Prop.
1994/95:149
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 februari 1995
Lena Hjelm-Wallén
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en ny nordisk
konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt antar en lag om
konventionen.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 149
Prop. 1994/95:149
1 Förslag till riksdagsbeslut ............................3
2 Lagtext .........................................3
3 Ärendet och dess beredning...........................9
4 Konventionen i huvuddrag........................... 10
5 Behov av ändringar i svensk lagstiftning med anledning
av konventionen.................................. 12
5.1 Överflyttningar till annat nordiskt land ............... 12
5.2 Språkanvändning, skyldighet att samarbeta om
resa samt färdtjänst ............................. 15
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 23 februari 1995 ................................. 18
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner en den 14 juni 1994 undertecknad nordisk konvention
om socialt bistånd och sociala tjänster,
2. antar regeringens förslag till lag om nordisk konvention om socialt
bistånd och sociala tjänster.
Prop. 1994/95:149
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige om socialt bistånd och sociala tjänster som har undertecknats
den 14 juni 1994 skall gälla som lag här i landet. Konventionens inne-
håll framgår av bilaga till denna lag.
2 § Regeringen skall ge in den förteckning över lagstiftning som omfat-
tas av konventionen enligt konventionens artikel 2.3.
3 § Ansvarig myndighet enligt artikel 9 i konventionen är den kommun
eller det landsting som har ansvaret för motsvarande insatser till enskil-
da som är bosatta i Sverige.
Till uppfyllande av artiklarna 9 och 10 i konventionen får kommuner
och landsting, utan hinder av annars gällande bestämmelser, själva fatta
de beslut och ingå de överenskommelser som enligt konventionen är en
uppgift för de ansvariga myndigheterna i respektive land.
De ansvariga myndigheterna skall underrätta Socialstyrelsen om såda-
na beslut och överenskommelser.
4 § Det ekonomiska ansvaret för de beslut och överenskommelser som
avses i 3 § skall vila på kommunerna och landstingen själva, om rege-
ringen inte föreskriver annat.
1* Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 149
Nordisk Konvention Prop. 1994/95:149
om Bilaga
Socialt Bistånd och Sociala Tjänster
Regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, som kon-
staterar att den nordiska konventionen den 15 juni 1992 om social
trygghet endast omfattar socialförsäkringsförmåner, till skillnad från den
tidigare nordiska konventionen om social trygghet som också omfattade
social omvårdnad, som finner att, utöver den rätt till sociala förmåner
som följer av avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet, det fortsatt finns behov av särskilda nordiska regler om
socialt bistånd och sociala tjänster, som finner att den rätt att använda
sitt eget språk i ett annat nordiskt land som gäller enligt den nordiska
språkkonventionen den 17 juni 1981 i vissa hänseenden bör utvidgas
inom social- och hälsovårdsområdet, har kommit överens om att sluta
en nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster av följan-
de lydelse:
AVDELNING 1
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1. Definitioner
I denna konvention avses med uttrycken
a) "nordiskt land"
vart och ett av de fördragsslutande länderna,
b) "nordisk medborgare"
medborgare i ett nordiskt land,
c) "behörig myndighet"
i Danmark Socialministern,
i Finland Social- och hälsovårdsministeriet,
i Island Socialministeriet,
i Norge Socialdepartementet,
i Sverige regeringen (Socialdepartementet), eller
den myndighet som dessa myndigheter förordnar,
d) "inrättning"
central, regional eller lokal myndighet eller institution som tillhanda-
håller en förmån.
Artikel 2. Tillämpningsområde
1. Denna konvention är tillämplig på all i de nordiska länderna vid varje
tillfälle gällande lagstiftning rörande följande sociala förmåner:
a) socialt bistånd och sociala tjänster,
b) andra sociala förmåner som inte omfattas av reglerna i den nordiska
konventionen den 15 juni 1992 om social trygghet.
2. Artiklarna 5 och 9 skall även tillämpas på lagstiftningen om hälso-
och sjukvård.
3. Vid godkännandet av denna konvention skall varje nordiskt land ge Prop. 1994/95:149
in en förteckning över den lagstiftning som omfattas av konventionen. Bilaga
Därefter skall varje land årligen före februari månads utgång till det
danska utrikesministeriet anmäla de ändringar i förteckningen som för-
anleds av lagstiftning som antagits under föregående kalenderår.
Artikel 3. Personkrets
Om inte något annat följer av de särskilda artiklarna är denna konven-
tion tillämplig på
a) nordiska medborgare,
b) andra personer som är lagligen bosatta i ett nordiskt land.
Artikel 4. Likställdhet för nordiska medborgare
Vid tillämpningen av ett nordiskt lands lagstiftning som omfattas av
denna konvention likställs medborgare i ett annat nordiskt land som
lagligen vistas tillfälligt eller är lagligen bosatta i landet med landets
egna medborgare.
