1994/95:167
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 1995
Ingvar Carlsson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)
I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på inriktningen av det svenska
miljöpolitiska arbetet i EU och hur arbetet skall bedrivas.
Huvuduppgiften är att medverka till en långsiktigt hållbar utveckling
i Europa i linje med slutsatserna från Riokonferensen. Sverige skall vara
pådrivande i omställningen av sådan produktion och konsumtion som
utgör ett hot mot miljön. I första hand gäller det omställningen inom tre
för det ekonomiska livet centrala områden, nämligen transporter,
energiförsörjning och livsmedelsområdet i vid mening. Sverige skall
verka för att gamla metoder, tekniska lösningar och anläggningar som
inte fyller miljökraven så snabbt som möjligt ersätts med ny teknik och
nya investeringar som förenar ekonomiska krav med ekologiska
grundvillkor. Det innebär att Sverige i EU-arbetet skall förena insatserna
för en bättre miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen.
Sverige skall således prioritera:
- kampen mot försurning och klimatförändringar
- arbetet för kretsloppsanpassning
- bevarande av biologisk mångfald, samt
- en höjd ambitionsnivå när det gäller kemikaliekontroll och minskad
användning av bekämpningsmedel.
Med hänsyn till miljöfrågornas stora betydelse i EU är det enligt
regeringens uppfattning naturligt att den fortsatta utvecklingen av EU:s
miljöpolitik diskuteras vid den regeringskonferens som äger rum mellan
medlemsländerna år 1996. Regeringen har för avsikt att lyfta fram
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167
miljöfrågorna i samband med översynen av de grundläggande fördrags- Skr. 1994/95:167
texterna för EU-verksamheten.
Sverige bör som medlem i EU aktivt verka för effektiva och ökade
miljöinsatser i Central- och Östeuropa och i synnerhet i vårt närområde.
Östersjöområdet är av särskild vikt.
I skrivelsen ägnas genomförandefrågor särskild uppmärksamhet. Där
behandlas hur olika grupper i samhället skall engageras och ges tillfälle
att delta. Vidare tas frågan om vissa resursförstärkningar upp liksom hur
de svenska förberedelserna inför EU-förhandlingar skall samordnas samt
hur EU-reglema skall få genomslag i Sverige.
Skr. 1994/95:167
1 Inledning................................ 5
1.1 Ärendet och dess beredning ................ 5
1.2 Utgångspunkter för det svenska arbetet ......... 5
1.3 Tillväxt och miljö - en ny utvecklingsmodell...... 8
1.4 Regeringskonferensen år 1996 ............... 10
1.5 Ett gemensamt arbete .................... 11
2 Prioriterade sakområden....................... 12
2.1 Inledning............................ 12
2.2 Försurning och klimatpåverkan .............. 13
2.2.1 Försurning....................... 15
2.2.2 Klimatförändringar.................. 19
2.3 Kemikalier...........................21
2.4 Kretsloppsanpassning av varusektorn och åtgärder på
avfallsområdet.........................24
2.5 Biologisk mångfald......................26
3 Internationellt samarbete.......................28
3.1 Allmänt.............................28
3.2 Central- och Östeuropa...................29
3.3 Övrigt internationellt samarbete..............31
4 Andra ställningstaganden ......................33
4.1 Styrmedel ...........................33
4.1.1 Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB)......33
4.1.2 Fysisk planering ...................34
4.1.3 Miljöforskning ....................36
4.1.4 Miljöövervakning...................37
4.1.5 Övrigt om styrmedel.................38
4.2 Miljö och handel.......................39
4.3 Jordbruk............................40
4.4 Bioteknik............................41
4.5 Städernas miljöproblem...................42
4.6 Ozonnedbrytande ämnen ..................43
4.7 Kolväten/marknära ozon ..................44
4.8 Hav och vatten ........................45
4.9 Kustområdena.........................47
4.10 Euratom-fördraget ......................48
5 Genomförandefrågor.........................50
5.1 Ett handlingskraftigt arbete - på alla plan........50
5.2 Resurser ............................ 53
5.3 Genomförande av EG-regler................54
Remisslista ................................... 56
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
58 Skr. 1994/95:167
Sveriges inträde i EU skapar nya förutsättningar för den svenska
miljöpolitiken. Sverige är som EU-medlem med och från insidan
påverkar unionens miljöpolitik.
Miljö- och naturresursdepartementet har i rapporten Det svenska
miljöarbetet i EU (Ds 1994:126) utarbetat ett förslag till svensk EU-
strategi på miljöområdet. I förslaget prioriteras sådana frågor som
försurning och klimat, kemikalier, kretslopp och internationellt sam-
arbete. Förslaget är remitterat till de instanser som anges i bilaga 1.
Remissinstansernas synpunkter redovisas i sammandrag i det följande
under olika avsnitt. De finns även tillgängliga i Miljödepartementet (Dnr
M94/4663/3) liksom en sammanställning av svaren.
Skr. 1994/95:167
Regeringens bedömning: EU:s politik på samtliga områden bör
bidra till en hållbar utveckling i linje med slutsatserna från 1992
års FN-konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Den
förstärkning av EU:s miljöprofil som skedde genom Maastricht-
fördraget bör fortsatt utvecklas. Arbetet skall utgå från besluten vid
Riokonferensen och grundas på en medvetenhet om de ekologiska
gränserna för mänskliga aktiviteter. Utnyttjandet av energi- och
naturresurser skall ske på ett hållbart sätt. Sverige skall därför
verka för en långsiktig investeringsstrategi inom EU för att ersätta
gamla metoder och tekniska lösningar som inte uppfyller miljökra-
ven så snabbt som möjligt med ny teknik och nya investeringar
som förenar ekonomiska krav med ekologiska grundvillkor. Det
innebär att Sverige i EU-arbetet skall förena insatserna för en
bättre miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Den i
medlemsländerna högsta tillämpade ambitionsnivån skall gälla som
utgångspunkt för det svenska miljöpolitiska arbetet i EU liksom att
någon sänkning av normerna i Sverige ej bör ske.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i regel inte några
invändningar mot de utgångspunkter som redovisas i promemorian.
Några instanser - Naturskyddsföreningen, Jordens Vänner och
Greenpeace - vill att det svenska arbetet i EU skall syfta till att ändra
EU:s miljöpolitik i grunden. Varje EU-land skall vara helt fritt att införa
hårdare miljöregler än gemenskapens, naturresurshushållning och
miljöskydd skall tas in som ett av unionens grundläggande mål och en
ändring bör göras av EU:s energipolitik. Beijerinstitutet vill betona
miljön som en resursbas som är nödvändig för mänsklig välfärd. Skr. 1994/95:167
Institutet förordar en miljöpolitik som är integrerad med den allmänna
ekonomiska politiken och som även är ett redskap i hushållningen med
grundläggande ekologiska resurser. Motsvarande synpunkter förs fram
av Ingenjörsvetenskapsakademien och knyts till de rekommendationer
som togs vid FN-konferensen i Rio de Janeiro år 1992 och som tillämpas
i Agenda 21-arbetet.
Skälen för regeringens bedömning: EG:s arbete på miljöområdet
började under 1960-talet. De första gemensamma miljöreglema, avseende
bl.a. klassificering och märkning av farliga kemikalier, kom år 1967.
Besluten om gemensamma miljöregler baserades vid denna tid på
artikel 235 i Romfördraget avsedd för områden som saknar egen legal
grund men där en gemenskapsåtgärd är nödvändig för att inom den
gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål.
Genom enhetsakten år 1987 tillkom särskilda bestämmelser (artikel 130r -
130t) om åtgärder på miljöområdet som ger den legala grunden for
beslut i miljöfrågor. Maastrichtfördraget år 1992 innebar ytterligare
ändringar och tillägg i Romfördraget (bl.a. i artikel 2 och artikel 130r)
som har betydelse för miljön i gemenskapen. Härigenom har skapats
formella förutsättningar att stärka EG/EU:s miljöpolitik bl.a. genom att
hänsyn till miljön därefter är en del av EU:s grundläggande mål och
genom att fler miljöbeslut än tidigare fattas med kvalificerad majoritet.
EG-ländema har också enats om gemensamma miljöpolitiska riktlinjer.
Redan vid ett EG-toppmöte år 1972 beslöt stats- och regeringscheferna
att skapa en gemensam miljöpolitik och beställde ett särskilt miljöhand-
lingsprogram. Ett sådant fastställdes år 1973. Det redovisar hur EG:s
grundläggande miljölagstiftning borde utvecklas. Vidare påbörjades ett
arbete för att ta fram ramdirektiv för avfall, farliga kemikalier och
utsläpp av luftföroreningar från fasta anläggningar.
Miljösamarbetet har därefter successivt utvecklats. Det senaste
miljöhandlingsprogrammet - EG:s femte - antogs år 1993 och innebär
i enlighet med vad som följer av Romfördragets miljöbestämmelser att
hänsyn till miljön skall finnas med vid alla politiska beslut inom
gemenskapen. I programmet slås fast att EG/EU skall sträva mot en
fortsatt ekonomisk och social utveckling utan att skada miljön och
naturresurserna. Programmet är en viktig politisk avsiktsförklaring som
medlemsländerna enats om. Numera finns alltså jämfört med tidigare en
god grund för miljöarbetet inom EU/EG både legalt och miljöpolitiskt.
En närmare beskrivning av EU:s miljöpolitik och dess effekter i Sverige
finns i betänkandet (SOU 1994:7) EU, EES och miljön som lämnats av
EG-konsekvensutredningen.
Som framhålls i departementspromemorian Det svenska miljöarbetet i
EU kommer nära hälften av de gränsöverskridande luftföroreningarna
som når Sverige, liksom en stor del av vattenföroreningarna, från övriga
EU-länder. Det omfattande varuutbytet där Sverige svarar för endast 2-3
procent av produktion och konsumtion av industriprodukter i Västeuropa
påverkar också den gemensamma miljön, allt ifrån produktionen till dess
varorna kasseras och blir avfall.
De viktigaste utländska belastningarna på miljön i Sverige uppstår
genom spridning av svavel- och kväveoxider, tungmetaller, stabila Skr. 1994/95:167
toxiska och bioackumulerbara ämnen och flyktiga organiska ämnen. Detta
leder till försurning av mark och vatten, övergödning, bildning av
oxidanter samt skador och risker för ekosystemens funktion. De utifrån
kommande föroreningar som påverkar Sverige har nästan uteslutande sitt
ursprung i länderna norr om Alperna och Karpatema. Bergskedjorna i
Centraleuropa utgör inte enbart en delare för Europas floder utan delar
också vädersystemen och styr därmed transporten av luftföroreningar. De
gränsöverskridande föroreningarna är internationella regionala problem
som måste lösas gemensamt. En samverkan inom ramen för EU när det
gäller att lösa dem är sålunda både naturlig och angelägen och bör ha
hög prioritet för svensk del.
Grunden för det svenska miljöpolitiska arbetet är ett ekologiskt baserat
synsätt som tar hänsyn till att vi inte får överskrida gränserna för vad
naturen kan bära och en medvetenhet om de komplexa och för störningar
känsliga sambanden i natur och miljö. Vid FN-konferensen i Rio de
Janeiro år 1992 betonades starkt betydelsen av en hållbar hushållning
med naturresurserna och ett bevarande av den biologiska mångfalden.
Konferensen rekommenderade dessutom att miljöpolitiska åtgärder skulle
integreras i all politisk ekonomisk verksamhet. Arbetet på att nå hållbar
utveckling skulle vidare grundas på försiktighetsprincipen. Dessa
värderingar bör prägla EU:s arbete.
I Sverige liksom i de andra EU-ländema har påbörjats ett uppföljnings-
arbete för att genomföra besluten från den nämnda FN-konferensen. Det
svenska arbetet härmed har senast redovisats för riksdagen i regeringens
skrivelse (1994/95:120) Miljön - Vårt gemensamma ansvar. EU:s
uppföljning har bl.a. redovisats i det femte miljöhandlingsprogrammet.
Sverige bör bidra till den fortsatta uppföljningen av Riokonferensen inom
EU. Sverige skall vara pådrivande i omställningen av sådana produk-
tions- och konsumtionsförhållanden som utgör ett hot mot miljön och
hållbar utveckling. Sverige skall därför verka för en långsiktig investe-
ringsstrategi inom EU som medför att gamla metoder och tekniska
lösningar som inte uppfyller miljökraven ersätts så snabbt som möjligt
med ny teknik och nya investeringar som förenar ekonomiska krav med
ekologiska grundvillkor. Det innebär att Sverige i EU-arbetet skall förena
insatserna för en bättre miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstill-
fällen.
En viktig förutsättning för att ha framgång i genomförandet av den
svenska strategin för det miljöpolitiska arbetet i EU är att ha god
nationell framförhållning i de frågor som kommer upp till beredning och
beslut inom EU. Det svenska miljöarbetet i EU kommer utifrån kunskap
om miljösituationen i Sverige liksom om miljöpolitiken i de andra
medlemsländerna att i stor utsträckning inriktas på att påverka EU:s
lagstiftningsarbete för att nå gemensamma lösningar som är till fördel för
miljön. Samtidigt skall vi naturligtvis fortsätta att driva en aktiv nationell
miljöpolitik. Detta är också viktigt för trovärdigheten i vårt pådrivande
arbete inom EU.
Lag- och foreskriftsarbetet är för närvarande en tung och viktig del i
EU.s miljöpolitiska arbete. En del problem är av sådan natur att det är
svårt att åstadkomma effektiva åtgärder inom ramen for arbetet med ett Skr. 1994/95:167
enda direktiv. Miljöproblemen är mestadels komplicerade och samman-
hängande. Enkla samband mellan problem i miljön och ett enskilt EG-
direktiv är snarare undantag än regel. Ett problem som t.ex. övergödning
av mark och vatten måste angripas på olika vägar. Självfallet skall vi
som senare behandlas i skrivelsen kraftfullt verka även för ökad
användning och, när det är lämpligt, harmonisering av ekonomiska och
andra styrmedel.
Regeringens syn på prioriteringen av olika frågor redovisas i avsnitt 2
i det följande. Även i sådana frågor som inte är högprioriterade skall vi
naturligtvis verka för att det svenska synsättet får genomslag. Frågor
rörande internationellt samarbete och EU-samarbetet behandlas i
avsnitt 3, medan ställningstaganden i andra samarbetsfrågor tas upp i
avsnitt 4.
I det fortsatta arbetet kommer samordning av de svenska insatserna,
information till olika EU-länder och EU-organ, liksom delaktighet samt
öppenhet gentemot de ideella organisationerna och intresseorganisationer
av olika slag vara viktiga beståndsdelar. Dessa frågor behandlas närmare
i avsnitt 5 om olika genomförandefrågor.
Regeringens bedömning: Sverige stöder den analys om för-
hållandet mellan tillväxt och miljö som förs fram i EG-kommissio-
nens skrift om ekonomisk tillväxt och miljö. Utgångspunkten är att
ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling kan gå hand i hand
om tillräckliga styrmedel finns. Sverige stöder också de tanke-
gångar om en ny utvecklingsmodell som presenteras i EU:s s.k.
vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.
Sverige skall vara pådrivande i omställningen av de produktions-
och konsumtionsförhållanden som i dag utgör ett hot mot miljön.
I första hand gäller det omställningen inom tre för det ekonomiska
livet centrala områden, nämligen transportsystemet, energisystemet
och livsmedelsförsöijningen i vid mening (från jordbruk över
livsmedelsindustri och konsumtion till avfallshantering). Sverige
skall verka för att gamla metoder och tekniska lösningar som inte
fyller miljökraven genom nya investeringar så snabbt som möjligt
ersätts med ny teknik som förenar ekonomiska krav med ekologis-
ka grundvillkor.
För att åstadkomma detta behövs såväl en långsiktig och väl
utformad investeringsstrategi som effektiva miljöregler och
ekonomiska styrmedel. Ett viktigt sådant styrmedel är en koldioxid-
skatt, vilket föreslås i vitboken. Sverige bör verka för en gemen-
sam miniminivå för beskattning av koldioxidutsläpp.
I vitboken diskuteras också genomförande av en s.k. "skatte-
växling” - dvs. att resursförbrukning beskattas högre och arbets-
kraft lägre än nu. I det arbete som pågår inom EU på detta område
bör Sverige vara aktivt. De analyser som utredningen om förut-
sättningar för en ökad miljörelatering av skattesystemet (dir.
1994:11) skall utföra bör kunna komma till nytta i detta samman-
hang.
Sverige bör vidare stödja förslagen i EG-kommissionens femte
miljöhandlingsprogram om bl.a. utveckling av gröna national-
räkenskaper.
Skr. 1994/95:167
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Greenpeace och Beijerinstitut et önskar att Sverige
driver skatteväxlingsfrågan i EU.
Skäl för regeringens bedömning: Förhållandet mellan ekonomisk
tillväxt och ekologiskt tillstånd är komplext. Vissa utsläpp och andra
miljöeffekter ökar med en ökad ekonomisk aktivitet. Andra former av
miljöproblem minskar när välståndet stiger. Men allmänt gäller att den
ekonomiska utvecklingsmodell som nu råder i industriländerna inte är
förenlig med de ekologiska grundvillkoren.
Europa måste nu bli en internationell föregångare när det gäller att
åstadkomma en tillväxt som förenar sunda ekonomiska villkor med de
ekologiska villkoren. Sverige ser det som positivt att kommissionen tar
upp och diskuterar dessa viktiga firågor. En fortsatt diskussion inom detta
område är viktig for att arbetet inom EU skall kunna styras mot en
hållbar utveckling.
I EU:s vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning ägnas ett
kapitel åt diskussioner om en ny utvecklingsmodell. Där beskrivs hur
naturresurser, inkl, luft och vatten, överutnyttjas, vilket leder till
miljöförstöring. Samtidigt är arbetskraften underutnyttjad, vilket leder till
arbetslöshet. Båda dessa förhållanden leder till stora välfärdsförluster.
Flera områden nämns, där nytänkande måste ske för att utvecklingen
skall vändas i en hållbar inriktning. Det gäller bl.a. beskattningen,
subventioner, konkurrens, infrastruktur, markanvändning, stadsplanering
etc.
Ett mer konkret exempel på åtgärder som föreslås är stöd till forskning,
utveckling och spridning av ny miljövänlig teknik. Ett annat är att öka
användningen av ekonomiska styrmedel, och då i synnerhet att införa en
koldioxid/energiskatt inom EU. Man framför också tanken på att de
inkomster en sådan skatt kan ge, kan användas till att sänka beskatt-
ningen av arbete, s.k. skatteväxling. Vid EU-toppmötet i Essen i
december 1994 konstaterade stats- och regeringscheferna inom EU att det Skr. 1994/95:167
ankommer på medlemsländerna själva att ta initiativ på skatteväxlings-
området. Från svensk synpunkt är det viktigt att medlemsländerna själva
kan introducera skatter på miljöområdet, exempelvis som den svenska
svavelskatten. Samtidigt är det nödvändigt av både miljö- och
konkurrensskäl att frågan om beskattning av fossila bränslen bereds
vidare på gemenskapsnivå.
Sverige driver sedan länge en strategi för att öka användningen av
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och är ett av de länder som har
mest erfarenhet av detta. Sverige har flera års erfarenhet av både mer
generella skatter på energiområdet och av sin koldioxidskatt, och bör
verka for att en motsvarande skatt införs i alla EU-länder som en del av
en kostnadseffektiv klimatpolitik. Effekten på de sammantagna koldioxid-
utsläppen kan då bli större, och risken för eventuella konkurrensproblem
minskar.
