Regeringens proposition

1994/95:229

Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning ProP-

1994/95:229

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 maj 1995

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till vissa ändringar av reglerna i 5 kap.
3 § skadeståndslagen (1972:207) om förmåner som skall avräknas när
man bestämmer skadestånd för inkomstförlust med anledning av person-
skada.

Avräkning skall göras för ersättning för inkomstförlust från vissa
personförsäkringar. Det skall i fortsättningen inte ha någon betydelse
om det är en individuellt tecknad försäkring, en gruppförsäkring eller
en kollektivavtalsgrundad försäkring. Det avgörande skall i stället vara
om försäkringen är en anställningsförmån för den som har tillfogats
skadan. Så är det i de fall där premierna för försäkringen betalas av
arbetsgivaren.

Samma regel skall gälla för olycksfalls- och sjukförsäkringar som för
pensionsförsäkringar. Till följd av den ändringen kan avräkningsbestäm-
melserna utformas enklare än hittills.

I propositionen behandlas också frågan om avräkning för sjuklön som
arbetsgivaren betalar på grund av bestämmelserna i lagen (1991:1047)
om sjuklön.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 229

Innehållsförteckning

Prop. 1994/95:229

1      Förslag till riksdagsbeslut...................... 3

2     Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) . .   4

3     Ärendet och dess beredning .................... 5

4    Nuvarande ordning.......................... 5

4.1   Avräkning enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen...... 5

4.2   Något om avräkningsförmånerna ............. 8

4.3   Regressrätt........................... 13

4.4   Lagen (1991:1047) om sjuklön .............. 14

5     Avräkning för lagstadgad sjuklön ................. 15

6     Avräkning för ersättning från pensionsförsäkring, sjuk-
försäkring och olycksfallsförsäkring................ 21

7     Ikraftträdande .............................27

8     Förslagets kostnadseffekter ..................... 27

9    Författningskommentar........................ 28

Bilaga 1     Promemorians lagförslag .................. 30

Bilaga 2    Förteckning över remissinstanserna............ 31

Bilaga 3     Lagrådsremissens lagförslag ................ 32

Bilaga 4    Lagrådets yttrande ...................... 33

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995 . . 34

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).

Prop. 1994/95:229

1* Riksdagen 1994/95. 1 samL Nr 229

2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen Prop. 1994/95:229
(1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §2

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av
underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av

förlusten har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, eller annan likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som
utges av arbetsgivare på grund av
anställningsavtal,

1. ersättning som betalas på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller någon annan likartad
förmån,

2. pension eller annan periodisk
ersättning eller sjuklön, om
förmånen betalas av en arbets-
givare eller på grund av en
försäkring som är en anställnings-
förmån.

3. pension som utgår på grund
av kollektiv tjänstepensionsför-
säkring,

4. periodisk ersättning som utgår
på grund av sådan olycksfalls-
eller sjukförsäkring som har med-
delats på grund av kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1 Lagen omtryckt 1975:404.

2 Senaste lydelse 1977:272

3   Ärendet och dess beredning

I sitt betänkande 1991/92:LU8 anmärkte lagutskottet att det kunde anses
oklart om bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) om
avräkning vid bestämmande av skadestånd för inkomstförlust vid
personskada omfattar sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.
Därmed ansåg utskottet det också osäkert vad som gäller i fråga om
arbetsgivares regressrätt för sådan sjuklön (s. 14). Uttalandena gjordes
med anledning av en motion (1990/91 :Sf52) där det hemställts att riks-
dagen skulle besluta om regressrätt för arbetsgivare mot skadevållare
för sjuklön som betalats enligt lagen om sjuklön.

Lagutskottet ansåg det angeläget med ett klarläggande av rättsläget
lagstiftningsvägen och hemställde att riksdagen skulle ge regeringen
detta till känna. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr.
1991/92:45).

Enligt gällande rätt avräknas sådan pension som är en ersättning för
inkomstförlust och som betalas ut på grund av kollektiv tjänstepensions-
försäkring. Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag föreslog i en skriv-
else till Justitiedepartementet den 22 oktober 1982, dnr 82-2705, att
också pension som betalas på grund av individuell tjänstepensions-
försäkring i fortsättningen skall avräknas när skadestånd bestäms.

Justitiedepartementet förordnade f.d. justitierådet Bertil Bengtsson att
göra en översyn av bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen, och
han utarbetade promemorian Vissa avräkningsfrågor vid personskade-
ersättning (Ds 1994:73). I promemorian föreslås ändringar i avräknings-
reglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Promemorians lagförslag finns i
bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En remissammanställning finns till-
gänglig i Justitiedepartementet (dnr 94/2107).

I promemorian framhålls att det kan vara motiverat med en mera
omfattande utredning av de allmänna principerna för samordningen
mellan å ena sidan skadestånd och å andra sidan andra förmåner vid
personskada. Flera remissinstanser anför i sina yttranden att det är
angeläget att en sådan utredning görs. Regeringen kommer senare att ta
ställning till den frågan.

Lagrådet har granskat lagförslaget och lämnat det utan erinran. En
redaktionell ändring har gjorts i lagtexten. Lagrådsremissens lagförslag
finns i bilaga 3 och Lagrådets yttrande i bilaga 4.

4   Nuvarande ordning

4.1  Avräkning enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen

Reglerna om bestämmande av skadestånd för personskada finns i 5 kap.
skadeståndslagen (SkL). Dessa regler kom till i huvudsak genom lag-
ändringar år 1975 (prop. 1975:12, bet. 1975:LU16, rskr. 1975:133,
bet. 1975:LU23, rskr. 1975:209, SFS 1977:272).

Prop. 1994/95:229

I 1 § anges vad ersättningen till den som tillfogats personskada skall Prop. 1994/95:229
omfatta och i 2 § finns motsvarande regler för fall då skadan har lett till
döden. I 3 § föreskrivs avräkning från ersättning för inkomstförlust eller
förlust av underhåll för vissa förmåner som den skadelidande uppbär
från annat håll med anledning av skadefallet.

Bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL innebär att avräkning skall göras när
skadeståndet bestäms, om den skadelidande med anledning av förlusten
har rätt till ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån.
Sjuklön eller pension som betalas av arbetsgivare på grund av anställ-
ningsavtal skall också avräknas. Detsamma gäller pension som utgår på
grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt periodisk ersättning
som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har
meddelats på grund av kollektivavtal.

I det följande redovisas de principer som legat till grund för reglering-
en i 5 kap. 3 § SkL.

Avräkning genom netto- respektive bruttometod

Frågan om vilka förmåner som skall avräknas vid bestämmande av
skadestånd inrymmer vissa tankemässiga komplikationer. Det gäller
framför allt förhållandet mellan avräkningsfrågan och frågan om
regressrätt mot skadevållaren för den som ersätter den skadelidande i
annan ordning, t.ex. en försäkringsgivare. Det finns en koppling mellan
avräkning och regressrätt som innebär att avräkningsreglerna direkt
påverkar regressrätten och vice versa. Därför är det viktigt att redan här
klargöra att avräkning kan göras antingen genom en ”nettometod” eller
genom en ”bruttometod”. Svensk skadeståndsrätt bygger i huvudsak på
den ena av dessa metoder och det kan givetvis inte komma i fråga att i
det här sammanhanget ändra regelsystemets grundläggande struktur.

Den metod för avräkning som 5 kap. 3 § SkL är ett uttryck för brukar
kallas nettometoden. Den innebär att slutlig avräkning mellan skade-
stånd och förmåner görs redan när skadeståndet fästställs. Skadeståndet
bestäms till skillnaden mellan den totala skadan och de förmåner som
den skadelidande har rätt att få. Förmånerna avräknas med de belopp
som är aktuella när skadeståndet bestäms. Det fastställda skadestånds-
beloppet påverkas därefter inte om förmånernas storlek skulle ändras.
Principen om avräkning enligt nettometoden innebär att skadestånd
enbart kan komma i fråga om den totala skadan överstiger de avräk-
ningsförmåner som den skadelidande har rätt till. Nettometoden innebär
alltså att den skadeståndsskyldige undgår skadeståndsskyldighet för de
förluster som motsvarar de förmåner som skall avräknas.

En annan metod för avräkning är den s.k. bruttometoden. Skade-
ståndet bestäms då till ett belopp som motsvarar hela skadan. När för-
måner som är förenade med regressrätt betalas ut till den skadelidande
före skadeståndsersättningen minskar hans skadeståndsfordring i mot-
svarande mån. Om den skadelidande blir ersatt genom skadestånd har

han därefter inte rätt att uppbära en förmån för motsvarande förlust, om Prop. 1994/95:229
förmånen är förenad med regressrätt. Det innebär t.ex. att försäkrings-
givarens ansvar för förlusten vid skadeförsäkring minskar, om försäk-
ringstagaren väljer att kräva skadestånd i stället för att begära försäk-
ringsersättning och den skadeståndsskyldige betalar ut skadeståndet.

När 1975 års lagändringar gjordes valdes alltså nettometoden som
huvudprincip. Nettometoden ansågs underlätta skaderegleringen väsent-
ligt eftersom den innebär att parterna redan från början med säkerhet
kan beräkna skadeståndets storlek. Följden av nettoavräkning är ju att
regressrätt inte finns för förmånerna och att en uppräkning av dessa
alltså inte påverkar skadeståndet. I förarbetena till bestämmelserna
framhölls att en regressrätt beträffande de förmåner som skall avräknas
oftast har ringa ekonomisk betydelse för den som betalar ut förmånen
(prop. 1975:12 s. 128 f.).

Målsättningen var att på sikt minska skadeståndsrättens betydelse i
fråga om personskada. Ett skäl för denna strävan var att rätten till
skadestånd ofta beror på tillfälliga omständigheter. Det ansågs därför att
skadestånd i ökad utsträckning borde samordnas med andra förmåner
som en skadelidande har rätt till. Man ville sålunda öka betydelsen av
sådana förmåner som den skadelidande får oberoende av om han kan få
skadestånd (prop. 1975:12 s. 125). Samordningen skulle bidra till att
ersättningssystemet blev enkelt och kostnaderna för skaderegleringen
låga.