AVDELNING II
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER
Artikel 5. Användning av nordiska språk
1. En medborgare i ett nordiskt land har vid skriftlig kontakt med en
myndighet i ett annat nordiskt land i ärenden rörande socialt bistånd
eller sociala tjänster rätt att använda danska, finska, isländska, norska
eller svenska. I sådana fall skall myndigheten svara för att medborgaren,
om det behövs, får erforderlig tolk- och översättningshjälp till dessa
språk.
2. I de fall där språket har stor betydelse för att syftet med socialt bi-
stånd och sociala tjänster skall uppnås skall inrättningen, såvitt möjligt,
använda ett språk som personen i fråga förstår
3. Bestämmelserna i första och andra stycket gäller även i fråga om
behandling och tjänster inom hälso- och sjukvården.
4. I övrigt gäller bestämmelserna i den nordiska språkkonventionen den
17 juni 1981.
Artikel 6. Socialt bistånd och sociala tjänster vid tillfällig vistelse i ett
annat nordiskt land
En person som omfattas av denna konvention och som under en laglig
tillfällig vistelse i ett nordiskt land behöver omedelbart socialt bistånd
och sociala tjänster skall från vistelselandet få sådant bistånd som enligt
landets lagstiftning svarar mot hjälpbehovet.
Artikel 7. Skydd mot hemsändning
En nordisk medborgare kan inte hemsändas på grund av sitt behov av
socialt bistånd om hans familjeförhållanden, anknytning till bosättnings-
landet eller omständigheterna i övrigt talar för att han bör stanna där
och under alla omständigheter inte om medborgaren under de sista tre
åren varit lagligen bosatt i landet.
Prop. 1994/95:149
Bilaga
Artikel 8. Samarbete om resa till ett annat nordiskt land
När det för en myndighet i ett nordiskt land blir fråga om att en person
som omfattas av denna konvention skall mottas i ett annat nordiskt land
skall denna myndighet, när så behövs, i erforderlig utsträckning tillrätta-
lägga resan i samarbete med den ansvariga inrättningen i det andra nor-
diska landet.
Artikel 9. Flyttning till ett annat nordiskt land för personer som behöver
långvarig behandling eller vård
1. När en person som omfattas av denna konvention och som behöver
långvarig behandling eller vård önskar flytta från ett nordiskt land till
ett annat nordiskt land till vilket personen har en särskild anknytning,
skall de ansvariga myndigheterna i de båda länderna söka medverka till
en sådan flyttning om denna kommer att förbättra personens livssitua-
tion.
2. De ansvariga myndigheterna i in- och utflyttningsländerna kan som
ett led i en överenskommelse om en flyttning fatta beslut om fördelning
av kostnaderna för behandling eller vård mellan myndigheterna i de
båda länderna.
3. I den mån en överenskommelse enligt andra stycket omfattar fördel-
ning av kostnader för förmåner vid sjukdom skall en sådan överenskom-
melse anses vara en sådan överenskommelse som avses i artikel 23
första stycket i den nordiska konventionen den 15 juni 1992 om social
trygghet.
Artikel 10. Färdtjänst
Kommunerna i gränsområdena mellan de nordiska länderna skall sam-
arbeta för att genom sina system för färdtjänst göra det möjligt för han-
dikappade och äldre personer att resa till en grannkommun i det andra
landet på samma sätt som till en grannkommun innanför det egna lan-
dets gränser.
Artikel 11. Bidragsförskott
1. En person som omfattas av denna konvention och som flyttar från ett
nordiskt land till ett annat nordiskt land har rätt till bidragsförskott från
det sistnämnda landet på samma villkor som detta lands egna
medborgare från den tidpunkt personen bosätter sig i landet. Prop. 1994/95:149
2. En handling om rätt till underhållsbidrag, som upprättats i ett nor- Bilaga
diskt land, skall anses utgöra giltigt underlag för bidragsförskott även i
ett annat nordiskt land. Utgör handlingen inte ett beslut av en domstol
eller en annan offentlig myndighet, skall handlingen vara försedd med
bevis att den kan ligga till grund för indrivning hos den bidragsskyldige
i det land där den har upprättats.
3. Bidragsförskott får innehållas i den mån bidragsförskott har utgått
från ett annat nordiskt land för samma tid.
AVDELNING III
ÖVRIGA BESTÄMMELSER
Artikel 12. Tillämpningsbestämmelser
De behöriga myndigheterna skall i samarbete utfärda de bestämmelser
som behövs för att säkerställa en enhetlig nordisk tillämpning av denna
konvention.
Artikel 13. Samarbete mellan myndigheter och inrättningar
1. Myndigheter och inrättningar skall i erforderlig utsträckning bistå
varandra vid tillämpningen av dennna konvention, inbegripet då sociala
tjänster lämnas i gränsområdena mellan de nordiska länderna. I varje
nordiskt land skall det finnas ett förbindelseorgan som utses av den
behöriga myndigheten.
