Prop.
1994/95:188
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 1995
Jngvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar av reglerna for förenklad
delgivning. För att underlätta handläggningen framfor allt vid tingsrätt
av mål som har inletts genom summarisk process vid kronofogde-
myndigheten föreslås att svaranden i ett mål hos kronofogdemyndig-
heten om betalningsforeläggande eller vanlig handräckning skall kunna
delges information om att förenklad delgivning kan komma att användas
vid tingsrätten - eller Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd - om
målet efter bestridande överlämnas dit. Vidare föreslås att informationen
om förenklad delgivning inte skall behöva delges, om den lämnas till en
part i nära anslutning till att denne har gett in någon handling i det
aktuella målet.
Övriga förslag i propositionen tar sikte på andra delgivningsformer än
förenklad delgivning.
Det föreslås utvidgade möjligheter att tillgripa husrannsakan for att
kunna genomföra delgivning i brottmål.
Vidare föreslås att utredning i ett delgivningsärende om att den sökte
håller sig undan skall få användas vid bedömning av om han håller sig
undan även i ett senare delgivningsärende.
Det förordas också utvidgade möjligheter att lägga delgivningsansvar
på käranden i dispositiva tvistemål, efter mönster från den summariska
processen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 188
Prop. 1994/95:188
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Lagtext ................................. 4
2.1 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)........................... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .... 7
3 Ärendet och dess beredning .................... 10
4 Allmänna utgångspunkter...................... 10
5 Förenklad delgivning......................... 11
5.1 Bakgrund............................ 11
5.2 Information redan hos kronofogdemyndigheten om
förenklad delgivning..................... 12
5.3 I vilka fall kan informationen lämnas formlöst? .... 16
5.4 Kravet på dubbla postförsändelser............. 18
5.5 Delgivning av tilläggsstämningar ............. 18
5.6 Tidpunkt då delgivning anses ha skett.......... 19
6 Husrannsakan vid delgivning ................... 19
7 Notoriskt svårdelgivna personer.................. 22
8 Kärandens ansvar for delgivning ................. 25
9 Ekonomiska konsekvenser .....................27
10 Ikraftträdande .............................27
Bilaga 1 Promemorians lagförslag...................28
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..............33
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................34
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.......................39
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1995 . . 40
Prop. 1994/95:188
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
2 Lagtext Prop. 1994/95:188
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 och 3 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §‘
Myndighet ombesöijer delgivning genom att sända handlingen med
post eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte,
varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgiv-
ningskvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning). Ordinär
delgivning kan också ske genom förenklad delgivning enligt 3 a §.
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottag-
ningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får
myndighet som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen
överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postbefordrings-
företag som regeringen bestämmer (särskild postdelgivning).
När det är lämpligt, får en
myndighet delge kallelser, med-
delanden och andra handlingar,
som inte är omfattande eller
När det är lämpligt, får en
myndighet delge kallelser, med-
delanden och andra handlingar,
som inte är omfattande eller
annars av svårtillgängligt inne-
håll, genom att innehållet läses
upp vid telefonsamtal med den
sökte och handlingen därefter
sänds till denne med post
(telefondelgivning). Sådan del-
givning får inte avse stämnings-
ansökningar eller andra hand-
lingar, varigenom mål eller
ärenden anhängiggörs.
annars av svårtillgängligt inne-
håll, genom att innehållet läses
upp vid telefonsamtal med den
sökte och handlingen därefter
sänds till denne med post
(telefondelgivning). Sådan del-
givning får inte avse stämnings-
ansökningar eller andra hand-
lingar genom vilka förfarandet
vid myndigheten inleds.
a §
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får
dinär delgivning med den som är part eller som har liknande ställning
1 Senaste lydelse 1993:1688.
2 Senaste lydelse 1993:1688.
ett mål eller ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med
post till den sökte under hans senast kända adress och minst en dag
senare skickar ett meddelande om att handlingen har sänts (förenklad
Prop. 1994/95:188
delgivning).
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar varigenom
mål eller ärenden anhängiggörs
och får användas bara om den
sökte har delgivits upplysning
om att förenklad delgivning kan
komma att användas i målet
eller ärendet. Delgivning av
sådan upplysning med den som
inlett målet eller ärendet
behöver dock inte ske, om upp-
lysningen lämnas i nära anslut-
ning till att dennes ansökan
kommit in till myndigheten.
Förenklad delgivning får an-
vändas bara om den sökte har
delgetts upplysning om att för-
enklad delgivning kan komma
att användas i målet eller ären-
det. Sådan upplysning behöver
dock inte delges med den som
har inlett förfarandet vid myn-
digheten eller som har gett in en
handling i målet eller ärendet,
om upplysningen lämnas i nära
anslutning till att ansökan eller
handlingen har kommit in till
myndigheten.
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka
förfarandet vid myndigheten in-
leds. Har ett mål om betalnings-
föreläggande eller vanlig hand-
räckning efter bestridande över-
lämnats till tingsrätt, Arbets-
domstolen eller Statens
va-nämnd får dock svaranden
delges sökandens begäran om
överlämnande och andra hand-
lingar i målet genom förenklad
delgivning, om svaranden under
handläggningen hos kronofogde-
myndigheten har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet
hos tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
18 a §
Om det för att ett visst
delgivningssätt skall få användas
föreskrivs att det skall finnas
anledning att anta att den sökte
har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan, får bedöm-
ningen grundas även på omstän- 5
digheter som' har framkommit
1* Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 188
vid andra delgivningsförsök med Prop. 1994/95:188
den sökte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Härigenom föreskrivs att 28 kap. 2, 4 och 5 §§ samt 33 kap. 6 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:188
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
28 kap.
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller
häktas, hämtas till förhör eller
till inställelse vid rätten, delges
stämning i brottmål eller under-
kastas kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning får husrann-
sakan företas hos honom, så ock
hos annan, om synnerlig anled-
ning förekommer, att den sökte
uppehåller sig där. Husrann-
sakan för delgivning av stäm-
ning i brottmål får företas
endast om det för brottet är
stadgat föngelse.
Förordnande om husrannsakan
meddelas, utom i fall som avses
i tredje stycket, av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om hus-
rannsakan för delgivning av
stämning i brottmål skall alltid
meddelas av rätten. Kan i annat
fall husrannsakan antas bli av
stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas, bör, om
ej fara är i dröjsmål, åtgärden
inte vidtas utan rättens förord-
nande.
§*
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller
häktas, hämtas till förhör eller
till inställelse vid rätten eller
underkastas kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning får hus-
rannsakan företas hos honom,
eller hos någon annan om det
finns synnerlig anledning att
ania att den sökte uppehåller sig
där. Detsamma gäller i fråga
om en tilltalad som söks för
delgivning av stämning eller
kallelse till förhandling, om
försök till delgivning har
misslyckats eller bedöms som
utsiktslösa.
Förordnande om husrannsakan
meddelas, utom i fall som avses
i tredje stycket, av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om hus-
rannsakan för delgivning skall
alltid meddelas av rätten. Kan i
annat fall husrannsakan antas bli
av stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas, bör, om
det inte är fara i dröjsmål,
åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande.
1 Senaste lydelse 1985:267.
2 Senaste lydelse 1990:443.
Fråga om husrannsakan får
rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åkla-
garen. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande
eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan
för delgivning av stämning i
brottmål tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av
polismyndighet eller åklagaren.
Förordnande om husrannsakan
Fråga om husrannsakan får
rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åkla-
garen. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande
eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan
för delgivning tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av
polismyndighet eller åklagaren.
för eftersökande av den som skall
Prop. 1994/95:188
häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas
till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman
enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).
Utan förordnande, som sägs i
4 §> får polisman företa hus-
rannsakan, om fara är i dröjs-
mål. Vhd som sagts nu gäller ej
husrannsakan för delgivning av
stämning i brottmål.
En polisman för företa hus-
rannsakan utan förordnande
enligt 4 §, om det är fara i
dröjsmål. Detta gäller dock inte
husrannsakan för delgivning.
33 kap.
6 §4
\bd i 5, 12 och 15 §§
delgivningslagen (1970:428) är
stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål må ej
delgivas enligt 12 § delgiv-
ningslagen med mindre anled-
ning förekommer att den sökte
avvikit eller eljest håller sig
undan.
Bestämmelserna i 5, 12 och
15 §§ delgivningslagen
(1970:428) gäller inte delgiv-
ning av stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål för
delges enligt 12 § delgivnings-
lagen endast om det finns
anledning att anta att den sökte
har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.
Om stämning i tvistemål där
förlikning om saken är tillåten
inte har kunnat delges, skall
rätten pröva om försöken till
delgivning skall fortsätta eller
om käranden skall erbjudas att
själv ombesörja delgivningen.
