Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 18 maj 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Prop.
1994/95:227
Förutsättningarna för att använda strafiprocessuella tvångsmedel på
teleområdet har förändrats de senaste åren. I propositionen föreslås att
reglerna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning anpassas till den tekniska utvecklingen på teleområdet
och till förändringarna på telemarknaden. Förslagen syftar till att
vidmakthålla möjligheterna till hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning som verkningsfulla strafiprocessuella tvångsmedel. I
propositionen föreslås att hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning skall avse ett telefonnummer, en kod eller annan tele-
adress - i stället for en telefonapparat eller annan teleanläggning - som
innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte.
Tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall i
enlighet härmed meddelas att gälla viss teleadress. Vidare föreslås att
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall kunna ske även
utanför allmänt tillgängliga telenät. Avlyssning och övervakning får
dock inte avse telemeddelanden som endast befordras inom ett telenät,
som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i
övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikations-
synpunkt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 227
Prop. 1994/95:227
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ......... 4
3 Ärendet och dess beredning .................... 7
4 Bakgrund................................ 7
5 Nuvarande ordning.......................... 8
6 Behov av förändringar........................ 15
7 Begränsningen till viss teleanläggning .............. 17
8 Begränsningen till allmänt tillgängliga telenät .........22
9 Vissa frågor om verkställighet...................28
10 Kostnader................................ 30
11 Ikraftträdande ............................. 30
12 Författningskommentar........................30
Bilaga 1 Datastraffrättsutredningens lagförslag...........33
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över betänkandet Information och den nya informa-
tionsteknologin - straff- och processrättsliga frågor
m.m. (SOU 1992:110) ................... 36
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................37
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ......................40
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 1995 . . 42
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
Prop. 1994/95:227
1* Riksdagen 1994/95. 1 sand. Nr 227
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 18-21 och 25 §§ rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 kap.
18 §
Hemlig teleavlyssning innebär
att telemeddelanden som befor-
dras via ett allmänt tillgängligt
telenät till eller från en viss
teleanläggning, i hemlighet av-
lyssnas eller tas upp genom ett
tekniskt hjälpmedel för återgiv-
ning av innehållet i meddelan-
det.
Hemlig teleavlyssning innebär
att telemeddelanden, som befor-
dras till eller från ett telefon-
nummer, en kod eller annan
teleadress, i hemlighet avlyssnas
eller tas upp genom ett tekniskt
hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet.
Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gär-
ning är belagd med straff.
19 §2
Hemlig teleövervakning inne-
bär att uppgifter i hemlighet
hämtas in om telemeddelanden
som har expedierats eller be-
ställts till eller från en viss
teleanläggning som är ansluten
till ett allmänt tillgängligt
telenät eller att en sådan an-
läggning stängs av för telemed-
delanden.
Hemlig teleövervakning inne-
bär att uppgifter i hemlighet
hämtas in om telemeddelanden
som har expedierats eller be-
ställts till eller från en viss
teleadress eller att sådana
meddelanden hindras från att nå
fram.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
2. brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser
narkotika eller
1 Senaste lydelse 1993:602.
2 Senaste lydelse 1993:602.
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är före- Prop. 1994/95:227
skrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd
med straff.
Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning får ske
endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och åt-
gärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får en-
dast avse telefonapparat eller
annan teleanläggning som in-
nehas eller annars kan antas
komma att användas av den
misstänkte.
21
Frågor om hemlig teleavlyssning
av rätten på ansökan av åklagaren.
Tillstånd skall meddelas att
gälla för viss tid och anlägg-
ning. Tiden får inte bestämmas
längre än nödvändigt och får
inte överstiga en månad från
dagen för beslutet.
§’
Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning får ske
endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och åt-
gärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får en-
dast avse en teleadress som
innehas eller annars kan antas
komma att användas av den
misstänkte.
Avlyssning eller övervakning
får inte avse telemeddelanden
som endast befordras inom ett
telenät som med hänsyn till sin
begränsade omfattning och om-
ständigheterna i övrigt får anses
vara av mindre betydelse från
allmänkommunikationssynpunkt.
§4
och hemlig teleövervakning prövas
I ett beslut att tillåta hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning skall det anges
vilken teleadress och under
vilken tid tillståndet gäller.
Tiden får inte bestämmas längre
än nödvändigt och får inte över-
stiga en månad från dagen för
beslutet.
I tillstånd till avlyssning eller
övervakning skall det särskilt
anges om åtgärden får verk-
ställas utanför allmänt tillgäng-
liga telenät.
3 Senaste lydelse 1989:650.
4 Senaste lydelse 1989:650.
25 §5
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hem-
lig teleövervakning, får de tek-
niska hjälpmedel som behövs
för avlyssningen eller övervak-
ningen anslutas, underhållas och
återtas.
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hem-
lig teleövervakning, får de tek-
niska hjälpmedel som behövs
för avlyssningen eller övervak-
ningen användas.
Prop. 1994/95:227
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3 Senaste lydelse 1993:602.
Är 1989 tillsattes Datastraffrättsutredningen (Ju 1989:04; dir. 1989:54)
med uppgift att se över straffrättsliga och processrättsliga frågor med
anknytning till data- och teleteknikens utveckling m.m. Utredningen
överlämnade i december 1992 betänkandet Information och den nya
informationsteknologin - straff- och processrättsliga frågor m.m. (SOU
1992:110). I denna proposition tar regeringen upp utredningens förslag
när det gäller hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 92/4865). De
lagförslag som i nu aktuella delar lades fram i betänkandet finns i
bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 20 april 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4. Lagrådet har anfört vissa lagtekniska synpunkter. Regeringen
har i propositionen följt Lagrådets förslag. Regeringen återkommer till
detta, bland annat i författningskommentaren. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Prop. 1994/95:227
Radio, TV, kabelkommunikation, telekommunikation och dator-
kommunikation har uppfattats som klart åtskiljbara företeelser som
enkelt kunnat sorteras utifrån såväl informationsinnehåll som metoder
för användning och överföring av informationen. Dessa skillnader har
efterhand blivit alltmer otydliga. Den nya informationstekniken (IT) har
berett vägen for nya former av kommunikation där tal, text, data och
bild integreras. Det förekommer också att mottagaren kan påverka
informationsinnehållet, s.k. interaktiv kommunikation. Överföringen av
telemeddelanden sker via såväl allmänt tillgängliga telenät som privata
företagsnät. Telekommunikation via etern har också blivit vanlig.
Vid en internationell jämförelse befinner sig Sverige i frontlinjen när
det gäller de fysiska kommunikationsnätens infrastruktur för tele-, data-,
text- och bildöverföring. Ägarstrukturerna har emellertid förändrats på
senare år till följd av bl.a. den fria telemarknaden som infördes genom
den nya telelagen (1993:597). Utvecklingen har inneburit att abonnenter
i stället för teleoperatörer i allt högre grad kommit att äga nät,
abonnentväxlar och annan teleutrustning.
Användningen av IT har bidragit till en ökad internationalisering.
Med teknikens hjälp bryts gränser mellan länder effektivt igenom. Inom
Europeiska unionen har intensiteten i fråga om aktiviteter på
IT-området ökat markant på senare år. En rapport har nyligen arbetats 7
1** Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 227
fram (den s.k. Bangemann-rapporten) med en rad förslag till framför Prop. 1994/95:227
allt en rättslig nyordning där avreglering utgör det mest kännetecknande
draget.
Målet för den svenska telepolitiken är att ge hushåll, företag och
myndigheter tillgång till ett ändamålsenligt telesystem som bidrar till ett
effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet. Riksdagen har slagit
fest att staten skall svara för att det finns ett sammanhållet och öppet
telenät som täcker hela landet. Vidare har betonats vikten av att staten
skapar förutsättningar för en effektiv konkurrens på utrustningsmark-
naden och vid utvecklingen av teletjänster (prop. 1987/88:118 och prop.
1990/91:87).
Frågor om ändrad verksamhetsform för Televerket och en rättslig
reglering av en fri telemarknad har under senare år behandlats av
riksdagen (prop. 1991/92:100 bil. 7, bet. 1991/92:TU20, rskr.
1991/92:312 och prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr.
1992/93:443). Härvid har betydelsen för samhällsutvecklingen av
effektiva telekommunikationer ytterligare framhållits av riksdagen och
det statliga ansvaret för grundläggande telekommunikationer har
utvidgats från att avse taltelefoni till att omfetta även telefex och viss
datakommunikation.
Den snabba tekniska utvecklingen med nya IT-baserade rutiner, den
öppna telepolitiken och den ökade internationaliseringen har förändrat
förutsättningarna för att använda tvångsmedel på teleområdet. Frågan
huruvida de nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning är ändamålsenliga har mot
denna bakgrund kommit att hamna i fokus.
Inledning
I 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen (RF) finns en grundläggande
bestämmelse om skydd för den enskildes personliga integritet. Där sägs
bl.a. att det allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv.
Skyddet för den personliga integriteten regleras genom ett flertal
bestämmelser på olika konstitutionella nivåer: grundlag, vanlig lag,
förordningar och myndighetsföreskrifter.
I 2 kap. RF finns bestämmelser om skydd för medborgarna mot
tvångsmedel från det allmänna. Bestämmelserna innebär att vaije
medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan
och liknande intrång, mot undersökning av brev eller andra förtroliga
försändelser samt mot hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller andra förtroliga meddelanden (2 kap. 6 § RF). Dessa
grundläggande fri- och rättigheter får begränsas endast genom lag och
endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt Prop. 1994/95:227
eller utgöra hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 12 § RF).
Genom en ändring i regeringsformen, som trädde i kraft den 1 januari
1989, har i den s.k. fri- och rättighetskatalogen i regeringsformens
andra kapitel förts in en bestämmelse om skydd för den enskildes
personliga integritet vid dataregistrering av personuppgifter (2 kap. 3 §
andra stycket). Regeln slår fäst att det skall finnas en datalagstiftning till
skydd för den personliga integriteten. Föreskrifterna i tryckfrihets-
förordningen om meddelarfrihet och anonymitetsskydd är också av
betydelse för tvångsmedelsregleringen.
Användningen av tvångsmedel på teleområdet berör bl.a. frågor om
mänskliga rättigheter och skyddet för den enskilde vid dataregistrering
av personuppgifter. Förenta nationernas generalförsamling antog år
1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. I art. 12 sägs
bl.a. att ingen får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om
privatliv, familj, hem eller korrespondens. Grundsatsen har därefter
arbetats in i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter. Den europeiska konventionen den 4 november 1950 an-
gående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna (Europakonventionen) är också av intresse på teleområdet. I
art. 8 första punkten tillförsäkras envar rätt till skydd för sitt privatliv
och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Begränsningar får ske
endast om åtgärden är förenlig med de strikta undantag som ställs upp i
art. 8 andra punkten. I den praxis som har utvecklats hos den
europeiska domstolen for mänskliga fri- och rättigheter vid tillämp-
ningen av Europakonventionen har slagits fast att hemlig teleavlyssning
kan ses som ett ingrepp i såväl privatliv som korrespondens (t.ex. fallet
Klass). Enligt kommissionens praxis fäller vidare frågor om dataskydd
inom ramen för rätten till skydd for privatlivet (mål nr 10473/83).
