Prop.
1994/95:119
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 30 mars 1995
Ingvar Carlsson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det nya protokollet till
1979 års Genévekonvention om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar rörande ytterligare minskning av svavelutsläppen.
Protokollet är en viktig fortsättning på det internationella samarbetet för
att begränsa skador på miljön och hälsa av gränsöverskridande
luftföroreningar.
Regeringen redovisar också inriktningen av det fortsatta arbetet mot
försurningen samt åtgärder för att minska utsläppen från småskalig
eldning med festa bränslen och för att minska ammoniakavgången från
jordbruket.
Vidare redovisar regeringen åtgärder för en slutlig avveckling av
ozonnedbrytande ämnen samt åtgärder för att begränsa utsläppen av
HFC-föreningar och andra närbesläktade växthusgaser.
i Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 119
Prop. 1994/95:119
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Ärendet och dess beredning .................... 3
3 Inriktning av arbetet mot försurningen.............. 4
4 Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen ... 6
4.1 Tillkomsten av protokollet om ytterligare minskning
av svavelutsläpp........................ 7
4.2 Protokollets huvudsakliga innehåll ............ 9
4.3 Godkännande av protokollet om ytterligare
minskning av svavelutsläppen................ 10
5 Utvidgning av systemet för kväveoxidavgift........... 11
6 Småskalig eldning med festa bränslen .............. 13
6.1 Vedeldning m.m........................ 13
6.1.1 Omfattning....................... 13
6.1.2 Utsläpp och hälsoeffekter.............. 14
6.2 Åtgärder mot utsläpp från småskalig eldning med
festa bränslen ......................... 15
6.2.1 Föreskrifter om småskalig eldning med festa
bränslen ........................ 15
6.2.2 Krav på nya anläggningar.............. 19
6.2.3 Fortsatt förbättring av miljöprestanda ......20
7 Åtgärder för att minska ammoniakavgången från
jordbruket ...............................22
8 Åtgärder för slutlig avveckling av ozonnedbrytande
ämnen..................................25
9 Åtgärder för att begränsa utsläppen av HFC-föreningar och
andra närbesläktade växthusgaser.................29
Bilaga 1..................................... 32
Bilaga 1.1....................................55
Bilaga 1.2....................................73
Bilaga 2.....................................91
Utdrag ur protokoll vid regeringssamanträde ..............96
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner protokollet till 1979 års konvention om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar där ytterligare minskning av
svavelutsläppen behandlas.
Prop. 1994/95:119
Internationellt samarbete är en förutsättning för att hantera
försumingsproblemen i Sverige vilka till stor del uppstår till följd av
luftföroreningar från andra länder. Sverige har därför lagt stor vikt på
arbetet inom Genévekonventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar (Long Range Transbounding Air Pollution, LRTAP).
Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen förhandlades
fram under åren 1992 och 1993 och har undertecknats av 27 länder samt
den Europeiska Unionen. Protokollets engelska text och en svensk
översättning fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.
Regeringen gav den 6 juni 1993 Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK) och Statens naturvårdsverk (SNV) i uppdrag att gemensamt
utreda förutsättningarna för att minska emissionerna av kolväten vid
eldning av biobränslen i villapannor, kaminer och liknande anläggningar.
I december 1993 redovisade NUTEK och SNV rapporten Utsläpp från
småskalig vedeldning (SNV Rapport 4270) till regeringen. Rapporten har
remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i Miljödepartementet,
dnr M95/460/5.
Jordbruksverket, dåvarande Lantbruksstyrelsen, fick år 1990 i uppdrag
att redovisa möjligheterna till och konsekvenserna av en 50% minskning
av ammoniakutsläppen i södra och västra Götaland till år 2000.
Jordbruksverket redovisade detta uppdrag våren 1994 i rapporten
Ammoniakförluster från jordbruket (Rapport 1994:8). Rapporten har
remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i
Jordbruksdepartementet, dnr Jo94/891.
Regeringen gav den 1 juli 1993 Statens naturvårdsverk i uppdrag att
utreda och föreslå styrmedel och åtgärder för att avveckla användningen
av ozonnedbrytande ämnen och begränsa utsläppen av HFC- och FC-
foreningar. I februari 1994 redovisade Naturvårdsverket rapporten
Sverige fritt från ozonnedbrytande ämnen (SNV Rapport 4278). En
sammanfattning av rapporten finns som bilaga 3. Ett remissmöte om
rapporten hölls den 21 februari 1994.
I betänkandet Morot och piska för bättre miljö (SOU 1993:118)
föreslog utredningen om ekonomiska styrmedel vad avser kväveoxider
m.m. att vissa förbränningsprocesser inom industrin skall om fettas av
avgiftssystemet för kväveoxider. För att klargöra vissa tillämpningsfrågor
och hur utvecklingen mot en slutning av massaindustrins processer
påverkas om de inordnas i systemet borde enligt betänkandet en
kompletterande analys först utföras. En sådan analys har gjorts i
konsultrapporten Analys av förutsättningarna för kväveoxidavgift i Prop. 1994/95:119
skogsindustrin (ÅF 1994-06-10). Rapporten har remissbehandlats. En
remissammanställning finns tillgänglig i Miljödepartementet, (dnr
M94/199/5).
Försurning av mark- och vatten är ett av Sveriges allvarligaste och
tydligaste miljöproblem. Orsaken till detta är utsläpp av kväve- och
svavelhaltiga luftföroreningar. Mer än 90 % av svavelnedfallet och
närmare 80 % av kvävenedfallet i Sverige kommer från andra länder.
Om inte ytterligare åtgärder vidtas för att minska belastningen hotas den
biologiska mångfalden och den svenska skogens produktionsförmåga,
vilket kan ge mycket allvarliga konsekvenser för sysselsättning och
samhällsekonomi.
Den totala belastningen av försurande nedfall i Sverige överskrider fem
till tio gånger kritisk belastning dvs. den nivå som naturen långsiktigt kan
bära. I sydvästra Sverige skulle nedfallet behöva minska med 75 %
räknat från 1980 års nivå.
Vid 1980-talets början var omkring 16 000 av Sveriges 85 000 sjöar så
sura att känsliga arter hade minskat kraftigt i antal eller helt försvunnit.
I 7 000 av dessa sjöar liksom i ca 6 000 kilometer rinnande vatten har
situationen förbättrats under de senaste 15 åren genom kalkningsinsatser.
Med kalkning kan vattnets surhetsgrad minskas, men det går inte att helt
återställa vattnets ursprungliga biologi.
I de södra delarna av landet med stort försumingsnedfall förekommer
grundvatten med påtagligt höjda aluminiumhalter. Till följd av att
ledningar korroderar på grund av vattnets surhet är kopparhalterna starkt
förhöjda i dricksvattnet från många enskilda brunnar. Koppar och
aluminium i dricksvatten innebär direkta hälsorisker.
Försurningsskadorna på skogen böijar också bli allt tydligare. I Skåne
är 25 % och i Halland är 50 % av den äldre granen skadad. När det
gäller tall är motsvarande andelar 65 resp. 77 %. Skadorna leder till
kraftigt försämrad skogstillväxt till följd av minskad tillgång till viktiga
näringämnen för träden och utlösning av giftiga ämnen.
Redan 1988 i samband med propositionen Miljöpolitiken inför 1990-
talet (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU:23, rskr. 1987/88:373) ställde
sig riksdagen bakom målsättningen att minska de svenska svavelutsläppen
med 80 % till år 2000 räknat från 1980 års nivå. Detta mål har redan
uppnåtts. Om utbudet och priserna för lågsvavliga oljor inte förändras
kommer den nuvarande nivån på svavelutsläppen med nuvarande
styrmedel inte att överskridas fram till år 2000. Om däremot priserna på
lågsvavlig olja stiger kan det bli aktuellt att höja svavelskatten för att
stabilisera svavelutsläppen på den nuvarande nivån.
Målet om att de svenska utsläppen av kväveoxider skall minska med
30% mellan år 1980 och 1995 behandlades i samband med propositionen
Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU:23, 4
rskr. 1987/88:373). Riksdagens ställde sig då bakom detta mål. Samtidigt
formulerades en ambition att studera vilka tekniska åtgärder som behövs Prop. 1994/95:119
för att halvera kväveoxidutsläppen mellan 1980 och 2000. Målet
behandlades även i samband med propositionen En god livsmiljö (prop.
1990/91:90, bet. 1990/91 JoU:30, rskr. 1990/91:338). Regeringen ville
vid detta tillfälle däremot avvakta att fastställa halveringsmålet för år
2000 till dess målet om en minskning med 30 % säkerställts. Riksdagen
delade regeringens bedömning.
Möjligheterna att kraftigt minska de svenska kväveoxidutsläppen med
nationella åtgärder har - särskilt på trafikområdet - visat sig vara
begränsade. Parallellt med ett fortsatt aktivt nationellt arbete är det därför
nödvändigt att driva också genomförandefrågoma i internationella
sammanhang. En avgörande förutsättning för minskade kväveoxidutsläpp
från trafiken är bl.a. att nya avgasregler kan antas inom EU.
Naturvårdsverket har uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för en
50-procentig reduktion av kväveoxidutsläppen till år 2005. För att
möjliggöra en sådan minskning utreds bl.a. införande av avgaskrav för
arbetsmaskiner, skärpta avgaskrav för tunga fordon liksom åtgärder inom
luft- och sjöfart. Naturvårdsverkets rapport kommer att föreligga i januari
1996. Regeringen avser därefter att till riksdagen redovisa förslag dels
till ett nytt mål för kväveoxidutsläppen dels till ytterligare åtgärder.
En viktig del av det internationella arbetet på försumingsområdet
bedrivs inom Genévekonventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar (LRTAP) som funktionellt är knuten till ECE i Genéve.
Arbetet inom LRTAP har framför allt fått en stor betydelse för att sprida
kunskaperna om luftföroreningarnas ursprung, spridningsmönster och om
åtgärdsmöjligheter. Härigenom har också nya förutsättningar skapats för
en ny generation av internationella miljöavtal som är effektiva både ur
miljö- och kostnadssynpunkt.
Efter slutförandet av förhandlingarna om ett nytt svavelprotokoll har nu
ett brett upplagt arbete påbörjats inom LRTAP för att utarbeta en strategi
för utformningen av kommande internationella instrument för att minska
utsläppen av kväveoxider och eventuellt också ammoniak. En central
frågeställning är om ett nytt avtal skall relateras till en enskild
miljöeffekt, exempelvis försurning, eller om avtalet skall avse flera
effekter, såväl försurning som eutrofiering och kväveoxidernas betydelse
för uppkomsten av marknära ozon. I det förberedande arbetet kommer
ytterligare underlag att tas fram om den förväntade utsläppsutvecklingen,
de atmosfäriska processer som påverkar spridning av kväveoxider,
befintliga teknologier för att begränsa utsläppen liksom åtgärdskostnader.
En annan fråga som kommer att studeras är hur de åtgärder som kommer
att vidtas på klimatområdet påverkar utvecklingen av kväveoxidutsläppen.
Slutligen kommer också analyser att genomföras om effekterna av
beslutade och förväntade åtgärder inom transportsektorn. Arbetet med att
utforma en strategi för förhandlingsarbetet beräknas fortgå under hela år
1995.
Sverige kommer i det fortsatta arbetet att lägga särskild vikt vid
försumingseffektema. Det är troligt att länderna i Centraleuropa kommer
att prioritera åtgärder för att komma till rätta med oxidantproblemen. Ett 5
framtida nytt protokoll som kan bidra till förbättringar på båda dessa
områden har stora möjligheter att få gehör i en större krets av länder. Prop. 1994/95:119
Sveriges medlemsskap i EU innebär nu att vi kan påverka unionens
politik på försumingsområdet med större kraft. Försurningsfrågan är ett
av de prioriterade områdena i regeringens EU-politik på miljöområdet.
Redan i samband med miljöministrarnas första möte i ministerrådet
sedan EU-inträdet aktualiserade Sverige försurningsfrågorna genom att
begära en redovsning från kommissionen angående planerade direktiv på
området och genom att föreslå att en sammanhållen försumingsstrategi
utformas för unionen. Sverige verkar för att skärpa kraven i bl.a.
direktivet om stora förbränningsanläggningar. Andra direktiv som är
viktiga för att minska utsläppen av försurande ämnen och där Sverige
tänker spela en pådrivande roll är direktivet om svavelhalt i bränslen och
direktiven om bilavgaskrav.
Det svenska initiativet kommer redan under hösten 1995 att resultera
i förslag från kommissionen angående en sådan strategi. Sverige anser
exempelvis att de erfarenheter som vunnits inom LRTAP-arbetet också
bör tas till vara inom unionen t.ex. när det gäller att utforma
kostnadseffektiva åtgärdsstrategier. En viktig del av det grundläggande
arbete som behöver göras är att bedöma de samlade effekterna på
försumingssituationen av befintliga och planemade åtgärder inom
gemenskapen. Vidare krävs en bedömning vilka kompletterande åtgärder
som kan krävas för att få ned depositionen av försurande ämnen till
nivåer som ligger under kritisk belastning samt en lämplig avvägning
mellan åtgärder som bör ankomma på medlemsländerna själva och de
som bör beslutas på gemenskapsnivå. Regeringen har nyligen i skrivelse
till riksdagen (1994/95:167) närmare redogjort för det svenska arbetet
med försurningsfrågorna inom EU.
Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP)
undertecknades i Genéve 1979 och trädde i kraft den 16 mars 1983.
Konventionen har hittills tillträtts av 39 medlemsstater inom FN:s
ekonomiska kommission för Europa (ECE), som även innefattar USA
och Kanada. Konventionen är av ramkaraktär och särskilda åtaganden
överenskoms genom protokoll till konventionen.
Fyra protokoll har tidigare förhandlats fram och ratificerats av Sverige.
Det första, som trädde i kraft den 28 januari 1988, gällde finansieringen
av det europeiska programmet (EMEP) för utvärdering och övervakning
av långväga gränsöverskridande luftföroreningar. EMEP förser parterna
med information och data om nedfallsmängder, utsläppshalter,
miljöpåverkan och gränsöverskridande flöden av utsläpp. Denna
vetenskapliga bas har varit en förutsättning för de senare protokollen.
Det andra protokollet, som trädde i kraft den 2 september 1987, gällde
minskningar av svavelutsläppen. 21 länder undertecknade protokollet
1985 i Helsingfors och förband sig att minska sina svavelutsläpp med
minst 30 % till år 1993 jämfört med 1980 års utsläppsnivåer. Parterna Prop. 1994/95:119
uppmanades också i protokollet att vidta åtgärder för att minska utsläppen
ytterligare. Till år 1993 hade i stort sett alla länder lyckats uppfylla
åtagandet, och flera länder hade minskat sina svavelutsläpp ytterligare.
Det blev dock relativt snart uppenbart att åtagandet enligt protokollet inte
räckte till för att hindra de allvarliga försurningsskador som uppstår av
svavelutsläppen. Flera viktiga länder med stora utsläpp av svavel hade
inte heller undertecknat överenskommelsen. Sverige, Norge och några
andra länder böljade därför driva arbetet med att ta fram ett nytt
protokoll för ytterligare minskningar av svavelutsläppen.
Det tredje protokollet, som trädde i kraft den 14 februari 1991 (prop.
1989/90:5, bet. 1989/90:JoU 7 rskr. 1989/90:59), gällde kväveoxid-
utsläpp. Enligt protokollet åtog sig parterna att till utgången av år 1994
begränsa de årliga utsläppen av kväveoxider till 1987 års nivå. 24 parter
hade ratificerat protokollet i maj 1994. I protokollet introducerades
begreppet "kritisk belastning" som en ny utgångspunkt för att utforma
ytterligare åtgärder för att minska utsläpp av både kväveoxider och
svavel. Ursprungligen hade detta koncept utvecklats i Sverige och Norge,
och kunde nu, genom att det accepterats internationellt, användas i det
fortsatta arbetet med att ta fram det nya protokollet för ytterligare
minskningar av svavelutsläppen.
Vad gäller flyktiga organiska ämnen (VOC) undertecknades ett
protokoll den 19 november 1991 (prop. 1991/92:171, bet. 1992/93 :JoU 2
rskr. 1992/93:11) som endast 11 parter hittills har ratificerat. Det har
därför ännu inte trätt i kraft. Protokollets åtaganden är att minska
utsläppen av VOC med 30 % till år 1999 jämfört med år 1988.
Det första svavelprotokollet och kväveprotokollet utgör typiska exempel
på den första generationen av internationella miljöavtal, dvs. avtal, där
alla parter åtar sig ett och samma kvantitativa åtagande (30-procents
reduktion resp, stabilisering räknat mellan två specifika år). Sådana avtal
har emellertid mer och mer kommit att ifrågasättas, eftersom det visat sig
att konsekvenserna för enskilda parter blivit mycket varierande.
Dessutom har avtalsutformningen inte lagt grunden för en
kostnadseffektiv fördelning av åtgärd sarbetet mellan staterna.
Svavelutsläpp har, till skillnad mot exempelvis utsläpp av koldioxid,
mycket varierande effekter beroende på var utsläppen slutligen hamnar
då olika ekosystem, spridda över olika delar av konventionsområdet, tål
olika mycket svavelnedfall.
Mot slutet av 1980-talet böljade resultatet skymta av de insatser som
skandinaviska miljöforskare gjort för att etablera begreppet kritisk
belastning i miljöarbetet. Den kritiska belastningen bestämmer hur stora
depositioner av föroreningen miljön klarar utan att ta skada och
definieras i protokollet som "ett beräknat tröskelvärde for exponering för ?
en eller flera föroreningar under vilket, såvitt för närvarande är känt, det
inte uppstår några väsentliga skadliga effekter i fråga om specificerade Prop. 1994/95:119
utsatta delar av miljön". Arbetet inom LRTAP :s olika grupper hade
bl.a. bidragit till att uppgifter om kritiska belastningsgränser för svavel
fenns framtagna för stora delar av den europeiska kontinenten.
Konventionens verkställande organ gav i slutet av år 1991 ett mandat
till arbetsgruppen för strategier (WGS) att förhandla fram ett nytt
svavelprotokoll. I mandatet framhölls att de resultat som förelåg om
utvecklingen av kritisk belastning borde användas i förhandlingsarbetet.
Arbetsgruppen inledde - under ambassadör Lars Björkboms
ordförandeskap - förhandlingsarbetet under år 1992.
Ett första steg i förhandlingsförberedelsema blev att kombinera
uppgifter om atmosfäriska transportbanor och kostnadskurvor för
svavelreduktioner i resp, land med data om kritisk belastning. Vid HASA
i Österrike, Stockholm Environmental Institute i York och på Imperial
College i London, hade samtidigt utvecklats linjära program-
meringsmodeller som kunde användas för att ta fram optimala
åtgärdsstrategier inom svavelområdet. Med hjälp av modellberäkningarna
fanns möjligheter att belysa hur man i ett nytt protokoll skulle kunna
åstadkomma en kostnadseffektiv fördelning av åtgärdsarbetet mellan
länderna. Dessa modellberäkningar blev sedan utgångspunkt för själva
förhandlingsprocessen.
Även om det redan inledningsvis fanns bred enighet om att det yttersta
målet borde vara att komma under den kritiska belastningen, ansågs det
nödvändigt att först bestämma ett etappmål. De första
förhandlingssessionema ägnades därför åt frågan om hur detta etappmål
skulle formuleras. Efter omfettande diskussioner och ett flertal
modellberäkningar enades förhandlama om ett etappmål som innebar att
klyftan mellan 1990 års depositioner och de kritiska belastningsvärdena
skulle reduceras med 60 % fram till år 2000. Detta framförhandlade
etappmål - uttryckt i form av procentuella utsläppsreduktioner för varje
land (Scenario A5) - lades därefter till grund för slutförhandlingar om
vaije lands procentuella reduktionsåtagande.
Det visade sig emellertid mycket snart att endast en mindre andel av
de medverkande nationerna var villiga att ikläda sig de förpliktelser som
krävdes för att uppnå delmålet. Under det återstående förhandlingsarbetet
utsträcktes tidshorisonten därför till år 2010, främst for att tillgodose de
östeuropeiska ländernas krav på anpassningstid. Vidare ägnades en
betydande del av den svenska delegationens arbete åt att förmå övriga
västeuropeiska länder att presentera mer ambitiösa åtaganden i
förhandlingen. Frivilligorganisationen Internationella försumingssekre-
tariatet i Göteborg gjorde i detta sammanhang mycket förtjänstfulla
insatser för att understryka de skandinaviska ländernas krav på
utsläppsreduktioner i Storbritannien och andra länder i Västeuropa.
De åtaganden som slutgiltigt förhandlades fram innebär att det delmål
som ovan beskrivs inte kommer att uppnås för ett antal områden i Europa
förrän till år 2010.
Protokollet har undertecknats av 27 regeringar samt EU.
Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen består av en
inledning och 17 artiklar samt 5 bilagor.
I inledningen anges bl.a. att partema är fest beslutna att vidtaga
förebyggande åtgärder för att förhindra eller minimera utsläpp av
luftföroreningar och att dessa åtgärder ska vara kostnadseffektiva.
Dessutom anser parterna att de dominerande källorna till luftföroreningar
som bidrar till försurningen är förbränning av fossila bränslen inom bl.a.
energi- och trafiksektorn.
Parternas grundläggande skyldigheter framgår av artikel 2. Där åtar sig
parterna att begränsa och minska sina svavelutsläpp för att säkerställa att
depositioner av oxiderade svavelföreningar inte långsiktigt överskrider de
kritiska belastningsgränser som anges i bilaga I till protokollet (artikel 2,
punkt 1).
För att uppnå detta har parterna som första steg kommit överens om en
tidsplan för minskning av sina resp, årliga svavelutsläpp (artikel 2, punkt
2) . Tidsplanen och de nivåer som skall uppnås anges i bilaga II till
protokollet. Sverige åtar sig att reducera svavelutsläppen med 80 % till
år 2000 räknat från 1980.
Vidare skall partema minska svavelutsläppen genom att tillämpa de
mest effektiva och bäst lämpade metoderna vilka bland annat inkluderar
energieffektivisering och användandet av fömybar energi (artikel 2, punkt
4). Bilaga IV fungerar som ett hjälpmedel vid framtagningen av olika
alternativ för sådana effektiva metoder.
Parterna skall också tillämpa gränsvärden för utsläppen från alla nya
större stationära förbränningsanläggningar. Senast den 1 juli 2004 skall
även vissa befintliga anläggningar omfettas av gränsvärdena. Senast två
år efter protokollets ikraftträdande skall parterna tillämpa nationella
regler för svavelinnehållet i tunnolja (artikel 2, punkt 5). Gränsvärdena
för utsläpp och svavelhalt i bränslen anges i bilaga V. Partema
uppmuntras också att använda ekonomiska instrument för att minska
svavelutsläppen (artikel 2, punkt 6).
Efter beslut av verkställande organet kan det öppnas möjlighet för två
eller flera parter att gemensamt fullgöra de skyldigheter som anges i
bilaga II, vilket innebär att länder kan samarbeta för att minska
totalutsläppen (artikel 2, punkt 7).
Teknikutbyte mellan partema skall underlättas genom kommersiellt
utbyte, information och tekniskt bistånd. Det kan ske genom att
underlätta kontakter och samarbete mellan organisationer och personer
som kan bidra med teknik, tjänster, utrustning och finansiering (artikel
3) .
För att uppfylla protokollets åtaganden skall vaije part anta en nationell
strategi och vidta nationella åtgärder för att begränsa och minska sina
svavelutsläpp. Dessutom skall partema samla in och kontinuerligt
uppdatera information om nivåerna för svavelutsläppen, deposition av
försurande ämnen och effekterna av dessa depositioner (artikel 4).
Uppgifter om genomförandet av den nationella strategin och nivåerna for
svavelutsläppen skall sedan rapporteras till det verkställande organet och
EMEP. Parterna skall också fortlöpande se till att information tas fram Prop. 1994/95:119
om beräknade och internationellt optimerade fördelningar av
utsläppsminskningar i syfte att närma sig de kritiska
belastningsgränsvärdena (artikel 5).
Vid verkställande organets möten skall parterna granska den
information som lämnats och undersöka om skyldigheterna som
protokollet föreskriver följs och är tillräckliga för att uppfylla
målsättningarna. De parter, vilkas åtaganden om utsläppsminiskningar
enl. bilaga II, inte medför minst 60 procents minskning mellan
depositioner av svavel år 1990 och kritiska belastningsgränser inom
EMEPs geografiska räckvidd, skall allvarligt överväga att ta på sig
ändrade skyldigheter. En första sådan granskning skall vara slutförd
1997. (artikel 8).
En speciell genomförandekommitté upprättas för att granska
efterlevnaden av protokollets åtaganden (artikel 7).
Tvister mellan parter skall biläggas genom förhandlingar efter eget
gottfinnande (artikel 9). Beslut om ändringar i protokollet och dess
bilagor skall fettas enhälligt (artikel 11).
Protokollet innehåller i övrigt sedvanliga bestämmelser om
undertecknande, ratifikation, ikraftträdande m.m. (artiklarna 12-17).
Protokollet träder i kraft 90 dagar efter det att minst sexton länder
ratificerat protokollet.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner protokollet till 1979 års
konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar där
ytterligare minskning av svavelutsläppen behandlas.
Skälen för regeringens förslag: Sverige är ett av de länder som är
hårdast drabbat av försurningsskador. Det beror dels på Sveriges
geografiskt utsatta position med luftflöden som för med sig försurande
föroreningar från andra länder, dels på att marken i Sverige har en låg
förmåga att klara nedfell av försurande ämnen. Ekosystemens kritiska
belastningsgränser är jämförelsevis låga. Genom att mer än 90 % av
svavelutsläppen som feller ned i Sverige har sitt ursprung i andra länder,
är det ytterst betydelsefullt att internationella åtgärder vidtas för att
begränsa och minska utsläppen. Sverige har spelat en aktiv och
pådrivande roll för att sådana åtgärder skall komma till stånd. Protokollet
ställer även krav på Sverige som kommer andra länders miljö tillgodo.
De protokoll som Sverige tidigare har ratificerat inom ramen för
konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar har haft
betydelse för att minska utsläppen av försurande ämnen, men effekterna
av dessa är inte tillräckliga för att på lång sikt hålla försurningen under
de kritiska belastningsgränserna. Protokollet om ytterligare minskning av
10
svavelutsläppen är därför en viktig fortsättning inom det internationella Prop. 1994/95:119
samarbetet för att begränsa skador på miljö, hälsa och byggnader av
gränsöverskridande luftföroreningar. Det är angeläget att Sverige snarast
ratificerar protokollet.
