Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 maj 1995
Mona Sahlin
Jörgen Andersson
(N äri ngsdepartementet)
Prop.
1994/95:222
I propositionen föreslås att den av riksdagen år 1994 beslutade
ellagstiftningen skall träda i kraft med vissa förändringar. Den nya
ellagstiftningen innebär konkurrens i handeln med el som ökar valfriheten
för elkonsumenterna och skapar förutsättningar för en ökad pris- och
kostnadspress inom elförsörjningen.
De föreslagna ändringarna i den vilande ellagstiftningen innebär att
elkonsumenternas ställning stärks och att försörjningstryggheten i
elsystemet förbättras.
Kontrollen av tillkomsten av nya utlandsförbindelser för överföring av
el skärps. Förslaget innebär att nätkoncession för utlandsförbindelse inte
far meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att
långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet.
Glesbygdskonsumenternas intresse av rimliga överföri ngstariffer
tillgodoses genom ändringar i lagstiftningen som syftar till en ökad
utjämning av kostnaderna för överföring av el mellan tätorts- och
glesbygdskonsumenter. Huvudprincipen är att nättariffer på lokala nät
och på regionledningar skall vara avståndsoberoende.
För att skapa trygghet för bl.a. konsumenter med låg elförbrukning
föreslås att systemet med leveranskoncession förlängs till fem år.
Den småskaliga elproduktionen tillförsäkras rimliga ekonomiska villkor
på den nya elmarknaden genom ändrade villkor för anslutning till elnätet.
En möjlighet införs att begränsa användningen av elvärme i
distributionsområden för fjärrvärme och naturgas med svag
konkurrenskraft.
Uppföljningen och övervakningen av elmarknaden skärps efter
reformens ikraftträdande, bl.a med avseende på utvecklingen för de små 1
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
konsumenterna och konsumenter i glesbygd. Vidare bör den långsiktiga Prop. 1994/95:222
försörjningstryggheten på elmarknaden följas särskilt. Genom utvecklade
energiprognoser kan säkrare bedömningar göras bl.a. när det gäller
behovet av nya kraftanläggningar och utbyggnad av elsystemet i övrigt.
Reglerna för den nya elmarknaden föreslås träda, i kraft den 1 januari
1996.
Vidare föreslås principer för uttag av avgift (nätavgift) för finansiering
av Närings- och teknikutvecklingsverkets verksamhet som nätmyndighet
enligt den nya ellagstiftningen.
Prop. 1994/95:222
1 Förslag till riksdagsbeslut......................... 6
2 Lagtext...................................... 7
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar ......... 7
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), in-
nefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar ............................ 12
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1801) om
ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar ..................... 16
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:618) om
handel med el, m.m........................ 17
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1802) om
ändring i lagen (1994:618) om handel med el,
m.m................................... 21
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1803) om
ändring i lagen (1994:619) om ändring i lagen
(1985:277) om vissa bulvanförhållanden......... 22
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1804) om
ändring i lagen (1994:620) om upphävande av lagen
(1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning
m.m................................... 23
3 Ärendet och dess beredning....................... 24
4 En effektiv elförsörjning......................... 26
4 1 Inledning............................... 26
4.2 Ny elreform............................. 28
4.3 Styrmöjligheter på en reformerad elmarknad...... 30
4.4 Investeringar i ny kraftproduktion ............. 32
5 Utrikeshandeln med el .......................... 34
5.1 Inledning............................... 34
5.2 Utvecklingen inom EU ..................... 34
5.3 Reglering av utrikeshandeln med el ............ 36
5.3.1 Allmänna överväganden................ 36
5.3.2 Handeln på utlandsförbindelserna ........ 38
5.3.3 Koncessionsprövningen av
utlandsförbindelser ................... 40
5.4 En integrerad nordisk elmarknad .............. 42
Åtgärder för att säkerställa en fungerande handel med el . .
6.1 Konsumentintresset stärks ..................
6.2 Trygghet för små konsumenter och för småskalig
elproduktion.............................
6.3 Konsumenter i glesbygd ........ ...........
6.4 En organiserad handelsplats för el .............
6.5 Uppföljning av kapacitets- och
efterfrågeutvecklingen, m.m..................
44 Prop. 1994/95:222
44
46
48
53
56
7 Särskilda åtgärder för fjärrvärme och annan lokal
energiproduktion .............................. 59
7.1 Tillfälligt skydd för vissa fjärrvärme- och
naturgasverksamheter ...................... 59
7.2 Den småskaliga elproduktionen ............... 63
7.3 Avgifter och ersättning för inmatning av el på nätet . 65
Finansieringen av myndighetstillsynen för den reformerade
elmarknaden ................................. 67
9 Vissa övriga frågor ............................ 71
9.1 Reglering av balansansvar .................. 71
9.2 Fördelningen av nätföretagens kostnader för mätning,
m.m................................... 77
9.3 Produktion av el i nätverksamhet, m m.......... 80
9.4 Föreskrifter om redovisning av nätverksamhet..... 83
10 Ikraftträdande, m.m
84
11 Författningskommentar ........................ 86
11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar ........ 86
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar ............................ 95
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1801) om
ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar ..................... 103
11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:618) om
handel med el, m.m........................ 105
Sammanfattning av Energikommissionens delbetänkande
Ny elmarknad (SOU 1995:14) ......................... 111
Sammanfattning av promemorian
Vissa tekniska frågor i den nya ellagstiftningen (Ds 1995:8) .... 117
Sammanfattning av Energikommissionens skrivelse
med förslag om skydd för fjärrvärme..................... 120
Sammanfattning av Närings- och teknikutvecklingsverkets
promemoria Förslag till Avgiftsfinansiering av nätmyndigheten . 124
Lagrådsremissens lagförslag ........................... 127
LAGRÅDET...................................... 144
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995 . 146
Rättsdatablad ..................................... 147
Prop. 1994/95:222
Regeringen föreslår att riksdagen
Prop. 1994/95:222
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s.l),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1801) om
ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s.l),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:618) om
handel med el, m.m.,
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1802) om
ändring i lagen (1994:618) om handel med el, m.m.,
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1803) om
ändring i lagen (1994:619) om ändring i lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden,
7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1804) om
ändring i lagen (1994:620) om upphävande av lagen (1976:240) om
förvärv av eldistributionsanläggning m.m.,
8. godkänner det som regeringen förordar om nätavgiftens utformning
(avsnitt 8).
2 Lagtext Prop. 1994/95.222
Härigenom föreskrivs att 2 § 2 mom., 2 § 4 mom., 2 § 6 mom. och 2 §
7 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i momentens lydelse enligt lagen (1994:617) om
ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § 2 mom.
Nätkoncession far meddelas endast om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje far endast om det finns särskilda skäl meddelas
för ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna
spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen.
Nätkoncession för område far bara meddelas om området utgör en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte
meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat
koncessionsområde.
Nätkoncession som avser en
utlandsförbindelse får inte
meddelas om förbindelsen
allvarligt skulle försämra möjlig-
heterna att långsiktigt upprätthålla
elförsörjningen i landet.
Nätkoncession far endast beviljas den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område far endast
beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det
begärda området.
Nätkoncession far inte strida mot en detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas,
far dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid prövning av ansökan
om överlåtelse av nätkoncession skall fjärde stycket tillämpas.
2 § 4 mom.
Den som har nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga villkor
ansluta en anläggning till ledningen. ?
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har Prop. 1994/95:222
nätkoncession för linje inte behöver ansluta en anläggning till ledningen.
Den som har nätkoncession för område är skyldig att på skäliga villkor
ansluta en anläggning inom området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession för område inte hehöver ansluta en anläggning till
ledningsnätet.
Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, far den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för
området eller efter tillstånd av nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra
ström åt annan.
Innehavare av nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av över-
förd ström samt att rapportera re-
sultaten av dessa mätningar i enlig-
het med de närmare föreskrifter
som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyndig-
heten meddelar.
Innehavare av nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av över-
förd ström samt att rapportera re-
sultaten av dessa mätningar i enlig-
het med de närmare föreskrifter
som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyndig-
heten meddelar. Föreskrifter om
kostnader för mätning finns i 2 §
10 mom.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
2 § 6 mom.
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med
stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen omfattar dock
inte frågor om elsäkerhet.
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med
stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen omfattar dock
inte frågor om elsäkerhet. Nätmyn-
digheten utövar också tillsynen
över efterlevnaden av 1 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Nätmyndigheten far meddela de förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen.
Ett föreläggande far förenas med vite.
En nätkoncession far helt eller
delvis återkallas om koncessionsha-
varen i väsentlig mån åsidosätter
En nätkoncession far helt eller
delvis återkallas om koncessionsha-
varen i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter enligt 4 mom.
eller 7 mom. eller enligt villkor i
nätkoncessionen eller om han un-
der tre år i följd inte har haft led-
ningen eller ledningsnätet i bruk.
sina skyldigheter enligt 4 mom Prop. 1994/95:222
eller 7 mom. eller 1 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
eller enligt villkor i nätkoncessio-
nen eller om- han under tre år i
följd inte har haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
2 § 7 mom.
Nätverksamhet skall ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Nätverksamhet skall redovisas
i enlighet med bestämmelserna i
bokföringslagen (1976:125) och 11
kap. aktiebolagslagen (1975:1385).
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten far
meddela ytterligare föreskrifter om
redovisning av nätverksamhet.
Regeringen får därvid föreskriva
undantag från bestämmelserna i
bokföringslagen och 11 kap. ak-
tiebolagslagen.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt gran-
ska redovisningen av nätverksam-
heten. Revisorn skall årligen i ett
särksilt intyg avge ett utlåtande i
frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt gäl-
lande bestämmelser. Intyget skall
av revisorn ges in till nätmyndig-
heten. Regeringen far meddela
föreskrifter om revision av nätverk-
samhet.
Avgifter och övriga villkor för
överföring av ström och anlsutning
till ledning (nättariffer) skall vara
skäliga och utformade på sakliga
grunder. Nättariffer för område,
utom engångsavgift för anslutning,
far dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning
är belägen. Nättariffer för överfö-
ring av ström skall utformas så, att
betald avgift för en anslutning ger
Nätverksamhet skali ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Vid redovisning av nätverk-
samhet som grundas på nätkonces-
sion för område skall varje område
redovisas för sig om inte nätmyn-
digheten på koncessionshavarens
begäran beviljar undantag. Sådant
undantag skall beviljas om berörda
områden ligger geografiskt nära
varandra och sammantagna utgör
en för nätverksamhet lämplig en-
het. Ett beviljat undantag är för sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undan-
taget. När koncessionstiden för
något av de områden som omfattas
av det beviljade undantaget löper
ut, skall nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndi-
gande, nätmyndigheten far meddela
ytterligare föreskrifter om redovis-
ning av nätverksamhet.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt gran-
ska redovisningen av nätverksam-
heten. Revisorn skall årligen i ett
särskilt intyg avge ett utlåtande i
frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt gäl-
lande bestämmelser. Intyget skall
av revisorn ges in till nätmyndig-
heten. Regeringen far meddela
föreskrifter om revision av nätverk-
samhet.
rätt att använda det elektriska nätet
inom landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas kon-
sumentintresset. Hänsyn skall dess-
utom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen skall nätta-
riffen för varje koncessionsområde
bedömas för sig.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgiften om vill-
koren lämnas inom skälig tid. Den
skriftliga uppgiften skall innehålla
en upplysning om möjligheten att
hos nätmyndigheten begära pröv-
ning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt första och femte
styckena prövas av nätmyndighe-
ten.
Avgifter och övriga villkor för Prop. 1994/95:222
överföring av ström och anslutning
till ledning (nättariffer) skall vara
skäliga och utformade på sakliga
grunder. Nättariffer för område,
utom engångsavgift för anslutning,
far dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning
är belägen. På en ledning som om-
fattas av en nätkoncession för linje
och där spänningen understiger
220 kilovolt (regionledning) får
inte nättariffen, utom engångsavgift
för anslutning, på varje spän-
ningsnivå, utformas med hänsyn till
var en uttagspunkt är belägen i
förhållande till ledningens
anslutning till annan koncessions-
havares ledning som omfattas av
nätkoncession för linje. Tillstånd
till avvikelse från vad som anges i
föregående mening meddelas i
enlighet med vad som anges i 9
mom. Nättariffer för överföring av
ström skall utformas så, att betald
avgift för en anslutning ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för utlands-
förbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas kon-
sumentintresset. Hänsyn skall dess-
utom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen skall nätta-
riffen för varje koncessionsområde
bedömas för sig. Om nätmyndig-
heten enligt första stycket har
medgivit att flera nätkoncessioner
för område får redovisas samlat,
skall dock dessa vid skälighets-
bedömningen nses utgöra ett om-
råde.
Vid skälighetsbedömningen av
nättariffen för en regionledning
skall
l. koncessionshavarens kostna-
der för att ha samtliga sina region- io
ledningar inom samma region an-
slutna till annan koncessionshava- Prop. 1994/95:222
res ledning bedömas samlat,
2. koncessionshavarens kost-
nader för nedtransformering
bedömas samlat för hela landet
inom varje normalt spännings-
intervall när lika många ned-
transformeringar utförts för att nå
detta spänningsintervall,
3. koncessionshavarens övriga
kostnader bedömas samlat inom
varje normalt spänningsintervall
för koncessionshavarens samtliga
regionledningar i hela landet.
Vid skälighetsbedömningen av
nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller
däröver skall alla kostnader på
koncessionshavarens samtliga
ledningar i landet med undantag
för utlandsförbindelserna bedömas
samlat, dock att tariffen får
utformas med hänsyn till var på
koncessionshavarens ledningsnät
en anslutningspunkt är belägen.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgiften om vill-
koren lämnas inom skälig tid. Den
skriftliga uppgiften skall innehålla
en upplysning om möjligheten att
hos nätmyndigheten begära pröv-
ning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt första och
sjunde styckena prövas av
nätmyndigheten.
11
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 31 § skall ha följande lydelse,
dels att det i 2 § skall införas fyra nya moment, 9-12 mom., av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
2 § 9 mom. Nättariffen för en enskild elkon- På ansökan av koncessionsha- Tillstånd skall gälla från viss Om tillstånd meddelats skall, Om uttagspunktens läge ändras |
skall bestå.
Prop. 1994/95:222
2 § 10 mom.
Kostnaden för en målare med till-
hörande insamlingsutrustning och
fördess installation i uttagspunkten
hos en elkonsument skall av nät-
koncessionshavaren debiteras el-
konsumenten.
En elkonsument som år låg-
spänningskund har vid flyttning
rått att av nätkoncessionshavaren
få tillbaka den del av erlagd kost-
nad som motsvarar värdet av mä-
taren med tillhörande insamlingsut-
rustning med beaktande av dess
återstående tekniska livslängd.
Belopp under 1 000 kronor behö-
ver dock inte återbetalas till elkon-
sumenten.
En elkonsument vars elförbruk-
ning mäts på annat sätt än enligt
de föreskrifter som meddelats med
stöd av 2 § 4 mom. sjunde stycket
skall debiteras merkostnaden för
denna mätning och för rapporte-
ringen av mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än
de som nämns i första och tredje
styckena får inte debiteras enskilda
elkonsumenter.
Första - tredje styckena gäller
inte elkonsumenter som köper sin
el från innehavaren av leverans-
koncession enligt 6 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Frågor om nätkoncessionshava-
rens skyldigheter enligt detta mo-
ment prövas av nätmyndigheten.
2 § 11 mom
Innehavare av elproduktionsan-
läggning som kan leverera en ef-
fekt om högst 1 500 kilowatt skall
för inmatning av el inte erlägga
annan del av nättariffen än en-
gångsavgift för anslutning, avgift
13
för mätare med tillhörande insam- Prop. 1994/95:222
lingsutrustning och för dess in-
stallation i inmatningspunkten samt
årlig avgift för mätning och
rapportering.
2 § 12 mom.
Innehavare av en elproduktionsan-
läggning har rätt till ersättning av
den koncessionshavare till vars
ledningsnät anläggningen är
ansluten. Ersättningen skall mot-
svara
1. värdet av den minskning av
energiförluster som inmatning av el
frän anläggningen medför i kon-
cessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av
koncessionshavarens avgifter för
alt ha sitt ledningsnät anslutet till
annan koncessionshavares led-
ningsnät som blir möjlig genom att
anläggningen är ansluten till led-
ningsnätet.
Regeringen får meddela närma-
re föreskrifter om beräkningen av
ersättningen enligt första stycket.
Frågor om ersättning enligt
detta moment prövas av nätmyn-
digheten.
31 §'
Beslut enligt 2 § 7 mom. far inte
överklagas.
Beslut om ersättning till den
som enligt 15 a § tredje stycket
beordrats att öka eller minska pro-
duktionen av ström far överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
§ 4, 6, 7, 9, 10 eller 12 mom. eller
3 § och beslut av den systeman-
svariga myndigheten om ersättning
till den som enligt 15 a § tredje
stycket beordrats att öka eller min-
ska produktionen av ström far
överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrät-
ten. När nätmyndighetens beslut
prövas i domstol är myndigheten
14
'Senaste lydelse 1994:1801.
part i målet.
Prop. 1994/95:222
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §,
24 § första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett
bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
15
Härigenom föreskrivs i fråga om övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen
(1994:1801) om ändring i nämnda lag
dels att punkten 1 skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny punkt, punkt 4, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1. Denna lag träder i kraft, i
fråga om 15, 15 a och 31 §§ den 1
januari 1995, och i övrigt den dag
regeringen bestämmer. De nya
föreskrifterna skall, med det undan-
tag som anges i 2, tillämpas även
på koncessioner som har beviljats
före ikraftträdandet. Därvid skall
linjekoncession anses som nätkon-
cession för linje och områdeskon-
cession som nätkoncession för
område.
Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft, i
fråga om 15, 15 a och 31 §§ den
1 januari 1995, och i övrigt den
1 januari 1996. De nya föreskrif-
terna skall, med det undantag som
anges i 2, tillämpas även på kon-
cessioner som har beviljats före
ikraftträdandet. Därvid skall linje-
koncession anses som nätkonces-
sion för linje och områdeskonces-
sion som nätkoncession för om-
råde.
4. Nätmyndigheten skall på
anmälan av kommunen meddela
förbud för en innehavare av
nätkoncession att inom ett angivet
område ansluta anläggningar för
värmeförsörjning av en byggnad
om byggnaden redan är ansluten
till ett fjärrvärme- eller na-
turgasnät. Anmälan skall göras
före utgången av juni 1996.
Ett förbud gäller till utgången
av är 1998.
Ett förbud gäller inte
anläggningar i form av en värme-
pump.
På ansökan av innehavaren av
en byggnad får nätmyndigheten
meddela undantag från förbudet
om värmeförsörjningen av bygg-
naden med större fördel kan
tillgodoses med elenergi än med
det för området gemensamma
värmesystemet.
16
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:618) om handel med el,
m.m.
dels att nuvarande 13 § skall betecknas 14 §,
dels att 1, 5, 7 och 12 §§ samt punkten 2 i övergångsbestämmelserna
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 §, och närmast före
den paragrafen en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det närmast före 14 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
"Överklagande".
Prop. 1994/95:222
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el far
inte bedriva nätverksamhet enligt 1 § fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utan hinder av första stycket får
produktion av el bedrivas
tillsammans med nätverksamhet i
samma juridiska person om
1. produktionen uteslutande är
avsedd att täcka nätförluster, eller
2. produktionen äger rum /
mobila reservkraftsaggregat, vilka
är avsedda för tillfälligt bruk vid
elavbrott.
Bestämmelser om tillsyn över ef-
terlevnaden av denna paragraf
finns i 2 § 6 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar.
5 §
Om ett sådant kommunalt företag
som avses i 3 kap. 16-18 §§ kom-
munallagen (1991:900) bedriver
sådan verksamhet som avses i 4 §
1 eller distribution av fjärrvärme
eller naturgas skall verksamheten
drivas på affärsmässig grund. Verk-
samheten skall redovisas särskilt.
Om ett sådant kommunalt företag
som avses i 3 kap. 16-18 §§ kom-
munallagen (1991:900) bedriver
sådan verksamhet som avses i 4 §
1 eller distribution av fjärrvärme
eller naturgas skall verksamheten
drivas på affärsmässig grund och
redovisas särskilt. Detta gäller
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
dock inte företag som bedriver dis- Prop. 1994/95:222
tribution av fjärrvärme eller natur-
gas i ett område där nätmyn-
digheten har meddelat ett förbud
enligt punkten 4 i över-
gångsbestämmelserna till lagen
(1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar i deras lydelse enligt
lagen (1994:1801) om ändring i
nämnda lag.
7 §
Leveranskoncession far endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för en Leveranskoncession ges för en
bestämd tid, längst tre år. bestämd tid, längst fem år.
Leveranskoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om
överlåtelse av leveranskoncession skall första stycket tillämpas
12 §
Annan än innehavare av leverans-
koncession far inom leveransom-
rådet leverera ström dels för än-
damål som inte omfattas av leve-
ransskyldigheten enligt 9 § första
och andra styckena, dels till elkon-
sumenter som skriftligen gjort an-
mälan om det till koncessionshava-
ren minst sex månader innan leve-
ransen påbörjas.
Annan än innehavare av leverans-
koncession far inom leveransom-
rådet leverera ström för ändamål
som inte omfattas av leveransskyl-
digheten enligt 9 § första och andra
styckena. En sådan leverantör får
inom leveransområdet också leve-
rera ström till dels elkonsumenter
som skriftligen gjort anmälan om
det till koncessionshavaren minst
sex månader innan leveransen på-
börjas, dels elkonsumenter som
med en leverantör har haft ett tids-
bestämt avtal, vilket har upphört
att gälla under tiden den 30 juni -
31 december 1995.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans
av ström med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader
eller som är tidsbestämt far dock inte köpa ström av annan än kon-
cessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall krävs 18
ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än Prop. 1994/95:222
innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från
denne skall ha rätt till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till
koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas.
Balansansvar
13 §
En elkonsument ar skyldig att se
till att det finns någon, som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
konsumentens uttagspunkt (balans-
ansvar). Ett sådant åtagande skall
göras genom ett avtal med den
myndighet, som enligt 15 a § lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar skall ha systemansvaret
för elektrisk ström.
En elkonsument som är ansluten
till ett ledningsnät skall hålla in-
nehavaren av nätkoncession under-
rättad om vem som har åtagit sig
balansansvaret i hans uttagspunkt.
Första och andra styckena
gäller inte de elkonsumenter som
köper sin el från innehavaren av
leveranskoncession enligt 6
Innehavaren av leveranskonces-
sion skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om till
vilka elkonsumenter han levererar
el samt vem som har åtagit sig
balansansvaret för hans inköp.
Innehavaren av nätkoncession
skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de
uppgifter som nämns i andra och
fjärde styckena. Han skall dess-
utom hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret
för hans egna inköp.
19
Prop. 1994/95:222
2. Ges leveranskoncession i
samband med ikraftträdandet till
någon annan än den som vid ut-
gången av 1994, med stöd av om-
rådeskoncession enligt 2 § 4 mom.
lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar i dess lydelse före
den 1 januari 1995, bedriver dis-
tributionsverksamhet inom leveran-
sområdet (områdeskoncessionsha-
varen) eller den som till honom
står i förhållande som anges i 3
gäller följande.
a) Den som far leveranskonces-
sion inom området har skyldighet
att leverera ström i enlighet med
vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a
omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdan-
det har tidsbestämda avtal eller
avtal med en reglerad uppsägnings-
tid som är längre än sex månader
med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession inom området.
c) Det under b angivna undan-
taget från leveransskyldigheten
gäller till utgången av år 1996.
Avtal som avses under b blir ogil-
tigt vid utgången av år 1996.
d) Annat avtal mellan elkonsu-
ment och tidigare innehavare av
områdeskoncession än som avses
under b blir ogiltigt vid ikraftträ-
dandet av denna lag.
2. Ges leveranskoncession i
samband med ikraftträdandet till
någon annan än den som vid ut-
gången av 1995, med stöd av om-
rådeskoncession enligt 2 § 4 mom.
lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar i dess lydelse före
den 1 januari 1996, bedriver dis-
tributionsverksamhet inom leve-
ransområdet (områdes-
koncessionshavaren) eller den som
till honom står i förhållande som
anges i 3 gäller följande.
a) Den som far leveranskonces-
sion inom området har skyldighet
att leverera ström i enlighet med
vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt
a omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdan-
det har tidsbestämda avtal eller
avtal med en reglerad uppsägnings-
tid som är längre än sex månader
med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession inom området.
c) Det under b angivna undan-
taget från leveransskyldigheten
gäller till utgången av år 1997
Avtal som avses under b blir ogil-
tigt vid utgången av år 1997.
d) Annat avtal mellan elkonsu-
ment och tidigare innehavare av
områdeskoncession än som avses
under b blir ogiltigt vid ikraftträ-
dandet av denna lag.
20
Härigenom föreskrivs att punkten 1 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1994:618) om handel med el, m.m. i punktens lydelse enligt lagen
(1994:1802) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den
dag regeringen bestämmer. 1 januari 1996.
21
Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1994:619) om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
i dess lydelse enligt lagen (1994:1803) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:222
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1
regeringen bestämmer. januari 1996.
22
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:620) om upphävande av lagen
(1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m. i dess lydelse
enligt lagen (1994:1804) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.
Prop. 1994/95:222
Nuvarande lydelse
Härigenom föreskrivs att lagen
(1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m. skall upp-
höra att gälla den dag regeringen
bestämmer.
Föreslagen lydelse
Härigenom föreskrivs att lagen
(1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m. skall upp-
höra att gälla vid utgången av år
1995.
23
Riksdagen beslöt våren 1994 om en reformering av elmarknaden (prop
1993/94:162, bet. 1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358). Beslutet innebar
dels ändringar i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar (ellagen), dels en ny lag (1994:618) om handel
med el, m.m. Enligt beslutet skulle det nya regelverket träda i kraft den
1 januari 1995.
Till grund för riksdagsbeslutet låg de lagförslag som i juli 1993
redovisades av Ellagstiftningsutredningen i delbetänkandet Elkonkurrens
med nätmonopol (SOU 1993:68).
I riksdagens beslut om energipolitiken våren 1994 behandlades bl.a.
omställningen av energisystemet (bet. 1993/94:NU17, rskr. 1993/94:356).
Riksdagen uttalade att en kommission med parlamentarisk samman-
sättning borde tillsättas för att granska de pågående energipolitiska
programmen för omställning och utveckling av energisystemet och
analysera behovet av förändringar och ytterligare åtgärder. Kommissionen
borde också lägga fram förslag om program med tidsangivelser för
omställningen av energisystemet. Dessutom borde kommissionen följa
utvecklingen på elmarknaden, och särskilt behandla utlandshandeln och
de regionalpolitiska frågorna.
Sommaren 1994 tillkallade regeringen Energikommissionen (EK)
(dir. 1994:67). Regeringen beslöt hösten 1994 om tilläggsdirektiv till EK
(dir. 1994:120), som innebar att kommissionen med förtur skulle
analysera möjligheterna att genomföra elmarknadsreformen på ett sätt
som inte låser kommissionens fortsatta arbete.
Riksdagen beslöt i december 1994 att skjuta upp elmarknadsreformens
ikraftträdande för att skapa möjligheter för kommissionen att genomföra
en bredare konsekvensanalys av de nya reglerna för elmarknaden innan
reformen träder i kraft (prop. 1994/95:84, bet. 1994/95 :NU 10, rskr
1994/95:141).
EK har den 23 februari 1995 redovisat sina överväganden och förslag
avseende elmarknadsreformen i del betänkandet TVy elmarknad (SOU
1995:14). I betänkandet föreslås att den vilande ellagstiftningen träder i
kraft med vissa ändringar. En sammanfattning av utredningens förslag
redovisas i bilaga 1.
I en promemoria som har upprättats i Näringsdepartementet, Vissa
tekniska förändringar i den nya ellagstiftningen (Ds 1995:8), redovisas
förslag till vissa förändringar av teknisk karaktär i den vilande ellagstift-
ningen. En sammanfattning av förslagen finns i bilaga 2. EK:s betänkan-
de och promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av
framkomna synpunkter finns tillgänglig i Näringsdepartementet
(N95/472).
EK har i en skrivelse den 6 april 1995 redovisat förslag till skydd för
vissa fjärrvärme- och naturgasverksamheter på den nya elmarknaden. En
sammanfattning av förslaget redovisas i bilaga 3. Förslaget har behandlats
vid en hearing i Näringsdepartementet den 20 april 1995. Ett protokoll
från denna hearing finns tillgängligt i Näringsdepartementet (N95/472).
Prop. 1994/95:222
24
En ny myndighetsfunktion (nätmyndigheten) vid Närings- och Prop. 1994/95:222
teknikutvecklingsverket (NUTEK) har i enlighet med riksdagens beslut
(prop. 1993/94:162, bet. 1993/94 :NU22, rskr. 1993/94:358) inrättats den
1 juli 1994 med uppgift att handlägga bl.a. koncessionsärenden och
ärenden om koncessionshavarnas skyldigheter samt att utöva tillsyn av
ellagens efterlevnad utom i frågor som rör elsäkerhet. NUTEK har även
ansvar för de myndighetsuppgifter som följer av lagen om handel med el,
m.m.
Riksdagen anslöt sig till principen att nätmyndighetens verksamhet
skall finansieras genom avgifter som tas ut av koncessionshavama. I
propositionen informerades riksdagen om att regeringen avser återkomma
med ett förslag i finansieringsfrågan.
NUTEK har redovisat ett förslag till avgiftssystem för finansiering av
nätmyndighetens verksamhet i promemorian Förslag till avgiftsfinans-
iering av nätmyndigheten. En sammanfattning av NUTEK s promemoria
är bifogad som bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En
sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i
Näringsdepartementet (N94/578).
Arbetet inom Ellagstiftningsutredningen fortsätter. Utredningen har
nyligen redovisat delbetänkandet Elförsörjning i ofred (SOU 1995:51).
Betänkandet remissbehandlas f.n. Regeringen avser behandla frågan om
elberedskapen i samband med nästa försvarspolitiska beslut.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 maj 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över
de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter
berörs i författningskommentaren till respektive paragraf.
25
Regeringens bedömning: En tryggad elförsörjning förutsätter att
regelverket för produktion och överföring av el utformas så att
kundernas behov av el tillgodoses på ett kostnadseffektivt sätt till
stabila och rimliga priser.
Skälen för regeringens bedömning: En långsiktigt stabil och säker
tillgång på el till internationellt konkurrenskraftiga priser är en viktig
förutsättning för en positiv utveckling av näringslivet och samhällseko-
nomin. Enligt 1991 års energipolitiska riktlinjer skall energipolitiken
utformas så att dessa förutsättningar bevaras. Särskilt för elintensiva
basnäringar som pappersindustrin, gruvindustrin och stålindustrin är detta
ett grundläggande krav.
Elförsörjningen är således av central betydelse för den ekonomiska och
sociala utvecklingen i Sverige. Elsystemets infrastruktur måste utnyttjas
och utvecklas så att samhällets krav på elförsörjningen kan tillgodoses.
Regelverket för produktion och överföring av el måste därför utformas så
att kundernas behov av el tillgodoses på ett kostnadseffektivt sätt och till
stabila och rimliga priser.
Sveriges medlemsskap i EU innebär att Sverige aktivt kan delta i bl.a.
unionens arbete med att ta fram åtgärder som minskar energianvänd-
ningens miljöpåverkan. Vid ett ministerrådsmöte med energiministrarna
i november 1994 behandlades bl.a. det fortsatta arbetet med att skapa en
inre elmarknad och den s.k. grönboken om energipolitiska riktlinjer, som
skall ligga till grund för en bred debatt inför regeringskonferensen år
1996.
Inom Norden har flera betydelsefulla förändringar skett på elmarkna-
den, som redan har ändrat förutsättningarna för handeln över gränserna.
I Norge och Sverige har det centrala systemansvaret och ansvaret för
stamnäten, inklusive utlandsförbindelserna, skilts från kraftproducenterna
och förts över till företag/aftarsverk utan egen kraftproduktion.
I Norge trädde en ny energilag i kraft den 1 januari 1991 som bl a.
öppnade handeln för el med konkurrens. I Finland har riksdagen nyligen
beslutat att en lagstiftning med liknande innebörd skall träda i kraft den
1 juni 1995. Den svenska vilande ellagstiftningen innehåller liknande
ändringar. Sedan en tid tillbaka pågår ett samarbete direkt mellan
nätföretagen i Finland, Norge och Sverige som gäller bl.a. hur mellan-
ledsförbindelsema skall utnyttjas för att skapa förutsättningar för en
öppen nordisk elmarknad samt gemensamma metoder för mätning och
avräkning.
Det integrerade svenska elsystemet har under 1900-talet byggts upp
från lokala produktions- och distributionsområden. Utbyggnaden har skett
i samverkan mellan producenter, distributörer, stat och kommuner.
Därigenom har de samlade kostnaderna kunnat nedbringas. Den
marknadsorganisation som har vuxit fram har dock givit vissa företag ett
Prop. 1994/95:222
26
dominerande marknadsinflytande.
Ett ikraftträdande av den vilande ellagstiftningen innebär en ändrad
roll- och ansvarsfördelning inom elförsörjningen. Genom att de legala
monopolen för försäljning av el avvecklas skapas förutsättningar för ökad
konkurrens mellan producenterna. Därigenom stärks konsumenternas
ställning på marknaden.
Genom en lagstiftning med detta syfte skapas förutsättningar för en
effektiv elförsörjning. Detta har också varit en viktig utgångspunkt för
den reformering av elmarknaden som inleddes år 1991 genom riksdagens
beslut att bolagisera Vattenfall och avskilja verksamheten i storkraftnätet
till en särskild organisation (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91 :NU38, rskr.
1990/91:318 samt prop. 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr.
1991/92:92). I regeringens proposition (1990/91:87) om näringspolitik för
tillväxt angavs att det viktigaste motivet till att föra över huvuddelen av
Vattenfalls verksamhet från affärsverk till bolag var att effektivisera
förvaltningen av statens kapital. Vattenfall borde ges möjligheter att
utvecklas inom de konkurrensutsatta områdena genom att verksamheten
bedrivs i aktiebolagsform. Ett annat mål som framhölls var att stärka
kraftkonsumentemas ställning genom åtgärder som ökar konkurrensen
mellan producenter i Sverige samt mellan svenska och utländska
producenter Dessutom borde småskaliga producenter tillförsäkras goda
möjligheter att sälja el till marknaden.
Förslaget om en ny ellagstiftning våren 1994 låg i linje med tidigare
beslut i syfte att effektivisera elmarknaden. Elreformen innebär föränd-
ringar av elmarknadens funktionssätt. Den grundläggande förändringen
ligger i en tydligare ansvars- och rollfördelning mellan marknadens
aktörer. Produktion och försäljning av el skall ske i konkurrens.
Överföring av el på nätet (nätverksamhet) är ett naturligt monopol och
måste regleras och övervakas för att tillförsäkra kunderna skäliga villkor
för överföringen. Det samlade ansvaret för drift och leveranssäkerhet
(systemansvaret) åläggs staten.
Den konkurrensutsatta delen av elmarknaden regleras av konkur-
renslagstiftningen och övervakas av Konkurrensverket. En ny myndig-
hetsfunktion, den s.k. nätmyndigheten, har inrättats vid NUTEK för att
svara för bl.a. tillsyn av nätverksamhet. Svenska kraftnät är systemansva-
rig myndighet enligt ellagen.
Propositionen 1993/94:162 utgjorde dock ett bristfälligt underlag för
riksdagens beslut om det nya regelverket. På viktiga punkter saknades
analyser av det föreslagna regelverkets konsekvenser. Det gäller bl a.
effekterna för elsystemets leveranssäkerhet och den långsiktiga försörj-
ningstryggheten. Vidare var det osäkert om reglerna tillgodosåg gles-
bygdskonsumentemas krav på rimliga överföringstariffer.
I oktober 1994 överlämnade regeringen därför ett förslag till riksdagen
om att skjuta upp elmarknadsreformen för att skapa möjligheter för
analyser av konsekvenserna av de nya reglerna för elmarknaden (prop.
1994/95:84). Enligt förslaget skulle endast de föreskrifter i ellagen som
avser systemansvaret träda i kraft den 1 januari 1995, medan ikraftträdan-
det för de lagar som riksdagen beslöt om våren 1994 i övriga delar skulle
ändras till den dag regeringen bestämmer. Riksdagen biföll i december
Prop. 1994/95:222
27
1994 förslaget och förutsatte därvid att regeringen skulle återkomma till Prop. 1994/95:222
riksdagen innan de aktuella lagarna sätts i kraft.
I november 1994 beslöt regeringen om tilläggsdirektiv till Energi-
kommissionen (EK). Genom tilläggsdirektiven vidgades EK:s
ursprungliga uppgifter avseende elmarknadsreformen och relaterades
direkt till kommissionens breda energi- , miljö- och näringspolitiska
uppdrag att utforma förslag till åtgärder för en konkurrenskraftig och
miljöacceptabel svensk energiförsörjning och till ett program med
tidsangivelser för omställningen av energisystemet. EK fick i uppgift att
med förtur analysera möjligheterna att genomföra den nu vilande
elmarknadsreformen på ett sätt som inte låser kommissionens fortsatta
arbete.
EK har nu gjort denna analys. Dess slutsatser och förslag har fatt stöd
i remissbehandlingen. Förutsättningarna finns därmed att, på det sätt som
närmare beskrivs i fortsättningen, genomföra förändringar på elmarknaden
samtidigt som kraven på en trygg och effektiv elförsörjning tillgodoses.
Regeringen redovisar i denna proposition sina överväganden i ett antal
specifika frågor som har uppkommit i samband med bedömningen av de
konsekvenser ett ikraftträdande av den vilande ellagstiftningen skulle
kunna ge upphov till.
Regeringens förslag: Den vilande ellagstiftningen skall träda i
kraft med de förbättringar som nu föreslås.
Energikommissionens förslag Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Samtliga 46 remissinstanser utom två instanser
antingen tillstyrker Energikommissionens (EK) förslag eller lämnar
förslaget utan erinran. Enligt Sveriges Konsumentråd bör regelverkets
konsekvenser för konsumenterna analyseras innan reformen träder i kraft.
Skälen for regeringens förslag: Regeringens samlade bedömning är
att avgörande skäl talar för att elmarknadsreformen nu bör träda i kraft,
med de förslag till ändringar i den vilande ellagstiftningen som här
föreslås. Regeringen lämnar förslag till ändringar av det vilande
regelverket, och redovisar åtgärder som syftar till att förbättra bl.a.
försörjningstryggheten och tryggheten för små konsumenter vid
övergången till det nya systemet.
Bedömningen att det nya regelverket bör träda i kraft har gjorts mot
bakgrund av bl.a. de pågående förändringarna av förutsättningarna för
elförsörjningen, både på det nationella planet inom ramen för den
gällande ellagen, och i vår närmaste omvärld. Denna utveckling - där
betydelsefulla faktorer är den ökade internationaliseringen samt
bolagiseringen av Vattenfall och kommunala verk - har lett till en ökad
marknadsorientering hos elföretagen. Detta har redan medfört en ökad 28
rationaliseringsaktivitet inom elsektorn och en betydande strukturom-
vandling. En tilltagande kundanpassning kan också noteras. Regeringen Prop. 1994/95:222
bedömer att dessa förändringar kommer elkunderna till godo i form av
lägre elpriser och en ökad servicegrad. Givetvis har arbetet med den
reformerade ellagstiftningen, som nu har pågått under flera års tid,
medverkat till denna omställning.
Den gällande ellagstiftningen är dock inte utformad med hänsyn till
denna mer konkurrensinnktade situation. Dagens elmarknad är ett
mellanting mellan den organisation av elförsörjningen som rådde för
några årtionden sedan - ett samarbete under ledning av vattenfal Isverket
- och den vilande lagstiftningens konkurrensutsatta elmarknad. Detta
mellanläge innebär att de stora kraftföretagen kan agera relativt fritt i
skydd av lagens monopoirättigheter utan den motvikt som konsumenter-
nas inflytande genom konkurrensen på en marknad innebär.
