Prop.
1994/95:178
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 april 1995
Mona Sahlin
Sten Heckscher
(Näringsdepartementet)
I propositionen förslås en ny pantbankslag, som ersätter den nu gällande
lagen (1949:722) om pantlånerörelse. Den nya lagen bygger på förslag
från Pantbanksutredningen (SOU 1994:61).
De nya reglerna innebär inga radikala förändringar utan syftar till en
modernisering och förenkling av ett regelsystem som i sina huvuddrag
anses ha fungerat väl. Det blir nu enklare att etablera och driva pant-
banksverksamhet samtidigt som branschen alltjämt skall omfattas av sär-
skilda regler med konsumentskydd och brottsbekämpning som huvud-
syften.
Liksom i nu gällande reglering skall det krävas tillstånd av länsstyrelsen
för att få driva pantbanksverksamhet. Nuvarande behovsprövning samt
företräde för kommuner m.fl. utmönstras. Länsstyrelsen skall liksom
hittills ha huvudansvaret för tillsynen över pantbankerna samtidigt som
polisen svarar för en löpande tillsyn med inriktning på kontroll av pant-
satt gods. Reglerna för tillståndsprövning och tillsyn bygger i jämförbara
delar på motsvarande reglering i lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag.
En nyhet är att det skall ställas krav på aktiebolagsform för verksam-
heten. Reglerna för konsumentskydd bygger i huvudsak på motsvarande
reglering i konsumentkreditlagen (1992:830). Det innebär inga stora skill-
nader i förhållande till nuvarande praxis. Däremot görs den lagen inte
generellt tillämplig på pantbanksverksamhet.
Länsstyrelsernas tillstånds- och tillsynsverksamhet föreslås bli finansie-
rad med avgifter.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 178
Prop. 1994/95:178
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 4
2 Lagtext..................................... 4
2.1 Förslag till pantbankslag ............... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:
617) .................................. 11
2.3 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830).............................. 12
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag ....................... 13
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:311) om
ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) ....... 15
3 Ärendet och dess beredning....................... 16
4 Pantbanker ................................. 16
4.1 Allmänt ............................... 16
4.2 Pantbanker i Sverige....................... 17
4.2.1 Den rättsliga regleringen av pantlåneverksam-
heten ............................. 17
4.2.2 Branschutveckling och branschstruktur...... 18
4.2.3 Branschorganisation................... 19
5 Gällande ordning .............................. 20
5.1 Allmänt om panträtt i lös egendom............. 20
5.2 Särskilt om pantlånelagen m.m................. 22
6 Regeringens förslag till ny pantbankslag.............. 25
6.1 En ny förenklad pantbankslag ersätter pantlånela-
gen ................................... 25
6.2 Förutsättningar för att få etablera och driva pant-
bank .................................. 26
6.3 Konsumentskyddet ........................ 29
6.4 Kontroll och tillsyn........................ 36
6.5 Genomförande m.m........................ 37
7 Avgifter m.m................................. 38
8 Författningskommentar .......................... 40
8.1 Förslaget till pantbankslag ................... 40
8.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617) 51
Prop. 1994/95:178
8.3 Förslaget till ändring i konsumentkreditlagen (1992:
830) ...... 52
8.4 Förslaget till ändring i lagen (1992:1610) om kre-
ditmarknadsbolag ......................... 52
8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:311) om
ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) ....... 52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1995 . . 53
Bilaga 1 Pantbankernas kreditgivning (SOU 1994:61) - En
sammanfattning av utredningsförslagen .......... 54
Bilaga 2 Utredningens lagförslag..................... 61
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser............... 66
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag..................68
1 Förslag till pantbankslag................ 68
2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617) ......................... 74
3 Förslag till lag om ändring i konsumentkre-
ditlagen (1992:830) ................... 75
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:
1610) om kreditmarknadsbolag ........... 76
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:311)
om ändring i konsumentkreditlagen (1992:
830) ............................. 78
Bilaga 5 Lagrådets yttrande......................... 79
Rättsdatablad...................................... 81
Prop. 1994/95:178
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. pantbankslag,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
4. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
5. lag om ändring i lagen (1995:311) om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § I denna lag avses med
pantbank: ett företag som bedriver pantbanksverksamhet,
pantbanksverksamhet: en näringsverksamhet med ändamål att lämna
krediter åt konsumenter mot panträtt huvudsakligen i lösöre,
pantsedel: ett särskilt bevis om pantsättningen som pantbanken lämnar
till låntagaren,
pantbok: ett löpande register över alla pantsättningar i en pantbank.
2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för låntagaren är utan verkan mot denne, om inte annat anges
i lagen.
Tillståndsplikt
3 § Pantbanksverksamhet får drivas bara efter tillstånd av länsstyrelsen.
Tillstånd ges tills vidare.
Tillstånd kan ges till svenska aktiebolag och motsvarande utländska
företag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För ett utländskt
företag, som inte är verksamt genom ett svenskt aktiebolag, skall
tillståndet avse verksamhet genom filial enligt lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
Prop. 1994/95:178
4 § Tillstånd skall ges om företaget med hänsyn till organisation,
ledning och ägare med bestämmande inflytande kan antas komma att
bedriva en sund pantbanksverksamhet och i övrigt uppfylla kraven enligt
bestämmelserna i denna lag.
Tillstånd till ett utländskt företag far ges endast om företaget i det land
där det har sitt säte bedriver pantbanksverksamhet och står under tillsyn
av behörig myndighet.
5 § Frågan om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där verksam-
heten skall bedrivas. Skall verksamheten bedrivas i flera län, prövas
frågan av länsstyrelsen i det län där företagets svenska huvudkontor är
beläget.
Innan en pantbank öppnar ett nytt kontor, skall anmälan göras till den
länsstyrelse som beviljat tillståndet. Öppnas kontoret i ett annat län, skall
anmälan göras även till länsstyrelsen i det länet.
Sundhetskrav och förbud mot annan verksamhet
6 § Pantbanksverksamhet skall bedrivas så att allmänhetens förtroende
för verksamheten upprätthålls och i övrigt så att verksamheten kan anses
sund.
En pantbank far inte bedriva någon annan verksamhet vid sidan av
pantbanksverksamhet än som anges i 20 §.
Tystnadsplikt
7 § Uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
som har lämnats till en pantbank far inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till ansvar
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Grunder för långivning
8 § Panten skall vara den enda säkerheten för lånet. Låntagaren blir inte
personligen betalningsansvari g för lånet.
9 § Ränta som tas ut för lånet skall anges som en räntesats motsvarande
räntekostnaden per år för den vid vaije tid obetalda delen av skulden.
Räntesatsen far inte ändras till låntagarens nackdel under lånetiden.
10 § En pantbank far förutom ränta ta ut ersättning för lånet, om sådan
ersättning motsvaras av kostnader för lånet.
Prop. 1994/95:178
Ersättningsbeloppet far inte ändras till låntagarens nackdel under låne-
tiden.
11 § Låntagaren har rätt att lösa panten i förtid. Ränta och andra
kostnader skall då betalas för tiden fram till förtidsbetalningen men inte
för tiden därefter. Därvid far dock pantbanken begära att varje påbörjad
månad från dagen för lånet räknas som hel månad.
Pantbanken far inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden
betalas i förtid.
12 § Lånetiden far inte överstiga ett år.
Om pantbankens fordran inte betalas när den förfaller till betalning, får
pantbanken sälja panten enligt 16-20 §§.
Pantbanken har rätt till dröjsmålsränta under högst fyra månader från
förfallodagen.
Pantsedel
13 § Pantbanken skall lämna låntagaren en pantsedel som bevis om
pantsättningen. Pantsedeln skall innehålla uppgift om
1. det nummer under vilket lånet har förts in i pantboken,
2. dagen för pantsättningen och lånets förfallodag,
3. lånebeloppet och ränta enligt 9 §,
4. ersättning enligt 10 § och övriga villkor för lånet samt
5. beskrivning av panten.
Ränta enligt 9 § och ersättning enligt 10 § skall anges med belopp.
Åldersgräns och legitimation m.m.
14 § En pantbank får ta emot pant bara av den som har fyllt arton år.
Låntagaren skall vara känd för pantbankens personal eller på ett till-
förlitligt sätt styrka sin identitet. Detsamma gäller när panten skall lösas.
Pantbanken skall vid pantsättningen begära uppgift om den adress där
låntagaren kan nås för underrättelser. Skyldighet enligt 19 § att underrätta
låntagaren eller annan skall anses fullgjord, om underrättelsen har sänts
i rekommenderat brev under den adress som har uppgetts eller som an-
nars är känd för pantbanken.
Försäkring
15 § En pantbank skall för mottagna panter ha egendoms- och ansvars-
försäkring till betryggande belopp.
6
Prop. 1994/95:178
Pantförsäljning
16 § Panten får säljas först två månader efter lånets förfallodag, om inte
låntagaren eller den som förvärvat rätten till panten medger att det sker
tidigare.
17 § Försäljning skall ske på offentlig auktion på den ort där pantsätt-
ningen ägt rum, om inte låntagaren eller den som förvärvat rätten till
panten medger att försäljning sker på annan ort.
Om panten utgörs av värdepapper som är noterade på svensk eller ut-
ländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad
marknad, skall försäljningen dock ske genom ett värdepappersinstitut och
till gällande börs- eller marknadspris.
18 § En försäljning på offentlig auktion skall kungöras i en tidning inom
orten minst åtta dagar i förväg. I kungörelsen skall anges lånets förfallo-
månad.
Låntagaren eller den som förvärvat rätten till panten skall i god tid före
auktionen på lämpligt sätt särskilt underrättas om tid och plats för denna.
19 § Överskott vid en pantförsäljning tillfaller låntagaren eller den som
förvärvat rätten till panten.
Om överskottet uppgår till högst 100 kronor, har låntagaren eller den
som förvärvat rätten till panten rätt att på begäran fa beloppet utbetalat på
pantbanken. Om beloppet överstiger 100 kronor, skall pantbanken snarast
underrätta honom om att ett sådant överskott har uppkommit. Pantbanken
kan i stället direkt utbetala beloppet till honom på lämpligt sätt.
Överskott som inte har kunnat betalas ut inom ett år från försäljnings-
dagen tillfaller pantbanken.
20 § En pantbank får vid försäljning på offentlig auktion själv köpa
panten. Sådan pant får pantbanken i sin verksamhet sälja över disk.
Pantbok
21 § En pantbank skall föra pantbok.
Regeringen får föreskriva vilka uppgifter som skall antecknas i pant-
boken.
22 § Uppgift i pantboken skall bevaras under fem år räknat från ut-
gången av det kalenderår då uppgiften fördes in eller under den längre tid
som för vissa uppgifter gäller enligt annan författning.
Prop. 1994/95:178
Ägarprövning
23 § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i en pantbank, som medför
att förvärvaren innehar mer än tio procent av kapitalet eller rösterna eller
som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av före-
taget, får ske bara efter tillstånd av den länsstyrelse som avses i 5 § första
stycket.
Tillstånd skall lämnas, om det inte kan antas att förvärvet kommer att
motverka en sund utveckling av företagets verksamhet.
Tillsyn
24 § En pantbank står under tillsyn av länsstyrelsen.
Driver pantbanken verksamhet i flera län, är länsstyrelsen i det län där
företagets svenska huvudkontor är beläget huvudansvarig för tillsynen.
Den lokala tillsynen i de övriga län där företaget bedriver verksamhet ut-
övas med biträde av länsstyrelserna i dessa län.
25 § Länsstyrelsen skall vid sin tillsyn över pantbankerna se till att en
sund utveckling av verksamheten främjas.
26 § En pantbank skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om sin
verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som länssty-
relsen begär.
Länsstyrelsen får genomföra undersökning hos en pantbank när
länsstyrelsen anser det nödvändigt.
Poiiskontroll
27 § En pantbank är skyldig att på begäran lämna ut uppgifter ur pant-
boken till polismyndigheten. En sådan begäran får avse viss systematisk
rapportering till polismyndigheten.
Pantbanken skall också lämna polismyndigheten tillträde till pantban-
kens lokaler för undersökning av pantlagret och granskning av pantboken
och de handlingar som ligger till grund för den.
Ingripanden
28 § Ett tillstånd att bedriva pantbanksverksamhet skall återkallas av
länsstyrelsen om
1. företaget inom ett år efter tillståndsbeslutet inte har börjat driva verk-
samheten eller dessförinnan har förklarat sig avstå från tillståndet,
2. företaget under en sammanhängande tid av ett år inte har drivit nå-
gon verksamhet, eller
3. företaget genom att överträda bestämmelser i denna lag eller någon
Prop. 1994/95:178
annan författning eller på något annat sätt visat sig inte uppfylla kravet på
en sund pantbanksverksamhet.
29 § Om det är tillräckligt far länsstyrelsen i det fall som avses i 28 § 3
i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.
30 § Om någon bedriver pantbanksverksamhet utan tillstånd, skall
länsstyrelsen förelägga honom att upphöra med verksamheten.
Är det osäkert om viss verksamhet utgör pantbanksverksamhet, far läns-
styrelsen förelägga den som bedriver verksamheten att lämna de upplys-
ningar som behövs för att bedöma frågan.
31 § Om länsstyrelsen återkallar ett tillstånd enligt 28 § 3, far läns-
styrelsen besluta hur verksamheten skall avvecklas.
Länsstyrelsen far också besluta hur en olovlig pantbanksverksamhet
skall avvecklas.
Vite
32 § Om länsstyrelsen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna
lag, får länsstyrelsen förelägga vite.
Avgifter
33 § Pantbanker som är verksamma i Sverige skall till länsstyrelsen beta-
la avgifter för finansiering av länsstyrelsens verksamhet enligt denna lag.
Regeringen far meddela närmare föreskrifter om dessa avgifter.
Överklagande m.m.
34 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag far överklagas hos läns-
styrelsen. Polismyndighetens beslut gäller omedelbart, om inte annat be-
stämts.
35 § Länsstyrelsens beslut enligt 30 § andra stycket far inte överklagas.
Andra beslut som länsstyrelsen meddelar enligt denna lag far överkla-
gas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
36 § Länsstyrelsen far bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande
eller återkallelse enligt denna lag skall gälla omedelbart.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1949:722) om
pantlånerörelse skall upphöra att gälla.
2 . För pantbanksverksamhet som vid den nya lagens ikraftträdande
drivs med stöd av tillstånd enligt äldre bestämmelser gäller följande.
a) För fortsatt verksamhet krävs tillstånd enligt den nya lagen. Rörelsen
får dock drivas vidare med stöd av äldre bestämmelser intill utgången av
år 1996 eller, om ansökan om tillstånd enligt den nya lagen har getts in
dessförinnan, till dess ansökningen har prövats slutligt.
b) Verksamhet som drivs i annan form än som krävs enligt 3 § andra
stycket far drivas vidare i denna form intill utgången av år 1997.
3.1 fråga om överklagande av beslut som länsstyrelsen eller polismyn-
digheten har meddelat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
tillämpas.
Prop. 1994/95:178
10
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
9 §'
Ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypo-
teksbank och sådant bankföretag som avses i 4 eller 5 § får i sin firma
eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
En sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till
foretag som avses i första stycket får dock, efter tillstånd av
Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma.
Vad som sägs i denna paragraf
utgör inte hinder för ett företag
som omfattas av pantbankslagen
(1995:000) att använda ordet pant-
bank i sin firma eller annars i sin
rörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
'Senaste lydelse 1992:1613.
11
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 1 och 26 §§ konsumentkreditlagen (1992:830)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk
och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes
yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit
som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas
kreditgivaren.
Lagen gäller inte författningsreg-
lerade lån som lämnas av statsme-
del och inte heller lån som lämnas
i pantbanksverksamhet enligt
pantbankslagen (1995:000).
§
Använder näringsidkare förbehåll
om återtagande vid försäljning av
en vara som med hänsyn till sin
beskaffenhet eller sitt värde eller på
grund av förhållandena på mark-
naden inte är lämpad som kredit-
säkerhet, kan näringsidkaren förbju-
das att framdeles i liknande fall an-
vända sådana förbehåll. I fråga om
förbud gäller i övrigt bestämmel-
serna i lagen (1994:1512) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den.
av en näringsidkare som ombud för
Lagen gäller inte författningsreg-
lerade lån som lämnas av statsme-
del och inte heller lån som lämnas
i pantlånerörelse enligt lagen
(1949:722) om pantlånerörelse.
26
Använder näringsidkare förbehåll
om återtagande vid försäljning av
en vara som med hänsyn till sin
beskaffenhet eller sitt värde eller på
grund av förhållandena på mark-
naden inte är lämpad som kredit-
säkerhet, kan näringsidkaren förbju-
das att framdeles i liknande fall an-
vända sådana förbehåll. I fråga om
förbud gäller i övrigt bestämmel-
serna i lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
12
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap
3 §2
Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten
1. drivs av statlig eller kommunal myndighet,
2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,
3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma
koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte
anskaffas från allmänheten,
4. tillgodoser finanseringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med
ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas
från allmänheten,
5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett
självständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,
6. utgör sådan verksamhet som av- 6. utgör pantbanksverksamhet
ses i 1 § lagen (1949:722) om enligt pantbankslagen (1995:000),
pantlånerörelse,
7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt
annan lag, eller
8. drivs av ett aktiebolag, om
- bolaget med stöd av 1 § lagen (1994:77) om beslutanderätt för regionala
utvecklingsbolag har fatt rätt att pröva frågor om stöd till näringsidkare
eller bolaget är moderbolag till ett sådant bolag,
- staten äger så många aktier i bolaget att staten har mer än hälften av
rösterna för samtliga aktier eller bolaget är dotterbolag till ett bolag vari
staten äger aktier i den omfattningen, och
- medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Nära samband, som avses i 3, skall anses föreligga om företagen leds
2Senaste lydelse 1994:78.
13
Prop. 1994/95:178
av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens
verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla
samma eller i huvudsak samma personer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
14
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 32 § konsumentkreditlagen (1992:830) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1995:311) om ändring i nämnda lag skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §
I fråga om handräckning och
verkställighet av dom, som anges i
31 § tredje stycket, tillämpas i
övrigt 12 § andra och tredje
styckena samt 15-18 §§ lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl., varvid
hänvisningen i 16 § tredje stycket
till 10 § första stycket skall avse
18 § första stycket denna lag.
I fråga om handräckning och
verkställighet av dom, som anges i
31 § tredje stycket, tillämpas i
övrigt 12 § andra och tredje
styckena samt 15-18 §§ lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl., varvid
hänvisningen i 16 § tredje stycket
till 10 § första stycket skall avse
28 § första stycket denna lag.
15
Prop. 1994/95:178
Regeringen bemyndigade den 23 september 1993 chefen för Näringsde-
partementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en
översyn av lagstiftningen om pantlåneverksamhet. Uppdraget motiverades
av att gällande bestämmelser varit i allt väsentligt oförändrade sedan de
trädde i kraft år 1950, medan förutsättningarna på marknaden förändrats
väsentligt. Utredaren skulle överväga om det alltjämt var nödvändigt med
en särskild lagreglering för branschen. Om så var fallet skulle ett förslag
till ny lag utarbetas med beaktande av att vissa inslag i den gällande la-
gen borde utmönstras och regleringen förenklas. Med stöd av bemyndi-
gandet förordnades den 18 oktober 1993 numera försäkringsdomaren
Lennart Aspegren att vara särskild utredare.
Utredningen (dir. 1993:110), som antog namnet Pantbanksutredningen,
överlämnade i april 1994 betänkandet (SOU 1994:61) Pantbankernas kre-
ditgivning med förslag till en ny pantbankslag. Utredningens samman-
fattning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagförslag i
bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns till-
gänglig i Näringsdepartementet (dnr N94/807).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 23 mars 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag och synpunkter.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Pantlåneyrket är ett av de äldsta kända yrkena i mänsklighetens historia.
Således förekom det i Kina redan under det första årtusendet f. Kr. I
Europa har pantlåneverksamheten sina rötter i vissa under medeltiden
verksamma institutioner, såsom privata pantlånekontor, samhällsägda
varubelåningsaffarer och kyrkliga välgörenhetsinrättningar. Som exempel
kan nämnas att det redan under 1100-talet fanns en offentligt ägd bank i
Freising, Bayern, som mot säkerhet i varor lämnade lån mot låg ränta. Ett
annat exempel är de välgörenhetsinrättningar som Franciskanorden
öppnade i Perugia är 1462, där fattiga mot säkerhet i panter kunde fa rän-
tefria lån. Efter hand tilläts dessa att ta ut ränta och sälja vidare icke in-
lösta panter. De betraktas som de första pantbankerna av modem typ.
