Prop.
1994/95:2
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 juni 1994
Carl Bildt
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalken i syfte att
ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade
i sexuella sammanhang.
Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § brotts-
balken, dvs. då någon i annat fall än som avses förut i 6 kap. brotts-
balken har sexuellt umgänge med barn under 15 år, förs enligt förslaget
in i 6 kap. 4 § första stycket brottsbalken och blir således att rubricera
som sexuellt utnyttjande av underårig eller, i förekommande fall, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig. Till följd härav upphävs 6 kap. 5 §
brottsbalken.
Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § brottsbalken
höjs enligt förslaget från fängelse högst fyra år till fängelse högst sex
år.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken föreslås
utvidgad på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som är
fyllda 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med
sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av porno-
grafisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om
framställning av en bild.
Vidare föreslås i propositionen att preskriptionstiden för sexualbrott
mot barn enligt 6 kap. 1-4 och 6 §§ brottsbalken förlängs på så sätt att
preskriptionstiden börjar löpa först den dag målsäganden fyller eller
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 2
skulle ha fyllt 15 år. Regler om detta förs enligt förslaget in i 35 kap. Prop. 1994/95:2
4 § brottsbalken.
Slutligen behandlas vissa frågor mot bakgrund av FN:s konvention om
barnets rättigheter från år 1989, den s.k. barnkonventionen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95:2
1 Förslag till riksdagsbeslut....................... 4
2 Lagtext.................................. 4
3 Ärendet och dess beredning ..................... 7
3.1 Lagrådet.............................. 7
4 Allmänna utgångspunkter....................... 8
4.1 Barnkonventionen ........................ 8
4.2 Övriga utgångspunkter för förslagen..............9
5 Sexuellt umgänge med barn ..................... 10
5.1 Bakgrund.............................. 10
5.2 Överväganden och förslag ................... 12
6 Grovt sexuellt utnyttjande....................... 15
6.1 Bakgrund ............................. 15
6.2 Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande bör höjas 17
7 Sexuellt ofredande........................... 18
7.1 Bakgrund ............................. 18
7.2 Bestämmelsen om sexuellt ofredande bör utvidgas .... 19
8 Preskriptionsregler...........................21
8.1 Bakgrund .............................21
8.2 Förlängda preskriptionstider för sexualbrott som riktar
sig mot barn............................23
9 Övriga frågor..............................28
9.1 Barnprostitution..........................28
9.2 Offentlig pornografisk föreställning..............29
9.3 Behandling av barn som berövats friheten m.m.......30
10 Kostnader och ikraftträdande.....................31
11 Författningskommentar ........................ 32
Bilaga 1 Sammanfattning - departementspromemorian
ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot
sexuella övergrepp m.m. (Ds 1993:80) ......... 35
Bilaga 2 Promemorians lagförslag ..................36
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig
över promemorian ......................39
Bilaga 4 Sammanställning av preskriptionstiderna för sexual-
brott ...............................40
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ................41
Bilaga 6 Lagrådets yttrande ......................44
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994 47
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i brottsbalken.
Prop. 1994/95:2
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs
dels att 6 kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 3, 4, 7, 12 och 13 §§ och 35 kap. 4 § brottsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §'
Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt
missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för s e x u e 1 1 t
utnyttjande till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den
som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att
denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av
en psykisk störning.
Om den som har begått
gärningen visat särskild hänsyns-
löshet eller om brottet annars är
att anse som grovt, döms för
grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
Om den som har begått
gärningen visat särskild hänsyns-
löshet eller om brottet annars är
att anse som grovt, döms för
grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
4 §2
Har någon sexuellt umgänge
med den som är under arton år
och som är hans avkomling eller
står under hans fostran eller för
vars vård eller tillsyn han har att
svara på grund av myndighets
Har någon sexuellt umgänge
med den som är under arton år
och som är hans avkomling eller
står under hans fostran eller för
vars vård eller tillsyn han har att
svara på grund av myndighets
1 Senaste lydelse 1992:147.
2 Senaste lydelse 1992:147.
beslut, döms för sexuellt
beslut, döms för sexuellt
utnyttjande av
underårig till fängelse i
högst fyra år.
utnyttjande av
underårig till fängelse i
högst fyra år. Detsamma skall
gälla om någon, i annat fall än
som avses förut i detta kapitel, har
sexuellt umgänge med barn under
femton år.
Prop. 1994/95:2
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den
underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars
är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt ut-
nyttjande av underårig till fängelse, lägst två och högst
åtta år.
7 §’
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör
barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i
någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt
ofredande till böter eller fängelse i högst två år.
För sexuellt ofredande döms även
den som genom tvång, förledande
eller annan otillbörlig påverkan
förmår någon som har fyllt femton
men inte arton år att företa eller
medverka i en handling med sexu-
ell innebörd, om handlingen är ett
led i framställning av pornografisk
bild eller utgör en posering i
annat fall än när det är fråga om
framställning av en bild.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är
ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett
uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
12 §4
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt
sexuellt tvång, sexuellt utnytt-
jande, grovt sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av underårig,
grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, sexuellt umgänge med
barn, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt
sexuellt tvång, sexuellt utnytt-
jande, grovt sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av underårig,
grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, koppleri och grovt
koppleri döms till ansvar enligt
vad som föreskrivs i 23 kap.
3 Senaste lydelse 1993:207.
4 Senaste lydelse 1992:147.
föreskrivs i 23 kap. Detsamma
gäller i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov
våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande
av underårig och grovt koppleri.
Detsamma gäller i fråga om Prop. 1994/95:2
förberedelse och stämpling till
våldtäkt, grov våldtäkt, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig
och grovt koppleri.
13 §5
Är vid sexuellt umgänge med
barn eller försök till sådant brott
eller vid sexuellt ofredande enligt
7 § första stycket skillnaden i
ålder och utveckling mellan den
som har begått gärningen och
barnet ringa, får åtal väckas av
åklagaren endast om åtal är
påkallat ur allmän synpunkt.
Är vid sexuellt utnyttjande av
underårig enligt 4 § första stycket
andra meningen eller försök till
sådant brott eller vid sexuellt
ofredande enligt 7 § första stycket
skillnaden i ålder och utveckling
mellan den som har begått
gärningen och barnet ringa, får
åtal väckas av åklagaren endast
om åtal är påkallat ur allmän
synpunkt.
35 kap.
4 §6
De i 1 § bestämda tiderna skola
räknas från den dag brottet
begicks. Förutsättes för ådömande
av påföljd att viss verkan av
handlingen inträtt, skall tiden
räknas från den dag då sådan
verkan inträdde.
De i 1 § bestämda tiderna skall
räknas från den dag brottet
begicks. Förutsätts för ådömande
av påföljd att viss verkan av
handlingen inträtt, skall tiden
räknas från den dag då sådan
verkan inträdde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-4
och 6 §§ eller försök till sådana
brott begåtts mot barn under
femton år skall de i 1 § bestämda
tiderna räknas från den dag
målsäganden fyller eller skulle ha
fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom
fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller
inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
5 Senaste lydelse 1984:399.
6 Senaste lydelse 1982:150.
I Justitiedepartementet utarbetades under år 1993 departementsprome-
morian ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot sexuella
övergrepp m.m. (Ds 1993:80).
I promemorian behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon del
behöver ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna i
artiklarna 34, 37 och 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter, den
s.k. barnkonventionen. Vidare behandlas i promemorian vissa andra
frågor om sexuella övergrepp mot barn, vilka grundar sig på bl.a.
tillkännagivanden av riksdagen.
Promemorian har remissbehandlats. Promemorians sammanfattning
finns i bilaga 1 och promemorians lagförslag i bilaga 2. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 3 och en sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4074).
Två av de frågor som tagits upp i departementspromemorian be-
handlas i andra sammanhang. Bampomografibrottet har tidigare under
året beretts särskilt i Justitiedepartementet (dnr 94-381) och är för
närvarande föremål för behandling i riksdagen. Såsom anges nedan
kommer frågan om bampomografibrottet att bli föremål för fortsatta
överväganden från regeringens sida. Frågan om barn som misstänks för
brott - och den i promemorian därvid föreslagna ändringen av 11 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare -
behandlas i en remiss om handläggning av ungdomsmål som regeringen
nyligen överlämnat till Lagrådet för yttrande.
Regeringen beslutade den 11 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 6.
Lagrådet har föreslagit vissa omformuleringar i den remitterade
lagtexten såvitt avser bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 §
brottsbalken. Lagrådets yttrande i denna del behandlas i författnings-
kommentaren till nämnda bestämmelse.
I sitt yttrande har Lagrådet framfört att de rättspolitiska skäl som bär
upp reglerna om åtalspreskription starkt talar mot en förlängning av
preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn. Om emellertid en sådan
särbehandling framstår som nödvändig har Lagrådet föreslagit att
preskriptionsbestämmelserna bör utformas på annat sätt än vad som
föreslagits i det remitterade förslaget. Lagrådets yttrande i denna del
behandlas under avsnitt 8.2.
Prop. 1994/95:2
En av samhällets viktigaste uppgifter är att skydda barn mot alla former
av sexuella kränkningar. Sexuella övergrepp mot barn är ett extremt
uttryck för att den vuxne inte respekterar ett barns behov och självklara
rätt till kroppslig integritet. Barn som utnyttjas i sexuella sammanhang
tar både social och känslomässig skada. Den svenska lagstiftningen har
därför under lång tid präglats av insikten att det är förödande för barns
psykiska hälsa att utnyttjas sexuellt.
Även om Sverige internationellt sett ligger förhållandevis långt
framme vad avser lagstiftningen om barns rätt, finns skäl att fortlöpande
ha uppmärksamheten på de eventuella brister som alltjämt kan föreligga
och ta tillvara de möjligheter som finns för att ytterligare stärka barns
och ungdomars skydd. Av denna anledning behandlas i detta sam-
manhang dels frågan om insatser i form av lagstiftning är påkallade mot
bakgrund av bestämmelserna i barnkonventionen, dels vissa i andra
sammanhang aktualiserade lagstiftningsåtgärder.
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling en konvention om
barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen. Konventionen innehåller
bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och
att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. Med barn avses i
konventionen varje människa under 18 år.
Sverige ratificerade konventionen i juni 1990 och den trädde i kraft
den 2 september samma år. Sverige reserverade sig inte på någon punkt
(prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter, bet. 1989/90:SoU28, rskr. 1989/90:350) och tillträdet till
konventionen föranledde inga ändringar i gällande lagstiftning.
I den promemoria som behandlas i detta lagstiftningsärende har
lämnats en utförlig redogörelse för den svenska lagstiftningen i
belysning av konventionens inledande artiklar och de artiklar som rör
barns skydd mot övergrepp och utnyttjande samt behandling av barn
som berövats friheten.
Det kan allmänt sägas att det i Sverige görs stora ansträngningar att
leva upp till konventionens krav och även att den svenska lagstiftningen
i allt väsentligt uppfyller dessa. Även om konventionen anger lag-
stiftningsåtgärder som endast ett av flera alternativ för att uppnå kon-
ventionens mål är det i ett avseende angeläget att nu genom lagstiftning
ytterligare befästa konventionens innehåll.
En ytterst angelägen uppgift är att förhindra att barn utnyttjas i
pornografisk verksamhet. Det är därför straffbart att förmå den som är
under 15 år att medverka som modell i pornografiska framställningar
eller vid sexuell posering. FN:s kommitté för övervakning av barnets
rättigheter enligt barnkonventionen har i anledning av Sveriges rapport
till kommittén i januari 1993 föreslagit att regeringen bör pröva
effektiviteten av gällande regler avseende utnyttjande av barn i pomo-
Prop. 1994/95:2
grafiskt material. Kommittén har därvid berört frånvaron av en 18-
årsgräns när det gäller utnyttjande av barn i pornografiska alster.
Det finns enligt regeringens mening skäl att överväga om det
straffrättsliga skyddet när det gäller barns medverkan i pornografisk
verksamhet bör utvidgas till att gälla alla barn, dvs. även de som är
fyllda 15 men inte 18 år. Med en sådan utvidgning skulle skapas ett
mer heltäckande straffrättsligt skydd för barn och ungdomar mot att bli
utnyttjade i pornografisk verksamhet.
Också vad avser bampomografibrottet kan finnas skäl att överväga
införande av en uttrycklig åldersgräns. En sådan förändring kan dock
inte ske utan att ändringen också omfattar sådana bampomografibrott
som skall bedömas enligt de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga reglerna.
