Prop.
1994/95:182
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 mars 1995
Mona Sahlin
Göran Persson
(Finansdepartementet)
I propositionen läggs fram förslag som främst rör olika förmåner i in-
komstslaget tjänst. Förslagen innebär i huvudsak följande.
Förmån av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård skall till
skillnad mot nu tas upp som intäkt. Detsamma gäller fria läkemedel.
Förmånen av fri vård utomlands resp, icke offentligt finansierad vård i
Sverige skall liksom nu vara skattefri. Från beskattning undantas också
fria vaccinationer som betingas av tjänsten. Vidare klarläggs skattereg-
lerna om rehabilitering och företagshälsovård. Propositionen tar också
upp arbetsgivarnas avdragsrätt för kostnader på sjukvårdsområdet samt
de enskilda näringsidkamas avdragsrätt för sådana kostnader. På
sistnämnda områden innebär förslagen i huvudsak inga materiella
ändringar i förhållande till dagens regler.
Reglerna för skattefria personalrabatter föreslås få en delvis annan
utformning. För personalrabatter i allmänhet föreslås att dessa skall vara
skattefria vid inköp av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens
ordinarie utbud. Som förutsättning härför skall dock gälla att rabatten inte
överstiger den största rabatt som en konsument skulle kunna utverka på
affärsmässiga grunder och inte heller uppenbart överstiger den i
branschen sedvanliga personalrabatten. De särskilda reglerna om s.k.
korsvisa rabatter slopas. I stället skall de föreslagna allmänna reglerna
om skattefrihet för personalrabatter gälla även vid förvärv från ett annat
företag i samma koncern.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 182
Ett undantag från förmånsbeskattning föreslås när det gäller förmåner Prop. 1994/95:182
av begränsat värde för den anställde. Undantaget avser förmån av vara
eller tjänst när varan eller tjänsten är av väsentlig betydelse för utföran-
det av den anställdes arbetsuppgifter och förmånen är svår att särskilja
från nyttan i anställningen.
Vidare föreslås en justering av reglerna om jämkning av bostadsför-
månsvärde vid bestämmande av underlaget för arbetsgivaravgifter samt
ytterligare ett par lagtekniska justeringar.
Ändringarna föreslås huvudsakligen träda i kraft den 1 januari 1996
och tillämpas första gången vid 1997 års taxering.
Prop. 1994/95:182
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare 15
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter 16
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1852)
om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvs-
inkomster vid 1996-1999 års taxeringar 17
3 Ärendet och dess beredning 18
4 Förmåner av fri hälso- och sjukvård, tandvård, före-
tagshälsovård och rehabilitering 20
4.1 Inledning 20
4.2 Hälso- sjukvård, tandvård samt läkemedel 20
4.3 Företagshälsovård 27
4.4 Rehabilitering 29
4.5 Enskild näringsidkare och delägare i handelsbolag 32
5 Personalrabatter 33
5.1 Sedvanliga rabatter 33
5.2 Korsvisa rabatter 37
6 Förmån av begränsat värde 39
7 Bostadsförmån 40
8 Vissa lagtekniska justeringar 41
9 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn 42
10 Författningskommentarer
10.1 Kommunalskattelagen (1928:370)43
10.2 Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
frän arbetsgivare
10.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
10.4 Lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt pä förvärvsinkomster vid
1996-1999 års taxeringar
Bilaga 1 Förteckning över de remissinstanser som yttrat
sig över betänkandet Beskattning av förmåner
(SOU 1994:98)
Bilaga 2 Lagråds remissens lagförslag
Bilaga 3 Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
23 mars 1995
43 Prop. 1994/95:182
43
47
47
47
48
49
62
64
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
Prop. 1994/95:182
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare,
3. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
4. lag om ändring i lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:182
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 20 §, 32 § 1, 3 b, 3 c och 3 f mom., punkt 1 av anvisningarna
till 20 §, punkt 23 av anvisningarna till 23 § samt punkt 3 av övergångs-
bestämmelserna till lagen (1994:1855) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse,
dels att i anvisningarna till 23 § skall införas en ny punkt, 34, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §>
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård,
sjukvård samt företagshälsovård
som anges i anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
'Senaste lydelse 1994:1781.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4 mom.
uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen (1987:1065), 60 §
fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13 §§ mervärdes-
skattelagen (1994:200) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift
beräknad enligt uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger
på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om
avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgifit enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försöijningsberedskap på natur-
gasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt merväidesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt
10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6a § aktiebolagslagen
(1975:1385).
(Se vidare anvisningarna.)
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
32 §
1 mom.2 Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmän i
pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skade-
försäkring eller annorledes än på grund av försäkring med undantag av
livränta som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det
inte är fråga om livränta som avses i d) och inte heller annat följer av
2 mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av
personskada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av
livräntan som avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur
eller för förlorat underhåll,
e) ersättning som utgått i annan
form än livränta på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i
samband med tjänst, dock inte
ersättning, som avser sjukvårds-
eller läkarkostnader,
e) ersättning som utgått i annan
form än livränta på grund av sjuk-
el ler olycksfallsförsäkring, tagen i
samband med tjänst, dock inte
ersättning, som avser sjukvårds-
eller läkarkostnader för vård som
inte är offentligt finansierad eller
för vård utomlands,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör
skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag
som enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall
tas upp som intäkt av tjänst,
i) sådana förmåner och ersättningar m.m. som anges i punkterna 14
och 15 av anvisningarna,
j) behållning på pensionssparkonto till den del pensionssparavtalet
upphör att gälla enligt 4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande, samt till den del
behållningen tas i anspråk på grund av utmätning, konkurs eller ackord.
Vid avskattning enligt första stycket j avses med pensionssparkontots
behållning marknadsvärdet på kontots tillgångar efter avräkning för den
skatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som
är hänförlig till kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts - såsom
vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp -
vilket utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
■^Senaste lydelse 1993:938.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,
att han enligt 1 kap. 5 $ fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses
som ägare, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från
fastigheten, räknas som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt
reglerna för privatbostad.
3 b mom.3 Anställds förmån
av fri hälso- och sjukvård, före-
tagshälsovård, fria läkemedel eller
ersättning för läkemedelskostnader
tas inte upp som intäkt.
Har arbetsgivare utgivit ersätt-
ning för anställds utgift för tand-
vård som avses i 2 kap. 3 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
tas ersättningen dock upp som
intäkt för den anställde. Som intäkt
tas emellertid inte upp
1. sådan ersättning, om den
avser anställd som inte är försäk-
rad enligt lagen om allmän försäk-
ring,
2. kostnad för tandbehandling
som har bedömts som erforderlig
med hänsyn till tjänstens krav för
försvarsmaktens submarina och
flygande personal och för andra
anställda med i huvudsak likartade
arbetsförhållanden, eller
3. ersättning för tandbehandling,
när behov av denna har uppkommit
och utförts under tjänsteförrättning
utomlands.
3 c mom.4 Förmån av fria ar-
betskläder och fri uniform tas inte
upp som intäkt, om förmånen
avser kläder som är avpassade för
arbetet och inte lämpligen kan
användas privat.
3 b mom. En anställds förmån
av fri hälso- och sjukvård, fri
tandvård och fria läkemedel tas
inte upp som intäkt om den avser
- hälso- och sjukvård som inte
är offentligt finansierad,
- tandvård som inte är offentligt
finansierad,
- hälso- och sjukvård eller tand-
vård utomlands och läkemedel vid
vård utomlands,
- företagshälsovård, förebyggan-
de behandling eller rehabilitering,
- vaccination som betingas av
tjänsten eller
tandbehandling som har
bedömts som nödvändig med hän-
syn till tjänstens krav för För-
svarsmaktens submarina och fly-
gande personal och för andra med
i huvudsak likartade ar-
betsförhållanden.
3 c mom. Om en vara eller en
tjänst, som en anställd erhåller av
arbetsgivaren, är av väsentlig be-
tydelse för utförandet av hans ar-
betsuppgifter, skall förmånen av
varan eller tjänsten inte tas upp
som intäkt, om förmånen är av be-
gränsat värde för den anställde och
inte utan svårighet kan särskiljas
från nyttan i anställningen. Inte
3Senaste lydelse 1987:1303.
4Senaste lydelse 1987:1303.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
3 f mom.5 Som intäkt tas inte
upp sedvanliga rabatter vid inköp
av varor och tjänster som ingår i
arbetsgivarens ordinarie utbud eller
i annat företags ordinarie utbud
om företaget är närstående arbets-
givarens företag och varorna eller
tjänsterna har ett nära samband
med arbetsgivarens verksamhet.
Vad som sagts nu gäller dock inte
om rabatten är en direkt ersättning
för utfört arbete eller utgår på sätt
som anges i 32 § 3 e mom. andra
stycket 2-4. Även om det inte
följer av 3 d mom. tas som intäkt
inte upp sådan rabatt eller liknande
förmån som transportföretag enligt
internationellt vedertagen praxis
utger för visad kundtrohet vid
utrikes flygresor och som slutligt
tillfaller en arbetstagare eller
uppdragstagare på grund av hans
egenskap av resenär.
heller tas som intäkt upp förmån
av fria arbetskläder och fri uni-
form, om förmånen avser kläder
som är avpassade för arbetet och
inte lämplien gen kan användas
privat.
3 f mom. Som intäkt tas inte
upp personalrabatt vid inköp av en
vara eller en tjänst från ar-
betsgivaren eller något annat före-
tag i samma koncern, om varan
eller tjänsten ingår i säljarens
ordinarie utbud. Vad som sagts nu
gäller dock inte om rabatten är en
direkt ersättning för utfört arbete,
om den överstiger den största
rabatt som en konsument kan er-
hålla på affärsmässiga grunder
eller om den uppenbart överstiger
personalrabatt som är sedvanlig i
branschen. Inte heller får rabatten
utgå på sätt som anges i 32 § 3 e
mom. andra stycket 2-4.
Även om det inte följer av 3 d
mom. tas som intäkt inte upp
sådan rabatt eller liknande förmån
som transportföretag enligt inter-
nationellt vedertagen praxis utger
för visad kundtrohet vid utrikes
flygresor och som slutligt tillfaller
en arbetstagare eller
uppdragstagare på grund av hans
egenskap av resenär.
Anvisningar
till 20 §
1.® Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga
försäkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslut-
ningar, i vilka den skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för
sådana premier och avgifter i den omfattning som anges i 33 §, 46 §
2 mom., punkterna 21 och 23 av anvisningarna till 23 § och punkt 6 av
anvisningarna till 33 §. Avdrag får även göras för inbetalning på
pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2 mom. och punkt
21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivar-
5Senaste lydelse 1993:1515.
6Senaste lydelse 1993:938.
10
Prop. 1994/95:182
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till
den del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av
vad avgifterna avser får grundas på uppgifter i organisationens budget om
inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna
alltid i första hand avräknas mot kostnaderna för den övriga or-
gani sationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att
hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med
större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter
för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för hälsovård,
sjukvård samt företagshälsovård,
för vilka avdrag inte medges enligt
denna paragraf, räknas
kostnaderför hälso- och sjukvård
för vilken ersättning inte utges
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring i den mån kostnaderna
inte avser antingen sjuk- och
tandvårdskostnader som uppkom-
mer vid insjuknande i samband
med tjänsteförrättning utomlands
eller sjuk- och tandvårdskostnader
för anställd som inte är försäkrad
enligt lagen om allmän försäkring,
kostnader för företagshälsovård
som inte uppfyller villkoren i 3 §
1-7 den upphävda förordningen
(1985:326) om bidrag till företags-
hälsovård samt
kostnader för sådan verksamhet
som avser rehabilitering eller
liknande och som inte bedrivs efter
grunder som fastställs i kollek-
tivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer.
till 23 §
23.7 Avdrag får göras för fastighetsskatt och särskild löneskatt på
pensionskostnader och speciella för näringsverksamheten utgående skatter
7Senaste lydelse 1994:201.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
och avgifter till det allmänna. Däremot får svenska allmänna skatter inte
dras av (se 20 §). Avdrag får dock göras för mervärdesskatt som har
återförts enligt 9 kap. 5 eller 6 § mervärdesskattelagen (1994:200) och
inbetalats till staten.
Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans
egenskap av utövare av viss näringsverksamhet, utgör avdragsgill
omkostnad i näringsverksamheten. Om den ersättning, som kan komma
att utfalla på grund av försäkringen, utgår efter väsentligt förmånligare
grunder än vad som gäller enligt grupplivförsäkring för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock endast den del av premien som kan anses
motsvara förmåner enligt grupplivförsäkring för nämnda befattnings-
havare räknas som omkostnad i näringsverksamheten. Premie för rese-
skyddsförsäkring avseende resa i verksamheten utgör avdragsgill omkost-
nad i näringsverksamheten.
Avdrag medges för kostnader för
egen hälsovård i den mån förmån
av fri sådan vård för anställd är
skattefri enligt 32 § 3 b mom.
första stycket.
Bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 33 § om avdrag för
avgift till erkänd arbetslöshetskassa gäller också beträffande inkomst av
näringsverksamhet.
Bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § om avdrag för
kostnader för resor till och från arbetsplatsen och i 33 § 2 mom. om
begränsning i rätten till avdrag för sådana kostnader gäller också
beträffande inkomst av näringsverksamhet. Om den skattskyldige har
kostnader för sådana resor både i inkomstslaget tjänst och i inkomstslaget
näringsverksamhet skall begränsningen avse de sammanlagda kostnaderna
och i första hand medföra en minskning av avdraget i inkomstslaget
tjänst.
34. Avdrag får inte göras för
kostnader för hälso- och sjukvård
eller tandvård som inte är ojfentligt
finansierad utom när kostnaderna
avser en anställd eller en enskild
näringsidkare eller en delägare i
handelsbolag som inte omfattas av
den offentligt finansierade vården
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller annan författning.
1 fråga om kostnader för hälso-
och sjukvård, tandvård och läke-
medel utomlands får avdrag göras
under förutsättning att kostnaderna
uppkommit vid insjuknande i sam-
band med tjänstgöring utomlands.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Avdrag får göras för kostnader
för företagshälsovård, för vac-
cinationer som betingas av verk-
samheten och för sådan nödvändig
tandbehandling som avses i 32 §
3 b mom.
Avdrag får vidare göras för
kostnader för arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder, om ar-
betsgivaren skall svara för dem
enligt 22 kap. lagen om allmän
försäkring eller om den skattskyl-
dige kan visa att rehabiliteringen
syftar till att den anställde skall
kunna fortsätta att förvärvsarbeta.
Avdrag för sådana kostnader får
också göras i en enskild närings-
verksamhet eller i ett handelsbolag
om den skattskyldige kan visa att
rehabiliteringen syftar till att han
skall kunna fortsätta sitt förvärvs-
arbete Avdrag får även göras för
kostnader för förebyggande be-
handling, om den skattskyldige kan
visa att behandlingen har ett så-
dant syfte
3.8 Aldre föreskrifter i 33 §
2 mom. gäller vid beräkning av
skaftskyldigs rätt till avdrag för
kostnader för resor till och från
arbetet beträffande inkomst av
näringsverksamhet i vilken ingår
förvärvskälla för vilken beskatt-
ningsåret har böljat före den 3
november 1994.
3. Äldre föreskrifter i 33 §
2 mom. gäller vid beräkning av
skattskyldigs rätt till avdrag för
kostnader för resor till och från
arbetet beträffande inkomst av
näringsverksamhet i vilken ingår
förvärvskälla för vilken beskatt-
ningsåret har böijat före den 3
november 1994. Aldre föreskrifter
i 33 § 2 mom. gäller även i fråga
om bamomsorgskostnader som
avser tid före den 1 januari 1995.
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. Den nya bestämmelsen i punkt 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1855) om ändring i kom-
munalskattelagen (1928:370) tillämpas dock redan vid 1996 års taxering.
2. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande utgifter lör hälso- och
sjukvård, tandvård, läkemedel, företagshälsovård och rehabilitering vilka
hänför sig till tid före ikraftträdandet.
8Senaste lydelse 1994:1855.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §2
Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i
enlighet med 8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272).
Om det föreligger fäll som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
Om det föreligger fäll som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunal skat-
telagen (1928:370), eller sådant
fäll att den skattskyldige skulle
kunna få förmånsvärdet bestämt
med stöd av punkt 2 andra stycket
andra meningen av samma anvis-
ningar, får skattemyndigheten på
framställning av arbetsgivaren
bestämma värdet av förmånen med
hänsyn härtill. Motsvarande gäller
om bostadsförmånsvärde som be-
stäms enligt 8 § tredje stycket
uppbördslagen avviker med mer än
10 procent från det värde som
följer av 42 § första stycket kom-
munalskattelagen. Arbetsgivaren
skall underrätta arbetstagare som
berörs av skattemyndighetens
beslut.
telagen (1928:370), eller sådant
fäll att den skattskyldige skulle
kunna få förmånsvärdet bestämt
med stöd av punkt 2 andra stycket
andra meningen av samma an-
visningar, får skattemyndigheten på
framställning av arbetsgivaren
bestämma värdet av förmånen med
hänsyn härtill. Motsvarande gäller
om bostadsförmånsvärde som
bestäms enligt 8 § tredje stycket
uppbördslagen avviker med mer än
10 procent från det värde som
följer av 42 § första stycket och
punkt 3 andra stycket av anvisning-
arna till 32 § kommunalskattela-
gen. Arbetsgivaren skall under-
rätta arbetstagare som berörs av
skattemyndighetens beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas på förmåner
som utges efter ikraftträdandet.
'Lagen omtryckt 1991:98.
2Senaste lydelse 1993:1518.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunal skattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bilför-
mån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 andra
stycket andra meningen och
punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § nämnda lag
tillämpas endast i enlighet med
beslut av skattemyndigheten med
stöd av 5 § andra stycket lagen
(1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare. Värdet
av annan bostadsförmån här i riket
än förmån av semesterbostad skall
beräknas i enlighet med be-
stämmelserna i 8 § tredje stycket
uppbördslagen (1953:272).
3 kap.
7 g1
Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bilför-
mån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 andra
stycket andra meningen och
punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § nämnda lag
tillämpas endast i enlighet med
beslut av skattemyndigheten med
stöd av 5 § andra stycket lagen
(1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare. Värdet
av annan bostadsförmån här i riket
än förmån av semesterbostad skall
beräknas i enlighet med be-
stämmelserna i 8 § tredje och
sjätte styckena uppbördslagen
(1953:272).
Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett.
Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering.
‘Senaste lydelse 1993:1517.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
För fysiska personer beräknas statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst
enligt följande.
Skatt på förvärvsinkomst utgör
100 kronor samt 25 procent av den
del av den beskattningsbara för-
värvsinkomsten som överstiger en
skiktgräns som vid 1996 års taxe-
ring uppgår till 203 900 kronor.
Vid följande taxeringar uppgår
skiktgränsen till skiktgränsen för
föregående taxeringsår multiplice-
rad med det jämförelsetal, uttryckt
i procent, som enligt 1 kap. 6 §
andra stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring ligger till grund
för bestämmande av basbeloppet
för året före taxeringsåret med
tillägg av 1,2 procentenheter.
Skiktgränsen fastställs av rege-
ringen före utgången av andra året
före taxeringsåret och avrundas
nedåt till helt hundratal kronor.
Skatt på förvärvsinkomst utgör
100 kronor samt 25 procent av den
del av den beskattningsbara för-
värvsinkomsten som överstiger en
skiktgräns som vid 1996 års taxe-
ring uppgår till 203 900 kronor.
Vid följande taxeringar uppgår
skiktgränsen till skiktgränsen för
föregående taxeringsår multiplice-
rad med ett tal, uttryckt i procent,
som anger förhållandet mellan det
jämförelsetal som enligt 1 kap. 6 §
andra stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring ligger till grund
för bestämmande av basbeloppet
för året före taxeringsåret och det
jämförelsetal som enligt nämnda
lagrum ligger till grund för be-
stämmande av basbeloppet för
andra året före taxeringsåret, med
tillägg av 1,2 procentenheter.
Skiktgränsen fastställs av rege-
ringen före utgången av andra året
före taxeringsåret och avrundas
nedåt till helt hundratal kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas första gången
vid 1997 åra taxering.
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 182
Ett särskilt område i inkomstslaget tjänst är förmåner som utgår i annat
än pengar, s.k. naturaförmåner. Skattereglerna rörande naturaförmåner
har setts över i flera olika sammanhang genom åren i syfte att åstad-
komma en neutral beskattning mellan kontantlön och andra förmåner. De
senaste översynerna har gjorts av Utredningen om reformerad in-
komstbeskattning (RINK) vars betänkande Reformerad inkomstbeskatt-
ning (SOU 1989:33) låg till grund för 1990 års skattereform, därefter av
Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning (SOU 1992:57 och 1993:44)
och nu senast av Utredningen om beskattning av förmåner (SOU
1994:98).
Två typer av förmåner som varit föremål för översyn av samtliga nu
nämnda utredningar är personalrabatter och reseförmåner.
En viss översyn av reglerna om personalrabatter gjordes i samband
med skattereformen. Därefter har ett par begränsade justeringar gjorts,
delvis i liberaliserande riktning. Trots dessa ändringar har det visat sig
att reglerna ger upphov till vissa tillämpningsproblem.
Beträffande reseförmåner gjordes fram till skattereformen i lagtexten
ett uttryckligt undantag från skatteplikt för en skattskyldigs fria resor på
grund av anställning eller särskilt uppdrag under förutsättning att resorna
inte var att anse som ersättning för kontant lön. Undantagsbestämmelsen
kom i praxis att omfatta anställda inom rese- och trafikbranschen.
Skattefriheten slopades i samband med skattereformen. Hitintills har
Riksskatteverket (RSV) godtagit att vissa schabloner tillämpas vid
värderingen av reseförmåner, i avvaktan på att branschen utvecklar ett
system för kontroll av vaije enskilds resande. I prop. 1993/94:90
föreslog den dåvarande regeringen dels skattefrihet för en valfri resa per
år och anställd, dels en schablonvärderingsregel vid bestämmandet av
underlag för beräkning av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. I
propositionen förutskickades också att en särskild utredare skulle tillkallas
för att se över reglerna på nytt. Skatteutskottet (bet. 1993/94:SkU10)
hemställde dock att riksdagen skulle avslå propositionen när det gällde
schablonvärderingen och den skattefria resan samt uttalade att en ny
lagstiftning borde utformas i enlighet med nuvarande provisorium.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan (rskr.
1993/94:104).
Skattereformen medförde inte några förändringar av förmånsbe-
skattningsreglema för hälso- och sjukvårdsförmåner och reglerna har inte
heller ändrats därefter. Förmånerna undantas till stora delar från
beskattning. Arbetsgivaren har å andra sidan endast i begränsad
utsträckning rätt till avdrag för sjuk- och hälsovårdskostnader. Begräns-
ningarna i avdragsrätten är ett undantag från huvudregeln att avdrag skall
medges för samtliga driftkostnader i näringsverksamheten och innebär ett
avsteg från de grundläggande principerna för inkomstbeskattningen.
Sedan år 1992 har arbetsgivarnas skyldighet ökat när det gäller det
förebyggande arbetsmiljöarbetet samtidigt som arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsansvar har införts.
Prop. 1994/95:182
18
På grund av de förändringar som redovisats ovan inom hälso- och Prop. 1994/95:182
sjukvårdsområdet och tillämpningsproblemen avseende personalrabatter
samt mot bakgrund av uttalandena rörande reseförmåner i nyss nämnda
proposition och utskottsbetänkande, tillkallade regeringen i januari 1994
en särskild utredare med uppgift att se över reglerna om beskattning på
de aktuella områdena.
De förmåner som enligt direktiven (dir. 1994:5) skulle ses över var
hälso- och sjukvårdsförmåner, personalrabatter, reseförmåner och
förmåner av begränsat värde i de fall förmånen har en inte oväsentlig
betydelse för förmånstagarens yrkesutövning.
Utredningen om beskattning av förmåner (Fi 1994:01) redovisade i juni
1994 sitt betänkande Beskattning av förmåner (SOU 1994:98).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 1.
I det följande behandlas de frågor som tas upp i betänkandet med
undandtag för reseförmåner. I den lagrådsremiss som regeringen
beslutade den 2 mars 1995 ingick ett förslag om beskattning av reseför-
måner. Mot bakgrund bl.a. av kritik som riktats mot detta förslag anser
regeringen emellertid att frågan bör beredas ytterligare. Regeringen avser
att senare återkomma med förslag i denna del.
I detta ärende tas också upp förslag om en regeljustering när det gäller
jämkning av bostadsförmånsvärdet vid bestämmandet av underlaget för
sociala avgifter samt ytterligare ett par justeringar av lagteknisk karaktär.
Många remissinstanser har i samband med yttrandet över betänkandet
efterlyst en översyn av beskattningsreglerna rörande utbildningar.
Regeringen vill därför upplysa att den nyligen har beslutat att tillkalla
en särskild utredare som bl. a. skall se över beskattningsreglerna rörande
av arbetsgivaren helt eller delvis bekostad utbildning.
Lagrådet
Regeringen beslutade, som nämnts, den 2 mars 1995 att inhämta
Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets
yttrande finns i bilaga 3. Lagrådet har föreslagit en viss justering i
utformningen av 32 § 3 f mom. KL. Regeringen har följt det förslag
lagrådet lämnat. Vissa förändringar av i huvudsak redaktionell art har
också gjorts.
Förslagen till ändringar i övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:1855) om ändring i kommunal skattelagen och i 2 § lagen
(1994:1852) beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid
1996-1999 års taxeringar har inte granskats av Lagrådet. Dessa förslag
är enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande
skulle sakna betydelse.
19
I betänkandet Beskattning av förmåner (SOU 1994:98) redovisas gällande
regler för beskattning av förmåner och avdrag på sjukvårdsområdet
(hälso- och sjukvård, läkemedelskostnader, tandvård, företagshälsovård
och rehabilitering) samt den historiska bakgrunden till nuvarande
bestämmelser. Även den bakomliggande lagstiftningen på hälso- och
sjukvårdsområdet och arbetsmiljöområdet tas upp. För denna bakgrund
hänvisas till betänkandet.
När det gäller hälso- och sjukvård samt tandvård görs en distinktion
mellan offentligt och icke offentligt finansierad vård. Den offentligt
finansierade vården bekostas av det allmänna genom bl.a. den allmänna
försäkringen och andra offentliga finansieringssystem. Den icke offentligt
finansierade vården ligger alltså utanför det offentliga finansierings-
systemet och bekostas ofta genom privata sjukvårdsförsäkringar.
Regeringens förslag: En arbetsgivare får göra avdrag för kostnader
för anställdas offentligt finansierade hälso- och sjukvård samt
offentligt finansierade tandvård.
För icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård
får avdrag göras endast om kostnaderna avser en anställd som inte
omfattas av den offentligt finansierade vården. I fråga om kostnader
för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel utomlands får
avdrag göras endast när kostnaderna uppkommer vid insjuknande i
samband med tjänstgöring utomlands.
En arbetsgivare får vidare göra avdrag för anställdas läkemedels-
kostnader samt för vaccinationer som betingas av verksamheten.
När en arbetsgivare ersätter en anställd för dennes utgifter för
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård skall
ersättningen tas upp som intäkt. Icke offentligt finansierad hälso- och
sjukvård samt icke offentligt finansierad tandvård skall däremot inte
tas upp som intäkt. Inte heller beskattas förmån av fri hälso- och
sjukvård samt tandvård utomlands eller fria läkemedel i samband
med vård utomlands. Vidare undantas från beskattning fria vaccina-
tioner som betingas av tjänsten.
Vad som sägs om avdrag för icke offentligt finansierad vård och
om förmån av fri sådan vård gäller också i fråga om privata sjuk-
vårdsförsäkringar.
Utredningens förslag: Inga avdragsbegränsningar för arbetsgivarna.
20
Flertalet förmåner beskattas hos den anställde. Förmånen av fri icke Prop. 1994/95:182
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård värderas till den
patientavgift som hade tagits ut för motsvarande behandling inom den
offentligt finansierade vården. Följande förutsättningar skall vara
uppfyllda för att värderingen av förmånen av icke offentligt finansierad
vård skall ske enligt patientavgiftsmodellen. Den anställde skall ha haft
rätt till behandlingen inom den offentligt finansierade vården. Den
anställde skall ha varit verksam hos arbetsgivaren i icke oväsentlig
omfattning. När det gäller privata sjukvårdsförsäkringar beskattas den
anställde för förmånen av den fria försäkringen först när den tas i
anspråk och då till ett belopp motsvarande patientavgiften vid vårdtillfäl-
lena. För att arbetsgivarna skall kunna fullgöra sin skyldighet att
innehålla preliminärskatt m.m. när försäkringar tas i anspråk föreslås en
uppgiftsskyldighet för försäkringsbolagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt
utredningens förslag. SACO, TCO och Arbetsgivaralliansen anser dock
att förmånen av fri hälso- och sjukvård inte skall beskattas. RSK
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Socialstyrelsen och Landstingsför-
bundet anser att förmånen av icke offentligt finansierad vård bör värderas
högre än motsvarande patientavgift inom den offentliga vården. Några
remissinstanser, bl.a. RSV och Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
befårar tillämpningssvårigheter när det gäller att utreda om den anställde
hade haft rätt till motsvarande offentligt finansierade vård, särskilt när
det gäller vård i utlandet. Socialstyrelsen anser att arbetsgivarens
avdragsrätt bör begränsas till sådana åtgärder som normalt finansieras
med offentliga medel. Socialstyrelsen ifrågasätter vidare en begränsad
ökad avdragsrätt eftersom en sådan ordning skulle strida mot hälso- och
sjukvårdslagens principer att fördela vårdens resurser på lika villkor.
Landstingsförbundet avstyrker förslaget om full avdragsrätt med hänsyn
till risken för en segregerad vård. Landstingsförbundet pekar också på att
ett finansieringssystem vid sidan av det traditionella försvårar planeringen
av det totala vårdutbudet. Socialstyrelsen föreslår att förmånen av en fri
sjuk vårdsförsäkring beskattas. Några remissinstanser, bl.a. Köpmannaför-
bundet, är kritiska till det administrativa merarbete som försäkringsbola-
gens uppgiftsskyldighet medför. RSV påpekar att uppgifitsskyldigheten inte
kan gälla utländska försäkringsbolag. Landstingsförbundet har hänvisat
till kanadensisk lagstiftning med förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar
eftersom dessa försäkringar medfört stora olägenheter för sådana hälso-
och sjukvårdstjänster som omfattas av den solidariskt finansierade
vården.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande skatteregler på hälso- och
sjukvårdsområdet innebär avdragsbegränsningar för arbetsgivarna. För
vård utanför lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) medges
avdrag enbart när den anställde blivit sjuk under tjänstgöring utomlands
eller för anställda som inte är försäkrade enligt nämnda lag (punkt 1 av
anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen (1928:370, KL). För den
anställde är förmånen skattefri (32 § 3 b mom. KL). Endast förmån av
fri tandvård enligt AFL förmånsbeskattas med vissa undantag. Un-
21
dantagen gäller tandbehandling som är erforderlig med hänsyn till Prop. 1994/95:182
tjänstens krav för försvarsmaktens submarina och flygande personal och
för andra anställda med i huvudsak likartade arbetsförhållanden. Vidare
undantas anställda som inte är försäkrade samt behandling under
tjänsteförrättning utomlands.