Sverige har anslutit sig till de nu nämnda konventionerna. Genom lagen
(1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd for de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har sedan den
1 januari 1995 Europakonventionen också inkorpererats i svensk rätt.
Europarådets ministerkommitté har antagit en rekommendation om
datorbrottslighet (Nr. R (89) 9) med en tillhörande rapport utarbetad av
Europeiska kommittén för brottsfrågor. I rapporten berörs bl.a. hemlig
teleavlyssning. Europeiska kommittén för brottsfrågor har vidare år
1992 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att studera främst straff-
processuella frågor i ett IT-perspektiv (PC-PC). Arbetet, som bl.a.
behandlar hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, har
resulterat i ett förslag till rekommendation i ämnet. Ministerkommittén
har också nyligen antagit en rekommendation om skydd för
personuppgifter i samband med telekommunikationstjänster, särskilt
avseende telefonitjänster (Nr. R (95) 4). Rekommendationen berör bl.a.
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
4 kap. 8 och 9 a §§ brottsbalken och 21 § datalagen (1973:289)
innehåller straffbestämmelser för den som olovligen bereder sig tillgång
till information.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utgör lagreglerade Prop. 1994/95:227
undantag från det skydd mot intrång som ges i såväl internationella
överenskommelser som grundlag och vanlig lag. Den grundläggande
lagregleringen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
finns i 27 kap. 18-25 §§ rättegångsbalken (RB). Genom en ändring i
rättegångsbalken år 1989 togs nya föreskrifter om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning in i 27 kap. 18-24 §§ RB (prop.
1988/89:124, bet. 1988/89:JuU25, rskr. 1988/89:313, SFS 1989:650).
Översynen grundades på förslag av Tvångsmedelskommittén (Ju
1978:06), Narkotikakommissionen (S 1982:09) och en i mars 1987
tillsatt parlamentarisk kommission för att genomföra ett fortsatt
granskningsarbete med anledning av mordet på statsminister Olof Palme
(Edenman-kommissionen). Bestämmelserna innebar en saklig och
terminologisk anpassning till ny teknik. Tillämpningsområdet för
tvångsmedlen utvidgades, bl.a. genom att begreppen ”telemeddelande”
och ”teleanläggning” infördes i en sådan betydelse att också annan
telekommunikation än muntlig innefattas, t.ex. datakommunikation,
telex och telefax. Redan i det lagstiftningsarbetet konstaterades
emellertid att den förändrade konkurrenssituationen på telekommunika-
tionsområdet kunde motivera ytterligare anpassningar men att denna
fråga fick tas upp i ett annat sammanhang (prop. s. 40).
Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemtig teleövervakning
anpassades vidare år 1993 till den nya telelagen (1993:597). Denna
reglering innebar att telemarknaden öppnades för flera operatörer.
Rättegångsbalkens föreskrifter om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning anpassades på så sätt att begränsningen till tele-
meddelanden som befordras av Televerket ersattes av en begränsning
till telemeddelanden som befordras via allmänt tillgängliga telenät.
Vidare infördes en bestämmelse rörande verkställighet av sådana
åtgärder (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443,
SFS 1993:602).
Utöver rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning finns sådana regler också i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (1952 års
tvångsmedelslag), lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m. (1988 års lag) och i lagen (1991:572) om särskild utlännings-
kontroll (1991 års lag).
Rättegångsbalken
Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras via ett
allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket
RB). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att någon är skäligen
misstänkt för ett brott för vilket minimistraffet är fängelse i två år eller
10
för försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan Prop. 1994/95:227
gärning är belagd med straff (18 § andra stycket).
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in
om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en
viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät
eller att en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden. Sådan
övervakning får användas om någon är skäligen misstänkt för ett brott
för vilket minimistraffet är fängelse i sex månader, för brott enligt 1 §
narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott enligt 1 § lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling som avser narkotika eller för
försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är
belagd med straff (27 kap. 19 § RB).
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan också komma
i fråga vid misstanke om anstiftan eller medhjälp till brottslighet av
angivet kvalificerat slag.
För tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
krävs - utöver att någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårhet
- att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare får åtgärden
endast avse telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas eller
annars kan antas komma att användas av den misstänkte (20 §). En
teleanläggning till vilken den misstänkte kan antas komma att ringa får
alltså inte avlyssnas.
Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas
av rätten på ansökan av åklagaren. Ett tillstånd skall meddelas att gälla
viss tid och anläggning. Tiden, som inte får bestämmas längre än
nödvändigt, får inte överstiga en månad från dagen för beslutet (21 §).
Hemlig teleavlyssning får inte ske av telemeddelanden mellan den
misstänkte och hans försvarare. Om det kommer fram att en avlyssning
avser ett sådant meddelande skall avlyssningen avbrytas och upptag-
ningar eller uppteckningar som omfattas av förbudet omedelbart
förstöras (22 §). Föreskrifter finns också om hävande av beslut (23 §),
om tid för granskning och förstöring av upptagningar och uppteckningar
(24 §) och om rätt att - när tillstånd lämnats till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning - ansluta, underhålla och återta de tekniska
hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervakningen (25 §).
1952 års tvångsmedelslag
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om
strafiprocessuella tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid
förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa
andra grova brott. Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till
utgången av år 1995 (prop. 1994/95:33, bet. 1994/95:JuU4, rskr.
1994/95:42, SFS 1994:1489).
11
1952 års tvångsmedelslag gäller vid förundersökning angående dels Prop. 1994/95:227
allmänfarliga brott, t.ex. mordbrand och sabotage, dels vissa högmåls-
brott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot
rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, förberedelse
och stämpling till dessa brott om sådan gärning är straffbar. I
förhållande till regleringen i rättegångsbalken innebär lagen utvidgade
möjligheter att använda vissa tvångsmedel, bl.a. hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning. Sålunda får rätten enligt 5 § i 1952 års
tvångsmedelslag lämna tillstånd till tvångsmedel på teleområdet även om
det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt
rättegångsbalken. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om
användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan
ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet
(6§).
1988 års lag
I lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-
myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. regleras
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i 28 §. Där stadgas
att åklagaren får besluta om sådan åtgärd om det kan befaras att
inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan fördröjning eller
annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen. Om
åklagaren har fattat ett sådant beslut skall han genast anmäla det hos
rätten, som snabbt skall pröva ärendet.
1991 års lag
Enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll får i vissa fall
tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas. För detta
krävs att åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en
organisation eller en grupp som han tillhör eller verkar för planlägger
eller förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för
politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än
fängelse i två år inte är föreskrivet. Tvångsmedlen har alltså i detta
sammanhang ett brottsförebyggande syfte. Lagen är inte tidsbegränsad.
Den parlamentariska kontrollen av lagens tillämpning sker, liksom av
1952 års tvångsmedelslag, genom att regeringen årligen lämnar en
skrivelse om denna till riksdagen.
Telelagen
Uppgifter om telemeddelanden som bevaras av en teleoperatör, t.ex. för
debiteringsändamål eller av säkerhetsskäl, kan hämtas in med stöd av
telelagen (1993:597) eller, om operatören är en myndighet, i enlighet
med regler i sekretesslagen (1980:100). Med telemeddelande avses ljud,
text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av
12
radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar Prop. 1994/95:227
särskilt anordnad ledare (1 § telelagen).
Enligt telelagen får den som i televerksamhet har fått tillgång till
uppgift om teleabonnemang, innehållet i ett telemeddelande eller annan
uppgift som angår ett särskilt telemeddelande inte obehörigen föra
vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till (25 § första
stycket). Tystnadsplikten gäller dock inte i förhållande till den som tagit
del i utväxlingen av ett telemeddelande eller som på annat sätt sänt eller
tagit emot sådant meddelande. Tystnadsplikten i fråga om uppgift om
teleabonnemang och annan uppgift som angår ett särskilt telemeddelan-
de gäller inte heller i förhållande till innehavare av det abonnemang
som använts vid kommunikationen (25 § andra stycket).
Enligt telelagen gäller tystnadsplikt också för angelägenhet som avser
användning av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning enligt
27 kap. 18 eller 19 § RB och för uppgift som hänför sig till åtgärden att
kvarhålla försändelser enligt 9 § samma kapitel. På begäran av
åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har
att ingripa mot ett brott skall emellertid den som driver televerksamhet
och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 25 §
första stycket lämna uppgift som angår misstanke om brott. Denna
uppgiftsskyldighet är begränsad till uppgift om teleabonnemang (namn,
titel, adress och telefonnummer, etc.) och annan uppgift som angår ett
särskilt telemeddelande, t.ex. uppgift om mellan vilka abonnemang ett
telemeddelande har förmedlats. Undantaget från tystnadsplikten såvitt
avser uppgift om teleabonnemang gäller endast om fängelse är
föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan
föranleda annan påföljd än böter. För annan uppgift som angår ett
särskilt telemeddelande gäller undantaget endast om det för brottet inte
är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (27 §). Beträffande
uppgifter om innehållet i ett telemeddelande genombryts tystnadsplikten
inte i något fall.
För myndigheter som driver televerksamhet gäller i stället 9 kap. 8 §
och 14 kap. 2 § sekretesslagen. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak
regleringen i telelagen. Enligt sekretesslagen kan emellertid också - när
förutsättningarna är uppfyllda - uppgifter om innehållet i telemed-
delanden lämnas ut.
Den straffrättsliga regleringen m.m.
Bestämmelserna om brytande av telehemlighet, olovlig avlyssning och
dataintrång i 4 kap. 8 och 9 a §§ brottsbalken samt 21 § datalagen
(1973:289) föreskriver straffansvar för den som olovligen bereder sig
tillgång till information. Bestämmelsen om brytande av telehemlighet
omfattar emellertid endast meddelanden som ett post- eller telebeford-
ringsföretag förmedlar som telemeddelande. Den som olovligen bereder
sig tillgång till ett telemeddelande som befordras av annan än ett sådant
företag kan således inte fällas till ansvar för brytande av telehemlighet.
Ansvar för olovlig avlyssning kommer i fråga endast vid avlyssning
eller upptagning med tekniskt hjälpmedel av tal i enrum, samtal mellan Prop. 1994/95:227
andra, etc. Data, text och bild skyddas således inte. Bestämmelsen om
dataintrång gäller endast upptagningar för automatisk databehandling.
Med sådan upptagning avses även uppgifter som är under befordran via
elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas for
automatisk databehandling.
Meddelanden som befordras via etern skyddas inte av bestämmelserna
om dataintrång och brytande av telehemlighet. Bestämmelsen om
olovlig avlyssning däremot omfettar upptagning och avlyssning såväl
genom direkt användning av en mikrofon for att fånga upp vad som
sägs i t.ex. ett rum (en slags spridning via etem) som genom att
uppsnappa trådbundna signaler, t.ex. samtal via snabbtelefoner.
