Regeringens proposition
1994/95:16
Den framtida
konsumentpolitiken
1 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 16
Prop.
1994/95:16
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 september 1994
Carl Bildt
Inger Davidson
(Civildepartementet)
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner regeringens
förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning.
Regeringens förslag innebär att nya mål för konsumentpolitiken läggs
fäst och att vissa prioriteringsgrunder anges. Konsumentpolitiken skall
starkare än nu inriktas mot människor som har särskilt behov av stöd.
Betydelsen av utökad lokal verksamhet bl.a. i de frivilliga organisa-
tionernas regi betonas, liksom vikten av näringslivets egenåtgärder.
Ett första mål för konsumentpolitiken skall vara
att främja hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser enligt egna
önskemål, inbegripet möjligheten att genom god överskådlig het på
marknaden göra välöverlagda val.
Ett andra mål skall vara
att främja konsumenternas rättsliga ställning, inbegripet deras för-
måga att göra sina rättigheter gällande.
Ett tredje mål skall vara
att främja konsumenternas hälsa och säkerhet.
All verksamhet inom den statliga konsumentpolitiken skall ta sikte på ett
eller flera av dessa av mål. Verksamheten skall dessutom vara förenlig
med en eller flera av följande prioriteringsgrunder. Den skall således
3
* stödja människor som på grund av sina individuella förhållanden Prop. 1994/95:16
är förhindrade att fungera som brukare eller konsumenter på
bästa sätt,
* avse hushållens baskonsumtion eller
* undanröja brister i marknadens funktionssätt.
Konsumentpolitiken skall som ett fjärde mål ha
att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt lång-
siktigt hållbar utveckling samt att därvid verka för att konsumenternas
önskemål om en god miljö får genomslag på marknaden.
Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när det är
väsentligt och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.
I propositionen görs också en inventering av konsumentpolitikens me-
del. Där diskuteras vilka medel som kan leda till de fyra målen, liksom
vilka medel olika aktörer förfogar över. Vidare diskuteras rollfördel-
ningen mellan aktörerna. I propositionen beskrivs även anknytningen till
det nordiska handlingsprogrammet på konsumentområdet samt den
svenska konsumentpolitikens förhållande till den inom Europeiska
Unionen (EU).
I fråga om konsumentpolitikens organisation anförs att Konsumentverket
bör förbli den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor.
Verkets ansvar bör därför inte begränsas till ren myndighetsutövning.
Men organisationen bör anpassas till de nya målen för konsumentpoliti-
ken. Vidare bör möjligheterna att privatisera en del av Konsumentver-
kets verksamhet utredas närmare, liksom hur gränsen skall dras mellan
Konsumentverket och vissa andra myndigheter.
I propositionen behandlas också Allmänna reklamationsnämnden. Rege-
ringen föreslår inga ändringar av nämndens arbetsformer.
Förändringarna beräknas leda till vissa besparingar.
Prop. 1994/95:16
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 7
2 Ärendet och dess beredning .................... 7
3 Konsumentpolitikens utveckling .................. 8
3.1 Sverige............................. 8
3.2 Norden............................. 12
3.3 EG/EU............................. 14
4 Utgångspunkter for den framtida konsumentpolitiken..... 18
4.1 Den ekonomiska utvecklingen............... 18
4.2 Internationaliseringen ....................20
4.3 Konkurrensen.........................21
4.4 Avregleringen.........................22
4.5 Nya marknadsföringsmetoder, teknikstyrd service
och nya varuförsöijningsformer ..............24
4.6 Miljön..............................25
5 Konsumentpolitikens mål och inriktning.............29
5.1 Inledning............................29
5.2 Främja hushållens möjligheter att utnyttja sina
resurser.............................32
5.3 Främja konsumenternas rättsliga ställning........33
5.4 Främja konsumenternas hälsa och säkerhet.......35
5.5 Prioriteringsgrunder.....................36
5.6 Främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar ut-
veckling .............................38
5.7 Åtgärder vidtas bara när det är väsentligt........40
6 Konsumentpolitikens medel.....................42
6.1 Inledning............................42
6.2 Lagstiftning ..........................44
6.3 Ekonomiskt stöd .......................46
6.4 Åtgärder för att främja tillgången på varor och
tjänster .............................47
6.5 Forskning, provning och annan utredningsverksam-
het ................................49
6.6 Utbildning ...........................52
6.7 Rådgivning, opinionsbildning och annan informa-
tion ...............................54
6.8 Marknad sbevakning och annan s.k. producentpåver-
kan ...............................59
6.9 Standardisering ........................64
6.10 Reklamationshantering, medling och tvistlösning .... 65
6.11 Skuldsanering.........................70
6.12 Konsumtionen och miljön..................72
7 Konsumentpolitikens aktörer.................... 75 Prop. 1994/95:16
7.1 Inledning............................ 75
7.2 Konsumenten ......................... 79
7.3 Näringslivet .......................... 80
7.4 De frivilliga organisationerna ............... 82
7.5 Kommunerna ......................... 84
7.6 Staten.............................. 86
7.7 Andra aktörer......................... 88
8 Den statliga konsumentverksamhetens organisation m.m. ... 89
8.1 Utgångspunkter........................ 89
8.2 Myndigheter m.m....................... 91
8.3 Konsumentverket.......................95
8.4 Allmänna reklamationsnämnden.............. 99
8.5 Stöd till konsumentorganisationer och konsument-
forskning ........................... 102
9 Kostnader och finansiering .................... 104
Bilaga 1 Sammanfattning av Konsumentpolitiska
kommitténs betänkande (SOU 1994:14)
Konsumentpolitik i en ny tid........... 106
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser........ 118
Bilaga 3 Myndigheter med ansvar på konsument-
området ....................... 120
Bilaga 4 Program för näringslivets egenåtgärder .... 128
Bilaga 5 Organisationer med konsumentverksamhet . . 139
Bilaga 6 EG-rättsakter och motsvarande svenska lagar . 140
Bilaga 7 Konsumentskyddande lagstiftning........ 143
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 8 september 1994 ........................... 144
Prop. 1994/95:16
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag om konsumentpolitikens mål och
inriktning (avsnitt 5).
Riksdagen har vid två tillfällen fastställt riktlinjerna för den statliga
konsumentpolitiken, nämligen första gången år 1972 och andra gången
år 1986 (prop. 1972:33, bet. 1972:NU40, rskr. 1972:225 respektive
prop. 1985/86:121, bet. 1985/86:LU34, rskr. 1985/86:292).
Det nu aktuella ärendet initierades genom att regeringen den 14 maj
1992 bemyndigade chefen för Civildepartementet att tillkalla en kom-
mitté med uppdrag att göra en konsumentpolitisk översyn.
Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska kommittén, ord-
förande f.d. landshövdingen Britt Mogård, avlämnade i januari 1994
betänkandet Konsumentpolitik i en ny tid (SOU 1994:14). Till betänkan-
det fogades ett antal reservationer och särskilda yttranden. Betänkandet
har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Civildeparte-
mentet (dm C94/105).
I denna proposition ger regeringen sin syn på hur den framtida kon-
sumentpolitiken bör utformas. Vi skildrar inledningsvis konsumentpoliti-
kens utveckling i Sverige och inom Europeiska unionen (EU). Här ges
också en kort beskrivning av dagens konsumentpolitik, liksom av det
gällande nordiska konsumentpolitiska programmet (avsnitt 3). Vi redo-
visar sedan några betydelsefulla utgångspunkter för den framtida konsu-
mentpolitiken (avsnitt 4). Därefter redovisar vi vårt förslag till mål och
prioriteringar (avsnitt 5). Vi beskriver sedan de medel som används
inom konsumentpolitiken och redovisar vår uppfattning om vilka medel
som bör kunna brukas i den statliga verksamheten (avsnitt 6). Därefter
följer en genomgång av de personer - fysiska och andra, här kallade
aktörer - som är eller kan vara verksamma inom konsumentpolitiken
och diskuteras vilka medel som respektive aktör bör kunna förfoga
över. I det sammanhanget redovisar vi också vår bedömning av hur
rollfördelningen bör vara mellan aktörerna (avsnitt 7). Vi kommer
sedan in på konsumentpolitikens organisation och anger de utgångs-
punkter som vi förordar för denna (avsnitt 8). Slutligen tar vi upp kost-
naderna för och finansieringen av i första hand den statliga konsument-
verksamheten (avsnitt 9).
I bilagor till propositionen upptas en sammanfattning av betänkandet
Konsumentpolitik i en ny tid (bilaga 7), en förteckning över remissin-
stanserna (bilaga 2), en översikt av statliga myndigheter med ansvar på
konsumentområdet (bilaga 3), förteckningar över program för näringsli-
vets egenåtgärder (bilaga 4), organisationer med konsumentverksamhet
(bilaga 5), EG-rättsakter och motsvarande svenska författningar (bilaga
6) samt konsumentskyddande lagstiftning (bilaga 7).
Konsumentpolitiska kommittén behandlade i sitt betänkande ett stort Prop. 1994/95:16
antal frågor och lade åtskilliga förslag. Regeringen tar i propositionen
inte upp alla dessa förslag utan begränsar sig huvudsakligen till de
frågor som får anses ha den största betydelsen för inriktningen av den
framtida konsumentpolitiken.
Före år 1972
En verksamhet med syfte att stödja konsumenterna har bedrivits under
lång tid i vårt land. Fram till 1940-talet bars verksamheten främst upp
av organisationer av olika slag.
Ett statligt engagemang på konsumentområdet böljade växa fram på
1940-talet. Det första inslaget i en statlig konsumentpolitik kan infor-
mationsbyrån Aktiv hushållning sägas ha varit, som tillskapades år
1940. Verksamheten var givetvis betingad av krigs- och kristiden, och
ett grundläggande syfte för Aktiv hushållning var att genom upplysning
och opinionsbildning lära hushållen att effektivare utnyttja tillgängliga
resurser.
Därefter tillkom ganska snart nya halv- eller helstatliga institutioner
med konsumentvårdande uppgifter. År 1944 bildades således Hemmens
forskningsinstitut (HFI) av kvinnoorganisationer med stöd av närings-
livet och staten. Genom forskning om tekniska och ekonomiska problem
skulle hushållen få bättre kunskaper om hushållning med resurserna och
om rationalisering av hemarbetet. År 1951 tillkom Varudeklarations-
nämnden (VDN) med syfte att utveckla varudeklarationer som veder-
häftig upplysning till konsumenterna vid köptillfället. Användningen av
varudeklarationer var frivillig. Några år senare, år 1957, förstatligades
HFI och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor (Kl). Hus-
hållens frågor stod i centrum. Samma år bildades Statens konsumentråd
(KR). Kl hade till uppgift att samordna forskning inom konsumentva-
ruområdet, att främja informationen till konsumenterna och att stödja
konsumenternas intressen i allmänhet. Rådet skulle också utarbeta rikt-
linjer för konsumentupplysning. År 1967 inleddes försöksverksamhet
med lokal konsumentverksamhet och året därpå, 1968, startades
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) som en försöksverksamhet vid
KR. Konsumenterna skulle lättare kunna få rättelse vid tvister om köp.
Allmänna reklamationsnämnden blev egen myndighet år 1981.
Sammanfattningsvis kan sägas att konsumentorganens verksamhet
fram till slutet av 1950-talet framför allt var inriktad på att hjälpa hus-
hållen att utnyttja sina resurser i form av arbete och tid så väl som
möjligt. Med ett stigande välstånd kom inriktningen vid senare delen av
50-talet att delvis ändras mot provning av och upplysning om varor.
Den fortlöpande välståndsutvecklingen tog sig uttryck i ett allt större
utbud av varor och tjänster, samtidigt som konsumenterna hade möjlig-
heter till en ökad efterfrågan. Marknadsföring och distribution blev Prop. 1994/95:16
alltmer komplexa. Dessa och andra faktorer medförde att konsumentens
roll som aktör på marknaden kom att uppmärksammas allt mer. Konsu-
mentens ställning behövde stärkas. Lagstiftning kom att användas som
ett viktigt medel, liksom inrättandet av nya organ med konsument-
vårdande uppgifter. Betydelsefulla inslag var här inrättandet av en
särskild konsumentombudsman år 1971 och tillkomsten av lagar om
otillbörlig marknadsföring (1970) och oskäliga avtalsvillkor (1971). År
1971 tillkom också Marknadsrådet - som år 1973 bytte namn till
Marknadsdomstolen - med uppgift att tillämpa de marknadsrättsliga
lagarna.
1972 års riksdagsbeslut
År 1972 antog riksdagen riktlinjer för en ny konsumentpolitik (prop.
1972:33, bet. 1972:NU40, rskr. 1972:225). Det slogs fäst att målet för
konsumentpolitiken skulle vara att stödja konsumenterna och förbättra
deras ställning på marknaden. I samband med att riktlinjerna antogs
inrättades en ny myndighet, Konsumentverket, som central myndighet
för konsumentfrågor, samtidigt som KR, Kl och VDN lades ned. Rikt-
linjerna kom att bli vägledande för konsumentpolitiken ända tills de
avlöstes av nya riktlinjer genom ett riksdagsbeslut år 1986.
Ett kännetecknande drag för konsumentpolitiken efter år 1972 har
varit tillkomsten av en omfattande konsumentskyddslagstiftning. Lagstif-
taren har här gått efter två vägar och tillskapat dels förebyggande regler
av näringsrättslig (marknadsrättslig) art, dels reparativa civilrättsliga
regler (avseende ingångna avtal). Exempel på lagstiftning av det först-
nämnda slaget är 1975 års marknadsföringslag (MFL), som ersatte 1970
års lag om otillbörlig marknadsföring, och 1971 års avtalsvillkorslag för
konsumentförhållanden (AVLK). Civilrättsliga konsumentskyddslagar är
exempelvis konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det finns
också lagar som innehåller både näringsrättsliga och civilrättsliga be-
stämmelser, exempelvis konsumentkreditlagen och konsumentförsäk-
ringslagen. Tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen ligger
på Konsumentverket/KO, som bildades år 1976 efter en sammanslag-
ning av dåvarande Konsumentverket och KO, och Marknadsdomstolen.
De civilrättsliga lagarna tillämpas av allmän domstol och Allmänna
reklamationsnämnden.
Utvecklingen efter år 1986
1986 års riksdagsbeslut om nya riktlinjer för konsumentpolitiken in-
nebar inte något brott mot den tidigare utvecklingen utan snarare en
bekräftelse på 1972 års beslut, med vissa modifikationer. Konsument-
politiken skulle - i ljuset av att det i ekonomiskt kärva tider är särskilt
viktigt att konsumenterna får ut så mycket som möjligt av sina resurser
- bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor. Målet att för- p
bättra konsumenternas ställning på marknaden fördes också vidare med
en viss justering. Målet for konsumentpolitiken kom således att anges Prop. 1994/95:16
vara "att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina
resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden". Kon-
sumentpolitiken skulle tydligare inriktas på de hushållsekonomiska
frågorna och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre särskilt
viktiga utvecklingslinjer utpekades, nämligen att den lokala verksam-
heten skulle utvecklas, särskilt utsatta grupper stödjas och fler grupper
i samhället engageras i konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121 s. 14,
bet. 1985/86:LU 34, rskr. 1985/86:292).
En utveckling som har blivit alltmer markerad under åren även på
konsumentpolitikens område är internationaliseringen. Flödet av varor
och tjänster över gränserna ökar och marknaderna blir alltmer integrera-
de med varandra. Det internationella samarbetet på konsumentpolitikens
område har också kommit att utvecklas. Det gäller bl.a. det nordiska
samarbetet under Nordiska Ministerrådet. Det gäller i viss mån också
det globala samarbetet inom ramen för OECD. Men särskilt betydelse-
fullt på senare tid är förstås samarbetet inom EES (Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet). Sverige har genom EES-avtalet, som trädde
i kraft den 1 januari 1994, åtagit sig att överfora ett tjugotal rättsakter
(regler) på konsumentområdet till svensk rätt. Arbetet med detta är
avslutat, och flera nya författningar har tillkommit, exempelvis om
paketresor, om leksakers säkerhet och personlig skyddsutrustning för
privat bruk samt om informationskrav i fråga om textilier och hushålls-
apparater. Det tilläggsavtal till EES-avtalet som trädde i kraft den 1 juli
1994 innebär att också bl.a. regler om generell produktsäkerhet och om
miljömärkning har förts över till svensk rätt.
Läget vid mitten av 1990-talet
Regeringens tidigare redogörelse har visat att konsumentskyddet i
Sverige successivt har breddats och fördjupats, särskilt under de senaste
drygt 20 åren. Ett stort antal lagar har införts. Det har byggts upp
särskilda statliga institutioner med konsumentpolitiska uppgifter, såsom
Konsumentverket/KO och Allmänna reklamationsnämnden. Dessa gör
viktiga insatser inom ett brett register, som innefattar bl.a. hushållens
ekonomiska situation, produktsäkerhet, utbildning i konsumentfrågor,
marknadsövervakning och tvistlösning. Denna verksamhet kompletteras
av den som bedrivs av ett stort antal andra myndigheter, med tillsyns-
uppgifter inom särskilda samhällssektorer. Som exempel kan nämnas
Statens livsmedelsverk, som bl.a. skall bevaka konsumenternas intressen
och informera om viktiga frågor på livsmedelsområdet, Boverket, som
främst svarar för frågor om byggande och boende och också har hand
om statliga bidrag för finansiering av bostäder, Kemikalieinspektionen,
som har en samordnande och pådrivande roll inom kemikaliekontrollen,
Läkemedelsverket, som svarar för kontroll och tillsyn enligt läkemedels-
lagstiftningen, Finansinspektionen, som utövar tillsyn över bl.a. banker
och försäkringsbolag samt Socialstyrelsen, som är central förvaltnings-
myndighet för bl.a. socialtjänst, hälso- och sjukvård samt tandvård. Här
bör också det nära sambandet mellan konsumentpolitik och konkur- Prop. 1994/95:16
renspolitik uppmärksammas och en erinran göras om den viktiga roll
som spelas av Konkurrensverket. - Myndigheter med ansvar på konsu-
mentområdet anges i bilaga 3.
Vid sidan av denna centrala verksamhet har också verksamheten på
lokal nivå fortlöpande breddats och utvecklats. En kommunal konsu-
mentvägledning har sedan början av 1970-talet vuxit fram i många
kommuner. Efter en viss stagneringsperiod vid ingången av 1990-talet
ser den kommunala verksamheten nu ut att utvidgas igen, närmast som
en följd av skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1
juli 1994 och som bygger på betydelsefulla insatser från kommunernas
sida (i fråga om bl.a. budgetrådgivning).
Också inom näringslivet har konsumentfrågorna fått en alltmer fram-
skjuten plats. Företagen och konsumenterna är marknadens viktigaste
aktörer och den seriöse näringsidkaren har givetvis ett grundläggande
intresse av att ha nöjda kunder. Det är därför naturligt att det inom
näringslivet fortlöpande har kommit att utvecklas olika program för
reklamationshantering, tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet
(s.k. egenåtgärder). Det finns i dag åtskilliga sådana program i olika
branscher. - Program för näringslivets egenåtgärder anges i bilaga 4.
Vidare skall erinras om den viktiga konsumentverksamhet som olika
organisationer bedriver. Vi har ju redan inledningsvis påmint om att det
just var olika organisationer som stod for de första konsumentpolitiska
insatserna i vårt land. De frivilliga organisationernas verksamhet utgör
fortfarande ett viktigt inslag. Ett uttryck för detta utgör bildandet år
1992 av Sveriges Konsumentråd, som är en paraplyorganisation för
löntagarorganisationer, konsumentkooperationen, pensionärsorgani-
sationer m.fi., som driver en konsumentpolitisk verksamhet. Också
sammanslutningar med enskilda konsumenter som medlemmar har
bildats under de senaste åren, vissa med lokal anknytning.
Vid sidan av organisationer av detta slag, med en bred konsument-
verksamhet på sitt program, finns också flera andra som arbetar i sina
medlemmars intressen inom avgränsade konsumtionsområden, såsom
Villaägareförbundet, Motormännens Riksförbund (M), Oljekonsumen-
tema (OK), Sveriges Bankkunders Förening samt Aktiespararna.
Till detta kommer att en hel mängd organisationer har konsument-
frågor som ett av flera inslag i sina program. I första hand syftar vi
därvid på fackföreningsrörelsen, som traditionellt har haft ett starkt
konsumentpolitiskt engagemang, både på central nivå och lokalt. Men
hit kan också bl.a. flera kvinnoorganisationer räknas, liksom hushåll-
ningssällskap och miljöorganisationer. - Organisationer med verksamhet
på konsumentområdet upptas i bilaga 5.
Det finns också andra som bidrar med konsumentpolitiska insatser,
däribland massmedia. Konsumentfrågor uppmärksammas ofta, och
konsumentinformation är återkommande inslag i bl.a. de större dags-
tidningarna men också i många tidskrifter. Även radio och TV spelar en
viktig roll.
Man bör slutligen inte glömma konsumenterna själva. Många av de H
konsumentpolitiska medel som har tillskapats ger konsumenterna viktiga
verktyg för att ta tillvara sina egna intressen, exempelvis lagstiftningen Prop. 1994/95:16
och näringslivets egenåtgärdssystem. Och genom andra aktörer, såsom
näringslivet, föreningslivet och massmedia, kan konsumenterna kanali-
sera sina önskemål och åsikter och därmed bidra till att påverka konsu-
mentpolitiken.
Sammanfattningsvis kännetecknas dagens konsumentpolitik av en
mycket bred och mångfasetterad verksamhet. Den är inriktad på en hel
mängd frågor - konsumentproblem - av såväl mikro- som makrokarak-
tär. Många aktörer är verksamma. Det har vuxit fram en vid flora av
instrument (medel). Det kan med rätta hävdas att det svenska konsu-
mentskyddet är välutvecklat. Det står sig mycket väl vid en internatio-
nell jämförelse. I många avseenden har det tjänat som en internationell
förebild.
Det gäller nu att anpassa konsumentpolitiken till de förändringar som
sker i Sverige och i vår omvärld. Betydelsefulla faktorer är givetvis den
ekonomiska utvecklingen och dess påverkan på hushållen. Andra viktiga
inslag är konkurrensen och avregleringen, liksom förändringarna såväl
på marknaden som hos de enskilda hushållen till följd av ny teknik och
nya varuförsörjnings-, distributions- och marknadsföringsformer. En
ytterligare omständighet är insikten om konsumtionens samband med
och påverkan på miljön.
En annan faktor som måste påverka den framtida konsumentpolitiken
är internationaliseringen. Konsumentverksamheten har på flera punkter
utvecklats inom ramen för ett nordiskt samarbete. Regeringen utgår från
att det skall kunna vara så också i framtiden. Men här kommer nu en
ytterligare dimension in i bilden. Genom EES-avtalet och det tilläggsav-
tal som trädde i kraft den 1 juli 1994 har den nationella svenska konsu-
mentverksamheten knutits samman med den som bedrivs på gemen-
skapsnivå inom EU. Det ger oss tillfälle att påverka utvecklingen av
konsumentpolitiken i Europa. Ett EU-medlemskap skulle innebära att
Sverige också i formellt hänseende fullt ut kan verka inom EU för ett
svenskt och nordiskt synsätt på konsumentfrågorna.
Före år 1994
Det nordiska konsumentarbetet har under de senaste femtio åren utveck-
lats från sporadiska kontakter mellan konsumentorganen till en institu-
tionaliserad samverkan. Nordiska kommittén för konsumentfrågor upp-
rättades år 1958 under Nordiska rådet och ledde samarbetet till år 1974.
Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor, under Nordiska
ministerrådet, övertog därpå ansvaret.
Nordiska ministerrådet (konsumentministrama) beslutar om riktlinjer
för verksamheten och fattar de övergripande besluten om dess inrikt-
ning. Inom de ramar som ministrarna drar upp driver sedan ämbetsman-
nakommittén det löpande arbetet genom biträde av s.k. styrgrupper.
12
Vägledande för det nordiska samarbetet på konsumentområdet har Prop. 1994/95:16
varit de samarbetsprogram (handlingsprogram) som har antagits av
konsumentministrama i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Handlingsprogrammet för perioden 1994-1998
Det fjärde handlingsprogrammet antogs av konsumentministrama i
januari 1994. Det avviker från det närmast föregående främst genom en
starkare satsning på internationella frågor, särskilt sådana med en
Europadimension. I programmet framhålls att det är en huvuduppgift
för det nordiska konsumentpolitiska samarbetet att utöva största möjliga
inflytande på den europeiska utvecklingen på området. De nordiska
länderna har vidare ambitionen att spela en aktiv roll i samband med
utvecklingen i Östeuropa.
Följande övergripande mål gäller för det nordiska samarbetet:
1. att förbättra konsumenternas rättsliga och ekonomiska ställning
samt deras hälsa och säkerhet,
2. att tillgodose konsumenternas krav på miljöhänsyn,
3. att utvidga och bredda konsumentforskningen,
4. att delta i och påverka den europeiska utvecklingen på konsument-
området.
I handlingsprogrammet anges vissa prioriteringar för samarbetet.
Vad gäller rättsliga frågor anges att Ministerrådet bl.a. kommer att
- ta initiativ till att stärka konsumentens ställning på det europeiska
planet, t.ex. genom möjligheter till grupptalan och prövning av
gränsöverskridande tvister i reklamation snämnder,
- aktivt arbeta för att den nordiska konsumentpolitiken får genomslag
vid utformningen av rättsakter inom EES,
- aktivt arbeta för att EES-områdets regler förs över på ett likartat sätt
till de nordiska länderna,
- utveckla en gemensam nordisk beredskap för reklamationer m.m. i
samband med gränsöverskridande köp samt
- stärka samarbetet mellan de europeiska tillsynsorganen på mark-
nadsföringsområdet.
I fråga om ekonomi och information sägs att Ministerrådet kommer att
bl.a.
- aktivt arbeta för att förbättra konsumentinformationen, bl.a. genom
användningen av ny informationsteknologi,
- analysera erfarenheterna av de nationella systemen för budgetråd-
givning och skuldsanering i syfte att förbättra dem,
- utarbeta ett nordiskt handlingsprogram för finansiella tjänster,
- aktivt arbeta för att förstärka konsumentundervisningen, särskilt i
hushållsekonomiska frågor, samt
13
- utveckla strategier, exempelvis i fråga om distribution och tillgäng- Prop. 1994/95:16
lighet, som ökar konsumenternas möjligheter att utnyttja utbudet på
marknaden.
I programmet konstateras att hälsa och säkerhet spelar en viktig roll i
Norden liksom i Europa i övrigt.
Ministerrådet kommer bl.a. att
- aktivt arbeta för en ändamålsenlig och effektiv marknadsövervakning
och kontroll av produkters säkerhet,
- aktivt arbeta för en ändamålsenlig och effektiv arbetsfördelning mel-
lan provningsorganen i de nordiska länderna,
- aktivt arbeta för ett nordiskt konsumentinflytande i europeiskt och
övrigt internationellt standardiseringsarbete,
- vidareutveckla det nordiska deltagandet i internationella system för
information om (notifiering av) farliga varor,
- främja samordningen mellan nationella, nordiska och internationella
skaderapporteringssystem,
- aktivt arbeta för ett enhetligt europeiskt regelsystem för märkning av
varor, samt
- aktivt arbeta för att ny teknologi blir konsumentvänlig och att särskild
hänsyn tas till barn, äldre och handikappade.
I programmet konstateras att sambandet mellan miljö- och konsument-
politik har blivit allt starkare.
Ministerrådet kommer bl.a. att
- aktivt arbeta för att konsumentutbildningen och informationen om
miljöfrågor stärks och också
- aktivt arbeta för att öka konsumenternas möjlighet till inflytande på
miljöpolitiken.
Enligt programmet är behovet av konsumentforskning stort och minister-
rådet kommer att utarbeta ett nordiskt konsumentpolitiskt forsknings-
program. Man kommer vidare att aktivt arbeta för ökad konsument-
forskning på det nordiska och det europeiska planet.
Handlingsprogrammet genomförs i praktiken genom bl.a. projekt för
exempelvis samordning av regel- och kontrollsystem, forsknings- och
utredningsverksamhet samt informationsutväxling. Som exempel på
verksamheter som pågår nu kan nämnas utarbetandet av program för
forskning och för finansiella tjänster, liksom projekt om olika EU-regler
(oskäliga avtalsvillkor, distansförsäljning m.m.). För närvarande bedrivs
ca 40 samnordiska projekt på konsumentområdet.
Fram till mitten av 1980-talet
I Romfördraget fanns från böijan inget avsnitt om konsumentskydd.
Men det hindrade inte en konsumentpolitik från att ändå långsamt växa
fram inom EG.
14
Inför EG:s utvidgning från sex till nio medlemmar år 1972 förstärk- Prop. 1994/95:16
tes samarbetet och man bestämde sig för att lägga större vikt vid med-
borgarnas vardagsproblem. En särskild enhet för miljö- och konsu-
mentskydd inrättades inom kommissionen. En rådgivande konsument-
kommitté (Consumers Consultative Council, CCC) bildades också.
EG:s första konsumentpolitiska program antogs år 1975. Det slog fest
vissa grundläggande rättigheter för konsumenterna, varav en gällde
skyddet för hälsa och säkerhet, en annan skyddet av ekonomiska in-
tressen och en tredje rätten till reklamation och skadestånd. Programmet
gav få synliga resultat men utgjorde startskottet för ett omfettande ut-
redningsarbete. Fastslåendet av de angivna rättigheterna fördes vidare i
EG:s andra konsumentpolitiska program, som antogs år 1981.
Vitboken, enhetsakten och det första treårsprogrammet
Men aktiviteten på konsumentområdet var fortfarande låg inom Gemen-
skapen. Konkreta förslag blev inte utarbetade och genomförda i den
utsträckning som planerats. Först i mitten av 1980-talet tog utvecklingen
av konsumentskyddet fert. Avgörande för detta var vitboken och en-
hetsakten. År 1985 kom vitboken med en lista över de åtgärder som
skulle vidtas inför förverkligandet av den s.k. inre marknaden den 1
januari 1993. Av stor vikt för konsumentpolitiken blev den nya harmo-
niseringsmetoden (New approach). Den innebar en kraftig förenkling av
arbetet med produktsäkerhet. Tidigare hade de EG-direktiv som gällde
produkters utformning innehållit detaljerade tekniska krav. Nu formule-
rade EG endast de väsentligaste produktsäkerhetskraven, medan utform-
ningen av detaljregler överlämnades till de europeiska standardiserings-
organen (CEN, CENELEC och ETSI, se närmare avsnitt 6.9).
Genom enhetsakten år 1987 beslutades om ett tillägg till Romför-
draget som innebar att konsumentskyddet för första gången kom att
nämnas där. I en ny artikel 100a slogs uttryckligen fest att kommissio-
nens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö och konsumentskydd skall
utgå från en hög skyddsnivå. Det viktigaste med enhetsakten var annars
att kravet på enhällighet för åtskilliga beslut togs bort. I stället skulle
kvalificerad majoritet räcka för de flesta beslut som berör den inre
marknaden.
År 1990 antogs det första treårsprogrammet för åren 1990-1992.
Programmet inleds med en uppmaning till medlemsländerna att se till
att de konsumentpolitiska beslut som EG redan fettat också genomförs.
Nationell lagstiftning skulle genomföras så snabbt som möjligt enligt
direktiven om vilseledande marknadsföring, produktansvar, konsument-
krediter, hemförsäljning, livsmedelsmärkning och leksakers säkerhet.
Här pekades på vikten av att varor och tjänster är säkra och på behovet
av ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.
Maastrichtfördraget
Genom Maastrichtfördraget om den Europeiska unionen infördes en
15
särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget. Enligt artikel 129a Prop. 1994/95:16
skall Gemenskapen således medverka till att konsumentskyddet uppnår
en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som stöder och kompletterar den
politik som medlemsländerna bedriver för att skydda konsumenternas
hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge konsumenterna
fullgod information. Det slås vidare fäst att de åtgärder som EU vidtar
inte skall hindra något medlemsland att behålla eller infora strängare
skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget
och att EG-kommissionen informeras om dem.
Treårsprogrammet för år 1993-1995
I juli 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska treårs-
program. I programmet framhålls att dess syfte inte är att sammanställa
en uttömmande förteckning över nödvändiga, önskvärda eller möjliga
åtgärder inom konsumentskyddsområdet. Kommissionen anför i stället
att en realistisk hållning kräver att ambitionerna begränsas till ett antal
prioriteringar. Handlingsprogrammets prioriteringar omfattar konsu-
mentinformation, förbättrat samråd med EU:s konsumentråd, tillgång
till domstolsprövning samt finansiella tjänster. Programmet pekar också
på att det finns ett nära samband mellan konsumentpolitik och miljöpoli-
tik.
Kommissionen anser att konsumentinformationen fortfarande är otill-
räcklig. I den nya treårsplanen faster man därför stort avseende vid
informationsfrågorna. Inom EU har t.ex. ett antal konsumentinforma-
tionskontor upprättats i gränsområden med uppgift att tillhandahålla
information om erbjudanden, priser, gällande lagstiftning och andra
förhållanden i regionen på båda sidor om gränsen. Miljömärkning samt
pris- och kvalitetsöversikter nämns som andra viktiga informationskäl-
lor. Meningen är också att kommissionen skall ge ut en Europaguide,
som skall vara till hjälp för den europeiska konsumenten på den inre
marknaden. Det kan vidare nämnas att det inom EU för närvarande
bedrivs olika projekt för att belysa behovet av konsumentinformation
och metoder att på bästa sätt lämna sådan, bl.a. genom märkning (här
pågår ett pilotprojekt som gäller kameror).
Enligt handlingsplanen skall EU:s rådgivande konsumentkommitté,
CCC, förnyas och effektiviseras. I programmet framhålls vidare att man
skall försöka att säkerställa ett effektivt skydd för konsumenternas rät-
tigheter, som innebär att man skapar förlikningsförfaranden utanför
domstolarna och tillgång till domstolsprövning för konsumentorgani-
sationer. För ändamålet har en särskild rapport, s.k. grönbok (Access to
Justice), utarbetats.
Kommissionen pekar dessutom på att ett förbättrat konsumentskydd
vad gäller finansiella tjänster bör prioriteras. Effektiva gränsöverskri-
dande betalningar är en förutsättning för konsumenternas förtroende för
den inre marknaden. Också frågan om ansvar i samband med använd-
ningen av bankkort är viktig.
16
Kommissionen kommer vidare att ägna särskild uppmärksamhet åt att Prop. 1994/95:16
EU:s konsumentregler verkligen införs i medlemsländerna.
Överensstämmelser och skillnader mellan EG/EU och Sverige
De närmaste motsvarigheterna i Sverige till handlingsprogrammen och
deklarationerna inom EU utgörs av 1972 och 1986 års riksdagsbeslut
om konsumentpolitiken.
Allmänt kan sägas att konsumentpolitiken i Sverige har en längre
tradition än den i EG/EU och att den är mera välutvecklad här. Men
takten i utvecklingen mot ett mera kvalificerat konsumentskydd inom
EG/EU har som framgått ökat under de senaste åren. På många om-
råden har konsumentskyddet inom EU närmat sig det i Sverige och
övriga Norden. Den omständigheten att åtskilliga lagar på konsument-
skyddets område har fått ändras med anledning av EES-avtalet och att
vissa nya har behövt inforas illustrerar att konsumentskyddet inom EU
i vissa avseenden också har kommit längre än i Sverige. Som ett
exempel kan nämnas den nya lagen om paketresor, som inte tidigare har
haft någon lagstiftningsmässig motsvarighet här. Ett annat exempel är
lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
När det gäller lagstiftning på konsumentområdet finns en grundläg-
gande skillnad mellan regler som gäller produktsäkerhet och annan
produktutformning, å ena sidan, och sådana som gäller konsumenternas
ekonomiska och rättsliga intressen å den andra. Regler om produktsä-
kerhet har i allmänhet inte bara ett konsumentskyddssyfte. De avser
också att, genom att uppställa standardiserade produktnormer m.m.,
främja den fria rörligheten av varor. Det innebär att normerna skall
tillämpas inom hela gemenskapen och att nationella avvikelser i princip
inte tillåts. Det är annorlunda med de regler som handlar om konsumen-
ternas ekonomiska och rättsliga skydd, exempelvis om marknadsföring,
hemförsäljning och konsumentkrediter. De har i allmänhet s.k. mini-
mikaraktär. Det innebär att varje medlemsstat måste säkerställa att
konsumenterna får åtnjuta minst det skydd som anges i reglerna. Men
det är inget som hindrar att en stat utsträcker konsumentskyddet ännu
längre.
Det här betyder att konsumentskyddet på produktsäkerhetsområdet i
princip blir likadant inom hela EES, förutsatt att EG-reglema förs över
till nationell rätt på likartat sätt i alla länder. När det däremot gäller det
ekonomiska och rättsliga skyddet kan det finnas skillnader mellan nor-
merna på gemenskapsnivå och de nationella regelsystemen. En jäm-
förelse av reglerna på gemenskapsnivå och motsvarande svenska för-
fattningar skulle visa att de svenska bestämmelserna ofta ger konsumen-
terna ett bättre skydd än EG-reglema. - I bilaga 6 upptas EG-direktiv
och andra s.k. rättsakter på konsumentområdet samt motsvarande
svenska författningar.
Sverige - och övriga Norden - har mot bakgrund av det som har
anförts goda möjligheter att vara inspirerande och pådrivande på konsu-
2 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 16
mentområdet inom EES och - efter ett eventuellt medlemskap - inom Prop. 1994/95:16
EU.
Sammanfattning: Den framtida konsumentpolitiken bör ut-
formas med hänsyn till bl.a.
- den ekonomiska utvecklingen,
- handelns och samfärdselns internationalisering,
- sambandet mellan konsumentförhållanden och konkurrensför-
hållanden,
- de effekter från konsumentsynpunkt som avregleringen ger
upphov till,
- utvecklingen inom bl.a. marknadsföring, teknikstyrd service
och varuförsörjning samt
- sambandet mellan konsumtion och en från miljösynpunkt
långsiktigt hållbar utveckling.
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör utformas
med hänsyn tagen till den ekonomiska utvecklingen i samhället
i stort, liksom till den ekonomiska utvecklingen för det enskilda
hushållet.
Skälen för regeringens bedömning: Den privata konsumtionen har
gått ned under de senaste åren. Detta kan förklaras av de förändringar
som har skett i fråga om hushållens ekonomiska förutsättningar.
En faktor är här att sparkvoten - dvs. nettosparandet i förhållande till
den disponibla inkomsten - mellan år 1989 och 1993 höjdes från 4,9%
till 7,8%. Sparkvoten - inbegripet amorteringar på lån - förväntas
enligt regeringens prognoser även vid mitten av 1990-talet ligga kring
7%. En orsak till detta torde vara att hushållen i sitt handlande måste
väga in risken för att den disponibla inkomsten skall reduceras genom
arbetslöshet, skattehöjningar eller minskade transfereringar.
En annan betydelsefull utvecklingstendens har varit att det under
1970-talet och långt in på 1980-talet var förhållandevis billigt att låna
pengar till konsumtion och investeringar. Inflationen var hög och kom-
binationen av höga marginalskatter och möjligheter till ränteavdrag
stimulerade skuldsättningen. Skuldsättning under 1980-talets senare hälft
underlättades också påtagligt av den avreglering av kreditmarknadema
som inleddes år 1985. Hushållen blev en allt viktigare kundgrupp för
18
kreditinstituten. Marknadsföringen av krediter inriktad på privatpersoner Prop. 1994/95:16
blev allt intensivare. Men under senare år har en åtstramning skett på
kreditmarknaden. Trots att nyupplåningen under senare tid har gått ned
kraftigt har många hushåll i dag stora skulder. Detta är ett problem som
konsumentpolitiken måste uppmärksamma. Detta har också skett, vilket
belyses av att riksdagen har beslutat om en särskild skuld saneringslag
(prop. 1993/94:123, bet. 1993/94:LU:26, rskr. 1993/94:303). En annan
orsak till den minskade konsumtionen står att finna i sänkningen av
skattelättnaden för utgiftsräntor i samband med skattereformen. Denna
innebar att hushållens ränteutgifter efter skatt gick upp. Till den ökade
räntekostnaden bidrog också att marginalerna mellan inlåningsräntor och
utlåningsräntor vidgades. Samtidigt sjönk inflationstakten snabbt, med
resultat att realräntorna efter skatt steg mycket kraftigt.
På senare tid har skillnaden mellan olika generationers levnadsvillkor
alltmer kommit att uppmärksammas. Generationsutredningen (SOU
1994:77) menar att skillnaderna mellan generationerna i fråga om lev-
nadsstandard ökat under senare år. Ungdomarnas materiella standard
släpar alltmer efter föräldra- och pensionärsgenerationens. Utredningen
föreslår bl.a. att generationsräkenskaper införs och att regeringen vid
utarbetandet av förslag rörande skatter och transfereringar redovisar
effekten i fördelning mellan olika generationer. Utredningen förordar
också att ett obligatoriskt livssparande införs.
Sett över en persons livscykel pekar utvecklingen på att hushållen,
som nyss berörts, framöver kommer att få ta ett större eget ansvar än
tidigare för sin långsiktiga ekonomi, bl.a. som en följd av förändringar
i transfereringssystemen. Detta innebär att det privata sparandet i fram-
tiden måste svara för en större del av det totala sparandet.
Hushållens ekonomiska situation är ytterst beroende av en positiv
utveckling av samhällsekonomin, med ökad ekonomisk tillväxt och
minskat budgetunderskott samt minskad statsskuld som avgörande in-
slag. Hur hushållens reala disponibla inkomster utvecklas bestämmer
utrymmet för den privata konsumtionen. Men hur stort detta utrymme
blir är också beroende av behovet av ett ökat sparande. Den svenska
ekonomin beräknas, i enlighet med de prognoser som regeringen gör i
kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150), att stabiliseras mot
mitten av 1990-talet.
Inriktningen för den ekonomiska politiken är att åstadkomma ökad
sysselsättning med riktiga arbeten och stabila trygghetssystem. Den
privata konsumtionen beräknas öka något under år 1994-95.
Vi har konstaterat att många hushåll står inför samma slags ekono-
miska bekymmer som för tio år sedan. Regeringen räknar med att den
kursändring som sedan dess har gjorts av den ekonomiska politiken på
sikt skall leda till ökad ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och
ökat välstånd för hushållen. Detta kommer att ta ytterligare någon tid.
Läget i dag och den situation som kan överblickas pekar på att det
också i framtiden bör vara en viktig uppgift för konsumentpolitiken att
uppmärksamma problem som har samband med hushållens ekonomi.
Regeringen får anledning att återkomma till detta när målen för den 19
framtida konsumentpolitiken skall slås fest.
Prop. 1994/95:16
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör utformas
med hänsyn till handelns och samfärdselns internationalisering,
såväl inom Europa som i ett vidare globalt perspektiv.
Skälen för regeringens bedömning: När EES-avtalet trädde i kraft
den 1 januari 1994 etablerades ett vidsträckt samarbetsområde inom
Västeuropa. Genom avtalet skapades fri rörlighet för personer, varor
och tjänster samt kapital, liksom en enhetlig konkurrenspolitik. Sedan
juni 1994 deltar Sverige och de tre övriga länder som har ansökt om
medlemskap i EU som aktiva observatörer i EU:s ministerråd,
kommittéer, arbetsgrupper och andra organ. Det gäller också på
konsumentområdet.
Som en följd av avtalet kommer den gränsöverskridande handeln och
konkurrensen att öka inom EES. Priserna kan då pressas och konsumen-
terna få ökad valfrihet genom ett större utbud av varor och tjänster.
Men den gränsöverskridande handeln kan också ge upphov till frågor
som måste lösas. Man kan förutse att antalet tvister mellan en närings-
idkare i ett land och en konsument från ett annat kommer att öka. Det
reser krav på möjligheten att lösa tvister av sådana slag på ett billigt
och enkelt sätt. En annan fråga som måste uppmärksammas är förut-
sättningarna för gränsöverskridande betalningar. En ytterligare fråga rör
information till konsumenterna om förhållanden som har betydelse vid
gränsöverskridande handel, alltifrån sådant som gäller utbud och pris-
förhållanden till frågor om vilket lands lag som är tillämplig om det
uppstår tvister, liksom var tvister kan lösas.
De frågor som vi har berört nu uppmärksammas inom EU bl.a. i det
andra treårsprogrammet för konsumentpolitiken. EU:s engagemang på
konsumentområdet omfattar också åtskilligt annat (se avsnitt 3.3). Man
skulle kunna fråga sig om utvecklingen av konsumentskyddet på gemen-
skapsnivå inom EU innebär att det inte längre behövs någon nationell
konsumentpolitik.
Den frågan måste besvaras nekande. Grundläggande är att konsu-
mentpolitiken på gemenskapsnivå förutsätter att det bedrivs en nationell
konsumentpolitik. Meningen är ju att EG-reglema skall föras över till
nationella regler och hanteras av nationella organ. De förutsätter således
att det finns myndigheter m.fl. som kan ingripa mot exempelvis farliga
produkter och vilseledande marknadsföring. På andra områden än i
fråga om produktsäkerhet har rättsakterna inom EU dessutom minimi-
karaktär för att möjliggöra nationella anpassningar. Konsumentpolitiken
inom EU har inte heller samma breda karaktär som den i vårt land. Så
exempelvis saknas på gemenskapsnivå motsvarigheter till den svenska
konsumentskyddslagstiftningen på viktiga områden (bl.a. konsumentköp,
konsumenttjänster och konsumentförsäkring). Detsamma gäller bl.a.
möjligheterna till tvistlösning inom och utom domstol.