Av beskrivningen framgår att reglerna på detta område skiljer sig från
skattelagstiftningens principiella uppbyggnad där avdrag medges i
näringsverksamheten för driftkostnader medan förmåner i pengar "eller
annat som utgått för tjänsten" skall tas upp som intäkt av tjänst och
värderas till marknadsvärdet.
Utgångspunkten bör vara att även förmåner inom sjukvårdsområdet
inordnas under de generella skattereglerna. Det är också utifrån detta
synsätt som utredningen lagt fram sina förslag.
Några remissinstanser har emellertid invänt att hälso- och sjukvårdsför-
måner hör till det slag av förmåner som bl.a. av sociala skäl inte lämpar
sig för beskattning. Liknande uppfattningar har aktualiserats i tidigare
sammanhang.
Regeringen delar dock utredningens uppfattning att det inte finns några
principiella hinder mot att beskatta de nu aktuella förmånerna.
I den typiska situationen är det dessutom inte den fria vården som
beskattas utan ersättningen från arbetsgivaren till den anställde för dennes
kontanta utlägg (patientavgifter, läkemedelskostnader, etc.). När
levnadskostnader ersätts av arbetsgivaren bör som regel denna förmån
beskattas. Bl.a. de speciella värderingsproblem som föreligger beträffan-
de sjukvårdsförmåner nödvändiggör dock betydande avsteg från den
nämnda utgångspunkten.
Offentligt finansierad vård samt läkemedelskostnader
När det gäller offentligt finansierad hälso- och sjukvård, offentligt
finansierad tandvård och läkemedelskostnader inordnas förmånerna i
skattesystemet utan några särskilda svårigheter. Arbetsgivaren medges
avdrag för de patient- eller vårdavgifter som han kontant ersätter den
anställde för. Den anställde beskattas för en förmån som motsvarar
arbetsgivarens kostnad, dvs. patientavgifterna m.m. Förmånen uppkom-
mer när arbetsgivaren ersätter den anställde för utgiften. Arbetsgivaren
betalar vidare arbetsgivaravgifter på ersättningarna enligt vanliga regler.
Motsvarande gäller för läkemedelskostnader.
Kostnader för offentligt finansierad våld samt för läkemedelskostnader
bör i överensstämmelse med utredningens förslag även i fortsättningen
vara avdragsgilla för en arbetsgivare.
Förmånen av fri offentligt finansierad tandvård förmånsbeskattas redan
enligt nuvarande bestämmelser. Utredningens förslag om förmånsbeskatt-
ningen av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt fria
läkemedel är i linje med 1990 års skattereform. Förmånerna utgörs av
bl.a. de patientavgifter som arbetsgivaren ersätter den anställde för.
Patientavgifterna är närmast att anse som en självrisk och några högre
22
förmånsvärden kan inte bli aktuella med hänsyn till högkostnadsskyddet, Prop. 1994/95:182
som även innefattar läkemedelskostnader. Enligt vår uppfattning finns det
därför starka skäl för att ändra nuvarande undantag från förmånsbeskatt-
ning och beskatta förmånen av fri offentligt finansierad vård samt
läkemedelskostnader.
Icke offentligt finansierad vård
Den icke offentligt finansierade vården är av begränsad omfattning
eftersom flertalet privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster omfattas
av det offentliga finansieringssystemet.
Stora svårigheter uppkommer om den icke offentligt finansierade
vården skall inordnas i den beskrivna skattemässiga mallen. Det gäller
särskilt hur förmånen skall värderas, vilket, som framgår av utredningen,
varit ett svårbemästrat problem även i tidigare lagstiftningssammanhang.
Utredningen har här föreslagit en värderingsgrund enligt patientav-
giftsmodellen. En sådan grund har den fördelen att värderingen sker
enligt en administrativt lättillämpad schablon och att beskattningen
knappast kan uppfattas som för hög. Å andra sidan kan patientav-
giftsmodellen leda till en undervärdering av förmånerna. Det gäller
särskilt i sådana fall när det finns köer inom den offentliga vården eller
om behandlingarna är ransonerade och ges enbart till de mest behövande.
De begränsningsregler som är knutna till utredningens patientavgifts-
modell kan vara svåra att tillämpa, särskilt i utlandsfallen. Utredningen
har föreslagit att patientavgiftsmodellen inte skall tillämpas om den
anställde inte är verksam hos arbetsgivaren i tillräcklig omfattning. Det
är emellertid inte säkert att en värdering till marknadsvärdet kan
motiveras enbart på den grunden att arbetstagaren inte arbetat i tillräcklig
omfattning hos arbetsgivaren. För den anställde borde förmånen objektivt
sett vara av samma värde oavsett anställningens omfattning.
Skatteregler på sjukvårdsområdet påverkar indirekt hälso- och
sjukvårdssystemet. Som några remissinstanser uttryckt kan de föreslagna
skattereglerna med obegränsad avdragsrätt och låg förmånsbeskattning
motverka de mål som samhället ställt upp för hälso- och sjukvårdspoliti-
ken. Det måste därför firmas tungt vägande skäl för att ändra
skattereglerna i fråga om den icke offentligt finansierade vården. Som
nämnts berör denna vård enbart ett fåtal och vad som framgår av
utredningen och remissyttrandena synes nuvarande skatteregler inte vara
något stort problem för näringslivet. Till det kommer svårigheterna att
värdera förmånerna.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att det principiella avdrags-
förbudet behålls för arbetsgivarens kostnad för anställds vård inom den
icke offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Å andra sidan skall
liksom i dag inte någon förmånsbeskattning ske hos den anställde.
Några undantag från avdragsförbudet bör ändå komma i fråga.
Avdragsrätt för kostnader för icke offentligt finansierad hälso- och
sjukvård samt för icke offentligt finansierad tandvård bör finnas när den
23
anställde insjuknar under tjänstgöring utomlands. Vi återkommer till Prop. 1994/95:182
denna fråga. Vidare bör avdragsrätten gälla för anställda som inte
omfattas av den offentligt finansierade vården. Det är fråga om personer
som inte är bosatta i Sverige och andra som inte har rätt till vårdförmå-
ner i Sverige vid sjukdom och modersskap enligt vad som följer av
förordning (EEG) nr 1402/71 om tillämpningen av systemen för social
trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen. Dessa avdragsmöjligheter finns emellertid
redan i dag (punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL).
Undantagen från avdragsförbudet torde vara tillämpliga i liten
utsträckning. I de fäll avdragsrätt finns för arbetsgivaren aktualiseras
frågan om förmånsbeskattning hos den anställde med de värderingssvårig-
heter som uppkommer för förmåner av detta slag. Med hänsyn till att de
nu beskrivna avdragssituationema för icke offentligt finansierad vård
gäller i rena undantagssituationer och med beaktande av värderingssvårig-
hetema av förmånen samt inte minst av förenklingsskäl föreslås att
förmånen av icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård
även fortsättningsvis undantas från förmånsbeskattning.
De föreslagna reglerna om den icke offentligt finansierade vården bör
gälla också i fråga om privata sjukvårdsförsäkringar som finansierar
sådan vård. Avdrag får alltså inte göras för sådana försäkringar. Å andra
sidan beskattas inte den anställde för förmånen av försäkringen.
En invändning mot de av regeringen föreslagna reglerna kan vara att
det för både företaget och dess ägare och den anställde är skattemässigt
fördelaktigt med avdragsbegränsningar och ingen förmånsbeskattning av
icke offentligt finansierad vård. Ett exempel illustrerar. Enligt gällande
regler reducerar ett icke avdragsgillt belopp på 100 i bolaget underlaget
för skatt hos företagets ägare på ett sådant sätt att skatten sjunker med ca
20 (hänsyn har tagits till att vissa ägare inte betalar skatt). En avdragsrätt
för samma 100 medför ett bortfall av bolagsskatt med ca 25 och ett
bortfall av ägarskatter på ca 15. Följaktligen sjunker totala kapitalskatten
på grund av avdragsreglema med 20 (25 +15-20). Dock leder skatteplik-
ten hos mottagaren av förmånen till ökade skatter med 52 (skattedelen av
socialavgifter och inkomstskatt på förvärvsinkomster). Den totala skatten
stiger alltså med 32 (52-20). Exemplet visar att i en situation utan
avdragsbegränsningar men med förmånsbeskattning skulle alltså
beskattningen bli högre. Ett sådant resonemang förutsätter emellertid att
förmånsvärdet bestäms till väsentligt högre nivåer än motsvarande
patientavgiften. Utredningen har övertygande visat att en högre värdering
är osäker och leder till en slumpmässig beskattning. Det skattemässiga
utfallet med avdragsbegränsningar och ingen förmånsbeskattning kan
därför anses som rimligt.
Vård utomlands
En fråga gäller förmånsbeskattning av vård utomlands och arbetsgivarens
avdragsrätt för vårdkostnader utomlands. De föreslagna skattereglerna för
24
vård i Sverige tar sin utgångspunkt i om vården är offentligt finansierad Prop. 1994/95:182
eller inte. En sådan distinktion är knappast praktiskt möjlig för vård
utomlands.
Begreppet offentligt finansierad vård tar visserligen sikte på den
svenska offentligt finansierade vården enligt AFL eller annan författning.
Genom bl.a. överenskommelser med andra länder har i Sverige bosatta
emellertid rätt till vård utomlands. Enligt förordningen (1994:2053) om
vissa ersättningar i internationella förhållanden till landsting och
kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring svarar sjukförsäkringen för kostnader för vård i annat land
som Sverige skall ersätta (3 §). När den svenska sjukförsäkringen ersätter
vård utomlands ligger det nära till hands att tala om offentligt finansierad
vård. I vissa fäll ersätter sjukförsäkringen inte vårdkostnader utomlands
utan vårdkostnaderna "ersätts" genom kvittning länderna emellan. Hur
länderna sig emellan löser ersättningsfrågan bör inte styra skattereglerna.
Av förenklingsskäl bör därför förmånen av fri hälso- och sjukvård samt
tandvård utomlands och fria läkemedel utomlands undantas från
beskattning, oberoende av om vården kan anses offentligt finansierad
eller inte.
Arbetsgivarens avdragsrätt bör å andra sidan inskränkas. I annat fäll
öppnas en möjlighet för avdragsgilla behandlingar utomlands; det gäller
vårdkostnader som inte är avdragsgilla om de hade uppkommit i Sverige.
Avdrag bör därför få göras enbart när kostnader för hälso- och sjukvård,
tandvård och läkemedel uppkommer vid insjuknande i samband med
tjänstgöring utomlands. Om arbetsgivaren ersätter den anställde för vård
under den anställdes utlandssemester får avdrag alltså inte göras.
De föreslagna bestämmelserna i utlandsfällen innebär inte någon
ändring av gällande bestämmelser om förmånsbeskattning eftersom
sjukvårdsförmåner generellt är undantagna från förmånsbeskattning.
Visserligen innebär nuvarande ordning att förmånen av fria patientav-
gifter för tandvård skall beskattas men det torde vara sällsynt att tandvård
"som avses i 2 kap. 3 §" AFL sker utomlands (32 § 3 b mom. KL).
Under alla förhållanden undantas tandbehandling under tjänsteförrättning
utomlands (32 § 3 b mom. KL). När det gäller avdragsrätten överens-
stämmer förslaget med nuvarande bestämmelser eftersom avdrag får
göras för vårdkostnader under tjänsteförrättning utomlands. Övriga
vårdkostnader får inte dras av såvida vården utomlands inte ersätts
genom AFL. I den mån vård utomlands ersätts enligt AFL och vården
inte sker under tjänstgöring utomlands innebär förslaget alltså en
skärpning.
Eftersom avdrag får göras för kostnader för vård i samband med
insjuknande under tjänstgöring utomlands bör avdrag också få göras för
försäkringar som enbart tar sikte på sjukdomsfall i utlandet. Sådana
försäkringsinslag är f.ö. inte ovanliga när det gäller reseskyddsförsäk-
ringar. Reseskyddsförsäkringar är avdragsgilla i näringsverksamheten
(punkt 23 av anvisningarna till 23 § KL) och förmånen beskattas inte
(punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL).
25
Vaccinationer
Prop. 1994/95:182
Vaccinationer sker regelmässigt pä vissa arbetsplatser för att minska
produktionsbortfall pä grund av influensa m.m. Enligt regeringen är det
rimligt att kostnader för vaccinationer som betingas av verksamheten bör
fä dras av samtidigt som förmän av fria vaccinationer som betingas av
tjänsten inte bör tas upp som intäkt.
Tandbehandling för flygare m.fl.
Förmån av tandbehandling som har bedömts som erforderlig med hänsyn
till tjänstens krav för Försvarsmaktens submarina och flygande personal
och för andra anställda med i huvudsak likartade arbetsförhållanden är
i dag skattefri (32 § 3 b mom. KL). Som utredningen föreslagit bör
sådan behandling även fortsättningsvis undantas från förmånsbeskattning.
Det kan även förekomma att en enskild näringsidkare tillhör den aktuella
yrkeskategorin. Förmånsbeskattningen bör vara likformig. En enskild
näringsidkare bör därför fä göra avdrag för sådana kostnader.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringar
Av 31 § andra stycket c KL framgår att med inkomst av tjänst likställs
rätt till ersättning i annan form än livränta som utgår på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst. För att en sådan
försäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst fordras att premier
för försäkringen skall betalas av arbetsgivaren. Vidare fordras att
anmälan görs till försäkringsansfalten om att försäkringen har tagits i
samband med tjänst (punkt 1 tjugoförsta stycket av anvisningarna till 31 §
KL). Enligt 32 § 1 mom. KL hänförs till intäkt av tjänst ersättning som
utgått i annan form än livränta på grund av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst, dock inte ersättning
som avser sjukvårds- eller läkarkostnader.
Nyss har föreslagits att när en arbetsgivare ersätter den anställde för
dennes utgifter för offentligt finansierad hälso- och sjukvård skall den
anställde beskattas för förmånen. Undantaget från förmånsbeskattning
för ersättningar för offentligt finansierad vård från en sjuk- eller
olycksfallsförsäkring bör därför slopas.
I konsekvens med förslagen i övrigt bör å andra sidan förmånen av
icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård som ersätts via försäkring
inte leda till förmånsbeskattning. Inte heller vårdförmåner utomlands bör
beskattas.
Vi föreslår därför att undantaget från beskattning av sjukvårds- eller
läkarkostnader i 32 § 1 mom. KL ändras så att undantaget enbart gäller
vårdkostnader inom den icke offentligt finansierade vården. Detta får till
följd att ersättning för sjukvårds- eller läkarkostnader för offentligt
finansierad vård, från en sjuk- eller olycksfallsföräkring tagen i samband
26
med tjänsten, skall förmånsbeskattas hos den anställde. Prop. 1994/95:182
I detta sammanhang kan erinras om att det fortfarande kan finnas
arbetstagare som har kvar avdragsrätten för premier för sjuk- eller
olycksfallsförsäkringar som tagits i samband med tjänst. Det gäller för-
säkringar som tecknats före den 1 januari 1988. Enligt en övergångs-
bestämmelse (SFS 1987:1303) tillämpas äldre avdragsregler i 33 5
1 mom. KL för dessa försäkringar.
Kostnader som har samband med sjukvård m.m.
De föreslagna reglerna tar enbart sikte på öppen hälso- och sjukvård,
sjukhusvård och läkemedel. Vid sidan av vården kan andra kostnader/för-
måner komma i fråga, t. ex. för resor. Bedömningen av sådana
kostnader/förmåner får alltså ske enligt andra regler än de nu föreslagna.