Den norska elmarknadsreformen kommer att inom kort följas av en
liknande reform i Finland. Om det nu gällande svenska regelverket
behålls uppkommer då en brist på ömsesidighet gentemot grannländerna.
De ökade möjligheterna till internationell elhandel och till en vidare
utveckling av det nordiska elsamarbetet skulle därigenom riskera att
omintetgöras.
Regeringens bedömningar avseende den vilande ellagstiftningens
konsekvenser i ett elförsöjningsperspektiv redovisas i avsnitt 4.3 och 4.4.
En central fråga är hur de ramar, som genom elmarknadsreformen
etableras för aktörerna på elmarknaden, påverkar leveranssäkerheten och
försörjningstryggheten i det svenska elsystemet på kort och lång sikt. En
annan väsentlig fråga är huruvida reformen kan förändra möjligheterna
att utnyttja tillgängliga styrmedel på energi-, miljö- och näringspolitikens
område.
I avsnitt 5 redovisas regeringens överväganden och förslag i fråga om
utrikeshandeln med el och dess påverkan på elförsörjningen och
elprisernas utveckling. De därefter följande avsnitten är i stora drag
disponerade på följande sätt.
I avsnitt 6 redovisas regeringens överväganden och förslag till
åtgärder för att säkerställa en väl fungerande handel med el där
kundernas intressen tas tillvara. Vidare redovisas förslag som syftar till
att säkerställa rimliga överföringstariffer för glesbygdskundema
Regeringen redovisar dessutom förslag som syftar till ökad trygghet för
bl.a. mindre elförbrukare vid övergången till den nya marknaden.
Den nya lagstiftningen kan i några fall leda till en oönskad konkurrens
mellan elvärme och fjärrvärme- respektive naturgasverksamhet. I avsnitt
7 lämnas förslag om tillfälligt skydd för vissa fjärrvärme- och naturgas-
verksamheter på den nya elmarknaden. I samma avsnitt redovisas också
förslag till särskilda åtgärder för att stärka villkoren för den småskaliga
elproduktionen
I avsnitt 8 redovisas regeringens överväganden och förslag i fråga om
finansieringen av myndighetstillsynen för den reformerade elmarknaden.
Avsnitt 9 innehåller förslag till vissa förändringar av teknisk karaktär
i den vilande ellagstiftningen. Förslagen syftar till att undanröja oklarheter
i bestämmelserna och därigenom underlätta övergången till den nya 29
elmarknaden vid ett ikraftträdande av det vilande regelverket.
Avsnitt 10 innehåller regeringens förslag om tidpunkt för den vilande Prop. 1994/95:222
ellagstifiningens ikraftträdande.
Avsnitt 11 innehåller författningskommentarer till de föreslagna
lagändringarna.
Regeringens bedömning: Förutsättningarna att driva en aktiv
energipolitik kan behållas om den vilande ellagstiftningen införs.
Energipolitiska styrmedel kan utnyttjas med ökad kraft på den nya
elmarknaden.
Energikommissionens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna lämnar Energikom-
missionens (EK) bedömning utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: En trovärdig politik för
omställningen och utvecklingen av energisystemet förutsätter att
åtgärderna för en stabil och tillräcklig tillförsel av energi kan förenas med
energipolitikens övriga mål. Ett grundläggande motiv för 1991 års
energipolitiska beslut var att omställningen av energisystemet bör grundas
på långsiktigt hållbara politiska beslut (prop. 1990/91:88, bet.
1990/91 :NU40, rskr. 1990/91:373). Besluten måste vara sådana att
fastlagda mål för energipolitiken framstår som trovärdiga över tiden.
Riksdag och regering anger de förutsättningar inom vilka kraftföre-
tagen skall arbeta. Det är företagens uppgift att med utgångspunkt i den
av statsmakterna fastlagda energipolitiken planera och utveckla kraftsyste-
met så att landets behov av el kan tillgodoses. Denna ansvars- och
rollfördelning för den svenska elförsörjningen betonades i 1991 års
energipolitiska riktlinjer. Bolagiseringen av Vattenfall innebär bl.a. en
anpassning till denna rollfördelning.
För att nå de energipolitiska målen har statsmakterna många styrinstru-
ment. Den statliga styrningen på energiområdet sker genom dels
administrativa regler, dels ekonomiska styrmedel i form av skatter,
avgifter och stöd.
Till de administrativa styrmedlen hör bl.a. den direkta regleringen av
miljöstörningar från anläggningar för energiproduktion som sker främst
genom miljöskyddslagstiftningen. Riksdagen har också beslutat om
riktlinjer för utsläpp av svavel och kväveoxider. Lokaliseringen av större
anläggningar prövas dessutom enligt naturresurslagen. I ellagen finns
föreskrifter om bl a koncession för överföring och distribution av el
Med ekonomiska styrmedel avses pris- och kostnadspåverkande
åtgärder, dvs. främst skatter, avgifter och stöd. Exempel på punktskatter
som är betydelsefulla som ekonomiska styrmedel inom energiområdet är
koldioxidskatt, svavelskatt och energiskatt. Det finns också produktions-
skatter på vattenkraft och kärnkraft. En kväveoxidavgift tas ut från större
förbränningsanläggningar och återförs till de avgiftsskyldiga i förhållande
30
till den producerande mängden nyttiggjord energi. Riksdagen beslöt i Prop. 1994/95:222
december 1994 om vissa ändringar av energibeskattningen, som är
föranledda av bl.a. det svenska medlemskapet i EU (prop. 1994/95:54,
bet. 1994/95:SkU04, rskr. 1994/95:152). Förändringarna trädde i kraft den
1 januari 1995.
Ett ikraftträdande av den vilande ellagstiftningen innebär forändrade
relationer mellan producenter, leverantörer och kunder på elmarknaden.
En i detta sammanhang betydelsefull förändring är att planeringen av
investeringarna i elproduktion och av kraftstationernas utnyttjande, som
hittills har utförts av kraftföretagen i samverkan, i fortsättningen kommer
att styras av överenskommelser mellan alla dem som är verksamma på
marknaden. Leveransavtal mellan producenter, leverantörer och kunder
kommer att vara en viktig grund för utbyggnaden av produktionssystemet
och anläggningarnas utnyttjande. Väsentligt i detta sammanhang är att
kunderna kommer att få ett ökat inflytande genom den nya möjligheten
att kunna välja mellan flera elleverantörer.
Regeringen bedömer att förutsättningarna att driva en aktiv energipoli-
tik är minst lika goda som i dag vid ett ikraftträdande av den vilande
ellagstiftningen. Det finns dessutom anledning att vänta att vissa
energipolitiska styrmedel kommer att kunna utnyttjas med ökad kraft med
det nya regelverket.
EK har redovisat samma uppfattning. EK konstaterar att statsmakternas
möjligheter att påverka utvecklingen genom att använda adminstrativa
styrmedel inte kommer att påverkas nämnvärt av en övergång till den
vilande lagstiftningen. Styreffektiviteten hos de tvingande reglerna, såsom
utsläppsbegränsningar m.m., är inte beroende av de förändrade relationer
mellan producenter, leverantörer och kunder som elmarknadsreformen
innebär
De ekonomiska styrmedlen kommer inte heller att förlora i styrka.
Liksom hittills kan skatter och avgifter användas för att i förbruknings-
ledet påverka användningen av energi och därmed minska miljöbelast-
ningen
De ekonomiska styrmedlens effektivitet kan enligt kommissionen
dessutom i vissa fall komma att öka i styrka som en följd av ett
ikraftträdande av elmarknadsreformen Det nu gällande regelverket
innebär att känsligheten för kostnadsändringar är tämligen svag, eftersom
producenter och distributörer kan sälja el utan konkurrens inom sina
koncessionsområden. Ökade kostnader kan därmed i stor utsträckning
övervältras på slutanvändarna. På en konkurrensutsatt elmarknad bör
företagens kostnadsmedvetande öka, eftersom de riskerar att förlora
kunder vid en prishöjning. Styrkan i de ekonomiska styrmedel som
används för att påverka exempelvis produktionen av el torde därför öka.
Sådana styrmedel, t.ex. miljöavgifter, bör dessutom fa förstärkt dynamisk
effektivitet - dvs. påverka investeringar m.m. - eftersom företagens
drivkrafter förstärks att utveckla tekniker och metoder för att minska de
avgiftsbelagda miljöbelastande ämnena
31
Regeringens bedömning: Det är kraftföretagens uppgift att
planera och utveckla elförsörjningen så att landets behov av el
tillgodoses. Förutsättningarna för samhällsekonomiskt motiverade
investeringar i ny kraftproduktion kommer att vara bättre inom det
nya regelverkets ramar.
Om en säker grund skall kunna skapas för företagens investe-
ringsbeslut måste frågan om formerna och tidpunkten för en
kämkraftsavveckling klarläggas. Energikommissionens fortsatta
arbete är därför av stor betydelse.
Energikommissionens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat Energikom-
missionens (EK) bedömning utan erinran. Några remissinstanser, bl.a.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens Centralorganisa-
tion, påtalar att Vattenfall AB bör kvarstå i statlig ägo. Enligt LO bör det
vidare övervägas om bolaget kan återföras till en modifierad affarsverks-
form.
Skälen för regeringens bedömning: Den långsiktiga försörjnings-
tryggheten i elsystemet kommer i hög grad att bestämmas av investe-
ringsutvecklingen i kraftproduktionen, dvs. av kraftproducenternas vilja
att investera i nya produktionsanläggningar och drivkrafterna för nya
aktörer - producenter och finansiärer - att träda in på elförsörjningsom-
rådet.
Det finns faktorer som talar för såväl ökande som minskande
investeringsverksamhet på en reformerad marknad. EK konstaterar att det
inte är möjligt att med säkerhet avgöra om faktorerna sammantagna leder
till ökade eller minskade drivkrafter för investeringar på den konkur-
rensutsatta elmarknaden jämfört med den nuvarande.
Regeringen delar EK:s bedömning att ett genomförande av reformen
inte skulle påverka förutsättningarna för investeringar i ny elproduktion
eller effektivisenng av elanvändningen på ett sådant sätt att kommissio-
nens fortsatta arbete hindras.
Det är en uppgift för kraftföretagen att planera och utveckla elförsörj-
ningen så att landets behov av el tillgodoses. Mycket talar för att det nya
regelverket skapar bättre förutsättningar än det nuvarande för att
investeringar skall tillkomma när de är samhällsekonomiskt motiverade.
Nu gällande lagstiftning, med monopolrättigheter inom försäljningen,
bedöms inte understödja en sund investeringsverksamhet hos de redan i
dag marknadsorienterade företagen
En grundläggande osäkerhet om det framtida investeringsbehovet i
elförsörjningen hänger samman med kärnkraftsfrågan. Om en säker grund
skall kunna etableras för företagens investeringsbeslut måste bl.a.
klarläggas när avvecklingen skall ske och vilka krav som kommer att
ställas på företagen i samband med en avveckling. Den osäkerhet om det
framtida investeringsbehovet i elförsörjningen som hänger samman med
Prop. 1994/95:222
32
kämkraftsfrågan är dock inte en följd av elmarknadsreformen. Prop. 1994/95:222
De framtida besluten om omställningen och utvecklingen av energisys-
temet måste vara sådana att fastlagda mål för energipolitiken framstår
som trovärdiga över tiden. EK:s uppdrag avseende omställningen av
energisystemet är således i detta sammanhang mycket betydelsefullt. En
förutsättning för att en tillfredsställande investeringsverksamhet skall
erhållas med den nya ellagstiftningen är enligt EK att de producerande
företagen verkar i konkurrens. Genom riksdagens beslut år 1992
fastställdes riktlinjer för Vattenfalls verksamhet som aktiebolag (prop.
1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr. 1991/92:92). Riktlinjerna innebär
att Vattenfall genom bolagsformen gavs möjlighet att konkurrera på lika
villkor med övriga företag på elmarknaden. Härigenom har således
ägaren, staten, slagit fast att Vattenfall bör agera utifrån samma grund-
principer som de övriga företagen. Statens innehav av ungefär halva den
svenska elproduktionskapaciteten genom Vattenfall AB är dock en viktig
tillgång om en situation skulle uppstå där landets försörjningstrygghet
skulle hotas.
Det finns således starka skäl som talar för att Vattenfall bör kvarstå i
statlig ägo. Regeringen anser vidare att arbetet med elmarknadsreformen,
som inleddes genom Vattenfalls bolagisering, nu kan fullföljas genom den
nya ellagstiftningens ikraftträdande. Några avgörande skäl för att återföra
Vattenfall till affärsverksformen finns alltså inte.
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 sand. Nr 222
Sverige har sedan lång tid haft ett ömsesidigt handelsutbyte med el med
grannländerna som har varit lönsamt för företagen på båda sidor om
gränserna och till nytta för konsumenterna.
Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan den samlade
produktionskapaciteten användas effektivare och behovet av reservkapaci-
tet nedbringas. Grunden för handeln är att olika energislag utnyttjas för
kraftproduktionen i de länder som deltar i kraftutbytet. De rörliga
produktionskostnaderna i elproduktionen varierar därmed över tiden och
genom handel kan de totala produktionskostnaderna sänkas. Förut-
sättningarna för ett lönsamt handelsutbyte är särskilt gynnsamma när det
råder stora skillnader i produktionskostnader mellan de länder som deltar
i handelsutbytet, som t.ex. i de nordiska länderna vars produktionssystem
är mycket olika. Även olikheter mellan ländernas förbrukningsmönster
över tiden ger underlag för elhandel. Ett optimalt utnyttjande av bl.a.
vattenkraften minskar den sammanlagda användningen av fossilbaserad
elproduktion i Norden, vilket ger stora miljöfördelar.
I ett större sammankopplat elsystem kan de vid varje tidpunkt
billigaste produktionsanläggningarna utnyttjas i första hand, vilket
minskar de samlade produktionskostnaderna. Elpriserna tenderar också
att utjämnas mellan länderna vid en öppen handel.
Ett ikraftträdande av den vilande ellagstiftningen innebär ändrade
förutsättningar för utrikeshandeln med el genom att hela det svenska
ledningsnätet blir tillgängligt för andra än nätägarna Svenska kraftnät
kommer som systemansvarig myndighet att handha de uppgifter avseende
utrikeshandeln som de samverkande kraftföretagen tidigare har svarat för
I samband med den planerade reformeringen av den svenska elmarkna-
den har det framförts farhågor för att ett öppnande av elnäten skulle leda
till en ökning av utrikeshandeln med el som kan leda till en försämring
av den svenska industrins konkurrenskraft. I korthet innebär dessa
farhågor att en ökad export av el till länder med högre elpriser och andra
marknadsförhållanden än i Sverige, i första hand på den europeiska
kontinenten, skulle kunna leda till att den svenska prisnivån för el pressas
uppåt. Detta skulle i sin tur försämra den internationella konkurrenskraf-
ten för framför allt den svenska elintensiva industrin. Vidare har framförts
uppfattningen att en ökad handel på längre sikt kan äventyra försörjnings-
tryggheten på den svenska elmarknaden
Inom EU finns sedan länge en strävan att utvidga den inre marknaden till
att omfatta även ledningsbunden energi Denna strävan har resulterat i att
två direktiv har antagits; dels rådets direktiv 90/377/EEG av den 29 juni
1990 om ett gemenskapsförfarande för att främja öppenheten beträffande
prissättningen på gas och el levererad till industriella slutanvändare, dels
rådets direktiv 90/547/EEG av den 29 oktober 1990 om tranistering av
Prop. 1994/95:222
34
elektricitet genom kraftledningsnät Dessa direktiv, liksom ett Prop. 1994/95:222
motsvarande transiteringsdirektiv för gassektom, trädde i kraft år 1992.
Sedan början av 1990-talet har inom EU bedrivits ett arbete som syftar
till att skapa en inre marknad för el genom att underlätta ett ökat
handelsutbyte mellan länderna och minska monopolinslagen på de
nationella elmarknaderna. F.n. förs en diskussion om två olikartade
system: dels ett system med en skyldighet för nätägaren att under vissa
villkor ombesörja transitering på elnäten åt andra (s.k. negotiated third
party access, TPA), dels ett ensamköparsystem som innebär att en särskilt
utsedd aktör skall ha det fulla ansvaret för att elproduktionskapacitet och
överföringskapacitet byggs ut på lämpligt sätt samt för att ombesörja all
överföring av el till eldistributörer och andra köpare.
Vid energiministrarnas möte den 29 november 1994 beslutades om ett
ställningstagande med följande huvudsakliga innehåll:
- Rådet bekräftade vikten av att en inre energimarknad genomförs, som
en väsentlig del av den inre marknaden samt att de historiskt betingade
skillnaderna mellan ländernas elmarknader kräver flexibla lösningar.
- Rådet konstaterade att det numera råder enighet i flera av de huvud-
frågor som har identifierats, bl.a. avseende gemensamma regler för att
främja konkurrens i elproduktionen.
Vidare framhölls att en fortsatt diskussion krävs i frågan om direktivet
bör medge tillgång till näten, särskilt när det gäller möjligheterna att låta
medlemsländerna välja mellan de båda alternativen förhandlad TPA och
ensamköparsystemet. Rådet bad också kommissionen att, som ett led i det
fortsatta arbetet, granska de två systemen med avseende på bl. a.
förutsättningarna för ömsesidighet i handeln och deras förenlighet med
EG-rätten. Arbetet skulle bedrivas utifrån ovanstående principer och i
sådan takt att en gemensam ståndpunkt formellt kan antas under år 1995.
EU-kommissionen har nyligen till rådet redovisat resultatet av sin
granskning avseende TPA och ensamköparsystemet samt sina över-
väganden med anledning härav. Enligt kommissionen är det föreslagna
ensamköparsystemet inte förenligt med EG-rätten, och svarar inte heller
mot kraven på ömsesidighet m.m. Kommissionen anser dock att systemen
kan införas och samexistera under förutsättning att ensamköparsystemet
modifieras i flera väsentliga avseenden Kommissionens rapport kommer
att diskuteras på energiministrarnas möte den 1 juni 1995. Ytterligare
diskussion torde krävas innan medlemsländerna kan enas om ett direktiv
för den inre elmarknaden.
35
5.3.1 Allmänna överväganden
Regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär fördelar
för den svenska elförsörjningen, inte minst i perspektivet av en
kommande avveckling av kärnkraften. Genom att de nationella
elsystemen kopplas samman kan produktionskapaciteten utnyttjas
effektivare och det samlade behovet av reservkapacitet nedbringas.
Vid ett större behov av nytillskott på tillförselsidan kan import
bidra till att utjämna de prisfluktuationer som övergångsvis kan
uppstå.
Sverige verkar inom EU för att en inre marknad för el utformas
så att den kan bidra till att stärka industrins konkurrenskraft och
samtidigt tillgodose de nationella behoven av ömsesidighet i
förutsättningarna för handel mellan länderna.
På kort sikt finns det - med de utlandsförbindelser vi nu har och
med den koncessionsprövning som föreslås - inte skäl att befara att
försörjningstryggheten skulle äventyras genom en ökande handel.
På längre sikt kan dock en viss reglering av utrikeshandeln bli
nödvändig för att säkerställa bl.a. försörjningstryggheten.
Energikommissionens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
RemissinstansernaiFlera remissinstanser, däri bland Konkurrensverket,
Statskontoret, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen
och Sydsvenska Handelskammaren, anser inte att det finns skäl att
begränsa utrikeshandeln. Andra remissinstanser, däribland Jemkontoret
m.fl. och Lantbrukarnas Riksförbund, anför att en ökad kontroll är
nödvändig för att förhindra höjda elpriser till följd av ökad svensk export
av el.
Skälen för regeringens bedömning: Vid riksdagens behandling av
regeringens proposition om en elmarknad med konkurrens (prop.
1991/92:133) betonade näringsutskottet det önskvärda i att ta hänsyn till
behovet av en internationell ömsesidighet för att konkurrenssnedvrid-
ningar skall undvikas.
Farhågorna om utlandshandelns inverkan på försörjningstryggheten
baseras ofta på antagandet att elpriserna skulle stiga som en följd av en
ökad utlandshandel. Enligt EK finns det i dag inte anledning att vänta
en sådan omfattande elexport med prishöjande effekter. De svenska
utlandsförbindelserna är huvudsakligen sammankopplade med elsystem
som inte kan väntas få några avgörande prishöjande effekter på den
svenska elmarknaden.
Hur den framtida handeln med el kommer att påverka den svenska
elprisnivån beror enligt EK på om det kommer att byggas fler kablar och
hur dessa i så fall kommer att användas. Avgörande för om nya kablar
kommer att vara lönsamma är hur kostnaderna för elproduktion,
Prop. 1994/95:222
36
produktionssystemens utformning och marknadsförhållandena utvecklas Prop. 1994/95:222
i de länder som deltar i handelsutbytet. Regeringen bedömer i likhet med
EK att utrikeshandeln med el har stor betydelse för den svenska
elförsörjningen. Det gäller i synnerhet i det för Sverige aktuella perspekti-
vet av en omställning av energisystemet, som kan innebära att kärnkraften
avvecklas under en förhållandevis kort tidsperiod. I en situation när ett
större behov av nytillskott uppkommer på tillförselsidan kan import från
utlandet bidra till att utjämna variationer i den inhemska produktionen
och därav följande prisfluktuationer, som annars skulle kunna skapa
problem. En gemensam nordisk elmarknad kan i detta perspektiv spela
en viktig roll. Denna fråga behandlas i avsnitt 5 4.
EK bedömer att det - med de utlandsförbindelser vi nu har och med
den koncessionsprövning för utlandsförbindelser och den anmälningsplikt
som föreslås - inte finns skäl att befara att försörjningstryggheten skulle
äventyras eller att prisutvecklingen skulle bli ogynnsam genom en ökande
handel. Enligt EK finns det inte heller starka skäl till farhågor avseende
försörjningstryggheten i ett längre tidsperspektiv. Osäkerheten om
utvecklingen i omvärlden är dock större på lång sikt. Med ändrade pris-
och kostnadsförhållanden i andra länder och en ökning av överföringska-
paciteten skulle situationen kunna förändras.
EK anser därför att det kan finnas skäl att införa en möjlighet till
reglering av utrikeshandeln. Det bör således vara möjligt att reglera
utrikeshandeln med el om denna i framtiden skulle bedömas vara till
väsentlig skada för den svenska försörjningstryggheten.
Det råder delade meningar bland remissinstanserna om utrikeshandelns
konsekvenser och om behovet av ökad kontroll. Regeringen konstaterar
att det i ett kortare tidsperspektiv inte finns något behov av ökad styrning
och kontroll av utrikeshandeln med el. Som nyss har anförts är utlands-
handel normalt sett till fördel för den svenska elförsörjningen.
Utvecklingen på de europeiska elmarknaderna är dock f.n. svår-
överskådlig. I vissa länder, såsom Norge och Storbritannien, har regler
införts i syfte att skapa förutsättningar för konkurrens på elmarknaderna
och i andra länder, t.ex. Finland, kommer liknande reformer inom kort att
träda i kraft. Under en övergångsperiod kommer därför olika
förutsättningar att gälla för möjligheterna att bedriva handel med el
mellan skilda länder, och mellan företagen i dessa länder.
Också när det gäller arbetet inom EU med att skapa förutsättningar för
en inre elmarknad råder i dag osäkerhet om vilket resultat som kommer
att nås och vid vilken tidpunkt. Regeringen vill dock understryka
betydelsen av rådets (energiministrarna) gemensamma slutsatser från den
29 november 1994, vari bl.a. konstateras att fullbordandet av den inre
marknaden för el kräver flexibla lösningar, som måste tillämpas i en anda
av reciprocitet mellan medlemsländerna och leda till en likvärdig och
icke-diskriminerande öppning av marknaderna
Med hänsyn till bl.a. den rådande osäkerheten om utvecklingen på
övriga europeiska elmarknader bedömer regeringen i likhet med EK att
det kan finnas skäl att införa möjligheter till en viss reglering av
utrikeshandeln med el, i de fall sådan handel kan bedömas fa skadliga 37
effekter på det svenska elsystemet. Sådana skadliga effekter skulle kunna
vara bristande försörjningstrygghet eller oönskad miljöpåverkan, t.ex. om
exporten blir av sådan omfattning att det förutsätter en omfattande
utbyggnad av elproduktionen i Sverige. Med hänsyn till rådande
kostnadsläge för etablering av ny kraftproduktionskapacitet och för
överföring av el till kontinenten förefaller dock en sådan utveckling f.n.
mycket osannolik.
Utrikeshandelns omfattning begränsas på kort sikt av överföringskapa-
citeten hos existerande utlandsförbindelser. Det finns två bestämmelser
i den vilande ellagen som ger staten möjligheter att utöva en viss indirekt
kontroll över utvecklingen av utrikeshandeln med el. Det gäller dels en
föreskrift om att ansökan om nätkoncession för utlandsförbindelser skall
prövas av regeringen, dels en föreskrift om en generell anmälningsplikt
för långsiktiga export- eller importkontrakt. Frågan om en eventuell ökad
kontroll av utrikeshandeln behandlas närmare i avsnitt 5.3.2.
EK föreslår att de bedömningskriterier för prövning av nätkoncession
för utlandsförbindelse som finns angivna i förarbetena till den vilande
lagstiftningen skall lagfästas. Regeringens överväganden och förslag vad
avser prövningen av koncessioner för utlandsförbindelser redovisas i
avsnitt 5.3.3.
5.3.2 Handeln på utlandsförbindelserna
Regeringens bedömning: I ett kortare tidsperspektiv finns inte
något behov av ökad kontroll av utrikeshandeln. Det bör dock
införas en möjlighet att lägga vissa restriktioner på utrikeshandel
med el om denna i framtiden bedöms hota försörjningstryggheten
En särskild koncession för export och import av el bör därför
övervägas. En eventuell reglering av utrikeshandeln måste dock
utformas på ett sådant sätt att handelns positiva effekter inte
äventyras.
Anmälningsskyldigheten avseende långsiktiga kontrakt bör
utvidgas.
En särskild utredare kommer att tillkallas för att utarbeta förslag
till ny lagstiftning i enlighet med dessa principer.
Energikommissionens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: KonkurrensverketavstyrkerEnergikommissionens
(EK) förslag i denna del med hänvisning till att anmälningsplikten i den
vilande lagstiftningen torde vara tillräcklig om negativa konsekvenser av
fri export skulle uppkomma. Vidare anförs att de aktuella typerna av
exportbegränsningar strider mot syftet med såväl EU:s konkurrensregler
som mot principen om fri rörlighet för varor och tjänster.
Svenska Kraftverksföreningen är kritisk till förslaget och framhåller att
reglerna måste vara tydliga såvitt avser de grunder på vilka en ansökan
kan avslås och utformas så att normala kommersiella villkor inte utgör
grund för prövning. Vidare påpekas att en miljöprövning av import- och
Prop. 1994/95:222
38
exportkontrakt är svår att genomföra med hänsyn till att elförsörjnings- Prop. 1994/95:222
system är integrerade system.
Energidistributörerna REL framhåller att en koncessionering av
handeln inte får försvåra etablerandet av en gemensam norsk-svensk
elmarknad.
Skälen for regeringens bedömning: Det finns i dag inte anledning att
förvänta en så stark ökning av den svenska exporten av el att den medför
prishöjande effekter. De befintliga utlandsförbindelserna är, när det gäller
överföringskapaciteten, huvudsakligen kopplade till marknader som inte
kan väntas fa några avgörande prishöjande influenser på den svenska
marknaden.
Det finns dock skäl att noga följa utvecklingen på övriga europeiska
elmarknader, och i synnerhet dem i våra grannländer. Som nyss har
redovisats pågår f.n. ett arbete med att reformera reglerna för elmarkna-
den såväl inom EU som i ett antal europeiska länder, och det råder i dag
stor osäkerhet om vilka förutsättningar som kommer att gälla för
utrikeshandeln med el under de kommande åren. I det perspektivet finns
det anledning att noga analysera vilka konsekvenser för bl a. den svenska
prisnivån och försörjningstryggheten en omfattande utbyggnad av
utlandsförbindelserna skulle kunna medföra. Det är, som också EU:s
ministerråd slagit fast, viktigt att det råder ömsesidighet i utrikeshandeln
med el, så att den pågående omregleringen av de europeiska elmarknader-
na inte ensidigt gynnar vissa länder och missgynnar andra.
I den vilande ellagstiftningen finns föreskrifter om en anmälnings-
skyldighet för långsiktiga avtal som avser export eller import av el under
minst sex månader. Såväl muntliga som skriftliga avtal omfattas av
anmälningsskyldigheten. Enligt lagen (1994:618) om handel med el, m.m
bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att
utfärda närmare föreskrifter om innehållet i en anmälan. I författnings-
kommentaren (prop 1993/94:162, s 166) anges särskilt att det inte
kommer att krävas att sådan anmälan skall innehålla uppgift om priset
och motparten. Enligt EK bör dock anmälningsskyldigheten utvidgas så
att det också finns möjlighet att infordra uppgifter om motpart.
Anmälningsplikten för den som exporterar och importerar el är
nödvändig av flera skäl. Uppgifterna behövs för att det skall vara möjligt
att göra marknadsbedömningar, t.ex. avseende förväntad leveranssäkerhet
och prisutveckling på den svenska marknaden. Svenska kraftnät kommer
att behöva information om det önskade framtida utnyttjandet av utlands-
förbindelserna för att kunna fullgöra sin uppgift som systemansvarig
myndighet. Informationen kan också utgöra underlag för en analys av
huruvida handeln med el mellan Sverige och andra länder orsakar
störningar i elförsörjningen eller påverkar beredskapen på elområdet. Det
är mot denna bakgrund angeläget att det också finns möjlighet att
infordra uppgifter om motpart. Regeringen avser när det gäller
anmälningsplikten föreskriva att denna omfattar även uppgifter om
motpart.
EK föreslår att det skall behövas en särskild koncession för export och
import av el. Som skäl anförs bl.a. att det genom möjligheter till
övervakning och kontroll skapas möjligheter till samhällsekonomiska
39
konsekvensanalyser av en tilltagande utrikeshandel. Vidare anförs att det Prop. 1994/95:222
finns skäl att kunna pröva miljöeffekterna av produktion som sker i
anläggningar i utlandet.
Regeringen anser att en särskild koncession för export och import av
el bör övervägas. För att få en sådan koncession bör den sökande kunna
styrka att det finns ett ingånget avtal om export och/eller import av el
som gäller under förutsättning att sökt koncession beviljas. Koncessionen
skulle beviljas av regeringen. Det bör finnas en presumtion för att
koncession beviljas, men regeringen skall ha möjlighet att kunna avslå en
sådan begäran om allmän hänsyn till landets försörj ningstrygghet talar
emot ett beviljande av en sådan koncession. Grunderna för sådana avslag
behöver dock utredas närmare.
Som tidigare har framhållits (avsnitt 5.3.1) finns det i dag inget
omedelbart behov av en sådan bestämmelse. Det är också nödvändigt att
djupare analysera vissa frågor innan ett konkret lagförslag utformas. Bl.a.
bör klarläggas hur handel med el skall behandlas i det föreslagna
systemet med en kraftutväxlingskoncession, så att exempelvis inte en
börshandel med el samtidigt försvåras. Andra aspekter som bör belysas
är vad som skall gälla för redan ingångna kontrakt, om det skall finnas
möjligheter att uppställa särskilda villkor i koncessionerna och hur man
i så fall skall kunna kontrollera att sådana villkor efterlevs. Lagförslaget
måste också stå i överensstämmelse med EG:s regelverk, främst reglerna
om fria varurörelser. En särskild utredare kommer att tillkallas för att
belysa de frågor som här har angivits.
5.3.3 Koncessionsprövningen av utlandsförbindelser
Regeringens förslag: Nätkoncession som avser utlandsförbindelse
får inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra
möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet.
Energikommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
Energikommissionens (EK) förslag eller lämnar det utan invändning
Vissa remissinstanser, däribland Jernkontoret m.fl. finner det angeläget att
nya utlandsförbindelser ägs och förvaltas av Svenska kraftnät på samma
sätt som det nationella storkraftnätet. Även Landsorganisationen i Sverige
och Tjänstemännens Centralorganisation anför att utlandsförbindelserna
skall ägas av staten. Detta anses nödvändigt för att samhället skall kunna
ha det slutgiltiga ansvaret för landets energiförsörjning.
Skälen för regeringens förslag: Genom riksdagens beslut år 1992
(prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322) fastställdes
riktlinjer för verksamheten med det svenska storkraftnätet. Enligt
riktlinjerna skall storkraftnätet och de statligt ägda utlandsförbindelserna
förvaltas av en från kraftproducenterna fristående organisation, Affärsver-
ket svenska kraftnät. Vidare anges att principen när det gäller ägande av
40
utlandsförbindelserna bör vara att Svenska kraftnät skall äga och förvalta Prop. 1994/95:222
en tillräckligt stor andel av utlandsförbindelserna för att säkerställa
svenska producenters och konsumenters möjligheter att sluta avtal om
kraftaffärer med köpare och säljare utomlands.
Den nu gällande ellagstiftningen innehåller inga särskilda bestämmelser
avseende utlandshandel med el. Inte heller när det gäller koncessionspröv-
ning finns enligt gällande ellag några särskilda bedömningsgrunder när
ansökan avser utlandsförbindelse.
Vad gäller koncessionsprövningen avseende utlandsförbindelser bör
regeringen, enligt den vilande ellagstiftningens förarbeten, ha möjligheter
att beakta alla väsentliga effekter på det svenska elsystemet. I prop.
1993/94:162 konstateras att den långsiktiga leveranssäkerheten hos det
svenska elsystemet kan komma att ställa krav på restriktioner eller
särskilda villkor för utbyggnaden av utlandsförbindelserna. Vidare anges
att "I samband med prövning av ansökan om nätkoncession för utlands-
förbindelse bör därför flera faktorer vägas in som exempelvis
förbindelsens betydelse för den allmänna tillgången till överföringskapaci-
tet till utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet och den
långsiktiga leveranssäkerheten".
I lagtexten anges dock inga andra bedömningsgrunder för en utlands-
förbindelse än för en nätkoncession för linje inom landet, dvs. att
ledningen skall vara lämplig från allmän synpunkt I lagen anges enbart
att en nätkoncession som avser en utlandsförbindelse skall prövas av
regeringen.
EK föreslår att de bedömningsgrunder som finns angivna i förarbetena
till den vilande ellagstiftningen, nämligen den allmänna tillgången till
överföringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet
och den långsiktiga leveranssäkerheten, också bör anges i lagtexten.
Regeringen delar EK:s uppfattning att den vilande lagstiftningen bör
kompletteras i detta avseende. Denna ändring bör träda i kraft samtidigt
med den vilande ellagstiftningens ikraftträdande.
Regeringen bedömer att den här föreslagna ändringen i ellagen
avseende bedömningsgrunderna vid prövning ger staten ett stort
inflytande över etableringen av utlandsförbindelserna En strävan, för att
tillgodose samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet i
elsystemet, bör dock vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och
förvaltas av staten. Den utredare som skall överväga kontrollen av
utlandshandel bör även behandla denna fråga.
41
Regeringens bedömning: På en integrerad nordisk elmarknad kan
de samlade produktionsresurserna utnyttjas bättre. Därigenom
reduceras risken för en alltför stark marknadskoncentration. Det
bidrar också till stabilare elpriser och till att investeringar sker där
en utbyggnad är mest kostnadseffektiv.
För att en nordisk elmarknad skall kunna etableras krävs
medverkan av regeringarna i de nordiska länderna. Det är angeläget
att det arbete med att främja utvecklingen av en gemensam
elmarknad i Norden, som bedrivs inom ramen för det nordiska
samarbetet, fortsätter och intensifieras.
Energikommissionens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
genomgående positiva synpunkter på etableringen av en gemensam
nordisk elmarknad. Således anser bl.a. Svenska Kommunförbundet,
Svenska Kraftverksföreningen, Energidistributörema REL och Stor-
stockholms Energi AB (STOSEB) att det är angeläget att en gemensam
marknad och en nordisk kraftbörs snabbt kan etableras. REL framhåller
betydelsen av att det snarast möjligt utarbetas regler som reglerar handeln
på en sådan marknadsplats. Svenska Kraftverksföreningen anser att det
fortsatta arbetet med en nordisk elbörs måste baseras på det arbete som
bedrivs inom Nordel.
Skälen för regeringens bedömning: Inom Norden har sedan lång tid
tillbaka funnits ett etablerat samarbete när det gäller handel med el
Överföringen av kraft till och från Sverige sker med hjälp av 20
växelströms- och likströmsförbindelser. Den totala överföringsförmågan
är ca 5 000 MW. Sverige har sex elkraftförbindelser med Danmark, fem
med Finland och nio med Norge. Av de 22 existerande förbindelserna
mellan de nordiska länderna går således de flesta mellan Sverige och ett
annat land. En förstärkning av överföringskapaciteten planeras mellan
Sverige och Norge samt mellan Sverige och Finland.
Utrikeshandeln med el förutsätter ett samarbete mellan de organisa-
tioner som ansvarar för de nationella elsystemen. I Norden har elhandeln
utvecklats genom de stora kraftföretagens samarbete inom Nordel. I de
nordiska länderna har tidigare dessa kraftföretag tillsammans svarat för
elbalansen och tillgången till reglerkraft, vilka är nödvändiga funktioner
att kontrollera vid handelsutbyte med ett annat lands elsystem. Det är
också kraftföretagen som har ägt och förvaltat de kraftledningar över
vilka leveranserna har skett, såväl utlandsförbindelserna som de anslutan-
de ledningarna.
De senaste årens förändringar på de nordiska elmarknaderna har också
påverkat utrikeshandeln. I Norge och Sverige har statliga företag resp,
affärsverk inrättats för att förvalta och driva de nationella högspännings-
näten och utlandsförbindelserna. I Finland förvaltas stamnätet och
utlandsförbindelser av två nätbolag, varav ett ägs av staten. I Norge, och
Prop. 1994/95:222
42
inom kort också i Finland, finns elmarknader med konkurrens i produk- Prop. 1994/95:222
tion och försäljning. Alla marknadens aktörer har då tillgång till elnäten
i dessa länder och kunderna kan fritt välja leverantör, i princip även en
utländsk sådan. Efter ett ikraftträdande av den vilande ellagstiftningen
skulle svenska elproducenter kunna sälja el direkt till kunder i dessa
länder och svenska kunder skulle kunna köpa el där.
Vid de nordiska energiministrarnas möte i Reykjavik i februari i år
fick Ämbetsmannakommittén för energi- och näringspolitik i uppdrag att
utreda och redovisa förslag till ändamålsenliga former för kraftutbyte och
elhandel som omfattar alla berörda nordiska länder. Ett konkret förslag
skall i juni presenteras av Ämbetsmannakommittén, om bl.a. de former
för elsamarbete som bedöms möjliga att tillämpa från den 1 januari 1996
Vidare har Statnett SF och Svenska kraftnät i mars i år överlämnat en .
rapport om en gemensam norsk-svensk elbörs. I rapporten dras slutsatsen
att flera av de nödvändiga tekniska förutsättningarna för att kunna skapa
en sådan börs till den 1 januari 1996 föreligger. Vissa justeringar måste
dock göras i de regler som gäller för de nordiska elföretagens verksam-
het. '
Även Nordel arbetar med frågan om en nordisk elbörs. En rapport med
förslag till utformning av en sådan börs har redovisats i april i år.
På sikt finns enligt regeringens bedömning goda möjligheter att
Norden utvecklas i riktning mot en alltmer integrerad marknad, som även
inkluderar Danmark. På en sådan marknad kan de samlade produktions-
resurserna utnyttjas effektivare. Genom att vatten- och kärnkraftsproduk-
tion kan ersätta produktionen i fossilbränslebaserade anläggningar kan de
totala utsläppen av miljöskadliga ämnen som kväveoxider och svavel
reduceras. Även utsläppen av koldioxid, som är en s.k. växthusgas,
minskar när fossilbränslebaserad elproduktion inte tas i anspråk i samma
utsträckning som i en situation där utlandshandein med el begränsas.
