Prop.
1994/95:124
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 december 1994
Mona Sahlin
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt, vilka bl.a. syftar till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att
placera de intagna på en anstalt med lämplig verksamhetsinriktning.
Ändringarna syftar också till att bekämpa förekomsten av narkotika och
i övrigt förbättra ordningen och säkerheten i fängelserna.
Indelningen i riks- och lokalanstalter avskaffas. I stället föreslås att
anstalterna endast delas in i öppna respektive slutna beroende på graden
av säkerhet. Den som kan befaras missbruka eller på annat sätt ta
befattning med narkotika under verkställigheten skall företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.
Vid fördelningen av intagna mellan anstalter av samma slag skall
enligt förslaget i propositionen den som har behov av utbildning eller
behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras i
denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja
en ändamålsenlig planering av frigivningen. Sammantaget innebär detta
att den s.k. närhetsprincipen, enligt vilken en intagen om möjligt skall
placeras på en anstalt nära hemorten, inte längre skall upprätthållas som
en övergripande norm för anstaltsplaceringama.
Försändelser till eller från de intagna i alla sluma anstalter skall få
granskas för att undersöka om de innehåller otillåtna föremål.
I propositionen föreslås att om det behövs för att bedöma om ett
besök skall tillåtas eller ej och om det i så fäll skall vara bevakat skall
det i förväg undersökas om den besökande är dömd eller misstänkt för
brottslig verksamhet.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 124
Enligt förslaget skall kroppsvisitation alltid göras när en intagen i en Prop. 1994/95:124
sluten anstalt återkommer till anstalten efter vistelse utanför denna eller
när han har haft ett obevakat besök, om det inte är uppenbart obe-
hövligt. Möjligheterna att i vissa situationer göra även annat än ytlig
kroppsbesiktning, trots att det inte finns någon konkret misstanke i det
enskilda fallet, utvidgas till att omfatta alla slutna anstalter. Kropps-
besiktning i form av urinprov och liknande föreslås få tas även i syfte
att utröna om den intagne har använt dopningsmedel.
I propositionen föreslås också att det skall införas en uttrycklig
bestämmelse om rätt för kriminalvården att omhänderta egendom i
avvaktan på beslut om beslag.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Prop. 1994/95:124
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Lagtext ................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ..... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt .................... 7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl........ 15
3 Ärendet och dess beredning .................... 17
3.1 Lagrådet ............................ 18
4 Allmänna utgångspunkter ..................... 18
5 Nuvarande förhållanden ...................... 19
6 Nya regler om indelningen av anstalter och om
placeringen av intagna ....................... 23
7 Granskning av försändelser..................... 29
8 Besök.................................. 33
9 Användning av fängsel........................ 37
10 Kroppsvisitation............................ 38
11 Kroppsbesiktning........................... 39
12 Dopningsmedel ............................41
13 Omhändertagande av egendom................... 43
14 Kostnader................................ 45
15 Ikraftträdande ............................. 45
16 Författningskommentarer ......................46
16.1 Förslaget till ändring i rättegångsbalken.........46
16.2 Förslaget till ändring i lagen (1974:203) om krimi-
nalvård i anstalt........................46
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.....51
Bilagal Fängelseutredningens sammanfattning av betänkandet Prop. 1994/95:124
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76)..... 53
Bilaga 2 Remissinstanserna - Verkställighet av fängelsestraff
(SOU 1993:76)........................ 67
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................ 68
Bilaga 4 Lagrådets yttrande...................... 79
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 8 december 1994 ............................. 81
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.
Prop. 1994/95:124
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:124
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 28 kap. 13 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
13 §'
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan. Är
fåra i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas av
polisman.
Förrättning, som är av mera
väsentlig omfattning, skall verk-
ställas inomhus och i avskilt rum.
Xbrkställes den av annan än
läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat tro-
värdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas av annan än läkare
eller legitimerad sjuksköterska.
Annan mera ingående undersök-
ning må utföras endast av läkare.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av annan
än kvinna, läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Kroppsvisitation
som enbart innebär att föremål
som en kvinna har med sig
undersöks och kroppsbesiktning
som enbart innebär blodprovs-
tagning får dock verkställas och
bevittnas av en man.
Förrättning, som är av mera
väsentlig omfattning, skall verk-
ställas inomhus och i avskilt rum.
Verkställs den av någon annan än
en läkare, skall såvitt möjligt ett
av förrättningsmannen anmodat
trovärdigt vittne närvara. Blod-
prov får inte tas av någon annan
än en läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Annan mera ingå-
ende undersökning får utföras
endast av läkare.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av
någon annan än en kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska.
Kroppsvisitation som enbart inne-
bär att föremål som en kvinna har
med sig undersöks och kropps-
besiktning som enbart innebär att
blodprov eller alkoholutandnings-
prov tas får dock verkställas och
bevittnas av en man.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995
Senaste lydelse 1993:1408.
Prop. 1994/95:124
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 6 § skall upphävas,
dels att 3,7, 11, 26, 29, 42 och 52 a-d §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 7 a § och 64 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3
Kriminalvårdsanstalt är riksan-
stalt eller lokalanstalt.
Riksanstalt, lokalanstalt eller av-
delning av anstalt är öppen eller
sluten. För placering av sådana
intagna som avses i 20 a § kan
sluten avdelning inrättas som spe-
cialavdelning med särskild över-
vakning och begränsad gemen-
samhet mellan de intagna.
Regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer, förordnar
vilka anstalter som är riksanstalter
eller lokalanstalter, vilka anstalter
eller anstaltsavdelningar som är
öppna eller slutna och vilka sluma
avdelningar som är specialavdel-
ningar.
Vad i denna lag sägs om öppen
eller sluten anstalt gäller även
öppen eller sluten avdelning av
anstalt.
7 §3
Vid fördelning av de intagna
mellan öppna och sluma anstalter
iakttages följande.
Intagen bör placeras i öppen
anstalt, om icke annan placering
Föreslagen lydelse
§2
En kriminalvårdsanstalt eller en
avdelning av en anstalt skall med
hänsyn till graden av säkerhet
vara öppen eller sluten. För
placering av sådana intagna som
avses i 20 a § kan en sluten avdel-
ning inrättas som specialavdelning
med särskild övervakning och
begränsad gemensamhet mellan de
intagna.
Regeringen eller den myndighet,
som regeringen bestämmer, be-
slutar vilka anstalter eller anstalts-
avdelningar som skall vara öppna
eller slutna och vilka slutna av-
delningar som skall vara special-
avdelningar.
Vad i denna lag sägs om en
öppen eller en sluten anstalt gäller
även en öppen eller en sluten av-
delning av en anstalt.
Vid fördelning av de intagna
mellan öppna och sluma anstalter
skall följande iakttas.
En intagen bör placeras i en
öppen anstalt, om inte placering i
2 Senaste lydelse 1980:930.
3 Senaste lydelse 1988:622.
är påkallad med hänsyn till säker-
hetsskäl eller med hänsyn till att
möjlighet bör beredas honom till
sådant arbete eller sådan under-
visning, utbildning eller särskild
behandling som icke lämpligen
kan anordnas i öppen anstalt. Vid
bedömningen av om säkerhetsskäl
påkallar annan placering skall
bland andra omständigheter beak-
tas om fara föreligger för att den
intagne skall avvika eller allvarligt
störa ordningen genom att nyttja
eller förfara olagligt med narko-
tika.
Den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i annat
fall har dömts till fängelse i lägst
två år för grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling som
avser narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller med-
verkan till brott som nu angetts
skall placeras i sluten anstalt, om
det med hänsyn till arten av hans
brottslighet eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen
att avvika eller fortsätta en
brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten i
anstalt har avslutats.
en sluten anstalt är nödvändig av
säkerhetsskäl eller för att den
intagne skall få möjlighet till
sådant arbete eller sådan under-
visning, utbildning eller särskild
behandling som inte lämpligen kan
ordnas i en öppen anstalt. Vid
bedömningen av om det av säker-
hetsskäl är nödvändigt med pla-
cering i en sluten anstalt skall
bland andra omständigheter be-
aktas om det finns risk för att den
intagne skall avvika. Vidare skall
den som kan befaras missbruka
eller på annat sätt ta befattning
med narkotika under verkställig-
heten företrädesvis placeras i en
sluten anstalt.
Prop. 1994/95:124
Den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i annat
fall har dömts till fängelse i lägst
två år för grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling som
avser narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller med-
verkan till brott som nu angetts
skall placeras i en sluten anstalt,
om det med hänsyn till arten av
hans brottslighet eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen
att avvika eller fortsätta en
brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten i
anstalt har avslutats. Placeringen
skall företrädesvis ske i en sådan
anstalt eller avdelning av anstalt
som är särskilt lämpad att till-
godose kraven på hög säkerhet.
Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje
stycket skall ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det
finns anledning till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas
när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från
föregående prövning.
7 a §
Vid fördelningen av de intagna
mellan anstalter av samma slag
skall den som har behov av
utbildning eller behandling som
anordnas i viss anstalt, om det är Prop. 1994/95:124
lämpligt, placeras i denna. Vidare
skall den placering eftersträvas
som är ägnad att främja en
ändamålsenlig planering av fri-
givningen.
11 §4
För att underlätta anpassningen i
samhället kan den som är intagen
i lokalanstalt medges att under
arbetstid utföra arbete eller del-
taga i undervisning, utbildning
eller annan särskilt anordnad verk-
samhet utom anstalten. Vid anstalt
som nu sagts bör särskilda
åtgärder vidtagas för att främja
verksamhet av detta slag.
Medgivande som avses i första
stycket kan lämnas även den som
är intagen i riksanstalt, om sär-
skilda skäl föreligger. Vid som
har sagts nu gäller dock inte en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.
För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen medges
att under arbetstid utföra arbete
eller delta i undervisning, ut-
bildning eller annan särskilt an-
ordnad verksamhet utanför an-
stalten. Detta gäller inte en in-
tagen som avses i 7 § tredje
stycket.
26 §5
Brev eller andra försändelser till
eller från den som är intagen i
sluten riksanstalt skall granskas
för undersökning av om de inne-
håller något otillåtet föremål.
Finns det anledning anta att en
försändelse innehåller ett sådant
föremål, får granskning i detta
syfte ske även av en försändelse
till eller från den som är intagen i
annan anstalt, om det är påkallat
av säkerhetsskäl.
Beträffande den som är intagen
på specialavdelning, skall gransk-
ningen av brev eller andra för-
Brev eller andra försändelser till
eller från den som är intagen i en
sluten anstalt får granskas för
undersökning av om de innehåller
något otillåtet föremål. Beträf-
fande den som är intagen på
specialavdelning skall en sådan
granskning alltid göras. Finns det
anledning att anta att en för-
sändelse innehåller ett sådant före-
mål eller sker det stickprovsvis,
får granskning i detta syfte göras
även av en försändelse till eller
från den som är intagen i en
öppen anstalt.
Beträffande den som är intagen
på en specialavdelning skall
granskningen av brev eller andra
4 Senaste lydelse 1988:622.
5 Senaste lydelse 1991:1133.
sändelser även syfta till att
undersöka om de innehåller något
meddelande om planläggning av
brottslig verksamhet, avvikande
eller något annat liknande för-
farande. När det är påkallat av
säkerhetsskäl, får granskning i
detta syfte även ske stickprovsvis
beträffande intagna i allmänhet
samt, beträffande den som är in-
tagen i sluten anstalt, om det är
nödvändigt med hänsyn till hans
särskilda förhållanden.
Första och andra styckena gäller
ej sådant brev som enligt 25 §
skall vidarebefordras utan gransk-
ning.
Om en intagen under utred-
ningen av ett disciplinärende hålls
avskild från andra intagna, får han
också hindras från kontakter med
andra personer genom brev i den
mån det är oundgängligen nödvän-
digt för att syftet med utredningen
inte skall äventyras.
29 §6
Intagen får mottaga besök i den
utsträckning det lämpligen kan
ske. Han får ej mottaga besök
som är ägnat att äventyra säker-
heten i anstalten eller som kan
motverka hans anpassning i sam-
hället eller eljest vara till skada
för honom eller annan. Om en
intagen under utredningen av ett
disciplinärende hålls avskild från
andra intagna, får han också
vägras besök i den mån det är
oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall
äventyras.
försändelser även syfta till att
undersöka om de innehåller något
meddelande om planläggning av
brottslig verksamhet, avvikande
eller något annat liknande för-
farande. Granskning i detta syfte
får också göras beträffande andra
intagna, när det finns anledning
att anta att en försändelse inne-
håller ett sådant meddelande.
Beträffande den som är intagen i
en sluten anstalt får sådan gransk-
ning även göras stickprovsvis samt
om det är nödvändigt med hänsyn
till den intagnes särskilda för-
hållanden.
Första och andra styckena gäller
inte sådana brev som enligt 25 §
skall vidarebefordras utan gransk-
ning.
Om en intagen under utred-
ningen av ett disciplinärende hålls
avskild från andra intagna, får den
intagne också hindras från kon-
takter med andra personer genom
brev i den utsträckning det är
oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall
äventyras.
Prop. 1994/95:124
En intagen får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. En intagen får inte ta emot
besök som kan äventyra säker-
heten i anstalten eller som kan
motverka den intagnes anpassning
i samhället eller annars vara till
skada för den intagne eller annan.
Om en intagen under utredningen
av ett disciplinärende hålls avskild
från andra intagna, får den intagne
också vägras besök i den
utsträckning det är oundgängligen
nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skall äventyras.
Senaste lydelse 1993:1410.
10
Till underlag för bedömningen
av om den som är intagen i sluten
riksanstalt skall i ett särskilt fall få
ta emot besök skall i förväg
undersökas om den besökande har
dömts eller är misstänkt för
allvarlig brottslig verksamhet. I
den utsträckning det behövs och
lämpligen kan ske skall upp-
lysningar också inhämtas om hans
personliga förhållanden i övrigt.
\tid som har sagts nu gäller ej, i
den mån det är uppenbart obe-
hövligt på grund av att den
besökande är känd eller av annat
skäl.
Till underlag för bedömningen
av om den som är intagen i annan
anstalt än sluten riksanstalt skall i
ett särskilt fall få ta emot besök
får en sådan kontroll som avses i
andra stycket göras i den mån det
är påkallat av säkerhetsskäl.
Tjänsteman vid anstalten skall
vara närvarande vid besök, om det
är påkallat med hänsyn till
säkerheten. Vid besök av advokat
som biträder den intagne i rättslig
angelägenhet får tjänsteman när-
vara endast om advokaten eller
den intagne begär det.
Som villkor för besök kan av
Om det behövs för att kunna
bedöma om en intagen skall få ta
emot besök i ett särskilt fall eller
om ett besök skall vara bevakat,
skall i förväg undersökas om den
besökande har dömts eller är miss-
tänkt för brottslig verksamhet. I
den utsträckning det behövs skall
upplysningar också inhämtas om
den besökandes personliga för-
hållanden i övrigt.
Prop. 1994/95:124
Om det behövs med hänsyn till
säkerheten, skall en tjänsteman vid
anstalten vara närvarande vid
besöket (bevakat besök). Besök av
en advokat som biträder den in-
tagne i en rättslig angelägenhet
skall vara bevakat bara om advo-
katen eller den intagne begär det.
säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.
42 §7
Vid transport av intagen skall
såvitt möjligt tillses att han ej
utsättes för obehörigas uppmärk-
samhet.
Om det är nödvändigt av säker-
hetsskäl, får den intagne vid trans-
port eller annars under vistelse
utom anstalten beläggas med
fängsel.
Kan befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall
läkares medgivande till transporten inhämtas.
Vid transport av en intagen skall
såvitt möjligt ses till att den
intagne inte utsätts för obehörigas
uppmärksamhet.
Om det är nödvändigt av säker-
hetsskäl, får den intagne beläggas
med fängsel vid förflyttning inom
anstalten samt vid transport eller
annan vistelse utanför anstalten.
11
Senaste lydelse 1982:401.
52 a §'
Om det inte är uppenbart obe-
hövligt, skall den som intages i
kriminalvårdsanstalt vid ankomsten
till anstalten kroppsvisiteras för
eftersökande av föremål som han
enligt vad som följer av denna lag
ej får inneha.
I övrigt får en intagen kropps-
visiteras för eftersökande av före-
mål som nyss sagts när
1. anledning förekommer att så-
dant föremål skall anträffas på
honom,
2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till större un-
dersökning som av säkerhetsskäl
görs av utrymmen inom anstalten
och den intagne har eller har haft
särskild anknytning till utrymme
som berörs av undersökningen,
3. den intagne skall mottaga
eller har haft obevakat besök,
eller
4. den intagne efter vistelse
utanför anstalten kommer åter till
denna.
Om det inte är uppenbart obe-
hövligt, skall den som är intagen i
sluten riksanstalt kroppsvisiteras
då han har haft besök som avses i
andra stycket 3 samt i fall som
anges i andra stycket 4.
Vid som har sagts i andra
stycket utgör ej hinder mot att i
annat fall företages sådan ytlig
kroppsvisitation som bedömes
nödvändig av säkerhetsskäl och
som endast avser eftersökande av
vapen eller annat farligt föremål.
En intagen får kroppsvisiteras
för eftersökande av otillåtna före-
mål när
1. det finns anledning att anta
att ett sådant föremål skall an-
träffas på honom,
2. han återkommer efter en vis-
telse utanför anstalten,
3. han skall ta emot eller har
haft obevakat besök, eller
4. det görs stickprovsvis eller i
anslutning till en större under-
sökning som av säkerhetsskäl görs
av ett utrymme inom anstalten och
den intagne har eller har haft
särskild anknytning till utrymmet
som berörs av undersökningen.
Prop. 1994/95:124
Den som skall tas in i anstalt
skall kroppsvisiteras när han
anländer till anstalten, om det inte
är uppenbart obehövligt. Det-
samma gäller när en intagen i
sluten anstalt återkommer efter en
vistelse utanför anstalten eller har
haft obevakat besök.
Utöver vad som följer av första
och andra styckena får en intagen
underkastas sådan ytlig kropps-
visitation som bedöms nödvändig
av säkerhetsskäl och som endast
syftar till att söka efter vapen eller
andra farliga föremål.
Senaste lydelse 1982:401.
12
52
Intagen får kroppsbesiktigas när
anledning förekommer att föremål
som han enligt vad som följer av
denna lag ej får inneha skall
anträffas på honom.
Utöver vad som följer av första
stycket får kroppsbesiktning i den
mån det anses påkallat företas i
fall som avses i 52 a § första
stycket och andra stycket 2~4. I
fråga om den som inte är intagen
i sluten riksanstalt gäller detta
dock bara ytlig kroppsbesiktning.
52
Kroppsvisitation eller kroppsbe-
siktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 52 a § fjärde stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kroppsbesikt-
ning och som intagen enligt vad
som följer av denna lag ej får
inneha, skall omhändertagas och
förvaras för hans räkning, såvitt ej
annat är särskilt föreskrivet.
§9
En intagen får kroppsbesiktigas
när det finns anledning att anta att
ett otillåtet föremål skall anträffas
på honom.
I den utsträckning det behövs får
kroppsbesiktning göras även i fall
som avses i 52 a § första stycket
2-4 och andra stycket. I fråga om
den som är intagen i öppen anstalt
gäller detta dock bara ytlig kropps-
besiktning.
§1°
Kroppsvisitation eller kroppsbe-
siktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttas. Om möjligt skall ett
vittne närvara.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av an-
nan än en kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska. Kropps-
visitation som avses i 52 a § tredje
stycket och kroppsvisitation som
enbart innebär att föremål som en
kvinna bär med sig undersöks samt
kroppsbesiktning som enbart inne-
bär att blodprov eller alkohol-
utandningsprov tas får dock verk-
ställas och bevittnas av en man.
Ett otillåtet föremål, som an-
träffas vid kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning, skall omhänder-
tas och förvaras för den intagnes
räkning, såvitt inte annat är före-
skrivet.
Prop. 1994/95:124
9 Senaste lydelse 1982:401.
10 Senaste lydelse 1982:401.
13
52 d §
En intagen är, om inte annat
föranleds av medicinska eller
liknande skäl, skyldig att på
anmaning lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att
han inte är påverkad av beroende-
framkallande medel.
En intagen är, om inte annat
föranleds av medicinska eller
liknande skäl, skyldig att på
anmaning lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att
han inte är påverkad av beroende-
framkallande medel eller något
sådant dopningsmedel som avses i
1 § lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel.
Prop. 1994/95:124
64 §
Anträffas i andra fall än som
avses i 63 § inom anstalten egen-
dom som kan antas bli tagen i
beslag, får kriminalvårdsanstalten
omhänderta egendomen i avvaktan
på beslut därom. Omhändertagan-
det skall så snart det kan ske
anmälas till den som får besluta
om beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Senaste lydelse 1993:210.
14
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
H §
Häktad får mottaga besök i den
utsträckning det lämpligen kan
ske. Han får ej mottaga besök
som kan medföra fara från säker-
hetssynpunkt. Ej heller får den
som är häktad på grund av
misstanke om brott mottaga besök
som kan medföra fåra för att bevis
undanröjes eller utredning om
brott eljest försvåras.
Om det är påkallat av säker-
hetsskäl eller för att undvika att
bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras, skall en
eller flera personer vara närvaran-
de vid besök.
Under förutsättningar som anges
i andra stycket kan som villkor för
besök föreskrivas att den be-
sökande underkastar sig kropps-
visitation eller medger undersök-
ning av väska, kasse eller annat
dylikt som han vill medföra vid
besöket.
En häktad får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. En häktad får inte ta emot
besök som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. Inte heller får
den som är häktad på grund av
misstanke om brott ta emot besök
som kan medföra fora för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras, skall en eller
flera personer vara närvarande vid
besök.
Under förutsättningar som anges i
andra stycket kan som villkor för
besök föreskrivas att den be-
sökande underkastar sig kropps-
visitation.
Om det behövs för att kunna
bedöma om den som är häktad
skall få ta emot besök i ett särskilt
fall eller om ett besök skall vara
bevakat, skall i förväg undersökas
om den besökande har dömts eller
är misstänkt för brottslig verk-
samhet. I den utsträckning det
behövs skall upplysningar också
inhämtas om den besökandes
personliga förhållanden i övrigt.
15
Om försvarares rätt att samman-
träffa med den som är häktad
finns bestämmelser i rättegångs-
balken.
Om försvarares rätt att träffa den Prop. 1994/95:124
som är häktad finns bestämmelser
i rättegångsbalken
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
16
År 1992 tillkallades en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över
kriminalvården i anstalt (dir 1992:36). Kommittén skulle göra en
genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast
genom 1974 års kriminalvårdsreform. Huvuduppgiften var att, efter en
avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande, överväga
vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt
att anpassa regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna
narkotikafria skulle därvid särskilt uppmärksammas. Kommittén antog
namnet Fängelseutredningen (JU 1992:06).