20
En svensk konsumentpolitik behövs således också i framtiden. Men
givetvis kommer den att präglas av ett ömsesidigt flöde av idéer mellan
Sverige och omvärlden. Det nordiska samarbetet är här en viktig faktor.
Sverige har vidare ett fortlöpande erfarenhetsutbyte på konsumentom-
rådet med EU.
Internationaliseringen är emellertid inte begränsad till EES-området.
Inom ramen för så väl OECD som WTO (tidigare GATT) strävar man
mot en ökad liberalisering av handeln till fromma för konsumenterna i
alla världsdelar. Detta ger på sikt samma effekter som liberaliseringen
inom Europa, nämligen ökad konkurrens, lägre priser och ett större
utbud av varor och tjänster och därmed ökad valfrihet för konsumen-
terna. Samtidigt kan då också frågor av det slag som vi nyss har berört
uppkomma, dvs. om tvistlösning, information osv. Detta är också något
som måste uppmärksammas i den framtida konsumentpolitiken.
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör utformas
med hänsyn till det nära sambandet mellan konsumentförhål-
landen och konkurrensförhållanden, liksom till vikten av att
företagen uppträder med insikt om och vilja att efterleva kraven
på effektiv konkurrens och marknadens spelregler i övrigt.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns ett nära samband
mellan konsumentpolitiken och konkurrenspolitiken. Syftet med
konkurrenspolitiken är ytterst att ta till vara konsumenternas intressen.
Omvänt kan konsumentpolitiskt betingade regler för företagens
handlande på marknaden bidra till en effektiv konkurrens på etiskt
sunda villkor. För att konsumenterna skall kunna tillgodogöra sig
fördelarna av den fria konkurrensen och den ökade avregleringen krävs
i sin tur att de själva är både aktiva och välinformerade.
Fortsatta och intensifierade insatser for att befrämja konkurrensen är
alltså av central betydelse för konsumenterna. Det pågår ett omfattande
sådant arbete som berör i stort sett alla sektorer i samhället. Ett antal
generella åtgärder har genomförts i syfte att öka konkurrensen på olika
marknader. En ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli
1993. Därutöver har regeringen föreslagit ett förstärkt grundlagsskydd
för näringsfriheten. Dessa åtgärder medför ett skärpt konkurrenstryck
och ökad utvecklingskraft i den privata sektorn.
EES-avtalet innebär stora fördelar från konkurrenssynpunkt. En fri
utrikeshandel är det effektivaste sättet att öka konkurrensen även på den
svenska marknaden och därmed förhindra att företag får en domineran-
de ställning och att monopol bildas. Genom EES-avtalet gäller bestäm-
melser motsvarande EG:s på konkurrensområdet.
För att systemet med vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet och
avtalsfrihet skall fungera tillfredsställande krävs bl.a. att företagen inte
Prop. 1994/95:16
21
utnyttjar sin handlingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumen- Prop. 1994/95:16
tema. Konkurrenspolitiken ger spelregler för företagen så att resurserna
används på bästa sätt.
Konsumentpolitiska åtgärder leder ofta till förbättrad pris- och presta-
tionskonkurrens. Samtidigt kan enskilda åtgärder inom konsumentpoliti-
ken tänkas begränsa konkurrensen på ett sätt som också är negativt för
konsumenterna. Konsumentpolitiska kommittén hade i uppgift att upp-
märksamma om det fanns regler på det rättsliga konsumentskyddsom-
rådet som lägger omotiverade hinder i vägen för en fri marknad och
konkurrens. Kommittén kom fram till att problemen från konkurrens-
synpunkt framstod som begränsade.
Avancerade ekonomier som skapar rika länder baseras på specialise-
ring, arbetsfördelning och därmed en omfattande handel och utbyte av
varor och tjänster. Samtidigt som utvecklingen gör produktionsförmågan
allt mer likartad och mindre begränsande blir transaktionskostnaderna
allt viktigare. Med transaktionskostnader avses sök- och informations-
kostnader, förhandlings- och beslutskostnader samt kontroll- och ge-
nomförandekostnader och andra kostnader vid sidan om de direkta
produktionskostnaderna. Transaktionskostnaderna utgör ofta en stor del
av ekonomin. Alltför höga transaktionskostnader förhindrar samtidigt ett
välståndsskapande utbyte av varor och tjänster.
Transaktionskostnadernas storlek bestäms av ekonomins spelregler.
Det är dessa formella och informella regler som möjliggör ett utbyte av
varor och tjänster mellan människor. Effektiva spelregler skapar säker-
het i utbytet och sänker kostnaderna för de ekonomiska transaktionerna.
Ineffektiva spelregler höjer transaktionskostnaderna och försvårar det
ekonomiska utbytet mellan människor. I grunden skapas alltså inte
ekonomisk tillväxt av investeringar i realkapital (maskiner och byggna-
der), humankapital (utbildning) eller teknisk utveckling. Allt detta är i
själva verket tillväxtens förlopp. Tillväxtens motor är hur samspelet i
samhället fungerar människor emellan.
På konsumentområdet kommer detta synsätt till uttryck i att spel-
reglerna på marknaden, exempelvis marknadsföringslagen, i stor ut-
sträckning just fastslår krav på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande.
Detsamma gäller den vikt som regeringen vill fasta vid att näringslivet
och företagen själva i första hand tar ansvar för att störningar undviks
på marknaden.
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör utformas
med hänsyn till de effekter från konsumentsynpunkt som
avregleringen får.
Skälen för regeringens bedömning: En viktig åtgärd för att stärka
marknadsekonomin har under de senaste åren varit avregleringen. Syftet
22
är att öka den konkurrensutsatta sektorn genom att ta bort etablerings- Prop. 1994/95:16
hindrande regler och att på andra sätt underlätta företagens marknads-
tillträde och öka konsumenternas valfrihet och inflytande på marknaden.
Omprövningen och förnyelsen av den offentliga sektorns olika system
och institutioner är ett annat viktigt led i regeringens politik. Offentliga
system och strukturer sätts i fråga för att åstadkomma valfrihet i väl-
färdspolitiken.
Avregleringsarbetet bedrivs inom olika samhällssektorer och omfattar
betydande förändringar för att effektivisera marknader, genomföra
privatiseringar och minimera kostnader. Genom den nya konkurrensla-
gen (1993:20), lagen (1992:1317) om offentlig upphandling och de
ändringar riksdagen beslutat om i viss speciallagstiftning med anledning
av regeringens proposition om ökad konkurrens i kommunal verksamhet
(prop. 1992/93:43) skapas förutsättningar för en ökad konkurrens inom
vida delar av ekonomin. Hinder för privata alternativ i vård och omsorg
har undanröjts. Inom kommunikationsområdet har ny lagstiftning på
tele- och radioområdet trätt i kraft. Riksdagen antog i december 1993
regeringens förslag till postlag. Steg i riktning mot ökad konkurrens har
också tagits på luftfärtsområdet och för järnvägstrafiken. Regeringen
har nyligen i en skrivelse till riksdagen redovisat de avregleringar som
genomförts eller beslutats under mandatperioden (Skr. 1994/95:22).
Konsekvenserna för konsumenterna av avregleringama varierar. Så
kommer exempelvis avregleringen på elområdet till en början sannolikt
att betyda mest for stora köpare, såsom företag. Andra avregleringar
kan främja effektiviteten i samhällsekonomin totalt men leda till höjda
priser och avgifter för de privata konsumenterna, i varje fall på kortare
sikt. Exempel på detta är teletaxan och portot. Men på längre sikt bör
kostnadssänkningar för företagen komma också konsumenterna till
godo.
Åter andra avregleringar kan leda till strukturförändringar i distribu-
tionssystemen. När utbudet styrs på marknadens villkor kan vid en viss
tidpunkt tillgången på service minska och priserna öka, framförallt i
glesbygd. Likaså kan, om direkt konkurrens saknas, offentliga monopol
komma att ersättas av privata med sämre utbud och högre priser som
följd. Avreglering av de tekniska försörjningssystemen (el, vatten och
avlopp) medför särskilda problem, eftersom konsumenternas ställning
på dessa marknader är svag.
Privata alternativ växer fram bl.a. inom vård, omsorg och skola.
Under senare år har en rad nya produktionsformer vuxit fram, dels i
kommunernas egen regi i form av entreprenader och resultatenheter,
dels i extern drift. Till den senare kategorin kan bl.a. privata företag
hänföras, liksom kooperativ och ideell verksamhet. Gemensamt for de
flesta av de nya produktionsformerna är ökad affärsmässighet och olika
inslag av konkurrens. Avregleringama leder i vissa fall till omreglerade
marknader som styrs av nya normer och med nya myndigheter som
utövar tillsyn.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den konkurrens som avregle-
ringen ger utrymme för kan medföra höjd effektivitet bl.a. i den offent- 23
liga sektorn, vilket kan öka möjligheterna till en hög servicenivå. Positi-
va effekter är också ökad valfrihet och ökade möjligheter for konsumen- Prop. 1994/95:16
tema att påverka utbudet. Samtidigt kan förändringarna i den offentliga
sektom ge upphov till samma slags konsumentproblem som uppkommer
på andra områden. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att konsu-
mentintresset beaktas när systemen byggs upp och när de tillämpas.
Vidare måste det finnas kanaler for konsumenternas klagomål. För att
konsumenterna skall kunna dra fördelar av valfriheten krävs här som
annars vidare bl.a. att de kan bilda sig en uppfattning om priset och
kvaliteten på de tjänster som utbjuds. Det kan samtidigt konstateras att
en följd av avregleringen är att den marknadsrättsliga lagstiftningen
automatiskt till viss del blir tillämplig på nya områden såsom barnom-
sorg, utbildning i den obligatoriska skolan och sjukvård när verksam-
heten där bedrivs av näringsidkare.
Det är en angelägen uppgift for den framtida konsumentpolitiken att
uppmärksamma problem av det slag som har berörts och vidta åtgärder
så att de avreglerade marknaderna fungerar konsumentpolitiskt ratio-
nellt.
Vi vill också erinra om att avregleringsfrågoma i regeringens propo-
sition Bygder och regioner i utveckling (prop. 1993/94:140) behand-
lades ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Där sades bl.a. att regeringen
avser att ge samtliga myndigheter som har tillsynsansvar eller motsva-
rande funktion inom avreglerade områden i uppdrag att årligen redovisa
utvecklingen av bl.a. servicenivån och priserna i de regionalpolitiskt
prioriterade regionerna. Berörda myndigheter bör i anslutning till sin
uppföljningsverksamhet också lämna förslag till åtgärder med anledning
av eventuella problem.
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör utformas
med hänsyn till den utveckling i tekniskt och annat hänseende
som sker i fråga om bl.a. marknadsföring, teknikstyrd service
och varuförsörjning.
Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste åren har nya
kanaler skapats som ger näringsidkarna ökade möjligheter att komma i
kontakt med konsumenterna. Numera förekommer t.ex. reklam både i
TV och radio, liksom nya distributionsformer som exempelvis s.k. TV-
shopping. Att via postorder köpa varor och tjänster från utlandet har
länge varit möjligt, men i takt med internationaliseringen har företeelsen
blivit vanligare.
Inom både varu- och tjänstesektorn pågår en snabb utbyggnad av
metoderna för data- och telekommunikation. Nya service- och informa-
tionssystem tas i bruk, såsom automater för sedeluttag och olika biljett-
automater. Tågbiljetter kan exempelvis i dag på många håll köpas i
24
automat. Även upplysning om tågavgångar från den ort där man be- Prop. 1994/95:16
finner sig kan fås genom att man knappar in vissa data på en terminal.
Ett annat exempel är de datoriserade system som har vuxit fram för
prismärkning och elektronisk överföring av information från kassatermi-
naler till bl.a. lager med uppgifter om när en lagerpåfyllnad måste ske.
Utvecklingen inom informationsteknologiområdet underlättar tillvaron
för många människor, bl.a. äldre och handikappade. Det sker exempel-
vis genom att vissa tjänster kan ombesörjas från hemmet, såsom bank-
tjänster av olika slag.
Samtidigt kan den nya tekniken också medföra allehanda svårigheter.
Det kan således vara problematiskt för äldre och handikappade att ut-
nyttja teknikstyrda serviceanläggningar. Likaså reser de nya marknads-
föringsmetodema frågor av praktisk och rättslig natur, exempelvis om
vart konsumenten kan vända sig om han vill klaga på en vara.
Frågor om tillgänglighet till varor och tjänster har avgörande betydel-
se för konsumenternas välfärd. Problem på detta område kan uppstå
särskilt i glesbygd. Vi återkommer till denna fråga (avsnitt 6.4).
Regeringens bedömning: Konsumentpolitiken bör utformas
med hänsyn till sambandet mellan konsumtion och miljö, inbe-
gripet konsumtionens betydelse för en varaktigt hållbar utveck-
ling i fråga om miljö och naturresurser.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund
Det traditionella svenska miljöskyddsarbetet har till stora delar varit
framgångsrikt. Utsläppen från processindustrin och energisystemets
skorstenar och avlopp är, trots mångdubblad varuproduktion, nere på
1940- och 1950-talens nivåer.
Sveriges och den övriga västvärldens miljöproblem beror i allt större
utsträckning på föroreningar från små eller diffusa källor med sam-
manlagt stor volym. I takt med att processutsläppen från industrin mins-
kar, ökar betydelsen av den miljöpåverkan som sker från bilkörning och
användningen av hushållskemikalier, liksom den som uppstår på grund
av allt det avfall som konsumtionen ger upphov till. Långt större voly-
mer av miljöfarliga ämnen är numera i omlopp i våra konsumtionsvaror
än vad som släpps ut vid själva tillverkningen av dem. Och förr eller
senare sprids de ut i miljön.
Miljöproblemen har blivit globala och vittomfattande men orsakerna
står oftast att finna i de enskilda människomas dagliga livsföring. Kon-
sumenterna kan genom att bete sig miljömedvetet i vardagssituationer
skapa en konsumentopinion och ett marknadstryck som ger resultat i
form av minskad miljöstörning. Hänsynstagandet till miljön bör vara en
25
självklarhet i marknadsekonomin, men det kommer inte av sig självt. Prop. 1994/95:16
Därtill krävs att konsumenterna är kunniga och medvetna. Det bör
också betonas att miljöeffekterna av en vara inte återspeglas i priset på
den, eftersom det inte finns någon allmänt godtagen metod att prismärka
miljöpåverkan.
Miljöproblemen och konsumenten
Allt som konstrueras, byggs och produceras blir på kortare eller längre
sikt avfell. Alla material bryts ned, men i olika takt och med varierande
effekt på miljön. Varor som används i vardagslivet sprids med tiden och
mycket hamnar som avfall på soptippar, i förbränningsugnar eller i
avlopp. Många varor förbrukar dessutom energi under sin användnings-
fas. Miljöskador från själva konsumtionen av varorna kommer därför,
relativt sett, att få allt större betydelse.
I Sverige uppkommer totalt ca 55 miljoner ton restprodukter och
avfell årligen. För att uppskatta mängderna avfell och problemen med
varor i avfallsledet kan försäljnings- och konsumtionsstatistik användas.
Att det inte finns någon balans mellan tillflöde i form av råvaror och
utflöde i form av avfell innebär att avfellsproblemet, liksom kostnaderna
för att komma till rätta med det, skjuts på framtiden. Kostnaderna beror
inte bara på framtida skador utan ligger också i omkostnaderna för
hantering, markanvändning, sanering, förbränningsanläggningar och
rökgasrening.
I regeringens proposition 1992/93:180 om riktlinjer för en kretslopps-
anpassad samhällsutveckling (kretsloppspropositionen) föreslogs bl.a.
ändringar i renhållningslagen (1979:596), vilka riksdagen antagit (bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344). Det innebär att regeringen kan
meddela förskrifter om införandet av producentansvar, dvs. företagens
ansvar för att ta hand om bl.a. en uttjänt vara eller förpackning. Rege-
ringen har hittills meddelat sådana föreskrifter för returpapper, förpack-
ningar och bildäck. I kretsloppspropositionen har regeringen angivit
ytterligare varugrupper för vilka producentansvar snarast bör inforas.
Dessa är plaster, byggnadsmaterial samt elektroniska och elektriska
produkter.
En särskild kretsloppsdelegation knuten till regeringen har inrättats
med uppdrag att bl.a. utarbeta förslag till en strategi for hur arbetet
med en kretsloppsanpassning av varusektom skall bedrivas. En del-
rapport beträffande strategiarbetet har lagts fram. Delegationen har
också i en rapport (SOU 1994:104) redovisat en plan för att undvika
miljöpåverkan av PVC-plast. Dessa rapporter bereds för närvarande i
regeringskansliet.
Detta innebär en helt ny inriktning för varuproduktionen. Producen-
ten måste nu ha avfellsperspektivet med redan vid produktutvecklingen.
Konsumenterna kommer därmed i framtiden att möta produkter med ny,
miljöanpassad utformning.
I samhället används mängder av ämnen och produkter vilkas effekter
i storskalig spridning inte är tillräckligt kända. Ofta finns inte heller
26
kunskaper om hur mycket av olika ämnen som sprids i miljön. Kemika- Prop. 1994/95:16
lieinspektionen bedriver ett omfattande arbete, både nationellt och
internationellt, för att öka kunskapen om olika kemikaliers egenskaper
från miljö- och hälsosynpunkt. I internationell samverkan upprättas
register över de vanligast förekommande kemikalierna, deras egen-
skaper och de risker de medför. Program finns för avveckling av de
mest problematiska substanserna.
Riksdagen har med anledning av regeringens proposition om åtgärder
mot klimatpåverkan m.m. (prop. 1992/93:179) beslutat att en nationell
strategi skall läggas fast med målet att koldioxidutsläppen i ett första
steg år 2000 skall vara stabiliserade på 1990 års nivå.
Vissa tecken tyder på att energikostnaderna måste öka om vi skall nå
de internationella miljömålen och åtagandena. Högre energipriser kom-
mer med all sannolikhet att påverka konsumentbeteendet. Men redan
innan priserna på och förbrukningen av energi regleras, kan medvetna
konsumenter aktivt påverka energiförbrukningen, marknaden och pro-
duktutvecklingen genom förändringar i sin livsstil och sina produktval.
Satsningar på eneigisnåla produkter kommer att bli nödvändiga om en
från miljösynpunkt varaktig hållbar utveckling skall vara en realitet.
Konsumenten och miljöinformationen
Väl underbyggd och seriös information om varors miljöpåverkan är
avgörande för att konsumenterna skall känna sig trygga i sina varuval
och kunna åstadkomma en reell anpassning av sina beteenden till mil-
jön. Ett problem är att det kan vara svårt att få djupgående kunskaper
om varors miljöpåverkan. Det behövs större kunskap om såväl kortsikti-
ga som långsiktiga miljö- och hälsoeffekter, nedbrytbarhet etc.
Den viktigaste miljöinformationen till konsumenterna gäller energiåt-
gång, kemikalieanvändning, livsstilsfrågor och risker med avfell. Många
intressenter har tagit upp frågan om vad enskilda människor kan göra
för att förändra utvecklingen till det bättre. Flera kommuner uppmanar
i kampanjer invånarna att leva mera miljöanpassat. I många kommuner
pågår ett intensivt arbete med konsumentrådgivning på miljöområdet.
Fackföreningar och olika personalgrupper engagerar sig i upphandling
av varor och transportfrågor. Bland företagen märks också en attitydför-
ändring, som bl.a. yttrar sig i initiativ till miljöprogram med satsningar
på nya miljöskonande processer, nya materialval och utbildning av
personalen i miljökunskap. Inom skolan introduceras miljöfrågorna i
alltfler ämnen. Allt detta påverkar marknaden, utbudet och varornas
utformning i mera miljöanpassad riktning.
Miljömärkning
Konsumenterna har en viktig roll när det gäller att främja miljöanpassa-
de alternativ. Exempel på fell där konsumenttrycket blivit så starkt att
det givit direkt utslag på produkters utformning är de klorfria alternati-
ven i fråga om produkter som papper och blöjor.
27
Om konsumenterna får information om konsekvenserna av ett visst Prop. 1994/95:16
produktval eller om miljökonsekvenserna avspeglas i priset, kan de som
har tillgång till alternativa val utgöra en betydande maktfaktor. Miljö-
märkning kan fungera som ett viktigt styrmedel under förutsättning att
konsumenter efterfrågar miljökvalitet, att denna efterfrågan leder till en
snabb produktutveckling och att miljömärkningssystemet strävar efter att
upprätthålla takten i denna utvecklingsprocess. Ett ökat miljömedvetan-
de hos konsumenterna ökar vidare behovet av saklig information. Miljö-
argument används numera allt oftare i marknadsföringen. Det kan note-
ras att de nordiska konsumentombudsmännen har utarbetat en vägled-
ning för miljöargument i marknadsföringen.
Idén bakom positiv miljömärkning är att peka ut produkter som är
mindre miljöbelastande än andra i övrigt likvärdiga produkter. På så
sätt kan konsumenternas val styra utvecklingen och företagen miljöan-
passa sina produkter för att inte tappa andelar på marknaden. År 1989
beslutade konsumentministrama i Nordiska ministerrådet om en gemen-
sam nordisk positiv miljömärkning. Till miljömärkessymbol valdes en
stiliserad svan. År 1989 inrättades den svenska miljömärkningsstyrel-
sen, som är knuten till Standardiseringen i Sverige (SIS).
Märkningen är frivillig och bygger på att producenter och importö-
rer ansöker om att få använda svanmärket på sina produkter. Innan en
licens beviljas måste produkten genomgå oberoende testning och certi-
fiering. Företag som ansöker om licens får betala en ansökningsavgift.
Kriterier har hittills fastställts för 25 produktgrupper, bl.a. diskmaski-
ner, kuvert, blöjor och tvättmedel. Omkring 650 varumärkta produkter
finns i dag på den nordiska marknaden.
Märkningen "Bra miljöval" drivs i samarbete mellan Svenska Natur-
skyddsföreningen (SNF) samt ICA, KF och Dagab. Samarbetet omfattar
kriterieframtagning, marknadsöversikter och märkning. Projektet in-
leddes år 1989, samtidigt som svanmärkningen. År 1992 introducerade
SNF en egen symbol, en falk.
Utöver den samnordiska svanmärkningen och "Bra miljöval" finns
olika företags- och organisationsmärken på marknaden.
EG antog våren 1992 en förordning om miljömärkning med en sym-
bol i form av en stiliserad blomma. Kommissionen fattar beslut om
festställande av kriterier. Berörda parter konsulteras innan kriterier
festställs.
Varje medlemsland skall utse ett eller flera s.k. behöriga organ.
Dessa skall behandla ansökningarna och granska om produkten i fråga
uppfyller festställda kriterier. En godkänd ansökan remitteras sedan till
de andra ländernas behöriga organ, som har ett antal veckor på sig att
invända om de anser att bedömningen varit felaktig. EU:s system är
avgiftsbelagt med en ansökningsavgift och en årsavgift.
Genom tilläggsavtalet till EES-avtalet har EU:s miljömärknings-
system fr.o.m. den 1 juli 1994 införlivats i svensk rätt, vid sidan av det
nordiska systemet. Tills vidare skall SIS även administrera EG-
systemet.
28
Sammanfattning: Konsumentpolitikens mål skall vara att främ-
ja konsumenternas intressen som aktörer på marknaden och som
brukare av varor, tjänster och andra nyttigheter vad gäller
- hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser,
- konsumenternas rättsliga ställning och
- konsumenternas hälsa och säkerhet.
All verksamhet inom den statliga konsumentpolitiken skall ta
sikte på ett eller flera av dessa tre mål. Den skall dessutom vara
förenlig med en eller flera av följande prioriteringsgrunder. Den
skall
- stödja människor som på grund av sina individuella förhållan-
den är förhindrade att fungera som brukare eller konsumenter
på bästa sätt,
- avse hushållens baskonsumtion eller
- undanröja brister i marknadens funktionssätt.
Konsumentpolitiken skall därutöver som ett fjärde mål ha att
främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt lång-
siktigt hållbar utveckling samt att därvid verka för att konsumen-
ternas önskemål om en god miljö får genomslag på marknaden.
Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när
det är väsentligt och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.
Bakgrund
De svårigheter som en konsument kan ha i denna sin egenskap kan vara
av de mest skiftande slag. De kan gälla frågor av avgörande betydelse
för ett hushålls förmåga till ekonomisk överlevnad, som exempelvis
förvärv av en bostad. Frågorna kan gälla ekonomiska åtaganden av
mindre dramatisk men ändå påtaglig art. De kan också gälla förhållan-
den som har begränsad praktisk betydelse. Många konsumentfrågor är
inte i första hand, eller över huvud taget, av ekonomisk karaktär. Ett
allvarligt problem kan ligga i förekomsten av farliga varor ute på mark-
naden eller i hemmen. Ett annat kan ha att göra med svårigheterna för
en brukare att veta hur en inköpt vara skall användas på rätt sätt, eller
att, även med sådan kunskap, exempelvis på grund av rörelsesvårigheter
kunna utnyttja den. Men konsumentens svårigheter kan också gälla
annat, exempelvis hans rättigheter, liksom hans möjligheter att ta till-
vara sin rätt.
Konsumentproblemen kan också ha orsaker av mycket skilda slag.
Skälen kan ha att göra med hur marknaden fungerar. Problemet ligger
exempelvis i att en individ inte kan få tag i den vara han önskar. Orsa-
Prop. 1994/95:16
29
ken kan tänkas vara att han bor i en trakt med begränsat utbud. Men Prop. 1994/95:16
den skulle också kunna bestå i att han inte vet hur han skall informera
sig om var produkten står att finna. Ett annat problem kan ligga i att
varan nog finns att tillgå, men bara till ett mycket högt pris. Orsaken
kan vara bristen på konkurrens. Ytterligare en annan situation är att en
köpare luras att förvärva en dålig vara i tron att den är bra, och för-
vägras rätt att byta. Här kan orsakerna vara otillbörlig marknadsföring,
oskäliga avtalsvillkor och dålig eller obefintlig reklamationshantering.
De kan också ligga i att konsumenten är illa informerad eller på annat
sätt illa rustad att hantera en sådan situation som han har råkat in i.
Konsumentproblem av dessa och andra slag kan lösas på en mängd
olika sätt. Vilka medel som bäst kan användas beror på problemens art
och orsaker. Vissa svårigheter kan en konsument undvika genom egna
åtgärder. Andra kan undvikas genom att företag blir utsatta för kon-
kurrens. Åter andra kan undvikas genom lagstiftning om konsumentköp
m.m. och principer och organ för reklamationshantering och andra åter
igen genom en marknadssanering genom marknadsbevakning. Konsu-
menterna kan lättare klara sig som brukare i hemmen och som aktörer
på marknaden genom att få utbildning och information.
De flesta frågor som uppkommer i hemmen och på marknaden löses
av dem de gäller, dvs. av brukarna eller hushållen själva, i förekom-
mande fall i samråd med berörda näringsidkare och andra aktörer.
Staten har sedan många år varit en av dessa.
Det statliga engagemanget på konsumentområdet är omfattande. Med
stöd av lagstiftning av olika slag verkar ett stort antal myndigheter för
att i skilda avseenden - bl.a. genom övervakning, tillsyn och kontroll -
se till att konsumenternas intressen värnas. Som exempel kan nämnas
sektorsmyndigheter som Livsmedelsverket, Vägverket, Boverket, Kemi-
kalieinspektionen och Finansinspektionen. Till detta kommer Konsu-
mentverket som den centrala förvaltningsmyndigheten för konsument-
frågor, med ett brett mandat att bevaka konsumenternas intressen på i
första hand sådana områden som inte är specialreglerade. I viss ut-
sträckning sträcker sig dock Konsumentverkets ansvar även in på dessa
områden, exempelvis när det gäller tillsynen över marknadsföringen
där.
Regeringen går i detta sammanhang inte in på sådana konsument-
frågor som omfattas av specialreglering. Vad som här behandlas är
principerna för samhällets generella konsumentpolitik, vilken i dag i
första hand administreras av Konsumentverket men inom vars ramar
också bl.a. Allmänna reklamationsnämnden verkar.
Målen för konsumentpolitiken
Det kan inte komma i fråga att staten skulle engagera sig i alla slags
konsumentproblem. Mot det talar redan resursskäl. De satsningar som
staten skall svara för måste därför avgränsas till att gälla vissa närmare
angivna mål. Inom ramen för dessa mål måste satsningarna avse frågor
som i en allmän mening får anses vara särskilt angelägna. Innan en
30
verksamhet påbörjas måste det noga prövas vilket mål som verksam- Prop. 1994/95:16
heten skall leda mot och om den är angelägen.
De mål som i dag gäller för den statliga konsumentpolitiken är
mycket allmänt utformade och kan i princip omfatta varje slags åtgärd
som syftar till att stödja hushållen och konsumenterna. Regeringens
inställning är att nya mål bör ställas upp, som liksom de nuvarande är
flexibla, men som samtidigt på ett tydligare sätt anger konsumentpoliti-
kens inriktning. Vi vill också att konsumentverksamheten inriktas på
sådana områden eller frågor som framstår som väsentliga. Och vi vill
understryka vikten av att de som driver denna verksamhet gör detta
under hänsynstagande till de tidigare angivna utgångspunkterna för
konsumentpolitiken (avsnitt 4).
Regeringen anser att konsumentpolitiken liksom hittills skall inriktas
på konsumenternas roll som både aktörer på marknaden och brukare av
varor, tjänster och andra nyttigheter. Den första rollen handlar om den
enskilde och hushållet som köpare osv. av varor, tjänster och andra
nyttigheter (fast egendom, krediter m.m.). Den andra gäller förhållandet
i hemmet och hushållet samt på fritiden. Inom dessa ramar anser vi att
hushållens resurser och konsumenternas ekonomiska förhållanden, deras
rättsliga ställning samt deras hälsa och säkerhet är särskilt angelägna
områden att uppmärksamma i konsumentpolitiken. Vi anser att detta
uttryckligen bör återspeglas i målen för konsumentpolitiken. Den synen
ligger väl i linje med såväl det nordiska handlingsprogrammet (avsnitt
3.2) som EU:s konsumentpolitiska program (avsnitt 3.3).
Men verksamhet som är inriktad på dessa tre områden kan ha mycket
varierande karaktär och angelägenhetsgrad.
Vi anser därför att det dessutom skall krävas att verksamheten är
förenlig med en eller flera av följande prioriteringsgrunder. En sådan är
att verksamheten är inriktad på konsumtionsområden som typiskt sett
påtagligt belastar hushållens budget (baskonsumtionen). En annan är att
den tar sikte på konsumentproblem som drabbar människor som på
grund av sina individuella förhållanden är förhindrade att fungera som
brukare eller konsumenter på bästa sätt (konsumtionshinder), exempel-
vis på grund av ålder eller funktionsnedsättning (ibland betecknade som
"utsatta" eller "svaga" grupper). En tredje prioriteringsgrund är att
verksamheten är inriktad på svagheter i marknadens sätt att fungera,
t.ex. dålig marknadstransparens (överskådlighet) eller bristande efter-
levnad av spelreglerna på marknaden.
Som tidigare har berörts blir sambandet mellan konsumtion och miljö
allt mera påtagligt. Genom sitt val på marknaden kan konsumenterna
påverka natur och miljö. Detsamma gäller i fråga om konsumentens
beteende i hushållet.
Ett särskilt mål som tar sikte på dessa omständigheter bör därför
ställas upp. Också detta tigger väl i linje med synen inom EU. I EG-
kommissionens andra treåriga handlingsplan för konsumentpolitiken
framhålls således att det finns ett nära samband mellan konsumentpolitik
och miljöpolitik. Målen för miljöskyddet kräver enligt planen en för-
ändring i konsumentbeteendet så att resurserna används rationellt och 31
slöseri bekämpas.
Ett ytterligare mål för konsumentpolitiken bör således vara att främja Prop. 1994/95:16
konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar
utveckling. Detta bör i första hand ske genom att man använder medel
som låter konsumenternas långsiktiga önskemål i fråga om en bättre
miljö få genomslag på marknaden.
Nu kan man naturligtvis tänka sig verksamheter som möter de nämn-
da målen och prioriteringarna men som ändå inte ger påtaglig effekt
(konsumentnytta) vare sig på lång eller kort sikt och därför inte kan
sägas vara betydelsefulla från konsumentsynpunkt. Sådan verksamhet
skall givetvis inte bedrivas med statlig finansiering.
Till de mål och prioriteringar som vi har ställt upp nu vill vi därför
lägga ett tredje krav: en konsumentpolitisk aktivitet skall bedrivas bara
om den är väsentlig från konsumentsynpunkt. För att den skall utföras i
statlig regi krävs dessutom att den inte bättre kan utföras av någon
arman aktör.
I det följande beskrivs innebörden av de konsumentpolitiska målen
och prioriteringsgrundema närmare.
Regeringens förslag: Ett mål för konsumentpolitiken skall
vara att främja hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser
enligt egna önskemål, inbegripet möjligheten att genom god
överskådlighet på marknaden göra välöverlagda val.
Kommittén: Kommittén har föreslagit att de två mål som fastslogs i
1986 års riksdagsbeslut skall föras vidare. Det ena målet är att stärka
konsumenternas ställning på marknaden och det andra att stödja hus-
hållen i deras strävan att effektivare utnyttja sina resurser. Kommittén
har vidare föreslagit att ett nytt mål ställs upp, nämligen att främja en
från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling (bet. s. 230, 319-320).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig om
målen ansluter sig i stort till kommitténs förslag. Sveriges Konsument-
råd anför i sitt yttrande att begreppet "resurser" måste utvidgas till att
gälla även naturresurser.
Skälen för regeringens förslag: Som regeringen har anfört tidigare
(avsnitt 4.1) måste frågor som avser hushållens ekonomi uppmärksam-
mas i konsumentpolitiken. Den uppfattningen får också stöd av bl.a.
beslutet att införa en särskild lag om skuldsanering, liksom tidigare
beslut om lagstiftning om bl.a. konsumentköp och konsumenttjänster,
konsumentkrediter, hemförsäljning och paketresor. Det bör tilläggas att
artikel 129a i Romfördraget - som har tillkommit enligt Maastrichtför-
draget - uttryckligen anger att "Gemenskapen skall bidra till att en hög
konsumentskyddsnivå uppnås genom särskilda insatser som understöder
och kompletterar medlemsstaternas politik för att skydda konsumenter-
nas ekonomiska intressen". Detta betonas också i EG-kommissionens
32
handlingsplan på konsumentområdet för perioden 1993-1995. Även det Prop. 1994/95:16
nordiska handlingsprogrammet betonar vikten av att konsumenternas
ekonomiska intressen uppmärksammas i konsumentpolitiken (se avsnitt
3.2).
Ett uttryckligt mål för konsumentpolitiken bör mot bakgrund av vad
som har sagts nu vara att främja hushållens möjligheter att utnyttja sina
resurser enligt sina egna önskemål.
Med resurser avses i första hand tid, pengar och andra materiella
tillgångar. En verksamhet som är inriktad på detta mål kan avse konsu-
mentens resursutnyttjande både då han uppträder som köpare på mark-
naden och då han använder sina tillgångar i hemmet, under resor osv.
Den behöver inte vara inriktad enbart på "konsumtion" eller "brukande"
i snäv mening utan kan t.ex. också gälla en sådan sak som sparande (av
tid eller pengar).
När konsumenten uppträder på marknaden som köpare eller liknande
är hans möjligheter att handla efter eget val på ett så välöverlagt sätt
som möjligt beroende av många faktorer. Vissa är hänförliga till honom
själv och gäller hans egen förmåga och hans eget handlande. Ibland kan
konsumentens individuella förhållanden vara sådana att han behöver
särskilt bistånd. Detta behandlar vi längre fram (avsnitt 5.5).
Men konsumentens handlande är också beroende av marknadens
funktionssätt. Grundläggande för konsumentens möjlighet att göra ett
välöverlagt val är att marknaden kan överblickas (är transparent). För
att uppnå detta måste krav ställas framför allt på informationen om
marknaden - den måste vara tydlig, vederhäftig, adekvat och jämförbar.
Vi vill här erinra om den vikt som man inom EU fäster vid just god
konsumentinformation, vilket kommer till uttryck i bl.a. olika projekt
(se avsnitt 3.3). Detta är en fråga som måste uppmärksammas särskilt i
den statliga konsumentverksamheten. Den vikt som också regeringen
fäster vid informationsfrågan skall komma till uttryck i målbeskrivning-
en.
Med hänvisning till vad som har sagts nu skall således ett första mål
för den framtida konsumentpolitiken vara att främja hushållens möjlig-
heter att utnyttja sina resurser enligt egna önskemål, inbegripet möjlig-
heten att genom god överskådlighet på marknaden göra välöverlagda
val.
Regeringens förslag: Ett andra mål för konsumentpolitiken
skall vara att främja konsumenternas rättsliga ställning, inbe-
gripet deras förmåga att göra sina rättigheter gällande.
Kommittén: Se under avsnitt 5.2.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna som har yttrat sig
om målen ansluter sig i huvudsak till kommitténs förslag. Sveriges 33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 16
Industriförbund (Industriförbundet), Grossistförbundet Svensk Handel, Prop. 1994/95:16
&4F och Statskontoret har en annan uppfattning. Statskontoret menar att
den övergripande målsättningen bör vara att bevaka konsumenternas
ställning.
Skälen för regeringens förslag: Konsumenternas rättsliga ställning
har avgörande betydelse särskilt för deras möjligheter att agera på
marknaden. Den får därigenom också effekt på hushållens ekonomiska
resursutnyttjande, liksom på skyddet för hälsa och säkerhet. Ett ytterli-
gare intresse som konsumentpolitiken skall främja är därför konsumen-
ternas rättsliga ställning. Detta ligger nära det andra mål som lades fast
i 1986 års riksdagsbeslut om att konsumenternas ställning på marknaden
skall stärkas (se avsnitt 3.1). Detta senare mål, som kommittén har
föreslagit skall föras vidare, har kritiserats av ett par remissinstanser,
som anser att det inte passar längre. Grunden till kritiken är att målet
utgår från att det råder obalans mellan näringslivet och konsumentkol-
lektivet. Målet har därvid uppfettats som att balans skall skapas genom
ny lagstiftning. Industriförbundet och Grossistförbundet Svensk Handel
anser att ett sådant mål bygger på en felsyn. När målet sattes upp första
gången vid böijan av 1970-talet kan det ha rått obalans av angivet slag,
men det är inte längre fellet i dag.
Uttrycket "främja konsumenternas rättsliga ställning" skall inte upp-
fattas så snävt som har angivits. Konsumenternas rättsliga ställning kan
främjas på olika sätt, varav bara ett är ny lagstiftning.
Men man kan knappast heller med rätta hävda att konsumenterna
genom lagstiftning har ett skydd på marknaden som är tillfredsställande
i alla delar. Det finns fortfarande områden där särskilda konsument-
skyddsregler är ofullständiga eller saknas, trots att ett behov av lagreg-
ler torde finnas. Som exempel kan nämnas problem som kan uppstå vid
elektronisk betalningsförmedling. Ett annat område är sådana konsu-
menttjänster som inte omfettas av konsumenttjänstlagen. Det har också
i samband med Sveriges anslutning till EES förekommit att nya konsu-
mentskyddsregler har behövt införas för att Sverige skall leva upp till
sina förpliktelser. Det kan tilläggas att man inom EU överväger nya
konsumentskyddsregler utan motsvarighet i Sverige, bl.a. om distansför-
säljning och andelsuthyming ("timeshare"). Detta belyser också att det
mål som nu diskuteras ligger väl i linje med synen inom EU och EES.
Ett mål om att konsumenternas rättsliga ställning skall främjas ligger
också i linje med såväl det nordiska handlingsprogrammet som EU:s
treårsprogram för konsumentpolitiken (se avsnitt 3.2 och 3.3).
Konsumenternas rättsliga ställning kan främjas även på annat sätt än
genom ny lagstiftning. Det kan ske genom exempelvis förbättrad
efterlevnad av den civilrättsliga och marknadsrättsliga lagstiftningen
(produkter som tillhandahålls är otjänliga, ferliga eller felaktiga på
annat sätt, informationen är bristfällig, marknadsföringen otillbörlig).
Likaså kan reklamations- och tvistlösningsförhållandena vara outveckla-
de, vilket påverkar konsumentens rättsliga ställning i praktiken.
Men här kan också omständigheter som närmast är att hänföra till
konsumentens individuella situation spela in. Hans eller hennes förmåga 34
att i det enskilda fellet orientera sig på marknaden eller att ta tillvara
sina rättigheter är kanske dålig på grund av bristande utbildning, tids- Prop. 1994/95:16
brist osv. Vi anser att ett främjande av konsumenternas rättsliga ställ-
ning också innefattar konsumenternas förmåga att göra sina rättigheter
gällande.
Ett andra mål för den framtida konsumentpolitiken skall således vara
att främja konsumenternas rättsliga ställning, inbegripet deras förmåga
att göra sina rättigheter gällande.
Regeringens förslag: Ett tredje mål för konsumentpolitiken
skall vara att främja konsumenternas hälsa och säkerhet.
Kommittén: Se under avsnitt 5.2.
Remissinstanserna: Folkhälsoinstitutet föreslår att miljömålet skall
kompletteras med ett hälsomål.
Skälen för regeringens förslag: Säkerhetsfrågorna har redan i dag
hög prioritet i konsumentpolitiken, både i Sverige och i andra länder.
Det har i vårt land kommit till uttryck i bl.a. tillkomsten av produktsä-
kerhetslagen (1988:1604). På senare tid har, som en följd av EES-av-
talet, ytterligare lagar på produktsäkerhetsområdet tillkommit, exempel-
vis om leksaker, personlig skyddsutrustning för privat bruk och farliga
livsmedelsimitationer. Det finns också en mängd andra lagar om särskil-
da produktkategorier, såsom läkemedel, livsmedel och kemikalier.
Den vikt som regeringen fäster vid säkerhetsfrågorna gör att vi anser
att ett tredje mål för konsumentpolitiken bör vara att främja konsumen-
ternas säkerhet. Frågan är då om målet också bör avse konsumenternas
hälsa. För detta talar att även frågor som gäller människornas hälsa
givetvis är av största vikt. Som skäl mot kan bl.a. anföras att hälsofrå-
gor till stor del omfattas av specialreglering och ligger inom ansvarsom-
rådet för myndigheter som i Sverige inte brukar hänföras till konsu-
mentsektom (bl.a. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen).
Samtidigt kan konstateras att det råder ett nära samband mellan sä-
kerhet och hälsa. Hälsoproblem kan uppkomma exempelvis som en
följd av konsumtionsförhållanden, t.ex. som en effekt av en persons
konsumtionsmönster eller därför att en produkt har skadliga egenskaper.
Redan i dag omfattar också den traditionella konsumentverksamheten -
som utförs av bl.a. Konsumentverket - vissa hälsoaspekter, exempelvis
användningen av hälsoargument i marknadsföringen. Vi kan vidare
erinra om att skyddet för konsumenternas hälsa och säkerhet upptas i
det nordiska konsumentpolitiska handlingsprogrammet liksom i EU:s
konsumentpolitiska program av 1975 och 1981 (se avsnitt 3.2 och 3.3).
Hälsa liksom säkerhet anges dessutom också i artikel 129a i Romför-
draget.
Med hänvisning till vad vi har anfört nu anser vi att det tredje konsu-
mentpolitiska målet skall avse både hälsa och säkerhet. För Konsument-
35
verkets del rör det sig närmast om att komplettera det arbete på hälso- Prop. 1994/95:16
området som utförs av andra myndigheter såsom Folkhälsoinstitutet,
Socialstyrelsen och Livsmedelsverket.
Med hänvisning till vad vi har anfört nu skall därför ett tredje mål
for den framtida konsumentpolitiken vara att främja konsumenternas
hälsa och säkerhet.
Regeringens förslag: För att konsumentpolitiska åtgärder skall
vidtas skall de inte bara vara ägnade att leda till att ett eller
flera av de tidigare nämnda målen uppnås. Åtgärderna skall
dessutom vara förenliga med en eller flera av följande priorite-
ringsgrunder. De skall således
- stödja människor som på grund av sina individuella förhållanden
är förhindrade att fungera som brukare eller konsumenter på
bästa sätt (konsumtionshinder),
- avse hushållens baskonsumtion eller
- undanröja brister i marknadens funktionssätt.
Kommittén: Kommittén betonar vikten av insatser som gäller bas-
konsumtion och s.k. utsatta grupper. Men några särskilda priorite-
ringsgrunder ställs inte upp (bet. s. 320).
Remissinstanserna: Handikappinstitutet delar kommitténs bedömning
att konsumentpolitiska insatser i första hand bör inriktas mot sådana
varor och tjänster som har betydelse för resurssvaga grupper och ingår
i begreppet baskonsumtion. Livsmedelsverket och Sveriges Pensionärs-
förbund instämmer, i huvudsak, i denna uppfattning. Handikappinstitutet
framhåller vidare att personer med funktionshinder i dubbel mening är
en resurssvag grupp, som både är ekonomiskt svagare än andra och har
sämre förutsättningar att agera på marknaden. Ungdomsstyrelsen
(tidigare Statens ungdomsråd) anser att staten måste driva en offensiv
konsumentpolitik med fokus på de svaga gruppernas behov. Barn-
ombudsmannen (BO) understryker behovet av stöd till hushåll med
ansträngd ekonomi, dvs. ofta ensamstående med barn. Neurologiskt
Handikappades Riksförbund (NHR) menar att svaga grupper måste
definieras och att det måste klargöras på vilket sätt och med vilka resur-
ser man kommer att arbeta konsumentpolitiskt med handikappfrågor.
