Miljön - Vårt gemensamma ansvar
I Inriktningen av det miljöpolitiska arbetet
II Redovisning av tillståndet i miljön
Skr.
1994/95:120
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 20 december 1994
Mona Sahlin
Anna Lindh
(Miljö- och naturresursdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen presenterar regeringen inriktningen av det miljöpolitiska
arbetet och lämnar en redovisning av tillståndet i miljön.
I Del I redovisas hur det internationella arbetet skall förstärkas och
göras mer resultatinriktat. Sverige bör driva på det miljöpolitiska arbetet
inom Europeiska unionen. Vidare bör Sverige fortsätta att spela en aktiv
roll i det globala miljöarbetet och uppföljningen av FN:s konferens om
miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 har därför hög prioritet. En
svensk nationalkommitté kommer att tillsättas för uppföljning av Rio-
konferensen och för arbetet inför FN:s extra generalförsamling år 1997.
Det lokala arbetet är av stor betydelse. En markanvändningspolitik för
en långsiktigt hållbar utveckling skall utvecklas och regeringen avser att
lägga särskild vikt vid en hållbar utveckling av städer och tätorter, bl.a.
genom att miljön får en starkare roll i den kommunala översiktsplane-
ringen.
Regeringen har tidigare föreslagit att programmet för landskapsvård
utökas kraftigt. Ett särskilt stöd kommer också att utgå till jordbrukare
som vill ställa om till ekologisk odling. Det är angeläget att
miljöanpassningen inom bl.a. de areella näringarna fortsätter kombinerat
med skydd av land- och vattenmiljöer för att säkerställa den biologiska
mångfalden. Möjligheterna att införa en naturvårdsavgift i skogsbruket
analyseras liksom om skogsvårdslagen bör infogas i eller på annat sätt
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120
samordnas med en kommande miljöbalk. Regeringen avser vidare att ta Skr. 1994/95:120
fram ett samlat program för skyddet av fjällområden.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med
andra sektorsmyndigheter föreslå ett samlat program för miljöinsatser
som ger nya arbeten och samtidigt bidrar till en förbättrad ekonomi. En
omfattande satsning på miljöinvesteringar ingår i regeringens ekonomisk-
politiska proposition.
Nya ekonomiska styrmedel införs i miljöpolitiken. Kretsloppsarbetet
drivs vidare och en sammanhållen strategi för arbetet tas fram med bl.a.
tydliga prioriteringar av vilka material och produkter som bör
återanvändas och återvinnas. Producentansvar bör införas för prioriterade
varugrupper. Ansvaret för miljöfarligt avfall förtydligas, liksom ansvaret
för gamla miljöskador.
Miljöinsatserna inom trafiksektorn stärks. Naturvårdsverket får i
uppdrag att i samråd med berörda sektorsmyndigheter föreslå hur
utsläppen från arbetsfordon bör minskas genom nationella och
internationella åtgärder. Ett aktivt miljöarbete kommer också att bedrivas
inom energisektorn, bl.a. genom fortsatta insatser för att förbättra
förutsättningarna för energieffektivisering och en ökad användning av
fömybara energikällor.
En aktiv miljöpolitik förutsätter att varje sektor tar sitt miljöansvar,
samtidigt som åtgärder inom olika sektorer samordnas. Regeringen
kommer att fortlöpande redovisa miljöarbetet inom de olika
departementens ansvarsområden.
Lagstiftningen samlas i en miljöbalk, som blir mer heltäckande än det
tidigare framlagda balkförslaget.
I Del II beskrivs tillståndet i miljön, hur det utvecklats under senare år
och i vilken utsträckning de mål och inriktningar som riksdagen har ställt
upp inom miljöområdet har kunnat uppfyllas.
Innehållsförteckning
Skr. 1994/95:120
I INRIKTNINGEN AV DET MILJÖPOLITISKA ARBETET
1 En god livsmiljö............................ 4
1.1 Inledning ........................... 4
1.2 Hur uppfylls miljömålen?.................. 6
2 Sverige och det internationella miljöarbetet........... 9
2.1 Det globala miljöarbetet - uppföljningen av Rio-
konferensen .......................... 10
2.2 EU-arbetet........................... 10
2.3 Fortsatt nordiskt samarbete................. 11
2.4 Hållbar utveckling i Östeuropa............... 11
2.5 Östersjöarbetet ........................ 12
2.6 Vissa miljökonventioner................... 12
3 Det lokala och regionala miljöarbetet............... 15
3.1 Agenda 21-arbete....................... 15
3.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling ....... 18
4 Biologisk mångfald och naturskydd................21
4.1 Ett hållbart skogsbruk....................21
4.2 Ett hållbart jordbruk.....................22
4.3 Ett hållbart fiske .......................24
4.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd.........24
4.5 Fjällvärlden ..........................25
5 Det ekologiskt hållbara industrisamhället ............26
5.1 Miljöanpassat näringsliv ..................26
5.2 Kretslopp och kemikalier..................28
5.3 Energisystemets miljöanpassning .............32
5.4 Industriutsläpp.........................36
5.5 Ett miljöanpassat transportsystem.............37
6 Styrmedel i miljöpolitiken......................43
6.1 En ny miljöbalk........................43
6.2 Markanvändningspolitik...................44
6.3 Miljökonsekvensbeskrivningar...............45
6.4 Ekonomiska styrmedel....................47
6.5 Miljöövervakning.......................49
6.6 Forskning och utbildning..................49
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
H REDOVISNING AV TILLSTÅNDET I MILJÖN
51
I INRIKTNINGEN AV DET MILJÖPOLITISKA ARBETET
Skr. 1994/95:120
1 En god livsmiljö
Omsorg om människan och människans livsmiljö är också omsorg om
naturen. Naturen sätter allmänna ramar för mänsklig verksamhet, men
samtidigt påverkar människans politiska, ekonomiska och sociala villkor
förhållandet i naturen.
En politik för hållbar utveckling måste därför utgå från människans
villkor och ekosystemets långsiktiga bärighet - i Sverige och i världen.
Ett hållbart samhälle är inte bara en nödvändighet, utan också en
möjlighet och en utmaning. En god livsmiljö är en del av välfärden. En
aktiv miljöpolitik kan bidra till en ekologiskt hållbar tillväxt och till att
skapa nya arbeten som ökar välfärden och tryggar sysselsättningen.
Miljöproblemen är omfattande. Försurningen är fortfarande det största
nationella miljöproblemet tillsammans med övergödning av sjöar och
vattendrag. Klimatfrågorna är det största globala miljöproblemet. Frågan
om biologisk mångfald och om varornas miljöpåverkan uppmärksammas
nu också allt mer. I och med nya internationella miljöavtal bl.a. i
samband med Rio-konferensen och medlemsskapet i EU har vi nu stora
möjligheter att på bred front bekämpa miljöproblemen, både i Sverige
och internationellt. Teknik för att reducera negativ miljöpåverkan finns
redan eller kan utvecklas och hos många människor finns idag kunskap,
medvetenhet och engagemang. Det är en böijan till de förändrade
livsstilar som är nödvändiga för en hållbar utveckling.
Visionen är att Sverige och Europa i böijan av nästa sekel är
föregångare för det nya uppdraget - ett ekologiskt hållbart samhälle.
Industrisamhället uppstod i Europa runt Nordsjöns och Östersjöns
stränder. Den nya utmaningen är att bygga det ekologiskt hållbara
samhället - i Sverige, i Europa och resten av världen i solidaritet med
utvecklingsländerna.
För att lyckas måste vi fortsätta att delta i det internationella arbetet
och samarbeta med andra länder för att skydda den svenska miljön. Men
vi har också ett ansvar for miljön i andra länder. EU-medlemskapet bör
utnyttjas för att driva på miljöpolitiken. Regeringen har därför lagt fram
en strategi för en aktiv miljöpolitik i EU. Förslaget remissbehandlas för
närvarande och därefter avser regeringen att lämna en skrivelse till
riksdagen om miljöarbetet i EU. Den internationella solidariteten är en
viktig del av miljöpolitiken. En bättre miljö i det forna Sovjetunionen och
andra delar av Östeuropa är ett prioriterat område. Sverige skall delta
aktivt i miljö- och utvecklingsarbetet efter Rio-konferensen för bättre
livsvillkor och bättre miljö också i u-ländema.
Även det lokala och regionala miljöarbetet är viktigt. Verkligheten
förändras genom konkret arbete i bostadsområden och på arbetsplatser.
Enskilda människor, folkrörelser, kommuner, landsting och länsstyrelser Skr. 1994/95:120
har viktiga roller. Regeringen kommer att stödja detta arbete och vara
lyhörd för förslag som kan stärka lokala initiativ. Det fortsatta arbetet
med lokala Agenda 21 har hög prioritet. Genom samverkan i den fysiska
planeringen kan våra städer och tätorter utvecklas i hållbar riktning.
Den nationella miljöpolitiken bör utgå från att värna den svenska
naturen och ställa om det moderna industrisamhället i riktning mot en
hållbar utveckling. Miljöhänsyn måste också integreras inom samhällets
olika sektorer och verksamhetsgrenar.
Det behövs en sammanhållen politik för att skydda naturen och bevara
den biologiska mångfalden. De areella näringarna, dvs. jord- och
skogsbruket, fisket och rennäringen måste i högre grad präglas av
miljöhänsyn och aktivt förvalta den rikedom som den biologiska
mångfalden utgör. Miljömålen bör därför ha samma vikt som ekonomiska
och produktionsinriktade mål. Landskapsvården får kraftigt ökat stöd som
ett resultat av medlemskapet i EU. Fjällen och skärgårdsområdena tillhör
våra mest skyddsvärda områden och måste få ett starkare skydd mot olika
slags störningar. Formerna för att ta tillvara och utveckla grönområden
i städer och tätorter behöver också förstärkas.
Miljöskydd och ekonomisk utveckling hör ihop. Miljöanpassade varor
och en industriproduktion med låga utsläpp blir viktiga framtida
konkurrensmedel. Förutsättningar för "gröna marknader" bör skapas.
Miljömärkning av varor och miljörevision inom industrin är två exempel
på frivilliga styrmedel där staten anger ramarna. Vidare bör miljöpoli-
tiken och arbetet för ökad sysselsättning förstärka varandra. Det kan ske
både genom miljöinvesteringar som ger "gröna jobb" och genom en aktiv
miljöpolitik som kan vara ett konkurrensmedel för näringslivet.
Regeringen har lagt fram förslag om att satsa 400 miljoner kronor för att
stödja miljöinvesteringar som skall ge nya arbetstillfällen.
Ekonomiska styrmedel och gröna nationalräkenskaper bör fortsätta att
utvecklas. Sverige var först i världen med en omfettande satsning på
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och arbetet drivs vidare.
Regeringen har redovisat flera förslag om förstärkta ekonomiska
styrmedel. Kretsloppsarbetet drivs också vidare med kraft och en
sammanhållen strategi tas fram. Frågorna om miljö och handel förtjänar
särskild uppmärksamhet.
En aktiv miljöpolitik förutsätter att miljöansvar integreras i olika
sektorer i samhället inom ramen för en helhetssyn på miljöproblemen.
Omställningen av trafik- och energisystemen är nödvändig för miljön och
också en del av moderniseringen av samhället. Regeringen kommer också
att fortlöpande redovisa miljöarbetet inom de olika departementens
verksamhetsområden. Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av
viktigare förslag från regeringen och myndigheterna. Ett system
motsvarande miljörevision bör inforas för den statliga verksamheten.
Miljövårdsberedningen kommer att få en särskild roll för att i samråd
med berörda departement och aktörer föreslå hur miljöarbetet i olika
sektorer kan stärkas.
Samtidigt krävs det en analys av olika handlingsalternativ och att 5
åtgärder inom olika sektorer samordnas. En markanvändningspolitik för
en långsiktig hållbar utveckling bör utarbetas. Skr. 1994/95:120
Denna redovisning till riksdagen är en inbjudan till en dialog om det
framtida miljöarbetet. I stora delar av miljöpolitiken finns en bred
samsyn mellan de politiska partierna. Folkrörelser, som
miljöorganisationerna, spelar en viktig roll i detta arbete. Näringslivets
engagemang är nödvändigt för en bättre miljö och kan samtidigt skapa
nya marknadsmöjligheter. Fackföreningsrörelsen gör mycket stora
insatser i kampen för en god arbetsmiljö och strävan efter att få bort
skadliga ämnen i arbetsmiljön är nära kopplat till skyddet av den yttre
miljön. Arbetsmiljöaspekter behöver också läggas på ett stort antal frågor
som ingår i kretsloppsarbetet.Det lokala arbetet i kommuner och ideella
organisationer har en avgörande betydelse.
Inriktningen av arbetet redovisas närmare i följande avsnitt. Där
redovisas bl.a. mål for miljöarbetet, miljöarbetet inom olika
samhällssektorer och arbetet med effektiva styrmedel.
Miljöpolitikens inriktning har sin grund i visionen om en hållbar
samhällsutveckling och de därmed sammanhängande övergripande
miljömålen om att skydda människors hälsa, bevara den biologiska
mångfalden, främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser
samt att skydda natur- och kulturlandskap. Grundläggande för
miljöarbetet är också de allmänna miljöprincipema såsom
försiktighetsprincipen, substitutionsprincipen och principen om att
förorenaren bör vara den som betalar för att åtgärda de miljöskador han
förorsakar.
Sverige har under många år bedrivit ett aktivt miljöarbete såväl
nationellt som internationellt och har kommit långt i riktning mot att
uppfylla dessa mål. Behovet av fortsatta åtgärder för att förbättra miljön
är trots det mycket omfattande och det gäller också att förebygga och
förhindra nya miljöstörningar. I Del II beskrivs tillståndet i miljön, hur
det utvecklats under senare år och i vilken utsträckning ett urval av de
viktigaste mål och inriktningar som riksdagen har ställt upp inom
miljöområdet har kunnat uppfyllas hittills.
Möjligheten att i fortsättningen uppfylla dessa mål kan, med
utgångspunkt i en redovisning från Statens naturvårdsverk, sammanfattas
på följande sätt
Klimatrelaterade mål
- Koldioxidutsläppen kommer att öka efter år 2000 varför målet att
utsläppen bör minska efter sekelskiftet inte kommer att kunna infrias
utan ytterligare åtgärder.
Transportsektorn och energisektorn är de samhällssektorer som bidrar
mest till koldioxidutsläppen. Ytterligare åtgärder behöver därför vidtas
såväl vad gäller transportsystemets struktur samt för att få fram nya
fordon och drivmedel som ger låga utsläpp. Inom energiproduktionen Skr. 1994/95:120
bör det ske en ökad övergång till icke fossila bränslen och energin bör
utnyttjas effektivare.
- Den svenska användningen av CFC bör i huvudsak vara avvecklad till
utgången av år 1994. Målet får anses vara uppnått vid nyproduktion.
Försumingsrelaterade mål (NOX berör också övergödning)
- Målet att minska svavelutsläppen med 80% till år 2000 från 1980 års
nivå är redan uppnått.
- En 30 procentig minskning av kväveoxidutsläppen mellan år 1980 och
år 1995 kommer inte att uppnås. Transporter och arbetsmaskiner svarar
för mer än tre fjärdedelar av kväveoxidutsläppen. Vägtrafikens bidrag
har minskat på grund av att andelen personbilar med katalysatorer
ökar. Åtgärder bör därför även vidtas mot utsläpp från annan trafik
inklusive sjöfarten och flyget samt från arbetsmaskiner. Ökat
trafikarbete försvårar också möjligheten att uppnå målet. Även inom
energi- och industrisektorn bör arbetet med utsläppsbegränsningen
fortgå.
Mål relaterade till hälsorisker och kulturvård i tätorter
- Riktvärdena för år 2000 angående utsläpp av svaveldioxid, sot och
koloxid i tätorterna klaras redan idag medan riktvärdet för kväveoxider
uppnås i mindre tätorter men ej i storstadsområden. Åtgärderna för att
minska kväveoxidutsläppen i tätorter är i huvudsak de samma som
redovisats allmänt för kväveutsläppen.
Mål relaterade till övergödning (se även NOX mål)
- Målen om att halvera utsläppen av fosfor och kväve till vatten kommer
att nås för fosfor men inte för kväve. För att nå kvävemålet behöver
åtgärder vidtas for att minska läckaget av kväve från jordbruk och
skogsbruk. Likaså bör det ske en fortsatt utbyggnad av kvävereduktion
vid kommunala reningsverk.
Mål relaterade till hälsorisker och naturvård
- Målet om att utsläppen av flyktiga organiska ämnen, VOC, bör minska
med 50 % till år 2000 räknat från 1988 års nivå nås inte fullt ut. Inom
transportsektorn bör åtgärder vidtas såväl vad gäller transportsystemets
struktur samt för att få fram nya fordon och drivmedel som ger låga
utsläpp. Vad gäller småskalig vedeldning bör användningen av
miljögodkända pannor uppmuntras. Inom industrisektorn bör arbetet
fortsätta med att begränsa användningen av organiska lösningsmedel.
- Mål om att halvera användningen av bekämpningsmedel till år 1996
säkrat i aktiv substans kommer troligen att uppnås.
- Vissa mål angående utsläpp av metaller kommer att nås med undantag 7
för nickel och kadmium. Nickelutsläppen kan minskas genom åtgärder
vid förbränning av olja. Kadmiumutsläppen kan minskas genom att Skr. 1994/95:120
begränsa läckagen frän gruvavfall och genom ökad insamling av
kadmiumhaltiga batterier.
- Det återstår omfattande insatser för att målet om att bevara
representativa områden av olika naturtyper skall kunna säkerställas.
Det finns således mycket kvar att göra. Regeringen kommer därför att
ägna särskild uppmärksamhet åt att minska kväveutsläppen och åt att
säkerställa den biologiska mångfalden. Att begränsa koldioxidutsläppen
kräver också stora insatser.
Mijjöhänsyn inom olika samhällssektorer
En närmare redovisning av åtgärder som behöver vidtas inom vissa
samhällssektorer görs i avsnitt 4 och 5.
2 Sverige och det internationella miljöarbetet
Skr. 1994/95:120
Regeringens bedömning: Miljöpolitiken får en allt tydligare
internationell dimension. Arbetet måste bedrivas på olika nivåer:
närområdet, inkl. Norden, Europa och den globala nivån. Det är
angeläget att agera långsiktigt, ofta i flera internationella fora
samtidigt och tillsammans med likasinnade i de frågor Sverige
prioriterar. Sverige bör driva på det miljöpolitiska arbetet inom
Europeiska Unionen. En svensk nationalkommitté kommer att
tillsättas för uppföljning av Rio-konferensen och för arbetet inför
FN:s extra generalförsamling år 1997.
Miljöpolitiken har fått en allt tydligare internationell dimension. Många
föroreningar känner inga gränser och miljöpolitiska åtgärder får i ökad
utsträckning handelspolitiska effekter. På det globala planet har
Brundtlandrapporten och Rio-konferensen understrukit nödvändigheten
av att behandla miljö och utveckling tillsammans.
Vårt internationella agerande i miljöpolitiken måste bedrivas på flera
olika nivåer: det omedelbara närområdet, Europa och den globala nivån.
Politiken måste vara konsekvent men samtidigt anpassad till behoven på
de olika nivåerna. Basen för vårt internationella agerande är de svenska
miljöproblemen, de globala miljöhoten samt en internationell solidaritet
med länder i främst Central- och Östeuropa samt i u-ländema. Samtidigt
är ambitioner beträffande miljö och fysisk planering viktiga inslag i vår
internationella profil. Det gäller naturligtvis inom EU, men också i hög
grad på det globala planet.
Miljöfrågor behandlas numera, förutom i traditionella miljöfora även
i ökad utsträckning i ekonomisk-politiska organisationer som
GATT/WTO, OECD, Världsbanken etc.
För att nå framgång i det internationella samarbetet fordras att man i
en fråga agerar både långsiktigt och målmedvetet. Ofta behöver man
driva samma fråga i flera fora samtidigt. Detta fordrar en kraftsamling
till de mest angelägna frågorna. En klar svensk prioritering krävs och
internationell samordning med likasinnade länder är ofta en förutsättning
för framgångsrikt internationellt samarbete. Det är också angeläget med
ett nära samråd med bl.a. de ideella miljöorganisationerna även i det
internationella arbetet.
Globala miljöhot har i allt större utsträckning präglat det internationella
samarbetet. Ozonlagrets uttunning, klimatfrågan, förlusten av biologisk
mångfald, avskogning, landförstöring i torrområden, vattenresurserna,
oceanerna och fisket, mycket av detta i perspektivet av den långsiktiga
försörjningssäkerheten - allt har understrukit nödvändigheten av globalt
samarbete. Rio-konferensen ledde också till en intensifiering av insatser
som var både normativa och biståndsinriktade, dels centralt inom FN-
systemet och de internationella finansieringsinstitutionerna, dels inom
ramen för de nya internationella konventioner som tillkom i anslutning
till Rio-konferensen: klimatkonventionen, konventionen om biologisk
mångfald samt senare konventionen mot ökenspridning.
Sambanden mellan miljö- och handelspolitik tilldrar sig allt mer
intresse i olika internationella fora. Sverige har varit ett av de ledande
länderna i det arbete om dessa frågor som förekommer bl.a. i GATT,
OECD, UNEP och UNCTAD. Eftersom en övervägande del av
handelspolitiken omfettas av s.k. gemenskapskompetens kommer Sverige
som EU-medlem i fortsättningen att satsa betydande resurser på att vara
med och utforma inriktningen av EU:s politik i dessa frågor i syfte att
göra miljö- och handelspolitiken ömsesidigt stödjande. Viktiga frågor
som Sverige driver for närvarande är förhållandet mellan GATT och
internationella miljökonventioner samt att miljökonsekvensbeskrivningar
bör göras innan nya handelsavtal beslutas.
Sverige spelar en aktiv och drivande roll i förberedelsearbetet inför
1996 års FN-konferens om bebyggelsefrågor.
Förberedelserna för 1997 års extra generalförsamling i FN om
uppföljningen av Rio-konferensen har påböljats. Vid detta möte blir det
tillfälle att bedöma hur arbetet med att genomföra Agenda 21, såväl
nationellt som internationellt, fortskrider. Det fortsatta arbetet fordrar en
fest nationell förankring. Därför avser regeringen att under våren år 1995
upprätta en svensk nationalkommitté med deltagande från en bred krets
av det svenska samhället för att följa upp det internationella arbetet efter
Rio-konferensen och förbereda 1997 års extra generalförsamling.
Sveriges inträde i EU skapar nya förutsättningar för den svenska
miljöpolitiken. Sverige kommer som EU-medlem att vara med och från
insidan påverka unionens miljöpolitik.
Miljö- och naturresursdepartementet har i rapporten (Ds 1994:126), Det
svenska miljöarbetet i EU utarbetat ett förslag till svensk EU-strategi på
miljöområdet. I förslaget prioriteras sådana frågor som försurning och
klimat, kemikalier, kretslopp och internationellt samarbete. Förslaget är
remitterat och regeringen avser återkomma till riksdagen i böijan av år
Skr. 1994/95:120
10
1995 med en miljöpolitisk EU-strategi. Skr. 1994/95:120
I det svenska EU-arbetet är det viktigt att göra noggranna
prioriteringar, att samla sig till de mest angelägna miljöfrågorna. Största
möjliga öppenhet i EU-arbetet eftersträvas också.
Vidare spelar EU en stor roll vad gäller ställningstaganden i andra
internationella fora. Sverige bör bl.a. vara aktivt inom EU när det gäller
samarbete med länderna i Central- och Östeuropa, agerandet i
miljökonventioner och vid internationella miljökonferenser.
Det nordiska miljösamarbetet inom ramen för Nordiska ministerrådet har
under de senaste åren genomgått en rad förändringar, som bl.a. syftat till
internationellt genomslag för den nordiska miljöpolitiken.
Med anledning av utgången av de finska, svenska och norska
folkomröstningarna om medlemskap i EU ställs nya krav på det nordiska
samarbetet. Det nordiska miljösamarbetet bör ånyo prövas och nya
flexibla samarbetsformer bör sökas för att i största utsträckning tillvarata
nordiska miljöintressen både inom EU och i ett vidare internationellt
sammanhang, på ett sätt som tillgodoser intressena hos samtliga nordiska
länder. Verksamheten bör i ökad utsträckning inriktas på att effektivisera
och stärka de nordiska ländernas insatser mot miljöproblem i närområdet,
inkl. Östersjöområdet och Barentsregionen.
I det bilaterala samarbetet om kunskapsuppbyggnad bör länderna i
Sveriges närområde prioriteras, dvs. i första hand Estland, Lettland,
Litauen, nordvästra Ryssland och Polen. Det är i dessa länder både
miljöeffekterna och själva etableringen av samarbetet bedöms bäst kunna
gagna såväl mottagarländernas som svenska intressen. Det bilaterala
stödet bör vara inriktat på att förstärka och komplettera regionalt och
internationellt arbete, i första hand åtgärdsprogrammet för Östersjön samt
det multilaterala programmet på kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet.
Till detta kommer de insatser som genomförs i Östeuropa, främst
Baltikum för att kostnadseffektivt minska utsläppen av koldioxid.
Åtgärderna innebär även lokala miljöförbättringar i form av minskade
kväve- och svavelutsläpp.
Sverige kommer att aktivt delta i arbetet med EU:s östeuropapolitik,
inte minst inom ramen för EU:s stödprogram PHARE (Programme of
Assistance for Economic Restructuring in the countries of Central and
Eastem Europé) och TACIS (Technical Assistance Programme to the
Former Republic of the Soviet Union) programmen. Sverige har en viktig
roll att spela vad gäller att öka EU:s stöd till Nordens närområde och att
de baltiska länderna knyts närmare EU:s miljöarbete.
11
Vid ministermötet i Tallinn i december år 1994 avslutades Skr. 1994/95:120
Östersjövisionens första etapp. Då lättades beslut om att bilda Committee
om Spatial Development in the Baltic Sea Region. Arbetet med
Östersjö visionen skall bedrivas i nära samarbete med EU:s projekt
European Spatial Development Perspective, ESDP.
Sverige kommer att delta aktivt i förberedelserna inför 1996 års ECE-
konferens om transporter och miljö.
För Östersjön finns ett internationellt överenskommet mål om att
återställa Östersjöns ekologiska balans. Östersjön belastas i dag av för
höga halter av framför allt närsalter, tungmetaller som bly, kadmium och
kvicksilver och vissa andra miljöfarliga ämnen.
För att påskynda Östersjöns rening finns sedan år 1992 det
gemensamma åtgärdsprogrammet för Östersjön som är grundat på
gemensamma prioriteringar av länderna i regionen av hur Östersjöns
ekologiska balans bör återställas. Programmet omfattar insatser för
kunskapsöverföring och investeringar i VA-sektom, jordbruksområdet
och industrin. Det svenska stödet t.o.m. budgetåret 1994/95 uppgår till
400 miljoner kronor.
Länderna i Östeuropa behöver även i fortsättningen stöd dels finansiellt
dels i form av kunskapsöverföring. Bland andra BITS, Naturvårdsverket
och NUTEK disponerar medel för detta ändamål. En viktig komponent
i detta arbete utgörs av kommunernas vänortssamarbete. Sverige kan
därmed bidra till att miljöinvesteringar, t.ex. inom avloppsreningsverk,
genomförs som inte annars vore möjliga för landet att göra inom
överskådlig tid. Sverige bör i detta sammanhang verka för en samordning
med övriga givarländer och med de internationella finansiella
institutionerna.
Klimatkon ventionen
Det första partsmötet med klimatkonventionen äger rum i Berlin den 28
mars - 7 april år 1995. Vid mötet kommer man bl.a. att behandla frågan
om åtagandena för industriländerna är tillräckliga och hur fortsatta
förhandlingar skall bedrivas. Sverige bör verka för att ett protokoll tas
fram som omfattar bindande åtaganden för så många stater som möjligt
och som omfattar alla växthusgaser. För industriländernas del bör
utsläppen av koldioxid minska efter sekelskiftet. För övriga länder bör
målsättningen vara att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser
begränsas. Förhandlingarna bör vara slutförda vid det tredje Partsmötet,
dvs. år 1997.
12
Biologisk mångfald
En konvention om biologisk mångfald undertecknades vid FN:s konferens
om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Konventionens syfte
är att bevara den biologiska mångfalden och att åstadkomma ett hållbart
nyttjande av de biologiska resurserna samt rättvis fördelning av de vinster
som uppstår vid utnyttjande av genetiska resurser. Sverige ratificerade
konventionen i december år 1993. Konventionens första partskonferens
har nyligen hållits. Sverige kommer att verka för att stärka
partskonferensens roll som aktiv deltagare i en dialog med de
samhällssektorer som påverkar och förvaltar den biologiska mångfalden.
Vid nästa partsmöte fokuseras arbetet bl.a. på den biologiska mångfalden
i de marina och kustnära områdenas ekosystem. Resultatet av det arbetet
bör påverka markanvändningen i kustområdena och naturresurs-
användningen i bl.a. fiskesektom. Sverige ska vara pådrivande i arbetet
att utveckla konventionen som katalysator för sektorernas miljöarbete.
Kväveprotokoll
Inom Genevekonventionen för långväga gränsöverskridande
luftföroreningar bör senast år 1997 ett nytt avtal ha förhandlats fram om
ytterligare begränsningar av kväveoxidutsläpp m.m. Sverige kommer att
verka för att få till stånd en överenskommelse som täcker flera
föroreningar och flera miljöeffekter och där åtgärderna fördelas på ett
sätt som ger bästa möjliga miljöeffekt till minsta möjliga kostnad.
