Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 18 augusti 1994
Prop.
1994/95:10
Carl Bildt
Görel Thurdin
(Miljö- och naturresursdepartementet)
I propositionen föreslås att den grundläggande lagstiftningen på miljö-
området samordnas till en miljöbalk. För första gången sammanförs
därmed en offentligrättslig reglering till en särskild balk i svensk lag.
Detta är ett uttryck för den stora betydelse som miljöfrågorna har.
De lagar som sammanförs till en miljöbalk är bl.a. naturresurslagen,
miljöskyddslagen, naturvårdslagen, lagen om kemiska produkter, ren-
hållningslagen, hälsoskyddslagen och miljöskadelagen. De bestämmelser
som införs om hushållning med mark och vatten m.m. får betydelse for
samhällsplaneringen i vid bemärkelse samt för prövning av markan-
vändningsfrågor enligt miljöbalken och anknytande lagstiftning.
* I miljöbalken betonas att samtidigt som naturen är tillgänglig för
alla enligt allemansrätten är det också en gemensam skyldighet att
se till att syftena med lagen uppfylls.
* Allmänna aktsamhetsregler med förebild i hgen om kemiska pro-
dukter införs för hela tillämpningsområdet.
* Det miljöskydd som föreskrivs enligt gällande lagstiftning förs över
till miljöbalken och reglerna skärps så att miljökraven får ökad
tyngd i förhållande till andra intressen.
* Ansvaret för producenter och planerare att förebygga miljöskador
görs tydligare.
1 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
* Lagstiftningen anpassas till Sveriges internationella åtaganden bl.a. Prop. 1994/95:10
för en hållbar utveckling.
* Regler om miljökvalitetsnormer införs.
* Miljökonsekvensbeskrivningar skall ligga till grund för till-
ståndsprövning enligt miljöbalken och visa alternativ till sökta pro-
jekt och konsekvenserna av inte genomförda projekt.
* Kulturreservat och kulturvårdsområden införs som ett begrepp vid
sidan av naturreservat och naturvårdsområden.
* Den individuella prövningen av miljöfarlig verksamhet kan delvis
ersättas av generella föreskrifter.
* Allmänhetens rätt till inflytande vid prövning av miljöfarlig verk-
samhet stärks genom särskilda regler om allmänhetens deltagande.
* Gemensamma tillstånd kan meddelas for flera miljöfarliga verksam-
heter i syfte att främja kostnadseffektiva miljöförbättrande insatser.
* En miljöombudsman får befogenhet att föra allmänhetens talan på
miljöområdet.
* Föreskrifterna om miljöskyddsavgift skärps.
* Föreskrifter om tillsyn och om ansvar för brott blir gemensamma
för miljöbalkens tillämpningsområde.
Innehållsförteckning
Prop. 1994/95:10
1 Förslag till riksdagsbeslut ....................... 7
2 Lagtext................................... 8
2.1 Förslag till Miljöbalk...................... 8
2.2 Förslag till lag om införande av miljöbalken........ 60
2.3 Förslag till lag om Koncessionsnämnden för miljö-
skydd ............................... 63
3 Ärendet och dess beredning...................... 65
4 En samlad miljölagstiftning ...................... 66
4.1 Bakgrund............................. 66
4.1.1 Nuvarande lagstiftning ................67
4.1.2 Miljöpolitiken och lagstiftningen.......... 76
4.2 Utgångspunkter för en ny lagstiftning............ 81
4.2.1 Allmänna principer.................. 82
4.2.2 Bemyndiganden .................... 90
4.3 Samordning av miljölagstiftningen.............. 95
4.3.1 Utformningen av samordningen.......... 101
4.4 Aktsamhetsregler ....................... 105
4.4.1 Inledning ....................... 105
4.4.2 Nuvarande ordning ................. 106
4.4.3 Något om EG:s regler om aktsamhet...... 108
4.4.4 Allmänna aktsamhetsregler ............ 109
4.4.5 Försiktighetsprincipen ............... 115
4.4.6 Skälighetsbedömning ................ 118
4.4.7 Principer för hushållning med mark, vatten och
andra naturresurser ................. 119
4.5 Miljökvalitetsnormer............... 122
4.6 Hushållningsbestämmelser.................. 133
4.6.1 Hushållning med mark och vatten m.m. i
miljöbalken...................... 133
4.6.2 Lagteknisk lösning.................. 136
4.7 Miljökonsekvensbeskrivningar ............... 138
4.7.1 Bakgrund ....................... 138
4.7.2 Allmänt om miljökonsekvensbeskrivningar . . . 140
4.7.3 Miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken . . 143
4.8 Miljöfarlig verksamhet.................... 146
4.8.1 Gällande ordning .................. 147
4.8.2 Prövningen enligt miljöbalken av miljöfarlig
verksamhet ...................... 148
4.8.3 Allmänhetens medverkan vid tillståndsprövning 151
4.8.4 Prövningens omfattning .............. 153
4.8.5 Tillståndets omfattning ............... 155
4.8.6 Grunder för återkallelse av tillstånd och j
ändring av villkor m.m............... 156
4.9 Avfallshantering......'.................. 159 Prop. 1994/95:10
4.9.1 Utgångspunkter ................... 159
4.9.2 Fastighetsinnehavarens och nyttjanderättshavarens
möjlighet att själva sörja för avfallshanteringen 162
4.9.3 Förbud mot dumpning av avfall ......... 163
4.9.4 Definition av avfall och miljöfarligt avfåll .... 164
4.10 Kemikaliekontroll....................... 165
4.10.1 Mål och principer för samhällets kemikaliekontroll65
4.10.2 Kemikalielagstiftningen i miljöbalken...... 169
4.11 Hälsoskydd........................... 171
4.11.1 Allmänna bestämmelser .............. 171
4.11.2 Särskilda aktsamhetsregler och regler om
föreskrifter ...................... 175
4.12 Prövning av trafikanläggningar............... 179
4.12.1 Aktsamhetsregler och miljökvalitetsnormer .. 179
4.12.2 Regeringsprövning av större trafikanläggningar 182
4.12.3 Det kommunala vetot................ 187
4.12.4 Fråga om koncessionsplikt för större trafikprojekt 188
4.12.5 Tillämpning av miljöbalkens tillsynsbestämmelser
på trafikanläggningar................ 190
4.13 Skydd av arter och naturområden ............. 191
4.13.1 Naturvårdsregler i miljöbalken.......... 191
4.13.2 Strandskydd...................... 195
4.13.3 Införande av främmande arter........... 196
4.13.4 Prövning av täkter ................. 196
4.13.5 Markawattning.................... 198
4.13.6 Naturvården och sektorsansvaret......... 202
4.14 Bemyndiganden ........................ 204
4.15 Tillsyn och avgifter m.m................... 207
4.15.1 Tillsynsmyndigheter................. 207
4.15.2 Förelägganden och förbud............. 209
4.15.3 Vite........................... 212
4.15.4 Rättelse m.m..................... 214
4.15.5 Tillträde och undersökningar ........... 216
4.15.6 Avgifter ........................ 218
4.16 Miljöombudsman m.m.................... 220
4.17 Överklagande.......................... 226
4.18 Sanktioner ........................... 228
4.18.1 Sanktionssystemets uppbyggnad i miljöbalken . 228
4.18.2 Brottsbeskrivningar och brottsnamn i miljöbalken 230
4.18.3 Kemikaliehantering och sanktioner........ 233
4.18.4 Ett skärpt sanktionssystem............. 234
4.18.5 Grova brott, försöksbrott och preskription . . . 237
4.18.6 Förverkande och företagsbot ........... 238
4.18.7 Miljöskyddsavgifter................. 239
4.18.8 Miljöskyddsavgiftens storlek............ 242
4.18.9 Frågan om miljöskyddsavgift prövas av länsrätten 245
4.19 Ersättning för intrång..................... 247
4.20 Skadestånd och miljöskadeförsäkring........... 256 Prop. 1994/95:10
4.20.1 Miljöskadelagen i miljöbalken........... 256
4.20.2 Skadeorsaker, fastighetsanknytning, privatpersoners
ansvar och preskription............... 257
4.20.3 Utvärdering av miljöskadeförsäkringen och dess
omfattning....................... 259
4.20.4 Försäkringsbolagens samverkansformer..... 263
4.20.5 Obligatorisk ansvarsförsäkring .......... 266
4.21 Miljöbalken införs....................... 268
4.21.1 Allmänna utgångspunkter ............. 268
4.21.2 Tidpunkten för balkens ikraftträdande...... 269
4.21.3 De allmänna aktsamhetsreglema......... 270
4.21.4 Hushållning med mark och vatten m.m.....271
4.21.5 Naturvård och bevarande av biologisk mångfald 272
4.21.6 Skydd for hälsa och miljö............. 274
4.21.7 Tillsyn, överklagande, ersättning......... 278
4.21.8 Sanktioner....................... 279
4.22 Konsekvenser av en miljöbalk ............... 281
4.22.1 Inledning ....................... 281
4.22.2 Samordningseffekter................. 282
4.22.3 Miljöbalken och användningen av ekonomiska
styrmedel....................... 283
4.22.4 Miljöbalken och internationella rättsliga instrument
och mekanismer................... 284
5 Författningskommentar........................ 286
5.1 Förslaget till miljöbalk.................... 286
5.1.1 1 kap. Mål och grundläggande principer .... 287
5.1.2 2 kap. Allmänna aktsamhetsregler........ 293
5.1.3 3 kap. Grundläggande hushållningsbestämmelser 297
5.1.4 4 kap. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa
områden i landet................... 300
5.1.5 5 kap. Tillåtlighetsprövning av stora
anläggningar m.m.................. 303
5.1.6 6 kap. Miljökvalitetsnormer............ 306
5.1.7 7 kap. Planer och planeringsunderlag...... 309
5.1.8 8 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar...... 310
5.1.9 9 kap. Skydd för naturområden.......... 312
5.1.10 10 kap. Skydd för växt-och djurlivet...... 319
5.1.11 11 kap. Vissa arbetsföretag ............ 321
5.1.12 12 kap. Gemensamma naturvård sbestämmelser 325
5.1.13 13 kap. Miljöfarlig verksamhet.......... 327
5.1.14 14 kap. Kemiska produkter ............ 344
5.1.15 15 kap. Särskilda hälsoskyddsbestämmelser .. 350
5.1.16 16 kap. Avfallshantering .............. 354
5.1.17 17 kap. Föreskrifter för totalförsvaret...... 360
5.1.18 18 kap. Tillsyn ................... 361
5.1.19 19 kap. Avgifter................... 373 5
5.1.20 20 kap. Överklagande................ 376
5.1.21 21 kap. Straffbestämmelser m.m..........381 Prop. 1994/95:10
5.1.22 22 kap. Miljöskyddsavgift .............386
5.1.23 23 kap. Ersättning för intrång...........390
5.1.24 24 kap. Skadestånd m.m...............394
5.1.25 25 kap. Miljöskadeförsäkring ...........398
5.2 Förslag till lag om införande av miljöbalken.......399
5.3 Förslag till lag om Koncessionsnämnden för miljöskydd 406
Bilaga 1 Motsvarigheter till miljöbalken i den upphävda
lagstiftningen.......................... 409
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 augusti 1994 419
Rättsdatablad................................. 420
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. miljöbalk,
2. lag om införande av miljöbalk,
3. lag om Koncessionsnämnden för miljöskydd
Prop. 1994/95:10
Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter utsöknings-
balken inforas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande lydelse.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
1 kap. Mål och grundläggande principer
1 § Syftet med miljöbalken är att
1. skapa förutsättningar för en på lång sikt
hållbar utveckling,
2. skydda mark, vatten och luft mot föroreningar och
andra störningar som kan vålla skada på tillståndet
1 miljön,
3. skydda människor och natur mot störningar i miljön
som kan förorsaka skada eller olägenhet,
4. vårda och bevara den biologiska mångfalden och
kulturmiljöer,
5. främja hushållning med mark, vatten och naturresurser,
6. främja återanvändning och återvinning av material
7. främja hushållning med energi.
Det är en angelägenhet för var och en att verka för detta syfte.
2 § Denna balk gäller inte frågor som det finns bestämmelser om i
lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer eller i föreskrif-
ter som meddelats med stöd av den lagen.
Balkens 3, 4, 6, 7 och 8 kap. skall tillämpas enligt vad som är före-
skrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg-
ningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon.
Balkens 14 kap. gäller inte sådana kemiska produkter som omfattas av
livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (1992:859) och lagen
(1985:295) om foder. I fråga om kemiska produkter som omfattas av
strålskyddslagen (1988:220) eller lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor är bestämmelserna i 14 kap. inte tillämpliga för att
förebygga hälso- eller miljöskador på grund av joniserande strålning
respektive brand eller explosion. Bestämmelserna i 14 kap. gäller inte
heller transport av kemiska produkter som är farligt gods enligt lagen
Prop. 1994/95:10
(1982:821) om transport av farligt gods, om regeringen inte föreskriver Prop. 1994/95:10
annat.
Särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen
(1977:1160).
3 § Naturen är i den utsträckning som följer av allemansrätten tillgäng-
lig för alla. Var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge
med naturen.
4 § Möjligheterna att utvinna energi ur fÖmybara energikällor och
förbrukade varor skall fortlöpande beaktas.
5 § En statlig tjänsteman, Miljöombudsmannen, skall ha till uppgift att
tillvarata allmänna intressen i frågor som rör miljön.
Närmare bestämmelser om Miljöombudsmannens uppgifter finns i
denna balk och i föreskrifter som regeringen meddelar.
2 kap. Allmänna aktsamhetsregler
1 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet som kan
komma i konflikt med det i 1 kap. 1 § angivna syftet, skall iaktta de
allmänna aktsamhetsreglema i detta kapitel i den utsträckning som
framgår av 12 kap. 2 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 4 §, 15 kap. 2 § och 16
kap. 3 §.
2 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall vidta de
skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan
fordras för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten med-
för skada eller olägenhet som kan drabba människors hälsa, miljön eller
naturen.
3 § Om verksamhet som avses i 2 § har medfört skada eller olägenhet
som anges där, skall sådana åtgärder vidtas som behövs för att avhjälpa
skadan eller olägenheten. Denna skyldighet att avhjälpa skadan kvarstår
även efter det att verksamheten har upphört.
4 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall skaffa
sig den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa, miljön
och naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja återanvänd-
ning och återvinning av material och hushållning med mark och vatten.
5 § Den som yrkesmässigt bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet
skall tillämpa bästa möjliga teknik för att skydda människors hälsa,
miljön och naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja återan-
vändning och återvinning av material och hushållning med mark och
vatten.
6 § Alla som bedriver en verksamhet skall undvika sådana kemiska Prop. 1994/95:10
produkter som kan ersättas med mindre riskabla kemiska produkter, om
det är till påtaglig fördel for människors hälsa, miljön eller naturen. Av
samma skäl skall de också undvika en vara som innehåller eller har be-
handlats med en kemisk produkt och kan ersättas av en mindre riskabel
vara.
7 § De allmänna aktsamhetsreglema skall tillämpas i den utsträckning
det är ekonomiskt rimligt med hänsyn till å ena sidan den risk för skada
eller olägenhet som en verksamhet av det slag som det är fråga om kan
medföra och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnader för
skyddsåtgärder.
ANDRA AVDELNINGEN
Hushållning med mark och vatten m.m.
3 kap. Grundläggande hushållningsbestämmelser
1 § Mark- och vattenområden och den fysiska miljön i övrigt skall
användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade
med hänsyn till beskaffenhet och läge samt de behov som finns. Före-
träde skall ges sådan användning som medför en från ekologisk, social
och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med mark
och vatten och den fysiska miljön i övrigt.
2 § Vid tillämpning av denna balk gäller att det för lokalisering av en
verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till 1
kap. 1 §, detta kapitel samt 4 och 6 kap. Platsen skall väljas så att
ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad.
3 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsforetag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka om-
rådenas karaktär.
4 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturen.
5 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse.
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
10
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt Prop. 1994/95:10
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra ett rationellt skogs-
bruk.
6 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åt-
gärder som påtagligt kan försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
7 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt
kan skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i
närheten av tätorter skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för natur- eller kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
8 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är
av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
9 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommu-
nikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller
utnyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkom-
sten eller utnyttjandet av anläggningarna.
10 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret
skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan motverka
totalförsvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för total-
försvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
11 § Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål som
avses i 6-9 §§, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämp-
ligaste sätt främjar en långsiktigt god hushållning med mark och vatten
och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för
en anläggning for totalförsvaret, skall fÖrsvarsintressen ges företräde.
Föreskrifterna i 4 kap. skall alltid iakttas.
11
4 kap. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i Prop. 1994/95:10
landet
1 § De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Ex-
ploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-6 §§ och om det
kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kul-
turvärden.
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder for att utveckla be-
fintliga tätorter eller det lokala näringslivet eller för att utföra anlägg-
ningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 8 §
andra stycket.
2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av
tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil
Kustområdet i Halland
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden
Kustområdet i Skåne från Omahusen söder om Skillinge till Ähus
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riks-
gränsen mot Finland
Öland
Gotland
Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet
Vänern med öar och strandområden
Vättern med öar och strandområden
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp
Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervall-
skog i norr
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun
Mälaren med öar och strandområden
Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg
12
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär Prop. 1994/95:10
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik
Vindelådalen
Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.
3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Broljorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storgården vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i
5 kap. 1 § första stycket 1-11 inte komma till stånd.
4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergam
och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till
stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det
finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,
företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller
avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionema.
Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses
i 5 kap. 1 § första stycket 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på
platser där anläggningar som skall prövas enligt 5 kap. 1 § första styck-
et redan finns.
5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylama-Helags, Skäcker-
fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjäl-
len-Vardofjällen, Artfjället, Täma-Vindel fjällen, Sarek-Mavas, Keb-
nekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar
komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofesta
befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftsli-
vet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske
utan att områdenas karaktär påverkas.
6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i nationaläl varna Tomeälven, Kalix älven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden samt följande
vattenområden:
I Dalälven
I Ljusnan
I Ljungan
I Indalsälven
I Ångermanälven
Västerdalälven uppströms Hummelforsen
och Österdalälven uppströms Trängslet
Voxnan uppströms Vallhaga
Ljungan uppströms Storsjön och Gimån
uppströms Holmsjön
Åreälven, Ammerån, Storån-Dammån och
Hår kan
Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet,
Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ran-
13
sarån uppströms Ransarn och Vojmån upp- Prop. 1994/95:10
ströms Vojmsjön
Vapstälven
Moälven
Lögdeälven
Öreälven
I Umeälven
Sävarån
I Skellefteälven
Byskeälven
Åbyälven
I Luleälven
Råneälven
Emån
Bräkneån
Tämaån, Girjesån och Juktån uppströms
Fjosoken
källflödena uppströms Sädvajaure respektive
Riebnes och Malån
Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla
Luleälven uppströms Skalka och Tjaktja-
jaure samt Pärlälven
Mörrumsån
Fylleån
I Enningdalsälven Enningdalsälven uppströms riksgränsen till
Norge
Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft-
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:
I Klarälven
I Dalälven
I Ljusnan
I Ljungan
I Indalsälven
I Ångermanälven
I Umeälven
sträckan mellan Höljes och Edebäck
Västerdalälven nedströms Skiffsforsen och
Dalälven nedströms Näs bruk
sträckan mellan Hede och Svegsjön samt
sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöama
sträckan mellan Havem och Holmsjön samt
sträckan nedströms Viforsen
Långan nedströms Landösjön
Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön
Tämaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta
Första och andra stycket gäller inte vattenföretag som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.
5 kap. Tillåtlighetsprövning av stora anläggningar m.m.
1 § Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av
regeringen:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk pro-
duktion,
4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfåbriker,
14
6. anläggningar for kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen Prop. 1994/95:10
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall, om huvuddelen
av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen härrör från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton miljöfarligt avfall årligen förbränns
eller på annat sätt slutligt tas om hand vid anläggningen,
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de om-
råden som anges i 4 kap. 5 §.
Tillstånd av regeringen krävs också för att bygga plattformar som är
avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden
och for att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation, om-
byggnad eller av annan anledning.
2 § Om en anläggning, en verksamhet eller en annan åtgärd som inte
omfattas av kravet på tillstånd enligt 1 § kan antas få betydande omfatt-
ning eller bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett visst fall
besluta att anläggningen, verksamheten eller åtgärden inte får utföras
utan regeringens tillstånd.
Statliga myndigheter som får kännedom om anläggningar, verksam-
heter eller åtgärder som avses i första stycket skall underrätta regering-
en om detta.
3 § Regeringens beslut i fråga om tillstånd enligt 1 eller 2 § är bindande
för andra myndigheters prövning enligt denna balk.
Om regeringen vid prövning enligt första stycket lämnar tillstånd till
en anläggning, en verksamhet eller en åtgärd kan regeringen meddela
särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen samt göra tillstån-
det beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan om
prövning enligt 13 kap. om miljöfarlig verksamhet.
4 § Regeringen får lämna tillstånd till en anläggning, en verksamhet
eller en åtgärd som avses i 1 eller 2 § under förutsättning att kommun-
fullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas och hinder mot tillstånd inte
möter på grund av
1. aktsamhetsregler enligt denna balk som gäller för verksamheten,
2. tillämpliga hushållningsbestämmelser enligt 3 eller 4 kap.
3. miljökvalitetsnormer som med stöd av 6 kap. har föreskrivits för
området eller hela landet, eller
4. andra allmänna planeringssynpunkter.
15
5 § Om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en Prop. 1994/95:10
anläggning kommer till stånd, får regeringen lämna tillstånd som avses
i 4 § till följande anläggningar, även om kommunalfullmäktige inte har
tillstyrkt att tillstånd lämnas:
1. en anläggning som avses i 1 § första stycket 6 och som är avsedd
för mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall,
eller
2. en anläggning som avses i 1 § första stycket 7-10.
Vad som sägs i första stycket gäller dock inte, om en lämplig plats
för anläggningen har anvisats inom någon annan kommun som kan antas
godta en placering där eller om en annan plats bedöms vara lämpligare.
6 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall medge
undantag från kravet på tillstånd enligt 1 §.
6 kap. Miljökvalitetsnormer
1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i
övrigt (miljökvalitetsnormer), om det behövs för att varaktigt skydda
människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olä-
genheter for människors hälsa eller miljön.
Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitets-
normer i den utsträckning som det behövs med hänsyn till Sveriges av
riksdagen godkända åtaganden enligt avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
2 § Miljökvalitetsnormema skall utgå från de störningsnivåer som män-
niskor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som
miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägen-
heter.
Miljökvalitetsnormer skall ange
1. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av
kemiska eller biotekniska produkter,
2. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av
någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av
tillståndet i miljön,
3. tillåten nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning.
3 § Föreskrifter enligt 1 § skall beaktas av myndigheter och kommuner
vid planering, vid prövning av tillståndsärenden, vid tillsyn och när
föreskrifter meddelas.
4 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas skall ett
åtgärdsprogram upprättas. Ätgärdsprogrammet skall upprättas
1. av en kommun, om miljökvalitetsnormen gäller bara kommunens 16
område,
2. av länsstyrelsen, om miljökvaiitetsnormen gäller två eller flera Prop. 1994/95:10
kommuner i ett län,
3. i övriga fall av regeringen eller den myndighet regeringen bestäm-
mer.
Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område inte kan upp-
fyllas, därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför
detta område, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestäm-
mer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där störningar
förekommer som påverkar möjligheten att uppfylla normen.
I ett åtgärdsprogram skall anges vilka åtgärder som bör vidtas för att
en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas.
5 § En kommun är skyldig att utföra de mätningar som behövs för att
kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresul-
tat.
7 kap. Planer och planeringsunderlag
1 § I ett mål eller ärende enligt denna balk som berör frågor om hus-
hållning med mark och vatten skall den handläggande myndigheten se
till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns
tillgängliga i målet eller ärendet.
Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.
Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturresur-
ser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kom-
muner och myndigheter som skall tillämpa denna balk.
2 § Regeringen får i ett visst fåll besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommu-
nen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 § eller
annars uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. eller tillgodose ett
intresse som rör hushållningen med mark och vatten. Statliga myndig-
heter skall anmäla till regeringen om det uppkommer behov av sådan
redovisning.
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
8 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar
1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan i fråga om
tillstånd eller befrielse från skyldighet att ansöka om tillstånd enligt
denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.
Regeringen får genom föreskrifter medge undantag från skyldigheten
att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.
2 § Den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning
skall på lämpligt sätt samråda med de statliga myndigheter, kommuner,
organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
Regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon av de lagar
som anges i 1 kap. 2 § andra stycket skall upprättas en miljökonse-
kvensbeskrivning. Därvid gäller vad som sägs i detta kapitel, om inget
annat har föreskrivits.
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
3 § En miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedöm-
ning av den inverkan på människors hälsa, miljön samt hushållningen
med mark och vatten och annan resurshushållning som den planerade
anläggningen, verksamheten eller åtgärden kan medföra.
4 § En miljökonsekvensbeskrivning skall, i den utsträckning det kan
behövas, möjliggöra en bedömning enligt 3 § för det fellet att anlägg-
ningen, verksamheten eller åtgärden kommer till stånd på en annan plats
eller i en annan utformning än som planeras liksom för det fallet att
någon förändring inte genomförs.
Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar
5 § En miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som gjort en
ansökan som avses i 1 §.
TREDJE AVDELNINGEN
Naturvård
9 kap. Skydd för naturområden
Nationalpark
1 § Mark som tillhör staten kan efter riksdagens medgivande av rege-
ringen avsättas till nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhän-
Prop. 1994/95:10
18
gande område av viss landskapstyp, i dess naturliga tillstånd eller i Prop. 1994/95:10
väsentligen oförändrat skick.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker.
Naturreservat och naturvårdsomräde
3 § Ett naturområde kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat
eller naturvårdsområde för att bevara värdefull natur, för att skydda
växt- och djurlivet samt for att tillgodose behov av områden for frilufts-
liv eller andra sådana ändamål.
Skyddsformen naturreservat skall väljas om de åtgärder som behövs
för att uppnå syftet med skyddet leder till att pågående markanvändning
försvåras avsevärt inom ett område. Markägaren har då rätt till ersätt-
ning enligt vad som framgår av 23 kap. I övriga fall skall skyddsformen
naturvårdsområde väljas.
4 § I ett beslut om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde skall
grunden för beslutet anges. I beslutet skall också anges de inskränk-
ningar i rätten att förfoga över eller nyttja fastigheter som behövs för att
uppnå syftet med skyddet. Om det senare visar sig behövas nya grunder
eller ytterligare inskränkningar får länsstyrelsen meddela beslut om
detta.
När ett naturreservat eller ett naturvårdsområde bildas skall i beslutet
därom eller i nära anslutning till beslutet fastställas en skötselplan, som
anger de åtgärder som behövs för att uppnå syftet med skyddet.
5 § Om det behövs för att tillgodose ändamålet med ett naturreservat,
får länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådana intrång som att det
inom området
1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tält-
platser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,
2. företas gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller lik-
nande åtgärder,
3. bereds tillträde till mark for allmänheten där allmänheten annars
inte skulle ha rätt att vistas,
4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark-
och vattenförhållanden.
Om det behövs för att tillgodose ändamålet med ett naturvårdsområde,
får länsstyrelsen förplikta markägaren eller annan rättsinnehavare att
tåla att det på marken utförs röjning, plantering eller annan liknande
åtgärd.
6 § Länsstyrelsen får helt eller delvis upphäva beslut enligt 3-5 §§, om
det finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen får i särskilda fäll medge undantag från föreskrifter som
har meddelats för ett naturreservat eller ett naturvårdsområde.
19
Om ett beslut enligt första eller andra stycket meddelas för att lämna Prop. 1994/95:10
rum for ett arbetsföretag, får länsstyrelsen också besluta att den som
utför arbetsföretaget skall bekosta en särskild undersökning av det
skyddade området eller särskilda åtgärder för att bevara detta eller på
annat sätt gottgöra intrånget.
Kulturreservat och kulturvårdsområde
7 § Bestämmelserna i 3-5 §§ får tillämpas också för att bevara värde-
fulla kulturmiljöer, om de inte skyddas enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. Områden som skyddas enligt denna paragraf be-
nämns kulturreservat eller kulturvårdsområde.
I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 6 §.
Naturminne
8 § Ett särpräglat naturföremål som behöver skyddas eller vårdas sär-
skilt får av länsstyrelsen förklaras som naturminne. Förklaringen får
omfatta även det område på marken som krävs för att bevara naturföre-
målet och ge det behövligt utrymme, allt efter föremålets art och be-
tydelse.
Vad som i 4-6 §§ har föreskrivits om naturreservat skall gälla även
för naturminnen.
Interimistiska förbud
9 § När en fråga har väckts om att ett område skall utgöra en national-
park, ett naturreservat, ett kulturreservat, ett naturvårdsområde eller ett
kulturvårdsområde eller om att ett naturföremål skall förklaras som
naturminne, får länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud
mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som berör området eller
föremålet och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om det
finns särskilda skäl får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst tre
år.
Bestämmelserna i 6 § gäller även förbud enligt första stycket.
Strandskydd
10 § För att trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv och för
att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurlivet
råder strandskydd vid havet och vid insjöar och vattendrag.
Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utvidga
20
strandskyddsområdet till högst 300 meter från strandlinjen när det be- Prop. 1994/95:10
hövs för att tillgodose något av strandskyddets syften.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för-
ordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att till-
godose strandskyddets syften inte skall omfattas av strandskydd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för-
ordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan enligt plan-
och bygglagen (1987:10) eller omfattas av områdesbestämmelser enligt
samma lag inte skall omfattas av strandskydd om det finns särskilda
skäl.
11 § Inom ett strandskyddsområde får inte
1. ny byggnad uppföras,
2. befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det vartill den tidigare har använts,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för be-
byggelse som avses i 1 och 2,
4. andra anläggningar eller anordningar utföras på ett sådant sätt att
mark tas i anspråk som tomt eller att allmänheten på annat sätt hindras
eller avhålls från att beträda områden där den annars skulle ha kunnat
färdas fritt.
12 § Bestämmelserna i 11 § gäller inte
1. anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål,
2. företag till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt
vattenlagen (1983:291),
3. vilthägn som har prövats enligt 14 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att bestämmelserna i 11 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig
bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än
huvudbyggnaden.
13 § Länsstyrelsen får medge dispens från bestämmelserna i 11 § när
det finns särskilda skäl. Om dispens medges, skall länsstyrelsen be-
stämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller på
annat sätt användas för det avsedda ändamålet.
Ett beslut om dispens upphör att gälla om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vunnit laga kraft.
Vilthägn
14 § Vilthägn får inte utan tillstånd av länsstyrelsen uppföras på om-
råden där allmänheten får färdas fritt.
21
Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd for friluftslivet och Prop. 1994/95:10
naturmiljön beaktas. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som
behövs till skydd för dessa intressen.
Tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområde får meddelas endast
om det finns särskilda skäl.
15 § Om det genom ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet gavs, får länsstyrelsen besluta nya eller ändrade
villkor för att avhjälpa olägenheten. Kan olägenheten inte avhjälpas och
är den betydande, får tillståndet återkallas. Tillståndet får även åter-
kallas om vilthägn som avses med tillståndet inte längre behövs.
Ordningsföreskrifter
16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om allmänhetens uppträdande som behövs för
att trygga ändamålet med det skydd av områden och föremål som gäller
enligt detta kapitel eller som beslutats med stöd av kapitlet.
Delegation
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att även en kommunal myndighet skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt detta kapitel.
10 kap. Skydd för växt- och djurlivet
Markawattning
1 § Åtgärder får inte vidtas utan tillstånd av länsstyrelsen för att av-
vattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller for att skydda mot
vatten, om syftet är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något
visst ändamål (markawattning). Ett tillstånd till markawattning skall
förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka
menlig inverkan på naturmiljön av företaget. I tillståndet skall anges
inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda. Vid tillståndsprövningen
skall beaktas om åtgärderna leder till vattenföroreningar.
För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det
är sannolikt att dräneringen medför menlig inverkan på naturmiljön.
2 § Tillstånd behövs inte för markawattning i samband med en torvtäkt
i enlighet med tillstånd enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
m.m. eller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller
läge.
Om markawattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på 22
naturmiljön inom ett område, får regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen besluta ått tillstånd enligt 1 § inte behövs Prop. 1994/95:10
for åtgärder inom området.
3 § Regeringen får beträffande områden, där det är särskilt angeläget att
våtmarkerna bevaras, förbjuda markawattning som skulle kräva till-
stånd enligt 1 §.
Skydd för vissa biotoper
4 § Arbetsföretag som kan skada naturmiljön får inte utföras inom
sådana mindre mark- eller vattenområden (biotoper) som utgör livsmiljö
för utrotningshotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt
skyddsvärda.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer festställer
vilka biotoper som skall omfettas av första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotoper som avses i första styck-
et. Innan en åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till
området underrättas särskilt.
Fredande av växt- och djurarter
5 § Finns det risk för att en växtart kan komma att försvinna eller
utsättas för plundring, får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela förbud att inom hela eller en del av landet ta
bort eller skada en växt av den arten, där den växer vilt.
6 § Finns det risk för att en djurart kan komma att försvinna, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud
att inom hela eller en del av landet döda, skada eller fånga vilt levande
djur av den arten, om det inte sker till försvar mot angrepp på person
eller egendom, samt att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller
bon.
Särskilda bestämmelser gäller för att döda eller fånga vissa djur, om
åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.
7 § Behövs utöver förbud enligt 5 eller 6 § eller fredning enligt jaktlag-
stiftningen särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst områ-
de, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller
allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.
11 kap. Vissa arbetsföretag
Stenbrytning, täkter och vissa andra arbetsföretag
23
1 § För stenbrytning och for täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv Prop. 1994/95:10
eller andra jordarter krävs tillstånd av länsstyrelsen. För husbehov får
dock markinnehavare utföra sådana åtgärder utan tillstånd.
Första stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som utförs med tillstånd enligt vattenla-
gen (1983:291) eller där tillstånd behövs enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln,
2. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
2 § Ett tillstånd till stenbrytning eller täkt skall förenas med de villkor
som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan på miljön
av takten. Tillstånd får lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor
som skall gälla för tillståndet. Visar sig säkerheten otillräcklig får läns-
styrelsen besluta att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet
ställs. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen befria sökanden från
kravet på säkerhet. Staten, kommunerna och landstingen behöver inte
ställa säkerhet.
Länsstyrelsen får återkalla ett tillstånd enligt 1 § eller ändra villkoren
när tio år har förflutit från det att tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.
Om villkor som rör verksamheten inte i den utsträckning som behövs
begränsar eller motverkar verksamhetens menliga inverkan på miljön,
får länsstyrelsen före utgången av denna tid förena tillståndet med de
ytterligare villkor som behövs.
3 § När en ansökan om tillstånd enligt 1 § prövas, skall behovet av
materialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmi-
ljön i övrigt som stenbrottet eller täkten kan befåras orsaka. Om sten-
brottet eller täkten kan befaras försämra livsbetingelserna for någon växt-
eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om
det allmänna behovet av material som skulle utvinnas genom stenbryt-
ningen eller täkten är synnerligen stort.
Länsstyrelsen får förelägga sökanden att göra de undersökningar eller
utredningar som behövs för länsstyrelsens prövning. Följer inte
sökanden föreläggandet får ansökan avvisas.
4 § Innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med
villkor som är förenade med tillstånd enligt 1 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för den som avser att bedriva stenbryt-
ning, täktverksamhet eller stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om
verksamheten som behövs som underlag för planeringen av naturvården.
5 § Kan ett arbetsföretag som inte omfettas av tillståndstvång enligt 1 §
eller enligt 10 kap. 1 § komma att väsentligt ändra naturmiljön skall
anmälan för samråd göras hos den myndighet som regeringen bestäm-
mer. Detta gäller dock inte arbetsföretag för vilka tillstånd har lämnats
enligt vattenlagen (1983:291).
24
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- Prop. 1994/95:10
dela föreskrifter om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om
särskilda slag av arbetsföretag. Sådana föreskrifter får begränsas till att
avse en del av landet.
Om anmälningsskyldighet föreligger, får företaget inte påböijas innan
samråd har ägt rum. Den myndighet som avses i första stycket får före-
lägga företagaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller
motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga
och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten
förbjuda företaget.
Föreläggande eller förbud enligt tredje stycket får förenas med vite.
Om förelägganden, förbud och viten enligt denna paragraf gäller 18
kap. 10 -13 §§.
Spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
6 § Det är förbjudet att över skogsmark sprida bekämpningsmedel som
är avsedda för att bekämpa lövsly. Inte heller får enskilda trädstammar
behandlas med bekämpningsmedel.
7 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av 8 §, medge undantag från 6 §, om kravet enligt 6 § skogsvårdslagen
(1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses
genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn
tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets samman-
sättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djur-
livet och andra allmänna intressen.
Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs
till skydd för naturmiljön.
8 § Kommunen kan besluta att undantag enligt 7 § inte får medges i
fråga om ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till
områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkning-
ens trivsel eller något annat kommunalt intresse.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
medge undantag från 6 § om det behövs för vetenskaplig prövning.
Undantag får förenas med villkor.
12 kap. Gemensamma naturvårdsbestämmelser
1 § Vid prövning enligt 9-11 kap. skall 3 och 4 kap. tillämpas.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
2 § Aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 och 4 §§ gäller för den som
25
1. bedriver eller ämnar bedriva byggnation eller anläggningsarbete Prop. 1994/95:10
inom strandskyddsområde enligt 9 kap. 11-13 §§,
2. uppför eller avser att uppföra vilthägn enligt 9 kap. 14 §,
3. bedriver eller avser att bedriva markawattning eller arbetsföretag
inom skyddsvärda biotoper enligt 10 kap. 1 eller 4 §,
4. bedriver eller avser att bedriva stenbrytning eller täktverksamhet
eller undersökningar och utredningar för verksamhet av nu nämnt slag
enligt 11 kap. 1 § och 3 § andra stycket.
Den som sprider eller avser att sprida bekämpningsmedel över skogs-
mark enligt 11 kap. 7 § skall iaktta aktsamhetsreglema i 2 kap. 2, 4 och
6 §§.
övriga bestämmelser
3 § Innan länsstyrelsen fattar beslut om att bilda ett naturreservat, ett
kulturreservat, ett naturvårdsområde eller ett kulturvårdsområde eller
avgör något annat viktigt ärende enligt 9-11 kap. skall länsstyrelsen
samråda med kommunen.
4 § Innan beslut fettas i ett ärende enligt 9-11 kap. får den beslutande
myndigheten utföra förberedande undersökningar av marken om det
behövs.
Den som har fått i uppdrag av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att i naturvårdssyfte inventera naturresurser har
rätt att undersöka den mark som inventeringen avser.
Vid sådana undersökningar skall onödigt intrång undvikas.
5 § I samband med beslut om tillstånd enligt 9-11 kap. till bebyggelse,
täkt eller annat arbetsföretag får länsstyrelsen föreskriva att den som
utför arbetsföretaget skall bekosta en särskild undersökning av det
berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintres-
set.
6 § Tillstånd enligt 9-11 kap. får inte meddelas i strid mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelse göras.
7 § Tillstånd enligt 9-11 kap. får inte ges till den som har underlåtit att
fullgöra sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda
omständigheter föranleder något annat.
8 § Bestämmelser om kulturmiljön finns också i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
26
FJÄRDE AVDELNINGEN
Skydd för hälsa och miljö
13 kap. Miljöfarlig verksamhet
Definitioner
1 § Med miljöfarlig verksamhet avses i denna balk utsläpp av avlopp-
svatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar
1 vattendrag, sjöar, vattenområden eller grundvatten samt användning av
mark, byggnader eller anläggningar på sådant sätt som kan medföra
1. förorening av luft, mark, vattendrag, sjöar, andra vattenområden
eller grundvatten,
2. störning för omgivningen genom buller, skakningar, ljus eller
liknande, om störningen inte är rent tillfällig.
2 § Med avloppsvatten avses i denna balk
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik, någon
annan inrättning eller viss teknisk utrustning,
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom en detaljplan
som inte görs för viss eller vissa fastigheters räkning,
4. vatten som avleds för awattning av en begravningsplats.
Särskilda bestämmelser
3 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen
den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland.
Föreskrifterna om miljöfarlig verksamhet är inte tillämpliga i fråga
om joniserande strålning.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
4 § De allmänna aktsamhetsreglema som anges i 2 kap. skall tillämpas
i fråga om miljöfarlig verksamhet.
Särskilda aktsamhetsregler och bemyndiganden
5 § En miljöfarlig verksamhet som kan leda till skada på människors
hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte utövas.
Om den miljöfarliga verksamheten är av synnerlig betydelse från
allmän synpunkt och inte kan skada människors hälsa, får regeringen
besluta att verksamheten får bedrivas, om områden som är av riksintres-
se för natur- och kulturmiljövården inte allvarligt skadas.
Prop. 1994/95:10
27
6 § Avloppsvatten av följande slag får inte släppas ut i vattendrag, Prop. 1994/95:10
sjöar eller andra vattenområden
1. avloppsvatten från vattenklosetter eller tätbebyggelse där vattnet
inte har varit föremål för längre gående rening än slamavskiljning,
2. pressaft från siloanläggningar,
3. urin från djurstallar,
4. vassle,
5. ytbehandlingsbad i metallindustrier eller koncentrerat skölj vatten
från sådana bad.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att avloppsvatten av annat slag inte får släppas ut i vattendrag,
sjöar eller andra vattenområden.
7 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till naturvårdens eller andra
allmänna intressen, får regeringen for en viss del av landet meddela
föreskrifter om förbud mot utsläpp av avloppsvatten, fästa ämnen eller
gas från mark, byggnader eller anläggningar i vattendrag, sjöar eller
andra vattenområden eller så att marken eller grundvattnet kan förore-
nas.
8 § Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett
mark- eller vattenområde som är utsatt för påverkan från miljöfarlig
verksamhet, får regeringen förklara området och dess närmaste om-
givning som miljöskyddsområde.
För ett miljöskyddsområde skall regeringen meddela föreskrifter om
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksam-
heter inom området.
9 § För att motverka utsläpp i luften av svavelföroreningar får regering-
en i fråga om bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som
gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import och som behövs från
miljöskyddssynpunkt eller någon annan allmän synpunkt.
Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela
föreskrifter som avses i första stycket.
10 § För att skydda miljön får regeringen också i andra fåll än som
avses i 7-9 §§ beträffande miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter
om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått i
den utsträckning som anges i andra stycket.
Föreskrifter får meddelas for att uppfylla Sveriges internationella
förpliktelser. Föreskrifter får också meddelas om de framstår som mer
ändamålsenliga än beslut i ett enskilt fall.
Om det finns särskilda skäl får regeringen bemyndiga en myndighet
att meddela föreskrifter.
11 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan
tillstånd eller innan anmälan har gjorts
1. anlägga eller bedriva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller 28
verksamheter,
2. släppa ut avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning, Prop. 1994/95:10
3. släppa ut eller lägga upp fäst av fäll eller andra festa ämnen så att
mark, vattendrag, sjöar och andra vattenområden eller grundvatten kan
förorenas,
4. ändra vissa slag av inrättningar eller deras användning eller ändra
vissa slag av verksamheter på ett sätt som kan medföra ökade eller
andra olägenheter eller som i annat avseende är av betydelse från stör-
ningssynpunkt.
Individuell prövning
12 § Frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet prövas av Konces-
sionsnämnden för miljöskydd eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. Särskilda föreskrifter om Koncessionsnämnden och om för-
färandet hos nämnden finns i lagen (1994:000) om Koncessionsnämnden
för miljöskydd.
Frågor om anmälan prövas av kommunen. Om den miljöfärliga verk-
samheten kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommun också skall pröva frågor om tillstånd.
Frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet skall på ansökan av den
som bedriver eller avser att bedriva miljöferlig verksamhet prövas även
om tillstånd inte krävs enligt föreskrifter som avses i 11 §.
13 § Den som avser att utöva miljöferlig verksamhet för vilken det
krävs tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna
balk skall, innan ansökan om tillstånd ges in, i skälig omfettning och på
lämpligt sätt samråda både med de statliga och kommunala myndigheter
som har skyldighet att följa verksamheten och med de organisationer
och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
14 § En ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla
1. ritningar och beskrivningar över verksamheten och dess omfett-
ning,
2. förslag till de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
3. förslag till hur verksamheten bör kontrolleras,
4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 13 § och vad
som därvid har kommit fram.
I 8 kap. finns föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar.
En kommun som prövar ärenden om tillstånd får medge undantag från
vad som föreskrivs i första stycket.
15 § Om en ansökan är bristfällig eller om den inte har getts in i till-
räckligt antal exemplar, skall tillståndsmyndigheten förelägga sökanden
att avhjälpa bristen inom viss tid. Detsamma gäller om samråd enligt 13
§ inte har skett i tillräcklig omfettning.
Ett föreläggande får förenas med vite. Följer sökanden inte föreläg-
gandet, får tillståndsmyndigheten besluta att bristen skall avhjälpas på
29
sökandens bekostnad eller avvisa ansökan, om bristen är så väsentlig att Prop. 1994/95:10
ansökan inte kan ligga till grund för prövning av ärendet.
16 § Tillståndsmyndigheten skall se till att varje ärende ges den utred-
ning som behövs med hänsyn till balkens bestämmelser och de före-
skrifter som har meddelats med stöd av balken. Myndigheter, organisa-
tioner och enskilda som kan ha ett intresse i saken skall på lämpligt sätt
ges tillfälle att yttra sig. I den utsträckning det behövs för utredningen
skall hållas besiktning på platsen och sammanträde.
Till sammanträden har också allmänheten tillträde. Den som är närva-
rande vid ett sammanträde har rätt att i skälig omfattning yttra sig över
innehållet i ansökan och den där beskrivna verksamhetens verkningar
samt de ytterligare uppgifter som sökanden kan ha lämnat om verksam-
heten.
Till sammanträde skall kallas genom kungörelse i ortstidning eller på
annat lämpligt sätt. Kostnaden för kungörelse betalas av sökanden.
17 § Tillståndsmyndigheten har rätt att anlita sakkunnig för att utreda
särskilda frågor.
Ersättning till sakkunnig betalas av sökanden.
18 § Tillståndsmyndigheten skall med eget yttrande överlämna frågor
om tillstånd till regeringen, om det vid prövningen av en ansökan visar
sig att verksamheten är av sådan art som avses i 5 § andra stycket.
19 § Tillståndshavaren är skyldig att vid prövning av frågor om åter-
kallelse av tillstånd och omprövning av villkor enligt 30-33 §§ ge in
den utredning som behövs för prövningen. I ett sådant ärende får till-
ståndsmyndigheten vid vite förelägga tillståndshavaren att ge in den
utredning som behövs.
Tillståndsbeslut
20 § Ett beslut om tillstånd skall noggrant ange de villkor som behövs
för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter
från verksamheten. Villkor får när det behövs avse hanteringen av
kemiska produkter i tillverknings- och processindustri, om hanteringen
kan föranleda olägenheter för den yttre miljön. Villkoren får också avse
hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser.
Om det finns särskilda skäl, får ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet
begränsas till viss tid. I tillståndsbeslutet skall anges en viss tid, högst
fem år, efter vilken tillståndet upphör att gälla om den med tillståndet
avsedda verksamheten inte har påböljats inom den angivna tiden.
Ett tillstånd som har meddelats av en kommun gäller i fem år. Till-
ståndet upphör dock att gälla om inte den med tillståndet avsedda verk-
samheten påbörjats inom två år.
30
21 § Ett tillstånd som gäller för viss tid får för sin giltighet göras bero- Prop. 1994/95:10
ende av att säkerhet ställs för kostnaden för återställning och andra
sådana kostnader som verksamheten kan föranleda. Staten, kommunerna
och landstingen behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som prövar frågan om tillstånd besluta om ytterligare säker-
het.
22 § Om två eller flera som utövar eller avser att utöva miljöfarlig
verksamhet kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga
eller motverka likartade olägenheter för människor och miljön av verk-
samheten, får villkor som avses i 20 § innebära att de skall vidta åt-
gärderna gemensamt. Som förutsättning för detta gäller att möjligheter-
na att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. ökar eller att fördelar
från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.
Ärenden enligt första stycket får avgöras genom beslut om tillstånd
som innehåller gemensamma villkor för verksamheterna. För beslut i
sådana ärenden gäller också 20 och 21 §§.
23 § Om regeringen lämnar tillstånd, får regeringen överlåta åt en
tillståndsmyndighet att fastställa ytterligare villkor för verksamheten.
En tillståndsmyndighet får överlåta till en tillsynsmyndighet att fast-
ställa villkor av mindre betydelse.
24 § Om det vid prövningen av en miljöferlig verksamhet inte tillräck-
ligt säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i ett visst avseende,
får avgörandet i denna del skjutas upp, om det kan ske utan olägenhet
för miljön. I samband med uppskov skall tillfälliga villkor om skyddsåt-
gärder och andra försiktighetsmått beslutas.
En fråga som har skjutits upp skall avgöras så snart som möjligt.
25 § I ärenden om tillstånd till en verksamhet får tillståndsmyndigheten
på ansökan besluta att vissa arbeten får påbötjas trots att tillståndsfrågan
inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant beslut (igångsättningsmed-
givande) får meddelas endast om det finns särskilda skäl och det är
uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.
I ärenden där regeringen prövar frågan om tillstånd får medgivande
enligt första stycket inte lämnas innan tillståndsfrågan har avgjorts.
I ett igångsättningsmedgivande skall noggrant anges de villkor som
skall gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.
Vid prövningen av ett igångsättningsmedgivande gäller samma regler
som för tillståndsprövning.
31
Hinder för tillstånd
26 § Tillstånd till miljöferlig verksamhet får inte meddelas i strid mot
en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
27 § Tillstånd får inte ges till den som har underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda omständigheter
föranleder annat.
28 § Tillstånd får inte beviljas för verksamhet som leder till att en
miljökvalitetsnorm inte kan uppfyllas.
29 § Om det finns hinder mot att meddela tillstånd till en miljöferlig
verksamhet enligt vad som sägs i 28 §, får verksamheten komma till
stånd om den som utövar eller ämnar utöva verksamheten vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan miljöferlig verksamhet upphör
eller minskar så att miljökvalitetsnormen på grund av de vidtagna åt-
gärderna kan uppfyllas.
Återkallelse av tillstånd
30 § Ett tillstånd får återkallas helt eller delvis av tillståndsmyndigheten
1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,
2. om villkor som gäller för verksamheten i något väsentligt avseende
har åsidosatts,
3. om det genom den miljöfarliga verksamheten uppkommit olägen-
heter av sådan art som avses i 5 § första stycket och som inte kan av-
hjälpas genom en ändring av villkoren för verksamheten,
4. om den tillståndsgivna verksamheten påtagligt medverkar till att
gränsvärdena i en miljökvalitetsnorm överskrids och ändrade villkor inte
kan antas vara tillräckliga eller om sådana fördelar ur miljösynpunkt
som avses i 29 § inte har kunnat erhållas,
5. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,
6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd.
Omprövning av villkor
31 § Tillståndsmyndigheten får ändra, upphäva eller meddela nya vill-
kor för en verksamhet
1. när tio år eller den kortare tid som följer av Sveriges internationel-
la förpliktelser har förflutit från det att beslutet om villkor vann laga
kraft,
2. om verksamheten påtagligt medverkar till att gränsvärdena i en
miljökvalitetsnorm överskrids,
Prop. 1994/95:10
32
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten Prop. 1994/95:10
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för prövningen och ett
återkallande av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
4. om villkor som rör verksamheten inte har följts och ett återkallande
av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
5. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet meddelades,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
7. om verksamheten är förlagd inom ett område där förbud råder
enligt föreskrift med stöd av 7 § eller där särskilda föreskrifter gäller
enligt 8 §,
8. om en från hälso- och miljöskyddssynpunkt väsentlig förbättring
kan uppnås med användning av annan teknik,
9. om användningen av en ny teknik för mätning eller uppskattning av
förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förut-
sättningar för att kontrollera verksamheten.
Ett tillstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst vattenområde får
omprövas med stöd av första stycket endast om det finns särskilda skäl.
32 § Har villkor festställts för två eller flera miljöferliga verksamheter
med tillämpning av 22 § och återkallas tillståndet eller omprövas villko-
ren för en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheter-
na omprövas.
33 § Efter ansökan från tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten
ändra, upphäva eller meddela nya villkor i tillståndsbeslut. Villkor får
dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret
inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
behövs till följd av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet
meddelades.
34 § Vid prövning av frågor som avses i 31 § 1 eller 32 eller 33 § får
tillståndsmyndigheten också ompröva beslut varigenom villkor har
ändrats, upphävts eller kommit till enligt 31 § första stycket 2-9 eller
32 eller 33 §, även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann
laga kraft.
35 § Vid omprövning av villkor får också 24 § tillämpas.
36 § Villkor som festställts enligt någon av 31-34 §§ har samma verkan
som villkor i tillståndsbeslut.
37 § Beslut om återkallelse av tillstånd eller ändring eller upphävande
av villkor liksom beslut om nya villkor meddelas av tillståndsmyndighe-
ten.
Framställning om sådant beslut som avses i första stycket får göras av
tillsynsmyndigheten. Är myndigheten samtidigt tillståndsmyndighet får
frågan tas upp utan särskild framställning. 33
3 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
Statens naturvårdsverk och Miljöombudsmannen har också den rätt Prop. 1994/95:10
som en tillsynsmyndighet har enligt andra stycket. Miljöombudsmannen
får dock inte begära omprövning av beslut om verksamhet som bedrivs
av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioan-
stalt.
38 § Även i andra fall än vad som anges i 29-34 §§ får kommunen
besluta om ytterligare villkor eller förbud för en verksamhet som omfet-
tas av tillstånd som kommunen har lämnat.
Tid från vilken beslut gäller
39 § Ett beslut om tillstånd eller villkor blir gällande när beslutet har
vunnit laga kraft. För igångsättningsmedgivande eller om det finns
särskilda skäl, får tillståndsmyndigheten förordna att beslutet skall gälla
omedelbart.
Wrksamhetsutövarens undersökningar och kontroll
40 § Den som utövar en verksamhet som kan befaras vara miljöferlig är
skyldig att fortlöpande kontrollera verksamheten och att utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för
att motverka eller förebygga skador eller andra olägenheter på omgiv-
ningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om kontrollen.
41 § Om en miljöferlig verksamhet omfettas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 11 §, skall den som utövar verksamheten
vaije år lämna en miljörapport till den myndighet som utövar den när-
mare tillsynen över verksamheten. I miljörapporten skall de åtgärder
redovisas som vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut
och resultaten av dessa åtgärder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av anläggning-
ens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfettas av villkor
i ett tillståndsbeslut. Även om en miljöferlig verksamhet inte har till-
ståndsprövats, får en föreskrift meddelas om skyldighet att lämna en
miljörapport.
42 § Skyldigheten att avge en miljörapport gäller inte för verksamhet
som har tillståndsprövats av en kommun.
34
14 kap. Kemiska produkter
Prop. 1994/95:10
Definitioner och särskilda bestämmelser
1 § Med kemiska produkter avses i denna balk kemiska ämnen och
beredningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall
tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en ke-
misk produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras
medföra skador på människor och miljön eller andra intressen som skall
skyddas genom denna balk.
2 § Föreskrifter enligt denna balk om hantering av kemiska produkter
avser tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring,
transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering,
saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.
3 § Regeringen får föreskriva om undantag från balkens bestämmelser i
fråga om kemiska produkter.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
4 § De allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. gäller för verksamhet som
omfattar hantering, import eller export av en kemisk produkt.
Utredning
5 § Den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt skall genom
egna undersökningar eller på annat sätt se till att det finns tillfredsstäl-
lande utredning för bedömning av vilka häl so- eller miljöskador som
produkten kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet.
Kunskapskrav
6 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk produkt skall ha tillgång till den kemiska och toxikologiska
kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens omfettning och
produktens egenskaper.
35
Produktinformation
Prop. 1994/95:10
7 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt
skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som behövs
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation).
Föreskrifter om hantering, import och export
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om hantering, import och export av kemiska produkter meddela
ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 5-7 §§ och 2 kap.
Uppgiftsskyldighet
9 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk produkt skall till den myndighet som regeringen bestämmer och
i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om produkten och dess
hantering som kan behövas för att bedöma produktens och hanteringens,
importens eller exportens hälso- eller miljörisker.
Förhands anmälan
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk
produkt som inte tidigare varit i bruk i Sverige, skall göra en anmälan
om tillverkningen eller importen samt redovisa undersökningsresultat
och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den myndighet
som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen eller myn-
digheten bestämmer.
Tillstånd och villkor
11 § Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en
kemisk produkt inte får hanteras, importeras eller exporteras utan att
tillstånd lämnats av den myndighet som regeringen bestämmer. 'Tillstånd
får förenas med villkor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva om särskilda villkor för hantering, import eller export av en
kemisk produkt som inte omfattas av föreskrift som avses i första styck-
et.
36
Förbud
Prop. 1994/95:10
12 § Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda
hantering, import eller export av en kemisk produkt.
15 kap. Särskilda hälsoskyddsbestämmelser
Definition
1 § Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om att förebygga
och avhjälpa olägenheter för människors hälsa.
Med en olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt
en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan eller välbe-
finnandet menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
2 § I fråga om verksamhet som kan medföra olägenheter för människors
hälsa tillämpas de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 §, 3 § första
meningen samt 4 och 5 §§.
3 § En bostad skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för männi-
skors hälsa inte uppkommer.
4 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall ge ett betryggande
skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för människors
hälsa.
Bostäder skall ge de boende tillgång till vatten och möjlighet att upp-
rätthålla en god personlig hygien. Avloppsvatten skall avledas, renas
eller på något annat sätt tas om hand så att olägenheter för människors
hälsa inte uppstår.
5 § Byggnader, lokaler och anläggningar skall hållas fria från ohyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla olägenheter för
människors hälsa. Är det av särskild betydelse med hänsyn till skyddet
för hälsan skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.
6 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och
skötas så att olägenheter för människors hälsa inte uppstår.
Bemyndiganden
7 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte får hållas inom om-
råden med detaljplan utan särskilt tillstånd av kommunen, om sådana
bestämmelser behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa
37
uppstår. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana Prop. 1994/95:10
bestämmelser.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i badanläggningar och i
strandbad som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av
många människor. Detsamma gäller kontrollen av sådant vatten.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i andra fall än som sagts förut i detta kapitel meddela de föreskrifter
som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regering-
en får bemyndiga kommunen att meddela sådana föreskrifter.
I föreskrifter enligt första stycket får anges att vissa slag av verksam-
heter inte får bedrivas eller att vissa anläggningar inte får inrättas utan
att tillstånd lämnats av eller anmälan gjorts till en kommunal nämnd.
10 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med person- och
lastbilar inom vissa områden av kommunen, om luftföroreningarna i
kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som vistas där. Om någon
bryter mot förbudet får en polisman hindra fortsatt färd.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka luftförore-
ningar som innebär akuta hälsorisker och om hur föroreningarna skall
mätas.
11 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten
eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
16 kap. Avfallshantering
Definitioner
1 § Med hushållsavfall avses i detta kapitel avfall och orenlighet som
härrör från hushåll samt därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i kapitlet uppsamling, förvaring, bortforsling och
slutligt omhändertagande.
2 § Med producent avses i detta kapitel den som yrkesmässigt tillver-
kar, importerar eller säljer en vara eller en förpackning. Med producent
avses även den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall
som kräver särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssyn-
punkt.
38
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
3 § De allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. 2, 4 och 5 §§ gäller för
verksamhet som omfattas av detta kapitel.
Den kommunala renhällningsskyldigheten
4 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §,
svara för
1. att hushållsavfall inom kommunen forslas till en behandlingsanlägg-
ning i den utsträckning som behövs for att tillgodose såväl hälso- och
miljöskydd som enskilda intressen,
2. att hushållsavfall från kommunen slutligt tas om hand.
När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första
stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till fästighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet
på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till hälso- och miljöskyddet.
Kommunen skall vidare beakta att bortforslingen anpassas till behovet
för olika slag av bebyggelse.
I planer och beslut enligt andra stycket skall anges under vilka förut-
sättningar fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta
hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 5 § gäller, annat
avfall som uppkommit hos dem.
5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får
i fråga om annat avfall inom en kommun än hushållsavfall meddela
föreskrifter om
1. att avfallet skall forslas bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfallet slutligt tas om hand.
Första stycket gäller inte i de fall som föreskrifter om producentan-
svar har meddelats med stöd av 6 §.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att
avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, impor-
terar eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver
forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas om hand på ett sådant sätt
som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering.
Föreskrifterna får även avse skyldighet att
1. märka en vara eller en förpackning,
2. lämna uppgifter om insamling, återanvändningsgrad, återvinnings-
grad eller andra förhållanden.
7 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om den kommunala
avfallshanteringen. Regeringen får bemyndiga en kommun att meddela
föreskrifter inom kommunen. Är det av betydelse från återanvändnings-
eller återvinningssynpunkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet,
får föreskrifter enligt denna paragraf innebära att ett visst slag av avfall
Prop. 1994/95:10
39
i avvaktan på bortforsling skall förvaras skilt från annat avfall samt att Prop. 1994/95:10
de ytterligare åtgärder som behövs för ändamålet skall vidtas.
8 § När avfall skall forslas bort genom kommunens eller en producents
försorg, får avfallet inte grävas ned, komposteras eller på annat sätt
slutligt tas om hand av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren.
Skall avfall forslas bort genom kommunens eller en producents för-
sorg får inte någon annan än den som kommunen eller producenten
anlitar för ändamålet ta befattning med bortforslingen.
Kommunal renhållningsordning m.m.
9 § För vaije kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommu-
nen samt en avfallsplan. I renhållningsordningen skall anges sådana
förutsättningar som avses i 4 § tredje stycket. Avfallsplanen skall in-
nehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åt-
gärder for att minska avfallets mängd och farlighet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och
om vad som skall behandlas i avfallsplanen.
10 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en kommun får
föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upp-
hov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som
underlag för kommunens renhållningsordning.
11 § Kommunen är skyldig att, utöver vad som följer av renhållnings-
ordningen, forsla bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn till
omständigheterna.
Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller nyttjan-
derättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos dem och
som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra detta på
ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt betryggande sätt och det finns
särskilda skäl för ett sådant undantag.
Dumpning
12 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte
heller ske från svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden.
Avfall som är avsett att dumpas inom andra havsområden får inte föras
ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.
Vad som sägs i första stycket om dumpning gäller också i fråga om
förbränning av avfall.
40
13 § Vad som sägs i 12 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av Prop. 1994/95:10
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
medge undantag från 12 § första stycket, om dumpning kan ske utan
olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Medgivandet kan före-
nas med villkor.
Uppkommer genom dumpning olägenhet som inte förutsågs när med-
givandet gavs, får den myndighet som lämnat medgivandet meddela
föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenhet inte av-
hjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet åter-
kallas.
Tillstånd
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att avfall inte får importeras eller exporteras utan tillstånd.
Ett tillstånd skall begränsas till att avse viss tid, längst fem år, och får
förenas med villkor. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer.
FEMTE AVDELNINGEN
Tillsyn m.m.
17 kap. Föreskrifter för totalförsvaret
1 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskil-
da förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, med-
dela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.
18 kap. Tillsyn
Tillsynsmyndigheter
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna balk och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd av balken utövas av de statliga
myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen får också före-
skriva att kommunerna skall utöva tillsyn.
Regeringen får föreskriva att den myndighet regeringen bestämmer får
överlåta åt en kommun som gjort framställning om det att i ett visst
avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle ankomma på en statlig
myndighet. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten,
Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.
41
Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt Prop. 1994/95:10
andra stycket och finner myndigheten att tillsynen inte bör överlåtas i
enlighet med framställningen, skall myndigheten med eget yttrande
överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär
det.
Den myndighet som avses i andra stycket får återkalla överlåtelsen av
tillsyn åt en kommun.
2 § Miljöombudsmannen får trots vad som föreskrivits med stöd av 1 §
i ett enskilt fall utse den myndighet som skall utöva tillsynen om det
finns särskilda skäl.
3 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hän-
seenden eller som på något annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.
Förelägganden och förbud
4 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.
Tillståndsbeslut hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela
sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga till
följd av särskilda omständigheter.
5 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som har förstört eller skrä-
pat ned eller på något annat sätt osnyggat en viss plats i naturen eller
som annars är ansvarig för att så har skett att ställa i ordning på platsen
och vidta förebyggande åtgärder för framtiden.
6 § Har skada eller olägenhet under en ägares tid uppstått vid använd-
ningen av en fastighet eller en byggnad, anläggning eller anordning på
annans mark på grund av att någon har överträtt 9-11 kap. eller ett
förbud eller en föreskrift som har meddelats med stöd av något av dessa
kapitel, får en tillsynsmyndighet förelägga en ny ägare att avhjälpa
skadan eller olägenheten, om det inte är oskäligt.
7 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse for friluftslivet eller i närheten av ett sådant om-
råde att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som
omfettas av allemansrätten. Är det uppenbart att ett stängsel endast är
avsett att utestänga allmänheten från området får föreläggande meddelas
om att ta bort det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas
även när det gäller diken.
Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte 42
finnas uppsatta utan tillstånd av kommunen. Tillstånd behövs dock inte
om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området Prop. 1994/95:10
eller att skylten är behörig av något annat skäl.
8 § Har ett föreläggande riktats mot ägaren till en fastighet, mot den
som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot båda får tillsyns-
myndigheten ålägga ägaren eller nyttjanderättshavaren, om rättigheterna
övergår till någon annan, att utan dröjsmål lämna uppgift om den nya
ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.
Vite
9 § Beslut om förelägganden eller förbud enligt detta kapitel får förenas
med vite.
10 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller för-
bud mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare
eller ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som
tillhör någon annan, skall myndigheten sända beslutet till inskrivnings-
myndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Ar
föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta
den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om sökanden inte är föreläggandets adressat.
Har anteckning enligt första stycket gjorts, gäller föreläggandet eller
förbudet mot den nya ägaren av egendomen. Har den nya ägaren för-
värvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen
fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren
räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte
mot en ny ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut
nytt vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period får tas
ut endast av den som var ägare vid periodens böijan.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,
skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet
anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets-
boken eller tomträttsboken.
11 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning
eller anordning på annans mark innan ett beslut som avses i 10 § har
vunnit laga kraft på grund av att det överklagats, skall rättegångsbalkens
bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje
mans deltagande i rättegång tillämpas.
Rättelse
43
12 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud Prop. 1994/95:10
enligt 4-7 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får verkställighet
enligt utsökningsbalken äga rum.
Har någon begått en gärning som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 §, får
kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstad-
komma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av
tillsynsmyndigheten.
13 § I stället för att begära verkställighet enligt 12 § får tillsynsmyndig-
heten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.
Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan före-
gående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn
till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl finner att
rättelse bör göras utan dröjsmål.
Upplysningar, undersökningar och tillträde
14 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som bedriver en verksam-
het som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som
meddelats med stöd av balken att lämna de upplysningar som behövs
för tillsynen.
15 § Den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig eller
medföra olägenheter för människors hälsa eller den som annars är
skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att
utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som
behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för
bostäder eller för allmänna ändamål. Om det är lämpligare kan tillsyns-
myndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall utföras
av någon annan än den som är skyldig att utföra undersökningen enligt
första och andra meningen och utse någon att göra undersökningen.
Den som är skyldig att utföra undersökningen enligt vad som sägs i
första stycket första och andra meningen är skyldig att ersätta kostna-
derna för en undersökning som avses i första stycket tredje meningen
med det belopp som tillsynsmyndigheten festställer.
16 § Vill någon för att utreda verkningar av miljöferlig verksamhet,
som han utövar eller ämnar utöva, företa mätning eller annat undersök-
ningsarbete på fest egendom som någon annan äger eller innehar, får
länsstyrelsen besluta att tillträde till egendomen skall lämnas under viss
tid. Behöver en mätapparat eller ett liknande instrument sättas ut kan
länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada in-
strumentet.
44
Beslut som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av Prop. 1994/95:10
den som skall utföra en sådan undersökning som avses i 15 § första
stycket tredje meningen.
Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång
vållas. För skada och intrång skall ersättning lämnas av den som utövar
eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Talan om ersättning
skall väckas vid fastighetsdomstol som anges i 23 kap. 6 §.
17 § För att utöva tillsyn enligt denna balk har en tillsynsmyndighet rätt
till tillträde till lokaler och andra utrymmen, byggnader, anläggningar
och markområden och att där göra undersökningar och ta prover. Till-
trädesrätten samt rätten att göra undersökningar och ta prover omfattar
också bostäder, dock endast i den utsträckning det behövs för att före-
bygga ohälsa.
Rätt till tillträde har även den som skall göra en undersökning enligt
15 § första stycket tredje meningen. Samma rätt har den som skall göra
en undersökning enligt 9 kap. 6 § tredje stycket eller enligt 12 kap. 4 §.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtag-
ning och undersökning av prov.
Naturvårdsvakter
18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
utse naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden och naturföremål som omfattas av förordnanden enligt 9-11
kap. Naturvårdsvaktema skall ha de befogenheter som följer av andra
och tredje stycket.
En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.
Ertappas någon, som enligt vad i 21 kap. stadgas bryter mot förbud
eller föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 4, 9 eller 16 § eller 10
kap. 3-7 §§, på bar gärning, får naturvårdsvakten ta i beslag jakt- och
fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha
betydelse för utredning av brottet.
19 § Har en naturvårdsvakt tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den tjäns-
teman som tar emot en anmälan skall förfara som om tjänstemannen
själv hade gjort beslaget.
20 § Den som har fått undantag från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 9-11 kap. är skyldig
att vid anfordran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt eller en polis
vid vistelse inom det område där undantaget gäller.
45
övriga bestämmelser
21 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla ome-
delbart.
22 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsyn
enligt detta kapitel.
23 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller
har utfört sådana undersökningar som anges i 17 § andra stycket första
meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått
veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse
för landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
19 kap. Avgifter
Avgift för myndigheters verksamhet
1 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets
verksamhet enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela
föreskrifter om sådana avgifter såvitt gäller kommunens verksamhet.
Bestämmelser om avgifter for bortforsling och slutligt omhändertagan-
de av avfall genom kommunens försorg finns i 4-6 §§.
Dispensavgift
2 § Om det med stöd av denna balk har meddelats föreskrifter som
medger undantag från en bestämmelse i balken eller i föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken och ett sådant undantag kan antas
innebära ekonomisk fördel för den som medges undantag, får regering-
en eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en
särskild avgift skall tas ut för att utjämna en sådan fördel.
Skyldighet att lämna uppgifter
3 § Den som är avgiftsskyldig enligt en föreskrift som meddelats med
stöd av 1 § första stycket eller 2 § eller som är skyldig att ersätta kost-
nad enligt 18 kap. 15 § andra stycket eller enligt en föreskrift som
meddelats med stöd av 18 kap. 17 § tredje stycket skall lämna de upp-
gifter som behövs för att bestämma avgiftens eller ersättningens storlek.
Uppgifterna skall lämnas till den myndighet som regeringen bestämmer
och i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
myndigheten föreskriver Om avgiften eller ersättningen skall bestäm-
Prop. 1994/95:10
46
mas av en kommunal myndighet får kommunen meddela föreskrifter om Prop. 1994/95:10
uppgiftsskyldighet.
Avgift ft)r kommunal renhållning
4 § Kommunen får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för
sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfåll som
sker genom kommunens försorg enligt denna balk. Avgiften skall enligt
kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.
I fråga om avgift för hantering av av fåll från fårtyg finns särskilda
bestämmelser i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg.
5 § Avgift som avses i 4 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Om avgiften avser bortforsling och slutligt omhändertagande vid enstaka
tillfallen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för
vaije tillfälle i fråga. Avgiften skall bestämmas till högst det belopp
som behövs för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskost-
nader för renhållningen. Från dessa kostnader skall avräknas kostnader-
na för vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller utrust-
ning för annat ändamål än renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant
sätt att återanvändning, återvinning eller annan miljövänlig avfallshante-
ring främjas.
Om kommunen avtalar med någon annan att utföra renhållningen, får
avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden
därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhåll-
ningen.
6 § Avgift enligt 4 § skall betalas enligt taxa, som antas av kommun-
fullmäktige.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar
tillämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i
5 § beaktas.
Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgifitsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.
Producentavgift
7 § Om en kommun forslar bort eller slutligt omhändertar avfell som
avses i 16 kap. 6 §, skall producenten betala en avgift för detta, under
förutsättning att föreskrift härom har meddelats av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, kommunen eller en statlig myndighet.
Avgiften skall betalas till kommunen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
47
20 kap. Överklagande
Prop. 1994/95:10
1 § Om inte något annat framgår av 2 eller 3 § får i ett enskilt fall ett
beslut enligt 6 eller 8-19 kap. eller enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av något av dessa kapitel överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en kommun eller
en kommunal nämnd,
2. hos Koncessionsnämnden för miljöskydd, om beslutet har medde-
lats av någon annan statlig myndighet än som anges i 3 och avser en
fråga om miljöfarlig verksamhet,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämnden
för miljöskydd eller Försvarsmakten eller generalläkaren. Beslut av
Koncessionsnämnden för miljöskydd i ett till nämnden överklagat ären-
de får inte överklagas.
Om Koncessionsnämnden för miljöskydd i ett överklagat ärende finner
att det finns hinder mot den sökta verksamheten enligt 13 kap. 5 § men
att det finns sådana omständigheter som avses i andra stycket nämnda
paragraf eller ärendet på något annat sätt rör en fråga av särskild vikt,
skall nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för
prövning av tillstånd till verksamheten.
2 § Beslut i ett enskilt fall av en annan statlig myndighet än regeringen
i en fråga som avses i 9-11 kap. och i 14-16 kap., överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol. Beslut av Försvarsmakten eller generalläkaren
överklagas dock hos regeringen.
Hos regeringen överklagas dock beslut i en fråga som avses i
1. 9 kap. och som rör bildande av ett naturreservat, naturvårdsom-
råde, kulturreservat, kulturvårdsområde eller dispens från bestämmel-
serna om strandskydd,
2. 10 kap. och som rör tillstånd till markawattning och detaljdräne-
ring genom täckdikning,
3. 11 kap. och som rör tillstånd till stenbrytning eller täktverksam-
het, eller
4. 14 eller 16 kap. och som rör tillstånd till eller förbud mot export
eller import.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
3 § Hos allmän förvaltningsdomstol överklagas beslut i ett enskilt fall i
fråga om
1. ersättning for kostnader enligt 18 kap. 15 § andra stycket eller
17 § tredje stycket,
2. förbud vid vite enligt 18 kap. 16 § första stycket,
3. sådana avgifter som avses i 19 kap. 1 och 2 §§, 4 § första stycket
och 7 § och som inte meddelats av Försvarsmakten eller generalläkaren,
4. övriga fall som avses i 18 kap., om beslutet inte är av det slag
som anges i 1 § första stycket 1-3.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
48
4 § Beslut som inte gäller enskilda fall och som har meddelats av annan Prop. 1994/95:10
statlig myndighet än regeringen med stöd av ett bemyndigande i balken
överklagas hos regeringen.
Rätt att överklaga
5 § Miljöombudsmannen har rätt att överklaga beslut enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken utom
såvitt avser frågor enligt 21, 23, 24 och 25 kap.
Statens naturvårdsverk har motsvarande rätt att överklaga beslut i
frågor som avses i 9-13 kap.
6 § Om Miljöombudsmannen i ett särskilt fall beslutar att inte överklaga
ett beslut som avses i 5 §, får beslutet överklagas av
1. en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsva-
rande organisation på arbetsgivarsidan i ftågor som avses i 13 och 14
kap.,
2. en sammanslutning av konsumenter i frågor som regleras i 14 kap.
eller i föreskrifter som är utfärdade med stöd av 14 kap.,
3. en intresseorganisation för yrkesfiskare i frågor som avses i 13
kap.
7 § Rätten att överklaga beslut enligt 5 § första stycket och 6 § gäller
inte beslut som avser Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt.
SJÄTrE AVDELNINGEN
Påföljder
21 kap. Straffbestämmelser m.m.
1 § Den som vid hantering eller import eller export av en kemisk pro-
dukt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad som är
föreskrivet i 2 kap. 2 §, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till
böter eller fängelse i högst två år.
2 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bedriver en verksam-
het, hanterar en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt eller vidtar någon annan åtgärd utan
att ha tillstånd, godkännande eller medgivande eller utan att ha gjort en
anmälan, döms, om tillstånd, godkännande, medgivande eller anmälan
föreskrivs i denna balk eller i en föreskrift som har meddelats med stöd
49
4 Riksdagen 1994195. 1 sand. Nr 10
i balken, för otillåten mi|jöverksamhet till böter eller fängelse i högst Prop. 1994/95:10
två år.
3 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna en
uppgift eller den som lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar
en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets kontroll av en verksam-
het, av hanteringen av en kemisk produkt eller en vara som innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt eller av någon annan åt-
gärd, döms för försvårande av miljökontroll till böter eller fängelse i
högst två år.
4 § Den som i något annat fall än som avses i 3 § med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. underlåter att lämna uppgifter i en handling eller som i en handling
lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller
2. underlåter att märka en kemisk produkt eller en vara som innehål-
ler eller har behandlats med en kemisk produkt eller som märker pro-
dukten eller varan med en oriktig uppgift eller utelämnar en uppgift i
märkningen
döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra be-
dömningen av riskerna för att häl,sa eller miljö skall skadas eller för att
hushållning med mark och vatten eller material skall äventyras, för
bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.
5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på
en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till, med plåt, glas,
plast, papper, avfall eller annat, döms för nedskräpning till böter eller
fängelse i högst ett år.
6 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot villkor, inskränkningar eller förbud
enligt
1.5 kap. 3 §,
2. 9 kap. 4 § första stycket, 9, 11, 14 och 15 §§,
3. 10 kap. 1 § första stycket och 3-6 §§,
4. 11 kap. 2, 4, 6, 7 och 9 §§,
5. 13 kap. 6, 20, 23-25, 31-35 och 38 §§,
6. 14 kap. 11 och 12 §§,
7. 16 kap. 8, 12, 14 och 15 §§.
För försök till brott mot 16 kap. 12 § döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.
7 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med
stöd av
1. 9 kap. 16 §,
2. 10 kap. 7 §,
3. 13 kap. 7-10 och 40 §§,
4. 14 kap. 5, 6, och 8 §,
50
5. 15 kap. 8 och 9 §§,
6. 16 kap. 6 och 7 §§,
7. 17 kap. 1 §.
8 § Är ett brott som avses i 1, 2, 6 eller 7 § grovt, döms till fängelse i
lägst sex månader och högst sex år. Är brott som avses i 3 § grovt
döms till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen begåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer om-
fattande art, innefattat vilseledande av myndighet eller inneburit stora
risker för människors hälsa eller miljön.
9 § För ringa brott döms inte till ansvar enligt detta kapitel.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärning-
en kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfettas av föreläggandet.
10 § Om en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har be-
handlats med en kemisk produkt eller annan egendom har varit föremål
for brott enligt 1, 2, 6 eller 7 § skall egendomen eller värdet därav samt
utbyte av sådant brott förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I övrigt finns bestämmelser om förverkande i 36 kap. brotts-
balken.
22 kap. Miljöskyddsavgift
1 § Har en sådan överträdelse som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 § ägt
rum och är överträdelsen inte av obetydlig beskaffenhet, skall en sär-
skild avgift (miljöskyddsavgift) betalas. Miljöskyddsavgift skall betalas
även om överträdelsen inte skett med uppsåt eller av oaktsamhet.
Miljöskyddsavgiften tillfeller staten.
2 § Miljöskyddsavgiften skall betalas av den fysiska eller juridiska
person som har bedrivit den verksamhet i vilken överträdelsen har skett
eller, om det inte är fråga om en verksamhet, av den person som har
vidtagit den förbjudna åtgärden.
3 § Miljöskyddsavgiftens belopp skall bestämmas med hänsyn till den
fera eller skada som en överträdelse av det slag som det är frågan om
kan antas medföra samt till de ekonomiska fördelar som en överträdelse
av detta slag allmänt sett kan antas innebära för den som bedriver en
verksamhet eller vidtar en åtgärd som avses i 2 §.
Miljöskyddsavgiften skall, om inte annat följer av 5 §, bestämmas till
lägst femtusen kronor och högst femhundratusen kronor.
Närmare föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgiften enligt
denna paragraf får meddelas av regeringen.
Prop. 1994/95:10
51
4 § Frågor om miljöskyddsavgift prövas av länsrätten på talan av Mil- Prop. 1994/95:10
jöombudsmannen. Talan väcks genom ansökan.
5 § Vid synnerligen försvårande omständigheter får rätten bestämma
miljöskyddsavgiften till ett högre belopp än som anges i 3 §, dock högst
tio miljoner kronor.
Rätten får också jämka eller efterge miljöskyddsavgiften om det till
följd av särskilda skäl skulle vara oskäligt att bestämma avgiften enligt
3 §.
6 § Fråga om påförande av miljöskyddsavgift får i fall som inte är av
större vikt prövas av Miljöombudsmannen genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till
en överträdelse som avses i 1 § föreläggs miljöskyddsavgiften till god-
kännande omedelbart eller inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
dom varigenom miljöskyddsavgift påförts. Godkännande som sker sedan
Miljöombudsmannen gjort ansökan hos länsrätten enligt 4 § är dock
utan verkan.
7 § Miljöskyddsavgift får inte påföras, om ansökan till länsrätten inte
har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att
förutsättningarna för att besluta om avgift inträffat.
8 § En påförd miljöskyddsavgift bortfaller i den mån verkställighet inte
har skett inom tio år från det att domen vann laga kraft.
SJUNDE AVDELNINGEN
Ersättning och skadestånd
23 kap. Ersättning för intrång
1 § Ägare av en fastighet och innehavare av särskild rätt till en fastighet
har rätt till ersättning för intrång i den utsträckning som anges i 2, 6
och 7 §§. Att i vissa fall även en borgenär som har panträtt i fastigheten
har rätt till ersättning framgår av 11 § andra stycket. Om inlösen av
fastighet finns föreskrifter i 4 §.
I fråga om ersättning och inlösen gäller expropriationslagen
(1972:719) om inte avvikande bestämmelser meddelas i denna balk.
Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller i fråga om
värdeökning under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid
domstol.
2 § Innebär
1. föreskrifter enligt 9 kap. 2 § om vård och förvaltning av national-
parker,
52
2. föreskrifter enligt 9 kap. 4, 5 eller 7 § om åtgärder och inskränk- Prop. 1994/95:10
ningar beträffande natur- eller kulturreservat,
3. förbud enligt 10 kap. 4 § andra stycket till skydd för vissa bioto-
per,
4. förbud enligt 11 kap. 5 § tredje stycket beträffande vissa arbets-
företag
att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning försvåras
avsevärt inom berörd del av en fastighet, har fastighetsägaren och in-
nehavare av särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av staten för
den skada som de lider. Ersättning betalas dock inte om skadan är av
mindre omfattning. En föreskrift enligt 9 kap. 2 § om begränsning av-
rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller öm medför inte rätt
till ersättning.
Innebär en föreskrift eller ett beslut som avses i första stycket 1-3 att
det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd, betalas ersättning
endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 9 kap.
9 § och vägras tillstånd att vidta sådan åtgärd, gäller första stycket.
Har föreskrifter som avses i första stycket beslutats av en kommunal
myndighet med stöd av förordnande enligt 9 kap. 17 §, skall ersätt-
ningen i stället betalas av kommunen.
3 § Ersättning enligt 2 § skall minskas med ett belopp som motsvarar
vad fastighets- eller rättighetsinnehavaren enligt första stycket av samma
paragraf är skyldig att tåla utan ersättning.
4 § Uppstår i fall som avses i 2 § första stycket synnerliga men när
fastigheten används, har fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst i
stället för ersättning enligt 2 §. I sådant fall äger 2 § andra stycket
motsvarande tillämpning.
5 § Vid tillämpningen av 2 och 4 §§ skall även beaktas andra beslut
enligt 9 kap. 2, 4, 5 och 7 §§ samt förbud enligt 10 kap. 4 § andra
stycket och 11 kap. 5 § tredje stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdsla-
gen (1979:429), 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) samt beslut som
avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under
förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma
tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 9
eller 10 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och
bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet
beaktas enligt första stycket.
6 § För skada och intrång som tillfogas ägare av en fastighet och inne-
havare av en särskild rätt till fastighet genom undersökning enligt 53
12 kap. 4 § betalas ersättning av staten. Talan om ersättning väcks vid
den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av Prop. 1994/95:10
den finns.
7 § Den som håller stängsel och har anordnat en grind eller någon
annan genomgång på grund av ett föreläggande enligt 18 kap. 7 § är
berättigad till ersättning av staten for detta och för underhåll av genom-
gången. Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att
stängslet endast avser att utestänga allmänheten från ett område där den
annars skulle fått färdas fritt.
Första stycket gäller också, då en övergång anordnats över ett dike
på grund av ett föreläggande enligt 18 kap. 7 §.
8 § I beslut om ersättning enligt 2 § tredje stycket skall anges att ersätt-
ningen skall betalas med ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda
skäl får ersättningen räknas av mot ersättning som kan komma att läm-
nas enligt 2 § första stycket eller 4 §.
Om det finns särskilda skäl, kan det också på begäran av staten,
kommunen, fastighetsägaren eller någon annan sakägare fastställas att
ersättning enligt 2 § första stycket eller 7 § skall betalas med ett visst
årligt belopp med rätt för staten eller kommunen eller den ersättningsbe-
rättigade att få omprövning vid ändrade förhållanden. I fråga om ersätt-
ning enligt 2 § till följd av skada eller olägenhet för renskötseln gäller
28 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).
9 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning
enligt detta kapitel, får myndigheten förelägga den som vill göra an-
språk på betalning eller inlösen av en fastighet att inom viss tid, minst
två månader, göra anmälan om sitt anspråk och ange sina yrkanden vid
påföljd att rätten till talan annars förloras. Vad som i fråga om ersätt-
ning eller inlösen har avtalats eller förutsatts gälla mellan staten och
sakägare eller mellan kommunen och sakägare gäller även mot den som
efter det att rätten till betalning uppkom har sakägarens rätt till fastig-
heten.
10 § Den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen enligt
9 § skall väcka talan hos fastighetsdomstolen mot staten eller kommu-
nen. Sådan talan skall väckas inom ett år från det att beslutet på vilket
anspråket grundas har vunnit laga kraft, om inte rätten att kräva ersätt-
ning eller inlösen skall gå förlorad.
När föreskrifter skall meddelas enligt 9 kap. 2, 4, 5 eller 7 § får
staten eller kommunen vid fastighetsdomstolen väcka talan mot en
sakägare för att fastställa de villkor som, om föreskrifterna meddelas,
skall gälla för ersättning eller inlösen. Meddelas inte föreskrifter med
sådant innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från
det att målet har avgjorts genom en dom som vunnit laga kraft, skall
domen inte längre vara bindande för partema.
11 § Om den ersättning som fastighetsägaren enligt 2 § första stycket 54
har rätt till är bestämd att betalas på en gång och om fastigheten genom
det beslut som föranlett rätten till ersättning minskat i värde så att den Prop. 1994/95:10
kan antas inte utgöra full säkerhet för en borgenär med panträtt i fastig-
heten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.
Om en borgenär som avses i första stycket gör en förlust därför att
ersättningen inte har nedsatts hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till
ersättning av staten eller kommunen för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen efter över-
enskommelse mellan staten eller kommunen och den ersättningsberätti-
gade eller av någon annan anledning inte prövats av domstol. Talan om
ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.
12 § Har ersättning enligt detta kapitel betalats med anledning av före-
skrifter eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis
eller ges tillstånd, får fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt
till fastigheten, om det är skäligt med hänsyn till deras nytta av beslutet
och omständigheterna i övrigt, förpliktas att betala tillbaka ersättningen
eller en del av den. Detta gäller också, om en åtgärd företagits i strid
mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran
och den tillsynsmyndighet som enligt 18 kap. 12 § får söka verkställig-
het eller handräckning har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid fastighetsdomstolen inom ett
år från det att beslutet som anspråket grundas på vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut, om inte rätten att
föra talan skall gå förlorad.
13 § Ogillas i ett mål enligt 10 § talan som har väckts av fastighets-
ägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen
förordna att den som väckt talan skall bära sina egna kostnader, om den
som väckt talan inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången
uppenbarligen inletts utan skäl får domstolen dessutom förplikta fastig-
hetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten att ersätta
motpartens rättegångskostnader.
24 kap. Skadestånd m.m.
1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada, sakska-
da och ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har
orsakat i sin omgivning.
En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning det visas att den störning som har orsakat
skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten
eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
55
2 § Detta kapitel gäller inte skador som har orsakats av joniserande Prop. 1994/95:10
strålning eller inverkan av elektrisk ström från en elektrisk anläggning i
fall då särskilda bestämmelser gäller.
3 § Skadestånd betalas för skador genom
1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grund vattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. buller,
7. skakning, eller
8. annan liknande störning.
Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291).
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet for ett sådant orsakssamband.
4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakats av sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.
5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakats av grävning eller liknande arbete, om den som
utför eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåt-
gärder som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende
har brustit i omsorg vid arbetets utförande.
Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om
den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.
6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som be-
driver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten
och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.
Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt detta
kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom vårds-
löshet.
7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.
56
8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar Prop. 1994/95:10
de solidariskt for skadeståndet om inte något annat följer av att begräns-
ning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.
9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för fram-
tida skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett
visst årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har be-
stämts på detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt
med hänsyn till de ändrade förhållandena.
10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning
som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomt-
rätt i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det
gäller verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den
lagen tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersätt-
ningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har blivit
prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersätt-
ningsskyldige mot att hans fordran i denna del skrivs av på fordrings-
handlingen.
11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet
helt eller delvis blir onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkom-
mer vid användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens
begäran lösas in av den som bedriver verksamheten.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.
12 § Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt detta kapitel
skall väcka talan vid den tingsrätt inom vars område den skadegörande
verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits.
Avser ersättningen skada på fastighet eller på byggnad eller annan
anläggning på någon annans mark, skall talan dock väckas vid den
fastighetsdomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs
eller har bedrivits. Detsamma gäller om någon vill begära gottgörelse
enligt 10 § andra stycket eller fordra inlösen enligt 11 §. Gemensamt
med ett mål som avses i första eller andra meningen får fastighetsdoms-
tolen handlägga även andra mål mellan samma eller olika parter, om det 57
med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är lämpligt.
13 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan Prop. 1994/95:10
medföra en sådan skada som avses i 3 § kan begära prövning av ersätt-
ningsfrågan vid den fastighetsdomstol inom vars område verksamheten
i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.
14 § Den som i något annat fall än som förut i detta kapitel sagts vill
framställa enskilt anspråk på grund av miljöferlig verksamhet skall
väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga
verksamheten i huvudsak utövas eller skall utövas.
15 § Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfer-
lig verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd
till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den
under prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen
förklara målet vilande till dess frågan avgjorts.
16 § I fråga om rättegångskostnader i mål enligt 11 eller 13 § gäller
bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande om
inlösen enligt 11 § ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångs-
kostnader i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser tillämpas också i
andra mål om skadestånd enligt detta kapitel.
Ogillas talan som avses i 15 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin rätte-
gångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad ersättning.
25 kap. Miljöskadeförsäkring
1 § För ersättning i vissa fell till den som har lidit skada som avses i
24 kap. skall det finnas en försäkring (miljöskadeförsäkring) med vill-
kor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som reger-
ingen bestämmer. Den som utövar miljöferlig verksamhet som enligt
denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med
belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i
förskott för kalenderår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
1 första stycket.
2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges
i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person-
eller sakskada som avses i 24 kap. om
1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 24 kap. men inte
kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlo-
rad,
2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
58
3 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom trettio
dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till till-
synsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får
förelägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett
sådant föreläggande får inte överklagas.
Prop. 1994/95:10
Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild
lag.
59
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2 § Genom miljöbalken upphävs, med de begränsningar som följer av
denna lag,
1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. renhållningslagen (1979:596),
6. hälsoskyddslagen (1982:1080),
7. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-
mark,
8. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
9. miljöskadelagen (1986:225),
10. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
11. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud.
3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som
har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.
4 § Bestämmelser som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande och som
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i äldre lag skall anses utfärdade med stöd av
motsvarande bestämmelser enligt balken, om inte regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer förordnar något annat.
5 § Beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande om att bilda
nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, att fridlysa natur-
minne eller att införa annat områdesskydd gäller fortfarande.
6 § Tillstånd, godkännande eller medgivande till en verksamhet, till
hanteringen av en kemisk produkt eller till någon annan åtgärd som
lämnats genom ett beslut enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 §
eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av sådana bestämmelser gäller fortfarande, om inte
regeringen enligt miljöbalken förordnar annat. Såvitt angår omprövning
eller upphävande av beslutet skall tillståndet, godkännandet eller med-
givandet anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljö-
balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken,
om inte annat följer av denna lag eller av de föreskrifter som är i fråga.
Detsamma gäller beslut om villkor för eller registrering av en verk-
samhet, hanteringen av en kemisk produkt eller en vara eller någon
annan åtgärd.
Prop. 1994/95:10
60
7 § I fråga om en miljöferlig verksamhet som omfattas av tillstånd Prop. 1994/95:10
enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller motsvarande äldre bestämmel-
ser och som har påbörjats före miljöbalkens ikraftträdande tillämpas i
stället for bestämmelserna i 13 kap. 5 § miljöbalken bestämmelserna i 6
§ första och andra styckena miljöskyddslagen till utgången av juni 2005,
om den som bedriver verksamheten inte begär annat. Därvid skall
hänvisningen i 6 § första stycket miljöskyddslagen till 5 § samma lag i
stället avse 2 kap. miljöbalken.
Första stycket gäller inte i fråga om ändring av en inrättning eller en
verksamhet, om åtgärden innebär att ett utsläpp eller en störning kan
ändra karaktär eller omfettning så att en olägenhet av betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
Om det vid prövning enligt första stycket är regeringen som skall
lämna tillstånd till verksamheten enligt 6 § andra stycket miljöskyddsla-
gen, skall i fråga om prövningen tillämpas vad som sägs i 13 kap. 18 §
miljöbalken.
8 § Ett tillstånd till miljöferlig verksamhet som har tagits i anspråk före
miljöbalkens ikraftträdande får efter utgången av juni 2005 återkallas
helt eller delvis av den myndighet som meddelat tillståndet, om verk-
samheten strider mot bestämmelserna i 13 kap. 5 § miljöbalken. Vid
sådan prövning gäller bestämmelserna i 13 kap. 30 och 37 §§ miljöbal-
ken.
9 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen
(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning
har antagits med stöd av miljöbalken.
10 § Ett beslut om förbud eller föreläggande som en tillsynsmyndighet
meddelat enligt bestämmelser i någon lag som anges i 2 § eller mot-
svarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som med-
delats med stöd av sådana bestämmelser skall anses meddelat enligt
18 kap. miljöbalken.
11 § Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande.
12 § I fråga om en gärning som var belagd med straff enligt någon av
de lagar som anges i 2 § och som begåtts före miljöbalkens ikraftträdan-
de skall de straffbestämmelser som gällde när gärningen begicks fort-
farande tillämpas, om inte bestämmelserna i 21 kap. miljöbalken leder
till frihet från straff eller lägre straff.
Vad som sägs i första stycket gäller också i fråga om förverkande på
grund av brott.
13 § I fråga om sådana överträdelser av 45 § första stycket 1-3 miljö-
skyddslagen (1969:387) som skett före miljöbalkens ikraftträdande skall
bestämmelserna i 52-63 §§ miljöskyddslagen fortfarande tillämpas. I 61
andra fall skall miljöskyddsavgift inte tas ut för överträdelser som har Prop. 1994/95:10
skett före miljöbalkens ikraftträdande.
14 § Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som
meddelats före miljöbalkens ikraftträdande skall äldre bestämmelser
fortfarande gälla.
62
Härigenom föreskrivs följande.
Nämndens uppgifter
1 § Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt miljöbalken
ärenden om tillstånd till miljöferlig verksamhet och överklagande av
ärenden som avses i 20 kap. 1 § första stycket 2.
2 § Koncessionsnämnden skall bereda och lämna yttrande till regeringen
i ärenden enligt 5 kap. miljöbalken. Om nämndens handläggning och
ansvar för kostnader som därvid kan uppkomma gäller vad som sägs i
13 kap. 16 och 17 §§ miljöbalken.
3 § Beslut i ärenden enligt bilavgaslagen (1986:1386) får överklagas hos
Koncessionsnämnden enligt vad som sägs i den lagen.
Nämndens sammansättning m.m.
4 § Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter.
Vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning av
ansökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning av
överklagande av nämndens beslut, kan nämnden bestå av ordföranden
ensam.
5 § Ordföranden skall vara lagferen och ha erfarenhet som domare. En
ledamot skall ha sakkunskap och erferenhet i tekniska frågor. En leda-
mot skall ha erferenhet av frågor som feller inom verksamhetsområdet
för Statens naturvårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erferenhet av
industriell verksamhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömning i
huvudsak avser kommunala förhållanden, skall i stället ingå en person
med erferenhet av kommunal verksamhet.
Ledamot i nämnden skall vara svensk medborgare och får inte vara
underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken.
Regeringen förordnar ordförande och övriga ledamöter samt ersättare
för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller också i fråga om ersättare.
6 § Regeringen kan föreskriva att det skall finnas mer än en avdelning
i Koncessionsnämden. Vad som sägs om Koncessionsnämnden gäller
också för en avdelning i nämnden.
7 § Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare gäller
också för ledamöterna i Koncessionsnämnden.
63
Förfarandet hos nämnden m.m.
Prop. 1994/95:10
8 § Särskilda regler om förfarandet hos nämnden och om överklagande
av nämndens beslut finns i fråga om miljöferlig verksamhet i 13 och 20
kap. miljöbalken.
När nämnden prövar överklagade ärenden om miljöferlig verksamhet
gäller i fråga om nämndens handläggning vad som sägs 13 kap.
16-18 §§. Till besiktning på platsen och sammanträde kallas parter och
klagande samt de statliga och kommunala myndigheter som har ett
väsentligt intresse att bevaka i frågan.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen föreskriver.
64
I detta ärende läggs förslag om en ny lagstiftning på miljöområdet.
Förslagen följer de ställningstaganden till miljölagstiftningen som tidiga-
re gjorts av regeringen och riksdagen.
Regeringen bemyndigade den 11 maj 1989 chefen för Miljö- och
energidepartementet att tillkalla en kommitté med högst tretton ledamö-
ter att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen (dir. 1989:32).
Kommittén antog namnet Miljöskyddskommittén. Enligt direktiven
skulle kommittén arbeta fram förslag till dels en samordning av miljös-
kyddslagstiftningen, dels en skärpning av lagstiftningen i syfte att med-
ge ett ökat hänsynstagande till miljön. Den 29 januari 1991 överläm-
nade kommittén principbetänkandet Miljölagstiftningen i framtiden
(SOU 1991:4) till miljöministern. I propositionen (1990/91:90) En god
livsmiljö konstaterade regeringen att principbetänkandet var väl ägnat
att ligga till grund för det fortsatta arbetet med att reformera miljölag-
stiftningen. Regeringen förordade att kommitténs fortsatta arbete skulle
ta sikte på att i en miljöbalk samla alla lagar som i första hand avser att
bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medbor-
garna rätten till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa en lång-
siktigt god hushållning med naturresurserna. Under riksdagsbehand-
lingen (bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) ställde sig riksdagen i
allt väsentligt bakom regeringens ställningstaganden. I samband med
kompletteringspropositionen till 1990/91 års riksmöte (prop.