Regeringen avser att låta utreda frågan angående bampomografibrottet
i ett bredare perspektiv, bl.a. vad avser möjligheterna att kriminalisera
innehav och vidga möjligheterna till konfiskering och förverkande. I det
sammanhanget, då frågor om grundlagsändringar måste övervägas, bör
lämpligen tas upp också frågan om införande av en sådan åldersgräns.
Prop. 1994/95:2
Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kapitlet brottsbalken har varit före-
mål för upprepade översyner under årens lopp. År 1984 ändrades dessa
på ett genomgripande sätt, efter ett långvarigt utredningsarbete. Så sent
som år 1992 genomfördes ett flertal lagändringar. Ändringarna syftade
bl.a. till att stärka skyddet för bam och ungdomar mot att bli utnyttjade
i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare
markera allvaret i sexuella övergrepp mot bam.
Som tidigare framhållits finns det skäl att fortlöpande ha upp-
märksamheten på de eventuella brister i lagstiftningen som alltjämt kan
anses föreligga. En sådan brist kan den i olika sammanhang diskuterade
brottsbenämningen sexuellt umgänge med bam anses utgöra.
Ett sexuellt umgänge med ett barn under 15 år kan enligt det synsätt
som präglar lagstiftningen aldrig sägas vara i egentlig mening frivilligt
från barnets sida, utan innefattar regelmässigt någon form av
utnyttjande. Lagstiftningen måste därför tydligt förmedla att om ett bam
deltar i en sexuell aktivitet med en vuxen så är detta helt och hållet den
vuxnes ansvar. Det finns därför skäl att överväga att i lagstiftningen
markera att det i dessa sammanhang alltid är fråga om ett utnyttjande.
Det är angeläget att straffsatserna för de enskilda brotten avspeglar
brottets straffvärde och att straffbestämmelserna leder till en ändamåls-
enlig tillämpning. En av riksdagen aktualiserad firåga är om en höjning
av straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande bör ske.
En annan, av riksdagen aktualiserad fråga, är om preskriptionstiderna
för sexualbrott mot bam bör förlängas.
Regeringen redovisar sina överväganden i dessa frågor i det följande.
De lagstiftningsåtgärder som regeringen nu aktualiserar medför att det
straffrättsliga skyddet för bam och ungdomar och möjligheterna att
ingripa mot brott kommer att öka påtagligt. Men oavsett vilka lag-
1* Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 2
stiftningsåtgärder som vidtas kan man inte räkna med att fullt ut kunna Prop. 1994/95:2
förhindra att bam utnyttjas i sexuella sammanhang. Det är därför viktigt
att dessa barns situation uppmärksammas och att de får det stöd och den
behandling de är i behov av. Förutom det allmännas insatser fyller här
de olika organisationer och sammanslutningar som arbetar med bam och
för barnens bästa ett stort och viktigt behov.
Riksdagen har, på förslag av Justitieutskottet, uttalat att regeringen
borde överväga att göra en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt
umgänge med bam i 6 kap. 5 § brottsbalken (BrB). Enligt utskottets
betänkande (bet. 1992/93:JuU16 s. 15 f.), som låg till grund för riks-
dagens uttalande, kan det för det första ifrågasättas om benämningen
”sexuellt umgänge” är lämplig eller ens adekvat för det slag av
gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare finns enligt be-
tänkandet skäl att överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig
reaktion från samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp
mot barn som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det samman-
hanget kan det enligt betänkandet finnas anledning att se över såväl be-
stämmelsens tillämpningsområde som dess straffskala.
Bakgrunden till riksdagens ställningstagande torde ha varit bl.a. att
sexuella handlingar även med små barn under vissa förhållanden kan
falla under bestämmelsen.
Genom omfattande lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984
(prop. 1983/84:105, bet. 1983/84:JuU25, rskr. 1983/84:332, SFS
1984:399) kom hela 6 kap. BrB att stöpas om. Bl.a. togs be-
stämmelserna om otukt med barn och otukt med ungdom bort. I stället
infördes en bestämmelse om sexuellt utnyttjande av underårig i 6 kap.
4 § och en bestämmelse om sexuellt umgänge med bam i 6 kap. 6 §.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1992 (prop.
1991/92:35, bet. 1991/92:JuU7, rskr. 1991/92:159, SFS 1992:147)
flyttades bl.a. vissa regler om i kapitlet och bestämmelsen om sexuellt
umgänge med bam finns numera i 6 kap. 5 §. Innehållet i regeln
ändrades dock inte.
Enligt denna bestämmelse straffas den som har sexuellt umgänge med
barn under 15 år med fängelse i högst fyra år. Straffskyddet för bam
under 15 år är ovillkorligt och avser såväl heterosexuella som
homosexuella handlingar. Straff inträder även om den sexuella
förbindelsen är helt frivillig från barnets sida och oavsett om något
beroendeförhållande föreligger. Är det liten skillnad i ålder och
utveckling mellan den som begått gärningen och bamet, får dock åtal
väckas av åklagare bara om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.
Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till de sexualbrott som anges i
6 kap. 1-4 §§. Med sexuellt umgänge avses samlag samt andra
sexualhandlingar, vilka typiskt sett avser att tillfredsställa eller uppväcka Prop. 1994/95:2
bådas eller enderas sexuella drift. Vad angår andra hithörande
heterosexuella handlingar än samlag avses i första hand samlagsförsök
och andra samlagsliknande handlingar. För straffbarhet krävs inte
nödvändigtvis att gärningsmannens och offrets könsdelar berör
varandra. I regel fordras dock att direkt kroppslig beröring föreligger.
Undantagsfall finns, som t.ex. i NJA 1950 s. 263 där gärningsmannen
utförde samlagsliknande rörelser med en flicka som vid tillfället bar
underbyxor. Utanför det område som avses med sexuellt umgänge faller
exempelvis att gärningsmannen fingrar på eller eljest flyktigt berör den
andras yttre könsorgan. Sådant förfärande kan dock vara straffbart som
sexuellt ofredande. I fråga om homosexuella handlingar får gränsen
mellan vad som skall hänföras till sexuellt umgänge och vad som skall
anses som sexuellt ofredande dras på ett likartat sätt som beträffande
handlingar av heterosexuell natur.
Straffbestämmelsen om sexuellt umgänge är, som tidigare har nämnts,
subsidiär i förhållande till regeln i 6 kap. 4 § om sexuellt utnyttjande av
underårig. Tillämpningen av den sistnämnda bestämmelsen förutsätter
emellertid att en vårdnadssituation föreligger. Den personkrets som kan
dömas enligt denna bestämmelse har begränsats i förhållande till den
tidigare bestämmelsen, som hade benämningen otukt med ungdom. I de
fall då 6 kap. 4 § inte är tillämplig och då våld eller hot inte har
förekommit i samband med det sexuella övergreppet blir det enbart
fråga om att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med bam.
I förarbetena uttalade departementschefen som förklaring till varför
det inte infördes någon grov grad av brottet bl.a. följande (prop.
1983/84:105 s. 55).
De allvarligaste sexuella övergreppen mot bam innefattar så gott
som alltid moment som gör att gärningen inte skall hänföras till
sexuellt umgänge med bam utan till något annat brott som regleras
i 6 kap. BrB. Det kan t.ex. bli fråga om ansvar för våldtäkt,
sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande av underårig. Liksom
sexualbrottskommittén anser jag därför att en särskild straffskala för
grova fall kan undvaras.
I detta sammanhang bör ett avgörande från Högsta domstolen
uppmärksammas (NJA 1993 s. 310). I målet befanns utrett att
gärningsmannen, som var drygt sextio år, haft samlag med en åttaårig
flicka under det att han legat ovanpå henne och hållit hennes armar över
huvudet på henne. Frågan i målet, såvitt nu är av intresse, var om dessa
åtgärder konstituerade ett sådant våld som krävs för ansvar för våldtäkt.
Högsta domstolen fann att så var fallet och dömde mannen för grov
våldtäkt till fängelse tre år.
11
Regeringens förslag: Straffbestämmelsen i 6 kap. 5 § brotts-
balken om sexuellt umgänge med bam, dvs. då någon i annat fall
än som avses förut i 6 kapitlet brottsbalken har sexuellt umgänge
med barn under 15 år, förs in i 6 kap. 4 § första stycket
brottsbalken. Till följd härav kommer sådana gärningar att
rubriceras som sexuellt utnyttjande av underårig eller, i före-
kommande fall, grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Enligt
förslaget upphävs 6 kap. 5 § brottsbalken.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att ett nytt rekvisit,
om otillbörligt utnyttjande av någons skyddslösa ställning, förs in i
6 kap. 3 § första stycket andra meningen brottsbalken (BrB). Härmed
avses enligt promemorian att offret på grund av låg ålder eller något
annat förhållande saknar sådan grad av insikt och mognad att han eller
hon i praktiken kan samtycka till sexuellt umgänge. Syftet med
ändringen är särskilt att åstadkomma att gärningar som innebär att
gärningsmannen - utan användande av sådant våld eller hot som sägs i
6 kap. 1 § första stycket brottsbalken - otillbörligt utnyttjar ett barns
skyddslösa ställning för att förmå barnet till sexuellt umgänge skall
bedömas som sexuellt utnyttjande och inte som sexuellt umgänge med
barn.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa syn-
punkter har dock lämnats på bl.a. utformningen av lagtexten.
Göta hovrätt framför bl.a. att det föreslagna tillägget språkligt sett är
tillämpligt på en betydligt vidare krets av personer såsom rörelse-
hindrade, ålderssvaga och förståndshandikappade. Hovrätten pekar
också på att införandet av det föreslagna tillägget torde skapa problem
genom att det nya rekvisitet delvis täcker vad andra rekvisit i bestäm-
melsen redan omfattar.
Stockholms tingsrätt bedömer att den föreslagna lokutionen inte med
tillräcklig precision syftar på omständigheten att offret på grund av låg
ålder saknar sådan insikt och mognad som avses. Vidare torde
skrivningen ”annat förhållande”, enligt tingsrättens mening, avse i
paragrafen redan upptagna förutsättningar. Tingsrätten föreslår därför
att det föreslagna tillägget ”otillbörligt utnyttja dennes skyddslösa
ställning” skall följas av ”såsom att denne är särskilt ung eller
omogen”.
Även Riksåklagaren (RA) anser att bestämmelsen skulle vinna i
tydlighet genom att offrets låga ålder särskilt nämns som ett exempel då
den skärpta regeln blir tillämplig. Enligt RÅ kan detta ske genom att
det sexuella umgänget anges ha skett ”genom ett otillbörligt utnyttjande
av dennes låga ålder eller skyddslösa ställning i övrigt eller av det
förhållandet att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller lider av psykisk störning”.
Prop. 1994/95:2
12
Svenska Unicef-kommittén, Kvinnofronten och Länsgruppen för barn- Prop. 1994/95:2
misshandelsfrågor och sexuella övergrepp i Dalarna invänder mot ter-
minologin i bestämmelsen.
Svenska Unicef-kommittén anser att ordvalet i 6 kap. 3 § inte är
tillräckligt beskrivande; utnyttjande är ett icke värderande ord som
beskriver handlingen utifrån förövarens synpunkt medan ordet över-
grepp ur offrets synpunkt är en värdering av handlingen. Svenska
Unicef-kommittén anser därför att begreppet sexuellt utnyttjande i lag-
texten bör ändras till sexuellt övergrepp.
Kvinnofronten anser det vara missvisande att använda begreppet
sexuellt umgänge, då detta ger sken av en viss ömsesidighet, varför
detta begrepp i alla sammanhang det används i samband med bam bör
ändras till t.ex. sexuellt utnyttjande.
Länsgruppen för bammisshandelsfrågor och sexuella övergrepp i
Dalarna anser, på samma skäl som Kvinnofronten framfört, att
begreppet sexuellt umgänge bör ändras.
Sveriges domareförbund ställer sig tveksamt till förslaget. Förbundet
anför att det av motiven till den nya bestämmelsen framgår att om en
man har samlag eller annat sexuellt umgänge med en flicka strax under
15 år och umgänget i alla delar är frivilligt bör brottet rubriceras som
sexuellt umgänge med bam. Är å andra sidan en flicka under 15 år inte
helt införstådd med vidden av den sexuella handlingen föreligger ett
sexuellt utnyttjande enligt den föreslagna lydelsen av 3 §. Enligt för-
bundets mening medför denna uppdelning av sexualbrott att vissa bam
kommer att åläggas ett sannolikt icke åsyftat ansvar för sina sexuella
handlingar, även om dessa för gärningsmannen är straffbara. Till detta
hyser förbundet stor tveksamhet inför den betydande skillnad som
förslaget ger upphov till med avseende på maximistraffet för sexuellt
umgänge med barn som är fängelse i högst fyra år och maximistraffet
för sexuellt utnyttjande av normalgraden som är fängelse i högst två år.
