Ny marknadsföringslag
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 november 1994
Mona Sahlin
Marita Ulvskog
(Civildepartementet)
Prop.
1994/95:123
I propositionen läggs fram förslag till en ny marknadsföringslag som
ersätter 1975 års marknadsföringslag.
Den nya lagen syftar till att i huvudsaklig överensstämmelse med den
nu gällande lagen främja konsumenternas och näringsidkamas intressen
i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och
andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare.
Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan
om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på
vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna
kan medföra att en näringsidkare ådöms en direktverkande sanktion i
form av en marknadsstömingsavgift.
Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall kunna
utgå, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är konkurrenter till
den felande näringsidkaren eller inte, dels till konsumenter. Vidare skall
överträdelse av ett åläggande att lämna information som har meddelats
med stöd av lagen, kunna medföra skadeståndsskyldighet.
I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med Stockholms
tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista
instans. Rättegångsbalkens regler skall med vissa undantag tillämpas
fullt ut på marknadsföringsmålen.
Konsumentombudsmannens primära talerätt när det gäller förbud och
ålägganden avskaffas. I mål om marknadsstömingsavgift skall Konsu-
mentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en enskild närings-
idkare som berörs av överträdelsen och en sammanslutning av närings-
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
idkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte Prop. 1994/95:123
göra det.
En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan lagstiftning. I
propositionen läggs fram förslag också till sådana följdändringar.
Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1995.
Prop. 1994/95:123
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 6
2 Lagtext ................................. 7
2.1 Förslag till marknadsföringslag .............. 7
2.2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755) . . 18
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om
Marknadsdomstol m.m.................... 19
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohol-
drycker .............................23
2.5 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkrings-
lagen (1980:38)........................ 24
2.6 Förslag till lag om ändring konsumenttjänstlagen
(1985:716)........................... 25
2.7 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen
(1990:932)........................... 28
2.8 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601)........................... 30
2.9 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830)........................... 31
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om
paketresor ...........................32
2.11 Förslag till lag om ändring i tobakslagen
(1993:581)........................... 33
3 Ärendet och dess beredning .................... 34
4 Utgångspunkter för en ny marknadsföringslagstiftning .... 34
5 Huvuddragen i en ny marknadsföringslag ............ 38
6 Krav på marknadsföring.......................41
6.1 Allmänna krav.........................41
6.2 Reklamidentifiering......................46
6.3 Vilseledande marknadsföring................49
6.3.1 Vilseledande reklam.................49
6.3.2 Vilseledande geografiska ursprungsbeteck-
ningar.......................... 50
6.3.3 Vilseledande förpackningsstorlekar........ 54
6.3.4 Vilseledande efterbildningar............ 56
6.3.5 Garantier........................59
6.3.6 Utförsäljningar och realisationer ......... 62
6.3.7 Förmånserbjudanden ................ 67
6.3.8 Obeställda produkter.................71
6.4 Otjänliga produkter......................73
6.5 Misskreditering........................ 74
6.6 Renommésnyltning......................76 Prop. 1994/95:123
6.7 Aggressiva metoder .....................77
6.8 Marknadsföringskomjption.................79
7 Diskriminerande reklam....................... 82
7.1 Bakgrund............................ 82
7.2 Förbud mot diskriminerande reklam........... 87
8 Sanktionssystemet...........................90
8.1 Förbud och ålägganden...................90
8.1.1 Interimistiska beslut.................92
8.1.2 Förbuds-och informationsförelägganden .... 98
8.2 Marknadsstömingsavgift...................99
8.3 Skadestånd.......................... 107
8.4 Utplånande av vilseledande framställningar...... 113
8.5 Vissa frågor om förhållandet mellan sanktionsfor-
mema............................. 117
8.6 Upplysningsskyldighet................... 119
9 Processen i marknadsföringsmål................. 121
9.1 Instansordningen ...................... 121
9.2 Rättens sammansättning.................. 127
9.3 Talerätten........................... 130
9.4 Frågor om rättskraft m.m................. 135
9.5 Rättegångsförfarandet ................... 144
9.5.1 Allmänt om handläggningsreglema....... 144
9.5.2 Indispositiva eller dispositiva tvistemålsreg-
ler? .......................... 148
9.5.3 Intervention och organisationsmedverkan ... 151
9.5.4 Vissa bevisfrågor.................. 153
9.6 Rättegångskostnader.................... 155
10 Kostnader...............................
158
11 Ikraftträdande m.m
160
12 Författningskommentar....................... 162
12.1 Förslaget till marknadsföringslag ............ 162
12.2 Övriga lagförslag...................... 195
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Ny marknadsföringslag
(SOU 1993:59) ...................... 197
Bilaga 2 Utredningens lagförslag ................. 207
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .......... 238
Bilaga 4 Sammanfattning av promemorian Diskriminerande
reklam (Ds 1994:64) ................... 239
Bilaga 5 Promemorians (Ds 1994:64) författningsförslag . . . 240
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttranden över promemorian Diskriminerande
Prop. 1994/95:123
reklam (Ds 1994:64) 241
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ............... 256
Bilaga 8 Lagrådets yttrande..................... 285
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 november 1994 .......................... 288
Rättsdatablad ................................ 289
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. marknadsföringslag,
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
5. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),
6. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
7. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
8. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
9. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
10. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,
11. lag om ändring i tobakslagen (1993:581).
Prop. 1994/95:123
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets
intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efter-
frågar produkter i sin näringsverksamhet.
Lagen tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfattas
av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är
bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet).
3 § I denna lag avses med
produkter: varor, tjänster, fest egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter,
marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som
är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter,
god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer
som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads-
föring av produkter.
Allmänna krav
4 § Marknadsföringen skall stämma överens med god marknadsförings-
sed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Vid marknadsföringen skall näringsidkaren lämna sådan information
som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Prop. 1994/95:123
Reklamidentifierin g
5 § All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt
framgår ati det är fråga om marknadsföring.
Det skall också tydligt framgå vem som svarar for marknadsföringen. Prop. 1994/95:123
Vilseledande reklam
6 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda påståenden
eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsid-
karens egen eller någon annan näringsidkares näringsverksamhet.
Detta gäller särskilt framställningar som avser
1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper,
2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa eller
miljö,
3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betalningsvillko-
ren,
4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer,
ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter,
5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren.
Vilseledande förpackningsstorlekar
7 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpack-
ningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilsele-
dande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.
Vilseledande efterbildningar
8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbild-
ningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon
annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäller
dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att
göra produkten funktionell.
Konkursutförsäljningar
9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket "kon-
kurs", ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om pro-
dukterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.
Utförsäljningar
10 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda
uttrycken "slutförsäljning", "utförsäljning" eller "upphör" eller något
annat uttryck med motsvarande innebörd, bara om
1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varu-
lager eller en klart avgränsad del av det,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser for Prop. 1994/95:123
motsvarande produkter.
Realisationer
11 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda
uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med motsvarande inne-
börd, bara om
1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordina-
rie sortiment,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.
Obeställda produkter
12 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera produkter
till någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda
mottagaren om dennes betalningsskyldighet.
Förmånserbjudanden
13 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder köparen att
förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller till ett särskilt lågt
pris eller erbjuder köparen andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig
information om
1. villkoren för att utnyttja erbjudandet,
2. erbjudandets beskaffenhet och värde, samt
3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet.
Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag
14 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god marknads-
föringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare får förbjudas att fortsätta med den marknadsföringen eller
att vidta någon annan liknande åtgärd.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren,
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföring-
en.
Åläggande att lämna information
9
15 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna
sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt Prop. 1994/95:123
får åläggas att lämna sådan information.
Ett sådant åläggande får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.
16 § Ett åläggande enligt 15 § får innehålla en skyldighet att lämna
informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använ-
der vid marknadsföringen,
2. genom märkning på varan eller i annan form på säljstället, eller
3. i viss form till konsumenter som begär det.
Otjänliga produkter
Yl § En näringsidkare som marknadsför sådana produkter som är av-
sedda att användas av konsumenter för privat bruk och som är uppen-
bart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål, får förbjudas att fortsätta
med det.
Om det behövs for att motverka en marknadsföring som avses i första
stycket, får också en näringsidkare som tillverkar, importerar eller
annars marknadsför produkten till andra näringsidkare förbjudas att
fortsätta med det.
Ett förbud enligt första och andra styckena får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.
18 § Förbud enligt 17 § får inte meddelas, om det i författning eller i
beslut av en myndighet har meddelats särskilda föreskrifter om produk-
ten med samma syfte som förbudet skulle fylla.
Vite
19 § Ett förbud enligt 14 eller 17 § och ett åläggande enligt 15 § skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Interimistiska beslut
20 § Rätten får meddela förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande
enligt 15 § att gälla tills vidare, om
1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och
2. det skäligen kan befåras att svaranden genom att vidta eller låta bli
att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläg-
gande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra -
fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkstäl-
las genast.
10
21 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen
meddela föreläggande om
1. förbud som avses i 14 eller 17 § (förbudsföreläggande), eller
2. åläggande som avses i 15 § (informationsföreläggandé).
Föreläggandet skall förenas med vite.
För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggandet
omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts,
gäller det som en lagakraftvunnen dom.
Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.
Förutsättningar för avgift
22 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (mark-
nadsstömingsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar på
näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot
någon bestämmelse i 5-13 §§.
Detsamma gäller en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsam-
het väsentligt har bidragit till överträdelsen.
Avgiften tillfaller staten.
23 § Marknadsstömingsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse
av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har med-
delats vid vite enligt denna lag.
Avgiftens storlek
24 § Marknadsstömingsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen
kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga
tio procent av näringsidkarens årsomsättning närmast föregående räken-
skapsår.
Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas särskilt
for var och en av dem.
25 § När marknadsstömingsavgift festställs skall särskild hänsyn tas till
hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
I ringa fell skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges,
om det finns synnerliga skäl för det.
Preskription
26 § Marknadsstömingsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan
har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att
överträdelsen upphörde.
Prop. 1994/95:123
11
27 § En marknadsstömingsavgift faller bort, om domen inte har kunnat Prop. 1994/95:123
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
Kvarstad
28 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstömingsavgift får
rätten besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap. rätte-
gångsbalken om kvarstad for fordran.
29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud
eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 14 eller 15 § eller
mot en föreskrift i 5-13 §§, skall ersätta den skada som därigenom
uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.
Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hänsyn tas
även till omständigheter av annan än ekonomisk art.
30 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år
från det att skadan uppkom.
31 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 14 § eller av en före-
skrift i 5-13 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta att vilseledan-
de framställning som finns på vara, förpackning, trycksak, affärshand-
ling eller liknande skall utplånas eller ändras så att den inte längre är
vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt, får
rätten besluta att egendomen skall förstöras.
Säkerhetsåtgärder
32 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt
31 § och det skäligen kan befåras att svaranden genom att vidta eller att
låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om
utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I
fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra -
fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verk-
ställas genast.
Framställs ett yrkande enligt 31 § i ett mål om utdömande av vite
som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmel-
serna i första stycket att egendomen får tas i beslag. Därvid tillämpas
föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet
får verkställas genast.
33 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 31 § och
beslut om säkerhetsåtgärd enligt 32 § meddelas på yrkande av part av
12
den domstol där en rättegång om förbud enligt 14 §, marknadsstömings- Prop. 1994/95:123
avgift enligt 22 § eller skadestånd enligt 29 § pågår.
Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett
vitesförbud enligt 14 och 19 §§ får meddelas på yrkande av part av den
domstol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.
34 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsumentom-
budsmannen
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om
tillämpningen av denna lag,
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha
betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläg-
gande enligt 14, 15 eller 17 § kan antas komma i fråga.
35 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 14, 15
eller 17 § är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen
tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som
behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.
36 § Om en uppmaning enligt 34 eller 35 § inte följs, får Konsument-
ombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid
vite.
37 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varu-
prover och liknande som avses i 34 och 35 §§, om det finns särskilda
skäl för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu-
mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av
prov i fall som avses i 35 §.
Förbud och ålägganden
38 § Talan om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § väcks vid
Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.
Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av den domstol där en
rättegång enligt första stycket pågår.
13
Marknadsstömingsavgift Prop. 1994/95:123
39 § Talan om marknadsstömingsavgift enligt 22 § väcks vid Stock-
holms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.
Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte fora
talan om marknadsstömingsavgift får en enskild näringsidkare som
berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av näringsidkare
väcka en sådan talan.
Beslut om kvarstad enligt 28 § meddelas av den domstol där en
rättegång om marknadsstömingsavgift pågår. Om talan ännu inte har
väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första
stycket.
Utdömande av vite
40 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna
lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbal-
ken. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.
Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av
Konsumentombudsmannen.
Skadestånd
41 § Talan om skadestånd enligt 29 § väcks vid Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10
kap. rättegångsbalken.
42 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 1 och om vitesföre-
läggande efter en sådan uppmaning får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 2 och 35 § samt om
vitesföreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms
tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 37 § eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda paragraf.
43 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag
överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om ut-
dömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas
dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 20 § och 32 § första
stycket får överklagas särskilt. Besluten skall vid handläggningen i
Marknadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.
44 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 14 eller 17 § eller åläg-
14
gande enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 14, 15 eller Prop. 1994/95:123
17 § väcks med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar
dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade forhållanden
föranleder det.
45 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stockholms
tingsrätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna do-
mare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna skall
vara rättens ordförande.
Om det sedan huvudförhandlingen har påböljats inträffar förfall för
en av ledamöterna, är rätten ändå domför.
Vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan huvudför-
handling, liksom vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling
skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare, om inte annat följer av
46 §. I sådana fall får dock även en ekonomisk expert delta i tings-
rätten.
46 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av
frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den samman-
sättning som anges i 45 § första stycket, om det finns särskilda skäl för
det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.
47 § I mål som bara rör skadestånd enligt 29 § får Stockholms tingsrätt
ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rätte-
gångsbalken.
48 § Vid handläggning av ärenden som avses i 42 § andra stycket skall
Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som anges i 45 § första
stycket. Vid handläggning som avses i 3 och 4 §§ lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden skall tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare. I sådana fall får även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
49 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som
ekonomiska experter enligt 45 §. Inträffar medan en ekonomisk expert
deltar i behandlingen av ett mål eller ärende en omständighet som med-
för att förordnandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoen-
de därav anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet eller
ärendet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk
medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
15
Rättegångsbestämmelser Prop. 1994/95:123
Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten
tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och
mål om marknadsstömingsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas i ärenden som avses i 42 § andra stycket,
om något annat inte följer av denna lag.
51 § Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hovrätten
skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdom-
stolen.
52 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsu-
mentombudsmannen, skall tingsrätten underrätta ombudsmannen om
rättegången.
Kumulation
53 § Mål om skadestånd enligt 29 § får i tingsrätt endast förenas med
annat mål enligt denna lag.
Intervention
54 § I mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § har den
som har talerätt enligt 38 § andra stycket rätt att delta i rättegången som
intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken.
Rättegångskostnader
55 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18
kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken
skall dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15
eller 17 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna
skall svara for sina rättegångskostnader.
Utevaro
56 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt
denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro,
vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.
16
Övriga bestämmelser Prop. 1994/95:123
57 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att
följande skall gälla.
Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande
ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges
vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region
eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 31 § beslutas även i
andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen
enligt handelsbruk endast tjänar att märka ut varans art eller om den
åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts
eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.
Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms tingsrätt
av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka
talan, av någon som driver rörelse med varor av samma slag som den
vara som talan avser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
2. Bestämmelserna i 4-13 §§ tillämpas också på marknadsföring som
har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt
äldre föreskrifter. För sådan marknadsföring gäller dock att marknads-
stömingsavgift enligt 22 § inte får dömas ut och att frågan om skade-
stånd skall bedömas enligt äldre föreskrifter.
3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföreläg-
ganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
4. Mål om skadestånd, förbud eller ålägganden där talan har väckts
före ikraftträdandet handläggs enligt äldre föreskrifter.
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755)’ skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §2
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller
förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller
i fråga om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar for visning av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant
förbud som avses i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit
eller annars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i
lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-
samma som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands-
granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige
eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse for rikets
försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram
vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som
avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om gransk-
ning och kontroll av filmer och videogram.
I fråga om marknadsföring
och efterfrågan av vara, tjänst
eller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (1975:1418). Be-
träffande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
I fråga om marknadsföring
och efterfrågan av vara, tjänst
eller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (0000:000). Beträf-
fande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
‘Lagen omtryckt 1991:1066.
2Senaste lydelse 1993:582.
18
Prop. 1994/95:123
Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417)
om Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den,
4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt be-
teende avseende offentlig upp-
handling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen
(1993:20). I stället gäller vad
som föreskrivits i den lagen.
Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt
2-4 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418), 1 § lagen
Föreslagen lydelse
§2
Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(0000:000),
3. lagen (1994:000) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den,
4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604).
6. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt be-
teende avseende offentlig upp-
handling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen
(1993:20) eller marknadsfö-
ringslagen (0000:000). I mål
enligt marknadsföringslagen
tillämpas inte heller 13 a §. I
stället gäller vad som föreskri-
vits i dessa lagar.
§3
Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt 1 §
lagen (1994:000) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
'Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.
2Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås också i
prop. 1994/95:17).
3Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås också i
prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44).
19
(1971:112') om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, 1 §
lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsid-
kare eller 5-9 §§ eller 12 §
tredje stycket produktsäkerhets-
lagen (1988:1604) eller 3 §
lagen (1994:615) om ingripande
mot otillbörligt beteende av-
seende offentlig upphandling.
Av ansökan skall de skäl framgå
på vilka ansökan grundas och
den utredning som sökanden
åberopar.
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
1 § lagen (1984:292) om avtals- Prop. 1994/95:123
villkor mellan näringsidkare,
5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 3 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig uphandling. Av an-
sökan skall de skäl framgå på
vilka ansökningen grundas och
den utredning som sökanden
åberopar.
14 §4
I mål enligt marknadsfö-
ringslagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) skall konsument-
ombudsmannen kallas till sam-
manträde, även om han inte är
sökande. Vidare skall den som
medverkar enligt 13 a § kallas
till sammanträde. I mål enligt
lagen (1994:615) om ingripande
mot otillbörligt beteende av-
seende offentlig upphandling
skall Konkurrensverket kallas
till sammanträde, även om
verket inte är sökande.
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
I mål enligt lagen (1994:000)
om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden och produktsäker-
hetslagen (1988:1604) skall
Konsumentombudsmannen
kallas till sammanträde, även
om han inte är sökande. Vidare
skall den som medverkar enligt
13 a § kallas till sammanträde. I
mål enligt lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig
upphandling skall Konkurrens-
verket kallas till sammanträde,
även om verket inte är sökande.
4Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås också i
prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44).
20
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i Prop. 1994/95:123
den utsträckning domstolen bestämmer.
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. An-
sökan som uppenbart inte för-
tjänar avseende får avslås utan
sådant sammanträde.
15 §
Fråga om förbud eller åläg-
gande enligt 13 § marknads-
föringslagen (1975:1418), 5 §
lagen (1971:112) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
21 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 4 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling får prövas
utan sammanträde enligt 14 §
första stycket.
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. An-
sökan som uppenbart inte för-
tjänar avseende får avslås utan
sådant sammanträde.
Fråga om förbud eller åläg-
gande enligt 6 § lagen
(1994:000) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller
21 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 4 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling får prövas
utan sammanträde enligt 14 §
första stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas
utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig
i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
5Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås också i
prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44).
21
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon
annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut
som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas
om det anses erforderligt.
Prop. 1994/95:123
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefattar vitesföre-
läggande enligt marknadsför-
ingslagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604),
får inte ske enligt 12 § delgiv-
ningslagen (1970:428), om det
inte finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefattar vitesföre-
läggande enligt lagen (1994:000)
om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden, lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsid-
kare eller produktsäkerhetslagen
(1988:1604) får inte ske enligt
12 § delgivningslagen
(1970:428) om det inte finns
anledning att anta att den sökte
har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Föreskrifterna i 1, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande tillämpas i ärenden om förbud eller ålägganden som hand-
läggs enligt punkten 4 övergångsbestämmelserna till marknadsföringsla-
gen (0000:000).
6Senaste lydelse 1993:22 (ändrad lydelse föreslås också i
prop. 1994/95:17).
22
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa be-
stämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Prop. 1994/95:123
Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (1975:1418)
anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter.
Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (0000:000)
anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter.
5 §
Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att
följande skall gälla.
Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas
oriktiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar, genom
vilka dryckerna direkt eller
indirekt anges vara frambragda
eller tillverkade i den främman-
de staten eller i en region eller
ort i den främmande staten.
Detta gäller även om det äkta
ursprunget anges eller om be-
teckningen används bara i över-
sättning eller är åtföljd av ut-
tryck som "art", "sort", "typ",
"kopia" eller liknande uttryck.
En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämp-
ning av marknadsföringslagen
(0000:000) anses vara otillbörlig
mot konsumenter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
23
Härigenom föreskrivs att 8 § konsumentförsäkringslagen (1980:38)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före-
skrivs i marknadsföringslagen
(1975:1418) om underlåtenhet
att lämna information vid mark-
nadsföring.
I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före-
skrivs i marknadsföringslagen
(0000:000) om underlåtenhet att
lämna information vid mark-
nadsföring.
Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket
får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
24
Prop. 1994/95:123
Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänst-
lagen (1985:716) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §*
Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana fÖrfått-
ningsforeskrifter eller myndig-
hetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet
för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
2. i strid mot förbud enligt
4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § pmduktsä-
kerhetslagen (1988:1604).
Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana författ-
ningsföreskrifter eller myndig-
hetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet
för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
2. i strid mot förbud enligt
6 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:0000).
9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säker-
hetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 4 §
marknad sfö ringslagen
(1975:1418) eller 6 § pmduktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
om näringsidkaren inte har
utfört sådant tilläggsarbete som
han är skyldig att utföra enligt
8 § tredje stycket.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 6 §
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:0000)
eller om näringsidkaren inte har
utfört sådant tilläggsarbete som
han är skyldig att utföra enligt
8 § tredje stycket.
'Senaste lydelse 1988:1608.
2Senaste lydelse 1988:1608.
25
15 §3
Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i
9, 10 och 12-14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen
anordnas på ett sätt som avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana förfättningsforeskrifter eller myndighetsbeslut som
väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillför-
litligt från
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Prop. 1994/95:123
Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord-
nas i strid mot förbud enligt 4 §
marknad sfö ringslagen
(1975:1418) eller 6 § pmduktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt
sätt.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord-
nas i strid mot förbud enligt 6 §
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:0000)
eller på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt
sätt.
21 §4
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.
Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort
inse detta, far konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 4 §
marknad sfö ringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604).
Har tjänsten utförts till en
del och finns det starka skäl att
anta att den inte kommer att
fullföljas utan fel av väsentlig
betydelse for konsumenten får
denne häva avtalet beträffande
återstående del. Är felet sådant
Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 6 §
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:000).
Har tjänsten utförts till en del
och finns det starka skäl att anta
att den inte kommer att fullföl-
jas utan fel av väsentlig betydel-
se för konsumenten får denne
häva avtalet beträffande åter-
stående del. Är felet sådant att
3Senaste lydelse 1988:1608.
“Senaste lydelse 1990:935.
26
att syftet med tjänsten i huvud-
sak är förfelat och näringsid-
karen insett eller bort inse detta
eller utförs tjänsten i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsfö-
ringslagen eller 6 § produktsä-
kerhetslagen, får konsumenten i
stället häva avtalet i dess helhet.
syftet med tjänsten i huvudsak Prop. 1994/95:123
är förfelat och näringsidkaren
insett eller bort inse detta eller
utförs tjänsten i strid mot förbud
enligt 6 § produktsäkerhetslagen
eller 17 § marknadsföringsla-
gen, får konsumenten i stället
häva avtalet i dess helhet.
Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att
anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för
konsumenten, får denne häva avtalet.
33 §5
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen
av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på
grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig
att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.
Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit
att lämna sådan information av
betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller
ändamålsenlighet som han enligt
marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att
lämna eller säkerhetsinformation
som han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att lämna och kan under-
låtenheten antas ha inverkat på
avtalet om tjänsten, är han
skyldig att ersätta konsumenten
skada som denne därigenom till-
fogas.
Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit
att lämna säkerhetsinformation
som han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att lämna eller sådan
information av betydelse för
bedömningen av tjänstens be-
skaffenhet eller ändamålsenlig-
het som han enligt marknadsfö-
ringslagen (0000:000) har ålagts
att lämna och kan underlåten-
heten antas ha inverkat på av-
talet om tjänsten, är han skyldig
att ersätta konsumenten skada
som denne därigenom tillfogas.
Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar
även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egen-
dom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
5Senaste lydelse 1988:1608.
27
Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen
(1990:932) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:123
Nuvarande lydelse
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
mot ett annat försäljningsförbud
som har meddelats i författning
eller av en myndighet väsent-
ligen i syfte att förebygga att
den som använder varan drabbas
av ohälsa eller olycksfall eller
för att annars hindra användning
av en vara som inte är tillförlit-
lig från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara
för liv eller hälsa.
Föreslagen lydelse
§
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud
enligt 6 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:0000)
eller mot ett annat försäljnings-
förbud som har meddelats i
författning eller av en myndig-
het väsentligen i syfte att före-
bygga att den som använder
varan drabbas av ohälsa eller
olycksfall eller för att annars
hindra användning av en vara
som inte är tillförlitlig från
säkerhetssynpunkt eller
2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara
för liv eller hälsa.
19 §
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter
om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid
marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med
sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan
än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid
marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på
köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände
till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid
på ett tydligt sätt.
Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna
sådan information om varans
egenskaper eller användning
som han enligt marknadsförings-
lagen (1975:1418) har ålagts att
lämna eller underlåtit att efter
Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att efter
åläggande enligt produktsäker-
hetslagen (1988:1604) lämna
säkerhetsinformation om varan
eller underlåtit att lämna sådan
information om varans egenska-
28
åläggande enligt produktsäker-
hetslagen (1988:1604) lämna
säkerhetsinformation om varan.
Detsamma gäller om åläggandet
har meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i tidigare
säljled tagit befattning med
varan och säljaren har känt till
eller borde ha känt till under-
låtenheten att fullgöra åläggan-
det. En förutsättning för att
varan skall anses felaktig enligt
detta stycke är dock att under-
låtenheten kan antas ha inverkat
på köpet.
per eller användning som han
enligt marknadsföringslagen
(0000:000) har ålagts att lämna.
Detsamma gäller om åläggandet
har meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i tidigare
säljled tagit befattning med
varan och säljaren har känt till
eller borde ha känt till under-
låtenheten att fullgöra åläggan-
det. En forutsättning för att
varan skall anses felaktig enligt
detta stycke är dock att under-
låtenheten kan antas ha inverkat
på köpet.
Prop. 1994/95:123
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
29
Härigenom föreskrivs att 14 § prisinformationslagen (1991:601) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:123
14 §
Om en näringsidkare inte läm-
nar prisinformation enligt denna
lag, skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas.
Prisinformation enligt denna lag
skall därvid anses vara sådan
information av särskild betydel-
se från konsumentsynpunkt som
avses i 3 § första stycket mark-
nad sföringslagen.
Om en näringsidkare inte läm-
nar prisinformation enligt denna
lag, skall marknadsföringslagen
(0000:0000) tillämpas.
Prisinformation enligt denna lag
skall därvid anses vara sådan
information av särskild betydel-
se från konsumentsynpunkt som
avses i 4 § andra stycket mark-
nadsföringslagen .
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
30
Prop. 1994/95:123
Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen
(1992:830) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i
6 och 7 §§ eller som annars är
av särskild betydelse från kon-
sumentsynpunkt gäller mark-
nadsföringslagen (1975:1418).
Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som
avses i 2 § marknadsföringsla-
gen (1975:1418).
I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i
6 och 7 §§ eller som annars är
av särskild betydelse från kon-
sumentsynpunkt gäller mark-
nadsföringslagen (0000:0000).
§
Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som
avses i 14 § marknadsförings-
lagen (0000:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
31
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor-
mation enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas.
I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen
(0000:000) tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
32
Härigenom föreskrivs att 14 § tobakslagen (1993:581) skall ha följan-
de lydelse.
Prop. 1994/95:123
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 § skall vid till-
ämpningen av marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) anses
vara otillbörlig mot konsumen-
ter.
14 §
Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 § skall vid till-
ämpningen av marknadsfö-
ringslagen (0000:000) anses
vara otillbörlig mot konsumen-
ter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Genom beslut den 8 augusti 1991 bemyndigade regeringen det statsråd
som har till uppgift att föredra ärenden om marknadsföring att tillkalla
en särskild utredare med uppgift att se över marknadsföringslagen
(1975:1418). Utredningen (professor Ulf Bemitz) tillkallades i septem-
ber 1991.
Utredningen, som antog namnet Marknadsföringsutredningen, över-
lämnade i maj 1992 delbetänkandet EES-anpassning av marknadsfö-
ringslagstiftnigen (SOU 1992:49). Förslaget i delbetänkandet har lett till
lagstiftning innebärande en ändring av generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen (prop. 1992/93:75 och 110,
bet. 1992/93:LU20, rskr. 1992/93:128; SFS 1992:1361).
Utredningen överlämnade i juli 1993 slutbetänkandet Ny marknads-
föringslag (SOU 1993:59). Betänkandet har remissbehandlats. En sam-
manfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess lagförslag i bilaga
2. En förteckning över remissinstanserna återfinns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Civildeparte
mentet (dnr C93/764).
På Civildepartementets uppdrag har jur. kand. Stig Hagelstam utrett
möjligheten och lämpligheten av lagstiftning mot diskriminerande
reklam. Uppdraget har redovisats i promemorian Diskriminerande
reklam (Ds 1994:64). En sammanfattning av promemorian finns i
bilaga 4. Promemorians lagförslag har lagts som bilaga 5. En för-
teckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissytt-
randena finns i bilaga 6.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 september 1994 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har bl.a. haft synpunkter på förslaget om rättskraftens om-
fattning när det gäller en dom om förbud eller åläggande. Regeringens
överväganden med anledning av dessa synpunkter redovisas i avsnitt
9.4. I övrigt har regeringen följt Lagrådets förslag. I propositionens
lagförslag har också vissa redaktionella ändringar gjorts.
Lagrådets synpunkter redovisas närmare i det följande.
Statliga åtgärder för att främja konsumenternas intressen var fram till
början av 1970-talet främst inriktade på förhållandena i hemmen och
hushållen. Uppmärksamheten riktades framförallt mot konsumenten som
användare, brukare, av varor och tjänster. På 1970-talet kom emellertid
Prop. 1994/95:123
34
konsumentens roll som marknadsaktör att ägnas allt större intresse. Prop. 1994/95:123
Bakgrunden var bl.a. konsumenternas ökade köpkraft, det intensifierade
utbudet av varor och tjänster, den omfettande reklamen och svårig-
heterna for konsumenterna att överblicka utbudet och värdera olika
alternativ på en alltmera komplex marknad. Lagstiftning kom att i allt
högre grad användas som instrument för att bemästra problem av sådant
och andra slag. Ett uttryck för detta var tillkomsten av lagen (1970:412)
om otillbörlig marknadsföring. De rudimentära regler om vilseledande
reklam m.m. som hade funnits i lagen (1931:152) om illojal konkurrens
ansågs inte längre tillräckliga för att komma till rätta med de problem
som den växande marknadsföringen gav upphov till. Visserligen
förekom också en självsanerande verksamhet på reklamområdet i
näringslivets egen regi genom Näringslivets opinionsnämnd, men inte
heller denna ansågs klara av problemen på ett tillräckligt effektivt sätt.
Den grundläggande bestämmelsen i 1970 års marknadsföringslag var
en mycket allmänt hållen bestämmelse, generalklausul, mot otillbörlig
marknadsföring, med Konsumentombudsmannen och Marknadsrådet
(senare Marknadsdomstolen) som lagstiftningens två huvudaktörer.
Generalklausulen fick viss stadga genom att de tillämpande organen
förutsattes ta hänsyn till principer om otillbörlig marknadsföring som
hade utvecklats inom näringslivet.
Generalklausulen kom senare att i stort sett oförändrad föras över till
den nu gällande marknadsföringlagen (1975:1418). Det nya i den lagen
var i huvudsak en generalklausul om informationsplikt och en annan om
förbud mot försäljning m.m. av ferliga och otjänliga varor. Bestämmel-
sen om ferliga varor har sedermera flyttats över till produktsäkerhetsla-
gen (1988:1604).
1975 års marknadsföringslag har därefter undergått vissa smärre
förändringar. Den senaste ändringen trädde i kraft samtidigt med avtalet
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) den 1 januari 1994
(SFS 1992:1361). Den innebar att generalklausulen om otillbörlig mark-
nadsföring blev tillämplig inte bara på avsättningsfrämjande marknads-
föring utan också på sådan som syftar till att främja anskaffningen av
varor osv. Vidare utvidgades tillämpningsområdet för generalklausulen
till att också avse reklam i vissa gränsöverskridande televisionssänd-
ningar inom EES-området.
Dessa ändringar beror på utvecklingen i vår omvärld, där den euro-
peiska integrationen alltså är en fektor. Men också i andra avseenden
har mycket hänt sedan tillkomsten av nu gällande marknadsföringslag.
De utvecklingsfektorer som låg bakom tillkomsten av 1970 års lag
om otillbörlig marknadsföring har fortlöpande kommit att stärkas. Det
konkurrensutsatta området har vidgats som en effekt av den fortgående
internationaliseringen och avregleringen. Den ökande konkurrensen
innebär, också i kombination med den tekniska utvecklingen, att nya
marknadsföringsmetoder utvecklas och att mer eller mindre sofistikera-
de system introduceras på marknaden för att göra det möjligt för före-
tagen att bearbeta konsumenterna, numera också i deras egen hemmiljö
genom radio- och TV-reklam, s.k. TV-shopping osv. Marknadsförin-
35
gen blir inte bara mera närgången utan också, som en följd av konkur- Prop. 1994/95:123
rensen och det ökade utbudet, allt mera omfettande.
Marknadsekonomin bygger på tanken att marknadens aktörer skall
kunna träffas i största möjliga frihet. Det är samtidigt ett sedan länge
erkänt förhållande att detta möte skall vara underkastat bestämda spel-
regler. Den som yrkesmässigt marknadsför varor, tjänster och andra
nyttigheter får bara använda marknadsföringsmetoder som är tillbörliga.
Hans motpart har vidare rätt att få information om det som marknads-
förs så att han kan ta ställning till bl.a. det erbjudande som marknads-
föringen avser på ett så välöverlagt sätt som möjligt. Han skall inte
heller riskera att köpa varor som inte är användbara för sitt huvudsakli-
ga ändamål. Detta är också innebörden av den nu gällande marknadsfö-
ringslagen. Flera omständigheter gör likväl att det nu finns skäl att
ersätta denna med en ny marknadsföringslag.
Generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i sin ursprungliga
version i 1970 års lag fick en viss stadga genom hänvisningen till den
praxis som hade utvecklats inom ramen för näringslivets egen själv-
sanering, liksom till vissa normer som i övrigt hade utvecklats i nä-
ringslivet (se prop. 1970:57 s. 60 och 87). Därutöver gavs också vissa
ytterligare riktlinjer för tillämpningen i motivuttalandena (närmast s. 67
ff.).
Sedan generalklausulen infördes har Marknadsdomstolen utvecklat en
omfettande praxis. Detta har inneburit att bestämmelsens innebörd har
fixerats ytterligare. Generalklausulen har samtidigt visat sig möjliggöra
stor flexibilitet och anpassning till den utveckling som har skett på
marknadsföringsområdet.
Men detta innebär också att det är svårt att överblicka rättsläget för
den som inte är närmare insatt i den rättsutveckling som har skett. Detta
gäller inte minst för de personer vilkas verksamhet lagstiftningen är
avsedd att reglera, dvs. näringsidkarna själva. Inte minst av hänsyn till
dessa framstår det som befogat att nu på ett tydligare sätt i lagtext
klargöra innebörden av generalklausulen, sådan denna har kommit att
uttolkas i praxis. Detta är ett skäl till att den nu gällande marknadsfö-
ringslagen bör ersättas av en lag som något så när klart beskriver be-
teenden på marknadsföringens område som inte kan godtas.
Till det som har anförts kommer några ytterligare omständigheter
som också talar för en ny marknadsföringslag.
En sådan gäller sanktionssystemet. De sanktioner i marknadsförings-
lagen som har den ojämförligt största betydelsen i den praktiska rättstill-
lämpningen är förbud och ålägganden vid vite. Förbuds sanktionen är
kopplad till dels generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, dels
den om produktotjänlighet. Ett åläggande kan meddelas om en närings-
idkare underlåter att lämna information enligt generalklausulen om
informationsplikt. Lagen innehåller därutöver också ett antal straffsank-
tionerade bestämmelser men dessa spelar i praktiken en underordnad
roll.
Sanktionerna förbud och ålägganden vid vite har ofta varit smidiga
och effektiva instrument för att lagens syften skall uppnås. De har flera
fördelar framför bl.a. en straffsanktion. En är att de kan tillämpas på
36
rent objektiva grunder, utan hänsynstagande till näringsidkarens even- Prop. 1994/95:123
tuella uppsåt eller vårdslöshet. En annan fordel är att de i allmänhet ger
möjlighet till ett snabbare ingripande än som kan ske inom ramen för en
strafiprocess.
Likväl har det i praktiken visat sig att förbud och ålägganden vid vite
av det slag som marknadsföringslagen ger möjlighet till i dag ibland
utgör alltför trubbiga instrument. Det har särskilt att göra med att dessa
sanktioner förutsätter att en näringsidkare upprepar ett förfärande i strid
med någon av generalklausulerna för att drabbas av en kännbar sank-
tion. Systemet bygger således på att Marknadsdomstolen kan förbjuda
en näringsidkare vid vite att upprepa ett otillåtet förfärande (eller ålägga
honom att lämna information), och det är först om näringsidkaren bry-
ter mot vitesförbudet (eller åläggandet) som han kan drabbas av den
ekonomiska konsekvensen att behöva betala ett vite. Det betyder att en
näringsidkare som bara genomför en marknad sfö ring skampanj av visst
slag, utan att genomföra en ny av liknande slag, i praktiken inte drabbas
av någon mera påtaglig påföljd. Detta förhållande kan utnyttjas av
mindre nogräknade näringsidkare.
Regeringen anser mot denna bakgrund att ny sanktionsform bör infö-
ras. Redan en första marknadsföringsåtgärd i strid med lagstiftningen
bör i vissa fäll kunna leda till en kännbar påföljd för den som vidtar
den. Men det är då också viktigt att man av lagtexten kan utläsa när en
sådan påföljd kan komma i fråga. Det är också ett skäl för att lagen
tydligare än i dag bör ange vilka beteenden på marknadsföringens om-
råde som inte kan godtas.
Av intresse är vidare att en ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft
den 1 juli 1993. I den lagen har en sanktion, konkurrensskadeavgift,
införts som liknar en direktverkande sanktion av det slag som nyss
berördes för marknadsföringslagens del. Det tigger över huvudtaget
stora fördelar i att olika regleringar på marknadsrättens område tigger
så nära varandra som möjligt. Det gäller också förhållandet mellan
marknadsföringslagen och konkurrenslagen.
En annan nyhet i konkurrenslagen tigger i att brott mot det lagstad-
gade förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan medföra
skadeståndsskyldighet gentemot en part som har skadats av sådant sam-
arbete. Det finns skäl att på motsvarande sätt införa en vidgad skade-
ståndsmöjlighet för den som tider skada p.g.a. otillbörlig marknadsfö-
ring. Också i processuellt hänseende finns det skäl att välja samma
lösning på marknadsföringsområdet som på konkurrensområdet. För
detta talar bl.a. det nära sambandet mellan konkurrenspolitiken och
konsumentpolitiken. Liksom i konkurrensärenden bör prövningen i
första instans därför som huvudregel ske i (viss närmare angiven) tings-
rätt, medan tingsrättens domar och beslut bör kunna överklagas hos
Marknadsdomstolen.
Det som har anförts i det föregående innebär att förhållandevis stora
ändringar bör göras i lagstiftningen på marknadsföringsområdet. Det ter
sig föga ändamålsenligt att genomföra dem genom ändringar i den
nuvarande marknadsföringslagen. Det finns därför skäl att nu införa en 37
ny marknadsföringslag.
Den nya lagen bör ha generell räckvidd och får kompletteras med Prop. 1994/95:123
olika produkt- och mediespecifika lagar.
Sålunda bör specialregler om t.ex. alkohol- och tobaksreklam allt-
jämt regleras särskilt. När det gäller tobaksreklam finns i sammanhan-
get anledning att erinra om att frågan om smygreklam för tobak för
närvarande utreds av Utredningen om förbud mot indirekt tobaksreklam
(Dir. 1994:88).
De regler som är specifika för exempelvis ljudradio och television
bör också liksom hittills regleras i den radiorättsliga lagstiftningen. Den
närmare gränsdragningen mellan marknad srätt och radiorätt har nyligen
behandlats i Radiolagsutredningens slutbetänkande Ny lagstiftning om
Radio och TV (SOU 1994:105, s. 216 f., 310 ff. och 331 ff.). Betän-
kandet remissbehandlas för närvarande. Regeringen avser att ta upp
denna fråga i samband med en ny radiolagstiftning.
Regeringens förslag: En ny marknadsföringslag skall i huvud-
saklig överensstämmelse med den nu gällande lagen syfta till att
främja konsumenternas och näringsidkamas intressen i samband
med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra
nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare.
Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls.
Vid sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud
mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser
av de särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms
en direktverkande sanktion i form av en marknadsstömingsav-
gift.
Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall
kunna utgå, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är
konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels till
konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett meddelat förbud
eller åläggande kunna medföra skadeståndsskyldighet. Detsam-
ma gäller överträdelse av de särskilda reglerna.
I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med Stock-
holms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som
andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall med
vissa undantag tillämpas på marknadsföringsmålen.
Näringsidkare som berörs av en marknadsföring samt sam-
manslutning av konsumenter, näringsidkare och löntagare får en
med Konsumentombudsmannen jämställd talerätt när det gäller
förbud och ålägganden. I mål om marknadsstömingsavgift skall
Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en
enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen eller en
sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om Konsument-
ombudsmannen beslutar att inte göra det.
38
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1994/95:123
förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller
har inte någon erinran mot huvuddragen i den föreslagna nya marknads-
föringslagen. Marknadsdomstolen ifrågasätter behovet av en ny hand-
läggningsordning. I övrigt framför remissinstanserna synpunkter och
kritik mot vissa enskildheter i förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande marknadsföringsla-
gen innehåller i materiellt hänseende i första hand de tre generalklausu-
lerna om otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §)
och produktotjänlighet (4 §). Med stöd av dessa bestämmelser kan
Marknadsdomstolen besluta om förbud eller åläggande för näringsidkare
och förena dem med vite. Vid sidan om generalklausulerna innehåller
marknadsföringslagen också i materiellt hänseende tre straffsanktionera-
de bestämmelser (6-8 §§).
Under de år som den nuvarande lagstiftningen har gällt har de två
generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring och om informations-
skyldighet haft störst betydelse. Med stöd av dessa har Marknadsdom-
stolen utvecklat en omfattande rättspraxis, som preciserar och fyller ut
generalklausulernas innebörd till ledning för marknadens aktörer. Samti-
digt har de straffsanktionerade bestämmelserna haft en undanskymd
betydelse och har i praktiken kommit att tillämpas i mycket liten ut-
sträckning.
Genom det vidsräckta användningsområde som generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring har fått är och har det varit möjligt att med
stöd av den ingripa mot alla marknadsföringsåtgärder som med hänsyn
till konsument- och näringsidkarintressena anses oacceptabla från etisk
synpunkt. Det innebär emellertid inte att mera preciserade regler om
särskilda typer av marknadsföringsåtgärder skulle sakna betydelse. Om
sådana särskilda regler förenas med en direktverkande sanktion kan man
med stöd av dem ingripa mot vissa slag av handlingar redan innan ett
förbud meddelas. En sådan ordning ger förutsättningar för en effektiv
lagstiftning genom att en näringsidkare kan avskräckas från att genom-
föra en klart oacceptabel marknadsföringskampanj innan ett förbud har
hunnit meddelas.
Som förut har redovisats är den nuvarande marknadsföringslagen
uppbyggd efter en sådan modell, som dock när det gäller de särskilda
straffsanktionerade bestämmelserna inte har fått något väsentligt genom-
slag i praktiken. Anledningen till detta torde kunna hänföras till flera
olika omständigheter. Det gäller dels de genom straff direktsanktionera-
de förfarandena som sådana, dels straffsanktionen och den handlägg-
ningsordning som följer av denna.
En ny lag bör bygga på i huvudsak samma modell som den gamla.
Vid sidan av generalklausuler bör vissa preciserade regler om mark-
nadsföring ges.
I likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna anser rege-
ringen att lagstiftningen med ledning av den normbildning som har skett
genom Marknadsdomstolens praxis bör kunna byggas ut med ytterligare 39
regler som tar sikte på att förhindra oacceptabla förfaranden. Reglerna
bör utformas som konkreta krav på och förbud mot vissa marknadsfö- Prop. 1994/95:123
ringsåtgärder. Dessa benämns i forstättningen katalogreglema eller
katalogen. Till katalogreglema bör vara knutna en direktverkande sank-
tion som är effektiv och kännbar också för näringsidkare som är juridis-
ka personer. Det innebär att den nuvarande kriminaliseringen av vissa
förfaranden i marknadsföringslagen bör bytas ut mot ett system med
sanktionsavgifter. Därmed kan målen också handläggas huvudsakligen i
samma ordning som andra marknadsföringsmål och med talerätt för
Konsumentombudsmannen. Den marknadsrättsliga kompetensen på
domstolssidan och talesidan vid handläggningen av mål enligt marknads-
föringslagen bör därigenom kunna höjas och tryggas.
Skadeståndsregler bidrar till att göra ett sanktionssystem effektivt och
även den nya marknadsföringslagen bör därför innehålla sådana regler.
Liksom i dag skall skadestånd kunna utgå när en näringsidkare har
överträtt ett förbud som har meddelats av Marknadsdomstolen. Detsam-
ma skall gälla vid överträdelser av ett meddelat åläggande eftersom
sådana fall, enligt regeringens mening, är lika klandervärda som för-
budsfallen. Skadestånd skall också kunna utgå vid överträdelser av
katalogreglema.
Lagens syfte är att bereda skydd för konsumenter och näringsidkare.
Det är därför rimligt att såväl konsumenter som näringsidkare skall
kunna få skadestånd om de förorsakats skada av någon otillbörlig mark-
nadsföringsåtgärd (eller bristande information). Härigenom tydliggörs
också att förpliktelserna enligt lagen gäller mot både näringsidkare och
konsumenter. Vidare saknas skäl att begränsa rätten till skadestånd till
konkurrerande näringsidare. Den nuvarande begränsningen i detta hän-
seende bör därför tas bort. I stället får en lämplig avgränsning ske
genom kravet på adekvat kausalitet, dvs. att det skall föreligga ett or-
sakssamband av visst slag mellan marknadsföringsåtgärden och skadan
för att ersättningsskyldighet skall uppkomma.
Mål om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen hand-
läggs i dag i Marknadsdomstolen som första och sista instans. Mål om
straff enligt de särskilda reglerna i 6-8 §§ marknadsföringslagen hand-
läggs som brottmål i allmän domstol med de möjligheter att överklaga
som följer av rättegångsbalkens regler. Införandet av ett system med
direktverkande sanktionsavgifter i marknadsföringsmål kräver av rätts-
säkerhetsskäl att det finns möjligheter till överklagande. Ett tvåinstans-
system bör därför införas för marknadsföringsmålen med Stockholms
tingsrätt som första instans och Marknadssdomstolen som andra och
sista instans. Detta gäller även mål om förbud eller åläggande och i viss
utsträckning skadestånd enligt marknadsföringslagen. Förfarandet vid
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen föreslås följa reglerna i
rättegångsbalken. Regeringen återkommer senare till dessa frågor (av-
snitt 9.1).
Enligt den nuvarande marknadsföringslagen får Konsumentombuds-
mannen ansöka hos Marknadsdomstolen om förbud eller åläggande.
Beslutar Konsumentombudsmannen att inte ansöka, får ansökan göras
av en sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare 40
eller - beträffande förbud enligt generalklausulen - av en näringsidkare
som berörs av handlingen. Allmänt åtal för brott mot någon av de tre Prop. 1994/95:123
straffbestämmelserna väcks av allmän åklagare, efter medgivande av
Konsumentombudsmannen. Enligt regeringens mening finns det både
sakliga och principiella skäl for att nu utvidga talerätten vid förbud och
ålägganden så att enskilda näringsidkare och sammanslutningar ges en
med Konsumentombudsmannen jämställd talerätt.
När det gäller den föreslagna marknadsstömingsavgiften, som ju skall
ersätta straffsanktionen, är det till följd av det offentligrättsliga inslaget
lämpligt att talan förs av Konsumentombudsmannen i första hand. Om
Konsumentombudsmannen inte väcker talan bör dock den möjligheten
stå öppen även för näringsidkare som berörs av marknadsföringsåtgär-
den och för en sammanslutning av näringsidkare.
Regeringens förslag: Marknadsföringen skall stämma överens
med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare.
Vid marknadsföringen skall lämnas sådan information som är
av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Dessa allmänna krav slås fest i en generalklausul i den nya
marknadsföringslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-
slag. Utredningen har dock föreslagit en generalklausul om otillbörlig
marknadsföring och en om informationsskyldighet. Utredningen har
vidare föreslagit att den s.k. lagstridighetsprincipen kommer till uttryck
i generalklausulen om otillbörlig marknadsföring. Utredningens förslag
till generalklausul om informationsskyldighet innehåller anvisningar om
på vilket sätt och i vilka avseenden behovet av information kan göra sig
särskilt starkt gällande. Utredningen har vidare föreslagit att general-
klauslen om informationsskyldighet
skall tillämpas också på marknadsföring som riktar sig till andra än
konsumenter som är privatpersoner och som avser sådana produkter
som i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas
av konsumenter för enskilt bruk.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till utredningens
förslag att i en ny marknadsföringslag behålla generalklausuler om
otillbörlig marknadsföring och informationsskyldighet. Några remissins-
tanser har dock synpunkter på utformningen av klausulerna. Stockholms
tingsrätt anser att lagstridighetsprincipen är så självklar att den inte
behöver lagfästas. Bl.a. Sveriges Industriförbund och Marknadsdom-
stolen framhåller att förhållandet mellan generalklausulen om informa-
41
tionsskyldighet och föreskrifter om sådan skyldighet i annan lagstiftning Prop. 1994/95:123
bör klargöras. Annonsörsföreningen och Svenska Sponsringsföreningen
avstyrker förslaget att utvidga informationsskyldigheten vid marknads-
föring till andra än konsumenter som är privatpersoner. De framhåller
att det inte är fråga om någon kodifiering i praxis och att det inte har
visats på något behov av en sådan utvidgning.
Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande marknadsföringsla-
gen innehåller vid sidan av vissa specialbestämmelser två vidsträckta
generalklausuler. Den ena tar sikte på otillbörliga marknadsföringsåt-
gärder och ger möjlighet att förbjuda sådana förfaranden (2 §). Den
andra tar sikte på information som har särskild betydelse från konsu-
mentsynpunkt och ger möjlighet att ålägga en näringsidkare att lämna
sådan information (3 §).
Med stöd av generalklausulerna har Marknadsdomstolen genom sin
praxis kunnat utveckla ett nyanserat normsystem på området till ledning
för marknadens aktörer. Deras vidsträckta utformning har också skapat
möjligheter till en fortlöpande rättsbildning i takt med att nya marknads-
föringsmetoder och medel har utvecklats, liksom med rättsutvecklingen
i övrigt.
Erfarenheterna av systemet med generalklausuler vid sidan om vissa
specialbestämmelser är alltså goda. En ny marknadsföringsföringslag
bör bygga på samma system och innehålla generalklausuler som bidrar
till en dynamisk rättsutveckling. Till den nya lagen bör därför de nuva-
rande generalklausulerna föras över utan ändring i sak.
Otillbörlig marknadsföring
Enligt den nuvarande generalklausulen kan förbud meddelas mot mark-
nadsföringsåtgärder som strider mot god affärssed eller som annars är
otillbörliga mot konsumenter och näringsidkare.
I uttrycket god affärssed ligger en hänvisning till det utomrättsliga
normssystem som har utvecklats inom näringslivet, främst Internationel-
la handelskammarens grundregler för reklam. I en ny generalklausul
bör uttrycket bytas ut mot god marknadsföringssed. Innebörden av
uttrycket bör definieras i lagen och omfatta både mer och mindre än
uttrycket god affärssed. Förutom god affärssed bör uttrycket också
omfatta andra vedertagna normer för marknadsföring av produkter.
Sådana normer är, förutom föreskrifter, t.ex. riktlinjer som Konsument-
verket har utfärdat efter överenskommelser med olika branschorganisa-
tioner. Vidare kan nämnas de normer som Marknadsdomstolen har
skapat genom sin praxis. Även internationellt vedertagna normer kan
vara av betydelse. Innebörden av uttrycket bör emellertid med hänsyn
till lagens ändamål begränsas till att avse bara sådana regler om god
affärssed och andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsu-
menternas och näringsidkamas intressen vid marknadsföring av produk-
ter.
I likhet med vad som nu gäller bör domstolen inte vara låst till nulä-
get och bunden av de normer som gäller eller de värderingar som råder.
42
Domstolen bör därför kunna beakta andra omständigheter vid bedöm- Prop. 1994/95:123
ningen av vad som är tillbörligt mot konsumenter och näringsidkare.
Som ett allmänt krav bör därför liksom nu gälla att en marknadsfö-
ringsåtgärd - förutom att överensstämma med god marknadsföringssed
- också i övrigt skall vara tillbörlig.
Utredningen har föreslagit att den s.k. lagstridighetsprincipen kom-
mer till uttryck i en ny generalklausul om otillbörlig marknadsföring.
Principen, som har lagts fest av Marknadsdomstolen och som också
kommer till uttryck i Internationella handelskammarens grundregler för
reklam, innebär i huvudsak att marknadsföringen skall vara laglig, dvs.
inte strida mot annan lag, eller kunna leda till lagbrott. Regeringen
anser för sin del, i likhet med Stockholms tingsrätt, att principen är så
självklar och väl förankrad att den inte behöver lagfästas.
Informationsskyldighet
En fungerande marknadsekonomi förutsätter att konsumenterna är väl
informerade. Också från den enskilde konsumentens synpunkt är det
viktigt att han eller hon har tillgång till erforderlig information. Genom
tillgång till god information får konsumenterna ökade möjligheter att
göra väl övervägda val. De kan härigenom bättre tillfredsställa sina
behov och undvika ekonomiska och andra risker.
Marknadsföringslagen bygger på grundtanken att det ankommer på
näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produk-
ter. Det är när näringsidkare lämnar konsumenterna otillräcklig infor-
mation i betydelsefulla hänseenden som ett ingripande enligt 3 § mark-
nadsföringslagen kan ske.
Informationsskyldigheten kan endast avse information av rent kom-
mersiell natur. Av tryckfrihetsrättsliga skäl är informationsskyldigheten
begränsad till att gälla när en näringsidkare själv väljer att använda sig
av sådana framställningar som ett informationsåläggande avser.
Regler om informationsskyldighet av den generella karaktär, som
marknadsföringslagen ställer upp, saknas utomlands. Oftast finns där
endast möjlighet att föreskriva information i syfte att motverka vilsele-
dande effekter. Övergripande bestämmelser om informationsplikt, om
än inte lika generellt formulerade som den svenska, finns emellertid i de
danska och norska marknadsföringslagarna.
Generalklausulen om informationsskyldighet tillkom år 1975 på
grundval av ett utredningsförslag av Reklamutredningen.
Detaljerade regler om informationsskyldighet, som för sin tillämpning
hänvisar till generalklausulen om informationsskyldighet, har tagits in i
prisinformationslagen (1991:601), konsumentförsäkringslagen
(1980:38), konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1992:1672) om
paketresor. Det finns också en koppling till konsumentköplagen på så
sätt att underlåten information kan medföra att en konsumentvara anses
behäftad med fel. Härutöver finns självständigt utformade bestämmelser
om informationsskyldighet i olika lagar, bl.a. på livsmedels- och läke-
medelsområdet.
När generalklausulen om informationsskyldighet infördes var den i Prop. 1994/95:123
huvudsak en nyhet. Förarbetena är tämligen knapphändiga och tillämp-
ningen kunde inte bygga på befintliga normkällor såsom internationella
konventioner, Internationella handelskammarens grundregler for reklam
eller praxis. Över åren har dock Marknadsdomstolen utvecklat en be-
tydelsefull praxis genom ett trettiotal avgöranden. På olika särskilda
områden har informationsskyldigheten därutöver preciserats genom
riktlinjer utfärdade av Konsumentverket efter överläggningar mellan
verket och näringslivets organisationer.
En grundläggande fråga är informationsskyldighetens omfattning
enligt 3 § marknadsföringslagen. Av lagtexten framgår endast att det
skall vara fråga om information som har särskild betydelse från konsu-
mentsynpunkt. Marknadsdomstolen har byggt sin bedömning på för-
arbetsuttalandet att med särskild betydelse bör förstås "ett inte helt obe-
tydligt behov och inte bara sådana fall som är särskilt allvarliga". Vida-
re har det uttalats i förarbetena att de konsumentintressen som avses är
privatpersoners intressen i samband med förvärv och liknande av nyttig-
heter för enskilt bruk (prop. 1975/76:34 s. 126).
I den praktiska tillämpningen kan det uppstå ett visst motsatsförhål-
lande mellan näringsidkares önskemål om att ge kommersiella budskap
en enkel och slagkraftig utformning och krav på informationslämnande
som kan verka kostnadsfördyrande och tyngande samt påverka konkur-
rensförhållandena. Det framgår av Marknadsdomstolens praxis att det i
sådana situationer skall göras en avvägning mellan olika berörda behov
och intressen.
Domstolen förklarade sålunda i fallet MD 1981:4, att ett informa-
tionsåläggandes innebörd måste bestämmas på grundval av en samlad
bedömning av hur starkt behov konsumenterna har av informationen
ifråga, hur omfattande informationen bör vara for att tillgodose behovet
samt vilka verkningar, positiva eller negativa, åläggandet kan få för det
ekonomiska systemets funktion och därmed ytterst för konsumenterna. I
avgörandet ålade Marknadsdomstolen företaget att i produktbroschyrer
m.m. informera om att vissa spisar även salufördes av koncernen under
andra varunamn, s.k. märkesdifferentiering.
Marknadsdomstolen har ogillat Konsumentombudsmannens krav på
information om totalkostnaden för hyra av hemelektronik, när hyresti-
den endast var sex månader och månadskostnaden fanns angiven, MD
1990:17.
Den information som kan krävas kan vara av olika slag. En viktig typ
är produktinformation, det vill säga information om varans eller tjäns-
tens innehåll, beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, för-
varing och skötsel. Marknadsdomstolen har i avgörandet MD 1981:20,
ålagt vissa bilföretag att i annonsering informera om bilens bränsleför-
brukning och bränslekostnader enligt normer angivna i Konsumentver-
kets riktlinjer. I avgörandet MD 1990:27 har Marknadsdomstolen ålagt
en bilhandlare att vid marknadsföring av begagnade personbilar till
konsumenter lämna varudeklaration för bilar i den omfattning och på
det sätt som anges i Konsumentverkets riktlinjer på området.
44
En annan viktig typ är pris- och villkorsinformation, det vill säga Prop. 1994/95:123
information om betalningsvillkoren och förhållandet i övrigt mellan
säljare och köpare.
Marknadsdomstolen har t.ex. ålagt en byggnadsentreprenör att tydligt
ange vilka villkor i kontraktshandlingama som är avsedda att utgöra
avtalsinnehåll, MD 1979:18. En förmedlare av bostadsrätter har ålagts
att informera om kravet på ekonomisk plan för bostadsrättsföreningar,
MD 1984:5.
Generalklausulen om informationsskyldighet har, som utredningen
framhållit, kommit att spela en central roll inom marknadsföringslagens
regelsystem. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att reklam innehål-
ler sådan information som är av betydelse för konsumenternas möjlig-
heter att träffa väl övervägda köpbeslut. Genom Marknadsdomstolens
praxis och Konsumentverkets riktlinjer har informationsskyldighetens
omfattning och inriktning klarlagts ganska väl.
Utredningen har ansett det vara önskvärt att generalklausulen om
information ges en mer klargörande formulering till ledning för till-
lämpningen. Utredningen har hävdat att det nuvarande grundläggande
kriteriet, särskild betydelse från konsumentsynpunkt, knappast är rättvi-
sande eller särskilt informativt. Utredningen har i stället uttryckt in-
formationsskyldigheten så, att en näringsidkare skall vid marknadsföring
vid en lämplig tidpunkt och i en ändamålsenlig form bereda berörda
konsumenter tillgång till behövlig information och att informationsskyl-
digheten också gäller vid anbud, avtals ingående eller leverans. Utred-
ningen har vidare i lagtexten angett vägledande exempel på sådana
situationer, där det framför allt är angeläget att konsumenterna bereds
tillgång till behövlig information. Samtidigt har utredningen bl.a. uttalat
att förslaget knappast innebär någon egentlig förändring i förhållande
till nu tillämpad praxis.
Regeringen anser för sin del att kravet på att informationen skall
lämnas vid en lämplig tidpunkt och i ändamålsenligt form är så själv-
klart att det inte behöver anges särskilt. Informationsskyldigheten gäller
i dag och bör även i fortsättningen gälla alla former av marknadsföring.
Att såsom utredningen har föreslagit peka ut vissa former eller situatio-
ner, såsom anbud, avtals ingående och leverans, framstår inte som
påkallat och är heller knappast ägnat att skapa ökad klarhet.
Utredningens förslag att ange vägledande exempel skapar, som flera
remissinstanser också har påpekat, oklarheter i fråga om lagens för-
hållande till annan lagstiftning. Flera exempel som anges regleras i
annan lagstiftning, t.ex. i konsumentköplagen, prisinformationslagen
m.m. Exemplen kan till och med i vissa fall komma i konflikt med
annan lagstiftning om information, t.ex. lagen (1992:1232) om märk-
ning av hushållsapparater (ändrad senast 1994:611) och föreskrifter som
har meddelats med stöd av den. Några vägledande exempel bör därför
enligt regeringens mening inte ges.
Utredningens förslag att utvidga informationsskyldigheten till förmån
för andra konsumenter än privatpersoner i fråga om produkter som i 45
inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av
konsumenter har kritiserats. Som ett par remissinstanser har uttalat har Prop. 1994/95:123
det inte visats att det föreligger något behov av en sådan utvidgning,
Till det kommer att det framstår som tveksamt i vad mån utredningsför-
slaget innebär en utvidgning i praktiken, eftersom det tar sikte på kon-
sumentprodukter.
Det anförda leder sammantaget till att regeringen anser att en gene-
ralklausul om informationsskyldighet i en ny marknadsföringslag i sin
helhet bör ansluta till den öppna och allmänna utformning som den nu
gällande har.
Regeringens förslag: All marknadsföring skall utformas och
presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om mark-
nadsföring.
Det skall också tydligt framgå vem som svarar för marknads-
föringen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har därutöver föreslagit ett uttryckligt krav på
adressangivelse när en näringsidkare bedriver distansförsäljning, upp-
sökande försäljning, handel från annat än fast driftsställe och distansdis-
tribution av förmånserbjudanden.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över för-
slaget i dessa delar tillstyrker det eller lämnar det utan erinran. Några
remissinstanser har synpunkter på utformningen av lagtexten. Stock-
holms tingsrätt och Konsumentverket anser att det av lagen bör framgå
att telefonnummer också skall anges.
Reklamidentifierin g
En grundläggande princip inom marknadsföringsrätten är att reklam och
andra marknadsföringsåtgärder skall kunna identifieras som sådana. Av
särskild betydelse är att kommersiella meddelanden inte skall kunna
förväxlas med redaktionellt material.
Principen har utvecklats inom näringslivet och återfinns i Internatio-
nella handelskammarens grundregler för reklam. Principen står också i
överensstämmelse med den härskande pressetiska uppfattningen att en
strikt åtskillnad skall göras mellan redaktionellt material och meddelan-
den på betald annonsplats.
I förarbetena till marknadsföringslagen uttalade departementschefen
att en av de principer som skulle kunna upprätthållas med stöd av gene-
ralklausulen om otillbörlig marknadsföring var kravet på att reklam
skall vara lätt att identifiera som sådan. Som exempel nämndes kom-
46
mersiell reklam i tidning som utformas som redaktionell text. Enligt Prop. 1994/95:123
departementschefen borde detta också gälla varor som tidningsutgivaren
själv marknadsför (prop. 1970:57 s. 71).
Marknadsdomstolen har också avgjort flera fall där det har varit
fråga om reklamidentifiering. De flesta har gällt tidningsannonser. Det
första fallet, MD 1972:4; gällde vissa som kommersiell reklam bedöm-
da artiklar i en av fyra företag utgiven reklamtidning. Eftersom artiklar-
na för läsarna närmast framstod som redaktionellt material, bedömde
domstolen avsaknaden av reklammarkering som otillbörlig. Av två
senare fall, MD 1987:5 och MD 1991:18, framgår också att domstolen
kräver en tydlig reklammarkering av annonser som ger intryck av att
vara redaktionellt material.
I ett fall, MD 1972:14, har domstolen funnit att kuverten till reklam-
försändelser medfört risk för förväxling med en myndighetsförsändelse
eller i vart fall med en försändelse som inte har med reklam att göra.
Förferandet har därför ansetts otillbörligt enligt marknadsföringslagen.
Några andra fell, MD 1973:3 och MD 1973:24, har gällt inbjudan till
konsumenter att delta i säljarrangemang. Inbjudningarna ansågs otill-
börliga genom att de inte angav eller inte på ett tillräckligt tydligt sätt
angav att det var fråga om ett sådant arrangemang.
Regeringen anser i likhet med utredningen och de remissinstanser
som har uttalat sig i frågan att den grundläggande principen om reklam-
identifiering har vunnit sådan stadga i praxis att den nu bör lagfastas.
Sändarangivelse
Förutom principen att reklam skall vara lätt att känna igen som sådan,
har i praxis utvecklats en annan grundläggande princip om sändarangi-
velse. Marknadsdomstolen har i flera fell slagit fest att det av reklamen
klart skall framgå vem som är avsändare (MD 1980:12, MD 1983:17
och MD 1994:10). En sändarangivelse bör vara utformad så att motta-
garen av reklambudskapet genast kan festställa vem annonsören är.
Normalt åstadkommer man detta genom en upplysning om annonsörens
namn eller firma. I undantagsfall har godtagits att bara varumärket
anges, om detta är etablerat bland konsumenterna.
Enighet föreligger om att också denna grundläggande princip bör
lagfästas. Regeln bör utformas som ett krav på att det tydligt skall
framgå vem som svarar för marknadsföringen.
Adressangivelse
Utredningen har föreslagit en regel enligt vilken näringsidkare åläggs att
ange var och hur näringsidkaren kan nås om han bedriver distansför-
säljning, uppsökande försäljning, handel från annat än fest driftsställe
eller distansdistribution av förmånserbjudanden. Enligt utredningens
förslag skall en sådan skyldighet föreligga också i andra fell, om nä-
ringsidkaren inte lätt kan nås med ledning av firmaangivelsen (sändar-
angivelsen).
Regler om informationsskyldighet i flera av de avseenden som ut- Prop. 1994/95:123
redningens förslag syftar på finns redan i annan lagstiftning, nämligen i
hemförsäljningslagen (1961:1361) och i lagen (1990:1183) om tillfällig
försäljning. Något behov att ytterligare reglera skyldigheten att lämna
information om adress m.m. i dessa fall torde knappast finnas. När det
gäller distansförsäljning, varmed torde avses postorderförsäljning och
liknande försäljningar, borde det ligga i näringsidkarens eget intresse att
lämna sådana uppgifter att han lätt kan nås. I annat fell blir ju de mark-
nadsföringsåtgärder han företar meningslösa. Vad utredningen avser
med distansdistribution av fÖrmånserbjudanden framgår inte klart, än
mindre framgår behovet av att föreskriva en skyldighet att lämna upp-
gifter om adress m.m. i dessa fell. Regeringens slutsats blir således att
utredningens förslag i denna del inte bör leda till lagstiftning.
Enligt utredningens förslag skall kravet på adressangivelse också
gälla fell där näringsidkaren inte lätt kan nås med ledning av firmaangi-
velsen. Utredningens förslag i denna del har stöd i Marknadsdomstolens
praxis när det gäller tidningsannonser. En ny marknadsföringslag bör
liksom den nu gällande lagen ta sikte på marknadsföringsåtgärder i alla
medier. Att ange adress och telefonnummer i reklam i televisionen eller
i radio framstår inte som särskilt meningsfullt eftersom sådana uppgifter
är svåra att uppfetta och minnas för konsumenterna, i synnerhet som de
inte kan "gå tillbaka" till annonsen och skriva ned uppgiften. Regering-
en anser därför att det inte heller för dessa fell bör föreskrivas ett gene-
rellt krav på adressangivelse.
I stället kan en lämplig ordning vara att Konsumentverket utfärdar
riktlinjer på området.
Den omständigheten att regeringen avstår från att föreslå särskilda
regler om adressangivelse innebär inte att krav på sådana angivelser inte
skall kunna ställas. I de fell det har betydelse från konsumentsynpunkt
eller ett utelämnande av en sådan uppgift är otillbörligt bör Marknads-
domstolen liksom hittills kunna meddela förbud eller ålägganden enligt
generalklausulen.
48
Regeringens förslag: En näringsidkare skall liksom hittills vara
förbjuden att vid marknadsföringen använda påståenden eller
andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsid-
karens egen eller någon annan näringsidkares näringsverksam-
het.
Detta skall särskilt gälla framställningar som avser
1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper,
2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa
eller miljö,
3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betal-
ningsvillkoren,
4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifika-
tioner, ställning på marknaden, kännetecken och andra rättig-
heter,
5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats
näringsidkaren.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till att
en regel om vilseledande reklam tas in i en ny marknadsföringslag.
Några remissinstanser har synpunkter på utformningen av lagförslaget
och dess omfattning. Riksrevisionsverket anser att den föreslagna be-
stämmelsen om vilseledande reklam bör begränsas till uppgifter om
produkten, medan resterande former bör omfattas av generalklausulen.
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Sveriges advokatsam-
fund framhåller att paragrafen är utformad som en generalklausul och
anser att de angivna konkreta förhållandena bör vara en begränsning i
stället för en exemplifiering. Naturskyddsföreningen framför åsikten att
miljömärkning med någon av de etablerade miljömärkningssymbolema
bör vara tillräckligt bevis på vederhäftighet.
Skälen för regeringens förslag: Den utan jämförelse vanligaste
formen av otillbörliga förfaranden vid marknadsföring är användningen
av vilseledande påståenden och andra framställningar. I den nu gällande
marknadsföringslagen finns också en särskild bestämmelse med stöd av
vilken en näringsidkare som uppsåtligen använder vilseledande fram-
ställningar i samband med marknadsföring av produkter kan straffas
(6§).
Den nuvarande straffbestämmelsen har bl.a. kommit till för att direkt
med sanktion kunna beivra ett förfarande som en näringsidkare vet är
otillåtet, t.ex. genom att någon annan näringsidkare har förbjudits att
företa en sådan åtgärd. Syftet med bestämmelsen har också varit att
avskräcka näringsidkare från att företa klart otillåtna åtgärder i hopp om
att ett förbud inte skall hinna meddelas förrän kampanjen är avslutad.
Prop. 1994/95:123
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Straffbestämmelsen har kommit till liten användning i praktiken. Däre- Prop. 1994/95:123
mot har den haft den praktiska betydelsen att den har legat till grund för
Konsumentombudsmannens och Marknadsdomstolens bedömningar i
fråga om vad som är att bedöma som otillbörliga förfaranden enligt
generalklausulen.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen motsvarar den nuvaran-
de straffbestämmelsen. I sak innebär utredningens förslag i princip
endast den skillnaden i förhållande till den nuvarande bestämmelsen att
den direktverkande straffsanktionen ersätts med en direktverkande sank-
tionsavgift vid en uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av förbudet. Till
sanktionsavgiften återkommer regeringen längre fram.
I likhet med flertalet remissinstanser som har uttalat sig i frågan
anser regeringen att den nya marknadsföringslagen bör innehålla en
regel med ett uttryckligt förbud mot vilseledande framställningar vid
marknadsföring av produkter. Att den lika lite som den nuvarande
straffbestämmelsen innehåller en uttömmande uppräkning av i vilka
konkreta fall och i vilka avseenden framställningen inte får vara vilsele-
dande hindrar inte ställningstagandet. Enligt regeringens bedömning kan
den också komma att få praktisk betydelse på motsvarande sätt som den
nuvarande bestämmelsen. Genom exemplifieringen och det nya sank-
tionssystemet bör den dock kunna få större genomslagskraft på markna-
den.
Den av utredningen föreslagna exemplifieringen, till vilken regering-
en ansluter sig, avser att fånga upp de i särklass vanligaste fållen där
vilseledande påståenden och andra framställningar kan förekomma.
Detta bör också ge god vägledning for marknadens aktörer när de läg-
ger upp reklamkampanjer och liknande.
Exemplifieringen ansluter också mycket nära till reglerna i EG:s
direktiv om vilseledande reklam. I artikel 3 i direktivet räknas upp
vilken slags information som särskild hänsyn skall tas till vid bedöm-
ningen om reklamen är vilseledande. Direktivet återges i bilaga 7 i
utredningens betänkande.
Naturskyddsföreningen har tagit upp frågan om vederhäftigheten vid
miljömärkning. Regeringen behandlar den frågan i författningskommen-
taren längre fram (avsnitt 12.1).
Regeringens förslag: En regel med förbud mot vilseledande
geografiska ursprungsbeteckningar på alkoholdrycker införs i
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker. Någon särskild regel med förbud mot sådana
beteckningar behövs i övrigt inte vid sidan om förbudet mot
vilseledande framställningar.
50
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens Prop. 1994/95:123
förslag. Utredningen har föreslagit en särskild regel med förbud mot
vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan
om ursprungsbeteckningar på alkoholdrycker. Stockholms tingsrätt,
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Annonsörsföreningen
anser att en regel om geografiska ursprungsbeteckningar inte behövs vid
sidan av regeln om förbud mot vilseledande reklam.
Bakgrund: Med geografiska ursprungsbeteckningar menas vanligtvis
vaije uttryck eller symbol som används för att ange att en produkt
härrör från ett visst land, en trakt eller en ort.
I marknadsföringslagen finns ett skydd mot vilseledande geografiska
ursprungsbeteckningar. Det grundar sig bl.a. på internationella överens-
kommelser som Sverige sedan länge är bundet av. Bestämmelser om
oriktiga ursprungsbeteckningar finns dels i Pariskonventionen den 20
mars 1883 för industriellt rättsskydd (SÖ 1970:60), dels i Madridöve-
renskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga
eller vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror (SÖ 1969:77).
Konventionen och överenskommelsen finns intagna som bilaga 8 respek-
tive 9 i utredningens betänkande.
Enligt artikel 10.1 i Pariskonventionen skall bestämmelserna i kon-
ventionens artikel 9 tillämpas i fall av direkt eller indirekt användning
av en falsk angivelse om varans ursprung eller producentens, fabrikan-
tens eller handlandens identitet. Artikel 9 innehåller regler om varor på
vilka det lovligen finns ett varumärke eller en firma. En sådan vara
skall tas i beslag vid införseln till ett land som är anslutet till konventio-
nen där märket eller firman har rätt till laga skydd. Beslag skall också
kunna verkställas inom det land där den olovliga beteckningen har
anbragts eller inom det land till vilket varan har blivit införd. Beslag
skall ske på begäran av allmän åklagare, annan behörig myndighet eller
av målsägande i enlighet med vaije lands lagstiftning. Myndigheterna är
inte skyldiga att verkställa beslag av transitogods. Om lagstiftningen i
något land inte medger beslag vid införseln skall beslag ersättas med
införselförbud eller beslag inom landet. Om lagstiftningen i något land
inte medger vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller be-
slag inom landet skall sådana åtgärder, till dess lagstiftningen har änd-
rats i enlighet härmed, ersättas med de rättsmedel som landets lagstift-
ning i jämförliga fall tillförsäkrar dess egna medborgare.
Madridöverenskommelsen innehåller regler om åtgärder mot varor
vilka är försedda med oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar
som hänför sig till fördragsslutande stat. För sådana varor gäller be-
stämmelser motsvarande dem som finns i artikel 9 i Pariskonventionen
(artikel 1). Det är enligt överenskommelsen förbjudet att vid försälj-
ning, skyltning eller utbjudande av varor använda beteckningar som är
ägnade att vilseleda allmänheten angående varors ursprung. Beteck-
ningar får därvid inte förekomma på skyltar, annonser, räkningar,
vinlistor, affärsbrev eller andra affärsmeddelanden (artikel 3 bis). Dom-
stolarna i varje land far bedöma vilka beteckningar som på grund av sin 51
generiska karaktär inte är underkastade bestämmelserna i överenskom-
melsen, dvs. om en beteckning kan anses ha blivit en allmän beteck- Prop. 1994/95:123
ning,. Detta gäller dock inte ursprungsbeteckningar för vinodlingspro-
dukter (artikel 4).
Som redan har antytts innehåller marknadsföringslagen bestämmelser
om skydd mot användning av vilseledande geografiska ursprungsbe-
teckningar. Vid reglernas tillkomst (prop. 1970:57 s. 110-111) fram-
hölls att det är ett allmänt intresse att det finns rättsliga möjligheter att
motverka vilseledande uppgifter om varors geografiska ursprung.
Önskemålet att motverka vilseledande geografiska ursprungsbetecknin-
gar kunde därvid anses tillgodosett av möjligheten att med stöd av
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring vid vite förbjuda en
näringsidkare att använda sådana beteckningar vid marknadsföring av
varor och av att den särskilda straffbestämmelsen om vilseledande
framställningar kan tillämpas mot den som uppsåtligen lämnar vilsele-
dande uppgifter om en varas geografiska ursprung. Vid utdömande av
vite eller straff kan domstol förordna att den vilseledande beteckningen
skall utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande och i
avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i beslag. Bestämmelser
om detta återfinns i 2, 6 och 18 §§ marknadsföringslagen. Inför be-
stämmelsernas tillkomst menade departementschefen (prop. 1970:57 s.
111) — mot bakgrund av Sveriges anslutning till Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen — att det var tillräckligt med de ovan
nämnda lagbestämmelserna vilka skulle ge samma skydd åt utländska
som åt inhemska intressen.