En följd av den angivna samordningen är att regressrätten är begrän-
sad och att den skadevållande i regel bara behöver betala en mindre del
av skadan. Det är en effekt som ofta varit föremål för diskussion (se
vidare i avsnitt 4.3).

Överensstämmande ändamål

Förutsättningen för avräkning enligt 5 kap. 3 § SkL är att den skade-
lidande har rätt till förmånen med anledning av den förlust skadeståndet
skall ersätta. Enbart förmåner som betalas ut på grund av förluster som
har orsakssamband med den handling eller underlåtenhet som lett till
skadeståndsskyldighet kan alltså avräknas. För att klargöra vissa ut-
gångspunkter för den nuvarande regleringen finns det anledning att
diskutera ändamålet med vissa förmåner samt jämföra med skadestån-
dets ändamål.

Förmåner som är resultatet av den skadelidandes sparande omfattas i
princip inte av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL. Det framhölls i för-
arbetena att man skulle närma sig ett system med skälighetsprövning av
skadeståndet med hänsyn till den skadelidandes ekonomiska förhållan-
den, om samordningen skulle omfatta även försäkringsformer som
innefattar ett sparande. Det ansågs att en sådan samordning skulle föra
för långt (prop. 1975:12 s. 124, bet. 1975:LU16 s. 31 f.).

Det nu sagda stämmer med den angivna utgångspunkten, att enbart
förmåner som betalas på grund av den aktuella skadan skall avräknas. I
den mån en utbetalning till den skadelidande är en återbetalning av

sparande jämte förräntning av detta, som exempelvis vid ålderspension Prop. 1994/95:229
från pensionsförsäkring, är det inte fråga om en förmån som betalas för
en ekonomisk förlust som inträffat på grund av personskada. Ålderspen-
sion skall alltså inte avräknas enligt 5 kap. 3 § SkL. När det gäller
pensionsförmåner är det således pension som betalas ut före den tid-
punkt då ålderspension börjar betalas, dvs. sjukpension (ibland kallad
invalidpension), och efterlevandepension som är av intresse i fråga om
avräkning.

Förmåner som är avsedda att delvis ersätta annat än inkomstförlust
och förlust av underhåll, t.ex. omställningskostnader eller ideell skada,
avräknas i princip inte enligt gällande rätt. Även detta beror på att
avräkning skall göras enbart om den skadelidande har rätt till förmånen
med anledning av den förlust som skadeståndet skall täcka. Det skall
vid avräkning naturligtvis inte ske en sammanblandning av olika ersätt-
ningsposter. Det är en viktig princip. En eventuell överkompensation
för ideell skada - om en sådan skulle kunna konstateras - skall därför
inte avräknas från skadestånd för inkomstförlust.

För att systemet inte skall bli för komplicerat skall avräkning enligt
5 kap. 3 § SkL göras enbart för periodisk ersättning från olycksfalls-
eller sjukförsäkring. Engångsbelopp ur sådana försäkringar anses näm-
ligen ersätta såväl ekonomisk som ideell skada. Förfärandet skulle
kompliceras avsevärt och bli i viss mån godtyckligt om avräkning skulle
göras för en del av ett sådant engångsbelopp. Av samma skäl skall av-
räkning enligt 5 kap. 3 § SkL inte ske för förmåner i form av kapitalbe-
lopp från livförsäkring även om försäkringen inte innefattar sparande
(SOU 1973:51 s. 209).

Den skadelidandes eget initiativ

Enligt förarbetena till 5 kap. 3 § SkL borde avräkning inte ske i fråga
om försäkringar som den skadelidande själv tecknat. Det ansågs finnas
skäl att ta hänsyn till den skadelidandes eget initiativ eftersom skade-
vållaren annars kunde dra fördel av den skadelidandes förtänksamhet.
Det ansågs självklart att avräkningsreglerna inte får medföra att den
skadelidande själv bär någon del av förlusten med anledning av skadan
(prop. 1975:12 s. 126 f.).

4.2 Något om avräkningsförmånerna

Övervägandena bakom bestämmelserna om avräkning i 5 kap. 3 § SkL
har lett till att förmåner från socialförsäkring (p. 1) och vissa förmåner
som betalas ut på grund av anställning (p. 2-4) skall avräknas när
skadestånd bestäms. Vad gäller avräkning för anställningsförmåner har
avsikten varit att det i princip inte skall ha någon betydelse om för-
månerna betalas av arbetsgivaren direkt eller genom en försäkring som
arbetsgivaren betalar. Däremot faller de flesta typer av ersättning från
privata försäkringar utanför samordningsregeln i 5 kap. 3 § SkL. Det                    8

anfördes i förarbetena att ”frivilliga försäkringar” torde karakteriseras

av att de är avsedda att tillgodose den försäkrades speciella situation Prop. 1994/95:229
och hans behov av trygghet (bet. 1975:LU16 s. 33).

I detta lagstiftningsärende knyts intresset främst till sjuklön enligt
lagen (1991:1047) om sjuklön samt till olika typer av försäkringsersätt-
ningar som den enskilde kan uppbära som kompensation för en inkomst-
förlust som han drabbas av till följd av den aktuella skadan. Sjuklön
behandlas i avsnitt 4.4. Här skall redogöras för de försäkringar som är
av intresse.

Tjänstepensionsförsäkring

Tjänstepensionsförsäkringar är sådana pensionsförsäkringar som har
samband med ett anställningsförhållande och för vilka arbetsgivaren
betalar hela premien. Dessa försäkringar avser att trygga den anställdes
pension. Tjänstepensionsförsäkringen berättigar först och främst till
ålderspension. Om den anställde blir varaktigt oförmögen att arbeta,
betalas vanligtvis sjukpension enligt försäkringen om rätten till sjuklön
har upphört. Vid dödsfall betalas ofta försäkringsersättning till den
anställdes efterlevande (efterlevandepension). Som tidigare sagts är det
de två sistnämnda förmånerna som är av intresse när det gäller avräk-
ning enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen.

För närvarande föreskrivs avräkning enligt 5 kap. 3 § 3 SkL endast
för pension som utgår från kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Med
kollektiv försäkring avses i detta sammanhang dels försäkringar enligt
avtal - gruppavtal - som gäller för en större eller mindre grupp av
personer som anges i avtalet, dels försäkringar som är grundade på
kollektivavtal. Kollektivavtalsgrundad försäkring är sådan försäkring
som tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda och
som meddelas enligt villkor som följer ett i villkoren angivet kollektiv-
avtal (se Personförsäkringslag, SOU 1986:56, s. 239 f., och Ny försäk-
ringsavtalslag, Ds 1993:39, s. 197).

Individuella tjänstepensionsförsäkringar avser en enskild arbetstagare.
Ersättning från sådana tjänstepensionsförsäkringar avräknas alltså inte i
dag när skadestånd bestäms. Det är inte ovanligt med individuella
tjänstepensionsförsäkringar. De förekommer dels i företag som inte är
bundna av kollektivavtal, dels för arbetstagare som inte är anslutna till
en kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring. Flertalet av de
individuellt försäkrade tillhör den s.k. frikretsen. Dit brukar räknas
ägare av företag som inte är juridisk person, delägare i handelsbolag
och sådana aktieägare i aktiebolag som ensamma eller tillsammans med
make, föräldrar eller barn äger minst en tredjedel av aktierna. Vidare
räknas företagares make som är sysselsatt i företaget till frikretsen samt
normalt också verkställande direktör i aktiebolag och vissa andra be-
fattningshavare i ledande ställning inom större företag. Också vissa
andra anställda brukar sakna skydd genom kollektiv försäkring, näm-
ligen tjänstemän som arbetar under 16 timmar i veckan, personer över
65 år samt sådana personer som anställts efter fyllda 62 år och lyfter

pension från anställning hos en annan arbetsgivare eller saknar tidigare Prop. 1994/95:229
intjänad pensionsrätt.

Av dessa grupper kan delägare i aktiebolag, kommanditdelägare och
personer som är anställda få tjänstepension, medan ägare av enskild
firma och andra delägare i handelsbolag än kommanditdelägare är hän-
visade till privat pensionsförsäkring. I promemorian anförs att den
privata pensionsförsäkring som de sistnämnda kan teckna innehåller i
stort sett samma villkor som en individuell tjänstepensionsförsäkring.

En tjänstepensionsförsäkring brukar vara kombinerad med en s.k.
premiebefrielseförsäkring, som ger rätt till premiebefrielse vid mera
långvarig arbetsoförmåga på grund av sjukdom och olycksfall. Det
innebär att den skadelidande kan vara berättigad att få sjukpension
samtidigt som premierna för hans ålderspension betalas ur premie-
befrielseförsäkringen.

Eftersom det är arbetsgivaren som betalar premiema för en tjänste-
pensionsförsäkring verkar en befrielse från skyldigheten att betala dessa
i första hand till arbetsgivarens förmån. Vid fastställande av skadestånd
för inkomstförlust kan det dock beaktas om den skadelidande har för-
lorat pensionsförmåner till följd av skadan på så sätt att hans ålders-
pension har blivit mindre än annars. En premiebefrielseförsäkring
säkerställer i princip att ålderspensionen blir densamma oavsett att den
skadade fått lägre inkomster på grund av nedsatt arbetsförmåga. På det
sättet minskar en premiebefrielseförsäkring den skadelidandes inkomst-
förlust.

Efterlevandepension

Skadestånd för förlust av underhåll avser dödsfall och är avsett att
försätta den efterlevande i samma ekonomiska situation som om döds-
fallet inte hade inträffat. Huvudtanken bakom bestämmelserna i
5 kap. 2 § SkL är att den efterlevande skall kunna leva på i stort sett
samma levnadsstandard som tidigare. Skadeståndet skall sålunda be-
stämmas så att det motsvarar de ekonomiska förhållandena om den döde
hade fått leva vidare.