2. Vid samarbete i ärenden som rör barn skall särskild uppmärksamhet
ägnas åt barnets behov, barnets möjligheter till kontakt med de personer
som är av särskild betydelse för barnet och barnets egna önskemål.
Artikel 14. Ikraftträdande
1. Denna konvention träder i kraft den första dagen i den månad som
infaller två hela kalendermånader efter den dag då samtliga parter har
meddelat det danska utrikesministeriet att de har godkänt konventionen.
2. För Färöarnas, Grönlands och Ålands del träder denna konvention i
kraft den första dagen i den månad som infaller två hela kalender-
månader efter den dag då Danmarks respektive Finlands regering har
meddelat det danska utrikesministeriet att Färöarnas landsstyrelse och
Grönlands landsstyrelse respektive Ålands lagtmg har meddelat att kon-
ventionen skall gälla för Färöarna och Grönland respektive Åland.
3. Det danska utrikesministeriet skall underrätta de övriga parterna och
Nordiska ministerrådets sekretariat om mottagandet av dessa meddelan-
den och om tidpunkten för konventionens ikraftträdande.
Artikel 15. Uppsägning
1. En part kan säga upp denna konvention genom skriftligt meddelande
om detta till det danska utrikesministeriet som skall underrätta de övriga
parterna härom och om meddelandets innehåll.
2. En uppsägning gäller endast den uppsägande parten och får verkan
sex månader från den dag det danska utrikesministeriet mottog medde-
landet om uppsägningen.
Prop. 1994/95:149
Bilaga
Artikel 16. Upphävande av bestämmelse i konventionen om social
trygghet
När denna konvention träder i kraft upphör sista meningen i artikel 30 i
den nordiska konventionen den 15 juni 1992 om social trygghet att
gälla.
Artikel 17. Deponering av originaltexten
Originaltexten till denna konvention skall deponeras hos det danska
utrikesministeriet som skall tillställa de övriga parterna bestyrkta kopior
av texten.
Till bekräftelse härav har de befullmäktigade ombuden undertecknat
denna konvention.
Utfärdad i Arendal den 14 juni 1994 i ett exemplar på danska, finska,
isländska, norska och svenska, vilka texter alla har samma giltighet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Den 5 mars 1981 undertecknades en konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet. Konventionen
omfattade såväl socialförsäkringsförmåner som social omvårdnad och
bidragsförskott.
Den 17 juni 1981 undertecknades en nordisk språkkonvention som
innehåller regler som har betydelse inom social- och häl so vårdsområdet.
Konventionen godkändes av riksdagen (prop. 1981/82:5, bet.
1981/82:KU13, rskr. 1981/82:17).
Den 15 juni 1992 undertecknades en ny konvention om social trygghet
som ersatte den tidigare. Den nya konventionen omfattar dock endast
socialförsäkringsförmåner. Enligt en bestämmelse i konventionen skall
därför den upphävda konventionen tills vidare fortfarande gälla i fråga
om social omvårdnad och bidragsförskott. Konventionen godkändes av
riksdagen (prop. 1992/93:7, bet. 1992/93:SfU4, rskr. 1992/93:69), och
införlivades med svensk rätt genom förordning (1993:1529) om tillämp-
ning av en nordisk konvention den 15 juni 1992 om social trygghet.
Den nordiska socialpolitiska kommittén beslutade den 24 oktober 1991
att tillsätta en ämbetsmannagrupp som skulle utarbeta förslag till en
nordisk konvention om socialhjälp och andra sociala förmåner som
faller utanför den nordiska konventionen om social trygghet.
Arbetsgruppen, som tog namnet den nordiska biståndsgruppen, fann
också att, utöver den rätt till sociala förmåner som följer av avtalet den
2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, det fortsatt
finns behov av särskilda nordiska regler om socialt bistånd och sociala
tjänster. Såvitt avser förhållandet mellan Danmark, Finland och Sverige
följer numera regler motsvarande dem i EES-avtalet direkt av EG-rätten.
Sveriges medlemskap i EU ändrar inte förutsättningarna för den be-
dömning som gjorts i fråga om behovet av kompletterande regler om
socialt bistånd.
Den nordiska biståndsgruppen fann också ett behov av att den rätt till
att använda sitt eget språk i ett annat nordiskt land som gäller enligt den
nordiska språkkonventionen i vissa hänseenden utvidgas inom social-
och hälsovårdsområdet.
Sålunda föreslog den nordiska biståndsgruppen i april 1993 en ny
nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.