När det gäller frågan om själva förutsättningarna för när ett ingripan-
de mot vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar skall kunna ske
uppmärksammade Lagrådet vid bestämmelsernas tillkomst (prop.
1970:57 s. 136-137) att Pariskonventionen nämner direkt eller indirekt
användning av en falsk angivelse om varans ursprung. Madridöverens-
kommelsens formulering talar om en vara på vilken det finns en oriktig
eller vilseledande beteckning varigenom ett av de länder på vilka öve-
renskommelsen är tillämplig eller en plats, belägen inom något av des-
sa, direkt eller indirekt anges som ursprungsort. Enligt Lagrådet skiljde
sig marknadsföringslagens nyss nämnda bestämmelser i viss mån häri-
från, eftersom det i lagen ställs upp ytterligare förutsättningar för att
ingripande skall få ske; nämligen att angiven handling skall strida mot
god affärssed eller annars vara otillbörlig mot konsumenter eller nä-
ringsidkare. Med hänsyn till att det för ingripanden enligt marknadsfö-
ringslagen fordras ytterligare förutsättningar utöver vad som anges i
Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen förordade Lagrådet att
en uttrycklig bestämmelse skulle tas in i marknadsföringslagen som
möjliggjorde att det med avseende på främmande stat kunde bestämmas
bl.a. att förordnanden enligt 18 § marknadsföringslagen, dvs. utplåning,
ändring etc. och att varorna skulle kunna tas i beslag, kunde ges för en
vara som är försedd med en oriktig ursprungsbeteckning. I propositio-
nen följde departementschefen Lagrådets påpekanden (prop. 1970:57 s.
193). En särskild regel som tar sikte på detta finns nu i 20 § marknads-
föringslagen. 52
Madridöverenskommelsens särskilda skydd för ursprungsbeteckningar Prop. 1994/95:123
på vinodlingsprodukter (artikel 4 i överenskommelsen) ansågs vid till-
komsten av marknadsföringslagens bestämmelser inte kräva särskild
lagstiftning. Som skäl anfördes att distributionen i Sverige av sådana
varor handhas och kontrolleras av statliga företag och organ och att
dessa strikt följer Sveriges internationella förpliktelser i ftåga om ur-
sprungsbeteckningar (prop. 1970:57 s. 111 och, 137).
Skälen för regeringens förslag: Det måste alltjämt sägas vara ett
allmänt intresse att det finns rättsliga möjligheter att motverka vilsele-
dande uppgifter om produkters geografiska ursprung. Dessutom har
Sverige till följd av redan ingångna avtal en skyldighet att upprätthålla
ett skydd mot vilseledande ursprungsbeteckningar. Till det kommer att
skyddet för geografiska ursprungsbeteckningar numera uppmärksammas
allt oftare i internationella sammanhang.
Här skall särskilt uppmärksammas att de förhandlingar som har förts
inom det Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) i den s.k. Uru-
guayrundan och som har resulterat i ett avtal om att upprätta världshan-
delsorganisationen (WTO) som innefattar ett avtal om skydd för imma-
teriella rättigheter (Avtalet om handelsrelaterade immaterialrättigheter,
TRIPs). TRIPs-avtalet innehåller ett särskilt avsnitt om skydd för geo-
grafiska ursprungsbeteckningar på varor (artiklarna 22 - 24). Enligt
avtalet skall en stat i sin lagstiftning se till att det finns rättsliga möjlig-
heter för en person att förhindra användning av vilseledande geografiska
ursprungsbeteckningar (artikel 22.2). För ursprungsbeteckningar på vin-
och spritprodukter skall enligt TRIPs-avtalet gälla ett i viss mån längre
gående skydd som innebär att de skall skyddas mot tillägnande eller
efterbildning. Detta gäller även om det äkta ursprunget är angivet eller
om beteckningen åtföljs av ett uttryck som "sort", "typ", "stil", "efter-
bildning" eller liknande (artikel 23.1). Inom regeringskansliet pågår för
närvarande förberedelser inför ett svenskt godkännande av överenskom-
melsen om världshandelsorganisationen och därtill knutna avtal.
TRIPs-avtalet väntas få verkan för Sverige från den 1 januari 1996.
Hur bör skyddet mot vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar
utformas i en ny marknadsföringslag?
Begreppet framställning i den nu av regeringen föreslagna bestämmelsen
om förbud mot vilseledande framställning har en vidsträckt innebörd
och omfattar vaije form genom vilken man meddelar sig med andra,
vare sig det sker i skrift eller tal, genom bild eller annan särskild anord-
ning (jfr prop. 1970:57 s. 94). Begreppet får därmed sägas omfatta
också t.ex. produkt- eller förpackningsutformning som sådan och
affärsmeddelanden. Förslaget om förbud mot vilseledande framställ-
ningar fångar därför upp också förfaranden som innebär vilseledande
användning av geografiska ursprungsbeteckningar. Som flera remissin-
stanser har påpekat behövs därför inte någon särskild regel för dessa
fell. Utredningens förslag i denna del bör således inte genomföras.
53
När det så gäller frågan om själva förutsättningarna för när ett in- Prop. 1994/95:123
gripande mot vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar skall
kunna ske, skall märkas att det även enligt den nu föreslagna marknads-
föringslagen kommer att krävas uppsåt eller oaktsamhet för att mark-
nadsstömingsavgift skall kunna dömas ut. I andra fall kommer förbud
mot fortsatt marknadsföring att kunna meddelas bara om åtgärden stri-
der mot god marknadsföringssed eller på något annat sätt är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare. Vidare skall det för att en vilsele-
dande framställning som finns på en vara, förpackning etc. skall kunna
utplånas eller ändras krävas att regler om vilseledande reklam eller
vitesförbudet överträds. Som Lagrådet påpekade vid tillkomsten av
motsvarande regler i den gällande marknadsföringslagen innebär detta
att det även enligt den föreslagna marknadsföringslagen ställs upp vissa
ytterligare förutsättningar för att ingripande skall få ske än enligt Paris-
konventionen och Madridöverenskommelsen.
Med hänsyn härtill bör också den nya lagen innehålla en uttrycklig
bestämmelse som gör det möjligt att med avseende på främmande stat
kunna bestämma att förordnanden om utplånande etc. av vilseledande
framställningar skall kunna ges för en vara som är försedd med oriktig
ursprungsbeteckning. Ett sådant förordnande kommer då — i enlighet
med vad som idag gäller enligt 5 § förordningen (1970:495) om utländ-
ska varumärken m.m. — att behöva ges med avseende på främmande
stater som är anslutna till Pariskonventionen och Madridöverenskom-
melsen samt for framtiden även för stater som är anslutna till Öve-
renskommelsen om världshandelsorganisationen (WTO) och därmed till
TRIPs-avtalet.
När det härefter gäller skyddet för ursprungsbeteckningar på vin- och
spritdrycker måste uppmärksammas att den lösning som valdes vid
marknadsföringslagens tillkomst för att efterkomma det särskilda skyd-
det för beteckningar på vinodlingsprodukter enligt Madridöverenskom-
melsen inte längre kan sägas innebära ett fullgott konventionsåtagande.
Till detta kommer att TRIPs-avtalet innebär särskilda åtaganden i detta
avseende som Sverige måste garantera genom rättsliga möjligheter.
Regeringen anser därför, i anslutning till vad utredningen har före-
slagit, att det for att ställa svensk lagstiftning i överensstämmelse med
såväl Madridöverenskommelsen som åtagandena enligt TRIPs-avtalet är
nödvändigt att ett särskilt skydd införs för geografiska ursprungsbeteck-
ningar på vin- och spritdrycker. Denna reglering bör lämpligen, som
utredningen också har föreslagit, kunna fogas in i lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.
Regeringens förslag: En näringsidkare skall vid
marknadsföringen inte få använda förpackningar som genom sin
storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om
produktens mängd, storlek eller form.
54
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1994/95:123
förslag. Utredningen har föreslagit att förbudet skall omfatta förpack-
ningar som genom sin storlek, utformning eller på annat sätt är vilsele-
dande i fråga om produktens mängd eller beskaffenhet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra
mot utredningens förslag i denna del. Handelshögskolan vid Göteborgs
universitet och Annonsörföreningen saknar dock uttrycken bild respekti-
ve förpackningsdekor i lagtexten, eftersom det är vanliga sätt att vilsele-
da.
Skälen för regeringens förslag: Förutom sin funktion att skydda en
vara är förpackningar ett viktigt medel vid marknadsföring av produk-
ter. Attraktiva förpackningar är avsättningsfrämjande. Förpackningar
används också för att lämna produktinformation. Förpackningar kan
emellertid också genom sin storlek och yttre utformning i övrigt vara
vilseledande när det gäller den marknadsförda produkten som sådan.
Som en allmän princip gäller att en förpackning inte skall ges större
dimensioner än vad innehållet kräver. Denna princip slogs fast av
Marknadsrådet i fallet MD 1971:8 och har tillämpats av Marknads-
domstolen sedan dess (jfr MD 1981:14). I vissa särskilda fell måste
emellertid en förpackning av främst distributionstekniska eller förva-
ringstekniska skäl ges en utformning som avviker från innehållets form.
För sådana fell. uttalade Marknadsrådet år 1971 att det måste vara ett
berättigat konsumentkrav att det vilseledande intryck som en förpack-
ning under sådana förhållanden kan förmedla motverkas genom att
innehållets kvantitet och form på ett tydligt och lättförståeligt sätt anges
på förpackningen.
Att en vilseledande förpackningsstorlek inte kan neutraliseras genom
upplysningar på förpackningen när förpackningsstorleken lika gärna kan
anpassas till innehållet har slagits fest av Marknadsdomstolen i fellet
MD 1981:14. Fallet rörde försäljning av 400 gr spagetti i en kartong-
förpackning som rymde 500 gr. Förferandet ansågs inte bara otillbörligt
mot konsumenter, utan även mot andra näringsidkare som säljer spagetti
i förpackningar som är anpassade till innehållet.
Den sålunda fastlagda principen bör som utredningen har föreslagit
lagfästas.
Förpackningar kan vara vilseledande genom texten på förpackningen
eller genom bild- och andra förpackningsdekorer, det vill säga genom
framställningar på förpackningen. Sådana vilseledande framställningar
omfettas av det i det föregående föreslagna förbudet mot vilseledande
reklam. Regeringen anser därför, till skillnad mot utredningen, att det
nu aktuella förbudet bör omfetta sådana förpackningar som genom sin
storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om den
marknadsförda produktens mängd, storlek eller form.
55
6.3.4 Vilseledande efterbildningar
Prop. 1994/95:123
Regeringens förslag: En näringsidkare får vid marknadsförin-
gen inte använda efterbildningar som är vilseledande genom att
de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och
särpräglade produkter. Detta skall dock inte gälla efterbildning-
ar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten
funktionell.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningens förslag innefattar ett förbud för näringsidkare att
genom efterbildning av annans kommersiellt särpräglade varor eller
tjänster framkalla risk för förväxling som är ägnad att vilseleda konsu-
menter eller andra förbrukare beträffande kvalitet eller ursprung. En
efterbildning skall dock enligt utredningens förslag inte anses otillåten,
om utformningen huvudsakligen tjänar till att göra varan funktionell (12
§ utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över
förslaget i denna del ser positivt på att skyddet for efterbildningar
stärks. Flera anser att förslaget borde utformas så att skyddet utvidgas
ytterligare. En remissinstans anser att det bör betonas ytterligare att det
är konsumenterna som skall skyddas. Bara en remissinstans avstyrker
förslaget.
Lantbrukarnas Riksförbund understryker det angelägna i att ett förbud
enligt förslagets 12 § införs. Svenska Franchiseföreningen anser att
konceptskyddet inte är tillfredsställande i Sverige, att förslagets 12 § är
godtagbar samt att det finns skäl att skärpa motiveringen till lagtexten så
att det klarare framgår att efterbildning av koncept inte får förekomma.
Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedels-
industriföreningen och Bilindustriföreningen menar att bestämmelsen har
förutsättningar att ligga till grund för en tillfredsställande rättsutveckling
som inte leder till oacceptabla konkurrensbegränsningar. Sveriges Re-
klamförbund konstaterar med viss tillfredsställelse att förslaget innebär
ett förstärkt skydd mot efterbildning och finner det önskvärt att även
andra otillbörliga plagiat förbjuds. Förbundet inser dock att en utvid-
gning av förbudet medför konkurrensrättsliga problem och bedömer mot
denna bakgrund utredningens förslag som acceptabelt. Annonsörför-
eningen anför att förbudet borde utvidgas till att omfatta även vilsele-
dande efterbildning av annans kommersiella särpräglade förpackning
samt skyddade kännetecken samt att konkurrensrättsliga hänsyn inte bör
kunna hindra förbud mot dessa avarter av efterbildning.
Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd anser att bestämmelsen
inte utgör en tillräckligt klar markering mot hittillsvarande praxis som
ger ett otillräckligt skydd vad gäller efterbildning av varuutstyrslar.
Hdningsutgivareföreningen bedömer att stadgandet inte täcker andra
förfaranden vid efterbildning, t.ex. där det plagierade objektet saknar
immaterialrättsligt skydd (såvida det inte har karaktären av renommé- 56
snyltning). Det bör enligt föreningen övervägas möjligheter att skapa Prop. 1994/95:123
visst skydd för dessa situationer, åtminstone flagrant utnyttjande av
annan näringsidkares marknadsinsatser. Sveriges Advokatsamfund före-
slår att undantaget från skydd p.g.a. funktionell utformning av en vara
inskränks, bl.a. med beaktande av EG-direktivet 89/104/EEG och med
hänsyn till att det ofta inte går att särskilja vad som är en funktionell
utformning. Också Sveriges MarknadsfÖrbund bedömer att undantaget i
andra meningen har blivit för vidsträckt och påpekar att den teoretiska
distinktionen mellan formgivningens estetiska och funktionella sida är
föråldrad. Sveriges MarknadsfÖrbund menar beträffande andra stycket
att vilseledande rörande kommersiellt ursprung även borde omfatta
förväxling sbara firmanamn. Handelshögskolan i Göteborg anför att
praxis uppställer kriteriet "inarbetad'' (väl känd i omsättningskretsen),
vilket saknas i lagtexten.
Kooperativa förbundet saknar ett kriterium i lagtexten; förutsättningen
att ett kännetecken skall vara känt på marknaden på ett sådant sätt att
det förknippas med exempelvis en viss tillverkare bör framgå av lagtex-
ten. Marknadsdomstolen uttalar, i samma riktning, att det bör övervägas
om förutsättningen att det kännetecken med vilket förväxling kan ske är
känt bör komma till uttryck i lagtexten.
Riksrevisionsverket menar att det tydligare bör betonas att det främst
är konsumenterna och hushållen som skall skyddas. Angående förväx-
lingsrisk anför Riksrevisionsverket att det bara är en produkts funktion
och kvalitet som bör beaktas då man bedömer om konsumenterna vilse-
leds. Förbudet bör vidare inte utformas så att det motverkar en effektiv
priskonkurrens mellan olika företag som marknadsför produkter med
samma funktion och kvalitet. Konkurrensverket avstyrker förslaget helt
eftersom det innebär ett skärpt synsätt jämfört med praxis och ett sådant
mer långtgående skydd innebär att balansen mellan konkurrensintresset
och övriga intressen som marknadsföringslagen har att tillgodose rub-
bas. Dylika frågor bör enligt Konkurrensverket även fortsättningsvis
behandlas under generalklausulen i förslagets 4 § alternativt under den
föreslagna 5 §, i linje med rådande praxis. Konkurrensverkets bedöm-
ning är att förslaget skyddar etablerade företag från konkurrens samt att
om en bestämmelse angående efterbildningsskydd alls skall införas i
marknadsföringslagen bör andra meningen, som inskränker regelns
tillämpningsområde, ges en vidsträckt tolkning. Det är tveksamt om
funktionellt betingade efterbildningar skall kunna bli föremål för in-
gripande enligt 12 §, åtminstone i dessa fell bör generalklausulen i 4 §
vara tillräckligt.
Skälen för regeringens förslag: Det är enligt svensk rätt i princip
tillåtet att efterbilda en annan näringsidkares prestationer, kännetecken
eller andra objekt när det efterbildade objektet inte är skyddat enligt den
immaterialrättsliga speciallagstiftningen. Att använda en sådan efter-
bildning vid marknadsföring kan emellertid utgöra otillbörlig marknads-
föring.
Redan i motiven till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s.76)
uttalades att ett förbud med stöd av generalklausulen om otillbörlig 57
marknadsföring kan riktas mot en näringsidkare som i sin marknadsfo-
ring utnyttjar en efterbildning på ett sätt som är ägnat att vilseleda Prop. 1994/95:123
genom att framkalla förväxling med någon annan näringsidkares vara
eller verksamhet. I propositionen uttalade departementschefen vidare (s.
90): "Frågor om varumärke sintrång prövas av domstol enligt reglerna i
varumärkeslagen. Marknadsrådet bör i princip inte ge sig in på sådana
frågor. Som en grund för förbud enligt generalklausulen bör alltså inte
kunna åberopas att åtgärden innebär ett intrång i en rätt till registrerat
eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan rådet förbjuda användning
av ett visst kännetecken under hänvisning till att det kan förväxlas med
ett av annan företagare använt kännetecken och därigenom vilseleda
allmänheten angående varans kommersiella ursprung. Principiellt saknar
det for denna bedömning betydelse om åtgärden också innebär intrång i
en ensamrätt som enligt lag tillkommer den andra företagaren. Jag är
emellertid medveten om att det i praktiken kan vara svårt att hålla isär
de olika frågorna. Sålunda torde rådet för att kunna bedöma hur allvar-
lig risken för förväxling är ofta vara nödsakad att pröva i vilken mån
kännetecknet har blivit inarbetat i samband med den konkurrerande
varan."
Marknadsdomstolen har också med stöd av generalklausulen i flera
fall meddelat förbud mot att använda efterbildningar, men också ogillat
yrkanden om sådana förbud. Marknadsdomstolen har därvid uttalat att
en förutsättning för förbud mot utnyttjandet av en efterbildning skall
kunna komma i fråga är att det efterbildade objektet är särpräglat och
känt på marknaden (jfr MD 1983:3, 1983:23, 1985:5 m.fl.). Marknads-
domstolen har i frågan om vad som skall anses vara särpräglat uttalat
(MD 1981:2) att avgörande för bedömningen skall vara att utformning-
en huvudsakligen har en särskiljande funktion, dvs. har till ändamål
främst att ge varan ett utseende som i estetiskt hänseende skiljer den
från andra varor. En varuutformning som huvudsakligen tjänar att göra
varan ändamålsenlig och således är tekniskt eller funktionellt betingad
kan inte i sammanhanget betraktas som särpräglad. En sådan utformning
måste, enligt Marknadsdomstolen, få vara tillgänglig för en var, om inte
annat följer av särskild lagstiftning. Detta gäller även om alternativa
tekniska lösningar står till buds. Marknadsdomstolen har vidare uttalat
att marknadsrättsliga hinder inte bör resas mot att näringsidkare utnytt-
jar tekniska och funktionella företeelser som är allmänt tillgängliga,
vilket i vissa fell kan leda till en produktlikhet som i och for sig kan
medföra förväxlingsrisk. Detta är dock normalt i fråga om alla produk-
ter av enhetlig karaktär.
De fell där förbud har meddelats har främst gällt efterbildningar av
s.k. förpackningsutstyrslar (bl.a. MD 1974:5, 1983:3, 1985:5, 1988:6,
1990:3 och 1990:5). Men även efterbildningar av tidskriftshuvuden
(MD 1983:18 och 1984:17) och varukännetecken (1987:30) har för-
bjudits. I samtliga fell har förväxlingsrisken avsett produktens kommer-
siella ursprung. I de fell yrkanden om förbud har ogillats har det skett
med hänvisning till att produktutformningen har varit tekniskt eller
funktionellt betingad och därigenom inte särpräglad (jfr bl.a. MD
1977:25 och 1981:2).
58
Genom Marknadsdomstolens avgöranden har lagts fäst en klar gräns Prop. 1994/95:123
för vad som i rnarknadsföringssammanhang kan tillåtas i fråga om
efterbildningar till skydd för såväl konsumenter som näringsidkare. I
likhet med utredningen och remissinstanserna anser regeringen att ett
uttryckligt förbud mot vilseledande efterbildningar bör införas i den nya
lagen.
Förbudet bör utformas så att det fäller inom ramen för Marknads-
domstolens praxis och innefatta ett förbud mot att använda efterbild-
ningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon
annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Ett sådant ut-
tryckligt förbud ligger också i linje med Sveriges förpliktelser enligt
Pariskonventionen av den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd, (SO
1970:60). I artikel 10 bis punkten 3.1 föreskrivs att förbud särskilt skall
meddelas mot "alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel
det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor
eller verksamhet inom industri eller handel".
Genom Marknadsdomstolens praxis har det slagits fest att en vara
skall bedömas som särpräglad om dess utformning främst har till ända-
mål att i estetiskt hänseende skilja den från andra varor. En utformning
som i huvudsak är tekniskt eller funtionellt betingad anses däremot inte
göra varan särpräglad. Lagrådet har föreslagit en uttrycklig bestämmel-
se i ämnet. Lagrådet har därvid anfört bl.a. att det torde vara ett konsu-
mentintresse att exempelvis reservdelar till välkända bilmärken tillver-
kas och säljs också av andra än bilfabrikanterna och deras auktoriserade
återförsäljare. Med en uttrycklig bestämmelse skulle det enligt Lagrådet
bli klart att marknadsföringslagen inte lägger hinder i vägen för handel
med sådana s.k. piratdelar.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet har anfört i denna del. För-
budet bör därför förenas med ett uttryckligt undantag for sådana efter-
bildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten
funktionell. Detta innebär självfallet inte att användningen av efterbild-
ningar inte kan förbjudas om produkten är skyddad enligt t.ex. den
inmaterialrättsliga lagstiftningen.
Regeringens bedömning: Några särskilda regler om använd-
ningen av uttrycket garanti vid marknadsföring bör inte tas in i
en ny marknadsföringslag.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en regel med för-
bud mot att använda uttrycket garanti eller liknande uttryck på ett sätt
som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om att näringsidkaren
gör ett åtagande som i något väsentligt avseende ger konsumenter eller
andra förbrukare en förmånligare rättslig ställning än de annars skulle
ha haft (8 § utredningens lagförslag).
59
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det borde regleras i Prop. 1994/95:123
ett särskilt stycke att uttrycket garanti inte får användas i marknadsfö-
ring, om inte näringsidkaren har vidtagit åtgärder för att säkerställa att
garantiutfästelsen kan uppfyllas även om företaget skulle upphöra under
garantitiden. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet menar att
termen garanti bör tillåtas i marknadsföring så fort en garanti ger köpa-
ren en förmån som inte är oväsentlig jämförd med gällande rätt och
tillägger att om kraven för garanti i 21 § konsumentköplagen eller 14 §
konsumenttjänstlagen är uppfyllda är termen normalt godtagbar. Sveri-
ges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsin-
dustriföreningen och Bilindustriföreningen föreslår att paragrafen for-
muleras om för att knyta an till formuleringarna i praxis eftersom ordet
"väsentlig" inger den felaktiga uppfattningen att avsikten är att höja
kraven för användning av garanti och liknande uttryck.
Skälen för regeringens bedömning: Det allmänna kravet på veder-
häftighet vid marknadsföring gör sig gällande med särskild styrka vid
garantiutfästelser.
Frågan om användningen av garantiutfästelser bedömdes av dåvaran-
de Näringslivets Opinionsnämnd i ett ärende år 1968. Nämnden uttalade
i sitt avgörande att garantiutfästelser enligt erfarenhet är ett tungt vägan-
de säljargument. Ordet garanti kan antas ha en suggestiv effekt och
förleda en konsument att överskatta erbjudandets värde, varför stränga
krav bör ställas på användningen av ordet garanti i konsumentreklam.
Marknadsdomstolen har i sin praxis anslutit sig till nämndens upp-
fattning i denna del. I fallet MD 1975:17 gällde frågan huruvida an-
vändningen av termen garanti skulle anses innefatta ett terminologi-
missbruk som är otillbörligt i marknadsföringslagens mening. I sitt
avgörande hänvisade domstolen till en början till vad vederbörande
departementschef hade uttalat i förarbetena till konsumentköplagen (jfr
prop. 1973:138, s. 131 f.), nämligen att användningen av uttrycket
garanti inte lämpar sig för en civilrättslig reglering och att det ligger
närmare till hands att låta det ankomma på Marknadsdomstolen att med
stöd av marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen förhindra miss-
visande användning av uttrycket. Marknadsdomstolen uttalade att det
genom bl.a. detta uttalande fick anses klarlagt att lagstiftaren hade
avstått att genom en bestämning i lagtext söka definiera termen garanti
och att det med hänsyn härtill måste anses stå domstolen fritt att från
marknadsrättsliga utgångspunkter i vaije särskilt fell pröva huruvida
användningen av termen uppfyller de krav på vederhäftighet som har
ställts upp i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.
Marknadsdomstolen har i enlighet med detta i varje särskilt fell prö-
vat tillbörligheten av begreppsanvändningen och därvid utgått från hur
den aktuella garantiutfästelsen normalt uppfattas av konsumenten.
I det nyss angivna fellet från år 1975 uttalade domstolen att konsu-
menter i gemen uppfattar en garantiutfästelse så, att den skall tillför-
säkra vederbörande en särskild förmån som annars inte skulle ha stått
honom till buds. Domstolen fenn att den aktuella garantiutfästelsen
innefattade dels en tillförsäkran om att ursprunglig rostskyddsbehandling 60
hade verkställts, dels ett åtagande att under en viss tid ansvara för
inträffade rostskyddsskador, vilket gav konsumenten en förmån han Prop. 1994/95:123
annars inte hade haft. Domstolen fann att den aktuella rostskyddsgaran-
tin uppfyllde de krav som från marknadsrättsliga utgångspunkter kunde
ställas på användningen av termen garanti och att dess användning i det
fallet inte var otillbörligt.
I fallet MD 1983:15, som avsåg marknadsföring av ett reparationsav-
tal under beteckningen "tillvalsgaranti" kom domstolen till samma slut-
sats som i 1975 års fell beträffande användningen av begreppet garanti
som sådant, men meddelade förbud mot att presentera erbjudandet på
ett visst sätt.
I ett annat fell, MD 1974:24, har Marknadsdomstolen bedömt en
garantiutfästelse vid marknadsföring av ett tipssystem. Garantiutfåstel-
sen gav köparen rätt att få pengarna tillbaka eller att slippa betala för
systemet, om systemet inom en närmare angiven tid inte gav utlovat
resultat. Domstolen uttalade att konsumenten normalt torde uppfetta en
sådan garantiutfastelse som en ytterligare försäkran om att utlovat resul-
tat kommer att erhållas och att det således endast i undantagsfall skulle
bli aktuellt att utnyttja garantin. Domstolen konstaterade att det var föga
sannolikt att resultaten skulle uppnås och att det därför förelåg risk för
att konsumenten skulle överskatta vinstmöjligheterna i systemen. Garan-
tin ansågs utformad på ett sätt som måste anses vilseledande och för-
bjöds.
Användningen av uttrycket "livstidsgaranti" har bedömts av Mark-
nadsdomstolen i ett fell från år 1993 (MD 1993:2). Fallet rörde mark-
nadsföring av knivar genom TV-reklam. I reklamen sades att det var
fråga om en kniv med livstidsgaranti. Garantin gick ut på att vad som
än hände med kniven fick köparen en ny. Domstolen uttalade att be-
greppet livstidsgaranti är oklart och kan tolkas på flera sätt. Det ger i
varje fell intrycket att garantin gäller under en mycket lång tid, som
dock inte är bestämd i år, dagar eller liknande. Domstolen konstaterade
att Näringslivets Opinionsnämnd hade bedömt uttrycket år 1968 och att
nämnden därvid anförde b.a. följande. Värdet av en till tiden obegrän-
sad garanti kan i hög grad förringas av att ett uppfyllande av garantiut-
fästelsen kan omöjliggöras av omständigheter som inte kan överblickas
vid tiden för erbjudandet. Det kan t.ex. tänkas att en utbytesprodukt inte
finns tillgänglig då garantin blir aktuell eller att det företag som utfäst
garantin upphört. En till tiden eller till innehållet obegränsad eller
mycket vidsträckt garanti måste i regel ge ett alltför gynnsamt intryck
om erbjudandets innebörd och reella värde för konsumenten och däri-
genom strida mot god affärssed.
Marknadsdomstolen fenn att de redovisade argumenten mot uttrycket
obegränsad garanti också gällde uttrycket livstidsgaranti och att använd-
ningen av uttrycket i den påtalade marknadsföringen i sig var otillbörlig
i marknadsföringslagens mening.
De nu redovisade fellen ger vid handen att det inte bara är en garan-
tiutfästelses reella innebörd som är avgörande för hur utfästelsen skall
bedömas från marknadsrättsliga utgångspunkter, utan även sättet på
vilket utfästelsen presenteras och därmed uppfattas av konsumenten. 61
Även om en garantiutfastelse innefattar en förmån som annars inte
skulle stå en köpare till buds, kan utfästelsen vara vilseledande. Den av
utredningen föreslagna regeln om under vilka förutsättningar uttrycket
garanti får användas vid marknadsföring täcker inte alla de fell av
otillbörlig användning som kan tänkas förekomma.
Det kan därför redan av denna anledning ifrågasättas om det är me-
ningsfullt att införa en regel om vilka krav som skall vara uppfyllda för
att formuleringen garanti skall få användas i samband med marknadsfö-
ring. Till detta kommer att det numera finns regler om vissa slags
garantier i 21 § konsumentköplagen och 14 § konsumenttjänstlagen,
som för närvarande ses över av Utredningen om översyn av vissa kon-
sumenträttsliga frågor (dir. 1993:101). Vidare pågår inom EU en dis-
kussion om köprättsliga garantier. Med hänsyn till de nu anförda om-
ständigheterna bör en marknadsfÖringsrättslig reglering av användningen
av begreppet garantier inte genomföras nu. I stället bör resultaten av de
pågående övervägandena och diskussionerna avvaktas innan ställning tas
till en sådan reglering.
En otillbörlig användning av begreppet garantier eller begrepp med
motsvarande innebörd skall liksom hittills kunna angripas med stöd av
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.
Regeringens förslag: Uttrycken "slutförsäljning", "upphör",
"utförsäljning" eller andra uttryck med motsvarande innebörd
får användas vid marknadsföring av produkter, bara om det är
fråga om en tidsbegränsad slutförsäljning av näringsidkarens
hela varulager eller en klart avgränsad del av det till väsentligt
lägre priser än näringsidkarens normala priser för motsvarande
produkter.
Uttrycket "konkurs", ensamt eller i förening med något annat
uttryck, får användas vid marknadsföring av produkter, bara om
produkterna säljs av konkursboet eller för dess räkning.
Uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med motsva-
rande innebörd får användas vid marknadsföring av produkter,
bara om försäljningen avser produkter som ingår i näringsid-
karens ordinarie sortiment och sker under en begränsad tid till
väsentligt nedsatta priser.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
förslag. Utredningen har föreslagit ett förbud mot att använda uttrycken
"konkurs”, "brandskada", "vattenskada" eller liknande uttryck "i sam-
band med någon annan försäljning än sådan som sker under en begrän-
sad tid och på särskilt förmånliga villkor och som görs av konkursboet
eller av den skadedrabbade näringsidkaren själv eller for någonderas
räkning" (9 § första stycket utredningens lagförslag). Utredningen har
vidare föreslagit ett förbud mot att använda uttrycken "slutförsäljning",
Prop. 1994/95:123
"utförsäljning" eller liknande uttryck "i samband med någon annan Prop. 1994/95:123
försäljning än sådan som sker under en begränsad tid och på särskilt
förmånliga villkor och som innebär att verksamhetens hela lager eller en
närmare bestämd del därav skall avvecklas” (9 § andra stycket utred-
ningens lagförslag). På motsvarande sätt har utredningen föreslagit att
uttrycket "realisation" eller liknande uttryck får användas bara om
försäljningen sker under begränsad tid och till påtagligt lägre priser än
dem som näringsidkaren tillämpat tidigare (10 § utredningens lagför-
slag).
Remissinstanserna: Konsumentverket finner beträffande 9 § att ut-
trycket "eller en närmare bestämd del därav" kan leda till en alltför vid
användning av ordet utförsäljning. Närmare Marknadsdomstolens praxis
vore uttryckssättet “en närmare bestämd och inte oväsentlig del därav".
När det gäller 10 § anser verket att det av lagtexten bör framgå att en
förutsättning för användning av begreppet "realisation" är att det är
fråga om varor som ingår i företagets ordinarie sortiment.
Riksrevisionsverket anser inte att reglerna i 9 och 10 §§ är tillräckligt
preciserade eftersom det inte närmare anges vad som skall avses med
"begränsad tid" och påtagligt lägre priser". Handelshögskolan vid Göte-
borgs universitet har angående förslagets 9 och 10 §§ anfört att en
sådan vag utformning av en specialbestämmelse inte är godtagbar och
att den leder till rättsosäkerhet samt tillagt att vägande skäl talar för att
Konsumentverkets definitioner tas in i lagtexten. Sveriges Advokatsam-
fund anser det inte vara acceptabelt att använda tekniken att lägga till
"eller liknande uttryck". Det synes, enligt förbundet, inte vara någon
omöjlig uppgift att uppställa preciserade kriterier, annars bör alla de
uttryck som under angivna förutsättningar kan anses vilseledande anges
i reglerna.
Skälen för regeringens förslag: Uttryck som är vanligt förekomman-
de i samband med marknadsföring är "utförsäljning", "konkurs", "reali-
sation" och liknande. Sådana uttryck har särskild attraktionskraft genom
att de skapar förväntningar om särskilt förmånliga anbud. Både från
konsumentskyddssynpunkt och för en väl fungerande konkurrens är det
angeläget att användningen av dem inte sker på ett sådant sätt att de
vilseleder.
Frågan om användningen av sådana uttryck behandlades i förarbetena
till marknadsföringslagen. Utredningen om illojal konkurrens behand-
lade frågan utförligt i sitt betänkande Otillbörlig konkurrens (SOU
1966:71 s. 217 f.). Utredningen, som hade studerat de särskilda be-
stämmelser i ämnet som fanns i Danmark, Finland och Norge, fann att
dessa utgjorde ett bräckligt värn mot vilseledande och att särskilda
bestämmelser om realisationer och utförsäljningar därför inte skulle
vara ändamålsenliga. Utredningen uttalade i det sammanhanget följande
(s. 218):
Utredningen vill emellertid understryka vikten av att den föreslag-
na vilseledandebestämmelsen tillämpas på vilseledande reklam i
samband med speciella utförsäljningar och säsongrealisationer.
Annonserar man med "Konkursutförsäljning", fastän endast en del 63
av de utbjudna varorna är konkursvaror, använder man en oriktig
eller vilseledande framställning. Detsamma kan anses vara för- Prop. 1994/95:123
hållandet om beteckningen "Försäljning av konkursvaror” används
om en försäljning, som inte görs av konkursboet eller på dess
uppdrag. Som regel torde i så fall den förutsättningen för stad-
gandets tillämpning att uppgiften är ägnad att påverka efterfrågan
efter varorna vara uppfylld. Ägnat att påverka efterfrågan är det
även att annonsera om utförsäljning på grund av att en rörelse
skall upphöra. Pågår sådan annonsering under lång tid torde upp-
giften ofta vara vilseledande. Under en såsom utförsäljning kun-
gjord försäljning kan det vara företagsekonomiskt motiverat och
gentemot kunderna försvarligt att i mindre utsträckning komplette-
ra varulagret, men sker tillförsel i sådan utsträckning att en stor
del av varulagret förnyas under loppet av utförsäljningen, motsva-
rar uppgiften inte allmänhetens föreställning om innebörden av
denna term och är därför vilseledande. Hyr man lokal i ett riv-
ningshus, där man tidigare inte haft affär, och driver man där
försäljning av varor under uppgift om att det är fråga om en utför-
säljning föranledd av att huset skall rivas, torde som regel förut-
sättningarna för tillämpning av vilseledandebestämmelsen vara
uppfyllda. Åberopas vid utförsäljning av ett varuparti att partiet
skadats av brand, rök, vatten o.dyl., får partiet som regel inte
kompletteras med andra varor. Sker detta torde den åberopade
uppgiften anses vilseledande. Över huvud taget lär erfarenheten att
termerna utförsäljning och realisation ofta missbrukas, dock knap-
past i så hög grad att de över huvud taget inte längre påverkar
efterfrågan efter de utbjudna varorna. Med hjälp av 2 § i utred-
ningens förslag bör därför missbruken kunna stävjas.
Departementschefen delade utredningens uppfattning att några särskil-
da föreskrifter om utförsäljningar och realisationer inte borde införas i
lagen. Han underströk emellertid att sådana uttryck torde ha stor sug-
gestionskraft och vara ägnade att väcka förväntningar om särskilt för-
månliga anbud. De borde därför utnyttjas med försiktighet. Missvisande
användning av dem kunde inte tolereras (prop. 1970:57 s. 74).
Sedan tillkomsten av marknadsföringslagen har genom Marknads-
domstolens praxis utvecklats enhetliga normer för vilka krav som bör
ställas upp för användningen av de olika uttrycken. Normbildningen har
skett med huvudsaklig utgångspunkt från uttalandena i förarbetena. I
likhet med utredningen och de flesta remissinstanser som har uttalat sig
i frågan bedömer regeringen att det nu finns underlag för att precisera
kraven på ett sådant sätt att en särskild reglering ter sig ändamålsenlig.
Konkursutförsäljningar
Uttrycket konkurs, ensamt eller i förening med andra uttryck, såsom
konkursutförsäljning eller konkursvaror, uppfattas normalt som att det
är fråga om en försäljning som är ett led i avvecklingen av ett konkurs-
bo och avser varor som tillhör konkursboet. Avvecklingen av ett kon-
64
kursbo sker normalt under en begränsad tid. Konsumenterna har därför Prop. 1994/95:123
anledning att tro att de får köpa varor till särskilt förmånliga priser.
Om en näringsidkare köper ett konkurslager för vidareförsäljning, är
förutsättningarna för försäljningen annorlunda. Det behöver inte ske
som ett led i avvecklingen av företaget och kan ske under obegränsad
tid. Oavsett om sådana inköpta varor säljs till särskilt förmånliga villkor
är det vilseledande att beteckna en sådan försäljning som försäljning av
konkursvaror eller konkursutförsäljning eller något liknande.
Denna bedömning ligger helt i linje med såväl uttalandena i förarbe-
tena till marknadsföringslagen som Marknadsdomstolens praxis. Mark-
nadsdomstolen har i flera fall meddelat förbud mot användningen av
uttrycken konkurs, konkursutförsäljning, konkursvaror och liknande
uttryck som innehåller begreppet konkurs när det inte har varit konkurs-
boet som har sålt varorna eller försäljningen har skett för konkursboets
räkning (se bl.a. MD 1985:15, 1987:32 och 1992:34).
Regeringen anser att en särskild regel bör ges om att uttrycket kon-
kurs, ensamt eller i förening med något annat uttryck, får användas bara
om varorna säljs av konkursboet eller för dess räkning. Genom att ett
konkursbo alltid skall avvecklas följer att försäljningen normalt sker
under en begränsad tid. Utredningen har härutöver i sitt förslag ställt
som krav att försäljningen skall ske till särskilt förmånliga villkor. Ett
sådant krav bör enligt regeringens mening inte ställas upp, eftersom det
skulle hindra ett konkursbo att försöka få marknadsmässiga priser vid
en försäljning, vilket i sin tur skulle vara till nackdel for borgenärerna.
Utförsäljningar
Uttrycken "utförsäljning", "upphör", "slutförsäljning" och andra lik-
nande uttryck med motsvarande innebörd inger föreställningen att en
näringsidkare under en begränsad tid slutförsäljer varor till priser som
är väsentligt nedsatta i förhållande till de priser näringsidkaren normalt
har tillämpat for samma varor. I uttrycken ligger vidare att försäljning-
en omfattar hela varulagret eller en klart avgränsad del av lagret.
Utförsäljningar som pågår under en längre tid motsvarar inte allmän-
hetens föreställning om innebörden av uttrycket utförsäljning eller lik-
nande uttryck och får därmed anses vilseledande. Detsamma får anses
med försäljningar där en stor del av varulagret förnyas och säljs under
den tid som den påstådda utförsäljningen äger rum.
Marknadsdomstolens praxis är klar och entydig på området. Som
krav för att använda termerna utförsäljning, upphör och liknande ut-
tryck har domstolen ställt upp att det skall vara fråga om en tidsbegrän-
sad slutförsäljning av hela varulagret eller en klart avgränsad del av det
till priser som är väsentligt lägre än näringsidkarens normala försälj-
ningspris på motsvarande varor.
Utredningens förslag i denna del ansluter nära till Marknadsdom-
stolens praxis och har godtagits av de flesta remissinstanser. Kritik har
dock riktats mot att utredningens lagtext är vagt utformad eller inte
tillräckligt preciserad. Enligt regeringens mening går det inte att närma- 65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
re precisera vad som är en begränsad tid. Det får avgöras från fall till Prop. 1994/95:123
fall beroende på vad det är för slags utförsäljning.
Hur förmånligt priset skall vara går inte heller att närmare precisera
på annat sätt än att det skall vara fråga om priser som är väsentligt
lägre i förhållande till de som näringsidkaren normalt tillämpar på
motsvarande varor. Tillsammans med kravet att det skall vara fråga om
en slutförsäljning av hela eller en klart avgränsad del av varulagret nås
enligt regeringens mening en tillräcklig grad av konkretion.
Regeringen anser alltså i likhet med utredningen och flertalet remiss-
instanser att en regel med denna innebörd bör tas in en ny marknadsfö-
ringslag. Den ger god ledning för näringsidkare när de avser att an-
vända uttryck av den aktuella innebörden vid sin marknadsföring. Till
den kan då också kopplas en direktverkande sanktion, som kan dömas
ut när en uppsåtlig eller oaktsam överträdelse kan bevisas.
Realisationer
Som Marknadsdomstolen har uttalat i fallet MD 1982:14 strider det mot
marknadsföringslagen att använda begreppet realisation på ett missvisan-
de sätt. Marknadsdomstolen har i det nyssnämnda avgörandet vidare
uttalat att den bevisbörderegel som gäller i fråga om vederhäftigheten
av reklampåståenden får anses innebära att en näringsidkare, som i sin
reklam använder uttrycket realisation, skall kunna visa att det är fråga
om en försäljning under kort tid av hela sortimentet eller delar av det
till avsevärt nedsatta priser. Med hänvisning bl.a. till att förhållanena
skiljer sig mellan olika branscher, har domstolen inte ansett att det går
att sätta en absolut tidsgräns för hur länge en realisation kan pågå utan
att begreppet realisation framstår som missvisande. Enligt Marknads-
domstolens uttalande torde realisationer i verklig mening ha en varaktig-
het av högst några få veckor. Ett reklampåstående om realisation måste
därför, enligt Marknadsdomstolens uttalande i samma fall, i regel anses
missvisande om realisationen pågår mer än ca två månader av året.
I fallet MD 1993:29, som gällde marknadsföring av smycken och där
hela företagets sortiment som "realiserades" hade haft samma pris i mer
än ett halvt år, har Marknadsdomstolen förbjudit företaget att använda
formuleringen "rea" eller någon annan liknade formulering, om inte de
varor som säljs ingår i företagets ordinarie sortiment och säljs under
högst två månader till väsentligt nedsatta priser.
Enligt regeringens mening bör, med utgångspunkt från de rekvisit
som i praxis har lagts fast för användningen av begreppet realisation vid
marknadsföring av produkter, en särskild föreskrift ges om realisatio-
ner. De fastlagda rekvisiten bör täcka de typfall som gör att använd-
ningen inte blir missvisande. Om ett reklampåstående om realisationer
skulle visa sig vara vilseledande i något annat avseende, kan den före-
slagna regeln om vilseledande reklam i stället tillämpas.
66
Mtttenskada och brandskada
Utredningen har föreslagit att användningen av formuleringen vattenska-
da eller brandskada skall förbjudas, om inte försäljningen sker under en
begränsad tid, på särskilt förmånliga villkor och av den skadedrabbade
näringsidkaren själv eller för dennes räkning. I Marknadsdomstolen har
inte något sådant fall kommit under bedömning.
Även om de flesta remissinstanserna har godtagit förslaget i denna
del ställer sig regeringen tveksam till förslaget. Det kan t.ex. tänkas att
ett försäkringsbolag säljer skadade varor som bolaget har övertagit från
försäkringstagaren. Att försäkringsbolaget då inte skulle få använda
någon av de aktuella begreppen när det skall sälja varorna förefaller inte
rimligt. En användning av begreppen utan att det är fråga om skadade
varor är ett typiskt fäll av vilseledande och kan angripas med stöd av
den föreslagna regeln om vilseledande reklam. Utredningens förslag i
denna del bör därför inte genomföras.
Regeringens förslag: En näringsidkare, som vid marknadsförin-
gen erbjuder köparen att förvärva ytterligare produkter utan
ersättning eller till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen
andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig information om
1. villkoren för att utnyttja erbjudandet,
2. erbjudandets beskaffenhet och värde, och
3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller for
erbjudandet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över
förslaget i denna del tillstyrker eller har inget att invända mot en regel
av detta slag.
De som är positiva till förslaget i denna del är Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet, Konsumentverket, Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, Dagligvaruleverantörers Förbund, Svenska Postorderförening-
en, Annonsörföreningen, Svenska Sponsringsföreningen, Tidningsutgiva-
reföreningen, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Han-
del, Läkemedelsindustriföreningen, Bilindustriföreningen, Sveriges Re-
klamförbund och Swedma. Flertalet av dessa remissinstanser nämner att
förslaget har fördelar i form av exempelvis konkurrensstimulerande
effekter och att det tar sikte på att presentationen inte är vilseledande
för konsumenten. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel, Läkemedelsindustriföreningen och Bilindustriföreningen ser det
som positivt att regeln tar sikte på presentationen av säljfiämjande
åtgärder oberoende av målgrupp.
Prop. 1994/95:123
67
Bland de som godtagit förslaget finns vissa som visar tveksamhet i Prop. 1994/95:123
vissa avseenden, dock utan att motsätta sig tanken att presentationen av
erbjudandet är det centrala. Annonsörföreningen och Svenska Spons-
ringsföreningen anser att det inte visats något behov av att utvidga
bestämmelsen och att den bör begränsas till att omfatta marknadsföring
som riktar sig till konsumenter.
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Annonsörföreningen
påpekar att det föreligger en risk att bestämmelsen kan uppfattas som att
alla förmånserbjudanden är tillåtna om bara kravet som ställs på presen-
tationen är uppfyllt, vilket dock inte är fallet eftersom bl.a. erbjudanden
som innebär marknadsföringskorruption som hittills bör kunna utmöns-
tras. Konsumentverket och Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
framhåller att man från konsumentsynpunkt kan tänka sig erbjudanden
som inte är önskvärda, exempelvis nämns tilläggsvaror som är skadliga
eller stötande och tenderar att vara huvudsaken. De betonar bl.a. att
tilläggserbjudanden avleder uppmärksamheten från huvudvarans pris och
kvalitet samt försvårar prisjämförelser. Konsumentverket anser vidare
att en utveckling mot att de flesta varor av ett visst varuslag bara till-
handahålls i samband med erbjudanden om tilläggsvaror eller dylikt inte
är tillfredsställande och ger inte heller förutsättningar för en god pris-
konkurrens. Båda remissinstanserna anser dock att bestämmelsens ut-
formning kan godtas, men att det finns anledning att se över regeln i
skärpande riktning om marknaden för förmånserbjudanden utvecklas på
ett sätt som inte är önskvärt. Sveriges Konsumentråd är oroat över
förslaget till avkriminalisering av kombinationserbjudanden och anser
att det vore olyckligt om en avkriminalisering skulle uppfattas som en
signal att öka trycket på konsumenterna. Konsumentrådet menar att
kombinationserbjudanden försvårar konsumenternas rationella val.
Skälen för regeringens förslag: En vanligt förekommande mark-
nadsföringsmetod är att en näringsidkare i säljsyfte, oftast under en
begränsad tid, erbjuder konsumenter eller näringsidkare vissa speciella
förmåner, s.k. förmånserbjudanden. Den vanligaste formen av förmåns-
erbjudanden är kombinationserbjudanden (eller kombinerat utbud), dvs.
när två eller flera produkter bjuds ut kopplade till varandra. Ar det
exempelvis fråga om två likvärdiga produkter som erbjuds till ett ge-
mensamt pris utan att någon av dem framstår som en huvudvara talar
man ibland om paketerbjudanden. Framstår däremot den ena varan som
ett tillägg till en huvudvara benämns kombinationserbjudandet ofta som
ett tilläggserbjudande. Det kan också vara fråga om fristående erbjudan-
den av förmåner, dvs. om erbjudanden som inte förutsätter förvärv av
någon vara eller tjänst (s.k. enkla förmånserbjudanden).
Frågan om kombinerade utbud behandlades i förarbetena till mark-
nadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 79 f.). Sådana är, enligt vad som
uttalades, typiskt sett ägnade att försvåra för konsumenterna att oriente-
ra sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra. Risken för
att konsumenterna förleds att tro att de får en extra förmån utan veder-
lag ansågs vara ett skäl för att förbjuda metoden som sådan. Eftersom
metoden vidare ansågs kunna leda till att konsumenter handlar irratio-
nellt genom att de köper en vara på grund av intresse för en annan
68
vara, förespråkades en sträng bedömning av metoden i synnerhet när Prop. 1994/95:123
tillägg sförmånen saknade samband med huvud varan. Med hänsyn härtill
och eftersom kombinerade utbud ansågs vara förenade med större nack-
delar än fördelar från konsumentsynpunkt, ansågs det påkallat att ha en
ordning med straffsanktionerade förbudsbestämmelser mot vissa typer
av kombinerade utbud vid sidan av lagens generalklausul om otillbörlig
marknadsföring.
I lagstiftningen infördes ett straffsanktionerat förbud mot rabattmär-
ken som konsumenten inte kan byta mot pengar, bevis om rätt till repa-
ration undantagna (nuvarande 7 § marknadsföringslagen). Rabattmärkes-
forbudet tillkom i första hand för att motverka en befarad förestående
lansering i Sverige av s.k. rabattmärkessystem. Härmed avsågs system
där märken som erhållits vid köp i detaljhandeln används som betal-
ningsmedel vid inköp av varor hos särskilda rabattmärkesföretag, där
varorna är prissatta i märken eller märkespoäng. Ett rabattmärkessystem
ansågs göra det omöjligt för konsumenten att överblicka systemet och
bilda sig en fullständig uppfattning om förmånligheten av erbjudandet.
Vidare infördes ytterligare ett straffsanktionerat förbud att till konsu-
menter rikta sådana kombinationserbjudanden som avser varor eller
tjänster, om de uppenbart saknar naturligt samband med varandra och
om förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets
värde (8 § marknadsföringslagen). Bestämmelsen innehåller alltså inte
ett absolut förbud utan tar sikte på missbruksfellen.
De i 7 och 8 §§ marknadsföringslagen behandlade formerna av kom-
binerade utbud har knappast alls kommit att tillämpas av de allmänna
domstolarna. Tillämpningen i domstol av bestämmelserna om kombine-
rade utbud har i stället nästan uteslutande ägt rum i Marknadsdoms-
tolen. Förbudsstadgandena har därvid haft den betydelsen att de utgjort
grund för yrkande om förbud på grund av lagstridigt handlande eller i
övrigt tjänat som tolkningsunderlag vid bedömningen av om åtgärden
har varit tillbörlig.
Inget erbjudande om rabattmärkessystem har prövats i Marknadsdom-
stolen. Erbjudanden som inneburit att insamlade förpackningsflikar,
stämplar i bonus- eller medlemskort eller s.k. betalcheckar som berätti-
gar konsumenter till helt andra varor eller ytterligare varor eller tjänster
av samma typ har förbjudits i flera fell, se t.ex. MD 1971:1, 1988:2,
och 1989:12. Däremot har samlarhäften med biljetter ansetts vara till-
låtet, när det ger konsumenten rätt till ett par extra biljetter och det
ansetts att bonuserbjudandet inte har varit knutet till biljettmärkena utan
ingått i ett under längre tid bestående kundförhållande (se MD 1990:4).
Särskilt de avgöranden som gällt olika former av bonus och mängd-
rabatt har klargjort att det är förenat med betydande svårigheter att
närmare bestämma rabattmärkesförbudets räckvidd.
Den tekniska utvecklingen med olika former av detaljhandelsanknutna
förmånskort och möjligheter till datoriserad registrering av kundinköp
medför att rabattmärken numera framstår som en föråldrad typ av sälj-
främjande åtgärd. Utformningen av rabattmärkesförbudet får konse-
kvenser som framstår som mindre fördelaktiga för konsumenterna. Det 69
gäller särskilt möjligheten att ge mängdrabatt. En rabatt som innebär att
konsumenten vid ett och samma tillfälle köper ett visst antal artiklar av Prop. 1994/95:123
samma vara men betalar för ett färre antal är tillåten. Det är däremot
inte tillåtet att ge konsumenten ett rabatthäfte eller liknande som efter
köp av ett visst antal artiklar berättigar till en ytterligare vara utan extra
kostnad. Det förbjudna alternativet har fördelar för konsumenten på så
sätt att det medger en lägre omedelbar kontantinsats än det tillåtna och
även ger denne möjlighet att avstå från ytterligare köp om han är miss-
nöjd med den första varan.
Det förhållandet att rabattmärkesförbudet och förbudet mot vissa
kombinerade utbud endast fått betydelse vid tillämpningen av general-
klausulen ger anledning att ifrågasätta behovet av dem. De nuvarande
reglerna säkerställer inte heller konsumenternas behov av skydd mot
förvillande eller försåtligt utformade erbjudanden.
Vid bedömningen av behovet av regler som tar sikte på olika former
av förmånserbjudanden är det en viktig utgångspunkt att företagen i så
stor utsträckning som möjligt bör ha möjlighet att själva påverka ut-
formningen av sina konkurrensmedel och hur de vill närma sig konsu-
menterna. Gränsdragningarna mellan de olika varianterna av erbjudan-
den som förbjudits respektive tillåtits i praxis är inte helt lätta att vare
sig iaktta eller motivera. Erfarenheten visar att de problem som kan
vara förbundna med kombinerade utbud och andra förmånserbjudanden
ligger delvis på andra plan än man föreställde sig vid marknadsförings-
lagens tillkomst. I praktiken ligger problemen oftast inte i själva för-
månernas beskaffenhet utan i att de presenteras på ett vilseledande sätt
eller att informationen om dem är otillräcklig. Detta försvårar för kon-
sumenter och andra att bedöma erbjudandet (jfr MD 1993:2).
Det anförda leder till att en reglering av förmånserbjudanden bör ta
sikte på att säkerställa att konsumenterna och även andra får tillgång till
information i de olika avseenden som behövs för att kunna bedöma
erbjudandet i dess helhet. Det gäller såväl villkoren för att utnyttja
erbjudandet, som dess beskaffenhet och värde och de tidsgränser och
andra begränsningar som gäller för erbjudandet. En tydlig information i
dessa avseenden bör ge en presumtiv köpare möjligheter att bedöma
erbjudandet och dess förmånlighet och därigenom göra ett rationellt
köpval. Genom krav på sådan tydlig och givetvis korrekt information
motverkas risken att förmånserbjudanden utformas på ett försåtligt eller
vilseledande sätt.
Enligt regeringens mening bör detta vid sidan av övriga krav räcka
som lagfästa krav på förmånserbjudanden. De nuvarande förbuden bör
eller behöver således inte behållas. Genom att ge företagen ökad frihet
när det gäller valet av konkurrensmedel minskar också risken för att
priskonkurrensen hämmas på ett oacceptabelt sätt.
Regeringen anser således att en särskild föreskrift om förmånserbju-
danden bör tas in i den nya lagen. Den bör utformas som en skyldighet
för näringsidkare att vid förmånserbjudanden lämna tydlig information i
de avseenden som nyss har berörts.
70
6.3.8 Obeställda produkter
Prop. 1994/95:123
Regeringens förslag: En näringsidkare får vid marknadsförin-
gen inte leverera produkter till någon som inte uttryckligen har
beställt dem och därvid vilseleda mottagaren om dennes be-
talningsskyldighet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har därutöver föreslagit ett förbud mot att skicka
fekturor och liknande till någon som inte har beställt några produkter
och som vilseleder mottagaren om att beställning skulle ha skett eller att
betalningsskyldighet annars föreligger.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över
förslaget är positiva till det. Vissa remissinstanser har framfört syn-
punkter på lagtextens utformning.
Konkurrensverket anser det vara en självklarhet att ifrågavarande
säljmetoder skall omfattas av marknadsföringslagen. I och med att den
subsidiära talerätten för näringsidkare ersätts av primär talerätt bör det
enligt Konkurrensverket bli mer naturligt för näringsidkarna att agera i
denna sak under marknadsföringslagen. Konsumentverket påpekar att
avtalsbindningen bör innehålla ett vilseledande moment för att bestäm-
melsen skall bli tillämplig. Annars blir det enligt Konsumentverket en
fråga om otillbörlig säljmetod enligt 4 §. Verket anser att kraven på
godtagbara säljmetoder bör ställas högt, särskilt med avseende på neut-
raliserande information. Konsumentverket uppger sig komma att aktivt
följa utvecklingen och i mån av behov utfärda rekommendationer samt
konstaterar att negativa säljmetoder i dag är ett avsevärt större problem
för företag än för konsumenter. Sveriges Industriförbund, Grossistför-
bundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen och Bilindustriför-
eningen välkomnar regeln och uppger bl.a. att ifrågavarande säljmeto-
der utgör ett problem framförallt inom näringslivet samt anser att be-
stämmelsen är lämpad att ligga till grund för utdömande av en direkt-
verkande sanktion. Företagarnas Riksförbund uttalar sig i samma rikt-
ning och tillägger att risken att påföras sanktionsavgift bör leda till en
minskning av överträdelserna. Svenska Postorderföreningen bedömer att
förslaget bör leda till att denna typ av oseriös marknadsföring kan be-
ivras effektivare.
Även Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Reklamförbundet,
Annonsörforeningen, Svenska Sponsringsföreningen och Tidningsutgiva-
reföreningen är positiva till förslaget. Handelshögskolan anser dock att
orderbekräftelser bör nämnas i lagtextens andra stycke. Annonsörföre-
ningen och Svenska Sponsringsföreningen har tillagt att det vore önsk-
värt att det av bestämmelsens lydelse framgår att även vissa slags order-
bekräftelser och manus/korrektur omfettas av förbudet. Tidningsut-
givareföreningen vill att det tydligare skall framgå i vilka fell negativ
säljmetod är tillåten.
71
Skälen for regeringens förslag: Den negativa säljmetoden, som Prop. 1994/95:123
ibland betecknas som negativ avtalsbindning, karaktäriseras av att mark-
nadsföraren utnyttjar allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler
för slutande av avtal till att skapa en oriktig föreställning om att bindan-
de avtal har kommit till stånd. Det kan t.ex. ske på så sätt att en nä-
ringsidkare tillställer konsumenter eller näringsidkare obeställda varor
eller tjänster och därigenom inger mottagaren uppfattningen att han är
skyldig att betala den översända produkten.
I förarbetena till marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig
marknadsföring uttalade departementschefen (prop. 1970:57 s. 74) att
metoden i de flesta fellen ter sig otillbörlig och bör motarbetas med
kraft. I vissa fell kan metoden dock vara försvarbar. Som ett exempel
på en sådan situation angavs i propositionen situationen att det vid
förnyelse av ett avtal som löpt en lång tid objektivt sett kunde tigga i
kundens intresse att avtalet förlängdes.
Frågan om tillbörtigheten av marknadsföringsmetoder av detta slag
har prövats av Marknadsdomstolen i några fell. I avgörandet MD
1973:22 ansågs distributionen av lokala telefonkataloger som masskors-
band till telefonabonnenter utan föregående beställning som otillbörlig
enligt marknadsföringslagen. Den omständigheten att det på inbetal-
ningskorten fenns en text med innebörden att betalningen var "frivillig"
ändrade inte bedömningen. Domstolen uttalade att metoden var ägnad
att skapa en föreställning om betalningsskyldighet hos vissa mottagare
samt att metoden hos andra, som var medvetna om att sådan skyldighet
inte förelåg, kunde skapa en osäkerhet om de kunde förfoga över kata-
logen utan att därmed bli betalningsskyldiga. Eftersom det inte rörde sig
om någon förnyelse av tidigare avtal och det inte heller anförts andra
omständigheter som kunde medföra att metoden borde godtas förbjöds
förfarandet.
I praxis finns också fell där välgörenhetsorganisationer har ansetts
handla otillbörligt genom att skicka obeställda julkort. I fellet MD
1978:5 ansågs ett sådant förfarande där inbetalningskort bifogades
julkortsförsändelsen vara otillbörligt eftersom det var ägnat att dels
skapa en känsla av moralisk förpliktelse till betalning, dels inge motta-
garna uppfettningen att de inte kunde förfoga över försändelsens inne-
håll utan att bli betalningsskyldiga. Ett sådant utskick av icke beställda
julkort jämte en bön om penningbidrag har ansetts otillbörligt, trots att
något moment av vilseledande beträffande de juridiska konsekvenserna
inte förelåg. Förfarandet ansågs försätta mottagaren i en tvångssituation
genom att mottagaren antogs känna sig moraliskt förpliktad att utge
vederlag för "gåvan".
Som uttalades redan i förarbetena till marknadsföringslagen är den
negativa säljmetoden i de flesta fell otillbörlig. Den har också i flera
fell förbjudits av Marknadsdomstolen med stöd av generalklausulen.
Metoden som sådan kommer att kunna angripas och förbjudas också
med regeringens förslag till ny generalklausul. Däremot torde den i det
föregående föreslagna regeln om vilseledande reklam inte kunna till-
lämpas på sådana förferanden. Den föreslagna vilseledanderegeln tar 72
sikte på näringsidkarens egna eller andra näringsidkares förhållanden
och deras produkter och inte på de rättigheter eller skyldigheter som Prop. 1994/95:123
uppkommer för mottagarna av en marknadsföringsåtgärd.
I likhet med utredningen och de remissinstanser som har uttalat sig i
frågan anser regeringen att det i en ny lag bör införas en regel med ett
uttryckligt förbud mot sådana förfaranden som innebär att näringsidkare
skickar obeställda produkter och därvid vilseleder mottagaren om den-
nes betalningsskyldighet. Vilseledandet sker ofta genom att näringsid-
karen bifogar en räkning, ett inbetalningskort eller något annat liknande
meddelande. Ett sådant förfarande behöver emellertid inte alltid vara
vilseledande. Det kan gälla sådana fell där parterna tidigare står i av-
talsförhållande med varandra och det är fråga om att förnya eller förlän-
ga tidigare ingångna avtal, t.ex. prenumerationer och abonnemang.
Den föreslagna bestämmelsen tar sikte på fell där det förekommer ett
vilseledande om betalningsskyldigheten. Av Marknadsdomstolens praxis
framgår att metoden att leverera produkter till någon som inte uttryckli-
gen har beställt dem kan vara att betrakta som otillbörlig, även om
något vilseledande moment om de juridiska konsekvenserna inte före-
ligger. Sådana otillbörliga förfaranden låter sig knappast kunna beskri-
vas i en preciserad förbudsregel, utan får liksom hittills angripas med
vitesförbud med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsfö-
ring.
Utredningen har också föreslagit ett uttryckligt förbud mot att skicka
fekturor och liknande handlingar och därigenom vilseleda mottagaren i
frågan om beställning har skett eller om betalningsskyldighet föreligger.
I den mån ett sådant förfärande är att bedöma som marknadsföring bör
det kunna förbjudas med stöd av generalklausulen om otillbörlig mark-
nadsföring. En uttrycklig regel om detta är därför inte motiverad.
Regeringens förslag: I en ny marknadsföringslag ges regler om
förbud mot marknadsföring av produkter som är uppenbart
otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en särskild lag om
förbud mot uppenbart otjänliga varor och tjänster.
Remissinstanserna: Utredningens förslag att utmönstra frågor om
otjänliga varor ur marknadsföringslagen och att ta in sådana regler i en
särskild lag har behandlats av bara några få remissinstanser. Stockholms
tingsrätt och Riksrevisionsverket ifrågasätter behovet av denna lag och
anser den kan utgå ur lagstiftningen med hänvisning till dess ringa
praktiska värde. Marknadsdomstolen och Svenska Föreningen för Indust-
riellt Rättsskydd ifrågasätter om en särskild lag verkligen är motiverad.
Marknadsdomstolen delar inte utredningens uppfettning att dessa regler
har större släktskap med regler om produktsäkerhet än marknadsföring.
73
Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd anser att bestämmelser- Prop. 1994/95:123
na om otjänliga varor "bör kunna inarbetas i marknadsföringslagen".
Skälen för regeringens förslag: I 4 § marknadsföringslagen finns en
generalklausul om otjänliga produkter. Enligt denna kan en näringsid-
kare som saluhåller produkter som är uppenbart otjänliga för sitt huvud-
sakliga ändamål förbjudas att fortsätta med det. Syftet med reglerna är
att skydda konsumenterna från de ekonomiska skadeverkningar som kan
uppstå om de förvärvar funktionsodugliga produkter.
Ett par remissinstanser har ifrågasatt behovet av en lagstiftning på
området med hänvisning till reglernas ringa praktiska värde. Som ut-
redningen har pekat på finns bara ett par avgöranden i Marknadsdom-
stolen där förbud har meddelats. I konsumentköplagen (16 §) finns
numera uttryckliga regler om en vara skall vara ägnad för sitt ändamål,
om något annat inte följer av avtalet. En konsument kan således vid
förvärv av en otjänlig vara göra gällande felpåföljd och häva köpet.
Enligt regeringens mening är det emellertid naturligt att ett väl utbyggt
konsumentskydd även innefattar ett skydd mot otjänliga produkter i ett
vidare avseende än konsumentsköplagen. Genom att rikta förbud mot
fortsatt marknadsföring av otjänliga produkter rensas marknaden från
dessa vilket skyddar hela konsumentkollektivet. Regeringen anser där-
för, i likhet med utredningen, att en lagstiftning i det aktuella avseendet
bör finnas kvar. Däremot finner regeringen inte att det föreligger några
skäl att ta in bestämmelser om förbud mot otjänliga produkter i en
särskild lag. Sådana bör alltså alltjämt finnas i marknadsföringslagen.
Regeringens bedömning: Någon särskild regel med förbud mot
att misskreditera en annan näringsidkares verksamhet bör inte
ges. Sådana förfaranden som är otillbörliga bör även i fortsätt-
ningen kunna förbjudas med stöd av generalklausulen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en särskild bestäm-
melse med ett förbud mot misskreditering av konkurrenter eller andra
näringsidkare. Föreskriften återfinns i 11 § i utredningens lagförslag.
Remissinstanserna: Tidningsutgivarefbreningen tillstyrker förslaget
och påpekar att den bör tillämpas så att tryckfrihetsrättsliga intressen
ges företräde framför marknadsföringslagens som sägs i förslagets 1 §.
Kooperativa förbundet anser att denna typ av företeelser enbart bör
bedömas inom ramen för en generalklausul.
Skälen för regeringens bedömning: Internationella handelskamma-
rens grundregler för reklam innehåller i artikel 7 ett förbud mot att -
direkt eller genom antydningar - misskreditera företag, industriell,
kommersiell eller annan yrkesmässig verksamhet eller någons produkt,
vare sig genom att utsätta företaget eller varan för ringaktning eller för
löje eller på något annat liknande sätt.
74
Frågan om misskreditering behandlades också i förarbetena till mark- Prop. 1994/95:123
nadsföringslagen (prop.l970:57 s. 71). Där uttalades att generalklausu-
len om otillbörlig marknadsföring skulle ge ett visst skydd mot förtal
från konkurrenters sida. Med stöd av denna kan man nämligen ingripa
mot att en näringsidkare som ett led i sin marknadsföring lämnar orikti-
ga upplysningar om ett konkurrerande företag eller varor och tjänster
som det tillhandahåller. Vidare uttalades att det i viss mån också torde
få anses möjligt att ingripa mot framställningar som visserligen inte
innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter, men som är utformade på
ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade.
Pariskonventionen för industriellt rättsskydd, till vilken Sverige är
ansluten (SÖ 1970:60), innehåller också regler om förbud mot vissa
former av misskreditering. Det gäller oriktiga påståenden i utövning av
affärsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents företag,
varor eller verksamhet inom industri och handel (artikel 10 bis punkten
3.2).
Det finns flera avgöranden där Marknadsdomstolen har bedömt mark-
nadsföringsåtgärder som otillbörliga på den grunden att de har varit
misskrediterande.
I MD 1983:8 förbjöds förlöjligande av konkurrentprodukter. Mark-
nadsdomstolen slog fest att det strider mot 2 § marknadsföringslagen att
utforma reklam på ett sätt som onödigtvis misskrediterar utpekade
konkurrenter. Avgörandet gällde en annonskampanj för datorer. Före-
tagets produkter och service framställdes på olika sätt såsom det mest
fördelaktiga utbudet på datormarknaden genom en förlöjligande skämt-
teckning. Framställningssättet var i sig misskrediterande, enligt Mark-
nadsdomstolen, och pratbubbloma förstärkte det löjeväckande intrycket
av konkurrenterna. Ett närbesläktat avgörande är MD 1989:2. I målet
yrkades förbud på grund av att papperskassar i (skämtsamma) annonser
hade jämförts med kassar av plast. Papperskassama framställdes som
ensidigt överlägsna plastkassar. Annonskampanjen befenns vara otill-
börlig på ett flertal punkter. Bl.a. gavs intryck av att plastkassar endast
lämpar sig som soppåsar och inte är praktiska som bärkassar. Uttalandet
ansågs bl.a. misskrediterande och förbjöds.
I fellet MD 1985:21 var det fråga om misskreditering av ett annat
slag. I en broschyr påstods att en konkurrentprodukt till företagets
isoleringsmaterial var brandferlig. I broschyren återgavs tidningsartiklar
om två skolbränder och det gjordes sannolikt att brandorsaken varit att
byggnaderna isolerats med cellulosamaterial av samma slag som kon-
kurrentens. Broschyren ansågs vara vilseledande och innebära en miss-
kreditering.
Sådan misskrediterande marknadsföring som sker genom att en nä-
ringsidkare lämnar oriktiga och därmed vilseledande uppgifter om en
konkurrerande näringsidkare omfettas av det i det föregående föreslagna
förbudet mot vilseledande reklam. Misskreditering i form av att ett
företag förlöjligar eller att svärtar ned en konkurrent omfettas däremot
inte av vilseledanderegeln. Sådan reklam kan även i fortsättningen
angripas med stöd av generalklausulen.
75
Utredningen har föreslagit en förbudsregel som är avsedd att ta hand Prop. 1994/95:123
om båda de två former av misskreditering som nyss har berörts. För det
ena fallet - vilseledandefellet - behövs enligt regeringens mening ingen
ytterligare regel. För det andra fallet ter sig en reglering svårare, efter-
som förhållandena kan variera betydligt från fåll till fell. Var gränsen
går till vad som skall anses otillbörligt i dessa sammanhang låter sig
knappast beskrivas generellt. Det bör i stället liksom hittills bedömas
med hänsyn till omständigheterna i vaije enskilt fell. Regeringen anser
därför att någon regel av det slag som utredningen har föreslagit varken
kan eller bör införas.
Regeringens bedömning: Något uttryckligt förbud mot utnytt-
jande av annans renommé i reklam bör inte införas i en ny
marknadsföringslag. I den mån sådana förfaranden är otillbörli-
ga bör de kunna angripas med stöd av generalklausulen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en regel med för-
bud för en näringsidkare att "dra fördel av en annan näringsidkares
verksamhet, varor eller tjänster på ett sätt som är ägnat att snylta på
dennes kommersiella anseende" (12 § andra stycket utredningens lagför-
slag).
Remissinstanserna: Bara två remissinstanser har berört frågan.
Riksrevisionsverket anser att förbud bör gälla bara om det kan påvisas
att en sådan marknadsföring är till nackdel för konsumenterna. Konkur-
rensverket avstyrker förslaget med hänvisning till att det innebär en
skärpning av rättsläget och att det inte är visat att det föreligger något
behov av en sådan regel.
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om utnyttjande av någon
annan näringsidkares goda anseende i samband med marknadsföring har
berörts i förarbetena till marknadsföringslagen. Den närmare situation
som diskuterades (prop. 1970:57 s.71 f.) var att en högklassig främ-
mande produkt av annat slag än den egna varan avbildas i reklam för
denna på ett sätt som är ägnat att skapa en gynnsam atmosfär åt den.
Departementschefen uttalade att det kunde tänkas förekomma fell av
detta slag som förtjänar att förbjudas. Han framhöll emellertid att be-
dömningen i första hand bör bygga på intresset av att skydda konsumen-
terna. Om förfarandet var ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera
allmänheten, borde det enligt vad som uttalades kunna betraktas som
otillbörligt.
Såväl av de nyss redovisade uttalandena i förarbetena till marknads-
föringslagen som av de två fell om renommésnyltning som har avgjorts
av Marknadsdomstolen (MD 1987:10 och 1993:9) framgår att det kan
förekomma förfaranden som är otillbörliga när en näringsidkare utnytt-
jar en annan näringsidkares goda anseende. Sådana förfaranden kan
76
också angripas med stöd av den nuvarande och den föreslagna general- Prop. 1994/95:123
klausulen om otillbörlig marknadsföring.
En förutsättning för att införa ett uttryckligt förbud mot sådan renom-
mésnyltning är att det i en generell förbudsregel går att isolera och
konkret beskriva de inslag i en sådan åtgärd som medför att åtgärden
blir otillbörlig mot konsumenter eller andra näringsidkare. Utredningens
lagförslag i denna del har mera karaktär av en generalklausul och når
inte upp till den grad av konkretion som är nödvändig. Att med ledning
av Marknadsdomstolens knapphändiga praxis mera konkret utforma ett
sådant förbud låter sig heller inte göras. Utredningens förslag i denna
del bör därför inte genomföras. Otillbörliga fall av renommésnyltning
får således även i fortsättningen angripas med stöd av generalklausulen.
Regeringens bedömning: Några särskilda regler med förbud
mot aggressiva metoder bör inte införas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit ett förbud mot att
använda säljmetoder som överrumplar konsumenter eller andra förbru-
kare eller som på ett aggressivt sätt utsätter dem för tidspress eller
särskilt köptryck på ett sätt som är ägnat att leda till oöverlagda köp-
eller säljbeslut (14 § utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig är
kritiska mot förslaget i denna del. De avstyrker eller ställer sig tvek-
samma till förslaget och ifrågasätter behovet av en särskild regel om
aggressiva metoder alternativt anser de att skyddsbehovet kan tillgodo-
ses genom tillämpning av vissa andra regler i förslaget. Dessa är
Amonsörföreningen, Svenska Sponsringsföreningen, Svenska Handels-
kammarförbundet, Radioutgivareföreningen, Tidningsutgivareföreningen,
Företagarnas Riksorganisation, Svenska Föreningen för Industriellt
Rättsskydd, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Gros-
sistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen, Bilindustri-
föreningen, Sveriges MarknadsfÖrbund, Sveriges Reklamförbund, Bank-
föreningen och Swedma.
Flera remissinstanser, däribland Kommerskollegium, Svenska Han-
delskammarförbundet, Tidningsutgivareföreningen, Företagarnas Riks-
organisation, Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkom-
mitté (Svenska ICC), Kooperativa förbundet, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Reklamförbund och Swedma har
framfört invändningen att bestämmelsen är för oprecist formulerad för
att kunna tillgodose kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet, särskilt
med tanke på att en överträdelse kan leda till sanktionsavgift. Företa-
garnas Riksorganisation och Bankföreningen betonar vidare att kundbe-
arbetning ligger i säljarbetets natur och Företagarnas Riksorganisation
framhåller även att en viss intensitet i denna aktivitet också är önskvärd
77
ur konkurrenssynvinkel. Svenska Postorderföreningen påpekar bl.a. att Prop. 1994/95:123
konsumenten är utsatt för mindre säljtryck vid marknadsföring via
direktmarknadsmedia än vid den många gånger påträngande övertalning
som han utsätts för i en butik. Föreningen understryker, särskilt med
hänsyn till att sanktionsavgift kan förekomma som sanktion vid aggres-
siv marknadsföring, vikten av att direktmarknadsföring inte bedöms
efter strängare kriterier än vad som tillämpas för annan marknadsföring.
Kommerskollegium anser att utredningens förslag inbjuder till dis-
kussion om vad som skall avses med aggressiva metoder. Kollegiet
ställer frågan om de nya försäljningsmetoder som möjliggörs genom
teknikens utveckling bör betraktas som aggressiva försäljningsmetoder,
eller om de är naturliga inslag i nutidens teknologiska miljö.
Några remissinstanser anser dock att det är motiverat med en special-
regel om aggressiv marknadsföring, men anser att regeln måste precise-
ras. Detta gäller Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Konsu-
mentvägledamas förening, LO och Husmodersförbundet Hem och Sam-
hälle. LO ser det dock som allvarligare att någon diskussion om reklam
i nya medier överhuvudtaget inte förs och anser att anledning finns att
rikta intresset mot nya reklamkanalers marknadsföring som riktar sig till
barn under 16 år. Konsumentverket anför att marknadsföring genom
TV, radio, telemarketing, hem- och telefonförsäljning, direktreklam
och distansförsäljning många gånger utsätter konsumenten för tidspress
och försvårar ett fritt beslutsfattande. Enligt Konsumentverket har det
med nuvarande lagstiftning inte varit möjligt att ingripa effektivt mot
vissa försäljningsmetoder. Konsumentverket menar att domstolspraxis
kan väntas få stor betydelse för utvecklingen och finner att de exempel
som nämns från den schweiziska lagstiftningen - engångserbjudanden,
hemförsäljning under psykiskt tryck, visningsresor eller s.k. säljpartyn
bör kunna vara exempel på när den föreslagna regeln kan komma att
tillämpas.
Skälen för regeringens bedömning: En näringsidkares marknadsfö-
ring syftar till att näringsidkaren skall få avsättning för sina produkter.
I marknadsföringens natur ligger att den är i viss mån påträngande.
Marknadsföringsmetoder som är alltför påträngande genom att t.ex.
utsätta en konsument för köptryck under tidspress eller att övrrumpla en
köpare med ett erbjudande är oftast av det slaget att de är att bedöma
som otillbörliga.
Den tekniska utvecklingen, inte minst inom media-, tele- och data-
områdena, har lett till att nya marknadsföringsmetoder har kommit till
användning. Som Konsumentverket framhåller utsätter marknadsföring
genom television m.m. många gånger konsumenter för tidspress och
försvårar ett fritt beslutsfattande.