Begreppet kritisk belastning vidareutvecklas för kväve och bör tillämpas
som en av utgångspunkterna i förhandlingen om ett nytt kväveprotokoll.
Nordsjön
Under året kommer förberedelsearbetet med den fjärde
Nordsjökonferensen att intensifieras. Denna ministerkonferens skall hållas
i Danmark i juni år 1995. Vid den tredje Nordsjökonferensen åtog sig
alla länder runt Nordsjön att minska utsläppen av närsalter med
storleksordningen 50%. Nu visar det sig att inget land kommer att
uppfylla detta mål. Sverige ligger dock närmast med 40% minskning av
kväveutsläppen och 50% minskning av fosforutsläppen.
Inför förberedelsearbetet kommer Sverige att fortsätta driva frågan om
reduktion av utsläpp av kväve och andra skadliga ämnen. Andra
väsentliga frågor är att värna om den biologisk mångfalden och att
minska utsläppen från sjöfart.
Den framtida utformningen av Nordsjöarbetet kommer att aktualiseras
i samband med konferensen. Det är av vikt att ett framtida arbete inriktas
mot ett effektivt miljöskyddsarbete.
Ministerkonferensen har aktualiserat en diskussion om hur det framtida
Nordsjöarbetet skall bedrivas. Från svensk utgångspunkt bör det
regionala miljöarbetet i våra närliggande havsområden prioriteras och
därför är det angeläget att ett framtida Nordsjöarbete ges såväl politisk
tyngd som goda förutsättningar att bedrivas effektivt.
Skr. 1994/95:120
13
tyngd som goda förutsättningar att bedrivas effektivt. Skr. 1994/95:120
I dagsläget är Nordsjöarbetet en del av det arbete som bedrivs inom
Oslo- och Pariskonventionema (OSPARCOM), som förutom Nordsjön
även omfattar Nordostatlanten. Då flertalet av OSPARCOM:s
medlemsländer även kommer att vara EU-medlemmar är det sannolikt att
konventionsarbetet förändras och blir alltmer beroende av utvecklingen
inom EU.
Kärnavfall
Inom ramen för IAEA:s verksamhet bör Sverige medverka till att ta fram
grundläggande säkerhetskriterier s.k. safety fundamentals för kärnavfall.
Dessa kommer sedan att utgöra grunden for en planerad internationell
konvention om kärnavfall. Sverige bör inrikta arbetet mot att en
internationell konvention skall kunna föreligga under mandatperioden.
14
3 Det lokala och regionala miljöarbetet
Regeringens bedömning: Det lokala miljöarbetet utgör grunden för
en hållbar utveckling. För Sveriges del är kommunernas arbete med
lokala Agenda 21 av central betydelse. Kommuninvånare, intresseor-
ganisationer, företag samt övriga lokala aktörer behöver engageras
i arbetet och bidra med sina kunskaper. Länsstyrelsernas ansvar att
vara pådrivande och samordnande i miljöarbetet bör utvecklas
ytterligare.
Samhällsplaneringen på alla nivåer bör utvecklas mot ett
sektorsövergripande och strategiskt synsätt for att främja en hållbar
utveckling av hela landet. Miljöproblem bör förebyggas bl. a.genom
arbete med ett miljöanpassat transportsystem och samordnade
insatser i fråga om markanvändning och byggande.
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro antogs
Agenda 21, ett program för hållbar utveckling. Omkring 200 svenska
kommuner har tagit ett formellt beslut att följa FN:s rekommendation att
ta fram en lokal långsiktig handlingsplan, en lokal Agenda 21, som skall
vara klar 1996. Målet är att i dialog med kommuninvånarna skapa en
miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.
Lokal kunskap och idérikedom används för att finna metoder för att nå
de uppsatta målen. Enskilda människor, intresseorganisationer,
folkrörelser och företag deltar aktivt i arbetet med och utbildning om
lokala Agenda 21.
Många kommuner har anställt en projektledare för Agenda 21-arbetet.
Vidare utbildas kommunens tjänstemän och politiker för att på bästa sätt
kunna integrera miljöfrågorna i det ordinarie arbetet. Projekt pågår kring
bl.a. kompostering, våtmarksrening, lokal produktion av ekologiska
livsmedel, miljöanpassad offentlig upphandling m.m. Även bevarande
och vård av närområden pågår i många kommuner. Många skolor
genomför miljötemadagar och kommunerna håller konferenser och
seminarier om lokal Agenda 21 och hållbar utveckling.
Miljövårdsberedningen har fått regeringens uppdrag att utveckla
uppföljningen av Rio-besluten och Naturvårdsverket och länsstyrelserna
skall stimulera arbetet med Agenda 21 i kommunerna. En rapport, Lokal
Agenda 21 - en vägledning (SOU 1994:128), har tagits fram av
miljövårdsberedningen.
\bd bör göms ?
Det är viktigt att det redan påbörjade arbetet med Agenda 21 fortsätter
Skr. 1994/95:120
15
och att erfarenheterna sprids. En integrerad syn på miljö, samhälle och Skr. 1994/95:120
ekonomi är nödvändig liksom samarbete mellan kommunala förvaltningar
och lokala aktörer. Avsikten är att arbetet skall utmynna i en
handlingsplan med målsättningar som anger utvecklingsriktningen för
kommunen.
Jämställdhetsfrågoma bör belysas kontinuerligt och finnas med i alla
skeden av arbetsprocessen. En integrering av mäns och kvinnors skilda
erfarenheter kan leda till högre kvalitet i Agenda 21 arbetet.
Kommunerna bör även känna ansvar for att de nationella miljömålen
uppnås och lägga fast strategier för hur detta skall göras. Viktiga
områden for kommunernas miljöarbete kan vara markanvändning och
transporter, energieffektivisering, naturvård, jordbruk, konsumtion och
avfall, miljöanpassad näringslivsutveckling och miljöutbildning.
Arbetsmetoder som bör utvecklas och spridas
Varje kommun måste finna de arbetsmetoder och lösningar som passar
just den egna kommunen. Projekt som har genomförts på andra håll bl.a.
inom näringslivet kan tjäna som goda exempel. Några arbetsmetoder som
har visat sig vara framgångsrika i Agenda 21-arbetet presenteras nedan.
Samhällsplanering kan i större utsträckning användas som verktyg för
miljöanpassning och en långsiktigt hållbar markanvändningspolitik i
kommunen. Det kan bl.a. innebära planering för minskade
transportbehov, bättre förutsättningar för att bevara och återskapa
värdefulla miljöer för biologisk mångfald samt skapa möjligheter för
närskalig produktion. Många kommuner integererar hållbar utveckling i
arbetet med revideringen av översiktsplanen. Centrala myndigheter måste
vara lyhörda och i möjligaste mån undanröja de hinder som kan försvåra
kommunernas arbete.
Kommunen kan uppmuntra miljöprofilering av näringslivet i syfte att
skapa långsiktigt hållbara arbetstillfällen. Miljöanpassningen av samhället
ökar efterfrågan på energi- och materialeffektiva produkter, varor och
material som kan återanvändas och återvinnas. Samarbete mellan
kommunen, näringslivet och högskola/universitet gynnar
kunskapsutveckling kring miljöanpassade lösningar.
Arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning och bidrag kan inriktas på
miljörelaterade arbeten. I exempelvis Södertälje kommun finns Södertälje
FöretagarCenter, ett projekt med syfte att stötta och stimulera
miljöteknikföretag. Företagen får hjälp med försäljning både i Sverige
och utomlands.
Lokala marknader minskar behovet av transporter och gynnar lokal
cirkulation av näringsämnen. Det kan också ha positiva effekter på
sysselsättningen. Flera kommuner prövar nya VA-system med bl.a.
våtmarksrening som är en kostnadseffektiv teknik för kväverening.
Kommunen kan även uppmuntra utvecklingen av lokala marknader för
återvunnet material, ekologiska livsmedel, biobränslen m.m. I Sunne
kommun pågår ett projekt kring lokal produktion och konsumtion 16
(PROKO), där man kopplar ekologiska odlare till konsumenter i trakten.
Man vänder sig speciellt till storkök och daghem. Skr. 1994/95:120
Miljöanpassad offentlig upphandling av varor och tjänster är ett viktigt
instrument för att skynda på utvecklingen av nya produkter samt fasa ut
användningen av miljöskadliga ämnen. Exempelvis ställer Göteborgs
kommun långtgående miljökvalitetskrav vid sin upphandling. Teknik- och
varuupphandling i samarbete med andra kommuner är viktiga verktyg
som kan utvecklas. Kommunen kan vidare underlätta en miljöanpassad
livsstil genom att arbeta aktivt för att ge konsumenter ökade möjligheter
att välja miljöanpassade alternativ. Detta kan till exempel gälla
transporter, energi från fömybara källor och bostäder. Örebro kommun
har i samarbete med byggföretag tagit fram Miljömanualen - råd om hur
miljöfrågorna kan behandlas i byggprocessen. Den kan användas som
styrmedel för att miljöanpassa byggprojekt och vara ett underlag för
miljöklassning av byggnader.
Ekonomiska styrmedel i form av servicetaxor som gynnar
resurssparande och ger incitament för effektivisering används i dag i flera
kommuner. Differentierade avfallstaxor där hämtning var fjortonde dag
ger lägre avgift blir allt vanligare.
Information om goda exempel har visat sig vara en effektiv metod för
att sprida ett aktivt miljöarbete till andra kommuner och organisationer.
Former behöver utvecklas för spridning av information om arbetsmetoder
och framgångsrika projekt.
År 1996 kommer FN:s världskonferens om boende och
bebyggelsefrågor, Habitat n, att äga rum. Konferensen, som har kallats
kommunernas världstoppmöte, kommer bland annat att följa upp Rio-
konferensens beslut om att den lokala nivån utformar sina lokala Agenda
21 och förväntas även bli det forum där det lokala Agenda 21-arbetet i
världens kommuner redovisas. Den svenska förberedelsegruppen, Boplats
96, arbetar för att knyta samman boende och stadsplaneringsfrågoma
med det arbete som pågår i kommunerna för att forma lokala Agenda 21.
Den svenska nationalrapporten som skall utarbetas är tänkt att bygga
vidare på den rapport som har tagits fram av Miljövårdsberedningen och
den skall innehålla erfarenheter från kommunernas arbete med lokal
Agenda 21.
Regionalt miljöarbete
Länsstyrelsen har en nyckelroll i miljöarbetet på regional nivå.
Länsstyrelsen bör föra ut innehållet i den nationella miljöpolitiken i länet,
samordna insatserna inom olika sektorer samt successivt följa upp och
utvärdera resultatet. Även om tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete har
legat vid prövning av mål och ärenden enligt miljö- och
markanvändningslagstiftningen, pågår en omställning mot en mer aktiv
rådgivning och kunskapsförmedling. Länsstyrelsen förutsätts i ökad
utsträckning verka för att nationella mål omsätts till regionala och lokala
förhållanden. Decentraliseringen av miljöarbetet har ökat länsstyrelsens
ansvar för samordning och uppföljning av de kommunala myndigheternas 17
verksamheter.
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120
Länsstyrelsens ansvar att vara pådrivande och samordnande i Skr. 1994/95:120
miljöarbetet bör utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen bör verka för att de
miljöpolitiska instrumenten - särskilt miljökonsekvensbeskrivningar och
samhällsplanering - utvecklas i det förebyggande miljöarbetet. Dialogen
med statliga och kommunala myndigheter samt med övriga aktörer i länet
behöver förstärkas ytterligare. Kunskaperna från myndighetsutövningen
kan bidra till ett aktivt utvecklingsarbete mot en hållbar utveckling, t.ex.
genom att stimulera affärsidéer med miljöprofil.
Det är angeläget att den strategiska inriktningen i länsstyrelsens
miljöarbete förstärks. Det pågående arbetet med strategier för regionala
miljöanalyser (STRAM), som utformas i dialog med aktörerna inom
länet, kan utgöra ett viktigt stöd för det lokala miljöarbetet. Arbetet med
underlag för ett miljöanpassat transportsystem (RES) kan utgöra grunden
för diskussioner om en långsiktigt hållbar utveckling av tätorter och
landsbygd i länet. Stöd for detta finns bl.a. i rapporten Sverige 2009,
som utarbetats av Boverket, Naturvårdsverket och NUTEK.
Länsstyrelsens samlade miljöarbete kommer även att påverkas av
Europasamarbetet, framför allt genom ett utökat gränsöverskridande
samarbete och behovet av utredningsinsatser som stöd för det nationella
arbetet.
Nästan nio av tio svenskar bor i städer och tätorter, som dock är
förhållandevis små och glesa i ett europeiskt perspektiv. Den byggda
miljön - d.v.s. bebyggelse med bostäder och andra anläggningar, parker
och grönområden, trafikleder, kommunikationsanläggningar samt det
tekniska försöijningssystemet - är grunden för välfärdssamhället och för
människors vardagsliv. Samtidigt är det uppenbart att användningen av
mark- och vattenområden för bebyggelse och anläggningar har påtagliga
effekter för miljön i vid mening.
övergripande mål
Som övergripande mål för samhällsbyggandet inför 2000-talet bör gälla:
Att främja en långsiktigt bärkraftig bebyggelsestruktur
Jämfört med andra europeiska länder utmärks Sverige av en låg
befolkningstäthet, av långa avstånd mellan ett antal små och medelstora
tätorter samt av ett glest kommunikationsnät. Denna bebyggelsestruktur
bör förnyas och kompletteras så att en hushållning med mark- och
vattenområden, kulturmiljöns värden, en ekonomisk utveckling och en
god livsmiljö främjas. Stor vikt bör därvid läggas vid att hitta en balans
mellan den byggda miljön och omgivande landskap.
18
Att skapa en rik och levande vardagsmiljö
Bebyggelsemiljön måste utvecklas med stor hänsyn till dess värden och
kvaliteter, så att både särart och mångfald främjas. Utformningen av
bostadsområden och närmiljöer med tillgång till naturupplevelser,
möjligheter till social samvaro och ett varierat utbud av arbetsplatser,
kultur och service är grundläggande faktorer för en god livsmiljö.
Att anpassa den tekniska infrastrukturen
Utbyggnaden och förnyelsen av den tekniska infrastrukturen - för
kommunikationer, vatten, avlopp etc. - måste ske med hänsyn både till
önskemålen om att skapa en samhällsekonomisk effektiv struktur och att
minimera och förebygga miljökonsekvenserna av ingreppen. På grund av
miljöproblemen i städer och tätorter bör nya tekniska lösningar som
bygger på ett kretsloppstänkande främjas. Särskild tyngdpunkt bör läggas
vid möjligheterna att utnyttja naturområden och omgivande
odlingslandskap.
Åtgärder och styrmedel
Bestämmelserna i lagen(1987:12) om hushållning med naturresurser samt
plan- och bygglagen (1987:10), PBL, ger stöd för långsiktiga och
samlade bedömningar av användningen av marken, vattnet och den
byggda miljön. Lagarna bygger på en långt gående decentralisering av
beslutsfattandet där kommunerna har huvudansvaret. Planerings- och
beslutsformerna behöver emellertid utvecklas för att svara mot de ovan
nämnda övergripande målen samt för att medverka till att lösa de
viktigaste miljöuppgiftema inför 2000-talet:
Förstärkning av den kommunala översiktsplaneringen
Den kommunala översiktsplanen enligt PBL behöver stärkas för att kunna
utgöra ett lokalt instrument för en hållbar utveckling. Det handlar främst
om att bättre belysa miljöförhållanden och miljömål, analysera samband
mellan olika verksamheter, underlag för sektorsövergripande
konsekvensbedömningar samt arbeta för en ökad mellankommunal
samverkan i planeringen.
Utveckling av formerna för samverkan i planeringen
Önskemålen om en långsiktig hållbar bebyggelsestruktur ställer krav på
en ökad samordning mellan planeringen på olika nivåer och inom olika
sektorer. I arbetet med översiktsplanen behövs en bättre dialog både
mellan kommun och stat, men även mellan kommunen och dess
medborgare, intresseorganisationer, företag och företrädare för regionala
myndigheter. Tvärsektoriellt behövs en bättre inbördes samordning av
investeringar dels inom kommunikationssektorn, dels mellan planeringen
av bebyggelsen och planeringen för infrastruktur och tekniska
Skr. 1994/95:120
19
försöijningssystem. En förstärkt översiktsplanering kan i hög grad lägga Skr. 1994/95:120
grunden för en sådan samordning.
Fysisk planering och internationellt samarbete
I likhet med vad som sker inom miljöarbetet i övrigt behöver en allt
större uppmärksamhet ägnas åt det internationella samarbetet i frågor
som rör den byggda miljön. Inriktningen av arbetet kommer i hög grad
att präglas av EU:s insatser på området, åt samverkan med våra
grannländer samt åt samverkan med och kompetensöverföring till
Östeuropa och Östersjöstatema. Inom EU ställs nya krav på
miljökonsekvensbeskrivningar. Vidare läggs ökad tyngd vid att diskutera
olika förändringar utifrån ett övergripande, regionalt och geografiskt
perspektiv, bl.a. i samband med utbyggnaden av infrastruktur och bidrag
ur EU:s strukturfonder.
20
4 Biologisk mångfald och naturskydd
Regeringens bedömning:
Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska
variationen är en förutsättning för varaktigt liv. Aktionsplaner som
syftar till en mer naturvårdsanpassad verksamhet utarbetas nu inom
bl.a. skogsbruket, jordbruket, fisket och rennäringen.
Allemansrätten och strandskyddet är viktiga förutsättningar för
friluftslivet. Landets ljällområden bör värnas mot alltför hårt
nyttjande och slitage.
Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska variationen,
är en förutsättning för varaktigt liv. Genom olika anspråk på mark och
vatten och genom ökad belastning av näringsämnen, försurande och
giftiga ämnen hotas idag många arter och hela ekosystem.
Den svenska strategin för bevarande av biologisk mångfald och hållbart
nyttjande av biologiska resurser innebär att miljömålen bör ges samma
vikt som de ekonomiska och produktionsinriktade målen inom olika
samhällssektorer i syfte att bygga mänsklig verksamhet på ekologisk
grund. Den av riksdagen beslutade strategin omfattar dels en
miljöanpassning av olika samhällsverksamheter, dels skydd av värdefulla
naturområden.
Det svenska skogsbruket genomgår en påtaglig naturvårdsanpassning.
Riksdagens skogspolitiska beslut år 1993 som jämställer ett nytt miljömål
med det sedan länge befintliga uthålliga produktionsmålet har fått en bred
uppslutning inom skogsbruket och skogsindustrin. Omfattande
utbildningsinsatser har gjorts och pågår. De avser skogsvård och ekologi
och riktar sig till både skogsägare och tjänstemän inom företag och
myndigheter. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
år 1992 har starkt bidragit till denna utveckling men Sverige har både
före och efter konferensen varit pådrivande i dessa frågor. I samband
med vårt nationella arbete inom ramen för konventionen för biologisk
mångfald pågår ett arbete inom skogsvårdsorganisationen med en
aktionsplan för skogsbruket. Aktiva miljöorganisationer, både nationellt
och internationellt, har också i dialog med näringen konstruktivt bidragit
till ett mer naturvårdsanpassat skogsbruk.
Naturvårdens intressen i skogsbruket inklusive bevarandet av en
biologisk mångfald bör i första hand tillgodoses genom att skogsägarna
i sin löpande verksamhet tar grundläggande hänsyn. Det finns dessutom
numera möjlighet för skogsvårdsmyndigheten att föreskriva om skydd för
Skr. 1994/95:120
21
särskilt värdefulla biotoper och att förbjuda arbetsföretag. Skogsdikning Skr. 1994/95:120
har förbjudits helt i stora delar av landet. På skogsmarksimpediment är
det inte längre tillåtet att kalawerka. De flesta stora skogsbolagen prövar
för närvarande landskapsövergripande planeringssystem för sina åtgärder
i syfte att säkra, sprida och öka förekomsten av livskraftiga, för Sverige
naturliga växt- och djurpopulationer. Hur motsvarande inriktning av
verksamheten bör kunna åstadkommas inom det starkt uppdelade
skogsinnehavet i enskild ägo undersöks for närvarande.
Utöver dessa åtgärder måste vi i likhet med andra länder avsätta större
reservatområden som är helt skyddade. Det sker genom förordnanden
som naturreservat och nationalparker. Hur stort behovet av sådana är
beror av utfallet av den nya skogspolitiken. Skogsstyrelsen och
Naturvårdsverket har i uppgift att följa upp denna fråga. Enligt det
skogspolitiska beslutet år 1993 kan det inte uteslutas att storleksordningen
5 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen kan
vara ett riktvärde för reservatsbildningen. Naturvårdsverket har i
aktionsprogrammet Ett miljöanpassat samhälle, Miljö 93, angett att ca
5 % av den produktiva skogsarealen nedanför det fjällnära området bör
vara helt undantagen från skogsbruk.
För finansiering av statens kostnader för avsättning av naturreservat
finns det för innevarande budgetår anvisat 190 miljoner kronor. Anslaget
höjdes med 55 miljoner kronor i samband med 1993 års skogspolitiska
beslut för att möjliggöra ökade avsättningar av skogsreservat. Regeringen
har för avsikt att analysera möjligheten att införa en naturvårdsavgift eler
skatt som skulle kunna bidra till att finansiera inköp av mark och övriga
naturvårdsåtgärder inom skogsbruket. Skogsföretagens konkurrenskraft
skall därvid beaktas.
I samband med att Miljöbalkutredningen (M1993:04), (tidigare Miljö-
organisationsutredningen) skall utveckla det tidigare förslaget om en
miljöbalk har den även fått i uppdrag att överväga om skogsvårdslagen
bör infogas i balken eller på annat sätt samordnas med balken.
Övervägandena kan ta sin utgångspunkt i Miljöskyddskommitténs
betänkande Miljöbalk (SOU 1993:27)och remissyttrandena över detta.
I prop. 1993/94:30 (bet. 1993/94: JoU 9, rskr. 1993/94:87) anges att
"jordbruket skall bedrivas så att det bidrar till att bevara värdefulla delar
av flora och fauna i odlingslandskapet." Det skall ske bl.a. genom att
långsiktigt behålla de naturtyper som har en rik och varierad flora.
Denna inriktning av arbetet bör ses mot bakgrund av att de ekologiska
systemen står i ständig förändring av naturliga såväl som antropogena
orsaker. Ett statiskt tillstånd eftersträvas inte, annat än där det erfordras
för bevarandet av specifika biotoper och arter. Arbetet bör inriktas på
naturtyper, så att förutsättningarna för arters överlevnad inte äventyras
av människans verksamheter.
Jordbrukslandskapet är till stor del ett av människan format landskap,
som för sitt fortbestånd är beroende av att hävden upprättshålls. Motivet
till att bevara den biologiska mångfalden i odlingslandskapet är att stor
variation av naturtyper, arter och gener ger långsiktiga förutsättningar för
att behålla ett produktivt jordbrukslandskap. Det traditionella
odlingslandskapet är också en viktig del av vårt kulturarv.
Ett i alla avseenden mer miljöanpassat svenskt jordbruk kan utvecklas
till ett viktigt konkurrensmedel för svenska jordbruksföretag på den
gemensamma europeiska marknaden. I regeringens proposition Vissa
livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i EU (prop. 1994/95:75)
anförs att en satsning på ekologisk odling och på utveckling av nya
kvalitetsprodukter med miljöanpassade odlingsmetoder snarare än
bulkproduktion kommer att bli viktigt i framtiden. Regeringen avser att
tillsammans med näringen ta initiativ till att utveckla en särskild strategi
för produktutveckling och marknadsföring av ett svenskt miljöanpassat
jordbruk.
Utveckling inom jordbruket mot allt större arealer av monokulturer
innebär att återstående områden med hög biologisk och landskapsmässig
variation och kulturlämningar måste bevaras. I biologiskt utarmade
områden måste återställningsåtgärder vidtas.
Vidare bör miljöanpassningen inom jordbruket vad gäller användningen
av externa insatsmedel, såsom handelsgödsel och bekämpningsmedel,
intensifieras, bl.a. genom att öka andelen ekologiska jordbruksföretag
och genom att fortsätta de halverings- och minskningsprogram som
pågår. Minskningen av bekämpningsmedel behandlas utförligare under
avsnitt 5.2 Kretslopp och kemikalier.
Under de senaste decennierna har den ändrade ägofördelningen och den
ökade intensiteten i brukandet inneburit att växtnäringsförlustema från
jordbruket har ökat kraftigt. Anledningen till detta har främst varit
misshushållningen med stallgödsel och växtföljder som varit dåligt
anpassade till att tillvarata den växtnäring som finns i marken.
Enligt de av riksdagen antagna miljömålen skall kväveläckaget halveras
från jordbruket till år 1995, ammoniakutsläppen minskas med 25 % till
år 1995 och den totala förbrukningen av handelsgödselkväve minskas
med 20 % fram till sekelskiftet. Nuvarande prognoser pekar på att
växtnäringsläckaget från jordbruket i det närmaste kommer att halveras,
men inte till år 1995. Ett viktigt led i arbetet med att uppnå dessa
miljömål är den förändring av avgiften på kväve i handelsgödsel som
nyligen beslöts i samband med regeringens proposition om Vissa
livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i EU (prop. 1994/95:75).
Programmet för landskapsvård bygger på ersättning till brukare för
fortsatt och förbättrad hävd av vissa från natur- och kulturmiljösynpunkt
särskilt värdefulla odlingslandskap. Det nuvarande programmet för
landskapsvårdande åtgärder bör revideras och infasas i EU:s program för
miljövänliga jordbruksmetoder och bevarande av landskapet. Programmet
kommer samtidigt att utökas kraftigt for att täcka in kvarvarande arealer
av särskilt skyddsvärda odlingslandskap.
Inom områden där jordbruksutvecklingen utarmat landskapet
miljömässigt och kulturhistoriskt och som kan betraktas som särskilt
känsliga bör insatser göras för att återskapa ett rikare och mer varierat
Skr. 1994/95:120
23
odlingslandskap. Skr. 1994/95:120
Ett detaljprogram bör utarbetas för vilka insatser som skall ges
ersättning från staten.
Riksdagen har antagit målsättningen att 10 % av den odlade arealen
skall vara ekologiskt odlad år 2000. För att skynda på den utvecklingen
kommer inom ramen för EU:s program för miljövänliga
jordbruksmetoder att utgå ett särskilt stöd till jordbrukare som vill ställa
om sitt företag till ekologisk odling.
I riksdagens beslut om Strategi för biologisk mångfald anges att målen
för natur- och miljövården inom fiskets område är att fisk och skaldjur
och deras näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, naturligt
reproducerande bestånd. Det är också väsentligt att bevara
inomartsvariationen.
Fiskeriverket har fått regeringens uppdrag att utarbeta en aktionsplan
för biologisk mångfald avseende fisket. Planen bör ange åtgärder som
syftar till att bevara den biologiska mångfalden bl.a. genom ett hållbart
nyttjande av fiskresursema. Våren år 1994 beslutade riksdagen vidare om
kompletteringar i fiskelagen som gör det möjligt att föreskriva
miljökonsekvensbeskrivningar för att bedöma inverkan på miljön av
fiskemetoder och utsättande av fiskarter.
Det är väsentligt att inrikta fiskeripolitiska insatser så att varken den
ekologiska balansen, eller fiskerinäringen hotas. De fångstkvoter som
fastställts i internationella förhandlingar har ofta överstigit den nivå som
rekommenderats av Internationella havsforskningsrådet (ICES) och har
dessutom inte efterlevts i tillräcklig grad. Redskapen har ofta inte heller
varit selektiva nog.
Lämplig mark och natur för friluftsliv bör avsättas, särskilt i närheten av
tätorter och kopplad till tätorternas grönstruktur. Samtidigt är det viktigt
att information sprids om de rättigheter och skyldigheter som är
förknippade med allemansrätten. Vandring, skidåkning, bärplockning och
andra former av friluftsliv påverkar naturen obetydligt i det enskilda
fallet. Den samlade påverkan av många människors vistelse och
aktiviteter kan däremot bli avsevärd och leda till slitageskador i utsatta
områden. En kanali se ring av besöksströmmama blir därför ibland
nödvändig. I vissa fäll utnyttjas allemansrätten av företag inom
rekreations sektorn, vilket har medfört särskilda problem. I de fäll ett
sådant utnyttjande förekommer och skador på naturen sker bör det följas
av ett åtagande av den som utnyttjar naturen att motverka skador.
Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att utarbeta förslag till
24
praktiska lösningar vad gäller det kommersiella utnyttjandet av Skr. 1994/95:120
allemansrätten.
Naturvårdsverket har utarbetat rekommendationer för orient-
eringstävlingar och annat organiserat friluftsliv for att förebygga
konflikter, störningar och markslitage.
Generellt har användningen av motordrivna fordon i naturen ökat,
såsom t.ex. av terrängcyklar, snöskotrar, terrängbilar (månbilar och
motorcyklar. Barmarksköming är generellt förbjuden med vissa undantag
finns. Snöskotrar ger normalt inga markskador eller obetydliga så länge
de inte körs på barmark. Effekterna av köming av snöskoter främst på
våren då snötäcket är tunt liksom användningen av nya "fordon" kräver
särskild uppmärksamhet. En proposition om skoteranvändningen kommer
att föreläggas riksdagen våren 1995.
