funktionskrav och tekniska lösningar och det har
understundom ansetts att de senare uttrycker i måttangivelser vad de
förra uttrycker i allmänna ordalag. Detta är emellertid en missupp- Prop. 1994/95:230
fattning. Ett funktionskrav kan mycket väl anges som ett mått, t.ex. det
mått som krävs for att man skall kunna komma igenom en dörr med
rullstol eller det decibeltal som ger godtagbar bullerfrihet. Tekniska
lösningar handlar det om när man i stället för att exempelvis ange
dörrens passagemått anger dörrens karmyttermått eller i stället för att
ange väggens decibeltal anger vilken tjocklek som ljudisoleringen skall
ha.
Enligt regeringens uppfattning måste byggreglerna vara så tydliga att
det är odiskutabelt vad som är samhällets minimikrav. Regeringen har
nyligen gett Boverket i uppdrag att utvärdera de nya byggreglerna samt
det nya tillsyns- och kontrollsystem som träder i kraft den 1 juli 1995.
I uppgiften ingår att undersöka om tillgänglighetskraven är ändamålsen-
ligt utformade. Vidare måste förnyade ansträngningar göras när det gäller
att arbeta fram standards m.m. för att tillfredsställa kraven på tillgänglig-
het för personer med nedsatt orienteringsförmåga. Det gäller därvid både
personer med nedsatt syn och hörsel och personer med förståndshandi-
kapp. Det är en uppgift för ansvariga myndigheter att verka för att
sådana standards m.m. kommer fram i erforderlig omfattning.
För att öka kunskapen inom byggsektorn om de handikappades behov
och hur dessa kan tillgodoses behövs intensifierade utbildningsinsatser.
Det ankommer på berörda myndigheter att i samråd med handikapprörel-
sen utöka informations- och utbildningsinsatserna.
Krav vid nybyggnad, tillbyggnad och ändring av byggnad
Utöver behovet av att förbättra möjligheterna till uppföljning av
föreskrifterna med hjälp av ett effektivare kontrollsystem, visar inte
utredningens analys att det föreligger några stora behov av att förändra
byggnadsverksförordningen i syfte att förbättra tillgängligheten för
personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga vid nybyggnad,
tillbyggnad och ändring av byggnad. Men det finns å andra sidan mycket
annat som kan göras för att bebyggelsemiljön skall bli bättre tillgänglig.
Tillgängligheten och användbarheten i byggnadsbeståndet för personer
med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga har successivt förbättrats
under de senaste decennierna i enlighet med den uttalade målsättningen
att alla skall kunna delta på lika villkor i samhällslivet. Detta har kunnat
ske i samband med den gradvisa förnyelsen av byggnadsbeståndet genom
rivning, ny-, om- och tillbyggnad och med hjälp av bostadssubventioner.
Detta förbättringsarbete kan förväntas fortsätta också i framtiden och
medföra att byggnadsbeståndet successivt blir allt tillgängligare.
Tillgänglighet ett allmänt intresse
Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att lämna förslag på vad
som kan anses vara väsentliga allmänna intressen och som skall värnas
särskilt genom samhällsåtgärder. Otvetydigt är möjligheten att delta i
samhällslivet, oberoende av funktionshinder, ett sådant väsentligt allmänt
94
intresse. Det betyder att man skall kunna delta i arbetsliv och kulturliv
och kunna tillgodogöra sig undervisning och samhällelig och kommersiell
service oberoende av funktionshinder. Det betyder också att det skall
finnas ett sådant utbud av bostäder så att man i rimlig utsträckning kan
välja bostad och bostadsort utan begränsningar med hänsyn till eventuella
handikapp och att man skall kunna bo kvar i sin invanda miljö, om man
skulle drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning.
Bland remissinstanserna anser bl.a. Socialstyrelsen och De Handikappa-
des Riksförbund att besökstillgängligheten skall betraktas som ett
väsentligt allmänt intresse, dvs. att i princip alla bostadslägenheter skall
kunna besökas av en person med funktionshinder. Regeringen delar i det
avseendet utredningens tveksamhet till om tillgänglighet till samtliga
bostäder skall betraktas som ett väsentligt allmänt intresse. Det hindrar
dock inte att det bör vara en målsättning på sikt att samtliga bostäder
skall vara tillgängliga. Som ovan nämnts sker ju också en successiv
förbättring av befintliga bostäder. Det finns i sammanhanget anledning
att erinra om att både bostadssektorn och den offentliga sektorn i dag
brottas med stora svårigheter att skära ner kostnader. Det betyder att de
insatser som görs framöver måste göras så att de kommer till bäst nytta.
Det gäller då också att hitta en rimlig avvägning mellan kravnivå och
kostnader, så att inte kraven är så höga att de förhindrar önskvärda och
nödvändiga åtgärder. Det innebär inte att kortsiktiga ekonomiska
förhållanden alltid skall styra vad som är möjligt och önskvärt i fråga om
bättre tillgänglighet. När det gäller offentliga lokaler och de vanligaste
arbetsplatserna är det enligt regeringens uppfattning en självklarhet att
dessa i samband med ändring skall bli tillgängliga för alla oberoende av
funktionsnedsättning. Det ligger givetvis i sakens natur att sådana krav
inte omfattar anläggningar som exempelvis ingår i Försvarsmaktens
krigsorganisation.
Det kommunala ansvaret både för äldre- och handikappomsorg och för
bostadsanpassning innebär att kommunerna måste ha möjlighet att göra
rimliga avvägningar mellan generella och riktade åtgärder, så att
tillgängliga resurser kan användas effektivt, t.ex. med hjälp av kommu-
nala tillgänglighetsprogram och eget utvecklingsarbete. I det kommunala
tillgänglighetsprogrammet, som bör ingå som en del av översiktsplanen,
kan riktlinjer ges for hur de handikappades villkor i kommunen skall
förbättras. Regeringen anser att sådana tillgänglighetsprogram bör
upprättas i varje kommun. Programmen bör kopplas till översiktsplanen
som en viktig social aspekt, men bör också kunna utgöra separata
program. Som framgår av avsnitt 5.2.1 föreslår regeringen att i princip
alla detaljplaner skall grundas på program. Ett sådant program bör också
behandla frågor om tillgänglighet. Handikapporganisationerna bör
självfallet vara en aktiv samrådspart vid utarbetandet och uppföljningen
av sådana program. En aktiv medverkan från handikapporganisationernas
sida torde vara den viktigaste garantin för att de tillgänglighetskrav som
ställs verkligen blir uppfyllda.
Sammanfattningsvis är det alltså regeringens uppfattning att det nu inte
finns anledning att ytterligare skärpa kraven på tillgänglighet i bostadsbe-
ståndet. Aktiva insatser från bl.a. handikapporganisationernas sida,
Prop. 1994/95:230
95
tillsammans med kommunala tillgänglighetsprogram och det ovan ställda Prop. 1994/95:230
kravet på ett obligatoriskt program i samband med detaljplan, bör dock
medföra att den successiva förbättringen av bostadsbeståndet och den
byggda miljön i övrigt kan påskyndas.
Begreppet funktionshinder
Handikapputredningen har i betänkandet Ett samhälle för alla
(SOU 1992:52) föreslagit att handikappbegreppet i PBL och i byggnads-
verksförordningen vidgas från "nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga"
till "funktionshinder” för att därmed inbegripa överkänslighet/allergier.
Bland remissinstanserna delar bl.a. Socialstyrelsen, Statens handikappråd
och Riksförbundet mot Astma-Allergi denna bedömning. Handikapputred-
ningens avsikt att utöka personkretsen för tillgänglighetskraven till att
också omfatta personer med överkänslighet/allergier innebär emellertid
ingen egentlig materiell förändring i PBL och byggnadsverksförord-
ningen. Förslaget skulle dock kunna få betydande och delvis oöverskåd-
liga konsekvenser för bebyggelselokalisering och planering av den yttre
miljön. Med hänsyn därtill anser sig regeringen inte nu kunna förorda en
ändring i lagstiftningen i enlighet med Handikapputredningens förslag.
Allmänna platser m.m.
Den analys av tillgängligheten i bebyggelsen som Plan- och byggutred-
ningen låtit utföra visar att det ofta är i gatumiljön som det finns hinder
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Handikapput-
redningen har tidigare kommit till samma slutsats. Hindren består både
av svårigheter för rörelsehindrade att klara nivåskillnader, markbe-
läggning och trottoarkanter och av svårigheter för personer med nedsatt
orienteringsförmåga att hitta rätt. PBL kräver i dag enbart att allmänna
platser, dvs. torg, gator och parker m.m., handikappanpassas i skälig
utsträckning och någon närmare precisering av kraven lämnas inte i
förordning eller tillämpningsföreskrifter. Enligt regeringens mening är
det ett väsentligt allmänt intresse att den gemensamma miljön i rimlig ut-
sträckning kan användas av alla på lika villkor och att ingen skall vara
utestängd från deltagande i samhällslivet på grund av nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga. Starka skäl talar för att förbättringen av den
gemensamma miljön behöver intensifieras. Innan mer precisa krav kan
ställas på tillgänglighetsskapande åtgärder i samband med nybyggnad och
förändring av allmänna platser och i områden för andra anläggningar än
byggnader behöver bl.a. kostnadskonsekvensema analyseras närmare.
Handikapputredningen har föreslagit att all gatumiljö och alla lokaler
dit allmänheten äger tillträde skall göras tillgängliga inom 15 år. För
mindre näringsidkare skall undantag kunna medges, om konsekvenserna
för verksamheten skulle bli orimliga och leda till nedläggning eller
flyttning. Då skall i stället näringsidkaren göra sin verksamhet tillgänglig
på annat sätt. Regeringen delar Handikapputredningens och Plan- och
byggutredningens gemensamma uppfattning att tillgängligheten till
offentliga lokaler och allmänna platser bör förbättras utöver den takt som
betingas av ny- och ombyggnadsverksamheten för att det skall bli möjligt
för handikappade att delta i samhällslivet på samma villkor som andra.
Konsekvenserna av Handikapputredningens förslag berörs enbart
summariskt i betänkandet Ett samhälle för alla (SOU 1992:52). Det har
inte heller inom Plan- och byggutredningen varit möjligt att göra en
noggrann analys av vilka ombyggnadsåtgärder som är erforderliga eller
de företags- och samhällsekonomiska konsekvenserna av detta förslag.
Resultaten i den analys av tillgängligheten som Plan- och byggutred-
ningen låtit utföra visar emellertid att bristande tillgänglighet ofta beror
på olämplig detaljutformning som ibland uppstått genom slarv eller
okunskap i byggprocessen. Att rätta till sådana brister skulle medföra en
betydligt bättre tillgänglighet för rörelsehindrade och personer med
nedsatt orienteringsförmåga.
En möjlig väg med rimliga insatser vore enligt Plan- och byggutred-
ningen att såsom i USA ställa krav på att enkelt åtgärdade hinder skall
ha undanröjts inom en viss tidsrymd i offentliga lokaler och på allmänna
platser. Sådana enkla åtgärder kan vara att öka orienterbarheten genom
målning i kontrastfarger, skyltning och belysning samt att ta bort mindre
barriärer för personer i rullstol, t.ex. genom att ta bort trösklar, flytta
dörröppnare som kommit fel, skaffa enkla lösa ramper för att överbrygga
mindre nivåskillnader, ta bort trottoarstenar vid övergångställen och sätta
upp tydtiga anvisningar för tillgänglig väg. Många av dessa åtgärder kan
göras som en del av det löpande underhållet och ingå i förvaltningen av
lokaler och allmänna platser. De bör därmed inte medföra några
egentliga kostnader. I en undersökning som Neurologiskt Handikappades
Riksförbund låtit utföra - och som redovisas i Plan- och byggutredningen
- av tillgängligheten till offentliga lokaler i en mindre stad i Mellan-
sverige framkommer vid en preliminär bearbetning att endast 12 procent
av entréerna till dessa lokaler uppfyller byggreglernas krav på tillgänglig-
het, men samtidigt att 65 procent bedöms möjliga att åtgärda med mycket
måttliga insatser.
Flera remissinstanser, främst kommuner, har efterlyst närmare analyser
av kostnadskonsekvenser och förtydtiganden av vad som avses med enkla
åtgärder och vem som skall utöva tillsyn och kontroll.
Plan- och byggutredningen har som nämnts inte redovisat kostnadskon-
sekvensema av sina förslag. Regeringen har alltså för närvarande inget
underlag för att bedöma konsekvenserna för bl.a. kommuner och
landsting för en anpassning av befintliga lokaler och allmänna platser. En
tillförlitlig kostnadsanalys kan endast göras när aktuella åtgärder
preciserats mer i detalj genom en fortsatt inventering och analys.
Regeringen avser därför att inhämta ett underlag från Boverket avseende
beräknade kostnadskonsekvenser. Först därefter kan ställning tas till
utredningens förslag. I uppdraget till Boverket bör ingå att finna en
lämplig avvägning mellan tillgängtighetskraven, de samhällsekonomiska
vinsterna av en ökad grad av oberoende för personer med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga och de kostnader som uppstår för berörda
fastighetsägare för att åstadkomma anpassningsåtgäidema.
Prop. 1994/95:230
97
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
Regeringen vill i sammanhanget erinra om de investeringssatsningar Prop. 1994/95:230
som riksdagen redan beslutat om bl.a. i syfte att öka tillgängligheten
(prop. 1994/95:25).
5.3.4 Återanvändning och återvinning av rivningsmaterial
Regeringens förslag: Genom ett krav på rivningsplan säkerställs
att rivningar av vissa byggnader genomförs på ett sätt som ger
förutsättning för återanvändning och återvinning av rivnings-
material samt för omhändertagande av miljöfarligt avfall. Kravet
avser andra byggnader än komplementbyggnader, bygglovsfria
ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförbar
näring och totalförsvarets hemliga byggnader. Byggnadsnämnden
får i enskilda fall besluta att rivningsplan inte behövs.
När rivningsplan krävs skall det på samma sätt som vid bygg-
nadsarbeten finnas en kvalitetsansvarig som skall se till att planen
följs. Vidare skall inte rivningsarbetena få påbörjas förrän bygg-
nadsnämnden godkänt rivningsplanen. Om rivningsplanen inte följs
i någon väsentlig del skall byggnadsnämnden kunna stoppa vidare
rivning till dess byggherren visar att det finns förutsättningar för
att rivningsplanen fortsättningsvis skall följas.
Utredningens förslag: Utredningens förslag är begränsat till de fall
rivningen omfattas av krav på rivningslov. I övrigt överensstämmer
förslaget i sak med regeringens förslag, dock att utredningens förslag inte
innehåller något krav på kvalitetsansvarig eller på att byggnadsnämnden
skall godkänna rivningsplanen för att rivningsarbetena skall få påbörjas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över detta
förslag har nästan undantagslöst tillstyrkt det. Konkurrensverket har dock
uttalat farhågor för att återanvändning och återvinning av rivnings-
material förhindras om kommunerna i alltför hög grad detaljreglerar vilka
material som skall tas om hand och eventuellt styr hur rivningen skall
genomföras. Verket har därför avstyrkt förslaget. Sveriges fastig-
hetsägareförbund anser att en rimligare ordning än den föreslagna vore
att byggnadsnämnden i ett rivningslovsärende skulle få rätt att begära
rivningsplan när den finner behovet påkallat och när det finns ett
fungerande system för omhändertagande av sorterat avfåll. Flera
remissinstanser, bl.a. Statens naturvårdsverk och Stockholms kommun,
anser att även större ombyggnader bör omfattas av krav på rivningsplan
för det som rivs ut. Bl.a. Helsingborgs och Borlänge kommuner har
föreslagit att ett generellt krav på rivningsanmälan införs så att även
byggnader utanför områden med detaljplan omfattas av kravet. Malmö
kommun har pekat på att det kan finnas behov av kvalitetsansvarig och
ett förfarande liknande byggsamrådet i samband med rivningsarbeten av
viss omfattning. Västerås kommun har anfört att det för återanvändning
och återvinning inte alltid krävs att olika material tas om hand var för sig
och att bestämmelsen riskerar bli ”tidsbunden” med den föreslagna
98
regleringen. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län och Gotlands kommun önskar tydligare regler med avseende
på återanvändning och återvinning samt omhändertagande av miljöfarligt
avfall. En del remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Göteborg, har pekat
på att det av förslaget inte framgår vilken reaktion som kan bli följden
av att rivningsplanen inte följs och om det skall ställas några kvali-
tetskrav på rivningsplanen. Skövde kommun har framhållit att ett
omhändertagande av rivningsavfall inte skall kunna krävas, om kost-
naderna beräknas bli orimligt höga.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Statistiska centralbyrån
lämnades år 1990 1,2 miljoner ton bygg- och rivningsavfall till kommu-
nernas deponier. Av detta var ca 800 000 ton rivningsavfall och 400 000
ton byggavfall. Uppskattningar av den totala mängden bygg- och
rivningsavfall varierar mellan 1,5 och 3 miljoner ton per år. Byggvaror
omsätts för 50-60 miljarder kr per år. Av detta beräknas ca 10 procent
bli spill. Som framgår av betänkandet Miljö och fysisk planering pågår
en mängd olika projekt för att få till stånd ett kretslopp i byggandet.
Vidare har regeringen erfarit att Kretsloppsdelegationen (M 1993: A) har
för avsikt att i oktober månad i år överlämna en rapport om omhän-
dertagande av rivningsmaterial och vid ny- eller ombyggnad överblivet
byggnadsmaterial. Regeringen har därför övervägt om det vore lämpliga-
re att avvakta med ett förslag i denna del till dess att rapporten färdig-
ställts. Regeringen ser det emellertid som angeläget att redan nu förbättra
förutsättningarna för att bl.a. tillvarata sådant material vid rivningar som
kan användas vid renoveringar av andra byggnader. Det är också
väsentligt att snarast förbättra förutsättningarna for all hantering av
rivningsmaterial. Regeringen vill därför redan nu lägga ett förslag
grundat på det som utredningen föreslagit.
I likhet med utredningen anser regeringen att omhändertagandet av
rivningsmaterialet, sedan det sorterats på marken, inte bör regleras i
PBL. Det vidare omhändertagandet av avfall kan t.ex. regleras av
kommunfullmäktige enligt 6 § renhållningsförordningen (1990:984).
Regeringen utgår från att Kretsloppsdelegationen kommer att överväga
om någon ytterligare reglering av omhändertagandet av rivningsmaterial
erfordras.
Prop. 1994/95:230
Krav på rivningsplan
Regeringen anser att från miljösynpunkt finns så mycket att vinna genom
att ställa krav på rivningsplan att kravet i princip bör utsträckas till alla
rivningar av byggnader. Undantag bör dock göras för komplement-
byggnader, bygglovsfria ekonomibyggnader, dvs. de byggnader som
undantagits från bygglovsplikt i 8 kap. 1 § andra stycket PBL, och
totalförsvarets byggnader som är av hemlig natur.
I likhet med Naturvårdsverket och Stockholms kommun anser regering-
en att det kan finnas skäl att kräva rivningsplan vid s.k. utrivningar i
samband med ändringar av en byggnad. Den frågan kräver dock vidare
överväganden.
Regeringen anser till skillnad från Fastighetsägareförbundet att krav på Prop. 1994/95:230
rivningsplan bör vara huvudregel. Med denna utgångspunkt föreslår
regeringen att kravet på rivningsplan utformas generellt och att kommu-
nen får möjlighet att dispensera från det i enskilda fall.
Rivningsplanens innehåll
Syftet med kravet på en rivningsplan är att främja ett miljömässigt och
ekonomiskt rimligt omhändertagande av rivningsmaterial och avfell från
rivningen och att därmed hushålla med naturresurserna. Ett minimikrav
skall vara att omhändertagande av eventuellt miljöfarligt avfell säkras.
Detta torde i många fell förutsätta en inventering av byggnaden för
lokalisering av sådant avfell. Syftet med rivningsplanen bör vara att
rivningen skall ske så att olika material kan tas om hand var för sig på
ett ändamålsenligt sätt. Detta innebär dock inte att allt måste fraktioneras
till minsta beståndsdel. Med en sådan tolkning blir bestämmelsens
innehåll inte heller bundet till dagens teknik. Kravet på att olika material
skall kunna omhändertas var för sig skall således tolkas bl.a. med
beaktande av förutsättningarna för återanvändning och återvinning vid
tidpunkten för rivningen.
Kvalitetsansvarig vid rivning, m.m.
Regeringen anser i likhet med ett flertal remissinstanser att det i de fell
det krävs rivningsplan också bör finnas en kvalitetsansvarig vid rivning
och föreslår därför att bestämmelsen i 9 kap. 13 § om krav på kvali-
tetsansvarig utvidgas till att omfetta även sådana rivningar som skall följa
en rivningsplan. Däremot anser regeringen att det inte finns skäl att ställa
krav på intyg från fristående sakkunniga. Rivningsplanen bör således inte
jämställas med kontrollplanen. Det finns heller inte något behov av ett
intyg liknande slutbeviset. Däremot kan man på goda grunder argumen-
tera for att det i vissa fell kan finnas behov av ett förfärande som liknar
byggsamrådet. Regeringen bedömer det emellertid inte möjligt att i
bestämmelser ange när samråd skall ske. Eftersom behovet inte torde
vara så stort att samråd bör föreskrivas som huvudregel och förfarandet
är sådant att det inbjuder till en dialog mellan kommunen och bygg-
herren, kan frågan lämnas oreglerad. Regeringen utgår därvid från att
byggnadsnämnderna uppfyller sina åligganden enligt 11 kap. 1 § PBL att
lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet.
Omfattningen av kraven på byggherren
Bestämmelsen i 1 kap. 5 § PBL om att både allmänna och enskilda
intressen skall beaktas i ärenden enligt PBL gäller även ärenden som
föranleds av en rivningsanmälan. En avvägning måste därför ske mellan
det allmännas intresse av en så god hantering av övningsmaterialet som
möjligt och kostnaden för den enskilde. Detta medför inte någon skillnad
i fråga om kravet på en godtagbar hantering av miljöfarligt avfall. Prop. 1994/95:230
Ansvaret för det har ägaren, oavsett kostnaden. Det måste emellertid
förutsättas att ett från miljösynpunkt bättre omhändertagande av
rivningsmaterial ofta medför ökade kostnader for byggherren, även om
det sorterade materialet har ett visst ekonomiskt värde. Denna kostnad
måste således vägas mot den önskade effekten. Blir kostnaden för hög,
måste ambitionsnivån sänkas något.
Förfarandet hos byggnadsnämnden, m.m.
Byggherren bör, som föreslagits av utredningen, presentera en rivnings-
plan i samband med rivningsanmälan. Enligt regeringens mening bör
sedan byggnadsnämnden fetta ett beslut i frågan om planen kan godtas.
Byggnadsnämnden skall då avgöra om det finns förutsättningar att
hantera rivningsmaterialet på det sätt som framgår av planen. Detta
beslut torde vanligtvis fettas av en tjänsteman efter delegation. För-
farandet kan därför förutsättas vara tämligen snabbt.
Ett vägrat godkännande bör kunna överklagas i den ordning som gäller
för frågor enligt 3 kap. Regeringen föreslår att frågan om godkännande
regleras i 9 kap. PBL. Av bestämmelsen i 13 kap. 4 § andra stycket 5
PBL följer att länsstyrelsens beslut i ett dit överklagat ärende skall
överklagas till kammarrätten.
Sanktioner
Sanktionen för utebliven rivningsanmälan föreslås bli densamma som
gäller för bygganmälan. Om byggherren i något väsentligt avseende
avviker från rivningsplanen bör det vara möjligt för byggnadsnämnden
att stoppa vidare rivning på samma sätt som gäller när en kontrollplan
inte följs. Regeringen föreslår därför att 10 kap. 3 § PBL kompletteras
så att detta blir möjligt. När det gäller kontrollplan får byggnadsarbetena
förbjudas till dess uppkomna brister avhjälpts. Motsvarande bestämmelse
för rivningsplan måste ha ett annat kriterium. I de fell en rivningsplan
inte följs torde detta visa sig i att det brister i omhändertagandet, t.ex.
genom att materialet inte fraktioneras på angivet sätt. Arbetet bör därför
få återupptas när byggherren kan visa att det finns förutsättningar för att
planen skall följas.
Har den kvalitetsansvarige varit försumlig kan byggnadsnämnden enligt
9 kap. 15 § PBL besluta att en annan kvalitetsansvarig skall utses. Är det
fråga om en kvalitetsansvarig med riksbehörighet, skall ett sådant beslut
anmälas till det organ som meddelat riksbehörigheten.
Ett exempel
För att visa hur systemet med rivningsplan kan fungera i praktiken vill
vi använda följande exempel.
101
Byggnadsföretaget HUSAB har förvärvat en tomt med ett sanerings- Prop. 1994/95:230
moget fyravåningshus byggt 1923 i ett område som omfattas av en
detaljplan. Huset har varit utsatt för några hårdhänta ombyggnader under
åren. Under hand tar bolaget kontakt med stadsbyggnadskontoret och får
besked att kommunen alltid kräver rivningsplan för ett projekt som det
aktuella. HUSAB vänder sig då till rivningsentrepenören RIVAB och
begär en offert på en rivning av huset, innefattande upprättande av en
rivningsplan, omhändertagande och försäljning av användbart material
och omhändertagande av allt avfell. På RIVAB känner man till att det
pågår ett vägbygge där det går att få avsättning för krossad mursten som
fyllning i bullervallar. Kommunens värmeverk köper in spillvirke. Vidare
finns på orten ett dotterbolag till RIVAB som köper in bl.a. begagnade
fönster, köksinredningar, dörrar och sanitetsporslin för återförsäljning.