Möjligheten av en skatteväxling skall analyseras av den tidigare
nämnda utredningen. Huruvida en skatteväxling kan bli framgångsrik
beror bl.a. i hög grad på i vilken utsträckning andra länder väljer att följa
samma väg. Detta innebär att Sverige aktivt bör delta i detta arbete inom
EU.
Utvecklingen av s.k. gröna nationalräkenskaper, som ger bättre
information om viktiga samband mellan miljö och ekonomi, kan bidra till
att förverkliga de miljöpolitiska målen och till att vidtagna åtgärder kan
utvärderas på ett effektivt sätt. Sådant utvecklingsarbete pågår i flera
länder, inkl. Sverige. För att få till stånd en ökad samordning mellan
länderna är det en fördel om EU tar en aktiv del i arbetet.
Regeringens bedömning: Den fortsatta utvecklingen av miljö-
politiken bör diskuteras vid den kommande regeringskonferensen
i EU. En bred samrådsprocess kommer att äga rum inför kon-
ferensen. En fortsatt förstärkning av principer om hållbar utveck-
ling, integrering av miljöhänsyn i alla samhällssektorer, en hög
ambitionsnivå i EU:s miljölagstiftning och möjligheter att gå före
nationellt tillhör de viktiga frågorna.
Departementspromemorian: Behandlar inte denna fråga.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. miljöorganisationerna,
föreslår att Sverige skall verka för att de grundläggande fördragstexterna
för EG kompletteras så att hänsyn tas till kraven på hållbar utveckling.
Skälen för regeringens bedömning: Földragen är grunden för EU:s
politik. Nästa översyn av fördragstexten sker genom regerings-
konferensen år 1996. Många frågor kommer att behandlas. Sverige bör
- som en del i en samlad politik inför konferensen - lyfta fram miljö-
frågornas ställning. Detta efterlyser också flera remissinstanser.
10
En bred samrådsprocess kommer att äga rum inför konferensen. Det Skr. 1994/95:167
sker bl.a. genom en parlamentarisk kommitté. På miljöområdet kommer
Miljödepartementet att ta initiativ till en diskussion under våren 1995 om
miljöpolitik och EU:s fördrag.
Riokonferensen år 1992 innebär ett åtagande att verka för en hållbar
utveckling. Detta bör förtydligas i fördragen. Likaså bör principen om
att varje sektor har ett miljöansvar som avspeglas i artikel 130r2 i
Romfördraget också tas in i målbeskrivningarna för EU:s viktigaste
politikområden. Möjligheterna att gå före med nationella miljökrav bör
klargöras. Miljökonsekvensbeskrivningar av viktigare förslag bör skrivas
in som ett krav i fördraget.
Frågan om ett särskilt avsnitt i unionsavtalet om energipolitik väntas
komma upp till behandling vid regeringskonferensen. Kommissionen
förbereder nu EU:s nya energipolitiska riktlinjer genom att initiera en
bred debatt i medlemsländerna kring de energipolitiska målen och
prioriteringen av dessa. Sverige bör ha goda förutsättningar att spela en
aktiv roll i den energipolitiska diskussionen inför regeringskonferensen
och med att bidra till att miljöaspekterna får en stor tyngd i den framtida
politiken.
EU:s kommande utvidgning österut har stor betydelse för miljön. För
svensk del är Östersjöområdet av särskilt intresse. Dessa frågor är nära
kopplade till regeringskonferensen och bör tas upp aktivt.
Sverige har mycket att hämta från andra länders kunskaper och erfaren-
heter. EU-samarbetet kommer att vara berikande och av betydelse för det
svenska miljöarbetet. Självfallet sker redan i dag ett viktigt kunskaps-
utbyte med andra länder, men EU-medlemskapet och den praktiska
samverkan med övriga medlemsländer vid lösningen av olika miljöfrågor
ger en ytterligare dimension åt vårt miljöarbete.
På flera områden har de andra medlemsländerna större erfarenhet eller
har kommit längre i arbetet än Sverige när det gällt att utveckla metoder
för att angripa och lösa miljöproblem. Bl.a. befolkningstäthet och
knapphet på naturresurser, t.ex. sötvatten i Medelhavsländerna, har i en
del fall tvingat fram bestämmelser som går utöver vad som gäller i
Sverige. Exempel på områden där andra länder ligger långt framme är
omhändertagandet av avfall i Tyskland med stöd av producentansvar och
återtagandeplikt. I Tyskland är vidare tekniken för att rena olika slag av
utsläpp mycket avancerad. Där har man också byggt upp en effektiv
organisation för information till medborgarna när det gäller förebyggande
miljövård.
I Storbritannien finns intressanta erfarenheter i fråga om naturvård att
hämta liksom när det gäller handhavandet av kulturminnen.
I Danmark är man långt framme i fråga om återvinning av avfall av
olika slag.
Samarbetet med de andra medlemsländerna kommer att innebära
fördelar för vårt land. Samtidigt som vi delar med oss av våra egna
11
kunskaper får vi impulser och får ta del av de andra medlemsländernas Skr. 1994/95:167
erfarenhet betydligt tidigare än vad som hittills varit fallet. Samarbetet
kommer således att innehålla både ett givande och ett tagande.
På vissa områden har samarbetet i EG lett till gemensamma miljöregler
som varit strängare eller mer omfattande än vad som gällt i Sverige. Så
har t.ex. varit fallet med miljökonsekvensbeskrivningar, buller, genteknik
och miljökvalitetsnormer.
Regeringens bedömning: Sverige bör i EU-arbetet särskilt
prioritera följande sakområden:
- kampen mot försurning och klimatförändringar
- arbetet för kretsloppsanpassning
- bevarande av biologisk mångfald, samt
- en höjd ambitionsnivå när det gäller bekämpningsmedel och
kemikalier.
Arbetet bör bedrivas utifrån den samlade syn som anges i avsnitt
1.2 och 1.3.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning. Biologisk mångfald nämns dock inte som prioriterat område.
Remissinstanserna: Några remissinstanser föreslår ytterligare
prioriterade områden. Statens naturvårdsverk, Universitetet i Lund
(Miljövetenskapligt Centrum), Skogsstyrelsen och Världs naturfonden
anser att biologisk mångfald bör tas med. Väg- och transportinstitutet,
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Universitetet i Umeå samt
Beijerinstitutet vill tillfoga trafik- och transportffågor och
Ingenjörsvetenskapsakademien transportsektorn och energisystemen.
Lantbruksuniversitetet vill ha miljöarbetet inom jord- och skogsbruk som
ett prioriterat område, medan XTff och Universitetet i Umeå vill föra in
Östersjöåtgärder bland de högst prioriterade. Beijerinstitutet vill att
finansieringen av skyddsvärda områden skall ha hög prioritet.
Skälen for regeringens bedömning: I det miljöpolitiska arbetet inom
EU kommer regeringen att prioritera kampen mot försurning och
klimatförändringar, arbetet för kretsloppsanpassning och biologisk
mångfald samt fullfölja arbetet på att höja ambitionsnivån när det gäller
bekämpningsmedel och kemikalier. Ett viktigt skäl till att lägga stor vikt
vid arbetet inom EU på dessa områden är att Sverige i likhet med övriga
medlemsländer inte kan lösa problemen enbart med nationella insatser.
Arbetet bör bedrivas utifrån den samlade syn som anges i föregående
avsnitt. Det innebär bl.a. att Sverige inom EU skall verka för en
12
långsiktig investeringsstrategi som innebär att gamla metoder och Skr. 1994/95:167
tekniska lösningar som inte uppfyller miljökraven så snabbt som möjligt
fasas ut och genom nya investeringar ersätts med ny teknik som förenar
ekonomiska krav med ekologiska grundvillkor. Regeringen avser att
fortsatt agera mot gränsöverskridande utsläpp av försurande ämnen och
arbeta för att EU inom de närmaste åren antar miljömål och hand-
lingsplaner som minskar utsläppen av föroreningar. I detta sammanhang
kommer vi även att ta upp utsläppen av växthusgaser där EU-ländema
svarar för en betydande del och som är nära sammankopplade med
utsläppen av försurande ämnen vid förbränning av fossila bränslen.
Inom områdena kemikalier samt kretslopp och avfallshantering kan vi
nå resultat genom att prioritera arbetet med EG:s varubestämmelser.
Genom att påverka utformningen av EG:s regelverk kan vi minska den
negativa belastningen på miljön från vissa produkter. En stor del av
miljöproblemen till följd av spridning av tungmetaller och toxiska ämnen
hänger samman med produkters sammansättning och utformning samt
den vidare hanteringen av produkterna sedan de blivit avfall.
Flera remissinstanser har framfört att området biologisk mångfald bör
göras till ett prioriterat område i det svenska miljöarbetet i EU.
Bevarande av biologisk mångfald är ett av de övergripande målen för
miljöarbetet i Sverige och arbetet med denna fråga bedrivs både regionalt
och globalt. EU-samarbetet är en viktig plattform när det gäller arbetet
med den biologiska mångfalden varför även detta område bör prioriteras
i det svenska EU-arbetet. Inte heller för detta område kan vi klara
miljömålen enbart genom egna insatser, därför att föroreningsproblema-
tiken är ett hot mot mångfalden, men också därför att politikområden
som är reglerade i EU såsom jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken har
stor påverkan på biologisk mångfald. En hög svensk profil inom området
biologisk mångfald är också viktig i anslutning till att skogsfrågoma ökar
i betydelse inom EU genom Sveriges och Finlands medlemskap.
Regeringens bedömning: Sverige bör i alla sammanhang verka för
att öka kunskapen inom EU om försurningsskadorna och inrikta
åtgärdsarbetet på sådant sätt att nedfallet av försurande ämnen i
hela Europa långsiktigt underskrider de kritiska belastnings-
gränserna för vad naturen kan bära. I detta syfte bör Sverige inom
unionen arbeta för att få till stånd kostnadseffektiva lösningar och
utveckla bl.a. gemensamma ekonomiska styrmedel och tekniska
krav, samt verka för en samhällsplanering som bidrar till att
minska utsläppen av försurande ämnen och klimatgaser.
13
Sverige bör inom EU med mycket hög prioritet driva kravet på att
ett system med hållbarhetskrav i kombination med tillverkaransvar
för bilarnas utrustning för avgasrening införs. Inom transport-
sektorn är det särskilt viktigt att minska kväveoxid- och koldioxid-
utsläppen samt utsläppen av flyktiga kolväten (VOC).
Sverige bör även i fortsättningen på ett samlat sätt driva frågorna
om energirelaterade skatter - särskilt koldioxidskatt - och verka för
att EU driver på klimatarbetet i andra me lianstatliga organ, särskilt
inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar.
Sverige bör verka för att EU utnyttjar sin position inom andra
mellanstatliga organ i syfte att främja en långsiktigt hållbar
utveckling inom energi-, industri- och transportsektorerna. Detta är
särskilt viktigt inom konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar, klimatkonventionen och FN:s expertorgan för
luftfgrt (ICAO) och sjö&rt (IMO).
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser instämmer
i promemorians bedömning att försurningsfrågorna och klimatföränd-
ringarna är prioriterade områden. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)
anser att man i promemorian mer skulle betona strategierna för att uppnå
de av Sverige önskade målen. Liknande synpunkter framförs av
Beijerinstitutet, Det Naturliga steget och Väg- och Trafikinstitutet.
KTH och Ingenjörsvetenskapsakademien (TVA) anser att de svenska
insatserna bör prioriteras till områdena energiteknik och trafiksystem.
Beijerinstitutet framhåller transportsektorn som ett av två konkreta
områden till vilka Sverige bör koncentrera sina insatser. Vägverket,
Naturvårdsverket, Väg- och Transportforskningsinstitutet och Sveriges
Akademikers Centralorganisation menar att Sverige bör arbeta för att
erhålla ytterligare utsläppssänkningar. Föreningen Gröna Bilister
instämmer i stort i de prioriteringar som presenteras i promemorian.
BilindustrijÖreningen anför däremot att bilavgasområdet enligt sam-
stämmiga experter inte längre utgör ett stort problem och efterlyser
totalharmonisering av kommande Europakrav. Kravet på total harmonise-
ring av avgasregler stöds även av Kommerskollegium. Skogsägarna
understryker också vikten av att det sker en harmonisering av miljökrav
i EU-ländema, men kan däremot acceptera att Sverige går före inom
försumingsområdet. Industriförbundet vill generellt se att miljökrav
bygger på en samsyn inom EU.
KTH framhåller att tätortstrafikens miljöproblem bör uppmärksammas
ytterligare.
Väg- och Transportforskningsinstitutet understryker vikten av att
planeringen av infrastruktur för transporter samordnas med övrig fysisk
planering. Även Boverket understryker betydelsen av samhällsplanering.
Skr. 1994/95:167
14
Jordens Vänner och Miljöförbundet behandlar vikten av en omställning Skr. 1994/95:167
av transportvanor och transportsystem. Bilindustriföreningen å andra
sidan framhåller att en effektivisering och inte en minskning av trafik-
arbetet bör eftersträvas.
Stockholms universitet och IV4 anser att åtgärder för att begränsa
transportarbetet blir svårt att genomföra med tanke på att den förväntade
ekonomiska tillväxten bygger på en öppen handel över nationsgränserna
och därmed ett ökat transportarbete. Stockholms universitet betonar också
att en minskad användning av fossil energi är viktig oavsett hur man ser
på riskerna med en klimatförändring.
Flera remissinstanser som Lantbrukarnas Riksförbund, Landsorgani-
sationen i Sverige och Jordbruksverket anser att åtgärder mot klimat-
påverkan borde inriktas på att uppnå en minimibeskattning av koldioxid
i EU. Greenpeace stöder ett aktivt svenskt arbete i EU på denna punkt
men framhåller också att avsaknaden av en överenskommelse i EU inte
skall hindra en nationell utveckling på skatteområdet. Skogsindustrierna
anser att Sverige bör verka för en harmonisering av skatter och avgifter.
Statens strålskyddsinstitut anser att man bör utvärdera vilka effekter en
koldioxidbeskattning har på kämenergisektom.
Naturvårdsverket anser att man även i andra internationella organ bör
driva på EU:s miljöarbete inom försurnings- och klimatområdena. Som
exempel nämns klimatkonventionen och konventionen om gränsöver-
skridande luftföroreningar.
2.2.1 Försurning
Skälen till regeringens bedömning: Försurning av mark och vatten är
fortfarande ett av de mest allvarliga miljöproblemen i Sverige och hotar
den biologiska mångfalden. Försurningen utgör också ett allvarligt hot
mot den långsiktiga produktionsförmågan hos skogsmarken och påverkar
därigenom försörjningen från en av Sveriges viktigare basnäringar.
Utsläpp av kväveoxider bidrar dessutom till en storskalig övergödning -
eutrofiering - av mark- och havsområden. Genom inhemska åtgärder har
utsläppen av försurande ämnen kraftigt reducerats. Det fortsatta arbetet
måste i mycket hög grad riktas mot Europas utsläpp. Ungefär häften av
svavel- och kvävedepositionen i Sverige kommer från andra EU-länder.
Ett aktivt arbete inom EU är därför nödvändigt.
Försurning av mark och vatten är inte så framträdande miljöfrågor i
unionen i övrigt som i Sverige beroende på att Sverige har kalkfåttig
berggrund till skillnad från stora delar av Europa. Däremot orsakar
samma luftföroreningar andra allvarliga miljöproblem som försämrad
luftkvalitet i tätorter och förhöjda nitrathalter i dricksvatten samt inte
minst förstöring av byggnader och statyer som tillhör det europeiska
kulturarvet. En svensk EU-strategi måste beakta denna omständighet. Det
är viktigt att gränsöverskridande effekter får större tyngd i EU:s arbete
med luftföroreningar.
Den kompetens som byggts upp inom konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar samt i arbetet med EG:s regler om
individuell miljöprövning av festa anläggningar bör utnyttjas av EU i det Skr. 1994/95:167
fortsatta arbetet med att begränsa luftföroreningar. Sverige bör ta upp
dessa frågor i såväl forskningssammanhang som inför den fortsatta
uppbyggnaden av den europeiska miljöbyråns verksamhet.
Åtgärdsarbetet bör inriktas mot såväl transportsektorn som energi- och
industrisektorn och jordbruket. Transporternas negativa miljöpåverkan
kan minskas genom åtgärder som leder till minskade utsläpp per fordon
och kilometer, minskar transportarbetet eller ändrar valet av transport-
medel. Effektivisering av transportarbete genom förutseende planering
och samordning av verksamheter minskar också de totala utsläppen.
Olika åtgärder och styrmedel kompletterar ofta varandra.
Energi och industri
Sverige har vid det första miljörådsmötet sedan EU-inträdet i mars 1995
fått igenom att inom EU skall utarbetas en strategi för försurnings-
frågorna i unionen. I övrigt finns inte för närvarande några ärenden med
direkt koppling till försurning i ministerrådet. Däremot pågår arbete på
området inom kommissionen. Det gäller t.ex. ett nytt direktiv om
svavelhalt i oljeprodukter och översynen av direktivet om utsläpp från
stora förbränningsanläggningar. Detta direktiv innehåller också reduk-
tionsplaner för befintliga anläggningar. Sverige har tidigare haft
möjlighet att följa arbetet via EFTA:s luftgrupp. Sverige bör verka för
att det festställs högsta tillåtna svavelhalter i alla slags oljeprodukter och
bränslen samt normer för utsläpp från raffinaderiernas processutsläpp. En
utgångspunkt i detta arbete är nuvarande svenska krav. Av särskilt vikt
är - som behandlas närmare i det följande avsnittet om transporter - att
fastställa krav på sjöfertens drivmedel, där normer i dag helt saknas.
Sverige bör vidare verka för att möjligheten att frångå nu gällande regler
begränsas. Med hänsyn till utsläppens gränsöverskridande effekt kan
ytterligare restriktioner behöva införas.
Sverige bör delta aktivt i arbetet med att sätta nya gränsvärden för
utsläpp av kväveoxider och svaveldioxid från nya stora förbrännings-
anläggningar. EU:s gränsvärden för kväveoxider från nya anläggningar
bör för de största anläggningarna minska med minst 70 procent och också
skärpas avsevärt för de mindre anläggningarna. För svavel bör gräns-
värdena för de största anläggningarna minst halveras och dessutom bör
gränsvärden även gälla för de mindre anläggningarna. På sikt bör
utsläppsvärdena närma sig nollnivån. Vidare bör tids- och reduktions-
planema för befintliga anläggningar skärpas minst enligt vad som följer
av det nya svavelprotokollet inom ECE. Även möjligheten att använda
ekonomiska styrmedel bör foras fram i detta sammanhang. Sådana
styrmedel kan i många länder vara ett effektivt sätt att minska utsläppen
från befintliga anläggningar. På längre sikt gäller att miljön i Europa
påverkas positivt av en utveckling som innebär att industrin i samtliga
EU-länder i princip har att fylla samma höga miljökrav.
Detta gäller inte minst inom klimatområdet som redovisas i det följande
under avsnitt 2.2.2.
Skr. 1994/95:167
Transporter
Transporterna är i Sverige den i särklass största källan till utsläpp av
kväveoxider som medverkar till både försurning och övergödning.