1990/91:150, bilaga 11:13 s. 116, bet. 1990/91 :FiU37, rskr.
1990/91:390) anfördes att omsorgen om människors hälsa och miljön
skall bilda utgångspunkten för miljöarbetet och att en samlad miljöbalk
borde ge positiva effekter på samhällsekonomin och minska byråkratin.
I tilläggsdirektiv den 20 juni 1991 (dir. 1991:54) uppdrog regeringen åt
kommittén att i det fortsatta utredningsarbetet förutom de ursprungliga
direktiven också beakta vad regeringen och riksdagen anfört med an-
ledning av principbetänkandet och i samband med nyssnämnda komplet-
te ringsproposition.
I de regeringsförklaringar som regeringen har avgett under den in-
nevarande mandatperioden till riksdagen har regeringen utfäst att miljö-
lagstiftningen skall skärpas och samordnas i en miljöbalk.
Miljöskyddskommittén har i februari 1993 överlämnat sitt huvudbe-
tänkande (SOU 1993:27) Miljöbalk. Betänkandet har remissbehandlats.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. De lagförslag som
läggs fram i betänkandet finns i bilaga 3. En förteckning över remissin-
stanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 4.
Miljöskyddskommittén har den 2 juni 1993 avgett betänkandet (SOU
1993:66) Lag om införande av miljöbalken. Betänkandet har remissbe-
handlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 8. De lagför-
slag som läggs fram i betänkandet finns i bilaga 9. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i
bilaga 10.
Utredningen om översyn av miljöskadeförsäkringen m.m. (M
1992:01) Miljöskadeförsäkringsutredningen har avgett betänkandet
Prop. 1994/95:10
65
5 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
(SOU 1993:78) Miljöskadeförsäkringen i framtiden. Betänkandet har Prop. 1994/95:10
remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 5.
De lagförslag som läggs fram i betänkandet finns i bilaga 6. En för-
teckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissytt-
randena finns i bilaga 7.
Justitieombudsmannen (JO) har den 20 mars 1993 hemställt hos rege-
ringen om ändring i 20 § första stycket första punkten lagen (1985:426)
om kemiska produkter. Kemikontoret m.fl. näringslivsorganisationer
har den 15 maj 1992 hemställt att regeringen dels upphäver den direkta
straffbarheten av utbytesregeln i 5 § lagen om kemiska produkter, dels
preciserar förutsättningar för tillämpning av utbytesregler i vad avser
såväl det sakliga innehållet som kompetensfördelningen mellan berörda
myndigheter.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga II. Regeringen beslöt därefter,
den 5 maj 1994, att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som
finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådets
granskning har medfört en avsevärd lagteknisk förbättring av miljöbal-
ken. I samband med att regeringen närmare redogör för miljöbalkens
utformning och de olika sakfrågorna kommer Lagrådets synpunkter att
närmare behandlas. Redan nu kan dock sägas att regeringen i stor ut-
sträckning godtar Lagrådets synpunkter i fråga om lagtextens utform-
ning såväl i sak som redaktionellt. Vissa kompletterande redaktionella
ändringar har emellertid gjorts efter lagrådsgranskningen.
Den allmänna bakgrundsbeskrivning som lämnas i detta sammanhang
har tyngdpunkten i lagstiftningen på miljöområdet och därmed samman-
hängande ftågor av rättslig karaktär. Aktuella frågor och ställnings-
taganden i miljöpolitiken redovisas årligen, vanligtvis i regeringens
budgetproposition. Under innevarande riksmöte har en motsvarande
redovisning lämnats i prop. 1993/94:111 Med sikte på en hållbar ut-
veckling. I juli 1993 lämnade regeringen i skriften Förnyelsen av
Sverige bl.a. en redogörelse för de miljöpolitiska besluten dittills under
innevarande mandatperiod. På grundval av förslag i prop. 1992/93:180
En kretsloppsanpassad samhällsutveckling har riksdagen lagt fest det
producentansvar som skall gälla som en bärande princip för miljöpo-
litiken (bet. 1992/93: JoU 14, rskr. 1992/93:344).
66
4.1.1 Nuvarande lagstiftning
De centrala lagar som gäller för närvarande på miljöområdet är miljö-
skyddslagen (1969:389), lagen (1985:426) om kemiska produkter,
naturvårdslagen (1964:822), lagen (1987:12) om hushållning med natur-
resurser m.m. och renhållningslagen (1979:596). Miljöskyddskommit-
tén har beskrivit den historiska framväxten av lagstiftningen. Regering-
en hänvisar till den beskrivningen.
I miljöskyddslagen finns föreskrifter till skydd för den yttre miljön
mot vattenföroreningar, luftföroreningar, buller och andra störningar
från fasta anläggningar. Föreskrifterna om luftföroreningar var nya när
lagen infördes medan reglerna om vattenföroreningar fördes över från
vattenlagen och skärptes. När miljöskyddslagen kom till inrättades en
särskild myndighet, Koncessionsnämnden för miljöskydd, för att pröva
tillståndsfrågor.
Syftet med lagen var att komma till rätta med de lokala förorenings-
problem från större anläggningar som uppkommit på olika håll i landet
och att minska de största utsläppen av förorenande ämnen. Utgångs-
punkten var att de flesta miljöproblem skulle kunna lösas inom landets
gränser. Det miljöskyddsarbete som har bedrivits sedan dess har lett till
att vattnet i insjöar och vattendrag och miljöerna kring många industrier
har förbättrats. Grovt räknat har utsläppen från de 1 000 största an-
läggningarna minskat med 70 % under 1970- och 1980-talen. Minsk-
ningen fortsätter.
Tillämpningen av miljöskyddslagen bygger i det väsentliga på till-
ståndsgivning och tillsyn i enskilda fall. Föreskrifter om vilka miljöfarli-
ga verksamheter som är underkastade tillstånds- eller anmälningsplikt
finns i miljöskyddsförordningen (1989:364). De företag som är anmäl-
nings- eller tillståndspliktiga skall betala avgifter för myndigheters
verksamhet enligt lagen. Föreskrifter om sådana tillsyns- och prövnings-
avgifter finns i förordningen (1989:598) om avgift för myndighets verk-
samhet enligt miljöskyddslagen (1969:387).
Miljö skadelägen (1986:225) innehåller föreskrifter om skadestånd - i
princip strikt ansvar - för skador som följd av miljöfarliga verksam-
heter. De miljöskaderättsliga reglerna gäller i mångt och mycket samma
slags verksamheter som omfettas av miljöskyddslagen, t.ex. olika for-
mer av vattenföroreningar, luftföroreningar och markföroreningar. För
vissa fell av skador som omfettas av miljöskadelagen finns det, som
nyss nämnts, en särskild miljöskadeförsäkring. Försäkringen gäller om
den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen men inte
kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadestånd är förlorad
eller om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan. Regler
om miljöskadeförsäkringen finns i miljöskyddslagen och bidrag till
försäkringen skall betalas av den som bedriver anmälnings- eller till-
ståndspliktig miljöferlig verksamhet. Föreskrifter om sådana bidrag
finns i förordningen (1989:365) om miljöskadeförsäkring.
Successivt har under de år som miljöskyddslagen varit i kraft nya
miljöproblem upptäckts, så allvarliga att den mer genomgripande för-
bättring av den yttre miljön som miljöskyddslagen och bemästrandet av
1994/95:10
67
industriella storutsläpp gav hopp om har låtit vänta på sig. Det har visat Prop. 1994/95:10
sig att stora mängder föroreningar sprids i såväl luft som vatten över
nationsgränserna samt att även många små s.k. difiusa utsläpp - dvs.
utsläpp vars ursprung kan vara svårt att härleda - sammantagna kan ge
svårbemästrade miljöeffekter. Redan omkring år 1970, alltså bara en
kort tid efter det att miljöskyddslagen trätt i kraft, visade sig de första
tecknen på att utsläpp i andra länder kunde inverka på förhållandena i
vårt land. Försurningen av sjöar och vattendrag började då märkas i
västra Sverige. Numera har utsläpp av bl.a. svavel och kväve i andra
länder en avgörande betydelse för vattenkvaliteten i våra sjöar och
påverkar även skogen. Försämringen av den yttre miljön beror i väsent-
lig mån på transport av föroreningar till vårt land från utländska källor.
Ä andra sidan sprids utsläpp från miljöferlig verksamhet i Sverige till
andra länder.
För att göra det möjligt för enskilda och myndigheter att påtala stör-
ningar som har sitt ursprung i ett annat nordiskt land tillkom lagen
(1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari
1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige - den s.k. nordiska
miljöskyddskonventionen. Under den lagen finns förordningen
(1976:248) om tillämpning av lagen (1974:268) med anledning av
miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Fin-
land, Norge och Sverige.
Undan för undan har det stått allt mer klart att många miljöproblem
inte orsakas av de mängdmässigt största utsläppen av förorenande äm-
nen, utan i stället av enskilda ämnen med mycket stor miljöfarlighet
som stabila organiska föreningar och tungmetaller, t.ex. kvicksilver och
DDT. Även kemikalier och olika produkter kan svara för olika typer av
negativ miljöpåverkan. Sedermera har det också visat sig att nya miljö-
farliga ämnen kan bildas vid avfellsforbränning, i industriella processer
m.m. Det har även visat sig att också inhemska stömingskällor som var
for sig är små men som förekommer i stort antal sammantaget påverkar
miljön kraftigt. Sådana utsläpp sker från t.ex. motorfordon, jordbruk
och små förbränningsanläggningar.
Insikten om att enskilda ämnen kan vara särskilt miljöfarliga har lett
till att kemikaliefrågoma blivit allt viktigare i miljöskyddsarbetet. Är
1973 infördes lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Den innebar en
skärpt produktkontroll. År 1985 ersattes 1973 års lag med den nu gäl-
lande lagen (1985:426) om kemiska produkter. Målet för kemikaliekon-
trollen är att förhindra skador på människor och miljö. För att målet
skall kunna nås måste skadliga ämnen och produkter så långt som möj-
ligt ersättas med sådana som är mindre ferliga eller helt oferliga. Hante-
ringen av ämnen som kan innebära risker för hälsa och miljö måste
göras säker. Vidare måste alla kemiska produkter som används utredas
väl med avseende på deras effekter på hälsa och miljö. Information om
skaderisker och förebyggande åtgärder skall lämnas till dem som an-
vänder sådana produkter.
Lagen om kemiska produkter har endast ett fåtal regler som är gällan-
de direkt mot den enskilde och är alltså en utpräglad ramlag. För lagens 68
tillämpning gäller i stället ett betydande antal regeringsförordningar och
myndighetsföreskrifter, grundade på bemyndiganden i lagen. Den cen- Prop. 1994/95:10
trala förordningen är förordningen (1985:835) om kemiska produkter
som bl.a. innehåller de grundläggande bestämmelserna om det av Kemi-
kalieinspektionen förda produktregistret. Med stöd av lagen om kemiska
produkter har också meddelats förordningen (1985:836) om bekämp-
ningsmedel, förordningen (1985:837) om PCB m.m., förordningen
(1985:838) om motorbensin, förordningen (1985:839) om kadmium,
förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter
m.m., förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, förordningen
(1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsan-
läggningar, förordningen (1986:683) om förbud mot asbesthaltiga frik-
tionsbelägg i fordon, förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier,
förordningen (1988:716) om CFC och halon m.m., förordningen
(1991:1289) om vissa klorerade lösningsmedel och förordningen
(1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga varor.
På kemikalieområdet har också utfärdats ett betydande antal föreskrif-
ter på myndighetsnivå med stöd av bemyndiganden i lagen och förord-
ningen om kemiska produkter. Som exempel kan nämnas Kemikaliein-
spektionens föreskrifter (KIFS 1986:2) om anmälan till produktregistret,
(KIFS 1986:3) om klassificering och om märkning vid överlåtelse av
hälsofarliga kemiska produkter, (KIFS 1986:4) om varuinformations-
blad, (KIFS 1986:5) om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga
kemiska produkter, (KIFS 1987:3) om märkning vid överlåtelse av
bekämpningsmedel, (KIFS 1987:4) om förpackningar och om förvaring
av hälso- eller miljöfarliga kemiska produkter, (KIFS 1989:4) om salu-
förbud och användningsforbud för vissa bekämpningsmedel och (KIFS
1989:5) om formaldehyd i träbaserade skivor. Även Naturvårdsverket
har meddelat föreskrifter på kemikalielagstiftningens område. Här kan
nämnas kungörelsen (SNFS 1989:1) med föreskrifter om motorbensin,
kungörelsen (SNFS 1987:5) om avsteg från förbud att använda kad-
miumämnen för ytbehandling m.m. och kungörelsen (SNFS 1992:16)
med föreskrifter om kyl- och värmepumpanläggningar innehållande
CFC, HCFC och HFC.
Naturskyddslagen av år 1952 brukar betraktas som den första moder-
na miljölagen. Dess uppläggning och inriktning går i stora drag igen i
den nu gällande naturvårdslagen (1964:822). Redan 1952 års lag bygg-
de på tanken att naturvården har två syften - dels att bevara vetenska-
pligt och kulturellt värdefulla områden, dels att tillgodose sociala intres-
sen genom att hålla mark och vatten öppna för rekreation och friluftsliv.
Tyngdpunkten i lagen låg dock på den vetenskapliga och kulturella
sidan. Ett område kunde t.ex. inte skyddas för friluftsändamål utan
markägarens samtycke men väl för vetenskapliga eller kulturella ända-
mål. I fråga om skydd för friluftslivet fanns dock bestämmelser i strand-
lagen från samma år. Ett provisoriskt strandskydd gällde då sedan ett
par år, i princip grundat på ett utredningsförslag från år 1938.
Genom 1964 års naturvårdslag jämställdes friluftslivets intressen inom
naturvården med vetenskapens och kulturens. Skyddsinstitutet naturre-
servat infördes för att tillgodose båda intressena. Som en ytterligare 69
betoning av friluftsaspekten fördes reglerna om strandskydd in i lagen.
Myndigheternas möjligheter att ingripa mot privata åtgärder som för- Prop. 1994/95:10
fular landskapet förbättrades. Så t.ex. infördes tillståndsplikt för takter
av bl.a. grus och sten.
Naturvårdslagen har under årens lopp ändrats på åtskilliga punkter.
Även grundsynen på naturvårdsffågoma har i viktiga avseenden för-
ändrats. Det har bl.a. skett under inflytande av andra miljölagar som
t.ex. miljöskyddslagen. Ännu under 1960-talet var naturvården i stort
sett hänvisad till att försöka tillgodose sina intressen om det kunde ske
utan nämnvärda kostnader eller besvär för andra verksamheter. Under
1970-talet flyttades dess positioner fram på bekostnad av exploaterings-
intressena. Det skedde bl.a. genom den ändrade syn på hushållningen
med mark och vatten som uttrycktes i den fysiska riksplaneringen samt
genom ändringar i bestämmelserna om ersättning för intrång och genom
att naturvårdsmyndighetema gavs reella möjligheter att kräva att även
naturvårdsåtgärder som kostar pengar vidtas i samband med exploa-
teringsföretag. Under de senaste tio åren har naturvårdens perspektiv
successivt vidgats och har även bytt inriktning. Att bevara så mycket
som möjligt av alla arter och deras livsmiljöer - eller den biologiska
mångfalden, som detta brukar benämnas - har blivit det viktigaste målet
för naturvårdsarbetet i Sverige och globalt. Det är också ett av de över-
gripande målen för miljöarbetet i Sverige och i vissa avseenden en fråga
om människans överlevnad.
Det finns flera allvarliga hot mot den biologiska mångfalden. Storska-
lig exploatering av naturen samt olika typer av föroreningar utgör ett
allvarligt hot mot den biologiska mångfalden främst i I-ländema. Art-
utarmningen kan också vara ett resultat av ändrade brukningsmetoder
inom jord- och skogsbruket. I ett globalt sammanhang kan man konsta-
tera att en alltmer utbredd fattigdom är ett hot mot den biologiska
mångfalden.
Under flera årtionden försköts långsamt tyngdpunkten i naturvårdstän-
kandet från den vetenskapliga till den sociala aspekten. Människans
intresse av att använda naturen för att vila upp sig och stärka sig i kom
med andra ord att väga allt tyngre på bekostnad av intresset att skydda
naturen från människans påverkan. Men att bevara den biologiska
mångfalden är i högsta grad en fråga om att skydda naturen från männi-
skans negativa påverkan.
Pendeln har sålunda svängt tillbaka. I dag gäller det dock att åstad-
komma skydd i ett väsentligt vidare perspektiv än vad de tidiga natur-
skyddslagarna syftade till. Naturvårdsarbetet vilar numera på två grund-
pelare, dels skyddet av värdefulla naturmiljöer genom att bla. na-
tionalparker och naturreservat kan inrättas, dels genom en ekologisk
anpassning av olika samhällsverksamheter som påverkar naturen, bl.a.
de areella näringarna. Samtidigt har naturvården och miljöskyddet i
övrigt kommit att knytas samman i arbetet för ett gemensamt mål. Även
i framtiden måste dock friluftslivets intressen gagnas genom föreskrifter
om naturvård. Detsamma gäller viktiga kulturmiljöfrågor.
De föreskrifter på nationell nivå som har beslutats med stöd av natur-
vårdslagen är naturvårdsförordningen (1976:484) och nationalparksför- 70
ordningen (1987:938). Under hösten 1993 har i naturvårdsförordningen
tagits in föreskrifter om biotopskydd och om förbud mot markawattning Prop. 1994/95:10
inom vissa områden.
Under efterkrigstiden har det uppstått ett starkt behov av att genom
lagstiftning skapa en gemensam grund för att redan på ett tidigt stadium
av samhällsplaneringen kunna avgöra frågor om konkurrerande anspråk
på mark och vatten. Den fysiska riksplaneringen påbörjades i detta syfte
i slutet av 1960-talet. Efter ett långvarigt förberedelsearbete, bl.a. ge-
nom naturresurs- och miljökommittén som utredde hur hushållnings-
frågor skulle genomsyra lagar och planering, tillkom år 1987 lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen,
NRL).
Landets naturresurser utgör en av de grundläggande förutsättningarna
för vårt välstånd. Ett fortsatt utnyttjande av naturresurserna är nödvän-
digt för att vi skall kunna förverkliga sådana centrala mål som ekono-
misk balans och tillväxt, en utveckling av välfärden, full sysselsättning
och regional balans. I det långa tidsperspektivet beror kommande gene-
rationers välfärd bl.a. i hög grad på hur väl vi förmår hushålla med
naturresurserna och slå vakt om markens och vattnets produktionsför-
måga.
Möjligheterna att utnyttja naturresurserna påverkas givetvis av planer
och andra beslut om hur marken och vattnet får användas, bl.a. for
bebyggelse och anläggningar samt för produktion och annan försötjning.
För många verksamheter i samhället är beskaffenheten av de naturresur-
ser som finns i ett visst område avgörande för hur anspråken ställs på
att få använda marken och vattnet i området. Det gäller för jordbruket,
skogsbruket, renskötseln och fiskenäringen men också för vattenkraft-,
torvbrytnings- och gruvföretag.
För andra verksamheter betyder ett områdes läge i förhållande till
tätorter, transportleder och olika nyttigheter mer än markens eller vatt-
nets fysiska beskaffenhet och innehåll. Detta gäller t.ex. i åtskilliga fall
för tillverkningsindustrin och som regel för serviceverksamheter. För
bebyggelseutvecklingen är lokalklimatet och kvaliteten hos natur- och
kulturmiljön också viktiga faktorer.
Hushållningsbestämmelsema i NRL tillämpas vid prövning av mål och
ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvänd-
ningen som plan- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och
naturvårdslagen. Lagen ger stöd åt ekologiska, sociala och samhällseko-
nomiska avvägningar av mer långsiktig karaktär utan att för den skull
vara en bevarandelag. Syftet är att åstadkomma en förnuftig användning
av naturresurserna vid en samlad bedömning i både ett långsiktigt och
ett kortsiktigt perspektiv.
Lagen ger stöd för att avgöra konkurrensfrågor i samband med beslut
som rör ändrad användning av mark- och vattenområden och resurser
som är knutna till sådana områden - men utgör inte grund för ingripan-
den mot pågående användning av sådana resurser. Lagen innehåller
också krav på miljökonsekvensbeskrivningar i syfte att möjliggöra en
samlad bedömning av en åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hus-
hållningen med naturresurser.
71
Naturresurslagen tillkom samtidigt med den nya plan- och bygglagen Prop. 1994/95:10
(1987:10), vilken främst genom bestämmelserna om den kommunala
fysiska planeringen är ett användbart instrument i det förebyggande
miljövårdsarbetet. Till stöd för tillämpningen av naturresurslagen finns
förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m. och förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar.
Renhållningslagen (1979:596) innebär att avfallshantering skall ske på
ett sådant sätt att åtgärder som underlättar återanvändning och återvin-
ning av avfallet skall främjas om det behövs for att spara råvaror eller
energi eller med hänsyn till naturvården. Vaije kommun skall svara för
att hushållsavfall forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning
som behövs för att tillgodose såväl allmänna hälsoskydds- och miljö-
vårdskrav som enskilda intressen. Kommunen skall också se till att
hushållsavfallet slutligt omhändertas, dvs. blir föremål för behandlings-
åtgärder som återvinning, kompostering eller slutlig förvaring eller
deponering av avfallet. På grundval av förslag i kretsloppspropositionen
har riksdagen våren 1993 beslutat om flera ändringar i renhållnings-
lagen. Dessa innebär att det kommunala ansvaret i vissa fall kan ersättas
av ett producentansvar. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får enligt dessa nya regler föreskriva om skyldighet för den
som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en
förpackning eller den som i sin yrkesmässiga verksamhet ger upphov
till avfall att se till att avfallet bortforslas, återanvänds, återvinns eller
omhändertas på ett sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar
avfallshantering.
Under renhållningslagen finns renhållningsforordningen (1990:984)
och förordningen (1993:1154) om producentansvar för vissa förpack-
ningar. Förordningen (1992:918) om export och import av farligt avfall
m.m. har sitt konstitutionella stöd såväl i lagen om kemiska produkter
som i renhållningslagen.
Utöver de nu nämnda finns det flera lagar som helt eller delvis gäller
miljöfrågor.
Syftet med strålskyddslagen (1988:220) är att människor, djur och
miljö skall skyddas mot skadlig verkan av strålning. Lagen är tillämp-
lig både på joniserande och icke joniserande strålning och innehåller
regler bl.a. om försiktighetsåtgärder vid verksamhet med strålning och
särskilda regler om omhändertagande av radioaktivt avfall. För verk-
samhet med strålning krävs i princip alltid tillstånd. Strålskydd sförord -
ningen (1988:293) har utfärdats med stöd av bemyndiganden i strål-
skyddslagen.
Det främsta syftet med hälsoskyddslagen (1982:1080) är att vara ett
medel för att bekämpa sanitära olägenheter, dvs. störningar som kan
vara skadliga för människors hälsa och som inte är ringa eller helt
tillfälliga. Liksom i renhållningslagen läggs i hälsoskyddslagen huvudan-
svaret på kommunerna. Bland de frågor som kan regleras med stöd av
hälsoskyddslagen kan nämnas kontroll av avloppsvatten och avloppsled-
ningar, värmepumpsanläggningar och badvattenkvalitet, såväl i badan- 72
läggningar som i strandbad. Vidare har regler om förbud mot tom-
gångsköming beslutats med stöd av hälsoskyddslagen. Med stöd av Prop. 1994/95:10
hälsoskyddslagstiftningen kan man också reglera förekomsten av bl.a.
hästar, får, svin och ormar i fångenskap inom detaljplanelagda områ-
den. Sådana föreskrifter finns i hälsoskyddsförordningen (1983:616). I
sammanhanget kan även lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar nämnas.
Enligt lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
dumpningslagen, får avfall inte dumpas inom Sveriges sjöterritorium
eller den ekonomiska zonen. Enligt en lagändring våren 1993 har för-
budet utvidgats till förbränning av avfall till sjöss. Till dumpningslagen
hör dumpningskungörelsen (1971:1156).
Enligt lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska be-
kämpningsmedel skall sådana medel vara godkända av Kemikalieinspek-
tionen. Närmare föreskrifter finns i förordningen (1991:1288) om för-
handsgranskning av biologiska bekämpningsmedel.
Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle med tillhörande förord-
ning (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle anger gränser för svavelhalt.
Till denna lagstiftning hör också kungörelsen (SNFS 1990:13) med
föreskrifter om taxa m.m. enligt förordningen (1976:1055) om svavel-
haltigt bränsle.
Bilavgaslagen (1986:1386) har till syfte att förebygga att bilar och
andra motorfordon orsakar skador på människors hälsa eller på miljön
genom utsläpp till luften av avgaser och andra ämnen. För fordonen
gäller i allmänhet krav på avgasgodkännande. Avgasgodkännandet
utfärdas för en viss motorfamilj om kraven på avgasrening i bilavgas-
förordningen (1991:1481) är uppfyllda. I dessa krav ingår dels grän-
svärden för utsläpp av olika föroreningar, dels ett tillverkaransvar i
form av särskilda krav på avgasreningssystemens hållbarhet. Ansvaret
innebär bl.a. att tillverkaren kan åläggas att vidta rättelse, om de före-
skrivna kraven på begränsning av utsläpp inte uppfylls. Fordonen är
indelade i tre olika miljöklasser. Klass 3 motsvarar de gällande avga-
skraven. I klass 2 ingår fordon som har väsentligt lägre krav eller som
uppfyller högre krav på avgasreningssystemens hållbarhet. Klass 1
gäller fordon som dessutom uppfyller särskilt höga krav beträffande
hållbarhet eller som är särskilt lämpade för användning i tätortstrafik.
Avgränsningama mellan de olika klasserna anges genom föreskrifter i
bilavgasförordningen. Miljöklasserna är förenade med ekonomiska styr-
medel i form av differentierad försäljningsskatt.
Syftet med bilskrotningslagen (1975:343) är att utrangerade fordon
inte skall placeras i naturen utan skrotas av auktoriserade bilskrotnings-
företag. I bilskrotningsförordningen (1975:348) finns föreskrifter bl.a.
om bilskrotningspremie och bilskrotningsavgift.
Lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar och därtill anslutan-
de förordning (1991:338) om vissa dryckesförpackningar innehåller
regler om s.k. PET-flaskor. För att få sälja drycker i sådana flaskor
krävs ett särskilt hanteringstillstånd. Fram till den 1 juli 1993 gällde att
flaskorna skulle återanvändas. En lagändring i samband med kretslopps-
propositionen innebär att även återvinning av dessa flaskor numera är 73
tillåten.
I terrängkömingslagen (1975:1313) föreskrivs att köming i terräng Prop. 1994/95:10
med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk
är förbjuden i hela landet på barmark och på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske
utan risk för skada på skogen. Från det här principiella förbudet gäller
ett antal undantag, bl.a. för köming i samband med renskötsel. Särskild
försiktighet skall iakttas vid barmarksköming på kalfjället för att
motverka skador på naturmiljön samt buller och andra störningar av
betydelse. Undantagen anges i terrängkömingsforordningen (1978:594).
Enligt lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark är spridning av bekämpningsmedel för bekämpning av lövsly
förbjuden. Detsamma gäller användningen av metoder där enskilda
trädstammar behandlas med bekämpningsmedel, s.k. fickning. Förord-
ningen (1985:842) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
ansluter till lagen.
Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, som trädde i kraft
den 1 januari 1993, bygger på Förenta nationernas havsrättskonvention
från år 1982. Lagen innehåller regler om skydd för den marina miljön
samt om krav på tillstånd för att utnyttja vissa naturtillgångar och för att
bedriva viss forskning. Den som färdas i den ekonomiska zonen eller
som bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta
sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skador på den mari-
na miljön. Förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon
innehåller bl.a. regler om gränserna för den ekonomiska zonen.
Genom lagen (1990:613) om miljöavgift pä utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, vilken trädde i kraft den 1 januari 1992, infördes en
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider från energianläggningar som har
en tillförd effekt på minst 10 megawatt och en energiproduktion som
överstiger 50 gigawattimmar per år. Intäkterna från avgiften återförs till
branschen på grundval av nyttiggjord mängd energi. Avgiften uppgår
till 40 kr per kg utsläpp räknat som kväveoxid. Till lagen hör förord-
ningen (1991:339) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid ener-
giproduktion.
Plan- och bygglagen (1987:10) är föremål för en särskild översyn
(dir. 1992:104). Lagen skall bl.a. syfta till en god och långsiktigt håll-
bar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande
generationer. Översynen syftar bl.a. till ökat genomslag for miljöfrågor-
na i planeringsarbetet. Vissa detaljplanebeslut skall föregås av miljökon-
sekvensbeskrivningar. Utredningen syftar även till avregleringar och
förenklingar. Förslag har lämnats i betänkandet Miljö och fysisk plane-
ring (SOU 1994:36).
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet syftar till att upprätthålla
säkerheten vid kärntekniska anläggningar och annan kärnteknisk verk-
samhet. I förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet finns
regler bl.a. om handel med vissa kärnämnen.
De hittills nämnda lagarna omfattas i huvudsak av ansvarsområdet för
miljö- och naturresursdepartementet. Miljörelaterade regler finns dock
även inom flera andra samhällssektorer. Även lagstiftningen inom dessa 74
andra sektorer är konstruerad enligt modellen lag - regeringsförordning
- myndighetsföreskifter. I den fortsatta genomgången nämner vi endast Prop. 1994/95:10
lagarna inom resp, samhällssektor utanför det centrala miljöområdet.
Flera lagar inom trafiksektorn har väsentlig betydelse för miljöskyd-
det.
Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg syftar
till att förebygga och begränsa vattenföroreningar från fartyg. Väglagen
(1971:948) innehåller en bestämmelse som föreskriver att en arbetsplan
skall innefatta även en miljökonsekvensbeskrivning. En sådan skall
innehålla en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till
erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för
att förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken. Lagen
(1990:1079) om tillfälliga bilförbud innehåller bemyndigande för rege-
ringen att meddela föreskrifter, som ger en kommun rätt att tillfälligt
förbjuda person- och lastbilstrafik inom vissa områden i situationer då
luftföroreningarna utgör ett akut hot mot människors hälsa. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdar närmare före-
skrifter om vilka föroreningar som innebär akuta hälsorisker och om
hur föroreningarna skall mätas. Lagen (1982:821) om transport av
farligt gods är baserad på internationella bestämmelser och syftar till att
upprätthålla säkerheten vid sådana transporter.
Även inom jordbrukssektorn finns det flera lagar av utomordentlig
betydelse från miljösynpunkt.
Jaktlagen (1987:259) ger ett generellt skydd för alla djurarter för
vilka särskilda bestämmelser om jakt inte finns. Lagen innehåller regler
av faunavårdande karaktär om jakttider, fredning m.m. I skogsvårdsla-
gen (1979:429), lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och
rennäringslagen (1971:437) finns bestämmelser om naturvårdshänsyn.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har möjlig-
het att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvår-
dens och kulturmiljövårdens intressen vid utövande av resp, näring. I
fiskelagen (1993:787) finns en motsvarande bestämmelse som ger stöd
för behövliga föreskrifter om den naturvårdshänsyn som skall tas vid
fiske. I skogsvårdslagen finns också bestämmelser om miljökonsekvens-
beskrivningar vid användning av nya metoder för skogens skötsel och
nya skogsodlingsmaterial. Enligt skötsellagen får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddela de föreskrifter från miljö-
skyddssynpunkt som skäligen kan fordras i fråga om begränsningar av
antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för gödselhanteringen samt
växtodlingen. Till lagstiftningen om de areella näringarna hör även
lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel och lagen (1984:410) om
avgift på bekämpningsmedel.
Flera lagar som gäller särskilda former av exploatering av naturresur-
ser har ett direkt miljöintresse.
Minerallagen (1991:45) reglerar rätten till och utnyttjandet av mine-
raltillgångar. I lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter finns motsva-
rande regler i fråga om torvtäkter. Lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln gäller bl.a. grustäkter och oljeutvinning från havsbotten. När
tillstånd enligt kontinentalsockellagen lämnas kan regeringen förordna 75
om tillämpning av miljöskyddslagen.
Vissa andra lagar har också stor betydelse för miljön.
Arbetsmiljölagen (1977:1160) avser den inre miljön på arbetsplatserna
och är viktig bl.a. för kemikaliekontrollen. Lagen har delvis samma
tillämpningsområde som lagen om kemiska produkter. Detsamma gäller
lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Räddningstjänst-
lagen (1986:1102) innehåller föreskrifter om hur samhällets räddnings-
tjänst skall organiseras och bedrivas vid olyckshändelse och överhän-
gande lära for olyckshändelser för att man skall kunna förhindra och
begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön.
Vattenlagen (1983:291) innehållen regler om vattenföretag och vatte-
nanläggningar. I princip är vattenföretag tillståndspliktiga.
4.1.2 Miljöpolitiken och lagstiftningen
Lagstiftningen på miljöområdet initieras av miljösituationen, internatio-
nella överenskommelser och den nationella miljöpolitiken.
En allt viktigare fråga är hur miljöarbetet skall kunna styras åt ett håll
som ligger i linje med de övergripande målsättningar som riksdagen har
fastställt. Det kommer säkert att bli ett allt viktigare arbete att omsätta
olika nationella mål till delmål för olika verksamhetsområden. Upp-
giften i det här sammanhanget är att lämna förslag om hur instrumenten
för miljöpolitiken bör utformas när lagstiftning är det styrmedel som
skall tillämpas för att uppnå miljömålen.
Det framstår som alltmer uppenbart att förutsättningarna för att kom-
ma till rätta med de verkligt stora och övergripande miljöproblemen,
t.ex. nedbrytningen av ozonlagret, risken för klimatförändringar och
försurningen, hänger samman med i vilken utsträckning man kan träffa
internationella överenskommelser om program för att trappa ned an-
vändningen av olika miljöfarliga ämnen eller om begränsningar av
utsläpp från olika miljöfarliga verksamheter eller om att samarbeta inom
kemikaliekontrollen. Oavsett de överväganden som görs beträffande den
nationella lagstiftningen och vilket styrmedelsval som uf ett nationellt
perspektiv kan framstå som lämpligt måste man därför vara beredd att i
den svenska lagstiftningen ta hänsyn till den internationella utveckling-
en.
Det finns omkring 150 konventioner, protokoll och andra multilaterala
miljöavtal registrerade hos FN:s miljöstyrelse UNEP. Sverige har till-
trätt ett 60-tal konventioner och har tillsammans med de andra nordiska
länderna ofta spelat en aktiv och pådrivande roll i konventionsarbetet.
Den svenska miljölagstiftningen har i vissa delar utvecklats i takt med
att Sverige har tillträtt internationella överenskommelser.
Regeringen har under det senaste året i flera propositioner lagt fram
förslag med anknytning till det internationella miljöarbetet. I prop.
1992/93:54 (SFS 1992:1140, bet. 1992/93:UU10, rskr. 1992/93:54)
föreslogs en lag om en svensk ekonomisk zon i anslutning till 1982 års
havsrättskonvention. I prop. 1992/93:140 Svensk verksamhet i Antarktis
föreslogs en särskild lag för att uppfylla åtaganden i Antarktisfördragets
miljöprotokoll (SFS 1993:1614). I prop. 1992/93:179 om åtgärder mot
1994/95:10
76
klimatpåverkan m.m. föreslogs ett godkännande från riksdagens sida av Prop. 1994/95:10
den ramkonvention om klimatändringar som undertecknades under
Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
år 1992 (bet. 1992/93:JoU 19, rskr. 1992/93:361). I samma ärende
behandlades ändringar i Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet. Regeringen har också föreslagit riksdagen att godkänna den
vid samma konferens undertecknade konventionen om biologisk mång-
fald (prop. 1992/93:227). En heltäckande redovisning angående den
nyss nämnda konventionen finns i regeringens skrivelse 1992/93:13. På
grundval av förslag i prop. 1992/93:237 om godkännande av vissa
marina konventioner m.m. har riksdagen våren 1993 godkänt 1992 års
konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö samt konventio-
nen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten (bet.
1992/93:JoU26, rskr. 1992/93:361). I det sammanhanget godkändes
också en inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) antagen
konvention om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag
och internationella sjöar.
Under senare år har de internationella åtagandena alltmer kommit att
avspegla sig i den nationella lagstiftningen. Dessa frågor har också
beaktats i de nyssnämnda propositionerna. Närmandet till EU har i
betydande utsträckning en rättslig karaktär. Regeringens och riksdagens
beslut på detta område såvitt avser miljöpolitiken har hittills gällt EES-
avtalet (prop. 1991/92:170 bilaga 13 samt prop. 1992/93:60, ändring i
miljöskyddslagen m.m. bet. 1992/93: JoUlO rskr. 139). Vidare har
regeringen avgett en skrivelse (1992/93:255) om inriktningen av det
svenska miljöarbetet inom EES och EG. En utredning om miljökonse-
kvenserna för Sverige av olika former för deltagande i den västeuro-
peiska integrationen har genomförts (SOU 1994:7).
Inom Miljö- och naturresursdepartementet har departementsprome-
morian (Ds 1993:64) Regler om handel med skyddade djur- och växt-
arter m.m. utarbetats. I promemorian presenteras de internationella
överenskommelser på naturvårdsområdet som Sverige är part i samt
EU:s motsvarande rättsakter. Förslag lämnas om ändringar som behövs
för att Sverige skall uppfylla de internationella förpliktelserna genom
lagstiftning.
Nationellt finns ett antal samverkande åtgärder som måste vidtas för
att undanröja olika miljöhot och främja en långsiktigt hållbar utveckling.
Det är en begränsad del av detta, nämligen att åstadkomma en ny sam-
lad miljölagstiftning, som är aktuell i detta sammanhang. Denna lagstift-
ning bör återspegla och utgöra grundvalen för mycket av den övriga
verksamheten på miljöskyddsområdet.
Riksdagen har i sina miljöbeslut åren 1988 och 1991 lagt fest bl.a.
följande delmål för miljöarbetet. Användningen av CFC skall avvecklas
före utgången av år 1994. Sverige skall verka för att de totala utsläppen
av koldioxid i Västeuropa år 2000 inte överstiger nuvarande nivå för
att därefter minska. Utsläppen av svavel skall från 1980 års nivå minska
med 65 % till år 1995 och med 80 % fram till sekelskiftet. Utsläppen
av kväveoxider skall minska med 30 % till år 1998 jämfört med år 77
1980. Utsläppen av flyktiga organiska ämnen skall halveras till sekel-
skiftet, räknat från 1988 års nivå. Hälsofarliga organiska lösningsmedel Prop. 1994/95:10
skall i princip inte användas efter utgången av år 1994. Utsläppen av
ammoniak i södra Sverige skall minska med 25 % till år 1995. Utsläp-
pen i tätorter av cancerframkallande ämnen skall halveras till år 2005
och på längre sikt minskas med 90 %. De utsläpp av kväve till haven
som beror på människors verksamhet skall halveras till år 1995. I jord-
bruksutskottets betänkande (1992/93:19) Åtgärder mot klimatpåverkan
anges som ett klimatmål bl.a. att koldioxidutsläppen från förbränning av
fossila bränslen skall stabiliseras till 1990 års nivå år 2000.
Utsläppen av kvicksilver, kadmium och bly skall minskas med 70 %
till år 1995, räknat från 1985 års nivå. Utsläppen av övriga viktiga
metaller skall halveras under samma tid. Genom kretsloppspropositio-
nen har grunden lagts för en ny miljöpolitik på produktansvarsområdet.
Riksdagens miljöpolitiska mål har - med undantag för det producen-
tansvar för bl.a. återvinning som i samband med kretsloppspropositio-
nen infördes i renhållningslagen och regleringen enligt lagen om kemis-
ka produkter av ämnen som påverkar ozonlagret - inte omsatts i författ-
ningstext, vilket annars är det normala när riksdagen fattar andra beslut
än sådana som gäller anslagsfrågor. Miljömålen har endast antagits i
form av icke bindande uttalanden och de revideras fortlöpande i takt
med framgångar eller bakslag i miljöarbetet. Enligt 1 kap. 1 § rege-
ringsformen (RF) utövas den offentliga makten under lagarna. Det är
därför önskvärt att riksdagsbesluten på miljöpolitikens område i större
utsträckning omsätts i lagstiftning. De miljökvalitetsnormer som föreslås
i detta ärende kan vara ett led i en sådan utveckling.
Även det ökande internationella miljösamarbetet ställer krav på mer
omfattande svensk lagstiftningsverksamhet. Sverige är beroende av att
kunna förlita sig på internationella överenskommelser för att kunna
komma till rätta med sådana gränsöverskridande effekter av miljöskad-
liga verksamheter i andra länder som drabbar miljön i vårt land, bl.a.
försurning av mark och vatten på grund av gränsöverskridande luft-
föroreningar och globala klimatförändringar som kan hänföras till ut-
släpp av koldioxid och andra växthusgaser.
Sverige har en folkrättslig skyldighet att genomföra och fullfölja
ingångna internationella överenskommelser. Det internationella rättssys-
temet förutsätter att samtliga stater fullgör sina åtaganden enligt ingång-
na internationella avtal.
Grundlagens princip om den formella lagkraften innebär att en lag kan
ändras eller upphävas endast genom lag (8 kap. 17 § RF). För att in-
nehållet i en folkrättslig överenskommelse, t.ex. en internationell kon-
vention eller ett bilateralt avtal, skall binda svenska medborgare, och
kunna tillämpas av svenska myndigheter, krävs att överenskommelsens
regler införlivas med svensk rätt.
Det är därför väsentligt att innehållet i varje ny internationell överen-
skommelse har granskats noga i förhållande till gällande svensk rätt
innan Sverige ansluter sig till ett internationellt avtal och att det eventu-
ella behovet av svenska lagstiftningsåtgärder för att bringa svensk rätt i
överensstämmelse med avtalets innehåll har tillgodosetts innan överens- 78
kommelsen träder i kraft och blir folkrättsligt bindande för Sverige.
Riksdagens inflytande i samband med viktigare utrikespolitiska av- Prop. 1994/95:10
göranden är garanterat i grundlagen (RF). Frågan om huruvida lagstift-
ningsåtgärder i samband med internationella överenskommelser behövs
blir föremål för prövning bl.a. i samband med ratificeringsproceduren.
Den som förbereder en exploatering bör med stor uppmärksamhet
beakta de miljörättsliga förutsättningarna för det planerade projektet och
undvika sådana ekonomiska bindningar som blir kännbara om den till-
ämnade verksamheten skulle visa sig vara omöjlig att genomföra på
grund av lagstiftningen. Detta gäller generellt, dvs. förutom miljölag-
stiftningen också angränsande rättssystem, t.ex. fastighetsbildningslagen
och vattenlagen.
Lagstiftningen utgör ett betydelsefullt styrmedel då det gäller att
hävda hälso- och miljöskyddet samt naturvårdens intressen. Därutöver
finns ett antal andra viktiga styrmedel som alla kan användas för att
driva på utvecklingen i mer miljövänlig riktning.
Det första styrmedlet att nämna är kunskapsförmedling och opinions-
bildning. Det är först när alla är medvetna om hoten mot miljön och om
möjligheterna att komma till rätta med dem som hänsynen till miljön
blir naturlig för alla att iaktta. En sådan miljömedvetenhet måste med
hänsyn till framtida generationer leda till större och större miljöhänsyn
på alla nivåer och bland alla grupper i samhället. Miljöhänsyn bör
således integreras i all verksamhet. Under senare år har miljöengage-
manget ökat påtagligt. Olika miljöaspekter har kommit att bli ett allt
viktigare säljargument. En sådan ändrad inställning kommer också att
påverka de demokratiska processerna och därmed så småningom att
återspegla sig i lagstiftningen.
Korrekt och tydlig information är en förutsättning för att miljöengage-
rade konsumenter och företag genom sitt agerande på bästa sätt skall
kunna främja miljövårdens och naturskyddets intressen. Likaså har
utbildning, på alla nivåer i skolan, på universitet och högskolor och i
arbetslivet, en avgörande betydelse för möjligheterna både att förstå de
krav hälsoskydd, miljöskydd och naturvård ställer och att medverka till
lösningar som tillgodoser dessa krav.
En grundläggande strävan i dagens och framtidens miljöarbete bör
vara att bygga in miljötänkandet i alla de olika slag av verksamheter
som kan påverka miljön negativt. Detta gäller också de areella näring-
arna. Omtanken om den biologiska mångfalden bör ingå som en själv-
klar och väsentlig faktor i all verksamhet inom dessa näringar, på sam-
ma sätt som omtanken om det ekonomiska utfallet. Den nya skogspoliti-
ken (enligt prop. 1992/93:226) innebär att miljöfrågornas växande
betydelse har markerats i skogsvårdslagen genom skärpningar av de
bestämmelser som rör hänsynen till naturvårdens intressen. Den nya
skogspolitiken innebär också en betydande avreglering samt mer frihet
och ansvar för skogsägarna.
Ett skydd för äganderätten kan bidra till att stärka det personliga och
långsiktiga ansvarstagandet hos den enskilde verksamhetsutövaren.
Med en genomtänkt och förutseende fysisk planering enligt plan- och
bygglagen kan kommunerna lägga grunden för en positiv samhälls- 79
utveckling. Olika intressen i fråga om markanvändning skall i plane-
ringen vägas samman för att säkra en långsiktigt hållbar utveckling Prop. 1994/95:10
genom en ekonomisk tillväxt som är förenlig med kraven på en god
livsmiljö och en långsiktig hushållning med naturresurserna.
Miljövårdsprogram, kulturmiljöprogram, översiktsplaner och väl
genomarbetade detaljplaner bör utnyttjas som hjälpmedel i arbetet.
Tillsammans med andra styrmedel i miljöpolitiken kan samhällsplane-
ringen medverka till att förebygga miljöproblem och till att myndig-
heter, företag och enskilda medborgare tar ökad hänsyn till miljön i sina
beslut.
Även trafiklagstiftningens behandling av miljöfrågor bör i stor ut-
sträckning stå kvar och trafikverken svara for sektorsansvaret inom sina
respektive områden.
Lagstiftning bör användas med urskiljning och då den bedöms som
nödvändig eller i varje fall som det mest verksamma medlet för att man
skall nå de mål som har satts upp. De lagar, förordningar och föreskrif-
ter som beslutas måste utformas så att man så långt som möjligt kan
förutse resultatet i tillämpningen och så att lika fall behandlas lika. Med
hänsyn till de särskilda svårigheter som är förenade med att hos enskil-
da hushåll kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen ligger det i sakens
natur att tvingande krav måste riktas mot företagen eller med ett annat
ord producenterna. Denna grundläggande inställning ligger bakom den
reglering som har införts som ett led i utvecklingen mot ett kretslopp-
sanpassat samhälle.
Inom miljöområdet har lagstiftning i form av beskattning blivit ett
alltmer använt styrmedel. Styrmetoden ställer inte direkt tvingande krav
på medborgarna utan styr via priseffekten efterfrågan i önskvärd rikt-
ning, t.ex. mot bränslen med mindre innehåll av miljöfarliga ämnen.
Beskattningen på det miljöpolitiska området har ett starkt funktionellt
samband med skattepolitiken och skattelagstiftningen i övrigt.
På många områden förekommer också att berörda företag genom
frivilliga överenskommelser får till stånd ett fruktbringande samarbete.
Sådana samarbetsformer har, såsom anförts i kretsloppspropositionen,
förekommit i alltför liten utsträckning på det miljöpolitiska området.
Särskilt inom avfallshanteringsområdet bör det finnas goda förutsätt-
ningar för företagen att genom samarbete på frivillig väg och i en
dialog med landets kommuner uppfylla producentansvaret.
Givetvis finns det ändå situationer när det krävs ingripande i form av
tvingande lagstiftning för att åstadkomma ett önskat resultat. För att
uppnå konkurrensneutralitet kan det ha ett värde i sig att genom lagstift-
ning slå fast vad man i praktiken är överens om och därigenom bekräfta
ett rådande förhållande. Som exempel på viktiga regler om producent-
ansvar som redan gäller nämndes i kretsloppspropositionen tillverkarens
skyldighet enligt lagen (1985:426) om kemiska produkter att så långt
som möjligt ersätta skadliga ämnen med mindre skadliga, den s.k.
utbytesprincipen. Denna princip är ett exempel på att lagstiftningen på
vissa områden måste vara pådrivande för att uppsatta mål skall nås.
80
Regeringens förslag:
En samlad miljölag skall bygga på följande principer:
* Försiktighetsprincipen
* Skador skall förebyggas och åtgärder vidtas vid källan
* Förorenaren betalar
* Ökad tyngd för miljökraven
* Farliga ämnen och varor skall ersättas med mindre farliga
(utbytesprincipen)
* Hushållning med mark, vatten och andra naturresurser
* Samordning med EU:s regelverk
En samlad lag skall särskilt innehålla:
* Övergripande regler om aktsamhet och resurshushållning
* Regler som möjliggör generella föreskrifter
* Regler om miljökvalitetsnormer
* Regler om skydd för den biologiska mångfalden
* Medel att styra varornas miljöpåverkan och regler om krets-
loppsanpassning
* Regler om individuell tillståndsprövning
* Regler om skadestånd
* Regler om miljökonsekvensbeskrivningar
Kommitténs förslag: Inriktningen överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Arbetet med att samordna lagstiftningen på mil-
jöområdet finner ett nästan totalt gensvar bland remissinstanserna. Den
använda tekniken med ramlagstiftning möter dock invändningar från ett
betydande antal remissinstanser. Några anser att eftersträvade samord-
ningsvinster i stor utsträckning uteblir genom att föreskrifter kommer
att beslutas av ett stort antal myndigheter.
Skälen för regeringens förslag: Miljöskyddslagen och dess tillämpning
i praktiken - främst av Koncessionsnämnden för miljöskydd - har lett till
stora förbättringar av den svenska miljön, särskilt när det gällt att kom-
ma till rätta med förorenande vattenutsläpp från bebyggelse och indu-
strier samt luftföroreningar från stora anläggningar. De nya problem
som uppstått och erfarenheter som vunnits de senaste decennierna har
emellertid i väsentlig mån rubbat de förutsättningar som utgör grundva-
len för den gällande miljölagstiftningen. Det står numera klart att de
samlade miljöproblemen inte kan lösas genom lokala insatser, som
lagen förutsätter. Efter tillkomsten av naturresurslagen har därför mil-
jöskyddslagen kommit närmast i blickfånget för den fortsatta översyn
och modernisering av miljölagstiftningen som de senaste årtiondenas
Prop. 1994/95:10
81
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
erfarenheter och utveckling påkallat. Samtidigt har den samlade miljö- Prop. 1994/95:10
lagstiftningen kommit att framstå som alltmer svåröverskådlig och
delvis sinsemellan överlappande. Den har kommit till vid olika tidpunk-
ter och ger som en följd därav uttryck for skilda värderingar. Likartade
frågor har fått skilda lösningar i olika lagar. Flera lagar kan tillämpas
på samma fråga. Från flera håll har gjorts gällande att straffbestämmel-
serna är svåra att överskåda och tillämpa.
Detta är i huvudsak bakgrunden till att regeringen tillsatte en kommit-
té att utreda hur de olika lagarna som gäller miljöskydd skall kunna
samordnas och bli lättare att överblicka och tillämpa samt effektivare i
arbetet för en bättre miljö.
Visserligen har lagstiftningen under åren varit föremål för översyn vid
flera tillfallen. Genom ändringar i miljöskyddslagen år 1981 tillkom det
nuvarande prövningssystemet och miljöskyddsavgiften (prop.
1981/82:92). Ändringar av betydelse i miljöskyddslagen har också
genomförts efter beslut av riksdagen i anledning av förslag i prop.
1987/88:85 Miljöpolitiken inför 90-talet och prop. 1990/91:90 En god
livsmiljö. Det senare riksdagsbeslutet låg också till grund för flera
ändringar i naturvårdslagen efter förslag i betänkandet Översyn av
naturvårdslagen m.m. (SOU 1990:38). Som framgår av den gjorda
genomgången i avsnitt 4.1.1 har renhållningslagen fått allt större be-
tydelse som ett miljöpolitiskt styrmedel. I renhållningslagen gjordes
betydelsefulla ändringar år 1993 när föreskrifter om producentansvar
infördes. Lagen om kemiska produkter tillkom år 1985.
Någon samlad översyn av de viktigaste lagarna på miljöområdet har
emellertid tills nu inte skett under de senast decennierna. De grund-
läggande reglerna i lagstiftningen blir därför alltmer föråldrade samti-
digt som behovet av verksamma styrmedel inom miljöpolitikens område
accentueras.
Det är enligt Miljöskyddskommittén fyra stora grupper av skydds-
objekt som lagstiftningen bör värna om. För det första är det männi-
skors hälsa. För det andra är det den fysiska miljön. För det tredje är
det den biologiska mångfalden. Och för det fjärde är det hushållningen
med naturresurserna. En och samma grundsyn bör enligt kommittén
genomsyra hela lagstiftningen.
Regeringen delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning.
Samma grundläggande krav i fråga om hälso- och miljöhänsyn skall
sålunda ställas vare sig fråga är om fastighetsanknuten verksamhet, om
hälsoskydd, om hantering av kemiska produkter, om naturskydd eller
om hushållning med naturresurser, låt vara att avvägningen mellan olika
intressen naturligtvis kan utfalla olika beroende på miljöhotens farlighet
och intressenas styrka.
4.2.1 Allmänna principer
Vissa allmänna principer bör tigga till grund för lagstiftningen. De
principer som har tagits upp i kommitténs förslag är allmänt vedertagna
i det miljöpolitiska arbetet och det framstår som naturligt att en ny
82
samordnad lagstiftning på miljöområdet står i överensstämmelse med Prop. 1994/95:10
dessa principer.
En grundläggande tankegång är människans förvaltaransvar för mil-
jön. Den kan uttryckas som att vi som lever nu inte får söka komma
undan miljöproblemen genom att lasta över dem på framtiden och lämna
efter oss en utarmad och förstörd natur.
Skyddet för hälsa och miljö, inbegripet den biologiska mångfalden,
måste utgå från riskbedömningar. I princip bör det ankomma på den
som vill göra något som kan påverka människors hälsa eller miljön att
visa att åtgärden inte kommer att medföra skada eller olägenhet. Miss-
lyckas detta bör den tilltänkta åtgärden inte få komma till stånd om inte
sådana skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått i övrigt
iakttas att skador och olägenheter förebyggs. I vissa fall måste efter en
intresseavvägning godtas, att skador eller olägenheter uppkommer.
Förutsättningarna härför måste i så fall regleras i lagstiftningen. De nya
föreskrifterna måste alltså liksom den nuvarande miljöskyddslagstift-
ningen ha sin grund i principen om att skador skall förebyggas och
åtgärder vidtas vid källan.
Principen om att skador skall förebyggas och åtgärder vidtas vid
källan finns inskriven i Romfördraget som en av hörnpelarna i EG:s
miljörätt (artikel 130r). Den är i och för sig självklar - man bör inte
invänta skador för att avhjälpa dem i efterhand utan göra sitt bästa för
att skador över huvud taget inte skall uppkomma. Enligt miljöbalken
bör gälla att allt arbete vare sig det gäller hälsoskydd, miljöskydd eller
naturvård skall vara förebyggande.
Miljöskyddslagen byggde vid sin tillkomst år 1969 och bygger allt-
jämt på principen att det är den som förorsakar miljöstörningar som har
att bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga eller avhjälpa
dem. Samma tänkesätt tillämpades redan långt tidigare i t.ex. arbetar-
skyddsfrågor. Företagaren har haft att betala de skyddsåtgärder som
samhället har ansett erforderliga för att begränsa riskerna i arbetsmiljön
för de anställda. Inom miljöpolitiken är principen vedertagen och går
under beteckningen PPP (Polluter Pays Principle). Den sattes för första
gången på pränt i en rekommendation av OECD i anslutning till FN:s
Stockholmskonferens om miljön år 1972. Kostnaderna for de åtgärder
som krävs för att bibehålla en acceptabel miljö bör enligt rekommenda-
tionen återspeglas i priserna på de varor och tjänster som ger upphov
till föroreningar när de produceras eller konsumeras. Likaså bör priser
på varor som är beroende av naturresurser återspegla den begränsade
tillgången på de naturresurser som används. Principen har numera
slagits fast som en av hörnpelarna i EG:s miljörätt i artikel 130r i Rom-
fördraget. Även denna princip skall självfallet läggas till grund för den
nya lagen. Detta innebär bl.a. att om man har misslyckats med att
förebygga skador på grund av miljöstörningar så är det den som har
vållat föroreningen som skall betala kostnaden för sanering och åter-
ställning.
De tillåtlighetsregler som i dag gäller för miljöfarlig verksamhet har
medvetet formulerats för att vid tillämpningen ge stora möjligheter att ta 83
hänsyn till olika intressen. Enligt kommitténs uppfattning har utveck-
lingen sprungit ifrån den ståndpunkt som 1969 års lagstiftare intog. Det Prop. 1994/95:10
var då fråga om att försiktigt införa regler för ett helt nytt lagstiftnings-
område och oron var stor för att långtgående krav kunde slå ut viktig
industri. Kunskaper om miljötillståndet och medborgarnas insikt om
miljöfrågor liksom deras krav på bättre miljöförhållanden har ökat
väsentligt sedan slutet av 60-talet. I dagens läge visar erfarenheten att
industrin har både vilja och möjligheter att komma till rätta med svåra
miljöproblem. Även den internationella konkurrensen, i vart fall inom
Europa, kommer att belastas med ökade miljökrav. Detta innebär att
låga miljökrav inte ger några konkurrensfördelar på längre sikt. Miljö-
lagstiftningen bör därför enligt kommitténs förslag utformas så att miljö-
kraven får ökad tyngd i förhållande till andra intressen. Av aktsam-
hetsreglema bör klart framgå att all miljöpåverkan skall bedömas mot
människors hälsa och miljön och att vid en sådan prövning hälsan och
miljön skall stå i centrum.
De allmänna kraven på försiktighet bör utgå från den nuvarande
regleringen i lagen om kemiska produkter. Erfarenheterna av lagens
tillämpning ger inte stöd för att de krav i fråga om skyddsnivån som
lagen innhåller skulle behöva ändras. Detta innebär att den som gör
något som kan påverka hälsa eller miljö skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller
motverka skada på människor eller i miljön. Riskerna för skador av
olika slag skall undanröjas. Detta överensstämmer med de riktlinjer
som riksdagen antagit på grundval av riksdagens miljöbeslut år 1991.
Risker för bestående skada på miljö eller hälsa skall inte accepteras
efter en övergångstid.
Den övergripande principen i miljöbalken bör enligt kommitténs
förslag därför vara att de försiktighetsmått skall vidtas som behövs för
att skydda människors hälsa, miljön och naturresurserna. Även om
denna princip avviker från uttryckssätten i miljöskyddslagen, motsvarar
den enligt kommitténs mening den praxis som numera tillämpas av
tillstånds- och tillsynsmyndigheterna på miljöskyddsområdet.
Kommittén framhåller att ett absolut krav på alla tillgängliga försiktig-
hetshetsmått inte kan tillämpas i alla situationer. Visst utrymme bör
finnas för en avvägning mellan motstående intressen eller med andra
ord för en skälighetsprövning. En grundläggande regel bör emellertid
vara att man inte får göra sådana avsteg att det kan befaras att skador
på människors hälsa eller påtaglig skada på miljön uppkommer eller att
en långsiktigt god hushållning med naturresurser allvarligt äventyras.
I likhet med i stort sett samtliga remissinstanser delar regeringen
kommitténs syn på den nya lagens grundläggande föreskrifter om krav
på försiktighetsmått.
Lagen om kemiska produkter innehåller en utbytesprincip - eller sub-
stitutionsprincip - som innebär att sådana kemiska produkter skall und-
vikas som kan ersättas med mindre farliga. Denna princip bör i miljö-
balken ges en mer grundläggande ställning än som nu är fallet.
En ny lagstiftning bör bygga på den av riksdagen beslutade principen
att vid all hantering av varor skall så långt som det är möjligt en varas
hela livslängd beaktas vid bedömningen av de risker för hälsa och miljö
84
som varan för med sig. Därvid måste också hänsyn tas till möjligheten Prop. 1994/95:10
att återanvända en vara, sedan den tjänat ut, eller att återvinna ämnen,
material eller utvinna energi ur varan. Kravet bör därvid ställas att
varan så långt möjligt skall kunna återanvändas eller att materialet i den
skall kunna återvinnas under förutsättning att det är mest effektivt ur
resurshushållningssynpunkt.
Resurshushållning och minskning av avfallsmängderna redan i sam-
band med produktionen bör ges högsta prioritet. För att åstadkomma en
effektiv resurshushållning kan såväl återanvändning som återvinning av
material och energi komma i fråga. Därigenom bör behovet av depone-
ring kunna skäras ned till ett minimum.
I linje med vad som nyss sagts om återanvändning och återvinning
står det krav på hushållning med knappa naturresurser som på senare år
alltmer kommit att prägla miljörätten. Kravet på hushållning med natur-
tillgångarna präglar naturresurslagen och renhållningslagen men saknas
i annan miljölagstiftning. Kravet på en långsiktigt god hushållning med
naturtillgångarna måste också komma till uttryck i de centrala aktsam-
hetsreglema i en samlad lagstiftning.
Även skyddet för den biologiska mångfalden kräver hushållning med
naturresurser, särskilt när det gäller marken och vattnet.
Målen är att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen
skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras så att i landet
naturligt förekommande arter ges förutsättningar att fortleva under
naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.
Arbetet delas in i tre insatsnivåer, där den första nivån är grundläg-
gande och långsiktigt viktig och betecknas som vardagslandskapet. Här
skall åtgärderna innebära hänsyn vid mark- och vattenutnyttjande och
anpassning av brukningsmetoder. Den andra nivån utgörs av områden
med högre naturvärden där särskilda insatser krävs för att bevara arter
och upprätthålla ekosystemens funktioner och processer. Den tredje
nivån utgörs av särskilt värdefulla områden och omfattar naturtyper och
arter som på grund av sin känslighet endast tål liten eller ingen män-
sklig påverkan eller är beroende av en viss typ av brukande (hävd) för
att kunna fortleva. Dessa områden bör skyddas med stöd av regler om
naturvård. Naturvårdsarbetet bygger på en samverkan av åtgärder på
olika nivåer, där alla delar är av lika stor betydelse.
I princip skall Sverige vid anslutning till EU genomföra de direktiv
som antagits med stöd av Romfördraget. Sverige måste följa de harmo-
niserade regler beträffande varor som antagits med stöd av art. 100a i
fördraget, om inte annat sägs i anslutningsfördraget. Annars uppkom-
mer tekniska handelshinder. Rättsläget är annorlunda när det gäller de
minimidirektiv som på miljöskyddets område införts med stöd av art.
130r. Det finns inte något EG-rättsligt hinder mot att föreskriva t.ex.
strängare gränsvärden än de som gäller enligt sådana direktiv. Om
gränsvärden för miljöfarliga utsläpp införs i svensk rätt i form av gene-
rellt verkande föreskrifter blir det möjligt att genomföra EG-direktiv
som innehåller sådana gränsvärden. Direktiv av det slaget omfettas av
EES-avtalet. En sådan ordning innebär en principiell omställning av 85
normgivningen på området. Det framstår då som angeläget att normerna
ger uttryck för en ökad ambitionsnivå. EU:s regler är inte alltid de Prop. 1994/95:10
bästa för detta syfte. Tvärtom måste i vaije fall särskilt övervägas, om
föreskrifterna kan läggas på en högre ambitionsnivå än motsvarande
minimidirektiv från EU:s sida. Ändå kan man säga att EU:s ambitions-
nivå ofta är hög och att dess miljöpolitik många gånger är fruktbärande
och väl ägnad att läggas till grund för den svenska miljölagstiftningen.
När det gäller det sakliga innehållet ligger den svenska lagstiftningen
ofta före. Under senare år har dock en snabb utveckling skett inom EU
i riktning mot ökat miljöengagemang och på sikt kan en positiv utveck-
ling förutses. I den mån fråga är om minimidirektiv bör vi alltså behålla
eller vid behov skärpa våra mera långtgående krav i avvaktan på att EG
kommer i kapp. Inom EU gäller i flera fåll regler om tidsbegränsade
tillstånd. Detta bör Sverige beakta i sin lagstiftning.
Utöver de nu nämnda generella principerna bakom lagstiftningen vill
vi redan nu nämna vissa mera grundläggande drag i regelsystemet, även
om vi längre fram närmare föreslår hur lagstiftningen bör utformas.
De flesta miljörättsliga lagarna innehåller allmänna aktsamhetsregler.
Också miljöbalken bör innehålla sådana. De allmänna aktsamhetsregler-
na bör på olika sätt få en styrande effekt inom balkens hela tillämp-
ningsområde. De kommer att innehålla sådana föreskrifter som alla och
envar förutsätts följa i sitt handlande för att skydda hälsa och miljö. De
kan därmed läggas till grund for kunskapsförmedling och opinionsbild-
ning. Vidare måste aktsamhetsreglema iakttas av regeringen och andra
myndigheter när föreskrifter meddelas. En samlad miljölag blir med sitt
vidsträckta tillämpningsområde med nödvändighet en ramlag och de
talrika bestämmelser med bemyndiganden att utfärda föreskrifter som
balken måste innehålla kan inte göras så detaljerade som i och för sig
vore önskvärt. Aktsamhetsreglema blir då betydelsefulla vid utform-
ningen av föreskrifter. Aktsamhetsreglema skall också iakttas av de
rättstillämpande myndigheterna i enskilda mål och ärenden. Myndig-
heterna skall sålunda tillämpa kraven i aktsamhetsreglema exempelvis
vid tillståndsprövning för en verksamhet eller i samband med tillsynsbe-
slut.
Utgångspunkten för den svenska miljöskyddspolitiken har varit dämp-
ningsprincipen i miljöskyddslagen. I vaije enskilt fall skall göras vad
som rimligen kan krävas för att förebygga och motverka skador och
olägenheter på människors hälsa och miljön. Detta hindrar inte att
sammantaget alla stömingskällor kan påverka miljön långt utöver vad
som är acceptabelt. Dämpningsprincipen innebär inget hinder for att
miljön förstörs i grund. Som en yttre ram för detalj föreskrifter och
andra regler bör anges vilka störningar i miljön som över huvud taget
kan godtas. Avsikten med en sådan helhetssyn skulle vara att förhindra
ytterligare miljöförstöring. Föreskrifter av sådan innebörd kallas av
miljöskyddskommittén miljökvalitetsnormer. Som flera remissinstanser
framhåller kräver en tillämpning av sådana normer omsorgsfulla över-
väganden. Vi anser dock, i likhet med kommittén, att sådana normer
bör användas i det framtida hälso- och miljöskyddsarbetet och att an-
vändningen bör regleras i den nya samlade miljölagstiftningen. För att
kvalitetsnormerna skall kunna fylla sin funktion bör de ge uttryck just
86
för de krav som bör ställas på miljön med utgångspunkt i vad männi- Prop. 1994/95:10
skan och naturen tål. Eventuella avvägningar med hänsyn till vad som
är tekniskt och ekonomiskt möjligt i det enskilda fallet bör inte göras
inom ramen för kvalitetsnormerna. Sådana överväganden kan dock bli
aktuella när åtgärdsplaner utarbetas. En stor del av miljöproblemen i
Sverige beror på verksamhet i andra länder liksom verksamhet i Sverige
kan medföra miljöproblem utomlands. För att svenska kvalitetsnormer
skall kunna uppfyllas fordras därför att utsläpp i andra länder minskas.
Det kan därför vara motiverat att föreskriva olika normer för olika
geografiska områden.
Möjligheterna att använda miljökvalitetsnormer är också olika för
olika ämnen. I fråga om luft kan enhetliga krav ställas. För mark och
vatten gäller däremot skilda förutsättningar alltefter naturliga utgångs-
värden.
Trots att stora förbättringar uppnåtts på många områden kvarstår
fortfarande betydande miljöproblem. Vissa är så allvarliga att det krävs
omedelbara och samordnade insatser för att komma till rätta med dem.
I många fall framstår det som uppenbart att belastningen på miljön av
vissa ämnen vida överskrider vad naturen "tål" utan att någon gräns för
den skull klart definierats. I sådana fall måste naturligtvis skyddsåtgär-
derna drivas så långt som över huvud taget är möjligt.
Enligt vår mening kan miljökvalitetsnormer till en böijan få betydelse
främst för hälsoskyddet, eftersom det på detta område finns utvecklat ett
kunskapsunderlag som kan tas till utgångspunkt för normgivningen. En
viktig fråga är hur kvalitetsnormer bör utformas och vilken status de
skall ha. Ofta torde det vara svårt att ge dem direkt bindande effekt mot
enskilda personer. Miljökvalitetsnormema bör läggas till grund för
statlig och kommunal planering och omsättas till åtgärdsprogram, som i
sin tur kan uttryckas i föreskrifter eller realiseras genom prövningen i
enskilda tillstånds- och tillsynsärenden osv. Miljökvalitetsnormer skall
kunna ges direkt verkan exempelvis for att förbättra tätortsluften. Detta
är i enlighet med att vissa EG-direktiv innehåller sådana normer.
Miljökvalitetsnormer kan få betydelse också när det gäller att bevara
den biologiska mångfalden. Men den biologiska mångfalden är också
beroende av den fysiska strukturen. När det gäller hotade växt- och
djurarter måste deras livsvillkor säkerställas genom att utrymme reser-
veras för dem. Som tidigare har nämnts bygger naturvårdsarbetet på en
kombination av olika insatser där inrättande av nationalparker, naturre-
servat, naturvårdsområden och biotopskydd utgör en del. Regeringen
har bl.a. i den skogspolitiska propositionen (prop. 1992/93:226) uttalat
att miljömålet skall tillgodoses genom en kombination av ökade reser-
vatsavsättningar och en skärpt tillämpning av naturvårdshänsynen.
Våtmarker hör till de naturtyper som har särskilt stor betydelse för
den biologiska mångfalden. De är viktiga biotoper för olika fågelarter,
växter, svampar och insekter. De kan också tjäna som reningsverk -
kvävefällor - for läckage av näringsämnen som förs ut med vatten från
jordbuks- och skogsmarker. Skyddet för våtmarkerna har förstärkts i
syfte att bevara den biologiska mångfalden.
87
Mirors miljöpåverkan återspeglas sällan på ett rättvisande sätt i priset Prop. 1994/95:10
på varan. I allmänhet ingår inte kostnaderna för varans eller förpack-
ningens insamling eller slutliga omhändertagande i priset. Detta leder
till att konsumenten inte får ett korrekt besked om kostnaderna för att
efter det att varan förbrukats ta hand om avfallet på ett miljövänligt
sätt. Det finns en risk för att konsumenterna väljer varor som är fårliga
för miljön och som de inte skulle ha valt om priserna bättre hade åter-
speglat varornas verkliga miljökostnader.
Om tillverkarens, importörens eller säljarens ansvar för en vara utvid-
gas till att omfatta också varans miljöeffekter såsom dess slutliga om-
händertagande, inbegripet återanvändning och återvinning, kommer
varans pris bättre att återspegla dess totala miljökostnader. Ett sådant
ansvar kan också utgöra ett incitament för tillverkaren att utforma varan
så att den vid det slutliga omhändertagandet ger upphov till mindre
miljöstörningar.
Man kan tänka sig olika former av ett sådant producentansvar. Ett
alternativ är att tillverkaren, importören eller säljaren rent fysiskt tar
hand om den uttjänta varan eller ser till att det finns någon som utför
denna tjänst. Ett annat sätt är att han betalar avgifter som täcker kost-
naderna för en varas insamling och slutliga omhändertagande. Mera
detaljerade regler om producentansvar kan meddelas efter de ändringar
som har gjorts i renhållningslagen till följd av kretsloppspropositionen.
Konsumenterna kan genom sina produktval göra en stor insats för att
få en utveckling mot miljöanpassade produkter. Korrekt och tydlig
information är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna träffa
sådana val. En informationsskyldighet i dessa hänseenden åvilar redan
företagen enligt lagen om kemiska produkter. Föreskrifter om avfalls-
eller miljö varudeklaration bör införas stegvis med början för vissa
utvalda varugrupper. Deklarationerna bör innefatta en bedömning av
vilka konsekvenser varan kan medföra för avfallshanteringen, anvis-
ningar för hur den bör hanteras samt deklaration av återvinningsmöjlig-
hetema.
Regeringen har nyligen (prop. 1993/94:116) föreslagit att det av
grundlagen klart skall framgå att föreskrifter kan meddelas om återan-
vändning och återvinning av material.
I den nya lagstiftningen bör det liksom i lagen om kemiska produkter
och renhållningslagen finnas bemyndiganden som gör det möjligt att
meddela föreskrifter om källsortering och återtagande. Balken bör bl.a.
ge möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
att föreskriva återtagandeplikt för producenter/leverantörer av utpekade
varugrupper. Den föreslagna grundlagsändringen ökar möjligheterna att
meddela sådana föreskrifter.
Den individuella prövningen av större miljöfarliga verksamheter bör
finnas kvar. De prövade verksamheterna är regelmässigt så stora att
riskerna for miljöstörningar måste analyseras för var och en av dem.
För sådana företag måste därför skyldigheten att söka tillstånd bibehål-
las. Förfarandet med omprövning av villkor bör för vissa grupper av
anläggningar och verksamheter successivt ersättas med generella före- 88
skrifter. En ny lagstiftning bör i betydligt högre grad än miljöskyddsla-
gen bygga på möjligheter för regeringen eller myndighet som regering- Prop. 1994/95:10
en bestämmer att meddela generella föreskrifter om bl.a. skyddsåtgärder
och andra försiktighetsmått. Sådana generella föreskrifter skall minska
behovet att kräva tillståndsprövning eller anmälan, särskilt i fråga om
mindre verksamheter. Föreskrifter av denna art behöver i sig inte med-
föra mer betungande skyldigheter än andra nya generella förpliktelser
som kan komma att åläggas företagen. Behovet av rimliga planerings-
förutsättningar för företagen måste beaktas av regeringen eller den
myndighet som meddelar föreskrifterna.
I Europakonventionen, artikel 6, föreskrivs att envar skall ha rätt till
domstolsprövning, bl.a. när det gäller hans civila rättigheter och skyl-
digheter. Otvivelaktigt måste en möjlighet finnas att kunna få förvalt-
ningsmyndigheternas avgöranden överprövade av domstol. Annars
tillgodoses inte Europakonventionens krav och allmänhetens anspråk på
rättssäkerhet. Vi anser att för närvarande talar de starkaste sakliga
skälen för att ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet också i
fortsättningen skall prövas av förvaltningsmyndigheter som länsstyrelsen
och Koncessionsnämnden för miljöskydd. Koncessionsnämnden har
skött sina arbetsuppgifter på ett fullödigt sätt. Behovet - för den hän-
delse Koncessionsnämnden inte skulle anses som en domstol i Europa-
konventionens mening - av att Koncessionsnämndens beslut skall kunna
överprövas av domstol bör kunna tillgodoses inom ramen för en gene-
rell lösning av problemet med domstols överprövning av fÖrvaltningsbe-
slut. Om en annan lösning skall väljas anser Miljöskyddskommittén att
en övergång till domstolsprövning i regionala miljödomstolar uppbyggda
på de nuvarande vattendomstolarna vara värd att allvarligt undersökas.
Regeringen tillsatte den 7 april 1993 en särskild utredning om organisa-
tionsförändringar med anledning av förslaget till miljöbalk (dir.
1993:43). Utredningen har antagit namnet Miljöorganisationsutredning-
en. Utredningens arbete skall redovisas senast den 1 september 1994. I
det sammanhanget kommer den nu berörda frågan att övervägas ytterli-
gare.
Kommunerna har redan det fulla lokala ansvaret på hälsoskyddssidan.
Detsamma gäller avfallshanteringen med undantag för de områden som
omfattas av det producentansvar som har införts till följd av kretslopps-
propositionen. När det gäller tillsynen över miljöskyddet har denna i
betydande utvidgning delegerats från länsstyrelserna till kommunerna.
Den vidgade kommunala tillsynen bör enligt vår mening finansieras
avgiftsvägen.
Miljöorganisationsutredningen skall bl.a. behandla formerna för till-
syn och fördelningen av tillsynsansvaret mellan central, regional och
lokal nivå.
Miljökonsekvensbeskrivningar är avsedda att användas för att förbättra
beslutsunderlaget i avgöranden som kan påverka människors hälsa eller
miljön eller äventyra hushållningen med naturresurser. Syftet är att
förebygga miljöproblem. Föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar
har införts i lag genom en ändring i naturresurslagen år 1991. Enligt
vår mening bör kravet på miljökonsekvensbeskrivningar vara en viktig 89
komponent i en samlad miljölag. I sådana beskrivningar bör redovisas
inte bara den verksamhet som närmast är tilltänkt utan också realistiska Prop. 1994/95:10
alternativ till densamma.
En viktig fråga är vilka sanktionsformer som skall väljas för överträ-
delser av miljöreglema. Det finns anledning att anta, att en straffpåföljd
i många situationer har en god avhållande effekt. Överträdelser av
miljöregler begås i stor utsträckning inom ramen för näringsverksamhet.
Sanktioner för miljöbrott inom ramen för ett företags verksamhet bör i
första hand rikta sig mot företaget. Ekonomiska påföljder för ett företag
kan bestämmas till betydligt högre belopp än dagsböter för en enskild
person. I sådana situationer kan ekonomiska sanktioner för företag i
form av sanktionsavgifter vara bättre ägnade än straff att hos allmän-
heten inskärpa vikten av att miljölagstiftningen efterlevs. Bestämmelser
om straff för olika typer av brott på miljöskyddsområdet finns såväl i
brottsbalken som i ett stort antal författningar med miljöanknytning. Det
har under senare år ansetts önskvärt att ha bestämmelser om särskilt
allvarlig brottslighet i brottsbalken. En sådan placering är ägnad att
inskärpa hur allvarligt statsmakterna ser på denna typ av brottslighet.
Av nu anförda skäl bör den nuvarande fördelningen av bestämmelserna
om miljöbrott mellan brottsbalken och miljölagstiftningen behållas. Be-
handlingen av miljöbrott i brottsbalken bör inskränkas till att avse de
allra allvarligaste fållen, då allmänhetens hälsa eller viktiga miljö värden
verkligen sätts på spel. I en samlad miljölag bör huvuddelen av de
straffregler som nu finns i den omfattande specialstraffrätten smältas
samman.
Det finns otvivelaktigt anledning att i den nya lagens sanktionssystem
som komplement till straffansvaret ha tillgång också till en form av
sanktionsavgifter för företag vid enklare former av överträdelser på
miljöskyddets område. Sådana avgifter bör kunna åläggas företag obero-
ende av vållande och oberoende av om en överträdelse har medfört
ekonomisk vinning. För att få ett system med miljöskyddsavgifter att
fungera krävs effektiva insatser av ansvariga myndigheter.
Vi har redan angett några områden där den grundläggande lagen måste
fyllas ut med föreskrifter. Med anledning av den remisskritik som
framkommit mot den lagtekniska utformningen av kommitténs förslag
finner regeringen skäl att närmare behandla frågan om normgivningen
på det miljörättsliga området.
Liksom annan verksamhet bör också miljöferlig verksamhet kunna
regleras genom föreskrifter med generell räckvidd. Visserligen kan man
inte komma ifrån problemen med tillsyn av verksamheten. Ersätts till-
ståndsprövningen med generella föreskrifter, som företagen har att på
egen hand rätta sig efter, bör dock vissa rationaliseringsvinster stå att
hämta. Möjlighet att meddela generella föreskrifter finns nu bara i
mycket begränsad utsträckning enligt miljöskyddslagen. Däremot är
denna lagstiftningsteknik typisk för lagen om kemiska produkter och
anslutande lagar och förordningar inom ramen för kemikalielagstift-
ningen. Det blir en stor förändring att generella föreskrifter kommer att Prop. 1994/95:10
användas inom tillämpningsområdet för den nuvarande miljöskyddsla-
gen.
Som framgått hänger dock dagens miljöproblem i stor utsträckning
samman med användningen av olika kemiska ämnen eller produkter -
t.ex. inom tillverkningsindustrin, inom jordbruket, inom transportsek-
torn eller inom energiområdet. Samma typ av styrmedel bör därför
kunna användas både för verksamheterna som sådana och för de kemis-
ka produkter och ämnen som kommer till användning inom verksam-
heterna.
Om den önskvärda översiktligheten skall vinnas krävs också att miljö-
balken i viss utsträckning får karaktär av ramlag och att regeringen eller
myndigheter som regeringen bestämmer av riksdagen bemyndigas att
meddela de närmare föreskrifter som behövs. Fördelen med ett sådant
system är främst att detaljerna överlämnas åt regeringen eller åt myn-
digheterna eller kommunerna. En annan fördel är att det går fortare att
genomfora ändringar i regelsystemet när ändrade förhållanden påkallar
det. Ett system med bemyndiganden är vidare fördelaktigt då det gäller
att anpassa den svenska miljölagstiftningen till EG:s regler pä miljö-
området.
Förutsättningarna för att använda generella föreskrifter varierar efter
olika verksamheters art och omfattning. Det är nödvändigt att med
omsorg skilja mellan verksamheter där generella föreskrifter kan an-
vändas och verksamheter som måste kontrolleras genom tillståndspröv-
ning och/eller tillsynsbeslut. Det typiska föreskriftsfallet kan sägas vara
en relativt enhetlig och mogen bransch eller verksamhetstyp med många
små anläggningar vars totala utsläpp eller påverkan i övrigt är av be-
tydelse och där det finns väl definierade metoder för att begränsa på-
verkan. En risk som är förenad med generella föreskrifter är att de kan
låsa den tekniska utvecklingen. En sådan tröghet kan leda till ett mot-
stånd att ta fram nya föreskrifter så snart de gamla är föråldrade. Det är
nödvändigt att de centrala miljövårdsmyndigheterna och särskilt Natur-
vårdsverket tilldelas behövliga resurser för att ta fram förslag till nya
föreskrifter.
När beslut måste riktas mot den enskilde eller mot kommuner bör de
av riksdagen antagna målen komma till uttryck genom lagar eller andra
normer. Inom främst miljöskyddslagens tillämpningsområde har centrala
riktlinjer hittills fått formen av icke bindande riktlinjer eller anvisningar
som styrmedel vid myndigheternas beslut om tillstånd till enskilda
anläggningar. Som framgår av den tidigare gjorda redovisningen är
förhållandet närmast det motsatta när det gäller tillämpningen av lagen
om kemiska produkter. EU arbetar i stor utsträckning med generella
föreskrifter i form av bl.a. fastställda gränsvärden. EG-domstolen
ställer krav på att medlemsstaternas lagstiftning med tillräcklig
precision och tydlighet skall återge direktivens regler. Vid ett svenskt
medlemskap till EG måste redan av detta skäl ett större utrymme ges åt
generella föreskrifter. Det är inte heller rimligt att riksdagen skall be-
fatta sig med alla detaljbestämmelser. Riksdagen bör i stället dra upp de 91
grundläggande riktlinjer som regeringen och centrala förvaltningsmyn-
digheter har att beakta när de skall meddela föreskrifter. Den nya lag- Prop. 1994/95:10
stiftningen bör enligt kommitténs förslag därför i vissa grundläggande
hänseenden bygga på mönster hämtade från lagen om kemiska produk-
ter. De normer som skall gälla kan visserligen ibland beslutas direkt av
riksdagen och sålunda iklädas lagform. I andra fåll bör de emellertid
ges i form av föreskrifter beslutade av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer på grund av riksdagens bemyndigande. Natur-
vårdsverket, som välkomnar den utökade möjligheten att utfärda före-
skrifter, framhåller att detta kommer att underlätta miljöarbetet. Före-
skrifter bör enligt verket innebära en ambitionshöjning och samtidigt en
minskad belastning på miljön. Verket är berett att ta på sig ett betydan-
de ansvar för föreskriftsarbetet.
Flera remissinstanser anser dock att bemyndigandereglema i förslaget
till miljöbalk är alltför långtgående.
Sveriges Advokatsamfund menar att lagstiftningsmetoden med ram-
lagar innebär en avsevärd risk för godtycke och rättsosäkerhet. Mot
detta kan dock hävdas att ramlagstekniken kräver ytterligare föreskrifter
av regeringen eller en myndighet under regeringen innan det uppstår en
bindande rättsverkan för en enskild medborgare. En lagtext som i enlig-
het med vad samfundet och flera andra remissinstanser förespråkar skall
gälla utan ytterligare föreskrifter måste många gånger utformas så att
den ger utrymme för olika tolkningsmöjligheter. Den som har att följa
lagen blir då hänvisad till mer eller mindre utförliga förarbeten. Åt-
minstone i de fall då lagtexten inte förutsätter en direkt domstolspröv-
ning kan minst lika besvärande rättssäkerhetsfrågor uppkomma vid
tillämpningen av direktverkande lagtext som när det rör sig om detaljar-
tade föreskrifter på t.ex. regeringsnivå med ett klart handlingsmönster
angivet för en konkret situation.
Naturskyddsföreningen framhåller att en lagtext är mer tillgänglig och
av högre dignitet än regeringens förordningar och myndigheternas
föreskrifter. Det bör dock anmärkas att förordningar och myndighets-
föreskrifter skall kungöras på samma sätt som lagar och är på det sättet
lika tillgängliga som dessa. Till saken hör också att det enligt regerings-
formens bestämmelser om normgivningen i dess 8 kap. är klart förutsatt
att normgivningsmakten av riksdagen skall överlämnas till regeringen
och underlydande myndigheter.
Svea hovrätts huvudsakliga invändning mot ramlagstekniken är av en
annan karaktär. Hovrätten anser att det finns nackdelar från andra kon-
stitutionella synpunkter. Bestämmelserna blir i hög grad abstrakta och
har i många fall närmast karaktären av programförklaringar. Man kan
enligt hovrätten fråga sig vilken garanti riksdagen har för att balkens
ambitiösa syften verkligen kommer att uppfyllas och om det är rimligt
att riksdagen i så hög grad delegerar sin lagstiftningsmakt till regering-
en. Vi anser att hovrättens synpunkt är i högsta grad välmotiverad.
Inom ramen för vad som är praktiskt möjligt bör därför bemyndigande-
na i miljöbalken utformas så att de ställer direkta krav på att föreskrifter
skall beslutas i bestämda frågor. När så är möjligt bör man alltså undvi-
ka att överlämna det som en diskretionär prövning av regering eller 92
myndighet att besluta om föreskrifter skall beslutas eller inte.
Statskontoret framhåller att ramlagskonstruktionen underlättar an- Prop. 1994/95:10
passning till internationella överenskommelser, däribland EG:s regler
och att konstruktionen möjliggör ett successivt införlivande av miljöpo-
litiska beslut på olika områden. Statskontoret påpekar också att kon-
struktionen gör en fortlöpande rapportering till riksdagen behövlig.
Riksdagens ombudsmän, JO, invänder att berörda myndigheter, var och
en inom sitt område, kommer att tillämpa ett i förhållande till dagsläget
sannolikt ökat antal regler i förordning och myndighetsföreskrifter.
Allmänhetens möjligheter att i framtiden skaffa sig kunskaper om vilka
regler som gäller på skilda delar av miljö- och hälsoskyddsområdet och
för hushållningen med naturresurser torde knappast bli enklare än idag.
En blivande företagare som vill undersöka vilka krav som ställs på den
verksamhet han avser att bedriva och om tillstånd krävs för verksam-
heten och vilken myndighet som i så fåll skall pröva en ansökan därom,
får ingen ledning i balkens regler. Enligt Kammarrätten i Stockholm
kommer antalet regerings- och myndighetsföreskrifter som utfärdas med
stöd av balken eller efter bemyndigande med tiden att bli betydande. De
vinster som kan göras i fråga om överblickbarhet på lagnivå kommer
inte att få någon eller i vart fall inte tillnärmelsevis full motsvarighet på
lägre författningsnivåer. Regeringen vill på den här punkten hänvisa till
avsnitt 4.1.1 och redovisningen av den gällande lagstiftningen. Det
framgår där att redan den nu gällande lagstiftningen innehåller en
mängd föreskrifter på olika nivåer och att flera olika myndigheter be-
slutar om föreskrifter. En samlad miljölagstiftning ger klara möjligheter
till en bättre överblick av lagstiftningen. För det första samlas de aktu-
ella lagarna på ett ställe. Detta tillgodoser ett sedan länge framfört
önskemål om en samordning av det miljörättsliga sanktionssystemet.
Vidare finns det möjligheter att införa sammanställningar och redovis-
ningar av föreskrifterna på området så att tillgängligheten till regelsyste-
met markant ökar i förhållande till dagens situation.
Även Industriförbundet anför betänkligheter av principiell natur mot
ramlagstekniken. Förbundet anser att det bör finnas en möjlighet av
generell natur för berörda näringsidkare att söka dispens från föreskrif-
terna. Vidare är möjligheterna enligt den föreslagna 4 kap 2 § att med-
dela föreskrifter som avviker mot meddelade tillstånd alltför långtgåen-
de. Regeringen delar Industriförbundets uppfattning att lagstiftningen
bör innehålla dispensmöjligheter. Vi återkommer till frågan hur sådana
föreskrifter bör utformas. Vi anser också att det finns skäl att modifiera
kommitténs förslag till 4 kap. 2 §.
Kommunförbundet uppger att kommunernas erfarenheter av lagstift-
ning uppbyggd på breda bemyndiganden är negativa. Denna typ av
bestämmelser har enligt förbundet en klar tendens att leda till detaljstyr-
ning från statliga myndigheter på ett sätt som knappast kan ha varit
statsmakternas avsikt vid lagstiftningstillfället. Om bemyndiganden ändå
bedöms som oundvikliga, är det ett kommunalt krav att dessa innebär
att endast regeringen och inte underlydande statliga verk ges denna
möjlighet när det är fråga om bestämmelser med materiellt innehåll.
Regeringen anser att Kommunförbundets synpunkt bör beaktas särskilt 93
när det gäller föreskrifter som innebär åligganden för kommunerna.
LRF anser att kommittén har gått för långt när det gäller bemyndigan- Prop. 1994/95:10
den. Lagförslaget bör ändras så att bemyndigandefallen kraftigt be-
gränsas samt att de riktlinjer och principer som skall vara styrande för
regeringens och underordnade myndigheters normgivningsverksamhet
klarare preciseras. Även på denna punkt bör remisskritiken enligt rege-
ringens mening beaktas. Föreskrifter med bemyndiganden bör alltså
vara så exakta som det är möjligt och lämpligt med avseende på de
föreskrifter som får beslutas enligt ett bemyndigande.
Uppsala universitet anser att balkförslaget i alltför hög grad bygger på
ramlagstänkandet med bemyndiganden. I själva verket innebär balkför-
slaget med dess fjärde kapitel enligt universitetet att man föreslår att
riksdagen i praktiken inte längre skall vara lagstiftare på miljöområdet,
utan lämna över uppgiften till regeringen. Regeringen anser att denna
synpunkt måste ses i förhållande till det utrymme för bemyndigandereg-
ler som finns i 8 kap 7 § regeringsformen. Det kan då bara konstateras
att grundlagen ger ett stort utrymme för bemyndiganderegler på miljö-
politikens område liksom i andra frågor som gäller förhållandet mellan
den enskilde och det allmänna.
Stockholms universitet anser att bemyndigandet att meddela föreskrif-
ter för att genomdriva riktlinjer eller principer som riksdagen antagit
bör ses över ur konstitutionell synvinkel. Regeringen delar denna åsikt.
Sammantagen leder remisskritiken enligt regeringens mening till
ändringar i förhållande till kommitténs förslag. Den nya lagen bör inte
innehålla ett allmänt vidsträckt kapitel om föreskrifter. Istället bör det
finnas bemyndiganden i de särskilda frågor där det är behövligt. Därige-
nom undviks en viss dubbelreglering som skulle bli följden av kommit-
téns förslag. Endast när det är lämpligt i det enskilda fallet bör ett
bemyndigande innehålla en möjlighet till subdelegering till myndigheter
under regeringen. I regeringens årliga miljöredovisning till riksdagen
bör ingå en redogörelse för hur bemyndigandena i miljöbalken utnytt-
jats.
94
Regeringens förslag: Följande lagar samordnas i en miljöbalk.
1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. renhållningslagen (1979:596),
6. hälsoskyddslagen (1982:1080),
7. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
8. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
9. miljöskadelagen (1986:225),
10. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
11. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud.
Kommitténs förslag: Omfattar strålskyddslagen, regler om biotekniska
produkter och lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpnings-
medel men överensstämmer i övrigt med regeringens forslag.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser står bakom tanken
på en samordning av miljölagstiftningen. Några har förordat en annan
struktur av samordningen än den kommittén har föreslagit. Arbetar-
skyddsstyrelsen har framhållit att förslaget innebär en i många stycken
oklar avgränsning mot arbetsmiljölagens tillämpningsområde. Ett be-
tydande antal remissinstanser har föreslagit att ytterligare lagar skall
ingå i miljöbalken, främst lagar som reglerar de areella näringarna.
Några har avstyrkt att strålskyddslagen skall ingå i miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: Behovet av en översyn och en samord-
ning av miljölagstiftningen så att den blir lättare att tillämpa och över-
blicka framgår med stor tydlighet av Miljöskyddskommitténs betänkan-
de och av remissyttrandena.
Alla som oroar sig för miljöstörningar och som engagerar sig i olika
miljöfrågor kan med fog kräva att miljölagstiftningen är tydlig, begri-
plig och enhettig, så att de kan skaffa sig kunskap om vad som gäller.
Detsamma gäller både näringslivet och andra som direkt skall rätta sig
efter lagstiftningen och myndigheter som skall tillämpa den. En tydlig,
begriplig och enhetlig lagstiftning underlättar vidare en jämförelse med
internationella förhållanden och därmed också en anslutning till interna-
tionella överenskommelser samt inte minst en svensk anpassning till
EG:s regelsystem. Den kan också förbättra möjligheterna till informa-
tion och opinionsbildning kring miljöfrågorna. På så sätt kan en sa-
mordning av lagstiftningen bli ett medel att styra miljöarbetet åt ett håll
som ligger i linje med de nationella miljömålen. Som vi tidigare har
funnit bygger lagstiftningen i väsentliga delar på föråldrade principer.
Prop. 1994/95:10
95
Det är givetvis viktigt att miljölagstiftningen avspeglar den aktuella Prop. 1994/95:10
politiken på området.
Lagrådet har ifrågasatt om det forslag som läggs fram är ägnat att
som en ny balk inlemmas i 1734 års lag. Förslaget kan enligt Lagrådet
hellre ses som ett steg på vägen mot ett lagverk av den fullständighet
och genomarbetning som bör känneteckna en miljöbalk. Lagrådet före-
slår därför att förslaget som miljölag får vara fristående under det att
arbetet med att skapa en miljöbalk fortsätter.
I denna fråga konstaterar regeringen att den dåvarande regeringen i
1991 års miljöproposition (prop. 1990/91:90) gjorde det ställningstagan-
det, att miljöskyddslagstiftningen skall samlas i en miljöbalk. Riksdagen
ställde sig bakom detta (bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Riks-
dagens ställningstagande har varit utgångspunkten för Miljöskyddskom-
mitténs arbete att samordna miljölagstiftningen och sammanföra den i
ett förslag till miljöbalk. Något annat beslut i frågan om miljöbalk har
därefter inte fattats. Regeringen har sålunda i flera regeringsförklaring-
ar, senast den som lämnades till riksdagen den 5 oktober 1993, gett till
känna sin avsikt att förelägga riksdagen ett förslag att skärpa miljölag-
stiftningen och sammanföra den i en miljöbalk. Den nu föreslagna
samordningen av de viktigaste lagarna på miljöområdet är en god ut-
gångspunkt för den framtida lagstiftningen på miljöpolitikens område.
Vad Lagrådet anfört i frågan om den föreslagna lagstiftningen skall
benämnas miljöbalk eller inte, förändrar inte regeringens tidigare redo-
visade ställningstagande.
Lagrådet har vidare ifrågasatt om inte fler lagar på miljöområdet bör
ingå i miljöbalken än som nu föreslås och har särskilt nämnt vattenlagen
och skogsvårdslagen. Det kan i framtiden vara aktuellt att fora in ytter-
ligare lagar i miljöbalken när syftet med dessa sammanfaller med miljö-
balkens. För närvarande finns dock ingen möjlighet att införliva ytterli-
gare lagar i balken.
Syftet med bestämmelserna i naturresurslagen är att främja en från
ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hus-
hållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Vid till-
lämpningen skall såväl önskemål att utnyttja som att bevara naturresur-
serna beaktas. Anläggningar som skall prövas av regeringen är i allt
väsentligt sådana som har synnerligen betydande miljökonsekvenser. I
och med att det år 1991 införts bestämmelser om miljökonsekvensbe-
skrivningar i naturresurslagen har dess karaktär av miljölagstiftning
förstärkts. Samordningen av naturresurslagen med övriga miljölagar
innebär att miljölagstiftningen knyts närmare de lagar som är anknutna
till naturresurslagen. Genom att inordna föreskrifter motsvarande natur-
resurslagens i miljöbalken ökas förutsättningarna for en god livsmiljö.
Dels skärps kraven på att samhällsplaneringen sker med ökad miljöhän-
syn, dels görs tydligt att tillståndsprövningen av olika exploateringsföre-
tag skall ske mot grundläggande krav på en långsiktigt god hushållning
med mark- och vattenområden.
Flera remissinstanser har invänt att sambandet mellan naturresursla-
gen och plan- och bygglagen försvagas när NRL ingår i miljöbalken.
Genom bestämmelserna i 6 kap. 1 och 2 §§ NRL finns det ett samband
96
mellan NRL och PBL. Av 1 kap 2 § och 5 kap. NRL framgår att in- Prop. 1994/95:10
tentionema i NRL sträcker sig långt utanför PBL:s tillämpningsområde.
Sambandet mellan NRL och PBL kan bibehållas även vid en samord-
ning och utgör därför inget hinder mot att NRL infogas i en miljöbalk.
Lokaliseringen är av central betydelse när det gäller att motverka
olägenheter från miljöfarlig verksamhet. Vid tillståndsprövning har
miljömyndigheterna att tillämpa inte bara lokaliseringsbestämmelsema i
miljöskyddslagen utan också 2 och 3 kap. naturresurslagen. Att denna
dubbla prövning krävs, kommer till bättre uttryck om de båda regelsys-
temen samordnas i en miljöbalk. På så sätt kan en samordning förstärka
miljöskyddet vid lokalisering av miljöferlig verksamhet. Det nu anförda
ger stöd för att naturresurslagen bör ingå bland de lagar som skall
samordnas i miljöbalken.
Detta bör dock inte medföra någon förändring av hushållningsbestäm-
melsemas räckvidd i förhållande till annan lagstiftning, och inte heller
någon ändring i den centrala betydelsen som planer enligt PBL är av-
sedda att ha vid myndigheternas prövning av markanvändningen.
Miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter och
renhållningslagen har alla syften som kan sägas vara delvis samman-
fallande. Miljöskyddslagen syftar till att reglera vatten- och luftförore-
ningar samt buller och andra störningar i den yttre miljön. Sådana stör-
ningar påverkar naturligtvis inte enbart naturen utan ofta direkt eller
indirekt även människors hälsa. Hälsoskyddslagens syfte att hindra och
undanröja störningar som kan vara skadliga för människors hälsa kan
sägas sammanfalla med miljöskyddslagens syfte till viss del. Även lagen
om kemiska produkter syftar till att förebygga skador på människors
hälsa eller i miljön. Lagen ställer med detta syfte krav på dem som
hanterar eller importerar kemiska produkter. Renhållningslagen ställer i
sin tur krav på dem som hanterar avfell. Enligt lagen skall avfell hante-
ras på sådant sätt att det inte uppkommer olägenheter från hälsoskydds-
och miljövårdssynpunkt. Inte enbart lagarnas syften är sammanfallande
utan till viss del även deras tillämpningsområden. Hälsoskyddslagen
reglerar i likhet med miljöskyddslagen störningar som härrör från an-
vändningen av fest egendom även om den också omfettar störningar
från lös egendom. Även en så betydande stömingskälla som trafiken
regleras till viss del av såväl miljöskyddslagen som hälsoskyddslagen.
Trafikens avgaser och buller har i en del fell ansetts utgöra sanitär
olägenhet och föranlett ingripande med stöd av hälsoskyddslagen och
störningar från festa trafikanläggningar fäller in under miljöskyddsla-
gen.
Även tillämpningsområdena för lagen om kemiska produkter och
miljöskyddslagen är till viss del sammanfallande. Ett förbud kan med
stöd av miljöskyddslagen meddelas mot användningen av ett visst ämne
i en särskild anläggning, om ämnet kan förekomma i utsläppen från
anläggningen. Ett företag som har erhållit tillstånd enligt miljöskyddsla-
gen att använda en viss kemikalie i sin verksamhet kan å andra sidan
förlora denna rätt om kemikalien senare förbjuds med stöd av lagen om
kemiska produkter. Ett förbud meddelat med stöd av lagen om kemiska 97
produkter kan således helt rycka undan förutsättningarna för ett tidigare
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
meddelat tillstånd. Även utsläpp från miljöfarlig verksamhet kan regle- Prop. 1994/95:10
ras med stöd av båda lagarna. En föreskrift meddelad med stöd av lagen
om kemiska produkter om t.ex. hantering av ett visst ämne kan direkt
påverka ett utsläpp. Lagarnas tillämpningsområden överlappar således
varandra i inte obetydlig omfettning. Härtill kommer att en samordning
av reglerna i miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter ger
möjligheter att ingripa mot en viss produkt som ett alternativ eller
komplement till ingripande mot en miljöferlig verksamhet.
Renhållningslagen reglerar avfallsfrågor. Sådana frågor fäller emeller-
tid in under även övriga nu behandlade lagars tillämpningsområden. Vid
en bristfällig avfallshantering kan krav komma att ställas på hanteraren
förutom enligt renhållningslagen även enligt hälsoskyddslagen, om
hanteringen ger upphov till sanitär olägenhet. För det fäll att avfellet
innehåller en kemisk produkt kan krav dessutom komma att framställas
på hanteraren med stöd av lagen om kemiska produkter. Slutligen kan
även aktsamhetsreglema i miljöskyddslagen bli tillämpliga under förut-
sättning att avfallshanteringen ger upphov till miljöstörningar som inte
är helt tillfälliga.
Ytterligare ett skäl for samordning är att det till viss del är samma
myndigheter som tillämpar lagarna. Lokal tillsynsmyndighet är enligt
samtliga lagar en kommunal nämnd och regional tillsynsmyndighet är i
de flesta fäll länsstyrelsen. Tillsynen på central nivå är mer uppdelad.
Det kan dock nämnas att Naturvårdsverket, som är central tillsynsmyn-
dighet enligt miljöskyddslagen och renhållningslagen, jämte andra myn-
digheter utövar tillsyn även över tillämpningen av hälsoskyddslagen och
lagen om kemiska produkter.
Det bästa sättet att nå en samordning av sanktionsreglema på miljö-
skyddets område är att till miljöbalken knyta enhetliga sanktionsbestäm-
melser. Lämnas t.ex. lagen om kemiska produkter utanför ett sådant
nytt enhetligt lagverk blir det svårare att samordna sanktionsreglema.
En samordning utan lagen om kemiska produkter skulle medföra en
ganska omfettande, parallell reglering i de båda regelverken av sanktio-
nerna, vilket inte är önskvärt.
Lagen om svavelhaltigt bränsle intar en mellanställning mellan miljö-
skyddslagen och lagen om kemiska produkter. Vid en samordning av
lagen om svavelhaltigt bränsle med övriga bestämmelser i miljöbalken
finns det inget behov av att föreskriva några särskilda aktsamhetsregler
för bränslen. Behovet av bemyndiganden kan tillgodoses genom be-
stämmelser i balken om föreskrifter och genom de särskilda aktsam-
hetsreglema för kemiska produkter.
Även bestämmelserna i lagen om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark och lagen om forbud mot dumpning av avfall i vatten kan
med fördel integreras i miljöbalken. Grundläggande bestämmelser i de
båda lagarna bör följa av balken som sådan. I övrigt kan bestämmelser-
na i den förstnämnda lagen intas bland balkens regler om skydd för
växt- och djurlivet. De särskilda bestämmelserna i den senare lagen kan
på motsvarande sätt tas in i balkens kapitel om avfell.
Lagen om förhands granskning av biologiska bekämpningsmedel inne- 98
håller bl.a. bestämmelser om godkännande av sådana bekämpnings-
medel och om vissa skyldigheter vid hantering av dem. Dessutom upp- Prop. 1994/95:10
tar lagen regler om tillsyn, avgifter och ansvar. Kommittén förordar att
även denna lag integreras i miljöbalkens regler om produktkontroll.
Regeringen har emellertid föreslagit en särskild lag om genteknik. I det
läget bör reglerna om biologiska bekämpningsmedel inte ingå i miljöbal-
ken.
Naturvårdslagen innehåller särskilda regler som nära anknyter till
miljövårdens intressen. Naturvårdslagstiftningen är också av stor be-
tydelse för hushållningen med den fysiska miljön. En samordning enligt
riksdagens beslut av alla lagar som avser att bevara, skydda och förbätt-
ra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten till en ren och
hälsosam miljö och att säkerställa en långsiktigt god hushållning med
naturresurserna förutsätter att naturvårdslagen införs i miljöbalken som
en central del av densamma.
Såväl lagen om skötsel av jordbruksmark som skogsvårdslagen inne-
håller en allmän hänsynsregel, som innebär att hänsyn skall tas till bl.a.
naturvårdens intressen vid skötsel av jordbruksmark och skogsmark.
Lagrådet har anmärkt att viktiga lagar på miljöområdet bl.a. skogs-
vårdslagen, lämnas utanför i regeringens förslag till miljöbalk. Det är
att märka att skogsvårdslagen liksom t.ex. minerallagen har en delvis
annan karaktär än den lagstiftning som föreslås ingå i miljöbalken, bl.a.
genom att primärt reglera vissa näringsverksamheter. Denna omständig-
het utgör naturligtvis inget hinder mot att en ökad hänsyn till miljön
också skall tas i verksamheter av sådant slag som de omnämnda lagarna
innefattar. Lagtekniskt bör emellertid i enlighet med miljöpolitikens
allmänna utformning detta ske genom att den aktuella sektorslagen
också rymmer aktsamhetsregler. Under senare år har också sektorsla-
gama i allt större omfattning kommit att innehålla föreskrifter om hän-
syn till miljön och landskapet. Genom riksdagens skogspolitiska beslut
har således ytterligare regler om miljö- och naturvårdshänsyn införts i
skogsvårdslagen. Lagen om skötsel av jordbruksmark upptar också en
bemyndiganderegel som tar sikte särskilt på miljöskyddsfrågor. Regeln
medger att de föreskrifter får meddelas som skäligen kan fordras från
miljöskyddssynpunkt, dock endast såvitt gäller djurantal, gödselhante-
ring och växtodling. Övervägande skäl talar alltså för att hänsynsregler
och liknande föreskrifter med inriktning på miljöskydd får stå kvar i
skötsellagen och skogsvårdslagen. Skulle i framtiden en avreglering av
jord- och skogsbruket medföra att det i stort sett bara blir miljöregler
kvar i sektorslagama bör, som bl.a. vissa remissinstanser framfört,
övervägas om dessa lagar skall föras över till miljöbalken.
Fiskelagen upptar framför allt bestämmelser om rätten till fiske i
svenska vatten. Lagen innehåller också regler av skyddskaraktär. Av
störst intresse vad gäller skyddsregler är den bemyndiganderegel enligt
vilken det får meddelas föreskrifter om fiskets vård och bedrivande. Av
motsvarande skäl som anförts beträffande skogsvårdslagen anser vi dock
att sådana skyddsregler bör stå kvar i fiskelagen.
Det finns flera lagar, t.ex. lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fårtyg och lagen om transport av farligt gods, som i likhet med 99
kämtekniklagen reglerar verksamheter där stränga säkerhetskrav måste
upprätthållas för att minimera risken för miljöstörningar. Det som gör Prop. 1994/95:10
kämtekniklagen speciell i sammanhanget är den osedvanliga räckvidden
av skador på miljön som kan bli följden av en allvarlig olycka i en
kärnteknisk anläggning. Det är således fråga om en kvantitativ skillnad
i fråga om den potentiella risken för skador.
Ett av huvudsyftena med att samordna lagstiftningen på miljöområdet
är att den skall bli lättare att överblicka och tillämpa. Några sådana
samordningsvinster torde inte stå att vinna med att foga in kärnteknik-
lagen i balken. De flesta av lagens regler är så speciellt formade utifrån
de särskilt stränga krav på säkerhet som ställs på kärnteknisk verksam-
het att de i endast ringa grad låter sig samordnas med regler i övriga
lagar som bör ingå i balken. För dem som har att i första hand tillämpa
reglerna för kärnteknik torde det snarare vara så att reglerna riskerar att
bli otympligare att hantera och svårare att överblicka i en miljöbalk än
vad som är fallet med nuvarande lagstiftning.
En sammanvägning av de nu redovisade omständigheterna leder till
slutsatsen att kämtekniklagen inte bör fogas in i miljöbalken. Av i
huvudsak samma skäl bör lagen om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg lämnas utanför miljöbalken.
Syftet med strålskyddslagen är enligt dess portalstadgande att skydda
människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Detta stäm-
mer väl överens med de syften som ligger till grund för arbetet med
miljöbalken. Vissa kopplingar finns också till hälsoskyddslagen. I prak-
tiken föreligger dock viktiga olikheter.
Strålskydd handlar till stor del om arbetarskydd, patientskydd och
produktsäkerhet. I vissa hänseenden företer strålskyddslagen härvidlag
likheter med lagen om kemiska produkter, vilken skall inordnas i miljö-
balken. Val av kemiska ämnen och produkter som används i industrin,
i hushållen och i samhället i övrigt är emellertid frågor som genomsyrar
miljöarbetet i stort. Oavsett i vilka situationer användningen sker kan
man befara att kemiska ämnen och produkter till slut hamnar i och
påverkar den yttre miljön. Lagen om kemiska produkter är av detta skäl
central i en miljöbalk och det får godtas att vissa frågor som rör t.ex.
arbetarmiljön som en följd härav kommer att regleras i denna del av
balken.
Strålskydd är däremot av mer speciell karaktär. Många av de vitt
skilda typer av allmänt förekommande verksamheter med strålning som
regleras i strålskyddslagen kan inte i nämnvärd mån störa den yttre
miljön. Som exempel kan nämnas röntgenundersökning av tänder eller
matberedning i mikrovågsugn. Det kan te sig naturligt att för sådana
verksamheter alltjämt ha strålskyddsbestämmelser i en speciallag.
Flera av de myndigheter och organisationer som närmast berörs av
förslaget att fora in strålskyddslagen i miljöbalken ställer sig avvisande
till detta. Det är Statens strålskyddsinstitut, Statens kämkraftinspektion
och Statens råd för kämavfallsfrågor som redovisar den uppfattningen.
Samma synpunkt har framförts av Kammarrätten i Stockholm, TCO och
LO. I likhet med dessa remissinstanser anser regeringen att strålskydds-
lagen för närvarande inte bör ingå i miljöbalken.
100
De ersättningsregler som finns i miljöskadelagen flyttades år 1986 ut Prop. 1994/95:10
ur miljöskyddslagen och sammanfördes med jordabalkens regler om
skadestånd i grannelagsförhållanden till miljöskadelagen under hänvis-
ning bl.a. till svårigheten att anpassa de nya skadeståndsreglerna till
begreppet "miljöfarlig verksamhet" och andra bestämmelser i miljö-
skyddslagen. Föreskrifterna om miljöskadeförsäkringen finns i miljö-
skyddslagen men förutsätter för sin tillämpning att den skadelidande har
drabbats av en skada som anges i miljöskadelagen och inte kan få er-
sättning enligt den lagen, t.ex. på grund av preskription. Vid en allmän
översyn av miljölagstiftningen finns det anledning att utforma såväl
miljöreglema som skadeståndsreglerna så att de passar samman. Med
hänsyn till det starka samband mellan miljöskadelagen och miljöskydds-
lagen som redan finns och som genom miljöskadeförsäkringen har blivit
ännu starkare saknas det enligt regeringens mening skäl att överväga
någon annan lösning än att miljöskadelagens regler inarbetas i miljöbal-
ken.
Plan- och bygglagen är ett omfattande lagverk som kom till efter ett
mycket långvarigt lagstiftningarbete. Lagen har visserligen nära sam-
band med den miljöbalk vi nu föreslår, dels genom att balken enligt
förslaget skall omfatta också de hushållningsfrågor som nu regleras i
naturresurslagen, dels genom att planeringen har stor betydelse för
miljöskyddsarbetet i allmänhet och naturvården i synnerhet. Det föran-
leder emellertid ingen olägenhet att de båda lagkomplexen tillämpas
parallellt. Att i miljöbalken fora in alla bestämmelser om den fysiska
planeringen torde däremot belasta den lagtekniska konstruktionen över
bristningsgränsen. Utredningen om översyn av plan- och bygglagen (M
1992:02) skall bl.a. lämna förslag till hur miljöhänsynen i den fysiska
planeringen kan ökas. Det anförda talar för att plan- och bygglagen inte
förs över till miljöbalken. Vad angår vattenlagen och minerallagen talar
skäl av samma art som de som anförts beträffande plan- och bygglagen
för att dessa lagar nu inte tas med i balken. Miljöskyddskommittén har
emellertid i sitt slutbetänkande lämnat förslag till omfattande ändringar
i framför allt vattenlagen men också i plan- och bygglagen med anled-
ning av miljöbalken. Dessa förslag kommer att beredas inför miljöbal-
kens ikraftträdande.
Trafiklagstifiningen kräver särskilda överväganden. Miljöstörningarna
från trafiken härrör också från ett stort antal rörliga källor i form av
fordon av olika slag - bilar, fartyg och flygplan. För att reglera sådana
fordons miljöpåverkan behövs styrmedel som påverkar tillverkare och
enskilda trafikanter i form av standardiseringskrav och typgodkännanden
resp, olika former av skatter och avgifter. Sådana bestämmelser har
knappast sin plats i miljöbalken. Däremot bör de allmänna bestämmel-
serna i miljöbalken i olika hänseenden tillämpas på festa trafikanlägg-
ningar. Sådana feror för hälsan som luftföroreningar från trafiken kan
medföra bör också behandlas i miljöbalken.
101
4.3.1 Utformningen av samordningen Prop. 1994/95:10
En samordning kan enligt regeringens mening drivas mer eller mindre
långt. Om den önskade överskådligheten skall vinnas kan inte alltför
disparata lagar föras samman i en och samma lag. Den samordning som
nu sker av miljölagstiftningen bygger på den i 1991 års miljöpolitiska
proposition redovisade tanken att i en miljöbalk samla alla lagar som i
första hand avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön,
att garantera medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö och att
säkerställa en långsiktigt god hushållning med naturresurserna.
De olika lagarna måste i många hänseenden fogas samman så att
miljöbalken ger uttryck for en enhetlig inställning till miljöfrågorna och
så att ambitionen blir densamma på de olika områden som behandlas i
balken. Det går förhållandevis lätt att samordna tillsyns-, överklagande-
och sanktionsbestämmelsema i de lagar som skall ingå i miljöbalken.
En sådan ordning kommer att kunna underlätta tillsynsmyndigheternas
arbete.
Lagrådet har framfört att det hade varit önskvärt att man i samband
med samordningen av lagarna mera ingående hade gjort en analys av
gränsdragningsproblematiken och försökt att i lagtexten tydligare ange
gränserna mellan olika skyldigheter och ingripanden. Lagrådet har
främst berört gränsdragningen mellan regler som gäller hälsoskydd och
regler som gäller miljöskydd.
En viktig utgångspunkt for regeringens förslag har varit den kritik
som har riktats mot miljölagstiftningen, nämligen att den har varit
splittrad och att miljömyndigheternas möjligheter till ingripande därför
har försvårats. Den nu föreslagna samordningen har alltså i mycket tagit
sikte på att undanröja detta problem. I den mån avgränsningsfrågoma
särskilt bör belysas, vilket kan vara fallet med avgränsningen mellan
hälsoskydd och miljöfarlig verksamhet, anger regeringens lagförslag och
motivtext dock i vilken ordning de skilda materiella föreskrifterna skall
tillämpas. Vad Lagrådet anfört i fråga om avgränsningen mellan kemi-
kalielagstiftningen och arbetsmiljölagen kan regeringen godta. Uttalan-
den om samordningen har gjorts i förarbetena till både arbetsmiljölagen
och lagen om kemiska produkter (se prop. 1990/91:140, s. 86 och 87).
Vad som där har sagts är fortfarande giltigt. Något behov för riksdagen
att ta ställning till frågan, på sådant sätt som Lagrådet antyder, före-
ligger därmed inte. Berörda myndigheter, främst Kemikalieinspektionen
och Arbetarskyddstyrelsen, har ett utvecklat samarbete för att samordna
sina respektive verksamheter och för att undvika dubbelarbete.
Balken bör inledas med bestämmelser som ger uttryck för den moder-
na miljövårdens syfte. Miljöpolitikens övergripande mål är att bl.a.
skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushåll-
ning med uttaget av naturresurser så att de kan utnyttjas långsiktigt samt
skydd för natur- och kulturlandskap. På ett tidigt skede i balken bör
också anges de allmänna krav på aktsamhet beträffande människors
hälsa, miljön och en hållbar hushållning med naturresurserna som bör
prägla miljöarbetet.
102
Hushållningsbestämmelsema är av grundläggande karaktär och bör Prop. 1994/95:10
därför finnas långt fram i miljöbalken.
Som vi tidigare framhållit föreligger ett behov av att i förväg kunna
klarlägga var gränserna för tillåten miljöpåverkan bör gå. Ett sätt att
göra detta är att införa ett system med s.k. miljökvalitetsnormer, som
anger vilken belastning av bestämda ämnen som kan godtas på olika
recipienter såsom mark, vatten och luft. Enligt vår uppfattning finns det
behov av att i ökad utsträckning lägga miljökvalitetsnormer till grund
för olika bedömningar enligt miljöbalken, t.ex. när det gäller att avgöra
var gränsen går för ytterligare utsläpp från miljöfarlig verksamhet inom
ett visst område. Även bestämmelser om miljökvalitetsnormer bör
därför föras in i ett tidigt avsnitt av balken.
Miljökonsekvensbeskrivningar skall användas for att förbättra besluts-
underlaget vid avgöranden som kan påverka människors hälsa eller
miljön eller äventyra en hållbar hushållning med naturresurser. En
miljökonsekvensbeskrivning måste omfatta inte bara den verksamhet
som närmast är tilltänkt utan också realistiska alternativ, inbegripet s.k.
nollaltemativ, till denna. Eftersom kravet på miljökonsekvensbeskriv-
ningar bör vara en viktig utgångspunkt i miljöbalken bör bestämmelser
om sådana beskrivningar införas i ett tidigt avsnitt av balken.
Inte bara de nuvarande hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen
och bestämmelserna i den lagen om planering och planeringsunderlag
utan även balkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer och miljökon-
sekvensbeskrivningar bör bli gällande vid prövning enligt de lagar som
anknyter till naturresurslagen. Detta kommer i enlighet med Lagrådets
förslag till uttryck i balkens inledande kapitel. Naturvårdslagen innehål-
ler bestämmelser om att skydda olika områden till fromma för veten-
skap, kultur- och naturvård samt friluftsliv. Dessa bestämmelser bör
hållas samman i balken. Detta avsnitt bör också innehålla bestämmelser
om biotopskydd med syfte att bevara den biologiska artrikedomen.
Naturvårdslagens bestämmelser om tillsyn och sanktioner bör däremot
kunna föras samman med motsvarande bestämmelser hämtade från
andra lagar.
Ett stort antal aktsamhetsregler hänförliga till olika sektorer av hälso-
och miljöskyddet bör ha sin motsvarighet i miljöbalken. Det är därför
inte lämpligt att smälta samman dem med andra regler. En lämplig
disposition synes vara att i balken föra in flera kapitel som innehåller
särskilda regler för miljöfarlig verksamhet, kemiska produkter, hälso-
skydd och avfallshantering inklusive producentansvar. Det kan vara till
fordel för överskådligheten att i denna avdelning utforma kapitlen så att
de innehåller både krav på tillståndsprövning och särskilda aktsamhets-
regler.
Bestämmelser om tillsyn och sanktioner kan med fördel föras sam-
man i balken och i stor utsträckning ges en enhetlig utformning.
Från såväl systematisk synpunkt som från överskådlighetssynpunkt är
det lämpligt att en lagstiftning av den omfettning som en miljöbalk
utgör inte bara indelas i kapitel utan även i större block i form av av-
delningar. En sådan teknik är ingen nyhet utan är tvärtom ganska vanlig
då det gäller lagstiftning av central betydelse. Som exempel på regel-
103
verk där tekniken med avdelningsindelning tidigare tillämpats kan näm- Prop. 1994/95:10
nas äktenskapsbalken, jordabalken, fastighetsbildningslagen, brottsbal-
ken och rättegångsbalken.
I enlighet med Miljöskyddskommitténs förslag bör miljöbalken indelas
i sju avdelningar, som envar innefattar ett varierande antal kapitel. I
respektive avdelning bör samlas sådana bestämmelser som bedöms ha
sådant samband med varandra att de i ett eller annat hänseende bör
hållas ihop.
Första avdelningen bör innehålla allmänna bestämmelser om bl.a.
balkens målsättning, som anger balkens inriktning i fråga om bl.a.
miljöskydd, hälsoskydd, naturskydd och naturresurshushållning. Vidare
bör däri ingå bestämmelser om balkens tillämpningsområde.
Även balkens övergripande allmänna aktsamhetsregler bör ingå i
denna avdelning.
I den andra avdelningen bör intas motsvarigheter till naturresursla-
gens båda hushållningskapitel samt bestämmelser om miljökvalitetsnor-
mer och om miljökonsekvensbeskrivningar. Denna avdelning bör få
paraply karaktär och göras tillämplig även på andra rättsområden, t.ex.
på plan- och bygglagen och vattenlagen. I avdelningen bör också ingå
bestämmelser om regeringens tillåtlighetsprövning, bl.a. av större indu-
striella anläggningar.
Den tredje avdelningen bör innehålla balkens bestämmelser om den
s.k. gröna miljövården, framför allt bestämmelser om skydd för natur-
områden, om skydd för växt- och djurlivet samt om skydd for frilufts-
livet.
I den fjärde avdelningen bör samlas särskilda föreskrifter om skydd
för hälsa och miljö, såsom om miljöfarlig verksamhet, kemiska pro-
dukter, hälsoskydd och avfallshantering.
Femte avdelningen bör innehålla balkens bestämmelser om tillsyn, om
avgifter för en myndighets verksamhet enligt balken och om överkla-
gande av beslut som meddelats med stöd av balken.
I den sjätte avdelningen bör samlas balkens bestämmelser om påfölj-
der, dvs. om ansvar, förverkande och miljöskyddsavgifter.
Till den avslutande sjunde avdelningen bör hänföras bestämmelser om
ersättning för intrång, skadestånd och miljöskadeförsäkring.
104
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: Olika aktsamhetsregler i nuvarande lag-
stiftning fors samman till ett gemensamt kapitel om allmänna
aktsamhetsregler i miljöbalken. Därutöver finns olika aktsam-
hetsregler för respektive verksamhet. Den av kommittén
föreslagna stoppregeln ingår som en sådan särskild aktsam-
hetsregel om miljöfarlig verksamhet.
Försiktighetsprincipen skall tillämpas på all verksamhet som
kan skada omgivningen. Farliga kemiska produkter samt farliga
kemiska varor skall ersättas med produkter eller varor som inne-
bär mindre risk (utbytesprincipen). Det innebär att ämnen som
kan skada miljön skall undvikas vid tillverkning av varor i den
utsträckning det är möjligt. Avsaknaden av vetenskaplig bevisning
får inte användas som en ursäkt för att underlåta att vidta rimliga
skyddsåtgärder.
Sådana försiktighetsmått skall iakttas som behövs för att
skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter.
Att främja återvinning och återanvändning av material ingår
som en del av aktsamheten.
Tillämpningen av aktsamhetsreglema skall i sista hand vägas
mot ett ekonomiskt hänsynstagande.
4.4.1 Inledning
Föreskrifter om skydd för människors hälsa har funnits i Sverige under
flera hundra år. Regler som i första hand avser att skydda miljön har
däremot vuxit fram i huvudsak under de senaste 100 åren. Sådana
regler har oftast tillkommit som ett resultat av att uppkomna olägenheter
inte har kunnat bemästras inom det befintliga regelsystemet. Det har
alltså varit fråga om att införa nya föreskrifter för att motverka redan
uppkomna problem. Sedan 1960-talet har dock de centrala miljölagama
i ökad utsträckning kommit att innehålla relativt likartade aktsamhets-
regler for att förebygga skador och andra olägenheter.
Miljöskyddslagens aktsamhetsregler syftar till att skydda människor
och miljö från störningar som kan vara skadliga. Bestämmelserna i den
lagen omfattar dock endast sådana störningar som hänför sig till an-
vändning av fäst egendom. Anknytningen till fäst egendom är dock inte
genomgående för de olika skyddslagarna. Sålunda omfattar hälsoskydds-
lagen störningar från användning av såväl fast som lös egendom. Lagen
reglerar dock endast störningar som kan skada människors hälsa. Kemi-
kalielagstiftningen, som syftar till att skydda människor och miljö från
skador orsakade av hantering m.m. av kemiska produkter, har inte
heller den någon särskild anknytning till egendomsbegreppet. Renhåll-
ningslagen liksom naturvårdslagen har däremot genom respektive lag-
stiftnings karaktär en anknytning till festighetsbegreppet.
105
Genom senare års lagstiftning har den utpräglade planerings- och Prop. 1994/95:10
markanvändningslagstiftningen kommit att tydligare omfatta också
hänsynen till miljön. Plan- och bygglagen t.ex. innehåller tydliga sådana
regler. Det kan sägas vara en allmän uppfattning numera, att en god
planering är ett av de viktigaste enskilda momenten för att undvika
senare störningar på människors hälsa och miljön. Markanvändnings-
lagstiftningen har därför kommit att få ett naturligt samband med övrig
miljölagstiftning.
4.4.2 Nuvarande ordning
De grundläggande aktsamhetsreglema i fråga om skyddet för människor
och miljön i den svenska miljölagstiftningen finns i 5 § miljöskyddsla-
gen och 5 § lagen om kemiska produkter. Miljöskyddslagen utformar
aktsamhetskravet som en huvudregel till vilken har fogats två hjälpreg-
ler. Enligt huvudregeln är den som utövar eller ämnar utöva miljöferlig
verksamhet skyldig att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av
verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan
fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att
avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten har upp-
hört. Enligt den första hjälpregeln skall omfattningen av åliggandena
enligt huvudregeln bedömas med utgångspunkt i vad som är tekniskt
möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av
såväl allmänna som enskilda intressen. Enligt den andra hjälpregeln
skall vid avvägningen mellan olika intressen särskild hänsyn tas till å
ena sidan beskaffenheten av det område som kan bli utsatt för störning
och betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av
verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska
verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.
Kraven enligt 5 § miljöskyddslagen hänför sig alltså till tre olika
fektorer, varvid utgångspunkten är vad som är tekniskt möjligt. Emel-
lertid skall även ekonomiska fektorer beaktas med utgångspunkt i vad
som är ekonomiskt rimligt. De ekonomiska faktorerna skall i princip
bedömas objektivt, vilket innebär att man i allmänhet skall bortse från
en näringsidkares personliga förhållanden. Förutom att bestämma de
åtgärder som är tekniskt möjliga och ekonomiskt rimliga måste miljö-
myndigheterna även göra en bedömning om åtgärderna är miljömässigt
motiverade eller med andra ord om åtgärderna står i rimligt förhållande
till den effekt de kan beräknas få. Genom att varje enskild åtgärd måste
vara miljömässigt motiverad är det möjligt att komma fram till den mest
kostnadseffektiva kombinationen av åtgärder för den verksamhet som
prövas.
Också i 5 § lagen om kemiska produkter finns en huvudregel. Till
denna har kopplats en hjälpregel. Enligt huvudregeln åligger det den
som hanterar eller importerar en kemisk produkt att vidta de åtgärder
och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka
skada på människor eller i miljön. Enligt hjälpregeln, som vanligen
kallas substitutions- eller utbytesprincipen, skall sådana kemiska pro- 106
dukter undvikas som kan ersättas med mindre farliga produkter. Lagen Prop. 1994/95:10
om kemiska produkter innehåller dessutom särskilda hjälpregler om
utredningsskyldighet och om kunskapskrav.
I hälsoskyddslagen finns bestämmelser till skydd mot sanitär olägen-
het. Den lagen bygger också på att en avvägning skall ske mellan mot-
stående intressen. Ägaren eller nyttjanderättsinnehavaren till berörd
egendom skall sålunda vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. I
lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter anges närmare de
förpliktelser som gäller for den som äger eller använder egendomen i
fråga.
Naturvårdslagen riktar sig som framgår av lagens inledande bestäm-
melser till envar, ett förhållande som naturligtvis präglar aktsamhets-
reglemas utformning i lagen. Det åligger var och en som vistas i natu-
ren att visa varsamhet. Lagen innehåller särskilda bestämmelser till
skydd for växt- och djurarter som är hotade. Möjligheterna att med stöd
av naturvårdslagen inrätta nationalparker, naturreservat och andra sär-
skilt fredade platser ger också plats för särskilda aktsamhetsregler lik-
som den tillståndsplikt som finns för sådana arbetsföretag som påverkar
landskapet, t.ex. grus- och sandtäkter. Vid prövning som rör naturvård
skall tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen.
Aktsamhetsreglema i de särskilda markanvändningslagama är främst
inriktade på att säkerställa en lämplig användning av marken och vattnet
samt att skydda värdefulla områden från arbetsföretag av olika slag. I
de lagar som reglerar markanvändningen finns bestämmelser som avser
skydd för människan och miljön. Naturresurslagen har karaktären av
en övergripande lag också inom det miljörättsliga området. Lagens syfte
är att bevara en god natur- och kulturmiljö, att i ett långsiktigt perspek-
tiv trygga landets försörjning med naturresurser samt att främja en
ändamålsenlig samhällsutbyggnad. Lagen innehåller bl.a. grundläggande
och särskilda hushållningsbestämmelser. Hushållningsbestämmelsema
omfattar mark- och vattenområden samt den fysiska miljön i övrigt,
dvs. bebyggelse, anläggningar infrastruktur m.m. Lagens bestämmelser
skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. plan- och bygglagen,
vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen.
De grundläggande hushållningsbestämmelsema anger vilka avväg-
ningar som skall göras vid planläggning och tillståndsprövning i fråga
om den framtida användningen av marken och vattnet. Det kan alltså
här vara fråga om överväganden som kan vara av stor betydelse både
vad gäller övergripande frågor och i ett senare skede, när det gäller att
mer i detalj reglera skyddet för människan och miljön. De särskilda
hushållningsbestämmelsema slår vakt om särskilt värdefulla områden
som kust- och fjällområden och orörda älvar.
Plan- och bygglagen innehåller bestämmelser om planläggning av
mark och vatten och om byggande. I första hand är plan- och bygglagen
ett instrument för kommunerna att styra bebyggelseutvecklingen i vid
mening. Detta sker genom vägledande översiktsplaner, detaljplaner och
områdesbestämmelser. Detaljstyrningen enligt plan- och bygglagen sker
främst genom bygglovsprövning. 107
Enligt plan- och bygglagen regleras markanvändningen med rättsver- Prop. 1994/95:10
kan genom detaljplaner och områdesbestämmelser. Genom dessa plan-
instrument har kommunerna givits stora möjligheter att påverka den
framtida markanvändningen och därigenom förhindra att t.ex. redan
etablerade bostadsområden utsätts för störningar från olika miljöfarliga
verksamheter. Det kan naturligtvis många gånger vara lika angeläget att
skydda omgivningen från störningar från verksamheter belägna utanför
ett planområde. I sådana fall kan kommunen under vissa förutsättningar
införa vissa bestämmelser för omgivningen när det gäller högsta tillåtna
störningsnivåer, s.k. områdesbestämmelser.
4.4.3 Något om EG:s regler om aktsamhet
EU:s miljöprogram fram till år 2000 innehåller en strategi för hållbar
utveckling. Större vikt läggs vid det förebyggande arbetet. Aktsamhets-
regler har fått en mer framträdande roll i Maastricht-avtalet. Detta avtal
innebär att EU:s miljöpolitik har getts fastare ramar. Försiktighetsprin-
cipen ingår sålunda numera som en del av EU:s miljöpolitik. I fråga om
formerna för beslutsfattande har det tillkommit, att miljöregler kan antas
av rådet genom kvalificerad majoritet. Besluten behöver alltså inte
längre vara enhälliga. Parlamentets roll i beslutsfattandet har också
förstärkts.
I Maastricht-avtalet är det närmast artiklarna 130r, 130s och 130t som
behandlar miljöfrågorna. Särskilt artikel 130 r tar sikte på förebyggande
åtgärder och aktsamhetsregler. Unionens miljöpolitik skall grundas på
försiktighetsprincipen och att förebyggande åtgärder skall vidtas for att
undvika skador på människor och miljön. Den som förorenar är skyldig
att betala för de skador hans verksamhet ger upphov till. I enlighet med
det antagna miljöprogrammet för EU skall hänsynen till miljön vara
genomgående för de beslut i skilda avseenden och på olika områden
som är ett resultat av unionens arbete.
Typiskt för EG:s direktiv på miljöområdet är att de lägger stor vikt
vid att den som bedriver en verksamhet iakttar närmare angivna krav på
aktsamhet. Av stort intresse i detta sammanhang är ramdirektivet
(84/360/EEG) om luftföroreningar. Bakom direktivet ligger konventio-
nen om långväga luftföroreningar. I direktivet fastläggs att tillståndsplikt
skall införas för luftförorenande anläggningar av visst slag. Direktivet
innehåller vidare en rad bestämmelser av aktsamhetskaraktär som skall
tillämpas vid myndigheternas prövning av en tillståndsansökan. För
tillstånd till en ny verksamhet krävs att alla lämpliga förebyggande
åtgärder mot luftförorening har vidtagits, inklusive tillämpning av bästa
tillgängliga teknik. Detta gäller under förutsättning att sådana åtgärder
inte medför oskäliga kostnader, att verksamheten i fråga om särskilt
angivna ämnen inte får medföra betydande luftförorening, att gällande
gränsvärden för emissioner innehålls och att gällande gränsvärden för
luftkvalitetet innehålls. För särskilt utpekade förorenade områden kan
strängare gränsvärden för emissioner sättas. För befintliga verksamheter
gäller särskilda regler. På sikt skall också dessa omfettas av kraven på
108
bästa tillgängliga teknik. Det ankommer vidare på medlemsländerna att Prop. 1994/95:10
följa utvecklingen när det gäller bästa teknologi och miljösituationen
och successivt ställa de ytterligare krav som kan vara motiverade. De
aktuella bestämmelserna är liksom bestämmelserna i flertalet övriga
direktiv av minimikaraktär vilket innebär att det enskilda medlemslandet
har frihet att ställa strängare krav under förutsättning att dessa krav inte
strider mot EG:s övriga regler.
4.4.4 Allmänna aktsamhetsregler
Regeringens förslag: De olika allmänna aktsamhetsregler som
finns i nuvarande miljölagstiftning förs samman till ett gemen-
samt, övergripande kapitel i miljöbalken. Aktsamhetsreglema
skall i den utsträckning som framgår av respektive kapitel gälla
vid tillämpning av balkens tredje och fjärde avdelningar. Därut-
över finns särskilda aktsmhetsregler för respektive verksamhet.
För miljöfarlig verksamhet gäller som särskild aktsamhetsregel att
den av kommittén föreslagna stoppregeln skall tillämpas vid pröv-
ningen av en verksamhets tillåtlighet.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att de övergripande
aktsamhetsbestämmelser som skall gälla för den som utövar miljöpåver-
kan skall samlas i ett kapitel om allmänna aktsamhetsregler i miljöbal-
kens första avdelning. Begreppet "utöva miljöpåverkan" innefattar enligt
kommitténs förslag allt mänskligt handlande som kan utöva påverkan
på hälsa, miljö och naturresurser. Kommittén har vidare föreslagit en
särskild stoppregel som skulle kunna tillgripas mot den som utövar
miljöpåverkan av sådant slag som kan befaras leda till att människors
hälsa skadas eller att miljön påtagligt eller allvarligt skadas.
Remissinstanserna: Några remissinstanser menar att de föreslagna
allmänna aktsamhetsreglema i sin föreslagna utformning är alltför all-
mänt hållna och föreslår att de därför byggs ut, antingen så att de blir
mer direkt tillämpbara genom utvidgade materiella regler som kan vara
straffsanktionerade, eller så att reglerna görs tillämpbara också för
miljöstörande verksamheter som i övrigt regleras med stöd av annan
lagstiftning än miljöbalken. Flera remissinstanser har vänt sig mot att
aktsamhetsreglema genom begreppet utöva miljöpåverkan får en till-
lämpning som är svår att överblicka. I fråga om stoppregeln och dess
utformning har det övervägande antalet remissinstanser varit starkt
kritiska. Statens Naturvårdsverk anser att miljöbalkens allmänna aktsam-
hetsregler bör gälla genomgående och utgöra basen för krav som i
princip skall kunna ställas vid prövning av vaije verksamhet, oavsett om
prövningen skall ske med stöd av miljöbalken eller enligt annan lagstift-
ning som reglerar verksamheter som kan befaras påverka miljön.
Lunds universitet menar att det ur miljöskyddssynpunkt vore bättre att
formulera de grundläggande kravreglema enkelt och tydligt och ge dem
ett innehåll som innebär en mer direkt reglering av de aktuella verksam-
hetema. Några länsstyrelser, som Länsstyrelsen i Jönköpings län, Läns- Prop. 1994/95:10
styrelsen i Kopparbergs län och Länsstyrelsen i Västerbottens län anför
liknande synpunkter och framhåller att de allmänna aktsamhetsreglema
bör fogas samman med de särskilda aktsamhetsreglema i balkens fjärde
avdelning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän betonar vikten av att
de allmänna aktsamhetsreglema verkligen blir styrande. Enligt länssty-
relsen förefaller avståndet vara ganska stort mellan de allmänna aktsam-
hetsreglemas ambitionsnivå och de bestämmelser i balken som är direkt
bindande för myndigheter och enskilda.
SJ anför synpunkter som överensstämmer med de angivna länsstyrel-
sernas och framhåller att kommitténs förslag kan leda till oklarheter.
Svenska Naturskyddsföreningen anser att miljöbalkens kapitel om
allmänna aktsamhetsregler bör omarbetas och göras mera utförligt och
tydligt. Uppsala universitet har anfört liknande synpunkter.
Justitieombudsmannen menar att i lag orealistiskt högt satta krav inte
så att säga av sig själva kan antas medverka till ökat miljö- eller hälso-
skydd eller bättre hushållning med naturresurser. Enligt Kammarrätten
i Stockholm måste vissa aktsamhetskrav mildras för att reglerna över
huvud taget skall kunna betraktas som praktiskt användbara som grund-
val för föreskrifter och direkta tillämpningsbedömningar. Kommunför-
bundet anser att den allmängiltiga utformningen av aktsamhetsreglema
medför att det i dagsläget är oklart hur dessa kommer att fungera i det
praktiska arbetet hos miljömyndigheterna. Också LRF anser det oklart
hur reglerna kommer att verka i praktiken och tillägger att kombinatio-
nen av de allmänna aktsamhetsreglema och införande av miljökvali-
tetskrav kommer att innebära oanade möjligheter för myndigheterna att
ställa långtgående krav på enskilda verksamheter. Koncessionsnämnden
för miljöskydd menar att stoppregeln i den givna utformningen innebär
att all samhällsnyttig men miljöfarlig verksamhet omöjliggörs.
Skälen för regeringens förslag:
De allmänna aktsamhetsreglemas tillämpningsområde
Som framgått av bakgrundsbeskrivningen finns det i de nuvarande
miljölagama aktsamhetsbestämmelser som gäller för olika verksamhets-
områden. De olika aktsamhetsreglema gäller vid sidan av varandra.
Inom vissa områden och for vissa verksamheter lappar emellertid reg-
lerna över varandra. En sådan ordning kan leda till oklarheter mellan
myndigheterna i fråga om vilken myndighet som har ansvaret för att
följa verksamheten liksom det för den enskilde kan uppstå oklarheter,
när flera myndigheter eller olika lagar med delvis sammanfallande
inriktning kan reglera samma fråga.
Kommittén har som ram för aktsamhetsbestämmelsemas tillämpnings-
område föreslagit begreppet "utöva miljöpåverkan". Detta begrepp
inrymmer enligt kommittén "allt mänskligt handlande som kan utöva
påverkan på hälsa, miljö eller naturresurser". Begreppet utöva miljöpå-
verkan avses också enligt kommittén motsvara balkens tillämpningsom- 110
råde. De allmänna aktsamhetsreglema skall enligt kommittén iakttas av
regeringen och andra myndigheter som utfärdar föreskrifter och av Prop. 1994/95:10
rättstillämpande myndigheter i enskilda mål och ärenden. Detta gäller
såväl vid tillståndsbeslut som i frågor om tillsyn.
I likhet med kommittén anser regeringen att de mer allmänt utformade
aktsamhetsreglema i de nuvarande nyss redovisade lagarna bör läggas
till grund för ett antal till varandra anpassade övergripande aktsamhets-
regler i balken. Dessa allmänna aktsamhetsregler bör föras samman till
ett kapitel i miljöbalkens första avdelning. Reglerna skall på närmare
angivet sätt vara tillämpliga på alla företag, kommuner och andra som
utövar en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd som kan komma
i konflikt med miljöbalkens syfte.
Flera remissinstanser har kritiserat utformningen av de allmänna
aktsamhetsreglema och menar att det med den föreslagna konstruktio-
nen är svårt att överblicka gränserna för balkens tillämpningsområde.
En negativ miljöpåverkan kan föranleda ingripanden från miljömyndig-
heternas sida, oavsett vilken typ av verksamhet det är fråga om, efter-
som tillsynsreglema kan tillämpas på alla dem som utan särskilt tillstånd
eller godkännande utövar miljöpåverkan. Kritiken mot utformningen av
de allmänna aktsamhetsreglemas tillämpningsområde sammanfaller i
mycket med den som har riktats mot kommitténs förslag om utvidgade
möjligheter att meddela generella föreskrifter. Sammanfattningsvis anser
de kritiska remissinstanserna att förslaget leder till rättsosäkerhet. Lag-
rådet förordar för sin del att möjligheterna att tillämpa de allmänna
aktsamhetsreglema mera enhetligt på olika verksamhetsområden under-
söks ytterligare.
Som framgår av avsnitt 4.2.2 har regeringen i fråga om möjligheterna
att meddela generella föreskrifter valt att följa den kritiska remissopinio-
nen så att balken inte innehåller något särskilt kapitel om generella
föreskrifter av det slag som kommittén har föreslagit. I stället bör det,
som tidigare redovisats, finnas bemyndiganden där detta är behövligt
och då för klart angivna områden. Regeringens ställningstagande i
denna fråga bygger på viljan att tillmötesgå befogade krav, att det skall
kunna vara möjligt att förutse lagstiftningens tillämpningsområde.
Också i fråga om aktsamhetsreglemas tillämpningsområde bör det
tydligt framgå for vilka verksamhetsområden aktsamhetsreglema kan
göras gällande. Enbart om dessa områden klart redovisas, blir det möj-
ligt att i förväg avgöra för vilka fåll myndigheterna har rätt att ingripa.
Det förtydligande av aktsamhetsreglemas tillämpningsområde som
Lagrådet har föreslagit är i detta sammanhang klargörande. Detta hin-
drar dock inte att också verksamheter som formellt ligger utanför miljö-
balken anpassas till balkens aktsamhetsregler. En sådan anpassning bör
dock i enlighet med det sektorsansvar som gäller all miljöstörande
verksamhet ske genom den lagstiftning som reglerar verksamheten i
fråga, antingen genom en hänvisning till miljöbalkens allmänna aktsam-
hetsregler eller på annat sätt. Miljöskyddskommittén har i sitt slutbe-
tänkande (SOU 1994:96) föreslagit regler med detta syfte.
Balkens allmänna aktsamhetsregler kommer alltså att omfatta verk-
samheter som regleras närmare i balkens tredje och fjärde avdelningar. ni
De allmänna aktsamhetsreglemas tillämpningsområde bör anges särskilt
för vaije verksamhet i de kapitel sotn ingår i dessa avdelningar. För Prop. 1994/95:10
särskilt farliga verksamheter bör de allmänna aktsamhetsreglema gälla
fullt ut. För andra verksamheter, t.ex. för naturvårdens del, är däremot
en sådan ordning inte befogad.
De materiella reglerna i tredje och fjärde avdelningarna i kombination
med det utrymme som finns för miljömyndigheterna, antingen att med-
dela föreskrifter eller villkor eller att ingripa särskilt i tillsynsärenden,
avgränsar alltså balkens tillämpningsområde i förhållande till sektorsin-
riktad lagstiftning.
Med verksamhet avses i balken inte enbart ett fysiskt bedrivande av
en viss påtaglig verksamhet. I stället syftar verksamhetsbegreppet enligt
det mönster som återfinns i miljöskadelagen och i miljöskadelagens
motsvarighet i miljöbalken till att täcka en rad olika företeelser. För de
verksamheter som enligt balken är festighetsanknutna gäller samma
verksamhetsbegrepp som i miljöskadelagen. I övrigt avses med verk-
samhet allt som omfattas av balkens tillämpningsområde. Det behöver
alltså inte vara fråga om en yrkesmässig verksamhet. Ett ingripande kan
ske för att en fastighetsägare i sin verksamhet, dvs. genom sitt boende
eller ägande, förorsakar påtagliga olägenheter för omgivningen. Ett
annat fall kan vara att en kemisk produkt skall ersättas med en mindre
farlig produkt eller att särskilda villkor skall förenas med import eller
export av en kemisk produkt. Vad som avses med verksamhet konkreti-
seras genom balkens särskilda föreskrifter eller genom föreskrifter
meddelade med stöd av balken.
I de delar av miljöbalken som särskilt reglerar naturvård, miljöferlig
verksamhet, hantering av kemiska produkter, avfallshantering och sär-
skilda hälsoskyddsaspekter bör också finnas särskilda aktsamhetsregler
avpassade för verksamheten i fråga. Genom att balkens allmänna akt-
samhetsregler också tillämpas i närmare angiven utsträckning på dessa
verksamheter åstadkoms vad flera remissinstanser efterlyst, nämligen att
göra de allmänna aktsamhetsreglema mera direkt tillämpliga på enskilda
verksamheter. Genom tillsynsmyndigheternas befogenheter att ingripa
kommer aktsamhetsreglema, både de allmänna och de särskilda, att bli
direkt tillämpbara. I fråga om tillsynsmyndigheternas rätt till ingripande
bör det i sammanhanget påpekas att den rätten av hänsyn till den enskil-
de skall begränsas enligt regler som också gäller i dag. Detta innebär
att tillsynsmyndigheten i första hand skall försöka åstadkomma rättelse
genom råd eller förslag till åtgärder så att ett förtroendefullt förhållande
kan växa fram mellan verksamhetsutövama och tillsynsmyndigheten. En
överträdelse av en aktsamhetsregel kan bero på okunnighet och inte på
ett medvetet handlande. Det är också viktigt av hänsyn till den integritet
som den enskilde har rätt till att en tillsynsmyndighet inte har rätt att
söka igenom någons bostad för att beslagta handlingar eller liknande.
Införandet av allmänna övergripande aktsamhetsregler i miljöbalken
innebär att man tillskapar gemensamma bestämmelser för ett antal
sinsemellan relativt olikartade företeelser. Samma grundsyn bör alltså i
framtiden prägla avvägningen t.ex. mellan kostnader och hälso- och
miljöhänsyn, oavsett om det är fråga om festighetsanknuten verksamhet 112
eller hantering av kemiska produkter, låt vara att avvägningen naturligt-
vis kan utfalla olika beroende på aktivitetens farlighet. Avsikten med Prop. 1994/95:10
allmänna aktsamhetsregler är att ge större klarhet och därmed ökad
tyngd åt aktsamhetskraven. De övergripande reglerna innebär också
klarare gränser för tillåtligheten. Som några remissorgan pekat på måste
emellertid ambitionsnivån även om den är hög hållas på en realistisk
nivå. En ambitionsnivå av det slaget att det uppsatta målet är ouppnåe-
ligt tjänar ingen på. När det gäller t.ex. val av teknik finns det mot den
angivna bakgrunden fog för att skilja mellan de övergripande aktsam-
hetsregler, som skall gälla for yrkesmässig verksamhet och de regler
som kan reglera den enskildes användning av någon teknisk utrustning
samt det ansvar som därvid kan åvila honom. Enligt regeringens mening
finns det flera fördelar ur miljösynpunkt med en sådan uppdelning. När
det gäller den enskilde som vållar olägenheter för miljön sker detta
således oftast i samband med användning av serietillverkade konsument-
produkter. För sådana förhållanden är det därför lämpligast att kraven
på miljöförbättrande åtgärder i första hand riktas mot tillverkaren så att
man kan förebygga att farliga produkter släpps ut på marknaden. För
näringsidkamas del finns det skäl att sätta högre krav i fråga om val av
teknik.
De allmänna aktsamhetsreglema kommer också att läggas till grund
for beslut av regeringen eller av underordnade myndigheter när det
gäller att utfärda föreskrifter. De skall vidare ligga till grund för till-
ståndsprövningen. Detta innebär att frågan om vilka skyddsåtgärder
m.m. som i olika avseenden skall vidtas kommer att bli föremål för
myndigheternas prövning enligt den valda lagstiftningsmodellen. Myn-
digheterna skall alltså tillämpa samtliga från aktuell prövningssynpunkt
gällande bestämmelser i balken, dvs. både de allmänna aktsamhetsreg-
lema och de ytterligare regler som gäller särskilt for olika verksam-
heter.
När det gäller myndigheternas prövningsförfarande innebär den före-
slagna regleringen, t.ex. för miljöfarlig verksamhet, att tillståndsmyn-
digheten i fråga om aktsamhetskraven och kraven på lokalisering har att
pröva ärendet med utgångspunkt i såväl de allmänna aktsamhetsreglema
i balkens första avdelning som från de gemensamma bestämmelserna i
balkens andra avdelning samt de särskilda regler för miljöfarliga verk-
samheter som finns i balkens fjärde avdelning. Med utgångspunkt här-
ifrån har myndigheten att fastställa vilka villkor för verksamheten som
bör gälla med hänsyn till förhållandena i omgivningen.
Den föreslagna ordningen innebär att tillståndsbeslutet kommer att ha
rättskraft endast i de frågor som beslutet omfattar. Det bör således även
fortsättningsvis vara möjligt för hälsoskyddsmyndighetema eller kemi-
kaliemyndighetema att ingripa med stöd av de allmänna aktsamhets-
reglema eller de särskilda reglerna om kemikalier och hälsoskydd i
frågor som inte har blivit föremål för prövning av tillståndsmyndig-
heten, dvs. inte omfattas av villkor i tillståndsbeslutet. Reglerna i
balken om tillsyn bör ge tillsynsmyndigheterna rätt att ingripa med
förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att balkens föreskrifter
och vad som kan följa av dem skall iakttas. 113
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
De allmänna aktsamhetsbestämmelsema måste ha en sådan utformning
att tillämpningen kan anpassas efter behovet i det enskilda fallet. Ett
exempel på detta är att krav skall kunna ställas på företagen att de
utnyttjar teknik av hög kvalitet och med god funktion. Detta innebär
normalt att verksamhetsutövaren skall använda den bästa tillgängliga
tekniken. Att använda bästa tillgängliga teknik är numera ett krav som
gör sig alltmer gällande i Europa, både inom EU och länderna kring
Östersjön. I vissa fall bör dock verksamhetsutövaren, som framhållits av
Koncessionsnämnden, kunna åläggas att utveckla en teknik som inte
finns på marknaden, t.ex. när det är fråga om komplexa anläggningar,
där man inom vissa tidsramar får prova sig fram med olika tekniska lös-
ningar för att på bästa sätt och inom möjligheternas ram motverka eller
hindra att verksamheten eller dess verkningar förorsakar olägenheter i
omgivningen. Den praxis som därvidlag utvecklats inom Koncessions-
nämnden bör alltså bestå. Det nu sagda innebär att lagtexten inte som
kommittén har föreslagit skall ange bästa tillgängliga teknik som ett
aktsamhetskrav, utan i stället ställa krav på att i yrkesmässig verksam-
het ett sådant försiktighetsmått som är tekniskt möjligt skall iakttas.
Stoppregeln
Kommitténs förslag till en särskild s.k. stoppregel som en övergripande
aktsamhetsregel har mycket starkt ifrågasatts av en övervägande del av
remissorganen. Förslaget innebär i korthet att verksamheter som kan
skada människors hälsa inte får utövas. Inte heller verksamheter som
kan föranleda allvarlig skada på miljön bör under några förhållanden få
komma till stånd.
Enligt regeringens mening är stoppregelns utformning och dess lag-
tekniska placering beroende på hur balkens olika kapitel och avdelning-
ar byggs upp. Som framgått av det föregående skall de allmänna akt-
samhetsreglerna täcka dagens miljölagstiftning. Den lagstiftningen byg-
ger i stora delar på allmänna förvaltningsrättsliga principer och för-
faranden. Det är egentligen enbart miljöskyddslagen som har ett helt
utbyggt regelverk som närmare beskriver de möjligheter myndigheterna
har att ingripa mot en tillståndsgiven miljöfarlig verksamhet och som
yttersta möjlighet att stoppa en sådan verksamhet.
Kommittén har föreslagit att balken skall innehålla gemensamma
kapitel för tillståndsprövning och för omprövning av tillståndsgivning.
Som framgår av regeringens förslag till miljöbalk har inte kommitténs
förslag följts i detta avseende. De särskilda regler som har utbildats i
fråga om prövning av miljöfarlig verksamhet och omprövning av villko-
ren för sådan verksamhet beror på att verksamhet av sådant slag ofta är
förenad med långsiktiga investeringar och stora kostnader. Det har varit
ett allmänt intresse att verksamheterna har kunnat bedrivas och det har
framstått som rimligt att tillståndet förenas med en i lag angiven trygg-
het för verksamhetsutövaren. Det synsättet kan knappast sägas vara
befogat att anlägga vid många andra av de verksamheter som skulle
kunna falla under miljöbalkens krav på tillstånd. Det nu sagda har
Prop. 1994/95:10
114
föranlett att i förhållande till kommitténs förslag utökade regler om Prop. 1994/95:10
prövning och omprövning av miljöferlig verksamhet har förts till det
kapitel som reglerar den verksamheten och att övriga tillstånd inte har
kringgärdats med andra bestämmelser än de som i praktiken gäller i dag
och som följer av den allmänna förvaltningsrätten. Kapitlen om tillstånd
och omprövning av tillstånd som kommittén föreslagit har därför utgått.
Detta har också betydelse för stoppregeln och hur den lagtekniskt bör
hanteras.
Dagens miljölagstiftning ger utrymme för en tillsynsmyndighet att
förbjuda en verksamhet som inte har underkastats särskild prövning
enligt de allmänna regler som gäller i fråga om ordning och säkerhet.
Också verksamheter som underkastats särskild prövning kan förbjudas
eller förklaras inte längre vara tillåtna men då i allmänhet enligt särskil-
da i lag angivna regler. Den nu angivna ordningen återkommer i kom-
mitténs förslag. Jämfört med förhållandena i dag skulle den av kommit-
tén föreslagna stoppregeln alltså i fråga om befintliga verksamheter
innebära en dubblering mot bakgrund av balkens föreslagna mer be-
gränsade tillämpningsområde. Behovet av en stoppregel av den typ
kommittén föreslår gör sig dock främst gällande i fråga om större verk-
samheter som regelmässigt är att hänföra till miljöferlig verksamhet.
Frågan om hinder eller förbud för en verksamhet till följd av en gene-
rell stoppregel bör regleras i samband med de särskilda aktsamhets-
regler som skall gälla för miljöferlig verksamhet. När frågan prövas bör
de allmänna aktsamhetsreglema tillämpas tillsammans med de särskilda
aktsamhetsreglema. Regeringen återkommer till aktsamhetsreglemas
närmare utformning i den fortsatta framställningen. Det bärande ele-
mentet vid all aktsamhetsbedömning är dock försiktighetsprincipen. Det
är kring denna princip de allmänna aktsamhetsreglema måste byggas
upp.
4.4.5 Försiktighetsprincipen
Regeringens förslag: För att skydda miljön skall principen om
förebyggande åtgärder samt försiktighetsprincipen kunna tillämpas
på all sådan verksamhet som kan skada människors hälsa och
miljön. Därvid ingår som en väsentlig del utbytesprincipen, en
princip som innebär att kemiska produkter och varor som
innehåller eller har behandlats med kemiska produkter skall om
det är till påtaglig fördel för människors hälsa, miljön eller
naturen ersättas med sådana produkter och varor som innebär
mindre risk. Avsaknaden av vetenskaplig bevisning får inte an-
vändas som en ursäkt för underlåtenhet att vidta rimliga skyddsåt-
gärder och andra försiktighetsmått.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
115
Remissinstanserna: Det finns en bred enighet bland remissinstanserna Prop. 1994/95:10
om att försiktighetsprincipen skall ligga till grund för utformningen av
aktsamhetsreglema. Vad gäller substitutionsprincipen eller utbytesre-
geln, som kommittén kallar den, menar några remissinstanser att kom-
mitténs förslag innebär en försvagning jämfört med gällande kemikalie-
lagstiftning, eftersom den av kommittén föreslagna regeln innebär att en
kvalifikationsgräns införs om att utbytet skall vara "till påtaglig fördel"
för bl.a människors hälsa och miljön.
LRF framhåller att försiktighetsprincipen i kommitténs förslag saknar
begränsningar och kan utlämna den enskilde till myndigheternas god-
tycke. Om principen skall tillämpas på arbetsföretag som kan påverka
den biologiska mångfalden, bör det föreligga krav på att man stöder sig
på väl grundade misstankar att verksamheten skadar hälsa och miljö
enligt LRF.
Statens naturvårdsverk och Kemikalieinspektionen pekar på att vid
tillämpning av substitutionsprincipen är det en avvägning eller med
andra ord en riskbedömning som skall göras vid prövningen mellan
tillgängliga alternativ.
Skälen för regeringens förslag: De allmänna aktsamhetsreglema i
miljöbalken bör ge uttryck för att miljöproblem skall förebyggas och att
åtgärder skall sättas in redan vid källan. Detta innebär bl.a. att redan
vid prövningen av en verksamhet skall beaktas huruvida det finns risk
för att människors hälsa och miljön kan skadas av verksamheten. En
sådan förebyggande princip återfinns sedan drygt 20 år i flera konven-
tioner och andra internationella instrument inom miljöområdet. Under
senare år har även försiktighetsprincipen kommit att få en allt mer
framträdande plats i den internationella miljöpolitiken. Försiktig-
hetsprincipen innebär också att om det finns ett hot om allvarlig eller
oåterkallelig skada får avsaknaden av vetenskaplig bevisning inte an-
vändas som en ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för
att förhindra miljöförstöring. Vid FN:s konferens om miljö och utveck-
ling år 1992 - UNCED - antogs sålunda den s.k. Rio-deklarationen,
som innehåller en bestämmelse att försiktighetsprincipen skall tillämpas
så långt möjligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter (princip
15). Också i 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina
miljö, Helsingfors-konventionen, liksom i 1992 års konvention om
skydd av den marina miljön i Nordostatlanten, Paris-konventionen,
kommer försiktighetsprincipen till uttryck. De fördragsslutande parterna
skall i enlighet med de grundläggande principer och skyldigheter som
följer av de båda konventionerna sålunda tillämpa försiktighetsprinci-
pen, dvs. vidta förebyggande åtgärder för att hindra att utsläpp i den
marina miljön förorsakar skador på människan eller miljön.
För svenskt vidkommande gäller principen att risker skall beaktas och
att miljöproblem skall förebyggas sedan lång tid. Den har ingått som en
viktig del av miljölagstiftningen och gett de tillämpande myndigheterna
en möjlighet att beakta de fåror från allmän hälsosynpunkt eller andra
allmänna synpunkter som kan vara förbundna med okända eller otill- 116
räckligt utforskade föroreningsämnen. Den osäkerhet som kan råda
rörande ett ämnes farlighet skall alltså inte gå ut över allmänheten utan Prop. 1994/95:10
bör drabba den som släpper ut ämnet i luften eller i vattnet. Man be-
höver således inte vänta med ett ingripande till dess en skada inträffar.
Den som vill släppa ut ett otillräckligt känt ämne som man hade grun-
dad anledning anta är skadligt måste kunna visa att olägenhet inte be-
höver befaras. Även for kemikalielagstiftningen gäller liknande regler.
Den nu redovisade inställningen kommer att gälla också i fortsättningen
och utgör en del av försiktighetsprincipen.
Försiktighetsprincipen skall även i framtiden utgöra det bärande ele-
mentet i den svenska miljölagstiftningen. Med hänsyn till den vikt rege-
ringen fäster vid principen framstår det som naturligt att försiktig-
hetsprincipen bör ges en övergripande tillämpning och således ligga till
grund för balkens hela tillämpningsområde. En sådan utvidgning av
tillämpningsområdet innebär t.ex. att man i framtiden skall kunna ta
större hänsyn till alla de verksamheter som faller under miljöbalkens
tillämpningsområde. Skyddet för den biologiska mångfalden kan, som
ett exempel, regleras mer utförligt och i andra led än vad som i dag är
möjligt. Försiktighetsprincipen skall alltjämt bygga på principen att
bevisbördan för att visa att den planerade verksamheten eller åtgärden
inte förorsakar skadeverkningar skall ligga på verksamhetsutövaren.
Enligt regeringens mening bör utbytesprincipen införas i miljöbalken
som en central aktsamhetsregel som skall tillämpas på ämnen och pro-
dukter som regleras genom balken. Också i fråga om miljöfarlig verk-
samhet bör utbytesprincipen inta en framträdande plats. Som Kemikalie-
inspektionen har framhållit inrymmer principen ett vidare tillämpnings-
område än enbart byte av kemiska produkter. I ett längre perspektiv är
ambitionen alltså att vid varje användning av en kemisk produkt skall
bästa möjliga val göras mellan olika kemiska produkter. Utbytesprin-
cipen inrymmer alltså överväganden om produktval. Som Naturvårds-
verket och Kemikalieinspektionen framhållit avser en prövning mot
utbytesprincipen en avvägning mellan graden av risk mellan tillgängliga
alternativ, dvs. en bedömning av sannolikheten för att en skada skall
inträffa och verkningarna av en eventuell skada i samband med att olika
alternativ vägs mot varandra. Utbytesprincipen är däremot inte normalt
att se som en förbudsregel. Är det fråga om förbud skall ett sådant
beslut fattas mot bakgrund av att den prövade produkten inte kan accep-
teras under några förhållanden, dvs. det är då inget val mellan produk-
ter som är i fråga.
Kommittén har föreslagit att utbytesprincipen skall kunna tillämpas
när den vidtagna åtgärden leder till en påtaglig fördel för bl.a. männi-
skors hälsa och miljön. Enligt några remissinstanser är den föreslagna
lydelsen en försvagning av utbytesprincipen jämfört med den gällande
lydelsen i lagen om kemiska produkter. Som framgår av kommitténs
motivering för förslaget är detta emellertid inte avsikten. Eftersom
frågan om utbyte ytterst blir en fråga om skälighetsawäganden måste
naturligtvis också skäligheten bli föremål för överväganden. I de all-
männa aktsamhetsreglema bör därför ingå en möjlighet till skälighetsav-
vägning mellan kostnaden och nyttan.
117
4.4.6 Skälighetsbedömning
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: De allmänna aktsamhetsreglema skall till-
ämpas i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt med hänsyn till
å ena sidan den risk för skada eller olägenhet som en verksamhet
kan medföra och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kost-
nader för skyddsåtgärder.
Kommitténs förslag: Föreslår att ett mindre kostsamt försiktighetsmått
får väljas, om det är uppenbart att ett visst försiktighetsmått är alltför
kostsamt i förhållande den nytta det medför.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte anfört några
uttalade synpunkter i frågan hur en regel om skälighetsavvägning bör
utformas. Några remissinstanser däribland Kemikalieinspektionen menar
dock att skälighetsaspekten finns inbyggd i andra bestämmelser om
aktsamhet. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att en bestämmelse
om skälighetsavväganden inte får ges ett sådant innehåll att den kan
tolkas som en sänkning av ambitionsnivån jämfört med i dag.
Skälen för regeringens förslag: Av motiven till nuvarande miljölag-
stiftning framgår att aktsamhetsreglema, särskilt när det gäller miljöfar-
lig verksamhet, avser att lämna ett stort utrymme för en fri skälig-
hetsprövning. Den allmänna aktsamhetsregeln i lagen om kemiska pro-
dukter innebär att den som hanterar en kemisk produkt skall vidta alla
de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att
hindra eller motverka skador på människor eller i miljön. Även om det
inte direkt framgår av lagtexten kan dock skälighetsavväganden göras
också inom ramen för kemikalielagstiftningen.
När en miljöstörande verksamhet etableras, brukar detta ofta medföra
att olika intressen ställs mot varandra. Företagarintresset och miljös-
kyddsintresset sammanfaller av naturliga skäl normalt inte. Den avväg-
ning som måste göras mellan olika samhälleliga intressen måste ha sin
utgångspunkt i att de åtgärder som krävs skall vara ändamålsenliga och
stå i proportion till det avsedda syftet. Någonstans går en gräns, där
marginalnyttan för miljön inte uppväger de kostnader som kan läggas
ner på försiktighetsmåtten. De åtgärder som därvid kan fordras skall
inte framstå som onödigt betungande. Utgångspunkten är dock att såda-
na åtgärder skall vidtas som förhindrar att människor eller miljön ska-
das.
I fråga om större ingrepp i miljön måste den beslutande myndigheten
och i vissa fall regeringen göra sådana överväganden som innebär ett
ställningstagande där nyttan för samhället av den planerade åtgärden får
värderas mot andra intressen. Resultatet av hur de olika - inte sällan
konkurrerande intressena - har vägts mot varandra får sedan återspeglas
i beslutet.
118
I andra sammanhang kan det vara aktuellt att värdera risk- och nytto- Prop. 1994/95:10
effekter innan tillstånd lämnas eller en åtgärd godkänns. Det nu sagda
är grundläggande för den avvägning mellan olika intressen som ofta
föranleds av verksamheter som påverkar miljön.
De skälighetsavväganden som kan bli aktuella i det enskilda fallet bör
i miljöbalken komma till uttryck genom en föreskrift om att aktsam-
hetskraven skall vara ekonomiskt rimliga med hänsyn till å ena sidan
den risk för skada eller olägenhet som en verksamhet kan medföra och
å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnader för skyddsåtgär-
der. Det är i sammanhanget viktigt att slå fest, att det inte är det enskil-
da företaget och dess förhållanden som är avgörande för skälighetsav-
väganden. I stället är det objektiva grunder som skall utgöra de om-
ständigheter som bedömningen skall bygga på. Utgångspunkten kan
vara förhållandena för den aktuella branschen eller näringen och vilka
krav som i det sammanhanget bör kunna ställas på ett välskött företag.
När det gäller krav på tekniska lösningar och liknande för att motverka
olägenheter bör det normalt inte göras någon åtskillnad mellan en redan
existerande verksamhet och en nyetablering. Samma principer skall
alltså vara vägledande för all skälighetsavvägning.
Att de allmänna aktsamhetskraven skall tillämpas endast i den mån det
är ekonomiskt rimligt är enligt Lagrådet en så betydelsefull inskränk-
ning i bestämmelsernas tillämpningsområde att den bör framgå redan av
den inledande paragrafen i avsnittet med allmänna aktsamhetsregler.
Regeringen har i lagrådsremissen angett att ifrågavarande inskränkning
har en blott marginell betydelse. Miljökraven måste kunna formuleras
och ställas utan att den ekonomiska avvägningen har skett dessförinnan.
Regeringen är därför fortfarande av den meningen att bestämmelsen om
ett objektivt hänsynstagande till ekonomiska förutsättningar bör tas in
som en avslutande bestämmelse bland de allmänna aktsamhetsreglema.
Ändringen i förhållande till kommitténs förslag är främst av redaktionell
art.
4.4.7 Principer för hushållning med mark, vatten och andra na-
turresurser
Regeringens förslag: Hushållningsbegreppet skall utvidgas så att
det också omfattar hushållning med andra naturresurser än mark
och vatten. Kretsloppsprincipen innebär att hushållning med
naturresurser skall främjas. Farliga kemiska ämnen och varor
skall ersättas med produkter och varor som innebär mindre risk.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens. Kommittén har
119
också föreslagit att frågor om energianvändning m.m. skall ingå som en Prop. 1994/95:10
del av hushållningsbestämmelsema.
Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig över lag positiva till
att hushållningsbegreppet skall ingå bland de allmänna aktsamhetsregler-
na i enlighet med komitténs förslag.
LRF understryker att utifrån hushållningsaspekter bör jord- och skogs-
brukets produktionspotential för fömybara råvaror uppmärksammas.
Vidare noterar LRF med tillfredsställelse att kommittén föreslagit en
särskild aktsamhetsbestämmelse för energin.
Grossistförbundet Svensk Handel framhåller att en tillämpning av
kretsloppsprincipen inte är en universallösning i alla sammanhang.
Enligt Grossistförbundet måste en helhetsbedömning göras och en sådan
bedömning kan leda till att i vissa fall är återanvändning att föredra
medan i andra fall kan återvinning eller energiutvinning vara den ur
miljö- och resurssynpunkt bästa lösningen.
Kraftverksföreningen anser att problemen med tillämpningen av den
föreslagna energihushållningsregeln är otillräckligt analyserade.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av bakgrundsbeskriv-
ningen av det nu gällande lagstiftningskomplex som skall ingå i miljö-
balken finns ett starkt samband mellan naturresurslagen och plan- och
bygglagen. Naturresurslagen är i huvudsak inriktad på en övergripande
planering av hur mark och vatten skall användas för att åstadkomma en
långsiktigt god hushållning. Hushållningsbegreppet i en modem miljö-
lagstiftning måste dock vara vidare än så. Det finns alltså ingen anled-
ning att fortsättningsvis begränsa begreppet hushållning till frågor som
rör enbart användning av mark och vatten. Regeringens utgångspunkt är
att hushållningsprincipen också har ett nära samband med kretslopps-
principen och målet att bevara den biologiska mångfalden. I båda fellen
kan de bästa effekterna nås i samband med konstruktion, tillverkning,
användning och förbrukning. Genom återanvändning eller återvinning
kan material komma till ny användning eller förvandlas till ny råvara.
Härigenom minskas behovet att förbruka ändliga naturresurser. Inte
minst viktigt är att avfallsmängderna kan minskas och därmed också
omfattningen av deponier liksom belastningen av skadliga ämnen på
mark och vatten.
En stor mängd for miljön ferliga ämnen finns bundna i varor som
fortfarande används. Förr eller senare återförs dessa ämnen till naturen
och kan då vålla skada. Denna fera måste motverkas på olika sätt. Riks-
dagen har i flera sammanhang uttalat sig för producenternas ansvar att
bedöma miljöeffekterna av sina produkter och att se till att produkterna
blir anpassade efter gällande lagstiftning och andra av riksdagen upp-
ställda mål. Dessa innebär också en utveckling från detaljregleringen
mot målstyrning. Regler av den innebörden bör komma till uttryck i
miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler. Den princip som bör läggas till
grund för en sådan allmän aktsamhetsregel i fråga om produktion av
varor brukar betecknas som kretsloppsprincipen. Som utvecklades i
kretsloppspropositionen är en huvuduppgift för regeringen att skapa
120
förutsättningar för och underlätta en långsiktigt hållbar utveckling. För Prop. 1994/95:10
att klara denna uppgift måste förbrukningen av ändliga naturresurser
och anrikningen av fårliga restprodukter i naturen avsevärt minskas.
Återanvändning, återvinning och andra åtgärder för ett effektivt resurs-
utnyttjande skall vara verksamma medel för en sådan samhällsutveck-
ling.
Utgångspunkten bör alltså vara att ämnen som kan skada miljön så
långt möjligt inte används vid tillverkning av varor. Detta är det säkras-
te sättet att förebygga att de kommer ut i naturen. Icke naturliga stabila
organiska ämnen bör över huvud taget inte tillföras miljön. De bör
därför få användas bara i helt slutna system. När en vara har tjänat ut
skall den kunna tas om hand på ett sådant sätt att naturen inte påverkas
negativt. Målet är att varan skall kunna återföras till naturen utan att
påverka denna skadligt - ett kretslopp har slutits.
I den mån farliga ämnen inte kan undvikas i varor - och naturligtvis
kan detta inte ske helt, liksom det också finns en mängd gränsfall av
mer eller mindre skadliga ämnen - måste man se till att varorna efter
användning hindras från att förorena omgivningen. Varor bör så långt
möjligt återanvändas. Det klassiska exemplet härvid är returglashante-
ringen, men återanvändning kan i framtiden komma i fråga också på
många andra områden. Kan varorna - vilket blir det vanliga - inte
återanvändas bör i stället så långt möjligt ämnen som ingår i varorna
kunna återvinnas och användas vid produktion av nya varor. Ett ex-
empel på detta är fibrer i returpapper.
En särskild aspekt på hushållningen med naturresurser gäller energi-
hushållningen. I valet mellan återanvändning, återvinning, energiutvin-
ning och deponering bör den metod som bäst hushållar med resurser
prioriteras. Ekonomiska styrmedel är av stor vikt när det gäller att
främja energihushållning och användning av energislag med mindre
miljöpåverkan. Den omständigheten att frågor om resurshushållning
som knyter an till kretsloppsprincipen kan prövas av en tillståndsmyn-
dighet innebär dock inte, att myndigheten skall reglera energifrågor vid
tillståndsgivning eller liknande förfaranden. Statsmakterna har möjlighet
att påverka valet av energislag eller andra sådana förfaranden som på ett
avgörande sätt ingriper i företagens energiplanering främst genom eko-
nomiska styrmedel. Inom givna ramar är det en uppgift för företagen att
själva ta ansvar för hushållningen med energi.
121
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: Vad som kan anses vara lägsta godtagbara
miljökvalitet for mark, vatten, luft eller naturen i övrigt skall
kunna föreskrivas i miljökvalitetsnormer. Föreskrifterna får avse
förekomst av kemiska eller biotekniska produkter, förekomst av
organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av miljötill-
ståndet eller nivåer för buller, skakning, ljus, strålning eller
annan sådan miljöpåverkan.
Miljökvalitetsnormema skall av myndigheter och kommuner
läggas till grund för planering och övrig verksamhet.
Då det är påkallat skall ett åtgärdsprogram upprättas för att
underlätta att föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet
uppfylls.
I de fall det kan antas att sådana föreskrifter kan komma att
överskridas skall mätningar göras.
Kommitténs förslag: Överensstämmer vad gäller huvuddragen med
regeringens. Kommittén föreslår dock att miljökvalitetsnormer också
skall få gälla skyddsavstånd mellan miljöfarlig verksamhet å ena sidan
och bostäder eller vissa lokaler å andra sidan.
Kommittén föreslår en mer begränsad användning av upprättande av
åtgärdsplaner.
Kommittén går inte heller lika långt vad gäller skyldigheten att vidta
mätningar för att kontrollera hur föreskrifterna om lägsta godtagbara
miljökvalitet uppfylls.
Enligt kommitténs förslag bör miljökvalitetsnormer av såväl bindande
karaktär som icke bindande karaktär kunna föreskrivas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget
är, med några undantag, i och för sig positiva till ett system med miljö-
kvalitetsnormer. Några remissinstanser har pekat på att ett system med
miljökvalitetsnormer inte kan ersätta aktsamhetsreglema och den in-
dividuella miljöprövningen. Det har framförts att det finns en risk för
att längre gående åtgärder än vad som erfordras för att uppfylla det i
normerna angivna minimikravet inte kommer att vidtas och att incita-
menten för att driva teknikutvecklingen framåt kommer att begränsas.
Många kommuner har påpekat att kommunerna inte bör vara förhindra-
de att i sin planering och annan verksamhet tillämpa strängare miljökva-
litetskrav än vad som fastställts i miljökvalitetsnormer.
Åtskilliga remissinstanser har pekat på behovet av ett klargörande av
begreppet miljökvalitetsnorm. Stark kritik har riktats mot att miljökvali-
tetsnormer skall kunna meddelas både som bindande och som inte bin-
dande föreskrifter. Några remissinstanser har också fört fram svårig-
heterna med att fastställa normerna utifrån vetenskaplig grund. Det
framhålls att bedömningen av vad som kan anses vara, objektivt sett,
122
godtagbar miljökvalitet måste ske med stor omsorg, samt att detta till Prop. 1994/95:10
sist måste bli ett politiskt övervägande.
Flera remissinstanser har motsatt sig att förutom regeringen även
myndigheter skall kunna fastställa normerna. Några remissinstanser har
ifrågasatt lämpligheten av ett så långt gående bemyndigande som rätten
att meddela föreskrifter bl.a. för att genomdriva riktlinjer eller principer
som riksdagen antagit innebär. Andra remissinstanser har å andra sidan
anfört att förslaget alltför noga avgränsar vad miljökvalitetsnormer får
avse och att lagen borde medge större frihet att införa miljökvalitetsnor-
mer allteftersom behov därav gör sig gällande.
Vissa remissinstanser välkomnar och andra avstyrker förslaget att
miljökvalitetsnormer skall kunna avse skyddsavstånd.
Skälen för regeringens förslag:
Nuvarande reglering
De svenska miljölagama syftar till att skydda människor och miljö från
skador och olägenheter. Några direkt i lag angivna gränsvärden för
vilken miljöpåverkan i olika avseenden som kan godtas finns inte, men
enligt hälsoskyddslagen får regeringen, eller den myndighet som rege-
ringen utser, meddela föreskrifter om gränsvärden i den mån det behövs
med hänsyn till EES-avtalet. Föreskrifter som kan innehålla gränsvär-
den är främst tänkta att vara de tillämpande myndigheterna till hjälp och
läggas till grund för myndighetsbeslut. Föreskrifter som har meddelats
enligt 14 a § hälsoskyddslagen är inte straffsanktionerade.
Inom miljöskyddsområdet har Statens naturvårdsverk tagit fram rikt-
linjer och bedömningsgrunder. De har karaktären av allmänna råd eller
aktionsprogram. Naturvårdsverket har bl.a. tagit fram riktvärden för
luftkvalitet i tätorter avseende koloxid, kvävedioxid, svaveldioxid och
sot. Riktvärdena skall i första hand utnyttjas av länsstyrelserna och
kommunerna. De skall utgöra underlag för kommunernas, planering vad
gäller trafik, energi och bebyggelse. Naturvårdsverket har också ut-
arbetat allmänna råd i vilka anges hur mätningarna bör ske och beräk-
ningsmetoder. Mer långsiktiga luftkvalitetsmål har angivits i aktionspro-
grammet mot luftföroreningar. Där finns angivet kritiska belastnings-
gränser bl.a. for svavel och kväve med beaktande av hur känslig mar-
ken är.
Socialstyrelsen och Boverket har utarbetat allmänna råd för inomhus-
miljön. Gränsvärden finns t.ex för radonförekomst i befintlig bebyggel-
se och i nybebyggelse.
Ett exempel på rättsligt bindande gränsvärden är de av kommunerna,
med stöd av plan- och bygglagen, i detaljplan meddelade bestämmelser-
na om högsta tillåtna störningar inom planområdet (5 kap. 7 § första
stycket 11). Innebörden är att byggnadsnämnden måste beakta bestäm-
melserna i sin lovgivning och att tillstånd enligt miljöskyddslagen inte
får meddelas i strid mot bestämmelserna. Ett annat exempel är 1990 års
lag om tillfälligt bilförbud som innehåller en möjlighet för kommunerna 123
att besluta om tillfälligt bilförbud om halterna av luftföroreningar inom
vissa områden är så höga att det innebär akuta hälsorisker. För närva- Prop. 1994/95:10
rande är det endast Göteborgs kommun som får föreskriva om bilförbud
enligt 14 a § hälsoskyddslagen.
EG:s regelsystem och EES-avtalet
EG:s ministerråd har, förutom de mer tekniska direktiven, även antagit
ett antal direktiv innehållande miljökvalitetskrav i fråga om luft, vatten
och mark. Såväl gränsvärden som vägledande värden används i direkti-
ven. Gränsvärdena syftar i allmänhet direkt till att skydda människornas
hälsa. De uttrycks i fråga om luftföroreningar som halter av vissa äm-
nen som inte får överskridas. Riktvärdena syftar i fråga om luftvård
mer till att tillgodose de långsiktiga miljökraven. Miljökvalitetsdirekti-
ven innehåller i allmänhet också bestämmelser om att medlemsländerna
är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att kravreglema i direkti-
ven skall innehållas. I allmänhet är kraven förenade med rapporterings-
skyldighet till EG-kommissionen om direktiven inte skulle uppfyllas
inom angivna tidsgränser. I vissa fall föreligger en skyldighet att sam-
råda med grannländer. Bestämmelser finns också om mät- och provtag-
ningsmetoder.
EG-direktiv som har karaktären av miljökvalitetsnormer finns avseen-
de gränsvärden och vägledande värden för svaveldioxid och svävande
partiklar, bly i luften samt för kvävedioxid. (80/779/EEG, 89/427/EEG,
82/884/EEG och 85/203/EEG). Beträffande vatten finns direktiv för
badvatten, sötvatten till skydd för fisk, skaldjursvatten, ytvattentäkter
och dricksvatten. (76/160/EEG, 78/659/EEG, 79/923/EEG, 7/44/EEG
och 80/778/EEG).
Ett stort antal av EG:s mer tekniska direktiv innehåller också kvali-
tetsmål och kan ses som en form av kvalitetsnormer för miljön.
Det finns dessutom ett direktiv som handlar om skyddet av vilda
fåglar och som också omfattar skyddet av de biotoper fåglarna vistas i
(79/409/EEG) samt ett direktiv om bevarande av naturliga livsmiljöer,
vilda djur och växter (92/43/EEG). Medlemsländerna är skyldiga att
sötja for att nödvändiga åtgärder vidtas för att upprätthålla eller anpassa
bestånden av fåglar, andra vilda djur och växter av samtliga de arter
som förekommer naturligt, på den nivå som särskilt tillgodoser ekolo-
giska, vetenskapliga och kulturella krav och samtidigt tillgodoser ekono-
miska och rekreativa hänsyn. Skyldigheterna omfattar också biotoperna.
Som exempel nämns skydd av bestämda områden, bevarande och skydd
av boplatser, restaurering av ödelagda biotoper m.m.
De kravnivåer avseende miljöskydd som EG:s regler innehåller är
generellt sett uppfyllda genom den nuvarande svenska miljöpolitiken.
Endast sådana bestämmelser i de aktuella miljödirektiven som saknar
motsvarighet i den svenska lagstiftningen och som innehåller direkta
lagstiftningskrav eller krav vars uppfyllande i Sverige förutsätter lag-
stiftning bör transformeras till den svenska rättsordningen. I proposi-
tionen med anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:60, bet.
1992/92:JoU10 rskr. 1992/93:139) lämnade regeringen en redovisning
124
av vilka EG-direktiv på miljöområdet som föranleder lagstiftningsåt- Prop.
gärder för genomförandet av EES-avtalet. Ändringar för att tillgodose
krav på miljökvalitetsnormer har gjorts i hälsoskyddslagen. Där har
införts ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att i den utsträckning det behövs med hänsyn till Sveriges av
riksdagen godkända åtaganden enligt EES-avtalet meddela föreskrifter
om gränsvärden för högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form
av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly. Kommunen skall, om det
kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas, mäta förekomst-
en i luften av föroreningar samt redovisa mätningar och sådana mätre-
sultat. Regeringen fann att den lagreglering som är direkt nödvändig till
följd av direktiven är föreskrifter om mätverksamheten och att denna
reglering lämpligen borde ske genom tillägg i hälsoskyddslagen. Rege-
ringen konstaterade vidare att även om regler om mätning av luftförore-
ningar införs med stöd av hälsoskyddslagen så är det genom olika ad-
ministrativa förfaranden, dvs. en kombination av tillståndsprövning
enligt miljöskyddslagen, fysisk planering inklusive trafikplanering och
åtgärder vid genomförandet av planerna i form av förbud som en norm
i praktiken kan iakttas. En kvalitetsnorm kan därför i första hand bli
styrande för myndigheternas verksamhet och endast indirekt beröra
medborgarna.
Regeringen har ansett att det inte krävs några särskilda åtgärder for
att i Sverige kunna minska halterna av luftföroreningar så att gränsvär-
den och vägledande värden i miljökvalitetsdirektiven inte överskrids.
Även om direktiven alltså inte kräver åtgärder i form av lagstiftning för
att minska luftföroreningar krävs enligt EES-avtalet att Sverige anpassar
sin lagstiftning till de krav om miljökvalitetsnormer m.m. som finns i
direktiven. I Sverige saknas - med undantag för lagen om tillfälliga
bilförbud - lagstiftning om kvalitetsnormer i form av gränsvärden för
förorenande ämnen.
Behovet av miljökvalitetsnormer
Miljöproblemen har under de senaste åren ändrat karaktär. Skadeeffek-
terna är mer storskaliga än tidigare och orsakssammanhangen mer
komplicerade. De diffusa utsläppen från jordbruk, biltrafik m.m. har
fått allt större betydelse. Även miljöförhållandena i andra länder på-
verkar vår egen situation i hög grad. Utöver den nuvarande individuella
prövningen finns det därför behov av mer samordnade miljöinsatser och
kostnadseffektiva lösningar.
Det finns ett behov av att komplettera aktsamhetsreglema i miljös-
kyddslagen med normer som mer direkt avser godtagbart miljötillstånd.
Det är en förutsättning för att flera av de miljöpolitiska målen skall
kunna följas upp. Ett miljöarbete som bygger på att mäta miljökvalitet
stämmer bättre överens med sådana övergripande miljömål som är
formulerade som kvalitetsmål. Ett sådant system bör också kunna skapa
förutsättningar för en bättre styrning och prioritering av miljöinsatserna
1994/95:10
125
i landet och internationellt och ge underlag för strävandena att inom Prop. 1994/95:10
vissa områden samordna miljöinsatserna mot en maximal miljöeffekt.
Allmänt kan sägas att det finns ett stort antal gräns- och riktvärden
avseende vad som regleras i miljöbalken. Dessa har tagits fram efter
olika principer. Det föreligger därför ett behov av samordning för att
klarlägga vilken lägsta miljökvalitet som kan godtas utifrån vetenskapli-
ga kriterier. Ett system med miljökvalitetsnormer skulle kunna vara ett
sätt att täcka detta behov. Miljökvalitetsnormema bör vara tillämpliga
inom hela det område som omfettas av miljöbalkens bestämmelser för
att enhetliga regler som skapar förutsättningar för likformiga beslut
skall kunna uppnås.
En prioritering av vilka normer som bör tas fram måste ske. Olika
urvalskriterier kan härvid användas. Ett kriterium är risken för miljö-
skador. Ett annat är påverkan på människors hälsa och välbefinnande.
En avvägning mot andra samhällsmål måste naturligtvis också göras.
Godtagbar miljökvalitet bör i första hand festställas avseende förekomst-
en av ämnen eller störningar av utpräglat ferlig karaktär. Detta gäller
särskilt om gränsen för vad som kan anses vara acceptabelt väsentligt
överskrids eller kan förväntas komma att överskridas.
Modem bioteknik har utvecklats snabbt under de senaste decennierna
och spelar en allt större roll för samhällets utveckling. Den moderna
biotekniken omfettar utvecklingsarbete och tillämpningar av all den
kunskap som genererats inom biokemi, molekylärbiologi och genteknik
på områden som jord- och skogsbruk, livsmedel, miljövård, finkemika-
lier och processutrustning. Biotekniska produkter kan beskrivas som
produkter som skapats, utvecklats eller modifierats genom användning
av levande material - organismer eller delar av organismer. Biotekniska
produkter har många gånger en parallell användning till kemiska pro-
dukter. Det gäller t.ex. som bekämpningsmedel och rengöringsmedel.
Miljökvalitetsnormer bör därför kunna avse tillåten förekomst av biotek-
niska produkter. Det kan därutöver finnas områden där det finns ett
behov att komplettera lagstiftningen med hänsyn till den ökade använd-
ningen av bioteknik. Regeringen avser därför att ge Kemikalieinspek-
tionen i uppdrag att se över detta behov.
Ofta torde normerna komma att festställas på grundval av internatio-
nellt samarbete.
Med miljökvalitet avses här en beskrivning av ett miljötillstånd med
avseende på förekomst av föroreningar, vissa andra störningar eller
någon organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillstån-
det i miljön. Vilken tillförsel till mark, vatten, luft eller naturen i övrigt
av miljöpåverkande ämnen, produkter eller andra störningar under viss
tid som kan godtas är således inte något direkt uttryck för det som här
avses med miljökvalitet.
En miljökvalitet kan uttryckas med såväl ord som siffervärden. Att i
lagregler eller genom föreskrifter i det konkreta fellet ange gränser för
miljökvalitet i ord torde dock knappast vara möjligt. En tillräcklig
stringens torde i allmänhet endast kunna uppnås genom siffervärden. En
användning av siffervärden för miljökvalitet förutsätter emellertid att det 126
finns klart definierade mätmetoder och mätparametrar.
Det medför vissa svårigheter att bedöma vilka mätparametrar som kan
anses vara relevanta för miljökvaliteten eftersom ett ekosystem består av
både levande och icke levande materia, det vill säga organismer som
samspelar med varandra och en omgivning bestående av kemiska sub-
stanser och mineral. Systemet är inte statiskt utan förändras ständigt
både på grund av mänsklig påverkan och andra faktorer.
Erfarenheten visar att man med ledning av befintlig vetenskaplig
kunskap, trots nämnda svårigheter, kan sätta upp vissa gränsvärden for
vad människan eller naturen tål utan olägenhet. Vidare kan nämnas att
Naturvårdsverket arbetar med att utveckla mätbara parametrar för olika
ekosystem i syfte att bättre kunna fastställa godtagbar miljökvalitet.
Det finns stora skillnader mellan olika markområden och mellan olika
vattenområden ifråga om bl.a. växt- och djurliv. Detta hänger samman
med det geografiska läget, berggrunden, naturligt åldrande m.m. Följ-
aktligen finns det väsentliga skillnader i vad som kan anses vara godtag-
bar miljökvalitet mellan olika områden. Miljökvalitetsnormer kopplade
till naturen behöver därför anpassas till områdenas naturgivna förut-
sättningar.
Prop. 1994/95:10
Utformningen av miljökvalitetsnormer
Lägsta godtagbara miljökvalitet kan fastställas enligt två olika principer.
Vad som skall anses vara godtagbar miljökvalitet kan enligt ett synsätt
grundas på enbart kunskaper om vad människan och naturen kan anses
tåla i fråga om störningar av olika slag. Alternativt kan de tekniska och
ekonomiska förutsättningarna vägas in redan i samband med att godtag-
bar miljökvalitet fastställs. I båda fallen måste dock en bedömning av
vad som kan anses vara godtagbart göras.
Regeringen förordar att godtagbar miljökvalitet festställs enbart uti-
från kunskaper om vad människan och naturen tål utan hänsyn till tek-
niska och ekonomiska förhållanden. Då ges klar information om de
fektiska miljöriskerna och det skapas incitament för ett fortsatt miljöför-
bättringsarbete i Sverige. Tekniska och ekonomiska förhållanden kan
däremot ha betydelse för vilka åtgärder som bör vidtas med anledning
av miljökvalitetsnormen då dessa åtgärder bör vara så kostnadseffektiva
som möjligt. Såsom ett flertal remissinstanser påpekar måste bedöm-
ningen av vad som kan anses utgöra godtagbar miljökvalitet ske med
största omsorg. Vad gäller hälsoskydd måste en särskilt betryggande
säkerhetsmarginal tillämpas.
I de fell det finns skäl att festställa lägsta godtagbara miljökvalitet
skall föreskrifter i vilka denna anges meddelas. Ett stort antal remissin-
stanser, bland vilka både myndigheter, domstolar, institutioner och
branschorganisationer återfinns, har framfört allvarlig kritik mot att
begreppet miljökvalitetsnorm används som benämning på sådana före-
skrifter oavsett om dessa görs bindande eller inte. Regeringen instäm-
mer i denna kritik. Det kan visserligen finnas skäl att festställa miljö-
kvalitetsmål även då det inte finns förutsättningar för att meddela en 127
miljökvalitetsnorm men detta bör då ske i form av riktlinjer och bör inte
regleras inom ramen för tillämpningen av miljökvalitetsnormer. Som Prop. 1994/95:10
tidigare nämnts finns redan idag ett stort antal sådana riktlinjer fram-
tagna.
En viss försiktighet bör iakttas vad gäller meddelande av miljökvali-
tetsnormer. Det saknas normalt skäl att meddela miljökvalitetsnormer i
de fall där den föreliggande miljökvaliteten väl ryms inom gränsen för
vad som får betraktas som godtagbart och miljöutvecklingen i området
inte heller är sådan att det finns en risk för att denna gräns överskrids.
Miljökvalitetsnormer skall dock alltid meddelas om det krävs för att
Sveriges internationella förpliktelser skall uppfyllas. Om den rådande
miljökvaliteten antingen är godtagbar eller är möjlig att uppnå inom en
viss tid inom ett område där godtagbar miljökvalitet skall fastställas,
kan detta ske i en miljökvalitetsnorm. En miljökvalitetsnorm bör rikta
sig mot kommuner och myndigheter och bör vara bindande såtillvida att
kommunerna och myndigheterna är skyldiga att beakta normen i sin
planering, tillståndsgivning och tillsyn.
I föreskrifterna kan det miljötillstånd som eftersträvas och som har
ställts upp t.ex. av riksdagen anges som syftet med regleringen. Före-
skrifterna bör vidare kunna innehålla regler om en rapporteringsskyldig-
het för den ansvariga kommunen eller myndigheten av vilka åtgärder
som planeras och bör vidtas för att godtagbar miljökvalitet skall kunna
uppnås. I föreskrifterna bör dessutom kunna föreskrivas en skyldighet
att utföra mätningar i syfte att kontrollera i vilken utsträckning åtgärder-
na ger önskad effekt.
Miljökvalitetsnormer bör kunna användas dels för att komma till rätta
med rådande miljöproblem, dels för att undvika fiamtida sådana. Om de
fästläggs utifrån den princip regeringen förordat saknas anledning att
tillämpa olika miljökvalitetsnormer vid prövningen av befintliga och nya
verksamheter.
För att lösa de storregionala och globala miljöproblemen krävs in-
ternationella åtgärder. Om Sverige har normer för miljökvalitet och
dessa överskrids eller inte kan uppnås på grund av föroreningar som
kommer från andra länder kan detta utgöra ett argument för gemensamt
genomförande av olika miljöåtgärder, utsläppsrättigheter och användas
vid internationella förhandlingar för att påverka EU:s miljöpolitik. De
direktiv om miljökvalitet som hittills tagits fram inom EG, och som i
första hand avser skyddet av hälsan, synes i viss mån ha anpassats till
tekniska och ekonomiska förhållanden. Direktiven om miljökvalitet har
emellertid karaktären av minimiregler och Sverige kan därför, efter
EES-avtalets ikraftträdande eller eventuellt medlemskap i EU, festställa
strängare värden om det finns skäl för det.
Med hänsyn till att det gäller ett nytt område och miljökvalitetsnor-
mema kan gälla både kommuner och flera län bör regeringen utfärda
miljökvalitetsnormema utom i de fäll EG-direktiv medför att en miljö-
kvalitetsnorm måste föreskrivas. Redan idag har regeringen rätt att
bemyndiga annan myndighet att meddela föreskrifter om gränsvärden
för luftkvalitet när sådana föranleds av EES-avtalet. Denna bemyndigan-
derätt bör gälla även när EES-avtalet föranleder föreskrifter om miljö- 128
kvalitetsnormer på andra områden.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bemyndigar i ovan sär- Prop. 1994/95:10
skilt angivna fell, bör alltså med stöd av balken kunna utfärda miljö-
kvalitetsnormer.
Tillämpningen av miljökvalitetsnormer
I framtiden bör en miljöferlig verksamhet inte vara tillåtlig om den
skulle medföra att en miljökvalitetsnorm inom ett geografiskt område
överskrids. En skyldighet att utföra mätningar for att kontrollera om så
är fellet bör föreskrivas där det kan antas att en miljökvalitetsnorm
överskrids. I ett sådant fell bör det emellertid finnas möjlighet att ge-
nom omprövning av tillstånd svillkor for befintlig verksamhet och revi-
dering av planer av betydelse for de diflusa utsläppen nedbringa ut-
släppen inom området så att normen kan uppfyllas. Om veksamhetsutö-
vama begär det bör det vara möjligt att ompröva tillståndsvillkoren för
flera verksamheter i ett sammanhang, s.k. grupprövning, när större
miljövinster kan uppnås genom gemensamma lösningar än vad som kan
uppnås genom åtgärder vid de enskilda anläggningarna. Gemensamma
villkor kan då bestämmas för de verksamheter som omfettas av pröv-
ningen. I vissa fell kan det vara mer kostnadseffektivt för en verksam-
hetsutövare att vidta åtgärder för att reducera miljöpåverkan vid en
annan verksamhet än den egna. Om en miljökvalitetsnorm utgör hinder
för att en verksamhet skall kunna etableras öppnas då också en möjlig-
het för sökanden att vidta åtgärder för att minska utsläppen från befint-
lig verksamhet och på så sätt skapa ett utrymme för den egna verksam-
heten. Grupprövning är i första hand lämpligt om de samlade utsläppen
av ett ämne inom ett område behöver minskas men det saknar betydelse
från miljösynpunkt var utsläppsminskningen sker.