Statens handikappråd är av en liknande uppfettning. Flera remissinstan-
ser, bl.a. Riksförbundet mot Astma-Allergi och Statens handikappråd,
anser att kommittén tagit för litet hänsyn till funktionshindrade i sitt
arbete. Riksförbundet mot Astma-Allergi framhåller också att Konsu-
mentverket har en särskilt viktig uppgift när det gäller att bevaka funk-
tionshindrades konsumentintresse.
Skälen för regeringens förslag: De tre mål för konsumentpolitiken
som regeringen tidigare har föreslagit är mera precisa än de mål som
36
gäller i dag. De är likväl ganska allmänt hållna och ger inte ensamma Prop. 1994/95:16
tillräcklig ledning for vad den statliga konsumentverksamheten skall
omfatta. För att en åtgärd skall vidtas bör den därför uppfylla vissa
prioriteringskrav.
Vi uppställer här tre prioriteringsgrunder. Den första tar sikte på att
människorna och hushållen kan vara förhindrade att på bästa sätt funge-
ra i sina roller som brukare eller aktörer på en marknad, av olika in-
dividuellt betingade skäl. Hindren kan således bestå i brist på resurser
(dålig ekonomi, ont om tid), nedsättningar i kroppsliga eller andra
funktioner på grund av sjukdom, handikapp, ålder m.m., eller dåliga
kunskaper (om hur man beter sig i hushållet eller på marknaden på
grund av exempelvis dålig utbildning, ålder, språksvårigheter eller
kulturella förhållanden). Detta kan kallas olika sorters konsumtionshin-
der.
Människor eller hushåll som hör till någon av dessa kategorier har i
det alldeles övervägande antalet fall inte hinder av angivet slag i hela
sin roll som brukare eller konsumenter. Den prioritering av konsument-
politiska insatser som vi talar om här avser givetvis bara sådana situa-
tioner där "svagheten" eller "utsattheten" får betydelse för vederbörande
i rollen som brukare eller konsument.
Den andra prioriteringsgrund som vi vill peka ut har samband med
hushållens baskonsumtion, dvs. sådana konsumtionsområden som typiskt
sett är mest belastande för hushållens budget. Denna prioriteringsgrund
har störst betydelse i förhållande till det första målet, dvs. det som
avser främjandet av hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser.
Frågor som gäller såväl konsumenternas rättsliga ställning som hälsa
och säkerhet bör givetvis uppmärksammas även då de gäller annat än
baskonsumtion. Detta följer redan av att hälso- och säkerhetsaspekter i
de flesta fall är klart relaterade både till den första prioriteringsgrunden
och till den tredje, som vi strax skall behandla. Också frågor som gäller
konsumenternas rättsliga ställning lär i allmänhet ha klart samband med
den tredje prioriteringsgrunden.
De områden som i första hand är att hänföra till baskonsumtion är
livsmedel och kläder, bostäder och transporter. Men hit hör också i
ökad grad - bl.a. som en följd av avregleringen - sådant som utbildning
och sjukvård. Särskild uppmärksamhet bör således - med utgångspunkt
i denna prioriteringsgrund - ägnas åt sådana varor och tjänster som har
anknytning till de nämnda områdena. Men en konsumentpolitisk
verksamhet behöver givetvis inte direkt ha med produkterna (varorna
och tjänsterna) som sådana att göra. Den kan t.ex. avse frågor som
gäller finansieringen av förvärv av produkter av detta slag, liksom
sparande, försäkringar osv. som är knutna till konsumtionsområdet i
fråga.
På t.ex. bostadsområdet betyder det som har sagts att frågor om
förvärv och hyra av lägenheter eller småhus bör uppmärksammas,
liksom sådant som gäller bostadens inredning och funktion (möbler,
utformning osv.). I fråga om transporter bör frågor som gäller såväl
hushållens egna transportmedel (bilar, cyklar) som transporttjänster
37
(med buss, tåg osv.) bevakas. Vi kommer senare att ge ytterligare Prop. 1994/95:16
exempel på innebörden av denna prioriteringsgrund (avsnitt 5.7).
Det måste framhållas att de konsumtionsområden som har angivits
delvis är specialreglerade och ligger inom ansvarsområdet för olika
sektorsmyndigheter, såsom Livsmedelsverket, Boverket och Vägverket.
Det innebär att den konsumentverksamhet som vi talar om här bara kan
avse vissa av de förhållanden som gäller på dessa områden, exempelvis
information och marknadsföring samt avtalsvillkor. Samtidigt måste
betonas att frågor som gäller information, marknadsföring och avtals-
villkor kan ha stor praktisk och ekonomisk betydelse särskilt på tunga
konsumtionsområden.
Den tredje prioriteringsgrunden gäller brister i marknadens funktions-
sätt. Bristerna kan bestå i att avsaknaden av konkurrens ger upphov till
konsumentproblem - exempelvis dålig tillgång på bra eller billiga pro-
dukter - eller att problem uppstår därför att marknadens spelregler för
marknadsföring, informationslämnande, produktsäkerhet eller något
annat inte iakttas. Exempel på brister i marknadens funktionssätt är
således förekomsten av vilseledande eller på annat sätt otillbörlig mark-
nadsföring, ofullständig information om de varor och tjänster och andra
nyttigheter som bjuds ut och försäljning av produkter som inte uppfyller
uppställda säkerhetskrav. Ett annat exempel är att marknaden är svår att
överblicka (avsaknad av marknadstransparens).
Regeringens förslag: Ett fjärde mål för konsumentpolitiken
skall vara att främja konsumenternas intresse av en från miljö-
synpunkt långsiktigt hållbar utveckling. Det innebär att valet av
sådana konsumtionsaltemativ som är minst belastande på miljön
skall understödjas, samtidigt som konsumenternas egna önske-
mål om en god miljö får genomslag på marknaden.
Kommittén: Kommitténs miljömål överensstämmer delvis med
regeringens (bet. s. 230). Kommittén har emellertid inte närmare ut-
vecklat innebörden av målet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan
har varit positiva till att införa ett miljömål i konsumentpolitiken. Folk-
hälsoinstitutet föreslår att målet kompletteras med ett hälsomål. Stats-
kontoret anser inte att det uppgivna målet skall uppfattas som ett mål,
utan snarare en restriktion. Sveriges Konsumentråd pekar på att ett
effektivt ekonomiskt resursutnyttjande kan stå i motsättning till att
främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling. Problemet
förtjänar en fördjupad analys.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att nya konsum-
tionsmönster bör främjas så att befintliga resurser inte i onödan för-
38
slösas. Konsumtionsmöjlighetema för morgondagens konsumenter får Prop. 1994/95:16
inte utarmas. Som har framhållits tidigare överensstämmer detta också
med vad som sägs i EU:s nu gällande konsumentpolitiska program
(avsnitt 5.1).
Sverige har ställt sig bakom det handlingsprogram som antogs vid
FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. I ett
avsnitt i konferensens mest omfattande dokument - handlingsprogram-
met Agenda 21 - diskuteras konsumtionens och produktionens betydelse
för de ökande globala miljöskadorna. Följande mål slås fast, nämligen
- att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall främjas som
minskar påfrestningarna på miljön och som tillfredsställer mänsklig-
hetens basbehov,
- att en bättre förståelse för konsumtionens roll utvecklas, liksom vägar
att åstadkomma mera hållbara konsumtionsmönster samt
- att hållbara konsumtionsmönster uppnås genom att de utvecklade län-
derna går i spetsen.
Såsom vi tidigare har anfört (avsnitt 4.6) presenterade regeringen år
1993 en kretsloppsproposition (prop. 1992/93:180) varigenom möjlig-
heten till ett s.k. producentansvar infördes från den 1 januari 1994. I
konsekvens med dessa beslut om bl.a. utökat producentansvar för avfall
bör konsumentpolitiken syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med
resurshushållning och kretsloppstänkande som vägledande ideal.
Ett så beskrivet miljömål kan, åtminstone på kort sikt, komma i
konflikt med såväl ett effektivt ekonomiskt resursutnyttjande som med
andra konsumentintressen. Sveriges Konsumentråd har i sitt remissvar
tagit upp detta förhållande. I ett kort perspektiv kan konsumentnyttan av
en anpassning av konsumtionen till en från miljösynpunkt långsiktigt
hållbar utveckling vara begränsad eller obefintlig. En sådan anpassning
kan till och med vara till nackdel från en renodlad kortsiktig konsu-
mentsynpunkt. Så exempelvis kan miljöbelastande förpackningar vara
enklare för konsumenterna att transportera än förpackningar som är
miljöanpassade.
Men ser man på saken i ett längre perspektiv kan den komma i en
annan dager. Alla människor är, också som konsumenter, beroende av
tidigare generationers förhållningssätt till miljö och naturresurser. Da-
gens konsumtionsutrymme är delvis en effekt av gårdagens konsum-
tionsmönster, och dagens konsumtionsbeteende påverkar på motsvaran-
de sätt morgondagens konsumenter. Detta långsiktiga perspektiv måste
enligt regeringens bedömning anläggas vid utformningen av den fram-
tida konsumentpolitiken. Regeringen utgår också från att konsumenterna
överlag ansluter sig till ett sådant mera långsiktigt perspektiv och alltså
finner ett intresse i en konsumtion som är anpassad till en från miljö-
synpunkt långsiktigt hållbar utveckling. Detta bör särskilt vara fallet om
konsumenternas egna önskemål i frågan hur miljön skall skonas eller
förbättras får genomslag på marknaden. Målet bör därför omfatta också
denna aspekt.
Ett fjärde mål för den framtida konsumentpolitiken skall således vara 39
att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt
hållbar utveckling. Det innebär att valet av sådana konsumtionsaltema- Prop. 1994/95:16
tiv som är minst belastande på miljön bör understödjas, samtidigt som
konsumenternas egna önskemål om en god miljö får genomslag på
marknaden.
I fråga om de tre mål för konsumentpolitiken som vi har föreslagit
tidigare har vi också satt upp tre särskilda prioriteringsgrunder (avsnitt
5.5). Vi föreslår inte att dessa också skall gälla i förhållande till det
fjärde mål som vi nu har diskuterat. Anledningen är att de angivna
prioriteringsgrundema inte förefaller helt adekvata i förhållande till
miljömålet. Som exempel kan tas miljömärkning av disk- och tvättme-
del. Sådan märkning får anses ha stort värde från konsumentsynpunkt i
förhållande till miljömålet. Däremot kan dessa produkter inte hänföras
till hushållens baskonsumtion eller någon av de övriga två
prioriteringsgrundema. Enligt vår mening kan det dock finnas anledning
att längre fram föreslå särskilda prioriteringsgrunder även för detta mål.
Det kan vara befogat när man har fått mera praktisk erfarenhet av
verksamhet med sikte på sambandet mellan konsumtion och miljö.
Regeringens förslag: Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas
i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte bättre
kan utföras av någon annan aktör. Detta gäller i fråga om vart
och ett av de fyra målen.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har framhållits finns
ett brett spektrum av frågor som angår marknadsaktörernas och hushål-
lens förhållanden. Vissa är stora och generella, andra ligger på ett mera
jordnära plan. Vissa berör många människor, andra åter bara några få.
Vissa problem medför en påtaglig påfrestning för berörda konsumenter,
andra drabbar den enskilda konsumenten endast i mindre grad. Vissa
frågor kan i en allmän konsumentpolitisk mening sägas vara viktiga och
tunga, medan andra har mindre betydelse.
Detta gäller även sådana frågor som ligger inom ramen för de tre
första konsumentpolitiska målen och de prioriteringsgrunder som knyter
an till dem. Det gäller också frågor som har beröring med det fjärde
målet som gäller sambandet mellan konsumtion och miljö.
Regeringen anser att den statliga konsumentpolitiken bara skall ägna
sig åt frågor som är väsentliga från konsumentsynpunkt. Ett väsentlig-
hetskrav skall därför ställas upp. Vad som får anses vara väsentligt får
prövas i relation till de uppställda målen - om hushållens möjligheter att
utnyttja sina resurser, om konsumenternas hälsa och säkerhet, om deras
rättsliga ställning (lagstiftning, lagtillämpning, möjligheter att ta tillvara
sin rätt) och om konsumentintresset av en från miljösynpunkt långsiktigt
hållbar utveckling.
40
Väsentlighetskravet skall på motsvarande sätt också ses i förhållande Prop. 1994/95:16
till de tre prioriteringsgrunder som hänför sig till de första tre målen.
En fråga skall således uppmärksammas om den är väsentlig för kon-
sumenter med olika sorters konsumtionshinder, för hushållens baskon-
sumtion eller for brister i marknadens funktionssätt.
Vad detta innebär kan illustreras med några exempel som gäller
begreppet baskonsumtion. Denna prioriteringsgrund tar sikte på vissa
konsumtionsområden. Den innebär att en verksamhet som inte kan
motiveras utifrån någon av de andra två prioriteringsgrundema skall
vara inriktad på sådana produkter som typiskt sett i hög grad belastar
hushållens budget, dvs. som främst rör mat och kläder, bostaden och
transporter, liksom sjukvård och utbildning (inom de ramar som har
angivits tidigare, se avsnitt 5.5). Konsumentpolitiken skall uppmärk-
samma sådana produkter som har nödvändighetskaraktär.
Den statliga konsumentverksamheten bör - vad gäller baskonsumtio-
nen - inte omfatta produkter som antingen kostar förhållandevis litet
(och alltså skulle ha liten betydelse för hushållens utnyttjande av de
ekonomiska resurserna) eller som har föga betydelse för möjligheterna
att åstadkomma ett sparande av tid eller pengar. Inte heller bör den
gälla flertalet fritidsvaror eller produkter av utpräglad lyxkaraktär.
Begreppet baskonsumtion i den ntening som det här ges är, som
framgått, inte entydigt. Förutom av de exempel som ges här bör viss
ledning också kunna fås från de principer som är vägledande for av-
gränsningen av de konsumtionsområden som är skyddade från
utmätning eller ingår i socialbidragsnormen.
Det bör betonas att vad som har sagts nu om prioriteringsgrunden
baskonsumtion inte innebär att frågor som gäller varor och tjänster som
ligger utanför denna också faller utanför konsumentpolitiken. Sådana
frågor kan nämligen vara väsentliga för personer med konsumtions-
hinder eller när det gäller brister i marknadens funktionssätt. Det
betyder alltså att den statliga konsumentpolitiken, som tidigare har
berörts, kan ägna uppmärksamhet åt säkerhets- eller handikappaspekter
på produkter som uteslutande används på fritiden (t.ex. vissa idrotts-
redskap eller fordon) med hänvisning till att förekomsten av farliga
varor på marknaden är en brist i marknadens sätt att fungera. Farliga
varor kan givetvis också vara särskilt riskfyllda för personer som
exempelvis inte förmår att uppfatta riskerna, såsom barn, och då blir
prioriteringsgrunden om konsumtionshinder aktuell.
Till detta kommer att åtskilliga varor och tjänster som av vissa män-
niskor nyttjas på fritiden av andra används för försöijningsändamål
(t.ex. båtar, snöskotrar). Frågor med anknytning till sådana varor och
tjänster kan då tas upp om de kan sägas vara betydelsefulla för den
senare gruppen. Men det skall samtidigt påpekas att denna senare grupp
inte får utgöras av näringsidkare utan skall vara konsumenter. På mot-
svarande sätt kan frågor som gäller exempelvis paketresor uppmärksam-
mas om de är väsentliga med utgångspunkt i marknadens funktionssätt,
t.ex. därför att de gäller viktiga informationsbrister, vilseledande mark-
nadsföring eller oskäliga avtalsvillkor.
41
Det bör betonas att det väsentlighetskrav som föreslås här givetvis Prop. 1994/95:16
inte är avsett att ändra de förutsättningar som gäller enligt olika för-
fattningar för ingripanden från exempelvis Konsumentverkets och KO:s
sida. Vid lagtillämpningen gäller givetvis de avgränsningar som framgår
av författningarna i fråga.
Vad så gäller det fjärde målet - om miljöhänsyn - skall på mot-
svarande sätt en verksamhet påböijas bara om den gäller en fråga som
är väsentlig för främjandet av konsumenternas intresse av en från miljö-
synpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Väsentlighetskravet bör inrymma en ytterligare aspekt. Det kan enligt
regeringens mening inte anses väsentligt att en viss konsumentpolitisk
verksamhet genomförs av staten om den kan utföras bättre av en annan
aktör.
Sammanfattning: För att de konsumentpolitiska målen skall
kunna uppnås bör flera olika medel användas. Viktiga medel for
att uppnå de konsumentpolitiska målen är bl.a.
- lagstiftning,
- ekonomiskt stöd,
- åtgärder for att främja tillgången på varor och tjänster,
- forskning, provning och annan utredningsverksamhet,
- utbildning,
- rådgivning, opinionsbildning och annan information,
- marknadsbevakning och annan s.k. producentpåverkan,
- standardisering,
- reklamationshantering, medling och tvistlösning,
- skuldsanering.
Viktiga medel för att uppnå miljömålet kan exempelvis vara mil-
jöinformation, miljömärkning och källsortering av hushållsavfall.
De medel som har kommit att användas för att uppnå de konsument-
politiska målen har fortlöpande utvecklats och blivit allt fler. Den stat-
liga konsumentverksamheten präglades i ett inledningsskede vid 1940-
och 1950-talen av att man genom att avsätta ekonomiska medel för en
konsumentverksamhet (i fortsättningen betecknad ekonomiskt stöd) kom
att främja en utrednings-, provnings- och forskningsverksamhet som i
stor utsträckning avsåg hemmets och det enskilda hushållets praktiska
och ekonomiska förhållanden. Resultatet av den nyss nämnda verksam-
heten spreds till hushållen genom olika informationsinsatser (tidskrifter,
informationsblad, opinionsbildning m.m.).
42
Sammanfattningsvis kan man säga att denna verksamhet i stor ut- Prop. 1994/95:16
sträckning var inriktad på att hjälpa eller t.o.m. söka förmå hushållen
att agera så välöverlagt som möjligt och att därigenom utnyttja sina
resurser i form av pengar, tid och arbetskraft så effektivt som möjligt.
Detta har också i stor utsträckning varit målet för den utbildningsverk-
samhet som har bedrivits under lång tid.
Ett medel som knappast hade använts inom konsumentpolitiken före
början av 1970-talet var lagstiftning. I 1972 års riktlinjer för konsu-
mentpolitiken utpekas lagstiftning som ett instrument under framväxt
(prop. 1972:203 s. 5 f.). Lagstiftning har successivt kommit att använ-
das dels som ett civilrättsligt (reparerande) skyddsnät, dels som ett
näringsrättsligt (marknadsrättsligt) preventivt eller marknadssanerande
instrument för marknadsbevakning. I 1972 års beslut nämns också
reklamationshantering (inklusive medling och tvistlösning) i ljuset av
den försöksverksamhet på området som hade inletts några år tidigare
genom Allmänna reklamationsnämnden. Vid tillkomsten av en kommu-
nal konsumentverksamhet vid början av 1970-talet kom också rådgiv-
ning till enskilda konsumenter att bli ett betydelsefullt inslag. Ett ytterli-
gare medel för att tillgodose konsumentintresset, som har förekommit
alltsedan 1940-talet, är standardisering.
På senare tid har ett nytt konsumentpolitiskt medel, skuldsanering,
tillkommit genom 1994 års lag om skuldsanering.
Här bör också erinras om att Sverige genom EES-avtalet har åtagit
sig att se till att vissa i olika s.k. rättsakter (direktiv, förordningar
m.m.) närmare angivna medel skall kunna användas så att de mål kan
uppnås som är rättsakternas syfte. Rättsakterna förutsätter således lag-
stiftning som konsumentpolitiska styrmedel, åtskilliga kräver vidare
producentpåverkan genom uppställande av säkerhetsnormer och infor-
mationskrav samt efterlevnadsövervakning genom certifiering och mark-
nadskontroll. Vi kan också erinra om vad som har sagts i EU:s andra
konsumentpolitiska handlingsprogram om nya medel på konsument-
politikens område i form av bl.a. grupptalan (se avsnitt 3.3).
Regeringen kommer i det följande att diskutera vilka medel som bör
användas i konsumentpolitiken och därvid hur de olika medlen förhåller
sig till de konsumentpolitiska mål som vi har föreslagit (avsnitt 5).
Frågan om vilka intressenter - här kallade aktörer - som kan eller bör
ha tillgång till olika medel berörs också men utvecklas ytterligare längre
fram (avsnitt 7).
43
6.2 Lagstiftning
Prop. 1994/95:16
Regeringens bedömning: Lagstiftning bör även i fortsättningen
vara ett viktigt konsumentpolitiskt medel för att stärka konsu-
menternas rättsliga ställning, bl.a. som en följd av det euro-
peiska samarbetet. Det är också viktigt att lagstiftningen får
genomslag i praktiken.
Något förslag om införande av en konsumentbalk eller konsu-
mentskyddslag läggs inte fram.
Det finns skäl att se över prisinformationslagen när reglerna
om prisinformation har ändrats inom Europeiska unionen.
Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (bet. s. 269 och 277).
Remissinstanserna: De flesta instanser som har yttrat sig i frågan
om tillskapandet av en konsumentbalk eller konsumentskyddslag, bl.a.
Marknadsdomstolen, delar kommitténs bedömning att det för närvarande
inte är motiverat att införa en sådan lagstiftning.
Kommitténs förslag att göra en utvärdering av prisinformationslagen
har också vunnit gillande hos några av remissinstanserna, däribland
Konkurrensverket och Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF). Av
motsatt uppfattning är bl.a. Kooperativa Förbundet (KF) och Sveriges
Köpmannaförbund (Köpmannaförbundet), som för närvarande inte ser
några skäl för en utvärdering. Köpmannaförbundet föreslår i stället att
man i en ny marknadsföringslag inför erforderliga generella regler om
prisinformation. Konsumentverket anser inte att prisinformationslagen
innehåller några regler som kan kritiseras från konkurrenssynpunkt.
Skälen för regeringens bedömning
Allmänt
Regeringen erinrar här först om lagstiftningens betydelse som medel för
att uppnå de konsumentpolitiska målen och behandlar därefter ett par
särskilda lagstiftningsfrågor som kommittén har tagit upp.
Sedan början av 1970-talet har lagstiftning utgjort ett viktigt medel i
konsumentpolitiken, främst för att uppnå målet att stärka konsumenter-
nas ställning på marknaden. - I bilaga. 7 ges exempel på konsument-
skyddande lagstiftning.
Lagstiftning bör även i fortsättningen utgöra ett viktigt konsument-
politiskt medel. Ett skäl är att det kan finnas områden där konsumenter-
nas ställning i dag inte skyddas tillräckligt av lagstiftning, exempelvis
konsumenttjänster som inte omfettas av konsumenttjänstlagen eller
frågor som har samband med användningen av elektroniska betalnings-
medel. Till detta kommer att nya varor och tjänster, distributions- och
marknadsföringsmetoder m.m., som i dag inte omfettas av någon lag,
kan komma att introduceras på marknaden. Sveriges anslutning till EES
och ett eventuellt medlemskap i EU innebär dessutom att vi har skyldig-
44
het att överföra vissa EG-regler till svensk rätt (se vidare vad vi har Prop. 1994/95:16
anfört i avsnitt 5.3).
Lagstiftning är ett medel som i första hand möter det mål för den
framtida konsumentpolitiken som avser främjandet av konsumenternas
rättsliga ställning. Men lagstiftning kan användas också för att uppnå de
andra målen. Som exempel kan nämnas att regler om att viss informa-
tion skall lämnas före (t.ex. om pris och betalningsvillkor) och i sam-
band med köp (t.ex. förvarings- och andra skötselråd) kan bidra till att
främja hushållens resursanvändning. Vidare är givetvis säkerhetsföre-
skrifter av olika slag (t.ex. om vamingsinformation och bruksanvis-
ningar för farliga varor) ägnade att främja konsumenternas hälsa och
säkerhet.
Prisinformationslagen
Kommittén har föreslagit att prisinformationslagens (1991:601) effekter
bör utvärderas och att man därvid också bör beakta konkurrensaspekter-
na. Flera remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, har ställt sig positiva
till detta.
Regeringen kan först konstatera att prisinformationslagen har varit i
kraft i drygt två år. Lagen har ett ändamålsenligt syfte, nämligen att
konsumenterna skall kunna få vederhäftiga, tillräckliga och lättillgängli-
ga upplysningar om priset på varor och tjänster. Lagen har emellertid,
främst från näringslivets sida, kritiserats för att vara alltför detaljstyran-
de och dessutom inte konkurrensneutral i sin praktiska tillämpning.
Dessa omständigheter gör att regeringen anser att det finns skäl att göra
en utvärdering av lagen.
I sammanhanget skall dock även beaktas att det enligt EES-avtalet
åligger Sverige att införliva EG-direktiv om prismärkning med svensk
rätt. Från svensk sida har vi ansett att prisinformationslagen i huvudsak
täcker dessa direktiv. Inom EU håller man nu på att se över prisinfor-
mationsdirektiven, och man kan vänta sig att detta arbete kommer att
utmynna i en del ändringar. Regeringen anser mot den angivna bak-
grunden att en översyn av prisinformationslagen bör anstå i avvaktan på
resultatet av arbetet inom EU.
Införande av en konsumentbalk eller konsumentskyddslag
Kommittén har ingående behandlat frågan om man i Sverige bör införa
en konsumentbalk eller, som ett mindre långtgående alternativ, en kon-
sumentskyddslag. Kommittén har som skäl för att samla all konsument-
rätt i en konsumentbalk anfört bl.a. att konsumenträtten i dag är spridd
på flera olika lagar och att det är svårt att få en överblick över rättsom-
rådet. Som skäl mot en konsumentbalk anför kommittén bl.a. att konsu-
menträtten är ett förhållandevis oenhetligt rättsområde, att reglerna är
av mycket blandat slag och att det skulle bli svårt att samordna dem
utan att besvärande systematiska brister uppkommer. Kommittén kom-
mer till slutsatsen att nackdelarna med en konsumentbalk väger så tungt
att det för närvarande inte är möjligt att samla den konsumenträttsliga Prop. 1994/95:16
lagstiftningen i en sådan. Kommittén anser också att nackdelarna är så
pass många med att slå samman de viktigaste konsumentlagama till en
konsumentskyddslag att man inte heller vill förespråka detta alternativ.
Regeringen ansluter sig till kommitténs bedömning och anser således
att det för närvarande inte finns tillräckligt starka skäl att föreslå en
konsumentbalk eller en särskild konsumentskyddslag.
Regeringens bedömning: Också i fortsättningen bör statliga
medel avsättas för konsumentpolitiken. Viss konsumentverk-
samhet bör bedrivas i statlig regi.
Dessutom bör statligt stöd utgå till konsumentorganisationer
och konsumentforskning.
Kommittén: Kommittén har föreslagit att medel även i framtiden
skall avsättas för en konsumentpolitisk verksamhet i statlig regi. Kom-
mittén föreslår också att medel avsätts for konsumentpolitisk verksamhet
genom riktade anslag från olika fackdepartement (bet. s. 319-322).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland en del organisa-
tioner, har utpekat vissa ändamål som särskilt angelägna att satsa resur-
ser på. En del organisationer framhåller sina egna behov av medel.
Några instanser åter anser att staten i huvudsak bör bevilja medel endast
för myndighetsutövning.
Skälen för regeringens bedömning: Allt sedan 1940-talet då Aktiv
hushållning inrättades (se avsnitt 3.1) har staten avsatt medel till konsu-
mentpolitisk verksamhet. Regeringen finner det för sin del uppenbart
att det även i fortsättningen måste firmas en statligt finansierad konsu-
mentverksamhet. Utöver de skäl som tidigare har redovisats (se avsnitt
5) kräver redan Sveriges engagemang i EU och den myndighetsutövning
och övriga verksamhet som följer av EG-direktiven en statligt finan-
sierad konsumentpolitik. En sådan är också nödvändig för att de fyra
mål som vi förordar för den statliga konsumentpolitiken skall kunna
uppnås. Vi anser vidare att den på frivillig grund baserade konsument-
verksamheten, liksom konsumentforskningen, bör få statligt stöd även i
framtiden. För att den verksamheten skall utvecklas krävs statliga me-
del. Det belyses närmare längre fram (avsnitt 8).
46
Regeringens bedömning: Tillgången till kommersiell service
bör uppmärksammas också i fortsättningen. Det bör i första
hand åvila kommunerna att bevaka frågan i sin planerings-
process. Staten bör även i framtiden ge stöd till verksamheten.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 305 f.).
Remissinstanserna: Några remissinstanser berör området kommer-
siell service och varuförsötjning. Glesbygdsmyndigheten delar kommit-
téns uppfattning att tillgången till kommersiell service ytterligare måste
stärkas genom centrala insatser. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar
att ett åtgärdsinriktat arbete som syftar till att stödja konsumentintresset
i hela landet förutsätter samverkan mellan flera instanser, såsom depar-
tement, Glesbygdsmyndigheten, länsstyrelser, handelns organisationer,
kommunerna m.fl. Länsstyrelsen anser att denna samverkan fungerar
utmärkt i dag. Länsstyrelsen i Blekinge län menar bl.a. att Konsument-
verket spelar en viktig roll för arbetet med glesbygdsstöd till kommer-
siell service. Lantbrukarnas Riksförbund ifrågasätter om det inte är mest
ändamålsenligt att administrationen av stödet till kommersiell service i
glesbygd överfors till Glesbygdsmyndigheten. Synskadades Riksförbund
och Neurologiskt Handikappades Riksförbund pekar på de svårigheter
som bl.a. stora köpcentra och nya självbetjänings- och automatsystem
medför för funktionshindrade personer.
Skälen för regeringens bedömning: Det ligger i sakens natur att
förändringar i butiksstrukturen påverkar konsumenternas tillgång till
service. Effekterna varierar för olika konsumentgrupper. Nya butiks-
och distributionsmodeller kan leda till effektivisering och ett bredare
utbud. Men de kan också medföra att konsumenterna tvingas lägga ner
mera tid på att anskaffa varor och Ijänster som de behöver och också
rent allmänt försämra tillgängligheten till sådana. Frågan är i hög grad
kopplad till butiksstrukturens utveckling men har också nära samband
med nya metoder att distribuera och sälja med hjälp av bl.a. ny teknik.
Analyser gjorda av Konsumentverket och Handelns Utredningsinstitut
(HUT) visar att nedläggningstakten bland glesbygdsbutiker ökar. HUI
förutspår att omkring hälften av dagens glesbygdsbutiker kommer att
vara nedlagda år 2000.
Utvecklingen inom varuforsöijning och distribution har särskild
betydelse för människor som bor i glesbygd och for resurssvaga grup-
per, t.ex. äldre och rörelsehindrade. Nedläggningen av institutioner och
utflyttningen av bl.a. handikappade i enskilt boende och gruppboende
har ytterligare förstärkt problemet.
Statens engagemang for glesbygdens utveckling har hittills i första
rummet haft ett regionalpolitiskt motiv. Ett viktigt inslag är stödet till
kommersiell service i glesbygd, som beviljas av länsstyrelserna. En
särskild utvärdering av glesbygdsstödet har genomförts av Konsument-
47
verket i samverkan med bl.a. länsstyrelserna. Utvärderingen visar att Prop. 1994/95:16
stödet har förbättrat butikernas överlevnadsmöjligheter.
I vårt förslag till mål för regionalpolitiken (prop. 1993/94:140) har
regeringen också betonat att en rimlig dagligvaruförsöijning är en av
grundförutsättningarna för glesbygdens fortlevnad och utveckling. Där-
för infördes förbättringar av stödet till kommersiell service. För att
lanthandeln skall kunna bevaras och utvecklas behövs ett samlat ageran-
de av aktörer på lokal, regional och central nivå.
Det är på den lokala nivån som det slutliga avgörandet sker om en
butik skall överleva. Konsumenternas köptrohet och engagemang är
avgörande för butikens existens. Det finns flera exempel på att lokala
utvecklingsgrupper har lyckats slå vakt om varuförsörjningen i glesbygd
- i vissa fall genom att ta över driften av lanthandeln. Kommunerna
påverkar förutsättningarna bl.a. via sin varuförsörjningsplanering, ge-
nom stöd till varuhemsändning samt genom bostadsplaneringen och
kollektivtrafiken.
På ett övergripande plan är en effektiv regional- och glesbygdspolitik
för sysselsättning och boende i glesbygd en grundförutsättning för ett
bibehållet kundunderlag i glesbygd. Staten tillhandahåller vidare verktyg
för att hjälpa till med bevarandet av butiker i glesbygd genom stödet till
kommersiell service i form av investeringsstöd, servicebidrag och hem-
sändningsbidrag. Konsumentverket är samordnande och rådgivande
gentemot länsstyrelserna i deras bidragsgivning.
Glesbygdsmyndigheten har till uppgift att lämna förslag till förbätt-
ringar för glesbygds- och landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden.
Konsumentverket utfärdar föreskrifter gällande stöd till kommersiell
service i glesbygd, medan Glesbygdsmyndigheten utfärdar föreskrifter
när det gäller stöd till företag som inte avser kommersiell service.
Regeringen har givit Konsumentverket ett särskilt uppdrag kring vissa
frågor som rör lanthandelns fortlevnadsmöjligheter.
Under senare år har också butiksstrukturen i städernas förorter samt
utarmningen av citykämor och mindre kommuncentra aktualiserats.
Glesare butiksnät kan medföra nackdelar för bl.a. gamla och småbarns-
föräldrar utan bil. På Chalmers tekniska högskola, institutionen för
statsbyggnad, bedrivs för närvarande ett projekt om extemetableringars
effekter på konsumenterna beträffande tillgänglighet, transportbehov och
färdmedelsval. Konsumentverket och Boverket medverkar i den projekt-
grupp som är knuten till projektet.
Regeringens bedömning är att tillgången till kommersiell service
också i fortsättningen bör uppmärksammas. Detta är ett förhållande som
har samband med det första av de fyra mål för den framtida konsument-
politiken som vi har föreslagit, nämligen främjandet av hushållens
möjligheter att utnyttja sina resurser enligt egna önskemål.
Det bör i första hand åvila kommunerna i deras planeringsprocess att
uppmärksamma frågan. Staten bör även i framtiden ge stöd till verk-
samheten.
48
Regeringens bedömning: Forskning kan vara ett viktigt konsu-
mentpolitiskt medel för att vinna kunskap om konsumenternas
förhållanden och om hur dessa kan förbättras.
Forskning, provning och annan utredningsverksamhet bör
användas också i framtiden för att belysa hur konsumentpro-
blem kan förebyggas och lösas och för att ge underlag för en
effektiv marknadsbevakning.
Regeringen anser att ett konsumentpolitiskt forskningsprogram
bör utarbetas.
Kommittén: Kommittén föreslår att den konsumentpolitiska forsk-
ningen förstärks inom universitet och högskolor. En särskild satsning
bör göras på konsumenträtt och ekonomi. Ett konsumentpolitiskt forsk-
ningsprogram bör utarbetas (bet. s. 312-315).
Kommittén förordar att Konsumentverkets provlaboratorium bryts ut
ur den statliga konsumentorganisationen och ombildas till ett av staten
eller annan ägt bolag, om affärsmässiga och marknadsmässiga förut-
sättningar föreligger. Kommittén föreslår vidare att diskussioner tas upp
på ministernivå för att påskynda en integration mellan de nordiska
laboratorierna (bet. s. 307-309).
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig om
konsumentforskningen. Konsumentverket och Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet, rättsvetenskapliga institutionen, framhåller be-
tydelsen av förstärkning av konsumenträttslig forskning vid universitet
och högskolor. Behovet av ökade insatser beträffande hushållsekono-
miskt inriktad forskning, knuten till universitet och högskolor, framförs
av en rad instanser, bl.a. Konsumentverket, Husmodersförbundet Hem
och Samhälle, Sveriges Konsumentråd och Hushållningssällskapens
förbund. Några instanser, bl.a. Konsumentverket, betonar behovet av
fasta forskningsresurser inom området hushållsekonomi. Konsumentver-
ket och Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, rättsvetenskapliga
institutionen, framhåller därutöver bl.a. behovet av forskning inom
områdena reklam och produktsäkerhet. Några remissinstanser, bl.a.
Göteborgs universitet, institutionen för slöjd och hushållsvetenskap,
tillstyrker kommitténs förslag om ett konsumentpolitiskt forsknings-
program. Chalmers tekniska högskola anser att samordningen på depar-
tementsnivå är av avgörande betydelse för formulering och fördelning
av forskningsuppgifter och för resursallokering.
En rad remissinstanser har yttrat sig om provningsverksamheten.
Statskontoret förordar att Konsumentverkets provningsverksamhet på
sikt ombildas till ett statligt bolag för att kritik inte skall kunna riktas
mot att staten subventionerar sin affärsmässigt bedrivna verksamhet.
Konsumentverket, däremot, avvisar tanken att bolagisera verksamheten
bl.a. eftersom kunskaperna från provningarna bäst kan användas inom
en sammanhållen organisation. Sveriges Provnings- och Forskningsin-
49
4 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 16
stitut (SP) föreslår att en samordning mellan Konsumentverkets prov- Prop. 1994/95:16
ningslaboratorium och SP utreds. Konkurrensverket anför att provningar
bör upphandlas i konkurrens i den mån de bekostas med stadiga medel.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser, för att värna
konsumentintresset, att Konsumentverkets provningsverksamhet även
fortsättningsvis, i vart fäll innan standardiseringarna omfattar fler pro-
dukter, till viss del bör anslagsfinansieras. I annat fäll riskeras att dåliga
produkter inte blir testade. Alternativet är att göra viss testning obliga-
torisk. Statens Maskinprovningar är av en liknande uppfättning.
Några remissinstanser har berört metodutveckling. Statens Maskin-
provningar anser att det finns en risk för att kompetensen beträffande
metodutveckling på sikt utarmas, om metodutvecklingen inom prov-
ningsverksamheten skall ske på beställarnas villkor. Styrelsen för teknisk
ackreditering (SWEDAC) tror att myndighetssubventionerade laboratori-
er i framtiden endast kommer att finnas på områden med mycket låg
provningsvolym och för forsknings- och utvecklingsändamål. I ljuset av
detta föreslår SWEDAC att den framtida laboratorieverksamheten skynd-
samt utreds.
Skälen för regeringens bedömning: Forskning kan ge underlag för
att vinna kunskap om konsumenternas forhållanden och hur dessa kan
förbättras med avseende på alla de fyra mål för konsumentpolitiken som
vi tidigare har föreslagit.
Den konsumentpolitiska forskningen tillhör inte någon särskild akade-
misk disciplin. Tvärtom bedrivs forskning i konsumentfrågor inom
många områden med vitt skilda teoretiska och metodologiska ansatser.
Försök att förankra konsumentforskningen inom högskolor och institu-
tioner på mera kontinuerlig bas har delvis lyckats inom det konsument-
tekniska området.
Regeringen vill erinra om att vi i vårt förslag till inriktningen av
forskningspolitiken för budgetåren 1993/94-1995/96 (prop.
1992/93:170, bet. 1992/93:UbU15, rskr. 1992/93:388) har funnit det
angeläget att forskningen på konsumentområdet kan utvecklas. Vi anför-
de därvid att det finns viktiga forskningsuppgifter på det hushållsekono-
miska området. Som exempel anfördes frågan hur hushållen förmår
utnyttja sina resurser i ett ekonomiskt krisläge. Också på det kon-
sumenträttsliga området behövs forskningsinsatser, anfördes det, särskilt
i ljuset av den europeiska integrationen. Även rättssociologisk forskning
är angelägen för att belysa hur stor genomslagskraften av olika rätts-
regler - bl.a. sådana som har införts genom EES-avtalet - fäktiskt blir.
Vidare är internationella jämförelser viktiga för att värdera behovet av
konsumentpolitiska åtgärder. Den decentraliserade konsumentverk-
samheten i Sverige - kommunal verksamhet samt sådan som bedrivs av
frivilliga organisationer - ställer också krav på fortlöpande uppföljning
och analys, bl.a. genom forskning.
Slutsatsen av det anförda var att regeringen föreslog att Konsument-
verket skall ha tillgång till ett forskningsanslag. Med hänvisning till den
konsumentpolitiska översynen ansåg regeringen att anslaget tills vidare
borde ligga på i huvudsak oförändrad nivå. Regeringen föreslog således 50
2,1 miljoner kronor för budgetåret 1993/94. Riksdagen, som antog
regeringens förslag, har beslutat om motsvarande belopp för budgetåret Prop. 1994/95:16
1994/95.
Kommittén har föreslagit att regeringen tillsammans med ansvariga
myndigheter samt experter och forskare skall utarbeta ett konsument-
politiskt forskningsprogram. Några instanser stödjer kommitténs förslag.
Som tidigare har redovisats (avsnitt 3.2) pågår för närvarande ett
arbete under Nordiska ministerrådet med utformningen av ett nordiskt
konsumentpolitiskt forskningsprogram. Regeringen kan se fördelar med
att den framtida konsumentforskningen i Sverige inte bara är i linje med
ett kommande nordiskt forskningsprogram utan även står i samklang
med ett nationellt program. Regeringen avser därför att inom kort i
annan ordning ta initiativ till att det utarbetas ett nationellt forsknings-
program på konsumentområdet.
Frågan om inriktningen av ett sådant program är emellertid beroende
av en rad faktorer som måste klarläggas närmare. Innan ett program
utarbetas måste således ett underlag utarbetas som redovisar den konsu-
mentforskning som har bedrivits hittills, liksom den som nu pågår på
olika håll. Ett sådant underlag bör också inrymma en närmare analys av
vilka konsumentfrågor som framtida forskning lämpligen skall avse.
Slutligen behövs också en närmare beskrivning av de forskningsresurser
som i dag finns tillgängliga vid olika institutioner.
Regeringen överväger att ta upp en diskussion om dessa frågor med
berörda intressenter för en preliminär bedömning av hur det fortsatta
arbetet lämpligen kan bedrivas. I det sammanhanget bör också över-
vägas vilka för- och nackdelar som är förknippade med att de särskilda
forskningsmedlen förs över från Konsumentverket till något annat or-
gan, t.ex. något forskningsråd.
Kommittén har föreslagit att konsumentforskningen förstärks inom
universitet och högskolor. Regeringen stödjer i princip denna tanke
men vill inte nu föregripa resultatet av övervägandena om ett forsk-
ningsprogram.
I fråga om prioriteringen av forskningsområden anser kommittén att
det krävs särskilda satsningar på rättslig och ekonomisk forskning.
Regeringen anser att också denna fråga bör få sin närmare belysning i
samband med att ett forskningsprogram utarbetas. Ett ställningstagande
i frågan bör anstå till dess att ett förslag till ett sådant program före-
ligger. Vi vill nu bara erinra om de ytterligare forskningsområden som
nämndes i den forskningsproposition som vi nyss refererade till. Ett
annat område som också bör nämnas är konsumentteknik. Som har
framgått finns en viss mera kontinuerlig förankring av forskningen på
det området vid olika forskningsinstitutioner. Vi anser det angeläget att
också den framtida forskningen på detta område beaktas när ett forsk-
ningsprogram utarbetas. Ett starkt skäl för detta är också att den s.k.
konsumenttekniska nämnden förväntas upphöra med sin verksamhet.
Vad så gäller provnings- och annan utredningsverksamhet kan konsta-
teras att sådan utgör ett nödvändigt inslag i Konsumentverkets
verksamhet för att få underlag for åtgärder med syfte att uppnå de
konsumentpolitiska målen. 51
Konsumentverkets provningsverksamhet har skiftande karaktär. Viss Prop. 1994/95:16
provning utförs på uppdrag mot ersättning, annan ingår som ett led i
myndighetsutövningen, exempelvis för att fastställa om en produkt
avviker från gällande säkerhetskrav, åter annan provning genomförs i
första hand för att ge underlag för konsumentinformation (t.ex. mark-
nadsöversikter i Råd & Rön). Regeringen anser att det finns skäl att
överväga möjligheterna att privatisera provningsverksamheten vid Kon-
sumentverket helt eller delvis. Detta bör i första hand kunna ske i fråga
om sådan verksamhet som inte behövs för myndighetsutövningen. Vi
återkommer senare till detta (avsnitt 8.3).
Regeringens bedömning: För att konsumenterna skall kunna
fungera som brukare och marknadsaktörer på ett så väl övervägt
sätt som möjligt krävs att de har kunskaper. Utbildning är
därför ett viktigt medel i konsumentpolitiken. Konsumentfrågor-
na bör integreras i undervisningen i olika ämnen främst i grund-
skolan men också i gymnasial utbildning.
Det är därutöver viktigt att specialutbildning i konsumentfrå-
gor ges av olika aktörer på marknaden. Konsumentverkets
utbildning av kommunernas konsumentvägledare spelar här en
viktig roll.