Hänsyn skall därvid tas till det
1 Senaste lydelse 1990:443.
4 Senaste lydelse 1970:429.
arbete och den kostnad som Prop. 1994/95:188
dittills har lagts ned på delgiv-
ningen, förutsättningarna för att
fortsatta försök skall lyckas samt
omständigheterna i övrigt. Om
käranden inte antar erbjudandet
skall stämningsansökan avvisas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
År 1991 gjordes vissa ändringar i delgivningslagstiftningen (SFS
1990:1410-1416). Bl.a. infördes en ny delgivningsform, förenklad del-
givning. Reformen har utvärderats av Domstolsverket i en rapport
(1993:6) Förenklad delgivning m.m. - en utvärdering.
Olika förslag till ändringar inom delgivningslagstiftningen har också
från andra håll framförts till Justitiedepartementet.
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria Vissa
effektiviseringar på delgivningsområdet (Ds 1994:129). Promemorian
har remissbehandlats. Dess lagförslag finns i bilaga 1. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av
remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju94/4217).
Regeringen tar i detta ärende upp promemorians förslag till lag-
ändringar.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 23 februari 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som
remitterades till Lagrådet finns i bilaga 3. Lagrådet har lämnat
förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Vissa
redaktionella ändringar och tillägg har gjorts i lagtexten.
Den 1 februari 1991 genomfördes vissa ändringar i delgivnings-
lagstiftningen (prop. 1990/91:11, SFS 1990:1410-1416). Bland annat
infördes följande nyheter. Delgivning skall kunna underlåtas oftare. En
ny delgivningsform, förenklad delgivning, infördes. Området för
telefondelgivning utvidgades. Surrogatdelgivning med den söktes arbets-
givare tilläts. Möjligheterna att delge en juridisk person genom en
styrelsesuppleant ökades. Hemliga telefonnummer gjordes i ökad
utsträckning tillgängliga för delgivningsändamål.
Det aviserades i propositionen att reformen skulle utvärderas, och
efter uppdrag från regeringen har Domstolsverket avlämnat en rapport
(1993:6) Förenklad delgivning m.m. - en utvärdering. Sammanfatt-
ningsvis kan sägas att Domstolsverket funnit att de nya reglerna på det
hela taget fungerar tillfredsställande. En del uppslag till förändringar
finns dock i rapporten. Även från andra håll har olika förslag till
ändringar inom delgivningslagstiftningen framförts till Justitiedeparte-
mentet.
Trots de åtgärder som mer eller mindre fortlöpande under de senaste
decennierna har vidtagits för att effektivisera delgivningsverksamheten
är läget bekymmersamt. Särskilt ansträngd är polisens stämnings-
mannaorganisation. Bristande delgivning gör ofta att ett förfarande
Prop. 1994/95:188
10
hejdas och leder på detta sätt till effektivitetsförluster. Så t.ex. är Prop. 1994/95:188
bristande delgivning den viktigaste orsaken till att rättegångsforhand-
lingar får ställas in.
När försök till effektiviseringar av delgivningsverksamheten övervägs
måste alltid rättssäkerhetsaspekter beaktas. För att kunna tillvarata sin
rätt måste alla på ett tillräckligt säkert sätt underrättas om vad som
krävs av dem. Å andra sidan är det också en rättssäkerhetsfråga att den
som har ett krav mot en annan inte hindras från att komma till sin rätt
genom att motparten kan hålla sig undan delgivning.
Ändringar av delgivningsregler innebär därför i allmänhet en
balansgång. De flesta anser antagligen att det inte finns utrymme för att
överlag slopa de delgivningskrav vi har i dag eller att radikalt sänka
beviskraven för att delgivning skall anses ha skett. Däremot kan
systemet putsas och därvid bör alla realistiska vägar prövas.
I promemorian Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet läggs
fram bl.a. vissa förslag till ändringar som gäller förenklad delgivning,
förslag om ökat utrymme för husrannsakan vid delgivning, förslag om
ändrade beviskrav vid delgivning med notoriskt svårdelgivna personer
samt förslag om ökat delgivningsansvar för käranden i vissa tvistemål.
Det finns ytterligare material att bearbeta i Domstolsverkets rapport.
En del frågor gäller delgivningen i den summariska processen eller har
nära samband med den. Dessa frågor bör tas upp tillsammans med
andra förslag i den utvärdering av den nya summariska processen, som
Riksskatteverket och Domstolsverket nyligen har slutfört på regeringens
uppdrag. Det finns även andra delgivningsfrågor som är aktuella hos
Justitiedepartementet men som kräver ytterligare överväganden. Några
sådana frågor gäller delgivning med juridiska personer. En ytterligare
fråga gäller förslag om utvidgning av stämningsmannabehörigheten,
som presenterades i skissform i den remitterade promemorian.
Den 1 februari 1991 infördes en ny delgivningsform, förenklad delgiv-
ning. Den är en variant av ordinär delgivning och regleras i 3 a §
delgivningslagen (1970:428). Sedermera har reglerna justerats så att
förenklad delgivning kan användas även i myndigheters initiativärenden
samt anpassats till den nya postlagen (SFS 1993:1684). Se om dessa
ändringar SFS 1992:1065 och 1993:1688.
Förenklad delgivning bygger på tanken att den som vet om att ett mål
eller ärende är anhängigt vid en myndighet i princip skall kunna delges
genom att myndigheten skickar handlingar med post utan krav på
mottagningsbevis eller liknande och att den sökte under den tid ärendet
pågår har att bevaka sin post. Närmare bestämt går delgivningen till så
att myndigheten skickar delgivningshandlingen med post och sedan
minst en dag senare som en påminnelse skickar ett meddelande om att
handlingen har sänts. Delgivning anses ha skett florton dagar efter det Prop. 1994/95:188
att meddelandet skickades, om det inte framstår som osannolikt att
handlingen kommit fram till den söktes senast kända adress före
tvåveckorstidens utgång. Den förenklade delgivningen förutsätter dock
att den sökte i förväg har fått information om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet eller ärendet. Informationen skall
delges den sökte; att detta måste ske på något annat sätt än genom
förenklad delgivning ligger i sakens natur. Emellertid behöver informa-
tionen inte delges om den skall ges till den som har inlett målet eller
ärendet och den lämnas i nära anslutning till att dennes ansökan kommit
in till myndigheten.
I reformens förarbeten (prop. 1990/91:11) behandlades en del tänk-
bara problem i rättssäkerhets- eller effektivitetshänseenden. Bland annat
diskuterades risken att förenklad delgivning i efterskott skulle klandras
och att det därvid t.ex. skulle bestridas att handlingen kommit fram till
den söktes adress. Vidare diskuterades risken att de som söks för
delgivning på olika sätt skulle obstruera förfarandet och att detta på så
sätt skulle förlora i effektivitet. I sådana frågor har Domstolsverkets
rapport gett lugnande besked och inga andra signaler har heller kommit
under remissbehandlingen av promemorian. Här är enligt regeringens
mening några förändringar i uppstramande riktning inte påkallade.
I det följande tar regeringen upp tänkbara ändringar av andra
moment i institutet förenklad delgivning.
Regeringens förslag: I ett mål om betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning hos kronofogdemyndigheten skall information
om förenklad delgivning kunna delges svaranden för att sådan
delgivning sedan skall kunna användas genast i tingsrätten, Arbets-
domstolen eller Statens va-nämnd, om målet efter bestridande
överlämnas dit för fortsatt handläggning.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har överlag godtagit förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Information om förenklad delgivning
måste enligt dagens regler lämnas i vaije mål och i vaije instans.
I sin rapport har Domstolsverket redovisat resultatet av en enkät där
ett antal domstolar svarat bl.a. på frågan om det skulle möta något
hinder att det redan i den information som lämnas parten i underrätten
uttalas att förenklad delgivning kan komma att användas även i högre
instans. Ett alternativ skulle vara att detta angavs i underrättens
fullfÖljdshänvisning. En majoritet av de tillfrågade domstolarna, knappt
70 procent, ser inget hinder mot att man redan i underrätt informerar
om att förenklad delgivning kan komma att användas även i överrätt.
12
Övriga tillfrågade domstolar, drygt 30 procent, anser förfarandet Prop. 1994/95:188
olämpligt. De påtalar risken för att en part missar informationen med
tanke på den tid som förflyter mellan informationstillfället och hand-
läggningen i överrätt och de menar även att vaije instans själv skall
pröva lämplig delgivningsform.
Denna fråga diskuterades i propositionen (1990/91:11). Föredragande
statsrådet såg ett flertal avigsidor med ett system där information om
delgivning i ett ärende vid en myndighet skall avse även ett senare
ärende, oftast vid en annan myndighet, och anförde i huvudsak följande.
Man kan inte säkert säga vilken sorts ärende det blir fråga om och
vilken myndighet det kommer att handläggas vid. Systemet skulle ofta
leda till att den sökte var tvungen att hålla sig anträffbar under längre
tid än som är skäligt och skulle ändå få begränsas till den part som tagit
initiativet till att föra saken vidare till nästa instans. Vidare borde vaije
myndighet själv få bestämma vilka delgivningsformer den vill använda.