Före undertecknandet av konventionen remitterades ett utkast till kon-
ventionstext till Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Statens invand-
rarverk, Kammarrätten i Sundsvall, Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Stockholms stad, Helsingborgs stad, Haparanda
kommun, Arvika kommun, Föreningen Norden, Sverigefinska Riks-
förbundet, Finlandssvenskarnas riksförbund och Isländska Riksförbun-
det. Samtliga utom Isländska Riksförbundet inkom med yttrande. Samt-
liga remissinstanser tillstyrkte i stort förslaget till konvention. Svenska
kommunförbundet tilläde att det var viktigt att markera att med ansvarig
myndighet i artikel 9 menas den myndighet som också är kostnads-
bärare av den vård eller behandling som är aktuell. I fråga om artikel 10
Prop. 1994/95:149
som handlar om färdtjänst menade kommunförbundet att det skall vara
fråga om kommuner som ligger på ett sådant geografiskt avstånd att det
är naturligt med kontakter, vilket utesluter resor över Alands hav.
Statens Invandrarverk önskade endast en något annorlunda formulering
av artikel 9 i syfte att fästa uppmärksamhet vid myndigheternas ansvar
för att livssituationen för den enskilde inte försämras medan det däremot
skall vara upp till den enskilde att bedöma om den förbättras. Riks-
försäkringsverket, Kammarrätten i Sundsvall och Stockholms stad
menade att begreppen lagligen bosatt och laglig tillfällig vistelse borde
preciseras. Kammarrätten, liksom även Föreningen Norden, pekade
också på att vissa problem vid tolkningen av konventionen kan uppstå i
fråga om begreppen "kommunerna i gränsområdena" och "grann-
kommun i annat nordiskt land". Vidare efterlyste kammarrätten ett
klarläggande av vari "samarbetet" i fråga om färdtjänst skall bestå.
Stockholms stad var i fråga om artikel 5 tveksam om möjlighet till
behandling i praktiken kan erbjudas på de olika nordiska språken annat
än undantagsvis. Sverigefinska riksförbundet ansåg att flera formulering-
ar i utkastet var vaga och att det var viktigt att skärpa formuleringarna
och att det i tillämpningsföreskrifter bör lämnas betydligt noggrannare
beskrivningar. Förbundet, liksom även Föreningen Norden, ville också
ha vissa utvidgningar, bl.a. i fråga om möjligheten att använda sitt eget
nordiska språk och att artikel 10 om färdtjänst bör omfatta även andra
kommuner än gränskommuner.
Konventionen undertecknades av regeringarna i Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige den 14 juni 1994 i Arendal.
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Socialstyrelsen och
Riksförsäkringsverket har under hand getts tillfälle att lämna synpunkter
på det nu framlagda förslaget till lag om nordisk konvention om socialt
bistånd och sociala tjänster.
Prop. 1994/95:149
Trygghetskonventionen från 1981 innehöll huvudsakligen regler om
socialförsäkringarna. Konventionens allmänna bestämmelser gällde dock
för hela det sociala området, exempelvis bestämmelsen om den person-
krets som konventionen omfattar, nämligen alla medborgare i Norden,
och den viktiga regeln om nordiska medborgares likställdhet med
landets egna medborgare inom konventionens sakområde. Vidare fanns
en bestämmelse om begränsning av möjligheterna att sända hem en
nordisk medborgare på grund av behov av socialt bistånd.
I den nya konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster upp-
rätthålls principen om likställdhet inom konventionens sakområde för
alla medborgare i Norden. Till skillnad från vad som gäller enligt EG-
reglerna omfattas således även icke förvärvsarbetande liksom personer
boende på Färöarna eller Grönland. Därutöver omfattas, med vissa undantag
10
medborgare i ett tredje land som bor i ett nordiskt land. Vidare återfinns i
konventionen de sedan tidigare gällande reglerna om skydd mot hemsänd-
ning och om bidragsförskott.
Konventionens huvudsakliga tillämpningsområde är socialt bistånd och
sociala tjänster. Vissa artiklar gäller dock även andra sociala förmåner som
inte omfattas av trygghetskonventionen, exempelvis bidragsförskott. Artiklar-
na 5 och 9 skall även tillämpas på lagstiftningen om hälso- och sjukvård.
Av ingressen till konventionen framgår att den avser att reglera förhållan-
den som faller utanför EG-rätten och då närmast förordning (EEG) nr
1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet. Av förordning (EEG) nr 1612/68
följer att en arbetstagare i en medlemsstat som är medborgare i en annan
medlemsstat skall åtnjuta samma sociala förmåner som landets egna med-
borgare. Bestämmelserna i konventionen går utöver EG-rätten såväl i fråga
om personkrets som i sak.
Av artikel 6 i Romfördraget framgår att diskriminering på grund av natio-
nalitet är förbjuden inom fördragets tillämpningsområde. Konventionen
innehåller vissa bestämmelser som är relaterade till nationalitet. Dessa avser
dock områden som är oreglerade inom EG-rätten och omfattas således inte
av fördragets tillämpningsområde. Något åsidosättande av Romfördraget kan
därför enligt regeringens mening inte anses föreligga.