Kommittén: Kommitténs huvudförslag överensstämmer i stort sett
med regeringens bedömning (bet. s. 227, 293, 299, 300-304).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i
denna del ansluter sig i stort till kommitténs förslag. Således instämmer
bl.a. Skolverket, Ungdomsstyrelsen och kommunerna i Malmö, Göteborg
och Jönköping i kommitténs bedömning av konsumentfrågornas betydel-
se inom undervisningen i skolan. Ungdomsstyrelsen föreslår att statligt
stöd bör ges till projektverksamhet liknande "Ungdomsprojekt med
konsumentfrågor" (se betänkandet s. 137). Även Konsumentverket be-
tonar projektverksamheten och anser att den är ett viktigt komplement
till skolinsatser. Lärararhögskolan i Stockholm delar kommitténs upp-
fattning att konsumentfrågor i bokstavlig bemärkelse är vardagskunska-
per men anser att de bör inhämtas i undersökningar och praktiska öv-
ningar. Kopplingen mellan miljöfrågor och konsumentfrågor i utbildning
bör tydliggöras, menar Naturvårdsverket.
Skälen för regeringens bedömning: För att konsumenten skall
kunna uppträda på ett medvetet sätt i hemmet och på marknaden fordras
kunskap. Konsumentutbildning spelar givetvis här en viktig roll.
Konsumentutbildningen sker dels inom den obligatoriska undervis-
ningen, dels i andra former. Konsumentfrågor kan behandlas i flera
ämnen i grundskolan, såsom i hemkunskap och samhällskunskap. I
52
grundskolans kursplan i hemkunskap slås fest att ämnet skall medverka Prop. 1994/95:16
till att eleverna blir medvetna konsumenter.
Undervisningen i ämnet hemkunskap skall omfetta kunskapsområdena
mat, boende och konsumentfrågor. Den skall ge praktiska och teoretiska
kunskaper av betydelse för hälsa och livskvalitet. Den skall utveckla
elevernas förmåga att analysera och lösa praktiska problem samt grund-
lägga en vana hos eleverna att reflektera över vilka konsekvenser våra
vardagtiga handlingar får för hälsa, ekonomi och miljö. Den skall också
medverka till att eleverna blir medvetna konsumenter.
I gymnasieskolan finns inget ämne som tydligt lyfter fram konsu-
mentfrågor. I kursplanerna för samhällskunskap, naturkunskap samt
idrott och hälsa finns dock mål som berör konsumenttekniska frågor.
Dessutom finns enskilda kurser inom vissa program som innehåller
ekonomiska frågor och konsumentfrågor, t.ex. företagsekonomi, hus-
hållning, livsmedelskunskap och näringslära.
Inom ramen för folkbildningen verkar studieförbunden genom studie-
cirklar som belyser olika frågeställningar av intresse för bl.a. konsu-
menterna. Utbildning i konsumentfrågor bedrivs för bl.a. näringsidkare,
journalister, konsumentvägledare och socialsekreterare. Konsument-
verket anordnar grundkurser och fortbildning för konsumentvägledare.
Personal från Allmänna reklamationsnämnden medverkar också som
lärare i denna utbildning, som har stor betydelse dels för vägledamas
kontakter direkt med konsumenterna, dels för deras samarbete med
skolor och studieförbund. Konsumentverket utarbetar vidare studiemate-
rial för användning i bl.a. grundskolan samt anordnar utbildning för
lärare.
Även fackföreningsrörelsen och frivilliga organisationer liksom nä-
ringslivet bedriver olika former av konsumentutbildning.
Konsumenternas behov av kunskaper omfettar hela det konsument-
politiska fältet: hushållsekonomi, marknadsföring och reklam, konsu-
mentens rättigheter, hänsyn till miljön osv. I EU:s andra treårsprogram
anges rätt till information och utbildning som en av de grundläggande
rättigheterna för konsumenterna (se även avsnitt 3.3). Goda kunskaper
är en förutsättning för att hushållen skall kunna utnyttja sina resurser på
bästa sätt, för att konsumenterna skall kunna göra sina rättigheter på
marknaden gällande och för att de skall undgå hälso och säkerhetsris-
ker. Det krävs också för att de skall kunna agera på marknaden och i
hemmet på ett så miljöanpassat sätt som möjligt. Utbildning som kon-
sumentpolitiskt medel kan användas för att möta alla de fyra mål som vi
har förordat.
Det är enligt regeringens mening angeläget att skolans uppgift att
främja elevernas utveckling till ansvarskännande samhällsmedlemmar
omfettar också konsumentutbildning. Konsumentutbildningen bör ske i
enlighet med principerna i den nya läroplanen för grundskolan.
Det är inte bara barn och ungdomar som behöver kunskaper som
konsumenter för att klara sin roll på marknaden och i hemmet. Vissa
kategorier vuxna kan typiskt sätt ha ett särskilt behov av utbildning,
t.ex. invandrare. Till detta kommer att vissa yrkeskategorier behöver 53
specialkunskaper, t.ex. socialsekreterare. Det är därför viktigt att
utbildning tillhandahålls även på annat sätt än inom ramen för skol- Prop. 1994/95:16
väsendet. Här finns en viktig roll att spela för andra aktörer än staten,
såsom studieförbunden och andra organisationer samt näringslivet.
Kommittén har inte gjort någon närmare analys av vilka faktiska
effekter som Konsumentverkets utbildningsverksamhet (kurser och
läromedel) har i förhållande till verkets övergripande mål och i för-
hållande till andra konsumentpolitiska medel. Samtidigt rör det sig om
betydande resursinsatser från verkets sida. Vår principiella syn är att
utbildningsverksamheten bör vara självfinansierad och alltså bygga på
en naturlig efterfrågan. Till den del detta inte är möjligt måste det
finnas starka konsumentpolitiska skäl till att Konsumentverket ändå
genomför verksamheten. Det är möjligt att sådana finns när det gäller
att exempelvis stödja den lokala konsumentverksamheten. Detta är dock
en fråga som måste ges ytterligare belysning. Regeringen avser att göra
detta i samband med den kommande budgetprocessen och får således
anledning att i annan ordning återkomma till riksdagen i frågan.
Kommittén har föreslagit att offentliga bidrag till studieförbundens
verksamhet i ökad utsträckning bör kunna utnyttjas på konsumentom-
rådet. Regeringen finner inte anledning att i detta sammanhang närmare
ta ställning till den frågan.
Regeringens bedömning: Information i olika former är ett
viktigt konsumentpolitiskt medel för att uppnå de konsument-
politiska målen.
Företagen bör även fortsättningsvis ha ett huvudansvar för
informationen till konsumenterna om varor, tjänster och andra
nyttigheter som de tillhandahåller. Men även kommunala konsu-
mentvägledningar och frivilliga konsumentorganisationer kan
spela en viktig roll för att sprida information och för att ta emot
klagomål, synpunkter och förslag från konsumenterna.
På staten bör det främst ankomma att se till att lagstiftningen
om informationslämnande efterlevs och att ge underlag till
andra aktörer.
Området för konsumentinformation bör utvidgas till att omfatta
även avreglerade produktområden, såsom elförsörjning och tran-
sporter.
Kommittén: Det ankommer på konsumenterna att informera sig om
utbudet på marknaden och att hålla sig informerade om sina rättigheter
och skyldigheter. Statliga och andra insatser är nödvändiga för att göra
det möjligt för konsumenterna att inhämta kunskap så att de handlar
rationellt (bet. s. 203).
Remissinstanserna: Några remissinstanser har yttrat sig mera all-
mänt om informationens roll. Enligt Konkurrensverket klargör kommit-
54
tén inte tillräckligt tydligt hur gränserna skall dras mellan konsumenter- Prop. 1994/95:16
nas individuella ansvar och det ansvar som det offentliga bör ta på sig
vad gäller information, rådgivning m.m. Konsumentverket framhåller att
det är en viktig konsumentpolitisk uppgift att bygga upp de enskilda
konsumenternas kunskaper genom information och utbildning. Livsme-
delsverket anser det särskilt viktigt - med tanke på att det marknads-
ekonomiska systemet förutsätter kunniga och kritiska konsumenter - att
konsumentinformationen får en framträdande plats i konsumentpolitiken.
Enligt Industriförbundet bör den statliga informations-, utbildnings- och
förlagsverksamheten strikt begränsas till sådana ämnen som kan hänfö-
ras till den egentliga myndighetsutövningen, produktsäkerhetsarbetet i
vidare mening samt budgetrådgivning och skuldsanering.
Skälen för regeringens bedömning: Information som konsument-
politiskt medel kan användas i förhållande till vart och ett av de fyra
mål för konsumentpolitiken som regeringen tidigare har föreslagit. In-
formation är samtidigt ett komplext medel som inrymmer många olika
aspekter om behov, avsändare, innehåll, utformning m.m. Regeringen
kommer här inledningsvis att beröra några sådana. Därefter redovisas
vårt ställningstagande till några av de detaljförslag på informationsom-
rådet som kommittén har lagt fram, nämligen rådgivning och opinions-
bildning.
Det är närmast en självklarhet att den som köper en vara eller en
tjänst ofta behöver information både inför köpbeslutet och som ledning
för sitt handlande därefter (t.ex om hur produkten skall användas). På
vissa områden har konsumenternas behov av information ansetts så
påtagligt och betydelsefullt att det har beskrivits närmare i författnings-
text. Där har då också slagits fast en skyldighet för konsumentens mot-
part att lämna information i fråga. Vi skall strax ge exempel på sådana
regler.
Men det enskilda hushållet behöver också information för andra
situationer än då det uppträder som aktör på en marknad. Ett sådant
fall, som har uppmärksammats mycket, bl.a. i samband med den nya
skuldsaneringslagen, är information i hushållsekonomiska frågor,
exempelvis budgetrådgivning. Många andra exempel kan ges. Här finns
i princip utrymme för ett stort antal aktörer att verka, och detta sker
också.
Men det är inte bara de enskilda konsumenterna som behöver infor-
meras i konsumentpolitiska frågor. Även kommunala och privata konsu-
mentorgan kan ha behov av information som de i sin tur skall ge vidare
till konsumenterna. Andra s.k. vidareinformatörer av grundläggande
betydelse för en framgångsrik konsumentinformation är massmedierna.
Utgångspunkten för synen på konsumentinformation i Sverige i dag
är att huvudansvaret för information till konsumenterna om de varor
och tjänster som bjuds ut på marknaden skall ligga på företagen själva.
Denna syn kommer till uttryck i åtskilliga lagar på konsumentområdet,
t.ex. marknadsföringslagen (1975:1418), produktsäkerhetslagen
(1988:1604), prisinformationslagen (1991:601), konsumentförsäkringsla-
gen (1980:38), konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen om
paketresor (1992:1672).
55
Regeringen vill här erinra om att man inom EU faster stort avseende Prop. 1994/95:16
vid informationsfrågorna. Redan i det första konsumentpolitiska prog-
rammet slås rätten till information fast. I EG-kommissionens andra
konsumentpolitiska treårsprogram (1993-1995) pekar man på betydelsen
av information för att konsumenterna skall kunna ta tillvara fördelarna
med den inre marknaden. Informationsplikt föreskrivs i flera EG-direk-
tiv. Det kan erinras om att artikel 129a i Romfördraget uttalar att Ge-
menskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås
genom bl.a. god konsumentupplysning (se avsnitt 3.3). Även det konsu-
mentpolitiska handlingsprogram som antagits av Nordiska ministerrådet
framhåller vikten av förbättrad konsumentinformation (se avsnitt 3.2).
Ett viktigt komplement till näringslivets information till konsumenter-
na utgörs av information som har andra aktörer som avsändare och som
avser inte bara enskilda produkter utan exempelvis marknadsöversikter
och information om allmänna konsumentfrågor. Det kan röra sig om
konsumentinformation från staten, kommunerna, frivilliga konsumentor-
ganisationer, massmedierna m.fl. Kommunernas konsumentvägledning-
ar, med stöd från främst Konsumentverket, spelar här en huvudroll.
I det följande skall frågor om rådgivning i samband med köp av
varor och tjänster samt opinionsbildningens roll behandlas närmare.
Rådgivning
Regeringens bedömning: Muntlig och skriftlig rådgivning kan
vara ett viktigt instrument för att främja konsumenternas
intressen med avseende på alla de fyra tidigare föreslagna målen
för konsumentpolitiken. Den bör bedrivas så nära konsumenten
som möjligt av de lokala konsumentorganen med stöd av bl.a.
faktaunderlag från centralt håll.
Rådgivningsverksamheten bör även omfatta nyligen avregle-
rade områden.
Kommittén: En viktig uppgift för kommunerna är rådgivning till
konsumenterna, bl.a. om hushållsbudget, konsumenträtt och reklamatio-
ner. Budgetrådgivningen bör utvecklas under de närmaste åren (bet. s.
281).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland kommunerna i
Jönköping och Sölvesborg och Sveriges Konsumentråd, instämmer i
kommitténs förslag att budgetrådgivning skall ha hög prioritet i det
konsumentpolitiska arbetet under de närmsta åren. Sölvesborgs kommun
framhåller vidare vikten av att kommunerna får stöd och hjälp från
staten för att kunna bedriva en verksamhet med hög kvalitet.
Skälen for regeringens bedömning: Enligt regeringens bedömning
utgör rådgivning till konsumenterna ett värdefullt inslag i konsument-
verksamheten. Det gäller bl.a. budgetrådgivning och rådgivning om
skuldsanering och i rättstiga frågor. Den kommunala verksamheten
56
spelar här en mycket betydelsefull roll. Men det finns rådgivningsorgan
inte bara i kommunal och annan offentlig regi utan även privat och i
olika mellanformer. Även när det gäller rådgivning har företagen ett
huvudansvar, t.ex. när det gäller egenskaper hos varor och tjänster,
priser, bruksanvisningar. Inom vissa branscher görs dessutom mera
generella rådgivningsinsatser, t.ex. av Konsumenternas bankbyrå, Kon-
sumenternas försäkringsbyrå och Byggtjänst. Regeringen vill i detta
sammanhang understryka vikten av att all rådgivning utförs under hän-
synstagande till principer om konkurrensneutralitet. Det är en förut-
sättning for att konsumenterna skall kunna ha förtroende för den.
Såsom vi har beskrivit tidigare (avsnitt 4.4) medför avregleringen och
förändringarna i den kommunala verksamheten att konsumenterna ställs
inför helt nya valsituationer. Det är angeläget att konsumentrådgivning-
en även kan fylla behov av information inom detta område.
Prop. 1994/95:16
Opinionsbildnin g
Regeringens bedömning: Det ligger i sakens natur att många
olika organ och aktörer på konsumentområdet deltar i den all-
männa debatten och åsiktsbildningen. Även Konsumentverket
bör givetvis kunna ge offentlighet åt sina synpunkter i frågor
som det åligger myndigheten att bevaka. Detta bör göras inom
ramen för verkets övergripande mål och under beaktande av att
informationens innehåll och utformning skall uppfylla berätti-
gade krav på saklighet och opartiskhet.
Kommittén: Kommittén har ingen erinran mot att en konsument-
myndighet ägnar sig åt opinionsbildning, men anser att detta inte bör
ligga på Konsumentverket utan en annan (ny) konsumentmyndighet (bet.
s. 329-330, 340).
Remissinstanserna: Några instanser, bl.a. Industriförbundet, anser
att den debatt och opinionsbildning som Konsumentverket i dag bedriver
inte bör ingå i den statliga konsumentverksamheten utan ankomma på
frivilliga organisationer, enskilda medborgare, politiker, företag och
medier.
Skälen för regeringens bedömning: Med opinionsbildning avses här
information som syftar till eller får som effekt att debatt skapas eller
allmänhetens attityder, åsikter och värderingar påverkas.
En grundläggande fråga är i vad mån en statlig myndighet bör ägna
sig åt opinionsbildning.
Kommittén har inte presenterat någon samlad syn på opinionsbildning
som ett konsumentpolitiskt medel. Samtidigt tillmäter kommittén opi-
nionsbildningen stor vikt bl.a. när det gäller renodlingen av Konsument-
verkets olika roller (se avsnitt 8.2). Regeringen vill därför närmare
belysa några i sammanhanget principiellt viktiga frågor.
57
Bestämmelser av intresse finns bl.a. i regeringsformen (RF) och Prop. 1994/95:16
tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 1 kap. 9 § RF skall domstolar
samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den
offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen
samt iaktta saklighet och opartiskhet. Enligt 1 kap. 1 § TF står det vaije
svensk medborgare fritt att, med iakttagande av förordningens bestäm-
melser till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift
yttra sina tankar och åsikter.
Opinionsbildning har sedan decennier använts i statlig, kommunal och
privat konsumentverksamhet, t.ex. av Konsumentverkets föregångare
Aktiv hushållning och Konsumentinstitutet.
Det finns definitionsmässigt inget självklart motsatsförhållande mellan
opinionsbildning som sådan och myndighetsutövning. Det ligger i sa-
kens natur att offentliga organ som utövar myndighet mot enskild också
har en skyldighet att informera om de regler som de berörda har att
iaktta. Härigenom kan en god efterlevnad av reglerna främjas utan att
något ingripande behöver ske. Sådan information kan givetvis även
påverka mottagarnas åsikter och bidra till opinionsbildning i samhället i
stort.
Också myndighetsinformation som behandlar olika produktegenskaper
och olika företags uppträdande på marknaden kan naturligtvis i vissa
fäll ha en inverkan på den allmänna åsiktsbildningen i samhället. Så
t.ex. kan information från Konsumentverket om att Marknadsdomstolen
har förbjudit en farlig vara få genomslagskraft i massmedierna. Inte
heller sådan opinionsbildning kan anses oförenlig med vad som naturli-
gen ingår i ett myndighetsutövande organs uppgifter.
Vad som däremot kan sättas i fråga är sådan opinionsbildning som -
oavsett avsändarens syfte med informationen - kan komma att gälla
allmänna politiska eller andra generella värderingar som det inte kan
anses ligga i myndighetens uppgift att söka påverka.
Ett statligt konsumentorgan har den grannlaga uppgiften att beakta
RF:s krav på likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet, samtidigt
som det kan ingå i dess uppgift att ge uttryck åt exempelvis kritiska
ställningstaganden i frågor av allmänt intresse inom myndighetens an-
svarsområde.
Det kan nämnas att frågan om huruvida Konsumentverket och Social-
styrelsen hade åsidosatt RF:s krav på objektivitet och saklighet har
prövats av Justitieombudsmannen (JO) i ett ärende som gällde en skrift
om tobaksreklam med titeln Mördande reklam (beslut den 9 nov 1989,
dnr 1242-1989). JO ansåg att skriften brast på några punkter genom att
vissa relevanta fakta inte fanns med. Men JO tilläde att sådana myndig-
heter med uppgifter på tobaksreklamens område som Konsumentverket
och Socialstyrelsen måste kunna ge ut en debattskrift på området, värd
namnet. Man kan enligt JO "inte kräva att den skall vara fullständigt
neutral, helt odramatisk och i total avsaknad av provokativa uttalan-
den."
Mot bakgrund av vad som har anförts anser regeringen att en myn-
dighet med sådana uppgifter som Konsumentverket måste kunna ge 58
offentlighet åt sina synpunkter i frågor som det åligger myndigheten att
bevaka, givetvis inom ramen för verkets övergripande mål och med Prop. 1994/95:16
beaktande av att informationens innehåll och utformning skall uppfylla
berättigade krav på saklighet och opartiskhet.
Regeringens bedömning: Marknadsbevakning bör tillmätas
ökad betydelse som konsumentpolitiskt instrument. Det följer
bl.a. av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet.
Även en påverkan på företagen med syfte att få till stånd en
frivillig anpassning av varor och tjänster m.m. till välgrundade
konsumentönskemål bör utövas som ett komplement till
marknadsövervakningen.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 219 f.). Kommittén har inte särskilt behandlat
frivillig s.k. producentpåverkan.
Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC)
delar i huvudsak kommitténs bedömning av hur den övergripande in-
riktningen av det framtida arbetet inom marknadskontroll bör utformas.
Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) instämmer i kommitténs
bedömning att resurserna för marknadskontroll i första hand bör satsas
på att övervaka produkter som vid bristande funktion kan medföra säkerhets-
och hälsorisker.
Skälen för regeringens bedömning: Med marknadsbevakning avses
här den granskning och tillsyn som utövas av i första hand Konsument-
verket inom ramen för verkets myndighetsutövning. Syftet med bevak-
ningen är att se till att företagen på marknaden efterlever de spelregler
som gäller om marknadsföring, information, avtalsvillkor och produkt-
säkerhet.
Genom EES-avtalet och tilläggsavtalet till detta har Sverige åtagit sig
att infora delvis nya regler om bl.a. prismärkning, oskäliga avtalsvill-
kor, vilseledande marknadsföring, paketresor och konsumentkrediter.
Åtagandet innebär också att Sverige är förpliktat att tillse att reglerna
efterlevs, exempelvis så att föreskriven information till konsumenterna
lämnas av berörda näringsidkare. Tillsynen på konsumentområdet enligt
de s.k. näringsrättsliga (marknadsrättsliga) reglerna åvilar Konsument-
verket, i vissa fall i samråd med andra myndigheter.
Frågan är då vilka krav i fråga om resurser som de nya reglerna
kommer att uppställa.
Regeringen bedömer att behovet av marknadsbevakning enligt icke
varurelaterade EG-direktiv av de slag som har nämnts (vilseledande
reklam, oskäliga avtalsvillkor, prismärkning m.m.) kommer att öka med
internationaliseringen och efter hand som ny teknik och nya distribu-
tionsformer tillämpas. Behovet av internationellt informationsutbyte och
internationell samordning kräver likaså ökade insatser. Att vidareutveck-
59
la befintliga kontaktnät och intensifiera samarbetet mellan de europeiska Prop. 1994/95:16
tillsynsmyndigheterna är nödvändigt för att marknad sbevakningen skall
kunna fungera inom hela EES. Utvecklingen går också åt det hållet.
Marknadskontroll av varor
Med begreppet marknadskontroll avses här en kontroll av produkters
säkerhet när produkterna finns på marknaden. Det är en statlig efter-
kontroll av att tillverkare och importörer har fullgjort sina förpliktelser.
Riksdagen har nyligen antagit förslagen i propositionen om mark-
nadskontroll för produktsäkerhet m.m. (prop.1993/94:161, bet.
1993/94:NU21, rskr. 1993/94:328). Innehållet i propositionen utgörs
bl.a. av riktlinjer för organisationen av en marknadskontroll av
produkter till skydd för främst liv, hälsa och miljö. Riktlinjerna innebär
att ansvaret för marknadskontrollen fördelas områdesvis på redan
befintliga tillsynsmyndigheter. SWEDAC är samordnande organ.
De regler som i linje med EES-avtalet numera utgör svensk rätt
innebär att de nationella myndigheterna måste ta initiativ till
systematiska granskningar och provningar av produkterna för att fest-
ställa om dessa uppfyller säkerhetskraven. Marknadskontrollen omfettar
både importerade produkter och sådana som har tillverkats i Sverige.
Införandet av nya lagar till följd av olika EG-direktiv har medfört att
bl.a. Konsumentverkets tillsynsansvar har kommit att utvidgas till nya
områden. Tillsynen kommer här framfor allt att omfetta leksaker,
personlig skyddsutrustning för privat bruk, hushållsapparater, maskiner
för personligt bruk och textilier. EG:s direktiv om allmän produkt-
säkerhet medför också ett ökat ansvar. Detta direktiv täcks i Sverige i
huvudsak av produktsäkerhetslagen (1988:1604). På vissa av dessa
områden samverkar Konsumentverket i sin tillsyn med andra myndig-
heter, exempelvis Arbetarskyddsstyrelsen (prop. 1993/94:186, s. 46).
Marknadskontrollen skall kunna genomföras i hela landet. Handlägg-
ningen av anmälningar från konsumenterna och anmälningar förmedlade
via den lokala konsumentvägledningen är betydelsefulla för en effektiv
kontroll. Även s.k. konkurrentanmälningar har betydelse.
Regeringen anser att skyddet av människors hälsa och säkerhet har
avgörande betydelse när man bedömer behovet av marknadskontroll.
Resurserna för marknadskontroll bör därför i första hand satsas på att
övervaka produkterna från säkerhetssynpunkt och stå i rimlig proportion
till de risker som är förknippade med olika produkter. Vid prioritering-
en av Konsumentverkets resurser för marknadskontroll bör detta be-
aktas. Vi anser också att Konsumentverket bör kunna engagera den
lokala konsumentverksamheten i arbetet med marknadskontrollen. Detta
bör beaktas vid bedömning av hur stora resurser som bör avsättas för
denna. Vi får återkomma till den frågan i samband med den kommande
budgetprocessen. Det bör samtidigt betonas att företagen själva ytterst
ansvarar för att spelreglerna på marknaden efterlevs. Det innebär att
näringsidkarna har huvudansvaret för att produkterna uppfyller gällande
60
krav. På detta område får därför näringslivets s.k. egenåtgärder största Prop. 1994/95:16
betydelse (se vidare avsnitt 7.3).
Internationell samverkan
Det kan nämnas att man, för att förebygga produktskador, inom ramen
för det europeiska samarbetet har upprättat ett notifikationssystem var-
igenom medlemsländerna snabbt skall kunna få information när en farlig
vara upptäcks i ett annat land. Även EFTA-ländema är som en följd av
EES-avtalet med i systemet och kommer härigenom att få information
om åtgärder som vidtagits för att stoppa farliga varor i andra länder.
I EG:s skaderapporteringssystem (EHLASS) samlas information in
från utvalda sjukhus i medlemsländerna om varor som varit inblandade
i hem- och fritid solyckor. Statistik är alltså en del av produktsäker-
hetsarbetet med långsiktigt syfte att bidra till att göra produkter säkrare.
Vidare pågår ett samnordiskt projekt om marknadsövervakning på
produktsäkerhetsområdet. Det går ut på att utreda möjligheterna till
nordisk samverkan, t.ex. i fråga om metoderna för marknadskontroll,
notifieringsrutiner och ömsesidigt godkännande av provningar.
Dessutom har två nätverk bildats i syfte att utbyta erfarenheter om
marknadsövervakningen och marknadskontrollen. I det ena nätverket,
International Marketing Supervision NetWork, med representanter för
övervakningsorgan inom OECD-länder, utbyter deltagarna erfarenheter
om marknad sföringsmetoder och framväxten av nya system med hjälp
av ny teknik (s.k. TV-shopping, distansförsäljning och andra metoder
för försäljning över gränserna m.m.). Syftet är bl.a. att förebygga och
beivra oacceptabla former av marknadsföring över gränserna. Detta
nätverket behandlar inte produktsäkerhetsfrågor.
Det andra nätverket, PROSAFE (Product Safety and Enforcement
Forum in Europé) är ett samordningsorgan för produktsäkerhet inom
EFTA/EU-området. Här har tillsynsmyndigheter från EFTA- och EU-
ländema slutit sig samman i syfte att verka för en hög produktsäkerhet
inom EES.
Regeringen vill peka på möjligheten att i ett europeiskt perspektiv
ytterligare utveckla det nordiska samarbetet på kontrollområdet. Norden
betraktas alltmer som en gemensam marknad för tillverkare och
distributörer. Enligt vår bedömning bör en nordisk samverkan medverka
till en bättre samordning av tillsynen. En effektiv samverkan bör kunna
bidra till att begränsa de sammanlagda kostnaderna för kontrollverksam-
heten i Norden. Enligt vår mening bör Sverige i det nordiska samarbe-
tet verka för en förstärkning av en sådan samverkan.
Finansieringen av marknadskontrollen
Kommittén har inte funnit det möjligt att fastställa hur stora kostnaderna
för marknadskontrollen kommer att bli.
Kommittén skulle enligt direktiven bedöma alternativa möjligheter att
finansiera marknadskontrollen. Kommittén föreslår att en avgiftsfinan-
61
siering av marknadskontrollen på konsumentvaruområdet bör övervägas Prop. 1994/95:16
ytterligare. Kommittén har också hänvisat till att SWEDAC på regering-
ens uppdrag utrett frågan om alternativa möjligheter att finansiera mark-
nadskontrollen till följd av EES-avtalet (rapport SWEDAC DOC 93:7).
SWEDAC gör bedömningen att avgiftsfinansiering inte lämpar sig for
konsumentområdet och att det på detta område är svårt att finna en
avgiftskonstruktion som är förenlig med EES-avtalet.
Regeringen vill för egen del framhålla att några säkra slutsatser om
de framtida kostnaderna för marknadskontrollen inte kan slås fest i dag.
Regeringen har i den nyss nämnda propositionen om marknadskontroll
för produktsäkerhet m.m. behandlat SWEDAC:s rapport. Regeringen
uttalar där att en avgiftsfinansiering av själva marknadskontrollen är väl
motiverad på alla områden där avgifterna direkt kan kopplas till de
produkter eller den verksamhet som skall kontrolleras. Som exempel på
områden där avgiftsfinansiering knappast är möjlig anförs bl.a. konsu-
mentvaruområdet. Här är en anslagsfinansiering sannolikt nödvändig,
men utgångspunkten bör vara att resurser för marknadskontrollen
skapas genom omprioriteringar i myndigheternas verksamheter och inte
genom anslagsökningar. En mera ingående prövning av eventuell
anslagsfinansiering av marknadskontrollen inom särskilda sektorer bör
anstå tills ytterligare erfarenheter vunnits (prop. s. 29).
Regeringen har i detta sammanhang ingen anledning att frångå den
principiella bedömning som gjordes i den nämnda propositionen. Men
det bör samtidigt erinras om att riksdagen på förslag av regeringen på
ett par konsumentvaruområden - leksaker och personlig skyddsutrust-
ning för privat bruk - har bemyndigat regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för
en näringsidkare att betala vissa tillsynskostnader (7 § 2 lagen,
1992:1326, om personlig skyddsutrustning for privat bruk och 6 § 2
lagen, 1992:1327, om leksakers säkerhet; prop. 1992/93:112 s. 34 och
1992/93:111 s. 34 f.).
Regeringen har med stöd av bemyndigande föreskrivit att tillverkaren
eller dennes behöriga representant inom EES skall betala Konsument-
verkets kostnader för provtagning och undersökning av prover, om en
leksak (SFS 1993:971) eller personlig skyddsutrustning (SFS 1993:972)
vid kontroll visar sig inte uppfylla föreskrivna säkerhetskrav m.m. I
fråga om leksaker gäller detta också för importören till EES. Dessa
avgifter kan dock få endast marginell betydelse för finansieringen.
Uppföljning och rapportering
Behovet av insatser för marknadsövervakningen och marknadskontrollen
kommer att variera över tiden. Marknadsbevakning kommer dock också
i framtiden att vara en huvuduppgift för den statliga konsumentverksam-
heten. För att utföra denna uppgift bör de ansvariga myndigheterna -
liksom hittills - använda en kombination av konsumentpolitiska medel.
Regeringen vill peka på vikten av en samlad och kontinuerlig rappor-
62
tering av erfarenheterna av marknadskontrollen. En sådan rapportering Prop. 1994/95:16
bör avse både nationella insatser och situationen i hela EES.
Annan s.k. producentpåverkan
En lagreglerad påverkan på företagens handlande på konsumentområdet
har förekommit sedan början av 1970-talet, genom tillkomsten av lagar
om marknadsföring och avtalsvillkor m.m. Verksamheten har sedan
fortlöpande byggts ut, senast som en följd av EES-avtalet.
Men redan innan en sådan verksamhet inleddes hade bl.a. de statliga
konsumentorganen - men också olika organisationer - sökt att förmå
företagen att på frivillig väg anpassa sina varor och tjänster m.m. till
konsumenternas behov. Också efter tillkomsten av en mera formaliserad
marknadsövervakning av det slag som regeringen tidigare har beskrivit
har bl.a. Konsumentverket vid sidan om denna sökt utöva en påverkan
av ett mera informellt slag. Det har handlat om att exempelvis förmå
tillverkare att anpassa sina produkter till brukarönskemål, t.ex. i säker-
hets- eller ergonomiskt hänseende. Ett inslag utgör här verkets med-
verkan i det internationella standardiseringsarbetet (se avsnitt 6.9). Men
det har också handlat om annat, såsom marknadsförings- och distribu-
tionsmetoder, varuförsörjning och säljvillkor. Påverkan utövas inte bara
mot tillverkare utan också mot näringsidkare i andra led.
En påverkan av det slag som vi behandlar här kan givetvis utövas
även av andra. Det sker också i praktiken, genom bl.a. både centrala
konsumentorganisationer och lokala konsumentgrupper.
En verksamhet av detta slag ligger väl i linje med det konsument-
politiska handlingsprogram som gäller inom EU (se avsnitt 3.3). Där
betonas nämligen vikten av ett förstärkt samråd mellan näringsliv och
konsumentföreträdare.
Regeringen anser att en producentpåverkan av det slag som vi
behandlar här också i framtiden bör kunna tjäna som komplement till
den mera formaliserade myndighetspåverkan som vi har behandlat
tidigare. En sådan verksamhet bör kunna bidra till uppfyllelsen av vart
och ett av de fyra konsumentpolitiska mål som vi har förordat. På
samma sätt som i fråga om de övriga medlen skall producentpåverkan
av informellt slag bara användas i den statliga verksamheten när den är
förenlig med någon av de tre prioriteringsgrundema, liksom väsent-
lighetskravet.
63
Prop. 1994/95:16
Regeringens bedömning: Standardiseringsverksamheten kom-
mer att få en allt större betydelse som en följd av EES-avtalet
och det ökade utbudet av varor på marknaden. Det är viktigt att
standardiseringen tillförs brukarsynpunkter och att en kompetent
och effektiv konsumentmedverkan därför innefattas i standardi-
seringsarbetet.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer med regering-
ens (bet. s. 217 f.).
Remissinstanserna: Några remissinstanser har uttalat sig i denna del.
Sveriges Konsumentråd tillstyrker kommitténs förslag att konsumentor-
ganisationer bör få stöd i form av utbildning och ekonomiska bidrag för
att delta i standardiseringsarbetet. Standardiseringen i Sverige (SIS),
tidigare Standardiseringskommissionen i Sverige, anser att kompetenta
företrädare från fristående konsumentorganisationer bör kunna vara ett
komplement till konsumentmyndigheten i standardiseringsarbetet. Han-
dikappinstitutet menar att det är viktigt att konsumentmyndigheten aktivt
medverkar i standardiseringsarbetet och därvid beaktar funktionhindra-
des behov.
Skälen för regeringens bedömning: EG:s olika direktiv innehöll
tidigare en mångfald tekniska detaljer. Detta medförde att harmonise-
ringsarbetet blev tidskrävande och därmed framskred långsamt. År 1985
togs inom EG ett beslut om att tillämpa en ny metod när det gäller
harmonisering (The New Approach on Technical Harmonization of
Standards, se avsnitt 3.3).
Den nya metoden har förstärkt behovet av en aktivt medverkan från
konsumentrepresentanter. Det har blivit viktigare att i standarderna både
beakta allmänna brukaraspekter och produktsäkerhetsfrågor. En stan-
dard är frivillig, men EG-direktiven innebär att produkter som har
utformats enligt standarden förutsätts uppfylla de grundläggande säker-
hetskraven.
Som ett led i att öka konsumentinflytandet tillkom år 1990 SIS konsu-
mentråd, där Konsumentverket för närvarande har ordförandeskapet.
Rådet har till uppgift att stärka konsumenternas deltagande i standardi-
seringsarbetet och höja medvetenheten om konsumentaspektema.
På det internationella planet har nyligen EFTA:s och EU:s rådgivan-
de konsumentkommittéer bildat en gemensam samarbetsorganisation för
konsumentdeltagande i det europeiska standardiseringsarbetet, Associa-
tion de Normalisation Européenne pour les Consommateurs (ANEC).
Sveriges Konsumentråd medverkar från Sverige.
På konsumentområdet pågår ett omfattande europeiskt standardise-
ringsarbete. Ett tjugotal kommittéer, flera av dem med underarbets-
grupper, deltar för närvarande i arbetet med att utarbeta Europastandar-
der. Produkter som berörs är bl.a. möbler, leksaker, fritidshjälmar,
64
bamomsorgsprodukter och flytvästar. Flera kommittéer inom CEN Prop. 1994/95:16
arbetar med EU/EFTA-mandat.
Säkerhetsfrågor, särskilt med avseende på barn, har traditionellt varit
prioriterade områden såväl hos Konsumentverket som hos de internatio-
nella standardiseringsorganen. Konsumentverket har således under flera
år bl.a. lett arbetsgrupper om mekanisk säkerhet för leksaker och bam-
omsorgsprodukter. Därigenom har man i det europeiska arbetet kunnat
slå vakt om svenska säkerhets- och konsumentskyddshänsyn.
Regeringen anser mot den angivna bakgrunden att det är viktigt att
konsumentaspekter också i framtiden tillförs standardiseringsarbetet.
Konsumentverket bör därför även i framtiden medverka i detta arbete
till den del det gäller sådan verksamhet där standardiseringsorganen
utför ett arbete på uppdrag av EU och EFTA eller där Konsumentver-
kets insatser krävs med hänsyn till verkets tillsynsansvar i övrigt.
Dessutom kan det vara lämpligt att standardiseringsarbetet breddas, så
att även frivilliga organisationer kan vara med i detta, något som för
övrigt är fellet redan i dag.
Regeringens bedömning: Reklamationshantering, medling och
tvistlösning på lokal nivå bör uppmuntras och främjas. Frågan
om inrättande av lokala reklamationsråd bör prövas. Samtidigt
har Allmänna reklamationsnämndens verksamhet stort värde och
den bör fortsätta i samma former som i dag.
Kommittén: Kommittén har föreslagit att det upprättas lokala rekla-
mationsråd, att den kommunala konsumentverksamheten bör ge vägled-
ning i hur man väcker talan vid allmän domstol, att det är önskvärt att
konsumenterna i första hand vänder sig till den lokala konsumentvägled-
ningen och i andra hand till Allmänna reklamationsnämnden vid tvister
i samband med gränsöverskridande handel, att man bör överväga att
Allmänna reklamationsnämnden upphör med vissa typer av ärenden och
i stället låter branscherna själva organisera och finansiera tvistlösning på
dessa områden, att Allmänna reklamationsnämnden i ökad omfattning
bör pröva ärenden som avser offentliga tjänster, att det bör införas en
bestämmelse i Allmänna reklamationsnämndens instruktion att ett ären-
de får avvisas med hänvisning till att det i första hand skall hanteras
lokalt samt att nämndens existens, huvudsakliga uppgifter och organisa-
tion ges stöd i lag (bet. s. 239 f.)
Remissinstanserna
Lokala reklamationsråd
Konsumentverket, Skellefteå kommun och Verdandi stöder förslaget om
inrättandet av lokala reklamationsråd. Svenska Bankföreningen och
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 16
Konsument Göteborg är av motsatt uppfattning. Allmänna reklamations- Prop. 1994/95:16
nämnden menar att det inte är självklart att reklamationsrådens befatt-
ning med enskilda tvister skall utvecklas. Om detta ändå sker bör råden
främst inrikta sig på att lösa tvister som nämnden inte prövar. I varje
fall bör utvecklingen inte ledas i den riktningen att nämnden får rollen
som överinstans till de lokala råden. Grossistförbundet Svensk Handel är
tveksam till ytterligare överföring av tvistlösning till lokala konsument-
organ. Konsumentvägledamas förening anser att lokala reklamationsråd
endast kan fungera i begränsad omfattning och att de kräver en väl
organiserad kommunal konsumentverksamhet som står för beredningen
av ärenden samt övrig administration.
Tvister över nationsgränserna
Allmänna reklamationsnämnden menar att farhågorna när det gäller
konsumenternas intressen beträffande tvister över nationsgränserna
förefaller överdrivna. I huvudsak torde problemen vad gäller handel
utanför Norden återfinnas på några speciella områden, nämligen när det
gäller finansiella tjänster, postorder och s.k. TV-shopping samt vid köp
av andelar i fritidslägenheter. Nämnden anser, liksom kommittén, att
tvister över nationsgränserna i första hand bör behandlas lokalt.
Privata nämnder
KF instämmer i kommitténs överväganden att privata nämnder efter
danskt mönster prövas även i Sverige. Några instanser, bl.a. Konsu-
mentvägledamas förening, Konsument Göteborg och Hyresgästernas
Riksförbund delar inte kommitténs uppfattning i denna fråga. Allmänna
reklamationsnämnden anser det finns starka principiella skäl som talar
mot en övergång till privata nämnder och pekar också på att det inte
finns något intresse från näringslivet att inrätta sådana nämnder.
Offentliga tjänster
Allmänna reklamationsnämnden pekar på att nämnden är oförhindrad att
pröva tvister mellan konsumenter och statliga eller kommunala organ
som driver verksamhet av ekonomisk natur. En del tvister lämpar sig
inte så väl för nämndförfarandet, exempelvis tvister som rör besvärliga
kvalitetsbedömningar inom utbildnings- och vårdsektorn eller bedöm-
ningar av tjänster vars kvalitet är beroende av politiska beslut. Motor-
männens riksförbund och Pensionärernas Riksorganisation tillstyrker
förslaget att Allmänna reklamationsnämnden i ökad omfattning bör
pröva ärenden som avser offentliga tjänster.
Lokal beredning
Några instanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, avstyrker förslaget att
66
en förutsättning för att Allmänna reklamationsnämnden skall behandla Prop. 1994/95:16
ärendet är att den kommunala konsumentverksamheten först har behand-
lat det. Även Allmänna reklamationsnämnden tar avstånd från kommit-
téns förslag om lokal beredning. Konsumentverket uttrycker däremot
sympati för tanken men framhåller vikten av att denna möjlighet inte
utnyttjas så att konsumenten kommer i kläm.
LO anför att det i och för sig är önskvärt att stärka den lokala med-
lingen och tvisthanteringen, men om detta skall ske genom att Allmänna
reklamationsnämnden hänvisar en klagande att först söka rättelse lokalt
måste sådana möjligheter finnas till hands. Så är det inte i alla landets
kommuner. Konsumentvägledamas förening ger uttryck för en liknande
uppfattning.
Lagreglering av nämnden
Svenska Banlföreningen tillstyrker kommitténs förslag att Allmänna
reklamationsnämnden existens, huvudsakliga uppgifter och organisation
i huvuddrag ges stöd i lag.
Skälen för regeringens bedömning
Allmänt
En viktig del av det konsumentpolitiska arbetet syftar till att underlätta
för konsumenterna att ta till vara sin rätt när det uppstår en tvist mellan
en konsument och en näringsidkare om en vara eller tjänst. Det är en
verksamhet som möter målet att främja konsumenternas rättsliga ställ-
ning och som också får som effekt att hushållens resurser utnyttjas
bättre.
Företagens egen reklamationshantering är en grundläggande förut-
sättning för en fungerande marknad. Många företag, i synnerhet inom
detaljhandeln, har i varierande grad rutiner och regler för att hantera
reklamationer. Inom en rad branscher har det tillskapats särskilda nämn-
der som arbetar med reklamtionshantering. Vissa av dessa redovisas i
bilaga 4.
Om en tvist inte blivit löst på företags- eller branschnivå kan konsu-
menten i första hand vända sig till den lokala vägledningen.
Den kommunala konsumentverksamheten, liksom en lokal verksamhet i
föreningslivets regi, behandlas längre fram (avsnitt 7.4 och 7.5).
Allmänna reklamationsnämnden inrättades år 1968. Vid sidan om en
prövning i nämnden har emellertid också domstolsaltemativet i alla år
stått öppet för konsumenterna. I fråga om kostnaderna kan noteras att
en tvist vid allmän domstol i genomsnitt kostar 6 000-7 000 kr och ett
ärende hos Allmänna reklamationsnämnden ca 1 600 kr. Kostnaden för
klagomål hanterade av konsumentvägledare är i genomsnitt 200-300 kr.
Så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan om All-
männa reklamationsnämndens verksamhet har varit positiva till denna.
Även regeringen är av denna uppfattning. Vi har i tidigare
67
avsnitt betonat vikten av att tvister så långt som möjligt kan lösas Prop. 1994/95:16
lokalt. Den kommunala konsumentverksamheten spelar här en betydel-
sefull roll. Det bör också en lokal verksamhet i föreningslivets regi
kunna göra. Men även med en välutvecklad lokal verksamhet kommer
det också i framtiden att finnas behov av ett centralt tvistlösande organ
som Allmänna reklamationsnämnden. Ett skäl är att alla tvister inte kan
lösas lokalt. Ett annat är att det behövs en instans som kan vara vägle-
dande vid utformningen av praxis i rättsliga frågor, till nytta för den
lokala medlingsverksamheten. Slutligen utgör reklamationsnämnden
också ett stöd för den lokala verksamheten när det gäller bl.a. utbild-
ning och information.
Det finns i detta sammanhang skäl att erinra om att EG-kommissio-
nen i handlingsplanen för konsumentpolitiken inom EU för perioden
1993-1995 betonar att man vill skapa förlikningsförfaranden utanför
domstolarna. Den svenska modellen med lokal medlingsverksamhet
samt central tvistprövning i Allmänna reklamationsnämndens regi,
liksom välutvecklade egenåtgärdsprogram för bl.a. reklamationshante-
ring (se avsnitt 7.3), ligger väl i linje med dessa planer. Den bör också
kunna tjäna som inspirationskälla då handlingsprogrammet skall för-
verkligas. Sverige bör inom EES (eller vid ett medlemskap i EU) agera
i linje med denna syn.