Protokollets artiklar medför inte några problem när det gäller
förhållandet till svensk rätt. Sverige har redan i dag i stort sett uppfyllt
protokollets reduktionsmål och någon situation där Sverige skulle få
svårigheter att uppfylla sina åtaganden enligt protokollet kan for
närvarande inte förutses. De insatser i form av utbyte av teknik som
förutsätts i protokollet bör kunna utföras inom ramen för den verksamhet
som redan bedrivs på detta område av berörda myndigheter och
organisationer och med anlitande av de anslag som står till förfogande.
Regeringens bedömning: Systemet för kväveoxidavgifter bör inte
utvidgas till att även omfatta vissa industriella förbrännings-
processer.
Utredningens bedömning: I betänkandet Morot och piska för bättre
miljö (SOU 1993:118) föreslogs en utvidgning av miljöavgiftssystemet
för kväveoxid genom att även inbegripa vissa industriella
förbränningsprocesser. Dessa svarar sammantaget för ca 14 000 ton
kväveoxidutsläpp av industriprocessernas totala utsläpp på ca 24 000 ton,
varav massaindustrins sodapannor och mesaugnar står för ca 8 400 ton
och järn- och stålindustrins värmningsugnar och koksverk samt
raffinaderier för de resterande utsläppen.
För att klargöra vissa tillämpningsfrågor och hur utvecklingen mot en
slutning av massaindustrins processer påverkas av att de inordnas i
avgiftssystemet föreslogs i betänkandet dock att en kompletterande analys
först skulle utföras. Av konsultrapporten Analys av förutsättningarna för
kväveoxidavgift i skogsindustrin (ÅF-IPK 1994-06-10) framgår att en
slutning av processen i massaindustrin kan medföra ett kvävetillskott på
upp till 10%. Vidare görs bedömningen att införandet av en
kväveoxidavgift inte kommer att leda till utsläppsminskande åtgärder i
massaindustrins mesaugnar, förutom en eventuell övergång från
biobränsle till fossilt bränsle.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklings verket (NUTEK)
anser att informationen som presenteras i utredningen stärker tidigare
slutsatser om att avvisa förslaget om kväveoxidavgifter i skogsindustrin.
Naturvårdsverket menar att utredningen som helhet belyser de aktuella
frågorna på ett korrekt sätt, men påpekar att den även borde ha behandlat
tekniska möjligheter att begränsa utsläpp från sodapannan. Institutet för
vatten- och luftvårdsforskning (TVL) har inga invändningar mot
faktainnehållet och anser att de slutsatser som dras är befogade.
Värmeverksfö reningen (WF) anser att utredningen visar att industriella
11
processer ej bör införlivas i nuvarande system för kväveoxidavgifter. Prop. 1994/95:119
Skogsindustrierna finner att utredningen besvarat de av departementet
ställda frågorna på ett relevant sätt och menar att utredningen styrker
tidigare synpunkter om att kväveoxidavgifter inte bör införas för
skogsindustrins sodapannor och mesaugnar.
Skälen för regeringens bedömning: Det nuvarande avgiftssystemet
enligt lagen (1990:613) om miljöavgift av kväveoxider vid
energiproduktion har varit framgångsrikt och lett till avsevärda
utsläpp sminskningar av kväveoxider vid energiproduktion. Systemet har
nyligen breddats till att även omfatta produktionsenheter med en uppmätt
nyttiggjord energiproduktion av minst 25 GWh (prop. 1993/94:150
bil. 14, bet. 1993/94 :JoU32, rskr. 1993/94:404).
När det gäller frågan om en utvidgning av systemet till att även omfatta
vissa industriella förbränningsprocesser gör regeringen följande
bedömning.
Inom massaindustrin pågår i dag en utveckling av processerna för att
minska den totala miljöbelastningen genom bl.a återföring av
blekeriavloppsvatten. Åtgärder som enbart syftar till att minska utsläppen
av kväveoxid kan inverka negativt på utvecklingen mot en slutning av
systemen och den totala miljöeffekten av en eventuell kväveoxidavgift
blir osäker. För mesaugnar råder för närvarande osäkerhet om vilka
kväveoxidreduktioner som kan uppnås och vilka andra negativa effekter
som kan uppstå vid ett avgiftsuttag.
Återföringen av avgiftsmedel från kväveoxidavgiften baseras på en
uppmätt, nyttiggjord energiproduktion för vaije energiproduktions-
anläggning. Det finns i dag ingen metod att på ett entydigt vis bestämma
den nyttigjorda energin för massaindustrins processer. Schabloner måste
därför utnyttjas, vilket minskar styreffekten av avgiftssytemet. Att
inkludera vissa industriprocesser i avgiftssystemet för vilka bestämningen
av den nyttiggjorda energin inte är entydig, kan innebära en risk för att
det mister i trovärdighet och styrande effekt samt att oönskade
omfördelningar mellan branscher inom systemet sker.
Regeringen finner därför att en utvidgning av det nuvarande
avgiftssystemet till att även inkludera de föreslagna industriprocesserna
kan få oönskade effekter. Reglerna om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider bör därför inte ändras ytterligare. Anläggningarna som har
föreslagits omfattas av avgiftssystemet är relativt få och det finns
möjligheter att vid prövningen enligt miljöskyddslagen (1969:387) göra
en samlad bedömning av möjligheterna att uppnå reduktioner av de
försurande utsläppen. I propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90)
angavs som riktlinje för en sådan prövning att åtgärder vidtas för att
minska kväveoxidutsläpp upp till en kostnad av 40 kronor per kilo
kväveoxid, räknat som kvävedioxid. I några aktuella miljöskyddsärenden
har regeringen följaktligen föreskrivit åtgärder upp till en motsvarande
kostnad.
Om det i framtiden visar sig att utsläppen av kväveoxider inte
reduceras i tillräcklig grad avser regeringen att återkomma till frågan om
även industrins förbränningsprocesser skall omfettas av en miljöavgift på 12
kväveoxider.
6.1.1 Omfattning
Vedeldning har varit den huvudsakliga uppvärmningsformen i vårt land
fram till mitten av 1900-talet. Från att ha använts i öppna eldstäder
gjordes stora framsteg vad gäller förbränningsteknik när kaminer och
kakelugnar blev vanliga för ett par hundra år sedan. De förbättrade
energiutbytet av veden radikalt, och motverkade dåtidens energikris -
vedbristen.
När centralvärmen introducerades försågs systemen oftast med pannor
utvecklade för koks, även i de fall ved var det huvudsakliga bränslet.
Detta fungerade bra ur användarens synvinkel, men innebar ett stort steg
bakåt ur förbränningsteknisk och miljömässig synvinkel.
Under efterkrigstiden minskade användningen av fastbränslen i småhus
kraftigt till förmån för olja. Även på lantgårdar med god tillgång på egen
ved gick man ofta över till olja, beroende på låga oljepriser och på att
vedeldning beskattades som naturaförmån.
Efter oljekrisen år 1973 ledde oron för en osäker oljetillförsel till ökad
efterfrågan på pannor och kaminer för ved. Särskilt vanlig blev den s.k.
kombipannan, en oljepanna försedd med en extra eldstad för ved, främst
avsedd för beredskapssyfte. Dessa pannor har ofta låg verkningsgrad och
stora utsläpp vid vedeldning och är inte sällan installerade på ett sätt som
kan innebära en ökad brandrisk när de eldas med ved.
Under 1980-talet ökade medvetenheten om de stora utsläppen av
oförbrända kolväten av olika slag som dåliga vedpannor ger upphov till.
Utvärderingar visade att vedeldning i tätbebyggda områden bedömdes ge
negativa hälsoeffekter. Studier i syfte att ta fram underlag för miljökrav
visade att en indikation på utsläpp av de kolväten som bedömdes ha störst
hälsoeffekt kunde fås genom att mäta utsläpp av tjära.
Vedeldningen svarar i vårt land för ungefär en femtedel av
uppvärmningsbehovet i småhus. För dem som har jordbruksfastigheter
är vedeldning den vanligaste uppvärmningsformen. I övriga småhus
svarar vedeldningen för ca 15 % av värmeförsörjningen. Omkring 6 %
av småhusen värms helt med ved. I ytterligare 32 % av husen används
ved till viss del. Många småhus utanför jordbruket har möjlighet att elda
med ved i värmepanna, vedspis, kamin eller kakelugn.
Ungefär 30 % av veden beräknas användas för uppvärmning i
jordbruksfastigheter och åtminstone 25 % för uppvärmning i fastigheter
i tätort. Återstoden används i sådana småhus i glesbygd som inte är
jordbruksfastigheter.
Uppskattningsvis används 90 % av all ved i värmepannor. Färre än
10 % av värmepannorna uppfyller kraven enligt Boverkets
nybyggnadsregler (s.k. miljögodkännande). Bara varannan kund väljer en
miljögodkänd panna vid nyinstallation och utbytestakten är låg, pannornas
medellivslängd är över 20 år. De flesta braskaminer och kakelugnar är
miljögodkända och de används mer sporadiskt än vedpannor.
Närings- och tekniksutvecklingsverket (NUTEK) bedömer att
Prop. 1994/95:119
13
vedanvändningen kommer att minska till följd av förbättrad verknings- Prop. 1994/95:119
grad i takt med att äldre anläggningar ersätts. Andra pekar på en ökning
av vedeldningens omfattning. För detta talar höjda el- och oljepriser i
kombination med ett marknadsgenombrott för handel med biobränsle,
främst i form av pelletar.
6.1.2 Utsläpp och hälsoeffekter
Ved är ett förhållandevis rent bränsle jämfört med t.ex. stenkol och
bidrar till skillnad från fossila bränslen inte till förhöjda utsläpp av
växthusgaser. Ved har låg askhalt och låga halter av tungmetaller, svavel
m.m. De miljö- och hälsoproblem som främst diskuteras i samband med
vedeldning härrör i stället från utsläpp som är följden av ofullständig
förbränning. Ofullständig förbränning ger förhöjda halter av koloxid i
rökgaserna. Eftersom koloxidhalten är relativt lätt att mäta används den
som ett mått på förbränningens effektivitet. Brist på syre ger höga halter
av koloxid.
Ofullständig förbränning av ved leder även till höga utsläpp av både
flyktiga organiska kolväten (VOC) och tyngre kolväten som ofta kallas
tjärämnen. Dessa ämnen kräver hög temperatur, god syretillförsel och
lång förbränningstid för att förbrännas fullständigt. Om
förbränningsförhållandena inte uppfyller dessa krav så brinner vissa
kolväten inte upp fullständigt, utan återfinns i stället i rökgaserna. Detta
visar sig i form av tjock, illaluktande rök som har negativa hälsoeffekter.
Den småskaliga vedeldningen bidrar för närvarande till ca 25 % av det
totala utsläppet av VOC i vårt land och till ca. hälften av de totala
utsläppen av polyaromatiska kolväten (PAH). Detta bör ses i förhållande
till dess relativt lilla andel av den totala förbränningen, ca 5 %.
Utsläppen av VOC bidrar till bildning av marknära ozon och andra
fotokemiska oxidanter som skadar växter och orsakar stort ekonomiskt
bortfall för jordbruk och skogsbruk.
De undersökningar som hittills gjorts på området indikerar att
utsläppen av tjära, VOC och koloxid, varierar på ett likartat sätt när
betingelserna ändras. Utsläppet av tjära reduceras emellertid mest vid
förbättrad eldningsteknik. Miljögodkända pannor släpper ut mindre än
30 mg tjära per MJ, medan utsläppet av tjära för ej miljögodkända
pannor varierar mellan 300 och 5000 mg tjära per MJ. Även utsläppen
av stoft är betydligt mindre från miljögodkända pannor än från icke
miljögodkända.
Vedeldade pannor har i allmänhet en maximal effekt som uppgår till
20-30 kW, vilket normalt överskrider värmebehovet kraftigt.
Effektbehovet i ett vanligt småhus överstiger sällan 10 kW, och är ofta
under 5 kW. Om man ansluter en ackumulatortank till vedpannan är det
möjligt att elda under en begränsad tid på högsta effekt och lagra in
värme i tanken. Under övrig tid sker värmeförsörjningen från
ackumulatortanken. Sådan eldning kallas ackumulatoreldning. Utsläppen
av oförbrända kolväten blir väsentligt lägre när pannan går på full effekt
jämfört med eldning vid låg effekt.
14
En vedpanna utan ackumulatortank måste direkteldas. Då eldas veden Prop. 1994/95:119
oftast under strypt syretillförsel, s.k. pyreldning, för att tillgodose ett
jämnt effektuttag. Vid sådan direkteldning bildas i rökgaserna förhöjda
halter av ofullständigt förbrända kolväten som kan ha mycket skadliga
miljö- och hälsoeffekter.
Sveriges provnings- och forskningsinstitut (SP) utarbetade på 1980-talet
en provningsmetod för utsläpp av tjära. Utsläppsgränser för tillåtna
tjärutsläpp från vedeldning infördes sedermera i Boverkets
nybyggnadsregler år 1988. För pannor är högsta tillåtna utsläpp 30 mg
tjära per MJ och för kaminer är gränsen 40 mg tjära per MJ. De flesta
kaminer och kakelugnar på marknaden uppfyller dessa miljökrav. De
pannor som uppfyller kraven har keramiskt isolerade eldstäder, vanligtvis
i kombination med en eldstadsutformning som ger en koncentrerad och
intensiv förbränning. Hittills har pannorna på marknaden lyckats uppfylla
miljökraven endast vid ackumulatoreldning.
Hälsorisker till följd av vedeldning har noggrant belysts i ett antal
rapporter som publicerats av Naturvårdsverket. Bedömningar visar att
utsläpp från småskalig vedeldning står för en betydande andel av
utsläppen av cancerogena ämnen i Sverige och vållar stora problem för
astmatiker. De huvudsakliga hälsoriskerna härrör från ett fåtal ämnen och
ämnesgrupper. Viktigt att beakta från hälsosynpunkt är stoft, VOC,
PAH, samt kväveoxider och aldehyder.
Nivån av stoftutsläppen vid direkteldning överstiger vad som är
acceptabelt från hälsosynpunkt. Det är emellertid inte klarlagt vilka
effekter som stoft från just vedeldning har från hälsosynpunkt. Halterna
av olika VOC i utsläpp vid direkteldning överskrider lågrisknivåema i
undersökningar gjorda av Institutet för Miljömedicin (IMM). Utsläppen
av olika VOC, som eten, propen, butadien och bensen, beräknas ge det
största riskbidraget vid vedeldning vad gäller cancersjukdomar.
6.2.1 Föreskrifter om småskalig eldning med fasta bränslen
Regeringens bedömning: Hälsoskyddsförordningen (1983:616) bör
ändras så att kommunerna får möjlighet att meddela föreskrifter om
eldning med festa bränslen i byggnad.
Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att senast den 31 december
1996 redovisa hur kommunerna har använt denna möjlighet och att
utreda behovet av att ge kommunerna ytterligare möjlighet att vidta
åtgärder mot småskalig eldning med festa bränslen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning
vad gäller frågan om att hälsoskyddsförordningen bör ändras.
Utredningen föreslår dock att det skall vara möjligt för kommunerna att
meddela generella föreskrifter om konstruktion av eldningsanläggning och
15
eldningens omfattning. Prop. 1994/95:119
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker att det görs en
mer strikt bedömning for de mest tätbebyggda områdena eller har inte
kommenterat förslaget. Statskontoret befarar att bedömningar av vad som
ska anses som tätorter kan komma att variera. Konsumentverket menar
att förbättringar av dagens värmesystem bör prioriteras och att styrmedel
bör vara information, kunskap och ekonomiska incitament snarare än
lagstiftning. Högskolan i Luleå har svårt att se att åsikten att vedeldning
helt bör förbjudas i vissa områden är sakligt motiverad oavsett pannans
emissionsdata. Svebio anser att tätortsbegreppen är oklara och avstyrker
helt tätortsbegreppen som underlag för förbud. Sveriges skorstensfejares
riksförbund och Swedish Heating Boilers Association anser det felaktigt
att stifta retroaktiva generella regler för det befintliga beståndet, förutom
i den allra tätaste bebyggelsen, om förutsättningarna till bra och
miljövänlig vedeldning saknas. Brasvärmegruppen anser att en rättighet
för varje enskild kommun att själv få införa vedeldningsförbud i
godtyckligt valda områden vore förödande för hela den svenska
brasvärmenäringen. Hälsoskyddslagen är knappast tillämplig för kaminer,
eftersom störning, i den mån den förekommer, bara är tillfällig. Sveriges
provnings- och forskningsinstitut anser att generellt förbud mot
vedeldning ej skall kunna utfärdas områdesvis. Miljögodkända produkter
skall godkännas överallt. Installation av ackumulatortank mot befintlig,
icke miljögodkänd panna skall ej betraktas som en lösning i något fall.
överstyrelsen för civil beredskap (CB) anser att om ett generellt förbud
skulle införas skulle importberoendet av vedeldade pannor öka. Eftersom
problemet med de miljöfarliga utsläppen till övervägande del härrör från
äldre icke miljögodkända pannor borde insatserna begränsas till åtgärder
mot de äldre pannorna. Jotul a.s. kan tänka sig ett förbud mot att
använda eldstäder äldre än 15 år liksom öppna eldstäder. Lantmännens
riksförbund (LRF) ställer sig negativa till generella förbud, liksom till att
kommunerna själva skall avgöra vilka krav som skall ställas på den
småskaliga vedeldningen. Det är inte rimligt att ställa samma krav på
tillfällig trivseleldning och annan tillfällig eldning. LRF anser också att
förslaget lätt kan leda till olikformig och godtycklig hantering. Combi
Heat Nordic AB kan inte acceptera att kommunerna själva skall få full
rätt att bestämma om och var vedeldning skall få förekomma. Föreningen
Sveriges energirädgivare anser att tätortsbegreppet måste utvecklas om
det skall vara avgränsande för/emot vedeldning. Förädlade bränslen typ
pellets och briketter bör särbehandlas. Riksrevisionsverket (RRV) anser att
det är viktigt att målen tydliggörs och att kraven på likartade miljöer och
under likartade förutsättningar blir jämförbara för att inte kostnaderna for
den enskilde skall vara helt avhängigt kommunerna ambitionsnivå.
Vidare har ett antal remissinstanser synpunkter på med vilken tidtabell
olika steg i en föreslagen successiv regelskärpning bör införas. De flesta
remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens bedömning: De nuvarande utsläppen av
kolväten från den småskaliga eldningen med festa bränslen, särskilt 16
vedeldning, är stora i förhållande till deras andel av den totala bräns-
leanvändningen. Förutsatt att eldningen sker på ett sätt som minimerar Prop. 1994/95:119
utsläppen kan emellertid småskalig eldning av ved och andra biobränslen
bidra till att uppfylla målen för den svenska miljö- och klimatpolitiken.
Utsläppen från småskalig eldning drabbar framför allt astmatiker och
människor som lider av luftrörs- och andningsbesvär. En del av de
aktuella ämnena är cancerframkallande. Det gäller framför allt de
polyaromatiska kolvätena (PAH). Dessa kolväten innebär en hälsorisk när
de andas in av människor i tätortsluften. PAH deponeras dessutom på
åkermark och tillförs människor via födan.
En rad åtgärder har hittills vidtagits för att minska utsläppen av dessa
ämnen från industrianläggningar och fordon samt i samband med lagring
och distribution av bensin. Enligt regeringens bedömning är det därför
också angeläget att vidta kostnadseffektiva åtgärder for att minska de
förhållandevis stora utsläppen från småskalig eldning med lasta bränslen.
Större delen av de nu aktuella utsläppen uppkommer som ett resultat
av ofullständig förbränning i direkteldade vedpannor och s.k. kom-
bipannor. Även miljögodkända pannor ger ofta upphov till pyreldning om
de används för direkteldning. Det finns olika möjligheter att förbättra
förbränningen så att utsläppen minskar. Installation av ackumulatortank
tillsammans med lämplig eldningsteknik leder till att utsläppen kan
minskas med 60-90 % beroende på pannans konstruktion och ålder.
Den fortsatta omställningen av energisystemet kan komma att göra det
attraktivt att t.ex. öka vedanvändningen i befintliga pannor. En sådan
utveckling ger med oförändrad eldningsteknik ökade utsläpp. Det är
regeringens bedömning att småskalig eldning med festa bränslen bör
kunna spela en viktig roll i det framtida energisystemet, men att detta
bl.a. förutsätter att åtgärder vidtas för att kraftigt minska pyreldningen.
Bara en mindre del av pannbeståndet är försett med ackumulatortank.
Detta gäller även flertalet miljögodkända pannor. Det finns i dagens
regelverk inget krav på att eldstäder ska vara försedda med sådan
utrustning så att pyreldning undviks. Regeringen överväger för
närvarande möjligheten att införa någon form av investeringsbidrag för
installation av ackumulatortank.
I många kommuner finns i dag stora problem med luftföroreningar från
småskalig eldning. Omfattningen av eldningen, bebyggelsens täthet och
lokalklimatet varierar kraftigt från kommun till kommun och även inom
kommunerna. De enskilda kommunerna kan av dessa skäl bäst bedöma
behovet av åtgärder för att lokalt begränsa föroreningarna från de
befintliga installationerna. Regeringen avser därför att ändra
hälsoskyddsförordningen så att kommunerna får möjlighet att meddela
föreskrifter beträffande småskalig eldning med festa bränslen inom
områden av kommun. Kommunerna bör beträffande direkteldade pannor,
varav det stora flertalet är kombipannor, kunna föreskriva att annan
uppvärmningsform skall användas inom vissa belastade områden och
under vissa tider. Föreskrifterna bör även kunna avse eldningsmetoder,
bränslekvalitet och särskilda skötselanvisningar. Hälsoskyddslagen ger
dessutom kommunen möjlighet att vidta åtgärder i varje enskilt fell.
De föreskrifter som kommunerna ges rätt att meddela med stöd av 17
hälsoskyddsförordningen bör vara tillfälliga och avse begränsade
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 119
områden, främst där effekterna är påtagliga. Det kan exempelvis gälla Prop. 1994/95:119
dalgångar och områden med stora höjdskillnader mellan husen. Åtgärder
i områden med daghem, servicehus, sjukhem och liknande bör prioriteras
så att de mest känsliga grupperna inte exponeras för höga förore-
ningshalter. Ytterligare kriterier kan vara vedeldningens omfattning,
bebyggelsens täthet och förekomst av andra betydande källor till
luftföroreningar.
De föreskrifter som kommunerna beslutar bör tillkännages i god tid,
och de berörda områdena ska vara väl definierade. Föreskrifterna bör
vara så utformade att de medger undantag från restriktionerna i samband
med strömavbrott och andra krissituationer.
Regeringen anser samtidigt att övervägande skäl talar emot att
kommunerna skulle få möjlighet att utfärda generella förbud mot
småskalig eldning med fasta bränslen i befintliga anläggningar. Ett
möjlighet till förbud mot eldning i anläggningar som uppfyller kraven for
miljögodkännande skulle innebära ett ingrepp mot den enskilde som inte
står i proportion till den utsläppsminskning som skulle bli följden. Från
rättsäkerhetssynpunkt är det inte rimligt att den som investerat i en
miljögodkänd anläggning inte skall ha möjlighet att använda den.
Utsläpp från s.k. trivseleldning kan ibland ge upphov till problem för
berörda grannar. Eldning i sådana eldstäder är vanligen sporadiskt
förekommande och utgör då inte något påtagligt problem. I fall av mera
svårartade störningar, t ex till följd av uppenbart olämplig eldningsteknik
eller felaktigt bränsle, kan kommunen som hittills enligt hälsoskydslagen
meddela förbud i det enskilda fallet.
Det är viktigt att eventuella begränsningar av trivseleldningen inte ges
en sådan utformning att kommunen direkt förhindrar att tekniskt och
miljömässigt avancerade anläggningar används som uppvärmningskälla.
Exempel på sådana kan vara moderna kaminer för pelletseldning som är
så utformade att de också kan användas för trivseleldning.
Utomhuseldning av löv, kvistar m.m. är olämplig i tätortsmiljö. Sådan
eldning sker under ofullständig förbränning och ger upphov till höga
utsläpp av kolväten. Röken skapar ofta allvarliga problem för astmatiker
och andra känsliga människor. Löv och mindre kvistar innehåller
värdefulla näringsämnen som bör återföras till marken. Lokal
kompostering är därför ett bättre alternativ än förbränning även ur
växtnäringssynpunkt. För villaägare i tätorter som inte vill kompostera
biologiskt nedbrytbart material finns i regel också möjlighet att sända
detta för central kompostering eller förbränning. I en modem förbrän-
ningsanläggning begränsas kolväteutsläppet till en bråkdel av vad som är
fellet vid småskalig trädgårdseldning. Kommunerna bör också ges
möjlighet att i viss omfattning meddela begränsningar även av sådan
eldning inom planlagt område.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att senast den 31
december 1996 redovisa hur kommunerna har använt möjligheten att
meddela föreskrifter om eldning med fästa bränslen och vilka åtgärder
som har vidtagits för att minska utsläppen från småskalig vedeldning.
Naturvårdsverket bör också utreda behovet av att ge kommunerna 18
ytterligare möjlighet att vidta åtgärder för att minska utsläppen från
småskalig eldning med låsta bränslen.
6.2.2 Krav på nya anläggningar
Regeringens bedömning: Kontroll av utsläppen från småskalig
eldning kan tillgodoses genom befintlig lagstiftning.
Utredningens förslag: En ramlag om småskalig eldning med fasta
bränslen införs för att möjliggöra en begränsning av utsläppet från i
första hand nya låstbränsleeldade produkter.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till obligatoriska
utsläppskrav på nya anläggningar. Statskontoret, RRV och Boverket anser
att någon ny lag inte behövs. Kraven tillgodoses i nuvarande lagstiftning
och Boverkets byggregler. I stället betonar de vikten av att den
kommunala tillsynen fungerar. Göta hovrätt anser att man bör avvakta
med förslaget med hänvisning till den kommande miljöbalken. Kungliga
Tekniska Högskolan anser det inte meningsfullt att lita till en dyr, osäker
och komplicerad metod för tjäranalys när rökgasens tj är halt uppges sakna
relevans för riskbedömningen. Högskolan i Luleå ifrågasätter om ”tjära”
är en lämplig indikatorsubstans. SP anser att skärpningar och/eller
utvidgningar av kraven för miljögodkännande av produkter bör anstå
tills vidare eftersom underlaget vad gäller t.ex. VOC-utsläpp ännu är
mycket begränsat. Jotul a.s. anser att den svenska testmetoden bör
justeras.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningsförslaget lämnades före
riksdagens beslut om ändring i plan- och bygglagen, m.m.
(prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, ändrat
ikraftträdande m.m. prop. 1994/95:106, bet. 1994/95:BoU8, rskr.
1994/95:91). Härigenom införs ett nytt och från bygglovsprövningen
fristående tillsyns- och kontrollförfarande beträffande de tekniska
egenskapskraven på byggnader och andra anläggningar.