Lagregleringen
Lag teknisk t föreslås att avdragsbegränsningarna i 20 § KL och i punkt 1
av anvisningarna till nämnda paragraf tas bort. I stället införs en ny
anvisningspunkt till 23 § KL som reglerar sjukvårdsområdet (inkomst av
näringsverksamhet). I anvisningspunkten anges när utgifter för icke
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård får dras av
Vidare anges när kostnader utomlands är avdragsgilla. Dessa be-
stämmelser gäller även för enskilda näringsidkare och delägare i
handelsbolag för vilka avdrag normalt sett inte medges för utgifter på
sjukvårdsområdet eftersom det är fråga om privata levnadskostnader.
Undantag görs alltså för utlandstjänstgöring m.m. vare sig vården gäller
en anställd eller en näringsidkare. Någon avdragsregel för en arbetsgivare
för offentligt finansierad hälso- och sjukvård som gäller en anställd
behövs inte eftersom det är fråga om ordinarie driftkostnader
(personalkostnader).
Undantagen från förmånsbeskattning finns i 32 § 3 b mom. KL
(inkomst av tjänst). Nuvarande undantag från beskattning behålls. En
viktig skillnad är dock att förmånen av offentligt finansierad vård skall
fas upp som intäkt.
Regeringens förslag: Arbetsgivare får göra avdrag för kostnader
för företagshälsovård.
Förmånen av fri företagshälsovård beskattas inte.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
27
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Prop. 1994/95:182
Några remissinstanser, däribland RSV och Socialstyrelsen, har pekat på
gränsdragningsproblem mot bl.a. hälso- och sjukvård.
Skälen för regeringens förslag: Företagshälsovårdens huvuduppgift
är att bedriva förebyggande arbetsmiljöarbete och arbetslivsinriktad
rehabilitering. I lagstiftning och avtal ställs i vissa fäll krav på tillgång
till företagshälsovård. Arbetsgivaren är enligt arbetsmiljölagen
(1977:1160, AML) skyldig att systematiskt planera, leda och kontrollera
arbetsmiljöarbetet (intemkontroll). Vidare har arbetsgivaren enligt AFL
och AML ett ansvar för rehabilitering. Både när det gäller intemkontrol-
len och rehabiliteringsansvaret är företagshälsovården ett viktigt
instrument.
Enligt nuvarande skatteregler är kostnader för företagshälsovård under
vissa förutsättningar avdragsgilla. Avdragsrätten var tidigare kopplad till
den aktuella företagshälsovårdsenhetens rätt till statsbidrag, vilket innebar
krav på organisation, kompetens m.m. Med anledning av att statsbidraget
har upphört är avdragsrätten nu provisoriskt knuten till de äldre
kriterierna för bidrag (punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL). Förmånen
av fri företagshälsovård beskattas inte (32 § 3 b mom. KL).
Som framgår av utredningen har företagshälsovården en viktig uppgift
i arbetsmiljöarbetet och rehabiliteringen. Avdragsrätten bör därför
bibehållas men utan någon knytning till det upphävda systemet med
statsbidrag. Företagshälsovården är oiganisations- och grupp inriktad.
Inslaget av individuellt inriktad vård är begränsat och ingår endast som
ett led i arbetet med att kartlägga och förbättra arbetsmiljön. För den
anställde kan därför förmånen av fri företagshälsovård knappast innebära
några inbesparade levnadskostnader eller på annat sätt utgöra grund för
förmånsbeskattning. Förmånen av fri företagshälsovård bör därför även
fortsättningsvis vara undantagen från förmånsbeskattning.
Skattereglerna bör inte längre vara knutna till de gamla kraven för
statsbidrag. I stället bör definitionen på företagshälsovård styras av
arbetsmiljö- och rehabiliteringslagstiftningen. Med ledning av AML, AFL
och dess förarbeten kan företagshälsovård beskrivas på följande sätt.
* Företagshälsovården är en professionell och oberoende rådgivare för
såväl arbetsgivare som arbetstagare.
* Företagshälsovården har till uppgift att arbeta på ett sådant sätt att
ändamålet med arbetsmiljölagen uppfylls.
* Företagshälsovården arbetar med det förebyggande arbetsmiljöarbetet
(jfr Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om Intemkontroll av arbetsmil-
jön, AFS 1992:6) och arbetslivsinriktad rehabilitering (jfr Arbetar-
skyddsstyrelsens kungörelse om Arbetsanpassning och rehabilitering,
AFS 1994:1).
* Företagshälsovårdens verksamhet är baserad på en bred kompetens
inom ämnesområden som medicin, teknik, beteendevetenskap, arbetsor-
ganisation och rehabiliteringsmetodik.
* Företagshälsovården identifierar och beskriver sambanden mellan
arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa samt lämnar förslag till
åtgärder och verkar aktivt för att dessa genomförs.
28
Enligt uppgift från Arbetarskyddsstyrelsen pågår ett arbete med att ta Prop. 1994/95:182
fram föreskrifter som närmare kommer att beskriva företagshälsovårdens
uppgifter.
Lagregleringen
Lagtekniskt föreslås att avdragsbegränsningama i 20 § KL och punkt 1
av anvisningarna till nämnda paragraf tas bort. Med hänsyn till näringsid-
karnas avdragsrätt bör i en ny punkt, punkt 34, av anvisningarna till 23 §
KL föreskrivas att avdrag medges för företagshälsovård. Vidare framgår
av 32 § 3 b mom. KL att förmån av företagshälsovård inte skall tas upp
som intäkt.
Regeringens förslag: Avdrag får göras för kostnader för arbets-
livsinriktade rehabiliteringsåtgärder i sådana fall där arbetsgivaren
skall svara för dem enligt 22 kap. AFL. Avdrag får även göras om
den skattskyldige kan visa att den förebyggande behandlingen eller
rehabiliteringen syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att
förvärvsarbeta.
Den anställdes förmån av fri rehabilitering beskattas inte.
Utredningens förslag: Inga avdragsbegränsningar för arbetsgivaren.
Förmån av fri rehabilitering beskattas inte om åtgärderna är av sådant
slag att arbetsgivaren skall svara för dem enligt 22 kap. AFL. Andra
behandlingsåtgärder tas heller inte upp som intäkt under förutsättning att
behandlingen syftar till att förebygga att sjukdom eller nedsättning av
arbetsförmågan uppstår hos en anställd eller att rehabiliteringen syftar till
att återge en anställd som drabbats av sjukdom eller skada sin arbets-
förmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete.
För skattefrihet krävs vidare att behovet av behandlingen eller rehabilite-
ringen är utrett och tillstyrkt av en läkare med specialistkompetens i
företagshälsovård eller av en läkare med en för skadan eller sjukdomen
relevant specialistkompetens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Arbetarskyddsstyrelsen föreslår att även andra yrkesgrupper som svarar
för rehabilitering bör kunna godkänna behandlingar. RSV föreslår att
försäkringskassan också bör godkänna åtgärden, en uppfattning som delas
av Göta hovrätt och Kooperativa Förbundet.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande skatteregler innebär
avdragsbegränsningar för arbetsgivaren. Avdrag medges för åtgärder i
enlighet med huvudavtal på arbetsmarknaden (punkt 1 av anvisningarna
till 20 § KL). Som framgår av utredningens betänkande finns det inte
29
längre några sådana avtal i kraft på den privata arbetsmarknaden varför Prop. 1994/95:182
bestämmelsen inte längre är relevant.
Å andra sidan har arbetsgivarna ett lagenligt ansvar för rehabilitering.
Enligt 22 kap. 3 § AFL skall arbetsgivaren i samråd med den anställde
svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de
åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Arbetsgivaren
skall göra en rehabiliteringsutredning och försäkringskassan samordnar
och utövar tillsyn över rehabiliteringsinsatserna. Även AML innehåller
bestämmelser om rehabilitering (3 kap. 2 a §).
Med stöd av bl.a. tidigare huvudavtal på arbetsmarknaden har olika
branscher utvecklat egna rutiner för rehabilitering. Därutöver har
enskilda företag rehabiliteringsprogram.
Förebyggande medicinsk behandling enligt 3 kap. 7 b § AFL och
arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. AFL sker under försäk-
ringskassans överinseende. Därutöver förekommer rehabilitering utanför
försäkringskassans kontroll.
För den anställde skall förmån av rehabilitering inte tas upp som intäkt
(32 § 3 b mom. KL).
Det är angeläget att förebyggande behandlingar och arbetslivsinriktad
rehabilitering sätts in tidigt för att få lägre sjukfrånvaro och i förläng-
ningen minska utslagningen i arbetslivet. I detta arbete har inte minst
arbetsgivaren ett stort ansvar. Det är på arbetsplatsen som man lättast
upptäcker tecken på skador och ohälsa. Det är därför angeläget att
skattereglerna förtydligas och att avdragsrätten i viss mån utvidgas. Som
utredningen föreslagit bör avdrag därför medges för förebyggande
behandling och rehabilitering.
Om arbetsgivaren skall uppmuntras att ta ett större rehabiliteringsan-
svar än vad som åligger honom enligt lag får denna strävan inte
motverkas av förmånsbeskattning hos den anställde. Förmån av fri
rehabilitering föreslås därför även i fortsättningen vara skattefri. Det
skulle också vara svårt att finna enhetliga grunder för förmånsbeskattning
av rehabilitering eftersom patientavgifter e.d. sällan förekommer och
åtgärderna sker inom olika organisationer, t.ex. företagshälsovården,
rehabiliteringskliniker, behandlingshem för missbrukare, landstinget och
rygginstitut.
En fråga är om regleringen bör ha sin tyngdpunkt på avdrags- eller
förmånssidan. Enligt nuvarande bestämmelser är avdragsrätten begränsad.
Utredningen föreslog däremot att det inte skulle finnas några särskilda
avdragsregler medan rehabilitering undantogs från förmånsbeskattning
under vissa förutsättningar. Eftersom det är arbetsgivaren som bekostar
rehabiliteringsåtgärdema är det många gånger naturligare att det är
arbetsgivaren som visar att förutsättningarna för avdragsrätt är uppfyllda
än att den anställde skall visa att åtgärderna feller inom det skattefria
området. När en rehabiliteringsåtgärd inte feller inom det skattefria
området måste förmånen värderas och som nämnts är det svårt att
värdera sådana förmåner. Det finns därför flera skäl till att avdragsrätten
även fortsättningsvis bör vara begränsad medan förmånen undantas från
beskattning.
30
Avdrag bör givetvis medges för sådana arbetslivsinriktade åtgärder som Prop. 1994/95:182
arbetsgivaren skall svara för enligt 22 kap. AFL. Emellertid bör en
arbetsgivare kunna ta ett större rehabiliteringsansvar än vad lagen kräver,
en uppfattning som utredningen fört fram och som vunnit stöd hos
remissinstanserna. Som exempel kan nämnas att det sedan länge pågår
en relativt omfettande rehabiliteringsverksamhet med ekonomiskt stöd
från näringslivet, bl.a. som en följd av tidigare kollektivavtal. Avdrag
bör därför även medges för åtgärder som syftar till att den anställde skall
kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Den anställdes problem skall inte
behöva vara så långt gångna att den anställde löper stor risk att inte
kunna fortsätta att arbeta. Bedömningen bör kunna ske på ett tidigt
stadium och i ett långsiktigt perspektiv. Det kan t.ex. vara fråga om
förebyggande åtgärder enligt 3 kap. 7 b § AFL. Vad som här avses är
anställda som har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan
befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan förväntas leda till
nedsättning av arbetsförmågan. Som exempel kan nämnas sjuklig
övervikt. Det kan också gälla funktionsträning, t.ex. hörselträning,
talträning och rörelseträning i bassäng. I dessa fell har en sjukdom
orsakat en bestående funktionsnedsättning. Behandlingen avser inte att
bota sjukdomen utan att förbättra eller motverka en försämring av
sjukdomen i syfte att förhindra att arbetsoförmåga uppstår eller ökar.
Några exempel på vanliga rehabiliteringsåtgärder som bör vara
avdragsgilla är behandling hos sjukgymnast, vård av missbrukare på
behandlingshem och ryggträning på rygginstitut.
För att bestämmelserna inte skall missbrukas bör vissa krav ställas för
att avdrag skall medges. Några formella beviskrav med läkarintyg, som
utredningen föreslagit, bör emellertid inte finnas. Flertalet fell torde vara
tämligen klara och inte kräva någon närmare utredning. Det bör räcka
med att hänvisa till t.ex. försäkringskassans behandlingsplan. I andra fell
kan intyg krävas av behandlande personal.
På grund av lagstiftningen om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar
förekommer försäkringar som bl.a. täcker kostnaderna för arbetsgivarnas
rehabiliteringsutredningar. En annan försäkring inom rehabiliteringsområ-
det är krisförsäkring som bekostar bl.a. psykologstöd när personalen
blivit utsatt för rån e.d. Sådana försäkringar som bekostar åtgärder inom
ramen för 22 kap. AFL eller som syftar till att den anställde skall kunna
fortsätta att förvärvsarbeta bör också vara avdragsgilla.
31
Prop. 1994/95:182
Regeringens förslag: I fråga om kostnader för icke offentligt
finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård får avdrag göras
endast om kostnaderna avser en näringsidkare som inte omfattas av
den offentligt finansierade vården. När det gäller kostnader för
hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel utomlands får avdrag
göras endast när kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband
med tjänstgöring utomlands.
Avdrag får göras för kostnader för vaccination som betingas av
verksamheten. Avdrag får vidare göras för företagshälsovård.
Avdrag får göras för rehabilitering om den skattskyldige kan visa
att åtgärderna syftar till att han eller hon skall kunna fortsätta sitt
arbete.
Utredningens förslag: Inga avdragsbegränsningar för aktiv närings-
verksamhet. För icke offentligt finansierad vård får avdrag ske till den
del värdet av sådan vård inte skall tas upp som intäkt för anställd.
1 fråga om sjukvårdsförsäkring får avdrag göras men som intäkt skall
tas upp förmånen av faktiskt utnyttjad vård värderad enligt patientav-
gifts modellen.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar särskilt upp de
enskilda näringsidkarna. Svenska Revisorssamfundet anser att avdrag för
företagshälsovård skall få göras även i passiv näringsverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslagit bör
enskilda näringsidkare eller fysiska personer som driver näringsverksam-
het i handelsbolag skattemässigt inte behandlas annorlunda än sådana som
driver verksamheten i ett aktiebolag. När det i det följande används
benämningen näringsidkare avses även delägare i handelsbolag. Lag-
tekniskt tas avdragsbegränsningama i 20 § KL och punkt 1 av anvis-
ningarna till nämnda paragraf bort. I stället föreslås att den nya punkten
34 av anvisningarna till 23 § KL skall innehålla särskilda avdragsregler.
Anvisningspunkten är anpassad såväl för en arbetsgivares avdrag för
kostnader på sjukvårdsområdet för personal som för en näringsidkares
kostnader för "egen" vård m.m.
Avdragsregeln för "egen hälsovård" i punkt 23 av anvisningarna till
23 § KL, som tar sikte på enskilda näringsidkare, tas bort. I stället gäller
bestämmelsen om företagshälsovård i punkt 34 av anvisningarna till 23 §
KL.
Någon avdragsregel som tar sikte på offentligt finansierad hälso- och
sjukvård, offentligt finansierad tandvård eller för läkemedelskostnader är
inte erforderlig. För en näringsidkare blir ett sådant avdrag meningslöst
eftersom avdraget skall minskas med ett belopp motsvarande förmånen
för en anställd, dvs. med samma belopp som avdraget (patientavgiften
e.d.).
I den nya anvisningspunkten regleras avdragsrätten även för näringsid-
32
kare. Där finns en särskild föreskrift om när avdrag får göras för icke Prop. 1994/95:182
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt icke offentligt finansierad
tandvård. I fråga om kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och
läkemedel utomlands får avdrag göras endast när kostnaderna uppkommer
vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands. Vidare får avdrag
göras för vaccinationer som betingas av näringsverksamheten.