I augusti 1993 överlämnade utredningen sitt huvudbetänkande Verk-
ställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76). I betänkandet föreslår utred-
ningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ersättas med
en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av fängelsestraff
(Fängelselagen), till vilken dock åtskilliga bestämmelser från den nu-
varande lagen kan överföras i oförändrat skick. I sitt betänkande
behandlar utredningen inledningsvis de grundläggande målen för krimi-
nalvården i anstalt. Utredningen tar vidare upp anstaltsindelningen och
reglerna för placering av de intagna. Lagförslaget innehåller särskilda
bestämmelser om placeringen av ungdomar och kvinnor. Utredningen
lämnar också förslag till ändringar bl.a. beträffande straffverkställig-
heten för vissa långtidsdömda, de intagnas kontakter med yttervärlden,
vistelser utanför anstalten, innehav av personliga tillhörigheter, kontroll-
åtgärder mot intagna samt det disciplinära sanktionssystemet.
Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Be-
tänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 2.
I januari 1994 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande Kriminal-
vård och psykiatri (SOU 1994:5), vilket tar upp frågan om behandling
av intagna som är psykiskt sjuka eller störda samt frågan om behandling
av män som är dömda för övergrepp mot kvinnor och barn. Även detta
betänkande har remissbehandlats.
Sammanställningar av remissyttrandena har upprättats i Justitie-
departementet och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 93-3262
och 94-320).
Som en första etapp i behandlingen av utredningens förslag tas i
denna proposition upp frågor om indelningen av anstalterna och
fördelning av de intagna mellan olika anstalter samt vissa kontroll-
åtgärder mot intagna i syfte att hindra förekomsten av narkotika och i
övrigt förbättra ordningen och säkerheten vid anstalterna. Samtidigt
föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken och lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Regeringen avser att vid ett
senare tillfälle återkomma till Fängelseutredningens övriga förslag.
Prop. 1994/95:124
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 124
Regeringen beslutade den 16 juni 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Vissa av lagförslagen i lagråds-
remissen finns dock inte med i propositionen.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har i propositionens lagförslag beaktat Lagrådets syn-
punkter. Vidare har vissa ändringar av främst redaktionell art gjorts i
lagtexten. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i författ-
ningskommentaren till ändringarna i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt.
När lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) trädde i kraft den 1 juli
1974 gällde enligt 1 kap. 7 § brottsbalken att rätten vid val av påföljd,
med iakttagande av vad som krävdes för att upprätthålla allmän
laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara
ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.
Att den s.k. behandlingstanken tillmättes stor vikt vid påföljds-
bestämningen återspeglas även i KvaL. Enligt 4 § skall kriminalvården
i anstalt utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och
skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det
kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts bör verksamheten
redan från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för
tillvaron utanför anstalten. Frigivningen skall förberedas i god tid.
Den 1 januari 1989 trädde nya bestämmelser om påföljdsbestämningen
i kraft (prop. 1987/88:120, bet. 1987/88:JuU45, rskr. 1987/88:404,
SFS 1988:942). Den generella bestämmelsen i 1 kap. 7 § brottsbalken
upphävdes och i stället infördes en detaljerad reglering om påföljdsval
och straffmätning, varvid utgångspunkten skall vara det aktuella brottets
straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den
skada, kränkning eller fora som gärningen har inneburit, vad
gärningsmannen insett eller borde insett om detta samt de avsikter eller
motiv som han har haft. Det finns också bestämmelser om faktorer som
är särskilt försvårande eller förmildrande vid bedömningen av straff-
värdet.
Ändringarna i brottsbalken syftade inte till att förändra principerna för
det interna arbetet inom kriminalvården. Departementschefen anförde i
propositionen att det är av avgörande betydelse för möjligheterna till en
human och meningsfull kriminalvård att man behåller ambitionen att
inom ramen för de utdömda påföljderna så långt som möjligt genom
stöd och hjälp söka underlätta de dömdas återanpassning i samhället
(prop. 1987/88:120 s. 38).
Enligt regeringens mening bör, som Fängelseutredningen har före-
slagit, de ändrade reglerna om påföljdsval och straffmätning i brotts-
balken få genomslag även i verkställighetslagstiftningen. Reglerna om
Prop. 1994/95:124
18
verkställighet av fängelsestraff måste utgå från brottsbalkens regler om Prop. 1994/95:124
och grundläggande principer för påföljdssystemet. Lagen om kriminal-
vård i anstalt bör därför ersättas med en ny lag om verkställighet av
fängelsestraff. Av lagen bör framgå att kriminalvårdens huvuduppgift är
att verkställa det av domstolen utmätta straffet så att det frihets-
berövande som följer av domen upprätthålls och den dömde hindras att
begå nya brott under verkställighetstiden. Vidare bör framgå att det
inom denna ram skall vidtas utbildnings-, vård- och behandlingsinsatser
för att påverka den intagne att leva ett liv utan kriminalitet och för att
motverka skadliga följder av frihetsberövandet.
På den korta tid som stått till förfogande har utredningen inte haft
möjlighet att göra någon mer genomgripande redaktionell översyn av
lagstiftningen. Utredningen har inte heller behandlat alla frågor som
gäller kriminalvården, bl.a. har man inte tagit upp beslutsordningen.
Innan ett heltäckande förslag till en ny lag kan presenteras måste därför
utredningens förslag beredas ytterligare inom Justitiedepartementet, med
utgångspunkt i de ovan angivna principerna. Detta arbete kräver sådana
arbetsinsatser att det inte kan slutföras tidigare än under den kommande
vintern. Däremot finns det såväl möjligheter som starka behov av att
med förtur nu ta ställning till de förslag som förbättrar kriminalvårdens
möjligheter att placera de intagna på en anstalt med lämplig verk-
samhetsinriktning liksom till de förslag som tar sikte på bekämpningen
av narkotika och på att i övrigt förbättra säkerheten och ordningen vid
fängelserna. Dessa frågor har därför brutits ur lagstiftningsärendet för
att behandlas med förtur.
Anstaltsindelningen enligt lagen om kriminalvård i anstalt
Enligt lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) delas kriminalvårds-
anstalterna in i riks- och lokalanstalter. Anstalter och avdelningar av
anstalt kan vara öppna eller slutna. En sluten avdelning kan inrättas som
specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet
mellan de intagna.
KvaL:s regler för anstaltsindelning har sin grund i en indelning av
klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt betänkande Krimi-
nalvård (SOU 1972:64 s. 125 ff). Närheten till hemorten - närhets-
principen - skulle bilda utgångspunkt för placeringen av huvuddelen av
de intagna. En placering på en lokalanstalt skulle skapa förutsättningar
för en successiv utslussning i samhället och en integration mellan
anstaltsvård och frivård samt för en tillämpning av den s.k. normali-
seringsprincipen, som innebär att den som är intagen i kriminal-
vårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt
till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor.
Andra myndigheters primära ansvar för t.ex. bostads- och arbets-
anskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår. I propositionen
19
underströk departementschefen att endast i de fall då den dömde Prop. 1994/95:124
omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller
samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatserna uteslutande har
sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgift bör det sålunda
kunna vara motiverat att göra något avsteg från denna princip och låta
kriminalvården ta det primära ansvaret även för uppgifter som normalt
åvilar andra huvudmän (prop. 1974:20 s. 85).
Enligt de nuvarande reglerna i KvaL skall den som undergår fängelse
i högst ett år företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan
placering är påkallad med hänsyn till risken för att han allvarligt skall
störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika
eller annars av säkerhetsskäl. Av 4 § förordningen (1974:248) om
kriminalvård i anstalt framgår att vid intagning i lokalanstalt skall väljas
den region och såvitt möjligt den anstalt inom regionen som är
lämpligast för att den intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett
ändamålsenligt sätt. Detta gäller även vid förflyttning till lokalanstalt.
Den som undergår fängelse i mer än ett år skall företrädesvis placeras i
riksanstalt. Om det behövs för att man skall kunna förbereda fri-
givningen får en intagen i riksanstalt föras över till lokalanstalt.
När det gäller valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln att
intagen skall placeras i en öppen anstalt och att placering i en sluten
anstalt skall ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl, t.ex. risk
för rymning eller narkotikahantering, eller för att den intagne har behov
av arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses i
öppen anstalt.
Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall
dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse,
stämpling eller medverkan till sådant brott, skall enligt 7 § tredje
stycket KvaL placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av
hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att
avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har avslutats.
Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall enligt 8 § KvaL
särskilt beaktas att han, om ej särskilda skäl föranleder annat, skall
hållas åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans
anpassning i samhället. I övrigt innehåller inte KvaL några bestäm-
melser som ger ledning för valet mellan anstalter av samma slag.
Utvecklingen efter att KvaL trädde i kraft
När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets anstalter
tämligen likartad. Under senare år har det skett en utveckling mot ökad
specialisering av verksamhetens inriktning vid såväl riks- som lokal-
anstalter. Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en
ökad differentiering som statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har
främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Riksdagen har vid flera
tillfällen erinrat om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på 20
kriminalvårdens område måste vara bl.a. att intagna utan narkotika- Prop. 1994/95:124
problem och sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva
komma i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare
skärs av från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva
narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället. Några anstalter
erbjuder särskilda behandlingsprogram för intagna som har missbruks-
problem och på många håll bedrivs ett omfattande arbete för att
motivera missbrukande intagna att genomgå behandling. Vissa anstalter
eller avdelningar har avdelats för intagna som inte missbrukar
narkotika, så att de t.ex. inte skall utsättas för påverkan att börja
missbruka. På vissa anstalter har man samlat den mycket svårbehand-
lade grupp av intagna som missbrukar och som inte vill gå igenom
behandling för sitt missbruk. Avsikten är att härigenom förbättra
möjligheterna att hålla andra anstalter och avdelningar fria från
narkotika.
Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol, t.ex.
den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har dömts för
rattfylleribrott. Enligt de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som
trädde i kraft den 1 februari 1994 bör alla som dömts till fängelse för
trafiknykterhetsbrott genomgå alkoholavvänjande behandling under an-
staltstiden. Ett antal kriminalvårdsanstalter kommer att inrättas speciellt
för detta ändamål.
Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda behandlingsprogram
för intagna som har förgripit sig mot kvinnor eller barn. Riksdagen gav
1991 regeringen till känna att denna behandling bör utökas och inten-
sifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som vill och har
behov av det skall kunna få sådan behandling.
Placeringen av kvinnliga intagna har i ökad utsträckning koncentrerats
till vissa anstalter. Inom Stockholmsregionen finns en lokalanstalt som
enbart används för kvinnliga intagna. Detta ligger i linje med uttalanden
från riksdagen om det angelägna i att alla kvinnor som så önskar kan
genomföra sin anstaltsvistelse skild från manliga intagna.
Det finns också anstalter med andra inriktningar beträffande den
utbildning, vård eller behandling som erbjuds eller med inriktning på
särskilda grupper, såsom Kriminal vårdsanstalten Mariefred, som före-
trädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa strafftider.
Bekämpning av narkotika i fängelserna
Arbetet inom kriminalvården präglas i stor utsträckning av att många
intagna är narkotikamissbrukare. I samband med intagning i anstalt görs
regelmässigt en bedömning av den nyintagnes drogsituation. Under
budgetåret 1992/93 bedömdes 44 procent av de ny intagna med strafftid
över två månader ha missbrukat narkotika under de två månaderna
närmast före intagningen på anstalt. Andelen har varit relativt konstant
under de senaste fem åren. För intagna med en strafftid under två
månader var motsvarande siffra 17 procent.
21
Att en intagen bedöms som narkotikamissbrukare behöver inte Prop. 1994/95:124
innebära att han använder narkotika även under anstaltsvistelsen. Att det
förekommer narkotika inne på kriminalvårdsanstaltema är dock klarlagt.
Anstalterna rapporterar varje månad till Kriminalvårdsstyrelsen sin
bedömning av narkotikasituationen utifrån bl.a. gjorda beslag, narko-
tikapositiva urinprov och erkännande av de intagna. Under perioden
april till september 1993 rapporterade 39 procent av anstalterna att
förekomst av narkotika var sällsynt, 32 procent att narkotika förekom
då och då, 7 procent att det förekom ofta och 5 procent rapporterade
problem ”så gott som dagligen”.
I april 1994 genomförde kriminalvården en stickprovsundersökning,
där var femte intagen fick lämna urinprov. Positiva prov lämnades i 6,5
procent av fallen medan 7 procent vägrade att lämna prov. Över 85
procent av de intagna som ingick i undersökningen hade således inte
några spår av narkotika i urinen vid undersökningstillfället. Av de
intagna som bedömts som narkotikamissbrukare hade 75 procent inte
spår av narkotika i urinen. Motsvarande andel för dem som bedömts
som icke-missbrukare var 91 procent. Vid öppna anstalter var 90
procent av de undersökta urinproven negativa. Motsvarande siffra för
slutna lokalanstalter var 81 procent och för slutna riksanstalter 87
procent. Vid de öppna anstalterna vägrade 2 procent att lämna prov, vid
de slutna lokalanstalterna vägrade 10,5 procent och vid de slutna
riksanstalterna 10 procent. Vid drygt en tredjedel av anstalterna
lämnades över huvud taget inte några positiva urinprov och där förekom
inte heller någon vägran att lämna urinprov. Även om undersökningen
visar att det har förekommit ett visst missbruk av narkotika i anstalt,
tyder den ändå på att detta missbruk inte är så omfattande som ibland
har befarats.
Kriminalvården arbetar på olika sätt för att försöka hålla anstalterna
fria från narkotika och därmed motverka narkotikamissbruk under
verkställigheten. Kriminalvården försöker också motivera de intagna till
och skapa förutsättningar för en långsiktig behandling i och utanför
kriminalvården som syftar till drogfrihet och social anpassning. Kri-
minalvårdens förutsättningar härför har ansetts ha nära samband med
möjligheten att differentiera, eller med andra ord dela upp, de intagna
beroende på deras förhållande till narkotika. Därutöver har det också
stor betydelse vilka kontrollmöjligheter som kriminalvården förfogar
över. Av vad som har redovisats ovan framgår att kriminalvården redan
idag har haft framgång i sin strävan att förhindra tillgången av narkotika
på fängelserna. Riksdag och regering har dock vid flera tillfällen uttalat
att narkotikabekämpningen måste i fortsatt hög utsträckning vara ett
prioriterat område för kriminalvården.
22
Regeringens förslag: Den nuvarande indelningen i riks- och
lokalanstalter upphör och anstalterna delas enbart in i öppna
respektive slutna, beroende på graden av säkerhet. Liksom i dag
skall placering i öppen anstalt äga företräde och placering i sluten
anstalt ske endast om det finns särskilda skäl. Den som kan
befaras missbruka eller på något annat sätt ta befattning med
narkotika under verkställigheten skall företrädesvis placeras i en
sluten anstalt.
Vid fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag
skall den som har behov av utbildning eller behandling som
anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras i denna.
Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja en
ändamålsenlig planering av frigivningen. Detta innebär att den
s.k. närhetsprincipen, enligt vilken den dömde skall placeras på
en anstalt nära hemorten, inte längre skall ha en övergripande
betydelse vid anstaltsplaceringen.
Utredningens förslag: När det gäller anstaltsindelningen överens-
stämmer utredningens förslag med regeringens. Beträffande placeringen
av de intagna skiljer sig utredningens förslag från regeringens på så sätt
att utredningen föreslår att presumtionen för placering på sluten anstalt
skall gälla endast den som missbrukar narkotika.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
att närhetsprincipen inte längre skall ha övergripande betydelse vid an-
staltsplaceringarna. Med något enstaka undantag tillstyrker remiss-
instanserna även förslaget om att avskaffa indelningen i riks- och lokal-
anstalter eller lämnar det utan erinran.
Enligt Svea hovrätt förefaller det rimligt att närhetsprincipen får vika
i de fall då den dömde är i behov av en speciell verksamhetsinriktning
och denna inte finns i närheten av hemorten. Enligt hovrättens upp-
fattning torde det dock kunna möta svårigheter att upprätthålla normali-
seringsprincipen om närhetsprincipen skall vika. Liknande farhågor
framförs av Kriminalvårdsstyrelsen.
Akademikerförbundet SSR menar att placering nära hemorten fort-
farande är en viktig princip, då en sådan geografisk närhet underlättar
samarbetet med frivården, andra vårdgivare, anhöriga m.fl. och att när-
hetsprincipen därför ej bör utmönstras helt. Tjänstemännens central-
organisation (TCO) och Svenska Röda korset pekar på att placering
långt ifrån hemorten kan försvåra kontakten med anhöriga och anser att
kriminalvården borde kunna erbjuda både närhet och differentiering.
Även Norrköpings tingsrätt understryker att man bör sträva efter att be-
hålla närhetsprincipen som sidoordnad med differentieringsprincipen.
Enligt Länsrätten i Södermanlands län är det till stor del en kostnads-
23
fråga att ett tillgodoseende av närhetsprincipen inte låter sig förena med Prop. 1994/95:124
andra grunder för placering. En förväntad ökning av behovet av platser
med åtföljande nybyggnad av anstalter är ägnad att med tiden minska
problemet.
Huvuddelen av de remissinstanser som yttrar sig är positiva till att
narkotikamissbrukare skall hållas åtskilda från andra intagna. Flera
remissinstanser framhåller att en differentiering av intagna som miss-
brukar narkotika är en förutsättning för att de skärpta reglerna i syfte att
hindra införsel av narkotika inte skall drabba andra än de som åsyftas.
Kriminalvårdsstyrelsen delar utredningens uppfattning att narkotikamiss-
brukare företrädesvis skall placeras i sluten anstalt. Enligt styrelsens
uppfattning kan med lämpligt behandlingsinnehåll behandling av
narkotikamissbruk med fördel ske i öppen anstalt för vissa intagna.
Enligt styrelsens bedömning ger dock utredningens förslag ett visst
utrymme för en individuell bedömning med möjlighet till placering i
öppen anstalt, varför förslaget biträds. Styrelsen påpekar att förslaget
förstärker behovet av ytterligare slutna anstaltsplatser. Sveriges Advokat-
samfund ifrågasätter om missbrukare endast på grund av sitt missbruk
initialt bör placeras i sluten anstalt. Vid kortare fängelsestraff där
permissioner normalt inte kommer i fråga, kan i det enskilda fallet skäl
tala för en placering i öppen anstalt. Exempelvis bör detta gälla för en
korttidsdömd som är uttalat motiverad att påbörja behandling för sitt
missbruk.
Skälen för regeringens förslag:
Rätt placering - en förutsättning för framgångsrikt behandlingsarbete
Som tidigare framgått är utgångspunkten vid påföljdsbestämningen
straffvärdet av det eller de brott som läggs den dömde till last och inte
vård- eller behandlingsaspekter.
När påföljden skall verkställas bör man däremot ta största möjliga
hänsyn till den dömdes personliga förutsättningar och till strävan att
anpassa honom till ett liv i frihet utan kriminalitet. Ambitionen är så-
ledes att inom ramen för den ådömda påföljden så långt som möjligt
genom stöd och hjälp söka underlätta den dömdes anpassning i
samhället. Inom ramen för fängelsestraffet bör alla krafter sättas in för
att minska de negativa effekterna av ffihetsberövandet för den intagne.
Stora ansträngningar bör vidare göras för att komma till rätta med den
intagnes personliga och sociala problem för att på så sätt minska risken
för ny brottslighet efter straffverkställigheten.
I anslutning till Fängelseutredningens arbete har gjorts en under-
sökning av anstaltsklientelet, vilken omfattar samtliga personer som
frigavs under oktober månad 1992. Av undersökningen framgår bl.a. att
31 procent av gruppen bedömdes ha ett aktuellt narkotikamissbruk
(inom senaste två månaderna före ffihetsberövandet). 44 procent be-
dömdes vara missbrukare av alkohol. Sex procent hade varit föremål
för psykiatrisk slutenvård genom tvång eller frivillighet. Omkring
hälften av dem som frigavs under denna tid var arbetslösa före frihets-
berövandet. Tio procent av samtliga hade avbrutit folk- eller grund- Prop. 1994/95:124
skola. Fullföljd utbildning över grundskolenivå redovisades för 31
procent, där merparten avsåg gymnasial yrkesutbildning.
Tidigare undersökningar visar att omkring en tredjedel av de intagna
har behov av att förbättra sina baskunskaper och basfärdigheter i att
läsa, skriva och räkna.
De intagnas behov av behandling och utbildning är alltså stort.
Kriminalvårdens möjligheter att uppnå ett bra resultat i arbetet med att
förmå de intagna att leva ett liv utan kriminalitet beror i stor ut-
sträckning på vilka förutsättningar det finns att erbjuda de intagna en
lämplig behandling eller utbildning under verkställighetstiden. Mot
denna bakgrund är det värdefullt att utvecklingen av verkställighetens
innehåll inom anstalterna fortsätter.
När närhetsprincipen infördes hade de flesta anstalter en likartad
verksamhet, varför säkerhetsaspekter och närheten till hemorten ofta var
det enda som behövde beaktas vid valet av anstalt. Allt eftersom det har
utvecklats olika behandlings- och utbildningsprogram måste hänsyn
också tas till vilket av dessa som är bäst lämpat för den intagne. Det är
givetvis inte möjligt att erbjuda samma behandling och utbildning vid
landets alla anstalter, utan anstalterna måste specialiseras på olika inrikt-
ningar. För att en intagen skall kunna erbjudas en verkställighet som är
anpassad till hans behov av utbildning, behandling eller liknande, måste
han i många fall placeras på en anstalt som ligger relativt långt från
hans hemort. I vissa fall kan det vara bra för den dömde att för en tid
komma ifrån närheten till ett för honom skadligt umgänge. Mot denna
bakgrund och eftersom behandlingshänsynen måste tillmätas stor vikt
anser regeringen att närhetsprincipen inte bör ha samma övergripande
betydelse som tidigare vid anstaltsplaceringama.
Att de intagna under anstaltstiden bereds lämplig behandling eller
utbildning är dock inte ensamt avgörande för att man skall kunna
komma till rätta med den intagnes problem och förmå honom att efter
frigivningen leva ett liv utan kriminalitet. Ett annan viktig komponent är
att den intagne friges under sådana förhållanden att han har rimliga
möjligheter att klara sig utan brottslighet. Frigivningsförberedelsema är
därför av största vikt bl.a. när det gäller att ordna så att den intagne
har någon form av stadigvarande bostad, en meningsfull sysselsättning
och ordnad försörjning när han friges. En stor del av de intagna
behöver också fortsatt vård och behandling efter frigivningen. I många
fall är detta en förutsättning för att den behandling eller utbildning som
getts under anstaltsvistelsen skall bli meningsfull. En annan omstän-
dighet som är viktig för både den intagnes förhållanden under
verkställighetstiden och för goda förutsättningar vid frigivningen är
kontakten med personer utanför anstalten. Besök av framför allt nära
anhöriga, men även av övervakare och andra, fyller en betydelsefull
uppgift för att bryta den intagnes isolering. De anhöriga kan också vara
en värdefull resurs i arbetet med att förmå den intagne att leva ett liv
utan kriminalitet. Kontakterna med de anhöriga underlättas givetvis om
den intagne vistas på en anstalt i närheten av hemorten. Även om 25
närhetsprincipen inte längre skall ha övergripande betydelse, bör den
därför även i framtiden vara en av de mest betydelsefulla faktorerna Prop. 1994/95:124
som skall beaktas vid placeringen av de intagna, framför allt när tiden
för frigivningen nalkas.