Förlust av underhåll täcks numera inte sällan helt eller delvis genom
försäkringsförmåner. När skadeståndet bestäms skall avräkning göras
enligt 5 kap. 3 § SkL för vissa av dessa förmåner. Det gäller efter-
levandepension från kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Avräkning skall
därvid göras även om efterlevandepensionen helt eller delvis motsvarar
ett sparande. Här skiljer sig alltså avräkningsregeln vid förlust av
underhåll från vad som gäller vid inkomstförlust. Ett skäl för det är att
skadestånd till efterlevande är ett avsteg från huvudprincipen att endast
den som omedelbart drabbas av en skada har rätt till skadestånd. Det är
oftast inte heller möjligt att med någon exakthet uppskatta den efter-
levandes förlust med anledning av dödsfallet. Det är sålunda svårt att
göra en rimligt säker jämförelse mellan de anhörigas verkliga ekono-
miska situation och den situation som skulle ha varit om dödsfallet inte
hade inträffat.

10

Skadeståndet till efterlevande skall vidare bestämmas efter en skälig- Prop. 1994/95:229
hetsprövning enligt 5 kap. 2 § andra stycket SkL. Skälen för detta är
väsentligen desamma som de skäl som nyss redovisats för att sparande
kan avräknas enligt 5 kap. 3 §. Skadeståndet skall bestämmas till vad
som är skäligt med hänsyn till den efterlevandes förmåga att försörja
sig, bl.a. genom eget arbete, egen förmögenhet och sådana försäkrings-
ersättningar som inte avräknas enligt 5 kap. 3 § (prop. 1975:12 s. 121).
Av detta följer att en efterlevandepension från en privat pensionsförsäk-
ring eller en engångsbetalning från en livförsäkring kan medföra att
skadeståndsskyldigheten begränsas eller helt faller bort. Det gäller alltså
trots att sådana förmåner inte skall avräknas enligt 5 kap. 3 §.

Sjukförsäkring

En sjukförsäkring omfattar i regel endast periodisk ersättning avsedd att
kompensera en del av den inkomstförlust som följer av arbetsoförmåga.

En sjukförsäkring där ersättningen är periodisk är avsedd att täcka
skillnaden mellan å ena sidan den försäkrades vanliga inkomst och å
andra sidan den sjukersättning som han i förekommande fall får från
arbetsgivaren och enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Syftet
är alltså uteslutande att ersätta inkomstförlust.

Försäkringsbolagen försöker så långt som möjligt undvika att den
försäkrade blir berättigad till högre försäkringsersättning än som kom-
penserar inkomstbortfallet (överförsäkring). Genom maximiregler för
försäkringsbeloppen söker bolagen se till att den försäkrade inte kom-
penserar sig för mer än 90-95 procent av sin lön före skatt. I fråga om
gruppsjukförsäkring för tjänstemän förekommer exempelvis maximi-
regler av innebörd att ett försäkringsbelopp om 1 000 kr förutsätter en
månadsinkomst överstigande 14 500 kr. Den försäkrade kan givetvis
välja att inte kompensera sig maximalt utan bestämma ett lägre ersätt-
ningsbelopp.

Arbetsoförmåga enligt sjukförsäkring föreligger då den försäkrade
förlorat arbetsförmågan helt eller fått den nedsatt till minst hälften på
grund av sjukdom eller olycksfall. Ibland kan sjukersättning betalas ut
om arbetsförmågan är nedsatt med minst 25 procent.

Fullständig arbetsoförmåga medför rätt till hela försäkringsbeloppet.
Om arbetsförmågan är nedsatt i sådan grad att ersättning betalas ut men
den försäkrade inte är helt oförmögen till arbete, betalas ersättning med
så stor del som svarar mot nedsättningen. Ersättningen betalas ut under
försäkrings tiden, ofta efter en karenstid.

De periodiska ersättningsbeloppen bestäms på förhand i försäkrings-
avtalet, vanligtvis enligt schabloner som står i viss relation till årslönen.
Oftast bestäms försäkringsersättningen till beloppet, men det före-
kommer också att ersättningen bestäms som en viss procentsats av den
försäkrades lön. Det sker således ingen exakt beräkning av hur stor
inkomstförlusten blir i det enskilda fallet, men anpassningen till den
försäkrades inkomster är tydlig. Anpassningen till lönen beror främst på
att överförsäkring skall undvikas. Schablonerna används företrädesvis

!*• Riksdagen 1994/95. 1 samL Nr229

av det skälet att de medför lägre administrationskostnader än om ersätt- Prop. 1994/95:229
ningen är mer individualiserad.

Försäkringsbolagen kräver vid individuella sjukförsäkringar att försäk-
ringstagaren lämnar uppgifter om sina inkomstförhållanden och om
andra försäkringar som han har samt att han meddelar bolaget om in-
komstförhållandena skulle ändras. Försäkringsbolagen tillämpar också
ofta det villkoret att om det vid ett försäkringsfall upptäcks att den
försäkrade blir överkompenserad för inkomstförlusten, försäkrings-
ersättningen inte betalas ut förrän den försäkrade återgått i arbete. Det
anses bidra till att rehabiliteringstiden inte blir längre på grund av över-
kompensationen.

Olycksfallsförsäkring

Olycksfallsskador definieras i försäkringsvillkoren som kroppsskador
som drabbar den försäkrade ofrivilligt genom en plötslig yttre händelse.
Härmed likställs skador på grund av förfrysning, värmeslag eller sol-
sting. Däremot anses skador som uppkommer på grund av smitta genom
bakterier, virus eller andra smittämnen inte som olycksfallsskador.
Skador som har framkallats genom att den försäkrade varit sinnessjuk
eller påverkad av droger är vanligen inte att anse som olycksfallsskador
i den mening som avses i försäkringarna.

Det finns ett för försäkringsbranschen gemensamt tabellverk enligt
vilket medicinsk invaliditetsgrad fastställs. I tabellverket anges i procent
invaliditetsgraden för olika typer av skador. Försäkringsbolagen biträds
regelmässigt av medicinsk expertis när invaliditetsgraden fastställs i det
enskilda fallet.

Försäkringsbeloppet - normalt den maximala ersättningen från försäk-
ringen - bestäms redan när försäkringen tecknas. Beloppet har ingen
koppling till en förväntad faktisk ekonomisk skada. Det sker således
inga bedömningar av försäkringsbeloppet i förhållande till olycksfallets
ekonomiska följder för den försäkrade. Det står den försäkrade fritt att
välja hur stort försäkringsbeloppet skall vara, och det finns inga be-
gränsningar av försäkringsbeloppen med hänvisning till överförsäkrings-
resonemang. Vanligen bestäms försäkringsbeloppet i förhållande till det
basbelopp som gäller när ersättningen betalas ut. Genom anknytningen
till gällande basbelopp åstadkoms en värdesäkring av försäkringsersätt-
ningen. Försäkringspremien bestäms i förhållande till försäkringsbe-
loppet. Den ersättning som försäkringsgivaren betalar ut beräknas oftast
genom att försäkringsbeloppet multipliceras med den medicinska in-
validitetsgrad som fastställts.

Om olycksfallet har lett till att den försäkrades arbetsförmåga är ned-
satt med minst 50 procent, har den försäkrade möjlighet att åberopa
ekonomisk invaliditet (även kallad förvärvsmässig invaliditet). Detta är
alltså ett annat invaliditetsbegrepp än det medicinska och invaliditets-
graderna för en och samma skada kan vara olika. Exempelvis kan för-
lust av ett finger för en konsertpianist innebära att han eller hon inte
längre kan utöva sitt yrke medan samma skada för en jurist kanske inte

12

alls påverkar förvärvsförmågan. Vanligen beräknas försäkringsersätt- Prop. 1994/95:229
ningen vid ekonomisk invaliditet med utgångspunkt i dubbla försäk-
ringsbeloppet, vilket multipliceras med den procentsats som den ekono-
miska invaliditetsgraden fastställts till. Av naturliga skäl används den
ekonomiska invaliditetsberäkningen, om den leder till högre ersättning
för den försäkrade.

Numera förekommer i princip inte periodiska ersättningar från olycks-
fallsförsäkring - tidigare förekom s.k. dagersättningar och livräntor.
Försäkringsersättningar enligt de olycksfallsförsäkringar avseende vuxna
som meddelas i dag betalas alltså regelmässigt ut som engångsbelopp.
Det betyder att dagens olycksfallsförsäkringar nästan helt saknar
intresse från avräkningssynpunkt. Ersättningen avräknas i praktiken inte
när skadestånd bestäms.

4.3 Regressrätt

Bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL innebär att det inte finns rätt till
skadestånd för förluster som täcks av de uppräknade förmånerna
(”nettometoden” se avsnitt 4.1). Det betyder i sin tur att den som
betalar ut en sådan ersättning till den skadelidande inte har regressrätt
(återkravsrätt) mot skadevållaren. Det följer av att regressrätten inte är
en självständig rätt till skadestånd för den som betalat ut viss ersättning
utan en rätt att ta över den rätt till skadestånd som den skadelidande kan
ha.

I fråga om förmåner som inte omfattas av uppräkningen i 5 kap. 3 §
SkL kan det däremot finnas en regressrätt för den som betalar ut ersätt-
ning. Men regressrätt finns inte alltid. När regressrätt finns för en viss
ersättning som betalas ut skall avräkning göras enligt bruttometoden.
När regressrätt inte finns får den skadelidande vid personskada i regel
uppbära både skadeståndet och ersättningen (kumulation), även om det
leder till överkompensation för en ekonomisk förlust.