Sverige är rikt på sjöar, stränder, skärgårdsområden och vattendrag och
den sammanlagda strandsträckan är lång. Önskemålet att få uppföra
fritidshus m.m. i strandnära områden är olika starkt i olika delar av
landet. Regionala skillnader har främst beaktats genom avgränsningar av
strandskyddsområden som beslutats av länsstyrelserna. Även om sålunda
bebyggelsetrycket i stora delar av landet är lågt bör det understrykas att
bevarandet av strandområdena måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Att
ett område nu är av mindre intresse för friluftslivet behöver inte innebära
att så kommer att vara fallet for all framtid.
Fjälltrakterna, i synnerhet kalfjällen, är särskilt känsliga för slitage.
Känsligheten beror i hög grad på vegetationens låga produktionsförmåga,
vilken i sin tur beror på klimat- och markförhållanden. Om vegetationen
nöts bort och mineraljorden blottläggs förvärras en tramp- eller körskada
genom inverkan av vind och vatten.
Markskador och andra olägenheter på grund av terrängköming bör
begränsas. I många fall t.ex. for snöskoter kan det vara lämpligt att
kanalisera markanvändningen till leder. Även användningen av andra
fordon i naturen bör följas upp, t.ex. användningen av s.k. terrängcyklar
i fjällvärlden. Detta gäller inte minst i närheten av fjällstationer och
hotell och där utnyttjandet av naturen kan vara intensivt. Det ligger i
allas intresse att skador kan undvikas.
Rennäringen har på grund av överbetning och terrängköming, firämst
barmarksköming, negativa effekter på bl.a. vegetationsutvecklingen på
kalfjället. Rennäringen måste anpassa sin verksamhet till naturens
förutsättningar. Inom ramen för dessa förutsättningar måste näringen
också få rationalisera sin verksamhet. Jordbruksverket har bemyndigats
att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid renskötsel.
Fjällen tillhör våra mest skyddsvärda områden och måste få ett starkare
skydd mot olika slags störningar. Miljövårdsberedningen kommer därför
att få i uppdrag att göra en samlad analys av situationen i landets
fjällområden.
5 Det ekologiskt hållbara industrisamhället
Skr. 1994/95:120
Regeringens bedömning: Ett miljöanpassat näringsliv är en
förutsättning för en hållbar utveckling och kan stärka konkurrens-
kraften. Producenterna bör ta ett ökat miljöansvar for varor och
produkter under hela dess livscykel. Kretsloppsarbetet drivs vidare
med kraft. Spridning av skadliga ämnen som medför risk för miljö
och hälsa bör begränsas så långt möjligt. Mängden avfall bör minska
avsevärt jämfört med dagens situation.
Miljöanpassningen av det svenska energisystemet fortsätter, bl.a.
för att minska riskerna för globala klimatförändringar. Strålskydds-
och säkerhetsarbetet inom kämbränslecykeln bedrivs med fortsatt
höga ambitionsmål. Som ny medlem i europeiska unionen bör
Sverige verka för att miljöaspekterna får en stor tyngd i den
framtida europeiska energipolitiken.
Genomförandet av programmet för omprövning av industrins
utsläppsvillkor är av stor betydelse för att så långt möjligt begränsa
industriutsläppen.
Vad beträffar transportsystemets miljöanpassning avser regeringen
att arbeta efter en strategi med tre huvudlinjer, nämligen ett ökat
engagemang inom EU, ett breddat och fördjupat arbete i Sverige
och ett fortsatt internationellt arbete främst inom ramen för ECE:s
och OECD:s verksamheter. En sådan anpassning behövs för att
åstadkomma begränsningar av utsläppen och ett långsiktigt hållbart
transportmönster.
Ökade miljökrav ställs nu av konsumenter och stora inköpare i den
privata och offentliga sektom. Miljöanpassad produktion är på väg att
bli ett viktigt konkurrensmedel. Ett miljöanpassat näringsliv har därför
ökade förutsättningar för tillväxt och export och därmed också för att
generera sysselsättning och välstånd.
Med miljöanpassning menas här inte bara renare produktion, utan att
hänsyn tas till miljön i företaget som helhet, inklusive ansvar för
produktens miljöpåverkan under användning och då den till slut bör
kasseras eller återvinnas. Denna miljöanpassning sker delvis inom
näringslivet som en del av dess normala marknadsanpassning.
Staten har dock en roll i att driva på och underlätta denna process för
att bidra till att skapa ett miljöanpassat näringsliv.
26
Förändringar inom näringslivet
En viktig uppgift för regeringen är att få näringslivet att än mer inse
betydelsen av att vara offensiv inom miljöområdet.
I EU markeras betydelsen av miljöanpassning tydligt i den Vitbok som
utarbetats om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Vidare kan
nämnas att USA:s regering arbetar på att ta firam en handlingsplan för att
göra näringslivet mer miljöanpassat och därmed konkurrenskraftigt inför
framtiden.
Frivillig miljöstyrning och miljörevision i industrin (EMAS, Eco-
Management and Audit Scheme) är en viktig faktor för
förändringsprocessen inom industrin. Regeringen har nyligen lagt en
proposition (prop. 1994/95:101, JoU:09, rskr. 1994/95:86) i ftågan.
Propositionen har utarbetats på grundval av de regler som tagits fram
inom EU. Syftet med systemet är att förbättra och utvärdera industrins
miljöarbete och att ge allmänheten information om detta arbete. Reglerna
innehåller högt ställda krav på hur miljöarbetet skall bedrivas inom de
företag som väljer att ansluta sig till det. Det kommer också att kunna
leda till att det skapas en ökad trovärdighet för det miljöarbete och de
förbättringar som sker inom industrin.
En liknande åtgärd som diskuteras internationellt i detta sammanhang
är att företag bör redovisa sin miljöpolicy och miljöeffekter av sin
verksamhet i årsredovisningen.
Teknisk utveckling
Utbildning, både inom skola och högskola, samt inom vidareutbildning
och arbetsmarknadsutbildning är viktiga områden för att öka kompetensen
inom det miljörelaterade området.
För att få fram nya produkter, nya material etc. behövs ökad
teknikutveckling. Exempel på intressanta områden är utvecklingen av
fomybar energi, nya material, miljöanpassad teknik, effektivare och mera
resurssnåla industriella processer, energisnåla fordon och modernare
kollektivtrafik.
För att få fullt genomslag för nya tekniska lösningar behövs en ökad
koppling mellan forskning, utveckling, demonstrationsanläggningar och
fullskalig produktion.
Statligt ledd teknikupphandling har redan visat sig effektiv för att få
fram energieffektivare produkter. En fortsatt satsning på
teknikupphandling inom andra miljörelaterade områden har stora
möjligheter att bidra till en positiv teknisk utveckling. Även stöd till
uppfinnare och småföretag kan behövas för att innovationer skall kunna
utnyttjas bättre.
För att stödja investeringar och därmed sysselsättning inom
miljöområdet föreslog regeringen i prop. 1994/95:25 att 400 miljoner
kronor som engångsinsats skulle avsättas för att stödja investeringar inom
miljöområdet, som förbättrad avloppsrening, utbyggd fjärrvärme,
upprustning av naturvårdsområden, bullerbekämpning och
Skr. 1994/95:120
27
bullerbekämpning och efterbehandling av förorenade industriområden. Skr. 1994/95:120
Dessutom skall regeringen inleda en försöksverksamhet med
investeringsbidrag för omställning i ekologiskt hållbar riktning i
näringsliv och kommuner.
Sammantaget kan miljösektom, både i en direkt bemärkelse såsom
vatten- och luftrening, avfallshantering m.m. och i en vidare bemärkelse
som gäller hela näringslivet, bidra till att skapa nya arbetstillfällen. Det
mesta av detta arbete bör ske på initiativ av näringslivet.
Regeringen har dock en roll i att driva på och underlätta denna
process, och har redan vidtagit vissa åtgärder. För att fortsätta utveckla
detta område bör närings-, finans och miljöpolitiken samordnas
ytterligare. Naturvårdsverket får i uppdrag att i samråd med övriga
berörda sektorsmyndigheter föreslå ett samlat program för miljöinsatser
som kan ge nya arbeten. Regeringen avser också att aktivt deltaga i det
arbete som pågår i EU och i andra internationella organ inom detta
område.
En förutsättning för att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling vad gäller
varor och produkter är att alla samhällssektorer deltar och engageras i att
ändra beteende från att vara belastande och förbrukande till att värna om
vår miljö och våra naturresurser.
Samhällets materialhantering är i dag i allt för hög grad enkelriktad-
från utvinning av råvara till deponering av av&ll. Spridningen av
kemiska ämnen via varor och produkter har ökat till följd av en ökad
industriell användning av kemikalier vid tillverkningsprocesser. I
framtiden bör produktionen inriktas på att utforma varor och produkter
så att de utan skador på hälsa och miljö kan användas, återanvändas,
återvinnas och ingå i ett naturligt kretslopp.
Åtgärder beträffande varor
Producenterna bör ta ett ökat miljöansvar för varor och produkter under
hela dess livscykel. En strategi bör utvecklas för en kretsloppsanpassad
varuproduktion. Bilar, elektroniska och elektriska produkter samt
byggprodukter har redan pekats ut som prioriterade områden (prop.
1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344). Nya varugrupper
bör successivt indentifieras där särskilda åtgärder t.ex. producentansvar
eller andra styrmedel kan övervägas. Vad gäller t.ex. byggprodukter är
det viktigt att de är lämpliga för sitt ändamål och att ett gott
inomhusklimat kan erhållas. Nya varugrupper där producentansvar kan
övervägas bör successivt identifieras.
Producentansvar bör införas för prioriterade varor varvid
producenternas ansvar for hela eller delar av produktens livscykel
regleras. Producentansvaret kan t.ex. omfatta skyldighet att upprätta
energi- och materialbalanser samt miljö varudeklarationer och att uppnå
återanvändnings- och återvinnings mål. Det internationella perspektivet är Skr. 1994/95:120
viktigt att beakta i dessa sammanhang.
Producenten spelar en viktig roll i arbetet med att varor utformas så att
restprodukter utan risk för skada på hälsa och miljö kan ingå i naturens
eget kretslopp. Det är i första hand producenterna som känner till
sammansättningen av sina produkter och har kompetensen att utforma
miljöanpassade varor som minimerar avfallsmängderna för deponering.
Producenterna kan också göras ansvariga för att uppfylla av
statsmaktema uppställda mål om t.ex. återanvändning och återvinning.
Information om miljöeffekter vid användning av en produkt bör utformas
av producenten. Det finns industriföretag, främst de större, som redan
idag aktivt arbetar med att minska produkternas miljöpåverkan under hela
livscykeln t.ex. med s.k. livscykelanalyser (LCA). De företag som
arbetar i enlighet med det synsättet bör tjäna som goda exempel för andra
företag.
Konsumenterna bör i ökad grad stimuleras att göra ett bra miljöval
mellan produkter med likvärdig funktion. Miljömärkning och
varuinformation är viktiga instrument för att underlätta val av varor och
produkter som inte skadar miljö och hälsa. De officiella
miljömärkningssystemen, det nordiska miljömärkningssystemet samt
EU:s miljömärkning som nu börjar tillämpas i Sverige, är exempel på
sådan information. Det finns också andra frivilliga miljömärknings-
system. Det är viktigt att de officiella märkningssystemen
vidareutvecklas. Det är också viktigt att öka det internationella
samarbetet kring dessa frågor, eftersom man kommer att handla alltmer
med miljömärkta varor över gränserna. Arbete kring detta pågår nu bland
annat inom EU, OECD, GATT och UNCTAD, med Sverige som aktiv
deltagare.
Centrala myndigheter bör arbeta aktivt med förslag till utformning av
producentansvar inklusive konsekvensbeskrivningar av införande av
producentansvar samt förslag till andra styrmedel m.m.
Sverige bör vara pådrivande för en gemensam policy vad gäller
kretsloppsanpassad varuproduktion inom EU i syfte att hushålla med
ändliga resurser och minska avfallsmängema. Sverige bör också aktivt
delta i arbetet inom EU vad gäller pågående arbeten i projektgrupper
med prioriterade avfallsströmmar och producentansvar. Projektgrupper
finns för bl.a. byggavfall och elektroniskt avfall. Syftet är att ta fram
underlag för rekommendationer i brett samarbete med industri,
konsumentorganisationer m.fl. Det nordiska arbetet är också viktigt.
Inom ramen för Nordiska rådet bedrivs arbete som syftar till miljöriktigt
omhändertagande av uttjänta varor, t.ex. för elektronik.
Åtgärder beträffande skadliga ämnen
Spridningen av skadliga ämnen som medför risk för miljö och hälsa bör
begränsas så långt möjligt. Konsumenter och producenter av
miljöskadliga produkter har ett ansvar att begränsa användningen av
skadliga produkter till att inte använda mer än vad som krävs och att
29
undvika skadliga produkter som kan ersättas med mindre skadliga då Skr. 1994/95:120
alternativ finns. Skadliga ämnen i varor och produkter bör minska så att
ämnena inte sprids via avfall och restprodukter.
Kunskapen behöver öka om kemiska produkters risker för hälsa och
miljö såväl i hushållen som inom industrin. Mindre företag bör också få
kunskaps- och kompetensstöd vad gäller kemikalielagstifitning samt
hantering av kemiska risker från miljösynpunkt. Det pågående
riskbegränsningsarbetet vad gäller skadliga kemiska produkter bör
intensifieras. Arbetet med att byta ut miljö- och hälsoskadliga kemikalier
mot mindre skadliga, d.v.s. tillämpningen av substitutionsprincipen,
måste kraftfullt drivas vidare.
Arbetet med att reducera såväl risker med som användningen av
bekämpningsmedel inom jordbruket måste offensivt fortsätta i den
riktning som nu sker. Utvecklingen måste också följas vad gäller
bekämpningsmedelsanvändningen inom jordbruket. Insatser för
förhandsgranskning av biocider och biologiska bekämpningsmedel är
viktiga.
De centrala myndigheterna har en viktig roll i informationsarbetet till
regionala och lokala myndigheter. Stödet bör förbättras till regionala och
lokala tillsynsmyndigheter inom kemikalieområdet om hur
riskbegränsningsarbetet kan bedrivas. Man bör även stödja en ökad
kompetensutveckling inom detta område.
Om industrins eller branschens frivilliga insatser för att genomföra
begränsnings- eller substitutionsarbete går långsammare än vad som är
tekniskt och ekonomiskt möjligt i förhållande till kalkylerade miljövinster
får andra åtgärder övervägas såsom ekonomiska styrmedel.
På kemikalieområdet måste Sverige driva på arbetet inom EU med
kemikaliekontrollen med utgångspunkt från Sveriges nationella mål.
Samtidigt måste Sverige göra särskilda insatser för en regelutveckling
som tillgodoser de svenska behoven på de områden där tidsbegränsade
undantag föreligger i medlemskapsavtalet. Arbetet inom OECD bör
inriktas på att främja integrationen mellan OECD och andra
internationella organ, t.ex. FN:s Intergovemments Forum on Chemical
Safety. OECD-arbetet bör vara ett sätt att även fortsättningsvis bidra till
att utveckla den internationella kemikaliekontrollen och därmed också
arbetet mot kemiska risker inom EU.
Arbetet inom Nordiska ministerrådet bör också utnyttjas för att driva
för Sverige angelägna kemikaliefrågor.
Insatserna mot Östeuropa för att öka kunskapen om kemikaliers
egenskaper och risker samt om lagstiftning är angelägna i såväl ett
internationellt perspektiv som för att säkerställa en låg miljöbelastning på
Östersjön och i Sverige.
Åtgärder inom avfallsområdet
Olika avfåll har olika återvinningspotential. Regeringen avser att
överväga möjligheterna att genom ekonomiska styrmedel skapa bättre
förutsättningar för ökad resurshushållning och minskad belastning på
30
miljön. Skr. 1994/95:120
Producentansvar är ett annat viktigt styrmedel för att minska
avfallsmängder och behovet av deponering. För att skapa bättre
förutsättningar för ett slutligt omhändertagande av avfall och
restprodukter, som innebär bl.a. resursbesparing och bättre hantering från
miljösynpunkt, bör det ske en ökad sortering i olika, materialspecifika
fraktioner. Avfall och restprodukter från industri och hushåll bör i än
högre grad nyttiggöras som insatsprodukter vid nytillverkning av varor
och produkter. Energiutvinning bör kunna ske för visst slags avfall. I
sammanhanget bör noteras att utveckling av metoder och processer för
omhändertagande, återanvändning och återvinning av avfall och
produkter måste inbegripa aspekter på arbetsmiljön.
Kommunerna har en viktig roll genom sina direkta kontakter med
kommuninvånare och näringsliv samt genom sin övergripande
avfallsplanering. Kommunerna har i dag inget ansvar för insamling och
omhändertagande av industriavfall. Det är emellertid lika viktigt att få till
stånd källsortering av industriavfall som av annat avfall. För vissa
industriavfall, t.ex byggproduktionsavfall, bör producentansvar
övervägas.
Arbetet med att minska mängderna miljöfarligt avfall måste kraftfullt
fortsätta. Regeringen har skärpt kontrollen över hanteringen av
miljöfarligt avfall. För vissa slag av miljöfarligt avfäll bör
producentansvar övervägas.
Deponering av återvinningsbart avfall är inte förenligt med principerna
för ett kretsloppssamhälle. Gamla avfallsanläggningar måste avvecklas
och återvinningsanläggningar skapas som led i minskad avfällsdeponering
och ökad återvinning. Mängderna avfall bör avsevärt minska jämfört med
dagens situation.
För sanering och återställning av miljöskadade områden bedrivs i dag
inom Naturvårdsverket ett femårigt program som pågår t.o.m. budgetåret
1995/96. I programmet ingår bl.a. att genomföra sanerings- och
återställningsåtgärder, ta fram uppgifter om behovet av och kostnader för
saneringsinsatser, kunskap om metoder för sanering och förslag till plan
för det fortsatta arbetet. Regeringen har erfarit att Naturvårdsverket i
oktober år 1995 kommer att redovisa ett förslag till plan för det fortsatta
arbetet med åtgärder mot miljöskador. Regeringen avser därefter lägga
fest en handlingsplan för åtgärder inom miljöskadade områden, inbegripet
finasieringsffågor. Det juridiska ansvaret för skador i miljön efter
industriell verksamhet måste också klarläggas. Detta ingår i
tilläggsdirektiven till Miljöbalksutredningen, se vidare avsnitt 6.1.
Regeringen föreslår i propositionen Vissa ekonomisk-politiska åtgärder
m.m. (prop. 1994/95:25) att 75 miljoner kronor av inledningsvis nämnda
400 miljoner kronor för miljöinvesteringar, anslås som engångsinsats för
efterbehandling av miljöskador inom gamla industriområden.
Arbete pågår med åtgärdsprogram för insamling av uttjänta varor och
produkter innehållande kvicksilver. En plan för slutförvaring av
upparbetat kvicksilverhaltigt avfell bör festställas.
Sverige bör inom avfallsområdet vara pådrivande för att regler 31
utvecklas inom EU för förbränning och deponering av avfell. De totala
avfallsmängderna i Europa bör minskas och det farliga avfallet Skr. 1994/95:120
minimeras. Inom EU har den principen utvecklats att varje land har
ansvaret för sitt eget avfell. Denna princip bör även gälla globalt.
Sverige bör verka för att det klart skall kunna framgå vad som är
restprodukt så att kretsloppstanken med återanvändning och återvinning
skall kunna utvecklas ytterligare.
Inom UNEP har konventionen om kontroll av gränsöverskridande
transporter och slutligt omhändertagande av ferligt avfell utarbetats,
Baselkonventionen. Det är viktigt att konventionen efterlevs och Sverige
bör vara pådrivande inom ramen för konventionens arbete. Inom OECD
finns en Waste Management Policy Group som utarbetar policies på
området avfallshantering. Sverige bör likaledes vara pådrivande i detta
arbete. Det nordiska arbetet på avfallsområdet har pågått i många år.
Det arbetet är en bra bas och spelar en viktig roll för annat internationellt
arbete.
Samarbetet med Östeuropa inom avfallsområdet bör intensifieras.
Sverige bör verka för att de totala mängderna avfell minskas, kunskap
förmedlas om miljöregler vid förbränning och deponering av avfell samt
att mängderna miljöfarliga komponenter i avfellet minskas.
Produktion, distribution och användning av energi ger upphov till
miljöpåverkan t.ex. av försurande ämnen, klimatpåverkande gaser och
andra föroreningar med hälsoeffekter.
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el
och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor.
Energipolitiken bör vidare utgå från vad natur och miljö kan bära.
Miljöarbetet för energisektorn styrs av de utsläppsmål riksdagen
festställt om utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser, svavel- och
kväveoxider, flyktiga organiska ämnen samt cancerframkallande
substanser.
Klimatkonventionen trädde i kraft i mars år 1994. Åtaganden inom
ramen för konventionen är av stor betydelse för miljöarbetet inom
energisektorn. Miljöfrågorna påverkas också av den energipolitik som
bedrivs.
Riksdagen beslutade år 1991 om riktlinjer för energipolitiken - den s.k.
trepartiöverenskommelsen. Tidpunkten för när kämkraftavvecklingen kan
inledas och i vilken takt den kan ske avgörs enligt dessa riktlinjer av
resultatet av hushållningen med el, tillförseln av el från milj oacceptabel
kraftproduktion och möjligheten att bibehålla konkurrenskraftiga priser.
Riksdagen har tidigare uttalat (prop. 1979/80:170 NV 70, rskr. 410) att
det bör slås fest att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år
2010. Skydd mot utbyggnad av större älvar och älvsträckor har
föreskrivits i lag (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
En effektivare energianvändning, biobränslen och andra fömybara
energikällor bör främjas. Ett nytt program med utgångspunkt i riksdagens
beslut om kämkraftaweckling och beslutet om att begränsa utsläppen av Skr. 1994/95:120
koldioxid tas fram av Energikommissionen (N 1994:04).
Omställningen av energisystemet - klimatfrågan
Miljöproblemen inom energisektorn är till stor del regionala eller globala
till sin natur. Det är därför angeläget att Sverige utnyttjar möjligheterna
till att internationellt driva på miljöarbetet, förbättra energieffektiviteten
och främja användningen av fÖmybara energislag. Det är särskilt viktigt
i länder som fortfarande inte effektiviserat sin energianvändning eller där
efterfrågan på energi ökar stadigt. Naturligtvis behövs också aktiva
nationella insatser i Sverige.
Det fortsatta arbetet med att miljöanpassa energisystemet och övriga
stödjande åtgärder inom ramen för klimatkonventionen kommer inte bara
att ge en betydande kunskap om kostnader och åtgärdsmöjligheter i andra
länder utan också bidraga till en bärkraftig utveckling av energisektorn
i bl.a. Östeuropa.
Frågan om att starta en försöksperiod för gemensamt genomförande av
nationella åtaganden kommer att behandlas på klimatkonventionens första
partskonferens. Avsikten med försöksperioden är bl.a att vinna
erfarenheter av denna typ av styrmedel. Sverige har påbörjat ett sådant
arbete och har sedan år 1993 genom bidrag och lån bidragit till att
åstadkomma en miljöanpassning av energisystemen i Baltikum och
Östeuropa.
Sverige har nu som medlem i EU nya möjligheter att medverka i det
europeiska miljöarbetet. Det gäller såväl inom EU som i förhållande till
de länder i Östeuropa som ansökt om medlemsskap. Försurningen och
klimatfrågan tillhör regeringens prioriterade områden för det
näraliggande miljöarbetet inom EU. Sverige bör verka för att EU inför
en koldioxidskatt eller andra ekonomiska styrmedel med samma effekt.
Det är också viktigt att direktivet om stora förbränningsanläggningar
revideras i syfte att minska utsläppen av försurande ämnen.
År 1996 kommer frågan om en gemensam energipolitik upp inom EU.
Sverige får i och med medlemsskapet nu möjlighet att aktivt delta i
miljöanpassningen av EU:s energipolitik så att miljöfrågorna integreras
i arbetet.
Energieffektiviteten inom den svenska industrin har stadigt ökat.
Energieffektivisering bidrar till dels en minskad miljöbelastning dels till
att öka industrins konkurrenskraft och fösöijningstrygghet. Det är därför
angeläget att sådan forskning och utveckling bedrivs som leder till nya
och energisnålare processer inom de energiintensiva basnäringarna och
att denna teknikutveckling stimuleras. Staten har program för
energieffektiv processteknik som administreras av NUTEK.
Det är vidare nödvändigt att ytterligare främja utveckling av
energisnåla produkter. Energikommissionen bör överväga styrmedel för
att stimulera till en ökad energihushållning. I det sammanhanget kan
normer för elförbrukning för hushållsapparater m.m. övervägas.
De svenska programmen för omställning av energisystemet utreds nu
av den parlamentariskt sammansatta Energikommissionen (N 1994:04).
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120
Rättelse: S. 34 rad 1 har tillkommit
33
Kommissionen bör enligt sina direktiv utforma sina förslag till energi- Skr. 1994/95:120
och miljöpolitiska styrmedel så att omställningen och miljöanpassningen
av energisystemet kan ske på samhälls- och marknadsekonomiskt riktiga
grunder.
Förutsättningarna för energieffektivisering och användning av fömybara
energislag måste förbättras. Kommunerna har ett stort inflytande över
boendet och klimathänsyn måste utgöra en integrerad del av framtida
samhällsbyggnad. Detta synsätt måste också omfatta trafikplaneringen.
Utvecklingen av det moderna konsumtionssamhället är avgörande för den
ökande energiförbrukningen i stort. Konsumtionsmönster och människors
beteende kan ses som en funktion av värderingar och attityder. Det finns
en inneboende tröghet i förändringsprocessen, vilket gör att en
genomgripande förändring kan ta tid. Det är emellertid väsentligt att
starta en process för att påskynda denna utveckling. Ovanstående
frågeställningar utgör en naturlig uppgift i kommunernas Agenda-21
arbete.
Kundernas krav på miljöanpassade produkter har skapat en snabb
marknadsanpassning. Detta börjar också skönjas inom energisektorn.
Kärnkraft
Energikommissionen utreder de samhällsekonomiska, miljö- och
energipolitiska konsekvenserna av en avställning av en eller flera
reaktorer under 1990-talet. Utifrån sin analys bör kommissionen
överväga och föreslå lämpliga styrmedel. Forsknings- och
utvecklingsarbetet bör även fortsättningsvis bedrivas så att metoder finns
tillgängliga för en säker avveckling och rivning av kärntekniska
anläggningar i vilka verksamhet inte längre skall bedrivas.
Kärnsäkerhet och strålskydd
Kämsäkerhetsarbetet i Sverige bör bedrivas med fortsatt höga ambitioner.
Arbetet bör även i fortsättningen inriktas mot att förebygga, samt
vidmakthålla och förstärka skyddet mot allvarliga tillbud och haverier.
Myndigheterna bör vidareutveckla tillsynsrutinema så att förmågan att i
god tid upptäcka och åtgärda säkerhetsbrister vidmakthålls och förstärks.
Inspektionsmetodema bör ytterligare utvecklas.
Reaktorinnehavama bör ytterligare se över sitt interna säkerhetsarbete
och förbättra underlaget för säkerhetsredovisningen. Erfarenhets-
rapporteringen bör förbättras.
Sverige bör göra särskilda insatser för att minska sannolikheten för att
en kämkraftsolycka vid Ignalina med stora radioaktiva utsläpp skall
inträffa före awecklingstidpunkten for anläggningen.
34
Kämämneskontroll
Skr. 1994/95:120
IAEA har bekräftat att Sverige uppfyllt sina åtaganden enligt gällande
safeguardavtal. Statens kämkraftsinspektion (SKI) bör även
fortsättningsvis delta i arbetet med att utveckla och effektivisera IAEA:s
"safeguardsystem". Vidare bör Sverige verka för att mottagarstatema
skall ha kontroll över kärnämnen inom eget territorium och därigenom
säkerställa att sådant material inte används olagligt. Det använda
kärnbränslet och kärnavfallet bör omhändertas och lagras på ett från
säkerhets- och miljösynpunkt acceptabelt sätt.
Kämavfallssäkerhet
Genomförandet av de återstående delarna av det svenska
slutförvarsprogrammet har påböljats genom förberedelser för en
inkapslingsstation och de inledande förstudierna i platsvalsprocessen.
Regeringen avser att ge sådana riktlinjer för genomförandeprocessen att
en god offentlig insyn blir möjlig och processen underlättas.
Myndigheternas arbete bör även fortsättningsvis vara inriktat mot att
behandling, mellanlagring och annan hantering samt slutförvaring av
använt kärnbränsle och kärnavfall sker så att läckage av radioaktiva
ämnen till omgivningen förhindras eller begränsas. Ett slutförvar för
använt kärnbränsle och kärnavfall bör utföras i två huvudfaser, nämligen
demonstrationsdeponering och slutförvaring. Demonstrationsdeponeringen
bör omfatta endast en del av den totala mängden använt kärnbränsle och
kärnavfall. Beslutet om slutförvaring bör inte tas förrän efter det att
demonstrationsdeponeringen genomförts och resultaten av densamma
utvärderats samt andra alternativ övervägts.
En allsidighet bör därför även fortsättningsvis upprätthållas i FoU-
arbetet när det gäller hanterings- och förvaringsmetoder.