En annan näraliggande fråga som kommit upp i Domstolsverkets
utvärdering gäller formerna för delgivning i mål som överlämnats från
den summariska processen hos kronofogdemyndigheten. Förslag har
därvid framförts om att information om förenklad delgivning skall
kunna lämnas i målen om betalningsföreläggande och handräckning för
att den fortsatta handläggningen vid tingsrätt skall underlättas när mål
överlämnas dit, främst efter det att svaranden bestritt ansökan. Snarlika
förslag har även framförts i skrivelser till Justitiedepartementet från
tingsrätterna i Stockholmsområdet.
I den remitterade promemorian föreslås att information skall kunna
delges svaranden i mål hos kronofogdemyndigheten om betalnings-
föreläggande eller vanlig handräckning. Informationen skall innehålla att
förenklad delgivning kan komma att användas om målet efter
bestridande överlämnas till rättegång vid tingsrätt, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd. På detta sätt skall möjliggöras att dessa
myndigheter genast skall kunna inleda kommunikationen med svaranden
genom förenklad delgivning. De allra flesta remissinstanserna har
välkomnat förslaget. Många har därvid också understrukit vikten av att
informationen är så lättillgänglig som möjligt.
Förenklad delgivning får enligt dagens regler inte avse stämnings-
ansökningar eller andra handlingar genom vilka mål eller ärenden
anhängiggörs. Även i andra delgivningshänseenden finns inskränkningar
som gäller dessa typer av handlingar. Sålunda får t.ex. telefondelgiv-
ning inte användas. Skälet för dessa inskränkningar är att dessa
handlingar typiskt sett har mycket stor betydelse för mottagaren. Ett
system där information om förenklad delgivning lämnas endast i första
instans skulle innebära effektivitetsvinster bara om också överkla-
gandena, dvs. de handlingar genom vilka mål eller ärenden anhängig-
görs i högre instans, fick delges motparten genom förenklad delgivning.
Detta skulle utgöra ett stort avsteg från hittills gällande principer.
Det finns även andra omständigheter som av rättssäkerhetsskäl talar
mot en avsevärd utvidgning av förenklad delgivning. Såsom anfördes i
propositionen kan det vara svårt att i en information i första instans 13
precisera vid vilken myndighet saken kan komma att handläggas i
1** Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 188
senare skeden och i så fall under vilka omständigheter. Det kan också Prop. 1994/95:188
uppkomma tveksamhet om sakens identitet i olika skeden, alltså vad
som egentligen är "samma" ärende i olika lägen. Dessa olägenheter
skulle visserligen bli mindre om systemet gjordes tillämpligt bara på
domstolar och inte på andra myndigheter, men man kan ändå inte bortse
från dem.
Det viktigaste skälet mot den tänkta lösningen är emellertid - såsom
också uppmärksammats i Domstolsverkets rapport - att det kan komma
att gå lång tid, ibland mycket lång tid, från det att information lämnas i
första instans tills målet kommer upp i andra instans och eventuellt
också vidare därifrån. Det bör inte begäras av parten att han under
mycket lång tid skall hålla informationen om förenklad delgivning i
minnet och stå till förfogande för delgivning på det sätt som är tänkt vid
denna delgivningsform. Lång tidsutdräkt var enligt propositionen just ett
skäl att inte tillämpa förenklad delgivning, och då var det bara en
instans åt gången som diskuterades. En påminnelse i fullföljds-
hänvisningen kan inte tillmätas något större värde, särskilt som den
antagligen inte läses särskilt noggrant av den vinnande parten. Normalt
får denne inte heller någon underrättelse om att andra parten har
överklagat, åtminstone inte i domstolarna.
Den beskrivna modellen att delge informationen endast i första instans
skulle alltså riskera att skapa oklarhet både hos myndigheterna och
framför allt hos parterna. Det står inte heller särskilt mycket att vinna;
den som överklagar kan redan enligt gällande rätt tillställas information
från överinstansen utan att informationen behöver delges och därmed
torde också de typiskt sett svåraste delgivningsfållen vara åtgärdade.
Det nu förda resonemanget återfinns också i promemorian. Remiss-
instanserna har överlag lämnat detta utan erinran, även om man från
något håll har förordat att en större utvidgning av tillämpningsområdet
övervägs på nytt.
Det som nu har sagts har inte samma betydelse när det gäller målen
som överlämnas till tingsrätt från den summariska processen, under
förutsättning att man begränsar en reform till att avse just detta led i
instanskedjan. Här öppnar promemorieförslaget en möjlighet att göra en
stor besparing i delgivningsarbetet utan de risker i rättssäkerhets-
hänseende som nyss beskrivits.
Mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning handläggs
sedan år 1992 hos kronofogdemyndigheten i stället för som tidigare vid
tingsrätten. Myndigheten delger svaranden ett föreläggande att yttra sig
över ansökan i målet. Om svaranden bestrider yrkandet skall målet
överlämnas till tingsrätt, om sökanden begär det. Vissa - fåtaliga - mål
skall i stället överlämnas till Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd.
Sökanden underrättas genast om bestridandet och har sedan tre veckor
på sig att skriftligen begära att målet överlämnas till rättegång vid
tingsrätten. Parterna underrättas sedan om att målet har överlämnats och
vart det har lämnats. Tingsrätten måste därefter regelmässigt inleda
kommunikationen med svaranden genom delgivning. Det skulle då vara
mycket värdefullt om tingsrätten genast kunde tillämpa förenklad 14
delgivning gentemot svaranden i målet. Detta skulle kunna ske om
information om förenklad delgivning delgavs svaranden i föreläggandet Prop. 1994/95:188
från kronofogdemyndigheten.
Närmare 30 000 mål om betalningsforeläggande och vanlig hand-
räckning överlämnades under år 1993 från kronofogdemyndigheterna till
tingsrätterna, Arbetsdomstolen eller Va-nämnden med anledning av att
svaranden bestritt ansökan, helt eller delvis. År 1994 överlämnades
närmare 22 000 mål och de närmaste åren kan siffran beräknas bli
ungefär lika hög. Här finns alltså betydande utrymme för att förenkla
delgivningsarbetet.
De nackdelar som beskrivits i det föregående med ett system där
information delges endast i första instans träffar knappast de bestridda
målen om betalningsforeläggande och vanlig handräckning. Informa-
tionen kommer att gälla delgivning bara i en instans - tingsrätten,
Arbetsdomstolen eller Va-nämnden - och svaranden får underrättelse
om vart målet överlämnas. Informationen lämnas typiskt sett endast kort
tid innan handläggningen påbörjas i nästa instans. Svaranden kan lätt
överblicka vad målet vid tingsrätten kan komma att avse, eftersom han
vet vilka yrkanden han har bestritt. Bland annat den handling genom
vilken förfarandet inleds i tingsrätten, alltså sökandens begäran om att
målet skall överlämnas dit, skall tingsrätten med promemorians förslag
kunna delge svaranden genom förenklad delgivning. Detta kommer
alltså att utgöra ett undantag från huvudregeln om förbud mot förenklad
delgivning av handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs och
bör, såsom påpekats under remissbehandlingen, komma tydligare till
uttryck i lagtexten än vad som skett i promemorian. Undantaget är
enligt regeringens mening helt acceptabelt med hänsyn till vad som nyss
sagts om svarandens goda möjligheter att överblicka det processuella
läget.
Enligt 28 § lagen (1990:746) om betalningsforeläggande och hand-
räckning får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
(Riksskatteverket) meddela föreskrifter om vad föreläggandet till
svaranden skall innehålla. Det kan alltså föreskrivas i förordning eller
anvisningar att informationen till svaranden skall innehålla upplysning
om att förenklad delgivning kan komma att användas om målet efter
bestridande överlämnas till rättegång.
Frågan är sedan om det finns skäl att försöka täcka in ytterligare
situationer då mål kommer till tingsrätt från den summariska processen.
I den summariska processen förekommer inte delgivning med
sökanden. Det finns alltså inget utrymme där att delge denne
information om förenklad delgivning. I bestridandefallen är det för
övrigt, såsom nyss konstaterats, sökanden i målet som inleder
förfarandet i tingsrätten genom sin begäran att målet skall överlämnas
till tingsrätt för handläggning där. Tingsrätten kan därför alltid redan
enligt den gällande ordningen skicka information till sökanden, dvs.
käranden, utan att informationen behöver delges.
Om en ansökan om betalningsforeläggande eller vanlig handräckning
lämnas obestridd, utfärdar kronofogdemyndigheten ett utslag i målet
som i princip innebär att sökandens yrkanden bifalls. Om svaranden är 15
missnöjd med utslaget, kan han inom en månad från utslaget skriftligen
ansöka om återvinning. Det finns inte skäl att låta kronofogde- Prop. 1994/95:188
myndighetens information om förenklad delgivning täcka också denna
situation. Den naturligaste ordningen är i stället att låta tingsrätten
lämna sådan information formlöst, alltså utan krav på delgivning (jfr
avsnitt 5.3).