Enligt förbundets uppfattning bör därför övervägas om inte sexuellt
umgänge med bam som är under 15 år bör inarbetas i 3 § och således
rubriceras som sexuellt utnyttjande.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Rädda Barnen avstyrker
förslaget. Dessa instanser föreslår att brottsbenämningen ”sexuellt
umgänge” i 6 kap 5 §, vilken de anser vara olämplig i samtliga fall då
barnet är under 15 år, bör ändras till ”sexuellt utnyttjande av bam” och
bestämmelsen i övrigt behållas. Vidare framför LO och Rädda Barnen
att i de fall det sexuella övergreppet är riktat mot ett litet bam, man bör
följa Högsta domstolen (NJA 1993 s. 310) och döma för våldtäkt.
Skälen för regeringens förslag: Det kan ifrågasättas om gräns-
dragningen mellan vad som utgör brott enligt någon av bestämmelserna
i 6 kap. 1-4 §§ och brottet sexuellt umgänge med bam i alla avseenden
är tillfredsställande. Problemet avser närmast frågan om brotts-
benämningen för det senare brottet är adekvat för alla de gärningar som
faller under bestämmelsen. I 6 kap. 1-6 och 10 §§ används begreppet
sexuellt umgänge för att beskriva sexuella handlingar oavsett om dessa
är förenade med tvång eller ej. I normalt språkbruk torde dock ordet 13
”umgänge” vanligen åsyfta sexuella handlingar av frivilligt slag. Ordet
umgänge kan till och med upplevas vara ett positivt laddat ord, som Prop. 1994/95:2
indikerar att ett bam frivilligt medverkar i en sexuell handling med en
vuxen. Inte minst från pedagogiska synpunkter kan det vara olyckligt att
använda detta begrepp i brottsrubriceringen för gärningar som så gott
som alltid har karaktär av ensidig sexuell kränkning. Bam och även
ungdomar i de lägre tonåren saknar i regel den mognad och auktoritet
som erfordras för att en sexuell handling från deras sida skall kunna
sägas vara i egentlig mening frivillig. När det gäller små bam torde
utrymmet för frivillighet vara i det närmaste obefintlig, eftersom ett litet
barns förmåga att förstå innebörden av sexuella handlingar är starkt
begränsad. Även om något våld inte varit för handen kan man utgå från
att någon form av utnyttjande förekommit i sammanhanget. Det bör
också beaktas att risken för allvarliga skadeverkningar är påtaglig i
sådana situationer.
Gärningar som består i att någon har sexuellt umgänge med ett bam
under 15 år framstår således typiskt sett som ett utslag av utnyttjande.
Detta bör komma till uttryck i benämningen av brottet. I promemorian
har föreslagits att detta skall ske genom införande av ett nytt rekvisit i
bestämmelsen om sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § om otillbörligt ut-
nyttjande av någons skyddslösa ställning. Som några remissinstanser
framhållit kan dock ifrågasättas dels om det föreslagna rekvisitet med
önskvärd tydlighet markerar att detta avser utnyttjande av bam, dels om
detta rekvisit delvis täcker vad andra rekvisit i bestämmelsen redan
omfattar. Mot bakgrund härav och med hänsyn till systematiken i
kapitlet bör i stället övervägas att låta de gärningar som åsyftas falla
under bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig i 6 kap. 4 §.
I denna bestämmelse ges ett förstärkt straffskydd för barn under 18 år
när ett formellt vårdnads- eller tillsynsförhållande föreligger mellan
barnet och den som utsätter det för den sexuella kränkningen. En sådan
straffrättslig särbehandling är enligt regeringens mening motiverad
också i de situationer där någon, oavsett om något beroendeförhållande
föreligger eller ej, utnyttjar barn under 15 år för att förmå barnet att
delta i sexuella handlingar. Härigenom skulle markeras att en person
alltid måste ha nått sådan nivå av insikt och mognad att denne kan inse
vidden av sina handlingar innan ett relevant samtycke till sexuellt
umgänge kan ges.
Mot en sådan lösning som angivits ovan kan anföras att
brottsbenämningen sexuellt utnyttjande av underårig skulle komma att
omfatta även samtliga de fall då åldersskillnaden mellan parterna är
mycket liten, exempelvis sådana fall då en 15-åring har samlag med en
14-åring. Mot bakgrund av att lagstiftningen redan i dag bygger på
principen att den som är under 15 år inte i alla avseenden råder över
sina sexuella handlingar, såsom samlag med den som är över 15 år, får
det dock anses vara adekvat att även i dessa fall tala om ett utnyttjande.
I sammanhanget bör tilläggas att det i princip endast är brotts-
rubriceringen som kommer att ändras; rekvisiten för brottet är
oförändrade och straffskaloma för sexuellt umgänge med bam och
normalgraden av sexuellt utnyttjande av underårig är desamma. Det bör 14
också anmärkas att åtal sällan torde väckas i fall då åldersskillnaden är Prop. 1994/95:2
mycket liten med hänsyn till den särskilda åtalsprövningsregeln.
Mot bakgrund av vad som sagts ovan föreslår regeringen att den
nuvarande bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn förs in i 6 kap.
4 § första stycket BrB, varigenom dessa gärningar kommer att falla
under den mer adekvata brottsbenämningen sexuellt utnyttjande av
underårig.
Genom ändringen kommer dessutom vissa av de gärningar som i dag
faller under bestämmelsen om sexuellt umgänge med bam att enligt
6 kap. 4 § andra stycket BrB kunna bedömas som grovt sexuellt utnytt-
jande av underårig, för vilket brott straffskalan är fängelse lägst två och
högst åtta år. Ett exempel på när grovt brott kan föreligga är när
övergreppet riktar sig mot ett litet bam utan att tillämpning av andra
bestämmelser i 6 kap. aktualiseras, t.ex. våldtäkt.
Frågan om en höjning av straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande
i 6 kap. 3 § BrB har prövats av riksdagen vid ett par tillfällen. Genom
lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:35, bet.
1991/92:JuU7, rskr. 1991/92:159, SFS 1992:147), infördes den grova
graden med en straffskala om fängelse lägst sex månader och högst fyra
år. Straffmaximum överensstämmer med vad som gällde innan brottet
gradindelades. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som grovt har
särskilt angetts sådana fall när gärningsmannen har visat särskild hän-
synslöshet.
Även rekvisiten för den s.k. normalgraden av brottet sexuellt utnytt-
jande ändrades genom samma lagstiftning. Till straff enligt denna
bestämmelse döms numera den som förmår annan till sexuellt umgänge
genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller
som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att
denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av
en psykisk störning. Till grund för dessa lagändringar låg uttalanden av
Justitieutskottet i bet. 1986/87:JuU3 och en därefter upprättad departe-
mentspromemoria angående sexuella övergrepp mot bam m.m.
(Ds 1989:6). I promemorian behandlades, förutom frågan om en grad-
indelning av brottet sexuellt utnyttjande, bl.a. frågan om straffmaximum
för det grova brottet. Som skäl mot att höja straffmaximum anfördes
bl.a. att det skulle rubba systematiken i 6 kap. BrB. Vidare anfördes att
förfaranden som innefattar sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande sedan
gammalt har behandlats likvärdigt från straffvärdesynpunkt. Mycket
talade enligt promemorian för att en skärpning av straffet för sexuellt
utnyttjande skulle medföra en motsvarande skärpning i fråga om
sexuellt tvång samt kräva en översyn av flera av kapitlets andra
bestämmelser.
I promemorian uttalades också att reglerna om brottskonkurrens borde Prop. 1994/95:2
uppmärksammas. Det är t.ex. möjligt att döma för sexuellt utnyttjande
i förening med misshandel eller i förening med vållande till kropps-
skada, om sistnämnda brott är grovt, till ett lika strängt straff som för
våldtäkt. Om misshandeln är grov, kan straffet bli ännu högre.
Slutsatsen i promemorian var att gällande bestämmelser tillåter att man
i det särskilda fallet kan bestämma en påföljd som framstår som rimlig
med hänsyn till gärningens samlade straffvärde.
I prop. 1991/92:35 anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till
resonemangen i promemorian och anförde (s. 16):
I justitieutskottets betänkande JuU 1986/87:3 (s. 10) redogörs för ett
rättsfall angående gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt
utnyttjande. Det gäller ett uppmärksammat fall där fem ynglingar
dömdes för sexuellt utnyttjande bestående i att de på en
campingplats förgripit sig på en 17-årig flicka, som var så berusad
att hon inte var medveten om händelseförloppet. Pojkarna hade
samlag och annat sexuellt umgänge med henne. Omständigheterna i
detta mål illustrerar tydligt att en handling som innefattar sexuellt
utnyttjande enligt 3 § kan utgöra ett mycket allvarligt övergrepp.
Jag delar dock den uppfattning som justitieutskottet redovisat i
betänkandet, nämligen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld,
hot eller dylikt, mot en person som i och för sig är värnlös inte bör
kallas för våldtäkt. Som justitieutskottet har framhållit i betänkandet
och som också framhållits av flera remissinstanser såväl i
utskottsärendet som i detta ärende kan det däremot i vissa fall
förekomma inslag som gör att ett sexuellt utnyttjande ter sig lika
straffvärt som våldtäkt.
Jag delar mot den bakgrunden uppfattningen att det finns skäl att
markera allvaret i vissa av de gärningar som avses med be-
stämmelsen genom att införa en särskild bestämmelse om ett grovt
brott med en särskild straffskala.
Departementschefen fortsatte (a. prop. s. 17):
Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian både vad
gäller att en isolerad revidering av straffmaximum för sexuellt
utnyttjande skulle rubba den nuvarande systematiken i 6 kap. och
att, om en mer omfattande ändring av sexualbrottens straffvärde bör
göras, det bör ske i ett bredare sammanhang.
Slutsatsen härav blev enligt departementschefen att gradindelningen i
vart fall vid det tillfället innebar en tillräcklig markering av att vissa av
de gärningar som avses med sexuellt utnyttjande borde ses som särskilt
allvarliga och att maximistraffet inte borde skärpas.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen och i anledning därav
väckta motioner anförde Justitieutskottet (bet. 1991/92:JuU7 s. 13) att
det godtog justitieministerns förslag när det gällde gradindelningen men
att det inte var berett att frångå sitt tidigare ställningstagande att ett
16
sexuellt utnyttjande från straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med Prop. 1994/95:2
våldtäkt och att detta borde komma till uttryck i straffmaximum för
brottet grovt sexuellt utnyttjande. Utskottet utgick därför ifrån att denna
fråga skulle bli föremål för ytterligare överväganden utan något särskilt
uttalande från riksdagens sida.
Regeringens förslag: Straffmaximum för grovt sexuellt
utnyttjande höjs från fyra till sex års fängelse.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Stockholms tingsrätt framhåller - efter en jämförelse med
straffiatituderna för framför allt våldtäkt och grov våldtäkt - att ett
straffminimum på fängelse ett år skulle både ge en lämpligare spännvidd
mellan minimi- och maximistraffet och bättre harmoniera med påföljden
för sexuellt utnyttjande.
Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Mana
(FUB) anser att straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande och för
våldtäkt borde överensstämma och föreslår därför att även minimi-
straffet för grovt sexuellt utnyttjande höjs.
Karlstads tingsrätt anser att det med hänsyn till att förfaranden som
innefattar sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande tidigare behandlats
likvärdigt ur straffvärdesynpunkt förefaller olämpligt att straffmaximum
för grovt sexuellt utnyttjande är högre än för grovt sexuellt tvång.
Riksförbundet för Sexuell upplysning (RFSU) avstyrker förslaget och
framhåller bl.a. att det inte är säkert att en höjning av straffmaximum
fyller avsedd funktion, att en sådan höjning vid sexuella övergrepp inom
familjen kanske även kan få till följd att några avstår från anmälan med
tanke på konsekvenserna samt att strafftidens innehåll är viktigare än
straffets längd.
Skälen för regeringens förslag: Med anledning av vad utskottet
uttalat i bet. 1991/92:JuU7 (s. 13) finns, enligt regeringens mening,
anledning att återigen överväga vilket straffmaximum som skall gälla
för grovt sexuellt utnyttjande.