För försäkringsavtal regleras frågan om regressrätt i 25 § lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Huvudregeln för personförsäk-
ringar är att det inte finns någon regressrätt (25 § andra stycket). Vid
olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring finns emellertid en regressrätt i
vissa fall. Om försäkringsgivaren utfäst sig att betala ersättning med
verkliga beloppet av utgifter eller förluster, får det utbetalda beloppet
återkrävas från den som framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet eller från den som är strikt skadestånds-
ansvarig. Bestämmelserna i FAL är dispositiva. Försäkringsgivaren kan
alltså förbehålla sig en längre gående regressrätt.

Det anförda innebär bl.a. att det enligt FAL inte finns någon regress-
rätt för vad som har betalats ut på grund av en s.k. summaförsäkring.
Ersättningen från en summaförsäkring har inte ansetts i egentlig mening
ha som syfte att utjämna en ekonomisk förändring som inträffat genom
försäkringsfallet och anses därför inte stå i ett sådant förhållande till
skadeståndsskyldigheten att en konkret skada blir dubbelt ersatt. Den

13

försäkrade har av den anledningen rätt att kumulera ersättningen från en Prop. 1994/95:229
summaförsäkring med ett eventuellt skadestånd.

Enligt uppgifter från försäkringsbranschen har det inte på mycket lång
tid förekommit att svenska försäkringsbolag erbjuder sjukförsäkring
eller olycksfallsförsäkring där försäkringsersättning avseende inkomst-
förlust bestäms med verkliga beloppet av förlusten. Det innebär att
regressregeln i 25 § FAL i stort sett saknar intresse för personförsäk-
ringar.

Ersättning från sådana personförsäkringar som inte nämns i 5 kap. 3 §
SkL får alltså kumuleras med skadestånd, om inte annat följer av för-
säkringsavtalet. Och det förekommer inte i någon utsträckning att för-
säkringsbolagen vid personförsäkring förbehåller sig en längre gående
regressrätt än i FAL. Sättet att fastställa försäkringsbeloppet och försäk-
ringsersättningen vid sjukförsäkring innebär som framgått att anpass-
ningen till den konkreta inkomstförlusten oftast är stor. Det betyder att
kumulationen ger upphov till överkompensation.

För trafikförsäkring finns särskilda regler om regressrätt i 20 § trafik-
skadelagen (1975:1410; TSL). För vad försäkringsbolaget har betalat
från försäkringen har det regressrätt mot den skadevållande, om skadan
vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller vårdslöst av en
förare som gjort sig skyldig till rattfylleribrott. En särregel om regress-
rätt vid produktskador saknar betydelse här.

När det skall bedömas vilka förmåner som skall avräknas vid be-
stämmande av skadestånd har man sålunda anledning att beakta att
avräkning enligt nettometoden utesluter regressrätt. Anses det i fråga
om en viss förmån finnas särskilda skäl för att den som betalar ut ersätt-
ning skali kunna återkräva ersättningen från t.ex. skadevållaren, bör en
sådan förmån inte avräknas enligt avräkningsbestämmelserna i SkL. Det
är också viktigt att beakta att en rätt för den skadelidande att kumulera
en förmån med skadestånd för samma förlust - som uppkommer när
ingen avräkning sker och ingen regressrätt finns - ger upphov till över-
kompensation.

4.4 Lagen (1991:1047) om sjuklön

Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön har en arbetstagare rätt att vid
sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner enligt i lagen
angivna förutsättningar. Reglerna innebär i huvudsak att en arbetstagare
har rätt att under sjuklöneperioden - de första 14 dagarna av varje
sjukdomsfall - behålla en viss andel av den lön och de andra anställ-
ningsförmåner som han armars skulle ha gått miste om till följd av sjuk-
domen (6 och 7 §§).

Rätten till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställ-
ningstiden, och rätten gäller endast för anställda (3 §). Det måste alltså
finnas ett anställningsavtal. Bedömningen av om det finns ett anställ-
ningsavtal sker med utgångspunkt i avtalet mellan parterna och genom
en helhetsbedömning av hur förhållandena rent faktiskt varit mellan
dem.

14

Ett avtal som upphäver eller inskränker arbetstagarens rättigheter Prop. 1994/95:229
enligt lagen om sjuklön är ogiltigt i den delen. Avvikelser från vissa
regler får dock göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har
slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation (2 §).

Vid tillämpning av reglerna om sjuklönens storlek skall ersättning som
utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring
anses som sjuklön från arbetsgivaren, om försäkringen åtnjuts enligt
grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvud-
organisationer (6 § andra stycket). Sådan försäkringsersättning är en
avräkningsförmån enligt 5 kap. 3 § 4 SkL.

Vidare innehåller lagen en regel om att en arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnad inte beräknas överstiga 90 gånger det för året gällan-
de basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring kan försäkra sig hos
den allmänna försäkringskassan för kostnader för sjuklön (17 §).

Mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av lagen om
sjuklön handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbets-
tvister, som enligt 1 § äger tillämpning på rättegången i tvister ”rörande
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare”. En tvist om sjuklön
kan gälla just frågan om ett anställningsförhållande finns.

5 Avräkning för lagstadgad sjuklön

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2 skade-
ståndslagen om avräkning för viss sjuklön eller pension får anses
omfatta sjuklön enligt lagen om sjuklön. Det bör gälla även fort-
sättningsvis. Arbetsgivaren bör sålunda inte ha regressrätt mot
skadevållaren.

Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överens-
stämmer med regeringens (se promemorian s. 15 f.).

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser lämnar promemorians
bedömning utan invändning. Svenska Arbetsgivareföreningen anser att
det finns skäl för att införa en regressrätt för arbetsgivarna.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt bestämmelsen i 5 kap.
3 § 2 skadeståndslagen (SkL) skall avräkning göras för sjuklön som
utges av arbetsgivare ”på grund av anställningsavtal”. I sitt tidigare
nämnda betänkande (1991/92:LU8) ansåg lagutskottet att det med ut-
gångspunkt i lagtexten var oklart om sjuklön enligt lagen om sjuklön
skall avräknas från skadestånd på samma sätt som avtalsreglerad sjuklön
och hemställde därför om ett klarläggande lagstiftningsvägen. Utskottet
anförde att ett arbetsrättsligt synsätt på tolkningsfrågan kunde föranleda
att de båda sjuklönefbrmerna jämställs (s. 13).

15

Skall sjuklön enligt lagen om sjuklön avräknas enligt gällande rätt?

Den fråga som lagutskottet har ansett obesvarad kan formuleras på
följande sätt. Avses med uttrycket ”på grund av anställningsavtal” i
5 kap. 3 § 2 SkL enbart det personliga avtalet mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren, dvs. det som är särskilt avtalat mellan dem, eller avses
alla rättsregler som reglerar villkoren för anställningen och som ger
anställningsavtalet dess innehåll?

Med begreppet anställningsavtalet menar man vanligtvis rättsförhållan-
det mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Anställningsavtalet får sitt
innehåll inte enbart genom vad parterna själva avtalat utan också genom
regler från annat håll, t.ex. lagregler, kollektivavtal och tjänste-
reglemente (jfr Folke Schmidt, Löntagarrätt, reviderad uppl. 1988,
s. 11 f.). Termen ”avtalsinnehållet” inkluderar med detta synsätt allt
som ger avtalet dess slutliga rättsverkningar, dvs. också utfyllande rätts-
regler (jfr dock Adlercreutz, Avtalsrätt II, 3 uppl. 1991, s. 42 f.).

Lagregler för anställningsavtal är i de flesta fåll tvingande till arbets-
tagarens förmån och tillämpas alltså även om parterna skulle ha avtalat
annorlunda. Ett exempel är lagen om sjuklön där det i 2 § anges att ett
avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt lagen upphävs
eller inskränks är ogiltigt i den delen. Parterna kan alltså avvika från
lagen endast genom att avtala om bättre sjuklöneförmåner för arbets-
tagaren.

Av Skadeståndskommitténs delbetänkande Skadestånd V, Skadestånd
vid personskada (SOU 1973:51), framgår att sjuklön vid den tiden före-
trädesvis reglerades i kollektivavtal och således inte i det personliga
avtalet (s. 94 f.). Kommittén angav att den med uttrycket ”sjuklön eller
pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal” åsyfta-
de förmåner som utges direkt av arbetsgivaren till den anställde eller
hans efterlevande och att det skulle vara fråga om förmåner som till-
försäkrats den anställde eller hans efterlevande ”på grund av anställ-
ningsavtal eller motsvarande” (s. 302). Kommittén torde alltså inte ha
avsett enbart sådan sjuklön som regleras i det personliga avtalet om
anställning.

I de fortsatta förarbetena till bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2 SkL finns
ingenting som antyder att lagstiftaren sett anledning att skilja mellan fall
där arbetsgivaren betalar sjuklön enligt det personliga avtalet och fall
där sjuklönen regleras i bestämmelser som fyller ut det personliga av-
talet, t.ex. villkor i kollektivavtal. I förarbetena görs det skillnad enbart
mellan sådana förmåner som betalas direkt av arbetsgivaren och sådana
som betalas från en försäkring som arbetsgivaren tecknat
(prop. 1975:12 s. 123 f.). Som framhålls i promemorian var Lagrådets
uppfattning när bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2 SkL kom till, att den avsåg
”alla sådana sjuklöne- och pensionsförmåner som utges på annat sätt än
genom försäkring”. Dåvarande departementschefen instämde i detta
(prop. 1975:12 s. 214 och s. 225).

Det är knappast motiverat att göra skillnad mellan olika anställnings-
förmåner enligt samma anställningsavtal utifrån det sätt på vilket an-
ställningsförmånen kommit att ingå i anställningsavtalet. I promemorian

Prop. 1994/95:229

16

anförs att det inte är tänkbart att lagstiftaren har avsett att ge arbets- Prop. 1994/95:229
tagaren dubbel kompensation genom att berättiga honom att kumulera
skadestånd för inkomstförlust och lagstadgad sjuklön. Vidare anförs i
promemorian att den lagstadgade sjuklönen är en anställningsförmån
och kan antas påverka övriga villkor för anställningen på ett liknande
sätt som om rätten till sjuklön skulle regleras i det personliga avtalet.