När det gäller förebyggande behandling samt rehabilitering föreslog
utredningen ett krav på att näringsverksamheten skulle anses som aktiv,
dvs. ett aktivitetskrav uppställdes för avdragsrätten. Enligt regeringens
bedömning är det inte nödvändigt att formellt kräva att näringsverksam-
heten skall vara aktiv. Däremot bör kravet vara att näringsidkaren kan
visa att den förebyggande behandlingen eller rehabiliteringen syftar till
att han skall kunna fortsätta att bedriva verksamheten. I detta krav ligger
att det skall vara fråga om en förvärvsverksamhet som i hög grad är
beroende av näringsidkarens arbetsinsats. Vi föreslår därför, i linje med
vad som gäller för en arbetsgivares avdrag för anställdas rehabilitering,
att avdrag skall få göras för förebyggande behandling och rehabilitering.
Förutsättningen är att den skattskyldige kan visa att åtgärderna syftar till
att han skall kunna fortsätta sitt förvärvsarbete.
Slutligen bör avdrag få göras för tandvård som är nödvändig för
flygare m.fl. (jfr 32 § 3 b mom. KL).
Regeringens förslag: Som intäkt skall inte tas upp personalrabatt
vid inköp av en vara eller en tjänst från arbetsgivaren eller något
annat företag i samma koncern, om varan eller tjänsten ingår i det
ordinarie utbudet hos säljaren. Som förutsättning härför gäller dock
att rabatten inte överstiger den största rabatt som konsument skulle
kunna utverka på affärsmässiga grunder och inte heller uppenbart
överstiger personalrabatt som är sedvanlig i branschen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Regeringen föreslår dock att begreppet ordinarie utbud behålls och att det
uttryckligen i lagtext anges att med största kund avses kund som är
enskild konsument.
Remissinstanserna är till övervägande del positiva till utredningsför-
slaget. Näringslivets skattedelegation anser att det är rimligt att dra
gränsen även för skattefria ränteförmåner vid de villkor största kund
alternativt bästa kund kan erhålla för motsvarande typ av lån. SAS anser
att personalrabatter även skall omfatta de specifika rabattformer till
anställda som finns i trafik- och resebyråbranschen. Sveriges Bokförings-
och Revisionsbyråers Förbund föreslår att uttagsbeskattningen skall ske
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 sand. Nr 182
endast om priset på varan eller tjänsten understiger inköpsvärdet Prop. 1994/95:182
alternativt tillverkningskostnaden i enlighet med vad som gäller i
mervärdesskattehänseende.
Skälen för regeringens forslag: Under vilka förutsättningar personal-
rabatter är skattefria anges i 32 § 3 f mom. KL. En redovisning av
gällande rätt finns i utredningens betänkande s. 109-112.
Skattefriheten för sedvanliga personalrabatter infördes ursprungligen i
förenklingssyfte. Personal rabatterna betraktades som en s.k. per-
sonalvårdsförmån och samma restriktioner som för andra per-
sonalvårdsförmåner skulle gälla. Särskilt framhölls att det inte fick vara
fråga om förmåner som kunde antas vara avsedda att utgöra ett direkt
vederlag för utfört arbete (prop. 1956:150). Vad som kommit att godtas
i rättstillämpningen som skattefria sedvanliga rabatter har dock utvecklats
därhän att de i enskilda fell kan uppgå till relativt stora belopp. Den
nuvarande tillämpningen uppfettas ibland som orättvis eftersom vissa
skattskyldiga kan få skattefria personalrabatter till betydande belopp
medan andra inte alls kan få skattefria rabatter.
Det bör inledningsvis framhållas att det ligger i det allmännas intresse
att de skattefria personalrabattema inte får en sådan omfattning att de
kommer att utgöra ett substitut för kontant lön.
Det finns emellertid enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl för
att slopa skattefriheten helt för personalrabatter. Slopad skattefrihet skulle
nämligen innebära svårigheter att hantera den gråzon som finns i gräns-
dragningen mot vanliga kundrabatter. Den rabatt som den anställde får
hos arbetsgivaren skulle då i skattehänseende alltid komma att betraktas
som en skattepliktig förmån trots att rabatten i många fell utgår på sådana
villkor att, om den utverkades hos någon annan än arbetsgivaren, den
skulle betraktas som en vanlig kommersiell kundrabatt. Det är inte troligt
att de anställda skulle uppfetta det som rättvist om de beskattas för en
rabatt som andra kan få utan skattekonsekvenser. Detta gäller i synnerhet
om de själva varit med om att producera eller distribuera varan eller
tjänsten. Det är också viktigt att principen för skattefriheten allmänt
uppfettas som rättvis.
Den nuvarande utformningen av reglerna ger emellertid upphov till
vissa tillämpningsproblem. Utredningen har mot bakgrund av detta
föreslagit ändringar i syfte att ge reglerna rörande personal rabatter en
sådan utformning att gränsdragningen mellan skattefria och skatteplik-
tiga sådana klarare kommer till uttryck i lagtexten. Regeringen kan i allt
väsentligt ansluta sig till utredningens förslag. Regeringen föreslår därför
i det följande vissa förändringar avseende vad som skall räknas till
skattefria personalrabatter.
RSV har i sitt remissyttrande framhållit att lagtexten endast bör
innehålla s.k. skälighetsrekvisit och att de olika omständigheter som kan
vara av vikt för bedömningen, bl.a. mängdrabatter, bör behandlas i
motiven. Mot bakgrund av vad som framkommit vid utredningens kart-
läggning av tillämpningen av nuvarande regler måste det dock anses
angeläget att åstadkomma en precisering av reglerna, vilket kräver en
mer detaljerad lagtext än vad RSV anser vara behövligt.
34
Det finns därför skäl att i lagtexten - tydligare än vad de nuvarande Prop. 1994/95:182
reglerna ger uttryck för - knyta de skattefria rabatterna till vad som vid
affärsmässiga grunder för en konsument är möjligt att uppnå på markna-
den. Därmed minskar också risken generellt sett för att personal-
rabatterna blir ett sätt att omvandla lön till en obeskattad förmån.
Enbart sådana rabatter som en arbetsgivare på affärsmässig grund
uthålligt kan ge sina största kunder bör omfattas av skatteförmånen.
Tillfälligt starkt nedsatta priser kan i vissa fell vara ett uttryck för
marknadspriset. Om ett starkt nedsatt pris erbjuds de anställda måste
arbetsgivaren - för att prisnedsättningen inte skall komma att betraktas
som en skattepliktig förmån - kunna dokumentera att han även generellt
tillämpat detta pris i utbudet mot sina kunder. Vid en kraftig prissänkning
i förhållande till vad som är ordinarie marknadspris torde i regel inte
utrymme finnas att lämna ytterligare kundrabatter till de största kunderna.
Därmed skulle det inte heller finnas något utrymme för att ge ytterligare
rabatt som skattefri personalrabatt.
En remissinstans har föreslagit att förmånsbeskattning endast skall ske
när den anställde får köpa varan eller tjänsten till ett pris som understiger
inköpsvärdet alternativt tillverkningskostnaden i enlighet med uttagsbe-
skattningsreglema i mervärdesskattehänseende. En sådan värdering skulle
emellertid strida mot huvudregeln att naturaförmåner skall värderas till
marknadsvärdet vid inkomsbeskattningen och bör därför avvisas.
Av den enkätundersökning som utredningen företagit framgår att
partihandeln och andra som inte har försäljning till konsument vid en
förmånsvärdering i många fell tycks utgå från priset till sina kunder och
alltså inte det pris som tillämpas i detaljistledet eller annars mot enskild
konsument. Enligt regeringens mening bör, vilket också utredningen
ansett, vid bedömningen av rabattens storlek en jämförelse göras med
varans eller tjänstens marknadspris i konsumentledet. Marknadspriset på
varan eller tjänsten skall således vara detsamma oberoende av om den
anställde arbetar i ett tillverkningsföretag eller i detaljistledet. Lagtexten
bör därför förtydligas i detta avseende. Vi återkommer i författnings-
kommentarerna till hur detta förtydligande bör utformas.
Vidare skall framhållas att den nu aktuella skatteförmånen endast kan
komma i fråga för rabatter som ligger inom de angivna ramarna. Det
innebär att om arbetsgivaren inte alls tar betalt eller säljer till ett pris
som understiger vad som annars kan godtas som skattefri personalrabatt
skall beskattning ske som för lön för ett belopp motsvarande hela
skillnaden mellan marknadspriset och vad den anställde betalat.
Det nuvarande kravet på att rabatten skall var sedvanlig i den meningen
att rabatt beträffende varan eller tjänsten tidigare förekommit i företaget
eller branschen bör, som utredningen föreslagit, slopas. Ett sådant villkor
framstår som omotiverat och leder till orättvisor mellan t.ex. nya och
etablerade branscher.
Begreppet sedvanlig har även tillagts betydelsen "rimlig nivå". Ut-
redningen har ansett att ett sådant krav inte behövs om skattefriheten
knyts till villkoret att den inte får överstiga största rabatt som en kund
kan erhålla. Det sistnämnda begreppet har en relativt hög precision och
35
kan i många fell dokumenteras av arbetsgivaren genom faktiskt tillämpa- Prop. 1994/95:182
de rabatter mot kunder. Regeringen delar utredningens uppfettning i detta
avseende. Kravet på att det skall vara fråga om den rabatt som ges i
konsumentledet talar också för att personal rabatterna kommer att ha en
rimlig nivå.
Det finns ändå anledning att, som utredningen föreslagit, uppställa
restriktionen "sedvanlig i branschen". Även om en arbetsgivare i
normalfallet skall kunna tillämpa samma rabatt vid försäljning till sina
anställda som han i rabatt ger sina största kunder bör den i branschen
sedvanliga rabattnivån utgöra en begränsning för vad som är rimligt och
möjligt. Ett ytterligare skäl härför är att jämförelsen med största rabatt
till konsument inte innefattar ett krav på att arbetsgivarna faktiskt lämnar
rabatter också till andra än sina anställda. Vid bedömningen av vad som
är en godtagbar rabattnivå bör bl.a. de rabatter som de största ar-
betsgivarna tillämpar i fråga om rabatter till anställda kunna var särskilt
vägledande. Det kan också påpekas att den av utredningen företagna
enkätundersökningen bör kunna vara av värde vid bedömningen av vad
som kan anses brukligt i de vanligaste branscherna hos detaljister. Såvitt
framgår av utredningens enkätundersökning tillämpar dock många företag
högre personalrabatter än som ryms inom de föreslagna ramarna för
skattefrihet eftersom största kundrabatt synes vara mindre än den
sedvanliga rabatten till personalen.
Enligt nuvarande regler omfettar skattefria personalrabatter endast varor
eller tjänster som ingår i arbetsgivarens eller arbetsgivaren närstående
företags "ordinarie utbud". Utredningen har föreslagit att begreppet
"ordinarie" tas bort på grund av att det ger intryck av att rabatten inte
skulle gälla för tillfälliga partier. RSV anser att "ordinarie" bör behållas
i lagtexten eftersom uttrycket markerar att det skall vara fråga om varor
eller tjänster som bjuds ut på marknaden.
Enligt regeringens mening bör begreppet "ordinarie" stå kvar i
lagtexten. Bestämmelsen bör fe sikte på att det skall vara varor eller
tjänster som i första hand utbjuds på marknaden till andra än personalen.
Eftersom det är tveksamt om enbart begreppet "utbud" är tillräckligt för
att markera att det är fråga om varor och tjänster som säljs till andra än
personalen bör nuvarande lydelse i detta avseende behållas. Uttrycket
"ordinarie" markerar också att skattefri personalrabatt endast kan ges på
varor ur ett sortiment som arbetsgivaren normalt har till försäljning. Det
går således inte att kringgå reglerna om korsvisa rabatter genom att
arbetsgivaren köper in ett parti av en vara - som inte ingår i hans
ordinarie utbud - till rabatterat pris för att sen sälja varorna vidare till
i huvudsak personalen. Om arbetsgivaren köper in varor som inte ingår
i det ordinarie utbudet och säljer dem vidare till de anställda skall de
beskattas för skillnaden mellan marknadspriset på orten och vad de har
betalat till arbetsgivaren. Om ett företags anställda får rabatt hos ett annat
företag kan s.k. korsvisa rabatter föreligga. Beskattningen av sådana
rabatter behandlas i nästa avsnitt.
Förslaget föranleder ändring av 32 § 3 f mom. KL.
36
Prop. 1994/95:182
Regeringens förslag: De särskilda reglerna om korsvisa rabatter
slopas. I stället skall de föreslagna allmänna reglerna om skattefrihet
för personalrabatter gälla även vid inköp från ett annat företag i
samma koncern.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har dock föreslagit att det skall vara fråga om
förvärv från närstående företag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget.
Skälen for regeringens forslag: Det skattefria området för sedvanliga
rabatter utvidgades fr. om. 1992 års taxering till att omfatta också
sedvanliga rabatter som en anställd får vid inköp av varor och tjänster
från arbetsgivaren närstående företag. Skattefriheten förutsätter att
varorna eller tjänsterna ingår i företagets ordinarie utbud och har ett nära
samband med arbetsgivarens verksamhet. Beträffande personal rabatterna
- inklusive de korsvisa rabatterna - gäller de allmänna villkor som
uppställts för personalvårdsförmåner. Det innebär att skattefriheten
förutsätter att rabatterna inte är en direkt ersättning för utfört arbete, inte
utgår i kontanter, att de riktar sig till hela personalen och att den
anställde inte får åtnjuta förmåner utanför arbetsgivarens arbetsplatser
mot betalning med kupong eller annat motsvarande betalningssystem.
Under den tid reglerna om korsvisa rabatter varit i kraft har det visat
sig att reglerna medfört vissa tolkningsproblem.
Gränsdragningsproblemen gäller både begreppet "närstående företag"
och begreppet "nära samband" mellan de rabatterade varorna och
tjänsterna och arbetsgivarens verksamhet. Viss klarhet får anses ha
uppnåtts i och med att Regeringsrätten i juli 1994 har avgjort fyra
överklagade förhandsbesked rörande personalrabatter (RÅ 94 ref 55).
Målen var ännu inte avgjorda när utredningen lämnade sitt betänkande.
I de aktuella bilen var det fråga om bilköp av personer anställda i olika
dotterbolag i en och samma koncern. En var anställd i ett bolag som
bedrev utbildningsverksamhet, en annan i ett finansbolag, en tredje i ett
företag för försäkring av vagnskadegarantier och en fjärde i ett leasingbo-
lag. De anställda förvärvade bilarna från ett från koncernen fristående
försäljningsföretag. Regeringsrätten fann att närståendekriteriet var
uppfyllt och pekade därvid på att köp direkt från koncernen över huvud
taget inte var möjligt. Bilen ingick vidare i koncernens sortiment.
Rabatten bekostades huvudsakligen av bilköparens arbetsgivare enligt
avtal med koncernen och återförsäljarföretaget. Regeringsrätten ansåg i
samtliga fyra fäll att även sambandskriteriet var uppfyllt. Den omständig-
heten att arbetsgivarföretagens verksamhet avsåg koncernens utbildnings-
verksamhet, finansiering, försäkringsverksamhet resp, leasing lade inte
hinder i vägen för att sambandskriteriet skulle anses vara uppfyllt.
Utgången i målen visar att närståendekriteriet bedömts ganska generöst.
37
Det finns anledning att skilja mellan korsvisa rabatter inom en grupp Prop. 1994/95:182
av närstående företag i en och samma koncern och korsvisa rabatter i
andra fell. Tillräckliga motiv för en skattemässig gynnsam behandling
finns enligt regeringens mening inte i fråga om rabatter när det inte är
fråga om närstående företag i en och samma koncern. Däremot är
situationen något annorlunda när det gäller personalrabatter inom en
koncern. Det är ofta enbart en organisationsfråga om ett företag bedriver
sin verksamhet i form av en eller flera juridiska personer. Dessutom
uppfettar kanske inte personalen denna skillnad. Detta gäller i synnerhet
som en sådan företagsgrupp ofta arbetar under ett gemensamt kon-
cemnamn.