I detta sammanhang kan nämnas att det i Förenta staterna förekommer
ett system med överlåtbara utsläppsrätter. Överlåtbara utsläppsrätter
skulle kunna användas inom områden där miljökvalitetsnormer fest-
ställts. Denna möjlighet bör utredas vidare.
Bl.a. Skogsindustrierna har framfört ferhågor för att det genom inför-
andet av miljökvalitetsnormer kommer att bli mycket svårt för industrin
att bilda sig en uppfattning om hur förutsättningarna för verksamheten
kan komma att ändra sig eftersom olika typer av föreskrifter kommer
att finnas på olika nivåer och sambandet mellan dessa blir komplicerat.
Organisationen anser att rättssäkerheten urholkas genom att regeringen
och olika myndigheter får en omfettande rätt att meddela föreskrifter
som begränsar möjligheterna att utnyttja ett tillstånd.
Regeringen vill i detta sammanhang betona att en avvägning mellan
verksamhetsutövamas intressen, möjligheten till kostnadseffektiva lös-
ningar och hänsyn till miljön alltid måste ske inom ramen för regelsys-
temet. Regelsystemet skall tillämpas på ett sådant sätt att tillräcklig
trygghet för verksamhetsutövama kan erhållas och näringslivet utvecklas
utan att föranleda miljöpåverkan utöver det godtagbara. I de fell över-
skridandet av föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet orsakas av en
enskild verksamhet bör tillsynsmyndigheterna ingripa och föreskriva
129
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
åtgärder eller andra försiktighetsmått vid anläggningen. Beror över- Prop. 1994/95:10
skridandet på gränsöverskridande föroreningar kan åtgärder istället
sättas in utanför det av normen reglerade geografiska området. Ett
sådant ingripande skall grundas på aktsamhetsreglema i balken varvid
miljökvalitetsnormema kan anvisa vilken miljökvalitet som behöver
uppnås vid tillämpningen av aktsamhetsreglema. Miljökvalitetsnormer
kan också ligga till grund för andra föreskrifter. Miljökvalitetsnormema
bör däremot inte vara direkt bindande för den enskilde.
Om en ny verksamhet å andra sidan inte medför att föreskriven lägsta
godtagbar miljökvalitet för området överskrids innebär inte det att
skyddsåtgärder eller försiktighetsmått saklöst kan underlåtas. Fortfaran-
de måste frågan om erforderliga skyddsåtgärder prövas. I de flesta fell
behöver kvalitetsnormerna också omformas till tekniska krav på åtgär-
der av olika slag. Utformningen av miljöbesluten behöver således inte
påverkas nämnvärt av normerna. Däremot kommer beslutsunderlaget att
förbättras. Framför allt synes kvalitetsnormerna vara betydelsefulla när
miljökonsekvensbeskrivningar utarbetas.
I vissa fell kommer förhållandena att vara sådana att miljöpåverkan i
ett område är så stor att den inte ryms inom den miljökvalitet som
festställts som godtagbar. I dessa fell bör ett åtgärdsprogram upprättas
med syfte att nedbringa olägenheterna så att angiven miljökvalitet på
sikt kan uppnås. Det förhållandet att en miljökvalitetsnorm överskrids
bör kunna utgöra grund för omprövning av villkor i meddelade till-
ståndsbeslut för verksamheter inom området. Detta torde for övrigt bli
följden redan av EES-avtalet. För verksamheter som inte omfettas av
tillståndsplikt bör områdesföreskrifter av det slag som nu finns i miljö-
skyddslagen 8 a § kunna utfärdas. Det kan finnas skäl att upprätta åt-
gärdsprogram även for områden där miljökvaliteten är godtagbar. Häri-
genom kan en negativ miljöutveckling i dessa områden undvikas.
Miljökvalitetskrav inom hälsoskyddsområdet
Det ligger särskilt nära till hands att festställa godtagbar miljökvalitet
inom hälsoskyddsområdet. Ett stort antal människor utsätts för stör-
ningar som kan skada hälsan. Framför allt gäller detta i vissa städer där
halterna av luftföroreningar kan överskrida skadliga nivåer. Det finns
också många exempel på att utsläpp till luft från enskilda verksamheter
gett upphov till olägenheter för de närboende.
I dessa fell torde godtagbar miljökvalitet få bestämmas i form av
haltvärden som inte får överskridas momentant eller för vissa tidsen-
heter. I vissa fell är det den momentana störningen och i andra fell
långtidsexponeringen som är avgörande från hälsorisksynpunkt.
Vad gäller buller har man i princip redan under många år arbetat med
styrande normer. Mätparametem är decibel. Bullerkraven är olika för
olika områden - t.ex. bostadsområden, fritidsområden och arbetsplatser.
Både momentanvärden och ekvivalenta värden - dvs. vägda genom-
snittsvärden används för att mäta bullernivåer.
130
Dricksvatten är ett livsmedel for vilket det finns särskild lagstiftning
och som därför inte berörs av miljöbalken. Däremot kan man tänka sig
kvalitetskrav på vattentäkterna eftersom vissa hälsofarliga föroreningar
sannolikt inte kan elimineras vid vattenreningen.
Kommittén har föreslagit att även det minsta avstånd som bör tillåtas
mellan olika typer av verksamheter som medför miljöstörningar och
bostäder, utbildningslokaler etc. skall kunna regleras i miljökvalitetsnor-
mer. Remissutfallet är delat vad avser denna fråga. Regeringen anser
visserligen att det finns ett behov av att införa skyddsavstånd av det slag
som föreslagits som underlag för kommunernas och myndigheternas
planering och övriga verksamhet. Godtagbar miljökvalitet avser, såsom
tidigare anförts, tillståndet i miljön som sådan. Skyddsavstånd är därför
inte lämpade att föreskrivas som miljökvalitetsnormer. Däremot kan en
miljökvalitetsnorm medföra att ett skyddsavstånd måste föreskrivas vid
tillståndsprövning eller i fysisk planering för att normen inte skall över-
skridas.
Miljökvalitetskrav knutna till naturmiljön
Vad som kan anses vara godtagbar miljökvalitet måste anpassas till de
lokala förhållandena. Detta kan illustreras med de skillnader i fråga om
övergödningseffekter som finns mellan sötvattenmiljöer och havsvatten-
miljöer. De ämnen som i första hand är aktuella i sammanhanget är
fosfor- och kväveföreningar. Den fosfor som tillförs vattendragen härrör
i stor utsträckning från bostäder, livsmedelsindustrier och jordbruk.
Merparten av det kväve som tillförs vattendragen härrör från nedfall av
luftföroreningar från biltrafiken och jordbruket. De aktuella gödnings-
ämnena har emellertid olika stor betydelse i sötvatten- respektive havs-
vattenmiljöer. Tillgången på fosfor har en avgörande betydelse för till-
växten av biologiskt material i sjöar medan kväveföreningar har större
betydelse i havsmiljöerna. Man behöver således olika miljökvalitetsnor-
mer beroende på vilken miljö det är frågan om. Sjöar uppvisar dess-
utom stora skillnader sinsemellan. I en naturligt näringsrik sjö är fosfor-
halterna normalt högre än i en naturligt näringsfattig sjö. Vad som kan
anses vara godtagbar miljökvalitet måste därför fastställas för vaije
naturgeografisk enhet.
Vad gäller miljökvalitetsnormer avsedda att skydda den biologiska
mångfalden bör dessa inriktas på ekosystemets funktioner. En bedöm-
ning av miljökvaliteten skulle då kunna ske genom att mäta ekosyste-
mens sammansättning, t.ex. förekomsten av arter eller deras individan-
tal. Sannolikt bör också olika förändringar i systemet mätas.
Genomförandefrågor
Även om det för närvarande inte innebär några svårigheter för Sverige
att uppfylla EG:s direktiv om miljökvalitet och vi därför sannolikt inte
kommer att behöva tillämpa den rapporteringsskyldighet till ESA som
Prop. 1994/95:10
131
föreligger vid överskridande av föreskrifterna finns det med hänsyn till Prop. 1994/95:10
framtida mer skärpta EG-regler skäl att utforma bestämmelserna i miljö-
balken på ett sådant sätt att de överensstämmer med genomförandereg-
lema i EG:s miljödirektiv.
Regeringen förordar att åtgärdsprogram, där sådana behövs för att
föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet inte skall överskridas eller på
sikt skall uppnås, tas fram oavsett om föreskrifterna kan komma att
föranledas av EG-direktiv eller ej.
Enligt nuvarande regler i miljöskyddslagen kan krav på skyddsåtgär-
der riktas mot den som utövar miljöfarlig verksamhet. Vanligtvis omfat-
tar kraven på skyddsåtgärder själva föroreningskällan - dvs. den miljö-
farliga verksamhet som förorsakar olägenheterna. Det förekommer
emellertid också att huvudmannen för den störande verksamheten åläggs
att vidta skyddsåtgärder vid det objekt som utsätts för störningen, t.ex.
att installera treglasfönster till skydd mot buller eller uppföra skydd-
splan te ringar.
Det bör gå att åstadkomma lösningar för objekt eller områden som
utsätts for störningar från flera verksamheter. Det finns fåll då man
genom återskapande av våtmarker, bibehållande av grönzoner längs
vattendrag m.m., skulle kunna uppnå större miljöeffekter än vad som
skulle kunna åstadkommas genom åtgärder vid de enskilda förorenings-
källorna. I detta syfte bör åtgärdsprogram kunna tas fram där så erfor-
dras.
Utgångspunkten för arbetet med åtgärdsprogram bör vara att man
inom området i fråga skall uppnå så samlade lösningar på miljöproble-
men som möjligt. Åtgärdsprogrammen bör kunna avse både fysisk
planering med uppbygnad av miljöanpassad infrastruktur, föreskrifter,
ekonomiska styrmedel och åtgärder för att på sikt påverka människors
beteende genom bl.a. utbildning och miljömärkning. Vissa verksamheter
som i dag inte omfattas av miljöskyddslagens regelsystem, t.ex. biltrafi-
ken, har många gånger stor eller t.o.m. avgörande betydelse för miljö-
situationen i ett område. Åtgärdsprogrammen bör därför inte bara in-
riktas på förekommande miljöfarlig verksamhet inom ett område utan
även omfatta analyser av andra faktorer som kan vara av betydelse i
sammanhanget.
Åtgärdsprogrammen bör tas fram av de berörda kommunerna. Om-
fattar det aktuella området flera kommuner i ett län bör länsstyrelsen ta
fram programmet. I övriga fall bör åtgärdsprogrammet tas fram av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. I de fell stör-
ningskällor som ligger utanför det geografiska område som miljökvali-
tetsnormen avser har betydelse för möjligheten att uppfylla normen bör
det ankomma på regeringen, eller den myndighet regeringen bestäm-
mer, att upprätta ett åtgärdsprogram. Detta bör omfetta hela det område
där stömingskälloma finns.
För att nå en så enhetlig och förutsebar tillämpning av miljökvalitets-
normer som möjligt bör Naturvårdsverket utforma allmänna råd för
utformningen av åtgärdsprogrammen.
Det förhållandet att en verksamhet påtagligt medverkar till att en 132
miljökvalitetsnorm överskrids eller till att risk för ett överskridande
föreligger bör kunna utgöra grund för omprövning av villkoren för den Prop. 1994/95:10
miljöfarliga verksamheten. En sådan omprövning bör grundas på regler-
na i 13 kap. om miljöfarlig verksamhet. Miljökvalitetsnormema anger
det miljötillstånd som behöver uppnås vid tillämpningen av aktsamhets-
reglema och kan också ligga till grund för generella föreskrifter. Inom
ramen för det försiktighetsmått som kan åläggas varje enskilt företag
bör strävan vara att fördela bördorna så att de mest kostnadseffektiva
lösningarna uppnås. Detta kan innebära att åtgärderna bör vidtas utanför
det område som omfettas av miljökvalitetsnormen.
Regeringens förslag: Den reglering som for närvarande finns i
naturresurslagen förs in i miljöbalken. Därmed förtydligas miljö-
frågornas ställning i samhällsplaneringen och planeringsfrågornas
betydelse i miljöskyddsarbetet.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens utom i fråga
om prövningen av vissa anläggningar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt att den
reglering som finns i naturresurslagen förs till miljöbalken. Några re-
missinstanser, däribland Svea hovrätt och Kommunförbundet, ifråga-
sätter dock lämpligheten av den föreslagna ordningen. En del remissin-
stanser som Koncessionsnämnden för miljöskydd och några länsstyrelser
menar att det inte längre bör ankomma på regeringen att som första
instans pröva tillåtligheten av vissa anläggningar.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande naturresurslagstift-
ningen har vuxit fram ur de behov som gjort sig gällande från 1960-
talet, då det stod klart att konkurrensen mellan skilda intressen om att
utnyttja vissa mark- och vattenområden måste få en övergripande lös-
ning på planeringsstadiet.
Samhällsutvecklingen innebär att nya krav ställs på utnyttjandet av
mark och vatten. Konkurrerande intressen i fråga om hur ett visst om-
råde bör utnyttjas leder inte sällan till konflikter både i förhållandet till
pågående markanvändning och till eventuella alternativa användnings-
områden.
I takt med att miljöintressena och därmed sammanhängande frågor har
kommit i centrum för allmänhetens intresse har miljöfrågorna kommit
att bli alltmer uppmärksammade i planeringsarbetet. Konflikten mellan
bevarandeintressen och exploateringsintressen måste alltid få komma till
uttryck i ett öppet samhälle och det är lagstiftningens roll att utforma
133
regler om hur konkurrerande intressen i fråga om utnyttjande av mark, Prop. 1994/95:10
vatten och andra naturresurser skall vägas mot varandra.
En god hushållning med landets naturresurser bör förena kraven att
trygga försöijningen med naturresurser, att bevara en god kultur- och
naturmiljö samt att tillgodose befogade krav på mark for att utveckla
samhället. Avsikten med lagen om hushållning med naturresurser m.m.,
är att tillgodose dessa krav. Lagen är ett instrument som griper över
olika sektorer i samhället. Naturresurslagen skall tillämpas i tillstånds-
ärenden i en rad lagar som rör utnyttjandet av mark och vatten, t.ex.
plan- och bygglagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen och vattenla-
gen. En tillämpning av naturresurslagen innebär dock att det kan finnas
behov av en bred prövning av den aktuella verksamhetens ställning i
förhållande till andra intressen som rör utnyttjandet av området i fråga.
Liksom kommittén anser regeringen att en reglering motsvarande den
som finns i naturresurslagen bör föras in i miljöbalken. De övervägan-
den som redovisades i propositionen 1985/86:3 skall alltjämt vara vägle-
dande. I förhållande till kommittén föreslår regeringen dock en delvis
annan utformning av föreskrifterna när det gäller frågor om lokalise-
ring. Lagrådet har föreslagit vissa ändringar av redaktionell art bl.a.,
att föreskrifterna i 3 kap. om beaktande av riksintressen skall regleras i
en gemensam paragraf. Regeringen kan emellertid inte godta denna
redaktionella ändring, liksom vissa andra förslag till redaktionella änd-
ringar som Lagrådet har lämnat, eftersom förslagen inte i tillräcklig
utsträckning har tagit hänsyn till de skilda förutsättningar som gäller för
de olika verksamheter som regleras med stöd av 3 kap.
Lagrådet har vidare föreslagit att en undantagsregel skall tillföras 3
kap. av motsvarande innehåll som 4 kap., nämligen att bestämmelserna
om riksintressen inte skall utgöra hinder för att utveckla befintliga tätor-
ter eller det lokala näringslivet. Vad gäller Lagrådets förslag finner
regeringen anledning erinra om de grundläggande skillnader som finns
mellan sådana riksintressen som är knutna till en viss verksamhet och
sådana som avser större sammanhängande områden.
Föreskrifterna i 3 kap. innehåller de grundläggande hushållningsbe-
stämmelsema och skiljer sig sålunda från 4 kap. bl.a. genom att 3 kap.
ger allmänna utgångspunkter för avvägningar mellan olika önskemål
beträffande mark- och vattenanvändning. Bestämmelserna ger ett skydd
för områden som är av betydelse för olika ändamål och verksamheter.
Sådana områden av riksintresse åtnjuter ett särskilt starkt skydd. Om-
rådenas omfettning preciseras i en planeringsprocess och dokumenteras
i den kommunala översiktsplanen.
Föreskrifterna i 4 kap. har däremot till syfte att skydda större sam-
manhängande geografiska områden som på grund av sina samlade natur-
och kulturvärden i sin helhet är av riksintresse. Områdenas omfettning
är festställda av riksdagen och bestämda genom lag. Bestämmelserna i
4 kap. är utformade så att de ger ett generellt skydd mot påtaglig skada
från olika exploateringsföretag. Mot bakgrund av områdenas omfettning
och sammansatta värden är det samtidigt nödvändigt att inte hindra
utvecklingen av befintliga tätorter eller det lokala näringslivet (jfr. prop. 134
1985/86:3, s 95 ff).
Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas vid planläggning och Prop. 1994/95:10
prövning av lov enligt plan- och bygglagen liksom vid prövning av mål
och ärenden enligt de till miljöbalken anknutna lagarna. Denna prövning
skall ske med utgångspunkt i att en långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och den fysiska miljön i övrigt eftersträvas samtidigt
som balkens syfte även i övrigt skall iakttas bl.a. vid val av plats för
olika verksamheter. Som anförts ovan ger bestämmelserna i 4 kap.
därvid ett generellt skydd mot olika exploateringsföretag. Vägledande
for tillämpningen av 3 kap. är dels awägningsreglema i 1-2 och 11 §§,
dels bedömningen av i vilken utsträckning olika åtgärder innebär skada
för ett visst intresse. Det är därför olämpligt att som Lagrådet föreslår
införa en generell undantagsregel i 3 kap.
Hushållningsreglema för utnyttjande av mark- och vattenområden bör
liksom hittills vara inriktade på att ge vägledning för att avgöra frågor
om det aktuella områdets användning. Reglerna gäller prövning vid
markanvändning for dem som bedriver eller avser att bedriva tillstånd-
spliktiga verksamheter som direkt eller indirekt tar i anspråk värdefulla
mark- och vattenområden. Reglernas inriktning är att mark- och vatten-
områden skall användas för det eller de ändamål som områdena är
lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och föreliggande behov.
Företräde skall därvid ges en sådan användning som främjar en från
allmän synpunkt god hushållning. Företräde skall alltså ges sådan an-
vändning som främjar en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt långsiktigt god hushållning med mark och vatten. Lokalise-
ringsprövningen skall ske med utgångspunkt i föreskrifterna i balkens
hushållningsbestämmelser. Genom en sådan prövning vägs olika intres-
sen mot varandra. Eventuella miljökvalitetsnormer kan beaktas. Av-
sikten med prövningen är att det avsedda ändamålet skall vinnas med
minsta intrång och olägenhet. Om ett område är av riksintresse, dvs.
har sådana kvaliteter att det är av stor betydelse ur nationellt perspektiv,
och om området kan användas för flera ändamål som sinsemellan är
oförenliga, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligas-
te sätt främjar en långsiktigt god hushållning med mark och vatten.
Stora mark- eller vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka om-
rådets karaktär. Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från
ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan
skada naturen. Exploatering av större omfattning bör därför i första
hand lokaliseras till områden som är påverkade av en tidigare exploate-
ring. Viktiga näringar och mineralfyndigheter skall skyddas mot åtgär-
der som påtagligt kan försvåra att dessa näringar bedrivs eller att fyn-
dighetema utvinns. Om näringen eller fyndigheten är av riksintresse
skall det som i dag finnas möjligheter till särskilt hänsynstagande.
De geografiska riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen, som finns
i 3 kap. naturresurslagen som särskilda hushållningsbestämmelser for
vissa områden i landet, omfattar sådana områden som innehåller särskilt
stora värden när det gäller naturvård, kulturmiljövård, turism och fri- 135
luftsliv och omfattar förutom älvar och älvsträckor också bl.a. närmare
angivna kust-, vatten- och fjällområden. Bestämmelserna bör i enlighet Prop. 1994/95:10
med kommitténs forslag utan ändring i sak föras över till ett särskilt
kapitel i miljöbalkens andra avdelning.
Större industrianläggningar m.m. bör på motsvarande sätt som i dag
underkastas regeringens tillståndsprövning. Enligt regeringens mening
bör den nuvarande ordningen bestå så att regeringens prövning utmyn-
nar i ett beslut huruvida tillstånd lämnas eller ej. Den ordning som
kommittén föreslagit, att regeringen endast skulle göra en tillåtlig-
hetsprövning men inte en tillståndsprövning, kan, som Koncessions-
nämnden framhållit, innebära att en viss anläggning inte skulle bli
föremål för tillståndsprövning enligt miljöbalken.
Rätten för regeringen att förbehålla sig prövningen av en viss anlägg-
ning bör bestå i enlighet med nuvarande ordning.
För att hushållningsbestämmelsema skall få avsedd verkan som ett
instrument för den fysiska riksplaneringen och därmed också utgöra ett
viktigt styrmedel i miljöpolitiken krävs att bestämmelserna får en till-
lämpning i enskilda ärenden som överensstämmer med lagstiftarens
intentioner. Genom 1993 års förordning om tillämpning av naturresurs-
lagen preciseras de centrala myndigheternas uppgifter. En myndighet är
skyldig att i skriftlig form lämna uppgifter till länsstyrelsen om områden
som myndigheten bedömer vara av riksintresse. Förordningen, som
bygger på förarbetena till naturresurslagen, bör förstärkas och anpassas
till miljöbalkens regelsystem. Det är också viktigt att hushållningsbe-
stämmelsema får genomslag vid tillämpning av annan lagstiftning. Den
nuvarande anknytningen till naturresurslagen i andra lagar bör ses över
och anpassas till miljöbalkens regelsystem. Regeringen avser att åter-
komma med förslag i denna fråga i samband med Miljöskyddskommit-
téns kommande förslag om foljdlagstiftning till miljöbalken.
Regeringens förslag: Lokaliseringsfrågoma behandlas i ett sam-
manhang i balken.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att förutom naturresur-
slagstiftningens lokaliseringsregler skall valet av plats utgöra en del av
de allmänna aktsamhetsreglema. För lokalisering av miljöferlig verk-
samhet har kommittén föreslagit att den frågan dessutom regleras sär-
skilt i samband med andra föreskrifter i miljöbalken om sådan verksam-
het.
Remissinstanserna: Boverket framhåller att lokaliseringsregler på flera
olika ställen i balken inte ger systemet den enhetlighet som bör efter-
strävas.
136
Skälen för regeringens förslag: Naturresurslagen har varit avsedd att Prop. 1994/95:10
fungera som ett planeringsinstrument men har kommit att fungera som
en paraplylag också for miljöintressena. Denna förskjutning av lagens
tillämpning har märkts särskilt under de senaste åren och framgår inte
minst av det förhållandet att i de fall regeringen har förbehållit sig
rätten att tillåtlighetspröva en planerad anläggning, har miljöfrågorna
varit avgörande för regeringens ställningstagande.
Hushållningsreglema, som är av övergripande karaktär, fogas till
balken som en andra avdelning. I denna avdelning ingår också före-
skrifter som har en naturlig anknytning till hushållningsbestämmelsema
som miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar. Balkens
andra avdelning rör alltså främst frågor med anknytning till planering
och hushållning, frågor där också plan- och bygglagen har en viktig roll
att fylla. Det är därför naturligt att ansvaret på myndighetsnivå för de
frågor som regleras i den lagen hålls samman med det myndighetsan-
svar som kan följa på miljöbalkens andra avdelning.
Hushållningsbestämmelsema i nuvarande lagstiftning kan inte sägas ha
fått den framträdande roll i tillståndsprövningen som åsyftades när
naturresurslagen kom till. Det finns olika orsaker till detta, men flera av
de kompletterande instrument som lagstiftningen förutsatte, nämligen
krav på miljökonsekvensbeskrivningar och kommunala översiktsplaner,
kom inte till stånd förrän flera år efter naturresurslagens ikraftträdande.
Numera gäller dock sedan år 1991 krav på miljökonsekvensbeskrivning
enligt vad som närmare föreskrivs med stöd av naturresurslagen. Inom
kommunerna är arbetet med att upprätta kommunala översiktsplaner i de
flesta fall genomfört. Det finns därför anledning att räkna med, att
förutsättningarna för att hushållningsbestämmelsema kan få den roll vid
prövningen som varit avsedd har förbättrats i avsevärd mån. Det är i
detta läge viktigt att hushållningsbestämmelsema i miljöbalken lagtek-
niskt infogas så att de får det avsedda inflytandet över verksamheter
som avser att ta mark och vattenområden i anspråk.
Som framgått av avsnitt 4.4.7 vidgas begreppet hushållning i miljöbal-
ken jämfört med dagens betydelse. Denna utveckling är naturlig inte
bara utifrån ökade krav på miljöhänsyn utan också mot bakgrund av den
utveckling som förutsattes vid naturresurslagens tillkomst om en vidare-
utveckling av hushållningsbegreppet. Det kan också konstateras att
frågorna i det internationella arbetet redan har en naturlig koppling,
vilket naturligtvis beror på att många länder för närvarande genomgår
en snabb utveckling på det industriella området och att de därmed ställs
inför nya problem i fråga om bevarande och resursutnyttjande.
Kommittén har inte föreslagit några ändringar i sak av de hushåll-
ningsbestämmelser som finns i naturresurslagen. Som nyss nämnts är
det lämpligt att sammanfoga vissa grundläggande avvägningsfrågor i
miljöbalken mellan skilda intressen i fråga om främst anspråk på mar-
kanvändning. Enligt regeringens mening är det således motiverat att
samla regler för avvägning mellan olika intressen i ett kapitel när det
gäller val av plats för en verksamhet som tar mark- eller vattenområden
i anspråk. De firågor som rör en lämplig lokalisering av en planerad 137
eller pågående verksamhet och som rör miljön omfattas alltså av hus-
hållningsbestämmelsema, som också innehåller föreskrifter om skydd Prop. 1994/95:10
och bevarande. Som en följd av detta kan de särskilda lokaliserings-
reglema om miljöfarlig verksamhet utgå ur det kapitlet. Frågor om
aktsamhet vid val av plats kan för verksamheter som är av annan karak-
tär, t. ex. kemikalie- och avfallshantering, förutom de föreskrifter som
återfinns i balkens andra avdelning regleras enligt de särskilda aktsam-
hetsregler som följer av balkens materiella bestämmelser i dessa delar.
Regeringen delar alltså Boverkets bedömning att det i frågor om lokali-
sering är att föredra att ha en och samma utgångspunkt för pröv-
ningen.
I fråga om lämplig lokalisering för en verksamhet som omfettas av
miljöbalken är det angeläget för regeringen att markera, att en lokalise-
ring av en störande verksamhet i princip skall ske utifrån områdets
förutsättningar och verksamhetens behov. Ändringen är alltså motiverad
for att markera att planläggningsprincipen skall överensstämma med
lokaliseringsprincipen. Avsikten är alltså inte att det skall göras över-
väganden av annan art än i dag för lokaliseringen av miljöferlig verk-
samhet
En särskilt viktig fråga när det gäller ianspråktagande av mark- och
vattenområden rör prövningen av planerade trafikanläggningar. Detta
framstår som naturligt eftersom det är inom detta område som behovet
av en väl integrerad planering mellan olika sektorer gör sig särskilt
starkt gällande.
Regeringens förslag: En miljökonsekvensbeskrivning skall göras
för anläggningar som kräver tillstånd enligt balken. Detsamma
skall gälla vid ansökan om dispens från krav på tillstånd. Rege-
ringen får besluta att en miljökonsekvensbeskrivning också skall
upprättas i annat fall.
Lagtexten bör innehålla föreskrifter om att konsekvenserna för
människors hälsa, för miljön samt för hushållningen med mark
och vatten till sökt åtgärd skall redovisas.
I miljökonsekvensbeskrivningen skall också redovisas möjliga
alternativ för lokaliseringen av verksamheten.
Allmänhetens inflytande vid utformningen av en miljökonse-
kvensbeskrivning skall förstärkas.
För att värna om människors hälsa, miljön samt hushållningen med
mark och vatten är det viktigt att i större utsträckning utveckla och
använda en beslutsteknik där förutsättningarna för miljön beaktas inför
138
beslut av olika slag. En sådan teknik innebär att beslut om åtgärder som Prop. 1994/95:10
var för sig eller som sammantagna med andra åtgärder har stor betydel-
se for människors hälsa, miljön samt hushållningen med mark och
vatten m.m. skall grundas på en genomlysning av beslutens konsekven-
ser för dessa intressen.
Internationellt har miljökonsekvensbeskrivningar börjat att tillämpas
alltmer. Flera länder, bl.a. USA, Canada, Holland och Norge har infört
bestämmelser i ämnet. EG har år 1985 antagit ett direktiv (85/337/E-
EG) om bedömning av inverkan på miljön och vissa offentliga och
privata projekt. Medlemsländerna skulle ha anpassat sin lagstiftning till
direktivet senast till mitten av år 1988. Inom FN:s ekonomiska kommis-
sion, ECE, har utformats en konvention, den s.k. Esbo-konventionen,
om miljökonsekvensbeskrivningar i fråga om gränsöverskridande miljö-
störningar. Sverige har anslutit sig till den konventionen. Även inom
Nordiska ministerrådet pågår arbete med ett program för fortsatt samar-
bete om miljökonsekvensbeskrivningar.
I Sverige har frågan om miljökonsekvensbeskrivningar aktualiserats
vid flera tillfallen under senare år. Sålunda infördes i samband med
1981 års ändringar i miljöskyddslagen krav på att en ansökan om till-
stånd till miljöfarlig verksamhet skall innehålla en beskrivning av mil-
jöeffekterna av den sökta verksamheten. Är 1987 infördes i väglagen
krav på att en arbetsplan för byggande av väg även skall innefatta en
miljökonsekvensbeskrivning.
På grundval av förslag i propositionen (1990/91:90) En god livsmiljö
infördes år 1991 bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i ett
nytt 5 kap. i naturresurslagen, NRL. Enligt 5 kap. 1 § naturresurslagen
skall en ansökan om tillstånd enligt 4 kap. samma lag innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning. Dessutom får med stöd av bemyndigandet
i 5 kap. 2 § naturresurslagen regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, föreskriva att det i ärenden enligt någon av de
s.k. NRL-anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbeskriv-
ning. Bestämmelser med krav på miljökonsekvensbeskrivningar har
också införts i bl.a. vattenlagen, minerallagen samt i plan- och bygg-
lagen. Kravet på miljökonsekvensbeskrivningar i miljöskyddslagen har
ändrats för att överensstämma med övrig lagstiftning som är knuten till
naturresurslagen. I förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB-förordningen) finns krav på miljökonsekvensbeskrivningar för
torvlagen, ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen, kontinentalsockel-
lagen och farledslagen. Utanför NRL-området finns krav på miljökonse-
kvensbeskrivningar i lagen om kommunal energiplanering, va-lagen,
strålskyddslagen och kämtekniklagen.
Kravet att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i en ansökan
eller motsvarande vid prövning enligt de NRL-anknutna lagarna är som
huvudregel både generellt och obligatoriskt. Det sker ingen förprövning
av behovet av en miljökonsekvensbeskrivning, med krav på exempelvis
betydande miljöpåverkan, utan vaije ansökan skall åtföljas av en miljö-
konsekvensbeskrivning. Denna skall till sin omfattning emellertid stå i
rimlig proportion till vad beslutet avser. Ett undantag gäller för plan-
och bygglagen där bara vissa typer av detaljplaner med betydande mil-
139
jöpåverkan skall åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning i program- Prop. 1994/95:10
skedet. Även utanför naturresurslagen varierar kravet från fåll till fall.
Kravet på miljökonsekvensbeskrivning enligt va-lagen grundar sig på en
bedömning om betydande miljöpåverkan. Reglerna i plan- och byggla-
gen och va-lagen om miljökonsekvensbeskrivningar har införts till följd
av EES-avtalet på grundval av förslag i prop. 1992/93:160 om ändring-
ar i miljöskyddslagen m.m. Undantag från det obligatoriska kravet görs
i naturvårdsförordningen där beslutsfattaren i vaije enskilt fall skall
bedöma om en miljökonsekvensbeskrivning behövs. Detsamma gäller
enligt strålskyddslagen och kämtekniklagen.
En miljökonsekvensbeskrivning enligt naturresurslagen, va-lagen och
lagen om kommunal energiplanering skall möjliggöra en samlad be-
dömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inver-
kan på människors hälsa, på miljön samt på hushållningen med naturre-
surser. Beträffande strålskyddslagen och kämtekniklagen krävs dock
ingen redovisning av inverkan på hushållningen med naturresurser.
Både internationellt och i Sverige erkänns alltmer värdet av att an-
vända miljökonsekvensbeskrivningar som stöd för en öppen demokratisk
debatt i samband med strategiskt viktiga beslut. I detta sammanhang
åsyftas då ofta miljökonsekvensbeskrivningar som underlag inför beslut
om program-, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer. I UN-
CED-propositionen (prop. 1993/94:111) anför regeringen att det är
angeläget att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt kommer
in i ett tidigt skede av den politiska processen. Sådana beskrivningar
bör göras när det gäller program, plan- och policyarbete i viktiga sam-
hällssektorer. Regeringen anser att beskrivningar av miljökonsekvenser-
na som allmän regel skall innefattas i propositioner och andra förslag
till övergripande beslut av strategisk karaktär. Myndigheterna bör be-
akta konsekvenserna för miljön innan de utfärdar regler i form av före-
skrifter och allmänna råd. Som framgår av UNCED-propositionen avser
regeringen att se över regelsystem, som instruktioner, författningar
m.m. i syfte att bedöma behovet av miljöanpassning av dessa.
När en miljökonsekvensbeskrivning skall göras uppstår frågan hur
formaliserad och omfattande den bör vara. Eftersom miljökonsekvens-
beskrivningen skall vara en del av beslutsunderlaget, är det nödvändigt
att den föreligger på ett tidigt stadium och sålunda innan de reella be-
sluten i frågan fattas. Det innebär att i de fåll en verksamhet innefattar
flera av varandra beroende moment måste arbetet med miljökonsekvens-
beskrivningen påbörjas så snart initiativet till hela projektet tagits.
Därigenom undviks onödiga begränsningar eller felaktiga lösningar
genom för tidiga delbeslut. Den som planerar att genomföra ett projekt
bör inleda arbetet med någon typ av förstudie för att skapa en överblick
över projektets förutsättningar, vilka alternativa lösningar som är tänk-
bara och identifikation av de avgörande frågorna. En relevant avgräns-
ning i sak förutsätter vidare att berörda intressen kommer till tals i ^0
tidiga skeden i utvecklingen av projektet. Erfarenheter av informella Prop. 1994/95:10
initiativ pekar på fördelar både vad avser effektiv användning av tid,
användning av utredningsresurser och projektets slutliga utformning.
En miljökonsekvensbeskrivning bör därför utvecklas i takt med be-
slutsprocessen.
Av en miljökonsekvensbeskrivning bör i princip framgå
- projektets grund och förutsättningar,
- fysiska förändringar som följer av projektet, direkt och indirekt,
- väsentliga effekter,
- intressen som berörs,
- direkta och indirekta konsekvenser för miljö, hälsa och säkerhet samt
hushållning med naturresurser och material, som är av betydelse för
att göra en samlad bedömning av projektets inverkan,
- skadeförebyggande åtgärder som är möjliga och hur de påverkar
konsekvenserna,
- vilka skadeförebyggande åtgärder som sökanden åtar sig att fullfölja
och hur dessa påverkar konsekvenserna,
- vilka alternativ som har övervägts, skälen till att de har valts bort
samt grunden för val av alternativ,
- miljökonsekvenser av alternativa lokaliseringar,
- underlagsmaterial som använts och undersökningar som gjorts samt
eventuella skäl till varför ytterligare utredning inte har ansetts nödvän-
dig,
- metoder som har använts samt osäkerheter som finns i analysen och
vem som är ansvarig för bedömningarna,
- vilka samråd som har skett, vad som har framkommit och hur det har
beaktats i beslutet.
Innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning bör anpassas till vad som
är rimligt med hänsyn till projektets art och omfattning. Vid projekt
som är omfattande måste naturligtvis konsekvensbeskrivningen anpassas
till det stadium i planeringsprocessen då den kommer att presenteras.
En sammanfattning bör finnas som kort och enkelt beskriver de vä-
sentliga slutsatserna, om inte miljökonsekvensbeskrivningen är av liten
omfattning.
Om det finns möjliga alternativ till den sökta lokaliseringen av en
anläggning eller en verksamhet, skall konsekvenserna av en alternativ
lösning belysas på ett sådant sätt att ett tillfredsställande beslutsunderlag
föreligger. Detta innebär att en jämförelse skall kunna göras mellan de
olika alternativen. Av ansökningen skall även framgå vilka förutsätt-
ningar som finns för ett beslut om en alternativ lokalisering på den
föreliggande ansökan. Genom dessa uppgifter kan beslutsprocessen
förenklas till den sökandes förmån. För att en miljökonsekvensbeskriv-
ning skall bli ett bra instrument i beslutsprocessen är det vidare viktigt
att uppläggningen och presentationen av den ägnas stor omsorg. Det är
viktigt att beskrivningen är överskådlig, lättbegriplig och inte alltför
omfångsrik. Detta understryks av att det skall vara möjligt för allmän-
heten att ta del av en miljökonsekvensbeskrivning och framföra syn-
punkter med hänvisning till den.
141
Reglerna om när en mitjökonsekvensbeskrivning skall upprättas är Prop. 1994/95:10
enligt dagens lagstiftning olika beroende på enligt vilken lag en verk-
samhet skall prövas. Detta förhållande har försvårat möjligheterna att
åstadkomma ett enhetligt svenskt system för miljökonsekvensbeskriv-
ningar. Det har även vållat vissa samordningsproblem mellan myndig-
heterna, då man har utvecklat sina krav på förfarande, arbetsgång och
innehåll för miljökonsekvensbeskrivningar. Boverket har, efter samråd
med Statens naturvårdsverk och Riksantikvarieämbetet, hos Miljö- och
naturresursdepartementet hemställt att vissa oklarheter i nuvarande
lagsystem för krav på miljökonsekvensbeskrivningar undanröjs. Bover-
ket framför att vissa brister har samband med att kravet på miljökonse-
kvensbeskrivning finns både i naturresurslagen och i olika speciallagar,
utan entydiga hänvisningar till gemensamma grundläggande krav i
naturresurslagen med tillhörande förordning. Detta innebär bl.a. att
krav på altemativredovisning för närvarande inte anses kunna ställas
med stöd av bl.a. miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen och
väglagen.
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar är att de skall ingå i besluts-
underlaget för att påverka de avvägningar och förhandlingar som före-
går ett avgörande av en viss fråga. Miljökonsekvensbeskrivningar kan
också medverka till att kunskapsluckor upptäcks liksom till en allmänt
ökad kunskap och insikt om miljö-, hälso- och naturresursfrågor i sam-
hället. Det är därför särskilt viktigt att en bedömning av miljökonse-
kvenserna kommer in i ett tidigt planeringsskede, parallellt med tek-
niska och ekonomiska frågor, innan beslut lättas om inriktningen i stort
av en viss verksamhet.
Ett annat syfte med miljökonsekvensbeskrivningar är att få till stånd
en offentlig redovisning av den inverkan en åsyftad verksamhet eller
åtgärd får på människors hälsa, på miljön samt på hushållningen med
naturresurser liksom vilka motiv och avvägningar som ligger till grund
för projektet. Genom att allmänheten, miljöorganisationer m.fl. får ta
del av ett samlat material, ökar deras möjligheter att påverka myndig-
heter och företag att ta större hänsyn till dessa intressen. Frågan om
allmänhetens rätt till inflytande över sin miljö och sitt gemensamma arv
uppmärksammas internationellt och behandlas bl.a. i Esbo-konventio-
nen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande samman-
hang. Allmänhetens medverkan i ett tidigt skede av arbetet med att
färdigställa en miljökonsekvensbeskrivning påverkar med stor sannolik-
het både effektiviteten och kvaliteten i beslutsprocessen. Allmänheten
har kunskap att tillföra i arbetet och det visar sig ofta att frågor som
allmänheten bedömer som angelägna att belysa kommer att få betydelse
vid tillståndsprövningen. Möjligheterna för allmänheten att delta i olika
skeden av arbetet med en miljökonsekvensbeskrivning och i beslutspro-
cessen samt graden av inflytande under arbetet samt inför beslut varie-
rar i olika lagar. I flertalet av de NRL-anknutna lagarna finns bestäm-
melser om offentliggörande. I 13 § MKB-förordningen föreskrivs att i
kungörelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall anges var beskriv-
ningen hålls tillgänglig och att platsen för detta bör bestämmas i samråd 142
med kommunen. Reglerna om allmänhetens rätt att delta i arbetet med
att ta fram en miljökonsekvensbeskrivning liksom möjligheterna att yttra Prop. 1994/95:10
sig över den bör samordnas och utvecklas. I nästa avsnitt lämnas förslag
till hur detta kan ske i miljöbalken.
Regeringens förslag: En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i
en ansökan om anläggningen kräver tillstånd eller dispens från
tillståndskrav enligt miljöbalken. Regeringen får föreskriva att en
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas också i annat fall.
Redan av lagtexten skall framgå att alternativ till sökt åtgärd
skall redovisas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall föregås av samråd med
myndigheter, sakägare och allmänhet.
Allmänhetens inflytande vid utformningen av en miljökonse-
kvensbeskrivning skall förstärkas.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att en konsekvensbe-
skrivning skall ingå även vid anmälningar enligt balken. Också i andra
fell vid tillämpningen av balken och vissa andra lagar, när det är fråga
om åtgärder som kan beferas medföra betydande påverkan på männi-
skor, miljön eller resurshushållningen, skall en konsekvensbeskrivning
upprättas.
Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att kommitténs förslag
om konsekvensbeskrivning i anmälningsärenden är onödigt betungande.
Länsstyrelsen i Kronobergs läns län anser den föreslagna lagtexten
bör byggas ut så det framgår vilka krav man skall ställa på konsekvens-
beskrivningen som dokument. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
däremot stöder kommittén i dess uppfettning att det enskilda ärendet
skall vara styrande för en miljökonsekvensbeskrivnings omfettning och
djup.
Svenska Kommunförbundet understryker att beslutsmyndigheten skall
ha möjlighet att bestämma vilket beslutsunderlag som skall krävas i
varje enskilt ärende.
Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, är kritiska mot kommitténs förslag
i fråga om vilka ärenden som skall kräva en miljökonsekvensbeskriv-
ning. Förslaget kan enligt LRF leda till att en konsekvensbeskrivning
kommer att krävas "i stort som smått".
Skälen för regeringens förslag: En viktig fråga är i vilken form regler
om miljökonsekvensbeskrivningar skall knytas till miljöbalken. Genom
att också naturresurslagens regelsystem föreslås ingå i balken är det
naturligt att införa bestämmelser om krav på miljökonsekvensbeskriv-
ningar och andra hithörande frågor i själva balken.
En miljökonsekvensbeskrivning är ett dokument som skall möjliggöra
en objektiv och samlad bedömning av den planerade anläggningens,
143
verksamhetens eller åtgärdens inverkan på människors hälsa, på miljön Prop. 1994/95:10
samt hushållningen med mark, vatten och material. En miljökonse-
kvensbeskrivning enligt miljöbalken bör enligt regeringens mening
bygga på de kriterier som angetts i föregående avsnitt. Miljökonse-
kvensbeskrivningar har således en central roll i samordningen mellan
frågor som rör miljöskydd och markanvändning vid tillståndsprövning
enligt miljöbalken. Hushållningsregler och bestämmelser om miljökvali-
tetsnormer enligt kap. 3, 4 och 6 skall iakttas vid tillståndsgivningen
och ett projekts förenlighet med dessa bestämmelser bör därför framgå
av en miljökonsekvensbeskrivning enligt vad som föreskrivs i balken.
Möjligheterna att använda miljökonsekvensbeskrivningar som under-
lag för en bred och långsiktig bedömning av konsekvenserna för männi-
skors hälsa, for miljön samt för hushållning med mark och vatten m.m.
och med naturens resurser i samband med kommunal översiktsplanering
och regionplanering utvecklas kontinuerligt av kommuner och länssty-
relser. Det är dock mindre lämpligt att genom detaljartade föreskrifter
reglera innehållet i en konsekvensbeskrivning. I sämsta fall skulle detta
kunna leda till en begränsning av möjligheterna att fånga de specifika
konsekvenserna av t.ex. ett i olika delar sammansatt projekt.
Vad gäller den lagtekniska avgränsningen av de beslutsprocesser i
vilka miljökonsekvensbeskrivningar ingår som underlag bör, som kom-
mittén föreslagit, en begränsning göras till sådana planerings- och be-
slutsprocesser som regleras i nuvarande markanvändnings- och miljölag-
stiftning eller på annat sätt är direkt fÖrfattningsreglerade. Kravet på
konsekvensbeskrivningar bör dock utsträckas i miljöbalken jämfört med
den reglering som finns i dag.
Regeringen anser att konsekvensbeskrivningar i princip bör upprättas
i alla ärenden som kräver tillstånd enligt miljöbalken. Detta innebär att
också dispensprövningar kan omfattas av krav på miljökonsekvensbe-
skrivning. I likhet med remissinstanserna anser regeringen dock att det
normalt i ärenden som är av den karaktären, att det är tillräckligt med
en anmälan, inte skall krävas en konsekvensbeskrivning. I vissa till-
ståndsärenden, när det klart saknas anledning att upprätta en konse-
kvensbeskrivning, skall det finnas möjlighet att föreskriva om undantag
från kravet på en sådan beskrivning. Det gäller t.ex. begränsade mark-
avvattningsforetag och dispenser från biotopskyddet.
Krav bör också ställas på en miljökonsekvensbeskrivning på samma
sätt som i dag, när det gäller de s.k. NRL-anknutna lagarna.
Vad gäller den närmare regleringen av innehållet i en miljökonse-
kvensbeskrivning anser regeringen i likhet med utredningen att det inte
är lämpligt att i lagtexten i detalj ange vad en beskrivning skall innehål-
la. En sådan ordning skulle kunna leda till en begränsning av möjlig-
heten att anpassa beskrivningen efter projektets specifika syfte och
uppläggning. I lagtexten bör i stället anges vad som skall uppnås med
en miljökonsekvensbeskrivning. Detta syfte är att möjliggöra en samlad
bedömning av den inverkan på människors hälsa, miljön och hushåll-
ningen med naturresurser som en anläggning kan medföra. Lagtexten
bör också innehålla föreskrifter om att alternativ skall redovisas. Detta 144
är en så viktig förutsättning för att syftet med miljökonsekvensbeskriv-
ningar skall kunna uppnås att det bör anges direkt i själva texten. Alter- Prop. 1994/95:10
nativen skall så långt det är möjligt redovisas så att beslutsunderlaget
medger att alternativet kan behandlas jämställt med sökandens huvudför-
slag. Detta innebär alltså att miljökonsekvenserna skall vara så utredda
att det, om övriga relevanta förutsättningar föreligger, är möjligt för
den tillståndsprövande myndigheten att vid behandlingen av en ansökan
ge tillstånd även till en annan verksamhet eller anläggning än den an-
sökan i första hand gäller. Av väsentlig betydelse härvid är naturligtvis
i vad mån sökanden är beredd att acceptera ett tillstånd till en alternativ
verksamhet eller anläggning. Särskilt vid projekt som sker i det allmän-
nas intresse och som kan ha stor påverkan på miljön eller människors
levnadsförhållanden måste sökanden vara beredd att acceptera alternati-
va lösningar och bör vara beredd att medverka till sådana lösningar.
En alternativ redovisning är den s.k. noll-altemativet, dvs. en redovis-
ning av effekten av att anläggningen eller åtgärden inte kommer till
stånd. Som KASAM utförligt beskrivit i sitt remissvar gäller att nega-
tiva verkningar också kan uppstå vid underlåtenhet att fetta beslut.
Tekniker för att utveckla redovisning av vad som kan hända om vissa
omställningsåtgärder eller motsvarande inte vidtas, bör dock inte ske
genom lagstiftning utan i den diskussion som pågår om att utveckla
miljökonsekvensbeskrivningen som ett verksamt medel i planeringen.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå som en del i ett besluts-
underlag. Härav följer att dess kvalitet skall bedömas av den myndighet
som har att fetta beslut i det ärende där en beskrivning har upprättats.
Det bör i detta sammanhang framhållas att beslutsmyndigheten i enlig-
het med förvaltningsförferandets allmänna principer har ett ansvar för
att ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har den också be-
fogenhet att förordna om de kompletteringar av beslutsunderlaget som
den bedömer vara nödvändiga. Om en konsekvensbeskrivning är brist-
fällig och sökanden inte kompletterar beskrivningen, bör konsekvensen
ofta bli att ansökningen lämnas utan bifell. Det är alltid den sökande
eller motsvarande som skall ansvara för och bekosta att en miljökonse-
kvensbeskrivning upprättas och eventuellt kompletteras så att den upp-
fyller kraven. Den konsekvensbeskrivning som ges in kan alltså kom-
pletteras under ärendets handläggning och den dialog som på ett tidigt
stadium bör förevara mellan sökanden och prövningsmyndigheten får
inte avslutas i och med att en ansökan om tillstånd med tillhörande
miljökonsekvensbeskrivning har getts in.
Även om det är tillståndsmyndigheten som i sista hand avgör om en
miljökonsekvensbeskrivning är så fullständig att den kan godtas finns ett
behov av att remissorganen yttrar sig även med avseende på miljökonse-
kvensbeskrivningen. Länsstyrelserna spelar här en särskilt viktig roll på
grund av dels länsstyrelsens sakkunskap på plan- och miljöområdet, dels
länsstyrelsen uppgift som tillsynsmyndighet vad gäller uppsikten inom
länet över hushållningen med naturresurser. Länsstyrelsernas ansvar har
särskilt reglerats i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar. En
viktig uppgift för länsstyrelsen kommer att bli att i de fell där länssty-
relsen anser att en miljökonsekvensbeskrivning behöver kompletteras i 145
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
något hänseende och där den inte själv är beslutande myndighet, hos
denna begära att beskrivningen skall kompletteras.
Rätten för allmänheten att delta i och påverka utformningen av en
miljökonsekvensbeskrivning har fått genomslag i många länder. Även i
Sverige har allmänheten, t.ex. vid prövningen av miljöferlig verksam-
het, möjlighet att ta del av och bedöma konsekvensbeskrivningen. Det
är dock angeläget som tidigare antytts att vidga allmänhetens inflytande
till andra områden och att fördjupa möjligheterna för allmänheten att
delta i utformningen av beskrivningen. Regeringen föreslår därför att
den som skall upprätta en miljökonsekvensbeskrivning i ett tillståndsä-
rende enligt miljöbalken eller enligt de lagar som i nu aktuellt hänseen-
de är knutna till balken, skall, i fråga om konsekvensbeskrivningens
utformning och innehåll, samråda med allmänheten i skälig omfettning.
Detta bör i allmänhet kunna ske i de former som redan i dag har ut-
vecklats på många områden för att hålla myndigheter, sakägare och
allmänhet informerad om en planerad anläggning.
Prop. 1994/95:10
Sammanfattning av regeringens förslag: Miljöfarlig verksamhet
som kan förorsaka påtaglig olägenhet för omgivningen skall kräva
tillstånd eller anmälan enligt vad regeringen föreskriver. Om det
är mer ändamålsenligt för att förebygga olägenheter kan dock
föreskrifter av generell karaktär ersätta den individuella pröv-
ningen.
Miljöferlig verksamhet som kan skada människors hälsa eller
allvarligt skada områden av riksintresse för natur- eller kulturvår-
den får aldrig bedrivas. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om svavelhaltigt
bränsle. Regeringen får överlåta den rätten till en myndighet eller
kommun.
Allmänhetens rätt till inflytande vid prövning av miljöferlig
verksamhet skall stärkas genom att särskilda regler om allmän-
heten deltagande införs i miljöbalken. Också organisationer vars
intresseområden berörs av verksamheten skall ges motsvarande
förstärkta ställning.
Prövningen av en miljöferlig verksamhet skall inte omfetta enbart
utsläppen från verksamheten. Också frågor om kemikalieanvänd-
ning och om resurshushållning skall kunna prövas i detta samman-
hang och omfettas av villkor.
Tillstånd till miljöferlig verksamhet skall helt bygga på villkor.
Den verksamhet som omfettas av ett tillstånd skall alltså i alla
delar framgå av villkoren. Villkor skall också kunna avse skyldig-
het att ställa säkerhet för verksamheten.
forts.
146
Prop.
Ett tillstånd skall kunna omfatta olika verksamheter, som har
villkor som är kopplade till varandras verksamheter.
I balken anges särskilda grunder för upphävande av tillstånd och
omprövning av villkor. Omprövning av villkor för miljöferlig
verksamhet som påverkar miljön får ske när förhållandena i om-
givningen påkallar detta eller användningen av annan teknik skulle
medföra mindre påverkan på miljön. Också miljökvalitetsnormer
och de särskilda förhållanden som kan finnas med hänsyn till
miljöskyddet och naturvårdens intressen för särskilda områden i
landet kan ligga till grund för begäran av omprövning av villkor.
En tillsynsmyndighet skall ha rätt att begära upphävande av till-
stånd och omprövning av villkor. Detta skall även gälla Statens
naturvårdsverk och Miljöombudsmannen.
För att utnyttja miljömyndigheternas resurser på bästa sätt skall
omprövning ske i den utsträckning omständigheterna föranleder.
Ett sådant synsätt innebär att omprövning för miljöferlig verksam-
het inte regelmässigt kommer att ske efter bestämda tidsinterval-
ler. En ompörvning på sådan grund skall dock ske om Sveriges
internationella förpliktelser kräver detta.
Reglema om tillståndsgivning och formerna för denna prövning skiljer
sig åt i miljölagstiftningen. Miljöskyddslagen, som har sin förebild i
vattenlagen, har en utvecklad reglering av tillståndsförferandet och vem
som meddelar beslut om tillstånd. Av miljölagama är det endast miljö-
skyddslagen som för närvarande innehåller särskilda regler som anger
under vilka förutsättningar miljömyndigheterna har rätt att begära änd-
rade villkor for tillståndet till en verksamhet. För de verksamheter som
regleras med stöd av annan miljölagstiftning än miljöskyddslagen skiljer
sig reglema åt i fråga om hur tillstånd och andra gynnande beslut med
tillhörande villkor får ändras. Naturvårdslagen innehåller särskilda
föreskrifter om omprövning av täkttillstånd. Enligt lagen om kemiska
produkter får regeringen meddela föreskrifter och tillstånd och villkor.
Naturresurslagen saknar föreskrifter i nu berört avseende. Enligt hälso-
skyddslagen gäller särskilda regler om tillstånd till avloppsanläggningar,
m.m.
Att frågor om omprövning av villkor som har meddelats med stöd av
miljöskyddslagen har kommit att behandlas särskilt utförligt i lagstift-
ningen beror på att de krav som därvid kan ställas kan vara långtgåen-
de. Genom tillståndsmyndighetens beslut om utsläppsbegränsade villkor
och andra restriktioner för en anläggning, kan innehavaren sålunda
tvingas att göra stora investeringar. Mot den bakgrunden har det fram-
stått som naturligt att tillståndsbeslutet med sina villkor skänker en
rättstrygghet för tillståndshavaren i den meningen att nya krav på åt-
gärder inte kan ställas, utan att i lag angivna särskilda omständigheter föreligger.
1994/95:10
147
Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen till miljöfarlig verksamhet gäller
i princip för all framtid. Detsamma gäller de villkor som föreskrivits
för tillståndet. Tillståndshavaren har getts ett särskilt skydd därigenom
att tillståndet ger honom ett rättsligt skydd mot att själva den verksam-
het som avses med tillståndet tvingas upphöra på grund av föreskrifter i
miljöskyddslagen. Tryggheten består också i ett skydd mot längre gåen-
de krav än vad som följer av tillståndsbeslutet. Emellertid är skyddet
inte absolut. I vissa situationer kan sålunda den verksamhet som avses
med ett tillstånd och villkoren för verksamheten tas upp till förnyad
prövning. Ytterst kan därvid tillståndet återkallas. Som en samlad be-
nämning på detta förfärande brukar uttrycket omprövning användas.
Stegvis har reglema om omprövning ändrats och omprövningsmöjlig-
hetema blivit flera. Bl.a har det med tiden blivit lättare för miljömyn-
digheterna att påfordra ändring av villkor i tillståndsbeslut.
I fråga om tillstånd till utsläpp av avloppsvatten i en viss recipient
finns särskilda regler som bl.a. innebär att själva tillståndet får om-
prövas efter tio år.
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: Tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller
anmälan om sådan verksamhet kommer att krävas enligt vad
regeringen föreskriver. Avgörande för frågan om krav på tillstånd
eller anmälan är de effekter på omgivningen som verksamheten
ger upphov till. Den individuella prövningen skall kunna ersättas
av generella föreskrifter. Reglema om tidsbegränsade tillstånd bör
tillämpas oftare.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén föreslår dock i fråga om den lagtekniska lösningen att frågor
om tillstånd liksom vad gäller generella föreskrifter förs till ett samlat
kapitel i miljöbalken.
Remissinstanserna: Remissinstanserna betonar vikten av att generella
föreskrifter på området for miljöferlig verksamhet föregås av en ordent-
lig utredning.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken kommer att rymma regler
för en rad olika verksamheter. Formerna för tillståndsprövning och vad
ett beslut om tillstånd skall omfetta får anpassas efter ärendets art och
omfettning. Detta sker redan nu i de olika lagar som föreslås samlade i
en miljöbalk. Någon vinst med att samla reglema om tillstånd i ett
särskilt kapitel, som utredningen föreslagit, står dock inte att finna
enligt regeringens mening, detta bl.a. med hänsyn till den lagtekniska
utformningen av balkens tillämpningsområde. Också det förhållandet,
att reglema om tillstånd till och omprövning av miljöferlig verksamhet 148
- med hänsyn till de värden prövningen omfettar - även i fortsättningen
måste vara mer sammansatta än sina motsvarigheter på andra områden,
motiverar en särskilt utförlig reglering av miljöfarlig verksamhet. En
sådan ordning innebär samtidigt ett klarare skydd mot nya kostsamma
krav for dem som bedriver en miljöferlig verksamhet.
Möjligheten att söka tillstånd på frivillighetens väg bör vara kvar.
Det sagda leder alltså till att i miljöbalkens kapitel om miljöferlig
verksamhet kommer att ingå bestämmelser om tillståndsprövning, om-
prövning och återkallelse av tillstånd efter i princip det mönster som för
närvarande finns i miljöskyddslagen. Vad som bör övervägas i detta
sammanhang är om det - i enlighet med kommitténs förslag - bör
införas en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för pågående verk-
samheter.
Flera omständigheter talar enligt regeringens mening för att införa en
sådan tillståndsplikt. Frågan om tillståndsplikt för befintliga förorenings-
källor behandlades i förslaget till miljöskyddslag. I propositionen
(1969:28) om miljöskyddslag uttalade sig sålunda föredragande departe-
mentschefen för en sådan princip. I den efterföljande regleringen in-
fördes också en sådan prövningsplikt, dock av begränsad omfettning.
De inventeringar som har gjorts av miljöferlig verksamhet under senare
år visar att nära hälften av alla i princip tillstånd spliktiga anläggningar
saknar tillständ. Detta avser särskilt mindre och medelstora verksam-
heter. Många av dessa verksamheter blev tillståndspliktiga genom 1981
års ändringar i miljöskyddslagen. Ur föroreningssynpunkt är det an-
geläget att dessa verksamheter i den utsträckning det behövs blir före-
mål för tillståndsprövning. Regeringen biträder alltså kommitténs för-
slag om att införa en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för
befintlig verksamhet.
Den nu föreslagna tillståndsplikten för befintliga verksamheter avses
att regleras närmare i övergångsbestämmelserna till balken. Avsikten är
alltså inte att den skall träda i kraft samtidigt som balken, utan att en
rimlig övergångstid kommer att föreslås. Med hänsyn till verksamheter-
nas art och omfettning är det särskilt verksamheter som för närvarande
prövas av länsstyrelsen som kommer att beröras av övergångsbestäm-
melserna. Det framstår därför som lämpligt att länsstyrelserna i god tid
informerar de berörda verksamhetsutövama om de regler som kommer
att gälla.
Utgångspunkten för när krav på tillstånd resp, anmälan skall göras i
fråga om miljöferlig verksamhet är naturligtvis de effekter på omgiv-
ningen som utsläppen från olika verksamheter har. Därvid bör de krite-
rier för miljöpåverkan som utvecklats vid tillämpningen av miljöskydds-
lagen kunna ligga till grund för bedömningen, naturligtvis med beaktan-
de av nya kunskaper om olika ämnens ferlighet. Motsvarande gäller
frågan om en verksamhet överhuvudtaget skall vara anmälningspliktig.
För många verksamheter med så ringa omgivningspåverkan att de en-
dast skall vara anmälningspliktiga bör, som kommittén föreslagit, ett
alternativ kunna vara att generella föreskrifter meddelas. Enligt rege-
ringens mening finns det anledning att inom området för miljöferlig
verksamhet i ökad omfettning meddela generella föreskrifter både i
frågor av mer övergripande natur och såvitt gäller skyddsåtgärder för
Prop. 1994/95:10
149
särskilda verksamheter och områden. En genomgång som Statens natur- Prop. 1994/95:10
vårdsverk har gjort på uppdrag av Miljöskyddskommittén visar också att
det finns goda möjligheter att för vissa branscher meddela gemensamma
föreskrifter i olika avseenden.
Genom övergripande generella föreskrifter bör det också vara möjligt
att bättre utnyttja befintliga resurser inom miljövårdsarbetet. En indivi-
duell omprövning av villkor i tillståndsbeslut kan sålunda framstå som
en onödig omgång, när det är fråga om ett antal väl kända verksamheter
med klara mål och likartade funktioner, t.ex. vissa kommunala verk-
samheter som slutligt omhändertagande av hushållsavfall. Ett annat
område inom den kommunala sektorn där generella föreskrifter med
fördel bör kunna användas i stället för individuell prövning kan vara
behandlingen av kommunalt avloppsvatten från tätorter. Skälet för detta
är att det inom landet finns ett stort antal kommunala avloppsrenings-
verk, som är tillståndsprövade enligt miljöskyddslagen. Reningsverken
är till sin utformning tämligen lika varandra. Att åstadkomma skärp-
ningar av villkoren för varje reningsverk genom omprövning av vaije
enskilt beslut framstår som onödigt inte minst med hänsyn till de perso-
nella resurser detta skulle kräva.
När miljökvalitetsnormer skall genomföras kommer möjligheten att
använda generella föreskrifter att spela en viktig roll.
Det bör i sammanhanget framhållas att ett närmande till EG enligt
regeringens mening inte innebär något hinder i fråga om att meddela
generella föreskrifter. I EG:s rättsordning på miljöområdet råder sålun-
da inte något motsatsförhållande mellan generella regler och individuell
prövning. Tvärtom har man genom olika direktiv infört tillståndsplikt
för en rad olika verksamheter. Enligt EG:s regelsystem gäller således
att tillståndsmyndigheten vid sin prövning av ett ärende är skyldig att
rätta sig efter de generella föreskrifter som EG fastställt i fråga om
såväl skyddsåtgärder som miljökvalitet. På motsvarande sätt skulle alltså
de svenska tillståndsmyndighetema kunna förfara vid en prövning av en
tillståndsansökan där också generella föreskrifter gäller för verksam-
heten i fråga.
Självfallet bör av föreskrifterna klart framgå vilka krav som ställs i
olika avseenden och vid vilka tidpunkter dessa skall vara uppfyllda.
Detta innebär att övergångsregler av olika slag kan bli aktuella. För att
önskvärd effekt skall uppnås med föreskrifter som kan gälla hela om-
rådet for miljöfarlig verksamhet bör även föreskrifterna ha giltighet
framför beslut av individuell karaktär. Detta gör att föreskrifterna måste
utarbetas med stor omsorg och med hänsyn tagen till berättigade rätts-
säkerhetskrav som berörda företag kan komma att framföra. Bemyndi-
ganden för myndigheter att meddela föreskrifter bör därför inte vara
generellt hållna. Vid utformningen av föreskrifterna skall samråd ske
med de branschorganisationer och övriga intresseorgan som berörs
I miljöbalken bör, som framgår av avsnitt 4.3, lagen om svavelhaltigt
bränsle infogas. När det gäller den lagen är det lagtekniskt tillfyllest att
införa en paragraf som bemyndigar regeringen att meddela de föreskrif-
ter om svavelhaltigt bränsle som är påkallade ur miljöskyddssynpunkt. I 150
likhet med vad som gäller i dag bör regeringen bemyndigas att överlåta
rätten att meddela föreskrifter till en myndighet eller kommun. Detta Prop. 1994/95:10
innebär att 1 § lagen om svavelhaltigt bränsle oförändrad bör föras in i
miljöbalken.
En fråga som inte diskuterats i nämnvärd omfettning och som rör
prövning av miljöferlig verksamhet är för vilka fell myndigheten skall
välja att meddela ett tidsbegränsat tillstånd i stället för att bestämma
vissa villkor för viss tid. Fördelen med att bestämma att ett villkor skall
gälla för viss tid är att en ny teknik eller nya metoder hinner utvecklas
under prövotiden och att därmed villkoren slutligt kan bestämmas
strängare än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Emellertid har det
visat sig i några miljöskyddsärenden som har kommit under regeringens
prövning, att beslutet nästan genomgående har innehållit s.k. prövotids-
villkor. Enligt regeringens mening bör bl.a. i ett sådant fell den möjlig-
heten i stället väljas att tidsbegränsa tillståndsbeslutet. I kapitlet om
miljöferlig verksamhet i miljöbalken bör tillståndsmyndigheten alltså ges
möjlighet att välja mellan att besluta om tidsbegränsat tillstånd och att
meddela villkor för viss tid. Det senare alternativet bör väljas när det är
fråga om att för miljöns bästa vänta med det slutliga avgörandet for en
begränsad del av verksamheten. Det skall sålunda vara fråga om att viss
teknik eller vissa metoder är under utveckling och att påtagliga minsk-
ningar av föroreningar från verksamheten kan uppnås genom tidsbe-
gränsade villkor, prövotidsvillkor. Sådana villkor får inte innebära att
olägenheter av någon betydelse för miljön uppstår. Ett resultat av över-
väganden av nu angivet slag bör leda till att ett större antal tillståndsbe-
slut än för närvarande blir tidsbegränsade.
Regeringens förslag: Allmänhetens rätt till inflytande vid prövning
av miljöfarlig verksamhet stärks genom att särskilda regler om
allmänhetens deltagande införs i miljöbalken. Också organisationer
som berörs av verksamheten får en motsvarande ställning.
Kommitténs förslag: Kommittén pekar på vikten av att allmänheten ges
tillfälle att fördjupa sitt engagemang i miljöfrågorna.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har framhållit att den praxis
som utvecklats hos Koncessionsnämnden vid prövning av miljöferlig
verksamhet i fråga om allmänhetens deltagande borde regleras i lag.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om allmänhetens ställning vid
prövning av miljöferlig verksamhet har blivit alltmer uppmärksammad.
Utan någon särskild reglering i miljöskyddslagen har allmänheten vid de
sammanträden som ingår vid prövningen av större verksamheter fått
yttra sig och framföra synpunkter. Även organisationer inom miljöom-
151
rådet har fått motsvarande rätt. Det är emellertid inte tillfredsställande Prop. 1994/95:10
att en fråga om allmänhetens inflytande inte har fått en tydligare regle-
ring i lag. Frågan om allmänhetens rätt till inflytande över sin miljö och
sitt gemensamma arv är också mycket uppmärksammad internationellt
och har behandlats både i UNCED-processen och genom olika miljö-
konventioner, som Sverige tillträtt under senare år. Miljökonventioner
som tillkommit nyligen som Esbo-konventionen om miljökonsekvensbe-
skrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang och 1992 års Helsing-
forskonvention om Östersjöns marina miljö fäster sålunda stor vikt vid
allmänhetens medverkan vid beslut som påverkar miljön.
Allmänhetens rätt att närvara vid sammanträde om prövning av miljö-
farlig verksamhet och yttra sig över ansökningshandlingarna bör alltså
direkt framgå av miljöbalken. Reglema om tillståndsprövning av miljö-
farlig verksamhet bör sålunda kompletteras med föreskrifter om former-
na för allmänhetens medverkan. Genom allmänhetens rätt att yttra sig
över en ansökan om miljöfarlig verksamhet ges också allmänheten
möjlighet att i skälig omfattning yttra sig över den till ansökan fogade
miljökonsekvensbeskrivningen och kan därmed bredda beslutsunderla-
get. Vad som nu sägs om allmänheten gäller också för organisationer
som verkar för att värna miljön.
Den nu angivna lösningen innebär att föreskrifterna om tillståndspröv-
ning i miljöbalken omfattar regler om allmänhetens rätt att närvara och
yttra sig. Även vid besiktning på den tilltänkta platsen för en miljöferlig
verksamhet bör motsvarande rätt som gäller för sakägare att närvara
också gälla för enskilda och företrädare för organisationer. Offentliggör-
ande av ansökan och kallelse till sammanträde kommer på sedvanligt
sätt att ske genom kungörelse som införs i ortstidning. Därmed kan det
antas att enskilda och organisationer som på olika sätt anser sig berörda
får kännedom om ärendet och dess handläggning. I fråga om anlägg-
ningar av betydelse for totalförsvaret måste givetvis i detta sammanhang
vikten av sekretess beaktas i enlighet med sekretesslagen.
Den nu föreslagna ordningen är ingen nyhet i sak. Det får dock anses
vara rimligt att den ordning som utvecklats under lång tid också blir
lagfäst. Eftersom de föreslagna reglema redan i dag fungerar som de nu
avsedda, saknas det anledning befera, att förslaget skulle innebära för-
längda handläggningstider eller andra moment som skulle kunna för-
svåra ärendets avgörande. Det är också regeringens avsikt att genom det
nyss redovisade förslaget om allmänhetens deltagande i processen att ta
fram en miljökonsekvensbeskrivning och det nu framlagda förslaget att
genom att lagfästa regler om allmänhetens och organisationernas rätt till
aktiv medverkan vid tillståndsprövningen, kunna göra det möjligt för
Sverige att i de internationella överläggningarna med större slagkraft
agera för att stärka allmänhetens rätt till insyn och medverkan i olika
former.
152
Regeringens förslag: En miljöfarlig verksamhet som innebär skada
på människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte utövas.
En undantagsregel införs dock som innebär, att om den miljöfarliga
verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt och
inte kan skade människors hälsa får regeringen besluta att verk-
samheten får bedrivas, om områden som är av riksintresse för
natur- eller kulturvården inte allvarligt skadas.
Prövningen av en miljöfarlig verksamhet skall också kunna
innefatta villkor om kemikalieanvändning och materialanvändning
i den mån det innebär en mindre belastning på den yttre miljön.
Tillståndsmyndigheten skall kunna bestämma villkor också för
sådan användning liksom när det gäller skyldighet för verksam-
hetsutövaren att ställa säkerhet för verksamheten.
Tillståndsprövningen skall kunna omfatta flera
verksamhetsutövare och villkoren mellan verksamheterna skall
kunna knytas samman.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att prövningsmyndig-
heten i ett tillståndsärende skall göra prövningen med utgångspunkt i
såväl de allmänna aktsamhetsreglema i balken som de särskilda aktsam-
hetsreglema for miljöfarlig verksamhet.
Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller att
en vidgad prövning också ställer nya krav på prövningsmyndighetens
kompetens. I fråga om gemensam prövning har några remissinstanser
ställt sig tveksamma till förslaget eftersom det enligt remissinstanserna
kan uppstå problem av praktisk art om ett av företagen inte kan fullgöra
sina åligganden. Den allmänna aktsamhetsregel som innebär förbud för
verksamheter, som påtagligt kan skada människors hälsa och miljön,
har kritiserats av ett övervägande antal remissinstanser för att ha en
orealistiskt hög ambitionsnivå.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att prövningen av större
verksamheter inte bara omfattar utsläppen från verksamheten utan också
effekterna av verksamheterna i ett vidare miljöperspektiv. Utgångspunk-
ten för all prövning måste vara att bedöma om verksamheten får be-
drivas eller om den planerade verksamheten bör få komma till stånd.
Kommittén föreslog som redovisats i avsnitt 4.4 en s.k. stoppregel som
en allmän aktsamhetsregel. Stoppregeln enligt kommitténs förslag in-
nebär ytterst att en verksamhet som kan befåras skada människors hälsa
eller påtagligt skada miljön inte får bedrivas. En massiv remissopinion
har emellertid vänt sig emot kommitténs förslag till stoppregel och dess
utformning. Enligt regeringens mening finns det inte behov av en mate-
riell stoppregel av den typ som kommittén har föreslagit. De vanliga
tillsynsreglema bör för verksamhet som inte underkastas någon mer
Prop. 1994/95:10
153
omfettande prövning vara tillräckliga för att avbryta en pågående farlig Prop. 1994/95:10
verksamhet. I fråga om miljöferlig verksamhet är situationen dock
annorlunda. För sådan verksamhet finns det en utförlig reglering om
hur ett tillstånd får upphävas. Det finns därför - inte minst i rättssäker-
hetens intresse - behov av en klar materiell regel som bildar utgångs-
punkt för bedömningen, när en verksamhet får stoppas. Likadant är det
när en kvalificerad verksamhet skall etableras. Den typ av stoppregler
som det finns behov av är alltså, bättre uttryckt, regler som rör tillåtlig-
heten av kvalificerat miljöferlig verksamhet.
För närvarande gäller att det i fråga om miljöferlig verksamhet finns
två störningsnivåer som inte får överskridas. Om det uppkommer olä-
genhet av väsentlig betydelse, får dispens meddelas, om särskilda skäl
föreligger. Den andra nivån, som innebär att ett stort antal människor
får sina levnadsförhållanden avsevärt försämrade på grund av verksam-
heten, får överskridas, om regeringen finner att verksamheten är av
synnerlig betydelse för näringslivet, orten m.m. Enligt regeringens
mening bör den andra nivån nu kunna utgå. Verksamheter av den arten
bör med hänsyn till den utveckling som skett de senaste trettio åren inte
längre tillåtas. Vid en prövning kan man dock inte undvika att beakta
att vissa störningar ibland måste accepteras även framöver. Regeringens
ställningstagande innebär att en miljöferlig verksamhet som skadar
människors hälsa inte kan accepteras. I princip bör inte heller en verk-
samhet vara tillåten som kan skada miljön. Är verksamheten av synner-
lig betydelse för sysselsättningen och välfärden för den aktuella orten
eller eljest från allmän synpunkt, bör dock regeringen kunna förklara
verksamheten tillåtlig, under förutsättning att den inte skadar männi-
skors hälsa eller allvarligt skadar områden som är av riksintresse för
natur- eller kulturvården. När det gäller lokaliseringen av en miljöferlig
verksamhet skall föreskrifterna i balkens andra avdelning, dvs. hus-
hållningsbestämmelsema, tillämpas. Någon lokaliseringsregel särskilt
för miljöferlig verksamhet behövs alltså inte. Av författningskommenta-
ren framgår närmare hur de s.k. stoppreglema skall tillämpas.
Vid prövningen av miljöferlig verksamhet skall vidare de allmänna
aktsamhetsreglema gälla. Detta innebär bl.a. att en annan viktig fråga
framdeles måste uppmärksammas vid prövningen, nämligen använd-
ningen av kemiska produkter. Det har hittills varit en brist att tillstånds-
myndigheten inte i större utsträckning på ett mera självständigt sätt har
kunnat pröva kemikalieanvändningen vid miljöferlig verksamhet.Istället
har det varit utsläppsmängdema som till helt övervägande del varit
styrande för denna prövning. Ett sådant synsätt är emellertid alltför
statiskt och bygger på en något föråldrad syn på själva prövningen. Det
bör alltså ankomma på tillståndsmyndigheten att överväga användningen
av kemikalier och att genom villkor festställa regler om kemikaliehante-
ringen. Den kemikaliehantering som här är i fråga är den som kan leda
till att förhållandena i den yttre miljön påverkas negativt, t.ex genom
varornas miljöpåverkan. Det bör betonas att det är fråga om en pröv-
ning enligt utbytesprincipen och inte att avgöra huruvida den framställda
varan får marknadsföras eller ej. För sådana avgöranden skall de sär- 154
skilda föreskrifterna om kemiska produkter tillämpas. När det gäller den
inre miljön, bl.a. arbetsmiljön, avses med förslaget till miljöbalk ingen Prop. 1994/95:10
ändring i förhållande till nuvarande ordning.
I enlighet med vad som tidigare sagts om det vidare perspektiv som
miljöbalken skall bygga på bör också frågor om resurshushållning ingå
i prövningen. En sådan avvägning måste naturligtvis i det enskilda pröv-
ningsärendet koncentreras på särskilda frågor. Därvid bör särskilt frågor
som rör möjligheterna att återvinna och återanvända material samt
frågor om avfallshanteringen uppmärksammas. Det bör naturligtvis inte
heller här komma i fråga att tillståndsmyndigheten skall göra någon
självständig bedömning huruvida den producerade varan bör få föras ut
på marknaden eller inte.
Som en nyhet i fråga om vad prövningen kan avse föreslår regeringen
också att ett tillståndsbeslut skall kunna förenas med villkor om att
ställa säkerhet för de ersättningskrav från det allmänna som kan upp-
komma på grund av verksamheten. Bakgrunden till förslaget är att det
vid konkursutbrott eller liknande kan vara svårt att få ersättning för
saneringskostnader. Möjligheten att bestämma om säkerhet för miljöfer-
lig verksamhet bör dock begränsas till att avse verksamheter som är
avsedda att bedrivas under viss tid.
Kommittén har föreslagit att den som utövar miljöferlig verksamhet
tillsammans med någon annan skall kunna förplikta sig att iaktta villkor
som rör åtgärder för att förebygga eller motverka skada. Någon motsva-
rande regel finns inte i dag. Remissopinionen har varit blandad i denna
fråga. Regeringen anser för sin del att en sådan ordning bör kunna
fungera när det finns klart angivna mål för hur miljön i det berörda
området skall kunna förbättras och någon form av utvecklad planering
för hur påverkan på miljön skall kunna minskas. Regeringen är därför
beredd att genomföra förslaget, som bör kunna fungera som ett instru-
ment för att göra företagens miljöarbete mer kostnadseffektivt.
Regeringens förslag: Tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall
helt bygga på villkor. Villkoren sammantagna utgör alltså till-
ståndsbeslutets materiella innehåll.
Kommitténs förslag: Kommittén har inte lämnat något förslag om
förhållandet mellan tillstånd och villkor.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har påpekat att endast över-
trädelse av villkor enligt miljöskyddslagen har kunnat föranleda åter-
kallelse av tillstånd, men att en överträdelse av själva tillståndet inte har
kunnat medföra en sådan verkan av överträdelsen.
155
Skälen för regeringens förslag: Enligt 23 § miljöskyddslagen får mil- Prop. 1994/95:10
jöferlig verksamhet förbjudas och ett tillstånd återkallas bl.a. om till-
ståndshavaren åsidosatt villkor i betydande mån. I praktiken har detta
inneburit att om den begränsning av verksamheten som tillståndshavaren
skall följa inte återfinns som ett villkor utan i själva tillståndet har inte
den angivna bestämmelsen kunnat tillämpas av Koncessionsnämnden.
Miljöskyddslagens formulering bygger på vad som varit brukligt i vat-
tenrättsliga sammanhang. Den skillnad som kommit att uppstå mellan
det som omfattas av tillstånd och vad som regleras i villkor har emeller-
tid visat sig vara föga ändamålsenlig. Enligt regeringens mening är det
tydligare både för myndigheter och verksamhetsutövare att till-
ståndsprövningen utmynnar i ett beslut som genom villkor reglerar allt
som prövningen har avsett. Som ett allmänt villkor eller motsvarande
bör anges den produktionsmängd eller annan storhet som verksamheten
avses att omfatta. Avsikten med detta är att ett tillstånd till miljöferlig
verksamhet inte skall omfetta annat än vad som återfinns bland villkoren
för verksamheten. Därmed kan det inte uppstå några tolkningstvister om
vad som är villkor och vad som är tillstånd. Detta har naturligtvis be-
tydelse också i fråga om omprövning, eftersom alla beslut som rör
verksamheten genom den föreslagna ordningen kan bli föremål för
omprövning.
Regeringens förslag: Återkallelse av tillstånd och ändring av
villkor för miljöfarlig verksamhet skall ske enligt i balken an-
givna grunder. Omprövning av villkor för verksamheten kan ske
när förhållandena i omgivningen påkallar det eller när använd-
ningen av annan teknik skulle medföra mindre påverkan på mil-
jön. Också miljökvalitetsnormer och de särskilda förhållanden
som kan föreligga med hänsyn till miljöskyddet och naturvårdens
intressen för särskilda områden i landet kan ligga till grund för
begäran om omprövning av villkor.
Obligatoriska omprövningar efter bestämda tidsintervaller
kommer inte att ske, med mindre det följer av Sveriges interna-
tionella åtaganden.
Länsstyrelsen och Statens Naturvårdsverk har rätt att begära
omprövning av tillståndsgiven verksamhet. Detsamma skall gälla
Miljöombudsmannen.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att tillsynsmyndigheten
minst en gång vart tionde år skall pröva om den bör göra framställning
om omprövning. Kommittén har vidare föreslagit att endast den myn-
dighet som har den direkta tillsynen skall kunna påkalla omprövning
och att därmed Statens naturvårdsverk inte skulle ha en sådan rätt. I
fråga om grunderna för omprövning föreslår utredningen vidgade möj-
ligheter genom att som ytterligare grund för omprövning föra in de krav
156
som en miljökvalitetsnorm kan innebära och den planering den kan Prop. 1994/95:10
föranleda.
Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser dock att tillsyns-
myndigheternas begränsade resurser kan användas mer ändamålsenligt
än att efter tio år göra obligatoriska överväganden om en framställan
om att ändring av villkor skall göras. Nämnden anser vidare att det ur
rättssäkerhetssynpunkt inte är tillfredsställande att länsstyrelserna är
både tillsyns- och tillståndsmyndighet och samtidigt initiativtagare till
omprövning. Koncessionsnämnden liksom Statens naturvårdsverk anser
att verket skall ha rätt att överklaga beslut i fråga om miljöferlig verk-
samhet på samma sätt som för närvarande.
Skälen för regeringens förslag: Den tekniska utvecklingen och ökade
kunskaper leder till att samhällets miljökrav ändras och skärps. En
möjlighet till översyn av meddelade tillstånd och föreskrivna villkor är
nödvändig som ett led i att genomföra skärpta miljökrav. Självfallet
måste därför miljöbalken innehålla föreskrifter om omprövning, regler
som också omfettar återkallelse av tillstånd som den yttersta åtgärden.
När frågor av nu angivet slag skall regleras i balken uppkommer emel-
lertid, som kommittén påpekat, den svårigheten att omprövning av
tillstånd till miljöferlig verksamhet enligt nu gällande lagstiftning endast
kan ske enligt strikt angivna förutsättningar medan omprövning av
godkännandet av en kemisk produkt kan ske under mycket vidare förut-
sättningar. Kommittén har föreslagit att gemensamma bestämmelser om
omprövning av villkor för olika typer av miljöpåverkande verksamheter
förs samman till ett gemensamt kapitel i miljöbalken. Det är emellertid
regeringens uppfattning att det saknas anledning att av formella eller
lagtekniska skäl låta reglema i miljöskyddslagen vara mönsterbildande
på det sätt kommittén föreslagit. Som kommittén framhållit skulle i allt
fell krävas olika regler för skilda typer av omprövning. En samordning
av omprövningsreglema skulle inte tjäna något syfte. Såvitt angår miljö-
ferlig verksamhet och dess reglering i miljöbalken innebär detta att
reglema om återkallelse av tillstånd och ändring av villkor placeras i
kapitlet om sådan verksamhet.
Enligt regeringens uppfettning saknas anledning att göra några mer
omfettande ändringar av de nuvarande grunderna för omprövning av
miljöferlig verksamhet. I enlighet med kommitténs förslag bör dock
frågan om uppfyllande av miljökvalitetsnorm kunna ligga till grund för
omprövning. Också införande av miljöskyddsområde och skydd för
särskilda områden i landet bör kunna föranleda omprövning av villkor.
En fråga som dock förtjänar att uppmärksammas i detta sammanhang
är huruvida en miljöferlig verksamhet som omfettas av tillstånd obliga-
toriskt bör underkastas ett omprövningsförferande sedan villkoren gällt
under en viss tid. Svaret på frågan är givetvis beroende på vilka kun-
skaper miljömyndigheterna har om utsläppen från den aktuella inrätt-
ningen och utsläppens verkningar på miljön. Genom det system med
miljörapporter som infördes för några år sedan bör tillsynsmyndigheter-
157
na numera ha en god uppfettning om hur företagens egenkontroll har Prop. 1994/95:10
utförts och vad detta har lett till. Likaså bör den utbyggda miljööver-
vakningen ha lett till att kunskaperna hos tillsynsmyndigheterna har
ökat, när det gäller tillståndet i miljön. Om de begränsade resurser som
står till miljömyndigheternas förfogande skall kunna utnyttjas på det
mest effektiva sättet, talar alltså omständigheterna for att ett åliggande
för tillsynsmyndigheterna att göra obligatoriska prövningar efter vissa
tidsintervaller inte är det bästa sättet att utnyttja myndighetens resurser.
I stället bör eftersträvas att tillsynsmyndigheterna har så goda kunskaper
om tillståndet i miljön och de aktuella verksamheterna inom regionen,
att de mot bakgrund av sina samlade kunskaper sätter in erforderliga
resurser för att åstadkomma en eventuell omprövning, där det som mest
behövs. Det nu sagda kommer dock inte att kunna gälla generellt. Ge-
nom vårt närmande till EU kommer sålunda vissa verksamheter att vara
underkastade ytterligare regler. Detta gäller bl.a. i fråga om sådana
verksamheter som påverkar vissa vattenmiljöer för vilka EG:s regelverk
innebär krav på omprövning vart fjärde år. Även om detta förhållande
skall återspeglas i lagstiftningen kvarstår dock regeringens principiella
inställning, att resurserna skall användas där de bäst behövs. Tilläggas
bör i detta sammanhang, att det är viktigt for myndigheterna, att perso-
nalen har tillfälle att förkovra sig bl.a. i fråga om den tekniska utveck-
lingen för kontroll av miljöfarlig verksamhet.
När det gäller frågan om vem som skall ha rätt att påkalla ompröv-
ning gör regeringen följande bedömning. Möjligheten att väcka fråga
om omprövning av villkor eller upphävande av tillstånd till miljöferlig
verksamhet står enligt miljöskyddslagen inte öppen for alla. Statens
naturvårdsverk och i vissa fell länsstyrelsen eller tillståndshavaren kan
påkalla omprövning. Uppdelningen mellan myndigheterna är beroende
av om ett tillstånd har meddelats av Koncessionsnämnden eller av läns-
styrelsen. Om Koncessionsnämnden är tillståndsmyndighet kan den inte
själv ta upp frågan, utan då fordras att ansökan görs av Naturvårdsver-
ket.
Har däremot länsstyrelsen meddelat tillstånd kan den själv ta initiativ
till omprövning. Anledningen till denna skillnad torde vara att länssty-
relsen har en roll både som tillståndsmyndighet och som tillsynsmyndig-
het. Denna dubbla roll har inte Koncessionsnämnden.
Som kommittén framhållit bör länsstyrelsen - i den mån länsstyrelsen
har det formella ansvaret för tillsynen av den miljöfarliga verksamheten
- ha goda förutsättningar att bedöma om fråga om omprövning bör
väckas angående en viss anläggning eller verksamhet. I fråga om vilken
myndighet som skall ha rätt att begära omprövning framstår det som
naturligt att den myndighet som har den direkta tillsynen också skall
kunna påkalla en omprövning av villkoren. Länsstyrelsen bör därför ges
samma rätt som i dag tillkommer Naturvårdsverket att hos Koncessions-
nämnden väcka frågor om omprövning av villkor som har meddelats av
nämnden. En sådan förändring i rätten att begära omprövning kan på
goda grunder antas leda till att omprövningsinstitutet, då omständig-
heterna så kräver, kommer att utnyttjas i större omfettning än vad som 158
hittills varit fellet. På motsvarande sätt bör en kommun som har tagit
över tillsynen från länsstyrelsen kunna påkalla omprövning hos länssty- Prop. 1994/95:10
relsen eller Koncessionsnämnden beroende på de regler som gäller i det
aktuella fellet.
Den nu föreslagna utökade rätten for tillsynsmyndigheterna att begära
omprövning utesluter dock inte att det kan finnas tillfällen, då det fram-
står som befogat, att villkoren för flera företag inom en bransch blir
föremål för omprövning i ett sammanhang, t.ex. så som har skett i
fråga om raffinaderierna på västkusten. För en sådan omprövning fram-
står en övergripande och samlad hantering av frågan som den effekti-
vaste vägen. Det finns också andra tillfällen när omprövningsfrågoma
bör övervägas på nationell nivå för att åstadkomma en samlad lösning.
Naturvårdsverket bör därför ha rätt att påkalla omprövning av miljöfer-
lig verksamhet.
Även enskilda ärenden som bara gäller enstaka företag kan ha en stor
principiell betydelse och avse betydelsefulla allmänna intressen. I såda-
na fell bör även Miljöombudsmannen ha möjlighet att begära ompröv-
ning. Vi återkommer i avsnitt 4.16 till frågan om Miljöombudsmannens
befogenheter.
I vissa fell kommer samma myndighet att ha hand om såväl tillsynen
som tillstånds- och omprövningsfrågor inom ett visst område. I och för
sig skulle det vara bättre om någon annan myndighet än den som svara-
de for omprövningen hade att ta initiativ till att omprövning kom till
stånd. En sådan ordning skulle, som utredningen framhållit, vara bättre
ägnad att inge förtroende för prövningsmyndighetemas opartiskhet. Det
skulle emellertid vara mycket svårt att få den att fungera tillfredsställan-
de, eftersom de kunskaper som behövs för båda uppgifterna ibland finns
samlade hos en och samma myndighet. Även den omständigheten, att de
begränsade resurser som står till miljömyndigheternas förfogande måste
utnyttjas på bästa sätt, leder till den slutsatsen att tillstånds- och tillsyns-
frågor bör hållas samman som hittills. Det kan därför inte anses nöd-
vändigt att föreslå någon ändring i vad som nu gäller i detta hänseende.
Sakägare och andra enskilda har för närvarande inte någon rätt att
begära omprövning. Liksom Miljöskyddskommittén gör regeringen den
bedömningen, att det inte är lämpligt för miljöbalkens vidkommande att
införa en sådan rätt. Det bör däremot vara Miljöombudsmannens och
tillsynsmyndigheternas sak att inhämta sakägarnas synpunkter i ftågor
där det kan vara befogat och att företräda dem.
Regeringens förslag: De föreskrifter som för närvarande finns i
renhållningslagen förs i huvudsak in oförändrade i miljöbalken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
159
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig i Prop. 1994/95:10
denna del har anslutit sig till kommitténs förslag.
Skälen för regeringens förslag: Renhållningslagen innehåller före-
skrifter om kommunernas skyldigheter när det gäller avfallshanteringen
och om producenternas ansvar på området. Enligt renhållningslagen har
kommunen ett ansvar för insamling och omhändertagande av hushållsav-
fall. Kommunen kan dessutom frivilligt utvidga det kommunala ansvaret
för hanteringen av annat avfell än hushållsavfall. Kommunen har även
möjlighet att föreskriva om källsortering för alla slag av avfell om det
är av betydelse från återanvändnings-, återvinnings- eller miljösynpunkt.
Finansieringen av kommunens verksamhet sker via avgifter. Förslag om
regleringen av de avgifter som bör kunna tas ut för verksamhet enligt
balken finns i avsnitt 4.15.6.
Under våren 1993 lade regeringen fram propositionen En kretslopps-
anpassad samhällsutveckling med forslag till ändringar i bl.a. renhåll-
ningslagen. Propositionen antogs av riksdagen den 26 maj 1993. Änd-
ringarna i renhållningslagen trädde i kraft den 1 januari 1994. De nya
reglema om producentansvar innebär bl.a. att regeringen eller en under-
ställd myndighet får meddela föreskrifter om skyldighet för en produ-
cent att se till att avfell av en vara eller av en förpackning eller avfell
från en verksamhet forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas om
hand på sådant sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar av-
fallshantering. Dessa föreskrifter kan även avse skyldighet att märka en
vara eller en förpackning, lämna uppgifter om insamling och återsam-
lingsgrad etc. Föreskrifter om producentansvaret kan meddelas för alla
slag av avfell. För avfell som är mindre lämpat för ett fysiskt producen-
tansvar kan ekonomiskt producentansvar föreskrivas.
Kommitténs förslag innebär att de bestämmelser som finns i renhåll-
ningslagen i princip förs över till miljöbalken. I vissa avseenden har
dock en del förändringar föreslagits i förhållande till renhållningslagens
nuvarande bestämmelser, bl.a. vad gäller regleringen av festighetsinne-
havarens möjlighet att själv ta hand om sitt avfell. Dessa ftågor behand-
las i avsnitt 4.9.2. Kommittén har också föreslagit att bestämmelser om
producentansvar införs. Dessa överensstämmer i huvudsak med de
bestämmelser som antogs av riksdagen i och med kretsloppspropositio-
nen.
Det är även regeringens bedömning att renhållningslagen bör ligga till
grund for föreskrifterna i miljöbalken om avfallshantering. I balken bör
de flesta av de regler som finns i renhållningslagen tas in i ett särskilt
kapitel om avfallshantering. Den aktsamhetsregel som i dag finns i 3 §
första stycket renhållningslagen bör omfettas av balkens allmänna akt-
samhetsregler. Däremot bör det bemyndigande, som finns i 3 § andra
stycket renhållningslagen, att meddela ytterligare föreskrifter om av-
fallshantering, tas in bland de särskilda föreskrifterna om avfallshante-
ring.
Remissinstanserna har i huvudsak inte haft något att invända mot att
de ändringar i renhållningslagen som antogs i och med kretsloppspropo-
sitionen, överförs till miljöbalken. Mot bakgrund härav anser även
160
regeringen att det inte bör göras någön förändring i sak, i förhållande Prop. 1994/95:10
till vad som i detta avseende beslutats av riksdagen. Regeringen anser
emellertid att regleringen om producentansvar i själva lagtexten bör få
en mera framskjuten placering.
Som ett ytterligare led i arbetet med att fullfölja de riktlinjer om en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling som antogs av riksdagen till-
kallade regeringen den 27 maj 1993 en delegation, Kretsloppsdelegatio-
nen (dir. 1993:67). Denna fick i uppdrag att ta fram förslag till en
strategi för hur arbetet med en kretsloppsanpassning av varusektom
skulle bedrivas. Delegationen skall ange vilka materialströmmar och
varuområden som det med hänsyn till hälsa, miljö och hushållning med
naturresurser är mest angeläget att få fortsatt kontroll över, lämna
förslag till och ta fram en tidtabell för åtgärder beträffande olika varu-
grupper samt klargöra vilka mål som bör gälla för återanvändning och
återvinning.
Som sägs i kretsloppspropositionen kan olika former av producentan-
svar förekomma. Ett exempel på fullständigt fysiskt och ekonomiskt
producentansvar är det svenska retursystemet för aluminiumburkar. I
detta system administreras all återtagning och återvinning av markna-
dens parter.
Ett annat exempel är retursystemet för blybatterier. Även i detta
system administreras och finansieras återtagning och återvinning av
marknadens parter. Staten tar ut en avgift av batteritillverkare och
importörer. Avgiften används för att finansiera delar av återtagnings-
och återvinningssystemet.
Som en följd av kretsloppspropositionen har regeringen vidare be-
slutat förordningar om producentansvar for förpackningar m.m.
För att få en kretsloppsanpassad avfallshantering är återanvändning
och återvinning av material oftast att föredra. I vissa fall kommer dock
förutsättningar att saknas för en rationell och miljövänlig återanvänd-
ning eller återvinning. Energiutvinning ur sorterade avfallsfraktioner
kan då vara ett bättre alternativ för att utnyttja materialet, även ur re-
sursutnyttjande synpunkt. Som bl.a. Statens naturvårdsverk och flera
andra remissinstanser, däribland Konkurrensverket, Skogsindustrierna
och NUTEK framhåller i sina remissyttranden måste prioriteringen vara
beroende av vilket avfallsslag det i varje särskilt fell gäller. Det är alltså
inte alltid som återanvändning, vilket kommittén framhållit, är att före-
dra framför återvinning eller energiutvinning.
161
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
Regeringens förslag: De förutsättningar under vilka fastighetsin-
nehavaren och nyttjanderättshavaren själva får ta hand om sitt
avfall skall anges i de planer och beslut som fattas för fullgörande
av kommunens renhållningsskyldighet. Kommunen får emellertid
härutöver, i ett enskilt fall, tillåta en fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själv ta hand om sitt avfall.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Dessa har inte haft några synpunkter i denna del.
Skälen för regeringens förslag: I renhållningslagen föreskrivs att varje
kommun, om inte annat föreskrivits, skall svara för att hushållsavfall
inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning
som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav
som enskilda intressen. Regeringen får i fråga om annat avfall än hus-
hållsavfall föreskriva att avfallet skall forslas bort genom kommunens
försorg och att kommunen skall se till att avfallet slutligt omhändertas.
Kommunen skall emellertid redan på planeringsstadiet dvs. när förslag
till renhållningsordning utarbetas ta hänsyn till fastighetsinnehavarens
möjligheter att själv ta hand om avfallet på ett från hälso- och miljö-
vårdssynpunkt godtagbart sätt.
I kommunens renhållningsordning skall bl.a. finnas föreskrifter om
avfallshantering och en avfallsplan.
Avfall som skall forslas bort genom kommunens eller producentens
försorg får enligt den nuvarande renhållningslagen inte grävas ner,
komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av fastighetsinneha-
varen.
Som föreslagits i avsnitt 4.9.1 bör renhållningslagen i stort oförändrad
överföras till miljöbalken. Vissa ändringar föreslås emellertid vad gäller
fastighetsinnehavarens möjlighet att själv ta hand om sitt avfåll.
Renhållningsordningen bör även i miljöbalken, i likhet med vad som
i dag gäller enligt renhållningslagen, omfatta allt avfall samt innehålla
dels föreskrifter om kommunens avfallshantering, dels en avfallsplan.
Föreskrifterna om avfallshantering bör bl.a. innehålla uppgift om hur
kommunens skyldighet att exempelvis forsla bort och slutligt omhän-
derta hushållsavfall skall fullgöras. Inte heller i dessa avseenden föreslås
några förändringar i förhållande till i dag.
I kretsloppspropositionen påpekades att det var viktigt att möjligheter-
na for enskilda hushåll att kompostera underlättades.
I de fall där kompostering inte innebär några problem ur hälso- eller
miljöskyddssynpunkt bör kommunalt ansvar gälla endast i undantagsfall.
Som exempel kan nämnas kompostering av trädgårdsavfall.
Möjligheten att själv fä söija for avfallshanteringen bör gälla såväl Prop. 1994/95:10
festighetsinnehavare som nyttjanderättshavare.
Det kan från miljösynpunkt många gånger vara riktigare att t.ex.
avfall som är komposterbart får stanna kvar på fastigheten där det i
huvudsak har uppkommit och användas exempelvis till jordförbättring.