Utredningen har med utgångspunkt i Marknadsdomstolens praxis
föreslagit en regel med förbud mot s.k. aggressiva säljmetoder. För-
slaget har fått kraftig kritik från remissinstanserna, framförallt med
hänvisning till att regeln är alltför oprecist utformad. Regeringen kan
för sin del i allt väsentligt instämma i kritiken. En regel mot otillbörliga
förfaranden i de nu aktuella avseendena bör utformas på ett sådant sätt 78
att den kan tillämpas på enahanda sätt vid olika former av marknadsfö-
ring. Detta gäller inte minst om det till regeln skall vara kopplad en Prop. 1994/95:123
direktverkande sanktion.
Utredningens lagförslag i denna del uppfyller inte de grundläggande
krav på precision som måste ställas. Något underlag för en ytterligare
precisering av regeln finns f.n. varken i praxis (se utredningens betän-
kande SOU 1993:59 s. 351 f.) eller i övrigt. De otillbörliga förfaranden
som utredningen har velat fånga med sitt förslag bör i stället liksom
hittills angripas med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknads-
föring. Utvecklingen på området bör dock följas med uppmärksamhet.
Om det finns anledning till det, bör frågan om en reglering övervägas
på nytt.
Regeringens bedömning: Någon särskild regel med förbud mot
marknadsföringskorruption bör inte införas i en ny marknadsfö-
ringslag.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en särskild regel
med förbud för näringsidkare att söka påverka beslutsfattandet hos
andra förbrukare genom att erbjuda korruptiva förmåner till deras an-
ställda (16 § utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över
förslaget är positiva till det. Flera remissinstanser har dock framfört
synpunkter på lagtextens utformning. Två remissinstanser ifrågasätter
om en särskild regel behövs vid sidan av brottsbalkens regler om be-
stickning.
Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Läkeme-
delsindustriföreningen och Bilindustriföreningen anser att den föreslagna
lagtexten och motiven speglar Marknadsdomstolens praxis samt att
bestämmelsen är väl lämpad att ingå i en ny marknadsföringslag och
bör knytas till en direktverkande sanktion. Företagarnas Riksorganisa-
tion uppger sig inte ha något att erinra mot förslaget. Tidningsutgivare-
föreningen tillstyrker förslaget men förordar att lagtexten stramas upp.
Annonsörföreningen och Svenska Sponsringsföreningen anser att det
finns ett praktiskt behov av den föreslagna bestämmelsen, men har
samtidigt uppfattningen att den ger oprecisa besked om var gränsen går
mellan vad som är tillåtet respektive otillåtet.
Stockholms tingsrätt anser att förslaget skulle vinna på en omredige-
ring och har ett eget alternativt förslag till lagtext. Tingsrätten anmärker
vidare att det kan sättas i fråga om inte även förmåner som föregås av
arbetsgivarens godkännande kan stå i strid mot god marknadsföringssed
genom att förfärandet fäller under lagstridighetsprincipen. Enligt Konsu-
mentverket kan marknadsföringskorruption föra med sig att konsumen-
ten inte får en objektiv information om utbjudna produkter, eftersom
försäljaren helst vill sälja den produkt som han har personliga fördelar
79
av att sälja. På detta sätt motverkar förfarandet rationella köpbeslut hos Prop. 1994/95:123
konsumenterna. Bestämmelsen tar dock, enligt Konsumentverket, främst
sikte på ett affärsetiskt förkastligt förfärande. Konsumentverket tillägger
att om metoderna framförallt skall beivras med avgiftssanktionen (s.
369 i betänkandet), åläggs Konsumentombudsmannen en uppgift som
ligger vid sidan av det renodlade konsumentintresset och som kan kräva
omfattande utredningar. Verket anser därför att det är rimligt att denna
typ av ärenden inte får hög prioritet i konkurrens med mål som har stor
betydelse från konsumentsynpunkt. Sveriges Advokatsamfund anser att
regeln är för allmänt hållen samt att det kan ifrågasättas om en särskild
bestämmelse vid sidan om brottsbalkens regler om bestickning och muta
är befogad. Dagligvaruleverantörers Förbund anser att denna typ av
handlingar skall falla under brottsbalkens bestickningsstadgande.
Skälen för regeringens bedömning: Säljffämjande åtgärder i form
av olika förmånserbjudanden syftar till att locka kunden att fatta ett
köpbeslut. Sådana sälj främjande åtgärder förekommer både vid mark-
nadsföring som riktar sig till enskilda konsumenter och vid marknads-
föring som riktar sig till företag och andra organisationer, t.ex. stat och
kommun. I det föregående har regeringen behandlat vissa former av
förmånserbjudanden och de krav som bör ställas på sådana erbjudanden
(avsnitt 6.3.6).
Marknadsdomstolen har avgjort flera fell där en näringsidkare har
erbjudit den som köper varor att utan kostnad erhålla ytterligare varor.
Marknadsdomstolen har funnit att erbjudanden som medför risk för
bestickningsliknande verkan är otillbörliga enligt marknadsföringslagen.
Det första rättsfallet med en sådan tillämpning var MD 1977:17. I detta
fell förbjöds ett företag att vid marknadsföring av konfektyrer erbjuda
en flaska whisky, två kristallglas och en vattenkaraff utan kostnad vid
köp av en sortimentskartong med konfektyrer. Marknadsdomstolen fenn
att man av utredningen kunde dra slutsatsen att ca fem procent av de
detaljister som erbjudandet riktades till var kioskföretag där inköps-
funktionen sköttes av andra än ägaren. Även om erbjudandet i många
fell nått ägaren ansåg Marknadsdomstolen att risken att anställda nåtts
av erbjudandet innebar att erbjudandet kunde få en bestickningsliknande
verkan och förfarandet betraktades som otillbörligt i marknadsföringsla-
gens mening.
Utgången blev densamma i ärendena MD 1988:4 och 1988:27. I det
förstnämnda fellet erbjöds köpare av olika overhead-projektorer att utan
extra kostnad erhålla en mindre portabel TV-apparat. I det senare ären-
det gällde det ett erbjudande om en kasettradio till den som köpte minst
femton förpackningar film till overheadprojektorer. Marknadsdomstolen
framhöll i dessa båda fell att reklamen till stor del skulle komma att
läsas av anställda i inköpsfunktion samt att det som utlovades, en
TV-apparat respektive en kasettradioapparat, typiskt sett ansågs vara
avsett för privat bruk och hade ett betydande värde. Risken för att
erbjudandet skulle ha en bestickningsliknande verkan bedömdes därför i
det ena fellet vara "påtaglig" och i det andra "betydande". Med samma
motivering har Marknadsdomstolen i ärendet MD 1993:18 förbjudit ett gO
företag att vid marknadsföring av "skatteinformation" respektive dator-
programvaror erbjuda julost respektive tio CD-skivor med musik eller Prop. 1994/95:123
två resväskor i hårdplast.
Genom den praxis som har utvecklats av Marknadsdomstolen när det
gäller marknadsföringsåtgärder med bestickningsliknande verkan har
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i de aktuella fallen fått
en supplerande funktion i förhållande till brottsbalkens regler om be-
stickning och muta.
Ansvar för bestickning kan enligt 17 kap. 7 § brottsbalken komma i
fråga då någon till en arbetstagare lämnar, utlovar eller erbjuder "muta
eller annan otillbörlig belöning" för tjänsteutövningen. Frågan om när
en belöning skall anses otillbörlig har utvecklats i förarbetena till lag-
rummet i fråga (prop. 1975/76 s. 176 s. 36 ff.).
Vid riksdagsbehandlingen tog Justitieutskottet särskilt upp frågan om
vad som skall anses otillbörliga belöningar inom den enskilda sektorn.
Utskottet anförde därvid följande (JuU 1976/77:17 s. 10): "Inom den
enskilda sektorn är av grundläggande betydelse uppdrags- eller arbets-
givarens intresse av att den anställde fullgör sina åligganden utan ovid-
kommande hänsyn samt det från allmän synpunkt angelägna intresset av
en fri och sund konkurrens inom handel och näringsliv. Transaktioner
som objektivt sett ät ägnade att skada dessa intressen bör anses otill-
börliga."
Högsta domstolen har bedömt att erbjudanden innebärande att free-
style-apparater utlovades i gåva, om varor ur en katalog beställdes för
ett visst belopp, var att anse som otillbörliga belöningar i brottsbalkens
mening (NJA 1993 s. 539). Erbjudandena hade sänts till 37.000 namn-
givna arbetstagare på olika privata och offentliga arbetsplatser. Högsta
domstolens majoritet ansåg att värdet av förmånen, oavsett om den hade
ett värde av 450 eller 298 kr, inte var så obetydligt att det inte funnits
en beaktansvärd risk att syftet med erbjudandet skulle kunna uppnås.
Företagets verkställande direktör och marknadschef dömdes för bestick-
ning och den reklambyrå som företaget hade anlitat för att utarbeta
kampanjen dömdes för medhjälp till bestickning.
Marknadsföringsåtgärder med bestickningsliknande verkan kan såle-
des angripas både med stöd av marknadsföringslagens generalklausul
om otillbörlig marknadsföring och brottsbalkens regler i ämnet.
Skillnaderna mellan de båda regelsystemen när det gäller att ingripa
mot aktuella förfaranden ligger främst i sanktionerna. Medan en otill-
börlig marknadsföringsåtgärd leder till ett vitesförbud, är besticknings-
bestämmelsema i brottsbalken förenade med straffsanktion.
Utredningens förslag i denna del täcker inte andra förfaranden än
sådana som redan nu kan angripas med brottsbalkens regler och gene-
ralklausulen om otillbörlig marknadsföring. Utredningens främsta motiv
för ett uttryckligt förbud mot marknadsföringskorruption i marknadsfö-
ringslagen är att en direktverkande sanktionsavgift kan kopplas till ett
sådant förbud och att avgiften drabbar näringsidkaren även om denne är
en juridisk person.
Regeringen delar utredningens uppfattning att bestickning och be-
stickningsliknande förfaranden vid marknadsföring bör motverkas och 81
att effektiva medel bör stå till buds för ändamålet. Utredningen har
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
emellertid inte pekat på något förhållande som ger vid handen att de Prop. 1994/95:123
regler som nu finns inte skulle vara tillräckliga för att upprätthålla en
god marknadsföringssed på området eller att de sanktioner som nu kan
tillgripas inte skulle vara tillräckligt effektiva för att uppnå syftet. Rege-
ringen finner redan av dessa skäl att behovet av en reglering kan ifråga-
sättas.
Enligt regeringens mening kan lämpligheten av en sådan regel ifråga-
sättas också av andra skäl. En bestickning eller ett bestickningsliknade
förfarande syftar till att påverka en anställd att fetta t.ex. ett köpbeslut.
I praktiken är det således bara uppsåtliga förferanden som skulle kunna
angripas med stöd av en regel i marknadsföringslagen. I objektivt hän-
seende kan knappast andra rekvisit ställas upp än sådana som redan
täcks av brottsbalkens bestickningsbestämmelse. Det innebär att ett och
samma förfarande kan komma under bedömning i såväl ett brottmål
som ett marknadsföringsmål och att det kan leda till både straff och
marknadsstömingsavgift. Vidare kan det finnas risk för att t.ex. till-
börligheten av de erbjudna förmånerna kan komma att bedömas olika av
Högsta domstolen i ett brottmål och av Marknadsdomstolen i ett mark-
nadsföringsmål.
Frågans tidigare behandling
Frågan om könsdiskriminerande reklam och lagstiftning mot sådan har
under lång tid diskuterats i olika sammanhang. Många riksdagsmotioner
i ämnet har väckts under åren. Frågan har varit aktuell i utrednings-
sammanhang, inom näringslivet och i den offentliga debatten.
Det saknas för närvarande lagstiftning som gör det möjligt att ingripa
mot könsdiskriminerande reklam. Vi har visserligen lagstiftning som är
inriktad på att beivra diskriminering i olika former, men denna lagstift-
ning är inte tillämplig på diskriminering i samband med reklam. I av-
görandet MD 1976:8 har Marknadsdomstolen slagit fest att det inte är
möjligt att med stöd av marknadsföringslagen rikta ett förbud mot en
marknadsföring bara på den grunden att den är könsdiskriminerande.
Sedan ett antal motioner i frågan hade väckts till 1975/76 års riks-
möte begärde riksdagen hos regeringen förslag till lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam (NU 1975/76:61, rskr. 343).
På regeringens uppdrag togs frågan om lagstiftning upp av Konsu-
mentpolitiska kommittén (Fi 1983:15). Kommittén ansåg i sitt betänkan-
de Hushållning for välfärd (SOU 1985:32) att det krävs grundlagsänd-
ringar för att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam skall kunna
införas och lade inte fram något formellt förslag om införande av en
sådan lagstiftning.
82
Enligt uppdrag överlämnade Konsumentverket i februari 1989 till
regeringen rapporten 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam - nu skall
den bort.
Med utgångspunkt från rapporten upprättades i december 1990 i
Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot könsdiskriminerande
marknadsföring (MA 581/89). I promemorian föreslogs en särskild lag
enligt vilken en könsdiskriminerande reklamåtgärd vid tillämpning av
marknadsföringslagen skulle anses vara sådan otillbörlig handling som
avses i generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Lagstiftningen
bedömdes i promemorian kunna ske utan grundlagsändring.
Promemorian remissbehandlades. Remisskritiken var blandad i fråga
om såväl behovet och lämpligheten av lagstiftning som behovet av
grundlagsändring och lämpligheten av att anknyta lagstiftningen till
marknadsföringslagen.
Slutligen utarbetades på uppdrag av Civildepartementet promemorian
Diskriminerande reklam (Ds 1994:64), som har remissbehandlats.
Prop. 1994/95:123
Olika former av diskriminerande reklam
Hittills har i lagstiftningssammanhang uppmärksamhet bara ägnats åt
könsdiskriminerande reklam. Man brukar särskilja två huvudtyper av
könsdiskriminerande reklam, kränkande och schabloniserande reklam
(jfr Konsumentverkets rapport 1988/89:5 och SOU 1985:32 s. 95).
Med kränkande reklam brukar avses framställningar vilkas innehåll är
i egentlig mening diskriminerande mot det ena könet, dvs. reklam som
meddelar ett budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärdera
könet i fråga. Typiska exempel på sådan typ av reklam är reklam där
kvinnan utnyttjas som blickfång eller som utnyttjar sexuella anspelnin-
gar och ger löften som inte har med produkten att skaffa.
Med schabloniserande reklam brukar avses framställningar som
återspeglar ett föråldrat könstänkande och därigenom motverkar strävan-
dena mot jämställdhet mellan könen. Typiska exempel på sådan typ av
reklam är reklam som ger en falsk bild av kvinnans eller mannens
insats i arbetslivet, som underbygger könsstereotypiseringen i samhället
eller som ger en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlig-
hetsdrag.
Könsdiskriminerande reklam kan i och för sig vara diskriminerande
för både kvinnor och män. Under senare tid har även uppmärksammats
diskriminerande reklam i fråga om ras, religion, nationalitet m.m.
Marknadsföringslagen
Frågan om marknadsföringslagen är tillämplig på könsdiskriminerande
reklam prövades, som förut har nämnts, av Marknadsdomstolen i ett
fall år 1976 (MD 1976:8). Konsumentombudsmannen förde talan mot
en annons med reklam för rengöringsmedlet CRC 5.56. I annonsen
fanns en kvinna avbildad med bar överkropp sedd snett bakifrån. På g3
kvinnans rygg fanns "CRC" tryckt med stora bokstäver. Under denna
bild fanns bl.a. en sprayburk och den fetstilta rubriken "mekanikerns
bästa hjälp". Annonsen innehöll även viss övrig text. Marknadsdom-
stolen konstaterade inledningsvis att tryckfrihetsförordningen inte hind-
rade att annonsen prövades enligt marknadsföringslagen. Härefter kon-
staterade Marknadsdomstolen att annonsen måste betraktas som könsdis-
kriminerande och att den inte överensstämde med Internationella han-
delskammarens grundregler för reklam. Enligt vad Marknadsdomstolen
uttalade är det emellertid med hänsyn till begränsningen i marknadsfö-
ringslagens räckvidd omöjligt att med stöd av den lagen meddela andra
förbud än sådana som avser att skydda konsumenter och näringsidkare
just i denna deras egenskap. Med utgångspunkt häri var det enligt
Marknadsdomtolen inte möjligt att rikta ett förbud enligt marknadsfö-
ringslagen mot bolaget endast på den grunden att den aktuella annonsen
var könsdiskriminerande. Vad som skulle uppnås därmed vore inte ett
skydd för kvinnan som konsument eller näringsidkare utan ett skydd för
hennes integritet som kvinna. Marknadsdomstolen ogillade därför Kon-
sumentombudsmannens talan. Frågan har därefter inte prövats av Mark-
nadsdomstolen.
Grundlagarna och reklamen
Regler om yttrandefriheten finns i regeringsformen. I 2 kap. 13 § finns
bestämmelser enligt vilka riksdagen får besluta om lagstiftning som
begränsar yttrandefriheten. Bl.a. får friheten att yttra sig i näringsverk-
samhet begränsas. Begränsning av yttrandefriheten genom lag får dock
enligt 2 kap. 12 § bara göras för att tillgodose ändamål som är godtag-
bart i ett demokratiskt samhälle och far inte gå utöver vissa angivna
gränser. Beträffande tryckfriheten och friheten att yttra sig i ljudradio,
television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra
upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar gäller vad som är
föreskrivet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Vad som enligt tryckfrihetsförordningen skall förstås med tryckfrihet
anges i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen. Sammanfattningsvis brukar
tryckfriheten betecknas gälla nyhetsförmedling och åsiktsbildning. Re-
klammeddelanden omfattas av vissa av de i tryckfrihetsförordningen
grundlagsfästa reglerna rörande tryckta skrifter. När det däremot gäller
tryckfrihetsförordningens exklusivitet beträffande påföljdsregleringen
leder bestämmelsen i 1 kap. 3 § till i viss mån annat resultat. Där stad-
gas att ingen må kunna dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för
missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annan ordning eller i
annat fell än som bestäms i tryckfrihetsförordningen. Bestämmelsen
handlar alltså bara om sanktioner i anledning av missbruk av tryckfrihe-
ten. Reklam intar här en särställning. Reklammeddelanden anses således
ofta inte innefatta ett begagnande av tryckfriheten. Denna uppfattning
har legat till grund för möjligheterna att ingripa mot reklam i olika
sammanhang. I förarbetena till marknadsföringslagen ansågs att ingri-
pande mot reklam i tryckt skrift kan ske utan hinder av tryckfrihetsför-
ordningen, om man begränsar sig till sådana framställningar som har
Prop. 1994/95:123
84
rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs. avser en näringsid- Prop. 1994/95:123
kares affärsverksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster.
Generalklausulen ansågs dock inte kunna användas för att ingripa mot
reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att bibringa allmänheten vissa
allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss rikt-
ning (prop. 1970:57 s. 67).
Frågan om gränsdragningen mellan tryckfriheten och reklamen har
belysts närmare av Högsta domstolen i två avgöranden (NJA 1975 s.
589 och 1977 s. 751) båda meddelade med anledning av ansökan om
resning av Marknadsdomstolens beslut.
Det första fellet gällde löpsedlar avsedda för anslagstavlor. Högsta
domstolen uttalade att den omständigheten att löpsedeln utgör ett viktigt
led i marknadsföringen av tidningen inte medför att den utan vidare kan
jämställas med en sedvanlig annons eller annars kan sägas vara av
utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till
föremål. Högsta domstolen fenn att löpsedeln typiskt sett är att uppfetta
som ett led i den nyhets- och åsiktsförmedling som tryckfrihetsförord-
ningen avser att värna. Domstolen undanröjde Marknadsdomstolens
beslut som uppenbart stridande mot lag. Det senare avgörandet avsåg en
helsidesannons i en dagstidning med matvaruerbjudanden från en livs-
medelskedja. I annonsens ena höm fenns en löpande text med omdömen
om en konkurrerande livsmedelskedja. Högsta domstolen uttalade att
frågan huruvida meddelandet i annonsdelen föll inom eller utom ramen
för tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämplighet kunde vara föremål
för delade meningar. Domstolens slutsats blev att Marknadsdomstolens
avgörande inte kunde anses uppenbart stridande mot lag och att resning
följaktligen inte kunde ske.
Av Högsta domstolens nu redovisade avgöranden liksom uttalanden i
senare lagstiftningsärenden (se särskilt prop. 1986/87:151 s. 46 f.)
framgår klart att den kommersiella reklamen i viss utsträckning skyddas
av tryckfrihetsförordningen, bl.a. när reklammeddelandet är att hänföra
till nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället.
Näringslivets egenåtgärder
Internationella handelskammarens grundregler för reklam publicerades
första gången år 1937. Vid en revidering år 1987 fördes in krav på att
reklam inte får vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön
(artikel 3).
Den könsdiskriminerande reklamen har länge varit uppmärksammad
inom näringslivet och mediabranschen. I början av år 1989 bildades
Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, ERK, med
företrädare för näringslivet, pressen och reklambranschen som huvud-
män.
Anmälningar till ERK kommer in från Konsumentombudsmannen,
Jämställdhetsombudsmannen och enskilda. Fram till hösten 1993 hade
det kommit in omkring 900 anmälningar mot 400-500 annonser, det
helt övervägande antalet i pressen. ERK tillämpar grundreglerna för
reklam och detta innebär att prövningen kan omfatta både s.k. kränkan- Prop. 1994/95:123
de och schabloniserande reklam. Hittills har fällande uttalanden gjorts i
närmare 60 fäll, varav omkring två tredjedelar har avsett kränkande
reklam. Fällande uttalanden offentliggörs genom underrättelse till pres-
sen. Med bara några få undantag har annonsörema rättat sig efter ut-
talandena och dragit tillbaka annonserna.
ERK är ett branschråd som bara behandlar könsdiskriminerande
reklam. Andra former av diskriminerande reklam kan tas upp av Mark-
nadsetiska rådet, MER, som är ett överbranschetiskt råd. MER tar
emellertid bara upp frågor av principiell karaktär och har hittills inte
tagit emot anmälningar från allmänheten. Fram till hösten 1993 hade
MER tagit upp bara tre ärenden rörande rasdiskriminerande reklam. I
två av dessa gjordes fällande uttalanden. I april 1994 har till bedömning
även tagits upp ett fell av påstådd diskriminering i fråga om religion.
Rättsläget i de nordiska länderna
I Norge finns i loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsforing
og avtalevilkår bestämmelser som ger möjligheter till ingripande mot
både kränkande och schabloniserande reklam.
Finlands marknadsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor ut-
sträckning med den svenska. Konsumentskyddslagen har i 2 kap. 1 § en
generalklausul som stadgar att ett förfarande som strider mot god sed
eller eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får användas vid mark-
nadsföringen. Under våren 1994 har Marknadsdomstolen i beslut funnit
att generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande
reklam. Domstolen var inte enhällig.
Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det förbjudet att i
näringsverksamhet företa handlingar som strider mot god marknadsfö-
ringse tik. Denna bestämmelse kan utgöra grund for ingripande mot all
slags diskriminerande reklam.
I den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse
som kan ge stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniseran-
de könsdiskriminerande reklam.
Enligt ett handlingsprogram avseende perioden 1994-1998, antaget av
de nordiska konsumentministrama inom Nordiska Ministerrådet, kom-
mer Ministerrådet bl.a. att överväga möjligheterna för gemensamma
nordiska principer om reklam som är diskriminerande i fråga om kön,
ras, religion m.m.
86
Regeringens bedömning: Lagstiftning med förbud mot diskri-
minerande reklam kan inte införas utan grundlagsändringar.
Något förslag till lagstiftning mot diskriminerande reklam läggs
därför inte fram.
För ett ingripande mot diskriminerande reklam skall således
även i fortsättningen krävas att åtgärden är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare.
Reklam med diskriminerande inslag bör i vissa fell kunna be-
dömas som otillbörlig mot konsumenter men inte på den grun-
den att reklamen är diskriminerande utan på någon annan
grund, såsom att den är vilseledande eller annars ovederhäftig.
Regeringen kommer noga att följa utvecklingen. Om inte
näringslivets egenåtgärder kan stävja den diskriminerande re-
klamen finns det anledning att på nytt ta upp frågan om åtgärder
mot den.
Proinemorieförslaget: I promemorian föreslås att det i marknadsfö-
ringslagen för tydlighetens skull görs ett tillägg innebärande att diskri-
minerande inslag i reklamen skall beaktas vid bedömningen av vad som
är god marknadsföringssed.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har framhållit att lagstift-
ning mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. De re-
missinstanser som företräder näringslivet har motsatt sig lagstiftning.
De anser att näringslivets egenåtgärder är tillräckliga. Av övriga remiss-
instanser har flertalet instämt i att det finns ett behov av att kunna in-
gripa mot diskriminerande reklam med lagstiftning.
Flera remissinstanser, bland dem Justitiekanslem, Hovrätten for
Nedra Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Nä-
ringslivets delegation för marknadsrätt, Pressens opinionsnåmnd, Svens-
ka Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Köpmannaförbund, anser att
den i promemorian föreslagna lagstiftningen mot kränkande reklam
kräver grundlagsändringar. Justitiekanslem framhåller att det rättsliga
skyddet mot att människor kränks genom innehållet i tryckta skrifter
består enligt vedertagen åskådning i att den ansvarige hotas av straff
och skadestånd. Denna åskådning ligger till grund for utformningen av
tryckfrihetsförordningen. De sanktioner som kan förekomma får enligt
tryckfrihetsförordningen utkrävas endast om innehållet i den tryckta
skriften är straffbart som missbruk av tryckfriheten, dvs. som tryck-
frihetsbrott. Tryckfrihetsförordningen lämnar inte något utrymme att
föreskriva om sanktioner av annat slag eller i andra former därför att
innehållet verkat kränkande på en eller flera personer. Justitiekanslem
framhåller vidare att detta gäller även om det tryckta har ett kommersi-
ellt ändamål.
Marknadsdomstolen anser inte att frågan om lagstiftning mot kränkan-
de reklam kan införas utan hinder av tryckfrihetsförordningen är klar-
lagd. Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget med hänvisning
till den oklarhet som råder beträffande grundlag och vanlig lag.
Prop. 1994/95:123
87
Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala instämmer i
promemorians bedömning att det inte krävs grundlagsändring för att ProP- 1994/95:123
infora en laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande reklam i
enskilda fall. När det gäller den lagtekniska lösningen har nämnden
tillstyrkt att förbudsmöjligheten inordnas i den marknadsrättsliga lag-
stiftningen men föreslår att förbudsmöjligheten skall kunna tillämpas
oberoende av om konsumenten påverkas.
Enligt Marknadsdomstolen samt enligt de remissinstanser som före-
träder näringslivet kan ingripande mot diskriminerande reklam inte
grundas på intresset att skydda konsumenter och näringsidkare.
Behovet av lagstiftning
Behov av lagstiftning mot diskriminerande reklam har sedan lång tid
tillbaka ofta påtalats genom motioner i riksdagen, rapporter från Konsu-
mentverket/Konsumentombudsmannen, opinionsyttringar från olika
organisationer m.m. I utredningssammanhang har emellertid frågan om
lagstiftning stött på hinder med hänsyn framför allt till den grundlags-
fästa yttrandefriheten.
Den diskriminerande reklamen utgör visserligen en försvinnande liten
del av all förekommande reklam, men denna lilla del är uppseende-
väckande och många människor känner sig kränkta, särskilt av fram-
ställningar av kvinnor som rena sexualobjekt. Under senare tid har det
även böijat förekomma reklam med inslag av diskriminering på grund
av ras och religion. Alla dessa reklammetoder är självfallet oacceptabla
i vårt samhälle. Kompletteringen år 1987 av Internationella handelskam-
marens grundregler för reklam med en bestämmelse om diskrimineran-
de reklam och bildandet år 1989 av ERK visar att man även inom nä-
ringslivet ser ett behov av att kunna komma till rätta med reklam som
är diskriminerande.
ERK har nu under fem år bedrivit en verksamhet som måste betrak-
tas som förtjänstfull. Från näringslivet görs gällande att de egenåtgärder
som sålunda företas är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas
genom lagstiftning.
Sverige har genom olika internationella konventioner åtagit sig att
motverka diskriminering av olika slag. De övriga nordiska länderna har
genom lagstiftning möjligheter att ingripa mot diskriminerande reklam.
Möjligheterna att komma till rätta med diskriminerande reklam inom
ramen för en marknadsrättslig lagstiftning är dock begränsade. Om
mera omfattande ingripanden mot sådan reklam skall möjliggöras, bör
det ske genom särskild lagstiftning. Som flera remissinstanser har fram-
hållit kräver detta uttryckligt stöd i grundlagen. Regeringen är inte
beredd att lägga fram sådana lagförslag, utan begränsar sig i förevaran-
de sammanhang till att behandla frågan om möjligheten av att med stöd
av marknadsföringslagen kunna ingripa mot sådan reklam.
88
En ny marknadsföringslags tillämpning på diskriminerande reklam
Prop. 1994/95:123
Förslaget till en ny marknadsföringslag bygger i likhet med den nu
gällande lagen på principen att ingripande mot en marknadsföringsåt-
gärd förutsätter att åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller nä-
ringsidkare. I promemorian antyds möjligheten att slopa otillbörlighets-
rekvisitet med avseende på diskriminerande reklam och en sådan lös-
ning förordas av Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala.
Det framstår emellertid som olämpligt att av hänsyn till en begränsad
typ av marknadsföringsåtgärder delvis bryta den traditionella uppbygg-
naden av marknadsföringslagstiftningen. Om det anses angeläget med
mer omfattande ingripanden mot diskriminerande reklam, bör särskild
lagstiftning införas. Som har nämnts i det föregående kräver detta
grundlagsändringar. Något sådant förslag läggs därför inte fram.
För ingripande mot diskriminerande reklam skall således även i
fortsättningen krävas att åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Detta krav ansågs inte vara uppfyllt i det fall som av-
gjordes av Marknadsdomstolen år 1976. Den i fellet aktuella annonsen
var ett ganska typiskt exempel på vad som brukar hänföras till kränkan-
de könsdiskriminerande reklam. Möjligheterna att med stöd av mark-
nadsföringslagen ingripa mot diskriminerande reklam är därför redan av
denna anledning begränsade.
För att en åtgärd skall vara otillbörlig mot en konsument krävs att
åtgärden påverkar konsumentens möjligheter till rationellt handlande
som konsument. Enbart den omständigheten att en reklammetod är
säljande anses dock inte innebära en sådan påverkan. I den typiska
könsdiskriminerande reklamen utnyttjas vanligen kvinnan på ett helt
ovidkommande sätt som blickfång och för att göra varan mer attraktiv
på irrationella grunder. Påverkan kan alltså t.ex. ske genom metoder
som avleder konsumenters uppmärksamhet från det väsentliga, nämligen
den marknadsförda produkten som sådan. En sådan reklam bör, som
bl.a. Marknadsdomstolen har framhållit, i vissa fell kunna bedömas som
otillbörlig mot konsumenter men inte på den grunden att reklamen är
diskriminerande utan på någon annan grund, såsom att den är vilsele-
dande eller annars ovederhäftig. Det kan också tänkas att ett utnyttjande
av diskriminerande reklammetoder är att bedöma som otillbörligt mot
andra näringsidkare som i sin marknadsföring iakttar god affärssed och
därmed avstår från att använda sådan reklam som konkurrensmedel. I
båda fellen gäller givetvis att reklamen inte heller kan hänföras till
nyhets- eller åsiktsformedingen i samhället.
Huruvida och i vilken omfattning ingripande sålunda kommer att
kunna ske utan att komma i konflikt med den grundlagsfästa tryck- och
yttrandefriheten får den framtida rättstillämpningen utvisa. Några fell av
nu berört slag har ännu inte kommit under domstolsbedömning. Enligt
regeringens mening bör utvecklingen följas noggrant också i fortsätt-
ningen. Om man inte inom ramen för näringslivets egenåtgärder kom-
mer till rätta med avarterna, kan det finnas anledning att på nytt ta upp
frågan om åtgärder mot den diskriminerande reklamen.
89
Prop. 1994/95:123
Regeringens förslag: Förbud och ålägganden skall även i fort-
sättningen vara de normala sanktionerna, om en näringsidkare
vidtar en otillbörlig marknadsföringsåtgärd, marknadsför en
otjänlig produkt eller underlåter att uppfylla sin informations-
skyldighet.
Ett förbud eller åläggande skall förenas med vite om det inte
är obehövligt av särskilda skäl. Det skall kunna riktas mot såväl
näringsidkaren som vissa andra personkategorier.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har därutöver föreslagit en uttrycklig regel om att
förbud och ålägganden skall kunna tidsbegränsas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har
inget att erinra mot utredningens förslag i denna del. Stockholms tings-
rätt ifrågasätter om förbud verkligen behövs med den nya lagens struk-
tur och införandet av en avgiftssanktion. Enligt tingsrätten blir lagen
onödigt komplicerad genom att vissa förbjudna förfaranden kan leda
både till avgift och förbud. "Är ett visst beteende eller en viss åtgärd
otillåten enligt lag behövs inte därutöver ett särskilt domstolsuttalande
att hgen också skall följas". Däremot anser tingsrätten att förbud kan
vara motiverade vid överträdelser mot den osanktionerade generalklau-
sulen, förutsatt att inte också denna - vilket förordas av tingsrätten - får
omfattas av avgiftssanktionen i stället.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande marknadsfö-
ringslagen kan en näringsidkare som företar en otillbörlig marknadsfö-
ringsåtgärd förbjudas att fortsätta med det eller att företa en liknande
handling. Likaså kan fortsatt försäljning av uppenbart otjänliga varor
eller tjänster m.m. förbjudas. Vidare kan en näringsidkare åläggas att
vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt. I praxis förekommer också s.k. villkorade förbud,
dvs. förbud som får verkan bara om inte näringsidkaren uppfyller vissa
villkor, t.ex. lämnar information av ett visst slag.
Även anställda hos näringsidkaren och andra som har handlat på
dennes vägnar kan drabbas av nämnda sanktioner. Därutöver kan förbud
mot otillbörlig marknadsföring riktas mot andra som medverkat till
handlingen, eller som det sägs i 2 § marknadsföringslagen, mot "var
och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen". Något mot-
svarande medverkansansvar finns inte beträffande förbud mot otjänliga
produkter och ålägganden.
Förbud och ålägganden meddelas av Marknadsdomstolen och skall
förenas med vite, om det inte är av särskilda skäl uppenbart obehövligt.
90
I den nuvarande marknadsföringslagen är således förbud och åläggan- Prop. 1994/95:123
den (vid vite) kopplade till de tre generalklausulerna om otillbörlig
marknadsföring och produktotjänlighet respektive informationsskyldig-
het. I rättstillämpningen har dessa sanktioner varit de vanligast före-
kommande vid överträdelser mot marknadsföringslagen och de har
många fördelar. De kan tillgripas så snart ett förfarande (aktivt hand-
lande eller underlåtenhet att informera) objektivt sett är otillbörligt
enligt lagen och kräver alltså inte uppsåt eller vårdslöshet från närings-
idkarens sida. De kan riktas mot såväl fysiska som juridiska personer
och även meddelas den som är anställd hos näringsidkaren eller som
eljest handlar på näringsidkarens vägnar. Om det blir aktuellt att döma
ut vitet kan en anpassning ske till omständigheterna i det enskilda fellet
genom möjligheterna att jämka vitesbeloppet.
Den lag som regeringen nu föreslår kommer att innehålla en bestäm-
melse som ger uttryck för de allmänna krav som ställs på marknadsfö-
ring och som motsvarar nuvarande generalklausuler om otillbörlig
marknadsföring och informationsskyldighet. Den skall på samma sätt
som dagens generalklausuler ge utrymme för en framtida rättsutveckling
genom domstolspraxis. Eftersom förbud och ålägganden fungerat väl i
förhållande till de nuvarande generalklausulerna är det naturligt att
behålla dem också vid överträdelser mot den föreslagna allmänna be-
stämmelsen.
Vidare bör som tidigare har angetts (avsnitt 6.4) förbud på samma
sätt som i dag, kunna meddelas om en näringsidkare marknadsför otjän-
liga produkter. Även s.k. villkorade förbud bör liksom i dag kunna
meddelas om det anses ändamålsenligt.
I likhet med den nuvarande marknadsföringslagen bör också den nya
lagen innehålla en regel om att förbud och ålägganden skall förenas med
vite om det inte är av särskilda skäl obehövligt. De principer som har
gällt hittills vid tillämpningen av den nuvarande regeln bör gälla även
fortsättningsvis. Även i det nya systemet kan därför förbud och åläggan-
den vid vite förväntas bli de "normala" påföljderna.
Som har nämnts är förbud och ålägganden tänkta att sanktionera
överträdelser av generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring och
informationsskyldighet samt om otjänliga produkter. De förfaranden
som omfettas av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring m.m.
kan självfallet omfettas även av någon av katalogreglema, eftersom
dessa är konkreta exempel på sådan otillbörlig marknadsföring och
bristande informationsskyldighet som avses i den allmänna regeln.
Redan enligt nuvarande marknadsföringslag sker en sådan "överlapp-
ning", genom att ett och samma förfarande kan fella in både under
generalklausulerna och de särskilda straffbestämmelserna. På samma
sätt som gäller vid tillämpning av dagens straffbestämmelser kommer
det dock även för katalogreglemas tillämpning att krävas att näringsid-
karen har handlat uppsåtligt eller oaktsamt. Förslaget innebär därför
inget nytt i dessa avseenden.
Som kommer att framgå (avsnitt 9.5.4) föreslår regeringen ingen
ändring av bevisbördereglema i fråga om förbud och ålägganden. Det 91
kommer således även i fortsättningen att vila på näringsidkaren att visa
att de uppgifter som har lämnats vid marknadsföringen inte är oriktiga Prop. 1994/95:123
eller vilseledande (s.k. omvänd bevisbörda).
Xkm som kan drabbas av förbud eller åläggande
Enligt nuvarande ordning kan ett förbud eller ett åläggande riktas mot
näringsidkaren eller anställd hos näringsidkaren eller annan som handlar
på näringsidkarens vägnar. Förbud enligt generalklausulen om otill-
börlig marknadsföring kan dessutom meddelas var och en som i övrigt
väsentligt har bidragit till handlingen. Möjligheten att rikta förbud mot
vissa medverkande tillkom främst i syfte att göra det möjligt att rikta
sanktioner mot reklambyråer och andra som utformar reklammaterial
eller lägger upp en marknadsföringskampanj på uppdrag av en närings-
idkare. Regeringens förslag innebär att de nuvarande reglerna om vilka
som kan drabbas av ett förbud eller ett åläggande behålls i den nya
marknadsföringslagen.
Tidsbegränsade beslut
I gällande rätt finns inga uttryckliga bestämmelser som medger att ett
förbud eller åläggande i marknadsföringsmål tidsbegränsas. Något hin-
der mot att meddela sådana beslut föreligger inte, vilket också framgår
av Marknadsdomstolens praxis (se t.ex. MD 1989:9). Enligt regerin-
gens mening kan det inte råda någon tvekan om att så är fellet. Någon
uttrycklig regel om detta behövs därför inte.
Regeringens förslag: Möjligheterna att meddela interimistiskt
förbud eller åläggande vidgas något. Bestämmelserna anpassas
lagtekniskt till reglerna om säkerhetsåtgärder i rättegångsbalken.
En uttrycklig möjlighet att ställa krav på säkerhet införs.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dessutom att en dom om förbud eller ett
åläggande skall gälla omedelbart, om inte annat har bestämts.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig är till över-
vägande del positiva till utredningens förslag om interimistiska beslut.
Stockholms tingsrätt anser dock att interimistiska beslut skall få med-
delas också när det är fråga om talan om marknadsstömingsavgift,
oavsett om denna talan sker i stället för eller jämte talan om förbud.
Företagarnas Riksorganisation anser beträffande kravet på säkerhet vid
interimistiska yrkanden att ett sådant bör införas, men framhåller att
små företag utesluts från möjligheten att framställa sådana yrkanden om
kravet på säkerhet bestäms till för högt belopp. Svenska Föreningen för
Industriellt Rättsskydd menar att kravet på säkerhet bör gälla oberoende
92
av vem som yrkar interimistiskt förbud. Sveriges advokatsamfund anser Prop. 1994/95:123
att det bör övervägas om inte reglerna bör utvidgas ytterligare så att det
blir möjligt att få en marknadsföringsåtgärd bedömd redan innan den
genomförs. Annonsörföreningen och Dagligvaruleverantörers förbund
menar att det vore en fördel om det kunde anges tydligare i lagtexten i
vilka situationer interimistiska beslut kan aktualiseras.
Skälen for regeringens förslag: Som nämnts tidigare (avsnitt 8.1)
skall förbud och ålägganden alltjämt vara de normala sanktionerna om
en näringsidkare vidtar en otillbörlig marknadsföringsåtgärd eller under-
låter att uppfylla sin informationsskyldighet. För att ett sådant beslut
skall vara effektivt kan det i vissa fåll krävas att förbudet eller åläggan-
det kan tillämpas utan att det föreligger ett slutligt avgörande som har
vunnit laga kraft. Gällande rätt innehåller därför bestämmelser om
interimistiskt beslut i marknadsföringsmål. Enligt 13 § marknadsfö-
ringslagen kan Marknadsdomstolen således, om särskilda skäl föran-
leder det, meddela ett förbud eller åläggande även för tiden fram till det
slutliga beslutet. I lagen (1970:714) om marknadsdomstol m.m. finns
föreskrifter om hur en fråga om interimistiskt beslut skall handläggas
(15 §)■
Reglerna om interimistiskt beslut har kvarstått i princip oförändrade
sedan tillkomsten av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring
och lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. De har tillämpats
förhållandevis restriktivt av Marknadsdomstolen, även om frekvensen
av meddelade beslut ökat något genom åren. Till en del kan den restrik-
tiva tillämpningen förklaras av uttalanden i förarbetena som ger intryck-
et att interimistiska förbud bör komma i fråga bara i vissa måltyper. Så
sägs t.ex. i prop. 1970:57 (s. 98) att det knappast torde bli aktuellt att
meddela sådana förbud i andra fell än då Konsumentombudsmannen står
som sökande i ärendet. En annan förklaring kan vara att uttrycket "sär-
skilda skäl" ger upphov till en viss försiktighet hos domstolen vid till
lämpning av regeln. Ytterligare ett skäl kan vara att sökanden inte be-
höver ställa säkerhet för den skada som åtgärden kan orsaka svarande-
parten. Detta kan föranleda domstolen att ta större hänsyn till svaran-
dens intresse än om det skulle finnas möjligheter att hålla svaranden
skadeslös.
Behovet av interimistiska förbud och ålägganden kan förväntas öka
framöver. Flera omständigheter talar för det. Med den ökade internatio-
naliseringen och de nya medel för spridning av information som finns i
dag, har marknadsföring fått en betydligt större genomslagskraft än
tidigare. Det är möjligt att på kort tid nå ut till mycket stora områden
och mottagargrupper. Den tid en domstolsprövning tar överstiger i
många fell den tid en marknadsföringskampanj pågår. Skadeverkningar-
na av en otillbörlig marknadsföringskampanj kan därför bli omfettande.
Regeringen anser med hänsyn till dessa förhållanden att möjligheterna
för domstolarna att meddela interimistiska förbud och ålägganden bör
vidgas något. Det bör dock inte bli ftåga om någon drastisk ändring av
rättstillämpningen. Syftet skall vara att justera lagstiftningen så, att den
ger domstolarna bättre möjligheter att fortlöpande anpassa bestämmel- 93
semas tillämpning till samhällsutvecklingen.
Enligt regeringens mening når man ett sådant resultat om reglerna om Prop. 1994/95:123
interimistiskt beslut anpassas till rättegångsbalkens föreskrifter om
säkerhetsåtgärder. För en sådan lösning talar också att rättegångsför-
ferandet i övrigt i marknadsföringsmål enligt regeringens förslag kom-
mer att följa rättegångsbalkens bestämmelser. En liknande anpassning
till rättegångsbalken har för övrigt skett på det immaterialrättsliga om-
rådet (t.ex. i patentlagen, varumärkeslagen och mönsterskyddslagen).
Allmänna förutsättningar för interimistiska beslut
Bestämmelserna i lagen om Marknadsdomstol om förfarandet vid pröv-
ning av interimistiska förbud eller ålägganden överensstämmer redan nu
i stora drag med det som gäller enligt 15 kap. rättegångsbalken. Det
finns dock viktiga skillnader, såsom beträffande möjligheten till beslut
utan att svaranden har hörts och i fråga om ställande av säkerhet. Rege-
ringen gör bedömningen att regelsystemet både ur saklig och juri-
disk-teknisk synvinkel vinner på en närmare anpassning till rättegångs-
balkens handläggningsregler.
I 15 kap. 3 § rättegångsbalken finns en paragraf som behandlar sä-
kerhetsåtgärder vid bl.a. förbudstalan. Domstolen får enligt denna be-
stämmelse förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.
För detta krävs att sökanden visar sannolika skäl för att han mot någon
annan har ett anspråk som är eller kan antas bli föremål för rättegång
eller prövning i annan liknande ordning. Vidare skall det skäligen kunna
befaras att motparten hindrar eller försvårar sökandens rätt eller väsent
ligt förringar dess värde, genom att utöva viss verksamhet eller företa
eller underlåta viss handling. Domstolens åtgärd får innebära förbud vid
vite att utöva viss verksamhet eller att företa viss handling eller annat
föreläggande vid vite att beakta sökandens anspråk. En sådan åtgärd kan
också innebära att en föreskrift meddelas som är ägnad att på annat sätt
förebygga intrång i sökandens rätt.
Bestämmelsen torde inte kunna tillämpas direkt i ett förbudsmål
enligt marknadsföringslagen. Förutsättningarna för meddelande av ett
interimistiskt förbud enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken har utformats
med tanke på sådana former av talan som går ut på åläggande för part
att fullgöra en prestation eller på festställande av existensen eller
icke-existensen av ett visst rättsförhållande. I ett mål där en talan förs
om förbud att fortsätta med en viss marknadsföring passar bestämmel-
sen därför mindre väl (jfr SOU 1966:71 s. 300). Däremot kan den vara
lämplig som förebild vid utformningen av en regel om interimistiskt
beslut i marknadsföringsmål .
Regeringen föreslår således att det för ett interimistiskt förbud eller
åläggande enligt den nya marknadsföringslagen skall krävas att käran-
den visar sannolika skäl för sin talan, dvs. för att han kommer att slut-
ligt vinna målet. Som ytterligare förutsättning för ett sådant beslut bör
ställas upp att det skäligen kan beferas att svaranden, genom att företa
viss åtgärd eller underlåta viss handling, förringar betydelsen av ett
förbud eller åläggande som kan komma att meddelas i ett slutligt av-
94
görande. Även här är det käranden som har att visa att förutsättningarna Prop. 1994/95:123
är uppfyllda.
Utöver dessa båda förutsättningar bör det vid prövningen av om ett
interimistiskt beslut skall meddelas, göras en vägning mellan å ena
sidan det allmänna konsument- och näringsidkarintresset av ett snabbt
beslut och å andra sidan de ekonomiska konsekvenser som ett förbud
eller ett åläggande kan medföra för näringsidkaren. Särskilt förbud,
men också ålägganden, kan få ingripande effekter för en näringsidkare.
I sådant fell måste det allmänna intresset av ett interimistiskt förordnan-
de väga tungt för att åtgärden skall vara försvarlig. På samma sätt som
gäller för tillämpning av 15 kap. 3 § RB är det alltså även utan en
uttrycklig föreskrift så att ett interimistiskt beslut inte bör meddelas utan
starka skäl (jfr prop. 1980/81:84 s. 230). Det bör dock även i fortsätt-
ningen vara en fråga för rättstillämpningen att avgöra när sådana skäl
föreligger.
Handläggningsregler
En fråga är om interimistiskt beslut bör få meddelas endast efter yrkan-
de av part. I tidigare lagstiftningsärenden har det uttalats att domstolen
skall kunna ta upp en sådan fråga ex officio (se prop. 1970:57 s. 98; jfr
prop. 1988/89:23 s. 118). Marknadsdomstolen har dock inte använt sig
av den möjligheten i praxis. En sådan ordning framstår också som
mindre förenlig med domstolens ställning som ett opartiskt rättskip-
ningsorgan. Uttalandet i prop. 1970:57 (som synes ligga till grund för
det som sägs i prop. 1988/89:23) skall ses mot bakgrund av att det då
inrättade Marknadsrådet som var föregångare till Marknadsdomstolen,
betraktades mer som en administrativ myndighet än som en domstol.
Möjligheten att begära ett interimistiskt beslut bör inte vara förbe-
hållen Konsumentombudsmannen utan skall stå öppen for alla parter.
Rättegångsbalken ger en part möjlighet att framställa ett yrkande om
säkerhetsåtgärd redan innan rättegång angående huvudsaken inletts. Det
torde inte finnas något behov av att införa en motsvarande möjlighet att
få till stånd ett interimistiskt förbud eller åläggande utanför en pågående
rättegång i den nya marknadsföringslagen.
Det är utifrån rättssäkerhetsaspekter nödvändigt att svaranden inte
utan starka skäl fråntas rätten att yttra sig innan ett yrkande om en
interimistisk åtgärd bifalls. I undantagssituationer kan dock förhållande-
na kräva att domstolen meddelar beslut redan dessförinnan. Enligt
gällande rätt kan så ske i marknadsföringsmål bara om det finns an-
ledning anta att svaranden har avvikit eller annars håller sig undan. Det
stränga kravet skall ses mot bakgrund av de allvarliga ekonomiska
följder ett förbud eller ett åläggande kan få för svaranden. Som kommer
att framgå föreslår regeringen emellertid att det skall införas ett krav på
att käranden ställer säkerhet för skador som svaranden kan orsakas
genom det interimistiska förordnandet. Härigenom bör utrymmet för att
få meddela sådana beslut utan att först höra svaranden kunna vidgas
något.
95
Visserligen har man i ett tidigare lagstiftningsärende avvisat en sådan Prop. 1994/95:123
anpassning till rättegångsbalkens terminologi (se prop. 1984/85:213 s.
90). Utvecklingen på marknadsföringsområdet och den omständigheten
att rättegångsbalkens handläggningsregler i övrigt nu föreslås bli direkt
tillämpliga i marknadsföringsmål, gör att det nu finns skäl att se frågan
på annat sätt. En invändning som kan göras mot en sådan utvidgning är
att snabba ingripanden i marknadsföringsmål kan medföra ett stort
ekonomiskt avbräck för svaranden. Detta är emellertid inget unikt för
denna målkategori. Också i vanliga processer enligt rättegångsbalken
kan stora ekonomiska värden stå på spel och ett interimistiskt ingripan-
de få allvarliga konsekvenser för svaranden (jfr t.ex. förhållandena i
NJA 1993 s. 182). Rättegångsbalken gör emellertid inte utifrån sådana
synpunkter skillnad på måltyper, utan ställer som ett generellt krav upp
att det skall föreligga fara i dröjsmål för att rätten skall kunna bevilja
en säkerhetsåtgärd omedelbart. Den ordningen bör kunna gälla också i
marknadsföringsmål. Bedömningen av om det föreligger fara i dröjsmål
får självklart ske med hänsyn till förhållandena i det enskilda målet och
med beaktande av den beskrivna proportionalitetsprincipen.
Självklart måste dock alltjämt huvudregeln vara att svaranden skall
höras innan ett interimistiskt förbud eller åläggande meddelas. Det
måste föreligga alldeles speciella skäl för att göra avsteg härifrån.
Exempel på sådana skäl kan vara att det finns en påtaglig omedelbar
risk för att fortsatta marknadsföringsåtgärder eller brister i informa-
tionsskyldigheten ger betydande skadeverkningar eller orsakar skada
som är svår att undanröja.
Frågan om interimistiskt förbud handläggs enligt rättegångsbalken
som en rättegångsfråga. Detta innebär bl.a. att frågan kan prövas utan
sammanträde. Hålls sammanträde kan dessutom frågan avgöras även om
båda parter eller någon av dem uteblir. Denna ordning torde inte inne-
bära något egentligt avsteg från hur frågan kan handläggas enligt lagen
om marknadsdomstol.
Marknadsföringsutredningen har föreslagit en särskild bevisregel som
gör det möjligt för rätten att på yrkande av part förelägga svaranden att
omedelbart inkomma med bevisning som avser riktigheten av framställ-
ningar om sakförhållanden. Förslaget behandlas närmare längre fram
(avsnitt 9.5.4). Det bör dock redan här påpekas att principen om om-
vänd bevisbörda också gäller vid prövning av en interimistisk fråga när
det gäller om uppgifter som lämnats i samband med marknadsföringen
är vederhäftiga eller inte.
Krav på ställande av säkerhet
I den nuvarande marknadsföringslagen finns det ingen regel om att
sökanden måste ställa säkerhet för skada som kan tillfogas svaranden till
följd av ett interimistiskt beslut. Anledningen till detta är att man i
motiven till marknadsföringslagen, som tidigare nämnts, utgick från att
sådana beslut endast skulle förekomma när Konsumentombudsmannen
var sökande. Eftersom staten, enligt rättegångsbalkens regler, inte be-
96
höver ställa säkerhet ansågs regler om säkerhet sakna praktisk funktion. Prop. 1994/95:123
Utvecklingen har gjort att förhållandena nu är annorlunda. Särskilt
enskilda näringsidkare uppträder i dag som sökande i en helt annan
utsträckning än som var fallet för 15 - 20 år sedan. Som tidigare
nämnts har Marknadsdomstolen i praxis meddelat interimistiska beslut
även på yrkande av en näringsidkare. Däremot saknas avgöranden som
tyder på att domstolen övervägt att begära säkerhet i samband med
prövningen av ett interimistiskt yrkande.
Genom regeringens förslag att ta bort Konsumentombudsmannens
primära talerätt (jfr avsnitt 9.3) kommer enskilda och organisationer att
få en allt större betydelse när det gäller att delta i arbetet för att motver-
ka otillåten och bristfällig marknadsföring. Någon anledning att tro att
behovet av interimistiska beslut typiskt sett skulle vara mindre i mål där
enskild är kärande än om Konsumentombudsmannen för talan finns inte.
Vad nu har sagts och hänsyn till svarandens intressen gör att rege-
ringen anser att det nu finns skäl att införa en uttrycklig möjlighet att
kräva att käranden ställer säkerhet för den skada som kan tillfogas
motparten med anledning av ett interimistiskt beslut. På så sätt kan
kanske domstolens benägenhet att meddela sådana beslut öka något
samtidigt som alltför lättvindigt framställda yrkanden motverkas. För att
inte göra det omöjligt för parter med små ekonomiska möjligheter att fa
bifåll till ett yrkande om interimistiskt beslut, bör det i likhet med rätte-
gångsbalkens regler finnas en möjlighet för domstolen att befria en
sökande som saknar förmåga att ställa säkerhet från det kravet.
Omprövning av interimistiska beslut m.m.
Det ligger i sakens natur att en interimistisk åtgärd bör hävas om det
inte längre finns skäl för åtgärden. Nya omständigheter eller bevis kan
medföra att det inte längre föreligger sannolika skäl för kärandens talan.
Det kan också hända att det inträffar något på svarandens sida som gör
att ett förbud eller ett åläggande inte längre är påkallat. Lika självklart
är att en åtgärd bör sluta gälla om kärandens talan återkallas eller för-
faller. Rättegångsbalken innehåller en bestämmelse (15 kap. 8 §) i dessa
frågor, som bör kunna tillämpas även i marknadsföringsmål.
Ett interimistiskt beslut enligt marknadsföringslagen bör vara omedel-
bart gällande, i likhet med vad som gäller enligt rättegångsbalkens
regler (jfr 17 kap. 14 § andra stycket). Med en sådan ordning finns det
inte något behov av den regel som Marknadsföringsutredningen föreslår
av innebörd att en dom där ett förbud eller ett åläggande meddelas skall
ha omedelbar giltighet.
Ett interimistiskt beslut bör vidare kunna överklagas särskilt, varvid
högre rätt skall kunna besluta om inhibition.
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Regeringens förslag: Möjligheten for Konsumentombuds-
mannen att meddela förbuds- och informationsförelägganden
vid vite behålls oförändrad.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Endast Kammarrätten i Göteborg har yttrat sig
särskilt i denna fråga. Kammarrätten har påpekat att det inte framgår
hur samordningen skall ske i de fall Konsumentombudsmannen får
meddela förbuds- och informationsförelägganden och då talan väcks av
någon annan.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 14 och 15 §§ marknadsfö-
ringslagen kan Konsumentombudsmannen utfärda förbuds- och informa-
tionsförelägganden vid vite för godkännande av näringsidkaren. God-
känns föreläggandet gäller det som ett avgörande meddelat av Mark-
nadsdomstolen.
Förbudsföreläggande infördes som en särskild sanktionsmöjlighet i
samband med tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring. När
denna lag gjordes om till marknadsföringslagen år 1975 infördes en
motsvarande föreläggandemöjlighet vid underlåtenhet att lämna före-
skriven information. Enligt uttalanden i förarbetena är föreläggande
avsett att användas i klara fall som inte har principiellt intresse eller rör
åtgärder av stor praktisk räckvidd (se prop. 1970:57 s. 84 f.). Detta
framgår av lagtexten som anger att föreläggande får utfärdas endast i
fall som inte är av större vikt.
Möjligheten för Konsumentombudsmannen att använda sig av för-
buds- och informationsföreläggande i stället för att gå till domstol har
stor praktisk betydelse. Det besparar både parter och domstol betydande
tid och besvär. Det har varken i detta lagstiftningsärende eller i övrigt
framförts kritik mot systemet med föreläggande som sanktionsform.
Bestämmelserna enligt nuvarande ordning bör därför föras över i prin-
cip oförändrade till en ny marknadsföringslag.
Mot bakgrund av att domar om förbud och åläggande enligt regerin-
gens förslag skall kunna prövas i två instanser bör det dock i den nya
bestämmelsen anges att ett godkänt föreläggande gäller som en dom
som har vunnit laga kraft. Detta innebär att beslutet är gällande på
samma sätt som en lagakraftvunnen dom, men utgör inte någon in-
skränkning av den möjlighet till omprövning av myndighets beslut som
finns enligt 27 § förvaltningslagen. Det kan i sammanhanget påpekas att
ett godkänt föreläggande, med den uppfattning i rättskraftsfrågan rege-
ringen har (se avsnitt 9.4), kommer att hindra andra från att väcka talan
vid domstol i samma fråga, t.ex. vid missnöje med vitesbeloppets stor-
lek eller föreläggandets utformning i ett visst hänseende.
Marknadsföringsutredningen har föreslagit vissa språkliga justeringar
i föreläggandereglema, men också en ändring i sak. Det senare gäller
Prop. 1994/95:123
98
under vilka förutsättningar ett godkänt föreläggande skall sakna verkan. Prop. 1994/95:123
Enligt utredningen skall den tidpunkt vid vilken föreläggandet kommer
in till Konsumentombudsmannen vara utslagsgivande. Nuvarande ord-
ning fäster i stället avgörande vikt vid när godkännandet sker.
Enligt regeringens mening ger gällande rätt bäst uttryck för vilken
handling som bör bestämma föreläggandets rättsverkningar. Detta ligger
också i linje med hur förhållandet är vid strafföreläggande (se 48 kap.
12 § rättegångsbalken), som tjänat som mönster vid utformningen av
reglerna om förbuds- och informationsföreläggande (jfr prop. 1970:57
s. 84 f. och 98 f.). Regeringen föreslår därför ingen ändring i den
delen.
Frågan om förbuds- och informationsföreläggandenas förhållande till
en talan som väcks av någon annan än Konsumentombudsmannen tas
upp i det följande (avsnitt 9.4).
Regeringens förslag: En särskild avgift benämnd marknadsstör-
ningsavgift införs vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser
av de s.k. katalogreglema. Avgiftsansvaret ersätter det nuvaran-
de straffansvaret i marknadsföringslagen.
Avgiften skall festställas till lägst fem tusen och högst fem
miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av
näringsidkarens omsättning föregående räkenskapsår.
I ringa fell skall avgift inte dömas ut. Avgiften skall också
kunna efterges om det föreligger synnerliga skäl.
Avgiften får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts
den mot vilken anspråket riktas inom fem år från det att över-
trädelsen upphörde.
För att säkerställa en fordran på marknadsstömingsavgift får
rätten besluta om kvarstad enligt reglerna i rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen förordar dock att avgiften uttryckligen förbehålls
allvarligare överträdelser. Förslaget innehåller också ett lägre maximi-
belopp, tre miljoner kronor, och en kortare preskriptionstid, två år,
samt saknar bestämmelse om eftergift.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget.
Stockholms tingsrätt ifrågasätter dock om inte marknadsstömingsavgift
bör kunna dömas ut även vid överträdelser mot generalklausulen som ju
kan förväntas fånga upp de svårbedömda gränsfellen. Enligt tingsrätten
innebär den föreslagna modellen, där avgiften reserveras for överträdel-
ser mot specialbestämmelsema, att rättssäkerhetskravet överbetonas,
särskilt som det finns möjlighet att avstå från att döma ut avgift eller att
bestämma avgiften till ett minimum, om det är fråga om en mindre
allvarlig överträdelse. Kommerskollegium ifrågasätter om inte maximi-
99
beloppet 3 miljoner kronor är för lågt. Konsumentvägledamas förening Prop. 1994/95:123
ifrågasätter förslaget att avgiften inte får överstiga tio procent av nä-
ringsidkarens årsomsättning och befarar att särskilt nya, oseriösa företag
kan redovisa en blygsam årsomsättning som gör avgiften mindre känn-
bar. Finansinspektionen ifrågasätter om inte marknadsstömingsavgift
borde införas också i civilrättslig konsumentskyddslagstiftning som har
preciserade regler om marknadsföring, exempelvis konsumentkredit-
lagen. Riksrevisionsverket anser att avgiftens storlek bör beräknas med
utgångspunkt i den vinst som företaget har gjort genom den otillåtna
åtgärden och att två års preskriptionstid är för lång tid. Juridiska fakul-
teten vid Lunds universitet anser att marknadsstömingsavgiften bör
beräknas på motsvarande sätt som konkurrensskadeavgiften, inte minst
for att undvika intrycket av att brott mot marknadsföringslagen är mind-
re allvarliga än brott mot konkurrenslagen. Sveriges MarknadsfÖrbund
menar att de verkligt oseriösa foretagen inte kommer att drabbas av
avgift eftersom de ofta sysslar med ekonomisk brottslighet och därför
inte har någon föregående års omsättning att redovisa. Svenska Post-
orderföreningen föreslår att avgiften i stället mer direkt kopplas till den
skada som uppstått. Marknadsdomstolen anser att de specifika förbuds-
reglema till vilka avgiftssanktionen är kopplad, i stor utsträckning är
generalklausuler. Detta har enligt domstolen betydelse såväl från rättssä-
kerhetssynpunkt som i fråga om reglernas preventionsverkan. Mark-
nadsdomstolen anser vidare att den föreslagna avgiften kan förutses bli
tillämplig bara i ett fåtal fall, bl.a. till följd av kravet på överträdelser-
nas allvarlighet. Konsumentverket anser att uppställandet av ett sub-
jektivt rekvisit är onödigt eller t.o.m. missvisande varför kravet på
subjektiv täckning bör tas bort. Vidare har verket invändningar mot
benämningen och förordar i stället "företagsbot" eller enbart "sanktions-
avgift". Verket efterlyser också klarlägganden om hur avgiften skall
beräknas, t.ex. när ett företag saknar beräkning av årsomsättning under
föregående räkenskapsår. Även Annonsörföreningen och Svenska Post-
orderföreningen anser att avgiften bör betecknas "sanktionsavgift"
medan Husmodersförbundet Hem och Samhälle föreslår "avgift" eller
"straffavgift". Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Industriför-
bund och Grossistförbundet Svensk Handel föreslår i stället "marknads-
bot". Företagarnas Riksorganisation anför att kravet på subjektiv täck-
ning, uppsåt eller oaktsamhet, samt möjligheten för en näringsidkare att
mildra påföljden genom att vidta rättelse får anses utgöra ett tillräckligt
skydd för att endast de allvarliga överträdelserna medför sanktionsav-
gift. Svenska Franchiseföreningen kritiserar lagtextens utformning och
menar bl.a. att uttrycket "på ett allvarligt sätt" är för oprecist och att
detta är särskilt betänkligt eftersom det, såvitt framgår av specialmotive-
ringen, är möjligt att en företagsledare som inte ens vet vad som skett
skall kunna ådra sig avgift. Föreningen önskar också ett klarläggande
att franchisetagare inte är att anse som "uppdragstagare" som kan ådra
franchisegivaren ansvar för överträdelser som denne inte känner till.
Dagligvaruleverantörers Förbund anser att begreppet näringsidkare bör
definieras närmare i detta sammanhang och frågar om t.ex. ett enskilt
bolag eller en koncern avses. Vidare ställer sig förbundet frågande till
100
den skillnad som görs i behandlingen av marknadsstömingsavgift och Prop. 1994/95:123
skadestånd och anför att man har svårt att se motiven för att skillnad
görs mellan vad som krävs för avgift (allvarlig oaktsamhet) och vad
som krävs för skadestånd (oaktsamhet). Sveriges Advokatsamfund har
också svårt att se vad som motiverar denna skillnad och menar att en
åtgärd som är så allvarlig att den kan berättiga till skadestånd, rimligen
också bör kunna föranleda marknadsstömingsavgift. Vidare påpekar
Advokatsamfundet att Konsumentombudsmannen hittills har gett låg
prioritet åt flera av de åtgärder som nu finns i specialreglerna. Eftersom
det är just till dessa som avgiften skall vara kopplad och bara Konsu-
mentombudsmannen som får föra talan om avgift, bör dennes priorite-
ring ändras om sanktionen skall fylla någon funktion. Konsumentvägle-
damas förening anser att även underlåtenhet att lämna väsentlig infor-
mation bör omfettas av sanktionen marknadsstömingsavgift. Föreningen
ifrågasätter också den föreslagna maximigränsen för avgiften. Svenska
Föreningen för Industriellt Rättsskydd anser att den föreslagna bestäm-
melsen om medverkansansvar bör omformuleras så att "överträdelsen"
byts ut mot "det otillbörliga förfarandet" och att väsentlighetskravet tas
bort.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande marknadsföringsla-
gen är som tidigare nämnts uppbyggd kring tre generalklausuler. Vid
förfaranden i strid mot dessa kan näringsidkare drabbas av förbud eller
ålägganden vid vite. Marknadsföringslagen innehåller emellertid också
tre preciserade förbud, mot uppsåtlig vilseledande marknadsföring,
rabattmärkeserbjudanden och kombinerade erbjudanden. Vid överträdel-
ser av dessa kan en näringsidkare dömas till böter eller fängelse i högst
ett år. Straffbestämmelserna innebär således en direktverkande sanktion
som handläggs av polis, åklagare och de allmänna domstolarna. Allmänt
åtal kräver dock medgivande av Konsumentombudsmannen.
I praktiken har det straffrättsliga förfarandet tillämpats bara i ett fåtal
fell och då angående vilseledande marknadsföring. Förbudet mot vilse-
ledande marknadsföring har lett till ca 25 fallande domar i allmän dom-
stol, varvid i huvudsak böter har dömts ut. I de fell där näringsidkare
har friats av domstolen har detta ofta berott på att uppsåt inte kunnat
styrkas. Eftersom förfaranden som strider mot straffbestämmelserna
också har kunnat prövas av Marknadsdomstolen med stöd av general-
klausulen om otillbörlig marknadsföring, har de ofta i stället angripits
med förbud och ålägganden.
Som tidigare har redovisats skall förbud och ålägganden vid vite
behållas som sanktioner i normalfallen också enligt den nya lagen.
Beslut om sådana sanktioner får främst betydelse genom att de ger
vägledning åt marknadens aktörer för framtiden. För att göra den nya
lagen mer effektiv bör emellertid, som komplement till nämnda sanktio-
ner, någon form av direktverkande sanktion övervägas. Det är främst
två alternativ som kan diskuteras; antingen sedvanliga straffbestämmel-
ser i likhet med den nuvarande lagen, eller någon slags sanktionsavgift
motsvarande den som finns t.ex. på konkurrensområdet.
Erfarenheterna av kriminalisering vid tillämpningen av marknadsfö- ;oi
ringslagen är inte särskilt goda. Det har att göra både med svårigheterna
att tillämpa framfor allt bestämmelsen i 6 § marknadsföringslagen med Prop. 1994/95:123
dess krav på styrkt uppsåt och med de ofta blygsamma bötesbelopp som
dömts ut vid fällande dom. Med tanke på detta kan det ifrågasättas om
systemet har haft någon preventiv verkan av betydelse. Det kan inte
heller förutses att de ytterligare resurser som behövs kommer att kunna
ställas till förfogande för polis och åklagare, om straffansvaret skulle
utvidgas.
Ett avgiftssystem har jämfört med kriminalisering vissa fördelar.
Sanktionsavgifter kan till skillnad från straffrättsliga påföljder påföras
både fysiska och juridiska personer. En sanktionsavgift kan bestämmas
så att den blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och
den kan därmed verka avskräckande på andra företag/företagare. Av-
giften kan anpassas efter såväl det aktuella företagets storlek och ställ-
ning på marknaden, som överträdelsens karaktär och omfattning. Vidare
kan mål om marknadsstömingsavgift handläggas i samma ordning som
andra marknadsföringsmål.
I den nya konkurrenslagen har den tidigare kriminaliseringen ersatts
av ett avgiftsansvar som sanktion vid överträdelser av lagens förbud.
Konkurrensrätten och marknadsforingsrätten har sakligt och historiskt
sett många beröringspunkter. Det kan därför vara värdefullt att i den
nya marknadsföringslagen skapa ett sanktionssystem som på väsentliga
punkter överensstämmer med konkurrenslagens.
Regeringen föreslår därför att en avgiftssanktion införs vid överträ-
delser av katalogreglema i den nya lagen. Eftersom avgiften skall drab-
ba dem som genom sin marknadsföring "stör" marknadens funktion,
föreslår vi att avgiften benämns "marknadsstömingsavgift”.
\km som. kan åläggas marknadsstömingsavgift
Enligt den nuvarande marknadsföringslagen kan som tidigare nämnts ett
vitesförbud riktas inte bara mot näringsidkaren och någon som har
handlat på dennes vägnar, utan också mot var och en som i övrigt vä-
sentligen har bidragit till handlingen i fråga. I motiven till bestämmelsen
uttalades bl.a. att det var lämpligt att också reklambyråer och andra
som utformar reklammaterial eller lägger upp marknadsföringskampan-
jer på näringsidkarens uppdrag, utan att handla på dennes vägnar, om-
fettades av lagen.
Dessa skäl gör sig i lika hög grad gällande när det gäller den nu
föreslagna sanktionsavgiften. I enlighet med utredningens förslag bör
därför talan om marknadsstömingsavgift även kunna riktas mot närings-
idkare som har medverkat till den aktuella överträdelsen.
De som kan komma i fråga är t.ex. reklambyråer och medieföretag
som tidningar, radio och television vilka ofta fungerar som ett led
mellan näringsidkaren och dennes kundkrets. Detta torde stämma öve-
rens med hur straffansvar enligt gällande rätt kan dömas ut vid brott
mot marknadsföringslagen (jfr prop. 1970:57 s. 97). Det överensstäm-
mer också med Internationella handelskammarens grundregler för re-
klam. Enligt grundreglerna har bland andra annonsörer, reklambyråer,
utgivare, medieföretag eller andra uppdragstagare/leverantörer som Prop. 1994/95:123
publicerar, sänder eller distribuerar reklamen ett ansvar för att reglerna
iakttas. Dessutom får det anses värdefullt att det så till vida råder över-
ensstämmelse angående den krets som kan bli föremål för å ena sidan
förbud eller åläggande och å andra sidan ådömande av marknadsstör-
ningsavgift. Däremot bör inte, såsom är fallet vid förbud, en fysisk
person som inte är näringsidkare, t.ex en anställd hos näringsidkaren,
kunna drabbas av marknadsstömingsavgift.
Avgiften skall påföras den näringsidkare som har överträtt respektive
medverkat till överträdelsen av lagens normer. Det kommer alltså för
avgiftsfrågan att sakna betydelse om den juridiska eller fysiska personen
har upphört att vara näringsidkare eller överlåtit verksamheten till
annan. Inte heller skall det spela någon roll om vederbörande har gått i
konkurs. Självklart finns det dock anledning att noga överväga om det
är meningsfullt att föra talan mot någon som saknar ekonomisk möjlig-
het att betala ens en låg avgift.
Förutsättningar för marknadsstömingsavgift - subjektiva rekvisit
Sanktionsavgift utmärks i förhållande till straffansvar generellt av att
avgift kan dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Ett undan-
tag från denna huvudregel är konkurrensskadeavgiften, som kräver att
företaget i fråga brutit mot konkurrenslagen uppsåtligen eller av oakt-
samhet (26 § konkurrenslagen). Konkurrensskadeavgift är den senast
införda sanktionsavgiften i svensk rätt. Om detta innebär ett nytt synsätt
på sanktionsavgifter i svensk rätt är dock svårt att säga. Konkurrensla-
gens regelsystem är påverkat av EG-rätten, som fordrar uppsåt eller
oaktsamhet för den typen av överträdelser (jfr prop. 1992/93:56 s. 30).
Om ett krav på uppsåt införs i marknadsföringsmål, innebär detta inte
bara att näringsidkaren skall ha vidtagit marknadsföringsåtgärden eller
underlåtit att lämna informationen uppsåtligen. Det kommer för ansvar
också att krävas att näringsidkaren har haft för avsikt (uppsåt) att ge-
nom marknadsföringen vilseleda konsumenterna, framkalla risk för
förväxling med annans varor eller i övrigt framkalla någon sådan effekt
som förutsätts för att en överträdelse av marknadsföringslagens bestäm-
melser skall föreligga. Uppsåt i dessa hänseenden kan antas i många fall
bli svårt att bevisa. Det finns därför en risk att marknadsstömingsav-
giften kommer att spela en lika undanskymd roll som gällande straffbe-
stämmelser har gjort, och som är huvudskälet till att straffet bör ersättas
med en effektivare sanktionsform.
Å andra sidan kan det resas invändningar mot att man i ett steg över-
går från ett rent straffirättsligt synsätt, med ett absolut krav på uppsåt,
till en av subjektiva rekvisit obunden sanktionsavgift. Främst rättssäker-
hetsskäl talar för att man inte bör gå alltför hastigt fram, särskilt som
avsikten är att förbud och åläggande vid vite alltjämt skall vara de
huvudsakliga formerna för ingripande.
En lämplig medelväg är i så fall att, så som utredningen föreslår,
avgiftsbelägga inte bara uppsåtliga utan även oaktsamma överträdelser.
Härigenom blir utrymmet for att sanktionera regelbrott vidare än enligt Prop. 1994/95:123
nuvarande straffbestämmelser samtidigt som allmänna rättssäkerhets-
intressen blir tillgodosedda. Om det efter en tid visar sig att kravet på
subjektiv täckning har lett till en alltför restriktiv användning av mark-
nadsstömingsavgiften som sanktionsmedel, bör frågan om strikt ansvar
övervägas på nytt.
Det bör inte krävas att näringsidkaren själv uppsåtligen eller av oakt-
samhet har överträtt bestämmelsen i fråga. Också överträdelser som
beror på att någon som har handlat på näringsidkarens vägnar agerat
uppsåtligen eller vårdslöst, skall kunna föranleda att näringsidkaren
påförs avgift. Det kan vara fråga om den som är anställd hos näringsid-
karen eller en branschsammanslutning som företar marknadsföringsåt-
gärder för sina medlemmars räkning. (Däremot skall som tidigare
nämnts, den anställde själv inte kunna påföras avgift i ett sådant fäll.)
För medverkansansvar bör det dock krävas att det finns subjektiv täck-
ning för handlandet hos den medverkande själv eller, om denne är
juridisk person, hos någon med ledande ställning i företaget. Frågan om
detta krav är uppfyllt kan vara svårbedömd, särskilt när det handlar om
medieföretag. Det kan inte rimligen krävas att exempelvis ett tidnings-
företag skall närmare granska vaije annons med avseende på de särskil-
da reglerna i katalogen, om det inte finns särskild anledning till det.
Den närmare gränsdragningen får dock överlämnas till rättstillämpning-
en.
Förutsättningar för avgiften - objektiva rekvisit
Utredningen föreslår att marknadsstömingsavgift skall dömas ut endast
om en näringsidkare har överträtt en katalogbestämmelse "på ett allvar-
ligt sätt". Avsikten med detta rekvisit är att framhäva att avgiftssanktio-
nen är avsedd for de fall där samhället vill markera ett särskilt avstånds-
tagande till vissa marknadsföringsmetoder. Om rekvisitet är uppfyllt
eller inte skall enligt förslaget bedömas med beaktande av särskilt an-
givna omständigheter, bl.a. överträdelsens art, varaktighet och omfatt-
ning.
Regeringen delar utredningens åsikt att marknadsstömingsavgiften
bör användas i fall där det föreligger ett mer påtagligt behov att skydda
allmänna konsument- och näringsidkarintressen. I andra fell får det
anses tillräckligt att näringsidkaren - och andra som är eller kan komma
att befinna sig i samma situation - tillrättavisas och avskräcks från att
upprepa förfärandet genom ett förbud eller ett åläggande vid vite.
Några remissinstanser har dock haft invändningar mot den föreslagna
formuleringen "på ett allvarligt sätt", dels för att den i sig är alltför
oprecis, dels för att den innebär en svårbegriplig avvikelse från vad som
krävs för att döma ut skadestånd. Regeringen anser att kritiken är be-
fogad och något sådant krav bör därför inte ställas upp i lagtexten.
De specifika reglerna, till vilka avgiftssanktionen skall vara kopplad,
kan sägas beskriva särskilt klandervärda förfaranden som Marknads-
domstolen genom åren har ansett bör motverkas. Därtill kommer de
krav på uppsåt och oaktsamhet som enligt förslaget skall gälla for att Prop. 1994/95:123
avgift skall kunna påföras och som innebär ett krav på viss allvarlighet.
För att markera att inte heller alla fall av marknadsföring som strider
mot katalogreglema skall leda till marknadsstömingsavgift, bör det
införas en ventil för överträdelser som är bagatellartade eller på annat
sätt försumbara. Marknadsföringslagen bör således innehålla en bestäm-
melse om att avgift inte skall påföras i ringa fell.
Några förutsättningar dämtöver för att döma ut avgift behöver enligt
regeringens mening inte anges i lagtexten. Det får bli en fråga för rätts-
tillämpningen att ge reglerna ett mer konkret innehåll.