Vid en inventering av byggnaden, som görs av en arbetsledare hos
RIVAB, konstateras att det inte finns annat miljöfarligt avfell än ett antal
strömbrytare som innehåller kvicksilver. Det förekommer också
golvmattor av PVC. Vidare finner man att elledningarna i huset har stort
kopparinnehåll och att takstolar och tegelpannor är i bra skick, men att
snickerierna blivit utbytta vid någon ombyggnad så att de inte håller den
höga kvalitet man kunde förvänta sig. När HUSAB får del av in-
venteringen, förklarar man att man själv har användning för takstolarna
och takpannorna för en om- och tillbyggnad av ett annat hus på orten.
Härefter upprättar RTVAB ett förslag till rivningsplan som innebär att
fönster, dörrblad, värmeelement, sanitetsporslin och vattenkranar samt
elledningar omhändertas för sig före rivningen. Även PVC-mattoma
skall rivas ut och omhändertas för sig, liksom de miljöfarliga ström-
brytarna. Vidare skall takpannorna tas om hand och takstolarna lyftas av,
varefter huset rivs med traditionell teknik och det återstående rivnings-
materialet sorteras i fraktioner för sten, metall, trä och övrigt.
På grundval av rivningsplanen upprättas offerten, enligt vilken HUSAB
debiteras kostnaden for rivningsarbetet, deponiavgiften för posten övrigt
och kostnaden för omhändertagandet av PVC-mattoma och ström-
brytarna samt krediteras nettot från försäljningen av fönster m.m.,
metallskrotet, fyllnadsmassorna och trävirket.
HUSAB tecknar avtal om entreprenad för rivningen och allt omhän-
dertagande av rivningsmaterialet med RIVAB. Därefter inger HUSAB
ansökan om rivningslov samt rivningsanmälan i vilken bolaget anger att
rivningsarbetena kommer att påbörjas tre veckor efter beviljat rivningslov
och bifogar rivningsplanen till rivningsanmälan. Samtidigt anmäler man
en kvalitetsansvarig. En tjänsteman på stadsbyggnadskontoret som har
delegation att fetta beslut konstaterar att det enligt 8 kap. 16 § PBL finns
förutsättningar att bevilja lovet och bifeller ansökan, går igenom
rivningsplanen, finner att den kan godtas och meddelar ett godkännande.
Slutligen konstaterar han att den som föreslagits som kvalitetsansvarig
tidigare haft motsvarande uppdrag och att denne har tillräcklig kompe-
tens. Han beslutar därför enligt 9 kap. 14 § att godkänna den av
byggherren utsedde kvalitetsansvarige för rivningen.
102
Regeringens bedömning: Inga ändringar föreslås nu i bestämmel-
serna om regionplanering i 7 kap. PBL.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att, om det finns synnerliga
skäl, skall regeringen ha möjlighet att utse ett särskilt regionplaneorgan
med representanter från staten och berörda kommuner. Ett sådant
regionplaneorgan skall ta fram underlag och lämna förslag till en
regionplan, som antas av regeringen. Som en förutsättning for ett sådant
förordnande bör gälla att en frivillig mellankommunal samordning inte
kan förutses eller visat sig inte kunna komma till stånd och att det rör sig
om viktiga regionala intressen, där en mellankommunal samordning är
en förutsättning för en ändamålsenlig samhällsstruktur, t.ex. stora
infrastruktursatsningar eller allvarliga miljöproblem.
Remissinstanserna: De statliga myndigheterna är över lag positiva till
eller tillstyrker helt utredningens förslag. Bl.a. Riksrevisionsverket anser
dock att frågan behöver analyseras ytterligare. Flertalet kommuner
avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslaget. Järfälla kommun
menar exempelvis att besvärliga konflikter inte hanteras bättre genom att
kommunerna tvingas in i en särskild organisationsform. Mellankommunal
samordning skall bygga på frivillig samverkan utan statlig inblandning.
Svenska kommunförbundet anser att dagens PBL innehåller ett genom-
tänkt och fungerande system för att hantera frågor som berör flera
kommuner eller frågor som är av nationellt intresse.
Skälen för regeringens bedömning: PBL erbjuder ett system för
regionplanering som ett festare alternativ till mellankommunal plansam-
verkan i andra former. Härigenom kan planarbetet få större stadga och
långsiktighet. Regeringen kan således besluta att inrätta ett regionplaneor-
gan, om inte berörda kommuner mera allmänt motsätter sig det. I
Stockholms län ansvarar landstinget för regionplaneringen med stöd av
lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län.
Erfarenheterna under senare år visar att det mellan kommuner med
uppenbara samordningsbehov inte kommit till stånd någon tillfredsställan-
de samordning. För att ge den fysiska planeringen möjlighet att medverka
till en ändamålsenlig samhällsstruktur från hushållningssynpunkt samt
begränsa och på sikt lösa vissa miljöproblem, krävs en utveckling av den
mellankommunala och regionala samordningen. Det är också uppenbart
att den planerade utbyggnaden av den tekniska infrastrukturen under det
närmaste decenniet inte bör hanteras enbart inom ramen för de statliga
trafikverkens sektorsplanering.
Behovet av regional samordning rörande infrastrukturinvesteringar och
miljöfrågor i övrigt har kommit till uttryck i en rad propositionsut-
talanden och regeringsuppdrag under senare år. I den förra regeringens
prop. 1993/94:111 Med sikte på hållbar utveckling ställs krav på att
samtliga länsstyrelser skall ha väl förankrade regionala miljöprogram
senast under år 1994 och att de bör svara för att på regional nivå
Prop. 1994/95:230
103
utveckla ett samarbete med kommunerna såvitt avser internationella
överenskommelser och nationella miljömål. Vidare har den förra
regeringen gett samtliga länsstyrelser i uppdrag att senast den
1 april 1995 utarbeta en regional trafik- och miljöanalys. Länsstyrelserna
i storstadsområdena har också haft i uppdrag att analysera hur den
planerade markanvändningen medverkar till att nå miljömålen inom
områdena luftkvalitet och buller, kulturmiljövård och grönstruktur. Detta
uppdrag har redovisats under våren 1995. För närvarande bedrivs alltså
ett omfattande utredningsarbete som i flera avseenden berör den regionala
planeringen. Förutom nyss nämnda aktiviteter bör bl.a. nämnas
Boverkets rapport Sverige 2009, som för närvarande remissbehandlas,
arbetet med Östersjövisionen, Trafik- och klimatkommitténs (K 1993:01)
och Kommunikationskommitténs (K 1995:01) arbete samt samarbetet med
Danmark om ett regionalt miljöprogram för Öresundsregionen. Regering-
en har erfarit att centrala frågor som behandlas i arbetet bl.a. rör
utveckling av samverkansmönster för urban utveckling och former för
samordning av kommunal planering, transporthuvudmännens planering
samt lokalisering av offentliga och privata investeringar och investeringar
i infrastruktur. Resultatet av pågående utredningsarbete kommer i de
flesta fell att redovisas inom det närmaste året. Sammantaget ställs
således mycket höga förväntningar på att en regional samordning kan
mobiliseras i syfte att uppnå en hållbar utveckling.
Det är uppenbart att olika former av regional planering behöver
utvecklas. Flera sådana initiativ har också tagits och nya samverkans-
former utvecklas. Mellankommunalt samarbete sker redan nu på många
områden, bl.a. med stöd av kommunalförbundslagen. Regionberedningen
(C 1992:06) har haft i uppdrag att utforma förslag om den offentliga
verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Beredningen
har i mars 1995 överlämnat sitt slutbetänkande Regional framtid
(SOU 1995:27). I betänkandet föreslår beredningen bl.a. att landstingen
i nybildade län i Skåne och Västsverige får samma uppgifter i fråga om
regionplanering som Stockholms läns landsting har idag. Förslaget
remissbehandlas för närvarande.
Även Delegationen (M 1994:01) för en miljöinriktad regionplanering
i Skåne (Skånedelegationen) kommer inom kort att redovisa resultatet av
sitt arbete.
I sammanhanget finns det anledning att erinra om den regionala
planeringens roll i andra EU-länder. Regionplanering och regionplaner
spelar i många EU-länder en betydligt större roll i samhällsplaneringen
än den för närvarande gör i Sverige. En viktig anledning till ökad
regional samverkan har varit och är EU:s regionalpolitik och de villkor
som är förknippade bl.a. med stöd från EU:s strukturfonder.
I förordningen (1994:578) om ändring i förordningen (1982:877) om
regionalt utvecklingsarbete framgår vilken roll länsstyrelsen har vid
framtagande av regionala strategier för länens utveckling. I detta arbete
skall länsstyrelsen beakta kommunernas översiktliga planering.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en förstärkning av det
regionala perspektivet i den fysiska planeringen är nödvändig. Det finns
ett flertal skäl till detta. Den administrativa geografiska indelningen
Prop. 1994/95:230
104
medför behov av samordning mellan kommuner med gemensam bostads- Prop. 1994/95:230
och arbetsmarknad, särskilt i storstadsområdena. De dominerande
miljöproblemen som berör luft och vatten känner inte några kommunala
gränser utan måste ofta lösas i ett vidare perspektiv. Till detta kommer
investeringarna i trafikanläggningar som ofta berör flera kommuner. Om
staten skall investera i avsedd omfattning är det - vid sidan av miljö-
aspekterna - mycket angeläget att dessa investeringar följs av en
byggelseutveckling i övrigt som medverkar till en hållbar utveckling.
Detta förutsätter i sin tur en samordning på samtliga nivåer; centralt,
regionalt och kommunalt.
Regeringen konstaterar att, trots det starkt splittrade remissutfallet på
utredningens förslag, det helt övervägande antalet remissinstanser delar
bedömningen att mellankommunal samordning är helt nödvändig i många
ftågor, inte minst när det gäller investeringarna på trafikområdet. Många,
även kommuner, anser en sådan samordning närmast tvingande. Svenska
kommunförbundet påpekar samtidigt att planeringssystemet i hög grad
bygger på redovisningen av riksintressen enligt NRL och länsstyrelsens
bevakning av dessa vid samrådet kring kommunens planer. Kommunför-
bundet erinrar därvid om länsstyrelsernas roll i fråga om samordningen
av nationella statliga intressen i planeringen på regional och kommunal
nivå.
Enligt regeringens bedömning måste stor uppmärksamhet ägnas åt de
awägningsproblem som trots allt gör sig gällande. Stabila regler för
samspelet mellan stat och kommun och tydliga krav från statens sida i
fråga om nationella intressen är en nödvändighet för att kommunal och
regional planering skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt och nå
ändamålsenliga resultat.
Det är regeringens uppfattning att PBL:s nuvarande system för
regionplanering och annan samverkan mellan kommuner som i ett eller
flera avseenden önskar driva en gemensam fysisk planering tills vidare
bör behållas. Regionplaneorgan bör alltså även fortsättningsvis normalt
bildas genom en frivillig överenskommelse. Som fiamgått ovan behöver
sådana regionplaneorgan komma till stånd i ökad omfattning.
Regeringens förslag: PBL:s regler om hur vissa beslut skall
överklagas anpassas till vad som gäller enligt förvaltningslagen
(1986:223).
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag,
dock att utredningens förslag inte omfattar befogenhet för kommunstyrel-
sen att rätta uppenbara skrivfel o.d. i stället för fullmäktige.
Remissinstanserna: Har nästan undantagslöst tillstyrkt förslaget.
105
Skälen för regeringens förslag: Enligt förvaltningslagen (1986:223) Prop. 1994/95:230
skall skrivelser med överklaganden ges in till den myndighet som fettat
det beslut som skall överklagas. Slutfasen av det lagstiftningsarbete som
ledde fram till PBL löpte parallellt med arbetet med den nya förvaltnings-
lagen. PBL:s regler om överklagande blev därför inte anpassade till
förvaltningslagens regler. Under riksdagsbehandlingen av PBL observera-
des olikheter mellan PBL och den nya förvaltningslagen vad gäller
ordningen för ingivande av skrivelser med överklaganden. Bostadsutskot-
tet pekade på att det i propositionen (prop. 1985/86:80) om en ny
förvaltningslag uttalas att goda skäl talar för att även kommunalbesvärs-
reglema anpassas till den nya ordningen i förvaltningslagen. Utskottet
anförde vidare (1986/87:BoUl s. 125 f.):
”Om detta arbete skulle leda fram till att även kommunalbesvär skall
ges in till det organ som fettat det överklagade beslutet, framstår den nu
föreslagna ordningen för ingivande av besvär över kommunens beslut
enligt PBL som en isolerad företeelse.
Mot den angivna bakgrunden kan det förefella lämpligt att redan nu
anpassa PBL:s besvärsordning till den nya ordningen i förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen. Detta skulle dock innebära att kommun-
fullmäktige skall pröva om besvär över fullmäktiges beslut kommit in i
rätt tid. Utskottet anser sig inte nu kunna tillräckligt överväga lämplig-
heten av en sådan ordning. Frågan bör lösas inom ramen för den
aviserade följdlagstiftningen till förvaltningslagen. Riksdagen bör dock
ge regeringen till känna vad utskottet anfört om vidare överväganden.”
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1986/87:27).
I kommunallagen (1991:900) föreskrivs från och med den 1 april 1995
att skrivelser med överklaganden skall ges in till länsrätten.
Den gällande ordningen i PBL är förenad med vissa nackdelar. Enligt
27 § förvaltningslagen är beslutsmyndigheten skyldig att under vissa
förutsättningar själv ompröva uppenbart oriktiga beslut. Denna skyldighet
föreligger dock inte om myndigheten har överlämnat handlingarna i
ärendet till en högre instans. Visserligen är utrymmet för omprövning i
PBL-ärenden begränsat eftersom omprövning i allmänhet bara kan ske
i enpartsärenden, men de möjligheter som ändå finns kan sällan utnyttjas
med den nuvarande ordningen.
Inte sällan innefattar byggnadsnämndens beslut också prövning av
frågor enligt naturvårdslagen (1964:822), t.ex. om strandskyddsdispens.
I ett sådant fell skall enligt nuvarande ordning en skrivelse med
överklagande sändas till länsstyrelsen såvitt gäller bygglovet, men till
byggnadsnämnden såvitt gäller strandskyddsdispensen. Detta måste för
den som överklagar framstå som onödigt komplicerat.
Regeringen föreslår därför att förvaltningslagens bestämmelser skall
tillämpas på de överklaganden enligt PBL som skall prövas av länsstyrel-
sen. För en ändamålsenlig hantering inom kommunen bör dock pröv-
ningen om ett överklagande av ett beslut av kommunfullmäktige kommit
in i rätt tid m.m. göras av kommunstyrelsen. Befogenheterna kan då
delegeras till tjänstemän. Regeringen föreslår därför att särregleringen
om var ett överklagande av ett förvaltningsärende enligt PBL skall ges
in upphävs, men att bestämmelserna i förvaltningslagen om den
106
myndighet som har meddelat beslutet i stället skall avse kommunstyrelsen Prop. 1994/95:230
i de fell det överklagade beslutet fettats av fullmäktige.
Regeringens förslag: Skyltar och ljusanordningar som omfettas av
krav på bygglov skall prövas mot bestämmelserna om lokalisering
och placering i 3 kap. 1 och 2 §§ PBL.
Bestämmelsen i 8 kap. 5 § första stycket kompletteras med en
hänvisning som gör det möjligt att genom beslut i detaljplan också
bygglovsbeffia de åtgärder som är lovpliktiga endast inom områden
som omfettas av en detaljplan.
Bestämmelsen i 8 kap. 5 § andra stycket 7, som innebär att
skyltar och ljusanordningar kan befrias från krav på bygglov i
områdesbestämmelser, upphävs, eftersom åtgärder med sådana
normalt är bygglovsfria utanför områden med detaljplan. En
följdändring görs i naturvårdslagen.
Den tidsbegränsade bestämmelsen om att i andra nordiska länder
godkända byggprodukter skall godtas också i Sverige upphävs.
En bestämmelse införs som uttryckligen föreskriver att en
bygganmälan förfaller efter två år.
En hänvisning i 8 kap. 4 § rättas.
Skälen för regeringens förslag: Under den tid som förflutit sedan den
tidigare regeringens förslag i prop. 1993/94:178 lades har det fram-
kommit behov av några justeringar. Således behövs en hänvisning till
bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§ för att lokaliseringen av skyltar och
ljusanordningar skall kunna prövas mot bestämmelser om lämplig
lokalisering och placering. Regeringen föreslår därför att det i 3 kap.
14 § PBL införs en bestämmelse om att föreskrifterna om byggnader i 3
kap. 1 och 2 §§ skall tillämpas för sådana skyltar och ljusanordningar
som omfettas av krav på bygglov.
I 8 kap. 5 § första stycket saknas en hänvisning till 3 § för att det skall
vara möjligt att i planen också bygglovsbefria åtgärder som är lovpliktiga
endast inom ett område som omfettas av en detaljplan. Regeringen
föreslår att bestämmelsen kompletteras med en sådan hänvisning.
Enligt bestämmelsen i 8 kap. 5 § andra stycket 7 PBL kan kommunen
i områdesbestämmelser besluta att bygglov inte krävs för att sätta upp
eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. Skyltar och ljusanord-
ningar är bygglovspliktiga utanför områden med detaljplan endast om
bygglovsplikt införts genom områdesbestämmelser enligt 8 kap. 7 § PBL.
Bestämmelsen i 8 kap. 5 § PBL är således onödig. Regeringen föreslår
därför att den upphävs. I 22 § naturvårdslagen (1964:822) finns en
hänvisning till bestämmelsen i 8 kap. 5 § PBL. Regeringen föreslår att
också 22 § naturvårdslagen ändras i konsekvens med ändringen i PBL.
Enligt 8 kap. 29 a § skall vissa byggprodukter som godkänts i annat
nordiskt land likställas med i Sverige typgodkända produkter. Be-
107
stämmelsen är tidsbegränsad till utgången av år 1992. Den har av Prop. 1994/95:230
uppenbart förbiseende inte blivit upphävd. Regeringen föreslår att den
upphävs.
I PBL-utredningens betänkande Anpassad kontroll av byggandet (SOU
1993:94) föreslogs att bygganmälan skulle förfalla efter två år. Den
tidigare regeringen uttalade i prop. 1993/94:178 att tidsfristen i stället
borde kopplas till beslutet om kontrollplan. Det förhållandet att det
saknas en uttrycklig bestämmelse om att bygganmälan förfaller har
förorsakat osäkerhet. Regeringen föreslår därför att det i 9 kap. 2 §
införs en bestämmelse om att bygganmälan förfaller om arbetena inte
påbörjats inom två år från dagen för anmälan.
Regeringen föreslår slutligen att den uppenbart felaktiga hänvisningen
i 8 kap. 4 § första stycket 3 rättas.
Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att pröva på vilket sätt
regelsystemet för fysisk planering bör ändras och förtydligas i syfte att
på ett effektivare sätt ftämja en hållbar utveckling. I uppgiften ingick att
stat och kommun med i vart fall oförändrade resurser skall lösa större
uppgifter och svårhanterliga problem på miljöområdet. Detta kan enligt
utredningen endast åstadkommas om insatserna inom den fysiska
planeringen koncentreras till verkligt väsentliga frågor. Regeringen delar
den uppfattningen. Förutom att den fysiska planeringen och miljöarbetet
koncentreras till de viktigaste uppgifterna handlar det om att utveckla
kunskaper och beslutsunderlag liksom engagemanget hos olika aktörer på
lokal, regional och central nivå. Tyngdpunkten i regeringens förslag
ligger också på bättre utvecklat beslutsunderlag och kunskapsförsörjning.
Enligt regeringens bedömning kan ökade insatser på dessa områden ske
genom effektivisering och omprioriteringar inom den statliga sektorn.
Regeringen har i det föregående redovisat förslag om en förstärkt
översiktlig planering och om tidigare bedömningar av olika utbyggnadsal-
ternativs påverkan på miljön, på kulturmiljön och på hushållningen med
mark- och vattenresurserna, avsnitt 5.1. De ökade anspråk som ställs på
den översiktliga planeringen bör enligt regeringens bedömning kunna
rymmas inom ramen för oförändrade resurser. Detta förutsätter dock att
formerna för att hålla samman, bearbeta och analysera ett allt mer
sammansatt underlagsmaterial utvecklas. Mot den bakgrunden synes det
i framtiden helt nödvändigt att använda ADB-teknik för systematisering
av underlaget och av den samlade översiktsplanen. Under senare år har
också en betydande metodutveckling inom informationstekniken ägt rum.
Regeringen förutsätter att kommunerna här kan påräkna stöd från
länsstyrelserna och berörda centrala myndigheter.
Vad gäller mer specifika miljöfrågor redovisas förslag som syftar till
att bättre än i dag värna parker och grönområden i våra tätorter samt
värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer, avsnitt 5.3.1 och 5.3.2. De
förslag som lämnas beräknas inte leda till några kostnadsökningar.
Vidare redovisas förslag som innebär att medborgarnas insyn och
inflytande stärks, avsnitt 5.2. Krav på program och på samråd både i
programskedet och i samband med upprättande av förslag till detaljplan
behöver generellt inte leda till ökade arbetsinsatser från kommunernas
sida. Samrådet bör enligt regeringens mening ses som en kontinuerlig
process under vilken samrådet kommer att ändra karaktär från ett mer
principiellt meningsutbyte till samråd rörande den närmare utformningen
av planförslaget. Det innebär alltså att medborgarinflytandet i vidare
mening får sin tyngdpunkt i programskedet. Även den snävare kretsen av
intressenter kan ofta antas få sina krav på möjligheter till insyn och
påverkan tillgodosedda genom samrådet under programskedet och därmed
kan samrådet i det senare skedet underlättas och rationaliseras.
De utökade kraven på program och samråd kan visserligen i enstaka
fäll leda till ett visst merarbete och därmed något ökade kostnader för
kommunerna. Detta måste dock vägas mot de vinster man kan göra
genom att det sannolikt blir färre överklaganden och därmed mindre risk
för förseningar.
Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet
föreslås att äldre bestämmelser skall tillämpas. Bestämmelsen i 3 kap.
14 § bör dock omfatta även sådana ärenden som avgjorts av kommunen
före ikraftträdandet.
Den föreslagna ändringen i 8 kap. 5 § andra stycket föranleder en
följdändring i naturvårdslagen (1964:822).
1 kap. 3 §
Paragrafen, som presenterar planer enligt PBL, har preciserats i fråga om
översiktsplanen. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.1.8. Den har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Preciseringen av det angivna syftet med översiktsplanen har gjorts för
att tydliggöra översiktsplanens olika funktioner dels som ett samlat
Prop. 1994/95:230
109
beslutsunderlag för lokaliseringsprövningar och en kunskapsöversikt för Prop. 1994/95:230
miljöarbetet, dels som ett styrinstrument för bebyggelseutvecklingen.
Paragrafen, som presenterar de olika tillståndsbesluten enligt PBL och
bygganmälan, har kompletterats genom ett tillägg i första stycket
avseende rivningsanmälan. Genom prop. 1993/94:178, bet.
1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, SFS 1994:852 infördes begreppet
bygganmälan i PBL. Bygganmälan skulle göras också för rivning som
omfattades av ett krav på rivningslov. Tillägget är föranlett av att
anmälan avseende rivning skall benämnas rivningsanmälan. Rivningsan-
mälan behandlas i 9 kap. 2 §.
Första stycket
Ändringen innebär att bestämmelserna om vad som skall främjas med
planläggning och om att hänsyn skall tas till förhållanden i angränsande
kommuner utgår ur paragrafen. Dessa bestämmelser har i samband med
ändringar av innehållet av systematiska skäl flyttats till 2 §.
Den kvarvarande bestämmelsen - att mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål for vilka områdena är mest lämpade
med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov - blir
därmed en portalbestämmelse för kapitlet.
Andra stycket
Bestämmelsen i hittillsvarande 2 § - att NRL skall tillämpas vid
planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked - har flyttats
och utgör ett nytt andra stycke. Detta förstärker paragrafens karaktär av
portalparagraf för de allmänna intressena.
Hittillsvarande andra stycket har flyttats till 2 §.
Ändringen, som behandlats i avsnitt 5.1.2, innebär att paragrafen fått ett
helt nytt innehåll genom att de allmänna bestämmelserna om syftet med
planläggning och att hänsyn skall tas till förhållanden i angränsande
kommuner samt att dessa bestämmelser också skall tillämpas i andra
ärenden enligt PBL samlats i denna paragraf. Det hittillsvarande
innehållet i paragrafen, att NRL skall tillämpas vid planläggning och i
ärenden om bygglov och förhandsbesked, har flyttats och utgör ett nytt
andra stycke till 1 §.
110
Första stycket
Stycket utgörs av första ledet av hittillsvarande 1 § första stycket, som
ändrats och flyttats. Ändringen innebär en precisering av syftet och
ändamålet med planering. Utredningen har behandlat motsvarande
bestämmelse, utan att flytta den, i betänkandet Miljö och fysisk
planering.
Andra stycket
Bestämmelsen har ändrats och flyttats från hittillsvarande 1 §. Enligt
bestämmelsen skall det som anges i första stycket om planläggning också
beaktas i andra ärenden enligt PBL. Ändringen innebär en utvidgning av
tillämpningen såtillvida att den hittillsvarande lydelsen endast avser
ärenden om bygglov och förhandsbesked. Denna ändring, som är motive-
rad i huvudsak av ökade krav på resurshushållning i allmänhet, får
genomslag i PBL bl.a. genom de krav som uppställs på rivningsplan i
den nya lydelsen av 9 kap. 1 och 4 §§. Givetvis är det inte aktuellt att
tillämpa bestämmelserna i första stycket i ärenden där de nämnda
intressena saknar betydelse för bedömningen, t.ex. beslut enligt 8 kap.
23 § om bordläggning och beslut enligt 10 kap. om påföljder och
ingripanden vid överträdelser. Utvidgningen föranleder också ändringen
av kapitelrubriken.