Bestämmelsens tillämpningsområde är dock inskränkt till tal, samtal,
etc.
Regleringen av avlyssning och övervakning i ett europeiskt perspektiv
Vid en genomgång av andra europeiska länders reglering av avlyssning
och övervakning på teleområdet framträder stora skillnader såväl
lagtekniskt som materiellt. Ett grundläggande problem är svårigheten att
i anknytning till moderna telekommunikationer tolka bestämmelser som
förbjuder avlyssning. Detta gäller såväl internationella åtaganden som
grundlagar och vanliga lagar. Vid en jämförelse av rättsregler i olika
länder om förbud mot avlyssningar framträder vidare stora skillnader i
tillämpningsområdet för sådana förbudsregler. I vissa länder
kriminaliseras endast avlyssning och upptagning av meddelanden som
förmedlas genom allmänna eller allmänt tillgängliga nät. Vidare gäller
vissa bestämmelser endast muntlig kommunikation, inte t.ex. telefax
och andra elektroniska meddelanden. I andra länder förbjuds avlyssning
och upptagning oberoende av formen för kommunikation och oberoende
av om överföringen sker via nät eller etem. Oklarheter framträder
särskilt vid eterkommunikation och i de fall där användningen av sådan
kommunikation flyter samman med nätbaserad överföring. Som
exempel på detta kan nämnas mobiltelefoni.
På motsvarande sätt framträder svårigheter att tolka bestämmelser som
tillåter avlyssning. I vissa länder grundas befogenheterna att utreda brott
på sådana generella bestämmelser att varje form av kommunikation
torde kunna avlyssnas. Om bestämmelserna inte är utformade så att det
på rimliga grunder kan förutses vilka inskränkningar i skyddade
rättigheter som kan förekomma kan emellertid en avlyssning stå i strid
med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (fellen
Malone, Huvig och Kruslin). Skyddet i grundlag för den enskildes fri-
och rättigheter varierar också mellan länderna.
I andra länder är tillämpningsområdet för bestämmelser som tillåter
avlyssning begränsat på olika sätt. Vissa begränsningar är avsiktliga
medan andra synes ha framträtt till följd av utvecklingen på tele-
området. I vissa länder omfettas endast viss typ av kommunikation,
t.ex. samtal, men inte datakommunikation. I andra länder omfettas
endast kommunikation mellan individer - inte direkt mellan datorer -
eller mellan människa och dator, t.ex. tangenttryckningar som överförs
från terminal till dator och kommunikation till eller från röstbrevlådor.
Begränsningar förekommer också så att endast allmänt tillgängliga
telenät får avlyssnas, inte företagsnät och enskilda informationssystem,
medan regleringen i andra länder inte skiljer mellan allmänt tillgängliga
respektive privata nät. Det förekommer dock att rätten till avlyssning, i
länder där privata nät inte får avlyssnas, omfattar privata nät som
baseras på linjer som hyrs från det allmänna nätet.
Motsvarande frågor framträder vid hemlig teleövervakning. Sådana
åtgärder kan avse att spåra den källa från vilken telekommunikationen
härrör (”trap and trace”), dvs. att spela in impulser av vilka framgår
från vilka telefonnummer eller andra ”elektroniska adresser” tele-
meddelanden som når en viss teleanläggning kommer. Avsikten kan
också vara att med teknisk utrustning (s.k. ”dialled number recorder”
eller ”pen register”) notera vilka telefonnummer etc. som rings från en
viss teleanläggning, dvs. destinationen för utgående telemeddelanden.
Därvid registreras tid, klockslag och kommunikationens varaktighet.
I vissa länder tillåts teleövervakning inom ramen för föreskrifterna om
teleavlyssning, i andra länder är rättsläget oklart. Några länder har -
såsom Sverige - fört in särskilda bestämmelser om teleövervakning.
Prop. 1994/95:227
Nuvarande regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
är inte anpassade till dagens telekommunikationer. Utvecklingen har fört
med sig nya tekniska, administrativa och rättsliga förutsättningar som
hindrar eller försvårar en tvångsmedelsanvändning på teleområdet.
Det råder enighet om att hemlig teleavlyssning och hemlig tele-
övervakning i vissa fell måste kunna tillgripas i samband med utredning
om brott. Särskilt i kampen mot narkotikan och den organiserade grova
brottsligheten samt vid brott mot rikets inre och yttre säkerhet är dessa
tvångsmedel oumbärliga. Den snabba utveckling som följt har dock
ytterligare skärpt motsättningarna mellan effektivitet och integritet på
teleområdet.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utgör allvarliga
ingrepp i den grundlagsstadgade rätten att fritt och utan obehörigt
intrång använda telekommunikationer för meddelanden. Behovet av tillit
till att telehemligheten respekteras är väsentligt inte bara från de
enskilda medborgarnas perspektiv utan också från allmän synpunkt. Om
denna tillit rubbas uppstår en misstro bland medborgarna som kan ge
upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning.
Tvångsmedlen på teleområdet måste därför begränsas så att
medborgarna i gemen är beredda att godta det allvarliga ingreppet med
hänsyn till de intressen som utgör motiv för åtgärden (jfr prop.
1988/89:124 s. 37). Behovet av skydd för den enskildes personliga
integritet vid dataregistrering av personuppgifter (jfr 2 kap. 3 § andra
1*** Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 227
stycket RF) och för företagens intresse av skydd för företagshemligheter Prop. 1994/95:227
m.m. behöver också beaktas.
Det hemlighållande som är nödvändigt för att hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning skall kunna fungera ger dessa tvångsmedel
en särställning, eftersom en sådan bevakning från medborgarnas sida
mot missbruk som är möjlig inom ramen för de flesta andra tvångs-
medel inte kan ske här. Därför är det angeläget att ha regler som inte är
tänjbara och att eftersträva ett beslutsförfarande som så långt det är
möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning.
Den beskrivna utvecklingen på teleområdet har inneburit att
traditionella gränser mellan tal, text, data och bild delvis suddats ut och
att olika kommunikationsformer och tjänster knutits samman. Samtidigt
har de nationella gränserna blivit av allt mindre betydelse för tele-
kommunikationer. Vidare genomförs numera betalningstransaktioner
och sluts avtal etc. i allt större omfattning via de kvasimateriella
utrymmen - populärt kallat ”cyberspace”- i vilka data sekundsnabbt
överförs, bearbetas och lagras. Denna utveckling har öppnat nya vägar
också för kriminella aktiviteter vilket kräver en IT-anpassning bl.a. av
den straffprocessuella regleringen och av polisens brottsutredande
verksamhet.
Till följd av den begränsning till allmänt tillgängliga telenät som
gäller enligt rättegångsbalken och den fortgående privatiseringen har de
brottsutredande myndigheternas åtkomst till kopplingsskåp, televäxlar
och annan teleutrustning for verkställighet av ett beslut om hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning inskränkts alltmer. I de fall
avlyssning eller övervakning alltjämt kan beslutas medför åtgärden i
många fall att stora mängder överskottsinformation tas upp. Detta
medför ökade risker for intrång i den enskildes personliga integritet och
i företagens intressen av skydd for information. I de fall där företagen
har byggt upp egna telenät står telekommunikationen helt utanför
tillämpningsområdet for de aktuella tvångsmedlen. Samtidigt har de
tekniska förändringarna lett till rutiner som i vissa fall inte kan förenas
med begränsningarna i gällande rätt till viss teleanläggning (se vidare
avsnitt 7). På sikt leder detta till att möjligheterna att ingripa mot den
grova och organiserade brottsligheten allvarligt urholkas. Det kan antas
att i vart fall den resursstarka brottsligheten väljer sådana kommunika-
tionsvägar m.m. som inte kan bli föremål för hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning. Enligt regeringens mening behöver de
brottsutredande myndigheternas befogenheter på teleområdet därför ses
över.
Redan i 1989 års lagstiftningsärende om vissa tvångsmedelsffågor
konstaterades att den förändrade konkurrenssituationen på telekommu-
nikationsområdet kan ha återverkningar på möjligheterna att utnyttja
avlyssning som straffprocessuellt tvångsmedel (prop. 1988/89:124 s.
40). Regeringens IT-kommission har också lyft fram behovet av att
genomlysa informationsteknikens inverkan på olika rättsområden. I
propositionen om en ny telelag uttalade departementschefen att frågorna
om en utvidgning av tillämpningsområdet for bestämmelserna om 16
hemlig teleavlyssning och hemtig teleövervakning lämpligen kan tas upp
i samband med beredningen av Datastraffrattsutredningens betänkande
eller i annan särskild ordning (prop. 1992/93:200 s. 261).
Reglerna i brottsbalken och rättegångsbalken har huvudsakligen
tillkommit vid en tid när modem IT-användning inte förekom. Det
finns således ett behov av att se över dessa regler. En samlad översyn
av den straff- och processrättsliga regleringen på området är synnerligen
omfattande och komplicerad och rymmer såväl tekniska och admi-
nistrativa som ekonomiska och marknad smässiga aspekter. Det är ytterst
tveksamt om en sådan samlad översyn är det mest lämpliga
angreppssättet. De invändningar som framförts under remiss-
behandlingen av utredningens betänkande illustrerar svårigheterna med
att i ett sammanhang reformera den straff- och processrättsliga
lagstiftningen utifrån ett IT-perspektiv. Regeringen begränsar sig därför
till att i detta lagstiftningsärende ta upp vissa angelägna frågor avseende
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som hänför sig till
den tekniska utvecklingen på teleområdet och den förändrade situationen
på telemarknaden. Frågan om skyldighet för den som bedriver
televerksamhet att möjliggöra verkställighet av beslut om tvångsmedel
på teleområdet kommer att behandlas i ett annat sammanhang.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning anpassas till den tekniska
utvecklingen på teleområdet genom att nuvarande begränsning till
viss teleanläggning ersätts av en begränsning till viss teleadress.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning endast skall få avse telemeddelanden som
kan antas vara under befordran eller ha beställts till eller från den
misstänkte. Tillstånd till åtgärden skall få avse teleanläggning, abonne-
mang eller enskild anknytning som innehas eller kan antas komma att
användas av den misstänkte. Tillstånd får också avse telemeddelanden
beträffande vilka det genom ett tekniskt eller administrativt förfarande
är sannolikt att den misstänkte är sändare eller mottagare.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Flera remissinstanser
anser att förslaget brister i konkretisering eller är svårtolkat och att
förslaget till lagtext behöver förtydligas. Andra anser att förslaget inne-
bär en utvidgning av befogenheterna som inte kan godtas från inte-
gritetssynpunkt. Några remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning innebär att telemeddelanden avlyssnas eller tas upp
respektive att uppgifter hämtas in om sådana meddelanden. Hemlig tele-
avlyssning får emellertid endast avse meddelanden som befordras via ett
Prop. 1994/95:227
17
allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning och hem- Prop. 1994/95:227
lig teleövervakning får avse endast telemeddelanden som har expedierats
eller beställts till eller från viss teleanläggning som är ansluten till ett
allmänt tillgängligt telenät (27 kap. 18 och 19 §§ RB). Dessa begräns-
ningar till vissa telenät och teleanläggningar kompletteras av en före-
skrift att åtgärden får avse endast telefonapparat eller annan teleanlägg-
ning som innehas eller annars kan antas komma att användas av den
misstänkte (20 §). Av rättens tillstånd skall bl.a. framgå vilken anlägg-
ning beslutet avser (21 §).