Beräkning av avgiften m.m.
Traditionellt råder ett nära samband mellan konkurrens- och marknads-
föringsfrågor. Samspelet mellan rättsområdena visar sig bl.a. i tillska-
pandet av Marknadsdomstolen som ensamt behörigt organ för prövning
av tvister i konkurrens- och marknadsföringsmål. Regler om otillbörlig
marknadsföring får inte alltför mycket hämma den fria konkurrensen
samtidigt som upprätthållandet av ett fritt marknadssystem inte kan
tillåtas ge spelrum åt oacceptabla marknadsföringsmetoder.
Mot bakgrund av detta är det naturligt att sanktionssystemen i kon-
kurrenslagen och marknadsföringslagen har varit ganska lika utformade.
Denna utvecklingslinje fortsätter nu, om man inför marknadsstömings-
avgift som en motsvarighet till konkurrensskadeavgiften. Enligt rege-
ringens mening bör man då också försöka utforma sanktionerna så lika
varandra som möjligt, om det inte föreligger omständigheter som talar
i någon annan riktning.
Konkurrenslagen innehåller bestämmelser om konkurrensskadeav-
giftens minsta och största storlek och om preskription, som avviker från
Marknadsföringsutredningens förslag. Det saknas dock enligt regering-
ens mening skäl att göra marknadsföringslagens regler mindre stränga
än konkurrenslagens när det gäller maximibeloppet (fem miljoner kro-
nor i konkurrenslagen) och preskriptionstiden (fem år i konkurrensla-
gen). Däremot bör marknadsstömingsavgiften inte i något fell få över-
stiga fem miljoner kronor eller tio procent av en näringsidkares årsom-
sättning föregående räkenskapsår. Konkurrenslagen (27 §) har här en
något annorlunda konstruktion eftersom den har utformats med
EG-rätten som förebild.
När det gäller avgiftens storlek sägs vidare i 28 § konkurrenslagen att
denna skall bestämmas med särskild hänsyn till hur allvarlig överträdel-
sen är och hur länge den har pågått. Utredningen har en något längre
och mer detaljerad uppräkning av omständigheter som kan påverka
avgiftens storlek, men förslaget torde i sak inte innebära någon avvikel-
se från konkurrenslagen.
Det kan naturligtvis diskuteras hur pass detaljerad lagtexten bör var i
fråga om bedömningsgrunder. Enligt regeringens synsätt kan det dock
varken i lagtext eller motivvis bli fråga om annat än att lagstiftaren ger
uttryck för vissa generella riktlinjer. Det får därefter bli domstolarnas
105
sak att med uttalandena som vägledning närmare fastställa hur avgiftens Prop. 1994/95:123
storlek skall beräknas. Ytterst kommer självklart frågan att få avgöras
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda målet.
Överträdelsens art är en faktor som typiskt sett får antas påverka var
någonstans inom avgiftsintervallet domstolen hamnar. Också överträdel-
sens varaktighet, omfattning och spridning är förhållanden som regel-
mässigt kan vägas in när avgiftens storlek lastställs. Regeringen åter-
kommer i författningskommentaren till vad detta kan innebära.
Hänsynen till nu nämnda omständigheter skall självklart ske i be-
lysning av marknadsstömingsavgiftens grundläggande syfte och funk-
tion, nämligen att verka avhållande på den näringsidkare som drabbas
av sanktionen och avskräckande på andra näringsidkare som överväger
att använda sig av samma eller likartade marknadsföringsmetoder. Detta
hindrar inte att avgiften kan sättas lägre än som motiveras av dessa
hänsyn, om det i det enskilda fallet finns förmildrande omständigheter,
t.ex. att näringsidkaren i efterhand frivilligt har gjort allt han kunnat för
att motverka eller reparera uppkomna skador. Att näringsidkaren först
inför hotet om en kännbar marknadsstömingsavgift böijar agera bör
dock normalt inte påverka avgiftens storlek.
Enligt regeringens mening ger både 28 § konkurrenslagen och den av
utredningen föreslagna ordalydelsen, kompletterade med här gjorda
motivuttalanden, väl uttryck för de överväganden som skall vara be-
stämmande för avgiftens storlek i det särskilda fallet. Med hänvisning
till vad som tidigare har sagts om värdet av enhetlighet mellan olika
marknadsrättsliga regleringar, bör konkurrenslagens ordval ges före-
träde.
Det kan inte uteslutas att det i sällsynta undantagssituationer framstår
som stötande att påföra en näringsidkare avgift. Efterföljande omstän-
digheter kan t.ex. göra det obilligt att döma ut en sanktion. I sådant fall
bör det finnas en möjlighet för domstolen att efterge påföljd.
Beriktiganden
I samband med att marknadsföringslagen justerades till följd av
EES-avtalet (jfr prop. 1992/93:110) diskuterades om regler om s.k.
beriktiganden av reklam borde införas i lagen. I delbetänkandet som låg
till grand för propositionen (SOU 1992:49, s. 45 f.) gjordes den bedöm-
ningen att EG:s regler inte kräver att sådana regler införs i svensk rätt.
Regeringen delade utredningens bedömning och uttalade att en skyldig-
het att genom annonser rätta reklam eller annan marknadsföring kan
ifrågasättas på grund av att den är svår att förena med principen om
utgivarens ensamansvar i tryckfrihetsförordningen och i yttrandefrihets-
grandlagen (a. prop. s. 11). Konsumentombudsmannen framhöll dock i
sitt remissyttrande att frågan borde utredas ytterligare.
Utredningen har i sitt slutbetänkande i samband med utformningen av
det nya sanktionssystemet, ytterligare övervägt denna fråga men stannat
för att inte föreslå några sådana regler (se bet. s. 434 f.). I stället före-
slår utredningen att frivilliga beriktiganden skall kunna beaktas i mild-
106
rande riktning när marknadsstömingsavgiften fastställs. Motsvarigheter Prop. 1994/95:123
till en sådan reglering finns t.ex. på tryckfrihets- och yttrandefrihetsom-
rådena, vilka innehåller bestämmelser om att det vid bedömningen av
påföljdsfrågor skall beaktas om rättelse har skett.
Regeringen delar utredningens bedömning och anser i likhet med
utredningen att beriktiganden alltjämt bör vara frivilliga. Som nyss har
nämnts bör de lämpligen kunna beaktas som en förmildrande omständig-
het när sanktionsavgiften beräknas. Genom detta stimuleras också nä-
ringsidkarna till egenåtgärder.
Kvarstad
För att systemet med marknadsstömingsavgift som sanktion skall få den
praktiska betydelse som är avsedd bör det finnas en möjlighet att säker-
ställa att avgiften verkligen betalas. Ett sådant behov finns i fell där den
mot vilken en talan om avgift kan riktas genom illojala förfaranden
försöker undandra sig sig att betala. Reglerna i 15 kap. rättegångsbal-
ken tillhandahåller en reglering som motsvarar de krav som kan ställas
på effektivitet och rättssäkerhet i dessa fell.
I mål om konkurrensskadeavgift kan Stockholms tingsrätt besluta om
kvarstad för att säkerställa anspråket. Därvid gäller i tillämpliga delar
vad som är föreskrivet i i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för
fordran (32 § konkurrenslagen). En liknande regel bör införas för mark-
nadsföringsmålens del. Det bör dock vara möjligt även för Marknads-
domstolen att besluta om kvarstad för det fell frågan uppkommer först
sedan en dom har överklagats.
Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
har överträtt ett förbud mot otillbörlig marknadsföring, ett
åläggande eller ett godkänt föreläggande som har meddelats
med stöd av lagen, skall vara skyldig att ersätta den skada som
uppkommit genom förfarandet. Detsamma gäller den som har
överträtt någon av de specifika reglerna i katalogen.
Skadeståndsberättigade är andra näringsidkare och konsumen-
ter.
Rätten till skadestånd feller bort, om den skadelidande inte
väcker talan inom fem år från det att skadan uppkom.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Dock föreslår utredningen att preskriptionstiden skall vara två
år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som berört frågan har
tillstyrkt förslagen. Svea hovrätt, Annonsörforeningen, Bilindustriför-
eningen, Dagligvaruleverantörers Förbund, Grossistförbundet Svensk
107
Handel, Radiouigivareföreningen, Svenska Postorderföreningen, Svenska
Sponsringföreningen, Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Advokatsam- PfoP-
fund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Reklamförbund och Swedma är dock tveksamma till att skadestånd skall
kunna utgå till konsumenter och andra förbrukare. Sveriges Industriför-
bund framhåller bl.a. att det är svårt att se det praktiska behovet av de
föreslagna reglerna om skadestånd till konsumenter, eftersom de flesta
fall där skadestånd kan vara berättigat fångas upp av köprättsliga skade-
ståndsregler. Svea hovrätt och Sveriges Advokatsamfund ifrågasätter
skadestånd till konsumenter mot bakgrund av att processkostnaderna för
samhället ökar på ett sätt som inte står i proportion till de skador som
det kan handla om. Kommerskollegium anser att skadeståndet kan bli ett
viktigt komplement till den marknadsstömingsavgiften. Företagarnas
Riksorganisation är från förutsebarhetssynpunkt, tveksam till skadestånd
vid överträdelser mot generalklausulen om otillbörlig marknadsföring
och mot reglerna om informationsskyldighet och identifiering. Svenska
Föreningen för Industriellt Rättsskydd ställer sig i princip avvisande till
skadestånd i andra fell än efter överträdelse av förbud och i anknytning
till intrång i de immaterialrättsliga ensamrätterna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt skadeståndsreglerna i den
nuvarande marknadsföringslagen skall den som bryter mot ett förbud
som har meddelats enligt generalklausulen om otillbörlig marknadsfö-
ring, liksom den som bryter mot någon av de tre straffbestämmelserna,
ersätta den skada som därigenom uppkommer. Bara en konkurrerande
näringsidkare är berättigad till skadestånd. Talan om skadestånd måste
väckas inom fem år från det att skadan uppkom.
Utöver dessa regler kan det bli fråga om skadeståndsskyldighet för
marknadsföringsåtgärder enligt regler om skadestånd i kontraktsför-
hållanden. I köplagen, konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen
finns regler som innebär att en vara eller tjänst under vissa förutsätt-
ningar anses felaktig om den avviker från vad som framgår av uppgifter
i marknadsföringen. En av påföljderna vid ett sådant fel är skadestånds-
skyldighet. Det finns också regler i produktansvarslagen som innebär
skadeståndsskyldighet för bl.a. tillverkare och importör, om en produkt
orsakar skada på grund av en säkerhetsbrist. Med säkerhetsbrist menas
att produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten
skall bedömas med hänsyn bl.a. till hur produkten har marknadsförts.
Vidare kan skadeståndsskyldighet för marknadsföringsåtgärder före-
komma på grund av förfaranden som utgör brott, t.ex. vid bedrägeri
och oredligt förfarande.
Skadeståndsregler utgör ett väsentligt inslag i de flesta sanktionssys-
tem eftersom de bidrar till att göra systemen effektiva. Det är därför
viktigt att också den nya marknadsföringslagen innehåller sådana regler.
Allmänna förutsättningar för skadestånd
Syftet med skadeståndsreglerna bör vara att de både skall verka före-
byggande och ge goda förutsättningar för att ekonomiskt kompensera
1994/95:123
108
dem som lidit skada till följd av otillbörliga marknadsföringsåtgärder.
Däremot bör reglerna inte ersätta eller "dubblera" redan befintliga ProP-
skadeståndsregler, t.ex. i köplagen eller andra konsumenträttsliga lagar.
Skadeståndet bör därför i första hand ta sikte på det utomobligatoriska
området, dvs. fell där det inte finns ett avtalsförhållande mellan parter-
na som kan grunda rätt till skadestånd.
Bestämmelsernas närmare utformning kan ske utifrån olika modeller.
Ett alternativ bygger på förutsättningen att det redan föreligger ett be-
slut om förbud eller åläggande. Rätten till skadestånd kan då knytas till
att näringsidkaren har överträtt beslutet. Ett annat alternativ kan vara att
koppla skadeståndsansvaret direkt till de materiella bestämmelserna om
otillbörlig marknadsföring och informationsskyldighet.
Nuvarande ordning ansluter sig i princip till det första alternativet,
eftersom skadeståndsskyldigheten är knuten till en överträdelse antingen
av ett meddelat förbud eller av någon av straffbestämmelserna i 6-8 §§.
I motiven till nuvarande regler diskuterades om skadestånd också
skulle kunna dömas ut för ett förfarande som föranlett en förbudstalan
men inte lett fram till något förbud (se SOU 1966:71 s. 291 och prop.
1970:57 s. 100 f.). Med hänvisning bl.a. till att allmän förmögenhets-
skada som allmän princip i svensk rätt inte ersätts i utomobligatoriska
förhållanden, och att ett handlande som strider mot de i generalklausu-
len angivna normerna inte i och för sig bör kunna föranleda påföljder
av annat slag än ett förbud mot upprepande, stannade man for att be-
gränsa skadeståndsskyldigheten till fell då ett vitesförbud överträtts eller
ett brott blivit begånget.
Att skadeståndsreglerna hittills har varit knutna till ageranden som
strider mot förbud enligt generalklausulen har haft den fördelen att
bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring inte har riskerat att
tolkas olika i å ena sidan förbudsmål och å andra sidan skadeståndspro-
cesser. Eftersom skadeståndstalan handläggs vid allmän domstol hade
det annars förelegat risk for att Marknadsdomstolen och Högsta dom-
stolen kommit till olika slut i frågan om en viss marknadsforingsmetod
är otillbörlig eller inte. Straffbestämmelserna däremot tillämpas både i
ansvars- och skadeståndshänseende vid allmän domstol. Någon motsva-
rande situation uppkommer därför inte i sådana fell.
Marknadsföringsutredningens förslag kan sägas ansluta till gällande
rätt på det sättet att skadeståndsplikten är knuten dels till överträdelser
av meddelade förbud eller ålägganden, dels till förfaranden som kan
föranleda påförande av marknadsstömingsavgift, som ju ersätter straff
som direktverkande sanktion. Förslaget innebär dock att risken för
motstridande prejudicerande avgöranden ökar i viss mån, eftersom
instansordningen föreslås bli olika vid prövning av de materiella regler-
na respektive av skadeståndsreglerna. Därmed kan frågan om ett be-
stämt förfarande strider mot någon bestämmelse i den s.k. katalogen
komma att besvaras olika av Marknadsdomstolen i ett mål om mark-
nadsstömingsavgift och av Högsta domstolen i en skadeståndsprocess.
Prövningarna kommer i sådant fell att avse flera gemensamma subjekti-
va och objektiva rekvisit.
1994/95:123
109
Både praktiska och principiella skäl talar för att man i möjligaste mån
bör undvika att det uppstår denna typ av konfliktsituationer. Så kan ske ProP-
genom att det processuella systemet ändras så att förbuds-, åläggande-
och skadeståndsfrågor handläggs på ett mer likformigt sätt än i dag
(härtill kommer mål om marknadsstömingsavgift). Detta sker lämpligast
genom att skadeståndsmålen handläggs i samma ordning som marknads-
föringsmålen i övrigt. Regeringen återkommer till denna fråga i det
följande (avsnitt 9.1).
Liksom i dag bör alltså skadestånd utgå vid överträdelser av förbud
mot otillbörlig marknadsföring som har meddelats av domstol, eller av
Konsumentombudsmannen och godkänts av näringsidkaren. Skadestånd
bör också utgå om någon av de konkreta reglerna i katalogen har över-
trätts.
Nuvarande regler omfattar inte överträdelser av ålägganden. Ändå
kan en näringsidkare som underlåter att följa ett informationsåläggande
eller ett godkänt informationsföreläggande, inte sällan klandras på lika
goda grunder som den som bryter mot ett förbud. Enligt regeringens
mening saknas det därför skäl att behandla underlåtelsefell på något
annat sätt än överträdelsefall. Även den som har underlåtit att följa
sådana beslut liksom den som har underlåtit att lämna föreskriven in-
formation enligt någon konkret katalogregel, bör således kunna dömas
att betala skadestånd.
Förutsättningar för skadestånd - subjektiva rekvisit
Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en allmän förutsättning
för skadestånd skall vara att näringsidkaren eller den som annars kan
komma i fråga för förbud och ålägganden, har handlat (eller underlåtit
att handla) uppsåtligt eller oaktsamt. Detta kan förefalla vara en skärp-
ning i fråga om överträdelser av förbud i förhållande till vad som nu
gäller. Enligt marknadsföringslagen är det nämligen tillräckligt att nä-
ringsidkaren m.fl. har brutit mot ett förbud som meddelats av Mark-
nadsdomstolen för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma.
I praktiken torde det dock vara sällsynt att inte åtminstone oaktsamhet
kan visas hos näringsidkaren (eller den berörde) i ett sådant fäll. Det
förfarande som det är fråga om har ju redan ägt rum vid ett tidigare
tillfälle och näringsidkaren har genom beslutet om förbud fått ett klart
besked om att detta förfärande anses otillbörligt. Om näringsidkaren
trots detta upprepar samma förfärande måste det krävas starka skäl för
att inte anse att i vart fell oaktsamhet föreligger. Sammanfattningsvis
innebär regeringens förslag att skadestånd liksom i dag skall kunna utgå
när ett meddelat förbud mot otillbörlig marknadsföring och godkänt
förbudsföreläggande, slutligt eller interimistiskt, har överträtts. Det
skall dock krävas uppsåt eller oaktsamhet. Därutöver skall skadestånd,
till skillnad mot vad som nu gäller, kunna utgå när ett av domstol med-
delat informationsåläggande eller ett av Konsumentombudsmannen
meddelat och godkänt informationsföreläggande har överträtts uppsåt-
1994/95:123
110
ligen eller av oaktsamhet. Slutligen skall skadeståndsskyldighet också
föreligga vid överträdelser av de specifika katalogreglema.
Jém som skall kunna få skadestånd
Enligt den nuvarande marknadsföringslagen kan skadestånd utgå till
"konkurrerande" näringsidkare. Det är naturligt att också den nya lagen
ger konkurrerande näringsidkare det skyddet. Lagens syfte är dock att
bereda skydd även för näringsidkare som inte står i ett konkurrensför-
hållande till den näringsidkare som svarar för marknadsföringen. Rege-
ringen föreslår därför att begränsningen till "konkurrerande" näringsid-
kare tas bort. Det bör vara tillräckligt med den avgränsning som kravet
på adekvat kausalitet (orskakssamband mellan marknadsföringsåtgärden
och skadan) innebär.
Både den gällande och den föreslagna marknadsföringslagen är av-
sedda att främja såväl konsumenters som näringsidkares intresse av att
marknadsföring är vederhäftig och tillbörlig. En marknadsföringsåtgärd
som är otillbörlig mot näringsidkare är i många fell också otillbörlig
mot konsumenter. Trots detta har konsumenter enligt gällande lag inte
rätt till skadestånd. Däremot kan konsumenter få skadestånd enligt
allmänna skadeståndsregler för skada på grund av vilseledande mark-
nadsföring som utgör bedrägeri eller oredligt förferande. Detta jämte
möjligheterna att få skadestånd enligt köprättsliga eller andra kontrakts-
rättsliga regler var för övrigt ett av motiven för begränsa marknadsfö-
ringslagens skadeståndsregler till näringsidkare (jfr prop. 1970:57, s.
101).
Mot bakgrund av att den nya lagens skyddsintresse omfettar både
näringsidkare och konsumenter framstår det rent principiellt som in-
konsekvent att rätten till skadestånd vid förferanden i strid med lagens
bestämmelser skall vara förbehållen näringsidkare. Inte minst mot bak-
grund av det arbete som för närvarande bedrivs inom den s.k. Gruppta-
lanutredningen (Ju 1991:04) och som syftar till att skapa inhemska
regler om grupptalan, kan det förväntas att konsumenternas processuella
ställning kommer att stärkas. Det finns därför anledning att räkna med
att konsumenterna i framtiden kommer att kunna utnyttja möjligheter till
skadestånd på ett mer effektivt sätt än i dag. Om en skadeståndsrätt
införs även för konsumenter, kan det också underlätta för näringsidkare
och konsumenter att träffa uppgörelser i godo, när de är ense om att en
marknadsföringsåtgärd har varit vilseledande eller på något annat sätt
otillbörlig. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att både
principiella och praktiska skäl talar för att också konsumenter skall vara
skadeståndsberättigade enligt den nya lagen. Härigenom tydliggörs att
skyldigheten att iaktta god marknadsföringssed gäller såväl mot konsu-
menter som mot näringsidkare.
Beräkning av skadeståndet
Den föreslagna lagens skadeståndsbestämmelser avser endast ersättning
Prop. 1994/95:123
111
för ren förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening. Det åligger den
som gör anspråk på ersättning att visa omfattningen av den skada som Pr°P- 1994/95:123
ersättning yrkas för. Föreligger svårigheter att uppfylla beviskravet, får
dock regeln om bevislättnad i 35 kap. 5 § rättegångsbalken tillämpas.
Enligt den bestämmelsen får rätten - om det är fråga om uppskattning
av en inträffad skada och om det inte är möjligt att uppnå full bevisning
beträffande skadan - uppskatta skadan till ett skäligt belopp.
Skadeståndet till näringsidkare kan bl.a. avse att kompensera negativ
inverkan på omsättningen. Ersättning kan också utgå för utgifter som en
näringsidkare har haft för att motverka följderna av den otillbörliga
marknadsföringen. Näringsidkaren bör således få ersättning för åtgärder
som han vidtar för att begränsa sin skada.
I patentlagen (1967:837) finns en bestämmelse som anger att man vid
beräkning av skadestånd för patentintrång skall ta hänsyn till "patentha-
varens intresse av att patentintrång inte begås och till övriga omständig-
heter av annan än rent ekonomisk betydelse". Liknande bestämmelser
har nyligen införts i t.ex. varumärkeslagen och mönsterskyddslagen
(SFS 1994:232 och 1994:235).
En bestämmelse med motsvarande innehåll skulle kunna fylla en
viktig funktion också i den nya marknadsföringslagen. Om en otillbörlig
marknadsföringsåtgärd innebär ett direkt utnyttjande av en annan nä-
ringsidkares ställning på marknaden, uppstår erfarenhetsmässigt nästan
alltid skada på den goodwill näringsidkaren åtnjuter på marknaden.
Regeringen föreslår därför att det införs en uttrycklig bestämmelse som
gör det möjligt att ersätta även sådan skada. Den kan lämpligen utfor-
mas på motsvarande sätt som skett i de immaterialrättsliga lagarna, dvs.
så att det sägs att hänsyn får tas även till omständigheter av annan än
ekonomisk art när skadeståndet skall bestämmas. De svårigheter som
kan uppkomma i dessa fall när det gäller att bestämma skadans om-
fattning i ekonomiska termer, bör kunna lösas med den förut nämnda
regeln i 35 kap. rättegångsbalken.
Skadestånd till konsumenter torde främst bli aktuellt när en konsu-
ment har föranletts att vidta en åtgärd på grund av påståenden i en
otillbörlig marknadsföring. I sådana fall bör ersättning utgå för konsu-
mentens utgifter för åtgärden. I princip bör skadeståndsskyldigheten
även omfatta den situationen att den otillbörliga marknadsföringen har
föranlett konsumenten att avstå från en åtgärd, om detta har inneburit
skada. Kravet på adekvat kausalitet utgör också här en viktig avgräns-
ning.
Även andra frågor får bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler, såsom förutsättningar för jämkning av skadeståndet och fleras
medverkande till ett skadeståndsgrundande förfarande. Av sådana regler
följer också en skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada.
Regeringen återkommer i författningskommentaren till den närmare
innebörden av de föreslagna bestämmelserna.
112
Preskription
Prop. 1994/95:123
Den nuvarande marknadsföringslagen innebär att talan om skadestånd
måste väckas inom fem år från det att skadan uppkom för att inte rätten
till ersättning skall gå förlorad. Utredningen har ansett att detta är en
alltför lång tid och i stället föreslagit en tid om tre år.
På det immaterialrättsliga området liksom på konkurrensområdet
gäller en femårig preskriptionstid. Det är svårt att se några vägande skäl
till att ha en avvikande reglering på det marknadsrättsliga området.
Några egentliga nackdelar med den nuvarande regleringen har inte
heller framkommit. I praktiken torde det vara ovanligt att talan väcks
flera år efter skadans uppkomst. Regeringen föreslår därför att en fem-
årig preskriptionstid skall gälla också i den nya marknadsföringslagen.
Regeringens förslag: Rätten skall kunna förordna att vilsele-
dande framställningar på varor m.m. utplånas eller ändras så att
de inte längre är vilseledande, om ett förbud vid vite mot viss
marknadsföring eller en föreskrift i den s.k. katalogen har över-
trätts. Kan syftet inte uppnås på annat sätt, får domstolen för-
ordna att egendomen skall förstöras.
Egendomen skall kunna bli föremål för säkerhetsåtgärd efter
mönster av reglerna i 15 kap. rättegångsbalken. Förs talan om
utplånande m.m. i samband med talan om utdömande av vite
skall i stället bestämmelserna om beslag i brottmål tillämpas.
Beslut om utplånande skall på yrkande av part kunna med-
delas i mål om förbud, marknadsstömingsavgift, skadestånd och
utdömande av vite, under förutsättning av att det har skett en
överträdelse av en regel i den s.k. katalogen eller ett förbud vid
vite mot viss marknadsföring.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att förordnande om
utplåning m.m. skall kunna beslutas om egendomen använts i strid mot
5-16 §§ utredningens lagförslag eller om det föreligger en överträdelse
av ett vitesförbud som meddelats med stöd av 4-16 §§ utredningens
lagförslag. Beslut skall dock bara kunna meddelas i samband med ut-
dömande av vite eller marknadsstömingsavgift. Det skall alltid vara
möjligt att ta egendomen i beslag enligt reglerna om beslag i brottmål.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har uttalat sig särskilt i denna
fråga. Annonsörföreningen anser att bestämmelsen bör utvidgas till att
omfatta också överträdelser av generalklausulen och de specifika för-
budsreglema såvitt gäller informationsskyldighet.
Skälen för regeringens förslag: Vid överträdelse av ett vitesförbud
enligt generalklausulen om otillbörlig marknadsföring eller av någon
straffbestämmelse kan, enligt 18 § marknadsföringslagen, allmän dom-
stol efter vad som är skäligt förordna att vilseledande framställning som
113
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall Prop. 1994/95:123
utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Kan detta
inte uppnås på annat sätt, får domstolen förordna att egendomen skall
förstöras. Egendomen kan bli föremål för beslag, varvid reglerna om
beslag i brottmål skall tillämpas. Frågan om utplånande m.m. kan prö-
vas av domstolen utan yrkande.
Den nuvarande ordningen måste ses mot bakgrund av förarbetsut-
talanden som gjordes vid införandet av 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. Det till Lagrådet remitterade förslaget innebar att
beslut om utplånande skulle få meddelas bara i samband med utdöman-
de av vite eller ådömande av ansvar. Lagrådet gjorde invändningar mot
förslaget i den delen och menade att stadgandet var väl snävt avfettat.
Enligt Lagrådet krävde hänsyn till den allmänhet som kan bli vilseledd
och till den näringsidkare som lider skada av den vilseledande fram-
ställningen att ett ingripande skulle kunna ske redan när en överträdelse
av bestämmelserna i fråga objektivt sett föreligger, även om överträdel-
sen t.ex. på grund av brist i det subjektiva rekvisitet inte föranleder
straff (se prop. 1970:57 s. 134 f.). Departementschefen anslöt sig till
Lagrådets mening (prop. s. 192).
Av intresse är vidare att både departementschefen och Lagrådet såg
utplånande som en form av förverkande. Man ansåg därför bestämmel-
sen i dåvarande 36 kap. 4 § brottsbalken (nuvarande 36 kap. 5 § brotts-
balken) tillämplig i fråga om ingripande mot tredje man. Bestämmelsen
anger den krets hos vilken förverkande får ske till i huvudsak gärnings-
män och medverkande, den som har beretts vinning av brottet, och den
som förvärvat egendomen under vissa omständigheter. Lagrådet anförde
att det följde av sammanhanget att bestämmelsen om förverkande skulle
tillämpas analogt vid ingripande i anledning av överträdelse av ett vites-
forbud. Det skall dessutom noteras att det enligt lagen vilade på allmän
åklagare att föra talan om både ansvar, utdömande av vite och utplånan-
de.
I samband med att lagen (1985:206) om viten infördes gjordes en
ändring i marknadsföringslagen som innebar att talan om utdömande av
vite hädanefter skulle föras av Konsumentombudsmannen eller den som
annars ansökt om förbudet eller åläggandet (17 §). Vilken betydelse
detta skulle ha för frågan om vem som har rätt att föra en talan om
utplånande berördes inte i lagstiftningsärendet. Troligast är att sådan
talerätt numera tillkommer både Konsumentombudsmannen och allmän
åklagare.
MarknadsfÖringsutredningens förslag innebär att både överträdelser
av ett förbud vid vite mot viss marknadsföring och överträdelser av de
avgiftsgrundande reglerna i den s.k. katalogen skall kunna föranleda
ingripande genom utplånande. Förslaget framstår som en naturlig följd
av att marknadsstömingsavgift ersätter straff som direktverkande sank-
tion. Möjligheten att utplåna vilseledande framställningar på varor m.m.
kan i många fell antas ha ett stort värde, vilket skulle förringas avsevärt
om ett ingripande alltid förutsatte att det förelåg ett vitesförbud. Detta
talar för att utredningens förslag i den här delen bör genomföras. Det 114
har vid remissbehandlingen ifrågasatts om inte en överträdelse av gene-
ralklausulen borde utgöra en självständig grund för ett beslut om ut- Prop. 1994/95:123
plånande. Regeringen bedömer att behovet av en sådan möjlighet inte
torde vara särskilt stort. Dessutom bör den typ av ingripande som ett
beslut om utplånande utgör inte kunna följa annat än när det är fråga
om överträdelser av mera konkret utformade handlingsregler än en
generalklausul.
Till skillnad från vad som gäller i dag bör det förutsättas ett yrkande
av part för att domstolen skall få pröva en fråga om utplånande m.m.
När det gäller frågan om i vilka sammanhang en fråga om utplånande
får tas upp menar regeringen att man inte behöver begränsas av de
förutsättningar som gäller för att sådana beslut skall få meddelas. Ut-
redningen föreslår att en fråga om utplånande endast skall få tas upp i
samband med utdömande av vite eller marknadsstömingsavgift. Rege-
ringen menar för sin del att det finns goda skäl för att tillåta att en fråga
om utplånande får tas upp i även i mål om förbud och skadestånd. Det
finns inte anledning att hindra den som för talan om ett förbud att få en
fråga om utplånande prövat i den processen. I många fell torde näm-
ligen talan om förbud grunda sig på att en regel i den s.k. katalogen har
överträtts. Det är i dessa fell rimligt att käranden kan få ett yrkande om
utplånande prövat i samband med prövningen av om ett förbud skall
meddelas, utan att behöva invänta en överträdelse av ett meddelat vites-
förbud. Det nu förda resonemanget gäller också för skadeståndsmålens
del. Förutsättningarna för att ett beslut om utplånande skall meddelas
bör dock vara desamma som enligt utredningens förslag - nämligen att
det har förekommit en överträdelse av en föreskrift i den s.k. katalogen
eller av ett förbud vid vite mot viss marknadsföring.
Mål om åläggande att lämna information rör frågan om näringsid-
karen skall lämna information om sin marknadsföring. Något behov av
att i ett sådant mål kunna ta upp en fråga om utplånande finns inte. En
sådan fråga bör därför inte kunna tas upp i ett mål som enbart rör
åläggande. En fråga om utplånande bör inte heller kunna prövas i ett
mål som enbart rör förbud mot otjänliga produkter. I mål om utdöman-
de av vite bör av naturliga skäl möjligheten att få en fråga om utplånan-
de prövad begränsas till fell där yrkandet grundar sig på överträdelse av
det aktuella vitesförbudet.
Med den konstruktion regeringen föreslår - att frågan om utplånande
behandlas som ett biyrkande i ett pågående mål - följer att talerätten i
frågor om utplånande tillkommer den som har talerätt i det mål där
frågan tas upp. Regeringens förslag när det gäller handläggningen av
mål enligt marknadsföringslagen innebär, som närmare kommer att
utvecklas i det följande (avsnitt 9.5.1 och 9.5.2), att rättegångsbalkens
regler för tvistemål i stor utsträckning skall tillämpas. Avskaffandet av
straffbestämmelserna innebär också att marknadsföringsmålen mera
närmar sig civilrätten. Äldre förarbetsuttalanden som innebär att ett
beslut om utplånande kan betraktas som en form av förverkande enligt
brottsbalkens bestämmelser torde därför sakna aktualitet beträffande
bestämmelserna om utplånande i den nya marknadsföringslagen.
Med undantag av mål om utdömande av vite och, i vissa fell, mål om
skadestånd skall, enligt vad regeringen föreslår i det följande (avsnitt
115
9.1), samtliga typer av mål enligt marknadsföringslagen prövas av Prop. 1994/95:123
Stockholms tingsrätt med möjlighet att överklaga hos Marknadsdom-
stolen som andra och sista instans. Mål om utdömande av vite kommer
dock även i fortsättningen att prövas av allmän domstol. Det innebär att
frågor om utplånande kommer att prövas av Stockholms tingsrätt och
Marknadsdomstolen. I de fall en sådan fråga tas upp i ett mål om ut-
dömande av vite kommer den dock att prövas av allmän domstol, (tings-
rätt, hovrätt och HD). Detta kan naturligtvis innebära vissa nackdelar.
När den allmänna domstolen skall ta ställning till om ett förelagt vite
skall utdömas prövas inte frågan om lämpligheten av vitesföreläggandet
utan endast dess laglighet. Olägenheterna med att marknadsrättsliga
frågor i dessa fell kommer under allmän domstols prövning är därför
försumbar. Det kan tänkas innebära större bekymmer i detta hänseende
när en fråga om utplånande prövas av allmän domstol i ett mål om
utdömande av vite. I dessa fell kan dock yrkandet om utplånande endast
tas upp om det grundar sig på en överträdelse av ett vitesförbud. Dom-
stolen torde dock vid sin prövning av utplånandeftågan i dessa fell
sällan ha anledning att gå in på annat än om det förfarande som har
påtalats feller inom förbudets räckvidd och om det är skäligt att ett
beslut om utplånande meddelas.
En fråga om utplånande kan också i andra fell komma att prövas av
andra tingsrätter än Stockholms tingsrätt, nämligen om den som vill
föra en talan om skadestånd väljer att väcka sin talan vid exempelvis
tingsrätten i hemorten enligt den undantagsregel som föreslås. Pröv-
ningen av frågan om utplånande torde i dessa fell omfetta i stort sett
samma frågor som själva skadeståndsfrågan. Det bör därför kunna
accepteras att frågor om utplånande kan prövas också i ett skadestånds-
mål vid en annan tingsrätt än Stockholms tingsrätt. Därtill kommer att
det vid ett överklagande är Marknadsdomstolen som överprövar frågan.
Egendom som kan bli föremål för ingripande genom utplåning osv.
kan i dag bli föremål för beslag enligt reglerna därom i brottmål, i
avvaktan på förordnande enligt 18 § marknadsföringslagen. Med hänsyn
till att tvistemålsregler nu föreslås gälla i mål enligt marknadsföringsla-
gen bör möjligheterna att ta hand om egendomen regleras efter mönster
av bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15 kap. rättegångsbalken.
Regleringen kan lämpligen utformas på liknande sätt som i fråga om
interimistiska beslut om förbud eller åläggande (jfr avsnitt 8.1.1).
En säkerhetsåtgärd bör således få beslutas om käranden visar sannoli-
ka skäl för bifell till sitt yrkande om utplånande och det skäligen kan
befaras att näringsidkaren genom att vidta eller låta bli att vidta en viss
handling förringar betydelsen av ett beslut om utplånande. Som huvud-
regel bör gälla att ett beslut inte får meddelas utan att motparten har
hörts. Om det är fera i dröjsmål bör dock en säkerhetsåtgärd kunna
beviljas omedelbart utan att svaranden har hörts. På samma sätt som
föreslagits när det gäller interimistiska beslut om förbud och ålägganden
bör beslutet gälla omedelbart. När någon annan än Konsumentombuds-
mannen för talan skall vidare säkerhet ställas. Bestämmelsen i 15 kap. 8
§ rättegångsbalken där det framgår att en säkerhetsåtgärd i vissa fell 116
skall hävas bör också göras tillämplig.
När det gäller yrkanden om utplånande som framställs i samband Prop. 1994/95:123
med talan om utdömande av vite är förutsättningarna något annorlunda.
Ett sådant mål skall enligt 8 § lagen om viten i tillämpliga delar hand-
läggas enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för bötesbrott. Konsu-
mentombudsmannen eller annan sökande intar alltså här ställning av en
"privat" åklagare. Det får i överensstämmelse med detta anses ligga
närmast till hands att säkerhetsåtgärder i dessa fell får ske genom be-
slag, enligt bestämmelserna om beslag i brottmål, vilket motsvarar den
ordning som gäller i dag.
Regeringens förslag: Om en näringsidkare överträder ett för-
bud eller underlåter att följa ett åläggande som har meddelats
vid vite, får han inte åläggas att betala marknadsstömingsavgift
för en åtgärd eller underlåtenhet som omfettas av förbudet. I
övrigt skall ingen sanktionsform ha företräde framför en annan.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Marknadsdomstolen påpekar att det som sägs i
förslagets allmänna motivering beträffande företrädesordningen mellan
vite och marknadsstömingsavgift är oklart i vissa avseenden och bör
förtydligas (avses t.ex. med "vitesförbud" vite?). Kabelnämnden, som
tillstyrker införandet av en marknadsstömingsavgift, påpekar att detta
leder till att ett programföretag i vissa fell riskerar både vitesföreläggan-
de från Kabelnämnden och marknadsstömingsavgift enligt den före-
slagna lagen, vilket skulle kunna underlätta tillämpningen även på
radio- och TV-området.
Skälen för regeringens förslag: En överträdelse av marknadsfö-
ringslagens bestämmelser om otillbörlig marknadsföring och om in-
formationsskyldighet kan, under särskilt angivna förutsättningar, tänkas
komma att sanktioneras på fyra olika sätt: 1) beslut om förbud eller
åläggande vid vite och i ett senare skede vitets utdömande, 2) påförande
av marknadsstömingsavgift, 3) utdömande av skadestånd och 4) ådö-
mande av straff på grund av brott enligt någon lagregel utanför mark-
nadsföringslagen. Det finns anledning att närmare överväga vilket för-
hållande som bör råda mellan dessa sanktionsformer när en överträdelse
aktualiserar bruk av mer än en av dem.
Skadestånd i relation till övriga sanktioner
Skadeståndet skiljer sig från de övriga sanktionsformema genom att det
saknar den offentligrättsliga karaktär som präglar vite, marknadsstör-
ningsavgift och straffansvar. Frågan om ersättning för skada rör ett
privaträttsligt förhållande mellan skadevållaren och den skadelidande.
Det är med hänsyn till detta och i övrigt uppenbart att möjligheten att
117
döma ut skadestånd inte skall påverkas av om näringsidkaren även Prop. 1994/95:123
drabbas av någon annan sanktion.
Förhållandet mellan vitesförbud eller vitesåläggande och marknads-
stömingsavgift
Som har framhållits tidigare kommer en handling som medför avgifts-
ansvar också att falla inom tillämpningsområdet för de bestämmelser
som skall läggas till grund för ett förbud eller åläggande vid vite. Sank-
tionerna grundas dock på överträdelser av olika materiella lagregler,
även om det är fråga om prövning av påföljd i anledning av samma
förfarande. Marknadsstömingsavgift skall dömas ut vid överträdelse av
någon bestämmelse i den s.k. katalogen, om regelbrottet skett uppsåt-
ligen eller genom oaktsamhet. Förbud kommer att kunna meddelas i
anledning av marknadsföringsåtgärder som strider mot generalklausulen
om otillbörlig marknadsföring, utan krav på att något subjektivt rekvisit
kan styrkas. Ytterligare en skillnad ligger i förhållandet att förbud och
ålägganden avser att hindra framtida överträdelser, medan marknads-
stömingsavgiften ersätter straffet som direktverkande sanktion och avser
marknadsföring som har bedrivits. Mot bakgrund av dessa omständig-
heter bör både förbud eller åläggande och marknadsstömingsavgift
kunna komma i fråga med anledning av en och samma marknadsfö-
ringsåtgärd. Regeringen återkommer till den problematik som nu har
berörts i samband med att frågan om rättskraften hos domar enligt
marknadsföringslagen tas upp (avsnitt 9.4).
Konflikt kan också tänkas uppkomma mellan talan om utdömande av
vite och påförande av marknadsstömingsavgift. Det är i det fallet fråga
om två direktverkande sanktioner som har sin grand i samma marknads-
föringsrättsliga ändamålsöverväganden. I sådant fell bör, liksom i dag
gäller vid konkurrens mellan vite och straff, vitet ha företräde. En
bestämmelse som anger detta bör tas in i lagen. Den av Kabelnämnden
berörda situationen har behandlats av Radiolagsutreditingen i dess slut-
betänkande Ny lagstiftning om radio och TV (SOU 1994:105) till vilket
hänvisas (s. 310 f.).
Förbud och åläggande i konkurrens med brottspåföljd
Ett förfarande som är förbjudet enligt marknadsföringslagen kan också
innefatta brott enligt brottsbalken eller någon specialstraffrättslig be-
stämmelse. Att en enskild näringsidkare i sådant fell kan drabbas både
av ett framåtblickande vitesföreläggande och av straff är inget märkligt.
Däremot kan det vid en första blick framstå som obilligt mot näringsid-
karen att både vite och straff döms ut. Detta anses emellertid enligt
gällande rätt befogat, med hänvisning till att motiven för vitesföreläg-
gandet och straffregeln får förutsättas vara olika (jfr prop. 1970:57 s.
96 f.).
Det kan visserligen tänkas undantagssituationer där vitessanktionen
och kriminaliseringen har sin grund i samma eller likartade ändamåls-
118
överväganden. Att utdöma dubbla påföljder kan då framstå som orimligt Prop. 1994/95:123
hårt mot näringsidkaren. Sådana konkurrensfall får dock antas vara
mycket sällsynta. Det är svårt att finna en lagteknisk lösning för särbe-
handling av just dessa situationer. I stället bör det lämpligen överlämnas
till de rättstillämpande organen att vid strafimätningen eller genom
eventuell jämkning av vitet enligt 9 § lagen om viten beakta intresset av
att den sammanlagda påföljden inte blir oskäligt hård.
Förhållandet mellan marknadsstömingsavgift och brottspåföljd
Både marknadsstömingsavgift och brottspåföljd är direktverkande sank-
tioner. Som nämnts under föregående rubrik kan det väcka betänklig-
heter att en näringsidkare drabbas av dubbla påföljder på grund av ett
och samma förfärande. Det finns emellertid enligt vår mening inte
anledning att se saken annorlunda när de dubbla påföljderna består av
marknadsstömingsavgift och straff än när både vite och straff döms ut.
Det kan därför i denna fråga hänvisas till det som nyss har sagts om
konkurrensförhållandet mellan vite och straff. Intresset av att näringsid-
karen inte drabbas av en oskäligt hård sammanlagd påföljd kan alltså
beaktas av domstolarna vid strafimätningen eller vid bestämmande av
marknadsstömingsavgiftens storlek.
Det bör i detta sammanhang påpekas att det inte kan antas bli särskilt
vanligt att dubbla påföljder aktualiserar några konkurrensproblem.
Flertalet av de brott som en överträdelse enligt marknadsföringslagen
kan innefatta är av sådan art att de aldrig eller ytterst sällan bör tillåtas
få något inflytande på storleken av marknadsstömingsavgiften. Så är
fallet när förfarandet är straffbart som t.ex. bedrägeri eller svindleri. De
syften och ändamål som ligger bakom dessa straffstadganden är andra
än dem som motiverar att avgift döms ut. En annan viktig faktor som
minskar antalet tänkbara konkurrenssituationer är att straff endast kan
ådömas en fysisk person medan marknadsstömingsavgift kan drabba
också företag och andra juridiska personer.
Regeringens förslag: Nuvarande regler om att näringsidkare,
på uppmaning av Konsumentombudsmannen, skall tillhandahålla
visst utredningsmaterial, tas in i sak oförändrade i den nya
marknadsföringslagen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit en något utvidgad möjlighet att överkla-
ga sådana anmartingar mot vad som gäller i dag.
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser har berört denna fråga
såvitt avser de föreslagna reglerna om överklagande. Kammarrätten i
Göteborg avstyrker förslaget om att Konsumentombudsmannens beslut
119
om anmaning skall överklagas hos Stockholms tingsrätt och anser att Prop. 1994/95:123
sådana beslut i stället bör överklagas hos förvaltningsdomstol. Stock-
holms tingsrätt ställer frågan om ärendelagen är tillämplig när ifrågava-
rande beslut av Konsumentombudsmannen överprövas och vidare om
tingsrättens beslut i frågan kan överklagas vidare.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § marknadsföringslagen är
en näringsidkare skyldig att på anmaning av Konsumentombudsmannen
komma in med yttrande eller upplysningar i ett ärende om tillämpningen
av generalklausulerna i 2-4 §§. En näringsidkare är vidare skyldig att
på anmaning av ombudsmannen tillhandahålla handlingar, varuprov och
liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där ett för-
bud eller ett åläggande kan antas komma i fråga. Om näringsidkaren
inte efterkommer anmaningen får Konsumentombudsmannen förelägga
näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite.
En näringsidkare som har meddelats ett förbud eller ett åläggande
enligt 2-4 §§ är också enligt 16 § marknadsföringslagen skyldig att på
anmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla de upplysningar,
varuprover och liknande som behövs för tillsynen över att förbudet eller
åläggandet följs. Också i detta fall kan Konsumentombudsmannen före-
lägga en tredskande näringsidkare att fullgöra sin skyldighet vid vite.
En förutsättning för att Konsumentombudsmannen skall kunna full-
göra sina uppgifter enligt marknadsföringslagen på ett effektivt sätt är
att han har tillgång till relevant utredningsmaterial. Regeringen anser
därför i likhet med utredningen att de nuvarande reglerna om näringsid-
kares skyldighet att tillhandahålla sådant material bör behållas i en ny
marknadsföringslag.
Som huvudregel gäller att en näringsidkare själv skall stå för de
kostnader som kan uppkomma med anledning av att han tillhandahåller
Konsumentombudsmannen handlingar eller annat utredningsmaterial.
När det gäller varuprover och liknande kan Konsumentombudsmannen
dock lämna ersättning, om det finns särskilda skäl för det. Också denna
ordning bör, i likhet med vad utredningen har föreslagit, behållas.
När det gäller överklagande av sådana beslut gäller i dag enligt 22 §
att beslut om anmaning att lämna yttranden eller upplysningar enligt
11 § och vitesförelägganden efter en sådan anmaning inte får överkla-
gas. Övriga beslut enligt 11 och 16 §§ får överklagas hos kammarrät-
ten.
Utredningen har föreslagit att alla nu aktuella beslut skall kunna
överklagas. Enligt regeringens mening finns inte anledning att ändra den
ordning som nu gäller i fråga om överklagbarheten. En skyldighet att
yttra sig eller lämna upplysningar i utredningen av ett ärende är inte så
ingripande för den enskilde som en skyldighet att tillhandahålla hand-
lingar, varuprover och liknande. Något behov från rättssäkerhetssyn-
punkt att kunna överklaga beslut om sådana uppmaningar föreligger
därför inte.
Som nyss har redovisats överklagas nu aktuella beslut hos kammar-
rätten. För att åstadkomma en så enhetlig instansordning som möjligt i
marknadsföringsmål bör, såsom utredningen också har föreslagit, Kon- 120
sumentombudsmannens beslut i dessa fell överklagas hos Stockholms
tingsrätt. Tingsrättens beslut bör i sin tur kunna överklagas hos Mark- Prop. 1994/95:123
nadsdomstolen som sista instans.
I likhet med vad som i motsvarande fall gäller enligt konkurrenslagen
(64 § första stycket 2) bör lagen (1946:807) om handläggning av dom-
stolsärenden tillämpas på sådana överklagningsärenden.
Regeringens förslag: Stockholms tingsrätt blir första instans i
alla marknadsföringsmål. Det skall dock också vara möjligt att
väcka en talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen vid
någon annan tingsrätt. Domar och beslut i marknadsföringsmål
skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista
instans. Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd
av marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas
i allmän domstol.
Utredningens förslag överensstämmer i stora drag med regeringens
förslag. Utredningen förordar dock en annan lösning i fråga om skade-
ståndsmålen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att det
införs ett tvåinstanssystem, i vissa fell med reservationen att detta en-
dast skall gälla i fråga om marknadsstömingsavgiften. Några remissins-
tanser menar att målen inte bör koncentreras till Stockholms tingsrätt i
första instans. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Han-
del, Läkemedelsindustriföreningen och Bilindustriföreningen anför att de
inte har något att erinra mot den föreslagna ordningen och anser att det
i och för sig är en fördel att samma forumregler som numera gäller för
konkurrensmål kommer att gälla enligt marknadsföringslagen. De till-
styrker också förslaget att koncentrera underrättsprocessen till Stock-
holms tingsrätt, men förordar att det övervägs en modell enligt vilken
ett mål som endast avser förbud eller åläggande bör kunna hänskjutas
direkt till Marknadsdomstolen i fell där parterna är överens om detta.
Även Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som ifrågasätter
tvåinstanssystemet vid förbuds- och åläggandemål, anser att en sådan
möjlighet att hänskjuta mål bör övervägas. Kammarrätten i Göteborg
menar att parternas intresse av att kunna processa i en domstol så nära
sitt hemvist som möjligt talar för att Stockholms tingsrätt inte bör vara
exklusivt forum i första instans och att det talar i samma riktning att
alla tingsrätter, enligt utredningsförslaget, får ta upp mål som enbart rör
skadestånd. Grupptalanutredningen känner sig inte heller övertygade om
att Stockholms tingsrätt bör vara ensam behörig att ta upp mål enligt
marknadsföringslagen. Tvärtom menar utredningen att det finns klara
121
processekonomiska vinster med att låta samtliga tingsrätter kunna pröva Prop. 1994/95:123
denna typ av mål. Grupptalanutredningen ansluter sig till de synpunkter
som framförts i betänkandet om att åtskilliga mål är av enkel beskaffen-
het och okomplicerade ur bedömningssynpunkt. Att i sådant fell fördyra
processen genom att tvinga parter, ombud och vittnen och andra att
företa kanske långa resor till Stockholm framstår inte som ändamålsen-
ligt. Grupptalanutredningen har bl.a. också påpekat att vissa kumula-
tionsmöjligheter motverkas om målen koncentreras till enbart en tings-
rätt samt framfört vissa synpunkter på lagtextens utformning när det
gäller talerätts- och forumreglema. Även Dagligvaruleverantörers För-
bund uttrycker tveksamhet till förslaget att Stockholms tingsrätt skall
vara exklusivt forum och menar att alla tingsrätter bör kunna vara första
instans. Finansinspektionen har ingen erinran mot att det av rättssäker-
hetsskäl för mål om marknadsstömingsavgift införs ett tvåinstanssystem
med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen
som andra instans, men ifrågasätter behovet av nämnda system vid
beslut om förbud eller åläggande vid vite. Konsumentverket, Konsu-
mentvägledamas förening och verdandi godtar tvåinstansförslaget i
fråga om avgiftsmålen men vill bibehålla nuvarande handläggningsord-
ning vid förbud och åläggande. Konsumentverket anför som skäl för
detta att det innebär mindre kostnader och en snabbare process. Koope-
rativa förbundet tillstyrker tvåinstansförslaget i mål om avgift, men
anser i stället att övriga ärenden skall prövas direkt av Marknadsdom-
stolen som första instans. Möjligen kan det övervägas att även tillämpa
tvåinstanssystem när talan väcks om skadestånd eftersom det i sådana
mål bl.a. kan uppstå relativt svåra bevisprövningsfrågor. Svenska För-
eningen för Industriellt Rättsskydd säger bl.a. att, om Marknadsdom-
stolen skall handlägga målen, kan denna domstol vara första instans och
Svea hovrätt andra instans. Svea hovrätt anser att inget hindrar att även
skadeståndsfrågor prövas av Marknadsdomstolen efter ett överklagande
från tingsrätten, detta för att undvika risken för motstridiga avgöranden
i Marknadsdomstolen respektive Högsta domstolen. Vidare har hovrät-
ten synpunkter på utformningen av forumregeln i 43 § som man anser
bör preciseras så att den tillgodoser de krav som ställs upp i Lugano-
konventionen.
Skälen för regeringens förslag: I dag gäller att Marknadsdomstolen
prövar frågor om åläggande och förbud medan talan om straff, utdöm-
ande av vite, utplånande av vilseledande framställningar och om skade-
stånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens avgöranden går
enligt 2 § lagen om Marknadsdomstol inte att överklaga. Utredningens
förslag innebär att det i frågor rörande förbud eller åläggande, mark-
nadsstömingsavgift och, i vissa fell, utplånande av vilseledande fram-
ställningar införs ett tvåinstansförferande med Stockholms tingsrätt som
underrätt och Marknadsdomstolen som sista instans. I ffåga om skade-
ståndstalan och talan om utdömande av vite innebär förslaget att den
nuvarande instansordningen behålls. Detsamma gäller när yrkande om
utplåning framställs i samband med talan om att vite skall dömas ut.
Frågan om vilket eller vilka organ som skall utöva den dömande 122
funktionen i marknadsrättsliga mål har varit föremål för överväganden
vid ett flertal tillfällen (se bl.a. prop. 1970:57, 1971:15, 1975/76:81, Prop. 1994/95:123
1976/77:110 och 1981/82:165 samt bet. 1970:3LU45, 1971:NU7,
1975/76:NU14 och 1978/79:NU27). I samtliga dessa lagstiftningsären-
den konstateras att ordningen med Marknadsdomstolen som ensam
instans i förbuds- och åläggandemål är att föredra framför andra alter-
nativ. Genom reformeringen av konkurrenslagen kom dock frågan i ett
annat läge när det gäller konkurrensmål. Införandet av en särskild kon-
kurrensskadeavgift gjorde det nödvändigt att ändra instansordningen (se
prop. 1992/93:56 s. 36 f). Följaktligen gäller numera olika forumregler
för å ena sidan konkurrensmål och å andra sidan övriga marknadsrättsli-
ga mål.
Skälen för att Marknadsdomstolen har getts en exklusiv prövningsrätt
i förbuds- och åläggandefrågor enligt såväl marknadsföringslagen som
andra marknadsrättsliga lagar, kan i huvudsak sammanfattas med intres-
set av att snabbt fä till stånd slutliga avgöranden i frågor som rör till-
lämpningen av generalklausuler och att värna om domstolens prejudice-
rande och rättsskapande funktion. Det har också förts fram synpunkter
om att de allmänna domstolarna saknar erfarenhet av sådana ekonomis-
ka faktorer och förhållanden i övrigt som sätter sin särskilda prägel på
marknadsrättsliga tvister. Den rättssäkerhetsgaranti som flerinstansför-
farandet innebär har ansetts uppfylld genom rättens särskilda samman-
sättning, ett flexibelt förfarande och det förhållandet att talan om ut-
dömande av vite skall föras vid allmän domstol.
Införandet av marknadsstömingsavgift innebär att den marknadsfö-
ringsrättsliga processordningen tillförs en till sin karaktär helt ny mål-
grupp. Rättssäkerhetsaspekten får i av gift småle n en annan innebörd och
betydelse än i de målkategorier som Marknadsdomstolen handlägger i
dag. Hänsyn till svarandens rättstrygghet kräver att han kan få frågan
om han skall påföras marknadsstömingsavgift prövad i åtminstone två
instanser. Om Marknadsdomstolen skall kunna fortsätta att vara prejudi-
katinstans, måste följaktligen avgiftsfrågan först prövas i en lägre rätt.
Konkurrensrättens speciella karaktär har påkallat att konkurrensmål
samlas hos en enda domstol, Stockholms tingsrätt. Behovet att på mot-
svarande sätt koncentrera underrättsprövningen till en instans är inte
lika uttalat i marknadsföringsmål. Den omständigheten att Konsumen-
tombudsmannen, som föreslås bli ensam primärt behörig att föra talan
om marknadsstömingsavgift (jfr avsnitt 9.3), är stationerad i Stockholm
kan visserligen tala for att Stockholms tingsrätt görs till exklusivt fo-
rum. Å andra sidan kan det inte anses innebära större besvär för Konsu-
mentombudsmannen att väcka talan vid andra tingsrätter än för närings-
idkare att behöva svara vid tingsrätten i Stockholm.
Det finns dock ett självständigt värde i att reglerna om behörig dom-
stol är så enhetliga som möjligt inom marknadsrätten. Strävan att samla
den dömande funktionen hos ett och samma organ, särskilt i konkur-
rensrättsliga och marknadsforingsrättsliga mål, har haft stort inflytande
på tillkomsten av Marknadsdomstolen (se t.ex. prop. 1970:57 s. 61 f.
och 161 f.). Även om olikheterna i bedömningsgrunderna, utrednings-
behovet osv. inte skall undervärderas bör man hålla ihop de processuel-
la systemen, om inte sakliga eller organisatoriska skäl talar mot det.
123
Ett annat tungt vägande argument för att utse Stockholms tingsrätt till Prop. 1994/95:123
exklusivt forum är sammansättningsreglema. Som framgår i det följande
(avsnitt 9.2) föreslår regeringen att underrätten normalt skall bestå av
både lagfarna domare och ekonomiska experter när den avgör mark-
nadsföringsmål i sak. Man får anta att den personkrets från vilken
sådana experter kan hämtas är relativt begränsad. Inte minst praktiska
skäl gör därför att man inte bör sprida domstolsprövningen på alla
tingsrätter.
Sammanfattningsvis menar regeringen att både principiella och prak-
tiska hänsyn talar starkt för att Stockholms tingsrätt bör vara ensam
behörig att som första instans pröva mål om marknadsstömingsavgift.
När det gäller förbuds- och åläggandemål innebär den nya marknads-
föringslagen inte några förändringar som direkt föranleder att instans-
ordningen behöver modifieras. Systemet med Marknadsdomstolen som
ensamt prövningsorgan har fungerat tillfredsställande både organisato-
riskt och från rättssäkerhetssynpunkt.
Att bibehålla Marknadsdomstolen som exklusiv domstol i dessa fall
kan dock medföra väsentliga nackdelar i den nya situation som uppstår
genom tillkomsten av avgiftsmålen. Olika instansordningar omöjliggör
kumulation av förbuds- och avgiftsmål i första instans. Det får antas bli
vanligt att Konsumentombudsmannen när han för talan om marknads-
stömingsavgift samtidigt framställer yrkande om förbud eller åläggande,
antingen kumulativt eller i andra hand. En ordning som innebär att
Konsumentombudsmannen måste processa två gånger om sanktionering
av samma förfarande är olycklig ur processekonomisk synvinkel. Man
måste i det sammanhanget dessutom beakta risken för att någon annan
taleberättigad väcker talan om förbud vid Marknadsdomstolen medan
avgiftsmålet fortfarande pågår i tingsrätten.
Det har i olika sammanhang hävdats att ett tvåinstansförfarande leder
till utdragna och dyrare processer och att ett sådant förfarande kan
undergräva Marknadsdomstolens roll som prejudikatinstans. Regeringen
kan inte instämma i dessa farhågor. Genom möjligheten till interimistis-
ka beslut kan man snabbt få till stånd ett förbud eller ett åläggande.
Regeringens förslag i det föregående innebär att den möjligheten vidgas.
Det kan hävdas att kostnaderna för en process självklart blir större
om målet prövas i två instanser än om prövningen endast sker i en
instans. Här skall emellertid beaktas att inte alla mål kommer att över-
klagas. Just kostnadshänsyn bidrar till att främst sådana mål där utgång-
en är tvivelaktig överklagas. Därigenom stärks också Marknadsdom-
stolens prejudicerande och rättsskapande funktion. Domstolen kan ägna
mer tid och resurser åt de egentliga prejudikatmålen. I det syftet kan det
på sikt också aktualiseras att införa prövningstillstånd i förbuds- och
åläggandemål. Att tvåinstansförfarandet kan drabba en förlorande part
ekonomiskt hårdare än om Marknadsdomstolen varit enda instans väger
i detta sammanhang lättare än de faktorer som motiverar att instansord-
ningen reformeras.
Av dessa skäl och med beaktande av de synpunkter som angetts i
fråga om avgiftsmålen menar regeringen att Stockholms tingsrätt bör 124
vara exklusivt behörig att som första instans pröva mål om förbud och
åläggande och att tingsrättens avgörande skall kunna överklagas till Prop. 1994/95:123
Marknadsdomstolen.
När det gäller frågan om vilken domstol som skall vara behörig att
pröva mål om utdömande av vite ser situationen något annorlunda ut än
för övriga marknadsrättsliga mål. Frågan var uppe till diskussion vid
införandet av lagen (1985:206) om viten. Det konstaterades då att bl.a.
de förhållanden att vitets storlek bestäms efter straffmätningsliknande
principer och att talan ibland kan föras av enskild part, starkt talar för
att behålla systemet i vad det innebär att målen handläggs vid allmän
domstol. Som ytterligare motiv för en sådan ordning uttalade departe-
mentschefen att det från dansk och norsk sida vid förhandlingar om ett
intemordiskt samarbete med verkställigheten av utdömda viten enligt
marknadsrättsliga författningar lagts särskild vikt vid att ett vite som
Marknadsdomstolen förelagt for svensk del döms ut av allmän domstol
(se prop. 1984/85:96 s. 40 f.). Regeringen finner inte anledning att göra
någon annan bedömning i detta ärende. Det bör dock ges en möjlighet
att, i stället för att vända sig till den domstol som är behörig enligt
allmänna forumregler, begära utdömande av vite enligt marknadsfö-
ringslagen vid Stockholms tingsrätt.
Detta innebär att allmän domstol i vissa fåll har att pröva frågor
enligt marknadsföringslagen, vilket skulle kunna sägas motverka ambi-
tionen att koncentrera prövningen av marknadsföringsrättsliga prejudi-
katfrågor till en instansordning. I ett mål om utdömande av vite har
dock inte domstolen till uppgift att pröva vitesföreläggandets lämplighet,
utan dess laglighet. Det bör mot den bakgrunden kunna accepteras att
allmän domstol i dessa fall har att pröva frågor med anknytning till
marknadsföringslagen.
Som framgått i det föregående (avsnitt 8.3) kommer i en ny mark-
nadsföringslag rätten till skadestånd att gälla både för näringsidkare och
konsumenter och vara kopplad till överträdelser av förbud och åläggan-
den som har meddelats med stöd av lagen och till de specifika förbuds-
reglema. En sådan reglering skapar en stor risk för motstridiga avgö-
randen i viktiga principfrågor, om man behåller den nuvarande instans-
ordningen intakt. Den situationen skulle kunna inträffa att Högsta dom-
stolen i en skadeståndsprocess och Marknadsdomstolen i ett sanktions-
mål kommer till motsatta uppfattningar i fråga om ett bestämt förfäran-
de strider mot en viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar
starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till den marknadsrättsliga
instansordningen. För en sådan lösning talar också det förhållandet att
det därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den sakkuns-
kap som sammansättningsreglema i marknadsföringsmål erbjuder och
att kumulera en skadeståndstalan med talan om förbud, åläggande eller
marknadsstömingsavgift.
Mot denna lösning talar det förhållandet att de som som vill föra
talan om skadestånd tvingas föra processen vid Stockholms tingsrätt
som första instans oavsett var i landet de hör hemma. Detta är särskilt
olyckligt i mål där enskilda konsumenter för talan om skadestånd, och i
synnerhet om tvisten rör värden som understiger ett halvt basbelopp 125
(halva basbeloppet är för år 1994 17 600 kr). I sådana mål har nämligen
den vinnande parten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken inte rätt Prop. 1994/95:123
att få arvode till ombud ersatt som rättegångskostnad. En regel som
innebär att Stockholms tingsrätt är exklusivt behörig att pröva mål om
skadestånd enligt marknadsföringslagen kan också komma i konflikt
med Luganokonventionens behörighetsregler (jfr prop. 1991/92:128).
Fördelarna med att skadeståndsmålen prövas i samma ordning som
övriga marknadsrättsliga mål är dock så stora att det inte bör komma i
fråga att helt förlägga handläggningen av skadeståndsmålen till den
normala instansordningen. Särskilt viktigt är det att inte prejudikatbild-
ningen splittras, utan att den äger rum i Marknadsdomstolen.
Man kan mot bakgrund av det nu förda resonemanget överväga att
införa en möjlighet för käranden att väcka en talan om skadestånd enligt
marknadsföringslagen vid annan tingsrätt än Stockholms tingsrätt men
ändå behålla ordningen att domar och beslut i målen överklagas till
Marknadsdomstolen. Detta skulle visserligen innebära att marknadsfö-
ringsmålen inte samlas till en enhetlig organisation på det sätt som är
önskvärt och att tingsrätter utan den särskilda erfarenheten av mark-
nadsföringsrätten och utan tillgång till ekonomiska experter dömer i
denna typ av mål. En följd av att skadeståndstalan väcks vid annan
tingsrätt blir också att en kumulation med andra marknadsföringsmål
inte kan ske. Med hänsyn särskilt till att det endast är fråga om en rätt
att välja en annan tingsrätt - som är behörig enligt 10 kap. rättegångs-
balken - i stället för Stockholms tingsrätt bör dock detta kunna accep-
teras. Det blir säkerligen också så att det i praktiken inte kommer att
röra sig om annat än ett fåtal fall där en skadeståndstalan förs vid någon
annan tingsrätt. Fördelarna med att föra skadeståndstalan vid Stock-
holms tingsrätt torde i de flesta fall överväga.
Regeringen föreslår att förumreglema utformas i enlighet med det
sagda och att målen skall överklagas till Marknadsdomstolen också i de
fall annan än Stockholms tingsrätt prövat målen.
I de marknadsföringsmål där Stockholms tingsrätt är exklusivt be-
hörig gäller enligt 10 kap. 17 § första stycket 2 rättegångsbalken att
annan tingsrätt inte är behörig att ta upp tvisten. Av 14 kap. 7 § första
stycket rättegångsbalken följer att förening av mål endast är möjligt om
målen väckts vid samma domstol och om samma rättegångsform är
tillämplig för målen. Bestämmelsen i 10 kap. 17 § rättegångsbalken
torde inte vara tillämplig i fråga om skadeståndsmålen mot bakgrund av
möjligheten att väcka talan vid vaije tingsrätt som är behörig enligt 10
kap. rättegångsbalken. Det bör dock inte vara möjligt att kumulera ett
mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen med andra än mål
enligt marknadsföringslagen. Andra mål överklagas ju till hovrätt, vilket
innebär att gemensam handläggning är olämplig. En skadeståndstalan
bör alltså endast få förenas med andra mål enligt marknadsföringslagen,
vilket som nyss nämnts endast kan ske vid Stockholms tingsrätt. En
särskild regel om detta bör tas in i marknadsföringslagen. Bestämmelsen
bör inte omfatta handläggningen vid Marknadsdomstolen. Där förekom-
mer ju endast marknadsrättsliga mål och konkurrensmål. Några särskil-
da regler om kumulation kan inte anses behövas för de fallen.
126
Det bör inte heller vara möjligt för en skadelidande att i en mark- Prop. 1994/95:123
nadsföringsprocess både få prövat sin rätt till skadestånd enligt mark-
nadsföringslagen och rätten till skadestånd på någon annan, icke-mark-
nadsrättslig, grund. Det kan tänkas att en näringsidkares marknadsfö-
ring innefattar förfaranden som ligger på gränsen mellan det rent utom-
obligatoriska skadeståndsansvaret och t.ex. ersättningsskyldighet på
grund av culpa in contrahendo. I ett sådant fell skulle det kunna vara en
fördel om alla grunder kunde prövas i en rättegång. En regel som till-
låter Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen att göra en sådan
prövning skulle emellertid leda till oklarheter i flera avseenden, bl.a.
när det gäller omfattningen av rättskraften i förhållande till grunder som
inte har åberopats.
Genomförandet av en ny instansordning enligt de riktlinjer som nyss
har angetts innebär att konkurrens- och marknadsfÖringsmålen förs
närmare varandra, men också att det i stort sett enhetliga regelsystem
som generellt gällt for marknadsrättsliga mål splittras upp. Detta är
naturligtvis inte tillfredsställande. Det kan därför finnas skäl att vid
tillfälle göra en översyn av instansordningen på det övriga marknads-
rättsliga fältet. I det arbetet bör den ordning som nu införs i marknads-
föringsmål tjäna som vägledning.
Regeringens förslag: Stockholms tingsrätt skall i marknadsfö-
ringsmål bestå av såväl lagfema ledamöter som ekonomiska
experter, enligt samma ordning som gäller i konkurrensmål.
Rör målet endast frågan om skadestånd får tingsrätten dock ha
den sammansättning som följer av rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att mål vid tingsrätt skall
handläggas av rätten i den sammansättning som gäller enligt rättegångs-
balken. Om det behövs med hänsyn till målets eller frågans beskaffen-
het får tingsrätten dock ha den sammansättning som är föreskriven i 64
a och b §§ konkurrenslagen.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna har yttrat
sig särskilt i denna fråga. Sveriges Köpmannaförbund menar att det är
en fördel om samma ledamöter kan medverka i marknadsrättsliga och
konkurrensrättsliga mål eftersom man då kan ta till vara deras samlade
sakkunskap och fä kontinuitet i bedömingama. Dagligvaruleverantörers
Förbund, som anser det viktigt att expertledamöter kan medverka i
marknadsföringsmål, menar att förslaget att göra Marknadsdomstolen
till andra instans tillgodoser det behovet. Konsumentvägledamas för-
ening menar att marknadsforingsärenden i de flesta fell kräver speciell
sakkunskap varför det saknas skäl att frångå den ordning som råder
idag. Husmodersförbundet Hem och Samhälle har understrukit vikten av
att rätten ser till att kompetens finns vid målets handläggning.
127
Skälen för regeringens förslag: Förekomsten av expertmedverkan Prop. 1994/95:123
har alltsedan det dåvarande Marknadsrådets tillkomst år 1970 betraktats
som ett viktigt inslag i den marknadsrättsliga domstolsprövningen. Fram
till den 1 juli 1993 bestod Marknadsdomstolen av en ordförande, en
vice ordförande samt tio andra ledamöter, av vilka fyra var särskilda
ledamöter. En av de särskilda ledamöterna skulle delta i ärenden om
marknadsföring, om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och om
produktsäkerhet. Ledamoten skulle ha särskild insikt i konsumentfrågor.
I samband med den nya konkurrenslagstiftningen ändrades reglerna
bl.a. på så sätt att domstolen numera består av en ordförande, en vice
ordförande och fem särskilda ledamöter. En av de särskilda ledamöterna
skall vara jurist och ha erfarenhet som domare. De andra särskilda
ledamöterna skall vara ekonomiska experter.
Behovet av ekonomisk expertis brukar sägas vara föranlett speciellt
av att konkurrensärenden många gånger innehåller frågor som kräver
kvalificerade samhällsekonomiska och företagsekonomiska analyser.
Däremot har behovet av sådan expertis i marknadsföringsmål bedömts
vara mindre, vilket motiverade att man tidigare skilde mellan dem som
skulle fungera som särskilda ledamöter i konkurrensärenden och i mark-
nadsföringsmål (jfr prop. 1970:57 s. 62 och s. 164). Vid den senaste
reformeringen av sammansättningsreglema för Marknadsdomstolen
gjordes emellertid ingen distinktion mellan olika målkategorier när det
gällde att bedöma behovet av ekonomiska experter. I lagstiftningsären-
det konstaterades att de personer som enligt då gällande ordning var
utsedda till särskilda ledamöter med särskild insikt i näringslivets för-
hållanden respektive i konsumentfrågor var professorer i nationaleko-
nomi eller företagsekonomi och alltså kvalificerade ekonomiska experter
(prop. 1992/93:56 s. 57 f.).
Enligt regeringens mening finns det inget som motiverar en annorlun-
da bedömning av behovet av särskild expertis bland Marknadsdom-
stolens ledamöter när domstolen handlägger marknadsföringsmål. Be-
greppet ekonomisk expert får därvid anses tillräckligt vidsträckt för att
man inom denna personkrets skall finna någon person med särskild
insikt i konsumentfrågor. Det saknas följaktligen anledning att ur denna
synvinkel ytterligare överväga frågan om ändring av sammansättnings-
reglema för Marknadsdomstolen.
Enligt den instansordning som framöver kommer att gälla i mark-
nadsföringsmål blir Marknadsdomstolen en renodlad överrätt. Detta är
bl.a. tänkt att stärka domstolens ställning som prejudikatskapande och
rättsutvecklande organ. Tyngdpunkten i rättskipningen skall i fortsätt-
ningen ligga på Stockholms tingsrätt. Många mål som stannar där kom-
mer sannolikt att vara av tämligen enkel beskaffenhet och röra okompli-
cerade sak- och rättsförhållanden. Behovet av ekonomisk expertis bland
rättens ledamöter framstår då som ganska ringa. I andra mål kommer
dock inslaget av sådan expertmedverkan att ses som en väsentlig förut-
sättning för att tvistefrågorna skall bli så allsidigt och djupgående be-
lysta som sakens beskaffenhet kräver.
Tingsrättens sammansättningsregler bör utformas så, att de ger ut- 128
rymme för den flexibilitet som marknadsföringsmålens olika karaktär
och svårighetsgrad påkallar. Här kan konkurrenslagens bestämmelser Prop. 1994/95:123
tjäna som vägledning. Dessa bygger på den självklara - och viktiga -
grundsatsen, att den sakliga kompetensen bör vara lika i underrätter och
överrätter. En annan ordning strider mot principen att tyngdpunkten i
rättskipningen skall ligga i första instans.
Enligt konkurrenslagen skall tingsrätten vid huvudförhandling bestå
av två lagfarna domare och två ekonomiska experter. Lagen ger emel-
lertid också, sammanställd med rättegångsbalkens föreskrifter om tings-
rätts sammansättning, utrymme för den flexibilitet som, i enlighet med
vad som nyss har sagts, bör eftersträvas. Så gäller t.ex. att tingsrätten
vid huvudförhandling i förenklad form eller i mål av enkel beskaffenhet
är domför med en Lagfaren domare. Detsamma gäller vid avgörande av
mål utan huvudförhandling och vid annan handläggning som inte sker
vid huvudförhandling. I fell som dessa får dock en ekonomisk expert
delta i rätten. Tingsrätten far också vid avgörande av mål utan huvud-
förhandling och vid prövning av rättegångsfrågor, t.ex. interimistiska
beslut, ha stor sammansättning.
Marknadsföringslagens bestämmelser om Stockholms tingsrätts sam-
mansättning i marknadsföringsmål bör ges samma innehåll som enligt
konkurrenslagen. Det är dock viktigt att påpeka att det bland de ekono-
miska experter som utses finns sådana som har insikt och kunskap i
konsumentfrågor. När det gäller Marknadsdomstolens sammansättning
har nyss konstaterats att anledning att överväga en förändring saknas
när det gäller de ekonomiska experterna. Rör målet enbart frågan om
skadestånd bör tingsrätten alltid ha möjlighet att avgöra målet i den
sammansättning som gäller enligt rättegångsbalken. När talan förs om
enbart skadestånd och det yrkade beloppet inte överstiger hälften av
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (halva basbeloppet är för
år 1994 17 600 kr) bör domstolen alltså kunna handlägga målet som ett
s.k. småmål enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. I de fell ett mål om
skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs vid annan tingsrätt än
Stockholms tingsrätt enligt den speciella undantagsregeln (jfr avsnitt
9.2) gäller sjävklart de allmänna reglerna i rättegångsbalken.
Frågan är om det behövs en särskild regel för Marknadsdomstolens
sammansättning när det gäller mål som enbart rör skadestånd. När ett
tvistemål överklagas till hovrätten skall hovrätten avgöra målet i en
sammmansättning med tre eller, om tingsrätten vid sitt avgörande be-
stod av tre juristdomare, fyra juristdomare. För Marknadsdomstolen
gäller enligt 9 § i lagen om Marknadsdomstol att rätten skall vara sam-
mansatt av ordföranden och tre andra ledamöter. Tre av Marknads-
domstolens ordinarie ledamöter är jurister. Det är således möjligt att
åstadkomma en sammansättning i ett skadeståndsmål med tre jurister
och en ekonomisk expert. Bestämmelsen om sammansättningen i Mark-
nadsdomstolen bör mot den bakgrunden kunna tillämpas också när ett
renodlat skadeståndsmål prövas i den högre instansen. Det finns inte
heller andra skäl att ändra reglerna för Marknadsdomstolens samman-
sättning med anledning av att domstolen nu får ställning som överrätt.
129
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Prop. 1994/95:123
Regeringens förslag: Talan i mål om förbud eller åläggande får
foras av Konsumentombudsmannen, sammanslutning av kon-
sumenter, löntagare eller näringsidkare eller av en enskild
näringsidkare, som berörs av överträdelsen. Det innebär att
Konsumentombudsmannens primära talerätt i sådana mål tas
bort.
Påförande av marknadsstömingsavgift skall kunna ske på
talan av Konsumentsombudsmannen. Om denne i ett visst fell
beslutar att inte fora en sådan talan, skall näringsidkare som be-
rörs av överträdelsen och sammanslutningar av näringsidkare ha
rätt att väcka en sådan talan.
Talan om utdömande av vite får foras av Konsumentsombuds-
mannen. Om vitet har förelagts på talan av någon annan, skall
även denne kunna föra talan om utdömande av vitet.
Konsumentsombudsmannen skall underrättas, om en talan
enligt marknadsföringslagen väcks av någon annan.
Utredningens förslag överensstämmer i stora drag med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock inte subsidiär talerätt för enskilda
näringsidkare och sammanslutningar av näringsidkare i mål om mark-
nadsstömingsavgift.