Regeringen anser, i likhet med Fängelseutredningen och remiss-
instanserna, att det inte finns några skäl att frångå normaliserings-
principen. Myndigheter utanför kriminalvården skall därför även i fort-
sättningen ha ansvar för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning och annat
som är av stor betydelse inför frigivningen. Under remissbehandlingen
har framförts farhågor om att det kan bli svårt att upprätthålla normali-
seringsprincipen om närhetsprincipen får ge vika. Enligt regeringens
mening finns det förutsättningar att tillämpa normaliseringsprincipen
även när den intagne vistas på en anstalt som inte ligger i närheten av
hemorten. Eftersom behovet av kontakter med frivården och andra
myndigheter på hemorten i allmänhet ökar ju närmare frigivningen man
kommer, kan det finnas skäl att då flytta den intagne till en anstalt som
ligger närmare hemorten.
Anstaltsindelningen i framtiden
Som tidigare framgått har indelningen i riks- och lokalanstalter nära
samband med närhetsprincipen. Mot bakgrund av att närhetsprincipen
inte längre skall ha samma betydelse som övergripande norm för
placering av de intagna, står det klart att denna indelning har spelat ut
sin roll.
De intagna skiljer sig från varandra bl.a. med hänsyn till risken för
att de skall försöka rymma från anstalten eller göra sig skyldiga till nya
brott under verkställigheten. För att kriminalvården skall kunna uppfylla
de krav som ställs på verksamheten samtidigt som resurserna utnyttjas
på ett rationellt sätt måste det därför inom anstaltsorganisationen finnas
anstalter med olika grad av säkerhet. I lagstiftningen kan sedan
uppställas olika regler t.ex. beträffande kontrollåtgärder för olika typer
av anstalter.
Kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat ett system där landets anstalter
delas in i fyra säkerhetsklasser, där klass I står för den högsta säker-
hetsnivån och klass IV den lägsta. Indelningen bygger på ett flertal
förutsättningar: anstaltens geografiska läge, anstaltens fysiska status
(murar, staket, larm etc.), personalen (täthet, rutiner etc.) samt den
verksamhet eller inriktning som utmärker anstalten. Denna indelning
skall tjäna till vägledning vid fördelningen av de intagna samt utgöra
underlag för investeringar och övriga resursinsatser.
Att det för praktiskt kriminalvårdsarbete är lämpligt att dela in an-
stalterna i ett flertal olika säkerhetsklasser innebär inte att även lag-
stiftningen måste innefatta samma indelning. Regeringen anser i likhet
med utredningen att indelningen i så många säkerhetsklasser är alltför
detaljerad för att bestämmas i lag. Enligt regeringens mening är det som
idag tillräckligt att i lagen ange två säkerhetsnivåer.
Anstaltsindelningen bör alltså i huvudsak utgå från säkerheten. Den
tydligaste skiljelinjen går mellan öppna anstalter, som inte har några 26
direkta rymningshinder, och slutna anstalter med rymningshinder av Prop. 1994/95:124
varierande slag. En lämplig indelning synes därför även i fortsättningen
vara att anstalterna, och i förekommande fall anstaltsavdelningama,
delas in i öppna respektive slutna.
Regler för placering av de intagna
Valet av anstalt står i första hand mellan öppen och sluten anstalt. I
likhet med utredningen anser regeringen att placering i öppen anstalt
skall äga företräde även i framtiden. För placering i sluten anstalt skall
således särskilda skäl kunna åberopas. Med särskilda skäl för placering
i sluten anstalt avses företrädesvis säkerhetsskäl. Det skall föreligga om-
ständigheter som talar för att bevaknings- och kontrollåtgärder verkligen
behövs för att säkerhetsställa att den intagne inte avviker från anstalten
och inte heller fortsätter med brottslig verksamhet under verkställig-
heten. Utgångspunkten bör vara att ingen placeras under mer sluma
former än säkerheten i varje enskilt fall kräver. För en sådan utgångs-
punkt talar inte bara humanitära skäl utan också det angelägna i att
anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som möjligt.
Enligt regeringens mening bör man undvika att blanda intagna som
missbrukar narkotika med andra intagna. De intagna som kan befaras
missbruka narkotika under anstaltsvistelsen bör företrädesvis placeras i
sluten anstalt. Detsamma gäller intagna, som utan att själva missbruka
narkotika, kan befaras ta befattning med narkotika på annat sätt, t.ex.
genom försäljning eller insmuggling. Av den nuvarande lagstiftningen
framgår att hänsyn skall tas till risken för att den intagne skall allvarligt
störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika vid
bedömningen av om han skall placeras i sluten anstalt. Enligt
regeringens mening behövs det emellertid en presumtion för placering i
sluten anstalt i dessa fall. Fara för missbruk under verkställigheten
föreligger i allmänhet alltid beträffande personer som är inne i ett
aktivt missbruk. I något enskilt fäll kan dock t.ex. erfarenhet från
tidigare anstaltsvistelse leda till en bedömning av att det inte finns risk
för missbruk under aktuell verkställighet. Likaså kan det faktum att en
intagen påbörjat en behandling mot sitt missbruk ibland leda till att det
inte längre anses föreligga fara för att han skall missbruka eller på annat
sätt ta befattning med narkotika under resten av verkställigheten.
Uttrycket företrädesvis lämnar också ett visst utrymme för att under
vissa omständigheter välja en öppen placering, trots att det finns viss
risk för missbruk, t.ex. när det är fråga om ett mycket kort fängelse-
straff.
I 7 § tredje stycket finns bestämmelser om särbehandling av vissa
långtidsdömda. Om ett beslut om sådan särbehandling har fattats kan
bara placering i sluten anstalt komma ifråga. Regeringen har för avsikt
att återkomma till denna bestämmelse i det fortsatta arbetet med Fängel-
seutredningens förslag.
I likhet med vad som gäller i dag måste dock placering i sluten anstalt
i enskilda fäll kunna komma i fråga även utan att säkerhetsskäl kan ^7
åberopas. I den mån särskilda utbildnings- eller behandlingsresurser Prop. 1994/95:124
knyts till en viss sluten anstalt bör alltså intagna som har behov av och
efterfrågar en sådan utbildning eller behandling kunna placeras på den
anstalten oberoende av om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller ej.
När det gäller valet mellan anstalter av samma slag bör, enligt
regeringens uppfattning, den som har behov av utbildning eller be-
handling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras i
denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja
en ändamålsenlig planering av frigivningen. En bestämmelse av denna
innebörd bör föras in i lagen. Dessa olika hänsyn kan i många fall
komma i konflikt med varandra. Enligt regeringens mening måste
kriminalvården göra en helhetsbedömning av den dömdes situation för
att avgöra vilken placering som skall väljas. Vad som bör väga tyngst
kan även variera över tiden och mot slutet av verkställighetstiden bör
ofta förberedelse av frigivningen tillmätas större betydelse. För att man
skall kunna tillgodose både behovet av att bereda den intagne lämplig
behandling eller utbildning och behovet av att förbereda frigivningen på
ett bra sätt bör så långt det är möjligt anstalter med olika inriktning
finnas att tillgå i alla delar av landet.
Att det i lagtexten anges att den som har behov av utbildning eller
behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, skall
placeras där och att man skall eftersträva en placering som är ägnad att
främja en ändamålsenlig förberedelse av frigivningen betyder inte att
dessa omständigheter är de enda som skall beaktas vid valet mellan
anstalter av samma slag. Vid valet mellan olika slutna anstalter måste
således först bedömas vilken grad av säkerhet som den intagne kräver.
Som riksdagen uttalat skall intagna utan missbruksproblem och de
intagna som vill bli av med sitt missbruk inte behöva komma i kontakt
med narkotika under anstaltsvistelsen. Det är därför också viktigt att
beakta att de intagna som missbrukar narkotika och som inte kan förmås
att gå igenom behandling för att komma ifrån sitt missbruk bör hållas
åtskilda från andra intagna.
Väg- och sjöfyllerikommittén föreslog i sitt betänkande Grovt ratt-
fylleri och Sjöfylleri (SOU 1992:131) en ändring av 6 § KvaL för att
det skulle kunna inrättas särskilda specialanstalter för rattfylleridömda.
Vid behandlingen av utredningens förslag anförde regeringen att
kommitténs förslag i denna del borde behandlas i samband med
beredningen av Fängelseutredningens förslag (prop. 1993/94:44 s. 39).
Som tidigare nämnts kommer vissa anstalter att inriktas på behandling
av trafiknykterhetsbrottslingar. Regeringen föreslår nu att 6 § KvaL
med bestämmelser om indelning i riks- och lokalanstalter skall upphävas
och att man vid placeringen av de intagna bl.a. skall ta hänsyn till den
dömdes behov av behandling. I och med detta har ändamålet med Väg-
och Sjöfyllerikommitténs förslag tillgodosetts.
Regeringen har för avsikt att återkomma till frågorna om särskilda
regler för placering av ungdomar och kvinnor i det fortsatta arbetet med
en ny lag om verkställighet av fängelsestraff.
28
Regeringens förslag: Möjligheterna att granska ett brev eller en
annan försändelse till eller från en intagen för att undersöka om
den innehåller otillåtna föremål, även utan att det finns någon
konkret misstanke i det enskilda fallet, utvidgas till att avse
samtliga slutna anstalter och inte som i dag enbart gälla slutna
riks anstalter.
Försändelser till och från de intagna i en sluten anstalt skall
enligt förslaget få granskas för undersökning av om de innehåller
något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet,
avvikande eller annat liknande förfarande när det finns anledning
att anta att de innehåller sådant meddelande. Liksom tidigare skall
på sluten anstalt sådan granskning även få ske stickprovsvis och
när det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda
förhållanden.
När det gäller intagna på en öppen anstalt föreslås att granskning
skall få göras när det finns anledning att anta att en försändelse
innehåller något otillåtet föremål eller något meddelande om plan-
läggning av brottslig verksamhet, avvikande eller annat liknande
förfarande. Granskning i syfte att undersöka om en försändelse
innehåller något otillåtet föremål skall även få göras stickprovsvis.
Utredningens förslag: Försändelser till eller från en intagen i en
sluten anstalt skall generellt få granskas både för undersökning av om
de innehåller otillåtna föremål och för undersökning av om de inne-
håller meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande
eller liknande. När det gäller öppen anstalt föreslår utredningen i
motsats till regeringen att granskning stickprovsvis även skall få ske för
undersökning av om en försändelse innehåller meddelande som avses
ovan.
Utredningen föreslår vidare att en försändelse som uppges komma
från myndighet, advokat eller internationellt organ som har erkänd
behörighet att ta emot klagomål från enskilda, skall få granskas om det
finns anledning att misstänka att uppgiften inte är riktig, i stället som
för närvarande först när det finns skälig misstanke att så är fallet.
Enligt utredningens förslag skall den intagne inte längre ha rätt att
närvara när en försändelse till honom öppnas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i denna
del tillstyrker utredningens förslag när det gäller rätten att granska
försändelser. Svea hovrätt anser att möjligheten att ta del av med-
delanden bör inskränkas till fall där det finns misstanke om plan-
läggning av brottslig verksamhet, avvikande eller liknande och att sådan
granskning inte bör vara erforderlig på öppna anstalter. Riksdagens
ombudsmän (JO) liksom Sveriges Advokatsamfund menar att det inte
Prop. 1994/95:124
29
finns skäl att försvaga graden av misstanke for granskning av Prop. 1994/95:124
försändelser som uppges komma från myndighet eller liknande. Samt-
liga remissinstanser som yttrar sig i denna del är negativa till att en
intagen inte längre skall ha rätt att närvara vid öppning av en för-
sändelse och flera instanser anser att en sådan rätt bör göras ovillkorlig.
Skälen för regeringens förslag: För att begränsa de skadliga verk-
ningarna som ett fängelsestraff medför, är det viktigt att de intagna kan
upprätthålla kontakter med personer utanför anstalten, framför allt med
sina anhöriga. Detta sker bl.a. genom brev och andra försändelser.
Sådana försändelser kan dock även användas för att föra in narkotika
och andra otillåtna varor i anstalten liksom för att planera brottslig
verksamhet, avvikande och liknade förfarande. Det är därför uppenbart
att granskning av försändelser till eller från intagna måste ske även i
fortsättningen. Granskningen skall ske av säkerhetsskäl, dvs. för att
förebygga och hindra att intagna under anstaltstiden planerar eller leder
brottslig verksamhet eller sätter säkerheten i fara genom att t.ex.
förbereda rymningar eller ta emot narkotika eller andra otillåtna varor.
Granskningen kan ske på olika sätt, nämligen genom genomlysning av
oöppnad försändelse, öppning av försändelse utan läsning av dess
skriftliga innehåll och slutligen både öppning av försändelsen och
läsning av skriftliga meddelanden däri.
Granskning i syfte att söka efter otillåtna föremål
En granskning som sker endast i syfte att utröna om en försändelse
innehåller otillåtna föremål är i allmänhet inte integritetskränkande på
samma sätt som en granskning som även omfattar meddelande i
försändelsen. Detta gäller framför allt om granskningen sker utan att
försändelsen öppnas. För närvarande skall granskning i detta syfte ske
vid alla slutna riksanstalter. Narkotikasituationen är dock minst lika
besvärlig vid många av de slutna lokalanstaltema. Det föreslås nu att
indelningen i riks- och lokalanstalter skall avskaffas. Regeringen anser
i likhet med utredningen att det mot denna bakgrund är rimligt att
granskning i detta syfte skall vara tillåten vid samtliga slutna anstalter,
utan att det föreligger en konkret misstanke i det enskilda fallet. Vid
specialavdelningarna bör sådan granskning även i fortsättningen vara
obligatorisk. Trots att förslaget innebär att granskning beträffande andra
intagna i slutna anstalter inte kommer att vara obligatorisk, bör, vid de
anstalter där det föreligger mer än tillfälliga narkotikaproblem, för-
sändelserna till de intagna regelmässigt granskas för att utröna om de
innehåller narkotika eller andra otillåtna föremål.
Behovet av att granska försändelser till eller från de intagna på öppna
anstalter är inte lika stort som vid de sluma anstalterna. Med hänsyn till
de intagnas integritet bör därför kontrollnivån där inte vara lika hög
som vid de slutna anstalterna. Även vid öppna anstalter förekommer
emellanåt att narkotika eller andra otillåtna föremål kommer in till
anstalten genom försändelser. Regeringen anser därför, i likhet med
utredningen, att det liksom tidigare bör vara möjligt att även vid öppna
anstalter granska en försändelse när det finns anledning att misstänka att Prop. 1994/95:124
den innehåller otillåtna föremål och att granskning för att söka efter
sådana föremål också skall kunna göras stickprovsvis.
På vilket sätt granskningen skall ske får avgöras av omständigheterna.
Av 27 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår att gransk-
ningen inte får göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden
kräver.
Granskning av meddelanden
När det gäller granskning i syfte att undersöka om en försändelse
innehåller meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, av-
vikande eller annat liknande förfarande ställer sig saken annorlunda än
när det enbart gäller eftersökande av otillåtna föremål. Att personalen
vid anstalterna har rätt att även läsa breven innebär otvivelaktigt ett
betydande intrång i de intagnas personliga integritet. För att kri-
minalvården skall kunna förhindra att de intagna avviker eller begår nya
brott under verkställigheten måste dock kriminalvården ibland ha
möjlighet att även ta del av innehållet i försändelserna. Sådan gransk-
ning bör även i fortsättningen vara obligatorisk beträffande intagna på
specialavdelning.
När det är påkallat av säkerhetsskäl får enligt nuvarande regler
granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande intagna i
allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt, om det
är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden. Utredningen
har föreslagit att det i lagtexten skall lämnas ett generellt medgivande
för kriminalvården att ta del av meddelanden till eller från intagna i
sluten anstalt. Utredningens avsikt är dock inte att alla brev som
kommer till en sluten anstalt skall bli föremål för en sådan granskning,
vilket enligt utredningen inte heller skulle vara praktiskt möjligt. I
stället anser utredningen att Kriminalvårdsstyrelsen i anstaltsföreskrifter
eller i annat lämpligt sammanhang bör ge anvisningar för brev-
granskningens närmare inriktning. Förslaget har kritiserats under
remissbehandlingen. Enligt Svea hovrätt skulle ett sådant förfarande inte
stå i överensstämmelse med den formella lagkraftens princip, vilken
innebär att en bestämmelse i lag inte kan inskränkas genom föreskrifter
av en myndighet. Enligt regeringens mening är inte narkotikasituationen
i de svenska fängelserna så allvarlig att den motiverar ett så långt
gående ingrepp i de intagnas integritet som en generell eller nästintill
generell rätt för kriminalvården att ta del av meddelanden i försändelser
skulle innebära. Regeringen föreslår att kriminalvården får rätt att ta del
av innehållet i en försändelse till eller från de intagna när det finns
anledning att anta att den innehåller något meddelande om planläggning
av brottslig verksamhet, avvikande eller annat liknande förfarande.
Beträffande de intagna på en sluten anstalt bör granskning av med-
delanden i försändelser liksom tidigare även få göras stickprovsvis samt
om granskningen behövs med hänsyn till den intagnes särskilda
förhållanden. När det gäller de intagna i öppen anstalt är det enligt
31
regeringens mening tillräckligt att en försändelse får granskas för detta Prop. 1994/95:124
ändamål när det finns anledning att anta att den innehåller något
meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller
annat liknande förfarande.
Brev från svensk myndighet m.fl.
I 25 § KvaL finns bestämmelser om att ett brev från svensk myndighet,
advokat eller internationellt organ, som har av Sverige erkänd be-
hörighet att ta emot klagomål från intagna, skall vidarebefordras utan
granskning. Ett brev som anges vara avsänt från sådan myndighet,
advokat eller organ, får dock granskas om det skäligen kan misstänkas
att uppgiften är oriktig och förhållandet inte kan klarläggas på annat
sätt. Som utredningen anför är det av största vikt att sådana brev inte
underkastas granskning i anstalterna. Enligt utredningens uppfattning är
dock bestämmelsen alltför restriktiv och man föreslår därför att ett
sådant brev skall kunna granskas redan om det finns anledning att anta
att uppgiften är oriktig. Regeringen delar inte utredningens uppfattning
i denna fråga, utan anser, i likhet med flera av remissinstanserna, att
det inte finns skäl att ändra nivån på den misstanke som skall krävas för
att ett sådant brev skall få kontrolleras.
Den intagnes närvaro vid öppning av en försändelse
Utredningen har föreslagit att en intagen inte längre skall ha rätt att, om
det lämpligen kan ske, närvara vid öppning av brev eller annan för-
sändelse till honom. Utredningen hänvisar till att det relativt sällan
förekommer att en intagen är närvarande vid öppning och att detta i
allmänhet synes ha sin grund i att det är förenat med betydande
praktiska svårigheter. Enligt regeringens uppfattning är dessa skäl inte
tillräckliga för att ta bort den intagnes rätt att, om det är lämpligt,
närvara vid öppning av en försändelse. Denna möjlighet är viktig för att
upprätthålla tilltron till att granskningen sker på ett korrekt sätt. Flera
remissinstanser har framfört att det vore önskvärt att den intagne kunde
ges en ovillkorlig rätt att närvara vid öppning av en försändelse.
Regeringen bedömer dock att detta av praktiska skäl inte är möjligt att
genomföra.
32
Prop. 1994/95:124
Regeringens förslag: Om det behövs för att kunna bedöma om en
intagen skall få ta emot besök i ett särskilt fall eller om ett besök
skall vara bevakat skall i förväg undersökas om den besökande är
dömd eller misstänkt för brottslig verksamhet. En bestämmelse
om sådan kontroll förs in även i lagen om behandlingen av häk-
tade och anhållna m.fl.
Inget förslag lämnas om införande av besöksrum som är så
utformade att den intagne och besökaren inte kan överlämna före-
mål till varandra.
Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall besök kunna
kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en tjänsteman är
närvarande, utan även genom att besöket sker under sådana för-
hållanden att den intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till
varandra. Om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen vid
en viss anstalt skall Kriminalvårdsstyrelsen få besluta att samtliga in-
tagna på denna anstalt endast skall få ta emot kontrollerade besök.
Undantag skall kunna göras när särskilda skäl föreligger. Beträffande
sluten anstalt skall, enligt utredningens förslag, alltid inhämtas uppgifter
om den besökande i förväg, om det inte är uppenbart obehövligt.
Utredningen har inte behandlat den föreslagna ändringen i lagen om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Remissinstanserna: Huvuddelen av de remissinstanser som yttrar sig
i denna del accepterar att fler besök skall vara kontrollerade t.ex.
genom att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och
besökaren inte kan ha fysisk kontakt med varandra. Svea hovrätt
betonar att skillnaden i värde för den intagne mellan ett kontrollerat
besök och ett okontrollerat besök är mycket stor. Norrköpings tingsrätt
och Svenska Skyddsförbundet anser att man inte bör inrätta särskilda
besöksrum som omöjliggör fysisk kontakt. Riksdagens ombudsmän (JO)
menar att kontrollen primärt bör ske genom mänskliga insatser och inte
genom tekniska anordningar. Röda korset anser att den intagne och den
besökande bör få välja mellan en mer ingående kroppskontroll eller att
besöket sker under kontrollerade former. Svea hovrätt, Sveriges
Advokatsamfund och Svenska Fångvårdssällskapet motsätter sig att
kontrollerade besök skall kunna vara huvudregel på en anstalt, vilket
enligt Svea hovrätt får karaktären av en kollektiv bestraffning. Luleå
tingsrätt framhåller att differentieringen av de intagna måste fungera för
att bestämmelsen om kontrollerade besök inte skall drabba intagna i fall
där det inte finns risk för att narkotika kommer in i anstalten.
Kriminalvårdsstyrelsen och Kriminalvårdsregionen i Stockholm menar
att det inte är meningsfullt med kontrollerade besök på öppna anstalter.
Skälen för regeringens förslag: Besök fyller otvivelaktigt en mycket
väsentlig uppgift för att minska skadeverkningarna av frihetsberövandet
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 124
genom att bryta den intagnes isolering och ge honom möjlighet att Prop. 1994/95:124
behålla och knyta kontakter med personer som är viktiga för honom och
för hans möjligheter att anpassa sig i samhället efter frigivningen.
Besöken är ofta mycket viktiga även för besökaren, särskilt när det
gäller nära anhöriga. Vid vissa anstalter har inrättats särskilda s.k.
besökslägenheter, där den intagne och dennes besökare kan vistas
tillsammans under mer hemlika förhållanden. Sådana besök är givetvis
särskilt värdefulla, framför allt för långtidsdömda som inte har möjlig-
het att få permission.
Det står dock klart att besöken också är en vanlig införselväg för
narkotika. Ofta förvaras narkotikan i någon kroppshålighet, där den inte
kan upptäckas vid en ytlig kroppsbesiktning. Narkotikan överlämnas
sedan till den intagne som gömmer den i någon kroppshålighet eller
sväljer den. Ett annat problem är att det långt ifrån alltid är missbrukare
som tar in narkotikan. En intagen som inte missbrukar kan förmås att
medverka i insmugglingen, t.ex. genom löfte om ersättning eller med
hot om fysiskt våld.