16
Prop. 1994/95:178
Ytterligare ett exempel på pantbanksverksamhet under medeltiden i
Europa är den pantbanksrörelse som familjen Medici i Florens skall ha
bedrivit. De tre klot som utgör pantbankernas internationella symbol sägs
ha sitt ursprung i de sex klot som förekommer i familjen Medicis vapen-
sköld.
I början på 1700-talet återinfördes samhällsägda pantlåneinrättningar i
syfte att förhindra att fattiga gruppers trångmål utnyttjades. Mot slutet av
århundradet försvann de, eftersom samhällsägda pantlåneinrättningar an-
sågs strida mot de liberala idéerna med bl.a en restriktiv inställning till
räntereglering och statliga monopol. Systemet med samhällsägda pant-
låneinstitut återkom under 1800-talet, då man funnit att full frihet för
pantbankerna kunde skada pantsättama. Under 1900-talet har de i offent-
lig - ofta i kommunal - regi bedrivna pantbankerna tidvis dominerat
pantlåneverksamheten. I de flesta industriländerna har utvecklingen inom
socialpolitiken medfört att pantlåneverksamheten minskat i betydelse.
Även tillkomsten av nya kreditformer, t.ex. avbetalningsköp, har med-
verkat till denna utveckling.
4.2.1 Den rättsliga regleringen av pantlåneverksamheten
I Sverige infördes de första bestämmelserna om yrkesmässig pantlånerö-
relse år 1772, Kungl. Maj:ts reglemente av den 21 november 1772.
Genom reglementet inrättades ett statligt ämbetsverk - Generalassistance-
kontoret, som hade till uppgift att erbjuda mindre bemedlade lån mot
säkerhet i lösören. År 1848 blev assistansinrättningen en kommunal
anstalt med Stockholms stads drätselkontor som kontrollant. År 1890 upp-
hörde denna inrättning.
Under senare delen av 1800-talet inrättades privata pantlånekontor på
flera orter i Sverige. Denna pantlånerörelse blev först den 1 april år 1885
underkastad en offentlig reglering genom kungörelsen (1884:66) angående
villkoren för idkande av pantlånerörelse. Pantlånerörelse i kommunal regi
förblev oreglerad. Motivet för regleringen var i första hand att motverka
häleriverksamhet.
Kungörelsen medförde att det krävdes tillstånd av Kungl. Maj:ts befall-
ningshavande (länsstyrelsen) för att få bedriva pantlånerörelse i privat
regi. Tillstånd fick bara ges den som ägde medborgerligt förtroende, råd-
de över sig och sin egendom och i övrigt bedömdes som lämplig. Till-
stånd kunde även ges bolag om det drevs av en ansv?ig föreståndare,
som uppfyllde de nyss angivna kraven. Tillståndet avsåg ett enskilt pant-
lånekontor med viss lokalisering och byte av lokal fick ej ske utan till-
stånd. Tillstånd för att få bedriva pantlånerörelse kunde dras in för alltid
om tillståndshavaren falides för stöld eller häleri. Dessutom kunde till-
ståndet dras in om innehavaren på annan grund visade sig olämplig att
bedriva pantlånerörelse.
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 178
Prop. 1994/95:178
Den som bedrev pantlånerörelse var enligt kungörelsen skyldig att upp-
rätta en löpande förteckning över panterna. Den skulle innehålla uppgift
om pantens art och beskaffenhet, pantsättarens namn, yrke och bostads-
adress och lånet som lämnats mot panten. Pantsättaren skulle erhålla ett
bevis på de inlämnade panten. Detta skulle innehålla pantens bokförings-
nummer, lånesumman, villkoren för lånet samt pantens beskaffenhet.
Polismyndigheten gavs vissa befogenheter att undersöka rörelsens lager
och bokföring samt att meddela särskilda ordningsföreskrifter för rörel-
sens bedrivande.
Den 1 oktober 1918 ersattes 1884 års kungörelse med förordningen
(1918:387) angående idkande av pantlånerörelse. De viktigaste för-
ändringarna jämfört med 1884 års kungörelse var att det infördes förbud
för pantbankerna att ta emot panter från minderåriga eller berusade
kunder. Vidare infördes en skyldighet för pantlånama att verkställa
undersökning efter stöldgods eller på annat sätt förkommet gods samt att
biträda polismyndigheten med sådana efterforskningar. Den nya
regleringen omfattade även kommunal pantlåneverksamhet. I övrigt
överfördes i stort sett samtliga de regleringar avseende etablering och
verksamhetens bedrivande från 1884 års kungörelse till 1918 års
förordning.
Under perioden 1924 - 1947 blev pantlåneverksamheten på begäran av
riksdagen föremål för flera utredningar. Några av de frågor som berördes
i dessa utredningar var behovet av att begränsa räntan samt av att reglera
frågor rörande pantens vård under lånetiden, pantsättarens rätt att lösa in
panten och pantens försäljning.
Den 1 april 1950 ersattes 1918 års pantlåneförordning av den alltjämt
gällande lagen (1949:722) om pantlånerörelse (pantlånelagen). De vikti-
gaste förändringarna gentemot 1918 års kungörelse var att 1949 års
pantlånelag kom att innehålla regler för räntesättning, pantens försäljning,
pantens återlösen m.fl. frågor som varit föremål för utredning under de
föregående åren. En beskrivning av regelsystemet finns i avsnitt 5.2.
4.2.2 Branschutveckling och branschstruktur
Ar 1936 fanns det sammanlagt 69 pantlåneföretag på 32 orter i Sverige.
Enskilda personer drev 37 pantlåneföretag, kommuner drev 11 pantlåne-
rörelser och 21 drevs i aktiebolagsform. Fram till år 1949 minskade anta-
let till 56 pantlåneföretag lokaliserade till 27 orter. Av dessa bedrevs 22
av enskilda personer, 21 av aktiebolag, 2 av allmännyttiga bolag och 11
av kommuner. År 1992 fanns det 17 pantbanker varav 13 drevs i aktie-
bolagsform, tre drevs som kommanditbolag och en som en ideell före-
ning. Endast en pantbank är numera kommunägd.
Endast tre av de nu verksamma pantbanksföretagen har flera kontor. Det
största pantbanksföretaget är AB Svensk Pantbelåning, som har 10 kontor
och en marknadsandel av ca 50 %. De andra två företagen är Aktiebolaget
18
Prop. 1994/95:178
för Pantbelåning och Jönköpings Lånekassa med 2 kontor vardera.
Av de 26 pantbankskontoren i Sverige är 6 belägna i Stockholm, 4 i
Göteborg och 3 i Malmö. I övriga kommuner - Borås, Helsingborg, Jön-
köping, Linköping, Norrköping, Sundsvall, Trollhättan, Umeå, Uppsala,
Vänersborg, Västerås, Örebro och Östersund - finns endast en pantbank
i respektive kommun.
År 1992 sysselsattes i samtliga pantlånerörelser i Sverige 106 personer
på heltid. Totalt lämnades under detta år 335 000 lån på drygt 500
miljoner kr. Det utlånade kapitalet uppgick den 31 december 1992 till
drygt 210 miljoner kr och årsmedellånet kan beräknas till 1 550 kr. Pan-
terna utgörs framför allt av guld- och silverföremål samt klockor och vär-
depapper. Hos AB Svensk Pantbelåning sker utlåningen till ca 90 % mot
sådana säkerheter. Andelen kan dock variera och det finns pantbanker
som specialiserar sig på t.ex. konst.
Någon statistik över nyetablering inom pantlåneverksamheten finns ej,
utan omfattningen av nyetableringen måste skattas utifrån uppgifter om
antalet till länsstyrelserna inkomna ansökningar om tillstånd för att få be-
driva pantbanksverksamhet. Under perioden 1983 till 1993 har samman-
lagt 59 ansökningar inkommit till länsstyrelserna. Tillstånden är tidsbe-
gränsade och många av tillståndsärendena avser därför förlängning av be-
fintligt tillstånd. Under senare år har en viss ökning av ansökningar av-
seende nyetablering av pantbanksrörelse noterats. Som framgår av tidigare
redovisning av pantbanksstrukturen är nästan alla pantbanker belägna i
länen i den södra hälften av Sverige med en koncentration till de tre
storstäderna. Motsvarande gäller antalet ansökningar respektive omfatt-
ningen av förfrågningar rörande villkor för nyetablering hos länsstyrel-
serna.
4.2.3 Branschorganisation
Den 18 juni 1950 bildade pantbanksföretagen branschorganisationen
Sveriges Varubelånares Riksförbund. År 1983 bytte branschorganisationen
namn till Svenska Varubelåningsföreningen för att år 1990 anta det nuva-
rande namnet Svenska Pantbanksföreningen. Föreningen har till ändamål
att tillvarata medlemmarnas intressen och att på ett sakligt och rättmätigt
sätt verka för en sund utveckling av pantbanksverksamheten.
Medlemskap i branschföreningen kan vinnas av bolag, kommunala före-
tag, andra sammanslutningar samt enskilda personer som bedriver pant-
lånerörelse med vederbörligt tillstånd. En medlem som uppenbarligen ska-
dar föreningen och dess anseende, bryter mot dess stadgar och beslut, blir
försatt i konkurs eller inte fullgör sina skyldigheter mot föreningen kan
uteslutas. Föreningens styrelse fattar beslut om medlemskap. Samtliga nu
verksamma svenska pantlåneföretag är medlemmar i branschföreningen.
19
Prop. 1994/95:178
Panträttens innebörd och uppkomst
Enligt svensk rätt är panträtt en sakrättsligt skyddad rätt som ger pantha-
varen rätt att, när en viss prestation inte lämnas, tillgodogöra sig dess vär-
de ur den pantsatta egendomen med viss förmånsrätt. Med sakrättsligt
skydd menas skydd för rättigheten gentemot tredje man. I detta fall har
således panthavaren sin rättighet skyddad gentemot andra som kan ställa
krav på pantsättaren. Vad gäller panträtt i lös egendom gäller som huvud-
regel traditionsprincipen, dvs det krävs att panthavaren får panten över-
lämnad till sig av panthavaren för att det sakrättsliga skyddet skall in-
träda.
Panträtt i lös egendom förekommer både som panträtt på grund av upp-
låtelse och som legal panträtt. Som exempel på legal panträtt kan nämnas
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats enligt lagen
(1985:982) med samma namn. Vid pantsättning i pantbank uppkommer
givetvis panträtten genom avtal mellan pantbanken och kredittagaren, även
om relationerna mellan dem i vissa delar styrs av den i detta lag-
stiftningsärende aktuella lagen (1949:722) om pantlånerörelse (pant-
lånelagen).
Panträtten skall således bereda långivaren säkerhet i pantens värde om
hans fordran inte betalas. Panträtten är normalt knuten (accessorisk) till
en fordran men behöver inte vara det. Enligt svensk rätt kan en panträtt
bestå utan att vara accessorisk till en fordran. Det innebär t.ex. att pant-
rätten kan bestå, även om fordringen skulle preskriberas (jfr 11 § pre-
skriptionslagen (1981:130)). Pantavtalet kan också innebära att långivaren,
om pengarna inte återbetalas, far nöja sig med att hålla sig till pantens
värde utan att kunna göra gällande något personligt krav mot låntagaren,
om pantens värde inte räcker till för att täcka det utlånade beloppet. Så
är fallet med pantsättning i pantbank enligt pantlånelagen.
I vanliga fall är dock panträtten beroende av att en huvudfordran har
uppkommit och består. Långivaren är inte hänvisad bara till panten för att
få betalning utan kan göra gällande sin fordran mot låntagaren person-
ligen och ta i anspråk andra tillgångar än panten. För panthavaren kan det
många gånger vara en uppenbar fördel att kunna göra så i stället för att
realisera panten. Den kreditgivning som affärsbanker, sparbanker och
andra kreditinstitut lämnar mot säkerhet i fast eller lös egendom är av det
slaget. När fordringen har betalats upphör panträtten.
I det sammanhanget kan nämnas att de standardiserade formulär som
bankerna använder regelmässigt brukar innehålla en s.k. generalpantklau-
sul. En sådan föreskriver att panten gäller till säkerhet för dels det aktuel-
la lånet, dels pantsättarens övriga skulder till banken och dels bankens
framtida fordringar mot pantsättaren. Det är således möjligt att göra en
pantsättning bindande även för en fordran som ännu inte har uppstått.
20
Prop. 1994/95:178
Dispositiva och tvingande regler i handelsbalken och andra
författningar
Panträtten tar sikte på pantens omsättningsvärde och det är möjligheten
att tillgodogöra sig detta som utgör panthavarens säkerhet. Allmänna
grundläggande regler om rättsförhållandet mellan panthavare och pantsät-
tare finns i 10 kap. handelsbalken (HB). Dessa regler är dock i huvudsak
dispositiva med frihet för parterna att i avtal själva utforma sina mellan-
havanden. Bestämmelserna är skrivna med tanke på lösöre men tillämpas
också på pantsättning av rättigheter.
Handelsbalkens regler kompletteras av tvingande lagregler bl.a. i pant-
lånelagen till skydd för pantsättaren. Bland annan lagstiftning med sådana
skyddsregler kan nämnas avtalslagen (1915:218) och lagen (1936:81) om
skuldebrev. I lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument finns
särskilda regler om förfoganden över finansiella instrument som tillhör
annan. Med finansiella instrument avses fondpapper m.m.
Allmänt gäller att pantsättaren svarar för att han är ägare till eller får
förfoga över panten. På samma sätt svarar han för att pantsatta fordringar
och andra rättigheter är giltiga. Däremot följer av skuldebrevslagen att
pantsättaren inte svarar för att ett skuldebrev blir värdelöst till följd av in-
solvens hos gäldenären.
Det finns få tvingande regler om parternas rätt att förfoga över panten
när den är pantsatt. Panthavaren kan således som regel överlåta sin pant-
rätt till en ny panthavare eller pantsätta panten. Enligt 10 kap. 6 § HB
gäller dock att om panthavaren återpantsätter panten han inte får ge åter-
panthavaren större befogenheter än han själv har. Vidare gäller enligt 10
kap. 3 § HB att panthavaren inte får låna ut panten eller använda den för
eget bruk.
Panthavarens befogenheter när panten riskerar att kraftigt sjunka i värde
är, i de fall frågan är oreglerad mellan parterna, inte helt klara. För att
skydda panthavaren brukar därför låneavtal innehålla bestämmelser som
ger panthavaren rätt att i en sådan situation sälja panten eller kräva ny
säkerhet.
Pantsättaren kan å sin sida överlåta ett föremål som är belastat med
panträtt, men han kan av naturliga skäl inte överlämna det förrän pant-
rätten upphört. Han kan även upplåta ny panträtt i samma pant, om detta
inte förbjuds i pantavtalet. Bestämmelser om förfarandet finns i lagen
(1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man.
Överlåtelse av föremål som är pantsatta i pantbank går till så att pant-
sättaren överlämnar pantsedeln. Det förekommer att pantbankerna i pant-
kontrakten föreskriver att pantsedeln inte kan överlåtas.
Panthavaren är enligt 10 kap. 3 § HB skyldig att vårda panten. I detta
ligger att han skall förvara panten på ett betryggande sätt så att den inte
blir skadad eller stulen. Om vårdplikten försummas blir panthavaren enligt
10 kap. 4 § HB skadeståndsskyldig, men det krävs alltså vårdslöshet för
att skadeståndsskyldighet skall uppkomma.
21
Prop. 1994/95:178
Det är som nämnts pantens omsättningsvärde som utgör panthavarens
säkerhet. Om pantsättaren kommer i dröjsmål med betalningen, kan pant-
havaren normalt tillgodogöra sig detta värde genom att på lämpligt sätt
och med hänsynstagande till pantsättarens intressen realisera panten. En
dispositiv regel om pantförsäljning finns i 10 kap. 2 § HB. För vissa fall,
bl.a. beträffande panter hos pantbankerna, finns tvingande regler. Pantlå-
nelagen innehåller således särskilda bestämmelser om försäljning (11 §).
En panthavare far heller inte utan vidare lägga beslag på det belopp som
försäljningen inbringar. Han måste lämna en redovisning till pantsättaren.
Om det uppkommer ett överskott sedan panthavaren tillgodogjort sig så
mycket som motsvarar hans fordran, skall detta överlämnas till pant-
sättaren (10 kap. 2 § HB). I 37 § avtalslagen finns en särskild tvingande
regel om förbud att avtala om förverkande av pant. För pantbankernas del
finns bestämmelser om redovisning av försäljningsöverskott i pant-
lånelagen (12 §).
Allmänt om pantlånelagen
Den nu gällande pantlånelagen från 1949 trädde i kraft den 1 juli 1950
och har sedan dess varit i allt väsentligt oförändrad i sak. Den reglerar yr-
kesmässig pantlåneverksamhet, som sedan gammalt brukar benämnas
pantbanksverksamhet. Lagen har till syfte att dels motarbeta tillgrepps-
brottslighet, dels skydda utsatta låntagare. Det är dock även vid pant-
banksverksamhet i grunden fråga om pantsättning av vanligt slag, vilket
betyder att vanliga panträttsliga regler tillämpas kompletterade med vad
som enligt pantlånelagen speciellt gäller för pantbanker i vissa avseenden.
Annan konsumentskyddslagstiftning av betydelse
Av betydelse för låntagarens skydd vid anlitande av en pantbank är också
att annan lagstiftning till skydd för konsumenter vid kreditgivning kan
vara tillämplig utan att den innehåller direkta regler om pantsättning. Där-
vid bör inledningsvis framhållas att konsumentkreditlagen (1992:830) en-
ligt en uttrycklig bestämmelse i lagen inte är tillämplig på krediter som
ges enligt pantlånelagen. Detta motiverades i lagstiftningsärendet (prop.
1991/92:83 s. 97) med de speciella förhållandena vid denna typ av kredit-
givning och den särskilda tillsynen enligt pantlånelagen. Ytterligare ett
motiv var att det såvitt framkommit inte uppdagats några anmärk-
ningsvärda konsumentskyddsproblem vid denna typ av verksamhet. Pant-
banksutredningen har dock nu föreslagit att lagen skall göras tillämplig
även på pantbanksverksamhet och en av frågorna i detta lagstiftnings-
ärende är om detta bör genomföras.
I fråga om lagstiftning som nu kan tillämpas på pantbanksverksamhet
22
Prop. 1994/95:178
kan nämnas lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
(avtalsvillkorslagen). Enligt den lagen kan ett villkor som en näringsidka-
re använder i förhållande till konsumenter förbjudas av Marknadsdom-
stolen om villkoret är oskäligt. Lagens marknadsrättsliga bestämmelser är
framför allt inriktade på att sanera i de standardvillkor som företagen
använder i köpeavtal, avbetalningskontrakt, garantier och liknande formu-
lär. 1994 års avtalsvillkorslag trädde i kraft den 1 januari 1995 och ersatte
därvid en tidigare lag från 1971 med samma rubrik. Syftet med den nya
lagen var att införliva ett EG-direktiv om oskäliga villkor i konsument-
avtal (93/13/EEG). De marknadsrättsliga reglerna i den nya lagen mot-
svarar i huvudsak vad som gällde enligt 1971 års lag, men 1994 års lag
innehåller också vissa civilrättsliga bestämmelser om tolkning och jämk-
ning av avtalsvillkor som krävs enligt EG-direktivet. Dessa regler kan i
motsats till de marknadsrättsliga reglerna åberopas av en enskild kon-
sument som vill ha rättelse och anknyter delvis till 36 § avtalslagen.
Andra marknadsrättsliga bestämmelser som kan få betydelse finns i mark-
nadsföringslagen (1975:1418), som gör det möjligt att förbjuda viss mark-
nadsföring. Regeringen har i slutet av år 1994 förelagt riksdagen ett för-
slag till en ny marknadsföringslag, som enligt propositionen skall träda i
kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:123). Den nya lagen innehåller bl.a.
skärpta möjligheter till sanktioner vid lagöverträdelser. Riksdagen väntas
i april 1995 fatta beslut i anledning av propositionen.