Ändringen innebär att det införs en ny punkt 5 och att efterföljande
punkter omnumreras. Den har behandlats i avsnitt 5.3.1. Utredningen,
som betecknat den nya punkten 4 a, har behandlat motsvarande ändring
i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Den nya punkten innehåller en uttrycklig bestämmelse om att be-
byggelsemiljön inom områden med sammanhållen bebyggelse skall
utformas också med hänsyn till behovet av parker och andra grönom-
råden. Detta krav skall beaktas både vid nyexploatering och vid ändring
och förnyelse.
Det nya andra stycket anger att bestämmelserna om lokalisering och
placering av byggnader skall tillämpas på uppsättande och ändring av
sådana skyltar och ljusanordningar som omfattas av krav på bygglov.
Hänvisningen behövs för att en prövning mot bestämmelserna om lämplig
lokalisering och placering skall kunna göras. Ändringen har behandlats
i avsnitt 7.2.
Krav på bygglov för uppsättande eller väsentlig ändring av skyltar och
ljusanordningar gäller som huvudregel inom områden med detaljplan.
Undantag kan medges genom beslut i detaljplanen. Vidare kan enligt 8
kap. 7 § bygglovsplikt införas genom beslut i områdesbestämmelser.
Prop. 1994/95:230
111
Paragrafen har tillforts ett nytt andra stycke. Bestämmelsen har behand-
lats i avsnitt 5.3.1. Det motsvaras av bestämmelsen i 3 kap. 17 a § i
utredningens betänkande Miljö och fysisk planering.
Bestämmelsen innehåller den materiella regleringen för skyddsbe-
stämmelser avseende särskilt värdefulla tomter. Genom ändringar i 5
kap. 7 § första stycket och 5 kap. 16 § får kommunerna möjligheter att
infora sådana skyddsbestämmelser genom beslut i detaljplan eller
områdesbestämmelser. Till skillnad från motsvarande bestämmelse för
byggnader i 12 §, är den nu aktuella bestämmelsen inte tillämplig på
andra tomter än dem som omfattas av sådana skyddsbestämmelser.
Genom en hänvisning i 18 § blir bestämmelsen tillämplig också på
allmänna platser.
Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en bestämmelse om att
de bestämmelser i kapitlet som avser tomter skall tillämpas i skälig
utsträckning också på bl.a. allmänna platser. Ändringen innebär att det
nya andra stycket i 17 § skall tillämpas fullt ut på allmänna platser. Det
innebär att sådana värdefulla allmänna platser som omfattas av skyddsbe-
stämmelser inte får förvanskas i de avseenden som skyddsbestämmelserna
avser. Det kan anmärkas att skyddsbestämmelser inte kan utfärdas för
områden för andra anläggningar än byggnader.
Bestämmelsen innehåller kraven på översiktsplanens innehåll. Ändringar-
na, som behandlats i avsnitt 5.1.3, innebär både en tydligare systematise-
ring av kraven och en viss utvidgning med nya krav på innehållet.
Motsvarande ändringar behandlades av utredningen i betänkandet Miljö
och fysisk planering.
Första stycket
I första stycket finns en uttömmande bestämmelse om vad som skall
redovisas i planen. I översiktsplanen skall således redovisas de allmänna
intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid
beslut om användningen av mark- och vattenområden. Med miljöfaktorer
avses sådant som buller, markförsurning och luftföroreningar som har
betydelse för vad ett mark- eller vattenområde kan användas för.
Riskfaktorer kan avse skred eller översvämningar och sådant som utsläpp
av farliga gaser och kemikalier vid olyckshändelser under transporter
eller från anläggningar. Redovisningskravet avseende miljö- och
riskfaktorer skall ses mot kravet på länsstyrelsen att i gransknings-
yttrandet enligt 9 § ange om bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till
de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshän-
delser. Genom en tydlig redovisning av miljö- och riskfaktorer har
Prop. 1994/95:230
112
kommunen möjlighet att få statens syn på frågor om hälsa och säkerhet Prop. 1994/95:230
i ett tidigt skede.
Vidare skall riksintressen enligt NRL anges särskilt vid redovisningen
av de allmänna intressena enligt 2 kap. PBL. Med detta krav understryks
att riksintresseområdena skall behandlas i den dialog mellan staten -
genom länsstyrelsen - och kommunen som är förutsättningen för att
översiktsplanen skall fylla sin funktion att göra det möjligt för kommunen
att förutse eventuella ingripanden från statens sida under senare skeden
av planeringsprocessen. I sammanhanget finns skäl att framhålla att
avgränsningen av ett riksintresseområde inte är avgörande för om skyddet
för riksintresset skall anses vara tillgodosett, se prop. 1985/86:3 s. 117 f.
Av bestämmelsen i andra stycket 3 framgår att det av planen skall framgå
hur de redovisade riksintressena skall tillgodoses.
Andm stycket
Stycket innehåller ett tydlighetskrav avseende översiktsplanens materiella
innehåll. Ändringen i första punkten är föranledd av att bestämmelsen i
punktens sista led flyttats till en egen punkt och fått ett delvis nytt
innehåll.
Andm punkten är ny. Enligt den skall det av översiktsplanen framgå
kommunens syn på utvecklingen och bevarandet av den byggda miljön.
Bestämmelsen innebär ett förtydligande av innehållet i hittillsvarande
sista ledet av första punkten.
Tredje punkten har ändrats redaktionellt for att det tydligt skall framgå
att skyddet för de redovisade riksintressena skall vara föremål for en reell
behandling i planen och att dialogen med länsstyrelsen skall omfatta både
avgränsningen av riksintresseområdena och skyddet för dem.
Tredje stycket
Stycket är nytt. Det motsvarar hittillsvarande 2 § första stycket.
Bestämmelsen har flyttats eftersom den innehåller ett tydlighetskrav
avseende planhandlingama. Den har utvidgats något och ändrats redaktio-
nellt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.1.5. Utredningen
behandlade motsvarande bestämmelse - 2 § första stycket - i betänkandet
Miljö och fysisk planering.
Utvidgningen är avsedd som ett högre generellt krav på tydliga
planhandlingar. Det följs upp genom krav på redovisning vid samrådet
och i planbeskrivningen.
Genom en hänvisning i 7 kap. 4 § blir bestämmelsen tillämplig också
på regionplaner.
4 kap. 2 §
Paragrafens hittillsvarande första stycke innehåller en bestämmelse som
ställer krav på översiktsplanens tydlighet. Av systematiska skäl har
bestämmelsen flyttats till 1 § som ett nytt tredje stycke. Ändringen i
hittillsvarande andm stycket är redaktionell.
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka kommunen skall samråda
med vid arbete med översiktsplanen. Ändringen, som behandlats i avsnitt
5.1.6, innebär en precisering och utvidgning av den krets som skall
beredas tillfälle till samråd. Motsvarande ändring behandlades av
utredningen i betänkandet Miljö och fysisk planering. Utvidgningen
innebär att också enskilda - dvs. bl.a. sakägare, bostadsrättshavare,
hyresgäster och boende - som har ett väsentligt intresse av förslaget skall
beredas tillfälle till samråd.
Några formkrav för samrådet uppställs inte. Det anges inte heller hur
samrådskretsen skall begränsas. Gränsdragningen måste göras från fell
till fell beroende på om det är fråga om en ny översiktsplan for hela
kommunen eller om det är fråga om en fördjupning för en begränsad del,
t. ex. en mindre tätort.
Genom en hänvisning i 7 kap. 5 § blir ändringen tillämplig också på
förfärandet avseende regionplan.
Ändringarna, som innebär dels ett förtydligande av syftet med samrådet,
dels att ett uttryckligt krav på att förslagets konsekvenser skall redovisas
vid samrådet, har behandlats i avsnitt 5.1.5. Utredningen har behandlat
motsvarande ändringar i betänkandet Miljö och fysisk planering.
När det gäller syftet med samrådet framhålls i bestämmelsen dess
funktioner att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet till insyn
och påverkan. Kravet på att förslagets konsekvenser skall redovisas
innebär att inverkan på miljön, betydelsen för hälsa och säkerhet och för
hushållningen med naturresurser skall belysas. Härutöver kan det bli
fråga om olika analyser av sociala och ekonomiska effekter.
Genom en hänvisning i 7 kap. 5 § blir ändringarna tillämpliga också på
förfärandet avseende regionplan.
Paragrafen reglerar länsstyrelsens roll vid samrådet avseende översikts-
planen. Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.1.6. Utredningen har
behandlat motsvarande ändringar i betänkandet Miljö och fysisk
planering.
Länsstyrelsens åligganden att ta till vara och samordna statens intressen
i vid mening - dvs. att företräda den nationella politiken på olika
områden - understryks genom tillägget om detta i paragrafens ingress.
Därigenom kan hittillsvarande punkten 3 upphävas.
Genom ändringen av första punkten klargörs att det åligger länsstyrel-
sen att tillhandahålla underlagsmaterial för och ge råd i de delar av
arbetet med översiktsplanen där staten ställer krav på redovisningen och
innehållet i planen. Bestämmelsen skall således ses mot bakgrund av
Prop. 1994/95:230
114
bestämmelserna i 4 kap. 1 §. Kravet på att länsstyrelsen skall verka för Prop. 1994/95:230
att riksintressen enligt NRL skall tillgodoses har flyttats till punkten 2.
Bestämmelsen om att länsstyrelsen skall verka för att riksintressen
enligt NRL skall tillgodoses har i andra punkten sammanförts med
bestämmelsen om att länsstyrelsen skall verka för en lämplig mellankom-
munal samordning.
Ändringarna i paragrafen innebär att denna fått en tydligare struktur.
I första punkten har samlats de bestämmelser som avser länsstyrelsens
rådgivande roll och i andra de som har direkt bäring på länsstyrelsens
möjligheter att hävda statliga intressen genom ingripanden enligt 12 kap.
Genom en hänvisning i 7 kap. 5 § blir ändringarna tillämpliga också på
förfarandet avseende regionplan.
Ändringen i andra stycket - att det i planbeskrivningen skall lämnas en
redogörelse för planens konsekvenser - innebär ett ökat krav på
tydlighet. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.1.5. Utredningen har
behandlat motsvarande bestämmelse i betänkandet Miljö och fysisk
planering. Vad som avses med planens konsekvenser har också berörts
i kommentaren till 4 §.
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 5.1.7. Utredningen har
behandlat motsvarande bestämmelse i betänkandet Miljö och fysisk
planering.
Första stycket
Enligt bestämmelsen skall kommunfullmäktige minst en gång under
mandattiden ta ställning till översiktsplanens aktualitet. Det innebär att
fullmäktige skall ta ställning till om planens intentioner fortfarande är
giltiga. Bestämmelsen innebär således inte något krav på revidering av
planen eller ens ett krav på ett ställningstagande till i vilka avseenden den
behöver revideras.
Andra stycket
Bestämmelsen innebär att länsstyrelsen inför fullmäktiges beslut skall
redovisa synpunkter i fråga om statliga intressen som kan vara av
betydelse for kommunens beslut. Länsstyrelsen skall också ange hur
synpunkterna enligt länsstyrelsens mening förhåller sig till översikts-
planen. Syftet är att både staten och kommunen skall ha ett aktuellt
underlagsmaterial. Det ankommer på kommunen att hos länsstyrelsen
begära den aktuella redovisningen. Det har inte ansetts möjligt att ange
någon tidpunkt för när redovisningen skall göras, eftersom kommunen
bör ha frihet att själv organisera sitt arbete. Kommunen måste således j
beakta att länsstyrelsen får tillräcklig tid för sammanställningen. Det
ligger också i kommunens eget intresse att länsstyrelsen har möjlighet att Prop. 1994/95:230
sammanställa ett bra underlag för kommunens beslut.
De synpunkter länsstyrelsen skall förmedla till kommunen är dels
sådana som härrör från underlag från andra statliga myndigheter, dels
länsstyrelsens egna. Länsstyrelsen skall också självständigt bedöma hur
de synpunkter som redovisas förhåller sig till den gällande översikts-
planen.
Bestämmelsens utformning har ändrats på inrådan av Lagrådet. Den
motsvarar i allt väsentligt Lagrådets förslag.
Paragrafen har kompletterats så att det dels klart framgår att bestämmel-
sen i 3 kap. 10 § om varsamhet vid ändring av en byggnad kan precise-
ras genom bestämmelser i en detaljplan, dels blir möjligt att i en
detaljplan meddela skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla tomter och
allmänna platser. Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.3.1 och 5.3.2.
Motsvarande ändringar har av utredningen behandlats i betänkandet Miljö
och fysisk planering.
För att skyddsbestämmelser skall kunna beslutas måste tomten eller den
allmänna platsen ha motsvarande kvaliteter som de byggnader som avses
i 3 kap. 12 §, dvs. den måste vara särskilt värdefull från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Den materiella
grunden för skyddsbestämmelserna återfinns i det nya andra stycket i
3 kap. 17 §. Enligt den bestämmelsen får en värdefull tomt inte
förvanskas i de avseenden den omfattas av skyddsbestämmelser.
Bestämmelsen är genom en hänvisning också tillämplig på allmänna
platser. Frågan om ersättning för skada som uppkommer genom att
skyddsbestämmelser utfärdas regleras i 14 kap. 8 §. Den nu aktuella
paragrafen är så uppbyggd att skyddsbestämmelserna måste behandlas i
flera olika punkter beroende på det objekt som skall skyddas.
Första stycket 4
Punkten har kompletterats med dels en bestämmelse som innebär att det
är möjligt att i en detaljplan precisera kravet på varsamhet vid ändring
av byggnad, dels blir möjligt att meddela skyddsbestämmelser för tomter.
Enligt 3 kap. 10 § skall vid ändring av en byggnad beaktas att dess
byggnadstekniska, historiska, miljömässiga och konstnärliga väiden tas
till vara. I varsamhetsbestämmelser kan en byggnads värden i dessa
avseenden pekas ut och regleras hur de skall tas till vara.
Med hänsyn till de olika rättsverkningarna om beslutet avser varsam-
hetsbestämmelser eller skyddsbestämmelser måste det, som det fram-
hållits under rubriken Skillnaden mellan varsamhetsbestämmelser och
skyddsbestämmelser i avsnitt 5.3.2, tydligt framgå om det är fråga om
en varsamhetsbestämmelse eller om det är en skyddsbestämmelse för en
sådan byggnad som avses i 3 kap. 12 §.
116
Första stycket 6 Prop.
Enligt punkten får bestämmelser meddelas om användning och ut-
formning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara
huvudman. Ändringen innebär att dessa bestämmelser också kan innefatta
skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla allmänna platser.
Första stycket 13
Punkten är ny. Enligt 5 kap. 3 § andra stycket skall i detaljplan anges
användningen och utformningen av sådana platser för vilka kommunen
är huvudman. När det gäller andra allmänna platser får motsvarande
bestämmelser meddelas enligt den nu aktuella paragrafen första stycket
6. I den nu aktuella punkten ges kommunen möjlighet att utfärda
bestämmelser om skydd för värdefulla allmänna platser för vilka
kommunen är huvudman.
Ändringarna i punkten 4 motsvarar ändringarna i 7 § första stycket 4.
Ändringen i punkten 5 motsvarar ändringarna i 7 § första stycket 6 och
13.
Första stycket
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.2.1. Motsvarande bestämmelse har
av utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Ändringen innebär att program för detaljplan i princip skall vara
obligatoriskt. Undantag görs endast för de fell programmet är onödigt.
Detta avser huvudsakligen de fell där detaljplanen är av sådan beskaffen-
het att den skulle kunna behandlats enligt reglerna om enkelt planför-
ferande. I vissa fell bör det dock vara möjligt att undvara program även
om förutsättningarna för enkelt planförfarande inte är uppfyllda. Så kan
vara fellet om kommunen i översiktsplan har dragit upp sådana riktlinjer
för detaljplanearbetet att innebörd och konsekvenser kan utläsas
tillräckligt tydligt. För att ett program skall kunna ersättas av en
översiktsplan får det också förutsättas att förslaget till detaljplan har stöd
i översiktsplanen och att det är förenligt med länsstyrelsens gransknings-
yttrande över översiktsplanen.
Andra stycket
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.2.2. Motsvarande bestämmelse har
av utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
I stycket ställs krav på upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning.
En sådan bör upprättas om planen medger en användning av mark eller
av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser.
1994/95:230
117
I de hittillsvarande bestämmelserna används uttrycket betydande
miljöpåverkan. Den föreslagna kvalifikationsgränsen avses vara
densamma, men objektet för påverkan vidgas till att avse inte bara miljön
utan även hälsan, och hushållningen med naturresurser. Detta överens-
stämmer med uppräkningen i 5 kap. 3 § NRL. Begreppet hälsan
innefattar också säkerhet (jfr prop. 1990/91:90 s. 457).
Begreppet betydande påverkan överensstämmer med det motsvarande
begrepp som används i rådets direktiv 85/337/EEG. Med hänsyn till
Sveriges åtaganden gentemot EU får inte betydelsen av det svenska
begreppet ges en snävare tolkning än motsvarande begrepp i rådets
direktiv. I övrigt kan översiktsplanen vara till ledning för bedömningen
om den medgivna användningen enligt detaljplanen innebär betydande
påverkan. Inom områden som i översiktsplanen har redovisats som
känsliga för störningar kan således begränsade åtgärder få betydande
påverkan, medan samma åtgärd inom andra områden inte får sådan
påverkan.
Ändringarna behandlas i avsnitt 5.2.1. Motsvarande bestämmelse har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Ändringen innebär att kommunen skall hålla samråd även i program-
skedet. Den krets som kommunen bör samråda med motsvarar den krets
som omfattas av samrådet om förslag till detaljplan. Formerna för
samrådet skall även fortsättningsvis vara oreglerade.
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.2.1. Motsvarande bestämmelser
har av utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Första stycket
Ändringen i första meningen innebär, i likhet med vad som föreslås
beträffande samråd om översiktsplan, att syftet med samrådet uttrycks
något tydligare. Detta kan uttryckas så att syftet med samrådet är att
kommunens beslutsunderlag skall förbättras och att medborgarna skall
ges möjlighet till insyn och påverkan.
Till följd av ändringen i 5 kap. 20 § omfattar bestämmelserna i
förevarande paragraf två olika samråd. På Lagrådets inrådan har andra
och tredje meningen omarbetats för att klarare uttrycka de nya förut-
sättningarna.
Andra stycket
Ändringen innebär att samrådsredogörelsen även skall innefatta det
samråd som har hållits under programskedet. Samrådsredogörelsen skall
enligt ändringen också innehålla de synpunkter som framförts samt
förslag eller kommentarer med anledning av synpunkterna. Härigenom
Prop. 1994/95:230
118
understryks att redogörelsen skall vara fullständig, dvs. att den även skall Prop. 1994/95:230
behandla synpunkter som inte lett till ändringar av förslaget.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Ändringarna är föranledda av att skrivelser med överklagande av
kommunens beslut i fråga om detaljplaner och områdesbestämmelser
skall ges in till kommunen i stället för till länsstyrelsen. Den frågan har
behandlats i avsnitt 7.1. Enligt 12 § plan- och byggförordningen
(1987:383) skall länsstyrelsen utfärda ett bevis om laga kraft för beslut
om planer och områdesbestämmelser samt anteckna datum för när
beslutet vunnit laga kraft på planhandlingarna. Genom ändringarna åläggs
kommunen att göra motsvarande anteckning på planhandlingama och att
alltid sända en uppsättning planhandlingar till länsstyrelsen. 12 § plan-
och byggförordningen kommer att upphävas i samband med att dessa
ändringar träder i kraft.
Ändringarna i andra stycket motsvarar ändringarna i 5 kap. 31 §.
Tillägget i fjärde stycket är föranlett av samma ändring av förfarandet vid
överklagande av kommunens beslut. Den nya bestämmelsen motsvarar
länsstyrelsens åligganden enligt 12 § tredje stycket plan- och byggför-
ordningen. När fastighetsplanen avviker från detaljplanen, och detalj-
planen därför skall anses ha den utformning som framgår av fastig-
hetsplanen, skall kommunen sedan avvikelsen angivits på detaljplanen
också sända ett exemplar av detaljplanen till länsstyrelsen.
Ändringen är en följdändring på grund av att bestämmelsen i 4 kap. 2 §
första stycket flyttats till 4 kap. 1 § tredje stycket.
Första stycket 3
Ändringen innebär att hänvisningen i fråga om uteplatser rättas. Av
uppenbart förbiseende ändrades inte hänvisningen när punkterna i stycket
omnumrerades i samband med den senaste ändringen av paragrafens
lydelse. Ändringen har behandlats i avsnitt 7.2.
119
Första stycket
Stycket reglerar kommunens möjligheter att genom beslut i detaljplan
befria vissa åtgärder från krav på bygglov. Bestämmelsen kompletteras
med de åtgärder som avses i 3 §. Den innebär att kommunen genom
beslut i detaljplan helt kan befria åtgärder inom planområdet från
bygglovsplikt. Ändringen har behandlats i avsnitt 7.2.
Andra stycket 7
Punkten har upphävts eftersom den hänvisar till en bestämmelse som
endast är tillämplig inom områden med detaljplan.
Tredje stycket
Stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 5.3.4. Utredningen har
behandlat bestämmelsen i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Bestämmelsen avser de fell då rivningsplan skall finnas enligt den nya
bestämmelsen i 4 § och innebär att rivningen skall utföras så att olika
material kan tas omhand var for sig enligt planen.
Första stycket
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.3.4. Den innebär att punkten 7
upphävs. Ändringen är föranledd av att anmälan om rivning skall
benämnas rivningsanmälan. Bestämmelsen om anmälningsplikt för
rivning har därför flyttats till det nya fjärde stycket i paragrafen.
Tredje stycket
Stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 7.2.
Den nya bestämmelsen enligt vilken bygganmälan upphör att gälla om
arbetena inte påbörjas inom två år från dagen för anmälan kan närmast
ses som ett förtydligande. Enligt 11 § upphör byggnadsnämndens beslut
om byggsamråd och kontrollplan att gälla om byggnadsarbetena inte
påbörjats inom två år från dagen för bygganmälan. För att få till stånd
nya beslut i dessa frågor måste en ny bygganmälan göras.
Fjärde stycket
Stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 5.3.4. Bestämmelsen innebär
att bygganmälan avseende rivning, som tidigare behandlades i första
stycket 7, skall benämnas rivningsanmälan. Vidare utvidgas kravet på
rivningsanmälan från att ha avsett rivningar för vilka krävs rivningslov
till att omfatta alla byggnader utom komplementbyggnader, bygglovsfria
Prop. 1994/95:230
120
ekonomibyggnader och totalförsvarets hemliga byggnader. Kravet på Prop. 1994/95:230
rivningsanmälan innebär enligt huvudregeln i 4 § också ett krav på
rivningsplan.
Genom en hänvisning till övriga stycken i paragrafen blir motsvarande
bestämmelser för bygganmälan om vem som skall göra anmälan, när den
skall göras och när den upphör att gälla, tillämpliga också i fråga om
rivning.
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.3.4. De motsvarar ändringen i 9
kap. 3 § i utredningens betänkande Miljö och fysisk planering.
Paragrafen, som kompletterats med anledning av att begreppet
rivningsanmälan införs i 2 § fjärde stycket, innehåller de krav som ställs
på en bygg- eller rivningsanmälan. Genom ett tillägg införs ett krav på
rivningsplan vid rivningsarbeten, som innebär att det skall redovisas hur
arbetena skall utföras för att rivningsmaterialet skall kunna omhändertas.
En ändring i 1 § uppställer krav på att rivning, i de fell rivningsplan skall
finnas, skall utföras så att olika material skall kunna tas omhand var för
sig.
Byggnadsnämnden får i enskilda fell besluta att rivningsplan inte
behöver ges in. Beslut om undantag kan gälla t.ex. mindre objekt, men
kan - i vart fell under en övergångsperiod - också grundas på att
kommunen känner till att det inte finns möjlighet att på ett tillfreds-
ställande sätt omhänderta sorterat material.
Ändringen, som innebär att det till paragrafen har fogats ett nytt andra
stycke, har behandlats i avsnitt 5.3.4.
Det nya stycket innehåller en bestämmelse som innebär att rivnings-
arbete som omfettas av ett krav på rivningsplan inte får påbörjas förrän
byggnadsnämnden godkänt planen. Bedömningen av planen skall således
mynna ut i ett beslut. Ett sådant beslut kan överklagas av byggherren.
Beslut om rivningsplan kan vara föremål för delegation till tjänsteman.
Bestämmelsen i 1 kap. 5 § om att både allmänna och enskilda intressen
skall beaktas vid prövning av frågor enligt PBL gäller även bedömningen
av en rivningsplan. Detta innebär att också kostnaden för att genomföra
rivningsplanen måste beaktas. Frågan har utförligare behandlats i det
nyss nämnda avsnittet.
Ändringen, som behandlats i avsnitt 5.3.4, innebär att kravet på
kvalitetsansvarig har utsträckts till att också omfatta sådana rivningar som
skall följa en rivningsplan. Den kvalitetsansvarige skall då se till att
121
planen följs på samma sätt som en kvalitetsansvarig vid byggnadsarbeten Prop. 1994/95:230
skall se till att kontrollplanen följs.
Andm stycket har ändrats efter lagförslagens behandling i Lagrådet,
eftersom det uppmärksammats att den ursprungliga lydelsen fått en
utformning som inte varit avsedd. Den kvalitetsansvarige skall se till att
kontroller som avses i 8 § första stycket 2 utförs oavsett om det finns
kontrollplan eller inte. I avsnitt 3 har framhållits att ändringens be-
skaffenhet är sådan att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Ändringen, som innebär att det har forts in ett nytt tredje stycke, har
behandlats i avsnitt 5.3.4.