Utredningen föreslår att bestämmelsen om korsvisa rabatter ändras så
att skattefriheten omfettar samtliga anställda hos arbetsgivaren och
arbetsgivaren närstående företag. Med närstående företag avses, enligt
utredningen, företag inom en koncern eller att företagen står under i
huvudsak gemensam ledning. Regeringen ansluter sig till utredningens
förslag dock mot den skillnaden att skattefriheten bör begränsas till
företag inom en och samma koncern. Med en sådan begränsning behövs
inte längre det andra kriteriet "nära samband". Genom dessa förändringar
begränsas utrymmet för korsvisa rabatter.
Förslaget innebär en ändring av 32 § 3 f mom. KL.
Flera remissinstanser inom resebranschen hävdar att reserförmåner till
anställda inom trafik och resebranschen bör behandlas som skattefria
personalrabatter. Med de förutsättningar som föreslås gälla för att
personalrabatter skall behandlas som skattefria kan naturligtvis även
reseförmåner i vissa fell hamna inom det skattefria området. Men en
förutsättning är att det är en tjänst som ingår i företagets ordinarie utbud.
Så är sällan fallet med de rabatterade resorna för reseföretagens
anställda. Resorna är dels förenade med sådana villkor som inte tillämpas
mot vanliga kunder - utom i ett fåtal fell som t.ex. ungdomsbiljetter vid
inrikes flygresor - dels ligger priserna på en sådan nivå att de inte under
längre tid skulle kunna tillämpas gentemot största kund på affärsmässiga
villkor. Rabatten är oftast så stor att den vida överstiger vad en
konsument kan få. Denna typ av rabatterade resor är också den domine-
rande delen av de rabatterade resorna till anställda. Sådana reseförmå-
ner bör därför för anställda inom rese- och trafikbranschen regleras
särskilt och inte omfettas av begreppet personalrabatter. Regeringen har
för avsikt att återkomma senare i vår med hur dessa skall regleras.
Näringslivets skattedelegation har som sin mening framfört att gränsen
för skattefria ränteförmåner, i likhet med skattefria rabatter, bör dras vid
de villkor största kund alternativt bästa kund kan få för motsvarande typ
av lån. Ränteförmåner har tidigare varit uppe för övervägande och inte
ansetts kunna falla under personalrabattsområdet. Regeringen finner inte
anledning frångå det ställningstagande som då gjordes (prop. 1992/93:
127 s.40 och prop. 1993/94:90 s. 79).
38
Prop. 1994/95:182
Regeringens forslag: Skattefrihet införs för förmän av en vara eller
en tjänst om förmånen är av begränsat värde för den anställde och
varan eller tjänsten har en väsentlig betydelse för utförandet av den
anställdes arbetsuppgifter och det är svårt att särskilja förmånen från
nyttan i anställningen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna är positiva till förslaget. RSV och Länsrätten i
Södermanlands län avstyrker dock förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En närmare redogörelse för gällande
rätt och praxis finns i utredningsbetänkandet s. 149-153.
Enligt nuvarande regler beskattas en anställd för värdet av t.ex. tid-
ningsprenumeration om tidningen inte är anse som ett arbetsredskap, trots
att prenumerationen kan vara föranledd av att den anställde behöver hålla
sig ä jour inom ett område med anknytning till hans yrkesutövning.
Mot bl.a. denna bakgrund har i utredningens uppdrag ingått att
överväga om vissa förändringar av beskattningsreglerna behövs när en
förmån av begränsat värde har en inte oväsentlig betydelse för förmånsta-
garens yrkesutövning utan att kunna anses som nödvändig för tjänstens
fullgörande. I uppdraget har också ingått att presentera förslag på hur
gränsdragningen mot skattepliktiga förmåner i sådana fåll skall göras.
En grundläggande utgångspunkt är, och måste även framdeles vara, att
privata levnadskostnader skall finansieras med beskattade medel. Den
nuvarande huvudregeln - att endast kostnader som varit nödvändiga för
intäkternas förvärvande är avdragsgilla - bör således ligga fast.
Däremot anser regeringen i likhet med utredningen att en viss justering
bör kunna göras när det gäller påförande av förmånsvärde för av
arbetsgivaren betalda varor eller tjänster för arbetsbruk. Ibland kan
nämligen en förmånsbeskattning motverka andra önskvärda förändring-
ar som på sikt kan ha en positiv betydelse för utvecklingen av arbetslivet
både socialt och ekonomiskt.
Det är inte ovanligt att ett sådan utrustning som arbetsgivaren till-
handahåller den anställde och som är "nödvändig för intäkternas
förvärvande" till en del också kan innebära en inbesparing i lev-
nadskostnaderna för den anställde. Om en sådan förmån är av mindre
värde och ett närmast ofrånkomligt utflöde av att den anställde har
tillgång till utrustningen synes enligt utredningen redan enligt gällande
praxis skattefrihet föreligga. Även om en utrustning eller en tjänst inte
är nödvändig för intäkternas förvärvande bör emellertid vissa sådana
förmåner kunna undantas från beskattning. Utvidgningen av det
"skattefria" området bör begränsas till de fall där den framstår som
särskilt motiverad. Så kan anses vara fallet då arbetsgivaren svarar för
kostnaden och den förmån som uppkommer har ett begränsat värde för
den anställde men samtidigt är av väsentlig betydelse för arbetets
39
utförande. Prop. 1994/95:182
Utredningen har föreslagit att förmåner som är av begränsat värde för
den anställde men har en väsentlig betydelse för utförandet av den
anställdes arbetsuppgifter skall undantas från skatteplikt. Regeringen kan
i huvudsak ansluta sig till förslaget men med det tillägget att förmånen
då måste vara en närmast ofrånkomlig biförmån. Det finns ingen
anledning att från skatteplikt undanta förmåner där det privata nyttjandet
och värdet därav på ett klart och enkelt sätt kan särskiljas och värderas.
Undantaget bör således begränsas till fell där förmånen är av sådan
karaktär att den är svår att särskilja från nyttan i tjänsten.
Detta leder i och för sig till en olikfbrmig behandling i beskattningen,
eftersom en avdragsrätt i motsvarande fell inte tillerkänns den anställde
när han själv svarar för kostnaden. Som tidigare framhållits är presum-
tionen normalt sett betydligt starkare för att ett arbetsredskap är av
väsentlig betydelse för arbetet i det fell arbetsgivaren svarar for det än
när den anställde själv betalar. En olikfbrmig behandling av de båda
fellen är därför försvarbar.
Förslaget tar inte sikte på det fellet att arbetsgivaren utger en kostnads-
ersättning till den anställde. Det bör begränsas till de fell arbetsgivaren
själv direkt betalar den aktuella utrustningen eller tjänsten. Begräns-
ningen motiveras av att arbetsgivaren redan vid denna tidpunkt bör ha
klart för sig om den utrustning eller tjänst som svarar mot kostnaden har
en "väsentlig betydelse" för den anställdes arbetsuppgifter och därför inte
i skatte- eller avgiftshänseende skall behandlas som kontant lön.
Regeringen återkommer till den närmare utformningen av lagtexten i
författningskommentarerna.
Förslaget föranleder ändring av 32 § 3 c mom. KL.
Regeringens förslag: Bostadsförmånsvärdet skall kunna jämkas även
vid beräkning av arbetsgivaravgifter, när bostaden på grund av
representationsskyldighet är större än normalt för en person i
motsvarande ställning utan representationsskyldighet.
Skälen för regeringens förslag: Vid bestämmandet av underlaget för
arbetsgivaravgifter och preliminärskatteavdrag skall värdet av förmån av
bostad som är belägen i Sverige och inte är semesterbostad beräknas
schablonmässigt per kvadratmeter bostadsyta (8 § uppbördslagen
1953:272, UBL). Vid inkomsttaxeringen däremot värderas bo-
stadsförmånen till i orten gällande hyrespris eller om tillfälle till sådan
jämförelse saknas, efter annan lämplig grund (42 § första stycket KL).
I punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 32 § KL anges att angående
värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner, som kan ingå
i avlöningen meddelas bestämmelser i 42 § KL och därtill hörande an-
40
visningar. Vidare sägs i samma anvisningspunkt att om en tjänstebostad Prop. 1994/95:182
med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavares i tjänsten åliggande
representationsskyldighet är större än vad som skäligen kan anses
erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild, med
tjänsten förenad representationsskyldiget skall som bostadsförmånsvärde
upptas endast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämnda
beskaffenhet. Motsvarande gäller även i vissa andra fell.
Enligt 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets-
givare (USAL) kan arbetsgivaren begära att värdet skall jämkas om
schablonvärdet avviker med mer än 10 procent från det värde som följer
av 42 § första stycket KL. Denna regel trädde i kraft den 1 januari 1994.
När det gäller representationsbostäder har det i den praktiska tillämp-
ningen visat sig att man hos skattemyndigheter och domstolar tolkar
möjligheten till jämkning på olika sätt. I vissa fell medges jämkning bara
om värdet enligt schablon beräknat på hela bostadsytan avviker mer än
10 procent från ortens pris. I andra fall medges jämkning även med
hänsyn tagen till vad som sägs i punkt 3 andra stycket av anvisningarna
till 32 § KL om representationsbostad.
Enligt regeringens mening bör jämkning enligt 5 § USAL av bo-
stadsförmånsvärdet kunna ske även i representationsbostadsfällen. Det
finns därför anledning att förtydliga 5 § USAL så att detta klart framgår.
Detta värde bör också anges på kontrolluppgiften. Det föranleder
ändring i 3 kap. 7 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kon-
trolluppgift.
Regeringens förslag: Ett förtydligande görs beträffande regeln om
indexuppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt i 2 § i lagen
om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid
1996-1999 års taxeringar.
Vidare görs en justering av övergångsreglerna till lagen
(1994:1855) om ändring i KL beträffande avdrag för bamom-
sorgskostnader.
Skälen för regeringens förslag: När lagen (1994:1852) om beräkning
av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxe-
ringar infördes, var avsikten att skiktgränsen skulle justeras årligen i
förhållande till hur mycket basbeloppet har förändrats i procent mellan
det andra året före taxeringsåret och året före taxeringsåret, med tillägg
av 1,2 procentenheter (det s.k. reallöneskyddet). I propositionen (prop.
1994/95:25) föreslogs att detta skulle komma till uttryck i lagtexten (2 §)
genom att föregående års skiktgräns skulle multipliceras med det
jämförelsetal som enligt 1 kap. 6 § andra stycket AFL skulle ligga till
grund för bestämmande av basbeloppet för året före taxeringsåret. Under
41
riksdagsbehandlingen ändrades dock lydelsen av 1 kap. 6 § andra stycket Prop. 1994/95:182
AFL utan att någon ändring gjordes i 2 § lagen om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar. För att
nämnda lagrum skall få avsedd innebörd måste den därför justeras.
I prop. 1994/95:61 föreslog regeringen (socialdepartementet) bl.a. att
vårdnadsbidraget skulle slopas från och med den 1 januari 1995. I
propositionen föreslogs också en övergångsregel till 33 § 2 mom. KL
som innebar att äldre regler skulle gälla beträffande avdrag för bamom-
soigskostnader som hänförde sig till tiden före den 1 januari 1995. I den
samordning som skedde i riksdagen av ändringar i kommunalskattelagen
som behandlats i olika utskott föll denna övergångsregel bort (bet.
1994/95FiUl). Punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:1855) om ändring i kommunalskattelagen bör därför kompletteras
med en övergångsbestämmelse beträffande avdrag för bamomsorgskost-
nader.
Förslaget om att förmåner av offentligt finansierad vård (patientavgift)
och läkemedel skall inkomstbeskattas innebär en inkomstförstärkning för
det allmänna med ca 200 miljoner kr.
Inom området personalrabatter föreslås dels att möjligheten till skatte-
fria korsvisa rabatter begränsas till rabatter som ges av ett företag inom
den koncern inom vilken den skattskyldige arbetar dels att kravet på
"nära samband" slopas. Det förra innebär en uppstramning och det
senare en viss utvidgning äv nuvarande område för skattefria rabatter. I
övrigt innebär förslaget inte några förändringar i förhållande till gällande
lagstiftning, utan förslaget innebär snarare ett klarläggande av gällande
regler om vad som är en tillåten rabatt och vad som är att betrakta som
en skattepliktig förmån. Förslaget får i princip anses vara kostnadsneu-
tralt.
Vidare föreslås att vissa förmåner av varor eller tjänster som är av
väsentlig betydelse för arbetets utförande men där förmånen av varan
eller tjänsten är av begränsat värde för den anställde skall undantas från
beskattning när förmånen svårligen kan särskiljas från nyttan i anställ-
ningen. Detta innebär en viss utvidgning av det skattefria området. Men
ändringen torde innebära en anpassning till hur reglerna tillämpas i
praktiken. Eventuella inkomstminskningar för det offentliga torde därför
vara marginella.
42
20 §
Prop. 1994/95:182
Som en följd av att avdragsbegränsningama avseende kostnader för
hälsovård m.m. flyttas till punkt 34 av anvisningarna till 23 § KL tas
hänvisningen till anvisningarna till 20 § KL bort.
32 § 7 mom.
Som en följd av att hälso- och sjukvårdsförmåner generellt är undantagna
från förmånsbeskattning gäller detta även när ersättning för sjukvårds-
kostnader utgår till den anställde från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring
som tagits i samband med tjänst.
Förmån av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt fria
läkemedel skall enligt den föreslagna lydelsen tas upp som intäkt av
tjänst. Därför bör även sådana ersättningar från nämnda försäkringar
beskattas. Med hänsyn till att förmån av fri icke offentligt finansierad
vård undantas från förmånsbeskattning gäller motsvarande undantag
försäkringsersättningar för sådan vård. Även förmån av fri vård
utomlands undantas från beskattning.
32 § 3 b mom.
Av bestämmelsen framgår att sjukvårdsförmåner, med de undantag som
framgår av paragrafen, skall tas upp som intäkt. Den stora skillnaden
mot dagens regler är att förmånen av fri offentligt finansierad hälso- och
sjukvård samt förmånen av fria läkemedel skall tas upp som intäkt.
Förmån av fri offentligt finansierad tandvård förmånsbeskattas redan
enligt nuvarande bestämmelser.
Förmån av icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt icke
offentligt finansierad tandvård skall emellertid inte tas upp som intäkt.
Inte heller beskattas sjukvårdsförmåner utomlands.
Förmånen av fri företagshälsovård, förebyggande behandling eller
rehabilitering skall inte tas upp som intäkt. Bestämmelsen ansluter till
avdragsregeln för arbetsgivare i den nya punkten 34 av anvisningarna till
23 § KL. Det bör anmärkas att även om en arbetsgivare inte skulle få
göra avdrag för sådana kostnader är ändå den förebyggande behandlingen
eller rehabiliteringen undantagen från förmånsbeskattning hos den
anställde. Det kan gälla en situation där åtgärden inte finns med i
försäkringskassans behandlingsplan och där arbetsgivaren inte heller på
annat sätt kan visa att åtgärderna syftar till att den anställde skall kunna
fortsätta att förvärvsarbeta. Förutsättningen för att förmånsbeskattning
ändå inte skall komma i fråga är givetvis att åtgärderna kan anses som
förebyggande behandling eller rehabilitering. Begreppen förebyggande
behandling och rehabilitering har naturligtvis samma innebörd i avdrags-
43
regeln som i bestämmelsen om undantag från förmånsbeskattning. Prop. 1994/95:182
Förmånen av fri vaccination som betingas av tjänsten skall inte tas upp
som intäkt. Det gäller t.ex. influensavaccinationer eller vaccinationer
inför en tjänsteresa. Inte heller särskild tandbehandling för submarin eller
flygande personal skall tas upp som intäkt. I punkt 34 av anvisningarna
till 23 § KL hänvisas till bestämmelsen om tandbehandling för flygare
m.fl. Hänvisningen tar sikte på enskilda näringsidkares och delägares i
handelsbolag avdrag för sådan tandbehandling. Ordet "anställds" har
tagits bort för att beskrivningen av de aktuella yrkesgrupperna bättre skall
passa in även på näringsidkare.