Kommittén har föreslagit att Allmänna reklamationsnämndens
existens m.m. skall ges stöd i lag. Enligt regeringens mening ger det
underlag som har presenterats i frågan inte tillräckligt stöd för ett ställ-
ningstagande. Frågan kommer därför att beredas ytterligare inom rege-
ringskansliet.
Lokal beredning m.m.
Kommittén har föreslagit att det skall införas en bestämmelse i Allmän-
na reklamationsnämndens instruktion med innebörd att ett ärende hos
nämnden får avvisas med hänvisning till att det i första hand skall han-
teras lokalt. Som framgått har flera remissinstanser - bl.a. nämnden
själv - ställt sig kritiska till kommitténs förslag.
Regeringen anser inte, främst mot bakgrund av remissinstansernas
synpunkter, att det finns skäl att genomföra kommitténs förslag.
I några kommuner har försöksverksamhet bedrivits med lokala rekla-
mationsråd. En utvärdering i Konsumentverkets rapport 1992/93:3 tyder
på att reklamationsråden, trots att antalet ärenden är litet, har haft be-
tydelse som grund för ett informellt samarbete mellan såväl konsument-
vägledama och handeln som mellan näringsidkarna själva.
Kommittén har anfört att reklamationsråden förefaller att kunna lösa
konsumenternas klagomål på ett bra sätt och att de genom sin förekomst
bidrar till att förebygga tvister. Den har därför föreslagit att det skall
upprättas lokala reklamationsråd. Bl.a. Konsumentverket har ställt sig
positivt till detta. Däremot har t.ex. Allmänna reklamationsnämnden
och Grossistförbundet Svensk Handel ställt sig mera skeptiska till
tanken.
Enligt regeringens bedömning skulle väl fungerande lokala reklama- Prop. 1994/95:16
tionsråd kunna spela en viktig roll i konsumentpolitiken. Råden kan
exempelvis arbeta för goda förhållanden mellan konsumentintressena
och näringsidkarna lokalt. De kan också förmedla information om
gällande regler till bl.a. det lokala näringslivet. Råden kan dessutom
medverka till lösning av tvister mellan näringsidkare och konsumenter.
Emellertid kan man konstatera - som också Allmänna reklamations-
nämnden har påpekat - att erfarenheterna av lokala reklamationsråd
ännu så länge är begränsade. Regeringen avser att följa utvecklingen på
området. Om erfarenheterna ger skäl till det avser regeringen att längre
fram, i annan ordning, redovisa sin syn på i vad mån den fortsatta
utvecklingen av en reklamationsrådsverksamhet lämpligen kan anknytas
till den statliga konsumentpolitiken.
Tvister över nationsgränserna
Kommittén har påpekat att det är svårt att närmare bedöma vad EES-
avtalet kommer att innebära för den internationella handeln och om
antalet konsumenttvister kommer att öka. Men redan i dag kan konsu-
menträttsliga problem observeras inom områden som bank- och för-
säkringsverksamhet. I dag tecknas t.ex. ett stort antal utländska kapital-
försäkringar.
Utanför Norden är systemet med reklamationsnämnder ovanligt. Att
vända sig till utländsk domstol kräver kunskaper som den genomsnitt-
lige konsumenten normalt inte besitter. Genom införandet av den s.k.
Luganokonventionen i svensk rätt (SFS 1992:794) har det dock blivit
möjligt för konsumenterna att i större utsträckning vända sig till svensk
domstol vid tvist efter köp över gränserna.
Allmänna reklamationsnämndens avgöranden är rekommendationer
och inte verkställbara vare sig i Sverige eller utomlands. Enda möjlig-
heten att få rättelse i en konkret tvist är att konsumenten vänder sig till
domstol. Genom att sprida kunskap om reklamationsnämnden utomlands
kan man på sikt etablera ett samarbete mellan nämnder i länder där det
finns sådana men också bidra med idéer om hur tvister kan lösas utan-
för domstolarna, i linje med tankarna i EU:s konsumentpolitiska hand-
lingsprogram.
Enligt regeringens bedömning är det angeläget att konsumenterna kan
få information om när de kan vända sig till svensk domstol eller
Allmänna reklamationsnämnden och när de måste vända sig till
utländska instanser. Det finns vidare skäl för Sverige att - i första hand
inom ramen för det europeiska samarbetet - bidra till framväxten av
informella tvistlösningsformer som alternativ till domstolsprövning.
Verksamheten vid Allmänna reklamationsnämnden och dess nordiska
motsvarigheter kan därvid tjäna som förebild.
Privata nämnder
69
Kommittén har föreslagit att man bör överväga att låta Allmänna
reklamationsnämnden upphöra med vissa typer av ärenden och i stället Prop. 1994/95:16
låta branscherna själva organisera och finansiera tvistlösning på dessa
områden. Kommittén hänvisar till Danmark, där reklamationsnämnds-
förfarandet utvecklats genom att man tillsatt ett antal privata nämnder
som finansieras av branscherna i fråga. Forbrugerklagenaevnet
(motsvarigheten till Allmänna reklamationsnämnden) auktoriserar nämn-
derna och utövar tillsyn över dem. Nämnderna bygger på avtal mellan
Forbrugerrådet och branschen i fråga. I Norge finns en liknande kon-
struktion med privata nämnder.
Enligt regeringens mening är olika initiativ till privata nämnder en
intressant konsumentpolitisk utveckling. I Sverige har under de senaste
åren ett flertal privata nämnder kommit till inom ramen för olika egen-
åtgärdsprogram (se bilaga 4). Remissutfallet på kommitténs förslag i
denna del har dock varit blandat. Regeringen kommer att följa utveck-
lingen på området, men är inte nu beredd att genomföra kommitténs
förslag.
Offentliga tjänster
När det gäller offentliga tjänster prövar Allmänna reklamationsnämnden
inte, enligt sin instruktion, konsumenttvister som rör exempelvis hälso-
och sjukvård. Vidare har nämnden själv undantagit en del offentliga
tjänster från sitt kompetensområde, såsom sotningstjänster och kommu-
nal renhållning m.m. Motivet är att nämnden inte bör pröva ärenden på
områden där verksamhetens kvalitet är direkt avhängig av politiska
beslut eller där prövningen är beroende av sådan utredning som inte kan
företas inom ramen för nämndens arbetsformer, som exempelvis inte
medger vittnesförhör.
Regeringen anser inte att det finns skäl att nu ändra denna ordning.
Regeringens bedömning: Under de närmaste åren bör hög
prioritet ges åt frågor som rör skuldsanering. Det är angeläget
att den nyligen införda skuldsaneringslagen utvärderas så att
man får ett underlag för eventuella förbättringar. Någon ändring
i sekretessbestämmelserna föreslås inte.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens. Kommittén har dock föreslagit att den budgetrådgiv-
ning som bedrivs inom ramen för konsumentverksamheten i kommu-
nernas egen regi bör ha samma sekretesskydd som enligt socialtjänst-
lagen, oberoende av hur verksamheten organiseras (bet. s. 227, 286).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser som har yttrat sig i frågan
om skuldsanering, bl.a. Göteborgs kommun, delar kommitténs uppfatt-
ning att hög prioritet skall ges åt skuldsanering i det konsumentpolitiska
70
arbetet under de närmaste åren. Några remissinstanser, däribland Kam- Prop. 1994/95:16
marrätten i Stockholm, har kritiserat kommitténs förslag vad gäller
sekretess inom den kommunala konsumentverksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade våren 1994
att anta en skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123, bet. 1993/94:LU26,
rskr. 1993/94:303, SFS 1994:334). Lagen trädde i kraft den 1 juli
1994.
Med skuldsanering menas att en fysisk person helt eller delvis befrias
från betalningsansvaret för sina skulder. Skuldsaneringslagen innehåller
en förfarandemodell i tre steg. I det första steget, som i huvudsak läm-
nas utanför lagen, skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv försöka
träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall
därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen.
I ett andra steg kan gäldenären, om försöken enligt första steget
misslyckas, hos kronofogdemyndigheten ansöka om frivillig skuldsane-
ring. Med sådan skuldsanering avses att gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering, som
måste godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär skulle motsät-
ta sig ett sådant förslag, skall kronofogdemyndigheten överlämna ären-
det till tingsrätten, som i ett tredje steg kan besluta om tvingande skuld-
sanering.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 14) anvisades
ett engångsanslag på 10 miljoner kronor till Konsumentverket för att
planera och genomföra utbildningsinsatser som bedömdes erforderliga i
samband med skuldsaneringslagens ikraftträdande. Detta godtogs av
riksdagen, liksom också - efter förslag av regeringen i kompletterings-
propositionen 1993/94:150 bil. 13 - att ytterligare ett engångsbelopp på
15 miljoner kronor skulle anvisas, i syfte att i ett inledningsskede effek-
tivisera och förstärka den kommunala verksamheten inom området
budgetrådgivning och skuldsanering med anledning av den nya skuldsa-
neringslagen.
Enligt regeringens mening är det av stor vikt att frågor angående
skuldsanering ges hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet. Frågan
i vilken utsträckning Konsumentverket efter uppbyggnadsskedet skall
medverka vid lagtillämpningen bör dock övervägas ytterligare i ljuset av
att huvudansvaret för lagens tillämpning ligger på andra aktörer. I den
mån dessa också på sikt vill anlita verkets tjänster - t.ex. i form av
dataprogram eller utbildningsinsatser - bör utgångspunkten vara att
detta sker på marknad smässiga villkor.
Regeringen vill understryka det angelägna i att skuldsaneringslagen
inom ett par år utvärderas, så att man då kan få en uppfattning om
lagens effekter och därmed - i förekommande fall - underlag för even-
tuella justeringar av lagen.
Vad så gäller frågan om sekretess kan regeringen inledningsvis
konstatera att sekretessen i fråga om socialtjänsten regleras i 7 kap. 4 §
sekretesslagen (1980:100). Där stadgas att sekretess gäller inom social-
tjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon ho- 71
nom närstående lider men. I samband med skuldsaneringslagens till-
komst uppmärksammades att det inte förekommer sekretess i de fall när Prop. 1994/95:16
kommunala konsumentvägledare lämnar råd till enskilda i budgetfrågor.
De uppgifter som lämnas till vägledama torde dock vara av samma slag
som de som lämnas i socialnämndens rådgivningsverksamhet. Med
anledning härav form man att även sådana uppgifter om en enskilds
personliga förhållanden som förekommer i rådgivning som rör skuldsa-
nering hos konsumentvägledare bör omfattas av sekretess. Därför inför-
des ett nytt stadgande (7 kap. 35 § sekretesslagen) som innebär att
sekretess råder hos bl.a. kommunal konsumentvägledare i ärende om
skuldsanering för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte själva beslutet om skuldsa-
nering (prop. 1993/94:123 s. 164 f.).
Regeringen finner mot den angivna bakgrunden inte skäl att nu göra
någon ändring vare sig i socialtjänstlagens eller skuldsaneringslagens
sekretessbestämmelser.
Regeringens bedömning: För att konsumentpolitikens fjärde
mål - om sambandet mellan konsumtion och miljö - skall upp-
nås bör sådana medel användas som kan leda till att konsum-
tionen minskar belastningen på miljön. Sådana medel kan vara
bl.a. allmän miljöinformation, miljömärkning av varor samt
åtgärder för att underlätta hushållens sortering av avfall.
Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (bet. s. 230 f.).
Remissinstanserna: En rad remissinstanser behandlar miljöfrågorna.
Några instanser stödjer kommitténs förslag. En del instanser menar att
dessa inte är tillräckliga (Konsument-Forum, Jordens vänner). Konsu-
mentverket framhåller vikten av att konsumenterna får information om
produkter och system på ett samlat sätt och menar att detta i sig är ett
starkt motiv för att ge verket ett uttalat ansvar för miljön. Jordens
vänner anser att det inte räcker med att främja konsumtion av mindre
miljöskadliga varor, utan målet måste vara att minska miljöbelastningen
av konsumtionen. Konsument-Forum för ett liknande resonemang och
menar att konsumtionen är orsaken till miljöproblemen. Naturvårdsver-
ket instämmer i kommitténs bedömning att samarbetet mellan Konsu-
mentverket och Naturvårdsverket bör öka framöver. Dessutom anser
verket att det är ytterst angeläget för miljöarbetet att samhällets möjlig-
heter att sprida information om konsumtions- och livsstilsfrågor priorite-
ras.
72
Skälen för regeringens bedömning
Allmän miljöinformation m.m.
Genom information om varors olika miljöbelastning kan man uppmuntra
användningen av de mest miljöskonsamma alternativen. Regeringen
anser därför att det är angeläget att näringsidkarna lämnar upplysningar
om miljökonsekvenserna av sina varor. Också allmän utbildning i miljö-
kunnande bidrar till att göra konsumenterna medvetna om sambandet
mellan konsumtion och miljö.
Väl underbyggd och seriös information om varors miljöpåverkan är
avgörande för att konsumenterna skall känna sig trygga i sina varuval
och kunna åstadkomma en reell förändring av beteendet med hänsyn till
miljön. Den viktigaste miljöinformationen till konsumenterna gäller
energiåtgång, kemikalieanvändning, livsstilsfrågor och risker med av-
fall. Men ett problem är att det kan vara svårt att få fram djupgående
kunskaper om varors miljöpåverkan. Det behövs större kunskap om
såväl kortsiktiga som långsiktiga miljö- och hälsoeffekter, nedbrytbarhet
m.m.
En av de viktiga punkterna i riksdagens energi- och miljöpolitiska
beslut från 1991 är frågan om effektivare energianvändning. De gene-
rella ekonomiska styrmedlen behöver kompletteras med mer direkta
åtgärder, bl.a. information till hushållen om sparmöjligheter. Företagen
har ett grundläggande ansvar för en god och vederhäftig information om
sådana förhållanden som har angivits i det föregående. Vidare har Kon-
sumentverket bl.a. en viktig uppgift i att medverka till utformningen av
och informationen om energisnåla hushållsapparater.
Miljömärkning
Regeringen anser att en vederhäftig miljömärkning kan vara ett viktigt
hjälpmedel för den enskilde konsumenten när det gäller val av produk-
ter. Konsumenternas och företagens intresse av att handla miljöanpassa-
de varor bör tillmätas stor betydelse av producenter, importörer och
distributörer. Förutsatt att miljösymbolema åtnjuter konsumenternas
förtroende kan miljömärkningssystemen utgöra ett viktigt bidrag till
utvecklingen mot ett kretsloppsanpassat samhälle.
Det förekommer i dag ett stort antal miljösymboler på marknaden,
som i varierande grad beaktar produkternas funktion och effekter på
miljön (se avsnitt 4.6). För att marknaden skall fungera effektivt är det
viktigt att konsumenterna lätt kan få en korrekt uppfattning om vad
miljösymbolema står för. Efter hand som antalet miljösymboler ökar
finns det en risk för att konsumenterna får allt svårare att överblicka
marknaden. Vi anser därför att Konsumentverket fortlöpande måste
följa utvecklingen och pröva vägar att få till stånd förbättrad informa-
tion på området.
Prop. 1994/95:16
73
Källsortering Prop. 1994/95:16
Genom att hushållen ”vid källan” effektivt sorterar sitt avfell kan re-
sursanvändningen och miljöbelastningen minska. Hushållen bör enligt
vår mening därför uppmuntras att utnyttja system för källsortering.
Hantering av avfall omfettar åtgärder såväl före som efter köp. Riks-
dagen fettade år 1990 beslut om att allt avfell som lämnas till slutbe-
handling fr.o.m. 1994 skall sorteras i kategorier som möjliggör lämplig
hantering och att förbränning och deponering av osorterat avfell i allt
väsentligt skall ha upphört vid utgången av år 1993.
Information om och svar på frågor om styrningen av avfellsström-
mama är en angelägenhet för både central och lokal konsumentverksam-
het. Konsumentverket bör i samarbete med Naturvårdsverket skapa ökat
utrymme för information och utbildning på detta område.
Miljöargumentering i marknadsföring
Vilseledande miljöargument används ibland i marknadsföringen av
produkter. Detta kan på sikt leda till att miljömärkningen betraktas som
ovederhäftig av konsumenterna. Konsumentombudsmännen i de nordis-
ka länderna har därför nyligen utarbetat kriterier för bedömning av
miljöargument i marknadsföringen i enlighet med marknadsföringslag-
stiftningen.
Regeringen vill understryka att miljöargumenteringen i marknadsfö-
ringen måste tigga på en etiskt hög nivå. Vi menar att denna fråga
kommer att öka i betydelse och att det är angeläget att Konsumentverket
också ger hög prioritet åt bedömningen av miljöargument i marknads-
föringen.
74
Sammanfattning: De konsumentpolitiska medlen har olika
karaktär. Vissa är i princip tillgängliga för var och en, exempel-
vis information och opinionsbildning. Andra, som marknads-
kontroll och standardisering, är förbehållna ett begränsat antal
aktörer.
För vissa frågor är en lokal verksamhet mest effektiv. För andra
krävs insatser på central nivå.
Slutsatsen blir att en effektiv konsumentpolitik som skall till-
godose många olika behov utformas bäst genom medverkan från
aktörer av olika slag.
De flesta frågor som gäller den enskilde konsumentens indi-
viduella förhållanden kan klaras av effektivast i hans eller hen-
nes närmiljö. En effektiv lokal verksamhet är därför av största
betydelse.
Den konsumentpolitik som vi har i dag kännetecknas av en samver-
kan mellan olika aktörer. Givetvis står konsumenten själv - eller det
enskilda hushållet - här i centrum, i egenskap av den brukare eller
marknadsaktör som konsumentpolitiken ägnar sin uppmärksamhet. Men
konsumenten eller det enskilda hushållet är inte bara ett passivt objekt
för detta intresse. Det är konsumenten som genom sitt beteende ger
signaler till marknaden som denna reagerar på.
Det ligger i sakens natur att det i första hand också är konsumenten
själv som reagerar och vidtar nödvändiga åtgärder när det uppstår prob-
lem. Typiskt sett bör det ligga i intresset hos den näringsidkare som är
konsumentens handelspartner på en marknad att såväl han själv som
konsumenten blir nöjd med det ömsesidiga mellanhavandet. Och det
naturliga är att konsumenten själv reagerar gentemot näringsidkaren på
ett eller annat sätt om han inte är nöjd, exempelvis på grund av bristan-
de information eller därför att han anser att det finns skäl att reklamera
ett fel.
Vid sidan om konsumenterna själva har företagen en huvudroll i
konsumentpolitiken. Det måste alltid i första hand vara ett ansvar för
den enskilda näringsidkaren eller näringslivet som kollektiv att komma
till rätta med sådana marknadsstömingar eller problem i övrigt som kan
hänföras till företagens eget beteende.
Historiskt är det i Sverige i första hand tre aktörer som har kommit
att verka inom konsumentpolitiken vid sidan om konsumenterna och
näringsidkarna själva, nämligen staten, kommunerna samt de frivilliga
organisationerna.
Hur bör då rollfördelningen vara? Vi vill först erinra om att frågan
inte gäller att samhället skulle ålägga någon att vid sidan om staten ta
ett ansvar inom konsumentpolitiken. Det handlar om att peka på hur vi
Prop. 1994/95:16
75
skulle vilja se ansvaret fördelat under förutsättning att de berörda är
beredda att ta detta, så att konsumentpolitiken uppfyller höga krav på
effektivitet.
En diskussion om rollfördelningen tar naturligen sin utgångspunkt i
frågan om vem som kan eller bör kunna förfoga över de konsument-
politiska medel som har redovisats tidigare (avsnitt 6).
Frågan om lagstiftning som konsumentpolitiskt medel behöver inte
behandlas här eftersom aktörsrollen är given. När vi har talat om eko-
nomiskt stöd har vi avsett det förhållandet att samhället avsätter medel
för att möjliggöra för olika konsumentorgan m.fl. att driva en konsu-
mentinriktad verksamhet. Detta medel kan vi därför också lämna åt
sidan här.
I en vid mening kan åtgärder för att främja ett enskilt hushålls till-
gång på varor och tjänster vidtas av i princip vem som helst. Men den
företeelse som vi har uppmärksammat särskilt när vi har behandlat detta
konsumentpolitiska medel - varuförsöijningen i glesbygd - har generell
karaktär. Den utveckling som sker här har i första hand att göra med
handelns struktur och företagens eget handlande, distributions- och
kommunikationsförhållanden, befolkningsunderlag samt hushållens
beteende. Företeelsen har således komplex karaktär. Olika åtgärder kan
vidtas for att främja varutillgången i glesbygd. Här krävs i första hand
insatser i samverkan mellan näringslivet, staten och de berörda kommu-
nerna. Givetvis kan också andra aktörer - exempelvis enskilda konsu-
menter och frivilliga organisationer - här liksom annars söka påverka
utvecklingen genom bl.a. opinionsbildning. Men ytterst är lösningen på
det generella problem som vi syftar på beroende av politiska beslut.
Vad så gäller forskning, varuprovning och annan utredningsverksam-
het ter sig aktörsfrågan något enklare. Sådan verksamhet kan i princip
bedrivas av såväl offentliga som privata organ, både inom ramen för
och utanför statlig myndighetsutövning och av exempelvis frivilliga
organisationer. En sådan ordning har också förekommit på konsument-
området i Sverige under lång tid. Detsamma (utom i vad avser myndig-
hetsutövning) kan i viss mån sägas om utbildning i konsumentfrågor.
Men här måste man förstås skilja på sådan utbildning som är obligato-
risk och annan utbildning, t.ex. fortbildning. När det gäller utbildning
av det senare slaget finns ett utrymme för andra aktörer än det allmänna
skolväsendet.
Vi har tidigare ingående redogjort för informationsfrågornas betydel-
se inom konsumentpolitiken och de olika aktörer som verkar och har
verkat här (avsnitt 6.7). Sammanfattningsvis kan sägas att detta är ett
område där det finns utrymme för ett i princip obegränsat antal aktörer
att verka.
Vad därefter gäller marknadsövervakning påminner vi om (se avsnitt
6.8) att vi med detta uttryck avser en verksamhet med syfte att tillse att
regler om varors utformning, om marknadsföring och information m.m.
efterlevs. Begreppet innefattar myndighetsutövning gentemot berörda
företag. Sådan verksamhet är i princip förbehållen offentliga organ,
vilket alltså innebär en begränsning av kretsen av tilltänkta aktörer.
Slutsatsen blir följaktligen att marknadsövervakningen också fortsätt-
Prop. 1994/95:16
76
ningsvis i allt väsentligt måste vara en statlig angelägenhet, utövad av Prop. 1994/95:16
statliga organ, som dock i viss utsträckning i princip kan anlita andra
aktörer (t.ex. de kommunala konsumentvägledama) att bistå i verksam-
heten. Det gäller däremot inte vad vi har betecknat som annan s.k.
producentpåverkan, dvs. försök att på informell väg påverka tillverkare
och andra att frivilligt anpassa produkter m.m. till konsumenternas
önskemål. En sådan verksamhet kan förstås bedrivas också av exempel-
vis konsumentorganisationer.
Medverkan i det internationella standardiseringsarbetet är givetvis en
uppgift för den industri som tillverkar de produkter som berörs av
standardiseringen. Men samtidigt berör standardiseringen givetvis också
avnämarna av de standardiserade produkterna och därmed bl.a. konsu-
menterna. I och med den nya harmoniseringsmetoden (New approach,
se avsnitt 3.3) har staten intresse av att även konsumenternas intresse av
hälsa och säkerhet beaktas när man fastställer standarder. Genom kon-
sumentmedverkan i standardiseringsarbetet kan detta ske under hän-
synstagande till brukaraspekter. Här finns en viktig roll att spela också
i framtiden för såväl den statliga konsumentmyndigheten (se avsnitt 6.9)
som för frivilliga organisationer.
Frågan gäller sedan rollfördelningen för reklamationshantering, med-
ling och tvistlösning. Det ligger i sakens natur att reklamationshantering
i mera snäv mening måste utövas av den som en reklamation riktas till
eller någon som han anlitar. Också rollen för tvistlösning i egentlig
mening - uppfattad som bindande och verkställbara avgöranden av
tvister - är given och lagd på de allmänna domstolarna. Med tvistlös-
ning i en vidare mening - innefattande medlingsverksamhet - är det an-
norlunda, dvs. sådan verksamhet som innefattar prövning av tvister med
icke bindande rekommendationer om hur de bör lösas. Vid sidan om
Allmänna reklamationsnämnden finns olika privata, mer eller mindre
branschanknutna nämnder. Likaså spelar den kommunala konsument-
verksamheten en viktig roll på detta område. I princip hindrar inget att
också andra aktörer verkar här. Man skulle således mycket väl kunna
tänka sig att frivilliga organisationer etablerade sådan verksamhet,
exempelvis på det lokala planet i samverkan med handeln.
Vad så slutligen gäller rollfördelningen i fråga om skuldsanering
måste man skilja på olika situationer. En form av skuldsanering är den
som sker inom ramen för den skuldsaneringslag som trädde i kraft den
1 juli 1994. Här har rollfördelningen slagits fast i lagen, med kommu-
nerna, kronofogdemyndigheterna och domstolarna som huvudaktörer i
nu nämnd ordning. Men innan de två sistnämnda aktörerna engageras
måste konsumenten själv ha gjort ansträngningar att träffa uppgörelser
med sina borgenärer. I detta arbete kan han få råd och anvisningar av
kommunen. Men givetvis kan man tänka sig att han bistås också av
andra, som exempelvis en lokalt verkande förening med sådana upp-
gifter på sitt program. Och självfallet kan vidare en verksamhet med
skuldsanering som mål bedrivas även utan direkt anknytning till lagen.
Också i den situationen kan man identifiera uppgifter som med fördel
kan ligga på olika aktörer utanför den statliga eller kommunala sfären.
77
Sammanfattningsvis innebär det som har anförts att det finns ett stort Prop. 1994/95:16
utrymme för många olika aktörer i första hand på områdena för forsk-
ning, provning och annan utredningsverksamhet, utbildning samt råd-
givning, opinionsbildning och annan information. På dessa områden
finns i princip inga begränsningar i möjligheterna för var och en att
driva en verksamhet. Inom vissa ramar finns det också utrymme för
både offentliga och privata aktörer vad gäller standardisering och skuld-
sanering.
Hur bör då ansvaret för insatser på dessa olika områden fördelas?
Svaret på den frågan bör enligt regeringens bedömning bl.a. vara be-
roende av om medlet i fråga skall användas för att skydda kollektivet av
konsumenter, kanske mera långsiktigt, eller en enskild konsument i det
individuella fallet.
Vår grundläggande syn är att framtidens konsumentpolitik bör ut-
formas så att den enskilda konsumenten, det enskilda hushållet, i största
möjliga utsträckning får erforderligt stöd av en aktör som står honom
eller henne så nära som möjligt, både geografiskt och på annat sätt. En
konsumentpolitik som uttrycker denna subsidiaritetsprincip bygger alltså
på tanken att den konsument som inte klarar av att lösa problem på
egen hand - och inte heller med hjälp av sin nära omgivning (familj och
värmer) - är mest betjänt av att kunna få hjälp av någon som är lätt
tillgänglig. Det kan vara en kommunal konsumentvägledare, kanske
inom ramen för ett lokalt medborgarkontor. Det kan vara en lokal
konsumentorganisation eller en avdelning av en organisation med större
geografisk täckning.
När det sedan gäller mera generella konsumentpolitiska insatser,
liksom skyddet av ett större (icke lokalt) kollektiv av konsumenter,
kommer det också i framtiden att krävas insatser på central nivå. Vår
bedömning är att en effektiv lokal verksamhet också i framtiden kräver
en praktisk uppbackning från statens sida. Staten har också i övrigt en
roll att spela när det gäller den mera övergripande verksamheten. Men
här finns också utrymme för andra aktörer, exempelvis regionala eller
rikstäckande organisationer. Givetvis kan också lokala föreningar tänkas
ägna sig åt frågor av mera generell konsumentpolitisk karaktär.
Regeringens uppfattning är att en bred och mångsidig konsument-
politisk verksamhet med medverkan från många olika aktörer på lokal
och central nivå bör uppmuntras.
78
Prop. 1994/95:16
Regeringens bedömning: Konsumenten är konsumentpolitikens
viktigaste aktör. Genom sitt beteende påverkar han eller hon
marknaden. De flesta problem som uppkommer löser konsu-
menten på egen hand eller i samverkan med andra aktörer.
Fler kanaler bör öppnas för konsumenterna att lämna infor-
mation och utöva påverkan, liksom för att få råd och stöd. Den
konsument som behöver hjälp utifrån bör i största möjliga
utsträckning få det lokalt.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 202).
Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig om den
enskilda konsumenten som aktör. LO anser att det är i hög grad produ-
centernas och distributörernas beteende på marknaden som avgör huru-
vida det är praktiskt möjlighet för konsumenten att grunda sina val på
rationella överväganden, \krdandi menar bl.a. att kraven på konsu-
menten måste ställas i förhållande till den enskilda konsumentens förut-
sättningar.
Skälen för regeringens bedömning: Marknadsekonomin innebär att
det pågår en fortlöpande dialog mellan näringsidkarna och konsumenter-
na. Konsumenterna ger genom sitt beteende information om sina önske-
mål och marknaden anpassar sig efter detta. I idealfallet fungerar allt
utan friktioner. Så är det givetvis också ofta i praktiken.
Men det fungerar inte alltid så smidigt. Problem av olika slag uppkom-
mer, men av varierande orsaker. Vi har berört detta tidigare (se bl.a.
avsnitt 5.1).
Det är naturligt att problemen i första hand tas upp i dialogen mellan
konsumenterna och näringsidkarna, när det är möjligt. Konsumentpoliti-
kens utgångspunkt måste därför vara att i första hand konsumenterna
själva reagerar och vidtar åtgärder för att ta till vara sina intressen. Det
är konsumenterna själva som är bäst skickade att bedöma hur de på
bästa sätt skall utnyttja sina resurser. Åtskilliga konsumenter kan själva
göra sina rättigheter gällande. Konsumenterna kan också många gånger
själva bedöma när varor och tjänster är förenade med hälso- och säker-
hetsrisker.
Men samtidigt finns situationer där den enskilda konsumenten varken
själv eller i samverkan med sin närmaste omgivning (familj, vänner)
klarar av att reda ut problem som uppstår. Vissa konsumentfrågor har
dessutom över huvud ingen anknytning till en relation mellan en konsu-
ment och en näringsidkare. De kan ha att göra med balansförhållandena
mellan konsumenter och näringsidkare på en marknad, marknadsstruktu-
ren eller allmänna bristföreteelser (knapphet på pengar och varor osv.).
Andra frågor kan uppkomma på grund av omständigheter som i större
eller mindre grad har att göra med konsumenternas subjektiva förhållan-
den: resurser, kunskaper och erfarenheter osv.
79
Vissa spörsmål kan ha generell räckvidd och beröra många konsu-
menter. De behöver därför behandlas av en aktör med en sådan inrikt-
ning, t.ex. en myndighet eller en frivillig organisation som verkar
centralt. Andra frågor kan gälla svårigheter som det enskilda hushållet
har och som kan lösas endast genom att hushållet får hjälp utifrån.
Dessa omständigheter har också under lång tid varit erkända och utgjort
utgångspunkten för konsumentpolitiken.
En fungerande marknadsekonomi kräver kunniga, välinformerade och
kritiska konsumenter. Konsumentutbildning inom både det obligatoriska
skolväsendet och frivillig verksamhet är därför ett viktigt konsument-
politiskt medel. Detsamma gäller information av olika slag. Här är
utrymmet stort för en samverkan mellan olika slags insatser, alltifrån
generell information om marknaden till rådgivning till enskilda konsu-
menter. Vid regeringens genomgång tidigare av konsumentpolitikens
medel har vi betonat vikten av att den konsument som behöver råd eller
konkret hjälp i annan form i största möjliga utsträckning kan få det i sin
närmiljö. Vi faster alltså stor vikt vid en lokal konsumentverksamhet.
En sådan kan spela också en helt annan roll, nämligen som kanal för
den enskilda konsumentens önskningar och åsikter. Den lokala verksam-
heten kan bidra till att utveckla dialogen mellan näringsliv och konsu-
menter och därmed få marknadsekonomin att fungera bättre.
Regeringens bedömning: Som konsumenternas handelspartner
på marknaden utgör näringsidkarna de viktigaste konsument-
politiska aktörerna, näst efter konsumenterna själva. Det är på
näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för att spelreglerna
på marknaden följs. Näringslivets egenåtgärder bör därför också
i fortsättningen spela en avgörande roll för ett fullgott konsu-
mentskydd .
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 296 f.).
Remissinstanserna: Konkurrensverket delar kommitténs uppfattning
att näringslivet bör öka sitt engagemang på konsumentområdet bl.a. på
områden som opinionsbildning, utbildning och rådgivning. Av en lik-
nande uppfattning är Finansinspektionen. ICA Förbundet ansluter sig till
kommitténs synsätt beträffande näringsidkamas huvudansvar. I fråga om
näringslivets egenåtgärder biträder bl.a. Industriförbundet, SAF och
Finansinspektionen kommitténs uppfattning. Industriförbundet är dock
inte fullt så optimistiskt som kommittén i fråga om de närmaste årens
utveckling av egenåtgärder. Av samma uppfattning är SAF och Före-
tagarnas Riksorganisation.
Skälen för regeringens bedömning: Ansvaret for att marknaden
fungerar så friktionsfritt som möjligt bör i första hand tigga på mark-
Prop. 1994/95:16
80
nadsaktörema själva. Det innebär att företagen själva måste svara för att Prop. 1994/95:16
de produkter som de tillhandahåller är säkra, att konsumenterna får god
information och att de spelregler som i övrigt gäller för marknaden
efterlevs.
Näringslivet tar också i stor utsträckning ett sådant ansvar. Konsu-
menternas behov av information om utbudet av varor och tjänster på
marknaden tillgodoses givetvis i stor utsträckning av de berörda före-
tagen själva. Det alldeles övervägande antalet reklamationer klaras av
genom de berörda företagens egna åtgärder. Och näringslivet har i
samverkan under lång tid på olika områden bedrivit en självreglerande
och självsanerande verksamhet.
Det finns skäl att något beröra den konsumentpolitiskt betydelsefulla
verksamhet som går under namnet egenåtgärder. Med egenåtgärder
avses åtgärder som i systematiserad form vidtas av antingen ett enskilt
företag, en grupp av företag, en hel bransch eller näringslivet i sin
helhet i syfte att utreda, förebygga eller lösa problem i förhållande till
konsumenter eller andra kunder.
Exempel på egenåtgärder är normbildning, övervakning av efter-
levnaden av olika normer, reklamationsregler, reklamationshantering,
utarbetande av standardformulär, informationssystem, utbildning, in-
rättande av konsumentkontaktavdelningar hos företag samt produktut-
formning i enlighet med säkerhetskrav.
Som exempel på organ som har inrättats för att ha hand om program
för egenåtgärder kan nämnas de tvistlösande nämnder m.m. som har
upprättats i vissa branscher (exempelvis på försäkringsområdet), Konsu-
menternas bankbyrå som ger råd och annan information till allmänheten
samt från marknadsföringens område Marknad setiska rådet och Etiska
rådet mot könsdiskriminerande reklam (se vidare bilaga 4). Egenåt-
gärdema bidrar till att förbättra marknadens sätt att fungera och innebär
att behovet av åtgärder från andra aktörer minskar.
Nära näringslivets egna program för egenåtgärder ligger det förhand-
lingssystem som har vuxit fram. Det kännetecknas av att konsumenter-
nas ställning förbättras genom förhandlingar mellan konsumentfö-
reträdare och näringsliv, vilket leder till överenskommelser om normer
och spelregler för t.ex. marknadsföring, information och avtalsvillkor.
Sådana överenskommelser efter förhandlingar är ett typiskt nordiskt
konsumentpolitiskt inslag.
Regeringens inställning är att en vidareutveckling av näringslivets
program för egenåtgärder är av största betydelse för framtidens konsu-
mentskydd. Vi vill också betona vikten av att sådana program införs
och utvecklas på den lokala nivån, gärna i samverkan med de lokala
konsumentorganen (kommuner och frivilliga organisationer).
Vi anser att den idé om en utveckling av konsumentpolitiken i sam-
verkan mellan näringsliv och konsumentintressen som egenåtgärd sprog-
rammen och förhandlingssystemet uttrycker bör föras ut för att tjäna
som modell på ett vidare europeiskt plan. Om Sverige blir medlem i EU
kommer naturliga kanaler att öppnas för ett sådant inflytande. Detta ter
sig särskilt angeläget i ljuset av varu- och tjänstehandelns fortgående 81
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 16
internationalisering. Man måste dock vara uppmärksam på de konkur- Prop. 1994/95:16
rensproblem som kan skapas.
Men det står samtidigt klart att näringslivet och konsumenterna inte
ensamma kan säkerställa att de konsumentpolitiska målen uppnås. Nä-
ringslivet kan exempelvis bara i vissa begränsade hänseenden - t.ex.
genom att använda etisk marknadsföring och välbalanserade köpvillkor
eller sälja produkter som håller hög kvalitet - främja hushållens resurs-
användning.
Det är dessutom inte givet var balanspunkten ligger mellan konsu-
menternas och näringslivets berättigade intressen. Man måste erkänna
att intressena kan vara motstridiga och att det alltså kan finnas en kon-
flikt mellan de båda parterna. Vi syftar här inte bara på förhållandet
mellan en enskild konsument och en individuell näringsidkare. Givetvis
förekommer också intressekonflikter mellan kollektiva konsumentintres-
sen och näringslivets intressen.
Konflikterna kan avse allt från frågan om behovet av lagstiftning på
ett visst område till en konkret tvist om huruvida en vara är behäftad
med ett fel eller ej, från frågan om konsumentkollektivets informations-
behov till en enskild konsuments behov av budgetrådgivning eller skuld-
sanering.
Vissa konflikter kan undvikas genom intervention från andra aktörers
sida. Som exempel kan vi ta ett fall där konsumentorganisationer eller
massmedia gör en marknadsöversikt som kompenserar informations-
brister från de berörda näringsidkamas sida. Andra konflikter kvarstår
kanske men kan lösas genom ingripande från ett utomstående organ.
Det är fallet när en tvist hänskjuts till rättslig prövning. Vidare ligger ju
vissa konsumentpolitiska medel, som lagstiftning, marknadsbevakning
(myndighetsutövning) och skuldsanering i bestämda aktörers händer.
Det måste alltså finnas andra aktörer inom konsumentpolitiken än bara
konsumenterna och näringsidkarna själva.
Regeringens bedömning: De frivilliga konsumentorgani-
sationerna kan kanalisera de enskilda konsumenternas önskemål,
intressen och engagemang. De kan på så sätt påverka såväl
marknaden som morgondagens konsumentpolitik. De bör ock-
så, framför allt på det lokala planet, kunna bistå konsumenter
som behöver hjälp.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 288 f.). På sikt önskar kommittén föra över
mer av ansvaret inom konsumentpolitiken till organisationerna (bet. s.
202-206, 328).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser som har yttrat sig i frågan,
däribland Konsumentverket, uttrycker samma uppfattning som kommit-
82
tén. Statens handikappråd anser inte att konsumentupplysning är en Prop. 1994/95:16
uppgift för frivilliga organisationer. Naturvårdsverket betonar att myn-
dighetsuppgifter inte skall läggas på organisationer.
Skälen för regeringens bedömning: De frivilliga organisationerna
har spelat en viktig roll for konsumentpolitikens utveckling i Sverige.
Det var sådana organisationer som först började driva en konsument-
verksamhet som har kommit att innefatta sådant som forskning, prov-
ning och annan utredningsverksamhet, utbildning, rådgivning, opinions-
bildning och annan information, liksom medverkan i standardisering.
Det var också tack vare medverkan från föreningar som ägnade sig åt
konsumentfrågor som statliga organ kom att inrättas på området.
Det är organisationer av många olika slag som har konsumentfrågor
på sina program. Vi har belyst detta tidigare (se avsnitt 3.1). Till skill-
nad från en del andra länder (t.ex. Storbritannien och Nederländerna)
finns det i Sverige ingen renodlad konsumentorganisation som på
central nivå bevakar sina medlemmars intressen på ett brett falt. Ur-
sprungligen var det främst kvinnoorganisationer, kooperativa föreningar
och fackliga organisationer som uppmärksammade konsumentfrågor.
Vid sidan om dem har det bildats organisationer med uppgift att bevaka
sina medlemmars intressen som konsumenter på ett visst område,
exempelvis som bil-, villa- eller aktieägare eller som bankkunder. På
senare år har det också bildats lokala och regionala föreningar eller
nätverk som tar upp konsumentfrågor. Vidare har Sveriges Konsument-
råd bildats som central paraplyorganisation för organisationer med
konsumentfrågor på sina program.
Organisationerna kan givetvis spela olika roller i konsumentpolitiken.
Vissa ser sin uppgift främst som opinionsbildande med inriktning
kanske på mera generella konsumentfrågor av intresse för många konsu-
menter. Andra åter behandlar mera jordnära frågor med inslag av bl.a.
rådgivning till sina medlemmar.
De frivilliga organisationerna kan spela en viktig roll för utformning-
en av den generella konsumentpolitiken genom att vara remissinstanser
och debattfora. De kan utgöra viktiga kanaler genom vilka konsumen-
terna själva kan ge signaler om sin situation och sina uppfattningar. De
kan också tjänstgöra som kanaler för information till konsumenterna,
både i generella frågor och i mera avgränsade. Till sitt förfogande har
de sådana medel som nämndes inledningsvis.
Frågan vilka mål de frivilliga organisationerna skall ha bestämmer de
själva och det gäller också valet av medel inom de givna gränserna.
Bestämmande för detta är i sin tur sådant som intresse och engagemang
samt personella och andra resurser.
Regeringen hoppas att de frivilliga organisationerna också kommer
att spela en aktiv roll i den framtida konsumentpolitiken, såväl centralt
som på det lokala planet.
Vi har tidigare understrukit betydelsen för den enskilde konsumenten
av en lokal konsumentverksamhet. Den kommunala verksamheten har
stor betydelse för ett gott konsumentskydd. Men vi ser gärna att den
kompletteras med en verksamhet i föreningslivets regi. Ett skäl är att §3
det saknas kommunal verksamhet i flera kommuner. I andra kommuner
där det finns en konsumentverksamhet är den av begränsad omfattning. Prop. 1994/95:16
En förening, ett nätverk e.d. med exempelvis rådgivningsverksamhet
skulle på sådana orter ge ett ökat konsumentskydd. Ett annat skäl att
bilda en organisation som tar upp konsumentfrågor är att ge konsumen-
terna själva ett forum där de kan ge uttryck för sitt kunnande, sina
erfarenheter och sina åsikter. En utvidgning av en lokal verksamhet i
föreningslivets hägn kan stärka dialogen på det lokala planet mellan
konsumenterna och näringslivet. Den kan leda till ökat engagemang, en
förstärkt konsumentpolitisk debatt och ökade möjligheter för de enskilda
konsumenterna att utöva påverkan.
Regeringen vill främja utvecklingen av en lokal verksamhet i linje
med vad vi har anfört nu. En sådan kräver också i fortsättningen resur-
ser för stöd till konsumentorganisationer. Denna fråga återkommer vi
till (avsnitt 8.5).
Regeringens bedömning: Det är viktigt att den kommunala
konsumentverksamheten kan vidmakthållas och utvecklas. Den
bör också i fortsättningen få stöd och viss vägledning av en
aktiv stadig konsumentpolitik.
Någon lagstiftning som ålägger kommunerna att bedriva kon-
sumentverksamhet bör inte införas.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens. Kommittén har bara i förbigående behandlat frågan
om medborgarkontor (bet. s. 278-287).
Remissinstanserna: Konsument-Forum delar kommitténs uppfattning
om en strävan efter en utveckling inom konsumentområdet där samtliga
aktörer har tydliga roller, tar ett större ansvar och visar ett större enga-
gemang. De flesta remissinstanser delar i huvudsak kommitténs upp-
fattning om den kommunala konsumentverksamheten. Dock anser bl.a.
kommunerna i Motala och Skellefteå att frågan om obligatorisk kommu-
nal konsumentverksamhet bör utredas. Sveriges Konsumentråd föreslår
att staten köper tjänster hos kommunerna för reklamationshantering,
marknadsbevakning och problemuppfångning. Vidare föreslår Piteå
kommun ett direkt ekonomiskt stöd till kommunerna riktat mot de prio-
riterade områdena marknadsbevakning, reklamtionshantering och bud-
getrådgivning. Malmö kommun menar att full kostnadstäckning skall
erhållas från staten vid utökade uppgifter.
En rad remissinstanser har uttalat sig om kommitténs förslag om att
såväl organisationer som näringsliv lokalt i ökad utsträckning engagerar
sig i konsumentverksamheten. Kommunerna i Gävle, Ange, Sundsvall
och Motala ställer sig tvivlande till förslaget.
Allmänna reklamationsnämnden förklarar sig beredd att öka stödet till
den lokala verksamheten. Sölvesborgs kommun anser att en integrering
84
av konsumentverksamheten med verksamheten vid medborgarkontoren Prop. 1994/95:16
är ett bra sätt att utveckla den lokala konsumentverksamheten.
Skälen for regeringens bedömning: Regeringen har tidigare under-
strukit betydelsen av att hushåll som behöver individuellt stöd kan få
sådant i sin nära omgivning. När en kommunal konsumentverksamhet
började inforas för drygt 20 år sedan innebar det därför en betydelsefull
förstärkning av konsumentskyddet.