Det nya stycket innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för
byggnadsnämnden att stoppa en rivning, om byggherren i något väsentligt
avseende avviker från en rivningsplan. Rivningen får fortsättas först
sedan byggherren visat att det finns förutsättningar för att rivningsplanen
följs i fortsättningen. Detta kan visas t. ex. genom att platser anvisas för
de olika material som skall tas om hand var för sig. Genom ändringen av
hänvisningen i det stycke som nu blir fjärde stycket, blir det möjligt att
förena förbudet att fortsätta rivningen med vite.
Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild avgift för vissa
överträdelser av bestämmelser i PBL. Första stycket 2 har kompletterats
så att avgift också skall tas ut om någon underlåter att inkomma med
rivningsanmälan. Ändringen är således föranledd av ändringar i 9 kap.
2§.
Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter som byggnadsnämnden
får ta ut för sitt arbete. Ändringen innebär att första stycket kompletterats
med anledning av att rivningsanmälan införts som ett begrepp i 9 kap.
2 §.
Ändringen är föranledd av att beteckningen besvär utmönstrats.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förfärandet vid överklagande av
kommunens beslut i förvaltningsärenden till länsstyrelsen. Den har av
utredningen behandlats i betänkandet Överprövning av beslut i plan- och
122
byggärenden. Ändringarna, som har behandlats i avsnitt 7.1, innebär en Prop. 1994/95:230
anpassning till bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223).
Första stycket
En erinran om bestämmelserna i förvaltningslagen om överklagande av
beslut ersätter de hittillsvarande bestämmelserna. Bestämmelserna om
överklagande i förvaltningslagen blir således tillämpliga på förvaltnings-
ärenden enligt PBL, med de undantag som anges i andra stycket.
Andra stycket
Stycket innehåller undantag från förvaltningslagens bestämmelser om hur
beslut överklagas. Det första undantaget gäller tiden för överklagande av
beslut enligt 2 § första stycket avseende planer. Den ändringen är
närmast av redaktionell art. Tiden skall således för dessa beslut även i
fortsättningen räknas från den dag då justeringen av protokollet till-
kännagetts på kommunens anslagstavla.
I enlighet med huvudregeln skall beslut enligt PBL fortsättningsvis
överklagas genom att skrivelsen med överklagandet ges in till den som
meddelat beslutet. Eftersom uppgiften att företa prövningen av om
överklagandet kommit in i rätt tid inte lämpar sig for behandling i
kommunfullmäktige, har uppgiften i stället lagts på kommunstyrelsen.
Denna har i motsats till fullmäktige möjlighet att delegera sina befogen-
heter till en tjänsteman.
Ändringarna är föranledda av att beteckningen besvär utmönstrats.
Ändringarna är föranledda av att beteckningen besvär utmönstrats.
Ändringen är en följd av att skyddsbestämmelser enligt tilläggen i 5 kap.
7 § och 5 kap. 16 § samt ändringen i 3 kap. 17 § också kan omfatta
tomter och allmänna platser. Ändringen innebär således inte att det skulle
vara möjligt att utfärda skyddsbestämmelser för andra byggnader än
sådana som omfattas av bestämmelsen i 3 kap. 12 §. Detta framgår också
direkt av bestämmelserna om utfärdande av skyddsbestämmelser i 5 kap.
7 och 16 §§.
123
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.3.1. Utredningen har behandlat
motsvarande ändring i betänkandet Miljö och fysisk planering.
I den hittillsvarande lydelsen av första stycket stadgas att behovet av
områden för friluftsliv i närheten av tätorter särskilt skall beaktas.
Bestämmelsen ändras så att behovet av grönområden i tätorter och i
närheten av tätorter särskilt skall beaktas. Bestämmelsen innebär inte
någon ändring vad gäller dess inverkan på områden av betydelse för
friluftslivet. Syftet med ändringen är att vidga bestämmelsen till att
omfatta s.k. gröna bälten och gröna kilar kring och i bebyggelsekon-
centrationer. Sådana områden får anses vara av stort allmänintresse.
Ändringen är en följdändring på grund av att bestämmelsen i 8 kap. 5 §
andra stycket 7 PBL upphävs.
124
Enligt direktiven är min uppgift att göra en bred översyn av plan- och
bygglagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter av 1987 års
PBL-reform och de nya förutsättningar som samhällsutvecklingen
inneburit för planeringen av mark- och vattenområden och byggandet.
I ett första delbetänkande den 8 oktober 1993 (SOU 1993:94) Anpassad
kontroll av byggandet behandlade jag frågor om bygglov och bygg-
nadsteknisk kontroll, inklusive samordningen med den nya bygg-
produktlagen som är en följd av EES-avtalet.
I detta delbetänkande lämnar jag förslag som rör ökad miljöhänsyn i
fysisk planering och byggande, reglering i detaljplaner och detaljplane-
processen, medborgarinflytandet i fysisk planering samt tillgängligheten
i den fysiska miljön för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga.
I mina direktiv pekas på att det inom den fysiska planeringen och
stadsbyggandet nu ställs nya och ökade krav på miljöhänsyn, på
aktsamhet med kulturvärden och på resurshushållning. I tilläggsdirektiv
har särskilt pekats på behovet av att skydda park- och grönområdena i
våra städer och tätorter (den s.k. grönstrukturen).
Vid FN:s konferens i Rio de Janeiro år 1992 om miljö och utveckling
antogs bl.a. den s.k. Agenda 21, ett handlingsprogram för nationellt och
internationellt miljöarbete for att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling.
En grundläggande princip i Agenda 21 är att miljöhänsynen skall
integreras i olika verksamheter och sektorer, med tonvikt på lokala
insatser. Programmet betonar även att en förutseende samhällsplanering
har stor betydelse för att ftämja målet om en långsiktigt hållbar
utveckling. Hänsyn till naturens kretslopp, resurshushållningsaspekter och
ett även i övrigt ekologiskt synsätt bör genomsyra arbetet. Principerna i
Agenda 21 förutsätts som nämnts omsättas bl.a. i ett lokalt arbete.
Sveriges kommuner förutsätts ha påbörjat ett arbete med lokala hand-
lingsprogram för miljöarbetet, s.k. lokala Agenda 21, senast år 1996.
Förutsättningarna för att kunna skapa en långsiktigt hållbar livsmiljö
bestäms givetvis i hög grad av hur den byggda miljön - bebyggelse,
trafikanläggningar, övrig teknisk infrastruktur samt den s.k. grönstruk-
turen
- utvecklas och bevaras. Kommunerna har genom PBL fått det huvud-
sakliga ansvaret för denna fysiska planering. I betänkandet lämnas en rad
förslag till ändringar och kompletteringar av PBL:s regelsystem för att
stärka miljöhänsynen i den fysiska planeringen.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
125
En förstärkt och aktuell översiktsplanering
Om kommunernas beslut enligt PBL skall medverka till en god och
långsiktigt hållbar livsmiljö, bör ökad vikt läggas vid översiktsplanen.
Översiktsplanen ger möjlighet till en helhetssyn som inte är möjlig vid
prövning av en enskild detaljplan eller bygg lovsansökan. Härigenom kan
den bidra till att styra bebyggelseutvecklingen i mer hållbar riktning, men
också rationalisera efterföljande planläggning och tillståndsprövning.
Mot denna bakgrund föreslår jag att det i bestämmelserna om de
allmänna intressen som skall beaktas vid bl.a. planläggning enligt PBL,
infors krav på att planläggningen med beaktande av befintliga värden
skall främja en ändamålsenlig samhällsstruktur från hushållnings-
synpunkt. Härigenom klargörs att den fysiska planeringen bör under-
ordnas kraven på en miljöanpassad utveckling. Vidare betonas att de
befintliga förutsättningar som finns bl.a. i den byggda miljön utgör
värden som bör tas tillvara i den fysiska planeringen.
I syfte att få till stånd en ökad miljöhänsyn i den förebyggande fysiska
planeringen föreslås vidare en förstärkning av översiktsplaneringen
genom bl.a.
- tydligare och utvidgade krav på översiktsplanens innehåll, bl.a. såvitt
avser de allmänna intressena och övriga miljöförhållanden av betydelse
samt konsekvenserna av större förändringar i mark- och vattenan-
vändningen,
- tydligare krav på redovisning av översiktsplanens syfte och innebörd,
- en förstärkning av medborgarinflytandet under samrådet,
- krav på årlig uppföljning av översiktsplanens aktualitet, och
- tydligare krav på länsstyrelsen att ta tillvara och samordna statens
intressen samt att ge råd och förse kommunerna med relevant och aktuell
kunskap för översiktsplaneringen.
För att miljöfrågorna på ett framgångsrikt sätt skall kunna tas om hand
i den översiktliga planeringen kommer att krävas betydande insatser på
kunskapsuppbyggnad, forskning samt metod- och kompetensutveckling.
Därvid föreslås bl.a. att Boverket och Lantmäteriverket ges i uppdrag att
i ett gemensamt projekt utarbeta standards och metoder för ett ADB-stöd
i fysisk planering.
Den regionala planeringen
I områden med flerfunktionella samband är det nödvändigt med en god
mellankommunal samordning för att vi skall kunna uppnå en långsiktigt
hållbar livsmiljö. Detta gäller i särskilt hög grad i storstadsområdena,
men även i andra områden, där komplexa miljöproblem och lokalisering
av verksamheter som kräver samordning och följdinvesteringar i flera
kommuner, t.ex. vägar, järnvägar och kollektivtrafik, är det nödvändigt
med en tydlig samordning för att uppnå rationella lösningar.
Jag föreslår att regeringen - om det finns synnerliga skäl - skall ha
möjlighet att utse ett särskilt regionplaneorgan med representanter från
staten och berörda kommuner. Ett sådant regionplaneorgan skall ta fram
underlag och lämna förslag till en regionplan, som antas av regeringen.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
126
Som en förutsättning för ett sådant förordnande bör gälla att en frivillig
mellankommunal samordning inte kan förutses eller visat sig inte kunna
komma till stånd och att det rör sig om viktiga regionala intressen, där
en samordning är en förutsättning för en ändamålsenlig samhällsstruktur,
t.ex. stora infrastruktursatsningar eller allvarliga miljöproblem.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Krav på miljökonsekvensbeskrivningar enligt NRL har införts i alla s.k.
NRL-anslutna lagar. När det gäller PBL har uttryckliga krav emellertid
begränsats till vad som erfordras för uppfyllande av våra förpliktelser
enligt EES-avtalet. Krav på konsekvensbeskrivningar finns nämligen
ändå inbyggda i PBL.
För uppnående av en systematisk förenkling och enhetlighet och en
bättre integrering av NRL i PBL:s prövningssystem föreslås att kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar skall utvidgas till att gälla mer generellt.
En miljökonsekvensbeskrivning skall således upprättas så snart en
detaljplan medger åtgärder som innebär betydande inverkan på miljön,
hälsan och säkerheten eller hushållningen med naturresurser. Miljökonse-
kvensbeskrivningen skall upprättas i samband med utarbetandet av
programmet för detaljplan för att därefter utvecklas under det fortsatta
planarbetet. Konsekvensbeskrivningar i översiktsplanen skall kunna
utgöra en miljökonsekvensbeskrivning på samma sätt som innehållet i
översiktsplanen skall kunna anses utgöra ett program för detaljplan.
Tätorternas grönområden
Tätorternas grönområden eller grönstruktur har betydelse från i huvudsak
ekologiska, kulturella och sociala synpunkter. Tätortsutbyggnaden utgör
emellertid ett allvarligt hot mot dessa viktiga områden. På utredningens
uppdrag har experten i utredningen Eivor Bucht redovisat en bild av
kunskapsläget rörande tätorternas grönstruktur. På grundval härav lägger
jag fram följande förslag för att behovet av skyddet av grönområdena
skall kunna tillgodoses.
Skyddet av grönstrukturen kräver i första hand att kommunerna får en
samlad bild av den så att dess betydelse uppmärksammas. Detta förutsätts
kunna åstadkommas främst genom den föreslagna förstärkta översiktliga
planeringen. Genom vissa ändringar i PBL:s och NRL:s kravbestämmel-
ser poängteras betydelsen av tätorternas grönområden. I speciella fell
skall också en regionplanering kunna framtvingas.
Det framhålls som angeläget att kommunerna genom detaljplanelägg-
ning av grönområden fullföljer översiktsplanens intentioner.
För särskilt värdefulla tomter och allmänna platser skall kommunen
kunna meddela skyddsbestämmelser i detaljplan på samma sätt som för
värdefulla byggnader.
Avslutningsvis understryks behovet av forskning och utbildning rörande
tätorternas grönområden.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
127
Kulturmiljön
Mina förslag ovan rörande den översiktliga planeringen innebär förstärkta
krav på kunskapsunderlag och redovisning i översiktsplanen av kultur-
miljövärdena i kommunen. Vidare ges länsstyrelserna i uppgift att mer
aktivt verka for att översiktsplanerna grundas på erforderlig kunskap om
kulturmiljöns innehåll.
Det är önskvärt att det skapas en allmänt accepterad norm i fråga om
vad kunskapsunderlaget rörande kulturmiljön bör innehålla. Jag föreslår
därför att Riksantikvarieämbetet tillsammans med Boverket i dialog med
kommunerna utarbetar allmänna råd i detta avseende. Vidare föreslås
staten stödja den kommunala kunskapsuppbyggnaden genom att ta ansvar
for metod- och teknikutvecklingen för inventeringsarbetet.
Kommunerna föreslås få möjlighet att i detaljplan eller områdesbe-
stämmelser meddela särskilda varsamhetsbestämmelser som preciserar
hänsynsreglema for ändring av byggnad.
I syfte att förenkla PBL:s regler om ersättning till fastighetsägare
föreslås
att skyddsbestämmelser alltid skall innebära också ett rivningsförbud,
att en enhetlig kvalifikationsgräns för ersättning införs, och
att såväl vid skyddsbestämmelser som vid vägrat rivningstillstånd
ersättning skall utgå enbart för den skada som går utöver kvalifikations-
gränsen.
Återanvändning och återvinning av byggnadsmaterial
Kommunen föreslås få möjlighet att säkerställa att rivning av byggnader
sker på ett sätt som ger förutsättningar för återanvändning och åter-
vinning samt omhändertagande av miljöfarligt avfåll. Bl.a. skall
kommunen kunna kräva en rivningsplan som beskriver hur arbetet skall
utföras med avseende på omhändertagandet av rivningsavfall.
I uppdraget ingår också att se över detaljplaneprocessen från olika
synpunkter. Dels skall jag till övervägande ta upp vissa konkreta frågor,
dels skall jag mera allmänt se över möjligheterna till avregleringar,
förenklingar och ökad effektivitet i planprocessen. Samtidigt skall jag
också överväga möjligheterna att stärka medborgarinflytandet utan att
planeringsprocessen byråkratiseras och blir ineffektiv.
Strävandena mot ökad effektivitet i planeringsprocessen och en
förstärkning av medborgarinflytandet är delvis motstridiga. Kravet på
medborgarinflytande sätter således gränser för hur långt man kan gå i en
förenkling av beslutsprocessen. Genom en förskjutning av planeringsin-
satsema och beslutsfattandet mot den översiktliga nivån kan emellertid
vinster göras i båda dessa hänseenden. Detaljplaneprocessen hänger
intimt samman med den översiktliga planeringen. Den förstärkning av
den översiktliga planeringen som föreslås ger möjligheter till att delvis
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
128
väva samman detaljplaneprocessen med den översiktliga planeringen. De
insatser som görs i den översiktliga planeringen kan ofta läggas till grund
för detaljplaneringen och medborgarna ges möjligheter till insyn och
påverkan i ett tidigt skede. För den enskilde fastighetsägaren ges därmed
också möjligheter till större förutsebarhet och dennes ställning kan i
någon mån förstärkas genom den ökade kommunala planberedskapen. De
följande förslagen har i stor utsträckning sin utgångspunkt i denna
förskjutning mot den översiktliga nivån.
Detaljplanekravet
I PBL ställs krav på att prövningen av frågor om förändring av markan-
vändningen och byggande i stor utsträckning skall ske genom detaljplan.
Bl.a krävs detaljplan för uppförande av en ny enstaka byggnad under
vissa förutsättningar. Undantag från kravet gäller dock, om prövningen
kan ske i samband med bygglov eller förhandsbesked. Om det be-
träffande en sökt åtgärd krävs detaljplan och undantaget inte är till-
ämpligt, skall ansökan om bygglov avslås. Den enskilde kan härefter inte
framtvinga en detaljplan, utan det ligger helt i kommunens hand att
bestämma om och när en detaljplan skall upprättas.
Denna ordning är när det gäller uppförande av en ny enstaka byggnad
inte tillfredsställande och det föreslås att kommunens möjligheter att
åberopa detaljplanekravet som grund for att vägra bygglov skall
begränsas. Om en ansökan om bygglov har avslagits på grund av att det
krävs detaljplan och en ny ansökan kommer in efter tre år, får denna
ansökan avslås på grund av detaljplanekravet bara om det finns synner-
liga skäl.
Funktionsuppdelning i planer m.m.
Den ofta alltför långtgående funktionsuppdelningen i våra tätorter beror
i första hand inte på sättet att detaljplanelägga. Genom ensidigt utformade
användningsbestämmelser kan emellertid detaljplanerna låsa användnings-
sättet i onödan. För att underlätta funktionsblandning i särskilt bostads-
områden föreslås att det i bestämmelsen om mindre avvikelser görs ett
tillägg som öppnar möjligheter att betrakta något fler avvikelser än for
närvarande som förenliga med planens syfte.
En undersökning av användningen av bestämmelser beträffande
utformningen av byggnader visar att sådana bestämmelser förekommer
ganska sparsamt. Det finns alltså inte anledning att ingripa mot sättet att
utforma planer i den delen.
Livsmedelshandel i äldre detaljplaner
Före den 1 april 1992 kunde handelsändamålet i en detaljplan preciseras
till en viss form av detaljhandel och därvid kunde livsmedelshandeln
begränsas eller förbjudas. Övergång från ett detaljhandelsändamål till ett
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
129
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
annat inom ett detaljplaneområde med en preciserad bestämmelse rörande
handelsändamålet kräver planändring. Jag hyser tveksamhet till att
kommunernas planbeslut skall fråntas sin verkan i efterhand. Om sådant
ingripande ändå skall göras, föreslår jag en regel som innebär att en
ansökan om bygglov för övergång från ett detaljhandelsändamål till ett
annat inte får avslås på grund av att åtgärden strider mot detaljplan.
Förutsättningar för enkelt planförfarande
S.k. enkelt planförfarande, som är tidsbesparande, får i dag tillämpas
under förutsättning att detaljplaneförslaget är av begränsad betydelse,
saknar intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och
länsstyrelsens granskningsyttrande. Det föreslås att möjligheterna att
använda enkelt planförfarande vidgas. Sådant förfarande skall få
tillämpas, om förslaget överensstämmer med översiktsplanen och
konsekvenserna av förslaget framgår av denna. Härutöver krävs att
förslaget är förenligt med länsstyrelsens granskningsyttrande.
Program och samrådsskedena
Enligt PBL bör detaljplanen grundas på ett program. För vissa åtgärder
är ett sådant program obligatoriskt. Det föreslås att detta obligatorium
utvidgas till att omfatta i princip alla detaljplaner. Vid utarbetandet av
programmet skall berörda sakägare och vissa andra enskilda beredas
tillfälle till samråd. Resultatet av samrådet skall redovisas i en samråds-
redogörelse. Innehållet i översiktsplanen skall i vissa fåll kunna utgöra
en program för detaljplan. En förutsättning härför är att kravet på samråd
är uppfyllt.
Vissa andra frågor
För att kommunernas utgifter för kungörelsekostnader skall nedbringas
föreslås att innehållet i den kungörelse om utställningen av ett detalj-
planeförslaget som skall publiceras i ortstidning får begränsas.
Enligt PBL skall detaljplanen antas av kommunfullmäktige, som under
vissa förutsättningar får delegera beslutanderätten till kommunstyrelsen
eller byggnadsnämnden. Det föreslås att denna bestämmelse upphävs.
Därigenom blir reglerna i kommunallagen (1991:900) tillämpliga i stället.
Det kommer då inte att finnas något lagligt hinder mot att enklare
detaljplanebeslut delegeras till en tjänsteman.
Särskilt om medborgarinflytande
Strävan att förstärka medborgarinflytandet genomsyrar många av de i
betänkandet presenterade förslagen. Av särskild betydelse är den
förskjutning av beslutsfattandet till ett tidigare skede av planeringsproces-
sen som förslagen leder till. Ökade krav på samråd ställs i en förstärkt
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
130
översiktlig planering. Samråd rörande detaljplaner skall inledas redan i
programskedet och i samband därmed får samrådskretsen del av en
påböijad miljökonsekvensbeskrivning, när en sådan erfordras. Syftet med
samråden på alla nivåer anges på ett tydligare sätt och större krav ställs
på utformningen av samrådsredogörelser. Boverket föreslås få i uppgift
att utveckla och sprida information kring metoder för samråd och
upprättande av samrådsredogörelser.
I direktiven for utredningen slås fest att tillgängligheten i den byggda
miljön för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga är ett
viktigt allmänt intresse att värna om.
I den analys av tillgängligheten som utredningen låtit utföra har
framkommit att det ofta är i den offentliga miljön som det finns hinder
for personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Mer precisa krav bör ställas på tillgänglighetsskapande åtgärder i
samband med nybyggnad och ändring av allmänna platser m.m.
Bemyndigande skall därför ges för tillämpningsföreskrifter med krav på
sådana åtgärder.
Krav föreslås också på att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten
och användbarheten för rörelsehindrade m.fl. skall vara åtgärdade före
år 2000 i befintliga publika lokaler och på befintliga allmänna platser.
Vidare bör tillämpningsföreskrifterna till PBL rörande tillgängligheten
och användbarheten för rörelsehindrade m.fl. göras tydligare så att det
klart framgår vad som är samhällets minimikrav. Därutöver krävs
intensifierade informations- och utbildningsinsatser för att öka kunskapen
inom byggsektorn om tillgänglighetskraven.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 1
131
Min uppgift enligt direktiven är att göra en bred översyn av plan- och
bygglagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter av 1987 års
PBL-reform och de nya förutsättningar som samhällsutvecklingen
inneburit för planeringen av mark- och vattenområden och för byggandet.
I ett första delbetänkande den 8 oktober 1993 (SOU 1993:94) Anpassad
kontroll av byggandet behandlade jag frågor om bygglov och bygg-
nadsteknisk kontroll, inklusive samordningen med den nya byggprodukt-
lagen som är en följd av EES-avtalet
I ett andra delbetänkande den 3 mars 1994 (SOU 1994:36) Miljö och
fysisk planering behandlade jag frågor om ökad miljöhänsyn i fysisk
planering och byggande, reglering i detaljplaner och detaljplaneproces-
sen, medborgarinflytandet i fysisk planering samt tillgängligheten i den
fysiska miljön för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga.
I detta delbetänkande lämnar jag förslag som rör instansordningen för
överklagande, vissa med överklagandet sammanhängande frågor samt den
statliga kontrollen inom plan- och byggområdet. Dessutom lämnas ett par
förslag som rör planavgift och bygglovsavgift.
I mina direktiv påpekas att arbete länge har bedrivits med att avlasta
regeringen löpande ärenden och att förslag vad gäller sådan avlastning
beträffande PBL-ärenden har redovisats i departementspromemorian (Ds
1991:84) Plan- och byggnämnd. Dessa frågor bör dock enligt direktiven
övervägas ytterligare, varvid det är viktigt att den svenska lagstiftningen
anpassas till vad som krävs för att Sverige skall uppfylla sina åtaganden
enligt Europakonventionen. I det syftet bör bl.a. den nuvarande
gränsdragningen mellan regeringen och förvaltningsdomstolarna prövas.
Vidare betonas de särskilda krav på snabbhet och effektivitet i förfarandet
som bör ställas inom plan- och byggområdet.
Överprövning av de kommunala besluten kan i dag komma till stånd på
två sätt, genom officialingripande från staten enligt 12 kap. PBL och
besvär av enskilda. I det skikt som ligger mellan dessa två former för
ingripande mot kommunala beslut kan sägas att kommunen har den
oinskränkta beslutanderätten
Reglerna om överklagande finns i 13 kap. PBL. Kommunala beslut
enligt lagen får överklagas antingen genom kommunalbesvär eller
förvaltningsbesvär. Kommunalbesvär skall i huvudsak användas mot
beslut som inte har några direkta rättsverkningar mot enskilda. I övrigt
skall förvaltningsbesvär användas. Överklagandet sker därvid till
länsstyrelsen, vars beslut får överklagas till kammarrätt i vissa angivna
fell och i övrigt till regeringen. Mina överväganden och förslag rör i
huvudsak instansordning m.m. avseende förvaltningsbesvär.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
132
Det har länge varit en strävan att avlasta regeringen ärenden av löpande
art så att statsråd och departement får mer tid för större och övergripande
frågor. PBL-ärendena hos Miljö- och naturresursdepartementet utgör i
dag nära hälften av regeringskansliets besvärsärenden och det är
angeläget att dessa ärenden i största möjliga utsträckning förs bort från
regeringen.
Förutom hänsynen till regeringens arbetsbelastning utgör Europakon-
ventionens krav på rätt till domstolsprövning av beslut som rör civila
rättigheter och skyldigheter ett starkt skäl för att instansordningen ändras.
Visserligen kan domstolsprövning av regeringens beslut komma till stånd
genom rättsprövningslagen, men det bedöms angeläget att domstolspröv-
ning skall kunna ske inom den normala besvärsprocessen. För att detta
skall kunna uppnås måste regeringsärendena foras över till domstolspröv-
ning i åtminstone sista instans.
För en bedömning av möjligheterna och lämpligheten av att be-
svärsprövningen förs bort från regeringen tar jag först upp frågan om
vilka skäl det kan finnas för att besvärsärenden skall förbehållas
regeringen. Därvid finner jag i enlighet med riktlinjerna i propositionen
1983/84:120 om regeringens befattning med besvärsärenden att rege-
ringen inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk
styrning av praxis. Något behov av sådan styrning med avseende på
PBL-ärendena finns det enligt min mening inte.