Det radioaktiva avfallet bör minimeras och tas om hand på ett sätt som
är godtagbart med hänsyn till strålskyddet. Kriterier och bestämmelser
för det låg- och medelaktiva avfallet, inklusive rivningsavfallet, samt för
det högaktiva avfallet bör under mandatperioden utvecklas och
överarbetas. Regeringen har i en lagrådsremiss bl.a. föreslagit ett förbud
mot mellanlagring av utländskt kärnbränsle.
Strålskydd
Nya kraftledningar bör inte konstrueras på ett sådant sätt att människor
i onödan utsätts för den elektromagnetiska strålning som alstras. Trenden
vad gäller ökade stråldoser till personal på de svenska kärnkraftverken
måste brytas och i stället successivt minska.
35
Luftföroreningar och försurning
Skr. 1994/95:120
Utsläppen av luftföroreningar från energisektorn bör hållas på en fortsatt
låg nivå även efter kämkraftawecklingen. Riktlinjerna för prövning av
nya elproduktionsanläggningar liksom andra styrmedel för att begränsa
svavel- och kväveoxidutsläpp bör ses över.
Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att lämna förslag till
ytterligare åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider till år 2005.
Naturvårdsverket har också regeringens uppdrag att följa upp riksdagens
mål att minska utsläppen av flyktiga organiska ämnen med 50 % till år
2000.
En stor källa för utsläpp av cancerframkallande ämnen och flyktiga
organiska ämnen är vedeldning i små pannor och kaminer.
Naturvårdsverket och NUTEK har tidigare föreslagit åtgärder for att
minska utsläppen av luftföroreningar och andra olägenheter från
småskalig vedeldning. Förslaget bereds f.n. i regeringskansliet.
Det övergripande målet är att till år 2000 begränsa industrins utsläpp till
en sådan nivå att miljön inte tar skada. Ett annat mål är att begränsa
utsläppen av klorerade organiska ämnen så att de inte ger skadlig
påverkan på miljön eller hälsan. Tillförseln av metaller till skog och
mark bör begränsas så att inte människors hälsa eller naturen skadas i ett
långsiktigt perspektiv. För närsaltsutsläpp gäller det långsiktiga målet att
förhindra att övergödning uppstår och det nationella målet är att halvera
utsläppen av kväve till år 1995.
För att kunna uppnå detta krävs ett fortsatt åtgärdsarbete för att
reducera utsläpp av metaller, VOC, organiska miljögifter,
klimatpåverkande och ozonförstörande ämnen, försurande ämnen och
närsalter.
Inriktning på arbetet
Pågående program för omprövning av gällande villkor i tillstånd enligt
miljöskyddslagen innebär att drygt hälften av alla industrianläggningar
kommer att omprövas under den kommande tioårsperioden. Det är av
stor vikt att detta program genomförs. Bland de branscher som prioriteras
är skogsindustrin, järn- och stålverk, organisk kemisk industri, gruvor
och mineralullsfabriker.
Det är positivt att kunna konstatera att skogsindustrins utsläpp av
klorerade organiska ämnen har minskats kraftigt under senare år.
Effekterna av de klorfria processerna bör emellertid ananlyseras
ytterligare, då även icke klorerade organiska ämnen kan ge upphov till
miljöeffekter. Ett annat positivt tecken är att den tekniska utvecklingen
36
nu gör det möjligt att utveckla teknik för s.k. slutna processer. Skr. 1994/95:120
Övergödningen av våra hav, sjöar och vattendrag måste förhindras. För
kväveutsläppen gäller att vi inte kommer att kunna uppfylla det 50
procentiga reduktionsmålet till år 1995. Naturvårdsverket har därför fått
i uppdrag att föreslå ytterligare åtgärder för att uppfylla detta mål. I
sammanhanget bör även de samhällsekonomiska konsekvenserna belysas.
Genomförandet av omprövningsprogrammet är av stor betydelse och i
detta sammanhang måste reduktion av kväveutsläpp prioriteras.
Vatten- och avloppsfrågoma ingår också i omprövningsprogrammet.
Efiter jordbruket är vatten- och avloppssektom den största utsläppskällan
av kväve. För att kunna uppnå kvävereduktionsmålen krävs ökade
investeringar i förbättringar av de kommunala vatten- och avloppsnäten
fram till år 1998. Flertalet av de föråldrade ledningssystemen bör bytas
ut och förbättras. Regeringen har med anledning av detta i propositionen
om Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m. (prop. 1994/95:25)
föreslagit att bidrag skall lämnas till åtgärder inom Va-sektom inkl,
ledningsnät. Andra åtgärder kan vara att återskapa våtmarkerna som
naturliga avrinningsområden för avloppsvatten.
För vissa metaller kommer inte riksdagens mål om en 50 procentig
reduktion av utsläppen kunna uppfyllas till år 1995. Som större källor för
metallutsläppen kan nämnas gru vavfallsområden, avfallsdeponier,
ytbehandlingsanläggningar men även skogsindustrin. För de senare är
arbetet med att utveckla teknik för s.k. slutna processer av stor betydelse.
Den svenska utfasningen av användningen av CFC har varit
framgångsrik. Sverige har bland annat varit ledande i att hitta alternativ
till CFC-baserade lösningsmedel inom industriella processer.
Naturvårdsverket har tillsammans med den svenska industrin en viktig
roll att sprida dessa erfarenheter till andra delar av världen för att
effektivare hindra uttunningen av ozonskiktet.
Användningen av CFC i bl.a. handelns kylanläggningar skall avvecklas
helt. Vidare bör alternativ till all användning av HCFC som köldmedium
utvecklas för att en slutlig avveckling av ozonnedbrytande ämnen skall
uppnås.
Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter
Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter hänger nära samman med
varandra. Generella föreskrifter för olika typer av utsläpp kan ibland
användas i stället for eller som komplement till individuella
koncessionsnämndsprövningar av varje enskild industri.
Det fortsatta arbetet med trafikens miljöanpassning bör baseras på en
avvägning mellan behovet av att utveckla transporterna för att möta
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120
2000-talets transportbehov och av behovet och nödvändigheten av att öka Skr. 1994/95:120
transportsystemens miljöanpassning.
En grundläggande uppgift är att förändra systemet så att det klarar de
krav som resenärer och transportköpare ställer på funktionella och
effektiva transporter samtidigt som miljö- och hälsoproblemen kan
bemästras.
Med begreppet ett miljöanpassat transportsystem avses ett sätt att
organisera och genomföra transporter av personer och gods inom de
ramar som människor och natur tål.
Regeringens bedömning är att arbetet med att begränsa trafikens
miljöpåverkan måste drivas vidare på ett kraftfullt sätt. Åtgärder för att
skapa ett miljöanpassat transportsystem behövs dels for att åstadkomma
begränsningar av utsläppen och dels för att åstadkomma ett
transportmönster som är långsiktigt hållbart och förenligt med en god
livsmiljö. Sverige har jämfört med många andra länder inom EU kommit
långt när det gäller miljöåtgärder inom transportsektorn inte minst när det
gäller åtgärder inom vägtrafiken och då särskilt krav på fordon och
bränslen. Sverige har genom besluten om miljöklassning bland de renaste
fordonsbränslena som idag står att få i världen. Ytterligare åtgärder krävs
dock för att förbättra fordon och bränslen. Vidare bör den fysiska
planeringen på lokal och regional nivå inriktas mot att minska
transportbehovet totalt och för att möjliggöra utveckling av transporter
med liten eller ingen miljöbelastning.
Trafikverkens miljörapporter och Naturvårdsverkets Miljö-93 visar
emellertid att det framgent krävs omfettande åtgärder utöver de som
redan genomförts. Verken visar i de senaste miljörapportema från hösten
år 1994 att inte ens de etappmål som preliminärt införts i Sverige kan
nås. Verken pekar främst ut behovet av att ytterligare reducera
kväveoxiderna och inte minst koldioxidutsläppen.
Behovet av att fördjupa och bredda detta arbete har redan inletts bl.a.
genom ett övergripande arbete med temat "miljöanpassat
transportsystem" som sker gemensamt mellan Statens Naturvårdsverk och
de fyra trafikverken samt andra berörda verk och forskningsorgan.
Länsstyrelserna arbetar på regeringens uppdrag med regional
samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem och Boverket med
en nationell vision där bl.a. frågan om miljöanpassade kommunikationer
behandlas.
De grundläggande avvägningar som måste göras med hänsyn till såväl
miljöpolitikens som kommunikationspolitikens mål har uppmärksammats
av förra årets riksmöte.
Den fortsatta miljöanpassningen av det svenska transportsystemet
kräver en bred politisk förankring då arbetet i förlängningen kommer att
innebära förändringar i det svenska samhället.
Regeringen avser inom kort att tillkalla en särskild parlamentarisk
kommitté med uppgiften att ge förslag till en övergripande nationell plan
för Sveriges kommunikationer, som skall baseras på en helhetssyn.
38
Inriktningen blir sådan att planen medverkar till att uppnå ett Skr. 1994/95:120
miljöanpassat transportsystem samtidigt som välfärd och tillväxt främjas.
Regeringens arbete med trafikens miljöanpassning inriktas nu efter tre
huvudlinjer, nämligen: 1 - ett ökat engagemang inom EU, 2 - ett breddat
och fördjupat arbete i Sverige såväl inom den kommande parlamentariska
kommittén som i övrigt samt 3 - ett fortsatt internationellt arbete främst
inom ECE:s och OECD:s ram.
Ett ökat engagemang inom EU
Medlemsskapet i EU ger viktiga ramar för det svenska arbetet med att
minska transporternas miljöpåverkan. Det ger samtidigt Sverige ökade
möjligheter att påverka unionens miljöpolitik på detta område.
Huvudinriktningen för Sveriges arbete med trafik- och miljöfrågor bör
vara att medverka i utvecklingen av de synsätt som måste ligga som
grund för utvecklingen av miljöanpassade transportsystem (t.ex. ett
utvecklat kostnadsansvar) samt dels mer konkret driva frågor som berör
miljökrav på fordon och bränslen. I båda (allen har Sverige erfarenheter
som torde vara intressanta för andra medlemsstater inom EU.
Regeringen avser att söka påskynda takten i EU:s arbete. Fler
fordonskategorier bör omlättas av avgaskrav och framförhållningen när
det gäller kommande krav på fordon och bränslen bör förbättras både vad
gäller personbilar och lastbilar. Beträffande kväveoxider bör Sverige söka
påverka EU att införa utsläppskrav på tunga fordon för tiden efter år
2000, vilket idag helt saknas.
När det gäller koldioxidutsläppen och därmed bränsleförbrukningen i
personbilar bör Sverige verka för att takten i EG-kommissionens arbete
ökar. Sverige kommer därför att verka för att koldioxidkrav införs. I ett
längre perspektiv behövs dessutom bränslen baserade på biologiska
råvaror för att minska nettoutsläppen av koldioxid.
I arbetet med Transeuropean Network och i övrigt beträffande
investeringar i infrastruktur avser regeringen att driva att de både till sin
helhet och sina delar utformas på ett sätt som medverkar till att främja
en långsiktigt hållbar utveckling i Europa i enlighet med EG:s femte
miljöhandlingsprogram och vitboken om transporter. På transportområdet
bör investeringarna bidra till att forma ett miljöanpassat transportsystem.
Det är vidare viktigt att de strukturella effekterna av investeringarna noga
övervägs och att samordning sker med övrig markanvändningsplanering.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av hela system och dess delar.
EU:s arbete med trafikens miljöfrågor behöver samordnas ytterligare
inom EG-kommissionen. Sverige kommer att verka för en ökad
integrering mellan berörda direktorat i kommissionen när det gäller dessa
frågor.
Naturvårdsverket får i uppdrag att utforma ett förslag för minskade
utsläpp från arbetsfordon med syfte att minska emissionerna av buller och
39
avgaser. En viktig utgångspunkt för detta arbete är gällande och Skr. 1994/95:120
kommande EG-direktiv.
Ett breddat och fördjupat arbete i Sverige
Det nationella svenska arbetet med att öka miljöanpassningen av
transportsystemet kommer att intensifieras under mandatperiooden. Redan
under år 1995 kommer ett flertal utredningar att lämna delförslag som
berör trafiksektorns miljöanpassning. Under den kommande
fyraårsperioden avser regeringen att pröva flera åtgärder på
fordonsområdet.
På sikt bör i princip likartade krav gälla för sjö- och luftfartstransporter
som för landbaserade källor vad beträffar buller samt utsläpp till luft och
vatten. Arbetet med sjö- och luftfartens miljöfrågor måste dock i stor
utsträckning lösas inom ramen för det internationella samarbetet inom
IMO (International Maritime organisation), ICAO (International Civil
Aviation organisation) och EU (Europeiska Unionen).
Sjöfartsverket har i sin rapport "Åtgärder-Luftföroreningar" visat på
behovet av att begränsa fritidsbåtssektoms miljöpåverkan. Regeringen
avser att verka för att åtgärder vidtas i syfte att minska fritidsbåtssektoms
utsläpp. Detta kan bl.a. ske genom regler för saluförande av nya
fritidsbåtsmotorer. Miljöklassutredningen, som skall lämna förslag på en
miljöklassindelning av snöskotrar med avseende på buller och avgaser
samt därtill hörande ekonomiska styrmedel, skall även utreda
förutsättningarna för ett motsvarande system för fritidsbåtsmotorer. Detta
redovisas till regeringen senast den 1 oktober år 1995 med delredovisning
den 15 februari år 1995.
Regeringen avser att fortsätta stimulera utvecklingen av alternativa
teknologier för alla slags bilar. Kommunikationsforskningsberedningens
och NUTEK:s arbete med alternativa fordon måste följas upp.
Regeringen bedömer dock att sådana teknologier kommer att få ett
påtagligt genomslag först på lång sikt.
Inom bränsleområdet är det regeringens avsikt att bland annat verka för
att införa en miljöklass 1 för bensin samt överväga åtgärder för att öka
användningen av alkylatbensin. Blyad bensin har fasats ut och oblyad
bensin i miljöklass 3 kommer inte att säljas efter den 1 juli år 1995 enligt
överenskommelse mellan Naturvårdsverket och Svenska
Petroleuminstitutet. Vidare bör även en sänkning av svavelhalten i
bunkerolja eftersträvas.
Ekonomiska styrmedel är ett viktigt instrument då det gäller att
stimulera introduktionen av renare fordon och bränslen. Sverige bör
därför med högsta prioritet arbeta för att utveckla EG:s direktiv vad
beträffar ekonomiska styrmedel. På en nationell nivå kan styrmedlen
utvecklas ytterligare inom ramen för gällande direktiv.
40
Avgifter som belastar de olika transportslagen bör på sikt utformas så Skr. 1994/95:120
att den ur miljösynpunkt bästa tekniken och renaste bränslena gynnas.
Även denna fråga måste dock i stor utsträckning ses i ett internationellt
perspektiv. Frågan om ett internationellt index för sjöfertens säkerhets-
och miljöfrågor diskuteras för närvarande inom IMO med syfte att bl.a.
premiera de fortyg som reducerar sjöfartens negativa miljöpåverkan.
Inom ICAO finns idag accept for en differentiering av flygplatsernas
landningsavgifter så att de minst bullrande planen premieras.
Motsvarande möjlighet med avseende på luftutsläppen diskuteras.
Regeringen föreslog i proposition 1993/94:25 vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, att 2 miljarder kronor anslås redan innevarande budgetår på
tilläggsbudget på ett särskilt anslag inom Kommunikationsdepartementets
verksamhets-område för sysselsättningsskapande åtgärder. De därigenom
föreslagna medlen bör användas till att öka underhålls- och reinveste-
ringsåtgärder på vägar och järnvägar. Däribland innefattas bl.a. åtgärder
för att förbättra miljön, t.ex. åtgärder mot trafikbuller.
Förbättrad markanvändningsplanering på lokal och regional nivå kan
bidra till att minska transportbehovet och möjliggöra utveckling av
alternativ till vägtransporter. Den fysiska planeringen ger möjligheter att
bidra till ett förbättrat transportsystem. Det är angeläget med en
noggrann värdering av projektens miljöpåverkan i ett tidigt skede av
planeringsprocessen.
Koordineringen av planering av och investering i transportinfrastruktur
bör utvecklas. Ett väl utbyggt järnvägsnät och ett väl utvecklat system för
sjöfart som uppfyller högt ställda miljö- och servicekrav bör vara viktiga
inslag i ett framtida miljöanpassat transportsystem. Järnvägsnätet bör
binda ihop folkrika regioner såväl i södra Sverige som i Norrland. En
samhällsekonomisk analys bör utgöra en del av underlaget för beslut om
prioriteringar mellan transportslagen och mellan olika projekt. De olika
trafikverken bör utveckla beskrivningen av projektens miljökonsekvenser
vad gäller projektens bidrag till att uppfylla antagna miljömål.
Sambanden mellan långsiktig investeringsplanering och markanvändning,
bebyggelseutveckling och hushållning med naturresurser bör
klarläggas.
Investeringsplaneringen bör i större utsträckning omfotta frågor som
berör de större tätorterna. Möjligheterna att främja den regionala och
lokala kollektivtrafiken bör beaktas inför nästa planeringsomgång.
En väl utbyggd kollektivtrafik i de stora och medelstora tätorterna är
en förutsättning för ett miljöanpassat transportsystem. Kollektivtrafiken
måste utvecklas i nära samspel med bebyggelseutvecklingen. Det måste
också finnas ändamålsenliga bytespunkter mellan interregional, regional
och lokal trafik samt mellan olika trafikslag. Trafiken i stora och
medelstora tätorter är betydelsefull för trafiksektorns möjligheter att
uppfylla trafik- och miljöpolitiska mål. Offentliga och privata
investeringar kommer att vara viktiga för att främja kollektivtrafik som
alternativ till privatbilen. Gång- och cykeltrafikens villkor bör förbättras.
41
Det föreligger betydande skillnader mellan olika regioner såväl Skr. 1994/95:120
beträffande de miljöproblem som trafiken orsakar som möjliga lösningar.
Länsstyrelsernas arbete med en regional samhällsplanering för ett
miljöanpassat transportsystem väntas ge underlag för att bedöma
förutsättningen för regionalt anpassade lösningar. De fyra trafikverken
bör ges likartade miljöansvar. Regeringen avser att verka stödjande och
pådrivande gentemot trafiksektorn för att nå miljömålen. Miljömålen för
sektorn bör förtydligas. En process för uppföljning av målen och
trafiksektorns åtgärdsprogram bör utvecklas.
Den parlamentariska kommitté regeringen nu tillsätter får en viktig roll
i trafiksystemets miljöanpassning. Många av de ovan nämnda frågorna
kommer att behandlas av kommittéen.
Kommitténs huvuduppgift är att lämna förslag till en övergripande
nationell plan för kommunikationerna i Sverige. Den framtida trafik- och
investeringsplaneringen blir således väsentliga delar i kommitténs arbete.
De direktiv kommittén ges innebär att en rad villkor måste uppfyllas. Ett
av villkoren är att investeringarna i transportsystemet ges en inriktning
mot ett miljöanpassat transportsystem samtidigt som välfärd och tillväxt
främjas. I direktiven till denna kommitté behandlas också bl.a. de
ekonomiska styrmedlen inom transportsektorn.
Kommittén skall också analysera vilka åtgärder som krävs för att på ett
bättre sätt än idag integrera de olika transportslagen och
kommunikationsmedlen till ett system.
Ett fortsatt internationellt arbete
Sverige har allt sedan Rio-konferensen om utveckling och miljö aktivt
arbetat med att bl.a. inom FN:s ram lyfta fram trafikens miljöfrågor.
Resultatet av detta arbete har utmynnat i att EG-kommissionen och den
svenska regeringen till FN:s regionala organ i Europa - ECE våren år
1994 gemensamt lade fram förslag om att år 1996 genomföra i
alleuropeisk konferens om trafik och miljö.
Arbetet pågår för att finna innehåll och form för detta FN-arbete. Ett
20-tal regeringar i Europa är involverade i detta arbete. Arbetet leds av
företrädare för den tyska regeringen med stöd av företrädare från
Frankrike och Ryssland. Inriktningen är att kunna finna bindande
åtaganden för att implementera gällande avgaslagstifning i så många
stater som möjligt i Europa samt att utarbeta en alleuropeisk, politisk
plattform för miljöarbetet inom transportsektorn.
42
6 Styrmedel i miljöpolitiken
Skr. 1994/95:120
Regeringens bedömning: Ett nytt förslag till miljöbalk bör kunna
läggas fram för riksdagen under hösten 1997. Förslaget kommer
bl.a. att innefatta frågor som rör om vattenlagen bör infogas i
balken. Utredningen skall överväga om lagen om skötsel av
jordbruksmark bör infogas i eller på annat sätt samordnas med
balken. Detsamma gäller skogsvårdslagen. Dessutom kommer det
att innehålla överväganden om att stärka miljöorganisationernas
ställning och om hur instansordningen vid prövning av miljöärenden
skall utformas.
Nya ekonomiska styrmedel införs inom miljöpolitiken. Den
utredning som skall undersöka förutsättningarna för en ökad
miljörelatering av skattesystemet (skatteväxlingsutredningen) är
viktig i sammanhanget. Som ett led i finansieringen av EU-med-
lemsskapet aviseras bl.a. höjd koldioxid- och elskatt. Miljöavgifterna
på handelsgödsel har höjts.
Åtgärder bör omfatta en sammanvägning av miljöskydds- och
markanvändningsaspekter. Miljökonsekvensbeskrivningar skall göras
av viktigare förslag från regeringen och myndigheterna.
Miljöövervakning är en förutsättning för såväl det nationella som
internationella miljöarbetet.
Den nationella miljöforskningen bör i framtiden vara bred så till
vida att den bör vara tvärvetenskaplig men också så att den uppmun-
trar och engagerar till samarbete mellan forskargrupper och
institutioner.
Ett grundläggande medel att nå miljömålen är en effektiv lagstiftning.
Lagarna på miljöns område har dock tillkommit vid skilda tidpunkter
med olika synsätt på miljöproblemen. Det finns därför ibland brister i
fråga om samordning och gränsdragning mellan de olika lagarna. En
bättre samordning och integrering av de olika miljölagama kommer att
göra lagstiftningen effektivare och lättare att tillämpa.
Regeringen har nu för avsikt att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk
för riksdagen. Miljöbalksutredningen (tidigare Miljöorganisationsut-
redningen) (M 1993:04) har därför, genom tilläggsdirektiv (dir.
43
1994:134), fått i uppdrag att ytterligare utveckla och komplettera tidigare Skr. 1994/95:120
förslag till miljöbalk genom att lämna förslag till en närmare integrering
av olika delar av miljölagstiftningen. Inriktningen är att utredningen skall
resultera i en proposition om Miljöbalk, som kan träda i kraft under
denna mandatperiod.
Till de frågor som utredningen enligt direktiven bör ägna särskild
uppmärksamhet hör att
- samordna miljö- och hälsoskyddsreglema med varandra i miljöbalken,
- samordna balkens straffbestämmelser med motsvarande bestämmelser
i miljöanknutna lagar utanför balken,
- infoga vattenlagen helt eller delvis,
- införa regler som särskilt rör jord- och skogsbruket,
- föreslå en tydligare ansvarsordning for äldre miljöskador.
Utredningen bör också undersöka möjligheterna att stärka
miljöorganisationernas inflytande. Miljöbalksutredningen bör slutligen
överväga och lämna förslag till instansordningen i mål och ärenden om
skydd för miljön under beaktande av förslag om miljödomstol och andra
alternativ som bl.a. redovisats av Miljöskyddskommittén.
Enligt redan tidigare givna direktiv har Miljöbalksutredningen också i
uppdrag att lämna förslag till sådana organisationsförändringar som
behövs med anledning av förslaget till en miljöbalk. Utredningen bör
lämna förslag rörande ansvarsfördelning mellan olika centrala
myndigheter, rätten att meddela föreskrifter, instansordning för
tillståndsprövning samt formerna för tillsyn. I tilläggsdirektiv (dir.
1994:48) fick utredningen vidare i uppdrag att lämna förslag om
inrättandet av en Miljöombudsman. Utredningen presenterade ett förslag
i augusti i år och frågan om Miljöombudsman kommer att studeras vidare
i samband med att utredningen nu får i uppdrag att se över ideella
miljöorganisationers talerätt.
Avsikten är att Miljöbalksutredningen bör kunna lämna sitt
huvudbetänkande senast till sommaren år 1996. Därefter vidtar arbete i
regeringskansliet med sikte på att åstadkomma en proposition som kan
läggas fram för riksdagen under hösten år 1997.
En politik för en långsiktigt hållbar utveckling i enlighet med Agenda 21
omfattar bl.a. användningen av mark och vatten. Ett integrerat synsätt,
samordnade åtgärder och medborgerlig förankring är centrala begrepp i
detta sammanhang. Beskrivningar av miljökonsekvenserna vid olika
markanvändningsaltemativ är viktiga instrument.
Det krävs en rad samverkande åtgärder i olika skeden av
samhällsbyggnadsprocessen - planering, byggande och drift - för att
målen om en långsiktigt hållbar utveckling skall nås. Beslut att ändra
markanvändningen eller den bebyggda miljön bör samordnas med
44
planeringen för olika verksamheter och sektorer samt med stödet till Skr. 1994/95:120
investeringar och regional utveckling. Förebyggande åtgärder, t.ex.
anpassning av de tekniska försörjningssystemen, bör följas upp av
åtgärder som främjar omställning av konsumtions- och
produktionsmönster etc. Ett integrerat synsätt med samordning av
miljövård och markanvändningsaspekter med ekonomisk utveckling måste
åstadkommas.
Informationsteknologin får allt större betydelse som hjälpmedel för
samordning och framtagande av beslutsunderlag. Ett samlat grepp är
nödvändigt vad gäller bland annat landskapsinformation, samordning av
databaser samt uppbyggnad av och arbete med Geografiska
Informationssystem (GIS).
Huvudansvaret för genomförandet av markanvändningsplaneringen
ligger på kommunerna i samverkan med sektorsmyndigheter och
länsstyrelser. Statsmaktens roll är i sammanhanget att ange mål för
utvecklingen, utforma en lagstiftning som svarar mot dessa mål samt att
främja forskning och metodutveckling inom området.
Åtgärder för en långsiktigt hållbar markanvändningspolitik bör
utvecklas inom bl.a. följande områden.
- Lokaliseringsmönster för boende, arbete, utbildning och fritid som
begränsar behovet av transporter
- Kretsloppsanpassad produktion och teknisk försöijning
- Den ekologiska staden
- Landsbygdsutveckling, de areella näringarna
- Miljöanpassat transportsystem
- Miljöanpassad energiförsörjning
Boverket har till regeringen presenterat en rapport kallad Sverige 2009.
Innehållet i rapporten har en sektorsövergripande ansats med geografisk
dimension som länkar samman miljö- och markanvändningsaspekter i ett
långsiktigt perspektiv. Tillsammans med andra insatser, bl.a.
länsstyrelsernas arbete med regional samhällsplanering för ett
miljöanpassat transportsystem, kan den bilda utgångspunkt för den vidare
utvecklingen av en markanvändningspolitik för en långsiktigt hållbar
utveckling som regeringen avser att bedriva under de närmaste åren.
Arbetet bör koordineras med EU:s arbete, European Spatial Development
Perspective, ESDP, inom Committee on Spatial Development.
Utgångspunkter
Det är angeläget att vid beslutsfettande i ökad utsträckning beakta
konsekvenser av beslut för miljön, människors hälsa och hushållningen
45
med naturresurser. Krav kommer därför att ställas på användning av Skr. 1994/95:120
miljökonsekvensbeskrivningar, MKB. Utvecklingen av en MKB i ett
tidigt skede av beslutsprocessen gör det möjligt att på ett bättre sätt
tillvarata miljöintressena och ger allmänheten större möjlighet att påverka
besluten från miljösynpunkt genom att utgöra underlag for en öppen
demokratisk debatt.
Det är vidare angeläget att öka det internationella samarbetet när det
gäller att bedöma miljöpåverkan, särskilt i ett gränsöverskridande
sammanhang. Användningen av MKB som ett instrument för sådan
bedömning är således inte enbart av betydelse for det land där ett beslut
fettas. Redan genom EES-avtalet åtog sig Sverige att uppfylla rådets
direktiv 85/337/EEG om bedömningen av inverkan på miljön av vissa
offentliga och privata projekt. Sverige har även anslutit sig till den s.k.
Esbo-konventionen om MKB i fråga om gränsöverskridande
miljöstörningar.
MKB i samband med tillståndsprövning av projekt
Den förra regeringens sedermera återkallade proposition (prop.
1994/95:10) med förslag till en miljöbalk omfattade bl.a. förslag till
bestämmelser om MKB. Enligt förslaget skulle det redan av lagtexten
framgå att alternativ till sökt åtgärd skall redovisas i en MKB. Vidare
skulle allmänhetens inflytande vid utformningen av en MKB förstärkas
genom att en MKB skulle föregås av samråd med bl.a. allmänheten.
Regeringen delar i huvudsak dessa bedömningar.
Enligt riksdagens beslut om "En strategi för biologisk mångfald" är
jordbrukets inverkan på landskapet och betydelse för den biologiska
mångfalden stor. I likhet med vad som gäller för skogsbruket, borde
därför finnas samlade bestämmelser om MKB i jordbruket. Närmare
utformning och avgränsning av sådana bestämmelser har tidigare ansetts
behöva övervägas närmare. Regeringen anser att det nu finns anledning
att fullfölja införandet av bestämmelser om MKB för jordbruk. En ny
bestämmelse om MKB har tidigare även införts i fiskelagen.