Bygglovsprövningen enligt plan- och bygglagen (1987:10) begränsas till
att avse endast prövning av lokaliseringen och den närmare utformningen
av byggnader m.m. Bestämmelserna om de tekniska egenskapskraven
flyttas från plan- och bygglagen, förenklas och sammanförs med reglerna
i byggproduktlagen från år 1992 till en ny lag. Till lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. finns förordningen
(1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Lagen
och förordningen träder i kraft den 1 juli 1995.
Enligt 2 § nämnda lag skall byggnadsverk som uppförs eller ändras
uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med
hänsyn till hygien, hälsa och miljö. Byggprodukter skall enligt 4 §
samma lag vara lämpliga för avsedd användning för att fä ingå i
byggnadsverk. En byggprodukt är lämplig om den har sådana egenskaper
att det byggnadsverk i vilket den skall ingå, rätt projekterat och uppfört,
kan uppfylla nyssnämnda krav. Endast byggprodukter som uppfyller
kravet på lämplighet enligt 4 § eller enligt föreskrifter som meddelats
Prop. 1994/95:119
19
med stöd av lagen får släppas ut på marknaden och användas för avsett Prop. 1994/95:119
ändamål. Regeringen eller den myndighet regeringens bestämmer får
meddela de närmare föreskrifter som behövs för att byggnadsverk skall
uppfylla kraven enligt 2 §.
Regleringen är alltså utformad så att riksdagen anger de grundläggande
tekniska egenskapskraven som skall ställas på byggnader och regeringen
inom denna ram anger de preciseringar som är av mer politisk natur
medan föreskrifter med huvudsakligen tekniskt innehåll överlåts till en
myndighet. Bestämmelserna är vidare utformade så att de gäller såväl
underhåll under den tekniska livslängden, ändring som tillbyggnad.
Regeringen har sålunda en möjlighet att meddela föreskrifter om olika
kravnivåer i vissa fall.
De tidigare nämnda ändringarna i plan- och bygglagen innebär att
kontrollen vid uppförande av en ny byggnad eller vid ändring av en
befintlig byggnad sker genom ett s.k. öppet kontrollsystem. De tekniska
kraven blir i sig lika överallt, såväl inom område som omfattas av
detaljplan som utom sådant område. Enligt bestämmelserna om tillsyn
kan byggnadsnämnden kräva intyg beträffande de utsläpp som en
eldningsanordning i ett hus ger i från sig. Genom det krav på
bygganmälan som ställs i plan- och bygglagen kommer alla
nyinstallationer och byten av eldningsanordningar att komma till
byggnadsnämndens kännedom. Byggnadsnämden har härigenom
möjlighet att kontrollera att de uppfyller uppställda krav i fråga om
utsläpp.
Mot bakgrund härav anser regeringen att utredningens förslag om en
ramlag för småskalig eldning med fasta bränslen inte är nödvändig.
Regeringen delar således den uppfattning som flera av remissinstanserna
har framfört, nämligen att kontrollen av utsläppen från småskalig eldning
med festa bränslen kan tillgodoses genom befintlig lagstiftning.
6.2.3 Fortsatt förbättring av mi^öprestanda
Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att
tillsammans med NUTEK och Boverket utarbeta nya föreskrifter
med skärpta krav på utsläpp från pannor, kaminer och andra
anordningar för småskalig eldning med festa bränslen. Natur-
vårdsverket bör också ges i uppdrag att överväga möjligheterna till
funktionskontroll av anläggningarnas miljöprestanda.
NUTEK bör utvärdera pågående forskning och utveckling rörande
småskalig eldning med festa bränslen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till
utredningens förslag eller lämnar förslagen utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Dagens bästa teknik för
vedeldning är avsevärt sämre vad gäller utsläpp av kolväten än tekniken
för villapannor för flytande och gasformiga bränslen. Av naturliga skäl
är det inte möjligt att fä till stånd en lika god kontroll av
förbränningsförloppet i en eldstad med stora, ej homogena, bränsle-
stycken.
Regeringen bedömer att det finns goda möjligheter att ytterligare
förbättra miljöprestanda för villapannor och kaminer för ved. Det
pågående forskningsprogrammet om småskalig förbränning av
biobränslen leder bl.a. till att tillverkarnas kunskaper ökar om hur
utsläppen av bl.a. oförbrända kolväten kan minskas.
Mot denna bakgrund bör de nu gällande reglerna för godkännande och
provning av vedeldade pannor och kaminer ses över. Regeringen avser
att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med NUTEK och
Boverket utarbeta modifierade utsläppskrav för vedeldade pannor och
kaminer.
Utsläppen från vedpannor och kaminer är starkt beroende av
anläggningens funktion, handhavande och utformning. Naturvårdsverket
bör överväga hur en funktionskontroll från miljösynpunkt kan utformas
som möjliggör en bedömning av den enskilda anläggningens
miljöprestanda och om en sådan funktionskontroll kan vara till stöd för
det fortsatta åtgärdsarbetet. Myndigheterna bör också överväga behovet
av särskilda informationsinsatser.
Dagens forskning och utveckling vad gäller småskalig eldning är
obetydlig i förhållande till vedeldningens omfattning. Dagens nivå
innebär emellertid en väsentlig förbättring i förhållande till tidigare.
Många skäl talar för att det är motiverat att fortsätta och möjligen
utvidga forskningen och utvecklingen på området. Det ankommer på
NUTEK att besluta om eventuellt fortsatta insatser inom ramen för
bioenergiforskningsanslaget. NUTEK bör rapportera till regeringen om
resultatet av forskningsprogrammet i samband med den fördjupade
anslagsframställningen.
Prop. 1994/95:119
21
Regeringens bedömning: Området där åtgärder skall vidtas för att
minska ammonikavgången bör utökas till att omfatta hela Götaland
samt Svealands slättbygder för att ytterligare reduktion av
ammoniakavgången skall kunna uppnås. Detta skulle innebära en
ambitionshöjning jämfört med dagens målområde som omfattar
endast södra och västra Götaland.
Krav bör inforas på täckning av flytgödsel- och urinbehållare och
på att påfyllning bör ske vid behållarens botten i hela Götaland och
i Svealands slättbygder.
Krav på snabb nedmyllning av gödseln och krav på speciell
spridningsteknik av flytgödsel bör införas i de fyra sydligaste länen
för att åstadkomma en 25-procentig minskning av
ammoniakavgången i dessa län.
Jordbruksverket bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt
åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången i jordbruket
med 50%.
Utredningens förslag: Jordbruksverket redovisade våren 1994 i
utredningen Ammoniakförluster från jordbruket (rapport 1994:8)
möjligheterna till och konsekvenserna av en 50 % minskning av
ammoniakutsläppen i södra och västra Götaland till år 2000. Med de
metoder som med dagens kunskaper bedöms vara praktiskt tillämpbara
och tekniskt utvecklade före år 2000 har Jordbruksverket gjort
bedömningen att ammoniakförlustema fram till sekelskiftet endast kan
reduceras med 36 % av ursprungliga förluster på 11 500 ton kväve år
1990 i södra och västra Götaland om inte djurhållningen minskas.
De metoder som diskuteras i rapporten är bl.a. minskad
ammoniakavgång med hjälp av tillsatsämnen i foder, genom förändring
av foderstater, begränsning av djurhållningen i södra Sverige samt en
övergång från festgödsel och djupströgödsel till flytgödsel. I rapporten
redovisas även de förslag som lades fram i Jordbruksverkets
åtgärdsprogram för att begränsa ammoniakförlustema i södra och västra
Götaland (1991:11) men som ännu inte genomförts.
I rapporten redovisas också möjligheten att tillämpa åtgärdsprogrammet
for att uppnå 25 % reduktion av ammoniakavgången för södra och västra
Götaland i ett utvidgat område för att på så sätt kunna minska
ammoniakavgången med motsvarande kvantitet. En sådan utvidgning ger
en lägre kostnad per kilo sparat ammoniakkväve i jämförelse med
ytterligare åtgärder i de fyra sydligaste länen.
Skälen till regeringens bedömning: Åtgärder för att minska problemen
med övergödning och försurning måste vidtas inom alla de sektorer som
orsakar problemen. I Götaland, Svealand och södra Norrland är
depositionen av kväve totalt sett för stor i relation till vad naturen tål.
Jordbruket bidrar till detta genom sina utsläpp av ammoniak i samband
Prop. 1994/95:119
22
med djurhållningen. Depositionen av ammoniak har i Sverige uppskattats Prop. 1994/95:119
till ca 80 000 ton kväve per år, varav ca 30 % kommer från inhemska
källor. Jordbruket i södra Sverige svarar för ca 90 % av de inhemska
ammoniakutsläppen och depositionen av ammoniak är störst i södra och
västra Götaland där den intensivaste djurhållningen bedrivs. Ammoniak
avdunstar såväl inne i stallet som under lagring och spridning av
stallgödsel. Denna ammoniakförlust innebär såväl stora ekonomiska
förluster som en belastning på miljön.
Riksdagen beslutade år 1990 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338) att ammoniakutsläppen från jordbruket skulle minska
med 25% i södra och västra Götaland till år 1995. För att nå detta mål
om minskade ammoniakutsläpp och mot bakgrund av de ökande
problemen i Sverige med kvävemättnad och försurning av vatten och
mark samt övergödning av hav lämnades i december 1990 ett uppdrag till
Jordbruksverket, dåvarande Lantbruksstyrelsen, att utarbeta ett
åtgärdsprogram för att minska kväveutsläppen från jordbruksföretag. I ett
första steg skulle verket redovisa åtgärder för att minska
ammoniakutsläppen med 25 % till år 1995 i södra och västra Götaland
och myndigheten skulle utreda möjligheter till och konsekvenser av en
minskning av ammoniakutsläppen med 50 % till år 2000.
I Naturvårdsverkets aktionsprogram Miljö 93 föreslås att de åtgärder
som fanns med i Jordbruksverkets åtgärdsprogram för en 25 %
minskning i södra och västra Götaland genomförs i sin helhet och att
flertalet åtgärder för att minska ammonikavgången tillämpas i hela
Götaland och i Svealands slättbygder med omedelbar verkan.
I mars 1994 beslutade regeringen att påfyllning av flytgödselbehållare
skall ske vid behållarens botten samt att flytgödselbehållare och
urinbehållare skall ha ett stabilt svämtäcke eller annan täckning som
effektivt minskar ammoniakförlustema. Dessa bestämmelser gäller från
och med den 1 juli 1995 i de fyra sydligaste länen.
Regeringen anser att det i ett första skede är angeläget att vidta de
återstående åtgärder som Jordbruksverket föreslagit för en 25 %
reduktion av ammoniakavgången. Underlaget för att gå vidare med
åtgärder för att minska ammoniakavgången med 50 % i södra och västra
Götaland till år 2000 är i dag inte tillräckligt. Vår bedömning är att
området där åtgärder för att minska ammoniakavgången skall vidtas bör
utökas. Ur miljösynpunkt är det motiverat eftersom den kritiska
belastningsgränsen för kväve överskrids i såväl Götaland, Svealand och
södra Norrland.
Det har framkommit att påfyllning av flytgödselbehållare och
urinbehållare vid behållarens botten inte är en nödvändig åtgärd om det
finns ett tak som effektivt förhindrar ammoniakavgången.
Regeringen anser att krav på täckning av flytgödsel- och urinbehållare
samt krav på att påfyllning av flytgödselbehållare och urinbehållare skall
ske under täckning skall komma att omfatta hela Götaland och Svealands
slättbygder. Jordbruksverket skall föreskriva om vilka områden det exakt
omfattar. Dessa åtgärder bör gälla från den 1 juli 1997.
Vid spridning av gödsel och urin på obevuxen mark förordar
regeringen att krav ställs på att den nedmyllas inom 4 timmar från
23
spridningen. Detta bör träda i kraft den 1 januari 1996 och skall gälla for Prop. 1994/95:119
Blekinge, Malmöhus, Kristianstads och Hallands län.
Vid spridning av flytgödsel i växande gröda bör detta ske med
myllningsaggregat, bandspridningsteknik, bredspridning efter utspädning
av gödseln eller bredspridning med efterföljande bevattning inom 4
timmar. Krav på denna åtgärd bör träda ikraft den 1 januari 1998 och
skall gälla för Blekinge, Malmöhus, Kristianstads och Hallands län.
När åtgärderna för de fyra sydligaste länen har trätt i kraft bör den
minskade ammoniakavgången i detta område uppgå till ungefår 25 %
jämfört med avgången i detta område år 1990. Eftersom regeringen nu
väljer att höja ambitionen och utvidga området där åtgärder skall vidtas
kommer den totala ammoniakavgången i Sverige att minskas jämfört med
år 1990. Regeringen avser att utifrån ovan nämnda förslag besluta om en
ändring av förordningen om skötsel av jordbruksmark.
Det är svårt att göra en närmare beräkning av vad åtgärderna kan ge
i form av minskad ammoniakavgång eftersom detta är beroende av vilken
typ av täckning för gödselbehållama som lantbrukarna väljer att skaffa,
när spridning av stallgödsel sker, väderlek när spridningen sker etc.
Regeringen avser därför att ge Jordbruksverket i uppdrag att tillsammans
med Naturvårdsverket närmare bedöma minskningen i ammoniakavgång
som en följd av de föreslagna åtgärderna liksom kostnaderna för och
effekten av dessa samt utarbeta ett nytt åtgärdsprogram för att reducera
ammoniakavgången i jordbruket med 50 %.
Regeringen har nyligen till riksdagen redovisat det svenska miljöarbetet
i EU (Skr. 1994/95:167). Där anges vilka områden som kommer att
prioriteras inom det svenska EU-arbetet. Ett av dessa är åtgärder mot
försurning och klimatpåverkan. Sverige kommer också inom ramen för
detta arbete att driva frågan om ammoniakbegränsande åtgärder inom
jordbruket.
24
Regeringens bedömning: En fullständig avveckling av använd-
ningen och hanteringen av ämnen som angriper det stiatosfäriska
ozonskiktet bör regleras genom en ny förordning som ersätter för-
ordningen (1988:716) om klorfluorkarboner (CFC) och halon m.m.
Påfyllning av befintliga kyl-, värme- och klimatanläggningar med
CFC bör förbjudas den 1 januari 1998 och sådana anläggningar bör
upphöra att användas yrkesmässigt från den 1 januari år 2000.
Installation av nya kyl-, värme- och klimatanläggningar med
HCFC bör upphöra senast den 1 januari 1998 och påfyllning av
HCFC i befintliga anläggningar bör upphöra senast den 1 januari
2002.
Efter utgången av år 1995 bör endast en mindre användning av
metylbromid vara tillåten. Senast vid utgången av år 1997 bör
användningen av metylbromid ha upphört helt. Förbud mot
saluhållande och överlåtelse av HBFC och koltetraklorid bör gälla
från den 1 januari 1996.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: I skrivelser och vid en hearing har synpunkter
framförts med anledning av Naturvårdsverkets förslag i rapporten Sverige
fritt från ozonnedbrytande ämnen.
Så gott som samtliga instanser delar verkets uppfattning att en
avveckling av användningen av ämnen som bryter ned ozonskiktet måste
ske. En del av användarna anser dock att tiden för avvecklingen bör vara
längre med hänsyn till att i vissa fall alternativa ämnen inte utvecklats
eller prövats tillräckligt. Bl.a. företrädare for livsmedelshandeln -
Kooperativa Förbundet och ICA-handlama - pekar vidare på att
kostnaderna är betydande för konvertering eller byte av befintliga kyl-,
värme- och klimatanläggningar. Mera tid borde givits för genomgång av
de tekniska och ekonomiska konsekvenserna av verkets förslag. Från
Försvarsmaktens sida anmäls också vissa svårigheter att genomföra den
föreslagna avvecklingen.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan länge är det känt att
utsläpp av vissa stabila kemiska ämnen angriper och bryter ned det
stiatosfäriska ozonskiktet, som skyddar mot en alltför hög UV-strålning
från solen.
I Sverige blev man tidigt medveten om faran med utsläpp av
ozonnedbrytande ämnen. År 1979 förbjöds CFC som drivmedel i
aerosoler i sprayburkar. År 1988 antog riksdagen (prop. 1987/88:85, bet.
1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373) en awecklingsplan för CFC.
Härefter har även användningen av andra ozonnedbrytande ämnen
begränsats såsom halon, 1,1,1-trikloretan och koltetraklorid samt en
reglering införts av användningen av ersättningsämnen - främst HCFC-
Prop. 1994/95:119
25
föreningar (jämför prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. Prop. 1994/95:119
1990/91:343). Bestämmelserna finns i förordningen (1988:716) om CFC
och halon m.m.
Uttunningen av ozonsskiktet är ett i högsta grad globalt miljöproblem.
Genom Wienkonventionen till skydd för ozonskiktet m.m. har ett antal
stater, däribland Sverige, förbundit sig att skydda människor och miljö
mot de risker som är förknippade med uppkomsten av ett förtunnat
ozonskikt. Till konventionen är sedan år 1988 fogat ett protokoll,
Montrealprotokollet, som reglerar i form av awecklingsplaner de
anslutna staternas produktion och användning av ämnen som bryter ned
ozonskiktet.
I takt med ökad insikt om innebörden för människor och miljö av ett
uttunnat ozonskikt och den snabba minskningen av ozonskiktets tjocklek,
främst över södra halvklotet, har de internationellt överenskomna
awecklingsplanema i Montrealprotokollet successivt skärpts. Senast
skedde detta vid ett möte med parterna till protokollet i Köpenhamn år
1992.
Regeringen framhöll i prop. 1992/93:179, (bet. 1992/93:JoUl9, rskr.
1992/93:361) i samband med redovisning av besluten vid
Köpenhamnsmötet att allt flera länder anslutit sig till uppfattningen att en
fullständig och global avveckling av samtliga ozonnedbrytande ämnen var
nödvändig. All användning av dessa ämnen i Sverige borde upphöra
snarast möjligt. Den gällande svenska awecklingsplanen med föreskrifter
i förordningen (1988:716) om CFC och halon m.m. var inte tillräcklig
varför planen borde ses över. För att undvika att ett miljöproblem byttes
ut mot ett annat borde frågan om att ersätta användningen av HFC och
FC med miljövänligare alternativ prövas samtidigt.
Regeringen har sedan riksdagen godkänt Köpenhamnsmötets ändringar
av Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet uppdragit
åt Statens naturvårdsverk att utreda och föreslå utformningen av
styrmedel för att slutligt avveckla användningen av ozonnedbrytande
ämnen och begränsa utsläppen av HFC- och FC-föreningar.
Naturvårdsverket har den 1 februari 1994 med rapporten Sverige fritt
från ozonnedbrytande ämnen redovisat det nämnda uppdraget. Enligt
verkets rapport är det stratosfariska ozonskiktet periodvis kraftigt
uttunnat, främst över Antarktis. En uttunning har också konstaterats över
norra halvklotet bl.a. på breddgrader som berör Sverige.
Trots hittills vidtagna åtgärder fortgår nedbrytningen av ozonskiktet i
oförändrad takt. Prognosen pekar mot att först om ca 5-10 år kan trenden
vändas så att ozonskiktet börjar återhämta sig, vilket beräknas ta nära
100 år. Regeringen anser det därför angeläget att vidta ytterligare
åtgärder som kan bidra till att begränsa belastningen på ozonskiktet.
Sverige svarar för endast en liten del av den totala globala belastningen
på ozonskiktet. De svenska åtgärderna och erfarenheterna bidrar
emellertid också till att öka trycket på andra länder att avveckla
användningen av ozonnedbrytande ämnen.
Gällande lagstiftning i Sverige ålägger redan var och en som yrkes-
mässigt hanterar produkter som kan skada ozonskiktet att vidta åtgärder 26
för att minska och upphöra med användningen av sådana produkter.
Många företag har redan konsekvent avvecklat användningen. Samtidigt Prop. 1994/95:119
synes enligt Naturvårdsverket avvecklingen inom vissa områden och av
vissa ämnen gå långsamt trots att fullgoda alternativ redan föreligger. Ett
särskilt bekymmer utgör t.ex. användningen av köldmedium i ett mycket
stort antal befintliga anläggningar i Sverige.
Mot bakgrund av vad nu nämnts anser regeringen att starka skäl talar
för att den återstående användningen av CFC, HCFC, metylbromid,
HBFC och koltetraklorid bör avvecklas i huvudsak enligt
Naturvårdsverkets förslag. Verkets förslag avser den yrkesmässiga
användningen och hanteringen samt förutsätter att vissa tidsbegränsade
undantag kan göras med stöd av dispensreglema. För t.ex. användning
av koltetraklorid vid kemiskt analysarbete i laboratorier har verket
utfärdat en tidsbegränsad generell dispens. Före utgången av dispenstiden
kommer verket att pröva en eventuell förlängning utifrån de
omständigheter som då gäller, t.ex. i fråga om ersättningsämnen. För
halon har regeringen beslutat om ett förbud fr.o.m. den 1 mars 1994 med
möjlighet för Naturvårdsverket att meddela dispens i det enskilda fallet.
Så gott som samtliga instanser som hörts med anledning av
Naturvårdsverkets förslag delar uppfattningen att en definitiv avveckling
av användningen av de ozonnedbrytande ämnena måste ske. De
invändningar som framförs gäller förbuden mot påfyllning och
användning av CFC och HCFC. Bl.a. påpekas att kostnaderna for att
konvertera eller ersätta befintlig utrustning för kyla och frys inom
livsmedelshandeln är betydande och kan drabba framför allt de mindre
butikerna hårt. Även från andra berörda branscher framhålls önskemål
om längre övergångstider.
Som redan nämnts har nödvändigheten av en avveckling av CFC-
användningen varit känd i varje fall sedan slutet på 1980-talet då
riksdagen beslutade om den första awecklingsplanen. En första reglering
av ersättningsämnet HCFC beslutades år 1991. Övergångstiderna i det nu
aktuella förslaget sträcker sig relativt långt fram, för CFC till sekelskiftet
och for HCFC till efter år 2002. Den sammanlagda tiden för anpassning
till kraven på avveckling av användningen av de ozonnedbrytande
ämnena kan därför sägas vara förhållandevis väl tilltagna. Därmed är det
möjligt att slå ut kostnaderna på ett antal år.
För att mildra anpassningsproblemen för livsmedelshandeln i glesbygd
har regeringen dock i annat sammanhang föreslagit ändring av stödet till
sådan handel. För att upprätthålla kommersiell service i glesbygd kan för
närvarande statligt stöd utgå till investeringar i glesbygdsbutiker med
högst 50 % av investeringskostnaden. I prop. 1993/94:140 om
regionalpolitik föreslår regeringen att detta stöd skall kunna uppgå till
85 % av den godkända kostnaden för investeringar som åläggs butikerna
genom lagstiftning såsom för bensingasåtervinning vid bensinförsäljning
och för att minska användningen av ozonnedbrytande ämnen i kyl- och
frysutrustning.
Avvecklingen av användningen av HCFC i värmeverk och
värmepumpar kan medföra speciella problem. En övergång till HFC -
som uppges vara det enda för närvarande tillgängliga alternativet medför 27
effektförluster. För att kompensera detta väntas en ökad användning av
andra produktionsanläggningar under en övergångstid vilket kan medföra Prop. 1994/95:119
ökade utsläpp av koldioxid samt svavel- och kväveföreningar.
Awecklingstiden för HCFC är förhållandevis lång. Installation av nya
anläggningar med HCFC föreslås upphöra den 1 januari 1998, medan
påfyllning enligt förslaget får ske fram till den 1 januari år 2002. Det blir
en utmaning för forskning och industri att under övergångstiden söka
finna fungerande, miljöanpassade ersättningar. Regeringen förutsätter att
Statens naturvårdsverk som i sin tillämpning av föreskrifterna om
avvecklingen av de ozonförstörande ämnena noga följer utvecklingen på
området också när det gäller avvägningen mot åtgärder för att begränsa
växthuseffekten. Verkets uppgift är även att pröva dispensansökningar om
awecklingstiden visar sig otillräcklig.
Problem inför den förestående awecklingen av CFC och HCFC har
också anmälts av Försvarsmakten. Målen for Försvarsmaktens aweckling
av användningen av de ozonnedbrytande ämnena bör i princip vara
desamma som inom den civila delen av samhället. Regeringen har i
UNCED-propositionen (1993/94:111) tagit ställning i frågan om försvaret
och miljön. I det nu aktuella fallet innebär det att vissa undantag kan
behöva göras för försvarets användning av främst CFC och HCFC. En
förlängd övergångstid för utbytet av dessa ämnen beräknas att krävas i
vissa fall. Försvaret måste också tills vidare få använda HCFC i vissa
vapensystem m.m. där utbyte till annat ämne för närvarande inte är
möjligt. Försvarsmakten bör även få ta till vara och utnyttja köldmedier
(CFC, HCFC och HFC) från installationer som awecklas samt ha rätt
att for samma ändamål själv köpa dessa ämnen.
När det gäller halon bör Försvarsmakten medges att importera
begränsade mängder recirkulerat halon för särskilt kvalificerade
brandskyddsändamål. En sådan möjlighet har också Naturvårdsverket
förutsatt i sin rapport.
Den 28 oktober 1994 anmäldes till EFTA och GATT förslag på
förändring av förordningen (1988:716) om CFC, halon m.m. De
planerade nya föreskrifterna står inte i strid med reglerna i EU. EU:s
föreskrifter om ämnen som bryter ned ozonskiktet omfattar CFC- och
HCFC-föreningar, haloner, koltetraklorid, metylbromid och 1,1,1-
trikloretan och är av minimikaraktär. Produktion och försäljning skall i
princip ha upphört från den 1 januari 1995 för CFC och den 1 januari
1996 för övriga reglerade ämnen. I fråga om HCFC och metylbromid
innebär de svenska reglerna en snabbare aweckling än i EU.
28
Regeringens bedömning: Utsläppen av HFC- och FC-föreningar
liksom övriga närbesläktade gaser bör till år 2000 begränsas till att
motsvara högst 2 % av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat
som koldioxidekvivalenter.
Sverige bör verka för att få till stånd nya internationella avtal om
begränsningar av HFC och andra närbesläktade växthusgaser.
Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att en ny
förordning om klimatpåverkande ämnen för att begränsa växthuseffekten
av utsläpp av HFC, FC och svavelhexafluorid (SF6 ) införs. Vidare bör
importstatistiken över HFC- och FC-föreningar och svavelhexafluorid ses
över och tulltaxenumren för de olika föreningarna särskiljas av
Generaltullstyrelsen.
Användning, saluhållande och överlåtelse av HFC-föreningar begränsas
från den 1 januari 1996 till användning som arbetsmedium i kyl-, värme-
och klimatanläggning samt viss begränsad användning för att ersätta
halon som brandsläckningsmedel inom de områden inom försvaret och
luftfarten där halon för närvarande får användas. Dispenser bör endast
medges vid särskilda skäl, t.ex. för aerosoler för medicinskt bruk.