Utredningen påpekar (betänkandet s. 74 f) att även civilrättsliga och
straffrättsliga regler i svensk rätt om ocker i speciella situationer kan fun-
gera som konsumentskydd vid kreditgivning.
Pantlånelagens bestämmelser
De särskilda reglerna i pantlånelagen om pantbanksverksamhet har i hu-
vudsak följande innehåll. De indelas i fyra avsnitt: Behörighet att idka
pantlånerörelse m.m. (1-5 §§), Huvudgrunder för pantlånerörelses bedri-
vande (6-15 §§), Kontrollföreskrifter m.m (16-23 §§) samt Straffbe-
stämmelser m.m. (24-27 §§).
Beträffande behörigheten att driva pantbank krävs enligt 1 § tillstånd av
länsstyrelsen i varje särskilt fall. Länsstyrelsen skall därvid pröva om det
finns behov av rörelsen och företrädesvis ge tillstånd till kommunen eller
till ett bolag eller en förening med allmännyttigt ändamål. Om före-
trädesrätten inte utnyttjas, far tillstånd ges till annan enskild eller juridisk
person. Om tillståndet ges till en juridisk person, skall i rörelsen finnas
en särskild föreståndare, vars lämplighet prövas av länsstyrelsen (3 §).
Om tillståndet ges till en enskild person, skall denne prövas på motsva-
rande sätt (1 § tredje stycket). Tillstånd att driva pantlånerörelse och god-
kännande av föreståndare kan återkallas vid misskötsel (5 §).
Vad gäller bedrivandet av pantbank skall länsstyrelsen vid tillståndsgiv-
ningen besluta om låneavgifter och ge anvisningar om lokal samt vård
23
Prop. 1994/95:178
och förvaring av panter m.m. (6 §). Vidare skall länsstyrelsen utöva till-
syn över verksamheten (14 §). Låneavgiften skall bestämmas till viss pro-
cent för år av lånebeloppet (7 §).
Den panträtt som instiftas genom överlämnande av pant till en pantbank
är av det slaget att panthavaren far hålla sig till pantens värde om lånet
inte återbetalas. Enligt 7 § andra stycket far inte den som bedriver pant-
lånerörelse begära eller ta emot skuldförbindelse på beloppet. Skulle pan-
tens värde inte räcka till kvarstår dock återstoden som en pantbankens
fordran som kan göras gällande genom kvittning. Det finns pantbanker
vars pantkontrakt innehåller en klausul om att pantbanken har rätt att
kvitta överskott vid försäljning av en pant mot låntagarens skuld för
annan såld pant.
Enligt 8 § skall låntagaren tillställas ett särskilt bevis om pantsättningen
(pantsedel). Av pantsedeln skall framgå
- det nummer under vilket lånet har förts in i låneboken,
- dagen för pantsättningen och lånets förfallodag,
- lånesumman,
- låneavgiften med angivande av procentsats,
- övriga lånevillkor,
- pantens eller panternas art samt antal, mått eller vikt .
Enligt 9 § skall panterna hållas försäkrade till betryggande belopp mot
brand- och vattenskada samt stöld.
Ett lån far förfalla till betalning tidigast efter fyra månader. Låntagaren
har dock rätt att lösa in panten när han vill intill dess åtgärder vidtas för
dess försäljning (10 §).
När lånet har förfallit till betalning far panten säljas. Åtgärder för för-
säljning far dock inte vidtas tidigare än två månader efter förfallodagen
utan att låntagaren begär det. Försäljning skall ske i viss ordning (11 §).
Om det uppstår överskott efter försäljningen på minst femtio kronor,
skall pantsättaren underrättas om detta i rekommenderat brev (12 §).
I pantbankslokalen skall tillståndsbevis och gällande föreskrifter finnas
tillgängliga för allmänheten (15 §).
Kontrollföreskrifterna innehåller bl.a. krav på att pantsättaren skall vara
känd eller kunna legitimera sig (16 §). Han skall också vara minst arton
år och far inte vara berusad. Vissa krav på hygien m.m. ställs på det
föremål som skall pantsättas (17 §).
I 18 § finns bestämmelser om den tidigare omnämnda pantboken. I 19-
22 §§ finns bestämmelser som gäller förhållandet till polisen. Därigenom
åläggs pantbanken bl.a. viss upplysningsskyldighet till polisen beträffande
gods som kan sättas i samband med brott. Polisen ges också rätt till
granskning av verksamheten i olika avseenden.
Lagens avslutande paragrafer gäller bl.a. bötesstraff för vissa över-
trädelser (24 §) och överklagande (27 §).
24
Prop. 1994/95:178
Regeringens forslag: En ny förenklad pantbankslag ersätter 1949
års pantlånelag. Följande huvudprinciper gäller enligt den nya lagen:
- Tillstånd krävs fortfarande för etablering, men behovsprövning
och företräde för kommuner m.fl. avskaffas.
- Verksamheten blir fortfarande i viss mån reglerad till skydd för
kunderna, men en anpassning sker till bestämmelser i konsu-
mentkreditlagen och lagen om kreditmarknadsbolag.
- Kontrollföreskrifter till skydd mot pantsättning av föremål som
åtkommits genom brott behålls.
- Länsstyrelsen behålls som tillstånds- och tillsynsmyndighet.
Utredningens förslag: Samma huvudprinciper.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar allmänt huvudprin-
ciperna i förslaget.
Skälen for regeringens förslag: I utredningens uppdrag har ingått att
analysera behovet av den särskilda regleringen av pantbanksverksamheten
i pantlånelagen. Regleringen motiveras av hänsynen till konsumentskydd
och intresset av att motverka tillgreppsbrottslighet. Utredningen har gjort
en genomgång av annan lagstiftning med motsvarande syfte och prövat
om sådana generella regler skulle kunna tillgodose dessa behov. Om så
var fallet skulle den nuvarande speciallagstiftningen om pantbanksverk-
samhet kunna undvaras. Utredningen har dock funnit att de speciella för-
hållandena inom branschen bör föranleda en fortsatt speciallagstiftning,
som dock kan förenklas avsevärt i förhållande till 1949 års lag.
Utredningens bedömning i denna grundläggande fråga och huvud-
principerna i den av utredningen föreslagna lagen har fått allmänt stöd av
remissinstanserna. Regeringen finner mot den bakgrunden att 1949 års
pantlånelag bör ersättas av en ny pantbankslag efter de huvudprinciper
som utredningen har föreslagit.
Utredningen har funnit (s. 13) att pantbanksbranschen i dag är en liten,
välorganiserad och väl fungerande bransch. Inga större problem har på-
talats i praktiken, vare sig från företagens sida eller från kundskyddssyn-
punkt. Behovet av en ny lagstiftning motiveras av att 1949 års lag i vissa
avseenden är föråldrad och innehåller regler som kan hämma konkur-
rensen och försvåra nyetableringar. Principen om stor restriktiv itet be-
träffande tillståndskrav för etableringar hindrar inte att en lämplighets-
prövning motsvarande den som görs för kreditmarknadsbolag bör ske vid
etablering av en pantbank. Behovsprövningen och företrädesrätten för
kommuner m.m. bör dock avskaffas. Principerna för kontroll och tillsyn
bör behållas. Några invändningar mot dessa förslag har inte kommit fram
25
Prop. 1994/95:178
vid remissbehandlingen.
Det är alltså nu frågan om att modernisera en fungerande ordning. Än-
dringarna i sak syftar framfor allt till enklare regler som gör det lättare att
etablera och driva pantbanksverksamhet med bibehållna krav på skydd for
kunderna och medverkan i brottsbekämpning. Med hänsyn till att nu-
varande ordning synes fungera väl i sistnämnda avseenden bör en viktig
utgångspunkt också vara att söka undvika regeländringar som kan kom-
plicera eller fördyra verksamheten.
Regeringens förslag: En pantbank far i princip bara bedriva pant-
banksverksamhet. Därmed avses en näringsverksamhet med ända-
mål att lämna kredit åt konsumenter mot panträtt i huvudsakligen
lösöre. Panten skall vara den enda säkerheten för krediten, som inte
får förenas med något personligt betalningsansvar.
Verksamheten skall bedrivas som aktiebolag eller filial till ut-
ländsk pantbank.
Verksamheten kräver tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd skall läm-
nas efter en lämplighetsprövning av samma slag som sker be-
träffande kreditmarknadsbolag enligt lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag. På motsvarande sätt som i nämnda lag krävs också
tillstånd (ägarprövning) för aktieförvärv som ger visst inflytande i
bolaget.
Utredningens förslag: I huvudsak detsamma.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något
att invända mot huvudprinciperna. Kritik har dock riktats mot utform-
ningen av vissa bestämmelser, som man menar fått en alltför vid eller
oklar utformning. Det gäller t.ex. utredningens legala definition av pant-
banksverksamhet, som Finansbolagens Förening menar ger pantbankerna
utrymme att avsevärt utöka sitt område till verksamhet som nu förbehålls
kreditmarknadsbolag. Även Svea hovrätt pekar på oklarheter i legalde-
finitionen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens uppfattning bör
verksamhetsområdet för pantbankerna vara detsamma som tidigare. 11949
års lag definieras en pantlånerörelse som en lånerörelse i vilken lösören
mottas som pant. Enligt uttalande i förarbetena (prop. 1949:201 s.20)
utesluter denna definition inte att förutom lösören även värdepapper skall
kunna tas emot för belåning. Så hade skett tidigare och så sker också nu
i begränsad omfattning. Enligt utredningen (s.134) utgör lån mot säkerhet
i värdepapper omkring 5 % av lånestocken. Den traditionella möjligheten
att i pantbank belåna värdepapper bör behållas. Det kan samtidigt inte
komma i fråga att generellt öppna en möjlighet för pantbankerna att vidga
26
Prop. 1994/95:178
sitt affärsområde in på de vanliga kreditmarknadsbolagens område.
Legaldefinitionen bör mot bakgrund av remisskritiken formuleras så att
pantbanksverksamhet skall syfta till att lämna kredit åt konsumenter mot
panträtt huvudsakligen i lösöre.
Enligt nuvarande praxis (betänkandet s. 136 ff) har pantlåneverksamhet
inte fått kombineras med annan affärsverksamhet. Det har också före-
kommit krav på s.k. fullsortiment, dvs pantbanken har inte fatt begränsa
sig till ett visst sortiment av pantgods. Utredningen har föreslagit att krav
på fullsortiment inte skall förekomma. Däremot bör pantbanksverksamhet
inte kunna integreras med annan verksamhet. I lagförslaget uttrycks detta
så att en pantbank bara far bedriva sådan sidoverksamhet som har ett na-
turligt samband med pantbanksverksamhet. Därmed utesluts enligt be-
tänkandet (s. 138) bl.a. vanlig kreditmarknads- och värdepappersrörelse,
inkasso- och konsultverksamhet samt handel med begagnade varor. Dock
tillåts enligt särskilda lagbestämmelser pantbankerna att vid försäljning av
pantsatta varor köpa in dessa och sälja dem över disk. Utredningen har
också tagit upp frågan om en pantbank skall fa helt eller delvis äga andra
företag som bedriver annan verksamhet än pantlånerörelse. Några uttryck-
liga regler som förbjuder detta föreslås inte under hänvisning till möjlig-
heten att ingripa mot pantbanker som inte uppfyller det grundläggande
kravet på sund pantbanksverksamhet.
Utredningen har utförligt redovisat motiv mot en kombination av be-
gagnathandel och pantbanksverksamhet. De bygger på två helt skilda af-
färsidéer. Medan begagnathandeln inriktas på att köpa in begagnade varor
till så lågt pris som möjligt för vidareförsäljning, är pantbanken inriktad
på kreditgivning mot säkerhet i lösa föremål. Vid blandning av dessa
verksamheter öppnas möjligheter till olika kombinationer, exempelvis
olika former av optionsavtal. Pantbankernas kundkrets utmärks, som ut-
redningen redovisat (s. 107), av att andelen kreditsvaga och yngre kun-
der alltjämt är större än hos andra kreditinstitut, även om den knappast
numera kan anses som en särskild låntagargrupp. Den utgörs vidare av
privatkunder, som ofta kan ha svårt att överblicka konsekvenserna av
valet mellan olika mer eller mindre komplicerade avtalsaltemativ. Rege-
ringen delar därför bedömningen att förbudet att förena pantbanksverk-
samhet med annan verksamhet skall bestå. Som framgått görs dock un-
dantag för försäljning av förfallna panter som återköpts av pantbanken vid
pantförsäljning enligt lagens bestämmelser. Sådana panter far pantbanken
vidareförsälja över disk.
Utredningens bedömningar i dessa delar har också allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. Svea hovrätt anser det dock oklart om det verk-
ligen finns någon verksamhet som faller utanför begreppet pantbanks-
verksamhet men har ett naturligt samband med sådan, i synnerhet som
inköp och försäljning enligt 16 och 17 §§ i lagförslaget uppenbarligen be-
döms utgöra led i pantbanksverksamhet. Hovrätten föreslår att bestäm-
melsen i stället utformas som ett förbud mot annan verksamhet. Rege-
ringen delar hovrättens bedömning i denna del. Det synes dock tveksamt
27
Prop. 1994/95:178
om legaldefinitionen täcker inköp och försäljning av oinlösta panter enligt
de nämnda bestämmelserna. För tydlighets skull bör därför förbudet ut-
formas som att pantbanken inte far bedriva annan verksamhet vid sidan
av pantbanksverksamhet än som anges i lagen.
Utredningens förslag att i fortsättningen kräva aktiebolagsform för pant-
banksverksamhet har med något undantag godtagits av remissinstanserna.
Frågan har begränsad betydelse, eftersom nästan alla pantbanker i dag
drivs som aktiebolag (betänkandet s. 141). Regeringen delar utredningens
bedömning att tiden nu är mogen att kräva aktiebolagsform, som ger
större säkerhet för konsumenterna och förenklar tillsynen. I likhet med ut-
redningen anser regeringen att det inte behöver ställas särskilda krav på
aktiekapitalets storlek. Övergångsfrågorna behandlas i avsnitt 6.5. Enligt
regeringens mening finns det inte tillräckligt starka skäl för att som
Patent- och registreringsverket har föreslagit kräva "Pantbank" i firma-
namnet.
Tillståndsprövningen enligt den nya lagen bör ske enligt utredningens
förslag. Organisatoriskt betyder det att länsstyrelserna behåller sina upp-
gifter. Tillståndsgivningen hör nära ihop med tillsynsfrågan och de alter-
nativa organisatoriska lösningar som utredningen har tagit upp behandlas
i samband med tillsynen i avsnitt 6.4.
Vid tillståndsgivningen upphör behovsprövningen och företrädet för
kommuner m.fl. Alla företag som uppfyller lagens krav har således rätt
att få tillstånd. Förutom kravet på aktiebolagsform och renodling av pant-
banksverksamheten gäller ett allmänt lämplighetskrav som i lagen ut-
trycks som att tillståndshavaren skall antas komma att bedriva en sund
pantbanksverksamhet. I grunden motsvarar detta det nuvarande kravet på
redbarhet, ordentlighet och lämplighet. Prövningen förutsätts ske på i allt
väsentligt samma sätt som motsvarande prövning enligt lagen om kredit-
marknadsbolag. Det innebär att en vandelsprövning skall ske beträffande
företagsledningen (styrelse och verkställande direktör) samt sådana större
ägare som kan antas påverka skötseln av rörelsen. Prövningen skall också
innefatta en allmän bedömning av om ledningen i företaget kan antas
komma att organisera verksamheten på ett sätt som gör det möjligt att
driva verksamheten seriöst.
Ägarprövningen leder till att tillstånd också bör krävas för förvärv av
aktieposter som leder till ett bestämmande inflytande. En sådan prövning
förekommer också i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Bestäm-
melser i den lagen bör med viss anpassning kunna vara utgångspunkt vid
utformningen av bestämmelser i jämförliga frågor i den nya pantbanks-
lagen.
Den nuvarande lämplighetskontrollen gäller den föreståndare som skall
finnas för vaije rörelse som bedrivs av bolag eller förening. Det betyder
att i de fall ett bolag driver flera lokalkontor en prövning görs för vaije
kontor. Några remissinstanser anser att lämplighetsprövningen även i
fortsättningen borde omfatta kontorschefer. Utredningen har menat att
lagstiftaren bör överlåta åt bolaget att själv avgöra hur verksamheten bör
28
Prop. 1994/95:178
organiseras och svara for personalens lämplighet, vilket leder till att
kravet på föreståndare och lämplighetsprövning av denne kan tas bort.
Regeringen delar denna uppfattning. Detta medför att tillståndprövningen
för ett bolag med spridd verksamhet kommer att centraliseras till det län
där bolaget har sitt huvudkontor. I den mån verksamheten skall bedrivas
i flera län, bör en skyldighet finnas att anmäla detta till den lokala läns-
styrelsen, som svarar för den lokala tillsynen av verksamheten. En effek-
tiv tillsyn i sådana fall förutsätter givetvis samverkan mellan berörda
länsstyrelser.
Till följd av EG:s banksamordningsdirektiv är Sverige skyldigt att låta
ett kreditinstitut som har auktoriserats i ett annat EES-land utan särskilt
tillstånd etablera filial i Sverige. Denna skyldighet gäller inte pantbanker.
Utredningen har föreslagit att en utländsk pantbank med säte i ett EES-
land efter tillståndsprövning skall kunna bedriva filialverksamhet här. Vid
tillståndsprövningen bör då beaktas vilken kontroll som förekommer i
hemlandet. Patent - och registreringsverket har påpekat att alla bestäm-
melser i pantbankslagen, t.ex. i fråga om ägarprövning, inte kan tillämpas
fullt ut vid utländska etableringar och att istället alla faktorer som har
betydelse för lämplighetsprövningen far vägas in vid tillståndsgivningen.
Av betydelse är att de generella bestämmelserna i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. blir tillämpliga, vilket lämpligen kan erinras om
i lagtexten. Regeringen delar verkets uppfattning i denna fråga.
Regeringens förslag: Konsumentskyddet grundas som hittills på
kvalitetsgranskningen av och tillsynen över pantbanker samt för
pantbanksverksamhet speciella regler i lagstiftningen. Konsument-
kreditlagen görs inte - som utredningen har föreslagit - generellt
tillämplig, utan motsvarande relevanta bestämmelser tas in i pant-
bankslagen. Länsstyrelsens befogenheter att bestämma om räntor
och avgifter avskaffas. Kravet på försäkringsskydd anpassas till det
som pantbankerna i praktiken tillämpar, vilket innebär att krav ställs
på egendoms- och ansvarsförsäkring. Reglerna för försäljning av
panter behålls oförändrade.
Utredningens förslag: Samma som regeringens med undantag för att
konsumentkreditlagen görs generellt tillämplig och kravet på försäkrings-
skydd utvidgas ytterligare.
Remissinstanserna: Till huvudinnehållet tillstyrks utredningens förslag,
men i några avseenden förekommer avvikande uppfattningar. Flera
remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Svenska Bankföreningen, avstyrker
att konsumentkreditlagen görs generellt tillämplig med hänvisning till att
29
Prop. 1994/95:178
många bestämmelser där passar illa för pantbanksverksamhet. I stället bör
väljas ut de bestämmelser som skall tillämpas. Konsumentverket ifråga-
sätter om det är meningsfullt att tillämpa kravet på att ange effektiv ränta
helt utan undantag och framhåller att pantbanken alltid bör ange den totala
kreditkostnaden uttryckt i kronor. I fråga om försäkringsskyddet menar
Sveriges Försäkringsförbund att det uppkommer en rad inte belysta
problem om utredningens förslag skall genomföras. Några remissinstanser
anser att en bestämmelse om minsta kredittid bör behållas med hänsyn till
att kunderna är kreditsvagare och ofta fäster stor vikt vid att inte förlora
sin pant.
Skälen för regeringens förslag:
Generell tillämpning av konsumentkreditlagen?