Sverige bör därför agera för åtgärder inom transportsektorn på olika
nivåer och inom flera ämnesområden som bidrar till att utveckla ett
miljöanpassat transportsystem. Det gäller bl.a. arbetet med att skärpa de
tekniska kraven på fordon och bränslen, genomförande av principen om
kostnadsansvar och arbetet med gemensamma riktlinjer för en mark-
användning som medverkar till att begränsa trafikarbetet. Sverige bör vid
agerande i de olika fora som behandlar transportfrågor verka utifrån en
helhetssyn. EU:s vitbok om transporter liksom miljöministrarnas
dokument om trafik och miljö från december 1994 utgör en utgångspunkt
för det fortsatta arbetet.
Trafiken är exempel på ett område där ett tydligt sektorsansvar har
införts i Sverige. Detta sätt att arbeta bör vidareutvecklas inom EU, så
att transportsektorn inom ramen för en på unionsplanet offensiv
miljöstrategi ges ansvaret att förverkliga ett miljöanpassat europeiskt
transportsystem.
Inom unionen pågår för närvarande ett arbete med att revidera de
direktiv som rör avgasutsläppen från olika fordonstyper. Vid halv-
årsskiftet 1995 förväntas ett förslag om skärpta gränsvärden att gälla från
år 2000 för lätta fordon. Förslagets uppläggning är ännu osäker på flera
punkter, bl.a. gäller detta frågan om det skall finnas med hållbarhetskrav
i kombination med tillverkaransvar och om det skall finnas ett samlat
gränsvärde eller separata gränsvärden för kväveoxider och kolväten.
Ett förslag till skärpta krav för lätta lastbilar och små bussar lades fram
av EU-kommissionen under november 1994 och beräknas kunna
behandlas i ministerrådet våren 1995.
Sverige tillämpar i dag ett system med hållbarhetskrav i kombination
med tillverkaransvar för utrustning för avgasrening. Systemet motiverar
biltillverkarna att leverera utrustning med den kvalitet som erfordras för
utsläppen skall förbli låga under hela bilens livslängd. Sverige driver
därför med mycket hög prioritet frågan om att unionen skall införa ett
liknande system. I det rådsdokument om miljö och transporter som
antogs vid miljörådets möte i december 1994 uppmanades på svenskt
initiativ kommissionen MVEG (Motor Vehicle Emission Group) genom
expertgruppen att snabbt nå resultat med sitt arbete beträffande dessa
frågor. Målet bör vara att ett sådant system skall vara infört i EU senast
år 2000.
De avgaskrav som hittills har formulerats i EU:s direktiv och utkasten
till direktiv är inte tillräckliga om trafikens utsläpp skall minskas i den
grad som är nödvändigt för att de kritiska belastningsgränserna och andra
långsiktiga miljömål skall nås. Därför behövs ytterligare kravskärpningar
efter år 2000. Hittills har EU:s arbete med bilavgaser präglats av vad
som vid den aktuella tidpunkten anses tekniskt möjligt. Sverige bör driva
frågan att preciseringen av kommande kravnivåer i högre grad bör utgå
från vad som är motiverat med tanke på miljösituationen. Som ett led i
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167
denna strategi driver Sverige för närvarande frågan om skärpta krav för Skr. 1994/95:167
utsläpp vid kallstarter samt förespråkar en utveckling av testmetoderna
så att dessa bättre överensstämmer med reella körför hållanden. Medlems-
ländernas möjligheter att ha ett miljöklassystem kopplat till ekonomiska
styrmedel är en annan viktig fråga.
Arbetet inom Auto-oilprogrammet (EPEFE) är centralt för arbetet att
minska vägtrafikens utsläpp genom främst bränsleåtgärder på medellång
sikt. Sverige har genom miljöklassystemen för dieselbränslen och bensin
byggt upp en erfarenhet som kan bli en värdefull grund för en gemensam
utveckling inom EU. Sverige bör verka för att liknande system införs
inom EU.
Särskilt viktigt när det gäller att minska vägtrafikens bidrag till
försurning och övergödning - eutrofiering - är att kraven för tunga
fordon utvecklas. Sverige bör verka för att kväveoxidutsläppen från dessa
sänks kraftigt genom att kravnivåerna skärps, vilket stimulerar utveckling
av reningsteknik.
Ytterligare områden där EU-medlemskapet kan ge ökade möjligheter
för bättre trafikmiljö är sjöfarten och luftfarten. Sverige bör verka för att
fartyg i reguljär trafik på Nordsjön och Östersjön inte tillåts använda olja
med högre svavelhalt än 0,5 viktprocent. Sverige bör driva frågan om att
så långtgående avgaskrav skall ställas på fartyg som motsvarar vad som
kan uppnås med katalytisk avgasrening. Vi skall dessutom arbeta för
skärpta bestämmelser för flygets utsläpp av kväveoxider (och hög-
höjdsutsläpp av vattenånga). Med tanke på att trafiken på vattenvägar och
i luftrummet inom unionen är omfattande bör det finnas förutsättningar
för att driva dessa frågor. EU bör spela en aktiv roll inom ICAO och
IMO för att minska utsläppen av luftföroreningar.
Arbetsmaskiner och traktorer har fått en ökad betydelse som källa till
kväveoxidutsläpp. Kommissionen (generaldirektorat XI) har i dag
underlag för ett direktivförslag som snarast bör kunna antas av denna. Ett
svenskt intresse är att ett förslag med hög ambitionsnivå läggs snarast.
Inriktningen bör från svensk sida vara att kraven på den här typen av
fordon på sikt skall motsvara de krav som ställs på tunga vägfordon.
På längre sikt påverkar förändringar av transportsystemet och
transportbehovet utsläppen av kväveoxider och andra luftföroreningar.
Sverige bör bl.a. i detta sammanhang driva frågan om de olika trafik-
slagens ansvar för sina miljö- och olyckskostnader. Detta innebär att
trafikens externa effekter skall beaktas när skatter och avgifter festställs
för olika trafikslag.
Det råder stor enighet om att teknisk utveckling av fordon och bränslen
inte är tillräckligt för att minska transportsektorns bidrag till utsläpp av
kväveoxider, flyktiga kolväten och koldioxid (jfr bl.a. vitboken om
transporter). Det krävs bl.a. också utveckling av styrmedel och ett
sektorsövergripande arbete med åtgärder för att främja ett minskat
trafikarbete och övergång till mer miljövänliga transportsätt. En
beskattning av koldioxid eller andra ekonomiska styrmedel med samma
effekt och utformade som gemensamma minimibestämmelser bör drivas
från svensk sida även i fortsättningen. 18
Här kan nämnas kommissionens arbete med Transeuropean Transport
Networks (TEN) där en policy för och utformningen av ett övergripande Skr. 1994/95:167
europeiskt transportsystem diskuteras. Det är viktigt att planeringen av
transportsystemet samordnas med övrig markanvändningsplanering.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras för transportsystemen och deras
ingående delar.
Det pågående arbetet med utformning av gemensamma riktlinjer för
markanvändning och hushållning med naturresurser på europeisk nivå
inom CSD (Committee on Spatial Development, generaldirektorat XVI)
har infrastruktur som ett av tre huvudområden och har nära kopplingar
till arbetet med transportsystemens utformning. TEN-arbetet är ett viktigt
underlag för arbetet i CSD. Sverige bör i det sammanhanget framhäva
behovet av en stark miljökoppling.
Bidraget till den totala mängden utsläpp av kväveoxider och koldioxid
från transporterna i storstäderna är betydande. I Sverige står trans-
porterna i storstadsregionerna för ca 25 procent av de totala utsläppen av
bl.a. koldioxid i Sverige. I städer och större tätorter är möjligheterna
störst att påverka utsläppsnivån med hjälp av bl.a. åtgärder som ändrar
transportmönstren, främjar kollektivtrafik samt gång- och cykeltrafik och
därmed minskar trafikbelastningen. EU:s expertgrupp för stadsmiljö-
frågor (Urban Environment Group, generaldirektorat XI) skall verka för
en uthållig utveckling i städerna. Utformningen av transportsystem i
storstäder och tätorter är en viktig del i detta arbete.
2.2.2 Klimatförändringar
Skälen för regeringens bedömning: Sverige står för en knapp femtion-
del av EU-ländemas koldioxidutsläpp. Eftersom miljöeffekterna är
desamma oavsett var utsläppen sker betyder det mycket om vi kan
påverka EU att vidta effektiva åtgärder. Åtgärder mot koldioxidutsläpp
kan få långtgående ekonomiska och sociala konsekvenser för industri-
länderna. Sverige kommer jämfört med andra länder att möta högre
kostnader för att uppnå en minskning av utsläppen av koldioxid. Detta
innebär att det är viktigt att Sverige bidrar till att en kostnadseffektiv
politik förs inom EU. Åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid
innebär ofta också minskade utsläpp av försurande ämnen.
EU antog hösten 1990 mål för klimatarbetet inom unionen. Utsläppen
av koldioxid inom EU som helhet skall år 2000 stabiliseras på 1990 års
nivå.
Målet bör enligt EU uppnås genom en kombination av åtgärder -
energieffektivisering (SAVE), fömybara energislag (ALTENER) och
koordinerad energi- och koldioxidbeskattning samt genom nationella
program. Arbetet inom unionen följs upp genom ett särskilt direktiv,
övervakningsmekanismen för koldioxidutsläpp.
ALTENER-programmet antogs formellt hösten 1993. Syftet med
programmet är att ge ekonomiskt stöd till medlemsländernas åtgärder för
införandet av fömybara energikällor, sol, vind, geotermi, småskalig
vattenkraft och biobränslen. Genom bidrag till dessa åtgärder avser man
att minska gemenskapens koldioxidutsläpp med 180 miljoner ton till år
2005.
Programmet skall bidra till att gemenskapens andel fömybara energi-
källor ökar från 4 procent år 1991 till 8 procent år 2005 av det totala
energibehovet, att produktionen av elektricitet skall tredubblas från
fömybara energikällor (stora vattenkraftstationer är här undantagna) och
att marknadsandelen för biodrivmedel minst skall utgöra 5 procent av den
totala fordonsparkens förbrukning. Sverige deltar i programmet och
kommer inidalt att prioritera arbetet med riktlinjer för det fortsatta
programarbetet.
SAVE är ett EU-program som antogs formellt hösten 1990. SAVE
skall främja energieffektivisering i syfte att stärka den ekonomiska och
sociala utvecklingen inom gemenskapen för att minska energianvänd-
ningens negativa miljöpåverkan och att förbättra försöijningssäkerheten.
Programmet omfattar främst ekonomiskt stöd till utbildning om eneigi-
effektiviseringsåtgärder, information och pilotstudier samt utveckling av
standarder. Ett av programmets direktiv syftar till att begränsa koldioxid-
utsläpp genom energieffektiviseringsåtgärder främst inom byggnads-
sektorn. Sverige deltar i SAVE-programmet bl.a. med ett antal projekt.
Det fortsatta arbetet inom EU är direkt kopplat till klimatkonventionens
utveckling. Det första s.k. partsmötet inom klimatkonventionen äger rum
i Berlin i mars-april 1995. Vid det senaste miljörådsmötet fastställdes
EU:s allmänna inriktning för detta partsmöte. Kommissionen skall bl.a.
ge förslag till en uppsättning handlingslinjer för att man gemensamt skall
åstadkomma en successiv reduktion av koldioxidutsläppen under perioden
2005 till 2010. Det fortsatta klimatarbetet bör inriktas på alla utsläpp av
växthusgaser och inbegripa alla sektorer. När det gäller åtgärder bör man
sträva efter koordinerade insatser inom de områden som påverkar den
internationella konkurrenskraften, dvs. ekonomiska styrmedel, åtgärder
som berör den energiintensiva industrin, transportsektorn och regler för
vissa kemikalier med en växthuseffekt.
Sverige bör verka för att EU-ländema genomför en gemensam
klimatpolitik och att klimatfrågorna ges större tyngd i EG:s ekonomiska
politik och inom andra politikområden. Sverige bör i de internationella
förhandlingarna systematiskt bidra till att EU intar en pådrivande roll i
miljöarbetet.
Sverige kommer att fortsätta att driva frågan om en gemensam
koldioxid- och energibeskattning på miniminivå inom EU. Den pågående
översynen av mineraloljedirektivet har också betydelse för att minska
förbrukningen av fossila bränslen.
Ett viktigt sätt att åstadkomma begränsningar av koldioxidutsläppen
från trafiken är att avsevärt minska bränsleförbrukningen hos personbilar.
I detta avseende är såväl ekonomiska styrmedel som teknikkrav aktuella.
Sverige har tidigare varit mycket aktivt i denna fråga och deltagit i
exempelvis kommissionens expertgrupper och även drivit frågan i andra
internationella organ. Frågan om personbilars bränsleeffektivitet har
kommit upp som ett resultat av diskussioner inom EU om att uppnå EU:s
koldioxidmål. Sverige har för avsikt att även i fortsättningen aktivt verka
för ekonomiska styrmedel och tekniska krav som innebär att bränsleför-
brukningen minskas. Regelverken bör utformas så att incitamentet för
Skr. 1994/95:167
20
förbättring är likartat för alla typer av fordon samt ej försämrar
trafiksäkerheten. Målet med arbetet bör vara att få i kraft styrmedel som
leder till att bränsleförbrukningen hos nya personbilar som genomsnitt
högst uppgår till 0,5 liter per mil år 2005 och därefter minskar ytter-
ligare.
Miljöklassutredningen behandlar i sitt betänkande "Ett vidareutvecklat
miljöklassystem i EU" (SOU 1995:31) behovet av fordon med låga
utsläpp vid de körmönster som gäller i tätortstrafiken. Reningsgraden är
ofta väsentligt lägre än vid annan köming. Sverige bör därför inom EU
söka påverka kommissionen att lägga fram direktivförslag med speciella
kravnivåer för emissioner och buller från tätortsfordon.
Med hänsyn till den förväntade ökningen av bilparken och därmed
också trafiken, kommer tekniska normer som syftar till att minska
koldioxidutsläppen inte att vara tillräckliga. Ytterligare åtgärder kommer
att behövas. Det gäller bl.a. åtgärder för att på olika sätt rationalisera och
styra transportbehovet framför allt i städerna bl.a. med hjälp av insatser,
som främjar övergång till lokala och regionala transportmedel med
mindre påverkan på luftkvalitet och klimat och med mindre markbehov,
och kollektivtrafik som i mindre utsträckning använder fossila bränslen.
En medveten introduktion av informationsteknik kan medverka till ett
miljöanpassat transportsystem.
Skr. 1994/95:167
Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att EU utvecklar
kemikaliekontrollen ytterligare. Sverige bör verka för att risk-
reduktionsarbetet inom EU utvecklas. Det gäller också att få en
avsevärt ökad tillämpning i EU av försiktighetsprincipen och
substitutionsprincipen såväl i fråga om allmänkemikalier som
bekämpningsmedel. En speciell satsning görs på de områden där
Sverige fått särskilda lösningar i anslutningsfördraget.
Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till den
inriktning av kemikaliefrågoma som anges i promemorian. Kommers-
kollegium varnar för den extensiva tillämpning av substitutionsprincipen
som lokala svenska myndigheter visat prov på och som bl.a. har ansetts
bero på att den s.k. utbytesregeln är direkt straffsanktionerad. Riks-
revisionsverket anser att det återstår mycket arbete innan producent-
ansvar, substitutionsprincip och försiktighetsprincip är fest etablerade.
Kungliga Tekniska Högskolan och Ingenjörsvetenskapsakademien betonar
att man noga bör beakta de speciella förutsättningar som gäller i de
nordiska länderna i förhållande till sydliga länder t.ex. vad avser
nedbrytningshastigheten av bekämpningsmedel. Enligt Sveriges Akademi- 21
kers Centralorganisations uppfattning saknas en beskrivning av hur
Sverige skall arbeta för ett större producentansvar för kemikalier riktade Skr. 1994/95:167
mot hushällen. Svenska Kommunförbundet pekar på att flera kommuner
ifrågasätter om det kommer att vara möjligt att i framtiden tillämpa
substitutionsprincipen offensivt. Greenpeace och Naturskyddsföreningen
framhåller bl.a. att Sverige skall arbeta för att utbytesregeln skrivs in i
unionsfordraget samt att awecklingsplaner måste utvecklas inom EU för
alla svåmedbrytbara och bioackumulerande ämnen.
Skälen för regeringens bedömning: Den svenska kemikaliekontrollen
utgår från en ansvarsfördelning som bygger på att det är företag och
andra kemikaliehanterare som bär ansvaret för att kemikaliekontrollens
mål uppnås. Inom EU har en utveckling i denna riktning inletts.
Fortfarande utgår dock regelsystemen inom EU, även de som nu
utvecklas, ofta från ett synsätt som lägger större ansvar för problem-
lösningar på regeringar och myndigheter än det svenska. Sverige skall
verka för att utvecklingen mot ett större ansvar for företag och andra
påskyndas och får genomslag i regler och direktiv. Försiktighetsprincipen
och substitutionsprincipen, dvs. att byta ut farliga ämnen mot mindre
farliga om sådana finns att tillgå, skall vara vägledande såsom flera
remissinstanser framför. Den kritik som bl.a. Kommerskollegium och
Riksrevisionsverket framför berör framför allt tillämpningen av sub-
stitutionsprincipen. Regeringens bedömning är att tillämpningen av
substitutionsprincipen på de allra flesta områden i takt ined ökad kunskap
om kemikaliers miljöeffekter har fungerat väl. Vad gäller straffsanktione-
ringen ses den över av Miljöbalksutredningen (M 1993:04).
Den stora utmaningen framöver ligger därför i att kunna fortsätta att
ytterligare utveckla kemikaliekontrollen inom EU efter de linjer vi arbetat
efter i Sverige. Sverige kommer även att verka för att kommissionen
ägnar ökad uppmärksamhet åt kemikaliefrågoma samt utarbetar en
gemensam kemikaliepolicy för alla direktoraten.
I flera avseenden har Sverige vunnit respekt för sitt arbete med
kemikaliefrågor. Kommissionen har till exempel visat stort intresse för
substitutionsprincipen och tillämpningen av denna. En god kunskap om
kemikaliers egenskaper och en utförlig produktinformation är helt
avgörande förutsättningar för att de som utvecklar eller använder
kemikalier skall kunna tillämpa substitutionsprincipen. EU:s program för
kunskapsuppbyggnad om existerande ämnen är därför mycket viktigt.
Det är dock inte tillräckligt att bygga upp kunskapen. Den måste också
föras vidare till dem som hanterar och väljer mellan olika kemikalier.
Information om kemikaliers risker m.m. via märkning är en basfunktion
i kemikaliekontrollen.
Det finns vidare ett behov av att inom EU utveckla metoder att
begränsa förekomsten av kemikalier som ett medel för riskreduktion. Det
gäller också att få igenom förbud eller stränga restriktioner mot
allmänkemikalier och bekämpningsmedel med så allvarliga egenskaper
att ett avgörande om användning inte kan överlåtas till hanterama.
Sverige kommer att etablera bilaterala kontakter med miljöministerierna
för att förmedla den svenska synen på hur kemikaliearbetet bör bedrivas.
Det är mycket angeläget att EU har en hög ambitionsnivå för
kontrollen av bekämpningsmedel och kemikalier. Det gäller att få en
22
avsevärt ökad tillämpning av substitutionsprincipen och försiktighets- Skr. 1994/95:167
principen såväl i fråga om allmänkemikalier som bekämpningsmedel.