Trots att det således inte finns något direkt behov av praxisbildning av
regeringen i PBL-ärenden kan dock ifrågasättas om inte be-
svärsprövningen ändå måste ligga kvar hos regeringen av andra skäl.
Prövningen avser kommunala beslut - i många fell fettade av fullmäktige
- som i stor utsträckning grundar sig på lämplighetsawägningar. Om
överprövningen skall avse både det överklagade beslutets laglighet och
dess lämplighet, kan göras gällande att prövningen bör ske i politisk
ordning och inte vid domstol. Den tveksamhet inför domstolsprövning
som således kan finnas har gett mig anledning att gå närmare in på
överprövningens art och omfattning vid besvär över PBL-beslut.
Besvärsprövningens art och omfattning
Besvär får anföras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Huvudprincipen vid förvaltningsbesvär är att prövningen, inom ramen för
klagandens yrkanden och åberopanden, omfattar både det överklagade
beslutets laglighet och dess lämplighet.
Besvärsprövningen skall i första hand riktas in på avvägningen mellan
den klagandes intressen och motstående intressen, både allmänna och
enskilda. En sådan prövning torde ligga väl i linje med normal dom-
stolsprövning. Av ett par avgöranden av Regeringsrätten torde emellertid
följa att besvärsprövningen är något mera omfettande. Således har en
klagande rätt att i samband med ett överklagande få till stånd en prövning
även av ett påstått intrång i ett motstående allmänt intresse. Visserligen
blir denna prövning enligt Regeringsrätten begränsad med hänsyn till
PBL:s princip om decentralisering av beslutsfattandet och kommunal
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
133
självbestämmanderätt, men kvar står ändå att besvärsmyndigheten kan
tvingas in på en prövning av kommunala avvägningar mellan allmänin-
tressen. En sådan prövning är mindre lämplig for en domstol.
Det finns dock enligt min mening inga skäl för en så omfattande
besvärsprövning. Hela PBL genomsyras av tanken att avvägningen
mellan allmänintressen är en kommunal angelägenhet utom i de fell då
staten kan ingripa på de särskilda grunder som anges i lagens 12 kap.
Klara gränser bör enligt min mening dras mellan besvärsprövningen och
den statliga officialprövningen och jag föreslår därför att det i över-
klagandereglema i 13 kap. tas in en uttrycklig bestämmelse som hindrar
besvärsmyndigheten från att gå in på en prövning av lämplighetsawäg-
ningar mellan skilda allmänna intressen. Därmed tydliggörs det kommala
ansvarsområdet i förhållande till det statliga i enlighet med grundtankarna
i PBL-reformen och besvärsprövningen renodlas till en prövning av
intrång i enskilda intressen, således en prövning av traditionell dom-
stolskaraktär. Någon tvekan bör därför inte längre föreligga om
möjligheten och lämpligheten att föra över samtliga ärenden rörande
besvär till domstolsprövning.
Rätten att överklaga
Den besvärsberättigade kretsen utvidgades väsentligt genom PBL.
Tidigare var det bara sakägare som hade besvärsrätt. Genom PBL fick
emellertid hyresgäster och boende samt hyresgästorganisationer samma
ställning som sakägarna i beslutsprocessen. Enligt direktiven tyder
erfarenheterna på att överklagandeinstitutet inte sällan har kommit att
användas som ett medel för meborgarinflytande i stället för som en
yttersta rättssäkerhetsventil. Det bör därför övervägas i vad mån rätten
att överklaga kan avgränsas och göras tydligare.
De boende har enligt min bedömning förhållandevis begränsade
möjligheter att vinna framgång med en besvärstalan rörande det sakliga
innehållet i ett kommunalt beslut. Av uppgifter som inhämtats från några
länsstyrelser framgår emellertid att antalet beslut som har överklagats av
enbart besvärsberättigade utanför sakägarkretsen är förhållandevis
begränsat. Utvidgningen av den besvärsberättigade kretsen tycks således
inte har medfört några påtagliga effektivitetsförluster.
De boende har emellertid även möjlighet att överklaga beslut på
formella grunder. Till skillnad mot vad som antyds i direktiven finner jag
att betydelsen av besvärsrätten för de boende främst ligger i att de
därmed ges möjligheter till en bevakning av att de regler som skall
garantera ett medborgarinflytande iakttas. Jag föreslår därför inte någon
begränsning i besvärsrätten.
I anslutning till den nu behandlade frågan föreslår jag att Vägverket ges
en uttrycklig rätt att överklaga beslut om bygglov och förhandsbesked för
byggnader och andra anläggningar samt skyltar och ljusanordningar invid
allmän väg.
I sammanhanget tar jag slutligen också upp ett problem rörande
avgränsningen av den besvärsberättigade kretsen som ett regerings-
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
134
rättsavgörande har gett upphov till. Enligt Regeringsrätten har den rätt
att överklaga ett detaljpanebeslut som har fått underrättelse om beslutet
och besvärshänvisning. Jag föreslår att det i stället skall vara för-
valtningslagens huvudregel om vem som är besvärsberättigad som skall
gälla.
Principiell utformning av ett nytt överklagandesystem
En utgångspunkt vid utformningen av ett nytt överklagandesystem är att
åtminstone den sista instansen skall vara en domstol. I övrigt skall
prövningssystemet utformas så att det ger möjlighet till en så effektiv
handläggning som möjligt. Den nuvarande uppdelningen mellan
kammarrätterna och regeringen bör därför enligt min mening ersättas av
en enhetlig instanskedja, vars längd bör begränsas till två instanser och
där det skall finnas tillgång till bl.a. expertis i plan- och byggfrågor. Det
är också angeläget att fä till stånd en samordning av överprövningen av
PBL-ärenden och miljöskydds- och naturvårdsärenden.
Inledningsvis tar jag till bedömning upp frågan om länsstyrelsens roll
i det framtida prövningssystemet. Till förmån för länsstyrelsen som
besvärsinstans brukar anföras att länsstyrelsen besitter saklig kompetens
och att besvärsförfarandet där är snabbt och billigt. Mot länsstyrelsen
som besvärsinstans talar framför allt principiella rättssäkerhetsaspekter
- särskilt de dubbla rollerna som besvärsinstans och tillsynsmyndighet -
och den omständigheten att Europakonventionens krav avseende muntlig
förhandling inte kan tillgodoses där. Vid en avvägning mellan för- och
nackdelarna med länsstyrelsen som besvärsinstans finner jag att över-
vägande skäl talar för att besvärsprövningen förs över till domstol redan
i första instans under förutsättning att det finns någon domstol som är
lämplig för ändamålet eller det eventuellt kan tillskapas en sådan
domstol.
Den domstol som ligger närmast till hands för överprövning av
PBL-beslut är länsrätten som är första instans inom den allmänna
förvaltningsdomstolsorganisationen. Länsrätterna handlägger emellertid
frågor av en helt annan art och det finns risk att handläggningstidema
blir för långa. Dessutom kan det bli svårt att tillgodose behovet av
erforderlig expertis på plan- och byggområdet. Länsrättsaltemativet är
därför enligt min mening inte godtagbart. Med hänsyn bl.a. till behovet
av en lämplig processordning är inte heller allmän domstol ett rimligt
alternativ för PBL-ärendena.
I stället finns det anledning att överväga inrättandet av någon form av
regionala specialinstanser för besvärsprövningen. PBL-ärendena kan
visserligen inte ensamma bära upp sådana instanser, men tillsammans
med framför allt miljöskydds- och naturvårdsärendena skulle underlaget
bli tillräckligt stort.
Miljöorganisationsutredningen har i uppdrag att lämna förslag till
sådana organisationsförändringar som behöver vidtas med anledning av
att en miljöbalk träder i kraft. Jag har under utredningsarbetet samrått
med utredningen och jag har därvid inhämtat att utredningen kommer att
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
135
föreslå att i stort sett all tillståndsprövning i miljöbalksärenden skall ske
hos länsstyrelserna och att besluten skall kunna överklagas till
Koncessionsnämnden för miljöskydd, som därvid skall organiseras om till
en miljödomstol. Från utredningen har emellertid samtidigt uppgetts att
det på sikt kan visa sig vara lämpligt att föra över all tillståndsprövning
till domstol, varvid den mest rationella ordningen bedöms vara att det
inrättas ett antal regionala miljödomstolar. Eftersom det för Miljöorgani-
sationsutredningen bara är fråga om ett tänkbart framtidsperspektiv med
regionala domstolar och sådana inte kan inrättas för bara PBL-ärenden,
lägger jag inte fram konkreta förslag i den delen. Jag pekar emellertid på
de möjligheter som finns att till sådana regionala domstolar föra över
även vissa andra målgrupper, t.ex. ärenden enligt va-lagen, vattenlagen
och fåstighetsbildningslagen. Härigenom skulle kunna skapas en
domstolsorganisation som i stort sett hanterar samtliga ärenden rörande
mark och vatten.
Om statsmakterna skulle finna att inrättande av regionala domstolar inte
är en lämplig lösning, förordar jag att länsstyrelserna såsom det näst
bästa alternativet behålls som första instans.
När det gäller den andra och sista besvärsinstansen skall denna vara en
domstol. Som nämnts avser Miljöorganisationsutredningen att föreslå att
Koncessionsnämnden omvandlas till en miljödomstol. Eftersom ett sådant
förslag ligger väl i linje med strävandena att reformera instansordningen
for PBL-ärendena, har samarbetet mellan utredningarna fördjupats i den
delen, vilket har resulterat i ett gemensamt förslag till en lag om
Miljödomstol.
Miljödomstolens sammansättning och arbetsformer
Miljödomstolen skall vara en central självständig domstol för över-
prövning av dels miljöbalksärenden i enlighet med Miljöorganisa-
tionsutredningens förslag, dels samtliga PBL-ärenden. För PBL-ärendena
blir domstolen sista instans. Enligt Miljöorganisationsutredningens förslag
skall däremot avgöranden i ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksam-
het kunna överklagas till Högsta domstolen.
På den nivå som Miljödomstolen kommer att befinna sig i in-
stansordningen måste domstolen självfallet ges en sådan sammansättning
att högt ställda krav på rättsliga kvalifikationer och på sakkunskap
tillgodoses. Något lekmannadeltagande föreslås inte utan domstolen bör
vara sammansatt av juristledamöter och sakkunniga.
Det förslag till hg om Miljödomstol som jag lägger fram har, som
nämnts, utarbetats i samråd med Miljöorganisationsutredningen. Det
innebär bl.a. att domforhetsreglema har utformats så att de även skall
passa för miljöbalksärendena. Miljödomstolen skall i ordinär samman-
sättning vara domför med minst tre ledamöter, varav en sakkunnig.
Domstolen skall som tidigare nämts vara sista instans beträffande
PBL-ärendena och vissa miljöbalksärenden. I sådana ärenden bör det
krävas deltagande av ytterligare en juristledamot. Eftersom det i vissa fell
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
136
kan finnas behov av olika slags specialistkompetens, skall ytterligare en
sakkunnig kunna ingå i domstolen.
Vid avgöranden av enklare beskaffenhet föreslås Miljödomstolen vara
domför med enbart två ledamöter. Principiellt viktiga mål i vilka
Miljödomstolen är slutinstans skall å andra sidan kunna prövas av
domstolen i utökad sammansättning.
Domstolens organisation föreslås få en med hänsyn till variationer i
arbetsbördan flexibel utformning. Således skall domstolen ha dels fest
anställda juristledamöter, kallade miljödomare, och sakkunniga, dels ett
antal andra juristledamöter och ytterligare sakkunniga som tjänstgör vid
behov.
Det föreslås att förvaltningsprocesslagen skall vara tillämplig på
rättskipningen i Miljödomstolen. Den regel om muntlig förhandling som
gäller för kammarrätt och länsrätt föreslås bli tillämplig även på
Miljödomstolen.
När det gäller Miljödomstolens dimensionering har jag begränsat mig
till en bedömning av behovet av ledamöter i domstolen. För hand-
läggningen av PBL-ärendena torde det krävas tio juristdomare och fyra
sakkunniga. Enligt Miljöorganisationsutredningen krävs för hand-
läggningen av miljöbalksärendena sju juristdomare och tre sakkunniga.
Ordningen för överklagande av kommunens beslut
Enligt förvaltningslagen skall skrivelser med överklaganden ges in till
den myndighet som har fettat det beslut som har överklagats. Enligt 13
kap. 3 § PBL däremot skall skrivelser med överklaganden av kommunala
beslut ges in till länsstyrelsen. En sådan ordning medför vissa nackdelar
och jag föreslår att regeln ändras så att bättre överensstämmelse uppnås
med vad som gäller enligt förvaltningslagen.
Ärenden enligt vissa andra lagar
I festighetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen finns
bestämmelser som ger kommunen ett avgörande inflytande i vissa
hänseenden i samband med tillåtlighetsprövningen enligt dessa lagar. Den
kommunala nämndens beslut får i dag överklagas till länsstyrelsen, vars
beslut får överklagas till regeringen. Jag föreslår att länsstyrelsens beslut
i stället skall överklagas till Miljödomstolen.
I den nyligen antagna lagen om tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m. föreskrivs att ett visst slag av tillsynsbeslut av en
kommunal nämnd skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Jag
föreslår att lagen ändras så att beslutet i likhet med motsvarande
tillsynsbeslut enligt PBL skall överklagas till länsstyrelsen och därefter
till Miljödomstolen.
I anslutning till de nu behandlade förslagen tar jag också upp frågan hur
ett kommunalt beslut att inte anta, ändra eller upphäva en festighetsplan
skall överklagas. För närvarande skall ett sådant beslut överklagas genom
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
137
kommunalbesvär. Jag föreslår att beslutet i stället skall överklagas genom
förvaltningsbesvär.
Enligt direktiven bör formerna för den statliga kontrollen, bl.a. rege-
ringens möjlighet till prövning, ses över i syfte att effektivisera den.
I mitt föregående betänkande Miljö och fysisk planering lämnade jag
flera förslag till lagändringar för att förstärka miljöhänsynen i fysisk
planering och byggande. Vidare har Miljöskyddskommittén i sitt
slutbetänkande (SOU 1994:96) föreslagit viss komplettering av över-
prövningsgrundema i 12 kap. Dessa förslag bör enligt min mening
utvärderas innan ytterligare ingripandemöjligheter på miljöområdet
övervägs.
I direktiven ifrågasätts om formerna för den statliga kontrollen har varit
effektiv. I mitt föregående betänkande lämnade jag bl.a. i anledning
härav vissa förslag som skall stärka länsstyrelserna i deras roll som
bevakare av de statliga intressena. Jag har nu vänt mig till ett antal
centrala statliga myndigheter med en förfrågan om deras erfarenheter av
den statliga kontrollen. Vad som därvid har framkommit ger inte
anledning att överväga en annan ordning.
Sammantaget finner jag alltså att nuvarande bestämmelser rörande den
statliga kontrollen är i stort sett väl ägnade att tillvarata väsentliga statliga
intressen. Vissa lagändringar är dock motiverade.
I 2 kap. 6 § NRL (3 kap. 7 § förslaget till miljöbalk) föreskrivs om
skydd för områden med kulturvärden och sådana områden kan i vissa fall
vara av riksintresse. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller
dock vissa enskilda objekt som kan vara skyddsvärda. Jag föreslår därför
att bestämmelsen ändras så att den även innefattar ett skydd mot åtgärder
som innebär förvanskning av byggnader eller andra anläggningar med
särskilt stora kulturvärden, även om de inte är belägna inom områden
som är av särskilt intresse för kulturmiljövården.
Fel och brister i det kommunala beslutsförfarandet kan i dag bara
påtalas genom förvaltningsbesvär. Jag föreslår att denna kontroll av
kommunernas handläggning kompletteras med en möjlighet för staten att
upphäva ett kommunalt beslut, om PBL:s förfaranderegler har åsidosatts
eller beslutet annars inte har tillkommit i laga ordning.
Statens beslutsfattande enligt 12 kap. PBL
Beslut enligt PBL fettas primärt av kommunen. Dessa beslut kan angripas
på två sätt, antingen genom besvär av enskilda eller genom att staten
ingriper enligt reglerna i 12 kap. Inom ramen för det stadiga besluts-
fettandet finns ytterligare ett besvärsförferande. Beslut om ingripande
från staten fettas i första hand av länsstyrelsen, vars beslut kan över-
klagas till regeringen. Hos regeringen som slutinstans möts alltså i dag
besvär av enskilda över kommunala beslut och besvär över beslut av
länsstyrelsen enligt 12 kap. Båda dessa former av besvär regleras i 13
kap.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
138
Mina förslag innebär att besvär över kommunala beslut i stället skall
prövas slutligt av Miljödomstolen. Jag anser vidare att även vissa beslut
av staten måste kunna överklagas till domstol. Detta medför att ordningen
for det statliga beslutsfattandet enligt 12 kap. bör ändras.
Även i fortsättningen bör det vara länsstyrelsen som företar den
inledande prövningen av frågan om ett kommunalt beslut bör upphävas
eller inte. Den slutliga prövningen föreslås dock ankomma på regeringen.
Om länsstyrelsen anser att ett kommunalt planbeslut bör upphävas på
sakliga grunder, skall således ärendet överlämnas till regeringen, varefter
det får bli regeringens sak att väga in eventuella politiska hänsyns-
taganden i bedömningen. En sådan ordning bör enligt min mening
renodla och stärka länsstyrelsens roll i den statliga kontrollen av
väsentliga allmänintressen. Beslut om upphävande av ett planbeslut på
grund av formella fel skall dock fettas av länsstyrelsen. Överprövningen
av beslut om lov och förhandsbesked skall följa samma regler som
planbesluten. Även i dessa fell skall alltså beslut om upphävande fettas
av regeringen.
Vissa beslut av staten måste kunna bli föremål för domstolsprövning
enligt Europakonventionen. Det gäller regeringens beslut att upphäva
beslut om lov och förhandsbesked samt beslut enligt 12 kap. 7 § att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. Med
hänsyn till enhetligheten i rättstillämpningen, föreslås att sådana
regeringsbeslut skall kunna överklagas till Miljödomstolen. Av övriga
beslut enligt 12 kap. är det bara länsstyrelsens beslut att upphäva ett
planbeslut på formella grunder som skall kunna överklagas.
Jag tar avslutningsvis upp några frågor rörande avgifter.
Ill kap. 5 § PBL finns regler om bl.a. bygglovs- och planavgifter.
Sådana avgifter får tas ut med högst det belopp som motsvarar kom-
munens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Jag föreslår att be-
stämmelsen ändras så att avgifter får tas ut med högst det belopp som
motsvarar kommunens självkostnad för åtgärderna. Vidare föreslår jag
ett tillägg till bestämmelsen som ger kommunen rätt att ta ut planavgift
för kostnader för arbete med upprättande av miljökonsekvensbeskrivning.
Avgifter i ärenden angående bl.a. lov och förhandsbesked får tas ut i
förskott. Det finns emellertid ingen möjlighet att framtvinga förskotts-
betalning. Jag föreslår en bestämmelse som ger kommunen möjlighet att
avvisa en ansökan, om ett föreläggande om förskottsbetalning inte följs.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 2
139
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)*
dels att 5 kap. 29 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 4 §§, 3 kap. 18 §, 4 kap. 1-6 §§, 5
kap. 7, 16, 18, 21, 24, 25 och 28 §§, 6 kap. 12 §, 8 kap. 14-16 och
22 §§, 9 kap. 1 och 3 §§, 11 kap. 3 §, 14 kap. 8 och 10 §§ samt 17 kap.
20 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 17 a §, 4
kap. 14 § och 7 kap. 9 § samt närmast före 7 kap. 9 § en ny rubrik av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
1 kap.
3 §2
Vaije kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall
i stort ange hur mark- och vatten-
områden är avsedda att användas
och hur bebyggelseutvecklingen bör
ske. I översiktsplanen får regleras
huruvida åtgärder kräver tillstånd
enligt den-na lag. I övrigt är över-
siktsplanen inte bindande för myn-
digheter och enskilda.
Varje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall
ge vägledning för beslut om an-
vändningen av mark- och vatten-
områden samt om utveckling och
bevarande av den byggda miljön. I
översiktsplanen får regleras huru-
vida åtgärder kräver tillstånd enligt
denna lag. I övrigt är över-
siktsplanen inte bindande för myn-
digheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom
kommunen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en
begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan
får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med
översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. till-
godoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detalj-
planer.
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Lydelse enligt SOU 1993:94.
140
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner
antas.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
2 kap.
1 §3
Planläggning skall ske så att den
främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och ger förut-
sättningar för en från social syn-
punkt god bostads-, arbets-, trafik-
och fritidsmiljö. Hänsyn skall
därvid tas till förhållandena i an-
gränsande kommuner. Mark- och
vattenområden skall användas för
det eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade med
hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov.
Vad som anges i första stycket
bygg tillstånd.
Planläggning skall med beaktande
av befintliga värden främja en
ändamålsenlig samhällsstruktur
från hushållningssynpunkt och ge
förutsättningar for en från social
synpunkt god livsmiljö. Hänsyn
skall därvid tas till förhållandena i
angränsande kommuner.
skall beaktas även i ärenden om
4 §
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
4 a. parker och andm grönom-
råden,
5. möjligheter for personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga att använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse
skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse
samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell
service.
3 Lydelse enligt SOU 1993:94.
141
3 kap.
17 a §
Tomter, som är särskilt värde-
fulla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig syn-
punkt, får inte förvanskas i de
avseenden de omfattas av skydds-
bestämmelser i en detaljplan eller
områdesbestämmelser.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
18 §
I fråga om allmänna platser och
områden for andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs
om tomter i 15-17 §§ tillämpas i
skälig utsträckning.
I fråga om allmänna platser och
områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs
om tomter i 15-17 a §§ tillämpas
i skälig utsträckning.
Sådana platser och områden som
avses i första stycket skall uppfylla
kravet enligt 15 § första stycket 5
på användbarhet för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga i den utsträckning som
följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag.
4 kap.
1 §
I översiktsplanen skall redovisas
allmänna intressen som bör be-
aktas vid beslut om användningen
av mark- och vattenområden.
Av planen skall framgå
I översiktsplanen skall redovisas
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden samt i fråga om
tillkomst, förändring och bevaran-
de av bebyggelse,
2. hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
1. allmänna intressen enligt 2
kap. som bör beaktas vid beslut om
mark- och vattenområden samt
bebyggelse,
2. sådana övriga miljöförhål-
landen som har betydelse för en
långsiktigt god hushållning med
naturresurserna,
3. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden samt om ut-
veckling och bevarande av den
byggda miljön,
142
4. konsekvenserna av avsedda
större förändringar i användningen
av mark- och vattenområden,
5. hur kommunen avser att till-
godose
a) riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m. m.,
b) grunddrag och riktlinjer i
regionplan enligt 7 kap.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
2§ .
Översiktsplanen skall utformas Översiktsplanen skall utformas
så, att dess innebörd kan utläsas så, att innebörden och syftet med
utan svårighet. planens skilda delar kan utläsas
utan svårighet.
Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8 § och
länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 §.
Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det an-
märkas i planen.
3
När förslag till översiktsplan eller
ändring av planen upprättas, skall
kommunen samråda med länssty-
relsen samt regionplaneorgan och
kommuner som berörs av försla-
get. Andra som har ett väsentligt
intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.
§
När förslag till översiktsplan eller
ändring av planen upprättas, skall
kommunen samråda med länssty-
relsen samt regionplaneorgan och
kommuner som berörs av försla-
get. Andra myndigheter och sam-
manslutningar samt enskilda som
har ett väsentligt intresse av för-
slaget skall beredas tillfälle till
samråd.
Samrådet syftar till ett utbyte av
information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget,
planeringsunderlag av betydelse
och förslagets innebörd redovisas.
Syftet med samrådet är att för-
djupa kunskapsunderlaget och att
ge myndigheter, sammanslutningar
och enskilda möjlighet till insyn
och påverkan. Under samrådet bör
motiven till förslaget, planerings-
underlag av betydelse och försla-
gets innebörd redovisas.
143
Resultatet av samrådet och för-
slag med anledning av de synpunk-
ter som har framförts skall redo-
visas i en samrådsredogörelse.
Resultatet av samrådet skall re-
dovisas i en samrådsredogörelse. I
denna skall anges de synpunkter
som har framförts samt kommen-
tarer eller förslag med anledning
av synpunkterna.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
5
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen särskilt att
1. ge råd om tillämpningen av 2
kap. och verka för att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.
tillgodoses,
2. verka för att sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt,
3. ta till vara statens intressen.
§
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen att ta till vara och
samordna statens intressen och
därvid
1. ge underlag och råd i fråga
om sådana allmänna intressen
enligt 2 kap. och sådana övriga
miljöförhållanden som bör beaktas
vid beslut om användningen av mark-
och vattenområden,
2. verka för att sådana frågor
som anges i 1 § 5 tillgodoses samt
även i övrigt verka för att sådana
frågor om användningen av mark-
och vattenområden som angår två
eller flera kommuner samordnas på
ett lämpligt sätt.
Innan översiktsplanen eller en
ändring av den antas, skall kom-
munen ställa ut planförslaget under
minst två månader. Den som vill
lämna synpunkter på förslaget skall
göra detta skriftligen under utställ-
ningstiden.
Innan översiktsplanen eller en
ändring av den antas, skall kom-
munen ställa ut planförslaget under
minst en månad. Den som vill
lämna synpunkter på förslaget skall
göra detta skriftligen under utställ-
ningstiden.