Utvecklingen på teleområdet har inneburit att de beskrivna närmast
fysiska avgränsningama som bygger på teleanläggningar och telenät inte
längre kan tillämpas konsekvent. Ett samband mellan den misstänkte
och viss plats, ledning och telefon var tidigare en naturlig och närmast
självklar utgångspunkt för en tydlig avgränsning av tvångsmedlen på
teleområdet. Nya IT-baserade rutiner har emellertid fort med sig att
förutsättningarna förändrats. Numera kan det vanligtvis inte förutsägas
vilken typ av teleanläggning - telefax, telefon, modem, etc. - som
ansluts till en viss telelinje. Kombinationer har blivit vanliga, t.ex. att
telefon, telefax och telefonsvarare ansluts till samma abonnentledning.
Vidare har sambandet mellan abonnentnummer och abonnentledning
delvis suddats ut. Telemeddelanden kan t.ex. kopplas vidare och flyttas
med. Sådana omdirigeringar av telemeddelanden sker redan i tele-
operatörens växel så att telemeddelandena aldrig når ursprungligen
avsedd abonnentledning. Andra exempel på frikoppling från viss telean-
läggning kan hämtas från mobil telefoni och moderna företagsväxlar.
Alla telemeddelanden till ett visst mobilteleabonnemang styrs direkt i
teleoperatörens växel till den radiosändare inom vilkens räckvidd
mottagaren befinner sig. Ar abonnemanget GSM-baserat kan valfri
telefon användas under förutsättning att den har försetts med
mottagarens personliga kort. På motsvarande sätt ger vissa televäxlar
möjligheter att - efter en indikation via t.ex. personsökare - ta emot ett
samtal vid den fysiska anknytning där mottagaren för tillfället befinner
sig. Mottagaren anger en kod genom vilken meddelandet dirigeras till
den aktuella telefonapparaten. Ett annat exempel där t.ex. telefon-
apparater inte fysiskt knyts till viss plats är televäxlar som nu böljat
marknadsföras vilka knyter telefonapparaten till televäxeln via radio-
kommunikation.
En fysisk gränsdragning i de nu beskrivna fellen medför närmast
slumpvis att vissa, men inte andra, av de telemeddelanden som
befordras via televäxeln till eller från den misstänkte kan tas upp.
Traditionella gränser har i allt högre grad suddats ut och vedertagna
rutiner för att knyta telemeddelanden till viss teleanläggning har ersatts
av flexibla IT-baserade rutiner som inte är beroende av vilken telefon-
apparat, telelinje eller annan teleanläggning som används i det enskilda
fellet. Följden blir - som på andra områden där IT-rutiner genomförs
och de traditionella, närmast fysiska avgränsningama feller bort - att
kvar finns endast sådana avgränsningar som följer av ändamål,
funktioner och tekniska strukturer som byggs upp.
18
Svårigheten att på IT-området tillämpa sådana traditionella fysiska Prop. 1994/95:227
avgränsningar som följer av lagtextens rekvisit ”viss teleanläggning”
framträder tydligt i de nu redovisade fellen. Sambandet med viss
teleledning, telefon, etc. har kommit att ersättas av en tillhörighet till
visst abonnemang eller andra tekniska och administrativa avgränsningar
för att förmedla och debitera telemeddelanden. Domstolarnas tillstånds-
givning enligt 27 kap. 18-25 §§ RB anknyter i viss mån redan nu till
dessa nya förutsättningar genom att beslut om teleavlyssning vanligtvis
knyts till visst abonnentnummer, i vissa fell inskränkt till viss anknyt-
ning under en abonnentväxel. Verkställigheten kan också knytas till
detta nummer genom en inkoppling direkt i teleoperatörens växel.
Skyddet av dessa nya strukturer för telekommunikationer kan
jämföras med inriktningen på säkerhetsarbetet för IT-området i stort.
Det fysiska skyddet, inriktat på t.ex. datorhallar, terminalrum, kopp-
lingspunkter, etc, kompletteras eller ersätts i allt högre grad med
logiska skydd såsom personliga lösenord, personliga kort, m.m. En
inriktning av skyddet for vissa anläggningar har sålunda delvis ersatts
av ett skydd knutet till viss information. Denna utveckling kännetecknar
i hög grad också IT-användningen på teleområdet och övergången till
sådana skyddsåtgärder kommer sannolikt att accelerera.
Mot bakgrund av den nu beskrivna utvecklingen finns det anledning
att ändra reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
så att polisens möjligheter att verkställa tvångsmedel på teleområdet
bibehålls. En sådan reglering måste innehålla minst samma grad av
skydd för den personliga integriteten som följer av dagens bestäm-
melser. Det är alltså av stor betydelse att i möjligaste mån undvika att
personer som är ovidkommande för en brottsutredning drabbas av
tvångsmedlet.
Det främsta skälet till att polisens möjligheter att verkställa hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning har minskat är, som ovan
redovisats, att åtgärden endast får avse telefonapparat eller annan
teleanläggning. Denna fysiska begränsning har i praxis vanligtvis tolkats
så att ett telemeddelande som beställts till den teleanläggning beslutet
avser inte får avlyssnas när samtalet har kopplats vidare eller flyttats
med till en annan teleanläggning än den avlyssnade. Telemeddelanden
som har kopplats vidare eller flyttats med till den anläggning som avses
med åtgärden har emellertid fått avlyssnas. Även i de övriga fell där det
saknas ett samband mellan telemeddelandet och viss teleanläggning,
t.ex. GSM-baserad mobiltelefoni, utgör begränsningen till viss tele-
anläggning hinder mot att avlyssna telemeddelanden till eller från den
misstänkte samtidigt som denna begränsning innebär att risken för
avlyssning av för brottsutredningen ovidkommande personer ökar.
Frågan om vilken teleanläggning som bör få avlyssnas har aktu-
aliserats i Tvångsmedelskommitténs och Narkotikakommissionens
utredningar. Bland annat föreslogs att en anläggning som den misstänkte
inte innehar och som inte huvudsakligen används av honom skulle få
avlyssnas under särskilda förutsättningar och att kravet på brotts-
misstanke knuten till en viss person skulle kunna frångås på så sätt att 19
misstanken alternativt skulle kunna knytas till en viss plats eller telefon.
Slutligen väcktes frågan om en telefon till vilken man med säkerhet vet Prop. 1994/95:227
att den misstänkte brukar ringa skulle kunna få avlyssnas. Den sist
nämnda tanken avvisades i 1989 års lagstiftningsärende om vissa
tvångsmedelsfrågor, eftersom en sådan avlyssning skulle öka risken för
att - för brottsutredningen - helt ovidkommande personer skulle komma
att utsättas för åtgärden (prop. 1988/89:124 s. 45 f). Även förslaget att
”knyta misstanken till telefonen” avvisades, då det skulle innebära att
man gick ifrån principen att avlyssning får ske endast beträffande den
som är skäligen misstänkt för brott. I sammanhanget anfördes vidare att
man vid tillståndsprövningen bör göra skillnad på telefoner som innehas
eller huvudsakligen brukas av den misstänkte och telefoner som har en
lösare anknytning till den misstänkte. Detta ansågs i 1989 års lagstift-
ningsärende bli tillgodosett inom ramen för proportionalitetsprincipen
(samma prop. s. 46).
Enligt regeringens mening är de invändningar som framfördes mot
Tvångsmedelskommitténs och Narkotikakommissionens förslag alltjämt
giltiga. En grundläggande tanke vid regleringen av hemlig teleavlyss-
ning och hemlig teleövervakning bör även i fortsättningen vara att
åtgärden endast får avse den som är skäligen misstänkt för brott. Det är
med denna utgångspunkt inte begränsningen till teleanläggning som
innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte
som utgör det huvudsakliga problemet. Det är i stället begränsningen till
teleanläggning som hindrar att tvångsmedlen på teleområdet effektivt
kan verkställas. För att komma till rätta med detta problem är det
nödvändigt att frigöra bestämmelserna från denna fysiska begränsning
och knyta regleringen till något annat än själva teleanläggningen.
Samtidigt måste skyddet för den personliga integriteten bevaras på något
annat sätt än genom en begränsning till viss teleanläggning.
Utredningens förslag går ut på att hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning får ske av telemeddelanden som kan antas vara under
befordran eller ha beställts till eller från den misstänkte. Därutöver
föreslår utredningen att tillstånd till åtgärden skall få avse teleanlägg-
ning, abonnemang eller enskild anknytning som innehas eller kan antas
komma att användas av den misstänkte samt sådana meddelanden där
det genom bl.a. ett tekniskt förfarande är sannolikt att den misstänkte är
sändare eller mottagare.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning avser enligt den
gällande ordningen telemeddelanden som har en viss anknytning till den
misstänkte. Som framhållits under remissbehandlingen utgör utred-
ningens förslag i denna del inte någon nyhet. Utredningens förslag att
åtgärden endast får avse telemeddelanden som kan antas vara under
befordran eller ha beställts till eller från den misstänkte innebär enligt
regeringens mening ingen lösning på det grundläggande problemet
eftersom tillstånds givningen enligt utredningens förslag fortfarande
knutits till viss teleanläggning, abonnemang etc.
Regeringen anser i likhet med utredningen att det inte är möjligt att
reglera tillämpningsområdet for hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning endast genom att låta åtgärden avse telemeddelanden 20
med viss anknytning till den misstänkte. Det är nödvändigt, inte minst
från intergritetssynpunkt, att en bestämmelse om vad som får avlyssnas Prop. 1994/95:227
och övervakas är så utformad att domstolen kan ta ställning till den
konkreta åtgärd som avses vid tillståndsgivningen. Men framför allt är
det från tillämpningssynpunkt ett oeftergivligt krav att ett beslut om
hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning kan konkretiseras. I
annat fall blir beslutet inte praktiskt verkställbart.
Frågan är då vad som kan ersätta begränsningen till en viss tele-
anläggning. Varje gång ett beslut om tvångsmedel på teleområdet skall
verkställas måste polisen hitta ett sätt att fånga och identifiera det
meddelande som skall avlyssnas eller övervakas. Hur kan en identifie-
ring ske utan att teleanläggningen behöver anges? Om man tar som
exempel en vanlig telefon kopplad till det fasta nätet faller det sig
naturligt att utgå från telefonnummret. Det är ju själva samtalet till den
misstänkte som är av intresse oavsett om det dirigeras om i en växel till
en annan telefon än den som innehas av den misstänkte. Motsvarande
gäller förstås även för mobiltelefoni. Är det fråga om GSM-baserad
mobiltelefoni blir det än tydligare att det är telefonnumret som är av
intresse medan själva anläggningen är av helt underordnad betydelse.