Bestämmelser om MKB för jordbruk är även motiverade av att Sverige
bör uppfylla det ovan nämnda EG-direktivet. Av samma skäl är det
vidare angeläget att arbetet med att införa bestämmelser om MKB för
järnvägar nu slutförs inom ramen för den föreslagna lagen om
jämvägsplanering. Kommissionen har lämnat ett förslag till ändringar av
direktivet i syfte bl.a. att precisera kriterierna för vilka projekt som skall
omfettas och att utvidga antalet projekt. Sverige kommer att ta en aktiv
del i arbetet med ändringsdirektivet.
MKB i samband med strategiskt viktiga beslut m.m.
I Agenda 21 framhölls bl.a. att det kan bli nödvändigt med en justering
eller till och med en grundläggande förändring av beslutfettandet om
miljö och utveckling skall kunna sättas i centrum för det ekonomiska och Skr. 1994/95:120
politiska beslutsfattandet och en fullständig integrering av dessa frågor
skall kunna uppnås i praktiken. Det övergripande målet är att förbättra
eller omstrukturera beslutprocessen så att sociala, ekonomiska och
miljöpolitiska frågor beaktas och integreras och en bredare delaktighet
från allmänhetens sida säkerställs. Enligt riksdagens beslut om
genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling -
UNCED (prop. 1993/94:111) är det bl.a. mot denna bakgrund angeläget
att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt kommer in i ett tidigt
skede av den politiska processen. Sådana beskrivningar bör göras när det
gäller program, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer.
Beskrivningar av miljökonsekvenserna bör som allmän regel innefattas
i propositioner och andra förslag till övergripande beslut av strategisk
karaktär. Myndigheterna bör även beakta konsekvenserna för miljön
innan de utfärdar regler i form av föreskrifter eller allmänna råd.
Instruktioner, författningar m.m. bör ses över för att bedöma behovet av
miljöanpassning.
Inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv för strategiska
miljökonsekvensbeskrivningar (SEA). Ett utvecklande av nationella regler
om strategiska MKB ökar Sveriges möjlighet att påverka utformningen
av direktivet.
MKB i den fysiska planeringen
Bestämmelser om MKB i planarbete finns bl.a. vad avser detaljplaner,
arbetsplaner, väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar.
Utveckling av strategiska MKB pågår inom Banverkets och Vägverkets
verksamhetsområden. Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har
behandlat frågan om hur krav på MKB kan införas för detaljplan samt
hur kommunala intentioner i kommunala översiktsplaner bör följas av
konsekvensanalyser. Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att
utvecklingen på detta område drivs vidare aktivt.
För att bl.a. skapa en korrekt prissättning på miljöförstöringen och på
uttaget av naturresurser är det viktigt att öka användningen av
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. En ökad användning av
miljöskatter och avgifter kan öka lönsamheten för investeringar i
miljöskyddande och resursbesparande teknik, vilket ofta i sin tur leder till
teknisk utveckling.
Ett annat mål med ekonomiska styrmedel är att intemalisera de externa
miljökostnader som uppstår under en produkts hela livscykel, från källa,
via produktion, distribution, användning och slutligt omhändertagande,
så att inte mer miljövänliga produkter får en konkurrensmässig nackdel
47
jämfört med miljömässigt sämre produkter. Därmed kan man uppnå det Skr. 1994/95:120
internationellt vedertagna målet om att förorenaren bör betala för de
miljökostnader som den orsakar och på ett effektivt sätt styra över till
mindre miljöbelastande verksamheter.
Det är också viktigt att betona samspelet mellan olika styrmedel.
Exempelvis kan miljömärkning, i kombination med
konsumentupplysning, ekonomiska styrmedel och individuell prövning av
industriutsläpp bidra till snabba förbättringar. Den snabba introduktionen
av klorfritt papper är ett exempel där flera av olika faktorer samverkade.
Regeringen har aviserat att koldioxidskatten för industrin, skatten på
äldre vattenkraft, skatt på kämkraftsel och på viss dieselolja skall höjas
för att finansiera vårt medlemsskap i EU.
Regeringen har också beslutat att utreda en ny skatt på naturgrus. Dess
syfte är att stimulera en ökad övergång från uttag av naturgrus till
användning av krossat grus. Sammantaget beräknas de föreslagna och de
aviserade höjda energi- och miljöskatterna förstärka de offentliga
finanserna med 1,4 miljarder kronor.
Regeringen kommer att fullfölja tillsättandet av den utredning om så
kallad skatteväxling som den förra regeringen inledde. Utredningen bör
analysera förutsättningarna för och belysa problemen med ytterligare
miljöanpassning av skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja
intäkterna från miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter,
t.ex skatter på arbete, för att på så sätt eventuellt förbättra
förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning.
Inom transportsektorn skall de ekonomiska styrmedlen utvecklas
ytterligare för att tillsammans med andra åtgärder bidra till
förverkligandet av ett hållbart transportsystem.
Beskattning inom energisektorn är ett riktigt instrument i miljöpolitiken
som bör utvecklas ytterligare. Naturvårdsverket har utrett möjligheterna
att använda s.k. utsläppsrätter. Utredningen pekade på behovet av
ytterligare belysning av ett antal frågor. Regeringen avser att
utvecklingsarbetet inom detta område bör fortsätta, givetvis med
beaktande av de ökade internationella erfarenheterna, främst i USA.
Monetära miljöräJcenskaper
För att få en bättre makroekonomisk belysning av kopplingarna mellan
ekonomi och miljö utformades tre uppdrag på förslag av
Miljöräkenskapsutredningen (SOU 1991:37).
Naturvårdsverket fick i uppdrag att ta fram ett system för s.k.
miljöindex, som bör ge en samlad bild av tillståndet i några svenska
ekosystem. Uppdraget är nu avrapporterat.
Statistiska Centralbyrån arbetar med att ta fram fysiska
miljöräkenskaper, som skall beskriva flödet av olika miljöförstörande
substanser i ekonomin. Slutligen fick Konjunkturinstitutet i uppdrag att
utarbeta monetära miljöräkenskaper, som bör visa miljöförstöringens
48
kostnader. Kl och SCB kommer före årets slut att lämna en gemensam Skr. 1994/95:120
delrapport där resultaten av deras arbete redovisas.
Miljöövervakning är en av hörnstenarna i såväl det nationella som
internationella miljöarbete vad gäller att beskriva tillståndet i miljön,
bedöma hotbilder, analysera utsläppskällors påverkan på miljön etc.
Miljöövervakningen i Sverige har under de senaste åren befunnit sig i
ett intensivt och dynamiskt skede. År 1991 beslutade riksdagen om ett
nytt samordnat program för nationell och regional miljöövervakning i
Sverige som naturvårdsverket ålades att bygga upp.
Uppbyggnaden av programmet har inneburit att stationsnätet har kunnat
förtätas och att fler miljöhot har kunnat följas upp. Med hittills avsatta
medel har ca 70 procent av det nationella miljöövervakningsprogrammet
införts. Programmet har även inneburit att arbetet med en regional
miljöövervakning har kunnat påböljats. En grundbild över tillståndet i
den regionala miljön har arbetats fram där de miljöhot som är
framträdande i den enskilda regionen börjat identifieras. Pilotprojekt har
satts igång bl.a. för att fastställa stationstäthet och ändamålsenlig
metodik.
Utbyggnaden av den regionala miljöövervakningen kommer att ske i
den takt som tillgängligheten av erforderliga medel tillåter. Den
nationella miljöövervakningen har varit en förutsättning för det bredare
internationella arbetet och bör så förbli även i framtiden. Sverige har
idag åtaganden gentemot flera internationella konventioner och
organisationer att rapportera om såväl inhemsk som gänsöverskridande
miljöpåverkan. Hit hör bland annat samarbetet inom EU:s miljöbyrå,
EEA, som i framtiden kommer att få en alltmer framträdande roll. Inom
EEA kommer användningen av satellitdata för miljöövervakning att vara
ett viktigt instrument vilket bör gynna det fortsatta arbetet med
miljödatacentret i Kiruna.
Den tvärvetenskapliga miljöforskningen är en förutsättning för att
upptäcka, kartlägga och åtgärda miljöproblemen. Forskningsarbetet bidrar
till att nya miljöhot upptäcks tidigt. Detta möjliggör att problem kan
åtgärdas tidigt och därmed med oftast mindre kostsamma åtgärder. I dag
står de globala och gränsöverskridande miljöhoten i fokus och därmed
ökar vikten av samarbete och forskning inom de olika internationella
konventionerna och organisationerna. Svensk miljöforskning har nått
långt, vilket innebär att vi har mycket att bidra med kunskapsmässigt och
49
erfarenhetsmässigt i det fortsatta forskningssamarbetet inom EU. Skr. 1994/95:120
Forskning kring renare och effektivare industriella processer och
tillämpningar, kretsloppsanpassad forskning samt forskning om fömybara
naturresurser och om olika styrmedel bör ha fortsatt hög prioritet. Därför
bör den nationella miljöforskningen även i framtiden vara bred sä till
vida att den skär över många discipliner men också att den uppmuntrar
och engagerar samarbete mellan forskargrupper och institutioner. Här har
de nybildade forskningsstiftelserna och då främst Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning (MISTRA) en viktig roll att spela genom att
stödja såväl nationell som internationell samverkan inom
miljöforskningen. Samarbete mellan olika FoU-finansiärer är angeläget.
Naturvårdsverket har en övergripande och samordnande roll.
Utbildning
Det finns i dag ett stort engagemang bland barn och ungdomar för
miljöfrågor. Detta intresse bör uppmuntras, vidgas och fördjupas. Skolan
kan forma och påverka barn och ungdomars livshållning och inställning
till naturen och miljön såväl lokalt som globalt. I arbetet med
kommunernas lokala Agenda 21-planerna t.ex. utgör skolan en viktig
komponent. Stimulerande är också kontakt och samarbete med skolor i
andra länder. Så sker t.ex. inom nätverken Baltic Sea Project School, ett
arbete i Agenda 21-anda, och Miljöundervisningen i Norden som berör
intressekonflikter i bruket av naturresurser. Arbete med sådana projekt
bör fortsätta och vidareutvecklas.
Både i de nya läroplanerna för grundskolan, gymnasieskolan och
motsvarande skolformer (prop. 1992/93:220, 1993/94:UbUl, rskr.
1993/94:82 resp. prop. 1992/93:250, 1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93)
samt i propositionen Med sikte på en hållbar utveckling (prop.
1993/94:111, 1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256) poängteras att
miljöfrågorna bör ges stor uppmärksamhet i undervisningen. Detta gäller
för alla nivåer; grundskola, gymnasieskola, komvux samt universitet och
högskola.
50
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 december 1994 Skr. 1994/95:120
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Hellström, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg,
Heckscher, Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:120 Miljön - Vårt gemensamma
ansvar.
51
gotab 47466, Stockholm 1994
Skr. 1994/95:120
Innehållsförteckning
|
II |
Redovisning av tillståndet i miljön |
2 |
12 Anspråk mot särskilt värdefulla | |
|
Inledning |
2 |
områden |
34 | |
|
13 Brutna kretslopp, avfall och | ||||
|
1 |
Klimatpåverkande gaser |
3 |
miljöfarliga restprodukter |
37 |
|
2 |
Uttunning av ozonskiktet |
5 |
Lokal Agenda 21 i Sverige |
37 |
|
3 |
Försurning av mark och vatten |
8 |
Kommunal avfallshantering |
37 |
|
4 |
Fotokemiska oxidanter/marknära |
Förorenade områden |
39 | |
|
ozon |
12 |
Nickel-kadmiumbatterier |
40 | |
|
5 |
Tätorternas luftföroreningar och |
Miljöfarligt avfall |
40 | |
|
buller |
14 |
Handel med farligt avfall |
40 | |
|
Luftföroreningar i tätorter |
14 |
Återvinning och | ||
|
Vägtrafikens utsläpp |
14 |
producentansvar |
41 | |
|
Buller |
15 |
14 Kemikalier |
43 | |
|
6 |
Övergödning |
16 |
Bekämpningsmedel |
44 |
|
7 |
Påverkan genom metaller |
18 |
15 Kärnsäkerhet och strålskydd |
46 |
|
8 |
Påverkan av organiska miljögifter |
21 |
Säkerhets- och strålskyddsläget | |
|
9 |
Introduktion och spridning |
vid de svenska kärnkraftverken | ||
|
av främmande organismer |
23 |
1993-94 |
46 | |
|
10 |
Nyttjande av mark och vatten som |
Strålning och radionuklider | ||
|
produktions- och försörjningsresurs |
25 |
i miljön |
48 | |
|
Skogsbruk |
25 |
Radon i bostäder |
50 | |
|
Jordbruk |
26 |
Ultraviolett strålning |
50 | |
|
Nyttjande av vatten |
28 |
16 Ekonomiska styrmedel |
52 | |
|
Grus och torv |
28 |
Exemplet NOx-avgiften |
54 | |
|
11 |
Exploatering av mark och vatten |
30 |
17 Kostnader för miljövård |
55 |
|
Tätorternas struktur |
30 |
Statens kostnader |
55 | |
|
Transporter |
31 |
Kommunernas kostnader |
56 | |
|
Mark för friluftsliv |
33 |
Industrins kostnader |
56 |
Skr. 1994/95:120
I denna rapport redovisas miljösituationen i Sverige, med koppling till de
tillstånd och aktiviteter som påverkar miljön samt till de miljömål som be-
slutats av riksdagen.
Miljöpolitiken syftar till att
• skydda människors hälsa
• bevara den biologiska mångfalden
• hushålla med uttaget av naturresurser så att de kan
utnyttjas långsiktigt
• skydda natur- och kulturlandskap
(Prop. 1990/91:90. s. 11, bet. 1990/91 JoU 30, rskr. 1990/91:338)
I förhållande till förra årets redovisning är data uppdaterade och vissa nya
områden har kommit till. Underlaget har tagits fram av Statens naturvårds-
verk i samarbete med Boverket, Kemikalieinspektionen, Statens strål-
skyddsinstitut och Statistiska centralbyrån.
Skr. 1994/95:120
Atmosfärens koncentration av växthusga-
ser stabiliseras till en nivå som förhindrar
farlig antropogen störning i klimatsyste-
met.
(Klimatkonventionen, artikel 2)
En nationell strategi bör vara att koldiox-
idutsläppen från fossila bränslen stabilise-
ras i enlighet med klimatkonventionen till
1990 års nivå år 2000.
(Prop. 1992/93:179, bil. l,s. 33, JoU 19 rskr. 361)
Metanutsläppen från avfallsupplag bör
minska med 30 procent till år 2000.
(Prop. 1992/93:179, bil. 1, s. 36, JoU 19, rskr.
361)
Klimatpåverkande gaser är ett globalt miljö-
problem. Utsläppen ger samma effekter oav-
sett var på jordklotet de sker. Under det se-
naste århundradet har den globala medeltem-
peraturen stigit med 0,5°C.
Stegringen är av den storleksordning som
kan förväntas på grund av den ökande växt-
huseffekten. Den kan dock ännu inte med sä-
kerhet skiljas från den naturliga klimatvaria-
tionen under de senaste århundradena, som
uppgår till 0,5-l,0°C.
Koldioxid är den viktigaste växthusgasen.
Den står för 80 procent av Sveriges bidrag till
förhöjningen av växthuseffekten. Övriga växt-
husgaser är metan (står för 14 procent), dikvä-
veoxid (4 procent) och gasformiga fluorföre-
ningar (2 procent).
Under 1980-talet har de svenska utsläppen
av koldioxid minskat med omkring 25 pro-
cent. Trenden har fortsatt under 1990-talets
första år. Från mitten av 1990-talet beräknas
utsläppen emellertid börja öka igen, för att
Figur 1 Temperaturförändringar i världen 1858-1994, °C.
Medeltemperaturen i världen stiger, men ligger fortfarande inom ramen för de
normala variationerna. Källa: Hadley Centre, U. K.
Skr. 1994/95:120
Figur 2 Svenska utsläpp av koldioxid (CO2) till
luft från olika utsläppskällor (1980-1993), miljo-
ner ton.
Figur 3 Utsläpp av koldioxid (CO2) ton per capita
från förbränning och industriprocesser i valda
länder 1991.
Utsläppen av koldioxid i Sverige har minskat med 25
procent under 1980-talet.
Källa: SCB, Na 18 SM 9405.
omkring år 2000 åter vara i samma storleks-
ordning som år 1990.
Målet öm en stabilisering på 1990 års nivå
kommer därför inte att nås utan ytterligare åt-
gärder.
CO? ton/capita
0 5 10 15 20
USA
Saudiarabien
F.d. Sovjet
Danmark
Tyskland
Storbritannien
Japan
Polen
Frankrike
Sverige
Sydkorea
Mexico
Turkiet
Kina
Thailand
Brasilien
Indonesien
Nigeria
Indien
Guatemala
Viet Nam
Ghana
Bangladesh
Tanzania
Sverige har förhållandevis låga utsläpp av koldioxid
per capita jämfört med många industriländer, men
betydligt högre än flertalet u-länder.
Källa: World resources 1994-95 (Oxf. Univ. Pr. 1994)
Skr. 1994/95:120
Uttunningen av ozonskiktet hejdas sä att
människors hälsa och de ekologiska syste-
men inte skadas.
(Prop. 1990/91:90, s. 19, JoU 30, rskr. 338)
Den svenska användningen av CFC skall i
huvudsak vara helt avvecklad till utgången
av 1994.
(Prop. 1987/88:85, s. 173,188, JoU 23, rskr. 373)
Användningen av CFC som arbetsme-
dium i nya installationer av kyl-, värme-
och klimatanläggningar kan och bör ha
upphört senast vid årsskiftet 1994/95.
(Prop. 1987/88:85, s. 194, JoU 23, rskr. 373)
Både i Sverige och internationellt bedrivs ett
intensivt arbete med att hitta alternativ till klo-
rerade och bromerade organiska föreningar
som skadar ozonskiktet.
CFC (klorfluorkarboner) är den grupp av
ämnen som skadar ozonskiktet mest, eftersom
dessa ämnen förekommer i de största mäng-
derna.
1993 hade förbrukningen av CFC minskat
med 80 procent jämfört med 1986. Motsva-
rande siffra för de bromhaltiga halonerna är
95 procent. Förbrukningen av HCFC, så kalla-
de mjuka freoner. ökade under början av 1990-
talet, men var 1993 åter nere på 1989 års nivå.
Den minskade användningen av CFC och
haloner har nu börjat ge resultat. CFC-halter-
na i atmosfären ökar visserligen fortfarande,
men inte lika snabbt. Detsamma gäller halon-
halterna. Då kostnaderna för att åstadkomma
minskningar av utsläppen varierar mellan oli-
Figur 4 Förbrukningen av CFC i Sverige
1986-93.
Den svenska förbrukningen av CFC sjunker stadigt.
Målet är att användningen ska vara i stort sett av-
vecklad till utgången av 1994. Källa: Kemi.
Figur 5 Användning av CFC 1993.
Kyla -värme
66%
Processråvara Övrig råvara
3% 2% Övrig plast
17%
Avfettning -
rengöring 1%
Kemtvätt
11%
/ Sverige användes totalt 1 066 ton CFC 1993. De
största användningsområdena var i kylanläggningar
och vid skumplasttillverkning. Källa Kemi.
Skr. 1994/95:120
All användning av CFC i kemtvättar kan
och bör ha upphört senast vid årsskiftet
1994/95.
(Prop. 1987/88:85, s. 192. JoU 23, rskr. 373)
Kommunerna skall ombesörja att CFC-
innehållet i kasserade kyl- och frysskåp
omhändertas på ett miljöriktigt sätt (på ett
sådant sätt att CFC återvinns) senast från
den 1 januari 1995.
(Prop. 1990/91:90, s. 268, JoU 30, rskr. 338)
Från den 1 januari 1996 skall Sverige strä-
va efter att HCFC inte används där miljö-
vänligare alternativ finns och att använd-
ningen begränsas till de områden där
HCFC ersätter de kontrollerade ämnena
CFC, halon, koltetraklorid, 1,1,1-triklor-
etan och HBFC. HCFC förbrukningen får
från och med 1996 uppgå till högst den kal-
kylerade nivån för 1989. Till år 2004 skall
förbrukningen ha reducerats med 35 pro-
cent och till år 2010 med 65 procent, för att
år 2015 vara nere i 10 procent av 1989 års
kalkylerade förbrukning. Den slutliga ut-
fasningen skall i princip vara genomförd
till år 2020, då endast 0,5 procent av tidi-
gare förbrukning tillåts. All förbrukning
skall ha upphört till år 2030.
(Prop. 1992/93:179, s. 52, JoU 19, rskr. 316)
ka länder finns en diskussion i många länder
om möjligheter till s.k. gemensamt genomfö-
rande (joint implementation).
Om de nuvarande internationella avtalen
om avvecklingen av användningen av ozon-
nedbrytande ämnen följs kommer halten av
klor i de övre atmosfärslagren att nå sitt maxi-
mum runt år 2000.
Då blir också ozonskiktet som tunnast. Be-
räkningar visar att förtunningen i genomsnitt
kommer att ligga runt fem procent per år. Un-
der vårmånaderna stiger denna siffra till tio
procent.
Det kommer att ta lång tid innan ozonskik-
tet har återhämtat sig helt. Eftersom de ozon-
nedbrytande ämnena är mycket långlivade
räknar forskarna med att detta inte kommer
att inträffa förrän under andra halvan av 2000-
talet.
Uttunningen av ozonskiktet leder till ökad
infallande UV-strålning. Mer om detta i avsnitt
15.
Användningen av halon som brandsläck-
ningsmedel i befintliga anläggningar skall
ha upphört senast den 1 januari 1998.
(Prop. 1990/91:90, s. 270, JoU 30, rskr. 338)
Skr. 1994/95:120
Figur 6 Ozonskiktets avvikelse i procent av normal tjocklek över
Norrköping, 1982-1994, mätperiod 1 april-31 mars.
Efter de stora uttunningarna under vintrarna 1992 och 1993 varierar
ozonskiktet över Sverige nu inom det normala intervallet.
Källa: Weine Josefsson, SMHI
Skr. 1994/95:120
Nedfallet av svavel- och kväveoxider be-
gränsas till nivåer som inte skadar naturen
eller människors hälsa.
(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)
De svenska svavelutsläppen skall minska
med 80 procent mellan åren 1980 och
2000.
(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)
Kväveoxidutsläppen skall minska med 30
procent till år 1995 räknat från 1980 års
nivå.
(Prop. 1990/91:90, s. 25. JoU 30, rskr. 338)
Ammoniakutsläppen bör minska med 25
procent mellan åren 1980 och 1995.
(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)
Luftutsläpp av svaveldioxider, kväveoxider
och ammoniak är de grundläggande orsakerna
till försurningen i Europa. I Sverige är nedfal-
let av svavel för närvarande klart viktigast,
medan kväveoxidernas betydelse tenderar att
öka.
Mellan åren 1980 och 1992 minskade utsläp-
pen av svaveldioxid i Sverige med 80 procent.
Sverige har därmed uppfyllt sina nationella
mål och internationella åtaganden till år 2000.
Nedgången i Sverige betyder emellertid
inte att svavelproblemet är löst. Belastningen
från utlandet har inte minskat i samma omfatt-
ning. Den kritiska belastningen, som enligt de-
finitionen är den kvantitativa uppskattningen
av en föroreningspåverkan vid vilken skadliga
effekter på miljön kan konstateras, överskrids i
nästan hela Sverige. Allvarligast är läget i syd-
västra Götaland. Där överskrids den kritiska
belastningen mer än fem gånger.
För att understiga den kritiska belastningen
i Sverige måste utsläppen av svavel i Europa
minska med 70 procent jämfört med 1990.
I Sverige är var femte sjö och vattendrag
skadat av försurningen. För att motverka för-
surningen pågår en omfattande, kalkning av
dessa. Kalkningen har medfört att effekterna
på ytvattnet minskat betydligt.
Under budgetåret 1992/93 kalkades fler än
6 100 sjöar. För 88 procent (91 procent av sjö-
ytan) lyckades kalkningen, dvs surhetsgraden
understeg inte pH 6. Detta kan jämföras med
Naturvårdsverkets mål att 90 procent av kalk-
ningarna ska lyckas. Kalkningsverksamheten
utvärderas för närvarande. En omfattande för-
söksverksamhet med kalkning av skogsmark
för att motverka försurningen pågår och är un-
der utvärdering.
Skr. 1994/95:120
Figur 7 Utsläpp av svaveldioxid, (SO2), från
olika utsläppskällor 1980-1993, tusen ton/år.
Figur 8 Utsläpp av kväveoxider, (NOX), från oli-
ka utsläppskällor 1980-1993, tusen ton/år.
Målet att minska de svenska svavelutsläppen med
80 procent mellan år 1980 och 2000 nåddes redan
1992. Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rap-
port 4381.
Målet att minska utsläppen av kväveoxider med 30
procent mellan 1980 och 1995 kommer inte att nås.
Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rapport
4381.
Figur 9 Överskridande av kritisk svavelbelastning i Europa 1990.
2 000 - 5 000
500 - 2 000
100-500
Ingen överskridning
Svavel mg/m2 och år
>5 000
< 100
/ stora delar av Europa överskrider det sura nedfallet den kritiska belastningen.
Källa: DNMI, EMEP/MSC-W.
Skr. 1994/95:120
Figur 10 Utsläpp av svaveldioxid i Europa.
1 000 ton SOj/EMEP ruta och år
|
■i |
>200 |
|
1 1 |
100-200 |
|
□ |
20-100 |
|
□ |
5-20 |
|
□ |
<5 |
|
o |
Inga data |
För att understiga den kritiska belastningen för svavelnedfall i Sverige måste utsläp-
pen i Europa minska med 70 procent, jämfört med 1990.
Källa:DNMI, EMEP/MSC-W.
10
Skr. 1994/95:120
Figur 11 Svenska svavelutsläpp till andra länder samt nedfall på Sverige
från andra länder 1993, tusen ton/år.
Från Sverige
Till Sverige
Tusen ton/år
Tusen ton/år
Källa EMEP/MSC-W REport 1/94.
Figur 12: Svenska kväveutsläpp till andra länder samt nedfall på Sverige från
andra länder 1993, tusen ton/år.
Till Sverige
Tusen ton/år
Från Sverige
20
10
0
30
50 40
Tusen ton/år
Källa EMEP/MSC-WREport 1/94.
11
Skr. 1994/95:120
Utsläppen av flyktiga organiska ämnen
bör minska med 50 procent till år 2000
räknat från 1988 års nivå.
(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)
Utsläppen av kväveoxider bör minska
med 30 procent mellan åren 1980 och
2000.
(Prop. 1984/85:127, s. 6, JoU 28, rskr. 275, prop.
1990/91:90, s. 25, Jou 30, rskr. 338)
Halterna av fotokemiska oxidanter, främst
ozon, är periodvis över vad hälsa och miljö
tål. I Svealand är medelvärdet av ozonhalten
under vegetationssäsongen 50-70 procent för
högt.
Vi utsätts idag för skadliga ozonhalter un-
der tio gånger så lång tid som kan anses vara
acceptabelt.
Utsläppen i både Sverige och övriga Europa
av ozonbildande föreningar som flyktiga orga-
niska ämnen och kväveoxider, måste minska
kraftigt för att nivåerna ska bli oskadliga. De
svenska utsläppen av flyktiga organiska ämnen
minskar. Med nuvarande åtgärder kommer de
nästan att ha halverats till år 2000. Däremot är
åtgärderna mot utsläppen av kväveoxider otill-
räckliga för att minska utsläppen så mycket att
det mål som riksdagen antagit uppnås.
Figur 13 Antal timmar per dygn med ozonhalter över 120 respektive 150 pg/m3
vid Rörvik juni-augusti 1994.
Sommaren 1994 uppmättes ovanligt höga halter av marknära ozon. För höga halter
skadar växtligheten. Den kritiska nivån för människor är 120 mikrogram per kubik-
meter under högst tolv timmar varje år och nivån 150 mikrogram bör inte överskri-
das alls. Under juli månad överskreds båda gränserna.
Källa: IVL, Miljöövervakningsprogrammet.
12
Figur 14 Utsläpp av flyktiga organiska ämnen
(VOC) till luft i Sverige 1000 ton/år.
De svenska utsläppen av flyktiga organiska ämnen
kommer nästan att halveras till år 2000 med nuva-
rande åtgärdsprogram.
Källa: SCB, Na 18 SM 9402 samt SNV Rapport
4312
Skr. 1994/95:120
13
Skr. 1994/95:120
Luftkvaliteten skall förbättras så att de
återstående riskerna för människors hälsa
till följd av utsläpp av luftföroreningar
från trafik, industri och energianläggning-
ar undanröjs.
(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30, rskr. 338)
Den värdefulla kulturmiljön i städerna
skall bevaras.
(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30, rskr. 338)
Buller i tätorter bör minska så att det kom-
mer att ligga under Naturvårdsverkets
riktlinjer.
(Prop. 1990/91:90, s. 31. JoU 30, rskr. 338)
Vid år 2 000 skall halterna av koloxid, kvä-
veoxider, svaveldioxid, sot och partiklar
underskrida de riktvärden som utarbetats
av Naturvårdsverket.