14 §
Kommunfullmäktige skall varje år
ta ställning till översiktsplanens
aktualitet. Därvid skall redovisas
huruvida
1. planens intentioner följts i
efterföljande beslut om använd-
ningen av mark- och vattenområ-
den,
144
2. förutsättningarna för planen
ändrats i väsentliga avseenden.
Irför ett beslut enligt första styck-
et skall länsstyrelsen beredas till-
fälle att redovisa starens intressen
och i övrigt ge sin syn på över-
siktsplanens aktualitet.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
5 kap.
7 §4
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver tillstånd enligt 8 kap. 4 och 5 §§, 11 §
första och tredje styckena samt 12 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan
får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörj-
ningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall
ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan be-
stämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
bestämmelser i fråga om ändring
av byggnader och andra anlägg-
ningar, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och rivningsförbud för sådana
byggnader får meddelas,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
bestämmelser i fråga om ändring
av byggnader och andra anlägg-
ningar, varsamhetsbestämmelser
enligt 3 kap. 10 § första stycket,
skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 §, skyddsbe-
stämmelser för tomter som avses i
3 kap. 17 a § och för allmänna
platser som omfattas av den be-
stämmelsen,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda
viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna ut-
rymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första
stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast be-
höver tas i anspråk for det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt
trafik- och väganoidningar,
* Lydelse enligt SOU 1993:94.
145
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen
och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar
genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prö-
vas enligt miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av ge-
mensamhetsanläggningar.
Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte
utformas så att en effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam-
verkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploa-
teringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har
vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt
nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte
deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
16 §5
För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områ-
desbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen
uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får reg-
leras
1. har föreslagits upphävd i SOU 1993:94
2. grunddragen för användningen av mark och vattenområden för be-
byggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra
jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storle-
ken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
bestämmelser i fråga om ändring
av byggnader och andra anlägg-
ningar, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och rivningsförbud för sådana
byggnader för meddelas,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
bestämmelser i fråga om ändring
av byggnader och andra anlägg-
ningar, varsamhetsbestämmelser
enligt 3 kap. 10 § första stycket,
skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 §, skydds-
bestämmelser för tomter som avses
i 3 kap. 17 a § och för allmänna
platser som omfattas av den be-
stämmelsen,
5. användning och utformning av allmänna platser,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 12 § tredje stycket,
5 Lydelse enligt SOU 1993:94.
146
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
18
Detaljplanen bör grundas på ett
program som anger utgångspunkter
och mål för planen.
En detaljplan som medger en
användning av mark eller av bygg-
nader eller andra anläggningar som
innebär betydande miljöpåverkan
skall grundas på ett sådant pro-
gram som anges i första stycket,
om detaljplanen innebär att plan-
området får tas i anspråk för
1. industriändamål,
2. ny sammanhållen bebyggelse,
3. skidliftar eller kabinbanor,
4. hotellkomplex eller fritidsbyar
eller
5. permanenta tävlings- eller
testbanor för bilar eller motor-
cyklar.
I de fall som anges i andra styck-
et skall en miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap. lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. upprättas vid utarbetandet av
programmet.
§
Detaljplanen skall grundas på ett
program som anger utgångspunkter
och mål för planen, om det inte är
onödigt.
I de fall en detaljplan medger en
användning av mark eller av bygg-
nader eller andra anläggningar som
innebär betydande inverkan på
miljön, hälsan och säkerheten eller
hushållningen med naturresurser
skall en miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap. lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. upprättas vid utarbetandet av
programmet.
Vid utarbetandet av programmet
skall sakägare och de bostads-
rättshavare, hyresgäster och boen-
de som berörs av detaljplanearbe-
tet samt de sammanslutningar och
enskilda i övrigt som har ett
väsentligt intresse av detta beredas
tillfälle till samråd. Syftet med
samrådet är att fördjupa kunskaps-
underlaget och att ge möjlighet till
insyn och påverkan.
147
21
Samrådet syftar till ett utbyte av
information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget,
planeringsunderlag av betydelse
samt de viktigaste följderna av för-
slaget redovisas. Om det finns ett
program eller en miljökonsekvens-
beskrivning för planen, skall också
dessa redovisas.
Resultatet av samrådet och för-
slag med anledning av de synpunk-
ter som har framförts skall redovi-
sas i en samrådsredogörelse.
§
Syftet med samrådet är att för-
djupa kunskapsunderlaget och att
ge möjlighet till insyn och på-
verkan. Under samrådet bör moti-
ven till förslaget, planeringsunder-
lag av betydelse samt de viktigaste
följderna av förslaget redovisas.
Om det finns ett program eller en
miljökonsekvensbeskrivning för
planen, skall också dessa redovi-
sas.
Resultatet av sawdden enligt 18
och 20 §§ skall redovisas i en
samrådsredogörelse. I denna skall
anges de synpunkter som har fram-
förts samt kommentarer eller för-
slag med anledning av synpunkter-
na.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
24 §
Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före
utställningstidens böljan anslås på kommunens anslagstavla och införas
i ortstidning. Kungörandet får dock ske senast den dag då utställ-
ningstiden böijar, om denna bestämts till minst fyra veckor. Av kungö-
relsen skall framgå
1. var planområdet ligger,
2. om förslaget avviker från översiktsplanen,
3. vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens
antagande kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17-19 §§,
4. var utställningen äger rum,
5. inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget
skall lämnas,
6. att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter
på förslaget enligt 13 kap. 5 § kan förlora rätten att överklaga beslutet
att anta planen.
Innehållet i kungörelsen får i
ortstidning, utom i fall som avses i
25 § tredje stycket, begränsas så
att de uppgifter som anges i första
stycket 2, 5 och 6 utelämnas.
För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977:654)
om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.
Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26 §, en
genomförandebeskrivning enligt 6 kap. 1 § och samrådsredogörelsen
skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen och kommuner
som berörs av förslaget.
148
25 §
Underrättelse om innehållet i Underrättelse om innehållet i den
kungörelsen skall senast dagen för kungörelse som anslås på kommu-
kungörandet i brev sändas till nens anslagstavla skall senast
dagen för kungörandet i brev
sändas till
1. kända sakägare,
2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlings-
ordning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhand-
lingsordning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till
en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är
belägen,
3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.
Om förslaget berör en samfällighet för vilken det finns en styrelse eller
annan utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får under-
rättelsen sändas till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas
styrelse eller förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för
att hållas tillgänglig för alla.
Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort
antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad
och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med under-
rättelsen att sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och
innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 § första stycket
3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket. Detsamma gäller den
som har meddelats föreläggande enligt 28 a §.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
28 §
I stället for vad som föreskrivs i
18 §, 20 §, 21 § andra stycket
samt 22-27 §§ får bestämmelserna
andra stycket tillämpas (enkelt
planförfarande), om förslaget till
detaljplan är av begränsad betydel-
se, saknar intresse för allmänheten
samt är förenligt med översikts-
planen och länsstyrelsens gransk-
ningsyttrande enligt 4 kap. 9 §.
I stället för vad som föreskrivs i
18 §, 20 §, 21 § andra stycket
samt 22-27 §§ får bestämmelserna
andra stycket tillämpas (enkelt
planförfarande), om förslaget till
detaljplan är av begränsad betydel-
se, saknar intresse för allmänheten
samt är förenligt med översikts-
planen och länsstyrelsens gransk-
ningsyttrande enligt 4 kap. 9 §. I
de fall förslaget överensstämmer
med översiktsplanen och är fören-
ligt med granskningsyttrandet får
enkelt planförfarande alltid tilläm-
pas om konsekvenserna av för-
slaget framgår av översiktsplanen.
149
Vid enkelt planförfarande skall
länsstyrelsen och de som anges i
25 § första stycket beredas tillfälle
till samråd. När förslag till detalj-
plan föreligger skall de underrättas
om detta och, om de inte godkän-
ner förslaget, under minst två
veckor ha tillfälle att skriftligen
lämna synpunkter på förslaget.
Denna tid kan förkortas om alla
berörda är ense om det. En sam-
manställning av inkomna synpunkt-
er och förslag med anledning av
dem skall redovisas i ett särskilt
utlåtande som skall fogas till hand-
lingarna i ärendet.
Vid enkelt planförfarande skall
länsstyrelsen och de som anges i
25 § första stycket beredas tillfälle
till samråd. När förslag till detalj-
plan därefter föreligger skall de
underrättas om detta och, om de
inte godkänner förslaget, under
minst två veckor ha tillfälle att
skriftligen lämna synpunkter på
förslaget. Denna tid kan förkortas
om alla berörda är ense om det.
En sammanställning av inkomna
synpunkter och förslag med an-
ledning av dem skall redovisas i ett
särskilt utlåtande som skall fogas
till handlingarna i ärendet.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
6 kap.
12 §
Bestämmelserna i 5 kap. 75-28
och 30 §§ skall tillämpas när fas-
tighetsplanen upprättas. Om fas-
tighetsplanen inte upprättas ge-
mensamt med detaljplanen behöver
dock inte samråd ske med länssty-
relsen och kommuner som berörs
Bestämmelserna i 5 kap. 19-2%
och 30 §§ skall tillämpas när fas-
tighetsplanen upprättas. Om fas-
tighetsplanen inte upprättas ge-
mensamt med detaljplanen behöver
dock inte samråd ske med länssty-
relsen och kommuner som berörs
av förslaget. Inte heller behöver av förslaget. Inte heller behöver
planförslaget sändas till dem. planförslaget sändas till dem.
I planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighets-
planen hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen
som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikel-
sen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.
7 kap.
Regionplanering i särskilda fall
9§
Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen utse ett särskilt region-
planeorgan med representanter
från staten och de berörda kommu-
nerna. I beslutet skall riktlinjer
lämnas för regionplaneorganets
arbete.
150
Regionplaneorganet skall ta fram
underlag för och lämna förslag till
regionplan för regionen eller en
del av den. Därvid skall 4 § andra
stycket och 5 § tillämpas.
Regionplanen antas av regering-
en. För en sådan regionplan skall
8 § tillämpas.
8 kap.
14 §6
Ansökningar om byggtillstånd för åtgärder inom områden med de-
taljplan skall bifallas om
1. åtgärden inte strider mot detaljplanen eller den fastighetsplan som
gäller för området, varvid det förhållandet att genomförandetiden för
detaljplanen inte har böljat löpa utgör hinder mot att byggtillstånd läm-
nas,
2. den fastighet och den byggnad eller annan anläggning på vilken åt-
gärden skall utföras
a) stämmer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som
gäller for området eller
b) avviker från dessa planer men avvikelserna godtagits vid en till-
ståndsprövning enligt denna lag eller vid en fastighetsbildning enligt
3 kap. 2 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen
(1970:988), och
3. åtgärden uppfyller kraven i 3 kap. 1, 2, 10, 12, 14-16 och 18 §§.
Ansökningar om byggtillstånd
inom ett område som får användas
för detaljhandelsändamål för åt-
gärder som avses i 1 § första
stycket 3 skall bifallas, om kraven
i första stycket 2 och 3 är upp-
fyllda och det nya ändamålet är att
hänföra till detaljhandel.
15 §7
Om fastigheten i annat fell än som avses i 14 § 2 b inte stämmer över-
ens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången
av genomförandetiden för detaljplanen, skall sökanden föreläggas att
inom viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts for att genomföra den
fastighetsindelning, som förutsätts i fastighetsplanen.
6 Lydelse enligt SOU 1993:94.
7 Lydelse enligt SOU 1993:94.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
151
Beträffande sådana åtgärder på byggnader som anges i 1 § första
stycket 4 skall byggtillstånd lämnas även om förutsättningarna i 14 § 2
inte är uppfyllda.
Även om förutsättningarna i 14 § är uppfyllda, får byggtillstånd till åt-
gärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt
ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.
Om detaljplanen saknar bestämmelser om byggnadens användning och
ansökningen avser bostadslägenhet som behövs för bostadsförsörjningen,
får byggtillstånd inte lämnas för sådana åtgärder som anges i 1 § första
stycket 3.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
Byggtillstånd får lämnas till åt-
gärder som innebär mindre avvi-
kelser från detaljplanen eller fas-
tighetsplanen, om avvikelserna är
förenliga med syftet med planen. I
fell som avses i 14 § 2 b och 17
kap. 18 a § skall en samlad be-
dömning göras av de avvikande
åtgärder som söks och de som ti-
digare godtagits.
Byggtillstånd får lämnas till åt-
gärder som innebär mindre avvi-
kelser från detaljplanen eller fas-
tighetsplanen, om avvikelserna med
hänsyn till åtgärdens påverkan på
omgivningen är förenliga med
syftet med planen. I fell som avses
i 14 § 2 b och 17 kap. 18 a § skall
en samlad bedömning göras av de
avvikande åtgärder som söks och
de som tidigare godtagits.
16 §’
Ansökningar om byggtillstånd för åtgärder inom områden som inte
omfattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden
1. uppfyller kraven i 2 kap.
2. uppfyller kraven i 3 kap. 1,
2, 10, 12, 14-16 och 18 §§,
3. inte skall föregås av detalj-
planeläggning på grund av bestäm-
melserna i 5 kap. 1 § och
4. inte strider mot områdesbe-
stämmelser.
1. inte strider mot områdesbe-
stämmelser,
2. uppfyller kraven i 2 kap. och
3 kap. 1, 2, 10, 12, 14-16 och
18 §§ och
3. inte skall föregås av detalj-
planeläggning på grund av bestäm-
melserna i 5 kap. 1 §.
* Lydelse enligt SOU 1993:94.
152
Om det har förflutit tre år från
det att en ansökan om uppförande
av en ny enstaka byggnad har
avslagits med hänvisning till kravet
på detaljplan enligt första stycket
3, skall den omständigheten att
detta krav inte är uppfyllt vid en ny
ansökan om samma åtgärd utgöra
hinder för bifall till ansökan endast
om det finns synnerliga skäl.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
22 §’
Ansökningar om rivningstillstånd skall bifallas, om inte byggnaden eller
byggnadsdelen
1. omfattas av rivningsförbud i 1. omfattas av skyddsbestäm-
detaljplan eller områdesbestäm- melser enligt 5 kap. 7 § första
melser, stycket 4 eller 16 § 4,
2. behövs för bostadsforsöijningen eller
3. bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.
9 kap.
1 §10
Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-
eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har
meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att
kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.
Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och
egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.
I de fall en rivningsplan erfordras
enligt 3 § första stycket, skall
rivningen ske på ett sådant sätt att
olika material kan tas omhand var
för sig.
9 Lydelse enligt SOU 1993:94.
10 Lydelse enligt SOU 1993:94.
153
Bygganmälan skall vara skriftlig.
Till anmälan skall fogas en be-
skrivning av projektets art och
omfattning. Beträffande enkla åt-
gärder får anmälan göras muntli-
gen.
Bygganmälan skall vara skriftlig.
Till anmälan skall fogas en be-
skrivning av projektets art och
omfattning. Beträffande enkla åt-
gärder får anmälan göras muntli-
gen. TiU en anmälan om rivning
skall också fogas en beskrivning av
hur arbetet skall utföras med av-
seende på omhändertagande av
rivningsmaierialet (rivningsplan).
Byggnadsnämnden får besluta att
rivningsplan inte erfordras.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
Byggnadsnämnden skall utan dröjsmål i brev underrätta grannar om
innehållet i anmälan om den avser sådana åtgärder som anges i 2 § första
stycket 1. Sådan underrättelse behöver inte ske om åtgärden omfattas av
ett byggtillstånd eller om grannarna eljest bevisligen på annat sätt
underrättats om byggnadsåtgärderna.
11 kap.
3 §
För en byggnadsnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i
kommunallagen (1991:900).
Delegationsuppdrag enligt 6 kap. 33 § kommunallagen får inte omfatta
befogenhet att
1. avgöra ärenden som är av
principiell natur eller i övrigt av
större vikt,
2. meddela förelägganden eller
förbud vid vite utom i sådana fell
som avses i 10 kap. 3 § och 16 §
andra stycket eller meddela före-
lägganden med föreskrift att en åt-
gärd kan komma att utföras genom
byggnadsnämndens försorg på den
försumliges bekostnad eller
3. avgöra frågor om avgift en-
ligt 10 kap.
1. meddela förelägganden eller
förbud vid vite utom i sådana fell
som avses i 10 kap. 3 § och 16 §
andra stycket eller meddela före-
lägganden med föreskrift att en åt-
gärd kan komma att utföras genom
byggnadsnämndens försorg på den
försumliges bekostnad eller
2. avgöra frågor om avgift enligt
10 kap.
11 Lydelse enligt SOU 1993:94.
154
14 kap
8 §*2
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till er-
sättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. byggtillstånd vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshän-
delse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan
om byggtillstånd har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller
förstördes,
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
2. rivningsförbud meddelas i
detaljplan eller områdesbestäm-
melser eller rivningstillstånd vägras
med stöd av 8 kap. 22 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
meddelas i en detaljplan eller
områdesbestämmelser,
2. rivningstillstånd vägras med
stöd av 8 kap. 22 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser med-
delas i en detaljplan eller om-
rådesbestämmelser enligt 5 kap. 7
§ första stycket 4 respektive 16 §
4,
4. om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 12 § tredje stycket meddelas i områ-
desbestämmelser,
5. marktillstånd vägras med stöd av 8 kap. 23 § första stycket 2 eller
3.
Rätt till ersättning föreligger i
fall som avses i första stycket 1,
om byggnaden förstörs genom
olyckshändelse. I övriga fell som
avses i första stycket 1 och i fall
som avses i första stycket 2 före-
ligger rätt till ersättning, om
skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörd del av fastig-
heten. I fall som avses i första
stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att
pågående markanvändning av-
sevärt försvåras inom berörd del
Rätt till ersättning föreligger i
fell som avses i första stycket 1,
om byggnaden förstörs genom
olyckshändelse. I övriga fell som
avses i första stycket föreligger rätt
till ersättning, om skadan medför
att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del
av fastigheten.
av festigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av festigheten, är kommunen skyldig att lösa fes-
tigheten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra
beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårds-
lagen (1964:822), förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket
samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19
kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under förutsättning att besluten
12 Lydelse enligt SOU 1993:94.
155
meddelats mom tio är före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i
särskilda fell har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersätt-
ning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på
grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser
i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör
detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
Har kommunen efter föreläg-
gande enligt 12 kap. 6 § beslutat
om rivningsförbud eller skydds-
bestämmelser som avses i första
stycket 2 eller 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., är staten skyl-
dig att ersätta kommunen dess
kostnader for ersättning eller in-
lösen. I fell som avses i första
stycket 4 och 5 är ägaren till den
anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller in-
lösen.
Har kommunen efter föreläg-
gande enligt 12 kap. 6 § beslutat
om skyddsbestämmelser som avses
i första stycket 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., är staten skyl-
dig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen. I fell som avses i första
stycket 4 och 5 är ägaren till den
anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen.
10 §
Ersättning för minskning av festighetens marknadsvärde i fell som avses
i 3 §> 4 §, 5 § första stycket eller 8 § första stycket skall bestämmas som
skillnaden mellan festighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller
den åtgärd som avses i 4 §. Härvid
ändring i markanvändningen.
Ersättning för skada som avses i
8 § första stycket 1 och 2 skall
minskas med ett belopp som mot-
svarar vad som på grund av 8 §
andra stycket skall tålas utan er-
sättning.
skall bortses från förväntningar om
Ersättning för skada som avses i
8 § första stycket 1-3 skall mins-
kas med ett belopp som motsvarar
vad som på grund av 8 § andra
stycket skall tålas utan ersättning.
17 kap.
20 §
Byggnader som har uppförts före den 1 juli 1960 eller för vilka bygg-
nadslov har beviljats före nämnda dag skall, om det behövs, vara för-
sedda med anordningar för uppstigning på taket och anordningar till
skydd mot olycksfell genom nedstörtning från taket.
I fråga om byggnader som uppförts före den 1 juli 1974 eller för vilka
byggnadslov har sökts före nämnda dag skall portar och liknande an-
ordningar vara utförda så att risk för olycksfell inte uppkommer.
156
Till byggnader som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilka
byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar
som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållan-
den för dem som hämtar avfell från byggnaden.
Krav enligt första-tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som
kan krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Enkelt åtgärdade hinder mot
tillgängligheten och användbar-
heten för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga
skall i lokaler till vilka allmänheten
har tillträde samt pä allmänna
platser vara undanröjda före år
2 000 i den utsträckning som följer
av föreskrifter meddelade med stöd
av denna lag.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
157
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
6§
Mark- och vattenområden som
har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas naturvärd-
en eller kulturvärden eller med
hänsyn till friluftslivet skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt skada natur-
eller kulturmiljön. Behovet av
områden för friluftsliv i närheten
av tätorter skall särskilt beaktas.
Mark- och vattenområden som
har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas naturvärd-
en eller kulturvärden eller med
hänsyn till friluftslivet skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt skada natur-
eller kulturmiljön. Behovet av
grönområden i och i närheten av
tätorter skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Lagen omtryckt 1987:247.
158
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)*
dels att 8 kap. 20 §, 11 kap. 5 §, 12 kap. 1-3 §§ samt 13 kap. 1, 3, 4
och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 30 a § samt
13 kap. 4 a och 7 a §§, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
5 kap. 30 a § Utan hinder av vad som stadgas 8 kap. 20 § |
När ansökan görs, skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i
övrigt lämnas in som behövs för prövningen.
Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte
föreläggandet, får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen
avvisas.
Följs inte ett föreläggande enligt 11 § andra stycket, får ärendet avgöras
|
i befintligt skick. |
Om byggnadsnämnden enligt 11 |
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
159
Förelägganden som avses i andra
och tredje styckena skall innehålla
en upplysning om verkan av att
föreläggandet inte följs.
Förelägganden som avses i andra
- fjärde styckena skall innehålla en
upplysning om verkan av att före-
läggandet inte följs.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 4
11 kap.
5 §2
Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och för-
handsbesked och i ärenden som föranleds av en bygganmälan enligt 9
kap. 2 § samt i andra ärenden som föranleder upprättande av ny-
byggnadskarta, ritning sgranskning, besiktning, framställning av arkiv-
beständiga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.
Byggnadsnämnden får dessutom,
efter det att bygganmälan som
avser åtgärder som anges i 9 kap.
2 § första stycket 1 eller 2 inkom-
mit avseende uppförande, tillbygg-
nad eller annan ändring av en
byggnad eller annan anläggning, ta
ut en planavgift för att täcka kost-
naderna för sådana åtgärder som
erfordras för att enligt denna lag
upprätta eller ändra detaljplaner,
områdesbestämmelser och fastig-
hetsplaner. Planavgift får tas ut
endast om fastighetsägaren har
nytta av planen eller bestämmelser-
na.
Avgifterna får tas ut med högst
det belopp som motsvarar kom-
munens genomsnittliga kostnad för
åtgärderna. Grunderna för beräk-
ning av avgifterna skall anges i en
taxa som beslutas av kommun-
fullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökanden och
Byggnadsnämnden får dessutom,
efter det att bygganmälan som
avser åtgärder som anges i 9 kap.
2 § första stycket 1 eller 2 inkom-
mit avseende uppförande, tillbygg-
nad eller annan ändring av en
byggnad eller annan anläggning, ta
ut en planavgift för att täcka kost-
naderna för sådana åtgärder som
erfordras för att enligt denna lag
upprätta eller ändra detaljplaner,
områdesbestämmelser och fastig-
hetsplaner. / fråga om åtgärder
enligt 5 kap. 18 § får i planav-
giften endast inräknas kostnader
för upprättande av mil-
jökonsekvensbeskrivning.
Planavgift får tas ut endast om
fastighetsägaren har nytta av pla-
nen eller bestämmelserna.
Avgifterna får tas ut med högst
det belopp som motsvarar kom-
munens självkostnad för åtgärder-
na. Grunderna för beräkning av
avgifterna skall anges i en taxa
som beslutas av kommunfullmäk-
tige.
får tas ut i förskott.
2 Senaste lydelse 1994:852.
160
12 kap.
1 §
Länsstyrelsen skall pröva kom-
munens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller om-
rådesbestämmelser, om det kan
befaras att beslutet innebär att
Kommunens beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan
eller områdesbestämmelser skall
upphävas, om beslutet innebär att
Prop. 1994/95:230
Bilaga 4
1. ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med natur-
resurser m.m. inte tillgodoses,
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt eller
3. en bebyggelse blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt,
3. en bebyggelse blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser eller
4. förfarandereglerna enligt
denna lag har åsidosatts eller att
beslutet annars inte har tillkommit
i laga ordning.
Om kommunen har medgett det,
får beslutet upphävas i en viss del.
2§
Länsstyrelsen skall inom tre
veckor från den dag då kommu-
nens beslut kom in till länsstyrel-
sen besluta huruvida prövning
enligt 1 § skall ske eller ej.
Om det finns anledning att upp-
häva ett kommunalt beslut enligt 1
§ , skall länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag då kommu-
nens beslut kom in till länsstyrel-
sen besluta att särskild prövning av
frågan skall ske.
Länsstyrelsen skall upphäva
kommunens beslut i dess helhet,
om något förhållande som avses i
1 § föreligger. Om kommunen har
medgett det, får beslutet upphävas
i en viss del.
Har länsstyrelsen fattat ett beslut
om prövning enligt 2 §, skall läns-
styrelsen med eget yttrande över-
lämna ärendet till regeringen för
prövning, om länsstyrelsen finner
att kommunens beslut bör upphävas
enligt 1 § första stycket 1-3.
Beslut om upphävande enligt
1 § första stycket 4 fattas av läns-
styrelsen.
161
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
13 kap.