Besökens stora betydelse för de intagna gör att det inte kan komma i
fråga att minska möjligheterna till besök. I stället bör man söka
förbättra kontrollen i samband med besök, framför allt vid de anstalter
där det förekommer narkotika.
Kontroll av besökarna
Möjligheten att i förväg inhämta upplysningar om besökaren har dömts
för eller är misstänkt för brottslig verksamhet, är givetvis mycket
viktig, särskilt när det gäller att hindra införsel av narkotika. Enligt
regeringens mening bör därför sådan undersökning alltid ske om det
behövs för att kunna bedöma om ett besök skall tillåtas i ett särskilt fall
eller om ett besök skall vara bevakat. När det gäller besökare till
intagna på specialavdelning och till intagna på anstalter där det
förekommer narkotika torde en sådan undersökning alltid behövas, om
inte den besökande är känd eller det finns andra särskilda skäl. Liksom
tidigare skall vid behov även inhämtas uppgifter om den besökandes
personliga förhållanden i övrigt.
Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.
Vägrar han får besöket inte äga rum. Det har ifrågasatts om man på
något sätt bör göra det möjligt att underkasta besökaren en mer om-
fattande kroppslig kontrollåtgärd inför besöket. Redan en ytlig kropps-
besiktning är ett klart ingrepp i besökarens integritet. Att tillåta även
annan kroppsbesiktning skulle, som utredningen framhållit, sannolikt
leda till att besökarna i större utsträckning avstod från besök. Röda
korsets förslag om att besökaren skall få välja mellan att underkasta sig
en mer ingående kroppsundersökning eller att besöket genomförs under
kontrollerade former riskerar enligt regeringens mening att leda till att
det uppstår en presumtion för kroppsbesiktning av besökarna. Det går
inte heller att bortse från att många av besökarna skulle utsättas för en
stor press från den intagne att genomgå en sådan undersökning, även Prop. 1994/95:124
om de själva inte vill göra det. Någon ändring angående möjligheterna
att kroppsligen undersöka besökare bör således inte genomföras.
Kontroll under besöket
Redan enligt nuvarande regler kan besök kontrolleras genom att en
tjänsteman vid anstalten är närvarande vid besöket. Utredningen har
föreslagit att besök skall kontrolleras i större utsträckning än för
närvarande och att kontrollen även skall kunna ske genom att besöket
genomförs i ett besöksrum, som utformats så att den intagne och
besökaren inte kan överlämna föremål till varandra. Så kan t.ex. ske
genom att den intagne och besökaren skiljs åt genom en glasruta.
Sådana besöksrum förekommer i andra länder, bl.a. i Norge.
Självfallet upplever den intagne och besökaren ofta att kvaliteten för
dem av ett bevakat besök inte är jämförbar med ett vanligt besök. Det
gäller framför allt besök av maka/make/sambo och andra nära anhöriga.
Enligt regeringens mening bör det, vid prövning av om obevakat besök
skall tillåtas eller inte, finnas ett visst utrymme för att ta hänsyn till hur
angeläget det är att den intagne och besökaren kan ha fysisk kontakt
med varandra under besöket. Här bör bl.a. vägas in den intagnes och
den besökandes inbördes förhållande och hur långt straff den intagne
skall avtjäna. I viss utsträckning kan tillåtande av obevakat besök kom-
penseras genom en noggrannare kontroll av den intagne efter besöket.
Kontroll genom att en tjänsteman är närvarande vid besöket kan
användas både för att hindra införsel av otillåtna föremål och i fall där
man t.ex. misstänker planläggning av brott eller avvikande. Användning
av besöksrum som är så utformade att de omöjliggör överlämnande av
föremål skulle i och för sig kunna vara ett verksamt medel för att
hindra att narkotika och andra otillåtna varor kommer in till anstalten
genom besöket. Denna form av kontrollerat besök framstår dock som
främmande för svenska förhållanden och det finns risk för att den skulle
kunna leda till en avsevärd försämring av anstaltsklimatet. Enligt
regeringens mening finns det därför för närvarande inte tillräckliga skäl
att vid sidan om den nuvarande ordningen införa en möjlighet att
kontrollera besök genom att det äger rum i besöksrum som är så
utformade att den intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till
varandra.
Enligt utredningens förslag skall Kriminalvårdsstyrelsen, om det be-
hövs av hänsyn till säkerheten eller ordningen vid en viss anstalt, få
besluta att samtliga intagna på denna anstalt endast skall få ta emot
kontrollerade besök. Endast om det finns särskilda skäl skall besök få
genomföras utan kontroll. Under remissbehandlingen har detta förslag
kritiserats, bl.a. för att det lätt skulle kunna få karaktären av en
kollektiv bestraffning. Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör
bevakade besök enbart användas när det verkligen behövs av
säkerhetsskäl och det bör därför enligt regeringens uppfattning alltid ske
en individuell prövning av om ett besök skall vara bevakat eller inte. 35
De största problemen med narkotika finns framför allt på de anstalter Prop. 1994/95:124
där icke behandlingsmotiverade missbrukare placeras. På dessa anstalter
torde bevakade besök bli huvudregeln, även om det skall göras en
prövning i varje enskilt fall.
Även vid öppna anstalter bör det finnas möjlighet till bevakade besök.
Detta torde dock inte behövas i annat än enstaka fall.
Kontroll av besökande till intagna i häkte
Bestämmelserna om besök till en intagen i häkte är utformade efter
förebild av motsvarande bestämmelse i lagen om kriminalvård i anstalt
(KvaL), med de avvikelser som är påkallade med hänsyn till de båda
lagarnas olika tillämpningsområde (prop 1975/76:90 s. 48). En intagen
i häkte får, i likhet med vad som gäller för intagna i anstalt, inte ta
emot besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Den som är
häktad på grund av misstanke om brott får inte heller ta emot besök
som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras. Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för att
undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras,
skall en eller flera personer vara närvarande vid besöket. När be-
stämmelsen om att man som underlag för bedömningen om besök skall
tillåtas i förväg kan undersöka om den besökande dömts eller är
misstänkt för allvarlig brottslighet och att man, i den utsträckning det
behövs och lämpligen kan ske, även kan inhämta upplysningar om den
besökandes personliga förhållanden i övrigt, infördes i KvaL berördes
dock inte frågan om en sådan undersökning av besökare till de intagna
i häkte (prop. 1981/82:141).
I sitt remissyttrande över departementspromemorian Lag om kriminal-
register (Ds Ju 1992:32) föreslog Kriminalvårdsstyrelsen att det skulle
införas en regel som gjorde det möjligt att göra kontroll i kriminal- och
misstankeregister även av besökande till intagna i häkte. Kriminalvårds-
styrelsen har i en framställning den 11 maj 1994 åter uppmärksammat
Justitiedepartementet på att det inte finns något formellt stöd i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna att göra en
undersökning i förväg av besökande till häkte. Enligt Kriminalvårds-
styrelsen kan detta möjligen vara ett förbiseende i det nämnda lag-
stiftningsärendet. Många häkten har även agerat som om det fanns
lagstöd för att göra en sådan åtgärd. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är
behovet av att kontrollera besökande lika stort vid häktena som vid
anstalterna. Många som tas in på häktena är narkotikamissbrukare och
kan därför ha ett intresse av att få in narkotika i häktet. Vidare försöker
kriminalvården öka gemensamheten mellan de intagna vid häktena,
vilket ytterligare ökar behovet av att kontrollera besökare. Om detta inte
sker finns det risk för att föremål som inte får tas in på häktet kommer
in genom besökare.
Besök vid häkte, liksom vid anstalt, kan vägras med hänsyn till bl.a.
säkerhetsskäl. Om det är påkallat av säkerhetsskäl skall personal när-
vara vid besöket. För att kunna göra en riktig bedömning av vilka
säkerhetsskäl som föreligger i det enskilda fallet och för att kunna fatta Prop. 1994/95:124
beslut om att ett besök skall tillåtas, och i så fall under vilka former,
bör man även vid häktena ha möjlighet att i förväg ta in upplysningar
om den besökande på samma sätt som sker inför besök på anstalt.
Regeringen föreslår därför att en bestämmelse om kontroll i förväg av
besökande tas in i lagen om behandlingen av häktade och anhållna.
Regeringens förslag: Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl skall
fängsel få användas även vid förflyttning inom en anstalt.
Utredningens förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna: Kriminalvårdsstyrelsen och Kriminalvårds-
regionen i Umeå tillstyrker utredningens förslag. Sveriges Kriminal-
vårdspsykologers förening påpekar betydelsen av att transporter ska
kunna ske under optimala former beträffande humanitet och säkerhet
och anser att ett tillägg om detta bör göras.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalvårdsstyrelsen har i en
framställning den 27 november 1992 till Justitiedepartementet hemställt
att 42 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall ändras så att
fängsel blir tillåtet även vid transporter inom anstalten. Enligt Kriminal-
vårdsstyrelsen visar erfarenheterna att det i undantagsfall kan finnas ett
behov av att av säkerhetsskäl belägga en intagen med fängsel vid en
transport inom anstalten, t.ex. för transport från en säkerhetsavdelning
till en läkarmottagning inom anstalten.
Enligt regeringens bedömning är fängsel en så ingripande åtgärd att
den endast bör få tillgripas när starka skäl talar för det. För närvarande
får fängsel användas endast om det visar sig att andra medel är
otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande, om det är ound-
gängligen nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller annans
säkerhet till liv eller hälsa, samt vid transport eller annan vistelse utom
anstalten, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Eftersom rymnings-
risken skall beaktas vid valet av anstalt, bör det inte i annat än
undantagsfall finnas behov av att av detta skäl belägga en intagen med
fängsel medan han befinner sig inom anstalten. Omständigheter som
skulle göra det nödvändigt att använda fängsel vid vistelse utanför
anstalten behöver inte innebära att det är nödvändigt att använda fängsel
vid en förflyttning inom anstalten. I sällsynta fall kan dock en intagen
vara så rymningsbenägen att särskilda åtgärder måste vidtas. Så kan
t.ex. vara fallet när en intagen som är placerad i enskildhet eller på
specialavdelning skall förflyttas inom anstalten. Att en intagen är
placerad i enskildhet eller på specialavdelning är dock i sig inte
tillräckligt skäl att använda fängsel vid förflyttning, utan en bedömning
av om det är nödvändigt måste alltid göras i det enskilda fallet.
37
Prop. 1994/95:124
Regeringens förslag: Bestämmelsen om att kroppsvisitation alltid
skall göras efter utevistelse och besök, om det inte är uppenbart
obehövligt, utvidgas till att avse samtliga sluma anstalter och inte
som i dag enbart slutna riksanstalter.
Utredningens förslag: Kriminalvården skall få en generell rätt att
föranstalta om kroppsvisitation.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig i denna
del biträder utredningens förslag. Svea hovrätt och Sveriges Advokat-
samfund menar dock att det är olämpligt att överlämna till Kriminal-
vårdsstyrelsen att meddela begränsningar genom tillämpningsföre-
skrifter. Svea hovrätt ifrågasätter om detta inte strider mot den formella
lagkraftens princip enligt regeringsformen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt utredningen har det inte fram-
kommit något som tyder på att de nuvarande reglerna om kropps-
visitation bör underkastas någon ändring i sak. Utredningen har dock
föreslagit att lagregleringen skall förenklas i enlighet med vad som
gäller beträffande urinprovstagning enligt 52 d § lagen om kriminalvård
i anstalt. Kriminalvården skulle då få en generell rätt att föranstalta om
kroppsvisitation. De närmare förutsättningar skulle, enligt utredningen,
kunna anges i tillämpningsföreskrifter.
För närvarande gäller att kroppsvisitation, om det inte är uppenbart
obehövligt, alltid skall ske när en intagen i en sluten riksanstalt har haft
ett obevakat besök eller återvänder till anstalten efter en utevistelse.
Syftet med denna kroppsvisitation är i första hand att förhindra införsel
av narkotika till anstalten. Som tidigare nämnts är narkotikasituationen
vid de slutna riks- och lokalanstalterna tämligen likartad. Regeringen
föreslår nu att indelningen i riks- och lokalanstalter skall avskaffas.
Kroppsvisitation efter obevakat besök och utevistelser bör då bli regel
vid alla slutna anstalter, om det inte framstår som uppenbart obehövligt,
t.ex. beroende på besökarens person eller liknande. Förutsättningarna
för kroppsvisitation skall framgå av lag även i fortsättningen.
Enligt den nuvarande lydelsen får kroppsvisitation ske för efter-
sökande av föremål som den intagne enligt vad som följer av lagen i
kriminalvård i anstalt inte får inneha. De föremål som här avses är
desamma som avses i bestämmelserna om granskning av försändelser i
26 §, men där talas i stället om otillåtna föremål. För att det inte skall
råda någon oklarhet bör samma uttryck användas genomgående i hela
lagen om kriminalvård i anstalt.
38
Prop. 1994/95:124
Regeringens förslag: Möjligheten att i vissa situationer göra även
annan kroppsbesiktning än ytlig, utan att det finns en särskild
misstanke i de enskilda fallet, utvidgas. Denna möjlighet skall
finnas på alla sluma anstalter och inte som i dag enbart på slutna
riksanstalter.
Regeln om kroppsbesiktning i 28 kap. 13 § rättegångsbalken för-
tydligas så att det klart framgår att män får ta alkoholutandnings-
prov på kvinnor.
Bestämmelsen i lagen om kriminalvård i anstalt om kroppsvisita-
tion och kroppsbesiktning av en kvinna anpassas till rättegångs-
balkens regler för sådana undersökningar.
Utredningens förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Den lagtekniska utformningen är dock annorlunda enligt regeringens
förslag, beroende på att regeringen valt en annan utformning av
bestämmelsen om kroppsvisitation. Utredningen har inte behandlat den
föreslagna ändringen av 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna som yttrar sig är
positiva till utredningens förslag i denna del. Svea hovrätt anser att det
inte utan närmare överväganden kan godtas att tillämpningsområdet för
kroppsbesiktning utan särskild misstanke utökas till samtliga slutna
anstalter.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens be-
dömning att de nuvarande reglerna om kroppsbesiktning har en i allt
väsentlig lämplig utformning.
Utredningen har dock föreslagit en utvidgning av användningen av
annan kroppsbesiktning än ytlig. Enligt nuvarande bestämmelser får
sådan kroppsbesiktning ske vid alla typer av anstalter när anledning
förekommer att föremål som en intagen inte får inneha skall anträffas
på honom. Vid slutna riksanstalter får sådan kroppsbesiktning även ske
när en intagen skall tas in i anstalt, när den intagne skall ta emot eller
har haft obevakat besök, när den intagne återvänder till anstalten efter
vistelse utanför denna och när det sker stickprovsvis eller i anslutning
till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymme inom
anstalten, när den intagne har eller har haft särskild anknytning till detta
utrymme. Beträffande den som inte är intagen i sluten riksanstalt får
däremot endast ytlig kroppsbesiktning företas i dessa situationer. Indel-
ningen i riks- och lokalanstalter föreslås nu upphöra. Som tidigare
angivits är narkotikaproblemen i många fall lika stora vid de nuvarande
slutna lokalanstalterna som vid de nuvarande slutna riksanstaltema.
Genom att utvidga tillämpningsområdet för kroppsbesiktning ökar
kriminalvårdens möjligheter att stävja narkotikahanteringen. Detta syfte
är så viktigt att integritetssynpunktema bör få träda tillbaka. Regeringen
39
ansluter sig därför till utredningens förslag om att de regler som i dag Prop. 1994/95:124
gäller för sluma riksanstalter skall gälla för samtliga slutna anstalter.
I likhet med förslaget om kroppsvisitation bör även bestämmelsen om
kroppsbesiktning ändras så att samma uttryck används i samtliga
paragrafer som behandlar kriminalvårdens rätt att söka efter föremål
som den intagne inte får inneha.
Ändring i rättegångsbalken m.m.
Som tidigare nämnts får kroppsbesiktning och kroppsvisitation enligt
28 kap. 13 § rättegångsbalken utföras av läkare och legitimerade sjuk-
sköterskor. Vilket kön dessa tillhör saknar betydelse. Utöver sådan
sjukvårdspersonal föreskrivs att kroppsbesiktning och kroppsvisitation
av kvinna i huvudsak endast får utföras och bevittnas av en kvinna.
Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med
sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär blodprovs-
tagning får dock verkställas och bevittnas av en man. Reglerna i
28 kap. 13 § rättegångsbalken erhöll sin nuvarande lydelse genom en
lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1993/94:24,
bet. 1993/94:JuU7, rskr. 1993/94:67, SFS 1993:1408). Det lagstift-
ningsärendet syftade bl.a. till att få definitionerna av kroppsvisitation
och kroppsbesiktning mer enhetliga och klart avgränsade, vilket är
viktigt inte minst mot bakgrund av det grundlagsskydd som finns mot
integritetskränkande tvångsåtgärder. I propositionen påpekades - vad
gäller utformningen av det särskilda integritetsskyddet för kvinnor - att
det kan finnas anledning att göra ytterligare överväganden inom ramen
för Polisrättsutredningens arbete. Polisrättsutredningen har ännu inte
slutfört sitt arbete.
Reglerna om kroppsbesiktning av kvinnor ändrades inte i det nämnda
lagstiftningsarbetet. Den enda åtgärd i form av kroppsbesiktning som en
man får utföra på en kvinna är alltjämt tagande av blodprov. Något
annat undantag från huvudregeln att kvinnor skall kroppsbesiktigas av
kvinnor finns inte. Den ändrade definitionen av begreppet kropps-
besiktning har emellertid viss betydelse i detta sammanhang. Det har
bl.a. påtalats att tagande av alkoholutandningsprov numera faller under
definitionen av kroppsbesiktning (se prop. 1993/94:24 s. 45), vilket
eventuellt kan komma att medföra vissa praktiska problem såtillvida att
manliga polismän inte skulle kunna ta utandningsprov på kvinnliga
bilförare vid exempelvis trafikkontroller. Möjligen skulle man kunna
hävda att regeln i 3 § lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov som
talar om att en polisman får ta alkoholutandningsprov, tar över den
generella regleringen i rättegångsbalken. Med en sådan tolkning skulle
det alltså vara tillåtet för manliga polismän att ta utandningsprov på
kvinnliga bilförare.
Det kan konstateras att rättsläget kan sägas vara behäftat med en viss
osäkerhet. Undantaget i rättegångsbalken är snävt formulerat och till sin
karaktär uttömmande. Hänsynen till legalitetsprincipen fordrar en tydlig
avgränsning. Frågan är om man kan mjuka upp formuleringen av 40
undantaget utan att legalitetsprincipen träds for när. En möjlighet vore Prop. 1994/95:124
att man anger att undersökningar inom ramen för undantaget inte bara
skall kunna avse tagande av blodprov utan dessutom ”annan mindre
ingripande provtagning”. Med en sådan lokution får man onekligen en
flexiblare reglering. Samtidigt blir gränsen mellan huvudregel och
undantagsregel mindre skarp. Enligt regeringens mening tillgodoser en
sådan reglering inte kraven på förutsebarhet och tydlighet. Den enda
framkomliga vägen är enligt vår mening att klart ange vilka former av
provtagning som får äga rum inom ramen för undantaget. För att
tillgodose de praktiska ändamål som mycket starkt talar för att
utandningsprov skall få tas av män på kvinnor bör man i den aktuella
föreskriften i rättegångsbalken därför lägga till att utandningsprov får
tas av män på kvinnor. En sådan ordning stämmer också överens med
vad som odiskutabelt gällde före den 1 januari 1994.
Regeringen föreslår därför att regeln i 28 kap. 13 § rättegångsbalken
nu ändras på angivet sätt. Detta hindrar inte på något sätt att
Polisrättsutredningens arbete kan komma att medföra ytterligare och
andra ändringar i den nu aktuella regleringen.
Särskilda regler för kroppsbesiktning och kroppsvisitation av kvinnor
finns också i 52 c § lagen om kriminalvård i anstalt. Även denna
bestämmelse bör anpassas till de nya definitioner av kroppsvisitation
och kroppsbesiktning som anges i rättegångsbalken.
Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för 52 d § KvaL ut-
ökas så att prov får tas även för kontroll av att en intagen inte
använder dopningsmedel som anges i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som berör frågan är
positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel, som trädde i kraft den 1 juli 1992, innehåller
straffbestämmelser för den som uppsåtligen överlåter, framställer, för-
värvar i överlåtelsesyfte, bjuder ut till försäljning eller innehar anabola
steroider eller andra dopningsmedel som avses i lagen. Bruk av dop-
ningsmedel är däremot inte kriminaliserat.
I sitt remissyttrande över departementspromemorian Åtgärder mot
bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott (Ds 1992:19), som låg till
grund för den senaste ändringen av 52 d § lagen om kriminalvård i
anstalt (KvaL), tog Kriminalvårdsstyrelsen upp det ökande problemet
med bruk av anabola steroider. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen var det
41
känt att bruket av sådana preparat kunde ge fysiska skador och mentala Prop. 1994/95:124
störningar som äventyrade de intagnas hälsa samtidigt som säkerheten
och behandlingsarbetet försvårades. Det var enligt styrelsens bedömning
oklart om dessa preparat kunde anses som beroendeftamkallande medel.
Kriminalvårdsstyrelsen föreslog att det skulle införas regler om att den
intagne skulle vara skyldig att lämna urinprov för kontroll av bruk och
förekomst av dopningsmedel, oavsett om preparaten skulle klassas som
beroendeframkallande eller inte.
I samband med att 52 d § KvaL ändrades så att de intagnas generella
skyldighet att lämna urin- och utandningsprov utvidgades till att även
omfatta blodprov anförde departementschefen att blodprover kunde
komma till användning vid olika sorters droger (prop. 1992/93:142 s.
21 och 28). Bestämmelsen formulerades därför så att provtagningen
kunde avse varje form av beroendeftamkallande medel och någon
specificering av medlen sker inte längre i lagtexten. Frågan om kontroll
av anabola steroider behandlades däremot inte i propositionen.
Mot bakgrund av vad som anförts i förarbetena till lagen om förbud
mot vissa dopningsmedel kan formuleringen ”beroendeftamkallande
medel” för närvarande inte anses omfatta dopningsmedel enligt denna
lag. En intagen är således inte enligt nuvarande lagstiftning skyldig att
lämna urinprov för kontroll om han använt dopningsmedel.
Föreningen Styresmän och Assistenter m.fl. vid Kriminalvårdsan-
staltema har i en skrivelse till Justitiedepartementet den 9 februari 1993
hemställt om en lagändring, som möjliggör testning av de intagna för
kontroll av om de har använt anabola steroider. I skrivelsen uttrycktes
oro inför utvecklingen mot ett allt frekventare bruk av anabola steroider
främst bland intagna som sysslar med kroppsbygge.
I förarbetena till lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dop-
ningsmedel anförde departementschefen bl.a. att de anabola steroidernas
verkningssätt tyder på att de på ett allvarligt sätt kan rubba kroppens
normala funktion och ger anledning att befara skadeverkningar i form
av störningar i hormonbalansen och fettomsättningen, vilket bl.a.
innebär förhöjd risk för åderförkalkning och kranskärlssjukdomar.