Sverige kommer att arbeta för att dessa principer accepteras inom EU.
En aktuell fråga av detta slag är att fil substitutionsprincipen inskriven i
det nya direktivet om bekämpningsmedel som används utanför jordbruks-
sektorn, biociddirektivet.
EU har påtagit sig att inom vissa områden söka utveckla sina regler så
att de når samma skyddsnivå som de svenska. En särskild satsning bör
därför göras för att driva på detta arbete. Därigenom kan de svenska
skyddsnivåerna få genomslag i hela Europa. Sverige har redan tagit
initiativ till att kommissionen utarbetar en tidsplan avseende översynen
av EG:s regler på undan tagsområdena.
Det svenska mycket framgångsrika arbetet med att i samarbete med
jordbruksnäringen starkt begränsa användningen av bekämpningsmedel
i jordbruket kan tjäna som förebild i EU, såväl på en övergripande nivå
som i de enskilda länderna.
Sverige bör självfallet också medverka till en utveckling mot mindre
skadliga produkter. Utöver de kemikalier som pekades ut i medlemskaps-
förhandlingama finns det åtskilliga andra som har sådana egenskaper att
användningen av dem bör begränsas eller upphöra.
Kommissionen har påbörjat ett ambitiöst arbete med att inhämta
uppgifter för att bedöma riskerna med kemiska ämnen och produkter.
Sverige har arbetat aktivt för att begränsa användningen av ett drygt
dussin kemikalier och avser att ta fram planer for ytterligare ämnen inom
den närmaste femårsperioden. De svenska erfarenheterna skall i
kombination med EU:s påbörjade arbete kunna leda till ett offensivt EU-
arbete för begränsningar av skadliga kemiska ämnen och produkter.
En viktig grund för den svenska kemikaliekontrollen är ett väl utbyggt
register över kemiska produkter som importeras och tillverkas i landet.
Den är ett nödvändigt instrument för att prioritera insatser och för tillsyn
av att tillverkare och importörer tar sitt ansvar. Det svenska systemet och
erfarenheterna bör kunna användas för att driva frågan att i varje
medlemsland få en effektiv tillsyn över de egna tillverkarna, importörer-
na och även gentemot de yrkesmässiga användarna.
Det är viktigt att Sverige är pådrivande i EU:s arbete inom kemikalie-
området, framför allt i EU:s ministerråd och i kommissionens arbets- och
expertgrupper. Sverige kommer i dessa grupper att presentera ytterligare
underlag och förslag samt bidra med den svenska modellen.
Sverige bör dessutom erbjuda aktiv assistans, som till exempel
expertstöd till berörda direktorat och European Chemicals Bureau, för att
ta fram beslutsunderlag samt förslag till beslut.
Sverige har av tradition deltagit mycket aktivt i OECD:s omfattande
arbete inom området kemiska risker. Det är angeläget att samordna
insatserna i EU och OECD för att effektivt nå bästa möjliga resultat.
23
Regeringens bedömning: Sverige bör verka för en samsyn inom
EU med högt ställda mål vad gäller kretsloppsanpassad varu-
hantering. Däremot bör de enskilda länderna ges stor frihet att
utforma medel och metoder att nå dessa mål. Sverige bör arbeta
för en gemensam policy på avfallsområdet. Det är också viktigt att
producenterna inom gemenskapen tar ansvar för varans miljöbelast-
ning under hela dess livscykel.
Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till den
inriktning för kretslopps- och avfallsfrågorna som anges i promemorian.
Kommerskollegium anser bl.a. att EU inte bör låsa sig vid en särskild
lösning av avfallshanteringen Ett enskilt medlemsland bör kunna
genomföra de åtgärder som bäst lämpar sig i förhållande till landets
speciella förutsättningar. Ingenjörsvetenskapsakadenuen framhåller att
recirkulering av produkter och material måste ses i ett helhetsperspektiv
baserat på livscykelanalyser där även energiomvandling skall betraktas
som en tolerabel återvinning av materialet. Beslut kring recirkulering av
produkter och material måste fettas på nationell nivå och följaktligen falla
under subsidiaritetsprincipen. Svenska Kommunförbundet delar upp-
fattningen att direktiven om avfellsdeponering och förbränning bör
utformas som minimiregler. Greenpeace framhåller att Sverige måste se
till att principen om avfellsminimering styr utformningen av EU:s
avfellsdirektiv och förordningar.
Skälen för regeringens bedömning: Producenter har en betydelsefull
roll när det gäller att kretsloppsanpassa produkter som tillverkas.
Producenterna har därmed också ett inflytande över avfellets samman-
sättning och nyttiggörande. Diffusa utsläpp knutna till människors
rörlighet och varors livscykel överskuggar alltmer de tydliga punkt-
utsläppen från industrier och energianläggningar. Effekterna uppträder
ofta med lång fördröjning och sambanden mellan direkta och indirekta
skador av olika verksamheter är komplexa. Ett grundläggande problem
är att materialhanteringen i dag i allmänhet är enkelriktad - från
utvinning av råvara till deponering av avfall. För att förmå producenterna
att anpassa sina produkter med utgångspunkt från resurshushållning och
en miljömässigt godtagbar restprodukt har Sverige infört förfettnings-
reglerat producentansvar för förpackningar, returpapper och däck.
Inför det fortsatta arbetet med att förmå producenter att ta ett aktivt
miljöansvar är det angeläget att en samsyn om miljökrav på produkter
nås inom EU.
Inom EU:s medlemsstater pågår redan i dag en utveckling i denna
riktning. Sverige bör verka för att ett regelverk med en hög ambitions-
Skr. 1994/95:167
24
nivå utarbetas på gemenskapsnivå för kretsloppsanpassad varuhantering. Skr. 1994/95:167
Detta är viktigt mot bakgrund av att vi är en del av den inre marknaden
och att en så stor del av vår varuhandel sker med EU-ländema. Sverige
bör verka för att medlemsstater i EU, med utgångspunkter från
producentansvar i nämnda mening, skall sträva mot specificerade, högt
ställda mål i fråga om resurshushållning och minskad miljöpåverkan från
varusektom. Av största betydelse är att Sverige och övriga medlems-
stater, inom ramen för de övergripande mål och regler som medlems-
staterna enats om och med beaktande av producenternas ansvar, ges stor
frihet att utforma sina egna medel och metoder för att nå målen i
kretsloppsarbetet.
En utgångspunkt i denna samsyn bör vara att producenten tar ansvar
för varans miljöbelastning under dess hela livscykel, från tillverkning,
varans hantering i konsumentledet och till det slutliga omhändertagandet
när varan tjänat ut.
Regeringen avser att inledningsvis fördjupa kontakter med EU-länder
som har erfarenheter från arbete med producentansvars- och kretslopps-
firågor, t.ex. Frankrike, Tyskland, Holland och Danmark. Samtidigt
betonar regeringen vikten av att ett brett arbete kan inledas inom övriga
EU-länder på detta område. Det bör ankomma på kommissionen att ta
initiativet till detta.
Sverige bör också aktivt verka för att EU:s arbete med prioriterade
avfallsströmmar leder till en samsyn som minskar resursförbrukning och
underlättar återvinning. Projektet syftar till ökad återvinning och
återanvänd ning. De produktgrupper och avfallsströmmar som Sverige
prioriterar är framför allt bilar, bildäck, byggmaterial och elektronik-
skrot, dvs. samma som ingår i EU:s prioritering. Också det arbete i
nordisk regi, vilket syftar till miljöriktigt omhändertagande av uttjänta
varor t.ex. för elektronik, är ett viktigt led i denna process.
Sverige bör vidare arbeta aktivt för en gemensam policy för
avfallshantering inom EU och en standardisering av avfallskaraktärise-
ring.
Det är viktigt att direktiv inte i detalj reglerar tekniska och andra
lösningar utan är baserade på belastningsnivåer, dvs. utifrån en
bedömning om vad naturen kan bära. Sverige bör verka för att arbetet
drivs i denna riktning.
De totala mängderna avfall i Europa bör minskas genom material- och
energiåtervinning och det farliga avfallet minimeras. Detta kan ske
genom att producenternas ansvar betonas och genom att ekonomiska
styrmedel används i större utsträckning.
EU:s princip att varje land har ansvar för sitt eget avfall och test-
produkter bör omsättas i konkreta planer för att förebygga avfåll och för
en miljöriktig avfallshantering. En gemensam europeisk strategi för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling är önskvärd i det fortsatta arbetet.
Regeringen har erfarit att revidering pågår av EU:s avfällspolicy med
sikte på ett kommissionsbeslut våren 1995.
Sverige bör aktivt påverka utformningen av gemensamma minimi-
bestämmelser för till exempel avfallsdeponering och energiutvinning från
avfall.
25
Av betydelse for bl.a. svenskt vidkommande är kommissionens förslag
till direktiv om deponering av avfall (4130/95). Förslaget innebär att
deponier skall klassificeras i tre klasser, lågt miljöbelastande avfall, icke-
färligt avfäll och farligt avfall. I direktivet anges regler för bl.a.
mottagningskontroll, lokalisering, deponiutformning och avslutnings-
åtgärder och miljökontroll.
Av betydelse är vidare förslaget till revidering av direktivet för
förbränning av icke-farligt avfall. Förslaget behandlas nu i kommissio-
nen. Det är viktigt att förslaget leder till stränga utsläppskrav för dioxiner
samt för kvicksilver och andra toxiska eller hälsofarliga metaller.
Förslaget om ändring i Baselkonventionen innebär att beslutet om
utfasning och totalförbud mot export av farligt avfall från OECD-länder
till icke OECD-länder införlivas i konventionen. Sverige verkar för en
sådan ändring och en motsvarande förändring av EU:s förordning om
transport av avfall.
Skr. 1994/95:167
Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt verka för att integre-
ringen av biologisk mångfald inom alla samhällsområden genom-
före konsekvent inom EU i syfte att likställa målet att bevara den
biologiska mångfalden med produktionsmålen. Sverige bör aktivt
verka för att miljöanpassa jordbruks- och fiskeripolitiken inom EU
och en svensk strategi för detta bör utvecklas. Arbetet inom
unionens gemensamma naturvårdspolitik, inkl, inrättandet av
skyddade områden, bör aktivt stödjas.
Departementspromemorian: Tar upp biologisk mångfald som ett icke
prioriterat område. I promemorian framhålls att Sverige bör arbeta för
integrering av biologisk mångfald i sektorerna samt aktivt delta i den
gemensamma naturvårdspolitiken, Natura 2000.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att biologisk
mångfald bör göras till ett prioriterat område, bl.a. Lunds universitet,
Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Naturskyddsföreningen. Behovet av
en miljöanpassning av de areella näringarna och deras betydelse för
ekosystemen och arterna lyfts fram av Boverket, Umeå universitet,
Sveriges lantbruksuniversitet, Miljöförbundet och Greenpeace. Utveck-
lingen i Östeuropa, med snabb marknadsanpassning och modernisering
av dessa näringar kan innebära att stora naturvärden går förlorade
(Riks revisionsverket). Det stora behovet av ytterligare forskning om
människans påverkan på ekosystemens mångfald, bärkraft och förmågan
att återhämta sig efter störningar (resiliens) påpekas av Stockholms
universitet. En tillämpning av den kunskap vi redan har om ekosystemens
generella reaktioner på olika typer av mänsklig exploatering efterlyses.
Vidare understryker Beijerinstitutet det särskilda behovet av breda 26
informationskampanjer bland Europas folk för att skapa förståelse för de
stora förändringar av samhällssystemen som behövs. Skr. 1994/95:167
Skälen för regeringens bedömning: Den biologiska mångfaldens
betydelse för att upprätthålla ekosystemens funktioner och processer och
därmed för människans existens har ändrat synen på dess värde för
samhället. Ekosystemen producerar inte bara råvaror till våra livsmedel
och till vår industri, utan svarar också för så grundläggande funktioner
som klimatreglering, reglering av vattencirkulationen, cirkulation av
näringsämnen och rening av luften. Hoten mot den biologiska mångfalden
utgör därför ett av de stora miljöproblemen inför framtiden.
Att bevara den biologiska mångfalden är en sektorsövergripande fråga.
I stort sett alla samhällsområden utnyttjar eller påverkar den biologiska
mångfalden. En del av detta nyttjande och denna påverkan är av positiv
art, som t.ex. det svenska traditionella odlingslandskapets betydelse för
många växt- och djurarter. Till övervägande del är dock människans
påverkan i dag negativ för mångfald och hållbart utnyttjande.
Den biologiska mångfaldens sektorsövergripande karaktär innebär att
principerna om sektorsansvar och sektorsintegrering måste tillämpas
konsekvent. En viktig grund för en effektiv tillämpning av sektors-
ansvaret och sektorsintegrering är att en aktiv dialog mellan företrädare
för olika näringar/samhällssektorer, miljömyndigheter och miljö-
organisationer etableras. Det svenska arbetet med sektorsansvaret och
integreringen har kommit längst inom skogsbruket, men utvecklas nu
också inom jordbruket, fisket och samhällsplaneringen i vid bemärkelse.
De svenska erfarenheterna utgör en bra grund för att driva denna fråga
inom EU. Sverige bör också verka för att bevarandet av den biologiska
mångfalden jämställs med produktionsinriktade mål inom alla samhälls-
områden på de områden där EU har gemensam politik. Detta bör Sverige
också driva aktivt i arbetet med att revidera det femte miljöhandlings-
programmet.
Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU (CAP) behöver revideras.
Subventionerna till produktionen bör sänkas och en målmedveten
miljöanpassning av jordbruket bör genomföras. En utredning har nyligen
tillsatts i Sverige om hur en revision av CAP skall kunna genomföras. En
handlingsplan för hur Sverige skall driva frågan bör tas fram när denna
utredning har redovisats.
Sverige stödjer de grundläggande idéerna i den gemensamma fiskeri-
politiken som går ut på att varken den ekologiska resursbasen eller
näringen får hotas. Exploatering och förorening av kustnära områden
som hotar de marina ekosystemen och fiskerinäringen måste stävjas.
Fisket bör bedrivas så att det långsiktiga resursutnyttjandet säkerställs.
Utveckling och användande av selektiva redskap bör stödjas, liksom
utarbetande av instrument för effektiv kontroll så att fiskekvoter
fastställda på basis av vetenskapliga råd inte överskrids. Genom Sveriges
och Finlands medlemskap i EU blir Östersjön ett ur fiskeriperspektiv
viktigt område för unionen. Sverige bör därför aktivt verka för att en
samlad EU-politik för Östersjön skapas, som bl.a. syftar till gemen-
samma lösningar inom Fiskerikommissionen för Östersjön. Ett hållbart
fiske förutsätter bl.a. kvoter som står i överensstämmelse med de olika 27
ekosystemens långsiktiga hållbarhet.
De svenska erfarenheterna när det gäller miljöanpassning av skogs-
bruket bör framhållas och utnyttjas i olika sammanhang när skogsfrågor
tas upp inom unionen.
Sverige bör ta aktiv del i utformandet av EU:s naturvårdspolitik
(Natura 2000) och bör i det arbetet särskilt driva betydelsen av en
sammanhållen politik som bygger på en kombination av miljöanpassning
av olika samhällsverksamheter och inrättande av ett nätverk av skyddade
områden i Europa. Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt
ekologiska sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse. Samtidigt
måste antalet skyddade områden ökas väsentligt i ett europeiskt nätverk.
Finansieringen av nätverket bör göras till ett gemensamt ansvar inom
EU. Sverige bör vara pådrivande för att direktiven om skydd av fåglar
och om skydd av deras livsmiljöer följs fullt ut bland medlemsländerna.
Därför är det viktigt med full tillämpning av direktiven också i Sverige.
I den särskilda propositionen om Sveriges samarbete med Central- och
Östeuropa (prop. 1994/95:160) framhålls vidare betydelsen av att beakta
biologisk mångfald i biståndsverksamheten i Östeuropa. Sverige bör
verka för att detta också beaktas inom ramen för EU:s bistånd till
utvecklingen i Östeuropa.
Regeringens bedömning: Sverige bör verka for att EU har en
pådrivande roll i det internationella miljösamarbetet. Detta gäller
både samarbetet med Öst- och Centraleuropa och det globala
miljösamarbetet. Sverige bör verka för att en så stor del som
möjligt av EU:s Östeuropastöd går till vårt närområde och att
miljöprojekt prioriteras.
Det nordiska samarbetet ändrar karaktär och blir viktigt dels som
ett politiskt forum för avstämning inför vissa viktiga möten, dels
som forum för att ta fram underlag och förslag att föra in i EU-
processen på ett så tidigt stadium som möjligt.
Departementspromemorian: Promemorians intentioner överens-
stämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser bl.a. Naturskyddsföreningen
betonar vikten av att EU intar en mer kraftfull och målmedveten hållning
i miljöpolitiken. Detta gäller t.ex. uppföljningen av Riokonferensen
(UNCED), aktivering av EU:s roll i Världsbanken. Kämsäkerhetsfrågor,
särskilt i Östeuropa, lyfts fram av bl.a. Greenpeace, som anser att
Sverige bör blockera beslut om att öka de fonder som medger utlåning
till kärnkraftsprojekt. Över huvud taget lyfts frågan om bistånd till Öst-
och Centraleuropa på miljöområdet fram av flera remissinstanser.
Skr. 1994/95:167
28
Skälen för regeringens bedömning: Sverige har ett gott rykte som ett Skr. 1994/95:167
progressivt land i internationella miljöfrågor. Vi har vid en jämförelse
internationellt långt gående nationella miljöregler. Vi har varit aktiva i
det globala miljöarbetet alltsedan 1972 års Stockholmskonferens och var
en av initiativtagarna till Riokonferensen. Vi bör fortsätta att spela en
aktiv roll i de globala sammanhangen utifrån de nya förutsättningarna
som EU-medlemskapet innebär. Det gäller också Sveriges samarbete med
Östeuropa, där vi i finansiella termer mätt är en av de stora bidrags-
givarna på miljöområdet.
Som medlemsland i EU öppnas också nya möjligheter för påverkan. I
det internationella arbetet, t.ex. i FN eller i olika miljökonventioner kan
vi nu - i tillägg till sedvanliga svenska och nordiska förberedelser -
agera kraftfullt för att påverka EU-ställningstaganden inför och under
viktiga internationella möten.
EU:s agerande i internationella frågor är beroende av sakområdenas
ställning inom unionen. Detta ställer stora krav på Sverige att tidigt i
processen fastställa en tydlig position. Det innebär ökade krav på god
framförhållning som möjliggör bredast möjliga förankring av positioner
på hemmaplan.
Öppenhet och goda kunskaper om andra medlemsländers positioner är
därför viktigt. Goda bilaterala kontakter med medlemsländerna även vad
gäller agerandet i internationella fora är därför angelägna.
Genom EU-medlemskapet ställs också höga krav på klara och tydliga
svenska positioner och instruktioner eftersom de kommer att förhandlas
såväl inom EU som vid internationella möten. Förhandlingsinstruktioner-
na måste utformas med flexibilitet så att Sverige har en reell möjlighet
att delta aktivt i hela förhandlingsprocessen.
Det är också viktigt att i det internationella miljöarbetet göra tydliga
prioriteringar av vilka frågor vi anser mest angeläget att driva.