Utgångspunkten är att den nuvarande straffskalan för grovt sexuellt
utnyttjande i det övervägande antalet fall är tillräcklig. Det finns dock
förfaranden där straffvärdet bör jämföras med våldtäkt. Som exempel
kan nämnas ett sexuellt utnyttjande under särskilt utstuderade eller
integritetskränkande former, som t.ex. då någon mycket ung, själv-
förvållat drogad person utnyttjas av flera personer samtidigt eller när
gärningen är avsedd att förnedra offret. Oavsett att något våld eller
tvång i formell mening inte förekommit i sammanhanget torde en
17
1** Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 2
sexuell kränkning av detta slag från straffvärdesynpunkt väl ligga i nivå Prop. 1994/95:2
med våldtäktsbrottet. Regeringen kan i och för sig dela uppfattningen att
en isolerad höjning av straffmaximum inte är helt tillfredsställande från
systematiska utgångspunkter. Det kan dock - inte minst med hänsyn till
de återkommande ändringar som företagits i 6 kap. BrB och till att det
i Kvinnovåldskommissionens uppdrag ingår att aktualisera de lagstift-
ningsåtgärder som den finner påkallade (S Dir. 1993:88) - finnas skäl
att framdeles överväga att göra en övergripande översyn av straff-
bestämmelserna för sexualbrott. Det nyss anförda skälet bör därför nu
inte förhindra att en på sakliga grunder angelägen straffskärpning
vidtas. Regeringen föreslår därför att straffmaximum för grovt sexuellt
utnyttjande höjs till samma nivå som för normalgraden av våldtäkt,
nämligen fängelse sex år.
En av de regler i brottsbalkens kapitel om sexualbrott som är av
intresse vid bedömningen av om Sverige lever upp till barnkon-
ventionens krav, är bestämmelsen i 6 kap. 7 § om sexuellt ofredande. I
första stycket föreskrivs straff för den som sexuellt berör barn under 15
år utan att det är fråga om sexuellt umgänge eller som förmår barnet att
företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd. I andra
stycket straffbeläggs blottande och andra uppenbart sedlighetssårande
handlingar. Straffet för sexuellt ofredande var tidigare böter eller
fängelse i högst ett år. Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli
1993, höjdes straffmaximum från ett till två års fängelse (prop.
1992/93:141, bet. 1992/93:JuU 16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207).
Såvitt avser barn under 15 år straffbeläggs såsom sexuellt ofredande
bl.a. att någon förmår barnet att vara modell vid framställning av
pornografiska bilder.
Om de i första stycket av 6 kap. 7 § angivna rekvisiten är uppfyllda
och brottet dessutom innebär att gärningsmannen har skildrat ett barn i
pornografisk bild med uppsåt att sprida bilden, blir även straff-
bestämmelsen i 16 kap. 10 a § BrB om bampomografibrott tillämplig. I
detta fall torde normalt brottskonkurrens föreligga, vilket innebär att
gärningsmannen skall dömas både för sexuellt ofredande och för
bampomografibrott.
Genom bestämmelsen om sexuellt ofredande har skyddet för bam
under 15 år mot att utnyttjas som modell för framställning av
pornografisk bild vidgats, så att en sådan gärning som nyss nämnts är
straffbar även om spridningsuppsåt saknas, under förutsättning att bilden
framställs efter levande modell. Handlingar som innebär att någon
framställer pornografiska bilder av bam för eget bruk omfattas sålunda
av denna paragraf. Men den omfattar även det fallet att ett bam förmås
till sexuell posering utan att det avbildas i pornografisk bild. Liksom i
fall av sexuell beröring av bam krävs för ansvar i nu avsedda fall att Prop. 1994/95:2
det är fråga om en handling som utan att innefatta beröring har en för
en vuxen klar och otvetydig sexuell innebörd. Det är viktigt att
understryka att straff för sexuellt ofredande enligt första stycket i 6 kap.
7 § kan förekomma endast när den vuxnes handling har sexuell
inriktning i den meningen att det är fråga om att söka reta eller
tillfredsställa den vuxnes sexualdrift eller att förmå bamet till handlingar
med klar och otvetydig sexuell innebörd. Om sålunda, för att ge ett
exempel, vuxna under lek med barn kommer att beröra barnets blottade
könsorgan, blir det inte fråga om straffansvar. Detsamma gäller
självfallet om en vuxen person fotograferar ett naket bam utan att det
fototekniska arrangemanget har sexuell innebörd (se Nils Beckman m.fl.
Kommentar till Brottsbalken I s. 292 f.).
Regeringens förslag: Bestämmelsen om sexuellt ofredande
utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som är
fyllda 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling
med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av
pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är
fråga om framställning av en bild.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig över
förslaget tillstyrker detsamma i huvudsak eller lämnar det utan erinran.
Vissa synpunkter har dock lämnats.
Vad gäller begreppet ”förmå” påpekar Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet att det kan konstateras en tydlig diskrepans
mellan tolkningen av detta begrepp enligt specialmotiveringen i pro-
memorian å ena sidan och den i förarbetena anvisade tolkningen av
samma ord i första stycket å andra sidan.
Socialstyrelsen, LO, Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Rädda
Barnen, Svenska Unicef-kommittén, Sveriges Socialdemokratiska kvinno-
förbund (S-Kvinnor) och Kvinnofronten anser att bestämmelsen skall
gälla oavsett om medverkan i alla avseenden kan anses vara frivillig.
FUB framhåller att bestämmelsen i 7 § främst är riktad mot att skydda
barn i deras skyddslösa ställning; i tidigare bestämmelser i 6 kap. BrB
behandlas i viss mån andra personer som anses ha ett extra behov av att
skyddas, t.ex. den som är utvecklingsstörd och står i starkt beroende till
sin närmaste omgivning. FUB anser därför att det behöver föras vidare
diskussioner kring frågan om den krets som skall skyddas av
bestämmelsen i 6 kap. 7 § behöver vidgas.
Svenska Unicef-kommittén framför att det i förevarande sammanhang
är fråga om övergrepp och att ”sexuellt ofredande” inte står i paritet
19
med den i paragrafen angivna straffsatsen om två år samt föreslår att Prop. 1994/95:2
sexuellt ofredande i lagtexten bör bytas ut mot sexuellt övergrepp.
Kvinnofronten anser att ifrågavarande brott skall falla under
bestämmelsen om grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 §.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om sexuellt ofredan-
de i 6 kap. 7 § första stycket BrB omfattar endast bam som är under 15
år. Enligt artikel 1 i barnkonventionen avses med bam varje människa
under 18 år. I artikel 34 åtar sig konventionsstatema att skydda barnet
mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Visser-
ligen anges inte särskilt i denna artikel lagstiftning som ett sätt att uppnå
detta mål, men det framstår som angeläget att nu förstärka skyddet för
de barn som är mellan 15 och 18 år genom att utvidga bestämmelsen
om sexuellt ofredande.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande är bl.a. av betydelse vid be-
kämpning av barnpornografi. När det gäller bam under 15 år
straffbeläggs, som tidigare nämnts, i förevarande bestämmelse även fall
där någon förmår den unge att vara modell vid framställning av
pornografiska bilder. Att utnyttja bam i sådana och liknande sam-
manhang utgör tveklöst en allvarlig kränkning och det torde råda en
bred enighet om att sådana handlingar har ett högt straffvärde.
Lagstiftningen bygger i princip på att den som uppnått 15 års ålder
själv har ett ansvar för sina sexuella handlingar. Detta kan dock
uppenbarligen inte gälla fullt ut. Såsom också fastslås i konventionen är
unga personer i många avseenden att bedöma som barn åtminstone upp
till 18 års ålder. Detta är bl.a. bakgrunden till att köp av sexuella
tjänster av den som är under 18 år har straffbelagts särskilt och att
arbetsmiljölagen har särskilda regler för denna åldersgrupp.
Också när det gäller skyddet mot att utnyttjas som modell i
pornografiska framställningar och vid sexuell posering finns anledning
att ifrågasätta om inte åldersgränsen borde höjas i motsvarande grad.
Man kan utgå från att unga människors medverkan i sådan verksamhet
regelmässigt innehåller inslag av utnyttjande. Unga människor, som
utnyttjas i pornografiska sammanhang, kan inte själva överblicka och
bedöma de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Det finns en
uppenbar risk att dessa ungdomar tar särskild social och känslomässig
skada. Ungdomar bör därför ges ett ökat skydd mot sexuell exploatering
och de skador som kan bli en följd därav.
Med hänsyn till det anförda bör det i 6 kap. 7 § BrB skapas en regel
som ger ett skydd även för bam mellan 15 och 18 år mot att utnyttjas
för den särskilda form av sexuellt ofredande som består i sexuell
posering, med eller utan samband med framställning av pornografisk
bild.
Bestämmelsens tillämpning behandlas närmare i författningskom-
mentaren.
20
Inom straffrätten finns två former av preskription, åtalspreskription och
påföljdspreskription. De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription
finns i 35 kap. BrB och innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas
om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet
inom viss tid från brottet. Med påföljdspreskription avses att ådömd
påföljd bortfaller om den inte börjat verkställas inom viss angiven tid
från det domen vann laga kraft (35 kap. 6-8 §§ BrB). I det följande
behandlas endast frågan om åtalspreskription.
Preskriptionstiden i 35 kap. 1 § BrB är olika lång, beroende på det
straff som högst kan följa på brottet. Den är
- två år om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
- fem år om det svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två
år,
- tio år om det svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta
år,
- femton år om det svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år
och
- tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på brottet.
I 35 kap. 6 § BrB finns regler om absoluta preskriptionstider. Härmed
avses tider som gäller oberoende av om någon preskriptionshindrande
åtgärd har kommit till stånd. Enligt bestämmelsen får påföljd inte i
något fall ådömas sedan en viss tid har förflutit från den dag då brottet
begicks eller effekten av det inträdde. För t.ex. ett brott varpå inte kan
följa svårare straff än böter får påföljd inte i något fall ådömas sedan
fem år har förflutit från dagen för brottet. För de grövsta brotten är den
absoluta preskriptionstiden 30 år.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då brottet
begicks (4 §). Om det i beskrivningen av brottet ingår att viss verkan av
brottet inträtt, skall tiden räknas från den dag sådan verkan inträdde.
Från de allmänna reglerna om utgångspunkten för preskriptionstiden
och dennas beräkning, vilka gäller även inom specialstraffrätten, har
undantag gjorts för vissa brottstyper, bl.a bokföringsbrott och skatte-
brott.
Beträffande sexualbrotten är preskriptionstiderna med dagens regel-
system helt en funktion av brottens straffskalor. Brottsrekvisiten är så
utformade att utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden
alltid är dagen för brottets begående. En sammanställning av de aktuella
preskriptionstiderna för sexualbrotten återfinns i bilaga 4.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med att statens
straff anspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid. Straffbehovet
försvagas allt eftersom tiden går och från allmänpreventiv synpunkt är
det därför inte lika nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir
21
beivrade som att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna Prop. 1994/95:2
medvetandet.
Ett skäl, som brukar tillmätas betydelse i diskussionen om pre-
skriptionstider, är att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att
behöva riskera att lång tid efter brottet ådömas ett straff, som kanske
äventyrar den tillvaro han har byggt upp för sig.
Preskriptionsreglerna är så uppbyggda att brott med likartade straff-
värden skall ha samma preskriptionstid.
Dessa grundläggande intressen av relativt korta och ensartade pre-
skriptionstider måste dock vägas mot faktorer som talar för längre
preskriptionstider beträffande vissa brottstyper. Bakom de speciella
regler om preskription för bl.a. bokföringsbrott och skattebrott ligger
främst intresset av att skapa effektiva möjligheter till lagföring av
sådana brott.
Frågan om också sexualbrott mot barn skall särbehandlas i pre-
skriptionshänseende aktualiserades i 1992 års lagstiftningsärende
angående ändringar beträffande sexualbrotten. Ändringarna, som bl.a.
innebar att en grov grad av brotten sexuellt tvång, 6 kap. 2 § BrB, och
sexuellt utnyttjande, 6 kap. 3 § BrB, infördes, kom att medföra att
preskriptionstiden för normalgraden av sexuellt tvång och sexuellt ut-
nyttjande sänktes från tio till fem år.
Vad gäller frågan om preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott
uttalade Justitieutskottet med anledning av vissa motionsyrkanden bl.a.
följande (bet. 1991/92:JuU7 s. 15).