Köldmediekungörelsen ändras så att endast ackrediterade företag tillåts
köpa HFC som köldmedium.
Förbud bör införas mot att från den 1 januari 1996 yrkesmässigt
använda FC-föreningar inom områden där de ersätter ozonnedbrytande
ämnen. Övrig användning av FC-föreningar förbjuds senast den 1 januari
1998. Dispenser bör ges endast vid särskilda skäl. Utsläppen av FC-
föreningar från aluminiumtillverkning bör minska med 90 % till år 2000
jämfört med 1990 års nivå, genom prövning enligt miljöskyddslagen.
Utsläpp till atmosfären från FC-föreningar i fäst fes bör utredas närmare.
För svavelhexafluorid skall särskilda regler om försiktighet gälla enligt
förordningen om klimatpåverkande ämnen. Svavelhexafluorid bör endast
användas i slutna system där läckaget är litet och där det kan
omhändertas vid skrotning av utrustning. Om detta inte uppnås på
frivillig väg senast år 1998 bör tvingande regler införas i förordningen.
Remissinstanserna: Vid en hearing i februari 1994 framkom det att
flertalet remissinstanser ser positivt på Naturvårdsverkets förslag.
Försvarsmakten anser dock att det är angeläget att HFC-föreningar och
svavelhexafluorid kan användas som brandskyddsmedel och då ersätta
halon. Vidare anser företrädare för Rockwool AB att det är olyckligt att
ge lagstiftningen en så bred tolkning att samtliga substanser, säväl kända
som okända, skall omfettas av föreskrifterna. Man kan inte i förväg
känna till effekterna av kemiska föreningar som ännu inte ens finns på
idéstadiet. Försvarets materielverk anser att man skall ha bestämmelser
som skall kunna vara operativa under en 25-årsperiod. En del
remissinstanser som Plast- och kemikalieleverantöremas förening och
29
Kyltekniska föreningen anser att konsekvensanalysen är ofullständigt Prop. 1994/95:119
utförd. Den förra remissinstansen anser att förslaget i denna del inte skall
tas upp till behandling.
Skälen för regeringens bedömning: Klimatkonventionens
bestämmelser gäller samtliga växthusgaser som inte omfattas av
Montrealprotokollet. De bindande föreskrifterna i konventionen innebär
att vaije part skall föra en nationell politik och vidta åtgärder för att
motverka klimatförändring genom att begränsa utsläppen av växthus-
gaser. IPCC (Intergovemmentel Panel on Climate Change) har 1994
beräknat bidraget till den samlade växthuseffekten - GWP (global
warming potential) - från bl.a. flera av HFC-föreningama och andra
närbesläktade kemiska substanser. Många är kraftfulla växthusgaser och
har mycket lång livslängd i atmosfären, upp till 3200 år för t.ex. SF#.
HFC-fÖreningama har visat sig fungera som substitut till såväl CFC-
som HCFC-föreningar. Det finns därför en stor potential för en kraftigt
ökad användning av HFC- och FC-föreningar på global nivå.
Internationella studier bedömer att utsläppen år 2035 kan motsvara 6-
10 % av de beräknade utsläppen av koldioxid. För svenskt
vidkommande räknar Naturvårdsverket med att användningen av HFC
ökar fram till år 2000. Ökningen motsvarar ca 1,1 miljoner ton
koldioxidekvivalenter.
Andra föreningar som olika FC-föreningar i gas och vätskefas och
svavelhexafluorid kan också bli ersättningsämnen inom vissa områden där
ozonnedbrytande ämnen i dag används. Gemensamt för dessa ämnen är
att de har en mycket lång uppehållstid i atmosfären. Dessa ämnen kan
därför få oönskade effekter på både hälsa och miljö. Utan en reglering
uppskattas användningen öka med motsvarande ca 200 000 ton
koldioxidekvivalenter.
Med de nuvarande utsläppen av dessa mycket långlivade ämnen
kommer fluorhaltema i jonosfären att öka flerfaldigt med i dag okända
effekter som följd. Regeringen anser att dessa ämnen inte bör användas
annat än i begränsad skala innan deras miljöeffekter mer i detalj har
studerats. Regeringen anser att det är nödvändigt - med hänsyn till
skyddet av ozonskiktet - att byta ut CFC- och HCFC-föreningar mot
HFC-föreningar i de fåll då inga andra ersättningskemikalier är möjliga
att använda. Med hänsyn till ämnenas bidrag till växthuseffekten bör
dock användningen av HFC-föreningar huvudsakligen begränsas till
användning i slutna system och då främst inom kyl- och värmesektom
och under en begränsad övergångsperiod.
De mycket långlivade FC-fÖreningama och SF6 behövs inte som
substitut för att snabbt avveckla ozonnedbrytande ämnen och stor
restriktivitet bör också gälla för deras användning inom andra områden.
Som ersättning för halon som brandskyddsmedel bör en viss begränsad
användning kunna godtas av såväl HFC-föreningar som för blandningar
med SF# under en övergångsperiod. Motsvarande regler bör gälla för
vissa andra, särskilt kvalificerade, försvarsspecifika objekt inom
Försvarsmakten. Regeringen avser att utarbeta en särskild förordning för
att reglera sådan användning.. 30
Övriga förslag är redan föremål för fördjupad utredning inom
Naturvårdsverket. Verket kommer att i samråd med berörda branscher Prop. 1994/95:119
utforma de nödvändiga begränsningarna. Naturvårdsverket har i uppdrag
att regelbundet redovisa sitt arbete på detta område. En första
redovisning skall ske senast den 1 september 1995.
Liksom beträffande de ozonnedbrytande ämnena kan regeringen
meddela de föreskrifter som behövs med stöd av lagen (1985:426) om
kemiska produkter.
FC-föreningar bildas vid produktion av aluminium. Utsläppen av FC-
föreningar från den svenska aluminiumindustrin har inte uppmätts. Vid
en av processlinjerna i aluminiumverket i Sundsvall används s.k.
Söderbergelektroder, vilket har visats sig vara den teknik som bidrar
mest till bildningen av FC-föreningar. Genom en övergång till s.k.
förbakade elektroder kan utsläppen minska avsevärt. Kostnaden för denna
åtgärd kan vara betydande och måste sättas i relation till industrins
kostnader i övrigt vad gäller begränsning av koldioxidutsläpp. De
närmare övervägandena i frågan om vad som är tekniskt möjligt och
ekonomiskt rimligt for att nedbringa utsläppen kommer att ske då ärendet
prövas enligt miljöskyddslagen.
Regeringen bedömer det möjligt att, med här angivna åtgärder, nå
målsättningen att utsläppen av dessa gaser år 2000 kan begränsas till att
motsvara 2 % av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat som
koldioxidekvivalenter.
31
PROTOCOL TO THE 1979
CONVENTION ON LONG-
RANGE TRANSBOUNDARY
AIR POLLUTION ON FURTHER
REDUCTION OF SULPHUR
EMISSIONS
PROTOKOLL TILL 1979 ÅRS
KONVENTION OM LÅNGVÄGA
GRÄNSÖVERSKRIDANDE
LUFTFÖRORENINGAR OM
YTTERLIGARE MINSKNING
AV SVAVELUTSLÄPPEN
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
The Pärties,
Determined to implement the
Convention on Long-range Trans-
boundary Air Pollution,
Concemed that emissions of
sulphur and other air pollutants
continue to be transported across
International boundaries and, in
exposed parts of Europé and North
America, are causing widespread
damage to natural resources of
vital environmental and economic
importance, such as forests, soils
and waters, and to materials,
including historic monuments, and,
under certain circumstances, have
harmful effects on human health,
Resolved to take precautionary
measures to anticipate, prevent or
minimize emissions of air pollu-
tants and mitigate their adverse
effects,
Convinced that where there are
threats of serious or irreversible
damage, lack of full scientific
certainty should not be used as a
reason for postponing such measu-
res, taking into account that such
precautionary measures to deal
with emissions of air pollutants
should be cost-effective,
Mindful that measures to control
emissions of sulphur and other air
pollutants would also contribute to
the protection of the sensitive
Arctic environment,
Considering that the predominant
sources of air pollution contribu-
ting to the acidification of the
Parterna,
har föresatt sig att förverkliga
konventionen om långväga gräns-
överskridande luftföroreningar,
är oroade över att utsläpp av
svavel och andra luftföroreningar
fortsätter att spridas över
internationella gränser och, i
utsatta delar av Europa och
Nordamerika, förorsakar om-
fettande skador på naturresurser av
vital betydelse för miljön och
ekonomin, såsom skogar, jordar,
sjöar och vattendrag, samt på
material, inklusive historiska
minnesmärken, och under vissa
förhållanden skadligt påverkar
människors hälsa,
är fast beslutna att vidtaga
förebyggande åtgärder för att
föregripa, förhindra eller minimera
utsläpp av luftföroreningar och
dämpa dessas skadliga effekter,
är övertygade om att när det finns
risk för allvarliga eller irreversibla
skador bör inte bristen på
fullständig vetenskaplig säkerhet
anföras som ett argument för att
skjuta upp sådana åtgärder. Dock
skall sådana förebyggande åtgärder
för omhändertagande av luft-
förorenande utsläpp vara kost-
nadseffekti va,
inser att åtgärder för att begränsa
utsläppen av svavel och andra
luftföroreningar även skulle
bidraga till att skydda den känsliga
arktiska miljön,
anser att de dominerande källorna
till luftföroreningar som bidrar till
försurningen av miljön är
environment are the combustion of
fossil foels for energy production,
and the main technological pro-
cesses in various industrial sec-
tors, as well as transport, which
lead to emissions of sulphur, nitro-
gen oxides, and other pollutants,
Conscious of the need for a
cost-effective regional approach to
combating air pollution that takes
account of the variations in effects
and abatement costs between coun-
tries,
Desiring to take further and more
effective action to control and re-
duce sulphur emissions,
Cognizant that any sulphur con-
trol policy, however cost-effective
it may be at the regional level, will
result in a relatively heavy econo-
mic burden on countries with eco-
nomies that are in transition to a
market economy,
Bearing in mind that measures
taken to reduce sulphur emissions
should not constitute a means of
arbitrary or unjustifiable discrimi-
nation or a disguised restriction on
intemational competition and trade,
Taking into consideration existing
scientific and technical data on
emissions, atmospheric processes
and effects on the environment of
sulphur oxides, as well as on
abatement costs,
Awane that, in addition to emis-
sions of sulphur, emissions of
nitrogen oxides and of ammonia
are also causing acidification of the
environment,
Noting that under the United
Nations Framework Convention on
Climate Change, adopted in New
York on 9 May 1992, there is
agreement to establish national
policies and take corresponding
förbränningen av fossila bränslen
för energiproduktion och de större
tekniska processerna inom olika
industrisektorer, liksom inom
transportsektorn, vilka leder till
utsläpp av svavel, kväveoxider och
andra föroreningar,
är medvetna om behovet av ett
kostnadseffektivt regionalt tillväga-
gångssätt vid bekämpningen av
luftföroreningar som tar hänsyn till
variationerna i effekter och kost-
nader mellan olika länder,
Önskar vidtaga ytterligare och
effektivare åtgärder för att be-
gränsa och minska svavelut-
släppen,
är medvetna om att alla program
för begränsning av svavelutsläpp,
hur kostnadseffektiva de än är på
regional nivå, medför en relativt
tung ekonomisk börda för länder
med ekonomier som befinner sig i
ett övergångsstadium till mark-
nadsekonomi,
är uppmärksamma på att en
åtgärd som vidtas för att minska
svavelutsläpp inte bör vara ett sätt
att godtyckligt eller otillbörligt dis-
kriminera eller förtäckt begränsa
internationell konkurrens och han-
del,
beaktar befintlig vetenskaplig och
teknisk information om utsläpp,
atmosfäriska processer och miljö-
effekter av svaveloxider, liksom
kostnaderna för att minska allt
detta,
är medvetna om att, utöver
svavelutsläpp, även utsläpp av
kväveoxider och ammoniak orsakar
försurning av miljön,
konstaterar att enligt Förenta
nationernas ramkonvention om kli-
matförändring, som antogs i New
York den 9 maj 1992, finns en
överenskommelse om att upprätta
nationella program och vidta mot-
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 119
measures to combat climate
change, which can be expected to
lead to reductions of sulphur
emissions,
Affirming the need to ensure
environmentally sound and sustai-
nable development,
Recognizing the need to continue
scientific and technical cooperation
to elaborate further the approach
based on cridcal loads and critical
levels, including efforts to assess
several air pollutants and various
effects on the environment, materi-
als and human health,
Underlining that scientific and
technical knowledge is developing
and that it will be necessary to take
such developments into account
when reviewing the adequacy of
the obligations entered into under
the present Protocol and deciding
on further action,
Acknowledging the Protocol on
the Reduction of Sulphur Emis-
sions or Their Transboundary
Fluxes by at least 30 per cent,
adopted in Helsinki on 8 July
1985, and the measures already
taken by many countries which
have had the efifect of reducing
sulphur emissions,
Have agreed as follows:
Artide 1
svarande åtgärder for att bekämpa Prop. 1994/95:119
en klimatförändring, som kan Bilaga 1
väntas leda till minskade svavel-
utsläpp,
bekräftar behovet av att
säkerställa en miljömässigt sund
och hållbar utveckling,
inser behovet av att fortsätta
vetenskapligt och tekniskt sam-
arbete för att ytterligare utveckla
angreppssättet baserat på kritisk
belastningsgräns och kritiska ni-
våer, inklusive ansträngningar att
bedöma flera luftföroreningar och
olika effekter på miljön, material
och människors hälsa,
understryker att vetenskaplig och
teknisk kunskap utvecklas, och att
det blir nödvändigt att ta hänsyn
till denna utveckling, när man skall
se över om de påtagna
skyldigheterna enligt detta pro-
tokoll är tillräckliga och när man
beslutar om ytterligare åtgärder,
uttrycker sin erkänsla för
protokollet om begränsning av
utsläppen av svavelföroreningar
eller dessas gränsöverskridande
flöden, med minst 30 procent, som
antogs i Helsingfors den 8 juli
1985, och de åtgärder som redan
vidtagits av flera länder, vilket har
haft den effekten att svavel-
utsläppen minskat,
och har kommit överens om
följande
Artikel 1
Definitions
For the purposes of the present
Protocol,
1. "Convention" means the Con-
vention on Long-range Trans-
boundary Air Pollution, adopted in
Geneva on 13 November 1979;
2. "EMEP" means the Co-
operative Programme for Moni-
Definitioner
I detta protokoll avses med
1. "konvention" konventionen om
långväga gränsöverskridande luft-
föroreningar antagen i Genéve den
13 november 1979
2. "EMEP" det gemensamma
programmet för övervakning och
toring and Evaluation of the
Long-range Transmission of Air
Pollutants in Europé;
3. "Executive Body" means the
Executive Body för the Convention
constituted under artide 10, para-
graph 1, of the Convention;
4. "Commission" means the
United Nations Economic Com-
mission for Europé;
5. "Pärties" means, unless the
context otherwise requires, the
Parties to the present Protocol;
6. "Geographical scope of
EMEP" means the area defined in
artide 1, paragraph 4, of the
Protocol to the 1979 Convention
on Long-range Transboundary Air
Pollution on Long-term Financing
of the Cooperative Programme for
Monitoring and Evaluation of the
Long-range Transmission of Air
Pollutants in Europé (EMEP),
adopted in Geneva on
28 September 1984;
7. "SOMA" means a sulphur
oxides management area designated
in annex m under the conditions
laid down in artide 2, para-
graph 3;
8. "Critical load" means a
quantitative estimate of an expo-
suie to one or more pollutants
below which significant harmful
effects on specified sensitive
elements of the environment do not
occur, according to present
knowledge;
9. "Critical levels’ means the
concentration of pollutants in the
atmosphere above which direct
adverse effects on receptors, such
as human beings, plants, eco-
systems or materials, may occur,
according to present knowledge;
10. "Critical sulphur deposition"
means a quantitative estimate of
the exposure to oxidized sulphur
compounds, taking into account the
utvärdering av den långväga tran- Prop. 1994/95:119
sporten av luftföroreningar i Bilaga 1
Europa
3. "verkställande organ" kon-
ventionens verkställande organ,
som inrättades enligt konventionens
artikel 10, punkt 1
4. "kommission" Förenta natio-
nernas ekonomiska kommission för
Europa
5. "parter" om inte annat framgår
av sammanhanget, parterna i detta
protokoll
6. "EMEP:s geografiska räck-
vidd" det område som definieras i
artikel 1, punkt 4 i protokollet till
1979 års konvention om långväga
gränsöverskridande luftförore-
ningar angående den långsiktiga
finansieringen av samarbets-
programmet för övervakning och
utvärdering av den långväga
transporten av luft-föroreningar i
Europa, (EMEP), som antogs i
Genéve den 28 september 1984
7. "SOMA" ett i bilaga Hl
angivet förvaltningsområde för
svaveloxider enligt villkoren i
artikel 2, punkt 3
8. "kritisk belastningsgräns" ett
beräknat tröskelvärde för expo-
nering för en eller flera föro-
reningar under vilket, såvitt för
närvarande är känt, det inte
uppstår några väsentliga skadliga
effekter i fråga om specificerade
utsatta delar av miljön
9. "kritiska nivåer" den kon-
centration av föroreningar i
atmosfären över vilken, såvitt för
närvarande är känt, direkta skad-
liga effekter på sådana receptorer
som människor, växter, ekosystem
eller material kan uppstå
10. "kritisk deposition av svavel"
en kvantitativ uppskattning av
graden av exponering för oxi- 35
derade svavelföreningar, med
effects of base cation uptake and
base cation deposition, below
which significant harmful effects
on specified sensitive elements of
the environment do not occur,
according to present knowledge;
11. "Emission* means the dis-
charge of substances into the
atmosphere;
12. "Sulphur emissions* means
all emissions of sulphur
compounds expressed as kilotonnes
of sulphur dioxide (kt SOJ to the
atmosphere originating from anth-
ropogenic sources excluding from
ships in intemational traffic outside
territorial waters;
13. "Fuel* means any solid,
liquid or gaseous combustible
material with the exception of
domestic refuse and toxic or
dangerous waste;
14. "Stationary combustion
source" means any technical
apparatus or group of technical
apparatus that is co-located on a
common site and is or could be
discharging waste gases through a
common stack, in which fuels are
oxidized in oider to use the heat
genera ted;
15. "Major new stationary
combustion source" means any
stationary combustion source the
construction or substantial modi-
fication of which is authorized
after 31 December 1995 and the
thermal input of which, when
operating at rated capacity, is at
least 50 MW4. It is a matter for
the competent national authorities
to decide whether a modification is
substantial or not, taking into
account such fectors as the
environmental benefits of the
modification;
16. "Major existing stationary
combustion source" means any
hänsyn tagen till effekterna av
upptag och nedfall av baskatjoner,
under vilken, såvitt för närvarande
är känt, väsentliga skadliga
effekter på specificerade utsatta
delar av miljön inte uppstår
11. "utsläpp" utsläpp av sub-
stanser i atmosfären
12. "svavelutsläpp" alla utsläpp
av svavelföreningar, uttryckt i
kiloton svaveldioxid (kt SOJ i
atmosfären, som härrör från
antropogena källor, med undantag
for båtar i internationell trafik
utanför territorialvattnen
13. "bränsle" alla festa, flytande
eller gasformiga brännbara ma-
terial med undantag för
hushållsavfall och giftigt eller
ferligt avfell
14. "stationär förbrännings-
anläggning" varje teknisk anord-
ning eller grupper av tekniska
anordningar, som ligger i an-
slutning till varandra på samma
plats och släpper ut eller kan
släppa ut avgaser genom en
gemensam skorsten, där bränslen
oxideras för senare användning av
den producerade värmen
15. "större ny stationär
förbränningsanläggning* alla statio-
nära förbränningsanläggningar vars
uppförande eller väsentliga modi-
fiering godkänts efter den 31
december 1995, och vars termiska
effekt är minst 50 MW, vid drift
med beräknad kapacitet. Det
åligger de behöriga nationella
myndigheterna att avgöra om en
modifiering är väsentlig eller inte
med hänsyn tagen till sådana
fektorer som modifieringens posi-
tiva effekt på miljön
16. "större befintlig stationär
förbränningsanläggning" varje be-
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
existing stationary combustion
source the thermal input of which,
when operating at rated capacity,
is at least 50 MWth;
17. "Gas oil" means any
petroleum product within HS 2710,
or any petroleum product which,
by reason of its distillation limits,
fälls within the category of middle
distillates intended for use as fuel
and of which at least 85% by
volume, including distillation
losses, distils at 350° C;
18. "Emission limit value" means
the permissible concentration of
sulphur compounds expressed as
sulphur dioxide in the waste gases
from a stationary combustion
source expressed in terms of mass
per volume of the waste gases
expressed in mg SC^/Nm3, assu-
ming an oxygen content by volume
in the waste gas of 3 % in the case
of liquid and gaseous foels and 6%
in the case of solid foels;
19. "Emission limitation* means
the permissible total quantity of
sulphur compounds expressed as
sulphur dioxide discharged from a
combustion source or group of
combustion sources located either
on a common site or within a
defined geographical area, ex-
pressed in kilotonnes per year;
20. "Desulphurization rate"
means the ratio of the quantity of
sulphur which is separated at the
combustion source site over a
given period to the quantity of
sulphur contained in the foel which
is introduced into the combustion
source focilities and which is used
over the same period;
21. "Sulphur budget" means a
matrix of calculated contributions
to the deposition of oxidized
sulphur compounds in receiving
areas, originating from the
emissions from specified areas.
fintlig stationär förbränningsan- Prop. 1994/95:119
läggning vars termiska effekt är Bilaga 1
minst 50 MW, vid drift med
beräknad kapacitet
17. "tunnolja" alla petroleum-
produkter inom HS 2710 eller alla
petroleumprodukter som på grund
av sina destillationsgränser folier
inom kategorin mellandestillat
avsedda för användning som
bränsle och där minst 85
volymprocent, inklusive destilla-
tionsförlust, destillerar vid 350° C
18. "gränsvärde för utsläpp" den
tillåtna koncentrationen av svavel-
föreningar, uttryckt som svavel-
dioxid, i rökgaserna från en
stationär förbränningsanläggning,
uttryckt som massa per volym
rökgaser, uttryckt i mg SOj/Nm3,
vid ett antaget volyminnehåll syre
i rökgasen på 3 % för flytande
eller gasformiga bränslen och 6 %
för fosta bränslen
19. "begränsning av utsläppen"
den tillåtna totala mängden sva-
velföreningar, uttryckt som svavel-
dioxid, som släpps ut från en
förbränningsanläggning eller grupp
av förbränningsanläggningar, som
antingen ligger på samma plats
eller inom ett definierat geografiskt
område, uttryckt i kiloton per år
20. "avsvavlingsgrad" förhållan-
det mellan den svavelmängd som
avskiljs vid förbränningsanlägg-
ningen under viss tid och
svavelmängden i det bränsle som
tillförs förbränningsanläggningen
och som används under samma
period
21. "svavelbudget" en matris för
beräknat tillskott till deposition av
oxiderade svavelföreningar i mot-
tagande områden som kommer från
utsläpp i specificerade områden. 37
Artide 2
Basic Obligations
1. The Parties shall control and
reduce their sulphur emissions in
order to protect human health and
the environment from adverse
effects, in particular acidifying
effects, and to ensure, as far as
possible, without entailing ex-
cessive costs, that depositions of
oxidized sulphur compounds in the
long term do not exceed critical
loads for sulphur given, in annex I,
as critical sulphur depositions, in
accordance with present scientific
knowledge.
2. As a first step, the Parties
shall, as a minimum, reduce and
maintain their annual sulphur
emissions in accordance with the
timing and levels specified in
annex II.
3. In addition, any Party:
a. Whose total land area is greater
than 2 million square kilometres;
b. Which has committed itself
under paragraph 2 above to a
national sulphur emission ceiling
no greater than the lesser of its
1990 emissions or its obligation in
the 1985 Helsinki Protocol on the
Reduction of Sulphur Emissions or
Their Transboundary Fluxes by at
least 30 per cent, as indicated in
annex II;
c. Whose annual sulphur emissions
that contribute to acidification in
areas under the jurisdiction of one
or more other Parties originate
only from within areas under its
jurisdiction that are listed as
SOMAs in annex Hl, and has
presented documentation to this
effect; and
d. Which has specified upon
signature of, or accession to, the
Artikel 2
Grundläggande skyldigheter
1. Parterna skall begränsa och
minska sina svavelutsläpp för att
skydda människors hälsa och
miljön mot skadliga effekter, i
synnerhet försumingseffekter, och
för att, så långt som möjligt och
utan att det medför alltför höga
kostnader, säkerställa att depo-
sitioner av oxiderade svavel-
föreningar inte långsiktigt över-
skrider kritiska belastningsgränser
för svavel, som i bilaga I anges
som kritisk deposition av svavel,
såvitt för närvarande är känt.
2. Som ett första steg och som ett
minimikrav skall parterna minska
och sedan vidmakthålla sina årliga
svavelutsläpp i enlighet med den
tidsplan och de nivåer som anges i
bilaga II.
3. Dessutom skall en part
a. vars totala landområde är större
än 2 miljoner kvadratkilometer
b. som enligt punkt 2 ovan har
förbundit sig att iakttaga ett
nationellt tak för svavelutsläpp som
inte överstiger dess utsläpp 1990
eller dess skyldigheter enligt 1985
års Helsingforsprotokoll om be-
gränsning av utsläppen av svavel-
föroreningar eller dessas gräns-
överskridande flöden med minst 30
procent enligt vad som anges i
bilaga II
c. vars årliga svavelutsläpp, som
bidrar till försurningen i områden
under en eller flera andra parters
jurisdiktion, endast kommer från
de områden under dess jurisdiktion
som anges som SOMA:s i bilaga
III, och som parten har
dokumenterat samt
d. som vid undertecknande av eller
anslutning till detta
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
38
present Protocol its intention to act
in accordance with this paragraph,
shall, as a minimum, reduce and
maintain its annual sulphur
emissions in the area so listed in
accordance with the timing and
levels specified in annex II.
4. Furthermore, the Parties shall
make use of the most effective
measures for the reduction of
sulphur emissions, appropriate in
their particular circumstances, for
new and existing sources, which
include, inter alia:
- Measures to increase energy
efficiency;
- Measures to increase the use of
renewable energy;
- Measures to reduce the sulphur
content of particular fuels and to
encourage the use of fuel with a
low sulphur content, including the
combined use of high-sulphur with
low-sulphur or sulphur-free fuel;
- Measures to apply best available
control technologies not entailing
excessive cost,
using the guidance in annex IV.