Regeringens bedömning: Östeuropas mycket omfattande miljö-
problem kräver stora insatser och omfettande samordning. Sverige
bör som medlem i EU aktivt verka för effektiva och ökade
miljöinsatser i Central- och Östeuropa och i synnerhet i vårt
närområde. Östersjöområdet är av särskild vikt.
Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Samarbete med EU har påbörjats
av olika länder i Öst- och Centraleuropa. Av Östersjöstatema har Polen
redan ett s.k. associationsavfel med EU. De baltiska länderna förhandlar
för närvarande om sådana och de planeras bli undertecknade under år
1995. Ländernas närmande till EU innebär också att de kommer att 29
behöva ta till sig EU:s miljöregler. Detta kommer att gagna utvecklingen
i Östersjöområdet. Sverige bör i sitt bilaterala miljösamarbete stödja Skr. 1994/95:167
dessa länders successiva anpassning till EU:s miljöregler.
De principer och prioriteringar som är vägledande för Sveriges
bilaterala östsamarbete skall också ligga till grund för vårt agerande inom
EU. Ett av Sveriges prioriterade områden i det bilaterala östbiståndet är
miljö. Sverige bör alltså söka utöva ett så starkt inflytande som möjligt
på EU:s politik på detta område.
En betydligt mindre andel av PHARE-programmet, vilket är EU:s
finansiella stödprogram för Central- och Östeuropa (exkl. OSS), har
hittills gått till miljöprojekt än vad som skett inom de svenska bistånds-
programmen. Dessutom sjunker andelen miljöprojekt för närvarande.
Miljön utgör för närvarande inte någon särskild målsättning även om
miljöaspekter ingår bland övervägandena i projekt som stöds i TACIS-
programmet (EU:s stödprogram till OSS). Sverige bör verka för att en
ökad andel av PHARE-programmet går till miljösektom och att
miljöbistånd blir ett prioriterat område inom TACIS-programmet.
EU:s stöd till Nordens närområde och en närmare anknytning av de
baltiska länderna till EU:s miljöarbete bör öka. PHARE programmet har
hittills haft en tyngdpunkt i Central- och Sydösteuropa (Polen, Ungern,
Tjeckien, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och Albanien). Sverige bör
verka för att stödprogrammen utvecklas när det gäller Östersjöområdet.
I utformningen och genomförandet av EU:s samarbete med Öst- och
Centraleuropeiska stater är det angeläget att miljöfrågor med koppling till
Östersjön får en framträdande roll.
EU-kommissionen är part i HELCOM och i Östersjöprogrammet. EU
bör mer aktivt engageras i Östersjöprogrammet genom bl.a. en med-
verkan av den europeiska investeringsbanken (EIB) i projektverksam-
heten.
Sverige bör verka för en ökad samordning mellan PHARE och TACIS
programmen så att de delar av Ryssland som ingår i Östersjöregionen ges
möjlighet att delta i samarbetet. Sverige bör också verka för att ökat
miljöstöd ges till områden i vårt närområde, som hittills inte varit
föremål för bilateralt stöd i större omfattning i Barentsområdet, Ukraina
och Vitryssland.
Det bör övervägas om en ram med konditionalltet till delar skall gälla
för EU:s miljöstöd till Central- och Östeuropa, dvs. att stödet är
förknippat med vissa miljöåtaganden, t.ex. enligt internationella
milj ökonventioner.
EU:s finansiella stöd bör i ökad utsträckning leda till investeringar som
förbättrar miljön i Central- och Östeuropa. Sverige bör också allmänt
verka för att allt EU-stöd som kan ha effekter på miljön till Central- och
Östeuropa blir miljökonsekvensbedömt.
Sverige bör påverka EU:s strategi beträffande det alleuropeiska öst-väst
samarbetet inom den s.k. Environment för Europé processen. I samband
med miljöministerkonferensen i Sofia i oktober 1995 bör beslut tas om
i vilka former processen skall föras vidare.
Sverige bör också verka för att länderna i Central- och Östeuropa så
snart som möjligt blir medlemmar i den europeiska miljöbyrån - EEA. 30
Sverige bör i arbetet med Östersjövisionen verka för en inriktning som
fäsar in den i EU:s arbete på området och samtidigt lyfter fram regionens Skr. 1994/95:167
roll inom EU.
EU:s stödinsatser rörande kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa går
via TACIS och PHARE-programmen. Samordning av medlemsländernas
bilaterala stöd sker genom EU:s och OECD:s samarbetsgrupp G-24.
Viktiga svenska frågor för närvarande är säkerhetsinsatser i relation till
omdaning och effektivisering av energisystemen, prioritering av
avfallshantering, miljökrav i anslutning till uranbrytning och annan
verksamhet i kämbränslecykeln.
I Central- och Östeuropa har arbetet med att bygga upp moderna
lantmäterisystem nyligen inletts. Uppbyggnad av ett modernt system för
lantmäteri- och markförvaitning är nödvändigt för ägandet av fast
egendom och belåning av fastigheter. Det är därmed en nödvändig
förutsättning for övergången till marknadsekonomi. Denna process går
dock långsamt och utgör ett hinder för den fortsatta utvecklingen bl.a. på
miljöområdet i dessa länder.
Sverige har goda förutsättningar att bidra med kunskap som kan få
betydelse för uppbyggnaden av moderna system för markförvaltning och
försörjning med geografisk information. För att stödet skall kunna ges
med tillräcklig kraft bör Sverige arbeta för ökad samverkan mellan EU:s
stödprogram för Central- och Östeuropa och bl.a. det svenska bilaterala
stödet. Därmed skapas snabbt förutsättningar för långsiktig stabilitet. Inte
minst miljöarbetet kan dra stor fördel av detta.
Det globala miljösamarbetet
Regeringens bedömning: Det globala miljösamarbetet förblir hög-
prioriterat. EU har en viktig uppgift i uppföljningen av FN:s
konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 och bör
spela en ledande och pådrivande roll i det globala miljö- och
utvecklingsarbetet. Sverige bör verka för att EU:s politik bidrar till
en hållbar utveckling.
Skälen för regeringens bedömning: CSD, FN:s kommission för
hållbar utveckling, etablerades av generalförsamlingen som den centrala
uppföljningsinstitutionen för Riokonferensen. Från svensk sida bör vi
verka för att EU bidrar till att CSD fungerar effektivt som det centrala
politiska organet för att föra Riokonferensens resultat vidare. CSD bör
bli ett forum för politiska diskussioner om hållbar utveckling i FN-
systemet och för olika sakområden. Vid de årliga återkommande
tematiska diskussionerna i CSD bör Sverige tidigt arbeta för att få EU-
stöd for svenska positioner inom de olika sakområden som behandlas.
EU är världens största biståndsgivare. Sverige bör inom EU verka för
att miljöhänsyn integreras i biståndet. Även ur miljösynpunkt är det av
vikt att EU-ländema snarast når upp till FN:s biståndsmål om 0,7 procent Skr. 1994/95:167
av BNP.
Handlingsprogrammet Agenda 21 kommer att utvärderas vid en extra
session med FN:s generalförsamling år 1997. Sverige bör som medlem
i EU verka för att denna utvärdering lägger fest formerna och kursen för
det fortsatta globala miljöarbetet.
FN:s miljöprogram, UNEP, har i uppföljningen av Riokonferensen fått
en central roll som FN:s viktigaste organ för att bevaka miljötillståndet.
UNEP:s miljöstyrelse skall enligt Agenda 21 svara för politisk vägled-
ning och samordning på miljöområdet. I samarbetet och arbetsfördel-
ningen mellan CSD och UNEP är det angeläget att markera UNEPrs roll
som huvudansvarig för miljöfrågorna inom FN-systemet.
Sverige har sedan UNEP:s tillkomst varit aktivt engagerat i miljö-
styrelsens arbete. Vi har bidragit med förslag baserade på svenska
erfarenheter av nationellt och internationellt miljöarbete och förslag på
ett stärkande av miljöaspekterna i FN-systemets utvecklingsarbete.
UNEP:s centrala roll som huvudansvarig inom FN-systemet på
miljöområdet gör det angeläget att driva arbetet med de av Sverige
prioriterade globala miljöfrågorna i miljöstyrelsen.
Sverige kommer därför att verka för att EU stöder detta arbete. Bland
dessa frågor kan särskilt nämnas:
- Miljöövervakning.
- Bekämpa utarmningen av den marina miljön.
- Hantering av icke-nedbrytbara kemikalier.
- Militärens miljöansvar.
- Ekonomiska styrmedel.
- Miljökonsekvensbedömningar.
- Kvinnans roll i miljöarbetet.
Norden
I de nordiska statssekreterarnas rapport till statsministrarna föreslås att
miljöområdet blir prioriterat i det nordiska arbetet även framöver.
Det nordiska samarbetet pågår i såväl formella som informella former.
Det formella samarbetet sker bl.a. inom Nordiska Rådet och Nordiska
Ministerrådets ramar. Det informella arbetet sker inför och under viktiga
internationella möten och konferenser.
Det är naturligt att det nordiska arbetet blir en viktig del av det
internationella arbetet av främst tre skäl. För det första förblir det
nordiska samarbetet ett naturligt forum för samråd med Norge och Island
i många miljöpolitiska frågor. För det andra är de nordiska miljö-
ministermötena ett viktigt forum för konsultationer inför viktiga EU-
möten. För det tredje är det nordiska arbetet i olika sakfrågor redan i dag
till mycket hög grad inriktat på att söka få genomslag för nordiska
värderingar och förslag i EU och andra internationella fora. Detta arbete
syftar alltså till att i ett mycket tidigt skede söka påverka kommissionen
och medlemsländerna.
32
I detta avsnitt behandlas ett antal olika styrmedel som är av betydelse i
miljöarbetet. Ekonomiska styrmedel behandlas i avsnitt 1.2 och i
samband med de prioriterade områdena.
4.1.1 Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB)
Regeringens bedömning: Sverige bör i huvudsak stödja en ändring
av direktivet för MKB. Vi bör särskilt verka för de delar av
förslaget som innebär en ökad hänsyn till det berörda områdets
förutsättningar och värden och som betonar MKB:s viktiga roll i
ett tidigt skede av beslutsprocessen. Vi bör vidare stödja det
förtydligande av direktivet som understryker att den information
som framkommer i MKB-processen skall beaktas i tillstånds-
beslutet.
Sverige bör vidare verka för att arbetet med direktiv för MKB på
övergripande, strategiska beslutsnivåer (SEA) drivs vidare och
aktivt bidrar till utvecklingen av metoder och arbetssätt.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Några av remissinstanserna bl.a. Boverket,
Lantmäteriverket och Statens kämkrqftinspektion har framfört att de delar
ställningstagandet att Sverige bör stödja kommissionens förslag till
ändring av MKB-direktivet. Boverket och Väg- och transportforsknings-
institutet har framhållit vikten av MKB på strategisk nivå.
Stockholms universitet har framfört bl.a. att det inte klart av pro-
memorian framgår vad som menas med en flexibel tillämpning av
direktivet. Statens strålskyddsinstitut har bl.a. ansett att det är angeläget
att dra upp riktlinjer och krav för MKB samt att diskutera MKB:s
betydelse för beslut inom EU. Krav på MKB bör även ställas vad gäller
strukturanpassningsprogram, handelsavtal och EU:s bistånd till Syd enligt
Jordens Vänners yttrande.
Skäl för regeringens bedömning: Kommissionen har lagt fram ett
förslag till ändringar i direktivet om MKB (85/337/EEC) i syfte att
förtydliga reglerna och bidra till ökad kvalitet. Förslaget innebär bl.a. ett
förtydligande genom att bedömningen av om vissa projekt skall föregås
av en MKB även skall innefatta hänsyn till det berörda geografiska
områdets förutsättningar. Antalet projekt som skall omfattas utvidgas
vidare.
Det svenska arbetet med utveckling av nationella regler om MKB av
Skr. 1994/95:167
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167
planer, program och policybeslut, liksom av MKB på övergripande Skr. 1994/95:167
strategisk nivå, ökar Sveriges möjlighet att påverka utformningen av
direktivet. Boverket kommer att få i uppdrag att i samråd med Natur-
vårdsverket och NUTEK sammanställa nationella och internationella
exempel på strategiska beslut där MKB kommit till användning.
4.1.2 Fysisk planering
Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt stödja och delta i
arbetet inom EU med att utveckla en övergripande strategi för
användning av mark och vatten som syftar till en hållbar utveckling
i enlighet med Agenda 21. Denna strategi bör tjäna som ett stöd för
medlemsländernas eget planeringsarbete.
Sverige bör verka för att våra speciella förhållanden i fråga om
markanvändning får genomslag i det gemensamma arbetet i dessa
frågor samt förmedla kunskaper om det svenska planerings-
systemet.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan instämmer i bedömningen att Sverige aktivt bör stödja processen
att utveckla en övergripande strategisk fysisk planering i EU.
Boverket anser att den fysiska planeringens roll bör ytterligare betonas
och framhåller arbetet med Europé 2000+, European Spatial Develop-
ment Perspective (ESDP) samt de landsvisioner och utvecklingsprogram
som växer fram. Byggforskningsrådet vill i EU verka för att fysisk
planering som ett sätt att lösa miljöproblem blir ett särskilt forsknings-
och utvecklingsområde.
Svenska Kommunförbundet ser ingen anledning att nu markera vikten
av en ökad roll för fysisk planering. Svensk fysisk samhällsplanering
håller hög nivå med god flexibilitet och har ett starkt markerat under-
ifrånperspektiv. Kommunförbundet är tveksamt till om den sektors-
övergripande fysisk-ekonomiska planering som utvecklas inom EU bör
införas i Sverige. Sverige bör till att börja med i stället informera om sitt
samhällsplaneringssystem. Lantmäteriverket anser att EU även fortsätt-
ningsvis bör respektera den nationella beslutanderätten vad gäller bl.a.
fysisk planering.
Skälen för regeringens bedömning: Inom EU är markanvändnings-
planeringen ett område där besluten ligger inom medlemsländerna. En
medveten nationell och lokal politik för användningen av mark och vatten
och för utvecklingen av den byggda miljön är nödvändig för att
åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling i enlighet med Agenda 21.
Planering för mark- och vattenanvändningen bör samordnas med
planering för andra samhällssektorer och verksamheter bl.a. som stöd för
investeringar i infrastruktur och regional utveckling. Ett integrerat synsätt
34
med samordning av miljövård, hushållning med mark och vatten och Skr. 1994/95:167
ekonomisk utveckling måste prägla utvecklingen av samhällets planering
i vid mening. Det är viktigt att Sverige i EU framhåller det som är
kännetecknande för de svenska forhållandena, bl.a. det glesa bebyggelse-
mönstret och de stora geografiska avstånden. Det är också angeläget att
den flexibilitet, det starka lokala inflytande och den medborgerliga
förankring som präglar det svenska planeringssystemet får genomslag i
det gemensamma arbetet inom EU i dessa frågor.
Som stöd för bl.a. planeringen i medlemsländerna håller en ny form av
planering av övergripande strategisk karaktär på att utvecklas på EU-
nivå. Sverige medverkar sedan halvårsskiftet 1994 i EU:s Committee on
Spatial Development, CSD, (generaldirektorat XVI). I CSD behandlas
bl.a. frågor om regional planering och nationsövergripande samarbete på
området. Vid ett informellt ministermöte i Leipzig hösten 1994, där
Sverige deltog som observatör, enades medlemsländernas ministrar
ansvariga för fysisk planering om att medlemsländerna genom CSD
skulle arbeta fram rekommendationer eller riktlinjer för utveckling och
markanvändning på Europanivå. Sverige ställde sig bakom en sådan
strävan. Arbetet som nu intensifierats, bedrivs på så sätt att de enskilda
medlemsländerna, med CSD som diskussionsforum och med stöd av
kommissionen, tillsammans utarbetar underlag för sådana rekommenda-
tioner eller riktlinjer. Enligt mötet i Leipzig skall en gemensam policy -
European Spatial Development Policy (ESDP) - innehålla övergripande
mål som planering och beslut om markanvändningen skall främja samt
strategier för utvecklingen inom tre huvudområden: det urbana systemet,
infrastrukturen samt landsbygden och hushållningen med naturresurser.
Ett handlingsprogram som genom konkreta insatser, pilotprojekt och
ekonomiskt stöd främjar samverkan mellan länder och regioner skall
utarbetas. Sverige bör aktivt verka för att strävandena att uppnå
gemensamma mål och riktlinjer för strategiarbetet inriktas mot en hållbar
utveckling.
Arbetet med Östersjövisionen har ett nära samband med EU:s arbete
inom CSD. Ett samarbete mellan länderna runt Östersjön inleddes år
1992 med syfte att utveckla ett långsiktigt hushållningsperspektiv i
hanteringen av markanvändningsfrågor, ett närmare samarbete och en
starkare identitet i Östersjöregionen. Lägesbeskrivningen och förslagen
till åtgärder i rapporten "Visions and Strategies around the Baltic Sea
2010", utgör utgångspunkt för arbetet i den "Committee on Spatial
Development in the Baltic Sea Region" (CSD/BSR) som bildades vid
planministermötet i Tallinn år 1994. Arbetet i CSD/BSR underlättar
CSD:s gränsöverskridande arbete i Östersjöregionen och ger ytterligare
bidrag till EU:s arbete med att bredda underlaget för utvecklingsinsatser
och samarbete i området.
35
4.1.3 Miljöforskning
Regeringens bedömning: Inom EU:s miljöforskningsprogram bör
Sverige verka för forskning kring renare och effektivare industri-
ella processer och tillämpningar, forskning om kretsloppsanpass-
ning och avfallshantering samt forskning om fömybara natur-
resurser. EU:s arbete bör dessutom i högre grad inriktas på
styrmedel för en bättre miljö. Miljöaspekter bör lyftas fram även
på andra forskningsområden.
Sverige bör även i samarbete med kringliggande länder verka för
att försurningen och Östersjöns miljöproblem lyfts fram.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: När det gäller miljöforskning hävdar Beijer-
institutet att den bör göras mindre byråkratisk och att det inte skall vara
nödvändigt med artificiellt samarbete för att få stöd. Göteborgs universi-
tet stöder promemorians prioritering av styrmedel för en bättre miljö.
Kungliga Tekniska Högskolan vill prioritera problemen med Östersjöns
föroreningar. Ingenjörsvetenskapsakademien vill stimulera forskning inom
EU som kan bidra till att förbättra kunskaper om centrala eller decentrali-
serade åtgärder är den mest kostnadseffektiva lanseringen av miljö-
frågorna.
Skäl för regeringens bedömning: Sverige önskar ökad forskning kring
renare och effektivare industriella processer och tillämpningar, krets-
loppsanpassning och avfallshantering samt fömybara naturresurser.
Effektiva styrmedel är ett viktig del i målet att uppnå en bättre miljö på
ett kostnadseffektivt sätt. Hit bör även tvärvetenskapliga frågor kopplas
såsom den samhällsvetenskapliga forskningen om styrmedlens sociala,
kulturella och ekonomiska förutsättningar och verkningar.