Remissinstanserna: Utredningens förslag mottas i huvudsak positivt
av remissinstanserna. Några har dock förslag till mer långtgående refor-
mer. Således anser Grupptalanutredningen och Universitetet i Lund att
enskilda konsumenter bör ges talerätt. Grupptalanutredningen anser att
det saknas bärande skäl att neka enskilda konsumenter en motsvarande
talerätt som förslaget ger näringsidkare och organisationer. Stockholms
tingsrätt föreslår att även generalklausulen i förslagets 4 § skall om-
fettas av marknadsstömingsavgiften och att möjligen katalogreglema
och forbudssanktionen kan slopas helt. I så fell menar tingsrätten att
talan om avgift bör kunna foras även av näringsidkare (och samman-
slutningar) som berörs av marknadsföringsåtgärden. Även om förbud
behålls som sanktion vid sidan av avgiften, har tingsrätten svårt att se
varför Konsumentombudsmannen nödvändigtvis skall ha exklusiv tale-
rätt i fråga om avgiften. Eftersom Konsumentombudsmannen enligt
förslaget skall underrättas när mål om bl.a. avgift väcks av andra än
honom själv, får han praktiska möjligheter att ingripa om han finner det
lämpligt. Även Konsumentverket anser att det bör övervägas om inte
näringsidkare bör få föra talan om marknadsstömingsavgift mot bak-
grund av att en sådan talan i exempelvis ett mål om misskreditering
eller marknadsföringskorruption inte är förenlig med Konsumentom-
budsmannens roll att i första hand ta till vara konsumentintresset. Kon-
sumentverket efterlyser också ett klarläggande att berörd näringsidkare
bör bistå Konsumentombudsmannen med behövlig utredning när denne
för talan i ett mål som primärt har intresse för en näringsidkare. Verket
130
har dock inte någon invändning mot att den primära talerätten för Kon- Prop. 1994/95:123
sumentombudsmannen i fråga om förbud eller åläggande avskaffas.
Sveriges MarknadsfÖrbund anför att marknadsstömingsavgiften kommer
att bli en "tandlös" sanktion, om inte den förfördelade parten eller dess
branschorganisation ges talerätt. Finansinspektionen förordar en ordning
som innebär att Konsumentombudsmannen får föra talan i marknadsfö-
ringsfrågor inom Finansinspektionens område endast efter samråd med
denna.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om vem som är behörig att
föra talan i mål enligt marknadsföringslagen regleras i 10 och 17 §§
marknadsföringslagen. Talerätten är olika utformad beroende på vilken
fråga rättegången rör. Ansökan om förbud eller åläggande får göras av
Konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fell att inte ansöka,
får ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter, löntagare
eller näringsidkare eller, beträffande förbud enligt generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring, av en enskild näringsidkare som berörs av
handlingen (s.k. subsidiär talerätt). Talan om utdömande av vite får
väckas av Konsumentombudsmannen. I fråga om vite som Marknads-
domstolen har förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande
foras även av denne. Allmänt åtal för brott väcks av allmän åklagare
efter medgivande av Konsumentsombudsmannen.
Talerättsreglema inom marknad srätten är, bortsett från konkurrensla-
gen, enhetligt utformade. Det har i flera lagstiftningsärenden diskuterats
förändringar av bestämmelserna (se bl.a. prop. 1953.TO3, 1970:57,
1976/77:110 och 1984/85:213, bet. 1970:3LU45, 1975/76:NU14,
1985/86:LU10 och 1988/89:LU13 samt SOU 1966:271 och 1983:40).
Frågan har i de flesta fell gällt enskilda konsumenters brist på talerätt
och enskilda näringsidkares subsidiära talerätt. Trots att remissinstanser-
na i flera fell varit positiva till en utvidgning av talerätten har propåer
därom regelmässigt tillbakavisats i propositioner och utskottsbetänkan-
den.
Det marknadsrättsliga regelsystemet är nu föremål för genomgripande
förändringar både i materiellt och i processuellt hänseende. Även om
reformarbetet i detta skede är inriktat på marknadsföringslagen kan
resultatet av arbetet få genomslag också i fråga om handläggningen av
andra marknadsrättsliga måltyper. Med hänsyn till detta finns det an-
ledning att ta upp en mer allmän diskussion om talerättens utformning.
Den diskussion som fors avser talerätten i mål om förbud eller åläggan-
de, marknadsstömingsavgift och utdömande av vite. Att den som påstår
sig vara berättigad till skadestånd alltid kan föra talan om detta följer av
allmänna principer och berörs därför inte i det följande.
Mål om förbud och åläggande
Marknadsföringsutredningen har föreslagit att Konsumentombudsman-
131
nens primära talerätt i fråga om förbud och ålägganden skall slopas. Prop. 1994/95:123
Förslaget har mottagits positivt av i princip samtliga remissinstanser,
inbegripet Konsumentombudsmannen. Regeringen delar utredningens
mening att det nu är tid att ompröva tidigare uppfattningar om det läm-
pliga i att behålla en uppdelning av talerätten i en primär och en sub-
sidiär form när det gäller förbud och ålägganden. Flera skäl talar för att
den subsidiära talerätten har haft en hämmande inverkan på enskilda
näringsidkares och organisationers kraft, vilja och förmåga att utnyttja
sin behörighet att gå till domstol. Konsumentombudsmannens beslut att
inte agera i ärendet har försatt näringsidkaren eller organisationen i ett
psykologiskt otacksamt läge, medan motparten kunnat i viss mån känna
sig styrkt av avskrivningsbeslutet. I anledning av det lagstiftningsärende
som behandlas i prop. 1984/85:213 gjordes visserligen ändringar i
Konsumentombudsmannens instruktion som underlättade situationen för
enskilda näringsidkare. Tiden får emellertid nu anses mogen att gå ett
steg vidare och helt avskaffa kravet på att näringsidkare och organisa-
tioner först måste vända sig till Konsumentombudsmannen innan de kan
väcka talan på egen hand.
I dag gäller att enskilda näringsidkare har en subsidiär talerätt i fråga
om förbud mot otillbörlig marknadsföring. Talerätten för enskilda nä-
ringsidkare bör utvidgas till att avse också informationsålägganden. En
sådan ändring torde inte få någon stor praktisk betydelse, utan motive-
ras främst av principiella skäl.
Marknadsföringsutredningen har också övervägt att införa en möjlig-
het för enskilda konsumenter att föra talan om förbud eller åläggande
enligt marknadsföringslagen. Vidare har utredningen övervägt frågan
om att införa en möjlighet för t.ex. konsumentorganisationer att driva
en process även till förmån för personer som inte är medlemmar i orga-
nisationen.
Redan i dag finns en möjlighet för organisationer att driva en process
enligt marknadsföringslagen. En enskild konsument saknar dock rätt att
föra talan vid Marknadsdomstolen. Detta har motiverats bl.a. med att
det i annat fell finns risk för att ett rättsligt förfärande inleds i trakasse-
ringssyfte eller av kverulanter (se prop. 1953:103 s. 263 f) En annan
förklaring är att de marknadsrättsliga lagarnas syfte är att skydda konsu-
menterna som grupp, inte direkt som individer. Reglernas kollektiva
skyddsobjekt och utpräglade syfte att påverka beteendet på marknaden i
stort har gjort att det satts i fråga om en enskild konsument har ett
befogat intresse av att vid sidan av myndigheter och organisationer själv
kunna agera rättsligt.
Att ge enskilda konsumenter talerätt i den typ av mål det här är fråga
om innebär en stor förändring i förhållande till vad som gäller i dag och
skulle få konsekvenser bl.a. för frågor om rättskraftens omfettning och
möjligheterna till intervention. En utvidgning av talerätten bör därför
föregås av ytterligare överväganden där också remissinstanserna får ta
ställning till ett i sin helhet utarbetat förslag. Till detta kommer att de
frågor som aktualiseras här övervägs av Grupptalanutredningen (Ju
1991:04) som har till uppgift att se om man kan förbättra möjligheterna
132
att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade for en Prop. 1994/95:123
stor grupp människor.
Att en näringsidkare eller organisation väcker talan om förbud eller
ålägganden är inte samma garanti för att allmänintresset tas till vara på
bästa möjliga sätt, som när Konsumentombudsmannen för talan. För att
motverka att illa underbyggda eller utförda rättegångar skadar konsu-
ment- och näringsidkarintressen bör en modifiering av talerättsreglema
förenas med en föreskrift om att Konsumentombudsmannen särskilt
skall underrättas om rättegången i de fall där denne inte är part (jfr
avsnitt 9.4).
Konsumentombudsmannen bör vidare ges möjlighet att inträda som
part vid sidan av den som har väckt talan (se avsnitt 9.5.3). Det skall
inte bortses från att processen i ett sådant läge kan vara upplagd på ett
sätt som ter sig mindre lämpligt ur Konsumentombudsmannens syn-
vinkel. Det får dock förutsättas att domstolen i så fell ger Konsument-
ombudsmannen möjlighet att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt
driva sin talan. Detta kan ske genom att det sätts ut ny förberedelse
eller att rätten förordnar om ytterligare skriftväxling innan målet sätts ut
till huvudförhandling. Situationen blir inte annorlunda än när en själv-
ständig intervenient träder in i en rättegång vid allmän domstol i ett sent
läge under processen. De praktiska svårigheter som kan följa med att
flera uppträder på sökandesidan torde inte skilja sig från de som uppstår
i andra fell vid sådan processgemenskap som inte är ordinär. Problemen
har fått en utförlig behandling i flera rättsfall från Högsta domstolen
(bl.a. NJA 1975 s. 611 och NJA 1988 s. 78) och i den juridiska littera-
turen (t.ex. Klintberg, Processgemenskap) och torde kunna bemästras
också inom ramen för marknadsföringsprocessen.
En annan fråga som bör uppmärksammas och som hänger samman
med avskaffandet av Konsumentombudsmannens primära talerätt rör
förhållandet mellan en talan som anhängiggörs av en enskild - närings-
idkare eller sammanslutning - och förbuds- och informationsföreläggan-
den som utfärdas av Konsumentombudsmannen. Ett godkänt förbuds-
eller informationsföreläggande skall gälla som en dom som har vunnit
laga kraft. Om en näringsidkare eller sammanslutning väcker talan mot
näringsidkaren om just den marknadsföring som föreläggandet avser bör
därför talan avvisas. Ett sådant rättegångshinder skall beaktas självmant
av domstolen. I praktiken torde dock frågan komma till rättens känne-
dom genom att näringsidkaren eller Konsumentombudsmannen påtalar
att ett godkänt föreläggande finns.
Mål om marknadsstömingsavgift
En talan om marknadsstömingsavgift har flera likheter med en talan om
en rent straffrättslig reaktion på lagöverträdelser. Det ter sig därför
naturligt att ge Konsumentombudsmannen rollen av "åklagare" i mål
om sådan avgift. En direkt talerätt för enskilda kan vara mindre lämplig
när det offentligrättsliga inslaget är så framträdande som det är i en
sådan talan.
133
Det kan dock finnas skäl att tillerkänna den som berörs av en över- Prop. 1994/95:123
trädelse subsidiär talerätt på ungefar samma sätt som gäller för en
målsägande vid brott som faller under reglerna om allmänt åtal. En
sådan talerätt kan vara betydelsefull för den som anser sig särskilt utsatt
i fråga om en viss marknadsföringsåtgärd och där Konsumentombuds-
mannen beslutar att inte väcka talan. Vissa av de regler som är sanktio-
nerade med marknadsstömingsavgift är föranledda av ändamålsöver-
väganden som primärt rör näringsidkarintressen. Det går visserligen
inte att dra någon skarp gränslinje mellan vad som är ett allmänt konsu-
mentintresse och vad som är ett allmänt näringsidkarintresse. De flesta
överträdelser av marknadsföringslagens bestämmelser kränker båda
intressena, men i olika hög grad. Särskilt vid regelbrott som innefattar
vilseledande efterbildningar o.dyl. kan dock kränkningen särskilt tydligt
sägas angå främst näringslivet. Att Konsumentombudsmannen i fall som
de sistnämnda för en avgiftstalan kan sägas stämma mindre väl överens
med dennes uppgift att i första hand ta till vara konsumentintresset.
Också mot den bakgrunden är det rimligt att, om Konsumentombuds-
mannen i ett visst fall beslutar att inte föra avgiftstalan, sådan talan får
föras av en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen. Rege-
ringen föreslår därför att enskilda näringsidkare ges en sådan subsidiär
rätt att föra talan om marknadsstömingsavgift.
Den subsidiära talerätten bör också gälla för sammanslutningar av
näringsidkare. Sådana kan ju än mer än enskilda näringsidkare förväntas
kunna - och vilja - ta till vara allmänna näringsidkarintressen. Det är
dock inte nödvändigt att utsträcka den subsidiära talerätten till andra
sammanslutningar.
Marknadsföringslagens tillämpningsområde omfattar även sektorer
där tillsynsfunktionen är lagd på andra myndigheter än Konsumentom-
budsmannen. Sålunda svarar t.ex. Finansinspektionen för tillsyn enligt
konsumenförsäkringslagen och konsumenkreditlagen, såvitt avser bank-
och försäkringsområdet. Det kan sättas i fråga om tillsynsmyndigheterna
själva borde få talerätt vid Marknadsdomstolen vid sidan av eller i
stället för Konsumentombudsmannen. Så har hittills inte varit fallet.
Ingripanden på områden som ligger under andra myndigheters tillsyn
har i stället föregåtts av informella samråd mellan tillsynsmyndigheten
och Konsumentombudsmannen. Under senare år har det dock skett en
märkbar utveckling och förändring särskilt på finansmarknaden, och i
synnerhet när det gäller efterfrågan och utbud av finansiella tjänster.
Detta kan tala för att man tydligare bör klargöra rollfördelningen mellan
Finansinspektionen och Konsumentombudsmannen vid ingripanden mot
förfaranden som strider mot marknadsföringslagen.
Det vore i detta skede att gå för långt att ge Finansinspektionen egen
talerätt i marknadsföringsmål. Konsumentombudsmannens vana att
processa i sådana mål bör tas till vara även på områden som ligger
utanför dennes tillsyn. Det måste dessutom antas att Konsumentom-
budsmannen har en annan överblick av rättsutvecklingen på hela det
marknadsföringsrättsliga området än andra tillsynsmyndigheter.
Å andra sidan kan det framstå som befogat att den myndighet som
utövar tillsyn på ett visst område i första hand får avgöra om ett in-
134
gripande skall komma till stånd och i sådant fall på vilket sätt detta skall Prop. 1994/95:123
ske. Finansinspektionen föreslår i sitt remissvar att Konsumentombuds-
mannen skall få föra talan endast efter samråd med inspektionen. Syftet
med förslaget skulle uppnås om man med förebild från produktsäker-
hetslagen gav Konsumentombudsmannen rätt att föra talan enligt mark-
nadsföringslagen i en fråga som omfettas av en annan tilllsynsmyndig-
hets område endast efter anmälan från tillsynsmyndigheten.
En ordning där Konsumentombudsmannens talerätt är beroende av
anmälan eller samråd med en annan myndighet kan emellertid befaras
leda till tillämpningssvårigheter. Så kan exempelvis bli fellet när det
gäller att avgöra om en fråga feller under en annan tillsynsmyndighet
eller inte. En sådan ordning innebär dessutom att ansvaret splittras på
ett sätt som kan leda till att frågorna hamnar mellan två stolar. I prakti-
ken fungerar det i dag så att Konsumentombudsmannen samråder med
en tillsynsmyndighet som berörs av den aktuella frågan när man be-
dömer att det finns behov. Regeringen gör bedömningen att det inte är
nödvändigt att reglera skyldigheten att samråda.
Mål om utdömande av viten
Beträffande utdömande av viten finns det ingen anledning att utforma
talerätten på något annat sätt än som gäller i dag. Rätten att föra talan
om utdömande av vite bör således tillkomma både Konsumentombuds-
mannen och den som har fört talan om förbudet eller åläggandet.
Regeringens förslag: En dom i ett mål om förbud eller ålägg-
ande skall ha en allmänt verkande rättskraft. En sådan dom
skall dock enligt en särskild regel i marknadsföringslagen kunna
omprövas på grund av ändrade förhållanden.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om rätts-
kraften hos rättens avgörande i förhållande till andra än parterna i må-
let. Däremot föreslår utredningen att rättskraften skall vara relativ på så
sätt att ett förbud eller ett åläggande alltid skall kunna omprövas i mild-
rande riktning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att rättens avgöran-
den bör ha en allmänt verkande rättskraft. Företagarnas Riksorganisa-
tion anser, mot bakgrund av förslaget att göra vissa målkategorier dis-
positiva, att frågan om räckvidden av avgörandenas rättskraft bör ut-
redas ytterligare. Grupptalanutredningen uttalar att förslaget tycks utgå
från att rättskraften hos Marknadsdomstolens avgöranden är begränsad
till parterna i målet. Enligt utredningen tål det dock att diskuteras om
inte rättskraften bör ha en annan omfettning. Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen, Bilin-
135
dustriföreningen och Sveriges Köpmannaförbund har invänt att ompröv- Prop. 1994/95:123
ning bör vara tillåtet även i skärpande riktning.
Skälen för regeringens förslag: Att en dom vinner rättskraft innebär
att den fråga (sak) som har avgjorts genom domen inte får prövas på
nytt (17 kap. 11 § rättegångsbalken). En dom eller ett beslut i fråga om
förbud eller åläggande enligt den nuvarande marknadsföringslagen
vinner vad man brukar säga relativ rättskraft. Domen eller beslutet kan
omprövas när ändrade forhållanden eller annat särskilt skäl föranleder
det. Omprövning kan leda till att det tidigare avgörandet mildras eller
skärps i förhållande till näringsidkaren. Vid införandet av 1970 års lag
om otillbörlig marknadsföring framhölls att möjligheten till omprövning
stämde överens med allmänna förvaltningsrättsliga principer (se prop.
1970:57 s. 97 f). Inom förvaltningsrätten är det av hänsyn till allmänna
intressen många gånger önskvärt att ett beslut kan ändras. Den enskildes
intresse beaktas i sådant fell genom att omprövningen förutsätter att det
har tillkommit nya skäl och omständigheter. Särskilt när det gäller
förbud torde en myndighet som regel alltid fritt kunna skärpa, mildra
eller upphäva ett tidigare beslut (jfr Hellners m.fl., Nya Förvaltnings-
lagen, 3:e uppl., s. 337).
Bestämmelsen om omprövning i 12 § marknadsföringslagen skall ses
mot denna bakgrund. Bestämmelsen innebär att beslut i fråga om förbud
eller åläggande inte utgör hinder mot att samma fråga prövas på nytt,
när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Mot-
svarande bestämmelser finns i de båda avtalsvillkorslagama och i pro-
duktsäkerhetslagen. Varken vid dessa lagars tillkomst eller i andra
lagstiftningssammanhang har omprövningsinstitutet satts i fråga (se bl.a.
prop. 1971:15 s. 79 f., 1975/76:34 s. 130 och 1988/89:23 s. 68). Det
har dock sagts att omprövning bör ske endast undantagsvis. Det skall
vara fråga om klara fell, t.ex. om det tidigare beslutet har grundats på
oriktiga uppgifter från en part eller om ändrade marknadsförhållanden
föranleder en annan bedömning. Möjligheten att begära omprövning har
utnyttjats vid ett fåtal tillfällen.
Rättskraftens bestämning i marknadsföringsmål enligt nuvarande
ordning kan sägas ha sin grund i tre fektorer: Marknadsdomstolens
ställning som första och enda instans, Konsumentombudsmannens pri-
mära talerätt och möjligheten till omprövning. När det nu föreslås
ändringar både när det gäller instansordningen, talerättsreglema, liksom
omprövningsinstitutet och rättegångsförferandet (jfr avsnitt 9.5) är det
nödvändigt att på ett mer övergripande sätt diskutera omprövningsinsti-
tutet och vilken verkan domstolens avgörande skall ha i rättskraftshänse-
ende.
Övervägandena i denna fråga måste ske utifrån de ändamål och den
praktiska funktion som rättskraftsinstitutet har. Det är främst två hänsyn
som gör sig gällande i det sammanhanget. Genom rättskraftsreglema
bereds parterna tryggheten att ett slutligt avgörande inte när som helst
kan rubbas genom en ny rättegång. Vidare är rättskraftsinstitutet pro-
cessekonomiskt motiverat genom att parterna får ett incitament att lägga
ned det arbete på processen som saken är värd och genom att onödiga 136
dubbelprocesser undviks. Med utgångspunkt från dessa ändamål bör det
bestämmas vilken rättskraft en dom eller ett beslut skall anses ha i Prop. 1994/95:123
förhållande till sanktionsformema inbördes, till andra än partema i
målet och till nya bevis och omständigheter.
De olika sanktionernas inbördes förhållande
Den nya marknadsföringslagen kommer att innehålla tre sanktionsfor-
mer: förbud eller åläggande, marknadsstömingsavgift och skadestånd.
En dom i ett mål om förbud eller åläggande bör inte ha någon rättskraft
i ett senare mål om skadestånd. Detsamma gäller självklart om den
första domen avser marknadsstömingsavgift. I det följande behandlas
förhållandet mellan mål om förbud och åläggande å ena sidan och mark-
nadsstömingsavgift å den andra. Regeringen återkommer senare till det
inbördes förhållandet mellan förbuds- och åläggandemål. Omfattningen
av rättskraften hos en dom där en fråga om marknadsstömingsavgift har
prövats i förhållande till en ny avgiftstalan får bedömas enligt allmänna
regler om rättskraft och behandlas inte i det följande.
Mål om förbud eller åläggande och mål om marknadsstömingsavgift
har olika rättsföljd och bör mot den bakgrunden kunna sägas avse skilda
saker. Förbud och ålägganden avser att hindra framtida otillbörlig
marknadsföring medan marknadsstömingsavgiften är en sanktion för
marknadsföring som har bedrivits. Det är vidare så att sanktionerna
grundas på överträdelser av olika materiella lagregler, även om det är
fråga om prövning av påföljd i anledning av samma förfarande. Det kan
också nämnas att regeringen föreslår att olika talerättsregler skall gälla
för de olika sanktionsformema.
Det nu sagda talar sammantaget för att en dom avseende förbud eller
åläggande inte bör ha någon rättskraft i ett senare mål om marknads-
stömingsavgift och vice versa. Denna bestämning av domens rättskrafts-
verkan ligger också i linje med det som gäller enligt nuvarande ordning
om att ett förbud eller åläggande inte har någon rättskraft i en straff-
process enligt marknadsföringslagen och vice versa. Den stämmer också
överens med förhållandet i rättskraftshänseende mellan avgift och för-
bud enligt konkurrenslagen.
Även om det alltså är möjligt att först föra talan mot en näringsidkare
om förbud eller åläggande och därefter om marknadsstömingsavgift
avseende samma marknadsföring bör det självklart undvikas att sank-
tionsfrågan prövas i mer än en rättegång. Risken för dubbla processer
är emellertid inget nytt som uppkommer genom förslaget om en ny
marknadsföringslag. Samma problem finns redan enligt nuvarande
ordning när det gäller förfaranden som strider mot såväl generalklausu-
len i 2 § som straffbestämmelserna i 6 - 8 §§. Här har dock frågan
delvis lösts genom att allmänt åtal får väckas bara efter medgivande
från Konsumentombudsmannen. Men gällande rätt saknar motsvarande
spärr mot att ett förfarande som straffats med t.ex. böter läggs till
grund för en senare förbudstalan. Möjligheten till det synes över huvud
taget inte uppfattas som något problem (jfr prop. 1981/82:165 s. 208 f.
137
och s. 548 angående uttalanden i samband med att motsvarande regle- Prop. 1994/95:123
ring infördes på konkurrensområdet).
Konsumentombudsmannen kommer enligt den nya marknadsföringsla-
gen att vara primärt behörig att föra talan om marknadsstömingsavgift.
Detta kan ses som en motsvarighet till att Konsumentombudsmannen i
dag ensam beslutar om ett regelbrott skall anges till allmänt åtal eller
inte. Däremot kommer Konsumentombudsmannen inte längre att ensam
ha primär talerätt i fråga om förbud eller ålägganden. Enligt regerin-
gens mening har man emellertid inte anledning att räkna med att detta
leder till att risken för upprepade processer ökar. Det är svårt att tänka
sig fell där Konsumentombudsmannen skulle väcka talan om marknads-
stömingsavgift, om en tidigare talan om förbud eller åläggande har
ogillats. Bevisverkan av den första domen får antas bli betydande.
Mer troligt är att det i vissa situationer kan tänkas att någon vill
väcka talan om förbud eller åläggande, trots att en tidigare talan om
avgift har misslyckats. Anledningen till att talan har ogillats kan i så-
dant fall vara att Konsumentombudsmannen inte har styrkt de subjektiva
eller objektiva rekvisit som måste vara uppfyllda för att avgift skall
dömas ut. Att näringsidkaren under sådana förhållanden kan bli utsatt
för en ny process får accepteras. Man får dock utgå från att Konsu-
mentombudsmannen, i de fell ett förbud eller ett åläggande framstår
som befogat, framställer yrkande om detta i samband med talan om
marknadsstömingsavgift, t.ex. som ett andrahandsyrkande.
Faran för att det skall inledas uppenbart ogrundade eller på annat sätt
obefogade processer för att få till stånd nya eller ytterligare sanktioner
måste bedömas som liten. Kostnadsregler och bestämmelser som med-
ger en snabb, enkel och billig hantering av den typen av processer
borgar för att svaranden inte orsakas nämnvärt besvär eller obehag till
följd av en sådan talan. Övergången till en direkt tillämpning av rätte-
gångsbalkens regler (jfr avsnitt 9.5) innebär att missbruk av det slaget
kommer att kunna stävjas bättre än med nu gällande bestämmelser.
De fortsatta övervägandena när det gäller rättskraftsproblematiken
kan mot bakgrund av vad som har anförts här inriktas på förbuds- och
åläggandemålen.
Avgörandets rättskraft i förhållande till andra än de som för talan
Frågan om vilken rättskraft Marknadsdomstolens avgörande i förbuds-
eller åläggandemål har i förhållande till andra taleberättigade än den
som är kärande i målet har inte diskuterats uttryckligen i något tidigare
lagstiftningsärende. Det förekommer uttalanden som närmast tyder på
en vid omfettning av beslutens rättskraft. Särskilt gäller det påpekandet
att en direkt talerätt för enskilda näringsidkare skulle leda till processu-
ella svårigheter för Konsumentombudsmannen. Även om Konsument-
ombudsmannen underrättades om rättegången kunde enligt departe-
mentschefen utredningen i ärendet och processen "vid det laget vara
upplagd på ett sätt som inte rätt passar konsumentintressena" (prop.
1984/85:213 s. 53, jfr bet. 1985/86:LU1O s. 12). 138
Det går inte att av de förarbetsuttalanden som har gjorts dra några Prop. 1994/95:123
direkta slutsatser om vilken uppfattning departementschefen och Lagut-
skottet har haft om rättskraftens omfattning. Rättsläget i fråga om do-
mens rättsverkan gentemot tredje man får därför, i brist på andra yttran-
den i förarbetena eller avgöranden i praxis, betraktas som oklar.
En talan om förbud eller åläggande rör frågan om en viss åtgärd eller
underlåtenhet att lämna information står i strid mot bestämmelser upp-
ställda för att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen.
Rättegången syftar alltså inte till att, som i de flesta civilprocesser,
bestämma rättsförhållandet mellan två tvistande parter. De som har rätt
att föra talan i ett förbuds- eller åläggandemål förutsätts företräda all-
männa - inte enskilda - intressen. Vidare kan ett mål där en fråga om
förbud eller åläggande prövas, bara avgöras i sak på ett sätt i förhållan-
de till samtliga som för talan på kärandesidan.
Dessa omständigheter talar för att rättskraften hos ett avgörande bör
omfatta samtliga taleberättigade, oavsett om de fört talan i målet eller
inte. Såväl hänsynen till svarandens trygghet som processekonomiska
skäl motiverar att frågan om samma förfärande skall leda till förbud
eller åläggande inte bör tillåtas komma under domstols prövning upp-
repade gånger enbart genom att kärandeparten byts ut. Som exempel på
en måltyp där det är fråga om ett tillvaratagande av ett allmänt intresse
och där rättskraften träffar alla som hade kunnat föra talan som kärande
kan nämnas mål om enskilt åtal. Sådana mål väcks genom stämning av
den som är att anse som målsägande. Skulle en sådan talan utföras
dåligt och det enskilda åtalet ogillas är i allmänhet övriga målsägande
förhindrade att föra en ny talan om samma gärning. En ordning där
rättskraften omfattar andra än parterna i målet kräver ett processuellt
förfärande som skapar trygghet för tredje man eller som på något annat
sätt skyddar de intressen som möjligheten att väcka talan avser att till-
godose. Man måste alltså se till att processordningen i mål om förbud
och ålägganden är utformad så, att det allmänna konsument- och nä-
ringsidkarintresset inte riskerar att skadas på grund av domens rätts-
kraft. Sådana skadeverkningar kan uppstå om en talan ogillas på grund
av en undermålig processföring från käranden, om domen hindrar annan
från att väcka ny talan.
Som kommer att redovisas i det följande (avsnitt 9.5.2) förordar
regeringen att talan i denna typ av mål skall handläggas enligt reglerna
i rättegångsbalken om indispositiva tvistemål. Det betyder bl.a. att
domstolen har en skyldighet att på egen hand se till att målet blir till-
räckligt utrett. De som är intressenter har också själva möjlighet att
ingripa i processen genom att väcka en talan som förenas med den först
väckta (jfr avsnitt 9.3). Dessutom föreslås en uttrycklig regel om att det
skall vara möjligt att medverka självständigt i processen också på ett
enklare sätt, nämligen genom att intervenera. Inget hindrar att interven-
tionen sker först genom överklagande av en dom eller ett beslut (se 14
kap. 11 § rättegångsbalken). Dessa förhållanden medför enligt regering-
ens mening rimliga garantier för att konsument- och näringsidkarintres-
set kan bevakas på ett adekvat och ändamålsenligt sätt i processen.
139
Interventionsmöjligheten förutsätter dock att tredje man får besked Prop. 1994/95:123
om rättegången. Även om organisationer och näringsidkare ges talerätt
på lika villkor med Konsumentombudsmannen kommer huvudansvaret
för bevakningen av allmänintresset på marknadsföringsområdet att, i
vart fall under överskådlig tid, vila på Konsumentombudsmannen. Det
ligger därför i sakens natur att denne underrättas om processer som
inleds av någon annan. Regeringen har i det föregående (avsnitt 9.3)
föreslagit en regel av den innebörden. Talan om förbud eller åläggande
rör inte någons enskilda rätt. Det finns därför ingen som kan sägas lida
förfång genom att inte underrättas om en rättegång där sådan talan förs.
Det kan därför inte anses nödvändigt att andra taleberättigade skall
meddelas, om rättegång inleds av Konsumentombudsmannen eller an-
nan.
Regeringen anser mot denna bakgrund att ett avgörande i fråga om
förbud eller åläggande skall ha rättskraft mot samtliga taleberättigade
oavsett om de har fört talan i målet eller inte. Eftersom rättegångsbal-
kens rättskraftsreglering (17 kap. 11 §) enbart tar sikte på parterna i
målet bör en särskild bestämmelse om detta tas in i marknadsföringsla-
gen.
Förbuds- och åläggandemålens inbördes förhållande
När det gäller det inbördes förhållandet mellan mål om de två typer av
förbud som finns (förbud mot marknadsföring som strider mot god
marknadsföringssed eller annars är otillbörlig och förbud mot marknads-
föring av otjänliga produkter) och mål om åläggande kan man knappast
använda sig av de vanliga begreppen när det gäller avgränsningen av
vad som är samma sak enligt processrättslig terminologi. Det är inte
möjligt att ta ställning med utgångspunkt i om målen avser samma eller
olika rättsföljder eller i en bedömning av om det är fråga om samma
rättighet. Ett bättre sätt att angripa problemet torde vara att ta ställning
med utgångspunkt i om det är fråga om samma marknadsföring. Det är
inte rimligt att en kärande som förlorar ett mål om förbud i fråga om en
viss marknadsföring där han hävdat att denna är otillbörlig, skulle kun-
na väcka en ny talan om förbud i fråga om samma marknadsföring (mot
samma näringsidkare) men nu hävda att den avser otjänliga produkter.
Det är inte heller rimligt att käranden i det första målet skall, i fråga
om samma marknadsföring, kunna väcka en talan om åläggande att
lämna viss information. Det bör kunna krävas att den som för talan om
en viss marknadsföring tar ställning till samtliga frågor om dess otill-
börlighet och behovet av information. Den bestämmelse om rättskraft i
mål om förbud eller åläggande som har föreslagits i det föregående bör
utformas så att ett sådant resultat uppnås.
Avgörandets rättskraft i förhållande till den mot vilken talan kan riktas
Ett förbud eller åläggande kan riktas inte bara mot näringsidkaren utan 140
också mot en anställd eller någon annan som handlar på näringsidkarens
vägnar. Ett förbud mot marknadsföring som strider mot god marknads- Prop. 1994/95:123
föringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter skall
dessutom kunna meddelas mot var och en som i övrigt väsentligt har
bidragit till marknadsföringen. Lagrådet har påpekat att det inte framgår
klart av lagrådsremissen om det är meningen att rättskraftsregeln - för
det fell en dom rörande ett förbud eller åläggande har meddelats mot
näringsidkaren - skall hindra att ett förbud eller åläggande senare riktas
också mot någon av de övriga personer som kan meddelas ett förbud
eller åläggande. Lagrådet anför att den omständigheten att en annan
person än näringsidkaren utför vissa marknadsföringsåtgärder inte i och
för sig kan anses innebära att dessa åtgärder utgör en annan marknads-
föring än den som näringsidkaren direkt medverkar i. En viss reklam-
kampanj eller saluhållandet av en viss vara får alltså, menar Lagrådet, i
detta sammanhang anses utgöra en och samma marknadsföring oavsett
om marknadsföringsåtgärderna utförs av näringsidkaren själv eller t.ex.
delvis av en reklambyrå. Lagtexten innebär vid sådant förhållande att en
dom mot näringsidkaren hindrar att åtgärder senare vidtas mot någon av
de andra personerna. Lagrådet anför att det kan ifrågasättas om detta är
en lämplig ordning. Lagrådet anför också att bestämmelsen, om det är
meningen att den endast skall avse rättskraftens omfettning på kärande-
sidan, bör formuleras om så att det sägs ut att domen hindrar att en
annan kärande väcker talan enligt bestämmelserna om meddelande av
förbud och åläggande med anledning av marknadsföringen.
Regeringen gör även här bedömningen att en och samma marknads-
föring inte bör bli föremål for upprepade processer, inte minst av pro-
cessekonomiska skäl. Den som avser att väcka talan om ett förbud eller
åläggande bör redan från böijan göra klart för sig vilken personkrets
talan bör riktas mot. Oavsett om talan bifells eller ogillas är nackdelar-
na av att någon av de personer som kan meddelas ett förbud eller åläg-
gande inte har stämts in, och att rättskraften hindrar en ny talan, typiskt
sett mindre än i civilrättsliga mål. I mål om förbud eller åläggande står
själva marknadsföringen mer i fokus än svaranden i målet. Något sub-
jektivt rekvisit som kan leda till att en talan bifells mot en person men
inte mot en annan finns inte i dessa fell. Om en marknadsföring har
förbjudits på grund av en talan mot näringsidkaren och marknadsförin-
gen sedan fortsätter, i regi av t.ex en anställd eller av en reklambyrå,
torde det ske i näringsidkarens intresse och alltså vara fråga om samma
marknadsföring. Den som har begärt förbudet kan därmed ha framgång
med en talan om utdömande av vite mot näringsidkaren. Enligt rege-
ringens mening bör därför rättskraftsregeln vara utformad så att den inte
bara avser rättskraftens omfettning på kärandesidan utan även hindrar
att en ny talan om samma marknadsföring väcks mot någon av de övri-
ga som talan kan riktats mot. Om däremot marknadsföringen av någon
anledning skulle vara att bedöma som en annan marknadsföring än den
som den första förbudstalan rörde, finns det inte några hinder mot en ny
talan om förbud eller åläggande.
Det bör upprepas att en dom avseende förbud eller åläggande enligt
regeringens uppfattning inte bör ha rättskraft i ett senare mål om mark-
nadsstömingsavgift. En talan om förbud eller åläggande mot en närings-
141
idkare skall därför inte heller hindra att en talan väcks om marknads- Prop. 1994/95:123
stömingsavgift mot någon som handlar på näringsidkarens vägnar i
fråga om en marknadsföring som har prövats i ett förbuds- eller åläg-
gandemål.
Omprövning i förbuds- och åläggandemål
Möjligheten till omprövning av ett förbud eller ett åläggande har funnits
i stort sett oförändrad sedan 1970 års lag om illojal marknadsföring
infördes. Det har sin grund i allmänna forvaltningsrättsliga principer,
även om paralleller finns inom t.ex. miljöskyddslagstiftningen. Att det
bör finnas särskilda omprövningsregler på marknadsrättens område har
motiverats med att ett beslut kan behöva ändras på grund av att mark-
nadsförhållandena blivit annorlunda, att nya bevis medför att näringsid-
karen kan bevisa riktigheten av påståenden i marknadsföringen eller,
tvärtom, att det i efterhand framkommit att svaranden lämnat oriktiga
uppgifter i det tidigare målet, vilka lett till att förbudstalan har ogillats
(se bl.a. prop. 1970:57 s. 97 f, 1981/82:165 s. 292 ff och 1988/89:23
s. 116).
Frågan är då om omprövningsinstitutet bör behållas i den nya mark-
nadsföringslagen.
Det har i tidigare lagstiftningsärenden, rörande konkurrensmål, fram-
hållits att man inte bör dra paralleller mellan förutsättningarna för om-
prövning och vad som gäller för ändring av en lagakraftvunnen dom.
Omprövningsinstitutet har ansetts snarare knyta an till motsvarande
ändringsmöjligheter inom vattenrätten, miljöskyddslagstiftningen och
liknande system (se prop. 1981/82:165 s. 224 f och s. 293). Erfaren-
heten visar emellertid att omprövning har begärts endast i ett fåtal fall.
Risken för materiellt oriktiga domar, och därmed behovet av ompröv-
ning, får antas minska genom att det nu införs ett tvåinstansfÖrfarande
för marknadsföringsmål. Till detta skall läggas att möjligheten till om-
prövning typiskt sett innebär en fara för att parterna lägger ner mindre
omsorg vid utformningen av sin talan. Omprövningsinstitutet strider
dessutom mot rättskraftens grundläggande syfte att erbjuda parterna
trygghet och främja processekonomiska intressen. Det kan också näm-
nas att den nya konkurrenslagen saknar regler om omprövning av för-
bud och ålägganden, utom när det gäller företagsförvärv.
Ett avgörandes rättskraft hindrar en senare talan om samma rättsföljd
som grundar sig på samma omständigheter som redan har prövats ge-
nom dom. Den tidigare domen anses även prekludera omständigheter
(rättsfakta) som käranden hade kunnat åberopa men som faktiskt inte
har åberopats i det tidigare målet. Domens preklusionsverkan omfattar
dock inte omständigheter som inträffat efter rättegången. Åberopar
käranden relevanta sådana fakta är en tidigare doms rättskraft inget
hinder mot att samma fråga blir föremål for domstolsprövning på nytt.
Detsamma gäller om det efter rättegången har införts ny lagstiftning,
som har retroaktiv verkan.
142
Ny bevisning bryter inte igenom domens rättskraft. Däremot kan Prop. 1994/95:123
sådana fakta åberopas som grund för resning. Detsamma gäller om det
senare framkommer att en part, ett vittne eller någon annan har lämnat
osanna uppgifter, som kan antas ha inverkat på utgången. Resning kan
också beviljas på grund av omständigheter eller bevis som förelåg vid
tiden för domen och som, om de hade åberopats, sannolikt skulle ha lett
till en annan utgång. För detta krävs dock att parten gör sannolikt att
han inte har kunnat åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller
att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
I det till Lagrådet remitterade förslaget anfördes att, till den del
möjligheten till omprövning motiveras av ändrade förhållanden, torde
en ny talan på sådan grund kunna föras även utan en särbestämmelse
om rätt att påkalla en förnyad prövning av ett tidigare avgörande. I vart
fell sades detta bli fellet om rättegångsbalkens tvistemålsregler görs
direkt tillämpliga på marknadsföringsmål. En ny talan kan då tas upp,
oavsett om de nya omständigheterna leder till en mildring eller en
skärpning av ett tidigare förbud eller åläggande. Också när en talan om
förbud eller åläggande har ogillats kan ingripandet bli föremål för ny
prövning i anledning av senare inträffade omständigheter. Mot den nu
angivna bakgrunden gjordes i lagrådsremissen bedömningen att de
möjligheter till ändring av en tidigare dom som rättskraftens begräns-
ning och reglerna om resning erbjuder utgör tillräckliga garantier för att
allmänna konsument- och näringsidkarintressen inte skall lida allvarliga
förluster på grund av oriktiga domar. Också svarandens rättssäkerhets-
intresse ansågs tillgodosett genom dessa allmängiltiga ändringsprinciper.
Det ansågs därför att det inte fenns anledning att utifrån berörda ända-
målssynpunkter behålla en särskild bestämmelse i marknadsföringslagen
om rätt till omprövning. Övervägandena mynnade ut i att en sådan
bestämmelse inte skulle tas in i den nya marknadsföringslagen.
Lagrådet har haft synpunkter på förslaget i denna del och ifrågasätter
om inte rättskraftsregeln fått för långtgående effekter. Enligt Lagrådet
kan det ifrågasättas om civilprocessrättens regler ger tillräcklig ledning
för bedömande av rättskraftens omfettning hos en dom som med stöd av
marknadsföringslagen förbjuder eller påbjuder en åtgärd eller ogillar ett
yrkande härom. Fråga blir, enligt Lagrådet, också om vad som kommer
att gälla i rättskraftshänseende om man inte bara slopar särbestämmel-
sen om omprövning utan också infor en särskild rättskraftsregel. Enligt
Lagrådet torde det remitterade förslaget begränsa möjligheterna till
omprövning vid ändrade förhållanden i jämförelse med vad som skulle
gälla enligt allmänna principer på området. Enligt Lagrådets mening
skulle det vara av värde att marknadsföringslagen innehåller uttryckliga
regler om möjligheten till omprövning vid ändrade marknadsförhållan-
den.
Regeringen delar Lagrådets uppfettning när det gäller förhållandet
mellan den i lagrådsremissen föreslagna rättskraftsbestämmelsen och
den möjlighet till omprövning vid ändrade förhållanden som finns enligt
rättegångsbalkens bestämmelser. För att inte begränsa möjligheten till
omprövning bör därför, såsom Lagrådet har förordat, en särskild regel 143
om omprövning tas in i den nya marknadsföringslagen. Omprövnings-
regeln bör utformas som ett undantag från bestämmelsen om en allmänt Prop. 1994/95:123
verkande rättskraft och möjliggöra omprövning vid ändrade förhållan-
den. Däremot finns det enligt regeringens mening inget behov av att
behålla den nuvarande marknadsföringslagens regel om omprövning på
grund av "annat särskilt skäl”. I stället får man utnyttja de möjligheter
till resning som finns enligt rättegångsbalkens regler.
Allmänna processrättsliga grundsatser torde innebära att vem som
helst av dem som är taleberättigade kan föra en senare talan om samma
fråga, med åberopande av omständigheter som har inträffat efter av-
görandet, eller ansöka om resning. Detsamma bör gälla också vid en
talan om omprövning med stöd av den nyss föreslagna omprövnings-
regeln. En sådan ordning får också anses stämma bäst överens med de
ändamålsöverväganden som ligger bakom den generella utformningen
av reglerna om talerätt i mål om förbud och åläggande som regeringen
föreslår. Det framstår som självklart att motpart i ett mål där en nä-
ringsidkare på grund av ändrade förhållanden vill få ett förbud eller ett
åläggande mildrat eller upphävt är den som förde talan i det ursprungli-
ga målet. Några särskilda regler för detta behövs inte.
Skyldigheten att underrätta Konsumentombudsmannen när en talan
enligt marknadsföringslagen väcks av någon annan (se avsnitt 9.3) bör
gälla också när en talan om ändring av ett tidigare meddelat förbud eller
åläggande väcks.
I de fall ett förbud eller åläggande har beslutats av Konsumentom-
budsmannen kommer det, som tidigare nämnts (avsnitt 8.1.2), även i
fortsättningen att finnas en möjlighet för denne att ompröva föreläggan-
det. Enligt 27 § förvaltningslagen får nämligen en myndighet ändra ett
beslut om det är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter
eller av annan anledning, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att
det blir till nackdel för någon enskild part.
Regeringens förslag: Mål enligt marknadsföringslagen skall i
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen handläggas enligt
reglerna om tvistemål i rättegångsbalken. Mål om utdömande av
vite som har förelagts med stöd av marknadsföringslagen skall
alltjämt handläggas enligt bestämmelserna i lagen (1985:206)
om viten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Om förfarandet vid Marknadsdomstolen
finns vissa grundläggande bestämmelser i lagen om Marknadsdomstol.
Någon detaljreglering av målhanteringen har inte ansetts behövlig.
Tvärtom utgick man vid inrättandet av Marknadsrådet från att det fanns
klara fördelar med att förfarandet var smidigt och att rådet inte var Prop. 1994/95:123
bundet av ett så strikt regelsystem som rättegångsbalken ansågs utgöra
(prop. 1970:57 s. 167). Handläggningen förutsattes dock ske i rätte-
gångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer.
Dessa uttalanden ligger alltjämt till grund for rättegångsordningen i
Marknadsdomstolen. Lagens regler om handläggningen avser ett fåtal
frågor, såsom rörande en ansökans form och innehåll, organisations-
medverkan, möjligheten att meddela dom och interimistiskt beslut utan
sammanträde, vissa bevisfrågor samt delgivning av handlingar. I övrigt
är domstolen hänvisad till att själv utforma förfarandet, med möjlighet
till analogislut från rättegångsbalken.
Den nuvarande ordningen har inte utsatts för någon allvarligare kri-
tik. Systemet tycks ha fungerat väl. Det kan dock inte bortses från att
handläggningsreglema och de nyss nämnda förarbetsuttalandena utgår
från en prövningsinstans där det judiciella inslaget förutsattes bli betyd-
ligt mindre framträdande än det som präglar dagens marknadsrättspro-
cesser. Ursprunget av administrativt förvaltningsförfarande ger sig till
känna genom bl.a. avsaknaden av rättegångskostnadsregler, möjligheten
till omprövning och den i många avseenden formlösa handläggningen.
En anpassning till rättegångsbalkens regler om omröstning skedde
först den 1 januari 1987 (SFS 1986:1158) och ända fram till den 1 juli
1993 användes i domstolen beteckningarna ärende och beslut i stället för
mål och dom. Den fria handläggningsformen innebär att det saknas
klara principer i frågor som intervention, kumulation och bestämmandet
av processföremålet samt i flera bevisfrågor.
Marknadsdomstolens verksamhet i mål enligt marknadsföringslagen
och andra marknadsrättsliga lagar utgörs av rättstillämpning. Domstolen
har en rättskipande funktion av väsentligen samma natur som domstolar
i allmänhet, om än inom ett speciellt rättsområde. Den judiciella fram-
toningen kommer snarare att öka än minska med den nya marknadsfö-
ringslagen. Detta talar för att man formellt närmar handläggningsregler-
na i marknadsföringsmålen till dem som gäller för rättegångar i allmän-
het. Med förslaget till ny marknadsföringslag kommer vidare instans-
ordningen i marknadsföringsmål att ändras (se avsnitt 9.1). Stockholms
tingsrätt blir första instans i mål om förbud, åläggande, marknadsstör-
ningsavgift och skadestånd. Det framstår i sådant fell som naturligt att
rättegångsbalken blir omedelbart tillämplig på förfarandet, om inte
sakliga skäl talar mot detta. Mål om utdömande av vite som har före-
lagts med stöd av marknadsföringslagen bör som framgått även fortsätt-
ningsvis handläggas i allmän domstol enligt reglerna i lagen (1985:206)
om viten.
En övergång till en direkt tillämpning av rättegångsbalken innebär att
talan skall väckas genom stämning och att ett tydligare krav på ansök-
ningens innehåll kommer att gälla. Vidare gäller bestämmelserna i 17
kap. 3 § rättegångsbalken om att domstolen inte får döma över annat
eller mer än det som part i behörig ordning har yrkat, att rätten i förlik-
ningsbara mål är bunden av de materialla grunder, rättsfekta, som en
part har åberopat och att rätten i indispositiva mål har en friare ställning 145
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
till de omständigheter som kan påverka prövningen av den väckta talan Prop. 1994/95:123
(jfr avsnitt 9.5.2).
En direkt tillämpning av rättegångsbalkens regler innebär också att
handläggningen klart delas upp på förberedelse och huvudförhandling.
Detta kan inte ses som någon nackdel. Behovet att hålla förberedelse
kan inte typiskt sett antas vara mindre i marknadsföringsmål än i rätte-
gångar i allmänhet. Att förberedelse görs obligatorisk hindrar inte en
snabb, billig och enkel handläggning eftersom rättegångsbalken tillåter
att mål avgörs utan huvudförhandling eller vid förenklad huvudförhand-
ling i direkt anslutning till förberedelsen. Det är också positivt att förbe-
redelsens syfte och domstolens roll i rättegången tydliggörs (se 42 kap.
6 och 8 §§ rättegångsbalken). Rättegångsbalkens bestämmelser om hur
förberedelsen skall utformas och hur det skall gå till vid huvudförhand-
ling bör inte kännas främmande för dem som uppträder vid Marknads-
domstolen eller domstolens ledamöter. Det bör härvid betonas att rätte-
gångsbalkens förfaranderegler ger stort utrymme for en sådan flexibel
handläggning av mål med skiftande karaktär och komplexitet, som är
särskilt värdefull inom marknad srätten. Regeringen hyser därför inga
farhågor för att en direkt bundenhet till balkens regelsystem kommer att
leda till mer tids- och kostnadskrävande marknadsföringsprocesser
jämfört med dagens förhållanden.
När det gäller offentlighet och ordning samt omröstning finns redan i
dag bestämmelser som innebär att rättegångsbalkens regler gäller.
Också i fråga om protokoll torde en övergång till rättegångsbalkens
regler kunna ske problemfritt. I ärenden enligt 1 § lagen om Marknads-
domstol gäller enligt instruktionen för marknadsdomstolen redan i dag
protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Det
torde inte heller innebära några problem att göra reglerna om straff, vite
och hämtning i 9 kap. rättegångsbalken och om frister och laga förfall i
32 kap. rättegångsbalken, tillämpliga på förfarandet enligt marknadsfö-
ringslagen.
Enligt rättegångsbalken kan endast fysisk person vara ombud för part.
Här ligger en skillnad jämfört med den administrativa förvaltningspro-
cessen. Någon anledning att i detta hänseende göra undantag för mark-
nadsföringsmål kan inte sägas föreligga. Rättegångsbalkens regler bör
således också i detta avseende kunna gälla fullt ut i mål enligt mark-
nadsföringslagen .
Kumulation, ändring av talan och litispendens är exempel på frågor
som kan ge upphov till svårlösta processuella problem i vanliga rätte-
gångar. Dessa spörsmål kan dyka upp även i ett marknadsföringsmål.
Häri ligger emellertid inget nytt. Också med nuvarande processordning
kan Marknadsdomstolen tvingas ta ställning i en sådan fråga. Att dom-
stolen i sin bedömning skall utgå från bestämda rättsregler främjar en
låst och förutsebar rättstillämpning.
I 19 § lagen om Marknadsdomstol anges att en dom skall innehålla
de skäl som domen grundas på. Marknadsdomstolen utformar redan i
dag sina avgöranden i stort enligt de anvisningar som gäller för domar
och beslut i allmänhet. Att rättegångsbalkens regler som på denna punkt
ställer något högre krav skall gälla, innebär därför ingen större nyhet.
146
Beträffande delgivning av handlingar i mål som handläggs vid Mark- Prop. 1994/95:123
nadsdomstolen finns bestämmelser i 20 § lagen om Marknadsdomstol.
Regeln innehåller de speciella föreskrifterna, att dom och beslut alltid
skall delges och att delgivning av domar och beslut som innefattar
vitesföreläggande inte får ske enligt 12 § delgivningslagen (dvs. med
annan än den som söks), om det inte finns anledning anta att den sökte
avvikit eller på annat sätt håller sig undan. I rättegångar i allmänhet
underrättas parterna genom att en kopia av domen eller ett slutligt
beslut sänds till dem i vanligt brev. Självklart finns det dock inget som
hindrar att delgivning används, om domen eller beslutet innehåller ett
vitesföreläggande. Det är i regel nödvändigt för att vitet senare skall
kunna dömas ut, om föreläggandet inte följs. Enligt regeringens mening
saknas skäl att just i marknadsföringsmål begränsa möjligheterna att
använda 12 § delgivningslagen, när förutsättningarna för sådan s.k.
surrogatdelgivning är uppfyllda eller att föreskriva att domar och beslut
alltid skall delges. Tvärtom bör de regler som gäller för tvistemål i
allmänhet kunna gälla också i dessa mål.
I rättegångsbalken finns bestämmelser om möjligheterna att föra
fastställelsetalan. Enligt 13 kap. 2 § RB får talan huruvida visst rätts-
förhållande består eller inte består tas upp till prövning endast om det
råder ovisshet om rättsförhållandet och ovissheten länder käranden till
förfång. Så som bestämmelsen är utformad torde den inte gå att lägga
till grund för en fastställelsetalan enligt marknadsföringslagen, med
undantag för talan som avser att fastställa om skadeståndsskyldighet i
sig föreligger eller inte. Förbuds-, åläggande- och avgiftsfrågor kan
inte anses röra något rättsförhållande mellan två eller flera parter i den
berörda paragrafens mening.
Det har tidigare övervägts att införa en möjlighet för näringsidkare
eller Konsumentombudsmannen att väcka talan för att få fastställt huru-
vida en viss vidtagen eller planerad marknadsföring strider mot någon
bestämmelse i marknadsföringslagen. Tanken på en sådan reform har
emellertid avvisats av både principiella och praktiska skäl (se bl.a.
prop. 1984/85:213 s. 60 f). Regeringen ser ingen anledning att i detta
lagstiftningsärende frångå denna bedömning. I sammanhanget bör dock
påpekas att Konsumentombudsmannen enligt regeringens förslag kom-
mer att kunna föra en förbuds- eller åläggandetalan, utan att yrka vite.
Det blir dessutom även i fortsättningen möjligt för en näringsidkare att
föra talan om mildring eller upphävande av ett tidigare förbud, om talan
grundas på ändrade förhållanden. Båda dessa former av talan uppvisar
likheter med en ren fastställelsetalan.
En översiktlig och allmän genomgång av rättegångsbalkens regelsys-
tem ger alltså ingen anledning till oro för att en direkt tillämpning av
balkens bestämmelser försämrar möjligheterna till en effektiv och ända-
målsenlig handläggning av marknadsfÖringsprocesser. Tvärtom ger en
sådan reformåtgärd goda förutsättningar för domstolarna att avgöra
målen på ett så snabbt, billigt och enkelt sätt som möjligt, med bibehål-
lande av högt ställda rättssäkerhetskrav. De fall där det är nödvändigt
att i marknadsföringslagen ta in bestämmelser som avviker från eller 147
fyller ut rättegångsbalkens regler behandlas särskilt. I det föregående
har behandlats bl.a frågor om interimistiska beslut (avsnitt 8.1.1), kvar- Prop. 1994/95:123
stad (avsnitt 8.2.1), säkerhetsåtgärder i fråga om utplånande av vilsele-
dande framställningar (avsnitt 8.4), forumfrågor (avsnitt 9.1), talerätt
(avsnitt 9.3) och rättskraft (avsnitt 9.4). I det följande tas också upp
frågor om intervention (avsnitt 9.5.3), vissa bevisfrågor (avsnitt 9.5.4)
och rättegångskostnader (avsnitt 9.6). Närmast behandlas frågan om de
indispositiva eller dispositiva tvistemålsreglema skall tillämpas i mark-
nadsföringsmålen.
Regeringens förslag: Mål enligt marknadsföringslagen skall
handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning om saken inte är tillåten. Beträffande talan om skade-
stånd skall dock bestämmelserna om dispositiva (förliknings-
bara) tvistemål gälla.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag när
det gäller mål i vilka Konsumentombudsmannen för talan som part.
Däremot föreslår utredningen att mål om förbud eller åläggande med
enskild part som kärande skall betraktas som dispositiva mål.
Remissinstanserna är till övervägande del negativa till förslaget att
mål om förbud eller åläggande i vissa fall skall kunna handläggas enligt
rättegångsbalkens regler för dispositiva mål. Marknadsdomstolen menar
att uppdelningen i dispositiva och indispositiva mål inte passar för
marknadsföringsmålen. Domstolen saknar en närmare analys av förut-
sättningarna för och konsekvenserna av förslaget i denna del. Vidare
anför domstolen att den dominerande delen av marknadsföringsmålen är
sådana att de angår ett allmänt intresse varför det skulle vara olämpligt
att grunda domstolens avgörande på parternas dispositioner i sådana
fäll. Domstolen har också invändningar mot att skiljenämnd enligt
utredningens förslag kommer att anförtros sådan myndighetskompetens
som att utfärda förbud av offentligrättslig karaktär vid offentligrättsligt
vite. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Läke-
medelsindustriföreningen, Bilindustriföreningen och Swedma anser att
möjligheten for en skiljenämnd att tillämpa marknadsföringslagen bör
analyseras och finner det vara en tveksam nyordning att en myndig-
hetsuppgift anförtros en skiljenämnd. Svenska Föreningen för Industri-
ellt Rättsskydd säger sig inte heller stödja förslaget i vad det öppnar för
ett skiljeförfarande som tvistlösningsmodell utanför det begränsade
området för bestämmande av skadestånd som kan komma att finnas.
Sveriges Advokatsamfund ställer sig frågande till om den föreslagna
uppdelningen i dispositiva och indispositiva mål är lämplig och i prakti-
ken genomförbar när det gäller en lagstiftning med så påtagliga offent-
ligrättsliga förtecken. I vart fäll synes det enligt advokatsamfundet
befogat att i det fortsatta lagstiftningsarbetet ytterligare överväga konse-
148
kvensema av den föreslagna processordningen och olikheterna vid Prop. 1994/95:123
handläggning av mål där Konsumentombudsmannen för talan respektive
i mål mellan privata parter. Grupptalanutredningen är ense med utred-
ningen om att mål om marknadsstömingsavgift bör vara indispositiva,
men ifrågasätter förslaget att i övrigt göra skillnad på mål där Konsu-
mentombudsmannen för talan och andra mål.
Skälen för regeringens förslag: I dag uppvisar processen i Mark-
nadsdomstolen likheter med rättegången i ett indispositivt tvistemål.
Domstolen anses bunden av den ram som käranden genom sitt yrkande
dragit upp men inte av ett medgivande från den mot vilken en talan om
förbud riktas. Detta framgår av departementschefens uttalande i prop.
1970:57 (s. 91) avseende Marknadsrådets förfaranderegler. Marknads-
rådet, och senare domstolen, kan alltså inte gå utanför det som omfattas
av ansökningen. Däremot är domstolen oförhindrad att ge ett förbud
eller ett åläggande ett annat innehåll än som yrkats, så länge sanktionen
rör det förfarande som domstolen har att pröva.
Marknadsföringsutredningens förslag att rättegångsbalkens regler för
dispositiva tvistemål skall gälla i vissa mål mellan enskilda näringsid-
kare grundar sig på överväganden av i huvudsak processekonomisk
natur. Utredningen menar också att det förhållandet att parterna dis-
ponerar över processen i så stor utsträckning som möjligt inverkar
positivt på utvecklingen av etiska regler inom näringslivet och på det
s.k. egenåtgärdssystemet. I fell där Konsumentombudsmannen för talan
föreslår dock utredningen, mot bakgrund av de regler om rättegångs-
kostnader som man har stannat för, att reglerna för indispositiva tviste-
mål skall gälla.
De mål där det enligt utredningens förslag skulle bli fråga om att
tillämpa dispositiva tvistemålsregler är - förutom mål om skadestånd -
forbud och åläggande där annan än Konsumentombudsmannen är käran-
de. Som har nämnts är mål om förbud eller åläggande i dag närmast att
jämföra med rättegången i indispositiva tvistemål. Om en förbuds- eller
åläggandeprocess behandlas som ett dispositivt tvistemål, innebär det att
domstolen vid sin prövning av saken är bunden av de omständigheter
(rättsfekta) som parterna åberopar som grund för sin talan och av even-
tuella eftergifter och medgivanden som görs. Rättens ansvar för be-
visning och utredning i målet begränsas och möjligheten för parterna att
åberopa nya bevis eller omständigheter i högre rätt inskränks. Vidare
kan en part som uteblir från ett sammanträde drabbas av tredskodom.
Innebörden av detta kan sammanfattningsvis sägas vara att parterna
helt och hållet disponerar över processen och att ansvaret för att tviste-
frågorna blir så allsidigt och fullständigt belysta som möjligt läggs på
parterna och endast till mycket ringa del på domstolen. Detta är en
naturlig utgångspunkt när processen rör parternas privata rättsförhållan-
den. I en rättegång om förbud eller åläggande ser emellertid bilden
annorlunda ut. En sådan process är inte inriktad på att slita en privat
tvist mellan två stridande parter. Rättegången gäller i stället att pröva
om ett visst förfärande står i strid mot bestämmelser som har till ända-
mål att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen. Enligt
regeringens mening kan det inte överlåtas på parterna att fullt ut dis-
149
ponera över en sådan process. Detta gäller i särskilt hög grad när do- Prop. 1994/95:123
men, som regeringen föreslår, får rättskraft mot samtliga som kunnat
föra talan i målet som kärandeparter.
En annan sak är att den som gjort sig skyldig till överträdelsen kan
åta sig gentemot käranden att upphöra med sin marknadsföring eller att
käranden kan återkalla talan på grund av en ekonomisk uppgörelse med
svaranden. Sådana åtaganden eller uppgörelser har ingen inverkan på
frågan om överträdelsen bör föranleda en dom om förbud eller åläggan-
de, med de verkningar en sådan dom har.
Slutsatsen av detta resonemang är att talan om förbud eller åläggande
bör handläggas som mål där förlikning om saken inte är tillåten, oavsett
vem som är kärande. Detta får, som har framgått, betydelse för parter-
nas möjligheter att disponera över processen och för rättens eget ut-
redningsansvar. I vilken mån domstolen bör verka för att berika pro-
cessmaterialet måste avgöras med hänsyn till förhållandena i vaije
enskilt mål. Allmänt kan sägas att omfattningen av utredningsansvaret
får bero på allmänintressets styrka i förhållande till sakens beskaffenhet.
Att ett mål är indispositivt innebär inte att parterna fråntas ansvaret får
målets utredning. Tvärtom vilar det i första hand på dessa att se till att
allt relevant material blir tillgängligt för domstolen. Rättens agerande
bör därför i de allra flesta fell kunna inskränka sig till att göra behöv-
liga kompletteringar av processmaterialet. Det bör endast i sällsynta
undantagsfall, när allmänintresset får anses väga särskilt tungt eller när
någon särskild omständighet föranleder det, komma i fråga att dom-
stolen efterforskar helt nya bevis eller omständigheter som inte tidigare
berörts i målet.
Att ett mål är indispositivt innebär att kärandens talan förfaller, om
han inte infinner sig till ett sammanträde. I konkurrenslagen har införts
en särskild bestämmelse som anger att om Konkurrensverket för talan
som part, gäller i fråga om föreläggande for part och parts utevaro vad
som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare. Konkurrensverket
riskerar därför ingen annan sanktion än kostnadsansvar, om myndig-
heten uteblir från ett sammanträde. Det framstår som lämpligt att sam-
ma ordning gäller för Konsumentombudsmannen i mål enligt marknads-
föringslagen.
Genom den nya marknadsföringslag som regeringen föreslår kommer
marknadsstömingsavgift att ersätta straff som direktverkande sanktion.
En sådan talan kommer att föras vid Stockholms tingsrätt och Mark-
nadsdomstolen. Utredningen föreslår att en talan om marknadsstömings-
avgift handläggs enligt reglerna för indispositiva tvistemål och anför
bl.a. att avgifter inom området för konkurrensrätten handläggs i den
ordningen. Regeringen delar utredningens bedömning.
Som regeringen har föreslagit i det föregående (avsnitt 9.1) skall
skadeståndsmål enligt huvudregeln handläggas enligt samma instansord-
ning som gäller övriga marknadsföringsmål. Syftet är att den marknads-
rättsliga domstolsprövningen så långt det är möjligt koncentreras till två
domstolar - Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen - och att
genom kumulation av olika måltyper kunna få samtliga konsekvenser av 150
ett lagstridigt handlande avgjort så billigt och så snabbt som möjligt. Att
skadeståndsprocesser är dispositiva innebär inget hinder för en gemen- Prop. 1994/95:123
sam handläggning vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
med andra mål enligt marknadsföringslagen. Själva förfarandets yttre
förlopp får då, som i andra s.k. blandade mål, följa reglerna om indi-
spositiva mål, medan domstolen i fråga om processmaterialet är bunden
av parternas dispositioner i skadestånd sfrågan.
Som redan har nämnts föreslås ingen förändring när det gäller hand-
läggningen av mål om utdömande av vite. Dessa skall liksom nu hand-
läggas i den ordning som gäller för bötesbrottmål (8 § lagen om viten).
Regeringens förslag: En uttrycklig regel om rätt for den som
har talerätt i mål om förbud och åläggande att intervenera enligt
14 kap. rättegångsbalken tas in i marknadsföringslagen. Orga-
nisationsmedverkan tas bort som ett särskilt processuellt institut.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att organisationsmedver-
kan skall bibehållas vid sidan av möjligheten till intervention enligt
rättegångsbalken.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser uttalar sig i
denna del. Grupptalanutredningen anser att det noga bör övervägas om
det finns skäl att ha särskilda medverkansregler vid sidan av rättegångs-
balkens regler om ordinär intervention.
Skälen för regeringens förslag: 13 a § lagen om marknadsdomstol
innehåller föreskrifter om s.k. organisationsmedverkan. Bestämmelsen
innebär, såvitt avser mål om förbud och åläggande enligt marknadsfö-
ringslagen att en sammanslutning av näringsidkare som gör sannolikt att
utgången i målet kan ha betydande intresse för dess medlemmar kan
tillåtas att, vid sidan av en enskild part, medverka i förfarandet och
därvid åberopa bevisning. Den part på vars sida medverkan skall ske,
kan motsätta sig att detta sker.
Regler om organisationsmedverkan i marknadsforingsprocessen inför-
des år 1986 och avsåg att tillgodose ett berättigat önskemål om att
företag som inte har partsställning i ett visst mål ändå genom sin orga-
nisation skulle ges möjlighet att komma till tals i principiellt viktiga
frågor eller i tvister som gäller större ekonomiska värden (se prop.
1984/85:213 s. 56 ff och 82 fl). Motiven for reformåtgärden får alltjämt
anses bärande.
Frågan är dock hur detta medverkansinstitut förhåller sig till rätte-
gångsbalkens regler om intervention när nu rättegångsbalkens regler
generellt blir tillämpliga på marknadsföringsmål. Enligt 14 kap. 9 §
rättegångsbalken får den, som visar sannolika skäl för att saken rör hans
rätt, delta som intervenient i rättegången. Vad som närmare skall förstås
med att saken rör någons rätt har diskuterats utförligt i den juridiska
151
litteraturen (se Fitger, Kommentaren till Rättegångsbalken s. 14:22 ff Prop. 1994/95:123
med där anförd litteratur).
I förarbetena till rättegångsbalken sägs att det materiella rättsförhål-
lande, som är rättegångens föremål, skall ha betydelse för tredje mans
rättsställning (se NJA II 1943 s. 178). Ett typexempel på när interven-
tion brukar tillåtas i praxis är det fallet att tredje man träffas av rätts-
kraften hos en dom i målet, utan att parterna hade kunnat uppnå samma
resultat genom en civilrättslig disposition. Till samma interventions-
grundande kategori - de s.k. rättskraftsfällen - är att hänföra måltyper
där en dom har rättskraftsverkan mot tredje man, t.ex. talan om klander
av bolagsstämmobeslut. I kungörelsemål, där domen har rättskraft mot
alla, anses dock inte intervention möjlig. Detta beror på att sakägare
ändå behandlas som parter.
Det kan knappast sägas att tredje man berörs av ett mål om förbud
eller åläggande på så sätt att utgången av målet har betydelse för hans
rättsställning. Härav följer att 14 kap. 9 § rättegångsbalken inte skulle
kunna medge intervention i förbuds- och åläggandemålen. Å andra
sidan skall enligt regeringens förslag en dom i sådana mål gälla mot
samtliga som hade kunnat föra talan som kärande i målet. Dessa mål får
därför anses ligga så nära de s.k. rättskraftsfällen, att det motiverar att
en tredje man som är taleberättigad tillåts att intervenera. För dem som
intervenerar på kärandesidan innebär detta ett alternativ till att behöva
väcka talan genom stämning, vilket är något omständligare. Det bör
därför i marknadsföringslagen införas en föreskrift som uttryckligen
anger att de som är taleberättigade i mål om förbud eller åläggande
också har rätt att intervenera enligt 14 kap. rättegångsbalken. Interven-
tion enligt rättegångsbalken sker på ena partens sida, men den som
intervenerar kan fritt övergå till motsidan. Härav följer också att - även
om rätten att intervenera är knuten till rätten att väcka talan om förbud
eller åläggande - intervention enligt den föreslagna regeln kan ske såväl
på kärandesidan som på svarandesidan.
Näringsidkarorganistioner kommer alltid att ha talerätt i förbuds- och
åläggandeffågor. En sådan sammanslutning skall också, enligt vad som
nu föreslagits, kunna intervenera i rättegången, om talan har väckts av
någon annan. Mot denna bakgrund saknas det ett praktiskt behov av
särskilda regler om organisationsmedverkan i marknadsföringsmål.
Det bör framhållas att den föreslagna regeln innebär en utvidgning av
rätten att delta i mål om förbud eller åläggande jämfört med dagens
regler om organisationsmedverkan genom att kretsen av berättigade
utvidgas till alla som har talerätt i dessa mål och genom att kravet på att
en organisation som vill medverka skall visa att utgången i målet kan ha
ett betydande intresse för medlemmarna försvinner.
För mål om marknadsstömingsavgift eller skadestånd finns inte något
behov av några särskilda medverkansregler utöver vad som gäller enligt
rättegångsbalken om intervention.
152
Prop. 1994/95:123
Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om bevisning
skall gälla utan inskränkningar i mål enligt marknadsföringsla-
gen. Några särskilda regler om bevisbörda eller om möjlighet
för rätten att förelägga svaranden att omedelbart inkomma med
bevisning införs inte.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det i en ny marknads-
föringslag införs dels en bestämmelse om omvänd bevisbörda och dels
en föreskrift om att rätten på yrkande av part får förelägga svaranden
att omedelbart inkomma med bevisning som avser riktigheten av fram-
ställningar om sakförhållanden.
Remissinstanserna: De få remissinstanser som behandlar frågan om
föreläggande att inge bevisning är positiva till utredningens förslag.
Konsumentverket och Företagarnas Riksorganisation menar att den
föreslagna regeln tydliggör den praxis som gäller.
Omvänd bevisbörda
De marknadsrättsliga lagarna innehåller endast i ringa omfattning be-
stämmelser om bevisfrågor. Det har i stort överlämnats till Marknads-
domstolen att själv utforma de bevisregler som bör gälla. En övergång
till rättegångsbalken innebär så till vida en förändring, att systemet blir
mer fixerat. Å andra sidan torde Marknadsdomstolen i de allra flesta
frågor redan i dag tillämpa rättegångsbalkens bevisregler analogt. Nå-
gon påtaglig skillnad i detta hänseende kommer därför den nya mark-
nadsföringslagen sannolikt inte att medföra.
Marknadsföringsutredningen föreslår att det i marknadsföringslagen
införs en bestämmelse om s.k. omvänd bevisbörda beträffande veder-
häftighetskravet när det gäller sakuppgifter i marknadsföringen. Prin-
cipen om omvänd bevisbörda i detta fell är allmänt accepterad och väl
förankrad i praxis. Den har inte skapat några tillämpningsproblem eller
lett till stötande eller annars obilliga rättsföljder för svaranden. Något
krav på att principen bör överges har inte framställts, varken i detta
lagstiftningsärende eller i övrigt. Den omvända bevisbördan synes också
ha vunnit internationell anslutning, vilket framgår av bl.a. EG:s direktiv
(84/450/EEG) om vilseledande reklam.
Det förekommer mer sällan att det i svensk lagtext uttryckligen anges
vem av två tvistande parter som har bevisbördan för ett visst rekvisit
(rättsfektum) i en materiell lagregel. Många bevisbördeproblem är
invecklade och inte lämpade för en enkel anvisning i lagen. Frågorna
avgörs bättre av de rättstillämpande organen. Några sådana problem kan
visserligen inte sägas föreligga när det gäller den här berörda bevis-
bördeprincipen. Det är alldeles klart på vem bevisskyldigheten vilar. 153
Det finns emellertid en rad andra bevisffågor som kan uppkomma i en
tvistemålsprocess och som inte är reglerade i lag. Att i en sådan situa- Prop. 1994/95:123
tion lagreglera en enda bevisregel, som dessutom är så oomtvistad och
väl etablerad som i detta fell, kan leda till svårigheter och framstår som
onödigt. Utredningens forslag bör därför inte genomföras.
Föreläggande om bevisning
Marknadsföringsutredningen föreslår en särskild regel som ger rätten en
möjlighet att på yrkande av part förelägga svaranden att omedelbart
inkomma med bevisning som avser riktigheten av framställningar om
sakförhållanden. Syftet med bestämmelsen är främst att sätta press på
svaranden att verksamt bidra till utredningen på ett tidigt stadium av
rättegången när käranden framställt yrkande om ett interimistiskt beslut.
Enligt rättegångsbalken skall svaranden i sitt svaromål ange bl.a. den
bevisning han åberopar och vad som skall styrkas med vaije bevis (42
kap. 7 § första stycket 4 rättegångsbalken). Brister svaranden i detta
hänseende kan rätten förelägga honom att komplettera sina uppgifter.
Vägrar svaranden att svara på frågor eller att fullgöra något i rättegång-
en skall rätten med hänsyn till allt som förekommit pröva vilken verkan
som bevis svarandens underlåtenhet skall ges (35 kap. 4 § rättegångs-
balken). Mot bakgrund av detta framstår en regel av den typ utredning-
en föreslår som onödig.
I 18 § andra stycket lagen om Marknadsdomstol sägs att en part eller
en organisation som medverkar i rättegången får föreläggas vid vite att
tillhandahålla domstolen handling, varuprov eller liknande som kan ha
betydelse i målet. I bestämmelsen sägs vidare att detta inte innebär
någon skyldighet att röja företagshemligheter av teknisk natur. Vad som
i dag gäller i marknadsföringsprocessen skiljer sig i några avseenden
från rättegångsbalkens regler om skriftliga bevis och syn. Enligt rätte-
gångsbalken gäller att den som innehar skriftlig handling eller föremål,
som kan antas ha betydelse som bevis, är skyldig att förete handlingen
för rätten eller att tillhandahålla föremålet för syn (38 kap. 2 § respekti-
ve 39 kap. 5 § rättegångsbalken). Den personkrets som kan bli föremål
för en åtgärd enligt rättegångsbalken är alltså betydligt vidare än den
som anges i 18 § lagen om Marknadsdomstol. En annan olikhet gäller
skyddet för yrkeshemligheter. Medan skyldigheten att göra handlingar
och föremål tillgängliga för Marknadsdomstolen inte omfattar företags-
hemligheter av teknisk art sägs i rättegångsbalken att vederbörande har
rätt att vägra tillhandhålla handlingar och föremål varigenom yrkeshem-
lighet skulle uppenbaras, om det inte förekommer synnerlig anledning.
Det kan nämnas att motiven till rättegångsbalken hänvisar till den dåva-
rande lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,
när det gäller att bestämma omfattningen av begreppet yrkeshemlighet
(se NJA II 1943 s. 472). Numera finns motsvarande bestämmelser i
lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter.
De skillnader som finns mellan nu gällande ordning och rättegångs-
balkens regler kan inte anses motivera en särskild regel för marknads-
föringsmålen när det gäller skyldigheten för part eller annan att förete
154
skriftliga handlingar eller tillhandahålla föremål för syn. Rättegångs- Prop. 1994/95:123
balkens regler gäller för övrigt redan i dag i mål om skadestånd enligt
marknadsföringslagen.
Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om rättegångs-
kostnader i tvistemål skall gälla. När Konsumentombudsmannen
för talan i mål om marknadsstömingsavgift skall dock reglerna
om rättegångskostnader i brottmål gälla.
En särskild regel som ger rätten möjlighet att i mål om för-
bud eller åläggande låta var och en av parterna svara för sina
rättegångskostnader införs.
Utredningens förslag innebär att 18 kap. rättegångsbalken görs
tillämplig i mål enligt marknadsföringslagen. Utredningen föreslår
därutöver en särskild bestämmelse om kostnadsansvar för en samman-
slutning som medverkar enligt den särskilda bestämmelsen om organisa-
tionsmedverkan.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Från en del håll mot-
tas förslaget positivt medan andra menar att förslaget hindrar enskilda
näringsidkare och konsumentorganisationer från att föra talan enligt
marknadsföringslagen. Tidningsutgivareföreningen och Svenska Före-
ningen för Industriellt Rättsskydd anser att förslaget är logiskt respektive
tillbörligt. Sveriges Konsumentråd avstyrker förslaget och anför att det
torde vara avskräckande för konsumentorganisationer som för talan mot
näringsidkare. Kooperativa förbundet menar att en olägenhet med för-
slaget är att konsumentorganisationerna kommer att ställas inför ett stort
hinder mot att anhängiggöra processer mot större företag genom att de
riskerar att fa betala rättegångskostnaderna i de fall då de förlorar må-
let. Marknadsdomstolen menar att förslaget vad avser rättegångskost-
nadsreglema torde innebära att mindre näringsidkare och vissa samman-
slutningar av konsumenter inte kommer att ha råd att ta risken med en
talan enligt lagen och därför i praktiken mister möjligheten att föra
talan. Marknadsdomstolen påpekar att detta förhållande inte berörs av
utredningen som endast framhåller fördelarna med den föreslagna pri-
mära talerätten för enskilda parter. Marknadsdomstolen anser bl.a.
också att förslaget framstår som föga konsekvent eftersom tappande part
mot Konsumentombudsmannen inte föreslås ha att bära ansvar för
Konsumentombudsmannens kostnader för rättegången. Sveriges Industri-
förbund och Grossistförbundet Svensk Handel skulle helst se att en
fördelning av rättegångskostnaderna vore möjlig i mål med näringsid-
kare eller organisation som kärande, även om det är fråga om en indi-
spositiv process, verdandi avstyrker utredningens förslag med bl.a.
motiveringen att det innebär en försämring av konsumenternas möjlig-
heter att själva ta till vara sina intressen.
155
Skälen för regeringens förslag: Det marknadsrättsliga regelsystemet Prop. 1994/95:123
saknar särskilda kostnadsbestämmelser, om man undantar 18 § lagen
om Marknadsdomstol som reglerar hur kostnadsansvaret för vittneser-
sättning skall fördelas mellan parterna. I mål enligt den nya konkurrens-
lagen gäller rättegångsbalkens kostnadsbestämmelser (se prop.