Genom den ökade konkurrensen på en integrerad marknad minskar
också riskerna för att vissa kraftföretag far en alltför stark ställning på de
nationella elmarknaderna. Det samlade behovet av ny produktionskapaci-
tet kommer att bli lägre och utbyggnaden av ny kapacitet kommer att ske
där de ekonomiska förutsättningarna är bäst givet de energipolitiska
restriktioner som finns i de nordiska länderna. Det förutsätter dock att de
energi- och miljöpolitiska styrmedlen i de enskilda länderna utformas så
att de inte förorsakar konkurrenssnedvridningar i elhandeln.
En väl fungerande nordisk elmarknad kan således, enligt regeringens
bedömning, utgöra ett effektivt medel för att uppnå både en
ändamålsenlig utbyggnad och ett effektivt utnyttjande av en elförsörjning
som står i samklang med de energi- och miljöpolitiska målen Härigenom
underlättas också omställningen av det svenska energisystemet.
Det arbete i den riktningen som har inletts bör därför fortsätta och
intensifieras, med sikte på att ett konkret samarbete skall kunna inledas
samtidigt med eller i nära anslutning till den svenska
elmarknadsreformens ikraftträdande. Det är därvid angeläget att den
långsiktiga utvecklingen av handeln kan ske på ett sätt som är till fördel
för samtliga de länder som ingår i samarbetet.
43
Regeringens bedömning: Genom den nya ellagstiftningen stärks
konsumenternas ställning på elmarknaden. En väl fungerande
handel är en förutsättning för att konsumenterna skall dra nytta av
de fördelar som elförsäljning i konkurrens kan medföra.
Systemet med leveranskoncession bör förlängas för att underlätta
övergången till det nya regelverket för konsumenter med låg
elförbrukning och för småskalig elproduktion.
Reglerna för överföring av el måste vara utformade så att hushåll
och företag i glesbygden far rimliga nättariffer.
En organiserad handelsplats för el är ett viktigt medel för att fa
en fungerande handel.
En skärpt övervakning av marknadens utveckling sker i samband
med att den nya lagstiftningen träder i kraft.
Energikom m issionens bedöm ning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har framfört synpunkter om
de små kundernas ställning på den omreglerade elmarknaden. Bl.a
Svenska Kommunförbundet och Energidistributörema REL, framhåller
betydelsen av en väl fungerande handel med el och tillgång till öppen
information om bl.a. priser för att kunderna skall kunna agera med styrka.
Enligt Glesbygdsmyndigheten innebär omregleringen en risk för ökad
prisdifferentiering mellan stora och små kunder.
Enligt Lantbrukarnas Riksförbund är det angeläget att stimulera
utvecklingen av förenklade mätsystem för små konsumenter i syfte att
underlätta deras möjligheter att delta i en öppen handel. Liknande
synpunkter framförs även av ett antal fastighetsförvaltare, bl.a. Riks-
byggen och Sveriges Fastighetsägareförbund, liksom av Hyresgästernas
Riksförbund och Villaägarnas Riksförbund.
Skälen för regeringens bedömning: Genom den nya ellagstiftningen
skapas nya förutsättningar för handel med el som bl.a. innebär att
konsumenterna fritt kan välja leverantör för den el som de förbrukar.
Denna möjlighet innebär att konsumenternas ställning på marknaden
stärks jämfört med nu gällande förhållanden.
Det har uttryckts oro för de små konsumenternas situation på den om-
reglerade elmarknaden.
Ett viktigt syfte med den bestämmelse om leveranskoncession som
ingår i den vilande ellagstiftningen är att stärka rättsskyddet för de små
konsumenterna vid övergången till en öppen marknad. I propositionen
(1993/94:162) anfördes att mindre elförbrukare i praktiken, med hänsyn
till transaktionskostnaderna - främst kostnaderna för mätning - kommer
att vara beroende av sin nuvarande leverantör som därigenom behåller en
44
monopolliknande ställning trots att kunderna har formella rättigheter att Prop. 1994/95:222
byta leverantör. Enligt propositionen fanns det därför skäl att ge de små
elkunderna ett särskilt skydd. Genom det vilande regelverket har lagfasts
att den som har leveranskoncession är skyldig att tillhandahålla el till alla
kunder inom området. Kunden är därigenom gararanterad leverans av el
till priser som kan prövas av en myndighet (NUTEK).
Små och medelstora konsumenter, såsom hushållsabonnenter,
bostadsrättsföreningar och mindre näringsidkare, kommer inledningsvis
sannolikt att köpa sin el från innehavaren av leveranskoncession.
Förmånliga inköpsvillkor för leveranskoncessionsinnehavaren kan komma
även småförbrukama tillgodo i nästa led. Även om dessa kundgrupper
inte utnyttjar möjligheten att byta leverantör kan de således dra indirekt
nytta av de fördelar en konkurrensutsatt elförsäljning innebär.
Leveranskoncessionema skall enligt den vilande lagstiftningen ges för
en tid av högst tre år. Regeringen anser att systemet med
leveranskoncessioner bör gälla för en längre tidsperiod än tre år.
Regeringens överväganden och förslag beträffande giltighetstiden för
leveranskoncession redovisas i avsnitt 6.2.
För konsumenter med låg elförbrukning, främst hushål Iskonsumenter,
kan bl.a. kraven på mätning begränsa möjligheterna att delta i en öppen
handel med el. En orsak är att mätning av elförbrukning i allmänhet
måste ske med avsevärt större noggrannhet än i dag om slutförbrukama
inom ett område far sin el från flera leverantörer. Tillgången till billiga
mätsystem är således en förutsättning för att små kunder skall kunna delta
i en öppen handel. Det är därför viktigt för elmarknadens utveckling att
tekniken inom mätningsområdet utvecklas och kostnaderna pressas
Regeringen avser att uppdra åt NUTEK och Svenska kraftnät att
gemensamt redovisa förslag till åtgärder för att fa fram billig mätteknik
En viktig fråga på den nya elmarknaden är att se till att glesbygds-
konsumentema inte missgynnas. Det är främst utformningen av
regelverket för nättjänster som är av betydelse i denna fråga. Den del av
kundens totala elpris som gäller den elektriska energin och inte
elöverföringen, påverkas däremot inte av om elen tas ut i glesbygd eller
i tätort Regeringen redovisar i avsnitt 6.3 förslag till ändringar i den
vilande lagstiftningen som syftar till att säkerställa rimliga
överfönngstariffer för glesbygdskunderna.
Regeringen instämmer i remissinstansernas bedömning att en väl
fungerande handel med el, med öppen information om bl a. priser, kan
minska transaktionskostnaderna för att agera på marknaden och därför är
särskilt viktig för distributörer och andra kundgrupper. En organiserad
handelsplats för el (en elbörs) ger kunderna bättre information om priser
och leveransvillkor än om all handel sker bilateralt. En elbörs kan därför
bidra till att effektivisera handeln, vilket är angeläget inte minst för de
mindre elförbrukama. Frågan om en organiserad handelsplats för el
behandlas närmare i avsnitt 6.4.
45
Reformeringen av elmarknaden innebär förändringar som är genomgri- Prop. 1994/95:222
pande för såväl elmarknadens funktionssätt som producenter, leverantörer
och konsumenter. Det finns därför skäl att noga följa och övervaka
marknadens utveckling, särskilt under en första tid efter det att den nya
lagstiftningen träder i kraft. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.5.
Regeringens förslag: Konsumenter med låg elförbrukning liksom
småskaliga elproducenter bör under en längre tid få ett särskilt
skydd i form av en pris- respektive leveranskontroll. Systemet med
leveranskoncession skall därför förlängas till att gälla i fem år.
En utvärdering av systemet skall ske i god tid före koncessionsti-
dens utgång med särskilt beaktande av villkoren för konsumenterna
och för småskalig elproduktion.
Energikommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar Energikommissio-
nens (EK) förslag eller lämnar det utan invändning. Landsorganisationen
i Sverige (LO) anser att systemet med leveranskoncession bör permanen-
tas. Svenska Kraftverksföreningen är negativ till EK:s förslag och anför
att en förlängning skulle motverka en önskvärd snabb övergång till den
nya marknaden.
Skälen för regeringens förslag: Den bestämmelse om leveranskon-
cession som ingår i den vilande ellagstiftningen har tillkommit i syfte att
skapa stabilitet och skydda mindre kunder och den småskaliga elproduk-
tionen vid övergången till en reformerad elmarknad.
Den som innehar leveranskoncession är skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte
önskar byta leverantör. Kunden har rätt att få både elpriset och villkoren
för överföringen av el prövad av samma myndighet (NUTEK). Vidare har
kunden rätt att, efter en viss uppsägningstid, byta leverantör och köpa el
från annan än den som har leveranskoncession i området. En förutsättning
för att kunna byta leverantör är att de krav på mätning och avräkning
som är förknippade med bytet kan tillgodoses.
Den som innehar leveranskoncession är skyldig att köpa el från
elproduktionsanläggning som är belägen inom området och som kan
leverera en effekt om högst 1 500 kW.
Leveranskoncessionerna ges för en tid av högst tre år. Inför kon-
cessionstidens utgång och en eventuell omkoncessionering skall systemet
utvärderas.
Vid behandlingen i riksdagen bifölls regeringens förslag i detta
avseende. Näringsutskottet uttalade dock att den småskaliga
elproduktionen bör ges ett skydd jämförbart med den för innehavaren av
leveranskoncession föreslagna mottagningsplikten i ytterligare två år även
46
om man vid utvärdering av leveranskoncessionssystemet finner att detta Prop. 1994/95:222
bör avvecklas och att regeringen därför bör anmodas att återkomma med
erforderliga förslag för att säkerställa detta (bet. 1993/94:NU22).
EK anför att systemet med leveranskoncessioner är av sådant värde att
det redan inledningsvis borde gälla för en längre tidsperiod än tre år. EK
föreslår att systemet förlängs till att gälla i fem år.
Enligt LO bör systemet med tidsbegränsade leveranskoncessioner
ersättas av regler som innebär ett permanent system med möjlighet till
förändring om det senare bedöms lämpligt.
Starka skäl talar för att behålla systeme med tidsbegränsade leverans-
koncessioner. Elreformen innebär genomgripande förändringar i
elmarknadens funktion. Det ligger i sakens natur att konsekvenserna är
svåra att förutse. Med tidsbegränsade koncessioner skapas en flexibiliet
i regelverket som går förlorad om systemet skulle permanentas genom
långa eller obegränsade koncessionstider.
Regeringen anser liksom EK att giltighetstiden bör förlängas. En längre
tidsperiod ger koncessionsinnehavama bättre planeringsförutsättningar.
Kunderna och de små elproducenterna far under en längre tid möjlighet
till en priskontroll av inköps- respektive leveransvillkoren. Tre år måste
också anses vara en allt för kort tid för att kunna utgöra underlag för en
utvärdering av systemet. Genom en förlängning av giltighetstiden med två
år skulle vidare riksdagens önskemål om ett ytterligare skydd i två år för
den småskaliga elproduktionen vara tillgodosett.
Regeringen avser att noga följa utvecklingen på elmarknaden. Ett
viktigt mål för elreformen är att stärka elkonsumenternas ställning.
Särskilt bör beaktas utvecklingen för de små kunderna och dessas
möjligheter att utnyttja de förändringar som reformen innebär. Av
betydelse är härvid bl.a. priser och andra villkor för elleveranser.
Systemet med leveranskoncession, vars främsta syfte är att skapa trygghet
för små konsumenterna vid övergången till den nya lagstiftningen, bör
utvärderas i god tid före utgången av den femåriga koncessionsperioden.
Härigenom skapas underlag för en prövning av systemet med
leveranskoncession och om systemet bör avvecklas eller förändras för att
tillgodose de små konsumenternas och de små producenternas behov. Ett
viktigt inslag i utvärderingen bör vara att bedöma hur kostnaderna för
mätning har utvecklats liksom övriga faktorer som kan ha betydelse för
de små konsumenternas möjligheter att dra nytta av de nya förhållanden
som kommer att gälla.
47
Regeringens förslag och bedömning: Elförbrukare i glesbygden
skall ha tillgång till el på rimliga villkor. Överföringskostnadema
för el bör utjämnas mellan tätorts- och glesbygdskunder.
För lokala nät bör NUTEK kunna medge undantag från den
vilande ellagstiftningens föreskrifter om att kostnader och intäkter
för varje koncessionsområde skall redovisas för sig. Om områdena
far redovisas samlat skall de också vid skälighetsbedömningen av
nättariffen ses som ett område.
Strukturomvandlingen av lokaldistributionen bör fortsätta.
NUTEK bör aktivt verka för en sammanslagning av områden.
Vid tariffsättning på regionledningar skall huvudprincipen vara
att tillämpa en avståndsoberoende tariff för uttag av el. Vid
skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
kostnaderna för koncessionshavarens samtliga regionledningar i viss
utsträckning bedömas samlat.
Regeringen uppdrar åt NUTEK att särskilt övervaka kostnadsut-
vecklingen för glesbygdskunderna
Energikommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser godtar Energi kommissio-
nens (EK) förslag eller lämnar det utan invändning. Flera remissinstanser,
bl.a. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län,
Glesbygdsmyndigheten och Svenska Kommunförbundet, anser att
glesbygdskundemas situation har beaktats godtagbart med EK:s förslag
till komplettering av den vilande lagstiftningen. Remissinstanserna anför
dock att tariffernas utveckling för glesbygdskunderna bör följas noga.
Lantbrukarnas Riksförbund anser att nätmyndigheten aktivt måste
medverka till en sammanslagning eller samredovisning av koncessions-
områden.
Enligt Ellagstiftningsutredningen innebär EK:s förslag inte någon
garanti för att tarifferna kommer att utformas på det sätt som åsyftas.
Några remissinstanser, bl.a. NUTEK, Svenska Kraftverksföreningen
och Svenska Elverksföreningen, anser att den föreslagna lagtexten
avseende nättariff för linje behöver förtydligas i vissa avseenden.
Skälen för regeringens förslag: Den vilande ellagstiftningen innebär
att produktion och försäljning av el skiljs från överföring av el Det pris
som kunden betalar till elproducenten eller elleverantören blir då
oberoende av var i landet elen tas ut från nätet. Kundens inköpsavtal
reglerar när säljaren skall tillhandahålla el på elnätet och på vilka villkor
det skall ske, men prissättningen på överföringen regleras via ellagstift-
ningen och är bl.a. beroende av överföringskostnaderna. Det totala pris
som kunden betalar består således dels av priset för själva elleveransen,
dels av priset för anslutning till nätet och för överföringen av elen
(nättjänsten).
Den del av det totala priset som elkunden betalar för den elektriska
Prop. 1994/95:222
48
energin påverkas inte av om elen tas ut i glesbygd eller i tätort. De Prop. 1994/95:222
fördelar som följer av att elförsäljningen konkurrensutsätts kommer alltså
att gynna alla konsumenter, oavsett om de bor i tätort eller i glesbygd.
Det är därför enbart den vilande ellagstiftningens regler om prissättning
av nättjänster som bör bedömas med avseende på om
glesbygdskonsumentemas situation kan påverkas negativt.
I såväl den nu gällande som den vilande ellagstiftningen finns
bestämmelser som gör det möjligt att reglera priser och övriga villkor för
de tjänster som koncessionshavaren erbjuder. Enligt nu gällande regler
kan pris och andra villkor för levererad el prövas av Prisreglerings-
nämnden för elektrisk ström, i efterhand när någon klagar.
Den vilande lagstiftningen innehåller bestämmelser som medger
prövning av anslutningsavgift och priset för överföring av el samt andra
villkor för anslutning och överföring. Priset på el kan däremot inte
prövas, utom vad gäller leveranser från den som innehar en leveranskon-
cession.
Enligt den grundläggande bestämmelsen om prissättningen av
nättjänster i den vilande lagstiftningen skall nättariffer vara skäliga och
utformade på sakliga grunder. Lagen anger också kriterier som skall
användas vid skälighetsbedömningen. Som den viktigaste faktorn anges
konsumentintresset, dvs. konsumenternas intresse av låga och stabila
nättariffer. Även nätägarens krav på en rimlig avkastning i verksamheten
skall beaktas. Att nättariffen skall utformas på sakliga grunder innebär att
tarifferna skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Skilda tariffer far
tillämpas på grupper av kunder med olika kostnadsbild, t.ex. kunder med
elvärme eller tidstanff. Kunder inom samma kundkategori skall däremot
ha samma nättariff.
Nättariffen på lokal nivå far inte vara avståndsberoende utom vad
avser engångsavgifter vid anslutning. Det innebär att geografiska
indelningar inte far göras, t.ex. med olika tariffer för tätort och om-
givande landsbygd. Zon-indelningar av ett koncessionsområde är inte
heller tillåtna. Vid bedömningen av nättariffen på lokal nivå skall varje
koncessionsområde behandlas för sig. Det är prisutvecklingen i det
aktuella koncessionsområdet som skall beaktas.
Den vilande lagstiftningen innehåller däremot inga särskilda regler för
hur nättariffer skall utformas på regional nivå. Den enda regleringen är,
som nyss har nämnts, att nättariffen skall vara skälig och utformad på
sakliga grunder. Något förbud för avståndsberoende tariffer finns inte för
regionala nät. I specialmotiveringen till den vilande lagstiftningen nämns
uttryckligen att nättariffer för nätkoncession för linje far variera med
hänsyn till var anslutningspunkten är belägen.
Avståndsberoende i nättarifferna
En huvudprincip i den vilande lagstiftningen är att priserna för nättjänster
skall vara kostnadsriktiga och att all s.k. korssubventionering mellan
nätverksamhet samt produktion av och handel med el skall förhindras. 49
I förarbetena till lagen framhålls att gällande praxis i tariffsättningen
4 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 222
i flera fall skall bibehållas. Enligt praxis skiljer sig dagens eltariffer inte Prop. 1994/95:222
mellan abonnenter på samma säkringsnivå inom samma koncessions-
område. Motsvarande regler uttrycks explicit i den vilande ellagstift-
ningen vad gäller nättariffer för område.
Ett koncessionsområdes sammansättning av tätort- och glesbygds-
kunder kan ha stor betydelse för tariffens nivå. Det förekommer också att
samma tariffstruktur tillämpas i flera angränsande koncessionsområden
om ägaren är densamma, eller om driften handhas av ett och samma
företag. I samband med prövning av områdeskoncessioner söker
koncessionsmyndigheten åstadkomma områden med en lämplig blandning
av tätorts- och glesbygdskunder för att nå en utjämning av tarifferna.
Enligt den vilande lagstiftningen krävs att varje koncessionsområde
behandlas för sig vid prövning av en nättariff. Kostnaderna inom det
enskilda koncessionsområdet blir därigenom grunden för tariffprövningen.
Därigenom blir det omöjligt att vid prövningen behandla flera an-
gränsande koncessionsområden som en enhet. Även om nätmyndigheten
(NUTEK) skall kunna medge undantag från skyldigheten att redovisa
vaije område för sig måste enligt den vilande lagstiftningen skälighetsbe-
dömningen av tariffer ske utifrån kostnaderna för verksamheten i varje
enskilt område
Det finns nu på flera håll i landet angränsande koncessionsområden
med samma ägare för vilka en enhetlig eltariff tillämpas. Ett exempel är
Vattenfalls Norrbottensdistrikt, som består av omkring ett dussin
koncessionsområden av vilka en del är utpräglade glesbygdsområden. Om
nättarifferna där skulle bestämmas utifrån kostnaderna för varje enskilt
område skulle tarifferna för glesbygdsområdena bli flera gånger högre än
i tätortsområdena.
Sådana situationer kan i många fall undvikas genom sammanlägg-
ningar av koncessionsområden, men det skulle ibland sannolikt vara mer
fördelaktigt för det enskilda företaget att behålla den existerande
områdesindelningen och i stället tillåta att en enhetlig tariff användes över
de angränsande områdena. EK föreslår att den vilande lagstiftningen
därför kompletteras så att detta möjliggörs. Skäligheten i nättariffen skulle
då bedömas utifrån de samlade kostnaderna för nätverksamheten i alla
berörda områden. Detta överensstämmer med nuvarande praxis. Därige-
nom kan det undvikas att elkunder i glesbygd far en förändrad situation
genom den nya ellagstiftningen
Enligt förarbetena till den vilande lagstiftningen krävs vidare av en
nätägare med nätkoncession för linje att denne skall kunna redovisa för
nätmyndigheten hur kostnaderna har beräknats för var och en av
koncessionerna. Eftersom ett regionnätområde normalt innehåller ett stort
antal ledningar, som var och en drivs enligt särskild koncession, innebär
detta ett mycket långtgående krav på detaljerad redovisning
Det finns, som tidigare nämnts, ingen regel som förbjuder att avstånds-
beroende tariffer tillämpas på regional nivå. Däremot synes kraftföretagen
normalt ha tillämpat tariffer som är oberoende av avstånd på de regionala
näten. I fall där en enskild kund begär prövning av den tariff som erbjuds
av ett nätföretag kan dock situationer uppkomma där nätmyndigheten mot 50
bakgrund av dels den angivna bestämmelsen om ekonomisk redovisning
per linjekoncession, dels principen om kostnadsnktighet i tariffsättningen, Prop. 1994/95:222
tvingas fatta beslut som innebär ett ökat avståndsberoende och en ökad
uppdelning av tariffen.
EK föreslår mot denna bakgrund bl.a. att huvudprincipen i tariffsätt-
ningen skall vara att en avståndsoberoende tariff for uttag av el tillämpas
för regionledning.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till de föreslagna ändringarna
i den vilande ellagstiftningen. Ellagstiftningsutredningen ifrågasätter om
den föreslagna konstruktionen, som baseras på att koncessionshavaren
frivilligt ansöker om att ett antal nätkoncessioner för område skall
behandlas samlat, tillgodoser det syfte EK har velat uppnå.
Den vilande ellagstiftningens föreskrifter om att varje koncessionsom-
råde skall behandlas för sig vid prövning av nättariff förutsätter att
nätägaren kan särredovisa varje nätkoncession för område för sig. Detta
ställer långtgående krav på en korrekt fördelning av intäkter och
kostnader mellan områdena. Den föreslagna ordningen innebär en
förenkling för de nätföretag som har koncessionsområden som ligger
geografiskt nära varandra och där företaget tillämpar en enhetlig tariff
Det finns därför starka skäl för de berörda nätföretagen att ansöka om
undantag från kravet på att särredovisa varje koncessionsområde för sig.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att nätmyndigheten (NUTEK)
på koncessionshavarens begäran bör kunna medge undantag från kravet
att varje koncessionsområde redovisas för sig. Områdena skall ligga
geografiskt nära varandra och utgöra en för nätverksamhet lämplig enhet.
Ett sådant undantagsbeslut är för sin giltighet beroende av att en enhetlig
nättariff skall tillämpas i alla berörda områden. Om nätkoncessionerna far
redovisas samlat skall de också vid skälighetsbedömning av nättariffen
ses som ett område.
Eftersom det är fråga om ett undantag som med tiden kan komma att
ändras ligger det i koncessionshavarens eget intresse att hålla reda på
vilka fcapzVa/kostnader som är hänförliga till varje enskilt område även om
koncessionshavaren har beviljats undantag. Dessa uppgifter kommer
också att vara viktiga för nätmyndighetens möjligheter att utöva tillsyn
av nätverksamheten. Frågan kommer att behandlas i de föreskrifter om
redovisning av nätverksamhet som regeringen avser att utfärda.
Det är av stor vikt att nätmyndigheten aktivt verkar för en samman-
slagning av koncessesionsområden för att påskynda strukturomvandlingen
av lokaidistributionen.
Regeringen föreslår vidare att nättariff för linje med spänning under-
stigande 220 kilovolt (regionledning), inom normala spänningsintervall,
inte far utformas med hänsyn till var uttagspunkten är belägen i
förhållande till ledningens anslutning till annans ledning som omfattas av
nätkoncession för linje. Nätmyndigheten bör dock kunna medge undantag
från denna regel i de fall det finns särskilda avtal mellan nätägare och
kunder som har ingåtts före lagstiftningens ikraftträdande. Frågan
behandlas i författningskommentaren till 2 § 9 mom. ellagen.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning bör
kostnaderna på koncessionshavarens samtliga regionledningar i viss 51
utsträckning bedömas samlat. Remissinstansernas synpunkter avseende
nättariff för linje har till största del beaktats med den här föreslagna Prop. 1994/95:222
ordningen (se författningskommentar, avsnitt 11).
En förutsättning för att nätmyndigheten skall kunna pröva skäligheten
i priser och övriga villkor i nättjänster är att nätföretagen redovisar sin
verksamhet på ett sätt som gör det möjligt för nätmyndigheten att bedöma
de faktiska förhållandena i verksamheten. NUTEK har betonat vikten av
att korrespondens uppnås mellan redovisningskrav, regler för tariffsättning
och grunder för skälighetsbedömning. Som en följd av de lagförslag som
nu läggs fram bör föreskrivas att nätföretagen skall redovisa linjeverksam-
heten på ett sätt som möjliggör en skälighetsbedömning som grundas på
spänningsintervall. Frågan kommer att behandlas i nyss nämnda
föreskrifter om redovisning av nätverksamhet.
NUTEK har vidare påtalat att det inom koncessionsområden kan
förekomma ledningar som av tekniska skäl ligger på en högre spännings-
nivå än områdesnätet. Enligt ellagens bestämmelser kan dessa ledningar
inte omfattas av nätkoncession för område, utan drivs med stöd av
linjekoncession. Med hänsyn till att sådana ledningar organisatoriskt och
tekniskt ingår i nät som drivs med stöd av områdeskoncession bör de
också vid skälighetsbedömningen anses ingå i området.
Genom de här redovisade lagförslagen möjliggörs en utjämning mellan
tätorts- och glesbygdskonsumenter av överföringskostnaderna för el I sitt
förslag till riksdagen om ny lagstiftning på elområdet (prop. 1993/94:162)
angav regeringen att det skulle vara en särskild uppgift för nätmyndig-
heten att tillse att de nya förhållandena på elmarknaden inte skulle leda
till försämrade villkor vad gäller överföring av el för kunder i glesbygd
och fortlöpande rapportera till regeringen i frågan. Regeringen har
uppdragit åt NUTEK att årligen till regeringen redovisa en uppföljning
av reformen. Till detta uppdrag bör läggas uppgiften att särskilt följa
kostnadsutvecklingen för glesbygdskonsumenterna
52
Regeringens bedömning: Elförsäljning i konkurrens skapar goda
förutsättningar för en effektiv produktion och distribution av el. En
organiserad handelsplats för el (en elbörs) kan ytterligare effektivi-
sera handeln samt förbättra prisinformationen och beslutsunderlaget
för producenter, leverantörer och förbrukare av el. En elbörs för
handel med tillfällig kraft som avser faktiska leveranser har
betydelse både för elsystemets effektiva drift och för Svenska
kraftnäts möjligheter att handha systemansvaret. En sådan börs skall
ses som en del av elsystemets infrastruktur.
En särskild utredare skall utarbeta förslag till en lagstiftning som
reglerar en organiserad handelsplats för el. En sådan lagstiftning
bör innehålla regler om bl.a. neutralitet, fritt tillträde, insyn,
information, sekretess och tillsyn.
Det utvecklingsarbete som pågår hos Svenska kraftnät i samarbe-
te med den norska motsvarigheten Statnett avseende utformningen
av en elbörs bör fortsätta och bedrivas skyndsamt.
Energikommissonens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Svenska
Kommunförbundet och Energidistributörerna REL, instämmer i
Energikommissionens (EK) bedömning att inrättandet av en elbörs är ett
viktigt inslag i elreformen. Bl.a. anförs att en elbörs har stor betydelse för
distributörer och andra kundgrupper.
Svenska Kraftverksföreningen anför att statsmakterna inte bör
detaljreglera villkoren för en börs. Svenska kraftnät påpekar att lagstift-
ningen bör utformas på ett sätt som medger den utveckling mot en
nordisk börs som har inletts.
Skälen for regeringens bedömning: Genom den vilande ellagstift-
ningens ikraftträdande skapas förutsättningar för elhandel i konkurrens.
Såväl producenter, återförsäljare och konsumenter ges möjligheter att
handla el med den som de önskar, både tillfälligt och med långsiktiga
avtal.
Det finns inga skäl att tro att de nya reglerna på kort sikt kommer att
innebära betydande förändringar av handelsmönstret. Säljare och köpare
på elmarknaden är i stor utsträckning bundna av långsiktiga kontrakt med
varaktighet på ett par år framåt i tiden. På sikt är det dock sannolikt att
kontakterna ökar mellan köpare och säljare som tidigare inte har haft
möjlighet att sluta avtal på elmarknaden.
De svenska elproducenterna gör stora kostnadsbesparingar genom att
köpa och sälja el med varandra. Hittills har handel mellan producenter till
största delen skett inom ramen för den s.k. produktionsoptimeringen, som
är en elhandel öppen enbart för deltagande elproducenter. Genom beslut
den 24 november 1994 avslog Konkurrensverket kraftföretagens ansökan
om ett s.k. icke-ingripande besked enligt 6 § konkurrenslagen rörande ett
förändrat samarbete om produktionsoptimering. I motiven för beslutet
Prop. 1994/95:222
53
anförs att de krav som uppställs i avtalet för deltagande i produktionsopti- Prop. 1994/95:222
meringen utgör en konkurrensbegränsning. Ett undantag enligt 8 §
konkurrenslagen beviljades dock t.o.m. den 30 juni 1995. Verkets beslut
att inte meddela icke-ingripande besked för den nya produktionsoptime-
ringen har av kraftföretagen överklagats till Stockholms tingsrätt.
Även om produktionsoptimeringen i sin nuvarande form inte är tillåten
enligt konkurrenslagen kommer ett fortsatt utbyte av tillfällig kraft mellan
producenter att vara ekonomiskt intressant. Även kunder kan ha ett
intresse av handel med tillfällig kraft. Det gäller de kunder som har
avkopplingsbara elpannor, och alltså har tillgång till alternativa energikäl-
lor, och vissa industrikunder som har möjlighet att helt eller delvis
förskjuta sin förbrukning till lågpristider. Det är också möjligt att
detalj försälj are av el väljer att täcka en del av sitt kraftbehov genom
kortsiktig handel. Återförsäljare och distributörer kan också välja att köpa
en fast andel energi som beroende på detalj försälj arens egna kunders
konsumtion kan innebära att tillfälliga överskott måste säljas eller att
underskott måste täckas med inköp. Ytterligare en kundkategori är
elproducenter i grannländerna som exempelvis vill ersätta egen
produktion med importerad tillfällig kraft när priserna är lägre än deras
rörliga kostnader i produktionen. En marknadsplats skulle underlätta
denna typ av handel.
Enligt EK är inrättandet av en organiserad handelsplats för el (en
elbörs) en viktig åtgärd för åstadkomma en väl fungerande handel med
el. EK anför att denna handelsplats bör omfatta handel med tillfällig kraft
som avser fysiska leveranser och ske med fri prisbildning och öppen
prisinformation samt med deltagande av såväl producenter som återförsäl-
jare och förbrukare.
En sådan elbörs skulle ha flera fördelar. Den skulle ge köpare och
säljare betydligt bättre information och beslutsunderlag än om handeln
enbart sker bilateralt. Med en elbörs minskas transaktionskostnaderna,
vilket har stor betydelse särskilt för mindre och medelstora
elkonsumenter. En börs ger möjligheter för alla aktörer att fortlöpande
avläsa marknadspriset på el: både det för timmen aktuella priset och
priset på framtida leveranser. Producenter och återförsäljare far möjlighet
att till rådande marknadspriser finna avsättning för sin icke kontrakterade
produktion eller sina oförsålda inköp, och de far liksom elkunderna
möjlighet att komplettera sina kontrakterade inköp med köp av s.k.
tillfällig kraft på börsen. Kostnaderna för att göra inköp kan reduceras
betydligt för alla parter
EK understryker också att en elbörs är en nödvändig institution för
elsystemets effektiva drift. Svenska kraftnät har som systemansvarig
myndighet det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar
samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet
kortsiktigt upprätthålls. Svenska kraftnät behöver därför kontinuerlig
tillgång till ett marknadsbestämt pris på kortsiktiga elleveranser för att
självt kunna prissätta el för balansändamål, dvs. el som krävs för att
balansera förbrukningsavvikelserna i systemet. Med hänsyn till omfatt-
ningen av denna handel kan en felaktig prissättning resultera i stora 54
samhällsekonomiska effektivitetsförluster.
Remissinstanserna är positiva till förslaget om en elbörs och under-
stryker att en elbörs bör inleda sin verksamhet samtidigt eller så snart
som möjligt efter elmarknadsreformens ikraftträdande.
Det finns således starka skäl som talar för att en organiserad han-
delsplats för el bör inrättas. En börsfunktion, som möjliggör handel med
tillfällig kraft som avser fysiska leveranser, har betydelse både för
elsystemets effektivitet och för Svenska kraftnäts möjligheter att handha
systemansvaret. En börsfunktion kan effektivt se till att produktionen sker
till lägsta kostnad genom att kraftstationerna tas i drift i en ordning där
de billigaste utnyttjas först, oberoende av ägarskap. En sådan börs kan
också skapa ett referenspris för den handel som är nödvändig av
systemdrifts- och systemsäkerhetsskäl. Särskilt de mindre kraftföretagen
och förbrukarna kommer att ha behov av den öppna prisinformation som
tryggas genom en organiserad handelsplats. Genom en börs kan också
t.ex. distributörer säkra sig för framtida prisfluktuationer.
Prop. 1994/95:222
Behovet av en lagstiftning
En organiserad handelsplats för el måste för att fylla sitt syfte åtnjuta
förtroende hos producenter, konsumenter och andra som handlar med el.
Det innebär enligt EK att den måste vara neutral och inte diskriminera
vissa aktörer. Ett annat krav är att börsen skall ha så stor omsättning och
likviditet att enskilda aktörer inte ges möjlighet att påverka
prisbildningen. Verksamheten måste därför följa vissa grundläggande
regler och bör även vara föremål för tillsyn och kontroll.
Det saknas i dag lagstiftning som är direkt tillämplig på en organiserad
handelsplats för el. Enligt EK bör regler tas fram som tillgodoser kravet
på neutralitet, fritt tillträde, information, sekretess och tillsyn.
Remissinstanserna har inte framfört några invändningar mot EK:s
bedömning i fråga om behovet av reglering av en särskild handelsplats
för el. Svenska Kraftverksföreningen anser att en lagstiftning bör ha
karaktären av ett ramverk inom vilket aktörerna kan komma överens om
mer detaljerade regler.
En organiserad handelsplats för el bör ses som en del av den in-
frastruktur som elsystemet utgör. Det kan konstateras att Svenska kraftnät
som systemansvarig myndighet har en central roll i elsystemet. Vidare är
Svenska kraftnät neutral i förhållande till övriga aktörer på elmarknaden.
En börshandel kommer av bl.a. tekniska skäl att vara nära kopplad till
Svenska kraftnäts balanstjänst och elsystemets drift. Svenska kraftnät bör
med sin kompetens och sina resurser medverka till att en elbörs etableras
för den svenska marknaden. Det utvecklingsarbete som Svenska kraftnät
bedriver tillsammans med Statnett bör därför fortsätta och bedrivas
skyndsamt.
Frågan om utformningen av regler för en organiserad handelsplats för
el behöver utredas närmare. I det sammanhanget bör även frågan om
huvudmannaskapet övervägas. En börslagstiftning bör utformas på ett sätt
som inte hindrar den utveckling mot en nordisk börs som nu har inletts. 55
Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå
lagstiftning avseende en organiserad handelsplats för el i enlighet med Prop. 1994/95:222
nyss nämnda principer.
Det är angeläget att en börsfunktion kan inleda sin verksamhet vid
samma tidpunkt som den nya ellagstiftningen träder ikraft. Med hänsyn
till att det i dag saknas regler som säkerställer samhällets krav på en
elbörs bör huvudmannaskapet för en börs inledningsvis ligga hos Svenska
kraftnät.
Regeringens bedömning: En skärpt övervakning av marknadens
utveckling är nödvändig i samband med att den nya lagstiftningen
träder i kraft.
Genom utvecklade energiprognoser kan säkrare bedömningar
göras bl.a. när det gäller behovet av nya kraftanläggningar och
utbyggnad av elsystemet i övrigt. Därigenom underlättas elföreta-
gens investeringsverksamhet. Det är en uppgift för NUTEK att som
energiansvarig myndighet utveckla prognosmetodiken.
Energikom m issionens bedöm ning: överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i Energikom-
missionens (EK) bedömning eller lämnar den utan invändning.
Skälen för regeringens bedömning: Reformeringen av elmarknaden
innebär förändringar som är genomgripande för såväl elmarknadens
funktionssätt som producenter, leverantörer och kunder. Det är viktigt att
riksdag och regering har möjlighet att följa och övervaka utvecklingen
efter det att den nya lagstiftningen träder i kraft.
Utvecklingen på elmarknaden kommer att övervakas av de ansvariga
myndigheterna. NUTEK:s uppgift som nätmyndighet innebär att övervaka
nätverksamheten så att den bedrivs effektivt och att konsumenternas
intressen skyddas. Ett viktigt syfte är att skapa förutsättningar för låga
priser och en hög servicenivå på överföringstjänster och att säkerställa att
näten upplåts på ett sätt som gagnar konkurrensen.
NUTEK har som nätmyndighet ett uppdrag att årligen till regeringen
redovisa en uppföljning av elreformen. I uppdraget ingår bl.a. att belysa
effektivitets- och prisutvecklingen i nätverksamheten. Regeringen avser
att komplettera uppdrag med avseende på de uppgifter som redovisas i
denna proposition. Det gäller exempelvis uppgiften att särskilt följa
kostnadsutvecklingen för glesbygdskonsumenterna. En viktig del av
NUTEK:s uppdrag bör också vara att upprätta kontakter med nätföretag
och konsumenter men även med andra aktörer på elmarknaden, t.ex.
elföretag, med syftet att snabbt notera eventuella brister i marknadens
funktion och till regeringen inkomma med redovisning och förslag till
åtgärder.
56
Den konkurrensutsatta delen av elmarknaden kommer att övervakas Prop. 1994/95:222
främst av Konkurrensverket som enligt sin instruktion (SFS 1992:820) är
central förvaltningsmyndighet för konkurrensfrågor. I instruktionen anges
vidare att verket har ett särskilt ansvar att följa upp genomförda reformer
som syftar till ökad konkurrens. Konkurrensverket har i uppdrag att
årligen till regeringen redovisa utvecklingen på de marknader som har
omreglerats.
Svenska kraftnät kommer som systemansvarig myndighet att följa
utnyttjandet av utlandsförbindelserna. Regeringen avser att uppdra åt
Svenska kraftnät att årligen till regeringen redovisa uti andshandelns
utveckling och hur utlandsförbindelserna utnyttjas. Det finns vidare
anledning att följa utvecklingen på elmarknaderna i våra grannländer och
i Östersjöområdet och att analysera följderna av pågående förändringar.
NUTEK har ett uppdrag att fortlöpande följa och rapportera till
regeringen i dessa frågor.
Genom den skärpta övervakningen av elmarknaden i samband med den
nya lagstiftningens ikraftträdande far regeringen möjligheter att fortlöpan-
de bedöma utvecklingen och förelägga riksdagen förslag om de ytterligare
åtgärder som är motiverade.
Det finns särskilda skäl att noga följa den långsiktiga försörjnings-
tryggheten på elmarknaden. Det är speciellt viktigt att i perspektivet av
en krävande omställning av energisystemet övervaka utvecklingen, och
att därvid bedöma det framtida behovet av ny kraftproduktion och
förutsättningarna härför Sådana bedömningar är också väsentliga för
Svenska kraftnät vid planeringen av storkraftnätets utbyggnad och
utveckling.