Det är naturligt att Sverige fortsätter forskningssamarbetet med
kringliggande länder och verkar för att arbetet fokuseras på försurning
och Östersjöns miljöproblem. Forskning kring betydelsen av biologisk
mångfald samt orsakerna till och effekterna av bl.a. miljörelaterade
fisksjukdomar bör stödjas. Forskning av betydelse för arbetet i de
internationella konventionerna bör också främjas. Ett närmare samarbete
dels mellan de olika forskningsprogrammen, dels mellan general-
direktoraten XI (miljö) och XII (forskning) för miljöforsknings-
programmets utveckling bör främjas, liksom även samarbetet med
jordbruks- (generaldirektorat VI) och fiskeridirektoraten (general-
direktorat XIV).
Sverige bör verka för att inom EU stimulera forskning som kan bidra
till att förbättra och bredda den kunskapsbas, t.ex. om ländernas olika
miljöförutsättningar, på vilken beslut skall fattas huruvida centrala eller
decentraliserade åtgärder innebär den mest kostnadseffektiva hanteringen
av miljöfrågorna. Fakta såsom temperatur, nederbörd, jordmån och
befolkningstäthet, fordras som underlag för standardisering av
Skr. 1994/95:167
36
miljödirektiv för EU-ländema. Sverige bör verka för att resultaten av Skr. 1994/95:167
forskningen bearbetas och görs tillgängliga som underlag för åtgärder.
Sverige verkar i andra sammanhang för en avbyråkratisering av EU:s
verksamhet, vilket också bör gälla hanteringen av miljöforskningsmedel.
4.1.4 Miljöövervakning
Regeringens bedömning: Sverige bör fortsätta att medverka aktivt
i den europeiska miljöbyråns (EEA) arbete. Sverige bör inom EEA
verka för en ökad integrering och effektivisering av de olika
miljörapporteringskraven samt lyfta fram frågor av särskild vikt för
Sverige, t.ex. försurning och Östersjön. Miljöövervakningsarbetet
inom EEA bör vidare riktas in på att främja framtagningen och
användningen av miljöindikatorer.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Fiskeriverket anser att Sverige bör agera för att
den internationella miljöövervakningen för hav och vatten intensifieras.
Jordbruksverket anser att Sverige aktivt bör verka för användningen av
miljöindikatorer i miljöövervakningen. Sveriges Akademikers Central-
organisation anser att Sverige bör arbeta för utvecklingen av ett
standardiserat miljöövervakningsprogram.
Skäl för regeringens bedömning: Sverige har god kompetens när det
gäller miljöövervakning och bör fortsätta att medverka aktivt i EEA:s
arbete. EEA är viktigt som gemensam kunskapsgrund och för priorite-
ringar i EU:s miljöarbete. Vi bör arbeta för att stärka byråns ställning så
att den kan bygga upp ett nätverk som kan bedöma miljötillståndet i
Europa och följa hur genomförandet av den europeiska miljöpolitiken
fortsätter. En fortsatt utvidgning av miljöbyrån till fler länder utanför EU
bör möjliggöras.
Kraven på nationella rapporteringar till olika EU-organ kommer att öka
i samband med inträdet i EU och inom miljöområdet kommer rapporte-
ringen i första hand att ske till EEA. Sverige har liksom många andra
länder skrivit under, och rapporterar därmed till, olika internationella
miljökonventioner. Rapporteringen är resurskrävande och Sverige bör
därför inom EEA verka för en effektivisering genom en samordning av
de olika miljörapporteringskraven. Rapporteringen bygger i huvudsak på
miljöövervakningsdata och belastningsdata vilket även kommer att kräva
att ett effektivt och standardiserat miljöövervakningsprogram för Europa
utvecklas.
Miljöövervakningsarbetet inom EEA bör vidare riktas in på att främja
framtagningen och användningen av miljöindikatorer. Sverige deltar
aktivt med utveckling av miljöindikatorer inom ramen för bl.a. OECD:s
och FN:s arbete. Sverige bör inom EEA verka för att standardisera de
olika organens arbete med miljöindikatorer. Särskilt hänsyn bör tas till
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167
indikatorer för en hållbar utveckling i enlighet med Riokonferensens Skr. 1994/95:167
beslut i Agenda 21. På sikt bör arbetet kunna leda till att indikatorerna
kan sättas samman i index. På uppdrag av regeringen har Naturvårds-
verket tillsammans med Statistiska centralbyrån utvecklat ett svenskt
miljöindexsystem. Sådana system bör så långt det går samordnas
internationellt.
4.1.5 Övrigt om styrmedel
Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att EU:s femte
miljöhandlingsprogram får en starkare ställning, att olika styrmedel
förstärks samt för att i denna skrivelse angivna prioriteringar får
tydligt genomslag.
Sverige bör aktivt delta i utvecklingen av EU:s system för frivillig
miljöstyrning och miljörevision (EMAS). Systemet kommer att
kunna tillämpas för svenska industrianläggningar från april 1995.
Genom systemet kan företagens miljöprofil och efterlevnad av
miljöregler tydligare utnyttjas som konkurrensfördel.
Sverige bör fortsätta stödja det arbete med att utforma en
lagstiftning om utsläppsregler för festa anläggningar (IPPC) som
pågår inom EU. Direktivet bör utformas så att Sveriges mer
långtgående bestämmelser kan fortsätta att tillämpas.
Sverige bör verka för att erfarenheterna från den nordiska
miljömärkningen tillförs EG:s miljömärkningssystem i fråga om
utvecklingen av kriterier för olika produktgrupper.
Det är viktigt att bidrag från EU:s budget, bl.a. via struktur-
fonderna och utjämningsfonden, stimulerar till en hållbar utveck-
ling. Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av samtliga större
projekt som får EU-bidrag. Sverige bör aktivt medverka i EU:s
miljöfond (LIFE).
Sverige bör stödja förslaget till skärpning av reglerna om
allvarliga industriolyckor (Sevesodirektivet).
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning
Remissinstanserna: Efterlevnad av EU:s miljöregler har betonats av
många remissinstanser.
Skälen för regeringens bedömning: EU:s femte miljöhandlingspro-
gram antogs i Edinburgh år 1992. Det är för närvarande föremål för
revidering och uppföljning där Sverige aktivt deltar. Sverige bör bl.a.
stödja förslagen om utveckling av s.k. gröna nationalräkenskaper.
EU:s system för miljöstyrning och miljörevision (EMAS) av företag
införs nu i Sverige. Det är ett viktigt steg i företagens frivilliga miljö-
arbete. Det är viktigt att Sverige deltar i EU:s arbete på detta område för
att dels se till att systemet tillämpas på ett enhetligt sätt i alla länder, dels 3 g
att systemet utvecklas till att gälla fler områden.
Kommissionens förslag om individuell miljöprövning av festa an-
läggningar (Integrated Pollution Prevention and Control, IPPC) är viktigt
och liknar i huvudsak den prövning som görs i Sverige enligt miljös-
kyddslagen. Sverige bör bidra till att EU så snart som möjligt beslutar
om sådana regler. Kraven bör bygga på att den belastning som naturen
kan bära inte överskrids och på att bästa möjliga teknik tillämpas för att
förebygga utsläpp till luft, vatten och mark.
Ett nordiskt miljömärkningssystem har funnits under fem år och har
under den tiden växt till att omfetta kriterier för trettio produktgrupper.
EU har också ett system för miljömärkning som hittills festställt kriterier
for sju produktgrupper. I det nordiska systemet är både miljökraven och
funktionskraven högt satta. Det är viktigt att kravnivåerna sätts högt
också inom EG:s system. Genom våra erfarenheter har Sverige en god
möjlighet att påverka EG-systemet.
Stora belopp fördelas varje år från EU:s olika fonder. Dessa kan därför
användas som ett viktigt styrmedel för att se till att bidragsstödda projekt
utformas så att de bidrar till en hållbar utveckling.
Sverige bör stödja förslaget till skärpning av reglerna om allvarliga
industriolyckor (Servesodirektivet).
Skr. 1994/95:167
Regeringens bedömning: Sverige bör i miljö- och handelsfrågor
söka påverka EU:s agerande i en miljö- och frihandelsvänlig linje
så att handeln bidrar till en hållbar utveckling. Detta kan bl.a. ske
genom ett aktivt deltagande i kommissionens s.k. 113-kommitté,
som har ett avgörande inflytande över handelspolitiken, men också
på andra sätt.
Sverige bör prioritera att villkoren för arbetet inom miljö- och
handelsområden blir ömsesidigt kända, att internationella miljöavtal
som slutits multilateralt och under FN får samma status som de
internationella handelsavtalen, att miljökrav bör utformas så att de
inte blir diskriminerande mot andra länder, att miljökonsekvens-
beskrivningar görs av nya handelsavtal.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser pekar på att internationell
handel bidrar till att öka den ekonomiska välfärden. Väg- och transport-
forskningsinstitutet påpekar att ökad handel ger ökat behov av
transporter, vilket riskerar att förvärra miljöproblemen. Miljöförbundet
kräver att miljöhänsyn alltid måste gå före frihandel.
Kommerskollegium hävdar att det avgörande för om miljökrav skall
betecknas som handelshinder är om dessa tillämpas diskriminatoriskt eller
på annat sätt onödigt inskränker internationell handel. Skogsindustrierna
uttrycker en oro för att protektionistiska åtgärder motiverade av
miljöhänsyn kommer att störa världshandeln. 39
Skälen för regeringens bedömning: Sambanden mellan miljö- och
handelspolitik tilldrar sig ett allt större intresse och insikten växer om att Skr. 1994/95:167
åtgärder inom ett område kan ge effekter inom det andra. För att minska
risken för konflikter mellan politikområdena bör därför åtgärder och
regler utformas med hänsyn till effekterna på det andra.
Sverige har agerat mycket aktivt för att få till stånd den kommitté för
miljö och handel som nu finns inom Världs hande Isorganisationen (WTO)
och som också har varit talesman för Norden inom GATT avseende
miljö- och handelsfrågor. Då EU numera företräder Sverige i WTO är
det viktigt att påverka EU:s agerande i dessa frågor.
Grunden för Sveriges agerande har varit ömsesidig förståelse och
hänsynstagande till de grundläggande kraven inom såväl handel som
miljö. I Sverige finns en förhållandevis god insikt om både betydelsen av
handel och den allmänna betydelsen av en god miljö. Det är därför
naturligt och till gagn både för handeln och miljön om Sverige fortsätter
att vara ett av de mer aktiva länderna inom detta område även som
medlem i EU.
Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt driva en revidering av
den gemensamma jordbrukspolitiken i syfte att miljöanpassa
jordbruket. Insatserna för odlingslandskapets natur- och kultur-
miljövärden skall ha hög prioritet. Sverige skall i olika samman-
hang när skogsfrågor behandlas lyfta fram erfarenheter av att
miljöanpassa skogsbruket.
Departementspromemorian: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. Skogsbruket berördes inte i promemorian.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser bl.a.ÄocUioZms universitet
och Umeå universitet framhåller betydelsen av en betydligt mer offensiv
politik när det gäller att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken
i EU för att åstadkomma en hållbar utveckling inom jordbruket. Produk-
tions- och miljömål bör få lika vikt i jordbruket anser Sveriges Lant-
bruksuniversitet. En satsning på nya tekniska användningar av för-
nyelsebara jord- och skogsbruksprodukter efterlyses av Lunds universitet.
Lantbrukarnas Riksförbund anser att det kan finnas skäl att avreglera
jordbruket, men miljöskälen kan inte anföras som något bärande motiv.
Sveriges framgångsrika politik när det gäller att dynamiskt bevara
miljövärden i odlingslandskapet bör föras fram i EU påpekar Boverket.
Jord- och skogsbrukets betydelse för ett rikt artbestånd inom flora och
fauna bör lyftas fram anser Naturvårdsverket.
Skälen för regeringens bedömning: Jordbruket i EU regleras genom
den gemensamma jordbrukspolitiken (Common Agricultural Policy -
CAP). I samband med att EU reformerade den gemensamma jordbruks-
politiken i maj 1992 infördes bl.a. ett s.k. kompletterande stöd för 40
miljövänliga jordbruksmetoder och bevarande av landskapet (förordning
2078/92). Samtidigt ändrades den allmänna inriktningen på jordbruks-
stöden från produktionsstöd till arealstöd samt stöd för att lägga mark i
träda.
I samband med ovan nämnda reform av CAP infördes också ett särskilt
stöd för skogsplantering som ett led i ansträngningarna att minska
överskottsproduktionen inom EU.
Sverige bör verka för en revidering av CAP i syfte att påbörja
omställningen mot ett hållbart jordbruk inom unionen. En särskild
utredare har tillkallats för att analysera frågor i anslutning till en
revidering av CAP. En handlingsplan bör tas fram, bl.a. på basis av
utredarens förslag, med sikte på att ett beslut skall fattas vid regerings-
konferensen år 1996 om att revidera CAP och att detaljerade riktlinjer
för revision läggs fest (se också avsnitt 2.5 Biologisk mångfeld). En
parlamentarisk utredning kommer också att tillsättas.
En utgångspunkt för revideringen av CAP bör vara att subventionerna
till det konventionella jordbruket minskas kraftigt. Styrmedlen bör i
stället utformas så att de främjar övergången till ett miljöanpassat
jordbruk, bl.a. med avseende på att bevara av odlingslandskapets natur-
och kulturmiljövärden. Användningen av bekämpningsmedel och handels-
gödsel bör minskas kraftigt. Inte minst är detta viktigt för att minska
belastningen på Nordsjön och Östersjön. Sverige bör aktivt driva ett
minskat näringsläckage och en minskad spridning av kadmium och
ammoniakavgång från jordbruket, bl.a. genom införande eller ökning av
miljöavgifter (se vidare avsnitt 4.8 Hav och vatten).
Utvecklingen av ett miljöanpassat skogsbruk som har börjati Sverige
bör utnyttjas som förebild i olika sammanhang när skogsfrågor behandlas
inom unionen. Sverige skall aktivt driva kraven på minskning av de
gränsöverskridande luftföroreningar som skadar den svenska skogen.
Skr. 1994/95:167
Regeringens bedömning: I den revidering av EG-direktiven om
genetiskt modifierade organismer (GMO) som inletts inom EU
kommer från svensk sida att noga bevakas att säkerheten i systemet
inte försämras genom förenklade prövningsrutiner. Regeringen
avser att ta fram en samlad svensk syn på EU:s arbete med
bioteknikfrågoma.
Departementspromemorian: Ej behandlad i promemorian
Skälen för regeringens bedömning: Den modema biotekniken innebär
bl.a. möjligheter att gentekniskt modifiera organismer. Biotekniken ger
också nya möjligheter att framställa läkemedel och kemiska substanser
och att växtförädla.
Genteknikens hälso- och miljörisker kontrolleras genom lagstiftning.
Den svenska lagen följer den gemensamma lagstiftning som finns inom 41
EU. Den svenska prövningen av innesluten användning och avsiktlig
utsättning i naturen av GMO sker inom varje sektor genom ansvarig
myndighet.
För närvarande pågår en revidering av EU-direktiven om innesluten
användning och avsiktlig utsättning av GMO vars syfte är att förenkla
myndighetsprövningen med bibehållen säkerhet. Revideringen av
direktivet om innesluten användning har kommit längst. Diskussionen har
skett inom ramen for en grupp sammansatt av representanter för de
ansvariga myndigheterna inom medlemsländerna. Kommissionen avser
att lägga fram ett förslag vid rådsmötet i juni. Vad gäller direktivet om
avsiktlig utsättning har diskussionen i myndighetsgruppen just inletts.
Regeringen och ansvariga svenska myndigheter verkar för att säkerheten
i systemet inte eftersätts i samband med förenkling av prövnings-
rutinema.
Flera andra frågor som gäller bioteknik behandlas också för närvarande
inom EU. Regeringen avser att ta fram en samlad svensk syn på EU:s
arbete med bioteknikfrågan.
Regeringens bedömning: Sverige bör medverka aktivt i EU:s
samarbete som rör livsmiljön i städer och tätorter. Arbetet bör
inriktas dels mot utredningssamarbete på nationell och regional
nivå, dels mot erfarenhetsutbyte i syfte att utveckla instrumenten
för det regionala och lokala arbetet med stadsmiljöfrågor. Grund-
läggande utgångspunkter för vår medverkan bör vara en strävan att
åstadkomma en långsiktigt hållbar tätortsutveckling med särskild
hänsyn till de svenska städernas och tätortssystemets särart.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har särskilt kommenterat
arbetet med stadsmiljöfrågor. Boverket pekar på de utgångspunkter för
en hållbar tätortsutveckling som redovisas i rapporten Sverige 2009 -
förslag till vision, bl.a. ifråga om sambanden mellan bebyggelse och
trafik samt mellan tätorter och omgivande landsbygd. Vägverket anser
bl.a. att det behövs kraftfullare initiativ och incitament för att skapa
varaktigt hållbara trafiksystem i stadsmiljön och nämner därvid en
effektiv kollektivtrafik och en god stadsbyggnadskultur. Byggforsknings-
rådet erinrar om att forsknings- och utvecklingsinsatser som rör
stadsmiljöfrågor också bör ges hög prioritet i EU-samarbetet.
Skälen för regeringens bedömning: Ca 80 procent av Västeuropas
befolkning bor i städer, med i många fall betydande miljö- och hälso-
problem. Jämfört med övriga Europa är Sverige ett glest befolkat land
med långa avstånd mellan ett antal små och medelstora tätorter och ett
glest kommunikationsnät. I regeringens skrivelse Miljön - vårt gemen-
samma ansvar (skr. 1994/95:120) redovisas bl.a. mål och utgångspunkter
Skr. 1994/95:167
42
för en hållbar utveckling av städer och tätorter i samspel med omgivande Skr. 1994/95:167
landsbygd. Denna förutsätter ett utvecklat samarbete mellan främst lokala
och regionala myndigheter. Arbetet bör bedrivas utifrån en helhetssyn på
stadsmiljön, där miljöproblem, sociala aspekter, frågor om teknisk
försörjning, hänsyn till natur- och kulturmiljövärden m.m. beaktas.
Det breda synsätt som redovisas i regeringens skrivelse bör prägla även
Sveriges medverkan i EU:s arbete med stadsmiljöfiågor. Våra insatser
bör bl.a. syfta till att städernas miljöproblem uppmärksammas på ett
integrerat sätt i samarbetet kring olika sektorer och verksamheter, såsom
frågor om energiförsörjning, avfall och tekniska försörjningssystem. Mot
bakgrund av trafikens påverkan på livsmiljön i tätorterna bör Sverige
vara pådrivande när det gäller åtgärder for att minska störningar från
tätortstrafiken, bl.a. genom fysisk planering, krav på fordon och bränslen
och ekonomiska styrmedel.
Ett viktigt samarbetsområde de närmaste åren är vidare att medverka
i det utbyte av kunskaper och erfarenheter som sker inom ramen för
kommissionens expertgrupp för stadsmiljöfiågor. Utgångspunkten för
Sveriges medverkan bör vara att åstadkomma en långsiktigt hållbar
tätortsutveckling i enlighet med Agenda 21. Sverige bör verka för en
förnyelse och komplettering av bebyggelsestrukturen som främjar en god
hushållning med mark- och vattenområden, som tar hänsyn till kultur-
miljövärdena och som i övrigt främjar en god livsmiljö. Sverige bör i EU
även verka för att skapa förståelse för de svenska städernas särart och
förmedla kunskaper om det svenska planeringssystemet, som bl.a.
kännetecknas av en långtgående decentralisering till kommunerna.