1 §
Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som
föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen
(1991:900), nämligen
1. kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,
2. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt en kommunal nämnd att
anta, ändra eller upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser eller att
fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för
gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för
sådan betalning,
3. kommunfullmäktiges och
kommunala nämnders beslut att
inte anta, ändra eller upphäva en
detaljplan, områdesbestämmelser
eller en fastighetsplan,
4. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna
for skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser
och om generella villkor for sådan betalning,
5. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnads-
nämnden samt
6. kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om
regionplan.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 4
3. kommunfullmäktiges och
kommunala nämnders beslut att
inte anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestäm-
melser,
Beslut som anges i 2 § första
stycket överklagas genom att en
besvärshandling ges in till läns-
styrelsen. I besvärshandUngen skall
anges vilket beslut som överklagas.
BesvärshandUngen skall ha kom-
mit in tiU. länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag då justeringen
av protokollet med beslutet har
tillkännagetts på kommunens an-
slagstavla. 1 fråga om andra beslut
av kommunala nämnder än beslut
angående detaljplan, områdesbe-
stämmelser eller fastighetsplan
räknas dock besvärstiden från den
dag då klaganden fick del av be-
slutet.
Vid överklagande enligt 2 §
första stycket skaU bestämmelserna
i 23-25 §§ förvaltningslagen
(1986:223) tillämpas med de
undantag som anges i andra
stycket.
Tiden för överklagande av ett
beslut att anta, ändra eller upp-
häva en detaljplan, områdesbe-
stämmelser eller en fastighetsplan
räknas från den dag då justeringen
av protokollet med beslutet har
tillkännagetts på kommunens
anslagstavla. När ett sådant beslut
har fattats av kommunfullmäktige,
skall vad som föreskrivs i 23-25§§
förvaltningslagen (1986:223) om
den myndighet som har meddelat
beslutet i stället avse kommunsty-
relsen.
162
Besvär som inte har anförts i rätt
tid får inte tas upp till prövning.
Har besvärshandUngen före be-
svärstidens utgång kommit in till
kommunen, skall besvären ändå tas
upp till prövning. Besvären skall
också tas upp till prövning, om
besvärshandUngen har kommit in
för sent till länsstyrelsen och detta
beror på att underrättelsen om vad
som skaU iakttas vid överklagande
av beslutet har innehållit en oriktig
uppgift om besvärstid eller
besvärsinstans.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 4
Länsstyrelsens beslut enligt 12
kap. 2 § huruvida prövning skaU
ske eller ej och länsstyrelsens
förordnande enligt 12 kap. 4 §
första stycket samt länsstyrelsens
beslut enligt 12 kap. 4 § andra
stycket att lov eller förhandsbesked
inte skall gälla får inte över-klagas.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i
första stycket får överklagas ge-
nom besvär hos kammarrätten om
beslutet avser
1. bygglov eller förhandsbesked
inom område med detaljplan,
2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och besvären avser
frågan om åtgärderna utgör kom-
pletteringsåtgärder enUgt 8 kap.
13 §, uppfyller kraven i 3 kap.
eller strider mot områdesbestäm-
melser,
3. rivningslov eller marklov och
besvären avser frågan om åt-
gärderna strider mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser,
Länsstyrelsens beslut enligt 12
kap. 2 § om särskild prövning och
länsstyrelsens förordnande enligt
12 kap. 4 § första stycket samt
länsstyrelsens beslut enligt 12 kap.
4 § andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får
inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i dit över-
klagat ärende och andra beslut av
länsstyrelsen enligt denna lag får
överklagas genom besvär hos
Miljödomstolen.
Miljödomstolens beslut får inte
överklagas.
3 Senaste lydelse 1994:852.
163
4. förordnanden enligt 6 kap.
19 § att avstå eller upplåta mark
eller enligt 6 kap. 22 § om skyl-
dighet att bekosta anläggande av
gator och vägar samt anordningar
för vattenförsöming och avlopp,
5. fråga enligt 9 kap.,
6. påföljder och ingripanden
enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som
anges i 11 kap. 5 §,
hos regeringen i övriga fall.
4 a §
Regeringens beslut enligt 12 kap.
4 § att upphäva ett beslut om lov
eller förhandsbesked eller enligt 12
kap. 7 § att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller om-
rådesbestämmelser får överklagas
genom besvär hos Miljödomstolen.
Miljödomstolens beslut får inte
överklagas.
Andra beslut av regeringen enligt
denna lag än de som avses i första
stycket får inte överklagas.
7§
Prop. 1994/95:230
Bilaga 4
Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds-
eller säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket får
överklagas av Luftfartsverket, om beslutet berör en civil flygplats, av
tillsynsmyndigheten, om beslutet berör en kämreaktor eller annan
kämenergianläggning, och i övriga fell av Överbefälhavaren, Över-
styrelsen för civil beredskap eller Statens räddningsverk eller de
myndigheter de bestämmer.
Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler
eller personalrum som avses i 8 kap. 30 §, får beslutet överklagas av
huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsom-
bud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud, får beslutet i stället
överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig
över ansökningen.
164
Avser ett beslut om bygglov eller Prop. 1994/95:230
förhandsbesked byggnader och Bilaga 4
andra anläggningar samt skyltar
och ljusanordningar invid allmän
väg, får beslutet överklagas av
Vägverket.
7a§
Vid prövningen av besvär av
enskild klagande över beslut att
ania eller ändra en detaljplan,
fastighetsplan eller områdesbe-
stämmelser eller att bevilja lov
eller ge tillstånd genom förhands-
besked skall besvärsmyndigheten
inte beakta mot beslutet åberopade
allmänna intressen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. I fråga om beslut som länsstyrelsen har meddelat före ikraft-
trädandet gäller 12 kap. 4 § andra stycket i sin äldre lydelse, om inte
annat följer av punkt 3.
3. Om ett beslut som avses i punkt 2 har överklagats till regeringen
eller till en kammarrätt som har överlämnat målet till regeringens
prövning och regeringen inte har avgjort ärendet före ikraftträdandet, får
det departement i vilket ärendet handläggs eller regeringen överlämna
ärendet till Miljödomstolen för avgörande.
165
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea Hovrätt, Hovrätten för Nedre
Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping,
Överbefälhavaren, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddnings-
verk, Socialstyrelsen, Statens handikappråd, Statens fastighetsverk,
Boverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Banverket, Luftfartsverket,
Vägverket, Universitetet i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Universi-
tetet i Lund, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket,
Sveriges lantbruksuniversitet, Arbetarskyddsstyrelsen, Glesbygdsmyndig-
heten, Riksantikvarieämbetet, Närings- och teknikutvecklingsverket, Telia
AB, Sveriges geologiska undersökning, Konkurrensverket, Bygg-
forskningsrådet, Konsumentverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Statens naturvårdsverk, Statens lantmäteriverk, Centralnämnden för
fastighetsdata, Lantmäteri- och inskrivningsutredningen, (M 1993:01),
Miljöorganisationsutredningen (M 1993:03), Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrel-
sen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i
Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands
län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs
län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrel-
sen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i
Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i
Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Vallentuna kommun,
Järfälla kommun, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Norrtälje
kommun, Uppsala kommun, Enköpings kommun, Nyköpings kommun,
Eskilstuna kommun, Linköpings kommun, Norrköpings kommun,
Jönköpings kommun, Värnamo kommun, Tingsryds kommun, Växjö
kommun, Mörbylånga kommun, Kalmar kommun, Gotlands kommun,
Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun, Båstads kommun, Kristianstads
kommun, Kävlinge kommun, Malmö kommun, Helsingborgs kommun,
Halmstads kommun, Kungsbacka kommun, Orusts kommun, Göteborgs
kommun, Uddevalla kommun, Vänersborgs kommun, Borås kommun,
Mariestads kommun, Skövde kommun, Karlstads kommun, Arvika
kommun, Hällefors kommun, Örebro kommun, Västerås kommun, Sala
kommun, Malungs kommun, Falu kommun, Borlänge kommun, Rättviks
kommun, Gävle kommun, Hudiksvalls kommun, Sundsvalls kommun,
Ömsköldsviks kommun, Bergs kommun, Östersunds kommun, Umeå
kommun, Lycksele kommun, Arvidsjaurs kommun, Luleå kommun,
Svenska kommunförbundet, Arkitektförbundet, Byggentreprenörerna,
Sveriges akademikers centralorganisation, De Handikappades riksför-
bund, Handikappförbundens samarbetsorgan, Föreningen för sam-
hällsplanering, Industrins Byggmaterialgrupp, HSB:s riksförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Riksbyggen,
Prop. 1994/95:230
Bilaga 5
166
Villaägarna, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska arbetsgivareföre-
ningen, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska föreningen för
byggnadsvärd, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastig-
hetsägareförbund, Sveriges trähusfabrikers riksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Lantbrukarnas riksförbund, Riksförbundet mot
Astma-Allergi, Synskadades riksförbund, Neurologiskt Handikappades
riksförbund, Folkrörelserådet hela Sverige skall leva, Svenska förbundet
för Koloniträdgårdar och fritidsbyar, Sveriges Hembygdsförbund,
Stockholms läns landsting, Sjöfartsverket, Handikappinstitutet, Stor-
stockholms planeringsnämnd, Sveriges Arkitekt- och Ingenjörsföretag
förening, Länsarkitektföreningen i Jönköpings län, Föreningen för
Ekologi och Planering, Linköpings kommun, Föreningen Sveriges
bygglovgranskare och Byggnadsnämnds sekreterare, Vasakronan,
FritidsOdlingens Riksorganisation, Sveriges Stadsträdgårdsmästare,
Regionplane- och trafiknämnden, Friluftsfrämjandet, AB Köplusten,
Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Nordiska förbundet för kulturland-
skap.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 5
167
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea Hovrätt, Hovrätten for Nedre
Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping,
Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddnings-
verk, Socialstyrelsen, Handikappombudsmannen, Post- och telestyrelsen,
Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret,
Statens fastighetsverk, Riksrevisionsverloet, Stockholms universitet,
Uppsala universitet, Lunds universitet, Statens jordbruksverk, Sveriges
lantbruksuniversitet, Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Riks-
antikvarieämbetet, Boverket, Statens råd för byggnadsforskning, Sveriges
geologiska undersökning, Skogsstyrelsen, Konsumentverket, Statens
naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens lant-
mäteriverk, Centralnämnden för fastighetsdata, Miljöbalksutredningen
(M 1993:04), Delegationen for en miljöinriktad regionplanering i Skåne
(M 1994:01), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala
län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands
län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen
i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs
län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län,
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Järfälla kommun, Norrtälje kommun,
Stockholms kommun, Södertälje kommun, Vallentuna kommun, Värmdö
kommun, Enköpings kommun, Nyköpings kommun, Eskilstuna kommun,
Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Jönköpings kommun,
Värnamo kommun, Tingsryds kommun, Kalmar kommun, Mörbylånga
kommun, Gotlands kommun, Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun,
Kristianstads kommun, Helsingborgs kommun, Malmö kommun,
Halmstads kommun, Kungsbacka kommun, Göteborgs kommun,
Uddevalla kommun, Borås kommun, Lilla Edets kommun, Mariestads
kommun, Skövde kommun, Arvika kommun, Hällefors kommun, Örebro
kommun, Västerås kommun, Borlänge kommun, Falu kommun, Rättviks
kommun, Gävle kommun, Hudiksvalls kommun, Sundsvalls kommun,
Ömsköldsviks kommun, Bergs kommun, Östersunds kommun, Umeå
kommun, Arvidsjaurs kommun, Luleå kommun, Arkitektförbundet,
Byggentreprenörerna, Handikappförbundens samarbetsorgan, De
Handikappades riksförbund, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas
riksförbund, Kooperativa förbundet, Landskapsarkitekternas riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige Lantbrukarnas riksförbund, Medborgar-
rättsrörelsen i Sverige, Nordiska förbundet för kulturlandskap, Riks-
byggen, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska kommunförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmännyttiga
Prop. 1994/95:230
Bilaga 6
168
bostadsföretag, Sveriges arkitekt- och ingenjörsföretags förening,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges köpmannaförbund, Synskada-
des riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Villaägarna,
Sveriges Trähusfäbrikers riksförbund, Fbrtifikationsverket, Industriför-
bundet, Per Björkman.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 6
169
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)*
dels att 8 kap. 29 a § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 14, 17 och
18 §§, 4 kap. 1-5 och 8 §§, 5 kap. 7, 16, 18, 20, 21 och 31 §§, 6 kap.
13 §, 7 kap. 4 §, 8 kap. 4 och 5 §§, 9 kap. 1, 2, 4, 12 och 13 §§, 10
kap. 3 och 6 §§, 11 kap. 5 §, 13 kap. 2-4 och 8 §§ 14 kap. 8 § och 17
kap. 22 § samt rubriken till 2 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 4 kap. 14 § och 17
kap. 21 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Varje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall
i stort ange hur mark- och vatten-
områden är avsedda att användas
och hur bebyggelseutvecklingen bör
ske. Översiktsplanen är inte bind-
ande for myndigheter och enskilda.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
Vatje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall
ge vägledning för beslut om an-
vändningen av mark- och vatten-
områden samt om hur den byggda
miljön skall utvecklas och bevaras.
Översiktsplanen är inte bindande
för myndigheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom
kommunen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en
begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan
får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med
översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. till-
godoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detalj-
planer.
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner
antas.
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
170
4
Till byggande och rivning av
byggnader samt till schaktning,
fyllning, trädfällning och skogs-
plantering fordras tillstånd i form
av bygglov, rivningslov respektive
marklov i den omfattning som
följer av denna lag. Vidare skall
den nämnd som avses i 7 § under-
rättas om byggnadsarbeten m.m.
genom bygganmälan i den omfatt-
ning som följer av denna lag.
Beträffande åtgärder som kräve
huruvida byggande kan tillåtas på d
i2
Till byggande och rivning av
byggnader samt till schaktning,
fyllning, trädfällning och skogs-
plantering fordras tillstånd i form
av bygglov, rivningslov respektive
marklov i den omfattning som
följer av denna lag. Vidare skall
den nämnd som avses i 7 § under-
rättas om olika slags arbeten m.m.
genom bygganmälan eller rivnings-
anmälan i den omfattning som
följer av denna lag.
bygglov får ges förhandsbesked
ti avsedda platsen.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
2 kap. Allmänna intressen
som skall beaktas vid plan-
läggning och vid lokalisering
av bebyggelse
2 kap. Allmänna intressen
som skall beaktas vid plan-
läggning och vid lokalisering
av bebyggelse, m.m.
2 kap.
1 §
Planläggning skall ske så att den
främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och ger förut-
sättningar för en från social syn-
punkt god bostads-, arbets-, trafik-
och fritidsmiljö. Hänsyn skall
därvid tas till förhållandena i
angränsande kommuner. Mark-
och vattenområden skall användas
för det eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade med
hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov.
Vid som anges i första stycket
skaU beaktas även i ärenden om
bygglov och förhandsbesked.
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpa-
de med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov.
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skaU lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. tiU-
lämpas.
2 Senaste lydelse 1994:852.
171
2§
Vid planläggning och i ärenden Planläggning skall, med beaktan-
om bygglov och förhandsbesked de av natur- och kulturvärden,
skall lagen (1987:12) om hushåll- främja en ändamålsenlig struktur
ning med naturresurser m.m. av bebyggelse, grönområden,
tillämpas. kommunikationsleder och andra
anläggningar. En från social syn-
punkt god livsmiljö, goda miljöför-
hållanden samt en långsiktigt god
hushållning med mark- och vatten-
områden och med energi och rå-
varor skall främjas. Hänsyn skall
tas till förhållandena i angränsan-
de kommuner.
Vid som anges i första stycket
skall beaktas även i andra ärenden
enligt denna lag.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,
2. åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna
av stridshandlingar
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. parker och andra grönom-
råden,
5. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga att använda området,
6. förändringar och komplette-
ringar.
6. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga att använda området,
7. förändringar och komplette-
ringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse
skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse
samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell
service.
3 Senaste lydelse 1994:1733.
172
3 kap.
14 §4
I fråga om anläggningar som anges i 8 kap. 2 § första stycket skall
föreskrifterna i 1-3 och 10-13 §§ om byggnader tillämpas.
/ fråga om sådana skyltar och
ljusanordningar som omfattas av
krav på bygglov skaU föreskrifterna
i 1 och 2 §§ om byggnader tilläm-
pas.
17 §
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter
för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för
olycksfall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall
utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras.
Tomter som år särskilt värdefulla
från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig syn-
punkt för inte förvanskas i de
avseenden de omfattas av skydds-
bestämmelser i en detaljplan eller
i områdesbestämmelser.
Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall
hållas i stånd i skälig utsträckning.
Lekplatser och festa anordningar på lekplatser skall underhållas så att
risken för olycksfell begränsas.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
Senaste lydelse 1994:852.
173
18 §
I fråga om allmänna platser och
områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs
om tomter i 15-17 §§ tillämpas i
skälig utsträckning.
I fråga om allmänna platser och
områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs
om tomter i 17 § andra stycket
alltid tillämpas samt vad som före-
skrivs i 15 och 16 §§ och i 17 §
första, tredje och fjärde styckena
tillämpas i skälig utsträckning.
Sådana platser och områden skall
dock alltid uppfylla kravet i 15 §
första stycket 5 på användbarhet
för personer med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga i den
utsträckning som följer av före-
skrifter meddelade med stöd av
denna lag.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
4 kap.
1 §
I översiktsplanen skall redovisas
allmänna intressen som bör beaktas
vid beslut om användningen av
mark- och vattenområden.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden samt i fråga om
tillkomst, förändring och bevaran-
de av bebyggelse,
2. hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt 2
kap. samt de miljö- och riskfakto-
rer som bör beaktas vid beslut om
användningen av mark- och vatten-
områden. Vid redovisningen av de
allmänna intressena skall riksin-
tressen enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. anges särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden,
2. kommunens syn pä hur den
byggda miljön skall utvecklas och
bevaras,
3. hur kommunen avser att
tillgodose de redovisade riksintres-
sena enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m.
översiktsplanens innebörd och
konsekvenser skall kunna utläsas
utan svårighet.
174
översiktsplanen skaU utformas
så, att dess innebörd kan utläsas
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
utan svårighet.
Ull planen skall fogas en sådan
planbeskrivning som avses i 8 §
och länsstyrelsens gransknings-
yttrande enligt 9 §.
Till översiktsplanen skall fogas
en sådan planbeskrivning som
avses i 8 § och länsstyrelsens
granskningsyttrande enligt 9 §.
Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det
anmärkas i planen.
När förslag till översiktsplan eller
till ändring av planen upprättas,
skall kommunen samråda med
länsstyrelsen samt regionplane-
organ och kommuner som berörs
av förslaget. Andra som har ett
väsentligt intresse av förslaget skall
beredas tillfälle till samråd.
När förslag till översiktsplan eller
till ändring av planen upprättas,
skall kommunen samråda med
länsstyrelsen samt regionplane-
organ och kommuner som berörs
av förslaget. De myndigheter samt
de sammanslutningar och enskilda
i övrigt som har ett väsentligt
intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.
Samrådet syftar till ett utbyte av
information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget,
planeringsunderlag av betydelse
och förslagets innebörd redovisas.
Syftet med samrådet är att för-
djupa kunskapsunderlaget och att
ge möjlighet tiU insyn och påverk-
an. Under samrådet bör motiven
till förslaget, planeringsunderlag av
betydelse samt förslagets innebörd
och konsekvenser redovisas.
Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som
har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.
5
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen särskilt att
1. ge råd om tillämpningen av 2
kap. och verka för att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.
tillgodoses,
§
Under samrådet skaU länsstyrel-
sen särskilt ta till vara och sam-
ordna statens intressen och därvid
1. tillhandahålla underlag för
kommunens bedömningar och ge
råd i fråga om sådana allmänna
intressen enUgt 2 kap. och sådana
miljö- och riskfaktorer som bör
beaktas vid beslut om användning-
en av mark- och vattenområden,
175
2. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera
kommuner samordnas på ett lämp-
ligt sätt,
3. ta till vam statens intressen.
2. verka för att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.
tillgodoses och att sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
8 §
Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av
1. planbeskrivning som avses i andra stycket,
2. samrådsredogörelsen,
3. gällande översiktsplan,
4. sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse
för en bedömning av förslaget.
I planbeskrivningen skall redo-
visas planeringsförutsättningarna,
skälen till planens utformning och
de åtgärder som kommunen avser
att vidta för att fullfölja planen.
I planbeskrivningen skall en
redogörelse lämnas för planens
konsekvenser. Vidare skall redo-
visas planeringsförutsättningarna,
skälen till planens utformning och
de åtgärder som kommunen avser
att vidta för att fullfölja planen.
Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kommu-
nen, skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovisas.
74 §
Kommunfullmäktige skall minst
en gång under mandattiden ta
ställning till översiktsplanens ak-
tualitet.
Irför ett sådant beslut skall läns-
styrelsen samlat redovisa sådana
statliga intressen som kan vam av
betydelse för kommunens beslut.
5 kap.
7 §5
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om
Senaste lydelse 1994:852.
176
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och
tredje styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan
får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörj-
ningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall
ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan be-
stämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § och rivningsförbud för sädana
byggnader samt sådana bestämmel-
ser i fråga om andra ändringar av
byggnader än tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas varsamhetsbestäm-
melser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga
om andra ändringar av byggnader
än tillbyggnader som får utfärdas
med stöd av föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning 6. användning och utformning
av allmänna platser för vilka kom- av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman, munen inte skall vara huvudman,
varvid får meddelas skyddsbestäm-
melser för sådana platser som är
särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda
viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna
utrymme for parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första
stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat for allmänna ledningar, energianläggningar samt
trafik- och väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen
och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden for störningar
177
genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som
prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsin- 12. principerna för fastighetsin-
delningen och för inrättande av delningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar. gemensamhetsanläggningar,
73. skydd för sådana allmänna
platser som är särskilt värdefulla
frän historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig syn-
punkt och för vilka kommunen är
huvudman.
Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte
utformas så att en effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam-
verkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett
exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras
enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars
ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
16 §6
För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdes-
bestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen
uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får
regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och
tredje styckena samt 9 § tredje stycket,
2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden for
bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra
jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och
storleken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § och rivningsförbud för sådana
byggnader samt sådana bestämmel-
ser i fråga om andra ändringar av
byggnader än tillbyggnader som får
4. placering, utformning och
utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid
får meddelas varsamhetsbestäm-
melser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
6 Senaste lydelse 1994:852.
178
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
5. användning och utformning
av allmänna platser,
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga
om andra ändringar av byggnader
än tillbyggnader som får utfärdas
med stöd av föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m.,
5. användning och utformning
av allmänna platser, varvid får
meddelas skyddsbestämmelser för
sådana platser som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt,
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
18 §
Detaljplanen bör grundas på ett
program som anger utgångspunkter
och mål för planen.
En detaljplan som medger en
användning av mark eller av bygg-
nader eller andra anläggningar som
innebär betydande miljöpåverkan
skall grundas på ett sådant pro-
gram som anges i första stycket,
om detaljplanen innebär att
planområdet får tas i anspråk för
1. industriändamål,
2. ny sammanhållen bebyggelse,
3. skidliftar eller kabinbanor,
4. hotellkomplex eller fritidsbyar
eller
5. permanenta tävlings- eller
testbanor för bilar eller motor-
cyklar.
I de fall som anges i andra styck-
et skall en miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap. lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
Detaljplanen skall grundas på ett
program som anger utgångspunkter
och mål för planen, om det inte är
onödigt.
En miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. skall upprättas om detalj-
planen medger en användning av
mark eller av byggnader eller
andra anläggningar som innebär
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
naturresurser.
179
m.m. upprättas vid utarbetandet av
programmet.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
När förslag till detaljplan upp-
rättas, skall kommunen samråda
med länsstyrelsen, fastighetsbild-
ningsmyndigheten och kommuner
som berörs av förslaget. Sakägare
och de bostadsrättshavare, hyres-
gäster och boende som berörs av
förslaget samt de myndigheter,
sammanslutningar och enskilda i
övrigt som har ett väsentligt intres-
se av förslaget skall beredas till-
fälle till samråd.
20 §
Vid utarbetandet av program
samt vid upprättandet av förslag
till detaljplan skall kommunen
samråda med länsstyrelsen, fastig-
hetsbildningsmyndigheten och
kommuner som berörs av program-
met eller förslaget till detaljplan.
Sakägare och de bostadsrättsha-
vare, hyresgäster och boende som
berörs av programmet eller för-
slaget till detaljplan samt de myn-
digheter, sammanslutningar och
enskilda i övrigt som har ett
väsentligt intresse av programmet
eller förslaget till detaljplan skall
beredas tillfälle till samråd.
21
Samrådet syftar till ett utbyte av
information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget,
planeringsunderlag av betydelse
samt de viktigaste följderna av
förslaget redovisas. Om det finns
ett program eller en miljökonse-
kvensbeskrivning för planen, skall
också dessa redovisas.
Resultatet av samrådet och för-
slag med anledning av de synpunk-
ter som har framförts skall redo-
visas i en samrådsredogörelse.
§
Syftet med samrådet är att för-
djupa kunskapsunderlaget och att
ge möjlighet till insyn och på-
verkan. Under samrådet bör moti-
ven till förslaget, planeringsunder-
lag av betydelse samt de viktigaste
följderna av förslaget redovisas.
Om det finns ett program eller en
miljökonsekvensbeskrivning för
planen, skall också dessa redo-
visas.
Resultatet av samråden vid ut-
arbetandet av programmet och vid
upprättandet av förslaget till detalj-
plan skall redovisas i en samråds-
redogörelse. I denna skall anges de
synpunkter som har framförts samt
kommentarer eller förslag med
anledning av synpunkterna.