Ett fåtal beslut under handläggningen och vissa utslag och slutliga
beslut i den summariska processen får överklagas till tingsrätten.
Jämfört med det antal mål som bestrids eller återvinns är det fråga om
ett försumbart antal. I de fall det är svaranden som överklagar kan han
tillställas informationen om förenklad delgivning formlöst. Att belasta
informationen till svaranden med upplysningar som skall täcka övriga
mycket få fall är inte motiverat.
Slutsatsen är alltså att informationen bara skall avse det fallet att
målet efter bestridande överlämnas till rättegång.
Regeringens förslag: Information om förenklad delgivning skall
inte behöva delges, om den lämnas till parten i nära anslutning till
att denne har inlett förfarandet vid myndigheten eller har gett in
en handling i ett mål eller ärende.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En annan fråga som väckts i
Domstolsverkets utvärdering är i vilka situationer information om
förenklad delgivning skall kunna lämnas formlöst och inte behöva
delges. För närvarande gäller, såsom nämnts tidigare, att information
får lämnas på det sättet till den som har inlett målet eller ärendet, om
det sker i nära anslutning till att dennes ansökan kommit in till
myndigheten. Domstolsverkets förslag innebär den utvidgningen att
information skulle kunna lämnas på detta sätt så snart en part givit in en
skrivelse i ett mål eller ärende. Syftet med förslaget är främst att
underlätta delgivningen i sådana mål och ärenden där myndigheten inte
redan vid böijan av handläggningen har bestämt sig för att eventuellt
tillämpa förenklad delgivning.
Samma förslag fördes fram i promemorian och har i huvudsak
godtagits av remissinstanserna.
Grundtanken med förenklad delgivning är att man inte skall kräva
något formligt mottagningsbevis när man skickar handlingar till någon
som vet om att ett visst mål eller ärende är anhängigt vid en myndighet.
Samma tanke ligger bakom den regel som säger att informationen inte
behöver delges med den som har inlett målet eller ärendet. Från denna
synpunkt anser regeringen det konsekvent att tillåta att information om
förenklad delgivning lämnas formlöst i nära anslutning till vilken
handling som helst som en part ger in i målet eller ärendet. Med en
sådan regel blir det tveklöst så att tingsrätten formlöst kan skicka
16
information om förenklad delgivning till svaranden sedan denne ansökt Prop. 1994/95:188
om återvinning av ett utslag i summarisk process eller av en
tredskodom. Enligt det betraktelsesätt som anläggs i promemorian är det
svaranden som genom en sådan återvinningsskrivelse inleder målet i
tingsrätten. I promemorian konstateras därför att tingsrätten redan enligt
den gällande ordningen kan skicka information om förenklad delgivning
till svaranden formlöst (jfr t.ex. Svea hovrätt, avd. 6, mål Ö 544/94).
Riksdagens ombudsmän har i sitt remissvar ifrågasatt detta betraktelse-
sätt men också noterat att samma resultat i alla händelser uppnås om
man genomför promemorians förslag som innebär att information om
förenklad delgivning inte skall behöva delges om den lämnas i nära
anslutning till att parten har gett in någon handling - alltså inte
nödvändigtvis ansökan - i målet eller ärendet. Oavsett hur det förhåller
sig med detta kan oklarhet undanröjas om det nämnda förslaget
genomförs.
Vad som nu sagts visar också enligt regeringens mening att det är
lämpligt att justera den nuvarande lydelsen av regeln som säger att
information om förenklad delgivning inte behöver delges med den som
har "inlett målet eller ärendet" och i stället föreskriva att detta gäller
den som har "inlett förfarandet vid myndigheten". Regeringen föreslår
därför en sådan justering. Av samma skäl är det lämpligare att tala om
stämningsansökningar och andra handlingar genom vilka "förfarandet
vid myndigheten inleds" i stället för att som nu tala om handlingar
varigenom "mål och ärenden anhängiggörs". Regeringen föreslår därför
att denna ändring nu görs på erforderliga ställen i delgivningslagen •• 3
och 3 a §§ - och att motsvarande ändring övervägs när det i andra
sammanhang blir aktuellt att ändra i författningar där samma uttryck
finns.
När det gäller riskerna för att informationen kommer till fel adress
eller att parten av andra skäl inte får möjlighet att ta del av den torde
förhållandena som regel vara desamma om man tar den ursprungliga
ansökan eller någon senare handling som utgångspunkt. I den bedöm-
ningen ligger bl.a. att parterna i mål vid allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol vid vaije givet tillfälle har en skyldighet att anmäla
t.ex. adressändring, enligt 33 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken
och 3 § sista stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291). Såsom en
remissinstans har påpekat finns det inte någon motsvarande skyldighet
enligt förvaltningslagen (1986:223). Enligt regeringens mening
förändrar detta inte bedömningen, eftersom det alltid får anses ligga i
en parts intresse att självmant anmäla adressändring även om det inte
finns en uttrycklig föreskrift om detta.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen även att nuvarande ordning
kompletteras med en regel av det innehållet att informationen om
förenklad delgivning inte behöver delges om den lämnas i nära
anslutning till att parten har gett in en handling i målet eller ärendet. En
förutsättning är givetvis att myndigheten kan vara säker på att
handlingen varit avsedd för just det aktuella målet eller ärendet.
17
Prop. 1994/95:188
Regeringens bedömning: Kravet behålls på att myndigheten skall
skicka ett särskilt meddelande om att delgivningshandlingen har
sänts.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har genomgående instämt i bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I Domstolsverkets rapport
diskuteras om systemet med "dubbla försändelser" skall behållas.
Därmed avses rutinen att myndigheten först skickar delgivnings-
handlingen med post och minst en dag senare skickar ett meddelande
om att handlingen har sänts. Frågan gäller närmast om man kan slopa
kravet på att skicka det särskilda meddelandet. De allra flesta av
domstolarna som tillfrågats i enkäten har uttalat att systemet med dubbla
försändelser måste behållas av rättssäkerhetsskäl. I remissvaren på
promemorian har man också genomgående uttalat att det särskilda
meddelandet bör finnas kvar som ett obligatoriskt inslag i förenklad
delgivning. Regeringen har samma uppfattning.
Regeringens bedömning: Inga förändringar görs när det gäller
delgivning av tilläggsstämningar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig instämmer i
bedömningen.
Skälen för bedömningen: En annan fråga som diskuteras i
Domstolsverkets rapport gäller om tilläggsstämningar i brottmål och
tvistemål skall kunna delges genom förenklad delgivning. Som tidigare
nämnts finns det inskränkningar för hur stämning får delges, särskilt när
det gäller brottmål. Anledningen till denna försiktighet är givetvis den
vikt som ligger i att en part får del av de yrkanden som riktas mot
honom, bl.a. for att han skall kunna förbereda och utföra sin talan
effektivt. I både tvistemål och brottmål finns dessutom visst utrymme
för att avgöra mål i en parts utevaro och i tvistemål även utan muntlig
förhandling. Enligt vad som anförs i promemorian är det alltså
angeläget att stämningar delges med en hög grad av säkerhet. Mot
denna bakgrund och då det inte bedöms vara någon stor arbetsbesparing
som står på spel läggs inget ändringsförslag fram i denna del.
Remissbehandlingen har inte givit anledning till någon annan
uppfattning och även regeringen delar bedömningen i promemorian.
18
Prop. 1994/95:188
Regeringens bedömning: Ingen ändring görs när det gäller den
tvåveckorstid efter vilken delgivning skall anses ha skett.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna som uttalat sig in-
stämmer i bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: En ytterligare fråga som
Domstolsverkets rapport aktualiserar när det gäller förenklad delgivning
är en förkortning av den tid om fjorton dagar som skall förflyta från det
att kontrollmeddelandet skickades tills delgivning skall anses ha skett.
Det är alltså fråga om vilket utrymme den sökte skall ha i detta
sammanhang att lämna sin post obevakad. Ett förslag som har
framkommit i rapporten är att förkorta tiden till en vecka. Syftet med
det förslaget är att öka den tänkbara handläggningstakten och möjligen
också att därmed göra delgivningsformen praktiskt tillämpbar på fler
mål och ärenden.
Enligt promemorian talar övervägande skäl for att en frist på vecka är
en för kort tid med hänsyn till den förenklade delgivningens
konstruktion och att det knappast är av värde att förkorta tiden till
någonting mittemellan en och två veckor. Endast en av remiss-
instanserna som uttalat sig i frågan har förordat att fristen förkortas,
närmare bestämt till en vecka. Regeringens bedömning är att det är
värdefullt från rättssäkerhetssynpunkt att fristen är så pass lång som två
veckor och att det inte förefaller nödvändigt att av effektivitetsskäl
förkorta tiden. Vi föreslår därför ingen ändring av tvåveckorsfristen.