Som tidigare har framhållits synes det nuvarande konsumentskyddet fun-
gera väl inom pantbanksområdet. Allmänna bestämmelser om konsument-
skydd i samband med kreditgivning finns i konsumentkreditlagen (1992:
830). Ett viktigt syfte med 1992 års konsumentkreditlag var att anpassa
det svenska regelsystemet på detta område till ett EG-direktiv om till-
närmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsu-
mentkrediter (87/102/EEG, ändrat 90/88/EEG). Vid tillkomsten av kon-
sumentkreditlagen undantogs från tillämpningen bl.a. krediter enligt 1949
års pantlånelag. Motiven för detta har nämnts i avsnitt 5.2. Utredningen
har gjort bedömningen att i brist på något uttryckligt undantag för krediter
mot pantlån direktivet torde gälla även sådan kreditgivning.
Regeringen gör följande bedömning i denna fråga. Statsmaktemas ställ-
ningstagande i det tidigare lagstiftningsärendet innebar att det vid införli-
vande av direktivet var möjligt att undanta pantlåneverksamhet som direk-
tivet inte alls var anpassat till. Det finns anledning att nu söka åstadkom-
ma samma lösning i sak, eftersom starka praktiska skäl talar mot att
tvinga in pantbanksverksamhet i ett regelsystem som är avsett för tradi-
tionell kreditgivning. Många remissinstanser har också på grund av detta
funnit en generell tillämpning av konsumentkreditlagen olämplig.
EG-direktivet undantar uttryckligen bl.a. sådana kreditavtal där konsu-
menten åläggs att betala tillbaka krediten genom högst fyra delbetalningar
inom en period som inte överstiger tolv månader. En regel som begränsar
lånetiden till högst ett år skulle därför medföra att pantbankernas
verksamhet faller utanför direktivet. Enligt uppgift från branschen ligger
pantbankernas kreditavtal väl inom denna ram. Det är frågan om kortare
tider med eventuell omsättning av panterna genom nya avtal. En sådan
regel, som i praktiken inte medför några nya begränsningar för verksam-
heten, bör därför införas.
I sak bör dock vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen göras till-
lämpliga på pantbanksverksamhet genom att motsvarande regler tas in i
pantbankslagen. Utgångspunkten bör härvid vara att skyddsnivån i princip
skall vara densamma och avvikelser från konsumentkreditlagens skydds-
bestämmelser motiverade av pantbanksverksamhetens särskilda förhål-
30
Prop. 1994/95:178
landen. Enligt 4 § konsumentkreditlagen är avtalsvillkor, som i jämförelse
med bestämmelserna i den lagen är till nackdel för konsumenten, utan
verkan mot denne, om inte annat anges i lagen. En motsvarande bestäm-
melse bör tas in i pantbankslagen.
Det sagda innebär emellertid att undantaget för pantbankernas kredit-
givning står kvar i konsumentkreditlagen så att denna inte görs direkt till-
lämplig på pantbanksverksamhet.
Räntor och avgifter
Som utredningen har föreslagit och som allmänt har godtagits av remiss-
instanserna bör nuvarande befogenheter för länsstyrelsen att bestämma
räntor och avgifter avskaffas. Utredningen har funnit (s. 164) att denna
reglering inte lett till lägre räntor än för andra krediter som inte är under-
kastad motsvarande kontroll. Pantbankerna bör således själva få bestäm-
ma i dessa frågor. En viktig fråga är emellertid vilken information som
skall lämnas till kunderna om pantbankens ränte- och avgiftsvillkor.
Konsumentkreditlagen innehåller bestämmelser om effektiv ränta. Där-
med avses enligt 2 § kostnaden för krediten angiven som en årlig ränta
beräknad på kreditbeloppet, med hänsynstagande till delbetalningar som
skall göras under kredittiden. Enligt 6 § skall kreditgivaren lämna infor-
mation om den effektiva räntan. Lämnas krediten för förvärv av en sär-
skild vara, tjänst eller annan nyttighet skall även kreditkostnaden och
kontantpriset anges. Information enligt 6 § behöver inte lämnas om kre-
diten uppgår till högst 1 500 kr eller om lånet skall återbetalas inom tre
månader. Enligt 7 § skall informationen lämnas innan kreditavtalet sluts.
Syftet med informationsskyldigheten är att ge konsumenterna möjlighet
att göra rättvisande jämförelser med andra kreditformer.
Utredningen har föreslagit att konsumentkreditlagen skall göras tillämp-
lig på det sättet att en pantbank utan undantag skall vara skyldig att infor-
mera om den effektiva räntan. Utredningen har dock i sina överväganden
(s. 168) uttryckt viss tveksamhet om behovet av information om den
effektiva räntan vid pantlån med hänsyn till att det vanligen är fråga om
förhållandevis små belopp (medellånet år 1992 var 1550 kr) och begrän-
sade lånetider. Vid små lånebelopp och höga expeditionsavgifter blir den
effektiva räntan mycket hög. Några alternativ att jämföra med finns dock
knappast för denna typ av lån. Det finns också faktorer av betydelse vid
pantlån som inte den effektiva räntan ger uttryck för. Pantbankerna tar f.n.
ut en fast expeditionsavgift på 15 till 50 kr oavsett lånebelopp. Det är
mycket vanligt att lånet vid förfallotiden omsätts, varvid en ny expedi-
tionsavgift tas ut. Att expeditionsavgiften tas ut flera gånger påverkar
dock inte beräkningen av den effektiva räntan.
En annan faktor av betydelse är att Konsumentverket och Finansin-
spektionen har fastställt vissa standardbelopp för krediter (10 000 resp.
100 000 kr) att användas vid marknadsföring för att exemplifiera den
31
Prop. 1994/95:178
effektiva räntan och att dessa belopp ligger långt över det genomsnittliga
pantlånet.
I dag innehåller pantsedeln uppgift om årsräntan i procent samt därut-
över, utan att det krävs enligt pantlånelagen, uppgift om räntan för lånet
uttryckt i kronor och storleken på expeditionsavgiften. Utredningen har
utgått från att denna information kommer att lämnas även i fortsättningen
för att balansera den obligatoriska uppgiften om effektiv ränta.
Regeringen bedömer att det är de nyss nämnda redan förekommande
uppgifterna på pantsedeln som är de centrala för låntagarens informa-
tionsbehov (jfr Konsumentverkets yttrande) och att information i dessa
avseenden bör vara obligatorisk. Att därutöver kräva en uppgift om den
effektiva räntan synes mot bakgrund av det tidigare sagda knappast nöd-
vändigt. Att över en beloppsgräns kräva uppgift om effektiv ränta på
pantsedeln eller vid marknadsföring skulle komplicera regelsystemet på
ett onödigt sätt. Den lagstadgade informationsskyldigheten bör därför avse
dels lånet jämte årsränta, dels hela kreditkostnaden i konsumentkredit-
lagens mening uttryckt i kronor. Årsräntan bör beräknas på det sätt som
anges i 10 § konsumentkreditlagen, dvs. som en räntesats motsvarande
räntekostnaden per år för den vid vaije tid obetalda delen av skulden.
Beträffande andra avgifter än ränta bör principerna i 12 § konsumentkre-
ditlagen tillämpas. För att en låntagare skall vara skyldig att betala en
särskild avgift bör avgiften dels ha avtalats, dels motsvara en kostnad som
kreditgivaren har haft för krediten, t.ex. en expeditionsavgift. Ränta och
övriga kostnader bör anges med belopp på pantsedeln.
En viktig konsumentskyddsfråga i samband med räntor och avgifter är
vilka befogenheter kreditgivaren skall ha att ändra villkoren under kredit-
tiden. Bestämmelser om detta finns i 11 och 12 §§ konsumentkreditlagen,
som först och främst anger att förutsättningarna för sådana ändringar skall
vara angivna i kreditavtalet. Vidare är utgångspunkten för ändringar i
räntesatsen att denna far ändras till konsumentens nackdel endast vid vissa
kostnadsökningar hos kreditgivaren som denne inte skäligen kunde förutse
när avtalet ingicks. För avgifter gäller att beloppen far ändras till
konsumentens nackdel endast om det är motiverat av kostnadsökningar
som skall täckas av avgifterna.
Utredningens förslag innebär att dessa regler skall tillämpas också vid
pantbanksverksamhet. Beträffande räntor konstaterar utredningen (s. 175)
att behovet att ändra villkoren är mycket litet med hänsyn till att det är
fråga om lån med korta löptider och att pantbankerna såvitt utredningen
funnit aldrig utnyttjat de formella möjligheter som hittills funnits till
ränteändringar inom ramen för maximiavgifter fastställda av länssty-
relsen. Regeringen finner mot bakgrund av detta, och med hänsyn till
behovet av att de på pantsedeln angivna uppgifterna om räntor och
avgifter är korrekta, lämpligast att förbjuda ändringar i dessa avseenden
under den på pantsedeln angivna kredittiden.
Det sagda betyder att låntagaren inte skall behöva betala högre belopp
för ränta och kostnader än som har angetts på pantsedeln.
32
Prop. 1994/95:178
Pantsedeln
Pantsedeln spelar en central roll för pantlåneverksamheten. Till grund för
utredningens förslag om pantsedlar har legat konsumentkreditlagens krav
på skriftligt kreditavtal undertecknat av låntagaren. Utredningen har gjort
bedömningen att pantsedeln skulle kunna utgöra sådant skriftligt avtal,
varvid dock förutsättningen är att pantsedeln undertecknas av låntagaren.
Någon särskild bestämmelse om pantsedlar skulle då inte behövas i pant-
bankslagen, utan det skulle räcka med reglerna om kreditavtal i konsu-
mentkreditlagen.
Flera remissinstanser, bl.a. Svenska Pantbanksföreningen, menar att
pantsedeln inte kan ersättas av kreditavtalet, eftersom låntagaren inte har
något personligt betalningsansvar för lånet. Dessutom sätts många pantlån
om utan personligt besök, varvid ny pantsedel sänds med post. Kravet på
underskrift medför att pantbanken måste skaffa underskrift på den nya
pantsedeln eller skaffa sig ett separat kreditavtal skilt från pantsedeln.
Regeringen finner den lämpligaste lösningen vara att även i
fortsättningen ta in bestämmelser om pantsedeln i pantbankslagstiftningen.
De bör ha i huvudsak samma sakliga innehåll som för närvarande. Det
innebär att de avtalsvillkor som är av betydelse för låntagaren skall anges.
Dit hör som tidigare angivits de räntor och avgifter som skall erläggas för
krediten. Det belopp som pantsättaren skall erlägga för att lösa ut panten
skall således framgå av pantsedeln.
Kredittiden m.m.
Enligt nuvarande lag är den minsta kredittiden fyra månader, dock med
rätt för konsumenten att lösa in panten tidigare. Utredningen har före-
slagit att begränsningen av kredittiden avskaffas. Detta motiveras (s. 178
ff) med att det visserligen finns en viss risk för att med kortare kredit-
tider låntagarnas möjligheter att lösa panten försämras, men att möjlig-
heten till kortare kredittider också medför vissa fördelar, bland annat från
konsumentsynpunkt, och att det numera inte finns tillräckliga skäl att
reglera frågan. Till bilden hör också att det sociala stödsystemet och till-
gången till alternativa kreditformer har gett pantbankernas kunder alter-
nativa vägar att lösa akuta penningbehov. Genom regeln att en pant inte
far försäljas tidigare än två månader från förfallodagen far dessutom lån-
tagaren ändå i praktiken en tid på omkring tre månader inom vilken han
kan lösa in panten. Även om några remissinstanser anser att en minsta
kredittid bör behållas i lagen, finner regeringen mot denna bakgrund att
utredningens förslag bör genomföras i denna del. Som nämndes tidigare
bör dock i lagen införas en längsta kredittid om ett år.
Utredningens förslag att länsstyrelsernas nuvarande befogenheter att an-
ge lokal och meddela ordningsföreskrifter enligt 6 § pantlånelagen skall
avskaffas har allmänt godtagits och bör genomföras.
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 178
Prop. 1994/95:178
Försäkringsskyddet
Den av utredningen föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet har
tagits upp av flera remissinstanser, däribland Sveriges Försäkringsför-
bund. Av förbundets yttrande framgår att pantbankerna i dag vanligtvis
tecknar en s.k. kombinerad försäkring. En sådan täcker flera delmoment,
bl.a. egendomsskador och ansvarsskador. Försäkringen kan byggas ut med
s.k. allriskförsäkring för skador på kundens egendom. En sådan täcker
generellt fysiska skador som inträffar plötsligt och oförutsett. Dagens
försäkringar innehåller regelmässigt vissa force majeure-klausuler. En
allriskförsäkring som innebär att pantsättaren i alla lägen skall ha rätt till
ersättning från försäkringsbolaget enligt utredningens förslag inrymmer
enligt förbundet en rad problem, som gör att det knappast är praktiskt
möjligt att genomföra en sådan ordning.
Som framgår av avsnitt 5 följer enligt gällande ordning pantbankens
ekonomiska ansvar för panten av 10 kap. handelsbalken. Panthavaren skall
enligt dessa bestämmelser förvara och vårda panten väl och ansvarar för
skada som uppkommer genom brott mot denna plikt. Enligt pant-
lånelagen far dessutom länsstyrelsen meddela särskilda föreskrifter om
pants vård och förvaring. Panthavaren har från civilrättslig utgångspunkt
ett culpa-ansvar, varvid liksom vid ett förvaringsavtal gäller omvänd
bevisbörda. Däremot svarar inte panthavaren för skada, om han kan visa
att han inte har varit försumlig.
Om panten stjäls eller skadas kan pantbanken inte kräva någon ny
säkerhet eller att pantsättaren personligen betalar lånet. Pantbanken gör
alltså en förlust motsvarande lånet och kreditkostnadema. Pantsättaren går
miste om panten, men far i gengäld behålla lånade medel. Han gör dock
en förlust så snart det pantsatta föremålets värde är större än lånet och
kreditkostnaden. Om pantbanken enligt det tidigare svarar för skadan, har
pantsättaren rätt till ersättning för denna förlust från pantbanken. Genom
kravet på att panten skall vara försäkrad, kan pantsättaren fa ersättning
från försäkringsbeloppet även i andra fall. Panthavarens hemförsäkring
kan också ibland utnyttjas, eftersom hemförsäkringsskyddet i regel om-
fattar egendom i annans vård. Ersättningsanspråket avser marknadsvärdet
av det pantsätta föremålet, inte återanskaffningsvärdet (betänkandet s.
186).
Av visst intresse i sammanhanget är också reglerna för yrkesmässig för-
varing av lösa saker enligt konsumenttjänstlagen (1985:716). De innebär
att en näringsidkare under vissa förutsättningar har ett ekonomiskt ansvar
även vid olyckshändelser. Utgångspunkten är här att näringsidkaren skall
utföra förvaringen fackmannamässigt. Vid avvikelse från detta far konsu-
menten rätt till ersättning även vid olyckshändelser. Det kan vidare näm-
nas att det för förvaring av pälsar tillämpas särskilt utformade villkor en-
ligt en överenskommelse mellan Konsumentverket och branschorganisa-
tionen.
34
Prop. 1994/95:178
Regeringen gör följande bedömning. Det finns, såvitt framgår av betän-
kandet, inte något som tyder på att pantsättare till följd av brister i det
nuvarande försäkringsskyddet lidit förluster på ett oskäligt sätt. Förslaget
om ett utvidgat försäkringsskydd motiveras av utredningen med risken att
den minskade statliga regleringen på pantbanksområdet kan leda till att
oseriösa personer startar pantbank. Pantsättaren behöver därför enligt
utredningen skydd även för situationer, där pantbanken varit vårdslös eller
på annat sätt har missbrukat pantsättarens förtroende. Detta skulle i sin tur
leda till att försäkringsgivarens kontroll över pantbanken ytterligare
förstärks. Regeringen förutsätter dock att även den nya ordningen för
tillståndsgivning och kontroll skall utgöra tillräckligt skydd mot oseriös
verksamhet. Det finns därför, särskilt mot bakgrund av de tidigare
beskrivna försäkringstekniska svårigheterna, inte skäl att ställa större krav
på försäkringsskydd än det som pantbankerna i praktiken har i dag. Det
betyder att panten skall vara försäkrad genom egendoms- och ansvars-
försäkring.
Försäljning av panter
Utredningens förslag att behålla den nuvarande ordningen för försäljning
av panter (normalt på offentlig auktion) har i stort sett godtagits. Svea
hovrätt ifrågasätter dock om inte förfarandet skulle kunna utformas på
samma sätt som i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker
som inte har hämtats. I den lagen ges en generell möjlighet till försäljning
under hand i stället för på offentlig auktion. Det motiveras med att under-
handsförsäljning ofta ger bättre ekonomiskt resultat (prop. 1984/85:210
s.25). Utredningen har diskuterat denna möjlighet (s. 189) men anser att
nackdelarna för konsumenten överväger. Regeringen finner inte skäl till
annan bedömning. Dock bör som hovrätten föreslår införas en skyldighet
att underrätta pantsättaren om försäljningen på samma sätt som gäller
enligt 1985 års lag. Förhållandena är dock inte helt jämförbara och något
krav på särskild form för en sådan underrättelse bör av kostnadsskäl inte
ställas. Däremot bör formkrav motsvarande vad som gäller enligt 1985 års
lag ställas på pantbankens underrättelse till låntagaren om överskott vid
pantförsäljningen.
Som utredningen har föreslagit bör ett till pantsättaren redovisat försälj-
ningsöverskott tillfalla pantbanken, om inte pantsättaren har tagit emot det
inom ett år från underrättelsen om överskottet.
35
Prop. 1994/95:178
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara
tillsynsmyndighet med särskilda befogenheter. Driver pantbanken
verksamhet i flera län, blir länsstyrelsen i det län där huvudkontoret
är beläget huvudansvarig med biträde för den lokala tillsynen av
länsstyrelserna i övriga berörda län. Tillsynen skall främja en sund
utveckling av pantbanksverksamheten i länet.
Den nuvarande poliskontrollen över verksamheten behålls oför-
ändrad.
Länsstyrelsens befogenheter till ingripande innefattar efter mönster
av lagen om kreditmarknadsbolag återkallelse av tillstånd och var-
ning. Förelägganden och förbud enligt lagen får förenas med vite.
Lagen innehåller inga straffbestämmelser.
Förslaget att göra lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt
tillämplig genomförs i vaije fall inte nu.
Utredningens förslag: Samma som regeringens med undantag för
förslaget om lagen om åtgärder mot penningtvätt. Beträffande tillsyns-
organisationen har utredningen behandlat en rad alternativ men funnit
övervägande skäl tala för att tillsynsuppgiften bör ligga kvar på läns-
styrelserna.
Remissinstanserna: Den fråga som framför allt har tagits upp av
remissinstanserna är tillsynsorganisationen. Flera remissorgan har förordat
andra av utredningens alternativ. Framför allt trycker man då på att
behovet av kompetens och fast praxis bättre tillgodoses om frågorna
centraliseras till ett organ. Förslaget att göra lagen om åtgärder mot
penningtvätt tillämplig avstyrks av flera organ, bl.a. Svea hovrätt och
Datainspektionen.
Skälen för regeringens förslag: Utredningens förslag har även i dessa
delar i huvudsak godtagits av remissinstanserna. I tillsynsfrågan, som
väckt mest debatt, delar regeringen utredningens uppfattning att nuvaran-
de ordning i princip bör behållas. Pantbanksverksamheten har så klara
särdrag att nämnvärda fördelar knappast finns med att t.ex. inordna den
i den allmänna tillsyn som Finansinspektionen har på kreditmarknaden.
Vidare synes inte länsstyrelsernas nuvarande befattning med frågorna ha
föranlett några nämnvärda klagomål samtidigt som goda skäl finns att ut-
nyttja deras erfarenheter av området och närhet till den verksamhet som
skall granskas. Givetvis förutsätts en samverkan mellan länsstyrelserna för
att uppnå en enhetlig praxis och en effektiv tillsyn över företag med verk-
samhet i flera län. Det har dock framkommit i remissbehandlingen att
länsstyrelserna redan nu har ett inbördes informationsutbyte och samråd
i olika frågor som rör pantbanker.
Beträffande länsstyrelsernas befogenheter vid tillsynen och förutsätt-
ningarna för ingripande har från några håll framförts att grunden för åter-
36
Prop. 1994/95:178
kallande av ett tillstånd på grund av misskötsel tydligare bör knytas till
det för tillståndsgivningen grundläggande begreppet sund pantbanksverk-
samhet. I regeringens lagförslag har denna synpunkt beaktats. Frågan om
sundhetsbegreppets närmare innebörd tas upp i författningskommentaren.