En förutsättning måste emellertid vara att den enskilde festighetsinneha-
varen eller nyttjanderättshavaren kan ta hand om avfallet på ett från
sanitär synpunkt och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt. Det finns i
detta avseende inte heller anledning att skilja mellan fastighetsinnehava-
re och nyttjanderättshavare. Möjligheten för festighetsinnehavaren och
nyttjanderättshavaren att själv kunna ta hand om sitt avfall bör finnas
vad gäller såväl hushållsavfall som annat avfell.
Förutsättningarna for att uppfylla de krav som bör ställas på den
enskilde för att han själv skall få ta hand om sitt avfall varierar natur-
ligtvis mellan olika kommuner och måste därför regleras särskilt för
varje kommun.
Till skillnad från vad som gäller i dag bör en kommun i sina planer
och beslut, dvs. redan på planeringsstadiet, klart ta ställning till i vilka
fell festighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren skall kunna sörja
för hanteringen av sitt avfell. De i planer och beslut angivna fallen skall
även tas in i renhållningsordningen.
Det torde emellertid vara omöjligt för kommunen att förutse alla
lämpliga fell. Det bör därför också finnas möjlighet för festighetsinne-
havaren och nyttjanderättshavaren att i ett enskilt fell kunna ansöka om
undantag från rehållningsordningens föreskrifter. En sådan bestämmelse
ger alltså festighetsinnehavaren och nyttjanderättshavaren ytterligare
möjligheter att själv söija för sådan hantering av avfell som i annat fell
skall skötas av kommunen.
Regeringens förslag: De föreskrifter om förbud mot dumpning
av avfall i vattnet som för närvarande finns i dumpningslagen förs
i huvudsak oförändrade över till miljöbalken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De har inte haft några synpunkter i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Som en följd av Sveriges internationel-
la åtaganden i fråga om dumpning av avfell tillkom år 1971 dumpnings-
lagen. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1972. Lagen har ändrats vid
ett flertal tillfallen. Genom en ändring som trädde i kraft den 1 januari
1993 utvidgades tillämpningsområdet till att gälla även Sveriges ekono-
miska zon samt förbränning av avfell till havs.
163
Enligt lagen är det förbjudet att inom Sveriges sjöterritorium eller Prop. 1994/95:10
ekonomiska zon dumpa avfall i vattnet. Dumpning får inte heller ske
från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Vidare är det för-
bjudet att ur landet eller den ekonomiska zonen fora avfell som är avsett
att dumpas i det fria havet. Detsamma gäller i fråga om förbränning av
avfell.
Sverige har tillträtt Konventionen om förhindrande av havsförore-
ningar till följd av dumpning av avfell, Londonkonventionen 1972 (SO
1974:8). Konventionen förbjuder eller reglerar dumpning av vissa sär-
skilt angivna miljöfarliga ämnen. Konventionen reglerar också förbrän-
ning av avfell till havs.
Regeringen anser i likhet med kommittén att dumpningslagens före-
skrifter om förbud mot bl.a. dumpning av avfell skall överföras i hu-
vudsak oförändrade till miljöbalken. Emellertid bör en ändring göras för
att lagen bättre skall stämma överens med Londonkonventionen. Änd-
ringen innebär att begreppet det fria havet ersätts med det mer adekvata
uttrycket annat havsområde.
Regeringens bedömning: Miljöbalken bör inte innehålla särskilda
föreskrifter om vad som menas med avfall och miljöfarligt avfall.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att det i miljöbalken
införs en definition av avfell och miljöfarligt avfell. Definitionen enligt
kommitténs förslag innebär att avfell jämställs med restprodukter. Kom-
mittén har också föreslagit en ändrad definition av hushållsavfall jämfört
med den nuvarande definitionen i renhållningslagen. Enligt kommitténs
förslag definieras miljöfarligt avfell som restprodukter och annat avfell
som på grund av sitt innehåll av kemiska ämnen och sina egenskaper i
övrigt kan beferas medföra skada på miljön.
Remissinstanserna: Några av de remissinstanser som yttrat sig i denna
del har uttalat sig positivt för att avfell och miljöfarligt avfell definieras
direkt i lagtexten. De flesta har emellertid inte yttrat sig huruvida de
anser att definitioner av det slag som kommittén föreslagit behövs eller
inte. Flera anser det vara olyckligt att använda uttrycket restprodukt och
har som skäl anfört att restprodukt inte är liktydigt med avfell samt att
kommittén inte har analyserat vad den föreslagna avfellsdefinitionen kan
få för konsekvenser. Svenska kommunförbundet har konstaterat att det
alltjämt råder stor oklarhet i fråga om definitioner på avfallsområdet.
Kommunförbundet anser det vara angeläget att innebörden av olika
begrepp inom avfallsområdet så långt möjligt klaras ut, helst på europe-
isk nivå. Förbundet har vidare anfört att avfell kan stoppas vid gränsen
mellan EG-länder, medan restprodukter inte kan stoppas enligt EG:s
regler.
164
Skälen för regeringens bedömning: Enligt renhållningslagen Prop. 1994/95:10
(1979:596) avses med hushållsavfall avfell och orenlighet som härrör
från hushåll och därmed jämförligt avfell. I nuvarande lagstiftning finns
däremot inga definitioner av avfell och miljöfarligt avfell.
Restprodukter som uppkommer i en verksamhet är i denna regelmäs-
sigt att betrakta som avfell som utövaren vill bli kvitt. Det kan gälla
hushållssopor eller industriavfall, t.ex. spillolja. Emellertid har utveck-
lats och utvecklas fortfarande tekniska förfaranden som gör det möjligt
att nyttiggöra innehållet i restprodukterna. Detta kan ske genom att en
produkt eller delar av den kan återanvändas eller att ämnen eller materi-
al kan återvinnas ur den. Det kan också vara fråga om att utvinna ener-
gi som finns bunden i produkten. I regel sker ett sådant nyttiggörande i
en verksamhet som bedrivs av någon annan än den hos vilken restpro-
dukten uppkommit. Detta får till följd att restprodukter som i en verk-
samhet varit att betrakta som avfell är att anse som närmast en råvara i
en annan verksamhet.
Inom EG finns inte definitioner av det slag som kommittén föreslagit
skall införas i miljöbalken. I EG:s direktiv om avfell definieras begrep-
pet avfell som vaije föremål, ämne eller substans som ingår i de katego-
rier som anges i en bilaga till direktivet. Denna teknik att hänvisa till
bilagor torde även i framtiden tillämpas inom det EG-rättsliga området.
Problemet med var gränsen går för vad som är att anse som avfell
eller inte gäller flera ämnen men kanske främst spillolja. Som en följd
av EES-avtalet har regeringen utfärdat förordningen (1993:1268) om
spillolja. Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1994.
Det finns således enligt regeringens uppfattning en rad olika skäl till
att inte införa några definitioner av avfell och miljöfarligt avfell i miljö-
balken. Ett införande av sådana skulle försvåra Sveriges anpassning till
regleringen inom EG. Det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet är
därför att, som regeringen gjort vad gäller spillolja, med stöd av be-
myndiganden om hantering av avfell och kemiska produkter utfarda en
särskild förordning for det speciella ämnet där så befinns vara erforder-
ligt.
Regeringens bedömning: Kemiska produkter som marknadsförs
i Sverige skall vara väl utredda med avseende på effekterna på
människors hälsa och miljön. De som hanterar produkterna skall
vara informerade om eventuella risker. Höga krav bör ställas på
tillverkare och importörer.
Kemikaliefrågoma har en starkt internationell karaktär. Det in-
ternationella samarbetet måste därför ha hög prioritet.
165
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1994/95:10
bedömning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har ifrågasatt målet och prin-
ciperna för samhällets kemikaliekontroll.
Skälen för regeringens bedömning: Användningen av kemiska ämnen
och produkter har i många avseenden hjälpt till att förbättra människors
villkor. Samtidigt är användningen av kemikalier förenad med vissa
risker både för människors hälsa och miljön. Kemikaliekontrollen var
ursprungligen inriktad på att utgöra ett instrument till skydd för männi-
skors hälsa och miljöfrågorna har kommit in senare som en del av i
kemikaliekontrollen. Först under de senaste åren har det kommit fram
bredare vetenskapligt underlag för bedömning av kemikaliers miljöfar-
lighet och data om enskilda kemikaliers farlighet. Underlaget för be-
dömningar är visserligen alltjämt långt ifrån tillräckligt men böljar nu i
viss utsträckning tillåta ett mer systematiskt arbete med riskhantering.
Detta är naturligtvis en tillfredsställande utveckling eftersom många
miljöproblem som har visat sig svåra att bemästra har sin orsak i an-
vändningen av kemikalier. Det gäller kemiska ämnen i kemiska pro-
dukter men också ämnen och kemiska produkter som ingår i olika
varor. För den yttre miljön har de diffusa källorna blivit allt mer upp-
märksammade i takt med att långtgående åtgärder har vidtagits för att
nedbringa de stora utsläppen av miljöfarliga ämnen från enskilda indu-
strier och andra anläggningar.
I vårt land marknadsförs ca 20 000 kemiska ämnen för praktiskt bruk.
Det förekommer totalt ca 50 000 kemiska produkter i en stor mängd
material och varor som används i en rad olika industriella processer.
För att kunna bedöma riskerna krävs kunskap om kemiska ämnens
inneboende hälso- och miljöfarliga egenskaper. Trots en intensiv kun-
skapsuppbyggnad som pågår över hela världen finns ännu betydande
luckor i vårt vetande, exempelvis rörande kemiska ämnens miljöfarliga
egenskaper. Detta gäller särskilt sådana ämnen som på lång sikt på-
verkar livsbetingelserna. När det gäller den yttre miljön har de så kalla-
de globala miljöhoten, särskilt klimatfrågan och dess verkningar i olika
former, ansetts ha direkt samband med den moderna användningen av
vissa typer av kemiska produkter.
Det övergripande målet för kemikaliekontrollen är att förhindra ska-
dor på människor och miljön. Skadliga ämnen och produkter bör därför
så långt som möjligt ersättas med mindre skadliga och om det är möjligt
med helt ofarliga. Där användningen av ämnen som kan innebära risker
för hälsa och miljö inte kan undvikas måste sådana åtgärder vidtas som
gör hanteringen säker. För att kemikaliekontrollens mål skall nås är det
viktigt att alla kemiska produkter som används är väl utredda med
avseende på effekterna på människors hälsa och miljön. Minst lika
angeläget är att alla som i olika former hanterar kemiska produkter är
tillräckligt informerade om produkternas eventuella skadeverkningar och
övriga risker vid hanteringen.
166
För att uppnå målet för kemikaliekontrollen har tre huvudmål satts Prop. 1994/95:10
upp:
Kunskapsmålet
Kemiska ämnen och produkter skall vara väl utredda med avseende på
sina effekter på hälsa och miljö. Ansvaret för detta vilar på tillverkaren,
importören eller leverantören.
Produktmålet
Så ofarliga produkter som möjligt skall användas. Skadliga ämnen och
produkter skall så långt det är möjligt ersättas med mindre skadliga och
helst ofarliga sådana.
Hanteringsmålet
Potentiella risker skall undanröjas genom säker hantering av kemiska
produkter. En förutsättning för detta är att både konsumenter och yrkes-
mässiga användare får god information från leverantörer om hantering-
en av kemikalier.
Det är enligt regeringens mening av utomordentlig vikt att de här
angivna målen inte stannar vid formuleringar på ett papper, utan att de
i det dagliga arbetet hos företag och myndigheter fungerar i det praktis-
ka arbetet. Förebyggande åtgärder inom kemikalieområdet är ett av de
viktigaste instrumenten för att nå en bättre miljö.
Ansvaret för att kemikaliekontrollens mål uppnås ligger i första hand
på de företag som tillverkar, importerar, överlåter eller använder kemis-
ka produkter. Myndigheternas uppgifter på kemikalieområdet är att
genom information, utbildning och ingripanden se till att företag och
andra agerar på ett sådant sätt vid hanteringen att skaderiskema motver-
kas eller förebyggs. Kemikaliekontrollen är uppdelad mellan flera olika
myndigheter. Ett nära samarbete mellan myndigheterna är nödvändigt
både för att åstadkomma en samordning av verksamheterna och för att
förhindra att problem lämnas utan åtgärd.
En avgörande förutsättning för att kemikaliekontrollen skall nå sina
syften är att kunskapsnivån i alla led i hanteringen är tillräcklig. Mot-
svarande gäller också för tillsynsmyndigheternas vidkommande på
kemikalieområdet.
Åtgärder för att förebygga skador skall vidtas så tidigt som möjligt.
Mycket höga krav skall därför ställas på tillverkare och importörer. De
skall genom sitt val av produkter samt genom utredningar och informa-
tion om hälso- och miljörisker ge goda förutsättningar för en säker
hantering av kemikalierna. Kontrollen av att tillverkare och importörer
fullgör sin undersökningsskyldighet måste utvecklas.
Ett område som ingår i kemikaliekontrollen och som får alltmer upp-
märksamhet som en viktig del av regeringens miljöpolitik är varupro-
duktionen. En vara kan utöva en påverkan på människors hälsa eller på
miljön under hela sin livstid. Även därefter, i avfallsledet, kan det från
miljösynpunkt vara av stor betydelse vilka kemikalier som ingått i var-
an. Redan i tillverkningsledet eller ännu tidigare bör därför eventuella
långsiktiga hälso- eller miljöaspekter av ingående kemiska produkter
167
eller ämnen beaktas. Produktvalet kan alltså spela en viktig roll i strä- Prop. 1994/95:10
van att förebygga senare miljöproblem.
Användningen av kemiska produkter är en internationell företeelse
och problemen är i många fall likartade. Detta beror inte minst på att
den internationella handeln med kemiska ämnen och produkter är värld-
somspännande och har en stor volym. De problem som finns eller kan
uppstå i Sverige som en följd av användningen av kemikalier är likar-
tade med många andra länders. Ett internationellt samarbete i fråga om
kemikaliekontroll är alltså nödvändigt. Ett gemensamt internationellt
agerande vid avveckling av användningen av särskilt farliga kemikalier
är också angeläget för att undvika tekniska handelshinder och för att
uppnå konkurrensneutralitet.
Inom OECD pågår ett arbete med att få fram kunskaper om kemikali-
ers hälso- och miljöfarliga egenskaper, metoder för utredning och be-
dömning samt under senare tid också för att utveckla kriterier för risk-
bedömning. Också inom FN-systemets ram har kemikaliefrågoma fått
en ökad betydelse. Detta framkom inte minst vid 1992 års miljökon-
ferens (UNCED) där användningen av kemikalier var en fråga som var
aktuell för många av de ämnesområden som konferensen behandlade.
Uppföljningen av UNCED innebär bl.a. att åstadkomma en harmonise-
ring på kemikalieområdet när det gäller märkning och klassificering.
Regeringen anser att det internationella arbetet för att stärka kemikalie-
kontrollen även i fortsättningen måste ges en hög prioritet i myndig-
heternas arbete. Vikten härav har stigit i takt med den europeiska in-
tegrationen. Kemikaliefrågoma intog sålunda en central roll i EES-
förhandlingama och har haft en framträdande roll i de nyligen avslutade
förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EU. De övergångslös-
ningar som har förhandlats fram för ett svenskt vidkommande innebär
bl.a. att under en period av fyra år räknat från medlemskapets böijan,
kan Sverige behålla sina nu gällande, i vissa fall strängare regler på
kemikalieområdet. EU genomför under övergångsperioden en översyn
av sin normgivning i enlighet med normala EG-procedurer. Sverige
deltar som EU-medlem i översynen och kan givetvis påverka resultatet.
Även om kemikaliefrågoma har spelat en central roll både i EES-
forhandlingama och medlemskapsförhandlingama har de vunna resulta-
ten inneburit att den svenska kemikalielagstiftningen i allt väsentligt
kunnat behållas. I propositionen om Europeiska Ekonomiska Samarbets-
området (prop. 1991/92:170, bil. 13, bet. 1992/93 EU1, rskr.
1992/93:18), gjordes, med riksdagens godkännande, den bedömningen
att det inte behövdes några lagändringar på kemikalieområdet med
anledning av EES-avtalet. Den närmare genomgången som avtalet för-
anledde visade att det var tillräckligt med föreskrifter av regeringen
eller Kemikalieinspektionen på ett par begränsade områden för att
normgivningen skulle svara mot avtalets krav. Inte heller ett medlem-
skap torde innebära att lagstiftningen om kemikaliekontroll i sak be-
höver ändras.
Det torde över huvud taget råda en bred enighet mellan alla seriösa
aktörer på kemikalieområdet om det övergripande målet för kemikalie- 168
kontrollen, nämligen att dess syfte är att förebygga skador på grund av
hantering av kemiska produkter. Vaije aktör har sin roll i detta sam- Prop. 1994/95:10
manhang. Företagens ansvar har nyss berörts. Myndigheternas agerande
mot företagen bör präglas av ett sådant uppträdande som inger förtroen-
de både i fråga om kunskaper om hälso- och miljöfrågor och insikter i
näringslivets förhållanden.
De olika programmen för kemikaliekontrollen för riskbegränsning när
det gäller bekämpningsmedel och andra ämnen och ämnesgrupper har
nyligen redovisats för riksdagen i prop. 1993/94:163 (bet.
1993/94 :JoU23, rskr. 1993/94:273).
Regeringens förslag: Kemikaliekontrollen skall regleras genom
miljöbalken genom att de föreskrifter som nu finns i lagen om
kemiska produkter förs in i balken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Kemikalieinspektionen har betonat kemikalielag-
stiftningens tvärsektoriella karaktär.
Skälen för regeringens förslag: Lagen om kemiska produkter trädde i
kraft den 1 juli 1985. Lagen har en generell tillämpning på kemikalie-
området. I avsnitt 4.1.1 anges de viktigaste författningarna inom kemi-
kalielagstiftningens område.
Kemikalielagstiftningen skär genom många sektorer. Kemikaliefrågor
som rör arbetsmiljön, den yttre miljön och konsumentfrågor av olika
slag regleras i stora delar enligt lagen om kemiska produkter. Också
hälsoskyddsfrågor av mer generell karaktär t.ex byggprodukter och
deras verkan på inomhusmiljön kan regleras med stöd av kemikalielag-
stiftningen. Genom att lagens syfte är att förebygga skador på männi-
skor och miljön har dess huvudinriktning kommit att bli orienterad mot
marknadsföringsledet. Kemikalielagstiftningen betonar särskilt tillverka-
rens och importörens ansvar för att tillräckliga undersökning och doku-
mentation finns. Det är också tillverkare och importörer som i första
hand skall svara för information och som skall lämna upplysningar för
att förebygga att kemikaliehanteringen förorsakar skada. Kemikaliein-
spektionen har framhållit vikten av att ämnesområdet kemiska produkter
har getts ett särskilt kapitel i kommitténs förslag till miljöbalk. Enligt
inspektionen framhävs därigenom den särskilda betydelse som den produkt-
och varuinriktade kontrollen i marknadsföringsledet har för att förebyg-
ga att kemikalier fors ut i sådan användning som leder till skador på
hälsa eller miljö.
Kemikalielagstiftningen, som den för närvarande är utformad, täcker
alltså olika sektorer. Denna lagstiftning har kommit att inta en alltmer
169
central roll i miljöpolitiken i takt med att miljöproblemen har förskjutits Prop. 1994/95:10
från besvärande punktutsläpp till en mera diffus miljöpåverkan. Att
styra användningen av kemiska produkter och ämnen inte minst i varu-
produktionen och att därmed åstadkomma att användningen av särskilt
farliga produkter avvecklas eller minskas är således av central betydelse
för en framgångsrik miljöpolitik. Kemikalielagstiftningen har också en
central roll när det gäller att på nationell nivå reglera internationella
överenskommelser på miljöområdet. Som exempel på detta kan nämnas
att kemikalielagstiftningen har utvecklats till att bli det instrument som
används i Sverige, när det gäller att genom regelgivning bekämpa de
globala miljöhoten i form av uttunning av ozonskiktet och flera andra
former av klimatpåverkan.
Vad som nu har sagts om kemikalielagstiftningens roll i den svenska
miljöpolitiken leder fram till slutsatsen att kemikaliekontrollen bör
regleras i miljöbalken. Den bedömning regeringen nyss redovisade i
fråga om kemikaliekontrollen skall utgöra grunden för lagstiftningen.
Därvid godtar regeringen i allt väsentligt det förslag som kommittén har
lämnat. Vissa lagtekniska ändringar av förslaget innebär dock att kapit-
let om kemiska produkter något utvidgas i frågan om rätten att meddela
generella föreskrifter och avgränsning till annan lagstiftning. Genom
aktsamhetsreglemas utformning i miljöbalken innehåller kapitlet om
kemiska produkter en hänvisning till de allmänna aktsamhetsreglema.
Därutöver bör det finnas aktsamhetsregler som är särskilt avpassade för
kemikaliekontrollen. Lagen om kemiska produkter är en s.k. ramlag
som konkretiseras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Inom kemikalieområdet
finns det en god erfarenhet av att använda generella föreskrifter. Gene-
rella föreskrifter bör även i framtiden i betydande omfattning kunna
utfärdas av centrala myndigheter som ett led i kemikalieregleringen.
Generella föreskrifter inom kemikalieområdet bör också kunna utfärdas
för sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som följer av de
allmänna aktsamhetsbestämmelsema. Som har belysts i tidigare avsnitt,
4.2.2, är det dock regeringens avsikt att alltid göra en noggrann av-
vägning mellan berörda intressen innan ett bemyndigande ges till en
central förvaltningsmyndighet att meddela generella föreskrifter.
Den internationella anpassning som är nödvändig på kemikalieområdet
kommer i stigande grad att spela en viktig roll genom samarbetet med
andra länder samt inom OECD och EU. Kemikalieinspektionen och
andra myndigheter som har en bestämmande roll i fråga om kemikalie-
kontrollen kommer där att ha en viktig funktion.
Försiktighetsprincipen har också inom kemikaliekontrollen varit ett
bärande element under många år. Vissa föreskrifter som för närvarande
utgör en del av kemikaliekontrollen har i förslaget till miljöbalk som
anförts i avsnitt 4.4 förts till de allmänna aktsamhetsreglema. I det
avsnittet utvecklar regeringen sin syn på utbytesprincipen. På kemikalie-
området finns det med hänsyn till verksamheternas olika art dock an-
ledning att - i likhet med vad som gäller en del andra verksamheter -
också ha särskilda aktsamhetsregler, i detta fäll särskilt avpassade för 170
hanteringen av kemiska produkter. Vi återkommer i förfättningskom-
mentaren till den närmare utformningen av miljöbalkens särskilda före- Prop. 1994/95:10
skrifter om kemikaliekontroll.
Regeringens förslag: Hälsoskyddslagstiftningen inordnas i ett
särskilt kapitel i miljöbalken. Uttrycket sanitär olägenhet ersätts
med begreppet olägenhet för människors hälsa, vilket innefattar
störningar av välbefinnandet och därför innebär en viss utvidgning
av tillämpningsområdet för hälsoskyddsreglema. De allmänna
aktsamhetsreglema i miljöbalken skall gälla även för hälsoskyddet.
Vidare skall miljökvalitetsnormer läggas till grund för bedöm-
ningen av vilka åtgärder som behövs.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det råder en bred enighet om att hälsoskyddslagen
bör inordnas i balken. Socialstyrelsen understryker att hälsoskyddet inte
bör ses som en separat företeelse utom som en viktig integrerad be-
ståndsdel i miljöbalken. Frågan om hälsoskyddsregler skall omfatta
olycksfollsskador tas upp av styrelsen och av Folkhälsoinstitutet.
Flertalet remissinstanser godtar att sanitär olägenhet ersätts med ett
nytt begrepp. När det gäller frågan vilka störningar som bör kunna
föranleda åtgärder har dock flera remissinstanser synpunkter på kom-
mitténs förslag. Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Koppar-
bergs län avstyrker en ändring som innebär att störningar som inte
påverkar hälsan utan endast välbefinnandet skall omfattas. Många kom-
muner anser att det krävs riktlinjer eller normer för bedömningen av
när ingripande bör ske i sådana fall. Flera kommuner anmärker också
på en bristande samordning mellan den grundläggande definitionen i 2
kap. 9 § och de allmänna reglema i 17 kap. i förslaget. Några länssty-
relser påpekar att risken för att en olägenhet skall uppkomma bör vara
tillräcklig för ett ingripande.
Flera länsstyrelser och kommuner anser att bestämmelserna i 17 kap.
bör förtydligas, så att det framgår att åtgärder skall vidtas inte bara i
syfte att hindra att olägenheter uppstår utan också för att undanröja
olägenheter som redan har uppkommit.
Skälen för regeringens förslag: Som redan konstaterats i avsnitt 4.3 är
det naturligt att reglema i hälsoskyddslagstiftningen inordnas i miljöbal-
ken. Lagstiftningens syfte - att motverka störningar som kan vara skad-
liga för människors hälsa - sammanfaller till stor del med syftet med
den övriga lagstiftning som utgör naturliga delar i balken, främst miljö-
171
skyddslagen, lagen om kemiska produkter och renhållningslagen. Re- Prop. 1994/95:10
missinstanserna är helt eniga med den bedömningen.
Kommitténs förslag innebär att skyddet för människors hälsa kommer
att utgöra en integrerad del i miljöbalken och att samma grundläggande
aktsamhetskrav skall gälla för hälsoskyddet som gäller för exempelvis
miljöfarlig verksamhet. Kommitténs lagförslag innehåller en definition
av begreppet hälsoskydd i 2 kap 9 § och en allmän aktsamhetsregel i 17
kap. 1 §, som komplettering till de allmänna aktsamhetsreglema i 3
kap. Vidare föreslås att ett antal särskilda regler som främst rör inom-
husmiljön tas in i samma kapitel tillsammans med regler om föreskrifter
på hälsoskyddsområdet. Reglema hämtas från hälsoskyddslagen
(1982:1080) och i viss utsträckning även från hälsoskyddsforordningen
(1983:616).
Regeringen finner i likhet med kommittén att det är lämpligt att regler
om hälsoskydd tas in i ett särskilt kapitel i balken. Reglema bör tas in i
15 kap. och bör omfatta en avgränsning av tillämpningsområdet, vissa
särskilda aktsamhetskrav och bestämmelser om föreskrifter.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om reglema om hälso-
skydd bör göras tillämpliga beträffande olycksfallsskador. Regeringen
anser att den frågeställningen bör behandlas i ett annat sammanhang.
Tillämpnin gsområdet
Enligt 1 § hälsoskyddslagen är lagens syfte att hindra uppkomsten av
sanitära olägenheter och att undanröja sådana olägenheter. Med sanitär
olägenhet avses en störning som kan vara skadlig för människors hälsa
och som inte är ringa eller helt tillfällig. Lagstiftningens regler är in-
riktade på störningar som härrör från användningen av fast eller lös
egendom. Enligt 6 § lagen skall ägare eller nyttjanderättshavare till
berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hin-
dra uppkomsten av och undanröja sanitär olägenhet.
I miljöbalken är det de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. som
avgör om åtgärder måste vidtas mot störningar av olika slag, bl.a.
sådana som kan påverka hälsan. Dessa regler ersätter 6 § hälsoskyddsla-
gen. I balken bör vidare finnas en definition som motsvarar sanitär
olägenhet och som anger vilka störningar som är av sådan karaktär att
balkens skyddsregler är tillämpliga. En sådan regel finns i kommitténs
förslag i 2 kap. 9 §. Regeringen anser i likhet med kommittén att be-
greppet olägenhet för människors hälsa bör användas i balken i stället
for sanitär olägenhet.
Flera remissinstanser har pekat på ett behov av samordning och bättre
överskådlighet när det gäller grundläggande definitioner och aktsamhets-
regler. Lagtexten bör därför förenklas genom att definitionen av hälso-
skydd i 2 kap. 9 § i kommitténs förslag görs till en del av den inledande
regeln i miljöbalkens kapitel om särskilda hälsoskyddsbestämmelser.
Jämfört med de nu gällande reglema innebär kommitténs förslag en
viss utvidgning av tillämpningsområdet för hälsoskyddsreglema och av 172
myndigheternas möjligheter att ingripa mot störningar. Således omfattas
även störningar som uppkommer i andra sammanhang än vid använd- Prop. 1994/95:10
ning av egendom. Ändringen torde ha liten praktisk betydelse, särskilt
mot bakgrund av att ringa eller helt tillfälliga störningar liksom tidigare
inte skall omfattas. Vidare omfettas inte bara direkt hälsoskadliga stör-
ningar utan även störningar som påverkar människors välbefinnande.
Några remissinstanser ifrågasätter om det är lämpligt att inverkan på
välbefinnandet skall omfettas av definitionen och anför att man därmed
fångar in rena trivselaspekter, vilket leder till tillämpningsproblem.
Regeringen finner att det finns skäl för att ta med såväl hälsan som
välbefinnandet i definitionen. Den utvidgning av tillämpningsområdet
som detta innebär skall inte överdrivas - störningar som enbart medför
psykisk påverkan kan redan utgöra sanitär olägenhet enligt hälsoskydds-
lagens regler. Däremot bör det tydligt anges att bestämmelsen bara
omfettar störningar som vid en medicinsk eller hygienisk bedömning på
objektiva grunder kan anses påverka välbefinnandet. När det gäller
störningar som endast påverkar välbefinnandet blir föreskrifterna i
miljöbalken om miljökvalitetsnormer särskilt viktiga. Flera remissinstan-
ser påpekar att det för den praktiska tillämpningen är nödvändigt att
myndigheter och enskilda kan hämta ledning i miljökvalitetsnormer eller
andra föreskrifter som anger gränsvärden eller andra kriterier för när en
beaktansvärd olägenhet skall anses föreligga. Regeringen delar den
bedömningen.
De nya reglema innebär i övrigt inte någon ändring när det gäller
frågan i vilken utsträckning behoven hos särskilt känsliga personer skall
beaktas, t.ex. allergiker. Vid bedömningen av om en olägenhet i lagens
mening föreligger bör hänsyn således tas även till personer som är
något mer känsliga än vad som kan anses normalt.
Åtgärder enligt balken kan både syfta till att undanröja uppkomna
olägenheter och vara av förebyggande karaktär. Detta följer av de
allmänna aktsamhetsreglema i 1 kap. och bör också framgå av de sär-
skilda föreskrifterna om hälsoskydd.
Miljökvalitetsnormer
Normer och riktlinjer av icke bindande karaktär från främst Socialsty-
relsen har sedan länge använts i hälsoskyddsarbetet som ett stöd vid
tillämpningen av reglema om sanitär olägenhet. Regeringen anser - som
närmare utvecklats i avsnitt 4.5 - att ett system med särskilda miljökva-
litetsnormer nu bör införas. Sådana normer kommer att få särskild
betydelse på hälsoskyddsområdet och bör på sikt leda till bättre och
effektivare hälsoskydd.
Miljökvalitetsnormema får främst betydelse vid myndigheternas arbe-
te med prövning och tillsyn och som grund för generella föreskrifter.
Om en norm överskrids, kan det leda till olika åtgärder i skilda fell.
Om det är fråga om en enstaka stömingskälla, t.ex. en maskin som
används så att en bullemorm för bostäder överskrids, bör tillsynsmyn-
digheterna direkt vidta åtgärder. När en miljökvalitetsnorm överskrids 173
inom ett större område på grund av miljöpåverkan från flera störande
verksamheter, kan det, som närmare utvecklas i avsnitt 4.5, krävas en Prop. 1994/95:10
åtgärdsplan for att på sikt komma till rätta med olägenheterna.
Utöver de särskilda miljökvalitetsnormema bör det på hälsoskyddsom-
rådet alltjämt finnas utrymme för icke bindande riktlinjer som beslutas
av myndigheter.
Lagrådet
Lagrådet tar i sitt yttrande upp allmänna frågor om graden av samord-
ning mellan de lagar som tas in i balken och behovet av en analys när
det gäller gränsdragningsproblematiken för olika skyldigheter och in-
gripanden. När det gäller hälsoskyddsreglema tar lagrådet upp frågan
om gränsdragningen till reglema om miljöferlig verksamhet i 13 kap.
Lagrådet nämner särskilt föreskriftsrätten för regeringen enligt 15 kap.
8 § i lagrådsremissens förslag i förhållande till reglema om miljöferlig
verksamhet. Beträffande den sistnämnda bestämmelsen anför lagrådet
också att med så vidsträckta bemyndiganden kan förhållandet bli att
bestämmelserna i balken ger en ofullständig och delvis missvisande bild
av det för medborgarna viktiga regelverket på området.
Regeringen behandlar i kapitel 4.3.1 allmänt dessa synpunkter på
behovet av samordning mellan balkens olika avsnitt.
Balken har enligt regeringens förslag utformats så att de allmänna
aktsamhetsreglema i 2 kap. gjorts gemensamma för de sakområden som
regleras bl.a. i balkens fjärde avdelning om skydd för hälsa och miljö.
Även de regler som styr myndigheternas verksamhet är till stor del
gemensamma. Däremot har en uppdelning i regler på olika sakområden
som finns i den nuvarande lagstiftningen i stora drag behållits i många
fell, bl.a. när det gäller regler om miljöferlig verksamhet och om häl-
soskydd, vilka behandlas i särskilda kapitel. Det finns flera skäl för
detta. Reglema om hälsoskydd och om miljöferlig verksamhet riktar sig
i praktiken ofta mot olika adressater. För hälsoskyddet är. det viktigt att
snabbt kunna ingripa lokalt för att motverka hälsoskador, medan miljö-
skyddsreglema mera syftar till att på längre sikt reglera hur en indu-
striell verksamhet får bedrivas. Detta får i sin tur viss betydelse för
utformningen av bemyndiganden och för vilka befogenheter som bör
ges till myndigheterna. Lagrådet har heller inte ifrågasatt att en
uppdelning av reglema av detta slag på olika kapitel bör ske.
Uppdelningen medför dock ofrånkomligen att man måste acceptera att
reglema i vissa fell kommer att överlappa varandra. Detta gäller bl.a.
reglema om miljöskydd och hälsoskydd. I balken har dock hälsoskydds-
reglema renodlats. Vissa frågor om avloppsanläggningar och värme-
pumpar har förts bort från hälsoskyddsreglema till reglema om miljö-
ferlig verksamhet där de bättre hör hemma. Inriktningen på inomhus-
miljön har betonats. Enligt regeringens bedömning är det därför i bal-
ken tydligare än tidigare i vilka fell hälsoskyddsreglema respektive
reglema om miljöferlig verksamhet bör tillämpas. Lagrådet har heller
inte pekat på några konkreta olägenheter med den föreslagna ordningen.
174
Frågan om hanteringen av ärenden som omfettas både av reglema i
15 kap och reglema om miljöferlig verksamhet tas upp i följande av-
snitt.
När det gäller frågan om bemyndigandet att meddela ytterligare före-
skrifter i 15 kap. 8 § i lagrådsremissens förslag (15 kap. 9 § i denna
proposition) är för vidsträckt utformat gör regeringen följande bedöm-
ning. Paragrafens första stycke motsvarar 13 § hälsoskyddslagen och är
något mer begränsat utformat än det lagrummet. Det andra stycket ger
en möjlighet för regeringen att besluta om tillståndsplikt eller anmäl-
ningsplikt för en viss verksamhet. Tidigare har detta reglerats i lag.
Enligt regeringens bedömning bör dock reglema på detta område ut-
formas på samma sätt som reglema om miljöferlig verksamhet, med en
möjlighet för regeringen att fetta beslut. Bemyndiganden av liknande
slag är ofrånkomliga i denna typ av lagstiftning. Regeringen anser inte
att det nu aktuella bemyndigandet medför några särskilda olägenheter.
Regeringens förslag: Grundläggande aktsamhetsregler i den nu-
varande hälsoskyddslagstiftningen som avser främst hälsoskydd i
lokaler och bostäder överförs till balken. Närmare bestämmelser
om hälsoskyddet tas in i föreskrifter som beslutas av regeringen
eller tillsynsmyndigheter.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Inriktningen på inomhusmiljön i kommitténs för-
slag bemöts positivt av remissinstanserna. Stockholms universitet, Kom-
munförbundet, Advokatsamfundet samt flera kommuner och länsstyrel-
ser anser att de föreslagna reglema är för detaljerade, särskilt vid en
jämförelse med övriga kapitel i balken. Boverket anser att bostadshygie-
niska frågor bör regleras genom plan- och bygglagen.
Flera länsstyrelser och kommuner anser att regler om avloppsvatten
bör hänföras till kapitlet om miljöferlig verksamhet.
Frågan om tillämpningsområdet för reglema om hälsoskydd i för-
hållande till balkens bestämmelser om miljöferlig verksamhet tas upp av
bl.a. Koncessionsnämnden för miljöskydd. Arbetarskyddsstyrelsen på-
pekar att lokaler för undervisning och barnomsorg ingår i tillämpnings-
området för arbetsmiljölagen (1977:1160).
Skälen för regeringens förslag: Sanitära olägenheter i inomhusmiljön
har traditionellt varit en huvudinriktning for hälsoskyddsarbetet. Flerta-
let regler i hälsoskyddslagen rör inomhusmiljön. Därutöver finns be-
stämmelser om bl.a. avloppsanläggningar, som medför särskilda sanitä-
ra problem, och om värmepumpar samt om djurhållning och badvatten-
kvalitet.
Prop. 1994/95:10
175
Regeringen finner i likhet med kommittén att det är lämpligt att i Prop. 1994/95:10
kapitlet om hälsoskydd ta in ett antal särskilda bestämmelser från häl-
soskyddslagstiftningen som främst rör inomhusmiljön. Detta är viktigt
från allmänna utgångspunkter för att understryka hälsoskyddets betydel-
se i en integrerad miljölagstiftning och for att åstadkomma en balans
mellan hälsoskyddsreglema och de regler som främst rör miljöpåverkan
i utomhusmiljön. Dessutom krävs en avgränsning av de fell då de sär-
skilda förferanderegler skall tillämpas som rör åtgärder på hälsoskydds-
området och som hämtats från den nuvarande hälsoskyddslagstiftningen.
Dessa regler skiljer sig från de regler som föreslås gälla för miljöferliga
verksamheter bl.a. i fråga om möjligheten att delegera föreskriftsrätt till
kommunen och beträffande ordningen för överklagande i ärenden.
Införandet av miljöbalken kommer enligt regeringens bedömning inte
att leda till några grundläggande förändringar i kommunernas verksam-
het på hälsoskyddsområdet. Det utvidgade tillämpningsområdet och
införandet av miljökvalitetsnormer kan särskilt på sikt stärka och effek-
tivisera hälsoskyddsarbetet. I övrigt anser regeringen att den ordning
som för närvarande gäller i fråga om ansvarsfördelningen på hälso-
skyddsområdet mellan olika myndigheter och dessas möjlighet att med-
dela föreskrifter etc. nu inte bör ändras genom miljöbalken. Dessa
frågor bör dock tas upp till förnyat övervägande när Miljöorganisations-
utredningen har redovisat sitt uppdrag.
Regeringen finner kommitténs förslag i huvudsak väl avvägt när det
gäller urvalet av de regler som bör tas in i ett särskilt kapitel om hälso-
skydd. I kapitlet bör således finnas grundläggande aktsamhetskrav som
avser hälsoskyddet i inomhusmiljön. Som påpekats av flera remissin-
stanser bör dock reglema i några fell göras mindre detaljerade.
Även reglema om djurhållning och om badvattenkvalitet bör tas med.
Bestämmelserna i hälsoskyddslagen om avloppsanläggningar och värme-
pumpar hör närmast hemma under avsnittet om miljöferlig verksamhet
och bör inte ingå i kapitlet om hälsoskydd. I likhet med kommittén
finner dock regeringen att skyldigheten att avleda och rena eller på
annat sätt ta om hand avloppsvatten har en naturlig anknytning till
bestämmelserna om inomhusmiljön och därför bör finnas med bland de
särskilda föreskrifterna om hälsoskydd.
Kommitténs förslag innehåller i 3 § bestämmelser om beskaffenheten
hos bostäder och vissa lokaler, grundat på 3 § hälsoskyddsförordningen.
Som påpekas av Arbetarskyddsstyrelsen kan bestämmelser om lokaler
för undervisning och barnomsorg meddelas med stöd av arbetsmiljö-
lagen (1977:1160). Det finns därför inte behov av särskilda regler för
sådana lokaler i balken. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår i sitt
remissyttrande att bestämmelsen i stället skall gälla bostäder och lokaler
för allmänna ändamål, så att exempelvis samlingslokaler och vårdin-
rättningar omfettas. Regeringen finner att bestämmelsen bör ändras i
enlighet med detta och i övrigt göras mindre detaljerad. Skyldigheten att
ta hand om avloppsvatten kan framgå av samma bestämmelse.
När det gäller bostäder och lokaler bör även uppmärksammas bestäm-
melserna i den nya lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på 176
byggnadsverk, som delvis avser förhållanden som behandlas i hälso-
skyddslagen. Lagen innehåller regler som motsvarar tidigare Prop. 1994/95:10
bestämmelser i 3 kap. plan- och bygglagen och i byggproduktlagen
(1992:1535). Några remissinstanser har pekat på behovet av samordning
med plan- och bygglagens regler.
Byggnadsverkslagen innehåller egenskapskrav på bl.a. byggnader och
byggprodukter. Med byggprodukt avses en produkt som är avsedd att
stadigvarande ingå i ett byggnadsverk och som har betydelse för bygg-
nadsverkets egenskaper bl.a. när det gäller skydd för hygien, hälsa och
miljö. I byggnadsverkslagen anges kortfattat de tekniska krav som skall
ställas på byggnader och som skall beaktas vid uppförande eller änd-
ringar. Därutöver föreskrivs att byggnaden skall underhållas så att dess
egenskaper i huvudsak bevaras. Bestämmelser som skall säkerställa att
fel i bostadshus avhjälps, bl.a. fel som avser hälsoaspekter, finns också
i lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring. Vissa regler om lägenheters
skick finns också i 12 kap. jordabalken, hyreslagen.
Det kan konstateras att dessa lagar tar sikte på förhållanden för vilka
fastighetsägaren ytterst har ansvaret och som avser byggnadens utföran-
de och skick. Kraven syftar bl.a. till att säkerställa välbefinnandet, t.ex.
genom skydd mot bullerstörningar. Balkens regler om hälsoskydd skall
således inte användas för att säkerställa att sådana grundläggande krav
skall vara uppfyllda utan tar i stället främst sikte på olägenheter för
människors hälsa, i balkens mening, som kan uppkomma i samband
med användningen av en byggnad. Regeringen gör därför den bedöm-
ningen att de olika föreskrifterna kan tillämpas parallellt. Motsvarande
bedömning gjordes när hälsoskyddslagen infördes.
Kommitténs förslag att i 3 § också ange att bostäder och lokaler skall
vara i betryggande grad fria från strålning har bemötts positivt av re-
missinstanserna. Kommunerna har sedan länge med utgångspunkt i
hälsoskyddslagen arbetat med hälsoproblemen med radon i bostäder.
Socialstyrelsen har beslutat om vägledande värden för radonhalt i befint-
liga bostäder. Det finns således goda skäl att särskilt nämna problemen
med strålning i detta sammanhang. Eftersom 3 § enligt regeringens
förslag görs mindre detaljerad än enligt utredningsförslaget, bör före-
skrifter om sådana störningar som strålning anges i en förordning med
stöd av bemyndigande i balken i stället för i lagtexten.
Förslaget att den som upplåter lokaler för bostäder eller allmänna
ändamål skall kunna åläggas att bekosta undersökningar som behövs för
tillsynen har inte mött några invändningar ftån remissinstanserna. Reg-
ler av motsvarande slag finns redan i miljöskyddslagen. Regeringen
anser att bestämmelsen har sin naturliga plats i kapitlet om tillsyn i
miljöbalken.
Bestämmelserna kommenteras närmare i författningskommentaren. De
bestämmelser i hälsoskyddslagen som inte flyttas till balken kan tas in i
en förordning som beslutas av regeringen. Viktiga regler som kan tas in
i förordningen är krav på tillstånd eller anmälan för vissa verksamheter
eller inrättningar. I avsnittet med särskilda hälsoskyddsregler bör ingå
de bemyndiganden att besluta om ytterligare föreskrifter som särskilt
krävs för hälsoskyddsområdet. Bemyndigandena bör motsvara dem som 177
12 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
nu finns i hälsoskyddslagen och i lagen (1990:1079) om tillfälliga bil- Prop. 1994/95:10
förbud.
Gränsdragningen hälsoskydd - miljöfarlig verksamhet
De särskilda reglema om miljöferlig verksamhet i miljöbalken bör
liksom varit fellet enligt miljöskyddslagen tillämpas på störningar vid
användningen av mark, byggnad eller anläggning som kan medföra
olägenheter för hälsan. De föreslagna hälsoskyddsreglema innehåller
som nyss nämnts inte någon avgränsning till användningen av fest eller
lös egendom. När det gäller olägenheter för människors hälsa som
orsakas av festa anläggningar eller verksamheter skulle därför både de
särskilda reglema om hälsoskydd och de särskilda reglema om miljöfer-
lig verksamhet kunna vara tillämpliga. Som påpekas av kommittén och
några remissinstanser kan detta medföra en oklarhet om vilka regler
som skall tillämpas på störningar som härrör från användningen av fest
egendom. Oklarheten gäller inte miljöfarliga verksamheter som till-
ståndsprövats enligt de särskilda reglema om sådan verksamhet. För
sådana verksamheter gäller att hälsoaspektema beaktas vid till-
ståndsprövningen. Krav på åtgärder utöver vad som uppställs som vill-
kor i ett tillstånd kan bara ställas i enlighet med reglema om miljöferlig
verksamhet. För festa anläggningar eller verksamheter som inte till-
ståndsprövas kan däremot den situationen uppstå att såväl de särskilda
reglema om miljöferlig verksamhet som de särskilda reglema om häl-
soskydd blir tillämpliga. Vilka regler som åberopas för en viss åtgärd
har bl.a. betydelse for det förfarande som skall tillämpas vid överkla-
gande. Beslut enligt föreskrifterna om miljöferlig verksamhet överprö-
vas i administrativ ordning medan beslut i hälsoskyddsärenden över-
klagas hos förvaltningsdomstol.
Regeringen gör följande bedömning. Att reglema om hälsoskydd och
miljöskydd delvis överlappar varandra är inte någon nyhet. Eftersom
ansvaret för att vidta åtgärder till skydd för hälsan och miljön i normal-
fallet ligger på samma myndighet, den kommunala nämnden, och förut-
sättningarna för ingripande i de aktuella fellen i allmänhet är desamma
har det inte heller någon avgörande betydelse vilka regler som tilläm-
pas. Genom att hälsoskyddsreglema renodlas blir det dock tydligare på
vilka områden det främst bör vara aktuellt att tillämpa hälsoskyddsreg-
lema for att komma till rätta med störningar. Genom balken ändras den
nuvarande ordningen när det gäller vissa anläggningar som utgör miljö-
ferlig verksamhet men som hittills prövats enligt hälsoskyddslagstift-
ningen, nämligen avloppsanordningar och värmepumpar. När behov
uppkommer av särskilda föreskrifter bör det i övrigt ankomma på rege-
ringen att bedöma hur en viss fråga skall regleras. I avsaknad av sär-
skilda föreskrifter bör myndigheterna i sin tillsynsverksamhet i första
hand tillämpa reglema om miljöferlig verksamhet, om det är fråga om
störningar från festa anläggningar eller verksamheter, dvs. samma
princip bör gälla som förordades av föredragande statsrådet vid införan- 178
det av hälsoskyddslagen (prop. 1981/82:119 s. 33).
4.12 Prövning av trafikanläggningar Prop.
Regeringens bedömning: Sektorsansvaret kvarstår för trafikom-
rådet. Bestämmelser om standardkrav för olika fordon, skatter,
avgifter och bidrag bevaras i särskilda författningar.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser framför att de före-
slagna åtgärderna inte räcker för att komma tillrätta med trafikens mil-
jöproblem. Flera remissinstanser har påtalat att förslagen främst ger
möjlighet att påverka lokaliseringen av en trafikanläggning och att
förslaget ger begränsade möjligheter att påverka trafikens miljöstör-
ningar i stort. Vägverket har uttalat att den stoppregel som kommittén
föreslagit medför en risk for oförutsebar tillämpning vilket i sig, be-
träffande nya vägar, kan innebära att hela planeringsprocessen blir svår
att förutsäga. I stället bör miljömyndigheternas roll vid planering och
projektering av vägar göras tydlig i berörda författningar. Naturvårds-
verket har föreslagit att emissionskrav och miljöklassningssystem för
vägfordon, flygplan, fartyg m.fl. produkter bör föreskrivas med stöd av
miljöbalken. Verket anser att principen om ett utökat sektorsansvar bör
leda till att trafikmyndighetemas beslutsprocesser utvecklas så att vill-
korsfrågor grundade på balkens aktsamhetsregler kan behandlas i sådana
beslut. Vidare föreslår verket att en ägare till en trafikanläggning bör
kunna få ta ut differentierade avgifter med avseende på fordonens mil-
jöegenskaper. Sjöfartsverket har påtalat att sjöfarten är en internationell
näring, som i princip inte kan styras av nationella särregler.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag till miljöbalk
rymmer lösningar som väsentligt förbättrar möjligheterna att hantera
trafikfrågorna.
Enligt hushållningsreglema skall mark- och vattenområden användas
för det eller de ändamål för vilka de är mest lämpade. Detta innebär
också att mark- och vattenområden som är särskilt lämpade för bl.a.
kommunikationsanläggningar skall så långt som möjligt skyddas mot
åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av
sådana anläggningar.
Kraven på kommunernas planering skärps genom föreskrifter om
miljökvalitetsnormer (se avsnitt 4.5). Dessa föreskrifter blir tillämpliga
inom bl.a. samhällsplaneringsområdet. De kan utformas som gränsvär-
den för vad människan eller miljön kan tåla i fråga om störningar av
olika slag. De gränser som gäller för vad människan och naturen ytterst
får utsättas för skall självfallet tillämpas också i fråga om kommunika-
tionsanläggningar. Miljökvalitetsnormema bör därigenom kunna få
särskilt stor betydelse för den framtida trafikplaneringen.
1994/95:10
179
De övergripande aktsamhetsreglema är inte straffsanktionerade men Prop. 1994/95:10
de kan läggas till grund för prövning och tillsyn. Enligt aktsamhets-
reglema skall hänsyn tas även till naturvårdens och den biologiska
mångfaldens krav. Dessa krav är av särskild betydelse för frågan om
lokaliseringen av olika kommunikationsleder.
Eftersom de allmänna aktsamhetsreglema i miljöbalken blir generellt
tillämpliga inom hälso- och miljöskyddet i dess helhet innebär detta
också att stoppreglema skall tillämpas även beträffande sådana kommu-
nikationsanläggningar som prövas i särskild ordning. För närvarande
gäller att stoppreglema i 6 § miljöskyddslagen inte hindrar att sådan
flygplats, väg eller järnväg vars anläggande prövats i särskild ordning
används för avsett ändamål.
Vägverket har uttalat farhågor beträffande tillämpningen av den av
kommittén föreslagna stoppregeln. Regeringen har tidigare redovisat att
det måste finnas en gräns vid vilken en miljöstörande verksamhet inte
längre kan accepteras. Stoppregeln har i regeringens förslag fått en
annan utformning än den kommittén föreslagit. De grundläggande moti-
ven för en stoppregel av den utformning regeringen föreslår omfattar
även trafiken och dess miljöpåverkan. Nya vägar bör givetvis inte pla-
neras på ett sådant sätt att det föreligger risk för ingripande med stöd av
stoppregeln.
Reglema i miljöbalken bör i enlighet med vad som anförs i denna
lagrådsremiss få större räckvidd och genomslagskraft - bl.a. inom
samhällsplaneringsområdet - än nuvarande miljöbestämmelser.
Miljöbestämmelserna i de centrala trafikförfåttningama bör i det
fortsatta arbetet med dessa författningar så långt som möjligt anpassas
till miljöbalkens bestämmelser. Balkens aktsamhetsregler måste givetvis
beaktas även av sektorsmyndighetema eftersom de allmänna aktsamhets-
reglema är tillämpliga inom miljö- och hälsoskyddet i dess helhet och
stoppreglema på detta sätt blir tillämpliga även inom trafiksektorn.
Trafikmyndighetemas beslutsprocesser bör utvecklas så att villkors-
frågor grundade på balkens aktsamhetsregler kan behandlas i trafik-
myndighetemas beslut.
Inom den gällande trafiklagstiftningen finns flera regler om standard-
krav på olika fordon. Regeringen anser att denna typ av reglering inom
vissa områden har varit framgångsrik. Sverige är t.ex. ett föregångsland
i Europa när det gäller rening av bilavgaser. För att så långt som möj-
ligt kunna överblicka de krav som ställs på fordon av olika slag bör
bestämmelserna om exempelvis avgasrening och bullerdämpning be-
träffande dessa bevaras i speciallagstiftningen.
Även utformningen av de ekonomiska styrmedlen borde enligt rege-
ringens uppfattning stå i god överensstämmelse med miljöpolitiken i
stort. Också på detta område är det fråga om vilket innehåll som vid
varje tidpunkt ges åt normerna. Användningen av miljökvalitetsnormer
kan även här ha en pedagogisk och pådrivande effekt.
De i vägtrafikkungörelsen intagna reglema som gör det möjligt för
kommuner att inom vissa områden förbjuda trafik med vissa typer av
fordon, t.ex. dieseldrivna fordon i stadskärnor, har ett starkt drag av 180
hälso- och miljöskyddslagstiftning. Emellertid har bestämmelserna också
så nära samband med andra frågor Som regleras genom lokala trafik- Prop. 1994/95:10
föreskrifter att de även fortsättningsvis bör tas upp i trafiklagstiftningen.
Även bestämmelserna om hastighetsbegränsningar till skydd för miljön
bör bibehållas i vägtrafikförfåttningama.
Vad som nu sagts om sådana föreskrifter som bör finnas kvar i for-
dons- och vägtrafiklagstiftningen hindrar emellertid inte att vissa frågor
av liknande art kan regleras i förordningar eller myndighetsföreskrifter
som utfärdas med stöd av bemyndiganden i miljöbalken, särskilt med
avseende på hälsoskyddet.
Det kan föreligga ett behov för kommunerna att tillfälligt kunna för-
bjuda trafik med person- och lastbilar vid luftföroreningstoppar. Därför
bör de bestämmelser som finns i lagen (1990:1079) om tillfälliga bilför-
bud föras in i miljöbalken. Eftersom sådana förbud meddelas av hälso-
skyddshänsyn bör reglema tas in bland balkens hälsoskyddsbestämmel-
ser.
En kommun får enligt nu gällande bestämmelser i vissa närmare
angivna avseenden meddela föreskrifter till skydd mot sanitär olägenhet.
Med stöd därav kan föreskrifter meddelas om t.ex. förbud mot tom-
gångsköming med motordrivna fordon. En nämnd får meddela de före-
lägganden och förbud som behövs för att hälsoskyddslagen eller be-
stämmelser, som har meddelats med stöd av den, skall efterlevas. Rege-
ringen finner det vara av betydelse att bestämmelser som möjliggör för
en kommun att även i fortsättningen meddela sådana föreskrifter finns
med i balkens bemyndiganderegler.
Naturvårdsverket har föreslagit att det i balken skall tas in en bestäm-
melse som medger en ägare till en trafikanläggning att få ta ut differen-
tierade avgifter med avseende på fordonens miljöegenskaper. Regering-
en erinrar om att redan idag utgår en differentierad försäljningsskatt för
nyregistrerade motorfordon med hänsyn till vilken miljöklass ett fordon
tillhör. Vidare är bensinskatten högre för blyad bensin än för bly fri. De
närmare effekterna av en bestämmelse enligt Naturvårdsverkets förslag
är inte utredda och bör därför inte ingå i balken vid denna tidpunkt.
Sjöfartens internationella karaktär medför att åtgärder för att minska
sjöfartens negativa miljöpåverkan i allt väsentligt måste grundas på
internationella överenskommelser och regler. Sverige deltar därför
aktivt i det internationella arbetet med sjöfartens miljöfrågor inom bl.a.
FN:s sjöfartsorganisation International Maritime Organization (IMO)
och i Helsingforskommissionen (HELCOM). Sjöfartens utsläpp av
kväveoxid är inte obetydlig och kan på sikt minskas. I avvaktan på en
internationell reglering kan bilaterala avtal med övriga Östersjöstater
vara ett sätt att snabbare få fram regler som begränsar svavelsutsläppen
från främst fäijetrafiken i vårt närområde. I december 1993 beslutade
Kommunikationsdepartementet att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift
att förbereda bilaterala överenskommelser för att begränsa sjöfartens
luftföroreningar. Regeringen har också uppdragit åt Sjöfartsverket att
undersöka förutsättningarna för införande av avgaskrav och krav på
renare bränsle avseende fritidsbåtar och arbetsfartyg, vägfärjor och
andra fartyg som används i inrikes sjöfart.
181
Luftfarten är liksom sjöfarten internationell till sin karaktär. I syfte att Prop. 1994/95:10
begränsa de negativa effekterna från luftfarten pågår arbete såväl na-
tionellt som internationellt. Runt landets flygplatser vidtas skyddsåt-
gärder baserade på åtgärdsprogram. För flera flygplatser har beslut
fattats om festställande av miljövillkor enligt miljöskyddslagen. Sedan
årsskiftet 1993/94 har Luftfartsverket infört bullerrelaterade landnings-
avgifter. Det nationella arbetet koordineras med övriga nordiska länder
i syfte att samordna de nordiska ländernas ståndpunkter i olika interna-
tionella fora och att informera om utvecklingen på området.
Det är regeringens uppfattning att Sverige skall vara pådrivande i
internationella fora i arbetet med såväl sjöferts- som luftfertsfrågor. Det
nationella arbetet bedrivs så att det utgör en viktig bas för ett aktivt
internationellt arbete.
Regeringens förslag: Enskilda trafikanläggningar, som kan med-
föra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan
på miljön eller hushållningen med naturresurser, tillåtlighetsprö-
vas av regeringen efter ett särskilt beslut.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att vissa trafikanlägg-
ningar obligatoriskt skall prövas av regeringen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att
regeringen tillåtlighetsprövar större trafikanläggningar. Banverket till-
styrker att vissa järnvägsanläggningar tillåtlighetsprövas, men anser att
en generell prövning av stomjämvägar inte kan accepteras eftersom en
sådan är kostsam, tidskrävande och ur miljösynpunkt onödig. Verket
förutsätter att den egentliga tillståndsprövningen av järnvägsanläggning-
ar kommer att ske enligt en framtida banlag. Kommunförbundet anser
att kretsen av anläggningar som skall tillåtlighetsprövas inte bör utvid-
gas i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande naturresurslag.
Statens Järnvägar framhåller att en miljöprövning måste göras så tidigt
som möjligt och redan före det att en arbetsplan upprättats. Vägverket
anser att tillåtlighetsprövningen bör avse ställningstagande till en lämp-
lig alternativ vägkorridor som kan ligga till grund för fortsatt projekte-
ring. Naturvårdsverket påtalar att det på den trafikövergripande nivån,
dvs. för framtagande av riksdagens beslutsunderlag idag saknas ett
system som säkerställer enhetliga miljökonsekvensbeskrivningar av
trafikverkens investeringsplanering.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen beslutade våren 1992 (bet.
1991/92:TU22, rskr. 1992/93:333) att riksdagens och regeringens in-
flytande över investeringsplaneringen skall stärkas. Riksdagen förut-
sätter därför att regeringen fortsättningsvis för riksdagen presenterar ett
182
underlag som gör det möjligt att överblicka hur infrastrukturen och
transportsystemet som helhet påverkas av en föreslagen investeringsin-
riktning. Riksdagen anser vidare att det av underlaget bör framgå i
vilken grad en föreslagen inriktning kan förväntas uppfylla de trafik-
politiska målen. Trafikpolitikens mål har senast formulerats i regering-
ens proposition Om investeringar i trafikens infrastruktur m.m. (prop.
1992/93:176, bet. 1992/93:TU35). Det övergripande målet anges vara
att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en till-
fredsställande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnader. När det gäller trafikens miljöeffekter
skall inriktningen på lång sikt vara att radikalt minska de skadliga ut-
släppen från transportsystemet. Utsläppen av föroreningar skall begrän-
sas nationellt och internationellt till vad naturen tål. Den regionala
balansen förutsätter ett landsomfattande transportsystem. Samtliga tra-
fikslag kan dock inte finnas överallt. Varje region och trafikslag har
olika förutsättningar som bör påverka valet av transportlösningar i
landets olika regioner.
Prop. 1994/95:10
Nuvarande planeringsprocess
Mot bakgrund av ovannämnda riksdagsbeslut våren 1992 har rege-
ringen justerat sitt förslag till planeringsprocess för investeringsplane-
ringen (prop. 1992/93:176). Den reviderade planeringsprocessen innehål-
ler väsentligen följande ordning. Trafikverken utarbetar ett underlag
som beskriver konsekvenserna av alternativa investeringsinriktningar.
Mot bakgrund av trafikverkens underlag utformar regeringen en propo-
sition med förslag till övergripande riktlinjer for utbyggnad av infra-
strukturen. Riksdagen beslutar mot bakgrund av regeringens förslag om
investeringsinriktning och om ekonomiska planeringsramar. Regeringen
uppdrar till Banverket, Vägverket och länsstyrelserna att upprätta 10-
åriga investeringsplaner i enlighet med gällande förordningar om plan
för stomjämvägar, rikstäckande väghållningsplan, regionala väghåll-
ningsplaner och planer för länstrafikanläggningar. Luftfartsverket och
Sjöfartsverket får i uppdrag att redovisa långsiktiga investeringsplaner.
Upprättade förslag sänds ut på remiss. Verken redovisar upprättade
planer för regeringen som godkänner planerna. Vägverket godkänner de
regionala väghållningsplanema. Länsstyrelsen fastställer planen för
länstrafikanläggningar. Regeringen redovisar investeringsplanerna för
riksdagen. Planerna ligger till grund för att upprätta treårig budget och
for den fysiska planeringen.
Planeringsprocessen inom vägsektom är relativt detaljreglerad i flera
olika författningar. En grov indelning av processen kan göras i väg-
hållningsplanering och vägprojektering.
I förordningen (1991:1809) om rikstäckande väghållningsplan, regio-
nala väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar anges
bl.a. att till stöd vid fördelningen av medel till byggande och drift av
statliga vägar skall det upprättas en rikstäckande väghållningsplan for 183
hela landet och en regional väghållningsplan för varje väghållningsre-
gion. Vidare skall för byggande av bl.a. vägar och trafikanläggningar Prop. 1994/95:10
för vaije län upprättas en plan för länstrafikanläggningar.
Innan de utpekade projekten kan byggas skall deras exakta lokalise-
ring och utformning bestämmas. Det sker i en vägprojekteringsprocess,
genom en förstudie, lokaliseringsutredning och detaljprojektering. För-
färandet vid upprättande av arbetsplan för allmän väg regleras i vägla-
gen (1971:908) och vägkungörelsen (1971:904).
Planeringsprocessen för infrastrukturåtgärder inom jämvägssektom är
i dagsläget inte reglerad i en särskild lagstiftning på samma sätt som
gäller for t.ex. vägsektom. I propositionen Om investeringar i trafikens
infrastruktur m.m. anges att ett förslag till banlag med mönster enligt
väglagen skall presenteras. Inom kommunikationsdepartementet har
promemorian (Ds 1994:65) Lag om jämvägsplanering upprättats. Pro-
memorian remissbehandlas för närvarande. Banverket har påbörjat en
planeringsprocess som överensstämmer med förslaget. I förordningen
(1989:67) om plan för stomjämvägar finns en reglering avseende sådana
järnvägar.
Sjöfartens infrastruktur består av två delar, dels det i allt väsentligt
kommunala hamnväsendet, dels det av staten i huvudsak genom Sjö-
fartsverket upprätthållna färledssystemet. Hamnarna har stor självstän-
dighet i förhållande till staten. Investeringar sker genom respektive
kommuns försorg. Investeringen i farleder sker genom statens försorg
enligt en plan som Sjöfartsverket upprättar.
Som grund för investeringar inom Luftfartsverket ligger en långsikts-
bedömning av efterfrågan på flygresor. Prognoserna bygger på en kom-
bination av ekonomiskt bestämda efterfrågefunktioner, omvärldsanalys
och trafikscenarier. Luftfartsverkets ledning anger förslag till utbyggnad
av statliga flygplatser och flygtrafikledningssystem i hela landet och
kommunerna anger förslag till utbyggnad av de kommunala flygplatser-
na. Tillståndsprövningen for dessa flygplatser sker sedan enligt luft-
fartslagen (1957:297) och luftfärtsförordningen (1986:171). Prövning av
allmän flygplats är en tillståndsprövning, vilket innebär att naturresurs-
lagen skall tillämpas.
Riksdagen har bl.a. genom miljö- och trafikpolitiska beslut ställt sig
bakom en miljöanpassning av transportsystemet. Med begreppet ett
miljöanpassat transportsystem avses ett sätt att organisera och genom-
föra transporter av personer och gods inom de ramar som uppställs av
vad människor och natur tål.
Framtida planering
Trafikens miljöpåverkan är komplex och måste angripas på ett inte-
grerat sätt. För att åstadkomma ett effektivt, säkert och miljöanpassat
transportsystem krävs åtgärder för bl.a. teknisk utveckling av fordon
och bränslen, utveckling av ekonomiska styrmedel m.m. Det är vidare
nödvändigt att lägga fäst strategier för utvecklingen av investeringar i
bebyggelse och sådana trafikanläggningar och trafikleder som utgör 184
delar av samhällets grundläggande infrastruktur liksom strategier for
åtgärder som främjar miljövänliga transportsätt. Den fysiska planeringen Prop. 1994/95:10
har här en viktig uppgift. Berörd lagstiftning bör anpassas så att den
främjar inriktningen mot ett långsiktigt bärkraftigt transportsystem.
Det är nödvändigt att anlägga ett långsiktigt perspektiv vid bedömning
av frågor om utbyggnad av trafikanläggningar och trafikleder. Utveck-
lingen av transportsektorn måste styras mot ett uppfyllande av miljö-
målen och en långsiktigt god hushållning med mark och vatten m.m.
Det är angeläget att de projekt som genomförs långsiktigt medverkar till
att ett miljöanpassat transportsystem kan förverkligas.
Samspelet mellan planering av trafikanläggningar och trafikleder och
kommunernas planering for markanvändningen som helhet har stor
betydelse för att uppnå lösningar som är lämpliga i ett långsiktigt hus-
hållningsperspektiv. Ett utvecklat och brett samarbete i samhällsplane-
ringen är därvid en förutsättning. Beslutsprocessen för trafikanlägg-
ningar och trafikleder måste ge utrymme för att allsidigt bedöma konse-
kvenser och för att finna i alla avseenden hållbara lösningar. Vaije
projekt ska prövas enligt gällande lagstiftning. Det innebär att den
prövande myndigheten ska se till att marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt används så att en från ekologisk, social och samhällseko-
nomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Beslut om projekt
som inverkar på allmänna miljöintressen ska förberedas på ett öppet
sätt. Det är viktigt att få fram alternativ och ge förutsättningar för be-
dömningar om vad som långsiktigt är det lämpligaste alternativet för
utvecklingen på aktuella platser. Systemet med miljökonsekvensbeskriv-
ningar behöver utvecklas dels för att belysa olika alternativ tidigt i
beslutsprocessen och dels för att i beslutsprocessens senare led ge stöd
for en lämplig detaljlokalisering och detaljutformning av trafikanlägg-
ningar och trafikleder.
Ansvaret för samordnade bedömningar i den lokala och regionala
samhällsplaneringen när det gäller behovet av utveckling och förändring
av trafikanläggningar m.m. ligger främst på kommuner, regionplaneor-
gan, där sådana finns, och länsstyrelser i samverkan med de statliga
trafikverken. För att åstadkomma en samordning med inriktning mot ett
miljöanpassat transportsystem måste arbetssätt och metoder utvecklas på
alla nivåer i samhällsplaneringen. Översiktsplanen har en viktig roll i
samordningsarbetet genom sin möjlighet att åskådliggöra hur samspelet
mellan bebyggelse och trafik kan utvecklas på ett sätt som är lämpligt i
ett långsiktigt hushållningsperspektiv. Länsstyrelsernas och de centrala
myndigheternas arbete för att främja ett miljöanpassat transportsystem i
landets olika delar bör vara ett viktigt stöd för kommunernas planerings-
arbete.
Erfarenheterna från den hittillsvarande planeringen av trafikanlägg-
ningar och trafikleder visar att bindningar i många fall skett på ett tidigt
stadium i planeringsprocessen både vad gäller lokalisering och utform-
ning, utan att miljökonsekvenserna utretts och beaktats i tillräcklig mån.
Under senare år har flera fåll förekommit där ekonomiska eller andra
beslut har uppfattats som styrande på den senare rättsliga prövningen av
ett visst projekt. Det är nödvändigt att utveckla planeringsprocessen så 185
att ett smidigt samspel kommer till stånd mellan ekonomisk sektor- och
verksamhetsplanering å ena sidan och den fysiska planeringen å den Prop. 1994/95:10
andra samtidigt som rättssäkerhet och berörda allmänna intressen till-
godoses. Detta gäller i alla led i det ovan beskrivna planeringssystemet.
I samband med riksdagens beslut på den nationella nivån krävs som
beslutsunderlag en översiktlig analys av konsekvenserna i stort for
miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten m.m. samt med
naturens resurser av de prioriteringar av investeringar mellan trafikslag
och mellan olika regioner i landet som föreslås inom ramen för trafik-
politiken.
Regeringens beslut om godkännande av trafikverkens investeringspla-
ner måste också den grundas på en samlad analys av miljökonsekvenser-
na i stort av verkens förslag.
Därvid bör planerna stämmas av bl.a. mot transportsektorns miljömål
för att se om inriktningen av planerna främjar ett miljöanpassat trans-
portsystem och vilka alternativ som behöver utredas närmare. Särskilt
behöver klarläggas om det i planerna ingår anläggningar eller delar av
leder som bör bli föremål för tillåtlighetsprövning hos regeringen. Även
om det står klart att regeringens godkännande av en investeringsplan
inte innebär något ställningstagande som föregriper en prövning enligt
gällande lagstiftning av en markanvändningsfråga, är det naturligtvis
inte lämpligt att regeringen godkänner investeringsplaner som innehåller
delprojekt som kan befaras vara oförenliga med hushållningsbestämmel-
sema i balkens andra avdelning.
Ett utvecklingsarbete för användningen av miljökonsekvensbeskriv-
ningar i planeringsprocessen pågår.
Boverket har regeringens uppdrag att i samråd med Statens naturvårds-
verk, Riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet införa
miljökonsekvensbeskrivningar i det svenska planerings- och beslutssys-
temet.
Verkens arbete med miljökonsekvensbeskrivningar inriktas bl.a. mot
att utveckla dessa till ett stöd för en bred prövning, som inbegriper
såväl effekter på miljön som konsekvenser för markanvändningen och
hushållningen med naturresurser. Härvid studeras miljökonsekvenserna
på såväl systemnivå som projektnivå. Här har noterats svårigheter till
följd av att miljökonsekvensbeskrivningama inte har reglerats enhetligt
i olika lagar.
Arbete pågår inom regeringskansliet med syfte att se över väglagen
och inriktningen av kommande jämvägsplaneringslag för att i lokalise-
ringsbeslut på projektnivå ge ökade möjligheter att beakta de miljö- och
trafikpolitiska aspekterna och de krav som lagstiftningen ställer. Ut-
gångspunkten är att åstadkomma en allsidig och smidig prövning samt
eftersträva en god förankring i länsstyrelsernas och kommunernas plane-
ring redan i ett tidigt skede av planeringsprocessen.
Planeringsprocessen för järnvägar är inte reglerad i särskild lagstift-
ning. Som nämnts pågår arbete inom regeringen med syfte att lägga
fram ett förslag till lagstiftning för byggande av järnvägar som tillgodo-
ser moderna krav på en bred planeringsprocess som är förankrad i
kommunal och regional planering och bland berörd allmänhet. Det 186
innebär bl.a. att krav på miljökonsekvensbeskrivningar och på tillämp-
ning av naturresurslagens hushållningsbestämmelser förs in i lagstift- Prop. 1994/95:10
ningen.
Under förutsättning att planeringssystem, metoder och former för
samverkan mellan stat och kommun utvecklats på det sätt som ovan
beskrivits bör trafikanläggningar och trafikleder normalt kunna prövas
på ett tillfredsställande sätt inom det ordinarie systemet med tillämpning
av bestämmelserna i miljöbalken om hushållning, miljökonsekvensbe-
skrivningar och miljökvalitetsnormer. Enskilda trafikanläggningar och
delar av trafikleder som vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och
farleder som kan medföra en från nationell eller regional synpunkt
betydande påverkan på miljön eller hushållningen med naturresurser
m.m. bör därvid tillåtlighetsprövas av regeringen efter särskilt beslut
om sådan prövning enligt 5 kap. 2 §.
Projekt som kan vara aktuella för tillåtlighetsprövning bör anmälas av
trafikverken i samband med deras redovisning till regeringen av vilka
projekt som föreslås ingå i 10-årsplanema och vid de treåriga revide-
ringarna av planerna. Statliga myndigheter bör i övrigt anmäla till
regeringen om de bedömer att ett projekt som inte anmäls av trafikver-
ken bör tillåtlighetsprövas av regeringen. Med tanke på att regeringens
beslut om tillåtlighet avses bli bindande för efterföljande prövning enligt
annan lagstiftning skall prövningen avse projekt eller delar av projekt
vars lokalisering och utformning är tämligen väl preciserade. Om ett
sådant projekt är synnerligen kontroversiellt från miljösynpunkt och det
kan ifrågasättas att det står i strid mot bestämmelserna i miljöbalken om
hushållning, miljökonsekvensbeskrivningar och miljökvalitetsmål är det
rationellt att regeringen i ett tidigt skede av planeringsprocessen ges
möjlighet att ta ställning i frågan. För sådana kontroversiella delar är
det rimligt att ansökan om tillåtlighet gäller minst två alternativ vars
miljökonsekvenser är belysta på ett jämbördigt sätt.
Regeringens förslag: Det kommunala vetot skall inte påverkas
beträffande trafikanläggningar som prövas av regeringen.
Kommitténs förslag: Det kommunala vetot skall inte gälla för trafikan-
läggningar som tillåtlighetsprövas av regeringen.
Remissinstanserna: Ett stort antal kommuner motsätter sig en inskränk-
ning av det kommunala vetot. Emellertid kan ett stort antal kommuner
godta att rätten till veto inskränks, om kommunerna garanteras något
avgörande eller väsentligt inflytande på lokaliseringen av anläggningen.
Kommunförbundet kan godta ett genombrott av det kommunala vetot för
sådana omfattande infrastrukturprojekt av nationell betydelse som rör
flera kommuner, förutsatt att inga andra lösningar är möjliga eller
lämpliga och att undantaget är synnerligen begränsat.
187
Skälen för regeringens förslag: Den nu föreslagna lagtekniska lös- Prop. 1994/95:10
ningen innebär att bestämmelserna om det s.k. kommunala vetot blir
tillämpliga också på de ovan redovisade verksamheterna. Något kom-
munalt veto gäller inte i dag för trafikanläggningar, annat än när rege-
ringen enligt 4 kap. 2 § naturresurslagen själv tagit initiativ till en
prövning enligt lagen. I fråga om det kommunala vetot görs i naturre-
surslagen undantag för vissa typer av anläggningar, dock bara om det
från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kom-
mer till stånd. Järnvägar och vägar för nationell och regional trafik
sträcker sig med nödvändighet genom flera kommuner. Detsamma kan
gälla om allmänna farleder. Oavsett dessas betydelse i ett större sam-
manhang synes det diskutabelt att statsmakterna mot en kommuns vilja
genomdriver ett sådant projekt. Sådana anläggningar bör således inte
omfattas av undantagsreglerna varför det kommunala vetot bör kvarstå
oförändrat.
Frågan om det kommunala vetot är emellertid sådan, att den bör
utredas vidare i särskild ordning.
Regeringens förslag: Nuvarande regler om förprövning av Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd av trafik- och flottilj flygplatser
överförs till miljöbalken.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att hamnar för allmän
trafik skall kunna forprövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd.
Remissinstanserna: Kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att
koncessionsplikt inte skall införas för ytterligare vägar, järnvägar och
farleder. Förbundet anser inte heller att forprövningplikt ska införas för
hamnar for allmän trafik. Trafikverken uttalar sig inte närmare i fråga
om koncessionsplikt.
Skälen för regeringens förslag: Miljöskyddslagen är tillämplig på
trafikanläggningar såsom vägar, trafikplatser, flygplatser, järnvägar och
hamnar. Däremot faller fordon, luftfartyg, tåg och fartyg utanför lagens
direkta tillämpningsområde. I fråga om anläggningar inom trafiksektorn
gäller i dag krav på obligatorisk förprövning endast beträffande större
trafik- och flottiljflygplatser.
I samband med att tillstånd meddelas enligt miljöskyddslagen kan
föreskrivas villkor som skall gälla för den miljöfarliga verksamhetens
bedrivande. Som exempel på sådana villkor kan nämnas trafikbegräns-
ningar, bullerdämpande åtgärder utmed en väg eller åtgärder till före-
byggande av att avgaser förs in med ventilationsluften i byggnader.
188
Även om en trafikanläggning inte prövats enligt miljöskyddslagen Prop. 1994/95:10
gäller i princip lagens tillåtlighetsregler. Det bör dock erinras om att
förbudsparagrafen (6 §) inte hindrar att sådana flygplatser, vägar eller
järnvägar, vars anläggande prövats i särskild ordning, används för
avsett ändamål.
En tillsynsmyndighet kan meddela råd om lämpliga åtgärder for att
motverka störningar från exempelvis en trafikanläggning. Myndigheten
har också möjlighet att utfärda föreläggande om sådana försiktighetsmått
eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter, som har med-
delats med stöd av lagen, skall efterlevas. För det fall tillstånd inte har
meddelats enligt miljöskyddslagen kan Koncessionsnämnden på hem-
ställan av Naturvårdsverket besluta om förbud mot miljöferlig verksam-
het, som inte är tillåtlig enligt lagen, eller meddela föreskrifter om
försiktighetsmått. I fråga om trafikanläggningar har det i några fell
förekommit att Naturvårdsverket hemställt om skyddsföreskrifter.
Regeringen ser som en konsekvens av att generella förskrifter skall
kunna användas för miljöferlig verksamhet att tillståndsprövningen
kommer att minska. Genomförs detta tilldelas kommunerna ett större
ansvar för att miljöintressena blir tillgodosedda vid det kommunala
planarbetet. De föreslagna bestämmelserna om miljökvalitetsnormer
kommer att utgöra ett stöd för detta arbete. Sådana kvalitetsnormer
synes särskilt lämpliga för nya vägar. När normer meddelats skall de
därefter iakttas i samhällsplaneringen, omedelbart i fråga om nya an-
läggningar och efter framtagande av åtgärdsplaner i fråga om befintliga
anläggningar.
Vid tillståndsprövning av miljöferlig verksamhet prövas såväl loka-
liseringsaspektema som frågor om skyddsåtgärder och försiktighetsmått.
Vid lokaliseringsprövningen är emellertid Koncessionsnämnden skyldig
att ta hänsyn till vad kommunen bestämt i detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. Koncessionsnämnden får således inte ge tillstånd till ex-
empelvis en trafikanläggning som inte ryms inom den kommunala pla-
neringen. Statliga myndigheter inom planeringen kan enligt plan- och
bygglagen påverka den kommunala planeringen genom att regeringen
enligt 12 kap. 6 § kan förelägga kommun att anta, ändra eller upphäva
en detaljplan, om det behövs för att tillgodose riksintressen eller sam-
ordningen mellan flera kommuner i fråga om markanvändningen.
Koncessionsnämnden är oförhindrad att avslå en ansökan om att få
bedriva miljöferlig verksamhet på en viss plats om man anser platsen
olämplig oavsett om valet av plats överensstämmer med kommunens
markanvändningsplaner eller ej. I fråga om prövningen av behovet av
skyddsåtgärder och försiktighetsmått m.m. skall Koncessionsnämnden
göra en helt fristående bedömning.
De redovisade omständigheterna innebär att det framstår som mindre
meningsfullt att införa koncessionsplikt för större trafikanläggningar av
typen vägar, järnvägar och ferleder med hänsyn till att dessa till skill-
nad från hamnar och flygplatser ofta kan beröra flera kommuner och
därmed samhällsplaneringsfrågoma i stort. Miljöbalken innehåller inte,
till skillnad från plan- och bygglagen, några regler för att lösa interkom-
189
munala tvister, exempelvis i fråga om placeringen av nya läns- och riks-
vägar.
Koncessionsnämndens prövning bör koncentreras till de fell då behov
av sådan prövning föreligger. Ett sådant behov kan särskilt gälla när
miljömyndigheterna finner skäl att ställa krav på skyddsåtgärder och
andra försiktighetsmått utöver dem som festställts under planeringspro-
cessen. I följande avsnitt redovisas hur detta behov bör tillgodoses.
Det är angeläget att det arbete som påbörjats inom Vägverket i fråga
om krav på förstudier av nya vägprojekt och prövningsplikt fortskrider
samt att detta arbete anpassas till miljöbalkens regelsystem på det sätt
som redogjorts för tidigare.
Kommittén har föreslagit att Koncessionsnämnden för miljöskydd bör
förpröva även hamnar för allmän trafik. Hamnarna är nästan uteslutande
en regional och kommunal angelägenhet. Enligt vad som kan förutses
kommer nybyggnaden att bli ytterst marginell. Prövningen av försiktig-
hetsmått bör kunna ske inom ramen för skärpta miljökvalitetsnormer på
området. Regeringen finner därför inte anledning att föreslå någon
förändring i denna del.
Regeringens förslag: Tillsynsreglema och reglema i miljöbalken
om miljöfarlig verksamhet kan tillämpas även på vägar och järn-
vägar.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Vägverket har påtalat att den av kommittén före-
slagna stoppregeln medför risk för en oförutsebar tillämpning,vilket kan
innebära att hela planeringsprocessen för nya vägar blir svår att förut-
säga. Kommunförbundet anser att den lokala tillsynsmyndigheten skall
utöva tillsynen över alla berörda trafikanläggningar istället för Natur-
vårdsverket, som kommittén föreslår för vissa anläggningar.
Skälen för regeringens förslag: Genom att den nuvarande undantags-
regeln i 6 § miljöskyddslagen avskaffas öppnas möjlighet att ställa krav
enligt reglema om miljöferlig verksamhet på vägar och järnvägar.
Plan- och bygglagen ger begränsade möjligheter att rikta krav mot
den ansvarige att vidta skyddsåtgärder beträffande störningar från redan
befintliga trafikanläggningar. Inom ramen för tillsynsverksamheten
enligt miljöbalkens bestämmelser blir det möjligt att meddela föreläg-
ganden om skyddsåtgärder och försiktighetsmått till skydd for de boen-
de beträffande störningar från sådana anläggningar. Ett beslut av till-
synsmyndigheten bör om det är nödvändigt kunna avse också förbud
mot trafikanläggningen, om denna kan antas komma att medföra sådana
Prop. 1994/95:10
190
störningar som avses med stoppreglema om miljöfarlig verksamhet. Prop. 1994/95:10
Den som vill genomföra anläggningen har dock i ett sådant fell möjlig-
het att vända sig till tillståndsmyndigheten för att erhålla tillstånd till
anläggningen. På så sätt kan en fristående miljöprövning komma till
stånd även på initiativ av den som driver en anläggning.
Länsstyrelsen har egna möjligheter också enligt väglagstiftningen att
påverka prövningen av bl.a. vägar och i händelse av oenighet med
trafikverket i fråga få tvisten hänskjuten till regeringen.
Det är bara i undantagsfall som man i fråga om större trafikleder kan
vänta sig förelägganden eller förbud från miljömyndigheternas sida. I
avsnitt 4.15 Tillsynen och avgifter redovisas synpunkter på hur tillsyns-
systemet bör utformas. Där framgår bl.a. att regeringen anser att slutlig
ställning till ansvarsfördelningen mellan olika tillsynsmyndigheter och
mellan den statliga och kommunala kompetensen bör tas när Miljöorga-
nisationsutredningen har presenterat sitt förslag.
Regeringens förslag: Naturvårdslagens regler om skydd för
naturområden förs över till miljöbalken. Biotoper av särskild
betydelse för den biologiska mångfalden skall kunna skyddas
särskilt. Olika landskapstyper skall kunna bevaras i huvudsakligen
oförändrat skick genom att naturområden avsätts som national-
park, naturreservat eller naturvårdsområden.
Landskap som utgör värdefulla kulturmiljöer skall kunna skyd-
das som kulturreservat och kulturvårdsområden.
Även bestämmelserna om arbetsföretag i naturen som finns i
naturvårdslagen och dess bestämmelser till skydd för växt- och
djurlivet tas in i balken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har inte lagt något särskilt förslag avseende kulturreservat
och kulturvårdsområden.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till kommit-
téns förslag vad gäller skydd för vissa områden och arbetsföretag i
naturen. Flera kommuner och länsstyrelser har påtalat det väl fungeran-
de samarbetet mellan kommuner och länsstyrelser när det gäller deras
delade ansvar för naturskyddet.
Skälen för regeringens förslag: De bestämmelser som idag finns till
skydd för naturmiljön och kulturlandskapet är intagna i naturvårdslagen.
Lagen har i huvudsak utvecklats från 1952 års naturskyddslag. De
intressen som vid den tiden ställdes mot varandra när det gällde utnytt-
jandet av naturen var dels det industriella framåtskridandets, dels män-
191
niskans behov av avkoppling, rekreation och skönhetsupplevelser. Ge-
nom ett flertal ändringar har naturvårdslagen kommit att anpassas till
utvecklingen på andra områden inom miljörätten och har efter hand
kommit att ge ökade möjligheter att reglera arbetsföretag i naturen till
skydd for växt- och djurarter. En viktig uppgift för lagstiftningen på
miljöområdet är bevarandet av den biologiska mångfalden. Regeringen
har i propositionen Strategi för biologisk mångfald (prop. 1993/94:30,
bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87) lagt fäst en strategi för biologisk
mångfald. Miljömålen skall ges samma vikt och betydelse som skilda
ekonomiska överväganden i syfte att bygga mänsklig verksamhet på
ekologisk grund. En helhetssyn skall tillämpas vad gäller åtgärder för
att upprätthålla ekologiska processer och säkra arters långsiktiga över-
levnad. I propositionen (s. 17 fl) har regeringen uttalat bl.a. följande.
Det är viktigt att en helhetssyn tillämpas vad gäller de åtgärder som
vidtas för att bevara den biologiska mångfalden och hållbart nyttja dess
beståndsdelar. Det handlar dels om en miljöanpassning av olika sam-
hällsverksamheter, dels om skydd för värdefulla naturområden. Be-
tydande insatser behövs för att minska de negativa effekterna av förore-
ningar, mark- och vattenexploatering och för att åstadkomma en natur-
vårdsanpassning av jordbruket, skogsbruket, fisket och rennäringen. En
fortsatt ökning av arealen skyddad mark är nödvändig. En fortlöpande
dialog mellan miljö- och sektorsmyndigheter och företrädare för näring-
ar är av central betydelse för naturvårdsarbetet. Att skydda områden
med stöd av naturvårdslagen syftar bl.a. till att bevara ett representativt
urval av i landet förekommande naturtyper för kännedomen om den
svenska naturen och som referensområden för forskning och miljööver-
vakning. Framför allt skall dock dessa skyddsområden användas för att
bevara arter och ekosystem som tål endast liten eller ingen mänsklig
påverkan eller som är kulturbetingade och därför kräver särskild skötsel
för sin fortlevnad.
Ett exempel på skydd för den biologiska mångfalden är det biotop-
skydd som infördes i 21 § naturvårdslagen år 1991. Föreskrifterna om
biotopskydd gör det möjligt att förbjuda arbetsföretag inom mindre
mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för utrotningshotade
växt- eller djurarter. Regeringen har i naturvårdsförordningen med stöd
av dessa föreskrifter utfärdat regler om ett generellt skydd för alléer,
källor med omgivande våtmark i jordbruksmark, odlingsrösen i jord-
bruksmark, pilevallar, småvatten och våtmark i jordbruksmark, sten-
murar i jordbruksmark och åkerholmar. Skogsvårdsstyrelsen har be-
myndigats att besluta om förbud mot sådana arbetsföretag inom bl.a.
följande biotoper. Brandfält, lövbrännor, äldre naturskogsartade lövbe-
stånd och ädellövskogsbestånd, örtrika allundar, ravinskogar och ås-
granskogar. Vidare har länsstyrelsen fått motsvarande behörighet för
rik- och kalkkärr i jordbruksmark, naturliga ängar, naturbetesmarker
samt för naturliga bäckfåror och ras- eller bergbranter som inte omfettas
av skogsvårdslagen.
Vissa regler i naturvårdslagen som enligt dagens synsätt inte har så
mycket med naturvård att göra bör flyttas till annan lagstiftning. Det
gäller sådant som affischer och vissa skyltar. Miljöskyddskommittén har
Prop. 1994/95:10
192
i sitt slutbetänkande föreslagit en ny lag med vissa särskilda bestämmel- Prop. 1994/95:10
ser om renhållning och skyltning, m.m.
Ett antal regler i naturvårdslagen ger skydd för växt- och djurlivet
utan att detta direkt framgår av lagtexten. Dessa regler bör formuleras
om så att växt- och djurarters fortbestånd tydligt framstår som en viktig
grund för skyddsåtgärder. Det gäller bl.a. den paragraf i vilken de
grundläggande förutsättningarna för att inrätta naturreservat och natur-
vårdsområde anges. Andra regler bör i vissa hänseenden skärpas i syfte
att bevara växt- och djurlivet.
Mot bakgrund av detta synsätt och inriktningen av det moderna natur-
vårdsarbetet finns anledning att se över lagtexten och ändra dess struk-
tur.
Områdesskydd
Ett antal remissinstanser har ansett att områdesskyddet i form av
naturvårdsområde kan utgå eftersom det används endast i ringa mån och
skyddsåtgärderna kan tillgodoses genom institutet naturreservat.
Regeringen vill framhålla att skyddsformen naturvårdsområde skall
användas bara om mindre inskränkningar i markanvändningen behöver
göras. Om de föreskrifter som erfordras för att miljön skall skyddas
innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras skall
skyddsformen naturreservat användas. I det senare fallet har markäga-
ren rätt till ersättning för det intrång han förorsakas i sin markanvänd-
ning.
I all näringsutövning fordras att en viss grundläggande hänsyn tas till
naturvärdena. En bibehållen biologisk mångfald av biotoper, arter och
gener, en uthållig produktionsförmåga hos markerna och bibehållna
tillgångar på vatten av hög kvalitet förutsätter att markanvändningen
särskilt inom jordbruket och skogsbruket målmedvetet anpassas efter de
naturliga förutsättningarna. Primärt fordras att känsliga biotoper beaktas
i alla verksamheter som bedrivs inom en näring. Därutöver behövs
särskilda åtgärder i form av områdesskydd. Skyddsformema finns redan
i naturvårdslagen och har visat sig väl fylla sina syften.
Det traditionella områdesskyddet är en mycket viktig del i arbetet med
att bevara den biologiska mångfalden. Med tanke på de omfattande
kostnader som är förknippade med reservatsbildning måste en tydlig
prioritering ske. För närvarande är det framför allt urskogar och andra
kategorier naturskogar, sjöar och vattendrag, våtmarker samt ängs- och
hagmarker som prioriteras. Efter hand som kunskaperna om de ekolo-
giska sambanden växer kan naturligtvis andra behov göra sig gällande.
Institutet naturvårdsområde bör finnas kvar.
Betydligt fler områden behöver skyddas än som i dag är fallet. Na-
tionalparker och naturreservat bör därför i framtiden inrättas allt efter-
som behov visar sig och resurserna så medger. Det måste emellertid
understrykas att flera av de naturtyper som nyss uppräknats är allvarligt
hotade. I avvaktan på att miljöanpassningen nått längre inom olika 193
13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
samhällsområden behövs fortsatta insätser för skydd av särskilt värde- Prop. 1994/95:10
fulla naturområden.
Regeringen har i den av riksdagen antagna propositionen En ny
skogspolitik (prop. 1992/93:226, bet. 1992/93 :JoU15, rskr.
1992/93:352) slagit fest att miljömålet skall nås genom en kombination
av olika naturvårdsinsatser. En komponent för att skydda den biologiska
mångfalden är att avsätta ytterligare skogsmark som reservat och att
avsättningstakten höjs i förhållande till dagsläget. Ökningen bör i första
hand orienteras till södra och mellersta Sverige samt till norra Sveriges
kustland. I propositionen betonar föredragande departementschefen att
den skogspolitik som förordas ändrar tidigare bedömningar av reservat-
behovet. Han anförde vidare att det senare, när praktiska erfarenheter
av den nya skogspolitken vunnits, kan vara lämpligt att formulera ett
riktvärde för reservatbildningama på lång sikt. Han uteslöt därvid inte
att en nivå i storleksordningen 5 % av den produktiva skogsmarken
nedanför skogsodlingsgränsen kan vara nödvändig att uppnå. Riksdagen
delade denna bedömning.
Av remissvaren framgår att det finns ett ömsesidigt ansvar och väl
utvecklat samarbete mellan länsstyrelser och kommuner när det gäller
att skydda naturområden som naturreservat eller naturvårdsområden.
Den av kommittén föreslagna lagändringen, att länsstyrelsens ansvar tas
bort vid delegation, bör därför inte genomföras.
Kulturmiljövård
En god yttre miljö är ofta förknippad med en miljö som har ett rikt
kulturhistoriskt innehåll. Att ta tillvara de lämningar som under olika
tider påverkat landskapets utformning och innehåll kan sägas vara ett av
kulturmiljövårdens viktigaste bidrag till en god miljö i vid mening.
Vid sidan av byggnadsvård som av hävd är ett av kulturmiljövårdens
verksamhetsfält har under senare år arbetet med att slå vakt om histo-
riskt värdefulla landskap alltmer kommit i förgrunden för kulturmiljö-
arbetet. Ett historiskt landskap är ett landskap i vilket återfinns väsent-
liga drag och företeelser från odlingshistoria och äldre markanvändning.
Genom en ändring i 3 a § naturvårdslagen år 1991 markerades att la-
gens skyddsbestämmelser kunde tillämpas inte bara på värdefull natur,
utan också för att skydda kulturhistoriska värden i landskapet (prop.
1990/91:90, JoU 30, rskr. 338).
Enligt regeringens mening är det viktigt med regler om att bevara
kulturmiljön som en del av landskapsbilden i den nya miljöbalken. Det
bör klart markeras att kulturmiljöaspekter, ensamma eller tillsammans
med naturvårdsaspekter, är ett skäl för att meddela skyddsföreskrifter.
En särskild bestämmelse bör därför finnas med denna innebörd. I de
fell det huvudsakligen är kulturmiljön som skall skyddas och i de fell
kulturminneslagens regler inte är tillfyllest bör de särskilda instituten
kulturreservat och kulturvårdsområde användas. De nya skyddsformema
bör ses som kompletterande instrument till bestämmelserna om naturre- 194
servat och naturvårdsområden.
Detta bör även medföra en följdändring i 2 kap. 9 § expropriationsla- Prop. 1994/95:10
gen (1972:719). Regeringen avser att ta upp den frågan i samband med
behandlingen av miljöskyddskommitténs slutbetänkande.
Ytterligare lagstiftning
I departementspromemorian (Ds 1993:64) Regler om handel med
skyddade djur- och växtarter m.m. finns förslag till lagstiftning med
anknytning till vissa internationella förpliktelser Sverige har inom natur-
vårdens område. Förslag lämnas bl.a. till ändringar i naturvårdslagen.
Promemorian har remissbehandlats. Förslagen bereds for närvarande i
regeringskansliet med sikte på att en proposition skall lämnas till riks-
dagen under hösten 1994. Departementspromemorian (Ds 1994:87)
Naturvårdslagen och EU - förslag till lagändringar inför ett svenskt
medlemskap remissbehandlas för närvarande. Även dessa förslag avses
ingå i ovannämnda proposition.
Ersättning
En grundläggande princip enligt miljöbalken är att den som vill be-
driva någon form av verksamhet måste iaktta aktsamhet om miljön och
att denne också skall stå för de kostnader som krävs för att undvika att
miljö skadas.
I departementspromemorian Naturvårdshänsyn och de areella näring-
arna (Ds 1991:87) har en arbetsgrupp förordat ett antal förslag rörande
bl.a. sektorsansvaret, naturvårdshänsyn och intrångsersättning.
Regeringen återkommer i kapitel 4.19 till bestämmelserna om ersätt-
ning för intrång i pågående markanvändning.
Regeringens förslag: Strandskyddsbestämmelsema i naturvårds-
lagen överförs till miljöbalken utan förändringar. Regeringen har
i propositionen Strandskydd (prop. 1993/94:229) redovisat sin
bedömning att bestämmelserna om strandskyddsdispens i glesbyg-
der där tillgången på sjöar och vattendrag är riklig bör kunna
tillämpas differentierat inom områden som angetts i en antagen
översiktsplan. Riksdagen har i enlighet med regeringens förslag i
samma proposition beslutat om en ändring i naturvårdslagen med
innebörd att strandskyddsdispens skall bedömas även med hänsyn
till behovet av skydd for växt- och djurlivet.
Skälen för regeringens förslag: Kommittén har föreslagit att strand-
skyddets syften även skall vara att bevara goda livsbetingelser på land
och i vatten för växt och djurlivet. Vidare har kommittén föreslagit att
195
en kommunal myndighet i en detaljplan enligt plan- och bygglagen Prop. 1994/95:10
(1987:10) skall fä bestämma om strandskyddet inom planområdet.
Den i regeringens förslag angivna lagändringen har trätt i kraft den 1
juli 1994 (SFS 1994:854). Denna ändring i naturvårdslagen bör över-
föras till miljöbalken.
Kommittén har föreslagit att det i balken införs en bestämmelse om att
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utsättande i naturmiljö av växt- eller djurarter utanför
dess naturliga utbredningsområde. Regeln saknar motsvarighet i natur-
vårdslagen. En regel med motsvarande innebörd finns i departements-
promemorian Regler om handel med skyddade djur- och växtarter m.m.
(Ds 1993:64) som har remissbehandlats. Regeringen avser att återkom-
ma med förslag i denna fråga.