5. Each Party, except those
Parties subject to the United
States/Canada Air Quality
Agreement of 1991, shall as a
minimum:
a. Apply emission limit values at
least as stringent as those specified
in annex V to all major new
stationary combustion sources;
b. No later than 1 July 2004 apply,
as lar as possible without entailing
excessive costs, emission limit
values at least as stringent as those
specified in annex V to those
major existing stationary com-
bustion sources the thermal input
protokoll har deklarerat sin avsikt Prop. 1994/95:119
att verka i enlighet med denna Bilaga 1
punkt
åtminstone minska och sedan
vidmakthålla sina årliga svavel-
utsläpp i det sålunda angivna om-
rådet i enlighet med den tidsplan
och de nivåer som anges i bilaga
n.
4. Vidare skall partema för nya
och befintliga källor tillämpa de
effektivaste metoderna för att
minska svavelutsläppen och de
metoder som är mest lämpade för
deras speciella förhållanden, och
detta inkluderar bland annat:
- åtgärder för att öka energi-
effektiviteten
- åtgärder för att öka användningen
av förnyelsebar energi
- åtgärder för att minska sva-
velinnehållet i vissa bränslen och
för att uppmuntra användningen av
bränslen med låg svavelhalt,
inklusive en kombinerad använd-
ning av bränslen med hög och låg
eller ingen svavelhalt
- åtgärder för att tillämpa de bästa
kontrollteknologier som står att
finna och som inte medför orimliga
kostnader
med hjälp av handledningen i
bilaga IV.
5. Varje part, utom de som är
bundna av 1991 års avtal om
Förenta Statemas/Canadas luft-
kvalitet, skall minst:
a. tillämpa gränsvärden, som är
minst lika stränga som de som an-
ges i bilaga V, för alla större nya
stationära förbränningsanläggningar
b. senast den 1 juli 2004, så långt
möjligt utan att ådra sig orimliga
kostnader, tillämpa gränsvärden för
utsläpp som är minst lika stränga
som de som anges i bilaga V på de
större befintliga stationära förbrän- 39
ninganläggningar, vars termiska
of which is above 500 MWth
taking into account the remaining
li fe time of a plant, calculated from
the date of entry into force of the
present Protocol, or apply
equivalent emission limitations or
other appropriate provisions,
provided that these achieve the
sulphur emission ceilings specified
in annex II and, subsequently,
further approach the critical loads
as given in annex I; and no later
than 1 July 2004 apply emission
limit values or emission limitations
to those major existing stationary
combustion sources the thermal
input of which is between 50 and
500 MWth using annex V as
guidance;
c. No later than two years after the
date of entry into force of the
present Protocol apply national
standards for the sulphur content of
gas oil at least as stringent as those
specified in annex V. In cases
where the supply of gas oil cannot
otherwise be ensured, a State may
extend the time period given in this
subparagraph to a period of up to
ten years. In this case it shall
specify, in a declaration to be
deposited together with the
instrument of ratification, accep-
tance, approval or accession, its
intention to extend the time period.
6. The Parties may, in addition,
apply economic instruments to
encourage the adoption of
cost-effective approaches to the
reduction of sulphur emissions.
7. The Parties to this Protocol
may, at a session of the Executive
Body, in accordance with rules and
conditions which the Executive
Body shall elaborate and adopt,
decide whether two or more
Parties may jointly implement the
obligations set out in annex II.
effekt överstiger 500 MW med
hänsyn tagen till anläggningens
återstående livslängd, räknat från
den dag då detta protokoll träder i
kraft, eller tillämpa motsvarande
utsläppsbegränsningar eller andra,
i sammanhanget lämpliga bestäm-
melser, förutsatt att dessa bidrar
till att underskrida den högsta nivå
för svavelutsläpp som anges i
bilaga II och därefter ytterligare
närma sig de kritiska belast-
ningsgränser som anges i bilaga I
samt senast den 1 juli 2004
tillämpa gränsvärden eller beg-
ränsningar för utsläpp för de större
befintliga stationära förbrännings-
anläggningar vars termiska effekt
ligger mellan 50 och 500 MW med
hjälp av handledningen i bilaga V
c. senast två år efter den dag då
detta protokoll träder i kraft
tillämpa nationella regler för sva-
velinnehållet i tunnolja som är
minst lika stränga som de som
anges i bilaga V. I de fall där
leverans av tunnolja inte kan
säkerställas på annat sätt, kan en
stat förlänga den tidsperiod som
anges i detta stycke med upp till
tio år. I detta fåll skall staten i en
förklaring, som skall deponeras
tillsammans med ratifikations-,
godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrumentet ange sin
avsikt att förlänga tidsperioden.
6. Parterna kan därutöver
tillämpa ekonomiska instrument för
att uppmuntra användningen av
kostnadseffektiva metoder för att
minska svavelutsläppen.
7. Vid ett möte i verkställande
organet kan parterna i detta
protokoll, i enlighet med de regler
och villkor som detta organ skall
utarbeta och antaga, besluta om två
eller flera parter gemensamt kan
fullgöra de skyldigheter som anges
i bilaga II. Dessa regler och villkor
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
40
These rules and conditions shall
ensure the fulfilment of the
obligations set out in paragraph 2
above and al so promote the
achievement of the environmental
objectives set out in paragraph 1
above.
8. The Parties shall, subject to
the outcome of the first review
provided for under article 8 and no
later than one year after the
completion of that review,
commence negotiations on further
obligations to reduce emissions.
skall säkerställa att de skyldigheter Prop. 1994/95:119
som anges i punkt 2 ovan fullgörs Bilaga 1
och de skall även främja
uppfyllandet av de miljömål som
anges i punkt 1 ovan.
8. Beroende på resultatet av den
första granskning som föreskrivs i
artikel 8 och senast ett år efter
slutförandet av denna granskning
skall parterna inleda förhandlingar
om ytterligare åtaganden att
minska utsläppen.
Article 3
Artikel 3
Exchange qf technology
1. The Parties shall, consistent
with their national laws, regu-
lations and practices, fecilitate the
exchange of technologies and
techniques, including those that
increase energy efficiency, the use
of renewable energy and the
Processing of low-sulphur fuels, to
reduce sulphur emissions, parti-
cularly through the promotion of:
a. The commercial exchange of
available technology;
b. Direct industrial contacts and
cooperation, including joint
ventures;
c. The exchange of information
and experience;
d. The provision of technical
assistance.
2. In promoting the activittes
specified in paragraph 1 above, the
Parties shall create lavourable
conditions by fåcilitating contacts
and cooperation among appropriate
organizations and individuals in the
private and public sectors that are
capable of providing technology,
design and engineering services,
equipment or finance.
Tekniktbyte
1. Partema skall, så långt det är
förenligt med lagar, bestämmelser
och praxis i respektive länder,
underlätta teknikutbyte, inklusive
sådant som ökar energieffek-
tiviteten, användningen av för-
nyelsebar energi och framtagningen
av lågsvavliga bränslen, för att
minska svavelutsläppen, särskilt
genom att främja:
a. kommersiellt utbyte av till-
gänglig teknik
b. direkta industriella kontakter
och samarbete, inklusive joint
ventures
c. utbyte av information och
erfarenheter
d. tillhandahållande av teknisk
hjälp.
2. Vid främjandet av de
verksamheter som anges i punkt 1
ovan, skall parterna skapa gynn-
samma förutsättningar för detta
genom att underlätta kontakter och
samarbete mellan sådana organi-
sationer och personer i den
enskilda och den offentliga sektom
som kan bidra med teknik,
konstruktörs- och ingenjörstjänster,
utrustning eller finansiering.
41
3. The Parties shall, no later than
six months after the date of entry
into force of the present Protocol,
commence consideration of
procedures to create more
fävourable conditions for the
exchange of technology to reduce
sulphur emissions.
3. Parterna skall, senast sex
månader efter dagen för detta
protokolls ikraftträdande, börja att
överväga åtgärder för att skapa
gynnsammare villkor för teknik-
utbyte för att minska svavel-
utsläppen.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
Article 4
Artikel 4
National strategies, policies,
programmes, measures and
information
1. Each Party shall, in order to
implement its obligations under
article 2:
a. Adopt national strategies,
policies and programmes, no later
than six months after the present
Protocol enters into force for it;
and
b. Take and apply national
measures to control and reduce its
sulphur emissions.
2. Each Party shall collect and
maintain information on:
a. Actual levels of sulphur
emissions, and of ambient con-
centrations and depositions of
oxidized sulphur and other
acidifying compounds, taking into
account, for those Parties within
the geographical scope of EMEP,
the work plan of EMEP; and
b. The effects of depositions of
oxidized sulphur and other
acidifying compounds.
Article 5
Nationella strategier, riktlinjer,
program, åtgärder och information
1. För att uppfylla åtagandena
enligt artikel 2 skall varje part:
a. anta nationella strategier,
riktlinjer och program senast sex
månader efter det att detta
protokoll har trätt i kraft för parten
ifråga samt
b. vidtaga och tillämpa nationella
åtgärder för att begränsa och
minska sina svavelutsläpp.
2. Varje part skall insamla och
kontinuerligt uppdatera information
om:
a. de faktiska nivåerna för
svavelutsläpp samt koncentrationer
och deposition av oxiderat svavel i
omgivningen och andra försurande
föreningar med hänsyn tagen till
EMEP:s arbetsplan vad gäller de
parter som ligger inom EMEP:s
geografiska räckvidd och
b. effekterna av deposition av
oxiderat svavel och andra
försurande föreningar.
Artikel 5
Reporting
Rapportering
1. Each Pärty shall report,
through the Executive Secretary of
the C ommission, to the Executive
Body, on a periodic basis as
determined by the Executive Body,
1. Genom kommissionens exeku-
tivsekreterare skall varje part
inkomma med information om det
följande till verkställande organet
med jämna, av verkställande
information on:
a. The implementation of national
strategies, policies, programmes
and measures referred to in article
4, paragraph 1;
b. The levels of national annual
sulphur emissions, in accordance
with guidelines adopted by the
Executive Body, containing emis-
sion data for all relevant source
categories; and
c. The implementation of other
obligations that it has entered into
under the present Protocol,
in conformity with a decision
regarding format and content to be
adopted by the Parties at a session
of the Executive Body. The terms
of this decision shall be reviewed
as necessary to identify any
additional elements regarding the
format and/or content of the
information that are to be included
in the reports.
2. Each Party within the
geographical scope of EMEP shall
report, through the Executive
Secretary of the Commission, to
EMEP, on a periodic basis to be
determined by the Steering Body
of EMEP and approved by the
Parties at a session of the
Executive Body, information on
the levels of sulphur emissions
with temporal and spatial
resolution as specified by the
Steering Body of EMEP.
3. In good time before each
annual session of the Executive
Body, EMEP shall provide
information on:
a. Ambient concentrations and
deposition of oxidized sulphur
compounds; and
b. Calculations of sulphur budgets.
Parties in areas outside the
geographical scope of EMEP shall
make available similar information
organet fastställda mellanrum: Prop. 1994/95:119
a. genomförandet av de nationella Bilaga 1
strategier, riktlinjer, program, och
åtgärder som anges i artikel 4,
punkt 1
b. nivåerna på de nationella årliga
svavelutsläppen i enlighet med de
riktlinjer som antagits av verk-
ställande organet, inklusive infor-
mation om utsläpp för alla
ifrågavarande kategorier av källor
samt
c. fullgörandet av andra skyl-
digheter som parten ifråga påtagit
sig enligt detta protokoll
i enlighet med ett beslut rörande
format och innehåll som skall
antagas av parterna vid ett
sammanträde i verkställande orga-
net. Vid behov skall bestäm-
melserna i detta beslut ses över för
att besluta om eventuella
tillkommande inslag i rapporterna
avseende informationens format
och/eller innehåll.
2. Varje part inom EMEP:s
geografiska räckvidd skall genom
kommissionens exekutivsekreterare
till EMEP med regelbundna, av
EMEP:s styrgrupp fastställda
mellanrum, som skall godkännas
av parterna vid ett möte i
verkställande organet, inkomma
med information om svavel-
utsläppens nivåer med tids- och
rumsmässig upplösning enligt
EMEP:s styrgrupp specifikationer.
3. I god tid före varje årligt möte
i verkställande organet skall EMEP
tillhandahålla information om:
a. koncentrationer och depositioner
av oxiderade svavelföreningar i det
omgivande området och
b. beräkningar av svavelbudgetar.
Parter i områden utanför EMEP:s
geografiska räckvidd skall till- 43
handahålla liknande information,
if requested to do so by the
Executive Body.
4. The Executive Body shall, in
accordance with article 10,
paragraph 2 (b), of the Conven-
tion, arrange for the preparation of
information on the effects of
depositions of oxidized sulphur and
other acidifying compounds.
5. The Parties shall, at sessions
of the Executive Body, arrange for
the preparation, at regular
intervals, of revised information on
calculated and intemationally
optimized allocations of emission
reductions for the States within the
geographical scope of EMEP, with
integrated assessment models, with
a view to reducing further, for the
purposes of article 2, paragraph 1,
of the present Protocol, the
difference between actual
depositions of oxidized sulphur
compounds and critical load
values.
om verkställande organet begär
dettta.
4. I enlighet med konventionens
artikel 10, punkt 2.b skall verk-
ställande organet låta ta fram
information om effekterna av
depositioner av oxiderad svavel
och andra försurande föreningar.
5. Vid möten i verkställande
organet skall parterna ordna så att
reviderad information tas fram med
jämna mellanrum om beräknad och
internationellt optimerad fördelning
av utsläppsminskningar i staterna
inom EMEP:s geografiska
räckvidd, med integrerade beräk-
ningsmodeller, för att i de syften
som anges i artikel 2, punkt 1 i
detta protokoll ytterligare minska
skillnaden mellan den faktiska
depositionen av oxiderade
svavelföreningar och kritiska
belastningsgränsvärden.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
Article 6
Artikel 6
Research, development and moni-
toring
The Parties shall encourage
research, development, monitoring
and cooperation related to:
a. The International harmoni-
zation of methods for the
establishment of critical loads and
critical levels and the elaboration
of procedures for such harmo-
nization;
b. The improvement of moni-
toring techniques and systems and
of the modelling of transport,
concentrations and deposition of
sulphur compounds;
c. Strategies för the further
reduction of sulphur emissions
based on critical loads and critical
levels as well as on technical
Forskning, utveckling och över-
vakning
Parterna skall uppmuntra
forskning, utveckling, övervakning
och samarbete avseende:
a. internationell harmonisering av
metoderna för festställandet av
kritiska belastningsgränser och
kritiska nivåer samt vidareut-
veckling av procedurer för sådan
harmonisering
b. förbättring av metoder och
system för övervakning och
modellering av transporter, kon-
centrationer och deposition av
svavelföreningar
c. strategier för ytterligare
minskning av svavelutsläppen
grundat på kritiska belast-
ningsgränser och kritiska nivåer
44
developments, and the impro-
vement of integrated assessment
modelling to calculate intema-
tionally optimized allocations of
emission reductions taking into
account an equitable distribution of
abatement costs;
d. The understanding of the
wider effects of sulphur emissions
on human health, the environment,
in particular acidification, and
materials, including historic and
cultural monuments, taking into
account the relationship between
sulphur oxides, nitrogen oxides,
ammonia, volatile organic com-
pounds and tropospheric ozone;
e. Emission abatement techno-
logies, and technologies and tech-
niques to enhance energy effi-
ciency, energy conservation and
the use of renewable energy;
f. The economic evaluation of
benefits for the environment and
human health resulting from the
reduction of sulphur emissions.
liksom på den tekniska ut- Prop. 1994/95:119
vecklingen samt förbättring av Bilaga 1
integrerade bedömningsmodeller
for beräkning av internationellt
optimerad fördelning av utsläpps-
minskningar med hänsyn tagen till
en jämn fördelning av kostnaderna
for detta
d. förståelse för de vittomfattande
effekterna av svavelutsläpp på
människors hälsa, miljön, i
synnerhet försurningen, samt på
olika material, inklusive historiska
och kulturella minnesmärken, med
hänsyn tagen till sambandet mellan
svaveloxider, kväveoxider, ammo-
niak, flyktiga organiska föreningar
och troposfäriskt ozon
e. teknologier för minskning av
utsläppen samt teknologier och
metoder för ökad energiutvinning
och energisparande samt använd-
ningen av förnyelsebar energi
f. ekonomisk utvärdering av de
fördelar för miljön och människors
hälsa som en minskning av
svavelutsläppen skulle medföra.
Article 7
Artikel 7
Compliance
1. An Implementation Committee
is hereby established to review the
implementation of the present
Protocol and compliance by the
Parties with their obligations. It
shall report to the Parties at
sessions of the Executive Body and
may make such recommendations
to them as it considers appropriate.
2. Upon consideration of a
report, and any recommendations,
of the Implementation Committee,
the Parties, taking into account the
circumstances of a matter and in
accordance with Convention
practice, may decide upon and caJl
for action to bring about foll
Efterlevnad
1. En genomförandekommitté
upprättas härmed for att granska
hur detta protokoll genomförs och
hur parterna uppfyller sina
åtaganden. Den skall rapportera till
parterna vid verkställande organets
möten och kan utfärda sådana
rekommendationer till dem som
kommittén anser lämpliga.
2. Vid behandlingen av en
rapport och eventuella rekommen-
dationer från genomförande-
kommittén kan parterna, samtidigt
som de beaktar omständigheterna i
en fråga samt i enlighet med
konventionspraxis, besluta om och
kräva åtgärder för att åstadkomma
45
compliance with the present
Protocol, including measures to
assist a Party ’s compliance with
the Protocol, and to further the
objectives of the Protocol.
3. The Parties shall, at the first
session of the Executive Body after
the entry into force of the present
Protocol, adopt a decision that sets
out the structure and functions of
the Implementation Committee as
well as procedures for its review
of compliance.
4. The application of the
compliance procedure shall be
without prejudice to the provisions
of article 9 of the present Protocol.
foll efterlevnad av detta protokoll, Prop. 1994/95:119
inklusive åtgärder för att hjälpa en Bilaga 1
part att uppfylla protokollet, och
för att främja protokollets
målsättningar.
3. Vid verkställande organets
första möte efter det att detta
protokoll trätt i kraft skall parterna
fetta ett beslut om genom-
förandekommitténs struktur och
funktioner liksom procedurerna for
dess granskning av efterlevnaden.
4. Tillämpningen av proceduren
enligt punkt 3 ovan skall vara utan
förfång för bestämmelserna i
artikel 9 i detta protokoll.
Article 8
Artikel 8
Reviews by the parties at sessions
of the executive body
1. The Parties shall, at sessions
of the Executive Body, pursuant to
article 10, paragraph 2 (a), of the
Convention, review the infor-
mation supplied by the Parties and
EMEP, the data on the effects of
depositions of sulphur and other
acidifying compounds and the
reports of the Implementation
Committee referred to in article 7,
paragraph 1, of the present
Protocol.
2. a. The Parties shall, at sessions
of the Executive Body, keep under
review the obligations set out in
the present Protocol, including:
i. Their obligations in relation to
their calculated and intemationally
optimized allocations of emission
reductions referred to in article 5,
paragraph 5; and
ii. The adequacy of the obligations
and the progress made towards the
achievement of the objectives of
the present Protocol;
b. Reviews shall take into account
Parternas granskning vid verk-
ställande organets möten
1. Vid verkställande organets
möten skall parterna, i enlighet
med artikel 10, punkt 2.a. i
konventionen, granska den in-
formation som parterna och EMEP
har lämnat, data om effekterna av
depositioner av svavel och andra
försurande kemiska föreningar
samt de rapporter från genom-
förande-kommittén som anges i
artikel 7, punkt 1 i detta protokoll.
2. a. Vid verkställande organets
möten skall parterna granska de
skyldigheter som detta protokoll
föreskriver, inklusive:
i. skyldigheterna med avseende på
parternas beräknade och inter-
nationellt optimerade fördelning av
utsläppsminskningar enligt artikel
5, punkt 5 samt
ii. om de skyldigheter och de
framsteg som gjorts för att uppfylla
målsättningarna med detta pro-
tokoll är tillräckliga.
b. Granskningarna skall beakta
the best available scientific
information on acidification, inc-
luding assessments of critical
loads, technological developments,
changing economic conditions and
the folfilment of the obligations on
emission levels;
c. In the context of such reviews,
any Party whose obligations on
sulphur emission ceilings under
annex II hereto do not conform to
the calculated and intemationally
optimized allocations of emission
reductions for that Party, required
to reduce the difference between
depositions of sulphur in 1990 and
critical sulphur depositions within
the geographical scope of EMEP
by at least 60%, shall make every
effort to undertake revised
obligations;
d. The procedures, methods and
timing for such reviews shall be
specified by the Parties at a session
of the Executive Body. The first
such review shall be completed in
1997.
Article 9
Settlement of disputes
1. In the event of a dispute
between any two or more Parties
conceming the interpretation or
application of the present Protocol,
the Parties concemed shall seek a
settlement of the dispute through
negotiation or any other peaceful
means of their own choice. The
parties to the dispute shall inform
the Executive Body of their
dispute.
2. When ratifying, accepting,
approving or acceding to the
present Protocol, or at any time
thereafter, a Party which is not a
bästa tillgängliga vetenskapliga in-
formation om försurning, inklusive
bedömningar av kritiska belast-
ningsgränser, teknisk utveckling,
ändrade ekonomiska förhållanden
och fullgörandet av skyldigheterna
vad gäller utsläppsnivåer,
c. I samband med sådana
granskningar skall en part, vars
skyldigheter vad gäller tak för
svavelutsläpp enligt bilaga II till
detta protokoll inte verensstämmer
med den partens beräknade och
internationellt optimerade fördel-
ning av de utsläppsminskningar
som krävs för att minska
skillnaden mellan depositionen av
svavel år 1990 och kritisk
belastninggräns inom EMEP:s
geografiska räckvidd med minst
60 %, allvarligt överväga att ta på
sig ändrade skyldigheter,
d. Procedurerna, metoderna och
valet av tidpunkt för sådana
granskningar skall specificeras av
parterna på ett möte i verkställande
organet. Den första granskningen
av detta slag skall vara slutförd
1997.
Artikel 9
Biläggande av tvister
1. Om en tvist uppstår mellan två
eller flera parter rörande tolk-
ningen eller tillämpningen av detta
protokoll, skall de berörda parterna
söka bilägga tvisten genom
förhandlingar eller på annat
fredligt sätt efter eget gottfinnande.
Parterna i tvisten skall underrätta
verkställande organet om tvisten.
2. När en part, som inte är en
organisation för regional, eko-
nomisk integration ratificerar,
godtar, godkänner eller ansluter sig
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1
regional economic integration
organization may declare in a
written instrument submitted to the
Depositary that, in respect of any
dispute conceming the inter-
pretation or application of the
Protocol, it recognizes one or both
of the following means of dispute
settlement as compulsory ipso facto
and without agreement, in relation
to any Party accepting the same
obligation:
a. Submission of the dispute to the
International Court of Justice;
b. Arbitration in accordance with
procedures to be adopted by the
Parties at a session of the
Executive Body as soon as
practicable, in an annex on
arbitration.
A Party which is a regional
economic integration organization
may make a declaration with like
effect in relation to arbitration in
accordance with the procedures
referred to in subparagraph (b)
above.
3. A declaration made under
paragraph 2 above shall remain in
force until it expires in accordance
with its terms or until three months
after written notice of its
revocation has been deposited with
the Depositary.
4. A new declaration, a notice of
revocation or the expiry of a
declaration shall not in any way
affect proceedings pending before
the International Court of Justice
or the arbitral tribunal, unless the
parties to the dispute agree
otherwise.
5. Except in a case where the
parties to a dispute have accepted
the same means of dispute
settlement under paragraph 2, if
after twelve months following
till detta protokoll eller vid vilken Prop. 1994/95:119
tidpunkt som helst därefter kan Bilaga 1
denna part förklara i ett skriftligt
dokument som överlämnas till
depositarien att, vad gäller någon
tvist rörande tolkningen eller
tillämpningen av protokollet,
parten ifråga erkänner en eller
bägge av följande metoder för
biläggande av tvist som ipso facto
obligatorisk och utan överens-
kommelse i förhållande till en part
som godtar samma förpliktelse:
a. att tvisten hänskjuts till
Internationella domstolen,
b. skiljedomsförfarande enligt de
procedurer som skall antagas av
parterna vid ett möte i verk-
ställande organet så snart som detta
är görligt, i en bilaga om
skiljedom.
En part, som är en organisation
för regional ekonomisk integration,
kan avge en förklaring med
liknande verkan i samband med
skiljedom enligt de procedurer som
anges i b. ovan.
3. En förklaring som avges enligt
punkt 2 ovan skall förbli i kraft
tills den upphör enligt sina villkor
eller tills tre månader förflutit efter
det att skriftligt meddelande om
dess återkallande har deponerats
hos depositarien.
4. En ny förklaring, ett
meddelande om återkallande eller
en förklarings upphörande skall
inte på något sätt påverka. I ett
förfärande som anhängigjorts vid
internationella domstolen eller
skiljedomstolen, såvida inte par-
terna i tvisten kommit överens om
något annat.
5. Utom i det fall där parterna i
en tvist har godtagit samma metod
för tvistens biläggande enligt punkt
2, skall om tolv månader förflutit 48
sedan en part underrättat den andra
notification by one Party to another
that a dispute exists between them,
the Parties concemed have not
been able to settle their dispute
through the means mentioned in
paragraph 1 above, the dispute
shall be submitted, at the request
of any of the parties to the dispute,
to conciliation.
6. For the purpose of paragraph
5, a conciliation commission shall
be c rea ted. The commission shall
be composed of an equal number
of members appointed by each
party concemed or, where parties
in conciliation share the same
interest, by the group sharing that
interest, and a chairman chosen
jointly by the members so
appointed. The commission shall
render a recommendatory award,
which the parties shall consider in
good feith.
parten om att en tvist föreligger Prop. 1994/95:119
mellan dem, och de berörda Bilaga 1
parterna inte har kunnat bilägga
tvisten med de metoder som
omnämns i punkt 1 ovan, tvisten,
på endera partens begäran,
överlämnas till förlikning.
6. Vid avser punkt 5 skall en
förlikningskommission upprättas.
Kommissionen skall bestå av
medlemmar som parterna utsett
med lika många vardera eller, när
parterna i en förlikning delar
samma intresse, av den grupp som
delar detta intresse, och en
ordförande som väljs gemensamt
av de medlemmar som utsetts på
detta sätt. Kommissionen skall
avge ett utslag av rekom-
menderande karaktär, som parterna
skall överväga i god tro.
Article 10
Artikel 10
Annexes
The annexes to the present
Protocol shall form an integral part
of the Protocol. Annexes I and IV
are recommendatory in character.
Article 11
and adjustments
1. Any Party may propose
amendments to the present
Protocol. Any Party to the
Convention may propose an
adjustment to annex II to the
present Protocol to add to it its
name, together with emission
levels, sulphur emission ceilings
and percentage emission reduc-
tions.