Regeringens förslag: Husrannsakan skall kunna tillgripas for
delgivning av stämning i brottmål och för kallelse på den tilltalade
till förhandling i brottmål, allt oavsett brottets svårighetsgrad. En
förutsättning är att tidigare delgivningsförsök har misslyckats eller
bedöms som utsiktslösa.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens men har inte
kravet på tidigare delgivningsförsök uttryckligen angivet i lagtexten.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regler som infördes år 1985 i
28 kap. 2 § rättegångsbalken får husrannsakan ske for delgivning av
stämning i mål om ansvar för brott beträffande vilket fängelse ingår i
straffskalan.
19
Husrannsakan får enligt samma lagrum ske för att eftersöka någon Prop. 1994/95:188
som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller
förhandling i domstol eller underkastas kroppsvisitation eller kropps-
besiktning. Husrannsakan för att verkställa dessa tvångsmedel förut-
sätter alltså oftast att det aktuella brottet kan föranleda fängelse, eller
rent av fängelse ett år, men i vissa fall kan hämtning, och även de
andra tvångsmedlen, tillgripas för lindrigare brott. Husrannsakan kan
också företas med stöd av polislagen (1984:387) for att omhänderta
någon och i sådana fall uppställs inget krav på brott av viss
svårighetsgrad.
Enligt vad som anförs i promemorian är de uppräknade tvångsmedlen
typiskt sett viktigare än delgivning, men med tanke på att delgivning är
en betydligt mindre ingripande åtgärd än t.ex. hämtning borde det från
integritetssynpunkt utan vidare kunna försvaras att möjligheten till
husrannsakan utvidgas till delgivning av stämning i alla brottmål. I
promemorian föreslås också att man öppnar möjlighet till husrannsakan
for delgivning med den tilltalade av kallelse till förhandling i brottmål.
De allra flesta remissinstanserna har mottagit förslagen välvilligt.
Från polis- och åklagarhåll anförs bl.a. att husrannsakan visserligen
hittills inte har kommit till användning ofta för delgivning men att
delgivning kan underlättas om den sökte får klart för sig att
husrannsakan kan komma att företas. Vidare anför man att möjlighet till
husrannsakan är av stort processekonomiskt värde i de fall den sökte
aktivt motverkar delgivning och hämtning eller häktning inte kan ske.
Riksdagens ombudsmän anser emellertid att kravet på fängelse i
straffskalan på ett lämpligt sätt uttrycker hänsyn till den s.k.
proportionalitetsprincipen och därför bör behållas. Sveriges advokat-
samfund anser att förslaget är väl långtgående och att husrannsakan för
delgivning i mål om lindrigare brott i vart fall bör begränsas till fall där
det är risk för preskription. Norrtälje tingsrätt anser att husrannsakan
bör tillgripas bara gentemot notoriskt svårdelgivna personer eller i fäll
där det rör sig om flera mål eller, i bötesfäll, om mycket höga böter.
Regler om stämning i brottmål finns i 33 kap. 6 § rättegångsbalken.
Dessa innebär bl.a. att sådan stämning inte får surrogatdelges och inte
får delges genom spikning eller kungörelse. Det var mot bakgrund av
dessa restriktiva regler som möjligheten till husrannsakan för delgivning
av stämning i brottmål infördes, för att motverka att personer
misstänkta för brott skall kunna hålla sig undan lagföring och straff.
Enligt regeringens mening är husrannsakan ett värdefullt instrument
när det gäller delgivning med den tilltalade i brottmål. Husrannsakan
kan redan enligt nu gällande ordning förekomma för flera syften utan att
det finns misstanke om fängelsebrott. När man överväger att för
husrannsakan i delgivningssyfte slopa kravet på fängelse i straffskalan
är det också att märka att det i dag inte finns något krav på att fängelse
är den troliga påföljden i det enskilda fallet. Formellt är alltså redan i
dag husrannsakan möjlig för delgivning av stämning i mål om ganska
lindrig brottslighet. En utvidgning i enlighet med promemorians förslag
är därför principiellt inte särskilt dramatisk.
20
När det gäller det praktiska behovet av en möjlighet till husrannsakan Prop. 1994/95:188
for delgivning av stämning i brottmål är detta inte mindre därför att
brottet är lindrigare. I samtliga fall handlar det om att försöka säker-
ställa att den misstänkte inte skall kunna undandra sig lagföring och
straff. När det gäller delgivning med den tilltalade av kallelse till
förhandling uppstår också situationer där det finns behov att tillgripa
husrannsakan, även om det inte ställs riktigt samma krav på personlig
delgivning av kallelse som av stämning. Såsom noterats i promemorian
är det inte alltid som stämning och kallelse delges samtidigt. Om den
tilltalade konsekvent försöker hålla sig undan delgivning kan det då bli
näst intill omöjligt att avgöra målet, eftersom hämtning eller häktning
normalt inte kan komma i fråga om den tilltalade inte har uteblivit från
en förhandling till vilken han delgivits kallelsen. Det kan också inträffa
att den tilltalade inte inställer sig till ett första sammanträde för förhand-
ling men att hämtning eller häktning av andra skäl inte är tänkbara
åtgärder.
Mot denna bakgrund bör det nuvarande tillämpningsområdet för
husrannsakan i delgivningssyfte enligt regeringens mening kunna
utvidgas. Vi föreslår därför att möjlighet till husrannsakan införs för
delgivning av stämning eller kallelse på den tilltalade till förhandling i
brottmål oavsett brottets svårighetsgrad. Liksom enligt gällande rätt
skall bara domstol kunna besluta om husrannsakan för delgivning.
Såsom angivits i promemorian och understrukits vid remissbehand-
lingen skall vid all tvångsmedelstillämpning proportionalitetsprincipen
iakttas (28 kap. 3 a § rättegångsbalken). I vaije enskilt fall gäller
således att det intrång som husrannsakan för delgivning innebär skall
uppvägas av de skäl som talar för att åtgärden vidtas. Proportionalitets-
principen sätter på detta vis ganska snäva gränser för användningen av
husrannsakan i delgivningssyfte. Såsom remissbehandlingen visat finns
det ändå anledning att strama upp lagtexten något jämfört med
promemorians förslag. Enligt regeringens mening bör det i lagtexten
uttryckligen markeras att andra metoder för delgivning skall ha prövats
först och misslyckats eller bedöms som utsiktslösa, givetvis på mycket
goda grunder.
Proportionalitetsprincipen innebär vidare att husrannsakan knappast
kommer i fråga i helt bagatellartade fall. Som regel bör det också
föreligga särskilda omständigheter, såsom fara i dröjsmål, för att
husrannsakan skall få tillgripas. Det kan exempelvis vara så att en
rättegång riskerar att gå om intet om .saken drar ut på tiden. Däremot
bör preskriptionsrisk inte ensam kunna motivera husrannsakan i mål om
mindre allvarlig brottslighet. Husrannsakan får heller aldrig tillgripas,
om mindre ingripande metoder för delgivning är tillräckliga.
21
Regeringens förslag: Om någon vid tidigare delgivningsförsök
har varit svår att delge, får dessa erfarenheter användas vid
bedömning av om samma person i ett senare delgivningsärende
kan antas ha avvikit eller på annat sätt hålla sig undan.
Promemorians forslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Lagstiftningen uppställer ibland som
krav för att delgivning skall få ske på visst sätt att det finns anledning
att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Det
gäller bl.a. vid kungörelsedelgivning enligt 15 § delgivningslagen,
enligt 33 kap. 6 § rättegångsbalken for surrogatdelgivning av stämning
i tvistemål, enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) for surrogat-
delgivning av betalningsuppmaning för konkurs och enligt 29 § lagen
om betalningsforeläggande och handräckning for surrogatdelgivning av
föreläggande till svaranden.
Enligt 15 § första stycket delgivningslagen får delgivning ske genom
kungörelse med den som saknar känt hemvist, om det inte kan
klarläggas var han uppehåller sig.
Enligt 15 § andra stycket delgivningslagen får delgivning under vissa
förutsättningar ske genom kungörelse även med den som har känt
hemvist inom riket. Det får ske om varken den sökte själv träffas eller
någon som man kan surrogatdelge med. Vidare krävs att det inte kan
klarläggas var den sökte uppehåller sig och att det finns anledning att
anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Som ett
alternativ till kungörelse, dvs. i tidning, kan myndigheten tillgripa s.k.
spikning, dvs. lämna handlingen i den söktes hemvist eller fästa den på
dörren till hans bostad. Spikning är naturligtvis ojämförligt mycket
vanligare än kungörelse i tidning. I praktiken tillgrips inte kungörelse i
tidning i de fall den sökte har känt hemvist, utan då sker delgivningen
genom spikning.