Utskottet har förståelse för tankarna i motionerna om en för-
längning av preskriptionstiderna för sexualbrotten. Det står dock,
som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu
aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28,
s. 38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna
åberopas för en avvikelse från den generellt gällande pre-
skriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande fall är
fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid tidigare inte
avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om sådan påkallas,
och mot bakgrund av den brottslighet det här gäller, är utskottet
berett att förorda en översyn på området. Utskottets ställnings-
tagande innebär att utskottet, som noterat effekterna i pre-
skriptionshänseende av ändringarna i 6 kap. 2 och 3 §§, efterlyser
en översyn av gällande preskriptionsbestämmelser såvitt rör
6 kap. BrB om sexualbrotten. Därvid kan naturligtvis olika vägar
prövas; en kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptions-
regler, en annan kan innefatta överväganden rörande de olika
brottens straffskalor. Översynen bör ha syftet att de nuvarande
åtalspreskriptionstidema förlängs. Om det av systematiska skäl
anses lämpligt kan översynen naturligtvis även omfatta annan
brottslighet.
22
Det i promemorian framlagda förslaget om förlängning av pre- Prop. 1994/95:2
skriptionstidema för sexualbrott mot bam skall ses mot bakgrund bl.a.
av vad utskottet uttalat.
Regeringens förslag: Preskriptionstiden för sexualbrott som riktar
sig mot barn förlängs på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa
först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Regler
om detta förs in i 35 kap. 4 § brottsbalken.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i huvudsak eller lämnar det utan erinran.
Stockholms tingsrätt anser, med hänsyn till de uppenbara svårigheter
som i flertalet fall torde föreligga att efter lång tid få till stånd en
utredning som kan läggas till grund för ett åtal och en fällande dom, att
regeln bör kompletteras såtillvida att straff ej får ådömas om den
misstänkte inte häktats eller fått del av åtal inom 20 år från det påstådda
brottet. Enligt tingsrättens mening bör preskriptionsregeln också omfatta
försök till de angivna brotten, i de fall sådant är straffbart.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg anför att
förlängningen av preskriptionstiden bör omfatta endast gärningar av
allvarligare beskaffenhet, dvs. de som anges i 6 kap. 1-6 §§.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att den
föreslagna preskriptionsregeln skulle bättre fylla det i promemorian
nämnda syftet om den skulle kunna utnyttjas enbart av målsäganden
själv.
Svenska Läkaresällskapet, Riksförbundet för kvinnojourer i Sverige
(ROKS) och Kvinnofronten anser, med hänvisning till bl.a. barn-
konventionen, att preskriptionstiden skall börja löpa den dag måls-
äganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
Riksdagens ombudsmän (JO), Göta hovrätt, Karlstads tingsrätt, RA,
Överåklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Göteborg och Luleå
samt Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Som skäl härför har
i huvudsak anförts de skäl som i promemorian redovisats mot en
särreglering av preskriptionstiderna för sexualbrott mot bam (s. 54 f.).
De har därutöver anfört bl.a. följande.
Göta hovrätt anför att en sådan förlängd preskriptionstid som föreslås
i en del fall inte kommer att stå i rimlig proportion till brottet; genom
att även brott enligt 6 kap. 7 § BrB omfattas av den föreslagna sär-
regeln skulle sålunda förundersökning t.ex. få inledas och rentav åtal
kunna väckas för ett förhållandevis mindre allvarligt fäll av blottande,
som ligger mer än tio år tillbaka i tiden.
23
RÅ anför bl.a. att ett förstärkt straffrättsligt skydd genom en förlängd Prop. 1994/95:2
preskriptionstid gör sig gällande i första hand beträffande kvalificerade
övergrepp som riktat sig mot de yngsta barnen. Sådana övergrepp torde
i regel komma att rubriceras som grova brott, för vilka det redan i dag
gäller förhållandevis långa preskriptionstider. Även vid en sen anmälan
torde därför lagföring i många fall ändock vara möjlig.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Göteborg anser att
eftersom preskription inte har karaktären av en åtalsffist utan har sin
grund i ett avtagande straffbehov bör tidpunkten för brottet vara den
självklara utgångspunkten för beräkning av åtalspreskription och
ingenting annat.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Luleå påpekar att för-
slaget kan medföra att preskriptionstiden för vissa sexualbrott kan bli
längre än för mord. Han anför vidare att om man skall hålla fäst vid att
ett avsiktligt dödande av en medmänniska är mer straffvärt än något
annat våldsbrott, oavsett om det regleras i 3 eller 6 kap. BrB och
oavsett hur avskyvärt våldsbrottet än må vara, bör brottsgraderingen
komma till uttryck inte bara i strafflatitudema utan även i pre-
skriptionstiden.
Sveriges advokatsamfund har anfört att det är statens straffanspråk på
den brottsliga gärningen och inte offrets behov av upprättelse som
hittills varit avgörande för preskriptionstiden. Att på föreslaget sätt
försöka komma till rätta med problemet att bam av olika skäl inte
berättar om händelser de upplevt förrän efter lång tid och därtill som
motiv härför ange upprättelse samt möjlighet att erhålla skadestånd är
enligt advokatsamfundet inte förenligt med syftet bakom preskrip-
tionsreglerna. De ofta livslånga skador som sexuella övergrepp mot
barn ger gör emellertid brotten så allvarliga att en straffskärpning enligt
advokatsamfundet kan vara motiverad med förlängda preskriptionstider
som följd.
Skälen för regeringens förslag: Det straffrättsliga sanktionssystemet
har en central roll för att bekämpa sexuella övergrepp. Höga krav måste
därför ställas på att regelsystemet är utformat så att det medger en
effektiv lagföring.
Sexuella övergrepp mot bam ger inte sällan livsvariga psykiska
skador. Trots att antalet anmälda fäll har ökat väsentligt visar många
undersökningar och rapporter att det finns ett betydande mörkertal. En
av orsakerna till detta är bl.a. att det är vanligt att sådana brott begås av
någon närstående, vilket gör det svårare att anmäla. Av detta kan följa
att ett bam som utnyttjas sexuellt känner sig medansvarigt. Det kan med
fog antas att problemen växer och blir ännu större och svårare, om
barnet inte blir trott eller om man inte kan ingripa på grund av att
brottet har preskriberats.
Ett bam som utsätts för sexuella övergrepp förmår ofta av olika skäl
inte berätta om vad det har varit utsatt för förrän det kommer upp i de
övre tonåren. Det är först då som barnet nått den självständighet och
mognad att det kan berätta vad det varit med om. De sexuella
övergreppen är vidare sällan förenade med något nämnbart fysiskt våld, 24
eftersom den som begår gärningen ofta befinner sig i en sådan
överlägsen ställning att han eller hon inte behöver tillgripa något våld Prop. 1994/95:2
för att driva igenom sin vilja. Dessa omständigheter för med sig att de
sexuella övergreppen i regel inte anmäls omedelbart utan uppdagas först
sedan lång tid förflutit. Inte sällan kan de då vara preskriberade. I detta
hänseende skiljer de sig markant från annan våldsbrottslighet.
Såsom redovisats i promemorian kan det i sammanhanget vara
intressant att notera följande vad gäller Brottsskadenämndens regler för
utbetalning av brottsskadeersättning. Enligt 14 § brottsskadelagen
(1978:413) skall ansökan om brottsskadeersättning göras inom två år
från det att brottet begicks. Vidare sägs i samma bestämmelse att om
särskilda skäl föreligger kan ansökan prövas även om den har kommit
in för sent. I Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse för 1991/92
framgår att när det gäller ärenden om sexuella övergrepp mot bam eller
ungdomar, är det närmast en regel att de kommer in flera år efter
utgången av tvåårsfristen. Ansökningarna avvisas dock aldrig av den
anledningen. Denna praxis kan ses som en viss bekräftelse på att fakta
om sexuella övergrepp mot bam ofta inte kommer fram förrän relativt
lång tid efter händelsen.
Det starka intresse som uppbär det straffrättsliga skyddet mot att bam
utsätts för sexuella kränkningar sammantaget med det förhållandet att
anmälan för sådana brott inte sällan görs sedan lång tid förflutit från
kränkningen talar för att preskriptionstiden för sådana brott bör för-
längas.
Det kan visserligen hävdas att också andra brott, särskilt andra
våldsbrott och liknande integritetskränkande brott, framstår som lika
förkastliga och att även de därför borde omfattas av ett förslag om
förlängda preskriptionstider. Lagrådet har mot bakgrund bl.a. härav
uttalat att de rättspolitiska skäl som bär upp reglerna om åtals-
preskription starkt talar mot en särbehandling av sexualbrotten och i sitt
yttrande anfört följande.
Det finns emellertid andra brott än sexualbrott som riktar sig mot
bam och som i praktiken ofta inte blir kända förrän bamet nått en
ålder då det självt kan göra anmälan om brottet. Det gäller
exempelvis barnmisshandel. Som ett annat exempel kan nämnas en
far eller en mor som förskingrar barnets förmögenhet. Skäl av
samma art som anförs i remissen till förmån för en förlängd
preskriptionstid beträffande sexualbrott kan göras gällande också
beträffande andra brott som riktar sig mot bam och för övrigt också
beträffande brott som riktar sig mot någon som visserligen inte är
något barn men som under en övergångstid, t.ex. på grund av
sjukdom, är ur stånd att själv tillvarata sina intressen.
I själva verket är det en farlig väg som beträds om man luckrar
upp principen om att brott med samma straffvärde skall ha samma
preskriptionstid. Genomförs förslaget är det risk att helheten går
förlorad genom att olika särintressen kräver förlängda pre-
skriptionstider för brott av vitt skilda slag. Som ett exempel kan
nämnas miljöbrotten där många hävdar att det är otillfredsställande
25
att när effekterna av ett miljöbrott först blir synliga, åtalspre- Prop. 1994/95:2
skription ofta redan har inträtt.
Regeringen delar i och för sig den grundläggande inställningen att det
är olyckligt om olika brott med likartat straffvärde har olika pre-
skriptionstider. Det finns emellertid anledning att erinra om att det
redan i dag gjorts avsteg från de generella bestämmelserna om
preskription. Vad avser vissa skattebrott har i 14 § skattebrottslagen
(1971:69) preskriptionstiden förlängts och enligt 35 kap. 4 § andra
stycket brottsbalken har för vissa bokföringsbrott utgångspunkten för
preskriptionstidens beräknande förlagts till annan tidpunkt än dagen för
brottets begående. Särskilt med hänvisning till bokföringsbrotten kan
sålunda hävdas att den av regeringen föreslagna regleringen inte innebär
någon principiell nyhet.
Regeringen vill också understryka att sexualbrott mot bam intar en
särställning. De ger ofta inga synliga skador, varför det kan sägas ligga
i dessa brotts natur att de i regel inte upptäcks förrän lång tid förflutit.
Skadorna ligger i stället regelmässigt på ett psykiskt plan. Dessa skador
är å andra sidan desto svårare och i många fall livsvariga. Om
bevisläget är sådant att den som gjort sig skyldig till övergreppen kan
överbevisas härom, vore det enligt regeringens mening stötande om
preskriptionsreglerna skulle lägga hinder i vägen mot en lagföring. Om
preskriptionstiden förlängs skulle den som utsatts för övergrepp som
barn härigenom kunna få upprättelse även då en lång tid förflutit från
händelsen. Det skulle också kunna öka möjligheterna att få skadestånd.
Det kan således på goda grunder hävdas att de rättspolitiska argument,
av innebörd att straffanspråket uttunnas med tiden och att gärnings-
mannen efter viss tid bör vara fredad mot ingripande, som uppbär
preskriptionsinstitutet, väger lätt mot intresset av att kränkningar av
detta slag beivras. En särbehandling i preskriptionshänseende av just
denna brottstyp har således starka skäl för sig.
I enlighet med vad som anförts i promemorian är dock en förlängning
förenad med vissa praktiska nackdelar. Detta understryks också av ett
flertal remissinstanser. Särskilt från åklagarhåll har pekats på de ofta
stora bevissvårigheter som är förenade med denna typ av brott. Detta
skulle kunna leda till att arbete får läggas ned på utredningar som inte
leder till att brott blir uppklarade och att detta närmast skulle vara till
nackdel för den som utsatts för övergreppen. Dessa svårigheter skall
dock inte överdrivas. Det torde normalt på ett relativt tidigt stadium
kunna klargöras om det finns tillgång till sådan bevisning att en
utredning blir meningsfull. Om så inte är fallet bör åklagaren kunna
förklara för målsäganden vilka omständigheter som föranlett hans
beslut, vilket i sin tur bör kunna skapa förståelse för ett beslut att
nedlägga en förundersökning. Det bör här framhållas att utgångspunkten
givetvis torde vara att en förundersökning inte kan inledas utan aktiv
medverkan från målsägandens sida. En framgångsrik förundersökning
bygger i mål av detta slag i allt väsentligt på målsägandens uppgifter.