2. Such proposed amendments
and adjustments shall be submitted
Bilagor
Bilagorna till detta protokoll skall
ingå som en integrerad del av
protokollet. Bilaga I och IV är av
rekommenderande karaktär.
Artikel 11
Ändringar och justeringar
1. Vuje part får föreslå
ändringar i detta protokoll. Vaije
part i konventionen får föreslå en
justering av bilaga II till detta
protokoll för att lägga till sitt namn
tillsammans med utsläppsnivåer,
tak för svavelutsläpp och utsläpps-
minskning i procent.
2. Sådana förslag till ändringar
och justeringar skall skriftligen
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 119
in wnting to the Executive
Secretary of the Commission, who
shall communicate them to all
Parties. The Parties shall discuss
the proposed amendments and
adjustments at the next session of
the Executive Body, provided that
those proposals have been
circulated by the Executive
Secretary to the Parties at least
ninety days in advance.
3. Amendments to the present
Protocol and to its annexes II, Hl
and V shall be adopted by
consensus of the Parties present at
a session of the Executive Body,
and shall enter into force for the
Parties which have accepted them
on the ninetieth day after the date
on which two thirds of the Parties
have deposited with the Depositary
their instruments of acceptance
thereof. Amendments shall enter
into force for any other Party on
the ninetieth day after the date on
which that Party has deposited its
instrument of acceptance thereof.
4. Amendments to the annexes to
the present Protocol, other than to
the annexes referred to in
paragraph 3 above, shall be
adopted by consensus of the Parties
present at a session of the
Executive Body. On the expiry of
ninety days from the date of its
communication by the Executive
Secretary of the Commission, an
amendment to any such annex shall
become effective for those Parties
which have not submitted to the
Depositary a notification in
accordance with the provisions of
paragraph 5 below, provided that
at least sixteen Parties have not
submitted such a notification.
5. Any Party that is unable to
approve an amendment to an
annex, other than to an annex
referred to in paragraph 3 above,
tillställas kommissionens exekutiv- Prop. 1994/95:119
sekreterare, som skall vidarebe- Bilaga 1
fordra dem till alla parter. Partema
skall diskutera de föreslagna
ändringarna och justeringarna vid
verkställande organets nästa möte,
förutsatt att förslagen har skickats
ut av exekutivsekreteraren till
partema minst 90 dagar i förväg.
3. Ändringar i detta protokoll och
dess bilagor II, Hl och V skall
antagas enhälligt av de parter som
är närvarande vid ett möte i
verkställande organet och skall
träda i kraft för de parter som har
godtagit dem den nittionde dagen
efter den dag då två tredjedelar av
parterna har deponerat sina
godtagande instrument hos
depositarien. Ändringar skall träda
i kraft för varje annan part den
nittionde dagen efter den dag då
parten deponerade sitt godtagande
instrument avseende dessa änd-
ringar.
4. Ändringar i bilagorna till detta
protokoll, med undantag för
ändringar i de bilagor som om-
nämns i punkt 3 ovan, skall
antagas enhälligt av de parter som
är närvarande vid ett möte i
verkställande organet. En ändring
i ensådan bilaga skall träda i kraft,
när nittio dagar har förflutit från
den dag då kommissionens
exekutivsekreterare delgav änd-
ringen för de parter som inte har
ett meddelande till depositarien i
enlighet med bestämmelserna i
punkt 5 nedan, förutsatt att minst
sexton parter inte har ett sådant
meddelande.
5. En part som inte kan godkänna
en ändring i en bilaga, med
undantag för en bilaga som avses i 50
punkt 3 ovan, skall meddela
shall so notify the Depositary in
writing within ninety days from the
date of the communication of its
adoption. The Depositary shall
without delay notify all Parties of
any such notification received. A
Party may at any time substitute an
acceptance for its previous
notification and, upon deposit of an
instrument of acceptance with the
Depositary, the amendment to such
an annex shall become effective for
that Party.
6. Adjustments to annex II shall
be adopted by consensus of the
Parties present at a session of the
Executive Body and shall become
effective for all Parties to the
present Protocol on the ninetieth
day following the date on which
the Executive Secretary of the
Commission notifies those Parties
in writing of the adoption of the
adjustment.
depositarien skriftligt senast nittio Prop. 1994/95:119
dagar efter meddelandet om att Bilaga 1
ändringen antagits. Depositarien
skall utan dröjsmål underrätta
samtliga parter om mottagandet av
vaije sådant meddelande. En part
|
kan när som helst ersätta sitt | ||||
|
tidigare |
meddelande |
med |
ett | |
|
godkännande |
och, |
när |
ett | |
godkännandeinstrument har depo-
nerats hos depositarien, skall
ändringen i en sådan bilaga träda i
kraft for den parten.
6. Justeringar av bilaga II skall
antagas enhälligt av de parter som
är närvarande vid ett möte i
verkställande organet och skall
träda i kraft för alla parter i detta
protokoll den nittionde dagen efter
den dag då kommissionens
exekutivsekreterare underrättar
dessa parter skriftligt om att
ändringen antagits.
Article 12
Artikel 12
Signature
1. The present Protocol shall be
open for signature at Oslo on 14
June 1994, then at United Nations
Headquarters in New York until 12
December 1994 by States members
of the Commission as well as
States having consultative status
with the Commission, pursuant to
paragraph 8 of Economic and
Social Council resolution 36 (TV)
of 28 March 1947, and by regional
economic integration organizations,
constituted by sovereign States
members of the Commission,
which have competence in respect
of the negotiation, conclusion and
application of international
agreements in matters covered by
the Protocol, provided that the
States and organizations concemed
Undertecknande
1. Detta protokoll skall vara
öppet för undertecknande i Oslo
den 14 juni 1994, och därefter i
Förenta nationernas högkvarter i
New York t.o.m. den 12 december
1994 av stater som är medlemmar
av kommissionen liksom av stater
med konsultativ status i kom-
missionen enligt punkt 8 av
ekonomiska och sociala rådets
resolution 36 (IV) den 28 mars
1947 och av organisationer för
regional ekonomisk integration,
upprättade av suveräna stater som
är medlemmar av kommissionen,
som är behöriga att förhandla, ingå
och tillämpa internationella avtal i
frågor som omfattas av protokollet,
förutsatt att de berörda staterna och
organisationerna är parter i
51
are Parties to the Convention and
are listed in annex II.
2. In matters within their
competence, such regional eco-
nomic integration organizations
shall, on their own behalf, exercise
the rights and fulfil the
responsibilities which the present
Protocol attributes to their member
States. In such cases, the member
States of these organizations shall
not be entitled to exercise such
rights individually.
konventionen och finns med på Prop. 1994/95:119
listan i bilaga n. Bilaga 1
2.1 frågor inom deras behörighet
skall sådana organisationer för
regional ekonomisk integration,
självständigt utöva de rättigheter
och uppfylla de skyldigheter som
detta protokoll tillskriver deras
medlemsstater. I sådana fall skall
dessa organisationers medlems-
stater inte ha rätt att utöva sådana
rättigheter var och en för sig.
Article 13
Artikel 13
Ratification, acceptance, approval
and accession
1. The present Protocol shall be
subject to ratification, acceptance
or approval by Signatories.
2. The present Protocol shall be
open for accession as from 12
December 1994 by the States and
organizations that meet the
requirements of article 12,
paragraph 1.
Article 14
Depositary
The instruments of ratification,
acceptance, approval or accession
shall be deposited with the
Secretary-General of the United
Nations, who will perform the
fonctions of Depositary.
Article 15
Entry into force
1. The present Protocol shall
enter into force on the ninetieth
day following the date on which
the sixteenth instrument of
ratification, acceptance, approval
Ratifikation, godtagande, godkän-
nande och anslutning
1. Detta protokoll skall rati-
ficeras, godtas eller godkännas av
signa täre ma.
2. Detta protokoll skall vara
öppet för anslutning från den 12
december 1994 av de stater och
organisationer som uppfyller kra-
ven i artikel 12, punkt 1.
Artikel 14
Depositarie
Ratifikations-, antagande-, godkän-
nande- eller anslutningsinstrument
skall deponeras hos Förenta
nationernas general-sekreterare,
som skall fungera som depositarie.
Artikel 15
Ikraftträdande
1. Detta protokoll träder i kraft
den nittionde dagen efter den dag
då det sextonde ratifikations-
g od tagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument deponerades
52
|
or accession has been deposited 2. For each State and |
hos depositarien. Prop. 1994/95:119 Bilaga 1 2. För varje stat eller orga- |
|
Article 16 |
Artikel 16 |
|
Withdrawal |
Frånträde |
|
At any time after five years from |
När som helst fem år efter den dag |
|
Article 17 |
Artikel 17 |
|
Authentic texts |
Origialtexter |
|
The original of the present |
Originalet till detta protokoll, vars |
|
IN WTTNESS WHEREOF the |
TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV |
DONE at Oslo, this fburteenth Upprättat i Oslo den 14 juni Prop. 1994/95:119
day of June one thousand nine 1994. Bilaga 1
hundred and ninety-four.
54
Annex I Critical sulphur deposition Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
(5-percentile in centigrams of sulphur per square me tre per year)
12 13 14 IS t« 17 II 1, 20 il 22 a M ZS ze 27 a a K SI K n M 36 ae 37 M
12 13 14 16 IS 17 II II a 21 22 a 24 a a 27 a a M 31 32 33 34 36 M 37 M
55
Annex II Sulphur emission ceilings and percentageemission reductions Prop. 1994/95:119
The sulphur emission ceilings listed in the table below give the obligations referred Bilaga 1.1 (engelsk)
to in paragraphs 2 and 3 of article 2 of the present Protocol. The 1980 and 1990
emission levels and the percentage emission reductions listed are given for informa-
tion
|
Emission levels |
Sulphur emission |
Percentage emission | ||||||
|
1980 |
1990 |
2000 |
2005 |
2010 |
1980) 2000 |
2) | ||
|
2005 |
2010 | |||||||
|
Austria |
397 |
90 |
78 |
80 | ||||
|
Belarus |
740 |
456 |
400 |
370 |
38 |
46 |
50 | |
|
Belgium |
828 |
443 |
248 |
232 |
215 |
70 |
72 |
74 |
|
Bulgaria |
2 050 |
2 020 |
1 374 |
1 230 |
1 127 |
33 |
40 |
45 |
|
Canada - national |
4 614 |
3 700 |
3 200 |
30 | ||||
|
Canada - SOMA |
3 245 |
1 750 |
46 | |||||
|
Croatia |
150 |
160 |
133 |
125 |
117 |
11 |
17 |
22 |
|
Czech Republic |
2 257 |
1 876 |
1 128 |
902 |
632 |
50 |
60 |
72 |
|
Denmark |
451 |
180 |
90 |
80 | ||||
|
Finland |
584 |
260 |
116 |
80 | ||||
|
France |
3 348 |
1 202 |
868 |
770 |
737 |
74 |
77 |
78 |
|
Germany |
7 494 |
5 803 |
1 300 |
990 |
83 |
87 | ||
|
Greece |
400 |
510 |
595 |
580 |
570 |
0 |
3 |
4 |
|
Hungary |
1 632 |
1 010 |
898 |
816 |
653 |
45 |
50 |
60 |
|
Ireland |
222 |
168 |
155 |
30 | ||||
|
Italy |
3 800 |
1 330 |
1 042 |
65 |
73 | |||
|
Liechtenstein |
0.4 |
0.1 |
0.1 |
75 | ||||
|
Luxembourg |
24 |
10 |
58 | |||||
|
Netherlands |
466 |
207 |
106 |
77 | ||||
|
Norway |
142 |
54 |
34 |
76 | ||||
|
Poland |
4 100 |
3 210 |
2 583 |
2 173 |
1 397 |
37 |
47 |
66 |
|
Portugal |
266 |
284 |
304 |
294 |
0 |
3 | ||
|
Russian Federation3’ |
7 161 |
4 460 |
4 440 |
4 297 |
4 297 |
38 |
40 |
40 |
|
Slovakia |
843 |
539 |
337 |
295 |
240 |
60 |
65 |
72 |
|
Slovenia |
235 |
195 |
130 |
94 |
71 |
45 |
60 |
70 |
|
Spain |
3 319 |
2 316 |
2 143 |
35 | ||||
|
Sweden |
507 |
130 |
100 |
80 | ||||
|
Switzerland |
126 |
62 |
60 |
52 | ||||
|
Ukraine |
3 850 |
2 310 |
40 | |||||
|
United Kingdom |
4 898 |
3 780 |
2 449 |
1 470 |
980 |
50 |
70 |
80 |
|
EC |
25 513 |
9 598 |
62 | |||||
56
1) If, in a given year before 2005, a Party finds that, due to a particularly cold winter, a
particularly dry summer and an unforeseen short-term loss of capacity in the power
supply system, domestically or in a neighbouring country, it cannot comply with its
obligations under this annex, it may fulfil those obligations by averaging its national
annual sulphur emissions for the year in question, the year preceding that year and the
year following it, provided that the emission level in any single year is not more than
20 % above the sulphur emission ceiling.
The reason for exceedance in any given year and the method by which the three-year
average figure will be achieved, shall be reported to the Implementation Committee.
2) For Greece and Portugal percentage emission reductions given are based on the
sulphur emission ceilings indicated for the year 2000.
3) European part within the EMEP area.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
57
Annex III Designation of sulphur oxides management areas (SOMA.s)
The following SOMA is listed for the purposes of the present Protocol:
South-east Canada SOMA
This is an area of 1 million km2 which includes all the territory of the
provinces of Prince Edward Island, Nova Scotia and New Brunswick,
all the territory of the province of Quebec south of a straight line bet-
ween Havre-St.Pierre on the north coast of the Gulf of Saint Lawrence
and the point where the Quebec-Ontario boundary intersects the James
Bay coastline, and all the territory of the province of Ontario south of a
straight line between the point where the Ontario-Quebec boundary
intersects the James Bay coastline and Nipigon River near the north
shore of Lake Superior.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
58
Annex IV Control technologies for sulphur emissions from stationary Prop. 1994/95:119
sources Bilaga 1.1 (engelsk)
I. INTRODUCTION
1. The aim of this annex is to provide guidance for identifying sulphur
control options and technologies for giving effect to the obligations of
the present Protocol.
2. The annex is based on information on general options for the
reduction of sulphur emissions and in particular on emission control
technology performance and costs contained in official documentation
of the Executive Body and its subsidiary bodies.
3. Unless otherwise indicated, the reduction measures listed are
considered, on the basis of operational experience of several years in
most cases, to be the most well-established and economically feasible
best available technologies. However, the continuously expanding
experience of low-emission measures and technologies at new plants as
well as of the retrofitting of existing plants will necessitate regular
review of this annex.
4. Although the annex lists a number of measures and technologies
spänning a wide range of costs and efficiencies, it cannot be considered
as an exhaustive statement of control options. Moreover, the choice of
control measures and technologies for any particular case will depend
on a number of fåctors, including current legislation and regulatory
provisions and, in particular, control technology requirements, primary
energy pattems, industrial infrastructure, economic circumstances and
specific in-plant conditions.
5. The annex mainly addresses the control of oxidized sulphur
emissions considered as the sum of sulphur dioxide (SOJ and sulphur
trioxide (SO3), expressed as SO2. The share of sulphur emitted as
either sulphur oxides or other sulphur compounds from non-combustion
processes and other sources is small compared to sulphur emissions
from combustion.
6. When measures or technologies are planned for sulphur sources
emitting other components, in particular nitrogen oxides (NO,),
particulates, heavy metals and volatile organic compounds (VOCs), it is
worthwhile to consider them in conjunction with pollutant-specific
control options in order to maximize the overall abatement effect and
minimize the impact on the environment and, especially, to avoid the
transfer of air pollution problems to other media (such as waste water
and solid waste).
59
n. MAJOR STATIONARY SOURCES FOR SULPHUR EMISSIONS
7. Fossil fuel combustion processes are the inain source of
anthropogenic sulphur emissions from stationary sources. In addition,
some non-combustion processes may contribute considerably to the
emissions. The major stationary source categories, based on
EMEP/CORINAIR’90, include:
i. Public power, cogeneration and district heating plants:
a. Boilers;
b. Stationary combustion turbines and intemal combustion engines;
ii. Commercial, institutional and residential combustion plants:
a. Commercial boilers;
b. Domestic heaters;
iii. Industrial combustion plants and processes with combustion:
a. Boilers and process heaters;
b. Processes, e.g. metallurgical operations such as roasting and
sintering, coke oven plants, processing of titanium dioxide (TiOj), etc.;
c. Pulp production;
iv. Non-combustion processes, e.g. sulphuric acid production, specific
organic synthesis processes, treatment of metallic surfäces;
v. Extraction, processing and distribution of fossil fuels;
vi. Waste treatment and disposal, e.g. thermal treatment of municipal
and industrial waste.
8. Overall data (1990) for the ECE region indicate that about 88% of
total sulphur emissions originate from all combustion processes (20%
from industrial combustion), 5% from production processes and 7%
from oil refineries. The power plant sector in many countries is the
major single contributor to sulphur emissions. In some countries, the
industrial sector (including refineries) is also an important SO2 emitter.
Although emissions from refineries in the ECE region are relatively
small, their impact on sulphur emissions from other sources is large
due to the sulphur in the oil products. Typically 60% of the sulphur
intake present in the crudes remains in the products, 30% is recovered
as elemental sulphur and 10% is emitted from refinery stacks.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
60
O. GENERAL OPTIONS FOR REDUCTION OF SULPHUR Prop. 1994/95:119
EMISSIONS FROM COMBUSTION Bilaga 1.1 (engelsk)
9. General options for reduction of sulphur emissions are:
i. Energy management measures: 1
a. Energy saving
The rational use of energy (improved energy efficiency/process
operation, cogeneration and/or demand-side management) usually
results in a reduction in sulphur emissions.
b. Energy mix
In general, sulphur emissions can be reduced by increasing the
proportion of non-combustion energy sources (i.e. hydro, nuclear,
wind, etc.) to the energy mix. However, further environmental
impacts have to be considered.
ii. Technological options:
a. Fuel switching
The SOi emissions during combustion are directly related to the
sulphur content of the fuel used.
Fuel switching (e.g. from high- to low-sulphur coals and/or liquid
foels, or from coal to gas) leads to lower sulphur emissions, but there
may be certain restrictions, such as the availability of low-sulphur fuels
and the adaptability of existing combustion systems to different fuels.
In many ECE countries, some coal or oil combustion plants are being
replaced by gas-fired combustion plants. Dual-fuel plants may
facilitate fuel switching.
b. Fuel cleaning
Cleaning of natural gas is state-of-the-art technology and widely applied
for operational reasons.
Cleaning of process gas (acid refinery gas, coke oven gas, biogas,
etc.) is also state-of-the-art technology.
Desulphurization of liquid foels (light and middle firactions) is state-
of-the-art technology.
Desulphurization of heavy firactions is technically feasible;
nevertheless, the crude properties should be kept in mind.
Desulphurization of atmospheric residue (bottom products from
1 Options (i) (a) and (b) are integrated in the energy structure and policy
of a Party. Implementation status, efficiency and costs per sector are not
considered here.
61
atmospheric crude distillation units) for the production of low-sulphur
fuel oil is not, however, commonly practised; processing low-sulphur
crude is usually preferable. Hydro-cracking and full conversion
technology have matured and combine high sulphur retention with
improved yield of light products. The number of full conversion
refineries is as yet limited. Such refineries typically recover 80 to 90%
of the sulphur intake and convert all residues into light products or
other marketable products. For this type of refinery, energy
consumption and investment costs are increased. Typical sulphur
content for refinery products is given in table 1 below.
Table 1
Sulphur content from refinery products
(S content (%))
|
1 |
Typical present |
Anticipated future |
|
| Gasoline |
0,1 |
0,05 |
|
|| Jet kerosene |
0,1 |
0,01 |
|
Diesel |
0,05-0,3 |
<0,05 |
|
Heating oil |
0,1-0,2 |
<0,1 |
|
Fuel oil |
0,2-3,5 |
<1 |
|
| Marine diesel |
0,5-1,0 |
<0,5 |
|
Bunke roil |
3,0-5,0 |
< 1 (coastal areas) <2 (high seas) |
Current technologies to clean hard coal can remove approximately 50%
of the inorganic sulphur (depending on coal properties) but none of the
organic sulphur. More effective technologies are being developed
which, however, involve higher specific investment and costs. Thus
the efficiency of sulphur removal by coal cleaning is limited compared
to flue gas desulphurization. There may be a country-specific
optimization potential for the best combination of fuel cleaning and flue
gas cleaning.
c. Advanced combustion technologies
These combustion technologies with improved thermal efficiency and
reduced sulphur emissions include: fluidized-bed combustion (FBC):
bubbling (BFBC), circulating (CFBC) and pressurized (PFBC);
integrated gasification combined-cycle (IGCC); and combined-cycle gas
turbines (CCGT).
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
62
Stationary combustion tuibines can be integrated into combustion
systems in existing conventional power plants which can increase
overall efficiency by 5 to 7%, leading, for example, to a significant
reduction in SO2 emissions. However, major aiterations to the existing
fumace system become necessary.
Fluidized-bed combustion is a combustion technology for buming
hard coal and brown coal, but it can also bum other solid foels such as
petroleum coke and low-grade foels such as waste, peat and wood.
Emissions can additionally be reduced by integrated combustion control
in the system due to the addition of lime/limestone to the bed material.
The total installed capacity of FBC has reached approximately 30,000
MWU (250 to 350 plants), including 8,000 MW± in the capacity range
of greater than 50 MW4. By-products from this process may cause
problems with respect to use and/or disposal, and further development
is required.
The IGCC process includes coal gasification and combined-cycle
power generation in a gas and steam turbine. The gasified coal is
bumt in the combustion chamber of the gas turbine. Sulphur emission
control is achieved by the use of state-of-the-art technology for raw gas
cleaning fecilities upstream of the gas turbine. The technology also
exists for heavy oil residues and bitumen emulsions. The installed
capacity is presently about 1,000 MWd (5 plants).
Combined-cycle gas-turbine power stations using natural gas as foel
with an energy efficiency of approximately 48 to 52% are currently
being planned.
d. Process and combustion modifications
Combustion modifications comparable to the measures used for NOX
emission control do not exist, as during combustion the organically
and/or inorganically bound sulphur is almost completely oxidized (a
certain percentage depending on the foel properties and combustion
technology is retained in the ash).
In this annex dry additive processes for conventional boilers are
considered as process modifications due to the injection of an agent
into the combustion unit. However, experience has shown that, when
applying these processes, thermal capacity is lowered, the Ca/S ratio is
high and sulphur removal low. Problems with the forther utilization of
the by-product have to be considered, so that this solution should
usually be applied as an intermediate measure and for smaller units
(table 2).
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
63
Table 2
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
|
Uncontrolled |
Additive injection |
Vfet scrubbing ” |
Spray dry | |||||
|
Reduction |
up to 60 |
95 |
up to 90 | |||||
|
Energy (kW./ 103 m3/h) |
0.1-1 |
6-10 |
3-6 | |||||
|
Total in- |
194,000 |
16,000 | ||||||
|
Type of |
Mix of Ca-salts and |
Gypsum (sludge/ |
Mix of CaSOj * | |||||
|
Specific |
20-50 |
60-250 |
50-220 | |||||
|
mg/m3 3) |
g/kWhcl |
mg/m3 |
g/kWh., |
mg/m3 33 |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., | |
|
Hard coal 4) |
1,000- 10,000 |
3.5-35 |
400- 4,000 |
1.4-14 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.4 <0.7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.4 <0.7 |
|
Brown coal4) |
1,000- 20,000 |
4.2-84 |
400- 8,000 |
1.7- 33.6 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.7 <0.8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.7 <0.8 |
|
| Heavy oil 4) |
1,000- 10,000 |
2.8-28 |
400- 4,000 |
1.1-11 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.1 <0.6 |
<400 (<200, 1 % S) |
>1.1 <0.6 |
continued
64
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
|
Ammonia scrubbing 21 |
Vfellman Lord '• |
Activated carbon ” |
Combined catalytic 13 | |||||
|
Reduction |
up to 90 |
95 |
95 |
95 | ||||
|
Energy (twy 103 m3/h) |
3-10 |
10-15 |
4-8 |
2 | ||||
|
Tbtal in- |
200 |
2,000 |
700 |
1,300 | ||||
|
Type of |
Ammonia fertilizer |
Elemental S Sulphuric acid (99 |
Elemental S Sulphuric acid (99 |
Sulphuric acid | ||||
|
Specific |
230-270 53 |
200-300 » |
280-320 ” 63 |
320-350 53 43 | ||||
|
mg/m3 ” |
gncwh., |
mg/ m’ ” |
g/kWh., |
mg/m3 33 |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., | |
|
Hard coal 4) |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.4 <0.7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.4 <0.7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.4 <0.7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.4 <0.7 |
|
Brown coal 4) |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.7 <0.8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.7 <0.8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.7 <0.8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.7 <0.8 |
|
Heavy oil 4) |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.1 <0.6 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.1 <0.6 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.1 <0.6 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1.1 <0.6 |
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 119
|
Prop. 1994/95:119 | |
|
Notes: |
Bilaga 1.1 (engelsk) |
1) For high sulphur content in the fuel the removal efficiency has to be adapted.
However, the scope for doing so may be process-specific. Availability of these processes
is usually 95%.
2) Limited applicability for high-sulphur fuels.
3) Emission in mg/m3 (STP), dry, 6% oxygen for solid fuels, 3% axygen for liquid
fuels.
4) Conversion betor depends on fuel properties, specific fuel gas volume and thermal
efficiency of boiler (conversion betors (m’/kWhu, thermal efficiency: 36%) used: hard
coal: 3.50; brown coal: 4.20; heavy oil: 2.80).
5) Specific investment cost relätes to a small sample of installations.
6) Specific investment cost ineludes denitrification process.
The table was established mainly for large combustion installations in
the public sector. However, the control options are also valid for other
sectors with similar exhaust gases.
66
e. Flue gas desulphurization (FGD) processes
These processes aim at removing already formed sulphur oxides, and
are also referred to as secondary measures. The state-of-the-art
technologies for flue gas treatment processes are all based on the
removal of sulphur by wet, dry or semi-dry and catalytic Chemical
processes.
To achieve the most efficient programme for sulphur emission
reductions beyond the energy management measures listed in (i) above
a combination of technological options identified in (ii) above should be
considered.
In some cases options for reducing sulphur emissions may also result
in the reduction of emissions of COj, NOX and other pollutants.
In public power, cogeneration and district heating plants, flue gas
treatment processes used include: lime/limestone wet scrubbing (LWS);
spray dry absorption (SDA); Wellman Lord process (WL); ammonia
scrubbing (AS); and combined NOX/SOX removal processes (activated
carbon process (AC) and combined catalytic NOX/SOX removal).
In the power generation sector, LWS and SDA cover 85% and 10%,
respectively, of the installed FGD capacity.