Den nya ellagstiftningen innebär bl.a. att kraftproducenternas relativt
starka marknadssituation försvagas. Detta ställer nya krav på information
för att underlätta företagens beslut avseende bl.a. investeringar i ny
kapacitet och åtgärder för en effektiv elanvändning. Det finns ett stort
behov av ta fram och utveckla metoderna för prognoser för såväl
användningen som tillförseln av el och annan energi. Genom utvecklade
energiprognoser kan säkrare bedömningar göras bl.a. när det gäller
behovet av nya kraftanläggningar.
Det finns särskilda förhållanden i elsektorn som skapar ett behov av
utvecklade energiprognoser. Ledtiderna är i allmänhet långa för ut-
byggnaden av ny elproduktionskapacitet och driften av elsystemet kräver
en viss samplanering av produktions- och överföringsanläggningar.
Prognoser för hela energisystemets utveckling behövs också som ett
underlag för företagens investeringsverksamhet. Genom ett gott prog-
nosunderlag tillförs varje enskilt företag information som reducerar dess
osäkerhet och förenklar dess investeringsavgöranden.
Förutom nyss nämnda prognoser kan enligt EK också andra uppgifter
behövas för att tillgodose leverantörernas och kundernas behov av
marknadsinformation. Det kan gälla data om vattenmagasinens innehåll
och aggregerad information om bilaterala handelsavtal. Enligt rådets
direktiv 90/377/EEG av den 29 juni 1990 om ett gemenskapsförfarande
för att främja öppenheten beträffande prissättningen på gas och el 57
levererad till industriella slutanvändare, det s.k. pristransparensdirektivet,
är elleverantörerna skyldiga att redovisa uppgifter om kontrakterade priser Prop. 1994/95:222
och avtalsvillkor.
Det är en uppgift för NUTEK att, som central energimyndighet,
utveckla prognosmetoderna och i samarbete med andra berörda myndig-
heter se till att prognoser för kapacitets- och efterfrågeutvecklingen i
elsektorn samt aktuell marknadsinformation regelbundet tas fram.
Regeringen avser uppdra åt NUTEK att redovisa ett förslag avseende
åtgärder för att förbättra prognosmetodiken och övrig marknadsin-
formation.
58
Regeringens förslag: Konkurrenssituationen för fjärrvärmen och
naturgasen får inte bli så svag till följd av elreformen att verksam-
hetens ekonomi riskeras. I ellagen bör därför införas en bestämmel-
se som ger möjlighet att begränsa elvärmen i distributionsområden
för fj ärrvärme och naturgas med svag konkurrenskraft. Den bör
utformas så att nätanslutning som möjliggör en övergång från
fjärrvärme eller uppvärmning med naturgas till elvärme skall kunna
förbjudas under en övergångstid på tre år.
Kommunala fjärrvärme- och naturgasverksamheter som erhåller
detta skydd skall omfattas av likställighets- och självkostnads-
principema.
Energikommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser godtar
Energikommissionens (EK) förslag eller lämnar förslaget utan erinran.
Förslaget tillstyrks av bl.a. Naturvårdsverket, Svenska Kommunförbundet
och Svenska Fjärrvärmeföreningen. Förslaget avstyrks av bl.a.
Konkurrensverket, Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
riksförbund och Elvärmegruppen med hänvisning till att det begränsar
konkurrensen på värmemarknaden. Lantbrukarnas riksförbund och
Svenska Bioenergiföreningen anser att skyddet endast bör omfatta
fjärrvärme och inte naturgas.
Några remissinstanser tar upp frågan om de kommunalrättsliga
principernas betydelse för möjligheterna för kommunala företag att agera
affärsmässigt. Det gäller t.ex. Svenska Fjärrvärmeföreningen och
Storstockholms Energi AB som föreslår att de fjärrvärmeföretag som
väljer att verka på marknadens villkor skall undantas från lokaliserings-
principen för att i högre grad kunna agera affärsmässigt.
Vidare anförs av Svenska Elverksföreningen och Energidistributörerna
REL att kommunala elföretag kommer att missgynnas jämfört med
privata och statliga företag om de inte ges möjlighet att bedriva verksam-
het med undantag från offentlighetsprincipen.
Hearing avseende EK:s lagförslag: Närvarande myndigheter och
organisationer vidhöll tidigare redovisade uppfattningar i fråga om
behovet av ett skydd för fjärrvärme och naturgas. Inga invändningar mot
förslagets lagtekniska utformning framfördes.
Skälen för regeringens förslag: Utbyggnad av fjärrvärme och
naturgas har sedan lång tid främjats av statsmakterna. Genom dessa
utbyggnader har miljön kraftigt förbättrats i vissa tättbebyggda områden.
Tidigare användes i stor utsträckning fossileldade värmepannor i
Prop. 1994/95:222
59
individuella byggnader eller i värmecentraler för en grupp av byggnader. Prop. 1994/95:222
Genom introduktion av fjärrvärme kan förbränningen ske i större och
effektivare anläggningar som ekonomiskt kan bära en högre grad av
rening. Möjligheterna att utnyttja miljövänliga och fömybara bränslen har
därigenom också ökat väsentligt. Vid produktion av kraftvärme utnyttjas
det värmeunderlag som finns inom fjärrvärmeområden.
Enligt nu gällande ellag har den som innehar områdeskoncession en
skyldighet att tillhandahålla el till alla inom området som behöver el för
normala förbrukningsändamål. Eldistributören är dock, med undantag för
leverans till värmepumpar, enligt nuvarande bestämmelser normalt inte
skyldig att leverera el för värmeförsörjning inom ett område där
fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att bli distribuerat.
Genom denna regel skyddas fjärrvärme- och naturgasverksamhet från
konkurrens från elvärme i de fall elverksamheten samt fjärrvärme- och
naturgasverksamheten har samma huvudman. Även el för drift av
värmepumpar i områden med fjärrvärme eller naturgas kan, om kommun-
fullmäktige så beslutar, undantas från leveransskyldigheten. Vid
införandet av den nämnda inskränkningen av leveransplikten var huvud-
motivet att förhindra en orationell utbyggnad av eldistributionsnäten och
urholkning av det ekonomiska underlaget för utbyggnad av fjärrvärme.
Bestämmelserna innebär inget förbud mot att leverera el för upp-
värmningsändamål. I de fall eldistributionen har en annan huvudman än
fjärrvärme- och naturgasverksamheterna innebär dagens regler inget
skydd för de senare. Med stöd av lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem är det dock möjligt att fa ett fjärrvärme- eller naturgasom-
råde allmänförklarat och därmed helt skyddat från konkurrens från
elvärme. Hittills har dock möjligheten att få en fjärrvärmeanläggning
allmänförklarad inte utnyttjats i något fall
Den nya elmarknaden kan förväntas leda till att konkurrensen mellan
olika uppvärmningsformer kommer att öka vilket enligt EK bl.a. kan
komma att påverka konkurrenssituationen för fjärrvärme och naturgas
negativt. Konkurrensen mellan fjärrvärme och elenergi är dock inte helt
fri enligt den vilande ellagstiftningen. Bestämmelserna i den antagna
lagen (1994:618) om handel med el, m.m. innebär att en leverans-
koncessionär inte är skyldig att leverera el för uppvärmning inom ett
område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis-
tribuerat. Om fjärrvärmen och innehavaren av leveranskoncessionen har
samma huvudman, ger denna möjlighet att vägra leverans av elenergi för
uppvärmning ett visst konkurrensskydd.
Genom att elnätet öppnas för konkurrerande elleverantörer har dock en
värmekund enligt den vilande lagstiftningen alltid möjlighet att vända sig
till en annan elleverantör än den som har leveranskoncession för området
för att köpa elenergi för uppvärmning. Vidare har en nätägare inte rätt att
neka en anslutning för uppvärmningsändamål om det finns tillräcklig
kapacitet i nätet. Om sådan kapacitet saknas, måste nätägaren inom skälig
tid förstärka nätet för att göra anslutningen möjlig. Den vilande lag-
stiftningen innebär således i sin nuvarande form att en fjärrvärme-
abonnent inte kan hindras att gå över till elvärme. 60
Enligt EK kan det för vissa fjärrvärmeverksamheter vara svårt att möta
den nya konkurrenssituationen genom att sänka fjärrvärmetariffema. Det Prop. 1994/95:222
gäller särskilt sådana fjärrvärmeverk som är nyetablerade och har höga
fasta kostnader. De ekonomiska konsekvenserna för sådana fjärrvärmeför-
etag kan bli svåra om delar av kundunderlaget försvinner. Samma
förhållanden gäller för naturgasverksamhet. På sikt förväntas dock
fjärrvärmens och naturgasens konkurrenskraft gentemot elvärmen stärkas
i takt med att bl.a. kapitalkostnaderna minskar.
EK föreslår att det i den vilande lagstiftningen införs regler som
innebär ett ökat skydd för fjärrvärme- och naturgasverksamhet under en
övergångsperiod. Enligt EK:s bedömning är endast ett mindre antal
fjärrvärme- och naturgasverksamheter i behov av ett sådant särskilt skydd.
Enligt 5 § den vilande lagen (1994:618) om handel med el, m.m. skall
ett kommunalt företag som producerar och distribuerar fjärrvärme eller
naturgas agera efter affärsmässiga principer. Som en följd därav undantar
den vilande lagstiftningen sådana verksamheter från självkostnads- och
likställighetsprincipema. EK konstaterar att de fjärrvärme- och naturgas-
verksamheter som genom den föreslagna bestämmelsen erhåller ett
särskilt skydd i stor utsträckning kommer att vara befriade från konkur-
rens. EK föreslår att dessa företag bör vara hänvisade till att bedriva sin
verksamhet med iakttagande av självkostnads- och 1 ikställighetsprin-
ciperna så länge skyddet gäller. Enligt EK bör nätmyndigheten övervaka
att likställighets- och självkostnadsprinciperna iakttas under
övergångspen oden.
Regeringen delar EK:s bedömning att det finns behov av att tillfälligt
stärka skyddet mot konkurrens från el för vissa Q ärrvärme- och naturgas-
verksamheter. Det bör ske genom att det i den vilande ellagstiftningen
förs in en bestämmelse som innebär att den som innehar nätkoncession
under en övergångstid på tre år efter anmälan från kommunen förbjuds
att medge ett nätabonnemang som möjliggör en övergång från fjärrvärme
eller uppvärmning med naturgas till elvärme. Kommunala företag som
bedriver fjärrvärmeverksamhet eller distribuerar naturgas och som erhåller
detta skydd bör under övergångstiden omfattas av likställighets- och
självkostnadsprinciperna.
Regeringens förslag syftar till att förhindra att den som vid reformens
ikraftträdande redan utnyttjar fjärrvärme eller naturgas för
uppvärmningsändamål skall lockas av låga elpriser att gå över till
eluppvärmning. Anslutningsförbudet bör därför inte omfatta byggnader
som redan utnyttjar andra energislag än det som skyddet omfattar.
Tillkommande abonnenter bör inte heller omfattas av förbudet. För att
inte hindra en fortsatt energieffektivisering bör förbudet inte heller
omfatta värmepumpar. Slutligen bör det finnas möjlighet att, efter
ansökan av en enskild, bevilja dispens från kravet att fortsätta att utnyttja
fjärrvärme eller naturgas för uppvärmning. Villkoret är att det i det
enskilda fallet på objektiva grunder kan bedömas att värmeförsörjningen
för en viss byggnad med större fördel kan tillgodoses med elenergi än
med det för området gemensamma systemet för uppvärmning.
Tekniskt innebär det föreslagna förbudet att koncessionshavaren inte
far höja effekten i uttagspunkten till en sådan nivå att uppvärmning med 61
el blir möjlig. Efterlevnaden av förbudet kan övervakas av nätmyndig-
heten inom ramen för dess övriga tillsyn av nätverksamhet.
Det kan förutses att endast en mindre del av landets samtliga
fjärrvärme- och naturgasverksamheter har behov av det särskilda skyddet.
Därför bör ett anslutningförbud inte utformas som ett generellt skydd för
samtliga verksamheter. Det är mer ändamålsenligt att ha en ordning där
anslutningsförbud beslutas i varje enskilt fall efter anmälan.
Det bör ankomma på den kommun, inom vars gränser fjärrvärme- eller
naturgasverksamheten bedrivs, att göra anmälan om att behov av särskilt
skydd föreligger.
Det bör ankomma på nätmyndigheten att besluta om det tillfälliga
skyddet och eventuella dispenser. Det är naturligt att samma myndighet
som beslutar om nätkoncessioner och utövar tillsyn över nätverksamheter
även anförtros att besluta i denna fråga. Beslut om särskilt skydd bör
kunna fattas av nätmyndigheten så att skyddet i princip kan tillämpas från
reformens början.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att den som innehar nät-
koncession under en övergångstid på tre år efter anmälan från kommunen
skall förbjudas att medge ett nätabonnemang som möjliggör en övergång
från fjärrvärme eller uppvärmning med naturgas till elvärme. Kommunala
företag som bedriver fjärrvärmeverksamhet eller distribuerar naturgas och
som erhåller detta skydd skall under övergångstiden omfattas av
likställighets- och självkostnadsprinciperna.
Enligt den vilande ellagstiftningen far kommuner bedriva produktion
av och handel med el med undantag från lokaliseringsprincipen.
Undantaget från lokaliseringsprincipen medges endast under förutsättning
att kommunen bedriver verksamheten i annan form än förvaltningsform.
Bestämmelsen om undantag infördes med syftet att kommunen skulle
kunna konkurrera på lika villkor med andra aktörer på elmarknaden.
Från några remissinstanser har framförts att även kommunal fjärrvär-
meverksamhet bör kunna bedrivas med undantag från lokaliserings-
principen. Som skäl anges att det skulle vara betydelsefullt för kommu-
nerna att fa möjlighet till försäljning av fjärrvärme till fastigheter belägna
nära det egna fjärrvärmenätet, men utanför kommungränsen. Frågan
kräver ytterligare beredning.
Svenska Elverksföreningen m.fl. har framfört synpunkten att kommu-
nala el företag bör ges möjlighet att bedriva verksamhet med undantag
från offentlighetsprincipen. Frågan behandlades i proposition
1993/94:162. Regeringen anser inte att det finns skäl att lägga fram
förslag om förändringar beträffande bestämmelserna om handlingsoffent-
lighet i kommunala företag.
Prop. 1994/95:222
62
Regeringens förslag och bedömning: Den småskaliga elproduktio-
nen bör tillförsäkras rimliga ekonomiska villkor. Genom den
vilande ellagstiftningen föreskrivs att de små elproducenterna har
rätt till garanterad avsättning för sin produktion till skäligt pris.
Även villkoren för anslutning till elnätet behöver regleras.
Innehavare av en elproduktionsanläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kW skall inte betala annan del av nättariffen
än engångsavgift för anslutning, avgift för mätare med tillhörande
insamlingsutrustning och dess installation i inmatningspunkten samt
årlig avgift för mätning och rapportering.
Vidare bör ersättningen för den el som leveranskoncessionären
köper från de små producenterna utformas så att hänsyn tas till när
under året inmatning av el sker.
Energikommissionens förslag och bedömning: överensstämmer med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker Energikommissionens (EK)
förslag och bedömning eller lämnar dem utan erinran. Naturvårdsverket
konstaterar att förutsättningarna för den småskaliga elproduktionens
tillgång till marknaden förbättras genom EK:s förslag. Några
remissinstanser, däribland Riksrevisionsverket och Svenska
Elverksföreningen, hävdar att frågan om nättarifferna för småskalig
elproduktion bör kunna hanteras inom ramen för nätmyndighetens
skälighetsbedömning av nättariff i stället för att regleras i lag. Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation (SERO) anser att förslaget i bästa fall
leder till en oförändrad ersättningsnivå i förhållande till nuvarande
förhållanden.
Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen påtalar
att särskilda problem kan uppstå i nät där små
kraftproduktionsanläggningar utgör en betydande andel av nätets
belastning, t.ex. på Gotland till följd av den kraftiga ökningen av
vindkraft och ett isolerat nät.
Skälen för regeringens förslag: De små elproducenterna kan inte
agera på elmarknaden på samma villkor som större producenter. Det är
viktigt att förutsättningarna är goda för den småskaliga, och ofta
miljövänliga, produktionen. Därtill kommer att den ofta är viktig från
regional synpunkt. De små elproduktionsanläggnmgarna, som kan
leverera med en effekt av högst 1 500 kW, består av mindre vattenkrafts-
stationer, vindkraftverk och mindre kraftvärmeanläggningar.
Enligt nuvarande ellagstiftning är den som innehar områdeskoncession
skyldig att köpa el från produktionsanläggningar som är belägna inom
området och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW. För att
åstadkomma en skälig prissättning är distributören skyldig att underkasta
sig reglering av pris och övriga villkor för inköp av el från sådana
produktionsanläggningar. Ersättningen till producenten skall utgå från
områdeskoncessionshavarens altemati vkostnad. Svenska El verksförening-
Prop. 1994/95:222
63
en har sedan år 1978 utgivit rekommendationer om ersättning för el som Prop. 1994/95:222
inmatas till en distributör från en mindre produktionsanläggning,
EKOVISAM (ekonomiska villkor för samköming med mindre
produktionsanläggningar upp till 1 500 KW). Dessa rekommendationer
tillämpas av merparten av föreningens medlemmar.
Ellagstiftningsutredningen föreslog (SOU 1993:68) att skyldigheten att
köpa el från småskaliga kraftverk skulle slopas, eftersom bestämmelserna
inte var förenliga med principen att produktion och försäljning av el
skulle konkurrensutsättas. Många remissinstanser ansåg emellertid att
mottagningsplikten borde kvarstå till dess andra möjligheter att stödja
sådan produktion hade utvärderats.
Enligt den vilande ellagstiftningen är den som har leveranskoncession
skyldig att köpa el från en sådan liten produktionsanläggning. De små
elproducenterna skall också ha möjlighet att få prövning hos nätmyndig-
heten av skäligheten i den ersättning som de får av koncessionshavaren.
I proposition 1993/94:162 konstaterades att ersättningen till producenterna
på den reformerade elmarknaden inte längre kan fastställas utifrån
distributörens altemativkostnad. Enligt propositionen borde den i stället
baseras på koncessionshavarens genomsnittliga försäljningsintäkter per
kWh över året, med avdrag för skäliga kostnader för administration m.m.
och skälig vinstmarginal för koncessionshavaren. Med försäljningsintäkter
avsågs de tariffer som leveranskoncessionsinnehavaren tillämpar för
hushållskunder och andra mindre förbrukare. Avsikten med den förslagna
leveranskoncessionen var att de små elproducenterna med detta system
skulle få en grundtrygghet.
Näringsutskottet delade regeringens bedömning att övergången till en
fri elmarknad på kort sikt kan innebära vissa problem för småskalig
elproduktion (bet. 1993/94:NU22). Utskottet delade också bedömningen
att det föreslagna systemet med mottagningsplikt ger ett tillfredsställande
skydd för de små producenterna. Utskottet underströk betydelsen av att
konsekvenserna för den småskaliga elproduktionen noga belyses i
samband med att systemet med leveranskoncession ses över efter tre år.
Utskottet ansåg vidare att den småskaliga elproduktionen bör ges ett
skydd motsvarande den av regeringen föreslagna mottagningsplikten i
ytterligare två år, även om man vid en utvärdering finner att systemet
med leveranskoncessioner bör avvecklas.
Från företrädare för de små elproducenterna har framförts att den
vilande ellagstiftningens bestämmelser innebär sämre villkor än med nu
gällande regler. Bl.a. anförs att ersättningen från leveranskoncessionären
bör utformas med hänsyn till när på året inmatningen sker.
En betydande skillnad jämfört med dagens förhållande är att de små
producenterna enligt det vilande lagförslaget kommer att ha affärs-
relationer med såväl innehavaren av leveranskoncession som innehavaren
av nätkoncession för område. Det ekonomiska utbytet som producenten
får av sin verksamhet är således skillnaden mellan de intäkter han får från
leveranskoncessionären och de avgifter han betalar till nätägaren. EK
konstaterar att utformningen av nättarifferna för lokal produktion därför
kommer att vara av avgörande betydelse för lönsamheten i de små 64
kraftverken.
För att säkerställa att de små elproducenterna far rimliga villkor på den Prop. 1994/95:222
nya elmarknaden bör frågan om nättariffens utformning regleras i
lagstiftningen. Det finns fördelar med en förenklad och schabloniserad
nättariff för de små elproducenterna. Regeringen föreslår därför att
innehavare av en elproduktionsanläggning som kan-leverera en effekt om
högst 1 500 kW inte skall betala annan del av nättariffen än engångsav-
gift för anslutning, avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning
och dess installation i inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning
och rapportering. Av nätägaren kan producenten dessutom fa ersättning
i enlighet med det förslag som redovisas i avsnitt 7.3.
Regeringen anser vidare att ersättningen för den el som leverans-
koncessionshavaren köper från de små producenterna bör utformas så att
hänsyn kan tas till när under året inmatning av el sker. Detta kan ske
inom ramen för den vilande lagtexten, som anger en rätt att få skäligheten
prövad i det pris som producenten erhåller.
Regeringen bedömer att nyss redovisade förslag, i kombination med
den vilande ellagstiftningens bestämmelser om köpskyldighet för
innehavare av leveranskoncession, innebär att den småskaliga elproduk-
tionen ges ett lika gott skydd som i dag.
Flera remissinstanser har påtalat att den småskaliga miljövänliga
elproduktionen bör få ekonomiska villkor som stimulerar en fortsatt
utbyggnad. EK aviserar i sitt delbetänkande att den i det fortsatta arbetet
avser att återkomma till frågan om detta tillgodoses genom det här
redovisade ersättningssystemet eller om ytterligare åtgärder är erforderli-
ga. Regeringen har i avsnitt 6.5 redovisat sina överväganden avseende
behovet av att följa utvecklingen på den nya elmarknaden. En viktig del
av NUTEK:s övervakning bör vara att följa utvecklingen för den
småskaliga elproduktionen och ersättningsnivån till denna. I uppdraget
ingår att till regeringen anmäla förslag till ändringar i regelverket
Regeringens förslag: Eventuella fördelar för nätägaren av att det
finns produktion som är ansluten till nätet, såsom minskade
energiförluster i näten och lägre kostnader för anslutning till
angränsande nät, skall tillfalla producenterna.
Energikommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet godtar Energikommissionens (EK)
förslag eller lämnar förslaget utan erinran. Svenska Fjärrvärmeföreningen
framhåller att förslaget gynnar kraftvärmen. Svenska Kommunförbundet
anser att det är angeläget att de fördelar som sammanhänger med lokal
kraftproduktion tas till vara och att motsvarande värden speglas i den
lagstiftning som reglerar tariffernas utformning.
Skälen för regeringens förslag: Det vilande regelverket skiljer inte
mellan nätavgifter för inmatning och uttag av el. I avsnitt 6.3 föreslår
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
regeringen att nätavgift som avser uttag av el på regionledningar inte får Prop. 1994/95:222
vara avståndsberoende, medan inga särskilda regler föreslås för inmatning
av el. På lokalnät far varken tariffer för inmatning eller uttag vara
avståndsberoende.
Eftersom lagstiftaren inte i övrigt har särskilt berört frågan om
nättariffer för inmatning av el finns det en risk för att en producent kan
drabbas av höga nätavgifter, trots att produktionen normalt minskar de
totala kostnaderna för nätbolaget. Detta kan bli ett generellt problem för
all produktion men kan antas främst komma att beröra lokal och regional
produktion.
Enligt EK bör eventuella fördelar för nätägaren av att det finns
produktion som matas in på nätet, såsom minskade energiförluster i näten
och lägre kostnader för anslutning till angränsande nät, tillfalla pro-
ducenterna. Bl.a. anförs att konkurrenskraften för viss produktion, t.ex.
kraftvärmen, kan komma att försämras jämfört med i dag om nättariffen
inte utformas i enlighet med denna princip
Ett problem med vissa bestämmelser i den vilande lagstiftningen är att
de uttryckligen reglerar avgifter för överföring av el och anslutning till
ledning (nättariff). Som beskrivits ovan kan det i vissa fall innebära
fördelar för nätägaren att en produktionsanläggning ansluts till en ledning.
I ett sådant fall borde avgiften betalas av nätägaren och inte tvärt om. Det
är dock tveksamt om den vilande lagstiftningen vid en formell prövning
medger en tolkning som innebär att nätägaren betalar en avgift till
producenten och inte tvärt om.
Det finns därför enligt EK behov av att införa en särskild bestämmelse
som tillförsäkrar en producent ersättning som motsvarar värdet av de
minskade energiförluster som produktionen medför i koncessionshavarens
nät. Producenten bör också erhålla ersättning när koncessionshavarens
avgifter för att vara ansluten till annans ledningsnät kan reduceras på
grund av att produktionsanläggningen finns ansluten till nätet.
Regeringen föreslår att innehavaren av nätkoncession till vilken en
produktionsanläggning är ansluten skall utge ersättning till innehavaren
av sådan anläggning, som motsvarar värdet av dels den minskning av
energiförluster som produktion från produktionsanläggningen medför för
koncessionshavarens nät, dels den reduktion av koncessionshavarens
avgifter för att vara ansluten till annans ledningsnät som möjliggörs
genom att anläggningen är ansluten på nätet Det bör göras genom ett
tillägg i den vilande ellagstiftningen.
Det kan antas att branschorganisationerna kommer att utarbeta
rekommendationer i enlighet med dessa regier. Om parterna inte kan
komma överens om ersättningen enligt denna regel bör dock frågan
kunna prövas av nätmyndigheten.
66
Regeringens forslag: Myndighetstillsynen för den reformerade
elmarknaden skall finansieras genom en årlig avgift (nätavgift) som
betalas av innehavare av nätkoncession. Nätavgiften skall grundas
på antalet högspännings- och lågspänningskunder hos koncessions-
havaren enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen.
NUTEK:s forslag: överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar NUTEK:s förslag
eller lämnar det utan invändning. Många remissinstanser, däribland
Svenska kraftnät, Riksrevisionsverket (RRV) och Statskontoret, framhåller
att det föreslagna avgiftssystemet, med en enhetlig nätavgift som årligen
betalas av innehavare av nätkoncession och där den totala avgiften
bestäms av antalet abonnenter, är enkelt ur administrativ synvinkel.
Svenska Elverksföreningen och Svenska Kraftverksföreningen anser att
det regelsystem som gäller för den avgift som finansierar Elsäker-
hetsverkets verksamhet (elabonnentavgiften) bör tillämpas också för den
avgift som skall finansiera nätmyndighetens verksamhet. Enligt Elsäker-
hetsverket bör grunderna för beräkning av årliga avgifter, uppbördssyste-
met och den verksamhetsperiod avgifterna skall avse överensstämma med
bestämmelserna om elabonnentavgift.
Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska Elverksföreningen och Svenska
Kraftverksföreningen ifrågasätter om den avgiftsrelation mellan hög- och
lågspänningsabonnenter som NUTEK föreslår är riktig och pekar på den
avgiftsrelation som gäller för elabonnentavgiften. Andra remissinstanser,
bl.a. RRV och Konkurrensverket, påpekar att avgifternas kostnadssam-
band bör utvärderas när resursutnyttjandet i verksamheten är känt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt riksdagens beslut våren 1994
om handel med el i konkurrens (prop 1993/94:162, bet 1993/94:NU22,
rskr. 1993/94:358) skall myndighetstillsynen för den reformerade
elmarknaden (nätmyndigheten) finansieras genom en årlig avgift
(nätavgift) som betalas av innehavare av nätkoncession. Enligt beslutet
skulle avgiftssystemet träda i kraft samtidigt som den nya ellagstiftningen.
Kostnaderna för verksamheten beräknades i prop. 1993/94:162 till cirka
20 milj. kr. per år. Medel för verksamheten anvisas över anslaget A 1.
Närings- och teknikutvecklingsverket: Förvaltningskostnader. NUTEK
har som nätmyndighet till uppgift att handlägga bl.a. koncessionsärenden
och ärenden om koncessionshavarnas skyldigheter samt att utöva tillsyn
av ellagens efterlevnad utom i frågor som rör elsäkerhet. Nätmyndigheten
har även ansvaret för de myndighetsuppgifter som följer av lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Syftet med verksamheten är att skapa förutsättningar för låga priser
och en hög servicenivå och att säkerställa att näten upplåts på ett sätt som
gagnar konkurrensen. I nätmyndighetens uppgifter ingår bl.a. att ge ut
allmänna råd samt att utarbeta vissa föreskrifter, däribland rörande kraven
67
på särredovisning av nätverksamhet. Prop. 1994/95:222
NUTEK:s förslag innebär att innehavaren av nätkoncession i enlighet
med vad som anfördes i prop. 1993/94:162 skall vara avgiftsskyldig och
att avgiften skall grundas på antalet anslutna lågspännings- respektive
högspänningsabonnenter. Med lågspänningsabonnent avses den som är
ansluten med en spänningsnivå som är 1000 volt eller lägre. De
ansökningsavgifter som i dag tas ut för handläggning av
koncessionsärenden bör enligt NUTEK slopas när nätavgiften införs.
Avgiften bör enligt NUTEK fördelas så att den avspeglar den andel av
nätmyndighetens kostnader som kan hänföras till respektive kundkategori.
NUTEK:s förslag överenstämmer i stort med det system som gäller för
den s.k. elabonnentavgiften som skall täcka kostnaderna för Elsäker-
hetsverkets verksamhet. För elabonnentavgiften gäller dock att skyldig-
heten att betala avgift ligger på elabonnentema. Även de föreslagna
grunderna för beräkning av nätavgiften skiljer sig något från elabonnen-
tavgiften.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till den föreslagna av-
giftskonstruktionen med en abonnemangsrelaterad avgift. Vissa syn-
punkter på den föreslagna avgiftskonstruktionen har dock framförts, bl.a.
vad gäller bestämmelserna om avgiftsskyldighet. Enligt Svenska
Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen bör skyldigheten att
betala nätavgiften ligga på elabonnentema.
Vid avgiftsfinansiering av tillsynsverksamhet är det normalt de som
tillsynen avser som har att erlägga avgifterna. Det finns därför ingen
anledning att, som vissa remissinstanser förordar, frångå den i proposi-
tionen föreslagna principen att de som bedriver nätverksamhet skall vara
avgiftsskyldiga. Det är angeläget att nätavgiften kan tas ut på ett sådant
sätt att uppbörden kan ske enkelt och med låga administrativa kostnader.
Nätavgiften bör i huvudsak tas ut enligt samma beräkningsgrunder som
tillämpas för elabonnentavgiften Det innebär att avgiften skall baseras på
det antal slutförbrukare av el som nätföretaget har anslutit.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, far enligt 16 §
ellagen meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som
sker med stöd av ellagen. Regeringen avser att, med stöd av bemyndi-
gandet, utfärda föreskrifter om nätavgifter som träder i kraft samtidigt
som den vilande ellagstiftningen träder i kraft Det nuvarande systemet
med ansökningsavgifter för koncessionsärenden bör upphöra vid samma
tidpunkt. De årliga nätavgifterna har beräknats av NUTEK till 3 kr. per
lågspänningsabonnent och 600 kr. per högspänningsabonnent. De totala
avgiftsinkomsterna skulle därigenom uppgå till drygt 20 milj.kr.
Intäkterna från nätavgifterna skall tillföras statsbudgeten på särskild
inkomsttitel. Effektivitetsskäl talar för att uppbörden av avgiften bör
samordnas med elabonnentavgiften som enligt vad regeringen har erfarit
fungerar bra. Medel för NUTEK:s verksamhet som nätmyndighet skall
anvisas över statsbudgeten.
Relationen på avgifterna mellan högspännings- och lågspännings-
abonnenter bör, som har påpekats av bl.a. RRV, så långt som möjligt
återspegla verksamhetens inriktning vid nätmyndigheten. Det är dock 68
svårt att nu, innan verksamheten har kommit igång i full omfattning,
närmare bedöma avgifternas kostnadssamband för lågspännings- Prop. 1994/95:222
respektive högspänningsabonnenterna. Det är därför angeläget att NUTEK
gör en utvärdering av avgiftssystemet med avseende på bl.a. avgifternas
kostnadssamband när erfarenhet har vunnits om verksamheten. I det
sammanhanget bör även rutinerna för uppbörd och kontroll beaktas samt
avgiftskonstruktionens eventuella effekter på konkurrenssituationen
utvärderas.
Regeringen vill i sammanhanget informera riksdagen om sina
överväganden rörande formerna för ledning av NUTEKs verksamhet som
nätmyndighet.
NUTEK är central förvaltningsmyndighet för frågor om näringslivets
tillväxt och förnyelse och har uppgifter inom och utom energiområdet.
NUTEK har ansvaret för statens insatser för att främja teknisk forskning
och utveckling, etablering och utveckling av små och medelstora företag
samt en balanserad regional utveckling. Vidare skall myndigheten svara
för statliga insatser som skall främja en effektiv försörjning och
användning av energi. NUTEK leds av en lekmannastyrelse med viss
beslutanderätt. Styrelsen skall enligt förordningen (1991:960) med
instruktion för Närings- och teknikutvecklingsverket besluta om myndig-
hetens anslagsframställning och årsredovisning, om eventuella åtgärder
efter genomförd revision och om föreskrifter som riktar sig till enskilda,
kommuner och landsting.
Riksdagen antog i juni 1994 nya riktlinjer för förvaltningsmyndig-
heternas ledningsformer (prop. 1993/94:185, 1993/94:KU42, rskr.
1993/94:381). Riktlinjerna innebär att förvaltningsmyndigheterna normalt
skall ledas av antingen en enrådig chef, som ensam svarar för verksam-
heten, eller av en styrelse med fullt ansvar för verksamheten inför
regeringen. Riktlinjerna innebär vidare att normerings- och tillsynsmyn-
digheter i regel inte bör ha styrelser, eftersom ledamöterna kan uppfattas
som företrädare för dem som skall omfattas av tillsynen. I propositionen
anmäldes att riksdagen vid ett senare tillfälle skulle informeras om hur
regeringen avsåg ändra förvaltningsmyndigheternas ledningformer med
avseende på de nya riktlinjerna
Regeringen har nyligen i prop. 1994/95:150 Reviderad Finansplan,
m.m. redovisat sina överväganden avseende förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer. Enligt propositionen skall regeringen vid val av
ledningsform utgå från myndighetens verksamhet och mål sådana de är
fastlagda av riksdagen och därefter välja en ledningsform med den grad
av styrning som bäst bedöms gagna verksamheten och de uppställda
målen. Regeringen förordar därför en mer flexibel tillämpning av
ledningsformer än vad som beslutades av riksdagen (prop. 1993/94:185,
bet. 1993/94:KU42, rskr. 1993/94:381).
NUTEK:s verksamhet som nätmyndighet omfattar främst normgivning
och tillsyn och skiljer sig i viktiga avseenden från NUTEK:s övriga
verksamhetsområden.
69
Mot bakgrund av riktlinjerna för myndigheternas ledningsformer och Prop. 1994/95:222
regeringens överväganden i prop. 1994/95:150 kan konstateras att
NUTEK:s styrelse inte bör ges några beslutsbefogenheter när det gäller
NUTEK:s verksamhet som nätmyndighet enligt ellagen. I sammanhanget
kan noteras att NUTEKs verksamhet som nätmyndighet utgör ett särskilt
verksamhetsområde, vilket är en viktig förutsättning för nätmyndighetens
självständighet. Regeringen avser att tillsätta ett s.k. insynsråd vid
nätmyndigheten vid NUTEK för att ge bl.a. konsumenterna insyn i
nätmyndighetens arbete
70
Regeringens förslag: I ett avtal om el leverans måste regleras det
ekonomiska ansvaret för att elsystemet tillförs lika mycket el som
tas ut i konsumentens uttagspunkt (balansansvar).
Konsumenten skall hålla nätägaren underrättad om vem som är
balansansvarig för konsumentens förbrukning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Konsumentverket anser att det är olämpligt att ålägga varje
elkonsument, särskilt hushållskonsumenter, en skyldighet att underrätta
nätägaren om vem som är balansansvarig. NUTEK föreslår att ansvaret
för att kontrollera att det finns en ekonomisk balansansvarig läggs på
innehavare av nätkoncession. Enligt Energidistributörerna REL saknas en
möjlighet för innehavare av nätkoncession att infordra uppgift om vem
som är balansansvarig. Vidare anförs att förslaget bör förtydligas såvitt
avser den systemansvariga myndighetens skyldigheter om felaktig
information lämnas.
Skälen för regeringens förslag: Vid varje givet tillfälle måste det råda
balans mellan den mängd el som förs in på det nationella elsystemet och
den mängd el som tas ut från systemet. Om balansen rubbas uppstår
tekniska störningar på elsystemet.
I dag upprätthålls balansen på elsystemet primärt genom att de stora
elproducenterna var och en eftersträvar att upprätthålla sin balans, dvs. att
producenten vid varje givet tillfälle för in lika mycket el på elsystemet
som hans kunder tar ut från systemet. Den momentana övervakningen av
att varje enskild elproducent håller sin balans underlättas av att det finns
ett begränsat antal stora elproducenter och att dessa, i stort sett, har
ansvaret för all distribtion av el inom var sitt område av landet.
Tidigare hade Vattenfall ett avtal med de stora elproducenterna
angående den nationella balansen. Detta innebar en övervakande och
samordnande funktion på det sättet att Vattenfall övervakade att den
totala balansen på elsystemet upprätthölls och, om balansen sviktade,
återställde balansen med användande av sina egna produktionsresurser.
Detta innebar alltså att Vattenfall ökade eller minskade sin egen
produktion för att upprätthålla den nationella balansen. Vattenfalls
kostnader för denna balanshållning fördelades på de stora elproducenterna
i förhållande till vars och ens andel i obalansen
De stora elproducenterna hade alltså det ekonomiska ansvaret för
balanshållningen, var och en inom sitt område, medan Vattenfall hade det
övergripande tekniska ansvaret för den nationella balansen.
Den nya ellagstiftningen innebär bl.a. en ändrad ansvarsfördelning på
elmarknaden. Sedan den 1 januari 1995 utövas det övergripande tekniska
ansvaret för balanshållningen på det nationella eisystemet av Svenska
kraftnät. I 15 a § ellagen, som trädde i kraft nämnda dag, regleras detta
Prop. 1994/95:222
71
ansvar, som i lagen benämns systemansvar. Prop.
Svenska kraftnät har ingen egen elproduktion. Svenska kraftnät har
därför i 15 a § ellagen bemyndigats att, i den utsträckning det behövs för
att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknads-
mässig ersättning, öka eller minska sin produktion av el. I förarbetena till
denna bestämmelse anfördes att Svenska kraftnät, för att utöva systeman-
svaret, bör eftersträva att träffa avtal med elproducenterna om att dessa,
mot marknadsmässig ersättning, skall öka eller minska sin produktion när
så krävs för den nationella balanshållningen. Nyss nämnda bemyndigande
skall utnyttjas om tillfredsställande avtal inte skulle kunna träffas.
Svenska kraftnät som har det samordnande ansvaret för den nationella
balanshållningen anger alltså när ökning eller minskning av produktionen
skall ske. Liksom tidigare fördelas kostnaderna för denna balanshållning
mellan elproducenterna i förhållande till vars och ens andel i obalansen.
Denna reglering av kostnaderna är så utformad att det blir ekonomiskt
ofördelaktigt att inte upprätthålla sin balans.
Det finns alltså en avgörande skillnad mellan Vattenfalls tidigare
"systemansvar" och Svenska kraftnäts systemansvar. Vattenfall reglerade
eventuella obalanser med användande av sina egna produktionsresurser
medan Svenska kraftnät däremot reglerar eventuella obalanser genom att
använda de produktionsresurser som elproducenterna ställer till för-
fogande.
Liksom tidigare har alltså elproducenterna det ekonomiska ansvaret för
balanshållningen, var och en inom sitt område Detta ekonomiska ansvar
benämns i fortsättningen balansansvar
Systemansvaret på den nya elmarknaden
Vid ett ikraftträdande av de vilande lagförslagen kommer frågan om
balanshållningen att ändra karaktär. Svenska kraftnät kommer dock
alltjämt att ha systemansvaret, dvs. det övergripande tekniska ansvaret för
den nationella balansen.