Som påpekas i promemorian bör det också beaktas att ersättning till
arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring, som
åtnjuts enligt grunder som anges i kollektivavtal mellan arbetsmark-
nadens huvudorganisationer, enligt 6 § andra stycket lagen om sjuklön
likställs med sjuklön. Att sådan periodisk sjukförsäkringsersättning skall
avräknas är givet (5 kap. 3 § 4 SkL). Även det talar för att lagstadgad
sjuklön skall avräknas.

Försäkringsjuridiska föreningen påpekar i sitt remissvar att ett an-
ställningsavtal mera sällan reglerar alla de rättigheter och skyldigheter
som parterna i avtalet har mot varandra. Föreningen framhåller också
att anställningsavtalet till stora delar hämtar sitt innehåll från andra
regelsystem. Enligt föreningens mening kan det inte råda någon tvekan
om att sjuklön enligt 1991 års lag om sjuklön är en anställningsförmån
som - på samma sätt som t.ex. lagstadgad semesterlön - utges av
arbetsgivaren på grund av anställningsavtal.

Den omständigheten att vissa arbetsgivare kan försäkra sig för kost-
nader för sjuklön innebär inte att sjuklöneförmånen bör ses som en
försäkringsförmån (se 17 § lagen om sjuklön).

I promemorian anförs angående innebörden av nuvarande bestämmelse
sammanfattningsvis (s. 14) att inte bara lagtexten utan också de tanke-
gångar som ligger bakom reglerna och hänsyn till reglernas systematik
ger stöd för slutsatsen att sjuklön enligt lagen om sjuklön skall avräknas
från skadeståndet redan vid fastställande av ersättningsbeloppet.

Remissinstanserna håller med om slutsatsen i promemorian. Rege-
ringen har samma uppfattning. Denna slutsats innebär, som framgått
tidigare, att arbetsgivaren inte har regressrätt för sjuklön enligt lagen
om sjuklön.

Skall sjuklön avräknas från skadestånd i framtiden?

Skadestånd med anledning av personskada är en del av ett ersättnings-
system där bl.a. också socialförsäkringar, kollektiva försäkringar och
privata försäkringar ingår. Det främsta syftet med ersättningssystemet är
att säkerställa att den skadelidande får full gottgörelse för alla följder av
skadan.

När en skadelidande har rätt till skadestånd samtidigt som han har rätt
till andra förmåner med anledning av skadan är en grundläggande fråga
om den skadelidande skall få lägga samman förmånerna med skade-
ståndet eller om förmånerna skall avräknas från skadeståndet. Avräk-
ning kan göras enligt bruttometoden eller enligt nettometoden.

När det gäller försäkringsersättning för sakskador och rena förmögen-
hetsskador är utgångspunkten att den skadelidande inte har rätt att be-

gära ersättning från två håll för samma skada. I Sverige har principen Prop. 1994/95:229
att samma konkret beräknade skada inte skall ersättas mer än fullt ut
ansetts vara en konsekvens av allmänna skadeståndsrättsliga principer,
och den har gällt även utan uttryckligt stöd i lag. Motivet för principen
är att en rätt att kumulera olika ersättningar leder till överkompensation.
En rätt till överkompensation för sakskada anses leda till fler och mer
omfattande skador. Dessutom har det ansetts allmänt sett inte önskvärt
att en skadelidande får högre ersättning än som motsvarar skadan.

I fråga om personskador är situationen delvis en annan. Där är risken
för ökade skador på grund av överkompensation inte stor, särskilt inte
när det gäller ersättning till efterlevande vid dödsfall. Men ett skäl mot
kumulation är att resurserna inom samhällets ersättningssystem då ut-
nyttjas ineffektivt. Överkompensation vid personskador anses också ha
nackdelar för den skadelidande ur medicinsk och psykologisk synvinkel,
bl.a. eftersom det kan leda till en längre rehabiliteringstid än annars. En
rätt för en skadelidande att lägga samman skadestånd och förmåner kan
också många gånger framstå som omotiverad eller rent av stötande.

Principen om att samma ekonomiska skada inte skall ersättas från
flera håll bör även fortsättningsvis vara grundläggande i fråga om såväl
sakskador som personskador. En förmån som i allt väsentligt skall
ersätta en ekonomisk förlust med anledning av en personskada bör där-
för som huvudregel avräknas från skadestånd för samma förlust.

När det gäller sjuklön är anknytningen till inkomstförlusten i det
enskilda fallet alldeles klar. Sjuklönen är tveklöst avsedd att ersätta den
inkomstförlust nedsättningen i arbetsförmåga leder till. Visserligen
betalas sjuklön oftast ut med i förväg bestämda belopp (se 6 § lagen om
sjuklön) men det finns inte anledning att av den orsaken anse att sjuk-
lönen inte i egentlig mening ersätter inkomstförlusten. Om den skade-
lidande skulle få även skadestånd för samma förlust, skulle det alltså bli
fråga om kumulation på det sätt som sagts tidigare och som alltså inte
bör förekomma.

Sammanfattningsvis finns inte någon anledning att den som får sjuklön
också skall få skadestånd för den inkomstförlust som motsvaras av
sjuklönen, dvs. ha rätt till dubbelkompensation. Det gäller oavsett om
det är fråga om inkomstförlust för förfluten tid eller förlust för fram-
tiden och oberoende av om rätten till sjuklön regleras i avtal eller i lag.

Avräkningen för sjuklön kan göras antingen genom att nuvarande ord-
ning får bestå (nettometoden) eller genom att arbetsgivaren får rätt att
återkräva belopp som motsvarar den sjuklön han har betalat (brutto-
metoden).

Rätt till regress för sjuklön?

Om arbetsgivaren skulle ges regressrätt för lagstadgad sjuklön, borde
rätten till återkrav också gälla annan sjuklön som arbetsgivaren betalar.
Regeringen delar uppfattningen i promemorian att en skillnad mellan
lagstadgad och annan sjuklön i detta hänseende inte bör komma i fråga.

18

Som skäl för att arbetsgivaren skall ha regressrätt för sjuklön kan Prop. 1994/95:229
anföras att det kan anses orättvist att arbetsgivaren skall ersätta en
förlust som orsakats av någon annan. När skadan vållats genom upp-
såtligt brott - den situation som närmast berördes i den tidigare nämnda
motionen (1990/91 :Sf52) - kan det kännas direkt stötande att arbets-
givaren skall bära kostnaden för sjuklönen utan rätt till återkrav mot
skadevållaren. Att låta detta skäl ensamt avgöra frågan om regressrätt
för sjuklön skulle emellertid vara en återgång till en äldre uppfattning
att skadeståndsskyldighet är en rättvis reaktion på skuld och att detta i
sig utgör en tillräcklig grund för skadeståndsansvar. Enligt regeringens
uppfattning bör synen på skadeståndsrätten som en del av samhällets
ersättningssystem även i framtiden vara mer nyanserad än så.

Ett mer vägande skäl för att arbetsgivaren skall ha regressrätt skulle
kunna vara att överflyttningen av betalningsansvaret till den skade-
ståndsskyldige medför att antalet skadefall minskar. Den avhållande
effekten vid culpaansvar uppnås under förutsättning att flertalet personer
- eller i vart fall den grupp personer man vill påverka - undviker hand-
lande eller underlåtenhet som kan medföra att de får betala skadestånd
och att det är risken för skadeståndsskyldighet som förmår dem att bete
sig så att skador inte uppstår. För att argumentet skall ha bärkraft måste
det således finnas ett sådant samband mellan risken att bli skade-
ståndsskyldig och beteendet.

I vissa fall har rätten till återkrav motiverats i huvudsak just med att
en viss placering av det slutliga kostnadsansvaret för skador kan med-
föra att färre skador inträffar. Det gäller bl.a. en trafikförsäkrings-
anstalts rätt, enligt 20 § andra stycket trafikskadelagen (1975:1410), att
träda i den skadelidandes ställe mot den som är skadeståndsskyldig
enligt produktansvarslagen (1992:18). Skälet för försäkringsanstaltens
regressrätt i det fallet är huvudsakligen önskemålet att principen om
tillverkarens produktansvar skall slå igenom även inom trafikskade-
lagens tillämpningsområde. Produktansvarslagens regler är utformade så
att skadeståndsskyldighet kan drabba dem som kan påverka produkter-
nas säkerhet och skadeståndsansvaret förutsätts leda till ett mer intensivt
skadeförebyggande arbete (prop. 1992/93:8 s. 25 f.). Regressrätten
enligt trafikskadelagen har förutsatts stimulera ett sådant arbete och
därmed minska antalet skadefall.

Bestämmelsen i 20 § andra stycket trafikskadelagen är alltså ett exem-
pel på att lagstiftaren fäst vikt vid argumentet att en regressrätt kan
minska antalet skador. Men regeln avser en speciell situation och utgör
ett undantag från huvudprincipen. Den kan inte ses som ett avgörande
steg i riktning mot att utöka försäkringsgivares regressrätt vid person-
skadeersättning.

Det kan också anföras vägande skäl mot en regressrätt för sjuklön. Ett
sådant skäl är att samhällets och arbetsgivarens kostnader för att utöva
rätten till återkrav för sjuklön mot enskilda skadevållare ofta skulle bli
högre än de belopp som verkligen flyttas över till den skadestånds-
skyldige. Som anförs i promemorian blir regressrättens värde för den
arbetsgivare som betalat sjuklön därför begränsat från ekonomisk syn-

19

punkt. Det är åtminstone fallet om inte regressrätten kan göras gällande Prop. 1994/95:229
mot ett försäkringssystem eller mot någon som har ansvarsförsäkring.