Konventionen innehåller bl.a. följande punkter.
Den sedan tidigare gällande allmänna bestämmelsen om likställdhet för
nordiska medborgare (artikel 4).
En utvidgning av reglerna i den nordiska språkkonventionen inom det
område som täcks av konventionen (artikel 5).
En bestämmelse om socialt bistånd under tillfällig vistelse i ett annat nor-
diskt land (artikel 6).
Den sedan tidigare gällande regeln om skydd mot hemsändning (artikel 7).
En bestämmelse om flyttning till ett annat nordiskt land för personer som
behöver långvarig behandling eller vård (artikel 9).
En bestämmelse om samarbete mellan kommuner i gränsområdena om
färdtjänst (artikel 10).
Den sedan tidigare gällande regeln om bidragsförskott (artikel 11).
Enligt artikel 12 skall behöriga myndigheter utfärda de bestämmelser som
behövs för att säkerställa en enhetlig nordisk tillämpning av konventionen.
Avsikten är att vägledande bestämmelser skall utarbetas av en gemensam
nordisk arbetsgrupp.
Prop. 1994/95:149
Prop. 1994/95:149
Regeringens förslag: Den nordiska konventionen om socialt bistånd och
sociala tjänster införlivas med svensk rätt genom en särskild lag. Vissa
kompletterande regler införs i samma lag i syfte att klargöra kommuners
och landstings behörighet att företa sådana åtgärder som de enligt
konventionen antingen är skyldiga att företa eller skall kunna företa.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen får
regeringen inte ingå för riket bindande internationell överenskommelse utan
att riksdagen har godkänt denna, om överenskommelsen förutsätter att lag
ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne
i vilket riksdagen skall besluta. Konventionen rör i stor utsträckning kom-
muners och landstings verksamhet, dvs. skyldigheter och befogenheter för
kommuner och landsting. Enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall föreskrifter
om kommunernas och landstingens befogenheter och om deras åligganden
bestämmas i lag. Det är därför lämpligt att genom en särskild lag införliva
konventionen med svensk rätt. Frågan är om några kompletterande lag-
bestämmelser behövs i lagen om införlivandet av konventionen med svensk
rätt eller om några ändringar behöver göras i annan lagstiftning.
Artiklarna 4, 7 och 7 7 är i princip endast överförda från konventionen från
1981 och överensstämmer med svensk lagstiftning. Vad gäller artikel 11
(om bidragsförskott) så finns en bestämmelse i berörd lag om att regeringen
kan träffa överenskommelse med annat land om utsträckt tillämpning av
lagen. Även artikel 6 överensstämmer med svensk lagstiftning. Några lag-
ändringar eller kompletterande lagregler behövs således inte i fråga om dessa
artiklar.
Övriga artiklar behandlas i avsnitt 5.1 och 5.2.
Den nya lagen bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer för att
ikraftträdandet skall kunna sammanfalla med den tidpunkt då konventionen
träder i kraft enligt artikel 14.
5.1 Överflyttningar till annat nordiskt land
I artikel 9 finns en bestämmelse om flyttning till ett annat nordiskt land för
personer som behöver långvarig behandling eller vård.
Mellan Sverige och Finland finns sedan 1991 en överenskommelse om s.k.
patientöverflyttningar mellan de bägge länderna. I de årliga överenskom-
melserna mellan svenska staten och Landstingsförbundet om vissa ersätt-
ningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen m.m. har med an-
ledning därav under ett antal år särskilda medel avsatts för patientöverflytt-
ningar mellan Sverige och Finland. I överenskommelsen för år 1995 har ett
särskilt statsbidrag om högst 0,25 miljoner kronor lämnats till landsting för
ifrågavarande ändamål. Detta regleras i 6 c § förordningen (1984:908) om
12
vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. (senaste änd-
ring 1994:2052).
Enligt bestämmelserna får statsbidraget lämnas för åtagande att svara för
vårdkostnader i Finland för den som i Sverige har vårdats på sjukhus eller
haft bostad som avses i 20 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620) och
som på grund av sitt hälsotillstånd eller sina levnadsförhållanden i övrigt
överflyttas till motsvarande inrättning i Finland. Bidrag lämnas efter ansökan
med hälften av vårdkostnaden per vårdplats. Bidrag lämnas inte för kost-
nader som avser de sex första månaderna efter överflyttningen. Det är So-
cialstyrelsen som prövar frågor om bidrag. Översändande landsting/kommun
svarar för transporten och vårdkostnaden avseende de första sex månadernas
vård. För tiden därefter delas kostnaderna lika mellan länderna inom ramen
för respektive lands anslag. Avdrag görs hela tiden för den vårdavgift som
patienten själv har att erlägga. Socialstyrelsen har meddelat riktlinjer om
patientöverflyttningar mellan Sverige och Finland (Socialstyrelsens medde-
landeblad 19/92).