Enligt praxis ställs ganska höga krav på utredningen om att den sökte
har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Normalt sker prövningen
efter försök att delge genom stämningsman. De flesta myndigheter torde
t.ex. kräva att eftersökning har skett vid flera tillfallen, att den sökte
därvid aviserats att det finns en delgivningsforsändelse till honom och
vidare att den sökte med någon grad av sannolikhet har befunnit sig i
sitt hemvist vid något tillfälle under eftersökningstiden.
Enligt flera avgöranden av Högsta domstolen, bl.a. NJA 1983 s. 544,
måste det alltid krävas att försök görs att delge den sökte "på vanligt
sätt" innan det kan komma i fråga att tillämpa reglerna om spikning i
15 § andra stycket delgivningslagen. En bedömning av rekvisitet om
avvikande eller annat undanhållande får alltså inte grundas på att försök
att tidigare delge någon annan handling med den sökte har varit utan
framgång. Högsta domstolen gjorde i det angivna rättsfallet en analog
Prop. 1994/95:188
22
tolkning av ett uttalande i forarbetena (NJA II 1943 s. 430 f.) till en Prop. 1994/95:188
tidigare delgivningsregel, nämligen dåvarande 33 kap. 12 § rättegångs-
balken, som delvis motsvarar nuvarande 15 och 17 §§ delgivningslagen.
I promemorian har i effektivitetshöjande syfte föreslagits att tidigare
erfarenheter av delgivning med den sökte i skälig utsträckning skall få
beaktas när det skall bedömas om denne kan antas ha avvikit eller
annars hålla sig undan. Remissvaren ger uttryck för att en sådan
förändring skulle innebära mycket angelägna arbetsbesparingar och även
kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt. Regeringen ser också
positivt på en sådan nyordning.
För att inte onödigt arbete skall behöva läggas ner på delgivning med
personer som försöker hålla sig undan, finns det alltså enligt rege-
ringens uppfattning nu anledning att överväga om inte i fortsättningen
den omständigheten att den sökte vid något tidigare delgivningstillfälle
har varit svår att delge skall kunna få användas vid bedömning av om så
kan antas vara fallet även vid ett senare delgivningstillfälle.
Innan spikning sker bör det även fortsättningsvis först och främst
krävas tillräcklig utredning om att den sökte har hemvist på den upp-
givna adressen. Vidare måste han ges något tillfälle att själv bekräfta
mottagandet av delgivningshandlingen. Detta kan ske brevledes (ordinär
delgivning) eller vid besök av stämningsman, eller eventuellt något bud,
i hans bostad eller på hans arbetsplats. Något sådant besök krävs också
för att konstatera att varken den sökte själv träffas eller någon som kan
ta emot surrogatdelgivning.
När det sedan gäller rekvisitet om avvikande eller annat undan-
hållande är rättsläget alltså för närvarande sådant att rekvisitet måste
vara uppfyllt för vaije ny handling som skall delges. Bakgrunden är att
det inte är säkert att den som håller sig undan delgivning av en handling
nödvändigtvis kommer att göra det även beträffande senare delgivnings-
handlingar. I praktiken är det emellertid tveklöst mycket ofta så att den
som målmedvetet försöker hålla sig undan delgivning i ett fall då en
myndighet söker honom också försöker undvika att bli delgiven i andra
fall. Därför bör det kunna accepteras att en utredning om undanhållande
i ett delgivningsfall får användas som en del av underlaget för bedöm-
ning av om den sökte håller sig undan delgivning även i ett senare fall.
Därmed skulle man kunna begränsa eftersökningsarbetet i åtskilliga
delgivningsfall. Särskilt angeläget är det, vilket ett flertal remissinstan-
ser bekräftat, att inte behöva ägna onödigt mycket arbete åt att gång på
gång dokumentera undanhållande hos personer som ofta söks för
delgivning och som på goda grunder kan påstås ha satt i system att
försöka hålla sig undan delgivning. En stor del av stämningsmännens
arbete åtgår nämligen till att ofta söka en ganska liten grupp sådana
personer. Detta arbete inverkar uppenbarligen menligt på stämnings-
mannaverksamheten på olika sätt.
Ett undanhållanderekvisit finns också i 33 kap. 6 § andra stycket
rättegångsbalken och dit hänvisar även 29 § lagen om betalnings-
föreläggande och handräckning. Sålunda får stämning i tvistemål resp,
föreläggande i betalningsföreläggande eller vanlig handräckning inte 23
surrogatdelges enligt 12 § delgivningslagen med mindre det finns
anledning att anta att den sökte har avvikit eller annars håller sig undan. Prop. 1994/95:188
Det finns föreskrifter även för ett flertal andra situationer att delgivning
enligt 12 § delgivningslagen är underkastad samma begränsning. I dessa
fall är det också som regel fråga om att en stämningsman eller ett bud
besöker bostaden eller arbetsplatsen. Här finns också ett utrymme att
minska på kravet på utredning om undanhållande i det nya ärendet, om
det finns tidigare erfarenheter, för att oftare kunna lämna delgivnings-
handlingen till någon annan än den sökte personligen.
Frågan är då vilken sorts utredning som lämpligen bör kunna tilläggas
betydelse för bedömningen. Här har framkommit olika synpunkter
under remissbehandlingen. Några efterlyser större konkretion än i det
remitterade förslaget. Andra menar att det tvärtom är en fördel med en
öppen formulering i lagtexten. Regeringen ansluter sig till den senare
meningen. Med hänsyn till den stora variation som kan förekomma i
fråga om utredningsunderlag och delgivningssituationer skulle en
detaljerad lagreglering riskera att bli stelbent och mindre ändamålsenlig.
Allt tillgängligt material bör i och för sig få beaktas, men materialets
ålder och karaktär i övrigt får avgöra dess värde. Formuleringen i
promemorian att tidigare delgivningserfarenheter skall få beaktas "i
skälig utsträckning" bör därför utgå, såsom också föreslagits under
remissbehandlingen.
För att ange några hållpunkter för bedömningen vill regeringen först
säga att materialet bör vara någorlunda färskt för att kunna tillmätas
någon större vikt. Vi anser att vi bör avstå från försök att närmare
precisera några tidsgränser. Vidare bör givetvis inte varje misslyckat
delgivningsförsök få betydelse, utan det bör vara fråga om ganska säkra
slutsatser om att den sökte medvetet har hållit sig undan. Normalt bör
sådant material som i ett tidigare fall har lett fram just till ett beslut om
spikning eller surrogatdelgivning med stöd av t.ex. 33 kap. 6 § andra
stycket rättegångsbalken eller 29 § lagen om betalningsforeläggande och
handräckning kunna tillmätas stor betydelse för bedömningen av ett
senare fall, om det inte har tillkommit nya faktorer som talar i annan
riktning eller om det t.ex. är fråga om en helt annan sorts ärende än vid
det tidigare tillfället. Även andra gjorda erfarenheter om den sökte och
dennes förhållningssätt i delgivningssammanhang kan vara av betydelse.
Här kan särskilt uppmärksammas att polisens stämningsmän ofta har en
mycket god kännedom om de eftersökta personernas levnadssätt,
personliga förhållanden och inställning till att medverka vid delgivning.
Av dessa skäl föreslår regeringen en ny regel av följande innehåll.
Om det för användning av ett visst delgivningssätt föreskrivs att det
skall finnas anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat
sätt håller sig undan, skall bedömningen få grundas även på omständig-
heter som har framkommit vid andra delgivningsförsök med den sökte.
I promemorian föreslogs att en sådan regel skulle tas in som en ny
7 § i 33 kap. rättegångsbalken. För att kunna tillämpas generellt och
inte bara vid de allmänna domstolarna bör regeln emellertid i stället tas
in i delgivningslagen, lämpligen som en ny 18 a §.
24
Regeringens förslag: Om delgivning av stämning i ett dispositivt
tvistemål inte har kunnat ske, får rätten erbjuda käranden att ta
över delgivningen vid påföljd att stämningsansökan annars
avvisas.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran.
Skälen för förslaget: I 30 § lagen om betalningsforeläggande och
handräckning finns en regel som gäller vissa svårare delgivningsfall.
Det inträffar givetvis att kronofogdemyndigheten trots upprepade försök
inte lyckas delge svaranden föreläggandet i målet. Det kan vara så att
kraven för spikning inte är uppfyllda eller att förutsättningar för
delgivning genom kungörelse inte finns. I den situationen skall krono-
fogdemyndigheten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller
om sökanden skall erbjudas att själv ombesöija delgivningen. Om
sökanden inte antar erbjudandet, skall ansökan avvisas. Om sökanden
antar erbjudandet får han ett föreläggande att ombesöija delgivning
inom viss tid vid påföljd att ansökan annars förfaller. När kronofogde-
myndigheten gör sin bedömning av denna deigivningsffåga skall hänsyn
tas till det arbete och den kostnad som dittills lagts ned på delgivningen
i målet, förutsättningarna att fortsatta försök skall lyckas och omständig-
heterna i övrigt. Enligt uttalande i propositionen till lagen om betal-
ningsföreläggande och handräckning (prop. 1989/90:85 s. 122) bör
arbetet och kostnaden sättas i relation till sökandens motprestation, dvs.
ansökningsavgiften, och även relationen till vad som yrkas i målet kan
vara av betydelse.