Det bör vidare betonas att argumentet att dessa mål typiskt sett är
svårutredda givetvis inte är ett argument mot en förlängning av
26
preskriptionstiden för sådana mål där bevisning faktiskt föreligger för Prop. 1994/95:2
ett övergrepp och där förutsättning finns för en fällande dom även lång
tid efter händelsen.
Även om således vissa skäl talar mot en förlängning av pre-
skriptionstiden, är de skäl som talar för denna åtgärd så starka att de
bör leda till att en sådan förlängning genomförs.
En förlängning av detta slag kan i och för sig åstadkommas genom
höjningar av maximistraffen för sexualbrott mot bam. Straffskalan för
ett brott skall dock spegla brottets straffvärde. Att höja straffmaximum
för ett brott med det enda syftet att förlänga preskriptionstiden bör inte
komma i fråga. Några skäl att i detta sammanhang, utöver vad som
följer av förslaget till höjning av straffmaximum för grovt sexuellt
utnyttjande, överväga de olika sexualbrottens straffskalor finns inte.
Som den naturligaste lösningen framstår i stället att, såsom föreslagits
i promemorian, ändra utgångspunkten för preskriptionsberäkningen när
det sexuella övergreppet skett mot en underårig.
I det till Lagrådet remitterade förslaget har förlängningen företagits på
så sätt att preskriptionstiden inte räknas från den dag brottet begicks
utan från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år.
Lagrådet har pekat på att preskriptionstiden med den föreslagna
regleringen många gånger framstår som mycket lång och som exempel
nämnt att preskriptionstiden för grovt sexuellt utnyttjande kan bli så
lång som 24 år, att jämföra med preskriptionstiden för mord som är 25
år. Lagrådet har, om regeringen finner att en särbehandling i pre-
skriptionshänseende av sexualbrotten mot bam framstår som nödvändig,
föreslagit att regeringen prövar möjligheterna att utforma de nya
preskriptionsbestämmelserna så att det alltid skall vara möjligt att väcka
åtal för de ifrågavarande sexualbrotten inom två år från den dag
målsäganden blivit eller skulle ha blivit myndig. Lagrådet har av-
slutningsvis framhållit att dess förslag innebär att när den normala
preskriptionstiden är två år, preskriptionstiden blir längre än enligt det
remitterade förslaget.
Med den av Lagrådet föreslagna lösningen skulle förvisso pre-
skriptionstiden i vissa fall bli längre än om denna tid räknas från den
dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Detta skulle dock
endast gälla de ur straffvärdehänseende lindrigaste brotten. Vad avser
de allvarligaste formerna av sexualbrott mot bam innebär förslaget dock
att preskriptionstiderna skulle bli kortare än om de räknas från den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Som exempel kan nämnas
att ett grovt sexuellt utnyttjande av underårig, begånget mot ett åttaårigt
bam, enligt Lagrådets förslag skulle vara preskriberat den dag bamet
fyller 20 år, att jämföra med regeringens förslag då brottet skulle vara
preskriberat den dag barnet fyller 25 år.
Som nämnts tidigare förmår ett bam som utsätts för sexuella
övergrepp ofta av olika skäl inte berätta om vad det varit utsatt för
förrän det kommer upp i de övre tonåren. Det är först då som barnet
nått den självständighet och mognad att det kan berätta vad det varit
med om. Mot bakgrund härav kan det, enligt regeringens mening, 27
ifrågasättas om den av Lagrådet föreslagna förlängningen av preskrip-
tionstidema kan anses vara tillräcklig då det gäller de allvarligaste Prop. 1994/95:2
formerna av sexuella övergrepp mot bam. Vidare innebär regeringens
förslag en starkare betoning av sambandet mellan brottets straffvärde
och preskriptionstidens längd. Förlängningen av preskriptionstiderna bör
därför enligt regeringens mening ske på det sätt som föreslagits i det till
Lagrådet remitterade förslaget, nämligen genom att preskriptionstiden
börjar räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år.
En bestämmelse med denna innebörd bör införas i 35 kap. 4 § BrB.
För att en förlängning av preskriptionstiden skall vara motiverad
måste dock krävas att det rör sig om allvarliga kränkningar av bamet.
Såsom anförts av flera remissinstanser kan ifrågasättas om de brott som
avses i bestämmelsen om sexuellt ofredande typiskt sett uppfyller detta
kriterium. För dessa brott bör därför dagens preskriptionsregler be-
hållas.
Den föreslagna förlängningen bör således omfatta - med hänsyn taget
även till förslaget om upphävande av 6 kap. 5 § BrB - brotten i 6 kap.
1-4 och 6 §§ BrB. Såsom påpekats av vissa remissinstanser bör
preskriptionsregeln omfatta också försök till sådana brott. Lagtexten har
avfattats i enlighet härmed.
Regeringens bedömning: Mot bakgrund av att det redan i dag är
straffbart att köpa sexuella tjänster av underåriga och att en
utredning tillsatts för att utreda prostitutionen finns inte skäl att nu
föreslå några lagstiftningsåtgärder.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig i frågan in-
stämmer majoriteten i den bedömning som görs i promemorian.
LO, Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS) och Rädda
Barnen framhåller i detta sammanhang att straffmaximum för förförelse
av ungdom i 6 kap. 10 § BrB bör höjas från sex månader till åtminstone
ett år. Som skäl härför anförs bl.a. att straffskalan inte står i proportion
till den skada gärningsmannen åsamkar bamet samt att den som i dag
utnyttjar ungdom i gatuprostitution eller under liknande förhållanden får
samma straff som för snatteri, vilket inte kan anses rimligt.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 34 punkt b) i barnkon-
ventionen sägs att bam skall skyddas mot att utnyttjas till prostitution
eller i annan olaglig sexuell verksamhet. Inledningsvis kan konstateras
att det finns mycket knapphändiga uppgifter om förekomsten av
barnprostitution i Sverige. Vid en jämförelse med många andra länder
torde dock i vart fall den organiserade barnprostitutionen kunna sägas
vara obefintlig. I de få fall som upptäcks per år, ingriper de sociala Prop. 1994/95:2
myndigheterna i regel innan barnen hamnar i prostitution som ett vane-
mässigt mönster.
Prostitution är oförenlig med de tankar om individens frihet och allas
jämställdhet som sedan länge har rått i vårt land. Vidare är prosti-
tutionen ägnad att negativt påverka sexualsynen i allmänhet. Den utgör
ofta ett led i brottslig verksamhet och förstärker eller skapar social
utslagning. Det är ingen tvekan om att prostitutionen har sådana
negativa verkningar i samhället att det är motiverat att bekämpa den
med kraft.
Regeringen har den 11 mars 1993 gett direktiv (S Dir. 1993:31) till en
särskild utredare att göra en översyn av samhällets åtgärder mot
prostitution. I utredarens uppdrag ingår bl.a. att närmare belysa före-
komsten av barnprostitution och att föreslå åtgärder häremot.
Några remissinstanser har i detta sammanhang framhållit att straff-
maximum för förförelse av ungdom i 6 kap. 10 § BrB bör höjas från
sex månader till åtminstone ett år.
Det saknas underlag för att i detta sammanhang föreslå någon ändring
av 6 kap. 10 § BrB. Det kan dock finnas skäl att återkomma till denna
fråga, exempelvis i samband med den ovan (avsnitt 6.2) aviserade
övergripande översynen av 6 kap. BrB.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns enligt regeringens
mening inte skäl att nu föreslå några lagstiftningsåtgärder.
Regeringens bedömning: Några ändringar, utöver den som har
föreslagits om sexuellt ofredande, behövs inte för att uppfylla
konventionens krav.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som ynrar sig i frågan
instämmer i den bedömning som gjorts i promemorian.
Skälen för regeringens bedömning: Efter en ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956:617) blev det år 1982 förbjudet att anordna
offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning. Den 1 april i
år ersattes bl.a. allmänna ordningsstadgan av en ny ordningslag
(1993:1617). Förbudet mot att anordna offentliga pornografiska före-
ställningar har oförändrat tagits in i ordningslagen (prop. 1992/93:210).
I 14 § ordningslagen finns således ett generellt förbud mot offentliga
pornografiska föreställningar. Den som bryter mot förbudet kan - i
enlighet med vad som gällde enligt allmänna ordningsstadgan - enligt
29 § första stycket 5 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Med pornografisk föreställning förstås föreställning med levande
aktörer, där sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på en
ohöljt och utmanande sätt. Vid gränsdragningen mot allmänna
29
sammankomster måste en helhetsbedömning göras. Ett pornografiskt Prop. 1994/95:2
inslag i en teaterföreställning får anses vara en del i framförandet av det
verk som den samlade sceniska framställningen utgör och faller alltså
utanför förbudet. Offentlig filmförevisning som ingår som ett moment i
en pornografisk framställning är inte att anse som en biograf-
föreställning, men enbart filmförevisning kan inte vara pornografisk
föreställning. Enstaka inslag av striptease eller dylikt i en varieté-
föreställning kan inte medföra att den skall räknas som pornografisk
föreställning. I begreppet pornografisk föreställning anses ingå att det
primära syftet med föreställningen skall vara att förmedla pornografi.
Förbudsregeln omfattar även enskild posering, om den kan anses utgöra
eller vara en del av en tillställning, som anordnas på ett sådant sätt att
allmänheten äger tillträde.
Anlitande av bam under 18 år för pornografisk föreställning strider
mot arbetsmiljölagen (1977:1160). Detsamma gäller om bam under 18
år utnyttjas som fotomodeller för pornografiskt material eller anlitas på
massageinstitut eller poseringsateljéer. Enligt 5 kap. 3 § arbetsmiljö-
lagen får en minderårig inte anlitas till eller utföra arbete som medför
risk för skadlig inverkan för den minderåriges hälsa eller utveckling.
Med minderårig avses enligt 5 kap. 1 § samma lag den som inte har
fyllt 18 år.
Yrkesinspektionen har enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen möjlighet att
ingripa med föreläggande eller förbud i fall då en minderårig har
arbetsuppgifter av sådant slag som avses i 5 kap. 3 §. Enligt 8 kap. 1 §
samma lag kan den som bryter mot ett sådan föreläggande eller förbud
dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Den svenska lagstiftningen ger således ett gott skydd när det gäller att
motverka att bam medverkar i offentliga pornografiska föreställningar.
Några lagstiftningsåtgärder, utöver vad som ovan har föreslagits om
sexuellt ofredande, erfordras enligt regeringens mening därför inte till
uppfyllande av konventionens krav.
Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu föreslå någon
ändring av lagstiftningen, eftersom de förslag som Fängelse-
utredningen och Ungdomsbrottskommittén har lämnat är under
beredning.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig i frågan in-
stämmer en majoritet med den bedömning som görs i promemorian.
Några remissinstanser framhåller att frihetsberövade bam skall hållas
åtskilda från vuxna för att Sverige skall anses uppfylla barnkonven-
tionens krav.
30
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 37 punkt c) i Prop. 1994/95:2
barnkonventionen skall varje frihetsberövat bam behandlas humant och
med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som
beaktar behoven hos personer i barnets ålder. Särskilt skall varje
frihetsberövat bam hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till
barnets bästa att inte göra detta. Varje frihetsberövat bam skall också,
utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom
brevväxling och besök.
Den svenska inställningen har hittills varit att de svenska reglerna står
i överensstämmelse med barnkonventionen även såvitt avser kravet att
frihetsberövade bam skall hållas åtskilda från vuxna. Vid riksdags-
behandlingen av frågan om godkännande av barnkonventionen uttalades
dock att frågan behövde penetreras närmare. Saken har också utförligt
belysts i den promemoria som behandlas i detta lagstiftningsärende.
FN:s kommitté för övervakning av barnets rättigheter enligt barn-
konventionen har i anledning av Sveriges rapport till kommittén i
januari 1993 bl.a. föreslagit att ytterligare överväganden bör ske från
svensk sida för att försäkra att bam hålls åtskilda från vuxna.
Genom det arbete som nu utförts av Ungdomsbrottskommittén och
Fängelseutredningen har frågan också aktualiserats. Båda dessa ut-
redningar har lämnat förslag som syftar till att ytterligare förbättra
situationen för unga intagna. Inom Justitiedepartementet pågår för när-
varande beredning av lagstiftning med anledning av kommitté förs lagen.
Något skäl att nu föreslå någon ändring av lagstiftningen föreligger
därför inte.