(Prop. 1990/91:90. s. 31, JoU 30, rskr. 338)
Utsläppen av cancerframkallande ämnen i
tätorterna skall halveras till år 2005.
(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30. rskr. 338)
Luften har blivit bättre i svenska tätorter, trots
att trafiken ökat. Utsläppen av sot och svavel-
dioxid har minskat. Halterna av kväveoxider
ligger fortfarande över Naturvårdsverkets rikt-
värden på många håll.
Förbättringen beror främst på att både in-
dustri och kommunala värmeverk minskat sin
användning av fossila bränslen eller har gått
över till lågsvavliga sådana. Även stoftrening-
en har förbättrats. Utbyggnaden av fjärrvär-
menäten är en annan orsak. Hetvattenproduk-
tionen sker idag oftast i anläggningar med bra
reningsutrustning.
Trafiken står för 70-80 procent av de totala ut-
släppen av kväveoxider och många andra äm-
nen (ej svavel) i tätorter. För höga halter av
kväveoxider är ett hälsoproblem vid starkt tra-
Figur 15 Miljöindex för luftkvalitet i tätorter
sammanvägt 1986/87-1993/94.
Index
Ett miljöindex för luftkvaliteten vintertid i tätorter i
Sverige har beräknats genom sammanvägning av
befolkningstal och halter av svaveldioxid, sot och
kväveoxid. Index för 1990 har satts till 100.
Källa: SCB. Na 24 SM 9401.
14
Skr. 1994/95:120
fikerade gator (mer än 20 000 fordon per
dygn).
På sikt minskar utsläppen tack vare att allt
fler bilar har katalysatorer. Takten i och effek-
ten av detta är beroende av hur trafiken ut-
vecklas. År 1990 var dock omkring 300 000
människor utsatta för halter över gränsvärdet
för kväveoxider. Huvuddelen av dessa bor i
Stockholm och Göteborg.
När det gäller kolväten, såsom flyktiga or-
ganiska ämnen och polyaromatiska kolväten,
är mätunderlaget så bristfälligt att man inte
kan dra några säkra slutsatser om trender.
Dessa typer av föreningar är skadliga för häl-
san. Uppskattningar med hjälp av modeller ty-
der på att de orsakar cirka 225 fall av cancer
varje år.
Utsläppen av luftföroreningar från trafiken
har under senare år förändrats på följande sätt:
Trafikbuller är ett landsomfattande problem
som berör mer än två miljoner människor. De
flesta av dessa, ca 70 procent, bor i tätorter. Till
skillnad från hälsoeffekter vid luftföroreningar
är inte bullerstörningar lika hårt knutna till
storstadsområdena. Bara 15-20 procent av de
som utsätts för buller över 55 dB bor i de tre
storstadsområdena.
Antalet bullerstörda har halverats sedan
1960-talet. Detta beror främst på att trafiken
avletts från bostads- och centrumområden.
Gränsen för vad som anses störande har
satts vid 55 decibel vid bostadshusets yttervägg
och 45 decibel inomhus.
|
Kväveoxider |
+ 2% |
1980-92 |
|
Kolväten |
-20% |
1988-92 |
|
Partiklar |
- 50% |
1975-87 |
|
Koloxid |
-3% |
1980-88 |
|
Svaveldioxid |
-70% |
1980-92 |
De krav på bland annat miljöklassade bilar
som införts nu kan få fullt genomslag omkring
år 2010. Om omsättningen av miljöklassade bi-
lar blir maximal beräknas utsläppen från trafi-
ken ändras enligt följande:
Figur 16 Antal bullerexponerade personer i
Sverige i tusental, (>55dBA ekv. nivå).
□ Storstäder □ Storstadsförorter □ Landsbygd
|
Kväveoxider |
-60% |
1980-2010 |
|
Kolväten |
-90% |
1988-2010 |
|
Partiklar |
-50% |
1980-2010 |
|
Koloxid |
-70% |
1980-2010 |
|
Svaveldioxid |
±0% |
1980-2010 |
Var fjärde svensk störs av buller. Men bara 15-20
procent av de som utsätts för nivåer över 55 dB bor i
storstäder. Källa: SNV Rapport 4036.
Ovanstående siffror är beräknade utifrån
svenska förhållanden. Ett EU-medlemskap får
konsekvensen att miljöklass 1 för personbilar
inte längre ges rabatt på försäljningsskatten.
15
Skr. 1994/95:120
Naturligt förekommande arter i havs- och
vattenområden skall kunna bevaras i livs-
kraftiga, balanserade populationer.
(Prop. 1990/91:90, s. 41. JoU 30, rskr. 338)
Föroreningar skall inte begränsa använd-
ningen av vatten från sjöar och vattendrag
samt grundvatten som vattentäkt.
(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)
De vattenburna utsläppen av kväve från
mänskliga verksamheter skall halveras
mellan 1985 och 1995.
(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)
Ammoniakutsläppen bör minska med 25
procent mellan 1980 och 1995.
(Prop. 1990/91:90. s. 41, JoU 30, rskr. 338)
Övergödningen är det miljöproblem som på-
verkat störst arealer i Sverige. Från den norska
kusten i väst till Ålands hav i ost är havet bitvis
kraftigt övergött. Dessutom är var sjätte sjö
alltför näringsrik. Särskilt allvarligt är läget
omkring stora tätorts- och jordbruksområden.
Även marker, påverkas. 1 många skogar,
ängar och hagmarker har floran förändrats ge-
nom att kväveälskande växter brett ut sig.
I sjöar och hav leder övergödningen, förut-
om algblomningar och förändringar i artsam-
mansättningen, till igenväxning och sämre
badvatten.
När de stora mängderna alger och annan
biomassa ska brytas ned krävs tillgång till
mycket syre. Vidsträckta områden av Öster-
sjöns och Kattegatts djupbottnar lider nu av
syrebrist eller är till och med helt svrefria. På
dessa slås bottenfaunan ut. Torsken, vars ägg
utvecklas ovan djuphålorna, får svårt att fort-
planta sig. Även i kraftigt övergödda sjöar är
syrebrist ett problem.
Det syrgasrika saltvatteninbrottet i Öster-
sjön 1993, som var det första på 16 år, har för-
bättrat situationen. Syrehalterna i Gotlands-
djupet var våren 1994 de högsta på 30 år. Men
det är för närvarande oklart om förbättringen
är tillräcklig. Saltvatteninbrott har förekommit
även under 1994 men effekterna av dessa är
ännu ej klarlagda.
Övergödningen av haven beror både av till-
försel av fosfor och kväve. För flertalet växtar-
ter är det, till skillnad från i insjöarna, kväve
som styr tillväxten. Under den senaste tjugo-
årsperioden har halterna av fosfor och kväve i
haven i stort sett fördubblats. De största ut-
släppskällorna till vatten är jordbruk och av-
loppsvatten.
Nuvarande svenska mål att minska luftut-
släppen med 30 procent för kväveoxider kom-
mer inte att nås med nuvarande åtgärder. Må-
let om minska utsläppen av ammoniak med 25
procent kommer inte kunna nås, men kväve-
läckaget kommer inte att minska med 50 pro-
cent till år 1995, eftersom vidtagna åtgärder
inte når full effekt förrän efter ytterligare nå-
got år.
För insjöarna är läget något bättre. Utsläp-
pen från två av de största fosforkällorna (av-
loppsanläggningar och industri) har minskat
betydligt under 1980- och 1990-talen.
Mycket återstår dock att göra, framför allt
inom jordbrukssektorn. Det finns också fortfa-
rande ett stort antal fastigheter i glesbygd med
undermålig avloppsrening.
I stora delar av Sverige överskrider kväve-
nedfallet den kritiska belastningen, dvs den
16
Skr. 1994/95:120
Figur 17 Antropogen tillförsel av fosfor till ha-
ven 1990.
Figur 19 Utsläpp av kväveoxider (NOX) från oli
1980 82 84 86 88 90 92
Avloppsanläggningarnas, industrins samt jord- och
skogsbrukets andel av fosforutsläppen har minskat
radikalt. Källa SNV Rapport 4147.
Målet att minska utsläppen av kväve oxid med 30
procent i Sverige mellan åren 1980 och 1995 kom-
mer inte att nås. Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt
SNV Rapport 4381.
Figur 18 Kvävebelastning via vattendrag på
Östersjön 1990. Antropogent och naturligt.
Figur 20 Utsläpp till luft i Sverige av ammoniak
(NH3) 1 000 ton.
60
50
40
30
20
10
0
Övrigt består av
skogs- och industri-
processer och
|
Mål 1995 |
energianläggningar | |||||
|
i i i |
Jordbruk j |
1987/88 1990/91 1992/93
Under de senaste tjugo åren har halterna av kväve i
Östersjön fördubblats. Mycket kommer från de forna
öststaterna. Källa: SNV, Miljöövervakningsprogram-
met PLC 90, (Helcom) och Riverine Input 90, (Par-
com).
Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rapport
4381.
belastning naturen tål. För att nå denna måste
utsläppen av kväveföreningar i Europa minska
med 70-80 procent jämfört med 1990 års nivå-
er. Nuvarande internationella avtal tyder på
att belastningen bara kommer att minska med
20-30 procent.
17
Skr. 1994/95:120
Tillförseln av tungmetaller till mark och
vatten får inte överstiga den naturliga hal-
ten i miljön med mer än vissa procenttal.
Dessa procenttal varierar mellan olika
metaller och mellan olika geografiska om-
råden beroende på miljöns känslighet.
(Prop. 1990/91:90, s. 244, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av kvicksilver bör på sikt
avvecklas.
(Prop. 1990/91:90, s. 245, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av bly bör på sikt avveck-
las.
(Prop. 1990/91:90, s. 249, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av kadmium måste mins-
kas kraftigt.
(Prop. 1990/91:90, s. 252, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av arsenik-och kromfören-
ingar i träskyddsmedel måste minskas
kraftigt.
(Prop. 1990/91:90, s. 255, JoU 30, rskr. 338)
Diffus spridning av kvicksilver hör inte
hemma i ett krets-loppssamhälle. Använd-
ningen av amalgam inom tandvården bör
avvecklas senast till år 1997. -Övrig kvick-
silveranvändning bör avvecklas till år
2000.
(Prop. 1993/94:163, JoU 23, rskr. 273)
Tungmetaller som kvicksilver, kadmium och
bly kan ge skador på växter och djur. Eftersom
de ackumuleras i näringskedjorna innebär
höga halter också en risk för människor.
Den stora, och hela tiden ökande, mängden
metaller i produkter, avfall och förorenad
mark är ett potentiellt hot för miljön i framti-
den.
De allvarligaste miljöeffekterna är:
• hög kvicksilverhalt i insjöfisk
• i vissa fall hög kadmiumhalt i spannmål från
södra Sverige
• höga bly-, kvicksilver- och kadmiumhalter i
skogsmark
De höga tungmetallhalterna i viss insjöfisk,
spannmål och skogsmark är framförallt orsa-
kade av metallnedfall från luften. Nedfallet
härrör till största delen från andra länder. I
södra Sverige kommer till exempel så mycket
som 90 procent av kadmiumnedfallet från ut-
landet.
Figur 21 Kadmium i strömmingslever, ålder 3-4
år Landsort, 1981-93 (pg/g torrvikt).
rng/g torrvikt
3.5
3,0
2.5
2,0
1.5
1.0
0,5
0
1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992
Halterna av metaller, bland annat kadmium, i ström-
ming stiger. Källa: Miljöövervakningsprogrammet,
Naturhistoriska riksmuséet.
18
Skr. 1994/95:120
Sedan 1985 har nedfallet av bly över Sverige
minskat med 30 procent och nedfallet av kad-
mium med 15 procent.
Detta räcker emellertid inte. Halterna av
bly i marken ökar fortfarande genom att mer
bly tillförs än vad som lakas ut. För att kadmi-
umhalterna i spannmål ska nå acceptabla nivå-
er (0,1 mikrogram per gram torr kärna) måste
belastningen halveras.
Även kvicksilverhalterna i mark ökar ge-
nom att mer tillförs än vad som lakas ut. För att
vi på sikt ska få acceptabla halter i insjöfisk
måste nedfallet minska med 80 procent.
Den svenska ambitionen att minska utsläp-
pen av kvicksilver, kadmium, bly, koppar, zink,
nickel, krom och arsenik med 50 procent mel-
lan 1985 och 1995 kommer i huvudsak att nås
med undantag för nickel. För kadmium råder
dock en viss tveksamhet. För kadmium från
handelsgödsel t.ex., har det ej satts upp ett
kvantitativt mål. Tillförseln av kadmium från
handelsgödsel är idag ca 30 procent jämfört
med tillförseln år 1970.
Utsläppen i Sverige av tungmetaller till vat-
ten har minskat kraftigt. Från Polen, Ryssland
och Baltikum är dock utsläppen fortfarande
mycket stora. Floder som har sitt utlopp i Öst-
ersjön för med sig tungmetaller från de inre de-
larna av dessa länder.
Nedfallet av metaller från bland annat kol-
förbränning i andra länder står också för en
mycket stor del av belastningen.
Figur 22 Metalltillförseln till de hav som omger Sverige, 1990.
Bly (3 000 ton/år)
j Ryssland
F 61%
Koppar (2 750 ton/år)
Zink (11 700 ton/år)
Övriga 4% Ryssland 6%
Kadmium (140 ton/år)
Övriga 1 %
Finland 3%
Tungmetallutsläppen till vatten har minskat mycket kraftigt under de senaste årtion-
dena. Men utsläppen från de forna öststaterna är emellertid fortfarande mycket
stora. Källa: Metallerna och miljön SNV Rapport 4135.
19
Skr. 1994/95:120
Figur 23 Svenska metallutsläpp 1985-95.
Ton/år
180
160
140
120
100
80
60
40
20
0
20
1995 kommer utsläppen av bly att ha minskat med 70 procent och utsläppen av
zink ha halverats. Det är tveksamt om målen med att minska utsläppen av nickel,
kvicksilver och kadmium kommer att nås.
Källa: Metallerna och miljön SNV Rapport 4135.
Skr. 1994/95:120
Utsläppen av stabila organiska ämnen
skall begränsas, så att de till sekelskiftet
nått en sådan nivå att miljön inte tar ska-
da. Stabila organiska och miljöskadliga
ämnen skall på sikt inte få förekomma i
miljön.
(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)
Figur 24 Halter av PCB och Hexakloronaftalen
(HXCN) i sillgrissleägg från Stora Karlsö 1974-
1988.
1974 76 78 80 82 84 86 88
Sillgrisslan, som tar sin föda ur havet, är mera utsatt
för PCB än helt landlevande djur. Halterna är dock-
på väg ned. Källa: Järnberg et al. Environ. Sci. Teh-
nol. Vol. 27, No. 7, 1993.
Stabila organiska ämnen finns över hela jor-
den. Spridningen sker med vindarna, med
havsströmmarna, via levande organismer och
inte minst genom handel med olika produkter.
De flesta stabila organiska ämnen fram-
ställs av människan. I allmänhet är halterna
förhöjda i närheten av större städer och indu-
strisamhällen.
Föreningar som innehåller stabila organis-
ka ämnen är ofta fettlösliga och binds lätt till
partiklar och annat organiskt material. Ibland
är de ekologiska effekterna mycket tydliga.
DDT sätter till exempel ned olika däggdjurs
och fåglars förmåga att fortplanta sig.
Koncentrationerna av DDT, PCB, polyklo-
rerade naftalener (PCN), polybromerade dife-
nyletrar (PBDE) och dioxiner är högst i södra
Sverige.
I havet är situationen en annan. Halterna är
högst i norra Östersjön, medan de är lägre i
norra Bottenviken och på västkusten. Djur
som tar sin föda ur havet har koncentrationer
av stabila organiska ämnen i vävnaderna som
är 10-100 gånger större än hos rent landlevan-
de arter.
Svårnedbrytbara organiska ämnen är fett-
lösliga och samlas lätt i vävnaderna hos exem-
pelvis feta fiskarter som lax och strömming.
Människan får i sig dessa ämnen främst genom
födan.
Under de senaste årtiondena har halterna
av DDT, toxafener, PCB, dioxinlika PCB och
dioxiner i vävnader sjunkit, i fisk till en tiondel
av då uppmätta värden. Även koncentratione-
rna i modersmjölk har minskat. Halterna ver-
kar nu ha stabiliserats på en lägre nivå.
Däremot ökar koncentrationerna av PBDE
i sillgrissleägg. Ämnet finns i flamskyddsme-
del. Samma tendens har tidigare konstaterats i
sediment. Variationerna under 1980-talet var
emellertid så stora att det är svårt att säga om
koncentrationerna fortsätter att öka.
21
Skr. 1994/95:120
Figur 25 Dioxiner (PCDD och PCDF) och PCB i
bröstmjölk.
Figur 27 Utsläpp av klorerade organiska äm-
nen, (AOX) till vatten från massablekerierer samt
produktion av blekt massa, 1988-1993.
Halterna av dioxiner och PCB i modersmjölk verkar
nu ha stabiliserats på en lägre nivå. Källa: Norén,
1990. The Science of the Total Environment 139/40
(1993) 347-355.
Figur 26 Medelkoncentrationerna av
PBDE i sollgrissleägg från Stora Karlsö
1969-1992, ng/g fett.
Produktion av blekt kemisk massa
miljoner ton
ng/g fett
1 600
1 400
1 200
1 000
800
600
400
200
0
1968 1972 1976 1980 1984 1988 1992
Utvecklingen inom skogsindustrin går mot helt klorfri
blekning. Därmed minskar utsläppen av högklorera-
de organiska ämnen. Källa: ITM, Stockholms univ./
SNV miljöövervakningsprogrammet.
Koncentrationerna av PBDE i sillgrissleägg ökar.
Ämnet finns i flamskyddsmedel. Källa ITM, Stock-
holms univ./Miljöövervakningsprogrammet.
22
Skr. 1994/95:120
Införandet av främmande arter eller ge-
netiskt modifierade organismer skall ske
med stor restriktivitet och under betryg-
gande kontroll så att förutsättningarna
för den inhemska floran och faunan inte
äventyras.
(Prop. 1990/91:90, s. 35. JoU 30, rskr. 338)
Utvecklingen och användningen av genetiskt
modifierade organismer väntas få allt större
betydelse, både i Sverige och utomlands.
1 Sverige förekommer dessa främst inom
jordbruk och läkemedelsindustri. Utsättning-
en av genmanipulerade växter är tillstånds-
pliktig sedan 1989 och utsättning av biologiska
bekämpningsmedel kräver tillstånd sedan
1993. Från den 1 juli 1994 har vi en heltäckande
gentekniklag.
Den första utsättningen gjordes 1989. Se-
dan dess ökar antalet ansökningar i en allt
snabbare takt.
Hittills har genetiskt förändrade varianter
av raps, potatis, sockerbeta och asp godkänts.
Detta rör försöksutsättningar. Under 1994 ge-
nomförs sortprovning av raps i Sverige, vilket
är ett steg närmare en färdig produkt.
Figur 28 Antal utsättningar av främmande
organismer i Sverige 1989-1994.
Utsättningen av genmanipulerade växter är till-
ståndspliktig i Sverige sedan 1989. Fler och fler för-
sök görs. Källa: Statens Jordb ruksverk.
Figur 29 Antal genmanipulerade arter.
Vårraps
Potatis
Sockerbetor
Hybridasp-
poppel
01 2345678
Antal arter
Vårraps och potatis är de grödor som det har gjorts
flest utsättningar av i Sverige. Källa: Statens Jord-
bruksverk.
23
Skr. 1994/95:120
Endast en ansökan har fått avslag sedan
tillståndspliken infördes. Det skedde 1993 och
gällde ett försök att göra trädet asp härdigare
mot kyla genom att införa en gen från ishavs-
torsk. Tillstånd gavs sedan 1994 efter ny ansö-
kan.
Främmande organismer, som inte är gen-
manipulerade, omfattas inte av denna typ av
reglering men genomgår ändå en miljöbedöm-
ning. Ett exempel på detta är biologiska be-
kämpningsmedel.
Inom EU regleras genmanipulation genom
två bioteknikdirektiv. Enligt dessa ska varje
land informera om vilka försök som fått klar-
tecken. Från det att bioteknikdirektiven börja-
de gälla hösten 1991 till den 1 juli 1994 hade to-
talt 292 försök godkänts. Av dessa gällde 17
stycken virus eller bakterier och resten växter.
EU har godkänt tre olika genetiskt föränd-
rade produkter. Det rör sig om två virusbase-
rade vacciner och en tobaksplanta. Dessa om-
fattas även av EES-avtalet.
Figur 30 Antal EU-godkända försök med växter
Inom EU har 292 försök med genmanipulation god-
känts. Figuren visar de 275 växtförsöken. Övriga
försök har gällt virus och bakterier.
Källa: EG Doc XI/559/94.
24
Skr. 1994/95:120
Sveriges yta är 450 000 km2. Av dessa är 411
000 km2 landyta och 39 000 km2 vattenyta.
Landarealen består av:
• 11 000 km2 bebyggd mark
• 35 000 km2 jordbruksmark
• 236 000 km2 skogsmark
• 129 000 km2 övrig mark
Mellan åren 1980 och 1990 ökade den be-
byggda marken med 325 km2 medan jord-
bruksmarken minskade med 1 000 km2. Se-
dan 1960 har jordbruksmarken minskat med
omkring 4 400 km2. Markanvändningen va-
rierar mycket mellan olika län.
Sverige är ett skogsland. Hela 59 procent av
landytan är täckt av skog. Det som händer i
skogen och med skogen har därför mycket
stor betydelse för landets miljö som helhet.
Tillväxten i skogen har fördubblats sedan
1920-talet. 1993 var den omkring 100 miljo-
ner kubikmeter. 65-70 procent av den årliga
tillväxten avverkas, vilket innebär att virkes-
förrådet för närvarande ökar.
Förändringarna av vårt sätt att utnyttja
skogen har sedan 1800-talet medfört en ut-
armning av skogslandskapets biologiska
mångfald. Många arter har missgynnats av
den brist på gammal skog och grova träd och
än mer av den brist på död ved som är ound-
viklig i brukad skog oavsett avverkningsme-
tod.
Skogsbruket har under senare år utveck-
lats mot allt bättre naturhänsyn. En nyligen
gjord uppföljning av ett stort antal avverk-
ningar visar att 75 procent uppfyller alla krav
på naturhänsyn, jämfört med 50 procent för
två och ett halvt år sedan.
Figur 31 Markanvändningen i Sverige.
NORGE
| l Kalt berg
~~] Fjällbjörkskog
| Övrig skog
O Myf
| Jordbruksmark
| ] Tätort
orne träsk
Umeå.?/- ?
FINLAND
undsvall
Dalarna Falun
'x i-Lu,e^
F
Skellefteå
Jämtland
Bohus-
län
Göteborg
Värmlånd Västmanland
X Västerås A
\ vX? örebrj/' *■
\ > Hjalmaren\.,-goder.
VänerS.:< Narke manland,
s O ...Zt
/ ':Linkd>r£
,4? Västen Östergötland 5
./? götland • V. ?
/1O y
Jönköping
Småland
ockholm
Visby/ K
' ( Gotland
F
Växjö
Kalmar.
Blekinge /
, . . "'Xåriskrona
Skåne Kristianstad
Malmö -
DANMARK
Halland
Halmstad'-* |
POLEN
Källa: SNV, Monitor 14.
25
Skr. 1994/95:120
Naturresurserna skall nyttjas på ett lång-
siktigt hållbart sätt.
(Prop. 1990/91:90, s. 37, JoU 30, rskr. 338)
Fömybara resurser skall utnyttjas inom
ramen för ekosystemets produktionsför-
måga. Användningen av icke fömybara
naturresurser skall i ännu högre grad präg-
las av en ansvarsfull hushållning.
(Prop. 1990/91:90, s. 35, JoU 30, rskr. 338)
Skogsmarkens naturgivna produktionsför-
måga skall bevaras. En biologisk mångfald
och genetisk variation i skogen skall säk-
ras. Skogen skall brukas så att växt- och
djurarter som naturligt hör hemma i sko-
gen ges förutsättningar att fortleva under
naturliga betingelser och i livskraftiga be-
stånd. Hotade arter och naturtyper skall
skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt
dess estetiska och sociala värden skall vär-
nas.
(Prop. 1992/93:226, s. 27. JoU 15, rskr. 352)
Skogen och skogsmarken skall utnyttjas
effektivt och ansvarsfullt så att den ger en
uthålligt god avkastning. Skogsproduktio-
nens inriktning skall ge handlingsfrihet i
fråga om användningen av vad skogen
producerar.
(Prop. 1992/93:226, s. 32, JoU 15, rskr. 352)
Riksskogstaxeringen har gjort ett försök att
undersöka hur några faktorer, som talar om
hur skogen mår, påverkas av skogsbruk, se fi-
gur 32-34.
För att balansera tillgång och efterfrågan mås-
te produktionen av spannmål minska. Ett om-
ställningsprogram till ett avreglerat jordbruk
började därför genomföras 1991. 1994 ingick
13 procent av landets åkerareal i omställnings-
programmet. Det motsvarar 3 630 kvadratkilo-
meter. Den största andelen omställd mark
finns i norra Götaland och i södra och östra
Svealand.
En alternativ användning kan i många fall
ge positiva effekter för miljön. Nästan hälften
(45 procent) av den omställda marken ligger i
vänteläge, dvs någon ny alternativ användning
har ännu inte kommit till stånd.
Av den omställda mark som verkligen används
till annat har den största delen (68 procent) bli-
vit betesmark. Detta leder både till en mer va-
rierad flora och fauna och till att näringsläcka-
get minskar. Det finns dock en risk att bete på
bra jordbruksmark konkurrerar ut betesmar-
ker med betydligt större natur- och kulturvär-
den, till exempel ängs- och hagmarker.
På 20 procent av den omställda marken od-
las numera fleråriga alternativa grödor inklusi-
ve energiskog. Grödor som energigräs och en-
ergiskog ger ett minskat näringsläckage och en
låg användning av växtnäring och bekämp-
ningsmedel.
Skog odlas på knappt tio procent av den
omställda arealen medan en procent har blivit
våtmark. I dessa områden ökar antalet arter,
samtidigt som näringsläckaget minskar.
Efter EU-medlemskapet kommer Sverige
att få en ny jordbrukspolitik vilket kommer att
påverka omställningsprogrammet.
26
Skr. 1994/95:120
Vid val av arbetet med markanvändning
och brukningsmetoder i jordbruket måste
hänsyn tas till kraven på en god miljö och
långsiktig hushållning med naturresurser-
na. Målet skall vara att slå vakt om ett rikt
och varierat odlingslandskap och att mini-
mera jordbrukets miljöbelastning.
(Prop. 1989/90:146, s. 49, JoU 25, rskr. 327)
Figur 32 Andel lövträd >20 procent.
procent
Lövträd är nödvändiga för många
växters och djurs överlevnad. Den
kritiska nivån för många arter lig-
ger runt 20 procent.
......... Götaland
Svealand
S Norrl
Åkermarken bör så långt som möjligt bi-
behållas som en betydelsefull produk-
tionsresurs. Den långsiktiga produktions-
förmågan hos jordbruksmark som an-
vänds för livsmedels- och biobränslepro-
duktion bör användas så att framtida åter-
gång till livsmedelsproduktion är möjlig,
eller för att återskapa skyddsvärda natur-
typer som försvunnit på grund av uppod-
lingen.
(Prop. 1989/90:146. s. 102. JoU 25. rskr. 327)
Tillstånd till torvtäkter skall prövas res-
triktivt i områden som i den kommunala
planeringen angetts vara av riksintresse
för naturvården, kulturmiljövården och
friluftslivet.
(Prop. 1990/91:90, s. 38, JoU 30, rskr. 338)
N Norrl
procent
Grova träd är viktiga för lavar, svampar, insekter och
fåglar som bygger bo i träden.
Figur 33 Andel grova träd.
Grushållningsplaner upprättas för områ-
den med materialförsörjningsproblem el-
ler markanvändningskonflikter. I sådana
områden inriktas materialförsörjningen i
första hand mot bergtäkter och andra al-
ternativa material till naturgrus.
(Prop. 1990/91:90, s. 38. JoU 30, rskr. 338)
Figur 34 Gammal skog
procent
Den riktigt gamla skogen erbjuder en rad livsmiljöer
som är en förutsättning för många skogslevande
arter.
27
Skr. 1994/95:120
Figur 35 Markfauna i tallskog, antal individer som ryms under en skosula,
storlek 44.
Mer än hundra tusen maskar och leddjur kan dölja sig i marken under en
skosula av storlek 44. Källa: SNV, Monitor 14.
Figur 36 Kvävegödsling inom jordbruket
Betesgödsel
I Sverige används varje år 3 606 miljoner ku-
bikmeter vatten. Av detta kommer omkring 20
procent från grundvatten.
Vattenanvändningen är fördelad enligt föl-
jande:
|
Industri |
2 540 milj m3 |
70,4 % |
|
Hushåll |
575 milj m3 |
16,0% |
|
Jordbruk |
171 milj m3 |
4,7 % |
|
Övriga |
320 milj m3 |
8,9 % |
0
1930 1950 1970 1990
Förbrukningen av handelsgödsel nådde ett maxi-
mum under början av 1980-talet, men har sedan
minskat. Källa: SNV Monitor 14.