När det gäller en telefax gör sig samma resonemang gällande. Ett
telefaxnummer kan vara identiskt med ett telefonnummer eller utgöra ett
särskilt abonnentnummer. I de nu beskriva fållen, liksom vid andra
former av telekommunikationer, t.ex. datorkommunikation, finns det en
koppling mellan meddelandet och den misstänkte genom en identifiering
av den logiska adress som meddelandet skickas från eller till. Ett
meddelande som fysiskt dirigeras om på väg till adressaten genom en
vidarekoppling är fortfarande på väg till den misstänktes adress. Den
adressen kan vara ett abonnemang, en enskild anknytning, adressen för
elektronisk post, en kod eller någon annan motsvarande tillförlitlig
identifieringsmetod. Som gemensam benämning på dessa olika identifie-
ringsmetoder kan man använda uttrycket teleadress. Genom att knyta
bestämmelserna för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
till en sådan teleadress undviker man de begränsningar som följer med
dagens bestämmelser om att åtgärden endast får avse viss anläggning.
Samtidigt uppnår man det krav på konkretion som fordras, dels från
integritetssynpunkt, dels för att rättens beslut skall bli verkställbart i
praktiken. Genom att man inte uttömmande anger vilka identifierings-
möjligheter som får användas kan tvångsmedlen tillämpas oberoende av
om det är fråga om en traditionell fysisk avgränsning, t.ex. en viss
ledning till en viss byggnad med en viss telefonapparat, eller om
IT-användningen har skapat nya möjligheter till identifiering av vissa
telemeddelanden. En sådan reglering gör det alltså möjligt att anpassa
tillståndsprövningen till nya förutsättningar på teleområdet och
komplicerade resonemang om vilka tekniska åtgärder som aktualiseras
kan delvis undvikas.
Mot bakgrund av vad som nu anförts föreslår regeringen att
bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
ändras så att tvångsmedlen, i stället för att avse viss teleanläggning,
skall avse en teleadress. I enlighet med Lagrådets förslag bör det nya 21
begreppet teleadress exemplifieras i lagtexten.
Förskjutningen från viss teleanläggning till viss teleadress föranleder Prop. 1994/95:227
inte några ändringar när det gäller vilket samband som skall föreligga
mellan den misstänkte och teleadressen. Sålunda skall teleadressen - i
stället för teleanläggningen - fortsättningsvis innehas eller annars kunna
antas komma att användas av den misstänkte. På samma sätt som i dag
blir det inte heller möjligt att bedriva hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning av en teleadress till vilken den misstänkte kan komma
att ringa eller sända meddelande. Den föreslagna regleringen ger alltså
uttryck för samma synsätt som råder i dag såvitt avser den avvägning
mellan effektivitet och integritet som alltid måste göras i dessa ärenden.
Personer som är helt ovidkommande för brottsutredningen måste
givetvis, så långt det är möjligt, skyddas från att utsättas för
integritetsintrång. Genom en begränsning av tvångsmedlen till viss tele-
adress går det att undvika att en stor mängd överskottsinformation tas
upp, vilket annars skulle kunna inträffa om en avlyssning avsåg en stor
mängd linjer knutna till en växel hos ett företag. I sådana fall bör om
möjligt en annan identifieringsmetod väljas, vilket även följer av
proportionalitetsprincipen. Ett tillstånd bör således, när förutsättningar
föreligger, begränsas till en viss anknytning eller avse en annan
precisering till vissa telekommunikationer som kan antas beröra den
misstänkte.
Genom att man ersätter begränsningen till viss teleanläggning med
viss teleadress kommer den form av hemlig teleövervakning som inne-
bär att en teleanläggning stängs av för telemeddelanden att kunna
anpassas till moderna telekommunikationer. Syftet med den bestäm-
melsen är att man i kritiska lägen skall kunna hindra en misstänkt från
att sätta sig i förbindelse med t.ex. en medbrottsling eller att nås av ett
samtal med en varning. Kopplingen till viss teleadress möjliggör att
olika tekniska förfaranden kan användas för att uppnå dessa syften.
Regeringens förslag: Nuvarande begränsning enligt vilken hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning endast får avse allmänt
tillgängliga telenät ersätts av en föreskrift som undantar tele-
meddelanden som endast befordras inom ett telenät, som med
hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i
övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän
kommunikationssynpunkt. I tillstånden till hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning skall särskilt anges om åtgärden får
verkställas utanför allmänt tillgängliga telenät.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning endast skall få avse sådana telemeddelanden
22
som befordras med hjälp av teleanläggning som kan användas för Prop. 1994/95:227
kommunikation via allmänt tillgängligt telenät.
Remissinstanserna: Förslaget har i denna del godtagits eller lämnats
utan erinran av några remissinstanser. Förslaget har emellertid ifråga-
satts av flera, som pekar på risker för intrång i den enskildes personliga
integritet och i företagens intresse av skydd för information. Länsrätten
i Stockholms län menar att säkerheten i IT-miljön utsätts för alltför
stora påfrestningar om en tvångsmedelsanvändning tillåts i större
företags interna telenät. Det allmännas intresse bör därför enligt läns-
rätten ge vika för den enskildes skydd mot integritetsintrång och andra
tillvägagångssätt tillgripas för att tillgodose behovet av att bekämpa
brott. Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund har
också anfört att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
endast kan godtas i allmänt tillgängliga telenät. De har därvid
huvudsakligen åberopat att privata nät som byggs upp för företags- och
koncemintem användning måste kunna användas utan risk för att
hemliga och interna uppgifter kommer på avvägar. Redan misstanken
om ”läckagerisker” kan begränsa användningen av telekommunikatio-
ner. Svenska Arbetsgivarföreningen och Sveriges Industriförbund har
vidare anfört att uttrycket ”kan användas för kommunikation via allmänt
tillgängliga nät” torde innebära att exempelvis förekomsten av en från
Telia hyrd ledning som ingår i ett internt nät medför att hela nätet blir
avlyssningsbart och att utgångspunkten i stället måste vara den faktiska
användningen av nätet.
Skälen för regeringens förslag: Det har aldrig funnits något rättsligt
monopol i Sverige för anläggning av telenät eller för att erbjuda
teletjänster. Under 1950-talet kom Televerket att äga hela produktions-
systemet för teletjänster med telefoner och andra apparater, ledningar
och växlar och verket hade under lång tid ett de facto-monopol inom
stora delar av telemarknaden (SOU 1992:70 s. 71). Tvångsmedlen på
teleområdet har därför i praktiken kommit att begränsas till denna
struktur.
Bestämmelser om telefonavlyssning har sedan rättegångsbalkens
ikraftträdande år 1948 funnits i 27 kap. RB. En lagstadgad begränsning
till telemeddelanden som befordras av Televerket infördes först genom
1989 års ändringar, efter att Lagrådet erinrat om att det föreslagna
begreppet hemlig teleavlyssning givits en något mer begränsad innebörd
i motiven än i lagtexten. Departementschefen anförde därvid, som
tidigare nämnts, att de åtgärder som vidtagits för att konkurrensen på
telemarknaden skall fungera på rimliga villkor kan ha återverkningar på
möjligheterna att utnyttja avlyssning som ett strafiprocessuellt tvångs-
medel men att detta problem får tas upp i annat sammanhang (prop.
1988/89:124 s. 40, 72 och 74). Även i samband med 1993 års författ-
ningsändringar, som innebar en utvidgning till allmänt tillgängliga
telenät, uttalades, som ovan redovisats, att frågan huruvida hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning bör ges en vidare tillämpning
i enlighet med vad Telelagsutredningen eller Datastraffrättsutredningen
föreslagit, lämpligen kunde tas upp i samband med beredningen av 23
Datastraffrättsutredningens betänkande eller i annan särskild ordning Prop. 1994/95:227
(prop. 1992/93:200 s. 261).
Telenät som inte är allmänt tillgängliga har under senare tid blivit mer
vanligt förekommande. Ett typexempel är de interna företagsnäten, vilka
dock regelmässigt kan användas för att kommunicera via de allmänna
telenäten. Utvecklingen mot en fri telemarknad och mot abonnentägda
nät, växlar och annan teleutrustning, har därvid lett till delvis oönskade
avgränsningar mellan nät och anläggningar som fäller inom respektive
utanför tillämpningsområdet för de nuvarande bestämmelserna om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Med dagens flexibla
strukturer har det, i vart fäll för större företag, blivit möjligt att delvis
disponera över frågan huruvida företagets telekommunikationer skall
undantas från tvångsmedlen på teleområdet. Det kan inte anses
tillfredsställande att de allvarliga ingrepp i den personliga integriteten
som hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utgör skall bygga
på sådana avgränsningar. Det är inte heller önskvärt att effektiviteten i
brottsbekämpningen inskränks på detta sätt. Valet av verksamhetsform
för t.ex. ett företags telekommunikationer bör vid annars jämförbara
förhållanden inte leda till att den som byggt ett eget nät är undantagen
från en tvångsmedelsanvändning.
En begränsning till allmänt tillgängliga telenät innebär vidare att
mängden överskottsinformation ökar till följd av att avlyssningen inte
kan verkställas nära den misstänkte. Vid verkställighet av tvångsmedel
på teleområdet är det på grund av tvångsmedlens hemliga karaktär extra
angeläget att personer som är ovidkommande för brottsutredningen
berörs i så liten utsträckning som möjligt. Det är därför viktigt att
mängden överskottsinformation minimeras.
Det förefaller tveksamt om de risker för informationssäkerheten som
några remissinstanser har åberopat utgör tillräckliga skäl för att
vidmakthålla nuvarande avgränsning. Motsvarande risker framträder
bl.a. när husrannsakan och beslag avser enskilda telenät; åtgärder som
kan vara nog så ingripande. Utifrån det synsätt som har förts fram i de
aktuella remissvaren borde således all tvångsmedelsanvändning, såvitt
gäller enskilda nät, anses utesluten av hänsyn till informationssäker-
heten. Detta resonemang illustrerar de hinder som kan aktualiseras för
grundläggande samhällsfunktioner, t.ex. brottsbekämpning, när det blir
allt vanligare att känsliga uppgifter behandlas inom stora och komplice-
rade informationssystem.
Trots att överskottsinformationen minskar ju närmare den misstänkte
avlyssningen kan verkställas förhåller det sig givetvis så att en ut-
vidgning av tvångsmedlens användning till telemeddelanden i alla nät
skulle innebära att den totala mängden överskottsinformation ökar. Det
är självklart att färre avlyssningsmöjligheter medför att mindre
överskottsinformation tas upp. Avgränsningar där skillnader i ägande
och nyttjande blir avgörande inom ramen för i övrigt likvärdiga
förhållanden kan emellertid inte få spela en avgörande roll för om och
när avlyssning skall få ske. Frågan om i vilken omfattning hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall medges behöver 24
återföras till den principiella frågan hur samhällets behov av att utreda
brott bör avvägas mot integritetsskyddet och skyddet för företags- Prop. 1994/95:227
hemligheter m.m. sedan förhållandena på teleområdet har ändrats.