Som nämnts ovan är elförsörjningen i landet i dag uppdelad mellan de
stora elproducenterna. Enligt den vilande lagstiftningen kan elkonsumen-
tema fritt välja elleverantör, vilket på sikt torde leda till att den geografis-
ka uppdelningen mellan de stora elproducenterna försvinner. De stora
elproducenterna kommer, bl.a. av ekonomiska skäl, även i fortsättningen
att sträva efter att upprätthålla balans men denna balanshållning kommer
inte att vara hänförlig till elkonsumtionen i någon viss del av landet.
Liksom tidigare kommer de att ha det ekonomiska ansvaret för att
upprätthålla sin balans.
En avgörande förändring på den nya elmarknaden väntas också bli att
ett större antal elleverantörer uppträder på marknaden, både sådana som
har egen elproduktion och sådana som inte har det. De sistnämnda
kommer alltså att köpa el från en eller flera elproducenter och sedan sälja
den till olika elkonsumenter. Bland de tillkommande elproducenterna
kommer det att finnas sådana som har svårt att med kort varsel reglera
sin produktion. Dessa kommer därför inte att ha någon nämnvärd
1994/95:222
72
kapacitet att ställa till Svenska kraftnäts förfogande inom ramen för den Prop. 1994/95:222
nationella balanshållningen. Detsamma gäller naturligtvis de elleverantör-
er som inte har någon egen produktion alls. De kommer därför inte att
omfattas av de avtal mellan Svenska kraftnät och elproducenterna, som
möjliggör för Svenska kraftnät att utöva det tekniska ansvaret för den
nationella balansen.
Balansansvaret på den nya elmarknaden
Frågan om balansansvar blir på den nya elmarknaden mer komplicerad
beroende på att det blir fler elleverantörer på marknaden och att den
geografiska uppdelningen av marknaden försvinner. Frågan om balansan-
svaret måste därför regleras individuellt i varje leveransavtal. Någon
måste åta sig att, gentemot Svenska kraftnät, ekonomiskt svara för att
elsystemet tillförs lika mycket el som konsumenten förbrukar, dvs. tar ut
i sin uttagspunkt. Detta ansvar innebär bl.a. en ekonomisk relation till
Svenska kraftnät. Innebörden i denna relation är att i den mån den
balansansvarige inte förmår tillföra elsystemet lika mycket el som tas ut
i uttagspunkten tillförs elen av Svenska kraftnät inom ramen för
systemansvaret. Svenska kraftnät skall av den balansansvarige ersättas för
detta. Den som åtar sig balansansvar gentemot Svenska kraftnät kommer
att få ingå ett avtal med Svenska kraftnät där vissa grundläggande
förhållanden mellan parterna kommer att regleras. Bl.a. kommer Svenska
kraftnät att kräva av den balansansvarige att denne ställer säkerhet för
sina åtaganden gentemot Svenska kraftnät.
I det följande lämnas en mer ingående redogörelse för hur balansan-
svaret gestaltar sig på den nya elmarknaden.
En vanlig lösning i framtiden torde bli den att leverantören åtar sig
balansansvaret. Eftersom man inte exakt kan förutse hur mycket el de
elkonsumenter, för vilka leverantören har åtagit sig balansansvaret,
kommer att förbruka vid varje givet tillfälle kommer parterna att ingå ett
s.k. rörligt kontrakt, vilket innebär att konsumenten av leverantören köper
den mängd el som han senare visar sig ha förbrukat till ett i kontraktet
bestämt pris. Leverantören gör en preliminär uppskattning av hur mycket
el som konsumenterna kommer att förbruka vid varje tidpunkt och
leverantören tillför sedan, genom egen produktion eller genom inköp från
en eller flera producenter, systemet el i enlighet med denna preliminära
uppskattning.
Som kommer att framgå senare kommer den balansansvarige att ha ett
ekonomiskt intresse av att hålla sin balans. Därför kommer det på den
nya elmarknaden att ställas krav på kontinuerlig mätning och rapportering
av bl.a. konsumenternas elförbrukning. Därigenom kommer leverantören
att hålla sig underrättad om sina kunders konsumtion och han kan då
genom egen produktion eller egna inköp försöka hålla sin balans så långt
det är möjligt.
När den slutgiltiga och exakta sammanställningen av kundernas
konsumtion gjorts i efterhand kommer det alltid, trots leverantörens 73
åtgärder för att hålla sin balans, att vara en differens mellan den mängd
el leverantören fört in på elsystemet och den mängd el hans kunder tagit Prop. 1994/95:222
ut från systemet. Det är det ekonomiska ansvaret för denna differens som
utgör balansansvaret.
Om leverantören har fört in för lite el har den överskjutande el som
hans kunder förbrukat tillförts av Svenska kraftnät inom ramen för dess
systemansvar. Denna el har alltså tillförts genom att någon elproducent,
mot marknadsmässig ersättning från Svenska kraftnät, har ökat sin
produktion. Svenska kraftnät måste nu i efterhand fa betalt av den
balansansvarige. Priset kommer av Svenska kraftnät att sättas så att det
ges incitament för den balansansvarige att försöka hålla sin balans.
Om leverantören i stället har fört in för mycket el innebär det att han
ställt den överskjutande elen till Svenska kraftnäts förfogande. För detta
skall Svenska kraftnät utge ersättning. Även detta pris kommer att vara
utformat så att det utgör ett incitament för den balansansvarige att försöka
hålla sin balans.
Parterna i ett leveransavtal kan också komma överens om att konsu-
menten, i stället för leverantören, skall ha balansansvaret. Detta kommer
att bli aktuellt främst beträffande större elköpare som kan påverka sin
egen elförbrukning eller som är beredda att lägga ner resurser på att
planera sina elinköp. Parterna ingår då ett s.k. fast kontrakt innebärande
att konsumenten köper en i kontraktet angiven mängd el till ett i
kontraktet angivet pris. Leverantören far sedan betalt för denna mängd el
oavsett hur konsumentens förbrukning ser ut. I detta fallet försöker
konsumenten anpassa sina inköp så nära som möjligt till sin förbrukning.
Om förbrukningen överstiger den i kontraktet angivna mängden far han
försöka reglera sin balans genom att köpa små mängder el på fast
kontrakt från andra leverantörer. Liksom i förra exemplet kommer det
efter den slutgiltiga mätningen att visa sig en differens mellan hans
faktiska förbrukning och den mängd el han har inköpt på fasta kontrakt.
Det är det ekonomiska ansvaret för denna differens som utgör hans
balansansvar. Relationen mellan Svenska kraftnät och den balansansvari-
ge konsumenten gestaltar sig på samma sätt som i föregående exempel.
Behovet av reglering av balansansvaret
Som framgått av beskrivningen ovan har balansansvaret en central roll på
den nya elmarknaden. Det måste alltså vara klarlagt vem som har
balansansvaret i varje uttagspunkt på elsystemet så att Svenska kraftnät
kan debitera eller kreditera denne för den el som omfattas av balansan-
svaret.
Det bör nu därför i lagstiftningen införas ett krav på att det för varje
uttagspunkt på elsystemet måste finnas någon som gentemot Svenska
kraftnät har balansansvaret. Endast den som har ingått avtal med Svenska
kraftnät som balansansvarig kan härvid komma i fråga. Som nyss har
nämnts innebär ett åtaget balansansvar att det uppstår en ekonomisk
relation mellan den balansansvarige och Svenska kraftnät.
Det bör åligga varje konsument att lämna underrättelse om vem som 74
är balansansvarig i hans uttagspunkt. Underrättelsen bör lämnas till
nätkoncessionshavaren, beroende på att denne blir skyldig att utföra Prop. 1994/95:222
mätning av förbrukad el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar,
bl.a. till de balansansvariga. Nätkoncessionshavaren behöver därför denna
information för att kunna fullgöra sin rapportering. Konsumenten bör
också åläggas att underrätta nätkoncessionshavaren om varje förändring
beträffande balansansvaret.
Några remissinstanser har anfört kritik mot förslaget att ålägga
konsumenten att lämna information om vem som är balansansvarig.
Grundläggande för elreformen är konsumentens rätt att fritt välja
leverantör. Därigenom kommer konsumenten också att själv bestämma
vem han vill anlita som balansansvarig. Konsumenten kommer således att
känna till vem som är balansansvarig i den aktuella uttagspunkten.
Ansvaret för att att hålla nätägaren informerad bör därför ligga på
konsumenten.
Vid ett ikraftträdande av den vilande ellagstiftningen kommer det
inledningsvis att i varje lokalområde finnas en huvudleverantör av el, den
s.k. leveranskoncessionshavaren. Denne kommer i praktiken, såvitt avser
frågan om balansansvaret, att träda in i stället för alla de konsumenter till
vilka han levererar el. Detta innebär att, beträffande dessa konsumenter,
åvilar balansansvaret antingen leveranskoncessionshavaren själv eller den
som han har anlitat för sitt balansansvar, i allmänhet den leverantör från
vilken han köper el. Det enklaste blir därvid att leveranskoncessionshava-
ren anmäler till nätkoncessionshavaren vilka kunder han har samt vem
som har balansansvaret för dessa.
Den mätning och rapportering som nätkoncessionshavaren kommer att
utföra på den nya elmarknaden har flera syften, men ett av dessa är att
reglera förhållandet mellan den balansansvarige och Svenska kraftnät.
Därför bör det åligga nätkoncessionshavaren att hålla Svenska kraftnät
underrättat om vem som har balansansvaret i samtliga uttagspunkter på
hans nät. Dessutom kommer nätkoncessionshavaren att göra egna inköp
av el för att täcka nätförlustema på det egna nätet. Han måste därför
också anmäla till Svenska kraftnät vem som har balansansvaret för dessa
inköp. Denna rapport kommer i praktiken att uppta ett mindre antal
leverantörer som var och en har balansansvaret för en eller flera
uttagspunkter.
En elkonsument kan missköta sig i olika hänseenden. Det vanligaste
är att han inte betalar sina räkningar. Mellan elbranschen och Konsu-
mentverket pågår f.n. förhandlingar med stöd av lagen (1994:1512) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden om utformningen av standardavtal,
vilka reglerar villkoren för att som elkonsument vara ansluten till elnätet
Avsikten är att dessa avtal skall reglera förhållandena mellan elkonsu-
menter och nätägare. Det far förutsättas att frågan om en elkonsuments
skyldighet att hålla nätkoncessionshavaren informerad om vem som är
balansansvarig för konsumentens uttagspunkt kommer att behandlas i
dessa avtal, som en del av anslutningsvillkoren. Den enskilde konsumen-
ten kommer således att vara informerad om sina skyldigheter i detta
hänseende. En fråga som också torde behandlas i standardavtalen är under
vilka förutsättningar en nätägare far koppla ur elkonsumenter som i 75
angivna hänseenden brister i sina skyldigheter gentemot nätägaren. Dessa
standardiserade nätanslutningsavtal kommer också i ett avseende att Prop. 1994/95:222
reglera elkonsumentens förhållande till elleverantören. Om elkonsumenten
brister i sina skyldigheter gentemot elleverantören kommer denne, enligt
dessa avtal, att kunna beordra nätägaren att koppla bort konsumenten från
nätet.
Om det i en uttagspunkt inte finns någon balansansvarig eller om en
konsument, som är balansansvarig, inte gör rätt för sig ekonomiskt
innebär det att konsumenten helt eller delvis förbrukar el som han inte
har rätt till. Resultatet blir då att Svenska kraftnät far stå kostnaderna för
hans otillåtna förbrukning. Dessa kostnader kommer Svenska kraftnät att
på något sätt tvingas ta ut från det övriga kundkollektivet.
Detta problem kan lösas genom reglering i nyss nämnda standardavtal
för nätanslutning. Det skulle då införas en skyldighet för nätägaren att
koppla ur en elkonsument som brister i nu nämnda hänseenden. Eftersom
detta avtal innehåller villkoren för en konsuments anslutning till elnätet
kan skäligheten i sådana villkor komma under nätmyndighetens prövning
enligt 2 § 4 mom. sista stycket ellagen. I sista hand kan frågan, efter
överklagande, prövas av allmän förvaltningsdomstol.
Övrigt
Det föreligger även ett balansansvar för elsäljare. Detta ansvar innebär ett
ekonomiskt ansvar för att elsystemet tillförs lika mycket el som säljaren
har åtagit sig att leverera till sina kunder. Ansvaret fullgörs genom egen
produktion eller inköp från andra elproducenter. Det sistnämnda gäller
framför allt de elsäljare som inte har egen elproduktion.
Om en elsäljare säljer enligt ett rörligt kontrakt innebär det att han
åtagit sig balansansvaret för kundens konsumtion. Därmed kommer frågan
om elsäljarens balansansvar till Svenska kraftnäts kännedom inom ramen
för konsumentens anmälningsskyldighet som nyss har behandlats.
Om elsäljaren däremot säljer enligt ett fast kontrakt innebär det att
någon annan har åtagit sig balansansvaret för kundens konsumtion. I detta
fall måste det kontrolleras i särskild ordning att elsäljaren verkligen tillför
elsystemet den mängd el som han åtagit sig att leverera enligt det fasta
kontraktet.
Den som i ett sådant fall har balansansvaret för kundens förbrukning
kommer alltid att ta reda på om kunden köper el enligt något fast
kontrakt. Om elsäljaren enligt det fasta kontraktet är okänd för Svenska
kraftnät och han inte gör rätt för sig kommer nämligen den balansansvari-
ge att fa svara ekonomiskt för elsäljarens åtaganden. Mot denna bakgrund
kan det hållas för visst att Svenska kraftnät kommer att få kännedom om
alla försäljningar enligt fasta kontrakt. Någon lagreglering av detta
balansansvar behövs därför inte.
76
Regeringens forslag: Nätföretagen skall debitera den enskilde
elabonnenten kostnaden för mätare, insamlingsutrustning och deras
installation. Övriga kostnader för mätning skall fördelas över
samtliga abonnenter i området.
I de fall en elabonnent begär mätning på annat sätt än vad
regeringen föreskriver med stöd av ellagen skall nätägaren även
debitera elabonnenten för den ökade kostnad för insamling och
rapportering som en mer avancerad utrustning kan medföra.
Promemorians forslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
invändning. NUTEK ifrågasätter, med hänvisning till den vilande
ellagstiftningens bestämmelser om koncessionshavarens skyldigheter till
anläggningshavare, om det är nödvändigt att reglera frågan om mätkost-
nader i lag. Konsumentverket avstyrker förslaget med hänvisning till att
de föreslagna reglerna om betalning för mätutrustning är olämpliga när
konsumenten är ett enskilt hushåll.
Skälen for regeringens förslag: En öppen elmarknad ställer nya krav
på mätning och rapportering av mätresultat Enligt den vilande ellagstift-
ningen finns det bl a. en skyldighet för innehavare av nätkoncession att
utföra mätning av överförd el och att rapportera mätresultat enligt de
föreskrifter som utfärdas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Enligt prop. 1993/94:162 skall föreskrifterna behandla bl.a.
kraven på de tidsintervall och den mätnoggrannhet med vilken mätning
skall ske. I propositionen konstaterades vidare att en förutsättning för att
utnyttja möjligheten att fritt kunna välja leverantör var en förhållandevis
avancerad utrustning för mätning som kan tillgodose de nya kraven på
mätning.
I propositionen redovisades vissa överväganden i fråga om nätföre-
tagens fördelning av kostnaderna för mätning och därtill hörande
verksamhet. Det anfördes att mätutrustning, åtminstone under de närmaste
åren, kan vara förhållandevis dyr. Det finns därför anledning att ange
principerna för fördelning av kostnaderna för mättjänsten mellan
kundkollektivet och den enskilde kunden. Nätägaren borde enligt proposi-
tionen följa principen att de kundspecifika mätkostnaderna skulle
debiteras den berörda elkunden medan övriga kostnader skulle kunna slås
ut över kundkollektivet. Principen om fördelningen av kostnaderna för
mättjänster bör preciseras genom föreskrifter i ellagen såvitt avser de
kostnader som nätägaren är skyldig att debitera den enskilde kunden
Riksdagen anförde inga invändningar mot detta.
I enlighet med de principer som redovisades i propositionen bör
nätägaren vara skyldig att debitera den berörda elkunden de engångskost-
nader som uppstår i samband med att mätutrustning installeras hos
Prop. 1994/95:222
77
kunden. Det innebär att kunden skall debiteras kostnaderna för mätaren Prop. 1994/95:222
och dess kringutrustning för insamling av mätdata samt kostnaden för
installationen. Andra kostnader för mätutrustning än de nyss nämnda bör
inte få debiteras enskilda elkunder utan bör fördelas över samtliga
abonnenter som anslutits till nätföretaget. Nätägaren får inte heller
debitera enskilda elkunder kostnaden för de mätare som enbart används
för att mäta överföringstjänsten.
Några remissinstanser har framfört invändningar mot förslaget.
Konsumentverket anser att kostnaden för installation av mätaren bör
debiteras för sig medan förhållandet i övrigt mellan elkonsumenten och
nätägaren bör betraktas som ett hyresavtal, där elkonsumenten betalar en
årlig hyra för mätaren. Som skäl anför verket att konsumenten annars kan
få den felaktiga uppfattningen att konsumenten har köpt mätaren av
nätägaren.
Kostnaden för mätutrustningen och dess installation ingår i nätverk-
samheten, varför nätägaren har rätt att ta ut denna kostnad av elkonsu-
menterna. Den föreslagna regleringen innebär att denna kostnad inte får
tas ut via den gemensamma nättariffen utan i stället skall debiteras den
enskilde konsumenten. Förslaget ansluter sig således med den princip om
att kundspecifika mätkostander skall betalas av den enskilda konsumenten
som angavs i förarbetena till den vilande lagstiftningen. Något krav på att
konsumenten därvid skall betala hela beloppet för mätutrustning och dess
installation i samband med installationen har inte fastställts.
Nätföretagens kostnader för mättjänster ingår i de nätkostnader vars
skälighet skall kunna prövas av nätmyndigheten. Frågan om på vilket sätt
betalningen skall erläggas får avgöras genom nätmyndighetens praxis.
Den bestämmelse om leveranskoncession som ingår i det vilande
regelverket, lagen (1994:618) om handel med el, m.m., innebär att
innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el till alla inom
området som inte söker sig till en annan leverantör. Koncessionshavaren
får därmed en ensamrätt till elleveranser inom området till de elkunder
som inte önskar köpa el på den öppna marknaden.
Den föreslagna regleringen av nätföretagens kostnader för mättjänster
riktar sig enbart till de konsumenter som väljer att köpa el från en annan
leverantör än innehavare av leveranskoncession
För de kunder som köper sin el från innehavare av leveranskoncession
ställs inga krav på tidsnoggrannhet vid mätningen. Övergången till den
nya lagstiftningen innebär således inte något krav på att byta mätare och
insamlingsutrustning hos dessa kunder. Den mät- och insamlingsutrust-
ning som kommer att utnyttjas för mätning hos kunder till leveranskon-
cessionshavare är av enklare beskaffenhet och därmed mindre dyrbara.
Nätägaren bör därför inte få debitera enskilda elkunder kostnader för den
mät- och insamlingsutrustning som används av kunder till leverans-
koncessionshavare.
En elkund kommer att kunna att begära att få mätning utförd på annat
sätt, t.ex. med tätare tidsintervall, än de minimikrav som regeringen avser
föreskriva med stöd av ellagen Sådan mätning och insamling kan antas
kräva mer avancerad och dyrbar utrustning vilket i sin tur kan ställa nya 78
anspråk på och ökade kostnader för systemen för insamling och
rapportering. I dessa fall bör nätägaren - förutom kostnaden för mätare, Prop. 1994/95:222
insamlingsutrustning och installation - även debitera elkunden för de
merkostnader som en mer avancerad mätning kan medföra.
Nätföretagens fördelning av kostnaderna för mättjänster har således
betydelse för såväl de kunder som väljer att köpa sin el från innehavare
av leveranskoncession som nätkoncessionshavarens övriga kunder. Detta
talar för att frågan bör regleras särskilt. Några avgörande skäl för att
överlåta frågan till nätmyndighetens praxis har inte redovisats. Regeringen
föreslår därför att regleringen bör få den föreslagna utformningen.
Tystnadsplikt i nätverksamhet
I propositionen (prop. 1994/95:18) Finansieringen av myndighetstillsynen
över den avreglerade elmarknaden, m.m. anfördes bl.a. (s. 14) att
nätföretagen, genom sin skyldighet att mäta överförd el och att rapportera
mätresultat, kommer att få tillgång till kommersiella uppgifter, t.ex.
beträffande kunders förbrukning och elleverantörers försäljning i området.
1 propositionen angavs vidare att frågan om tystnadsplikt i nätföretag
bereddes i regeringskansliet och att regeringen avsåg att vid ett annat
tillfälle återkomma till riksdagen i ärendet.
En sådan bestämmelse om tystnadsplikt skulle gälla för anställda vid
företag som innehar nätkoncession enligt ellagen och för anställda vid
företag som för en nätkoncessionshavares räkning utför mätning av
överförd el. Tystnadsplikten skulle omfatta dels resultaten av mät-
ningarna, dels andra uppgifter som rör kundernas affärs- och driftför-
hållanden.
Nätverksamhet bedrivs i huvudsak i tre olika associationsformer,
nämligen som aktiebolag, som ekonomisk förening och av kommuner i
kommunala verk. De två första verksamhetsformerna är enskilda juridiska
personer. De syften för vilka yttrandefriheten kan begränsas anges i
2 kap. 12 och 13 §§ regeringsformen. Med beaktande av där angivna
syften skulle det inte stöta på några större problem att införa en
tystnadsplikt för anställda vid sådana enskilda företag.
Beträffande anställda vid kommunala verk skulle dock vissa problem
uppstå. Ett kommunalt verk är en del av kommunen. Att införa en
tystnadsplikt för anställda i kommunen innefattar samtidigt ett förbud att
lämna ut allmänna handlingar. De syften för vilka rätten att ta del av
allmänna handlingar far begränsas är inte reglerade i regeringsformen
utan i tryckfrihetsförordningen (TF). De möjligheter att begränsa rätten
att ta del av allmänna handlingar som anges i TF är snävare avgränsade
än de möjligheter att begränsa yttrandefriheten som anges i
regeringsformen.
De uppgifter som skulle omfattas av tystnadsplikten är, som nämnts,
uppgifter om elkonsumenters förbrukning. Ett röjande av dessa uppgifter
skadar i de flesta fall inte elkonsumenten och syftet med en tystnadsplikt
är därför inte heller att skydda denne Om ett nätföretag sprider uppgifter
om mätvärden till ett elsäljande företag i samma koncern far detta en 79
konkurrensfördel gentemot andra elsäljare Syftet med en tystnadsplikt är
alltså att värna om sunda konkurrensförhållanden på elmarknaden. Något Prop. 1994/95:222
sådant syfte finns inte upptaget bland de syften för vilka rätten att ta del
av allmänna handlingar far begränsas enligt TF.
Det stöter alltså på problem att, inom ramen för nuvarande lagstiftning,
införa den aktuella tystnadsplikten för anställda vid kommunala verk,
varför regeringen för närvarande avstår från att lägga fram ett sådant
förslag.
Om det senare skulle visa sig att uppgifter om mätresultat sprids på ett
sådant sätt att konkurrensen snedvrids på elmarknaden kommer dock
regeringen att lägga fram förslag med annan innebörd för att rätta till
sådana missförhållanden.
Regeringens förslag: Enligt den vilande ellagstiftningen far
produktion och handel med el inte bedrivas tillsammans med
nätverksamhet. Sådan elproduktion som enbart används för att
täcka förluster i det egna nätet skall dock fa ingå i nätverksamhet,
liksom mobila reservkraftanläggningar som används i samband med
avbrott och reparationer.
NUTEK skall som nätmyndighet utöva tillsyn över efterlevnaden
av denna bestämmelse
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
invändning. NUTEK, Energidistributörerna REL och Svenska Elverks-
föreningen tillstyrker förslaget. Konkurrensverket och Statskontoret
avstyrker det föreslagna tillägget som tillåter nätverksamheten att
producera el för att täcka nätförluster. Som skäl anförs att det finns en
risk att produktionsanläggningar med höga kostnader förs till nätverksam-
heten och därigenom ställs vid sidan om konkurrensen på elmarknaden.
Liknande synpunkter framförs även av Svenska Kraftverksföreningen.
Vissa remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet och
Energidistributörema REL, anför att den vilande lagstiftningen även bör
ändras såvitt avser kravet på skilda juridiska personer för nätverksamhet
respektive produktion av och handel med el Remissinstanserna framhåller
att ekonomisk särredovisning ger en tillräcklig kontroll och att nätföre-
tagen därför bör undantas från detta krav. Modifierade regler bör
övervägas åtminstone för de mindre företagen under en övergångstid.
Svenska Elverksföreningen och Svenska Kommunförbundet anser att
den företagsbildning och överföring av tillgångar som sker på elmarkna-
den till följd av den nya ellagstiftningen inte bör påföras stämpelskatt.
Skälen för regeringens förslag: En förutsättning för att konkurrens
skall kunna uppnås på elmarknaden är att köpare och säljare av el kan
utnyttja elnäten på skäliga och icke diskriminerande villkor. Elnäten är
s.k. naturliga monopol. Det är ett samhällsintresse att nätverksamheten
regleras för att säkerställa att den bedrivs rationellt och effektivt.
80
I den vilande lagen (1994:618) om handel med el, m.m. finns Prop. 1994/95:222
föreskrifter som innebär att nätverksamhet samt produktion och handel
med el (elverksamhet) inte far bedrivas i samma juridiska person. Syftet
med denna bestämmelse är enligt propositionen (1993/94:162) att minska
risken för s.k. korssubventionering mellan nätverksamhet och elverksam-
het. Bestämmelsen gäller även den elverksamhet som bedrivs med stöd
av leveranskoncession. Företag och kommuner som i dag bedriver
elverksamhet och nätverksamhet i samma juridiska person måste således
enligt den vilande lagstiftningen bryta ut en av verksamheterna och föra
den till en egen juridisk person. Om andra verksamheter bedrivs i samma
juridiska person som nätverksamheten skall denna särredovisas som en
särskild rörelsegren.
På elnäten sker alltid vissa överföringsförluster. Härmed avses
skillnaden mellan hur mycket el som matas in och hur mycket som tas
ut på nätet. Nätinnehavaren måste på något sätt täcka de förluster som
uppstår på nätet för att dess funktion skall upprätthållas. I den vilande
lagstiftningen förutsätts detta ske genom att nätägaren köper el från en
elleverantör. De köp av el som sker för att täcka förluster på det egna
nätet ingår således i nätverksamhet. Kostnaderna för dessa inköp ingår i
de nätkostnader vars skälighet skall kunna prövas av nätmyndigheten.
I praktiken kan överföringsförluster på elnäten även täckas genom egen
produktion av el. Många eldistributörer har i dag anläggningar för
elproduktion som enbart utnyttjas för att täcka överföringsförluster. Den
vilande ellagstiftningens krav på att elverksamhet inte får bedrivas
tillsammans med nätverksamhet innebär dock att produktion av el måste
skiljas från nätverksamheten. Det gäller även sådan produktion som
enbart används för att täcka nätförluster. I fortsättningen skulle nätägaren
således vara tvungen att täcka förlusterna genom inköp av el i stället för
genom egen produktion.
Denna ordning är inte ändamålsenlig och kan medföra onödiga
kostnader eftersom förlusterna under alla omständigheter måste täckas för
att nätets funktion skall upprätthållas. Det bör inte ha någon betydelse om
nätföretaget köper in den el som behövs för förlusttäckning eller om den
produceras i en egen anläggning. Produktion av el bör därför fa ingå i
nätverksamheten under förutsättning att den el som produceras enbart är
avsedd för att täcka förluster på det egna nätet.
I samband med underhåll och reparationer av elnät kan överföringen
behöva avbrytas. Vid sådana avbrott i elleveranserna brukar mobila
anläggningar utnyttjas för produktion av reservkraft till de elkunder i
området som annars skulle ha fatt sina leveranser avbrutna.
Den vilande lagstiftningens krav på att produktion av el inte far
bedrivas i samma juridiska person som nätverksamhet innebär vidare att
mobila reservkraftanläggningar inte far ingå i nätverksamhet. Nätföre-
tagets behov av reservkraft vid avbrott skulle således behöva tillgodoses
genom inköp från en elleverantör.
Det finns skäl som talar för att mobila reservkraftanläggningar bör fa
ingå i nätverksamhet. Dessa anläggningar används som ett redskap i
samband med underhåll och reparation av nät, dvs. det finns ett naturligt 81
samband till nätverksamheten. Kapaciteten i anläggningarna är normalt
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
begränsad varför det inte heller finns någon risk att de utnyttjas för Prop. 1994/95:222
kommersiell produktion och försäljning av el.
Kostnaderna för egenproducerad elenergi som är avsedd att täcka
nätförluster liksom för el producerad i mobila reservkraftanläggningar
kommer därmed att ingå i de nätkostnader vars skälighet skall kunna
prövas av nätmyndigheten.
Vissa remissinstanser har påtalat att den föreslagna bestämmelsen att
tillåta elproduktion i nätverksamhet för täckande av förluster innebär en
risk for att onödigt dyr elproduktion skulle användas i nätverksamhet.
NUTEK påpekar att vid en sammantagen bedömning av tariffens
skälighet kan höga kostnader för egenproducerad elenergi bidra till att
tariffen bedöms vara oskälig. Risken för att onödigt dyr elproduktion
skulle användas i nätverksamhet bedöms därför vara liten. Regeringen
delar denna bedömning.
Regeringen föreslår mot den här redovisade bakgrunden att 1 § lagen
om handel med el, m.m. ändras så att det framgår att elproduktionsan-
läggningar far ingå i nätverksamhet i två fall. Det gäller dels sådan
elproduktion som enbart är avsedd för att täcka överföringsförluster i det
egna nätet, dels mobila anläggningar avsedda för produktion av reserv-
kraft vid avbrott och reparationer. De här redovisade förslagen innebär en
anpassning av den vilande ellagstiftningen till de praktiska förhållanden
som nätföretagen kommer att verka i.
Den vilande ellagstiftningens krav på skilda juridiska personer för
nätverksamhet respektive produktion av och handel med el innebär att
risken för korssubventionering minskas. Denna bestämmelse fyller således
en central funktion i det regelverk som syftar till kontroll av nätverksam-
het. Regeringen anser därför inte att det finns skäl att införa ytterligare
undantag från denna bestämmelse, i enlighet med vad som har förordats
av vissa remissinstanser.
NUTEK skall som nätmyndighet utöva tillsyn över efterlevnaden av
ellagens bestämmelser. Undantag görs dock för frågor om elsäkerhet. I
NUTEK:s ansvar ingår även att utöva tillsyn över att innehavare av
leveranskoncession fullgör sina skyldigheter enligt lagen om handel med
el, m.m. Den vilande lagstiftningen saknar dock bestämmelser i fråga om
ansvaret för att utöva tillsyn över att nätverksamhet och elverksamhet
bedrivs i skilda juridiska personer enligt 1 § lagen om handel med el
m.m.
Det bör ingå i nätmyndighetens uppgifter att även svara för tillsynen
över efterlevnaden av bestämmelsen om att nätverksamhet inte far
bedrivas tillsammans med elverksamhet. Detta ansvar bör lagfästas. Den
vilande ellagstiftningen bör därför kompletteras i detta avseende.
Svenska Elverksföreningen m.fl. har framfört synpunkten att fastig-
hetsöverlåtelser som betingas av den nya ellagstiftningen borde vara fria
från stämpelskatt. Enligt regeringens uppfattning finns det emellertid inte
tillräckliga skäl att i det här sammanhanget göra ett undantag från den
skyldighet att erlägga stämpelskatt som generellt gäller vid fastig-
hetsöverlåtelser. Regeringen lägger därför inte fram något förslag om
ändringar i stämpelskattelagstiftningen.
82
Nätverksamhet kan bedrivas i olika juridiska former. I den vilande
ellagstiftningen föreskrivs att företag som bedriver nätverksamhet skall
redovisa denna i enlighet med bestämmelserna i bokföringslagen och
11 kap. aktiebolagslagen. Bestämmelsen har tillkommit i syfte att skapa
en gemensam och enhetlig redovisningsgrund för nätverksamhet (prop.
1993/94:162, s. 106).
Det kan emellertid konstateras att denna bestämmelse är överflödig.
Skälen härför är i korthet följande. Näringsidkare är bokföringsskyldiga
enligt 1 § bokföringslagen. All nätverksamhet är näringsverksamhet och
omfattas därigenom av bokföringslagens bestämmelser.
Nätverksamhet bedrivs i de flesta fall i aktiebolagsform, men det
förekommer också att den bedrivs i annan associationsform, t.ex. som en
ekonomisk förening eller i ett kommunalt verk. Vad gäller redovisning
av verksamheten gäller de för associationsformen gällande redovisnings-
bestämmelsema, dvs. 11 kap. aktiebolagslagen, 9 kap. lagen om
ekonomiska föreningar respektive 8 kap. kommunallagen. Dessa
bestämmelser utgör således en grund för nätföretagets redovisning.
Härutöver kommer det att behövas vissa särskilda bestämmelser för
redovisning av nätverksamhet vilka bestäms av behovet att kunna bedöma
skäligheten av nätföretagets nättariff. Sådana föreskrifter om redovis-
ningens innehåll kommer att utfärdas av regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, nätmyndigheten, med stöd av bemyndigandet i lagen.
Kommuner omfattas inte av bokföringslagens bestämmelser. Redovis-
ningsreglerna i kommunallagen skiljer sig en del från aktiebolagslagens
och de ekonomiska föreningarnas redovisningsregler. För att rätt kunna
bedöma nättariffers skälighet krävs att det är möjligt att göra jämförelser
mellan olika nätföretag. Detta förutsätter att nätverksamhet redovisas på
i stort sett samma vis. För att skapa möjlighet till bl.a. jämförbarhet
mellan skilda typer av nätverksamhet kommer regeringen eller nät-
myndigheten att utfärda föreskrifter om redovisning av nätverksamhet
som bedrivs av kommuner.
Prop. 1994/95:222
83
Regeringens förslag: Reglerna om den nya elmarknaden skall
träda i kraft den 1 januari 1996. Vid övergången till det nya
regelverket behöver inte kunder med tidsbegränsade kontrakt som
löper ut efter den 1 juli 1995 iaktta uppsägningstiden hos leverans-
koncessionshavare.
Energikommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
Energikommissionens (EK) förslag eller lämnar det utan erinran. Flera
remissinstanser, däribland Sveriges Industriförbund, Riksrevisionsverket
och Svenska kraftnät, understryker vikten av ett snabbt ikraftträdande.
HSB Riksförbund anser att det finns oklarheter i regelverket beträffande
uppsägningstiden för kunder som inte har tidsbestämda kontrakt för
elleveranser.
Skälen för regeringens förslag: Det kan konstateras att den nu
gällande ellagstiftningen inte är ett fullgott alternativ till den vilande
ellagstiftningen. Remissinstanserna framhåller vikten av att reformen
träder i kraft så snart som möjligt med hänsyn till det mellanläge som nu
råder.
Regeringen delar denna uppfattning. Det är därför angeläget att den
vilande ellagstiftningen och de förslag till ändringar som har redovisats
i denna proposition snarast kan träda ikraft. Avgörande skäl talar därför
enligt regeringen för att lagstiftningen bör träda ikraft den 1 januari 1996.
Kunder med tidsbestämda kontrakt
Den bestämmelse om leveranskoncession som ingår i den vilande
ellagstiftningen har tillkommit i syfte att skapa stabilitet och skydda bl.a.
mindre kunder. Bestämmelsen innebär att det inom ett leveransområde
skall finnas någon som har koncession för att leverera el (leveranskon-
cession) utan krav på särskild mätning och avräkning för sådana elkunder
som debiteras enligt schabloniserade tariffer
Den som har leveranskoncession är skyldig att tillhandahålla el till alla
kunder inom området. Kunden blir därigenom garanterad leverans av el
till priser som kan prövas av en myndighet (nätmyndigheten). Kunden har
rätt att byta leverantör och köpa el från någon annan än den som har
leveranskoncession, under förutsättning att en viss uppsägningstid iakttas.
Den elkund som vill byta leverantör och inte har avtalat om en bestämd
uppsägningstid med koncessionshavaren skall anmäla detta minst sex
månader innan den nya leveransen skall påbörjas. För den elkonsument
som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med
reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller som är
Prop. 1994/95:222
84
tidsbestämt gäller dock de civilrättsliga regler som följer av avtalet. Prop. 1994/95:222
Bestämmelsen om uppsägningstid har tillkommit i syfte att ge
koncessionshavaren möjlighet att planera sina inköp av råkraft. Med
nuvarande utformning far dock denna regel vissa negativa konsekvenser
för kunder med tidsbestämda avtal i samband med det nya regelverkets
ikraftträdande.
De kunder som har tidsbestämda avtal är normalt större elförbrukare,
främst industrikunder. Hushållsabonnenter och andra mindre elförbrukare
har vanligtvis avtal som gäller tills vidare. Den elkund som har ett
tidsbestämt avtal som löper ut före den nya ellagstiftningens ikraftträdan-
de kommer vid övergången till det nya regelverket att vara likställd med
en kund utan tidsbestämt avtal. Denna kund omfattas därigenom av
bestämmelsen om sex månaders uppsägningstid innan ett byte från
leveranskoncessionshavaren till annan leverantör är tillåtet.
Många större elförbrukare har inför en förväntad reformering av
elmarknaden ingått tidsbestämda avtal som löper ut under år 1995. Till
skillnad från större elförbrukare som är anslutna till regionnät kommer
inte de stora elförbrukare som är anslutna till lokalnät - och som har den
här typen av kontrakt - att fritt kunna välja leverantör i samband med den
nya ellagstiftningens ikraftträdande. Dessa elkunder kommer således att
behöva vänta ytterligare ett halvår innan de har rätt att köpa kraft av en
annan leverantör än leveranskoncessionshavaren.
Det torde inte ha varit lagstiftarens avsikt att fördröja möjligheterna för
elkunder med tidsbestämda avtal på lokalnät att fritt välja leverantör av
el. Regeringen anser att dessa elkunder bör ges samma möjligheter att
agera på marknaden som de elkunder som är anslutna till regionnät. Detta
kan åstadkommas genom en ändring i lagen om handel med el, m.m.
Regeringen föreslår att ändringen utformas så att kunder som har haft
tidsbestämda kontrakt far rätt att köpa el från annan än leveranskon-
cessionshavare utan föregående uppsägning. En förutsättning är att
kunden före den nya ellagstiftningens ikraftträdande hade ett tidsbestämt
avtal och att detta avtal upphörde att gälla under det halvår som närmast
föregick ikraftträdandet. Förslaget innebär att de kunder som inte har
tidsbestämda avtal kommer att omfattas av bestämmelsen om sex
månaders uppsägningstid innan byte av leverantör kan ske.
85
2 § 2 mom. Nätkoncession får meddelas ----- ett annat
koncessionsom råde.
Nätkoncession som avser en utlandsförbindelse får inte meddelas om
förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt
upprätthålla elförsörjningen i landet.
Nätkoncession får endast ----- fjärde stycket tillämpas.
I den tidigare antagna lagtexten anges att nätkoncession far meddelas
endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Detta gäller så-
väl nätkoncession för område som nätkoncession för linje och oberoende
av om det är fråga om en ledning inom landet eller en utlandsförbindelse.
I regeringens proposition Handel med el i konkurrens (prop.
1993/94:162) angavs (s. 146 f.) att lämplighetsprövningen främst kommer
att syfta till att förhindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar
byggs, dvs. att nya ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet
redan finns eller att ledningar dras fram på ett sätt som orsakar onödigt
stor skada för tredje man. Dessa kriterier saknar dock i stort sett relevans
vid utlandsförbindelser.