Produktionen av ballastmaterial, främst grus
och krossat berg, har minskat från 140 miljoner
ton per år under 1970-talet till cirka 90 miljo-
ner ton på 1990-talet.
Det första målet för övergång från natur-
grus till bergkross (30 procent) har nåtts. De 13
procent som inte utgörs av bergskross eller na-
turgus är främst schaktmassor, skrotsten från
prydnadsstentäkter och morän.
Torvproduktionen varierar mycket från år
till år beroende på vädret. Detta gäller särskilt
brytningen av energitorv.
28
Skr. 1994/95:120
Figur 38 Grusproduktion i Sverige 1955-1991,
miljoner ton.
Grusproduktionen har minskat betydligt sedan
1970-talets toppår. Källa: SCB.
Figur 39 Produktion av torv 1980-1993.
Tusen m3 i stack.
13 procent av Sveriges åkerareal har ställts om till
annan produktion. Cirklarnas storlek motsvarar den
totala arealen åkermark i varje region.
4 000
3 500
3 000
2 500
2 000
Odlingston/
HB Energitorv
Tusentals m3
-4 500
Brytningen av energitorv varierar mycket år från år
beroende på vädret. Källa: SCB.
29
Skr. 1994/95:120
Mark- och vattenområden med särskilt
höga naturvärden liksom ekologiskt sär-
skilt känsliga områden skall så långt som
möjligt undantas från exploatering.
(Prop. 1990/91:90, s. 39, JoU 30, rskr. 338)
På 1990-talet skall den fysiska planering-
ens huvuduppgifter vara att säkerställa en
långsiktigt god hushållning med mark- och
vattenresurser, främja en långsiktigt för-
nuftig lokalisering av bebyggelse, anlägg-
ningar och infrastruktur samt utveckla en
rik och levande stadsmiljö samt ta hänsyn
till naturens kretslopp i samhällsplane-
ringen.
(Prop. 1991/92:100, bil. 15, s. 10, JoU 13, rskr.
213)
Tätorterna bör i framtiden planeras allt
tydligare utifrån uppsatta miljökrav. Ge-
nom god planering kan bl a behovet av
transporter minska. Industrier som kan
påverka människors hälsa lokaliseras så
att tillräckliga skyddsavstånd erhålls till
områden där människor bor och vistas.
Områden för friluftsliv och rekreation bör
avsättas i tillräcklig omfattning.
(Prop. 1990/91:90, s. 33, JoU 30, rskr. 338)
Naturvårdsverket har formulerat kvali-
tetsmål för sjöar och vattendrag. För att
kunna uppnå och bibehålla en god vatten-
kvalitet i Sverige bör kvalitetsmålen ingå
som del i länsstyrelsernas beslutsunderlag.
(Prop. 1990/91:90, s. 45, JoU 30, rskr. 338)
Tätorterna upptar 1,2 procent av Sveriges yta.
Det motsvarar 5 000 kvadratkilometer av 450
000 kvadratkilometer. Här bor 7,1 miljoner
människor, vilket motsvarar 83 procent av lan-
dets befolkning. Dessutom finns här 3,6 miljo-
ner arbetsplatser. Det är 79 procent av alla ar-
betsplatser i Sverige.
De tre storstadsregionernas yta uppgår till
1 100 kvadratkilometer (22 procent) av tätor-
ternas yta. Befolkningen i dessa områden upp-
går till 2 600 000 personer, vilket motsvarar 36
procent av alla tätortsinvånare i Sverige.
En sådan koncentration medför både förde-
lar och nackdelar. Fördelarna utgörs av möjlig-
heternas mångfald t ex tillgång till en stor och
varierad arbetsmarknad, ett stort utbud av va-
ror och tjänster och tillgång till speciella ut-
bildningar och kulturarrangemang. En stark
koncentration utgör också en förutsättning för
resurshushållning beträffande energi och in-
frastrukturanläggningar.
Figur 40 Antal pendlare över kommungräns
1970-1990
Antal pendlare i tusental
Antalet pendlare har mer än fördubblats sedan
1970. Källa: Regionalt Folkstyre, Landstingsförbun-
det, 1994.
30
Skr. 1994/95:120
Koncentrationen medför också nackdelar
som t ex långa arbetsresor, bostadsområden av
ofta lägre kvalitet, längre avstånd till skog och
mark, luftföroreningar och buller som följd av
storstadstrafik, koncentration av stora avfalls-
mängder etc.
Residensstäderna utgör ofta lokala centra
kring vilka de mindre tätorterna är gruppera-
de. Folkmängden i dessa varierar mellan 50 000
och 120 000 personer. I dessa bor omkring 16
procent av alla tätortsinvånare.
Mellan 1960 och 1990 ökade tätorternas
samlade yta med nästan 50 procent. Folk-
mängdens ökning under samma tid var endast
30 procent. Den stora areella tillväxten var
alltså ett uttryck för den utglesning som den
ökade levnads- och bostadsstandarden med-
förde. Tätorternas areella tillväxt skedde med
största intensitet mellan 1960 och 1980. Efter
1980 vidtog en förtätning av tätorterna, som ib-
land skedde på bekostnad av grönområden.
Tätorternas obebyggda ytor sjönk från 44 pro-
cent (1970) till 38 procent (1990).
Trafik- och transportytor täcker cirka 2 700
kvadratkilometer av landets yta. Omkring 80
procent av transportytorna består av vägar, 15
procent av järnvägar, resten av hamnar och
flygfält.
Det sammanlagda transportarbetet utgjor-
de 1990 56 miljarder tonkilometer, varav 49
procent på landsvägar, 36 procent på järnväg
och 14 procent via sjöfart.
Ökningen av transportytorna under perio-
den 1970-1990 uppskattades till mellan 200
och 400 kvadratkilometer, alltså högst 15 pro-
cent. Det har inte har rått några kapacitetspro-
blem, förutom i storstäderna.
Även om transportanläggningarna upptar
relativt begränsade markytor och dess aktuella
tillväxt är begränsad så är deras effekter på
miljön desto mer betydande.
Persontransporterna fördubblades till c:a
1200 mil per invånare och år mellan 1960 och
Figur 41 Svenska tätorter
10 000
1 000
83 procent av landets befolkning bor i tätorter.
31
Skr. 1994/95:120
Betydelsen av sambanden mellan bebyg-
gelse och trafik har uppmärksammats allt-
mer i kommunernas och de statliga myn-
digheternas arbete för en god miljö. Ge-
nom att utveckla kunskaperna om dessa
samband skapas en grund för de åtgärder
som behövs för en samhällsutveckling som
både minskar behovet av transporter och
transportsektorns miljöpåverkan. Det gäl-
ler således att vända den bebyggelseut-
veckling som inneburit ett ökat transport-
arbete.
(Prop. 1993/94:111, s. 51)
Behovet av grönområden i tätorter och
tätortsnära områden skall tillgodoses i den
kommunala planeringen.
(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30, rskr. 338)
1990. Ökningen fortsatte även när tätorternas
tillväxt avstannade. De ständigt längre arbets-
resorna och den externa etableringen av af-
färscentra är två av förklaringarna.
Omfattningen av arbetsresor över kom-
mungränserna har mer än fördubblats mellan
1970 och 1990 från cirka 500 000 till cirka 1 100
000. Mer än hälften av ökningen inträffade
mellan 1980 och 1990, alltså när tätortstillväx-
ten avstannade. Detta kan delvis förklaras av
bland annat regionaliseringen av storstadsom-
rådena och de större tätorterna. Allt fler hus-
håll bostätter sig i mindre tätorter i storstäder-
nas omgivningar. Deras längre arbetsresor bi-
drar till det ökade transportarbetet och den
ökade pendlingen. Tendensen återfinns i lan-
dets samtliga län.
Godstransportarbetet har ökat långsamma-
re med 37 procent från 41 miljarder tonkilome-
ter 1970 till 56 miljarder tonkilometer 1990.
Här ökade lastbilstrafikens andel från 43 till 49
procent, medan järnvägstrafikens andel sjönk
från 42 till 36 procent. Den eftersträvade över-
Figur 42 Allmänt tillgänglig mark
|
Tätort |
Allmänt tillgänglig mark |
Andel inom angivet | ||
|
km2 |
andel (%) |
300 m |
500 m | |
|
Stockholm |
371 |
46 |
40 |
60 |
|
Göteborg |
283 |
52 |
56 |
74 |
|
Malmö |
12 |
4 |
58 |
72 |
|
Uppsala |
110 |
43 |
37 |
57 |
|
Västerås |
99 |
40 |
60 |
87 |
|
Örebro |
118 |
48 |
44 |
68 |
|
Linköping |
80 |
33 |
71 |
92 |
|
Norrköping |
75 |
33 |
58 |
79 |
|
Helsingborg |
17 |
7 |
77 |
90 |
|
Jönköping |
198 |
56 |
67 |
89 |
|
Medeltal |
40 |
52 |
73 | |
Högsta andelen allmänt tillgänglig mark finns kring Jönköpings tötort.
32
Skr. 1994/95:120
flyttningen av landsvägstransporterna till järn-
vägarna uppnåddes alltså inte.
Den allmänt tillgängliga markarealen kring
tätorterna varierar kraftigt inom landet. Inom
tre kilometer från tätortsgränsen finns:
• ca 120 m2 per tätortsinvånare i Malmöhus
län (lägsta värdet i landet)
• ca 600 m2 per tätortsinvånare i Stockholms
län
• ca 3 000 m2 per tätortsinvånare i Koppar-
bergs län (högsta värdet i landet).
I det område som ligger inom en femkilome-
terszon från våra tio största tätorter är i ge-
nomsnitt 40 procent av ytan allmänt tillgänglig
mark.
Högsta andelen finns kring Jönköpings tät-
ort. Där är 56 procent av ytan (200 km2) inom
femkilometerszonen allmänt tillgänglig. Läg-
sta andelen finns runt Malmö. Motsvarande
siffra där är fem procent (12 km2).
33
Skr. 1994/95:120
Representativa områden av alla förekom-
mande naturtyper skall säkerställas. Skyd-
det av urskogar, våtmarker och vissa na-
turtyper i odlingslandskapet bör priori-
teras. Mångfalden i flora och fauna bör bi-
behållas. Mark bör säkerställas och göras
bättre tillgänglig för rekreation och fri-
luftsliv särskilt runt våra tätorter.
(Prop. 1987/88:85, s. 45, JoU 23, rskr. 373)
Den biologiska mångfalden och den gene-
tiska variationen skall säkerställas. Växt-
och djursamhällen bevaras så att i landet
naturligt förekommande växt- och djurar-
ter ges förutsättningar att fortleva under
naturliga betingelser och i livskraftiga be-
stånd.
(Prop. 1990/81:90. s. 35, JoU 30, rskr. 338)
Viltet skall vårdas i syfte att bevara de vilt-
arter som tillhör landets viltbestånd och
att främja en med hänsyn till allmänna och
enskilda intressen lämplig utveckling av
viltstammarna.
(Prop. 1986/87:58, s. 22, JoU 15, rskr. 190)
Naturligt förekommande arter i havs- och
vattenområdena skall kunna bevaras i livs-
kraftiga, balanserade populationer. Föro-
reningar skall inte begränsa användningen
av vatten från sjöar och vattendrag samt
grundvatten som vattentäkt.
(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)
I Sverige finns omkring 50 000 arter av växter,
svampar och djur. Det är cirka tre procent av
det totala artbeståndet i världen.
När det gäller vissa artgrupper, främst mos-
sor och lavar, är Sverige väl så artrikt som den
tropiska regnskogen. Åtskilliga arter inom
dessa grupper har betydande delar av sina eu-
ropeiska bestånd här.
Det svenska beståndet av en art kan dessut-
om vara unikt och oersättligt, även om arten
ifråga är lika väl, eller till och med ännu bättre,
representerad på andra håll i världen. Speciellt
om arten hos oss lever på randen av sitt utbred-
ningsområde kan det svenska beståndet skilja
sig genetiskt från övriga bestånd av samma art.
Mer än 200 arter har försvunnit från Sverige
sedan slutet av förra seklet. Idag räknas nästan
1 300 arter som akut hotade eller sårbara. Yt-
terligare 1 900 är sällsynta eller hänsynskrä-
vande. Tillsammans utgör dessa så kallade röd-
listade arter omkring sju procent av det totala
artbeståndet.
Den direkta orsaken till att arter trängs un-
dan och försvinner är i de flesta fall att deras
livsmiljöer förändras eller förstörs. Att försöka
skydda en art i naturen vars naturliga livsmiljö
har gått förlorad torde i längden vara utsikts-
löst.
1992/93 förvärvades 124 kvadratkilometer
mark med stöd av naturvårdslagen till en kost-
nad av 200 miljoner kronor. Den totala skyd-
dade arealen uppgår idag till 35 000 kvadratki-
lometer, varav 6 500 kvadratkilometer vatten.
Av den produktiva skogsmarken är cirka tre
procent skyddad, varav merparten i det fjällnä-
ra området. Utanför detta område är bara 0.5
procent skyddad från skogsbruk genom avsätt-
ning av reservat. För att behålla den nuvaran-
de artrikedomen måste en mångdubbelt större
andel av skogsarealen lämnas ostörd. Ett kom-
plement till naturreservat är de nya styrme-
deln biotopskydd, naturvårdsavtal och stöd till
34
Skr. 1994/95:120
Figur 43 Förekomst av de nationellt rödlistade arterna i olika län.
Ryggradsdjur
Kärlväxter
■ o
Mossor
Lavar
Svampar
Monitor 14
Över 3 000 arter i Sverige är rödlistade. Det innebär att de är hotade, sårbara, säll-
synta eller hänsynskrävande. Tillsammans utgör de omkring sju procent av hela art-
beståndet i landet.
35
Skr. 1994/95:120
naturvårdsåtgärder. Till detta kommer cirka 40
000 kvadratkilometer lågproduktiva skogar
som skyddas genom skogsvårdslagen.
Myr- och fjällområdena har däremot redan
idag ett gott skydd i form av reservat och gene-
rella restriktioner mot exempelvis dikning.
I jordbrukslandskapet är det numera van-
ligt att värdefulla marker förblir i brukarens
ägo, men att den traditionella skötseln garan-
teras genom avtal och statlig ersättning. Mer
om detta i avsnitt 6.
Figur 45 Skyddade naturtyper
Öppen
vegetation
25%
/
I
I-
Övrig t
öppen \
mark 11 %
Skog
36%
Jordbruks-
mark 1 %
Vatten
18%
Figur 44 Skyddade arealer i Sverige
|
Områdestyp |
Antal |
Total |
Land- areal |
|
Nationalparker |
23 |
6 334 |
5812 |
|
Naturreservat |
1 511 |
25 426 |
20 560 |
|
Naturvårdsområden |
111 |
1 965 |
1 259 |
|
Djurskyddsområden |
932 |
1 119 |
611 |
|
Summa |
2 577 |
34 844 |
28 242 |
36 procent av den skyddade arealen är skog. Den
totala ytan skulle emellertid behöva mångdubblas
för att trygga den biologiska mångfalden.
Källa: SCB Na 41 SM 9401
Den 30 juni 1994 uppgick den totala skyddade area-
len till nästan 35 000 kvadratkilometer. Av dessa är
6 500 kvadratkilometer vatten.
36
Skr. 1994/95:120
Källsortering av hushållsavfall bör utveck-
las så att allt avfall som lämnas till slutbe-
handling från och med år 1994 sorteras i
kategorier som möjliggör lämplig hante-
ring och så att förbränning och deponering
av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha
upphört vid utgången av 1993.
(Prop. 1989/90:100, bil. 16, s. 58, JoU 16, rskr.
241)
Källsortering av avfall är av central bety-
delse i arbetet med att kretsloppsanpassa
avfallshanteringen. I syfte att påskynda
dithän bör en avfallsbeskattning övervä-
gas.
(Prop. 1992/93:180, JoU 14, rskr. 344, s. 90)
Miljöpolitiken skall underlätta industrins
anpassning till kretsloppssamhället, bl a
genom att skapa goda förutsättningar för
användning av fömybara resurser, energi-
snåla processer, återanvändning och åter-
vinning.
(Prop. 1992/93:180, s. 18, JoU 14, rskr. 344)
Åtgärder inom jord- och skogsbruket, i
transportsektorn, inom energiförsörjning-
en och i industrin skall inriktas mot ett re-
surssnålt kretsloppssamhälle.
(Prop. 1992/93:180, s. 20, JoU 14, rskr. 344)
Riksdagen har antagit prop. 1993/94 där svens-
ka kommuner särskilt uppmanas att anta en lo-
kal Agenda 21 i enlighet med de beslut som fat-
tades vid FN:s konferens om miljö och utveck-
ling 1992.
Omkring 200 svenska kommuner har beslu-
tat att inleda sitt arbete med Agenda 21. I
många kommuner har projektledare anställts
och man har initierat dialoger med näringsliv,
skolor, föreningar, jordbrukare m.fl. för att fin-
na arbetsmetoder och formulera målsättning-
ar. Miljökataloger, nyhetsbrev och konferen-
ser används för att engagera medborgarna.
Hittills rör de flesta projekten ekologiskt odla-
de livsmedel, kemikalier, avfall, utbildning,
våtmarker och energi. Både ideella organisa-
tioner, studieförbund och myndigheter är in-
volverade i arbetet med lokala Agenda 21 på
central nivå för utbyte av information och erfa-
renheter.
För att stimulera arbetet med lokal Agenda
21 delade regeringen ut 7 miljoner kronor till
39 projekt, som drivs av kommuner eller ideel-
la organisationer. Resultaten av projekten ska
redovisas under hösten 1995.
I september 1994 hade 187 av Sveriges 286
kommuner fastställt sina avfallsplaner. Många
har byggt ut återvinningscentraler och -statio-
ner.
Hushållens källsorteringen omfattar i de
flesta kommuner separation av papper, glas,
batterier och miljöfarligt avfall. För returpap-
per och förpackningar gäller idag producent-
ansvar. Därmed är det producenterna som är
ansvariga för insamlingssystemen.
Riksdagens mål att förbränning och depo-
nering av osorterat avfall i huvudsak skulle ha
37
Skr. 1994/95:120
Eftersom kommunerna spelar en avgöran-
de roll i arbetet för att ställa om till ett
kretsloppsanpassat samhälle bör krets-
loppsprincipen få stort genomslag i kom-
munernas arbete för att omsätta och kon-
kretisera Riokonferensens handlingspro-
gram Agenda 21 i lokala program för en
hållbar utveckling. Centrala miljömyndig-
heter och länsstyrelser bör stödja kommu-
nernas arbete.
(Prop. 1992/93:180, s. 32. JoU 14. rskr. 344)
Insamlingsmålet för försålda lösa och fast
monterade NiCd-batterier skall vara 90
procent.
(Prop. 1990/91:90, s. 254, JoU 30, rskr. 338)
upphört vid utgången av 1993 uppnåddes inte.
För att klara detta och för att stimulera till
ökad sortering av avfall har flera kommuner
infört differentierade avfallstaxor för hushålls-
avfall. Många har också infört, eller tänker in-
föra, differentierade taxor på avfallsupplagen.
Syftet med detta är att öka sorteringen av in-
dustriavfall och avfall från byggnads- och riv-
ningsverksamhet.
Idag satsar kommunerna också i ökad ut-
sträckning på hemkompostering av trädgårds-
avfall och i vissa fall även matavfall för att
minska mängden hushållssopor. I Sverige finns
idag cirka 300 kommunala avfallsupplag i drift
och omkring 4 000 nedlagda.
Deponigas bildas i avfallsupplag med orga-
niskt avfall. Gasen innehåller metan och koldi-
oxid. Vid ungefär 50 deponier finns anlägg-
ningar för utvinning av deponigas.
Lakvatten från avfallsupplagen riskerar att
på sikt förorena omgivande mark- och vatten-
områden om inte nuvarande lakvattenhante-
ring utvecklas och förbättras. Grundvattnet
kan också vara hotat.
Figur 46 Kommunalt genererat avfall 1990 i några utvalda länder, kg/caplta
USA
Finland
Kanada
Holland
Norge
Schweiz
Japan
Sverige
Tyskland
Italien
Spanien
Grekland
Portugal
Källa: Environmental 0 100 200 300 400 500 600 700 800
Indicators OECD, 1991. kg/capita
38
Skr. 1994/95:120
Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling skall gälla att ekono-
miska styrmedel i ökad omfattning skall
utvecklas och användas inom miljöpoliti-
ken.
(Prop. 1992/93:180, s. 36. JoU 14. rskr. 344)
Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad
utveckling skall gälla att nya produktgrup-
per och varuområden successivt anges för
producentansvar. Inom flera områden på-
går redan arbete i denna riktning, t ex när
det gäller skrotdäck och bilar. Andra om-
råden som bör bli aktuella inom kort är
plaster, byggnadsmaterial, elektroniska
och elektriska produkter.
(Prop. 1992/93:180, s. 98, JoU 14, rskr. 344)
För plaster bör bättre hushållning ske med
sådant plastmaterial som framställs ur
ändliga naturresurser genom ökad återan-
vändning och materialåtervinning. Sär-
skilt miljöbelastande plastmaterial bör
undvikas helt. Utvecklingen av alternativa
plastmaterial, som kan tillverkas av förny-
bara råvaror, bör stödjas.
(Prop. 1992/93:180, s. 100, JoU 14, rskr. 344)
Nuvarande bilskrotningssystem skall ut-
formas till ett återvinningssystem där till-
verkare och importörer har fysiskt och
ekonomiskt ansvar att ta tillbaka uttjänta
bilar och återvinna material från dem.
(Prop. 1992/93:180, s. 106, JoU 14, rskr. 344)
Återtagningsmålet för dryckesförpack-
ningar skall vara minst 90 procent.
(Prop. 1989/90:100, bil. 16, s. 58, JoU 16. rskr.
241)
I Sverige finns tusentals områden som förore-
nats av industriell verksamhet. Hittills har mer
än 1 700 objekt identifierats. 1 450 av dessa
måste åtgärdas eller i varje fall undersökas vi-
dare.
Till dessa kommer omkring 500 kommunala
deponier med blandat avfall och några hundra
objekt från försvarets verksamhet.
Av de hittills kartlagda områdena står
skogsindustrisektorn (träimpregnering, massa-
och pappersindustri) för 49 procent av de iden-
tifierade objekten. Metallsektorn (gruvindu-
stri, järn- och stålindustri, metallverk, ytbe-
handlingsindustri) står för 20 procent och ke-
misektorn (kloralkaliindustri, gasverk) för 17
procent.
Metallföroreningar är vanligast. De före-
kommer i flest objekt och i de största mängder-
na. Därefter kommer petroleumkolväten och
klorerade kolväten.
Dessa förorenade områden utgör betydan-
de källor för läckage av ämnen som idag inte
längre får användas eller håller på att avveck-
las, exempelvis kvicksilver och PCB.
Figur 47 Områden förorenade av miljöskadlig
verksamhet
Av de 1 200 förorenade områden som hittills under-
sökts står skogsindustrin, metallinindustrin och ke-
miindustrin för flertalet.
Källa: Efterbehandlingsdatabasen, SNV, Km.
39
Skr. 1994/95:120
För att miljömålen för metaller och svår-
nedbrytbara organiska ämnen ska kunna nås
måste dessa områden åtgärdas.
Erfarenheter från andra länder visar att
problemets omfattning blir allt större i takt
med att medvetenhet och kunskaper ökar. För
Sveriges del kan man framför allt förvänta sig
denna utveckling för branscher med många
små verksamheter, som till exempel bensinsta-
tioner, verkstäder och ytbehandlingsindustri-
er.
Uppskattningar har gjorts för att dimensio-
nera det framtida arbetet med efterbehand-
ling. Med utgångspunkt från dagens kunskaper
hamnar antalet objekt på omkring 6 500. Total-
kostnaden för att åtgärda dessa uppgår till om-
kring 20 miljarder kronor under en tidsperiod
av minst 30 år. Siffrorna är grova uppskatt-
ningar som kommer att justeras allt eftersom
kunskaperna ökar.
Batterier står idag för mer än 90 procent av
kadmiumomsättningen i Sverige. Försäljning-
en av slutna nickel-kadmiumbatterier har ökat
mycket kraftigt sedan slutet av 1980-talet. 1992
beräknades nettotillförseln av dessa vara drygt
540 ton.
Dagligvaruhandeln har, som ett led i produ-
centansvaret, till regeringen åtagit sig att samla
in minst 60 procent av samtliga i landet förbru-
kade nickel-kadmiumbatterier under verk-
samhetsåret 1993/94. Under följande verksam-
hetsår skall insamlingsgraden stiga till 90 pro-
cent.
Målet för första verksamhetsåret uppnåd-
des emellertid inte. Endast 31 procent av de
försålda batterierna samlades in.
Miljöfarligt avfall uppkommer främst inom in-
dustrin, men även från bilvårdsanläggningar,
bygg och rivningsverksamhet och hushåll.
Figur 48 Behandlade mängder miljöfarligt
avfall
|
Avfallsslag |
Ton |
|
Oljeavfall |
140 000 |
|
Lösningsmedelsavfall |
16 550 |
|
Färg- och lackavfall |
12 190 |
|
Limavfall |
230 |
|
Surt eller alkaliskt avfall |
7 650 |
|
Avfall som innehåller kadmium |
860 |
|
Avfall som innehåller kvicksilver |
50 |
|
Avfall som innehåller andra | |
|
tungmetaller |
135 560 |
|
Avfall som innehåller cyanid |
610 |
|
Avfall som innehåller PCB |
12 140 |
|
Bekämpningsmedel |
220 |
|
Laboratorieavfall |
780 |
|
Övrigt avfall |
1 800 |
|
Summa |
328 640 |
Mängduppgifterna i tabellen kan till viss del vara
räknade två gånger, eftersom en behandlad mängd
kan ha sänts till en annan anläggning för vidare be-
handling.
Idag finns cirka 30 anläggningar som har
tillstånd för slutligt omhändertagande av mil-
jöfarligt avfall. Även de företag som mellan-
lagrar och behandlar miljöfarligt avfall innan
det går till slutligt omhändertagande ska nu-
mera ha tillstånd. Detta ger bättre möjligheter
att följa upp hur ett företags avfall hanteras,
både externt och internt.
När det gäller export och import talar man om
farligt avfall istället för om miljöfarligt. Be-
greppet farligt avfall är bredare. I detta ingår
till exempel också sådana avfallstyper som är
explosiva eller brandfarliga.
Handel med farligt avfall regleras i förord-
ningen om farligt avfall. 1993 exporterades
omkring 22 000 ton farligt avfall till andra län-
der. De viktigaste mottagarländerna var Dan-
40
Skr. 1994/95:120
Figur 49 Import och export av miljöfarligt avfall 1990,1 000 ton/år.
Import
Tyskland
Holland
Schweiz
Österrike
Sverige
Spanien
Finland
Danmark
1 000 ton/år
Export
Frankrike
1 000 ton/år
Av de 70 000 ton farligt avfall som importeras varje år står blybatterier och metallhaltigt stoft för
huvuddelen. Metallhaltigt avfall är också den vanligaste exportprodukten. Källa: OECD.
mark, England och Spanien. Den domineran-
de avfallstypen var metallhaltigt avfall. Expor-
ten gick nästan uteslutande till materialåter-
vinning. Bara två procent deponerades.
Importen uppgick samma år till omkring 70
000 ton. Blybatterier och metallhaltigt stoft var
de vanligaste produkterna. Batterierna och
stoftet behandlades ochåtervanns sedan i
Sverige.
Handeln med farligt avfall är i samma stor-
leksordning som tidigare år. Lågkonjunkturen
tycks inte ha inneburit att exporten minskat.
Det finns dock en statistisk osäkerhet i uppgif-
terna som beror på mellanlagring i väntan på
export och brister i företagens rapporterings-
rutiner. Detta gör det svårt att fastställa min-
dre förändringar.
I augusti 1994 utfärdade regeringen en förord-
ning om producentansvar för förpackningar.
Förordningen trädde i kraft den 1 oktober
1994 och ersätter förordningen om producent-
ansvar för glasförpackningar och förpackning-
ar av wellpapp. Från detta datum gäller dessut-
om producentansvar för returpapper (tid-
ningspapper och liknande).
Från den 1 oktober 1994 gäller också produ-
centansvar för däck. 60 procent av alla däck
som återlämnas ska inte deponeras från och
med 1997. Efter två år höjs målet till 80 pro-
cent.
41
Skr. 1994/95:120
Figur 50 Producentansvar för förpackningar
|
Förpackningsslag |
Återanvändning eller material |
|
Förpackningar av aluminium, |
50 % återanvändning eller material- |
|
Förpackningar av papp, |
30 % återanvändning eller material- |
|
Förpackningar av wellpapp |
65 % återanvändning eller material |
|
Förpackningar av plast, dock inte |
30 % återanvändning eller material- |
|
Förpackningar av stålplåt |
50 % återanvändning eller material- |
|
Standardiserade förpackningar |
95 % återanvändning |
|
Förpackningar av glas för vin |
90 % återanvändning |
|
Övriga förpackningar av glas |
70 % återanvändning eller material- |
Producentansvaret innebär att det är tillverkaren som har ansvaret för att olika typer
av förpackningar återanvänds eller att materialet i dem återvinns. Tabellen ovan vi-
sar vilka nivåer som gäller.
42
Skr. 1994/95:120
Flödena och användningen av hälso- och
miljöfarliga kemikalier bör minska. De
flöden som ändock innehåller farliga ke-
mikalier bör i möjligaste mån slutas.