Regeln i 30 § lagen om betalningsforeläggande och handräckning har
en förebild i 31 c § i 1946 års lagsökningslag, där den infördes år 1982.
Såväl tidigare hos tingsrätterna som nu hos kronofogdemyndigheterna
har det beskrivna förfarandet kommit till användning i ganska stor
utsträckning och har varit ett verksamt instrument i delgivningsarbetet i
den summariska processen. I promemorian föreslås att regelns tillämp-
ningsområde utvidgas till delgivning av stämning i de mål vid tings-
rätterna som närmast motsvarar målen i den summariska processen hos
kronofogdemyndigheterna, nämligen de dispositiva tvistemålen. De
flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan menar att förslaget är bra
och kommer att påskynda handläggningen av målen. Sveriges advokat-
samfund anser dock att det primärt är samhällets uppgift att tillhanda-
hålla ett välfungerande delgivningssystem och pekar på en risk att parter
som inte har resurser och kunskaper att överta delgivningen kommer att
drabbas. Norrtälje tingsrätt anför liknande synpunkter.
Enligt regeringens mening kan ett genomförande av promemorians
förslag bidra till effektiviteten och genomströmningstakten för tvistemål
vid tingsrätterna. När det gäller advokatsamfundets och Norrtälje tings-
Prop. 1994/95:188
25
rätts invändningar vill vi framhålla att huvudregeln fortfarande skall Prop. 1994/95:188
vara att tingsrätterna sköter delgivningen och att den föreslagna formen
av partsdelgivning bara skall komma till användning när tingsrätten har
gjort aktningsvärda delgivningsförsök men misslyckats. Inför en
eventuell tillämpning av regeln är det också lämpligt att beakta just det
som samfundet tar upp, nämligen parternas processuella styrke-
förhållanden.
Regeringen biträder promemorians ståndpunkt att förfarandet av
praktiska skäl bör gälla bara delgivning av stämning i de aktuella tviste-
målen, inte ett eventuellt fortsatt förfarande. Det bör inte vara något
hinder att stämningen innehåller även kallelse till förhandling i målet,
men det finns anledning att tro att regeln kan komma till användning
särskilt i sådana mål där svaranden i stämningen föreläggs att avge
skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Givetvis skall det inte
heller möta något hinder att bifoga andra handlingar till en stämning
som käranden skall delge, såsom - förutom stämningsansökan -
information om förenklad delgivning.
Enligt vissa hovrättsavgöranden som gällde lagsökningsmål har
tingsrätten inte varit behörig att avvisa en ansökan utan att först ha
prövat om förutsättningar for delgivning genom kungörelse har funnits.
Detta bör också gälla for tvistemålen. Innan tingsrätten avvisar en
ansökan om stämning därför att käranden inte har antagit ett erbjudande
att överta delgivningen, måste tingsrätten alltså pröva om den kan delge
stämningen genom kungörelse.
Regeln om kärandens delgivningsansvar bör tas in som ett nytt tredje
stycke i 6 § i 33 kap. rättegångsbalken.
I promemorians förslag till lagtext anges att erbjudandet får sändas
med post till käranden under hans i målet uppgivna adress eller förmed-
las på annat lämpligt sätt. Formuleringen är hämtad från 30 § lagen om
betalningsforeläggande och handräckning. Enligt regeringens mening
behövs det inte något sådant förtydligande i rättegångsbalken. Delgiv-
ning av erbjudandet bör som regel kunna underlåtas med stöd av
reglerna i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.
Av 32 kap. 2 § rättegångsbalken följer att kärandens talan förfaller,
om denne antar erbjudandet att ombesöija delgivning av stämningen
men inte inom viss tid inkommer med bevis om att delgivning skett.
Detta bör därför inte, såsom i promemorians förslag, sägas även i 33
kap. 6 §. Enligt 32 kap. 2 § gäller vidare att ett föreläggande - som
ibland i stället utformas som ett medgivande - for en part att ombesöija
delgivning skall innehålla en erinran om att talan förfaller om bevis om
delgivning inte inkommer i rätt tid.
Avlutningsvis vill vi understryka att en tillämpning av den föreslagna
regeln kan leda till att kärandens talan förfaller eller avvisas, men aldrig
till att den ogillas. Käranden har alltså alltid möjlighet att återkomma
med en ny stämningsansökan.
26
Prop. 1994/95:188
De föreslagna lagändringarna leder till att polisens stämningsmanna-
organisation avlastas betydligt. Även andra myndigheter, särskilt dom-
stolarna, kommer att avlastas en del arbete med delgivning. De nya
reglerna kommer att bidra till effektivare och snabbare handläggning av
många mål och ärenden. Häri ligger viktiga besparingar som medför att
resurser hos myndigheterna frigörs för andra angelägnare uppgifter där.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft snarast, lämpligen den 1
juli 1995. Några övergångsbestämmelser är inte påkallade.
27
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 3 a § delgivningslagen (1970:428) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §5
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får or-
dinär delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i
ett mål eller ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med
post till den sökte under hans senast kända adress och minst en dag
senare skickar ett meddelande om att handlingen har sänts (förenklad
delgivning).
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar varigenom
mål eller ärenden anhängiggörs
och får användas bara om den
sökte har delgivits upplysning
om att förenklad delgivning kan
komma att användas i målet
eller ärendet. Delgivning av
sådan upplysning med den som
inlett målet eller ärendet
behöver dock inte ske, om upp-
lysningen lämnas i nära
anslutning till att dennes
ansökan kommit in till myn-
digheten.
Förenklad delgivning får an-
vändas bara om den sökte har
delgivits upplysning om att
förenklad delgivning kan komma
att användas i målet eller
ärendet. Delgivning av sådan
upplysning behöver dock inte
ske med den som har inlett
målet eller ärendet eller som har
gett in en skrivelse i ett
pågående mål eller ärende, om
upplysningen lämnas i nära
anslutning till att dennes
ansökan eller skrivelse har
kommit in till myndigheten.
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka
mål eller ärenden anhängiggörs.
I mål om betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning får
dock svaranden i föreläggandet
delges upplysning om att
förenklad delgivning kan komma
att användas vid tingsrätten,
Arbetsdomstolen eller Statens
va-nämnd, om målet efter bestri-
dande överlämnas dit.
5 Senaste lydelse 1993:1688.
28
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Prop. 1994/95:188
Bilaga 1
29
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 28 kap. 2, 4 och 5 §§ samt 33 kap. 6 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i 33 kap. skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande
lydelse.
Prop. 1994/95:188
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
2 §*
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller
häktas, hämtas till förhör eller
till inställelse vid rätten, delges
stämning i brottmål eller
underkastas kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning får hus-
rannsakan företas hos honom, så
ock hos annan, om synnerlig
anledning förekommer, att den
sökte uppehåller sig där. Hus-
rannsakan för delgivning av
stämning i brottmål får företas
endast om det för brottet är
stadgat fängelse.
4 §2
Förordnande om husrannsakan
meddelas, utom i fall som avses
i tredje stycket, av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om hus-
rannsakan för delgivning av
stämning i brottmål skall alltid
meddelas av rätten. Kan i annat
fåll husrannsakan antas bli av
stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas, bör, om
ej fara är i dröjsmål, åtgärden
inte vidtas utan rättens förord-
nande.
Föreslagen lydelse
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller
häktas, hämtas till förhör eller
till inställelse vid rätten, delges
stämning i brottmål eller
kallelse till förhandling som
tilltalad i sådant mål eller
underkastas kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning får hus-
rannsakan företas hos honom,
eller hos någon annan om det
finns synnerlig anledning att
anta att den sökte uppehåller sig
där.
Förordnande om husrannsakan
meddelas, utom i fall som avses
i tredje stycket, av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om hus-
rannsakan för delgivning i
brottmål skall alltid meddelas av
rätten. Kan i annat fall hus-
rannsakan antas bli av stor
omfattning eller medföra syn-
nerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas, bör, om
det inte är fara i dröjsmål,
åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande.
1 Senaste lydelse 1985:267.
2 Senaste lydelse 1990:443.
30
Fråga om husrannsakan får
rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller å-
klagaren. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande
eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan
för delgivning av stämning i
brottmål tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av
polismyndighet eller åklagaren.
Förordnande om husrannsakan
Fråga om husrannsakan får
rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åkla-
garen. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande
eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan
för delgivning i brottmål tas upp
av rätten självmant eller på
yrkande av polismyndighet eller
åklagaren.
för eftersökande av den som skall
Prop. 1994/95:188
Bilaga 1
häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas
till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman
enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).