Regeringens förslag: Prövningsplikt för kommersiella täkter av
berg, sten, grus sand m.m. kvarstår. En täkt som kan befaras
skada livsbetingelserna för någon växt- eller djurart som är hotad
eller sällsynt skall endast i undantagsfall tillåtas. Miljöskydds- och
naturvårdsaspekter samordnas vid tillståndsprövningen.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att täkter för husbehov
skall kunna underställas prövningsplikt. I övrigt överensstämmer kom-
mitténs förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Övervägande antalet remissinstanser instämmer
med förslaget. Skogsstyrelsen framför att normala sidotäkter i samband
med byggande av skogsbilvägar inte bör omfattas av tillståndsplikt, men
kan vara samrådspliktiga. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) framför att
det inte har påvisats att husbehovstäkt i lantbruket skulle vara ett sådant
problem att det motiverar ett så långtgående ingrepp att tillstånd skall
kunna krävas. Enligt LRF är det från ekonomiska synpunkter viktigt att
kunna använda täktmaterial som finns på en lantbruksfåstighet för dess
behov, exempelvis grus för att anlägga och underhålla mark- och skogs-
vägar. Tillståndsplikt för husbehovstäkt är enligt LRF ett stort ingrepp
i den areella näringsverksamheten, vilket understryks av att ett avslag
på en tillståndsansökan inte skall berättiga markägaren rätt till ersätt-
ning. Skogsindustrierna delar i stort LRF:s uppfattning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 18 § naturvårdslagen
(1964:822) krävs tillstånd för att bedriva kommersiella täkter av sten,
grus, sand m.m. Redan i naturvårdslagens föregångare, naturskyddsla-
gen, reglerades täktverksamheten. Motivet var skyddet för landskaps-
196
bilden. Skyddet avser efter en lagändring år 1974 även naturmiljön. Prop. 1994/95:10
Numera är principen att ju starkare naturvårdsintresse som gäller för ett
område, desto större måste behovet av täktmaterial vara för att tillstånd
skall medges (prop. 1981/82:220 s. 12).
Husbehovstäkter är generellt undantagna från kravet på tillstånd.
Andra täkter prövas enligt såväl naturvårdslagen som miljöskyddslagen.
Med husbehovstäkt avsågs enligt motiven till naturvårdslagen i första
hand den förbrukning som behövdes för att sköta en jordbruks- eller
skogsfåstighet (prop. 1964:148, s. 75). Gränsdragningen mellan en
kommersiell täkt och en husbehovstäkt har bl.a. klargjorts av regerings-
rätten i en dom i januari 1993. Enligt domen är det av avgörande be-
tydelse om det uppbrutna materialet har använts inom fastigheten för
dess eget behov eller till avsalu. Begreppet husbehovstäkt har i prakti-
ken kommit att omfatta alla slags fastigheter. I 20 § naturvårdslagen,
vilken av kommittén föreslås bli införd i miljöbalken, finns en bestäm-
melse som ger länsstyrelsen möjlighet att förbjuda husbehovstäkter om
det bedöms vara nödvändigt från naturvårdshänsyn.
Kommittén har förordat att även husbehovstäkter skall vara tillstånd-
spliktiga.
Utvecklingen i framtiden får antas gå mot en allt större kunskap om
ekologi och naturvård. En sådan utveckling ökar kraven på att bruket av
fastigheterna i allt större utsträckning utgår från de naturgivna förut-
sättningarna. Det regelsystem som finns idag och även bör införas i
miljöbalken ger länsstyrelsen möjligheter att reglera husbehovstäkter om
det skulle visa sig nödvändigt. Regeringen anser att frågan om tillstånd-
splikt för husbehovstäkter bör utredas vidare.
Tillståndsprövningen för täkter bör ske mot bakgrund av en intres-
seavvägning. Enligt nuvarande regler framgår inte vilka slags övervä-
ganden som bör göras. En prövningsregel som ger uttryck för hur
denna avvägning skall göras bör därför införas i miljöbalken. En täkt
som kan befaras skada livsbetingelserna för någon växt- eller djurart
som är hotad eller sällsynt bör endast i undantagsfall tillåtas.
Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande påtalat att begreppet sten för
fackfolk i första hand betyder löst material av en viss fraktion och att
även begreppet berg bör införas i lagregeln för att tydliggöra att även
bergtäkter avses. Regeringen delar denna bedömning.
Reglema bör i största utsträckning utformas så att frågor om täkttill-
stånd kan prövas i ett sammanhang.
Frågor om ersättning tas upp i avsnitt 4.19.
197
Regeringens förslag: Tillståndsplikten för markawattning kvar-
står oförändrad.
Regeringen får även i fortsättningen förbjuda markawattning i
särskilt skyddsvärda våtmarksområden.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att tillståndsplikten för
markawattning skall kvarstå. Enligt kommitténs forslag bör bestämmel-
serna skärpas så att tillstånd får lämnas om särskilda skäl talar för att
företaget kommer till stånd i de fall dess påverkan för livsbetingelserna
för växt- och djurlivet och på omgivningen kan antas bli obetydlig. I de
fall påverkan antas bli påtaglig får tillstånd, enligt kommittén, lämnas
endast om det finns synnerliga skäl.
Vidare innebär kommitténs förslag att det för detaljdränering genom
täckdikning krävs tillstånd endast om det är sannolikt att företaget med-
för menlig inverkan på naturmiljön. Tillstånd får då lämnas endast om
särskilda skäl föreligger. Kommittén har inte behandlat frågan om vat-
tenföroreningar vid markawattning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till kommit-
téns förslag beträffande markawattning. Skogs- och lantbruksnäringar-
nas företrädare anser att bestämmelserna inte bör skärpas i förhållande
till nu gällande regler. Jordbruksverket anför att en vanlig orsak till att
dikessektioner behöver utökas är att vatten tillkommit genom någon
exploatering i omgivningen, såsom vatten från banvallar, vägar eller
tunnlar. Verket menar att de två första paragraferna i kommitténs lag-
förslag, med den tolkning kommittén givit bestämmelserna, i denna del
medför att det blir stopp för utbyggnads- och exploateringsföretag i
större delen av Syd- och Mellansverige. Verket föreslår ett tillägg till 2
§ andra stycket så att nydikning kommer att omfattas av 1 § medan
följdåtgärdema vid omprövning tillståndsprövas enbart enligt vattenla-
gen. Skogsindustrierna anför att nya brukningssätt tillsammans med
bättre kunskaper om våtmarkernas betydelse lett till att all dikning
minskat radikalt. Det förefaller därför överilat att föreslå ytterligare
regleringar. Lantbrukarnas riksförbund anser att det generella pröv-
ningssystem som kommittén föreslår skall överföras till miljöbalken från
18 d § naturvårdslagen bör utgå. Enbart individuella prövningar medför
att en riktig intresseavvägning kan göras. När det gäller dikesrensningar
anser LRF att det inte är visat att dessa utgör ett sådant allmänt problem
att en anmälningsplikt är motiverad. Skogsstyrelsen anför att utredning-
en ger en för negativ bild av läget. Styrelsen föreslår en prövningsgrund
för markawattning där nyttan av företaget vägs mot inverkan på den
biologiska mångfalden. Styrelsen påtalar att risken för att begreppet
rensning används felaktigt ökar, om möjligheterna till markawattning
försvåras ytterligare. Detta ger tillsynsmyndigheterna sämre möjligheter
än idag att påverka arbetet.
Prop. 1994/95:10
198
Skälen för regeringens förslag: Tillstånd krävs enligt 18 c § natur- Prop. 1994/95:10
vårdslagen for att företa markawattning, dvs. för att, med lagens ord,
utföra åtgärder för att avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö
eller för att skydda mot vatten. Syftet med åtgärden skall vara att var-
aktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål. Att rensa
befintliga diken för att behålla lämpligheten räknas inte som markawatt-
ning, inte heller att utföra s.k. skyddsdikning för att hindra grundvattnet
från att stiga efter en slutawerkning av skog.
Regleringen infördes år 1986 och har därefter skärpts, senast år 1991.
Då bemyndigades regeringen att förbjuda markawattning i områden där
det är särskilt angeläget att bevara våtmarkerna (18 d §) samt infördes
bestämmelser om att vattenföroreningsrisken skulle beaktas vid pröv-
ning enligt 18 c §.
Regeringen gav i januari 1992 Statens naturvårdsverk i uppdrag att i
samråd med Skogsstyrelsen och Jordbruksverket lämna förslag till
avgränsning av sådana områden som avses i 18 d § naturvårdslagen.
Myndigheterna föreslog i sin redovisning att förbud skulle införas mot
åtgärder i syfte att dika ut ny mark för jordbruks- och skogsbruksända-
mål inom vissa områden i södra och mellersta Sverige. Naturvårdsver-
ket och Jordbruksverket föreslog förbud mot markawattning inom de
mest värdefulla objekten (klass 1 och 2) i den riksomfattande våtmark-
sinventeringen i 16 av landets län. Skogsstyrelsen ansåg att ett generellt
förbud inte borde införas.
I regeringens proposition Strategi för biologisk mångfald, som har
tillkommit efter det att kommittén framlagt sitt förslag till miljöbalk, har
regeringen fastlagt att skyddet för våtmarkerna skall stärkas. Det sker
genom förbud mot markawattning i de delar av Syd- och Mellansverige
som hyser en liten andel kvarvarande våtmarker. I samband med att
propositionen förelädes riksdagen beslutade regeringen om ändringar i
naturvårdsförordningen (1976:484) med stöd av 18 d § naturvårdslagen.
Regleringen har i förordningen utformats så att det råder förbud enligt
18 d § naturvårdslagen mot markawattning i vissa angivna län, kommu-
ner eller områden. Länsstyrelsen får, om det finns särskilda skäl, i det
enskilda fallet medge undantag från förbudet.
Departementschefen anförde i detta avsnitt i propositionen om biolo-
gisk mångfald väsentligen följande. All markawattning, som är till-
ståndspliktig enligt bestämmelserna i 18 c § naturvårdslagen, kan omfet-
tas av förbudet mot markawattning enligt 18 d §. Det är viktigt att
notera att detta inte innebär ett totalt stopp för alla typer av markawatt-
nande åtgärder inom de angivna områdena. Förbudet omfattar endast
sådana åtgärder som är tillståndspliktiga enligt 18 c §. Syftet skall enligt
denna bestämmelse vara att varaktigt öka en festighets lämplighet för
något visst ändamål. Det innebär att resning av diken eller dikning på
jordbruksmark om vattenproblem uppkommit på grund av åtgärder på
intilliggande mark, t.ex. genom infrastrukturåtgärder, inte omfettas av
förbudet. Vidare får länsstyrelsen föreskriva om undantag från skyldig-
heten att söka tillstånd till markawattning inom ett område om markav-
vattningen inte skulle medföra någon menlig inverkan på naturmiljön. 199
Ett skäl att tillämpa undantagsbestämmelsen kan vara att det gäller att
komplettera tidigare dikningar i ett redan kraftigt påverkat område där
naturvärdena inte försämras ytterligare av ingreppet.
Formuleringarna i ovanstående stycke har inte till syfte att ändra
gällande rätt. Det innebär att i de fell vattenproblem uppkommit på
grund av åtgärder på intilliggande mark, t.ex. genom infrastrukturåt-
gärder, och den dikning som behövs för att bibehålla festighetens lämp-
lighet för ett visst ändamål är av sådan omfettning att den kräver läns-
styrelsens tillstånd, bör undantagsbestämmelserna kunna tillämpas.
Det råder delade meningar bland remissinstanserna om en skärpning
av reglema om markawattning behövs. De skogliga företrädarna har
kritiserat kommitténs slutsatser av Naturvårdslagsutredningens enkät om
15 länsstyrelsers tillståndsprövning under ett år. De anser att anled-
ningen till att ett allt mindre antal tillståndsansökningar avslås står att
finna i att medvetenheten om våtmarkernas betydelse ökat samt att
kännedom om länsstyrelsernas bedömning genom förhandskontakter och
skogsvårdsstyrelsemas rådgivning medfört att områden med höga natur-
värden i mindre utsträckning blir föremål för ansökan.
Av Naturvårdslagsutredningens enkät och en utredning gjord av Na-
turvårdsverket framgår att endast några få procent av tillståndsärendena
avslås. Regeringen delar Skogsstyrelsens uppfettning att inte allt för
långt gående slutsatser kan dras av dessa undersökningar, främst med
beaktande av de motiv Skogsstyrelsen anför.
Kommittén har belyst våtmarkernas utomordentliga betydelse för den
biologiska mångfelden och har även lyft fram våtmarkernas betydelse
för vattenvården genom att de håller kvar gödningsämnen och andra
föroreningar som annars förs vidare till sjöar och hav. Regeringen delar
kommitténs uppfettning i denna del i likhet med vad som framgår av
ställningstagandena i propositionen Strategi för biologisk mångfeld.
Remissinstanserna har överlag varit positiva till förslaget. Skogsstyrel-
sen och Jordbruksverket har invänt mot förslaget och ansett att det går
for långt.
Som ovan nämnts har kommittén lagt fram sitt förslag innan skärp-
ningarna mot markawattning genomfördes i naturvårdsförordningen i
samband med nyssnämnda proposition. I den propositionen redovisades
frågan om markawattning ingående. De förslag kommittén lagt fram
medför ytterligare skärpning av reglema. Regeringen finner inte att det
framkommit skäl att ytterligare skärpa de regler som då infördes och
instämmer därmed i vad Skogsstyrelsen och Jordbruksverket anfört i
denna del.
Flera länsstyrelser har påtalat att kommitténs förslag inte längre om-
fettar den ändring som år 1991 infördes i 18 c § naturvårdslagen så att
det vid tillståndsprövning även skall beaktas om åtgärderna leder till
vattenföroreningar. Kommittén har emellertid föreslagit en prövnings-
regel som innebär, att företagets påverkan på bl.a. omgivningen skall
vägas in vid tillståndsprövningen. Eftersom effekten på omgivningen
oftast är vattenföroreningar finner regeringen att gällande rätt, för tyd-
lighetens skull, bör överföras oförändrad till miljöbalken.
Som tidigare sagts varierar naturförhållandena över landet. I Malmö-
hus län utgör våtmarksarealen 1,4 % av den totala markarealen och i
Prop. 1994/95:10
200
Norrland och norra Svealand över 20 %. Det är därför lämpligt att Prop. 1994/95:10
Naturvårdsverket utarbetar rekommendationer om vad länsstyrelserna i
olika delar av landet särskilt bör väga in i sina olika bedömningar.
Bemyndigandet enligt 18 d § naturvårdslagen för regeringen att för-
bjuda markawattning i vissa känsliga områden bör finnas kvar. Det ger
möjlighet att i särskilda fell föreskriva ett särskilt starkt skydd for om-
råden med en liten andel kvarvarande våtmarker eller våtmarker med
särskilt höga naturvärden t.ex. våtmarksområden som är klassade enligt
Våtmarkskonventionen.
I praktiken har det visat sig vara svårt att dra en klar gräns mellan
sådan dikning som utgör markawattning i lagens mening och s.k.
skyddsdikning. Det sistnämnda avser åtgärder för att hindra grundvatt-
net från att stiga när ett skogsområde har kalhuggits. Återväxten i sko-
gen efter en slutawerkning underlättas av att grundvattnet kan hållas
nere. Därför är dikningar av detta slag mycket vanliga, särskilt i Norr-
land.
I 1991 års miljöproposition (prop. 1990/91:90, s. 407) uttalar rege-
ringen att det kan befaras att många dikningar har betraktats som
skyddsdikningar och aldrig förts till prövning, trots att det i själva
verket har varit fråga om företag som krävt tillstånd. Under år 1991 har
därför i 17 § (nuvarande 14 §) skogsvårdslagen införts anmälningsskyl-
dighet för skyddsdikningar och i 21 § (nuvarande 32 §) samma lag
anges nu uttryckligen att dikningar utgör grund för att utfärda föreskrif-
ter om naturvårdshänsyn.
I 15 § skogsvårdsförordningen (1993:1096) har intagits en bestämmel-
se om skyldighet för skogsmarkens ägare att till skogsvårdsstyrelsen
anmäla sådan dikning efter awerkning som inte kräver tillstånd enligt
18 c § naturvårdslagen.
Behovet av skyddsdikning är nära beroende av hyggenas storlek och
utformning. Till grund för bedömningen om en åtgärd är att betrakta
som markawattning eller skyddsdikning måste områdets naturgivna
vattenstatus ligga. Det är således inte skyddsdikning att dika ett redan
före awerkningen naturligt vått skogsområde efter det att skogen av-
verkats. Skogsbruket inom sådana områden bör i stället anpassas till de
naturgivna förutsättningarna och bedrivas så att områdets naturliga
vattenstatus kan behållas.
Med hänsyn till att naturvårdshänsynen inom skogsbruket torde öka
till följd av den nyligen festlagda strategin inom näringen och att an-
mälningsskyldighet för skyddsdikning nyligen har beslutats bör inga nya
regler för skyddsdikning för närvarande införas.
Ett likartat problem föreligger när det gäller att dra gränsen mellan
rensningar och markawattningar. Inte sällan utförs dikning utan till-
stånd under åberopande av att det är fråga om rensning, trots att dik-
ningen i själva verket går längre än vad som behövs för att återställa
tidigare gällande bottennivåer. Även detta har i vissa fell lett till att våt-
marker avvattnats utan att någon prövning har skett. Rensning vidtas för
att behålla vattnets djup eller läge. Enligt motiven till vattenlagen är det
avgörande kriteriet för att en underhållsrensning skall anses föreligga
201
inte hur lång tid det har gått sedan föregående resning, utan om ett nytt Prop. 1994/95:10
naturtillstånd kan anses etablerat.
För att komma tillrätta med nuvarande problem med rensningar bör i
första hand informationen om gällande bestämmelser förbättras.
Regeringens förslag: Sektorsansvaret för miljön kvarstår.
De allmänna aktsamhets- och tillsynsreglema i miljöbalken skall
i viss utsträckning läggas till grund for prövning och tillsyn inom
sektorerna i den mån verksamheten regleras i miljöbalken.
Kommitténs förslag: Kommitténs förslag överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser anser att ytterligare
ett antal lagar bör införas i balken. De föreslagna lagarna varierar
något, men skötsellagen och skogsvårdslagen tillhör dem som är van-
ligast förekommande. Som skäl anförs att de näringar som berörs av
dessa lagar har mycket stor miljöpåverkan och att det inte är möjligt att
uppnå ett fullgott naturskydd utan att inarbeta dessa lagar.
Skälen för regeringens förslag: Naturvärdena har i första hand skyd-
dats genom naturvårdslagen (1964:822), som innehåller bestämmelser
om hur värdefulla naturområden kan skyddas, om prövning av arbets-
företag i naturen m.m. I de särskilda lagarna för olika näringar finns
regler för hur näringarna skall bedrivas bl.a. med avseende på att skyd-
da naturvärdena. När det gäller naturvårdshänsyn finns i lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen
(1979:437) särskilda s.k. hänsynsregler. Vidare regleras rennäringen
genom rennäringslagen (1971:437) som också innehåller bestämmelser
om naturvårdshänsyn.
Eftersom vi i Sverige inte tillämpar en strategi med en ensidig sats-
ning på skyddade områden for att bevara viktiga naturvärden ställs
särskilda krav på hur olika verksamheter bedrivs i vardag sland skåpet.
I regeringens proposition Miljöpolitiken inför 90-talet (prop.
1987/88:85) uttalar departementschefen bl.a. följande om miljöpoliti-
kens mål. Miljöpolitiken måste utifrån en helhetssyn bedrivas sektor-
övergripande. Vaije samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att
nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger.
I propositionen En god livsmiljö sammanfattas de övergripande miljö-
målen på följande sätt. Målet med miljöpolitiken är att skydda männi-
skors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av
naturresurser så att de kan utnyttjas långsiktigt samt skydda natur- och
kulturlandskap.
I regeringens proposition om en strategi för biologisk mångfald (prop.
1993/94:30) beskrivs utgångspunkterna för strategin inom olika näring-
202
ar. Inom jordbruket utgår strategin från insikten att näringen bygger på
ekosystem som delvis skapats och underhålls av människan. Detta in-
nebär bl.a. att brukningssystem som värnar den biologiska mångfelden
i jordbrukslandskapet måste upprätthållas. De aktuella miljömålen för
jordbrukssektorn slogs fast av riksdagen i 1990 års livsmedelspolitiska
beslut. I propositionen 1989/90:146 om livsmedelspolitiken ger den
föredragande departementschefen en sammanfattning av regeringens
förslag i den delen enligt följande. Miljömålet i den nya livsmedelspoli-
tiken är att slå vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap och att
minimera jordbrukets miljöbelastning på grund av växtnäringsläckage
och användning av bekämpningsmedel. Det är viktigt att odlingslands-
kapets natur- och kulturmiljö värden bevaras. Ett rikt och bevarat od-
lingslandskap är av central betydelse för flora, fauna och för att stärka
den genetiska mångfalden.
I skogsbruket präglas strategin av bruk av ett naturligt ekosystem.
Målsättningen är att anpassa brukningen till naturtillståndet och skogs-
ekosystemens naturliga föryngringsprocesser. Efter förslag i regeringens
proposition En ny skogspolitik (prop. 1992/93:226) har genom ändring-
ar i skogsvårdslagen näringen getts en inriktning i linje med denna
strategi. Det uppställs såväl ett miljömål som ett produktionsmål för
skogsbruket. Miljömålet formuleras enligt följande. Skogsmarkens
naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. En biologisk mångfald
och genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att
växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättning-
ar att fortleva under naturliga betingelser i livskraftiga bestånd. Hotade
arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess
estetiska och sociala värden skall värnas. Produktionsmålet formuleras
på följande sätt. Skogen och skogsmarken bör nyttjas effektivt och
ansvarsfullt så att den uthålligt ger en god avkastning. Skogsproduktio-
nens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad
skogen producerar.
Rennäringen bedrivs liksom skogsbruket på basen ay ett naturligt
ekosystem. Näringen är beroende av tillgången på bete. Renstammens
storlek bestäms i allt väsentligt av tillgången till ett väl samlat och
åtkomligt vinterbete. Riksdagen har i propositionen om samema och
samisk kultur (prop,1992/93:32, bet. 1992/93:BoU8, rskr.
1992/93:115) lagt fest en ny politik. Enligt denna skall strategin i allt
väsentligt bygga på en anpassning till den varierande tillgången på bete
som styrs inte bara av ekologiska förutsättningar, utan också av hän-
synen till andra samhällsintressen som t.ex. skogsbruk.
I nyssnämnda proposition Strategi för biologisk mångfeld tas bl.a.
följande upp om fiske. Fiske är resursutnyttjande från ett i huvudsak
naturligt ekosystem. Den ledande principen bör vara att resursutnyttjan-
det inte överstiger ekosystemets produktionsförmåga med hänsyn tagen
till de naturliga fluktuationerna i resursunderlaget. Målen för natur- och
miljövården inom fiskets område är att fisk och skaldjur och deras
näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, naturligt reproducerande
bestånd. I detta inkluderas bl.a. att slå vakt om alla fiskarter i landet,
dvs. bevara den biologiska mångfalden.
Prop. 1994/95:10
203
Kommittén har diskuterat för- och nackdelar med att föra över mil- Prop. 1994/95:10
jöregler från olika sektorslagar för de areella näringarna till miljöbal-
ken. Kommittén har stannat för att föreslå att reglema inte ska föras in
balken. Det främsta skälet for denna lösning har kommittén angett vara
att en sammanhållen lagstiftning inom vaije sektor för sig har den för-
delen att den förstärker en samhällstruktur där miljötänkandet genom-
syrar all verksamhet inom sektom. Regeringen delar denna uppfattning.
I detta sammanhang förtjänar att påpekas att det är viktigt att skilja
mellan det ansvar som kan åvila näringen inom olika ekonomiska verk-
samheter och den ansvarsfördelning som bör råda mellan miljömyndig-
heter och sektorsmyndigheter. Sektorsmyndighetemas roll i naturvårds-
arbetet är bl.a. att ta initiativ till insatser och åtgärder, utarbeta sektors-
planer för genomförande av åtgärder och tillsammans med näringen
genomföra åtgärder, följa upp resultaten samt sprida kunskap och ut-
bildning inom näringen om åtgärder och mål i syfte att medverka till en
ekologisk anpassning av sin verksamhet i enlighet med fastställda miljö-
mål. Miljömyndigheternas främsta uppgift är att ange de övergripande
målen och utvärdera sektorernas arbete.
I regeringens proposition Strategi for biologisk mångfald angav rege-
ringen att aktionsplaner eller handlingsprogram för bevarande av biolo-
gisk mångfald bör utarbetas dels av Naturvårdsverket, för uppföljning
av miljömål och för en samlad bedömning av insatsbehoven inom hela
landet, dels av respektive sektorsmyndighet som sektorsvisa konkreta
planer eller program. På så sätt kan den praktiska tillämpningen av
principen om sektorsansvar inom naturvårdsområdet föras vidare.
I balken finns allmänna aktsamhetsregler för de som ämnar bedriva
eller bedriver verksamhet som regleras i miljöbalken. Naturvårdslagen
innehåller inte några särskilda tillsynsregler. Enligt regeringens förslag
bör i miljöbalken finnas en bestämmelse som ger tillsynsmyndigheten
befogenhet att meddela vissa förelägganden eller förbud som behövs for
att balken eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av balken
efterlevs (se avsnitt 4.15.2). Detta innebär i sin tur att de allmänna
aktsamhets- och tillsynsreglema kan läggas till grund för tillsynsåtgärder
inom de areella näringarna i den mån verksamheten regleras av miljö-
balken.
Regeringens förslag: I ett särskilt kapitel i miljöbalken får rege-
ringen bemyndigande att meddela föreskrifter av allmän karaktär.
Sådana föreskrifter bör gälla avvikelser från balken i övrigt i den
utsträckning det är nödvändigt for att stärka försvarsberedskapen
på grund av rådande särskilda förhållanden.
204
Kommitténs förslag: Kommittén haf föreslagit ett särskilt kapitel med Prop. 1994/95:10
bemyndigande att meddela föreskrifter istället för föreskrifter i de olika
sakfrågorna.
Remissinstanserna: Remissynpunkterna på kommitténs förslag om
föreskrifter har redovisats tidigare i avsnitt 4.2. Därav framgår att ett
betydande antal remissinstanser har riktat skarp kritik mot kommitténs
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Vi har behandlat frågan om föreskrif-
ter och om dess fördelar och nackdelar i avsnitt 4.2.2. Våra slutsatser
är att generella föreskrifter liksom hittills måste vara att verksamt styr-
medel i miljöpolitiken. Arbetet med föreskrifter måste dock ske med
tillräcklig kompetens och i kontrollerade former. Möjligheter till sam-
ordningsvinster när lagstiftningen nu sammanförs till en miljöbalk måste
beaktas. Det är också viktigt att beslut om föreskrifter fettas på en
konstitutionell nivå som framstår som lämplig i det enskilda fellet.
Samtliga dessa frågor har vi berört och behandlat i avsnitt 4.2.2. Vi
har funnit att kommitténs förslag med ett särskilt kapitel med bemyndi-
ganden inte bör föras in i balken. Vi har med utgångspunkt i våra slut-
satser i avsnitt 4.2.2 fört in bemyndiganden i kapitlen om miljökvali-
tetsnormer (6 kap. 1 och 5 §§), miljökonsekvensbeskrivningar (8 kap.
1 och 2 §§), skydd för naturområden (9 kap. 2, 10, 12, 16 och 17 §§),
skydd för växt- och djurlivet (10 kap. 3-7 §§), vissa arbetsföretag i
naturen m.m. (11 kap. 4, 5, 7 och 9§§), miljöferlig verksamhet, (13
kap. 6-11 och 40-41 §§), kemiska produkter (14 kap. 1,3 och 8-12
§§), hälsoskydd (15 kap. 6-10 §§), avfallshantering (16 kap 5, 7, 9-10
och 15 §§) , tillsyn (18 kap. 1 §), avgifter (19 kap. 1-4 och 7 §§) samt
miljöskyddsavgifter, (22 kap. 3 §).
Vi anser att dessa bemyndiganden täcker de behov som finns inom
miljöbalkens ram. I stor omfettning motsvarar dessa bemyndiganden
föreskrifter som finns redan i gällande lagstiftning. Nyheterna gäller
firämst föreskrifter om miljökvalitetsnormer och bemyndigandet om
normregler i avsnittet om miljöferlig verksamhet samt bemyndigandet
att meddela närmare föreskrifter om miljöskyddsavgifter.
Genom vårt förslag täcks flertalet av de förslag till bemyndiganden
som har lämnats i kommitténs betänkande. På några punkter innebär
dock vårt ställningstagande att vissa av de allmänt hållna bemyndigande-
na i kommitténs huvudbetänkande, 4 kap., inte får någon direkt mot-
svarighet i regeringens förslag till miljöbalk.
Kommittén har föreslagit en bestämmelse om att föreskrifter som
meddelas med stöd av balken skall grundas på balkens allmänna aktsam-
hetsregler och föreskrifter om miljökvalitetsnormer. Enligt regeringens
mning är det nödvändigt att de föreskrifter som utfärdas med stöd av
särskilda bemyndiganden också står i samklang med balkens aktsam-
hetsregler. Någon särskild föreskrift om detta behövs enligt vår mening
inte.
Kommittén har vidare föreslagit ett allmänt bemyndigande att meddela
undantag i särskilda fell från balkens föreskrifter. Som kommittén på-
205
pekar torde en sådan ordning kunna tillämpas utan särskild lagbestäm- Prop. 1994/95:10
melse därom. Det finns också vissa allmänna hinder mot undantagsbe-
slut, t.ex. bindande EG-rätt. Liksom hittills bör den ordningen gälla att
ställning tas i det enskilda fallet till förutsättningarna för att medge
undantag.
Kommittén har också föreslagit ett bemyndigande av allmän karaktär
för regeringen att under vissa omständigheter överlåta åt kommunerna
att meddela föreskrifter. Som kommittén framhåller motsvarar den av
kommittén föreslagna föreskriften närmast 13 § hälsoskyddslagen. Vi
anser att ett motsvarande bemyndigande bör tas in i balkens särskilda
föreskrifter om hälsoskydd.
Mot bakgrund av i huvudsak 26 § hälsoskyddslagen har kommittén
slutligen föreslagit ett särskilt bemyndigande som gäller undantagsföre-
skrifter för det fallet att krigsförhållanden råder. Regeringen delar
uppfattningen att ett allmänt hållet bemyndigande som gäller försvaret
av Sverige bör finnas i miljöbalken. Krig är det mest allvarliga miljöho-
tet. I vissa fell måste därför kraven på försvaret vara andra än dem som
gäller för samhället i övrigt. Det kan därför finnas skäl för att tolerans-
nivån mot försvarets verksamhet under vissa förhållanden är högre än
mot verksamhet i övrigt. Den ram för att meddela föreskrifter av hän-
syn till försvaret av Sverige som kommittén har föreslagit är enligt
regeringens mening väl snäv. Som kommittén också har varit inne på
och som påpekats av Överstyrelsen for civil beredskap är ett alternativ
till det kommittén har föreslagit att hämta förebilden till det bemyndi-
gande som skall tas in i miljöbalken i 64 § miljöskyddslagen, där siktet
mer allmänt är inställt på totalförsvarets förhållanden. I detta samman-
hang är det dock också angeläget att påpeka att miljölagstiftningen
gäller och skall tillämpas även i ett skede av t.ex. krigsfara om särskil-
da föreskrifter inte har meddelats med stöd av nu ifrågavarande bemyn-
digande. Samtidigt vill regeringen hänvisa till sina ställningstaganden i
UNCED-propositionen (prop. 1993/94:111, 57 f.) när det gäller av-
vägningen mellan fö rsvarsin tre ssena och miljöintressena. Verksamheten
inom totalförsvaret genomförs i enlighet med de mål som har fastställts
av statsmakterna. Sålunda skall försvarsmakten i fred bl.a. vidta förbe-
redelser för verksamhet i krig. Regeringen har i 1993 års regleringsbrev
angett att detta är det övergripande målet också i miljöhänseende. Rege-
ringen anser att intresset att verksamheten inom totalförsvaret i fred
bedrivs på ett ändmålsenligt sätt har en sådan övergripande betydelse att
det i vissa fell leder till att miljöferlig verksamhet måste tillåtas. Detta
innebär att det kan vara nödvändigt att regeringen meddelar särskilda
föreskrifter för att försvarsmakten skall kunna fullgöra sin huvudupp-
gift-
206
Regeringens förslag: Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken
och av föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av balken
skall utövas av den eller de statliga myndigheter som regeringen
bestämmer. Regeringen får också föreskriva att kommunerna skall
utöva tillsyn.
Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den statliga
myndighet regeringen bestämmer överlåta till kommunen att utöva
tillsyn som annars tillkommer en statlig myndighet. Detta gäller
inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten.
Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen
och finner myndigheten att överlåtelse inte bör ske i enlighet med
framställningen, skall myndigheten, om kommunen begär det, med
eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att endast regeringen
skall kunna delegera sådan tillsynsverksamhet som annars tillkommer
statlig myndighet.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Statens natur-
vårdsverk, Statskontoret samt några av länsstyrelserna är positiva till att
bestämmelserna om tillsyn samlas i ett kapitel i miljöbalken. Flertalet
länsstyrelser samt Försvarsmakten, Försvarets sjukvårdsstyrelse och
Fortifikationsförvaltningen har framhållit att det av lagtexten bör framgå
att länsstyrelsen har ett övergripande tillsynsansvar inom länet och för
försvarets verksamhet.
Flera remissinstanser, bl.a. några kommuner, är positiva till att kom-
munerna föreslås få ett utökat ansvar för den lokala tillsynen. Flertalet
av remissinstanserna, huvudsakligen kommuner, några länsstyrelser,
Svenska kommunförbundet och LO anser emellertid att kommunerna
med samma grad av frihet som i dag skall kunna åta sig tillsynsansvar
över miljöfarlig verksamhet.
Skälen för regeringens förslag: I flertalet av de lagar som bör ingå i
miljöbalken är tillsynsbestämmelsema samlade under rubriken tillsyn
och reglerar i allmänhet myndigheternas ansvar och befogenheter inom
tillsynsområdet. Dock förekommer inte sällan bestämmelser som mer
har karaktären av aktsamhetsregler. I sådana bestämmelser regleras
bl.a. vissa kontrollffågor. Det förekommer också att bestämmelser som
i vissa lagar införts under rubriken tillsyn förts in under andra rubriker
i andra lagar .
Övervägandena om att i miljöbalken införa gemensamma tillsynsbe-
stämmelser förutsätter att begreppet tillsyn klart definieras. Enligt rege-
ringens uppfattning bör begreppet tillsyn i princip förbehållas myndig-
heternas arbete med att tillse att gällande lagstiftning efterlevs. För detta
Prop. 1994/95:10
207
arbete krävs lämpligt utformade tillsynsbestämmelser. De myndigheter Prop. 1994/95:10
som erhållit befogenheter att utnyttja dessa bestämmelser bör kallas till-
synsmyndigheter. Tillsynen kan emellertid omfatta även andra uppgifter
än de som framgår av lagtexten och som bör medföra befogenheter att
ingripa med tvångsåtgärder mot enskilda personer. Det finns ett utrym-
me för Miljöorganisationsutredningen att ytterligare kartlägga och preci-
sera tillsynens omfettning.
Vilka myndigheter som tilldelats tillsynsansvar regleras i dag antingen
genom lagbestämmelser eller genom förordningar eller ibland genom
bådadera.
En samordning av tillsynsbestämmelsema i en miljöbalk förutsätter,
för att inte överskådligheten skall förloras, att regleringen av bl.a. vilka
myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter sker genom särskilda
förordningar utfärdade av regeringen med stöd av balken. Det är därför
inte lämpligt att, som en del av remissinstanserna, bl.a. några kommu-
ner, Försvarsmakten, Försvarets sjukvårdsstyrelse och FortifikationsfÖr-
valtningen föreslagit, direkt i lagtexten föreskriva vilka tillsynsmyndig-
heterna är eller närmare bestämmelser för olika områden. En sådan
ordning som föreslås av kommittén och som för övrigt redan gäller
enligt flera lagar ger regeringen möjlighet att vid behov göra erforderli-
ga justeringar och ändringar i fördelningen mellan myndigheterna av
deras inbördes ansvar.
Av direktiven, dir. 1993:43, framgår att de områden som Miljöorga-
nisationsutredningen skall behandla är bl.a. formerna för tillsyn enligt
miljöbalken inklusive fördelningen av tillsynsansvaret mellan central,
regional och lokal nivå. Vidare bör utredaren, enligt uppdraget, föreslå
en lämplig organisation för tillsyn enligt miljöbalken så att de samlade
myndighetsresursema fördelas och utnyttjas på ett effektivt sätt och
fångar upp de möjligheter till rationaliseringsvinster som den samordna-
de lagstiftningen ger. Vad gäller tillsynen är utgångspunkten att upp-
delningen av tillsynsansvaret mellan länsstyrelsen och kommunerna bör
göras tydligare än i dag. Utredningen skall genomföras i nära samarbete
med Miljöskyddskommittén och med utgångspunkt i kommitténs förslag
och bedömningar samt remissinstansernas synpunkter. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 september 1994.
Som framgår av redogörelsen för Miljöorganisationsutredningens
direktiv är det utredningens uppgift att bl.a. utreda och lämna förslag
till fördelningen av tillsynsansvaret mellan länsstyrelserna och kommu-
nerna. Regeringen föreslår därför inte några förändringar i detta sam-
manhang. Regeringen avser i stället att återkomma då Miljöorganisa-
tionsutredningen lämnat sitt förslag.
Vissa remissinstanser, i huvudsak kommuner, har framfört att även
annan myndighet än regeringen bör kunna delegera tillsynsansvaret till
kommunen. Enligt 44 a § miljöskyddslagen kan i dag länsstyrelsen,
efter åtagande av en kommun, delegera tillsynsansvaret för sådan miljö-
ferlig verksamhet som länsstyrelsen annars har tillsynen över. I de feli
länsstyrelsen finner att överlåtelse inte bör ske skall ärendet på kommu-
nens begäran överlämnas till regeringen för prövning. Om tillsynen 208
överlåtits till kommunen och det skulle inträffa att den kommunala
nämnden visar passivitet i sitt tillsynsarbete kan länsstyrelsen återta Prop. 1994/95:10
delegationen och på nytt bli ansvarig för tillsynen (jfr. uttalanden av
Lagrådet och departementschefen i prop. 1980/81:92 s.451 f. och s.468
f). Regeringen anser att detta bör komma till uttryck direkt i lagtexten.
Regeringen anser således att en kommun, i avvaktan på Miljöorgani-
sationsutredningens förslag, bör kunna åta sig tillsynsansvar som annars
tillkommer en statlig myndighet i samma omfettning som gäller i dag,
vilket också innebär att Försvarsmaktens verksamhet är undantagen.
I miljöbalken finns till skillnad mot tidigare lagstiftning inga före-
skrifter om att beslut skall fettas av kommunala nämnder. Det gäller
såväl tillsynsbeslut som beslut i andra frågor. Detta överensstämmer
med de principer som gäller enligt kommunallagen. Enligt 3 kap. 3 §
kommunallagen skall kommunfullmäktige tillsätta de nämnder som
utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens uppgifter enligt
särskilda författningar. I de fell tillsynen över exempelvis miljöferlig
verksamhet utövas av kommunen kan denna utan att det bryter mot 3
kap. 5 § kommunallagen komma att utöva tillsyn över sina egna miljö-
farliga verksamheter, såsom avloppsreningsverk och avfallsanläggning-
ar. Lämpligheten av en sådan konstruktion kan ifrågasättas. Regeringen
anser emellertid, i likhet med flera remissinstanser, att det inte finns
anledning att generellt undanta de kommunala verksamheterna från den
kommunala tillsynen. Detta är dock ett exempel på områden där Mil-
jöombudsmannen bör kunna besluta att tillsynsansvaret flyttas från en
myndighet till en annan. Miljöombudsmannens möjlighet att utse en
tillsynsmyndighet utvecklas närmare i avsnitt 4.16.
Enligt miljöskyddslagen åligger det tillsynsmyndigheten att verka för
att överträdelser av lagen beivras. I denna skyldighet ingår bl.a. att om
misstanke om överträdelse uppkommer skall tillsynsmyndigheten ta upp
saken och utreda den så att myndigheten kan bedöma om anmälan till
åtal skall ske.
Kommittén har föreslagit att motsvarande bestämmelse införs i bal-
ken. Bestämmelsen skulle i så fell bli generellt tillämplig for hela bal-
kens område.
Regeringen anser emellertid att det får anses som självklart att det
ingår i en tillsynsmyndighets uppgifter att se till att en överträdelse som
uppdagas beivras. Regeringen anser därför att det inte behövs en sär-
skild bestämmelse om detta i balken.
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna skall ha möjlighet
att meddela sådana förelägganden och förbud som i enskilda fall
behövs för att lagstiftningen skall efterlevas.
Ett föreläggande eller förbud skall, om det meddelats någon i
egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare, eller en ägare
till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör
någon annan, antecknas i festighetsboken.
209
14 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1994/95:10
förslag.
Remissinstsanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Miljöskyddslagen bygger på företagens
frivilliga medverkan i tillsynen. En viktig uppgift för tillsynsmyndig-
heterna är att genom rådgivning verka för att lagbestämmelserna efter-
levs.
I samband med en lagändring år 1988 uttalade departementschefen
(prop. 1987/88:85) att den dåvarande lagstadgade skyldigheten att med-
dela råd i vissa fell visat sig utgöra ett onödigt hinder för tillsynsmyn-
digheten att genom föreläggande effektivt förebygga olägenheter. Ge-
nom lagändringen befriades tillsynsmyndigheterna från skyldigheten att
innan ett föreläggande utfärdas först meddela råd.
I hälsoskyddslagen finns emellertid den lagstadgade rådgivningsskyl-
digheten fortfarande kvar. I brådskande fell kan dock förelägganden och
förbud meddelas omedelbart.
I de övriga lagarna finns ingen rådgivningsskyldighet inskriven. I
förarbetena till lagen om kemiska produkter (prop. 1984/85:118 s. 52)
sägs dock att tillsynsmyndigheten vid bristande efterlevnad av lagen bör
söka nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar.
Bestämmelserna om myndigheternas möjligheter att meddela före-
lägganden om skyddsåtgärder och försiktighetsmått eller förbud är rela-
tivt enhetliga i de olika miljölagama. Naturvårdslagen skiljer sig dock
från de övriga lagarna bl.a. på det sättet att lagen inte innehåller några
uttryckliga tillsynsregler. Naturresurslagen har visserligen en tillsyns-
paragraf (6 kap. 3 §) men den ger inte tillsynsmyndigheterna befogen-
heter att använda för den enskilde tvingande åtgärder.
Enligt nuvarande miljölagar ankommer det i princip på tillsynsmyn-
digheten att själv bedöma i vilka fell ingripanden bör ske i form av
förelägganden eller förbud. Lagtexten är i allmänhet så utformad att
tillsynsmyndigheten i enskilda fell får meddela de förelägganden eller
förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter och villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Ordet "behövs" ger ut-
tryck för att tillsynsmyndigheten inte skall tillgripa mer omfettande
tvångsåtgärder än vad som är nödvändigt. Det bör dock understrykas att
tillsynsbestämmelsema inte kan användas för att meddela generella
förelägganden eller förbud av normkaraktär.
Det förekommer emellertid att det i lagtexten eller som en följd av
lagmotiven införts begränsningar i tillsynsmyndigheternas handlingsut-
rymme. Enligt renhållningslagen har tillsynsmyndigheterna endast rätt
att meddela de förelägganden och förbud som uppenbart behövs (23 §).
Liknande bestämmelser fenns tidigare i andra miljölagar men har där
successivt mönstrats ut. I miljöskyddslagen finns emellertid vissa andra
begränsningar i tillsynsmyndigheternas handlingsutrymme. Ett före-
läggande eller förbud får nämligen i princip inte riktas mot företag som
erhållit tillstånd enligt miljöskyddslagen. Under alldeles särskilda för-
210
hållanden äger dock tillsynsmyndigheten kortfristigt meddela de bråd-
skande förelägganden eller forbud som motiveras av omständigheterna.
Ett tillstånd enligt lagen om kemiska produkter hindrar däremot inte en
tillsynsmyndighet från att i ett enskilt fell ingripa med stöd av tillsyns-
reglema i den lagen.
I förarbetena till hälsoskyddslagen (prop. 1981/82:219 s. 35) finns
vissa uttalanden som begränsar miljö- och hälsoskyddsnämndens möj-
ligheter att meddela förelägganden och förbud mot planerade verksam-
heter. Enligt den praxis som utvecklats inom miljöskyddsområdet finns
det inte något hinder mot att en tillsynsmyndighet meddelar förbud mot
en planerad verksamhet om denna bedöms stå i strid med tillåtlighets-
reglema i miljöskyddslagen.
Några remissinstanser har påpekat att det i lagtexten bör föreskrivas
en rådgivningsskyldighet för tillsynsmyndigheten. Enligt regeringens
uppfettning saknas det emellertid anledning att i miljöbalken införa
särskilda regler om myndigheternas rådgivningsverksamhet. En sådan
skyldighet får anses normalt ingå i tillsynsmyndighetens roll utan att
något särskilt lagstöd behövs. Det bör alltså stå tillsynsmyndigheterna
fritt att själva avgöra i vilka sammanhang råd bör meddelas. Denna
bedömning bör givetvis ske med utgångspunkt i överträdelsens art. I
allmänhet bör liksom hittills överenskommelser om rättelse eftersträvas.
Enligt regeringens uppfettning bör i miljöbalken finnas en bestämmel-
se som ger tillsynsmyndigheten befogenhet att meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs för att balken eller föreskrifter eller villkor
meddelade med stöd av balken skall efterlevas. Bestämmelsen bör ut-
formas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i lagen om
kemiska produkter. Något uppenbarhetsrekvisit bör inte föreskrivas
vilket innebär att någon principiell begränsning till klara fell inte görs.
Understrykas bör att myndigheten inte får befogenhet att meddela
några generella förelägganden eller förbud. Ingripanden kommer således
endast att kunna ske i ett enskilt fell.
Tillsynsmyndigheten bör således kunna meddela ett föreläggande eller
ett förbud om inte föreskrifterna i balken efterlevs. Ett åsidosättande av
aktsamhetsregler som gäller for den aktuella verksamheten kan sålunda
föranleda ett ingripande från tillsynsmyndighetens sida. Som exempel
kan nämnas principen om bästa möjliga teknik och skyldigheten att
avhjälpa skadan även då verksamheten har upphört. Det närmare in-
nehållet i och utformningen av de allmänna aktsamhetsreglema motive-
ras i avsnitt 4.4. Likaså kan tillsynsmyndigheten ingripa med ett före-
läggande eller ett förbud exempelvis då ett villkor i ett tillstånd inte
efterlevs.
Vad gäller tillståndsgiven verksamhet bör tillsynsmyndigheten som
regel inte kunna ingripa i frågor som regleras genom villkor i tillstån-
det. Undantag från denna princip bör dock kunna göras om särskilda
omständigheter föreligger, exempelvis vid olyckshändelser eller andra
oförutsedda händelser av allvarlig karaktär. Bestämmelsen bör vara
tillämplig oavsett om verksamheten bedrivs eller har upphört. I bråd-
skande fell bör således tillsynsmyndigheten trots att ett tillstånd med-
delats kunna meddela de brådskande förelägganden eller förbud som
Prop. 1994/95:10
211
motiveras av omständigheterna. De situationer som avses är nödsituatio- Prop. 1994/95:10
ner, olyckor och liknande fell där tillsynsmyndigheten kortfristigt måste
kunna meddela de brådskande förelägganden eller förbud som motiveras
av omständigheterna. Om verksamheten har upphört torde det huvud-
sakligen röra sig om återställningsåtgärder eller åtgärder för att forsla
bort kvarblivet avfell efter verksamheten eller liknande åtgärder.
Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis inte tillgripa mer ingripande
tvångsåtgärder än vad som behövs i vaije enskilt fell. Som framgår av
vad som tidigare sagts ingår det i tillsynsmyndighetens normala uppgif-
ter, även om det inte i lagtexten föreskrivs en rådgivningsskyldighet, att
meddela de råd myndigheten finner erforderliga. En tillsynsmyndighet
bör alltid vid bristande efterlevnad försöka nå rättelse på frivillig väg
genom råd och förslag till åtgärder. När däremot den frivilliga vägen
inte är framkomlig bör tillsynsmyndigheten ingripa med föreläggande
och förbud.
Med hänsyn till möjligheterna att genom att avyttra en fastighet undgå
- och därmed också försena - angelägna rättelseåtgärder finns det i
naturvårdslagen och hälsoskyddslagen en möjlighet för myndigheterna
att översända ett vitesföreläggande för anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Har en sådan anteckning skett gäller föreläggandet även
mot ny ägare. Motsvarande regel bör införas bland tillsynsbestämmel-
sema i miljöbalken. Regeringen anser emellertid, i motsats till kommit-
tén, att bestämmelsen endast skall vara tillämplig i de fell där föreläg-
gandet eller förbudet meddelats någon i egenskap av ägare till en fastig-
het, tomträttshavare, eller ägare till en byggnad, anläggning eller
anordning på mark som tillhör någon annan, dvs. samma område som i
dag omfettas av naturvårdslagen och hälsoskyddslagen.
Ett beslut om föreläggande eller förbud fettat med stöd av miljös-
kyddslagen gäller, om inte annat förordnas, med omedelbar verkan.
Detta innebär att beslutet gäller även om det överklagas. Beslut enligt
de övriga lagarna gäller emellertid omedelbart endast om myndigheten
särskilt förordnat om det. Regeringen anser att det bör ankomma på
tillsynsmyndigheterna att själva bedöma om ett beslut om föreläggande
eller förbud skall gälla omedelbart eller inte. Därför har den lagtekniska
lösningen valts att tillsynsmyndigheten, i de fell den anser att så är
erforderligt, kan förordna att ett beslut skall gälla utan hinder av att det
inte vunnit laga kraft.
Regeringens förslag: Ett beslut om föreläggande eller förbud får
förenas med vite.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna är positiva till kom-
mitténs förslag.
212
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lagar får ett beslut Prop. 1994/95:10
om föreläggande eller förbud förenas med vite. I hälsoskyddslagen finns
en bestämmelse om att vitet inte får förvandlas. I renhållningslagen
finns en bestämmelse om att frågan om utdömande av vite prövas av
länsstyrelsen.
Vite är ett ekonomiskt tvångsmedel. Det används som ett individuellt
påtryckningsmedel för att tvinga fram vissa närmare angivna prestatio-
ner av den mot vilken viteshotet riktas. Det har den fördelen framför
straff att det kan anpassas till vad som krävs för att ändamålet med vitet
skall genomföras. Vitet kan dessutom vid behov många gånger bestäm-
mas till väsentligt högre belopp än vad motsvarande bötesstraff skulle
uppgå till.
Användningen av vite förutsätter stöd i lag. Sådana bestämmelser
finns på många ställen i lagstiftningen, inte minst i den miljörättsliga
speciallagstiftningen. Bestämmelser om ett vitesföreläggandes adressat,
om beräkning av vitets storlek samt vitets utformning och utdömande
finns i lagen (1985:206) om viten.
Erfarenheterna av vitesföreläggande på miljöskyddets område är i
allmänhet positiva. Det anses att vitet är ett mer effektivt instrument än
straffhotet for att komma till rätta med problem i enskilda fell. Vitesfö-
reläggandena framtvingar inte bara konkreta lösningar på problemen
utan verkar också vanligtvis snabbare än straff- och avgiftssanktionema.
De problem som är förknippade med vitesanvändningen hänger oftast
samman med de långa handläggningstidema vid överklagande av vites-
föreläggandet och vid utdömandet av vite. En tredskande part har ibland
omöjliggjort en effektiv användning av vitesföreläggande genom att
systematiskt överklaga dels föreläggandet, dels ett eventuellt utdömande
av vitet.
Som ett medel för att komma till rätta med tredska kan nämnas möj-
ligheten att enligt 4 § viteslagen förelägga s.k. löpande vite. En annan
möjlighet, som nu finns i hälsoskyddslagen, är att vid löpande vite låta
föreläggandet gälla även mot ny ägare till en fastighet eller en byggnad.
Av 9 kap. 8 § rättegångsbalken framgår att vite inte får föreläggas i
fell där straffansvar är stadgat. Denna princip har genombrutits i lag-
stiftningen och i vissa fell innehåller en lag såväl straffhot som möjlig-
het att meddela vitesföreläggande. Som exempel på sådan lagstiftning
kan anges hälsoskyddslagen och skogsvårdslagen. Som framgår av vad
som tidigare framhållits krävs emellertid en uttrycklig lagreglering för
att båda sanktionerna skall kunna användas. När avsteg gjorts från prin-
cipen har samtidigt införts bestämmelse om att den som överträtt vites-
föreläggande inte också får dömas till ansvar för gärning som omfettas
av föreläggandet. Här kan som exempel nämnas 45 § andra stycket
miljöskyddslagen. En motsvarande regel bör införas bland miljöbalkens
ansvarsbestämmelser.
En kombination av straffhot och viteshot kan vara motiverad framför
allt av nödvändigheten att komma till rätta med fortsatt tredska vid
utdömande av straff. För att ett förbud mot att använda både straff och
vite vid samma gärning skall äga tillämpning krävs att det rör sig om
gämingsidentitet i både tid och rum och dessutom att åtal och föreläg-
213
gande riktar sig mot samma person. Medger lagen användande av både Prop. 1994/95:10
straff och vite är det trots ett förbud mot samtidig användning av sank-
tionerna möjligt att straffa ett förfarande i förfluten tid och använda vite
för att framtvinga rättelse för framtiden. Vidare kan ett viteshot riktas
mot ett företag som är en juridisk person samtidigt som en driftsansva-
rig person i företaget kan drabbas av straff.
En möjlighet att förena ett beslut om föreläggande och förbud med
vite bör finnas i miljöbalken. Av vad som tidigare sagts framgår att stor
omsorg och noggrannhet måste iakttas vid vitesföreläggande så att
föreläggandet inte hindrar att straff döms ut när skäl finns därtill.
Regeringens forslag: Ett beslut om rättelse eller förbud som inte
blir åtlytt skall kunna verkställas av kronofogdemyndigheten.
Tillsynsmyndigheten får, om någon underlåter att vidta en
åtgärd enligt ett föreläggande eller förbud, besluta att rättelse
skall ske på bekostnad av den som gjort sig skyldig till under-
låtenheten.
Rättelse skall i vissa brådskande fall även kunna vidtas utan
föregående föreläggande.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i
denna del har varit positiva till förslaget i stort.
Skälen för regeringens förslag: Efterkoms inte ett föreläggande om
försiktighetsmått eller förbud som behövs for att lagen eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas (40 § första eller
andra stycket miljöskyddslagen), skall kronofogdemyndigheten på an-
modan av tillsynsmyndigheten ombesörja att åtgärd vidtas.
Enligt 39 § naturvårdslagen får kronofogdemyndigheten i motsvarande
fall meddela särskild rättelse på ansökan av allmän åklagare, Natur-
vårdsverket, länsstyrelsen, den kommunala nämnd som handhar natur-
vårdsfrågor eller, i fell där kommunal nämnd har att meddela föreläg-
gande, av den nämnden. Verkställighet genom kronofogdemyndighetens
försorg torde i första hand komma i fråga i de mer mark- eller festig-
hetsanknutna lagarna. Regeringen anser emellertid att möjligheten till
verkställighet genom kronofogdemyndighetens försorg inte endast bör
omfetta bestämmelser inom miljöskydds- och naturvårdsområdena utan
bör kunna utnyttjas även i andra sammanhang.
I miljöskyddslagen och naturvårdslagen finns även bestämmelser om
att kronofogdemyndigheten får meddela handräckning för att åstadkom-
ma rättelse. Dessa regler är, i motsats till det förslag om möjlighet för
tillsynsmyndigheten att meddela beslut om rättelse, avsedda att användas
214
i fråga om ingripanden av mer polisiär natur, t.ex. stänga av strömmen Prop. 1994/95:10
for en verksamhet, sätta upp lås, vidta större saneringsarbeten m.m.
Enligt 47 § miljöskyddslagen får kronofogdemyndigheten om någon
underlåter att rätta sig efter straffsanktionerade förbud, beslut, före-
skrifter och bestämmelser meddela särskild handräckning för att åstad-
komma rättelse. Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräck-
ning göras av Naturvårdsverket eller annan myndighet som ärendet
angår. En motsvarande bestämmelse bör införas i miljöbalken. Ansökan
bör emellertid göras av tillsynsmyndigheten.
I de flesta av de nuvarande lagarna har tillsynsmyndigheterna rätt att,
om någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom, vidta rät-
telseåtgärder på den felandes bekostnad. Myndigheternas befogenheter
i detta avseende skiljer sig emellertid något i de olika lagarna.
Som regel får tillsynsmyndigheterna förelägga den som underlåter att
iaktta en viss skyldighet att vid vite själv vidta rättelseåtgärder. Först
om så inte sker aktualiseras normalt frågan om att vidta rättelseåtgärder
på den försumliges bekostnad.
Enligt renhållningslagen (23 § 3 stycket) får rättelse på den försum-
liges bekostnad ske först sedan ett föreläggande av tillsynsmyndigheten
inte iakttagits. Denna ordning är också det normala enligt hälsoskydds-
lagen (18 § 3 stycket). I brådskande fell får dock förordnande om rättel-
se på någons bekostnad ske utan föregående föreläggande. Liknande
bestämmelser finns i miljöskyddslagen (41 a §). Enligt dessa får till-
synsmyndigheten när risk för allvarliga skador eller när andra särskilda
skäl föreligger och när förutsättningar finns att meddela ett föreläggande
enligt 40 § miljöskyddslagen förordna om rättelse på vederbörandes
bekostnad.
I lagen om kemiska produkter (16 § 3 stycket) har tillsynsmyndig-
heternas befogenhet att vidta rättelseåtgärder på någons bekostnad inte
gjorts beroende av om ett beslut om föreläggande eller förbud utfärdats
av tillsynsmyndigheten eller förutsättning för sådant beslut förelegat.
Enligt dessa lagar har tillsynsmyndigheten rätt att vidta rättelseåtgärder
på någons bekostnad så snart någon bryter mot bestämmelserna i lagen.
Rättelseåtgärder utgör således här alternativ till förelägganden om för-
siktighetsmått eller förbud.
Enligt regeringens uppfettning bör en generell bestämmelse om rätt
for tillsynsmyndigheten att besluta om rättelse på den felandes bekost-
nad införas i miljöbalken. Tillsynsmyndigheten bör sålunda få besluta
om rättelse på någons bekostnad om vederbörande underlåter att vidta
en åtgärd som åligger honom dels enligt balken eller enligt föreskrifter
eller villkor som meddelats med stöd av balken, dels enligt tillsynsmyn-
dighetens föreläggande eller förbud. När det är nödvändigt att åtgärder
vidtas skyndsamt får det anses angeläget att tillsynsmyndigheten har
möjlighet att fetta ett sådant beslut. Ett sådant förfarande kan dock även
i andra fell utgöra ett alternativ till verkställighet genom kronofogde-
myndigheten, exempelvis om det är fråga om mindre eller enklare
åtgärder. Beslut om rättelse på den felandes bekostnad torde som hu-
vudregel inte komma i fråga förrän efter det att tillsynsmyndigheten har
meddelat ett föreläggande eller ett förbud. I fråga om åtgärder av mer
215
skyndsam natur, t.ex. bortforslande av läckande gifttunnor, bör dock Prop. 1994/95:10
samma möjlighet finnas som i dag finns enligt miljöskyddslagen, hälsos-
kyddslagen och lagen om kemiska produkter, nämligen att besluta om
rättelse på den felandes bekostnad även utan ett föregående föreläggan-
de.
Införandet av en sådan allmän regel i balken kommer att underlätta
myndigheternas möjligheter att komma till rätta med nedskräpningen i
naturen, få till stånd stängselgenombrott m.m.
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten får förelägga den som
bedriver en verksamhet som regleras med stöd av balken att lämna
de upplysningar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndighetenhar
också rätt till tillträde till lokaler och till andra utrymmen, byggna-
der och markområden m.m. och att där göra undersökningar och ta
prover. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
att tillsynsmyndigheten skall kunna utöva tillsynen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak varit positiva till
kommitténs förslag.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om tillträdes- och un-
dersökningsrätt finns i flertalet lagar och är utformade på likartat sätt.
Vissa skillnader finns emellertid.
Tillsynsmyndigheternas tillträde srätt enligt miljöskyddslagen inskrän-
ker sig till fabriker och anläggningar eller områden som hör till dessa
oavsett om verksamheterna vid dessa är i bruk eller inte. För att utföra
undersökningar på någon annan plats har tillsynsmyndigheten också rätt
att beträda denna plats under förutsättning att det inte är fråga om hus,
tomt eller trädgård. Det bör framhållas att tillträdesrätten enligt miljö-
skyddslagen även omfattar den som har fått uppdrag att på någons be-
kostnad utföra undersökningar (43 § 2 stycket).
Enligt lagen om kemiska produkter omfattar tillsynsmyndigheternas
tillträdesrätt områden, lokaler och andra utrymmen som används i sam-
band med hanteringen av kemiska produkter. Rätten till tillträde omfat-
tar dock inte bostäder. Detta innebär att rätten till tillträde är begränsad
i förhållande till lagens tillämpningsområde. Lagen omfattar nämligen
också hushållens kemikalieanvändning. Eventuella tvångsingripanden
med anledning av en olaglig hantering av en kemisk produkt i hemmen
får därför ske med stöd av reglema i rättegångsbalken.
Tillträdesrätten enligt hälsoskyddslagen och renhållningslagen omfattar
byggnader, lokaler, anläggningar och områden. Med byggnader avses
sådana som innehåller en eller flera bostäder.
I naturvårdslagen finns vissa bestämmelser om tillträdesrätt i samband
med vissa undersökningar (42 §).
216
En samordning av de nuvarande tillträdesbestämmelsema till en ge- Prop. 1994/95:10
mensam föreskrift innebär att denna måste utformas på ett övergripande
sätt. En sådan ordning får naturligtvis inte - annat än när så är motive-
rat - leda till att tillsynsmyndigheternas rätt till tillträde ändras i för-
hållande till vad som nu gäller. Detta innebär att den nya lagbestämmel-
sen i tillämpliga delar bör ge tillsynsmyndigheterna samma tillträdesrätt
som de i dag har. Detta innebär också att i stort sett de tillsynsobjekt
som anges i de nuvarande lagarna bör återfinnas i den nya paragrafen i
miljöbalken.
Regeringen anser emellertid att man har anledning att se restriktivt på
tillsynsmyndigheternas möjligheter till tillträde till bostäder. Den till-
trädesrätt som i dag finns intagen i renhållningslagen bör kunna utgå
och endast omfatta soprum eller soputrymmen. Regeringen anser att den
tillträdesrätt till bostäder som i dag finns i hälsoskyddslagen bör vara
tillräcklig. För att stärka skyddet för integriteten bör denna begränsning
anges direkt i lagtexten. Flertalet lagar, nämligen miljöskyddslagen,
lagen om kemiska produkter och hälsoskyddslagen ger tillsynsmyndig-
heterna rätt att vid tillsynen göra undersökningar. I lagen om kemiska
produkter och hälsoskyddslagen finns en uttrycklig befogenhet att också
ta ut prover. I miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter finns
särskilda bestämmelser om undersökningsplikt och kontroll. Dessa har
karaktären av aktsamhetsregler. De nuvarande bestämmelserna om
myndigheternas rätt att vid tillsyn utföra undersökningar och ta prover
bör enligt regeringens mening sammanföras i en gemensam paragraf
och gälla hela balkens tillämpningsområde. I miljöbalken bör, enligt
regeringens mening, även finnas en skyldighet för den som utövar
verksamhet som kan befaras vara miljöferlig eller medföra olägenheter
för människors hälsa eller som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet
att utföra den undersökning som behövs för tillsynen. Fullgör inte verk-
samhetsutövaren vad som åligger honom kan tillsynsmyndigheten före-
lägga honom att göra det. Om tillsynsmyndigheten anser det vara lämp-
ligare bör myndigheten ha möjlighet att föreskriva att någon annan skall
utföra en sådan undersökning. Sådana undersökningar som nämnts bör
bekostas av den som utövar verksamheten. Likaså bör den som utövar
eller ämnar utöva miljöferlig verksamhet för att utreda verkningar av
verksamheten ha rätt till tillträde för att företa mätning eller annat un-
dersökningsarbete på fest egendom som annan äger eller innehar.
217
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: Reglema om avgift för myndigheters verk-
samhet överfors i huvudsak oförändrade från de i balken samman-
förda lagarna till miljöbalken.
Bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgifter samt bestäm-
melserna om dispensavgift görs generellt tillämpliga for hela bal-
kens område.
Reglema om avgift för kommunal renhållning och producentav-
gift överförs oförändrade från renhållningslagen till balken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flera av de remissinstanser som yttrat sig över
kommitténs förslag har hänvisat till KLIV-utredningen och dess förslag
om ett enhetligt system för avgifter för myndigheternas verksamhet.
KLIV-utredningen har förordat att festa avgifter tillämpas. Instanserna
har vidare framhållit att avgifterna bör täcka de faktiska kostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande finns i de flesta av de
lagar som omfettas av förslaget till miljöbalk bemyndiganden som ger
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att
föreskriva om uttag av avgifter för myndighetens verksamhet enligt
lagen. Det gäller för det mesta kostnader för tillståndsprövning och
tillsynsverksamhet.
Utredningen om kommunernas arbete för en god livsmiljö, KLIV,
behandlade i betänkandet Kommunerna och miljöarbetet (SOU 1993:19)
bl.a. frågan om tillsynsavgift. Utredningen föreslog att i princip all
lagbunden tillsyn som utövades av kommunerna skulle bekostas av dem
som bedriver verksamheten i enlighet med principen att förorenaren
betalar. Utredaren ansåg att avgiftssystemet borde ge utrymme for
flexibilitet och möjlighet till förnyelse och utveckling av den offentliga
tillsynen. Detta förutsatte enligt utredaren att enhetliga principer för
avgiftsfinansieringen tillämpades och att möjlighet gavs att tillämpa en
gemensam taxa när tillsyn samtidigt utövades över efterlevnaden av
flera författningar. Detta kunde, enligt utredaren, åstadkommas genom
att regeringen bemyndigades att delegera sin normgivningskompetens att
ta ut avgift för tillsyn av olika objekt inom miljö- och hälsoskyddsom-
rådet till kommunerna. Kommunen skulle således ges en möjlighet att ta
ut avgifter för tillsyn av olika objekt på ett enhetligt sätt enligt taxa som
beslutas av fullmäktige. Fasta grundavgifter var enligt utredaren att
föredra för att motverka att avgifter skulle styra inriktningen av till-
synen. KLIV-utredningens förslag har bemötts av i stort positiv kritik
av remissinstanserna. Livsmedelsverket var dock negativt i sin kritik
och menade att det saknades en närmare utredning och mer detaljerade
förslag om förändringar.
De bestämmelser som bör införas i miljöbalken överensstämmer i
stort med de bestämmelser som finns redan i dag i de olika förfettning-
218
ama. I vissa fell utvidgas emellertid bestämmelserna i förhållande till Prop. 1994/95:10
vad som gäller i dag och görs generellt tillämpliga för hela balkens
tillämpningsområde. Detta gäller exempelvis stadgandet om dispensav-
gift som i dag endast finns i lagen om kemiska produkter och lagen
(1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Med allmänna bestämmelser i
balken kommer det att bli möjligt för kommunerna att föreskriva mer
enhetliga taxor för exempelvis tillsyn än vad som i dag är möjligt.
Regeringen bör i likhet med vad kommittén har föreslagit bemyndigas
att meddela föreskrifter om avgifter. Enligt de lagar som föreslås omfet-
tas av balken är det hittills ingen central myndighet som har fått be-
myndiganden att meddela föreskrifter trots att riksdagen i bemyndigande
till regeringen har medgett en sådan ordning. Även i fortsättningen är
det en lämplig ordning att endast regeringen meddelar föreskrifter om
avgifter på det statliga området. Detta bör komma till uttryck i lagtex-
ten. Regeringen bör däremot få överlåta sin föreskriftsrätt till kommu-
nerna. Regeringens avsikt är att kommunerna så långt det är möjligt
själva skall bestämma den taxa som skall gälla för en kommunal verk-
samhet. Vad gäller ändrade bestämmelser för uttag av avgifter för
tillsyn enligt lagar som inte sammanförs i balken men som omfettas av
KLIV-utredningens förslag kan det bli anledning för regeringen att
återkomma i något annat sammanhang.
En avgift för myndighets verksamhet enligt balken bör fullt täcka
myndighetens kostnader för sin verksamhet. Vid prövning av frågor
gällande tillstånd, godkännande och tillsyn anser regeringen att systemet
med s.k. saktaxa för det mesta kan tillämpas. Tillämpningen av denna
typ av taxa innebär att det för ett tillstånd eller godkännande för en
verksamhet eller av en produkt eller tillsyn av en viss verksamhet finns
en fest avgift oavsett den tid som tas i anspråk för prövningen eller
tillsynen. För anmälningsärenden och tillsyn över sådan verksamhet
som inte är tiUståndspliktig bör tillämpas samma system som i dag
gäller enligt miljöskyddslagen för icke tillståndspliktiga verksamheter
dvs. en timbaserad avgift.
I miljöbalken bör som föreslagits i avsnitt 4.9 bestämmelserna om
avfallshantering överföras i stort oförändrade från renhållningslagen,
däribland bestämmelserna om producentansvar. Som där angetts kan det
för vissa typer av varor och avfell vara mindre lämpligt att lägga ett
fysiskt återtagandeansvar på producenten. Det kan bl.a. finnas risk för
att icke seriösa entreprenörer kommer att utnyttjas och vålla större
skada än nytta ur miljösynpunkt. Vidare kan det också vara svårt att
utöva behövlig kontroll av hanteringen av avfellet. I sådana och liknan-
de fell är det lämpligt att kommunen liksom fellet är i dag har det fysis-
ka ansvaret för hanteringen och omhändertagandet av avfellet medan
producenten har det ekonomiska ansvaret. Det bör i miljöbalken införas
ett bemyndigande som ger möjlighet att föreskriva att en avgift får tas
ut av producenten för bortforsling och slutligt omhändertagande av
avfell av viss egendom genom kommunens försorg.
De avgifter det här kan bli fråga om bör i många fell baseras på
generellt beräknade kostnader för omhändertagandet av respektive av- 219
fellsslag. Då blir avgiftens storlek normalt inte differentierad efter
lokala förhållanden och i de fellen bör det därför bli en uppgift för Prop. 1994/95:10
regeringen att meddela föreskrifter om avgifter. Avgifterna bör då tas ut
centralt av företagen och fördelas till kommunerna. Även kommunerna
bör, efter regeringens bemyndigande, få möjlighet att kunna ta ut en
producentavgift differentierad efter lokala förhållanden i de fell det är
lämpligt.
Eftersom detta blir ett nytt system måste man noga följa tillämpningen
och konsekvenserna av de producentavgifter som införs och vid behov
även se över den nu föreslagna regleringen.
Regeringens förslag: En miljöombudsman inrättas. Miljöombuds-
mannen skall företräda allmänheten för att främja miljöns intres-
sen. Han skall fora talan om miljöskyddsavgift. Vidare skall han
ha rätt att överklaga beslut enligt miljöbalken. Miljöombudsmannen
skall vid behov kunna besluta att tillsynsansvaret flyttas från en
myndighet till en annan. Miljöombudsmannen skall biträdas av ett
ideellt råd med representanter för miljöorganisationer. Utanför
kretsen av dem som får överklaga enligt vanliga förvaltningsrättsli-
ga regler ges sådan rätt i vissa ärendetyper också till Naturvårds-
verket samt subsidiärt i förhållande till Miljöombudsmannen till
fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer, yrkesfiskare
och konsumentorganisationer.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ideella organisationer skall
ha talerätt och att regeringen bestämmer vilka organisationer som skall
ha denna rätt. Kommittén föreslår vidare att det inom Statens Natur-
vårdsverk skall inrättas en Miljöombudsman som skall ta emot och
utreda enskildas klagomål i miljöfrågor.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad i fråga om talerätt for
organisationer. Många remissinstanser framför stark kritik mot försla-
get. Dessutom finns ett antal instanser som är positiva till förslaget men
som är kritiska till att det är regeringen som skall bestämma vilken
organisation som skall ha rätt att klaga. När det gäller myndigheternas
rätt att överklaga har de flesta lämnat kommitténs förslag utan kommen-
tarer.
Också i fråga om att inrätta en miljöombudsman är remissopinionen
delad. Att göra Miljöombudsmannen till en del av Statens naturvårds-
verk utan att tilldela honom särskilda befogenheter har dock genomgå-
ende kritiserats av remissorganen.
220
Miljöombudsman
En viktig uppgift för Naturvårdsverket som ett slutresultat av arbetet
med den nya miljölagstiftningen blir att besluta generellt verkande
föreskrifter. Särskilt inom området för miljöferlig verksamhet blir detta
en ny och viktig uppgift för verket. Detta ligger också i linje med be-
hovet av en pådrivande och policyskapande myndighet.
En annan viktig uppgift om lagstiftningen skall få en tillräcklig ge-
nomslagskraft är den rent judiciella verksamheten i enskilda ärenden.
När miljölagstiftningen nu samordnas och lyfts fram som en särskild
balk i 1734 års lag är det viktigt att lagstiftningen också tillämpas i full
utsträckning som ett instrument för att genomföra de miljöpolitiska
målen. Den nuvarande miljölagstiftningens tillsyns- och sanktionsbe-
stämmelser för i många fell en slumrande tillvaro. Kommitténs förslag
syftar också bl.a. till att öka och förstärka allmänhetens möjligheter att
kontrollera och ingripa mot olika slag av miljöstörningar. Mot den
angivna bakgrunden anser regeringen i enlighet med remisskritiken att
det saknas anledning att inrätta en miljöombudsman utan särskilda
befogenheter som en enhet hos Statens naturvårdsverk. För att åstad-
komma en önskvärd genomslagskraft av den nya miljöbalken finns det i
stället skäl att inrätta en ny miljömyndighet med en fristående ställning
mot andra myndigheter och mot dem som förorsakar miljöstörningar.
Nästan samtliga de myndigheter som agerar inom det miljörättsliga
området har i någon utsträckning dubbla roller. Detta beror bl.a. på att
såväl statliga myndigheter som kommunala organ har till uppgift att
pröva tillståndsfrågor och att utöva tillsyn. Därtill kommer att såväl
statliga myndigheter som kommuner kan ha föreskriftsrätt. Regeringen
utgår från att ett genomförande av Miljöorganisationsutredningens kom-
mande förslag på ett påtagligt sätt medför att myndighetsrollerna jäm-
fört med dagens läge kommer att renodlas. Utredningens förslag kan i
den delen förväntas bli ett värdefullt komplement till miljöbalken. I
vissa frågor är det dock viktigt att uppgifterna för en fristående myndig-
het konkretiseras direkt i miljöbalken.
Den nya myndigheten bör ges namnet Miljöombudsmannen. Denne
bör ges sådana judiciella myndighetsuppgifter som jämfört med i dag
bör lyftas fram på miljöområdet.
Miljöombudsmannen bör ha till uppgift att ta emot och utreda enskil-
da personers klagomål över olika förhållanden inom miljöområdet. Men
även organisationer bör ha möjlighet att vända sig till honom i sådana
frågor. Ombudsmannen skall kunna vidarebefordra klagomål och syn-
punkter till tillsynsmyndigheter och även till dem som förorsakar mil-
jöproblem. För att kanalisera frågor av principiell vikt via Miljöom-
budsmannen till rättslig prövning bör det hos Miljöombudsmannen
finnas ett ideellt råd. Detta råd bör fungera som ett samråd sforum mel-
lan Miljöombudsmannen och organisationerna och bl.a. ge en bakgrund
till Miljöombudsmannens ställningstaganden i principiellt viktiga frågor.
Prop. 1994/95:10
221
Miljöombudsmannen bör även följa tillämpningen av lagstiftningen
inom miljöområdet och verka för att brister i lagstiftningen avhjälps.
Om miljöombudsmannen finner anledning att väcka fråga om författ-
ningsändring eller annan åtgärd från statens sida får han göra framställ-
ning om detta till regeringen. Miljöombudsmannen bör även, när det är
lämpligt, framföra förslag till nya eller ändrade föreskrifter inom mil-
jöområdet.
En viktig sanktionsform i miljöbalken bör miljöskyddsavgiften vara.
Denna ges i miljöbalken ett vidare innehåll än som gäller för närvaran-
de. Alla icke bagatellartade överträdelser av villkor och andra förplik-
telser enligt balken skall alltså kunna följas av en sanktionsavgift, mil-
jöskyddsavgiften. Detta institut är för närvarande utformat i stor likhet
med straffbuden enligt miljöskyddslagen. Institutet har hittills använts i
begränsad utsträckning och med liten framgång.
Så som straffbuden har utformats i miljöbalken är tanken att sanktion-
savgiften skall användas i betydligt större utsträckning än i dag. Svårig-
heten att finna lämpliga generellt tillämpliga avgiftsparametrar gör det
nödvändigt att utveckla en enhetlig praxis för att döma ut miljöskydds-
avgifter. Sannolikt behövs inte ett stort antal ärenden för att etablera en
rättspraxis på området. Det är dock lämpligt att en enda myndighet får
uppgiften att genom att föra ett antal vägledande fell till domstol bidra
till att bygga upp en sådan praxis.
Det är inte lämpligt att uppgiften anförtros Naturvårdsverket, med
hänsyn till att verket i allt större utsträckning kommit att få ställning
som stabsorgan och utrymmet för ren myndighetsutövning i enskilda
ärenden på motsvarande sätt minskat. Att i stället lägga uppgiften på
vaije länsstyrelse eller vaije kommunal tillsynsmyndighet skulle vara en
mindre lyckad ordning eftersom detta skulle ge olika rutiner och en
splittrad bild av hur ärenden av den arten bäst handläggs. En uppsplitt-
ring av myndighetsuppgifterna i initialskedet skulle dessutom totalt sett
vara oförsvarligt från kostnadssynpunkt. Enligt regeringens mening talar
flera omständigheter i stället för att uppgiften att föra talan om miljös-
kyddsavgift bör läggas på ett särskilt organ. På så sätt kan talan inför
domstolen läggas upp och argumenteringen inför domstolen utföras på
ett enhetligt sätt och erfarenheterna av vaije enskilt mål kan komma till
nytta vid uppbyggandet av de samlade kunskaper som kan forma riktlin-
jer för handläggningen av mål om miljöskyddsavgift. Detta bör vara av
särskilt värde under de första åren miljöbalken är i kraft.
Miljöombudsmannen bör få till uppgift att föra talan om miljöskydds-
avgift. Det bör också vara en uppgift för Miljöombudsmannen att ut-
färda förelägganden om miljöskyddsavgift. Det är viktigt att Miljöom-
budsmannen får tillräckliga resurser för dessa viktiga uppgifter.
En miljöombudsman har också en viktig roll att fylla när det gäller
tillsynen. I det fellet kan den enskilde inte agera. Visserligen kan den
enskilde hos tillsynsmyndigheten begära ingripande, men det är knap-
past tillfredsställande att den enskilde inte på annat sätt kan göra sin rätt
gällande, om han anser att han utsätts for oacceptabla störningar eller
andra överträdelser av lagstiftningen. Den ordinarie tillsynsmyndigheten
har, som tidigare sagts, flera roller och detta kan antas försvåra till-
Prop. 1994/95:10
222
synsutövandet. Det kan t.ex. gälla när en myndighet har både tillsyns- Prop. 1994/95:10
uppgifter och tillståndsgivande funktioner och när en kommunal myn-
dighet utövar tillsyn över en kommunal verksamhet. Miljöombudsman-
nen bör därför i ett enskilt fall ha möjlighet att besluta att tillsynsansva-
ret skall flyttas från en myndighet till en annan.
Rätten att påkalla omprövning av miljöferlig verksamhet ligger nära
de rena tillsynsuppgiftema. Det är viktigt att Naturvårdsverket även i
fortsättningen får rätt att påkalla omprövning när en fråga är av princi-
piell vikt eller annars har en räckvidd utöver det enskilda företaget. Det
kan t.ex. gälla omprövning av tillståndsvillkoren för en hel bransch.
Därutöver kan det dock finnas skäl att särskilda omprövningsfrågor
väcks, t.ex. på grund av särskilda lokala omständigheter eller när det
finns ett allmänt intresse av principiell karaktär. I sådana fell bör Mil-
jöombudsmannen ha rätt att begära omprövning.
Också när det gäller tillståndsprövningen till miljöferlig verksamhet
och annan verksamhet som är tillstånds- eller dispenspliktig enligt bal-
ken har Miljöombudsmannen en viktig roll att fylla. Han bör där före-
träda allmänhetens miljöintressen. Miljöombudsmannen bör ha rätt att
överklaga beslut enligt miljöbalken, om han anser att allmänna intressen
inte har beaktats i tillräckligt stor utsträckning. Han bör också ha rätt
att överklaga andra beslut som har fettats med stöd av miljöbalken.
Även här bör han företräda allmänhetens intresse. Typiskt för sådana
beslut bör vara att en myndighet har rätt att överklaga beslutet enligt
gällande lagstiftning och att överklagandet sker i det allmännas intresse.
Vårt förslag innebär att Miljöombudsmannen får en exklusiv befogen-
het endast på ett område, nämligen när det gäller att föra talan om
miljöskyddsavgift. I övriga 611 bör Miljöombudsmannen bli ett komple-
ment till och en förstärkning av redan befintlig myndighetsorganisation.
Ombudsmannen bör prioritera frågor av principiell vikt där det finns
ett starkt allmänt intresse av en rättslig prövning. Det bör dock också
finnas ett utrymme för ombudsmannen att agera i sådana enskilda ären-
den där det finns synnerligen ömmande skäl för att en enskild får en
kvalificerad miljörättslig hjälp. Av resursskäl måste det dock bli ytterst
sällsynt att ombudsmannen engagerar sig i enskilda personers ftågor
som inte är av något allmänt intresse.
Myndigheten Miljöombudsmannen bör enligt regeringens mening
inrättas innan Miljöbalken träder i kraft. De befogenheter till tvångsin-
gripanden och av processuell karaktär som Miljöombudsmannen skall ha
bör anges i miljöbalken. Hans verksamhetsområde i stort liksom de
prioriteringar som bör gälla för verksamheten bör framgå av en av
regeringen beslutad myndighetsinstruktion. De närmare formerna för
verksamheten och resursbehovet bör utredas särskilt. Med utgångspunk-
ten att det skall finnas ett smidigt samarbete mellan olika myndigheter
på miljöområdet bör därvid övervägas i vilken utsträckning Miljöom-
budsmannen skall kunna anlita teknisk och ekonomisk kompetens från
andra myndigheter som ett komplement till den juridiska expertkunskap
som skall finnas hos ombudsmannen. Hos Miljöombudsmannen bör det
som tidigare framhållits finnas en särskild möjlighet till samråd med 223
ideella organisationer.
Miljöombudsmannen kommer enligt regeringens förslag att få viktiga Prop. 1994/95:10
uppgifter vid tillämpningen av balken. Regeringens anser, i likhet med
vad Lagrådet föreslagit, att ämbetet bör presenteras i inledningen till
balken. Inom ramen för de rättsliga funktioner som vi nu har behandlat
har Miljöorganisationsutredningen genom tilläggsdirektiv den 26 maj
1994 fått i uppdrag att utreda de närmare formerna för Miljöombuds-
mannens verksamhet.
Utredningen skall enligt tilläggsdirektiven redovisa riktlinjer för den
nya myndighetens organisation, kompetens och arbetsformer. Vidare
skall den bl.a. lämna förslag om det ideella råd som skall biträda om-
budsmannen, ange vilken kompetens som bör knytas till kansliet, redo-
visa förslag till ansvarsfördelning mellan Miljöombudsmannen och
övriga berörda centrala, regionala och lokala myndigheter samt utforma
förslag till instruktion för Miljöombudsmannen. Utredningen skall läm-
na förslag till instruktion och ramanslag för den nya myndigheten senast
den 15 augusti 1994. Uppdraget i övriga delar såvitt gäller Miljöom-
budsmannen skall redovisas till Miljö- och naturresursdepartementet
senast den 1 december 1994.
Rätt att överklaga
Parter och sakägare skall enligt kommittén få överklaga i enlighet med
gällande ordning. Detta har kommittén föreslagit och regeringen har
ingen annan mening. Som kommittén visat (huvudbetänkandet del
ls. 604 ff.) är det varken påkallat eller möjligt att i miljöbalkens lagtext
definiera ett entydigt sakägarbegrepp utan frågan får liksom hittills
överlämnas åt rättstillämpningen. Avsikten är dock inte att ändra inne-
börden av de sakägarbegrepp som förekommer i de olika lagar som nu
föreslås bli sammanförda i en balk.
Utöver den allmänt gällande rätten att överklaga bör det i miljöbalken
finnas föreskrifter om överklaganderätt för vissa myndigheter och orga-
nisationer. I de lagar som föreslås ingå i miljöbalken har det funnits
regler av detta slag sedan länge. Föreskrifterna har funnits i
miljöskyddslagen, naurvårdslagen och förordningen om kemiska pro-
dukter. Overklaganderätt för organisationer har alltså inte funnits på alla
de områden som omfattas av miljöbalken.
Den särskilda rätten att överklaga bör inte heller gälla frågor om
straff, miljöskyddsavgifter, skadestånd eller intrångsersättning.
Till skillnad mot vad kommittén har föreslagit bör det direkt av lag-
texten framgå att Statens naturvårdsverk har rätt att överklaga. Natur-
vårdsverkets rätt att överklaga bör begränsas till ärenden om naturvård
och miljöferlig verksamhet. Detta överensstämmer med gällande rätt.
Som kommittén har föreslagit bör det direkt av lagtexten framgå att
den särskilda överklaganderätten tillkommer centrala arbetstagarorgani-
sationer samt centrala arbetsgivarorganisationer. Däremot bör rätt att
överklaga inte tillkomma lokala arbetstagarorganisationer. Likaså bör
direkt av lagtexten framgå att sammanslutningar av konsumenter och 224
intresseorganisationer for yrkesfiskare har rätt att överklaga. Rätten för
centrala arbetstagarorganisationer och motsvarande organisationer på Prop. 1994/95:10
arbetsgivarsidan bör som Lagrådet föreslagit begränsas till frågor om
miljöferlig verksamhet och kemikalier. Rätten för en intresseorganisa-
tion för yrkesfiskare att överklaga bör begränsas till frågor som rör
miljöferlig verksamhet. Överklaganderätten för konsumentgrupper bör
liksom enligt gällande rätt vara begränsad till kemikaliesektom. Över-
klaganderätt för de organisationer som nu nämnts bör, i likhet med vad
som i lagrådsremissen föreslagits gälla för sammanslutningar av konsu-
menter och i enlighet med Lagrådets förslag vara subsidiär i förhållande
till Miljöombudsmannens överklaganderätt.
Frågan om att tillerkänna ideella organisationer talerätt inom miljörät-
ten har länge varit föremål för debatt. Den har behandlats i flera ut-
redningar.
Internationellt har frågan om organisationers talerätt alltmer uppmärk-
sammats. Numera finns flera internationella instrument där organisa-
tioner på miljörättens områden tillerkänns rättslig ställning. I Europarå-
dets konvention om ersättning för miljöskada har också ideella organisa-
tioner tillerkänts talerätt i vissa frågor. Under de senaste åren har i allt
större utsträckning ställts krav på att ideella föreningar skall tillerkännas
rätt att överklaga. I artikel 10 i Riodeklarationen ligger att staterna
skall förse de enskilda med effektiv tillgång till det processuella och
administrativa förfarandet i miljösammanhang.
Ideella organisationer på miljöskyddets och naturvårdens områden
utför ett betydelsefullt arbete. Organisationerna har ofta medlemmar
som har betydande kunskaper inte minst om lokala förhållanden. Genom
det hos Miljöombudsmannen inrättade ideella rådet ges de ideella orga-
nisationerna ett ökat inflytande över miljörättsliga frågor. Miljöorgani-
sationerna får således en väsentligt starkare ställning än för närvarande.
Det nya systemet bör dock utvärderas efter en tvåårsperiod, så att det
kan klargöras om dessa syften har uppnåtts också i praktiken. R e g e -
ringen vill samtidigt erinra om att frågor rörande organisationernas
talerätt, bl.a. på miljöområdet, berörs i den utredning om grupptalan
(dir. 1991:59) som nu pågår. Utredningen berör bl.a. frågor om talerät-
tens utformning och processuella regler. När den har slutförts avser
regeringen att återkomma till frågan om organisationernas talerätt.
225
15 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
Regeringens förslag: Föreskrifterna om överklagande som finns
dels i de särskilda lagar som föreslås bli sammanförda i miljö-
balken, dels i föreskrifter meddelade med stöd av dessa lagar
överförs i huvudsak oförändrade till miljöbalken. Länsrätten
skall dock, till skillnad från vad som gäller i dag, vara första
domstolsinstans. Vidare införs en regel om krav på pröv-
ningstillstånd för överklaganden från länsrätt till kammarrätt.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens med följande
undantag. Kommittén har föreslagit att även beslut om dispens från
bestämmelserna om strandskydd, tillstånd till markawattning, täktverk-
samhet och detaljdränering genom täckdikning skall överklagas till
kammarrätten i stället för till regeringen. Kommittén har också före-
slagit att kammarrätten även fortsättningsvis skall vara första dom-
stolsinstans i överklagandeärenden.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna som har yttrat sig
över kommitténs förslag till instansordning har i huvudsak uppehållit sig
vid frågan om prövning skall ske av förvaltningsmyndighet eller av
domstol. Relativt få remissinstanser har yttrat sig i detalj över kommit-
téns förslag i denna del. Av de instanser som yttrat sig har i stort sett
samtliga varit positiva till att beslut av en kommunal nämnd även i
fortsättningen skall överklagas till länsstyrelsen. Vad gäller kommitténs
förslag i övrigt i denna del har Justitieombudsmannen och Kammarrät-
ten i Stockholm tillstyrkt att regeringen avlastas prövningen av över-
klaganden i samma omfattning som kommittén föreslagit.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande fullföljs talan mot
beslut i bl.a. tillstånds- och tillsynsärenden på miljörättens område vid
såväl förvaltningsdomstolar som administrativa myndigheter. I regel
överklagas en kommunal nämnds beslut till länsstyrelsen. Länsstyrelsens
och annan statlig myndighets beslut, med undantag för beslut som avser
miljöferlig verksamhet, överklagas till kammarrätten. Beslut som rör
miljöferlig verksamhet överklagas till Koncessionsnämnden. Det före-
kommer också att en administrativ prövning övergår till ett förfarande
vid allmän domstol i samband med överklagande, exempelvis vid talan
om miljöskyddsavgift.
Miljöorganisationsutredningen har till uppgift att lämna förslag till
sådana organisationsförändringar som behöver vidtas med anledning av
Miljöskyddskommitténs förslag till en miljöbalk. De områden som
utredningen skall behandla är bl.a. instansordningen för prövning av
tillstånd enligt nuvarande miljöskyddslag och instansordningen för såda-
na överklagade ärenden enligt den nuvarande naturvårdslagen som för
närvarande prövas slutligt av regeringen.
Prop. 1994/95:10
226
I avvaktan på resultatet av Miljöorganisationsutredningens arbete finns Prop. 1994/95:10
det enligt regeringens mening inte anledning att föreslå några mer in-
gripande ändringar vad avser instansordningen för överklagade ärenden
enligt de lagar som föreslås bli sammanförda i en miljöbalk.
Regeringens förslag innebär således bl.a., i motsats till kommitténs
förslag, att beslut i fråga om dispens från bestämmelserna om strand-
skydd, tillstånd till markawattning, täktverksamhet och detaljdränering
genom täckdikning i avvaktan på Miljöorganisationsutredningens förslag
även i fortsättningen skall överklagas till regeringen.
I de fell ärenden enligt de lagar som föreslås bli sammanförda i miljö-
balken enligt nu gällande lagstiftning skall överklagas till förvaltnings-
domstol, är kammarrätten första domstolsinstans.
Regeringen har i prop. 1992/93:100 bil. 3 ställt sig bakom principen
att länsrätten skall vara första domstolsinstans vid prövning av förvalt-
ningsärenden. Riksdagen har godkänt de i propositionen angivna riktlin-
jerna (bet. 1992/93 :JuU24, rskr. 1992/93:289). I propositionen uttala-
des att en principiell ordning med länsrätt som första instans i de målty-
per som prövas av förvaltningsdomstolarna i och för sig inte behövde
gälla alla måltyper. I vissa fell kunde det vara motiverat med undantag
från denna princip.
Regeringen anser emellertid att det inte finns något hinder för att de
ärenden som omfettas av detta lagstiftningsärende överklagas till länsrätt
i stället för till kammarrätt. Mot bakgrund härav och av de av riksdagen
i detta avseende godkända riktlinjerna bör länsrätt i stället för kammar-
rätt vara första domstolsinstans.
Regeringen har i prop. 1993/94:133 till följd av riksdagens ställnings-
tagande, (bet. 1992/93 :JuU24, rskr. 1992/93:289), föreslagit ändringar
i bl.a. lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och för-
valtningsprocesslagen (1971:291). Härvid har bl.a. föreslagits att det i
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar införs en bestämmelse med
innebörd, att om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan
skall väckas vid eller överklagas till allmän förvaltningsdomstol så skall
det göras vid en länsrätt.
Regeringen har också föreslagit att det för ärenden som överklagats
från länsrätt till kammarrätt skall införas regler om prövningstillstånd.
Regeringen har emellertid inte föreslagit något generellt krav på pröv-
ningstillstånd utan har ansett att frågan får prövas för vaije måltyp. Som
förutsättning för krav på prövningstillstånd föreslås att målet har över-
klagats från länsrätt. Vidare föreslås att prövningstillstånd bör användas
främst i de fell målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan det
prövats av länsrätt. Regeringen har i ovan nämnda proposition föreslagit
att de grundläggande bestämmelserna om prövningstillstånd i kammar-
rätt skall tas in i förvaltningsprocesslagen.
I och med att länsrätt blir första domstolsinstans förlängs instanske-
djan med en beslutsinstans. Utan krav på prövningstillstånd i kammar-
rätten skulle det bl.a. innebära att det, i de fell där kommunen meddelat
beslutet, skulle bli en rätt till fullständig prövning i länsstyrelsen och två
domstolsinstanser. Regeringen anser inte att de beslut som kommer att
meddelas enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av
227
balken är av den beskaffenheten att instanskedjan bör förlängas med en Prop. 1994/95:10
instans. Regeringen anser därför att det i ärenden enligt miljöbalken bör
införas ett krav på prövningstillstånd i kammarrätten i samtliga ärenden
som överklagats till länsrätt och som sedan överklagas vidare.
Vad gäller frågan om prövningstillstånd skall krävas även för att ett
beslut om miljöskyddsavgift skall prövas i kammarrätten anser regering-
en, främst med hänsyn till att den första prövningen om uttagande av
miljöskyddsavgift äger rum i länsrätt och inte i en förvaltningsmyndig-
het men också till att miljöskyddsavgift är ett så nytt institut, att det för
närvarande inte bör införas regler om dispensprövning i kammarrätten
för dessa mål.
Enligt miljöskyddslagen kan talan inte föras mot beslut som fattats av
Koncessionsnämnden i ett till nämnden fullföljt ärende. Denna bestäm-
melse bör överföras till miljöbalken.
I 9 kap. 7 och 9 §§ finns bestämmelser om kulturreservat och kultur-
vårdsområden. Det kan finnas skäl att överväga Riksantikvarieämbetets
roll när det gäller dessa typer av områdesskydd, bl.a. i fråga om rätten
att överklaga beslut. Sådana frågor bör tas upp i samband med behand-
lingen av Miljöorganisationsutredningens förslag.
Regeringens förslag: Straffbestämmelserna på miljörättens om-
råde skall fördelas mellan brottsbalken och miljöbalken.
Fördelningen skall ske så att de brott som i dag står i brotts-
balken får stå kvar där medan de övriga, med special straffrättslig
anknytning, samlas i ett särskilt kapitel i miljöbalken. Mindre
allvarliga överträdelser skall inte bestraffas.
Ett nytt system med miljöskyddsavgifter skall utvecklas.
Genom den föreslagna inriktningen av sanktionssystemet kon-
centreras rättsväsendets resurser mot den mer väsentliga
miljöbrottsligheten.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dessutom föreslagit att bestämmelserna i brottsbalkens
13 kap. om miljöbrott, spridande av gift och förgöring slås samman till
ett brott, miljöförstöring, som har som förutsättning att allmän fara för
skadlig effekt föreligger. Vidare, säger kommittén, bör det vid sidan av
detta normalbrott för samma gärningar finnas dels ett grovt brott, dels
ett oaktsamhetsbrott.
Remissinstanserna: Den allmänna bilden av remissutfallet är positiv.
Vad angår fördelningen mellan brottsbalken och miljöbalken är det dock
få remissinstanser som mera direkt berör frågan. Några av dessa, bl.a.
Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet, anser dock att bestämmel-
228
serna om miljöbrott i brottsbalken bör flyttas över till miljöbalken. Mot Prop. 1994/95:10
kommittéförslaget om ändringar i brottsbalken framförs det stark kritik
och flera remissinstanser avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Nästan alla de lagar som samordnas
och skall ingå i miljöbalken innehåller ansvarsbestämmelser. I dessa
ansvarsbestämmelser finns många hänvisningar till de materiella stad-
ganden som lagarna innehåller. Detta gör det svårt att få en klar bild
av vad som är kriminaliserat inom miljörätten. Därtill kommer att det
finns straffbestämmelser med miljörättslig anknytning i brottsbalken.
För att förbättra möjligheterna att tillgodogöra sig miljöstraffrätten
och underlätta tillämpningen av den föreslår regeringen därför att de
specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljörättens område skall sam-
las i ett kapitel i miljöbalken. Dessutom föreslår vi att bestämmelserna
skall systematiseras och att de i stor utsträckning skall få brottsbeskriv-
ningar och i vissa fall särskilda brottsbenämningar. Där hänvisningar till
miljöbalkens materiella regler är nödvändiga bör straffreglema tydligt
hänvisa till de materiella föreskrifter som gäller villkor, inskränkningar,
förbud eller föreskrifter.
För att ytterligare öka straffbestämmelsernas effektivitet föreslår vi att
strafflatitudema skärps och i huvudsak läggs på den nivå som idag
gäller för förmögenhetsbrott.
Det är ett väl känt faktum att efterlevnaden av de bestämmelser på
miljörättens område vari skyldigheter åläggs inte bara är beroende av
straffbestämmelsernas effektivitet. Det finns andra sanktionsmöjligheter
som kan vara väl så effektiva. Regeringen föreslår därför ett nytt sys-
tem med miljöskyddsavgifter som bör bidra till att efterlevnaden av de
miljörättsliga bestämmelserna ökar, se avsnitt 4.18.7.
Om fördelningen av straffbestämmelserna mellan brottsbalken och
miljöbalken är följande att säga.
Enligt gällande lag handlar 13 kap. brottsbalken om allmänfarliga
brott. I kapitlet finns regler om bl.a. mordbrand, sabotage, allmänfarlig
vårdslöshet, spridande av gift eller smitta, förgöring samt miljöbrott och
vållande till miljöstörning. Miljöbrott och vållande till miljöstörning är
effektbrott och har således en direkt anknytning till de övriga allmän-
farliga brotten i kapitlet. Med hänsyn härtill och då det klart bör framgå
hur allvarligt samhället ser på ifrågavarande brottslighet bör bestämmel-
ser om miljöbrott även i fortsättningen finnas kvar i brottsbalken.
Att föra in alla viktiga bestämmelser om miljöbrott i brottsbalken, och
således inte ha några av dessa i miljöbalken, är inte heller lämpligt.
Deras karaktär av blankettstraffbud skulle inte stämma med systemati-
ken i brottsbalken och sambandet mellan de materiella bestämmelserna
i miljöbalken och de därtill anknytande straffbuden skulle framstå som
mindre klart. De straffbestämmelser som sanktionerar brott mot materi-
ella regler i miljöbalken bör alltså finnas i balken.