Several new flue gas desulphurization processes, such as electron
beam dry scrubbing (EBDS) and Mark 13A, have not yet passed the
pilot stage.
Table 2 above shows the efficiency of the above-mentioned secondary
measures based on the practical experience gathered from a large
number of implemented plants. The implemented capacity as well as
the capacity range are also mentioned. Despite comparable
characteristics for several sulphur abatement technologies, local or
plant-specific influences may lead to the exclusion of a given
technology.
Table 2 also includes the usual investment cost ranges for the sulphur
abatement technologies listed in sections (ii) (c), (d) and (e).
However, when applying these technologies to individual cases it
should be noted that investment costs of emission reduction measures
will depend amongst other things on the particular technologies used,
the required control systems, the plant size, the extent of the required
reduction and the time-scale of planned maintenance cycles. The table
thus gives only a broad range of investment costs. Investment costs for
retrofit generally exceed those for new plants.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
67
IV. CONTROL TECHNIQUES FOR OTHER SECTORS
10. The control techniques listed in section 9 (ii) (a) to (e) are valid not
only in the power plant sector but also in various other sectors of
industry. Several years of operational experience have been acquired,
in most cases in the power plant sector.
11. The application of sulphur abatement technologies in the industrial
sector merely depends on the process’s specific limitations in the
relevant sectors. Important contributors to sulphur emissions and
corresponding reduction measures are presented in table 3 below.
Table 3
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
|
Source |
Reduction measures |
|
Roasting of non-ferrous |
Wet sulphuric acid catalytic |
|
Viscose production |
Double-contact process |
|
Sulphuric acid production |
Double-contact process, |
|
Kraft pulp production |
Variety of process-integrated |
12. In the sectors listed in table 3, process-integrated measures,
including raw material changes (if necessary combined with
sector-specific flue gas treatment), can be used to achieve the most
effective reduction of sulphur emissions.
13. Reported examples are the following:
a. In new kraft pulp milis, sulphur emission of less than 1 kg of
sulphur per tonne of pulp AD (air dried) can be achieved; 2
b. In sulphite pulp milis, 1 to 1.5 kg of sulphur per tonne of pulp AD
can be achieved;
c. In the case of roasting of sulphides, removal efficiencies of 80 to
99% for 10,000 to 200,000 m3/h units have been reported (depending
on the process);
2 Control of sulphur-to-sodium ratio is required, i.e. removal of sulphur in
the form of neutral salts and use of sulphur-free sodium make-up.
d. For one iron ore sintering plant, an FGD unit of 320,000 m3/h
capacity achieves a clean gas value below 100 mg SOK/Nm3 at 6% Oj;
e. Coke ovens are achieving less than 400 mg SO,/Nm3 at 6% C^;
f. Sulphuric acid plants achieve a conversion rate larger than 99%;
g. Advanced Claus plant achieves sulphur recovery of more than 99%.
V. BY-PRODUCTS AND SIDE-EFFECTS
14. As efforts to reduce sulphur emissions from stationary sources are
increased in the countries of the ECE region, the quantities of
by-products will also increase.
15. Options which would lead to usable by-products should be selected.
Furthermore, options that lead to increased thermal efficiency and
minimize the waste disposal issue whenever possible should be
selected. Although most Bby-products are usable or recyclable
products such as gypsum, ammonia salts, sulphuric acid or sulphur,
fectors such as market conditions and quality standards need to be
taken into account. Further utilization of FBC and SDA by-products
have to be improved and investigated, as disposal sites and disposal
criteria limit disposal in several countries.
16. The following side-effects will not prevent the implementation of
any technology or method but should be considered when several
sulphur abatement options are possible:
a. Energy requirements of the gas treatment processes;
b. Corrosion attack due to the formation of sulphuric acid by the
reaction of sulphur oxides with water vapour;
c. Increased use of water and waste water treatment;
d. Reagent requirements;
e. Solid waste disposal.
VI. MONITORING AND REPORTING
17. The measures taken to carry out national strategies and policies for
the abatement of air pollution include: legislation and regulatory
provisions, economic incentives and disincentives; as well as
technological requirements (best available technology).
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
69
18. In general, standards are set, per emission source, according to
plant size, operating mode, combustion technology, fuel type and
whether it is a new or existing plant. An altemative approach also
used is to set a target for the reduction of total sulphur emissions from
a group of sources and to allow a choice of where to take action to
reach this target (the bubble concept).
19. EfForts to limit the sulphur emissions to the levels set out in the
national firamework legislation have to be controlled by a permanent
monitoring and reporting system and reported to the supervising
authorities.
20. Several monitoring systems, using both continuous and
discontinuous measurement methods, are available. However, quality
requirements vary. Measurements are to be carried out by qualified
institutes using measuring and monitoring systems. To this end, a
certification system can provide the best assurance.
21. In the firamework of modem automated monitoring systems and
process control equipment, reporting does not create a problem. The
collection of data for further use is a state-of-the-art technique;
however, data to be reported to competent authorities differ from case
to case. To obtain better comparability, data sets and prescribing
regulations should be harmonized. Harmonization is also desirable for
quality assurance of measuring and monitoring systems. This should
be taken into account when comparing data.
22. To avoid discrepancies and inconsistencies, key issues and
parameters, including the following, must be well defined:
a. Definition of standards expressed as ppmv, mg/Nm3, g/GJ, kg/h or
kg/tonne of product. Most of these units need to be calculated and
need specification in terms of gas temperature, humidity, pressure,
oxygen content or heat input value;
b. Definition of the period over which standards are to be averaged,
expressed as hours, months or a year;
c. Definition of failure times and corresponding emergency regulations
regarding bypass of monitoring systems or shut-down of the
installation;
d. Definition of methods for back-filling of data missed or lost as a
result of equipment failure;
e. Definition of the parameter set to be measured. Depending on the
type of industrial process, the necessary information may differ. This
also involves the location of the measurement point within the system.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
70
23.Quality control of measurements has to be ensured.
Annex V Emission and sulphur content limit values
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
A. EMISSION LIMIT VALUE FOR MAJOR STATIONARY
COMBUSTION VALUES '»
|
(i.) (MW*) |
(ii-) (mg SOj/Nm’) n |
(iU.) Desulphurization rate (*) | |
|
1. SOLID FUELS |
50-100 |
2 000 | |
|
( based on 6 % |
100-500 |
2 000-400 (linear decrease) |
40 (for 100- 167 MW*) 40-90 (linear increase |
|
>500 |
400 |
90 | |
|
2. LIQUID |
50-300 |
1 700 | |
|
(based on 3 % |
300-500 |
1700-400 (linear decrease) |
90 |
|
>500 |
400 |
90 | |
|
3. GASEOUS (based on 3 % | |||
|
Gaseous fuels in |
35 | ||
|
| Liquefied gas |
5 | ||
|
Low calorific |
800 |
|
| B. GAS OIL |
Sulphur content % |
|
Diesel for on-road vehicles |
0.05 |
|
Other types |
0.2 |
71
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.1 (engelsk)
1) As guidance, for a plant with a muld-fuel firing unit involving the simultaneous use of
two or more types of fuels, the competent authorities shall set emission limit values
talang into account the emission limit values from column (ii) relevant for each individual
fuel, the rate of thermal input delivered by each fuel and, for refineries, the relevant
specific characteristics of the plant. For refineries, such a combined limit value shall
under no circumstances exceed 1700 mg SOj/Nm3.
In particular, the limit values shall not apply to the following planta:
- Plants in which the products of combustion are used for direct headng, drying, or any
other treatment of objects or materials, e.g. reheating furnaces, fumaces for heat
treatment;
- Post-combustion plants, i.e. any technical apparatus designed to purify the waste gases
by combustion which is not operated as an independent combustion plant;
- Facilities for the regeneration of catalytic cracldng catalysts;
- Facilides for the conversion of hydrogen sulphide into sulphur,
- Reactors used in the Chemical industry;
- Coke battery furnaces;
- Cowpers;
- Waste incineratora;
- Plants powered by diesel, petrol and gas engines or by gas turbines, irrespecdve of the
fuel used.
In a case where a Party, due to the high sulphur content of indigenous solid or liquid
fuels, cannot meet the emission limit values set forth in column (ii), it may apply the
desulphurization rates set forth in column (iii) or a maximum limit value of 800 mg
SOj/Nm3 (although preferably not more than 650 mg SOj/Nm3). The Party shall report
any such applicadon to the Implementation Committee in the calendar year in which it is
made.
Where two or more separate new plants are installed in such a way that, taking technical
and economic ladors into account, their waste gases could, in the judgement of the
competent authorides, be discharged through a common stack, the combinadon formed
by such plants is to be regarded as a single unit.
2) mg SO2/Nm3 is defined at a temperature of 273° K and a pressure of 101.3 kPa, after
correction for the water vapour content.
72
Bilaga I Kritisk belastningsgräns för svavelnedfall
(5-percentil i centigram svavel per m3 per är)
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
12 13 14 15 18 17 1» 19 20 21 22 23 24 25 28 27 28 29 30 31 32 33 34 36 36 37 38
12 13 14 15 16 17 13 19 20 21 22 23 24 25 28 27 28 29 30 31 32 33 34 35 38 37 38
73
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
Thken för de svavelutsläpp som redovisas i tabellen nedan anger de åtaganden som
åsyftas i punkt 2 och 3 i artikel 2 av detta protokoll. Utsläppsnivåema år 1980 och
1990 och utsläppsminskningama i procent redovisas endast i informationssyfte.
|
Utsläpps nivåer |
Thk för svavelut- |
2010 |
Utsläppsminskningar | |||||
|
2000 |
2005 | |||||||
|
1980 |
1990 |
2000 |
2005 |
2010 | ||||
|
Belgien |
828 |
443 |
248 |
232 |
215 |
70 |
72 |
74 |
|
Bulgarien |
2 050 |
2 020 |
1 374 |
1 230 |
1 127 |
33 |
40 |
45 |
|
Danmark |
451 |
180 |
90 |
80 | ||||
|
Finland |
584 |
260 |
116 |
80 | ||||
|
Frankrike |
3 348 |
1 202 |
868 |
770 |
737 |
74 |
n |
78 |
|
Grekland |
400 |
510 |
595 |
580 |
570 |
0 |
3 |
4 |
|
Irland |
222 |
168 |
155 |
30 | ||||
|
Italien |
3 800 |
1 330 |
1 042 |
65 |
73 | |||
|
Kanada - nationellt |
4 614 |
3 700 |
3 200 |
30 | ||||
|
Kanada- SOMA |
3 245 |
1 750 |
46 | |||||
|
Kroatien |
150 |
160 |
133 |
125 |
117 |
11 |
17 |
22 |
|
Liechtenstein |
0.4 |
0.1 |
0.1 |
75 | ||||
|
Luxemburg |
24 |
10 |
58 | |||||
|
Nederländerna |
466 |
207 |
106 |
TI | ||||
|
Norge |
142 |
54 |
34 |
76 | ||||
|
Polen |
4 100 |
3 210 |
2 583 |
2 173 |
1 397 |
37 |
47 |
66 |
|
Portugal |
266 |
284 |
304 |
294 |
0 |
3 | ||
|
Ryska federationen’1 |
7 161 |
4 460 |
4 440 |
4 297 |
4 297 |
38 |
40 |
40 |
|
Schweiz |
126 |
62 |
60 |
52 | ||||
|
Slovakien |
843 |
539 |
337 |
295 |
240 |
60 |
65 |
72 |
|
Slovenien |
235 |
195 |
130 |
94 |
71 |
45 |
60 |
70 |
|
Spanien |
3 319 |
2 316 |
2 143 |
35 | ||||
|
Storbritannien |
4 898 |
3 780 |
2 449 |
1 470 |
980 |
50 |
70 |
80 |
|
Sverige |
507 |
130 |
100 |
80 | ||||
|
Tjeckien |
2 257 |
1 876 |
1 128 |
902 |
632 |
50 |
60 |
72 |
|
Tyskland |
7 494 |
5 803 |
1 300 |
990 |
83 |
87 | ||
|
Ukraina |
3 850 |
2 310 |
40 | |||||
|
Ungern |
1 632 |
1 010 |
898 |
816 |
653 |
45 |
50 |
60 |
|
Vitryssland |
740 |
456 |
400 |
370 |
38 |
46 |
50 | |
|
Österrike |
397 |
90 |
78 |
80 | ||||
|
EU |
25 513 |
9 598 |
62 | |||||
74
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
1) Om en part finner att den under ett visst år före år 2005 inte kan fullgöra sina
skyldigheter enligt denna bilaga beroende på ea ovanligt kall vinter, ea ovanligt torr
sommar och en oförutsedd kortvarig kapacitetsförlust i systemet för energitillförsel inom
landet eller i ett angränsande land, kan partea ifråga fullgöra sina åtaganden genom att
beräkna medelvärdet av de nationella årliga utsläppen under året ifråga, under det år som
föregick detta år och under det år som kommer därefter, förutsatt att utsläppsnivån under
något av dessa år inte överstiger taket för svavelutsläpp med mer än 20 %.
Anledningen till att man överskred takvärdet under ett givet år och hur man räknat fram
det treåriga medelvärdet skall rapporteras till genomförandekommittén.
2) För Grekland och Portugal är de angivna utsläppsminskningama i procent grundade på
de tak för svavelutsläpp som anges för år 2000.
3) Den europeiska delen inom EMEP:s geografiska räckvidd.
75
Bilaga Hl Utnämning av förvaltningsområden för svaveloxider (SOMA.s)
Följande SOMA anges i och för detta protokoll:
SOMA för sydöstra Kanada
Detta är ett område på 1 miljon km2 som omfattar provinserna Prince
Edward Islands, Nova Scotias och New Brunswicks hela territorium,
provinsen Quebecs hela territorium söder om en rak linje mellan Havre-
St. Pierre på norra stranden av Saint Lawrence-bukten och den punkt där
Quebecs och Ontarios gräns korsar James Bays strandlinje samt
provinsen Ontarios hela territorium söder om en rak linje mellan den
punkt där Ontarios och Quebecs gräns korsar James Bays strandlinje och
Nipigon River nära Lake Superiors norra strand.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
76
Bilaga IV Teknologier för begränsning av svavelutsläpp frän stationära Prop. 1994/95:119
källor Bilaga 1.2 (svensk)
I. INLEDNING
1. Syftet med denna bilaga är att vara ett hjälpmedel vid fram-
tagningen av olika alternativ till åtgärder för att begränsa svavelutsläpp
och av teknologier som förverkligar åtagandena i detta protokoll.
2. Bilagan grundas på information om generella alternativ för
minskning av svavelutsläpp och i synnerhet på effekten av och kostnaden
för de olika teknologierna för utsläppsbegränsning som de redovisas i
verkställande organets och dess underlydande organs officiella
dokumentation.
3. Om inte annat anges anses de redovisade åtgärderna för att minska
utsläppen, som i de flesta fell grundas på flera års driftserferenhet, vara
de mest etablerade och ekonomiskt genomförbara teknologierna som
finns att tillgå. Den ständigt växande kunskapen om och erfarenheten av
åtgärder och teknologier för utsläppsbegränsningar vid nya anläggningar,
liksom för montering av reningsutrustning i befintliga anläggningar,
medför dock att man regelbundet måste revidera denna bilaga.
4. Trots att bilagan tar upp ett antal åtgärder och teknologier med bred
spännvidd vad gäller kostnader och verkningsgrad, kan den inte betraktas
som en fullständig redovisning av existerande alternativ. Dessutom beror
valet av åtgärd och teknologi i ett visst speciellt fall på ett antal olika
faktorer, inklusive gällande lagstiftning och reglerande bestämmelser och,
i synnerhet, uppställda krav för reningsteknik, grundläggande
energistruktur, industriell infrastruktur, ekonomiska förhållanden och
anläggning sspecifika förhållanden.
5. Bilagans fokuserar huvudsakligen på reningsåtgärder för begränsning
av utsläpp av oxiderat svavel, betraktat som summan av svaveldioxid
(SOJ och svaveltrioxid (SO3), uttryckt som SOj- Andelen svavel, som
släpps ut antingen som svaveloxider eller andra svavelföreningar från
processer utan förbränning och från andra källor, är låg jämfört med
svavelutsläpp från förbränning.
6. När åtgärder eller teknologier planeras för källor som släpper ut
svavel men även släpper ut andra komponenter, särskilt kväveoxider
(NOJ, stoft, tungmetaller och flyktiga organiska föreningar (VOCs), bör
de beaktas samfälligt med alternativ för utsläppsbegränsningar av dessa
andra föroreningar så att den totala utsläppsbegränsningen optimeras ur
miljösynpunkt och, att särskilt, problem med att luftföroreningar sprids
till andra media kan undvikas (t.ex. avloppsvatten och fest avfell).
77
II. VIKTIGARE STATIONÄRA KÄLLOR FÖR SVAVELUTSLÄPP
7. Förbränning av fossila bränslen är den huvudsakliga källan till
antropogena svavelutsläpp från stationära källor. Dessutom kan en del
processer utan förbränning ge ett betydande bidrag till utsläppen. De
viktigare grupperna av stationära källor, grundat på EMEP/CORINAIR
’90, är bl.a.:
i. Kraft- och kraftvärmeverk samt fjärrvärmeverk:
a. Pannor
b. Stationära gasturbiner och förbränningsmotorer
ii. Mindre förbränningsanläggningar
a. Gruppcentraler
b. Villapannor, kaminer m.m.
iii. Industriella förbränningsanläggningar samt processer där
förbränning ingår:
a. Värmepannor och förbränning för processer inom industrin
b. Processer som t.ex. metallurgiska (röstning och sintring), koksvok,
titaniumdioxidbearbetning (TiOJ etc.
c. Produktion av pappersmassa
iv. Processer utan förbränning som t.ex. produktion av svavelsyra,
specifika organiska syntesprocesser, metallytbehandling
v. Utvinning, beredning och distribution av fossila bränslen
vi. Avfallshantering, t.ex. förbränning av hushållsavfall och industriellt
avfåll.
8. Den samlade informationen (1990) från ECE-regionen visar att cirka
88 % av alla svavelutsläpp härrör från förbränningsprocesser (varav 20
% från industriell förbränning), 5 % från produktionsprocesser och 7 %
från oljeraffinaderier. I många länder är kraftverkssektom den största
enskilda källan till svavelutsläpp. I vissa länder är även den industriella
sektorn (inklusive raffinaderier) en stor utsläppskälla. Även om utsläppen
från raffinaderier i ECE-regionen är förhållandevis små är deras
påverkan på svavelutsläppen från andra källor stor beroende på
svavelinnehållet i oljeprodukterna. Normalt finns 60 % av råoljans svavel
kvar i produkterna, 30 % återvinnes som elementärt svavel och 10 %
släpps ut genom raffinaderiernas skorstenar.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
78
III. GENERELLA ALTERNATIV FÖR ATT MINSKA
SVAVELUTSLÄPPEN VED FÖRBRÄNNING
9. Generella alternativ för att minska svavelutsläppen är:
i. Energi management:1
a. Energibesparing
Rationell användning av energi (förbättrad energi-effektivitet/processdrifit,
kraftvärmeproduktion och/eller hantering av efterfrågesidan) leder
vanligen till minskade svavelutsläpp.
b. Energimix
I allmänhet kan svavelutsläpp minskas genom att öka andelen
förbränningsfria energikällor (d.v.s. vatten, kärnkraft, vind etc.) i
energimixen. Tillkommande miljöpåverkan måste emellertid beaktas.
ii. Teknologiska alternativ:
a. Bränslebyte
SOj-utsläppen från förbränningen är direkt relaterade till svavelinnehållet
i det använda bränslet.
Om man ändrar bränslet (t.ex. från kol och/eller flytande bränslen med
hög svavelhalt till sådana med låg svavelhalt eller från kol till gas) leder
detta till lägre svavelutsläpp, men det kan finns vissa hinder som t.ex.
tillgången på lågsvavliga bränslen och de befintliga
förbränningssystemens anpassningsförmåga till olika bränslen. I många
ECE-länder ersätts en del kol- eller oljeeldade anläggningar med
gaseldade. Anläggningar konstruerade för två slags bränslen kan
underlätta bränslebytet.
b. Rening av bränsle
Rening av naturgas är en etablerad teknologi, och den tillämpas allmänt
av driftsskäl.
Rening av processgas (sur raffinaderigas, koksugnsgas, biogas etc.) är
en annan etablerad teknologi.
Avsvavling av flytande bränslen (lätta och mellanfraktioner) är
etablerad teknologi.
Avsvavling av tunga fraktioner är tekniskt möjligt, men råoljans
egenskaper måste beaktas. Dock tillämpas vanligen inte metoden med
avsvavling av atmosfärisk återstod (bottenprodukter från anläggningar för
atmosfarisk destillation av råolja) vid produktionen av lågsvavlig
eldningsolja. Normalt föredrar man att processa lågsvavlig råolja.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
1 Alternativen i.a. och i.b. är integrerade i parternas energistruktur och
policy. Genomförandestatus, effektivitet och kostnad per sektor har här inte beaktats.
79
Teknologin för hydro-cracking och fullständig konvertering är nu fullt
utvecklad och kombinerar hög svavelreduktion med ökat utbyte av lätta
produkter. Antalet raffinaderier med teknik för fullständig konvertering
är dock ännu begränsat. Sådana raffinaderier återvinner normalt 80-90
% av svavelintaget och konverterar all återsod till lätta eller andra
säljbara produkter. För denna typ av raffinaderier ökar
energiförbrukningen och investeringskostnaderna. Typiska svavelhalter
för raffinerade produkter redovisas i tabell 1 nedan.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
Tabell 1
Svavelhalter i raffinerade produkter (S-innehåll i procent)
|
Typiska värden |
Förväntade | |
|
Bensin |
0,1 |
0,05 |
|
Flygfotogen |
0,1 |
0,01 |
|
Diesel |
0,05 - 0,3 |
<0,05 |
|
Tunn eldnings- |
0,1 - 0,2 |
<0,1 |
|
Tjockolja |
0,2 - 3,5 |
<1 |
|
Marin diesel |
0,5 - 1,0 |
<0,5 |
|
Bunkerolja |
0,3 - 5,0 |
< 1 (kustområden) < 2 (öppet hav) |
De nuvarande teknologierna för att rena stenkol kan avlägsna ca. 50 %
av det oorganiska svavlet (beroende på kolets egenskaper) men inget av
det organiska svavlet. Effektivare teknologier är under utveckling som
emellertid innebär högre specifika investeringar och kostnader. Därför är
effekten av borttagning av svavel genom rening av kol begränsad, jämfört
med rökgasavsvavling. I vissa länder kan det finnas en möjlighet att nå
optimalt resultat genom en kombination av bränslerening och
rökgasrening.
c. Avancerade förbränningsteknologier
Dessa förbränningsteknologier med förbättrad termisk verkningsgrad och
minskade svavelutsläpp inkluderar: förbränning i fluidiserad bädd (FBC);
bubblande (BFBC), cirkulerande (CFBC) och trycksatt (PFBC),
förgasning med kombicykel (IGCC), och gaskombikraftverk (CCGT).
Stationära gasturbiner kan integreras i befintliga konventionella
kraftverk vilket kan öka den totala verkningsgraden med 5 - 7 % och
som t.ex. leder till en signifikant minskning av SO2-utsläppen.
80
Omfattande ändringar av den befintliga anläggningen erfodras dock.
Förbränning i fluidiserad bädd är en förbränningsteknologi för eldning
med stenkol och brunkol, men även andra festa bränslen som t.ex.
petroleumkoks och lågvärdiga bränslen som avfell, torv och biobränslen
kan förbrännas. Utsläppen kan minskas ytterligare genom att tillföra
kalk/kalksten till bäddmaterialet. Den totala installerade FBC-kapaciteten
är nu ca. 30 000 MW± (250 - 350 anläggningar), inklusive 8 000 MW4
i anläggningar större än 50 MW4. Restprodukter från denna process kan
skapa problem vad gäller användning och/eller deponering, och
ytterligare utveckling är nödvändig.
IGCC-processen inkluderar kolforgasning och kraftproduktion i
kombinerad cykel i en gas- och ångturbin. Gaserna från kolförgasningan
förbränns sedan i gasturbinens förbränningskammare. Svavelutsläppen
kan reduceras genom tilllämpning av etablerad teknik för rening av
rågasen före gasturbinen. Denna teknologi finns också för tjockolje-
återstoden och bitumen-emulsioner. Den installerade kapaciteten är f.n.
ca. 1 000 MWd (5 anläggningar).
Gasturbinkraftverk med kombinerad cykel med naturgas som bränsle
och med en verkningsgrad på ca. 48 - 52 % planeras för närvarande.
d. Modifieringar av processer och förbränning
Förbränningstekniska åtgärder jämförbara med åtgärderna för reduktion
av NOx-utsläppen föreligger inte, eftersom det organiskt och/eller
oorganiskt bundna svavlet oxideras nästan helt under förbränningen
(beroende på bränslets egenskaper och forbrännings-metoden finns en
viss procentandel kvar i askan).
I denna bilaga betraktas processer, där torra tillsatser används för
konventionella pannor, som processmodifieringar beroende på att man
injicierar en tillsats i förbränningskammaren. Erfarenheten har emellertid
visat att den termiska kapaciteten sänks, Ca/S-fÖrhållandet är högt och
svavelavskiljningen låg, vid användning av dessa processer. De problem
som kan uppstå vid den senare användningen av restprodukterna måste
beaktas, och därför bör denna lösning i allmänhet endast ses som tillfällig
och för mindre enheter (tabell 2)
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 119
läbell 2
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
Utsläppsvärden för svaveloxid som uppnåtts genom tillämpning av olika tekniska
alternativ vid fbssilbränsleeldade förbränningsanläggningar
|
Okontrollerade |
Injektion av |
Våtrening |
Spraytorknings- | |||||
|
Avskilj- |
upp till 60 |
95 |
upp till 90 | |||||
|
Energi- |
0,1-1 |
6-10 |
3-6 | |||||
|
Ib tal |
194,000 |
16,000 | ||||||
|
Typ av rest- |
Mix av Ca-salter |
Gips (slam/avlopps- |
Mix av CaSO, * | |||||
|
Specifik in- |
20-50 |
60-250 |
50-220 | |||||
|
mg/m3 3) |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., | |
|
Stenkol 4> |
1,000- 10,000 |
3,5-35 |
400- 4,000 |
1,4-14 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,4 <0,7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,4 <0,7 |
|
Brunkol 4> |
1,000- |
4,2-84 |
400- 8,000 |
1,7- 33,6 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,7 <0,8 |
<400 1 % S) |
<1,7 <0,8 |
|
Tjockolja 41 |
1,000- 10,000 |
2,8-28 |
400- 4,000 |
1,1-11 |
<400 1 % S) |
<1,1 <0,6 |
<400 1 % S) |
>1,1 |
82
forts, tabell 2
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
|
Ammoniak- tvättning 2) |
Wfellman Lord *> |
Aktivt kol ” |
Kombinerad | |||||
|
Avskilj- |
upp till 90 |
95 |
95 |
95 | ||||
|
Energi- |
3-10 |
10-15 |
4-8 |
2 | ||||
|
Ib tal |
200 |
2,000 |
700 |
1,300 | ||||
|
I\p av rest- |
Ammoniak- |
Elementärt S Svavelsyra |
Elementär S Svavelsyra |
Svavelsyra | ||||
|
Specifik in- |
230-270 5) |
200-300 5) |
280-320 5) <5) |
320-350 5) «) | ||||
|
mg/m3 3) |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWh., |
mg/m3 3) |
g/kWhel | |
|
Stenkol 4) |
<400 |
<1,4 <0,7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,4 <0,7 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,4 <0,7 |
<400 |
<1,4 <0,7 |
|
Brunkol4> |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,7 <0,8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,7 <0,8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,7 <0,8 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,7 <0,8 |
|
Tjockolja 4) |
<400 |
<1,1 <0,6 |
<400 1 % S) |
<1,1 |
<400 (<200, 1 % S) |
<1,1 |
<400 |
<1,1 |
83
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
1) Reningsgraden måste anpassas efter svavelhalten i bränslet om denna är hög. Här Iran
dock processpecifika förhållanden spela in. Tillgängligheten till dessa processer är vanligen
95 %.