32 § 3 c mom.
Bestämmelsen innehåller den föreslagna regeln om undantag från för-
månsbeskattning i vissa fell för varor eller tjänster som arbetsgivaren
tillhandahåller. Skälen härför har kommenterats i allmänmotiveringen (se
avsnitt 6).
I lagtexten uppställs tre krav för att förmånen inte skall beskattas.
En första förutsättning för skattefrihet är att varan eller tjänsten är av
väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes arbetsuppgifter. Det
bör krävas att betydelsen är påtaglig utan att varan eller tjänsten behöver
vara direkt nödvändig för arbetets utförande.
Ett andra krav för skattefrihet är att den förmån som den anställde får
av varan eller tjänsten är av begränsat värde. Däri ligger att förmånsvär-
det inte får uppgå till större belopp. Någon absolut beloppsgräns för vad
som är begränsat värde kan inte anges. Flera olika fektorer bör vägas in
vid bedömningen, som t.ex. förmånens fektiska värde och om det innebär
en fektisk inbesparing i en anställds normala privata levnadskostnader.
Det tredje kravet för skattefrihet är att förmånen inte utan svårighet kan
särskiljas från nyttan i anställningen. Härmed avses att det är själva
förmånen som sådan eller värdet därav som inte kan särskiljas. Som
exempel kan nämnas att arbetsgivaren betalar en tidningsprenumeration
och tidningen är av väsentlig betydelse för tjänsteutövningen. Om
tidningen också är av visst privat värde är förmånen emellertid svår att
skilja ut. Som ett annat exempel där värdet av en förmån är svår att
särskilja från varans eller tjänstens nytta i anställningen kan nämnas
användandet av en persondator för privat bruk när datorn har betalats av
arbetsgivaren. Däremot kan t.ex. privata telefonsamtal från ett telefon-
abonnemang som arbetsgivaren står för särskiljas från tjänstesamtalen
genom t.ex. en specificerad telefonräkning. I sistnämnda fell skall alltså
beskattning ske på vanligt sätt för förmånen av privatsamtal.
Förmån av fria arbetskläder och fri uniform undantas enligt 32 § 3 c
mom. KL från beskattning under vissa förutsättningar. Den föreslagna
bestämmelsen om varor och tjänster av begränsat värde har därför
placerats i nämnda lagrum, men som en huvudregel. Bestämmelsen om
arbetskläder och uniformer har behållits och utgör en variant på sådana
förmåner. Orsaken till att särreglerna om arbetskläder och uniformer bör
behållas är att förmånen inte alltid kan sägas vara av begränsat värde
44
för den anställde.
Prop. 1994/95:182
32 § 3fmom.
Reglerna om skattefria personalrabatter har lätt en ny utformning. Skälen
härför har angetts i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.
Personalrabatt föreligger i princip när en anställd av sin arbetsgivare får
köpa en vara eller en tjänst till rabatterat pris. En personalrabatt föreslås
kunna bli skattefri om den inte överstiger den största rabatt som en
konsument kan erhålla på affärsmässiga grunder. Vad som avses med
affärsmässiga grunder har utvecklats i den allmänna motiveringen.
I lagrådsremissens lagtextförslag används benämningen "mängdrabatt"
i första stycket andra meningen. Mot bakgrund av att andra meningen är
avsedd att tillämpas även när fråga är om andra varor och tjänster än
sådana som vanligen säljs till konsument med mängdrabatt har undan-
tagsregeln i andra meningen utformats på det sätt som Lagrådet förordat.
För att tydliggöra att vid bedömningen av en rabatts storlek jämförelse
skall göras med det pris en vara eller tjänst betingar när en konsument
inhandlar den på marknaden, har i lagtexten förts in begreppet konsu-
ment. Med konsument i detta sammanhang avses i princip samma sak
som i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dvs.
fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som fäller utanför
näringsverksamhet.
Korsvisa rabatter skall i fortsättningen bara kunna vara skattefria när
de ges av företag inom en och samma koncern. Med koncern i detta sam-
manhang avses sådana i lag definierade koncernbegrepp som finns i bl.a.
1 kap. 5 § aktiebolagslagen (1975:1385), 1 kap. 4 § lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar och 1 kap. 1 § lagen (1980:1103) om årsredo-
visning m.m. i vissa företag. Skattefrihet föreligger endast när rabatten
ges vid inköp från arbetsgivaren eller koncernföretag. Lagrummet är
således inte tillämpligt när inköpet sker hos ett från koncernen fristående
företag även om rabatten betalas av arbetsgivaren eller ett koncern-
företag.
Det bör i sammanhanget nämnas att prisinformationslagen (1991:601)
torde avsevärt ha ökat tillgängligheten för information om tillämpade
priser på en ort. Detta bör framför allt underlätta för sådana arbetsgivare
som inte själva har försäljning till enskild konsument.
Anvisningar
till 20 §
punkt 1
1 anvisningspunkten finns nu de avdragsbegränsningar som gäller för en
arbetsgivare för kostnader på sjukvårdsområdet som riktar sig till
anställda. Eftersom dessa bestämmelser enbart tar sikte på näringsverk-
samhet (arbetsgivarperspektiv) har, med de materiella förändringar som
45
föreslagits, reglerna flyttats till den nya punkten 34 av anvisningarna till Prop. 1994/95:182
23 § KL.
till 23 §
punkt 23
Tredje stycket innehåller en avdragsregel för en enskild näringsidkares
kostnader för företagshälsovård. Denna bestämmelse har flyttats till den
nya punkten 34 av anvisningarna till 23 § KL.
punkt 34
Anvisningspunkten är ny. Hit har flyttats de bestämmelser på sjukvårds-
området som i dag finns i punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL och
punkt 23 av anvisningarna till 23 § KL.
Den nya bestämmelsen gäller såväl för en arbetsgivares sjukvårdskost-
nader för anställda som för en enskild näringsidkares (eller delägares i
handelsbolag) avdrag för "egen" vård. Därför innehåller bestämmelsen
inte några föreskrifter om offentligt finansierad hälso- och sjukvård/tand-
vård. För en arbetsgivare är sådana kostnader avdragsgilla som per-
sonalkostnader. En enskild näringsidkare får inte göra avdrag för sådana
kostnader eftersom det är fråga om privata levnadskostnader.
Första stycket innehåller ett avdragsförbud för kostnader för icke
offentligt finansierad vård samt det undantag som finns från denna
huvudregel. Bestämmelsen överensstämmer med nuvarande regler i punkt
1 av anvisningarna till 20 § KL.
I andra stycket finns en bestämmelse om avdragsbegränsningar för
vård- och läkemedelskostnader utomlands. Avdrag får göras när sådana
kostnader uppkommer vid insjuknande i samband med tjänstgöring
utomlands.
Av tredje stycket framgår att avdrag får göras för företagshälsovård.
Avdragsrätten är inte längre kopplad till statsbidragsföreskriftema (jfr
punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL). I stället får definitionen av
begreppet företagshälsovård hämtas från AML, AFL och dess förarbeten.
I avsnitt 4.3 beskrivs dessa begrepp.
Avdrag får vidare göras för kostnader för vaccination som betingas av
verksamheten samt för tandbehandling för flygande personal m.m. När
det gäller enskilda näringsidkare finns det nu enbart en bestämmelse som
reglerar avdragsrätten på sjukvårdsområdet och den gäller "egen
hälsovård" (punkt 23 av anvisningarna till 23 § KL). Den föreslagna
avdragsrätten för vaccination och för viss tandbehandling kan därför ses
som en utvidgning och ett klarlägande av avdragsrätten för enskilda
näringsidkare.
Fjärde stycket innehåller avdragsbestämmelserna för förebyggande
behandling samt för rehabilitering. Dessa uttryck används på samma sätt
som i 3 kap. 7 b § och 22 kap. AFL. För att avdrag skall få göras för
kostnader för sådana åtgärder krävs att arbetsgivaren kan visa att dessa
46
syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Det är Prop. 1994/95:182
alltså fråga om arbetslivsinriktade åtgärder. Det naturliga sättet att visa
syftet med dessa åtgärder är att hänvisa till en av försäkringskassan
upprättad eller godkänd plan.
Också för enskilda näringsidkare skall syftet med åtgärderna vara att
näringsidkaren skall kunna fortsätta sitt förvärvsarbete.
Övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1855) om ändring i
kommunalskattelagen
Ändringen har kommenterats i allmänmotiveringen avsnitt 8.
5§
Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.
3 kap.
7§
Har skattemyndigheten bestämt värdet av bostadsförmån enligt be-
stämmelserna i 5 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
bör detta värde också anges i kontrolluppgifter. Detta kommer till uttryck
genom att hänvisning görs till sjätte stycket i 8 § UBL.
2 §
Ändringen har kommenterats i allmänmotiveringen i avsnitt 8.
47
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Beskattning av förmåner (SOU 1994:98).
Riksförsäkringsverket (RFV), Riksskatteverket (RSV), Göta hovrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Göteborgs- och Bohus län, Länsrätten i Södermanlands län, Socialstyrel-
sen, Arbetsgivarverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV),
Arbetarskyddsstyrelsen, Konkurrensverket, Arbetsmiljöinstitutet, ILO-
kommittén, Sveriges Akademikers Centralorganisationen (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges Försäkringsförbund,
Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska
Revisorsamfundet SRS, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa
Förbundet (KF), International Air Transport Association (IATA),
Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation, Arbetsgivar-
alliansen, Board of Airline Representatives in Sweden (BARIS), Före-
ningen Svensk Företagshälsovård, Kooperationens Förhandlingsorga-
nisation (KFO), Scandinavian Airlines System (SAS), SJ, Sveriges
Bokförings- & Revisionsbyråers Förbund och Sveriges Köpmannaför-
bund.
Stockholms Handelskammare, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Bankföreningen och Sveriges Industriförbund har åberopat ett
yttrande från Näringslivets Skattedelegation.
Företagarnas Riksorganisation har förutom eget yttrande åberopat
yttrandet från Näringslivets Skattedelegation.
Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation har förutom eget
yttrande åberopat yttrande från Sveriges Försäkringsförbund.
Saab-Scania AB och AB Volvo har avgett ett gemensamt yttrande.
Prop. 1994/95:182
Bilaga 1
48
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunal skattelagen (1928:370)
dels att 20 §, 32 § 1, 3 b, 3 c och 3 f mom., 42 §, punkt 1 av
anvisningarna till 20 §, punkt 23 av anvisningarna till 23 § samt punkt
4 av anvisningarna till 42 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya bestämmelser, punkt 34 av
anvisningarna till 23 § och punkt 6 av anvisningarna till 42 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §*
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars välde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård,
sjukvård samt företagshälsovård
som anges i anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4 mom.
uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen (1987:1065), 60 §
fbidonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13 §§ mervärdes-
skattelagen (1994:200) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift
beräknad enligt uppbördslagen;
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 182
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger
på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om
avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på natur-
gasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt
10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6a § aktiebolagslagen
(1975:1385).
(Se vidare anvisningarna.)
32 §
1 mom.2 Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i
pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skade-
försäkring eller annorledes än på grund av försäkring med undantag av
50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
livränta som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det
inte är fråga om livränta som avses i d) och inte heller annat följer av
2 mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av
personskada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av
livräntan som avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur
eller för förlorat underhåll,
e) ersättning som utgått i annan
form än livränta på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i
samband med tjänst, dock inte er-
sättning, som avser sjukvårds- eller
läkarkostnader,
e) ersättning som utgått i annan
form än livränta på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i
samband med tjänst, dock inte er-
sättning, som avser sjukvårds- eller
läkarkostnader inom den icke
offentligt finansierade vården eller
för vård utomlands,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör
skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag
som enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall
tas upp som intäkt av tjänst,
i) sådana förmåner och ersättningar m.m. som anges i punkterna 14
och 15 av anvisningarna,
j) behållning på pensionssparkonto till den del pensionssparavtalet
upphör att gälla enligt 4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande, samt till den del behåll-
ningen tas i anspråk på grund av utmätning, konkurs eller ackord.
Vid avskattning enligt första stycket j avses med pensionssparkontots
behållning marknadsvärdet på kontots tillgångar efter avräkning för den
skatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som
är hänförlig till kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts - såsom
vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp -
vilket utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,
att han enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses
som ägare, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från
fastigheten, räknas som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt
reglerna för privatbostad.
3 b mom.3 Anställds förmån
av fri hälso- och sjukvård, föret-
agshälsovård, fria läkemedel eller tandvård och fria läkemedel tas
3 b mom. En anställds förmå-
ner av fri hälso- och sjukvård,
51
Nuvarande lydelse
ersättning för läkemedelskostnader
tas inte upp som intäkt.
Har arbetsgivare utgivit ersätt-
ning för anställds utgift för tand-
vård som avses i 2 kap. 3 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
tas ersättningen dock upp som
intäkt för den anställde. Som intäkt
tas emellertid inte upp
1. sådan ersättning, om den
avser anställd som inte är försäk-
rad enligt lagen om allmän försäk-
ring,
2. kostnad för tandbehandling
som har bedömts som erforderlig
med hänsyn till tjänstens krav för
försvarsmaktens submarina och
flygande personal och för andra
anställda med i huvudsak likartade
arbetsförhållanden,
3. ersättning för tandbehandling,
när behov av denna har uppkommit
och utförts under tjänsteförrättning
utomlands.
3 c mom.4 Förmån av fria ar-
betskläder och fri uniform tas inte
upp som intäkt, om förmånen av-
ser kläder som är avpassade för
arbetet och inte lämpligen kan
användas privat.
3 f mom.5 Som intäkt tas inte
upp sedvanliga rabatter vid inköp
av varor och tjänster som ingår i
arbetsgivarens ordinarie utbud eller
i annat företags ordinarie utbud om
företaget är närstående arbets-
givarens företag och varorna eller
tjänsterna har ett nära samband
med arbetsgivarens verksamhet.
Föreslagen lydelse
upp som intäkt om den avser annat
än
- icke offentligt finansierad
hälso- och sjukvård,
- icke offentligt finansierad tand-
vård,
- hälso- och sjukvård samt tand-
vård utomlands och ersättning för
läkemedel vid vård utomlands,
- företagshälsovård, förebyggan-
de behandling eller rehabilitering,
- vaccination som betingas av
tjänsten eller
- tandbehandling som har be-
dömts som nödvändig med hänsyn
till tjänstens krav för Försvarsmak-
tens submarina och flygande per-
sonal och för andra med i huvud-
sak likartade arbetsförhållanden.
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
3 c mom. Om en vara eller
tjänst är av väsentlig betydelse för
utförandet av den anställdes ar-
betsuppgifter, skall förmånen av
varan eller tjänsten inte tas upp
som intäkt, om förmånen är av be-
gränsat värde för den anställde och
det är svårt att särskilja det privata
åtnjutandet från tjänsteanvänd-
ningen. Inte heller tas som intäkt
upp förmån av fria arbetskläder
och fri uniform, om förmånen
avser kläder som är avpassade för
arbetet och inte lämpligen kan
användas privat.
3 f mom. Som intäkt tas inte
upp personalrabatter vid inköp av
en vara eller tjänst om varan eller
tjänsten ingår i det ordinarie ut-
budet från arbetsgivaren eller
något annat företag i samma kon-
cern och inköpet görs hos ar-
betsgivaren eller sådant företag.