Enligt regeringens mening bör samhället inte acceptera en begräns-
ning av möjligheterna att utreda brott enbart för att tillgodose företagens
i och för sig berättigade intresse av skydd för IT-baserad information.
Det toide därutöver vara betydelsefullt även för näringslivet att brott i
IT-miljön som är riktade mot företag kan utredas och lagföras. Behovet
av informationssäkerhet bör tillgodoses på annat sätt, bl.a. genom
särskilda åtgärder till skydd för företagen vid verkställigheten av tvångs-
medelsbeslut, genom utbildning av dem som handlägger och verkställer
sådana åtgärder och genom ett vidgat samarbete mellan näringslivet och
det allmänna för att öka informationssystemens säkerhet. Av hänsyn till
informationssäkerheten och skyddet för den enskilde bör den som vidtar
åtgärden t.ex. inte få göra ingrepp via telenät i de datorer m.m. som
används för att befordra telemeddelanden.
Mot bakgrund av vad som nu anförts bör den nuvarande begräns-
ningen till allmänt tillgängliga telenät slopas. Frågan är då hur en ny
begränsning av tillämpningsområdet för hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning bör utformas.
Utredningens förslag att - i stället för en begränsning till allmänt
tillgängliga telenät - inte tillåta avlyssning av sådana telemeddelanden
som befordras med hjälp av en teleanläggning som inte kan användas
för kommunikation via allmänt tillgängliga nät skulle i huvudsak
undanröja de komplikationer som den fortskridande privatiseringen för
med sig för användningen av tvångsmedel på teleområdet. Därmed
skulle helt intern kommunikation såsom snabbtelefoner i en bostad
uteslutas medan telenät som inte är allmänt tillgängliga, t.ex. privata
företagsnät för tele- och datatrafik, omfattas om de kan användas för
utväxling av telemeddelanden via allmänt tillgängliga telenät. Enligt
utredningen kan det genom dess förslag antas bli möjligt att i de allra
flesta fall undvika tekniska gränsdragningar när det gäller vad som är
ett allmänt tillgängligt nät (betänkandet s. 439).
Den av utredningen föreslagna lösningen kan emellertid ifrågasättas
från flera utgångspunkter. Enligt regeringens mening finns det en risk
för att den berörda gränsdragningsfrågan ersätts av en annan teknik-
bunden gränsdragning, nämligen frågan om vilka teleanläggningar som
kan respektive inte kan användas för kommunikation via ett allmänt
tillgängligt telenät. Vidare uppkommer frågan om det föreslagna
uttrycket ”kan användas för kommunikation via allmänt tillgängliga nät”
skall syfta på vad som är tekniskt möjligt eller på vad som är möjligt
inom ramen för den teknik som faktiskt används. I utredningens
betänkande uttalas endast att begränsningen inte gäller om utrustning
eller anknytning i övrigt visar att det går att sända meddelanden till
eller från anläggningen via allmänt tillgängligt nät (betänkandet s. 439).
Frågan om avgränsningar i IT-miljön bör baseras på vad som är
tekniskt möjligt eller på användarens avsikt att utnyttja de tekniska
möjligheterna (den faktiska användningen) har behandlats av
Datalagsutredningen i betänkandet En ny datalag (SOU 1993:10) bl.a. 25
med avseende på datalagens begrepp ”personregister”. Utredningen
fann att de tekniska möjligheterna att genom ADB-teknik göra person- Prop. 1994/95:227
uppgifter tillgängliga, ensamma borde bestämma datalagens tillämp-
ningsområde. Som grund för detta ställningstagande åberopades dels
den tekniska utvecklingen, dels att det - jämfört med en utgångspunkt i
användarens avsikter - blir möjligt att göra en mera objektiv bedömning
och att rättssäkerheten därmed ökar (s. 109). Med den andra lösningen
skulle det inte vara tillräckligt att konstatera att ett visst informations-
system som används medger strukturering av personuppgifter, utan den
ansvariges uppgivna och faktiska användning måste närmare undersökas
(s. 104).
Enligt regeringens mening finns det skäl att anta att den av
Datastrafifättsutredningen föreslagna begränsningen, i belysning av det
nu anförda, skulle få allt mindre betydelse till följd av den tekniska
utvecklingen. Den snabba IT-anpassningen av utrustning för kommu-
nikation suddar delvis ut traditionella gränser och olika tillämpningar
flyter samman. Som exempel kan nämnas att datorer kan användas för
telekommunikation via modem, att de fysiska anslutningarna vanligtvis
är standardiserade och att det finns programvaror som ger datorer
funktioner som televäxel och telefonsvarare för internt och externt bruk.
En begränsning till telemeddelanden som befordras med hjälp av
teleanläggning som inte kan användas för kommunikation via allmänt
tillgängliga telenät förefaller därför mindre lämplig. Det är inte heller
önskvärt med en begränsning som förutsätter en omfattande kontroll hos
användarna. En sådan kontroll torde för övrigt knappast gå att
genomföra i praktiken.
En första begränsning av tillämpningsområdet följer av den numera
lagstadgade proportionalitetsprincipen. Denna begränsning är emellertid
inte tillräcklig. Skyddet för den enskilde gör det angeläget att utforma
regleringen så att det i lagtexten - utöver proportionalitetsprincipen -
anges vilka undantag som åsyftas.
Det skulle inte heller vara tillräckligt med en regel som begränsar
tillämpningsområdet till sådana telekommunikationer som förut ägde
rum via allmänna nät men som nu, under annars likvärdiga för-
hållanden, sker via privata företagsnät etc. Den beskrivna utvecklingen
på teleområdet innebär nämligen att olika tillämpningar blir allt mindre
beroende av traditionella gränser. En reglering byggd på t.ex. vad som
är allmänt tillgängliga nät till skillnad från privata företagsnät eller på
vad som är intern till skillnad från extern kommunikation torde därför
leda till gränsdragningar som riskerar att snabbt föråldras. Telelags-
utredningen har lyft fram de svåra gränsdragningar som blir följden av
varje försök att lagreglera tillämpningsområdet utifrån skillnader mellan
intern och extern kommunikation samt mellan olika former av intern
kommunikation såsom bostadsintem, företagsintern eller globalt intern.
Det var för att undvika just dessa svårigheter som såväl Telelags-
utredningen som Datastraffrättsutredningen förordade att begräns-
ningarna ges en generell utformning. Telelagsutredningens förslag, att
falla tillbaka endast på proportionalitetsprincipen, leder emellertid, som
ovan angivits, till en alltför tänjbar reglering.
26
Enligt regeringens mening bör regleringen i största möjliga utsträck- Prop. 1994/95:227
ning göras oberoende av den tekniska utvecklingen. Två viktiga
komponenter är hur viss teknisk utrustning fungerar och hur den
faktiskt används. Regleringen måste av uppenbara skäl ges en generell
och något mindre konkret utformning för att inte riskera att snabbt bli
överspelad av utvecklingen. Målet bör vara att åstadkomma en ordning
som inskränker tvångsmedlens användning till i huvudsak sådana
telekommunikationer som, före de snabba förändringarna på tele-
marknaden, befordrades via Televerkets allmänna nät eller, efter 1993
års ändringar, allmänt tillgängliga telenät, det vill säga till telenät som
har någon betydelse för telesystemet som helhet. Från tillämpnings-
området bör undantas, så som det uttryckts av Lagrådet, områden för
telekommunikationer som är särskilt integritetskänsliga eller som annars
får anses tillhöra den privata sfären. Det råder t.ex. ingen tvekan om att
intern telekommunikation i och intill en bostad via t.ex. snabbtelefoner,
porttelefoner, PC-nät och liknande utrustning är av sådan liten bety-
delse att de skall undantas från hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Detsamma gäller hörselslingor for hörselskadade och
interna system for personsökning i form av festa installationer. Interna
telekommunikationer på mindre arbetsplatser bör också fella utanför
tillämpningsområdet. Om däremot teleadressen utnyttjas för kommu-
nikation via ett allmänt tillgängligt telenät eller ett större företagsnät bör
förhållandet vara det motsatta.
Det nu anförda bör, i enlighet med Lagrådets förslag, lagtekniskt
utformas så att telemeddelanden som endast befordras inom ett telenät,
som med hänsyn till sin begränsade omfettning och omständigheterna i
övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän
kommunikationssynpunkt undantas från tillämpningsområdet för hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Regeringen föreslår att en
bestämmelse härom tas in i 27 kap. 20 § andra stycket RB.
Det hemlighållande som är nödvändigt för att tvångsmedlen på
teleområdet skall fungera förhindrar den bevakning från medborgarnas
sida som är möjlig inom ramen for de flesta andra tvångsmedel.
Tidigare tillgodosågs behovet av kontroll delvis genom att Televerket
verkställde domstolens beslut om avlyssning eller övervakning. Polisen
kunde därmed lätt väija sig mot obefogade anklagelser för otillbörlig
avlyssning (jfr Narkotikakommissionens promemoria, PM nr 5, s. 79
ff.). Denna kontrollfunktion har i praktiken bevarats genom att ett
begränsat antal teleoperatörer övertagit Televerkets funktion på
området. Regeringens förslag i detta ärende gör det emellertid möjligt
att vidta åtgärder för verkställighet också utanför de nät som sådana
operatörer äger eller annars administrerar.
Enligt regeringens mening bör det inte godtas att polisen, sedan
domstolen lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning, fritt får bestämma
om intrång utanför allmänt tillgängliga telenät. Regeringen föreslår
därför att domstolen i tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning särskilt skall ange om åtgärden får verkställas utanför
allmänt tillgängliga telenät. En sådan bestämmelse bör tas in i ett nytt
tredje stycke i 27 kap. 21 § RB.
27
Regeringens förslag: Polisens befogenhet att verkställa rättens
tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
genom att använda de tekniska hjälpmedel som behövs för
verkställigheten förtydligas (27 kap. 25 § RB).
Utredningens förslag: Utredningen föreslår föreskrifter om rätt att
öppna hus, rum eller slutet förvaringsställe med våld om tillträde för
verkställighet vägras samt om aktiv medverkan vid verkställigheten från
den som skäligen kan antas känna till ett visst informationssystem eller
tekniska förutsättningar för behandlingen av vissa data.
Remissinstanserna: Frågor om verkställighet på teleområdet har
berörts av endast två remissinstanser vilka i huvudsak invänt att den
föreslagna regleringen inte klargör vem som bestämmer var anslut-
ningen av avlyssningsutrustning får ske och om våld får användas.
Blandade synpunkter har förts fram beträffande utredningens förslag till
en bestämmelse om aktiv medverkan från tredje man vid
verkställigheten av tvångsmedel.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna i 27
kap. 25 § RB om att ansluta, underhålla och återta de tekniska
hjälpmedel som behövs for en avlyssning eller en övervakning fördes in
i rättegångsbalken i samband med telelagens tillkomst år 1993. Den
ökade användningen av IT har fort med sig att verkställigheten, i stället
for att avse en inkoppling av särskilda hårdvaror, i allt högre grad
behöver ske genom användning av datorprogram som styr telekommu-
nikationerna. Det har emellertid ifrågasatts om bestämmelsen i 25 §
även innefattar en verkställighet med hjälp av datorprogram.