Användningen av de mest skadliga ämne-
na bör avvecklas.
(Prop. 1990/91:90, s. 46, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av klorerade lösningsme-
del skall med något undantag upphöra
helt till 1995.
(Prop. 1990/91:90, s. 97, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av metylenklorid och tri-
kloretylen bör avvecklas helt till utgången
av 1995.
(Prop. 1990/91:90, s. 258, JoU 30, rskr. 338)
Minst 90 procent av användningen i
Sverige av nonylfenoletoxylater bör ha
upphört till år 2000.
(Prop. 1990/91:90, s. 263, JoU 30, rskr. 338)
Användningen av kemiska bekämpnings-
medel inom jordbruk, räknat i aktiv sub-
stans, skall halveras till år 1990, med ut-
gångspunkt från den genomsnittliga an-
vändningen 1981-85. Användningen skall
halveras ytterligare en gång till strax efter
mitten av 1990-talet.
(Prop. 1989/90:146, JoU 25, rskr. 327)
Ungefär 20 000 kemiska ämnen finns idag på
svenska marknaden. Dessa förekommer i sin
tur i omkring 50 000 kemiska produkter och i
en stor mängd material och varor.
För de särskilt skadliga kemiska ämnena
finns begränsningsplaner. Exempel på ämnen
vars användning begränsas är bly, kvicksilver,
klorerade lösningsmedel, plastadditiv och bro-
merade flamskyddsmedel. Begränsningarna
regleras dels genom lagstiftning, dels genom
frivilliga åtgärder inom respektive bransch.
Användningen av bly och kvicksilver har till
exempel minskat betydligt. Bly används inte
längre som tillsats i bensin. Även användning-
en av ämnet som tillsats i färg har minskat.
Klor- och klorföreningar är en annan omde-
batterad ämnesgrupp. Idag används omkring
700 olika klorföreningar i Sverige. Volymerna
är för det mesta små, dvs mindre än ett ton.
Stora volymer används emellertid vid PVC-
tillverkning, och som vägsalt.
Figur 51 Användningen av klor inom industrin
och som vägsalt, viktandelar i procent.
Övrigt Blekmedel
Över 700 klorföreningar används i Sverige idag.
Stora volymer går åt till vägsalt och vid plasttillverk-
ning. Källa: Kemi.
43
Skr. 1994/95:120
I ett internationellt perspektiv har Sverige
nått långt med begränsningsåtgärder mot klor-
föreningar inom de områden som huvudsakli-
gen uppmärksammas, nämligen:
• CFC (klorfluorkarboner)
• klorerade bekämpningsmedel
• klorerade lösningsmedel
• klorerade blekmedel inom skogsindust- rin
• PCB
• utsläpp av dioxiner
Miljökrav och den tekniska utvecklingen har
under senare år gjort att sammansättningen av
tvätt-, disk- och rengöringsmedel genomgått
genomgripande förändringar:
• nya tensider med bättre rengöringseffekt
och bättre rengöringsegenskaper ersätter
och kompletterar de traditionella anjonten-
siderna
• användningen av klorblekmedel i maskin-
diskmedel och i samband med textiltvätt
har minskat
• fosfatbaserade produkter ersätts i snabb
takt.
Den totala användningen av bekämpningsme-
del har minskat betydligt under 1980-talet.
Även antalet godkända bekämpningsmedel
har minskat kraftigt. De medel som har dålig
dokumentation om sina hälso- och miljörisker
gallras ut, liksom de farligaste medlen.
Den största minskningen har skett inom
jordbruket. Målet att halvera användningen av
bekämpningsmedlen inom jordbruket, jämfört
med genomsnittsförbrukningen 1981-85, upp-
nåddes 1990.
Nästa mål är att ytterligare halvera förbruk-
ningen fram till strax efter mitten av 1990-talet.
Minskningen fram till årl993 var 66 procent.
Den största mängden bekämpningsmedel
används idag inom industrin till i första hand
tryck- och vacuumimpregnering av virke. Den
sålda mängden krom och arsenik har minskat
under de senaste fyra åren medan kreosotan-
vändningen har legat still. En ny kreosotolja
med en mindre farlig sammansättning håller
dock på att utvecklas.
44
Figur 52 Användningen av bekämpningsmedel,
1993.
T rädgård
Hus 4% 1%
Totalt används 8 915 ton bekämpningsmedel i
Sverige, de största kvantiteterna inom industri och
jordbruk. Källa: Kemi.
Figur 53 Försåld mängd bekämpningsmedel i
jord- och trädgårdsbruk, 1984-1993 ton.
1986 ökade lantbrukarna sina inköp av bekämp-
ningsmedel för att undvika höjda prisregleringsavgif-
terfrån 1987. Källa: Kemi.
Skr. 1994/95:120
Figur 54 Till industrin sålda krom- och arsenik-
föreningar i träskyddsmedel, ton verksam sub-
stans
De sålda mängderna arsenik och kromföreningar
har minskat under de senaste åren. Figuren visar
ton verksam substans. Källa: Kemi.
45
Skr. 1994/95:120
Säkerheten i de svenska kärnkraftverken över-
vakas av Statens kärnkraftinspektion (SKI).
Statens strålskyddsinstitut (SSI) övervakar
strålskyddet vid anläggningarna och kontrolle-
rar att radioaktiva utsläpp till luft och vatten vid
normaldrift hålls inom fastställda gränser. SKI
och SSI redovisar årligen till regeringen säker-
hets-och strålskyddsläget vid de svenska kärn-
kraftverken.
Sammanfattande bedömning
Erfarenheterna från perioden 1993-94 har be-
kräftat och förstärkt de överväganden och be-
dömningar av säkerhetsläget vid de svenska
reaktorerna som gjordes i förra årets rapport.
Sålunda har erfarenheterna pekat på vikten av
en fortsatt noggrann prövning av vissa äldre
säkerhetsanalyser och konstruktionsförutsätt-
ningar, liksom vikten av fortsatt skärpt upp-
märksamhet på åldersbetingade förändringar.
Perioden har också givit ytterligare nyttiga på-
minnelser om att det fortfarande kan finnas
svagheter i säkerhetsanalyser och konstruk-
tionslösningar som inte uppmärksammats till-
räckligt. Det är då liksom föregående år viktigt
att notera att den grundläggande säkerhets-
strategin - ett djupförsvar i flera led mot allvar-
liga olyckor - är utformad utifrån förutsätt-
ningen att dolda fel och brister kan finnas,men
att de inte skall leda till längre än till tillbud
utan allvarligare konsekvenser utanför anlägg-
ningen. Mot denna bakgrund ser SKI och SSI
vid en samlad bedömning inte heller i år någon
anledning att ompröva den riskbild som inled-
ningsvid refererades till.
Sammanfattning av drifterfarenheter 1993-94
Drifterfarenheter och åldrandefrågor
Drifttillgängligheten har varit hög med undan-
tag för avställningar för större reparations- och
renoveringsarbeten på tre av de äldre reak-
torerna.
Kontroller och reparationer av reaktortankar,
rörsystem och inneslutningar
Block 2 i Barsebäck stod avställt ca fem måna-
der i slutet av 1993. Orsaken var läckage i en
tätplåt vid en kabelgenomföring till reaktorin-
neslutningen. Läckaget upptäcktes vid före-
skriven återkommande täthetskontroll och be-
rodde på byggfel som ledde till att tätplåten
rostade sönder. Detta föranledde omfattande
kontroll-och reparationsarbeten i Barsebäck 2.
Undersökningar av övriga reaktorinneslut-
ningar visade att ingen av dessa var behäftade
med liknande fel.
Block 2 i Ringhals 2 stod avställt mer än sju
månader från sommaren 1993. Orsaken var en
spricka i en svetsfog vid en genomföring för
styrdon i reaktortanklocket. Sprickan upp-
täcktes vid föreskriven kontroll och kunde här-
ledas till tillverkningsfel. SKI godkände repa-
ration av sprickan för fortsatt drift under be-
gränsad tid. Ett nytt tanklock kommer att in-
stalleras under revisionsavställningen 1996.
Vid revisionsavställningen 1994 kontrollerades
tanklocket och ingen skadeutveckling notera-
des. Detta gäller även de mindre defekter som
upptäcktes vid revisionsavställningen 1992.
Sveriges äldsta reaktor, Oskarshamn 1 var
avställd under hela perioden för omfattande
kontroller och renovering (projektet Fenix).
Vid föreskriven kontroll i samband med byte
av isolering upptäcktes omfattande sprickbild-
ning i ett antal rör innanför och utanför reak-
tortanken. Orsakerna härleddes främst till
mindre lämpliga konstruktionslösningar och
tillverkningsmetoder. Radioaktiva belägg-
46
Skr. 1994/95:120
ningar i reaktortanken och anslutande rörsys-
tem har kunnat tvättas bort så effektivt att in-
gående kontroller och reparationer kan ge-
nomföras även inuti tanken utan oacceptabla
stråldoser till berörd personal. Kontrollen av
reaktortanken visar enligt uppgift från OKG
inte på något anmärkningsvärt. SKIs gransk-
ning av provningsresultaten är ännu inte slut-
förd. OKG har beslutat att genomföra ett om-
fattande renoveringsprogram för reaktorn som
även innefattar utbyten, kompletteringar och
vissa ombyggnader för att öka tillförlitligheten
hos reaktorns säkerhetssystem. SKIs tillstånd
fordras för återstart som planeras till början av
1995.
Erfarenheterna från dessa tre block liksom
årets provningserfarenheter i övrigt tyder lik-
som tidigare års erfarenheter på att kontroll-
programmet fångar upp skadebildning på ett
tidigt stadium. Därigenom kan marginalerna
till läckage och brott av väsentlig säkerhetsbe-
tydelse hållas på en tillfredsställande nivå trots
att anläggningarna blir äldre. En fortsatt tek-
nik- och metodutveckling i linje med vad som
krävs i SKIs nya föreskrifter på området (SKI
FS 1994:01) är dock en nödvändig förutsätt-
ning. Inga tidigare okända skademekanismer
har observerats. Inte heller har någon allmän
och utbredd åldersbetingad degradering kun-
nat konstaterats i reaktorerna som skulle ge
anledning att ompröva tidigare bedömningar
av den tekniska livslängden. Däremot under-
stryker årets erfarenheter tidigare bedömning-
ar att omfattande renoveringsinsatser kan be-
hövas på specifika punkter för att komma till-
rätta med följderna av mindre lämpliga kon-
struktionslösningar, tillverkningsmetoder och
driftsätt.
Övriga drifterfarenheter 1993-94
Snabbstoppsfrekvensen har fortsatt att ligga
på en tillfredsställande låg nivå. Sju händelser
av viss betydelse för säkerheten redovisas i föl-
jande avsnitt i denna rapport. Av dessa händel-
ser har fem klassificerats på den sjugradiga
INES-skalan (International Nuclear Event
Scale) och fått klassificeringen 1, vilket är den
lägsta nivån. Vid en av dessa händelser (felut-
lösning av inskruvning av styrstavar i Forsmark
3) var säkerhetsmarginalen till begränsade
bränsleskador på väg att påverkas men åter-
ställdes genom ett snabbt ingripande av opera-
törerna i kontrollrummet. Överhuvudtaget vi-
sar årets erfarenheter att marginalerna till
bränsleskador behöver ägnas skärpt uppmärk-
samhet bl.a. i anslutning till att nya bränsle-
konstruktioner och härddriftmönster introdu-
ceras i syfte att förbättra bränsleekonomin.
Säkerhetsanalyser
Lärdomarna från händelsen i Barsebäck den
28 juli 1992 och det därpå följande fem reak-
torstoppen medförde att såväl SKI som kraft-
företagen inledde översyner av tidigare säker-
hetsanalyser och konstruktionsförutsättning-
ar. Dessa översyner har blivit mer ingående,
omfattande och därmed tidskrävande än vad
som först förutsågs. Preliminärt kommer de att
slutföras under 1997. Insatserna uppskattas till
ett par hundra ingenjörsår. Redan nu har dock
resultat avsatts i form av program för säker-
hetsförbättringar. Hit hör bl.a. förbättringar av
tillförlitligheten hos vissa grupper av ventiler
och hos nivåmätsystemen samt ökad kapacitet
i vissa borinsprutningssystem. Hittills har dock
analyserna inte lett till att den ”kontrakterade
säkerhetsnivån” (se avsnittet om utgångspunk-
ter) för drifttillstånd ifrågasatts.
Allmänt förstärker hittillsvarande analysre-
sultat tidigare bild att de senast byggda reak-
torerna (Forsmark 1,2 och 3 samt Oskarshamn
3) har en säkerhetsmässigt mer avancerad kon-
struktion än de äldre, särskilt när det gäller
skyddet mot händelser som brand, översväm-
ning och jordbävning. A andra sidan visar det
sig inte sällan att säkerhetsfunktioner i äldre
reaktorer kan vara mindre känsliga för fel med
gemensam orsak, t.ex. att samma komponent-
eller underhållsfel skulle kunna samtidigt slå
47
Skr. 1994/95:120
ut flera säkerhetssystem. Vid en sammanvägd
bedömning av säkerhetsnivån i äldre och yng-
re reaktorer tenderar sådana skillnader att ta
ut varandra, särskilt om man ser till den osä-
kerhet som finns i analysmetoderna.
Erfarenheterna från den pågående renover-
ingen av Oskarshamn 1 (Projekt Fenix) har va-
rit särskilt värdefulla. Granskningen av säker-
hetsanalyser och konstruktionsförutsättningar
har här i några fall visat att vissa säkerhets-
funktioners kapacitet och tillförlitlighet inte
fullt ut motsvarade vad som förutsatts i tidiga-
re säkerhetsredovisningar. Detta rättas nu till
inför återstart av Oskarshamn 1, och avses se-
dan följas av ett program för att ytterligare
höja säkerhetsnivån. Erfarenheterna från Pro-
jekt Fenix understryker ytterligare vikten av
att noggrant pröva vissa äldre säkerhetsanaly-
ser och konstruktionsförutsättningar.
Samspelet människa-teknik-organisation.
Säkerhetskultur.
Ett positivt drag har varit de medvetna och
långsiktiga satsningar samtliga kärnkraftföre-
tag inlett för att förbättra samspelet människa
-teknik-organisation och för att utveckla och
vidmakthålla en hög säkerhetskultur. Inträffa-
de händelser och SKIs inspektioner inom om-
rådet pekar dock på att det tidvis kan uppstå
svackor i den dagliga hanteringen av säker-
hetsfrågor inom vissa delar av en kraftverksor-
ganisation. Under perioden 1993-94 har SKI
fått och följt upp indikationer på sådana svack-
or vid Barsebäcks- och Oskarshamnsverken,
vilket i samtliga fall lett till kraftfulla och ända-
målsenliga åtgärder från respektive kraft-
verksledningar. Detta visar både på en i grun-
den god säkerhetskultur och på betydelsen av
en ständig verksamhetsutveckling för att till-
godose kravet på förebyggande säkerhet.
Strålskyddsläget
Utsläppen till luft och vatten har varit låga och
legat på bråkdelar av tillåtna värden. Ringhals-
verket har redovisat något förhöjda utsläpp i
förhållande till tidigare år, bl.a. på grund av en
bränsleskada i block 1. Inga händelserelatera-
de utsläpp som krävt särskild rapport till SSI
har inträffat.
Den totala kollektivdosen till följd av yrkes-
exponering vid de svenska kärnkraftverken
uppgick under 1993 till 27,6 manSievert eller
ca 2,8 manSv per installerad gigawatt elektrisk
effekt. Detta överstiger väsentligt SSIs ambi-
tionsnivå om 2 manSv per installerad gigawatt.
Drygt 70 % av kollektivdosen kom från de om-
fattande ombyggnadsarbetena i de äldre ko-
karreaktorerna. Detta ledde med SSI som på-
drivande till kraftfulla insatser vid verken för
att få ned dosbelastningen. Förutsättningarna
verkar hittills goda för att man för 1994 skall
kunna innehålla SSIs ambitionsnivå enligt
ovan.
Strålning och radionuklider i miljön
Människan utsätts för strålning från en rad
strålningskällor. Förutom den naturliga strål-
ningen från marken och rymden utsätts vi ock-
så för strålning vid medicinsk behandling och i
mindre utsträckning även för strålning från
konstgjorda radioaktiva ämnen i vår omgiv-
ning.
Den viktigaste strålningskällan är radon i
bostäderna. I vissa delar av Sverige kan också
cesiumnedfallet från Tjernobyl och radon i
grundvatten vara ett problem.
Lokalt är effekterna av Tjernobyl fortfaran-
de tydliga. I de värst drabbade områdena är ce-
siumhalterna i ren, vilt och insjöfisk från nä-
ringsfattiga sjöar med lång omsättningstid fort-
farande förhöjda.
48
Skr. 1994/95:120
Figur 55 Cesium-137 i människan, medelvärden för några olika befolkningsgrupper.
Figur 56 Cesiumhalter i älg och rådjur 1986-
1993 (Gävle).
Figur 57 Cesiumhalter i gädda, (Bq/kg), i nä-
ringsrik respektive näringsfattig sjö, 1985-1994
(Västernorrland).
Cesium-137
Bq/kg
Cesium -137
Bq/kg våtvikt
Källa: SSI, Miljölab.
Ceslumhalterna I gädda från närings fattiga sjöar
med långsam omsättning ligger betydligt högre än i
de gäddor som kommer från näringsrika sjöar.
Källa: SSI.
49
Skr. 1994/95:120
Det finns också mätbara skillnader mellan
kroppsinnehållet av cesium hos de mest utsatta
befolkningsgrupperna och hos befolkningen i
genomsnitt.
Från folkhälsosynpunkt är dock dosbidraget
från Tjernobyl generellt betydelselöst. Ned-
fallet från kärnvapenproven på 1960-talet gav
till exempel ett större dosbidrag.
Medelvärdet för hela landet av stråldosen
för en person summerat över 50 år uppskattas
till 0,7 millisievert. Större delen, 0,6 millisie-
vert, kommer från den direkta strålningen från
markbeläggningen.
I vissa delar av landet är stråldoserna högre.
De kan variera beroende på skillnader i kost-
vanor. Osäkerheten är emellertid mycket stor.
Nuvarande uppskattningar tyder på att om-
kring en femtedel av alla bidrag till stråldosen
från Tjernobyl kommer från födan. Då är det
stråldosen för en person summerat över 50 år
som avses.
Gränsvärden för radon i bostäder infördes
1981.1 nybyggda bostäder har den genomsnitt-
liga radonhalten sedan dess minskat till hälf-
ten, men inte nämnvärt i bostadsbeståndet i öv-
rigt. Medelvärdet för landet, 108 becquerel per
kubikmeter, har därför inte minskat. I 14 pro-
cent av bostadsbeståndet överstiger radonhal-
ten 200 becquerel per kubikmeter.
Gränsvärdena för radon i bostäder halvera-
des 1994 och är för nybyggda hus 200 becquerel
per kubikmeter. För äldre hus är gränsen för
sanitär olägenhet 400 becquerel per kubikme-
ter.
Radon i bostäder beräknas orsaka mellan
300 och 1 500 lungcancerfall varje år. Den ge-
nomsnittliga dosen för en person under ett år
uppgår till cirka två millisievert.
Våren 1993 var ozonskiktet över Sverige 20
procent tunnare än normalt. I kombination
med vackert väder resulterade detta i att den
infallande skadliga UVB-strålningen i april
blev 60 procent större än normalt.
Under sommaren 1994 var visserligen ozon-
skiktets tjocklek normal. Men det extrema
högtrycket ledde till att den infallande UVB-
strålningen under juli blev 20-30 procent hö-
gre än under samma månadnågot av de fyra fö-
regående åren.
Långvarig påverkan av ultraviolett strål-
ning kan leda till hudcancer. Den allvarliga
hudcancerformen malignt melanom ökar för
närvarande med omkring fem procent årligen.
Figur 58 Månatlig UVB-dos, (Norrköring) 1993
jämfört med normalen, 1983-1992.
Det tunna ozonskiktet över Sverige våren 1993 gjor-
de att den infallande UVB-strålningen blev högre än
normalt.
Källa: SMHI, SNV Miljöövervakningsprogrammet
50
Skr. 1994/95:120
Figur 59 UVB-strälningens effekter
Sekunder
Minuter
10
20
30
Timmar
— Svetsljusbåge på nära håll
— Sommarsol på Kanarieöarna
— Solarium
— Sommarsol i Sverige med
30% Ozonskiktsuttunning.
— Sommarsol i Sverige
— Vårsol i Sverige
— Halogenlampa vid 1 000 lux
Dygn eller mer
Är fösumbart för
akuta risker
Veckor
— (”Vintersol” i Sverige)
Lysrörsbelysning
Månader
Är
Glödlampsbe lysning
Ultraviolett strålning kan ge akut hudskadeverkan
(hudrodnad) om "bestrålningen”överskriver viss tid.
Källa: SSI.
51
Skr. 1994/95:120
Jämfört med andra OECD-länder har vi
många miljöskatter och miljöavgifter i Sverige.
Speciellt gäller detta produkter.
Till de redovisade skatterna och avgifterna
kommer även de allmänna energiskatterna,
vilka i viss utsträckning kananses vara miljöre-
laterade.
En del av samhällets kostnader för miljö-
vårdsinsatser finansieras av avgifter. Också
kärnkraftindustrin betalar avgifter. Dessa ska
användas dels för att finansiera slutförvaring-
en av använt kärnbränsle, dels för att reakto-
rerna ska kunna avvecklas och rivas på ett sä-
kert sätt.
Figur 63 Utsläppsavgifter och -skatter
|
Avgift/skatt |
Utgår på |
Belopp |
Inkomst 1993/94 (miljoner kr) |
Användning |
|
Koldioxidskatt |
Olja, kol, naturgas, |
33.3 öre/kg utsläpp 8.3 öre/kg) |
11 315 |
Allmän in komst i |
|
Svavelskatt |
Olja, kol och torv |
30 kr/kg svavel |
217 |
Allmän inkomst i |
|
Miljöskatt på |
Utsläpp av kväve- |
12 kr/kg utsläppta |
190 |
Allmän inkomst |
|
Utsläpp av koldioxid |
1 kr/kg förbrukat bränsle | |||
|
Kväveoxid- |
Uppmätta utsläpp av |
40 kr/kg utsläppta |
533 |
Bruttoomsättningen |
nyttiggjord energi
/ Sverige finns förhållandevis många miljöskatter och -avgifter. Uppgifterna ovan är
hämtade från en uppdatering av rapporten "Avgifter, skatter och bidrag med anknyt-
ning till miljövård" (SNV Rapport 4173).
52
Skr. 1994/95:120
Figur 64 Produktavgifter och -skatter
|
Avgift/skatt |
Utgår på |
Belopp |
Intäkt 1993/94 (miljoner kr) |
Användning |
|
Avgift på handels- |
Kväveinnehåll |
60 öre/kg kräve 30 kr/g kadmium (om |
170 |
Bekostar rådgivning, |
|
Avgift på bekämp- |
8 kr/kg verksam |
14 |
Bekostar rådgivning, | |
|
Avgift på batterier |
Alkaliska/kvick- |
23 kr/kg 46 kr/kg 40 kr/st |
48 |
Beskostar omhänder- Ej till statskassan, |
tillfaller särsskild
batterifond
Vid skatteväxling får statens intäkter från skatter och avgifter på utsläpp och produk-
ter bekosta sänkningar av skatter på inkomst och sparande. Uppgifterna ovan är
hämtade från en uppdatering av SNV Rapport 4173.
Figur 65 Differentierade skatter
|
Blyad/oblyad bensin |
Bensinskatten är 51 öre högre per liter för blyad än för oblyad bensin (dvs |
|
Miljöklassade dieseloljor |
Dieseloljeskatten är för miljöklass 1: 562 kr/m3, miljöklass 2: 1 040 kr/m3 och |
|
Miljöklasser för bensin |
Bensinskatt uttas med 3,14 kr/l för bensin som uppfyller kraven för |
|
Miljöklassade nya fordon |
Försäljningsskatten på nya motorfordon (bilaccisen) differentieras utifrån |
Differentierade skatter har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att få konsumenterna
att välja miljövänligare alternativ.
53
Skr. 1994/95:120
Figur 66 Miljörelaterade energiskatter
Figur 67 Några exempel på avgiftsfinansierade
miljövårdsinsatser
|
Skatt |
Inkomst 1993/94 |
Skatt |
Inkomst 1993/94 (miljoner kronor) |
|
Bensinskatt (exkl.CO2-del) |
17 731 |
Täktavgift |
39 |
|
Allmän energiskatt (exkl CO2-del) |
7 901 |
Avgift för myndigheters |
65 |
|
Skatt på viss elektrisk kraft |
1 006 |
miljöskyddslagen | |
|
Särskild skatt på elektrisk kraft |
124 |
Avgift för registrering |
12 |
|
Dieseloljeskatt |
1 740 |
Kemikalieavgift |
29 |
De allmänna energiskatterna kan i viss utsträckning
anses vara miljörelaterade.
En del av samhällets kostnader för miljövårdsinsat-
ser finansieras av avgifter.
Avgiften på utsläpp av kväveoxider från stora
förbränningsanläggningar, den så kallade
NOx-avgiften, har visat sig vara ett mycket bra
exempel på hur ett ekonomiskt styrmedel kan
användas för att snabbt få ner utsläppen från
en homogengrupp av anläggningar.
NOx-avgiften är unik till sin konstruktion.
De ingående anläggningarna, ca 130 stycken,
betalar 40 kronor per kilo NOx för sina utsläpp.
Men pengarna går inte till statskassan. Varje
anläggning får istället tillbaka pengar i propor-
tion till hur mycket nyttiggjord energi som har
producerats under året.
Konstruktionen innebär alltså att det totala
avgiftsbeloppet omfördelas mellan de avgifts-
skyldiga. Företag med bra energiutnyttjande,
vilket även innebär lägre utsläpp, får tillbaka
ett större belopp än de betalat in, medan före-
tag med lågt energiutnyttjande och stora ut-
släpp förlorar på systemet.
En grov uppskattning visar att utsläppen
från de berörda anläggningarna minskade med
cirka 40 procent från den tidpunkt då lagför-
slaget lanserades (1989) till slutet av första be-
skattningsåret (1992). Under 1993 har utsläp-
pen minskat med ytterligare 13 procent jäm-
fört med 1992.
En del av minskningen beror på lågkon-
junkturen och individuell tillståndsprövning.
54
Skr. 1994/95:120
Statistiken över de statliga kostnaderna för
miljövård är för närvarande bristfällig. Den
försvåras dessutom av att anslagsstrukturen
förändrats under de senaste åren. Ramanslag
är till exempel vanligare idag än för några år
sedan.
Diagrammet nedan visar därför bara såda-
na miljöanslag som klart framgår av proposi-
tioner. Miljösatsningar inom andra anslag, ex-
empelvis internbudgetbelopp, är inte med.
Under det senaste budgetåret har bland an-
nat kalkningsverksamheten och olika interna-
tionella verksamheter fått ökade anslag.
Medlen för landskapsvårdande åtgärder
ska enligt riksdagens beslut användas för att
bevara vissa nationellt värdefulla miljöer som
innehåller fastlagda kvaliteter från naturvårds-
och kulturmiljösynpunkt.
I juni 1994 hade 14 200 sådana avtal om er-
sättning tecknats. Kostnaderna för denna stöd-
form uppgick 1993/94 till 250miljoner kronor.
Kostnaderna fördelade sig mellan följande
myndigheter: Länsstyrelser (245 miljoner kro-
nor), Naturvårdsverket (2,65 miljoner), Jord-
bruksverket (0,6 miljoner) och Riksantikvarie-
ämbetet (1,75 miljoner).
Vid samma tidpunkt fanns 4 400 avtal om
NOLA-bidrag, där NOLA står för naturvårds-
åtgärder i odlingslandskapet. Anslagen för
NOLA i Naturvårdsverkets internbudget upp-
går till 39 miljoner kronor per budgetår.
Figur 68 Statliga anslag till miljövård
Statistiken över statliga anslag till miljövår är behäftad med många brister.
Figuren visar endast de anslag som klart framgår av propositioner.
55
Skr. 1994/95:120
1991 uppgick de kommunala förvaltningarnas
kostnader för miljövård till 700 miljoner kro-
nor. Det visar en undersökning som SCB har
gjort. Då ingår inte kostnader inom trafiksek-
torn, exempelvis trafiksanering och buller-
skydd. Totalbeloppet motsvarar 80 kronor per
person.
Kostnaderna för avloppshantering, dvs re-
ningsverk och ledningsnät, uppgick 1991 till 5,0
miljarder kronor. Av dessa var 2,0 miljarder
kronor kapitalkostnader. Den kommunala av-
fallshanteringen kostade cirka 2,7 miljarder
kronor.
SCB har även undersökt kostnaderna för mil-
jöskyddsåtgärder inom industrin. 1991 upp-
gick skogsindustrins investeringar i miljö-
skyddsåtgärder till 600 miljoner kronor. Mot-
svarande siffra för järn- och stålindustrin var
125 miljoner kronor. Samtidigt uppgick de lö-
pande kostnaderna för de två branscherna till
550 miljoner kronor.
De angivna beloppen är emellertid behäfta-
de med mycket stor osäkerhet. Någon totalsiff-
ra för hela industrin kan inte anges, eftersom
underlaget för övriga branscher är mycket osä-
kert.
56