Vidare finns det när det gäller personskador inte anledning att anta att
antalet skador verkligen skulle minska, om arbetsgivaren fick regressrätt
för sjuklön. De som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar personskada
har i de flesta fall ett straffrättsligt ansvar som i sig kan ha en avhållan-
de verkan; dessutom kan de naturligtvis bli skyldiga att ersätta andra
skadeposter än den inkomstförlust som motsvaras av sjuklönen. De
flesta människor känner också så stort obehag av att orsaka en annan
människa skada att de söker undgå det även om de inte riskerar någon
sanktion från samhällets sida.

Ett avgörande skäl mot att nu införa regressrätt för sjuklön är slutligen
att frågan om en sådan regressrätt bör bedömas mot bakgrund av hela
det ersättningssystem som skall skydda den skadelidande vid person-
skada. I detta hänseende ser regeringen saken på samma sätt som ges
uttryck för i promemorian. Alltjämt kvarstår de väsentliga dragen i
1975 års ersättningssystem. Det kommer inte i fråga att nu ändra de
grundläggande principerna för ersättningssystemet. Inte heller bör det
komma i fråga att särbehandla sjuklön. Det skulle, som anförs i prome-
morian, vara ett främmande inslag i det nuvarande systemet för sam-
ordning mellan skadestånd och andra förmåner att i fråga om sjuklön
frångå nettometoden när skadeståndet bestäms. De flesta remissinstan-
serna delar den uppfattningen.

Det bör alltså inte införas någon regressrätt för sjuklön. Med hänsyn
bl.a. till de skäl som kan anföras för en utvidgad regressrätt i vissa
sammanhang kan det dock, som anförs i promemorian, finnas anledning
att så småningom göra en mera allmän översyn av reglerna om samord-
ning mellan å ena sidan skadestånd för personskada och å andra sidan
försäkring och andra förmåner med anledning av skadan.

I den nuvarande bestämmelsen anges att avräkning skall göras för
sjuklön som ”utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal”. Det
är självklart att den arbetsgivare som avses är den hos vilken den
person som tillfogats personskadan är anställd. Det är därför inte nöd-
vändigt att ange att arbetsgivaren skall betala sjuklönen till arbetstagaren
på grund av anställningsavtalet. Eftersom hänvisningen till anställnings-
avtalet dessutom lett till tolkningssvårigheter bör den utgå.

20

6 Avräkning för ersättning från pensionsförsäk- Prop. 1994/95:229
ring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring

Regeringens förslag: Periodisk ersättning för inkomstförlust från
försäkring skall avräknas från skadestånd för förlusten, om ersätt-
ningen betalas från en försäkring som är att anse som en anställ-
ningsförmån. Samma regel skall gälla för olycksfalls- och sjukför-
säkringar som för pensionsförsäkringar. Efterlevandepension skall
också avräknas, om den betalas från en försäkring som är en
anställningsförmån.

Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer vad
gäller tjänstepensionsförsäkringar med regeringens (se promemorian
s. 21 f.). Promemorian innehåller inget förslag om lagändring beträffan-
de andra försäkringar.

Remissinstanserna: Alla remissinstanserna utom en stödjer prome-
morians förslag. Finansinspektionen anför att frågan om avräkning för
individuell tjänstepensionsförsäkring bör behandlas i samband med en
allmän översyn av principerna för samordning mellan skadestånd och
försäkring vid personskada. Sveriges Försäkringsförbund och Försäk-
ringsjuridiska föreningen anser att justeringen av samordningsreglerna
bör gå längre än promemorians förslag och omfatta också 5 kap. 3 § 4
SkL, dvs. periodisk ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring.

Skälen för regeringens förslag:

Bakgrund och utgångspunkter

I den framställning som nämnts i avsnitt 3 anförde Försäkringsbran-
schens Serviceaktiebolag att skillnaden mellan de kollektiva och de
individuella tjänstepensionsförsäkringarna huvudsakligen är av teknisk
natur, eftersom en individuell tjänstepensionsförsäkring tryggar pen-
sionsförmåner för en anställd på samma sätt som en kollektiv försäkring
av samma slag. Bolaget framhöll att avräkningsreglerna kan leda till
orättvisa och pekade på ett exempel där det ekonomiska utfallet för två
personer som förlorar arbetsinkomster till följd av en trafikolycka
skiljer sig markant av den enda anledningen att den ena personen har en
tjänstepensionsförsäkring som är individuell medan den andra personens
motsvarande försäkring är kollektiv. Bolaget föreslog därför att 5 kap.
3 § 3 SkL utvidgas till att omfatta också pension som betalas på grund
av individuell tjänstepensionsförsäkring.

I linje med framställningen föreslås i promemorian att pension som
betalas på grund av tjänstepensionsförsäkring skall avräknas enligt
5 kap. 3 § SkL, oavsett om försäkringen tecknats individuellt eller
kollektivt.

Sveriges Försäkringsförbund och Försäkringsjuridiska föreningen
anser att den nu aktuella översynen av samordningsreglerna bör omfatta

21

även periodisk ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring. Bägge Prop. 1994/95:229
dessa remissinstanser anför att det i fråga om avräkning kan finnas
anledning att genomgående skilja mellan försäkringar som är anställ-
ningsförmåner och försäkringar som är privata och inte har samband
med anställningen. Däremot finns det enligt deras mening inte anledning
att i fråga om avräkning för periodisk ersättning skilja mellan olika
försäkringar som har det gemensamt att de är anställningsförmåner. I
propositionen tar regeringen upp även denna fråga.

En förutsättning för diskussionen om vilka förmåner som skall av-
räknas vid bestämmande av skadestånd bör vara att omotiverad över-
kompensation till den skadelidande skall undvikas. I den frågan kan i
allt väsentligt hänvisas till vad som anförts beträffande sjuklön (se
avsnitt 5 under rubriken Skall sjuklön avräknas från skadestånd i
framtiden?). Vidare bör utgångspunkten vara att den s.k. nettometoden
används för avräkning (se avsnitt 4.1). Det finns sålunda inte anledning
att nu göra några stora ingrepp i ersättningssystemets grundstruktur.
Som regeringen tidigare påpekat kan det dock finnas anledning att så
småningom överväga frågorna om samordning mellan försäkringser-
sättning och skadestånd i ett vidare perspektiv.

Bör avräkning göras för individuell tjänstepensionsförsäkring?

Bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 SkL innebär, som framgått, att pension
som betalas på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring skall av-
räknas när skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll be-
stäms. Andra pensionsförmåner från försäkringar får kumuleras med
skadestånd. I fråga om skadestånd för förlust av underhåll kan ersätt-
ningar till efterlevande från en individuell försäkring emellertid beaktas
enligt 5 kap. 2 § andra stycket SkL (jfr prop. 1975:12 s. 166).

Skadeståndskommittén anförde beträffande individuell tjänstepensions-
försäkring att sådan försäkring enligt kommitténs förslag uteslöts från
samordning ”i den mån den var eller skulle komma att bli möjlig”
(SOU 1973:51 s. 303). Det visar - som Trafikskadenämnden är inne på
i sitt remissvar - att individuella tjänstepensionsförsäkringar inte före-
kom i någon större utsträckning då reglerna om avräkning kom till och
att kommittén inte riktade särskild uppmärksamhet åt sådana försäk-
ringar. I de fortsatta förarbetena berördes inte närmare vilket skäl som
fanns att skilja mellan kollektiv och individuell tjänstepensionsförsäkring
(prop. 1975:12 s. 123 f.). I fråga om pension godtogs kommitténs sätt
att bestämma vilka försäkringsförmåner som skulle samordnas med
skadestånd.

I promemorian redovisas (s. 18) att olika försäkringsbolag uppgivit att
det numera är vanligt att en arbetsgivare åtar sig att betala premier för
en pensionsförsäkring för sådana arbetstagare som inte är anslutna till
en kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring. Enligt promemorian
förekommer icke kollektivavtalsgrundade pensionsplaner som ändå har
kollektiv prägel, men även individuella tjänstepensionsförsäkringar är
ganska vanliga. Det är svårt att förutse hur försäkringsmarknaden

kommer att utvecklas men det är inte osannolikt att individuella pen- Prop. 1994/95:229
sionslösningar inom ramen för anställningsförhållanden blir ännu van-
ligare än i dag. Den utveckling som skett innebär under alla förhållan-
den att frågan om avräkning för individuella tjänstepensionsförsäkringar
har stor betydelse.

Det är, som anförs i promemorian, svårt att göra en rättvisande jäm-
förelse mellan individuell och kollektiv tjänstepensionsförsäkring när det
gäller förmånernas innehåll. Förmåner enligt kollektiva försäkringar är
helt naturligt mera standardiserade än förmåner som förekommer vid
individuella försäkringar. Enligt bedömningen i promemorian står det
emellertid klart att de individuella tjänstepensionsförsäkringarna till
innehållet inte avviker nämnvärt från de kollektiva försäkringarna, och
det anförs att de skillnader som finns torde ha liten betydelse för frågan
om pensionförmånen bör avräknas från skadestånd eller inte. Remiss-
instanserna har inte någon invändning mot vad som anförs i prome-
morian på den här punkten och regeringen instämmer i bedömningen.

Orsaken till att en individuell tjänstepension tecknas är i allmänhet att
företaget inte är bundet av kollektivavtal eller att arbetstagaren på grund
av sin ställning inte omfattas av den kollektiva försäkringslösning som
gäller för övriga anställda i företaget (se avsnitt 4.2). En individuell
tjänstepensionsförsäkring grundas inte på ett gruppavtal eller på ett
kollektivavtal. Som anförs i promemorian har inte heller dessa omstän-
digheter någon sådan betydelse från den skadelidandes eller den skade-
ståndsskyldiges synpunkt att de bör inverka på skadeståndets bestäm-
mande.