Några remissinstanser har varit kritiska till förslaget att underkasta pant-
bankerna regelsystemet i lagen om åtgärder mot penningtvätt. Regeringen
vill i denna fråga framhålla att penningtvättslagen kommer att ses över
inom ramen för regeringens åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Frågan
om pantbankerna skall föras in under lagen bör övervägas i det samman-
hanget. Något förslag i frågan läggs alltså inte nu.
Utredningens förslag att slopa straffsanktionerna har i stort sett godta-
gits av remissinstanserna och bör genomföras.
Frågan om finansieringen av tillsynen tas upp i avsnitt 7.
Regeringens förslag: Den nya lagen träder i kraft den 1 januari
1996. Även befintliga pantlånerörelser skall söka tillstånd enligt den
nya lagen. Fram till den 1 januari 1997 far dock den som driver en
pantlånerörelse vid ikraftträdandet driva verksamheten vidare med
stöd av äldre bestämmelser. Om ansökan om nytt tillstånd då har
getts in men inte avgjorts, löper fristen till dess ansökningen har
prövats slutligt. Ombildning till aktiebolag skall genomföras senast
vid utgången av år 1997.
Möjligheten att överklaga beslut till regeringen tas bort. I stället
skall överklagande ske till de allmänna förvaltningsdomstolarna, i
första instans länsrätt.
Följdändringar i annan lagstiftning inskränker sig till marginella
ändringar i bankrörelselagen (1987:617), konsumentkreditlagen
(1992:830) och lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Utredningen: Samma som regeringen med undantag för tiden för
ikraftträdandet. Utredningen föreslår också i enlighet med sitt förslag
sakliga ändringar i konsumentkreditlagen och lagen om åtgärder mot
penningtvätt.
Remissinstanserna: Inga invändningar vad gäller genomförandet.
Skälen för regeringens förslag: Den nya lagen bör träda ikraft den 1
januari 1996. Med hänsyn till att det enligt den nya lagen är fråga om en
ny form av tillståndsprövning bör befintliga tillstånd upphöra att gälla och
alla pantbanker omedelbart föras in i det nya systemet. Som regeringens
förslag är utformat bör dock några nämnvärda övergångsproblem till den
nya ordningen knappast föreligga. Pantbanker som har tillstånd enligt
äldre regler får driva verksamheten vidare under ett år efter ikraft-
37
Prop. 1994/95:178
trädandet och har under den tiden möjlighet att göra de anpassningar som
behövs.
Den angivna tiden bör i och för sig också vara tillräcklig för att ombil-
da verksamhet till sådan företagsform som krävs enligt den nya lagen. Det
finns dock en annan aspekt på denna fråga. Från den 1 januari 1995 gäller
enligt 1 kap. 3 § aktiebolagslagen (1975:1385) ett höjt belopp för lägsta
aktiekapital. Tidigare var minimibeloppet 50 000 kr. För privata
aktiebolag har beloppet höjts till 100 000 kr. Enligt övergångsbestäm-
melser skall befintliga sådana bolag med lägre aktiekapital än 100 000
kr genomföra höjningen senast vid utgången av år 1997. De fåtaliga pant-
banker som ännu bedrivs i annan form än som krävs enligt den nya lagen
bör inte komma i en sämre ställning än vissa konkurrenter, vilket skulle
ske om de omedelbart måste ombildas till aktiebolag med det högre kra-
vet på aktiekapital. Frågan bör lösas genom att skjuta upp kravet på om-
bildning i sådana fall till utgången av år 1997. Att länsstyrelsen i några
fall kommer att få pröva frågan om tillstånd enligt den nya lagen på så-
dana rättssubjekt saknar nämnvärd praktisk betydelse.
Överklagandeordningen bör utformas i stort sett efter mönster av vad
som gäller enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Det betyder
att länsstyrelsens beslut överklagas till förvaltningsdomstol, i första instans
länsrätt. Under perioden 1992 - 1994 har fyra länsstyrelsebeslut i pant-
banksärenden överklagats till regeringen. Under de tre föregående åren
1989 - 1991 har inga överklagandeärenden inkommit till regeringen. Mot
bakgrund av det ringa antalet överklagandeärenden hittills bedöms den
ändrade överklagandeordningen inte erfordra något resurstillskott hos
berörda domstolar.
Till följd av regeringens ställningstagande i sakfrågorna blir följd-
ändringarna i annan lagstiftning marginella. De behandlas närmare i av-
snitten 8.2 - 8.4.
I avsnitt 8.5 tas upp ytterligare ett lagförslag som gäller konsumentkre-
ditlagen. Det är här endast fråga om att rätta en felaktig hänvisning i 32
§, som uppkommit efter lagändring som beslutats av riksdagen efter
förslag i prop. 1994/95:49 om reformerad löneexekution och målhante-
ring hos kronofogdemyndigheten (SFS 1995:311).
Regeringens förslag: Pantbankerna skall genom en avgift finansiera
länsstyrelsernas kostnader för prövning av ansökningar om tillstånd
att driva pantbanksrörelse samt för den löpande tillsynsverksam-
heten. De närmare föreskrifterna meddelas av regeringen. Avgiften
avses få formen av en ansökningsavgift och en årlig avgift.
38
Prop. 1994/95:178
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter det före-
slagna avgiftssystemet. Riksrevisionsverket är tveksamt till avgiftsbe-
läggning av överklagande av länsstyrelsernas beslut. Länsstyrelserna i
Stockholms samt Göteborgs och Bohus län föreslår att utebliven betalning
av avgift skall vara tillräcklig grund för indragning av tillstånd.
Skälen för regeringens förslag: Statsmakterna har sedan flera år till-
lämpat principen att företag som bedriver verksamheter som kräver till-
stånd och är föremål för tillsyn skall finansiera den ansvariga myndig-
hetens kostnader för denna verksamhet. Utredningen har i samband med
sin översyn av pantbankslagstiftningen mot denna bakgrund också före-
slagit en sådan ordning.
Som exempel på verksamheter som omfattas av avgiftsfinansierad till-
ståndsprövning och tillsyn kan nämnas Alkoholinspektionens tillstånds-
prövning för och tillsyn av tillverkning av och handel med alkoholhaltiga
drycker samt tillverkning av sprit i enlighet med alkohollagen (1994:
1738). Prövningen och tillsynen av revisorerna skall enligt regeringens
förslag om regler för godkända och auktoriserade revisorer (prop.
1994/95:152) likaså finansieras genom avgifter. Slutligen kan nämnas att
Finansinspektionens tillståndsprövning och tillsyn av kreditmarknadsbolag
avgiftsfinansieras enligt 5 kap. 23 § lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag .
Regeringen anser att denna princip även bör gälla pantbanksverksamhet
och föreslår att i den nya pantbankslagen tas in en bestämmelse med
sådan innebörd. Det bör ankomma på regeringen att besluta om de
närmare föreskrifterna om vilka tjänster som skall vara avgiftsbelagda och
hur avgiften skall beräknas. Avgiftsuttaget bör täcka länsstyrelsernas till-
stånds- och tillsynsverksamhet enligt lagen.
Vad gäller kostnadskonsekvensema av de föreslagna förändringarna i
lagstiftningen medför den föreslagna förändringen för statens del att de
uppgifter som länsstyrelserna för närvarande finansierar med budgetmedel
skall finansiseras av företagen. Den föreslagna avgiftsfinansieringen
innebär att de i branschen verksamma företagen kommer att fa en kost-
nadsökning i motsvarande mån. I den mån konkurrensen medger det
kommer en sådan kostnadsökning att tas ut av kunderna.
Vad gäller de samhällsekonomiska effekterna av lagförslaget kan inled-
ningsvis pekas på att parallellitet nu åstadkoms i flera avseenden mellan
pantbanker och andra finansieringsinstitut, som kan vara alternativ för
pantbankernas kunder. För att det skall råda konkurrensneutralitet mellan
de olika kreditinstituten är det väsentligt att de ges så likartade förutsätt-
ningar för sin verksamhet som möjligt. Den föreslagna avgiftsbelägg-
ningen för tillståndsprövningen och tillsynen vad gäller pantbanksverk-
samhet innebär en förändring i sådan riktning. Slopandet av nuvarande
etableringsföreträde för kommuner samt av länsstyrelsernas behovspröv-
ning, godkännaden av lokaler och räntor m.fl. föreslagna förenklingar av
lagregleringen av pantbanksverksamheten bör främja nyetablering och
39
Prop. 1994/95:178
därmed konkurrens inom pantbanksverksamheten. En sådan utveckling bör
vara till gagn för konsumenterna.
Länsstyrelsernas kostnader för tillståndsprövning och tillsynsverksamhet
enligt nu gällande lagstiftning har av några länsstyrelser uppskattats till
i genomsnitt 7 900 kr per tillståndsärende respektive 2 800 kr för den
årliga tillsynen. Den föreslagna förändringen i lagregleringen av pant-
banksverksamheten innebär, som tidigare påpekats, en begränsning av de
faktorer som skall beaktas av länsstyrelserna i deras tillståndsprövning
respektive tillsyn. Samtidigt kan förutses att den föreslagna pant-
bankslagen ställer krav på mer kvalificerade och komplicerade bedöm-
ningar hos länsstyrelserna. För att fastställa de avgifter som bör tas ut för
tillståndsprövning respektive tillsyn måste kostnaden för länsstyrelsernas
arbete med dessa ärenden i den nya ordningen därför utredas närmare. De
nämnda beloppen kan dock utvisa en tänkbar nivå på avgiftsbeloppen.
Regeringen avser att uppdra åt Riksrevisionsverket att göra utredningen.
Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av vissa begrepp som används i lagen.
I enlighet med utredningens förslag införs i den nya lagen för första
gången "pantbanksverksamhet" och "pantbank" som legala begrepp. Ordet
pantbank är dock sedan länge väl etablerat i det allmänna språkbruket och
har även godtagits i pantbankers firmanamn. Enligt 1 kap. 9 § bank-
rörelselagen (1987:617) är ordet "bank" i firmanamn eller som beteckning
av affärsrörelse i övrigt förbehållet den krets av rättssubjekt som anges
där. För tydlighets skull införs nu, också i enlighet med utredningens för-
slag, i nämnda paragraf i bankrörelselagen en bestämmelse om att förbu-
det inte hindrar användningen av ordet pantbank på företag som omfattas
av pantbankslagen (se avsnitt 8.2).
Frågan om utformningen av legaldefinitionen av pantbanksverksamhet
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2). Som framgår
därav avses ingen ändring i sak i förhållande till den tidigare tillämp-
ningen av motsvarande bestämmelse i pantlånelagen.
Definitionerna av "pantbok" och "pantsedel" överensstämmer med gäl-
lande rätt.
2§
Konsumentkreditlagen (1992:830) är tvingande till konsumenternas
förmån. Detta framgår av 4 § enligt vilken avtalsvillkor som i jämförelse
40
Prop. 1994/95:178
med bestämmelserna i den lagen är till konsumentens nackdel också är
utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
En motsvarande bestämmelse har tagits in i pantbankslagen for att ge
konsumenten samma skydd.
Tillståndsplikt
3§
I första stycket slås det grundläggande kravet på tillstånd från läns-
styrelsen fast. Vidare anges att tillstånd skall ges till vidare. Det senare är
en nyhet i förhållande till pantlånelagen. Det överensstämmer dock med
vad som allmänt tillämpats på senare tid i liknande fall, t.ex. för tillstånd
enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Sistnämnda lag har
som nämnts tidigare bedömts utgöra en lämplig förebild i vissa avseenden
för regleringen i pantbankslagen.
Andra stycket innehåller det nya kravet på aktiebolagsform för pant-
banksverksamhet. Om ett utländskt företag inte vill bilda ett svenskt
dotterbolag utan vara verksamt som utländsk juridisk person, krävs att
verksamheten drivs som filial enligt lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m. Sådana filialer skall vara registrerade hos Patent- och regis-
treringsverket och stå under ledning av en verkställande direktör med
vissa befogenheter. Därmed ges verksamheten en viss garanterad an-
knytning till Sverige och det blir möjligt för domstolar och myndigheter
att kunna nå företaget eller utöva kontroll av verksamheten.
4§
Enligt första stycket skall tillstånd lämnas efter den lämplighets-
prövning som behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2). Som
bestämmelsen är utformad ger den en rätt till etablering, som inte medger
någon sådan behovsprövning som skulle göras enligt pantlånelagen.
Prövningen avses ske på i princip samma sätt som motsvarande prövning
enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag (jfr prop. 1992/93:89
s.212). Enligt lagtexten gäller kravet att företaget skall kunna antas
komma att bedriva en sund pantbanksverksamhet och i övrigt uppfylla
lagens krav. Till viss del motsvarande bestämmelser finns i 2 kap. 1 §
lagen om kreditmarknadsbolag. För att, i enlighet med vad som krävts av
vissa remissinstanser, förtydliga grunderna för prövningen har angetts att
den skall ske med hänsyn till företagets organisation, ledning och ägare
med bestämmande inflytande. Av den allmänna motiveringen framgår att
prövningen framför allt skall avse vandeln hos företagsledningen och
ägare med ett väsentligt inflytande över skötseln av verksamheten, men
att även en allmän prövning skall göras av om företaget kan antas komma
att bedriva en seriös verksamhet. Det är i förhållande till den tidigare
vandelsprövningen enligt pantlånelagen delvis nya uppgifter, men läns-
styrelserna bör ändå vid tillståndsprövning enligt den nya lagen kunna dra
nytta av sina tidigare erfarenheter. Sundhetskriteriet behandlas närmare
41
Prop. 1994/95:178
under 6 §.
I andra stycket anges särskilda förutsättningar för tillstånd till ett ut-
ländskt företag. Det grundläggande sundhetskravet gäller också här men
som påpekats i den allmänna motiveringen finns skillnader i förutsätt-
ningarna att tillämpa lagens bestämmelser. Därför uppställs ett allmänt
krav på att företaget skall bedriva pantbanksverksamhet under tillsyn i
moderlandet. Till viss del motsvarande bestämmelser finns i 2 kap. 8 §
lagen om kreditmarknadsbolag.
5§
I paragrafen regleras länsstyrelsernas roll vid tillståndsprövningen. Om
verksamheten endast skall bedrivas i ett län, blir det givetvis läns-
styrelsen i det länet som beslutar. Om verksamheten skall bedrivas i flera
län, skall länsstyrelsen i det län där huvudkontoret är beläget pröva till-
ståndsfrågan. Det har ansetts lämpligare att använda detta kriterium än
alternativet styrelsens säte med hänsyn till kopplingen till tillsynsfrågan.
Någon tveksamhet om vilket län som avses bör inte uppkomma, efter-som
pantbanken i tillståndsärendet förutsätts anmäla platsen för huvud-
kontoret.
Tillståndsfrågan har som nämndes ett nära samband med utövandet av
tillsyn enligt 24 §. Tillståndshavaren måste därför anmäla nya lokalkontor
till den tillståndsgivande länsstyrelsen. Beträffande pantbanker med verk-
samhet i flera län framgår av 24 § att det är den tillståndsbeviljande
länsstyrelsen som är huvudansvarig för tillsynen med biträde av andra
berörda länsstyrelser för lokal tillsyn. Det är nödvändigt att varje läns-
styrelse har överblick över pantbanksverksamheten i länet. Därför åläggs
tillståndshavama att innan de startar ett nytt lokalkontor i ett annat län
anmäla detta även till länsstyrelsen i det länet.
Sundhetskrav och förbud mot annan verksamhet
6§
I paragrafen slås fast det grundläggande sundhetskrav som ställs på
verksamheten och som ligger till grund för tillståndprövningen enligt 4 §
och som också utgör grund för tillsynen enligt 25 §. Ett motsvarande
sundhetskrav finns i 1 kap. 4 § lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag. Beträffande denna anges i motiven (prop. 1992/93:89 s.221) att
begreppet inte är statiskt utan kan variera beroende på hur verksamheten
utvecklas.
Motsvarande bör gälla för pantbankerna, vilket betyder att bl.a. bransch-
och tillsynspraxis far betydelse vid preciseringen av vad som skall
karakterisera en sund verksamhet. Även i övrigt bör vid bestämningen av
sundhetskriteriet beaktas motsvarande faktorer med anpassning till
pantbanksverksamhetens särdrag. Det betyder bl.a. att företagets orga-
nisation, arbetsmetoder och riskexponering måste hållas på godtagbar
42
Prop. 1994/95:178
nivå. Exempelvis bör interna rutiner och interna arbetsföreskrifter ha en
sådan utformning att företagsledningen har möjlighet att tillförsäkra sig
om att kraven enligt pantbankslagen och bestämmelser i annan tillämplig
lagstiftning uppfylls. Ett grundläggande krav är att skälig hänsyn tas till
konsumenternas intressen.
Paragrafen innehåller också det i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.2) behandlade kravet på att pantbanken inte far driva sidoverksamhet.
Frågorna har ett klart samband, eftersom förbudet mot annan verksamhet
motiveras av hänsynen till konsumenterna. Detta skulle också kunna ut-
tryckas som att sidoverksamhet inom pantbanksföretaget inte bedöms vara
förenlig med en sund pantbanksverksamhet.
En näraliggande fråga som har behandlats av utredningen (s. 139) är om
en pantbank skall få förvärva andra företag som inte bedriver pant-
banksverksamhet, dvs. om sidoverksamhet skall få bedrivas i självständig
form. Något allmänt sådant förbud har inte ansetts påkallat. Dock kan
alltid ingripande ske med åberopande av det grundläggande sundhets-
kravet, om en sådan sidoverksamhet skulle medföra påtagliga negativa
effekter från konsumentskyddssynpunkt.
Tystnadsplikt
7§
Paragrafen innehåller sekretessbestämmelser av samma innehåll som
motsvarande bestämmelse i 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag. Att tystnadsplikten inte är straffsanktionerad medför inte att
den som bryter mot bestämmelsen inte riskerar ansvar enligt den
arbetsrättsliga lagstiftningen och skadeståndsskyldighet (prop. 1992/93:89
s.212).
Grunder för långivning
8§
I paragrafen lagfästs den sedan tidigare gällande principen att låntagaren
inte i något fall skall kunna göras personligen ansvarig för lånet ens om
säkerheten i senare skede skulle visa sig vara värdelös. Det är bara panten
som riskeras, ingenting annat.
Bestämmelsen är i enlighet med utredningens förslag (se betänkandet
s. 183) utformad så att de klausuler som kan förekomma på pantsedlar om
rätt för pantbanken att kvitta ett försäljningsöverskott mot låntagarens
skuld för någon annan såld pant blir ogiltiga. På förslag av Lagrådet
innehåller paragrafen ett uttryckligt förbud mot personligt betalnings-
ansvar. Därav följer att låntagaren inte skall underteckna någon skuld-
förbindelse.
43
Prop. 1994/95:178
9§
I första stycket, som överensstämmer med 10 § konsumentkreditlagen
(1992:830), slås fast hur räntan på krediten skall anges. Några skäl till
skillnader i pantbanksverksamhet finns inte.
Andra stycket innehåller det i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3)
behandlade förbudet att ändra räntesatsen under kredittiden.
10 §
Enligt första stycket far kredittagaren som vederlag för krediten utöver
ränta endast avkrävas ersättning för kostnader som kreditgivaren har för
krediten. En motsvarande regel finns i 12 § konsumentkreditlagen
(1992:830).
Enligt andra stycket gäller samma förbud till ändring beträffande sådan
avgifter som för ränta enligt 9 § andra stycket.
11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till förtida betalning och
sättet att då beräkna ränta och andra kostnader. Motsvarande bestäm-
melser finns i 20 och 24 §§ konsumentkreditlagen (1992:830). Pant-
sättaren har ålagts skyldighet att betala för påbörjad månad i viss överens-
stämmelse med vad som gäller för kreditköp enligt 24 § konsumentkredit-
lagen.
Utredningen har (s. 180f) tagit upp frågan om behovet av regler om rätt
för pantsättaren att lösa panten efter förfal lotiden men stannat för att
någon sådan reglering inte behövs med hänsyn till att det även från pant-
bankens sida är förmånligare om kunden löser panten i stället för att den
säljs på lagstadgat sätt. I enlighet med detta har frågan inte reglerats i
lagen.