I propositionen (s. 99) anfördes också att vid prövningen av en
ansökan om nätkoncession som avser en utlandsförbindelse ett flertal
faktorer bör vägas in som exempelvis förbindelsens betydelse för den
allmänna tillgången på överföringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten
i det svenska elsystemet och den långsiktiga leveranssäkerheten.
Ett nytt fjärde stycke har nu lagts till i momentet. Det nya stycket
avser beviljande av nätkoncession för en utlandsförbindelse. Sådan
nätkoncession far inte meddelas om möjligheterna att långsiktigt
upprätthålla elförsörjningen i landet allvarligt skulle försämras.
De faktorer som kan påverka dessa möjligheter är först och främst
möjligheten att exportera och att importera el till och från det aktuella
landet. Vid bedömningen av denna faktor är det alltså det beräknade
nettoflödet i denna förbindelse som avgör förbindelsens inverkan på
landets elförsörjning.
Men även driftsäkerheten hos det nationella elsystemet och därmed
möjligheten att upprätthålla den långsiktiga elförsörjningen kan påverkas
av nya utlandsförbindelser. Sådana förbindelser kan nämligen leda till att
överföringskapaciteten på storkraftnätet blir otillräcklig.
Det bör betonas att en ansökan om nätkoncession avseende en utlands-
förbindelse endast far avslås då möjligheterna att långsiktigt upprätthålla
elförsörjningen allvarligt försämras. Begreppet "långsiktigt upprätthålla"
utgör en markering av att möjligheten att kortsiktigt upprätthålla
elförsörjningen, dvs. i kris- och krigssituationer, inte skall beaktas vid
prövningen.
Prop. 1994/95:222
86
2 § 4 mom. Den som har_____ström åt annan.
Innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
överförd ström samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i
enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar. Föreskrifter
om kostnader för mätning finns i 2 § 10 mom.
Frågor om___av nätmyndigheten.
1 slutet av momentets sjunde stycke görs nu en hänvisning till de nya
föreskrifterna om kostnader för mätning i 2 § 10 mom.
2 § 6 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av före-
skrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av
nätmyndigheten. Tillsynen omfattar dock inte frågor om elsäkerhet.
Nätmyndigheten utövar också tillsynen över efterlevnaden av 1 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Nätmyndigheten får ----med vite.
En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessionsha-
varen i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt 4 mom.
eller 7 mom. eller 1 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m. eller
enligt villkor i nätkoncessionen eller om han under tre år i följd inte
har haft ledningen eller ledningsnätet i bruk.
Frågor om-—av nätmyndigheten.
I paragrafen regleras tillsynen över efterlevnaden av ellagens bestämmel-
ser och föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen.
Undantag görs dock för frågor om elsäkerhet.
I första stycket anges att nätmyndigheten utövar tillsynen. Genom ett
tillägg i första stycket föreskrivs nu att nätmyndigheten även skall utöva
tillsynen över efterlevnaden av 1 § lagen (1994:618) om handel med el,
m.m. I denna paragraf regleras förbudet mot att, med vissa angivna
undantag, bedriva produktion av eller handel med el och nätverksamhet
1 samma juridiska person.
Vid brott mot denna bestämmelse kan nätmyndigheten i fortsättningen
använda de maktmedel som anges i följande stycken i paragrafen, ytterst
återkallelse av nätkoncessionen, som regleras i fjärde stycket.
Ytterligare befogenheter för en tillsynsmyndighet anges i 23 § där det
föreskrivs att tillsynsmyndighet har rätt att på begäran fa de upplysningar
och handlingar som behövs för tillsynen.
2 § 7 mom. Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från
annan verksamhet. Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på
nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig om inte
nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar undantag.
Sådant undantag skall beviljas om berörda områden ligger geografiskt
nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig
Prop. 1994/95:222
87
enhet. Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en Prop. 1994/95:222
enhetlig nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av
undantaget. När koncessionstiden för något av de områden som
omfattas av det beviljade undantaget löper ut, skall nätmyndigheten
pröva om undantaget skall bestå. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter
om redovisning av nätverksamhet.
Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska
redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett
särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av
revisorn ges in till nätmyndigheten. Regeringen får meddela före-
skrifter om revision av nätverksamhet.
Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning
till ledning (nättariffer) skall vara skäliga och utformade på sakliga
grunder. Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning,
får dock inte utformas med hänsyn till var inom området en
anslutning är belägen. På en ledning som omfattas av en nätkon-
cession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt (region-
ledning) får inte nättariffen, utom engångsavgift för anslutning, på
varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är
belägen i förhållande till ledningens anslutning till annan kon-
cessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje.
Tillstånd till avvikelse från vad som anges i föregående mening
meddelas i enlighet med vad som anges i 9 mom. Nättariffer för
överföring av ström skall utformas så, att betald avgift för en
anslutning ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en
rimlig avkastning i nätverksamheten. Vid skälighetsbedömningen
skall nättariffen för varje koncessionsområde bedömas för sig. Om
nätmyndigheten enligt första stycket har medgivit att flera
nätkoncessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid
skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
1. koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled-
ningar inom samma region anslutna till annan koncessionshavares
ledning bedömas samlat,
2. koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas
samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika
många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,
3. koncessionshavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga
regionledningar i hela landet.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader på kon-
cessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlands- 88
förbindelserna bedömas samlat, dock att tariffen får utformas med
hänsyn till var på koncessionshavarens ledningsnät en Prop. 1994/95:222
anslutningspunkt är belägen.
Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny anslutning skall uppgiften om
villkoren lämnas inom skälig tid. Den skriftliga uppgiften skall
innehålla en upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten
begära prövning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt första och
sjunde styckena prövas av nätmyndigheten.
I paragrafens första stycke ges bestämmelser om redovisning av
nätverksamhet. Huvudprincipen är att nätverksamhet skall redovisas skilt
från annan verksamhet.
Nu införs mer preciserade bestämmelser om hur nätkoncession för
område skall redovisas. Huvudregeln är därvid att varje koncessions-
område skall redovisas för sig.
I regeringens proposition Handel med el i konkurrens
(prop. 1993/94:162) angavs (s. 105) att det ibland kan finnas behov av
att redovisa flera koncessionsområden samlat. Därför införs nu en
möjlighet för nätmyndigheten att, på koncessionshavarens begäran, medge
att ett antal nätkoncessioner för område redovisas samlat.
För att undantag från huvudregeln skall kunna medges måste två
kriterier vara uppfyllda. Det första kriteriet är att de berörda koncessions-
områdena ligger geografiskt nära varandra. Detta innebär inte att de måste
gränsa direkt till varandra. Å andra sidan skall det inte finnas möjlighet
till en gemensam redovisning för alla områden som en koncessionshavare
har men som ligger i helt skilda delar av landet och som skulle leda till
en total tariffutjämning. Det far ankomma på nätmyndigheten att i varje
enskilt fall bedöma när kriteriet kan anses uppfyllt.
Det andra kriteriet är att de berörda områdena innefattar en lämplig
kombination av glesbygds- och tätortsområden. Detta har i lagtexten
angivits med att "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet
lämplig enhet". Detta kriterium har här samma innebörd som motsvarande
kriterium i 2 § 2 mom. tredje stycket. Där anges att nätkoncession för
område bara far meddelas om "området utgör en med hänsyn till
nätverksamheten lämplig enhet". Skälet till denna reglering är att
nätkostnaden för kunder i glesbygd är betydligt högre än för kunder i
tätort. Genom den eftersträvade sammansättningen av
koncessionsområden kan nätkostnaden utjämnas mellan de två
kundkategorierna och alltså reduceras för kunder i glesbygden.
Motsvarande synsätt skall alltså anläggas vid prövning av en ansökan om
att få redovisa flera områden samlat. Mot bakgrund av det angivna syftet
med denna reglering är det möjligt att bifalla en ansökan om samlad
redovisning av områden som endast består av tätortskunder.
Denna avvägning är särskilt viktig eftersom man, enligt fjärde stycket
i detta moment, vid bedömning av nättariffens skälighet skall utgå från
hela det område som redovisas gemensamt. 89
Om dessa två förutsättningar föreligger skall undantag beviljas.
Vidare anges i lagtexten att det beviljade undantaget för sin giltighet Prop. 1994/95:222
är beroende av att koncessionshavaren tillämpar en enhetlig nättariff för
alla områden som omfattas av undantaget. Detta är en naturlig följd av
bestämmelsen i momentets fjärde stycke där det anges att om undantag
enligt första stycket meddelats skall vid skälighetsbedömningen de
områden som omfattas av undantaget anses utgöra ett område. Om
koncessionshavaren har fatt nätmyndighetens medgivande att redovisa
vissa områden samlat och han därefter börjar tillämpa olika nättariffer
måste han alltså återgå till att redovisa områdena var för sig.
Undantagsbeslutet gäller endast så länge de områden för vilka undanta-
get beviljats är oförändrade. Om koncessionshavaren t.ex. överlåter ett av
koncessionsområdena som omfattas av det beviljade undantaget till någon
annan gäller inte undantaget till någon del längre. Om koncessionshava-
ren vill ha ett undantag för de kvarvarande områdena far han ansöka om
undantag på nytt. Därvid far nätmyndigheten göra en förnyad prövning
om de återstående områdena "sammantagna utgör en för nätverksamhet
lämplig enhet".
Ett beviljat undantag skall omprövas när koncessionstiden löper ut för
något av de koncessionsområden som omfattas av undantaget. Om därvid
inga förändringar görs i den befintliga koncessionsstrukturen och förut-
sättningarna för undantag alltjämt föreligger skall nätmyndigheten besluta
att det tidigare beviljade undantaget skall bestå. I annat fall far ompröv-
ningen av undantaget ske i enlighet med vad som gäller vid beviljande
av ett nytt undantag.
Ytterligare förändringar i föreskrifterna om redovisning av nätverksam-
het har gjorts. Tidigare föreskrevs att nätverksamhet skulle redovisas i
enlighet med bestämmelserna i bokföringslagen och 11 kap. aktiebolags-
lagen. Denna bestämmelse har nu tagits bort såsom varande överflödig.
Enligt 1 § bokföringslagen är näringsidkare bokföringsskyldig enligt
den lagen. Eftersom nätverksamhet är näringsverksamhet omfattas därmed
den som bedriver nätverksamhet av bokföringslagens bestämmelser.
Nätverksamhet bedrivs i de flesta fall i ett aktiebolag, i en ekonomisk
förening eller i ett kommunalt verk. Vad gäller redovisning av verksam-
heten gäller naturligtvis de för associationsformen gällande redovisnings-
bestämmelserna, dvs. 11 kap. aktiebolagslagen, 9 kap. lagen om
ekonomiska föreningar resp. 8 kap. kommunallagen.
Utöver dessa bestämmelser kommer det att behövas vissa särskilda
bestämmelser för redovisning av nätverksamhet, vilka dikteras av behovet
att kunna bedöma skäligheten av nätföretagets nättariff. Dessa be-
stämmelser kommer att utfärdas av regeringen eller nätmyndigheten med
stöd av bemyndigandet i detta stycke.
Om nätverksamhet bedrivs tillsammans med annan verksamhet måste
naturligtvis den samlade verksamheten redovisas enligt de för associa-
tionsformen gällande bestämmelserna Därutöver kommer regeringen eller
nätmyndigheten att utfärda föreskrifter om redovisningen av själva
nätverksamheten. Dessa föreskrifter kommer inte att vara lika omfattande
som redovisningsbestämmelserna för den samlade verksamheten.
Kommuner omfattas inte av bokföringslagens bestämmelser. Redovis- 90
ningsreglema i kommunallagen skiljer sig en del från aktiebolagens och
de ekonomiska föreningarnas redovisningsregler. För att rätt kunna Prop. 1994/95:222
bedöma nättariffers skälighet krävs det att man kan göra jämförelser
mellan olika nätföretag. Detta i sin tur kräver att nätverksamhet redovisas
på i stort sett samma vis. För att göra detta möjligt kommer regeringen
eller nätmyndigheten att utfärda föreskrifter om redovisning av nätverk-
samhet som bedrivs av kommuner.
I tredje stycket finns bl.a. bestämmelser om hur nättariffer skall vara
utformade. Beträffande nättariff för område finns en reglering som
innebär att tariffen inte far utformas med hänsyn till var inom området en
anslutning är belägen. Detta gäller såväl inmatnings- som uttagspunkter.
Denna bestämmelse gäller alltså ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, dvs. de lokala näten som ägs av lokala
distributionsföretag.
Nu införs en likartad bestämmelse beträffande regionledningar, dvs.
ledningar som omfattas av nätkoncession för linje och där spänningen
understiger 220 kilovolt. Bestämmelsen kommer därmed i praktiken att
omfatta de ledningar som binder samman storkraftnätet med de lokala
näten. Dessa regionledningar innehas och drivs normalt av de stora pro-
ducentföretagen. Anslutna till dessa ledningar är, förutom de lokala näten,
större industrikunder. På regionledningar, som kan ha en avsevärd längd,
transformeras den elektriska energin ned i flera led från storkraftnätets
spänningsnivå. Spänningen längs en regionledning ligger därför på olika
nivåer mellan 20 och 130 kilovolt. Antalet nedtransformeringar, liksom
den sträcka elen transporteras, påverkar väsentligt kostnaderna för överfö-
ringen längs en ledning.
Det är vanligt att en och samma koncessionshavare har ett stort antal
regionledningar inom ett sammanhängande område. Varje ledning
omfattas då normalt av en nätkoncession för linje. Kunderna tar ut el på
olika spänningsnivåer på ett sådant ledningsnät, vilket påverkar antalet
nedtransformeringar och därmed överföringskostnaden. Antalet nedtrans-
formeringar till en och samma spänningsnivå varierar ofta mellan olika
ledningar. Därför kan det, beträffande uttagspunkter på olika ledningar
men på samma spänningsnivå, ha förekommit olika många nedtrans-
formeringar från storkraftnätet och fram till uttagspunkten.
Nu införs en bestämmelse med innebörd att på en regionledning far
inte nättariffen, på varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var på
ledningen en uttagspunkt är belägen.
Denna reglering innebär att kostnaderna för nedtransformering far
påverka nättariffen För varje lägre spänningsnivå ökar kostnaderna för
nedtransformering och därmed blir också nättariffen i motsvarande mån
högre. På varje spänningsnivå far däremot inte överföringssträckan
påverka nättariffen. Själva "transportkostnaden" påspänningsnivån liksom
kostnaderna för nedtransformering till spänningsnivån och övriga
kostnader måste alltså fördelas jämnt mellan uttagspunkterna.
I lagtexten anges uttagspunktens belägenhet "i förhållande till
ledningens anslutning till annan koncessionshavares ledning". Skälet
härtill är att en och samma regionledning kan omfattas av flera
nätkoncessioner trots att ledningen har en och samma innehavare. Vid 91
tillämpning av den aktuella bestämmelsen skall hela ledningen betraktas
som en enhet oavsett hur många nätkoncessioner det finns på ledningen. Prop. 1994/95:222
Ett speciellt problem måste i detta sammanhang beröras. Det är inte
ovanligt att en stor elkonsument tar ut sin el direkt från en transformator.
I ett sådant fall måste man anse att konsumenten inte utnyttjar ledningen
på den lägre spänningsnivån. Hans nättariff far därför bestämmas med
utgångspunkt i nättariffen på ledningssträckan med den högre spännings-
nivån och med ett tillägg för själva nedtransformeringen.
Till skillnad från nättariffer på det lokala nätet gäller denna nya regle-
ring bara för uttagspunkter. Den el som produceras i ett kraftverk förs
normalt in på en regionledning för vidare transport till storkraftnätet.
Nättariffen för en sådan inmatningspunkt far alltså vara avståndsberoende.
I vissa speciella fall kan det dock finnas behov av undantag från be-
stämmelsen att nättariffen på en regionledning inte far vara lägesberoen-
de. Det har därför i ett nytt 9 mom. införts regler för när sådant undantag
skall kunna beviljas.
På ledningar med en spänning på 220 kilovoit eller däröver, dvs. på
storkraftnätet, är det även i fortsättningen tillåtet med lägesberoende
nättariffer både i inmatnings- och uttagspunkter.
I fjärde stycket anges de kriterier som skall tillämpas vid
bedömningen av en nättariffs skälighet. Ett antal nya bestämmelser
föreslås nu i detta hänseende.
Den nya regleringen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Därvid har det hittillsvarande fjärde stycket delats upp på tre stycken.
Beträffande nättariffer på lokalnät anges i det nya fjärde stycket,
liksom tidigare, att varje koncessionsområde skall bedömas för sig. Detta
innebär att någon utjämning av nättariffen mellan olika områden inte far
äga rum. Orsaken till denna reglering är att man vill ha så kostnadsriktiga
tariffer som möjligt. Den enda avvikelse från denna princip som för
närvarande tillåts är den utjämning som sker inom varje koncessionsom-
råde därigenom att tariffen inte far vara avståndsberoende.
Nu införs en kompletterande bestämmelse som innebär ytterligare ett
avsteg från principen om kostnadsriktiga tariffer. Om nätmyndigheten har
medgivit, enligt första stycket, att ett antal koncessionsområden far
redovisas samlat skall vid skälighetsbedömningen dessa anses utgöra ett
område. En förutsättning för att ett antal koncessionsområden far
redovisas samlat är att samma tariff tillämpas inom områdena. Detta
innebär alltså en utjämning av tariffen mellan de olika områdena. Som
framgår av första stycket far tillstånd till samlad redovisning lämnas
endast om "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig
enhet", dvs. att i de samredovisade områdena ingår en lämplig kombina-
tion av glesbygds- och tätortsområden Härigenom tillgodoses det
allmännas krav på att en lämplig tariffstruktur uppstår. Detta är då
visserligen, som nämnts, ytterligare ett avsteg från kostnadsriktiga tariffer,
men det står helt i överenstämmelse med en utökad hänsyn till glesbyg-
den.
Vidare införs i det nya femte stycket en bestämmelse om att vid
skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
kostnaderna på koncessionshavarens samtliga regionledningar i viss 92
utsträckning bedömas samlat.
Det gäller först de kostnader som koncessionshavaren har för att ha Prop. 1994/95:222
sina regionledningar anslutna till annan koncessionshavares ledning. För
att elen skall komma fram till en viss regionledning krävs att den överförs
från ett kraftverk via storkraftnätet och eventuellt andra koncessionshava-
res regionledningar till den egna ledningen. För denna överföring måste
givetvis koncessionshavaren betala ersättning. Den helt övervägande
delen utgörs av avgiften för överföring på storkraftnätet. Nättariffen på
storkraftnätet är lägesberoende och konstruerad på det sättet att inmatning
på nätet blir dyrare ju längre norrut man kommer medan uttag blir dyrare
ju längre söderut man kommer. Sammantaget medför denna konstruktion
att överföringskostnadema till regionledningar i norra delen av landet är
lägre än i södra delen. Den nya regeln innebär att vid bedömning av
dessa kostnader skall kostnaderna på en koncessionshavares samtliga
regionledningar inom samma region bedömas samlat, dvs. kostnaderna
skall fördelas jämnt på regionledningarna inom regionen. Vad som skall
anses utgöra "samma region" far avgöras genom nätmyndighetens praxis.
Vägledande härvid far inledningsvis vara den indelning av landet som de
stora kraftproducenterna i dag använder vid utjämning av dessa överfö-
ri ngskostnader mellan regionnäten. Därvid bör anmärkas att flera
kraftproducenter i dag inte har någon sådan indelning, ofta beroende på
att de distribuerar el inom en begränsad del av landet. På den nya
elmarknaden kommer på sikt förhållandena att ändras dithän att
elsäljarnas försäljning inte blir lokaliserad till någon viss del av landet.
När nätmyndigheten i framtiden avgör omfattningen av de regioner inom
vilka utjämning bör ske bör man anlägga samma synsätt som vid
utformningen av koncessionsområden, dvs. regionerna bör ha en lämplig
sammansättning av tätorter och glesbygd. Däremot bör det inte fa
förekomma någon utjämning inom hela landet, dvs. mellan de norra och
de södra delarna. Om så sker sätts nämligen det lägesberoende elementet
hos nättariffen för storkraftnätet ur spel.
Som har nämnts tidigare kan det på olika regionledningar ha använts
olika många nedtransformeringar till samma spänningsnivå. Detta medför
att kostnaderna för nedtransformering till samma spänningsnivå kan vara
olika på olika ledningar. Någon fullständig utjämning av dessa kostnader
på alla koncessionshavarens regionledningar far inte äga rum. Däremot
skall en indelning av ledningarna göras efter antalet nedtransformeringar
till de olika spänningsnivåema. Ledningar med en nedtransformering till
en viss spänningsnivå förs till en grupp, ledningar med två nedtrans-
formeringar till en viss spänningsnivå förs till en annan grupp osv. Inom
varje sådan grupp skall kostnaderna för nedtransformering bedömas
samlat. Någon utjämning mellan grupperna far däremot inte äga rum.
En viktig omständighet måste i detta sammanhang beaktas. De olika
nedtransformeringar som utförs från storkraftnätets spänningsnivå sker
inte alltid till exakt samma spänningsnivå på olika regionledningar. Man
kan i dag dock urskilja tre olika spänningsintervall där de olika
nedtransformeringama normalt hamnar, nämligen 140 - 70 kilovolt, 70 -
30 kilovolt och 30 - 6 kilovolt. Därför är regleringen utformad så att en
samlad bedömning av kostnaderna för nedtransformering skall ske inom 93
varje normalt spänningsintervall. Vad begreppet "normala spänningsin-
tervall" skall omfatta far avgöras genom nätmyndighetens praxis.
Vägledande för denna praxis far inledningsvis vara de spänningsintervall
som i dag tillämpas av de stora kraftföretagen.
Denna reglering innebär alltså att, inom ett och samma
spänningsintervall, kommer nättariffen att bli högre ju fler nedtrans-
formeringar som har använts ned till spänningsintervallet.
Övriga kostnader på koncessionshavarens samtliga regioniedningar i
hela landet skall, inom -varje normalt spänningsintervall, bedömas samlat.
Härvid måste givetvis också en skälig andel av icke direkt till de olika
ledningarna hänforliga kostnader såsom administrationskostnader och
liknande fördelas på de olika spänningsintervallen.
I det nya sjätte stycket regleras hur skälighetsbedömningen av
nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt och däröver
skall göras. Därvid anges att kostnaderna på koncessionshavarens
samtliga ledningar med undantag för utlandsförbindelserna skall bedömas
samlat, dock att tariffen far utformas med hänsyn till var på ledningsnätet
en anslutningspunkt är belägen. Denna reglering rör enbart det av Affärs-
verket svenska kraftnät förvaltade storkraftnätet.
Prop. 1994/95:222
94
Prop.
2 § 9 mom. Nättariffen för en enskild elkonsument, vars anläggning
är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten meddelat
tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen
elkonsumentens uttagspunkt är belägen.
På ansökan av koncessionshavaren eller berörd elkonsument skall
nätmyndigheten meddela tillstånd om den berörda uttagspunkten fanns
den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av
el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den
1 juli 1995.
Tillstånd skall gälla från viss dag samt meddelas för bestämd tid,
högst trettio år.
Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för
elkonsumenten, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträck-
ning som i det avtal som nämns i andra stycket.
Om uttagspunktens läge ändras eller avses bli ändrad eller om den
avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd, skall
koncessionshavaren anmäla detta till nätmyndigheten. När en sådan
anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning
och under vilken tid det tidigare meddelade tillståndet skäligen skall
bestå.
Bestämmelserna i detta moment innebär att vissa elkunder på regionled-
ningar, som redan har en avståndsberoende tariff, far möjlighet att behålla
denna. Detta innebär alltså en avvikelse från huvudregeln i 7 mom. att
nättariffer på regionledningar inte far vara avståndsberoende.
I första stycket finns huvudregeln. Av den framgår att momentet
endast gäller den som tar ut el från en regionledning medan den som
matar in el alltså inte omfattas av bestämmelsen. Det framgår vidare att
nätmyndighetens tillstånd krävs för att tariffen även i fortsättningen skall
fa vara avståndsberoende. Om nätmyndigheten meddelar sådant tillstånd
skall tariffen vara avståndsberoende
I andra stycket finns bestämmelser om vilka som far begära undantag.
Förutom koncessionshavaren har även den som innehar en sådan
uttagspunkt som kan bli föremål för undantag rätt att framställa en sådan
begäran.
I samma stycke anges också de kriterier som måste vara uppfyllda för
att nätmyndigheten skall kunna meddela tillstånd.
En första förutsättning för ett sådant tillstånd är att uttagspunkten
existerade den 1 juli 1995. Tidpunkten har satts till ett halvår före
införandet av den nya elmarknaden. Skälet härtill är att det inte skall vara
möjligt att under sista halvåret före den nya elmarknaden träffa avtal som
kommer att omfattas av bestämmelsen i detta moment. För uttagspunkter
som tillkommer efter nämnda tidpunkt kan således tillstånd inte meddelas.
1994/95:222
95
Vidare måste det den 1 juli 1995 för uttagspunkten i fråga finnas ett Prop. 1994/95:222
avtal som innebär att konsumentens nättariff bestäms med beaktande av
uttagspunktens belägenhet på regionledningen. I några enstaka fall finns
sådana avtal som endast innefattar priset för överföringen. I det helt
avgörande antalet fall har dock avtalen ingåtts som en helhetslösning där
såväl priset för överföringen som betalning för levererad el ingår. Detta
har sin förklaring i att koncessionshavaren, med nuvarande regelverk, i
normalfallet både säljer elen och svarar för överföringstjänsten. Självfallet
omfattar möjligheten att fa tillstånd båda dessa kategorier av avtal. Det
ankommer dock på den som begär tillstånd att visa att partema i det
åberopade avtalet beaktat uttagspunktens belägenhet när tariffen bestämts.
Om de nämnda förutsättningarna är uppfyllda skall tillstånd meddelas.
I tredje stycket anges att nätmyndigheten i sitt beslut skall ange från
vilken tidpunkt tillståndet gäller. För det övervägande antalet fall kommer
en begäran säkert att ha behandlats i sådan tid att koncessionshavaren kan
beakta tillståndet när han bestämmer sin nättariff. Om en begäran
inkommer när det redan finns en av koncessionshavaren fastställd
nättariff påverkar ett undantag hela nättariffens utformning och far
förmodligen även vissa konsekvenser för angränsande koncessionshavares
nättariffer. Det är därför rimligt att beslutet gäller från en senare tidpunkt
än dagen för beslutet. Denna bör bestämmas så att berörda koncessions-
havare far rimlig tid att ändra sina nättariffer. En lämplig tidpunkt torde
i många fall vara närmaste hel- eller halvårsskifte. I samma stycke anges
också att ett tillstånd skall meddelas för bestämd tid, högst trettio år. Som
tidigare angivits kan tillstånd endast meddelas för en uttagspunkt som
fanns den 1 juli 1995 och där det vid denna tidpunkt fanns en tariff som
tar hänsyn till uttagspunktens belägenhet på regionledningen. En sådan
avgiftsreducering kan ha varit en starkt bidragande orsak till att an-
läggningen etablerades just där. Denna förmån bör dock inte gälla för
evigt, varför ett tillstånd gäller högst trettio år. Eftersom det är fråga om
stora investeringar och i de flesta fall stora och viktiga industrier som haft
dessa förmåner bör tillstånd i de flesta fall meddelas för lång tid och i
normalfallet bestämmas till eller i närheten av maximitiden. Däremot kan
ett tillstånd inte förlängas eller förnyas när giltighetstiden har löpt ut.
I fjärde stycket anges att om tillstånd meddelats skall nättariffen
bestämmas så att uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning
som i det avtal som tillämpas mellan konsumenten och
koncessionshavaren. Vid oenighet mellan parterna kan denna fråga prövas
av nätmyndigheten. Frågan omfattas också av nätmyndighetens
tillsynsansvar.
I femte stycket behandlas den situationen då en uttagspunkt flyttas eller
den avtalade effekten i uttagspunkten höjs. Skälet till att så sker är i
allmänhet att en investering gjorts vid den anläggning som betjänas av
uttagspunkten. En bedömning måste då göras om den förmån som det
redan meddelade tillståndet innebär skall omfatta även den nya investe-
ringen. Då denna situation uppstår är därför koncessionshavaren skyldig
att anmäla detta till nätmyndigheten som därvid har att ompröva det
tidigare meddelade tillståndet. Vid en sådan omprövning skall myndig- 96
heten göra en bedömning av i vilken utsträckning och under vilken tid
tillståndet skäligen bör bestå. Denna bedömning får ske från fall till fall Prop. 1994/95:222
men särskilt får beaktas ändringens relativa omfattning och den tid
tillståndet har gällt.
2 § 10 mom. Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsut-
rustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elkonsument
skall av nätkoncessionshavaren debiteras elkonsumenten.
En elkonsument som är lågspänningskund har vid flyttning rätt att
av nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som
motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med
beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000
kronor behöver dock inte återbetalas till elkonsumenten.
En elkonsument vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 4 mom. sjunde stycket skall
debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av
mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nämns i första och tredje
styckena får inte debiteras enskilda elkonsumenter.
Första - tredje styckena gäller inte elkonsumenter som köper sin el
från innehavaren av leveranskoncession enligt 6 § lagen (1994:618) om
handel med el, m.m.
Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
Detta moment motsvarar 2 § 9 mom. i departementspromemorian Vissa
tekniska frågor i den nya ellagstiftningen (Ds 1995:8).
Enligt 2 § 4 mom. sjunde stycket är innehavaren av nätkoncession
skyldig att utföra mätning av överförd el på sitt nät samt att rapportera
resultaten av dessa mätningar enligt föreskrifter som kommer att
meddelas av regeringen och nätmyndigheten. För att kunna fullgöra detta
måste koncessionshavaren installera mätare i relevanta mätpunkter på sitt
nät. Dessa mätare bekostas initialt av koncessionshavaren och blir också
hans egendom. Mätningen ingår i nätverksamheten. Koncessionshavaren
har därför enligt ellagens bestämmelser rätt att låta kostnaderna för
mätningen, dvs. kostnaderna för mätaren och dess installation samt för
insamlingen och rapporteringen av mätresultaten omfattas av nättariffen.
I forevarande moment regleras de fall där dessa kostnader skall debiteras
den enskilde konsumenten och således inte får slås ut på den för
kundkollektivet gemensamma nättariffen
I anslutning till en mätare finns alltid en särskild insamlingsutrustning
anbringad. Denna behövs för att mätaren skall kunna fullgöra den
mätning som krävs. Regleringen i detta moment beträffande mätare
omfattar också denna insamlingsutrustning.
Stadgandet i första stycket behandlar kostnaden för mätaren och dess
installation och innebär att koncessionshavaren blir tvungen att debitera
elkonsumenter, oavsett om de är hushållskunder eller industrikunder,
kostnaden för konsumentens mätare inkl, dess installation. Dessa
kostnader får alltså inte slås ut på den gemensamma nättariffen.
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
97
Stadgandet i andra stycket behandlar den situationen då en elkonsu- Prop. 1994/95:222
ment flyttar. Om han inte hade flyttat hade han kunnat utnyttja mätaren
under hela dess tekniska livslängd. Om han i ett sådant fall redan har
betalat kostnaden för mätaren har han därför rätt till ersättning av
koncessionshavaren. Stadgandet gäller bara lågspänningskunder.
Högspänningskunder, dvs. stora industrier, flyttar sällan och om det ändå
sker torde den frågan normalt regleras avtalsvägen. En definition av
begreppet högspänning och lågspänning finns i förordningen (1957:601)
om elektriska starkströmsanläggningar.
Vid bestämmande av ersättningen far man slå ut kostnaden för mätaren
jämnt över mätarens beräknade tekniska livslängd. Den del av detta
belopp som belöper på den återstående beräknade tekniska livslängden
kan alltså bli föremål för återbetalning. Av detta belopp återbetalas
naturligtvis bara så mycket som motsvarar vad elkonsumenten redan har
betalat för den återstående tekniska livslängden. Om exempelvis mätaren
kostar 10 000 kr och 3 000 kr belöper på den återstående tekniska
livslängden vid avflyttningen far elkonsumenten tillbaka 3 000 kr om han
redan har betalat hela kostnaden för mätaren. Om han däremot bara har
betalat 8 000 kr vid avflyttningen far han bara tillbaka 1 000 kr.
Enligt sista meningen i förevarande stycke behöver dock belopp som
är mindre än 1 000 kronor inte återbetalas. Vid bestämmande av
ersättning enligt detta stycke far endast värdet av själva mätaren beaktas
medan värdet av mätarens installation inte far beaktas.
De två första styckena i momentet behandlar kostnaderna för mätare
och deras installation. 1 tredje stycket behandlas kostnaden för mätning
och rapportering av mätresultat Mätning innebär att mätvärden hämtas
in från mätarna. Därefter skall dessa mätvärden sammanställas på visst
sätt och rapporteras till olika intressenter.
Regeringen och nätmyndigheten kommer att utfärda föreskrifter om
mätning som kommer att ange de tidsintervall och den mätnoggrannhet
med vilken mätningen skall ske. Dessa föreskrifter kommer bara att ange
de minimikrav som skall gälla i dessa hänseenden. De flesta elkonsumen-
ter kommer antagligen att nöja sig med att mätningen av deras elförbruk-
ning sker enligt dessa minimikrav. Kostnaderna för mätning blir därmed
lika för de flesta konsumenter och kommer därför att ingå i den
gemensamma nättariffen.
Enligt föreskrifterna om mätning kommer en konsument emellertid att
kunna begära att mätningen sker med tätare tidsintervall och/eller större
mätnoggrannhet än de föreskrivna minimikraven. Koncessionshavaren blir
då skyldig att utföra mätning enligt kundens begäran. Detta kommer dock
att orsaka koncessionshavaren merkostnader som ibland kan uppgå till
betydande belopp. Enligt tredje stycket blir konsumenten skyldig att
ersätta koncessionshavaren för denna merkostnad. Denna far alltså inte
slås ut på den gemensamma nättariffen
Enligt fjärde stycket far inte andra kostnader som rör mätning än de
som nämns i första och tredje styckena debiteras någon enskild kund,
vilket innebär att de kommer att omfattas av den gemensamma nättarif-
fen.
Av femte stycket framgår att detta moment inte gäller de elkonsumen-
98
ter som köper sin el från leveranskoncessionshavaren. De blir alltså inte Prop. 1994/95:222
debiterade kostnaderna för mätaren och dess installation samt för
mätningen. Skälen för detta har behandlats i avsnitt 9.2.
I sjätte stycket föreskrivs att nätmyndigheten prövar frågor om
koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment. De frågor som kan
bli föremål för tvist mellan koncessionshavaren och elkonsumenten är
främst koncessionshavarens skyldighet att betala ersättning enligt andra
stycket och elkonsumentens skyldighet att betala vissa kostnader enligt
första och tredje styckena.
2 § 11 mom. Innehavare av elproduktionsanläggning som kan leverera
en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för inmatning av el inte erlägga
annan del av nättariffen än engångsavgift för anslutning, avgift för
mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation
i inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och rapportering.
I detta moment, som motsvarar 2 § 10 mom. i Energikommissionens del-
betänkande (SOU 1995:14), behandlas nättariffer vid småskalig elproduk-
tion.
Med småskalig elproduktion avses en elproduktionsanläggning som
kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Från en sådan anläggning
matas el in på ett ledningsnät, vanligen ett lokalnät, i en inmatningspunkt.
Enligt huvudregeln skall innehavaren av anläggningen betala ersättning
till koncessionshavaren enligt den gällande nättariffen.
Regleringen i detta moment innebär att en innehavare av en småskalig
produktionsanläggning inte skall betala full ersättning enligt nättariffen.
I momentet anges vilka delar av nättariffen han skall betala. Först gäller
det engångsavgift för anslutning, som alltså utgår då anläggningen ansluts
till nätet. I begreppet anslutning ingår också, enligt 1 § femte stycket,
återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av den avtalade
effekten i inmatningspunkten. Även ersättning för dessa åtgärder skall
alltså erläggas. Däremot ingår inte årliga underhållskostnader för den
aktuella anslutningen i engångsavgiften. Den andra delen av nättariffen
som skall erläggas är den del av tariffen som avser mätning av den el
som matas in i inmatningspunkten, närmare bestämt avgiften för mätare
med tillhörande insamlingsutrustning och dess installation i inmatnings-
punkten samt avgiften för mätning och rapportering. Den del av nättarif-
fen som därmed bortfaller är den årliga avgiften för själva överföringen.
2 § 12 mom. Innehavare av en elproduktionsanläggning har rätt till
ersättning av den koncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen
är ansluten. Ersättningen skall motsvara
1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el
från anläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att ha
sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som 99
blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av Prop. 1994/95:222
ersättningen enligt första stycket.
Frågor om ersättning enligt detta moment prövas av nätmyndigheten.
I detta moment, som motsvarar 2 § 11 mom. i Energikommissionens del-
betänkande, behandlas elproducenters rätt att från den koncessionshavare
till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten fa ersättning
som motsvarar dels värdet av den minskning av energiförluster som
inmatning från anläggningen medför i det aktuella ledningsnätet, dels
värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter for att ha sitt
ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som blir
möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.
I första stycket ges själva huvudregeln om elproducentens rätt till
ersättning av koncessionshavaren för att hans anläggning är ansluten till
koncessionshavarens ledningsnät. I praktiken kommer ersättningen att
regleras genom en reducering av elproducentens avgift enligt nättariffen
till koncessionshavaren. I vissa fall kommer dock denna ersättning att bli
större än avgiften enligt nättariffen, varvid koncessionshavaren far utge
ersättning till elproducenten.
Vidare behandlas under punkterna 1 och 2 vad ersättningen skall avse.
Inmatningen medför en minskning av energiförlustema i det ledningsnät
vartill anläggningen är ansluten. Värdet av denna minskning skall ingå i
ersättningen, vilket anges under punkten 1. Beräkningen av detta värde
görs genom en bedömning av hur mycket förlusterna i koncessionshava-
rens ledningsnät minskar på grund av inmatningen i förhållande till om
anläggningen inte hade funnits. Den omständigheten att anläggningen är
ansluten till ledningsnätet medför dessutom att koncessionshavaren oftast
kan minska sin kostnad för att ha sitt ledningsnät anslutet till
överliggande nät. Han behöver då t.ex. inte abonnera på lika hög effekt
som om anläggningen inte hade varit ansluten och hans avgifter under
högbelastningsperioder kan då också bli lägre. Värdet av denna reduktion
skall också ingå i ersättningen till elproducenten, vilket framgår av
punkten 2.
Enligt andra stycket far regeringen meddela närmare föreskrifter om
beräkningen av denna ersättning. En beskrivning av hur dessa föreskrifter
kommer att utformas lämnas nedan.
Vad gäller beräkningen av den minskning av förluster som inmatning
från produktionsanläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät
(punkten 1) skall ersättningen bestämmas i förhållande till mängden
inmatad energi samt när denna inmatning sker. Det sistnämnda beror på
att värdet av förlustminskningen påverkas av när på dygnet och när på
året inmatningen sker.
Vid beräkning av värdet av den reduktion av koncessionshavarens
avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares
ledningsnät som blir möjlig genom att produktionsanläggningen är
ansluten till ledningsnätet (punkten 2) måste den faktiska nätavgift som
koncessionshavaren betalar jämföras med den nätavgift han skulle varit
tvungen att betala om produktionsanläggningen inte hade varit ansluten 100
till nätet.
En bedömningsgrund som därvid skall tillmätas betydelse är den Prop. 1994/95:222
aktuella produktionsanläggningens förmåga att levererera in effekt på
nätet. Denna bedömningsgrund måste då ses tillsammans med an-
läggningens driftsäkerhet och den eventuella överenskommelse som
träffats mellan koncessionshavaren och elproducenten om när anlägg-
ningen planeras vara i drift. Med kännedom om dessa båda faktorer kan
koncessionshavaren bestämma och eventuellt sänka sitt effektabonnemang
på det nät vartill hans eget nät är anslutet. Värdet av en sådan sänkning
skall tillkomma produktionsanläggningens innehavare.