Den kommunala verksamheten spelar enligt regeringens mening
fortfarande en mycket viktig roll på flera områden, särskilt när det
gäller rådgivning och annan information av betydelse för hushållens
resursutnyttjande och konsumenternas rättsliga ställning. Budgetråd-
givningen, medling och tvistlösning har således en viktig funktion. Varu-
och serviceförsöijningsfrågor är ett annat viktigt inslag. Det är natur-
ligt att den kommunala verksamheten kan hämta viss vägledning från de
mål, medel och prioriteringar som gäller för konsumentverksamheten i
statlig regi.
Vidare har den kommunala vägledningen en betydelsefull roll att
spela gentemot annan lokal konsumentverksamhet, exempelvis inom
föreningslivets ram. Här bör en samverkan kunna medföra ömsesidiga
fördelar, liksom en samverkan med bl.a. den lokala handeln. I detta
sammanhang vill vi peka på utvecklingen mot ett inrättande av lokala
medborgarkontor. Enligt vår mening är det önskvärt att kommuner med
ett sådant kontor överväger en samordning av den kommunala konsu-
mentverksamheten med verksamheten vid medborgarkontoren.
När det gäller den rättsliga rådgivningen, liksom medlings- och tvist-
lösningsverksamheten, vill vi understryka vikten av att ett starkt stöd
ges av såväl Konsumentverket som Allmänna reklamationsnämnden.
Vikten av en kommunal verksamhet med inriktning på hushållens
problem har kommit att markeras ytterligare genom tillkomsten av den
nya skuldsaneringslagen. Samtidigt kan man inte bortse från att den
kommunala verksamheten enligt denna lag kan komma att dra resurser
från andra konsumentskyddande insatser på kommunal nivå. Regeringen
anser att det finns skäl att följa utvecklingen i detta hänseende, särskilt
i ljuset av att särskilda medel har anslagits engångsvis för administratio-
nen av lagen på det kommunala planet.
Ett par remissinstanser har föreslagit att den kommunala konsument-
verksamheten skall göras obligatorisk. Denna fråga har diskuterats
också tidigare då regering och riksdag behandlat det kommunala enga-
gemanget på konsumentområdet och då avvisats. När riktlinjerna för
dagens konsumentpolitik drogs upp pekades som skäl mot ett obligato-
rium bl.a. på den allmänna strävan att den statliga styrningen av kom-
munernas verksamhet minskar. Vidare framhölls att de lokala betingel-
serna kan vara starkt skiftande och behovet i fråga om konsumentverk-
samhet därför variera mellan olika kommuner. Slutligen framhölls att en
framgångsrik verksamhet förutsätter att kommunen själv är övertygad
om värdet av den (prop. 1985/86:121 s. 53).
Regeringen anser att dessa skäl mot ett obligatorium fortfarande är
giltiga. Kommunernas medverkan i konsumentpolitiken bör därför också §5
i fortsättningen bygga på frivillighet. Här bortses då från vad som följer Prop. 1994/95:16
av socialtjänstlagen och skuldsaneringslagen.
Några remissinstanser tar upp frågan om statsbidrag till vissa delar
av den kommunala verksamheten. En remissinstans anser att staten skall
betala ersättning till kommunerna när den anlitar deras tjänster.
Som regeringen nyss anförde bör en kommunal konsumentverksamhet
bygga på att kommunen själv anser att en sådan skall bedrivas. Kommu-
nen får därvid göra sina prioriteringar för den frivilliga verksamheten
inom de budgetramar som gäller. Regeringen kan inte se något skäl att
ge kommunerna särskild ersättning just på detta område.
Saken ställer sig däremot annorlunda om staten begär bistånd av en
kommun att utföra en arbetsuppgift som i princip åvilar ett statligt
organ. Vi har inga invändningar mot att kommunen tar ut ersättning på
sedvanliga villkor för detta. Samtidigt måste erinras om att de kommu-
ner som bedriver en konsumentverksamhet alltsedan starten får om-
fattande stöd från i första hand Konsumentverket, både i form av mate-
rial och på annat sätt. Vi anser att detta är en lämplig ordning också i
framtiden. Men om en kommun tar upp frågan om ersättning från
exempelvis Konsumentverket för medverkan i en marknadsövervakning
bör också det nu berörda förhållandet beaktas.
Regeringens bedömning: Staten har ett övergripande ansvar for
spelreglerna på marknaden och för att överträdelser av dem
beivras. Staten ansvarar också bl.a. för att de åtaganden på
konsumentområdet som följer av Sveriges internationella för-
pliktelser uppfylls.
En effektiv lokal konsumentverksamhet bör få stöd av en aktiv
statlig konsumentverksamhet.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 319).
Remissinstanserna: Statskontoret delar i stort kommitténs uppfatt-
ning om statens roll. Industriförbundet anser att de viktigaste områdena
för ett statligt konsumentpolitiskt engagemang är myndighetsutövning,
produktsäkerhet, budgetrådgivning och skuldsanering. Av samma upp-
fattning är SAF och Företagarnas Riksorganisation. Konkurrensverket
anser inte att kommittén har tydliggjort gränserna för konsumenternas
ansvar å ena sidan och samhällets ansvar å den andra. En effektiv kon-
sumentpolitik kräver en tydlig ansvarsfördelning mellan den enskilda
konsumenten och staten.
Skälen för regeringens bedömning: Statens engagemang på konsu-
mentområdet är omfattande. Alltsedan 1940-talet har ett stort antal
statliga institutioner arbetat med konsumentfrågor. I dag verkar många
sektorsmyndigheter för konsumentskydd på sina ansvarsområden (se
86
avsnitt 3.1). Konsumentverket/KO bevakar konsumenternas ställning på Prop. 1994/95:16
ett brett och övergripande plan. Allmänna reklamationsnämnden komp-
letterar verksamheten där med sin tvistlösande funktion. Marknads-
domstolen har inrättats för att tolka och tillämpa bl.a. den marknads-
rättsliga konsumentskyddande lagstiftningen. Staten medverkar även i
andra konsumentskyddande organ såsom Konsumenternas Försäkrings-
byrå och Konsumenternas Bankbyrå. Staten har också utnyttjat eller
främjat användningen av hela skalan av de konsumentskyddande medel
som regeringen har redovisat tidigare (avsnitt 6).
Frågan är då hur omfattande statens engagemang på konsumentom-
rådet skall vara och vilken inriktning det skall ha. Hur skall gränsen
dras mellan den statliga verksamheten och ansvarsområdet för andra
aktörer?
Vi vill inledningsvis ange tre grundförutsättningar. Den första gäller
de mål för konsumentpolitiken som vi har förordat. Den andra gäller
medlen. Den tredje tar sikte på konsumentpolitikens aktörer.
Den framtida konsumentpolitiken måste inte bara ligga i linje med de
mål som ställs upp. Den måste utformas så att målen i rimlig utsträck-
ning också uppnås. Det står klart att ett främjande av hushållens möjlig-
heter att utnyttja sina resurser, liksom av konsumenternas rättsliga
ställning och hälsa och säkerhet, kräver betydande stadiga insatser.
Detsamma gäller främjandet av konsumenternas intresse av en från
miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling. Utan sådana insatser går
det enligt regeringens bedömning inte att uppnå målen för konsument-
politiken.
Sverige är vidare genom EES-avtalet förpliktat att driva en bred och
aktiv konsumentpolitik i linje med de mål som vi har föreslagit. För att
detta skall infrias krävs en statlig verksamhet.
Den andra grundförutsättningen gäller vilka medel som finns tillgäng-
liga. Som vi har utvecklat tidigare (avsnitt 6) är ju vissa roller givna
här. Ansvaret i fråga om lagstiftning och rättstillämpning är givet. Det
är staten som förfogar över medel som kan användas för ekonomiskt
stöd (även om inget i princip utesluter att även andra aktörer kan ge
sådant). Även myndighetsutövningen (marknadsbevakningen) är en
statlig angelägenhet. Detsamma gäller delar av den lagfästa skuldsane-
ringen.
När det däremot gäller de övriga medlen finns större utrymme för
andra aktörer, och staten har från formella utgångspunkter ingen själv-
klar roll här. Men det ligger samtidigt i sakens natur att vissa av dessa
medel måste användas för att den övriga verksamheten skall kunna
utföras. Så kräver t.ex. en effektiv myndighetsutövning hos Konsument-
verket att provningar och annan utredningsverksamhet utförs, exempel-
vis för att fastställa om vissa produkter uppfyller gällande säkerhets-
krav. Ett annat exempel kan tas från standardiseringen. I formellt hän-
seende kräver denna möjligen ingen stadig medverkan. Ett konsument-
inflytande torde ofta i princip lika väl kunna ske exempelvis via de
frivilliga organisationerna. Teoretiskt skulle också den verksamhet som
bedrivs vid Allmänna reklamationsnämnden kunna bedrivas inom ramen §7
för en förening eller något annat privat organ, om det nu fanns intresse
och resurser. Men skall en verksamhet av sådant slag bedrivas effektivt Prop. 1994/95:16
torde en viss statlig medverkan ändå krävas i praktiken.
Den tredje grundförutsättningen gäller aktörerna inom konsument-
politiken. Vi har tidigare (avsnitt 3.1) pekat på att den breda konsu-
mentpolitik som finns i Sverige i dag bygger på att det finns många
olika aktörer som verkar på olika nivåer, såväl centralt som lokalt. Vi
anser att detta system bör vidareutvecklas och vill därför främja till-
komsten av nya aktörer, särskilt på det lokala planet.
Vår uppfattning är emellertid att en kraftfull lokal konsumentverksamhet
i kommunal regi eller i föreningslivets bygger på att staten ger en aktiv
uppbackning i form av bl.a. material och kunnande.
Nästa fråga är vilka medel som skall användas i den statliga verksam-
heten. Vi bortser då från dem som är förbehållna staten ensam eller
jämte någon annan aktör. Vår principiella inställning är att det ytterst
måste ankomma på de statliga konsumentorganen själva att avgöra vilka
medel som bäst kan användas för att målen skall uppnås. Hela skalan av
medel bör därför vara tillgänglig. Men det betyder inte att de medel
som staten utnyttjar också måste tillhandahållas av staten själv. Prov-
nings- och annan utredningsverksamhet köps redan i dag in av bl.a.
Konsumentverket från andra offentliga eller privata organ. Detta för-
hållande kan enligt regeringens mening utvecklas. Vi återkommer till
detta då vi tar upp den statliga konsumentpolitikens organisation, kost-
nader och finansiering (avsnitt 8 och 9).
Regeringens bedömning: Också andra aktörer spelar en
betydelsefull roll inom konsumentpolitiken, bl.a. som informa-
törer och opinionsbildare. Det gäller exempelvis dagspress,
tidskrifter, radio och TV. Ett brett konsumentpolitiskt engage-
mang är till fördel för konsumentpolitiken.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet.s. 304).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har anfört någon annan
uppfattning.
Skälen för regeringens bedömning: Tidigare har framgått att åtskil-
liga av de konsumentpolitiska medlen kan användas av vem som helst.
Var och en som är intresserad kan alltså spela en konsumentpolitisk roll
- som debattör, informatör, lärare, utredare osv. Många är också enga-
gerade i sådana och andra roller. Också i framtiden kommer inte minst
dagspressen, olika tidskrifter, radio och TV och andra media att spela
en viktig roll både för en aktiv konsumentpolitisk debatt och opinions-
bildning och som spridare av information. Ju bredare engagemanget för
konsumentfrågor är, desto mer främjas konsumenternas intressen.
88
Regeringens bedömning: Den statliga konsumentpolitiken bör
organiseras så att de principer om mål och medel m.m. som har
förordats tidigare kommer till bästa uttryck i praktiken.
Organisationen måste också skapa förutsättningar för en tydlig
resultatstyrning och för effektivitet.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens (bet. s. 323-331, 349).
Remissinstanserna: TCO tillstyrker kommitténs förslag om en klara-
re målstyrning av Konsumentverket från regeringens sida.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens uppfattning när det
gäller den statliga konsumentverksamhetens organisation tar sin utgångs-
punkt i vad som sägs om styrningen av statlig verksamhet i 1994 års
budgetproposition (prop 1993/94:100 finansplanen bil. 1 avsnitt 6) och
samma års kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150 reviderad
finansplan m.m. bil. 1 avsnitt 8).
I den reviderade finansplanen erinras om att 1988 års kompletterings-
proposition redovisade ett program för utvecklingen av styrningen av
den statliga verksamheten. En mål- och resultatorienterad styrning
skulle etableras. Målsättningarna för programmet kan sammanfattas i
två begrepp, omprövning och effektivitet. Förutsättningar skulle skapas
för att omfördela resurser från mindre prioriterade verksamheter till
andra med högre prioritet. De nya styrformerna skulle således leda till
omprövningar och förändringar av statens åtaganden. De skulle också
medverka till bättre effektivitet och produktivitet i offentlig verksamhet.
Ambitionerna med resultatstyrningen var att all statligt finansierad
verksamhet skulle ställas inför ökade krav på resultat och effektivt
resursutnyttjande.
I 1994 års reviderade finansplan framhålls att den samhällsekonomis-
ka utvecklingen innebär att de mål som redovisades år 1988 har fått
ökad betydelse. Behovet av omprövning och förändring av statligt finan-
sierad verksamhet har blivit allt viktigare, liksom målet att öka effekti-
viteten. De ursprungliga målen med resultatstyrningen ligger fast som
utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Hänsyn måste tas, anförs det
vidare, till de krav på besparingar som aktualiseras av det ansträngda
budgetläget. Resultatstyrningen bör leda till en tydligare rollfördelning
mellan riksdag, regering och myndigheter och en klarare ansvarsför-
delning mellan staten, kommunerna, organisationer och enskilda. Det
skapar förutsättningar för en effektiv styrning av de verksamheter som
staten finansierar.
I den reviderade finansplanen framhålls vidare att förmågan att for-
mulera mål för olika verksamheter är av avgörande betydelse för resul-
89
tatstymingen. I alltför stor utsträckning bedrivs statligt finansierad Prop. 1994/95:16
verksamhet fortfarande utifrån tradition och beslut som fattades för lång
tid sedan. Det krävs en kontinuerlig omprövning av det offentliga åta-
gandet och målen för all statligt finansierad verksamhet.
Slutligen påpekas att de som är ansvariga för att bedriva en verksam-
het också normalt skall svara för redovisning av resultaten. Verksam-
heten måste således återrapporteras i resultattermer. Redovisningen av
resultaten samt uppföljningar och utvärderingar måste användas vid
riksdagens och regeringens prövning av verksamheten.
I 1994 års finansplan framhålls att utvecklingen från detaljstyrning av
verksamhet som bedrivs i myndighetsform till mål- och resultatstyrning
inskärper behovet av att staten, som ägare av de statliga tillgångarna,
utövar en aktiv styrning. Tydliga krav på resultat måste riktas till verk-
samhetsansvariga och en ändamålsenlig uppföljning och kontroll måste
ske av att verksamheten har genomförts i enlighet med statsmakternas
intentioner.
De riktlinjer för den framtida konsumentpolitiken som regeringen har
lagt fram i förevarande proposition har utarbetats i linje med uttalande-
na i 1988 års kompletteringsproposition och 1994 års finansplan och
reviderade finansplan. Förslaget innebär att tydligare mål än i dag ställs
upp för konsumentpolitiken. Vi har inskärpt att ingen statligt finansierad
verksamhet skall bedrivas som inte siktar mot målen. Vi har angivit
prioriteringsgrunder och ställt upp ett väsentlighetskrav för att ytterliga-
re stärka målstyrningen och skapa förutsättningar för omprioriteringar.
Vidare har vi inventerat och redovisat konsumentpolitikens medel och
diskuterat förhållandet mellan mål och medel. Vi har därvid betonat
vikten av att rätt medel väljs när en konsumentpolitisk fråga skall lösas.
Slutligen har regeringen också behandlat konsumentpolitikens aktörer
och deras roller och sökt klargöra deras olika ansvarsområden.
Syftet med regeringens förslag är få till stånd en konsumentpolitik
som är målinriktad, resultatorienterad och effektiv. Härmed skapas
förutsättningar inte bara för att de statliga medlen utnyttjas på bästa
sätt. Det ger också det bästa underlaget för ett gott konsumentskydd,
som kan tjäna som föredöme och inspirationskälla för vår omvärld.
När regeringen nu redovisar sin syn på riktlinjerna för den statliga
konsumentverksamhetens organisation sker det i samma anda. Också
här gäller de utgångspunkter som vi nyss har redovisat.
90
Prop. 1994/95:16
Regeringens bedömning: Konsumentverket bör också i fortsätt-
ningen vara central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor,
med ansvar för både myndighetsutövning och annan konsument-
verksamhet. Frågan hur gränsen skall dras mellan Konsument-
verket och andra myndigheter med konsumentverksamhet bör
utredas. Konsumentombudsmannen och Konsumentverket bör
även i fortsättningen utgöra en gemensam myndighet.
Regeringen kommer att i särskild ordning utreda vilka myndig-
heter och andra organ som i första hand bör ansvara för bevak-
ningen av och informationen i konsumentfrågor på nyligen av-
reglerade marknader.
Kommittén: En majoritet i kommittén föreslår att Konsumentverket
i framtiden bara skall ansvara för uppgifter som har karaktär av myn-
dighetsutövning. Den verksamhet som verket i dag bedriver därutöver
bör föras över till en ny myndighet "Konsument Sverige"
(bet. s. 329-330, 332-346). KO och Konsumentverket skall också i
fortsättningen utgöra en myndighet (bet. s. 7). Vidare bör staten ta
initiativ till att inrätta ett privatekonomiskt institut (bet. s. 228).
En minoritet i kommittén anser att Konsumentverket i allt väsentligt
bör ha samma ansvar i framtiden som i dag och att någon uppdelning av
verksamheten på flera myndigheter inte bör ske (bet. s. 341-344, 361-
365). En ledamot anser att staten bara bör svara för sådan verksamhet
som är myndighetsutövning (bet. s. 370 f.).
Kommittén föreslår vidare att det tillsätts en konsumentpolitisk be-
redning under det departement som ansvarar för konsumentfrågor.
Departementet i fråga bör vidare ha ett starkare samarbete med andra
departement som ansvarar för konsumentfrågor (bet. s. 349).
Kommittén föreslår dessutom att en särskild översyn görs av för-
hållandena mellan olika myndigheter som har uppgifter på konsument-
området (bet. s. 351). Slutligen diskuterar kommittén också vilken
myndighet som skall bevaka konsumentfrågorna på avreglerade om-
råden (bet. s. 209 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig
motsätter sig att konsumentverksamheten delas upp på två myndigheter.
Ett fåtal delar majoritetens uppfattning i den delen.
Några instanser, bl.a. Grossistförbundet Svensk Handel, anser att
Konsumentverkets uppgifter bör renodlas till myndighetsuppgifter.
Några instanser stödjer tanken på att ett privatekonomiskt institut
inrättas, däribland Finansinspektionen och Posten. En motsatt uppfatt-
ning redovisas av bl.a. Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Konsu-
mentverket och LO.
Bara ett fåtal remissinstanser har uttalat sig i frågan om KO bör
utgöra en självständig myndighet. Marknadsdomstolen har ingen in-
vändning mot kommitténs ståndpunkt att den nuvarande ordningen kan
91
godtas. Konkurrensverket framhåller att rättssäkerhetsskäl talar for att Prop. 1994/95:16
Konsumentverket inte bör ha bemyndigande att utfärda bindande före-
skrifter, om KO även fortsättningsvis skall ingå i verket.
Bl.a. Statskontoret, PRO och LRF tillstyrker förslaget att inrätta en
konsumentberedning.
Industriförbundet, Vägverket, Boverket och NUTEK är positiva till att
en särskild översyn görs av förhållandena mellan myndigheterna på
konsumentområdet. Konsumentverket anser det inte befogat med en
särskild översyn med motiveringen att några gränsproblem inte påvisats.
I fråga om ansvaret för bevakningen av konsumentförhållandena på
avreglerade områden anför Konsumentverket att det av resurs- och
kompetensskäl knappast är möjligt för konsumentmyndigheten att be-
vaka konsumentintresset när det gäller kvaliteten hos förut offentliga
tjänster på avreglerade marknader. I första hand bör myndigheter som
ansvarar för tillsynen inom respektive område bevaka följderna av
avregleringama för de enskilda konsumenterna. Industriförbundets
ställning är i huvudsak densamma. TCO anser däremot att Konsument-
verket skall bevaka avreglerade områden, t.ex. allmänna kommunikatio-
ner, teletjänster och sophämtning.
Skälen for regeringens bedömning
En eller två myndigheter
Det resonemang som vi har fört tidigare innebär att staten också i fram-
tiden bör ta ett ansvar inom konsumentpolitiken. Ingen i kommittén
eller av remissinstanserna har heller föreslagit något annat. Vi har
tidigare givit tillkänna att staten bör ta ansvar inte bara för uppgifter
som utgör myndighetsutövning eller har direkt samband med sådan.
Som exempel på annan verksamhet har vi nämnt produktsäkerhet - där-
ibland medverkan i de europeiska standardiseringsorganen - och hus-
hållsekonomiska frågor, exempelvis budgetrådgivning.
Det huvudsakliga skäl som kommittén anför för sitt förslag i organi-
sationsfrågan är att rollerna skulle tydliggöras på ett bättre sätt än i dag
om myndighetsutövningen ligger på en myndighet och övrig verksam-
het, bl.a. opinionsbildning, på en annan.
Regeringen delar uppfattningen att det är viktigt med en klar avgräns-
ning av det statliga engagemanget. Likaså bör det tydligt framgå vad
detta består i och var gränserna för det går. Vi har nyss redovisat också
andra utgångspunkter för övervägandena i organisationsfrågan.
Om kommittémajoritetens förslag att bilda en ny myndighet med
ansvar för uppgifter som inte är myndighetsutövning skulle genomföras
innebär det att den situation skulle uppstå som fanns före sammanslag-
ningen år 1975 av dåvarande Konsumentverket med dåvarande Konsu-
mentombudsmannens verksamhet. Ett av de viktigaste skälen till sam-
manslagningen var att de marknadsrättsliga lagar som KO hade att
tillämpa krävde utredningsverksamhet av det slag som fanns på Konsu-
mentverket. Det ansågs därför av statsfinansiella, effektivitets- och
andra skäl mest förnuftigt att låta utredningsverksamheten och lag- 92
tillämpningen ligga i samma myndighet.
Också i dag kräver lagtillämpningen stöd i annan utredande verksam- Prop. 1994/95:16
het. Situationen på Konsumentverket skiljer sig här inte från vad som
gäller för andra myndighetsutövande myndigheter. Det är inte självklart
att den utredande - stödjande - verksamheten skall utföras av det myn-
dighetsutövande organet självt. Det är inte ovanligt att en sådan myn-
dighet får bidrag till sitt utredningsunderlag utifrån. Så är det för övrigt
också med Konsumentverket, som får eller köper provnings- och andra
utredningsinsatser från annat håll.
Kommittémajoriteten synes främst av principiella skäl anse att man
bör skilja på myndighetsutövning och annan verksamhet för att tydlig-
göra gränsdragningen mellan olika verksamheter och ansvarstaganden.
Mot detta kan två invändningar göras, en praktisk och en principiell.
För det första kan förhållanden av ekonomisk och kompetens- och
effektivitetsmässig art göra att det mest förnuftiga är att viss utrednings-
verksamhet kan utföras av det myndighetsutövande organet självt. Hur
det förhåller sig med Konsumentverket på den punkten har inte närmare
redovisats av kommittén. Av betänkandet framgår dock att Konsument-
verket har mycket god utredningskompetens på vissa områden, t.ex. i
fråga om leksakers säkerhet. Går man på kommitténs linje skulle denna
givetvis försvagas. Det kan inte uteslutas att det skulle vara till nackdel
för myndighetsutövningen. Det är inte utrett i vad mån den utrednings-
kompetens som verket förfogar över och som behövs för myndighetsut-
övningen finns att tillgå på annat håll.
För det andra är frågan var gränsen går mellan myndighetsutövning
och annan verksamhet ingalunda självklar utan i själva verket problema-
tisk (något som belyses av Högsta domstolens dom, som redovisas i
Nytt Juridiskt Arkiv 1987 s. 535; frågan gällde bl.a. om Konsumentver-
kets distribution av ett pressmeddelande var myndighetsutövning, vilket
två justitieråd ansåg, medan tre var av motsatt uppfettning). Någon
analys av var gränserna går mellan myndighetsutövning och annan
verksamhet på Konsumentverket har kommittén inte heller redovisat.
Som skäl för en delning av Konsumentverket har kommittén bl.a.
anfört att information/opinionsbildning bör särskiljas från myndighetsut-
övningen och främst skötas av Konsument Sverige, frivilliga konsu-
mentoiganisationer och massmedia. Som regeringen tidigare har påpekat
ligger det emellertid i sakens natur att även Konsumentverket kan ge
offentlighet åt sina synpunkter inom ramen för verkets mål och med
beaktande av kraven på saklighet och opartiskhet (se avsnitt 6.7 om
opinionsbildning).
Med hänvisning till vad vi har anfört nu är vi inte övertygade om att
en uppdelning av Konsumentverket på det sätt som kommitténs majori-
tet har föreslagit skulle skapa den tydlighet som i och för sig är efter-
strävansvärd. Som somliga remissinstanser har påpekat kan en sådan
förändring i stället skapa otydlighet i fråga om vilken av de två myndig-
heterna - Konsumentverket eller "Konsument Sverige" - som ansvarar
för en viss fråga eller verksamhet.
Vår bedömning är dessutom att inrättandet av en ny myndighet riske-
rar att öka kostnaderna för den statliga konsumentpolitiken utan att ge 93
effektivitetsvinster. Vi är därför inte beredda att föreslå att ansvaret för
den statliga konsumentpolitiken delas upp på det sätt som kommittén har Prop. 1994/95:16
föreslagit. Konsumentverket bör således också i framtiden ha det sam-
lade, övergripande ansvaret för konsumentpolitiken. Därutöver bör
Allmänna reklamationsnämnden svara för en reklamationsverksamhet av
det slag som bedrivs i dag.
Det synsätt som vi har redovisat nu betyder emellertid inte att just
den provnings- och övriga utredningsverksamhet som bedrivs på Konsu-
mentverket i dag måste ligga där också i framtiden. Vi återkommer till
den frågan i samband med diskussionen om Konsumentverkets organisa-
tion.
Institut för privatekonomi
Kommitténs majoritet har föreslagit att ett institut för privatekonomi
skall inrättas. Regeringen anser att förslaget inrymmer en intressant
ansats. Vi delar uppfattningen att det är viktigt att främja forsknings-
och utvecklingsarbete på privatekonomins område. Frågan är emellertid
om den bästa organisatoriska lösningen för att åstadkomma detta ligger
i att det inrättas ett särskilt institut i statlig regi. De hushållsekonomiska
frågor som skulle omfattas av ett sådant arbete innefattas delvis i de
uppgifter som Konsumentverket också i framtiden har att utföra. Redan
av det skälet anser vi att det forsknings- och utvecklingsarbete som bör
komma till stånd genom statlig finansiering bör bedrivas inom ramen
för eller i varje fall i nära anknytning till verkets arbete på det hushålls-
ekonomiska området, exempelvis vad gäller sådant som utarbetande av
underlag för budgetrådgivning ("Matkorgen" m.m.) och skuldsanering.
Gränsen mellan Konsumentverket och andra myndigheter m.m.
Som vi har framhållit tidigare (avsnitt 3.1) ansvarar åtskilliga myndig-
heter för konsumentpolitiska uppgifter inom sina respektive sakområ-
den. Som exempel kan nämnas Socialstyrelsen, Glesbygdsmyndigheten,
Läkemedelsverket och Livsmedelsverket. Denna ordning bör enligt vår
mening i princip bestå också framöver. Men vi anser att frågan var
gränsen skall gå mellan sådana myndigheter och Konsumentverket bör
utredas närmare. Regeringen avser att genomföra en sådan analys i
samband med det kommande budgetarbetet. Även frågan om att inrätta
en särskild konsumentberedning kommer att tas upp då.
Kommittén behandlar också frågan huruvida KO-funktionen också i
framtiden skall ligga hos Konsumentverket. Det argument som framför
allt kan anföras för en uppdelning är att KO vid Marknadsdomstolen
kan åberopa regler som han själv i sin egenskap av generaldirektör för
Konsumentverket har utarbetat. Regeringen anser dock inte att den
nuvarande ordningen har visats vara behäftad med sådana brister att den
bör ändras.
94
Ansvaret på avreglerade områden Prop. 1994/95:16
Som vi förut har berört (avsnitt 4.4) kan olika konsumentfrågor aktuali-
seras på grund av avregleringen. En grundläggande fråga är konsumen-
ternas behov av information.
Också på avreglerade områden måste företagen själva bära huvud-
ansvaret för att de uppträder inom ramen för det marknadrättsliga regel-
verket. Det finns dock en särskild risk att aktörerna på en nyligen av-
reglerad marknad på grund av bristande vana handlar i strid med de
spelregler som gäller. Detta ökar behovet av vederhäftig och tillräcklig
information till konsumenterna om enskilda varor och tjänster samt om
vart man vänder sig med frågor och klagomål.
Det vi har sagt nu gäller även frågor som rör myndighetsinformation
till konsumenter och andra. Regeringen anser att det ligger närmast till
hands att den sektorsmyndighet som är närmast berörd bevakar de
särskilda konsumentfrågor som avregleringen kan aktualisera, inklusive
informationsfrågorna. Men det står inte alltid klart vilken myndighet
som är närmast berörd. Regeringen kommer därför att i särskild ord-
ning utreda vilka myndigheter och andra organ som i första hand bör
ansvara för bevakningen av och informationen i konsumentfrågor på
nyligen avreglerade marknader.
Regeringens bedömning: Konsumentverkets organisation bör
anpassas till de nya målen för konsumentpolitiken. Men det
ankommer på verket självt att besluta hur organisationen skall
se ut.
Verket bör också i framtiden ledas av en styrelse. Förutsättning
arna att privatisera eller på annat sätt få till stånd en självfinan-
siering av provnings- och förlagsverksamheten bör utredas.
Kommittén: Kommittén anser att Konsumentverket skall indelas i
fyra avdelningar med en stabsfunktion för beredning av föreskrifter,
liksom kontakter gentemot EES/EU i utveckling av regelsystem. En
avdelning skall svara för produktsäkerhet. Två avdelningar skall svara
för vad som kallas för rättslig marknadsbevakning. Därtill kommer en
avdelning för personal och ekonomi (bet. s. 335). En minoritet vill
behålla Konsumentverket i dess nuvarande form (bet. s. 341).
Vad gäller Råd & Rön förordar kommittén en självständig ställning i
form av en ekonomisk resultatenhet med en ledning som består av en
chefredaktör/ansvarig utgivare och ett redaktionellt råd (bet. s. 309 f.).
Kommittén föreslår att konsumentmyndighetens förlagsverksamhet
utvecklas genom att den ges en mer affärsmässig profil och marknads-
förs ytterligare (bet. s. 310-312).
Remissinstanserna: TCO delar kommitténs uppfattning att de senaste
årens utveckling, framförallt internationaliseringen av konsumentpoliti-
95
ken och avregleringen, ställer Konsumentverket infor nya uppgifter som Prop. 1994/95:16
kan motivera en organisatorisk översyn.
Remissinstanserna har inte direkt uttalat sig om Konsumentverkets
interna organisation. Vad så gäller Råd & Rön anför Konsumentverket
att tidningen i praktiken redan är en egen resultatenhet. Verket avvisar
kommitténs förslag om ett redaktionellt råd för Råd & Rön eftersom
den då skulle kunna uppfattas som mindre självständig och därmed
mindre trovärdig. De flesta instanser som har yttrat sig i denna del
anser att tidningen fyller ett behov som kanal för opartisk konsumentin-
formation. TCO framhåller att Sverige är en liten marknad och att det
därför är svårt att göra Råd & Rön självbärande på samma sätt som
motsvarande konsumenttidningar i USA och Storbritannien. Konsument-
verket anser att kommitténs förslag rörande övriga publikationer (for-
lagsproduktionen) är alltför allmänt hållna för att kunna läggas till
grund för nya beslut av statsmakterna. Marknadsdomstolen menar att
information om utvecklingen på det rättsliga området, inte minst när det
gäller det internationella samarbetet, får betraktas som en uppgift för
det offentliga. Industriförbundet menar att Konsumentverkets informa-
tions-, utbildnings- och förlagsverksamhet bör begränsas till sådana
ämnen som kan hänföras till myndighetsutövning, produktsäkerhets-
arbete i vidare mening samt budgetrådgivning och skuldsanering.
Skälen för regeringens bedömning: Utgångspunkterna för den
framtida organisationen av Konsumentverket måste vara de som vi har
beskrivit tidigare (avsnitt 8.1). Hänsyn måste också tas till förordningen
(1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning.
Denna föreskriver att en myndighets verksamhet skall delas in i verk-
samhetsgrenar och redovisas per verksamhetsgren. För varje verksam-
hetsgren skall det finnas verksamhetsmål. Verksamhetsmålen skall ha
sin grund i de övergripande mål för verksamheten eller samhällssektorn
som beslutats av riksdagen och regeringen.
Den statliga konsumentverksamheten måste organiseras så att de mål
som vi har föreslagit kan uppnås på bästa sätt. Det skall vidare vara
möjligt att avläsa resultatet av verksamheten i förhållande till varje mål.
Därav följer att organisationen också måste vara redovisningsmässigt
överskådlig. En ändamålsenlig uppföljning och kontroll skall kunna
göras av att verksamheten genomförs enligt statsmakternas intentioner.
Konsumentverkets nuvarande organisation tillkom år 1986. Den är
uppbyggd efter följande åtta s.k. huvudområden: mat och dagligvaror,
boende, transporter, provning, hushållsekonomi, distribution, lokal
verksamhet samt utbildning.
Dessa huvudområden är fördelade på fem enheter (byråer). Härutöver
finns bl.a. en särskild enhet för KO-funktionen (KO-sekretariatet) samt
en administrativ byrå.
Sedan år 1992/93 redovisar Konsumentverket sin verksamhet i åtta
verksamhetsgrenar, som dock inte sammanfaller med de åtta s.k. hu-
vudområdena. De åtta verksamhetsgrenarna är: utredning/utveckling/
forskning, provning/metodutveckling, utbildning, lokal verksamhet,
förlagsproduktion, Råd & Rön, rättslig marknadsbevakning (tillämpning 96
av lagar) samt internationell verksamhet.
Som synes följer Konsumentverkets organisation i dag inte uppdel- Prop. 1994/95:16
ningen i verksamhetsgrenar. Den är inte heller utformad så att det av
organisationen går att utläsa hur verksamheten är indelad för att möta
de två mål som för närvarande gäller för konsumentpolitiken ("att stödja
hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sin resurser" och "att
stärka konsumenternas ställning på marknaden"). Av de åtta s.k. huvud-
områden som styr organisationen är de tre första konsumtionsområden
(mat och daglig varor, boende och transporter), tre andra är medel
(provning, distribution och utbildning), ett är en blandning av aktör och
medel (lokal verksamhet) och ett annat en övergripande konsumtions-
aspekt (hushållsekonomi). Detta senaste huvudområde svarar bäst mot
det första målet.
Den indelning som verket har i verksamhetsgrenar är inte heller
anpassad till målen för verksamheten. Den är i stället i huvudsak me-
delsanknuten.
Den organisation och den indelning i verksamhetsgrenar som finns i
dag gör verksamheten svåröverskådlig. Genom att varken organisatio-
nen eller verksamhetsgrenarna är målanpassade är det svårt att avläsa
resultatet av verksamheten. Det är också svårt att se hur förhållandet är
mellan mål och medel, dvs. att utläsa vilket medel som används för
olika åtgärder som siktar mot respektive mål.
Riksdagen har nyligen, på grundval av regeringens proposition om
förvaltningsmyndigheternas ledning, beslutat att myndigheterna själva i
normala fåll skall få bestämma sin inre organisation (prop.
1993/94:185, bet. 1993/94:KU 42, rskr. 1993/94:381). Det ankommer
i linje med detta på Konsumentverket att besluta om en organisation
som på bästa sätt kan förverkliga en konsumentpolitik med den inrikt-
ning som vi har föreslagit. Regeringen har erfarit att verket under våren
1994 inlett arbetet på en förändrad organisation därför att den nuvaran-
de inte är ändamålsenlig. Vi förutsätter att en omorganisation sker med
utgångspunkt i den inriktning av konsumentpolitiken som föreslås här.
En annan fråga, som också behandlades av riksdagen i det nyss
angivna ärendet, är om myndigheter såsom Konsumentverket i fram-
tiden skall vara ett enrådighetsverk eller ledas av en styrelse. Regering-
ens förslag, som antogs av riksdagen, innebär att en myndighet normalt
skall ledas av en enrådig chef. Men om det finns vägande skäl kan en
myndighet ledas på annat sätt.
Grunden för att enrådighetsverk normalt är att föredra är att den ger
regeringen de bästa möjligheterna att styra myndigheterna strategiskt,
samordnat och effektivt. Dessa skäl talar onekligen för en sådan ordning
också för Konsumentverkets del.
En annan omständighet talar emellertid för en annorlunda modell.
Chefen för Konsumentverket är i dag också KO. Konsumentverket har
bl.a. i uppgift att meddela tillämpningsföreskrifter till olika författningar
som exempelvis prisinformationslagen och sådana som tillkommit som
en följd av EES-avtalet (t.ex. om leksakers säkerhet). Tillämpningsföre-
skrifterna gäller bl.a. information, marknadsföring och andra frågor,
som i sista hand kan komma att prövas av Marknadsdomstolen. Detta 97
innebär i praktiken att chefen för Konsumentverket hittills som ord-
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 16
förande i verkets styrelse har kunnat medverka i beslut om författningar Prop. 1994/95:16
som han i sin egenskap av KO därefter kan åberopa vid Marknadsdom-
stolen och som denna i sin tur i princip kan känna sig bunden av.
Denna ordning har kritiserats på just den grunden. Som vi har fram-
hållit tidigare anser regeringen dock inte att förhållandet i fråga har
visats vara behäftat med sådana brister att det bör ändras (avsnitt 8.2;
se också prop. 1992/93:111 s. 33 f.).
Men om Konsumentverket förvandlas till en enrådighetsmyndighet
uppkommer däremot en identitet mellan den som beslutar om föreskrif-
ter och den som åberopar dem vid Marknadsdomstolen. Med tanke på
de principiella invändningar som har rests redan mot gällande ordning
anser regeringen att en sådan forändring inte bör genomföras.
I proposition 1993/94:185 anför regeringen att det alternativ till
enrådighetsverk som närmast bör övervägas är en styrelse med totalt
ansvar för verksamheten inför regeringen. Styrelsen har, som högsta
beslutande organ, att inför regeringen svara för myndighetens verksam-
het enligt de mål som regeringen satt upp. Styrelsens uppgift bör främst
vara att ta ansvar för den övergripande och långsiktiga planeringen.
Andra viktiga uppgifter för styrelsen är uppföljning, omprövning och
effekti visering av verksamheten. Myndighetschefens uppgift blir att
ansvara för den löpande verksamheten enligt de direktiv och riktlinjer
som styrelsen utfärdar (prop. s. 14).
Mot bakgrund av vad vi har anfört anser regeringen att Konsument-
verket också i framtiden bör ledas av en styrelse. Styrelsens uppgifter,
omfattning och sammansättning bör övervägas närmare när ställning har
tagits till bl.a. frågorna om provnings- och förlagsverksamhetens place-
ring i framtiden.
Regeringen går nu över till att behandla vissa särskilda frågor som
har tagits upp av kommittén eller remissinstanserna. Den första gäller
förlagsverksamheten. Konsumentverket har i dag en omfattande för-
lagsverksamhet som omfattar allt från handböcker och liknande publika-
tioner till broschyrer och faktablad. Skrifter av det förstnämnda slaget
tar man betalt för, medan däremot exempelvis vissa broschyrer delas ut
gratis. Man ger också ut tidningen Råd & Rön, som för närvarande har
ca 170 000 prenumeranter och enligt uppgift läses av omkring 500 000
personer.
Förlagsverksamheten är ett viktigt inslag i konsumentpolitiken. Den
utgör i vissa delar redan i dag ett nödvändigt stöd för den kommunala
konsumentverksamheten och den bör på motsvarande sätt kunna bistå en
utbyggd lokal verksamhet i föreningslivets regi.
De förlagsprodukter som ges ut är som framgått av olika karaktär.
Vissa är sådana som är självfinansierande och i princip skulle kunna ges
ut av någon annan förläggare. Andra skrifter ges ut utan full kostnads-
täckning, inom ramen för verkets allmänna informationsansvar.
Regeringen anser att Konsumentverket bör se över förlagsverksam-
heten i syfte att dels få den i linje med de mål och prioriteringar som vi
har föreslagit, dels se vilka företagsekonomiska vinster som kan göras
genom olika åtgärder, exempelvis ändrad utgivningspolitik och annor- 9g
lunda prissättning. Övervägandena bör också innefatta vilka ändringar
som kan göras i redovisningshänseende så att såväl de interna som de Prop. 1994/95:16
externa kostnaderna, liksom intäkterna, for vaije förlagsprodukt kan
utläsas.
Regeringen avser för sin del att i samband med den kommande bud-
getprocessen närmare utreda Konsumentverkets förlagsverksamhet med
syfte att belysa de konsumentpolitiska, företagsekonomiska och andra
följderna av en privatisering eller, alternativt, möjligheterna att på annat
sätt få till stånd en fullständig självfinansiering av förlagsverksamheten,
inklusive Råd & Rön.
Även provningsverksamheten hos Konsumentverket har skiftande
karaktär (se avsnitt 6.4). Regeringen anser att Konsumentverket även
för varuprovningama bör genomföra en analys av det slag som vi nyss
berörde i fråga om förlagsverksamheten. Analysen bör vidare omfatta
möjligheterna att åstadkomma ökat internationellt samarbete på området,
bl.a. inom Norden och inom EES. Regeringen avser för sin del att även
här i samband med budgetprocessen närmare utreda av frågan om priva-
tisering av provningsverksamheten eller delar av den. Därvid får också
övervägas vilka alternativ till verkets egna provningar som andra offent-
liga eller privata organ kan tillhandahålla.
Regeringens bedömning: Allmänna reklamationsnämnden bör
fortsätta sin verksamhet i samma former som i dag som en
självständig myndighet. Men verksamheten bör ses över så att
dess innehåll i möjligaste mån anpassas till de nya konsument-
politiska målen och prioriteringarna. Det ankommer på
nämnden att besluta i den frågan.
Regeringen kommer senare att i samband med den kommande
budgetprocessen redovisa sin syn på en eventuell lagreglering av
nämndens verksamhet.
Kommittén: Kommittén föreslår ingen ändring i Allmänna reklama-
tionsnämndens organisation. Däremot föreslås att nämndens verksamhet
lagregleras. Vidare anser kommittén att frågan om en samlokalisering
av nämnden med andra konsumentorgan bör övervägas. Kommittén
föreslår slutligen att nämnden skall spela en mera aktivt stödjande roll
mot den kommunala konsumentverksamheten (bet. s. 239 f.).
Remissinstanserna: Några remissinstanser har föreslagit att Allmän-
na reklamationsnämnden skall inordnas under Konsumentverkets ad-
ministration, däribland Konsumentvägledamas förening och Konsument
Luleå. Finansinspektionen och Riksrevisionsverket avvisar förslaget om
samlokalisering. Även Allmänna reklamationsnämnden tar avstånd från
detta förslag. Konsumentvägledamas förening ställer sig positiv till att
Allmänna reklamationsnämnden tillsammans med Konsumentverket ökar
sitt stöd till den kommunala konsumentverksamheten.
99
Skälen för regeringens bedömning: Den verksamhet som utförs Prop. 1994/95:16
vid Allmänna reklamationsnämnden har stor konsumentpolitisk betydel-
se. Den innebär att tvister kan lösas på ett enkelt och billigt sätt. Verk-
samheten innebär också att domstolarna avlastas mål som annars skulle
ha prövats där. Den bör därför fortsätta i samma former som idag.
Allmänna reklamationsnämnden är vid prövning av konsumenttvister
för nuvarande uppdelad på tolv avdelningar. Avdelningarna är indelade
efter konsumtions- eller produktområden enligt följande:
1. bankavdelningen (bankers och andra finansinstituts tjänster),
2. bostad (köp av byggnadsvaror m.m. och tjänster avseende golv,
målning, elinstallationer och WS),
3. båt (köp och reparationer av fritidsbåtar, båttillbehör, vinterförva-
ring m.m.),
4. el (köp och reparationer av kylskåp och frysar, disk- och tvättmas-
kiner, TV- och videoapparater, stereoanläggningar, kameror, små-
datorer m.m.),
5. försäkring (skadereglering och villkorstolkning),
6. motor (bilar, husvagnar, motorcyklar, mopeder, snöskotrar m.m.),
7. resor (paketresor, språkresor och resor med reguljär linjetrafik samt
uthyrning av stugor, hotellrum och lägenheter),
8. skinn (köp, reparationer och tvätt av pälsar och skinnplagg),
9. skor (köp och reparationer),
10. textilier (köp av kläder och hemtextilier, sömnads- och skrädderi-
arbeten samt möbler och tapetserararbeten),
11. tvätt (tvätt av kläder och hemtextilier som utförs av en näringsid-
kare) samt
12. allmänna avdelningen (tvister som inte prövas av andra avdelningar,
t.ex. om ur, optik, väskor, skidutrustning, fotografering, kurser,
fiyttningsuppdrag och städning).