Skriftligt avtal skall träffas mellan svenskt landsting/kommun och finsk
sjukvårdsinrättning om övertagande av vården.
I praktiken har bestämmelsen tillämpats på framför allt äldre patienter som
vårdats på sjukhus eller som bott på vårdhem, ålderdomshem eller i grupp-
bostad och som behövt flytta av humanitära skäl men inte kunnat göra det
av egen kraft. Hittills har mycket få personer utnyttjat möjligheten att flytta.
Det har varit mycket gamla personer, personer i livets slutskede samt någon
utvecklingsstörd person.
Överenskommelsen mellan Sverige och Finland om patientöverflyttningar
är inte beroende av konventionen. Socialstyrelsen har dock under hand upp-
lyst att man har för avsikt att i särskild ordning väcka frågan om överens-
kommelsen bör behållas i sin nuvarande form. Överläggningar i frågan kom-
mer att tas upp med anledning därav. Enligt regeringens mening får detta
inte resultera i försämrade möjligheter för patienter att flytta mellan Sverige
och Finland.
Artikel 9 i konventionen utgår från att det skall vara möjligt för en person
som omfattas av konventionen, och som behöver långvarig behandling eller
vård, att flytta från ett nordiskt land till ett annat om personen så önskar, och
om personen har en särskild anknytning till det nya landet. I sådant fall skall
de ansvariga myndigheterna i de båda länderna söka medverka till en flytt-
ning om denna kommer att förbättra personens livssituation.
De ansvariga myndigheterna i in- och utflyttningsländema skall som ett led
i en överenskommelse om en flyttning kunna fatta beslut om fördelning av
kostnaderna för behandling eller vård mellan myndigheterna i de båda län-
derna.
Artikel 9, jämförd med artiklarna 1 och 2, har ett vidare tillämpningsom-
råde än nuvarande svenska statsbidragsbestämmelser om patientöverflytt-
ningar. Utvidgningen gäller både i fråga om nordiskt land och i fråga om
typ av insatser och vilka personer som kan komma i fråga för flyttning. De
insatser som berörs är socialt bistånd, sociala tjänster och hälso- och sjuk-
vård. Det är således fråga om såväl kommuners som landstings ansvars-
områden. Det kan röra insatser enligt socialtjänstlagen (1980:620), hälso-
Prop. 1994/95:149
13
och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade m.fl. lagar. Statligt ekonomiskt stöd i form av exem-
pelvis assistansersättning omfattas dock inte. Vad gäller personkretsen så
omfattar artikel 9 alla personer som har behov av långvarig behandling och
vård.
I artikel 9 tredje stycket sägs att när en överenskommelse som beskrivits i
det tidigare omfattar fördelning av kostnader för förmåner vid sjukdom skall
överenskommelsen anses vara en sådan överenskommelse som avses i arti-
kel 23 första stycket i 1992 års nordiska konvention om social trygghet.
Bakgrunden till denna bestämmelse är följande.
Genom artikel 23 i konventionen om social trygghet har de nordiska län-
derna enats om att, om inte annat avtalas mellan två eller flera av länderna,
kostnader för vårdförmåner vid sjukdom som utges till personer som om-
fattas av EG-rättens och EES-avtalets regler om rätt till vårdförmåner vid
sjukdom skall stanna på det land där vården faktiskt utges. Kostnadsfördel-
ningen mellan de nordiska länderna för sjukvårdförmåner är med andra ord
redan reglerad i konventionen om social trygghet. Det tredje stycket i artikel
9 i biståndskonventionen klargör hur de två konventionernas bestämmelser
förhåller sig till varandra i de fall en överenskommelse enligt artikel 9 andra
stycket leder till att det land som utgett sjukvårdsförmåner skall få hela eller
en del av kostnaden ersatt från utflyttningslandet. Det bör understrykas att
bestämmelsen endast gäller för sjukvårdförmåner enligt den definition av
sådana förmåner som gäller enligt EG-rätten och EES-avtalet. För svenskt
vidkommande innebär det att landstingen på detta område får behörighet att
gå ifrån vad som annars gäller enligt konventionen om social trygghet.
Ansvarig myndighet enligt artikel 9 bör enligt regeringens mening vara
den kommun eller det landsting som har ansvaret för motsvarande insatser
för den enskilde under dennes bosättning i Sverige.
Landstingens och kommunernas befogenheter regleras i huvudsak i kom-
munallagen (1991:900). Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får landstingen
och kommunerna endast ansvara för sådana angelägenheter av allmänt
intresse som har anknytning till det egna landstingets eller den egna kommu-
nens område eller dess medlemmar. Kommunallagens bestämmelser skall
gälla om undantag från regeln inte görs i speciallagstiftning. Något undantag
för insatser i ett annat nordiskt land för personer som också är bosatta i det
andra nordiska landet finns inte. Ett landsting eller en kommun får därför
inte betala för vård eller omsorg i ett annat nordiskt land för någon som
också är bosatt i det landet.