Vidare måste man beakta den mängd elenergi som matas in och när
denna inmatning sker. Detta har mest relevans när det gäller att bedöma
minskningen av den rörliga delen (t.ex. nätförluster och högbelastningsav-
gifter) av koncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet
till annans nät.
I de fall det finns flera produktionsanläggningar anslutna till konces-
sionshavarens nät och som bidrar till det framräknade värdet enligt
punkterna 1 och 2 skall en fördelning ske i relation till hur mycket var
och en faktiskt bidrar med.
Det är dock viktigt att påpeka att ersättning enbart skall utgå i de fall
produktionen medför något värde i ovan nämnt hänseende. Om det i
stället är så att produktionen från den aktuella anläggningen medför
kostnader för koncessionshavaren bör en motsvarande kostnadskomponent
finnas med i den årliga nätavgiften som regleras i 7 mom. Att det sist-
nämnda inte gäller för produktionsanläggningar om högst 1 500 kilowatt
framgår av 11 mom.
I tredje stycket stadgas att nätmyndigheten prövar frågor om ersättning
enligt detta moment.
31 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 § 4, 6, 7, 9, 10 eller 12 mom.
eller 3 § och beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning
till den som enligt 15 a § tredje stycket beordrats att öka eller
minska produktionen av ström får överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten. När nätmyndighetens beslut prövas i domstol är myndig-
heten part i målet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §,
24 § första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett
bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats
meddelas av regeringen.
Paragrafen har nu anpassats till det förhållandet att elmarknadsreformen
träder i kraft.
Genom tillägg i första stycket utökas möjligheterna att överklaga nät-
myndighetens beslut i förhållande till det förslag som lades fram i
regeringens proposition Handel med el i konkurrens.
I det ursprungliga förslaget föreskrevs att nätmyndighetens beslut joi
enligt 2 § 7 mom. får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Bestämmelsen bibehålls men omfattar nu också beslut enligt momentets Prop. 1994/95:222
första stycke om undantag från kravet på redovisning av varje kon-
cessionsområde för sig. Vidare införs en rätt att överklaga nätmyndig-
hetens beslut enligt 2 § 9 mom. angående tillstånd att ha en avstånds-
beroende nättariff för en elkonsument på en regionledning, beslut enligt
2 § 10 mom. angående kostnader för mätare och mätning samt beslut
enligt 2 § 12 mom. angående ersättning till innehavare av elproduk-
tionsanläggning. Dessutom införs nu ett krav på prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätten.
En viss ändring vad avser nätmyndighetens ställning i domstol har
också vidtagits i förhållande till det förslag som remitterades till Lagrådet.
Där föreskrevs att om ett beslut av nätmyndigheten överklagas till
länsrätten blir myndigheten part där endast om det förekommer en enskild
part i länsrätten. På förslag av Lagrådet har bestämmelsen ändrats så att
nätmyndigheten alltid blir part när dess beslut prövas i domstol. Därmed
kommer nätmyndigheten att omfattas av allmänna regler om rätten att
överklaga domstols beslut, varför sista meningen i det ursprungliga
förslaget som reglerade nätmyndighetens rätt till överklagande har tagits
bort.
102
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 15, 15 a och 31 §§ den
1 januari 1995, och i övrigt den 1 januari 1996. De nya föreskrifterna
skall, med det undantag som anges i 2, tillämpas även på konces-
sioner som har beviljats före ikraftträdandet. Därvid skall linje-
koncession anses som nätkoncession för linje och områdeskoncession
som nätkoncession för område.
4. Nätmyndigheten skall på anmälan av kommunen meddela förbud
för en innehavare av nätkoncession att inom ett angivet område ansluta
anläggningar för värmeförsörjning av en byggnad om byggnaden redan
är ansluten till ett fjärrvärme- eller naturgasnät. Anmälan skall göras
fore utgången av juni 1996.
Ett förbud gäller till utgången av år 1998.
Ett förbud gäller inte anläggningar i form av en värmepump.
På ansökan av innehavaren av en byggnad får nätmyndigheten
meddela undantag från förbudet om värmeförsörjningen av byggnaden
med större fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området
gemensamma värmesystemet.
Under punkt 1 anges den 1 januari 1996 som dagen för ikraftträdande av
elmarknadsreformen.
Under punkt 4 har en ny bestämmelse införts. Genom bestämmelsen
föreskrivs att nätmyndigheten efter en skriftlig anmälan av en kommun
skall meddela förbud för den som innehar en nätkoncession att ansluta en
anläggning för uppvärmning av en byggnad, som redan är ansluten till ett
fjärrvärme- eller naturgasnät. Ett sådant förbud, som gäller till utgången
av 1998, inskränker den skyldighet som koncessionshavaren annars har
enligt 2 § 4 mom. att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sitt nät.
De elkonsumenter som kommer att omfattas av förbudet är naturligtvis
i teknisk mening redan anslutna till ledningsnätet. Den el de konsumerar
används dock bara för andra ändamål än uppvärmning av huset. Om en
sådan kund skulle vilja konsumera el även för uppvärmning av huset
måste, av tekniska skäl, effekten i hans uttagspunkt höjas. Enligt 1 §
femte stycket faller en sådan effekthöjning inom ramen för begreppet
anslutning. Det är i praktiken denna form av anslutning som omfattas av
ett förbud. Självfallet påverkas inte koncessionshavarens skyldighet att
ansluta anläggningar för andra ändamål än uppvärmning av en byggnad.
Dessutom är värmepumpar undantagna från anslutningsförbudet. I ett
beslut måste nätmyndigheten noga ange det område som omfattas av
förbudet. Endast områden där fjärrvärme eller naturgas redan distribueras
kan därvid komma i fråga. Ett förbud träffar i princip såväl innehavare
av nätkoncession för linje som för område även om det är framförallt den
senare typen av koncessionshavare som kommer att bli berörda.
Enligt bestämmelsen kan nätmyndigheten efter ansökan medge dispens
från ett förbud om värmeförsörjningen av en viss byggnad med större
103
fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma Prop. 1994/95:222
systemet. Formuleringen av dispensbestämmelsen ansluter till motsvaran-
de bestämmelse i 9 § lagen om handel med el, m.m. Med "att värmeför-
sörjningen med större fördel kan tillgodoses med elenergi" avses inte
prisskillnader mellan olika energiformer utan för att bestämmelsen skall
bli tillämplig krävs att det föreligger särskilda skäl som t.ex. att det i
samband med en omfattande ombyggnad bedöms vara mera lämpligt och
fördelaktigt att övergå till eluppvärmning.
Bestämmelsen omfattas av nätmyndighetens tillsynsansvar. Vid över-
trädelse av förbudet kan nätmyndigheten förelägga koncessionshavaren
vid vite att vidta rättelse. Däremot kan inte en nätkoncession återkallas
på grund av överträdelse av detta förbud.
104
Prop. 1994/95:222
1 § En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med
el får inte bedriva nätverksamhet enligt 1 § fjärde stycket lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an-
läggningar.
Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas
tillsammans med nätverksamhet i samma juridiska person om
1. produktionen uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller
2. produktionen äger rum i mobila reservkraftsaggregat, vilka är
avsedda för tillfälligt bruk vid elavbrott.
Bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av denna paragraf finns
i 2 § 6 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Huvudregeln i denna paragraf innebär att nätverksamhet inte far bedrivas
tillsammans med produktion av eller handel med el i samma juridiska
person. Skälet härtill är att de ekonomiska förhållandena i nätverksam-
heten ligger till grund för nättariffen, dvs. elkundernas betalning för
tjänsterna i nätverksamheten, som står under offentlig reglering medan
elproduktion och elhandel inte står under sådan kontroll. Det är därför
viktigt att den reglerade nätverksamheten inte påverkas av förhållandena
i den oreglerade elproduktionen eller elhandeln.
I andra stycket införs nu två undantag från bestämmelsen i första
stycket. Alla nätföretag har en viss förlust av el på sitt nät. Denna förlust
måste ersättas av nätföretaget som alltså köper in el från någon elleveran-
tör. Kostnaden för att köpa denna el ingår i nätverksamheten eftersom
inköpet är en förutsättning för en väl fungerande nätverksamhet.
Det förekommer att nätföretag har egen produktion av el avsedd
uteslutande för att täcka nätförlusterna på det egna nätet. Den formen av
elproduktion undantas nu från kravet på skilda juridiska personer för
elproduktion och nätverksamhet.
Nätföretagen utför kontinuerligt underhålls- och reparationsarbeten på
sina nät. I samband med dessa arbeten måste elöverföringen av säker-
hetsskäl brytas på berörd del av nätet. För att inte nätföretagets kunder
skall drabbas av elavbrott medför man då ett mobilt reservkraftsaggregat
som förser de berörda kunderna med el medan avbrottet varar. Aggregatet
kan också användas vid oplanerade elavbrott. Eftersom denna form av
elproduktion måste anses ingå i nätverksamheten och då produktionen
inte syftar till att på kommersiell basis sälja el undantas nu också denna
produktion från paragrafens huvudregel.
I tredje stycket görs en hänvisning till bestämmelser i ellagen om
tillsyn över efterlevnaden av denna paragraf. Enligt dessa bestämmelser
utövas tillsynen av nätmyndigheten enligt ellagen
105
5 § Om ett sådant kommunalt foretag som avses i 3 kap. 16-18 §§ Prop. 1994/95:222
kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i
4 § 1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksam-
heten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta
gäller dock inte foretag som bedriver distribution av fjärrvärme eller
naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud
enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om
ändring i nämnda lag.
Om en kommun bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i
verksform måste gällande kommunala principer, bl.a. de om likställighet
och självkostnad, iakttas.
Om kommunen däremot bedriver verksamheten i någon annan form än
verksform skall, enligt första stycket i paragrafen, verksamheten drivas
på affärsmässig grund. Detta innebär bl a. att likställighets- och självkost-
nadsprinciperna inte far iakttas. Dessutom skall verksamheten redovisas
särskilt. Skälen till att dessa bestämmelser infördes var att dessa företag
skulle komma att verka i konkurrens med elhandelsföretag på den nya
elmarknaden.
Genom en ny bestämmelse i de i paragrafen nämnda övergångsbestäm-
melserna till ellagen kan distribution av fjärrvärme och naturgas emeller-
tid komma att skyddas från konkurrens från elhandelsföretag genom ett
av nätmyndigheten meddelat förbud att ansluta fjärrvärme- och naturgas-
kunder till ledningsnätet för eluppvärmning.
Nu införs en kompletterande bestämmelse i förevarande paragraf. Den
innebär att sådan kommunal fjärrvärme- och naturgasverksamhet, som
bedrivs i områden som är skyddade mot konkurrens från elhandelsföretag
inte skall drivas på affärsmässig grund Likställighets- och självkost-
nadsprincipema skall alltså iakttas Verksamheten behöver inte heller
redovisas särskilt.
Om elhandel bedrivs i samma företag som skyddad fjärrvärme- eller
naturgasverksamhet gäller huvudregeln för elhandelsverksamheten. Den
verksamheten skall alltså drivas på affärsmässig grund och redovisas
särskilt.
7 § Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän
synpunkt är lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för en bestämd tid, längst fem år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan
om överlåtelse av leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
Den enda ändring som gjorts är att koncessionstiden förlängts från
tidigare längst tre år till längst fem år. Det finns dock alltjämt behov av
att inför en eventuell förnyelse av koncessionerna göra en utvärdering av
behovet att behålla koncessionssystemet. Det är därför fortfarande
106
nödvändigt att koncessionstiden bestäms så att alla koncessioner löper ut Prop. 1994/95:222
samtidigt. Koncessionstiden skall således bestämmas till fem år om
koncession meddelas senast vid lagens ikraftträdande. Om koncession
meddelas senare skall koncessionstiden avkortas i motsvarande mån.
12 § Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leverans-
området leverera ström för ändamål som inte omfattas av leverans-
skyldigheten enligt 9 § första och andra styckena. En sådan leverantör
får inom leveransområdet också leverera ström till dels elkonsumenter
som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst
sex månader innan leveransen påbörjas, dels elkonsumenter som med
en leverantör har haft ett tidsbestämt avtal, vilket har upphört att gälla
under tiden den 30 juni - 31 december 1995.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om
leverans av ström med en reglerad uppsägningstid som är längre än
sex månader eller som är tidsbestämt får dock inte köpa ström av
annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I
sådana fall krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom - ----skall påbörjas.
Paragrafen reglerar rätten för elkonsumenter som är anslutna till ett
lokalnät att köpa sin el från annan än innehavaren av leveranskoncession
enligt 6 §.
Huvudregeln i första stycket innebär att en elkonsument är tvungen att
köpa sin el från leveranskoncessionshavaren men att han kan välja en
annan leverantör om han gjort anmälan om detta hos leveranskon-
cessionshavaren minst sex månader i förväg.
I andra stycket finns ett undantag från huvudregeln att man kan byta
leverantör sex månader efter anmälan hos leveranskoncessionshavaren.
Undantaget gäller de elkonsumenter som med leveranskoncessionshavaren
har ett leveransavtal, som antingen har en reglerad uppsägningstid som
är längre än sex månader eller är tidsbegränsat. Sådana konsumenter far
inte byta leverantör förrän avtalet med leveranskoncessionshavaren har
upphört att gälla men de behöver i gengäld inte göra någon anmälan sex
månader i förväg, varför de kan byta leverantör så fort avtalet har upphört
att gälla.
Denna undantagsregel far, med nuvarande utformning, i samband med
det nya regelverkets ikraftträdande vissa mindre önskvärda konsekvenser.
Ett stort antal större elkonsumenter, framför allt inom industrin, har inför
den nya elmarknaden den 1 januari 1996 tecknat tidsbestämda leverans-
avtal som löper ut den 31 december 1995 eller tidigare för att direkt vid
ikraftträdandet kunna agera fritt på den nya elmarknaden utan att vara
bundna till leveranskoncessionshavaren. Detta resultat uppnås emellertid
inte med nuvarande utformning av undantagsregeln. Denna regel träder
i kraft först den 1 januari 1996. Den dagen har de stora el konsumenterna
inget tidsbestämt avtal eftersom detta upphörde att gälla senast dagen
innan. Detta far som resultat att dessa elkonsumenter omfattas av 107
huvudregeln i första stycket, dvs. de kan inte byta leverantör förrän sex
månader efter det att de gjort anmälan till leveranskoncessionshavaren. Prop. 1994/95:222
Det är framför allt de stora industrikundema som redan vid ikraftträdan-
det av elmarknadsreformen kommer att ha vilja och förmåga att agera
fritt på den nya elmarknaden. Om detta nu inte blir möjligt kommer
omregleringen i praktiken inte att ta sin början förrän efter halvårsskiftet
1996.
För att råda bot på detta har nu ett tillägg till huvudregeln i första
stycket gjorts. Utan föregående uppsägning far nu vissa elkonsumenter
köpa el från en annan leverantör än leveranskoncessionshavaren. En
förutsättning är att man före elmarknadsreformens ikraftträdande hade ett
tidsbestämt avtal med sin leverantör och att detta avtal upphörde att gälla
under det halvår som närmast föregick ikraftträdandet.
Om en elkonsument har haft ett sådant leveransavtal som upphörde att
gälla under halvåret före den nya elmarknadens införande och han
därefter träffar ett tidsbestämt leveransavtal med den blivande leverans-
koncessionshavaren gäller bestämmelserna i det senare avtalet. Han
omfattas därmed av bestämmelsen i andra stycket.
13 § En elkonsument är skyldig att se till att det finns någon, som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i konsumentens uttagspunkt (balansan-
svar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den
myndighet, som enligt 15 a § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha systemansvaret för
elektrisk ström.
En elkonsument som är ansluten till ett ledningsnät skall hålla in-
nehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har åtagit sig
balansansvaret i hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller inte de elkonsumenter som köper
sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 6 §.
Innehavaren av leveranskoncession skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om till vilka elkonsumenter han levererar el
samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp.
Innehavaren av nätkoncession skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i andra och
fjärde styckena. Han skall dessutom hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för
hans egna inköp.
Denna paragraf är ny och reglerar balansansvaret, som har behandlats i
avsnitt 9.1.
I första stycket regleras varje elkonsuments ansvar för att det för hans
uttagspunkt finns en balansansvarig. Därvid kan endast den komma i
fråga som har ingått avtal med den systemansvariga myndigheten, som
är Affärsverket svenska kraftnät (SvK). Den som vill åta sig balansansvar
kommer nämligen att få ingå ett avtal med SvK, där de grundläggande
förhållandena mellan parterna regleras. Innebörden i detta avtal är bland 108
annat att den balansansvarige, gentemot SvK, åtar sig det ekonomiska
ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som Prop. 1994/95:222
förbrukas av de konsumenter för vilka han är balansansvarig. Varje
elkonsument måste alltså teckna ett leveranskontrakt med en elleverantör
som antingen själv åtar sig balansansvaret för uttagspunkten och har
ingått avtal med SvK som balansansvarig el ler som i sin tur har
motsvarande avtal med en balansansvarig. Om konsumenten själv har
ingått avtal med SvK som balansansvarig kan han dock själv åta sig
balansansvaret för uttagspunkten.
I andra stycket anges att varje elkonsument måste underrätta nätkon-
cessionshavaren om vem som är balansansvarig i hans uttagspunkt. Om
balansansvaret övergår på någon annan måste konsumenten omedelbart
underrätta nätkoncessionshavaren om detta.
Inledningsvis kommer de flesta elkonsumenter, som är anslutna till
lokala nät, att köpa sin el från innehavaren av leveranskoncession. Denne
eller den som levererar el till leveranskoncessionshavaren kommer därvid
att ha balansansvaret för dessa konsumenter. I tredje stycket föreskrivs
därför att dessa konsumenter inte omfattas av bestämmelserna i första och
andra styckena. Frågan om balansansvaret i dessa konsumenters
uttagspunkter regleras i stället i fjärde stycket. Om en sådan konsument
byter leverantör och alltså börjar köpa sin el från någon annan än
leveranskoncessionshavaren åligger det konsumenten, i enlighet med
huvudregeln i första och andra styckena, att anmäla till nätkoncessionsha-
varen vem som i fortsättningen har balansansvaret i hans uttagspunkt.
I fjärde stycket anges att leveranskoncessionshavaren skall hålla
nätkoncessionshavaren underrättad om till vilka konsumenter han
levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp.
Med denna anmälan klargör leveranskoncessionshavaren i praktiken
balansansvaret i alla de uttagspunkter där han levererar el.
I femte stycket anges nätkoncessionhavarens anmälningsskyldighet
gentemot SvK. I praktiken kommer dessa rapporter att ange vilka
balansansvariga leverantörer som överför el på nätkoncessionshavarens
ledningsnät och, för varje leverantör, de uttagspunkter i vilka leverantören
har balansansvaret. Dessutom kommer rapporten att ange de konsumenter
som själva har balansansvaret. Så fort nätkoncessionshavaren far en
anmälan om någon ändring i dessa förhållanden är han skyldig att anmäla
detta till SvK. Dessutom skall han hålla SvK underrättat om vem som har
åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. Dessa inköp gör nätkon-
cessionshavaren för att täcka nätförlusterna på det egna nätet.
Övergångsbestämmelser
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till
någon annan än den som vid utgången av 1995, med stöd av om-
rådeskoncession enligt 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i dess lydelse före den
1 januari 1996, bedriver distributionsverksamhet inom leverans-
området (områdeskoncessionshavaren) eller den som till honom står 109
i forhållande som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet Prop. 1994/95:222
att leverera ström i enlighet med vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller
avtal med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader
med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom området.
c) Det under b angivna undantaget från leveransskyldigheten
gäller till utgången av år 1997. Avtal som avses under b blir ogiltigt
vid utgången av år 1997.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av om-
rådeskoncession än som avses under b blir ogiltigt vid ikraftträdan-
det av denna lag.
övergångsbestämmelserna i punkten 2 har tidsmässigt anpassats till den
nya tidpunkten för ikraftträdandet av elmarknadsreformen.
110
Energikommissionen fick genom tilläggsdirektiv i november 1994
uppdraget att med förtur analysera möjligheterna att genomföra
elmarknadsreformen på ett sätt som inte låser kommissionens fortsatta
arbete. Kommissionen skulle snarast redovisa sina förslag i denna fråga
och därvid också föreslå de förändringar eller kompletteringar av den nya
ellagstiftningen som eventuellt bedöms vara nödvändiga. Kommissionen
skulle också särskilt behandla konsekvenserna av en ökad utlandshandel
med el och vissa regionalpolitiska frågor i anslutning till
elmarknadsreformen.
Föreliggande delbetänkande är kommissionens redovisning av detta
uppdrag.
Kommissionens uppdrag i övrigt är att dels granska de pågående
energipolitiska programmen för omställning och utveckling av
energisystemet och analysera behovet av förändringar och ytterligare
åtgärder, dels lägga fram förslag om program med tidsangivelser för
omställning av energisystemet
1991 års riktlinjer för energipolitiken skall vara en utgångspunkt för
kommissionens verväganden om energipolitikens utformning. Därmed är
uppgiften att utforma en politik för energisystemets omställning som
syftar till att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan
energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor, och att därvid utgå
från vad natur och miljö kan bära. Kommissionens analys av
elmarknadsreformens konsekvenser skall relateras till detta breda och
krävande energipolitiska uppdrag.
Riksdagen beslöt i december 1994 att den nya ellagstiftningens
ikraftträdande skulle uppskjutas för att ge kommissionen möjlighet att
genomföra en bredare konsekvensanalys av reglerna för elmarknaden
innan reformen träder i kraft.
Kommissionen har sett som sin uppgift att särskilt granska den vilande
ellagstiftningens konsekvenser i ett elförsörjningsperspektiv. En
huvudfråga är hur de ramar, som genom elmarknadsreformen skulle
etableras för aktörerna på elmarknaden, kan beräknas komma att påverka
leveranssäkerheten och försörjningstryggheten i det svenska elsystemet
på både kort och lång sikt. Ytterligare en central fråga är om reformen
skulle förändra möjligheterna för statsmakterna att utnyttja tillgängliga
styrmedel på energi-, miljö- och näringspolitikens område Utifrån dessa
utgångspunkter behandlas också utrikeshandeln med el och dess påverkan
på elförsörjningen och elprisernas utveckling
Vidare behandlas elmarknadsreformens betydelse för glesbygds-
kundernas situation. Kommissionen har dessutom funnit det angeläget att
särskilt ta upp ytterligare några frågor som har aktualiserats vid
Prop. 1994/95:222
Bilaga 1
111
■granskningen av den vilande lagstiftningen.
Det är inte möjligt att på detta stadium bedöma vilka energipolitiska
styrmedel som kommer att ingå i kommissionens slutliga förslag.
Analysen av elmarknadsreformens konsekvenser har därför skett med
avseende på den nya marknadsorganisationens påverkan av möjligheterna
att utnyttja alla slag av energipolitiska styrmedel.
Det bör också understrykas att kommissionen har begränsat sina
överväganden till en jämförelse mellan den gällande och den vilande
ellagstiftningen. Frågor som inte är beroende av ett ikraftträdande av den
vilande lagstiftningen har inte tagits upp.
Kapitel 1 är en kort redovisning av delbetänkandets disposition och av
utredningsarbetets organisation.
Kapitel 2 innehåller en redogörelse för utgångspunkterna för
kommissionens överväganden. Kapitlet innehåller en kort bakgrunds-
beskrivning och en genomgång av vissa beslut som är viktiga för det
aktuella uppdraget. Slutligen redovisas de avvägningar som har legat till
grund för kommissionens arbete i denna fråga.
Kapitel 3 utgör en redovisning av kommissionens överväganden och
förslag. I kapitlets första avsnitt beskrivs betydelsefulla förändringar som
har inträffat under senare år, och som sammantagna har ändrat
förutsättningarna väsentligt för producenternas, distributörernas och
kundernas agerande på elmarknaden. Det konstateras att utvecklingen har
medfört en ökad marknadsorientering hos företagen, som har ändrat
verksamhetens inriktning mot ökad kundanpassning och konkurrens.
Internationellt har också en utveckling ägt rum mot ökad konkurrens,
vilket har påverkat villkoren och möjligheterna för den svenska
elförsörjningen. Särskilt viktigt är i detta sammanhang utvecklingen i våra
nordiska grannländer.
Förutsättningarna för den svenska elförsörjningen har således i viktiga
avseenden ändrats under de senaste åren. Det är i flera fall fråga om
förändringsprocesser som kan beräknas att fortsätta. Frågan om den
gällande ellagens ändamålsenlighet i framtiden har därför också varit av
stor betydelse för kommissionens överväganden och slutsatser.
Avsnitt 3.2 behandlar frågan om statsmakternas möjligheter att
använda energi- och miljöpolitiska styrmedel skulle påverkas väsentligt
av elmarknadsreformen De möjliga effekterna på olika styrmedels
effektivitet av en övergång till det vilande regelverket diskuteras. I
sammanhanget berörs hur den ändrade rollfördelningen på elmarknaden
i vissa fall skulle kunna förstärka eller försvaga styreffektiviteten.
Förutsättningarna för att driva en aktiv energipolitik förefaller inte att
bli sämre om den vilande ellagstiftningen träder i kraft. Det finns däremot
anledning att vänta att vissa energipolitiska styrmedel kommer att kunna
utnyttjas med ökad kraft med det nya regelverket.
Det följande avsnittet (3.3) behandlar elmarknadsreformens effekter på
Prop. 1994/95:222
Bilaga 1
112
försörjningstryggheten. Frågan behandlas med avseende på både Prop. 1994/95:222
elsystemets leveranssäkerhet och den långsiktiga försörjningstryggheten. Bilaga 1
En god leveranssäkerhet innebär en låg risk för avbrott i elleveransema
till följd av tekniska fel eller på grund av kapacitetsbrist i produktionen
eller överföringssystemet. Den långsiktiga försörjningstryggheten gäller
främst systemets framtida tillräcklighet. I försörjningstryggheten ligger
också en på lång sikt trygg tillgång på el på med omvärlden
konkurrenskraftiga villkor.
En betydelsefull fråga är om ny kraftproduktion kan tillkomma i
tillräcklig omfattning för att tillgodose behovet av el, och om den kan
byggas ut utan stora prisfluktuationer. I försörjningstryggheten ligger
vidare att elförsörjningssystemet skall vara uthålligt och robust i det
längre tidsperspektivet, och därför att det också skall uppfylla viktiga
miljö- och säkerhetskrav.
Kommissionens bedömning är att reformen inte skulle påverka
förutsättningarna för investeringar i ny elproduktion eller effektivisering
av elanvändningen på ett sådant sätt att kommissionens fortsatta arbete
låses.
I detta sammanhang påpekas att en grundläggande osäkerhet om det
framtida investeringsbehovet i elförsörjningen hänger samman med
kämkraftsfrågan och under vilka förutsättningar de enskilda företagen
kommer att kunna verka under omställningen av energisystemet.
Kommissionens breda energipolitiska uppdrag är därför mycket
betydelsefullt. De framtida besluten om omställningen och utvecklingen
av energisystemet måste vara sådana att fastlagda mål för energipolitiken
framstår som trovärdiga över tiden.
Det finns i sammanhanget en osäkerhet om Vattenfalls roll i samband
med energisystemets omställning. Kommissionen betonar att ägaren,
staten, genom de riktlinjer som riksdagen fastställde i samband med
företagets bolagisering har slagit fast att Vattenfall bör agera utifrån
samma grundprinciper som de övriga kraftföretagen.
Det finns anledning att noga följa den långsiktiga
försörjningstryggheten på elmarknaden. Behovet är stort av prognoser för
såväl användningen som tillförseln av el och annan energi. Genom
utvecklade energiprognoser kan säkrare bedömningar göras bl.a. när det
gäller behovet av nya kraftanläggningar. Också andra uppgifter som
aktuella data om vattenmagasinens innehåll och aggregerad information
om bilaterala handelsavtal är en viktig marknadsinformation som bör tas
fram kontinuerligt. NUTEK börsom central energimyndighet ansvara för
detta.
En fortlöpande information om förändringarna av såväl dagens priser
som den framtida prisutvecklingen är väsentlig för såväl elkunder som
producenter och leverantörer av el. En organiserad handel med el, en s.k.
elbörs, skulle ge köpare och säljare betydligt bättre information och
beslutsunderlag än om handeln sker enbart bilateralt. Den är också en
nödvändig institution för elsystemets effektiva drift. Svenska kraftnät
behöver kontinuerligt ett marknadsbestämt pris på kortsiktiga elleveranser
för att kunna prissätta el för balansändamål, dvs. produktions- och 113
förbrukningsavvikelserna i systemet.
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
I avsnitt 3.4 behandlas utlandshandeln med el. Handeln med våra
grannländer medför stora fördelar i form av lägre produktionskostnader
och en minskad miljöpåverkan. Utlandshandeln är av särskilt stor
betydelse för Sverige i det aktuella perspektivet av en omställning av
energisystemet. I en situation när ett större behov av nytillskott
uppkommer på tillförselsidan kan import från utlandet bidra till att
utjämna variationer i den inhemska produktionen och därav följande
prisfluktuationer, som annars skulle kunna bli synnerligen besvärande.
I Norge och inom kort även i Finland finns elmarknader med
konkurrens i produktion och försäljning. Ett ikraftträdande av den vilande
svenska ellagstiftningen skulle då innebära att svenska elproducenter
skulle kunna sälja el direkt till kunder i dessa länder. Svenska kunder
skulle kunna upphandla el där. På sikt finns goda möjligheter att Norden
utvecklas mot en alltmer integrerad marknad. Då kan de samlade
produktionresurserna utnyttjas effektivare och de totala utsläppen av
miljöskadliga ämnen reduceras.
Det finns i dag inte anledning att vänta någon omfattande svensk
elexport med prishöjande effekter. De svenska utlandsförbindelserna är
huvudsakligen kopplade till elsystem som inte kan väntas fa några
avgörande prishöjande influenser på den svenska elmarknaden. På längre
sikt ökar dock osäkerheten om utvecklingen i omvärlden.
Den vilande ellagen ger staten möjligheter att utöva en viss kontroll
över utrikeshandeln med el. Kommissionen föreslår att den vilande
lagstiftningen kompletteras i detta avseende De bedömningskriterier för
prövning av nätkoncession för utlandsförbindelse, som anges i förarbetena
till den vilande ellagstiftningen (den allmänna tillgången till
överföringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet
och den långsiktiga leveranssäkerheten) bör föras in i lagtexten.
Vidare föreslås att en särskild koncesssion för export och import av el
införs. En sådan kraftutväxlingskoncession skall kunna ges den som
uppvisar ett ingånget avtal om export och/eller import av el Det bör
finnas en presumtion för att koncession beviljas, men regeringen skall ha
möjlighet att kunna avslå en sådan begäran om allmän hänsyn till landets
försörjningstrygghet talar emot ett beviljande av en sådan koncession.
Genom de ökade möjligheterna till övervakning och kontroll av
utrikeshandeln som kommissionen föreslår skapas möjligheter för
samhällsekonomiska konsekvensanalyser av en tilltagande handel. Inte
minst i samband med en omställning av energisystemet kan sådana
instrument behövas för att kunna säkra försörjningstryggheten.
Avsnitt 3.5 behandlar glesbygdskundernas situation. Det konstateras att
det främst är utformningen av det vilande regelverket för nättjänster som
är av betydelse i denna fråga. Den del av kundens total elpris som gäller
den elektriska energin och inte elöverföringen, påverkas däremot inte av
om elen tas ut i glesbygd eller i tätort.
Enligt den vilande lagstiftningen skall nättariffer vara skäliga och
utformade på sakliga grunder. Tariffernas skälighet skall kunna prövas
utifrån bl.a. nätägarnas kostnader för verksamheten. Nätägarna är skyldiga
att lämna en separat ekonomisk redovisning för nätverksamheten.
Det krävs att varje koncessionsområde behandlas för sig vid prövning
Prop. 1994/95:222
Bilaga 1
114
av en nättariff. Kostnaderna inom det enskilda koncessionsområdet blir
därigenom grunden för tariffprövningen. I dag finns på flera håll i landet
angränsande koncessionsområden med samma ägare, för vilka en enhetlig
eltariff tillämpas. Om nättarifferna där skulle sättas utifrån kostnaderna
för nätverksamheten i varje enskilt område skulle tarifferna för de
områden som har en större andel glesbygdskunder komma att höjas
medan de skulle sänkas i övriga områden.
Kommissionen föreslår därför ett tillägg till den vilande ellagen som
innebär att varje koncessionsområde skall redovisas för sig, men att
nätmyndigheten, NUTEK, under vissa villkor skall kunna medge
undantag från detta krav. Om områdena far redovisas ihop skall de också
vid skälighetsbedömning av nättariffen ses som ett område.
Vidare konstaterar kommissionen att det inte finns någon regel som
förbjuder att avståndsberoende tariffer tillämpas på regional nivå. En
konsekvens att detta är att NUTEK, mot bakgrund av bl.a. principen om
kostnadsriktighet i tariffsättningen, i samband med en prövning av tariffer
skulle kunna tvingas att fatta beslut som leder till ett ökat
avståndsberoende i tariffsättningen.
Av denna anledning föreslår kommissionen att den vilande lag-
stiftningen kompletteras så att huvudprincipen i tariffsättningen blir att en
avståndsoberoende tariff för uttag av el skall tillämpas för nätkoncession
för linje med en spänning understigande 220 kilovolt (regionledning).
Undantag från huvudprincipen bör dock kunna meddelas mot bakgrund
av i dag existerande särskilda avtal mellan koncessionshavare och kunder.
Vidare skall nätföretagets samtliga nätkoncessioner för linje på samma
spänningsnivå utgöra grunden för skälighetsbedömningen av tariffen.
I avsnitt 3.6 behandlas ett antal särskilda frågor och flera förslag läggs
fram om kompletteringar av den vilande lagstiftningen Kommissionen
föreslår bl.a. följande:
- innehavare av elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om
högst 1 500 kW skall erlägga en förenklad nätavgift som endast
motsvarar engångsavgift för anslutning och avgift för mätning,
avräkning och mätutrustning.
- elproducent skall ha rätt till ersättning av nätägaren som motsvarar
dels den minskning av energiförluster som produktionen medför i
nätägarens nät, dels den reduktion av nätägarens avgifter för att vara
ansluten till annat nät som produktionen möjliggör.
- en lagstiftning skall utarbetas som reglerar organiserad handel med el,
elbörsverksamhet.
- det system med ieveranskoncessioner som ingår i den vilande
lagstiftningen skall gälla i fem år, i stället för i tre år.
Kommissionen konstaterar vidare att det för viss fjärrvärme- och
naturgasverksamhet kan bli svårt att möta den nya konkurrensen, som
elmarknadsreformen innebär, genom att sänka tarifferna. Kommissionen
avser därför att återkomma med förslag som kan ge ett skydd för sådana
verksamheter. Kommissionen avser att lämna ett förslag så att det kan
träda ikraft samtidigt med den vilande lagstiftningen.
Kommissionen bedömer att den vilande svenska ellagstiftningen
Prop. 1994/95:222
Bilaga 1
115
innebär en minst lika långtgående reformering av elmarknaden som det
direktivförslag som nu diskuteras inom EU. Ingenting talar därför emot
att Sverige skall kunna tillämpa den vilande ellagstiftningen när ett
EG-direktiv med tiden antas.
I avsnitt 3.7 sammanfattar kommissionen sina överväganden.
Kommissionen har funnit att förutsättningarna att driva en aktiv
energipolitik inte skulle försämras om den vilande ellagstiftningen, med
de föreslagna kompletteringarna, trädde i kraft.
Kommissionen sammanfattande bedömning är att avgörande skäl talar
för att elmarknadsreformen bör träda i kraft. Den vilande lagstiftningen
bör därför sättas i kraft med de ändringar av lagstiftningen som
kommissionen föreslår.
Det är angeläget att den nya lagstiftningen kan träda i kraft så snart
som möjligt. Kommissionens bedömning är att den bör träda i kraft den
1 januari 1996. Det är, med hänsyn till förberedelsetiden, angeläget att
beslut härom kan fattas under våren 1995.
Under de första åren efter det att lagstiftningen har börjat att gälla bör
NUTEK ha som ett särskilt uppdrag att övervaka elmarknadens funktion
och fortlöpande rapportera till regeringen och lämna förslag om de
åtgärder som eventuellt kan bedömas vara nödvändiga.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 1
116
Sammanfattning av promemorian
Vissa tekniska frågor i den nya ellagstiftningen (Ds 1995:8)
Bakgrund och innehåll
Denna promemoria har upprättats i Näringsdepartementet. I promemorian
redovisas förslag till vissa förändringar av teknisk karaktär i den vilande
ellagstiftningen. Förslagen syftar till att undanröja vissa oklarheter i
bestämmelserna och därigenom underlätta övergången till den nya
elmarknaden.
Vid varje givet tillfälle måste det råda balans mellan den mängd el som
förs in på det nationella elsystemet och den mängd el som tas ut. Före
utgången av år 1994 övervakade Vattenfall att den totala balansen på
elsystemet upprätthölls och ökade eller minskade sin egen produktion för
att uprätthålla den nationella balansen. Vattenfalls kostnader för denna
balanshållning fördelades på de stora elproducenterna i förhållande till
vars och ens andel i obalansen. Sedan den 1 januari 1995 utövas det
övergripande tekniska ansvaret för balanshållningen, det s.k.
systemansvaret, av Affärsverket svenska kraftnät (SvK). SvK får beordra
elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska sin
produktion av el. Liksom tidigare har elproducenterna det ekonomiska
ansvaret för balanshållningen, det s.k. balansansvaret.
Frågan om balansansvar blir på den nya elmarknaden mer komplicerad
beroende på att det blir fler elleverantörer på marknaden och att varje
elleverantörs kunder inte kommer att vara hänförliga till någon viss del
av landet.
Det bör därför i lagstiftningen införas ett krav på att det är klarlagt
vem som har balansansvaret i varje punkt på elsystemet. Endast den som
har ingått avtal med SvK som balansansvarig kan härvid komma i fråga.
Det bör åligga varje konsument att underrätta nätkoncessionshavaren om
vem som är balansansvarig i hans uttagspunkt. Det bör åligga
nätkoncessionshavaren att hålla SvK underrättat om vem som har
balansansvaret i samtliga uttagspunkter på hans nät.
Problemet med elkonsumenter som inte betalar sina räkningar eller
liknande bör kuna lösas genom att det i standardavtalen för nätanslutning
införs en skyldighet för nätägaren att koppla ur en elkonsument som
brister i dessa avseenden.
En öppen elmarknad ställer nya krav på mätning och raportering av
mätresultat. En förutsättning för att fritt kunna välja leverantör är en
Prop. 1994/95:222
Bilaga 2
117
förhållandevis avancerad utrustning för mätning som kan tillgodose de
nya kraven. En sådan mätutrustning kan åtminstone under de närmaste
åren vara förhållandevis dyr.
De principer för fördelningen av kostnaderna för mättjänster mellan
nätägaren och den enskilde kunden som redovisades i prop. 1993/94:162
bör preciseras i ellagen. Nätägaren bör vara skyldig att debitera den
berörda elkunden kostnaden för mätaren och dess kringutrustning för
insamling av nätdata samt kostnaden för installationen. Andra kostnader
än dessa bör fördelas över samtliga abonnenter. De kunder som köper sin
el från innehavare av leveranskoncession behöver inte byta mätare och
insamlingsutrustning. Nätägaren bör därför inte fa debitera dessa kunder
för mät- och insamlingsutrustning.
Om en elkund begär att fa mätning utförd på annat sätt än vad som
regeringen föreskriver med stöd av ellagen så bör nätägaren debitera
elkunden för de merkostnader som en mer avancerad mätning kan
medföra.
Nätföretagens kostnader för mättjänster ingår i de kostnader vars
skälighet skall kunna prövas av nätmyndigheten.