Vad som sagts nu gäller dock inte
52
Nuvarande lydelse
Vad som sagts nu gäller dock inte
om rabatten är en direkt ersättning
för utfört arbete eller utgår pä sätt
som anges i 32 § 3 e mom. andra
stycket 2-4.
Även om det inte följer av 3 d
mom. tas som intäkt inte upp
sådan rabatt eller liknande förmån
som transportföretag enligt inter-
nationellt vedertagen praxis utger
för visad kundtrohet vid utrikes
flygresor och som slutligt tillfaller
en arbetstagare eller uppdrags-
tagare på grund av hans egenskap
av resenär.
Föreslagen lydelse
om rabatten är en direkt ersättning
för utfört arbete, överstiger den
mängdrabatt som största kund i
egenskap av konsument skulle
kunna utverka på affärsmässiga
villkor och inte heller om den
uppenbart överstiger personal-
rabatt som är sedvanlig i bran-
schen. Inte heller får rabatten utgå
på sätt som anges i 32 § 3 e mom.
andra stycket 2-4.
Även om det inte följer av 3 d
mom. tas som intäkt inte upp
sådan rabatt eller liknande förmån
som transportföretag enligt inter-
nationellt vedertagen praxis utger
för visad kundtrohet vid utrikes
flygresor och som slutligt tillfaller
en arbetstagare eller uppdrags-
tagare på grund av hans egenskap
av resenär.
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
42 §6
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte
används som semesterbostad skall beräknas med ledning av i orten
gällande hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter
annan lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller
annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
Bilförmån och kostförmån vär- Bilförmån, kostförmån och vissa
deras enligt särskilda grunder som reseförmåner värderas enligt sär-
anges i anvisningarna. skilda grunder som anges i anvis-
ningarna.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 20 §
l.7 Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga
försäkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslut-
ningar, i vilka den skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för
sådana premier och avgifter i den omfattning som anges i 33 §, 46 §
2 mom., punkterna 21 och 23 av anvisningarna till 23 § och punkt 6 av
anvisningarna till 33 §. Avdrag får även göras för inbetalning på
53
Prop. 1994/95:182
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bilaga 2
pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2 mom. och punkt
21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivar-
organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till
den del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av
vad avgifterna avser får grundas på uppgifter i organisationens budget om
inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna
alltid i första hand avräknas mot kostnaderna för den övriga or-
ganisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att
hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med
större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fäll för utgifter
för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för hälsovård,
sjukvård samt företagshälsovård,
för vilka avdrag inte medges enligt
denna paragraf, räknas
kostnader för hälso- och sjukvård
för vilken ersättning inte utges
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring i den mån kostnaderna
inte avser antingen sjuk- och
tandvårdskostnader som uppkom-
mer vid insjuknande i samband
med tjänsteförrättning utomlands
eller sjuk- och tandvårdskostnader
för anställd som inte är försäkrad
enligt lagen om allmän försäkring,
kostnader för företagshälsovård
som inte uppfyller villkoren i 3 §
1-7 den upphävda förordningen
(1985:326) om bidrag till företags-
hälsovård samt
kostnader för sådan verksamhet
som avser rehabilitering eller
liknande och som inte bedrivs efter
grunder som fastställs i kollek-
tivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer.
54
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
till 23 §
23.8 Avdrag får göras för fastighetsskatt och särskild löneskatt pä
pensionskostnader och speciella för näringsverksamheten utgående skatter
och avgifter till det allmänna. Däremot får svenska allmänna skatter inte
dras av (se 20 §). Avdrag får dock göras för mervärdesskatt som har
återförts enligt 9 kap. 5 eller 6 § mervärdesskattelagen (1994:200) och
inbetalats till staten.
Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans
egenskap av utövare av viss näringsverksamhet, utgör avdragsgill
omkostnad i näringsverksamheten. Om den ersättning, som kan komma
att utfalla på grund av försäkringen, utgår efter väsentligt förmånligare
grunder än vad som gäller enligt grupplivförsäkring för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock endast den del av premien som kan anses
motsvara förmåner enligt grupplivförsäkring för nämnda befattnings-
havare räknas som omkostnad i näringsverksamheten. Premie för rese-
skyddsförsäkring avseende resa i verksamheten utgör avdragsgill omkost-
nad i näringsverksamheten.
Avdrag medges för kostnader för
egen hälsovård i den mån förmån
av fri sådan vård för anställd är
skattefri enligt 32 § 3 b mom.
första stycket.
Bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 33 § om avdrag för
avgift till erkänd arbetslöshetskassa gäller också beträffande inkomst av
näringsverksamhet.
Bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § om avdrag för
kostnader för resor till och från arbetsplatsen och i 33 § 2 mom. om
begränsning i rätten till avdrag för sådana kostnader gäller också
beträffande inkomst av näringsverksamhet. Om den skattskyldige har
kostnader för sådana resor både i inkomstslaget tjänst och i inkomstslaget
näringsverksamhet skall begränsningen avse de sammanlagda kostnaderna
och i första hand medföra en minskning av avdraget i inkomstslaget
tjänst.
34. Avdrag får inte göras för
kostnader för icke offentligt finan-
sierad hälso- och sjukvård samt
icke offentligt finansierad tandvård
utom när kostnaderna avser en
anställd eller en näringsidkare som
inte omfattas av den offentligt
finansierade vården enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
eller annan författning.
I fråga om kostnader för hälso-
och sjukvård, tandvård och läke-
medel utomlands får avdrag göras
endast när kostnaderna uppkommer
55
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
vid insjuknande i samband med
tjänstgöring utomlands.
Avdrag får göras för kostnader
för företagshälsovård, vaccinatio-
ner som betingas av verksamheten
och för sådan nödvändig tandbe-
handling som avses i 32 § 3 b
mom.
Avdrag får vidare göras för
kostnader för arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder i sådana
fall där arbetsgivaren skall svara
för dem enligt 22 kap. lagen om
allmän försäkring eller där den
skattskyldige kan visa att den före-
byggande behandlingen eller reha-
biliteringen syftar till att den
anställde skall kunna behålla sin
anställning eller, i fråga om
näringsidkare, fortsätta sitt arbete.
4. Om den skattskyldige utger
ersättning för en förmån skall för-
månsvärdet, beräknat enligt punk-
terna 2,3 och 6 sättas ned med er-
sättningens belopp.
till 42 §
4.9 Om den skattskyldige utger
ersättning för en förmån skall för-
månsvärdet, beräknat enligt punk-
terna 2 och 3, sättas ned med er-
sättningens belopp.
Värdet av bilförmån och förmån av fri kost, beräknat enligt punkterna
2 och 3, får jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerliga skäl. Som
synnerliga skäl för jämkning nedåt av värdet av bilförmån anses att bilen
används som arbetsredskap eller att tjänstekömingen är omfattande eller
att andra sådana omständigheter föreligger.
6. Värdet av förmån av fri eller
delvis fri resa som utgår till någon
på grund av anställning eller sär-
skilt uppdrag inom rese- eller
trafikbranschen beräknas enligt
tredje-femte styckena, om in-
skränkande villkor gäller för resan.
Med inskränkande villkor avses
att resan får företas endast under
viss tid, på vissa avgångar eller
endast i mån av platstillgång vid
resans avgång och villkoren dels
väsentligen avviker från vad som
gäller för resor som säljs på all-
männa marknaden, dels innebären
påtaglig olägenhet.
En resa värderas till 75 procent
av det genomsnittliga lägsta mark-
56
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
nadspriset för motsvarande bok-
ningsbara resa utan insksränkande
villkor.
En flygresa värderas i stället till
40 procent av det genomsnittliga
lägsta marknadsvärdet för motsva-
rande bokningsbara resa utan
inskränkande villkor om det för
resan gällt sådant inskränkande
villkor att den endast får företas i
mån av platstillgång vid avgången.
Vid bestämmande av genom-
snittliga lägsta marknadspris skall
följande iakttas. Priset beräknas
för perioden oktober andra året
före beskattningsåret till och med
september året före beskatt-
ningsåret. I första hand skall jäm-
förelse göras med priser för resor
med samma slags transportmedel
och med samma destinationsort
eller när sådant underlag saknas,
med priser för resor med samma
slags transportmedel och med
likartad resesträcka. För flygresor
skall världen indelas i zoner som
är väsentligen enhetliga i fråga om
resestruktur och priser. Det
genomsnittliga lägsta marknads-
priset skall bestämmas till det
regelmässigt genomsnittliga lägsta
priset på allmänna marknaden
inom respektive mellan zonerna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för utgifter för
hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedel, företagshälsovård och
rehabilitering som hänför sig till tid före ikraftträdandet.
'Senaste lydelse 1994:1781.
lenaste lydelse 1993:938.
3Senaste lydelse 1987:1303.
4Senaste lydelse 1987:1303.
5Senaste lydelse 1993:1515.
lenaste lydelse 1993:1515.
7Senaste lydelse 1993:938.
8Senaste lydelse 1994:201.
9Senaste lydelse 1993:1515.
57
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 8
följande lydelse.
§ uppbördslagen (1953:272)* skall ha
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §2
kontant inkomst andra förmåner skall
efter inkomstförmånemas sammanlagda
Åtnjuter skattskyldig jämte
preliminär A-skatt beräknas
värde. Har den skattskyldige utgett ersättning för en förmån skall
förmånsvärdet sättas ned med ersättningens belopp.
Värdet av bilförmån skall beräk-
nas enligt punkt 2 av anvisningar-
na till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370). Andra stycket andra
meningen av nämnda anvisnings-
punkt skall dock tillämpas endast i
fell som avses i sjätte stycket
nedan. Värdet av förmån av ränte-
fritt lån eller lån där räntan under-
stiger marknadsräntan skall be-
räknas enligt punkt 10 tredje-femte
styckena av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.
Värdet av bilförmån skall beräk-
nas enligt punkt 2 av anvisningar-
na till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370). Andra stycket andra
meningen av nämnda anvisnings-
punkt skall dock tillämpas endast i
fell som avses i sjätte stycket ne-
dan. Värdet av sådana reseförmå-
ner som avses i punkt 6 av anvis-
ningarna till 42 § kommunal-
skattelagen skall beräknas enligt
vad som sägs där. Värdet av för-
mån av räntefritt lån eller lån där
räntan understiger marknadsräntan
skall beräknas enligt punkt 10
tredje-femte styckena av anvis-
ningarna till 32 § kommunalskat-
telagen.
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte är
semesterbostad skall beräknas enligt följande grunder. Riket delas in i
områden som är väsentligen enhetliga i fråga om boendekostnader.
Förmånsvärdet av en bostad inom vaije område skall bestämmas till det
genomsnittliga värdet beräknat per kvadratmeter bostadsyta för jämför-
bara bostäder inom området. Om bostaden är belägen utom tätort med
närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till det lägsta av
nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent.
Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall
beräknas enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt punkt 1
andra och tredje styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragra-
fen.
Föreligger fell som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till
42 § kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av
förmånen med hänsyn härtill.
Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt be-
stämmelserna i 5 § andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av
58
socialavgifter från arbetsgivare skall detta värde användas även vid Prop. 1994/95:182
beräkning av preliminär A-skatt. Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
i fråga om preliminär skatt för år 1996.
'Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
lenaste lydelse 1993:1516.
59
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §2
Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i
enlighet med 8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272).
Om det föreligger fell som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370), eller sådant
fell att den skattskyldige skulle
kunna få förmånsvärdet bestämt
med stöd av punkt 2 andra stycket
andra meningen av samma anvis-
ningar, får skattemyndigheten på
framställning av arbetsgivaren
bestämma värdet av förmånen med
hänsyn härtill. Motsvarande gäller
om bostadsförmånsvärde som be-
stäms enligt 8 § tredje stycket
uppbördslagen avviker med mer än
10 procent från det värde som
följer av 42 § första stycket kom-
munalskattelagen. Arbetsgivaren
skall underrätta arbetstagare som
berörs av skattemyndighetens
beslut.
Om det föreligger fell som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370), eller sådant
fell att den skattskyldige skulle
kunna få förmånsvärdet bestämt
med stöd av punkt 2 andra stycket
andra meningen av samma an-
visningar, får skattemyndigheten på
framställning av arbetsgivaren
bestämma värdet av förmånen med
hänsyn härtill. Motsvarande gäller
om bostadsförmånsvärde som
bestäms enligt 8 § tredje stycket
uppbördslagen avviker med mer än
10 procent från det värde som
följer av 42 § första stycket och
punkt 3 andra stycket av anvisning-
arna till 32 § kommunal skattela-
gen. Arbetsgivaren skall under-
rätta arbetstagare som berörs av
skattemyndighetens beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas första gången
på förmån som utges efter ikraftträdandet.
'Lagen omtryckt 1991:98.
lenaste lydelse 1993:1518.
60
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:182
Bilaga 2
Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bilför-
mån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 andra
stycket andra meningen och
punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § nämnda lag
tillämpas endast i enlighet med
beslut av skattemyndigheten med
stöd av 5 § andra stycket lagen
(1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare. Värdet
av annan bostadsförmån här i riket
än förmån av semesterbostad skall
beräknas i enlighet med be-
stämmelserna i 8 § tredje stycket
uppbördslagen (1953:272).
3 kap.
7 51
Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bilför-
mån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 andra
stycket andra meningen och
punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § nämnda lag
tillämpas endast i enlighet med
beslut av skattemyndigheten med
stöd av 5 § andra stycket lagen
(1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare. Värdet
av annan bostadsförmån här i riket
än förmån av semesterbostad skall
beräknas i enlighet med be-
stämmelserna i 8 § tredje och
sjätte styckena uppbördslagen
(1953:272).
Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett.
Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering.
'Senaste lydelse 1993:1517.
61
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-14
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Ä. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 2 mars 1995 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i kommunal skattelagen (1928:370)
2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
3. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
4. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna
Lars Emanuel sson Korsell och Monica Dahlbom.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
32 § 3 f mom.
Enligt momentets första stycke första meningen i förslaget tas som intäkt
inte upp personalrabatter vid inköp från arbetsgivaren eller något annat
företag i samma koncern av en vara eller tjänst om varan eller tjänsten
ingår i det ordinarie utbudet. I andra meningen föreskrivs att det sagda
dock inte gäller om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete, om
den överstiger den mängdrabatt som största kund i egenskap av konsu-
ment skulle kunna utverka på affärsmässiga villkor eller om den uppen-
bart överstiger personalrabatt som är sedvanlig i branschen. Enligt tredje
meningen gäller ytterligare vissa begränsningar.
Av vad som anförs i lagrådsremissen synes framgå att undantagsregeln
i andra meningen angående det fallet att rabatten överstiger viss närmare
angiven mängdrabatt är avsedd att tillämpas även när fråga är om andra
varor och tjänster än sådana som vanligen säljs till konsumenter med
mängdrabatt. Vid föredragningen inför Lagrådet har som ett exempel
berörts det fallet att en anställd vid ett bilföretag köper en personbil för
privat bruk. Mot denna bakgrund förordar Lagrådet att undantagsregeln
ändras i förtydligande syfte. Enligt Lagrådets mening kan momentets
första stycke andra meningen lämpligen ges följande lydelse:
"Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt ersättning
för utfört arbete, om den överstiger den största rabatt som en konsument
kan erhålla på affärsmässiga grunder eller om den uppenbart överstiger
personal rabatt som är sedvanlig i branschen."
Prop. 1994/95:182
Bilaga 3
62
Övriga lagförslag
Förslagen länmas utan erinran.
Prop. 1994/95:182
Bilaga 3
63
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1995
Prop. 1994/95:182
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande; statsrådet Persson
Regeringen beslutar proposition 1994/95:182 Beskattning av fri
hälso- och sjukvård samt vissa andra förmåner.
gotab 48202, Stockholm 1995
64