Begreppet ”tekniskt hjälpmedel” förekommer i flera sammanhang. År
1975 infördes det i 4 kap. 9 a och 9 b §§ brottsbalken, med en innebörd
som närmast avser avlyssnings- och inspelningsapparater såsom
mikrofoner, bandspelare och radiosändare. Samma uttryck återfinns i
tryckfrihetsförordningen (2 kap. 3 §, jfr 6 §). Här avses såväl hårdvaror
som datorprogram (SOU 1988:64 s. 134).
År 1988 föreskrevs i taxeringslagen att taxeringsrevisom vid
verkställighet av taxeringsrevision på begäran skulle ges tillfälle att själv
använda terminal eller annat ”tekniskt hjälpmedel”. I det sammanhanget
uttalades i propositionens specialmotivering att rätten att ta del av
handlingar innebar att granskaren också skall få tillgång till dator-
program. Innebörden i uttrycket ”tekniskt hjälpmedel” berördes
emellertid inte närmare (prop. 1987/88:65 s. 77). Av sammanhanget
framgår dock att även datorprogram avsågs eftersom en terminal inte är
användbar utan tillhörande program. Vid den översyn av tvångsmedlen
på skatteområdet som nyligen har ägt rum aktualiserade Lagrådet frågan
om vad ”tekniskt hjälpmedel” bör avse. I enlighet med Lagrådets
förslag kom begreppet att innefatta även s.k. mjukvara, dvs.
dataoperativsystem, bokföringsprogram, revisionsprogram och andra
Prop. 1994/95:227
28
program som behövs for att granska ett material som finns lagrat på Prop. 1994/95:227
disk eller annat medium som bara kan läsas med hjälp av ADB (prop.
1993/94:151 s. 256 f.).
Vid 1989 års ändringar av bestämmelserna om telefonavlyssning
föreskrevs i 27 kap. 18 § RB att telemeddelanden får tas upp genom ett
”tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet”. I det
sammanhanget berördes inte begreppets närmare innebörd. Enligt
kommentaren till rättegångsbalken skulle bestämmelsen i praktiken
innebära att meddelanden spelas in på band (Fitger m.fl., Rättegångs-
balken, s. 27:32). De författningsändringar som genomfördes år 1989
syftade emellertid till att också datorkommunikation skulle kunna
avlyssnas och övervakas och sådana åtgärder kräver vanligtvis både
dator och program.
Uttrycket ”tekniskt hjälpmedel” infördes, som ovan anförts, år 1993
också i bestämmelsen om verkställighet i 27 kap. 25 § RB. Den
närmare innebörden av uttrycket behandlades emellertid inte i
Telelagsutredningens betänkande Telelag (SOU 1992:70) eller rege-
ringens proposition 1992/93:200 om en telelag och en förändrad
verksamhetsform för Televerket, m.m. Datastraffrättsutredningen har
med begreppet ”tekniskt hjälpmedel” även avsett datorprogram, men
utredningens användning av begreppet är inte helt konsekvent.
Enligt regeringens mening råder det inte någon tvekan om att
bestämmelsen i 27 kap. 25 § RB även omfattar verkställighet med hjälp
av datorprogram. Däremot anser regeringen att bestämmelsen bör
förtydligas så att det klart framgår att polisen får verkställa beslut om
tvångsmedel på teleområdet inte bara genom att använda traditionell
avlyssningsutrustning utan också genom att använda såväl hårdvaror
som datorprogram. Eftersom det språkligt inte är helt lyckat att med
uttrycken ”anslutas” och ”återtas” beskriva en verkställighet som sker
genom att datorprogram tillförs eller modifieras respektive att avsluta en
sådan verkställighet föreslår regeringen den justeringen att de tekniska
hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervakningen får
användas.
Datastraffrättsutredningen har som ett andra stycke i 27 kap. 25 § RB
föreslagit en lagreglering av rätten att använda tvång när tillträde för
verkställighet vägras. Utredningen har också föreslagit en särskild
bestämmelse om medverkan från tredje man vid verkställigheten.
Frågan om vilka befogenheter som kan härledas ur ett beslut om
tvångsmedel har diskuterats i olika sammanhang. Riksdagens
justitieutskott har i denna fråga med anledning av en motion om
befogenheten att ta med någon för blodprov uttalat bl.a. att det av en
lagstadgad rätt att bruka ett tvångsmedel i åtskilliga fall måste följa en
befogenhet att också vidta visst ingrepp eller andra åtgärder som är
nödvändiga för att rätten att bruka tvångsmedlet inte skall bli
ändamålslös (bet. 1983/84:JuU27 s. 40). Det ligger i sakens natur att
användandet av tvångsmedel kan innebära ett visst intrång utöver vad
som följer av själva tvångsmedlet och att detta får godtas. Lika
självklart är att även utomstående kan drabbas av effekterna av ett 29
tvångsmedel (jfr SOU 1994:131 s. 269).
De verkställighetsfrågor som aktualiseras torde i praktiken kunna Prop. 1994/95:227
lösas inom ramen för de befogenheter som följer redan av föreliggande
reglering. Inte heller frågan om tredje mans medverkan torde vid den
praktiska tillämpningen ha vållat några särskilda svårigheter. I vart fell
bör dessa frågor, som kan bli aktuella vid all tvångsmedelsanvändning,
behandlas i ett större sammanhang än inom ramen för tvångsmedlen på
teleområdet. Någon särskild reglering av dessa frågor föreslås därför
inte i detta lagstiftningsärende.
De föreslagna ändringarna syftar till att anpassa rättegångsbalkens
regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning till den
tekniska utvecklingen på teleområdet och den förändrade
telemarknaden. Ändringarna är av juridisk-teknisk karaktär och
förutsätter inte att de brottsutredande myndigheterna tillförs ytterligare
medel. De nu framlagda förslagen medför därför inte några ökade
kostnader för det allmänna.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1996. Några övergångs-
bestämmelser behövs inte.
27 kap.
18 §
Paragrafen, som har fått sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet,
innehåller grundläggande bestämmelser om hemlig teleavlyssning.
Första stycket har ändrats till följd av att begränsningen till allmänt
tillgängliga telenät och viss teleanläggning har slopats. Begreppet
teleanläggning har ersatts av ett telefonnummer, en kod eller annan
teleadress. Detta har behandlats i avsnitt 7 och 8. Se härom vidare i
kommentaren till 20 §.
19 §
Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om hemlig
teleövervakning. Första stycket har i likhet med 18 § ändrats genom att
begränsningen till allmänt tillgängliga telenät och viss teleanläggning
har ersatts av en begränsning till viss teleadress (avsnitt 7 och 8).
Vidare har första stycket ändrats så att olika tekniska möjligheter kan
användas för att hindra ett telemeddelande från att nå fram (avsnitt 7).
20 § Prop. 1994/95:227
I paragrafen anges de närmare förutsättningarna som skall vara
uppfyllda för att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall
få ske. Detta har behandlats i avsnitt 7.
I första stycket har den tidigare bestämmelsen om att åtgärden endast
fick avse viss teleanläggning ersatts med en regel som innebär att
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning endast får avse en
teleadress som innehas eller annars kan antas komma att användas av
den misstänkte. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
omfattar enligt den nya lydelsen telemeddelanden som befordras till
eller från en viss teleadress. Med teleadress avses en identifiering av
den icke fysiska adress som ett telemeddelande skickas till eller från.
En sådan adress kan vara t.ex. ett abonnemang, en enskild anknytning,
en kod eller adressen för elektronisk post. Även andra tillförlitliga
identifieringar av telemeddelanden som den tekniska utvecklingen ger
möjlighet till omfettas av begreppet teleadress.
Andra stycket är nytt och skall läsas tillsammans med ändringen i 27
kap. 18 § som innebär att begränsningen till allmänt tillgängliga telenät
har slopats. Bestämmelsen i förevarande stycke, som utformats enligt
Lagrådets förslag, innebär att telemeddelanden som endast befordras
inom ett telenät som får anses vara av mindre betydelse från allmän
kommunikationssynpunkt undantas från tvångsmedlens tillämpningsom-
råde. Med telenät av mindre betydelse avses bl.a. system för
snabbtelefoner, porttelefoner, PC-nät och liknande utrustning inom eller
intill en bostad samt hörselslingor for hörselskadade och interna system
for personsökning i form av festa installationer. Även interna
telekommunikationer på mindre arbetsplatser via t.ex. PC-nät och
liknande utrustning utgör telenät av mindre betydelse. Motsatsen gäller
vanligtvis beträffande sådana telenät som är uppkopplade mot och
används för kommunikation via allmänt tillgängliga telenät eller större
företagsnät. Detsamma gäller fristående datorer som är försedda med
modem och datorer i t.ex. små interna nätverk som via andra nätverk
kommunicerar med varandra eller med t.ex. elektroniska anslagstavlor,
informationsdatabaser eller andra informationssystem. Om
telekommunikationen endast sker internt inom ett slutet nät bör det
krävas att nätet är av större omfattning för att en tvångsåtgärd skall få
äga rum. Det är emellertid inte bara antalet anslutningar och den
geografiska spridningen som är avgörande. Frågan huruvida ett telenät
skall anses vara av mindre betydelse eller inte måste prövas utifrån en
samlad bedömning av de olika omständigheter som rör ett telenäts
betydelse från allmän kommunikationssynpunkt. Hur en viss utrustning
fungerar och fektiskt används utgör två viktiga omständigheter vid
denna prövning (avsnitt 8).
21 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens prövning av ärenden
om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. I andra stycket
har den ändringen gjorts att det i ett beslut att tillåta hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleövervakning skall anges vilken teleadress, i
31
stället för teleanläggning, tillståndet gäller. Vidare har några språkliga Prop. 1994/95:227
ändringar gjorts.
Tredje stycket är nytt och föreskriver att domstolen i tillståndet
särskilt skall ange om tvångsmedlet får verkställas utanför allmänt
tillgängliga telenät. Detta har behandlats i avsnitt 8.
25 §
Paragrafen ger polisen de befogenheter som behövs för att polisen skall
kunna verkställa domstolens beslut att tillåta hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning. I bestämmelsen har gjorts en språklig justering
för att klargöra att dessa befogenheter innebär att verkställigheten kan
ske både med hjälp av traditionell avlyssningsutrustning för analoga
telesystem och med hjälp av de hårdvaror jämte datorprogram som
behövs för verkställigheten i andra fell (avsnitt 9).
32
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs
dels att 27 kap. 18-21 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i rättegångsbalken skall införas två nya paragrafer 21 a
och 25 av följande lydelse.
Prop. 1994/95:227
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §
Hemlig teleavlyssning innebär
att samtal eller andra tele-
meddelanden, som befordras av
televerket till eller från en viss
telefonapparat eller annan tele-
anläggning, i hemlighet avlyss-
nas eller upptas genom ett
tekniskt hjälpmedel för återgiv-
ning av innehållet i meddelan-
det.