Hos nämnden finns ett kansli som bereder ärendena, lämnar stöd till
den kommunala konsumentverksamheten och svarar för viss upplys-
ningsverksamhet.
Kommitténs förslag innebär att den nuvarande organisatoriska ord-
ningen skall bestå. Ingen remissinstans har anfört några skäl som bör
leda till en annan lösning.
Regeringen anser att också verksamheten vid Allmänna reklamations-
nämnden bör anpassas till de tidigare föreslagna målen och priorite-
ringarna. Samtidigt kan konstateras att det ligger i sakens natur att
nämndens verksamhet är inriktad på målet att främja konsumenternas
rättsliga ställning och också ofta torde vara förenlig med prioriterings-
grunden om att undanröja brister i marknadens funktionssätt. Nämnden
tillämpar vidare vissa beloppsgränser för att undvika att hantera tvister
som gäller alltför låga värden. Detta kan sägas vara ett sätt att möta det
väsentlighetskrav som vi har föreslagit för den statliga konsumentverk-
samheten. Men vi anser att det finns skäl att överväga om ytterligare
åtgärder kan vara befogade för att väsentlighetsrekvisitet skall uppfyllas,
närmast genom att nämnden avstår från att pröva också andra tvister än 100
sådana där det omtvistade beloppet är lågt. Vi syftar här exempelvis på
tvister som gäller varor och tjänster som kan sägas ligga fjärran från Prop. 1994/95:16
vad vi har betecknat som baskonsumtion (se avsnitt 5.5) och där brister-
na i marknadens funktionssätt kan sägas vara av begränsad praktisk
eller principiell betydelse. Regeringen får anledning att återkomma i
frågan i samband med den kommande budgetpropositionen.
Kommittén har föreslagit att reklamationsnämnden skall spela en
starkare och mera understödjande roll mot den kommunala konsument-
verksamheten. Den tanken stöder nämnden själv i sitt remissyttrande.
Även andra remissinstanser är inne på samma linje.
Regeringen har i denna proposition i flera sammanhang betonat vik-
ten av en lokal konsumentverksamhet. Vi har pekat på den kommunala
verksamhetens stora betydelse. Men vi har också givit till känna att vi
tror på utvecklingen av en lokal föreningsverksamhet med konsument-
frågor på sitt program. Det står alldeles klart att såväl en verksamhet i
kommunal regi som en i föreningslivets för sin framgång är beroende
av ett kraftfullt statligt stöd i form av framför allt information och
utbildning. Konsumentverket spelar här en avgörande roll, och det har
vi berört tidigare. Men också Allmänna reklamationsnämndens kunnan-
de kan ge ett betydande tillskott till en lokal verksamhet. Ett sådant
tillskott sker redan idag. Men vi tror att nämnden kan spela en ännu
mera aktiv roll som stöd till den lokala verksamheten. Vi avser att
återkomma också till hur detta kan ske, liksom till kostnadsfrågan, i den
kommande budgetpropositionen.
Kommittén har uttalat att lämpligheten av att samlokalisera Allmänna
reklamationsnämnden med övriga konsumentmyndigheter bör prövas.
Nämnden själv har anfört invändningar mot detta med hänvisning till
vikten av att den intar en opartisk, oberoende ställning. Ett par remiss-
instanser har anslutit sig till den synen.
Regeringen kan för sin del se fördelar med att de konsumentvårdande
organen finns i närheten av varandra. Deras verksamhet är ömsesidigt
beroende. Allmänna reklamationsnämnden medverkar exempelvis i dag
i olika utbildningsinsatser gentemot bl.a den kommunala konsument-
verksamheten som anordnas av Konsumentverket. Samarbetet mellan
reklamationsnämnden och Konsumentverket kan förenklas och effektivi-
seras om myndigheterna är placerade nära varandra. Samtidigt är det
givetvis viktigt att nämndens opartiska ställning inte kan sättas i fråga.
Men vi tror inte att frågan om samlokalisering är avgörande här. In-
ställningen till detta har mera att göra med hur nämnden sköter sitt
uppdrag.
Frågan om var en myndighet skall bedriva sin verksamhet måste
emellertid ytterst avgöras av myndigheten själv. Det ankommer alltså på
Allmänna reklamationsnämnden att inom sina finansiella ramar besluta
i lokalfrågan.
101
Regeringens bedömning: Konsumentorganisationerna - särskilt
de som verkar på lokal nivå - bör även i fortsättningen få
statligt stöd. Stöd bör bara ges till sådana organisationer som
verkar mot sådana mål och enligt sådana prioriteringar som vi
tidigare har föreslagit.
Ett ökat stöd till konsumentforskningen bör övervägas. Men ett
beslut i frågan tas först när det finns ett forskningsprogram.
Kommittén: Kommittén anser att statligt stöd skall utgå till sådana
organisationer som tar över uppgifter som staten svarar för i dag. Kom-
mittén anser vidare att statligt stöd bör utgå till Sveriges Konsumentråd
(bet. s. 293).
Remissinstanserna: Konsumentverket anser liksom kommittén att
statens stöd till organisationer bör förstärkas. Flera remissinstanser
motsätter sig kommitténs tanke att organisationerna skall ta på sig en
del verksamhet som i dag drivs i statlig regi, t.ex. konsumentinforma-
tion. Några organisationer framhåller att de behöver statligt stöd för att
ta på sig olika konsumentpolitiska uppgifter. Industriförbundet, SAF och
Företagarnas Riksorganisation anser inte att de frivilliga organisationer-
nas verksamhet skall finansieras med statliga medel, utöver vad som
följer normalt stöd till föreningsverksamhet (aktivitetsstöd, studiecirkel-
stöd och dylikt; se avsnitt 6.5 angående konsumentforskning).
Skälen för regeringens bedömning: Som regeringen tidigare har
anfört bör en individinriktad konsumentpolitik bedrivas så nära den
enskilde själv som möjligt för att vara effektiv. Vi har också betonat
vikten av ett brett folkligt lokalt engagemang i konsumentpolitiken.
I dag förfogar Konsumentverket över ett anslag för stöd till ideella
konsumentorganisationer. Riksdagen har beslutat att stödet för budget-
året 1994/95 skall uppgå till 2,1 miljoner kronor (prop. 1993/94:100,
bet. 1993/94:LU21, rskr. 1993/94:252). För att i första hand främja
utvecklingen av en lokal verksamhet anser vi att ett stöd till konsument-
organisationer bör finnas även i framtiden. Men stödet bör ges bara till
sådana konsumentorganisationer som driver en verksamhet som är i
linje med de mål och prioriteringar som vi har behandlat tidigare.
Det skulle kunna hävdas att en uppmuntran och förstärkning av en
lokal konsumentverksamhet i föreningslivets regi kan motverka utveck-
lingen av den kommunala konsumentverksamheten. En sådan farhåga
kan enligt vår mening inte avfärdas utan vidare. Man kan inte bortse
från risken att en sådan lokal verksamhet kan tas till intäkt för en lägre
ambitionsnivå på kommunal nivå.
Regeringens önskan är att en fortsatt utveckling sker av den kommu-
nala konsumentverksamheten och att föreningsverksamheten och den
kommunala verksamheten i förekommande fall kompletterar varandra. I
kommuner med en välutvecklad kommunal verksamhet i form av råd-
102
givning o.d. bör de aktiviteter i föreningslivets regi som staten ger stöd Prop. 1994/95:16
till i första hand inriktas på kompletterande uppgifter som exempelvis
generella informationsfrågor, liksom debatt och opinionsbildning. Det är
viktigt att stödet bidrar till att intresset för konsumentfrågorna växer
fram på ett naturligt sätt utifrån konsumenternas egna behov och önske-
mål.
Stödet till en lokal konsumentverksamhet i föreningslivets regi bör
ges under hänsynstagande till de aspekter som regeringen har anlagt nu.
Regeringen kommer också att noga bevaka effekterna av stödet till det
lokala föreningslivet.
Kommittén har föreslagit att ett särskilt anslag skall ges till Sveriges
Konsumentråd. Vi delar uppfattningen att organisationen bör ges ekono-
miskt stöd. Vi har också erfarit att Sveriges Konsumentråd under bud-
getåret 1993/94 har fått medel ur det särskilda anslaget för stöd till
konsumentorganisationer som Konsumentverket förfogar över. Vi anser
inte att ett särskilt anslag böra göras för stöd just till Sveriges Konsu-
mentråd men utgår från att rådet också i fortsättningen kan få del av de
medel som avsätts för stöd till konsumentorganisationer.
Även för att främja utvecklingen av konsumentforskningen har riks-
dagen anvisat särskilda medel under de senaste åren. För budgetåret
1994/95 är beloppet 2,1 miljoner kronor. Medlen disponeras av Konsu-
mentverket.
Regeringen har tidigare uttalat att ett program för den framtida kon-
sumentforskningen bör utarbetas. Men vi har också sagt att vissa frågor
bör klargöras närmare innan ett sådant arbete påbörjas (se avsnitt 6.5).
Kommittén har föreslagit att anslaget till konsumentforskningen skall
kvarstå i avvaktan på ett forskningsprogram. Regeringen delar uppfatt-
ningen att forskning på konsumentområdet kan vara värdefull och ge
underlag för exempelvis en effektiv marknadskontroll. Innan ställning
tas till hur stora medel som i framtiden bör anslås till konsumentforsk-
ningen anser vi dock att de frågor som vi nyss åsyftade måste belysas
och ett program för forskningens inriktning och utformning ligga till
grund för övervägandena. Det vi har sagt nu leder till att tiden ännu
inte kan anses mogen för en höjning av anslaget i fråga. Enligt vår
mening bör dock det nuvarande anslaget kunna användas för att finan-
siera en belysning av det slag som vi har berört, liksom till utarbetandet
av ett forskningsprogram. Belysningen i fråga bör också avse frågan
vilket organ som är lämpligast att i framtiden administrera medel för
konsumentforskning.
103
Regeringens bedömning: De förändringar och privatiseringar
inom den statliga konsumentpolitiken som har redovisats
beräknas leda till besparingar för staten. Detta gäller även om
bl.a. marknadskontrollen kommer att kosta mer än i dag.
I de fortsatta övervägandena kommer att övervägas vilka ytterli-
gare besparingar som kan göras.
Kommittén: Kommitténs förslag synes innebära att kostnaderna för
den statliga konsumentpolitiken blir i stort sett oförändrade, i vart fall
på kort sikt. En ledamot av kommittén anser att staten bara skall svara
för myndighetsutövning, vilket skulle leda till icke obetydliga besparing-
ar för staten. Kommittén föreslår att det statliga anslaget för konsument-
politiken fördelas på olika departement som är ansvariga för konsument-
frågor (bet. s. 321, 355, 373).
Remissinstanserna: Konsumentverket betvivlar möjligheten att få till
stånd en breddad finansiering av konsumentpolitiken. Handelshögskolan
vid Göteborgs universitet, rättsvetenskapliga institutionen, menar att
kommitténs förslag om att Konsumentverkets anslag skall administreras
av olika departement skulle leda till en olycklig splittring. Av en lik-
nande uppfattning är TCO.
Skälen for regeringens bedömning: Regeringen har tidigare före-
slagit att den statliga konsumentverksamheten tydligare än i dag skall
inriktas på bestämda mål och ligga i linje med vissa prioriteringar.
Innan en viss verksamhet påbötjas måste den prövas mot dessa.
I avsaknad av en närmare analys av i vad mån Konsumentverkets
verksamhet i dag svarar mot dessa mål och prioriteringar går det inte
att säkert bedöma hur stora kostnaderna är för sådan verksamhet som
inte möter de nya kraven. Kommittén anser att den verksamhet som
Konsumentverket bedrivit har varit framgångsrik. Vi gör inte någon
annan bedömning. Också de rationaliseringar som verket redan har
genomfört har varit värdefulla. Men det hindrar inte att vi tror att vårt
förslag innebär att vissa verksamheter kan minska, exempelvis sådan
utredningsverksamhet som avser varor och tjänster som inte kan hän-
föras till baskonsumtionen eller relateras till konsumtionshinder av de
slag som vi har behandlat förut och inte heller gäller marknadens funk-
tionssätt (se avsnitt 5.3). Detsamma gäller sådan informationsverksam-
het som saknar en klar koppling till de nya målen och prioriteringarna.
Slutsatsen blir att de nya målen och prioriteringarna bör leda till vissa
besparingar. Detsamma gäller en eventuell privatisering av delar av
provnings- och förlagsverksamheten. Likaså bör de organisationsför-
ändringar som måste genomföras medföra vissa effektivitetsvinster som
också kan inrymma besparingar.
Mot detta står att kostnaderna för en utbyggd och intensifierad mark-
nadskontroll med anledning av EES-avtalet kommer att öka (avsnitt
Prop. 1994/95:16
104
6.8). Vidare tillkommer kostnader for verksamhet med inriktning på det
nya miljömålet.
Av det som har sagts nu kan några givna slutsatser om möjligheterna
till besparingar inte dras. Det handlar här därför snarare om att anpassa
den statliga konsumentpolitiken till en budget som kan anses rimlig i
ljuset av den prioritet som bör ges åt olika konsumentfrågor.
Slutsatsen av det senast anförda blir att vi anser att en schablonmäs-
sig minskning av verkets anslag bör kunna ske med drygt 8 miljoner
kronor. Regeringen får anledning att i samband med budgetpropositio-
nen för budgetåret 1995/96 återkomma till frågan om Konsumentverkets
förvaltningsanslag och de särskilda anslagen till konsumentorgani-
sationer och forskning.
Till det som har sagts nu vill regeringen anföra att de olika utred-
ningsprojekt som har aviserats i propositionen - om gränsdragningen
mellan myndigheter, privatisering av förlagsverksamheten m.m. - bör
kunna leda till effektivitetsvinster och därmed ytterligare besparingar.
Prop. 1994/95:16
105
Enligt regeringens direktiv (Dir. 1992:04, beslut vid regeringssamman-
träde 1992-05-14) har Konsumentpolitiska kommittén haft som uppgift
att se över den statliga konsumentverksamheten och bedöma arten,
omfattningen och inriktningen av det statliga engagemanget. Den orga-
nisatoriska strukturen på området skulle också ses över.
Vägledande för översynen bör vara att avgränsa det statliga engage-
manget. Den statliga verksamheten på konsumentpolitikens område bör
koncentreras till sådana verksamhetsområden där statliga insatser verkli-
gen behövs och till sådana uppgifter som inte kan läggas på andra or-
gan, kommunala eller enskilda. Statliga insatser behövs för att också
framdeles värna om särskilt utsatta konsumenter.
En skärpt konkurrens stärker typiskt sett konsumenternas ställning på
marknaden. Konsumenternas intressen blir en angelägenhet för markna-
den. Den här utvecklingen gör att de hittillsvarande konsumentpolitiska
insatserna kan behöva omprövas i vissa delar. Detta är en av huvudupp-
gifterna för kommittén.
En annan huvuduppgift är att belysa de konsekvenser som närmandet
till EU för med sig för svenskt vidkommande. Detta arbete bör i första
hand inriktas på frågor som rör annat än behovet av lagstiftning, t.ex.
marknadsbevakning och deltagande i olika förhandlingar.
Det rättsliga konsumentskyddet intar en central plats inom konsument-
politiken. Sverige har en konsumentlagstiftning som i många avseenden
skapar garantier för ett bra rättsligt konsumentskydd. Lagstiftningen ger
samtidigt tydliga spelregler för näringsidkarna. Det finns anledning att
pröva om man - vid en ökad avreglering och en friare marknadsekono-
mi - behöver stärka konsumenternas möjligheter att hävda de rättigheter
som det rättsliga konsumentskyddet erbjuder. Kommittén bör vidare
vara uppmärksam på i vad mån det kan finnas regler på det rättsliga
konsumentskyddets område som lägger omotiverade hinder i vägen för
en fri marknad och konkurrens och som därmed i själva verket motver-
kar konsumenternas intressen.
Kommittén bör belysa de ekonomiska och administrativa insatser som
i ett inledningsskede kan behövas från statens sida för att underlätta
bildandet av frivilliga konsumentorganisationer i Sverige. Kommittén
bör också självfallet följa utvecklingen av den kommunala konsument-
verksamheten och hur den påverkar behovet av frivilliga insatser på den
lokala nivån. Vid övervägandena kring en avgränsning av det statliga
engagemanget är det naturligt att analysera möjligheterna av att i skilda
former privatisera det konsumentinriktade arbetet som i dag bedrivs av
konsumentmyndigheten.
En annan sak som kommittén bör ägna uppmärksamhet åt är den allt
starkare koppling som i dag finns mellan miljöpolitik och konsument-
politik. Miljömedvetna och välinformerade konsumenter är en strategisk
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
106
förutsättning för att bl.a. åstadkomma miljöanpassade varor. Kommittén
bör därför undersöka om några ytterligare åtgärder på det konsument-
politiska området bör vidtas för att stimulera den utveckling som pågår.
En översyn av det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska
området efter dessa riktlinjer innebär att de statliga myndigheter som är
verksamma på området måste ses över. Kommittén bör uppmärksamma
utvecklingen av den kommunala konsumentverksamheten och vilka
förändringar den utvecklingen kan få för Konsumentverket och Allmän-
na reklamationsnämnden. Översynen bör till att bötja med ta sikte på att
anpassa Konsumentverket till de förslag som kommittén kommer fram
till med anledning av utredningsuppdraget. Kommittén bör även under-
söka i vad mån det är påkallat att även i andra hänseenden göra om-
prioriteringar av den verksamhet som verket enligt sin instruktion har
att utföra. Kommittén bör i så fall lämna förslag till erforderliga änd-
ringar i verkets instruktion. Kommittén bör också pröva de möjligheter
som kan stå till buds för att minska verkets anslagsbehov utan att för
den skull verkets väsentliga konsumentpolitiska uppgifter träds för när.
I detta syfte bör bl.a. ansvarsfördelningen mellan Konsumentverket och
andra statliga organ ses över. En fråga som därvid särskilt bör upp-
märksammas är ansvarsfördelningen mellan Konsumentverket, den nya
konkurrensmyndigheten, länsstyrelserna och den lokala konsumentverk-
samheten när det gäller formerna för och omfattningen av allmän kon-
sumentinformation om prisförhållandena på marknaden. Kommittén bör
också undersöka möjligheterna och lämpligheten av att delar av verk-
samheten vid Konsumentverket finansieras på annat sätt än över stats-
budgeten.
Även Konsumentombudsmannnens roll och verksamhet inom ramen
för det rättsliga konsumentskyddet bör analyseras. Kommittén bör över-
väga i vad mån det kan finnas skäl att ändra KO:s roll och uppgifter för
att få till stånd en anpassning av verksamheten till områden som ter sig
konsumentpolitiskt särskilt angelägna men som i dag ligger utanför
KO:s tillsyn. Kommittén bör också överväga om det nu finns anledning
att ge KO en organisatoriskt självständig ställning.
Allmänna reklamationsnämnden bör också ses över. Därvid är det att
beakta att reklamationsnämnden fyller en viktig funktion inom det rätts-
liga konsumentskyddet. En tvisthantering av det slag som reklamations-
nämnden bedriver bör inte bara bibehållas - som ett komplement till de
förebyggande åtgärderna - utan också utvecklas för att kunna möta de
behov som kan förutses. Utvecklingen av den kommunala medlingen får
här betydelse. I det hänseendet måste bl.a. behovet av att utveckla tvist-
lösningsmekanismer för att hantera konsumenttvister som sträcker sig
över nationsgränserna uppmärksammas. Vidare bör kommittén pröva
om de nuvarande formerna för verksamheten hos reklamationsnämnden
kan behöva ändras. Ett riktmärke bör vara att statens kostnader för
verksamheten hålls nere.
Mot bakgrund av den utveckling som pågår bör kommmittén vidare
belysa om det konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning bör in-
nefatta kommunala och andra offentliga tjänster på de områden som inte
är avreglerade.
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
107
Det bör stå kommittén fritt att även i andra hänseenden än de nu Prop. 1994/95:16
berörda ta upp frågor som kan vara av betydelse för den statliga verk- Bilaga 1
samheten på det konsumentpolitiska området.
Här följer en förkortad version av Konsumentpolitiska kommitténs egen
sammanfattning av sina förslag. Med "konsumentmyndigheten" avses i
det följande antingen det nuvarande Konsumentverket eller ett nytt
Konsumentverk, nämligen om kommitténs förslag till ny myndighetsor-
ganisation genomförs.
Riktlinjerna för den statliga konsumentpolitiken lades fast av riks-
dagen senast 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Kommittén
eftersträvar en utveckling inom konsumentområdet där samtliga aktörer
har tydligare roller, tar ett större ansvar och visar ett större engage-
mang, där ett samarbete bedrivs i öppnare och friare former och där
ambitionen är att i olika former slå vakt om konsumentintresset. Kom-
mitténs bedömning är att behovet av konsumentpolitiska insatser ökar
under 1990-talet och föreslår att målet för konsumentpolitiken skall vara
- att stärka konsumenternas ställning på marknaden,
- att stödja hushållen i deras strävan att effektivare utnyttja sina resur-
ser,
- att främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Särskilt skall beaktas hänsynen till människors hälsa och resurssvaga
gruppers behov. Insatserna skall i första hand inriktas mot sådana varor
och tjänster som svarar för en stor del av hushållsbudgeten, bl.a. livs-
medel, boende, transporter och kläder.
Uppgifter som är myndighetsutövning, främst det rättsliga konsu-
mentskyddet, har staten ett primärt ansvar för. Huruvida staten skall
bedriva annan konsumentpolitisk verksamhet är en fråga om behov,
ambition, lämplighet, effektivitet och vad andra aktörer kan åstadkom-
ma. I den statliga verksamheten bör prioritet ges det rättstiga konsu-
mentskyddet, inkl, reklamations- och tvisthantering, samt åtgärder på
det konsumentekonomiska området som ekonomiska analyser, budget-
rådgivning och skuldsanering.
Det statliga stödet till den lokala verksamheten bör ges en sådan
omfattning och inriktning att det lokala arbetet främjas och att det lokala
engagemanget breddas och utvecklas. De frivilliga organisationerna är
beroende av stöd från staten för att i större omfattning kunna medverka
i det konsumentpolitiska arbetet. En ökad andel av de konsumentpolitis-
ka insatser som inte avser myndighetsuppgifter bör finansieras genom
externa intäkter.
Konsumentperspektivet måste tydliggöras i beslutsprocessen inom
andra statliga områden såsom livsmedels-, bostads-, transport-, regio-
nal-, miljö- och socialpolitiken, vilka samtliga berör konsumentpoliti-
ken. Inom området kunskapsutveckling och kunskapsstöd bör andra
108
departement än det för konsumentfrågor huvudansvariga departementet Prop. 1994/95:16
ta ett ökat ansvar för finansieringen inom sina respektive områden. Bilaga 1
För att marknadsekonomin skall fungera väl måste konsumenterna
kunna bilda sig en uppfattning om varors och tjänsters kvalitet, pris och
servicegrad. En övergripande målsättning bör vara att konsumenterna så
långt som möjligt har ändamålsenliga klagomålsmöjligheter när det
gäller såväl privata som offentliga tjänster. Mot den bakgrunden före-
slår kommittén följande:
- Klagomålsprocedurer utformas för att tillgodose konsumenternas
behov.
- Konsumentmyndigheten bevakar kommunala och andra offentliga
tjänster.
- Kommunerna fångar upp och analyserar konsumentproblem inom den
del av den offentliga sektorn som avregleras.
- Konsumentmyndigheten ger centralt stöd till den lokala konsument-
verksamheten och sprider information om erfarenheter från olika
kommuner i landet.
- Konsumentmyndigheten i samverkan med Konkurrensverket utvecklar
och främjar användningen av modeller för lokala prisundersökningar.
Närmandet till EU
För det konsumentpolitiska arbetet blir följden av närmandet till EU att
samråd, expertkontakter och förhandlingar delvis flyttas ut i Europa.
Det europeiska perspektivet blir särskilt markant i fråga om utarbetande
av regler, tillsyn över och kontroll av marknaden samt standardiserings-
arbete. Samarbetet kommer att äga rum på olika nivåer och förutsätter
medverkan från regeringsföreträdare, experter från tillsynsmyndigheter
och företrädare för frivilliga organisationer.
Kommittén anser att:
- EES-avtalet behöver kompletteras för att garantera möjligheterna till
kontakt och samarbete mellan EFTA:s konsumentkommitté och EU:s
konsumentråd,
- konsumentmyndigheten liksom hittills bör delta i det europeiska
standardiseringsarbetet,
- deltagandet i det internationella standardiseringsarbetet bör breddas,
så att även representanter för friviUigorganisationema ges möjlighet
att delta och få stöd i form av utbildning, ekonomiska bidrag till
resor och ersättning för kostnader förknippade med deltagandet i
standardiseringsarbetet,
- befintliga internationella kontaktnät mellan de europeiska tillsynsmyn-
digheterna bör vidareutvecklas för att marknadsbevakningen skall
kunna fungera inom hela EES-området.
Kommittén föreslår att:
- konsumentmyndigheten eller i förekommande fall annan ansvarig
myndighet kommer överens med berörda branschorganisationer om
hur näringslivets kontroll inom varje särskilt område skall utföras,
- konsumentmyndigheten engagerar den lokala konsumentverksamheten Prop. 1994/95:16
i arbetet med marknadskontrollen, Bilaga 1
- staten i första hand finansierar marknadskontrollen med hänsyn till
kraven i EES-avtalet, svårigheterna att finna alternativa finansierings-
lösningar och behovet av högt ställda konsumentskyddskrav; avgifts-
finansiering av marknadskontrollen på konsumentvaruområdet över-
vägs dock ytterligare,
- konsumentmyndigheten regelbundet rapporterar om erfarenheterna av
marknadskontrollen, såväl nationella insatser som genomförs av
tillsynsmyndigheten och näringslivet som situationen inom EES-om-
rådet.
Den ekonomiska utvecklingen
Kommittén föreslår att:
- hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet ges åt budgetrådgivning
och skuldsanering under de närmaste åren,
- socialsekreterarna redan i sin grundutbildning ges goda kunskaper i
ekonomisk rådgivning,
- ett Centrum för privatekonomi bildas med en bred huvudmannakrets
som har en stark förankring i samhället (staten, banker, Posten,
andra finansieringsinstitut, försäkringsbolag och frivilligorgani-
sationer).
Miljön
Konsumentpolitiken bör syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med
resurshushållning och kretslopp stänkande som vägledande ideal. Hän-
synstagandet till miljön bör vara en självklarhet i marknadsekonomin.
Denna hänsyn kräver kunniga och medvetna konsumenter. Mot den
bakgrunden föreslår kommittén att:
- ett viktigt mål för konsumentpolitiken skall vara att främja en från
miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling,
- konsumentmyndigheten ger ökad prioritet åt miljöfrågorna i konsu-
mentinformationen,
- konsumentmyndigheten medverkar till att informationen om energi-
snåla hushållsapparater förbättras och intensifierar sin verksamhet i
syfte att minska elförbrukningen i hushållen,
- insatserna för miljömärkning intensifieras och uppmuntras,
- konsumentmyndigheten får i uppdrag att fortlöpande följa utveck-
lingen på området genom bl.a. jämförande analyser av miljömärkta
produkter och bedömning av olika former av miljömärkning,
- konsumentmyndigheten ger hög prioritet åt bedömningen av miljöar-
gument i marknadsföringen.
110
Myndighetsorganisationen
Kommitténs förslag till förändringar av konsumentpolitiken leder till att
behovet av styrning och uppföljning ökar. Den statliga konsumentverk-
samhetens organisation bör uppnå följande:
- Bättre styrning och prioritering av insatser.
- Effektiva insatser kring de områden som kommittén angivit som
viktiga.
- Möjligheter till ett effektivt agerande internationellt.
- Bättre förutsättningar att tydliggöra konsumentintresset på olika om-
råden i samverkan med frivilligoiganisationema.
- Tydligare roller för myndighetsutövande och annan verksamhet.
- Bättre förutsättningar för samspelet mellan den lokala och den centra-
la verksamheten.
- Ökade möjligheter till extern finansiering.
Kommittén förordar en renodling av Konsumentverkets olika roller och
verksamheter. Detta kan åstadkommas antingen genom en uppdelning
av dagens Konsumentverk i två delar, en myndighetsutövande och en
konsumentstödjande del, eller genom sådana förändringar inom Konsu-
mentverket att rollerna tydliggörs i den interna organisationen.
Kommittén anser det vara av stor vikt att den ofrånkomliga statliga
uppgiften att svara för konsumentskydd genom myndighetsutövning
åligger en anslagsfinansierad myndighet. Övriga åtaganden inom konsu-
mentpolitiken bör enligt kommitténs majoritet föras till en uppdrags-
myndighet. I en sådan ges bättre förutsättningar att ta tillvara och ut-
veckla andra aktörers växande intresse och medverkan, att på sikt åstad-
komma ett ökat medansvar för konsumentpolitiken och därmed breddad
finansiering.
Kommittén förordar följande:
- Konsumentverket delas i Nya Konsumentverket som handhar myndig-
hetsutövning och Konsument Sverige som har allmänt konsument-
stödjande uppgifter. (Se även avsnittet nedan om reservationer och
särskilda yttranden).
- Konsumentmyndighetema samlokaliseras och lämpligheten av att
samlokalisera ARN med de övriga konsumentmyndighetema prövas.
Det statliga engagemanget
Kommittén anser att det konsumentpolitiska perspektivet i högre grad
måste beaktas vid utformningen av politiken på alla områden av be-
tydelse for konsumenterna. Många departement och myndigheter har
verksamheter som berör det konsumentpolitiska arbetsfältet. Kommittén
föreslår att:
- en konsumentpolitisk beredning tillsätts inom regeringskansliet med
syfte att utveckla den konsumentpolitiska verksamheten och stärka
samverkan mellan berörda departement och andra aktörer t.ex. kon-
sumentorganisationer och näringsliv,
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
111
- den föreslagna uppdragsmyndigheten Konsument Sverige skall identi-
fiera konsumentproblem även på andra myndigheters områden, obser-
vera behov av insatser och föra en dialog med andra myndigheter (en
" vakthundsfunktion "),
- det för konsumentfrågor ansvariga departementet - i särskild ordning
och i samråd med andra berörda departement och myndigheter -
utreder följande områden med utgångspunkten att renodla uppgifterna
och pröva fördelningen av finansieringsansvaret (dubblering av kom-
petens bör undvikas): livsmedel, boende, bilars bränsleförbrukning,
energi, hälsa, miljö, distribution och varuförsöijning, handikappfrå-
gor, konkurrensfrågor och finansiella tjänster.
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
Kommunerna
En väl fungerande lokal verksamhet är enligt kommittén en förutsättning
för att konsumentpolitiken skall få genomslag. Staten eller andra centra-
la organ kan inte svara för rådgivning till enskilda konsumenter. Den
kommunala konsumentverksamheten bör även i framtiden vara frivillig.
Kommittén anser att:
- det inte finns något realistiskt alternativ till en lokal konsumentverk-
samhet under kommunalt ansvar,
- det är angeläget att kommunerna preciserar den lokala konsument-
verksamhetens uppgifter och prioriterar de viktigaste av dem,
- det är i linje med intentionerna bakom socialtjänstlagen att kommu-
nerna tar ett ansvar för att rådgivningen i ekonomiska frågor erbjuds
dem som har behov av sådant stöd,
- den budgetrådgivning som bedrivs inom konsumentverksamheten i
kommunens regi bör åtnjuta samma sekretesskydd som gäller enligt
socialtjänstlagen, oberoende av hur verksamheten organiseras,
- den traditionella förköpsrådgivningen bör ses över och utformas
utifrån dagens behov och teknik, bl.a. i samråd med näringslivets
organisationer.
Kommittén föreslår följande:
- Utvecklingen av och stödet till den lokala konsumentverksamheten
ses som en av de viktigaste uppgifterna för konsumentmyndigheten.
- Konsumentmyndigheten tillsammans med Kommunförbundet främjar
uppbyggnaden av den lokala verksamheten.
De frivilliga organisationerna
Kommittén anser följande:
- Den samverkan som förekommer mellan staten, kommunerna och
frivilligorganisationema bör utvecklas ytterligare.
- Offentliga bidrag till studieförbundens verksamhet bör i ökad ut-
sträckning kunna utnyttjas på konsumentområdet.
- En mobilisering på konsumentområdet är önskvärd från de frivilliga
organisationernas sida. Staten bör i så fall stödja denna verksamhet.
- Det är för närvarande motiverat att staten ekonomiskt stöder Sveriges
Konsumentråd.
- Statligt stöd bör utgå om frivilligoiganisationema tar på sig uppgifter
som stat och kommun nu svarar för.
Näringslivet
Kommittén bedömer att utvecklingen av näringslivets s.k. egenåtgärder
i huvudsak har varit positiv. Kommittén anser det önskvärt att:
- näringslivets organisationer tar ytterligare initiativ för att så långt
som möjligt undanröja reklamationsorsakema och skapa smidiga
former för att lösa kundernas problem,
- näringslivets organisationer mer aktivt medverkar till att förbättra
kunskaperna om gällande normer på marknaden,
- näringslivet verkar för att konsumenträttslig undervisning ingår i
utbildningen för nyföretagande,
- konsumentmyndigheten särskilt bör följa hur företag som inte är
branschanslutna efterlever gällande konsumentskyddsregler.
Skolan
Kommittén föreslår att:
- Skolverket uppmärksamt bevakar att konsumentfrågorna får en fram-
trädande plats i undervisningen,
- skolan beaktar att konsumentfrågor i bokstavlig bemärkelse är var-
dagskunskaper och att man därför bemödar sig om att vara konkret
och vardagsnära i beskrivningen av de kunskaper som skall förmed-
las,
- i lärarutbildningen fästs större avseende än vad som hittills skett vid
konsumentkunskap och dess betydelse,
- konsumentmyndigheten främjar utbildning i konsumentfrågor och
riktar åtgärder också mot kommunerna, som har ett huvudansvar för
lärarfortbildningen,
- de kommunala konsumentvägledama fortlöpande utbildas i att handha
kontakter med massmedierna,
- den fortbildning av journalister som förekommer inom FOJO (Institu-
tionen för fortbildning av journalister vid högskolan i Kalmar) utökas
med en regelbundet återkommande kurs med inriktning på konsu-
mentpolitiska frågor.
Konsumentombudsmannens ställning
Kommittén anser att den rådande ordningen kan godtas från rättssäker-
hetssynpunkt. En utbrytning av den formella KO-funktionen från annan
verksamhet som i dag tillhör KO:s ansvar skulle medföra risk för olika
bedömningar i rättsfrågor, vilket försvagar möjligheterna att effektivt
företräda konsumentintresset på området för myndighetsutövning. Kom-
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
113
8 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 16
mitten förordar därför att tillsyn och föreskriftsarbete m.m. hålls sam-
man med den formella KO-funktionen i en myndighet samt att general-
direktören tillika skall vara KO och jurist med domarerfarenhet.
Genom den delning av Konsumentverket som kommitténs majoritet
föreslår får det nya Konsumentverket en tydlig profil när det gäller
myndighetsutövning och rättslig bevakning. KO får där en central plats.
Kopplingen mellan det rättsliga agerandet och KO blir mer naturlig och
direkt.
Tvisthantering
Kommittén anser att det i första hand åligger näringslivet att motverka
konsumentproblem, att hålla antalet reklamationer nere och att verka för
goda reklamationsrutiner. Kommittén föreslår att:
- en övergripande målsättning för Allmänna reklamationsnämndens
(ARN) fortsatta verksamhet skall vara att dess informativa, rättsbil-
dande och praxisskapande funktion ytterligare framhävs,
- konsumentmyndigheten i samråd med ARN främjar utvecklingen av
lokala reklamationsråd,
- man överväger att ARN upphör med vissa ärenden och i stället låter
branscherna själva organisera och finansiera tvistlösning på dessa
områden.
Kommittén anser vidare följande:
- ARN bör förbli en självständig myndighet. Intresseledamötema bör
behållas.
- ARN:s beslut bör även i fortsättningen vara rekommendationer.
- Den kommunala konsumentverksamheten bör ge vägledning i hur
man väcker talan vid allmän domstol.
- Det är angeläget att Konsumentombudsmannen ges möjlighet att
hjälpa enskilda konsumenter att föra talan vid allmän domstol.
- ARN bör i ökad omfattning pröva ärenden som avser offentliga
tjänster.
- Man bör överväga att låta mäklartvister prövas av ARN.
- Det är önskvärt att konsumenterna i första hand vänder sig till den
lokala konsumentvägledningen och i andra hand till ARN vid tvister
i samband med gränsöverskridande handel.
- ARN bör inte finansieras genom externa bidrag till dess verksamhet.
Avgifter bör inte införas.
Risken för konkurrenshinder
Kommittén framhåller att konkurrensintresset i dag bevakas hårdare i
samband med normgivning än tidigare. Riskerna från konkurrenssyn-
punkt med Konsumentverkets riktlinjer, överenskommelser m.m. fram-
står därför generellt sett inte som särskilt stora.
Vissa delar av prisinformationslagen, t.ex. skyltfönstermärkning,
utgör en reglering som av detaljhandeln anses onödig och besvärande.
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
114
Det har hävdats att den kan kritiseras från konkurrenssynpunkt. Det
finns också anledning att beakta förekommande prismärkningsdirektiv i
EES-avtalet. Kommittén föreslår att en utvärdering av prisinformations-
lagens effekter initieras och att därvid konkurrensaspekterna och EES-
avtalet blir beaktade.
Kommersiell service
Kommittén anser att:
- det konsumentpolitiska ansvaret inom kommersiell service bör bred-
das och omfattas av både näringsidkare (Köpmannaförbundet, större
företag) och organisationer (kooperativ, byalag, pensionärs- och
handikapporganisationer),
- åtgärder med gemensam finansiering bör utvecklas även fortsättnings-
vis,
- den kompetens som byggts upp bör utnyttjas av olika aktörer, både
lokalt och centralt,
- konsumentmyndighetens verksamhet beträffande kommersiell service
i glesbygd bör utvecklas i samverkan med Arbetsmarknadsdeparte-
mentet,
- staten bör initiera och stödja konsumentorienterad forskning inom
området.
Miruprovningar
Syftet med det statliga engagemanget inom provningsområdet är enligt
kommittén att påverka standardisering, produktutveckling och produkt-
information. Resultaten ligger även till grund för förköpsinformationen
och marknadskontrollen.
En bolagisering av verksamheten hos Konsumentverket kräver enligt
kommitténs bedömning betydande tillskott från staten på grund av höga
kostnader för metodutveckling, en alltför liten marknad, stora kostnader
för marknadsföring etc. Kommittén föreslår i stället följande:
- Testlaboratoriet görs till en resultatenhet och marknadsföringen in-
tensifieras.
- Provningskostnadema belastar beställaren, oavsett om denne är intern
eller extern.
- Diskussioner tas upp på ministernivå för att påskynda en integration
av de nordiska laboratorierna.
- Om det på sikt föreligger affärsmässiga och marknadsmässiga förut-
sättningar bolagiseras verksamheten.
Information, utbildning, forskning
Konsumentverket ger ut tidskriften Råd & Rön. Oavsett organisationsal-
temativ förordar kommittén i nuläget en självständig ställning för Råd
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
115
& Rön i form av en ekonomisk resultatenhet med en ledning bestående Prop. 1994/95:16
av en chefredaktör/ansvarig utgivare och ett redaktionellt råd. Bilaga 1
Kommittén anser att det ankommer på konsumentmyndigheten (dvs.
ett bibehållet eller nytt konsumentverk) att finna den lämpliga formen
för en fortlöpande bevakning av förändringar och nyheter på konsu-
mentområdet, för information om utvecklingen på rättsområdet och för
opinionsbildning och debatt i konsumentpolitiska frågor.
Kommittén föreslår följande:
- Konsumentmyndighetens förlagsverksamhet utvecklas genom att den
ges en mer affärsmässig profil och marknadsförs tydligare. En bola-
gisering är inte affärsmässigt möjlig. Däremot bedömer kommitténs
majoritet att verksamheten kan bedrivas effektivare om det blir en
separat uppdragsmyndighet, Konsument Sverige, där det skapas ett
större tryck för att åstadkomma extern finansiering.
- Konsumentverkets utbildning av konsumentvägledare, lärare, social-
sekreterare m.fl. intäktsfinansieras i högre grad; målet bör vara att
vaije genomförd kurs ger kostnadstäckning (efter i förväg festställd
subventionering).
- Den konsumentpolitiska forskningen förstärks inom universitet och
högskolor, speciellt inom områdena konsumenträtt och ekonomi.
Regeringen bör ta fram ett konsumentpolitiskt forskningsprogram. I
avvaktan på ett forskningsprogram bör de medel kvarstå som i dag
avsätts för forskning som initieras av Konsumentverket.
Ekonomiska konsekvenser
Kommittén har inte kunnat göra någon beräkning av kostnadskon-
sekvensema på grund av de stora förändringar som föreslås och osäkra
omvärldsfektorer. Den har prövat möjligheterna att överföra uppgifter
från konsumentmyndighetema till andra aktörer. Kostnaderna for tvist-
hantering bör långsiktigt kunna minska genom att näringslivet påtar sig
ett större ansvar och genom att den lokala verksamheten hanterar flera
ärenden som i dag går till ARN. Frivilligorganisationema är inte för
närvarande beredda att överta uppgifter som staten i dag svarar för.
Verksamheten bör renodlas och delas upp i myndighetsuppgifter och
verksamheter som bl.a. finansieras externt. Genom att skilja beställar-
och utförarfunktioner utsätts verksamheten för ett ökat konkurrenstryck.
Externa intäkter från uppdrag, försäljning av tjänster, skrifter och
tidningar bedöms successivt öka och efter en treårsperiod uppgå till ca
40 miljoner kronor per år. En delning av Konsumentverket ger bättre
förutsättningar att öka de externa intäkterna.
Departementet bör enligt kommittén tydligare precisera de ekonomis-
ka krav som bör ställas på respektive verksamhet.
Statliga subventioner och annat stadigt stöd till lokal verksamhet och
resurssvaga grupper bör redovisas. Förbättrad ekonomisk redovisning
bör införas för verksamheter som skall finansieras med externa intäkter.
En ekonomisk redovisning som beaktar samdiga kostnader och intäkter
116
är en förutsättning för att verksamheten bedrivs effektivt och målen för
verksamheten uppnås till lägsta möjliga kostnad.
Andra departement och myndigheter bör finansiera konsumentpolitis-
ka verksamheter som de har behov av; de kan då välja att köpa tjänster
internt eller externt.
Kommitténs förslag på det organisatoriska området bör följas upp av
en organisationsöversyn och gränsområden mellan konsumentmyndig-
hetema och andra myndigheter bör tydliggöras. I samband med organi-
sationsöversynen bör en detaljerad genomgång av olika verksamheter
göras enligt principen för nollbasbudgetering för en bedömning av den
framtida verksamhetens inriktning och omfattning.
De effekter som å ena sidan kan nås genom en avveckling av eller
förändring av regleringar kan å andra sidan leda till ökade kostnader på
det konsumentpolitiska området. En samhällsekonomisk helhetsbedöm-
ning måste göras vid planerade samhällsförändringar där effekterna för
det totala engagemanget på konsumentområdet måste beaktas.
Av kommitténs elva ledamöter har följande fyra angivit en gemensam
reservation bl.a. mot majoritetens förslag att åstadkomma renodlingen
av Konsumentverkets olika roller genom att dela verket: Inger Hestvik
(s), Inga-Britt lohansson (s), Bengt Kronblad (s) och Marie Engström
(v). Även Stina Gustavsson (c) har reserverat sig bl.a. mot detta sätt att
få en renodling till stånd. Mona Saint Cyr (m) har i en reservation i
stället förordat bl.a. en mera långtgående delning.
Särskilda yttranden har avgivits av följande ledamöter i kommittén:
Marie Engströn (v) om bl.a. kommunal konsumentverksamhet, Karin
Pilsäter (fp) om offentliga tjänster och Göran Skogh om bl.a. målet för
konsumentpolitiken.
Dessutom har särskilda yttranden avgivits av sakkunnige Axel Edling
om bl.a. Konsumentverkets mål, organisation och finansiering, experten
Sven-Åke Hansson om bl.a. den centrala och lokala organisationsfrå-
gorna och näringslivets roll, experten Anders Stenlund om bl.a. konsu-
mentpolitikens mål och innehåll samt experten Turid Ström om bl.a.
Konsumentverkets och frivilligorganisationemas roller i konsument-
politiken.