Ungdomar som ännu inte slutat växa kan stanna i växten om de intar
anabola steroider. Liksom naturligt testeron kan anabola steroider leda
till en bestående virilisering hos kvinnor samt sterilitet hos män. Även
andra skador, bl.a. vissa sällsynta former av cancer, misstänks ha
samband med användningen av anabola steroider. Psykisk påverkan har
också rapporterats (prop. 1990/91:199 s. 16).
Om de intagna var skyldiga att på anmaning lämna prov för kontroll
av om de använt dopningsmedel skulle kriminalvården få ett instrument,
som visar när det finns skäl att vidta mer ingripande åtgärder mot
förekomsten av dopningsmedel. Att bruket av dopningsmedel inte är
kriminaliserat utgör inte något hinder mot en skyldighet för de intagna
att lämna prov för kontroll av att de inte använt dopningsmedel. De
intagna är ju skyldiga att lämna prov för kontroll av om de använt
alkohol, trots att det inte är kriminaliserat att dricka alkohol.
Skyldigheten att lämna urinprov för kontroll av att den intagne inte 42
använt narkotika fanns också innan eget bruk av narkotika kriminali-
serades. Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att urinprov och Prop. 1994/95:124
andra provtagningar bör få användas även för kontroll av att den
intagne inte använt sådant dopningsmedel som anges i 1 § lagen om
förbud mot vissa dopningsmedel.
Regeringens förslag: En bestämmelse införs om omhänder-
tagande av egendom som kan antas bli tagen i beslag i avvaktan
på beslut därom. Någon särskild bestämmelse om knivar, inbrotts-
verktyg och liknande införs inte.
Utredningens förslag skiljer sig från regeringens genom att
omhändertagande i avvaktan på beslag föreslås få ske beträffande egen-
dom som den intagne inte lagligen får inneha.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna
punkt är positiva till förslaget om en bestämmelse angående omhänder-
tagande av egendom i avvaktan på beslut om beslag. Enligt Svea
hovrätts mening bör både narkotika och dopningsmedel omhändertas
enligt den nya bestämmelsen.
De flesta remissinstanser som yttrar sig anser, i motsats till
utredningen, att en bestämmelse om omhändertagande samt förstöring
eller försäljning av knivar, inbrottsverktyg och liknande föremål, bör
införas. Riksåklagaren anser att de av utredningen anförda problemen
med hänvisning till rättssäkerheten inte är av den arten att de motiverar
det mera tungrodda förfarandet med anmälan till polis och åklagare. I
praktiken bör inte avgörandet av om förbudsreglema är tillämpliga eller
inte vara förenat med några större problem. Den bedömningen bör
kunna anförtros anstalten, i all synnerhet som det enligt nuvarande
regler finns möjlighet att påkalla domstolsprövning. Kriminalvårds-
styrelsen instämmer däremot i utredningens överväganden och har för
avsikt att utfärda föreskrifter om hur anstalterna kan påkalla prövning
av åklagare och domstol i dessa fall.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken
får föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om
brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott
förverkat, tas i beslag. Bestämmelser om förverkande finns framför allt
i 36 kap. brottsbalken, men även i andra lagar, t.ex. narkotika-
strafflagen (1968:64), vapenlagen (1973:1176) och lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Prövningen av
förverkande när det inte rör någon som är tilltalad för brott regleras i
lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Huvudregeln är att talan om förverkande skall väckas vid rätten. Enligt
en nyligen beslutad lagändring, som träder i kraft den 1 april 1995, får
43
dock åklagare besluta om förverkande av beslagtagen egendom utan Prop. 1994/95:124
samband med talan om ansvar för brott, om inte egendomen har ett
betydande värde eller det finns särskilda skäl att saken prövas av rätten.
Polisman skall få besluta om förverkande, när ansvarstalan inte skall
föras, under förutsättning att saken är uppenbar och egendomen saknar
saluvärde eller är värd mindre än en tiondel av det basbelopp enligt
lagen om allmän försäkring (1962:381) som gällde när beslaget
verkställdes. Den som drabbas av förverkande skall dock alltid ha rätt
att påkalla domstolsprövning (prop. 1994/95:23 s. 109 ff, bet. 1994/95:
JuU2, rskr. 1994/95:40, SFS 1994:1422).
Enligt 52 c § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL)
skall föremål, som anträffas vid kroppsvisitation och som en intagen
enligt vad som följer av KvaL inte får inneha, omhändertas och
förvaras för hans räkning om inte annat är föreskrivet. I 63 § KvaL
finns bestämmelser om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker och
berusningsmedel. I paragrafen hänvisas till lagen om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m., vilket medför att den omhändertagna
egendomen skall förstöras eller försäljas. Bestämmelserna skall även
tillämpas i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för
insprutning i människokroppen eller i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk eller annan befattning med
narkotika.
Polismyndigheten i Malmö och Kriminalvårdsregionen i Malmö har i
en framställning den 26 juni 1991 till Justitiedepartementet föreslagit att
63 § skall ändras så att den även omfattar föremål som avses i 36 kap.
3 § brottsbalken och i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar
och andra föremål. Enligt skrivelsen är det vanligt att knivar, inbrotts-
verktyg och liknande föremål som tillhör intagna i kriminalvårds-
anstalter lämnas ut till vederbörande i samband med frigivningen. Enligt
skrivelsen är det inte tillfredsställande och dessutom stötande för den
allmänna rättskänslan att personer som dömts till frihetsstraff för
våldsbrott eller inbrott i vissa fall förses med knivar respektive inbrotts-
verktyg när de lämnar anstalten. När framställningen remissbehandlades
fick förslaget ett blandat mottagande. Kriminalvårdsstyrelsen, Kammar-
rätten i Jönköping, Sveriges Advokatsamfund samt Riksåklagaren
tillstyrkte framställningen helt eller delvis, medan Hovrätten över Skåne
och Blekinge, JO, JK och Rikspolisstyrelsen avstyrkte eller ställde sig
tveksamma till förslaget.
När anstaltspersonalen påträffar egendom som är förbjuden enligt
annan lagstiftning än KvaL, t.ex. vapen och knivar, sker omhänder-
tagande i praktiken inte för den intagnes räkning utan i avvaktan på ett
beslut om beslag. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det
bör införas en bestämmelse som uttryckligen ger kriminalvården rätt att
omhänderta sådana föremål i avvaktan på beslut om beslag. Enligt
regeringens uppfattning bör rätten att omhänderta föremål omfatta allt
som kan bli föremål för beslag. Med en sådan avgränsning kommer
man således kunna omhänderta t.ex. egendom som kan antas vara stulen
och föremål som kan användas som inbrottsverktyg, om de påträffas 44
under sådana förhållanden som anges i 36 kap. 3 § brottsbalken. Även
narkotika och dopningsmedel bör, som Svea hovrätt påpekat, omhänder- Prop. 1994/95:124
tas enligt denna bestämmelse.
Som utredningen anfört skulle en rätt för kriminalvårdsanstalt att efter
omhändertagandet även förstöra eller försälja föremål som omfattas av
36 kap. 3 § brottsbalken eller knivlagen vara att jämställa med att
förverka sådana föremål. Detta är emellertid en åtgärd som ligger utan-
för kriminalvårdens egentliga uppgifter. Regeringen föreslår därför i
likhet med utredningen inte någon utvidgning av tillämpningsområdet
för 63 §.
Enligt regeringens förslag får således föremål som kan antas bli tagna
i beslag omhändertas i avvaktan på beslut därom. Anstalten skall så
snart det kan ske anmäla omhändertagandet till polis eller åklagare för
prövning av frågan om beslag och förverkande. Härigenom kan man
hindra att t.ex. knivar och inbrottsverktyg behöver överlämnas till den
intagne vid frigivningen. Det bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen
att meddela närmare föreskrifter härom.
Den ändrade anstaltsindelningen bedöms inte få några ekonomiska
konsekvenser. Inte heller torde de nya reglerna för fördelning av de in-
tagna mellan anstalter av samma slag i sig leda till några kostnads-
ökningar.
De ändringar som ger kriminalvården utökade möjligheter att kontrol-
lera de intagna kommer i första hand att få betydelse för kriminal-
vårdens sätt att arbeta.
Sammantaget bedöms ändringarna inte medföra annat än marginella
kostnadsökningar för kriminalvården.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Med
hänsyn till den tid som kommer att förflyta innan riksdagen fattar beslut
i lagstiftningsärendet torde en lämpligt tidpunkt vara den 1 juli 1995.
De nya reglerna bör bli omedelbart tillämpliga. Detta innebär att de
ändrade reglerna om granskning av försändelser, kroppsvisitation,
kroppsbesiktning, provtagning för kontroll av dopningsmedel och
omhändertagande av egendom gäller även i fall där någon börjat verk-
ställa påföljden innan lagändringen trätt i kraft. Dessa ändrade regler
innebär formellt sett inte att en redan ådömd påföljd skärps i efterhand
och möter därför inte något principiellt hinder.
45
28 kap 13 §
Paragrafens tredje stycke har ändrats så att det framgår att sådan
kroppsbesiktning av en kvinna som endast innebär tagande av alko-
holutandningsprov även får verkställas och bevittnas av en man. Vidare
har några språkliga moderniseringar gjorts i paragrafen.
3 §
Ändringen innebär att indelningen av kriminalvårdsanstalter i riks-
anstalter och lokalanstalter avskaffas. Kriminalvårdsanstalterna kommer
i stället endast att delas in med hänsyn till graden av säkerhet i öppna
respektive slutna anstalter.
Vidare har några språkliga moderniseringar gjorts.
I paragrafens andra stycke har, som skäl för placering i sluten anstalt,
uttrycket påkallat av säkerhetsskäl bytts mot uttrycket nödvändigt av
säkerhetsskäl, utan att någon ändring i sak är avsedd. Tidigare har som
ett exempel på skäl för sådan placering nämnts fara för att den intagne
skall allvarligt störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt
med narkotika. I den nya lydelsen anges i stället uttryckligen att den
som kan befaras missbruka eller på annat sätt ta befattning med
narkotika under verkställigheten företrädesvis skall placeras i en sluten
anstalt. Ändringen innebär således en starkare presumtion för placering
på sluten anstalt i dessa fall. Grunden för placeringen i sluten anstalt är
fortfarande säkerhetsskäl. Vidare har vissa ytterligare språkliga moder-
niseringar gjorts.
Till paragrafens tredje stycke har överförts en bestämmelse om att
placering av intagna som avses i detta stycke företrädesvis skall ske i
sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att
tillgodose kraven på hög säkerhet. Detta framgick tidigare av 6 §, som
behandlar fördelningen mellan riks- och lokalanstalter och som därför
upphävs i övrigt.
Vissa ytterligare språkliga moderniseringar har också skett i para-
grafen.
Prop. 1994/95:124
46
7a §
Paragrafen, som är ny, behandlar fördelning av intagna mellan anstalter
av samma slag, dvs. mellan olika öppna anstalter och mellan olika
sluföa anstalter. Den avser både placering vid intagning i anstalt och vid
ändrad placering under verkställigheten. Paragrafen ersätter i viss
utsträckning bestämmelser i 6 § KvaL och 4 § förordningen (1974:248)
om kriminalvård i anstalt.
I lagrådsremissen föreslogs att paragrafen skulle utformas så att vid
fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag skall efter-
strävas en placering som är ägnad att tillgodose den intagnes behov av
utbildning eller behandling och främja en ändamålsenlig planering av
frigivningen.
I sitt yttrande anförde Lagrådet:
Som framhållits i det betänkande av Fängelseutredningen (SOU
1993:76 s. 116 ff) som ligger till grund för det remitterade förslaget
vilade lagen om kriminalvård i anstalt vid sin tillkomst på uppfattningen
att behandlingsinsatser inte primärt var en uppgift för kriminalvården
utan i första hand borde ankomma på andra samhällsorgan. I enlighet
med vad som framgår av remissprotokollet (avsnitt 5) har under senare
tid särskilda behandlingsprogram utvecklats vid flera anstalter. Även om
denna utveckling fortsätter, torde likväl anstaltsplaceringen beträffande
det övervägande antalet intagna komma att styras av andra faktorer än
önskemål att tillgodose behov av viss behandling eller utbildning. Den
föreslagna avfattningen av förevarande paragraf kan därför framstå som
något missvisande.
Lagrådet ifrågasätter om inte en mera adekvat lydelse av paragrafen
erhålls, om den formuleras i huvudsak enligt Fängelseutredningens
förslag till motsvarande bestämmelse (7 § tredje stycket i den föreslagna
lagen om verkställighet av fängelsestraff). Första meningen av före-
varande paragraf kan då ges den lydelsen att, vid fördelningen av de
intagna mellan anstalter av samma slag, den som har behov av
utbildning eller behandling som anordnas i viss anstalt skall, om det är
lämpligt, placeras i denna. Därefter kan i enlighet med remissförslaget
i en andra mening sägas att i övrigt den placering skall eftersträvas som
är ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen.
Det är givet att i det särskilda fallet en helhetsbedömning av vilken
placering som är den lämpligaste måste göras och att, som också
framhålls i remissprotokollet, de riktlinjer som har kommit till särskilt
uttryck i paragrafen därvid måste vägas mot andra faktorer. Det bör
också framhållas att föreskriften om att en placering som är ägnad att
främja en ändamålsenlig planering av frigivningen skall eftersträvas
innebär att närhetsprincipen även i fortsättningen får stor betydelse vid
beslut om anstaltsplacering, även om den inte avses komma att upp-
rätthållas som en överordnad norm.
Lagtexten har utformats i anslutning till Lagrådets yttrande. När det
gäller fördelningen av intagna mellan anstalter av samma slag skall
enligt bestämmelsen den som har behov av utbildning eller behandling
som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras i denna.
Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja en
ändamålsenlig planering av frigivningen. Som angetts i den allmänna
motiveringen kan dessa olika hänsyn i många fall komma i konflikt med
Prop. 1994/95:124
47
varandra. Som Lagrådet har anfört måste kriminalvården därför alltid Prop. 1994/95:124
göra en helhetsbedömning av den dömdes situation för att avgöra vilken
placering som skall väljas. Avsikten är inte att i paragrafen ge en
heltäckande beskrivning av vad som skall beaktas vid valet mellan
anstalter av samma slag. Utöver detta bör man t.ex. ta hänsyn till
vilken säkerhetsnivå som behövs och till att de intagna som kan befaras
missbruka narkotika och som inte kan förmås att gå igenom behandling
mot sitt missbruk bör hållas åtskilda från andra intagna.
11 §
Denna paragraf, som behandlar s.k. frigång, har ändrats som en följd
av att indelningen i riks- och lokalanstalter avskaffas.
Enligt den nu gällande lydelsen krävs särskilda skäl för att en intagen
i riksanstalt skall medges frigång. Denna utformning av lagtexten valdes
så att det klart skulle framgå att frigång normalt skall beviljas från
lokalanstalt och att frigång från riksanstalt bör komma i fråga endast
undantagsvis (prop. 1974:20 sid. 124). Eftersom anstalterna i framtiden
inte skall delas in med anknytning till om de är inriktade på att
förbereda frigivningen eller inte, finns det inte heller något behov av
särskilda regler om frigång för olika typer av anstalter. Den föreslagna
ändringen är inte avsedd att medföra någon ändring av tillämpningen av
frigångsinstitutet. Av 4 § framgår att verksamheten vid anstalterna
redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne
för tillvaron utanför anstalten, i den utsträckning det kan ske utan att
kravet på samhällsskydd eftersätts. Vid prövning av om en intagen skall
beviljas frigång måste därför säkerhetsaspekterna tillmätas stor bety-
delse. Vid de slutna anstalter där intagna, som kräver en hög säkerhet,
placeras kommer det således inte heller i fortsättningen bli aktuellt med
frigång annat än i undantagsfall. Intagen som avses i 7 § tredje stycket
KvaL skall liksom tidigare inte kunna beviljas frigång.
Vidare har bestämmelsen om att det vid lokalanstalt skall vidtas
särskilda åtgärder för att främja frigång tagits bort. Enligt regeringens
mening finns inte längre behov av en sådan bestämmelse. Det bör på
vanligt sätt överlämnas till Kriminalvårdsstyrelsen att meddela de till-
lämpningsföreskrifter som behövs.
Utredningen har också föreslagit vissa sakliga ändringar av reglerna
om frigång. Regeringen har för avsikt att återkomma till dessa förslag i
det fortsatta arbetet med anledning av utredningens betänkande.
26 §
Liksom tidigare skall gälla att granskning av brev eller andra för-
sändelser endast får ske om det behövs av säkerhetsskäl, alltså inte som
ett led i arbetet med att anpassa den intagne till samhället.
I första stycket behandlas reglerna om granskning i syfte att
undersöka om ett brev eller annan försändelse innehåller något otillåtet 4g
föremål, dvs. föremål som inte får införas till eller innehas i kriminal-
vårdsanstalt. En försändelse till eller från den som är intagen i en sluten
anstalt får generellt granskas för detta ändamål. Beträffande intagna på
specialavdelning gäller liksom förut att sådan granskning alltid skall
ske. Försändelser till eller från den som är intagen i en öppen anstalt
får granskas för detta ändamål om det finns anledning att anta att den
innehåller något otillåtet föremål samt stickprovsvis.
I andra stycket behandlas granskning som syftar till att undersöka om
ett brev eller annan försändelse innehåller något meddelande om
planläggning av brottslig verksamhet, avvikande från anstalt eller något
annat liknande förfarande. Även sådan granskning skall liksom tidigare
vara obligatorisk beträffande försändelser till eller från den som är
intagen på specialavdelning. Beträffande andra intagna får granskning
för detta syfte ske om det finns anledning att anta att en försändelse
innehåller ett sådant meddelande. När det gäller en intagen på sluten
anstalt får sådan granskning även göras om det är nödvändigt med
hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden eller det sker stick-
provsvis. På öppen anstalt blir däremot granskning i detta syfte inte
längre tillåten stickprovsvis, utan endast när det finns anledning att anta
att en försändelse innehåller något meddelande om brottslig verksamhet,
avvikande eller annat liknande förfarande.
Prop. 1994/95:124
29 §
I paragrafens första stycke, där förutsättningarna för besök behandlas,
har endast vissa språkliga moderniseringar skett.
Enligt andra stycket skall undersökning i förväg av om en besökare
dömts för eller är misstänkt för brottslig verksamhet alltid göras om det
behövs för att kunna bedöma om den intagne skall få ta emot besök i ett
särskilt fall eller för att kunna bedöma om besöket skall vara bevakat. I
lagen (1965:94) om polisregister m.m. och i polisregisterkungörelsen
(1969:38) finns bestämmelser om inhämtande av uppgifter från polis-
registret vid sådan undersökning. I den utsträckning det behövs skall
även uppgifter om den besökandes personliga förhållanden i övrigt
hämtas in.
Den språkliga ändringen i det nya tredje stycket är inte avsedd att
medföra någon ändring i sak.
42 §
I paragrafen har gjorts ett tillägg om att fängsel under vissa för-
utsättningar även får användas vid förflyttning inom anstalten. Vidare
har vissa språkliga justeringar gjorts.
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 124
49
52 a §
Prop. 1994/95:124
Paragrafen har fått en ändrad redaktionell utformning.
I första stycket behandlas de fall där kroppsvisitation får ske. I sak är
dessa samma som gäller för närvarande. Uttrycket ”otillåtna föremål”
har valts för att skapa en enhetlig terminologi i samtliga paragrafer som
reglerar kriminalvårdens möjligheter att söka efter föremål som en
intagen inte får inneha. Någon ändring i sak jämfört med den nuvarande
formuleringen är inte avsedd. Eftersom KvaL inte innehåller några
uttryckliga förbud mot innehav av olika föremål, måste bestämmelsen
tolkas mot bakgrund av bestämmelserna om intagnas innehav av egen-
dom i 24 §.
I andra stycket har samlats de fall där kroppsvisitation alltid skall ske
om det inte är uppenbart obehövligt. Detta gäller, liksom tidigare, när
den som skall tas in i anstalt anländer till anstalten. Vidare gäller det
när intagen i sluten anstalt återkommer efter vistelse utanför anstalten
eller har haft obevakat besök. Hittills har detta endast gällt intagna i
sluten riksanstalt.
Den språkliga moderniseringen av tredje stycket innebär inte någon
ändring i sak.
52 b §
Även beträffande kroppsbesiktning har, i enlighet med vad som gäller
beträffande gransknn _ v försändelser och kroppsvisitation, angivits att
syftet med åtgärden skall vara att söka efter ”ett otillåtet föremål”. Det
nya uttrycket är inte avsett att innebära någon ändring i sak.
I paragrafens andra stycke behandlas kroppsbesiktning som sker utan
att det finns en konkret misstanke i det enskilda fallet. De aktuella
fellen anges liksom tidigare genom en hänvisning till bestämmelsen om
kroppsvisitation. Hittills har endast den som är intagen i en sluten riks-
anstalt kunnat underkastas annat än ytlig kroppsbesiktning i de angivna
fellen, men nu utvidgas detta till att gälla intagna i alla slutna anstalter.
När det gäller den som är intagen i öppen anstalt skall liksom tidigare
krävas en konkret misstanke i det enskilda fellet för att annat än ytlig
kroppsbesiktning skall få göras.
52 c §
I första stycket har endast vissa språkliga justeringar gjorts.
Med anledning av rättegångsbalkens nya definitioner av kroppsvisita-
tion och kroppsbesiktning (SFS 1993:1408) har bestämmelsen i andra
stycket om kroppsbesiktning och kroppsvisitation av en kvinna ändrats.
Den nya lydelsen är utformad med 28 kap. 13 § rättegångsbalken som
förebild. Kroppsvisitation som avses i 52 a § tredje stycket KvaL, dvs.
sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och
som endast avser eftersökande av vapen eller annat ferligt föremål, skall
dock även i fortsättningen kunna verkställas och bevittnas av en man.
50
I tredje stycket har i enlighet med de ändringar som gjorts beträffande Prop. 1994/95:124
kroppsbesiktning och kroppsvisitation uttrycket ”föremål som den in-
tagen enligt vad som följer av denna lag inte får inneha” bytts mot
uttrycket ”otillåtet föremål”. Liksom tidigare gäller bestämmelsen
enbart de fall där inte annat är särskilt föreskrivet. Detta undantag har
tidigare syftat främst på regleringen i 63 § om omhändertagande och
förstörande av bl.a. alkoholhaltiga drycker, men kommer nu även att
gälla föremål som omfattas av den nya bestämmelsen i 64 §.
52 rf §
Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse
kontroll av om den intagne använder dopningsmedel. Kontroll av före-
komsten av dopningsmedel kan för närvarande ske genom urinprov. Det
bör anmärkas att undersökningar som avses i denna paragraf enligt
definitionen i rättegångsbalken är att anse som kroppsbesiktning.
64 §
Paragrafen är ny och ger kriminalvården en uttrycklig rätt att omhän-
derta föremål som kan antas bli tagna i beslag i avvaktan på beslut
därom.
I 63 § finns särskilda bestämmelser om omhändertagande och för-
störande eller försäljning av alkoholhaltiga drycker, andra berusnings-
medel och injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk av eller befattning med narkotika.
Föremål som omfattas av denna bestämmelse har undantagits från
tillämpningsområdet för den nya paragrafen. För andra otillåtna föremål
än dem som avses i någon av dessa två paragrafer finns bestämmelser i
52 c §.