Regeringens bedömning: Sverige bör arbeta för att EU:s regler
för avveckling av ozonnedbrytande ämnen skärps så att de
motsvarar de svenska bestämmelserna. Ytterligare åtgärder bör
vidtas för att minska användningen av HCFC och metylbromid
inom EU. Även handel med använda och återvunna ozonned-
brytande ämnen och varor som tillverkats med och innehåller
ozonnedbrytande ämnen bör regleras inom EU. Vid fördelning av
kvoter för import av ozonnedbrytande ämnen bör Sverige verka för
att dessa kvoter blir så låga som möjligt och Sverige bör i möjli-
gaste mån avstå från att ansöka om egna kvoter. Sverige bör aktivt
delta i EU:s gemensamma förberedelser inför omförhandlingar av
Montrealprotokollet.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
krav på bl.a. produktutveckling skall drivas. Naturvårdsverket föreslår att
ytterligare insatser bör göras för att minska användningen av HCFC och
43
metylbromid och tar även upp att Sverige bör verka för att importkvoter Skr. 1994/95:167
som ges för använda och återvunna ämnen blir så låga som möjligt.
Vidare anser verket att Sverige skall prioritera att driva på EU:s
ställningstagande inför omförhandlingar av Montrealprotokollet.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige är ett av de länder som
varit snabbast i att avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen.
Sverige notifierade ett förslag till ny förordning för en slutlig avveckling
av ozonnedbrytande ämnen till GATT och EU i slutet av oktober 1994.
Förslaget innehåller bl.a. en slutlig utfesning av HCFC till år 2002. EG
har i en ny förordning som började gälla från och med den 1 januari
1995 reglerat produktionen av ozonnedbrytande ämnen. Flera delar av
EU:s nya reglering är i paritet med den nuvarande svenska regleringen,
men tillämpningen av användningsförbud saknas för de flesta ämnena och
handel med återvunna ämnen och produkter som innehåller förbjudna
ämnen är tillåten. Sverige har även mer långtgående reglering av HCFC.
Sverige begränsade tidigt även handel med varor som tillverkats med
och innehåller olika ozonnedbrytande ämnen. Sverige bör verka för att
denna handel begränsas även inom EU så att produktionen av sådana
varor inte flyttar till länder med lägre krav på avvecklingen av ozon-
nedbrytande ämnen. För HCFC och metylbromid bör Sverige arbeta för
att ytterligare åtgärder tas för att minska användningen även inom EU.
EU har lämnat ut kvoter för import av använda och återvunna ämnen
och produktion för s.k. nödvändig användning för 1996.1 möjligaste mån
bör dessa kvoter begränsas så att utvecklingen av alternativ teknik
stimuleras.
Inom EU finns i dag en relativt stor samsyn om åtgärder för att skydda
ozonskiktet och Sveriges internationella agerande kan förväntas få stöd
och även stärkas genom vårt medlemskap. Genom att aktivt agera och
delta i EU:s ställningstagande inför omförhandlingar av Montreal-
protokollet kan stödet för nya åtaganden bli större och kraftfullare än
tidigare.
Regeringens bedömning: Sverige bör verka för en EU-strategi för
att minst halvera utsläppen av flyktiga organiska ämnen för att
begränsa miljö- och hälsoeffekter av höga ozonhalter vid markytan.
En sådan EU-strategi bör innehålla bl.a. utsläppskrav för kolväten
från festa anläggningar och regler om återvinning av bensinångor
("muffar") vid bensinstationer motsvarande svensk skyddsnivå.
Även andra delar av oljedistributionen samt åtgärder mot transport-
sektorns utsläpp av kolväten bör komma i fråga för att uppnå
nödvändiga reduktioner. Sverige bör verka för att det arbete som
bedrivs inom konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar tas som utgångspunkt i EG:s interna arbete.
44
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
en strategi bör sträva avsevärt längre och menar att insatserna bör
koncentreras till produktionsledet. Jordens Vänner saknar åtgärder för
minskad bilism och minskad användning av andra fordon som drivs med
fossila bränslen.
Skälen för regeringens bedömning: En stor andel av de utsläpp av
flyktiga ämnen och kväveoxider som bidrar till bildningen av marknära
ozon i Sverige härrör från andra medlemsländer inom EU. De högsta
halterna av marknära ozon inträffar i speciella vädersituationer då ozon
transporteras till Sverige från kontinenten. Sverige bör därför stödja och
driva på det arbete som for närvarande pågår för att begränsa dessa
utsläpp inom EU.
Sverige bör verka för att fora in en skyddsnivå som motsvarar den
svenska vad gäller kommissionens arbete med bl.a. utsläppskrav för
kolväten från festa anläggningar, vid översynen av luftkvalitetsnormer för
ozon och de planerade EU-reglema om återvinning av bensinångor
("muffar") vid bensinstationer. Transportsektorns utsläpp av kolväten är
en mycket viktig källa som måste åtgärdas genom strängare avgasregler.
Strategin måste nära kopplas till åtgärder mot försurning vad gäller
bilarnas utsläpp. Även andra delar av oljedistributionen bör komma i
fråga för att uppnå nödvändiga reduktioner.
En annan fråga som Sverige bör lyfta upp är arbetet som drivs inom
konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar
(LRTAP). Protokollet om flyktiga organiska ämnen (VOC-protokollet)
har ännu inte trätt i kraft, och Sverige bör uppmana de medlemsländer
som inte ratificerat protokollet att om möjligt påskynda ratificeringen.
Skr. 1994/95:167
Regeringens bedömning: Sverige skall inom EU aktivt verka för
begränsa utsläpp som berör våra sjöar och omgivande hav. Särskilt
angeläget är att bevaka att EG:s regler om avloppsrening från
tätorter rörande kväverening fullföljs samt att åtgärder genomförs
för att minska jordbrukets kväveläckage. Förhållandena i Östersjön
bör särskilt uppmärksammas.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i
frågan. Naturvårdsverket framhåller vikten av att EG:s regler om
avloppsrening från tätorter med bl.a. krav på kväverening fullföljs.
Fiskeriverket menar att Sverige skall driva miljöfrågorna i Östersjön,
speciellt miljögiftsproblematiken och eutrofieringen, då Östersjön är av 45
avgörande betydelse för svenskt fiske. Vidare framhåller Fiskeriverket att
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167
den internationella miljöövervakningen för hav och vatten bör intensi- Skr. 1994/95:167
fieras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar uppkopplingen mellan
grund- och ytvattenkvalitet samt försurning och förorening av mark.
Sveriges lantbruksuniversitet tillstyrker behovet av långtgående åtgärder
för att minska läckaget från jordbruket medan Lantbrukarnas Riksförbund
anser att det är rimligt att eftersträva en gemensam beskattningsnivå på
handelsgödsel inom EU.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige kommer aktivt att verka
för att upprätthålla en ekologisk balans i sjöar och vattendrag samt
omgivande hav. T.ex. har Sverige sedan länge varit pådrivande i arbetet
med att återställa Östersjön i ekologisk balans inom såväl Helsingfors-
kommissionen som vid bilateralt samarbete med staterna i Östeuropa.
Med hänsyn till att utvecklingen i Östersjön är ett gemensamt intresse för
flera medlemsstater i Europa är det naturligt att miljöförhållandena i
Östersjön blir föremål för särskild uppmärksamhet. Detkommissionsför-
slag till direktiv om förbättrad vattenkvalitet, som diskuteras inom EU,
innebär att varje medlemsland skall anta bindande miljökvalitetsnormer
och sätta ekologiska vattenkvalitetsmål samt utarbeta integrerade program
för att följa hur målen uppfylls. Detta förslag ansluter väl till det
motsvarande arbete som bedrivs i Sverige. Förslaget är av övergripande
natur och kommer att omfatta såväl havsvatten som sötvatten. Frågor
som kommer att aktualiseras är bl.a. gränsöverskridande vatten och
försurning av sjöar och vattendrag.
Redan nu sker ett omfettande internationellt samarbete i syfte att
förbättra havsmiljön i våra omgivande hav. Vid fjärde Nordsjö-
konferensen, som hålls i Danmark i juni 1995, kommer miljöministrarna
att diskutera åtgärder för att förbättra Nordsjöns miljö. Aktuella frågor
är den biologiska mångfalden, fiske- och sjöfertsfrågor samt arbetet med
att begränsa utsläpp av närsalter och ferliga ämnen. Sverige kommer att
såväl i detta sammanhang som inom EU att verka för en skärpning av
utsläppsbegränsningar till vatten och luft. Av särskilt intresse är att
bevaka att kravet på kväverening fullföljs i direktivet om kommunalt
avloppsvatten samt att de stränga EG-regler om bekämpningsmedelsrester
i grund- och dricksvatten inte försvagas.
Ett problem för våra omgivande hav är övergödningen. Länderna kring
Nordsjön och Östersjön har antagit miljömålet att reducera utsläppen av
kväve med 50 procent till år 1995. Ytterligare åtgärder måste vidtas för
att detta mål skall kunna uppfyllas. Av särskilt intresse är att begränsa de
diffusa utsläppen, där jordbrukets kväveutsläpp är ett område där Sverige
aktivt kommer att verka för att ytterligare åtgärder vidtas. Viktiga frågor
är odlingssystemets utformning, anpassad användning av stallgödsel och
införandet av en miljöavgift på handelsgödsel. Sverige kommer också att
driva att alla strandstater inom EU verkligen genomför EU:s krav på
kväverening i känsliga områden. Sverige kommer vidare att verka för
EG-regler som minskar ammoniakavgången från jordbruket motsvarande
åtminstone de regler som gäller för södra Sverige. I detta sammanhang
kan bilaterala överenskommelser också vara en framkomlig väg.
Andra frågor för det svenska EU-arbetet är att bidra till att kommande
gemensamma minimikrav för utsläppen från massaindustrin får en så hög
46
skyddsnivå som möjligt. Våra förslag till insatser för att minska Skr. 1994/95:167
försurningen bidrar också till en bättre miljösituation i hav och vatten.
Arbetet inom EU kommer även att aktualisera miljöövervakningen av
hav och vatten. Som tidigare nämnts i avsnitt 4.1.4 kommer Sverige att
verka for att den internationella miljöövervakningen integreras och
effektiviseras.
Regeringens bedömning: Sverige bör medverka i det pågående
arbetet inom EU med en att åstadkomma en hållbar utveckling av
kustområdena. Resultatet av arbetet bör medge en anpassning till
regionala förhållanden.
Departementspromemorian: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i
frågan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att det är viktigt
att i sammanhanget beakta turismens negativa inverkan på attraktiva
kustområden. Länsstyrelsen erinrar om att i EU:s femte miljöhandlings-
program är turistindustrin en viktig målgrupp när det gäller insatser för
att föra miljöarbetet framåt. Sveriges Akademikers Centralorganisation
anser att Sverige skall arbeta aktivt för att se till att vi får behålla den
nationella beslutanderätten i frågor om strandskydd, allemansrätt m.m.
Skälen för regeringens bedömning: Exploateringen av kustområdena
är ett stort problem på många håll inom EU, särskilt i Medelhavs-
området. Sverige är i likhet med flera andra länder inom EU rikt på
sjöar, vattendrag och skärgårdsområden och den sammanlagda kust-
sträckan är lång. Önskemålet att fä uppföra fritidshus m.m. i strandnära
områden är olika starkt i olika delar av medlemsländerna. Den svenska
lagstiftningen på detta område har genom riksdagens beslut år 1994
(prop. 1993/94:229, JoU 28, rskr. 401) stärkts genom att syftet med
strandskyddet utvidgas till att även omfatta livsvillkoren för växter och
djur. Även om bebyggelsetrycket i stora delar av vårt land är lågt bör det
understrykas att bevarandet av strandområdena måste ses i ett långsiktigt
perspektiv. Att ett område nu är av mindre intresse för såväl bebyggelse
som för friluftslivet behöver inte innebära att så kommer att vara fallet
för all framtid. Både trycket från bebyggelse och från friluftslivet kan
komma att öka i framtiden, varför en restriktiv tillämpning är viktig.
En svensk strategi för våra kustzoner och de större sjöarna bör
utvecklas. Sverige bör medverka i pågående arbete med ett kustzons-
direktiv och en strategi för kustzoner i syfte att åstadkomma en hållbar
utveckling av kustområdena, bl.a. genom gemensamma regler för skydd
av känsliga eller särskilt värdefulla kustområden. De svenska skydds- och
planeringsformema - allemansrätten, strandskyddsbestämmelsema och 47
den kommunala översiktsplaneringen - bör kunna inspirera i detta arbete.
Den nationella beslutanderätten i dessa frågor bör hävdas. Beslut som rör Skr. 1994/95:167
mark- och vattenanvändningen vars konsekvenser enbart omfattar lokala
eller regionala förhållanden bör således liksom i dag fettas på nationell
nivå.
Regeringens bedömning: Sverige bör under år 1995 aktivt
medverka i de frågor inom Euratom-fördragets område som rör
säkerhetskontroll och fysiskt skydd av klyvbart material, strålskydd
samt hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och
kärnavfall. Beträffande delområdet säkerhetskontroll och fysiskt
skydd av klyvbart material bör Sverige sträva efter att medverka till
att modernisera EU:s kontrollinsatser. Utgångspunkten i dessa
strävanden bör vara det utvecklingsarbete på detta område som
Sverige bedriver tillsammans med det internationella atomenergior-
ganet IAEA. Sverige bör vidare aktivt medverka i den pågående
översynen av de gemensamma strålskyddsföreskrifterna, som
gemenskapen enligt Euratom-fördraget skall anta. Sverige bör i
detta sammanhang särskilt driva frågan att det skall vara möjligt
för ett enskilt medlemsland att anta striktare dosgränser än vad den
gemensamma basnivån anger. I arbetet som rör hantering av använt
kärnbränsle och kärnavfall skall Sverige agera för principen att
varje medlemsland är ansvarigt i alla led för det avfell som
produceras inom landet.
Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig över dessa frågor
och inga av dem framför några avvikande synpunkter. Stockholm
International Peace Research Institute (SIPRI) välkomnar alla ansträng-
ningar som görs för att stärka det internationella samarbetet för kontroll
av spridning av klyvbart material. Statens strålskydds institut påpekar i sitt
remissyttrande att problemet med illegal trafik av radioaktiva ämnen även
gäller icke-klyvbart material.
Greenpeace framhåller att ett medlemsland skall garanteras rätten att
i lag förbjuda import av radioaktivt avfell inkl, kärnbränsle vilket kan
komma att upparbetas eller slutförvaras. Dessutom anser Greenpeace att
all export av kärnbränsle och radioaktivt avfell till länder utanför EU
skall förbjudas. I sitt remissyttrande tar Greenpeace även upp en fråga
som rör EU:s åtgärder för att höja kämkraftsäkerheten i Central- och
Östeuropa. Enligt Greenpeace uppfattning har EU:s stöd på detta område
utvecklats till ett förtäckt stöd till kämkraftsindustrin inom EU.
Greenpeace framhåller att Sverige bör blockera ett beslut i EU att utöka
fondema för utlåning under nuvarande villkor. Greenpeace anser att
Sverige i stället skall agera så att EU:s stöd i stället utformas så att
48
förnyelsebara och energieffektiva energisystem får chansen att utvecklas Skr. 1994/95:167
i Central- och Östeuropa.
Jordens Vänner har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om hur
Sveriges energipolitik kan komma att påverkas av medlemskapet i EU.
Jordens Vänner framhåller att huvudmålet för Sveriges insatser på
kämkraftsområdet både i landet och internationellt bör vara att kärn-
kraften avvecklas så fort som möjligt. Detta mål står dock enligt Jordens
Vänners uppfattning i strid med Euratoms stadgar. Jordens Vänner anser
därför att stadgarna bör ändras i detta avseende.
Skälen för regeringens bedömning: För att hindra kärnvapenspridning
och stoppa smuggling av klyvbart material krävs internationellt sam-
arbete, vilket främst bedrivs inom det internationella atomenergiorganet
(IAEA). Det finns också bilaterala kämenergiavtal med detta syfte, som
också delvis låg bakom tillkomsten av EURATOM-avtalet. För att
fullgöra sina uppgifter måste det internationella kontrollsystemet
kontinuerligt förändras. Sverige bör mot den bakgrunden sträva efter att
modernisera EU:s kontrollinsatser när det gäller säkerhetskontroll och
fysiskt skydd av klyvbart material. Det utvecklingsarbetet som Sverige
bedriver tillsammans med det internationella atomenergiorganet IAEA
bör påverka även Euratoms arbete på detta område. Ett effektivt system
för säkerhetskontroll och fysiskt skydd utgör också ett grundläggande
stöd i kampen mot illegal trafik av klyvbart material.
En viktig fråga i arbetet med att revidera direktivet om en gemensam
basnivå för strålskydd, som EU enligt Euratom-fördraget skall anta, är
att det skall vara möjligt för ett enskilt medlemsland att anta striktare
dosgränser än vad den gemensamma basnivån anger. Det bör vara
möjligt för ett medlemsland att successivt se över de nationella strål-
skyddsföreskriftema och vid behov kunna skärpa den tillåtna nivån. Det
är i det sammanhanget angeläget att Sverige även efter inträdet i EU är
fortsatt aktiv i internationella organ som internationella strålskydd s-
organet ICRP, det internationella kämenergiorganet IAEA samt OECD:s
särskilda kämenergiorgan NEA.
I arbetet som rör hantering av använt kärnbränsle och kärnavfall skall
Sverige enligt regeringens mening agera för principen att vatje medlems-
land är ansvarigt i alla led för det avfall som produceras inom landet. EU
bör enligt regeringens uppfattning koncentrera sina insatser till att
samordna FoU-arbete på området.
Det svenska förbudet, enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksam-
het, att utan tillstånd slutförvara utländskt använt kärnbränsle och
kärnavfall i Sverige gäller utan inskränkningar även efter det att Sverige
blivit medlem i EU. Regeringen vill i sammanhanget erinra om sitt
förslag till riksdagen (proposition 1994/95:118) om att vidga det svenska
förbudet mot slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall
till att även omfatta mellanlagring av material med utländskt ursprung.
Regeringen vill också klargöra att medlemskapet i EU inte påverkar de
enskilda medlemsländernas kärnkraftspolitik. Vidare gäller att det är
varje medlemslands ansvar att utforma sin egen politik beträffande den
slutliga hanteringen av använt kärnbränsle. Sverige kommer således även 49
fortsättningsvis att bedriva sin egen politik beträffande kärnkraften och
hanteringen av kärnavfallet. Skr. 1994/95:167
Det är vidare i sammanhanget viktigt att understryka att de svenska och
internationella satsningar som görs i de östeuropeiska kärnkraftverken
syftar till att åstadkomma en så säker driftsituation som möjligt under den
överblickbara tid som dessa verk måste drivas på grund av energi-
situationen i berörda länder. Parallellt med säkerhetssatsningar i
kärnkraftverken är det därför angeläget med såväl nationella som
internationella insatser för att stödja länder i Central- och Östeuropa i
planeringen och utvecklingen av en fomybar, säker och miljöanpassad
energiproduktion och att åstadkomma en effektivare och resurssnålare
energianvändning.
Regeringens bedömning: Ett handlingskraftigt arbete på alla plan
skall genomsyra det svenska miljöarbetet i EU. För att uppnå de
svenska målen krävs ett effektivt samspel mellan företrädare för
riksdagen, regeringskansli, myndigheter, näringsliv, ideella och
andra organisationer och utländska organ. Arbetet bör organiseras
så att medborgarna medges största möjliga insyn och viktiga
miljöfrågor som avgörs inom EU bör bli föremål för inhemsk
remissbehandling. Arbetsinsatserna nationellt och i EU:s institu-
tioner skall spegla de av regeringen uppsatta prioriteringarna på
miljöområdet.
Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i regel inte några invänd-
ningar mot de utgångspunkter som redovisas i promemorian utan
understryker snarare vikten av ett väl förankrat och samordnat miljö-
arbete på alla plan för att de svenska prioriteringarna skall uppnås inom
EU. Statskontoret anser att genomförandeaspektema bör framhävas
ytterligare och efterlyser ett ökat löpande engagemang från den politiska
nivån. Närings- och teknikutvecklingsverket och Industriförbundet anser
att det föreslagna arbetssättet är fördelaktigt även med industriella och
konkurrensmässiga utgångspunkter. Industriförbundet efterfrågar jämte
Landsorganisationen i Sverige ett stärkt samarbete mellan industrin och
miljöorganisationerna för att effektivisera miljöarbetet i EU. Svenska
Kommunförbundet anser att regeringen tydligare bör framhålla den
centrala roll som kommunerna har i det svenska miljöarbetet och föreslår
vidare att uppgifter om ärendens gång i EU:s förslags- och lagstiftnings-
process finns lätt tillgängliga för intresseorganisationer och kommuner.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar starkt den höga
50
ambitionsnivån men anser att man begränsar goda kontakter med samtliga Skr. 1994/95:167
medlemsländer genom att peka ut ett par progressiva länder och betonar
vikten av en öppen inställning också till de länder som traditionellt inte
betraktas som miljöprogressiva med målet att söka lösningar med de
länder som för den mest miljökonsekventa linjen. Beijerinstitutet anser
dock att Sverige tillsammans med framför allt Finland, Danmark,
Tyskland och Holland bör utarbeta informationskampanjer som kan
genomföras i hela EU i syfte att på ett objektivt sätt beskriva hot och
faror som följer med en fortsättning av rådande trender och på de
möjligheter som erbjuds att undvika dessa samtidigt som ekonomin kan
fås att fungera mer effektivt. Kemikalieinspektionen betonar vikten av
samordning för att lyckas driva de svenska prioriteringarna och ser därför
allvarligt på avsaknaden av ett miljöråd i Storbritannien. Miljö-
organisationerna bl.a. Jordens Vänner och Miljöförbundet välkomnar
regeringens förordade stöd och vill samtidigt vidga perspektivet till de
internationella samordningskontoren och miljörörelser i andra länder som
bör ses som potentiella samarbetspartners.
Skälen för regeringens bedömning: För att Sverige skall kunna
påverka den gemensamma miljöpolitiken i EU, driva utvecklingen och
finna nya lösningar till fördel för miljön, är det angeläget med största
möjliga svenska uppslutning bakom den svenska miljöpolitiken i EU. Det
ställer höga krav på politisk ledning och väl fungerande former för
samverkan och öppenhet i det svenska miljöarbetet. Sektoransvaret för
miljöpolitiken bör gälla även för EU-arbetet.
Många viktiga ställningstaganden inom EU - liksom i Sverige - som
berör miljöarbetet tas av de statsråd som är ansvariga för utrikespolitik,
handel, biståndspolitik, ekonomi, energi, transporter, regional politik och
fysisk planering, jordbruk och näringspolitik. Många av kommissionens
23 direktorat deltar aktivt i EU:s miljöarbete. För att kunna påverka
beslutsfattandet effektivt gäller det att driva svenska frågor redan från ett
tidigt stadium i kommissionens kommittéer och arbetsgrupper.
Förslag till nya EU-regler läggs fram av EG-kommissionen. Som regel
inbjuder kommissionen experter från medlemsländerna att bistå i
utarbetandet av ett direktiv. Även om dessa experter oftast formellt är
oberoende och deltar i personlig kapacitet så utgår man normalt ifrån att
deras åsikter är förankrade i hemlandet. Dessa experter kommer främst
från myndigheter och fristående institutioner. Eftersom arbetet i
allmänhet börjar i ett tidigt skede - ofta flera år innan frågan är mogen
för avgörande i rådet - fordras att departementen svarar för att de
svenska experterna är väl informerade om den fastställua svenska
politiken på området. Vidare bör Sverige i kommissionen verka för ett
ökat samarbete mellan olika direktorat.
Ett brett samråd
Den svenska regeringen har för avsikt att förankra det svenska EU-
arbetet i en bred krets av det svenska samhället. De ideella miljö-
organisationerna har en mycket viktig roll både för att driva på det
51
nationella miljöarbetet och för att påverka EU:s miljöpolitik. Regeringen Skr. 1994/95:167
har i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 15) föreslagit ett
ökat stöd till detta arbete. Intresseorganisationerna måste beredas
möjlighet att påverka arbetet redan på ett tidigt stadium. En förutsättning
för detta är en väl fungerande beredningsprocess och en hög grad av
öppenhet i de svenska kontakterna med EU. Sverige bör aktivt arbeta för
att pckså på miljöområdetöka öppenheten inom EU. Målet är att regler
som motsvarar den svenska offentlighetsprincipen skall uppnås inom EU.
Arbetet bör organiseras så att medborgarna medges största möjliga insyn.
När ett kommissionsförslag överlämnas till rådet överlämnas det också
till medlemsländerna. Då börjar den politiska processen. Regeringen
kommer som huvudregel att remittera kommissionsförslag till berörda i
Sverige. I de fåll det är önskvärt att fastställa en svensk position i ett
mycket tidigt skede kan det bli nödvändigt att komplettera remissförfa-
randet med speciella samrådsförfåranden. Regeringen och myndigheterna
kommer också att ta initiativ for att göra informationen mer tillgänglig
för allmänheten bl.a. genom korta beskrivningar av nya förslag.
Möjligheten att använda modem informationsteknik för att öka med-
borgarnas insyn analyseras.
Samrådsprocessen inom regeringskansliet är viktig. Miljödepartementet
har upprättat ett stort antal beredningsgrupper där bl.a. positioner bereds
med berörda departementet och myndigheter inför rådsmöten. Därutöver
är det regeringens avsikt att söka bredast möjliga förankring i det svenska
samhället för den svenska EU-linjen. Detta kommer att ske på flera sätt.
Den referensgrupp för miljöfrågor som upprättats spelar en viktig roll
för samråd såväl inför ministermöten som andra möten. Det är också
regeringens avsikt att bjuda in till möten i särskilda EU-frågor med
ledande företrädare for industrin, fackföreningarna, miljörörelsen m.fl.
För att uppnå bredast möjliga nationella förankring kommer Miljö-
departementet att utarbeta promemorior, där det framgår bl.a. hur
huvuddragen av ett direktiv ser ut, svenska remissinstansers synpunkter
och förenligheten med svenska bestämmelser.
Kontakter med andra länder
Det arbete som utförs av de svenska miljöråden är en viktig del av det
svenska arbetet i EU. De svenska ambassaderna besitter en omfattande
kompetens och kommer att spela en ökad roll i detta arbete. Det är
viktigt att till fullo utnyttja den kunskap och de goda exempel som finns
i det svenska miljöarbetet och fortsätta att ta fram offensiva förslag i
Sverige som kan föras in i EU:s arbete. Miljöinformationen till utlandet
behöver bli mer effektiv och målinriktad. Särskilda informationsinsatser
bör inriktas mot beslutsfattare, opinionsbildare och massmedia i viktiga
EU-länder. Möjligheter till utbytestjänstgöring i andra länder bör
utnyttjas av svenska experter.
Sverige har mycket att inhämta från andra länders kunskaper om
miljöarbetet i EU. Detta kommer att vara berikande och av betydelse for
det svenska miljöarbetet i unionen. För att nå framgång i EU-politiken
fordras också mycket nära samråd med andra EU-länder, såväl de som Skr. 1994/95:167
har liknande synpunkter som vi själva, som de som har avvikande
uppfattningar. Sverige bör självfallet upprätthålla god kontakt och
samarbeta med både nordliga och sydliga medlemsländer i syfte att finna
gemensamma intressen och lösningar. Miljödepartementet gör för
närvarande stora ansträngningar att bygga ut de bilaterala förbindelserna.
Som exempel kan nämnas att en tjänsteman från det tyska Miljö-
ministeriet under första halvåret 1995 är i Sverige på utbytestjänstgöring.
Regeringens bedömning: EU har i medlemskapsförhandlingama
påtagit sig att utveckla EU:s regler så att de når samma skyddsnivå
som de svenska. Kemikalieinspektionens insatser för att driva på
detta arbete är vitala för slutresultatet. Regeringen föreslår i
proposition 1994/95:100 bil. 15 beträffande resurser till Kemikali-
einspektionen att ekonomisk hänsyn skall tas till att inspektionens
arbete starkt påverkas av det svenska EU-arbetet. I bil. 13 till
propositionen föreslår regeringen vidare att Boverket tillförs 3
miljoner kronor för att ge verket möjligheter att fördjupa arbetet
med utvärdering inom det område verket har tillsyn och uppsikt
över. Denna uppgift innefattar också ökade insatser i EU-arbetet på
området markanvändning och hushållning med naturresurser.
Förstärkningar sker även inom Miljödepartementet och inom
Statens naturvårdsverk.
Ett viktigt inslag i den svenska samhällsdebatten är sedan lång tid
tillbaka de ideella organisationernas arbete. Vårt land har djupt
rotade traditioner på detta område vilket också bör få komma till
uttryck i EU-arbetet. Regeringen föreslår mot denna bakgrund i
propositionen 1994/95:100 bil. 15 ett resurstillskott på 1,5 miljoner
kronor för nästa budgetår (18 månader) till de ideella miljö-
organisationernas EU-arbete.
Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen menar att statsmakterna bör
öka sina bidrag till organisationerna. Detta är synnerligen viktigt för att
den demokratiska processen i praktiken ska kunna fungera. Jordens
Vänner håller med om att de ideella miljöorganisationernas arbete
förtjänar stöd. Miljöförbundet är av samma uppfattning och menar att
verklig miljömedvetenhet och varaktiga förändringar i miljövänlig
riktning aldrig kan uppnås utan folklig förankring. Uppfattningar i samma
riktning redovisas vidare av Miljö- och hälsoskyddsmannqförbundet och
Gröna bilister.
Kemikalieinspektionen (Kemi) framhåller att de utmaningar vi står inför
när det gäller EU-arbetet kommer att kräva insatser på såväl regerings-
som myndighetsnivå. Kemi gör bedömningen att det är nödvändigt med
53
en förstärkning av resurserna för deltagande i rådets arbete samt följa Skr. 1994/95:167
utvecklingen i parlamentet för att kemikaliekontrollen skall kunna
bevakas på ett acceptabelt sätt.
Statskontoret pekar på möjligheterna att avlasta det svenska miljöarbetet
genom internationell arbetsfördelning.
Skälen för regeringens bedömning: De svenska myndigheternas
aktiva deltagande tillsammans med Miljödepartementet i rådets arbets-
grupper, i kommissionens kommittéer på mandat av regeringen samt i de
många arbetsgrupperna är av betydelse för hur framgångsrik den svenska
miljöpolitiken kan bli inom EU.
Mot bakgrund av ovanstående har regeringen i proposition 1994/95:100
bil. 15 beträffande resurser till Kemikalieinspektionen framhållit att
ekonomiska hänsyn skall tas till att inspektionens arbete starkt påverkas
av det svenska EU-arbetet. EU har i medlemskapsförhandlingama påtagit
sig att utveckla EG:s regler så att de når samma skyddsnivå som de
svenska. Kemikalieinspektionens insatser för att driva på detta arbete är
vitala för slutresultatet och regeringen har tagit hänsyn till detta vid
resursbedömningen.
Även vid beräkningen av medel till Statens naturvårdsverk har hänsyn
tagits till verkets utökade uppgifter vid EU-medlemskapet.
För att påverka kommissionens arbete är en samsyn mellan olika
nationella aktörer av vikt. Ett samlat svenskt agerande är önskvärt och
i detta sammanhang spelar bl.a. de ideella miljöorganisationerna en roll.
Ett viktigt inslag i den svenska samhällsdebatten är sedan lång tid tillbaka
de ideella organisationerna arbete. Vårt land har djupt rotade traditioner
på detta område vilket också bör få komma till uttryck i EU-arbetet.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund i propositionen 1994/95:100
bil. 15 ett resurstillskott på 1,5 miljoner kronor till de ideella miljö-
organisationernas EU-aibete under budgetåret 1995/96.
Regeringens bedömning: Genomförandefrågoma måste ägnas stor
uppmärksamhet i framtiden. Aspekter på genomförandet måste
beaktas när nya EG-regler utarbetas. Stora brister har konstaterats
när det gäller genomförandet i medlemsstaterna av EG:s miljö-
regler. Sverige bör verka för en förbättring på detta område.
Remissinstanserna: Genomförandet av EG-reglema berörs av några
remissinstanser. Statskontoret påpekar att uppmärksamheten i remissen
i första hand riktas mot utvecklingen av regelverket, medan genom-
förandet ofta kommer i bakgrunden eller förbises. Svenska Kommun-
förbundet understryker att möjligheter och restriktioner i samband med
införandet av EU:s miljöpolitik i Sverige bör belysas och att möjlig-
heterna till lokal anpassning i det svenska systemet har betydelse vid
utövningen av kommunal självstyrelse. Förbundet påpekar att skillnaden
54
mellan icke bindande riktvärden och bindande gränsvärden i EU-reglema Skr. 1994/95:167
måste beaktas vid genomförandet.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser i likhet med
remissinstanserna att det finns skäl att i framtiden rikta större uppmärk-
samhet än tidigare mot genomförandefrågoma. Detta är också en naturlig
utveckling. I EES-arbetet var vi hänvisade till att överta befintlig EG-
lagstiftning och hade begränsade möjligheter att lämna synpunkter på
reglernas tekniska utformning. Som medlemmar har vi helt andra
möjligheter att påverka utformningen av reglerna för att säkerställa att de
utan svårigheter skall gå att överföra till det nationella regelsystemet på
miljöområdet. Detta gäller särskilt i fråga om arbetet i rådet. Bl.a. bör
vi se till att EG-reglema inte leder till onödiga begränsningar i den
självständiga roll som myndigheter och kommuner har på miljöområdet.
Även internationellt standardiseringsarbete bör utnyttjas i detta samman-
hang. Administrativt krångliga procedurer och onödigt formalistiska krav
på t.ex. mätning och rapportering bör undvikas.
Problemen med brister när det gäller genomförandet i medlemsstaterna
av de gemensamma miljöreglema uppmärksammas alltmer. Otillräckligt
genomförande är i själva verket ett av de allvarligaste problemen med
EG:s regler på miljöområdet. Det måste dock ses som positivt att
insikten om behovet av förbättringar har ökat betydligt på senare år. Det
praktiskt inriktade samarbetet genom EG:s miljöbyrå bör också kunna ha
en positiv inverkan. Det är viktigt att Sverige arbetar for att förbättra
situationen på detta område och att vi stöder alla initiativ för att få till
stånd en förbättring. Vi måste då också kunna visa att vi själva genomför
reglerna på ett korrekt sätt.
Genomförandet kommer att kräva ett utvecklat samarbete mellan
myndigheterna och regeringskansliet. Inom Miljödepartementet pågår ett
arbete med att klarlägga ansvarsfördelningen på miljöområdet mellan
regering och myndigheter. Sverige välkomnar den revidering av EG-
direktiven samt göra den tydligare. Nya former för beredningen av
ärenden med berörda parter kommer också att behövas. En utveckling
mot nya samarbetsformer har redan påböljats genom EES-avtalet.
Frågan om genomförandet på nationell nivå av riktvärden och bindande
gränsvärden har tagits upp av Naturvårdsverket i en skrivelse till
regeringen som för närvarande bereds inom regeringskansliet.
Genomförandefrågomas betydelse gör att det finns skäl att diskutera
omprioriteringar av befintliga resurser såväl inom regeringskansliet som
hos myndigheterna. Det finns också ett stort allmänt behov av att
ytterligare utveckla den EU-rättsliga kompetensen.
55
Diarienr: M94/4663/3
Det Svenska Miljöarbetet i EU (Ds 1994:126)
Remisslista:
1. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)
2. Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
3. Styrelsen för internationellt näringslivsbestånd (SWEDECORP)
4. Stiftelsen svenska institutet
5. Stiftelsen Sthlms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI)
6. Kommerskollegium
7. Sveriges Exportråd
8. Stiftelsen Ostekonomiska institutet
9. Statens räddningsverk
10. Banverket
11. Vägverket
12. Statens väg- och transportforskningsinstitut
13. Sjöfartsverket
14. Luftfartsverket
15. Statskontoret
16. Riksrevisionsverket
17. Riksskatteverket
18. Boverket
19. Universitetet i Stockholm
20. Universitetet i Uppsala
21. Universitetet i Lund
22. Universitetet i Linköping
23. Universitetet i Umeå
24. Universitetet i Göteborg
25. Tekniska högskolan i Stockholm
26. Chalmers tekniska högskola i Göteborg
27. Svenska UNESCO-rådet
28. Statens jordbruksverk
29. Sveriges lantbruksuniversitet
30. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
31. Statens livsmedelsverk
32. Skogsstyrelsen
33. Fiskeriverket
34. Skogs- och jordbrukets forskningsråd
35. Arbetsmiljöinstitutet
36. Yrkesinspektionen
37. ILO-kommittén
38. Närings- och teknikutvecklingsverket
39. Statens pris- och konkurrensverk, Konkurrensverket
40. Statens råd för byggnadsforskning
41. Ingenjörsvetenskapsakademien
42. Teknikvetenskapliga forskningsrådet
43. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Skr. 1994/95:167
Bilaga 1
44. Länsstyrelsen i Väste morrlands län
45. Länsstyrelsen i Östergötlands län
46. Statens naturvårdsverk
47. Kemikalieinspektionen
48. Statens lantmäteriverk
49. Centralnämnden för fastighetsdata
50. Statens strålskyddsinstitut
51. Statens kämkrafdnspektion
52. Institutet for vatten- och luftvård sforskning
53. Svenska Kommunförbundet
54. Landstingsförbundet
55. Stockholm Environment Institute (SEI)
56. Grossistförbundet Svensk Handel
57. Sveriges Industriförbund
58. Skogsindustrierna
59. Kooperativa förbundet
60. Skogsägarnas Riksförbund
61. Tjänstemännens Centralorganisation -TCO
62. Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO/SR)
63. Landsorganisationen i Sverige
64. Beijerinstitutet
65. Movium
66. HSB:s Riksförbund
67. Hyresgästernas Riksförbund
68. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO)
69. Sveriges Fastighetsägareförbund
70. Villaägareförbundet
71. Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation
72. Naturskyddsföreningen
73. Jordens Vänner
74. Fältbiologerna
75. Miljöförbundet
76. WWF Världsnaturfonden
77. Det Naturliga Steget
78. Röda Korset
79. Lutherhjälpen
80. Q 2000/Ungdomar inför UNCED
81. Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet
82. Greenpeace
83. Gröna Bilister
84. Grönt Europa
85. Bilindustriföreningen
Skr. 1994/95:167
Bilaga 1
57
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1995
Skr. 1994/95:167
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:167
Det svenska miljöarbetet i EU - Inriktning och genomförande.
58
gotab 48166, Stockholm 1995