2) Begränsad tillämpning för högsvavliga bränslen.
3) Utsläpp i mg/m3 (STP), torr, 6 % syre för festa bränslen, 3 % syre för flytande
bränslen.
4) Omvandlingsfektom beror på bränslets egenskaper, rökgasvolym-
och pannans termiska verkningsgrad (Omvandlings&ktorer [nP/kWh^, termisk
verkningsgrad: 36 %]: stenkol: 3,50, brunkol: 4,20, tjocldja: 2,80).
5) De specifika investeringskostnaderna hänför sig till ett litet antal installationer.
6) De specifika investeringskostnaderna inkluderar en process för kväveoxidreduktion.
Tabellerna har upprättats huvudsakligen för stora
förbränningsanläggningar. De tekniska alternativen är dock tillämpbara
även vid anläggningar med liknande utsläpp.
84
e. Metoder för rökgasavsvavling (FGD)
Dessa processer syftar till att avskilja redan bildade svaveloxider och
kallas även sekundära åtgärder. Alla etablerade teknologier för
rökgasrening innebär att man avlägsnar svavlet med våta, torra eller
halvtorra och katalytiska kemiska processer.
För att åstadkomma det effektivaste svavelreduktionsprogrammen, utöver
de energi-managementåtgärder som redovisas under i. ovan, bör man
överväga en kombination av de alternativ som presenteras i punkt ii.
ovan.
I vissa fåll kan även åtgärder för att minska svavelutsläpp leda till
minskade utsläpp av CO2, NOX och andra föroreningar.
I kraft- och kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk används bl.a. följande
processer för rökgasrening: våtrening med kalk/kalksten (LWS),
sprayabsorbtion (SDA), Wellman Lord-processen (WL),
ammoniaktvättning (AS) och kombinerade NOx/SOx-reningsprocesser
[aktivt-kol-processer (AC) och kombinerad katalytisk NOx/SOx-rening],
I den kraftproducerande sektorn täcker LWS och SDA 85 %, resp.
10 % av den installerade FGD-kapaciteten.
Flera nya processer för rökgasavsvavling, t.ex. torrtvättning med
elektronstråle (EBDS) och Mark 13A, har ännu inte passerat pilotstadiet.
Tabell 2 ovan redovisar reningseffekten av de ovan nämnda sekundära
åtgärderna, baserad på praktisk erfarenhet från ett stort antal
anläggningar där åtgärderna genomförts. Även den installerade
kapaciteten liksom effektområdet redovisas. Trots att flera metoder för
att minska svavelutsläppen är jämförbara kan lokala eller
anläggningsspecifika faktorer leda till att en viss teknologi inte kan
användas.
Tabell 2 redovisar även de vanliga investeringsintervallen for de
metoder som redovisas i punkt ii.c., d. och e. ovan. När dessa
teknologier tillämpas i enskilda fåll bör man dock notera att
investeringskostnaderna för utsläppsminskningar bl.a. är avhängigt av
vilka teknologier som används, föreskrivna kontrollsystem, anläggningens
storlek, föreskriven utsläppsminskning och underhållsarbetets omfattning.
Därför anger tabellen endast investeringskostnaderna inom en vid ram.
Investeringskostnaderna vid befintliga anläggningar överstiger i allmänhet
kostnaderna för nya anläggningar.
IV. RENINGSTEKNIK INOM ANDRA SEKTORER
10. De åtgärdsmetoder som redovisas i avsnitt 9.ii.a. - e. gäller inte bara
krafitverkssektom utan även olika andra industrisektorer. Man har flera
års driftserfårenhet, i de flesta fållen från krafitverkssektom.
11. Tillämpningen av svavelreningsteknik inom industrisektorn avgörs av
processpecifika förhållanden. Viktiga bidragande källor till svavelutsläpp
och motsvarande åtgärder för att minska dem redovisas i tabell 3, se
nästa sida .
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
85
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
Tabell 3
|
Källa |
Åtgärder för att minska |
|
Röstning av ickejäm- |
Våta katalytiska |
|
Viskosproduktion |
Dubbelkontaktprocess |
|
Svavelsyraproduktion |
Dubbelkontaktprocess, |
|
Sulfatmassaproduktion |
Ett antal processinte- |
12. I de sektorer som räknas upp i tabell 3 kan processintegrerade
åtgärder, inklusive byte av råvaror (om nödvändigt kombinerat med
sektorspecifik rökgasbehandling), användas for att uppnå den effektivaste
minskningen av svavelutsläppen.
13. Rapporterade exempel är som följer:
a. I nya sulfatmassafabriker kan svavelutsläpp på mindre än 1 kg svavel
per ton lufttorkad massa uppnås.2
b. I sulfitmassefabriker kan 1 - 1,5 kg svavel per ton lufttorkad massa
uppnås.
c. När det gäller röstning av sulfider har en reningsgrad på 80 - 99 % för
10 000 - 200 000 m3/h-enheter rapporterats (beroende på typ av process).
d. Vid en anläggning för sintring av järnmalm, med en FGD-enhet på
320 000 m3/h, begränsas utsläppet till mindre än 100 mg SOx/Nm3 vid
6 % O2.
e. Vid koksugnar nås utsläpp mindre än 400 mg SOx/Nm3 vid 6 % 02
f. Svavelsyrefabriker uppnår en konverteringsgrad som ligger över 99 %.
g. En avancerad Claus-anläggning uppnår en svavelåtervinningsgrad på
mer än 99 %.
2 Kontroll av svavel/natrium förhållandet är nödvändig, d.v.s. avskiljning av
svavel i form av neutrala salter samt användning av en svavelfri natriumtillsats.
86
V. RESTPRODUKTER OCH BIEFFEKTER
14. I takt med att ansträngningarna att minska svavelutsläppen från
stationära källor ökar i länderna i ECE-regionen, ökar också mängden
restprodukter.
15. Man bör välja alternativ som ger användbara restprodukter. Vidare
bör man, när så är möjligt, välja alternativ som leder till ökad termisk
verkningsgrad och som minimerar avfallsproblemet. Även om merparten
restprodukter kan användas eller recirkuleras som gips, ammoniaksalter,
svavelsyra eller svavel, måste man även beakta faktorer som
marknadsvillkor och kvalitetsstandarder. Ytterligare utnyttjande av FBC-
och SDA-restprodukter måste undersökas, eftersom avfallsanläggningar
och kriterier för avfall begränsar kvittblivningen i flera länder.
16. Följande bieffekter hindrar inte införandet av en viss teknologi eller
metod, men man bör ha dem i åtanke när flera olika alternativ till
minskade svavelutsläpp finns:
a. Energibehovet för gasreningsprocessema.
b. Rostangrepp beroende på att svavelsyra bildas när svaveloxider
reagerar med vattenånga.
c. Ökat behov av vatten och avloppsvattenbehandling.
d. Behovet av tillsatskemikalier.
e. Deponering av fast avfall.
VI. ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING
17. Bland de åtgärder som vidtas för att genomföra nationella strategier
och program för att minska luftföroreningarna märks: lagstiftning och
reglerande bestämmelser, ekonomiska styrmedel liksom teknologiska krav
(bästa möjliga teknologi).
18. I allmänhet fastställs utsläppsgränser för enskilda anläggningar,
beroende på storlek, driftssätt, bränsletyp och om det är en ny eller
befintlig anläggning. En metod som också används är att sätta upp ett
mål för hur mycket en grupp av anläggningar skall minska sina totala
svavelutsläpp och att tillåta val av plats där åtgärder skall vidtagas för att
detta mål skall uppnås (bubbel-konceptet).
19. Åtgärderna som syftar till att minska svavelutsläppen till de nivåer
som den nationella lagstiftningen fastställt måste kontrolleras genom ett
permanent övervaknings- och rapporteringssystem samt rapporteras till
tillsynsmyndigheterna.
20. Flera övervakningssystem, som använder både kontinuerliga och
stickprovsmässiga mätmetoder, finns att tillgå. Kvalitetskraven varierar
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
87
emellertid. Kontrollmätningar skall utföras av kompetenta institut som Prop. 1994/95:119
använder sig av olika mätnings- och övervakningssystem. Ett Bilaga 1.2 (svensk)
certifieringssystem kan vara den bästa garantin för detta.
21. Inom ramen för modema automatiserade övervakningssystem och
med modem utrustning för processkontroll innebär rapportering inga
problem. Insamling av data för vidare användning är en etablerad teknik,
men vad som skall rapporteras till behöriga myndigheter skiljer sig från
fåll till fall. För att göra det lättare att jämföra olika data bör
presentationen av information och föreskrifter harmoniseras.
Harmonisering är även önskvärd för att garantera kvalitén på mätnings-
och övervakningssystemen. Hänsyn bör tagas till detta när man jämför
olika data.
22. För att undvika avvikelser och motsägelser måste vissa nyckelfrågor
och parametrar, inklusive de följande, vara väl definierade:
a. Definition av utsläppsgränser, uttryckt som ppmv, mg/Nm3, g/GJ,
kg/h eller kg/ton produkt. De flesta av dessa enheter måste beräknas och
kräver en specificering ifråga om gastemperatur, fuktighet, tryck,
syreinnehåll eller värmetillförselvärde.
b. Definition av den period för vilken medelvärdet för utsläppet skall
beräknas, uttryckt i timmar, månader eller ett år.
c. Definition av tider för funktionsavbrott samt av motsvarande
nödfallsbestämmelser om förbikoppling av övervakningssystem eller
avställning av utrustningen.
d. Definition av metoder för att ersätta data som saknas eller gått
förlorade som en följd av att utrustningen gått sönder.
e. Definition av de parametrar som skall mätas. Beroende på typ av
industriell process kan den nödvändiga informationen variera. Även
mätpunktens placering inom systemet måste definieras.
23. Kvalitetskontroll av mätningarna måste säkerställas.
88
Bilaga V Gränsvärden för utsläpp och svavelhalt
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
A. GRÄNSVÄRDEN FÖR UTSLÄPP FÖR STÖRRE STATIONÄRA
FÖRBRÄNNINGSANLÄGGNINGAR
|
(i.) (MW) |
(ii.) (mg SOj/Nm5) » |
(iu.) Avsvavlingsgrad (%) | |
|
1. FASTA ( baserat pä 6 % |
50-100 |
2 000 | |
|
100-500 |
2 000-400 |
40 (för 100-167 MW) 40-90 (linjär ökning | |
|
>500 |
400 |
90 | |
|
2. FLYTANDE |
50-300 |
1 700 | |
|
(baserat pä 3 % |
300-500 |
1700-400 (linjär |
90 |
|
>500 |
400 |
90 | |
|
3. GASFORMIGA | |||
|
(baserat pä 3 % | |||
|
Gasformiga |
35 | ||
|
LPG |
5 | ||
|
Gaser med lågt |
800 |
|
B. TUNNOUA |
Svavelhalt % |
|
Diesel för vägfordon |
0,05 |
|
Andra typer |
0,2 |
89
a) Vägledning: För en anläggning som eldas med två eller flera bränslen
samtidigt, skall de behöriga myndigheterna fastställa gränsvärden som
beaktar de gränsvärden för utsläpp i kolumn ii. som anges för vaije
bränsletyp, tillförseln av vaije bränsletyp och, för raffinaderier,
anläggningspecifika omständigheter. För raffinaderier får under inga
omständigheter sådant kombinerat gränsvärde överstiga 1700 mg
SOj/Nm3.
Gränsvärdena gäller inte följande anläggningar:
Anläggningar där förbränningsprodukterna används för
direktuppvärmning uppvärmning, torkning eller annan behandling av
föremål eller material, t.ex. värmeugnar, ugnar för värmebehandling.
- Anläggningar för efterförbränning, d.v.s. alla tekniska apparater
avsedda för för avgasrening genom förbränning som inte drivs som en
självständig förbränningsanläggning.
- Anordningar för regenerering av katalytiska krackningskatalysatorer.
- Anordningar för konvertering av svavelväte till svavel.
- Reaktorer som används i den kemiska industrin.
- Koksugnar.
- Cowper-apparater.
- Förbränningsanläggningar för avfall.
- Anläggningar som drivs med diesel-, bensin- eller gasmotorer eller med
gasturbiner, oavsett vilket bränsle som används.
I det fall en part inte kan uppfylla de gränsvärden som anges i kolumn
ii. beroende på den höga svavelhalten i inhemska fasta eller flytande
bränslen, kan parten ifråga tillämpa den avsvavlingsgrad som anges i
kolumn iii. eller ett maximalt gränsvärde på 800 mg SOj/Nm, (dock helst
inte högre än 650 mg SO2/Nm3). Parten ifråga skall rapportera varje
sådan tillämpning till genomförandekommittén det kalenderår man gör
detta.
När två eller flera nya separata anläggningar installeras på sådant sätt
att, med hänsyn tagen till tekniska och ekonomiska faktorer och enligt de
behöriga myndigheternas bedömning, deras avgaser kan släppas ut genom
en gemensam skorsten, skall denna grupp av anläggningar betraktas som
en enhet.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 1.2 (svensk)
b) mg SO2/Nm3 definieras vid en temperatur på 273° K och ett tryck på
101,3 kPa efter korrigering för innehållet av vattenånga.
90
Prop. 1994/95:119
Bilaga 2
Sammanfattning och Förslag
1.1 Avveckling av ozonnedbrytande ämnen
Idag är det stiatosfäriska ozonskiktet periodvis kraftigt uttunnat främst
över Antarktis. En fortgående uttunning har också konstaterats över norra
halvklotet bl.a. på breddgrader som berör Sverige. Ozonnedbrytande
ämnen verkar genom att de kan transporteras upp genom atmosfären och
frisätta bl.a. aktivt klor i stratosfären. Därigenom startas kemiska reaktio-
ner som effektivt bryter ner det ozon som naturligt bildas på dessa
höjder. Ett uttunnat ozonskikt leder till att allt mer av farlig UV-strålning
når jordytan. Detta innebär allvarliga risker för hälso- och miljöskador.
Åtgärder for att avveckla användningen och begränsa utsläppen av
ozonnedbrytande ämnen vidtas nu i många länder. Överenskommelserna
inom det s.k. Montrealprotokollet lägger fäst minimiåtgärder vad gäller
avvecklingen. Parterna uppmanas vidta strängt möjliga åtgärder utöver
protokollets krav. Regleringen inom EG är uppbyggd på motsvarande sätt
med möjlighet för enskilda länder att vidta skärpta åtgärder. Avseende
HCFC har EG fattat ett principbeslut som är mer långtgående och omfet-
tande än Montrealprotokollet om än inte lika långtgående som planerade
åtgärder i Danmark och Tyskland. I Sverige har riksdagen mot bakgrund
av dessa ämnens miljöfarlighet beslutat att användningen av samtliga
ozonnedbrytande ämnen bör upphöra helt. Inom en rad användningsom-
råden har redan användningen av de mest ferliga ämnena helt upphört i
Sverige. Importen av ozonnedbrytande ämnen har hittills minskat
kraftigt. Sedan awecklingsplaner först antogs år 1988 har den
sammanlagda ozonnedbrytande effekten av den svenska importen minskat
med 75 %. Regeringen har nu gett Naturvårdsverket i uppdrag att
utveckla förslag till slutlig avveckling av all användning av sådana ämnen
i Sverige.
Trots hittills vidtagna åtgärder fortgår nedbrytningen av ozonskiktet i
accelererad takt. Prognosen pekar mot att först om ca 10 år kan trenden
vändas så att ozonskiktet mot slutet av 2000-talet återhämtat sig. Inom ca
10 år förväntas således en högsta halt klor i stratosfären och därmed en
största uttunning av ozonskiktet. Naturvårdsverket anser att långtgående
åtgärder som kan begränsa denna topp i klorbelastningen nu måste vidtas.
Gällande lagstiftning i Sverige ålägger redan var och en som yrkes-
mässigt hanterar produkter som skadar ozonskiktet att vidta åtgärder för
att minska och upphöra med användningen av sådana produkter. Många
företag har redan konsekvent avvecklat användningen. Naturvårdsverket
konstaterar samtidigt att avvecklingen inom vissa områden och av vissa
ämnen synes gå långsamt trots, att fullgoda alternativ redan föreligger.
91
Ett särskilt bekymmer utgör t.ex. användningen av köldmedium i ett
mycket stort antal befintliga anläggningar i Sverige. Mot bakgrund av
situationen bedömer Naturvårdsverket det nu nödvändigt med tvingande
specifik lagstiftning för att definitivt avveckla den sista användningen av
dessa miljöfarliga ämnen.
Efter en genomgång av möjligheterna inom olika användningsområden
och beträffande de olika ämnesgrupperna föreslår Naturvårdsverket
preciserade awecklingsprogram. Verket utgår i sin bedömning från att
många användare kommer att avveckla sin användning av sådana ämnen
snarast och i god tid före angivna slutdatum. Dessa tidsgränser skall
därför ses som definitiva datum för förbud även för de segment av
respektive verksamhetsområde där förutsättningarna för avveckling är
sämst. I enstaka fall kan vid särskilda eller synnerliga skäl därtill någon
ytterligare tidsfrist behöva ges genom dispensbeslut. Genom de förslag
som nu läggs beräknar Naturvårdsverket att importen av ozonnedbrytande
ämnen i princip helt upphör senast till år 2000. Ingen tillverkning av
sådana ämnen sker i Sverige.
Förslagen i korthet;
CFC
•Import av CFC förbjuds från den 1 januari 1995.
•Påfyllning av befintliga kyl-, värme-, och klimatanläggningar med CFC
förbjuds från den 1 januari 1998.
•Användning av befintliga kyl-, värme-, och klimatanläggningar med
CFC förbjuds från den 1 januari 2000.
•Köldmediekungörelsen ändras så att endast ackrediterade företag tillåts
köpa CFC som köldmedium.
HCFC
•Installation av HCFC i nya kyl-, värme-, och klimatanläggningar
förbjuds från den 1 januari 1998.
•Import av HCFC förbjuds från den 1 januari 2000.
•Påfyllning av befintliga kyl-, värme-, och klimatanläggningar med
HCFC för- bjuds från den 1 januari 2002.
•Köldmediekungörelsen ändras så att endast ackrediterat företag tillåts
köpa HCFC som köldmedium.
Halon
•Import av halon förbjuds från den 1 juli 1994 eller snarast.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 2
•Naturvårdsverket har idag endast möjlighet att utfärda föreskrifter om
92
generella avsteg från halonförbuden med stöd av förordningen. Verket
ser vissa behov av avsteg i enskilda fall. Möjlighet till dispens i enskilda
fall bör införas i förordningen.
HBFC
*Förbud mot tillverkning, import, saluhållande, överlåtelse och yrkes-
mässig användning införs i förordningen snarast eller senast den 1 januari
1996.
Metylbromid
•Metylbromid som bekämpningsmedel får inte tillverkas, saluhållas,
överlåtas, importeras eller användas yrkesmässigt efter den 1 januari
1998. Avveckling uppnås till senast detta datum genom begränsningar i
Kemikalieinspektionens godkännanden av bekämpningsmedel.
*25 % minskning av användningen fr.o.rn den 1 januari 1995 samt en
50 % reduktion fr.o.rn. 1 januari 1996 jämfört med 1991 års nivå uppnås
genom att Kemikalieinspektionen drar in godkännanden för vissa
användningsområden. Efter den 1 januari 1996 tillåts endast begränsad
användning for gasning i cerealiebearbetande industri.
1,1,1-trikloretan
*Förbud mot yrkesmässigt saluhållande eller överlåtelse av produkter
som innehåller 1,1,1-trikloretan införs i förordningen, om möjligt i sam-
band med att regleringen av yrkesmässig användning träder i kraft den
1 januari 1995.
Koltetraklorid
*Förbud mot yrkesmässigt saluhållande, överlåtelse och import av
koltetraklorid införs snarast möjligt och senast från den 1 januari 1996
genom tillägg i förordningen om ozonnedbrytande ämnen.
1.2 Begränsning av vissa klimatpåverkande ämnen
Inom några användningsområden kan en snabb avveckling av de
farligaste ozonförstörande ämnena bara genomföras genom ersättning
med HFC-föreningar. Dessa är ofarliga för ozonskiktet, men ger istället
visst bidrag till den s.k. växthuseffekten. Naturvårdsverket prioriterar en
snabb avveckling av de ozonförstörande ämnena även om alternativet ger
ett visst bidrag till växthuseffekten.
Även de ozonnedbrytande ämnena som nu avvecklas har absorptionsband
i infra-rödområdet och är därför växthusgaser. Även ozon är en
växthusgas. Om avvecklingen av de ozonnedbrytande ämnena och
pågående uttunning av ozonskiktet totalt ger ett positivt eller negativt
bidrag till klimateffektema är f.n. oklart. Vid bedömning av de samlade
klimateffektema av avvecklingen av de ozonnedbrytande ämnena har vi
Prop. 1994/95:119
Bilaga 2
93
därför valt att inte åsätta avvecklingen av de ozonnedbrytande ämnena i Prop. 1994/95:119
sig någon effekt på klimatet. Bilaga 2
I regeringens prop. 1992/93:179 fastläggs att målet är att Sverige skall
ta sin del av ansvaret för att lösa det globala problemet med växt-
huspåverkan.Till de gaser som bidrar till växthuseffekten räknas HFC,
FC och SF6. Utsläppen av HFC- och FC-föreningar bör enligt proposi-
tionen minska till år 2000 utttryckt som samlad växthuseffekt. I denna
rapport föreslås en rad styrmedel för att uppnå målet att begränsa
användningen av HFC- och FC-föreningar samt även svavelhexafluorid,
SFs.
Med den föreslagna snabba avvecklingen av CFC och HCFC i befintliga
installationer behövs HFC-föreningar som ett miljömässigt bättre
alternativ främst inom köldmediasektom. Den totala importen och
användningen av HFC beräknas därför öka fram till år 2000. Utan
reglering av HFC-användningen skulle dock ökningen sannolikt bli
betydligt högre.
De mycket långlivade FC-föreningarna behövs inte för att snabbt
avveckla ozonnedbrytande ämnen och förbud mot introduktion av FC
som ersättning föreslås. Utsläppen av FC-föreningar från aluminum-
tillverkning och från dagens användning av FC främst inom finelektronik,
beräknas kunna minska med minst 90 % till år 2000.
Svavelhexafluorid, SF6, är ett ämne med mycket hög klimatpåverkan
framförallt genom sin långa livslängd i atmosfären. Svavelhexafluorid bör
inte tillåtas ersätta ozonnedbrytande ämnen inom något användnings-
område.
Naturvårdsverkets genomgång av förutsättningar och möjligheter ger att
vid en snabb avveckling av ozonnedbrytande ämnen med begränsad
användning av HFC, kan med föreslagen reglering ändock bidraget till
växthuseffekten från HFC- och FC-föreningar år 2000 hållas på en låg
nivå. Bidraget totalt beräknat i ett 100-årsperspektiv, uppskattas med
föreslagen reglering bli högst ca 2 % av 1990 års utsläpp av koldioxid.
Utan någon reglering uppskattas HFC- och FC-föreningama kunna öka
till att motsvara åtminstone 4 % av 1990 års utsläpp av koldioxid. För
att ytterligare begränsa klimateffektema föreslår Naturvårdsverket
dessutom att utsläppen av svavelhexafluorid från elektrisk utrustning
begränsas samt att utsläppen från FC-fÖreningar från annan industri och
från FC i fast form kartläggs för eventuella åtgärder senast till år 1999.
Förslagen i korthet;
Allmänt
*För att begränsa växthuseffekten av utsläpp av HFC, FC och SF6
föreslås en ny förordning om klimatpåverkande ämnen.
94
•Importstatistiken över HFC- och FC-föreningar och svavelhexafluorid
bör ses över och tulltaxenumren särskiljas av Generaltullstyrelsen.
HFC
•Användning, saluhållande och överlåtelse av HFC-föreningar begränsas
från den 1 januari 1996 till användning som arbetsmedium i kyl-, värme-
och klimatanläggning samt viss begränsad användning för att ersätta
halon som brandsläckningsmedel inom de områden inom försvaret och
luftfarten där halon f.n. får användas.
•Dispenser bör endast medges vid särskilda skäl, t.ex. for aerosoler för
medicinskt bruk.
•Köldmediekungörelsen ändras så att endast ackrediterade företag tillåts
köpa HFC som köldmedium.
FC
•Förbud mot att från den 1 januari 1996 yrkesmässigt använda FC-
föreningar inom områden där de ersätter ozonnedbrytande ämnen.
•Övrig användning av FC-föreningar förbjuds senast den 1 januari 1998.
Dispenser bör ges endast vid särskilda skäl.
•Utsläppen av FC från aluminiumtillverkning bör minska med 90 % till
år 2000 jämfört med 1990 års nivå.
•Utsläpp till atmosfären från FC-föreningar i fest fes bör utredas
närmare.
SFs
*För svavelhexafluorid skall särskilda regler om försiktighet gälla enligt
förordningen om klimatpåverkande ämnen.
•Svavelhexafluorid bör endast användas i slutna system där läckaget är
litet och SFs kan omhändertas vid skrotning av utrustning. Om detta inte
uppnås på frivillig väg senast 1998 bör tvingande regler införas i
förordningen.
Prop. 1994/95:119
Bilaga 2
95
Prop. 1994/95:119
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 mars 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström, Lindh, Johansson.
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar proposition 1994/95:119 Protokoll till 1979 års
konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar rörande
ytterligare minskning av svavelutsläppen m.m.
gotab 48262, Stockholm 1995
96