Utan förordnande, som sägs i
4 §, får polisman företa hus-
rannsakan, om fara är i dröjs-
mål. Vad som sagts nu gäller ej
husrannsakan for delgivning av
stämning i brottmål.
Utan förordnande, som sägs i
4 §, får polisman företa hus-
rannsakan, om det är fara i
dröjsmål. Vad som sagts nu
gäller inte husrannsakan for del-
givning i brottmål.
Vad i 5, 12 och 15 §§
delgivningslagen (1970:428) är
stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål må ej
delgivas enligt 12 § delgiv-
ningslagen med mindre anled-
ning förekommer att den sökte
avvikit eller eljest håller sig
undan.
33 kap.
6 §4
Vad som föreskrivs i 5, 12
och 15 §§ delgivningslagen
(1970:428) gäller inte delgiv-
ning av stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål får
delges enligt 12 § delgivnings-
lagen bara om det finns
anledning att ania att den sökte
har avvikit eller annars håller
sig undan.
Har delgivning av stämning i
tvistemål där förlikning om
saken är tillåten inte kunnat ske,
skall rätten pröva om försöken
till delgivning skall fortsätta
eller om käranden skall erbjudas
att själv ombesörja delgiv-
ningen. Hänsyn skall därvid tas
3 Senaste lydelse 1990:443.
4 Senaste lydelse 1970:429.
31
till det arbete och den kostnad Prop. 1994/95:188
som dittills har lagts ned på Bilaga 1
delgivningen, förutsättningarna
för att fortsätta försök skall
lyckas samt omständigheterna i
övrigt. Erbjudandet får sändas
med post till käranden under
hans i målet uppgivna adress
eller förmedlas på annat
lämpligt sätt. Antar käranden
erbjudandet, tillämpas 32 kap.
2 § rättegångsbalken. I annat
fall skall ansökan avvisas.
7 §5
Om det är av betydelse för en
fråga om delgivning huruvida
det finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller
annars håller sig undan, får det
i skälig utsträckning beaktas vad
som i detta avseende har fram-
kommit vid tidigare delgiv-
ningsförsök med den sökte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
5 Förutvarande 7 § upphävd genom 1992:1511.
32
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig
över departementspromemorian Vissa
effektiviseringar på delgivningsområdet
(Ds 1994:129)
Remissyttranden över departementspromemorian har avgetts av
Riksdagens ombudsmän, Hovrätten for Västra Sverige, Nacka tingsrätt,
Norrtälje tingsrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Läns-
rätten i Stockholms län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolis-
styrelsen, Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Polismyndigheten i
Stockholms län, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län,
Polismyndigheten i Malmöhus län, Polismyndigheten i Umeå, Krono-
fogdemyndigheten i Stockholms län, Arbetsdomstolen, Statens va-
nämnd, Sveriges advokatsamfund, Tjänstemännens Centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska Inkassoföreningen och Svensk DelgivningsService
AB.
Prop. 1994/95:188
Bilaga 2
33
Prop. 1994/95:188
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §6
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får or-
dinär delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i
ett mål eller ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med
post till den sökte under hans senast kända adress och minst en dag
senare skickar ett meddelande om att handlingen har sänts (förenklad
delgivning).
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar varigenom
mål eller ärenden anhängiggörs
och får användas bara om den
sökte har delgivits upplysning
om att förenklad delgivning kan
komma att användas i målet
eller ärendet. Delgivning av
sådan upplysning med den som
inlett målet eller ärendet
behöver dock inte ske, om
upplysningen lämnas i nära
anslutning till att dennes
ansökan kommit in till myn-
digheten.
Förenklad delgivning får an-
vändas bara om den sökte har
delgetts upplysning om att för-
enklad delgivning kan komma
att användas i målet eller
ärendet. Sådan upplysning
behöver dock inte delges med
den som har inlett förfarandet
vid myndigheten eller som har
gett in en skrivelse i målet eller
ärendet, om upplysningen läm-
nas i nära anslutning till att
dennes ansökan eller skrivelse
har kommit in till myndigheten.
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar varigenom
mål eller ärenden anhängiggörs.
Har ett mål om betalnings-
föreläggande eller vanlig hand-
räckning efter bestridande över-
lämnats till tingsrätt, Arbets-
domstolen eller Statens
va-nämnd får dock svaranden
delges skrivelsen med begäran
om överlämnande och andra
handlingar i målet genom för-
6 Senaste lydelse 1993:1688.
34
enklad delgivning, om svaran- Prop. 1994/95:188
den hos kronofogdemyndigheten Bilaga 3
har delgetts upplysning om att
förenklad delgivning kan komma
att användas i målet hos
tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
18 a §
Om det för att ett visst
delgivningssätt skall få användas
föreskrivs att det skall finnas
anledning att anta att den sökte
har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan, får bedöm-
ningen grundas även på omstän-
digheter som har framkommit
vid andra delgivningsförsök med
den sökte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
35
Härigenom föreskrivs att 28 kap. 2, 4 och 5 §§ samt 33 kap. 6 § bilaga 3
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller
häktas, hämtas till förhör eller
till inställelse vid rätten, delges
stämning i brottmål eller under-
kastas kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning får husrann-
sakan företas hos honom, sd ock
hos annan, om synnerlig anled-
ning förekommer, att den sökte
uppehåller sig där. Husrann-
sakan för delgivning av
stämning i brottmål får företas
endast om det för brottet är
stadgat fängelse.
Förordnande om husrannsakan
meddelas, utom i fall som avses
i tredje stycket, av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om hus-
rannsakan for delgivning av
stämning i brottmål skall alltid
meddelas av rätten. Kan i annat
fall husrannsakan antas bli av
stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas, bör, om
ej fara är i dröjsmål, åtgärden
inte vidtas utan rättens förord-
nande.
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller
häktas, hämtas till förhör eller
till inställelse vid rätten eller
underkastas kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning får hus-
rannsakan företas hos honom,
eller hos någon annan om det
finns synnerlig anledning att
anta att den sökte uppehåller sig
där. Detsamma gäller i fråga
om en tilltalad som söks för
delgivning av stämning eller
kallelse till förhandling, om
försök till delgivning har
misslyckats eller bedöms som
utsiktslösa.
§2
Förordnande om husrannsakan
meddelas, utom i fall som avses
i tredje stycket, av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om hus-
rannsakan för delgivning skall
alltid meddelas av rätten. Kan i
annat fall husrannsakan antas bli
av stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet for den hos
vilken åtgärden företas, bör, om
det inte är fara i dröjsmål,
åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande.
1 Senaste lydelse 1985:267.
2 Senaste lydelse 1990:443.
36
Fråga om husrannsakan får
rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åkla-
garen. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande
eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan
för delgivning av stämning i
brottmål tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av
polismyndighet eller åklagaren.
Förordnande om husrannsakan
Fråga om husrannsakan får
rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åkla-
garen. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande
eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan
för delgivning tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av
polismyndighet eller åklagaren.
för eftersökande av den som skall
Prop. 1994/95:188
Bilaga 3
häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas
till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman
enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).
5 §3
Utan förordnande, som sägs i
4 §, får polisman företa hus-
rannsakan, om fara är i dröjs-
mål. \bd som sagts nu gäller ej
husrannsakan för delgivning av
stämning i brottmål.
En polisman får företa hus-
rannsakan utan förordnande
enligt 4 §, om det är fara i
dröjsmål. Detta gäller dock inte
husrannsakan för delgivning.
\bd i 5, 12 och 15 §§
delgivningslagen (1970:428) är
stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål må ej
delgivas enligt 12 § delgiv-
ningslagen med mindre anled-
ning förekommer att den sökte
avvikit eller eljest håller sig
undan.
33 kap.
6 §4
Bestämmelserna i 5, 12 och
15 §§ delgivningslagen
(1970:428) gäller inte delgiv-
ning av stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål får
delges enligt 12 § delgivnings-
lagen endast om det finns
anledning att anta att den sökte
har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.
Om stämning i tvistemål där
förlikning om saken är tillåten
inte har kunnat delges, skall
rätten pröva om försöken till
delgivning skall fortsätta eller
om käranden skall erbjudas att
själv ombesörja delgivningen.
Hänsyn skall därvid tas till det
3 Senaste lydelse 1990:443.
4 Senaste lydelse 1970:429.
37
arbete och den kostnad som
dittills har lagts ned på delgiv-
ningen, förutsättningarna för att
fortsatta försök skall lyckas samt
omständigheterna i övrigt. Om
käranden inte antar erbjudandet
skall stämningsansökan avvisas.
Prop. 1994/95:188
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
38
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-02
Prop. 1994/95:188
Bilaga 4
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 23 februari 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i delgivningslagen (1970:428), m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Anér.
Lagrådet lämnar förslagen utan eriran.
39
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds,
Persson, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1994/95:188 Effektiviseringar på
delgivningsområdet.
gotab 48161, Stockholm 1995
40