31 §
När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall de som till
följd av beslutet kan vara berättigade till ersättning enligt 14 kap. 5 eller
8 § underrättas. I underrättelsen skall också tas in en upplysning om
180
innehållet i 15 kap. 4 §. Kommunen bestämmer om underrättelsen skall
ske genom brev eller genom kungörande på det sätt som anges i 24 §.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
Snarast möjligt efter det att be-
slutet har vunnit laga kraft skall ett
exemplar av planen, planbeskriv-
ningen, genomförandebeskrivning-
en och fastighetsförteckningen
Kommunen skall på planhand-
Ungama anteckna datum då be-
slutet vunnit laga kraft. Om ett
förordnande enligt 13 kap. 8 §
sändas till länsstyrelsen, fastighets-
registermyndigheten och fastighets-
bildningsmyndigheten, om det inte
är uppenbart obehövligt.
andra stycket har meddelats, skaU.
även datum för förordnandet an-
tecknas. Snarast möjligt efter det
att beslutet har vunnit laga kraft
skall ett exemplar av planen, plan-
beskrivningen, genomförandebe-
skrivningen och fastighetsförteck-
ningen sändas till länsstyrelsen
samt tiU fastighetsregistermyndig-
heten och fastighetsbildningsmyn-
digheten, om det inte är uppenbart
obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor
från det att planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast
underrättas om innehållet i handlingarna.
6 kap.
13 §
Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har
upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av
nämnden, av den som antar detaljplanen.
Snarast möjligt efter det att be-
slutet att anta fastighetsplanen har
vunnit laga kraft skall ett exemplar
av planen, planbeskrivningen och
fastighetsförteckningen sändas till
fastighetsregistermyndigheten och
fastighetsbildningsmy ndigheten, om
det inte är uppenbart obehövligt.
på planhand-
datum då be-
kraft. Om ett
Kommunen skall
Ungarna anteckna
slutet vunnit laga
förordnande enUgt 13 kap. 8 §
andra stycket har meddelats, skaU
även datum för förordnandet an-
tecknas. Snarast möjligt efter det
att beslutet att anta fastighetsplanen
har vunnit laga kraft skall ett
exemplar av planen, planbeskriv-
ningen och fastighetsförteckningen
sändas till länsstyrelsen samt till
fastighetsregistermyndigheten och
fastighetsbildningsmyndigheten, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor
från det att planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast
underrättas om innehållet i handlingarna.
181
I de fell detaljplanen enligt 5 §
skall anses ha den utformning som
framgår av fastighetsplanen skall
länsstyrelsen tillsändas handlingar-
na respektive underrättas om in-
nehållet i dessa enligt andra och
tredje styckena.
I de fell detaljplanen enligt 5 §
skall anses ha den utformning som
framgår av fastighetsplanen skall
kommunen ange avvikelsen pä
detaljplanen samt sända ett ex-
emplar av detaljplanen och de
handlingar som anges i andra
stycket till länsstyrelsen respektive
underrätta länsstyrelsen om in-
nehållet i dessa enligt tredje styck-
et.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
7 kap.
4§
Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har
betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och
vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och
anläggningar.
Bestämmelserna i 4 kap. 2 § om
planhandlingar och deras utform-
ning samt om planbeskrivning skall
tillämpas på regionplanen. Någon
redovisning av åtgärder för att
fullfölja planen behöver dock inte
lämnas.
Bestämmelserna i 4 kap. 1 §
tredje stycket och 2 § om plan-
handlingar och deras utformning
samt om planbeskrivning skall
tillämpas på regionplanen. Någon
redovisning av åtgärder för att
fullfölja planen behöver dock inte
lämnas.
8 kap.
4 §7
Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om nedan angivna åtgärder
beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus,
garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):
1. farga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens
karaktär därigenom inte ändras väsentligt,
2. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte
sträcker sig mer än 3,0 meter ut från huset och inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter,
3. anordna skärmtak över sådana 3. anordna skärmtak över sådana
uteplatser som anges i 4 eller över
altaner, balkonger eller entréer,
om skärmtaket inte är större än
uteplatser som anges i 2 eller över
altaner, balkonger eller entréer,
om skärmtaket inte är större än
7 Senaste lydelse 1994:852.
182
12,0 kvadratmeter och inte sträcker 12,0 kvadratmeter och inte sträcker
sig närmare gränsen än 4,5 meter, sig närmare gränsen än 4,5 meter,
4. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av
bostadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större
än 10,0 kvadratmeter, taknockshöjden inte överstiger 3,0 meter och
byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.
Utanför detaljplan är en- och tvåbostadshus och tillhörande komple-
mentbyggnader, murar och plank som ej ingår i samlad bebyggelse
undantagna från bestämmelserna i 1 och 2 §§ även i ftåga om följande
åtgärder
1. göra mindre tillbyggnader, om åtgärden inte sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter,
2. uppföra komplementbyggnader eller murar eller plank i omedelbar
närhet av bostadshuset, om åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än
4,5 meter,
Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första
stycket 2-4 och i andra stycket utförs närmare gränsen än 4,5 meter,
krävs inte bygglov.
Enligt 6 § får kommunen bestämma att de åtgärder som avses i första
stycket 1 och andra stycket kräver bygglov.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
Kommunen får i en detaljplan
besluta att bygglov inte krävs för
att på det sätt och under den tid
som närmare anges i planen utföra
åtgärder som avses i 1-3 §§.
5 §*
Kommunen får i en detaljplan
besluta att bygglov inte krävs för
att på det sätt och under den tid
som närmare anges i planen utföra
åtgärder som avses i 1 och 2 §§.
Kommunen får i områdesbestämmelser besluta att bygglov inte krävs
för att på det sätt som närmare anges i bestämmelserna
1. uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra komplementbyggnader,
2. göra mindre tillbyggnader,
4. utföra eller ändra anläggningar som avses i 2 §,
5. bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader,
* Senaste lydelse 1994:852.
183
6. uppföra, bygga till eller på
annat sätt ändra enklare fritidshus,
kolonistugor och liknande byggna-
der,
6. uppföra, bygga till eller på
annat sätt ändra enklare fritidshus,
kolonistugor och liknande byggna-
der.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
7. utföra sådana åtgärder som
avses i 3 § första stycket 2.
Beslut enligt första och andra stycket får inte fettas, om bygglov krävs
för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen.
Inom samlad bebyggelse krävs medgivande från berörda grannar, om
åtgärder som avses i andra stycket 1 och 2 skall utföras utan bygglov.
9 kap.
1 §’
Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-
eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen. Byggherren skall vidare se till att kontroll
och provning utförs i tillräcklig omfattning.
Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och
egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppstår.
I de fall en rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, skaU rivningen
ske på ett sådant sätt att olika
material kan tas omhand var för
sig.
2§‘°
Minst tre veckor innan arbetena påbörjas skall byggherren göra en
anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser
1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,
2. åtgärder som anges i 8 kap. 2 § första stycket,
3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de
bärande delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,
4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler
eller anordningar för ventilation i byggnader,
5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörj-
ning eller avlopp i byggnader eller inom tomter,
6. underhåll av sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som
omfattas av skyddsbestämmelser som utfärdats med stöd av 5 kap. 7 §
första stycket 4 eller 16 § 4,
7. rivning som omfattas av krav
på rivningslov.
’ Senaste lydelse 1994:852.
10 Senaste lydelse 1994:852.
184
Byggnadsarbetena får påbörjas tidigare än som anges i första stycket
om byggnadsnämnden särskilt medger det.
Bygganmälan upphör att gälla
om arbetena inte påbörjats inom
två år från dagen för anmälan.
Rivning av andra byggnader än
komplementbyggnader, sådana
ekonomibyggnader som avses i 8
kap. 1 § andra stycket och sådana
byggnader som avses i 8 kap. 10 §
skall anmälas till byggnadsnämn-
den (rivningsanmälan). Bestämmel-
serna i första-tredje styckena om
när anmälan skall göras, när
arbetena för påbörjas och när
anmälan upphör att gälla skall
tillämpas också på rivningsan-
mälan.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
4 8“
Bygganmälan skall vara skriftlig.
För enkla åtgärder räcker det med
muntlig anmälan. Till anmälan
skall fogas en beskrivning av
projektets art och omfattning.
Bygganmälningar och rivningsan-
mälningar skall vara skriftliga. För
enkla åtgärder räcker det med
muntlig anmälan. Till en anmälan
skall fogas en beskrivning av
projektets art och omfattning. TIU
en rivningsanmälan skaU också
fogas en plan över hur rivnings-
materialet kommer att hanteras
(rivningsplan). Byggnadsnämnden
får i enskilda faU besluta att riv-
ningsplan inte behövs.
12 §12
Om en sådan försäkring för byggnadsarbeten behövs som avses i lagen
(1993:320) om byggfelsförsäkring, får byggnadsarbetena inte påbörjas
förrän bevis om försäkringen företetts för byggnadsnämnden. Detsamma
gäller om ett besked om skyddsrum krävs enligt 6 kap. 8 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar.
I de faU en rivningsplan skaU
finnas enligt 4 §, får rivningsarbe-
tena inte påbörjas förrän bygg-
11 Senaste lydelse 1994:852.
12 Senaste lydelse 1994:1733.
185
13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 230
nadsnämnden godkänt rivnings-
planen.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
13
För sädana byggnadsåtgärder som
anges i 2 § första stycket 1-6 och
som kräver bygganmälan skall en
kvalitetsansvarig utses av bygg-
herren. För skilda delar av ett
byggprojekt kan olika kvalitetsan-
svariga utses. En av dem skall
samordna deras uppgifter. Bygg-
herren skall underrätta byggnads-
nämnden om vem som är kvalitets-
ansvarig.
Den kvalitetsansvarige skall, om
det finns sådan kontrollplan som
avses i 9 §, se till att planen följs
och att annan kontroll som avses i
8 § första stycket 2 utförs. Han
skall vara närvarande vid byggsam-
råd enligt 7 § samt vid besiktning-
ar och andra kontroller.
§13
För sådana byggnadsåtgärder som
anges i 2 § första stycket och som
kräver bygganmälan samt för
sådana rivningar som skall följa en
rivningsplan skall en kvalitetsan-
svarig utses av byggherren. För
skilda delar av ett projekt kan olika
kvalitetsansvariga utses. En av dem
skall samordna deras uppgifter.
Byggherren skall underrätta bygg-
nadsnämnden om vem som är
kvalitetsansvarig.
Om det finns en sådan kontroll-
plan som avses i 9 § eller en sådan
rivningsplan som avses i 4 §, skall
den kvalitetsansvarige se till att
planen följs och att annan kontroll
som avses i 8 § första stycket 2
utförs vid byggnadsarbeten. Han
skall vara närvarande vid byggsam-
råd enligt 7 § samt vid besiktning-
ar och andra kontroller.
10 kap.
3 §“
Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet
eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något
beslut som har meddelats med stöd av lagen. Byggnadsnämnden får
också, om nämnden finner att byggherren inte följer någon väsentlig del
av en kontrollplan, förbjuda att ett byggnadsarbete fortsätts innan de
uppkomna bristerna avhjälpts.
Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket
äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fora för människors liv
13 Senaste lydelse 1994:852.
14 Senaste lydelse 1994:852.
186
eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts,
även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.
Om byggnadsnämnden finner att
byggherren i något väsentligt
avseende avviker från en rivnings-
plan, får nämnden förbjuda att
rivningen fortsätts till dess att
byggherren kan visa att det finns
förutsättningar för att planen kom-
mer att följas.
Förbud enligt första eller andra Förbud enligt första, andra eller
stycket får förenas med vite. tredje stycket får förenas med vite.
Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.
6§‘5
Särskild avgift skall tas ut om, i andra fell än som avses i 4 § första
stycket, en överträdelse sker genom att
1. arbete utförs utan att det finns någon kvalitetsansvarig enligt 9 kap.
13 §,
2. någon underlåter att göra 2. någon underlåter att göra
bygganmälan när sådan anmälan bygganmälan eller rivningsanmälan
skall göras eller när sådan anmälan skall göras eller
3. arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har
meddelat enligt denna lag.
Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000
kronor. Ar överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
11
5
Byggnadsnämnden får ta ut avgift
i ärenden angående lov och för-
handsbesked och i ärenden som
föranleds av en bygganmälan enligt
9 kap. 2 § samt i andra ärenden
som föranleder upprättande av
nybyggnadskarta, ritningsgransk-
ning, besiktning, framställning av
arkivbeständiga handlingar eller
andra tids- eller kostnadskrävande
åtgärder.
Byggnadsnämnden får dessutom,
åtgärder som anges i 9 kap. 2 §
Byggnadsnämnden får ta ut avgift
i ärenden angående lov och för-
handsbesked och i ärenden som
föranleds av en bygganmälan eller
rivningsanmälan enligt 9 kap. 2 §
samt i andra ärenden som föran-
leder upprättande av nybyggnads-
karta, ritningsgranskning, besikt-
ning, framställning av arkivbe-
ständiga handlingar eller andra tids-
eller kostnadskrävande åtgärder.
ifter det att bygganmälan som avser
första stycket 1 eller 2 inkommit
15 Senaste lydelse 1994:852.
16 Senaste lydelse 1994:852.
187
avseende uppförande, tillbyggnad eller annan ändring av en byggnad eller
annan anläggning, ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana
åtgärder som erfordras för att enligt denna lag upprätta eller ändra
detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får
tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmelser-
na.
Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av
avgifterna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
13 kap.
2 §17
Andra beslut enligt denna lag av
kommunfullmäktige och kommuna-
la nämnder än de som anges i 1 §
får överklagas genom besvär hos
Andra beslut enligt denna lag av
kommunfullmäktige och kommuna-
la nämnder än de som anges i 1 §
får överklagas hos länsstyrelsen.
länsstyrelsen.
Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser
1. frågor som redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestäm-
melser eller förhandsbesked,
2. behovet av byggsamråd.
Beslut som anges i 2 § första
stycket överklagas genom att en
besvärshandling ges in till länssty-
relsen. I besvärshandUngen skall
anges vilket beslut som överklagas.
BesvärshandUngen skaU ha kom-
mit in till länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag då justeringen
av protokollet med beslutet har
tillkännagetts på kommunens an-
slagstavla. I fråga om andra beslut
av kommunala nämnder än beslut
angående detaljplan, områdesbe-
stämmelser eller fastighetsplan
räknas dock besvärstiden från den
dag då klaganden fick del av be-
slutet.
Bestämmelser om hur beslut
enUgt 2 § överklagas finns i
23-25 §§ förvaltningslagen
(1986:223).
Tiden för överklagande av ett
beslut att anta, ändra eller upp-
häva en detaljplan, områdesbe-
stämmelser eller en fastighetsplan
räknas från den dag då justeringen
av protokollet med beslutet har
tillkännagetts på kommunens an-
slagstavla. När ett sådant beslut
har fattats av kommunfullmäktige,
skaU vad som föreskrivs i 23-25 §§
förvaltningslagen (1986:223) om
den myndighet som har meddelat
beslutet i stället avse kommunsty-
relsen.
17 Senaste lydelse 1994:852.
188
Besvär som inte har anförts i rätt
tid får inte tas upp till prövning.
Har besvärshandUngen före be-
svärstidens utgång kommit in tiU
kommunen, skall besvären ändå tas
upp till prövning. Besvären skaU
också tas upp till prövning, om
besvärshandUngen har kommit in
för sent till länsstyrelsen och detta
benor på att underrättelsen om vad
som skaU iakttas vid överklagande
av beslutet har innehållit en oriktig
uppgift om besvärstid eller besvärs-
instans.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
4 §18
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske
eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket
samt länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i
första stycket får överklagas genom
besvär hos kammarrätten om be-
slutet avser
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,
2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och besvären avser
frågan om åtgärderna utgör kom-
pletteringsåtgärder enligt 8 kap.
13 §, uppfyller kraven i 3 kap.
eller strider mot områdesbestäm-
melser,
3. rivningslov eller marklov och
besvären avser frågan om åtgärder-
na strider mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller
enligt 6 kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och
vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
5. fråga enligt 9 kap.,
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som anges ill kap. 5 §,
hos regeringen i övriga fell.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i
första stycket får överklagas hos
kammarrätten om beslutet avser
2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och överklagandena
avser frågan om åtgärderna utgör
kompletteringsåtgäider enligt 8
kap. 13 §, uppfyller kraven i 3
kap. eller strider mot områdesbe-
stämmelser,
3. rivningslov eller marklov och
överklagandena avser frågan om
åtgärderna strider mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser,
18 Senaste lydelse 1994:852.
189
Den myndighet som har att pröva
besvär över ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan,
områdesbestämmelser eller en
fastighetsplan skall antingen fest-
ställa eller upphäva beslutet i dess
helhet. Om kommunen har medgett
det, får dock beslutet upphävas i
en viss del eller ändras på annat
sätt. Utan kommunens medgivande
får ändringar av ringa betydelse
göras.
På kommunens begäran kan
myndigheten forordna att det över-
klagade beslutet, utan hinder av att
besvären inte har slutligen av-
gjorts, får genomföras i sådana
delar som uppenbarligen inte be-
rörs av besvären. Sådana förord-
nanden får inte överklagas.
Den myndighet som har att pröva
överklaganden över ett beslut att
anta, ändra eller upphäva en detalj-
plan, områdesbestämmelser eller
en fastighetsplan skall antingen
fastställa eller upphäva beslutet i
dess helhet. Om kommunen har
medgett det, får dock beslutet
upphävas i en viss del eller ändras
på annat sätt. Utan kommunens
medgivande får ändringar av ringa
betydelse göras.
På kommunens begäran kan
myndigheten förordna att det över-
klagade beslutet, utan hinder av att
överklagandena inte har slutligen
avgjorts, får genomföras i sådana
delar som uppenbarligen inte be-
rörs av överklagandena. Sådana
förordnanden får inte överklagas.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
14 kap.
8 §*’
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller
förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser för bygg- 3. skyddsbestämmelsermeddelas
nader som avses i 3 kap. 12 § i en detaljplan eller i områdesbe-
meddelas i en detaljplan eller i stämmelser enligt 5 kap. 7 § 4
områdesbestämmelser, eller 6 respektive 5 kap. 16 § 4
eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och
höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket
meddelas i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fell som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fell som avses i
första stycket 1 och i fell som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
19 Senaste lydelse 1993:559.
190
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del
av festigheten. I fell som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av festigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av festigheten, är kommunen skyldig att lösa fastig-
heten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra
beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårds-
lagen (1964:822), förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket
samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19
kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i
särskilda fell har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på
grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser
i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör
detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2
eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fell som avses
i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds-
eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlösen.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
17 kap.
21 a §
I lokaler där allmänheten har till-
träde och på allmänna platser skall
före år 2005 enkelt avhjälpta
hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings-
förmåga vara undanröjda i den
utsträckning som följer av före-
skrifter meddelade med stöd av
denna lag.
191
22 §
Regeringen eller den myndighet
som legeringen bestämmer får, i
de avseenden som anges i 20 och
21 §§, meddela de ytterligare
bestämmelser som behövs
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får, i
de avseenden som anges i
20-27 a §§, meddela de ytterligare
bestämmelser som behövs
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
1. till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet
skall äldre bestämmelser tillämpas utom såvitt avser 3 kap. 14 §.
192
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
2 kap.
6§
Mark och vattenområden som har
betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller med hänsyn
till friluftslivet skall så långt möj-
ligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kultur-
miljön. Behovet av områden för
friluftsliv i närheten av tätorter
skall särskilt beaktas.
Mark och vattenområden som har
betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller med hänsyn
till friluftslivet skall så långt möj-
ligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kultur-
miljön. Behovet av grönområden i
och i närheten av tätorter skall
särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Lagen omtryckt 1992:1146.
193
Härigenom föreskrivs att 22 § naturvårdslagen (1964:822)* skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:230
Bilaga 7
22 §2
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen bestämmer.
Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplys-
ning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej
heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
före ning ssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet
som avses i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning
som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid
mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i
landskapsbilden, får myndigheten meddela föreläggande om avlägsnande
av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.
Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda
eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa
anordningen avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej
regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen
bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på
anslagstavla anbringade meddelanden som avses i andra stycket.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte anordningar inom
vägområde eller för vilka bygglov
krävs eller har lämnats. Bestäm-
melserna gäller inte heller sådana
åtgärder avseende skyltar och
ljusanordningar som inte kräver
bygglov efter beslut enligt
8 kap. 5 § första stycket eller
andra stycket 7 plan- och bygg-
lagen (1987:10).
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte anordningar inom
vägområde eller för vilka bygglov
krävs eller har lämnats. Bestäm-
melserna gäller inte heller sådana
åtgärder avseende skyltar och
ljusanordningar som inte kräver
bygglov efter beslut enligt
8 kap. 5 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Lagen omtryckt 1991:641.
2 Senaste lydelse 1994:851.
194
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-18
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman
och regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 4 maj 1995 (Miljödepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
2. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.,
3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Henrik
Lagergren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
4 kap.
5§
I denna paragraf finns en bestämmelse om vad länsstyrelsen har att göra
under det samråd som skall förekomma i samband med att förslag till
översiktsplan eller till ändring i en sådan plan upprättas. Lagrådet har
ingen invändning mot förslaget men vill erinra om att det i 5 kap. 22 §
finns en motsvarande bestämmelse som rör upprättande av förslag till
detaljplan. Enligt Lagrådets mening bör det under det fortsatta lagstift-
ningsarbetet övervägas om inte 5 kap. 22 § bör ändras samtidigt och på
motsvarande sätt som förevarande paragraf.
14 §
I denna paragraf, som är ny, föreslås vissa ytterligare bestämmelser
rörande översiktsplaner. Enligt första stycket skall kommunfullmäktige
minst en gång under mandattiden ta ställning till översiktsplanens
aktualitet. I andra stycket anges att länsstyrelsen inför ett sådant beslut
skall samlat redovisa sådana statliga intressen som kan vara av betydelse
för kommunens beslut.
Det framstår som oklart vad som åsyftas med föreskriften att länssty-
relsen skall ”samlat redovisa” angivna ”statliga intressen”. I författnings-
kommentaren anges att länsstyrelsen skall sammanställa ett underlag för
kommunens beslut och enligt den allmänna motiveringen bör det ges en
samlad bild av statens intressen. Vid föredragningen inför Lagrådet har
upplysts att med bestämmelsen avses att länsstyrelsen skall dels redovisa
en sammanfattning av uppgifter från olika statliga myndigheter, dels
Prop. 1994/95:230
Bilaga 8
195
redovisa en bedömning av hur de statliga anspråken förhåller sig till
översiktsplanen.
Lagrådet, som inte har någon erinran mot att en bestämmelse med den
sålunda angivna innebörden tas upp i paragrafen, förordar att andra
stycket med några jämkningar även i övrigt ges följande lydelse:
”Före ett beslut som avses i första stycket skall länsstyrelsen i en
sammanfattande redogörelse redovisa statliga myndigheters synpunkter,
som är kända för länsstyrelsen, i fråga om sådana statliga intressen som
kan vara av betydelse för kommunens beslut samt ange hur synpunkterna
enligt länsstyrelsens mening förhåller sig till översiktsplanen.”
5 kap.
21 i
Paragrafens första stycke innehåller för närvarande i första meningen en
bestämmelse om syftet med samråd vid upprättandet av förslag till
detaljplan. I andra och tredje meningarna anges vad som bör redovisas
under samrådet. I lagrådsremissen föreslås att första meningen ändras så
att syftet med samråd uttrycks något tydligare. Ändringen motsvarar den
ändring som föreslås i 4 kap. 4 § första stycket i fråga om översiktsplan.
Andra och tredje meningarna lämnas i förslaget oförändrade.
Iill följd av en ändring i 5 kap. 20 § kommer bestämmelserna i
förevarande paragraf att omfatta två olika samråd, ett vid utarbetandet av
programmet för detaljplan och ett vid upprättandet av förslaget till sådan
plan. I remissen har inte beaktats att detta bör föranleda en viss
omarbetning av andra och tredje meningarna i första stycket i före-
varande paragraf. Lagrådet förutsätter att en sådan omarbetning sker
under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse föreskriver att
resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som
har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse. I lagrådsremissen
föreslås att stycket ändras så att även resultatet av samrådet vid ut-
arbetandet av programmet skall redovisas i en samrådsredogörelse.
Vidare föreslås att det närmare preciseras vad samrådsredogörelsen skall
innehålla. Som lagtexten utformats ger den intryck av att ettvart av de
nämnda samråden skall avslutas med en resultatredovisning i en
samrådsredogörelse. Så har emellertid inte varit avsikten. Av motive-
ringen till förslaget framgår att resultaten från båda samråden skall
redovisas i en gemensam redogörelse. Lagtexten bör därför ändras så att
detta tydliggörs. Stycket bör även i övrigt omarbetas i förtydligande
syfte.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att andra stycket i
paragrafen ges följande lydelse:
”De synpunkter som har framförts vid samråden samt kommentarer och
förslag med anledning av synpunkterna skall redovisas i en gemensam
samrådsredogörelse. ”
Lagrådet vill tillägga att andra stycket har sin motsvarighet i fråga om
översiktsplan i 4 kap. 4 § andra stycket. Någon ändring av den
Prop. 1994/95:230
Bilaga 8
196
bestämmelsen diskuteras inte i remissen. Enligt Lagrådets mening bör
under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas, om det inte även när
det gäller översiktsplan bör införas en precisering av vad samråds-
redogörelsen bör innehålla. Lagrådet vill i förevarande sammanhang
också peka på att förslaget om tillskapandet av två olika samråd bör
föranleda en viss justering även i 5 kap. 22 §.
Prop. 1994/95:230
Bilaga 8
Förslagen lämnas utan erinran.
197
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995
Prop. 1994/95:230
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Thalén, Freivalds, Tham, Schori, Heckscher, Hedborg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström, Johansson
Föredragande: statsrådet Winberg
Regeringen beslutar proposition 1994/95:230 Kommunal översiktsplane-
ring enligt plan- och bygglagen, m.m.
198
gotab 48541, Stockholm 1995