1992/93:56, s. 116).
Frågan om kostnadsansvaret i marknadsföringsmål har varit föremål
för överväganden alltsedan tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. I förarbetena till den lagen uttalar departementschefen
(prop. 1970:57 s. 169) att han inte anser att det finns anledning att
avvika från den inom förvaltningsrättsskipningen allmänt gällande prin-
cipen att enskild part själv skall bära sina kostnader. Samma slutsats
kom Lagutskottet till när den behandlade en motion som gällde frågan
om att införa av rätt till ersättning för rättegångskostnader i Marknads-
domstolen (bet. 1983/84:LU31). Utskottet hänvisade dels till att det i ett
ärende i Marknadsdomstolen som regel inte föreligger skäl av samma
sociala karaktär för kostnadsersättning som i t.ex. ett brottmål och dels
till att en sådan reform skulle kunna föra med sig inte obetydliga kost-
nader för staten. Regeringen behandlade samma fråga i prop.
1984/85:213 och konstaterade att frågan fick aktualiseras i ett vidare
sammanhang (prop. s. 66). Kostnadsansvaret berörs också kort i för-
arbetena till produktsäkerhetslagen (se prop. 1988/89:23 s. 67), med
samma utgång i sak.
När rättegångsbalken görs direkt tillämplig i marknadsföringsmål
måste man uttryckligen ta ställning till på vilket sätt rättegångskostnads-
ansvaret skall fördelas mellan parterna. Särskilt gäller detta om man
antar att den modell som väljs kommer att bli normgivande för mark-
nadsrätten i övrigt. Övervägandena bör utgå från att ansvarsreglema
skall medverka till att såväl underlätta tillkomsten av berättigade dom-
stolsprocesser som att försvåra eller avskräcka från obefogade rätte-
gångar. Kostnadsfördelningen måste dessutom bestämmas med beaktan-
de av de förhållanden som föranleder processandet och de ändamål som
rättegången avser att tillgodose. Också statsfinansiella konsekvenser
måste självklart vägas in när man tar ställning till en reform av denna
art.
En följd av de förändringar på det processuella planet som nu före-
slås är att det blir lättare för enskilda näringsidkare och organisationer
att väcka talan vid överträdelser av bestämmelserna om otillbörlig
marknadsföring och informationsskyldighet. Därigenom skapas bättre
förutsättningar för Konsumentombudsmannen att ägna mer tid och
resurser åt prejudiciellt viktiga och för konsumentintresset särskilt vä-
sentliga ärenden. Mål som rör mindre allvarliga regelbrott, men där en
sanktion ändå framstår som påkallad från allmänna konsument- och
näringsidkarsynpunkter, skall förhoppningsvis i högre grad foras av
enskilda näringsidkare eller organisationer.
Mot bakgrund av ett de förändringar av handläggningsformer m.m. i
marknadsföringsmål som regeringen föreslår i detta lagstiftningsärende
innebär att rättegångsbalkens tvistemålsregler skall tillämpas framstår 156
det som naturligt att reglerna för rättegångskostnader också hämtas från
rättegångsbalken. Bestämmelserna om rättegångskostnader i tvistemål Prop. 1994/95:123
finns i 18 kap. rättegångsbalken. Huvudregeln i tvistemål är att part,
som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad (18
kap. 1 § rättegångsbalken). En sådan ordning tillgodoser väl de ända-
målssynpunkter som bör ligga till grund för hur rättegångskostnadsan-
svaret bör ordnas i mål om förbud eller åläggande. Huvudregeln om
förlorande parts kostnadsansvar speglar på ett riktigt sätt hur den ekono-
miska bördan bör placeras när det föreligger en egentlig tvist angående
frågan om en viss marknadsföringsåtgärd strider mot lagen eller inte.
Den har också en i sammanhanget viktig avskräckande effekt, som
förhindrar uppkomsten av obefogade eller mindre väl grundade proces-
ser.
En sådan bör dock inte vara undantagslös. Enligt 18 kap. 2 § rätte-
gångsbalken gäller i mål som angår rättsförhållande som inte får be-
stämmas på annat sätt än genom dom, att rätten får förordna att vardera
parten skall bära sin kostnad. Bestämmelsen är fakultativ och motivutta-
landena (se NJA II 1943 s. 227 f) ger en bild av att kvittningsmöjlig-
heten skall användas restriktivt. Som exempel på när kvittning bör
kunna ske nämns att talan omedelbart medges eller att parternas för-
hållanden före eller under rättegången annars ger anledning till det. Det
understryks att huvudregeln bör vara att den vinnande parten erhåller
gottgörelse för sin kostnad. Eftersom bestämmelsen inte kan tillämpas
direkt i mål om förbud eller åläggande bör en särskild regel efter möns-
ter av 18 kap. 2 § rättegångsbalken tas in i marknadsföringslagen.
Möjligheten till kvittning bör av naturliga skäl användas med försiktig-
het. Rör rättegången t.ex. principiellt viktiga frågor utan någon synbar
oenighet mellan parterna, bör domstolen kunna befria den förlorande
parten från ett eventuellt kostnadsansvar.
En tillämpning av 18 kap. 16 § rättegångsbalken innebär att reglerna
om rättegångskostnader i brottmål (31 kap. rättegångsbalken) tillämpas
när Konsumentombudsmannen för talan som inte avser tillvaratagandet
av statens eller någon annans enskilda rätt. Förlorar svaranden är han i
sådant fell normalt skyldig att ersätta staten enbart kostnaderna för
bevisning. Ersättningsskyldigheten får jämkas eller efterges, om det
finns skäl till det med hänsyn till svarandens personliga och ekonomiska
förhållanden. Så kan bli fellet t.ex. om en näringsidkare har gått i kon-
kurs. Vinner svaranden målet kan han få ersättning av allmänna medel
för ombuds- och beviskostnader, om kostnaderna varit skäligen motive-
rade för att svaranden skulle kunna ta till vara sin rätt. Ersättning kan
också utgå för resa och uppehälle för svaranden i anledning av inställel-
se vid rätten. Därutöver innehåller 31 kap. rättegångsbalken bestämmel-
ser om kostnadsansvar på grund av vårdslös processföring, om solida-
riskt betalningsansvar osv., som det inte finns anledning att här gå in på
i detalj.
Det är närmast självklart att dessa kostnadsbestämmelser skall gälla i
mål om marknadsstömingsavgift där Konsumentombudsmannen för
talan. Den talan som riktas mot svaranden rör en direktverkande sank-
tion av straffrättsliknande karaktär. Det framstår från rättsäkerhetssyn- 157
punkt främmande att den som blir utsatt för en sådan process inte skall
kunna få ersatt sina kostnader om han vinner målet. Här kan nämnas att Prop. 1994/95:123
i mål om miljöskyddsavgift gäller 31 kap. rättegångsbalken angående
rättegångskostnader (se 61 § miljöskyddslagen).
När det gäller förbuds- och åläggandemål ligger det annorlunda till.
Det är inte lika självklart att brottmålsreglema skall gälla bara for att
Konsumentombudsmannen för talan. Bestämmelsen i 18 kap. 16 §
rättegångsbalken är inte att se som en föreskrift om hur ersättnings-
frågan alltid bör vara ordnad när en myndighet för talan på det allmän-
nas vägnar utan att talan avser tillvaratagandet av statens eller någon
annans enskilda rätt. Paragrafen gäller bara om inte annat är föreskri-
vet. Undantagsbestämmelser finns bl.a. i vattenmål och inom fastighets-
rätten.
Det bör särskilt uppmärksammas att mål om förbud eller åläggande
inte avser någon omedelbar reaktion mot näringsidkaren på annat sätt än
att han förbjuds att upprepa en olaglig marknadsföringsåtgärd eller
åläggs att komplettera sin marknadsföring med uppgifter som han skulle
ha lämnat redan från böijan. De principiella skäl som medför att den
som döms i ett brottmål eller den som påförs en marknadsstömingavgift
inte skall behöva betala alla statens kostnader för att driva målet gör sig
inte gällande på samma sätt i förbuds- och åläggandemål. Dessutom
kommer sådan processer också att kunna inledas av andra än Konsu-
mentombudsmannnen, vilket innebär att andra regler för rättegångskost-
nader kommer att gälla om 18 kap. rättegångsbalken skall tillämpas.
Det framstår som mindre lämpligt att olika regler i fråga om en svaran-
dens ansvar för rättegångskostnader skall gälla beroende på vem som
för talan på kärandesidan. Regeringen menar därför att tvistemålsregler-
na bör gälla i mål om förbud och åläggande även när Konsumentom-
budsmannen för talan.
Regeringen föreslår (avsnitt 9.5.3) en särskild regel om intervention
enligt 14 kap. rättegångsbalken, vilket innebär att den särskilda bestäm-
melsen om organisationsmedverkan inte längre skall gälla i marknads-
föringsmål. Någon särskild regel om medverkandes ansvar för rätte-
gångskostnader behövs därför inte. Bestämmelsen om intervenients
kostnadsansvar i 18 kap. 12 § rättegångsbalken gäller även för dem som
intervenerar med stöd av den nya regeln i marknadsföringslagen och
som inte har ställning av part i rättegången. För självständiga interveni-
enter gäller reglerna i 18 kap. rättegångsbalken om part.
Regeringens bedömning: Den föreslagna processordningen kan
förväntas leda till en viss kostnadsökning när det gäller hand-
läggningen av mål vid Stockholms tingsrätt. Kostnadsökningen
bör finansieras genom motsvarande besparingar inom Civilde-
partementets verksamhetsområde.
158
Utredningens bedömning: Enligt utredningen bör förslaget kunna Prop. 1994/95:123
genomföras och tillämpas utan att det orsakar ökade kostnader vare sig
för det allmänna eller för näringslivet.
Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har berört kost-
nadsaspekterna. Statskontoret uppger att det med de tillgängliga upp-
gifterna inte har anledning att befara att statens kostnader totalt sett
skulle öka om förslaget genomförs. Det finns dock en viss risk att de
nya reglerna kan innebära att ärendevolymema ökar genom att det nu
blir klarare än tidigare vad som är otillbörlig marknadsföring. Detta kan
i ett samhällsperspektiv vara en önskvärd effekt och statens merkost-
nader bör enligt Statskontoret i så fell vara marginella. Svea hovrätt
ifrågasätter om utredningens kostnadsanalys är hållbar och menar att
utredningen är alltför optimistisk. Hovrätten anser att förslaget innehål-
ler regler som underlättar för näringsidkare att inleda processer om
ifrågasatta marknadsföringsåtgärder och att det därför kan förutses att
antalet processer kommer att öka, vilket medför ökade kostnader. Infö-
randet av tvåinstanssystemet innebär en fördyring. Konsumenternas
möjligheter att föra skadeståndsprocesser med rättshjälp, torde innebära
att rättshjälpsanslaget kommer att belastas ytterligare. Riksrevisionsver-
ket anser att resursbehovet och konsekvenserna av det föreslagna tvåins-
tanssystemet borde ha analyserats och konstaterar att föreslagna syste-
met medför ökade kostnader. Marknadsdomstolen anför att det före-
slagna processuella systemet skulle medföra att beslutsfattandet inte blir
ändamålsenligt och dessutom blir mera formbundet, tungrott och lång-
draget. Mot bakgrund av vad domstolen anfört - främst i fråga om
reglernas förutsebarhet och tydlighet - samt införandet av ett tvåinstans-
system med en förhållandevis krånglig processordning, torde de ekono-
miska konsekvenserna av förslaget enligt domstolen väsentligt ha under-
skattats. Domstolen påpekar att utredningens uppskattningar av resurs-
behoven är klart orealistiska. Underskattningen gäller såväl kostnaderna
för en ökad belastning på rättsväsendet som de övriga konsekvenserna
för stat och kommuner. Marknadsdomstolen framhåller vidare att det
nuvarande systemet innebär att handläggningen är förhållandevis snabb,
enkel och billig samt att förslaget, om det genomförs, skulle medföra
ökade kostnader och minskad effektivitet i verksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Den nu föreslagna nya mark-
nadsföringslagen innebär att Konsumentombudsmannen torde komma att
processa vid domstol i något större utsträckning än i dag, bl.a. genom
att prövning blir möjlig i två instanser. Konsumentombudsmannens
deltagande i förbuds- och åläggandemål torde dock på sikt kunna mins-
ka något.
Erfarenheten visar att Konsumentombudsmannen förlorar få proces-
ser. En ändring av rättegångskostnadsreglema i enlighet med vad rege-
ringen har föreslagit i det föregående kan därför inte antas leda till
särskilt anmärkningsvärda fördyringar av statens verksamhet på mark-
nadsrättsområdet. Den ytterligare kostnaden kommer med all säkerhet
att klart understiga vad staten kommer att tillföras genom marknadsstör-
ningsavgiften. 159
Införandet av ett tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som Prop. 1994/95:123
första instans medför ofrånkomligen en ökad arbetsbörda och därmed
ökade kostnader för tingsrätten. Samtidigt kan det förväntas att Mark-
nadsdomstolen avlastas åtskilliga marknadsföringsmål.
Marknadsdomstolens organisation är redan i dag förhållandevis liten
och behövs för att domstolen skall kunna handlägga övriga målgrupper
samt fungera som överprövningsinstans i konkurrens- och marknadsfö-
ringsmål. Några besparingar som kan finansiera de ökade kostnaderna
för tingsrätten torde därför inte kunna göras i den organisationen. Den
kostnadsökning som kan förutses för Stockholms tingsrätt får i stället
kompenseras genom motsvarande besparingar inom Civildepartementets
verksamhetsområde. Till denna fråga återkommer regeringen i 1995/96
års budgetproposition.
Regeringens förslag innebär att konsumenter också skall kunna få
skadestånd på grund av en otillåten marknadsföringsåtgärd samt att de
skall kunna få allmän rättshjälp i ett sådant skadeståndsmål. Det kan
antas att antalet sådana mål blir ytterst litet och avser summor som i
allmänhet understiger ett halvt basbelopp. I sådana fåll får biträde enligt
rättshjälpslagen förordnas bara om det finns särskilda skäl. Regeringen
bedömer därför att de kostnadsökningar som förslagen i dessa delar kan
föra med sig är försumbara.
Regeringens förslag: Den nya marknadsföringslagen skall träda
i kraft den 1 juli 1995.
Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser skall
tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före
lagens ikraftträdande, såvida inte en bedömning enligt äldre
föreskrifter medför att förfarandet skall anses lagenligt. Mark-
nadsstömingsavgift får inte under något förhållande dömas ut
för åtgärder som vidtagits före lagens ikraftträdande. Beträffan-
de sådan marknadsföring gäller dessutom äldre förskrifter i
fråga om skyldighet att ersätta uppkommen skada.
Avsteg från den nya processordningen skall gälla på så sätt
att mål som har anhängiggjorts i Marknadsdomstolen före
ikraftträdandet skall handläggas enligt äldre föreskrifter.
Äldre förbud och ålägganden samt förbuds- och informations-
förelägganden skall fortsätta att gälla.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att lagen träder i
kraft den 1 juli 1994. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med
regeringens, med undantag for att utredningen föreslår att äldre före-
skrifter skall gälla fullt ut i fråga om marknadsföringsåtgärder som
160
hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Talan om förbud eller åläggan- Prop. 1994/95:123
de skall dock alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.
Remissinstanserna: Dagligvaruleverantörers Förbund önskar att
tiden för ikraftträdandet i utredningens lagförslag kan hållas. Husmo-
dersförbundet Hem och Samhälle anser att lagförslaget bör invänta
EU-förhandlingama för att begränsa dubbelarbete och extra stora kost-
nader. Stockholms tingsrätt anser att äldre forumregler skall gälla "gam-
la mål".
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna nya marknadsfö-
ringslagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Samtidigt bör närings-
livet ges möjligheten att i god tid före ikraftträdandet anpassa sin mark-
nadsföring till den nya lagstiftningen. Ett hänsynstagande till båda dessa
omständigheter leder regeringen till att föreslå att den nya marknadsfö-
ringslagen skall träda i kraft den 1 juli 1995.
Lagändringar av processuell art saknar ofta övergångsbestämmelser.
Nya regler blir omedelbart tillämpliga på såväl nya som äldre pågående
mål. När som i förevarande lagstiftningsärende instansordningen ändras
finns det dock anledning att göra undantag från normalfallet och före-
skriva att äldre handläggningsregler skall gälla beträffande mål som
redan är anhängiggjorda vid Marknadsdomstolen. Däremot saknas skäl
att inte tillämpa de nya forumreglema på mål som väcks efter lagens
ikraftträdande, oavsett om den marknadsföring som talan angår har
vidtagits före eller efter denna tidpunkt. Detta bör gälla talan om både
förbud, åläggande, utplånande av vilseledande framställningar och
skadestånd.
På civillagstiftningens område är huvudregeln att nya lagar i princip
inte bör ha tillbakaverkande kraft. Starka rättssäkerhetsskäl gör att man
bör vara försiktig med att ge nya regler och bestämmelser retroaktiv
verkan. Det kan visserligen hävdas att det i strid mot denna princip kan
vara påkallat att besluta om förbud, om en marknadsföringsåtgärd vid-
tagits kort före den nya marknadsföringslagens ikraftträdande och det
föreligger en påtaglig risk för att den upprepas. Den nya marknadsfö-
ringslagen kommer emellertid att innehålla så goda möjligheter till ett
snabbt ingripande, att principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning
bör upprätthållas.
Detta talar för att man, som utredningen föreslagit, i övergångsbe-
stämmelserna till den nya marknadsföringslagen skall ange att äldre
föreskrifter skall tillämpas på marknadsföring som vidtagits före lagens
ikraftträdande. Emellertid kan detta leda till oklarheter, om en närings-
idkare vill få ett äldre förbud eller åläggande ändrat eller upphävt med
hänvisning till bestämmelserna i den nya lagen. Eftersom förbudet eller
åläggandet avser marknadsföring som ägt rum före lagens ikraftträdande
kan en övergångsbestämmelse, med den lydelse som utredningen före-
slagit, ge sken av att ändringsyrkandet skall prövas enligt äldre före-
skrifter. En annan nackdel med en sådan promulgationsbestämmelse är,
att den kan leda till sanktioner mot äldre förfaranden som är tillåtna
enligt den nya lagen t.ex. vissa kombinationserbjudanden. Marknadsfö-
ringslagen kan inte anses uppbyggd på sådana speciella för en viss tid 161
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
särpräglade förhållanden, som motiverar att sanktioner döms ut för Prop. 1994/95:123
handlingar som är lagenliga vid tiden för domen.
För att lösa dessa och andra problem bör övergångsbestämmelsen ges
det innehållet, att den nya lagens bestämmelser gäller också i fråga om
marknadsföring som har vidtagits före lagens ikraftträdande, såvida inte
förfarandet var tillåtet enligt äldre föreskrifter.
Marknadsstömingsavgift skall självklart inte kunna dömas ut for
marknadsföring som hänför sig till tiden före den nya lagens ikraftträ-
dande. Likaså skall frågan om skadeståndsansvar för sådan marknads-
föring bedömas enligt äldre bestämmelser.
Beslut om förbud och ålägganden som föreligger vid tiden för lagens
ikraftträdande, bör fortsätta att gälla. Överensstämmer beslutet eller
föreläggandet inte i sak med innehållet i den nya lagen kan, som fram-
gått ovan, näringsidkaren väcka talan vid Stockholms tingsrätt och yrka
att förbudet eller åläggandet skall mildras eller upphävas.
Också förbuds- och informationsförelägganden som har meddelats
enligt äldre lag bör fortsätta att gälla efter den nya lagens ikraftträdan-
de. Det får förutsättas att Konsumentombudsmannen upphäver eventuel-
la förelägganden angående förfaranden som inte strider mot den nya
lagen. Näringsidkaren bör också kunna angripa ett sådant föreläggande
genom ansökan om resning.
Regeringens förslag till ny marknadsföringslag innebär att vissa
förfaranden inte längre skall vara straffbelagda. Av 5 § andra stycket
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att straff inte kan
dömas ut for sådana förfaranden efter den nya lagens ikraftträdande.
1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och nä-
ringslivets intressen i samband med marknadsföring av produk-
ter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot
konsumenter och näringsidkare.
I likhet med den nuvarande marknadsföringslagen inleds den nya med
en bestämmelse som anger den allmänna innebörden av lagen och dess
syfte. Till skillnad mot 1 § den nuvarande lagen anges att lagen inte
bara skall främja konsumenternas intressen i samband med marknads-
föring, utan även närlingslivets intressen. Även om lagen till största
delen är inriktad på konsumentintressena är det enligt regeringens me-
ning angeläget att också framhålla näringslivets intressen i samman-
hanget. Som framhölls redan i förarbetena till den nuvarande lagen har
162
näringsidkarna ett intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederli- Prop. 1994/95:123
ga metoder. I allmänhet torde också konsument- och näringsidkarintres-
sena sammanfalla när det gäller frågan om vilka etiska krav som skall
ställas på reklam och annan marknadsföring (prop. 1970:57 s. 64).
I likhet med vad som nu gäller syftar ordet konsument i första hand
på privatpersoner. Det täcker emellertid även andra som skall förvärva
en produkt för slutlig konsumtion.
Utredningen har i sitt förslag i 1 § tagit in en erinran om att lagen
skall tillämpas med särskilt beaktande av principerna om tryckfrihet och
yttrandefrihet. Enligt regeringens mening är detta en självklarhet som
inte behöver lagfästas.
2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva
efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.
Lagen tillämpas också på sådana televisionssändningar som
omfettas av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televi-
sionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i
något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
I första stycket anges att lagen bara omfettar sådan marknadsföring
som sker i näringsverksamhet. Vidare anges att lagen också tillämpas då
en näringsidkare själv efterfrågar produkter i sin verksamhet. Detta
stämmer i huvudsak överens med vad som gäller i dag (jfr 2 § mark-
nadsföringslagen).
Andra stycket motsvarar i sin helhet 2 § andra stycket marknadsfö-
ringslagen och föranleds av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet (jfr
prop. 1992/93:73 och 110).
3 § I denna lag avses med
produkter, varor, tjänster, fest egendom, arbetstillfällen och
andra nyttigheter,
marknadsföring-, reklam och andra åtgärder i näringsverksam-
het som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till
produkter,
god marknadsföringssed'. god affärssed eller andra vedertagna
normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare
vid marknadsföring av produkter.
163
I paragrafen ges vissa definitioner till ledning för tillämpningen av Prop. 1994/95:123
lagen.
Med produkter skall avses inte bara varor och tjänster, utan även fest
egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter. I sak stämmer detta
överens med vad som gäller i dag. Uttrycket nyttighet har liksom i dag
en vidsträckt innebörd. Det innefettar, förutom varor, tjänster, fest
egendom och arbetstillfällen också t.ex. elektrisk kraft, aktier och andra
värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag (jfr prop.
1975/76:34 s. 125 f.).
Med begreppet marknadsföring avses i dag åtgärder som syftar till att
främja avsättningen av produkter. I förarbetena till den nuvarande lagen
framhölls att redan själva saluhållandet, även om det är helt passivt, bör
anses vara en sådan åtgärd samt att begreppet också måste anses inne-
fetta inte bara försäljning, utan även uthyrning och liknande förfaranden
(prop. 1975/76:34 s. 124). I den nya lagen föreslås begreppet få en
ännu vidare innebörd och också omfetta åtgärder som syftar till att
främja tillgången till produkter. Det är alltså fråga om åtgärder som en
näringsidkare vidtar när han själv efterfrågar produkter, främst inköps-
reklam.
I den föreslagna lagen införs ett för lagstiftningen nytt begrepp,
nämligen begreppet god marknadsförings sed. Härmed avses sådana
bindande men också utomrättsliga normer som syftar till att skydda
konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter. Det
gäller för det första regler om god affärssed som har detta syfte. Vidare
kan det gälla råd och rekommendationer som har utfärdats av en myn-
dighet. Normer som Marknadsdomstolen har utvecklat genom sin praxis
omfettas också. Beträffande de närmare skälen till förslaget i denna del
kan hänvisas till vad regeringen har anfört i det föregående (avsnitt
6.1).
Utredningen har föreslagit att begreppen näringsidkare och konsument
också definieras i den nya lagen samt att ett nytt begrepp, annan för-
brukare, införs i lagen omfettande andra konsumenter än sådana privat-
personer som efterfrågar varor för enskilt bruk. Enligt regeringens
mening är begreppen näringsidkare och konsument så vedertagna i den
marknadsrättsliga lagstiftningen att de inte närmare behöver definieras.
Detta hindrar inte att det kan förekomma svårbedömda gränsfall där det
ytterst får bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra vad som om-
fettas av begreppen. Således har Marknadsdomstolen i ett nyligen av-
gjort avgörande (MD 1994:21) uttalat sig om begreppet näringsidkare.
I målet uppkom frågan om Länsbostadsnämnden i sin förfettningsregle-
rade verksamhet med det generella bostadsstödet kan anses som närings-
idkare enligt bl.a. marknadsföringslagen. Marknadsdomstolen uttalar till
en början att begreppet näringsidkare har en vidsträckt betydelse och
omfettar var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art, både fysiska och juridiska personer. Härmed avses också statliga
och kommunala organ som bedriver näring (jfr prop. 1970:57 s. 90).
Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Marknadsdomstolen
uttalar vidare att en verksamhet kan betraktas som näringsverksamhet 164
även om den innehåller inslag av myndighetsutövning. Domstolen kons-
taterar att Länsarbetsnämndens handläggning av ärenden om bostadslån Prop. 1994/95:123
m.m. har utgjort myndighetsutövning. Emellertid kan enligt domstolen
nämndens verksamhet i samband med långivningen allmänt betecknas
som yrkesmässig verksamhet av ekonomisk art. Några påtagliga mo-
ment av offentlig maktutövning har inte förekommit i verksamheten.
Särskilt ur låntagarnas perspektiv hade rättsförhållandet en privaträttslig
prägel. Det var också vitsordat från Statens sida att det sedan lånen
utbetalats förelegat ett civilrättsligt avtalsförhållande mellan parterna.
Marknadsdomstolen fann därför att Länsbostadsnämnden i det aktuella
sammanhanget skall betraktas som näringsidkare.
Innebörden av begreppet konsument har kommenterats i anslutning
till 1 §. I likhet med de flesta remissinstanser som har uttalat sig i
frågan anser regeringen att det inte finns något behov att införa begrep-
pet annan förbrukare i lagstiftningen.
Allmänna krav
4 § Marknadsföringen skall stämma överens med god mark-
nadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumen-
ter och näringsidkare.
Vid marknadsföringen skall näringsidkaren lämna sådan
information som är av särskild betydelse från konsumentsyn-
punkt.
I paragrafen anges de allmänna krav som ställs på marknadsföringen.
I sak stämmer det överens med vad som nu gäller enligt 2 och 3 §§
marknadsföringslagen. En överträdelse kan i likhet med vad som nu
gäller fora med sig ett förbud att fortsätta med marknadsföringen eller
ett åläggande att lämna information (jfr 14 och 15 §§). Förslaget i
denna del har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.1)
Reklamidentifierin g
5 § AU marknadsföring skaU utformas och presenteras så att det
tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.
Det skaU också tydligt framgå vem som svarar for marknads-
föringen.
En grundläggande princip inom marknadsföringsrätten är att det av
en marknadsföringsåtgärd skaU framgå att det är fråga om en sådan
åtgärd. Sålunda får t.ex. en kommersieU annons inte presenteras på ett
sådant sätt att den uppfattas som redaktioneU text.
165
En annan grundläggande princip är att det av en marknadsföringsåt-
gärd skall framgå vem som svarar för marknadsföringsåtgärden, s.k. ProP- 1994/95.123
sändarangivelse. Syftet med detta är att mottagaren av ett reklambud-
skap lätt skall kunna identifiera den som står bakom budskapet och
därmed också kunna nå denne.
Paragrafen innebär en kodifiering av Marknadsdomstolens praxis,
liksom av Internationella handelskammarens grundregler för reklam.
Beträffande de närmare skälen hänvisas till vad som har anförts i det
föregående (avsnitt 6.2).
En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av de föreslagna reglerna kan
medföra sanktion i form av marknadsstömingsavgift (se 22 §).
Vilseledande reklam
6 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda
påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i
fråga om näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares
näringsverksamhet.
Detta gäller särskilt framställningar som avser
1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper,
2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa
eller miljö,
3. produktens pris, grunderna for prissättningen och betal-
ningsvillkoren,
4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifika-
tioner, ställning på marknaden, kännetecken och andra rättig-
heter,
5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsid-
karen.
Paragrafen, som i sak har sin motsvarighet i 6 § marknadsföringsla-
gen, innehåller förbud mot att vid marknadsföringen använda påståen-
den och andra framställningar som är vilseledande. Med framställningar
avses liksom hittills ord, bild, tecken m.m. Det avser såväl muntliga
som skriftliga framställningar, i annonser, broschyrer och på förpack-
ningar, inklusive förpackningsdekorer, m.m.
Till ledning för rättstillämpningen och för näringsidkarna anges i
andra stycket exempel på i vilka avseenden framställningar inte får vara
vilseledande. Exemplifieringen ansluter nära till EG:s direktiv om vilse-
ledande reklam. Därutöver har som exempel angetts produktens inver-
kan på hälsa och miljö.
Miljöargument har kommit att bli allt vanligare vid marknadsförin-
gen. Det är viktigt att se till att argumenten är vederhäftiga. Flera olika
miljömärkningssystem finns också. Med anledning av vad Naturskydds-
föreningen anför i sitt remissvar (se avsnitt 6.3.1) vill regeringen fram-
hålla att en korrekt och behörig användning av ett etablerat miljömärke
166
givetvis inte innebär att märket (framställningen) kan anses vilseledan- Prop. 1994/95:123
de.
En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av förbudet kan medföra
sanktion i form av marknadsstömingsavgift enligt 22 §. Beträffande den
närmare motiveringen i övrigt kan hänvisas till vad som har anförts i
den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.1).
Vilseledande förpackningsstorlekar
7 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda
förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i
övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek
eller form.
En förpackning kan vara vilseledande inte bara genom den text, de
bilder, färger och tecken (framställningar) som finns på den, utan även
genom sin storlek eller yttre form i övrigt. I paragrafen ges ett uttryck-
ligt förbud mot att använda förpackningar som genom sin yttre utform-
ning är vilseledande i fråga om den marknadsförda produktens mängd,
storlek eller form. Härigenom lagfästs de normer som Marknadsdomsto-
len har utvecklat genom sin praxis på området (se avsnitt 6.3.3).
Det kan finnas fall där en förpackning måste ges en utformning som
avviker från innehållets form. Det gäller främst då en produkt måste
emballeras på ett särskilt sätt främst av distributionstekniska eller för-
varingstekniska skäl. Som Marknadsdomstolen har uttalat kan det vilse-
ledande intryck som en sådan förpackning förmedlar motverkas genom
att innehållets kvantitet och form tydligt och på ett lättbegripligt sätt
anges på förpackningen.
Vilseledande efterbildningar
8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda
efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan för-
växlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade
produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas utform-
ning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell.
I paragrafen slås fest att en näringsidkare inte får använda sådana
efterbildningar av andra näringsidkares kända och särpräglade produkter
som är vilseledande i fråga om produktens kommersiella ursprung. Den
föreslagna bestämmelsen är också den en kodifiering av Marknadsdom-
stolens praxis på området (se avsnitt 6.3.4).
167
Det föreslagna förbudet tar sikte på efterbildningar av andra närings- Prop. 1994/95:123
idkares kända och särpräglade produkter, och inte vilka efterbildningar
som helst. Med begreppet särpräglad avses att produktens utformning
har en särskiljande funktion, dvs. har till ändamål att ge produkten ett
utseende som i estetiskt hänseende skiljer den från andra produkter. En
utformning som är tekniskt eller funktionellt betingad och som huvud-
sakligen tjänar till att göra produkten ändamålsenlig innefattas inte av
begreppet särpräglad. För att det inte skall rådan någon tvekan härom,
och i enlighet med Lagrådets synpunkter, har ett uttryckligt undantag
gjorts for efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen är funktio-
nellt betingad. Det räcker enligt paragrafen emellertid inte med att den
efterbildade produkten skall vara särpräglad. Den måste också vara
känd på marknaden. Härmed avses att produkten skall vara känd på ett
sådant sätt att den förknippas med någon viss näringsidkares produkter.
Beträffande den närmare innebörden av förbudet och skälen for dessa
kan hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen (av-
snitt 6.3.4).
Konkursutförsäljningar
9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttryck-
et "konkurs", ensamt eller i förening med något annat uttryck,
bara om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för dess
räkning.
I paragrafen regleras användningen av begreppet konkurs vid mark-
nadsföring. Beträffande den närmare motiveringen kan hänvisas till vad
som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.6).
Utförsäljningar
10 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter
använda uttrycken "slutförsäljning", "utförsäljning" eller "upp-
hör" eller något annat uttryck med motsvarande innebörd, bara
om
1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela
varulager eller en klart avgränsad del av det,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala
priser för motsvarande produkter.
168
Realisationer
Prop. 1994/95:123
11 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter
använda uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med
motsvarande innebörd, bara om
1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens
ordinarie sortiment,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala
priser för motsvarande produkter.
De i marknadsföringssammanhang vanligt förekommande uttrycken
slutförsäljning, utförsäljning, upphör och realisation har stor sugges-
tionskraft och väcker förväntningar om särskilt förmånliga anbud. I 10
och 11 §§ ställs upp de krav som måste vara uppfyllda for att begrep-
pen skall få användas i sådana sammanhang.
För de angivna uttrycken gäller gemensamt att försäljningen skall ske
under en begränsad tid och till priser som är väsentligt lägre än närings-
idkarens normala priser för motsvarande produkter.
Hur begränsad tiden skall vara kan inte anges exakt, utan får bedö-
mas från fall till fell med hänsyn till de varierande förhållanden som
råder i olika branscher och sammanhang. Marknadsdomstolen har i
fråga om realisationer uttalat att en realisation i verklig mening torde ha
en varaktighet av högst några få veckor och att ett påstående om reali-
sation torde vara missvisande, om den pågår mer än ca två månader av
året.
Vad som är väsentligt lägre priser kan inte heller anges med någon
exakthet i form av t.ex. procentsatser. Det får avgöras från fell till fell
och med utgångspunkt från vad som objektivt sett kan uppfattas som
väsentligt för konsumenter. Av betydelse i sammanhanget är också den
praxis som bygger på god affärssed och som tillämpas i olika branscher
och för olika produktslag.
Obeställda produkter
12 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera
produkter till någon som inte uttryckligen har beställt dem och
därvid vilseleda mottagaren om dennes betalningsskyldighet.
I paragrafen behandlas sådana negativa säljmetoder som också beteck-
nas negativ avtalsbindning. De kännetecknas av att marknadsföraren
utnyttjar allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler om slutande
av avtal till att inge en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har
kommit till stånd. Ett vanligt sätt som detta sker på är att en näringsid-
kare skickar produkter till någon som inte har beställt dem och däri-
169
genom inger mottagaren uppfattningen att han är skyldig att betala för Prop. 1994/95:123
produkten.
Genom den föreslagna bestämmelsen förbjuds sådana förfaranden.
Som har anförts i det föregående (avsnitt 6.3.8) sker vilseledandet ofta
genom att näringsidkaren bifogar en räkning, ett inbetalningskort eller
någon annan liknande handling. Ett sådant förfarande behöver emeller-
tid inte alltid vara vilseledande. Det gäller särskilt när parterna tidigare
står i ett avtalsförhållande med varandra och det därigenom måste fram-
stå som klart vad som gäller mellan dem. Sådana typiska fall får anses
föreligga när det är fråga om att förnya eller förlänga tidigare ingångna
avtal, t.ex. en prenumeration, ett abonnemang eller något annat likande
avtal.
Paragrafen inskränker sig till att reglera fall där det förekommer ett
vilseledande beträffande betalningsskyldigheten. Förfärandet att leverera
obeställda produkter kan vara oacceptabelt även i andra fell, där det inte
förekommer något vilseledande. Sådana fell kommer även i fortsätt-
ningen att kunna förbjudas med stöd av generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring.
Förmånserbjudanden
13 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder
köparen att förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller
till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen andra särskilda
förmåner, skall lämna tydlig information om
1. villkoren för att utnyttja erbjudandet,
2. erbjudandets beskaffenhet och värde, samt
3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för
erbjudandet.
I paragrafen regleras förmånserbjudanden i form av s.k. kombinerade
utbud. I den nuvarande marknadsföringslagen är vissa sådana erbjudan-
den förbjudna och straffsanktionerade (7 och 8 §§). Förbuden ersätts nu
med en informationsskyldighet för näringsidkaren och syftar till att
säkerställa att köparna får den information som är nödvändig för att
kunna bedöma sådana erbjudanden och deras förmånlighet.
Enligt punkten 1 skall information lämnas om villkoren för att ut-
nyttja erbjudandet. Exempel på sådana villkor är att erbjudandet gäller
under förutsättningen att ett visst antal eller en viss mängd av en vara
köps.
I punkten 2 föreskrivs vidare en informationsskyldighet när det gäller
erbjudandets beskaffenhet och värde. Om erbjudandet gäller t.ex. för-
värv av en tilläggsvara, måste framgå vad det är fråga om för vara och
vilket värde denna har.
170
Av punkten 3 framgår vidare att de begränsningar som gäller för Prop. 1994/95:123
erbjudandet skall framgå vid marknadsföringen. Om erbjudandet är
tidsbegränsat skall detta sålunda anges. Information måste också lämnas
om andra begränsningar som gäller for erbjudandet, t.ex. att det gäller
så länge lagret räcker.
Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag
14 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god
marknadsföringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare får förbjudas att fortsätta med
den marknadsföringen eller att vidta någon annan liknande
åtgärd.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren,
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till mark-
nadsföringen.
Paragrafen motsvaras av 2 § marknadsföringslagen och har behand-
lats i avsnitt 8.1. Som framgår där innebär regeln ingen ändring be-
träffande dem som kan drabbas av ett förbud. Innebörden av begreppet
"god marknadsföringssed" har redovisats i kommentaren till 3 §.
Åläggande att lämna information
15 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att
lämna sådan information som är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt får åläggas att lämna sådan information.
Ett sådant åläggande får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.
Paragrafen motsvaras av 3 § första stycket marknadsföringslagen och
har även den behandlats i avsnitt 8.1.
171
16 § Ett åläggande enligt 15 § får innehålla en skyldighet att
lämna informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren
använder vid marknadsföringen,
2. genom märkning på varan eller i annan form på säljstället,
eller
3. i viss form till konsumenter som begär det.
Paragrafen som anger vad ett åläggande enligt 15 § får innehålla,
motsvaras av 3 § andra stycket gamla marknadsföringslagen.
Otjänliga produkter
17 § En näringsidkare som marknadsför sådana produkter som
är avsedda att användas av konsumenter för privat bruk och
som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål, får
förbjudas att fortsätta med det.
Om det behövs för att motverka en marknadsföring som
avses i första stycket, får också en näringsidkare som tillverkar,
importerar eller annars marknadsför produkten till andra nä-
ringsidkare förbjudas att fortsätta med det.
Ett förbud enligt första och andra styckena får meddelas
också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar generalklausulen om pro-
duktotjänlighet i 4 § marknadsföringslagen vars närmare innebörd har
beskrivits utförligt i förarbetena till den nuvarande regeln (se prop.
1975/76:34 s. 127 f.). Som framgår av kommentaren till 3 § i föreva-
rande lag innefattar begreppet "marknadsför" även det nuvarande be-
greppet "saluhåller". Någon ändring i sak är således inte avsedd.
18 § Förbud enligt 17 § får inte meddelas, om det i författning
eller i beslut av en myndighet har meddelats särskilda före-
skrifter om produkten med samma syfte som förbudet skulle
fylla.
Paragrafen som syftar till att förebygga kompetenskonflikter mellan
olika myndigheter har sin motsvarighet i 4 § sista stycket marknadsfö-
ringslagen. Även beträffande denna kan därför hänvisas till nyss nämn-
da förarbeten.
Prop. 1994/95:123
172
Prop. 1994/95:123
Vite
19 § Ett förbud enligt 14 eller 17 § och ett åläggande enligt
15 § skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är
obehövligt.
Paragrafen motsvaras av 5 § gamla marknadsföringslagen och innebär
inget nytt. Förbud och åläggande skall alltså förenas med vite om det
inte av särskilda skäl är obehövligt. Något särskilt yrkande om att ett
förbud skall förenas med vite torde inte behövas.
Interimistiska beslut
20 § Rätten får meddela förbud enligt 14 eller 17 § eller
åläggande enligt 15 § att gälla tills vidare, om
1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och
2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller
låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett
förbud eller åläggande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 §
andra - fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Be-
slutet får verkställas genast.
Den föreslagna bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.1.
Av första stycket framgår att ett interimistiskt förbud eller åläggande
får meddelas om käranden visar att det finns sannolika skäl för att ett
förbud eller åläggande kommer att meddelas. En ytterligare förutsätt-
ning för att ett interimistiskt beslut skall meddelas är att det skäligen
kan befaras att svaranden under processens gång på något sätt handlar
så att betydelsen av en dom om förbud eller åläggande minskas. Det
behöver inte vara fråga om något illojalt förfarande från svarandens sida
för att ett interimistiskt beslut skall meddelas. Det räcker att svaranden
fortsätter den marknadsföringskampanj som är föremål för prövning,
om det innebär att de intressen man vill skydda skadas genom att kam-
panjen fortsätter under det att frågan prövas i domstol.
Av andra stycket första meningen framgår att bestämmelserna i 15
kap. 5 § andra - fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken skall
tillämpas på interimistiska beslut om förbud och åläggande. Det innebär
att en fråga om interimistiskt beslut bara får tas upp av rätten på yrkan-
de av part och att motparten skall ges tillfälle att yttra sig om det inte är
fara i dröjsmål. Vidare gäller att käranden - med undantag för de fell
där Konsumentombudsmannen för talan - skall ställa säkerhet för den
skada som kan tillfogas svaranden. Om det inte längre finns skäl för
åtgärden skall det interimistiska beslutet hävas. Rätten skall då målet
173
avgörs pröva om åtgärden skall bestå. Någon hänvisning görs inte till Prop. 1994/95:123
15 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken eftersom en fråga om inte-
rimistiskt beslut inte kan prövas innan en talan om förbud eller åläggan-
de har väckts. Detta följer av 38 § tredje stycket, där det sägs att ett
interimistiskt beslut meddelas av den domstol där en rättegång om
förbud eller åläggande är anhängig. Av andra meningen framgår att
beslutet får verkställas genast (jfr 17 kap. 14 § andra stycket rättegångs-
balken).
Det följer av 43 § andra stycket att ett interimistiskt beslut får över-
klagas särskilt. Marknadsdomstolen kan i sådana fall besluta om in-
hibition m.m. enligt bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken.
Självklart gäller den praxis som utbildats vid tillämpningen av nu
angivna bestämmelser i rättegångsbalken också i fråga om marknadsfö-
ringsmålen. Proportionalitetsprincipen skall tillämpas vid prövningen
och restriktivitet skall iakttas när det gäller att meddela interimistiska
beslut utan att höra svaranden.
21 § I fäll som inte är av större vikt får Konsumentombudsman-
nen meddela föreläggande om
1. förbud som avses i 14 eller 17 § (förbudsföreläggande),
eller
2. åläggande som avses i 15 § {informationsföreläggande').
Föreläggandet skall förenas med vite.
För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggan-
det omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har
godkänts, gäller det som en lagakraftvunnen dom.
Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.
Den föreslagna bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.2. Den motsva-
rar vad som gäller enligt 14 och 15 §§ marknadsföringslagen.
Förutsättningar för avgift
22 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift
(marknadsstömingsavgift), om näringsidkaren eller någon som
handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsam-
het har brutit mot någon bestämmelse i 5-13 §§.
Detsamma gäller en näringsidkare som uppsåtligen eller av
oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.
Avgiften tillfaller staten.
174
I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att döma ut Prop. 1994/95:123
marknadsstömingsavgift. Motiven till att en sådan avgift införs har
redovisats i avsnitt 8.2.
I första stycket anges att denna avgiftssanktion kan komma i fråga vid
överträdelser av de konkreta reglerna i katalogen. Avgiften skall betalas
av den näringsidkare i vars verksamhet överträdelsen ägde rum, d.v.s.
den för vars räkning marknadsföringen vidtogs. Näringsidkaren kan
vara både en enskild näringsidkare och en juridisk person. Enskilda
personer som inte är näringsidkare kan inte drabbas av avgiftsskyldig-
het. Även offentligrättsliga subjekt såsom kommunala eller statliga
inrättningar kan dömas att betala en avgift om de är att betrakta som
näringsidkare.
Det fordras uppsåt eller oaktsamhet för att en överträdelse skall leda
till avgiftsskyldighet. Kravet på subjektiv täckning har också behandlats
i avsnitt 8.2. Det bör dock betonas att det för alla näringsidkare gäller
ett grundläggande krav på att de iakttar god marknadsföringssed. Nä-
ringsidkare som uppträder på marknaden genom olika slags marknads-
föring har en skyldighet att se till att deras handlingssätt överensstäm-
mer med nämnda sed. Med denna utgångspunkt finns det skäl att till-
ämpa stränga kriterier vid culpabedömningen.
Det är som framgår av den allmänna motiveringen inte nödvändigt att
uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras hos den enskilde näringsidkaren
själv eller, om det är fråga om en juridisk person, hos en person som
intar en ledande ställning hos denna, utan det räcker att detta kan kon-
stateras hos en person som handlar på näringsidkarens vägnar. Det kan
vara fråga om en anställd eller en uppdragstagare. Bristande kännedom
om förbuden eller misstag om förbudens innebörd utgör inte något
försvar för en överträdelse (jfr prop. 1992/93:56 s. 92).
I andra stycket behandlas det s.k. medverkansansvaret. I den allmän-
na motiveringen (avsnitt 8.2) har angetts att detta gör det möjligt att
ingripa mot reklambyråer och andra företag som sprider marknadsfö-
ring, t.ex tidningar, radio och TV. Som framgår av ordalydelsen skall
det också för en medverkande krävas att denne handlat uppsåtligt eller
oaktsamt för att avgift skall kunna påföras. Till skillnad från medverka-
nsansvaret vid förbud mot otillbörlig marknadsföring enligt generalklau-
sulen, vilket sträcker sig till "var och en", kan bara en medverkande
som är näringsidkare drabbas av avgift.
Bevisbördan för att förutsättningarna som anges i lagtexten är för
handen vilar på Konsumentombudsmannen eller om en näringsidkare
utnyttjar sin subsidiära talerätt, på denne.
23 § Marknadsstömingsavgift får inte åläggas någon för en
överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett
åläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.
175
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.5. Syftet med bestämmelsen är att Prop. 1994/95:123
förhindra dubbla påföljder när ett förfärande som omfettas av ett förbud
eller ett åläggande som har meddelats vid vite upprepas och därmed
samtidigt kan bli föremål för en talan om utdömande av vitet och en
talan om marknadsstömingsavgift.
Avgiftens storlek
24 § Marknadsstömingsavgiften skall festställas till lägst fem
tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock
inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning
föregående räkenskapsår.
Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften festställas
särskilt för var och en av dem.
Paragrafen anger det lägsta och högsta belopp som marknadsstör-
ningsavgiften kan festställas till. Avgiften får dock inte i något fell
överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning föregående rä-
kenskapsår. Med omsättning avses näringsidkarens hela omsättning utan
begränsning till den produkt eller marknad som förfarandet har handlat
om. Beräkningen skall grunda sig på den ifrågavarande näringsidkarens
omsättning och alltså inte utgå från en hel koncerns omsättning om det
är fråga om ett företag som ingår i en sådan. Om överträdelsen sker
under en näringsidkares första verksamhetsår får årsomsättningen upp-
skattas med stöd av tillgängliga uppgifter. Detta får göras även i andra
fell när sådana uppgifter saknas eller är uppenbart bristfälliga.
Det ankommer på Konsumentombudsmannen (eller i förekommande
fell näringsidkare som för talan) att yrka ett bestämt belopp och att ange
de omständigheter som han åberopar till stöd för sitt yrkande.
25 § När marknadsstömingsavgift festställs skall särskild hänsyn
tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har
pågått.
I ringa fell skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får
efterges, om det finns synnerliga skäl för det.
I andra fell får avgiften efterges, om det finns synnerliga skäl
för det.
Första och andra stycket i paragrafen har utformats i överensstäm-
melse med 28 § konkurrenslagen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2) har anförts att överträdel-
sens art liksom dess varaktighet, omfettning och spridning är förhållan-
den som bör vägas in när avgiften skall beräknas.
176
När det gäller överträdelsens art kan hänsyn tas både till det slag av Prop. 1994/95:123
marknadsföring som är föremål for bedömning och till det mått av
uppsåt, nonchalans eller systematiskt handlande som ligger bakom.
Otillåtna åtgärder som vidtas på ett systematiskt sätt torde inte sällan få
anses så allvarliga att det är påkallat att låta näringsidkaren betala en
avgift. Överträdelser som har tydlig karaktär av nonchalans inför klara
regler eller som innebär att förfaranden som tidigare lett till påföljd
upprepas bör ofta mötas med avgiftssanktion.
Vid bedömningen av överträdelsens varaktighet, omfettning och
spridning kan det exempelvis finnas anledning att fästa särskild vikt vid
att det använda mediet har en stor genomslagskraft, som vid TV-re-
klam. Andra speciella omständigheter att beakta kan vara omfettningen
av den skada som överträdelsen orsakat konsumenter och konkurrerande
näringsidkare, liksom det ekonomiska utbyte som näringsidkaren har
haft av marknadsföringen. Det bör inte heller stå främmande för dom-
stolarna att ta hänsyn till de särskilda svårigheter som barn och unga
samt andra utsatta grupper i samhället kan ha att rätt bedöma och värde-
ra marknadsföringens innehåll.
Av bestämmelsens lydelse framgår att även andra omständigheter kan
beaktas när avgiftens storlek skall bestämmas. I rena bagatellfell skall
någon avgift inte utgå.
I tredje stycket ges en möjlighet att efterge avgiften om det finns
synnerliga skäl. Sådana skäl skulle t.ex. kunna vara att näringsidkaren
har gjort allt som rimligen kan krävas för att förhindra den uppkomna
skadan. Som framgår av formuleringen skall dock denna möjlighet
användas restriktivt.
Preskription
26 § Marknadsstömingsavgift får dömas bara om stämningsan-
sökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem
år från det att överträdelsen upphörde.
Paragrafen som motsvarar 30 § första stycket konkurrenslagen inne-
håller en preskriptionsregel.
27 § En marknadsstömingsavgift feller bort, om domen inte har
kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
Av den föreslagna bestämmelsen följer att en marknadsstömingsavgift
feller bort om inte verkställighet har kunnat ske inom fem år från det att
tingsrättens eller Marknadsdomstolens dom vann laga kraft. Detta mot-
svarar vad som gäller för konkurrensskadeavgift enligt 31 § konkurrens-
lagen.
177
12 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Kvarstad
Prop. 1994/95:123
28 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstömingsavgift
får rätten besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15
kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.2.1.
Bestämmelsen ger möjlighet för rätten, dvs. både Stockholms tings-
rätt och Marknadsdomstolen, att besluta om att den som är eller kom-
mer att bli föremål for en talan om marknadsstömingsavgift inte får
förfoga över viss egendom genom att belägga egendomen med kvarstad.
Kvarstad enligt denna bestämmelse kan beslutas innan en talan om
marknadsstömingsavgift har väckts. Bestämmelsen är utformad efter
mönster av 32 § konkurrenslagen (1993:20) men skiljer sig från den i
ett avseende. Utformningen av bestämmelsen i marknadsföringslagen
innebär att det klart framgår att även Marknadsdomstolen kan besluta
om kvarstad, om frågan blir aktuell först när ett mål prövas där.
Hänvisningen till rättegångsbalkens regler om kvarstad innebär att
bl.a. bestämmelserna om omedelbar verkställighet och om möjligheten
att överklaga sådana beslut särskilt blir direkt tillämpliga.
29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett
förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 14
eller 15 § eller mot en föreskrift i 5-13 §§, skall ersätta den
skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon
annan näringsidkare.
Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hän-
syn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art.
Paragrafen har närmare behandlats i avsnitt 8.3.
Av första stycket framgår att skyldighet att utge skadestånd föreligger
vid överträdelse dels av ett förbud (mot otillbörlig marknadsföring) eller
ett åläggande som har meddelats av domstolen, dels av någon av de
konkreta reglerna i katalogen. Ersättningsskyldighet förutsätter inte att
vite har satts ut. Även överträdelser av ett godkänt förbuds- eller infor-
mationsföreläggande som har meddelats av Konsumentombudsmannen
kan medföra skadeståndsskyldighet, liksom överträdelse av ett interimi-
stiskt beslut.
Som framgår av den allmänna motiveringen gäller för skadestånds-
skyldighet allmänna krav på adekvat kausalitet. Även frågan om uppsåt
eller oaktsamhet föreligger skall bedömas enligt allmänna skadestånds-
rättsliga regler. Detsamma gäller i fråga om förutsättningarna för skade-
178
ståndsskyldighet för flera på grund av medverkan till ett ersättnings- Prop. 1994/95:123
grundande förfarande.
Skadeståndsberättigade är andra näringsidkare utan begränsning till
"konkurrerande" näringsidkare samt konsumenter. Som framgår av den
allmänna motiveringen är det främst principiella skäl som gör att kret-
sen av skadeståndsberättigade har bestämts på detta sätt.
Ett fell där det kan vara befogat att festställa ersättningsskyldighet till
en konsument är då konsumenten har lockats till ett sälj ställe genom
vilseledande reklam enligt 6 §. Skadestånd bör här kunna utgå för kon-
sumentens utgifter för att bege sig till sälj stället eller för att komma i
kontakt med näringsidkaren. Konsumenten bör även kunna få ersättning
för eventuell inkomstförlust för den tid han har avsatt för att komma
till säljstället. En tänkbar situation är att en näringsidkare erbjuder varor
med en utfästelse om t.ex. varans kvalitet och pris och det, när konsu-
menten är på säljstället, visar sig att denna utfästelse saknar täckning.
Om konsumenten då avstår från köp på grund av vad som framkommit,
kan det vara befogat att han får skadestånd eftersom marknadsföringen
strider mot 6 §.
Frågan om skadestånd till konsumenter kan också komma upp i andra
situationer. Bland annat kan det förekomma vilseledande uppgifter som
kan grunda rätt till skadestånd i prospekt och liknande material med
erbjudanden av olika slag till konsumenter. Sådan marknadsföring kan
föranleda en konsument till omfettande ekonomiska dispositioner. Om
något avtal inte kommer till stånd kan konsumenten ha rätt till ersätt-
ning för de "onödiga" kostnader som han har åsamkats på grund av de
vilseledande uppgifterna. Det kan t.ex. gälla utgifter för en fastighets-
värdering som blivit onyttiga av skäl som konsumenten inte har haft
anledning att räkna med.
Skadestånd enligt förevarande bestämmelse avser endast ersättning
för ren förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening. Frågan om
skyldighet att ersätta person- eller sakskada till följd av marknadsföring
får bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
För att förbättra den skadelidandes möjligheter att få full ersättning
för den skada han har åsamkats föreskrivs i andra stycket att även andra
omständigheter än rent ekonomiska får beaktas när skadeståndet till
näringsidkare skall beräknas. Sådana omständigheter kan exempelvis
vara att den marknadsförande näringsidkaren har varit grovt oaktsam
eller har gjort en betydande vinst på sitt förfarande, eller att förfarandet
har pågått under lång tid.
Det är den skadelidande som enligt allmänna bevisregler har att visa
omfattningen av skadan. Eftersom det kan vara svårt att uppfylla kravet
p full bevisning kan domstolen med stöd av 35 kap. 5 § rättegångs-
b.uKen uppskatta skadan till skäligt belopp. Skadorna kan i vissa fell
vara högst betydande. En ekonomiskt realistisk bedömning skall själv-
fallet eftersträvas.
Såsom nämnts i den allmänna motiveringen har domstolarna möjlig-
het att utveckla ett skadeståndsansvar enligt allmänna regler i fråga om
marknadsföringsåtgärder som är otillbörliga enligt generalklausulen. Hit 179
hör fall som har visst samband med kontraktsrättsliga förhållanden, Prop. 1994/95:123
jämför situationen i MD 1989:9, Velux Svenska.
30 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom
fem år från det att skadan uppkom.
I paragrafen regleras den preskriptionstid som gäller för rätt till
skadestånd. Redan enligt nuvarande lag (19 § marknadsföringslagen)
gäller en femårig preskriptionstid. Motsvarande gäller också för skade-
stånd enligt konkurrenslagen (se 33 § andra stycket den lagen).
31 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 14 § eller av en
föreskrift i 5-13 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta
att vilseledande framställning som finns på vara, förpackning,
trycksak, affärshandling eller liknande skall utplånas eller
ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte
kan uppnås på något annat sätt, får rätten besluta att egendomen
skall förstöras.
Bestämmelsen motsvarar vad som nu gäller enligt 18 § första stycket
marknadsföringslagen (1975:1418) i fråga om möjligheterna att besluta
om utplånande, ändring eller förstörande av vilseledande framställning-
ar. Bestämmelser om i vilket sammanhang sådana beslut kan meddelas
och om åtgärder för att säkerställa besluten ges i 32 och 33 §§.
Säkerhetsåtgärder
32 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande
enligt 31 § och det skäligen kan befaras att svaranden genom att
vidta eller att låta bli att vidta en viss handling minskar betydel-
sen av ett beslut om utplånande, får rätten besluta om lämplig
åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan åtgärd gäller 15
kap. 3 § andra stycket, 5 § andra - fjärde styckena samt 6 och
8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.
Framställs ett yrkande enligt 31 § i ett mål om utdömande av
vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för
bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i beslag.
Därvid tillämpas föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om
beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.
180
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4. Prop.
Av första stycket följer att egendom som avses i 31 § kan bli före-
mål för en säkerhetsåtgärd för att säkerställa kärandens rätt (jfr 15 kap.
3 § rättegångsbalken). De förutsättningar som gäller för att en sådan
åtgärd skall beviljas är att det finns sannolika skäl för bifall till käran-
dens yrkande om utplånande och att det skäligen kan befaras att svaran-
den vidtar eller underlåter att vidta någon handling som innebär att
betydelsen av ett beslut om utplånande förringas. Hänvisningarna till 15
kap. 5 § andra - fjärde styckena, 6 och 8 §§ rättegångsbalken innebär
bl.a. att en sådan åtgärd kan beviljas utan att svaranden yttrar sig om
det är fara i dröjsmål, att säkerhet måste ställas om annan än Konsu-
mentombudsmannen för talan och att åtgärden skall hävas om det inte
längre finns skäl för åtgärden. Någon hänvisning görs inte till 15 kap. 5
§ första stycket rättegångsbalken eftersom ett yrkande om säkerhetsåt-
gärd inte kan tas upp innan en rättegång är anhängig. Detta följer av 33
§ av vilken framgår att ett beslut enligt 31 och 32 §§ meddelas av den
domstol där en rättegång om förbud eller åläggande, marknadsstömings-
avgift, utdömande av vite eller skadestånd är anhängig. I sista meningen
anges att beslutet om säkerhetsåtgärd får verkställas genast (jfr 17 kap.
14 § andra stycket rättegångsbalken).
Andra stycket innehåller en särreglering för de fell frågan om utplå-
nande behandlas i mål om utdömande av vite. Om ett yrkande om
utplåning på grund av en överträdelse av ett vitesförbud framställs i ett
sådant mål får en säkerhetsåtgärd ske genom beslag enligt bestämmel-
serna om beslag i brottmål. Detta överensstämmer med vad som enligt
18 § i den nuvarande marknadsföringslagen gäller som huvudregel, dvs.
i samtliga fell där en fråga om utplånande är aktuell. Även här anges att
ett beslut får verkställas genast (jfr 30 kap. 12 § andra stycket rätte-
gångsbalken).
Det följer av 43 § andra stycket att ett beslut om utplånande får
överklagas särskilt. Marknadsdomstolen kan i sådana fell besluta om
inhibition m.m. enligt bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken.
33 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 31 §
och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 32 § meddelas på yrkande
av part av den domstol där en rättegång om förbud enligt 14 §,
marknadsstömingsavgift enligt 22 § eller skadestånd enligt 29 §
pågår.
Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av
ett vitesförbud enligt 14 och 19 §§ får meddelas på yrkande av
part av den domstol där en rättegång om utdömande av vitet
pågår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4.
Första stycket innebär att ett yrkande om utplånande kan tas upp i
mål om förbud mot marknadsföring som strider mot god marknadsfö-
1994/95:123
181
ringssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller närings- Prop. 1994/95:123
idkare, i skadeståndsmål och i mål om marknadsstömingsavgift.
I andra stycket anges att ett yrkande om utplånande också kan tas upp
i ett mål om utdömande av vite, om grunden för utplånandet är en
överträdelse av det aktuella vitesförbudet. Av 40 § följer att ett sådant
mål får handläggas av allmän domstol enligt allmänna regler.
34 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsu-
mentombudsmannen
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett
ärende om tillämpningen av denna lag,
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som
kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om
förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § kan antas komma
i fråga.
I den föreslagna bestämmelsen regleras näringsidkamas skyldighet att
på Konsumentombudsmannens begäran lämna upplysningar m.m. i
ärenden enligt lagen. Paragrafen motsvaras av 11 § första stycket mark-
nadsföringslagen.
35 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt
14, 15 eller 17 § är skyldig att på uppmaning av Konsumentom-
budsmannen tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varu-
prover och liknande som behövs för tillsynen över att förbudet
eller åläggandet följs.
Paragrafen motsvaras i huvudsak av 16 § första stycket marknadsfö-
ringslagen och anger näringsidkamas skyldigheter att tillhandagå Konsu-
mentombudsmannen i samband med dennes tillsyn över att ett meddelat
förbud eller åläggande följs.
36 § Om en uppmaning enligt 34 eller 35 § inte följs, får
Konsumentombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra
sin skyldighet vid vite.
Den föreslagna bestämmelsen ger Konsumentombudsmannen en
möjlighet att meddela vitesföreläggande om en näringsidkare som inte
följer en uppmaning enligt 34 eller 35 §. I nuvarande marknadsforings-
182
lag finns motsvarande befogenhet i 11 § andra stycket och (angående Prop. 1994/95:123
tilllsyn) i 16 § första stycket. De beloppsgränser som där anges beträf-
fande vitets storlek har dock inte ansetts nödvändiga att ta med i före-
varande paragraf.
37 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana
varuprover och liknande som avses i 34 och 35 §§, om det
finns särskilda skäl för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att
ersätta Konsumentombudsmannens kostnader för provtagning
och undersökning av prov i fåll som avses i 35 §.
Första stycket som reglerar Konsumentombudsmannens möjlighet att
lämna ersättning i vissa fell motsvaras av 11 § tredje stycket och 16 §
andra stycket marknadsföringslagen. Andra stycket motsvaras av 16 §
tredje stycket nuvarande lag. Bestämmelsen innebär således inget nytt i
sak.
Förbud och ålägganden
38 § Talan om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §
väcks vid Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller
löntagare.
Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av den domstol
där en rättegång enligt första stycket pågår.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.1 och 9.3.
Av första stycket framgår att talan om förbud och åläggande förs vid
Stockholms tingsrätt som exklusivt forum.
I andra stycket ges bestämmelser om talerätten i dessa mål. Konsu-
mentombudsmannen har enligt första punkten alltid talerätt. Av andra
punkten framgår att enskilda näringsidkare som berörs av den aktuella
marknadsföringen också har talerätt och i tredje punkten föreskrivs
talerätt för sammanslutningar av konsumenter, näringsidkare eller lönta-
gare. För de sistnämnda ställs inte något krav på att de skall ha berörts
av åtgärden. Kretsen av taleberättigade är densamma som enligt gällan-
de bestämmelser. Den nya bestämmelsen innebär att talerätten för nä-
183
ringsidkare och sammanslutningar likställs med Konsumentombudsman- Prop. 1994/95:123
nens. Denne har alltså inte längre en primär talerätt.
Av tredje stycket följer att frågor om interimistiska beslut om förbud
eller åläggande prövas av den domstol där talan om förbud eller åläg-
gande är anhängig, dvs. i Stockholms tingsrätt eller, efter överklagande,
i Marknadsdomstolen och att sådana beslut således inte kan utverkas
innan rättegång har inletts.
Marknadsstömingsavgift
39 § Talan om marknadsstömingsavgift enligt 22 § väcks vid
Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.
Om Konsumentombudsmannen i ett visst fell beslutar att inte
fora talan om marknadsstömingsavgift får en enskild näringsid-
kare som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning
av näringsidkare väcka en sådan talan.
Beslut om kvarstad enligt 28 § meddelas av den domstol där
en rättegång om marknadsstömingsavgift pågår. Om talan ännu
inte har väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som
föreskrivs i första stycket.
I första stycket anges att talan om marknadsstömingsavgift fors av
Konsumentombudsmannen vid Stockholms tingsrätt, som är exklusivt
forum.
Andra stycket behandlar den subsidiära talerätten för näringsidkare
och sammanslutning av näringsidkare i mål om marknadsstömingsav-
gift. För att en näringsidkare eller en sammanslutning skall ha talerätt
krävs att det finns ett beslut av Konsumentombudsmannen att inte föra
talan. För en enskild näringsidkare talan krävs det dessutom att han
berörs av den aktuella marknadsföringsåtgärden. Den föreslagna be-
stämmelsen behandlas i avsnitt 9.3.
Av tredje stycket första meningen framgår att frågor om kvarstad
prövas av den domstol där talan om marknadsstömingsavgiften pågår.
Av 28 § följer att en fråga om kvarstad kan prövas innan en talan om
avgift har väckts. I sådana fell gäller enligt andra meningen att Stock-
holms tingsrätt är exklusivt forum på samma sätt som i fråga om mark-
nadsstömingsavgiften .
184
Utdömande av vite
Prop. 1994/95:123
40 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd
av denna lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10
kap. rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid
Stockholms tingsrätt.
Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet
och av Konsumentombudsmannen.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.1 och 9.3.
Av första stycket följer att talan om utdömande av vite som har före-
lagts med stöd av denna lag väcks vid tingsrätt enligt de allmänna reg-
lerna om forum i 10 kap. rättegångsbalken. Den som avser att föra en
sådan talan kan dock alltid välja att väcka talan vid Stockholms tings-
rätt. I båda fallen gäller i fråga om förfärandet att reglerna i lagen om
viten skall tillämpas.
Av andra stycket framgår att en talan enligt första stycket alltid får
väckas av Konsumentombudsmannen samt av den som har begärt ett
vitesföreläggande.
Skadestånd
41 § Talan om skadestånd enligt 29 § väcks vid Stockholms
tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är
behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.1.
I första meningen ges huvudregeln, nämligen att en talan om skade-
stånd som grundar sig på bestämmelsen i marknadsföringslagen förs vid
Stockholms tingsrätt.
Av andra meningen följer att en talan om skadestånd enligt mark-
nadsföringslagen kan väckas vid andra tingsrätter än Stockholms tings-
rätt. Skälen för denna ordning anges i avsnitt 9.1. Bestämmelserna i 10
kap. rättegångsbalken skall tillämpas vid avgörande av vilken tingsrätt
som är behörigt forum att uppta talan. Av 43 § följer att en sådan dom
överklagas till Marknadsdomstolen.
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen är inte behöriga att i ett
mål enligt denna bestämmelse pröva andra skadeståndsrättsliga grunder
än de som anges i denna lag.
185
Prop. 1994/95:123
42 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 1 och om
vitesföreläggande efter en sådan uppmaning får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 2 och 35 §
samt om vitesföreläggande efter en sådan uppmaning överklagas
hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning
enligt 37 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
nämnda paragraf.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.6.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar vad som i dag gäller enligt
22 § första stycket marknadsföringslagen.
I andra stycket föreskrivs att Konsumentombudsmannens beslut att
anmana en näringsidkare att tillhandahålla handlingar m.m. som kan ha
betydelse for utredningen i ett ärende om förbud eller åläggande får
överklagas hos Stockholms tingsrätt. Också beslut om ersättning som
fettas av Konsumentombudsmannen får överklagas vid Stockholms
tingsrätt. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt den nu gällande
22 § andra stycket marknadsföringslagen med undantag av att det enligt
gällande bestämmelse är kammarrätt som prövar överklagandena.
43 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna
lag överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål
om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag
överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen
(1985:206) om viten.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 20 § och 32 §
första stycket får överklagas särskilt. Besluten skall vid hand-
läggningen i Marknadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15
kap. rättegångsbalken.
I första stycket anges att Marknadsdomstolen är andra instans i samt-
liga mål och ärenden enligt marknadsföringslagen. Av ordalydelsen
framgår att även domar och beslut av andra tingsrätter än Stockholms
tingsrätt överklagas till Marknadsdomstolen. Mål om utdömande av vite
som har förelagts med stöd av marknadsföringslagen handläggs enligt
reglerna i rättegångsbalken om mål om åtal för brott för vilket inte är
föreskrivet svårare straff än böter. Detta följer av lagen om viten. För
tydlighetens skull anges att domar och beslut i dessa mål överklagas i
enlighet med den lagen.
I andra stycket ges bestämmelser om att vissa beslut enligt marknads-
föringslagen får överklagas särskilt. Detta gäller för interimistiska beslut
om förbud eller åläggande och beslut för att säkerställa beslut om
utplånande. Det anges också att sådana beslut skall anses röra åtgärd
186
enligt 15 kap. rättegångsbalken, vilket innebär att bl.a. bestämmelserna Prop. 1994/95:123
i 52 kap. rättegångsbalken om inhibition blir tillämpliga om besluten
överklagas. I fråga om kvarstad enligt 28 § är bestämmelsen i 49 kap.
4 § 6 rättegångsbalken direkt tillämplig. Av 39 § tredje stycket andra
meningen jämfört med 15 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken kan
utläsas att ett beslut om kvarstad som meddelas innan en talan om
marknadsstömingsavgift har väckts får överklagas på samma sätt som
om det hade meddelats under en rättegång. Av 51 § följer att vid till-
ämpningen av 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken skall vad som sägs
om hovrätt gälla Marknadsdomstolen.
44 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 14 eller 17 §
eller åläggande enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan
enligt 14, 15 eller 17 § väcks med anledning av marknads-
föringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma fråga
prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.
Paragrafen behandlas utförligt i avsnitt 9.4. Bestämmelsen, som har
formulerats om med anledning av Lagrådets synpunkter, innebär en
annan avgränsning av rättskraftens omfettning än vad som följer av
rättskraftsregeln i 17 kap. 11 § rättegångsbalken.
I första meningen slås fest att rättskraften hos en dom avseende ett
förbud eller åläggande på kärandesidan träffar inte bara partema i må-
let, utan alla som hade kunnat föra talan i målet. På svarandesidan
innebär bestämmelsen en slags utvidgning av rättskraften i förhållande
till vad som gäller för tvistemål i allmänhet, om det handlar om samma
marknadsföring. Såsom redovisats i avsnitt 9.4 hindrar rättskraftsregeln
nämligen även att ett förbud eller åläggande riktas mot någon av de
övriga personer som anges i 14, 15 och 17 §§. En viss reklamkampanj
eller saluhållande av en viss vara måste anses utgöra en och samma
marknadsföring oavsett om marknadsföringsåtgärderna utförs av nä-
ringsidkaren själv eller t.ex delvis av en reklambyrå. Rättskraftsregeln
innebär alltså att en tidigare dom om förbud eller åläggande hindrar ett
en ny talan väcks mot samma svarande och mot vaije annan person som
en förbuds- eller åläggandetalan kan riktas mot, allt under förutsättning
att det är fråga om samma marknadsföring i båda fellen.
Vad som är en och samma marknadsföring avgränsas av flera fekto-
rer, först och främst av den verksamhet i vars intresse marknadsförin-
gen bedrivs. Om en näringsidkare har förbjudits att bedriva en viss typ
av marknadsföring hindrar det inte att en annan näringsidkare bedriver
en identisk reklamkampanj för sin verksamhet. Andra fektorer som
avgränsar vad som är en och samma marknadsföring är den produkt
som marknadsförs och utformningen av marknadsföringen, t.ex.
187
annonsen eller reklamfilmen. Utgångspunkten vid bedömningen måste Prop. 1994/95:123
naturligtvis vara hur själva förbudet eller åläggandet är formulerat.
Bestämmelsen i första stycket rör inte bara frågan om rättskraftens
avgränsning i förhållande till dem som kan vara kärande eller svarande
i mål om förbud och åläggande. Den innebär att en talan enligt en av
bestämmelserna i 14, 15 och 17 §§ hindrar att en ny talan väcks enligt
någon av de andra bestämmelserna, i fråga om samma marknadsföring.
Omfattningen av rättskraften modifieras genom den särskilt reglerade
möjlighet till omprövning som anges i andra meningen. Rättskraften hos
en dom där en fråga om förbud eller åläggande har prövats hindrar inte
att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.
Möjligheten till omprövning har uttryckligen reglerats på inrådan av
Lagrådet. Bestämmelsen knyter an till vad som gäller enligt 12 § i den
nu gällande marknadsföringslagen om omprövning vid ändrade förhål-
landen och tar - liksom den bestämmelsen - främst sikte på ändrade
marknadsförhållanden. Såsom tidigare har gällt skall det vara fråga om
klara fall. Bestämmelsen knyter an till situationer där ändrade förhållan-
den enligt 17 § kap. 11 § rättegångsbalken inte skulle hindra en ny
talan.
Det följer av regeln 38 § första stycket att en talan om omprövning
väcks vid Stockholms tingsrätt och att rätten att begära omprövning
tillkommer dem som har talerätt enligt 38 § andra stycket.
45 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stock-
holms tingsrätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara
lagfarna domare och två ekonomiska experter. En av de lagfar-
na domarna skall vara rättens ordförande.
Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar
förfall för en av ledamöterna, är rätten ändå domför.
Vid huvudförhandling i fell som avses i 1 kap. 3 a § andra
och tredje styckena rättegångsbalken och vid avgörande av mål
utan huvudförhandling, liksom vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling skall tingsrätten bestå av en lagferen
domare, om inte annat följer av 46 §. I sådana fell får dock
även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.
Bestämmelsen är utformad efter mönster av 64 a § konkurrenslagen
(prop. 1992/93:234).
Första stycket innebär att i mål om förbud eller åläggande, marknads-
tömingsavgift och skadestånd enligt marknadsföringslagen skall Stock-
holms tingsrätt vara sammansatt av två juristdomare och två ekonomiska
experter. Mål om utdömande av vite omfettas inte eftersom dessa mål
handläggs enligt lagen om viten. I de målen gäller sammansättnings-
188
reglerna i rättegångsbalken för mål om åtal for brott för vilket det inte Prop. 1994/95:123
är stadgat svårare straff än böter. Av första stycket framgår också att en
av juristdomama skall vara rättens ordförande.
Av andra stycket framgår att rätten är domför om det inträffar förfall
för en av ledamöterna sedan huvudförhandlingen har påbörjats (jfr bl.a.
1 kap. 3 a § fjärde stycket rättegångsbalken).
I tredje stycket första meningen regleras sammansättningen vid av-
göranden av mål utan huvudförhandling och avgöranden vid handlägg-
ning som inte sker vid huvudförhandling. Som huvudregel gäller att
Stockholms tingsrätt i dessa fell skall bestå av en juristdomare. Av
andra meningen följer att rätten i de fellen kan förstärkas av en ekono-
misk expert.
46 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid
prövning av frågor som hör till rättegången får Stockholms
tingsrätt ha den sammansättning som anges i 45 § första stycket,
om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller
frågans beskaffenhet.
Bestämmelsen motsvarar 64 b § konkurrenslagen, vilken i sin tur är
utformad efter förebild av 1 kap. 3 c § rättegångsbalken.
När det gäller uttrycket frågor som hör till rättegången kan hänvisas
till Fitger, Kommentar till rättegångsbalken, s. 16:6 f. Som exempel på
frågor som kan bli aktuella kan nämnas interimistiska beslut om förbud
och åläggande och kvarstad i mål om marknadstömingsavgift.
47 § I mål som bara rör skadestånd enligt 29 § får Stockholms
tingsrätt ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c
och 3 d §§ rättegångsbalken.
Bestämmelsen utgör ett undantag från vad som föreskrivs i 45 §
första stycket om Stockholms tingsrätts sammansättning i mål enligt
marknadsföringslagen och innebär att de regler som i allmänhet gäller
for rättens sammansättning i tvistemål kan tillämpas i mål som enbart
rör skadestånd enligt denna lag. Vid avgörande av mål vid huvudför-
handling eller på annat sätt kan rätten i sådana mål alltså bestå av tre
juristdomare. Detsamma gäller vid prövning av frågor som hör till
rättegången, om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets eller
frågans beskaffenhet. Hänvisningen till 1 kap. 3 d § rättegångsbalken
innebär att rätten kan bestå av en juristdomare om det värde målet rör
uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring (halva basbeloppet är för år 1994 17 600 kr).
189
I de fäll mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs av
andra tingsrätter enligt den speciella regeln i 41 § andra meningen
gäller naturligtvis rättegångsbalken fullt ut.
Prop. 1994/95:123
48 § Vid handläggning av ärenden som avses i 42 § andra
stycket skall Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som
anges i 45 § första stycket. Vid handläggning som avses i 3 och
4 §§ lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden
skall tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare. I sådana fäll
får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.
Bestämmelsen är utformad efter förebild av 64 c § konkurrenslagen.
Av ftirsta meningen följer att ärenden där Konsumentombudsmannens
beslut att anmana en näringsidkare att tillhandahålla handlingar m.m.
har överklagats skall prövas av tingsrätten i den sammansättning som
gäller för huvudförhandlingar. Beslut om förberedande åtgärder kan
enligt andra meningen fettas av en juristdomare. För det fäll det även
vid bedömningen av dessa frågor finns ett behov av ekonomisk expertis
ger bestämmelsen i tredje meningen en möjlighet att låta en expert delta
i beslutet.
49 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra
som ekonomiska experter enligt 45 §. Inträffar medan en eko-
nomisk expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende en
omständighet som medför att förordnandet skall upphöra att
gälla, skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt
giltighet såvitt avser det pågående målet eller ärendet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara
svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurs-
tillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Paragrafen är utformad efter förebild av 64 d § konkurrenslagen (jfr
4 kap. 10 a § rättegångsbalken).