Förslagen i propositionen kan inte bedömas medföra annat än marginellt
ökad belastning för rättsväsendet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Några
särskilda övergångsbestämmelser såvitt gäller ändringarna av reglerna
om grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig och
sexuellt ofredande behövs inte. Av 5 § brottsbalkens promulgationslag
följer att de nya reglerna inte får ges retroaktiv verkan till den till-
talades nackdel.
När det däremot gäller ändringen av utgångspunkten för beräkning av
preskriptionstiden i 35 kap. 4 § brottsbalken bör det av en över-
gångsbestämmelse framgå att preskriptionstiden förlängs endast för de
gärningar som den 1 januari 1995 inte är preskriberade enligt den gamla
preskriptionsbestämmelsen.
31
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
6 kap. 3 §
I andra stycket höjs straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande till
fängelse i högst sex år. Skälen för höjningen och vilka fall som kan
tänkas omfattas av höjningen har berörts i den allmänna motiveringen.
6 kap. 4 och 5 §§
Straffbestämmelsen i 5 § förs in i 4 § första stycket. Till följd härav
upphävs 5 §. Skälen för den föreslagna ändringen har kommenterats i
den allmänna motiveringen. Det förhållandet att straffbestämmelsen
angående sexuellt umgänge med bam arbetats in i 6 kap. 4 § innebär
inte att straffvärdet av förfaranden som hittills varit att hänföra till den
nu upphävda bestämmelsen i 5 § förändras i någon avgörande ut-
sträckning. I vissa extrema fall finns dock genom ändringen möjligheten
att döma för grovt brott till högre straff än nuvarande straffmaximum
för sexuellt umgänge med bam.
För bedömningen av de omständigheter som enligt andra stycket kan
föranleda att brottet bedöms som grovt kan, för de gärningar som avses
med den föreslagna utvidgade lydelsen, ledning hämtas från den
motsvarande bedömning som görs i de fall ett formellt beroende-
förhållande enligt första stycket föreligger.
Det bör anmärkas att mindre straffvärda fall där åldersskillnaden
mellan barnet och gärningsmannen är mycket liten visserligen formellt
blir att hänföra till bestämmelsen men kommer att omfattas av den
särskilda åtalsprövningsregeln.
6 kap. 7 §
I paragrafen införs ett nytt andra stycke. Det nuvarande andra stycket
kommer härigenom att, oförändrat, utgöra paragrafens tredje stycke.
I förarbetena till nuvarande första stycket uttalas att det inte förutsätts
att bamet utsatts för vare sig tvång eller otillbörlig påverkan för att
gärningsmannen skall anses ha förmått bamet att medverka. Detta får i
sammanhanget förstås så att, då bestämmelsen avser bam under 15 år,
barnets ringa ålder medför att dess inställning till medverkan vid
framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering inte kan
tillmätas någon betydelse.
I det till Lagrådet remitterade förslaget användes uttrycket förmå även
i det föreslagna andra stycket men gavs där enligt författ-
ningskommentaren en något annorlunda innebörd. Lagrådet framhöll att
det inte är möjligt att på detta sätt ge samma ord i en och samma
paragraf olika innebörd. Ordet förmå ger, enligt Lagrådets mening,
Prop. 1994/95:2
32
uttryck för ett aktivt handlande och synes motsvara vad som var avsett Prop. 1994/95:2
med det i remissen föreslagna andra stycket. För första styckets fåll, då
barnets inställning till medverkan inte skall tillmätas någon betydelse,
borde enligt Lagrådet ett annat uttryck väljas. Med hänvisning härtill
föreslog Lagrådet den ändringen att i paragrafens första stycke rekvisitet
förmå skulle ersättas av att gärningsmannen förfar så att bamet företar
eller medverkar i någon handling med sexuell innebörd.
Regeringen kan instämma i Lagrådets uppfattning att samma ord i en
och samma paragraf genom motivuttalanden inte bör ges olika innebörd.
Mot den av Lagrådet föreslagna ändringen i första stycket och skälen
härför kan dock anföras att, även om det inte förutsätts att bamet utsatts
för vare sig tvång eller otillbörlig påverkan, det för straffansvar krävs
någon form av handlande från gärningsmannens sida. Förmå får i detta
sammanhang sägas vara liktydigt med att få någon annan att göra
något. Ordet förmå torde därför bättre än det av Lagrådet föreslagna
förfar så att spegla det krav på orsakssamband och syfte med åtgärden
som således bör uppställas. Mot bakgrund härav har i propositionen
någon ändring av första stycket inte företagits. I stället har i andra
stycket vissa bestämningar knutits till uttrycket förmå.
Den nya bestämmelsen i andra stycket medför att skyddet mot att
utnyttjas som modell för framställning av pornografisk bild eller till
sexuell posering utvidgas till att gälla även barn som är mellan 15 och
18 år. Regeln har utformats så, att för ansvar krävs att gärningsmannen
genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår den
som fyllt 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med
sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av porno-
grafisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om
framställning av en bild. Till skillnad mot vad som gäller enligt första
stycket kommer medverkan som i alla avseenden är frivillig härigenom
att falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämmelsen har
i detta avseende utformats under hänsynstagande till att den som uppnått
15 års ålder i princip själv har ett ansvar för sina sexuella handlingar.
Vid bedömning av frågan om frivillighet bör beaktas bl.a. barnets
mognadsnivå, förhållande till gärningsmannen och liknande omstän-
digheter. Om betalning har utlovats torde det nu diskuterade rekvisitet
att barnet skall ha förmåtts medverka normalt vara uppfyllt.
6 kap. 12 §
I paragrafen har sexuellt umgänge med bam borttagits till följd av att
6 kap. 5 § upphävts.
6 kap. 13 §
Sexuellt umgänge med bam har - till följd av att 6 kap. 5 § upphävts -
i 13 § ersatts av sexuellt utnyttjande av underårig som avses i 4 § första
stycket andra meningen. Någon ändring i sak innebär detta inte.
33
35 kap. 4 § och övergångsbestämmelse till denna
I paragrafens första stycke har endast en språklig modernisering före-
tagits.
En ny bestämmelse om från vilken tidpunkt preskriptionstiderna skall
räknas när det gäller sexualbrott - och försök till sådana brott - som
avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ och som begåtts mot barn under 15 år förs
in som ett nytt andra stycke. Det andra stycket i nu gällande lydelse
kommer i enlighet härmed att bli det tredje stycket. Den nya bestäm-
melsen innebär att preskriptionstiden när det gäller de närmare angivna
brotten skall börja räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle
ha fyllt 15 år.
Genom den föreslagna ändringen kommer även den absoluta pre-
skriptionstiden enligt 35 kap. 6 § BrB vid ifrågavarande brott att för-
längas på så sätt att preskriptionstiden skall börja räknas från den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Bestämmelsen om på-
följdspreskription i 35 kap. 8 § BrB påverkas inte av den föreslagna
ändringen.
Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att den nya bestäm-
melsen skall tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet
om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit enligt äldre bestäm-
melser.
Prop. 1994/95:2
34
I denna promemoria behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon
del behöver ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna
i artiklarna 34, 37 och 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter från
år 1989, den s.k. Barnkonventionen. De frågor som därvid aktualiseras
gäller bl.a. behandlingen av bam som berövats friheten i anledning av
brott, rätten till offentlig försvarare för bam som misstänks för brott
samt sexuella övergrepp mot och sexuellt utnyttjande av bam. Frågan
om hur barns medverkan vid framställning av pornografiskt material
skall kunna förhindras behandlas mer ingående.
I promemorian görs den bedömningen att den svenska lagstiftningen i
allt väsentligt får anses stå i sådan överensstämmelse med konventionen
att förändringar är obehövliga. I fråga om bestämmelsen om sexuellt
ofredande (6 kap. 7 § brottsbalken, BrB) föreslås dock att det införs en
särskild regel om förbud att förmå även den som är fyllda 15 år men
inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild och vid
sexuell posering. Dessutom föreslås en ändring i 11 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, som innebär att en
offentlig försvarare skall förordnas för en tilltalad som inte har fyllt 18
år, om det inte är uppenbart att han saknar behov av offentlig för-
svarare.
Vidare behandlas i promemorian också vissa andra frågor om sexuella
övergrepp mot bam. Det föreslås att ett nytt rekvisit införs i bestäm-
melsen om sexuellt utnyttjande (6 kap. 3 § BrB) för att markera ett
förstärkt straffrättsligt skydd för barn mot att bli utnyttjade sexuellt samt
att straffmaximum höjs för grovt sexuellt utnyttjande från fängelse högst
fyra år till fängelse högst sex år. Slutligen föreslås att preskriptionstiden
för sexualbrott som begås mot bam förlängs på så sätt att pre-
skriptionstiden börjar löpa först från den dag målsäganden fyller eller
skulle ha fyllt 15 år. Förslagen i dessa delar grundas bl.a. på tillkänna-
givanden av riksdagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
35
Prop. 1994/95:2
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 och 7 §§ och 35 kap. 4 § brotts-
balken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att allvarligt
missbruka hans eller hennes be-
roende ställning döms för sexu-
ellt utnyttjande till fängelse i
högst två år. Detsamma gäller den
som har sexuellt umgänge med
annan genom att otillbörligt ut-
nyttja att denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst till-
stånd eller lider av en psykisk
störning.
Om den som har begått gär-
ningen visat särskild hänsynslöshet
eller om brottet annars är att anse
som grovt döms för grovt sexu-
ellt utnyttjande till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra
år.
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att allvarligt
missbruka hans eller hennes be-
roende ställning döms för sexu-
ellt utnyttjande till fängelse i
högst två år. Detsamma gäller den
som har sexuellt umgänge med
arman genom att otillbörligt ut-
nyttja dennes skyddslösa ställning
eller att denne befinner sig i van-
makt eller annat hjälplöst tillstånd
eller lider av en psykisk störning.
Om den som har begått gär-
ningen visat särskild hänsynslöshet
eller om brottet annars är att anse
som grovt döms för grovt sexu-
ellt utnyttjande till fängelse,
lägst sex månader och högst sex
år.
7 §2
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör
bam under femton år eller förmår bamet att företa eller medverka i
någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande
till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma skall gälla, om någon
blottar sig för annan på sätt som
är ägnat att väcka anstöt eller
eljest genom ord eller handling på
ett uppenbart sedlighetssårande
Detsamma skall gälla om någon
1. förmår den som har fyllt
femton men inte arton år att
medverka vid framställning av
pornografisk bild eller vid sexuell
posering.
1 Senaste lydelse 1992:147.
2 Senaste lydelse 1993:207.
36
sätt uppträder anstötligt mot 2. blottar sig för arman på sätt
annan. som är ägnat att väcka anstöt eller
eljest genom ord eller handling på
ett uppenbart sedlighetssårande
sätt uppträder anstötligt mot
annan.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 2
De i 1 § bestämda tiderna skola
räknas från den dag brottet be-
gicks. Förutsättes för ådömande
av påföljd att viss verkan av hand-
lingen inträtt, skall tiden räknas
från den dag då sådan verkan in-
trädde.
35 kap.
4§3
De i 1 § bestämda tiderna skall
räknas från den dag brottet be-
gicks. Förutsätts för ådömande av
påföljd att viss verkan av hand-
lingen inträtt, skall tiden räknas
från den dag då sådan verkan in-
trädde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-7 §§ begåtts mot barn under femton år
skall de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller
eller skulle ha fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige
inom fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord
eller inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta
skedde.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
37
Senaste lydelse 1982:150.
Härigenom föreskrivs att 11 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
11 §‘
Om en tilltalad inte har fyllt
arton år och det finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter, skall offentlig försvarare
förordnas för honom, om det inte
är uppenbart att han saknar behov
av försvarare.
Föreslagen lydelse
Om en tilltalad inte har fyllt
arton år skall offentlig försvarare
förordnas för honom, om det inte
är uppenbart att han saknar behov
av försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Senaste lydelse 1983:921.
38
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Justitiekanslem, Domstols-
verket (DV), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brotts-
förebyggande rådet (BRÅ), Prostitutionsutredningen (S 1993:03),
Kommissionen om våld mot kvinnor (S 1993:11), Socialstyrelsen, Skol-
verket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Statens
ungdomsråd, Barnombudsmannen (BO), Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Före-
ningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Svenska
Läkaresällskapet, Sveriges läkareförbund, Riksförbundet för Sexuell
upplysning (RFSU), Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigade (RFSL),
Sveriges psykologförbund, Riksförbundet Hem och Skola (RHS),
Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS), Rädda Barnen,
Svenska Unicef-kommittén, Folkaktionen mot pornografi, Riksförbundet
för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB), Riksorgani-
sationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och Brottsofferjourernas
riksförbund.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna vid Region-
åklagarmyndigheterna i Göteborg, Luleå och Vänersborg. Central-
organisationen SACO/SR har överlämnat yttranden från Akademiker-
förbundet SSR, Svenska psykologförbundet och Sveriges Skolledar-
förbund.