Artikel 9 strider alltså delvis mot kommunallagens bestämmelser om grän-
serna för kommunernas och landstingens behörighet, och kräver därför lag-
form. I och med att konventionen genom lag införlivas med svensk rätt blir
också artikel 9 svensk lag. Det behövs dock enligt vår bedömning vissa
klargörande kompletterande regler. En precisering bör göras i fråga om vilka
myndigheter som skall anses som ansvariga myndigheter enligt artikeln,
eftersom det inte tillräckligt klart framgår av själva konvenfionstexten. Lika-
så bör behörighetsutvidgningen framgå tydligare.
Preciseringen av vilka svenska myndigheter som avses i artikel 9 liksom
behörighetsutvidgningen för landsting och kommuner kan göras i samma lag
Prop. 1994/95:149
14
som införlivandet av konventionen med svensk rätt. Några tillägg eller änd- Prop. 1994/95:149
ringar i annan lagstiftning bedömer vi då inte som erforderliga. Bestämmel-
sen i införlivandelagen bör ge kommuner och landsting rätt, utan hinder av
annars gällande bestämmelser, att själva fatta de beslut och ingå de överens-
kommelser som enligt konventionen ankommer på de ansvariga myndig-
heterna i respektive land. Det ekonomiska ansvaret för dessa beslut och
överenskommelser skall, om inte regeringen föreskriver annat, vila på kom-
munerna och landstingen själva. Socialstyrelsen bör dock hållas informerad
om, och sedan följa upp, vilka överenskommelser som sluts med stöd av
artikel 9. Ansvarig myndighet bör således underrätta Socialstyrelsen om
sådana överenskommelser.
Vid godkännandet av konventionen skall varje land ge in en förteckning
över den lagstiftning som de anser omfattas av konventionen. Enligt kon-
ventionen skall sedan varje land årligen före februari månads utgång till det
danska utrikesministeriet anmäla de ändringar i förteckningen som föranleds
av lagstiftning som antagits under föregående kalenderår. Förteckningen är
bara vägledande. Den utesluter alltså inte att andra bestämmelser kan om-
fattas av konventionen.
5.2 Språkanvändning, skyldighet att samarbeta om resa samt
färdtjänst
Artiklarna 5, 8 och 10 innebär utökad reglering på respektive område utan
att direkt strida mot svensk lagstiftning.
Artikel 5
Artikel 5 (om språkanvändning) är en viss utvidgning av vad som gäller
enligt 1981 års språkkonvention.
Enligt språkkonventionen från 1981 skall myndigheterna i de nordiska
länderna verka för att en nordisk medborgare skall kunna använda sitt eget
språk vid kontakter med myndigheter i ett annat nordiskt land om det finns
behov för det. Vidare skall myndigheterna, såvitt möjligt, sörja för
nödvändig tolk- och översättningshjälp.
Enligt artikel 5 i den nu ifrågavarande konventionen har en nordisk med-
borgare rätt att få använda sitt eget nordiska språk vid skriftliga kontakter
med en myndighet i ett konkret ärende rörande socialt bistånd eller sociala
tjänster i vilket myndigheten skall fatta ett beslut. Myndigheten skall i ett
sådant konkret ärende söija för att vederbörande, om det behövs, får erfor-
derlig tolk- och översättningshjälp. Nytt är också att en inrättning (vårdinsti-
tution o.d.), såvitt möjligt, skall använda ett språk som vederbörande förstår
om det är av stor betydelse för syftet med hjälpen.
Enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), som innehåller grundläggande
bestämmelser vad gäller ärenden hos förvaltningsmyndighet som omfattas av
lagen, bör en myndighet när den har att göra med någon som inte behärskar
svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad vid behov anlita tolk.
Av 3 § förvaltningslagen framgår dock att om en annan lag eller en förord-
ning innehåller någon bestämmelse som avviker från lagen, gäller den be-
15
stämmelsen. Med anledning därav och då artikel 5 gäller bara i förhållande Prop. 1994/95:149
till medborgare i annat nordiskt land och i fråga om socialt bistånd och
sociala tjänster, bör någon ändring i förvaltningslagen inte göras.
Artikel 8
Artikel 8 (om skyldighet att samarbeta om resa) omfattar främst de situatio-
ner man tänkt på i artiklarna 6 och 7 och kan väl närmast ses som en preci-
sering av kommunens ansvar enligt socialtjänstlagen.