Viss tvekan om behandlingen av de individuella tjänstepensionsförsäk-
ringarna skulle kunna uppstå med hänsyn till den inverkan de kan ha på
den anställdes löneförmåner i övrigt. En viktig synpunkt bakom avräk-
ningsreglerna är att försäkringar som har ett inslag av sparande eller
annars beror på den enskilde försäkringstagarens förtänksamhet inte
skall medföra någon minskning av det skadestånd som tillkommer
honom. I promemorian anförs att man kan tänka sig argumentet, att ett
avtal med arbetsgivaren om en individuell tjänstepensionsförsäkring i
högre grad än en kollektiv försäkring inverkar på den enskildes lön.
Detta kan tala för att en individuell tjänstepensionsförsäkring jämställs
med en privat pensionsförsäkring i avräkningshänseende.

Det är emellertid svårt att avgöra i vad mån individuella tjänste-
pensionsförsäkringar påverkar lönen mer än kollektiva försäkringar. Det
är inte troligt att andra anställda än de med bestämmande inflytande
över företaget kan påverka fördelningen mellan pension och lön i någon
nämnvärd utsträckning. Som anförs i promemorian torde det i många
anställningsförhållanden framstå som naturligt att arbetsgivaren ordnar
pensionsfrågan på det ena eller andra sättet och att typen av tjänste-
pensionsförsäkring inte spelar någon nämnvärd roll för arbetstagaren.
Också det talar för att individuella och kollektiva försäkringar behandlas
på samma sätt i fråga om avräkning.

Slutsatsen i promemorian är att de individuella tjänstepensionsförsäk-
ringarna bör behandlas på samma sätt som de kollektiva försäkringarna                 23

i fråga om avräkning. Gränsen mellan olika försäkringar bör enligt

förslaget i promemorian dras genom att man tar fasta på det lätt konsta- Prop. 1994/95:229
terbara förhållandet att premien för försäkringen betalas från arbets-
givarsidan. Enligt promemorian skulle det medföra betydande komplika-
tioner vid skaderegleringen att göra skillnad mellan olika individuella
avtal eller mellan olika typer av anställningsavtal.

Enligt lagförslaget i promemorian skall avräkning göras för ”pension
som betalas på grund av tjänstepensionsförsäkring”. En sådan reglering
får i sak brett stöd hos remissinstanserna, varvid dock synpunkter an-
förs beträffande den lagtekniska utformningen.

Även enligt regeringens mening är den föreslagna lösningen i sak den
lämpligaste. Den innebär att man inte behöver undersöka anställnings-
förhållandet i övrigt, samtidigt som man väljer en tydlig gräns för av-
räkningsmöjligheten vilken därtill stämmer väl med tankegångarna
bakom den nuvarande ordningen. Bestämmelsen bör dock utformas
något annorlunda än i promemorieförslaget. Som Försäkringsjuridiska
föreningen föreslår är det lämpligt att i bestämmelsen göra frågan om
avräkning beroende av om försäkringen utgör en anställningsförmån
eller inte.

Olycksfalls- och sjukförsäkringar

Enligt 5 kap. 3 § 4 SkL skall periodisk ersättning från sådan olycks-
falls- och sjukförsäkring som meddelats på grund av kollektivavtal
avräknas när skadestånd för inkomstförlust bestäms. Enbart den om-
ständigheten att en försäkring är av kollektiv natur - dvs. inte individu-
ellt tecknad - medför inte att bestämmelsen blir tillämplig (se
prop. 1975:12 s. 166). Avräkning skall alltså inte göras för periodisk er-
sättning från sådana kollektiva försäkringar (t.ex. gruppsjukförsäk-
ringar) som arbetsgivaren visserligen betalar men som inte har med-
delats på grund av kollektivavtal.

Numera förekommer nästan inte alls periodisk ersättning från olycks-
fallsförsäkring (se avsnitt 4.2). Olycksfallsförsäkringar är därför för
närvarande inte intressanta i fråga om avräkning. Det finns dock skäl att
behandla dem tillsammans med sjukförsäkringar. Periodisk ersättning
från sådana försäkringar är vanlig. En skadelidande som åtnjuter ett
sjukförsäkringsskydd som inte grundas på kollektivavtal har rätt att
kumulera ersättning för inkomstförlust från försäkringen med skade-
stånd för samma förlust. Det leder till överkompensation.

Innebörden av att försäkringen skall ha ”meddelats på grund av
kollektivavtal” torde vara att avräkning skall göras enbart för periodisk
ersättning från kollektivavtalsgrundad försäkring, dvs. sådan försäkring
som tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda och
som meddelas enligt villkor som följer ett i villkoren angivet kollektiv-
avtal (se avsnitt 4.2).

I promemorian anförs att det kan diskuteras om inte avräkning enligt
samma principer som föreslås för tjänstepensionsförsäkring är motive-
rad även vid annan periodisk försäkringsersättning som betalas till en

24

anställd. I promemorian förordas emellertid att en sådan ändring inte
görs före en allmän översyn av samordningsreglerna.

Sveriges Försäkringsförbund och Försäkringsjuridiska föreningen
anser däremot att den nu aktuella översynen av samordningsreglerna bör
omfatta även periodisk ersättning från olycksfalls- och sjukförsäkring.
Försäkringsförbundet anför att starka skäl talar för att bestämmelserna
nu justeras så att försäkringar som finansieras av arbetsgivaren likställs
i fråga om avräkning och påpekar att de försäkringsbelopp som det här
är fråga om inte sällan är betydande. Vidare anför förbundet att en
eventuell anknytning mellan en försäkring och ett kollektivavtal inte bör
tillmätas betydelse i fråga om avräkning. Försäkringsjuridiska
föreningen anför att avsikten när avräkningsbestämmelsema kom till
inte var att hålla periodisk ersättning från vissa olycksfalls- och sjukför-
säkringar som tecknats av arbetsgivaren utanför samordningen. Enligt
föreningen var avsikten enbart att avräkning inte skulle göras för perio-
disk ersättning från sådana försäkringar som den skadelidande själv
tecknat. Föreningen menar sålunda att bestämmelsen fått en utformning
som inte motsvarar syftet och att det alltså rör sig om ett lagtekniskt
misstag som bör rättas till.

Såväl förbundet som föreningen påpekar också att det är oklart vad
som i 5 kap. 3 § 4 SkL avses med att en försäkring ”har meddelats på
grund av ett kollektivavtal”. De framhåller att en kollektivavtalsgrundad
försäkring kan tecknas även av en arbetsgivare som inte är bunden av
kollektivavtal. De anför att det är oklart om bestämmelsen omfattar
även detta fall.

När bestämmelsen tillkom var det mycket diskussion om hur den
skulle utformas. Skadeståndskommittén föreslog att periodisk ersättning
från olycksfalls- eller sjukförsäkring skulle avräknas fullt ut
(SOU 1973:51). I propositionen föreslogs emellertid att enbart ersätt-
ning från sådan försäkring som meddelats på grund av kollektivavtal
alltid skulle avräknas fullt, medan avräkning skulle göras ”i skälig om-
fattning” för individuella försäkringar (prop. 1975:12). Departements-
chefen gick ifrån kommitténs förslag eftersom han ansåg att det i fråga
om individuell försäkring kunde uppstå fall då det kändes stötande med
avräkning. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen skadevållaren
alltid komma att dra fördel av den skadelidandes förtänksamhet. En
avräkning efter skälighet för periodisk ersättning från individuella
olycksfalls- och sjukförsäkringar skulle däremot medge att man i erfor-
derlig mån kunde premiera den skadelidandes förtänksamhet genom att
helt eller delvis underlåta avräkning men samtidigt ge möjlighet att
undvika en alltför stor överkompensation (prop. 1975:12 s. 127). Lagut-
skottet befarade dock att den regel som föreslogs i propositionen skulle
ge upphov till tolkningssvårigheter (bet. 1975:LU16 s. 33). Vidare
anförde utskottet att det torde vara karakteristiskt för frivilliga försäk-
ringar att de är anpassade efter den försäkrades speciella situation och
tillgodoser hans subjektiva krav på trygghet samt att en avräkning efter
skälighet för individuella försäkringar inte var helt förenlig med det för
den skadelidande gynnsamma synsätt som annars gjorde sig gällande i
de föreslagna reglerna. Resultatet blev alltså att avräkning enbart skall

Prop. 1994/95:229

25

göras för periodisk ersättning från olycksfalls- och sjukförsäkring som Prop. 1994/95:229
meddelats på grund av kollektivavtal.

Som påpekas i promemorian och av Sveriges Försäkringsförbund och
Försäkringsjuridiska föreningen finns det anledning att sätta i fråga om
skälen för den nuvarande avgränsningen är bärande. Här liksom i fråga
om tjänstepensionsförsäkringar bör det beaktas att det har skett en
långtgående utveckling på försäkringsmarknaden och att det nu erbjuds
en rad olika försäkringar som tecknas inom ramen för ett anställnings-
avtal.

Det är följdriktigt att periodisk ersättning från olycksfalls- och sjuk-
försäkring som meddelas på grund av kollektivavtal avräknas eftersom
motsvarande förmåner (i första hand sjuklön) avräknas, om arbets-
givaren själv betalar ut ersättningarna. Men som framhålls av remiss-
instanserna är det inte motiverat att låta avräkningsfrågan bero på för-
säkringens koppling till ett kollektivavtal. Däremot framstår det som
naturligt, på samma sätt som för ersättningar från pensionsförsäkring,
att periodiska försäkringsersättningar behandlas lika i fråga om avräk-
ning om de betalas från en försäkring som arbetsgivaren betalar premi-
erna för. Försäkringen är då en anställningsförmån, och anställningsför-
måner bör behandlas lika om inte starka skäl talar för motsatsen.

En sådan förändring som nu sagts har starka skäl för sig. Den synes
kunna genomföras redan nu, utan att en större utredning avvaktas.

Periodisk ersättning från sjuk- eller olycksfallsförsäkring ersätter
inkomstförlust och bör i enlighet med det anförda avräknas från skade-
stånd för samma förlust, om förmånen betalas från en försäkring som är
en anställningsförmån. Vid bedömningen av om en försäkring är en
anställningsförmån bör man därvid i princip ta fasta på det lätt konsta-
terbara förhållandet att premien för försäkringen betalas av den skade-
lidandes arbetsgivare.