I den vilande lagen (1994:618) om handel med el, m.m. finns föreskrifter
om att nätverksamhet inte far bedrivas i samma juridiska person som
produktion och handel med el (elverksamhet). Syftet med denna
bestämmelse är att minska risken för korssubventionering mellan
nätverksamhet och elverksamhet
På elnäten sker alltid vissa överföringsförluster. Nätägaren måste i
enlighet med den antagna lagstiftningen täcka förlusterna genom att köpa
el från en elleverantör. Denna ordning är inte ändamålsenlig och kan
medföra onödiga kostnader eftersom förlusterna under alla omständigheter
måste täckas för att nätets funktion skall upprätthållas. Produktion av el
bör därför fa ingå i nätverksamhet under förutsättning att den el som
produceras enbart är avsedd att täcka förluster på det egna nätet.
Vidare bör mobila elproduktionsanläggningar avsedda för produktion
av reservkraft vid planerade avbrott och reparationer få ingå i
nätverksamhet. Ett skäl till detta är att det finns ett naturligt samband till
nätverksamheten. Det finns heler ingen risk att de utnyttjas för
kommersiell produktion och försäljning av el.
Kostnaderna för elproduktion som ingår i nätverksamhet bör ingå i de
kostnader vars skälighet skall kunna prövas av nätmyndigheten
Den som har leveranskoncession är skyldig att leverera el till alla kunder
Prop. 1994/95:222
Bilaga 2
118
inom området till priser som kan prövas av nätmyndigheten. Prop. 1994/95:222
Leveranskoncessionshavarens kund har rätt att byta leverantör under Bilaga 2
förutsättning att en viss uppsägningstid iakttas. Denna är sex månader
såvida inte avtalet är tidsbestämt eller en längre uppsägningstid avtalats.
Den elkund som har ett tidsbestämt avtal som löper ut före den nya
ellagstiftningens ikraftträdande kommer vid övergången till det nya
regelverket att vara likställd med en kund utan tidsbestämt avtal. Många
större elförbrukare har inför en förväntad reformering av elmarknaden
ingått sådana avtal. Till skillnad från större förbrukare som är anslutna till
regionnät kommer inte de stora elförbrukare som är anslutna till lokalnät,
och som har denna typ av kontrakt, att fritt kunna välja elleverantör
förrän ett halvår efter den nya ellagstiftningens ikraftträdande.
Lagen om handel med el bör ändras så att kunder som har haft
tidsbestämda kontrakt far rätt att köpa el från annan än
leveranskoncessionshavare utan föregående uppsägning. En förutsättning
bör vara att det tidsbestämda kontraktet upphörde att gälla under det
halvår som närmast föregick lagens ikraftträdande.
119
Sammanfattning av Energikommissionens skrivelse
med forslag om skydd for fjärrvärme
Bakgrund och utgångspunkter
I Energikommissionens delbetänkande Ny elmarknad SOU 1995:14,
avsnitt 3.6.5 och i avsnitt 6.5 i underbilagan till deibetänkandet redovisas
bakgrunden till kommissionens ställningstagande att det föreligger behov
av att tillfälligt förstärka skyddet mot konkurrens från elenergi för vissa
fjärrvärme- och naturgasverksamheter. För en fullständig framställning
härav hänvisas till nämnda avsnitt i delbetänkandet och underbilagan. Här
återges några av huvudpunkterna.
- Den vilande lagstiftningen innebär i sin nuvarande form att en
fjärrvärmeabonnent inte kan hindras att gå över till elvärme,
- Konkurrensen på värmemarknaden ökar vid en reformering av
elmarknaden. Om priset på el sjunker i inledningen av reformen, skulle
kraftföretagen kunna utnyttja situationen till att sälja elvärme till låga
priser i områden som i dag har fjärrvärme För vissa
fjärrvärmeverksamheter skulle det kunna vara svårt att möta denna nya
konkurrenssituation genom att sänka fjärrvärmetariffema,
- På sikt förväntas fjärrvärmens konkurrenskraft gentemot elvärmen
stärkas.
Med utgångspunkt i de överväganden och slutsatser som kommissionen
redovisar i delbetänkandet i denna fråga lämnas i det följande ett förslag
till hur en reglering av ett tillfälligt skydd för vissa fjärrvärme- och
naturgasverksamheter skulle kunna utformas.
Utgångspunkter för detta förslag är bl.a.
- endast ett mindre andel av samtliga fjärrvärme- och naturgasverksam-
heter är i behov av och önskar ett särskilt skydd,
- skyddet skall vara tillfälligt och i tiden begränsat till maximalt tre år
efter den nya elmarknadens införande,
- självkostnads-och likställighetsprinciperna skall tillämpas för de verk-
samheter som åtnjuter det särskilda skyddet,
- förfarandet för att komma i åtnjutande av det tillfälliga skyddet skall
vara snabbt och okomplicerat.
Flera skäl talar emot att direkt reglera den i övrigt helt avreglerade han-
deln med elenergi i områden där fjärrvärme eller naturgas distribueras. En
bättre lösning synes vara att rikta regleringen mot koncessionspliktiga
nätverksamheter, som enligt den vilande lagstiftningen redan är
underkastade reglering och tillsyn. Det särskilda konkurrensskyddet kan
då utformas som ett förbud för innehavare av nätkoncession att ansluta
byggnader för uppvärmningsändamål inom ett fjärrvärme- eller
Prop. 1994/95:222
Bilaga 3
120
naturgasområde för vilket det beslutats att det särskilda skyddet skall
gälla. Tekniskt innebär ett sådant förbud att koncessionshavaren tvingas
anpassa effekten i uttagspunkten till en sådan nivå att uppvärmning med
el inte blir möjlig. Efterlevnaden av förbudet kan övervakas av
nätmyndigheten inom ramen för dess övriga tillsyn- av nätverksamheter.
En koncessionshavare som överträder ett sådan förbud kan som yttersta
sanktion drabbas av att hans koncession återkallas.
Det kan förutses att endast en mindre andel av landets samtliga
fjärrvärme- och naturgasverksamheter har behov av och önskar komma
i åtnjutande av det särskilda skyddet. Därför bör ett anslutningsförbud
inte utformas som ett generellt skydd för samtliga verksamheter. En mer
ändamålsenlig ordning synes vara att efter anmälan i varje enskilt fall
besluta om att anslutningsförbud skall gälla för ett visst fjärrvärme- eller
naturgasområde. Befogenhet att fatta sådant beslut bör ligga på
myndighetsnivå.
När det gäller frågan om vilken myndighet som bör anförtros, Det
faller sig naturligt att lägga uppgiften att besluta om det tillfälliga
skyddet på nätmyndigheten, d.v.s. NUTEK-Elmarknad. Det nu föreslagna
tillfälliga anslutningsförbudet utgör en begränsning i de rättigheter och
skyldigheter som följer med en koncession för nät. Det ankommer, med
undantag för de speciella fall som prövas av regeringen, på
nätmyndigheten att besluta om nätkoncessioner. Det ingår också i
NUTEK-Elmarknads uppgifter att utöva tillsyn över nätverksamheter.
Nätmyndighetens handläggning av en begäran om att ett tillfälligt
anslutningsförbud skall införas inom ett visst fjärrvärmeområde bör vara
enkel och snabb. Redan av den omständigheten, att sådant skydd begärs,
bör det kunna presumeras att det föreligger ett behov av att under en
övergångsperiod ge verksamheten inom området särskilt skydd för att
underlätta övergången till en konkurrensutsatt marknadssituation.
På en anmälan bör ställas krav att den innehåller, utöver nödvändiga
uppgifter om verksamhetens identitet, också t.ex. uppgifter om den
juridiska form under vilken verksamheten bedrivs. Om
fjärrvärmeverksamheten drivs tillsammans med andra verksamheter såsom
exempelvis elhandel bör av anmälan även framgå hur de olika
Prop. 1994/95:222
Bilaga 3
121
verksamhetsgrenarna kommer att ekonomiskt redovisas. Prop. 1994/95:222
Fjärrvärmeområdets geografiska omfattning måste vidare anges noggrannt Bilaga 3
i anmälan. Det bör ankomma på nätmyndigheten att närmare precisera
dessa och de andra krav som en anmälan om tillfälligt skydd skall
uppfylla.
Det bör ankomma på den kommun inom vars gränser
fjärrvärmeområdet är beläget att göra anmälan om att behov av särskilt
skydd föreligger, oberoende av under vilken juridisk form som fjärrvärme-
eller naturgasverksamheten bedrivs. Det kan dock förutses att anmälan
kommer att ha initieras av den som ansvarar för fjärrvärmeverksamheten.
Det är svårt att se en situation där kommunen skulle ha intresse av att
göra en anmälan trots att fjärrvärmeverksamheten inte önskar sådant
konkurrensskydd.
Under förutsättningen att elmarknadsreformen träder i kraft den 1
januari 1996, som Energikommissionen föreslagit i del betänkandet, bör
i praktiken alla sådana anmälningar göras redan under hösten 1995, så att
beslut om särskilt skydd kan fattas av nätmyndigheten direkt efter
reformens ikraftträdande och i princip börja tillämpas från reformens
början. För att uppnå stabilitet och klara förutsättningar för aktörerna på
elmarknaden bör anmälan efter 30 juni 1996 inte accepteras.
Syftet med skyddet är i första hand att förhindra att de som vid den
nya elmarknadens införande redan utnyttjar fjärrvärme eller naturgas för
uppvärmningsändamål inte skall lockas att med hjälp av tillfälligt låga
elpriser att gå över till eluppvärmning. Det tillfälliga anslutningförbudet
bör därför kunna begränsas till att endast avse sådan abonnenter som
redan utnyttjar fjärrvärme eller naturgas för uppvärmningsändamål.
Förbudet bör däremot inte omfatta byggnader inom området som redan
utnyttjar elenergi för uppvärmningsändamål och inte heller tillkommande
abonnenter såsom t.ex. nya byggnader för vilka uppvärmningssätt skall
väljas först sedan den nya elmarknaden införts eller för sådana byggnader
som nu använder andra energislag, såsom t.ex. olja, för uppvärmning.
För att inte hindra en fortsatt energieffektivisering bör inte heller
anslutningsförbudet omfatta värmepumpar. Det bör vidare inom den nu
föreslagna ordningen finnas möjlighet att efter ansökan av en enskild
kunna ge dispens från kravet att fortsätta att utnyttja fjärrvärme eller
naturgas för uppvärmning om det i det enskilda fallet på objektiva
grunder kan bedömas att värmeförsörjningen för en viss byggnad med
större fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området
gemensamma systemet för uppvärmning Det bör ankomma på
nätmyndigheten att pröva sådana dispenser.
Enligt 5 § den vilande lagen (1994:618) om handel med el, m.m. skall
ett kommunalt företag i form av en fristående juridisk person som
bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas driva sin verksamhet på
affärsmässig grund. Detta innebär bl.a. att sådana företag inte längre är
skall följa självkostnads- och likställighetsprinciperna.
Eftersom de fjärrvärme- och naturgasverksamheter som erhåller sådant
särskilt skydd som föreslås i denna PM under denna period i stor
utsträckning är befriade från konkurrens och därför agerar under en delvis 122
monopolliknande situation bör de så länge skyddet gäller, vara hänvisade
att bedriva sin verksamhet med iakttagande av självkostnads- och Prop. 1994/95:222
likställighetsprinciperna. Det är därför nödvändigt att undanta dem från Bilaga 3
tillämpningen av bestämmelsen i den nämnda 5 § i elhandelslagen.
123
Sammanfattning av Närings- och
teknikutvecklingsverkets
promemoria Förslag till Avgiftsfinansiering av
nätmyndigheten
En avgiftsmodell bör i huvudsak utformas i enlighet Elsäkerhetsverkets
modell. Till skillnad från denna modell kommer dock
nätkoncessionsinnehavarna att vara avgiftskyldiga och inte
elabonnentema.
I likhet med Elsäkerhetsverket föreslås två avgifter, en för
lågspänningsabonnemang och en för högspänningsabonnemang. I ett
senare skede kan man - med ledning av erfarenheter från verksamheten
- överväga om en differentiering behövs för att åstadkomma en ökad
koppling mellan avgift och den faktiska tillsynens omfattning.
När det gäller avgiftsperioden föreslår vi att det blir kalenderår istället
för budgetår. Staten kommer inom några år att övergå till
kalenderårsredovisning och att ha kalenderår som avgiftsperiod kommer
då att underlätta avstämning mellan avgift och kostnad.
Med en modell där en fast nätavgift beräknas per högspännings- och
lågspänningsabonnemang behöver ett antagande ske om hur den totala
avgiften skall fördelas mellan kategorierna.
Den genomsnittliga förbrukningen för en lågspänningsabonnent var
1992 ca 12,6 MWh och motsvarande siffra för högspänningsabonnenter
var 9 144 MWh. Med en fördelning enligt denna nyckel skulle avgiften
för en högspänningsabonnent vara 725 ggr större än för en
lågspänningsabonnent.
Men en fördelning bör avspegla hur stor del av tillsynskostnaden som
kan hänföras till resp kundkategori. Antalet högspänningsabonnenter är
relativt litet men är viktiga aktörer på marknaden och fordrar speciell
information, särskilda tariffer m m. En bedömning - och något annat kan
inte göras - är att en avgift som är 200 ggr högre än för en
lågspänningsabonnent kan vara rimlig.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 4
124
Prop. 1994/95:222
Bilaga 4
Tabell 2.
Antal högspänningsabonnenter (dec 1992) 7 240
Antal lågspänningsabonnenter (mars 1994) 5 316 220
Källa: Statistiska meddelanden E 11 SM 9401 samt elverksföreningens
rapp.
I statistiken redovisas abonnenter som är slutförbrukare. En
koncessionsinnehavarare kan dock förmedla el även till andra
eldistributörer enligt avtal. Detta kan öka antalet abonnemang något. Från
detta bortses emellertid vid beräkningen nedan.
Med en utgångspunkt i statistik om antal abonnenter, att avgifterna
sammantaget skall uppgå till 20 milj kr och att högspänningsabonnenter
skall betala en avgift som är 200 ggr högre än en lågspänningsabonnent
far man följande resultat:
|
Tabell 3. Antal |
Avgift |
Intäkt |
|
Högspänningsabonnenter 7 240 |
600 kr |
4 344 000 |
|
Antal lågspänningsabonnenter 5 316 220 |
3 kr |
15948660 |
|
Totalt |
20 292 660 |
Vi föreslår att en avgift för 1995 sätts till 3 kr per lågspänningabonnent
och till 600 kr per högspänningsabonnent. Avgiften uttas av
koncessionsinnehavare.
För innehavare av områdeskoncessioner torde denna modell vara
enkel att tillämpa.
Innehavare av storkraftnätet och regionnäten (ca 20 - 30 företag) har
dels slutkunder dels kunder i form av avtal med andra
eldistributionsföretag. Antalet slutkunder är vanligen inte så många och
därför föreslås att även avtal med andra eldistributörer avseende
förmedling av el likställs med ett (vanligen högspännings) abonnemang.
Antalet avtal av denna typ saknas f.n. uppgifter om. Sannolikt kommer
dessa företag att betala in en relativt låg avgift men den kan ändå tänkas
stå i proportion till tillsynens omfattning. En särskild avgiftsklass kan ev.
senare införas när ett säkrare underlag för bedömning av denna fråga
finns.
125
Den praktiska gången blir att nätmyndigheten årligen infordrar uppgift
om antal abonnenter av nätföretagen och några månader senare fakturerar
resp, företag. Antalet avgiftsskyldiga torde understiga 300 varför något
särskilt system for fakturering och uppbörd inte torde behövas.
Vi föreslår att avstämningstidpunkten blir 1 januari för beräkning av
abonnemang och avgift. Den verksamhetsperiod som avgiften avser bör
vara det kommande kalenderåret. Dvs. den avstämning som göras av
antalet abonnenter 1 januari 1995 är avgiftsgrundende för verksamhetsåret
1995.
Riksrevisionsverket har i sitt remissyttrande diskuterat en månadsvis
uppbörd. En månadsvis uppbörd skulle för många mindre företag
innebära en inbetalning på 1 - 2 000 kronor. En årsavgift förefaller
därför mer administrativt enkel för såväl NUTEK som nätföretagen.
Vi föreslår att avgiften bör inlevereras 1 maj efter fakturering av
nätmyndigheten. Tidpunkten är vald så att det blir en rimlig fördelning
av räntekostnader mellan staten och leverantörerna, dock med en viss
fördel för staten. Ur nätföretagens synvinkel betalas avgiften för fyra
månader i efterskott och för åtta månader i förskott. Det kan dock vara
praktiskt att ha samma uppbördstidpunkt för avgifter till både
Elsäkerhetsverket och NUTEK.
Vissa regler bör finnas i de fall som koncessioninnehavare inte
lämnar uppgifter eller betalar avgift. I princip samma regler som gäller
för Elsäkerhetsverket har därför tagits in i förslaget till avgiftsförordning.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 4
126
Lagrådsremissens lagförslag
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar
Härigenom föreskrivs att 2 § 2 mom., 2 § 4 mom., 2 § 6 mom. och 2 §
7 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:617) om
ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § 2 mom.
Nätkoncession far meddelas endast Nätkoncession far meddelas endast
om anläggningen är lämplig från om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt. allmän synpunkt. Nätkoncession
som avser en utlandsförbindelse får
inte meddelas om förbindelsen
allvarligt skulle försämra möjlig-
heterna att långsiktigt upprätthålla
elförsörjningen i landet.
Nätkoncession för linje far endast om det finns särskilda skäl meddelas
för ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna
spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen.
Nätkoncession för område far bara meddelas om området utgör en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession far inte
meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat
koncessionsområde.
Nätkoncession far endast beviljas den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område far endast
beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det
begärda området.
Nätkoncession far inte strida mot en detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas,
far dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas
Nätkoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten Vid prövning av ansökan
om överlåtelse av nätkoncession skall fjärde stycket tillämpas.
2 § 4 mom
Den som har nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga villkor
127
ansluta en anläggning till ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för linje inte behöver ansluta en anläggning till
ledningen.
Den som har nätkoncession för område är skyldig att på skäliga villkor
ansluta en anläggning inom området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för område inte hehöver ansluta en anläggning till
ledningsnätet.
Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, far den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för
området eller efter tillstånd av nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra
ström åt annan.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
Innehavare av nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av över-
förd ström samt att rapportera re-
sultaten av dessa mätningar i enlig-
het med de närmare föreskrifter
som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyndig-
heten meddelar.
Frågor om koncessionshavarens
prövas av nätmyndigheten.
2 § 6
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med
stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen omfattar dock
inte frågor om elsäkerhet.
Innehavare av nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av över-
förd ström samt att rapportera re-
sultaten av dessa mätningar i enlig-
het med de närmare föreskrifter
som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyndig-
heten meddelar. Föreskrifter om
kostnader för mätning finns i 2 §
10 mom.
skyldigheter enligt detta moment
mom.
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med
stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen omfattar dock
inte frågor om elsäkerhet. Nätmyn-
digheten utövar också tillsynen
över efterlevnaden av 1 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Nätmyndigheten far meddela de förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen.
Ett föreläggande far förenas med vite.
128
En nätkoncession far helt eller
En nätkoncession far helt eller
delvis återkallas om koncessionsha-
varen i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter enligt 4 mom.
eller 7 mom. eller enligt villkor i
nätkoncessionen eller om han un-
der tre år i följd inte har haft led-
ningen eller ledningsnätet i bruk.
delvis återkallas om koncessionsha-
varen i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter enligt 4 mom.
eller 7 mom. eller 1 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
eller enligt villkor i nätkoncessio-
nen eller om han under tre år i
följd inte har haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
2 § 7 mom.
Nätverksamhet skall ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Nätverksamhet skall redovisas
i enlighet med bestämmelserna i
bokföringslagen (1976:125) och 11
kap. aktiebolagslagen (1975:1385).
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten far
meddela ytterligare föreskrifter om
redovisning av nätverksamhet
Regeringen får därvid föreskriva
undantag från bestämmelserna i
bokföringslagen och 11 kap. ak-
tiebolagslagen.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt gran-
ska redovisningen av nätverksam-
heten. Revisorn skall årligen i ett
särksilt intyg avge ett utlåtande i
frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt gäl-
lande bestämmelser. Intyget skall
av revisorn ges in till nätmyndig-
heten. Regeringen far meddela
föreskrifter om revision av nätverk-
samhet.
Avgifter och övriga villkor för
överföring av ström och anlsutning
till ledning (nättariffer) skall vara
skäliga och utformade på sakliga
grunder. Nättariffer för område,
utom engångsavgift för anslutning,
får dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning
är belägen. Nättariffer för överfö-
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 222
Nätverksamhet skall ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Vid redovisning av nätverk-
samhet som grundas på nätkonces-
sion för område skall varje område
redovisas för sig om inte nätmyn-
digheten på koncessionshavarens
begäran beviljar undantag. Sådant
undantag skall beviljas om berörda
områden ligger geografiskt nära
varandra och sammantaget utgör
en för nätverksamhet lämplig en-
het. Ett beviljat undanlag är för sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undan-
taget. När koncessionstiden för
något av de områden som omfattas
av det beviljade undantaget löper
ut, skall nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndi-
gande, nätmyndigheten far meddela
ytterligare föreskrifter om redovis-
ning av nätverksamhet.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt gran-
ska redovisningen av nätverksam-
heten. Revisorn skall årligen i ett
särskilt intyg avge ett utlåtande i
frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt gäl-
lande bestämmelser. Intyget skall
av revisorn ges in till nätmyndig-
heten. Regeringen far meddela
129
ring av ström skall utformas så, att
betald avgift for en anslutning ger
rätt att använda det elektriska nätet
inom landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas kon-
sumentintresset. Hänsyn skall dess-
utom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen skall nätta-
riffen för varje koncessionsområde
bedömas för sig.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgiften om vill-
koren lämnas inom skälig tid. Den
skriftliga uppgiften skall innehålla
en upplysning om möjligheten att
hos nätmyndigheten begära pröv-
ning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt första och femte
styckena prövas av nätmyndighe-
ten.
föreskrifter om revision av nätverk-
samhet.
Avgifter och övriga villkor för
överföring av ström och anslutning
till ledning (nättariffer) skall vara
skäliga och utformade på sakliga
grunder. Nättariffer för område,
utom engångsavgift för anslutning,
far dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning
är belägen. Pä en ledning som om-
fattas av en nätkoncession för linje
och där spänningen understiger
220 kilovolt (regionledning) får
inte nättariffen, utom engångsavgift
för anslutning, inom normala spän-
ningsintervall, utformas med hän-
syn till var en uttagspunkt är be-
lägen i förhållande till ledningens
anslutning till annan koncessions-
havares ledning som omfattas av
nätkoncession för linje. Tillstånd
till avvikelse från vad som anges i
föregående mening meddelas /
enlighet med vad som anges i 9
mom. Nättariffer för överföring av
ström skall utformas så, att betald
avgift för en anslutning ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för utlands-
förbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas kon-
sumentintresset. Hänsyn skali dess-
utom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen skall nätta-
riffen för varje koncessionsområde
bedömas för sig. Om nätmyndig-
heten, enligt första stycket, har
medgivit att ett antal nätkoncessio-
ner för område får redovisas sam-
lat, skall dock dessa vid skälig-
hetsbedömningen anses utgöra ett
område. Vid skälighetsbedömning-
en av nättariffen för en regionled-
ning skall koncessionshavarens
kostnader för att ha samtliga sina
regionledningar inom samma re-
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
130
gion anslutna till annan konces- Prop. 1994/95:222
sionshavares ledning bedömas Bilaga 5
samlat. Övriga kostnader, med un-
dantag för kostnaderna för ned-
transformering, på koncessionsha-
varens samtliga regionledningar
skall, inom varje normalt spän-
ningsintervall, bedömas samlat.
Kostnadernaför nedtransformering
skall bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall om lika
mänga nedtransformeringar utförts
för att nå detta spänningsintervall.
För nätkoncession för linje med en
spänning om 220 kilovolt och där-
över skall koncessionshavarens
samtliga linjer, med undantag för
utlandsförbindelserna, bedömas
samlat.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgiften om vill-
koren lämnas inom skälig tid. Den
skriftliga uppgiften skall innehålla
en upplysning om möjligheten att
hos nätmyndigheten begära pröv-
ning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt första och femte
styckena prövas av nätmyndighe-
ten
131
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa Prop. 1994/95:222
bestämmelser om elektriska anläggningar Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 31 § skall ha följande lydelse,
dels att det i 2 § skall införas fyra nya moment, 9-12 mom., av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § 9 mom.
Nättariffen för en enskild elkon-
sument, vars anläggning är anslu-
ten till en regionledning, skall, om
nätmyndigheten meddelat tillstånd
till det, utformas med hänsyn till
var på regionledningen elkonsu-
mentens uttagspunkt är belägen.
Pä ansökan av koncessionsha-
varen eller berörd elkonsument
skall nätmyndigheten meddela till-
stånd om följande förutsättningar
är uppfyllda.
1. Den berörda uttagspunkten
fanns den 1 juli 1995.
2. Ett avtal, innebärande att
priset för överföringen av el base-
ras bland annat på uttagspunktens
belägenhet, fanns den 1 juli 1995.
Tillstånd skall gälla från viss
dag samt meddelas för bestämd tid,
högst trettio år.
Om tillstånd meddelats skall,
vid fastställande av nättariff för
elkonsumenten, uttagspunktens be-
lägenhet beaktas i samma utsträck-
ning som i det avtal som nämns i
andra stycket.
Om uttagspunktens läge ändras
eller avses bli ändrad eller om den
avtalade effekten i uttagspunkten
höjs eller avses bli höjd, skall kon-
cessionshavaren anmäla detta till
nätmyndigheten. När en sådan
anmälan har gjorts skall nätmyn-
digheten pröva i vilken utsträck-
ning och under vilken tid det tidi-
132
gare meddelade tillståndet skäligen
skall bestå.
2 § 10 mom.
Kostnaden för en mätare med till-
hörande insamlingsutrustning och
dess installation i uttagspunkten
hos en elkonsument skall av nät-
koncessionshavaren debiteras el-
konsumenten.
En elkonsument som är låg-
spänningskund har vid flyttning
rätt att av nätkoncessionshavaren
få tillbaka den del av erlagd kost-
nad som motsvarar värdet av mä-
taren med tillhörande insamlingsut-
rustning med beaktande av dess
återstående tekniska livslängd.
Belopp under 1 000 kronor behö-
ver dock inte återbetalas till elkon-
sumenten.
Elkonsumenter vars elförbruk-
ning mäts på annat sätt än enligt
de föreskrifter som meddelats med
stöd av 2 § 4 mom. sjunde stycket
skall debiteras merkostnaden för
denna mätning och för rapporte-
ringen av mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än
de som nämns i första och tredje
styckena fär inte debiteras enskilda
elkonsumenter.
Första - tredje styckena gäller
inte elkonsumenter som köper sin
el från innehavaren av leveran-
skoncession enligt 6 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Frågor om nätkoncessionshava-
rens skyldigheter enligt detta mo-
ment prövas av nätmyndigheten.
2 § 11 mom.
Innehavare av elproduktionsan-
läggning som kan leverera en ef-
fekt om högst 1 500 kilowatt skall
för inmatning av el inte erlägga
annan del av nättariffen än en-
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
133
10 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 222
2 § 12
31
Beslut enligt 2 § 7 mom. får inte
överklagas.
Beslut om ersättning till den
som enligt 15 a § tredje stycket
beordrats att öka eller minska pro-
duktionen av ström far överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
2Senaste lydelse 1994:1801.
gångsavgift för anslutning, avgift
för mätare med tillhörande insam-
lingsutrustning och dess installa-
tion i inmatningspunkten samt årlig
avgift för mätning och rapporte-
ring.
mom.
Innehavare av en elproduktionsan-
läggning har rätt till ersättning
enligt andra stycket av den kon-
cessionshavare till vars ledningsnät
anläggningen är ansluten.
Ersättningen skall motsvara
1. värdet av den minskning av
energiförluster som inmatning av el
från anläggningen medför i kon-
cessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av
koncessionshavarens avgifter för
att ha sitt ledningsnät anslutet till
annan koncessionshavares led-
ningsnät som blir möjlig genom att
anläggningen är ansluten till led-
ningsnätet.
Regeringen får utfärda närmare
föreskrifter om beräkningen av
ersättningen enligt andra stycket.
Frågor om ersättning enligt
detta moment prövas av nätmyn-
digheten.
§2
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
§ 4, 6, 7,9, 10 eller 12 mom. eller
3 § eller beslut av den systeman-
svariga myndigheten om ersättning
till den som enligt 15 a § tredje
stycket beordrats att öka eller min-
ska produktionen av ström far
överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrät-
ten. Om del i domstol förekommer
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
134
bara en enskild part när nätmyn-
dighetens beslut prövas är myndig-
heten part i målet. Ändras nätmyn-
dighetens avgörande i sak genom
beslut av länsrätt eller kammarrätt,
får nätmyndigheten överklaga be-
slutet.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §,
24 § första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett
bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
135
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1801) om ändring i lagen Prop. 1994/95:222
(1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa Bilaga 5
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs i fråga om övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen
(1994:1801) om ändring i nämnda lag
dels att punkten 1 skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny punkt, punkt 4, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1. Denna lag träder i kraft, i
fråga om 15, 15 a och 31 §§ den 1
januari 1995, och i övrigt den dag
regeringen bestämmer. De nya
föreskrifterna skall, med det undan-
tag som anges i 2, tillämpas även
på koncessioner som har beviljats
före ikraftträdandet. Därvid skall
linjekoncession anses som nätkon-
cession för linje och områdeskon-
cession som nätkoncession för
område.
Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft, i
fråga om 15, 15 a och 31 §§ den
1 januari 1995, och i övrigt den
1 januari 1996. De nya föreskrif-
terna skall, med det undantag som
anges i 2, tillämpas även på kon-
cessioner som har beviljats före
ikraftträdandet. Därvid skall linje-
koncession anses som nätkonces-
sion för linje och områdeskonces-
sion som nätkoncession för om-
råde.
4. Efter anmälan senast den 30
juni 1996 av en kommun skall nät-
myndigheten meddela förbudför en
innehavare av nätkoncession att
inom ett angivet område ansluta
anläggningar för värmeförsörjning
av en byggnad som redan är an-
sluten till ett fjärrvärme- eller na-
turgasnät.
Ett sådant förbud gäller till ut-
gången av år 1998.
Ett anslutningsförbudgäller inte
anläggningar i form av en värme-
pump.
Pä ansökan av innehavaren av
en byggnad får nätmyndigheten
meddela undantag från förbudet
för byggnaden om värmeförsörj-
ningen av byggnaden med större
fördel kan tillgodoses med elenergi
än med det för området gemensam-
ma värmesystemet.
136
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:618) om handel med el,
m.m.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:618) om handel med el,
m.m.
dels att nuvarande 13 § skall betecknas 14 §,
dels att 1, 5, 7 och 12 §§ samt punkten 2 i övergångsbestämmelserna
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 §, och närmast före
den paragrafen en ny rubrik av följande lydelse samt att rubriken närmast
före 14 § skall lyda "Överklagande".
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el far
inte bedriva nätverksamhet enligt 1 § fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utan hinder av första stycket får
produktion av el som uteslutande
är avsedd för att täcka nätförluster
bedrivas tillsammans med nätverk-
samhet i samma juridiska person.
Utan hinder av första stycket får
också produktion av el som sker i
mobila reservkraftsaggregat, vilka
är avsedda för tillfälligi bruk vid
elavbrott, bedrivas tillsammans
med nätverksamhet i samma juri-
diska person.
Bestämmelser om tillsyn över ef-
terlevnaden av denna paragraf
finns / 2 § 6 mom. lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar.
5 §
Om ett sådant kommunalt företag
som avses i 3 kap. 16-18 §§ kom-
munallagen (1991:900) bedriver
sådan verksamhet som avses i 4 §
1 eller distribution av fjärrvärme
eller naturgas skall verksamheten
drivas på affärsmässig grund. Verk-
samheten skall redovisas särskilt.
Om ett sådant kommunalt företag
som avses i 3 kap. 16-18 §§ kom-
munallagen (1991:900) bedriver
sådan verksamhet som avses i 4 §
1 eller distribution av fjärrvärme
eller naturgas skall verksamheten
drivas på affärsmässig grund. Verk-
samheten skall redovisas särskilt.
137
För företag som bedriver dis-
tribution av fjärrvärme eller natur-
gas gäller inte bestämmelserna i
första stycket den verksamheten om
den bedrivs i ett område där nät-
myndigheten har meddelat ett för-
bud enligt punkten 4 i över-
gångsbestäm-melsema till lagen
(1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar i deras lydelse enligt
lagen (1994:1801) om ändring i
nämnda lag.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
1 §
Leveranskoncession far endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för en Leveranskoncession ges for en
bestämd tid, längst tre år. bestämd tid, längst fem år.
Leveranskoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om
överlåtelse av leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
12 §
Annan än innehavare av leveran-
skoncession far inom leveransom-
rådet leverera ström dels för än-
damål som inte omfattas av leve-
ransskyldigheten enligt 9 § första
och andra styckena, dels till elkon-
sumenter som skriftligen gjort an-
mälan om det till koncessionshava-
ren minst sex månader innan leve-
ransen påbörjas.
Annan än innehavare av leveran-
skoncession far inom leveransom-
rådet leverera ström för ändamål
som inte omfattas av leveransskyl-
digheten enligt 9 § första och andra
styckena. En sådan leverantör får
inom leveransområdet också leve-
rera ström till dels elkonsumenter
som skriftligen gjort anmälan om
det till koncessionshavaren minst
sex månader innan leveransen på-
börjas, dels elkonsumenter som
med en leverantör har haft ett tids-
bestämt avtal, vilket har upphört
att gälla under tiden 30 juni -31
december 1995.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans
av ström med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader
eller som är tidsbestämt far dock inte köpa ström av annan än kon-
138
cesssionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall krävs
ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än
innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från
denne skall ha rätt till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till
koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas.
Balansansvar
13 §
En elkonsument är skyldig att se
till att någon, i ett avtal med den
myndighet, som enligt 15 a § lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar skall ha systemansvaret
för elektrisk ström, har åtagit sig
det ekonomiska ansvaret för att det
nationella elsystemet tillförs lika
mycket el som tas ut i konsumen-
tens uttagspunkt (balansansvar).
En elkonsument som är ansluten
till ett ledningsnät skall hålla in-
nehavaren av nätkoncession under-
rättad om vem som har åtagit sig
balansansvaret i hans uttagspunkt.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller inte de el-
konsumenter som köper sin el från
innehavaren av leveranskoncession
enligt 6 §.
Innehavaren av leveranskonces-
sion skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om till
vilka elkonsumenter han levererar
el samt vem som har åtagit sig
balansansvaret för hans inköp.
Innehavaren av nätkoncession
skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de
uppgifter som nämns i andra och
fjärde styckena. Han skall dess-
utom hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om vem
som har ätagil sig balansansvaret
för hans egna inköp.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
139
2. Ges leveranskoncession i
samband med ikraftträdandet till
någon annan än den som vid ut-
gången av 1994, med stöd av om-
rådeskoncession enligt 2 § 4 mom.
lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar i dess lydelse före
den 1 januari 1995, bedriver dis-
tributionsverksamhet inom leveran-
sområdet (områdeskoncessionsha-
varen) eller den som till honom
står i förhållande som anges i 3
gäller följande.
a) Den som far leveranskonces-
sion inom området har skyldighet
att leverera ström i enlighet med
vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a
omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdan-
det har tidsbestämda avtal eller
avtal med en reglerad uppsägnings-
tid som är längre än sex månader
med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession inom området.
c) Det under b angivna undan-
taget från leveransskyldigheten
gäller till utgången av år 1996.
Avtal som avses under b blir ogil-
tigt vid utgången av år 1996.
d) Annat avtal mellan elkonsu-
ment och tidigare innehavare av
områdeskoncession än som avses
under b blir ogiltigt vid ikraftträ-
dandet av denna lag.
2. Ges leveranskoncession i
samband med ikraftträdandet till
någon annan än den som vid ut-
gången av 1995, med stöd av om-
rådeskoncession enligt 2 § 4 mom.
lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar i dess lydelse före
den 1 januari 1996, bedriver dis-
tributionsverksamhet inom leveran-
sområdet (områdeskoncessionsha-
varen) eller den som till honom
står i förhållande som anges i 3
gäller följande.
a) Den som far leveranskonces-
sion inom området har skyldighet
att leverera ström i enlighet med
vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt
a omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdan-
det har tidsbestämda avtal eller
avtal med en reglerad uppsägnings-
tid som är längre än sex månader
med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession inom området.
c) Det under b angivna undan-
taget från leveransskyldigheten
gäller till utgången av år 1997.
Avtal som avses under b blir ogil-
tigt vid utgången av år 1997.
d) Annat avtal mellan elkonsu-
ment och tidigare innehavare av
områdeskoncession än som avses
under b blir ogiltigt vid ikraftträ-
dandet av denna lag.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
140
5. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1802) om ändring i lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Härigenom föreskrivs att punkten 1 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:618) om handel med el, m.m. i punktens lydelse enligt lagen
(1994:1802) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft den 1. Denna lag träder i kraft den
dag regeringen bestämmer. 1 januari 1996.
141
6. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1803) om ändring i lagen
(1994:619) om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvan-
forhållanden
Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1994:619)
om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden i dess lydelse
enligt lagen (1994:1803) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft den 1
regeringen bestämmer. januari J996.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
142
7. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1804) om ändring i lagen
(1994:620) om upphävande av lagen (1976:240) om förvärv av
eldistributionsanläggning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:620) om upphävande av lagen
(1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m. i dess lydelse
enligt lagen (1994:1804) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Härigenom föreskrivs att lagen
(1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m. skall upp-
höra att gälla den dag regeringen
bestämmer.
Föreslagen lydelse
Härigenom föreskrivs att lagen
(1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning m.m. skall upp-
höra att gälla vid utgången av år
1995.
143
LAGRÅDET
Prop. 1994/95:222
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-17
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 4 maj 1995 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt
Agartz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1). innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar
2 § 7 mom.
Fjärde styckets bestämmelser om kriterierna för att bedöma skäligheten
av nättariffer vinner enligt Lagrådets mening på en uppdelning på tre
stycken och förtydliganden enligt följande förslag.
"Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid skälighetsbedömningen skall
nättariffen för varje koncessionsområde bedömas för sig. Om
nätmyndigheten enligt första stycket har medgivit att flera
nätkoncessioner för område far redovisas samlat, skall dock dessa vid
skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
1. koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionledningar
inom samma region anslutna till annan koncessionshavares ledning
bedömas samlat,
2. koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas samlat
för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många
nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,
144
3. koncessionshavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga
regionledningar i hela landet.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning
om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader på koncessionshavarens
samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna
bedömas samlat, dock att tariffen far utformas med hänsyn till var på
koncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt är belägen".
Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1). innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
31 §
Bestämmelsen i tredje meningen i första stycket medför vissa
tillämpningssvårigheter om flera enskilda parter för gemensam talan. Det
synes lämpligt att bestämmelsen far innehålla att nätmyndigheten är part
när dess beslut prövas i domstol. Allmänna regler om myndighetens rätt
att överklaga domstolens beslut synes då tillräckliga, varför första stycket
fjärde meningen kan utgå ur förslaget.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1994/95:222
Bilaga 6
145
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Thalén, Freivalds, Tham, Schori, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström,
Johansson
Föredragande: statsrådet Andersson
Prop. 1994/95:222
Regeringen beslutar proposition 1994/95:222.
146
Prop. 1994/95:222
FOrfattnings rubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
ett normgivnings-
bemyndigande
Lag om ändring i lagen 2 § 4 mom., 7 mom.
(1994:617) om ändring i
lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa
bestämmelser om
elektriska anläggningar
Lag om ändring i lagen 2 § 12 mom., 31 §
(1902:71 s. 1),
innefattande vissa
bestämmelser om
elektriska anläggningar
147
gotab 48560, Stockholm 1995