12 §
Paragrafens första stycke innehåller den i den allmänna motiveringen
behandlade bestämmelsen om en längsta kredittid om ett år. Därmed
klargörs att pantbanksverksamhet inte omfattas av EG-direktivet om
konsumentkrediter.
Andra stycket innehåller den för pantbanksverksamhet grundläggande
bestämmelsen om pantbankens rätt att sälja panten, om kredittagaren inte
löser panten när pantbankens fordran förfaller till betalning.
Enligt tredje stycket far pantbanken tillgodoräkna sig högst fyra måna-
ders dröjsmålsränta. Bland remissinstanserna har särskilt Svea /zovrafr tagit
upp frågan om kredittagarens rättigheter under tiden från lånets för-
fallodag fram till försäljningen av panten. Hovrätten har därvid efterlyst
en analys av frågan om dröjsmålsränta och även tagit upp frågan om
pantsättaren bör ha en rätt att framtvinga försäljning efter utgången av
tvåmånadersfristen enligt 13 § i utredningens lagförslag. Om pantbanken
har möjlighet att ta ut dröjsmålsränta och kan dra ut på försäljningen finns
en risk för att pantsättaren på ett oskäligt sätt förlorar övervärdet i panten.
44
Prop. 1994/95:178
Bestämmelsen i tredje stycket syftar att lösa det problem hovrätten har
pekat på. Beträffande rätten att ta ut dröjsmålsränta hindrar uppenbarligen
inte de tidigare behandlade bestämmelserna i 9 och 10 §§ att sådan tas ut.
Däremot följer av andra regler i lagen att villkoren för krediten, dit
uppenbarligen dröjsmålsräntan hör, skall vara tydligt angivna och framgå
av pantsedeln.
Pantsedel
13 §
Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3) innehåller
pantbankslagen på samma sätt som tidigare lagstiftning särskilda bestäm-
melser om pantsedeln. Någon ändring i förhållande till tidigare rätt är inte
avsedd beträffande pantsedelns ställning och funktion i pantbanksverk-
samhet.
I första stycket anges de obligatoriska uppgifter som pantsedeln skall
innehålla. Genom kravet på att villkoren för krediten skall vara angivna
fyller pantsedeln motsvarande krav från konsumentskyddssynpunkt som
kreditavtalet enligt 9 § konsumentkreditlagen (1992:830).
I paragrafens andra stycke slås fast att ränta och övriga kostnader skall
anges med belopp på pantsedeln. Därigenom vet pantsättaren vilket
belopp han skall betala för att lösa panten enligt avtalet.
Åldersgräns och legitimation m. m.
14 §
Åldersgränsen och kravet på legitimation enligt första stycket har sin
grund i tidigare lagstiftning. Formellt utvidgas nu kravet på legitimation
till att avse även den som löser panten, men motsvarande har redan tidi-
gare gällt i vissa län enligt länsstyrelsens föreskrifter. Legitimationskravet
utgör en viktig grund för en effektiv brottsbekämpning.
Utredningen har ansett att åldersgränsen liksom det i tidigare lagstift-
ning angivna kravet på nykterhet hos pantsättaren inte behöver tas in i den
nya lagen, eftersom det far anses ligga utanför en sund pantbanks-
verksamhet att betjäna minderåriga eller berusade personer. Några
remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och Marknadsdomstolen, har ansett
att åtminstone åldersgränsen bör framgå av lagen och paragrafen har
utformats i enlighet med detta. Däremot har av det skäl utredningen angett
det inte ansetts nödvändigt med något uttryckligt förbud att betjäna
berusade personer.
I andra stycket har intagits en skyldighet för pantbanken att inhämta
uppgift om pantsättarens adress. Bestämmelsen har samband med den
underrättelseskyldighet som åligger pantbanken enligt 18 och 19 §§ till
viss del efter mönster från lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att
sälja saker som inte har hämtats. Vad som sägs om sättet att fullgöra
45
Prop. 1994/95:178
underrättelseskyldigheten motsvarar 11 § i den nämnda lagen, dock att
bestämmelsen endast kopplas till underrättelseskyldigheten enligt 19 §.
Om informationen kan lämnas på annat tillförlitligt sätt behöver inte
rekommenderat brev användas, men med den metoden är under-
rättelseskyldigheten på ett otvetydigt sätt fullgjord.
Försäkring
15 §
Försäkringsfrågan har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.3). Av de skäl som anges där har kravet på försäkringsskydd
bestämts till att avse egendoms- och ansvarsförsäkring, vilket innebär att
pantlånelagens formella krav utvidgas till det försäkringsskydd som
pantbankerna normalt har i praktiken. Däremot har utredningens längre
gående förslag inte genomförts.
Pantförsäljning
16 §
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt pantlånelagen. Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3) finns i den nya lagen
ingen motsvarighet till den tidigare minsta kredittiden om fyra månader.
Det kan med kortare kredittider bli svårare för kredittagama att lösa
panten, men tidsfristen i paragrafen ger ändå alltid pantsättaren en tid av
inemot tre månader inklusive förberedelseåtgärdema för auktionen innan
en icke inlöst pant kan försäljas.
17 §
I paragrafen ges bestämmelser om hur försäljning av panten skall ske.
De överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt. Frågan om
pantförsäljning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3).
Normalt skall en försäljning på offentlig auktion äga rum på orten för
pantsättningen. Syftet är givetvis att ge pantsättaren möjlighet att bevaka
förrättningen. Det kan dock i vissa fall vara till fördel även för pantsätta-
ren att auktionen äger rum på en annan ort genom att priset där kan bli
högre. I pantlånelagen kunde länsstyrelsen medge undantag från bl.a.
ortsregeln genom dispens enligt en särskild lagbestämmelse. Någon mot-
svarande dispensregel finns inte i den nya lagen. I stället har i 17 § tagits
in en regel att auktionen far äga rum på annan ort om pantsättaren med-
ger det.
Bestämmelsen om försäljning av värdepapper överensstämmer med vad
som tidigare gällde.
46
Prop. 1994/95:178
18 §
I första stycket anges i enlighet med gällande rätt att försäljning på
auktion skall kungöras i ortstidning minst åtta dagar i förväg. Syftet med
detta är både att ge pantsättaren kännedom om auktionen så att han kan
bevaka sina intressen och att sprida allmän kännedom om auktionen för
att kunna fa ut ett så bra pris som möjligt.
Enligt andra stycket införs nu också en kompletterande skyldighet att
direkt underrätta pantsättaren, eller den som anmält att han övertagit rätten
till panten, om auktionen. Något formkrav på sättet för underrättelse görs
inte med hänsyn till att kostnaderna för ett rekommenderat brev ofta
skulle framstå som oproportionellt stora. Enligt praxis underrättas i många
fall redan nu låntagaren genom brev vid sidan av det föreskrivna
kungörelseförfarandet. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.3).
19 §
Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen
om att överskott från försäljning av en pant tillfaller låntagaren eller den
som har förvärvat rätten till panten.
Andra stycket anger pantbankens skyldigheter då ett överskott uppkom-
mit. Om beloppet inte överstiger 100 kr, behöver pantbanken inte företa
någon aktiv åtgärd. Den som har rätten till panten har dock rätt att på
pantbanken få beloppet utbetalat till sig. Detta motsvarar vad som tidigare
tillämpats, dock att beloppe nu höjts från 50 kr till 100 kr. Om beloppet
överstiger 100 kr skall pantbanken snarast underrätta låntagaren eller den
som förvärvat rätten till panten. På en sådan underrättelse tillämpas 14 §
andra stycket. Om pantbanken finner det lämpligt kan skyldigheten i
stället fullgöras genom utbetalning till den som har rätt till överskottet.
I tredje stycket har i enlighet med utredningens förslag av praktiska skäl
införts en förkortad preskriptionstid på ett år för rätten till överskott.
20 §
Paragrafen innehåller bestämmelser i enlighet med utredningens förslag
om pantbankens rätt att vid försäljning köpa in pantsatta föremål och sälja
dem över disk.
Av utredningens betänkande (s. 127) framgår att pantbankerna på sina
håll har etablerat en inte obetydlig auktions- och försäljningsverksamhet
i egen regi vid sidan av kreditgivningen. Om de bud som ges på auk-
tionen inte täcker pantbankens kostnader, är det vanligt att pantbanken
ropar in panten för egen räkning och sedan säljer den över disk. Verk-
samhet av detta slag omfattas i princip av den reglering som gäller för
handeln med begagnade varor enligt lagen (1981:2) om handel med skrot
och begagnade varor (prop. 1980/81:3 s.250). Någon registreringsplikt
enligt förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor finns
dock inte på grund av ett särskilt undantag i förordningen. Pantbanken är
liksom andra auktionsföretag skyldig att underrätta polismyndigheten om
47
Prop. 1994/95:178
allt gods som bjuds ut enligt 16 § i förordningen. Utredningen diskuterar
(s. 138) möjligheten att tillåta en integration av pantlåneverksamhet och
begagnathandel men stannar för att en sådan integration skulle få alltför
negativa konsekvenser för konsumenterna. I stället föreslås den begränsa-
de möjlighet till köp och försäljning som nu kommer till uttryck i 20 §.
Av 6 § följer att det inte längre blir tillåtet att vid sidan av kre-
ditgivningen driva auktionsverksamhet eller försäljning av annat än panter
som inköpts med stöd av 20 §.
Pantbok
21 §
Paragrafen innehåller en skyldighet i enlighet med gällande rätt för
pantbankerna att föra pantbok. Vad som avses med pantbok framgår av
1 §. Vidare bemyndigas regeringen att utfärda närmare bestämmelse om
vilka uppgifter pantboken skall innehålla.
Utredningens lagförslag innehåller vissa bestämmelser om förande av
pantbok med ADB-medium. Datainspektionen har anfört att en pantbok
som endast innehåller de uppgifter som framgår av utredningens förslag
till lag och förordning inte utgör ett tillståndspliktigt personregister i data-
lagens mening och förordat att 9 § i utredningens förslag utgår. Någon
motsvarighet till den bestämmelsen finns därför inte i den nya lagen.
22 §
I enlighet med utredningens förslag föreskrivs att uppgifterna i pant-
boken skall bevaras under en minsta tid av fem år efter utgången av det
kalenderår som uppgiften fördes in. Regeln har en förebild i 8 § lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, vari föreskrivs att vissa hand-
lingar eller uppgifter som använts vid identitetskontroll skall bevaras
under en femårsperiod.
Ägarprövning
23 §
Frågan om ägarprövning har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.2). Eftersom det i tillståndsprövningen enligt pantbankslagen
ingår att ta ställning även till ägares lämplighet, finns ett uppenbart behov
att även kunna ta ställning till nya ägare som kan utöva ett väsentligt
inflytande på företagets ledning. Bestämmelser om ägarprövning finns i
mer utvecklad form i 5 kap. 11-15 §§ lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag. För pantbankernas del har bestämmelserna i 23 § ansetts
tillräckliga.
Bestämmelsen i första stycket om vilka förvärv som omfattas är utfor-
mad efter definitionen på kvalificerat innehav i 1 kap. 1 § lagen om
kreditmarknadsbolag.
48
Prop. 1994/95:178
Bestämmelsen i andra stycket om förutsättningarna för tillstånd mot-
svarar vad som gäller enligt 5 kap. 12 § lagen om kreditmarknadsbolag.
Ett brott mot skyldigheten att söka tillstånd utgör grund för ingripande
från länsstyrelsen, som i sista hand kan återkalla tillståndet enligt 28 §.
Tillsyn
24 §
Tillsynsfrågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4)
samt under 5 och 6 §§. Som framgår därav hör tillstånds- och tillsyns-
frågorna nära samman. I 24 § finns bestämmelser om den grundläggande
organisationen för tillsynen med länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.
25 §
Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 4 § lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag.
26 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om länsstyrelsens befogenheter vid
tillsynen. Motsvarande bestämmelser finns i 5 kap. 1 § lagen (1992: 1610)
om kreditmarknadsbolag.
Länsstyrelsens befogenheter är allmänt hållna. Det bör understrykas att
uppgiftskrav från myndigheter gentemot företag förorsakar kostnader för
dessa. Det är därför angeläget att länsstyrelserna iakttar restriktivitet och
endast begär sådana uppgifter som de direkt behöver för att fullgöra sina
uppgifter.
Utredningen har gjort bedömningen (s. 204 ff) att frågan om länsstyrel-
sens rätt till information från andra myndigheter inte behöver regleras och
några bestämmelser om detta har inte tagits in i den nya lagen.
Poliskontroll
27 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om poliskontroll i huvudsaklig
överensstämmelse med gällande rätt. För tydlighets skull har i lagtexten
klargjorts att polismyndigheten skall kunna ålägga pantbanken att regel-
bundet sända in uppgifter, vilket bör kunna förbättra och rationalisera
polisens arbete.
Ingripanden
28 §
Bestämmelserna om ingripanden anknyter till motsvarande bestäm-
melser i 5 kap. 17 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Förut-
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 178
Prop. 1994/95:178
sättningarna for återkallelse av tillstånd enligt punkterna 1-3 i 28 § mot-
svaras i huvudsak av punkterna 1-3 i 5 kap. 17 § den nämnda lagen.
29 §
Bestämmelsen om varning anknyter till motsvarande bestämmelse i 5
kap. 17 § andra stycket lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
30 §
I paragrafen regleras länsstyrelsens åtgärder när pantbanksverksamhet
utan tillstånd påträffas. En motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 22
§ lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
31 §
Beträffande första stycket finns en motsvarande bestämmelse i 5 kap.
17 § tredje stycket lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Para-
grafen ger länsstyrelsen möjlighet att från fall till fall utforma anvis-
ningar om hur avvecklingen av rörelsen skall ske.
Vite
32 §
Paragrafen ger länsstyrelsen befogenhet att förena förelägganden och
förbud med vite. En motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 24 § lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Avgifter
33 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om de avgifter som skall finansiera
länsstyrelsernas tillstånds- och tillsynsverksamhet. En motsvarande be-
stämmelse finns i 5 kap. 23 § lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag.
Överklagande m.m.
34 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av polismyn-
dighetens beslut samt om omedelbar verkställighet av dessa. Reglerna
motsvarar vad som gällde tidigare.
35 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens
beslut. Som framgått av den allmänna motiveringen skall länsstyrelsens
beslut enligt den nya lagen överklagas till förvaltningsdomstol. Enligt 6
50
Prop. 1994/95:178
kap. 1 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag skall vissa ingri-
pandebeslut av Finansinspektionen beträffande sådana bolag överklagas
direkt till kammarrätt. Detta har motiverats (prop. 1994/95:27 s. 156) med
den centrala betydelse som vissa kreditmarknadsbolag har för Sveriges
finansiella system.
Några motsvarande skäl finns inte för pantbankernas del och
överklaganden skall därför göras hos länsrätt enligt vanliga regler med
krav på prövningstillstånd i samband med överklagande av länsrättens
beslut till kammarrätt. Länsstyrelsens beslut enligt 30 § andra stycket om
visst föreläggande får inte överklagas alls i enlighet med vad som gäller
för motsvarande fall i lagen om kreditmarknadsbolag.
36 §
Enligt paragrafen får länsstyrelsen besluta om att beslut om förbud,
föreläggande och återkallelse skall gälla omedelbart. Motsvarande gäller
enligt 6 kap. 1 § fjärde stycket lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag.
Ikraftträdandebestämmelser
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5).
Den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1996, då pantlånelagen upphör
att gälla. Övergångsvis gäller i huvudsak att nytt tillstånd krävs för be-
fintlig verksamhet, dock att sådan får drivas vidare med stöd av äldre be-
stämmelser under år 1996 och att ombildning till aktiebolag inte behöver
ske före utgången av år 1997. Rätten att driva verksamheten vidare under
hela år 1996 gäller även om ett äldre tidsbegränsat tillstånd skulle löpa ut
under år 1996.
1 kap. 9 §
I ett nytt tredje stycke förtydligas på det sätt utredningen har föreslagit
att bankrörelselagens inskränkningar i den tillåtna användningen av ordet
"bank" inte hindrar användningen av ordet "pantbank" i samband
verksamhet enligt pantbankslagen. Frågan har tagits upp under 1 §
pantbankslagen.
51
Prop. 1994/95:178
1 §
Ändringen innebär endast att hänvisningen till pantlånelagen byts ut mot
en hänvisning till pantbankslagen.
26 §
Hänvisningen i konsumentkreditlagen har ändrats till att avse den nya
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
1 kap. 3 §
Ändringen innebär endast att hänvisningen till pantlånelagen byts ut mot
en hänvisning till pantbankslagen.
32 §
Ändringen är en rättelse på grund av att hänvisningen till 28 § genom
ett skrivfel blivit felaktigt återgiven i paragrafens lydelse enligt riks-
dagens beslut med anledning av prop. 1994/95:49 (SFS 1995:311).
Lagändringen träder i kraft den 1 april 1996.
52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Uusmann, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Johansson
Föredragande: statsrådet Heckscher
Regeringen beslutar proposition 1994/95:178 Pantbankslag
Prop. 1994/95:178
53
Prop. 1994/95:178
Några av de viktigare forslagen i rapporten
Det skall bli lättare att öppna pantbank. Tonvikten läggs på en sund verk-
samhet.
Behovsprövningen vid etablering slopas sålunda, likaså det etablerings-
företräde som i dag tillkommer kommuner och allmännyttiga bolag.
Vidare utmönstras regler inte bara om länsstyrelsernas befogenhet att
fastställa högsta ränta och andra avgifter for krediten utan också om lo-
kalens inredning, panternas vård och förvaring m.m., liksom de nuva-
rande lagreglerna om en minsta kredittid.
Samtidigt förbättras skyddet för kundema.
Konsumentkreditlagen (1992:830) med dess bestämmelser om skydd för
kredittagama föreslås - när det gäller kreditavtalet - omfatta också pant-
bankernas kreditgivning.
För pantavtalet behövs det enligt utredningen dessutom en del särregler
om bl.a. pantförsäljning och redovisning av ett eventuellt försäljnings-
överskott.
Utredningen föreslår också ett förstärkt försäkringsskydd för kredit-
tagamas panter. Skyddet skall gälla oavsett av vilken anledning som en
pant förstörs, skadas eller försvinner.
Försäkringsbolagens prövning av en pantbank som försäkringsobjekt kan
därmed ersätta många av de kontrollbefogenheter som i dag tillkom-mer
länsstyrelserna och således fungera som ett effektivt ekonomiskt styr-
medel för etableringen av sunda pantbanker. Den prövningen kan dock
inte helt ersätta en tillståndsprövning av traditionellt slag.
För tillstånd skall det fordras dels att verksamheten drivs som aktiebo-
lag, dels att den kan antas komma att uppfylla kraven på en sund pant-
banksverksamhet.
Det betyder till exempel att ingen av de personer i företagsledningen
eller de ägare av bolaget som har ett bestämmande inflytande över verk-
samheten far vara kriminellt belastad eller ligga efter med skatter eller
andra avgifter till det allmänna eller i rollen som näringsidkare ha
misskött sig mot konsumenterna.
Genom kravet på en sund pantbanksverksamhet har således konsu-
menthänsynen getts ett framträdande plan. Ytterligare exempel på sådana
hänsynstaganden är att en pantbank bara skall få driva pantbanksverk-
samhet och inte kombinera denna med andra verksamhetsaltemativ,
exempelvis köp eller option eller kommission till den sökta krediten.
Avsikten med en tillståndsprövning är främst att förebygga risken för
att konsumenterna utsätts för oseriösa affärsmetoder och därmed åsamkas
en många gånger oreparabel skada. Prövningen ger också en garanti för
att försäkringskravet är uppfyllt när verksamheten påbörjas.
För Polisens spanings- och utredningsbehov behålls den nuvarande
54
Prop. 1994/95:178
antecknings- och uppgiftsskyldigheten för pantbanken, likaså Polisens
gransknings- och tillträdesrätt till dess verksamhetslokaler. Som en kom-
plettering föreslås det att den nya lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt skall omfatta också pantbanksverksamheten.
När det gäller ingripanden mot en pantbank skall dessa bara kunna ske
genom återkallelse av ett givet tillstånd. En återkallelse skall också kunna
förenas med ett förbud vid vite att fortsätta verksamheten. I lindriga fall
far varning meddelas. Förslaget innebär en avkriminalisering.