Avräkning för försäkringar som inte är att anse som anställningsför-
måner?

I det föregående har regeringen intagit ståndpunkten att avräkning bör
göras för försäkringsersättning när försäkringen är en anställningsför-
mån för den skadelidande. Det finns i och för sig skäl att överväga om
avräkning inte borde göras även för helt privata försäkringar. I prome-
morian berörs den frågan. Regeringen delar uppfattningen i prome-
morian att det kan diskuteras om kumulation över huvud taget bör
kunna ske av ersättningar som avser samma ekonomiska förlust. Den
frågan hänger emellertid som framgått direkt samman med bl.a. frågor
om regressrätt och s.k. kanalisering av skadeståndsansvar. Det är
grundläggande frågor inom ersättningsrätten. Som sägs i promemorian
och understryks av flera remissinstanser finns det skäl att så småningom
behandla dessa problem i samband med den övergripande frågan om
samordningen mellan försäkring och skadestånd resp, mellan olika
försäkringssystem. Det kan som tidigare sagts inte komma i fråga att

26

ompröva grundtankarna bakom det nuvarande systemet på grundval av Prop. 1994/95:229
den beredning som skett i detta ärende.

Premiebefrielseförsäkring

I promemorian föreslås att avräkning skall göras för pension som be-
talas på grund av premiebefrielseförsäkring. Som tidigare nämnts inne-
bär en sådan försäkring befrielse från skyldigheten att betala försäk-
ringspremier för en pensionsförsäkring. Premiebefrielseförsäkringen
träder in vid mera långvarig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller
olycksfall och innebär att den skadelidandes pension blir densamma som
om skadan inte hade inträffat.

De remissinstanser som särskilt tar upp frågan anser att premie-
befrielseförsäkringen inte behöver nämnas i avräkningsbestämmelserna.
Regeringen delar den uppfattningen.

Sammanfattning

Bestämmelserna om avräkning bör ändras på det sättet att alla försäk-
ringar som är att anse som anställningsförmåner i fortsättningen behand-
las på samma sätt. Det gäller pensionsförsäkringar och andra försäk-
ringar där ersättningen betalas ut periodiskt (i dag sjukförsäkringar). En
sådan ändring gör reglerna enklare och mer konsekventa. Vid bedöm-
ningen av om en försäkring är en anställningsförmån bör man i princip
ta fasta på det lätt konstaterbara förhållandet att premien för en försäk-
ring betalas av arbetsgivaren. Ändringen innebär att regleringen kan
förenklas väsentligt och - som Försäkringsjuridiska föreningen föreslår
i sitt remissvar - de nuvarande punkterna 2-4 i 5 kap. 3 § SkL
sammanföras till en enda punkt.

7 Ikraftträdande

Ändringarna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen bör kunna träda i kraft den 1
januari 1996. De nya bestämmelserna bör i enlighet med allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser (jfr prop. 1972:5 s. 593) tillämpas på
skador som inträffar efter ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbe-
stämmelse behövs inte.

8 Förslagets kostnadseffekter

De föreslagna ändringarna innebär inte några stora avsteg från vad som
redan gäller. Det kan inte antas att förslaget kommer att medföra någon
ökad måltillströmning i domstolar eller andra kostnader för det all-
männa. För försäkringsbolagen kan förenklingen medföra vissa be-

27

sparingar genom en smidigare skadereglering. Bolagen emellan sker en Prop. 1994/95:229
viss medelsöverföring från personsförsäkringsgivama till skadeförsäk-

ringsgivarna. Det beror på att ansvarsförsäkringarna, som tecknas hos

de senare, kommer att få anlitas något mindre till följd av de utvidgade
avräkningsreglema.

9 Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

5 kap.

3 §

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av
underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av
förlusten har rätt till i form av

1. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad förmån,

2. pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen
betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en
anställningsförmån.

Andra punkten är ny. Den ersätter punkterna 2-4 i de tidigare gällande
bestämmelserna.

Med sjuklön avses ersättning som betalas av en arbetsgivare till en
arbetstagare för utebliven inkomst i anställningen under en sjukdomstid.
Sjuklön skall avräknas. Det har ingen betydelse om arbetsgivaren be-
talar sjuklönen enligt en bestämmelse i lag eller enligt avtal eller på
någon annan grund. Det avgörande är att sjuklönen betalas till den
skadelidande inom ramen för anställningsförhållandet. Sjuklön skall
avräknas även om den betalas ut som ett engångsbelopp.

Pension och annan periodisk ersättning som den skadelidande har rätt
till med anledning av inkomstförlust eller förlust av underhåll skall
också avräknas när skadestånd för sådan förlust bestäms. Det skall ske
om ersättningen betalas av arbetsgivaren eller från en försäkring som är
en anställningsförmån. Engångsbelopp skall inte avräknas.

Hur en försäkring benämns saknar betydelse för frågan om avräkning
skall göras. Av den anledningen nämns inte längre begreppen tjänste-
pensionsförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring i bestäm-
melserna.

För frågan om försäkringen är en anställningsförmån eller inte bör det
avgörande i princip vara om försäkringspremierna har betalats av
arbetsgivaren. Vem som äger försäkringen eller har förfoganderätten
över den bör sålunda inte vara avgörande. Om arbetstagaren har tagit
över betalningsansvaret för premierna bör försäkringen därefter inte
betraktas som en anställningsförmån när det gäller en försäkring utan
sparmoment. Det betyder t.ex. att en sjukpension som betalas ut från en
pensionsförsäkring där arbetstagaren har betalningsansvaret för premier-

28

na gentemot försäkringsbolaget inte skall avräknas även om arbets- Prop. 1994/95:229
givaren tidigare har betalat premierna. Sjukpensionen är nämligen hän-
förlig till riskdelen i en pensionsförsäkring.

Sparmomentet i en försäkring kan tas i anspråk vid avräkning enbart i
fråga om efterlevandepension. Sådan ersättning till en efterlevande som
är utbetalning av sparande bör anses vara en anställningsförmån till den
del sparandet är hänförligt till premier som arbetsgivaren har betalat.

I fråga om försäkringsersättning innebär bestämmelserna den ändring-
en i förhållande till gällande rätt att det i fortsättningen inte har någon
betydelse om försäkringen är av kollektiv natur eller inte. Det gäller
såväl pensionsförsäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring.

De ändringar som i övrigt gjorts i paragrafen är endast redaktionella.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

De nya bestämmelserna skall tillämpas i fråga om skadefall som in-
träffar efter ikraftträdandet. Det överensstämmer med skadeståndsrätts-
liga grundsatser att äldre bestämmelser skall tillämpas på sådana skador
som skett innan de nya reglerna trätt i kraft. Det gäller även om skade-
regleringen sker efter ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestäm-
melse har inte ansetts nödvändig.

29

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall
ha följande lydelse.

Prop. 1994/95:229

Bilaga 1

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av
underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av

förlusten har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring eller på grund
av lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, eller annan
likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som
utges av arbetsgivare på grund
av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund
av kollektiv tjänstepensionsför-
säkring,

4. periodisk ersättning som
utgår på grund av sådan olycks-
falls- eller sjukförsäkring som
har meddelats på grund av
kollektivavtal.

1. ersättning, som betalas på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring eller på grund
av lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, eller annan
likartad förmån,

2. sjuklön som betalas av ar-
betsgivare enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön eller på
grund av anställningsavtal, eller
pension som utges av arbets-
givare på grund av anställnings-
avtal,

3. pension som betalas på
grund av tjänstepensionsförsäk-
ring eller därmed förenad pre-
miebefrielseförsäkring, eller

4. periodisk ersättning som
betalas på grund av sådan
olycksfalls- eller sjukförsäkring
som har meddelats på grund av
kollektivavtal.

30

Förteckning över remissinstanserna

Bilaga 2

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Justitiekanslem,
Hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Finansinspektionen,
Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket, Brottsoffermyndigheten,
Statens Löne- och Pensionsverk, Statens Arbetsgivarverk, Beredningen
(S 1993:07) för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna,
Trafikskadenämnden, Juridiska fäkultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Lands-
tingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Svenska Arbetsgivareför-
eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorgani-
sation, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
Försäkringsförbund, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd, Försäk-
ringsjuridiska föreningen, Kommunernas försäkringsaktiebolag och
Försäkringskasseförbundet.

Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden av Försäkringskassan
Stockholms län, Norrbottens allmänna försäkringskassa och Västman-
lands läns allmänna försäkringskassa.

Utländska Försäkringsbolags Förening och Kooperativa Förbundet har
beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.

31

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av
underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av
förlusten har rätt till i form av

Prop. 1994/95:229

Bilaga 3

1. ersättning, som utgår på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, eller arman likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som
utges av arbetsgivare på grund av
anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund
av kollektiv tjänstepensionsför-
säkring,

4. periodisk ersättning som utgår
på grund av sådan olycksfalls-
eller sjukförsäkring som har med-
delats på grund av kollektivavtal.

1. ersättning som betalas på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, eller någon annan likartad
förmån,

2. sjuklön eller pension eller
annan periodisk ersättning, om
förmånen betalas av en arbets-
givare eller från en försäkring som
är en anställningsförmån.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

32

1 Lagen omtryckt 1975:404.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-12

Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 4 maj 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i skadeståndslagen (1972:207).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders
Weihe.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 1994/95:229

Bilaga 4

33

Prop. 1994/95:229

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995

Närvarande: statsrådet Mona Sahlin, ordförande, och statsråden

Hjelm-Wallén, Peterson, Thalén, Freivalds, Tham, Schori, Heckscher,

Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström,

Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1994/95:229 Vissa avräkningsfrågor
vid personskadeersättning.

34

gotab 48550, Stockholm 1995