Artikel 8 föreskriver att när det för en myndighet i ett nordiskt land blir
fråga om att en person som omfattas av konventionen skall mottas i ett
annat nordiskt land skall denna myndighet, när så behövs, i erforderlig ut-
sträckning tillrättalägga resan i samarbete med den ansvariga inrättningen i
det andra nordiska landet.
Av kommentaren till artikeln framgår att man i första hand tänkt på hem-
sändelser i de situationer som omfattas av artiklarna 6 och 7 men även på
andra tillfällen när de sociala myndigheternas medverkan är nödvändig vid
en persons resa till ett annat nordiskt land, exempelvis när det rör sig om
barn. Myndigheterna i resp, land skall kunna träffa avtal om nödvändiga
reseledsagare om det är en ung människa som skall skickas hem eller en
person med svag hälsa. De skall också kunna träffa avtal om en eventuell
fördelning av utgifterna till hemresan. Man har med bestämmelsen inte
avsett rätten enligt artikel 10 i 1992 års konvention om social trygghet att få
täckning för merkostnader vid hemresa efter sjukbehandling i samband med
tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land.
Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.
Det formlösa samarbete som förutsätts i artikel 8 bör kunna ingå som ett
naturligt led i det egna arbetet. Vid ett införlivade av konventionen med
svensk lag behövs därför inte någon kompletterande bestämmelse såsom för
artikel 9.
Artikel 10
Bestämmelsen i artikel 10 (om färdtjänst) är helt ny. Den föreskriver att
kommunerna i gränsområdena mellan de nordiska länderna skall samarbeta
för att genom sina system för färdtjänst göra det möjligt för handikappade
och äldre personer att resa till en grannkommun i det andra landet på samma
sätt som till en grannkommun innanför det egna landets gränser.
I den allmänna kommentaren till konventionen sägs att i den omfattning
färdtjänsten faktiskt ger möjlighet till att resa till grannkommun inom landets
gränser bör den också ge möjlighet till att resa till en grannkommun i ett
annat nordiskt land.
Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) bör kommunen genom bl.a. färd-
tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.
Någon geografisk begränsning för färdtjänsten följer inte av bestämmelserna
i socialtjänstlagen. Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de
16
behöver. Reglerna för färdtjänst skiftar ganska mycket mellan olika kommu-
ner. På ett par håll har införts länsfärdstjänst. Det vanliga är dock att färd-
tjänsten gäller för resor inom en eller några kommuner.
Lagen (1993:963) om kommunal riksfärdtjänst föreskriver att kommunen
under vissa förutsättningar skall ersätta kostnader som svårt funktionshind-
rade har för resor till andra kommuner inom Sverige.
Artikel 10 gäller som sagt enbart resor till en grannkommun. Bestämmel-
sen bör i första hand ses som en möjlighet för gränskommunema. De skall
försöka uppnå överenskommelser med grannkommuner på andra sidan na-
tionsgränsen. Det är inte fråga om ensidiga förpliktelser.
Kammarrätten i Sundsvall m.fl. har pekat på att vissa problem vid tolk-
ningen av konventionen kan uppstå i fråga om begreppen "kommunerna i
gränsområdena mellan de nordiska länderna" och "grannkommun i annat
nordiskt land". Vidare anser kammarrätten att det bör klarläggas vari "sam-
arbetet" skall bestå. Vi vill därför framhålla att bestämmelsen får anses
tillämplig inte bara på kommuner som ligger t.ex. längs den svensk-finska
eller svensk-norska gränsen, utan också på kommunerna på respektive sida
av Öresund. Samarbetet kan bestå i t.ex. gemensamma praktiska eller ekono-
miska arrangemang eller utbyte av tjänster. Närmare vägledning bör kunna
ges i de bestämmelser som enligt artikel 12 skall utfärdas för tillämpningen
av konventionen. Avsikten är att vägledande bestämmelser skall utarbetas av
en gemensam nordisk arbetsgrupp. Därutöver kan det eventuellt bli aktuellt
för Socialstyrelsen att utfärda allmänna råd m.m.
En klargörande behörighetsregel bör dock finnas för det samarbete, inne-
bärande t.ex. att ge service till färdtjänstberättigade från ett annat land, som
förutsätts i artikel 10. Behörigheten kan lämpligen klargöras i införlivande-
lagen på motsvarande sätt som beträffande artikel 9. Bestämmelsen bör
föreskriva en behörighet för kommuner att som ett led i det samarbete som
åligger dem fatta beslut och ingå överenskommelser med ansvariga myndig-
heter i annat nordiskt land. Regeringen anser inte att något tillägg därutöver
behöver göras i nu gällande lagstiftning på området.
Prop. 1994/95:149
17
Prop. 1994/95:149
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1995
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Thalén, Wallström, Tham, Blomberg, Heckscher, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Thalén
Regeringen beslutar proposition 1994/95:149 Nordisk konvention om
socialt bistånd och sociala tjänster.
18