Den begränsade tillstånds- och tillsynsverksamheten enligt förslaget
skall för övrigt av gifts finans ieras. Målet är full kostnadstäckning.
Efter förebild från vad som gäller vid andra former av kreditgivning
föreslås en ny sekretessregel till skydd för enskildas personliga och eko-
nomiska förhållanden.
Länsstyrelserna behåller i övrigt tillstånds- och tillsynsuppgiftema, men
befrias på sikt genom de föreslagna förenklingarna från ett administrativt
merarbete.
Vidare föreslås att regeringens befattning med ärendena upphör. Läns-
styrelsens olika beslut skall fortsättningsvis kunna överklagas hos en all-
män förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd förs in i ledet länsrätt/kam-
marrätt.
Den nuvarande lagen (1949:722) om pantlånerörelse (ändrad senast
1992:545) ersätts med en förenklad pantbankslag, som kompletteras med
en pantbanksförordning m.m.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 1995. Fram till
och med år 1996 skall dock de befintliga pantbankerna kunna fortsätta sin
verksamhet i enlighet med äldre föreskrifter.
En begränsad reglering behövs till skydd för kunderna
I utredningen har vi funnit att pantbanksbranschen i dag är en liten,
välorganiserad och välfungerande bransch. Inga större problem har påta-
lats i praktiken, vare sig från företagens sida eller från kundskyddssyn-
punkt.
Den föråldrade och detaljerade lagstiftning som alltjämt gäller hämmar
och snedvrider emellertid konkurrensen och försvårar onödigtvis nyetable-
ringar.
Den drar också onödiga kostnader.
Vi föreslår därför en genomgripande upprensning i dessa lagregler.
Kravet på tillstånd behålls men villkoren görs mer adekvata.
En fråga som bör ställas är också i vad mån det längre behövs någon
reglering för att skydda konsumenternas intressen.
Med hänsyn främst till att pantbankskundema genomsnittligt sett utgör
en yngre och ekonomiskt och socialt svagare grupp än medborgarna i
gemen har vi kommit fram till att så i viss mån måste anses vara fallet.
Vi grundar denna bedömning på vad vi har fatt belyst genom en egen
55
Prop. 1994/95:178
SCB-undersökning och på en jämförelse med förhållandena i andra länder.
När det gäller kreditgivningen, kan skyddsbestämmelserna i konsument-
kreditlagen (1992:830) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden göras tillämpliga på pantlånet.
För att behålla pantlånets karaktär av kreditgivning utan krav på annan
säkerhet än panten behövs därutöver en regel om att kredittagaren inte kan
göras personligen betalningsansvarig för krediten.
Vidare behövs det för konsumentskyddet regler om pantförsäljning,
redo§visning av försäljningsöverskott, m.m.
Ekonomiskt styrmedel i stället för etableringskontroll kan enligt vår
mening många gånger vara mest effektiva, när det gäller att skapa för-
utsättningar för en sund näringsverksamhet. Vi har därför i syfte att
skydda kredittagamas panter föreslagit ett försäkringskrav som rimligtvis
kommer att innebära en ganska sträng kontroll av pantbanken.
Polisens kontrollbefogenheter kan inte undvaras
Den nuvarande tillträdes- och granskningsrätten för Polisen måste enligt
vår bedömning behållas. Detsamma gäller kontrollen av anteckningar om
panter etc. Rättegångsbalkens regler om husrannsakan bedöms alltså som
otillräckliga.
Många av de regler i den nuvarande pantlånerörelselagen som tar sikte
på skyldigheten att anmäla varje misstanke om brott skall däremot slopas
och ersättas av vad som sägs i den nya lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Närmare om lagförslagen
En starkt förenklad pantbankslag
Genom att vi i så stor utsträckning som möjligt i sak gör innehållet i
reglerna i den nämnda konsumentkreditlagen (1882:830) och i lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag tillämpligt också på
pantbanksverksamheten uppnår vi i princip konkurrensneutralitet med
övriga kreditformer.
Konsumentkreditlagen bör alltså med en del undantag i fortsättningen
tillämpas generellt på också sådan kreditgivning som sker inom
pantlånerörelsen. Det innebär bl.a. att flertalet av de bestämmelser i den
nuvarande pantlånelagen som reglerar kreditavtalet mellan panthavaren
och pantsättaren inte längre behövs. Särskilda regler behövs
fortsättningsvis bara för pantavtalet.
En utvidgning av kreditmarknadsbolagslagens tillämpningsområde
skulle få en motsvarande konsekvens för bl.a. rörelsereglema
pantlånelagen.
Många bestämmelser i kreditmarknadsbolagslagen kan göras tillämpliga
56
Prop. 1994/95:178
också på pantbanker.
En generell utvidgning av tillämpningsområdet för den lagen skulle
emellertid göra det nödvändigt att föra in flera särregler för pantbankerna,
främst när det gäller aktiekapitalets storlek, styrelsens storlek, vilken
verksamhet som får bedrivas och när kredit får beviljas, kravet på kapi-
taltäckning och Polisens brottsförebyggande och spanande verksamhet.
Eftersom kreditmarknadsbolagslagen inte innehåller några särregler för
de olika kreditmarknadsbolag som den omfattar, framstår det lagtekniskt
som lämpligare att behålla en fristående reglering för pantbanksverksam-
heten.
Utredningen förordar därför som nämnts att lagen (1949:772) om pant-
lånerörelse upphävs och ersätts av en särskild, starkt förenklad pantbanks-
lag. Där kan också tas in en del kreditregler som rör pantavtalet.
Den nya lagen kompletteras med en pantbanksförordning.
Dessutom föreslår vi en del ändringar i gällande författningar.
Genom vårt förslag förenklas lagtillämpningen och i och med det admi-
nistrationen.
Rörelsen
Vi har sett det som angeläget att den reform som vi föreslår skall
underlätta pantlåneverksamheten för både företagen och deras kunder.
Åtskilliga lagregler föreslås därför bli slopade.
De återstående anpassas till nyare lagstiftning.
Den traditionella benämningen "pantbank" blir erkänd i lag.
En pantbank får enligt förslaget bara driva pantbanksverksamhet och
sådan verksamhet som har ett naturligt samband med denna.
Det innebär att den inte får driva handel med begagnade varor, kom-
missionsrörelse eller sådan verksamhet som följer av kreditmarknads-
bolagslagen m.m.
Något krav på att en pantbank måste belåna allt gods som det finns en
fungerande andrahandsmarknad för ställs inte upp.
Grunden för kreditgivningen
Det nuvarande förbudet mot att ta emot eller begära en ersättning för ett
utlämnat lån på något annat sätt än i form av ränta (låneavgift) eller att
begära eller ta emot en skuldförbindelse på beloppet förs över till den nya
lagen. Möjligheten att göra undantag från förbudet tas bort.
Med hänsyn till att någon personlig fordran inte kan göras gällande mot
kredittagaren bör pantlånet tas undan från den kreditprövning som annars
följer av 5 § konsumentkreditlagen. I övrigt skall konsumentkreditlagen
omfatta även denna kreditgivning.
Det innebär att en pantbank i sitt förhållande till konsumenten skall
iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen
57
Prop. 1994/95:178
med tillbörlig omsorg. Kravet på god kreditgivningssed får inte bara
betydelse för marknadsföringen av krediter och informationen om
krediten, utan medför också att det ställs vissa krav på avtalet.
Avtalsvillkoren skall vara skäliga och inte brista i balans till kreditgiva-
rens favör. Avtalet skall vara begripligt för konsumenten och det får inte
finnas några missvisande eller undangömda villkor.
De nuvarande föreskrifterna om pantförsäljning tas i sak oförändrade in
i den nya lagen. De har sin motsvarighet i konsumentkreditlagens
bestämmelser om återtagande av en vara vid kreditköp. En nyhet är att ett
överskott som inte har kunnat redovisas inom ett år skall tillfalla
pantbanken.
För kreditgivningen innebär vårt förslag i övrigt följande:
- Länsstyrelsens befogenhet att besluta låneavgifter (ränta) och andra
avgifter för krediten upphör.
- Bestämmelserna om effektiv ränta i konsumentkreditlagen skall
tillämpas fullt ut på pantlån.
- En tillämpning av konsumentkreditlagen medför, när pantsedlarna an-
vänds som kreditavtal, att dessa i fortsättningen måste undertecknas av
kredittagaren.
- Utöver konsumentkreditlagen behövs det ingen särskild bestämmelse
som reglerar vilka uppgifter som kreditavtalet (pantsedeln) skall inne-
hålla.
- Den nu gällande lagregeln om en minsta lånetid på fyra månader slopas,
likaså den om kredittagarens rätt att lösa panten tills försäljningsåtgärder
vidtagits.
- Konsumentkreditlagens bestämmelser om betalning av skulden i förtid
skall i övrigt tillämpas.
- Undantagsbestämmelserna i 6 och 9 §§ konsumentkreditlagen för små
krediter eller sådana med kort kredittid görs däremot inte tillämpliga på
pantlån.
Tillstånd m.m.
Kravet på tillstånd behålls i den nya lagen, men tillstånden skall meddelas
att gälla tills vidare och således inte tidsbegränsas.
En pantlånerörelse skall i fortsättningen få bedrivas bara av svenska
aktiebolag och av utländska kreditinstitut inom EES från en filial här i
landet. Det senare innebär ökade möjligheter till etablering för utländska
58
Prop. 1994/95:178
foretag.
Aktiebolagsformen har motiverats av två skäl. Det ena är att det genom
bl.a. kravet på revision ger en ökad insyn i bolaget. Det andra är att
nästan alla i dag etablerade pantbanker drivs i den företagsformen. Vi ser
inte kravet på aktiebolagsformen som något nämnvärt etableringshinder.
För all annan fristående kreditgivning till konsumenter ställs det kravet
också upp.
Ett annat krav som införs är att verksamheten skall kunna antas komma
att utgöra en sund pantbanksverksamhet. Det nuvarande kravet på redbar-
het och ordentlighet samt lämplighet innefattas i sundhetskravet. Införan-
det av ett sundhetskrav är närmast en anpassning till hur motsvarande
krav har formulerats i lagstiftningen för andra kreditgivare.
Av övriga krav som enligt vårt förslag måste vara uppfyllda för till-
stånd bör särskilt framhållas försäkringsåtagandet till förmån för kredit-
tagama. Lagregeln att pantbanken skall hålla panterna försäkrade till
betryggande belopp kompletteras således med en föreskrift om att en
sådan försäkring far upphöra först en månad efter anmälan till tillsyns-
myndigheten.
Försäkringsskyddet skall omfatta även den situationen att panten för-
störs eller på annat sätt frånhänds pantsättaren på grund av att pantbanken
har varit försumlig eller illojal mot pantsättaren.
Etableringsföreträdet för kommuner och allmännyttiga företag slopas.
Behovsprövningen upphör också.
Inget krav på någon speciell sakkunskap eller branschvana ställs upp.
Men i det nyss nämnda kravet på en sund verksamhet ingår som sagt
en lämplighetsprövning. Den bör med vårt förslag omfatta inte bara före-
tagsledningen utan även en ägare som kan antas påverka skötseln av
pantlånerörelsen.
Kravet på att det skall finnas en särskild föreståndare tas bort. Några
speciella lagregler om pantbanksdirektörens död eller bolagets konkurs
behövs inte heller längre, anser vi.
Ingripande mot en pantbank
Ett tillstånd skall kunna återkallas när förutsättningar för tillståndet inte
längre föreligger, dvs. när verksamheten inte längre uppfyller sundhets-
kravet.
Länsstyrelsen ges befogenhet att i samband med återkallelse av ett till-
stånd inte bara besluta om avvecklingen av verksamheten utan också vid
vite förbjuda en fortsatt pantbanksverksamhet.
Vid lindrigare brister skall en varning kunna utfärdas.
Straffsanktionerna slopas. Möjligheten att återkalla tillstånd eller med-
dela varning bedöms som väl så effektiv.
59
Prop. 1994/95:178
Avgifter
Den offentliga tillstånds- och tillsynsverksamheten bör finansieras genom
avgifter från pantbankerna så att i princip full kostnadstäckning uppnås.
Sekretess
För uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden skall
gälla både tystnadsplikt och handlingssekretess.
Beslutsmyndighet
Länsstyrelserna behåller ansvaret för den förenklade tillståndsprövning och
tillsyn som återstår med vårt lagförslag.
Överklagande
Möjligheten att överklaga till regeringen tas bort.
Länsstyrelsens beslut i ärenden skall i stället kunna överklagas hos en
allmän förvaltningsdomstol.
Överprövningen skall börja i länsrätt. Prövningstillstånd skall krävas för
sakprövning i kammarrätt.
Kostnader
Sammantaget torde våra förslag på sikt innebära besparing för både
pantbankerna och framför allt pantbankskundema, men också för stats-
förvaltningen.
60
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § I denna lag finns det föreskrifter om pantbanker.
2 § I lagen avses med
pantbank ett företag som driver pantbanksverksamhet,
pantbanksverksamhet en näringsverksamhet med ändamål att lämna
kredit åt konsumenter eller andra fysiska personer mot panträtt i lös
egendom eller i fordringar eller andra rättigheter,
pantbok ett särskilt, löpande register över varje pantsättning i en
pantbank.
3 § Om sådan näringsverksamhet där det lämnas kredit åt konsumenter
mot panträtt i fordringar finns det föreskrifter också i lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Rörelsen
Verksamheten
4 § En pantbank får förutom pantbanksverksamhet driva bara sådan
verksamhet som har ett naturligt samband med denna.
Grunden för kreditgivningen
5 § Den enda säkerheten för krediten skall vara den mottagna panten.
En pantbank får inte begära eller ta emot någon skuldförbindelse för
krediten.
Om kredit som lämnas enligt denna lag finns det i övrigt föreskrifter
i konsumentkreditlagen (1992:830).
6 § Som vederlag för krediten får en pantbank förutom ränta begära
eller ta emot bara ersättning för sina kostnader för lånet.
Legitimation
7 § En pantbank får ta emot en pant bara av den som är känd för
pantbankens personal eller som på ett tillförlitligt sätt styrker sin
identitet.
61
Prop. 1994/95:178
Första stycket skall tillämpas också i fråga om den som pantbanken
lämnar ut en pant till.
Pantbok
8 § Varje pantbank skall föra en pantbok.
9 § Pantboken far föras med hjälp av automatisk databehandling
(ADB).
I datalagen (1973:289) finns det föreskrifter om hur ADB-baserade
personregister far inrättas och föras.
10 § Uppgifterna i pantboken skall bevaras under fem år räknat från
utgången av det kalenderår då uppgiften fördes in eller under den
längre tid som för en del uppgifter är föreskriven i bokföringslagen
(1976:125) eller någon annan lag.
Försäkring
11 § En pantbank skall för pantsättamas räkning ha mottagna panter
försäkrade till betryggande belopp.
Om det inte finns särskilda skäl för något annat, skall försäkringen
vara sådan att den gäller alla slags skador på panterna, oavsett hur de
uppkommer.
Pantförsäljning
12 § Om en kreditfordran när den förfaller till betalning står kvar helt
eller delvis obetald, far pantbanken sälja panten.
13 § Panten tar säljas först två månader efter förfallodagen, om inte
kredittagaren eller den som har förvärvat rätten till panten begär att det
skall ske tidigare.
14 § Försäljningen av panten skall ske på en offentlig auktion på den
ort där pantsättningen har ägt rum.
Om panten utgörs av värdepapper som är noterade på en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad, skall försäljningen dock ske genom ett
värdepappersinstitut och till gällande börs- eller marknadspris.
15 § Överskott vid en pantförsäljning tillfaller kredittagaren eller den
som förvärvat rätten till panten.
Överskott som inte har kunnat betalas ut inom ett år från
62
Prop. 1994/95:178
försäljningsdagen tillfaller dock pantbanken
Inköp och försäljning av förfallna panter
16 § En pantbank far vid en försäljning enligt 14 § köpa tidigare
mottagna panter.
17 § En pantbank får i sin verksamhet sälja enligt 16 § inköpta panter
över disk.
Tillstånd
18 § Pantbanksverksamhet får drivas bara efter tillstånd av
länsstyrelsen.
19 § Tillstånd får ges till en rörelse bara om den
- skall drivas i form av aktiebolag,
- kan antas komma att utgöra en sund pantbanksverksamhet,
- uppfyller villkoren i övrigt i denna lag.
20 § Med aktiebolag jämställs vid tillämpningen av 19 § motsvarande
företagsformer i andra länder inom Europeiska ekonomiska
sam arbetsområdet.
Ägarprövning
21 § Förvärv av aktier i en pantbank, som medför att förvärvarens
sammanlagda innehav ger ett bestämmande inflytande i pantbanken, får
ske bara med länsstyrelsens medgivande.
Tillsyn
22 § Pantbankerna i ett län skall stå under tillsyn av länsstyrelsen.
23 § Länsstyrelsen skall se till att en sund utveckling av
pantbanksverksamheten i länet främjas.
24 § Pantbankerna är skyldiga att till länsstyrelsen lämna ut de
handlingar och upplysningar om verksamheten som den behöver för sin
tillsyn.
25 § Som ett led i tillsynen får länsstyrelsen undersöka förhållandena
hos en pantbank.
63
Prop. 1994/95:178
Ingripanden
Återkallelse av tillstånd
26 § Ett bolags tillstånd att driva pantbanksverksamhet skall återkallas
av länsstyrelsen,
1. om bolaget inte inom ett år efter det att det fatt tillståndet har
påbörjat verksamheten eller om bolaget dessförinnan förklarat sig avstå
från tillståndet,
2. om bolaget under en sammanhängande tid av ett år inte har
bedrivit någon verksamhet,
3. om bolaget genom att överträda föreskrifter i denna lag eller i
någon annan författning eller på något annat sätt visar sig olämpligt att
bedriva pantbanksverksamhet.
27 § Ett beslut om återkallelse av tillstånd skall förenas med ett förbud
att fortsätta pantbanksverksamhet.
28 § Om tillståndet återkallas enligt 26 § 2 eller 3, far länsstyrelsen
också besluta om hur avvecklingen av verksamheten skall ske.
Varning
29 § Om det är tillräckligt, far länsstyrelsen i de fall som anges i 26 §
2 och 3 i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.
Poliskontroll
30 § En pantbank är skyldig att till polismyndigheten lämna ut
uppgifter ur pantboken.
31 § Polismyndigheten far bereda sig tillträde till en pantbanks lokaler
för att undersöka pantlagret och granska pantboken och de handlingar
som ligger till grund för den.
Föreläggande att upphöra med olovlig pantbanksverksamhet
32 § Om någon driver pantbanksverksamhet utan tillstånd, skall
länsstyrelsen förelägga denna att upphöra med verksamheten.
Är det osäkert i vad mån verksamheten utgör pantbanksverksamhet,
far länsstyrelsen förelägga den som driver verksamheten att lämna de
upplysningar som behövs för att bedöma frågan.
33 § Länsstyrelsen far besluta om hur avvecklingen av en olovlig
pantbanksverksamhet skall ske.
64
Prop. 1994/95:178
Vite
34 § Om länsstyrelsen meddelar ett föreläggande eller ett förbud enligt
denna lag, far det ske vid vite.
Avgifter
35 § Pantbanker verksamma i Sverige skall till länsstyrelsen betala de
avgifter som regeringen föreskriver.
Sekretess
36 § Uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
som har lämnats till en pantbank far inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet skall i stället tillämpas vad som sägs i
sekretesslagen (1980:100).
37 § Något ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot
tystnadsplikt skall inte följa för den som bryter mot förbudet i 36 §.
Överklagande m.m.
38 § Länsstyrelsen far bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande
eller återkallelse enligt denna lag skall gälla omedelbart.
39 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag far överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. I sådana mål skall det allmännas talan föras av
länsstyrelsen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt 32 § andra stycket far inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Genom lagen upphävs lagen (1949:722) om pantlånerörelse.
3. Den som driver en pantlånerörelse vid den nya lagens
ikraftträdande far driva rörelsen vidare med tillämpning av äldre
föreskrifter intill utgången av år 1996 eller, om en ansökan om tillstånd
enligt den nya lagen har getts in dessförinnan, till dess att ansökningen
har prövats slutligt.