190
Rättegångsbestämmelser
Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifter-
na i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte
är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14,
15 eller 17 § och mål om marknadsstömingsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet
i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är
tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden tillämpas i ärenden som avses i 42 §
andra stycket, om något annat inte följer av denna lag.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.5.2, omfattar handläggningen i
såväl Stockholms tingsrätt som Marknadsdomstolen. Av första stycket
framgår att rättegångsbalkens regler om indispositiva tvistemål skall
tillämpas i mål om förbud, åläggande och marknadsstömingsavgift. Den
uttryckliga hänvisningen till de indispositiva reglerna i rättegångsbalken
innebär inte någon stor förändring i förhållande till vad som redan
gäller. De särskilda regler om dom, kallelser och delgivning som finns
i lagen om marknadsdomstol m.m. kommer i fortsättningen inte att
gälla i dessa mål. Mål om utdömande av vite omfattas inte av bestäm-
melsen. Dessa mål skall handläggas enligt vad som anges i lagen om
viten, dvs. enligt reglerna om bötesbrottmål.
Av andra stycket framgår att mål om skadestånd enligt denna lag
handläggs enligt reglerna om dispositiva tvistemål. När mål om skade-
stånd handläggs tillsammans med mål som enligt första stycket följer
indispositiva regler gäller dock de sistnämnda reglerna beträffande
processens yttre förlopp. I själva skadeståndsfrågan är dock domstolen,
på sätt som gäller för s.k. blandade mål i övrigt, bunden av partemas
dispositioner.
Tredje stycket utformad efter mönster av 63 § första stycket konkur-
renslagen och innebär att den s.k. ärendelagen skall tillämpas vid hand-
läggningen vid Stockholms tingsrätt av ärenden där Konsumentombuds-
mannens beslut om tillhandahållande av handlingar och varuprover
m.m. och om ersättning för varuprover, har överklagats.
51 § Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om
hovrätten skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.
Bestämmelsen har sin förebild i 64 § andra stycket konkurrenslagen
och innebär att överklagande av Stockholms tingsrätts domar och beslut
Prop. 1994/95:123
191
enligt denna lag görs hos Marknadsdomstolen som om den vore hovrätt. Prop. 1994/95:123
Mål om utdömande av vite handläggs inte enligt denna lag utan enligt
lagen om viten. Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i dessa mål
överklagas enligt den allmänna instansordningen och omfattas inte av
bestämmelsen.
52 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än
Konsumentombudsmannen, skall tingsrätten underrätta ombuds-
mannen om rättegången.
Bestämmelsen innebär en skyldighet för Stockholms tingsrätt att
underrätta Konsumentombudsmannen när en talan enligt denna lag
väcks av annan. Den omfattar inte de fell när en talan väcks om utdö-
mande av vite. Sådana mål handläggs i allmän domstol enligt lagen om
vite.
Kumulation
53 § Mål om skadestånd enligt 29 § får i tingsrätt endast för-
enas med annat mål enligt denna lag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1 och innebär att mål om skade-
stånd enligt marknadsföringslagen inte får kumuleras t.ex. med andra
skadeståndsmål. Bestämmelsen avser endast handläggningen i tingsrätt
och skall ses mot bakgrund av möjligheten att väcka en talan om skade-
stånd enligt marknadsföringslagen med stöd av 41 § andra meningen.
Av bestämmelsen torde följa att det inte är möjligt att som alternativ
grund i ett allmänt skadeståndsmål åberopa rätt till skadestånd enligt
marknadsföringslagen eller att i ett mål om skadestånd enligt den lagen
åberopa andra grunder än sådana som härrör ur marknadsföringslagen.
Intervention
54 § I mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §
har den som har talerätt enligt 38 § andra stycket rätt att delta i
rättegången som intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.5.3.
Bestämmelsen ger en möjlighet för dem som är taleberättigade i mål
om förbud eller åläggande att intervenera i ett sådant mål. Den som
tillhör kretsen av taleberättigade kan intervenera utan att kravet i 14
kap. 9 § rättegångsbalken, att saken skall röra hans rätt, behöver vara
192
uppfyllt. För den som vill intervenera gäller i övrigt bestämmelserna i Prop. 1994/95:123
14 kap. rättegångsbalken om intervention. Den som vill delta i rätte-
gången skall sålunda ansöka om detta hos rätten och rätten skall höra
parterna i frågan och meddela beslut så snart det kan ske (se 14 kap. 10
§ rättegångsbalken). En förhandling med parterna och sökanden får
hållas om det finns behov av det.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 14 kap. 11 § rättegångsbalken
om ordinär respektive självständig intervention torde en intervenient på
kärandesidan vara att betrakta som självständig intervenient och den
som uppträder på svarandesidan, ordinär.
Den särskilda bestämmelsen hindrar inte annan att med stöd av 14
kap. 9 § rättegångsbalken intervenera i ett mål om förbud eller åläggan-
de om han visar sannolika skäl för att saken rör hans rätt.
Rättegångskostnader
55 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rätte-
gångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18
kap. 16 § rättegångsbalken skall dock inte tillämpas i mål om
förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §. I sådana mål får
rätten bestämma att var och en av parterna skall svara för sina
rättegångskostnader.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.6.
Av första meningen följer att bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbal-
ken om rättegångskostnader skall tillämpas i mål enligt marknadsfö-
ringslagen om inte något annat anges.
I andra meningen anges ett undantag från 18 kap. 16 § rättegångs-
balken i vilken det sägs att reglerna om rättegångskostnader i brottmål
skall tillämpas i mål där det allmänna för talan utan att det är fråga om
en talan där en enskilds rätt tas till vara. Denna regel skall alltså inte
gälla i mål om förbud eller åläggande där Konsumentombudsmannen för
talan. Normalt skall alltså huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken
tillämpas även i dessa mål. I tredje meningen ges en möjlighet för rätten
att bestämma att rättegångskostnaderna skall kvittas (jfr 18 kap. 2 §
rättegångsbalken) i mål om förbud eller åläggande. Bestämmelsen skall
användas restriktivt. Exempel på situationer där bestämmelsen kan
tillämpas kan vara att svaranden förklarar sig villig att godta ett för-
budsföreläggande, men Konsumentombudsmannen vill ha rättsfrågan
besvarad genom ett domstolsutlåtande. Situationer av detta slag torde
dock bli sällsynta.
193
13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Utevaro
Prop. 1994/95:123
56 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden
enligt denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och
parts utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för
åklagare.
Paragrafen är utformad efter förebild av 65 § konkurrenslagen och
innebär att bestämmelsen i 44 kap. 3 § rättegångsbalken som anger att
kärandens talan förfäller om han uteblir från ett sammanträde, inte
gäller för Konsumentombudsmannen. Denne riskerar dock ett kostnads-
ansvar enligt 18 kap. rättegångsbalken om han uteblir.
57 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestäm-
ma att följande skall gälla.
Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller
vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt
eller indirekt anges vara fram bragd eller tillverkad i den främ-
mande staten eller i en region eller ort i den främmande staten,
får åtgärd enligt 31 § beslutas även i andra fell än som avses
där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk
endast tjänar att märka ut varans art eller om den åtföljs av en
uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts eller
tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.
Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms
tingsrätt av Konsumentombudsmannen eller, om denne har
beslutat att inte väcka talan, av någon som driver rörelse med
varor av samma slag som den vara som talan avser.
Behovet av denna paragraf har behandlats i anslutning till frågan om
vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar (avsnitt 6.3.2). Paragra-
fen motsvarar i sak 20 § i den nu gällande marknadsföringslagen och
har ändrats enbart i de avseenden som är nödvändiga på grund av de
processuella förändringar som görs i den nya lagen.
Första och andra styckena motsvarar första och andra styckena i den
nu gällande paragrafen. Bestämmelsen i andra stycket innebär att ett
utplånande enligt 31 § får beslutas utan att ett vitesförbud eller en kata-
logregel har överträtts. Om det finns sannolika skäl för bifell till yrkan-
de om utplånande får rätten, under förutsättning att kraven i 32 § första
stycket är uppfyllda, besluta om säkerhetsåtgärd också i dessa fell.
Tredje stycket ersätter vad som enligt 33 § gäller i fråga om hur och
var ett yrkande om utplånande kan tas upp. Här anges att talan om
utplånande enligt första stycket väcks av Konsumentombudsmannen
194
eller, om denne har beslutat att inte väcka talan, av någon som driver Prop. 1994/95:123
rörelse med varor av samma slag som den vara ansökan avser. Konsu-
mentombudsmannen ersätter allmän åklagare som primärt taleberättigad.
I övrigt överensstämmer talerätten med vad som gäller i dag. En fråga
om utplånande enligt 57 § tas upp på talan av i första hand Konsumen-
tombudsmannen och skall alltså, till skillnad från det som normalt gäller
om utplånande, inte ses som ett biyrkande utan behandlas som en sär-
skild talan och handläggas i ett särskilt mål. I bestämmelsen anges en
sådan talan väcks vid Stockholms tingsrätt. Av 43 § följer att domar i
dessa mål överklagas till Marknadsdomstolen.
Åtskilliga lagar hänvisar till den nuvarande marknadsföringslagen. En
ny marknadsföringslag för med sig följdändringar i denna lagstiftning.
Förslagen i lagrådsremissen föranleder även vissa andra lagändringar,
som skall kommenteras i det följande.
Lagförslaget innehåller ändringar i 1, 13, 14, 15 och 20 §§. I sak
innebär ändringarna att hänvisningar till marknadsföringslagen tas bort
när det gäller olika slags handläggningsregler eftersom marknadsfö-
ringsmålen i fortsättningen kommer att handläggas enligt rättegångs-
balkens bestämmelser.
I två andra propositioner (prop. 1994/95:17 Oskäliga avtalsvillkor
och prop. 1994/95:44 Konkurrensverkets ställning i överklagande
ärenden enligt konkurrenslagen (1993:20), m.m.) föreslås ytterligare
ändringar i ffågavarande paragrafer men dessa har ännu inte beslutats
av riksdagen. Den lydelse som anges som "nuvarande lydelse” i lagför-
slaget är den nu gällande lydelsen. I det nu framlagda förslaget har
hänsyn tagits till förslagen i de nyss nämnda propositionerna.
Lagförslaget innehåller dels en ny paragraf, 5 §, dels en ändring i 3 §.
Som har anförts i det föregående i anslutning till vilseledande geogra-
fiska ursprungsbeteckningar (avsnitt 6.3.2) skall geografiska ursprungs-
beteckningar på vin- och spritdrycker, enligt internationella åtaganden
som Sverige har gjort och kan förväntas göra, alltid vara förbehållna
originalvaroma och kan inte tillägnas annan vara. Därför är också
degenererande beskrivningar av sådana med hjälp av uttryck som "art",
"sort", "typ" m.m. otillåtna.
195
Förordnande enligt 5 § första stycket skall ges för en stat som är Prop. 1994/95:123
ansluten till Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående
undertryckande av oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar på
handelsvaror, eftersom Sverige redan är bunden av den konventionen.
För framtiden kommer det sannolikt att bli aktuellt att också ge för-
ordnande för stat som är ansluten till Överenskommelsen om världshan-
delsorganisationen (WTO) och därmed till avtalet om handelsrelaterade
immaterialrättigheter (TRIPs).
196
Utredningen lägger i detta betänkande fram ett förslag till ny marknads-
föringslag med i stort sett samma avgränsning som den nu gällande
lagen. En strävan har varit att i en ny marknadsföringslag ge uttryck för
de regler som generellt skall ställas på marknadsföringsåtgärder oavsett
medium och produktslag. Reglerna har givits en tydligare utformning
och har sanktionerats på ett mera effektivt sätt.
Utredningen har valt att föreslå en generell lag utan att inarbeta olika
speciallagar i marknadsföringslagen. Exempelvis produktspecifik lag-
stiftning skall därmed även fortsättningsvis finnas vid sidan av en ny
marknadsföringslag.
De mest centrala förändringarna som utredningen föreslår i materiellt
hänseende i förhållande till nuvarande marknadsföringslag (MFL) är att
* generalklausulen om otillbörlig marknadsföring kompletteras med
ett antal preciserade bestämmelser om otillåtna marknadsföringsåt-
gärder, varvid generalklausulen om otillbörlig marknadsföring får
en delvis ändrad funktion vid lagens tillämpning,
* generalklausulen om information får ett mera konkretiserat inne-
håll,
* de nya reglerna om olika former av otillåtna marknadsföringsåt-
gärder innebär i sak en kodifiering av huvuddelen av praxis på
marknadsföringsområdet,
* särskilda bestämmelser föreslås bland annat angående vilseledande
användning av uttrycken "garanti", "utförsäljning" och "realisa-
tion"
* i stället for nu gällande regler om kombinationserbjudanden och
rabattmärken föreslås bestämmelser som tar sikte på vilseledande
presentationer av tilläggserbjudanden och andra förmånserbjudan-
den
* uttryckliga regler föreslås som har till syfte att motverka aggressi-
va säljmetoder
* frågor om vilseledande genom förväxling, renommésnyltning,
misskreditering samt marknadsföringskorruption får en något mera
markerad position, samt
* skyldigheten for näringsidkare att identifiera sig och sina kommer-
siella framställningar i marknadsföringssammanhang regleras
uttryckligen.
De viktigaste ändringarna i processuellt hänseende är att
* en direktverkande sanktion, marknadsstömingsavgift, införs som är
knuten till lagens preciserade stadganden om otillåtna marknadsfö-
ringsåtgärder och identifieringsskyldighet,
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
197
* de interimistiska förbuden och åläggandena tilläggs en ökad vikt, Prop. 1994/95:123
* skadeståndssanktionen får ökad betydelse, genom att både konsu- Bilaga 1
menter och näringsidkare ges rätt till skadestånd om lagens preci-
serade stadganden överträtts,
* näringsidkare och organisationer får en med Konsumentombuds-
mannen (KO) jämställd talerätt i frågor om förbud eller åläggande,
* ett tvåinstanssystem införs med Stockholms tingsrätt som första
instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans.
Huvuddelen av MFL har varit i kraft i mer än 20 år. De lagbestämmel-
ser som haft störst betydelse på området är generalklausulerna om
otillbörlig marknadsföring respektive informationsskyldighet. Lagen
innehåller också en generalklausul om otjänliga varor och tjänster. Med
stöd av generalklausulerna kan man rikta vitesförelägganden mot nä-
ringsidkare. Vid sidan av generalklausulerna finns tre materiella regler
som är straffsanktionerade. Under de decennier MFL varit i kraft har
utvecklingen på rättsområdet fiämst skett genom en omfattande praxis-
bildning i Marknadsdomstolen. Det har även tillkommit annexlagstift-
ning till MFL.
Bakgrunden till förslaget är att utredningen finner att en allmän över-
syn av den nuvarande MFL ger anledning att föreslå mera preciserade
regler på området. Genom den nu föreslagna lagens utformning får
generalklausuler en minskad betydelse och merparten av normerna som
utvecklats i praxis kodifieras i preciserade stadganden. Införandet av
konkretiserade bestämmelser ökar lagens tydlighet och genomslagskraft
samt gör det möjligt att införa direktverkande sanktioner.
Marknadsföringslagstiftningen bygger på uppfattningen att det är
företagen primärt som har ansvar för sitt agerande på marknaden. Detta
ansvar ökar betydelsen av att näringslivet även fortsättningsvis inom
olika branscher utformar egenåtgärdsprogram för information och ut-
veckling av god sed avseende marknadsföring. Om näringslivet skall
bära ansvaret för sina marknadsföringsåtgärder är det lämpligast med en
detaljerad lag som ger aktörerna på marknaden konkreta normer för sitt
agerande. Med preciserade bestämmelser kan man förvänta sig en bättre
regelefterlevnad än om normerna kommer till uttryck i generalklausuler
kompletterade med rättspraxis. Valet av lagstiftningsteknik har därför
också som syfte att uppnå en ökad preventiv effekt.
Införandet av den nya sanktionsavgiften motiveras i viss mån av att
de nuvarande straffsanktionerade bestämmelserna i praxis huvudsakligen
tillämpats vid tolkningen av generalklausulen om otillbörlig marknads-
föring och således inte fungerat som straffstadganden. Huvudskälet för
förslaget att införa den nya avgiften är att utredningen generellt sett
finner att en ekonomisk sanktion som kan riktas direkt mot juridiska
personer är långt mera effektiv och lämpad för den marknad srättsliga
lagstiftningen än straffrättsliga påföljder som ju bara kan drabba fysiska
198
personer. En sådan sanktionsavgift har för övrigt redan införts i den
näraliggande konkurrenslagen.
För att tillgodose kravet på snabba ingripanden föreslås en utvidgning
av möjligheten till interimistiska beslut. Förslaget i denna del motiveras
av att marknadsföringsåtgärder kan ha stor spridning och genomslags-
kraft, inte minst med tanke på de medier som kommit i bruk på om-
rådet efter tillkomsten av MFL. Det viktigaste är många gånger att
snabbt stoppa for marknaden skadliga åtgärder innan de medför sådana
skador för konsumenter eller näringsidkare som är svåra eller omöjliga
att reparera.
Förslaget innebär att skadeståndssanktionen förstärks genom att det
öppnas en möjlighet till skadestånd för konsumenter och att skade-
ståndsmöjlighetema för näringsidkare utökas. Skadestånd är en komplet-
terande sanktionsmöjlighet som både har en preventiv och en reparativ
funktion.
I talerättshänseende jämställer lagförslaget näringsidkare och organi-
sationer med KO. Rättegångsordningen föreslås öppna möjligheten till
skiljedom eller förlikning. Dessa möjligheter och avkriminaliseringen
samt skadeståndsreglernas utvidgning kan ge incitament till en ökad
tvistlösning utom rätta. Samtidigt innebär den starkare tonvikten på de
ekonomiska följderna av att lagen överträds att överträdelser blir mer
kännbara än tidigare. Detta gäller följder i form av såväl sanktionsav-
giften, skadestånd och fördelningen av rättegångskostnaderna. De två
sistnämnda frågorna är också viktiga ur reparativ synvinkel för den som
drabbats av otillbörlig marknadsföring.
Lagens inledande bestämmelser
I lagens första bestämmelse anges marknadsföringslagens syften vara att
främja konsumenternas och näringslivets intresse av en vederhäftig,
tillbörlig och från konkurrenssynpunkt väl fungerande marknadsföring
samt att säkerställa att konsumenterna har tillgång till behövlig informa-
tion.
I den inledande bestämmelsen markeras även vikten av att beakta
tryckfrihet och yttrandefrihet vid bedömningen av olika marknadsfö-
ringsåtgärder samt att lagen tillämpas med hänsyn till kraven på en
effektiv konkurrens.
Lagen gäller marknadsföring av varor och tjänster, fast egendom
samt andra nyttigheter inbegripet arbetstillfällen.
Den gäller vidare såväl inköpsfrämjande som avsättningsfrämjande
åtgärder.
Numera blir det allt vanligare att exempelvis kommuner driver verk-
samhet som inte är myndighetsutövning och som i marknadsfö-
ringshänseende kommer att jämställas med privaträttsliga organs verk-
samheter på marknaden. Kommuner och statliga verk kommer därför, i
överensstämmelse med ställningstagandet i konkurrenslagen, att i sådana
situationer omfattas av lagen. Vidare införs andra förbrukare som ett
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
199
nytt begrepp som omfattar andra avnämare än konsumenter i traditionell
mening, nämligen näringsidkare och icke-kommersiella personer i
rollen av konsumenter.
När det i lagens inledande paragraf anges att lagen bland annat har
till ändamål att främja konsumenternas och näringslivets intresse av en
väl fungerande marknadsföring skall begreppet näringslivet ses i detta
perspektiv, dvs. det inkluderar näringsidkare som marknadsförare och
näringsidkare i rollen som andra förbrukare.
Utredningens lagförslag upptar två generalklausuler. Den ena är en
bestämmelse som innebär ett förbud mot marknadsföringsåtgärder som
är otillbörliga mot konsumenter, andra förbrukare eller andra näringsid-
kare genom att strida mot god marknadsföringssed (4 §). Den andra är
en generalklausul om informationsskyldighet (17 §).
Någon motsvarighet till MFL:s generalklausul om otjänlighet av
varor och tjänster finns däremot inte i förslaget till ny marknadsfö-
ringslag. Frågan om produktotjänlighet är enligt utredningen system-
främmande för en marknadsföringslag och generalklausulen i den nu
gällande lagen föreslås ersatt av en speciallag om tillhandahållande av
otjänliga varor och tjänster, som i materiellt hänseende är oförändrad.
De utan tvekan viktigaste materiella bestämmelserna i förslaget är
tolv preciserade stadganden om otillåtna marknadsföringsåtgärder.
Vidare innehåller förslaget regler om identifieringsskyldighet i mark-
nadsföringssammanhang som tar sikte på identifikation av näringsid-
karen och de kommersiella framställningarna som sådana. Med stöd av
den förslagna marknadsföringslagen skall man kunna döma en närings-
idkare som överträtt lagen att iaktta ett förbud eller åläggande vid vite,
att betala marknadsstömingsavgift eller att utge skadestånd. Det är dock
endast överträdelser mot de preciserade reglerna om otillåtna marknads-
föringsåtgärder som kan leda till att en näringsidkare blir skyldig att
betala en marknadsstömingsavgift eller att betala skadestånd.
Genom att de preciserade stadgandena täcker den större delen av de
rättsregler som utvecklats i praxis, främst med stöd av generalklausulen
om otillbörlig marknadsföring i den nuvarande MFL, kommer den nya
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring att delvis få en annan
funktion. Den generellt utformade regeln i 4 § får betydelse för åtgärder
som inte täcks av något speciellt stadgande och möjliggör därmed en
fortsatt rättsutveckling i praxis samtidigt som den säkerställer att fell av
otillbörliga åtgärder som ligger nära gränsen till att täckas av något
speciellt stadgande i katalogen över otillåtna marknadsföringsåtgärder
eller regler om identifiering kan motverkas.
God marknadsföringssed
Genom utredningens förslag fortsätts traditionen att låta god affärssed
vara en av normkälloma för lagens tillämpning. Utredningen inför i
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
200
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring en ny samlingsbeteck-
ning för de två hittills i MFL använda termerna "god affärssed" och "på
annat sätt otillbörlig", nämligen god marknadsföringssed. God mark-
nadsföringssed är alltså en vidare norm än den utomrättsliga normen
god affärssed. Normen god affärssed gör det bland annat möjligt att ta
hänsyn till standarder på olika speciella områden inom näringslivet,
såväl branschvis framtagna regler som regler som tar sikte på vissa
medier.
Normen god affärssed hänvisar inte bara till de tungt vägande koder-
na från Internationella Handelskammaren utan även till andra överens-
komna etiska handlingsregler eller rekommendationer från branschorgan
på speciella områden inom näringslivet om de har viss nivå samt rele-
vans i ett aktuella fellet. Det utomrättsliga systemet får därmed en
fortsatt stor betydelse såväl för lagens efterlevnad som för dess tillämp-
ning. Lagförslaget är inriktat på att stimulera till ökade egenåtgärder.
Vid sidan av god affärssed finns ytterligare normkällor, exempelvis
Konsumentverkets råd och rekommendationer. Normen god marknads-
föringssed inrymmer också den s.k. lagstridighetsprincipen. På grund av
lagstridighetsprincipen kan det bli aktuellt att anse en marknadsförings-
åtgärd som innebär eller kan beferas leda till överträdelse av annan
lagstiftning som otillbörlig enligt marknadsföringslagen.
Vid sidan av lagstridighetsprincipen skall också andra regler i olika
annexlagar tillämpas, såsom exempelvis alkoholreklamlagen.
Normen god marknadsföringssed medger således en stor flexibilitet i
bedömningen bland annat genom inflytandet från andra rättsregler och
utomrättsliga normkällor.
Katalogen över tolv särskilda slag av otillåtna marknadsföringsåtgär-
der
De tolv särskilda stadgandena i lagförslagets 5-16 §§ innebär i huvud-
sak en kodifiering av rättsregler som utvecklats i praxis genom tillämp-
ning av generalklausulen i 2 § MFL. En stor del av reglerna tar sikte på
att en näringsidkares marknadsföringsåtgärder inte får vilseleda om
varor eller tjänster eller på annat sätt försvåra för konsumenter eller
andra förbrukare att överväga ett erbjudande. Det innebär att lagen
uppställer ett högt vederhäftighetskrav på reklam och annan marknads-
föring.
Nuvarande praxis om vilseledande reklam tas i sak oförändrad in i
den nya marknadsföringslagens § 5. Bestämmelsen har delvis sin före-
bild i direktivet om vilseledande reklam (rådets direktiv 84/450 EEG
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
vilseledande reklam). Paragrafen innehåller exempel på olika uppgifter
om varor och tjänster som inte får vara ägnade att vilseleda konsumen-
ter eller andra förbrukare. Här nämns exempelvis egenskaper, beskaf-
fenhet, mängd, ursprung, tillverkningsmetod, inverkan på hälsa eller
miljö, pris, betalningsvillkor etc. Bestämmelsen avser både framställ-
ningar om en näringsidkares egen eller andra näringsidkares verksam-
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
201
het, varor eller tjänster. Bestämmelsen omfattar även jämförande re-
klam som på ett vilseledande sätt beskriver en annan näringsidkares
verksamhet, varor eller tjänster eller den egna verksamheten, de egna
varorna eller tjänsterna i relation till den andra näringsidkarens.
Lagförslagets 6 § upptar bestämmelser om vilseledande geografiska
ursprungs beteckningar.Regein tar sikte på ett mera kvalificerat vilsele-
dande om ursprung jämfört med den generella bestämmelsen i 5 § som
har ett mycket vitt tillämpningsområde. Den särskilda paragrafen om
vilseledande ursprungsbeteckningar motiveras av skyldigheten för Sveri-
ge att införa regler på grund av vissa internationella konventionsåtagan-
den.
Regeln i förslagets 7 § om vilseledande förpackningar avser att mot-
verka att konsumenter och andra förbrukare vilseleds av det synintryck
en vara förmedlar. Bestämmelsen förbjuder förpackningar som genom
sin storlek, form eller exempelvis dekor vilseleder om innehållets
mängd eller beskaffenhet.
En regel om vilseledande garantier upptas i lagförslagets 8 §. Be-
stämmelsen klargör att det inte är tillåtet att använda uttryck som "ga-
ranti" eller liknande på ett sätt som förmedlar en felaktig uppfattning
om att konsumenter eller andra förbrukare får en förmånligare rättslig
ställning än de annars skulle ha haft. Förutsättningen for att använda ett
uttryck som anspelar på garantier är således att näringsidkaren faktiskt
gör ett åtagande som ger konsumenterna ett förbättrat rättsligt skydd.
Bestämmelsen om reklam för olika utförsäljningar i förslagets 9 §
syftar till att motverka missbruk av vissa ord och uttryck som man av
erfarenhet vet har en starkt suggestiv effekt. Regeln markerar det veder-
häftighetskrav som stadgad praxis ställer även i dessa sammanhang. Det
skall enligt förslagets 9 § inte vara tillåtet att använda uttryck som ger
sken av att det är fråga om en försäljning av konkursvaror eller skadade
varor om det inte är fråga om en försäljning som görs av konkursboet
eller den skadedrabbade näringsidkaren själv eller direkt för någonderas
räkning. För att kunna godtas får försäljningen också bara ske under en
begränsad tid och på särskilt förmånliga villkor enligt den förslagna
regeln.
Utredningens förslag upptar också i 10 § en bestämmelse som för-
bjuder vilseledande användning av uttryck som ger intryck av att det är
fråga om realisation. I 10 § uppställs kravet att realisationer avser
försäljningar under en begränsad tid och till påtagligt lägre priser än
dem som näringsidkaren tillämpat tidigare.
Reklam som innebär misskreditering av konkurrenter och andra nä-
ringsidkare regleras i förslagets 11 §. Bestämmelsen innebär en kodifie-
ring av nu gällande praxis. Stadgandet tar alltså sikte på reklam eller
andra framställningar som kan snedvrida konkurrensen och som på ett
sakligt omotiverat sätt misskrediterar en näringsidkare. Sådana förfaran-
den skall inte tillåtas. Bestämmelsen är utformad på så sätt att den
kommer att tillämpas med hänsyn tagen till tryckfrihetsrätten. De tryck-
frihetsrättsliga intressena skall i tveksamma fall ha försteg framför
kommersiella intressen. Detta framgår redan av 1 § i lagförslaget.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
202
Efterbildning av andra näringsidkares varor eller tjänster som fram-
kallar förväxlingsrisk kan också ha negativa verkningar såväl från
konkurrens- som konsumentsynpunkt. I lagförslagets 12 § förbjuds
under vissa närmare angivna förutsättningar efterbildning som kan
vilseleda konsumenter beträffande kvalitet och kommersiellt ursprung. I
samma paragraf upptas också en regel om renommésnyltning, dvs. ett
förbud att dra fördel av någon annan näringsidkares kommersiella
anseende.
En bestämmelse om förmånserbjudanden i lagförslagets 13 § tar sikte
på presentationen av olika tilläggserbjudanden och andra förmånserbju-
danden. Regeln ersätter MFL:s straffrättsliga regler om kombinationser-
bjudanden och rabattmärkesförbud. Med den nya bestämmelsen tas ett
nytt och större grepp på frågan om förmånserbjudanden. Regeln tar
sikte på alla sådana och inriktas primärt på det som erfarenhetsmässigt
är problemet, nämligen presentationen. Den nya regeln förbjuder vilse-
ledande presentationssätt men tillåter i princip att näringsidkare konkur-
rerar på marknaden med förmånserbjudanden.
Aggressiva säljmetoder behandlas i förslagets 14 § som motiveras av
konsumenternas intresse av att inte utsättas för säljmetoder som över-
rumplar dem eller innebär tidspress eller ett särskilt köptryck som kan
leda till oöverlagda köp- eller säljbeslut. Syftet med bestämmelsen är
bland annat att motverka att konsumenter eller andra förbrukare vilse-
leds om avsikterna med en näringsidkares marknadsföringsåtgärder. En
marknadsföringsåtgärd får t.ex. inte vara upplagd så att den inleds
under felska förespeglingar om exempelvis ekonomisk rådgivning eller
marknadsundersökning festän den har ett sälj syfte som konsumenten inte
upplyses om förrän han eller hon får konkreta säljerbjudanden.
Förslagets 15 § förbjuder marknadsföring med hjälp av negativa
säljmetoder som är ett förfarande som stadgad praxis förbjudit sedan
lång tid tillbaka. Metoden innebär att konsumenter vilseleds att tro att
de måste betala varor som en näringsidkare skickar till dem utan att de
gjort någon beställning. En variant av den negativa sälj metoden, som
utgör ett allvarligt problem inom näringslivet, är den säljmetod som
innebär att näringsidkarna tillställs fekturor för varor som de inte har
beställt eller utan att de ens fått sig tillsänd någon vara. Säljmetoden
förbjuds uttryckligen i paragrafens andra stycke.
Stadgandet om marknadsföringskorruption i förslagets 16 § behandlar
ett annat aktuellt och enligt vad utredningen erferit för närvarande
växande problem på marknaden, nämligen marknadsföring som riktar
sig till anställda hos andra näringsidkare eller vissa uppdragstagare hos
konsumenter och andra näringsidkare med syftet att otillbörligt påverka
dem med korruptiva förmåner. Genom att söka påverka de anställda
eller uppdragstagarna i fråga med erbjudanden om irreguljära förmåner
om de i sin tur underlättar den marknadsförande näringsidkarens
säljansträngningar i förhållande till arbetsgivaren/huvudmannen kan
bland annat mindre rationella fektorer inverka på dennes köpbeslut.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
203
Informationsskyldighet
Generalklausulen om information i MFL har en motsvarighet i försla-
gets 17 §. Den nya paragrafen om informationsskyldighet har dock ett
mera konkretiserat innehåll. Här preciseras när informationen skall
lämnas. Den krets som omfattas av lagens skyddsintresse har vidgats till
att omfatta även andra förbrukare när det gäller marknadsföring som
avser sådana varor och tjänster som konsumenter i inte obetydlig om-
fettning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Bestäm-
melsen innehåller en vägledande exemplifiering av sådan information
om varor och tjänster som skall tillmätas särskild vikt. Här tas olika
typer av informationsbehov upp, exempelvis nämns hållbarhet, under-
hållsbehov, energiförbrukning, effekter från hälso- eller miljösynpunkt
m.m. Särskild vikt skall tillmätas konsumenternas behov av information
som kan vara påkallad med hänsyn till den använda säljformens egen-
skaper.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
Identifiering
Normsystemet minskar i genomslagskraft om näringsidkarna kan upp-
träda anonymt på marknaden så att de ej kan nås för vidare information
eller reklamation m.m. Regelsystemets syfte och effekt undergrävs
också om inte en näringsidkares kommersiella framställningar kan iden-
tifieras som sådana. Ett typexempel på detta är när reklam inte är av-
gränsad från redaktionellt material i pressen eller i television- eller
radiosändningar. I rättspraxis har festslagits att det är viktigt med en
öppen kommunikation mellan näringsidkarna och kundkretsen.
En näringsidkare skall enligt bestämmelsen i förslagets 18 § om
firma- och adressangivelse vid marknadsföring i princip alltid ange sin
firma samt hur och var han lätt kan nås. En näringsidkare skall också
enligt stadgandet i förslagets 19 § om reklamidentifiering tillse att re-
klam eller andra kommersiella framställningar är så utformade att de
inte är ägnade att felaktigt uppfettas som icke-kommersiella.
En nyhet är att uttryckliga bedömningsregler införs i den nya lagen.
Bedömningsreglema kommer att få en stor praktisk betydelse även för
lagens adressater och inte bara för tillämpande myndigheter.
I förslagets 20 § anges vilka normer som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av vad som utgör god marknadsföringssed eller vad som
är behövlig information. Här nämns krav som ställs på marknadsfö-
ringsåtgärder som riktar sig till barn och unga eller andra konsumenter
med särskilt behov av skydd och information. Vidare upptas god affärs-
sed samt råd och rekommendationer för marknadsföring som har ut-
färdats av en myndighet.
204
En annan bedömningsregel, i förslagets 21 §, behandlar hur reklam
och andra kommersiella framställningar skall bedömas. Enligt bestäm-
melsen skall bedömningen ha sin utgångspunkt i det intryck som fram-
ställningen är ägnad att ge vid en flyktig kontakt. I regeln betonas
exempelvis att mottagarkretsens sammansättning och erfarenhet samt
reklammediets art och framställningens utformning särskilt skall be-
aktas.
Lagförslagets 22 § innehåller en uttrycklig bevisregel som anger att
en näringsidkare redan vid marknadsföringstillfallet skall kunna belägga
alla framställningar om sakförhållanden.
Utredningen inför en direktverkande ekonomisk sanktion, marknadsstör-
ningsavgift, som kan ådömas juridiska eller fysiska personer som är
näringsidkare. Reglerna om denna sanktion återfinns i 32-37 §§. Även
den som väsentligen har bidragit till en marknadsföringsåtgärd kan
dömas att betala marknadsstömingsavgift. Sanktionen är tänkt för de
allvarliga överträdelserna. Det krävs antingen uppsåt eller oaktsamhet
för att någon skall kunna dömas att betala avgift. Avgiften kan uppgå
till mellan fem tusen och tre miljoner kronor men får aldrig vara högre
än tio procent av näringsidkarens årsomsättning. För att säkerställa
statens krav på avgift är det möjligt att begära att domstol beslutar om
kvarstad. I normalfallen kommer emellertid även fortsättningsvis sank-
tionerna förbud eller åläggande vid vite att användas. Sådana beslut kan
fattas av domstol eller i fell som inte är av större vikt av KO. Bestäm-
melserna om förbud och åläggande finns bland annat i 23, 24 och
28 §§.
Möjligheterna att få skadestånd förstärks på så sätt att näringsidkare
kan förpliktas utge skadestånd till konsumenter med stöd av förslagets
38 §. Skadestånd kan bli aktuellt vid en näringsidkares överträdelse av
de preciserade bestämmelserna om otillåtna marknadsföringsåtgärder,
reglerna om identifiering eller förbud eller ålägganden vid vite som
meddelats av domstol eller KO. Näringsidkare är berättigade till skade-
stånd vid överträdelser av de preciserade reglerna om otillåtna mark-
nadsföringsåtgärder och reglerna om identifiering.
Utredningens förslag såvitt gäller införandet av den nya sanktionsav-
giften medför ett krav på ett tvåinstanssystem. Utredningen förslår att
Stockholms tingsrätt skall handlägga marknadsföringsmålen i första
instans. Detta ökar i viss mån möjligheten till gemensam handläggning
med andra rent civilrättsliga tvister. När utredningens förslag läggs
fram är Marknadsdomstolens framtid inte bestämd. Utredningen har
utgått från ett system med en andra instans med speciell sammansätt-
ning, som antingen kan inordnas i Svea hovrätt i enlighet med vad som
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
205
nyligen förslagits från Justitiedepartementet om specialdomstolamas
framtid eller som en fristående domstol.
Utredningen har däremot inte tänkt sig en specialdomstolsinspirerad
första instans. De mål som lagens tillämpning medför är mål som har
stora likheter med ordinära tvistemål. När det finns behov av särskild
expertis i första instans bör detta tillgodoses dels genom en ökad an-
vändning av sakkunniginstitutet, dels genom att rätten när det behövs på
grund av målets samband med konkurrenslagen får ha samma samman-
sättning med inslag av ekonomiska ledamöter som gäller enligt konkur-
renslagen.
Ett nytt inslag i processen i tingsrätt föreslås genom regler om orga-
nisationers medverkan i rättegången.
Den föreslagna lagen innebär en ökad förutsebarhet och ökad begriplig-
het vilket medför besparingar och rationaliseringar för såväl det allmän-
na som näringslivet.
Införandet av ett tvåinstanssystem samt vissa förändringar som inne-
bär ett tillgodoseende av behovet av särskild sakkunskap i första instans
medför något ökade kostnader.
Genom att de interimistiska besluten får ökad betydelse kommer dock
många tvister kommer att avgöras på ett tidigare stadium än vad som nu
är fallet. Vidare medger förslagets utformning att parter som är närings-
idkare förliks såväl inom som utom rätta eller använder sig av skilje-
dom. Lagförslaget innebär också samordningsfördelar eftersom andra
mål mellan samma parter i ökad utsträckning än vad som nu är fellet
kan handläggas gemensamt med marknadsföringsmålen.
Lagförslaget ställer inte nya ekonomiska krav på näringslivet. De
konkreta regler för företagens marknadsföring, som utredningen föreslår
lagfästa, går inte utöver vad seriösa företag redan i dag måste iaktta
redan i dag enligt den praxis som utbildats med stöd av nuvarande
MFL.
Förslaget kommer därför sammantaget snarare att leda till besparing-
ar än ökade kostnader för såväl det allmänna som for näringslivet.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 1
206
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag har till ändamål att främja konsumenternas och närings-
livets intresse av en vederhäftig, tillbörlig och från konkurrenssynpunkt
väl fungerande marknadsföring samt att säkerställa att konsumenterna
har tillgång till behövlig information i samband därmed.
Lagen skall tillämpas med särskilt beaktande av principerna om
tryckfrihet och yttrandefrihet.
2 § Vad som i lagen sägs om marknadsföring av varor och tjänster skall
tillämpas också när marknadsföringen avser fäst egendom, arbetstill-
fällen eller andra nyttigheter.
3 § I denna lag avses med
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet
av ekonomisk eller kommersiell natur, inbegripet statliga och kommuna-
la organ till den del verksamheten inte består i myndighetsutövning,
konsument: en privatperson som huvudsakligen för enskilt bruk efter-
frågar en näringsidkares varor eller tjänster eller som erbjuder en nä-
ringsidkare varor eller tjänster,
annan förbrukare: annan än konsument som huvudsakligen för eget
bruk eller i egenskap av näringsidkare efterfrågar en näringsidkares
varor eller tjänster eller som erbjuder en näringsidkare varor eller
tjänster,
marknadsföringsåtgärder: reklam eller andra kommersiella framställ-
ningar samt andra åtgärder i näringsverksamhet som en näringsidkare
företar och som är ägnade att påverka konsumenters eller andra för-
brukares efterfrågan på eller deras utbud av varor eller tjänster.
4 § En näringsidkare får inte företa marknadsföringsåtgärder som är
otillbörliga mot konsumenter, andra förbrukare eller andra näringsid-
kare genom att strida mot god marknadsföringssed.
Marknadsföringsåtgärder som innebär eller är ägnade att leda till en
överträdelse av annan lagstiftning skall anses strida mot god marknads-
föringssed om inte särskilda skäl talar däremot.
Om vissa slag av otillåtna åtgärder vid marknadsföring finns särskilda
bestämmelser i 5-16 §§.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
207
Vilseledande reklam
5 § En näringsidkare får inte använda reklam eller andra kommersiella
framställningar som är ägnade att vilseleda konsumenter eller andra
förbrukare om egen eller annans verksamhet, varor eller tjänster. Detta
gäller exempelvis uppgifter om
1. egenskaper, beskaffenhet, mängd, sammansättning, utförande,
ursprung, tillverkningsmetod, tillverkningsdatum, användningsmöjlig-
heter, ändamålsenlighet eller inverkan på hälsa eller miljö,
2. pris, grunderna för prissättning eller andra betalningsvillkor, och
3. näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, känneteck-
en eller andra rättigheter samt tilldelade belöningar och utmärkelser.
Vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar
6 § En näringsidkare får inte vilseleda konsumenter eller andra förbru-
kare angående geografiskt ursprung genom att använda beteckningar
som direkt eller indirekt är ägnade att framkalla en felaktig uppfattning
om att en vara är frambragt eller tillverkad i ett visst land eller område
eller på en viss ort.
En ursprungsbeteckning skall dock inte anses vara vilseledande om
den enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art.
Vilseledande förpackningar
7 § En näringsidkare får inte använda förpackningar som genom sin
storlek eller form eller på annat sätt är ägnade att vilseleda konsumenter
eller andra förbrukare om innehållets mängd eller beskaffenhet.
Vilseledande garantier
8 § En näringsidkare får inte använda uttrycket "garanti" eller liknande
uttryck på ett sätt som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om
att näringsidkaren gör ett åtagande som i något väsentligt avseende ger
konsumenter eller andra förbrukare en förmånligare rättslig ställning än
de annars skulle ha haft.
Utförsäljningar
9 § En näringsidkare får inte använda uttrycken "konkurs", "brandska-
da", "vattenskada" eller liknande uttryck i samband med någon annan
försäljning än sådan som sker under en begränsad tid och på särskilt
förmånliga villkor och som görs av konkursboet eller av den skade-
drabbade näringsidkaren själv eller direkt för någonderas räkning.
En näringsidkare får inte heller använda uttrycken "slutförsäljning",
"utförsäljning" eller liknande uttryck i samband med någon annan för-
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
208
sälj ning än sådan som sker under en begränsad tid och på särskilt för-
månliga villkor och som innebär att verksamhetens hela lager eller en
närmare bestämd del därav skall avvecklas.
Realisationer
10 § En näringsidkare får inte använda uttrycket "realisation" eller
liknande uttryck i samband med någon annan försäljning än sådan som
sker under en begränsad tid och till påtagligt lägre priser än dem som
näringsidkaren tillämpat tidigare.
Misskreditering
11 § En näringsidkare får inte använda reklam eller andra kommersiella
framställningar som är ägnade att på ett misskrediterande sätt nedvärde-
ra en annan näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster.
Förväxlingsrisk och renommésnyltning
12 § En näringsidkare får inte genom efterbildning av annans kommer-
siellt särpräglade varor eller tjänster framkalla risk för förväxling som
är ägnad att vilseleda konsumenter eller andra förbrukare beträffande
kvalitet eller ursprung. En efterbildning skall dock inte anses otillåten,
om utformningen huvudsakligen tjänar till att göra varan funktionell.
En näringsidkare får inte dra fordel av en annan näringsidkares verk-
samhet, varor eller tjänster på ett sätt som är ägnat att snylta på dennes
kommersiella anseende.
Förmånserbjudanden
13 § En näringsidkare får inte framställa ett tilläggserbjudande eller
något annat erbjudande om särskilda förmåner på ett sätt som är ägnat
att försvåra för konsumenter eller andra förbrukare att bedöma erbju-
dandet i dess helhet eller den särskilda förmånen. Detta gäller exempel-
vis vilseledande eller otillräckliga uppgifter om
1. villkoren för att utnyttja den särskilda förmånen,
2. tilläggets eller förmånens beskaffenhet och värde, samt
3. tidsgränser eller andra begränsningar som gäller för erbjudandet.
Aggressiva metoder
14 § En näringsidkare får inte använda metoder som innebär att konsu-
menter eller andra förbrukare överrumplas eller på annat särskilt
aggressivt sätt utsätts för tidspress eller köptryck som är ägnat att leda
till oöverlagda köp- eller säljbeslut.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
209
14 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Negativa säljmetoder
15 § En näringsidkare får inte tillställa konsumenter eller andra för-
brukare obeställda varor eller tjänster under omständigheter som är
ägnade att inge en föreställning om att förbrukaren måste vidta någon
åtgärd för att undgå betalningsskyldighet, såsom att sända tillbaka va-
ran.
En näringsidkare får inte heller till konsumenter eller andra förbruka-
re som inte har beställt några varor eller tjänster ställa fekturor, inbe-
talningsavier eller liknande meddelanden som är ägnade att inge en
felaktig föreställning om att beställning skett eller att betalningsskyldig-
het annars föreligger.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
Marknadsföringskorruption
16 § En näringsidkare får inte söka påverka beslutsfattandet hos andra
förbrukare genom att erbjuda korrupti va förmåner till deras anställda.
En förmån är korruptiv om den är ägnad att påverka de anställdas
förhållningssätt till näringsidkarens verksamhet, varor eller tjänster och
erbjuds utan förbrukarnas godkännande. Vid bedömningen skall särskilt
beaktas
1. de anställdas ställning och arbetsuppgifter,
2. den erbjudna förmånens attraktivitet och den risk för bindningar
till näringsidkaren som förmånen kan föra med sig, och
3. vad som är allmänt godtaget i fråga om kontakt- eller relations-
skapande åtgärder i samband med marknadsföring.
Vad som sägs i denna paragraf om anställda gäller även uppdragsta-
gare hos konsumenter eller andra förbrukare som fullgör motsvarande
uppgifter.
17 § En näringsidkare skall vid marknadsföring av varor eller tjänster
vid lämplig tidpunkt och i ändamålsenlig form ge konsumenterna till-
gång till behövlig information, om inte informationen är känd eller lätt
tillgänglig på annat sätt. Informationsskyldighet gäller också vid anbud,
avtals ingående eller leverans.
Särskild vikt skall tillmätas konsumenternas behov av information
som
1. kan vara påkallad med hänsyn till den använda sälj formen, eller
2. avser varans eller tjänstens egenskaper såsom vikt, volym, hållbar-
het, användbarhet, underhållsbehov, energiförbrukning, skaderisk,
effekter från hälso- eller miljösynpunkt, priset och övriga avtalsvillkor
i den mån sådan information krävs för att de berörda konsumenterna
skall kunna bedöma erbjudandet.
Vad som sägs i denna paragraf gäller även marknadsföring som riktar
sig till andra förbrukare och som avser sådana varor och tjänster som i
210
inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av
konsumenter för enskilt bruk.
Firma- och adressangivelse
18 § En näringsidkare får inte företa en marknadsföringsåtgärd utan att
därvid ange firma, namn eller motsvarande beteckning under vilket
rörelsen bedrivs (firmaangivelse), såvida inte näringsidkaren i sin mark-
nadsföring använder ett varumärke eller annat kännetecken som kan
antas vara bekant för konsumenter eller andra förbrukare eller närings-
idkaren har andra godtagbara skäl att underlåta firmaangivelse.
En näringsidkare får inte underlåta att ange var och hur han eller
behörig ställföreträdare lätt kan anträffas (adressangivelse) om han
bedriver
1. distansförsäljning,
2. uppsökande försäljning,
3. handel från annat än fast driftsställe, eller
4. distansdistribution av förmånserbjudanden.
Detsamma gäller också i andra fåll där näringsidkaren inte lätt kan nås
med ledning av firmaangivelsen.
Reklamidentifierin g
19 § En näringsidkare får inte använda reklam eller andra kommersiella
framställningar som genom utformning, bristande firmaangivelse eller
annan otillräcklig reklamidentifiering är ägnad att felaktigt uppfattas
som icke-kommersiella.
20 § Vid bedömningen av vad som utgör god marknadsföringssed eller
vad som är behövlig information skall särskilt beaktas
1. de krav som ställs på marknadsföringsåtgärder som riktar sig till
barn och unga eller andra konsumenter med särskilt behov av skydd och
information,
2. normer som är erkända som god affärssed inom näringslivet, samt
3. råd och rekommendationer för marknadsföring och information
som har utfärdats av en myndighet.
21 § Reklam eller andra kommersiella framställningar skall bedömas
med utgångspunkt i det intryck som framställningen är ägnad att ge
mottagarkretsen vid en flyktig kontakt. Vid denna bedömning skall
särskilt beaktas
1. mottagarkretsens sammansättning och erfarenhet,
2. reklammediets art,
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
211
3. framställningens utformning såsom rubriker, bilder eller andra Prop. 1994/95:123
framträdande inslag samt antydningar och utelämnanden. Bilaga 2
22 § En näringsidkare skall vid marknadsföringstillfället kunna belägga
alla framställningar om sakförhållanden. Detta gäller också innehållet i
åberopade intyg, rekommendationer, tester och liknande.
23 § Har en näringsidkare företagit en otillåten eller på annat sätt otill-
börlig marknadsföringsåtgärd, får rätten förbjuda näringsidkaren att
upprepa eller fortsätta med denna eller att företa någon annan liknande
åtgärd.
Har en näringsidkare underlåtit att lämna sådan information som
avses i 17 eller 18 §, får rätten ålägga näringsidkaren att göra detta. Ett
åläggande enligt andra stycket får innehålla en skyldighet för näringsid-
karen att lämna informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använ-
der i marknadsföringen,
2. genom märkning på varan eller tillhandahållande i annan form på
sälj ställen, eller
3. i viss form till konsumenter eller andra förbrukare som begär det.
24 § Ett ingripande med stöd av 23 § får riktas mot
1. näringsidkaren,
2. en anställd hos denne eller någon annan som handlar på näringsid-
karens vägnar samt
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknads-
föringsåtgärden eller underlåtelse att lämna information.
25 § Rätten får på yrkande av part förelägga svaranden att omedelbart
inkomma med bevisning som avser riktigheten av framställningar om
sakförhållanden.
Interimistiskt beslut
26 § Har den som har väckt talan om förbud eller åläggande enligt 23 §
visat sannolika skäl för bifall till sin talan och kan det skäligen befaras
att svaranden genom att fortsätta sin marknadsföring förringar betydel-
sen av ett sådant förbud eller åläggande, får rätten meddela förbud eller
åläggande för tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat
har beslutats.
Innan ett beslut enligt första stycket meddelas skall svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte föreligger risk att fortsatta marknads-
212
föringsåtgärder eller underlåtelse att lämna information medför stor
skada eller skada som är svår att undanröja.
27 § Förbud eller åläggande enligt 26 § får meddelas endast om käran-
den ställer säkerhet hos rätten för skada som kan tillfogas svaranden.
Saknar käranden förmåga att ställa sådan säkerhet, får rätten befria
honom från detta.
I fråga om skyldigheten att ställa säkerhet och om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 och 27 §§ utsökningsbalken. Säkerheten
skall prövas av rätten, om den inte har godkänts av svaranden.
Förbuds- och informationsföreläggande
28 § Om det i ett visst fell, som inte är av större vikt, finns förutsätt-
ningar för ett förbud eller åläggande enligt 23 §, får Konsumentom-
budsmannen
1. förbjuda näringsidkaren att fortsätta med en viss åtgärd eller att
vidta annan liknande åtgärd (förbudsföreläggande), och
2. ålägga näringsidkaren att lämna sådan information som avses i 17
eller 18 § (informationsföreläggande).
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller
inom en viss tidsfrist. Om föreläggandet har godkänts, gäller det som
en lagakraftvunnen dom. Ett godkännande som kommer in sedan den i
föreläggandet utsatta tidsfristen har gått ut, är utan verkan.
Vite
29 § Ett förbud eller åläggande enligt 23 eller 26 § skall förenas med
vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Ett beslut av Konsu-
mentombudsmannen om förbuds- eller informationsföreläggande enligt
28 § skall alltid förenas med vite.
Giltighetstid
30 § Ett beslut enligt 23 eller 26 § gäller omedelbart, om inte annat har
bestämts. Rätten får dock när som helst ändra ett beslut som meddelats
enligt 26 §.
Förbud eller ålägganden enligt 23, 26 eller 28 § får begränsas att
gälla för viss tid.
Omprövning
31 § Ett beslut i fråga om förbud eller åläggande enligt 23, 26 eller
28 § hindrar inte att samma fråga, efter begäran av den berörde, prö-
vas på nytt om det finns anledning att upphäva eller mildra förbudet
eller åläggandet därför att detta inte längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
213
Prop. 1994/95:123
Marknadsstömingsavgift Bilaga 2
32 § Har en näringsidkare eller någon som handlar på näringsidkarens
vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet på ett allvarligt sätt överträtt en
bestämmelse i 5-16, 18 eller 19 §, får rätten besluta att näringsidkaren
skall betala en särskild avgift (marknadsstömingsavgift).
Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt
beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning samt om den berör
eller kan antas beröra en större krets av konsumenter eller andra för-
brukare.
Avgiften tillfaller staten.
33 § Ett beslut om marknadsstömingsavgift får också riktas mot en
näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidra-
git till överträdelsen.
34 § Marknadsstömingsavgift skall fastställas till lägst fem tusen kronor
och högst tre miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio
procent av näringsidkarens årsomsättning under närmast föregående
räkenskapsår.
När avgiftens storlek fastställs skall särskilt beaktas de omständig-
heter som anges i 32 § andra stycket. Som förmildrande omständighet
får beaktas att näringsidkaren frivilligt har vidtagit de åtgärder som
krävs för att undanröja effekterna av överträdelsen.
Riktas talan mot flera näringsidkare skall avgiften fastställas särskilt
för var och en av dem.
35 § Marknadsstömingsavgift får påföras bara om stämningsansökan har
delgetts den som anspråket riktas mot inom två år från det att över-
trädelsen upphörde.
Den som har överträtt ett förbud, åläggande eller föreläggande som
har meddelats vid vite enligt 23, 26 eller 28 § får inte påföras avgift för
samma överträdelse som omfettas av beslutet.
36 § En påförd marknadsstömingsavgift feller bort om verkställighet
inte har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft.
37 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstömingsavgift får
rätten besluta om kvarstad. Därvid gäller vad som föreskrivs i 15 kap.
rättegångsbalken om kvarstad för fordran.
38 § Har en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet överträtt en
bestämmelse i 5-16, 18 eller 19 §, ett förbud eller åläggande som har
meddelats enligt 23 eller 26 § eller ett godkänt föreläggande enligt 28 §,
skall näringsidkaren ersätta den skada som därigenom uppkommer för
en konsument eller annan förbrukare eller för en näringsidkare.
214
Ersättning skall även utgå för skada på det anseende som en närings- Prop. 1994/95:123
idkares verksamhet, varor eller tjänster har på marknaden. Bilaga 2
39 § Rätten att kräva skadestånd enligt 38 § feller bort, om talan inte
väcks inom två år från det att skadan uppkom.
40 § Har en näringsidkare använt en vilseledande framställning på
varor, förpackningar, trycksaker, affärshandlingar eller liknande, och
strider åtgärden mot 5-16 §§, får rätten i samband med utdömande av
vite eller marknadsstömingsavgift besluta, att framställningen skall
utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta
inte kan uppnås på annat sätt, får rätten besluta att egendomen skall
förstöras.
Första stycket tillämpas även vid överträdelse av vitesförbud som har
meddelats med stöd av 4-16 §§.
Egendom som avses i första stycket får tas i beslag i avvaktan på
beslut som anges där. Därvid gäller föreskrifterna om beslag i brottmål.
41 § Talan om förbud eller åläggande enligt 23 §, marknadsstömingsav-
gift enligt 32 § eller kvarstad enligt 37 § får föras av Konsumentom-
budsmannen. Talan om förbud eller åläggande enligt 23 § får också
föras av en näringsidkare som berörs av marknadsföringsåtgärden eller
en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.
42 § Talan om utdömande av vite förs av den som har begärt föreläg-
gandet eller av Konsumentombudsmannen om denne har förelagt vitet.
I samband med sådan talan får talan föras om nytt förbud eller åläggan-
de vid vite.
43 § Första domstol i mål där talan väcks enligt 41 § är Stockholms
tingsrätt.
Rör talan uteslutande skadestånd enligt 38 § får målet också upptas
av någon annan tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbal-
ken.
Stockholms tingsrätt är alltid behörig att pröva en talan enligt 42 §
om utdömande av vite.
44 § Om det behövs med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet
får Stockholms tingsrätt i mål enligt denna lag ha den sammansättning
som är föreskriven i 64 a och b §§ konkurrenslagen (1993:20) for
huvudförhandling och handläggning av mål enligt den lagen.
215
45 § Har talan enligt 41 § väckts av någon annan än Konsumentom- Prop. 1994/95:123
budsmannen, skall tingsrätten underrätta ombudsmannen om rättegång- Bilaga 2
en.
46 § Om inte något annat följer av denna lag tillämpas
1. vad som föreskrivs i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning
är tillåten angående rättegången i frågor som avses i 38 §, samt i frågor
som avses i 23 och 31 §§ om en näringsidkare eller sammanslutning av
konsumenter eller näringsidkare för talan, och
2. vad som föreskrivs i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning
om saken inte är tillåten angående rättegången i frågor som avses i 32
och 37 §§, samt i frågor som avses i 23 och 31 §§ om Konsumentom-
budsmannen för talan.
Vad som föreskrivs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hovrät-
ten skall i sådana mål som avses i denna paragraf i stället gälla Mark-
nadsdomstolen.
Medverkan i rättegången
47 § Har talan väckts om förbud eller åläggande enligt 23 § och gör en
sammanslutning av näringsidkare sannolikt att utgången av målet kan ha
betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen, får rätten på
ansökan av sammanslutningen tillåta att denna, vid sidan av enskild
part, medverkar i förfärandet och därvid åberopar bevisning.
Vill någon i övrigt delta i rättegången tillämpas 14 kap. 9 och 11 §§
rättegångsbalken.
48 § En ansökan om medverkan enligt 47 § skall vara skriftlig och
innehålla de skäl som den grundas på.
Parterna skall ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Denna får inte
bifållas, om parten på den sida som ansökan om medverkan avser mot-
sätter sig detta.
49 § I fråga om en medverkande sammanslutnings rätt till ersättning för
rättegångskostnad eller skyldighet att ersätta sådan kostnad gäller i
stället för 18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken att den medverkande sam-
manslutningen
1. skall bära sin rättegångskostnad, och
2. kan förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rätte-
gångskostnad, om sammanslutningen, dess ombud eller biträde förfarit
på sådant sätt som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, varvid sam-
manslutningen dock endast skall ansvara för den särskilda kostnad som
orsakats av dess medverkan.
Den part på vars sida sammanslutningen deltagit får inte förpliktas att
ersätta en sådan kostnad som orsakats av sammanslutningen.
216
Upplysningsskyldighet Prop. 1994/95:123
50 § På anmaning av Konsumentombudsmannen skall Bilaga 2
1. en näringsidkare yttra sig och lämna upplysningar som gäller
tillämpningen av denna lag,
2. en näringsidkare tillhandahålla handlingar, varuprover och lik-
nande, som kan ha betydelse för utredningen i ett mål där det kan kom-
ma i fråga att rätten beslutar om förbud eller åläggande enligt 23 §,
samt
3. den som avses med ett förbud eller åläggande enligt 23 § tillhanda-
hålla upplysningar, handlingar, varuprover och liknande, som behövs
för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs. Om en anmaning
enligt första stycket inte följs, får Konsumentombudsmannen förelägga
den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid vite.
51 § För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt 50 § första
stycket 2 eller 3, lämnar Konsumentombudsmannen ersättning, om det
finns särskilda skäl.
Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för den som enligt
50 § första stycket 2 eller 3 skall tillhandahålla varuprover och liknande
att ersätta Konsumentombudsmannen dennes kostnader för provtagning
och undersökning av prov.
52 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 28 § om förbuds- eller
informationsföreläggande får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut i en fråga som avses i 50 § första
stycket eller 51 § första stycket får överklagas hos Stockholms tingsrätt.
53 § Tingsrättens domar och beslut om förbud eller åläggande enligt 23
eller 26 §, marknadsstömingsavgift enligt 32 § eller kvarstad enligt 37 §
överklagas hos Marknadsdomstolen.
Marknadsdomstolens domar och beslut får inte överklagas.
Ett beslut under rättegången i frågor som avses i 26 eller 37 § över-
klagas särskilt. Ett beslut enligt 37 § som har meddelats innan rättegång
inletts skall överklagas på samma sätt som om beslutet meddelats under
rättegången.
54 § Föreskrifterna i denna lag skall också tillämpas på marknadsföring
i sådana televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356) om
satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan
tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
217
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om marknadsfö-
ringsåtgärder som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Talan om
förbud eller åläggande skall dock efter ikraftträdandet väckas vid Stock-
holms tingsrätt.
3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföreläggan-
den som har meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
4. Ärenden om förbud eller ålägganden som har kommit in till Mark-
nadsdomstolen före ikraftträdandet, men inte avgjorts vid tidpunkten för
ikraftträdandet handläggs enligt äldre föreskrifter.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
218
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Saluhåller en näringsidkare till konsumenter for enskilt bruk en
vara, som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål, får
Marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att fortsätta med detta.
I den mån det behövs för att motverka att en vara som avses i första
stycket saluhålls på sätt som där sägs, får Marknadsdomstolen meddela
en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars
saluhåller varan till annan näringsidkare förbud att fortsätta med detta.
Förbud enligt första och andra styckena får meddelas även anställd
hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.
2 § Vad som sägs i 1 § om förbud mot saluhållande gäller i motsvaran-
de fall även då nyttjanderätt till varor erbjuds mot ersättning eller tjänst-
er tillhandahålls mot ersättning.
3 § Förbud enligt 1 eller 2 § får inte meddelas i den mån det i författ-
ning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om
varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.
4 § Om det i ett visst fell, som inte är av större vikt, finns förutsätt-
ningar för ett förbud enligt 1 eller 2 §, får Konsumentombudsmannen
meddela sådant förbud (förbudsföreläggande).
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller
inom viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett förbud eller
åläggande som har meddelats av Marknadsdomstolen. Ett godkännande,
som kommer in sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen har gått ut
är utan verkan.
5 § Ett förbud enligt 1 eller 2 § skall förenas med vite, om detta inte av
särskilda skäl är obehövligt. Ett beslut av Konsumentombudsmannen om
förbudsföreläggande enligt 4 § skall alltid förenas med vite.
6 § En fråga om förbud enligt 1 eller 2 § tas upp efter ansökan. Sådan
ansökan görs av Konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fell
att inte göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsu-
menter eller näringsidkare.
7 § Ett beslut i fråga om förbud enligt 1 eller 2 § hindrar inte att sam-
ma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt
skäl föranleder det.
8 § Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud enligt 1 eller 2 §
meddelas även för tiden till dess slutligt avgörande föreligger.
9 § På anmaning av Konsumentombudsmannen skall
219
1. en näringsidkare avge yttrande och lämna upplysningar i ärenden Prop. 1994/95:123
som gäller tillämpningen av 1 eller 2 §, Bilaga 2
2. en näringsidkare tillhandahålla handlingar, varuprover och lik-
nande som kan ha betydelse för utredningen i ett mål i vilket det kan
komma i fråga att Marknadsdomstolen beslutar om förbud enligt 1 eller
2 §, eller
3. den som avses med ett förbud enligt 1 eller 2 § tillhandahålla
upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för
tillsynen över att förbudet följs.
Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får Konsumentom-
budsmannen förelägga den berörde att fullgöra sin skyldighet vid vite.
10 § För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt 9 § första
stycket 2 eller 3, lämnar Konsumentombudsmannen ersättning, om det
finns särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varu-
prover och liknande enligt 9 § första stycket 2 eller 3 att ersätta Konsu-
mentombudsmannen kostnader för provtagning och undersökning av
prov.
11 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-
mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har
förelagt på talan av annan får talan om utdömande föras även av denne.
12 § Följande beslut av Konsumentombudsmannen får inte överklagas
1. beslut om förbudsföreläggande enligt 4 §,
2. beslut om anmaning enligt 9 § första stycket 1 eller om vitesföre-
läggande efter en sådan anmaning, och
3. beslut enligt 11 §.
Konsumentombudsmannens beslut i en fråga som avses i 9 § första
stycket 2 eller 3 eller 10 § första stycket överklagas hos kammarrätten.
Detsamma gäller beslut av en myndighet enligt föreskrifter som avses i
10 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
220
Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755) skall ha följande
lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §6
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller
förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller
i fråga om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visningar av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant
förbud som avses i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit
eller annars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i
lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-
samma som lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands-
granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige
eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets
försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram
vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som
avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om gransk-
ning och kontroll av filmer och videogram.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
I fråga om marknadsföring
och efterfrågan av vara, tjänst
eller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (1975:1418). Be-
träffande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
I fråga om marknadsföring
och efterfrågan av vara, tjänst
eller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (1994:000). Beträf-
fande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
6Senaste lydelse 1993:582.
221
|
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol |
Prop. 1994/95:123 Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14-15 och 20 §§ lagen (1970:417)
om Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Marknadsdomstolen handläg-
ger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den,
4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604).
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen
(1993:20). I stället gäller vad
som föreskrivs i den lagen.
Ansökan om förbud eller
åläggande enligt 2-4 §§ mark-
nadsföringslagen (1975:1418),
1 § lagen (1971:112) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
1 § lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare
eller 5-9 §§ eller 12 § tredje
Föreslagen lydelse
§2
Marknadsdomstolen hand-
lägger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1994:000),
3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den,
4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:000) om för-
bud mot uppenbart otjänliga
varor och tjänster.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen
(1993:20) eller marknadsfö-
ringslagen (1994:000). I stället
gäller vad som föreskrivs i
dessa lagar.
§3
Ansökan om förbud eller
åläggande enligt 1 § lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, 1 § la-
gen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare, 5-9 §§
eller 12 § tredje stycket pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604)
‘Lagen omtryckt 1984:294. Senaste lydelse av lagens rubrik
1972:732.
2Senaste lydelse 1993:22.
3Senaste lydelse 1993:22.
222
|
stycket produktsäkerhetslagen |
eller 1-2 §§ lagen (1994:000) Prop. 1994/95:123 skall de skäl framgå på vilka |
14 §4
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde
inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa
den utredning de vill åberopa.
|
I mål enligt marknads- |
I mål enligt lagen (1971:112) |
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i
den utsträckning domstolen bestämmer.
15 §5
Mål far avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om till-
fredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant
sammanträde.
|
Fråga om förbud eller åläg- |
Fråga om förbud eller åläg- (1971:112) om avtalsvillkor i produktsäkerhetslagen |
“Senaste lydelse 1993:22.
5Senaste lydelse 1993:22.
223
sammanträde enligt 14 § första
stycket.
uppenbart otjänliga varor och Prop. 1994/95:123
tjänster får prövas utan sam- Bilaga 2
manträde enligt 14 § första
stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas
utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig
i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fell omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller
någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller
beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning an-
vändas om det anses erforderligt.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdoms-
tolen, som innefettar vitesföre-
läggande enligt marknadsfö-
ringslagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604),
får inte ske enligt 12 § delgiv-
ningslagen (1970:428), om det
inte finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefettar vitesföre-
läggande enligt lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden, lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsid-
kare, produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller lagen
(1994:000) om förbud mot
uppenbart otjänliga varor och
tjänster får inte ske enligt 12 §
delgivningslagen (1970:428) om
det inte finns anledning att anta
att den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Föreskrifterna il, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande tillämpas vid handläggningen av ärenden om förbud eller
ålägganden som kommit in till Marknadsdomstolen före ikraftträdandet
av marknadsföringslagen (1994:000) och som handläggs enligt punkten
4 i övergångsbestämmelserna till den lagen.
6 Senaste lydelse 1993:22.
224
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1970:495) om utländska varu-
märken m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
Bestämmelserna i 20 § mark-
nadsföringslagen (1975:1418)
skall äga tillämpning med av-
seende på främmande stat, som
är ansluten till Pariskonventio-
nen eller till Madridöverens-
kommelsen den 14 april 1891
angående undertryckande av
oriktiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar på handels-
varor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
Bestämmelserna i 40 § mark-
nadsföringslagen (1994:000)
skall äga tillämpning med av-
seende på främmande stat, som
är ansluten till Pariskonventio-
nen eller till Madridöverens-
kommelsen den 14 april 1891
angående undertryckande av
oriktiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar på handels-
varor.
En vara får tas i beslag vid
införsel till Sverige om den har
försetts med en oriktig eller
vilseledande beteckning som
innebär att såsom ursprungsland
eller ursprungsort direkt eller
indirekt anges
1. något av de länder, på
vilka överenskommelserna som
avses i första stycket är tillämp-
liga, eller
2. en plats, inom något av
dessa länder.
Regeringen eller myndighet
som regeringen utser, får be-
sluta om beslag som avses i
andra stycket.
1994.
225
15 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
6 Förslag till Prop. 1994/95:123
Härigenom föreskrivs i fråga om hgen (1978:763) med vissa be-
stämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
dels att det i hgen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande
lydelse,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse Nuvarande lydelse
Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (1975:1418)
anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter.
§
Ursprungsbeteckningar på
alkoholdrycker skall skyddas
mot varje form av tillägnande
eller efterbildning med avseende
på främmande stat som är an-
sluten till Madridöverenskom-
melsen den 14 april 1891 an-
gående undertryckande av orik-
tiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar på
handelsvaror, eller stat, som
ingår i det Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.
Detta gäller även om det äkta
ursprunget anges eller om be-
teckningen är utnyttjad endast i
översättning eller är åtföljd av
uttryck som "art", "sort", "typ",
"kopia" eller dylikt.
Regeringen eller myndighet
som regeringen utser, får be-
stämma att även andra beteck-
ningar på alkoholdrycker skall
skyddas enligt första stycket.
§
Handling som strider mot
2 § eller 2 a § skall vid
tillämpning av marknadsförings-
lagen (1994:000) anses vara
otillbörlig.
Denna hg träder i kraft den 1 juli 1994.
226
Härigenom föreskrivs att 8 § konsumentförsäkringslagen (1980:38)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före-
skrivs i marknadsföringslagen
(1975:1418) om underlåtenhet
att lämna information vid mark-
nadsföring.
I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§
gäller vad som föreskrivs i 17
och 23 §§ marknadsföringslagen
(1994:000) om informations-
skyldighet vid marknadsföring.
Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket
får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
227
Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ i konsumenttjänst-
lagen (1985:716) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana författ-
ningsföreskrifiter eller myndig-
hetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet
för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
2. i strid mot förbud enligt
4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produkt-
säkerhetslagen (1988:1604).
Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana författ-
ningsföreskrifter eller myndig-
hetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet
för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
2. i strid mot förbud enligt
2 § lagen (1994:000) om förbud
mot uppenbart otjänliga varor
och tjänster eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604).
9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säker-
hetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 4 §
marknadsfö ringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
om näringsidkaren inte har
utfört sådant tilläggsarbete som
han är skyldig att utföra enligt
8 § tredje stycket.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 2 § lagen
(1994:000) om förbud mot
uppenbart otjänliga varor och
tjänster eller 6 § produktsäker-
hetslagen (1988:1604) eller om
näringsidkaren inte har utfört
sådant tilläggsarbete som han är
skyldig att utföra enligt 8 §
tredje stycket.
1 Senaste lydelse 1988:1608.
2Senaste lydelse 1988:1608.
228
Avser tjänsten förvaring av en
lös sak gäller i stället för vad
som sägs i 9, 10 och 12-14 §§
att tjänsten skall anses felaktig,
om förvaringen anordnas på ett
sätt som avviker från
1. vad konsumenten med
hänsyn till 4 § har rätt att kräva,
även om avvikelsen beror på en
olyckshändelse eller därmed
jämförlig händelse,
2. sådana forfattningsföre-
skriffer eller myndighetsbeslut
som väsentligen syftar till att
säkerställa att föremålet för
tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får
anses avtalat.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord-
nas i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt
sätt.
Avhjälps inte felet enligt vad s
avdrag på priset.
Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 4 §
marknad sfö ringslagen
§3
Avser tjänsten förvaring av en
lös sak gäller i stället för vad
som sägs i 9, 10 och 12-14 §§
att tjänsten skall anses felaktig,
om förvaringen anordnas på ett
sätt som avviker från
1. vad konsumenten med
hänsyn till 4 § har rätt att kräva,
även om avvikelsen beror på en
olyckshändelse eller därmed
jämförlig händelse,
2. sådana författningsföre-
skrifter eller myndighetsbeslut
som väsentligen syftar till att
säkerställa att föremålet för
tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får
anses avtalat.
Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord-
nas i strid mot förbud enligt 2 §
lagen (1994:000) om forbud mot
uppenbart otjänliga varor och
tjänster eller 6 § produktsäker-
hetslagen (1988:1604) eller på
ett sätt som avviker från sådana
uppgifter enligt 10 § som inte
har rättats på ett tydligt sätt.
§4
sägs i 20 §, får konsumenten göra
Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 2 §
lagen (1994:000) om förbud mot
uppenbart otjänliga varor och
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
3Senaste lydelse 1988:1608.
‘Senaste lydelse 1990:935.
229
(1975:1418) eller 6 § produkt
säkerhetslagen (1988:1604).
Har tjänsten utförts till en
del och finns det starka skäl att
anta att den inte kommer att
fullföljas utan fel av väsentlig
betydelse för konsumenten får
denne häva avtalet beträffande
återstående del. Är felet sådant
att syftet med tjänsten i huvud-
sak är förfelat och näringsid-
karen insett eller bort inse detta
eller utförs tjänsten i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsfö-
ringslagen eller 6 § produktsä-
kerhetslagen, får konsumenten i
stället häva avtalet i dess helhet.
tjänster eller 6 § produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
Har tjänsten utförts till en del
och finns det starka skäl att anta
att den inte kommer att fullföl-
jas utan fel av väsentlig betydel-
se för konsumenten får denne
häva avtalet beträffande åter-
stående del. Är felet sådant att
syftet med tjänsten i huvudsak
är förfelat och näringsidkaren
insett eller bort inse detta eller
utförs tjänsten i strid mot förbud
enligt 2 § lagen (1994:000) om
förbud mot uppenbart otjänliga
varor och tjänster eller 6 §
produktsäkerhetslagen, får
konsumenten i stället häva
avtalet i dess helhet.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
Om det redan innan tjänsten har påböljats finns starka skäl att anta att
den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu-
menten, får denne häva avtalet.
33 §5
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller
av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedöm-
ningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten
på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han
skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.
Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit
att lämna sådan information av
betydelse for bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller
ändamålsenlighet som han enligt
marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att
lämna eller säkerhetsinformation
som han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att
lämna och kan underlåtenheten
antas ha inverkat på avtalet om
tjänsten, är han skyldig att
Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit
att lämna sådan information av
betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller
ändamålsenlighet som han enligt
17 och 23 §§ marknadsförings-
lagen (1994:000) har ålagts att
lämna eller säkerhetsinformation
som han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att lämna och kan under-
låtenheten antas ha inverkat på
avtalet om tjänsten, är han
skyldig att ersätta konsumenten
5Senaste lydelse 1988:1608.
230
ersätta konsumenten skada som
denne därigenom tillfogas.
skada som denne därigenom till- Prop. 1994/95:123
fogas. Bilaga 2
Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar
även ersättning för skada på föremålet for tjänsten eller på annan egen-
dom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
231
Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ i konsumentköplagen
(1990:932) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
mot ett annat försäljningsförbud
som har meddelats i författning
eller av en myndighet väsent-
ligen i syfte att förebygga att
den som använder varan drabbas
av ohälsa eller olycksfall eller
för att annars hindra användning
av en vara som inte är tillförlit-
lig från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara
för liv eller hälsa.
Föreslagen lydelse
§
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud
enligt 1 § lagen (1994:000) om
förbud mot uppenbart otjänliga
varor och tjänster eller 6 § pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604)
eller mot ett annat försäljnings-
förbud som har meddelats i
författning eller av en myndig-
het väsentligen i syfte att före-
bygga att den som använder
varan drabbas av ohälsa eller
olycksfall eller för att annars
hindra användning av en vara
som inte är tillförlitlig från
säkerhetssynpunkt eller
2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara
för liv eller hälsa.
19 §
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana upp-
gifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan
antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med
sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan
än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid
marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på
köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände
till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid
på ett tydligt sätt.
Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna
sådan information om varans
egenskaper eller användning
som han enligt marknadsförings-
lagen (1975:1418) har ålagts att
Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna
sådan information om varans
egenskaper eller användning
som han enligt 17 och 23 §§
marknadsföringslagen
232
lämna eller underlåtit att efter
åläggande enligt produktsäker-
hetslagen (1988:1604) lämna
säkerhetsinformation om varan.
Detsamma gäller om åläggandet
har meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i tidigare
säljled tagit befattning med
varan och säljaren har känt till
eller borde ha känt till under-
låtenheten att fullgöra åläggan-
det. En förutsättning för att
varan skall anses felaktig enligt
detta stycke är dock att under-
låtenheten kan antas ha inverkat
på köpet.
(1994:000) har ålagts att lämna
eller underlåtit att efter åläggan-
de enligt produktsäkerhetslagen
(1988:1604) lämna säkerhets-
information om varan. Detsam-
ma gäller om åläggandet har
meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i tidigare
säljled tagit befattning med
varan och säljaren har känt till
eller borde ha känt till under-
låtenheten att fullgöra åläggan-
det. En förutsättning för att
varan skall anses felaktig enligt
detta stycke är dock att under-
låtenheten kan antas ha inverkat
på köpet.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
233
Härigenom föreskrivs att 14 § prisinformationslagen (1991:601) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om en näringsidkare inte
lämnar prisinformation enligt
denna lag, skall marknadsför-
ingslagen (1975:1418) tilläm-
pas.
Prisinformation enligt denna
lag skall därvid anses vara
sådan information av särskild
betydelse från konsumentsyn-
punkt som avses i 3 § första
stycket marknadsföringslagen.
Föreslagen lydelse
§
I fråga om underlåtelse att
lämna prisinformation enligt
denna lag gäller vad som före-
skrivs i 13, 17 och 23 §§ mark-
nadsföringslagen (1994:000) om
otillbörlig marknadsföring och
informationsskyldighet vid mark-
nadsföring.
Prisinformation enligt denna
lag skall därvid anses vara
sådan information av särskild
betydelse från konsumentsyn-
punkt som avses i 17 § mark-
nadsföringslagen .