Frågan om ett föremål skall tas i beslag eller inte prövas av myn-
digheter utanför kriminalvården. Omhändertagandet skall därför så snart
det kan ske anmälas till den som får fatta beslut om beslag. Det bör
ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter
härom. Prövningen bör i normala fall hinna ske i god tid innan den
intagne skall friges. Skulle prövningen resultera i att föremålet inte skall
tas i beslag kan det i stället bli aktuellt att omhänderta föremålet för den
intagnes räkning i enlighet med 52 c §.
11 §
I första och anara stycket har gjorts vissa språkliga moderniseringar.
I paragrafens tredje stycke har den nuvarande uttryckliga under-
sökningsrätten beträffande medhavda väskor m.m. utgått. Efter den
51
ändring av 28 kap. 11 § rättegångsbalken, som trädde i kraft den 1 Prop. 1994/95:124
januari 1994, ryms en sådan undersökningsrätt under begreppet kropps-
visitation (se prop. 1993/94:24 s. 40 ff).
Ett nytt fjärde stycke har förts in som innebär att kriminalvården får
rätt att i förväg undersöka besökare till intagen på häkte genom att ta in
uppgifter om honom på samma sätt som gäller enligt 29 § andra
stycket lagen om kriminalvård i anstalt.
52
Direktiven för Fängelseutredningen utfärdades den 2 april 1992. Enligt
dessa har utredningen haft till uppgift att göra en genomgripande över-
syn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års
kriminal vårdsreform. Utredningens arbete borde vara avslutat senast
den 1 juli 1993.
Fängelseutredningen påbörjade sitt arbete i maj 1992. Arbetet har
bedrivits så intensivt som varit möjligt för en parlamentariskt samman-
satt kommitté. Underlag till våra överväganden har bl.a. inhämtats
genom ett stort antal studiebesök vid kriminalvårdsanstalter, varvid
personal och intagna beretts tillfälle att lägga fram synpunkter. En brett
upplagd klientelundersökning har genomförts.
Utredningsuppdraget är vidsträckt och inrymmer såväl övergripande
frågor av principiell betydelse som åtskilliga detaljfrågor. Det är därför
uppenbart att den begränsade tid som vi fått till sitt förfogande varit
otillräcklig för djuplodande överväganden och mera genomgripande ana-
lyser i alla frågor.
Det har inte funnits utrymme för att diskutera mera väsentliga
förändringar med avseende på kriminalvårdens arbetsformer och
organisation. Arbetet har därför i huvudsak inriktats på vissa frågor av
grundläggande principiell betydelse och på att åstadkomma en anpass-
ning av regelverket till den utveckling som ägt rum sedan 1974 års
kriminalvårdsreform trädde i kraft.
Bland de förändringar som skett sedan år 1974 intar de som är
betingade av den sedan den 1 januari 1992 gällande nya lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lag-
överträdare en särställning. Kriminalvården har tillförts en kategori
psykiskt störda lagöverträdare som enligt tidigare lagstiftning skulle ha
överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Kraven på kriminalvården att
kunna tillgodose de intagnas behov av psykiatrisk vård har därmed
ökats väsentligt. Vi har gjort den bedömningen att de problem som är
förknippade härmed bör övervägas för sig och inte kopplas samman
med andra frågor om verkställigheten av fängelsestraff. Därför har vi
begärt och medgetts tillstånd att ta upp denna fråga i särskild ordning
efter det att arbetet med ett huvudbetänkande avslutats. Till ett slut-
betänkande om behandlingen av intagna som är psykiskt störda har vi
hänfört också den näraliggande frågan om psykoterapeutisk eller annan
behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn. I övrigt
har alla i direktiven särskilt angivna frågor tagits upp.
När det gäller beslutsgången inom kriminalvården samt domstolspröv-
ningen i kriminalvårdsmål har Domstolsutredningen i sitt betänkande
(SOU 1991:106) redovisat vissa överväganden och lämnat en del
förslag. Frågor om besluts- och besvärsförfarandet har inte behandlats
särskilt i våra direktiv. Det ligger emellertid i sakens natur att frågor av
så central betydelse för kriminalvårdens regelverk måste falla inom
ramen för vårt uppdrag och att det bör ankomma på oss att självständigt
53
lämna förslag om vilken ordning som lämpligen bör gälla. Vi har för
avsikt att behandla även denna fråga i slutbetänkandet.
Under den tid som vi arbetat har det i annan ordning pågått
lagstiftnings- och utredningsverksamhet med avseende på frågor som
har ett nära samband med vårt uppdrag. Nya regler om villkorlig
frigivning har beslutats och trätt i kraft den 1 juli 1993. Väg- och
sjöfyllerikommittén har nyligen lagt fram ett betänkande med bl.a.
förslag om verkställighet av fängelsestraff i särskild ordning för
personer som dömts för grovt rattfylleri. Frågor om brottspåföljd för
ungdomar har utretts av Ungdomsbrottskommittén, vars förslag likaså
redovisats nyligen. Straffsystemkommittén, som har till uppgift att se
över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, till-
sattes samtidigt med Fängelseutredningen. Dess förslag med över-
väganden om bl.a. vilka principer som skall ligga till grund för påföljds-
bestämningen väntas inte föreligga före halvårsskiftet 1994.
Vi har haft kontakt och visst samråd med de ovan nämnda
kommittéerna. Vi har emellertid ansett det nödvändigt att grunda våra
överväganden och förslag på den lagstiftning som gäller nu utan hänsyn
till de ändringar som föreslagits eller kan komma att föreslås av andra
kommittéer. Detta innebär att frågor om verkställighet av fängelsestraff
kan behöva övervägas på nytt mot bakgrund av ändrade förutsättningar
till följd av en eventuell ny lagstiftning. Särskilt kan lagändringar som
grundas på sådana principiella överväganden om påföljdsbestämningen
som ankommer på Straffsystemkommittén få betydelse.
Utgångspunkten för straffverkställigheten måste enligt vår mening
vara brottsbalkens regler om och grundläggande principer för påföljds-
systemet. Ändamålet med fängelsestraffet måste vara detsamma vid
verkställigheten som vid domstolens påföljdsval. Detta bör komma till
uttryck i lagregleringen.
De nya regler om straffmätning och påföljdsval som infördes år 1989
ger uttryck för ett i viss mån ändrat synsätt i förhållande till vad som
gällde tidigare. Vid tiden för 1974 års kriminalvårdsreform gällde
fortfarande som en huvudregel att domstolen skulle fästa särskilt av-
seende vid att påföljden skulle vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället. Regeln gav uttryck för den s.k. behand-
lingstanken. Denna har genom den nya lagstiftningen fått träda i bak-
grunden. Brottets straffvärde och art har tillerkänts en ökad betydelse
för påföljdsvalet på bekostnad av överväganden om vilka åtgärder som
kan vara ägnade att främja den dömdes samhällsanpassning.
Det står mot bakgrund av dagens lagstiftning klart att ingen döms till
ett fängelsestraff därför att han behöver eller har nytta av den be-
handling som kan beredas honom i en kriminalvårdsanstalt. Grunden för
straffet är uteslutande den brottslighet som lagts den dömde till last.
Straffet utmäts i samhällets - inte brottslingens - intresse och är avsett
att tillfoga brottslingen ett obehag som står i proportion till den
brottslighet för vilken han dömts. Det obehag som fängelsestraffet är
avsett att innebära består däri att den dömde under strafftiden skall vara
berövad sin frihet och därmed avskuren från normala kontakter med
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
54
anhöriga och vänner, ställd utanför arbetslivet samt förhindrad att be-
gagna sin fritid efter egna önskemål.
Kriminalvårdens grundläggande uppgift är att verkställa av domstol
utmätta straff. Mot bakgrund av det sagda ankommer det sålunda på
verkställighetsmyndigheten att se till att den som dömts till fängelse är
berövad friheten och vistas i en kriminalvårdsanstalt under den tid som
avsetts med domen. Ett ytterligare krav av grundläggande betydelse är
att den dömde skall förhindras att begå nya brott under den tid som
verkställigheten pågår.
Även om den nuvarande lagstiftningen utgår från att brottet och inte
brottslingen står i centrum för påföljdsbestämningen finns det fort-
farande ett utrymme för att vid påföljdsvalet ta hänsyn till den dömdes
förhållanden. Påföljderna villkorlig dom samt skyddstillsyn med
varianterna kontraktsvård och samhällstjänst utgör alternativ till fängel-
sestraffet. Omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än
fängelse skall särskilt beaktas vid påföljdsvalet. De alternativa påföljds-
formema har således ett företräde framfor fängelse, om inte brottets
straffvärde eller art eller den omständigheten att brottsligheten utgör
återfall är hinder mot annan påföljd än fängelse. Den tilltalades ungdom
eller möjligheterna att få till stånd en angelägen kvalificerad miss-
bruksvård kan ytterligare vidga tillämpningsområdet för alternativen.
Bakom lagens ambition att så långt det är möjligt undvika att fängel-
sestraff utmäts ligger insikten om att straffverkställigheten generellt sett
får negativa konsekvenser. Den som är berövad sin frihet drabbas inte
bara av det tidsbegränsade obehag som avsetts med domen utan straff-
verkställigheten kan i många fall ge mera bestående skadeverkningar.
Den avskildhet från samhället som ffihetsberövandet innebär främjar
inte den dömdes anpassning i samhället utan är snarare ägnad att
motverka denna.
Det är rimligt att sådana förhållanden som med avseende på på-
följdsvalet gett alternativa påföljdsformer ett företräde framför fängelse
beaktas också vid verkställigheten av fängelsestraff. De skadeverkningar
som kan vara förknippade med frihetsberövandet måste motverkas och
sådana åtgärder som trots frihetsberövandet kan vara ägnade att främja
en samhällsanpassning bör vidtas. Det är viktigt att frigivningen för-
bereds så att den dömde efter verkställigheten kommer i så välordnade
sociala förhållanden som möjligt. Behandlingstanken bör - i enlighet
med vad departementschefen uttalade i samband med påföljdsreformen
- fortfarande tillmätas betydelse för straffverkställigheten. Såtillvida får
dock behandlingstanken anses utmönstrad också från verkställighets-
planet att det tvång som utövas inte skall motiveras med hänsyn till den
intagnes behov och intressen.
Regler om verkställigheten av fängelsestraff saknas i brottsbalken och
har i stället hänförts till en särskild lag, lagen (1974:203) om kriminal-
vård i anstalt (KvaL). Vi har utgått från att detta bör gälla också i
fortsättningen. Därvid har vi funnit att KvaL bör ersättas med en ny
lag, till vilken dock åtskilliga bestämmelser från KvaL kan överföras i
oförändrat skick. Vi föreslår att den nya lagen skall benämnas lagen om
verkställighet av fängelsestraff (Fängelselagen). Detta är mot bakgrund
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
55
av vår uppfattning att kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa av
domstol utmätta straff en mera realistisk benämning än den nuvarande.
I 4 § KvaL anges som ett grundläggande mål för kriminalvården i
anstalt uppgiften att främja den dömdes anpassning i samhället och
motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Även om denna mål-
sättning i och för sig inte har något att göra med straffets ändamål är
det uppenbart att den ändå är väl förenlig med grunderna för
påföljdssystemet. Det är vår mening att kriminalvårdens verksamhet
även fortsättningsvis bör präglas av en brottsförebyggande och social
inriktning. Samtidigt är det emellertid tydligt att det föreligger en
konflikt mellan denna inriktning av verksamheten och den grund-
läggande uppgiften att verkställa straff. Sådana åtgärder som är bäst
ägnade att främja den dömdes anpassning i samhället förutsätter som
regel att den avskildhet från samhället som avsetts med straffet bryts
eller att på annat sätt lättnad i verkställigheten medges.
Konflikten mellan kriminalvårdens olika uppgifter uppmärksammas i
4 § KvaL såtillvida att den verksamhet som är inriktad mot den dömdes
rehabilitering begränsas med hänsyn till att kravet på samhällsskydd inte
får eftersättas. Verkställigheten skall sålunda anpassas till vad som
behövs för att motverka att den dömde fortsätter brottslig verksamhet
under den tid verkställigheten pågår. Kravet på samhällsskydd är
emellertid enligt vår mening inte det enda som begränsar kri-
minalvårdens möjligheter att på bästa sätt verka för de dömdas sam-
hällsanpassning. Även i de många fall då detta krav inte kan åberopas
som hinder mot att den som dömts till fängelse vistas utom anstalten
eller medges annan lättnad måste kriminalvården beakta att verk-
ställigheten utformas så att domstolens straffbestämning inte framstår
som åsidosatt. Detta är viktigt för att upprätthålla allmänhetens för-
troende för rättsväsendet.
Vi föreslår mot bakgrund av det sagda att den ifrågavarande
bestämmelsen kompletteras så att det framgår att förutom kravet på
samhällsskydd även ändamålet med straffbestämningen skall beaktas (se
4 § lagförslaget). Tillägget innebär i huvudsak ett förtydligande och en
anpassning av lagregleringen till en ordning som gäller enligt kriminal-
vårdens interna föreskrifter och praxis. Enligt vår mening råder näm-
ligen i allt väsentligt i tillämpningen en rimlig balans mellan kriminal-
vårdens rent repressiva uppgift att verkställa straff och dess uppgift att
verka för de dömdas anpassning i samhället. Dock har det i några fall
förekommit att intagna beviljats lättnad i verkställigheten i form av
vistelser utom anstalten under omständigheter som gjort att det med fog
kunnat sättas i fråga om verkställigheten stått i överensstämmelse med
straffbestämningen. Det är därför inte helt utan betydelse att det av
lagen framgår att straffbestämningen som sådan ibland kan utgöra
hinder mot socialt motiverade friförmåner även när dessa inte kan
förvägras under hänvisning till kravet på samhällsskydd.
Enligt bestämmelsen i 4 § KvaL skall åtgärder som förbereder den
intagne för tillvaron utanför anstalten vidtas redan från straffverkstäl-
lighetens början. Föreskriften är en viktig markering av att hela straff-
tiden skall genomsyras av en strävan att åstadkomma en frigivning till
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
56
så socialt välordnade förhållanden som möjligt. Man bör redan i an-
slutning till intagningen ta ställning till om den dömde för sin framtida
tillvaro i samhället kan ha nytta av utbildnings-, vård- och behand-
lingsinsatser som kan erbjudas inom ramen för straffverkställigheten.
Det ligger emellertid i sakens natur att åtgärder som direkt tar sikte på
frigivningssituationen blir mera aktuella och mera angelägna mot
strafftidens slut. Även en intagen som med hänsyn till kravet på
samhällsskydd varit föremål för stränga säkerhetsmässiga restriktioner
måste mot slutet av verkställigheten ges en rimlig möjlighet att
förbereda sin frigivning. Kravet på samhällsskydd och andra skäl för att
upprätthålla frihetsberövandet måste efter hand som verkställigheten
närmar sig slutet tillmätas allt mindre vikt som hinder mot verksam-
hetens sociala ambitioner. Vi föreslår att detta synsätt markeras genom
att det i 4 § lagförslaget föreskrivs att särskild uppmärksamhet skall
ägnas åt förberedelse av frigivningen under den senare hälften av
verkställigheten i anstalt.
Genom 1974 års kriminalvårdsreform slogs som princip fast att
kriminalvårdens intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vård-
insatser som andra medborgare. Den sålunda knäsatta principen brukar
benämnas ”normaliseringsprincipen”. Till principen knöts som en
huvudregel grundsatsen att den service som de intagna sålunda är
berättigade till skall tillhandahållas av de organ utanför kriminalvården
som normalt har ansvaret för t ex hälso- och sjukvård, socialvård,
arbetsförmedling m.m. Kriminalvården borde bygga upp egna resurser
endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder mot andra
myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande hade sin
grund i kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet.
Vi har inte funnit någon anledning till avsteg från normaliseringsprin-
cipen som sådan. Ett fängelsestraff bör inte innefatta annan begränsning
av den dömdes rättigheter än den som ligger i själva frihetsberövandet
och det tvång som är förknippat med detta. Även grundsatsen att andra
organ än kriminalvården skall ha huvudansvaret för den samhällsservice
av olika slag som de intagna behöver bör stå fast. Grundsatsen kan inte
anses åsidosatt på grund av den utveckling under senare år varigenom
åtskilliga kriminalvårdsanstalter skaffat sig resurser och kompetens för
behandlingsinsatser gentemot bl.a. missbrukare samt män som är dömda
för vålds- eller sexualbrott. Denna utveckling bör enligt vår mening
fortsätta.
En annan princip som slogs fast genom 1974 års kriminalvårdsreform
var den s.k. ”närhetsprincipen”. Den som dömts till fängelse borde i
enlighet med denna princip få avtjäna sitt straff så nära hemorten som
möjligt. Detta skulle underlätta för den dömdes samhällsanpassning
nyttiga kontakter med anhöriga och vänner samt med de samhällsorgan
som enligt normaliseringsprincipen har huvudansvaret för vård- och
stödinsatser i anslutning till frigivningen.
En konsekvent tillämpning av närhetsprincipen förutsätter i vårt för-
hållandevis glest befolkade land strängt taget att intagna av alla slag
lämpligen kan vistas i samma anstalt. Så är emellertid inte fallet. Det
finns ett behov av att fördela de intagna mellan olika anstalter med
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
57
hänsyn till vilka säkerhetsåtgärder som krävs för att förhindra
rymningar och återfall i brott. Det efter hand allt större narkotika-
problemet har gett upphov till ett ytterligare differentieringsbehov.
Missbrukare bör helst inte undergå straffverkställighet tillsammans med
icke missbrukare. Vidare bör intagna som önskar komma till rätta med
sitt missbruk hållas åtskilda från andra missbrukare. Den speciella kom-
petens som byggts upp vid vissa anstalter förutsätter slutligen att dessa
anstalter tillförs sådana intagna som behöver och efterfrågar de
behandlingsinsatser som tillhandahålls. Sammantaget har de olika diffe-
rentieringsbehov som föreligger medfört att närhetsprincipen kommit att
i tillämpningen sättas allt mera åt sidan.
Det är vår uppfattning att den utveckling mot en bättre differentiering
av de intagna som ägt rum varit värdefull och bör fortsätta. Detta
innebär att närhetsprincipen inte kan upprätthållas som en övergripande
norm för anstaltsplaceringama. Ett nära samband med närhetsprincipen
hade den indelning av anstalterna i riksanstalter och lokalanstalter som
gjordes i samband med 1974 års kriminalvårdsreform. Denna indelning
är enligt vår mening inte längre ändamålsenlig.
Enligt den av oss föreslagna fängelselagen skall anstalterna indelas i
öppna och slutna anstalter. Någon ytterligare indelning behöver enligt
vår mening inte lagfästas. Vi anser dock att den av Kriminalvårdssty-
relsen föreslagna indelningen av anstalter i fyra säkerhetsklasser i och
för sig är lämplig för praktiskt kriminalvårdsarbete och att den bör
kunna läggas till grund för uppbyggnaden av kriminalvårdens anstalts-
bestånd och erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Vi föreslår följande bestämmelser för anstaltsplaceringen.
Valet av anstalt står i första hand mellan sluten eller öppen anstalt.
Härvid skall precis som nu gälla att placering i öppen anstalt äger
företräde. För placering i sluten anstalt skall särskilda skäl kunna
åberopas.
Med särskilda skäl för placering i sluten anstalt avses företrädesvis
säkerhetsskäl. Det skall föreligga omständigheter som talar för att be-
vaknings- och kontrollinsatser verkligen behövs för att säkerställa att
den intagne stannar kvar i anstalten och inte fortsätter i brottslig
verksamhet under verkställigheten. Utgångspunkten bör vara att ingen
placeras under mera slutna former än säkerheten i varje enskilt fall
kräver. För en sådan utgångspunkt talar inte bara humanitära skäl utan
också det angelägna i att anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som
möjligt.
Som ett skäl för placering i sluten anstalt anges straffets längd.
Generellt sett är det uppenbart att risken för rymning- eller fritagning
framstår som större ju längre straff den dömde har att avtjäna. Ju
allvarligare brott den dömde gjort sig skyldig till, desto större vikt
måste fästas vid kravet att kriminalvården skall motverka fortsatt
brottslighet under verkställighetstiden. Det som nu sagts utesluter inte
att en bedömning i det enskilda fallet kan ge vid handen att en
långtidsdömd kan placeras i öppen anstalt redan från verkställighetens
början. Möjligen bör någon öppen anstalt reserveras för intagna med
lång kvarstående verkställighetstid, eftersom en sammanblandning av
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
58
dessa med korttidsdömda är ägnat att medföra vissa olägenheter. En
annan omständighet som skall beaktas vid anstaltsplaceringen är
brottslighetens art. Återiällsbenägenheten är generellt sett olika vid
olika slags brottslighet. När det gäller dömda som gjort sig skyldiga till
allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet bör också brottsoffrets trygghet
vägas in i bedömningen av behovet av säkerhetsåtgärder. För den som
tidigare avtjänat fängelsestraff är det vidare uppenbart att valet mellan
sluten och öppen anstalt i mycket blir beroende av hur den tidigare
verkställigheten förlöpt. Som ett särskilt skäl för placering i sluten
anstalt har också angetts den intagnes missbruk av narkotika.
Valet mellan sluten eller öppen anstalt är som tidigare sagts i
huvudsak beroende av en bedömning av vad säkerheten kräver. En
placering i sluten anstalt måste dock i enskilda fall kunna förekomma
utan att säkerhetsskäl kan åberopas. I den mån särskilda utbildnings-
eller behandlingsresurser knyts till en viss sluten anstalt bör intagna som
har behov av och efterfrågar sådan utbildning eller behandling kunna
hänföras till den anstalten oberoende av om den slutna verkstäl-
lighetsformen är påkallad av säkerhetsskäl eller ej. Den som medgetts
frigång för arbete, utbildning eller annat bör, om det i övrigt är
lämpligt, kunna placeras i en sluten anstalt, om denna är mest närbelä-
gen den ort där frigångsverksamheten skall äga rum. För en intagen
som på egen begäran medgetts verkställighet utan gemenskap med andra
intagna finns inte något alternativ till sluten anstalt. Slutligen går det
inte att komma ifrån att ett ändamålsenligt utnyttjande av kriminalvår-
dens resurser ibland förutsätter att intagna som i och för sig är ägnade
för verkställighet i öppen anstalt tillfälligtvis placeras i sluten anstalt.
Som framgår av det följande föreslås i vissa hänseenden olika regler för
slutna och öppna anstalter om kontroll- och säkerhetsåtgärder samt om
friförmåner. De strängare regler som är avsedda att gälla för de slutna
anstalterna bör, i den mån det är möjligt, inte tillämpas i fråga om
sådana intagna som placerats i sluten anstalt utan att säkerhetsskäl före-
legat.
När det gäller fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma
slag redovisas i lagförslaget två sidoordnade principer. Den först
nämnda innebär att en intagen som har behov av utbildning eller
behandling som anordnas vid viss anstalt skall placeras i denna, om det
är lämpligt. Den särskilda kompetens som utvecklats vid vissa anstalter
skall sålunda tas till vara. En ytterligare specialisering av anstalterna
kan såsom tidigare anförts vara av värde. För det andra bör emellertid
fortfarande närhetsprincipen äga viss betydelse med avseende på valet
av anstalt. Detta kommer till uttryck genom att det föreskrivs att den
placering skall eftersträvas som är bäst ägnad att främja en ändamåls-
enlig planering av frigivningen. I allmänhet innebär detta att en place-
ring i närheten av hemorten framstår som fördelaktigast.
Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser om anstaltsplaceringen
av ungdomar och kvinnor.
När det gäller ungdomar föreskrivs nu i 8 § KvaL att den som inte
fyllt 21 år skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, hållas åtskild
från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
59
samhället. Den av oss föreslagna bestämmelsen att den som inte fyllt 21
år skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, placeras i en anstalt
som företrädesvis är avsedd för yngre intagna torde i allt väsentligt ha
samma innebörd. Vi förutsätter att någon eller några anstalter inom var
region reserveras för ett yngre klientel - intagna upp till ca 25 år.
Bestämmelsen är avsedd att i förekommande fall äga tillämpning också
på ungdomar som inte fyllt 18 år. Vi ansluter oss sålunda inte till den
tolkning av FN:s barnkonvention som gjorts i Danmark och som lett till
att intagna under 18 år verkställer straffet på en särskild avdelning vid
vilken all kontakt med intagna över 18 år är utesluten.
Det finns för närvarande endast två anstalter som är avsedda enbart
för kvinnor - Hinseberg och Färingsö. Kvinnliga intagna placeras i
övrigt på särskilda avdelningar vid vissa anstalter som också är avsedda
för män. Vid dessa anstalter förekommer gemensamhet mellan manliga
och kvinnliga intagna under arbetstid och bevakad fritid. Vi har genom
våra anstaltsbesök fått den uppfattningen att renodlade kvinnoanstalter
av olika skäl är klart att föredra. Kvinnorna utgör emellertid en i
förhållande till männen mycket liten klientelgrupp. Inom denna finns
samma behov av differentiering med avseende på säkerhetsåtgärder och
behandlingsinsatser som när det gäller männen. Detta innebär att en
koncentration av kvinnorna till rena kvinnoanstalter skulle åsidosätta
såväl närhetsprincipen som ambitionen att finna ”rätt” placering med
hänsyn till förekommande utbildnings- eller behandlingsbehov. Nuva-
rande ordning måste därför i huvudsak bibehållas. Vi föreslår emellertid
att det i lagen skall föreskrivas dels att kvinna företrädesvis skall
placeras i en anstalt som är avsedd för kvinnor, dels att en kvinna bara
efter att ha gått med på det skall kunna placeras i en anstalt där
gemensamhet med manliga intagna förekommer.
I KvaL finns regler om särbehandling av långtidsdömda som begått
brott av särskilt samhällsfarlig natur. Den grundläggande bestämmelsen
finns i 7 § tredje stycket. Enligt denna bestämmelse skall en intagen
som säkerhetsklassificerats verkställa straffet i en sluten anstalt. Andra
bestämmelser i KvaL anger att anstaltsplaceringen skall avse en riks-
anstalt, företrädesvis en anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose
kraven på hög säkerhet, samt att intagna som avses i 7 § tredje stycket
inte får medges vistelse utanför anstalten i annan form än som särskild
permission med bevakning. Beslut om säkerhetsklassificering meddelas
av Kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet skall omprövas av styrelsen när det
finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående
prövning.
Vi har i första hand haft anledning ta ställning till om det finns behov
av en säkerhetsklassificering i enlighet med gällande ordning. Med hän-
syn till kriminalvårdens ansvar att för vart enskilt fall anordna verkstäl-
ligheten med beaktande av kravet på samhällsskydd och så att ordning
och säkerhet vid anstalterna kan upprätthållas får det förutsättas att det
alldeles oberoende av en på förhand gjord formell säkerhets-
klassificering inte skulle ha kommit i fråga att placera de intagna som
det här gäller i annat än slutna anstalter med hög säkerhet eller att
medge dem ffiförmåner. En fördel med klassificeringen är emellertid att
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
60
den intagne genom denna får ett klart förhandsbesked om att han inte
kan påräkna en lindrigare anstaltsplacering eller friförmåner förrän en
längre tid av verkställigheten förflutit. Klassificeringen är härjämte av
betydelse för allmänhetens förtroende för kriminalvårdens verksamhet.
Den kan uppfattas som ett åtagande från kriminalvårdens sida att fasta
särskilt avseende vid kravet på samhällsskydd när det gäller intagna som
gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet av samhällsfarlig art. Viktigt
i det hänseendet är att den delegation av beslutanderätten i fråga om
anstaltsplacering och friförmåner till myndigheter på lokal nivå som
gäller beträffande intagna i allmänhet inte avser dem som säker-
hetsklassificerats. Vi anser att det finns skäl att bibehålla en säkerhets-
klassificering.
Den kritik som riktats mot gällande ordning för säkerhetsklassificering
har framför allt gällt beslutsordningen. Kritiken har främst kommit från
intagna eller företrädare för dessa. Man har menat att det innebär en
dubbelbestraffning att kriminalvårdsstyrelsen på i huvudsak samma
underlag som legat till grund för rättens straffbestämning beslutar om en
långtgående särbehandling samt att det med hänsyn till rättssäkerheten
inte är acceptabelt att frågan avgörs i annat än domstolsmässiga former.
Vi har för avsikt att ta upp denna fråga i slutbetänkandet i anslutning till
andra frågor om besluts- och besvärsförfärandet i kriminalvårdsfrågor.
De rekvisit för säkerhetsklassificeringen som vi föreslår anknyter i allt
väsentligt till vad som nu gäller enligt 7 § tredje stycket KvaL. Kravet
på en viss lägsta strafftid har dock för all slags brottslighet bestämts till
fyra år. Med hänsyn till att det i praxis sällan förekommit att någon
med kortare strafftid klassificerats har vi inte ansett det nödvändigt att
bibehålla en särbestämmelse för personer som dömts för grov
narkotikabrottslighet. Att sådan brottslighet i allmänhet är att bedöma
som brottslighet av särskilt samhällsfarlig art torde stå klart utan att det
nämns särskilt i lagtexten.
Innebörden av säkerhetsklassificeringen skall enligt vårt förslag vara
densamma som nu. Intagning skall ske till en sluten anstalt. Att
placeringen företrädesvis skall avse en anstalt som uppfyller högt ställda
krav på säkerheten är självklart. Permission och andra friförmåner -
förutom särskild permission under bevakning - får inte medges den som
säkerhetsklassificerats.
I ett särskilt avsnitt av betänkandet tar vi upp frågor om narkotika
inom kriminalvården i anstalt. Som framgår av klientelundersökningen
är andelen missbrukare hög bland de intagna. De problem som detta för
med sig sätter i mycket stor utsträckning sin prägel på kriminalvårdens
verksamhet. Denna har i detta sammanhang två skilda inriktningar. Den
ena innefattar ambitionen att hålla kriminalvårdsanstaltema fria från
narkotika, medan den andra syftar till att på bästa sätt hjälpa de intagna
att komma ifrån sin missbruk. Redan den omständigheten att all
befattning med narkotika utgör brott gör det självklart att narkotika inte
skall få förekomma i anstalterna. Härtill kommer att ett inflöde av
narkotika till anstalterna är ägnat att störa ordningen och säkerheten i
anstalterna. Som ett led i kriminalvårdens rehabiliterande och allmänt
brottsförebyggande uppgift sker ett aktivt påverkansarbete från anstalts-
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
personalen, genom erbjudanden om behandlingsinsatser vid vissa an- Prop. 1994/95:124
stalter samt genom förmedling av stöd- och behandlingsinsatser utanför Bilaga 1
kriminalvården. Ett inflöde av narkotika är ägnat att motverka detta
påverkans- och behandlingsarbete. När det gäller målsättningen att hålla
anstalterna fria från narkotika är framför allt de kontrollåtgärder av
olika slag som står till buds av betydelse. Av största vikt är också
fördelningen av de intagna mellan olika anstalter med hänsyn till deras
missbruksförhållanden.
Vårt förslag redovisas i de avsnitt som behandlar olika delar av verk-
samheten. Sammanfattningsvis kan emellertid sägas att narkotikaproble-
men ligger bakom alla förslag som innefattar möjligheter till skärpta
kontrollåtgärder eller större restriktivitet i fråga om friförmåner.
Mot bakgrund av narkotikasituationen föreslår vi i avsnittet om in-
tagnas kontakt med yttervärlden en skärpning när det gäller reglerna om
brevgranskning vid slutna anstalter. I samma avsnitt behandlas reglerna
om besök till de intagna. Den införsel av narkotika som förekommer
sker i stor utsträckning i samband med besöken. Därför föreslår vi en
skärpning såtillvida att kontrollerade besök skall få förekomma i större
omfattning än enligt nuvarande regler. Vid de slutna anstalter där
narkotikaproblemen är särskilt allvarliga bör som huvudregel gälla att
besök endast får tas emot under kontroll av anstaltspersonal eller på sätt
som omöjliggör fysisk kontakt mellan den intagne och den som besöker
honom.
Problemen med narkotika ligger till en del bakom också de förslag
som redovjsas i avsnittet om vistelser utom anstalt. Förslagen har emel-
lertid också andra grunder.
Enligt 32 § första stycket KvaL kan korttidspermission i form av s.k.
regelbunden permission beviljas, om det inte föreligger påtaglig fora för
fortsatt brottslighet eller avsevärd fåra för annat missbruk. Lagtexten
ger uttryck för en stark restriktivitet när det gäller förutsättningarna för
att av säkerhetsskäl vägra permissioner. Sådan restriktivitet förekommer
inte i tillämpningen. Vi föreslår att lagen anpassas efter den skärpta
praxis som numera förekommer i detta hänseende.
Vi föreslår också - i syfte att motverka permissionsmissbruk och för
att främja en ändamålsenlig användning av permissionsinstitutet - bättre
planering av permissionstillfällena samt ställer krav på att varje enskild
permission skall ha en uttalad och godtagbar ändamålsbestämning. Även
om nuvarande föreskrifter om kvalifikationstider och permissions-
frekvens enligt vår mening i allt väsentligt kan bibehållas som riktlinjer
för att åstadkomma enhetlighet i bedömningen, torde vårt förslag om
bättre planering komma att medföra att permission inte beviljas med
samma regelbundenhet som hittills. Vi föreslår därför att benämningen
”regelbunden permission” byts till ”normalpermission”.
Av stor betydelse för kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet är
möjligheten att med stöd av 34 § KvaL lämna medgivande till att en
vistelse på behandlingshem eller annan vårdinrättning utanför kriminal-
vården får tillgodoräknas som straffverkställighet. Institutet har hittills
inte haft någon särskild benämning utan vanligen kallats ”34 §-place-
62
ring”. Vi anser att institutet bör bibehållas och föreslår att det skall
benämnas ”behandlingsplacering utom anstalt” (49 § lagförslaget).
Vi föreslår inte någon ändring när det gäller förutsättningarna för att
bevilja behandlingsplacering. Dock hänvisar vi till 4 § lagförslaget och
de däri föreslagna allmänna föreskrifterna om att dels verkställigheten
skall utformas så att straffets ändamål beaktas, dels särskild upp-
märksamhet skall ägnas åt förberedelse av den intagnes frigivning under
den senare hälften av verkställigheten i anstalt.
Ett problem med behandlingsplaceringama är att en förhållandevis
stor andel av dem bryts i förtid. När behandlingstiden sträcker sig förbi
tidpunkten för den villkorliga frigivningen är antalet avbrutna behand-
lingar större än antalet fullföljda. För att motverka avbrott vid
tidpunkten för villkorlig frigivning och för att bättre säkerställa att
förmånen av behandlingsplacering reserveras för intagna som verkligen
är motiverade för behandlingen föreslår vi att föreskrift som avses i
26 kap 15 § brottsbalken skall få meddelas i anslutning till att medgi-
vandet till behandlingsplacering lämnas. När den avsedda behand-
lingstiden sträcker sig längre än till tidpunkten för den villkorliga
frigivningen föreligger ytterligare ett problem som ibland varit till
allvarlig olägenhet för tillämpningen. Problemet hänger samman med att
kostnadsansvaret för den behandling som är avsedd att äga rum efter
frigivningen ligger inte på kriminalvården utan på den kommunala
socialtjänsten. Av skäl som närmare anges i det ifrågavarande avsnittet
av betänkandet föreslår vi att detta kostnadsansvar skall övergå till
kriminalvården.
I samma avsnitt behandlar vi också frigångsinstitutet. Därvid hänvisar
vi till den allmänna bestämmelsen i 4 § lagförslaget. Att ändamålet med
straffbestämningen skall beaktas bör hindra en sådan extensiv
tillämpning av frigångsinstitutet som någon gång förekommit och då
utsatts för allvarlig kritik. Vidare markeras (51 § lagförslaget) att det
skall föreligga ett behov av särskilda stödåtgärder hos den intagne för
att frigång skall beviljas. En tillämpning av frigångsinstitutet enligt de
förslagna reglerna är enligt vår uppfattning väl förenlig med
fängelsestraffets ändamål. När frigång utgör en förutsättning för att
åstadkomma acceptabla frigivningsförhållanden eller motverka bestående
skadliga effekter av straffet och hinder mot frigång inte möter med
hänsyn till kravet på samhällsskydd, skulle det tvärtom strida mot
straffbestämningens ändamål att avstå från tillämpningen.
Vi föreslår ingen lagändring när det gäller förutsättningarna för in-
tagna att delta i fritidsverksamhet utom anstalten.
Arbete och utbildning m.m. vid anstalterna behandlas i ett särskilt
avsnitt. Vi föreslår att nuvarande bestämmelser om sysselsättningsplikt
står fäst.
I syfte att försvåra införseln av narkotika till anstalterna samt narkoti-
kahandel mellan de intagna under anstaltsvistelsen föreslår vi skärpta
bestämmelser när det gäller intagnas rätt att i anstalten inneha kontanter
samt andra personliga tillhörigheter än kontanter. Vi menar härvid att
intagna i sluma anstalter inte skall behöva ha någon tillgång alls till
kontanter, om kriminalvården - såsom vi förespråkar - låter utfärda be-
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
63
talkort som kan användas vid kioskinköp och för liknande ändamål. För
att hindra att annan valuta än kontanter kommer till användning vid
narkotikatransaktioner mellan de intagna föreslår vi att dels de intagnas
rätt till innehav i anstalten av personliga tillhörigheter skall begränsas
till föremål av mindre värde, dels att överlåtelser av sådana föremål till
andra intagna skall vara otillåtna.
I avsnittet om kontrollåtgärder mot intagna redovisar vi följande
förslag till lagändringar.
Vi föreslår en bestämmelse som medger kriminalvården rätten att
genom husrannsakan underkasta den intagnes bostadsrum i anstalten
samt väskor och andra förvaringsanordningar kontroll. Kriminalvården
har hittills - mot bakgrund av uttalanden i lagförarbeten - ansett sig ha
sådan rätt utan särskilt lagstöd. Vi menar emellertid att regerings-
formens bestämmelser om mänskliga fri- och rättigheter torde förutsätta
att frågan lagregleras.
När det gäller bestämmelserna om skyddsvisitation och annan kropps-
visitation föreslår vi ingen ändring i sak. Vi förespråkar emellertid en
förenkling av lagregleringen.
De kontrollåtgärder som i praktiken har störst betydelse för kampen
mot narkotika i anstalterna är urinprovstagning och andra former av
kroppsbesiktning. Vi anser att den nuvarande lagstiftningen i och för sig
ger kriminalvården tillräckliga möjligheter att tillgripa dessa kontroll-
åtgärder. Den av oss föreslagna ändringen när det gäller anstalts-
indelningen medför dock att den mest ingripande formen av kropps-
besiktning kommer att få användas även i sådana anstalter som nu hän-
förs till kategorin slutna lokalanstalter. Vi anför i sammanhanget också
skäl för att kriminalvården bör införskaffa en sådan urintestapparat som
medger tekniska förutsättningar för att genom urinprovstagning konsta-
tera om en person förvarar narkotika i kroppen.
Efter förebild i rättegångsbalken föreslår vi en regel om att pro-
portionalitetsprincipen skall beaktas vid användningen av tvångsmedel
inom kriminalvården.
En intagen som under verkställigheten i anstalt bryter mot anbefalld
ordning eller meddelade anvisningar kan enligt gällande bestämmelser
tilldelas disciplinär bestraffning i form av antingen varning eller tids-
tillägg, dvs. ett förordnande om att viss tid inte skall inräknas i
verkställigheten. Vid sidan av eller ibland i stället for den såsom
disciplinstraff betecknade sanktionen kan disciplinförseelsen medföra
andra för den intagne negativa följder. Vanligt är att kvalifikationstiden
för medgivande till permission eller annan utevistelse ändras. Det
förekommer också att den intagne utsätts för s.k. ”knalltransport”, dvs.
förflyttning till säkrare anstalt.
Vi föreslår att sådana åtgärder som nu kan motiveras bara av behand-
lingsskäl eller säkerhetsskäl men som i realiteten vidtas som reaktion på
en disciplinär förseelse bör ingå i ett mera differentierat disciplinärt
sanktionssytem. Det är i viss mån en fråga om rättssäkerhet att saker
och ting ges sin rätta benämning.
Härtill kommer ytterligare ett skäl för den av oss i detta hänseende
föreslagna ordningen. Frågan om s.k. fakultativ villkorlig frigivning
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
64
övervägs för närvarande av Straffsystemkommittén. Det ankommer
därvid på kommittén att ta ställning till frågan i vad mån den intagnes
uppförande under verkställigheten skall få inverka på tidpunkten för den
villkorliga frigivningen. Om uppförandet skall beaktas vid prövningen
av frigivningsfrågan måste detta emellertid göras på ett sådant sätt att
det inte kan uppfattas som en dubbelbestraffning för förseelser som
redan medfört sanktioner i annan ordning. En förutsättning för ett
sådant system med fakultativ villkorlig frigivning som Straffsystemkom-
mittén sålunda skall överväga är enligt vår mening en ordning för
disciplinär bestraffning som innebär att det klart kan utredas vilka
åtgärder av disciplinär natur som vidtagits mot den intagne.
Enligt nuvarande ordning kan disciplinära sanktioner tillämpas bara i
fråga om förseelser som begåtts under vistelsen i anstalt. Permissions-
missbruk o.dyl. kan inte bestraffas disciplinärt, men föranleder regel-
mässigt att kvalifikationstiden för ny permission påverkas till den
intagnes nackdel. Med vår inställning att åtgärder som vidtas av i
realiteten disciplinära skäl skall ges sin rätta benämning följer att vi vill
att disciplinsystemet skall äga tillämpning också i fråga om förseelser
som begåtts i samband med permission eller annan medgiven ute-
vistelse. Överväganden om en ordning med fakultativ villkorlig ffi-
givning spelar också i det här sammanhanget en roll.
Som framgått av det anförda föreslår vi att beslut om ändrad
kvalifikationstid för permission eller annan utevistelse samt om
föi flyttning av disciplinära skäl till säkrare anstalt eller avdelning
formellt skall anses som disciplinära sanktioner.
När det gäller det disciplinära sanktionssystemet redovisar vi i övrigt
följande överväganden och förslag.
En rimlig reaktion på inte alltför allvarliga förseelser av förstagångs-
natur är att varning meddelas. Varning bör sålunda stå kvar som sank-
tionsform.
Viss kritik har riktats mot tidstillägget som sanktionsform. Det har
ansetts som en verkningslös sanktion mot dömda med lång kvarstående
verkställighetstid. När det gäller intagna med så korta straff att
villkorlig frigivning inte kommer i fråga har det vidare hävdats att
tidstillägget, vilket beslutas inte av domstol utan av myndighet inom
kriminalvården, strider mot åtaganden i internationella konventioner.
Vår uppfattning är att tidstillägget fortfarande får betraktas som ett
lämpligt disciplinärt sanktionsmedel när det gäller intagna med en så
kort återstående strafftid att det föreligger en tydlig koppling mellan
förseelsen och disciplinbeslutets effekt. Tidstillägget bör sålunda
behållas, dock med den med hänsyn till konventionsåtagandena gjorda
begränsningen att tillägget i det enskilda fallet inte får medföra att den
intagne är berövad friheten under längre tid än som följer av det av
domstol utmätta straffet.
Den kritik som nu anförts mot användningen av tidstillägg när det
gäller intagna med lång kvarstående strafftid har vi funnit berättigad.
Det föreligger därför behov av ytterligare sanktionsmedel. Som sådana
föreslår vi avdrag på den ersättning som utgår till intagen för deltagande
i anvisad verksamhet - arbete eller studier - samt ensamvistelse i den
Prop. 1994/95:124
Bilaga 1
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 124
intagnes bostadsrum. När det gäller den först nämnda sanktionsformen Prop. 1994/95:124
hänvisar vi till att löneavdrag förekommer som disciplinåtgärd i åt- Bilaga 1
skilliga sammanhang. Förslag om isolering som disciplinär sanktion har
framförts tidigare och då avvisats. Vårt förslag skiljer sig på så vis från
det tidigare att vi menar att enrumsvistelsen skall verkställas i den
intagnes bostadsrum. Därmed minskas den risk för skadeverkningar som
anförts som skäl mot det tidigare förslaget. Farhågorna om skade-
verkningar anser vi f.ö. något överdrivna med hänsyn till att flertalet av
de intagna som kan tänkas drabbade av sanktionen har åtskillig
erfarenhet av enrumsvistelse under avsevärt svårare förhållanden i sam-
band med anhållande och häktning.
Sammanfattningsvis innefattar det av oss föreslagna differentierade
sanktionssystemet följande sanktionsformer: Varning, tidstillägg, löne-
avdrag, förbud mot vistelse utom anstalt, förflyttning till annan avdel-
ning eller anstalt samt ensamvistelse i den intagnes bostadsrum.
66
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksdagens
ombudsmän (JO), Justitiekanslem (JK), Domstolsverket, Svea hovrätt,
Norrköpings tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kam-
marrätten i Jönköping, Länsrätten i Södermanlands län, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsnämnden,
Stockholms andra övervakningsnämnd, Övervakningsnämnden i
Borlänge, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Straffsystemkommittén
(Ju 1992:06), Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Statens institutions-
styrelse, Jämställdhetsombudsmannen, Barnombudsmannen, Social-
tjänstkommittén (S 1991:07), Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Statens invandrarverk, Malmö
kommun, Örebro stad, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste-
männens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen
Sveriges polischefer, Akademikerförbundet SSR, Föreningen Styresmän
och Assistenter m.fl. vid Kriminalvårdsanstaltema (SAK), Föreningen
Sveriges Frivårdstjänstemän, Svenska Fångvårdssällskapet, Riksför-
bundet Frivilliga Samhällsarbetare (RFS), Svenska Röda korset,
Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges Frikyrkosamråd, Brottsoffer-
jourernas Riksförbund (BOJ), Riksorganisationen för Kvinnojourer i
Sverige (ROKS) och Svenska Skyddsförbundet.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF)
har avstått från att yttra sig över betänkandet.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagar-
myndigheten i Göteborg och vid regionåklagarmyndighetema i Kalmar,
Vänersborg och Gävle.