Därtill har yttranden inkommit ffån distriktsåklagaren Ola Laurell,
Familjehemmens riksförbund, Kristdemokratiska Samhällspartiets
Kvinnoförbund (KdS-K), Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund
(S-kvinnor), Husmodersförbunden i Norrbotten, Gävleborg, Västman-
land och Skåne, Kvinnofronten, Länsgruppen för barnmisshandelsfrågor
och sexuella övergrepp i Dalarna, Fredrika-Bremer-Förbundet och
Tidningsutgivarna.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 3
39
Prop. 1994/95:2
Bilaga 4
|
Brott |
Straffskala Preskriptionstid | |
|
Våldtäkt (6 kap. 1 § BrB) |
1 st, fängelse 2-6 år 2 st, fängelse högst 4 år 3 st, fängelse 4-10 år |
1 st, 10 år 2 st, 10 år 3 st, 15 år |
|
Sexuellt tvång |
1 st, fängelse högst 2 år 2 st, fängelse 6 månader-4 år |
1 st, 5 år 2 st, 10 år |
|
Sexuellt utnyttjande |
1 st, fängelse högst 2 år 2 st, fängelse 6 månader-4 år |
1 st, 5 år 2 st, 10 år |
|
Sexuellt utnyttjande |
1 st, fängelse högst 4 år 2 st, fängelse 2-8 år |
1 st, 10 år 2 st, 10 år |
|
Sexuellt umgänge |
fängelse högst 4 år |
10 år |
|
Sexuellt umgänge |
1 st, fängelse högst 2 år 2 st, fängelse högst 1 år |
1 st, 5 år 2 st, 2 år |
|
Sexuellt ofredande |
böter eller fängelse högst 2 år |
5 år |
|
Koppleri (6 kap. 8 § BrB) |
fängelse högst 4 år |
10 år |
|
Grovt koppleri |
fängelse 2-6 år |
10 år |
|
Förförelse av |
böter eller fängelse högst 6 månader |
2 år |
40
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs
dels att 6 kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 3, 4, 7, 12 och 13 §§ och 35 kap. 4 § brottsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §'
Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt
missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för s e x u e 1 1 t
utnyttjande till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den
som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att
denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av
en psykisk störning.
Om den som har begått
gärningen visat särskild hänsyns-
löshet eller om brottet annars är
att anse som grovt, döms för
grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
4
Har någon sexuellt umgänge
med den som är under arton år
och som är hans avkomling eller
står under hans fostran eller för
vars vård eller tillsyn han har att
svara på grund av myndighets
beslut, döms för sexuellt
utnyttjande av
underårig till fängelse i
högst fyra år.
Om den som har begått
gärningen visat särskild hänsyns-
löshet eller om brottet annars är
att anse som grovt, döms för
grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
§2
Har någon sexuellt umgänge
med den som är under arton år
och som är hans avkomling eller
står under hans fostran eller för
vars vård eller tillsyn han har att
svara på grund av myndighets
beslut, döms för sexuellt
utnyttjande av
underårig till fängelse i
högst fyra år. Detsamma skall
gälla om någon, i annat fall än
som avses förut i detta kapitel, har
sexuellt umgänge med barn under
femton år.
1 Senaste lydelse 1992:147.
2 Senaste lydelse 1992:147.
41
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den
underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars
är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt
utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två och
högst åtta år.
7 §3
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör
bam under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i
någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt
ofredande till böter eller fängelse i högst två år.
För sexuellt ofredande döms
även den som förmår någon som
har fyllt femton men inte arton år
att medverka vid framställning av
pornografisk bild eller vid sexuell
posering.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är
ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett
uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 5
12 §4
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt
sexuellt tvång, sexuellt utnytt-
jande, grovt sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av underårig,
grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, sexuellt umgänge med
barn, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som
föreskrivs i 23 kap. Detsamma
gäller i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov våld-
täkt, grovt sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt koppleri.
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt
sexuellt tvång, sexuellt utnytt-
jande, grovt sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av underårig,
grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, koppleri och grovt
koppleri döms till ansvar enligt
vad som föreskrivs i 23 kap.
Detsamma gäller i fråga om för-
beredelse och stämpling till våld-
täkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt
utnyttjande av underårig och grovt
koppleri.
3 Senaste lydelse 1993:207.
4 Senaste lydelse 1992:147.
42
13 §5
Är vid sexuellt umgänge med
barn eller försök till sådant brott
eller vid sexuellt ofredande enligt
7 § första stycket skillnaden i
ålder och utveckling mellan den
som har begått gärningen och
barnet ringa, får åtal väckas av
åklagaren endast om åtal är på-
kallat ur allmän synpunkt.
Är vid sexuellt utnyttjande av
underårig enligt 4 § första stycket
andra meningen eller försök till
sådant brott eller vid sexuellt
ofredande enligt 7 § första stycket
skillnaden i ålder och utveckling
mellan den som har begått gär-
ningen och bamet ringa, får åtal
väckas av åklagaren endast om
åtal är påkallat ur allmän syn-
punkt.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 5
35 kap.
4 §6
De i 1 § bestämda tiderna skola
räknas från den dag brottet
begicks. Förutsättes för ådömande
av påföljd att viss verkan av
handlingen inträtt, skall tiden räk-
nas från den dag då sådan verkan
inträdde.
De i 1 § bestämda tiderna skall
räknas från den dag brottet
begicks. Förutsätts för ådömande
av påföljd att viss verkan av
handlingen inträtt, skall tiden räk-
nas från den dag då sådan verkan
inträdde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-4
och 6 §§ eller försök till sådana
brott begåtts mot barn under
femton år skall de i 1 § bestämda
tiderna räknas från den dag
målsäganden fyller eller skulle ha
fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom
fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller
inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
5 Senaste lydelse 1984:399.
6 Senaste lydelse 1982:150.
43
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 11 maj 1994 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i brottsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kristina
Engholm.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt förslaget till ändring av 6 kap. 7 § skall vissa av de gärningar
som enligt första stycket i paragrafen är straffbara som sexuellt
ofredande när de är riktade mot barn under 15 år räknas som sådant
brott även när de riktas mot personer i åldern 15-18 år.
Enligt motiven i lagrådsremissen skyddas bam under 15 år genom
6 kap. 7 § första stycket bl.a. mot att utnyttjas som modell för fram-
ställning av pornografisk bild samt mot att användas till sexuell posering
utan att avbildas i pornografisk bild. De straffbara handlingarna
beskrivs i lagtexten sammanfattande som handlingar med sexuell inne-
börd.
Utvidgningen i det föreslagna andra stycket av skyddet till att gälla
personer mellan 15 och 18 år skall alltså avse ett skydd mot vissa
gärningar som redan är kriminaliserade enligt första stycket om de
begås mot barn under 15 år. Detta bör framgå av lagtexten så att
gärningarna i andra stycket beskrivs med användning av det i första
stycket förekommande uttrycket ”handling med sexuell innebörd”. Även
i övrigt bör andra stycket utformas i närmare anslutning till motiven.
I båda styckena skall enligt remissförslaget uppställas krav på att
gärningsmannen förmår bamet till en handling med sexuell innebörd.
Lagrådsremissens författningskommentarer hänvisar till förarbetena till
första stycket. I dessa förarbeten uttalas att det inte förutsätts att bamet
utsatts för vare sig tvång eller otillbörlig påverkan för att gärnings-
mannen skall anses ha förmått barnet att medverka. Detta får, heter det
i författningskommentaren, i sammanhanget förstås så att, då bestäm-
melsen avser barn under 15 år, barnets ringa ålder medför att dess
inställning till medverkan vid framställning av pornografisk bild eller
vid sexuell posering inte kan tillmätas någon betydelse.
När det gäller paragrafens andra stycke anförs i författningskom-
mentaren följande:
Uttrycket förmå i det föreslagna andra stycket bör ges samma
innebörd som angivits i ovan nämnda förarbeten. Härvid bör dock
även beaktas att den som uppnått 15 års ålder själv har ett ansvar
Prop. 1994/95:2
Bilaga 6
44
för sina sexuella handlingar. Med hänsyn härtill torde för den
åldersgrupp som avses i andra stycket begreppet förmå böra tolkas
så att medverkan som i alla avseenden är frivillig kommer att fälla
utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Vid bedömning av
frågan om frivillighet bör beaktas bl.a. barnets mognadsnivå, för-
hållande till gärningsmannen och liknande omständigheter. Om be-
talning har utlovats torde det nu diskuterade rekvisitet att bamet
skall ha förmåtts medverka normalt vara uppfyllt.
Enligt Lagrådets mening är det inte möjligt att på detta sätt ge samma
ord i en och samma paragraf olika innebörd. Ordet förmå ger uttryck
för ett aktivt handlande och synes motsvara vad som är avsett med
andra stycket. För första styckets fall, då barnets inställning till med-
verkan inte skall tillmätas någon betydelse, bör ett annat uttryck väljas.
Lagrådet föreslår att de båda första styckena i 6 kap. 7 § får följande
lydelse:
”Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt
berör barn under femton år eller förfar så att bamet företar eller
medverkar i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt
ofredande till böter eller fängelse i högst två år.
För sexuellt ofredande döms även den som förmår någon som har
fyllt femton men inte arton år att företa eller medverka i en handling
med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av
pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när fråga är om
framställning av en bild.”
I 35 kap. 4 § brottsbalken föreslås ett nytt andra stycke som innebär
att preskriptionstiden förlängs för brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§
samt försök till sådana brott, om brottet riktats mot ett barn under 15
år. De i 35 kap. 1 § angivna tiderna för åtalspreskription skall då
räknas, inte från den dag då brottet begicks, utan från den dag måls-
äganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Om någon gör sig skyldig till
grovt sexuellt utnyttjande av ett spädbarn på ett år, blir tiden för
åtalspreskription med de nya bestämmelserna alltså (14+10 = ) 24 år.
Det finns emellertid andra brott än sexualbrott som riktar sig mot
barn och som i praktiken ofta inte blir kända förrän barnet nått en ålder
då det självt kan göra anmälan om brottet. Det gäller exempelvis
barnmisshandel. Som ett annat exempel kan nämnas en far eller en mor
som förskingrar barnets förmögenhet. Skäl av samma art som anförs i
remissen till förmån för en förlängd preskriptionstid beträffande
sexualbrott kan göras gällande också beträffande andra brott som riktar
sig mot bam och för övrigt också beträffande brott som riktar sig mot
någon som visserligen inte är något bam men som under en över-
gångstid, t.ex. på grund av sjukdom, är ur stånd att själv tillvarata sina
intressen.
I själva verket är det en farlig väg som beträds om man luckrar upp
principen om att brott med samma straffvärde skall ha samma
preskriptionstid. Genomförs förslaget är det risk att helheten går
förlorad genom att olika särintressen kräver förlängda preskriptionstider
för brott av vitt skilda slag. Som ett exempel kan nämnas miljöbrotten
Prop. 1994/95:2
Bilaga 6
där många hävdar att det är otillfredsställande att när effekterna av ett
miljöbrott först blir synliga, åtalspreskription ofta redan har inträtt.
De rättspolitiska skäl som bär upp reglerna om åtalspreskription talar
enligt Lagrådet således starkt mot en särbehandling av sexualbrotten.
Om emellertid en sådan särbehandling framstår som nödvändig vill
Lagrådet peka på att preskriptionstiden med den föreslagna regleringen
många gånger framstår som mycket lång. Inledningsvis har nämnts att
preskriptionstiden för grovt sexuellt utnyttjande kan bli så lång som 24
år, att jämföra med preskriptionstiden för mord som är 25 år. Lagrådet
föreslår att regeringen prövar möjligheterna att utforma de nya
preskriptionsbestämmelsema så att det alltid skall vara möjligt att väcka
åtal för de ifrågavarande sexualbrotten inom två år från den dag måls-
äganden blivit eller skulle ha blivit myndig. Lagrådets förslag innebär
att när den normala preskriptionstiden är två år, preskriptionstiden blir
längre än enligt det remitterade förslaget.
Prop. 1994/95:2
Bilaga 6
46
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994
Prop. 1994/95:2
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg,
Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Regeringen beslutar proposition 1994/95:2 Ökat skydd för bam,
Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp, m.m.
47
gotab 47004, Stockholm 1994