4. I mål och ärenden om överklagande av beslut som länsstyrelsen
eller polismyndigheten har meddelat före ikraftträdandet skall äldre
föreskrifter tilllämpas.
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 sand. Nr 178
Prop. 1994/95:178
1. Riksbanken
2. Svea Hovrätt
3. Kammarrätten i Göteborg
4. Länsrätten i Stockholms län
5. Länsrätten i Uppsala län
6. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län
7. Riksåklagaren
8. Åklagarmyndigheten i Stockholm
9. Regionåklagarmyndigheten Malmö
10. Rikspolisstyrelsen
11. Brottsförebyggande rådet
12. Datainspektionen
13. Kommerskollegium
14. Stockholms handelskammare
15. Sydsvenska handelskammaren
16. Socialstyrelsen
17. Statskontoret
18. Finansinspektionen
19. Riksrevisionsverket
20. Riksskatteverket
21. Kronofogdemyndigheten i Stockholms län
22. Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län
23. Uppsala Universitet, Juridiska fakulteten
24. Lunds universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten
25. Umeå Universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten
26. Handelshögskolan i Stockholm
27. Närings- och teknikutvecklingsverket
28. Marknadsdomstolen
29. Konkurrensverket
30. Patent- och registreringsverket
31. Kammarkollegiet
32. Konsumentverket
33. Allmänna reklamationsnämnden
34. Kooperativa rådet
35. Länsstyrelsen i Stockholms län
36. Länsstyrelsen i Uppsala län
37. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
38. Stockholms kommun
39. Uppsala kommun
40. Göteborgs kommun
41. Svenska Kommunförbundet
42. Sveriges Köpmannaförbund
43. Företagarnas Riksorganisation
44. Föreningen Auktoriserade Revisorer
45. Svenska Revisorssamfundet
46. Sveriges Försäkringsförbund
47. Tjänstemännens Centralorganisation
48. Sveriges Akademikers Centralorganisation
49. Landsorganisationen i Sverige
50. Finansbolagens förening
51. Svenska Bankföreningen
52. Svenska Pantbanksföreningen
53. Sveriges bankkunders riksförbund
Prop. 1994/95:178
67
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § I denna lag avses med
pantbank: ett företag som bedriver pantbanksverksamhet,
pantbanksverksamhet: en näringsverksamhet med ändamål att lämna
krediter åt konsumenter mot panträtt i huvudsakligen lösöre,
pantsedel: ett särskilt bevis om pantsättningen som låntagaren far,
pantbok: ett särskilt löpande register över varje pantsättning i en pant-
bank.
2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat
anges i lagen.
Tillståndsplikt
3 § Pantbanksverksamhet far drivas bara efter tillstånd av länsstyrelsen.
Tillstånd ges tills vidare.
Tillstånd kan ges till svenska aktiebolag och utländska motsvarande
företagsformer inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För ett
utländskt företag, som inte är verksamt genom ett svenskt aktiebolag,
skall tillståndet avse verksamhet genom filial enligt lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
4 § Tillstånd enligt 3 § skall ges om företaget med hänsyn till
organisation, ledning och ägare med bestämmande inflytande kan antas
komma att bedriva en sund pantbanksverksamhet och i övrigt uppfylla
bestämmelserna i denna lag.
Tillstånd till ett utländskt företag enligt 3 § andra stycket får ges endast
om företaget bedriver pantbanksverksamhet och står under tillsyn av
behörig myndighet i det land där det har sitt säte.
5 § Tillstånd enligt 3§ ges av länsstyrelsen i det län där verksamheten
skall bedrivas. Skall verksamheten bedrivas i flera län, lämnas tillståndet
av länsstyrelsen i det län där företagets svenska huvudkontor är beläget.
Innan en pantbank öppnar ett nytt kontor, skall anmälan göras till den
länsstyrelse som beviljat tillståndet. Öppnas kontoret i ett annat län, skall
anmälan göras även till länsstyrelsen i det länet.
68
Prop. 1994/95:178
Sundhetskrav och forbud mot annan verksamhet
6 § Pantbanksverksamhet skall bedrivas så att allmänhetens förtroende
för verksamheten upprätthålls och i övrigt så att verksamheten kan anses
sund.
En pantbank far inte bedriva någon annan verksamhet vid sidan av
pantbanksverksamhet än som anges i 20 §.
Tystnadsplikt
7 § Uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
som har lämnats till en pantbank far inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till ansvar
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Grunder för långivning
8 § Den mottagna panten skall vara den enda säkerheten för lånet.
Pantbanken far inte begära eller ta emot någon skuldförbindelse för lånet.
9 § Räntan som tas ut för lånet skall anges som en räntesats mot-
svarande räntekostnaden per år för den vid varje tillfälle obetalda delen
av skulden. Räntesatsen far inte ändras till låntagarens nackdel under
lånetiden.
10 § En pantbank far förutom ränta begära eller ta emot ersättning för
lånet, om sådan ersättning motsvaras av kostnader för lånet.
Ersättningsbeloppet får inte ändras till låntagarens nackdel under låne-
tiden.
11 § Låntagaren har rätt att lösa ut panten i förtid. Ränta och andra kost-
nader skall då betalas för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för
tiden därefter. Därvid får dock varje påbörjad månad från dagen för lånet
räknas som hel månad.
Pantbanken får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden
betalas i förtid.
12 § Lånetiden får inte överstiga ett år.
Om pantbankens fordran står kvar helt eller delvis obetald när den för-
faller till betalning, får pantbanken sälja panten.
Pantbanken har rätt till dröjsmålsränta under högst fyra månader från
förfallodagen.
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 178
Prop. 1994/95:178
Pantsedel
13 § Låntagaren skall få en pantsedel som bevis för pantsättningen. Pant-
sedeln skall innehålla uppgift om
1. det nummer under vilket lånet har förts in i pantboken,
2. dagen för pantsättningen och lånets förfal lodag,
3. lånebelopp och ränta enligt 9 §,
4. ersättning enligt 10 § och övriga villkor för lånet samt
5. beskrivning av panten eller panterna.
Ränta och ersättning enligt 10 § skall anges med belopp. Någon
ytterligare ersättning enligt 9 och 10 §§ har pantbanken inte rätt till.
Åldersgräns och legitimation, m.m.
14 § En pantbank får ta emot pant bara av den som har fyllt arton år.
Låntagaren skall vara känd för pantbankens personal eller på ett tillför-
litligt sätt styrka sin identitet. Detsamma gäller också när panten skall
lösas ut.
Pantbanken skall vid pantsättningen begära uppgift om den adress där
låntagaren kan nås för underrättelser. Skyldighet att underrätta låntagaren
eller annan enligt 19 § skall anses fullgjord, om underrättelsen har sänts
i rekommenderat brev under den adress som har uppgetts eller som är
känd för pantbanken.
Försäkring
15 § En pantbank skall ha mottagna panter försäkrade för egendoms-
skador och ansvarsskador till betryggande belopp.
Pantförsäljning
16 § Panten far säljas först två månader efter förfallodagen, om inte
låntagaren eller den som har förvärvat rätten till panten medger att det far
ske tidigare.
17 § Försäljning skall ske på offentlig auktion på den ort där pantsätt-
ningen ägt rum, om inte låntagaren eller den som förvärvat rätten till
panten har medgivit försäljning på annan ort.
Om panten utgörs av värdepapper som är noterade på svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad
marknad, skall försäljningen dock ske genom ett värdepappersinstitut och
till gällande börs- eller marknadspris.
18 § En försäljning på offentlig auktion skall kungöras i en tidning inom
orten minst åtta dagar i förväg. I kungörelsen skall anges panternas för-
70
Prop. 1994/95:178
fallomånader.
Låntagaren, eller den som pantbanken vet har rätten till panten, skall
också i god tid före auktionen på lämpligt sätt underrättas om tid och
plats för denna.
19 § Överskott vid en pantförsäljning tillfaller låntagaren eller den som
förvärvat rätten till panten.
Om överskottet uppgår till högst 100 kronor, har denne rätt att på
begäran fa beloppet utbetalat på pantbanken. Om beloppet överstiger 100
kronor, skall pantbanken snarast underrätta låntagaren eller den som
pantbanken vet har förvärvat rätten till panten om att ett sådant överskott
har uppkommit. Pantbanken kan också i stället direkt utbetala beloppet till
vederbörande på lämpligt sätt.
Överskott som inte har kunnat betalas ut inom ett år från försäljnings-
dagen tillfaller pantbanken.
20 § En pantbank far vid försäljning enligt 17 § första stycket köpa
tidigare mottagna panter. Sådana panter far pantbanken i sin verksamhet
också sälja över disk.
Pantbok
21 § Varje pantbank skall föra en pantbok.
Regeringen far föreskriva vilka uppgifter som skall antecknas i pant-
boken.
22 § Uppgifterna i pantboken skall bevaras under fem år räknat från
utgången av det kalenderår som uppgiften fördes in eller under den längre
tid som för vissa uppgifter gäller enligt annan författning.
Ägarprövning
23 § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i en pantbank, som innebär
att förvärvaren innehar mer än tio procent av kapitalet eller rösterna eller
som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av före-
taget, far ske bara efter tillstånd av den länsstyrelse som har lämnat till-
stånd enligt 3 §.
Tillstånd skall lämnas, om det inte kan antas att förvärvet kommer att
motverka en sund utveckling av företagets verksamhet.
Tillsyn
24 § En pantbank står under tillsyn av länsstyrelsen.
Driver pantbanken verksamhet i flera län, är länsstyrelsen i det län där
71
Prop. 1994/95:178
företagets svenska huvudkontor är beläget huvudansvarig för tillsynen
med biträde för den lokala tillsynen av länsstyrelserna i de övriga län där
företaget bedriver verksamhet.
25 § Länsstyrelsen skall vid sin tillsyn över pantbankerna se till att en
sund utveckling av verksamheten främjas.
26 § En pantbank skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om sin
verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som länssty-
relsen begär.
Länsstyrelsen får genomföra undersökning hos en pantbank när läns-
styrelsen anser det nödvändigt.
Poliskontroll
27 § En pantbank är skyldig att på polismyndighetens begäran lämna
ut uppgifter ur pantboken till polismyndigheten. En sådan begäran får
avse viss systematisk rapportering till polismyndigheten.
Pantbanken skall också lämna polismyndigheten tillträde till pantban-
kens lokaler för att undersöka pantlagret och granska pantboken och de
handlingar som ligger till grund för den.
Ingripanden
28 § Ett tillstånd att bedriva pantbanksverksamhet skall återkallas av
länsstyrelsen om
1. företaget inte inom ett år efter tillståndsbeslutet har börjat driva verk-
samheten eller dessförinnan har förklarat sig avstå från tillståndet,
2. företaget under en sammanhängande tid av ett år inte har bedrivit
någon verksamhet, eller
3. företaget genom att överträda bestämmelser i denna lag eller någon
annan författning eller på något annat sätt visar sig inte uppfylla kravet
på en sund pantbanksverksamhet.
29 § Om det är tillräckligt får länsstyrelsen i det fall som avses i 28 § 3
i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.
30 § Om någon bedriver pantbanksverksamhet utan tillstånd, skall läns-
styrelsen förelägga denne att upphöra med verksamheten.
Är det osäkert om viss verksamhet utgör pantbanksverksamhet, får läns-
styrelsen förelägga den som bedriver verksamheten att lämna de upplys-
ningar som behövs för att bedöma frågan.
31 § Om länsstyrelsen återkallar ett tillstånd enligt 28 § 3, får läns-
styrelsen besluta om hur verksamheten skall avvecklas.
72
Prop. 1994/95:178
Länsstyrelsen far också besluta om hur en olovlig pantbanksverk-
samhet skall avvecklas.
Vite
32 § Om länsstyrelsen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna
lag, far länsstyrelsen förelägga vite.
Avgifter
33 § Pantbanker verksamma i Sverige skall till länsstyrelsen betala
avgifter för finansiering av länsstyrelsens verksamhet enligt denna lag.
Regeringen far meddela närmare föreskrifter om dessa avgifter.
Överklagande, m.m.
34 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos läns-
styrelsen. Polismyndighetens beslut skall gälla omedelbart, om inte annat
föreskrivs.
35 § Länsstyrelsens beslut enligt 30 § andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut som länsstyrelsen meddelar enligt denna lag får överkla-
gas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
36 § Länsstyrelsen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande
eller återkallelse enligt denna lag skall gälla omedelbart.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1949:722) om
pantlånerörelse skall upphöra att gälla.
2.1 fråga om överklagande av beslut som länsstyrelsen eller polismyn-
digheten har meddelat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
tillämpas.
3. För pantbanksverksamhet som vid den nya lagens ikraftträdande
drivs med stöd av tillstånd enligt äldre bestämmelser gäller följande.
a) För fortsatt verksamhet krävs tillstånd enligt den nya lagen. Rörelsen
får dock drivas vidare med stöd av äldre bestämmelser intill utgången av
år 1996 eller, om ansökan om tillstånd enligt den nya lagen har getts in
dessförinnan, till dess ansökningen har prövats slutligt.
b) Verksamhet som drivs i annan form än som krävs enligt 3 § andra
stycket får drivas vidare i denna form intill utgången av år 1997.
73
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
9 §3
Ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteks-
bank och sådant bankföretag som avses i 4 eller 5 § far i sin firma eller
i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
En sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till
företag som avses i första stycket far dock, efter tillstånd av Finans-
inspektionen, använda ordet bank i sin firma.
Vad som sägs i denna paragraf
utgör inte hinder för ett företag
som omfattas av pantbankslagen
(1995:000) att använda ordet pant-
bank i sin firma eller annars i sin
rörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3Senaste lydelse 1992:1613.
74
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 1 och 26 §§ konsumentkreditlagen (1992:830)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och
som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes
yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit
som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas
av en näringsidkare som ombud för
Lagen gäller inte författningsreg-
lerade lån som lämnas av statsme-
del och inte heller lån som lämnas
i pantlånerörelse enligt lagen
(1949:722) om pantlånerörelse.
26
Använder näringsidkare förbehåll
om återtagande vid försäljning av
en vara som med hänsyn till sin
beskaffenhet eller sitt värde eller på
grund av förhållandena på
marknaden inte är lämpad som
kreditsäkerhet, kan näringsidkaren
förbjudas att framdeles i liknande
fall använda sådana förbehåll. I
fråga om förbud gäller i övrigt be-
stämmelserna i lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden.
kreditgivaren.
Lagen gäller inte författningsreg-
lerade lån som lämnas av statsme-
del och inte heller lån som lämnas
i pantbanksverksamhet enligt pant-
bankslagen (1995:000).
§
Använder näringsidkare förbehåll
om återtagande vid försäljning av
en vara som med hänsyn till sin
beskaffenhet eller sitt värde eller på
grund av förhållandena på
marknaden inte är lämpad som
kreditsäkerhet, kan näringsidkaren
förbjudas att framdeles i liknande
fall använda sådana förbehåll. I
fråga om förbud gäller i övrigt be-
stämmelserna i lagen (1994: 1512)
om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
75
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap
3 §4
Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten
1. drivs av statlig eller kommunal myndighet,
2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,
3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma
koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten
inte anskaffas från allmänheten,
4. tillgodoser finanseringsbehov endast inom en grupp näringsidkare
med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte
anskaffas från allmänheten,
5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett
självständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,
6. utgör sådan verksamhet som 6. utgör pantbanksverksamhet
avses i 1 § lagen (1947:722) om enligt pantbankslagen (1995:000),
pantlånerörelse,
7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt
annan lag, eller
8. drivs av ett aktiebolag, om
- bolaget med stöd av 1 § lagen (1994:77) om beslutanderätt för regionala
utvecklingsbolag har fatt rätt att pröva frågor om stöd till näringsidkare
eller bolaget är moderbolag till ett sådant bolag,
- staten äger så många aktier i bolaget att staten har mer än hälften av
rösterna för samtliga aktier eller bolaget är dotterbolag till ett bolag vari
staten äger aktier i den omfattningen, och
- medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Nära samband, som avses i 3, skall anses föreligga om företagen leds
av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens
verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla
4Senaste lydelse 1994:78.
76
Prop. 1994/95:178
samma eller i huvudsak samma personer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
77
Prop. 1994/95:178
Härigenom föreskrivs att 32 § konsumentkreditlagen (1992:830) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1995:311) om ändring i nämnda lag skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §
I fråga om handräckning och
verkställighet av dom, som anges i
31 § tredje stycket, tillämpas i
övrigt 12 § andra och tredje
styckena samt 15-18 §§ lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl., varvid
hänvisningen i 16 § tredje stycket
till 10 § första stycket skall avse
18 § första stycket denna lag.
I fråga om handräckning och
verkställighet av dom, som anges i
31 § tredje stycket, tillämpas i
övrigt 12 § andra och tredje
styckena samt 15-18 §§ lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl., varvid
hänvisningen i 16 § tredje stycket
till 10 § första stycket skall avse
28 § första stycket denna lag.
78
Prop. 1994/95:178
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-31
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet
Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 23 mars 1995 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. pantbankslag,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
4. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
5. lag om ändring i lagen (1995:311) om ändring i konsumentkredit-
lagen (1992:830).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättschefen
Per Erik Lindeberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till pantbankslag
8§
1 denna paragraf anges i första meningen att den mottagna panten skall
vara den enda säkerheten för lånet och i andra meningen att panktbanken
inte far begära eller ta emot någon skuldförbindelse för lånet.
Av motiveringen i remissen framgår att med den senare bestämmelsen,
som har en motsvarighet i 7 § andra stycket lagen om pantlånerörelse,
avses att fastslå att en låntagare aldrig har något personligt betalningsan-
svar för lånet. Enligt Lagrådets mening bör denna princip komma till tyd-
ligare uttryck i lagtexten. Det kan ske genom att bestämmelsen i andra
meningen utformas med avseende direkt på frågan om det personliga an-
svaret. Av en sådan reglering följer utan vidare att pantbanken inte far
kräva en skuldförbindelse av låntagaren.
På grund av det sagda och med en mindre redaktionell jämkning av
första meningen förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:
"Panten skall vara den enda säkerheten för lånet. Låntagaren blir inte
personligen betalningsansvarig för lånet."
13 §
I förevarande paragraf meddelas föreskrifter om lämnande av pantsedel
som bevis om pantsättning samt om de uppgifter som en pantsedel skall
79
Prop. 1994/95:178
innehålla. Härutöver föreskrivs i andra stycket andra meningen att någon
ytterligare ersättning enligt 9 och 10 §§ - vari meddelas bestämmelser an-
gående ränta och ersättning för kostnader - har pantbanken inte rätt till.
Av bestämmelserna i 9 och 10 §§ torde med tillräcklig tydlighet framgå
att en pantbank inte har rätt till ränta eller annan ersättning utöver vad där
sägs. Det kan inte anses behövligt med en särskild bestämmelse som
fastslår detta. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen i förevarande
paragrafs andra stycke andra meningen far utgå.
18 och 19 §§
I dessa paragrafer, som reglerar frågan om försäljning av pant, föreslås
bl.a. vissa bestämmelser om underrättande av pantägaren. I 18 § andra
stycket, vari fråga är om underrättelse om tid och plats för auktion, anges
att underrättelse skall ske till låntagaren eller den som pantbanken vet har
rätten till panten. På motsvarande sätt föreskrivs i 19 § andra stycket
andra meningen att, om överskott vid pantförsäljning överstiger 100 kr.,
pantbanken skall underrätta låntagaren eller den som pantbanken vet har
förvärvat rätten till panten.
Lagrådet har inte någon erinran mot att, när låntagaren har överlåtit
äganderätten till en pant, underrättelse skall ske till den nye ägaren. Det
synes emellertid inte vara nödvändigt att i bestämmelserna särskilt ange
att pantbanken har vetskap om förvärvet. Det ligger i sakens natur att en
pantbank inte har fatt kännedom. Lagrådet förordar därför att vad de
nämnda bestämmelserna innehåller om reservation för att pantbanken har
vetskap om förvärvet far utgå.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
80
Prop. 1994/95:178
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för upprepar ett |
|
Pantbankslagen (1995:000) |
21 och 33 §§ |
81
gotab 48304, Stockholm 1995