Kriminalvårdsstyrelsen har bifogat yttrande från samtliga region-
myndigheter. Kriminalvårdsstyrelsen har även hållt en hearing med rep-
resentanter från olika regionala och lokala myndigheter.
Malmö kommun har har som svar i ärendet hänvisat till yttrande från
kommunstyrelsens socialutskott.
Landsorganisationen i Sverige har som yttrande över remissen över-
lämnat yttrande från Statsanställdas förbund.
Centralorganisationen SACO/SR har som svar överlämnat yttrande
från Sveriges psykologförbund samt hänvisat till yttrandet från Akade-
mikerförbundet SSR. Sveriges psykologförbund har i sin tur åberopat
ett yttrande från leg psykolog Stefan Andersson, ordförande i Sveriges
Kriminalvårdspsykologers förening.
I yttrandet från Sveriges Frikyrkosamråd deltar även Sveriges kristna
råd.
67
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 28 kap. 13 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
28 kap.
13 §'
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan. Är
fora i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas av
polisman.
Förrättning, som är av mera vä-
sentlig omfattning, skall verk-
ställas inomhus och i avskilt rum.
\krkställes den av annan än
läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat tro-
värdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas av annan än läkare
eller legitimerad sjuksköterska.
Annan mera ingående under-
sökning må utföras endast av
läkare.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av annan
än kvinna, läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Kroppsvisitation
som enbart innebär att föremål
som en kvinna har med sig under-
söks och kroppsbesiktning som
enbart innebär blodprovstagning
får dock verkställas och bevittnas
av en man.
Förrättning, som är av mera vä-
sentlig omfattning, skall verk-
ställas inomhus och i avskilt rum.
Mrkställs den av någon annan än
en läkare, skall såvitt möjligt ett
av förrättningsmannen anmodat
trovärdigt vittne närvara. Blod-
prov får inte tas av någon annan
än en läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska. Annan mera ingående
undersökning får utföras endast av
läkare.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av
någon annan än en kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska.
Kroppsvisitation som enbart inne-
bär att föremål som en kvinna har
med sig undersöks och kropps-
besiktning som enbart innebär att
blodprov eller alkoholutandnings-
prov tas får dock verkställas och
bevittnas av en man.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
Senaste lydelse 1993:1408.
68
Prop. 1994/95:124
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fraga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 6 § skall upphävas,
dels att 3, 7, 11, 26, 29, 42 och 52 a-d §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3
Kriminalvårdsanstalt är riksan-
stalt eller lokalanstalt.
Riksanstalt, lokalanstalt eller av-
delning av anstalt är öppen eller
sluten. För placering av sådana
intagna som avses i 20 a § kan
sluten avdelning inrättas som spe-
cialavdelning med särskild över-
vakning och begränsad gemen-
samhet mellan de intagna.
Regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer, förordnar
vilka anstalter som är riksanstalter
eller lokalanstalter, vilka anstalter
eller anstaltsavdelningar som är
öppna eller slutna och vilka slutna
avdelningar som är specialavdel-
ningar.
Vad i denna lag sägs om öppen
eller sluten anstalt gäller även
öppen eller sluten avdelning av
anstalt.
7
Vid fördelning av de intagna
mellan öppna och slutna anstalter
iakttages följande.
Intagen bör placeras i öppen
anstalt, om icke annan placering
nya paragrafer, 7 a § och 64 §, av
Föreslagen lydelse
§2
En kriminalvårdsanstalt eller en
avdelning av en anstalt är med
hänsyn till graden av säkerhet
öppen eller sluten. För placering
av sådana intagna som avses i
20 a § kan en sluten avdelning in-
rättas som specialavdelning med
särskild övervakning och be-
gränsad gemensamhet mellan de
intagna.
Regeringen eller den myndighet,
som regeringen bestämmer, beslu-
tar vilka anstalter eller anstalts-
avdelningar som är öppna eller
slutna och vilka slutna avdelningar
som är specialavdelningar.
Vad i denna lag sägs om en
öppen eller en sluten anstalt gäller
även en öppen eller en sluten
avdelning av en anstalt.
§3
Vid fördelning av de intagna
mellan öppna och slutna anstalter
skall följande iakttas.
En intagen bör placeras i en
öppen anstalt, om inte placering i
2 Senaste lydelse 1980:930
3 Senaste lydelse 1988:622.
69
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 124
är påkallad med hänsyn till säker-
hetsskäl eller med hänsyn till att
möjlighet bör beredas honom till
sådant arbete eller sådan under-
visning, utbildning eller särskild
behandling som icke lämpligen
kan anordnas i öppen anstalt. Vid
bedömningen av om säkerhetsskäl
påkallar annan placering skall
bland andra omständigheter beak-
tas om fara föreligger för att den
intagne skall avvika eller allvarligt
störa ordningen genom att nyttja
eller förfara olagligt med narko-
tika.
Den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i annat
fall har dömts till fängelse i lägst
två år för grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling som av-
ser narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller med-
verkan till brott som nu angetts
skall placeras i sluten anstalt, om
det med hänsyn till arten av hans
brottslighet eller annars kan be-
faras att han är särskilt benägen
att avvika eller fortsätta en brotts-
lig verksamhet av allvarlig karak-
tär innan verkställigheten i anstalt
har avslutats.
Prövning av om placering i
sluten anstalt skall ske med stöd
av tredje stycket skall ske så snart
verkställighet påbörjas eller annars
så snart det finns anledning till
det. Ett beslut om sådan placering
skall omprövas när det finns an-
ledning till det, dock alltid inom
sex månader från föregående pröv-
ning.
en sluten anstalt är nödvändig av
säkerhetsskäl eller för att ge den
intagne möjlighet till sådant arbete
eller sådan undervisning, utbild-
ning eller särskild behandling som
inte lämpligen kan ordnas i en
öppen anstalt. Vid bedömningen
av om det av säkerhetsskäl är nöd-
vändigt med placering i en sluten
anstalt skall bland andra omstän-
digheter beaktas om det finns risk
för att den intagne skall avvika.
Den som kan befaras missbruka
eller på annat sätt ta befattning
med narkotika under verkställig-
heten skall företrädesvis placeras i
en sluten anstalt.
Den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i annat
fall har dömts till fängelse i lägst
två år för grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling som av-
ser narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller med-
verkan till brott som nu angetts
skall placeras i en sluten anstalt,
om det med hänsyn till arten av
hans brottslighet eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen
att avvika eller fortsätta en brotts-
lig verksamhet av allvarlig karak-
tär innan verkställigheten i anstalt
har avslutats. Placeringen skall
företrädesvis ske i en sådan anstalt
eller avdelning av anstalt som är
särskilt lämpad att tillgodose kra-
ven på hög säkerhet.
Prövning av om placering i en
sluten anstalt skall ske med stöd
av tredje stycket skall ske så snart
verkställighet påbörjas eller annars
så snart det finns anledning till
det. Ett beslut om sådan placering
skall omprövas när det finns an-
ledning till det, dock alltid inom
sex månader från föregående pröv-
ning.
Prop. 1994/95:124
Bilaga 3
70
7 a § Prop. 1994/95:124
Vid fördelningen av de intagna Bilaga 3
mellan anstalter av samma slag
skall eftersträvas en placering som
är ägnad att tillgodose den in-
tagnes behov av utbildning eller
behandling och främja en än-
damålsenlig planering av frigiv-
ningen.
11 §4
För att underlätta anpassningen i
samhället kan den som är intagen
i lokalanstalt medges att under
arbetstid utföra arbete eller del-
taga i undervisning, utbildning
eller annan särskilt anordnad verk-
samhet utom anstalten. Vid anstalt
som nu sagts bör särskilda
åtgärder vidtagas för att främja
verksamhet av detta slag.
Medgivande som avses i första
stycket kan lämnas även den som
är intagen i riksanstalt, om sär-
skilda skäl föreligger. Vid som
har sagts nu gäller dock inte en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.
För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen medges
att under arbetstid utföra arbete
eller delta i undervisning, ut-
bildning eller annan särskilt an-
ordnad verksamhet utanför an-
stalten. Detta gäller inte en inta-
gen som avses i 7 § tredje stycket.
26 §5
Brev eller andra försändelser till
eller från den som är intagen i
sluten riksanstalt skall granskas
för undersökning av om de inne-
håller något otillåtet föremål.
Finns det anledning anta att en
försändelse innehåller ett sådant
föremål, får granskning i detta
syfte ske även av en försändelse
till eller från den som är intagen i
annan anstalt, om det är påkallat
av säkerhetsskäl.
Brev eller andra försändelser till
eller från den som är intagen i en
sluten anstalt får granskas för att
undersöka om de innehåller något
otillåtet föremål. Beträffande den
som är intagen på special-
avdelning skall en sådan gransk-
ning alltid göras. Finns det
anledning att anta att en försän-
delse innehåller ett sådant föremål
eller sker det stickprovsvis, får
granskning i detta syfte göras
även av en försändelse till eller
från den som är intagen i en
öppen anstalt.
4 Senaste lydelse 1988:622.
5 Senaste lydelse 1991:1133.
71
Beträffande den som är intagen
på specialavdelning, skall gransk-
ningen av brev eller andra för-
sändelser även syfta till att under-
söka om de innehåller något med-
delande om planläggning av
brottslig verksamhet, avvikande
eller något annat liknande för-
färande. När det är påkallat av
säkerhetsskäl, får granskning i
detta syfte även ske stickprovsvis
beträffande intagna i allmänhet
samt, beträffande den som är in-
tagen i sluten anstalt, om det är
nödvändigt med hänsyn till hans
särskilda förhållanden.
Första och andra styckena gäller ej
sådant brev som enligt 25 § skall
vidarebefordras utan granskning.
Om en intagen under utred-
ningen av ett disciplinärende hålls
avskild från andra intagna, får han
också hindras från kontakter med
andra personer genom brev i den
mån det är oundgängligen nödvän-
digt för att syftet med utredningen
inte skall äventyras.
29 §6
Intagen får mottaga besök i den
utsträckning det lämpligen kan
ske. Han får ej mottaga besök
som är ägnat att äventyra säker-
heten i anstalten eller som kan
motverka hans anpassning i sam-
hället eller eljest vara till skada
Beträffande den som är intagen
på en specialavdelning skall
granskningen av brev eller andra
försändelser även syfta till att
undersöka om de innehåller något
meddelande om planläggning av
brottslig verksamhet, avvikande
eller något annat liknande för-
farande. Granskning i detta syfte
får också göras beträffande andra
intagna, när det finns anledning
att anta att en försändelse inne-
håller ett sådant meddelande.
Beträffande den som är intagen i
en sluten anstalt får sådan gransk-
ning även göras om det finns
anledning att anta att planlägg-
ning av brottslig verksamhet,
avvikande eller något annat lik-
nande förfarande pågår vid an-
stalten eller granskningen är nöd-
vändig med hänsyn till den
intagnes särskilda förhållanden
eller sker stickprovsvis.
Första och andra stycket gäller
inte sådana brev som enligt 25 §
skall vidarebefordras utan gransk-
ning.
Om en intagen under utred-
ningen av ett disciplinärende hålls
avskild från andra intagna, får den
intagne också hindras från kon-
takter med andra personer genom
brev i den utsträckning det är
oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall
äventyras.
Prop. 1994/95:124
Bilaga 3
En intagen får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. En intagen får inte ta emot
besök som kan äventyra säker-
heten i anstalten eller som kan
motverka den intagnes anpassning
i samhället eller annars vara till
Senaste lydelse 1993:1410.
72
för honom eller annan. Om en
intagen under utredningen av ett
disciplinärende hålls avskild från
andra intagna, får han också
vägras besök i den mån det är
oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall
äventyras.
Till underlag för bedömningen
av om den som är intagen i sluten
riksanstalt skall i ett särskilt fall få
ta emot besök skall i förväg under-
sökas om den besökande har
dömts eller är misstänkt för all-
varlig brottslig verksamhet. I den
utsträckning det behövs och
lämpligen kan ske skall upplys-
ningar också inhämtas om hans
personliga förhållanden i övrigt.
Vid som har sagts nu gäller ej, i
den mån det är uppenbart obe-
hövligt på grund av att den
besökande är känd eller av annat
skäl.
Till underlag för bedömningen
av om den som är intagen i annan
anstalt än sluten riksanstalt skall i
ett särskilt fall få ta emot besök
får en sådan kontroll som avses i
andra stycket göras i den mån det
är påkallat av säkerhetsskäl.
Tjänsteman vid anstalten skall
vara närvarande vid besök, om det
är påkallat med hänsyn till
säkerheten. Vid besök av advokat
som biträder den intagne i en
rättslig angelägenhet får tjänste-
man närvara endast om advokaten
eller den intagne begär det.
Som villkor för besök kan av
skada för den intagne eller annan.
Om en intagen under utredningen
av ett disciplinärende hålls avskild
från andra intagna, får den intagne
också vägras besök i den utsträck-
ning det är oundgängligen nöd-
vändigt för att syftet med utred-
ningen inte skall äventyras.
Om det behövs för att kunna
bedöma om en intagen skall få ta
emot besök i ett särskilt fall eller
om ett besök skall vara kontrol-
lerat, skall i förväg undersökas
om den besökande har dömts eller
är misstänkt för brottslig verksam-
het. I den utsträckning det behövs
skall upplysningar också inhämtas
om den besökandes personliga för-
hållanden i övrigt.
Prop. 1994/95:124
Bilaga 3
Om det behövs med hänsyn till
säkerheten, skall en tjänsteman vid
anstalten vara närvarande vid
besöket eller detta ske under
sådana förhållanden att den in-
tagne och den besökande inte kan
överlämna föremål till varandra
(kontrollerat besök). Besök av en
advokat som biträder den intagne i
en rättslig angelägenhet skall vara
kontrollerat bara om advokaten
eller den intagne begär det.
säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.
73
42 §7
Vid transport av intagen skall
såvitt möjligt tillses att han ej
utsattes för obehörigas uppmärk-
samhet.
Vid transport av en intagen skall
såvitt möjligt ses till att han inte
utsätts för obehörigas uppmärk-
samhet.
Prop. 1994/95:124
Bilaga 3
Om det är nödvändigt av säker-
hetsskäl, får den intagne vid
transport eller annars under vis-
telse utom anstalten beläggas med
fängsel.
Kan befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall
läkares medgivande till transporten inhämtas.
Om det är nödvändigt av säker-
hetsskäl, får den intagne beläggas
med fängsel vid förflyttning inom
anstalten samt vid transport eller
annan vistelse utanför anstalten.
52 a §'
Om det inte är uppenbart obe-
hövligt, skall den som intages i
kriminalvårdsanstalt vid ankomsten
till anstalten kroppsvisiteras för
eftersökande av föremål som han
enligt vad som följer av denna lag
ej får inneha.
I övrigt får en intagen kropps-
visiteras för eftersökande av före-
mål som nyss sagts när
1. anledning förekommer att
sådant föremål skall anträffas på
honom,
2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till större under-
sökning som av säkerhetsskäl görs
av utrymmen inom anstalten och
den intagne har eller har haft
särskild anknytning till utrymme
som berörs av undersökningen,
3. den intagne skall mottaga
eller har haft obevakat besök,
eller
4. den intagne efter vistelse
utanför anstalten kommer åter till
denna.
Om det inte är uppenbart obe-
hövligt, skall den som är intagen i
sluten riksanstalt kroppsvisiteras
då han har haft besök som avses i
En intagen får kroppsvisiteras
för att söka efter otillåtna föremål
när
1. det finns anledning att anta
att ett sådant föremål skall an-
träffas på honom,
2. han återkommer efter en vis-
telse utanför anstalten,
3. han skall ta emot eller har
haft okontrollerat besök, eller
4. det görs stickprovsvis eller i
anslutning till en större under-
sökning som av säkerhetsskäl görs
av ett utrymme inom anstalten och
den intagne har eller har haft sär-
skild anknytning till utrymmet som
berörs av undersökningen.
Den som skall tas in i anstalt
skall kroppsvisiteras när han an-
länder till anstalten, om det inte
är uppenbart obehövligt. Det-
samma gäller när en intagen i
7 Senaste lydelse 1982:401.
8 Senaste lydelse 1982:401.
74
andra stycket 3 samt i fall som
anges i andra stycket 4.
Vid som har sagts i andra
stycket utgör ej hinder mot att i
annat fall företages sådan ytlig
kroppsvisitation som bedömes
nödvändig av säkerhetsskäl och
som endast avser eftersökande av
vapen eller annat farligt föremål.
sluten anstalt återkommer efter en Prop. 1994/95:124
vistelse utanför anstalten eller har Bilaga 3
haft okontrollerat besök.
Utöver vad som följer av första
och andra stycket får en intagen
underkastas sådan ytlig kropps-
visitation som bedöms nödvändig
av säkerhetsskäl och som endast
syftar till att söka efter vapen
eller andra farliga föremål.
52 b §9
Intagen får kroppsbesiktigas när
anledning förekommer att föremål
som han enligt vad som följer av
denna lag ej får inneha skall
anträffas på honom.
Utöver vad som följer av första
stycket får kroppsbesiktning i den
mån det anses påkallat företas i
fall som avses i 52 a § första
stycket och andra stycket 2-4. I
fråga om den som inte är intagen
i sluten riksanstalt gäller detta
dock bara ytlig kroppsbesiktning.
52
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 52 a § fjärde stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som intagen enligt
vad som följer av denna lag ej får
Utöver vad som framgår av
52 d § får en intagen kroppsbe-
siktigas när det finns anledning att
anta att ett otillåtet föremål skall
anträffas på honom.
1 den utsträckning det behövs får
kroppsbesiktning göras även i fall
som avses i 52 a § första stycket
2-4 och andra stycket. I fråga om
den som är intagen i öppen anstalt
gäller detta dock bara ytlig
kroppsbesiktning.
§'°
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttas. Om möjligt skall ett
vittne närvara.
Vid i 28 kap. 13 § tredje stycket
rättegångsbalken föreskrivs om
kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning av en kvinna gäller inte
sådan ytlig kroppsvisitation som
avses i 52 a § tredje stycket.
Ett otillåtet föremål, som an-
träffas vid kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning, skall omhänder-
tas och förvaras för den intagnes
9 Senaste lydelse 1982:401.
10 Senaste lydelse 1982:401.
75
inneha, skall omhändertagas och räkning, såvitt inte annat är sär- Prop. 1994/95:124
förvaras för hans räkning, såvitt ej skilt föreskrivet. Bilaga 3
annat är särskilt föreskrivet.
52 d
En intagen är, om inte annat för-
anleds av medicinska eller liknan-
de skäl, skyldig att på anmaning
lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av att han
inte är påverkad av beroende-
framkallande medel.
§“
En intagen är, om inte annat för-
anleds av medicinska eller liknan-
de skäl, skyldig att på anmaning
lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av att han
inte är påverkad av beroende-
framkallande medel eller något
sådant dopningsmedel som avses i
1 § lagen (1991:1969) omförbud
mot vissa dopningsmedel.
64 §
Anträffas i andra fall än som
avses i 63 § inom anstalten egen-
dom som kan antas bli tagen i
beslag, får kriminalvårdsanstalten
omhänderta egendomen i avvaktan
på beslut därom.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
ii
Senaste lydelse 1993:210.
76
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
11 §
Häktad får mottaga besök i den
utsträckning det lämpligen kan
ske. Han får ej mottaga besök
som kan medföra fara från säker-
hetssynpunkt. Ej heller får den
som är häktad på grund av
misstanke om brott mottaga besök
som kan medföra fara för att bevis
undanröjes eller utredning om
brott eljest försvåras.
Om det är påkallat av säker-
hetsskäl eller för att undvika att
bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras, skall en
eller flera personer vara närvaran-
de vid besök.
Under förutsättningar som anges
i andra stycket kan som villkor för
besök föreskrivas att den be-
sökande underkastar sig kropps-
visitation eller medger under-
sökning av väska, kasse eller
annat dylikt som han vill medföra
vid besöket.
En häktad får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. En häktad får inte ta emot
besök som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. Inte heller får
den som är häktad på grund av
misstanke om brott ta emot besök
som kan medföra fåra för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras skall en eller
flera personer vara närvarande vid
besök.
Under förutsättningar som anges
i andra stycket kan som villkor för
besök föreskrivas att den be-
sökande underkastar sig kropps-
visitation.
Om det behövs för att kunna
bedöma om den som är häktad
skall få ta emot besök i ett särskilt
fall eller om ett besök skall vara
kontrollerat, skall i förväg under-
sökas om den besökande har
dömts eller är misstänkt för
brottslig verksamhet. I den
utsträckning det behövs skall
upplysningar också inhämtas om
den besökandes personliga för-
hållanden i övrigt.
77
|
Om försvarares rätt att samman- |
Om försvarares rätt att träffa den Prop. 1994/95:124 |
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
78
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-09-09
Närvarande: f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg, justitierådet Johan
Munck, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 16 juni 1994 (Justitiedepartementet) har re-
geringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Elisabeth Lager.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
7 a §
Som framhållits i det betänkande av Fängelseutredningen (SOU 1993:76
s. 116 ff) som ligger till grund för det remitterade förslaget vilade lagen
om kriminalvård i anstalt vid sin tillkomst på uppfattningen att be-
handlingsinsatser inte primärt var en uppgift för kriminalvården utan i
första hand borde ankomma på andra samhällsorgan. I enlighet med vad
som framgår av remissprotokollet (avsnitt 5) har under senare tid
särskilda behandlingsprogram utvecklats vid flera anstalter. Även om
denna utveckling fortsätter, torde likväl anstaltsplaceringen beträffande
det övervägande antalet intagna komma att styras av andra faktorer än
önskemål att tillgodose behov av viss behandling eller utbildning. Den
föreslagna avfattningen av förevarande paragraf kan därför framstå som
något missvisande.
Lagrådet ifrågasätter om inte en mera adekvat lydelse av paragrafen
erhålls, om den formuleras i huvudsak enligt Fängelseutredningens för-
slag till motsvarande bestämmelse (7 § tredje stycket i den föreslagna
lagen om verkställighet av fängelsestraff). Första meningen av
förevarande paragraf kan då ges den lydelsen att, vid fördelningen av
de intagna mellan anstalter av samma slag, den som har behov av
utbildning eller behandling som anordnas i viss anstalt skall, om det är
lämpligt, placeras i denna. Därefter kan i enlighet med remissförslaget
i en andra mening sägas att i övrigt den placering skall eftersträvas som
är ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen.
Det är givet att i det särskilda fallet en helhetsbedömning av vilken
placering som är den lämpligaste måste göras och att, som också
framhålls i remissprotokollet, de riktlinjer som har kommit till särskilt
uttryck i paragrafen därvid måste vägas mot andra faktorer. Det bör
också framhållas att föreskriften om att en placering som är ägnad att
främja en ändamålsenlig planering av frigivningen skall eftersträvas
innebär att närhetsprincipen även i fortsättningen får stor betydelse vid
Prop. 1994/95:124
Bilaga 4
79
beslut om anstaltsplacering, även om den inte avses komma att upprätt- Prop. 1994/95:124
hållas som en överordnad norm. Bilaga 4
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
80
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 1994
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1994/95:124
Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (anstaltsindelningen m.m.).
81
gotab Stockholm 1994