Prop. 1994/95:16
Bilaga 1
117
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av:
Domstolsverket, Kammarrätten i Stockholm, Barnombudsmannen,
Folkhälsoinstitutet, Handikappinstitutet, Statens handikappråd, Väg-
verket, Statskontoret, Statistiska centralbyrån (SCB), Finansinspektio-
nen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Statens skolverk,
Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i Stockholm, Göteborgs universitet
(institutionen for slöjd och hushållsvetenskap), Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet (rättsvetenskapliga institutionen), Chalmers teknis-
ka högskola (institutionen för konsumentteknik), Statens livsmedelsverk,
Glesbygdsmyndigheten, Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Styrelsen for tek-
nisk ackreditering (SWEDAC), Konsumentverket, Allmänna reklama-
tionsnämnden (ARN), Ungdomsstyrelsen (tidigare Statens ungdomsråd),
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länssty-
relsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Örebro län, Statens natur-
vårdsverk, Kemikalieinspektionen, Stockholms kommun, Uppsala kom-
mun, Jönköpings kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun,
Göteborgs kommun, Trollhättans kommun, Ånge kommun, Umeå kom-
mun, Enköpings kommun, Motala kommun, Alvesta kommun, Borås
kommun, Gävle kommun, Skellefteå kommun, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Dagligvaruleve-
rantöremas Förbund (DLF), Företagarnas Riksorganisation, Grossistför-
bundet Svensk Handel, Handikappförbundens samarbetsorgan, Hus-
modersforbundet Hem och Samhälle, Hushållningssällskapens förbund,
Hyresgästernas Riksförbund, Jordens vänner, Konsument-Forum, Kon-
sumentgillesförbundet, Konsumentvägledamas förening, Kooperativa
förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Motormännens Riksförbund, Pensionärernas Riksorganisation (PRO),
Posten AB (tidigare Postverket), Riksförbundet Hem och Skola, Stan-
dardiseringen i Sverige, SIS (tidigare Standardiseringskommissionen i
Sverige), Studieförbundet Vuxenskolan, Svenska Bankföreningen,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Journalistförbundet, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges Pensionärsförbund, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut,
Synskadades Riksförbund, Kommittén om översyn av socialtjänstlagen
(S 1991:3), Konsumentberedningen (Jo 1991:A).
Yttranden har vidare kommit in från:
Konsumentnämnden i Luleå kommun, Sundsvall kommun, Piteå kom-
mun, Centerkvinnoma, Konsument Göteborg, KonsumentGruppen,
Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Konsumentverkets journalist-
klubb, Statens Maskinprovningar, Svenska Kommittén för Hushållsve-
tenskap S-IFHE, Verdandi, Riksförbundet mot Astma-Allergi, Stats-
Prop. 1994/95:16
Bilaga 2
118
tjänstemannaförbundets avdelning 412 (Konsumentverket), ICA För- Prop. 1994/95:16
bundet, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Hantverks- och Småföre- Bilaga 2
tag, Villaägarnas Riksförbund.
119
Inom regeringskansliet har Civildepartementet huvudansvaret för konsu-
mentfrågorna. Departementet handlägger t.ex. frågor om budget och
verksamhet for Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden.
Inom Civildepartementet finns en särskild arbets- och referensgrupp
för EG-frågor och departementet deltar i EFTA:s regeringsexpertgrupp
för konsumentskydd.
Andra departement som handlägger frågor av konsumentpolitiskt
intresse är främst Justitie-, Utrikes-, Social-, Finans-, Jordbruks- och
Näringsdepartementen samt Miljö- och naturresursdepartementet. Här
följer en uppställning över vilka förvaltningsmyndigheter som sorterar
under respektive departement.
Prop. 1994/95:16
Bilaga 3
Civildepartementet
Konsumentverket
Allmänna reklamationsnämnden
Miljömärkningsstyrelsen
Ungdomsstyrelsen
Resegarantinämnden
Kammarkollegiet
Länsstyrelserna
Finansdepartementet
Finansinspektionen (Fl)
Kronofogdemyndigheterna
Boverket
Byggnadsstyrelsen
Justitiedepartementet
Datainspektionen
Domstolsverket
Jordbruksdepartementet
Statens livsmedelsverk
Konsumentberedningen
Livsmedelsekonomiska sam-
arbetsnämnden
Arbetsmarknads-
departementet
Glesbygdsmyndigheten
Näringsdepartementet
Konkurrensverket
Marknadsdomstolen
Närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK)
Elsäkerhetsverket
Styrelsen för teknisk ackredite-
ring (SWEDAC)
Standardiseringen i Sverige
(SIS)
Småhusskadenämnden (Fonden
för fukt- och mögelskador)
Socialdepartementet
Socialstyrelsen
Folkhälsoinstitutet
Läkemedelsverket
Handikappinstitutet
Statens handikappråd
Barnombudsmannen
Miljö- och naturresurs-
departementet
Statens naturvårdsverk
Kemikalieinspektionen
Utbildningsdepartementet
Skolverket
Utrikesdepartementet
Kommerskollegium
120
1 det följande ges forst en kort beskrivning av Konsumentverket, All- Prop. 1994/95:16
männa reklamationsnämnden, Konkurrensverket och Marknadsdom- Bilaga 3
stolen. Efter detta följer i bokstavsordning en kort kommentar till de
övriga förvaltningsmyndigheterna enligt förteckningen ovan.
Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för
konsumentfrågor. Verket skall stödja hushållen i deras strävan att effek-
tivt utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas ställning på mark-
naden. Chef för verket är en generaldirektör som också är Konsument-
ombudsman (KO).
Verket skall se till att reklamen är vederhäftig och ger tillräcklig
information, att säljvillkoren inte är oskäliga och att farliga eller odugli-
ga varor och tjänster inte säljs.
Konsumentverket/KO handlägger ärenden enligt marknadsförings-
lagen, produktsäkerhetslagen och lagen om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden (avtalsvillkorslagen). De flesta problemen löses genom
förhandlingar med företagen. I sista hand kan KO föra ett ärende till
prövning i Marknadsdomstolen.
Vidare har Konsumentverket tillsynsansvar för lagen om leksakers
säkerhet, lagen om farliga livsmedelsimitationer, lagen om paketresor,
lagen om märkning av hushållsapparater, lagen om märkning av texti-
lier och lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Verket
fullgör också uppgifter enligt prisinformationslagen, konsumentkredit-
lagen och konsumentförsäkringslagen.
Allmänna reklamationsnäiiinden (ARN) har sin verksamhet uppdelad
i två grenar. Den egentliga nämndverksamheten omfattar prövningen av
tvister mellan konsumenter och näringsidkare (s.k. konsumenttvister)
och yttrande i sådana tvister på begäran av domstol. Den andra grenen
omfattar stödet till kommunernas medling i konsumenttvister och in-
formation till konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.
Nämndens beslut är inte bindande for parterna utan är endast en
rekommendation om hur tvisten bör lösas. Vanligen följer dock parterna
besluten.
Konkurrensverket är central myndighet för konkurrensfrågor. Verkets
uppgift är att arbeta for en effektiv konkurrens i privat och offentlig
verksamhet till nytta för konsumenten. Konkurrensverket bildades den 1
juli 1992. Samtidigt lades Statens pris- och konkurrensverk (SPK) och
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ned.
Konkurrensverkets arbete är inriktat på fem verksamhetsgrenar:
■ Konkurrenslagstiftning: verket skall ingripa mot konkurrens
begränsningar som skadar konsumenterna, med stöd av den nya konkur-
renslagen som trädde i kraft den 1 juli 1993.
■ Avreglering: verket skall uppmärksamma offentliga regleringar som
kan snedvrida konkurrensen och ge förslag till åtgärder som leder till
ökad konkurrens.
■ Offentlig sektor: verket skall lämna förslag till konkurrenslösningar
som bidrar till att effektivisera den offentliga sektorn.
■ Information: verket skall sprida kunskap om konkurrensreglerna och
verka för ett konkurrensinriktat synsätt i samhället.
■ Forskning: verket skall stimulera forskningen på konkurrensområdet.
I Konkurrensverkets författningssamling publiceras föreskrifter och
allmänna råd som ger vägledning om hur lagen skall tolkas.
Tidskriften Konkurrens redovisar Konkurrensverkets beslut, domar
som rör konkurrensområdet och avgöranden från EFTA-domstolen, EG-
domstolen och EG-kommissionen.
Marknadsdomstolen (MD) är en specialdomstol för bl.a. mål om kon-
kurrensbegränsning, marknadsföring och produktsäkerhet. Domstolen är
i dessa frågor den enda eller sista dömande instansen. I domstolen sitter
yrkesdomare och ekonomiska experter. Domstolen tillämpar i första
hand konkurrenslagen, marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen.
De nämnda lagarna har s.k. generalklausuler. Dessa innehåller inte
preciserade regler om vad som är otillåtet utan detta anges i allmänna
ordalag. Vilka handlingar som är otillåtna festställs efter hand genom
MD:s praxis; domstolen har en rättsskapande funktion.
Om ett företag har handlat i strid med en generalklausul förbjuder
MD företaget, i regel vid vite, att göra något liknande igen. Förbudet
betyder att företaget får betala vitesbeloppet om det upprepar sitt hand-
lande. Vitesbeloppet är vanligen 200 000 kronor. Andra företag är inte
direkt berörda av förbudet men förväntas ändå följa de principer som
MD slår fest.
Här redovisas kortfattat några av de övriga myndigheter och liknande
som har uppgifter på konsumentområdet.
Barnombudsmannen (BO) har som uppgift att bevaka barns och ung-
domars rättigheter. FN:s konvention om barnets rättigheter är grunden
för verksamheten. Uppgifterna hos det tidigare Bammiljörådet om
säkerhet för barn och ungdomar har överförts till BO.
Boverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö
och hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och
boende. Verket svarar också för den centrala administrationen av statligt
bostadsstöd i form av bidrag för finansiering av bostäder.
Boverket skall meddela föreskrifter, utöva tillsyn och handlägga
förvaltningsärenden inom området. Det skall vidare följa tillämpningen
Prop. 1994/95:16
Bilaga 3
122
av lagar och förordningar, utvärdera effekterna och verka for samord- Prop. 1994/95:16
ning av myndigheternas arbete. Bilaga 3
Byggforskningsrådet fördelar anslag till byggforskning. Rådets verk-
samhet är inriktad på forskning, utveckling och experiment kring för-
ändringen och utformningen av den bebyggda miljön. Rådet följer upp
och utvärderar forskningsresultat som sedan dokumenteras och ges
spridning.
Datainspektionen har till uppgift att pröva frågor om tillstånd och
utöva tillsyn enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen.
Inspektionen skall verka för att automatiskt databehandling av person-
uppgifter inte leder till otillbörligt intrång i enskildas personliga integri-
tet och att god sed iakttas i kreditupplysnings- och inkassoverksamhet.
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. de allmänna
domstolarna, hyresnämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna
advokatbyråerna.
Elsäkerhetsverket har som mål att förebygga skador som orsakas av
elektricitet. Det gäller att upprätthålla och förbättra den goda säker-
hetsnivån i Sverige, både när det gäller elmateriel och elanläggningar.
Ett nära samarbete med företag och organisationer är viktigt liksom ett
ökat svenskt deltagande i det internationella samarbetet.
Till verkets uppgifter hör bl.a. att utarbeta föreskrifter som rör elekt-
risk utrustning i hushållen, inklusive teknisk standardisering. För att få
bort farliga produkter kan verket besluta om försäljningsförbud, åter-
tagande av produkter och vamingsannonsering.
Finansinspektionen skall lämna tillstånd, utöva tillsyn och utforma
regler för finansiell verksamhet. Under inspektionens tillsyn står bl.a.
banker, försäkringsbolag och värdepappersbolag. Inspektionens arbete
syftar till att skapa stabilitet, effektivitet och sundhet i det finansiella
systemet så att allmänhetens förtroende för den finansiella marknaden
upprätthålls.
Inom Finansinspektionen finns en konsumenträttsenhet, som har
ansvaret för konsumentfrågor. Centrala frågor i enhetens verksamhet är
att se till att instituten följer principerna för god information och skäliga
avtalsvillkor, och att underlätta konkurrensen och kundernas rörlighet
på den finansiella marknaden.
Folkhälsoinstitutet har till uppgift att förebygga sjukdomar och annan
ohälsa och att främja en god hälsa för alla. Särskild vikt skall fastas vid
förhållanden som främjar hälsan hos de grupper som är utsatta for de
största hälsoriskerna. Verksamheten skall vara ett stöd för lokalt och
regionalt arbete och främja samarbete mellan olika organ på nationell
nivå för att påverka förhållanden av betydelse för folkhälsan.
123
Glesbygdsmyndigheten har till uppgift att lämna förslag till förbättring- Prop. 1994/95:16
ar för glesbygd- och landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden. Bilaga 3
Konsumentverket utfärdar föreskrifter om stöd till kommersiell service,
medan Glesbygdsmyndigheten utfärdar föreskrifter när det gäller sådant
stöd till foretag som inte avser kommersiell service.
Handikappinstitutet (HI) är samhällets centrala organ för hjälpmedels-
ffågor och har specialistkompetens på området. Huvudmän för institutet
är staten och Landstingsförbundet.
Institutets övergripande mål är att ge människor med funktionshinder
ökad livskvalitet genom tillgång till bra hjälpmedel. Viktiga delmål är
att hjälpmedel förbättras, att ny teknik tas till vara och att brukarnas
inflytande ökar. Centrala arbetsuppgifter för institutet är att opartiskt
prova, bedöma och informera om hjälpmedel.
Kammarkollegiet förvaltar bl.a. fonder och ger administrativ, ekono-
misk och juridisk service till myndigheter på det statliga området. Enligt
resegarantilagen skall researrangörer och återförsäljare av paketresor
(dvs. "paket" av turisttjänster, till exempel en resa med övernattning)
ställa säkerhet hos Kammarkollegiet för att skydda konsumenterna. Se
även under Resegarantinämnden.
Kemikalieinspektionen (Kem 1) skall arbeta for att minska riskerna för
skador på människor och miljö av kemiska ämnen och produkter. Före-
tagen själva har ansvaret för att utreda kemikaliernas egenskaper. Med
ledning av dessa kunskaper skall företagen vidta de åtgärder som be-
hövs till skydd för hälsa och miljö, såsom att informera om skaderisker
eller att ersätta sina produkter med mindre farliga. Kemikalieinspektio-
nen skall se till att företagen tar det ansvar som lagen förutsätter.
Inspektionen skall vidare följa utvecklingen i fråga om förekomsten
av kemiska produkter och de risker användningen kan medföra. Inspek-
tionen medverkar i det internationella samarbetet på området och har en
samordnande och pådrivande roll inom kemikaliekontrollen, inte minst
genom att ge stöd till lokala och regionala tillsynsmyndigheter.
Konsumentberedningen är en kommitté under Jordbruksdepartementet
med uppgift att kontinuerligt följa och utvärdera den livsmedelspolitiska
reformen ur ett brett konsumentperspektiv.
Beredningen skall bevaka att effekterna av jordbrukets avreglering
också kommer konsumenternas till godo. En viktig uppgift är att följa
prisutvecklingen, andra uppgifter rör kvalitet och ett varierat utbud.
Den internationella utvecklingen bevakas fortlöpande. Beredningen
rapporterar till regeringen om utvecklingen på livsmedelsmarknaden.
Kommerskollegium är central informationspunkt för frågor (bl.a. på
konsumentområdet) som rör regelverket inom EU-ländema och EES
(Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet). Kollegiet upprättar bl.a.
databaser och informationssystem.
124
Kronofogdemyndigheterna verkställer bl.a. utmätningar men har också
viktiga uppgifter enligt skuldsaneringslagen. Om en kraftigt skuldsatt
person inte lyckas nå en uppgörelse med sina fordringsägare kan han
ansöka hos kronofogdemyndigheten om en frivillig skuldsanering.
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden är ett organ som genom
utredningar och kalkyler söker belysa den ekonomiska utvecklingen
inom livsmedelsområdet samt de effekter som den nya livsmedelspotiti-
ken ger i livsmedelsprocessen från producent till konsument.
Läkemedelsverket ansvarar för kontroll och tillsyn av läkemedel och
liknande produkter enligt läkemedelslagen och övriga läkemedelsförfett-
ningar. Verket ger ut föreskrifter och allmänna råd om läkemedel,
naturläkemedel och liknande produkter.
Länsstyrelserna är regionala statliga organ som skall fullfölja de natio-
nella målen och främja länets utveckling. De administrerar bl.a. det
stattiga stödet till kommersiell service i glesbygd samt det statliga stödet
vid bostadsfinansiering (t.ex. räntebidrag). De skall också lämna förslag
till och följa upp åtgärder som rör kraven på en effektiv konkurrens
enligt konkurrenslagen.
Miljömärkningsstyrelsen är knuten till Standardiseringen i Sverige
(SIS) och administrerar ett system for s.k. positiv miljömärkning av
varor.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har till uppgift att
främja näringslivets tillväxt och förnyelse. Verksamheten omfattar bl.a.
teknisk forskning och industriell utveckling samt etablering och utveck-
ling av företag.
NUTEK ansvarar för samordningen av energiforskningsprogrammet
som omfettar stöd till forskning inom olika sektorer. NUTEK samarbe-
tar med Konsumentverket på energiområdet.
Resegarantmämnden prövar ansökningar om att göra utbetalningar när
sådana säkerheter behöver tas i anspråk som skall ställas enligt resega-
rantilagen för att skydda konsumenterna, t.ex. när arrangören ställer in
en resa. Se vidare under Kammarkollegiet.
SEMKO utför olika typer av provning av elektrisk materiel, t.ex. sä-
kerhetsprovning för S-märkning och energiförbrukningsmätningar.
Det svenska kravet på att konsumentprodukter skall vara förhands-
provade och godkända ("certifierade") av ett opartiskt organ togs bort
då EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Myndigheterna ställer
dock även i fortsättningen samma säkerhetskrav på produkterna och S-
märket finns kvar som ett frivilligt alternativ.
Skolverket inrättades den 1 juli 1991. Samtidigt upphävdes Skolöver-
styrelsen och länsskolnämndema. Verket skall se till att den enskilde
Prop. 1994/95:16
Bilaga 3
125
elevens rätt respekteras och att skollagens bestämmelser följs. Lagen Prop. 1994/95:16
ger ramarna för de kommunala besluten om skolan, läroplaner, kurspla- Bilaga 3
ner och timplaner styr innehållet i skolverksamheten. Skolverket skall
kunna konstatera vilka skillnader som finns mellan olika kommuner och
vart tredje år ge riksdag och regering en samlad bild av läget samt
underlag för skolans nationella utvecklingsplan.
Småhusskadenämnden har möjlighet att ge hjälp att reparera ett små-
hus som är skadat av fukt eller mögel, så att det kan fungera tillfreds-
ställande som bostad.
Ett villkor är att huset är yngre än 30 år och har uppförts som perma-
nentbostad. Lägsta självrisk är alltid ett basbelopp (35 200 kr år 1994).
I vissa fall kan bidrag lämnas även till hus som är äldre än 30 år. An-
sökningshandlingar finns hos byggnadsnämnden och konsumentvägleda-
ren i kommunen.
Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för socialtjänst, hälso-
och sjukvård, tandvård och särskilda omsorger om psykiskt utvecklings-
störda. Styrelsen skall verka for god hälsa och social välfärd och för
omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor for hela befolkningen.
Socialstyrelsens arbete skall koncentreras på tillsyn och uppföljning
samt kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Den grundläggande
uppgiften är att följa kommunernas, landstingens och enskilda vård-
givares verksamhet för att bedöma hur målen uppfylls, vilka problem
som orsakar brister, och att belysa effektiviteten i verksamheten.
Standardiseringen i Sverige (SIS) är centralorgan för standardiserings-
verksamheten i Sverige. SIS uppgift är att svara for den nationella
standardiseringen samt företräda denna internationellt.
SIS är en fristående, opartisk förening med medlemmar från närings-
liv och offentlig sektor. Regeringen festställer SIS stadgar och utser
dess ordförande på förslag av Industriförbundet.
SIS bedriver bl.a. certifiering och kvalitetsmärkning av produkter
inom vissa områden med konsumentintresse. (Se även under Miljömärk-
ningsstyrelsen).
SIS har inrättat ett konsumentråd. Rådets syfte är att stärka konsu-
menternas deltagande i arbetet med standardisering och höja medveten-
heten om konsumentfrågornas betydelse i det tekniska standardise-
ringsarbetet.
Statens handikappråd (SHR) har som uppgift att verka för bättre
levnadsförhållanden för människor med funktionshinder genom samord-
ning av de olika samhällsorganens handikappinsatser och samarbete
mellan intressenter på olika plan: stat, landsting och primärkommuner.
Statens livsmedelsverk (SLV) är central förvaltningsmyndighet för
frågor som rör livsmedel. Verket skall bl.a. bevaka konsumentintresset
inom livsmedelsområdet, utöva tillsyn enligt livsmedelslagen och leda
126
och samordna livsmedelskontrollen. Verket skall också informera kon- Prop. 1994/95:16
sumentema om viktiga ffågor på livsmedelsområdet. Bilaga 3
Verket utfärdar de närmare bestämmelserna om livsmedel med stöd
av livsmedelslagen.
Statens naturvårdsverk (SNV) är central myndighet för ffågor om den
yttre miljön (dvs. inte arbetsmiljön). Verket skall vara samlande och
pådrivande i arbetet med att miljöanpassa samhällsutvecklingen for att
skydda människans hälsa, bevara den biologiska mångfalden och hus-
hålla med naturresurserna.
Verket arbetar särskilt med vägledning och uppföljning mot sektors-
myndigheter och regionala och lokala myndigheter, med miljöforskning
och miljöövervakning och med internationella miljöfrågor. Verket är
pådrivande och samordnande i arbetet för ett kretsloppsinriktat sam-
hälle, bl.a. när det gäller företagens ansvar för återtagning av förpack-
ningar.
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) är central förvalt-
ningsmyndighet för teknisk provning och kontroll, legal mätteknik och
handel med ädelmetaller. SWEDAC handhar ackreditering av laborato-
rier, besiktning- och certifieringsorgan.
Ett omfattande arbete pågår med att i samråd med andra myndigheter
anpassa de svenska formerna for teknisk provning och kontroll till de
principer som gäller enligt EES-avtalet. Uppgiften att samordna mark-
nadskontrollfrågor inom ramen för EES-avtalet har stor betydelse för
konsumentskyddet.
Ungdomsstyrelsen (tidigare Statens Ungdomsråd) har som huvuduppgift
att främja fritidsverksamhet och kulturell verksamhet bland barn och
ungdomar. Till styrelsens uppgifter hör att kartlägga ungdomars upp-
växtvillkor samt stödja och utveckla kommunernas insatser för ung-
domar, bl.a. i konsumentfrågor.
Vägverket är den centrala myndigheten inom biltrafikområdet. Utöver
ansvaret för planering, byggande, underhåll och drift av de statliga
vägarna har Vägverket även uppgiften att föreskriva vilka krav som
bilar skall uppfylla i säkerhets- och miljöhänseende. För detta har ver-
ket även utarbetat normer för beräkning av olika slags prestanda etc.
Verket har även ansvaret för vägtransportsektoms miljöpåverkan och
miljöanpassning.
127
Bilaga 4
Här presenteras huvuddragen i ett femtiotal egenåtgärdsprogram för-
delade på ett drygt trettiotal branscher. Sammanställningen är hämtad
från betänkandet Konsumentpolitik i en ny tid (SOU 1994:14). Inom
vissa branscher genomförs således flera typer av egenåtgärder. Redovis-
ningen av varje bransch är dock inte fullständig t.ex. har standard-
kontrakt och garantisystem helt utelämnats på grund av att sådana egen-
åtgärder är mycket vanliga och förekommer i stort sett i alla branscher.
Det har därför inte bedömts meningsfullt att ta med dessa.
Redovisningen sker branschvis, men inleds med vissa program som
kan betecknas som branschövergripande. I försäkringsbranschen finns
såväl för branschen gemensamma som företagsegna system för rådgiv-
ning samt för reklamationshantering. Ett antal företagsegna system finns
med endast i redovisningen av försäkringsbranschen.
De flesta uppgifter om här presenterade egenåtgärdsprogram är häm-
tade från samtal med och olika promemorior sammanställda av Nils
Ringstedt vid Konsumentverket och Torsten Brink vid Industriförbun-
det.
|
Huvudmän: |
Internationella Handelskammarens Svenska National- |
|
Egenåtgärder: |
1. Grundregler för reklam, Regler för säljfrämjande 2. Marknadsetiska Rådet (MER) med uppgift att göra |
|
Etablerade: |
Grundreglerna i sin första edition fanns långt före |
|
Huvudmän: |
Annonsörföreningen, Reklamförbundet m.fl. |
|
Egenåtgärder: |
1. I anslutning till Grundregler for reklam utbyggd |
|
Etablerade: |
1987 |
|
Huvudman: |
Reklamförbundet |
|
Egenåtgärd: |
Utbildning för Ansvariga Reklamutgivare (ARU). |
|
Etablerad: |
Slutet av 1960-talet |
128
|
Huvudman: Egenåtgärd: |
Annonsörföreningen Prop. 1994/95:16 Utbildning för Delegerade Reklamansvariga (DRA). Bilaga 4 |
|
Etablerad: |
Slutet av 1960-talet |
|
Huvudmän: |
Svenska Tidningsutgivareföreningen (1-2) samt Pres- |
|
Egenåtgärder: |
1. Regler för reklamidentifiering 2. Textreklamkommittén med uppgift att behandla |
|
Etablerade: |
1976 |
|
Bransch: |
Advokatverksamhet |
|
Huvudman: |
Sveriges Advokatsamfund |
|
Egenåtgärd: |
Nämnd för prövning av arvodestvister mellan advokat- |
|
Etablerad: |
Stadgarna tillkom i samband med samfundets bildande |
|
Bransch: |
Bankverksamhet |
|
Huvudman: |
Svenska Bankföreningen, Konsumentverket och Fi- |
|
Egenåtgärd: |
Konsumenternas Bankbyrå startade sin verksamhet i |
|
Bransch: |
Begravningsentreprenörer |
|
Huvudman: |
Sveriges Begravningsentreprenörers Förbund |
|
Egenåtgärd: |
Reklamationsnämnd för bedömning av klagomål från |
|
Etablerad: |
1988 |
|
Bransch: |
Bostadsmarknaden |
|
Huvudman: |
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation |
|
Egenåtgärd: |
Bostadsrättsnämnden med uppgift att pröva tvister |
|
Etablerad: |
1988 |
|
Bransch: |
Brunnsborrning |
|
Huvudman: |
Sveriges Avantiborrares förening |
|
Egenåtgärd: |
Reklamationsnämnd för bedömning av tvister mellan |
9 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 16
|
brunnsbormingsarbeten. Medlemmarnas har vid vite Prop. 1994/95:16 | |
|
Etablerad: |
1971 |
|
Bransch: |
Bryggeribranschen |
|
Huvudman: |
Sveriges Bryggareförening |
|
Egenåtgärder: |
1. Tolkningsregel för identifiering av lättölsreklam. 2. Utbildningsprogram för bryggeriernas marknadsfö- 3. Klassificering av färdigförpackat vatten med krav på |
|
Etablerade: |
1 och 2 år 1987 samt 3 år 1990 |
|
Bransch: |
Dagligvarubranschen |
|
Huvudman: |
Organisationer och företag inom dagligvarubranschen |
|
Egenåtgärd: |
Regler om volym och vikt finns i lagen om bestämning |
|
Etablerad: |
I böljan av 1980-talet |
|
Bransch: |
Detaljhandeln |
|
Huvudman: |
Sveriges Köpmannaförbund |
|
Egenåtgärd: |
Reklamationshantering under symbolen Trygga Köp. |
|
Etablerad: |
1983 |
|
Huvudman: |
Konsumentkooperationen |
|
Egenåtgärd: |
Reklamationshantering av varaktiga konsumtionsvaror i försäkring som gäller om varan slutar fungera på grund |
|
av skada eller kommer bort. Med vissa undantag till- Prop. 1994/95:16 | |
|
Etablerad: |
1966 |
|
Bransch: |
Direkthandelsbranschen |
|
Huvudman: |
Direkthandelsföretagens förening (Df) |
|
Egenåtgärd: |
Dokumenten "God afiarssed i teledirekthandelns mark- |
|
Etablerad: |
1985 |
|
Bransch: |
Direktmarknadsföringsbranschen |
|
Huvudman: |
Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA) |
|
Egenåtgärder: |
1. Rekommendationer till företagen i branschen an- 2. Etiska nämnden för direktmarknadsföring (DM- |
|
Etablerade: |
1986 |
|
Bransch: |
Däckbranschen |
|
Huvudmän: |
Däckspecialistemas Riksförbund (DRF) och Däckleve- |
|
Egenåtgärd: |
Reklamationsnämnd för automobilgummi (RAG) med |
|
Etablerad: |
1970-talet |
|
Bransch: |
Fastighets mäklarbranschen |
|
Huvudman: |
Sveriges Fastighetsmäklarsamfund/Mäklarsamfundet |
|
Egenåtgärder: |
1. Etiska regler för medlemmarnas uppträdande. 2. Medlemskap i föreningen prövas i kretsstyrelser, |
131
|
3. Centralt finns en disciplin- och ansvarsnämnd som Prop. 1994/95:16 | |
|
Etablerade: |
1984 |
|
Huvudman: |
Sveriges Aktiva Fastighetsmäklares Riksförbund (SAF) |
|
Egenåtgärder: |
1. Förbundet har antagit dokumentet "God mäklarsed - 2. Förbundet har inrättat dels en antagningsnämnd för |
|
Etablerade: |
1965 |
|
Huvudman: |
Svensk Fastighetsförmedling (ESSEFF) |
|
Egenåtgärd: |
Ansvarsnämnd bestående av två jurister och tre mäkla- |
|
Etablerad: |
1991 |
|
Bransch: |
Fastighetsägare |
|
Huvudman: |
Sveriges Fastighetsägareförbund |
|
Egenåtgärd: |
Övervakning av medlemmarnas vandel genom styrel- Informationsbroschyr rörande god sed på hyresmarkna- |
|
Etablerad: |
1970-talet |
|
Bransch: |
Färger och lacker |
|
Huvudman: |
Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF) |
|
Egenåtgärd: |
Information om målning av träfasader. Överenskom- |
|
Etablerad: |
1993 |
|
Bransch: |
Försäkringsbranschen |
|
Huvudman: |
Sveriges Försäkringsförbund, Finansinspektionen och Konsumentverket. 132 |
|
Egenåtgärd: |
Information och rådgivning genom Konsumenternas Prop. 1994/95:16 |
|
Etablerad: |
1979 |
|
Huvudman: Egenåtgärder: |
Sveriges Försäkringsförbund 1. Livförsäkringens Villkorsnämnd avger yttrande på 2. Olycksfalls- och sjukförsäkringsnämnden som på 3. Skadeförsäkringens villkorsnämnd som på begäran |
|
Etablerade: |
1940-talet |
|
Huvudman: Egenåtgärd: |
Sveriges Försäkringsförbund |
|
Etablerad: |
1960-talet |
|
Huvudman: |
Sveriges Försäkringsförbund |
|
Egenåtgärder: |
Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd har till uppgift |
|
Etablerad: |
1982 |
|
Huvudman: |
Försäkringsbolaget Agria |
|
Egenåtgärd: |
Agrias djurskadenämnd, som är gemensam för Agria |
|
Etablerad: |
1985 133 |
|
Huvudman: |
Folksam, Skandia respektive Trygg Hansa |
|
Egenåtgärder: |
Bolagen har likartat uppbyggda inrättningar med kund- Prop. 1994/95:16 |
|
Etablerade: |
Folksam 1960-talet, Skandia 1986 och Trygg Hansa |
|
Bransch: |
Hemelektronikbranschen |
|
Huvudmän: |
Branschorganisationer inom såväl leverantörsledet (1-3) |
|
Egenåtgärder: |
1. Marknadsöversikt i form av den s.k. Hi-Fi Hand- 2. Sammanställning av gällande regler och praxis vid 3. EHL:s ansvarsnämnd med uppgift att främja enhetlig |
|
Etablerade: |
1 under 1960-talet, 2 år 1988 och 3 år 1991 |
|
Bransch: |
Hotell och restauranger |
|
Huvudman: |
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund |
|
Egenåtgärd: |
Ansvarsnämnd med uppgift att handlägga och bedöma |
|
Etablerad: |
1985 |
|
Bransch: |
Kemibranschen |
|
Huvudmän: |
Kemikontoret och Plast- och Kemikalieleve- |
|
Egenåtgärd: |
Kemibranschens etiknämnd med uppgift att handlägga |
|
Etablerad: |
1988 |
|
Bransch: |
Hälsokostbranschen |
|
Huvudman: |
Hälsokostbranschens leverantörsförening |
|
Egenåtgärder: |
Hälsokostbranschens bedömningsnämnd behandlar 134 ärenden som rör marknadsföring av hälsoprodukter. |
|
Trots att leverantörsföreningen i samband med tillska- Prop. 1994/95:16 De flesta ärendena har avsett marknadsföring av s.k. | |
|
Etablerade: |
1987 |
|
Huvudman: |
Svenska Hälsokosthandlares Riksförbund |
|
Egenåtgärd: |
Utbildningsprogram för att höja kunskaperna hos an- |
|
Etablerad: |
1987 |
|
Bransch: |
Livsmedel |
|
Huvudmän: |
Medlemsföretag i Normpack |
|
Egenåtgärd: |
Normpack som bygger på en frivillig överenskommelse |
|
Etablerad: |
1981 |
|
Huvudman: |
Kontrollföreningen för alternativ odling (KRAV) |
|
Egenåtgärder: |
Regler för alternativ odling och uppfödning samt mark- |
|
Etablerade: |
1989 |
|
Huvudman: |
Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM) m.fl. |
|
Egenåtgärder: |
Etiska regler för användningen av hälsopåståenden i |
|
Etablerade: |
1990 135 |
|
Bransch: |
Läkemedelsbranschen Prop. 1994/95:16 |
|
Huvudmän: |
Läkemedelsindustriföreningen (LIF) samt Representant- Bilaga 4 TT) |
|
Egenåtgärder: |
1. Marknadsöversikter med uppgifter om läkemedlens 2. Regler för läkemedelsinformation samt undervisning 3. Läkemedelsförsäkringen - försäkringssystem för 4. System för återkallelse av läkemedel från Apotek |
|
Etablerade: |
1. FASS 1966, FASS-vet 1973 samt Patient-FASS 2. 1969 med inriktning på läkemedelsinformation till 3. 1978 4. 1980 |
|
Bransch: |
Motorbranschen |
|
Huvudman: |
Motorbranschens riksförbund (MRF) |
|
Egenåtgärder: |
1. Åtagande gentemot Allmänna reklamationsnämnden 2. Varudeklaration av begagnade bilar. Deklarationerna |
|
Etablerade: |
1 1969 och 2 1989 |
|
Huvudman: |
Respektive bilindustriföretag eller bilimportör |
|
Egenåtgärd: |
System för återkallelse av motorfordon |
|
Etablerad: |
Bötjan av 1970-talet |
|
Bransch: |
Möbelbranschen |
|
Huvudmän: |
Stiftelsen för Möbelforskning och NUTEK 136 |
|
Egenåtgärder: |
1. Forskning kring och testning av möbler. Möbelinsti- Prop. 1994/95:16 att fungera bra och passa brukarnas behov. Resultaten 2. Enhetligt informationssystem om möblers egenska- |
|
Etablerade: |
1967 |
|
Bransch: |
Optikerbranschen |
|
Huvudmän: |
Sveriges Leg. Optikers Riksförbund samt Optikerföre- |
|
Egenåtgärd: |
Ansvarsnämnd som behandlar ärenden rörande yrkes- |
|
Etablerad: |
1989 |
|
Bransch: |
Småhusbranschen |
|
Huvudman: |
Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR) |
|
Egenåtgärd: |
Trähusbranschens reklamationsnämnd som handlägger |
|
Etablerad: |
1964 |
|
Bransch: |
Tobaksbranschen |
|
Huvudman: |
Svenska TobaksbranschfÖreningen |
|
Egenåtgärd: |
Tobaksbranschens granskningsnämnd granskar och |
|
Etablerad: |
1986 |
|
Huvudman: |
Sveriges Köpmannaförbund |
|
Egenåtgärd: |
Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd som skall verka för |
|
Etablerad: |
1986 |
|
Bransch: |
Trafikskolor |
|
Huvudman: Egenåtgärd: |
Sveriges Trafiksskolors Riksförbund (SFR) Prövning av tvister mellan medlemsföretag och deras |
|
Etablerad: |
1983 |
|
Bransch: |
Värmepumpar |
|
Huvudmän: |
Svenska Värmepumpsföreningen (SVEP) samt Rörfir- |
|
Egenåtgärd: |
Reklamationsnämnd (VPN) för prövning av reklamatio- 137 ner rörande köp och installationer av värmepumpar. I |
|
regel prövas endast ärenden rörande pumpanläggningar Prop. 1994/95:16 | |
|
Etablerad: |
1986 |
138
Frivilliga eller fristående konsumentorganisationer är ett samlande
begrepp för folkrörelser, ideella organisationer, intresseorganisationer,
aktionsgrupper etc. Den svenska modellen för konsumentinflytande
bygger på ett samarbete mellan det allmänna, näringslivet och konsu-
menterna, företrädda av politiska partier och frivilliga organisationer.
Vissa frivilliga organisationer är stora och har konsumentpolitiska
program som en begränsad del i en bred verksamhet. Inom bl.a. fack-
föreningsrörelsen, pensionärsorganisationerna och handikappförbunden
finns flera exempel. LO arbetar med hushållsekonomisk rådgivning,
skuldsanering och utbildning i konsumentfrågor. TCO arbetar med
standardisering, prisbevakning etc. Sveriges pensionärsförbund (SPF)
har inrättat s.k. konsumentombud for att hjälpa medlemmarna. Pensio-
närernas Riksorganisation (PRO) har medverkat i s.k. prispressaraktivi-
teter tillsammans med LO.
Organisationer med konsumentfrågor som huvudprogram är t.ex.
Konsumentgillesförbundet, Konsument-Forum, Husmodersförbundet
Hem och Samhälle och Svenska Konsumenters Riksförbund. Konsu-
mentkooperationen intar en särställning bl.a. genom sin storlek (över 2
miljoner medlemmar), och genom sin egen mycket omfettande affärs-
verksamhet.
Intresseorganisationer som Hyresgästföreningen, Unga Synskadade,
Kvinnojourer och aktionsgrupper som "Rädda lanthandeln" driver kon-
sumentfrågor av speciell betydelse för medlemmarna.
En nordisk undersökning visar att det i Sverige finns över 50 olika
organisationer som arbetar med konsumentfrågor. Sveriges Konsument-
råd bildades år 1992 för att göra de svenska konsumenternas röst hörd
i både nationella och internationella sammanhang. Det har f.n. (våren
1994) följande tolv medlemmar: ABF, Handikappförbunden, Husmo-
dersförbundet Hem och Samhälle, Konsumentgillesförbundet, KF,
Konsumentvägledamas förening, LO, Naturskyddsföreningen, Pensionä-
rernas Riksorganisation, Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges Pensio-
närsförbund och TCO.
Konsumentverket bistår de frivilliga konsumentorganisationerna med
baskunskaper, faktamaterial, expertmedverkan och ekonomiskt stöd till
regionala och lokala projekt.
Under tre budgetår har Konsumentverket fördelat ett särskilt anslag
om ca 2 miljoner kronor per år till projekt inom livsmedelsområdet.
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 kan detta anslag även användas till att
stödja utvecklingen av nya konsumentorganisationer. Konsumentverket
bereder också ansökningar om anslag från regeringens barn- och ung-
domsdelegation till ungdomsprojekt om konsumtion och ekonomi.
Prop. 1994/95:16
Bilaga 5
139
Prop. 1994/95:16
Bilaga 6
EG - rättsakter
Svenska lagar
Produktsäkerhet
Rådets direktiv 92/59/EEG om
allmän produktsäkerhet
Rådets direktiv 85/374/EEG om
tillnärmning av medlemssta-
ternas lagar och andra författ-
ningar om skadeståndsansvar for
produkter med säkerhetsbrister
Rådets direktiv 87/357/EEG om
anpassning av medlemsstaternas
lagstiftning om produkter som,
på grund av sina yttre egenska-
per, kan förväxlas med andra
produkter och härigenom utgöra
en risk för konsumenters hälsa
och säkerhet
Rådets direktiv 89/686/EEG om
tillnärmning av medlemssta-
ternas lagstiftning om personlig
skyddsutrustning
Rådets direktiv 88/378/EEG om
tillnärmning av medlemsstater-
nas lagstiftning om leksakers
säkerhet
Produktsäkerhetslagen
(1988:1604)
Produktansvarslagen (1992:18)
Lag (1992:1328) om farliga
livsmedelsimitationer
Lag (1992:1326) om personlig
skyddsutrustning
Lag (1992:1327) om leksakers
säkerhet
Marknadsföring
Rådets direktiv 84/450/EEG
rörande anpassningen av med-
lemsstaternas lagar, förordning-
ar och administrativa bestäm-
melser om vilseledande reklam
Marknadsföringslagen
(1975:1418)
Prisinformationslagen
(1991:601)
140
Rådets direktiv 79/581/EEG om
konsumentskydd i samband med
prismärkning av livsmedel
Rådets direktiv 88/314/EEG om
konsumentskydd i samband med
prismärkning av andra varor än
livsmedel
Rådets direktiv 88/315/EEG om
ändring av direktiv 79/581/EEG
om konsumentskydd i samband
med prismärkning av livsmedel
Prop. 1994/95:16
Bilaga 6
Produktinformation
Rådets direktiv 86/594/EEG
rörande luftburet buller från
hushållsapparater
Rådets direktiv 79/530/EEG om
märkning som anger hushållsap-
paraters energiförbrukning
Rådets direktiv 79/531/EEG om
tillämpning på elektriska ugnar
av direktivet 79/530/EEG om
märkning som anger hushållsap-
paraters energiförbrukning
Rådets direktiv 92/75/EEG om
märkning och annan produktin-
formation som anger hushållsap-
paraters förbrukning av energi
och andra resurser
Rådets direktiv 71/307/EEG
rörande tillnärmning av med-
lemsstaternas lagstiftning om
benämningar på textilier (komp-
letterat genom direktivet
75/36/EEG)
Rådets direktiv 72/276/EEG om
tillnärmning av medlemssta-
ternas lagstiftning om vissa
metoder för kvantitativ analys
av binära fiberblandningar
Lag (1992:1232) om märkning
av hushållsapparater
It
Lag (1992:1231) om märkning
av textilier
141
Rådets direktiv 73/44/EEG om
tillnärmning av medlemsstater-
nas lagstiftning om kvantitativ
analys av temära fiberbland-
ningar
Rättsligt och ekonomiskt skydd
Prop. 1994/95:16
Bilaga 6
Rådets direktiv 9O/314/EEG om
paketresor, semesterpaket och
andra paketarrangemang
Rådets direktiv 87/102/EEG om
tillnärmning av medlemsstater-
nas lagar och andra författningar
om konsumentkrediter
Rådets direktiv 90/88/EEG om
ändring av direktiv 87/102/EEG
om tillnärmning av medlemssta-
ternas lagar och andra författ-
ningar om konsumentkrediter
Rådets direktiv 85/577/EEG för
att skydda konsumenten i de fall
då avtal ingås utanför fasta
affärslokaler
Rådets direktiv 93/13/EEG om
oskäliga avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden
Lag (1992:1672) om paketresor
Konsumentkreditlagen (1980:38)
Hemförsäljningslagen
(1981:1361)
Rådets förordning EEG nr
880/92 om ett gemenskapsprog-
ram för tilldelning av miljömär-
ke
36§ lagen (1915:218) om avtal
och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område och
lagen (1971:112) om avtalsvill-
kor i konsumentförhållanden
Lag (1994:609)
om ett europeiskt miljömärk-
ningssystem
142
Bilaga 7
Allmänt
Avtalslagen (SFS 1976:185)
Avtalsvillkorslagen (SFS 1971:112)
Hemförsäljningslagen (SFS 1981:1361)
Inkassolagen (SFS 1974:182)
Konkurrenslagen (SFS 1993:20)
Konsumentkreditlagen (SFS 1992:830)
Konsumentköp lagen (SFS 1990:932)
Konsumenttjänstlagen (SFS 1985:716)
Köplagen (SFS 1990:931)
Lagen om namn och bild i reklamen (SFS 1978:800)
Lagen om satellitsändningar av TV-program (SFS 1992:1356)
Lagen om tillfällig försäljning (SFS 1990:1183)
Lotterilagen (SFS 1982:1011)
Marknadsföringslagen (SFS 1975:1418)
Prisinformationslagen (SFS 1991:601)
Produktansvarslagen (SFS 1992:18)
Produktsäkerhetslagen (SFS 1988:1604)
Räntelagen (SFS 1975:635)
Rättshjälpslagen (SFS 1972:429)
Skuldsaneringslagen (SFS 1994:334)
Vissa produktområden
Alkoholreklamlagen (SFS 1978:763)
Jordabalken (SFS 1970:995)
KonsumentfÖrsäkringslagen (SFS 1980:38)
Lagen om kemiska produkter (SFS 1985:426)
Lagen om leksakers säkerhet (SFS 1992:1327)
Lag om märkning av textilier (SFS 1992:1231)
Lagen om märkning av tobaksvaror (SFS 1975:1154)
Lagen om paketresor (SFS 1992:1672)
Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (SFS 1992:1326)
Livsmedelslagen (SFS 1971:511)
Läkemedelslagen (SFS 1992:859)
Tobakslagen (SFS 1993:764)
143
Prop. 1994/95:16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 september 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Davidson
Regeringen beslutar proposition 1994/95:16 Den firamtida konsument-
politiken.
gotab 47049, Stockholm 1994
144