Hemlig teleavlyssning innebär
att telemeddelanden, som avses i
20 § andra stycket, i hemlighet
avlyssnas eller upptas genom ett
tekniskt hjälpmedel för återgiv-
ning av innehållet i meddelan-
det.
Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare staff än fängelse i två
år eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med staff.
19 §2
Hemlig teleövervakning inne-
bär att uppgifter i hemlighet
lämnas av televerket om samtal
eller andra telemeddelanden
som har expedierats eller be-
ställts till eller från en viss
telefonapparat eller annan
teleanläggning eller att en sådan
anläggning avstängs för samtal
eller meddelanden.
Hemlig teleövervakning inne-
bär att uppgifter i hemlighet
lämnas eller hämtas in om tele-
meddelanden som avses i 20 §
andra stycket eller att sådana
meddelanden hindras från att nå
fram.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
1 Senaste lydelse 1989:650.
2 Senaste lydelse 1989:650.
33
2. brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om straff for varusmuggling som avser
narkotika eller
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är
belagd med straff.
Prop. 1994/95:227
Bilaga 1
Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning får ske
endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och
åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får en-
dast avse telefonapparat eller
annan teleanläggning som
innehas eller kan antas komma
att använda av den misstänkte.
21
Frågor om hemlig teleavlyssning
av rätten på ansökan av åklagaren.
Tillstånd skall meddelas att
gälla för viss tid och anlägg-
ning. Tiden får inte bestämmas
längre än nödvändigt och får
inte överstiga en månad från
dagen for beslutet.
§’
Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning får ske
endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och
åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen.
Åtgärden får avse endast tele-
meddelanden som kan antas
vara under befordran eller ha
beställts till eller från den miss-
tänkte, dock inte sådana tele-
meddelanden som befordras med
hjälp av teleanläggning som inte
kan användas för kommunika-
tion via allmänt tillgängliga nät.
§4
och hemlig teleövervakning prövas
Tillstånd skall meddelas att
gälla för viss tid. Tiden får inte
bestämmas längre än nödvändigt
och får inte överstiga en månad
från dagen för beslutet.
§
Tillstånd får avse teleanlägg-
ning, abonnemang eller enskild
anknytning som innehas eller
kan antas komma att användas
av den misstänkte.
Tillstånd får också avse tele-
meddelanden beträffande vilka
det genom en tekniskt eller
administrativt förfarande är
3 Senaste lydelse 1989:650.
4 Senaste lydelse 1989:650.
34
sannolikt att den misstänkte är
sändare eller mottagare.
25 §
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hem-
lig teleövervakning, får de tek-
niska hjälpmedel som behövs för
avlyssningen eller övervakningen
anslutas, underhållas eller åter-
tas.
Om tillträde för verkställighet
vägras får hus, rum eller slutet
förvaringsställe öppnas med
våld. Vid verkställighet enligt
första stycket tillämpas be-
stämmelserna i 28 kap. 7 a §.
Prop. 1994/95:227
Bilaga 1
35
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över betänkandet Information och den nya
informationsteknologin - straff- och processrättsliga
frågor m.m. (SOU 1992:110)
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall,
Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Kommerskollegium,
Överbefälhavaren, Överstyrelsen for civil beredskap, Postverket, Tele-
verket, Telestyrelsen, Luftfartsverket, Statskontoret, Tullverket, Statisti-
ska centralbyrån, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatte-
verket, Riksarkivet, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrens-
verket, Konsumentverket, Centralnämnden för fastighetsdata, Samråds-
gruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
Advokatsamfund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisation i
Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Informationstekniska Standardiseringen, Företagens
Uppgiftslämnardelegation, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Bank-
föreningen, Leverantörföreningen Kontor och data, Scandinavian Air-
lines System, Journalistförbundet, Tidningsutgivarföreningen, Publicist-
klubben, Comviq GSM AB, Tele2 AB, Näringslivets Telekommitté,
TeleTrusT Sweden, Dataföreningen i Sverige, Kabelnämnden, Inter-
national Federation of the Phonografic Industry, Sveriges Television
AB, AB NordicTel, FilmNet Sverige AB, Film- och Videobranschens
samarbetskommitté, Svenska Kabel TV-föreningen, CopySwede,
Nordisk Television AB, IndustriförvaltningsAB Kinnevik, Konstnärliga
och Litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS).
Prop. 1994/95:227
Bilaga 2
36
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 18-21 och 25 §§ rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:227
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 kap.
Hemlig teleavlyssning innebär
att telemeddelanden, som befor-
dras via ett allmänt tillgängligt
telenät till eller från en viss
teleanläggning, i hemlighet av-
lyssnas eller tas upp genom ett
tekniskt hjälpmedel för återgiv-
ning av innehållet i meddelan-
det.
18 §'
Hemlig teleavlyssning innebär
att telemeddelanden, som befor-
dras till eller från en viss tele-
adress, i hemlighet avlyssnas
eller tas upp genom ett tekniskt
hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet.
Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gär-
ning är belagd med straff.
19 §2
Hemlig teleövervakning inne-
bär att uppgifter i hemlighet
hämtas in om telemeddelanden
som har expedierats eller be-
ställts till eller från en viss
teleanläggning som är ansluten
till ett allmänt tillgängligt
telenät eller att en sådan an-
läggning stängs av för telemed-
delanden.
Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet hämtas
in om telemeddelanden som har
expedierats eller beställts till
eller från en viss teleadress eller
att sådana meddelanden hindras
från att nå fram.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
2. brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser
narkotika eller
1 Senaste lydelse 1993:602.
2 Senaste lydelse 1993:602.
37
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är före- Prop. 1994/95:227
skrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd Bilaga 3
med straff.
20 §3
Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning får ske
endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och åt-
gärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får en-
dast avse telefonapparat eller
annan teleanläggning som in-
nehas eller annars kan antas
komma att användas av den
misstänkte.
Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning får ske
endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och åt-
gärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får
endast avse en teleadress som
innehas eller annars kan antas
komma att användas av den
misstänkte.
Avlyssning eller övervakning får
inte avse telemeddelanden som
endast befordras inom ett telenät
som är av mindre betydelse.
21 §4
Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas
av rätten på ansökan av åklagaren.
Tillstånd skall meddelas att
gälla för viss tid och anlägg-
ning. Tiden får inte bestämmas
längre än nödvändigt och får
inte överstiga en månad från
dagen för beslutet.
Av ett beslut att tillåta hemlig
teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning skall det framgå
vilken teleadress och under
vilken tid tillståndet gäller.
Tiden får inte bestämmas längre
än nödvändigt och får inte över-
stiga en månad från dagen för
beslutet.
I tillstånd till avlyssning eller
övervakning skall det särskilt
anges om åtgärden får vidtas
utanför allmänt tillgängliga
telenät.
25 §5
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning, får de
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning, får de
3 Senaste lydelse 1989:650.
4 Senaste lydelse 1989:650.
5 Senaste lydelse 1993:602.
38
|
tekniska hjälpmedel som behövs |
tekniska hjälpmedel som behövs Prop. 1994/95:227 ståndet gäller. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
39
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-08
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 20 april 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över forslag till lag om
ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan
Kvart.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
27 kap.
18 §
Enligt paragrafens första stycke i dess gällande lydelse innebär hemlig
teleavlyssning att telemeddelanden, som befordras via ett allmänt
tillgängligt telenät till eller från viss teleanläggning, i hemlighet avlyss-
nas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivande av
innehållet i meddelandet.
I lagrådsremissen föreslås att begränsningen till allmänt tillgängliga
telenät slopas. Vidare föreslås att ”teleanläggning” byts ut mot
”teleadress”.
Av remissen framgår att informationsteknologins snabba utveckling
lett till att det blivit allt svårare att få till stånd en effektiv
teleavlyssning, om den skall vara knuten till en viss teleanläggning t.ex.
en telefonapparat. Syftet med att ersätta begreppet teleanläggning med
teleadress anges vara att frigöra bestämmelserna om teleavlyssning från
den traditionella fysiska avgränsningen och att knyta regleringen till ”en
identifiering av den logiska adress” som ett meddelande skickas från
eller till. En sådan adress kan vara t.ex. ett telefonnummer, en kod eller
adressen för elektronisk post.
Lagrådet har inget att erinra mot att tillämpningsområdet för hemlig
teleavlyssning - eller hemlig teleövervakning (se 19 §) - avgränsas på
det sätt som föreslagits i remissen. Begreppet teleadress är emellertid
helt nytt och definieras inte i lagtexten, något som kan komma att
medföra tillämpningssvårigheter. Enligt Lagrådets mening skulle
förståelsen av bestämmelsen underlättas om lagtexten kunde
kompletteras med en exemplifiering av vad som avses med begreppet
teleadress.
Med en sådan komplettering kan första stycket förslagsvis ges
följande lydelse:
”Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras till
eller från ett telefonnummer, en kod eller annan liknande anordning
(teleadress), i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt
hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.”
Prop. 1994/95:227
Bilaga 4
40
Ett alternativ är följande: ”— till eller från ett telefonnummer, en kod
eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas —”.
20 §
Paragrafen innehåller de närmare förutsättningarna för att hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall få ske. I ett nytt andra
stycke föreslås ett undantag från tillämpningsområdet, vilket undantag
skall ersätta den nuvarande, i 18 och 19 §§ angivna, begränsningen till
allmänt tillgängliga telenät. I andra stycket anges sålunda att avlyssning
eller övervakning inte får avse telemeddelanden som endast befordras
inom ett telenät som är av mindre betydelse.
Bestämmelsen torde främst syfta till att från tillämpningsområdet
undanta områden för telekommunikationer som är särskilt integritets-
känsliga, dvs. där förtroliga meddelanden är vanligt förekommande,
eller som annars får anses tillhöra den privata sfären. Detta har ansetts
kunna uppnås genom att bestämmelsen utformas med avseende på den
betydelse som ett telenät har. Vad den föreslagna bestämmelsen
innehåller härom avser enligt motiveringen i remissen telenätets
betydelse för telesystemet som helhet, varvid bl.a. telenätets omfattning
skall beaktas.
Lagrådet har inte någon erinran mot att en bestämmelse med det
angivna syftet ges en utformning som tar sikte på ett telenäts betydelse
i enlighet med vad nu angetts. Av den föreslagna lydelsen framgår
emellertid inte i vilket hänseende ett telenät skall ha mindre betydelse
för att fålla utanför tillämpningsområdet. Bestämmelsen bör förtydligas
i det avseendet.
Mot bakgrund av det sagda kan andra stycket i paragrafen ges
förslagsvis följande lydelse:
”Avlyssning eller övervakning får inte avse telemeddelanden som endast
befordras inom ett telenät, som med hänsyn till sin begränsade
omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre
betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.”
Prop. 1994/95:227
Bilaga 4
41
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Sahlin, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Tham, Blomberg,
Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Lindh,
Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1994/95:227 Hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning.
42
gotab 48511, Stockholm 1995