Vad angår kommitténs förslag om ändringar i brottsbalken anför bl.a.
Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet kritik med anledning av att
förslaget innebär att det, till skillnad från idag, kommer att krävas att
allmänfara förelegat i det särskilda fell som är föremål för prövning.
229
Detta är en återgång till vad som gällde innan den nu gällande brottsbe- Prop. 1994/95:10
skrivningen för miljöbrott infördes i brottsbalken. Bestämmelsen kom-
mer förmodligen nu som då att kunna tillämpas i mycket få fell. Riks-
åklagaren har därutöver påpekat att det ligger skilda syften bakom
bestämmelserna om miljöbrott, å ena sidan, och spridande av gift samt
förgöring, å andra sidan. Miljöbrotten avser främst att bestraffa fram-
kallande av fera för miljöskador medan de andra brotten närmast tar
sikte på sabotage eller skadegörelseliknande förhållanden.
Regeringen delar den redovisade kritiken och anser således att de av
kommittén föreslagna ändringarna i 13 kap. brottsbalken inte bör ge-
nomföras.
Regeringens förslag: Straffbestämmelserna i miljöbalken skall i
stor utsträckning utformas med brottsbeskrivningar och egna
brottsbenämningar.
Kommitténs förslag: Samtliga straffbestämmelser i 21 kap. miljöbalken
bör utformas med brottsbeskrivningar och egna brottsbenämningar.
Remissinstanserna: Den allmänna bilden av remissutfallet är positiv.
Justitiekanslem och Riksåklagaren påpekar att det föreligger en olycklig
likhet mellan de av kommittén valda benämningarna olaga miljöstörning
och olovlig miljöstörning. Dock ifrågasätter en remissinstans, Statens
naturvårdsverk, om det inte trots brottsbeskrivningar och brottsnamn är
nödvändigt med direkta hänvisningar till lagrum vars överträdande
straffsanktioneras.
Skälen för regeringens förslag: Strafibuden i den nuvarande miljölag-
stiftningen är i de flesta fell blankettstraffbud. Sådana innehåller inte
någon fullständig brottsbeskrivning, och i regel inte heller någon brotts-
beteckning, utan uttalar endast att den som överträder vissa i andra
lagrum angivna påbud eller förbud m.m. skall dömas till i straffbudet
angivet straff. De förferanden som bör utgöra brott enligt miljöbalken
bör i stor utsträckning kunna beskrivas utan omfettande hänvisningar till
olika stadganden.
Vid en genomgång av de specialstraffrättsliga bestämmelserna på
miljöområdet kan det i systematiskt hänseende urskiljas vissa grundtyper
av bestämmelser.
I flera författningar återfinns sålunda bestämmelser som stadgar straff
för underlåtenhet att iaktta förprövnings- eller anmälningsplikt. Så är
fellet i miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, naturresursla-
gen, naturvårdslagen och hälsoskyddslagen.
Många straffbud föreskriver straff för den som åsidosätter av rege-
ringen eller myndigheter meddelade särskilda bestämmelser eller före-
skrifter. Som exempel härpå kan nämnas de nyssnämnda lagarna, med
230
undantag av naturresurslagen, samt därutöver skogsvårdslagen, lagen Prop. 1994/95:10
om svavelhaltigt bränsle samt hgen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.
I flera fell stadgas också straff för den som bryter mot villkor i till-
stånds- eller dispensbeslut. Utöver miljöskyddslagen, naturresurslagen,
naturvårdslagen och vattenlagen kan som exempel nämnas dumpnings-
lagen, hgen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark samt
skogsvårdshgen.
Bestämmelser om brott mot direkt i lag stadgade förbud återfinns i ett
något färre antal författningar. Detsamma gäller bestämmelser som
stadgar straff för underlåtenhet att iaktta direkt i lag föreskriven skyldig-
het. Av förfettningar som exemplifierar den förra kategorin kan nämnas
renhållningshgen, naturvårdslagen, skogsvårdshgen och ädellövskogsh-
gen. Den senare gruppen kan exemplifieras med hgen om kemiska
produkter och naturvårdslagen.
I ett mindre antal förfettningar föreskrivs att det är straffbart att läm-
na oriktiga uppgifter i frågor som rör tillstånd och tillsyn. Detta gäller
enligt bl.a. miljöskyddslagen och hgen om kemiska produkter.
Den systematik som således finns redan i dagens miljö straffrätt bör
kunna utvecklas och renodlas i miljöbalken. En förebild står i viss mån
att finna i skattebrottslagen. Denna sanktionerar överträdelser av ett
stort antal skattelagar. Överträdelserna har i skattebrottslagen indelats i
ett begränsat antal olika kategorier, var och en med sin brottsbeskriv-
ning och sin brottsbeteckning. Så bör i så stor utsträckning som möjligt
också ske i miljöbalken.
I kommitténs förslag har samtliga brott fått brottsbeskrivningar och
egna brottsbenämningar nämligen, otillåten miljöpåverkan, ohga miljö-
störning, olovlig miljöstörning, försvårande av miljökontroll, bristfällig
miljöinformation och nedskräpning.
Av brottsbenämningama otillåten miljöpåverkan, försvårande av
miljökontroll och bristfällig miljöinformation anser regeringen att de
båda sistnämnda brottsbenämningama bör komma till användning. Vad
angår den förstnämnda brottsbenämningen så skiljer sig regeringens
förslag från kommitténs genom att begreppet miljöpåverkan inte an-
vänds, se avsnitt 4.4.4. Regeringen har därför valt brottsbenämningen
otillåten miljöverksamhet för brott mot förprövnings- eller anmälnings-
skyldighet.
Med anledning av vad kommittén har föreslagit och vad Lagrådet
anfört om ökad användning av fullständiga brottsbeskrivningar och
slagkraftiga brottsbenämningar vill regeringen framhålla följande.
I balken har elva lagar sammanförts, varav nio innehåller straffbe-
stämmelser. Straffbestämmelserna i balken återfinns i ett kapitel med tio
paragrafer. Jämfört med gällande lagstiftning har alltså en betydande
samordning av miljöstraflrätten nu föreslagits. Inriktningen under lag-
stiftningsärendets gång har varit att samtliga straffbestämmelser skall få
egna brottsbeskrivningar och brottsbenämningar. Det har dock visat sig
svårt att åstadkomma tillräckligt tydliga brottsbeskrivningar för de fell
någon åsidosätter vad som är föreskrivet eller särskilt beslutats om 231
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått. Kommitténs
förslag till brottsbeskrivningar i desså fell har alltså visat sig vara for Prop. 1994/95:10
vida och inte tillräckligt skarpt avgränsade. Detta kan främst av legali-
tets- och rättssäkerhetsskäl inte godtas. Problematiken är på flera punk-
ter densamma vad gäller överträdelser av förbud och föreskrifter. Rege-
ringen anser därför att det inte finns tillräckligt underlag för att använda
någon annan lagstiftningsteknik än den nuvarande med hänvisningar till
de materiella bestämmelserna i dessa fell. Dessa hänvisningar bör vara
så lättlästa som möjligt. Bestämmelserna vari direkta hänvisningar görs
kan inte få egna brottsnamn. De av kommittén föreslagna brottsbenäm-
ningama olaga miljöstörning och olovlig miljöstörning bör därför inte
införas i miljöbalken.
För vissa brott går dock tekniken med enhetliga brottsbeskrivningar
att använda.
Till skillnad från kommittén föreslår regeringen att balkens motsvarig-
het till 5 kap. 1 § första stycket lagen (1985:426) om kemiska produkter
skall straffsanktioneras, se nästa avsnitt 4.18.3. Detta brott bör få be-
nämningen miljöferlig kemikaliehantering.
Slutligen bör den av kommittén valda brottsbenämningen nedskräp-
ning användas.
Regeringen föreslår således brottsbeskrivningar och egna brottsbe-
nämningar beträffande följande brott.
Brottet miljöferlig kemikaliehantering motsvarar som redan nämnts
sanktioneringen av den försiktighetsmåttsprincip som idag finns i 5 §
första stycket första meningen lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Otillåten miljöverksamhet bör gälla situationer när någon har vidtagit
en åtgärd som kan beferas påverka miljön utan att vare sig ha erforder-
ligt tillstånd eller medgivande eller ha gjort sådan anmälan som krävs.
Försvårande av miljökontroll bör avse brott mot sanningsplikt och
informationsskyldighet. Det gäller gärningar som innebär underlåtenhet
att fullgöra upplysningsplikt eller lämnande av oriktiga uppgifter, när
underlåtenheten eller osanningen kan påverka tillståndsprövning eller
tillsynsmyndighets beslut. Regeringen anser till skillnad från kommittén
att om undersökningsskyldighet skall bestraffas så bör detta ske genom
direkta hänvisningar i vaije särskilt fell. Detta eftersom det för att
åstadkomma rättelse normalt bör vara tillräckligt att använda vitesföre-
läggande eller att låta någon annan utföra undersökningen på den an-
svariges bekostnad.
Bristfällig miljöinformation bör avse överträdelser av föreskrifter om
uppgifts- och informationsskyldighet. Ansvar bör inträda när uppgiften
skall lämnas i en handling, exempelvis i en bruksanvisning, eller i
märkningen av en kemisk produkt. Den uppgift som utelämnas eller är
oriktig bör avse ett förhållande som är av betydelse för bedömningen av
risker för hälsan eller miljön eller en hållbar hushållning med mark och
vatten eller material.
Brottet nedskräpning bör i balken ges karaktären av en särskild an-
svarsregel.
Brottsbeskrivningamas närmare utformning behandlas i författnings-
kommentaren. 232
Lagrådets kritik tar även sikte på att specialstraffrättsliga regler i Prop. 1994/95:10
andra miljöanknutna lagar än de som föreslås ingå i miljöbalken inte
samordnas med balkens straffregler. Regeringen delar Lagrådets upp-
fattning att en sådan samordning vore önskvärd. Det är dock inte möj-
ligt att med nuvarande beredningsunderlag åstadkomma en sådan. Frå-
gan bör dock uppmärksammas i kommande lagstiftningsarbete.
Regeringens förslag: Straffsanktionering skall ske av överträdel-
se av den allmänna aktsamhetsregeln om försiktighetsmått vid
kemikaliehanteringen.
Kommitténs förslag: Balkens motsvarighet till 5 § första stycket lagen
(1985:426) om kemiska produkter (LKP) bör inte sanktioneras. Såväl
fÖrsiktighetsmåttsprincipen i första meningen som substitutionsprincipen
(även kallad produktvalsprincipen eller utbytesregeln) i andra meningen
bör lämnas osanktionerade.
Remissinstanserna: Det är flera remissinstanser som riktar stark kritik
mot att häva straffsanktioneringen i miljöbalkens motsvarighet till 5 §
LKP. Det finns dock också flera remissinstanser som är positiva. Att
straffsanktioneringen skall kvarstå anser 18 remissinstanser däribland
Statens naturvårdsverk och Kemikalieinspektionen samt universiteten i
Uppsala och Lund medan däremot Justitieombudsmannen, Kommerskol-
legium, Grossistförbundet Svensk Handel, länsstyrelsen i Örebro län,
Sveriges Köpmannaförbund, Svenska kommunförbundet och Kemiskt-
Tekniska Leverantörsförbundet m.fl. är positiva till att straffsanktione-
ringen hävs.
Skälen för regeringens förslag: Vad angår kriminalisering av balkens
motsvarighet till 5 § LKP har Statens naturvårdsverk och Kemikaliein-
spektionen framfört att åsidosättande av den nuvarande allmänna akt-
samhetsregeln om försiktighetsmått i lagen om kemiska produkter
(LKP) i åtskilliga fall föranlett straff, vilket sannolikt har motverkat
överträdelser. Ett borttagande av straffsanktionen skulle enligt verket
innebära en betänklig försvagning i jämförelse med det nuvarande sank-
tionssystemet och därför stå i strid med avsikten att skärpa attityden mot
miljöstörande verksamheter. Inspektionen har upplyst att av hittills ett
femtiotal brottmålsdomar som gällt överträdelser av LKP har närmare
30 avsett överträdelser av försiktighetsmått enligt 5 § första stycket
första meningen LKP. Såvitt Inspektionen känner till finns det dock
inga domar som rör substitutionsprincipen i andra meningen.
Kemikontoret m.fl har som motivering för att straffsanktioneringen
skall hävas främst åberopat att det förekommer att kommunala myndig-
heter avviker från LKP:s kompetensfördelning genom att på lokal nivå,
med åberopande av utbytesregeln, förbjuda försäljning och användning
233
av vissa produkter. Detta förfarande tillsammans med det faktum att Prop. 1994/95:10
regeln är direkt straffsanktionerad, leder till stor förvirring och en
betydande rättsosäkerhet. Situationen är oacceptabel och en översyn av
berörda regler måste ske snarast. Därvid bör bl.a. den direkta straff-
sanktioneringen av regeln upphävas.
Enligt regeringens uppfattning har regeln om att försiktighetsmått
skall vidtas (5 § 1 st 1 p LKP) vunnit stadga i rättstillämpningen. Det
finns ett trettiotal domar som rör principen och det finns dessutom ett
refererat hovrättsavgörande, RH 1992:73, där ett företag som eldat med
PCB-bemängd spillolja ådömts företagsböter på 150 000 kr. Det finns
också i modem lagstiftning, som avser att skydda medborgarna från viss
farlig verksamhet, regler som kriminaliserar mer allmänt hållna aktsam-
hetsregler, Se exempelvis 7 och 21 §§ lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor samt 6 och 35 §§ strålskyddslagen (1988:220).
Principen om försiktighetsmått får således anses ha tillräckligt konkret
utformning. Det är mera tveksamt om substitutionsprincipen bör vara
straffsanktionerad. Remisskritiken mot den är hård. Det har såvitt känt
inte förekommit åtal med stöd av principen. Den bör därför kunna
lämnas osanktionerad. Regeringen anser att det för strafibarhet när det
gäller den del av aktsamhetsregeln som fortfarande bör vara straffsank-
tionerad, liksom i dag, bör krävas uppsåt eller grov oaktsamhet.
Regeringens förslag: Sanktionerna för miljööverträdelser skärps
väsentligt. Det sker genom att straffskaloma för miljöbrott höjs,
genom att systemet med miljöskyddsavgifter effektiviseras och
genom att den nya, effektivare formen av miljöskyddsavgift i ökad
utsträckning används i stället för straff.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om
strafflatituder, utom såvitt avser nedskräpning, medan kommittén i
övrigt anser att gränsen för strafibarhet skall gå vid klar eller klander-
värd oaktsamhet.
Remissinstanserna: Den allmänna bilden av remissutfallet är starkt
kritisk utom såvitt avser höjning av strafflatitudema. Därtill anser Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd att brottet nedskräpning bör bestraffas
hårdare än kommittén har föreslagit.
Skälen för regeringens förslag: Ansvarsreglema i miljöbalken omfattar
gärningar med förhållandevis högt straffvärde. Detta ger anledning att i
vissa fall höja den straffskala som nu gäller för motsvarande brott.
Straffsatserna för de allvarligare brotten bör i miljöbalken ligga på
ungefär samma nivå som gäller för förmögenhetsbrott. Detta innebär att
de rättstillämpande myndigheterna har att utdöma strängare straff för
miljöbrott än enligt gällande lag. Eftersom miljöbalksbrotten till skillnad
234
från förmögenhetsbrotten omfattar ävén oaktsamhetsbrott är straffskalor- Prop. 1994/95:10
na i balken vidare och innefattar böter.
Till skillnad mot gällande rätt innebär kommitténs och regeringens
förslag att straff skall kunna följa på underlåtenhet att som privatperson
följa regler om källsortering. Lagrådet har anfört att till brott för vilka
det är svårt att tänka sig annan påföljd än böter hör underlåtenhet att
sortera de egna hushållssoporna i enlighet med kommunala föreskrifter
(21 kap. 7 § 6) och att det får överlämnas till rättstillämpningen att
beakta brottens skilda straffvärde vid påföljdsval och straffmätning.
Regeringen delar Lagrådets uppfettning.
Vad angår kommitténs förslag att endast väsentliga överträdelser bör
bestraffas och att det bör fordras en klar eller klandervärd oaktsamhet
för att straffansvar skall inträda anser Riksåklagaren, Brottsförebyggan-
de rådet, Koncessionsnämnden för miljöskydd samt Lunds och Uppsala
universitet, med instämmande från ett par länsstyrelser och en kommun,
att kraven på "åsidosättande i väsentlig mån" för straffbarhet medför att
straffbestämmelserna blir ineffektiva. Kraven innebär en återgång till
vad som gällde före 1981 (BT-Kemi). I stället bör det föreskrivas att
ringa fell skall vara straffria. Dessutom är i huvudsak samma remiss-
instanser, med tillägg av Justitiekanslem, Industriförbundet, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Kemikontoret och Svenska Petroleum Institutet
kritiska till det av kommittén använda begreppet klar oaktsamhet. Att
uttrycket är svårtolkat och leder tankarna till en bevisregel är en del av
den kritik som framförts. Lunds universitet har tillagt att förslaget
innebär att det införs en högre tröskel än den normala för vad som skall
anses oaktsamt.
Regeringen delar remisskritiken. Något krav på åsidosättande i vä-
sentlig mån bör alltså inte ställas upp. Ej heller bör uttrycket klar oakt-
samhet komma till användning. Detta desto mer som det inte kan vara
någon fördel för straffrätten som helhet om det i miljöstraffrätten an-
vänds ett oaktsamhetsbegrepp som inte används i straffrätten i övrigt.
Regeringen anser att det är viktigt att sanktionerna för miljööverträ-
delser blir kraftfulla och effektiva. Med hänsyn härtill finner regeringen
att en skärpning av straffskaloma bör genomföras. Vidare bör vissa
brister vad gäller effektiviteten i det nuvarande systemet med miljös-
kyddsavgifter undanröjas och systemet vidgas till att omfetta nya fell.
För avsiktliga överträdelser och för överträdelser som skett av grov
oaktsamhet bör straff komma i fråga även i fortsättningen. För andra
fell där oaktsamheten inte är grov bör däremot de nya effektiva miljös-
kydd savgiftema i flertalet fell kunna användas som sanktionsform i
stället för straff. Härigenom uppnås vissa rationaliseringsvinster vad
gäller användningen av rättsväsendets resurser samt utnyttjas ett sank-
tionssystem som snabbare och effektivare kan åstadkomma de ekono-
miska sanktioner som sådana överträdelser bör medföra. Regeringen
återkommer i ett följande avsnitt till hur systemet med miljöskyddsav-
gifter skall vidgas och effektiviseras.
De nu anförda innebär således att man i sådana fell då miljöskyddsav-
gift kan utgå skall straffbelägga endast sådana överträdelser som skett
avsiktligt eller av grov oaktsamhet.
235
I flera fell bör alltså strafibarhet inträda först när grov oaktsamhet kan Prop. 1994/95:10
konstateras.
Vid bedömningen av om en oaktsamhet skall anses vara grov bör
hänsyn tas till framför allt oaktsamhetens omfettning och form samt den
risk från miljösynpunkt som varit förknippad med oaktsamheten. En
oaktsamhet som innefettat ett medvetet risktagande bör normalt sett
betraktas som grov. Om någon således medvetet balanserar på gränsen
mellan en trygg hantering och en hantering som medför risk för skada
eller olägenhet, bör oaktsamheten i allmänhet vara att anse som grov.
Om en verksamhet objektivt sett framstår som särskilt riskfylld, t.ex
hantering av miljöfarligt avfell eller annan riskabel kemikaliehantering,
innebär det naturligtvis särskilt höga krav på aktsamhet. Den som be-
driver verksamhet av det slaget måste vara särskilt försiktig. I sådana
fell får det ofta anses vara grovt oaktsamt att inte iaktta sådan försiktig-
het. Detta gäller i synnerhet då risken avser betydande skador eller
olägenheter. Om oaktsamheten avsett något som typiskt sett riskerar att
leda till stora skador eller olägenheter, bör därför oaktsamheten kunna
anses vara grov även om den inte innefettat något medvetet risktagande.
Däremot bör det normalt sett inte komma i fråga att anse grov oakt-
samhet föreligga då någon överträtt aktsamhetskrav som i det konkreta
fellet är ägnade att skydda mot relativt obetydliga skador eller olägen-
heter, om inte oaktsamheten varit medveten. Detta gäller i särskilt hög
grad då enskilda, t.ex. konsumenter, av obetänksamhet råkat överträda
sådana aktsamhetskrav.
Vid bedömningen av om grov oaktsamhet skall anses föreligga bör
således mer ses till skyldigheten att inte medvetet skapa miljöfarliga
situationer än till av den enskilde visad större eller mindre skicklighet
eller kunskap i att undvika att miljörisker uppkommer, i vart fell så
länge riskerna inte avser betydande skador eller olägenheter. För konsu-
menter och andra i deras egenskap av privatpersoner bör detta kunna
gälla fullt ut. Däremot är det naturligt att ställa större krav på den som
i egenskap av näringsidkare bedriver verksamhet, om den oaktsamma
åtgärden eller underlåtenheten avser just denna verksamhet. Det får
nämligen i allmänhet krävas av en näringsidkare som ger sig in på ett
visst område att denne skaffar sig den kunskap och skicklighet som
behövs för att undvika skada eller olägenhet.
Det som nu har anförts innebär således att inte bara avsiktliga över-
trädelser av de berörda miljöreglema utan också sådana fell av med-
veten oförsiktighet som avsett risk för inte obetydliga skador eller olä-
genheter kriminaliseras. Vidare kriminaliseras sådana fell där oaktsam-
heten visserligen inte varit medveten men avsett risker för betydande
skador eller olägenheter.
236
Regeringens förslag: De mera allvarliga brottsformema i miljö-
balken bör ha en särskild ansvarsbestämmelse för grovt brott.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
dock att kommittén anser att grovt brott endast bör föreligga vid uppsåt-
liga överträdelser som också i övrigt är särskilt kvalificerade. Kommit-
tén har dessutom föreslagit att försök, förberedelse och stämpling i viss
omfattning skall straffbeläggas.
Remissinstanserna: Allmänt är inställningen positiv till att införa en
särskild ansvarsbestämmelse för grova brott. Riksåklagaren har ifråga-
satt behovet av att straffbelägga försök, förberedelse och stämpling.
Naturskyddsföreningen och fyra kommuner har framfört att det är önsk-
värt med längre preskriptionstider.
Skälen för regeringens förslag: En särskild ansvarsbestämmelse for
grovt brott bör införas. I likhet med Universiteten i Lund och Uppsala
anser regeringen dock att det ofta är andra faktorer än uppsåt eller oakt-
samhet som har betydelse för om grovt brott skall anses föreligga i
fråga om miljöbrott. Som exempel kan nämnas nonchalanta beteenden
vad gäller att hålla sig informerad om vad som gäller för verksamheten
samt stora risktaganden. Det bör därför inte krävas uppsåt for att ett
brott skall kunna bedömas som grovt.
Riksåklagaren har anfört att den föreslagna kriminaliseringen av
försök, förberedelse och stämpling till en del av straffbestämmelserna
inte har någon motsvarighet i gällande rätt. Något exempel på praktiska
förfaranden som skulle göra en kriminalisering nödvändig har inte givits
av kommittén. Riksåklagaren är tveksam till förslaget eftersom något
praktiskt behov av en sådan utvidgning såvitt han vet inte föreligger.
Regeringen kan i likhet med riksåklagaren inte se något behov av den
föreslagna kriminaliseringen av försök, förberedelse och stämpling.
Dock innehåller lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning som skall
ingå i miljöbalken en bestämmelse om försöksbrott. Skäl att avkrimina-
lisera dumpningslagens försöksbrott föreligger inte, se vidare författ-
ningskommentaren till 6 § i avsnitt 5.21.
Redan strafflatitudema i miljöbalken medför att tiden för åtalspre-
skription förlängs i avsevärd mån. Det kommer att gälla en preskrip-
tionstid om minst fem år, utom för brotten bristfällig miljöinformation
och nedskräpning. Vid sådana förhållanden och då kravet på att lika fall
skall behandlas lika gör sig särskilt starkt gällande inom straffrätten
anser regeringen i likhet med kommittén att någon ändring av tiderna
för åtalspreskription inte bör ske.
237
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: En bestämmelse om förverkande av egen-
dom som varit föremål för brott, bl.a. avseende kemiska produkter
bör införas i miljöbalken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dessutom föreslagit att förutsättningarna för att tillämpa
institutet företagsbot skall mildras och botens maximibelopp kraftigt
höjas.
Remissinstanserna: Den allmänna bilden är att ingen motsätter sig att
en förverkandebestämmelse införs. Länsstyrelsen i Jönköping har dock
påpekat att bestämmelsen inte bör stå ensam i ett eget kapitel i miljöbal-
ken. Mot ändringarna i institutet företagsbot framförs det däremot en
del kritik.
Skälen för regeringens förslag: I olika miljörättsliga lagar finns före-
skrifter om förverkande dels av utbyte av brott, dels av olika slag av
egendom som varit föremål för brott, dels i något fell av hjälpmedel vid
brott. Brottsbalkens bestämmelser ger i stort sett samma möjligheter
som dessa.
Förverkande av hjälpmedel vid brott har så begränsad betydelse på
miljöområdet att någon särskild bestämmelse i ämnet inte kan anses
behövlig i miljöbalken. Om risk för framtida brottslig verksamhet be-
höver förebyggas bör det kunna ske med hjälp av bestämmelsen i
36 kap. 3 § 1 brottsbalken om förverkande av föremål som på grund av
sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras
komma till brottslig användning.
Däremot torde det behövas en bestämmelse i balken om förverkande
av egendom som varit föremål för brott. En sådan bestämmelse bör
exempelvis kunna omfetta växter och djur - i den mån inte jaktlagstift-
ningen är tillämplig - som samlats olagligt samt dessutom bl.a. kemiska
produkter. Till skillnad från i kommittéförslaget bör dock i likhet med
förverkandereglerna i brottsbalken även utbyte av brott kunna förverkas
enligt bestämmelsen samt krav på uppenbar oskälighet ställas för att
förverkande inte skall ske.
Vad angår reglema om företagsbot anser Riksåklagaren att en översyn
behövs men att denna måste föregås av en analys som omfettar även
andra typer av brott än miljöbrott eftersom de sistnämnda inte är de
enda brott som institutet är avsett för. Justitieombudsmannen, Industri-
förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen samt Kemikontoret har in-
stämt i att en sådan föregående analys bör vidtas.
Även regeringen anser att en ändring av brottsbalkens föreskrifter om
företagsbot bör föregås av den angivna analysen. I nu förevarande
lagstiftningsärende läggs tyngdpunkten i stället på att utveckla ett effek-
tivt system med miljöskyddsavgifter, se avsnitt 4.18.7.
238
Prop. 1994/95:10
Regeringens förslag: Överträdelser av 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 §
miljöbalken och som inte är av obetydlig beskaffenhet skall föran-
leda s.k. miljöskyddsavgift. Miljöskyddsavgift skall betalas även
om överträdelsen inte skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Av-
giften kan påföras såväl juridisk som fysisk person.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: I huvudsak alla remissinstanser som har yttrat sig
över förslaget till reglering av miljöskyddsavgifter har varit positiva till
kommitténs förslag.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om miljöskyddsavgift
finns i dag i miljöskyddslagen. De är utformade så att miljöskyddsavgift
skall betalas om någon bryter mot vissa förbud, åsidosätter vissa be-
stämmelser m.m. som meddelats med stöd av hgen och detta leder till
ekonomiska fördelar. I ringa fall skall ingen avgift betalas. Av intresse
i sammanhanget är att miljöskyddsavgift till skillnad från straff används
som sanktion även om överträdelsen inte skett av oaktsamhet eller med
uppsåt. Miljöskyddsavgift kan påföras såväl fysisk som juridisk person.
Sedan bestämmelserna om miljöskyddsavgift trädde i kraft den 1 juli
1981 (prop. 1980/81:92, JoU 1980/81:21, rskr. 1980/81:273) har be-
hovet av en sådan sanktion ändrats i två grundläggande hänseenden
genom nya bestämmelser i brottsbalken. För det första finns en möjlig-
het vid brott i näringsverksamhet att, med stöd av 36 kap. 4 § brotts-
balken, förverka uppkommen ekonomisk vinst. Denna möjlighet förut-
sätter emellertid att uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av miljöskydds-
lagen kan styrkas. Att denna förverkandegrund inte kommit att tillämpas
vid miljöbrott kan bero på att den ansetts vara subsidiär i förhållande
till bl.a. miljöskyddsavgiften. För det andra kan näringsidkare åläggas
företagsbot.
Möjligheterna att ta ut miljöskyddsavgift har, jämfört med bestämmel-
sernas utformning vid tillkomsten år 1981, vidgats under senare år
genom att kravet på att överträdelsen skall ha lett till betydande olägen-
het har tagits bort. I princip kan alltså miljöskyddsavgift numera utgå
även i sådana fell då exempelvis prövningsplikten försummats under
förutsättning att det lett till ekonomisk nytta för företaget.
I samband med lagstiftningen om förverkande och företagsbot, (prop.
1981/82:142, JuU 53, rskr. 328 och prop. 1985/86:23, JuU 13, rskr
110) uttalades bl.a. att sanktionsavgifter endast borde användas inom
speciella och klart avgränsade rättsområden och att det helst borde
finnas naturliga underlag för att beräkna avgiftsbeloppet. Sanktionsav-
gifter kunde dock användas för att komma till rätta med vissa slag av
överträdelser inom områden där de kunde skräddarsys och överträdelser
som inte var så allvarliga att företagsbot borde kunna begagnas men
239
som förekom i sådan omfettning att särskilda åtgärder borde vidtas. Prop. 1994/95:10
Flertalet av dessa förutsättningar för att använda sanktionsavgifter före-
ligger på miljörättens område. Rättsområdet är avgränsat och sanktion-
savgiftema kan knytas till de särskilda föreskrifter som näringsidkarna
har att iaktta. En konstruktion som inte kräver uppsåt eller oaktsamhet
för ett beslut om miljöskyddsavgift synes vara klart godtagbar från
rättssäkerhetssynpunkt vid överträdelser av miljöreglema. Sannolikheten
får anses vara avsevärd för att i vart fell oaktsamhet föreligger vid ett
konstaterbart åsidosättande av miljölagstiftningen, samtidigt som sank-
tionsavgifter kan vara en förutsättning för att avstå från straff vid enkla-
re former av oaktsamhet.
Vad som i viss mån däremot talar mot tillämpningen av miljöskydd-
savgifter är svårigheterna att finna parametrar för att festställa avgifter-
nas storlek. Från åklagarhåll har med skärpa framhållits nödvändigheten
av att miljöskyddsavgifter bestäms enligt schablonartade metoder och i
ett förfarande som handläggs av administrativa myndigheter och för-
valtningsdomstolar.
För att miljöskyddsavgift skall kunna åläggas krävs, som tidigare
sagts, varken att gärningen begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet. En
förutsättning för miljöskyddsavgift är dock att det kan påvisas att över-
trädelsen har inneburit ekonomiska fördelar för den som utövar den
miljöfarliga verksamheten. Endast ett fåtal avgiftsärenden har avgjorts
hittills. Ärendena har visat sig vara komplicerade särskilt på grund av
svårigheterna att beräkna den ekonomiska fördelen av överträdelsen. Att
beräkna vinningen av ett förfarande kan vara svårt då det skall ske i en
tvist mellan två parter. Oenighet har uppstått om ett betydande antal
olika fektorer, såsom exempelvis räntesats och avskrivningstid. En tvist
under sådana förutsättningar riskerar också alltid att dra ut på tiden.
Vad som nu har sagts är dock inte skäl att ge upp tanken på en sank-
tionsavgift på det miljörättsliga området.
I likhet med kommittén och remissinstanserna anser regeringen att
institutet miljöskyddsavgift även i fortsättningen bör finnas som komple-
ment till straff och viten. Regeringen delar alltså den uppfettning som
uttalades i propositionen (1990/91:90) En god livsmiljö, som på denna
punkt godtagits av riksdagen, att möjligheterna att använda ekonomiska
sanktioner mot den som inte följer föreskrifter och villkor bör utvidgas.
Enligt regeringens mening bör - som Lagrådets majoritet också när-
mast förordar - den utformning som institutet miljöskyddsavgift har i
kommitténs betänkande tjäna som utgångspunkt för regeringens förslag
till utformning av reglema om miljöskyddsavgift i miljöbalken.
Det bör framgå direkt av lagen när miljöskyddsavgift skall kunna
dömas ut. Däremot bör regeringen bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgiften. Regeringen åter-
kommer till detta i avsnitt 4.18.8.
Miljöskyddsavgiften bör i första hand syfta till att förhindra otillåtna
utsläpp. Avgiften bör motivera berörda företag att öka driftsäkerheten
och kontrollen av olika processer och reningsanläggningar. I miljöbal-
ken bör emellertid en sanktionsavgift inte begränsas till att gälla över- 240
trädelser av bestämmelser motsvarande dem som nu finns i miljöskydds-
lagen. Även överträdelser som avser exempelvis kemikaliekontrollen, Prop.
naturvården eller avfallshanteringen bör kunna följas av sanktionsavgift.
Bestämmelserna om miljöskyddsavgift bör alltså vara tillämpliga inom
hela det område som omfettas av miljöbalken.
Sanktionsavgiftema bör kunna utgå när de objektiva förutsättningarna
för vissa brott är uppfyllda. De brottskategorier som avses är de som
regeringen föreslår under beteckningarna miljöferlig kemikaliehantering
(21 kap. 1 §), otillåten miljöverksamhet (21 kap. 2 §) samt brott mot 21
kap. 6 eller 7 §§. I de två sistnämnda paragraferna stadgas ansvar for
dels brott mot villkor, inskränkningar och förbud, dels brott mot före-
skrifter meddelade med stöd av balken. Regeringen anser således, i
motsats till kommittén, att miljöskyddsavgift enbart bör inträda vid
överträdelser av miljöbalken eller vid överträdelser av föreskrifter eller
villkor meddelade med stöd av balken. Miljöskyddsavgiften skall såle-
des inte kunna inträda, såsom Miljöskyddskommittén föreslagit, även
vid överträdelser av brottsbalken.
Utgångspunkten vid bedömningen av huruvida miljöskyddsavgift skall
utgå eller inte bör alltid vara att det är fråga om en administrativ avgift.
Avgiftssystemet bör vara utformat så att det inte skall vara lönsamt att
överträda föreskrifter. Till skillnad från vad som gäller i dag bör inte,
som förutsättning för att miljöskyddsavgift överhuvudtaget skall kunna
utgå, gälla att överträdelsen har lett till ekonomiska fördelar. Härige-
nom elimineras också en av de svårigheter som hittills funnits vid be-
räkningen av miljöskyddsavgift. Miljöskyddsavgift skall således i fort-
sättningen kunna utgå om en överträdelse objektivt sett skett, oavsett
om det lett till ekonomiska fördelar eller inte. Miljöskyddsavgiften bör
härmed bli ett bättre komplement till straffansvaret. Lagrådet har före-
slagit hur reglema om avgiftens storlek bör utformas. Regeringen åter-
kommer till den frågan i nästa avsnitt.
Institutet bör inte utformas för att i första hand riktas mot de mest
klandervärda förfarandena utan bör snarare tillämpas vid sådana över-
trädelser av miljöbalkens regler som skett av oaktsamhet som inte kan
anses vara grov. Det kan emellertid finnas överträdelser som är av så
lindrig art att det inte heller finns skäl att ingripa mot överträdelsen med
miljöskyddsavgift. Det bör därför i bestämmelserna om miljöskyddsav-
gift finnas undantag för överträdelser som är av obetydlig beskaffenhet.
1994/95:10
241
16 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
Regeringens förslag: Miljöskyddsavgiftens belopp skall bestäm-
mas med hänsyn till den fara eller skada som en överträdelse av
det slag som det är frågan om kan antas medföra samt till de eko-
nomiska fördelar som en överträdelse av detta slag allmänt sett kan
antas innebära för den som bedriver en verksamhet eller vidtar en
åtgärd av det slag som är aktuellt i ärendet om miljöskyddsavgift.
Närmare föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgift får
meddelas av regeringen.
Länsrätten får jämka eller efterge miljöskyddsavgiften om det
finns särskilda skäl.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att miljöskyddsavgiften
skall kunna festställas på följande tre olika sätt. I de fell överträdelse
skett av tillåtna värden för ett utsläpp eller en annan åtgärd som är
belagd med särskild avgift eller skatt, skall miljöskyddsavgiften bestäm-
mas till ett belopp motsvarande tre gånger den avgift eller skatt som
annars skulle ha påförts utsläppet eller åtgärden såvitt avser den del av
utsläppet eller åtgärden varmed tillåtna värden överskridits.
Har däremot ett villkor i ett tillståndsbeslut överträtts och tillstånds-
myndigheten i tillståndsbeslutet festställt visst belopp för miljöskyddsav-
gift skall avgiften festställas till detta belopp.
I andra fell skall avgiften bestämmas med beaktande av vikten av den
föreskrift eller det villkor som överträtts, omfettningen av överträdelsen
och den skada eller fera som överträdelsen inneburit.
Remissinstanserna: Flera av de remissinstanser som yttrat sig, även de
som varit positiva till förslaget i stort, har framhållit att svårigheter kan
uppstå när avgiften skall festställas. Härvid har framhållits att schablo-
ner i största möjliga mån bör användas vid festställande av avgiften.
Statens naturvårdsverk och Koncessionsnämnden har varit negativa till
förslaget att det skall vara möjligt att redan i tillståndsbeslutet festställa
ett visst belopp for miljöskyddsavgift och framhållit att detta kan leda
till spekulationer om en överträdelse är ekonomiskt lönsam eller inte.
Skälen för regeringens förslag: Enligt miljöskyddslagen skall miljö-
skyddsavgiften bestämmas till ett belopp som motsvarar de ekonomiska
fördelama av en överträdelse. För det fell full bevisning härom inte alls
eller endast med svårighet kan läggas fram, får fördelarna uppskattas till
ett skäligt belopp. Om det föreligger särskilda skäl får miljöskyddsav-
giften jämkas eller efterges.
För att miljöskyddsavgift skall kunna åläggas krävs inte att en gärning
begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet. Trots detta har endast ett fåtal
avgiftsärenden hittills prövats. Vad som främst felar mot tillämpningen
av föreskrifterna om miljöskyddsavgifter är som sagts i avsnitt 4.18.7
svårigheter att finna parametrar för att festställa avgifternas storlek.
242
Som framgår av vad som tidigare sagts har kommittén föreslagit att
miljöskyddsavgiften bl.a. skall kunna bestämmas med hänsyn till en
särskild avgift eller skatt.
Regeringen anser det emellertid inte vara lämpligt att, som kommittén
föreslagit, använda en avgift eller skatt för utsläpp som parameter för
att bestämma miljöskyddsavgiftens storlek. En avgift eller skatt på
utsläpp tar inte sikte på om utsläppet är tillåtet eller inte varför det är
mindre lämpligt att sammanblanda dessa begrepp.
Kommittén har vidare föreslagit att det redan i tillståndsärendet skall
fastställas en utsläppsavgift eller annan sanktionsavgift. Ett liknande
tillvägagångssätt föreslogs redan av Miljökostnadsutredningen i be-
tänkandet Miljökostnader, Miljön i samhällsekonomin - kostnadsslag,
kostnadsfördelning, styrmedel (SOU 1978:43). Förslaget möttes då av
relativt hård kritik. Dåvarande departementschefen (prop. 1980/81:92)
ansåg att ett sådant avgiftssystem skulle kunna få ogynnsamma konse-
kvenser ur miljöskyddssynpunkt. Tyngdpunkten i tillståndsärendena
skulle kunna förskjutas till frågan om överutsläppsavgiftema. Vidare
har, som även kommittén framhållit, ytterligare argument framförts mot
ett sådant system, nämligen att man därmed synes ha accepterat över-
trädelser av tillståndsbeslut under förutsättning blott att tillståndshavaren
betalar en avgift eller med andra ord att det är möjligt att köpa sig fri
från miljööverträdelser. Kommittén har emellertid ansett att dessa argu-
ment inte behöver tillmätas avgörande betydelse när syftet nu, i motsats
till tidigare, är att åstadkomma ett komplement till straffansvaret och
inte, som tidigare, att ersätta detsamma.
Förslaget har emellertid även i detta lagstiftningsärende mött negativ
kritik från remissinstanserna. Koncessionsnämnden och Statens natur-
vårdsverk har åter påpekat risken för att företagen spekulerar i vilket
som blir mest lönsamt och risken för en förskjutning av tyngdpunkten
vid tillståndsprövningen.
Lagrådet har avstyrkt kommitténs förslag att beräkna miljöskyddsav-
giftens storlek och har framhållit att förslaget mött kraftig kritik under
remissbehandlingen av utredningens förslag.
Lagrådet har vidare bl.a. anfört att den föreslagna ordningen med ett
belopp som bestäms i förväg och som åtminstone delvis syftar till att
förhindra överträdelser har stora likheter med ett vitesinstitut och att
den av Lagrådet föreslagna ordningen inte erbjuder samma möjligheter
att anpassa beloppet till den enskildes ekonomiska förhållanden. Det är,
säger Lagrådet, inte heller tillfredsställande att länsrätten på föreslaget
sätt skall kunna ändra ett belopp som tillståndsmyndigheten bestämt.
Detta kan enligt Lagrådet vidare kritiseras från principiella utgångs-
punkter och kommer utan tvekan också att medföra svårigheter i den
praktiska tillämpningen.
Som Lagrådet har anfört kan förslaget kritiseras från olika utgångs-
punkter. Det skall givetvis inte vara möjligt för den enskilde att speku-
lera och köpa sig fri från miljööverträdelser. Institutet miljöskyddsavgift
får inte heller på något sätt utformas så att det kan uppfattas som att
överträdelser har accepterats. Likaså kan, som Lagrådet framhållit,
förslaget att man vid bestämmande av miljöskyddsavgift skall kunna
Prop. 1994/95:10
243
ändra den avgift som tillståndsmyndigheten bestämt i tillståndet kritise- Prop. 1994/95:10
ras från olika principiella utgångspunkter. Regeringen instämmer i
denna kritik från Lagrådet och vill framhålla att institutet bör utformas
på sådant sätt att svårigheter och osäkerhet vid tillämpningen undviks.
Regeringen anser därför att tillståndsmyndigheten inte bör, som kom-
mittén föreslagit och som tidigare föreslagits i lagrådsremissen, ha
möjlighet att vid prövning av ett villkor för tillstånd till miljöferlig
verksamhet bestämma det belopp som skall betalas i miljöskyddsavgift
om villkoret överträds.
Som tidigare sagts och som Lagrådet anfört i sitt yttrande synes den
stora svårigheten med nuvarande miljöskyddsavgift enligt miljöskyddsla-
gen vara att det i princip förutsätts att man i varje enskilt fell skall
försöka utreda den verkliga ekonomiska fördelen med överträdelsen.
Lagrådet fortsätter:
Förfarandet skulle förenklas betydligt om man kunde grunda avgiften på
en bedömning av vad som generellt sett kan antas utgöra vinsten av en
viss överträdelse. Enligt Lagrådet skulle detta kunna vara en framkom-
lig väg när det gäller att skapa ett nytt system för miljöskyddsavgifter.
Ingenting hindrar att man i sådant fell bestämmer att avgiften skall utgå
med ett högre belopp än den beräknade vinsten.
En sådan ordning skulle också vara att föredra från andra utgångs-
punkter. Det kan nämligen ifrågasättas om det är möjligt att i enlighet
med det remitterade förslaget delegera en fÖreskriftsrätt om sanktionsav-
gifter till regeringen. Lagrådet har behandlat denna principfråga bl.a. i
ett yttrande den 16 september 1993 över förslag till ändring i lagen
(1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur, m.m. Slutsatsen
blev att det inte kunde anses föreligga något hinder mot att delegera en
fÖreskriftsrätt beträffande en sanktionsavgift av ifrågavarande slag. Det
befenns dock stå bäst i överenskommelse med regeringsformen att
åtminstone de viktigaste grunderna för avgiftskonstruktionen lades fest i
lag.
Lagrådet föreslår ett sanktionssystem som utgår från det nuvarande
men där man ökar möjligheterna att bestämma miljöskyddsavgiften
schablonmässigt. Utgångspunkten bör vara att miljöskyddsavgiften skall
bestämmas med hänsyn till den fera eller skada som en överträdelse av
det slag som det är fråga om kan antas medföra samt till de ekonomiska
fördelar som en överträdelse av detta slag kan antas innebära för den
som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd av det slag som är
aktuellt i ärendet om miljöskyddsavgift. Med parametrarna fera eller
skada fångar man upp också överträdelsens omfettning. Med orden "kan
antas medföra" respektive "kan beräknas uppkomma" anges att det inte
är fråga om att bestämma en miljöskyddsavgift som exakt motsvarar
t.ex. den vinst eller besparing som i det särskilda fellet har uppkommit
på grund av en viss överträdelse. Det innebär också att tanken på att
differentiera avgiften med hänsyn till om överträdelsen skett av våda,
vårdslöshet eller uppsåt har övergivits. Regeringen bör med ett sådant
system kunna utfärda närmare föreskrifter om avgiftsuttaget.
Regeringen anser också att en effektivare tillämpning av institutet mil-
jöskyddsavgift skulle kunna uppnås genom en mer schabloniserad be-
räkning av avgiften på sätt som Lagrådet har föreslagit. Till skillnad
från vad som har gällt enligt miljöskyddslagen kommer det således inte
vara ett krav för att avgift skall kunna utgå att överträdelsen inneburit
244
ekonomiska fördelar. I stället skall avgiften bestämmas utifrån den fera Prop. 1994/95:10
eller skada som en överträdelse av det slag som är aktuell kan antas
medföra och de ekonomiska fördelar en överträdelse av det aktuella
slaget kan antas innebära. Av detta följer att det inte skall göras någon
bedömning i vaije enskilt fell. Miljöskyddsavgiften skall således inte
exakt motsvara t.ex. den vinst som uppkommit i det särskilda fellet.
Närmare föreskrifter för att bestämma miljöskyddsavgiften bör få före-
skrivas av regeringen. Föreskrifterna bör ange hur avgiften skall beräk-
nas för olika slag av överträdelser. Det bör eftersträvas att avgiftsbe-
loppet kan festställas direkt med ledning av den angivna beräknings-
grunden.
Kommittén har föreslagit att miljöskyddsavgiften skall festställas till
lägst 5000 kr och till högst 500 000 kr. Flera remissinstanser har in-
vändningar mot de föreslagna beloppsgränsema. Riksåklagaren och
Naturvårdsverket har ansett att den övre beloppsgränsen är för lågt satt.
Vissa remissinstanser har ansett att det inte skall finnas något maximibe-
lopp för avgiften över huvud taget.
Miljöskyddsavgiften är en administrativ avgift. För att institutet skall
bli ett verksamt komplement till straff bör, som inledningsvis sagts,
schabloniserade avgifter eftersträvas. Den övre beloppsgränsen kan
därför inte sättas för högt. Regeringen anser därför att den övre gränsen
för miljöskyddsavgift, i likhet med vad kommittén har föreslagit, som
huvudregel bör vara 500 000 kr. Vid överträdelser som inneburit eko-
nomiska fördelar eller där omständigheterna varit synnerligen försvåran-
de bör dock denna gräns kunna överskridas men dock aldrig över 10
miljoner kronor. Denna höga tariff har bestämts med den utgångspunk-
ten att det alltid skall kunna tas ut en sanktionsavgift som grundas i den
ekonomiska vinningen. Möjligheten att bestämma en miljöskyddsavgift
till ett högre belopp än 500 000 kronor bör som Lagrådet föreslagit
förbehållas domstolen.
Om det är oskäligt att miljöskyddsavgift döms ut enligt de i balken
angivna riktlinjerna eller att sådan avgift utgår över huvud taget bör
avgiften kunna jämkas eller efterges. Som exempel kan nämnas att det
för samma överträdelse även utdömts straff eller att förverkande skett.
Regeringens förslag: Miljöskyddsavgiften skall på talan av Mil-
jöombudsmannen utdömas av förvaltningsdomstol. Miljöombuds-
mannen får dessutom själv utfärda föreläggande om avgift.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag såtillvi-
da att miljöskyddsavgiften föreslås prövas av länsrätt som första instans.
Kommittén har därutöver föreslagit att talan om miljöskyddsavgift skall
föras av tillsynsmyndigheten.
245
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna som yttrat sig i Prop. 1994/95:10
denna del har ifrågasatt kommunal tillsynsmyndighets möjlighet att föra
talan om miljöskyddsavgift.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om miljöskyddsavgift prövas i
dag av Koncessionsnämnden efter ansökan av Naturvårdsverket. Beslut
i mål om miljöskyddsavgift överklagas hos Vattenöverdomstolen. Vat-
tenöverdomstolens avgörande kan överklagas till Högsta domstolen.
De överväganden som skall göras vid utdömande av miljöskyddsavgift
påminner i mångt och mycket om de överväganden som ofta görs av
domstol. Som exempel kan nämnas festställande av belopp för dagsbot,
företagsbot och förverkande i allmän domstol och festställande av byg-
gavgift i förvaltningsdomstol. Regeringen anser därför att frågan om
festställande av miljöskyddsavgiftens storlek lämpligast prövas av dom-
stol.
Fråga uppkommer då om avgiften skall utdömas av allmän domstol
eller förvaltningsdomstol. Eftersom det i betydande utsträckning blir
fråga om tillämpning av mycket allmänt utformade rekvisit kan detta
tala för en prövning i allmän domstol. Förvaltningsdomstolarna har
emellertid samma kompetens att göra uppskattningar som de allmänna
domstolarna.
Redan i dag prövar förvaltningsdomstol frågor om skattetillägg och
viten. Vidare påminner miljöskyddsavgiftema i viss mån om tilläggsav-
gifter som kan utgå enligt plan- och bygglagen, låt vara att dessa är
betydligt mer schablonartade. Sådana prövas för närvarande av allmän
domstol på talan av åklagaren. Åklagarutredningen har emellertid före-
slagit att talan om utdömande av tilläggsavgift skall föras av byggnads-
nämnd och prövas av förvaltningsdomstol.
Likaså skulle onekligen också miljöskyddsavgiftens karaktär av ad-
ministrativ avgift, skild från straffansvaret, tydligare komma till synes
ifall frågan om utdömande prövas av förvaltningsdomstol, dvs. av läns-
rätt, kammarrätt och Regeringsrätten. Regeringen förordar därför att så
sker.
Den omständigheten att åklagaren har vana att föra talan i domstol är
ett starkt skäl för att frågor om festställelse av miljöskyddsavgift borde
överlämnas av tillsynsmyndigheterna till åklagarna. Detta skulle också
medföra en resursbesparing för tillsynsmyndigheterna.
Strävanden pågår emellertid att renodla åklagarrollen. Kommitténs
förslag att tillsynsmyndigheten skall föra talan om miljöskyddsavgift har
av remissinstanserna mötts av hård kritik. Regeringen instämmer i
denna kritik. Eftersom kommunerna kommer att ha det huvudsakliga
ansvaret för tillsynen inom kommunen kommer det också vara kommu-
nerna som i regel kommer att föra talan om miljöskyddsavgift. Resurser
och kompetens varierar stort mellan kommunerna, mycket beroende på
kommunens storlek. Regeringen anser därför att talan om miljöskydd-
savgift i stället bör föras av en fristående miljömyndighet, Miljöom-
budsmannen. Skälen för detta anges närmare i avsnitt 4.16.
I olika sammanhang har det visat sig processekonomiskt fördelaktigt
att ersätta ett domstolsförferande med ett föreläggande som kan god-
246
kännas av den mot vilken sanktionen riktar sig. Det bästa exemplet Prop. 1994/95:10
härpå är strafföreläggande. Liknande föreläggande förekommer även på
marknadsrättens område. En förutsättning är att fallet inte är av större
vikt (se t.ex. 14 § marknadsföringslagen 1975:1418).
Regeringen har i lagrådsremiss den 24 februari 1994 om ändringar i
arbetsmiljölagen beslutat att införa regler om att sanktionsavgift får
påföras genom ett avgiftsföreläggande. Dessa förelägganden skall kunna
meddelas av den handläggande tillsynsmyndigheten.
Remissinstanserna har i huvudsak varit positiva till kommitténs för-
slag att införa en bestämmelse om att avgiftsföreläggande skall kunna
utfärdas.
Även i fråga om miljöskyddsavgifter är det av processekonomiska
skäl önskvärt att enklare fall kan handläggas utan domstolsprövning.
Regeringen anser därför, i likhet med kommittén och remissinstanserna,
att det enligt miljöbalken bör finnas möjlighet att, i stället for att ansöka
om miljöskyddsavgift vid länsrätten, utfärda ett avgiftsföreläggande.
Avgift bör därför kunna utgå efter ett föreläggande, om det godkänns av
företagaren.
Regeringen anser i likhet med kommittén att utfärdande av avgifts-
föreläggande inte bör användas i ärenden som är av större vikt, exem-
pelvis därför att det rör en fråga av principiellt intresse eller en över-
trädelse som betingar en hög avgift. Sådana frågor bör underställas
domstolsprövning.
Kommittén har föreslagit att avgiftsförelägganden skall kunna med-
delas av tillsynsmyndigheten. Regeringen anser emellertid att det av
samma skäl som anförts i avsnitt 4.16 för att Miljöombudsmannen bör
föra talan om miljöskyddsavgift i länsrätten även bör åligga denne att
utfärda avgiftsföreläggande. Miljöombudsmannen får härvid, med till-
lämpning av de föreskrifter om bl.a. beräkningsgrunder för bestämman-
de av miljöskyddsavgift som regeringen får meddela, i avgiftsföreläg-
gande fastställa de avgifter som han anser att överträdelsen förskyller.
Regeringens förslag: Ersättning för mindre skador och ersättning
för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen skall inte beta-
las.
Ingen ersättning utgår om avslag meddelats på en ansökan om
tillstånd till täktverksamhet.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens med undantag
för att avräkning upp till kvalifikationsgränsen inte skall ske i expro-
priationsfallen. Vidare skall begreppet pågående markanvändning ge
utrymme för viss omställning av fastighetens användningsområde.
247
Remissinstanserna: De myndigheter som har direkt naturvårdande Prop. 1994/95:10
uppgifter framför att beräkningen för den ersättning som skall utgå vid
intrång i dispositionsrätten över en fastighet inte bör beräknas i för-
hållande till berörd del av fastigheten. De anser att den ändring som
infördes år 1987, då berörd del togs in i lagstiftningen, ger en möjlighet
för fastighetsägaren, eller den som innehar särskild rättighet till marken,
att styra sina åtgärder på ett sådant sätt att denne kommer att ha rätt till
ersättning i fler fall än tidigare. De remissinstanser som företräder
näringslivet och de areella näringarna tillstyrker att ersättningen även i
fortsättningen skall beräknas i förhållande till berörd del. Motiven anges
främst vara att brukarna av marken redan tar på sig ett ansvar for natur-
vården och att samhället måste ta på sig sitt ansvar som sträcker sig
utöver detta. Kostnaderna för gemensamma samhällskrav kan inte rim-
ligen övervältras på markägarna.
Ett avdrag upp till den s.k. kvalifikationsgränsen tillstyrks av över-
vägande del av remissinstanserna och accepteras i de flesta övriga fall,
däribland av Skogsindustrierna.
Naturvårdsverket anser att ett miljöanpassat jord- och skogsbruk inte
kan åstadkommas utan att gällande ersättningssystem ändras. Reglema
för intrångsersättning har ännu inte definierats på ett rimligt sätt. Myn-
digheternas möjlighet att följa upp miljöpolitiken, t.ex. genom att på-
verka valet av produktionsformer, metoder m.m. med hänsyn till den
biologiska mångfalden, är helt avhängig den syn samhället har på för-
delningen mellan dess ansvar och brukarens.
Domän AB anför att något fungerande, genomtänkt alternativ aldrig
har framförts i reläte ringsfrågan. Man har ibland talat om fastighet utan
att klargöra om man menar skifte, eller registerfastighet, ibland om
brukningsenhet och ibland om innehav i kommunen. Det är därför
riktigt att hålla fast vid nuvarande regler så länge inte något genomtänkt
alternativ presenterats.
Jordbruksverket påtalar att begreppet pågående markanvändning före-
kommer i flera lagar. Jordbruksverket delar inte Naturvårdsverkets
bedömning om vad som avses. Kommittén har anfört att omföring av
åker, äng eller betesmark till skogsmark alltid skall vara att anse som
ändrad markanvändning och därmed inte ge rätt till ersättning om sådan
omföring hindras. Detta synsätt delar inte Jordbruksverket. Skälet härtill
är att under den omställning som jordbruksnäringen nu befinner sig i
måste såväl energiskogsplantering som plantering av skog för rundvirke-
sproduktion på åkermark anses utgöra en naturlig och normal rationali-
sering av driften på en jordbruksfastighet.
Lanbrukamas riksförbund påtalar att kommittén uttalat att det får
antas ligga en presumtion för att en verksamhet med så egenartade drag
att den bara får utövas efter särskilt tillstånd är att betrakta som för-
ändrad markanvändning. LRF anser att det finns flera tillståndspliktiga
verksamheter som med fog kan betraktas som pågående markanvänd-
ning. Ett exempel är kompletteringsdikning i befintlig skogsmark. Till-
stånd krävs och ett vägrat tillstånd är uppenbart ett ingrepp i pågående
markanvändning. Ett annat exempel är täktverksamhet för husbehov, 248
vilken föreslås bli tillståndpliktig. Husbehovstäkten är en integrerad del
av areell näringsverksamhet. Den inslagna vägen leder till att det all- Prop. 1994/95:10
männa belägger fria verksamheter med tillståndsplikt. Detta måste även
stå i strid med äganderättspolitiska uttalanden i regeringsförklaringen. I
fråga om skogsplantering på åkermark delar LRF inte kommitténs
bedömning. Enligt ett regeringsuttalande med anledning av att skötsella-
gen ändrades år 1987 borde odling av energiskog betraktas som jord-
bruksgröda.
Skälen för regeringens förslag: Enligt naturvårdslagen utgår ersättning
för skada om föreskrifter för naturreservat medför att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att
mark tas i anspråk. I fråga om ersättning och inlösen skall expropria-
tionslagen (1972:719) gälla i tillämpliga delar i den mån inte avvikande
bestämmelser stadgas i naturvårdslagen. Ersättning kan också utgå vid
beslut om naturminne enligt 13 § naturvårdslagen, vid föreläggande om
stängselgenombrott enligt 17 §, vid förbud att utföra vissa arbetsföretag
enligt 20 och 21 §§ samt vid inskränkning av bl.a. renskötselrätt enligt
5 § samma lag. Om ett område avsätts som naturvårdsområde får åt-
gärderna inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Inte heller får ett föreläggande enligt 20 § naturvårdslagen
om s.k. samrådsföretag vara så ingripande att pågående markanvänd-
ning avsevärt försvåras. Ersättning utgår därför inte heller i de två
sistnämnda fellen. Om däremot ett arbetsföretag förbjuds enligt 20 §
utgår ersättning om pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Reglema om ersättning i naturvårdslagen bygger på de principer om
ersättning för skada som gäller inom den allmänna skadeståndsrätten.
En ekonomisk skada skall ha inträffat och ett orsakssamband fordras
mellan ingreppet enligt naturvårdslagen och skadan. Orsakssambandet
skall vara adekvat. Detta innebär att skadan skall vara någorlunda typisk
till sin art, någorlunda förutsebar och inte alltför avlägsen.
Ersättningsreglerna medger inte ersättning för s.k. förväntningsvär-
den, dvs. värden som inte har skapats av fastighetsägaren själv utan
som har uppstått till följd av förväntningar om ändrad markanvändning
på grund av politiska beslut. Motiveringen till detta finns i 1972 års
expropriationslagstiftning. Enligt denna åläggs fastighetsägaren att visa
att viss värdestegring saknar samband med kommande markanvändning.
Denna lagstiftning innebär att en s.k. presumtionsregel föreligger.
I de fell mark inlöses eller i annat fell tas i anpråk av det allmänna
tillämpas de ersättningsregler som gäller enligt expropriationslagstift-
ningen. Grundprincipen är att sakägarens förmögenhetsställning efter
expropriationen bör vara densamma som om någon expropriation inte
ägt rum.
När det i andra fell uppställs hinder för markägare eller andra rättig-
hetshavare att använda marken på lämpligaste ekonomiska sätt, utgår
som huvudregel ersättning för den förlust som ingreppet medför. Även
i dessa fell skall expropriationsrättsliga grunder tillämpas. Emellertid
fordras därutöver att föreskrifterna eller förbuden avsevärt försvårar
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten. Begreppen 249
avsevärt försvårar och pågående markanvändning infördes i naturvårds-
lagen år 1972. Begreppet berörd del av en fastighet togs in i lagstift-
ningen år 1987.
En förutsättning för att ersättning skall utgå är således att pågående
markanvändning påverkats av det intrång som ett förbud eller en före-
skrift inneburit. Som huvudregel utgår ersättning for den förlust som
ingreppet medfört om pågående markanvändning avsevärt försvårats på
berörd del av fastigheten. Den skada en ägare eller annan rättighetsha-
vare lider genom att han inte i framtiden har möjlighet att utnyttja
marken på annat sätt än tidigare, dvs. bortfall av förväntningar, ersätts
inte. Regeln är således knuten till pågående markanvändning istället för
tillåten markanvändning. Begreppet pågående markanvändning borde,
enligt motiven, ges en relativt generös tillämpning. Markägare som
genom föreskrifter eller beslut enligt naturvårdslagen hindras från att
vidta en naturlig och normal rationalisering av pågående markanvänd-
ning borde få ersättning (prop.l972:111, bil. 2 s.334). Frågan hur
gränsen skulle dras kunde enligt departementschefen inte entydigt be-
svaras och bedömningen måste ske från fall till fall och med utgångs-
punkt i vad som vid vaije tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning
av den pågående markanvändningen. Hänsyn skulle tas bl.a. till det
allmännas syn på lämpliga bruknings- och rationaliseringsmetoder, på
det sätt som kom till uttryck i jord- eller skogsbrukspolitisk lagstiftning
eller på annat sätt. En fastighetsägare torde under alla förhållanden inte
vara berättigad till ersättning därför att en föreskrift eller ett beslut
enligt naturvårdslagen förhindrat honom från att använda fastigheten för
annan slags näringsverksamhet. I propositionen uttalades vidare att om
ett förfarande är generellt tillståndspliktigt, t.ex. att anlägga en kon-
cessionspliktig svinfabrik, kan man utgå från att det innebär ändring i
pågående markanvändning. Ersättning skulle därför inte utgå om åt-
gärden förbjuds enligt naturvårdslagen (prop. 1972:111 bil. 2, s. 333 f).
Ett sådant förfarande som kalavverkning av skogsmark skulle bedömas
från fall till fall med utgångspunkt i vad som framstod som en naturlig
fortsättning på den pågående markanvändningen. Vid tillkomsten av
plan- och bygglagen gjorde bostadsutskottet (bet. BoU 1986/87:1,
s.146) vissa uttalanden om vad som borde anses som pågående markan-
vändning. Hit räknade utskottet sådant som framstår som naturliga drifts-
eller rationaliseringsåtgärder, t.ex. avverkning i olika former och
markberedning för att främja tillväxten hos ny skog och plantering.
Vid prövning av ersättningsfrågan har det betydelse om intrånget
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Därvid be-
aktas den skada genom andra liknande ingrepp som inträffat under en
tioårsperiod för samma del av fastigheten (den s.k. ackumulationsregeln
i 27 a § naturvårdslagen). För att ersättning skall utgå krävs enligt
motiven till 1972 års lagstiftning att det skall vara fråga om ett någor-
lunda kvalificerat intrång. Departementschefen anförde att ett bagatellar-
tat intrång inte bör grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna (prop.
1972:111, bil 2 s. 332 och 335). I samband med införandet av plan- och
bygglagen år 1987 kom frågan om avsevärt intrång att behandlas. In-
trånget skulle relateras till berörd del av fastigheten, dvs. ett mindre
område än tidigare. Förut hade huvudregeln varit att registerfastigheten
Prop. 1994/95:10
250
skulle vara utgångspunkt. Bostadsutskottet anförde beträffande kvalifika- Prop. 1994/95:10
tionsgränsen att den grundläggande principen bör gälla att skada för en
fastighetsägare genom beslut av offentliga organ skall ersättas. Var och
en får dock anses skyldig att ta en viss hänsyn till sin omgivning. Be-
rörda markägare och rättighetshavare bör vara skyldiga att tåla ett visst
mått av intrång i sina rättigheter, när intrånget sker för att tillgodose
angelägna allmänna intressen. Alla rådighetsinskränkningar kan därför
inte kompenseras. De skötselregler som gäller för jord- och skogsbruk
innebär t.ex. att markägare och rättighetshavare av hänsyn till allmänna
natur- och miljövårdsintressen måste hålla skog och jordbruksmark i ett
visst skick, utan att de för den skull kan göra anspråk på ersättning
(bet. 1986/87:BoUl s. 138). Lagrådet fenn vid sin prövning att en
kvalifikationsgräns om 10 % inte kunde vara oförenligt med vad som i
tidigare lagstiftning och praxis ansetts godtagbart. Utskottet ville inte
ange någon fest procentsats, men angav att 10 % inom berörd del av
festigheten får anses vara den högsta nivå av intrång som i något fell
behöver accepteras utan att ersättning betalas. Denna gräns gäller om
den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp. Utskottet
uttalade att om den berörda delen representerar ett högt värde, är det en
i relativa tal väsentligt mindre värdenedsättning fastighetsägaren
behöver tåla. Ett for ägaren i absoluta tal stort belopp kan aldrig vara
bagatellartat. Bestämmelsen gjordes tillämplig även på ersättningsfrågor
enligt naturvårdslagen.
Naturvårdshänsyn enligt Skogsstyrelsens och Jordbruksverkets före-
skrifter avses inte medföra att pågående markanvändning avsevärt för-
svåras och ger därför ingen rätt till ersättning enligt naturvårdslagen.
Berörd del av en fastighet togs in i lagstiftningen år 1987. Bo-
stadsutskottet uttalade att den enhet med vilken skadan skall jämföras i
fråga om skogsbruket bör vara en behandlingsenhet, dvs. ett skogsbe-
stånd eller flera mindre bestånd, som avses bli behandlade med samma
åtgärd samtidigt. Vad som utgör ett bestånd skall därvid bedömas enligt
normala feckmannamässiga grunder (bet. 1986/87:BoUl, s 150). Inte
heller för jordbrukets vidkommande borde komma ifråga ett så vitt
begrepp som hela brukningsenheten. Med berörd del fick i stället när-
mast avses det åkerskifte eller den äng som framstår som en bruknings-
mässigt avgränsad del (a.a. s 151).
När ersättning utgår enligt gällande rätt betalas ersättning enligt ovan
angivna grunder for hela den skada som fastighetsägaren eller vissa
andra rättighetshavare lider om den pågående markanvändningen av-
sevärt försvåras till följd av beslut enligt naturvårdslagen.
Av kapitel 4.13 framgår betydelsen av en bibehållen biologisk mång-
fald. En uthållig produktionsförmåga i markerna och bibehållna till-
gångar på vatten förutsätter att markanvändningen inom jord- och
skogsbruk målmedvetet anpassas efter de naturliga förutsättningarna.
Det traditionella områdesskyddet är mycket viktigt i arbetet med att
bevara biologisk mångfeld. Genom att avsätta områden till nationalpar-
ker och naturreservat kan alla former av natur- och kulturlandskap
skyddas. Det idag mest angelägna behovet av skydd framstår för ursko- 251
gar, andra kategorier av naturskogar, sjöar och vattendrag, våtmarker
samt ängs- och hagmarker. Betydligt fler områden behöver skyddas än Prop. 1994/95:10
som idag är fellet. Flera naturtyper är allvarligt hotade och skador som
inte kan repareras kan uppstå om inte skyddsåtgärder vidtas.
Möjligheten att åstadkomma ett gott skydd för olika landskapstyper
och biotoper är till stor del en fråga om kostnader. Det gäller framför
allt intrångsersättningar, men också kostnader för vård av olika naturty-
per. För att skapa utrymme för skyddet är det viktigt att åstadkomma en
lämplig och ändamålsenlig fördelning av ansvaret mellan staten och den
enskilde.
Ersättningsreglerna i naturvårdslagen som de kom att utformas efter
1987 års beslut har från naturvårdshåll utsatts för kritik. Naturvårdsver-
ket har talat om en drastisk försämring för naturvårdens del och om
osäkerhet vad gäller rättsläget. I kritiken har framhållits att genom
tillägget om berörd del har den kvalifikationsgräns som ligger i uttryck-
et avsevärt försvåras flyttats tillbaka väsentligt. Enligt verket har detta
medfört att intrångsersättning numera utgår även i sådana fell där grän-
sen tidigare inte skulle ha passerats.
Det förslag som nu framläggs innehåller en avräkningsregel. Rege-
ringen delar kommitténs uppfettning att den del av kostnaden som mot-
svarar intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen skall avräknas vid
de intrång som är ersättningsgilla. Detta innebär att ersättningen skall
minskas med ett belopp som markägaren är skyldig att tåla utan ersätt-
ning. Remissyttrandena överlag, även de från Jordbruksverket och
Skogsstyrelsen, ger ett starkt stöd för en sådan förändring av ersätt-
ningsbestämmelserna. I propositionen om en ny skogspolitik (prop.
1992/93:226) uttalas stöd för den föreslagna ersättningsprincipen.
I remissvaren finns en stark övervikt för att uttrycket berörd del bör
utgå ur lagtexten. Som Domän AB påpekat är det emellertid inte någon
självklarhet vad som i så fell skall sättas i stället. Det är inte heller
klarlagt hur beräkning av ersättning i så fell skall ske och vilka ekono-
miska konsekvenser denna ytterligare inskränkning i intrångsersättning-
en skulle få. Mot de naturvårdsskäl som talar för borttagandet av ut-
trycket berörd del måste således markägarnas och näringarnas intressen
ställas. Regeringen har i propositionen inkorporering av Europakon-
ventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117, s 13
fl) lagt fram ett förslag om att låta rådighetsinskränkningar genom
lagstiftning och myndighetsbeslut avseende mark och byggnader omfet-
tas av grundlagsskydd. Sådana rådighetsinskränkningar skall accepteras
om de krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Med detta
avses främst sådana ingrepp som är motiverade bl.a. med hänsyn till naturvårds-
och miljöintressen. Regeringen uttalar i den propositionen att det slut-
liga ställningstagandet till vad som är ett angeläget allmänt intresse får
avgöras från fell till fell i enlighet med vad som kan anses acceptabelt i
ett demokratiskt samhälle. Vidare uttalar regeringen att den nu gällande
lagstiftningen som medger ingrepp i annans egendom av det slag som
regleras i bestämmelsen kan anses uppfylla det uppställda kvalifikations-
kravet. Något behov av följdändringar i gällande lagar som tillåter
ingrepp i den enskildes egendom föreligger inte. För att ersättning skall 252
komma i fråga måste ersättningen ha uppnått en viss kvalifikationsgrad.
I det grundlagsförslag som framläggs framgår att ersättning skall vara Prop. 1994/95:10
tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av
mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom
berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som
är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten.
De kvalifikationsgränser regeringen åsyftar är hämtade från gällande
rätt på området. Regeringens mening är inte att ange beräkningsnormer,
utan endast att ange de nödvändiga huvudprinciperna. Avsikten med
förslaget till grundlagsändring är inte att andra typer av rådighetsin-
skränkningar i mark eller byggnader än de som gäller för närvarande,
skall vara förenad med rätt till ersättning.
Konstitutionsutskottet har ställt sig bakom propositionen i denna del
(bet. 1993/94:KU24). Riksdagens majoritet har röstat för utskottets
ställningstagande vid omröstningen i kammaren före valet.
Lagrådet har uttalat att i det förslag till ändring av 2 kap. 18 § rege-
ringsformen som lagts fram har förutsättningarna för skadestånd vid
s.k. rådighetsinskränkningar, att pågående markanvändning försvåras
avsevärt inom berörd del av en fastighet, kompletterats med tillägget
"eller att skada kan uppkomma som är betydande i förhållande till
värdet på denna del av fastigheten". Lagrådet har framhållit att om
sistnämnda förslag genomförs kan det finnas anledning att överväga en
anpassning av 23 kap. 2 § miljöbalken till lydelsen i regeringsformen.
Som regeringen påtalat i den nyssnämnda propositionen föreligger inte
behov av följdändringar i gällande lagar som tillåter ingrepp i den
enskildes egendom. Av författningskommentaren till grundlagsbestäm-
melsen (prop. 1993/94:117 s. 49 f) framgår att huvudprinciperna för
ersättning srätten, såsom de framgår av gällande rätt, angetts i andra
stycket. Bestämmelserna är utformade i enlighet med vad som redan nu
gäller vid rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader enligt
lag. Någon utvidgning av rätten till ersättning vid rådighetsinskränk-
ningar är däremot inte avsedd. Enligt de huvudprinciper som gäller i
svensk rätt utgår ersättning vid sådana rådighetsinskränkningar som
medför att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten
avsevärt försvåras. I fråga om byggnadsreglerande bestämmelser finns
det rätt till ersättning om skada uppkommer som är betydande i för-
hållande till värdet på berörd del av fastigheten. Konstitutionsutskottet
(bet. 1993/94:KU24, s. 29) har inte någon erinran mot grundlagsför-
slaget i denna del. Riksdagen har som vilande antagit förslaget i denna
del (rskr. 1993/94:246).
Genom regeln om avräkning upp till den s.k kvalifikationsgränsen i
ersättningsfallen sker en ökning av det kostnadsansvar för naturvårdens
intressen den enskilde får bära. Ett borttagande av begreppet berörd del
skulle lägga en större del av kostnadsansvaret på den enskilde. Som
tidigare nämnts måste ansvaret för den enskilde stanna vid vad som är
rimligt.
Regeringen har i 1993 års skogspolitiska proposition (prop.
1992/93:226, s. 44) och i propositionen om biologisk mångfald (prop.
1993/94:30) refererat till den tidigare omnämnda departementsprome- 253
morian Naturvårdshänsyn och de areella näringarna (Ds 1991:87) och
anfört följande. Inom ramen för arbetsgruppens rapport behandlades Prop. 1994/95:10
flera frågor med anknytning till ersättning srätten. Så t.ex. förordades
att bagatellartade intrång inte skall läggas till grund för ersättning samt
att sådana hänsyn som är naturliga inslag i skogs- och jordbruket skall
undantas vid beräkning av kvalifikationsgränsen. Departementschefen
delade arbetsgruppens och kommitténs uppfettning i dessa frågor.
Skador av mindre omfettning skall inte ersättas. Liksom tidigare bör
dock gälla en begränsning i fråga om det belopp i absoluta tal som en
markägare eller rättighetshavare är skyldig att tåla utan ersättning, även
om en gräns på 10 % inte uppnås. Även om mindre intrång inte skall
ersättas kan ett för ägaren i absoluta tal stort belopp aldrig bedömas
vara av mindre omfettning. Sådana generella hänsynstaganden till natur-
vårdens intressen som kan föreskrivas av sektorsmyndighetema och som
numera får anses vara normala inslag i verksamheten skall inte kvalifi-
cera till intrångsersättning och alltså inte ingå i underlaget för att beräk-
na ersättningen. Exempel på biotoper som kan vara aktuella i detta
sammanhang kan vara avgränsning av källor, surdråg, myrkanaler,
boträd och liknande.
För en enskild skogsbrukare kan även ett mindre intrång åsamka
betydande ekonomiska förluster. De stora skogsbolagen har i vissa
avseenden bättre förutsättningar att ta erforderliga naturvårdshänsyn än
en enskild brukare. Trots detta är det inte rimligt att beloppsregeln
slopas, så att kvalifikationsgränsen enbart bestäms med utgångspunkt i
en bedömning av om markanvändningen inom berörd enhet avsevärt
försvåras. Om den enhet som ligger till grund för ersättningsberäkning-
en är större, är det emellertid följdriktigt att den kostnad i absoluta tal
som markägaren själv får stå för ökar.
Som påtalats i avsnitt 4.13 anser regeringen att sektorsansvaret inte
skall förändras. Det innebär att de myndigheter som är verksamma
inom en sektor har ett särskilt ansvar för frågorna inom den aktuella
sektorn. Statens jordbruksverk har förutom ansvaret för de direkta
jordbruksfrågorna även ansvar för miljö- och naturvårdsfrågor som
aktualiseras med anledning av verksamhet inom näringen. Förhållande-
na är motsvarande för Skogsstyrelsen. För de enskilda skogs- och jord-
brukarna, liksom utövare av andra verksamheter, innebär sektorsansva-
ret att de själva ansvarar for de naturvårdande åtgärder som normalt
skall anses ingå i verksamheten. Detta innebär att utövarna av verksam-
heterna är skyldiga att ta skälig hänsyn till naturresurserna för att säker-
ställa den biologiska mångfalden och den genetiska variationen.
Av redogörelsen för gällande rätt ovan framgår att naturhänsyn enligt
Jordbruksverkets och Skogsstyrelsens föreskrifter inte avses föranleda
rätt till in trångse rsättning. Det föreligger inte skäl att göra någon annan
bedömning i detta hänseende.
Kommitténs tolkning av begreppet pågående markanvändning har mött
kritik från Jordbruksverket och Lantbrukarnas riksförbund. Kommittén
har uttalat att det får antas att det föreligger en presumtion för att en
verksamhet med så egenartade drag att den bara får utövas efter särskilt
tillstånd också är att betrakta som en annan form av markanvändning än 254
tidigare.
Jordbruksverket har som skäl för sitt ställningstagande anfört att Prop. 1994/95:10
under den omställning som jordbruksnäringen nu befinner sig i måste
såväl energiskogsplantering som plantering av skog för rundvirksepro-
duktion på åkermark anses utgöra en naturlig och normal rationalisering
av driften på en jordbruksfastighet.
När det gäller skogsplantering på jordbruksmark finner regeringen
för sin del att vad som redovisats ovan under pågående markanvändning
alltjämt bör vara vägledande för vad som skall avses med detta uttryck.
Regeringen konstaterar att skogsplantering på jordbruksmark inte kan
anses som pågående markanvändning. Myndigheterna kan dock inte
genom att avslå en ansökan om skogsplantering tvinga brukaren att
fortsätta med aktivt jordbruk, eftersom brukningsplikten i lagen om
skötsel av jordbruksmark avskaffades i samband med riksdagens livsme-
delspolitiska beslut år 1990 (prop. 1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25,
rskr. 1989/90:327). Dåvarande regering motiverade borttagandet med
att jordbruksföretagama själva måste få avgöra på vilket sätt jordbruks-
marken skall användas.
Det finns således en risk för passiv nedläggning och igenväxning. För
att förhindra en sådan utveckling infördes, i samband med riksdagens
livsmedelspolitiska beslut år 1990, en särskild stödform for bevarande
av vissa från natur- eller kulturmiljösynpunkt värdefulla odlingslands-
kap. Dåvarande regering framhöll att staten, i de fell natur- eller kultur-
miljövärden i odlingslandskapet hotas till följd av att brukaren har för
avsikt att t.ex. plantera skog på marken, bör ha möjlighet att avtala med
brukaren att mot viss ersättning fortsätta med jordbruksproduktion.
Stödet utgår genom att civilrättsliga avtal träffas mellan brukare och
berörda myndigheter. Vid kalenderårsskiftet 1993/94 omfattades upp-
skattningsvis 300 000 hektar åker och betesmark av landskapsvård sstöd.
Ca 45 600 hektar omfettas av stöd för naturvårdsåtgäider i odlingslands-
kapet (NOLA). Efter ett EU-inträde kommer dessa stöd att fesas in i
EU:s miljöstödsprogram.
Myndigheterna kan med stöd av naturvårdslagen (1964:822) ingripa
for att skydda odlingslandskapet. Detta kan ske t.ex. genom bildande av
naturreservat eller naturvårdsområde. Bestämmelserna om dessa skydds-
former innebär att även kulturvärden i landskapet kan skyddas. Naturre-
servat och naturvårdsområde kan därför bildas för att skydda öppen
bygd mot igenskogning. I miljöbalken föreslås en utveckling av dessa
skyddsformer genom införandet av kulturreservat och kulturvårdsom-
råden.
Riksdagens tillkännagivande beträffande tolkningen av begreppet
pågående markanvändning (bet. 1993/94:JoU9, s. 15) får härmed anses
vara besvarad.
Regeringen har i proposition 1993/94:117 Fri- och rättighetsfrågor
föreslagit att Fri- och rättighetskommitténs förslag om ändringar i 2
kap. 18 § regeringsformen genomförs. Om riksdagen efter valet slutligt
antar regeringens förslag innebär detta att markägarens rätt till ersätt-
ning för ett rådighetshindrande beslut som innebär att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras inom berörd del av festigheten blir skyddat 255
i grundlagen. Trots de invändningar som från naturvårdens myndigheter
och organisationer rests mot den utvidgade ersättningsrätt som infördes Prop. 1994/95:10
år 1987 och trots att denna ersättningsrätt kan sägas vara mindre fören-
lig med allmänna miljöpolitiska principer om fördelning av kostnadsan-
svar, kan det i nuvarande läge inte komma i fråga att skärpa reglema i
en för fastighetsägarna oförmånlig riktning. Regeringen anser därför att
naturvårdslagens ersättningsregler bör tas in i miljöbalken såvitt avser
ersättning för rådighetsinskränkning avseende berörd del av en fastig-
het.
Regeringens förslag: Miljöskadelagen skall ingå i miljöbalken.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker kommitténs förslag.
Skälen för regeringens förslag: Som Miljöskyddskommittén anfört har
riksdagen ställt sig bakom uttalandet i propositionen 1990/91:90 En god
livsmiljö, att det i miljöbalken skall samlas alla lagar som i första hand
avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera
medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa en
långsiktigt god hushållning med naturresurserna. Miljöskadereglema har
samband med medborgarnas rätt till en ren och hälsosam miljö.
De miljörättsliga reglema om skadestånd fanns före ikraftträdandet av
miljöskadelagen i miljöskyddslagen. Någon konkret förbättring av reell
art har inte skett genom den nuvarande ordningen.
Miljöskadelagen har en direkt koppling till bestämmelserna om miljö-
skadeförsäkring (se avsnitt 4.20.3) som skall ingå i balken. Samma
omständigheter som grundar ersättningsrätt enligt miljöskadelagen utgör
förutsättningar for betalning från miljöskadeförsäkringen. Genom att
miljöskadereglema tas in i balken kommer således denna att ge en
fullständig bild av ersättningsrätten på miljöområdet. Dessutom har
miljöskadereglema nära anknytning till övriga sanktionsregler, straffan-
svar och förverkande, som kommer att tas in i miljöbalken. Mot denna
bakgrund är det för att uppfylla statsmakternas krav på en samordning
av miljölagstiftningen naturligt att inordna miljöskadelagen i miljöbal-
kens regelsystem.
256
Regeringens förslag: Föreskrifterna i miljöbalken om skadestånd
får samma tillämpningsområde som miljöskadelagen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dessutom föreslagit att sprängstensskador och särskilda
grävningsskador överförs till 3 kap. jordabalken, att anknytningen till
verksamhet på fastighet skall frångås, att privatpersoners ansvar skall
minskas och att förlängning av tiden för preskription av vissa miljöska-
dor skall ske.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att ansvaret för privat-
personer skall minskas medan de remissinstanser som berör frågan om
spräng- och grävskador är kritiska. Remissutfallet är splittrat beträffan-
de förslaget att fastighetsanknytningen skall frångås. Flera remissinstan-
ser är negativt inställda till att tiden för preskription förlängs.
Skälen för regeringens Förslag: Skadestånd enligt miljöskadelagen
utges för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som verk-
samhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Skadestånd utges för
skador genom förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenom-
råden, förorening av grundvatten, ändring av grundvattennivån, luft-
förorening, markförorening, buller, skakning eller annan liknande stör-
ning.
Skadestånd enligt miljöskadelagen utges under vissa förutsättningar
för sprängstensskador och vissa grävningsskador.
Om sprängstensskadoma och de särskilda grävningsskadoma skulle
föras över till 3 kap. jordabalken - som handlar om rättsförhållandet
mellan grannar - borde, som Miljöskadeförsäkringsutredningen, Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd och Försäkringsjuridiska föreningen
anfört, logiskt sett bl.a. skadeorsaken buller följa med. Buller har i
likhet med sprängstens- och de särskilda grävningsskadoma mer att göra
med rent grannelagsrättsliga förhållanden än med skador i miljön av
bestående karaktär. I miljöbalkens regelsystem behöver inte åtskillnad
eftersträvas mellan å ena sidan förorenings- och andra miljörelaterade
skador och å andra sidan renodlat grannelagsrättsliga skador. Nuvarande
förhållanden bör bestå.
Kommittén har föreslagit att den nuvarande fastighetsanknytningen
skall upphävas. Det är också i och för sig, som några remissinstanser
framfört, i vissa fall mindre rimligt att ersättningsmöjlighetema för
miljöskador som uppstått till följd av transporter skall vara sämre än för
andra miljöskador.
Ett frångående av fastighetsanknytningen får såvitt gäller transporter
till skillnad från i dag till följd att rena förmögenhetsskador omfattas.
Detta kan som bl.a. Försäkringsförbundet påpekat innebära svårigheter
med att täcka ansvaret genom försäkring. För sjöfartens del kommer ett
257
17 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
culpaansvar att omvandlas till ett strikt ansvar. Många transporter är Prop. 1994/95:10
gränsöverskridande och det finns därför intresse av enhetliga regler. Det
är i någon mån oklart på vem ansvaret skall läggas i vissa situationer.
Det pågår ett internationellt arbete om ett förslag till en konvention om
skadeståndsansvar vid sjötransport av farligt gods. De överväganden
som bör göras är av alltså av omfettande natur.
En europarådskonvention om miljöskador har nyligen arbetats fram.
Den innehåller bestämmelser om bl.a. 30-årig preskriptionstid. För
närvarande är den, efter remissbehandling, under beredning i regerings-
kansliet och den har inte ratificerats av Sverige. Konventionen innehål-
ler bestämmelser som skiljer sig från de svenska reglema bl.a. i fråga
om anknytningen till verksamhet på fastighet och preskription. Bered-
ningen av europarådskonventionen inom regeringskansliet samt det
pågående internationella arbetet bör avvaktas innan man bestämmer sig
för att frångå festighetsanknytningen.
Att privatpersoner bör undantas från strikt ansvar för miljöskador
motiverar kommittén i huvudsak med att någon begränsning av ansvars-
subjekten bör göras när festighetsanknytningen skall frångås och att det
i ett sådant läge synes alltför hårt att låta privatpersoner stå ett strikt
ansvar.
Som framgår av det föregående anser regeringen till skillnad från
kommittén att festighetsanknytningen, i vart fell för närvarande, inte
bör frångås.
Att beakta är också den kritik som Milföskadeförsäkringsutredningen
och Försäkringsförbundet framfört om att det för den skadelidandes del
är lika allvarligt om en privatperson har orsakat skadan. Principen att
förorenaren betalar bör gälla även för privatpersoner. Skulle skadestån-
det i något fell bli oskäligt betungande kan jämkning ske enligt skade-
ståndslagen. Den vanligaste skadeorsaken, en läckande oljetank, täcks
av den vanliga villaförsäkringen som näst intill alla villaägare har. Ett
undantag för privatpersoners ansvarighet skulle automatiskt väcka frå-
gan om att begränsa området for rätt till ersättning ur miljöskadeförsäk-
ringen. Försäkringsförbundet har tillagt att, om det strikta ansvaret tas
bort för privatpersoner, så kan det antas att försäkringsbolagen anpassar
sina ansvarsförsäkringar till detta.
Det bör således inte göras någon ändring i den nuvarande omfatt-
ningen av ansvaret för privatpersoner.
Kommittén har föreslagit att preskriptionstiden för personskada till
följd av vatten-, mark- eller luftförorening och strålning bör förlängas
till trettio år. Den redan nämnda europarådskonventionen om miljöska-
dor innehåller en preskriptionstid på trettio år för såväl person- som
sakskador.
Skälen för att de skadelidande skall få ersättning även för sena skador
i form av t.ex. asbestos och silikos, där det kan ha dröjt länge innan
skadeverkningarna visat sig är som kommittén anfört starka. Det är
också till det bättre om företagen får ett utökat ansvar för skador som
de orsakar.
En förlängning av preskriptionstiden är dock förenad med avsevärda 258
svårigheter av försäkringsteknisk natur. Bl.a. kommer det att bli svårt
att försäkra ett sådant ansvar till en rimlig kostnad. Vidare kan en Prop. 1994/95:10
förutsättning för rätt till ersättning vara att försäkringen alltjämt är i
kraft när skadan anmäls. En försäkringslösning ger således ett skydd
endast så länge som det ansvariga företaget består och betalar försäk-
ringspremien. De försäkringstekniska svårigheterna har utgjort skäl mot
att infora trettioårig preskriptionstid i lagstiftningsärendena vid såväl
miljöskadelagens som produktansvarslagens tillkomst.
En förlängning av preskriptionstiden kan i praktiken komma att in-
nebära en försämring av de skadelidandes rätt till ersättning.
Det förhåller sig nämligen så, som en del remissinstanser har påpekat,
att en förutsättning som i dag medför att rätt till ersättning ur miljöska-
deförsäkringen föreligger är den att rätten att kräva ut skadeståndet är
förlorad. Som det nu är är det därför tillräckligt att tio år har förflutit
sedan den skadegörande handlingen företogs. Om den föreslagna förlän-
gningen genomförs, kommer det vid de nu ifrågavarande personskador-
na i stället att dröja minst 30 år innan ersättning kan erhållas ur miljö-
skadeförsäkringen .
Innan europarådskonventionen tillträds bör närmare utredas hur en
förlängd preskriptionstid påverkar företag och enskilda vid fell av per-
son-, sak- och formögenhetsskador. Översyn och överväganden bör
dessutom göras rörande hur de enskildas rätt att driva process fungerar
idag och hur den kan stärkas.
De slutliga övervägandena i fråga om trettioårig preskriptionsfrist får
således anstå till dess beredningen av europarådskonventionen är klar.
Regeringens förslag: Reglema om miljöskadeförsäkringen tas in
i balken.
Regeringen anser att de enskildas rätt till ersättning bör stärkas
genom att deras möjligheter att få ersättning för utrednings- och
rättegångskostnader förbättras samt genom att sakförsäkringsvill-
korens bestämmelse om att ersättning inte utgår för skador till
följd av störning som huvudsakligen är att hänföra till tid före
den 1 juli 1989 tas bort.
Miljöskadeförsäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvud-
sak med regeringens. Utredningen har dock dessutom föreslagit att en
saneringsförsäkring införs och att det samtidigt införs en skyldighet för
konkursförvaltare att till tillsynsmyndighet anmäla fell där saneringsbe-
hov föreligger.
Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit utredningens förslag.
Flertalet remissinstanser är dessutom positivt inställda till att sanerings-
ersättning införs. En del har dock erinringar i vissa enskilda detaljer.
Främst är det fråga om att kritik riktas mot att ersättningen skall kunna
259
reduceras på grund av passivitet från tillsynsmyndighets sida, att syste- Prop. 1994/95:10
met skall innehålla självriskbelopp, att ersättning inte skall betalas i fell
där den ansvarige är okänd samt att att ersättningsrätten begränsats till
att endast omfetta miljöskyddslagens tillämpningsområde. De remissin-
stanser som är emot att saneringsersättningen införs är i huvudsak de
som avses bli skyldiga att bidra till den. Det skäl som främst anförs är
att de ringa utbetalningar som hittills skett inte motiverar ett ersättnings-
system som kan antas medföra avsevärda kostnader bara för admini-
stration. Det finns flera positiva röster för att en anmälningsskyldighet
för konkursförvaltare införs för det fell det föreligger ett saneringsbe-
hov. Sveriges advokatsamfund är dock kritiskt till att en sådan anmäl-
ningsskyldighet införs eftersom det skulle innebära ett ökat ansvar för
konkursförvaltare och detta i förhållandevis svårbedömbara frågor.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt gällande ord-
ning skall det för ersättning i vissa fell till den som lidit skada enligt
miljöskadelagen finnas en miljöskadeförsäkring med villkor som god-
känts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Den som utövar miljöferlig verksamhet som enligt miljöskyddslagen
kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med belopp
som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott
för kalenderår. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
vad nu sagts.
Regeringen har i förordningen om miljöskadeförsäkring bestämt med
vilka belopp de betalningsskyldiga skall bidra till försäkringen samt
undantagit vissa tillstånds- eller anmälningsskyldiga verksamheter från
bidragsskyldigheten. Beloppen är av försäkringsgivaren beräknade på
försäkringsmässiga grunder. De utgör riskpremier i försäkringsgivarens
ansvarsforsäkringsverksamhet och fonderas inte särskilt.
Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom 30 dagar
efter anmaning skall försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyn-
digheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får förelägga
den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet
får inte överklagas.
Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller
sakskada som avses i miljöskadelagen
1. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen
men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet
är förlorad,
2. om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
Det har fram till och med februari månad 1993 framställts 27 anspråk
på ersättning ur miljöskadeförsäkringen. Inget av anspråken har föran-
lett att någon ersättning har utbetalats.
De fem största försäkringsbolagen på den svenska marknaden har
bildat ett Miljöskadekonsortium, som administrativt hanterar miljöskade-
försäkringen och som genom sina huvudmän har åtagit sig att betala 260
utfallande försäkringsbelopp,
Regeringen har tillsatt och fastställt arbetsordning för en särskild Prop. 1994/95:10
nämnd som har till uppgift att avge utlåtande i principiella eller tvistiga
skadeersättningsfell. Bl.a. kan skadelidande som är missnöjda med
Miljöskadekonsortiets bedömning vända sig till nämnden som är själv-
ständig i förhällande till konsortiet. Nämndens ordförande är ordinarie
domare och i nämnden ingår bl.a. två riksdagsledamöter.
Miljöskadekonsortiet har som en tänkbar förklaring till att inga ersätt-
ningsgilla skador anmälts angett att allmän kännedom om försäkringen
ännu saknas.
Orsaken kan nog också vara att söka i den relativt begränsade omfett-
ning som ersättningsrätten, av i och för sig naturliga skäl, har enligt
miljöskadeförsäkringen och dess villkor.
Redan försäkringens subsidiära natur utgör en begränsning. Minst en
av förutsättningarna - insolvent skadevållare, att skadevållaren inte kan
identifieras eller preskription - måste ju vara för handen. Försäkringen
har inte heller varit i kraft tillräckligt länge för att den sistnämnda
förutsättningen över huvud taget skall kunna aktualiseras.
Det föreligger skäl av hänsyn till såväl miljön som de enskilda skade-
lidande att ifrågavarande skador ersätts. Det finns inte anledning att
frångå den bedömning som gjordes år 1988 när reglema om miljöskade-
försäkring infördes. I sammanhanget bör även beaktas att mer eller
mindre katastrofbetonade händelser kan inträffa. Vid en sådan skada
kan det bli fråga om utbetalningar ur försäkringen på mycket betydande
belopp.
Vad angår försäkringsvillkoren för miljöskadeförsäkringen bör dessa
liksom tidigare festställas av regeringen. Mot bakgrund av miljöskade-
försäkringsutredningens utvärdering och förslag finns det anledning att
se över försäkringsvillkoren. Regeringen avser att ta hänsyn till följande
utgångspunkter vid en sådan översyn.
En skadelidande, som har fått vidkännas nödvändiga kostnader för
process eller annan utredning till konstaterande av att villkoren för att
utfå försäkringsersättning är uppfyllda, bör kunna få även dessa kost-
nader ersatta ur försäkringen. Som förutsättning bör i villkoren före-
skrivas att den skadelidande, om inte särskilda skäl föreligger, innan
utredning vidtas eller process inleds anmäler skadan hos försäkringskon-
sortiet.
Ett fell där det skulle kunna vara tänkbart att ersättning utgår utan
föregående anmälan är att det under en process inte föreligger några
som helst tecken på att svaranden är insolvent men att det vid verkstäl-
lighet av domen, som i vart fell delvis har gått i kärandens fevör, be-
finnes att så är fellet. Käranden borde då kunna få ersättning , inte bara
med det skadeståndsbelopp som svaranden har ålagts att utge till honom
utan också för de rättegångskostnader som svaranden i domen har ålagts
att utge till käranden.
I övriga fell - vid misstänkt insolvens, ifrågasatt identifiering av ska-
devållaren, preskription eller annan avvisningsanledning - är det rimligt
att försäkringskonsortiet innan någon vidlyftigare utredning företas eller
process inleds får möjlighet att pröva om rätt till ersättning från försäk- 261
ringen föreligger. Avvisar konsortiet ersättningskravet och gör en dom-
stol senare en annan bedömning, t.ex. att kravet är preskriberat, borde Prop. 1994/95:10
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda den skadelidande kunna få
ersättning även för sina rättegångskostnader, såvida de inte ersätts av
rättsskyddsförsäkring eller allmän rättshjälp.
Sakförsäkringsvillkorens § 13 innehåller en begränsning i förhållande
till personskadevillkorens § 13 såtillvida att skada vars orsak står att
finna i miljöpåverkan eller annan störning som huvudsakligen är att
hänföra till tid före den 1 juli 1989 inte ersätts.
I knappt hälften av de till konsortiet anmälda skadefellen är störningen
och skadan åtskilda i tiden. Antalet fell som inträffat före den 1 juli
1989 och således är "preskriberade" är också de knappt hälften av de
anmälda skadefellen. I de sistnämnda fellen är dock "preskription"
endast en av två eller flera anledningar till att kraven inte har ersatts ur
försäkringen.
Med tanke på hur vanligt det således är att skada och störning är
åtskilda i tiden eller har inträffat före den 1 juli 1989 och då det inte
finns argument (sociala skäl) som med tillräcklig tyngd talar för att göra
skillnad mellan sak- och personskador, bör ifrågavarande begränsning
av sakförsäkringsvillkoren kunna utgå.
Ersättningsrätt ur försäkringen bör således föreligga för skador som
uppkommit efter den 1 juli 1989 då försäkringen trädde i kraft. Stör-
ningsorsaken bör därvid inte ha helt upphört vid den tidpunkt då miljö-
skadelagen trädde i kraft eller den 1 juli 1986 eftersom detta överens-
stämmer med miljöskadelagens övergångsbestämmelser (se punkt 2).
Miljöskadeförsäkringsutredningens förslag om sanering sförsäkring
innebär i huvudsak följande.
Saneringsersättning bör betalas om det förordnats om rättelse på den
ansvariges bekostnad enligt miljöbalkens tillsynsregler men denne är
insolvent, eller om kostnader uppstått för handräckning eller annan
åtgärd enligt miljöbalken.
Härigenom begränsas rätten till ersättning till fell då verksamhetsut-
övaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt miljöbalkens bestäm-
melser och, for fell då tillstånd till verksamheten föreligger, villkoren
för tillståndet. För undvikande av missförstånd skall nämnas att detta
inte innebär att det förutsätts att den ansvarige har begått ett miljöbrott
eller någon annan straffbar handling. Det bör också påpekas att det
naturligtvis står försäkringsgivaren fritt, efter eventuellt samråd med
tillsynsmyndigheten att inte formellt tillämpa miljöbalkens tillsynsregler.
Det kan ju redan vid saneringstillfället te sig helt utsiktslöst för försäk-
ringsgivaren att han någonsin kommer att med framgång kunna utnyttja
sin regressrätt.