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
234
Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
(1992:830) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
8
I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i
6 och 7 §§ eller som annars är
av särskild betydelse från kon-
sumentsynpunkt gäller mark-
nadsföringslagen (1975:1418).
Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som
avses i 2 § marknadsfö-
ringslagen (1975:1418).
Föreslagen lydelse
§
I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i
6 och 7 §§ eller som annars har
särskild betydelse från konsu-
mentsynpunkt gäller vad som
föreskrivs i 17 och 23 §§ mark-
nadsföringslagen (1994:000) om
informationsskyldighet vid mark-
nadsföring.
§
Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som är
otillbörlig enligt 4 § marknads-
föringslagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
235
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall
ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor-
mation enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas.
I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och
6 §§ gäller vad som föreskrivs i
17 och 23 §§ marknadsförings-
lagen (1994:000) om informa-
tionsskyldighet vid marknads-
föring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
236
Härigenom föreskrivs att 14 § tobakslagen (1993:581) skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse
Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 eller 13 § skall
vid tillämpningen av marknads-
föringslagen (1975:1418) anses
vara otillbörlig mot konsumen-
ter.
Föreslagen lydelse
14 §
Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 eller 13 § skall
vid tillämpningen av marknads-
föringslagen (1994:000) anses
vara otillbörlig mot konsumen-
ter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
237
Remissyttranden har avgetts av
Justitiekanslem, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i
Göteborg, Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket,
Barnombudsmannen, Finansinspektionen, Statskontoret, Riksrevisions-
verket, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Stockholms univer-
sitet företagsekonomiska fakulteten, Universitetet i Lund juridiska
fakulteten, Statens Livsmedelsverk, Kabelnämnden, Konkurrensverket,
Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Grupptalanutredningen (Ju
1991:04), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Lands-
organisationen (LO), Annonsörföreningen, Bilindustriföreningen (BEL),
Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF), Grossistförbundet Svensk
Handel, Husmodersförbundet Hem och Samhälle (HS), Internationella
Handelskammarens Svenska Nationalkommitté (Svenska ICC), Konsu-
mentgillesförbundet, Konsumentvägledamas förening, Kooperativa
förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Läkemedelsindustri-
föreningen (LEF), Publicistklubben (PK), Radioutgivareföreningen
(RU), Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Företagarnas Riksorganisa-
tion (FR), Svenska Franchiseföreningen, Svenska föreningen för
Industriellt Rättsskydd (SFIR), Svenska HandelskammarfÖrbundet
(Svenska ICC), Svenska Journalistförbundet (SJF), Svenska Postorder-
föreningen (SPF), Svenska Sponsringsföreningen, Svenska Tidningsut-
givareföreningen (TU), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriför-
bund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
MarknadsfÖrbund, Sveriges Reklamförbund, Föreningen Svenska
Marknadsinstitut (FSM), Naturskyddsföreningen, Svenska Bankförenin-
gen, Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA) och Verdandi.
238
Marknadsföringsutredningen lade i juli 1993 fram slutbetänkandet Ny
marknadsföringslag (SOU 1993:59). Lagförslaget har remissbehandlats
och överarbetas för närvarande i Civildepartementet. I utredningens
uppdrag ingick inte att utreda frågan om diskriminerande reklam och
något förslag i den delen har följaktligen inte lagts fram.
I denna promemoria görs bedömningen att generalklausulen i 4 § i
förslaget till ny marknadsföringslag är tillämplig även på marknadsfö-
ringsåtgärder som är kränkande i fråga om ras, religion, nationalitet
eller kön. För att detta skall framgå tydligt föreslås att det i 20 § i
lagförslaget skall göras ett tillägg enligt vilket vid bedömningen av vad
som utgör god marknadsföringssed skall särskilt beaktas om marknads-
föringen är kränkande i de nämnda hänseendena.
Det är således endast den kränkande reklamen som skall kunna bli
föremål för ingripande och någon grundlagsändring bedöms inte vara
erforderlig.
239
Prop. 1994/95:123
Bilaga 5
I marknadsföringsutredningens i betänkandet Ny marknadsföringslag
(SOU 1993:59) förslag till bedömningsregler i 20 § görs följande
tillägg:
B 20 § Vid bedömningen av vad som utgör god marknadsföringssed
eller vad som är behövlig information skall särskilt beaktas
1. de krav som ställs på marknadsföringsåtgärder som riktar sig till
barn och unga eller andra konsumenter med särskilt behov a skydd och
information,
2. normer som är erkända som god affärssed inom näringslivet,
3. råd och rekommendationer för marknadsföring och information
som har utfärdats av myndighet, samt
4. om marknadsföringen är ägnad att vara kränkande i fråga om ras,
religion, nationalitet eller kön.
240
Följande remissinstanser har yttrat sig över förslaget i promemorian:
Justitiekanslem, Hovrätten Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Jämställdhetsombudsmannen, Journalisthög-
skolan i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i
Uppsala, Diskrimineringsombudsmannen, Marknadsdomstolen, Konsu-
mentverket, Annonsörföreningen, Folkpartiets kvinnoförbund, Grossist-
förbundet Svensk Handel, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
IHR (Institutet för Högre Reklamutbildning), Internationella Handels-
kammarens Svenska Nationalkommitté, Kooperativa Förbundet, Krist-
demokratiska Samhällspartiets kvinnoförbund, Näringslivets delegation
för marknadsrätt (NDM), Näringslivets etiska råd mot könsdiskrimine-
rande reklam, Pressens opinionsnämnd, Stockholms handelskammare,
Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), Sveriges Industriförbund,
Svenska Journalistförbundet, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Reklamförbund, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund och The
Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA).
Följande remissinstanser har särskilt uttalat att de anser att det finns ett
behov av ingripande med lagstiftning mot diskriminerande reklam:
Kammarrätten i Göteborg, Jämställdhetsombudsmannen, Journa-
listhögskolan i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid universi-
tetet i Uppsala, Diskrimineringsombudsmannen, Konsumentverket,
Folkpartiets kvinnoförbund, Husmodersförbundet Hem och Sam-
hälle, Kristdemokratiska Samhällspartiets kvinnoförbund och Sveri-
ges Socialdemokratiska kvinnoförbund. Hovrätten för Nedre Norr-
land anser att det finns ett visst behov av lagstiftning och har inget att
invända mot att en sådan lagstiftning införs.
Marknadsdomstolen har ingen erinran mot att frågor om diskrimine-
rande reklam blir föremål för lagstiftning, men anser att sådana frågor
lämpligen torde prövas av näringslivets organ.
Svenska Journalistförbundet anser att det är tveksamt om näringsli-
vets egenåtgärder har varit tillräckliga men finner det samtidigt tvek-
samt om området smak- och värderingsfrågor i reklamen lämpar sig för
lagstiftning.
Enligt Stockholms tingsrätt är behovet av lagstiftning tveksamt.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
241
16 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
Följande remissinstanser anser att behovet av ingripande mot diskri-
minerande reklam inte bör tillgodoses med lagstiftning utan med nä-
ringslivets egenåtgärder: Internationella Handelskammarens Svenska
Nationalkommitté, Näringslivets delegation för marknadsrätt, Sven-
ska Tidningsutgivareföreningen, Svenska Journalistförbundet och
Sveriges Köpmannaförbund.
De remissinstanser som har instämt i promemorians bedömning att
det finns behov av lagstiftning har anfört bl.a. följande.
Jämställdhetsombudsmannen, JämO, framhåller att det inte går att
skilja mellan kränkande och schabloniserande reklam. Konsumenterna
kan uppleva den schabloniserande reklamen minst lika kränkande som
den kränkande reklamen. Enligt JämO är förslaget till lagstiftning mot
kränkande reklam en bra böljan, men man bör fortsätta att utreda möj-
ligheten att även schabloniserande reklam skall omfettas av MFL:s
regler.
Det är uppenbart att Sverige för närvarande har strängare regler for
etermedierna än tryckta medier vad avser diskriminerande reklam.
I Norge, Danmark och Island finns det möjligheter att genom olika
lagar ingripa mot könsdiskriminerande reklam. Vi instämmer i den
uppfattning som framförs i promemorian om att övriga nordiska länder
har möjligheter att ingripa mot diskriminerande reklam är ett starkt skäl
för att vi skulle ha sådana möjligheter. Vi instämmer också i promemo-
rians uppfettning om det allvarliga som ligger i den kränkande behand-
lingen av människor för kommersiella syften i diskriminerande reklam.
Delar av näringslivet har under årens lopp motsatt sig lagstiftning
mot könsdiskriminerande reklam, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdi-
skriminemade reklam (ERK) inrättades av näringslivet 1989. Ett år
tidigare hade Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam
kompletterats med att reklam inte får vara könsdiskriminerande. Dessa
egenåtgärder är givitvis mycket betydelsefulla. Men det är fortfarande
svårt att bedöma hur ERK hanterar ärenden eftersom de anmälningar
som görs till ERK inte är offentliga. Vi instämmer i den framförda upp-
fattningen att en brist med ERK är att rådet saknar sanktionsmöjligheter
och att rådet är föga känt och svårt att nå.
Med det ovan anförda som bakgrund finner vi det rimligt att mark-
nadsföringslagen kompletteras med den föreslagna lagstiftningen mot
diskriminerande reklam.
Oavsett förhållandet till yttrande- och tryckfriheten kvarstår emellertid
som en huvudfråga i vad mån det alls är lämpligt att införa en förbuds-
möjlighet i fråga om diskriminerande marknadsföring i nu aktuella fell.
Fakultetsnämnden godtog i det äldre remissyttrandet, att en ingripande-
möjlighet beträffande könsdiskriminerande reklam har skäl för sig. Nu
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
242
har utredningsmannen föreslagit en möjlighet till förbud även mot re-
klam som är diskriminerande med hänsyn till möjlighet till förbud även
mot reklam som är diskriminerande med hänsyn till ras, religion eller
nationalitet. Detta nya förslag är på så sätt mera förankrat i tidigare
lagstiftning än ett förbud mot könsdiskriminerande reklam, att motsva-
rande värdering redan kommit till uttryck i ett allmänt straffstadgande
om hets mot folkgrupp (BrB 16:8). Samma brott omfattas också av
brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF. En särskild möjlighet att meddela
förbud mot sådana meddelanden i marknadsföring framstår som en
naturlig komplettering av straffstadgandet. En möjlighet till förbud mot
könsdiskriminerande reklam innebär däremot att yttrandefriheten vid
just marknadsföring begränsas på ett sätt som saknar motsvarighet i
Brottsbalken. Man kan tveka om lämpligheten att införa ett lagstadgande
med detta speciella syfte och om motverkande av könsdiskriminerande
reklam inte främst borde ses som en fråga om god smak, som bättre bör
motverkas genom näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande
reklam. Fakultetsnämnden kvarhåller dock sin bedömning i det äldre
remissyttrandet, att skäl kan finnas för en lagreglering. Ett särskilt skäl
härför är att förbudsmöjligheten på ett smidigt sätt bör kunna inordnas i
en allmän marknadsföringslag.
Den verksamhet som Marknadsetiska rådet (MER) bedriver räcker inte
till, bl.a. av det skälet att rådet inskränker sig till att behandla fall av
principiellt intresse.
Skulle det under ärendets fortsatta beredning visa sig att lagstiftning
mot kränkande reklam inte lämpligen kan ske utan att t.ex. Tryckfri-
hetsförordningen ändras bör detta inte tas till intäkt för att underlåta
lagstiftning utan lagstiftningsarbetet bör då fortsätta med inriktning på
att ändringar vidtas.
Det är angeläget att kunna vidta preventiva åtgärder mot diskrimineran-
de reklam. Lagstiftning innebär ett klart avståndstagande från stats-
makternas sida från sådan reklam och bör också medföra att näringsid-
kare blir mer försiktiga. Vi tillstyrker därför förslaget till lagstiftning.
Det är under alla förhållanden viktigt att näringslivets självsanering
fortsätter även efter det att lagstiftningen trätt i kraft, i synnerhet mot
bakgrund av att huvuddelen av den schabloniserande reklam som ERK
kan pröva lämnas utanför lagens tillämpningsområde.
ERK:s verksamhet bör inte ses som ett alternativ till myndighetsåt-
gärder utan som ett effektivt och värdefullt komplement. Erfarenheterna
från egenåtgärder parallellt med lagstiftning är goda inom flera om-
råden. Vi ser det som naturligt att samverka med ERK för att förhindra
övertramp på liknande sätt som sker med en rad andra branschorganisa-
tioner.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
243
En lagstiftning med rättsliga påföljder skulle ge reklambranschen ett
incitament till att bättre analysera reklamen ur köns-, ras-, religion-
och nationalitetsperspektiv. Vi skulle få mer genomtänkta annonser som
skulle ligga i linje med ICC:s Grundreglerna för reklam "om att reklam
skall utformas med känsla av socialt ansvar och så att allmänheten får
respekt och förtroende för reklamen".
Fpk har som ett av sina syften att arbeta för ett jämställt samhälle.
För att nå det målet krävs attitydförändringar. Att få en lag om könsdi-
skriminerande reklam är en stark markering för just ett jämställt och
jämlikt samhälle.
Som skäl mot en lagstiftning rörande diskriminerande reklam anför
Näringslivets delegation för marknadsrätt, NDM:
Det finns---anledning att betona att näringslivet genom fortlöpande
debatt och i utbildning av marknadsförare och reklamproducenter tar
upp frågan om diskriminerande reklam. Dessa åtgärder torde ha en
väsentligt större preventiv effekt än lagstiftning och myndighetsåtgärder
på området.
NDM anser vidare att den preventiva effekten blir starkare om det
inte är en domstol utan näringslivet själv som går ut och kritiserar en
annons med diskriminerande inslag. Det torde, annorlunda uttryckt,
vara värre för en annonsör att kritiseras av en nämnd tillsatt av annon-
sörens egen branschorganisation än av en domstol. Av ERK:s praxis
framgår dessutom att annonsörer oberoende av medlemskap i en
branschorganisation eller ej, med mycket få undantag, rättar sig efter
rådets beslut.
Utredaren nämner även att lagstiftning med hänsyn till "ERK:s ano-
nymitet" skulle ha medfört fler ingripande mot könsdiskriminerande re-
klam. Det antagandet är knappast hållbart, eftersom en stor del av
anmälningarna till ERK skickas dit via Konsumentverket, konsument-
vägledaren, JämO m fl. De enskilda personer som till äventyrs inte
känner till ERK:s verksamhet vänder sig således istället till dessa myn-
digheter.
NDM framhåller vidare att en jämförelse med Norge, där man har
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, visar att Sverige med
egenåtgärder har kommit lika långt i arbetet att undvika förekomsten av
diskriminerande reklam. Vill man meningsfullt motverka den diskrimi-
nerande reklamen, sker det enligt NDM inte genom offentligrättsliga
påbud om vilka värderingar medborgarna skall hålla sig med utan ge-
nom en effektiv information, diskussion, debatt och opinionsbildning.
NDM framhåller också att ERK kan ta upp även schabloniserande
reklam, som enligt förslaget feller utanför lagstiftningen. Om lagstift-
ning genomförs kommer ERK enligt NDM att avvecklas.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
244
Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Köpmannaför- Prop. 1994/95:123
bund har framfört invändningar som i huvudsak överensstämmer med Bilaga 6
NDM:s.
SJF anser, i likhet med vad som kommer till uttryck i promemorian, att
diskriminerande reklam har kommersiell betydelse och kan vara att
betrakta som otillbörlig mot konsumenter. Vi menar vidare att det är
tveksamt om näringslivets egenåtgärder varit tillräckliga beträffande
osaklighet och kränkande reklam.
Vi vill ändock - med hänvisning till den oklarhet som råder beträf-
fande förhållandet mellan grundlag och vanlig lag - avstyrka förslaget.
Vi anser också att det är tveksamt om området smak- och värderings-
frågor i reklamen lämpar sig för lagstiftning. Påverkan av värderingar
bör vara något som överlämnas till fri opinionsbildning.
Juridiska fakultetsnämnden vid universitet i Uppsala instämmer i
promemorians bedömning att lagstiftning mot diskriminerande reklam
kan införas utan grundlagsändring och anför:
Fakultetsnämnden anser att utredningsmannen gett goda skäl för att
förbud mot diskriminerande, rent kommersiella meddelanden vid mark-
nadsföring skall kunna införas utan grundlagsändring. Som nämnden
framhöll i sitt tidigare yttrande, kan yttrandefriheten i näringsverksam-
het begränsas genom vanlig lag enligt uttryckligt stadgande i 2 kap.
13 § RF. Och i fråga om tryckfriheten och förbudet mot förhands-
granskning m.m. enligt TF har det alltsedan högsta domstolens av-
göranden på 1970-talet (NJA 1975 s. 589 och 1977 s. 751) ansetts
klart, att ingripanden mot rent kommersiell reklam kan ske i enskilda
fall med ledning av generalklausulen i marknadsföringslagen. Med
dessa utgångspunkter delar fakultetsnämnden utredningsmannens upp-
fattning att en möjlighet till förbud i särskilda fell mot diskriminering på
grund av kön, eller i de fell som nu i övrigt är aktuella, bör bedömas på
samma sätt. Som utredningsmannen framhållit (s. 84 ff) är det här fråga
om en prövning av den använda marknadsföringsmetoden i enskilda fell
och inte om ett sådant totalförbud mot marknadsföring av visst slag som
medfört särbestämmelser i 1 kap. 9 § TF angående kommersiella
annonser för alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
Även Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund anser att grund-
lagsändring inte behövs. Enligt kvinnoförbundet har genomgången i
promemorian undanröjt tidigare invändningar mot att införa en lag om
diskriminemade reklam.
Det helt övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i
frågan hävdar emellertid att lagstiftning mot diskriminerande reklam
inte kan införas utan grundlagsändring.
245
Justitiekanslem anför: Det rättsliga skyddet mot att människor kränks
genom innehållet i tryckta skrifter består enligt vedertagen åskådning i
att den ansvarige hotas av av straff och skadestånd. Denna åskådning
ligger till grund för utformningen av TF. De sanktioner som kan före-
komma får enligt TF utkrävas endast om innehållet i den tryckta skrif-
ten är straffbart som missbruk av tryckfriheten, dvs. som tryckfrihets-
brott. De skall då också utkrävas i den ordning som föreskrivs i TF,
dvs. inför allmän domstol med tillgång till jury. TF lämnar inte något
utrymme för att föreskriva om sanktioner av annat slag eller i andra
former därför att innehållet i ett tryckalster verkat kränkande på en eller
flera personer.
Det nu anförda gäller även om det tryckta har ett kommersiellt ända-
mål. Jag kan inte ansluta mig till vad som anförs i promemorian (s. 85)
om att ingripande "till skydd för allmänheten" skulle vara tillåtna utan
hinder av TF så snart det som tryckts utgör kommersiell reklam. Sådant
som kan betecknas som ingripande mot överskridande av tryckfrihetens
gränser ("missbruk av tryckfriheten") får inte ske i andra former än
enligt TF. Att vissa förfaranden kan beivras i andra former förklaras
av att de är brottsliga eller eljest klandervärda i andra avseenden än
som ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Om ett brottsligt eller
klandevärt överskridande av tryckfrihetens gränser har förekommit i
kommersiell reklam skall det behandlas på samma sätt som om det som
tryckts inte hade utgjort kommersiell reklam (jämför till det nu anförda
prop. 1986/87:151 s. 46 fl).
Att många människor känner sig maktlösa när det saknas rättsliga
medel för att få bort det som de uppfattar som kränkande i fråga om
innehållet i tryckta skrifter är enligt det synsätt som bär upp TF inte
något skäl att skapa sådana medel. TF är enligt sina grundsatser till för
att möjligggöra även publicering av det som kan vara kontroversiellt så
länge det inte är belagt med straff som tryckffihetsbrott eller eljest är
angripligt med stöd av TF. Gränserna för vad som får framföras i
tryckta skrifter till allmänheten framgår av bestämmelserna om tryck-
frihetsbrott.
De argument i promemorian som anförs till stöd för lagförslaget visar
enligt min mening tydligt att det rättsliga sättet att nå de syften som
eftersträvas med förslaget enligt nu gällande rätt skall vara straff och
skadestånd inom TF:s ramar. Att syftet med den tilltänkta lagstiftningen
om diskriminerande reklam också skall vara att skydda möjligheterna
för konsumenter att göra rationella val kan inte ändra denna bedömning.
Såvitt gäller reklam som är kränkande på grund av ett rasistiskt eller
liknande innehåll gäller för närvarande vad som föreskrivs i TF och
brottsbalken om ansvar för hets mot folkgrupp. Det som har anförts i
promemorian ger inte tillräcklig anledning att ta upp några övervägan-
den om ändring av dessa föreskrifter. Jag vill dock som en illustration
till tillämpningsproblemen hänvisa till ett ärende som jag nyligen prö-
vat, Expressens affischkampanj, JK 1993 s. 143.
Enligt Hovrätten för Nedre Norrland har de synpunkter som framförts
tidigare för att lagstiftning mot diskriminerande reklam kräver grund-
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
246
lagsändring avsevärd bärkraft. Hovrätten anser därför att en ändring i
TF erfordras och att vägledning för en ändring kan hämtas från regle-
ringen i 1 kap. 9 § TF om förbud beträffande reklam avseende mark-
nadsföring av alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror.
Kammarrätten i Göteborg anser att den föreslagna bestämmelsen i en
ny MFL står i strid med den grundlagsfästa friheten att ge uttryck för
värderingar och åsikter. Det är nämligen enligt kammarrätten i regel
svårt att göra gällande att diskriminerande reklam inte ger uttryck för -
låt vara motbjudande - åsikter och värderingar. En ändring i TF kan
enligt kammarrätten lämpligen ges formen av ytterligare ett undantag i
1 kap 9 § TF.
Stockholms tingsrätt ifrågasätter om ändamålet med den föreslagna
lagstiftningen kan anses vara godtagbart i den mening som avses i 2
kap. 12 § RF. När det gäller förhållandet till TF och YGL framhåller
tingsrätten att de juridiska remissinstanserna var starkt kritiska till 1990
års departementspromemoria rörande könsdiskriminerande marknadsfö-
ring och att något nytt inte har inträffat som skulle kunna betraktas på
annat sätt. Enligt tingsrätten krävs alltså grundlagsändring.
Marknadsdomstolen avstår från att ta närmare ställning till förslaget i
denna del, eftersom domstolen, om förslaget genomförs kommer att få
pröva frågorna i enskilda fall. Dessförinnan anför emellertid marknads-
domstolen följande: I promemorians anförs att det inte anses råda tve-
kan om att lagstiftning mot kränkande reklam kan införas utan hinder av
TF (s. 90). Marknadsdomstolen delar inte uppfattningen att denna fråga
är klarlagd. Tvärtom framgår redan av promemorian att det råder
mycket skilda meningar i frågan. Den gränsdragning mellan kränkande
och schabloniserande reklam som görs är oklar, liksom vilka skäl som
ligger till grund för förslaget. Detta har självfallet betydelse för bedöm-
ningen av förslaget från tryckfrihetssynpunkt.
Utrymmet för att - vid sidan av grundlagarna - ingripa mot reklam är
begränsat. Den uppfattning som efterhand vunnit stadga är den att in-
gripanden endast är möjliga under förutsättning att marknadsföringen
har ett påtagligt kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden
till föremål. Så snart där finns inslag av attitydpåverkan och värderingar
aktiveras grundlagsskyddet - och det oberoende av om syftet med fram-
ställningen varit enbart kommersiellt (jfr. prop. 1970:57 s. 65).
Enligt NDM har det diskrimineringsbegrepp som är aktuellt en annan
- och vidare - innebörd än det begrepp som förekommer i gällande lag-
stiftning mot diskriminering. I sistnämnda fall innebär ordet en särbe-
handling eller ett missgynnande i handling, medan det i det aktuella
sammanhanget snarare rör sig om en anspelning på fördomar som inte
uttrycks i handling utan kanaliseras och uttrycks via kommersiella bud-
skap. Det handlar alltså inte om ett beteende utan om en attitydbildning,
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
247
om värderingar och om tankemönster. Anser man att en marknadsfö-
ringsåtgärd är diskriminerande, är det enligt NDM också det värderan-
de, attitydskapande momentet man uppfettat och reagerat över.
NDM anför vidare:
NDM vill här - till skillnad från utredaren - kraftfullt betona att det
enligt näringslivets uppfattning inte kan göras någon åtskillnad mellan
den schabloniserande och den kränkande reklamen. I båda fellen är det
åsiktsbildande momentet centralt och i båda fellen sätter grundlags-
skyddet spärr. Ingripande genom vanlig lag är alltså därmed uteslutet.
Att också den kränkande reklamen har ett från grundlagssynpunkt
skyddat innehåll har utredaren dessutom själv - medvetet eller omedve-
tet - gett uttryck för genom att i författningskommentaren till den före-
slagna tillägget till 20 § MFL (s. 105) förklara att "med kränkande
reklam avses reklam som innehåller avbildningar och framställningar
med nedsättande värderingar" (här understruket).
Avslutningsvis anför NDM:
En lagstiftning mot diskriminerande reklam förutsätter sålunda grund-
lagsändring. Om en sådan lagstiftning skall genomföras, vilket starkt
kan ifrågasättas, bör den enligt NDM:s mening regleras i grundlag.
Eftersom det fektiskt handlar om rättsliga åtgärder gentemot åsikter,
värderingar och attityder är det där frågan hör hemma. Detta innebär
bl.a. att frågorna bör behandlas inom ramen för den processordning
som anges i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.
Utredaren synes inte ha presenterat något annat stöd än fellet Bullwor-
ker för sin tes att kränkningar i reklam skulle kunna beivras oberoende
av TF och YGL. Och om det fellet kan sägas att det i vaije 611 inte
innefettar någon typisk kränkning. Lika väl kan man uppfetta reklamen
i det fellet som ett sätt att ingjuta hopp även hos "veklingen".
Utgången i fellet Bullworker kan i stället lätt förklaras med gängse
principer. De uttalanden i fellet som utredaren syftar på - om drag-
ningskraften på det motsatta könet och förmågan till gruppanpassning -
anknöt klart till begagnande av det saluförda träningsredskapet. Av-
görande för utgången har tydligen varit att uttalandena om produktens
effekter var starkt överdrivna och därmed vilseledande och att reklamen
därför var otillbörlig. Här förelåg alltså just den anknytning mellan det
påtalade reklamuttalandet och en erbjuden produkt eller tjänst som
marknadsföringslagen förutsätter.
Tvärtemot vad utredaren yttrar hänför TF och YGL just "kränkning-
ar" till det område där de två grundlagarna är exklusivt tillämpliga. I
främsta rummet gäller detta förtal och förolämpning. Men även hets
mot folkgrupp - ett kvalificerat fell av diskriminering - måste uppfattas
som ett kränkningsbrott. Detsamma gäller de tidigare brotten brott mot
trosfrid, missfirmelse av kunglig person, missfirmelse mot riksstyrelsen
eller mot riksdagen och skymfande av rikssymbol. Alla dessa brott
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
248
faller (föll) inom yttrandefrihetsområdet; de är (var) reglerade i TF och
YGL.
De som blir kränkta genom reklamen synes enligt utredaren inte vara
"de konsumenter som påverkas till köp" (s. 97). Han torde mena att de
kränkta i allmänhet finns bland de läsare som anser sig förnedrade
genom att personer med samma kön (etniska ursprung etc.) begagnas
som lockmedel eller som avskräckande exempel i fell då den ifrågava-
rande egenskapen inte har med produkten att göra.
De åsyftade reklamåtgärdema hör till området för påverkan, förstärk-
ning eller utnyttjande av attityder. Den sortens reklam - där marknads-
föringslagens generalklausul inte kan tillämpas, beskrevs i motiven till
1970 års marknadsföringslag såsom "inriktad på att bibringa allmän-
heten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende
i viss riktning". (Återgivet i den remitterade promemorian s. 31). Se
också betänkandet (SOU 1978:34) Förstärkt skydd för fri- och rättig-
heter s. 74.
Enligt Opinionsnämndens mening saknas stöd för utredarens slutsat-
ser både i fellet Bullworker och i det material han i övrigt redovisar.
För ett förbud mot diskriminerande reklam i tryckta skrifter och i de
andra grundlagsskyddade medierna krävs stöd i TF och YGL. - Opi-
nionsnämnden delar med andra ord den uppfattning som uttalades av
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt i skrivelse den 1 mars 1994
till Civildepartementet (se promemorian s. 64 f).
Opinionsnämnden avstyrker förslaget såsom varande grundlagsstri-
digt.
Även Svenska Tidningsutgivareföreningen, TU och Sveriges Köp-
mannaförbund anser att den föreslagna lagstiftningen kräver grund-
lagsändring. Som skäl härför anförs i huvudsak detsamma som MDN.
Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget med hänvisning till
den oklarhet som råder beträffande förhållandet mellan grundlag och
vanlig lag.
Liksom i sitt tidigare yttrande vill fakultetsnämnden ännu en gång
understryka, att det är en onödig påbyggnad att motivera ingripande-
möjligheten mot diskriminerande reklam med att den utgör ett skydd för
konsumenter eller andra näringsidkare än den som använt sig av en viss
marknadsföringsåtgärd. Denna synpunkt gäller vare sig det är fråga om
reklam som är könsdiskriminerande eller diskriminerande med hänsyn
till ras m.m.
Utredningens utgångspunkt, att all marknadsföring har till syfte att
påverka konsumenten, är naturligtvis i och för sig riktig och närmast en
självklarhet. Enligt härskande uppfattning, som fakultetsnämnden delar,
är detta syfte dock inte tillräckligt för att alltid uppfylla kravet på otill-
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
249
börlighet mot konsumenter eller andra näringsidkare. Man kan tänka sig
fall där marknadsföring är diskriminerande utan att detta förhållande
behöver på ett otillbörligt sätt förleda eller vilseleda en konsument. Om
lagstiftaren så väljer finns det naturligtvis heller inget hinder för att
utsträcka marknadsföringslagens förbudsmöjlighet till fell av diskrimine-
rande reklam såsom i strid mot god marknadsföringssed alldeles oavsett
om marknadsföringen är ägnad att påverka konsumenten. Fakultets-
nämnden föredrar denna senare linje, som i fråga om diskriminerande
marknadsföring öppet kastar loss från vad som ovan kallats en onödig
överbyggnad. Denna linje synes också bäst förenlig med vad utrednings-
mannen själv påpekat (s. 93) om att förbudsmöjligheten bör vara obe-
roende av uppsåt eller vårdslöshet hos näringsidkaren. Den medför
emellertid också att man måste tillgripa en sådan alternativ, lagteknisk
lösning, som utredningsmannen själv berört (s. 101) och som innebär
att det för ingripande mot diskriminerande reklam inte ställs något krav
på otillbörlighet gentemot konsumenter eller näringsidkare.
Förvånande nog har utredningsmannen inte alls berört frågan om
samordning mellan Brottsbalkens regel angående hets mot folkgrupp och
den föreslagna regeln om marknadsföring som "är ägnad att vara krän-
kande i fråga om ras, religion, nationalitet" (liksom i fråga om kön).
Det är dock önskvärt att begreppsbildningen i en marknadsföringslag
anpassas till ordalagen i BrB 16:8, där det talas om "missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse". (Om
ordet "missaktning" används i stället för "kränkning" bör detta gälla
även ett förbud mot könsdiskriminerande reklam.) En sakligt betydelse-
full fråga är naturligtvis om ingripandemöjligheten bör gå längre än
enligt stadgandet om hets mot folkgrupp. Fakultetsnämnden kan inte se
någon anledning till att en förbudsregel i marknadsföringslagen skulle
gå längre än regeln i Brottsbalken. En annan sak är att ett reklammed-
delande i ett enskilt fell kan beröra ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse på ett sätt som fektiskt innebär risk för
vilseledande av konsumenter. I så fell kan dock ingripande alltid ske
enligt en generalklausul mot otillbörlig marknadsföring.
Avslutningsvis vill fakultetsnämnden framhålla vikten av att en möj-
lighet till förbud mot diskriminerande reklam i de olika fell, som nu är
aktuella, avgränsas och tillämpas med sådan försiktighet att den önsk-
värda yttrandefriheten och tryckfriheten inte träds för nära. Bl.a. måste
man dra en gräns mot s.k. schabloniserande, och därför möjligen åsikts-
bildande, reklam som endast i mycket klara fell bör anses innebära
diskriminering. Det kan övervägas om ingripandemöjligheten bör be-
gränsas till "uppenbara" eller "klara" fell av diskriminering. En an-
knytning till straffstadgandet angående hets mot folkgrupp skulle väl
dock lösa avgränsningsproblemet på ett tillfredsställande och naturligt
sätt; fell av könsdiskriminering skulle språkligt kunna inordnas i denna
reglering.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
250
Räckvidden av den föreslagna bestämmelsen synes ha bestämts med bilaga 6
utgångspunkt i det s.k. TV-direktivet (s. 68 m). Det vore önskvärt om
räckvidden i stället bestämdes, utöver vad gäller kön, på motsvarande
sätt som skett i brottsbalksbestämmelsen om hets mot folkgrupp (BrB
16:8). Härigenom skulle klart framgå att reklam förbjöds som är krän-
kande i fråga om t.ex. samer och zigenare och kategorier som invan-
drare och flyktingar.
Konsumentverket har ingen erinran mot att lagstiftningen begränsas till
den diskriminerande reklam som är kränkande. Vi delar utredarens
uppfattning att en del av den könsdiskriminerande reklamen, som bru-
kar betecknas som schabloniserande, också kan betraktas som kränkan-
de.
Det föreslagna förbudet tar sikte på kränkningar grundade på ras,
religion, nationalitet och kön. De uppräknade kategorierna
överensstämmer med ICC:s regel om diskriminerande reklam, med
tillägg för nationalitet. Av MarknadsEtiska rådets (MER) praxis
framgår att begreppet ras vållat vissa problem i tillämpningen av ICC:s
regler. Enligt vår mening bör också diskriminering på grund av etniskt
ursprung uttryckligen omfattas av ett förbud. Annars finns risk för
samma tillämpningssvårigheter också såvitt gäller marknadsföringsla-
gen.
När det gäller kriteriet "kön" sägs i promemorian att förbudet bör
omfatta även diskriminering grundat på homosexualitet. Detta framgår
inte av lagtexten.
Vi anser att det bör klargöras vilken omfattning som förbudet skall
ha. Det bör framgå att de uppräknade kategorierna utgör exempel och
inte är helt uttömmande angivna. Det kan finnas ett intresse från allmän
synpunkt att skydda även andra grupper i samhället mot kränkande
reklam.
Formuleringen i 20 § punkt fyra "om marknadsföringen är ägnad att
vara kränkande i fråga om ras, religion, nationalitet eller kön" är di-
skutabel. Erfarenheten visar att reklamen ofta har varit kränkande utan
att det har varit avsikten. Därför anser Fpk att 20 § punkt fyra bör
ändras till "om marknadsföringen kan uppfattas som kränkande ifråga
om ras, religion, nationalitet eller kön".
Fpk menar att även schabloniserande reklam är kränkande. Den
"meddelar ett budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärde-
ra könet i fråga" (s. 15).
251
Utmärkande för den diskriminerande reklamen är att den har kommer-
siell betydelse. Den påverkar konsumentens möjligheter till rationella
val. Konkurrerande näringsidkare kan missgynnas. Samtidigt kan den
diskriminerande reklamen vara direkt attitydskapande och/eller befästa
diskriminerande attityder i fråga om ras, religion, nationalitet eller kön.
Helst hade KdS-Ks förbundsstyrelse sett att ett förbud mot diskrimi-
nerande reklam hade kunnat kopplas till exempelvis jämställdhetslagen
men har förståelse för att det av praktiska och normativa skäl kan finnas
anledning att i 20 § Ny marknadsföringslag göra ett speciellt tillägg om
kränkande reklam.
Vi har svårt att uppfatta skillnaden mellan könsdiskriminerande schablo-
ner och t.ex. religiösa schabloner och menar därför att denna distinktion
mellan de två begreppen inte går att upprätthålla. Ett förtydligande i en
kommande proposition skulle underlätta för framtida tolkning av denna
paragraf.
Enligt Institutet för Högre Reklamutbildning bör, om frågan om
diskriminerande reklam skall regleras, detta ske inom ramen för den
marknadsrättsliga lagstiftningen i enlighet med promemorians förslag.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att det bör övervägas om inte den
aktuella lagstiftningen bör införas i en särskild lag i likhet med lagstift-
ningen om marknadsföring av akolholhaltiga drycker och tobaksvaror i
stället för att föras in i MFL.
En sådan lösning förordas även av Kammarrätten i Göteborg. Enligt
kammarrätten har ett förbud mot diskriminerande reklam inte något
direkt samband med sådan lagstiftning mot otillbörlig marknadsföring
som har till syfte att skydda konsumenter eller konkurrenter.
Enligt Marknadsdomstolen, MD är den reklam som skall göras till
föremål för ingripande enligt förslaget obestämt angiven och frågan bör
övervägas ytterligare.
MD framhåller vidare att det är oklart vilket eller vilka intressen som
skall skyddas enligt förslaget. Skälet för förslaget är inte omsorg om
konsumenternas eller näringsidkarens intressen utan att ett antal männis-
kor som kommer i kontakt med reklamen känner sig kränkta. MD
fortsätter: En åtgärd som är diskriminerande på sådant sätt att den kan
uppfattas som kränkande är, enligt promemorian, otvivelaktigt att be-
trakta som stridande mot god marknadsföringssed (s. 97). Åtgärden
skulle därigenom bli otillbörlig och kunna förbjudas. Den principiella
invändning som sålunda kan riktas mot förslaget, nämligen att också
andra intressen skall beaktas än de marknadsrättsliga intressen som
MFL tillgodoser, är enligt Marknadsdomstolen tungt vägande. Förslaget
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
252
innebär att MFL mister sin marknadsrättsliga karaktär och i grunden får
en annan omfattning med ett utvidgat, delvis annat tillämpningsområde.
Några överväganden om konsekvenserna vad gäller MFL har i detta
hänseende inte gjorts i promemorian. Den prövning som till följd av
promemorians förslag skall göras om en viss reklam är att anse som
diskriminerande, kommer att gälla frågan om reklamen är etiskt accep-
tabel eller inte. Det innebär en bedömning utifrån värderingar och
attityder av moralisk art. Marknadsdomstolen anser inte att det är en
uppgift för domstolen att göra bedömningar som inte avser kommersiel-
la förhållanden utan skall grundas på attityder och värderingar av nämnt
slag. Några bärande skäl för en marknadsrättslig reglering av viss dis-
kriminerande reklam, har enligt Marknadsdomstolens mening inte fram-
förts i promemorian.
Avslutningsvis anför MD: Att utnyttja den marknadsrättsliga lagstift-
ningen för att tillgodose de intressen som anges i promemorian synes,
som framgår av det tidigare anförda, inte välbetänkt. Bedömningen av
om en viss marknadsföringsåtgärd är otillbörlig skall enligt promemo-
rian relateras till de konsumenter som påverkas till köp genom reklam-
metoden och inte till de konsumenter som känner sig kränkta av rekla-
men (s. 97). En marknadsföringsåtgärds otillbörlighet bör dock inte
sammanblandas med fiågan om en viss reklammetod är säljande. Enligt
Marknadsdomstolens mening torde diskriminerande reklam endast i
vissa särfall kunna bedömas som otillbörlig enligt MFL. Att konsumen-
ten på grund av reklammetoder av det aktuella slaget får en felaktig
uppfattning om varan eller användningssätt torde förekomma endast
undantagsvis. Den föreslagna uppläggningen av lagstiftningen framstår
mot denna bakgrund som icke motiverad och konstlad.
Det är vidare tveksamt om ett förbud enligt förslagets bestämmelser
kan ges generell innebörd. Det synes i stället ofrånkomligt att det blir
fråga om bedömningar från fell till fell och att förbuden utformas snävt.
Detta går inte väl ihop med det gällande marknadsrättsliga systemet och
Marknadsdomstolens nuvarande roll.
Lagstiftningstekniken i förslaget till nya MFL bygger på tanken att
marknadsföringsåtgärder som lagstiftaren avser bör vara otillåtna ska
anges i preciserade stadganden med tydligt angivna rekvisit. Funktionen
hos generalklausulen i 4 § blir därmed en annan än hitintills. Nu ska
den dels möjliggöra en fortsatt rättsutveckling, dels kunna motverka
marknadsföringsåtgärder som bedöms böra vara otillåtna, trots att de
formellt inte går in under något av stadgandena i den specificerade
katalogen, men anses ligga nära de gränser som sätts av dessa.
Det förslag som nu läggs fram bygger inte på någon hittillsvarande
praxis i MD. Inte heller har i PM gjorts något försök att närmare ange
innehållet i och gränserna för vad som ska anses vara "kränkande ifråga
om ras, religion, nationalitet eller kön". Generalklausulen i 4 § kan
alltså på detta område inte tillämpas med utgångspunkt i vad som gäller
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
253
enligt preciserade föreskrifter, om vad som under alla förhållanden är
otillåtet, utan denna generalklausul ska när det gäller förment diskrimi-
nerande reklam hämta sitt innehåll från vad som i sin tur är en general-
klausul, nämligen begreppet "kränkande". Härigenom bryter man med
de ambitioner ifråga om klarhet och tydlighet som ligger till grund för
nya MFL.
Näringslivets delegation för marknadsrätt, NDM, framhåller att åt-
gärder mot diskriminerande reklam inte innebär ett skydd för konsu-
menternas och näringsidkarens intressen utan har tredje man som
skyddsobjekt. NDM fortsätter:
Utredaren synes i och for sig vara medveten om begränsningen i
marknadsföringslagens räckvidd men försöker föra ett resonemang (s.
96 ff) som går ut på att även konsumenter och näringsidkare måste
skyddas mot diskriminerande reklam. Resonemanget är enligt NDM:s
mening i avgörande avseenden felaktigt (se även 3.2 nedan) och inte
heller utredaren själv tycks vara helt övertygad i och med att han flera
gånger återkommer till att syftet med att kunna ingripa mot diskrimine-
rande reklam är ett annat än att skydda konsumenterna (bl.a. s. 97 och
99). Utredaren tillägger därför att "det finns ju inget som hindrar att
den marknadsrättsliga lagstiftningen utnyttjas för tillgodoseende av flera
syften".
Om än inte felaktigt är uttalandet uppseendeväckande. I och för sig
kan man naturligtvis använda marknadsföringslagen som instrument att
försöka tillgodose alla möjliga syften och ändamål. Det är dock inte
acceptabelt att, vilket skulle bli följden om utredarens förslag genom-
förs, bryta lagstiftningssystematiken genom att i marknadsföringslagen
infora nya skyddsobjekt som inte ens är besläktade med de befintliga.
När det gäller MFL:s krav på otillbörlighet anför NDM:
Utredaren för ett resonemang som enligt honom leder till (s. 99) att
diskriminerande reklam skulle vara otillbörligt mot konsumenter och
näringsidkare. Som exempel härpå sägs i promemorian (s. 98) att sådan
reklam "går inte sällan ut på att innehavaren av viss vara blir särskilt
attraktiv för kvinnor". Påståendet att den därmed skulle utgöra ett prob-
lem för potentiella köpare framstår inte bara som en konstruktion utan
vittnar även om en bristande tilltro till konsumenternas förmåga att
tänka och handla rationellt. Resonemanget saknar enligt NDM:s mening
verklighetsanknytning och är därför felaktigt. Som konstaterats i flera
sammanhang - inte minst av marknadsföringsutredningen i delbetänkan-
det "EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen" (SOU 1992:49
s. 66 fl) - kan ingripanden mot diskriminerande reklam inte grundas på
intresset att skydda konsumenter och näringsidkare. Det förhållandet att
en reklamenhet är diskriminerande för exempelvis kvinnor eller annan
grupp har ingenting med frågan om den kan antas leda konsumenter
eller andra mottagare av reklamen till ett orationellt handlande att göra.
Liknande invändningar framförs av Svenska Tidningsutgivare-
föreningen.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 6
254
Prop. 1994/95:123
Kooperativa Förbundet: Bilaga 6
En bestämmelse som innebär att man vid bedömningen skall särskilt
beakta om marknadsföring är kränkande i fråga om ras, religion, natio-
nalitet eller kön innebär ofrånkomligen att det är tredje parts intressen
som skall tillgodoses. Enligt KF:s mening kommer härigenom mark-
nadsföringslagens huvudändamål - att skydda konsumenternas intressen
- att urvattnas.
KF:s uppfattning är sålunda alltjämt att diskriminerande eller krän-
kande marknadsföring bör undvikas och motarbetas. Lagstiftning på
området bör dock inte utformas så att dessa intressen sammanblandas
med de konsumentskyddande.
Marknadsdomstolen ifrågasätter om det är en realistisk bedömning att
eventuella resursförstärkningar bör kunna
finansieras inom ramen för befintliga resurser. Detta kan enligt MD
framtvinga prioriteringar som kan medföra oönskade verkningar på
berörda myndigheters verksamhet.
Det framgår redan av utredningen att det skulle krävas vissa resursför-
stärkningar för Konsumentverket/KO och rättstillämpande organ om
antalet anmälningar beträffande diskriminerande reklam skulle komma
att ligga på den nivå ERK för närvarande hanterar. ERK:s verksamhet
har varit mindre känd bland allmänheten. Det finns anledning att tro att
den lagstiftning skulle leda till en väsentlig ökning av antalet anmäl-
ningar till Konsumentverket/KO. Vi avser att vid behov återkomma till
resursfrågan efter en tids erfarenhet av ett diskrimineringsforbud. Själv-
fallet är existensen av ett väl fungerande egenåtgärdsprogram inom
näringslivet av stor betydelse for resursbehovet. Om egenåtgärdema är
effektiva innebär det att handläggningen hos Konsumentverket/KO kan
koncentreras på principiella frågor och på ärenden med prejudikatvärde.
255
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets
intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efter-
frågar produkter i sin näringsverksamhet.
Lagen tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfettas
av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är
bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet).
3 § I denna lag avses med
produkter: varor, tjänster, fest egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter,
marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som
är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter,
god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer
som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads-
föring av produkter.
Allmänna krav
4 § Marknadsföringen skall stämma överens med god marknadsförings-
sed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Vid marknadsföringen skall näringsidkaren lämna sådan information
som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Reklamidentifierin g
5 § All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt
framgår att det är fråga om marknadsföring.
Det skall också tydligt framgå vem som svarar for marknadsföringen.
256
Vilseledande reklam
6 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda påståenden
eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsid-
karens egen eller någon annan näringsidkares näringsverksamhet.
Detta gäller särskilt framställningar som avser
1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper,
2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa eller
miljö,
3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betalningsvill-
koren,
4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer,
ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter,
5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren.
Vilseledande förpackningsstorlekar
7 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpack-
ningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilsele-
dande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.
Vilseledande efterbildningar
8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbild-
ningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon
annan näringsidkares kända och särpräglade produkter.
Konkursutförsäljningar
9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket "kon-
kurs", ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om pro-
dukterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.
Utförsäljningar
10 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda
uttrycken "slutförsäljning", "utförsäljning" eller "upphör" eller något
annat uttryck med motsvarande innebörd, bara om
1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varu-
lager eller en klart avgränsad del av det,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.
Realisationer
11 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
257
17 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med motsvarande inne- Prop. 1994/95:123
börd, bara om Bilaga 7
1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordina-
rie sortiment,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.
Obeställda produkter
Yl § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera produkter
till någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda
mottagaren om dennes betalningsskyldighet.
Förmånserbjudanden
13 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder köparen att
förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller till ett särskilt lågt
pris eller erbjuder köparen andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig
information om
1. villkoren för att utnyttja erbjudandet,
2. erbjudandets beskaffenhet och värde, samt
3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet.
Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag
14 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god marknads-
föringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare får förbjudas att fortsätta med den marknadsföringen eller
att vidta någon annan liknande åtgärd.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren,
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsförin-
gen.
Åläggande att lämna information
15 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna
sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
får åläggas att lämna sådan information.
Ett sådant åläggande får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.
258
16 § Ett åläggande enligt 15 § får innehålla en skyldighet att lämna
informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använ-
der vid marknadsföringen,
2. genom märkning på varan eller i annan form på säljstället, eller
3. i viss form till konsumenter som begär det.
Otjänliga produkter
17 § En näringsidkare som marknadsför sådana produkter som är av-
sedda att användas av konsumenter för privat bruk och som är
uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål, får förbjudas att
fortsätta med det.
Om det behövs för att motverka en sådan marknadsföring, får också
en näringsidkare som tillverkar, importerar eller annars marknadsför
produkten till andra näringsidkare förbjudas att fortsätta med det.
Ett förbud enligt första och andra styckena får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.
18 § Förbud enligt 17 § får inte meddelas, om det i författning eller i
beslut av en myndighet har meddelats särskilda föreskrifter om pro-
dukten med samma syfte som förbudet skulle fylla.
Vite
19 § Ett förbud enligt 14 eller 17 § och ett åläggande enligt 15 § skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Interimistiska beslut
20 § Rätten får meddela förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande
enligt 15 § att gälla tills vidare, om
1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och
2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli
att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller ålägg-
ande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra -
ljärde styckena, 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas
genast.
21 § I fäll som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen
meddela föreläggande om
1. förbud som avses i 14 eller 17 § (förbudsföreläggande), eller
2. åläggande som avses i 15 § (informationsföreläggande).
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
259
Föreläggandet skall förenas med vite. Prop. 1994/95:123
För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggandet Bilaga 7
omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts,
gäller det som en lagakraftvunnen dom.
Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.
Förutsättningar för avgift
22 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (mark-
nadsstömingsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar på
näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot
någon bestämmelse i 5-13 §§.
Detsamma gäller en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsam-
het väsentligt har bidragit till överträdelsen.
Avgiften tillfaller staten.
23 § Marknadsstömingsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse
av ett förbud eller ett åläggande som har meddelats vid vite enligt denna
lag.
Avgiftens storlek
24 § Marknadsstömingsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen
kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga
tio procent av näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår.
Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften festställas särskilt
för var och en av dem.
25 § När marknadsstömingsavgift festställs skall särskild hänsyn tas till
hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
I ringa fell skall någon avgift inte dömas ut.
I andra fell får avgiften efterges, om det finns synnerliga skäl för det.
Preskription
26 § Marknadsstömingsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan
har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att
överträdelsen upphörde.
27 § En marknadsstömingsavgift feller bort, om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
260
Kvarstad
28 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstömingsavgift far
rätten besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap. rätte-
gångsbalken om kvarstad för fordran.
29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud
eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 14, 15 eller 21 §
eller mot en föreskrift i 5-13 §§, skall ersätta den skada som därigenom
uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.
Vid bestämmande av ersättningen får hänsyn tas även till omständig-
heter av annan än ekonomisk art.
30 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år
från det att skadan uppkom.
31 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 14 § eller av en före-
skrift i 5-13 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta att vilseledan-
de framställning som finns på vara, förpackning, trycksak, affärshand-
ling eller liknande skall utplånas eller ändras så att den inte längre är
vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt, får
rätten besluta att egendomen skall förstöras.
Säkerhetsåtgärder
32 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt
31 §, och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller
att låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om
utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I
fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra -
fjärde styckena, 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas
genast.
Framställs ett yrkande enligt 31 § i ett mål om utdömande av vite
som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmel-
serna i första stycket att egendomen får tas i beslag. Därvid tillämpas
föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet
får verkställas genast.
33 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 31 § och
beslut om säkerhetsåtgärd enligt 32 § meddelas på yrkande av part av
den domstol där en rättegång om förbud enligt 14 §, marknadsstömings-
avgift enligt 22 § eller skadestånd enligt 29 § pågår.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
261
Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett Prop. 1994/95:123
vitesförbud enligt 14 och 19 §§ får meddelas på yrkande av part av den Bilaga 7
domstol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.
34 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsumentom-
budsmannen
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om
tillämpningen av denna lag,
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha
betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller ålägg-
ande enligt 14, 15 eller 17 § kan antas komma i fråga.
35 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 14, 15
eller 17 § är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen
tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som
behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.
36 § Om en uppmaning enligt 34 eller 35 § inte följs, får Konsument-
ombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid
vite.
37 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varu-
prover och liknande som avses i 34 och 35 §§, om det finns särskilda
skäl för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu-
mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av
prov i fall som avses i 35 §.
Förbud och ålägganden
38 § Talan om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § väcks vid
Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av den aktuella marknadsföringen,
och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.
Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av den domstol där en
rättegång enligt första stycket pågår.
262
Marknadsstömingsavgift
39 § Talan om marknadsstömingsavgift enligt 22 § väcks vid Stock-
holms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.
Om Konsumentombudsmannen i ett visst fell beslutar att inte föra
talan om marknadsstömingsavgift får en enskild näringsidkare som
berörs av marknadsföringsåtgärden och en sammanslutning av
näringsidkare väcka en sådan talan.
Beslut om kvarstad enligt 28 § meddelas av den domstol där en
rättegång om marknadsstömingsavgift pågår. Om talan ännu inte har
väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första
stycket.
Utdömande av vite
40 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna
lag väcks vid tingsrätt. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms
tingsrätt.
Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av
Konsumentombudsmannen.
Skadestånd
41 § Talan om skadestånd enligt 29 § väcks vid Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får även väckas vid någon annan tingsrätt.
42 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 1 och om vitesföre-
läggande efter en sådan uppmaning får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 2 och 35 § samt om
vitesföreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms
tingsrätt. Detsamma gäller Konsumentombudsmannens beslut om ersätt-
ning enligt 37 §.
43 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag
överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om ut-
dömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas
dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 20 § och 32 § första
stycket får överklagas särskilt. Besluten skall vid handläggningen i
Marknadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.
44 § En dom där frågan om förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
263
enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 14, 15 eller 17 § Prop. 1994/95:123
väcks med anledning av marknadsföringen. Bilaga 7
45 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stockholms
tingsrätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna do-
mare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna skall
vara rättens ordförande.
Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för
en av ledamöterna, är rätten ändå domför.
Vid huvudförhandling i fell som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan huvudför-
handling, liksom vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling
skall tingsrätten bestå av en lagferen domare, om inte annat följer av
46 §. I sådana fell får dock även en ekonomisk expert delta i tings-
rätten.
46 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av
frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den samman-
sättning som anges i 45 § första stycket, om det finns särskilda skäl för
det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.
47 § I mål som bara rör skadestånd enligt 29 § får Stockholms tingsrätt
ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rätte-
gångsbalken.
48 § Vid handläggning av ärenden som avses i 42 § andra stycket skall
Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som anges i 45 § första
stycket. Vid handläggning som avses i 3 och 4 §§ lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden skall tingsrätten dock bestå av en
lagferen domare. I sådana fell får även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
49 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som
ekonomiska experter enligt 45 §. Inträffar medan en ekonomisk expert
deltar i behandlingen av ett mål eller ärende en omständighet som med-
för att förordnandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoen-
de därav anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet eller
ärendet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk
medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
264
Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten
tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och
mål om marknadsstömingsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas i ärenden som avses i 42 § andra stycket,
om något annat inte följer av denna lag.
51 § Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hovrätten
skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdom-
stolen.
52 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsu-
mentombudsmannen, skall tingsrätten underrätta ombudsmannen om
rättegången.
Kumulation
53 § Mål om skadestånd enligt 29 § får i tingsrätt endast förenas med
annat mål enligt denna lag.
Intervention
54 § I mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § har den
som har talerätt enligt 38 § andra stycket rätt att delta i rättegången som
intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken.
Rättegångskostnader
55 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18
kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken
skall dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15
eller 17 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna
skall svara för sina rättegångskostnader.
Utevaro
56 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt
denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro,
vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
265
57 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att
följande skall gälla.
Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande
ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges
vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region
eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 31 § beslutas även i
andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen
enligt handelsbruk endast tjänar att märka ut varans art eller om den
åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts
eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.
Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms tingsrätt
av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka
talan, av någon som driver rörelse med varor av samma slag som den
vara som talan avser.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
2. Bestämmelserna i 4-13 §§ tillämpas också på marknadsföring som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten
enligt äldre föreskrifter. För sådan marknadsföring gäller dock att
marknadsstömingsavgift enligt 22 § inte får dömas ut och att frågan om
skadestånd skall bedömas enligt äldre föreskrifter.
3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföreläggan-
den som har meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
4. Mål om skadestånd, förbud eller ålägganden där talan har väckts
före ikraftträdandet handläggs enligt äldre föreskrifter.
266
Prop. 1994/95:123
Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755)’ skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §2
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller
förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller
i fråga om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant
förbud som avses i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit
eller annars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i
lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-
samma som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands-
granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige
eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets
försvar.
I fråga om andra tråd sändningar för visning av filmer och videogram
vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som
avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om gransk-
ning och kontroll av filmer och videogram.
I fråga om marknadsföring
och efterfrågan av vara, tjänst
eller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (1975:1418). Be-
träffande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
I fråga om marknadsföring
och efterfrågan av vara, tjänst
eller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (0000:000). Beträf-
fande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
'Lagen omtryckt 1991:1066.
2Senaste lydelse 1993:582.
267
Härigenom föreskrivs att 13, 14 och 15 §§ lagen (1970:417) om
Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §2
Ansökan görs skriftligen om förbud eller åläggande enligt 2-4 §§
marknadsföringslagen (1975:1418), 1 § lagen (1971:112) om avtalsvill-
kor i konsumentförhållanden, 1 § hgen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller 5-9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäker-
hetslagen (1988:1604) eller 3 § hgen (1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling. Av ansökan skall
de skäl framgå på vilka ansökan grundas och den utredning som sökan-
den åberopar.
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
14 §3
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
I mål enligt marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhetshgen
(1988:1604) skall Konsumentombudsmannen kallas till sammanträde,
även om han inte är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt
13 a § kallas till sammanträde. I mål enligt lagen (1994:615) om ingri-
pande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling skall
Konkurrensverket kallas till sammanträde, även om verket inte är sö-
kande.
'Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.
2Senaste lydelse 1994:616.
3Senaste lydelse 1994:616.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
268
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i Prop. 1994/95:123
den utsträckning domstolen bestämmer. Bilaga 7
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. An-
sökan som uppenbart inte för-
tjänar avseende får avslås utan
sådant sammanträde.
15 §4
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. An-
sökan som uppenbart inte för-
tjänar avseende får avslås utan
sådant sammanträde.
Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen
(1975:1418), 5 § lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden, 21 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 4 § lagen
(1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig
upphandling får prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas
utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig
i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fell omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
‘Senaste lydelse 1994:616.
269
Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417)
om Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
Marknadsdomstolen hand-
lägger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentför-
hållanden,
4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingri-
pande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen
(1993:20). I stället gäller vad
som föreskrivs i den lagen.
Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt
2-4 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418), 1 § lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, 1 §
lagen (1984:292) om avtalsvill-
Föreslagen lydelse
§2
Marknadsdomstolen hand-
lägger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(OOOO.OOO),
3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentför-
hållanden,
4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604).
6. lagen (1994:615) om ingri-
pande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen
(1993:20) eller marknadsförings-
lagen (0000:000). I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas
inte heller 13 a §. I stället gäller
vad som föreskrivs i dessa
lagar.
§3
Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt 1 §
lagen (1971:112) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
1 § lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
'Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.
2Senaste lydelse 1994:616.
3Senaste lydelse 0000:000.
270
kor mellan näringsidkare eller
5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 3 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling. Av an-
sökan skall de skäl framgå på
vilka ansökan grundas och den
utredning som sökanden åbero-
par.
produktsäkerhetslagen Prop. 1994/95:123
(1988:1604) eller 3 § lagen Bilaga 7
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig uphandling. Av an-
sökningen skall de skäl framgå
på vilka ansökningen grundas
och den utredning som sökanden
åberopar.
14 §4
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde
infor Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa
den utredning de vill åberopa.
I mål enligt marknadsfö-
ringslagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) skall konsumentom-
budsmannen kallas till samman-
träde, även om han inte är
sökande. Vidare skall den som
medverkar enligt 13 a § kallas
till sammanträde. I mål enligt
lagen (1994:615) om ingripande
mot otillbörligt beteende av-
seende offentlig upphandling
skall Konkurrensverket kallas
till sammanträde, även om
verket inte är sökande.
I mål enligt hgen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden och produktsäker-
hetslagen (1988:1604) skall
Konsumentombudsmannen
kallas till sammanträde, även
om han inte är sökande. Vidare
skall den som medverkar enligt
13 a § kallas till sammanträde. I
mål enligt hgen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig
upphandling skall Konkurrens-
verket kallas till sammanträde,
även om verket inte är sökande.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i
den utsträckning domstolen bestämmer.
15 §5
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddehs utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om till-
fredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant
sammanträde.
4Senaste lydelse 0000:0000.
5Senaste lydelse 0000:0000.
271
Fråga om förbud eller åläg-
gande enligt 73 § marknads-
föringslagen (1975:1418), 5 §
lagen (1971:112) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
21 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 4 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling får prövas
utan sammanträde enligt 14 §
första stycket.
Prop. 1994/95:123
Fråga om förbud eller åläg- Bilaga 7
gande enligt 5 § lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller
21 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 4 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling får prövas
utan sammanträde enligt 14 §
första stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas
utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig
i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fell omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller
någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller
beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning an-
vändas om det anses erforderligt.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefettar vitesföre-
läggande enligt marknadsfö-
ringslagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604),
får inte ske enligt 12 § delgiv-
ningslagen (1970:428), om det
inte finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefettar vitesföre-
läggande enligt lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden, lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsid-
kare eller produktsäkerhetslagen
(1988:1604) far inte ske enligt
12 § delgivningslagen
(1970:428) om det inte finns
anledning att anta att den sökte
har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
6Senaste lydelse 1993:22.
272
2. Föreskrifterna i 1, 13, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall Prop. 1994/95:123
fortfarande tillämpas vid handläggningen av ärenden om forbud eller Bilaga 7
ålägganden som kommit in till Marknadsdomstolen före ikraftträdandet
av marknadsföringslagen (0000:000) och som handläggs enligt punkten
4 övergångsbestämmelserna till den lagen.
273
18 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 125
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa be-
stämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (1975:1418)
anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter.
Föreslagen lydelse
§
Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (0000:000)
anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter.
§
Regeringen får med avseende
på främmande stat bestämma att
följande skall gälla.
Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas
oriktiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar, genom
vilka dryckerna direkt eller
indirekt anges vara frambragda
eller tillverkade i den främman-
de staten eller i en region eller
ort i den främmande staten.
Detta gäller även om det äkta
ursprunget anges eller om be-
teckningen används bara i över-
sättning eller är åtföljd av ut-
tryck som "art", "sort", "typ",
"kopia" eller liknande uttryck.
En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämp-
ning av marknadsföringslagen
(0000:000) anses vara otillbörlig
mot konsumenter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
274
Härigenom föreskrivs att 8 § konsumentförsäkringslagen (1980:38)
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före-
skrivs i marknadsföringslagen
(1975:1418) om underlåtenhet
att lämna information vid mark-
nadsföring.
Föreslagen lydelse
§
I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före-
skrivs i marknadsföringslagen
(0000:000) om underlåtenhet att
lämna information vid mark-
nadsföring.
Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket
får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
275
Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänst-
lagen (1985:716) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana författ-
ningsföreskrifter eller myndig-
hetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet
för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
2. i strid mot förbud enligt
4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § pnoduktsä-
kerhetslagen (1988:1604).
Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana författ-
ningsföreskrifter eller myndig-
hetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet
för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
2. i strid mot förbud enligt
6 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (OOOO.OOOO).
9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar
till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhets-
synpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Tjänsten skall också anses fel-
aktig, om den har utförts i strid
mot förbud enligt 4 § marknads-
föringslagen (1975:1418) eller
6 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller om näringsid-
karen inte har utfört sådant
tilläggsarbete som han är skyl-
dig att utföra enligt 8 § tredje
stycket.
Tjänsten skall också anses fel-
aktig, om den har utförts i strid
mot förbud enligt 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
17 § marknadsföringslagen
(OOOO.OOOO) eller om närings-
idkaren inte har utfört sådant
tilläggsarbete som han är skyl-
dig att utföra enligt 8 § tredje
stycket.
‘Senaste lydelse 1988:1608.
2Senaste lydelse 1988:1608.
276
15 §3
Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som
sägs i 9, 10 och 12-14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvarin-
gen anordnas på ett sätt som avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsent-
ligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt
från säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord-
nas i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt
sätt.
Tjänsten skall också anses fel-
aktig, om förvaringen anordnas
i strid mot förbud enligt 6 §
produkts äkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:0000)
eller på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt
sätt.
21 §4
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.
Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 4 §
marknad sfö ringslagen
(1975:1418) eller 6 § produkt-
säkerhetslagen (1988:1604).
Har tjänsten utförts till en
del och finns det starka skäl att
anta att den inte kommer att
fullföljas utan fel av väsentlig
betydelse för konsumenten får
denne häva avtalet beträffande
återstående del. Är felet sådant
att syftet med tjänsten i huvud-
Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och
näringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 6 §
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:000).
Har tjänsten utförts till en del
och finns det starka skäl att anta
att den inte kommer att fullföl-
jas utan fel av väsentlig betydel-
se för konsumenten får denne
häva avtalet beträffande åter-
stående del. Är felet sådant att
syftet med tjänsten i huvudsak
3Senaste lydelse 1988:1608.
4Senaste lydelse 1990:935.
277
19 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 123
sak är förfelat och näringsid-
karen insett eller bort inse detta
eller utförs tjänsten i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsför-
ingslagen eller 6 § produktsä-
kerhetslagen, får konsumenten i
stället häva avtalet i dess helhet.
är förfelat och näringsidkaren Prop. 1994/95:123
insett eller bort inse detta eller Bilaga 7
utförs tjänsten i strid mot förbud
enligt 6 § produktsäkerhetslagen
eller 17 § marknadsföringsla-
gen, får konsumenten i stället
häva avtalet i dess helhet.
Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att
anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för
konsumenten, får denne häva avtalet.
33 §5
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller
av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse for bedöm-
ningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten
på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han
skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.
Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit
att lämna sådan information av
betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller
ändamålsenlighet som han enligt
marknad sfö ringslagen
(1975:1418) har ålagts att
lämna eller säkerhetsinformation
som han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att lämna och kan under-
låtenheten antas ha inverkat på
avtalet om tjänsten, är han
skyldig att ersätta konsumenten
skada som denne därigenom till-
fogas.
Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit
att lämna säkerhetsinformation
som han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att lämna eller sådan
information av betydelse för
bedömningen av tjänstens be-
skaffenhet eller ändamålsen-
lighet som han enligt marknads-
föringslagen (0000:000) har
ålagts att lämna och kan under-
låtenheten antas ha inverkat på
avtalet om tjänsten, är han
skyldig att ersätta konsumenten
skada som denne därigenom till-
fogas.
Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar
även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egen-
dom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
5Senaste lydelse 1988:1608.
278
Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen
(1990:932) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) eller
mot ett annat försäljningsförbud
som har meddelats i författning
eller av en myndighet väsent-
ligen i syfte att förebygga att
den som använder varan drabbas
av ohälsa eller olycksfall eller
för att annars hindra användning
av en vara som inte är tillförlit-
lig från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara
för liv eller hälsa.
18 §
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud
enligt 6 § produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 17 § mark-
nadsföringslagen (0000:0000)
eller mot ett annat försäljnings-
förbud som har meddelats i
författning eller av en myndig-
het väsentligen i syfte att före-
bygga att den som använder
varan drabbas av ohälsa eller
olycksfall eller för att annars
hindra användning av en vara
som inte är tillförlitlig från
säkerhetssynpunkt eller
2. är så bristfällig att dess an-
vändning medför påtaglig fara
för liv eller hälsa.
19 §
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana upp-
gifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan
antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med
sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan
än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid
marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på
köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände
till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid
på ett tydligt sätt.
Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna
sådan information om varans
egenskaper eller användning
som han enligt marknadsförings-
lagen (1975:1418) har ålagts att
lämna eller underlåtit att efter
Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att efter
åläggande enligt produktsäker-
hetslagen (1988:1604) lämna
säkerhetsinformation om varan
eller underlåtit att lämna sådan
information om varans egenska-
279
åläggande enligt produktsäker-
hetslagen (1988:1604) lämna
säkerhetsinformation om varan.
Detsamma gäller om åläggandet
har meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i tidigare
säljled tagit befattning med
varan och säljaren har känt till
eller borde ha känt till underlå-
tenheten att fullgöra åläggandet.
En förutsättning för att varan
skall anses felaktig enligt detta
stycke är dock att underlåten-
heten kan antas ha inverkat på
köpet.
per eller användning som han
enligt marknadsföringslagen
(0000:000) har ålagts att lämna.
Detsamma gäller om åläggandet
har meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i tidigare
säljled tagit befattning med
varan och säljaren har känt till
eller borde ha känt till under-
låtenheten att fullgöra åläggan-
det. En förutsättning för att
varan skall anses felaktig enligt
detta stycke är dock att under-
låtenheten kan antas ha inverkat
på köpet.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
280
Härigenom föreskrivs att 14 § prisinformationslagen (1991:601) skall
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om en näringsidkare inte
lämnar prisinformation enligt
denna lag, skall marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) tilläm-
pas. Prisinformation enligt
denna lag skall därvid anses
vara sådan information av sär-
skild betydelse från konsument-
synpunkt som avses i 3 § första
stycket marknadsföringslagen.
Föreslagen lydelse
§
Om en näringsidkare inte
lämnar prisinformation enligt
denna lag, skall marknadsfö-
ringslagen (0000:0000) tilläm-
pas. Prisinformation enligt denna
lag skall därvid anses vara
sådan information av särskild
betydelse från konsumentsyn-
punkt som avses i 4 § andra
stycket marknadsföringslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
281
Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen
(1992:830) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Prop. 1994/95:123
Bilaga 7
I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i
6 och 7 §§ eller som annars är
av särskild betydelse från kon-
sumentsynpunkt gäller mark-
nadsföringslagen (1975:1418).
Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som
avses i 2 § marknadsföringsla-
gen (1975:1418).
I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i
6 och 7 §§ eller som annars är
av särskild betydelse från kon-
sumentsynpunkt gäller mark-
nadsföringslagen (0000:0000).
Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som
avses i 14 § marknadsförings-
lagen (0000:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
282
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor-
mation enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar for att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas.
I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen
(0000:000) tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
283
2.12 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581) prop. 1994/95:123
Härigenom föreskrivs att 14 § tobakslagen (1993:581) skall ha följan- bilaga 7
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 § skall vid till-
lämpningen av marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) anses
vara otillbörlig mot konsumen-
ter.
Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 § skall vid till-
lämpningen av marknadsfö-
ringslagen (0000:000) anses
vara otillbörlig mot konsumen-
ter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
284
Prop. 1994/95:123
Bilaga 8
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-07
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 8 september 1994 (Civildepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över forslag till mark-
nadsföringslag, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättschefen Lotty Nordling,
kammarrättsassessorn Maria Lundqvist Norling och hovrättsassessorn
Cecilia Renfors.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till marknadsföringslag
8 §
I 8 § av det remitterade förslaget till ny marknadsföringslag har upp-
tagits en bestämmelse som förbjuder en näringsidkare att vid marknads-
föringen använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt
kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade
produkter. Bestämmelsen går tillbaka på ett förslag av marknadsfö-
ringsutredningen som dessutom föreslog en uttrycklig bestämmelse om
att en efterbildning inte skall anses otillåten, om utformningen huvud-
sakligen tjänar till att göra varan funktionell (12 § första stycket i ut-
redningsförslaget) .
Det av utredningen föreslagna undantaget för funktionella efterbild-
ningar kritiserades av Sveriges Advokatsamfund såsom varande alltför
vidsträckt. I sammanhanget hänvisade samfundet till EG-direktivet
89/104/EEG och anförde att det ofta inte går att särskilja vad som är en
funktionell utformning. Också Sveriges Marknadsföringsförbund ansåg
att det föreslagna undantaget för funktionella efterbildningar blivit allt-
för vidsträckt och menade att den teoretiska distinktionen mellan form-
givningens estetiska och funktionella sida är föråldrad.
I kommentaren till det remitterade förslaget redovisas Marknadsdom-
stolens praxis. Där sägs att domstolen som en förutsättning för förbud
mot utnyttjande av efterbildning kräver att det efterbildade objektet är
särpräglat och känt på marknaden. I frågan om vad som skall anses
vara särpräglat har domstolen uttalat att avgörande för bedömningen
skall vara att utformningen huvudsakligen har en särskiljande funktion,
dvs. har till ändamål främst att ge varan ett utseende som i estetiskt
hänseende skiljer den från andra varor. "En varuutformning som huvud-
285
sakligen tjänar att göra varan ändamålsenlig och således är tekniskt eller
funktionellt betingad kan inte i sammanhanget betraktas som särpräglad.
En sådan utformning måste, enligt Marknadsdomstolen, fä vara till-
gänglig för envar, om inte annat följer av särskild lagstiftning. Detta
gäller även om alternativa tekniska lösningar står till buds". Vidare sägs
att i de fall yrkanden om förbud har ogillats av Marknadsdomstolen, det
har skett med hänvisning till att produktutformningen har varit tekniskt
eller funktionellt betingad och därigenom inte särpräglad.
Det remitterade förslaget har enligt vad som anges i remissen utfor-
mats så att det faller inom ramen för Marknadsdomstolens praxis. Nå-
gon ändring i sak synes alltså inte vara avsedd. I stället för det uttryck-
liga undantag som utredningen föreslagit for funktionella efterbildningar
har som framgått av det föregående regeringen nöjt sig med att föreslå
att förbudet mot vilseledande efterbildningar endast skall avse "särpräg-
lade" produkter. Lagrådet vill ifrågasätta om det inte hade varit bättre
med en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Det torde vara ett konsument-
intresse att exempelvis reservdelar till välkända bilmärken tillverkas och
säljs också av andra än av bilfabrikanterna och deras auktoriserade
återförsäljare. Med en uttrycklig bestämmelse av det slag som utred-
ningen föreslagit skulle det bli klart att marknadsföringslagen inte lägg-
er hinder i vägen för handel med s.k. piratdelar av nu ifrågavarande
slag. Lagrådet föreslår därför att till den föreslagna 8 § läggs en ny
andra mening av följande lydelse: "Det gäller dock inte efterbildningar
vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra varan funktionell".
44 §
I 44 § föreskrivs att en dom där frågan om förbud enligt 14 eller 17 §
eller åläggande enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt
14, 15 eller 17 § väcks med anledning av marknadsföringen. I motiven
sägs bl.a. att bestämmelsen inte innebär någon utvidgning av rättskraft-
en på svarandensidan i förhållande till vad som gäller för tvistemål i
allmänhet. En ny förbudstalan kan väckas mot andra näringsidkare som
bedriver identiska kampanjer som den domen avser. Enligt remissen
innebär bestämmelsen i stället en utsträckning av rättskraftens omfatt-
ning på kärandesidan; en dom hindrar vaije taleberättigad att väcka
talan mot samma svarande om samma marknadsföring.
Ett förbud eller åläggande kan enligt förslaget riktas inte bara mot
näringsidkaren utan också mot en anställd hos denne och någon annan
som handlar på näringsidkarens vägnar. Ett förbud enligt 14 § kan
dessutom riktas mot var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till
marknadsföringen.
Det framgår inte klart av remissen om det är meningen att rättskrafts-
regeln - för det fall en dom rörande ett förbud eller åläggande har
meddelats mot näringsidkaren - skall hindra att ett förbud eller ålägg-
ande senare riktas också mot någon av de övriga personer som anges i
lagrummen. Den omständigheten att annan person än näringsidkaren
utför vissa marknadsföringsåtgärder kan emellertid inte i och för sig
anses innebära att dessa åtgärder utgör en annan marknadsföring än den
som näringsidkaren direkt medverkar i. En viss reklamkampanj eller
Prop. 1994/95:123
Bilaga 8
286
saluhållandet av en viss vara får alltså i detta sammanhang anses utgöra
en och samma marknadsföring oavsett om marknadsföringsåtgärderna
utförs av näringsidkaren själv eller t.ex. delvis av en reklambyrå. Lag-
texten innebär vid sådant förhållande att en dom mot näringsidkaren
hindrar att åtgärder senare vidtas mot någon av de andra personerna.
Det kan ifrågasättas om detta är en lämplig ordning.
Även i ett annat avseende kan det ifrågasättas om inte rättskraftregeln
far alltför långtgående effekter. Enligt 12 § i nuvarande marknadsfö-
ringslag hindrar ett beslut i fråga om förbud eller åläggande inte att
samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt
skäl föranleder det. I remissen diskuteras behovet av en sådan regel mot
bakgrund av de allmänna principer som gäller i fråga om rättskraft för
domar och beslut. Det sägs därvid bl.a. att till den del omprövning
motiveras av ändrade förhållanden en ny talan på sådan grund torde
kunna föras även utan en särbestämmelse om rätt att påkalla en förnyad
prövning av ett tidigare avgörande. I vart fäll blir detta fallet, sägs det
vidare, om rättegångsbalkens tvistemålsregler görs direkt tillämpliga på
marknadsföringsmål.
Enligt remissen saknas därför anledning att från dessa ändamålssyn-
punkter behålla en särskild bestämmelse om rätt till omprövning. Över-
vägandena mynnar ut i att en sådan bestämmelse inte skall tas med i
den nya lagen.
Det kan ifrågasättas om civilprocessrättens regler ger tillräcklig led-
ning för bedömande av rättskraftens omfettning hos en dom som med
stöd av marknadsföringslagen förbjuder eller påbjuder en åtgärd eller
ogillar ett yrkande härom. Fråga blir också om vad som kommer att
gälla i rättskraftshänseende om man som föreslås i remissen inte bara
slopar särbestämmelsen om omprövning utan också inför den särskilda
rättskraftsregeln i 44 §. Enligt Lagrådet torde förslaget begränsa möj-
ligheterna till omprövning vid ändrade förhållanden i jämförelse med
vad som skulle gälla enligt allmänna principer på området. Enligt Lag-
rådets mening skulle det vara av värde att marknadsföringslagen inne-
håller uttryckliga regler om möjligheten till omprövning vid ändrade
marknadsförhållanden. Om det är meningen att 44 § endast skall avse
rättskraftens omfettning på kärandesidan bör den formuleras om, så att
det sägs ut att domen hindrar att en annan kärande väcker talan enligt
14, 15 eller 17 § med anledning av marknadsföringen.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1994/95:123
Bilaga 8
287
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 november 1994
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Tham, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Regeringen beslutar proposition 1994/95:123 Ny marknadsföringslag.
288
Prop. 1994/95:123
|
Författnings rubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivningsbe- |
|
Marknadsföringslagen |
37 § 384L0450/S |
289
gotab 47330, Stockholm 1994