Miljöskyddslagens ansvarsreglering bildar därför enligt utredningen en
inte bara lämplig utan också nödvändig yttre ram för avgränsningen av
de ersättning sbara fellen.
Insatser enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) bör vidare undantas
från tillämpningsområdet. Skälet för detta är främst att den lagen i
huvudsak omfettar annat än kostnader för sanering. När räddningsin-
satser gjorts skall alltså inte krav på ersättning för dessa kunna fram-
ställas mot försäkringsgivaren.
262
Konsortiet har efter överläggningar med Miljöskadeförsäkringsutred- Prop. 1994/95:10
ningen kommit med ett preliminärt förslag om hur ett åtagande skulle
kunna utformas. Detta preliminära åtagande bör säger utredningen
kunna utgöra utgångspunkt för ett slutligt åtagande som bör på samma
sätt som idag, efter förhandlingar med berörda parter, godkännas av
regeringen.
Regeringen har, bl.a. mot bakgrund av remisskritiken, för avsikt att
ytterligare bereda frågan om saneringsersättning, varför något förslag
inte nu läggs fram.
Regeringens bedömning: Miljöskadekonsortiet bör kunna sam-
verka i ett konsortium för att tillhandahålla miljöskadeförsäkringen
på samma sätt som i dag. Frågan om upphandling av försäkringen
skall utredas vidare.
Miljöskadeförsäkringens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Statens naturvårdsverk, Finansinspektionen och
Stockholms tingsrätt är för att de nuvarande formerna för försäkringen
bibehålls. Miljöskadekonsortiet vill fortsätta sitt nuvarande samarbete.
Konsortiet har dock inget att invända mot att upphandling av försäk-
ringen sker. Föreningen för miljöskadeförsäkring, med vilken Industri-
förbundet, Kraftverksföreningen, Kemikontoret, Svenska Renhållnings-
verks Föreningen, Svenska vatten- och avlopp sföreningen samt Lant-
brukarnas Riksförbund instämt anser att ett konkurrensutsatt system bör
skapas där regeringen lägger last skyddsnivån och omfattningen i för-
hållande till de skadelidande varefter andra villkor får förhandlas fritt
mellan intresserade försäkringsgivare och betalare. Föreningen har haft
kontakt med utländska försäkringsgivare som har uttryckt intresse av att
lämna anbud på försäkringen. Föreningen förespråkar att samtliga
intresserade försäkringsgivare genom återkommande upphandlingar
bereds tillfälle att lämna anbud på försäkringen. Konkurrenslagens
regler om samarbete torde härvid innebära att alla de nu i konsortiet
ingående bolagen inte kan lämna gemensamt anbud eftersom åtagandet
inte är av den omfattningen att de fem största svenska sakförsäkringsbo-
lagen måste samarbeta av kapacitetsskäl. Även Stockholms universitet
och Konkurrensverket anser att försäkringen bör utsättas för konkurrens.
Riksrevisionsverket, Svenska kommunförbundet, Värmeverksföreningen,
Svenska Petroleum Institutet, Villaägarnas Riksförbund, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Jönköpings kommun, Sundsvalls kommun och Umeå
kommun anser att försäkringen bör upphandlas.
263
Skälen för regeringens bedömning: Den första fråga som inställer sig Prop. 1994/95:10
när det gäller att bedöma lämpliga samverkansformer för försäkrings-
bolagen i framtiden är huruvida miljöskadeförsäkringen är förenlig med
den svenska konkurrenslagen (1993:20) samt EES-avtalet eller EG:s
reglering vad avser konkurrensfrågor.
Miljöskadeförsäkringens konstruktion är unik och saknar i lagstift-
ningen motsvarighet både inom Sverige och utomlands. Den kan på
försäkringssidan jämföras med en obligatorisk ansvarsförsäkring. Mil-
jöskadeförsäkringen skiljer sig dock från en sådan försäkring på några
avgörande punkter.
Miljöskadeförsäkringens ändamål eller syfte är att tillhandahålla ett
skydd for privatpersoner och vissa småföretagare för det fell de skulle
lida miljöskada och den skadeståndsskyldige på grund av insolvens inte
kan betala eller om preskription föreligger eller om den skadestånds-
skyldige inte kan identifieras. Att ett sådant skydd skall finnas har
bestämts genom lag (65 § miljöskyddslagen). Försäkringen påverkar
inte den skadeståndsskyldiges ansvar, eftersom den träder in först i
andra hand.
En ansvarsförsäkring omfettar till skillnad från miljöskadeförsäkringen
det ansvar som kan komma att åläggas den som har tecknat försäk-
ringen. Den gäller alltså inte för preskriberade skador. Den kan inte
utlösas om det inte går att identifiera den skadeståndsskyldige. Det
krävs inte att den skadeståndsskyldige är insolvent för att ett försäk-
ringsfell skall föreligga.
Det offentligrättsliga inslaget i försäkringen är ett helt annat än vid
andra typer av försäkringar. Inte bara avgifterna och de andra villkoren
för försäkringen styrs av sådan reglering utan också indrivningen av
obetalda avgifter. Regeringen skall således godkänna villkoren medan
tillsynsmyndighet efter anmälan från försäkringsgivaren kan förelägga
en betalningsskyldig att vid vite fullgöra sin betalningsskyldighet (65
respektive 67 § miljöskyddslagen).
Regeringen har med stöd av miljöskyddslagen i beslut den 25 maj
1989 godtagit ett åtagande som Miljöskadekonsortiet gjort att betala
ersättning enligt i åtagandet närmare angivna villkor.
Beträffande konkurrenslagens tillämplighet framgår det av förarbetena
(prop. 1992/93:56) till konkurrenslagen att om riksdagen efter avväg-
ning mellan olika allmänna intressen genom lag beslutat om offentliga
regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan situatio-
nen uppkomma att lagen inte alls skall tillämpas. Detta sägs vara fellet
när konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor inte ger uttryck för
den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd effekt av lagstiftning
eller en ofrånkomlig följd av denna.
Av den nu gjorda redovisningen framgår att statens engagemang i
miljöskadeförsäkringen är mycket starkt.
Innan frågorna om fri konkurrens och upphandling upptas till närmare
behandling skall något beröras om en eller flera försäkringsgivare bör
anlitas.
Lagstiftarens bakomliggande syfte med miljöskadeförsäkringssystemet 264
är att enskilda fysiska personer och därmed jämställda näringsidkare
skall erhålla ersättning för lidna miljöskador i vissa närmare angivna Prop. 1994/95:10
fell. Avgörande skillnader mot andra försäkringsersättningssystem är att
miljöskadeförsäkringen är kollektiv och subsidiär. Den som orsakat
skadan behöver inte ens ingå i kollektivet. Idag kan kontrollen av att de
betalningsskyldiga lämnar sina bidrag ske smidigt genom att konsortiet
har byggt upp ett register över dem som är betalningsskyldiga.
Om det skulle vara flera försäkringsgivare för miljöskadeförsäkringen
uppkommer flera ftågor som kräver svar.
Vem av flera försäkringsgivare skall den skadeståndslidande vända sig
mot om den skadeståndsskyldige är okänd eller rätten till ersättning är
preskriberad? Hur skall kontrollen ske av att de som är skyldiga att
betala avgift till försäkringen verkligen betalar? Hur skall indrivningen
av avgifter gå till? Hur skall betalarkollektivet delas upp mellan försäk-
ringsgivarna?
För att få rätsida på en del av de problem som de nu anförda frågorna
skapar har Konkurrensverket anfört att det skulle vara möjligt att kon-
struera miljöskadeförsäkringen så att den liknar det system som gäller
för trafikskadeersättning.
Det är emellertid stor skillnad mellan trafikskadelagen och bestäm-
melserna om miljöskadeförsäkring. De sistnämnda tillhandahåller inget
försäkringsskydd för betalama och är helt subsidiär medan trafikskade-
ersättningen är primär och endast till en mindre del subsidiär genom att
ersättning utgår även då skadevållaren inte kan identifieras och för de
fell då den försäkringsskyldige inte betalt premien eller av regeringen
undantagits från skyldigheten att betala premie. För fullgörande av
försäkringsbolagens skyldighet i de sistnämnda avseendena har en tra-
fikförsäkringsförening inrättats, i vilken försäkringsanstaltema är med-
lemmar och vars stadgar festställs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Principen om att förorenaren skall betala gör sig starkt gällande be-
träffande miljöskador. Den är inte lika lätt att tillgodose i ett trafikska-
deliknande system. Ett system med flera försäkringsgivare skulle såle-
des innebära en mycket omfettande förändring av miljöskadeförsäkring-
ens konstruktion som till vissa delar inte är önskvärd och kanske inte
ens möjlig.
Om konkurrens skall ske är den möjlighet som kvarstår således att
staten utsätter försäkringen för upphandling med anbudskonkurrens eller
eventuellt överlåter upphandlingen på föreningen för miljöskadeförsäk-
ring.
Ett skäl för att ha upphandling kan vara att främja en korrekt prissätt-
ning. Upphandling torde för övrigt vara det enda sättet att få reda på
försäkringens marknadsvärde. Om det är meningsfullt med upphandling
beror på om det finns något intresse på marknaden för att lämna anbud
på försäkringen.
Byten av försäkringsgivare medför olägenheter och kostnader bl.a. för
själva upphandlingen. En av de mera uttalade svårigheterna är att för-
säkringsgivaren måste bygga upp ett register över de betalningsskyldiga.
Det rör sig om ungefär 7000 företag och kommuner. Av detta och
265
andra skäl, som att försäkringsåtagandet bör ske på längre sikt, är det Prop. 1994/95:10
inte lämpligt att byte av försäkringsgivare sker alltför ofta.
Ett system med upphandling skulle mot bakgrund av det sagda kunna
innehålla följande huvuddrag. Det behövs lagregler om vem som skall
sköta upphandlingen. Det behövs vidare regler om för vilken tidsperiod
upphandling skall ske och vad som skall gälla om det inte inkommer
något anbud som kan godtas. Det är svårt att se annan lösning på den
sista frågan än att man låter Miljöskadekonsortiet, om det går med på
det, ha kvar försäkringen om inget godtagbart anbud inkommer. Slut-
ligen behövs det övergångsbestämmelser om försäkringsgivarens ansvar
vid byte av försäkringsgivare. Vidare bör regler övervägas om register
över de betalningsskyldiga till försäkringen. Det register som finns idag
tillhör Miljöskadekonsortiet. Detta medför att antingen får man köpa
registret eller också får man bygga upp ett nytt om byte av försäkrings-
givare sker. Det bör vara samma försäkringsgivare för såväl miljöska-
deförsäkringen som saneringsersättningen. Problemen är alltså desamma
vad angår saneringsersättningen.
Några utländska försäkringsbolag har sagt sig vara intresserade av
miljöskadeförsäkringen.
Den svaga marknaden för vanliga miljöansvarsförsäkringar och av-
saknaden av en återförsäkringsmarknad talar mot upphandling som ett
medel att främja korrekt prissättning. Detta har bidragit till att det inom
EG har beviljats ett individuellt undantag för en försäkringspool (As-
surpol) genom ett kommissionsbeslut (92/96/EEC).
Försäkringsförbundet har anfört att det inte finns något svenskt bolag
som ensamt har kapacitet att göra det ifrågavarande åtagandet. Sam-
verkan i viss omfettning skulle därför under alla förhållanden bli nöd-
vändig.
Regeringen avser att utreda frågan om upphandling ytterligare.
Regeringens bedömning: En obligatorisk ansvarsförsäkring för
kemikalie han te rama bör inte införas.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens.
Remissinstanserna: Föreningen för miljöskadeförsäkring, Svenska
Renhållningsverksföreningen, Sveriges Industriförbund, Kraftverksföre-
ningen, Kemikontontoret, Svenska vatten och avloppsverksföreningen,
Lantbrukarnas Riksförbund, Statens naturvårdsverk, Försäkringsför-
bundet, Lunds universitet, Uppsala universitet, Svenska kommunförbun-
det, Grossistförbundet Svensk handel, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Malmö kommun, Borås kommun och Sundsvall kommun delar på skäl
utredningen anfört eller säger sig inte ha något att erinra mot utred-
ningens bedömning att en obligatorisk ansvarsförsäkring inte bör inför-
266
as. Stockholms tingsrätt och Fiskeriverket anser att miljöskadeförsäk- Prop. 1994/95:10
ringen bör kompletteras med en obligatorisk ansvarsförsäkring för
kemikaliehanterama.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan början av 1980-talet har
frågan om ansvarsförsäkring för kemikalier varit föremål för riksdags-
behandling. Frågan har dessutom varit föremål för, utöver miljöskade-
försäkringsutredningens, i vart fell två utredningars intresse, nämligen
dels miljöskadeutredningen som redovisade sin syn i frågan i betänkan-
det Ersättning för miljöskador (SOU 1983:7), dels miljöskyddskommit-
tén som i betänkandet Miljöbalk (SOU 1993:27) berör frågan i samband
med sitt förslag att miljöskadelagen skall ingå som ett kapitel i miljöbal-
ken.
Att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikaliehanterama
har dock avvisats av såväl riksdagen som de nyssnämnda utredningarna
främst på grund av att en sådan försäkring skulle ge ett otillräckligt
skydd.
En begränsning som en ansvarsförsäkring har är att den inte täcker
mera, eller har vidare ramar, än som följer av det ansvar som kan
åläggas skadevållaren/försäkringstagaren enligt skadeståndslagstiftning-
en. Detta innebär bl.a. att en ansvarsförsäkring inte täcker skador som
inte kan kopplas till någon skadevållare/försäkringstagare eller, med
andra ord, fell där denne inte kan identifieras. Ej heller kan preskribe-
rade skador omfettas av en sådan försäkring. Dessa situationer täcks
emellertid av den nuvarande miljöskadeförsäkringen, som därutöver
omfettar den situationen att skadevållaren är insolvent. En obligatorisk
ansvarsförsäkring kan därför inte ersätta den nuvarande miljöskadeför-
säkringen. Frågan är i stället begränsad till om det för kemikaliehante-
ringens del föreligger något behov av en obligatorisk ansvarsförsäkring
som komplement till miljöskadeförsäkringen.
Svaret är till stor del beroende av vad miljöskadeförsäkringen till-
sammans med andra i dag rådande ersättningssystem omfettar.
För de kemiska produkternas del är det väl i och för sig tänkbart att
dessa skulle kunna medföra skador utan att någon av de i dagens miljö-
skadelag nämnda stömingsorsakema är för handen. Utrymmet för detta
synes dock begränsat, om man bortser från skador som har uppkommit
vid transporter eller i trafik.
Vidare undantas i miljöskadeförsäkringens försäkringsvillkor skador
orsakade genom motorfordonstrafik, järnvägstrafik, flygtrafik och sjö-
fart från rätt till ersättning ur försäkringen. Skyddet vid dessa skadeor-
saker är emellertid enligt annan gällande lagstiftning i det närmaste
fullgott, utom för sjöfartens del.
Beträffande sjöfarten pågår ett internationellt arbete. För att en hel-
täckande lösning skall uppnås är detta arbete avgörande. Det är därför
svårt att se att mycket skulle vara vunnet med en svensk dellösning för
sjöfarten.
Vad slutligen angår produktansvaret så omfettar detta enligt produk-
tansvarslagen (1992:18), som trädde ikraft så sent som den 1 januari
1993, endast produkter med en säkerhetsbrist. För de kemiska produk-
267
temas del är det inte säkerhetsbrister som är problemet. Snarare är det Prop. 1994/95:10
nog själva hanteringen som kan orsaka problem. Att nu kort tid efter
lagens ikraftträdande ändra den så att den för framtiden även skall
omfatta produkter utan säkerhetsbrist innebär en så omfattande ändring
att den inte bör ske utan ytterligare överväganden som inte är möjliga
att göra i detta sammanhang. En obligatorisk ansvarsförsäkring är såle-
des i detta sammanhang inte någon framkomlig väg.
Sammanfattningsvis anser regeringen alltså att det, med dagens rela-
tivt vältäckande ersättningssystem, inte synes föreligga något större
behov av att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring.
Den föreslagna miljöbalken har karaktären främst av offentligrättslig
lagstiftning. Balken innehåller föreskrifter om bl.a. skydd för männi-
skors hälsa, miljön och naturen och om en hållbar hushållning med
mark, vatten och andra naturresurser samt den fysiska miljön i övrigt
som bebyggelse, anläggningar m.m. Lagstiftning av denna typ brukar i
allmänhet böija tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet.
Från det sagda måste emellertid vissa undantag göras. Såvitt angår
materiella bestämmelser gäller detta framför allt åtgärder som skett
enligt den tidigare lagstiftningen och som skulle förlora i värde om den
nya författningen omedelbart blev tillämplig. Också den situationen att
någon som bedriver en pågående verksamhet har erhållit tillstånd enligt
äldre lag måste uppmärksammas vid fråga om tillämpning av nya före-
skrifter om omprövning av verksamheten.
Kommittén föreslog särskilda bestämmelser bl.a. i fråga om regering-
ens tillåtlighetsprövning av vissa stora kommunikationsanläggningar och
vidare om myndigheternas handläggning av ärenden om dispens från
strandskyddsföreskriftema liksom i fråga om byggnader och anlägg-
ningar som uppforts med stöd av sådana dispensregler. Eftersom kom-
mitténs förslag i dessa delar inte har några motsvarigheter i försteget till
miljöbalk, saknas också försteg om motsvarande övergångsbestämmelser
i denna proposition.
Regeringens försteg till en miljöbalk skiljer sig från kommitténs i
frågan om hur aktsamhetsreglema skall utformas. Kommittén föreslog
ett särskilt kapitel, 3 kap., där de aktsamhetsregler anges som skall
gälla för den som utövar miljöpåverkan. Som den yttersta aktsamhets-
regeln föreslog kommittén särskilda stoppregler. Dessa regler innebär
att ansvariga myndigheter skall kunna stoppa en verksamhet eller inte
tillåta den. I lagrådsremissen har dock regeringen valt att införa aktsam-
hetsregler med ett tydligare och snävare tillämpningsområde. Reglema
avses kunna tillämpas på sådana verksamheter som regleras särskilt i
balken. Kommitténs försteg till stoppregel har, med delvis annan ut-
formning, förts till 13 kap. om miljöfarlig verksamhet och gäller som 268
en aktsamhetsregel i det sammanhanget.
Det nu sagda innebär att den av kommittén föreslagna övergångsbe- Prop. 1994/95:10
stämmelsen om stoppreglemas tillämpning i detta ärende bör placeras
som en övergångsbestämmelse till föreskrifterna om miljöferlig verk-
samhet.
En förvaltningsrättslig grundsats är att de förvaltningsrättsliga före-
skrifter som skall tillämpas är de som är i kraft när prövningen sker.
Föreskrifterna i lagen om införande av miljöbalken har utformats mot
denna bakgrund. Eftersom det är angeläget att miljöbalkens regler skall
kunna tillämpas så snart som möjligt också för sådana ärenden som
anhängiggjorts före balkens ikraftträdande, gäller som huvudregel i
lagen den principen, att ett beslut som har fattats före det att balken har
trätt i kraft normalt skall anses vara fettat med tillämpning av motsva-
rande bestämmelse i balken. På detta sätt avgörs frågan om vilka mate-
riella regler som skall tillämpas efter ett överklagande. Några särskilda
övergångsregler om vilka materiella regler som skall tillämpas i högre
instans behövs därför i allmänhet inte införas i lagen. Vissa undantag
från principen måste dock göras. Detta gäller bl.a. de straffrättsliga
bestämmelserna som enligt regeringsformen inte får ges retroaktiv
verkan. Detta innebär att äldre bestämmelser skall tillämpas på gär-
ningar som har begåtts före ikraftträdandet och miljöbalkens straffbe-
stämmelser på de gärningar som skett därefter. Om de nya bestämmel-
serna leder till frihet från straff eller lindrigare påföljd, skall de dock
tillämpas också på sådana gärningar som har begåtts före ikraftträdan-
det.
Utformningen av övergångsreglerna innebär också att Miljöombuds-
mannen kan träda i funktion när det t.ex. gäller att begära omprövning
av miljöferlig verksamhet, även om tillståndsbeslutet meddelades med
stöd av äldre bestämmelser. Han kan dock inte i ett pågående ärende
eller mål om miljöskyddsavgift överta Statens naturvårdsverks talan, om
saken handläggs enligt miljöskyddslagens bestämmelser.
Regeringens förslag: Miljöbalken träder i kraft den 1 juli 1995.
Bestämmelser som har meddelats dessförinnan med stöd av den då
gällande lagstiftningen skall anses ha meddelats med stöd av mot-
svarande bestämmelse enligt balken, om inte regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer förordnar annat.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna framhåller vikten av att nuva-
rande föreskrifter ses över och att de nya föreskrifterna meddelas samti-
digt som balken träder i kraft. Mot den bakgrunden ställer sig somliga
remissinstanser tveksamma till kommitténs förslag om tidpunkten för
ikraftträdande, eftersom man anser den för kort tilltagen.
269
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innebär att elva lagar
läggs samman till en. Avsikten är att balkens bestämmelser skall fyllas
ut av föreskrifter, som i första hand meddelas av regeringen. Ett sådant
arbete innebär inledningsvis att äldre föreskrifter skall gås igenom.
Avsikten är naturligtvis att arbetet skall utföras med sikte på att anpassa
och modernisera gällande föreskrifter till den nya lagstiftningen i den
utsträckning det är befogat. Därutöver måste beaktas vilka föreskrifter
med nytt materiellt innehåll som bör meddelas med stöd av balken och
hur dessa föreskrifter skall utformas.
Ett sådant arbete tar naturligtvis en inte obetydlig tid i anspråk. Här-
till skall läggas att införandet av miljöbalken förutsätter information till
och utbildning av alla dem som i någon utsträckning skall tillämpa
balken.
Det är dock enligt regeringens mening angeläget att miljöbalken, mot
bakgrund av den höjda ambitionsnivå som balken ger uttryck för, träder
i kraft så snart det låter sig göra. Med hänsyn till att övervägande delen
av de bestämmelser som gäller för den enskilde enligt miljöbalken är
oförändrade i materiellt avseende, föreslår regeringen i likhet med
kommittén att balken träder i kraft den 1 juli 1995. I den utsträckning
nya föreskrifter som bygger på miljöbalken innebär nya eller andra
förpliktelser för den enskilde, kan, i den utsträckning det anses påkallat,
särskilda övergångsregler meddelas i den aktuella föreskriften.
Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser behöver
inte knytas till införandet av allmänna aktsamhetsregler.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet haft synpunkter
i fråga om stoppregeln och vilka övergångsregler den kräver för att
kunna tillämpas. I övrigt har remissinstanserna inte haft några särskilda
synpunkter i denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Som närmare redovisats i avsnitt
4.4 har de grundläggande aktsamhetsreglema i de nuvarande miljölagar-
na lagts till grund för ett antal allmänna aktsamhetsregler i miljöbalken,
regler som gäller för verksamheter som omfattas av balkens tredje och
fjärde avdelningar, dvs. verksamheter som rör naturvård, miljöferlig
verksamhet, kemiska produkter, hälsoskydd och avfallshantering. De
allmänna aktsamhetsreglema gäller för de olika verksamheterna i den
utsträckning som särskilt anges och kombineras med särskilda aktsam-
hetsregler som föranleds av den aktuella verksamheten. För hanteringen
av kemiska produkter gäller således både de allmänna aktsamhetsregler-
Prop. 1994/95:10
270
na och sådana särskilda aktsamhetsregler som är knutna till kemikalie- Prop. 1994/95:10
hantering som t.ex. märkning och annan produktinformation.
Den nuvarande försiktighetsregeln i 5 § miljöskyddslagen och för-
siktighetsregeln inbegripet utbytesregeln i 5 § lagen om kemiska pro-
dukter kan sägas utgöra kärnan i de aktsamhetsregler som skall gälla för
verksamheter som omfattas av miljöbalkens föreskrifter.
Aktsamhetsreglema grundar sig på det syfte med balken som anges i
1 kap. 1 §. Reglema är utformade på det sättet att de angivna skyldig-
heterna syftar till att skydda människors hälsa, miljön och naturen mot
skador eller olägenheter samt främja hushållningen med naturresurser.
Detta innebär en nyhet i förhållande till t.ex. hgen om kemiska pro-
dukter.
De aktsamhetsregler som regeringen föreslår skall ingå i miljöbalken
har som framgår av det anförda stora likheter med nuvarande bestäm-
melser i miljöskyddslagen och hgen om kemiska produkter. De upp-
visar emellertid också vissa skillnader. Att märka är att de föreslagna
allmänna aktsamhetsreglema i viss utsträckning kommer att få generell
tillämpning på olika typer av verksamheter. Utbytesprincipen kommer
således också att gälla för t.ex. miljöfarlig verksamhet. Balkens allmän-
na aktsamhetsregler omfattar verksamheter som regleras i balkens tredje
och fjärde avdelningar. I de särskilda kapitlen i dessa avdelningar regle-
ras närmare de allmänna aktsamhetsreglemas tillämpningsområde och
de särskilda aktsamhetsregler som därjämte skall gälla for verksamhets-
området i fråga.
Regeringen föreslår att de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. träder
i kraft utan några särskilda övergångsregler. Reglema tillämpas i stor
utsträckning redan i dag och kan inte anses mer långtgående än att det
är rimligt att enskilda och företag omedelbart skall kunna efterleva dem,
oavsett om det är fråga om miljöfarlig verksamhet eller renhållning.
Som anförts inledningsvis har stoppreglema, som i kommitténs förslag
ingick som en av de allmänna aktsamhetsreglema, införts som en sär-
skild aktsamhetsregel för miljöfarlig verksamhet, dock med något annan
utformning än den som kommittén föreslog.
De allmänna aktsamhetsreglema kommer också att ligga till grund för
föreskrifter som meddehs av regeringen och underordnade myndig-
heter. I den utsträckning det då kan bli fråga om övergångsbestämmel-
ser, kommer dessa frågor att regleras i den aktuella författningen.
Regeringens bedömning: Miljöbalkens regler om hushållning med
mark och vatten m.m. kräver inga övergångsregler.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
271
Remissinstanserna: Uppsala kommun har framhållit vikten av att miljö- Prop. 1994/95:10
kvalitetsnormerna snabbt ges möjlighet att bli ett effektivt styrmedel i
miljöarbetet.
Skälen för regeringens bedömning: I förslaget till miljöbalk har före-
skrifter som motsvarar naturresurslagen införts i miljöbalkens andra
avdelning. De grundläggande hushållningsbestämmelsema har komplet-
terats i fråga om lokaliseringsreglema. I denna andra avdelning till
miljöbalken införs också bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Hushållningsreglema i andra avdelningen fungerar som awägnings-
regler i planeringen och tillståndsgivningen och några övergångsregler
behövs inte, särskilt som balkens föreskrifter i dessa frågor i allt väsent-
ligt överensstämmer med gällande rätt. Inte heller föreskrifterna om
kravet på en miljökonsekvensbeskrivning påfordrar några övergångs-
regler med hänsyn till att prövningsmyndighetema redan i dag kan ställa
sådana krav.
När det gäller miljökvalitetsnormer skall dessa innehålla vad som
anses vara lägsta godtagbara miljökvalitet för mark, vatten, luft eller
naturen i övrigt. Föreskrifterna skall tjäna till ledning främst för statlig
och kommunal planering. De skall dessutom ligga till grund för andra
åtgärder som kan ha en mera direkt effekt, t.ex. ändring av villkor för
miljöferlig verksamhet. Miljökvalitetsnormema kan avse t.ex. före-
komsten av kemiska produkter i mark, vatten eller luft, nivåer for
buller eller annat miljötillstånd i omgivningen.
Föreskrifterna om miljökvalitetsnormer är inte straffsanktionerade,
eftersom de skall användas av myndigheterna vid planering, prövning,
tillsyn och andra förferanden. Med hänsyn till hur normerna avses
användas saknas det anledning att införa övergångsbestämmelser till
balkens föreskrifter om miljökvalitetsnormer. I den utsträckning rege-
ringen beslutar föreskrifter om miljökvalitetsnormer bör dock med
utgångspunkt i avsikten med normerna och dess inriktning övervägas
om övergångsbestämmelser med anknytning till någon verksamhet som
berörs av normerna behöver tas in.
Regeringens förslag: Miljöbalkens föreskrifter om naturvård
kräver inga andra övergångsregler än att beslut som har meddelats
med stöd av äldre bestämmelser skall anses ha meddelats med stöd
av motsvarande bestämmelser i miljöbalken.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit särskilda övergångs-
regler mot bakgrund av sitt förslag till nya regler om strandskydd.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har främst kommenterat över-
gångsreglerna till de av kommittén föreslagna reglema om strandskydd.
272
Skälen för regeringens förslag: Förslaget till miljöbalk upptar i 9-12 Prop. 1994/95:10
kap. bestämmelser om naturvård och bevarande av biologisk mångfald.
Som inledningsvis redovisats i avsnitt 4.1 omfattar förslaget till miljö-
balk inte några andra föreskrifter om strandskydd än vad som motsvarar
gällande rätt. Förslag till hur bestämmelserna om strandskydd bör för-
stärkas i naturvårdslagen har regeringen i stället lämnat i prop.
1993/94:229. I det förslaget, som bygger på Miljöskyddskommitténs
betänkande, ingår övergångsregler som kan överföras till miljöbalken i
annat sammanhang. Det är således inte aktuellt att i detta ärende över-
gångsvis reglera frågor om strandskydd.
Vad gäller skyddet för naturområden innebär regeringens förslag i
miljöbalken att de nuvarande bestämmelserna i naturvårdslagen om
nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde och naturminne överförs
till 9 kap. i balken med i huvudsak oförändrat innehåll.
I samband med beslut i enskilda ärenden om avsättande av mark till
nationalpark eller om förklaring av ett område som naturreservat eller
naturvårdsområde eller om ffidlysning av ett naturföremål som natur-
minne har med stöd av naturvårdslagen meddelats ett stort antal före-
skrifter om vad allmänheten har att iaktta inom ett område och om
sådana inskränkningar för ägaren i rätten att förfoga över eller nyttja
fastigheten som behövs för att uppnå syftet med skyddet.
Det kan naturligtvis inte komma i fråga att i samband med miljöbal-
kens ikraftträdande utfärda nya föreskrifter med stöd av balken for
redan beslutade skyddsformer. I stället bör frågan lösas så att det i
promulgationslagen införs en allmän övergångsbestämmelse av den
innebörden att beslut som har meddelats med stöd av äldre bestämmel-
ser skall ha samma verkan som om de hade meddelats med stöd av
motsvarande bestämmelser i miljöbalken.
I fråga om täktverksamhet innebär regeringens förslag att behovet av
täktmaterial skall vägas mot de skador på växt- och djurlivet och natur-
miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en
hållbar hushållning med naturresurserna. Förslaget innebär en kodifie-
ring av den prövning som företas också i dag. Någon anledning till en
särskild övergångsregel föreligger därför inte. Sammanfattningsvis
föranleder alltså miljöbalkens föreskrifter om naturvård m.m. över-
gångsvis endast en reglering som innebär att beslut som har meddelats
med stöd av äldre bestämmelser alltjämt skall gälla.
273
18 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
Regeringens förslag: Miljöbalkens krav på aktsamhet innebär en
skärpning när det gäller de krav som kan ställas på miljöfarlig
verksamhet. Till stoppreglema skall därför knytas en tioårig över-
gångstid för verksamheter som omfattas av tillstånd.
En övergångsregel knyts också till föreskrifterna om kommunens
renhållningsordning, som skall fortsätta att gälla till dess en ny
renhållningsordning enligt miljöbalken har antagits av kommunen.
Kommitténs förslag: Kommittén har i denna del föreslagit en över-
gångsregel beträffande den kommunala renhållningsordningen. Den i
detta avsnitt behandlade stoppregeln har av kommittén placerats bland
de allmänna aktsamhetsreglema.
Remissinstanserna: Mjölby kommun delar kommitténs uppfattning i
fråga om att det behövs övergångsbestämmelser till den kommunala
renhållningsordningen och framhåller att en ny renhållningsordning kan
komma att kräva investeringar m.m. for kommunerna. Av annan upp-
fattning är Svenska kommunförbundet, som anser att kommunerna -
liksom staten - måste se över och anpassa renhållningsordningama till
den nya lagstiftningens krav.
Den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen till stoppregeln
som en allmän aktsamhetsregel har kommenterats av flera remissorgan.
Statens Naturvårdsverk och flera länsstyrelser tycker att en tioårig över-
gångsregel är för generös. Andra länsstyrelser delar kommitténs upp-
fattning när det gäller den tid som övergångsreglerna skall vara tillämp-
liga. Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivarföreningen vid-
håller sin tidigare framförda kritik mot regelns utformning och ifrå-
gasätter vidare om den föreslagna övergångstiden är tillräcklig med
hänsyn till företagens avskrivningar för sina investeringar. Statens
naturvårdsverk menar vidare att en miljöfarlig verksamhet som bedrivs
utan att omfattas av tillstånd inte skall komma i åtnjutande av en tioårig
övergångstid, utan att det skulle räcka med fem år.
Skälen för regeringens förslag: Balkens fjärde avdelning föreslås av
regeringen omfatta föreskrifter om miljöfarlig verksamhet, kemiska
produkter, hälsoskydd och avfallshantering. Några materiella föränd-
ringar av lagstiftningen av innebörd att det skulle behövas övergångsbe-
stämmelser föreligger inte beträffande de tre sistnämnda verksamheter-
na. Annorlunda är emellertid förhållandet när det gäller miljöfarlig
verksamhet.
Stoppreglema, som i kommitténs förslag utgjorde en allmän aktsam-
hetsregel för all verksamhet som kan innebära skadlig inverkan på
miljön, har i regeringens förslag till miljöbalk - i en något annorlunda
utformning - upptagits i 13 kap. 5 §. Huvudregeln är att en miljöfarlig
verksamhet som kan leda till skada på människors hälsa eller annan
väsentlig olägenhet inte får utövas. I paragrafens andra stycke ges dock
274
möjlighet till undantag från huvudregeln. Om verksamheten inte skadar Prop. 1994/95:10
människors hälsa och om den är av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt, får regeringen således enligt andra stycket besluta, att verk-
samheten får komma till stånd, om områden som är av riksintresse för
natur- eller kulturvården inte allvarligt skadas.
Enligt nuvarande stoppregler för miljöfarlig verksamhet krävs för att
en verksamhet skall vara otillåtlig att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att verksamheten in-
nebär en betydande förlust från naturvårdssynpunkt. Även om sådana
följder skulle uppstå på grund av verksamheten får regeringen lämna
tillstånd, dock under förutsättning att verksamheten är av synnerlig
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän syn-
punkt.
Införandet av stoppregler av det slag som föreslås kan således föran-
leda vissa övergångsproblem eftersom de föreslagna stoppreglema är
strängare än motsvarande regler i miljöskyddslagen, särskilt gäller detta
i fråga om hälsoskyddet.
Under de år som gått sedan bestämmelserna i miljöskyddslagen trädde
i kraft har tillstånd lämnats till ett mycket stort antal miljöfarliga verk-
samheter i landet. I tillstånden har noga reglerats under vilka förhållan-
den verksamheten får utövas. Tillstånden som sådana gäller i princip för
all framtid medan villkoren kan omprövas.
Stoppreglema avses inte kunna tillämpas vid omprövning av villkor
för miljöfarlig verksamhet. Deras ändamål är att hindra att tillstånd
lämnas när hälsa eller miljö kan skadas mer eller mindre allvarligt, be-
roende på stoppreglemas utformning. Sedan ett tillstånd till miljöfarlig
verksamhet lämnats gäller det - med de undantag som särskilt föreskri-
vits - i princip utan tidsbegränsning. I detta hänseende innebär före-
skrifterna i 13 kap. ingen ändring i förhållande till gällande rätt.
Emellertid skulle det vara olämpligt om miljöfarliga verksamheter
som erhållit tillstånd före balkens ikraftträdande skulle kunna fortsätta
utan vaije tidsbegränsning trots att verksamheterna strider mot de vär-
deringar som ligger till grund for utformningen av föreskrifterna i 13
kap 5 §. Det bör inte vara acceptabelt att människors hälsa skadas
genom hälso- och miljöfarliga verksamheter. Hälsofarliga utsläpp måste
därför bringas att upphöra. Ett sätt att åstadkomma detta är att uppställa
en bestämd tid då åtgärderna senast skall vara genomförda. Industri,
kommuner och andra som utövar miljöfarlig verksamhet får då tid på
sig att anpassa sig till dessa regler. Å andra sidan sätter en sådan tids-
frist en press på dem som bedriver de miljöfarliga verksamheterna att
genomfora nödvändiga ändringar, något som kan förutsätta teknisk
utveckling. Bland andra fördelar med den metoden kan nämnas att det
blir utövarna av miljöfarlig verksamhet som själva får välja medel för
att komma till rätta med befintliga olägenheter av verksamheterna.
I likhet med kommittén föreslår regeringen därför att en övergångstid
införs for miljöfarliga verksamheter för vilka tillstånd lämnats enligt
tidigare regler. Efter övergångstidens slut skall även befintliga tillstånd
kunna upphävas, om de strider mot de nya stoppreglema.
275
En annan och närbesläktad fråga är hur lång övergångstiden bör vara. Prop. 1994/95:10
Om det skall framstå som realistiskt att lyckas komma så långt att en
miljöferlig verksamhet aldrig får skada människors hälsa, torde det
krävas att det får förflyta en lång tid från balkens ikraftträdande, innan
ett tillstånd dras in på grund av att en miljöferlig verksamhet strider mot
de nya stoppreglema. Enligt regeringens mening kan det vara lämpligt
att anknyta till den tioårstid som gäller för omprövning, eftersom före-
tag med tillstånd alltid måste räkna med möjligheten att efter den tiden
få sina villkor väsentligt skärpta. Om målet skall vara att framtvinga
ändringar under en övergångstid bör dock tiden räknas lika för all
miljöferlig verksamhet och därvid utgå från balkens ikraftträdande. Om
en miljöferlig verksamhet, som påbörjats före balkens ikraftträdande,
strider mot de nya stoppreglema bör alltså tillståndet på den grunden
kunna upphävas fr.o.m. den 1 juli år 2005, eftersom balkens regler
avses träda i kraft den 1 juli 1995. Under tiden fram till dess skall
miljöskyddslagens stoppregler gälla för verksamheten i fråga.
Regeringen föreslår alltså i enlighet med kommitténs förslag, att de
äldre stoppreglema skall tillämpas under de närmaste tio åren efter
miljöbalkens ikraftträdande. Vad som här har uttalats skall dock inte
gälla generellt.
Kommittén har sålunda föreslagit att den tioåriga övergångstiden
också skall gälla för miljöfarliga verksamheter som inte omfettas av
tillstånd. Regeringen gör i den frågan följande bedömning. Under mil-
jöskyddslagens giltighetstid har det varit en genomgående tillämpad
princip att den som inte har erhållit tillstånd till den miljöfarliga verk-
samheten har fått finna sig i att följa de nya regler som tid efter annan
har införts. Regeringen anser att det saknas anledning att bedöma frågan
annorlunda på grund av de nya stoppreglema. Det nu sagda innebär
alltså att tillstånd inte bör meddelas en vid balkens ikraftträdande befint-
lig verksamhet, om den vid en tillståndsprövning befinns strida mot de
nya stoppreglema. Ambitionen bör således vara att den som söker
tillstånd för en befintlig verksamhet har verksamheten ordnad så att han
inte kommer i konflikt med miljöbalkens aktsamhetsregler.
Ett inte obetydligt antal kvalificerat miljöfarliga verksamheter bedrivs
utan tillstånd. Miljöskyddskommittén har föreslagit att regeringen skall
kunna föreskriva tillståndsplikt också for sådana verksamheter. Det kan
här vara fråga om verksamheter som antingen prövats genom dispensbe-
slut av Naturvårdsverket eller länsstyrelsen före den 1 juli 1981 eller
som tillhör tillståndspliktiga branscher men som trots detta inte har till-
ståndsprövats. Av tillgänglig statistik framgår att antalet verksamheter
av det förra slaget vid årsskiftet 1989/90 uppgick till drygt 1 300, varav
det stora flertalet var s.k. B-objekt, dvs. företag tillhörande branscher
på länsstyrelselistan, där de största enskilda branscherna var rengörings-
och renhållningsverksamhet samt verkstadsindustri. Vad gäller verksam-
heter som över huvudtaget inte prövats framgår av den nämnda statisti-
ken att dessa uppgick till knappt 2 300. Även bland dessa dominerade
B-objekten och de största enskilda branscherna var här trävarutillverk-
ning, plast- och gummivaruindustri, rengörings- och renhållningsverk- 276
samhet, verkstadsindustri samt annan brytning och utvinning än sådan
som avser malm och mineraler. Det finns inget som tyder på att någon Prop. 1994/95:10
nämnvärd förändring har skett sedan den nu redovisade statistiken
upprättades.
Regeringen har tagit festa på kommitténs förslag. I 13 kap. 11 § i
förslaget till miljöbalk föreskrivs sålunda ett bemyndigande som över-
ensstämmer med kommitténs förslag. Detta innebär alltså en förändring
i förhållande till gällande rätt. Någon övergångsbestämmelse för att
fånga upp dessa verksamheter behövs emellertid inte for närvarande. I
stället bör den lösningen väljas, att regeringen, när föreskrifter beslutas
om tillståndsplikt för pågående miljöferlig verksamhet, särskilt över-
väger behovet av en övergångstid.
De särskilda bestämmelserna om hälsoskydd har i miljöbalken samlats
i 15 kap. I förslaget till miljöbalk har hälsoskyddsbestämmelsema i
större utsträckning än nuvarande bestämmelser i hälsoskyddslagen
inriktats på frågor om inomhusmiljö. Delvis som en konsekvens härav
föreslås att tillämpningsområdet for bestämmelserna i fortsättningen inte
skall anknytas till användning av egendom. Hälsoskyddsbestämmelser-
nas tillämpningsområde föreslås vidare utvidgas genom att begreppet
sanitär olägenhet ersätts med begreppet olägenheter för människors
hälsa. Sistnämnda ändring medför att balkens bestämmelser till skydd
för hälsan också kan tillämpas på olägenheter som i och för sig inte är
direkt skadliga men ändå kan uppfettas som störande, t.ex. lågfrekvent
ljud från värmepumpar m.m. De nu redovisade ändringarna föranleder
inte några särskilda övergångsbestämmelser.
Bland hälsoskyddsbestämmelsema i miljöbalken föreslås i 18 kap.
15 § en regel om undersökningsplikt som saknar motsvarighet i nuva-
rande hälsoskyddslagstiftning. En sådan bestämmelse har emellertid
sedan länge funnits i miljöskyddslagen i fråga om miljöferlig verksam-
het. I bestämmelsen läggs fest att var och en som upplåter byggnader
för bostäder eller allmänna ändamål är skyldig att utföra sådana under-
sökningar som behövs för att hindra uppkomsten av olägenheter för
hälsan. Med stöd av denna regel kan tillsynsmyndigheten förelägga en
fastighetsägare att utföra de undersökningar som behövs för att klarläg-
ga exempelvis förekomsten av skadlig strålning, mögel m.m. Tillsyns-
myndigheten kan också uppdra åt utomstående att på ägarens bekostnad
låta utföra undersökningarna.
Den nytillkommande bestämmelsen kommer att avsevärt förbättra
möjligheterna att komma till rätta med osunda eller skadliga bostads-
miljöer. Den innebär vidare att kostnadsansvaret för undersökningarna
läggs på den som upplåter byggnader för bostadsändamål m.m. För
närvarande bekostas sådana undersökningar i stor utsträckning av kom-
munerna.
Även om den föreslagna förändringen innebär en relativt radikal nyhet
i förhållande till vad som nu gäller finns det enligt regeringens mening
inget behov av någon övergångsbestämmelse. Det framstår nämligen
som helt naturligt att sådana undersökningar som här avses skall be-
kostas av den som upplåter byggnader till bostadsändamål m.m. även
när det är fråga om egendom som finns vid balkens ikraftträdande. 277
När det gäller avfallshantering anges i 16 kap. 9§ andra stycket Prop. 1994/95:10
miljöbalken att regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer får meddela föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upp-
rättas och antas och om det närmare innehållet i en avfallsplan. För
närvarande gäller enligt renhållningslagen att kommunens renhållnings-
ordning skall antas av kommunfullmäktige. Vidare innehåller renhåll-
ningslagen detaljerade bestämmelser om upprättande av eller ändring i
en renhållningsordning. De renhållningsordningar som upprättats och
antagits före miljöbalkens ikraftträdande bör inte upphöra att gälla när
balken träder i kraft. I stället bör renhållningsordningar som upprättats
och antagits enligt äldre bestämmelser förbli gällande även efter ikraft-
trädandet till dess en ny renhållningsordning antagits av kommunen. En
särskild bestämmelse om detta bör därför finnas i lagen om införande
av miljöbalken.
Regeringens förslag: Äldre bestämmelser om ersättning och in-
lösen skall gälla för beslut som har meddelats före miljöbalkens
ikraftträdande.
Regeringens bedömning: Balkens tillsynsbestämmelser kräver inga
övergångsregler.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens. Kommittén har
dessutom föreslagit en särskild övergångsregel för skador som har
uppkommit som följd av en störning som har upphört före balkens
ikraftträdande.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
det behöver klarläggas vilka materiella regler som skall tillämpas i
sådana ärenden som anhängiggjorts före miljöbalkens ikraftträdande,
men som inte slutligt har avgjorts vid tiden för balkens ikraftträdande.
Flera kommuner har framhållit vikten av att ansvarsfördelningen mellan
staten och kommunerna i fråga om tillsynen är klarlagd när miljöbalken
träder i kraft.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: De föreslagna be-
stämmelserna om tillsyn i miljöbalken har motsvarigheter i den äldre
lagstiftningen. Ändringar i förhållande till tidigare lagstiftning är inte av
sådan betydelse att det finns anledning att införa särskilda övergångsbe-
stämmelser.
Tillsynsverksamheten bör självfallet fortsätta utan avbrott i samband
med balkens ikraftträdande. Förelägganden och förbud som tillsynsmyn-
digheter har beslutat före balkens ikraftträdande och som äger giltighet
då bör gälla också efter ikraftträdandet. I fråga om överklagande måste
278
beslut som meddelats före ikraftträdandet fullföljas till den myndighet
som var behörig enligt äldre rätt. Bestämmelserna i 23 kap. miljöbalken
om ersättning för intrång motsvarar i huvudsak de materiella regler om
ersättning och inlösen som i dag finns i naturvårdslagen. Det kan därför
på goda grunder antas att balkens bestämmelser kommer att leda till
samma resultat i ersättningshänseende som för närvarande. Det är emel-
lertid både naturligt och lämpligt att frågor om rätt till ersättning och
inlösen prövas enligt den lag varpå det beslut grundas som berättigar till
ersättning eller inlösen. Det bör därför införas en övergångsbestämmel-
se av denna innebörd. Även den nya bestämmelsen i 23 kap. 3 § miljö-
balken om minskning av ersättningen med ett belopp upp till den s.k.
kvalifikationsgränsen motiverar en sådan övergångsbestämmelse. I
sammanhanget kan också erinras om att naturvårdslagen innehåller en
motsvarande övergångsregel i 45 § andra stycket.
Även beträffande skadestånd är övergångsförhållandena lätta att regle-
ra. En allmän rättsgrundsats innebär att den lag skall tillämpas som
gällde vid den tidpunkt när skadefallet inträffade. Någon särskild be-
stämmelse om detta behövs därför inte.
Regeringens förslag: Ett miljöbrott som har begåtts innan miljö-
balken har trätt i kraft, skall bedömas efter äldre straffbestämmel-
ser, om inte bestämmelserna i miljöbalken leder till frihet från
straff eller lindrigare straff. Motsvarande skall gälla om förver-
kande på grund av brott och beslut om miljöskyddsavgift.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte givit tillkänna någon
särskild uppfattning i frågan. Tjänstemännens Centralorganisation,
TCO, framhåller dock vikten av att de som skall tillämpa miljöbalkens
straffbestämmelser ges en god utbildning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 10 § första stycket rege-
ringsformen får straff eller annan brottspåföljd inte ges retroaktiv ver-
kan. Vidare gäller att svårare brottspåföljd än den som gällde då brottet
förövades inte får utdömas. Det som nu sagts om brottspåföljd gäller
även för förverkande och annan rättsverkan av brott.
Lagen om införande av brottsbalken (brottsbalkens promulgationslag,
BrP) innehåller i 5 § föreskrifter om förhållandet mellan gammal och
ny strafflag. Föreskrifterna är generellt avfattade. De är tillämpliga
också vid framtida ändringar av strafflagstiftningen på brottsbalkens
område och inom specialstraffrätten.
Prop. 1994/95:10
279
Huvudregeln i 5 § BrP är att straff Skall bestämmas efter den lag som Prop. 1994/95:10
gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall
den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare
straff. Jämförelsen skall avse resultatet i det enskilda fallet av en till-
lämpning av gammal respektive ny lag.
Straff för gärningar som har begåtts före den tidpunkt då miljöbalken
avses träda i kraft bör alltså som huvudregel ådömas enligt de straffbe-
stämmelser som gällt enligt någon av de lagar som upphävs i samband
med balkens ikraftträdande. Eftersom dessa lagar upphävs samtidigt
med miljöbalkens ikraftträdande behövs särskilda övergångsbestämmel-
ser med föreskrifter att straffbestämmelserna i de lagar som upphävs
alltjämt skall gälla efter balkens ikraftträdande. Detta beror på att gär-
ningar som begåtts före balkens ikraftträdande bör kunna föranleda
påföljd även efter balkens ikraftträdande. Motsvarande gäller i ftåga om
förverkande på grund av brott.
De föreslagna ansvarsbestämmelserna i miljöbalken innebär skärpta
straff. I några få fall innebär dock regeringens förslag att en gärning av-
kriminaliseras. Detta gäller t.ex. undersökningsplikten enligt 43 § andra
stycket första meningen miljöskyddslagen. Dessutom har krav på grov
oaktsamhet för strafibarhet uppställts för vissa brott vars tidigare mot-
svarigheter endast krävde vanlig oaktsamhet för att straff skulle följa.
För att uppnå överenstämmelse med 5 § BrP bör därför straffreglema i
de lagar som skall upphävas inte tillämpas om miljöbalkens bestämmel-
ser leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.
Regeringen föreslår i miljöbalken ett väsentligt annorlunda system för
miljöskyddsavgifter än det som gäller enligt miljöskyddslagen. Det nya
systemet har ett betydligt mer omfattande tillämpningsområde. Grund-
lagsregeln med förbud mot retroaktiv tillämpning av straffbestämmelser
är i och för sig inte direkt tillämplig på straffliknande rättsföljder med
annan benämning. I motiven till grundlagsbestämmelsen förklarade
emellertid departementschefen att det måste anses som ett klart kring-
gående av förbudet mot retroaktiv strafflag, om sådana administrativa
sanktioner som har trätt i stället för straffrättsliga påföljder skulle ha en
retroaktiv verkan. Motsvarande får anses gälla också i fråga om admini-
strativa sanktioner av uppenbart straffliknande karaktär som infors på
tidigare oreglerade områden.
Även för miljöskyddsavgiftemas del behövs det alltså en övergångs-
bestämmelse om att bestämmelserna i miljöskyddslagen skall tillämpas
på förseelser före ikraftträdandet.
280
Regeringens bedömning: En samlad miljölagstiftning bör göra
myndigheternas arbete effektivare och underlätta för företag och
enskilda att överblicka lagstiftningen.
Lagstiftningen kan utnyttjas parallellt med ekonomiska styrme-
del.
Miljöbalken är anpassad till internationella rättsliga instrument
och mekanismer.
Skälen för regeringens bedömning: Miljölagstiftningen har, som en
foljd av att den vuxit fram successivt, blivit delvis överlappande. Detta
förhållande leder i sin tur till att lagstiftningen uppvisar vissa brister i
fråga om konsekvens och överblickbarhet. Lagstiftningen är också
delvis föråldrad. Ändamålet med en samlad miljölagstiftning som miljö-
balken är att lagstiftningen skall bli ett verksamt instrument for att
genomföra de ambitioner i miljöpolitiken som riksdagen har gett uttryck
för i olika sammanhang. Som nämnts inledningsvis i propositionen är
lagstiftningen dock bara ett av flera instrument som kan användas för en
framgångsrik miljöpolitik. För att politiken skall lyckas krävs ofta att en
samverkan mellan olika åtgärder som lagstiftning, information och
utbildning. Att en framgångsrik miljöpolitik också kräver en ekonomisk
tillväxt - en tillväxt som beaktar att naturen inte skall utsättas för större
påfrestningar än vad den kan tåla - är numera också allmänt vedertaget
och bör räknas in som en av förutsättningarna för en framgångsrik
miljöpolitik.
Miljöskyddskommittén har inom ramen för sitt uppdrag gjort allmän-
na bedömningar av myndigheternas ansvarsområden och uppgifter.
Samordningen av ett stort antal miljölagar i ett gemensamt lagkomplex
som miljöbalken innebär emellertid med nödvändighet att förslaget till
balk kommer att innehålla föreskrifter som är allmänt hållna. Vad gäller
myndigheternas ansvarsområden och uppgifter kommer balken därför att
i dessa avseenden i stor utsträckning innehålla bemyndiganden för rege-
ringen att reglera frågorna genom föreskrifter. Arbetet med att närmare
lägga fram konkreta förslag till myndighetsorganisation, ansvarsför-
delning mellan myndigheterna och andra hit hörande frågor, har rege-
ringen överlämnat till Miljöorganisationsutredningen. De kostnader
inrättandet av en Miljöombudsman innebär kommer inom kort att redo-
visas av denna utredning.
I det följande redovisas konsekvenserna av en miljöbalk i olika av-
seenden så långt som det är möjligt med hänsyn till att beredningen av
frågan om vilken myndighetsorganisation som bäst gynnar en effektiv
tillämpning av balken ännu inte är avslutad.
Det som ligger närmast till hands vid en redovisning av konsekvenser-
na är naturligtvis de samordningsvinster som kan uppnås med en miljö-
Prop. 1994/95:10
281
balk. Också andra vinster av en samlad miljölagstiftning kan hämtas. Prop. 1994/95:10
Därmed avses att strukturer skapas som underlättar genomförandet av
miljöpolitiken också i förhållande till andra delar än den lagstiftning
som nu är aktuell.
När det gäller t.ex den föreslagna lagstiftningen och dess förhållande
till andra styrmedel, som ekonomiska styrmedel, kommer den samman-
vävning av statlig och kommunal planering som införlivandet av natur-
resurslagen innebär i kombination med de nya möjligheterna att utnyttja
rätten till att meddela föreskrifter om miljökvalitetsnormer, att under-
lätta att skapa den planering som behövs lokalt och regionalt for att
styra utsläppen. Genom att införa fixerade kvalitetskrav inom ramen för
miljökvalitetsnormema bör det lagtekniskt ha skapats utrymme för att i
ökad omfettning använda ekonomiska styrmedel.
På det internationella planet kommer det för svenskt vidkommande att
underlätta anpassningen till den europeiska integrationen med en samlad
miljölagstiftning. Också i uppföljningsarbetet efter UNCED, där miljö-
lagstiftningen ingår som en del i Agenda 21, kommer Sveriges möjlig-
heter att agera för en förstärkt rättsordning att öka.
För svenskt vidkommande kommer enligt regeringens mening inte en
samlad miljölagstiftning att försämra näringslivets villkor i stort. Också
i vår omgivning ändras miljölagstiftningen och förändrade krav ställs på
företagen. De svenska som redan har gjort stora framsteg i sitt miljöar-
bete. Den föreslagna lagstiftningen kommer enligt regeringens bedöm-
ning därför inte att försämra företagens konkurrenskraft. Lagstiftningen
medger en smidig anpassning till den normgivning på miljöområdet som
beslutas inom EG och som numera är betydelsefull också för Sverige. I
det arbetet deltar företrädare både för svenska myndigheter och svensk
industri och de kan mot bakgrund av sin samlade erferenhet ge värde-
fulla bidrag
Samordningen av miljölagstiftningen innebär som framgår av det följan-
de att bl.a. naturvårdslagen, miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, ren-
hållningslagen och naurresurslagen läggs samman i ett lagverk. Mycket
av det specifika for vaije lag behålls, men aktsamhetsreglema, som
utgör de grundläggande försiktighetsmåtten som verksamhetsutövaren
skall iaktta i sin verksamhet blir i grunden gemensamma, om verksam-
heten kan föranleda olägenheter för människor och miljön. För myndig-
heternas del samordnas tillsynsbestämmelsema och möjligheterna att
ingripa med förelägganden och förbud av olika slag. För domstolarna
innebär en miljöbalk en samlad lagstiftning om förpliktelser, ansvar och
sanktioner på miljöområdet.
Den osäkerhet i rättsligt hänseende som är följden av de senaste de-
cenniernas miljölagstiftning kommer att försvinna, i vart fell när det
gäller hur lagarna skall tillämpas i förhållande till varandra. För före-
tagen och enskilda kommer det att bli lättare att överblicka de regler
som gäller. Det missförhållande som nu anses råda, nämligen att olika
282
lagar kan tillämpas på samma verksamhet, undanröjs i stor utsträckning.
Därmed ökar också möjligheterna för myndigheterna att ingripa, utan
att behöva tveka om vilken lag som skall tillämpas. Tillsammans bör
den ökade klarheten både för enskilda och myndigheter leda till positiva
effekter på samhällsekonomin.
Tillkomsten av en miljöbalk bör alltså ses som en effektivisering och
rationalisering av det svenska miljövårdsarbetet. Inte bara det förhållan-
det att miljöbalken bringar klarhet i frågor om gränserna for miljölag-
stiftningens tillämpning bör kunna bidra till samhällsekonomiska vinster.
Också det förhållandet att det inom området miljöfarlig verksamhet
öppnas möjligheter att ersätta individuell tillståndsprövning med gene-
rella föreskrifter bör bli arbetsbesparande för företagen och miljömyn-
digheterna. Betydande vinster bör sålunda kunna göras genom minskat
antal tillståndsärenden. Särskilt torde detta gälla anläggningar som i dag
ofta bedrivs av kommunerna i olika verksamhetsformer, som renings-
verk och avfallsanläggningar.
Regeringens politik syftar till att uppnå en varaktigt hög tillväxt vars
miljöeffekter är förenliga med naturens förmåga att bearbeta och tåla
olika sorters miljöbelastning - den tillväxt som därigenom skapas kan
sägas vara uthållig. Denna politik genomfors genom att regeringen och
riksdagen i olika avseenden verkar för att styra utvecklingen i önskad
riktning.
På miljöområdet verkar ett styrsystem som mycket kortfattat kan
sägas bestå av fysisk planering, normgivning i form av lagar och andra
förfettningar samt särskilda åtgärder for att påverka människors beteen-
de som utbildning och information.
I samband med att frågorna om en uthållig utveckling utvecklas i
miljöpolitiken (prop. 1993/94:100, bilaga 1.4) har det slagits fest att vid
introduktion av ett styrmedel bör en analys genomföras av miljöproble-
mens karaktär och vilket styrmedel som är mest ändamålsenligt och
kostnadseffektivt för att uppnå den effekt som åsyftas.
Ekonomiska styrmedel, som är en del av styrning genom normgiv-
ning, har vunnit ökad användning. Införandet av en miljöbalk kommer
inte att medföra någon ändring i detta avseende. De erfarenheter som
kan dras av senare års miljölagstiftning, det gäller både för Sverige och
andra länder i Nord-Europa, är tvärtom att en kombination av admini-
strativa och ekonomiska styrmedel tillsammans ger bäst effekt. Den
svenska miljölagstiftningen är på god väg att anpassa sig till denna
ordning. Som exempel på detta kan nämnas de idéer som ligger bakom
regeringens förslag om en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop.
1992/93:180). Under tillverkningsprocesser uppstår olika avfellsproduk-
ter som sprids i miljön. När de producerade varorna en gång har tjänat
ut förbränns eller deponeras de som avfell. Det nu beskrivna förfarandet
innebär att resurserna inte tas till vara på det sätt som borde vara fellet.
Prop. 1994/95:10
283
För att uppnå en hållbar ekonomisk utveckling måste resurs- och energi- Prop. 1994/95:10
användningen effektiviseras och avfallet återföras i naturliga kretslopp
eller återanvändas i produkterna. Detta åstadkoms genom dels ekono-
miska styrmedel, dels administrativa styrmedel i form av krav på av-
fallshanteringen och dess genomförande där ytterst ett straffansvar kan
drabba den försumlige. De föreskrifter om avfåll som ges i 16 kap. är
så anpassade att olika ekonomiska styrmedel kan kopplas till föreskrif-
terna.
Ett särskilt område som har varit mycket uppmärksammat de senaste
åren som form av reglering av miljön har varit möjligheten att introdu-
cera överlåtbara utsläppsrättigheter. Syftet med en utsläppsram är dels
att begränsa utsläppen till en viss nivå, dels att genomföra åtgärder för
att minska utsläppen där det är billigast. Resultaten hittills av de studier
som har gjorts är att dock att frågorna måste belysas ytterligare. En
grundläggande fråga är om det går att åstadkomma en väl fungerande
marknad med tillräckligt många säljare och köpare. Om detta går att
åstadkomma och ett system med överlåtbara utsläppsrättigheter går att
genomföra, måste det kombineras med administrativa system av olika
slag. Ett sådant är att bestämma kvoter eller liknande för utsläpp. Ge-
nom reglema i 6 kap. miljöbalken om miljökvalitetsnormer läggs grun-
den för hur den totala tillåtna utsläppsmängden av en viss förorening
skall bestämmas. Som inledningsvis antytts förutser regeringen att
statlig och kommunal planering, och som en del därav införandet av
föreskrifter om miljökvalitetsnormer, kommer vara av stor betydelse i
den fortsatta utvecklingen. Också dessa regler är så utformade att eko-
nomiska styrmedel i form av skatter och avgifter kan knytas till ut-
släppsramar och andra mål för planeringen.
Det utvidgade och fördjupade internationella samarbetet på miljöom-
rådet ställer också krav på lagstiftningen. Nationella föreskrifter om
miljön måste utformas med hänsyn till vad som gäller enligt Sveriges
internationella överenskommelser. Det finns en tendens att i konventio-
ner och andra överenskommelser införa alltmer detaljerade och precisa
regler. Vid ett medlemskap i EU måste vi dessutom hantera en stor
mängd regler i form av direktiv som skall överföras till och integreras i
det svenska regelsystemet. På miljöområdet gäller detta redan genom
EES-avtalet, som innehåller flertalet EU-regler med miljöanknytning.
Såväl ett EU-medlemskap som EES-avtalet har stora konsekvenser för
hanteringen av rättsliga frågor på miljöområdet. Miljöbalkens utform-
ning medför i flera avseenden att det blir lättare att hantera de krav som
ställs genom det internationella miljösamarbetet och särskilt genom
Europaintegrationen.
En viktig samordningsvinst uppkommer redan genom det faktum att
lagstiftningen på miljöområdet integreras. EU:s regler på miljöområdet
utgår inte som de nuvarande svenska reglema från en uppdelning av ^84
regelsystemet i bestämmelser om t.ex. miljövård, hälsoskydd och natur- Prop. 1994/95:10
vård. Miljöbalken kommer i huvudsak att på ett naturligt sätt motsvara
tillämpningsområdet för EU-reglema om miljön. Därför kommer i
framtiden genomförandet av EU-reglema att förenklas genom att man
kan utgå från ett enhetligt och integrerat nationellt regelsystem. De
stora samordningsvinsterna av ett enhetligt regelsystem kan uppnås vid
hanteringen av miljöfrågor på myndighetsnivå, eftersom det i hög grad
är myndigheter av olika slag som kommer att tillämpa EU-reglema och
besluta om detaljföreskrifter. En bedömning av fördelarna i det aktuella
hänseendet kan därför inte bli fullständig förrän beslut har fettats om
myndigheternas uppgifter inom ramen för miljöbalken.
Den andra stora vinsten med en miljöbalk sett i ett internationellt
perspektiv är att den bättre än nuvarande regler tillhandahåller de rätts-
liga instrument som behövs. Många EU-direktiv på miljöområdet in-
nehåller regler om generella normer för miljökvalitet eller för utsläpp
av föroreningar från vissa typer av verksamheter. Dessutom finns ofta
bestämmelser med krav på att program eller handlingsplaner för det
framtida miljöarbetet på vissa områden skall utarbetas av medlemssta-
terna. Balkens system med miljökvalitetsnormer har utformats bl.a. med
hänsyn till utformningen av EU-reglema och gör det lättare att infora de
svenska regler som behövs för att uppfylla EU-kraven.
I Rio-deklarationen och i Agenda 21 finns principer och rekommenda-
tioner som rör miljörätten. I Rio-deklarationen finns hänvisningar till
bl.a. försiktighetsprincipen och förpliktelsen att inte skada andra län-
ders territorium vid utnyttjande av den egna miljön. I Agenda 21 i
avsnittet om medel för genomförande finns ett kapitel, kapitel 39, om
internationella rättsliga instrument och mekanismer. Det övergripande
målet för översyn och utveckling av internationell miljörätt i ett globalt
perspektiv bör vara att främja lagstiftningens effektivitet och att främja
en integrering av miljö- och utvecklingspolitiken. Inom denna ram skall
staterna försöka lösa frågan om staternas rättigheter och skyldigheter
när det gäller en hållbar utveckling. För svenskt vidkommande innebär
miljöbalken, att de principer och rekommendationer om miljörätten som
blev resultatet av Rio-konferensen återspeglas i den svenska miljölag-
stiftningen. Balken innehåller som utgångspunkt regler som bidrar till
en på lång sikt hållbar utveckling. Gemensamma aktsamhetsprinciper
läggs till grund för den svenska miljölagstiftningen i balkens inledande
kapitel. Försiktighetsprincipen kommer att vara bärande i miljöbalken
och gälla hela miljöområdet liksom utbytesprincipen. I fråga om tekni-
kval har for svenskt vidkommande principen om BAT utvidgats till att
avse bästa möjliga teknik, därmed avses också sådan teknik som är
under utveckling och kan börja användas inom en snar framtid.
I regeringens UNCED-proposition (1993/94:111) framhålls vikten av
internationella legala instrument på miljörättens område. Förslaget till
miljöbalk utgör enligt regeringens mening därvid också en grund för att
bygga på vid internationella förhandlingar i miljörättsliga frågor. I
miljöbalken integreras både allmänt accepterade principer som hör till
miljörätten och sådana som är mer omdiskuterade som ersättningsfrå- 285
gor. Den svenska regleringen kommer med all säkerhet att dra till sig
internationell uppmärksamhet. Också i samarbetet med andra länder Prop. 1994/95:10
som utvecklar sin miljölagstiftning kan förslaget till miljöbalk spela en
roll. Både i utvecklingsländerna och i länderna i Central- och Östeuropa
finns ett stor intresse av att utveckla legala instrument i den nationella
miljöpolitiken i den riktning som svensk miljölagstiftning anvisar.
Föreskrifterna i miljöbalken motsvarar den lagstiftning som tidigare
ingått i naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387),
renhållningslagen (1979:596), hälsoskyddslagen (1982:1080), lagen
(1985:426) om kemiska produkter, lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av
avfall i vatten, lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, lagen
(1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,
miljöskadelagen (1986:225) och lagen (1990:1079) om tillfälliga bilför-
bud.
De bestämmelser som är nya redovisas särskilt i författningskommen-
taren. Av bilaga 1 ftamgår vilka motsvarigheter balkens föreskrifter har
i den tidigare gällande lagstiftningen.
Miljöbalken är indelad i sju avdelningar. Vaije avdelning är indelad i
kapitel. Sammanlagt består balken av 25 kapitel.
I första avdelningen (1 och 2 kap.) återfinns föreskrifter som gäller
för balken i dess helhet. I 1 kap. anges mål och grundläggande prin-
ciper. Balkens allmänna aktsamhetsregler ftamgår av 2 kap.
Balkens andra avdelning (3-8 kap.) innehåller föreskrifter om hus-
hållning med mark och vatten m.m. Den andra avdelningen innehåller
också föreskrifter om miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskriv-
ningar.
Tredje avdelningen (9-12 kap.) innehåller föreskrifter om naturvård
med inriktning framför allt på skydd för naturområden och biologisk
mångfald. I den fjärde avdelningen (13-16 kap.) har samlats särskilda
regler om skydd för hälsan och miljön. Det gäller miljöfarlig verksam-
het, kemiska produkter, särskilda hälsoskyddsfrågor och avfallshante-
ring.
I den femte avdelningen (17-20 kap.) finns allmänna föreskrifter om
bemyndiganden, tillsyn, avgifter och överklagande.
I sjätte avdelningen (21-22 kap.) finns bestämmelser om straffansvar
och miljöskyddsavgift.
Sjunde avdelningen (23-25 kap.) slutligen innehåller bestämmelser om
ersättning för intrång, skadestånd och miljöskadeförsäkring. Genom att
även miljöskadelagen fors in i miljöbalken kommer den civilrättsliga
regleringen att fogas samman med andra ämnesområden som brukar
hänföras till miljörätten.
286
Lagrådet har - förutom forslag till ändringar i sak - lämnat förslag till Prop. 1994/95:10
redaktionella ändringar. Dessa ändringsförslag har i stor utsträckning
införts i lagtexten. De kommenteras endast i de fell det kan anses vara
påkallat.
FÖRSTA AVDELNINGEN
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
1 § Syftet med miljöbalken är att
1. skapa förutsättningar för en på lång sikt
hållbar utveckling,
2. skydda mark, vatten och luft mot föroreningar och
andra störningar som kan vålla skada på tillståndet
i miljön,
3. skydda människor och natur mot störningar i miljön
som kan förorsaka skada eller olägenhet,
4. värda och bevara den biologiska mångfalden och
kulturmiljöer,
5. främja hushållning med mark, vatten och naturresurser,
6. främja återanvändning och återvinning av material
7. främja hushållning med energi.
Det är en angelägenhet för var och en att verka för detta syfte.
Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.
Miljöbalken är inriktad på att reglera miljöpåverkande åtgärder i
Sverige. Målsättningen att skapa en hälsosam och god miljö är dock
inte inskränkt till den svenska miljön. Miljöförstöringen är global och
en effektiv miljöpolitik och lagstiftning i Sverige kan ge återverkningar
i andra länder.
Detta kan ske genom ett förbättrat tillstånd i miljön och i naturen och
genom att den svenska lagstiftningen kan tjäna som förebild i något
avseende för lagstiftningen i andra länder.
I paragrafen anges miljöbalkens syfte. Balken syftar till att bidra till
skyddet för miljön, människor, naturen, den biologiska mångfalden och
vård och bevarande av vissa kulturmiljöer. Också frågor som rör hus-
hållning med naturresurser som mark och vatten och annan resurs-
hushållning som en kretsloppsanpassning av produktion och varuan-
vändning regleras i stor utsträckning genom balken. Syftet är också att
främja hushållning med energi. Allt detta, som ftamgår av den första
punkten, för att skapa förutsättningar for en på lång sikt hållbar utveck-
ling.
En grundtanke med miljöbalken är att vi som lever nu inte får söka
komma undan miljöproblemen genom att lasta över dem på framtiden
och lämna efter oss en utarmad och förstörd natur. Föreskrifterna i Prop. 1994/95:10
miljöbalken är ett av flera hjälpmedel att styra utvecklingen i samhället
mot varaktigt hållbara lösningar. Avsikten är alltså att med stöd av
balkens föreskrifter skapa varaktigt goda betingelser för allt biologiskt
liv och delar av kulturmiljövården.
Någon närmare definition i detta sammanhang av vad som menas med
begreppet miljö behövs knappast. Vad som avses ftamgår av de särskil-
da föreskrifterna i miljöbalken liksom av de föreskrifter som meddelas
med stöd av bemyndiganden i balken.
De sju punkterna i paragrafens första stycke är jämställda och inte
rangordnade.
Att skydda
Det direkta skydd för människan som miljöbalken är avsedd att ge
gäller en oönskad inverkan av en yttre faktor, en störning, som kan
orsaka skador eller olägenheter i form av varaktigt obehag. Miljöbalken
innehåller således den del av det legala skyddsnätet kring människan
vilket fångar upp yttre faktorer som kan påverka henne negativt och
som inte heller är önskade av den enskilde. Begreppen skador och
olägenhet har valts för att klargöra att det skydd som balken erbjuder
gäller både mot störningar som kan skada människan direkt, dvs. på-
verka hälsan negativt, och mot sådana som utan att direkt skada ändå
påverkar välbefinnandet. I detta avseende går miljöbalken längre i
strävan att skydda människan än vad som gäller enligt t.ex hälsoskydds-
lagen.
Genom att samordna den lagstiftning som reglerar skyddet för miljön,
hälsan och naturen mot föroreningar av mark, vatten och luft och att till
denna lagstiftning foga föreskrifter om hushållning med mark och vatten
m.m. skapas också bättre förutsättningar för ett mer effektivt miljöarbe-
te.
När det gäller regler som har betydelse för att skydda människors
hälsa och välbefinnande behandlar balken endast vissa aspekter. Stora
problemområden som har betydelse i det sammanhanget lämnas i hu-
vudsak utanför miljöbalken. Det gäller sjukvårds-, livsmedels- och
trafiksäkerhetsfrågor.
Att vårda och bevara
För att åstadkomma en god miljö också för kommande generationer
räcker det inte med att fortlöpande skydda natur och miljö mot männi-
skans påverkan. Vårt samhälle har en stor mängd allvarliga miljösynder
som måste åtgärdas for att inte livsbetingelserna i framtiden skall för-
sämras allvarligt för såväl människor som det biologiska livet i övrigt.
Några särskilt allvarliga exempel är den allmänna försurningen av mark
och vatten liksom övergödningen av Östersjön och övriga kusthav, vilka 288
kan komma att kräva åtgärder inte endast i form av utsläppsbegräns- Prop. 1994/95:10
ningar utan även aktiva vårdinsatser.
Även åtgärder av dessa slag skall kunna bedrivas med stöd av miljö-
balken liksom sådana former av aktiv naturvård som i dag regleras i
naturvårdslagen och som kan väntas få allt större betydelse i och med
att betoningen på att bevara en fullvärdig biologisk mångfald blir allt
tydligare. Också frågor om att bevara det levande kulturlandskapet och
hit hörande minnen som byggnader och andra anläggningar faller inom
ramen för miljöbalken, om inte frågan regleras genom kulturminneslag-
stiftningen.
Att hushålla
Hushållningsaspektema har kommit att spela en alltmer central roll i
den moderna miljölagstiftningen, både när det gäller hur naturresurserna
i form av den fysiska miljön utnyttjas och hur de samlade nyttighetema
i övrigt brukas och tas om hand.
Att nå en på lång sikt hållbar utveckling av samhället är en global
målsättning och den har slagits fäst av världssamfundet vid FN:s kon-
ferens om miljö och utveckling, UNCED, i Rio de Janeiro år 1992. Att
skapa förutsättningar för en varaktig utveckling innebär inte bara att
miljöförstöringen måste hejdas utan i hög grad även att en god hushåll-
ning med naturens resurser måste säkerställas.
Balkens inriktning när det gäller hushållning går utöver naturresursla-
gens tillämpningsområde som främst gällt utnyttjandet av mark och
vatten. För tillämpningen av hushållningsreglema i naturresurslagen
gäller att balken, utöver hushållning med mark och vatten, även omfat-
tar hushållning med andra naturresurser.
Regler om planering av hur mark och vatten får utnyttjas har en lång
tradition i Sverige. Genom den fysiska riksplaneringen fick detta arbete
ett vidare innehåll som kom till uttryck genom naturresurslagen, NRL.
Hushållningen enligt NRL omfattar inte enbart den direkta användning-
en av mark och vatten, utan lagen kan tillämpas på andra frågor om
utnyttjande och bevarande, t. ex. av befintlig bebyggelse och anlägg-
ningar.
Lagstiftning om resurshushållning har numera fått en delvis ny in-
riktning främst på grund av den ökade vikt som fästs vid möjligheterna
att återvinna och återanvända produkter av skilda slag. Inte minst Sveri-
ges närmande till EU och det regelverk som utarbetas där liksom mot-
svarande lagstiftning som genomförs i olika EU-länder som Nederlän-
derna och Tyskland visar på betydelsen av att uppmärksamma hushåll-
nings- och resursfrågorna i lagstiftningsarbetet.
Genom att balken också skall tillämpas i frågor om främjande av
återvinning och återanvändning av material omfettar den ett större fält
än vad som i traditionell mening brukar betecknas som miljölagstiftning.
För att ge en tillräcklig konstitutionell grund åt föreskrifter på området
har riksdagen i ett vilande beslut (prop. 1993/94:116, KU 1993/94:36, 289
rskr. 1993/94:359) ställt sig bakom förslaget att 8 kap. 7 § regerings-
19 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
formen kompletteras med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om Prop. 1994/95:10
återvinning och återanvändning av material, dvs. sådana förfaranden
som kan stor betydelse för en ändamålsenlig resurshushållning. Frågor
som rör samhällsplanering och samhällsekonomi kommer också att
beröras genom föreskrifterna om hushållning i miljöbalken. En viktig
form av hushållning innebär således att undvika miljöproblem genom
god samhällsplanering. Att ta detta vidare grepp kring miljöproblemen
stämmer också överens med den syn som har vuxit fram internationellt
1 fråga om hur frågorna bör angripas.
I dag är vi i Sverige på god väg att komma till rätta med huvuddelen
av de stora utsläpp till luft och vatten från industrier och samhällen som
under större delen av 1900-talet har betraktats som miljöförstöringens
källor. Nu fortsätter förstöringen till stor del på grund av andra källor.
Dessa är i många fall inbyggda i själva samhällsmaskineriet, dvs. i vårt
sätt att leva.
Andra stycket uttrycker den under de senaste decennierna tydligt
framträdande insikten att det behövs insatser av alla männniskor for
arbetet med att stoppa miljöförstöringen i alla dess former. Föreskriften
kan sägas ge uttryck för en allemansskyldighet.
2 § Denna balk gäller inte frågor som det finns bestämmelser om i
lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer eller i föreskrif-
ter som meddelats med stöd av den lagen.
Balkens 3, 4, 6, 7 och 8 kap. skall tillämpas enligt vad som är före-
skrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg-
ningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon.
Balkens 14 kap. gäller inte sådana kemiska produkter som omfattas av
livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (1992:859) och lagen
(1985:295) om foder. I fråga om kemiska produkter som omfattas av
strålskyddslagen (1988:220) eller lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor är bestämmelserna i 14 kap. inte tillämpliga för att
förebygga hälso- eller miljöskador på grund av joniserande strålning
respektive brand eller explosion. Bestämmelserna i 14 kap. gäller inte
heller transport av kemiska produkter som är farligt gods enligt lagen
(1982:821) om transport av farligt gods, om regeringen inte föreskriver
annat.
Särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen
(1977:1160).
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen anges miljöbalkens primära tillämpningsområde i för-
hållande till annan lagstiftning. Genom utformningen av paragrafens
andra stycke kommer balkens föreskrifter om bl.a. miljökvalitetsnormer
290
och miljökonsekvensbeskrivningar att gälla för de verksamheter som Prop. 1994/95:10
regleras genom där angivna lagar.
Aktsamhetsregeln i lagen om genetiskt modifierade organismer över-
ensstämmer i sak med de allmänna aktsamhetsreglema i miljöbalken.
Det bör därför i praktiken inte bli några problem att tillämpa den lagen
vid sidan av balken.
I fråga om arbetsmiljölagen kan det dock uppkomma avgränsningspro-
blem när det gäller kemikalieområdet. Detta är i det närmaste oundvi-
kligt med lagstiftning som reglerar så närliggande områden som skydd
för den inre respektive yttre miljön. Frågan har också berörts i förarbe-
tena till arbetsmiljölagen och lagen om kemiska produkter. Vad som
sägs där är fortfarande giltigt. Det finns dock med den nu valda lagstift-
ningstekniken behov av att göra en markering så att miljöbalken inne-
håller en erinran om att särskilda föreskrifter om arbetsmiljön finns i
arbetsmiljölagen. För att åstadkomma detta har den av Lagrådet före-
slagna formuleringen valts. Innebörden är att det på det område där
miljöbalkens bestämmelser även berör arbetsmiljön, dvs. 14 kap., skall
arbetsmiljölagen ges företräde vad gäller frågan om användning av
farliga ämnen på arbetsplatserna och även i övrigt i frågor som huvud-
sakligen avser arbetsmiljön.
Gränsdragningen i tredje stycket mellan balkens regler om kemiska
produkter och vissa andra lagar har hämtats från 3 § lagen (1985:426)
om kemiska produkter.
3 § Naturen är i den utsträckning som följer av allemansrätten tillgäng-
lig för alla. Mir och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge
med naturen.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar 1 § första stycket andra meningen och andra
stycket naturvårdslagen.
Allemansrätten är av avgörande betydelse för människomas möjlig-
heter att få avkoppling och rekreation i naturmiljö. Den kan antas ha
stor betydelse för allmänhetens engagemang i frågor om natur och
miljö. Allemansrätten kan förenklat beskrivas som en rätt för envar att
1 viss utsträckning nyttja mark och vatten som andra äger. Nyttjandet
får dock inte innebära att ägaren eller någon annan som har särskild rätt
till fastigheten tillfogas nämnvärd skada eller olägenhet.
Allemansrätten är en sedvanerätt. Därav följer att det rättsliga skyddet
for allmänheten är starkt begränsad. Allmänhetens rättigheter framgår
motsatsvis genom vissa straffbestämmelser, bl.a. stadgandena i 12 kap.
2 och 4 §§ brottsbalken, som föreskriver bötesstraff för den som olov-
ligen tar växande träd m.m. eller som utan lov tar väg över tomt eller
plantering eller annan äga som kan skadas därav. Av intresse är i detta
sammanhang även stadgandet om hemfridsbrott och olaga intrång i 4
kap. 6 § brottsbalken.
Allemansrätten har utbildats långt före det att det moderna friluftslivet
antagit sina nuvarande former. Den är numera i vissa avseenden kontro- 291
versiell, som t.ex. när det gäller om den omfattar utnyttjande av naturen
i organiserad form av större sällskap eller i kommersiella syften. Med Prop. 1994/95:10
hänsyn till allemansrättens speciella karaktär är det dock knappast lämp-
ligt att närmare reglera den i lag. I proposition 1993/94:117 har rege-
ringen föreslagit bl.a. att en bestämmelse om att alla skall ha tillgång
till naturen enligt allemansrätten infors i regeringsformens 2 kap. 18 §.
Riksdagen har ställt sig bakom förslaget och ändringen i grundlagen är
för närvarande vilande.
I miljöbalken finns utöver denna paragraf vissa bestämmelser i 3, 4,
9 och 18 kap. med ursprung i naturresurslagen och naturvårdslagen som
syftar till att skydda allemansrättens, dvs. friluftslivets intressen.
4 § Möjligheterna att utvinna energi ur fömybara energikällor och
förbrukade varor skall fortlöpande beaktas.
Paragrafen motsvarar 1 kap. 5 § i lagrådsremissen. Enligt Lagrådet
framstår bestämmelsens funktion i förhållande till balkens övriga regler
som oklar. Den uttrycker enligt Lagrådet närmast en av många värde-
ringar som ligger till grund för hela förslaget och bör därför inte ingå i
själva lagtexten.
Vad Lagrådet har anfört innebär enligt regeringens mening inget
rättsligt hinder mot att föreskriften finns i miljöbalken.
Bestämmelsen innebär en specificering av hushållningsprincipen. Den
tar sikte på såväl energiproduktion som energianvändning. I förstnämn-
da hänseende skall fömybara energikällor prioriteras. Med tanke på
den betydelse sättet att framställa och använda energi har for miljön,
inte minst i fråga om inverkan på klimatet framstår det som naturligt att
det finns en särskild regel om detta i miljöbalken. Många tekniska
reningsförferanden kräver nämligen betydande energiresurser, exempel-
vis avfellsforbränningsanläggningar, industrianläggningar och destilla-
tionsanläggningar.
5 § En statlig tjänsteman, Miljöombudsmannen, skall ha till uppgift att
tillvarata allmänna intressen i frågor som rör miljön.
Närmare bestämmelser om Miljöombudsmannens uppgifter finns i
denna balk och i föreskrifter som regeringen meddelar.
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Genom paragrafen slås fäst att det skall finnas en myndighet, Mil-
jöombudsmannen, som tillvaratar allmänna intressen i frågor som rör
miljön. Miljöombudsmannens uppgifter är företrädesvis att betrakta som
myndighetsutövning men kan också ligga på ett mer opinionsskapande
plan. Ombudsmannens verksamhet omfettar frågor som feller inom
balkens tillämpningsområde och kan således avse miljö- och naturvård
men även hälsoskyddsfrågor i den utsträckning sådana regleras i balken.
Dennes uppgifter enligt miljöbalken anges närmare i 13, 18, 20 och 22
kap.
292
1 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet som kan
komma i konflikt med det i 1 kap. 1 § angivna syftet, skall iaktta de
allmänna aktsamhetsreglema i detta kapitel i den utsträckning som
framgår av 12 kap. 2 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 4 §, 15 kap. 2 § och 16
kap. 3 §.
Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 1 § första stycket i Lagrådets
förslag.
I paragrafen anges de allmänna aktsamhetsreglemas materiella till-
lämpningsområde och knyter an till balkens syfte. Som framgår av den
allmänna motiveringen avses med verksamhet alla former av aktiviteter
som kan bli föremål för reglering och ingripande enligt de materiella
bestämmelserna i balkens tredje och fjärde avdelningar, dvs. oavsett om
de sker yrkesmässigt eller inte.
De allmänna aktsamhetsreglema motsvaras av förslagen i avsnitt 4.4
1 den allmänna motiveringen. De blir tillämpliga i fråga om ett stort
antal sinsemellan olikartade företeelser. Avsikten är att de skall uttrycka
högt satta mål för miljöarbetet.
I fråga om fåstighetsanknuten verksamhet överensstämmer begreppet
med vad som gäller för miljöskador enligt 24 kap. I övrigt täcker be-
greppet alla de åtgärder och förfaranden som avses regleras i balkens
tredje och fjärde avdelningar. För hälsoskyddet avses alltså ingen änd-
ring av aktsamhetsreglema och tillämpningsområdet, dvs. möjligheterna
för myndigheterna att ingripa mot olika förhållanden som kan försämra
människors hälsa.
2 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall vidta de
skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan
fordras för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför
skada eller olägenhet som kan drabba människors hälsa, miljön eller
naturen.
Försiktighetsprincipen kommer till uttryck i paragrafen. Den är en
förutsättning för att ett effektivt förebyggande miljöarbete skall kunna
bedrivas. Försiktighetsprincipen, enligt vilken bristen på full vetenska-
plig bevisning inte får användas som hinder för kostnadseffektiva åt-
gärder, är en av grundprinciperna i FN:s Rio-deklaration. I gällande
svensk rätt förekommer principen i flertalet av de lagar som ingår i
miljöbalken. Det förebyggande arbetet måste drivas på alla plan från
samhällsplanering av det slag som inryms i 3 kap. till åtgärder för att
undvika enskilda utsläpp.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som kan bli aktuella är av
mycket skiftande slag. Föroreningar i vattnet kan förebyggas genom
reningsåtgärder som hindrar att skadliga ämnen släppts ut. I fråga om
andra stömingsformer kan tekniska anordningar av olika slag bidra till
att förebygga eller motverka olägenheter, t.ex. isoleringsåtgärder för att
minska buller. Vidare kan olika anordningar i själva driften av ett före-
1994/95:10
293
tag eliminera störningar eller medverka till att de hålls på en låg nivå. I Prop. 1994/95:10
regel bör det ligga närmast till hands att utföra skyddsåtgärderna på
eller i anslutning till en störande anläggning. Ibland kan det vara lämpli-
gare med förebyggande åtgärder på en angränsande fastighet som har
olägenhet av störningen. Skyldigheten att vidta begränsningar av en
verksamhet kan bestå i att man skär ned omfattningen av denna eller
avstår från en särskilt farlig del. Begränsningen kan emellertid också
ske på det sättet att verksamheten inskränks eller avbryts under viss tid
av dygnet eller under vissa väderleksförhållanden. Vissa geografiska
avgränsningar av verksamheten till en viss del av en fastighet kan också
vara ett sätt att förebygga skador på människor och miljön.
Försiktighetsprincipen rymmer också principen om val av bästa möjli-
ga teknik. Den principen vägleder i frågor om val av processteknik,
driftmetoder och andra förfaranden.
Avsikten är hela tiden att förebygga skador. Lagrådets förslag har
förtydligats i detta hänseende.
3 § Om verksamhet som avses i 2 § har medfört skada eller olägenhet
som anges där, skall sådana åtgärder vidtas som behövs för att avhjälpa
skadan eller olägenheten. Denna skyldighet att avhjälpa skadan kvarstår
även efter det att verksamheten har upphört.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen har sin förebild i 5 § första stycket andra meningen miljö-
skyddslagen, där det slås fäst att det gäller samma ansvar for avhjälpan-
de som för förebyggande av miljöskador och vidare att skyldigheten
kvarstår även efter det att verksamheten avslutats.
4 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall skaffa sig
den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa, miljön och
naturen mot skada eller olägenhet samt för aa främja återanvändning
och återvinning av material och hushållning med mark och vahen.
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
En grundläggande förutsättning för allt hälso- och miljöskyddsarbete
är kunskap om vilka problem som finns och såvitt möjligt också om hur
de kan lösas. Förevarande paragraf syftar på den kunskap som behövs
vid den praktiska tillämpningen av balkens bestämmelser.
Paragrafen riktar sig till alla som bedriver verksamhet i miljöbalkens
mening. Den anger den allmänna målsättningen att var och en skall
skaffa sig den kunskap som behövs för att undvika skador på hälsa och
miljö. Bestämmelsen är inte direkt straffsanktionerad. I den mån fråga
är om skyldighet att verkställa undersökningar vid tillståndsprövning
eller tillsyn kan överträdelse av föreskrifter som meddelats med stöd av
balken föranleda ansvar enligt 21 kap. 7 §. Särskilda bestämmelser om
utredningsskyldighet återfinns i andra kapitel i balken. Bestämmelserna
i exempelvis kapitlet om kemiska produkter föranleds av att utrednings-
skyldigheten för kemiska produkter skall gälla oavsett om det finns
294
några konkreta farhågor beträffande deras hälso- och miljöskadlighet Prop. 1994/95:10
eller ej.
5 § Den som yrkesmässigt bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet
skall tillämpa bästa möjliga teknik för att skydda människors hälsa,
miljön och naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja återan-
vändning och återvinning av material och hushållning med mark och
vatten.
Paragrafen anger den tekniska kravnivån på den utrustning som skall
användas för miljöpåverkande verksamheter eller åtgärder. Samtidigt
innebär paragrafen ett komplement till föreskrifterna i 2 § på så sätt att
de aktsamhetskrav som anges där genom förevarande paragraf ytterliga-
re preciserar vad som skall gälla för den som bedriver yrkesmässig
verksamhet. Av paragrafen följer att krav inte kan riktas på en enskild
person som utövar någon form av miljöpåverkan på sin fritid att an-
vända bästa möjliga teknik.
Begreppet tekniskt möjligt som används i miljöskyddslagen har här fått
en generell tillämpning i fråga om de krav på teknisk utrustning som
kan regleras med stöd av miljöbalken. Uttrycket bästa möjliga teknik in-
rymmer både den använda teknologin och det sätt på vilket en anlägg-
ning konstrueras, byggs, leds och drivs samt tas ur bruk. Tekniken
måste från teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjlig att
använda inom branschen i fråga. Detta utesluter inte att det kan finnas
flera tekniska system som håller sådan standard från miljöskyddssyn-
punkt att de kan få användas av ett företag.
En prövningsmyndighet bör i framtiden, liksom för närvarande, kunna
förelägga en sökande i ett ärende att utreda möjligheterna att använda
en viss känd teknik på verksamheten i fråga för att begränsa störningar-
na i omgivningen. Ett sådant föreläggande kan omfatta krav på utred-
ning av förutsättningarna för modifieringar av känd teknik. Bestämmel-
ser om sådana förelägganden finns i 13 kap.
Självfallet måste - i enlighet med den praxis som utvecklats inom
svenskt miljöarbete - viss hänsyn tas till om det är fråga om en nytill-
kommande verksamhet eller en befintlig anläggning. För befintliga
verksamheter torde ibland krävas en viss övergångstid for att införa en
utrustning som motsvarar vad som kan anses vara tekniskt möjligt.
De allmänna aktsamhetsreglema skall ligga till grund för föreskrifter
och tillståndsbeslut samt myndigheternas beslut i enskilda ärenden. Det
finns dock anledning att anta att den nu aktuella bestämmelsen i första
hand kommer att tillämpas i fråga om miljöferlig verksamhet. Frågan
om vad som är tekniskt möjligt att åstadkomma kommer härvid att ligga
till grund för prövningen av frågan om skyddsåtgärder med utgångs-
punkt i 2 § och 13 kap. miljöbalken. Det finns anledning att i samman-
hanget erinra om att tillståndsprövningen av miljöferlig verksamhet i
likhet med vad som nu gäller i första hand skall syfta till att reglera
vilka skyddsåtgärder, försiktighetsmått m.m. som skall vidtas till skydd
för omgivningen. Prövningsmyndigheten bör emellertid, som framgår
av 4.4 i den allmänna motiveringen, försäkra sig om att verksamheten
295
inte strider mot andra bestämmelser i miljöbalken som t.ex bestämmel- Prop. 1994/95:10
sema om lokalisering av verksamheter enligt 3 kap. 2 §.
Det är angeläget att understryka att det inte alltid är tillräckligt att
beträffande miljöfarliga anläggningar iaktta kravet på vad som är tek-
niskt möjligt att åstadkomma. De särskilda föreskrifterna i 13 kap. 5 §
första stycket kan hindra en verksamhet, även om bästa möjliga teknik
tillämpas. Vid utfärdandet av allmänna råd eller motsvarande för miljö-
farlig verksamhet torde tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen
innebära att man fastlägger vad som normalt bör kunna krävas av en
verksamhet av visst slag.
6 § Alla som bedriver en verksamhet skall undvika sådana kemiska
produkter som kan ersättas med mindre riskabla kemiska produkter, om
det är till påtaglig fördel för människors hälsa, miljön eller naturen. Av
samma skäl skall de också undvika en vara som innehåller eller har be-
handlats med en kemisk produkt och kan ersättas av en mindre riskabel
vara.
I 14 kap. 1 § definieras begreppet kemisk produkt.
Paragrafen ger uttryck för den s.k. utbytesprincipen som i den all-
männa motiveringen har behandlats i avsnitt 4.4. Paragrafen motsvarar
i fråga om användning av kemiska produkter i princip substitutionsprin-
cipen i 5 § första stycket andra meningen lagen om kemiska produkter
och innebär en skyldighet, när fråga är om hantering av kemiska pro-
dukter, att ersätta farliga kemiska produkter med andra produkter som
är mindre riskabla, om det är till påtaglig fördel för människors hälsa
eller miljön. Det kan här alltså komma i fråga att ersätta användningen
av en kemisk produkt med en annan metod, som innebär att någon
kemikalieanvändning över huvud taget inte behövs, t.ex kan rengöring
med hjälp av kemikalier i vissa fall ersättas med mekanisk rengöring
eller slipning. Utbytesprincipen skall i fråga om kemikalieanvändning
tillämpas inte bara på kemiska produkter utan också på varor som in-
nehåller eller har behandlats med en kemisk produkt.
Det bör observeras att paragrafen inrymmer inte bara en yrkesmässig
användning, utan verksamhetsbegreppet omfattar också en enskild som
vidtar en åtgärd av något slag.
För paragrafens tillämpning gäller att den kan tillämpas såväl då
någon tidigare använt en produkt som då någon sådan användning inte
förekommit tidigare. Tillämpningsområdet omfattar alltså både utbytes-
och produktvalsfrågor.
7 § De allmänna aktsamhetsreglema skall tillämpas i den utsträckning
det är ekonomiskt rimligt med hänsyn till å ena sidan den risk för skada
eller olägenhet som en verksamhet av det slag som det är fråga om kan
medföra och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnader för
skyddsåtgärder.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § andra stycket i Lagrådets förslag.
296
Paragrafen innebär att aktsamhetskraven måste vara ekonomiskt rim- Prop.
liga med hänsyn till å ena sidan den risk för skada eller olägenhet som
en verksamhet kan medföra och å andra sidan nyttan av verksamheten
samt kostnaden för skyddsåtgärderna. Avvägningen vad som är rimligt
skall göras efter objektiva kriterier. Som framgått av den allmänna
motiveringen är det t.ex. i frågor om miljöferlig verksamhet inte det en-
skilda företagets ställning som skall avgöra hur betungande krav som
får ställas. Inte heller tillfälliga svängningar i konjunkturen skall tillåtas
ha ett avgörande inflytande över hur kraven utformas. I stället kan
utgångspunkten vara hur ett väl skött företag i den aktuella branschen i
ett något längre perspektiv skulle kunna klara av sådana åtaganden som
kan bli aktuella.
Genom paragrafens placering i kapitlet om allmänna aktsamhetsregler
markeras att syftet med reglema primärt är att ställa miljökraven och att
det ekonomiska hänsynstagandet kommer in i bilden endast i den ut-
sträckning miljöhänsynen så medger. Paragrafen är tillämplig på alla
verksamheter som omfettas av 13-16 kap. utan att någon särskild hän-
visning behövs i något av dessa kapitel.
ANDRA AVDELNINGEN
HUSHÅLLNING MED MARK OCH VATTEN M.M.
1 § Mark- och vattenområden och den fysiska miljön i övrigt skall an-
vändas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade
med hänsyn till beskaffenhet och läge samt de behov som finns. Före-
träde skall ges sådan användning som medför en från ekologisk, social
och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med mark
och vatten och den fysiska miljön i övrigt.
Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 § NRL. Jämfört med
lagrådsremissen har paragrafen i enlighet med Lagrådets förslag jämkats
redaktionellt. Dessutom har i anslutning till NRL uttrycket "den fysiska
miljön i övrigt" lagts till.
Tillgängliga resurser måste utnyttjas på ett så effektivt och ändamåls-
enligt sätt som möjligt med hänsyn till olika användningssätt och över
tiden. En avvägning måste göras mellan å ena sidan intresset av att
bevara naturresurser for framtiden och å den andra sidan värdet av att
ta en resurs i anspråk. Beslut om ian språktagande av värdefulla naturre-
surser innebär ofta att man måste göra avvägningar mellan olika ofta
motstående intressen. Ekologiska, sociala och samhällsekonomiska
synpunkter måste därvid vägas mot varandra på ett sätt som främjar vad
som anses vara en långsiktigt god hushållning. Vid bedömningen av den
lämpligaste användningen av ett område bör alltid möjligheten till sa-
mordning av olika verksamheter undersökas.
1994/95:10
297
2 § Vid. tillämpning av denna balk gäller att det för lokalisering av en Prop. 1994/95:10
verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till 1
kap. 1 §, detta kapitel samt 4 och 6 kap. Platsen skall väljas så att
ändamålet kan vinnas med minsta inträng och olägenhet utan oskälig
kostnad.
Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Den särskilda lokaliseringsregeln för miljöferlig verksamhet, motsvaran-
de 4 § miljöskyddslagen, har slopats i miljöbalken. I stället har balken
denna gemensamma regel for verksamhet som tar i anspråk mark- eller
vattenområden. Prövningen av lokaliseringen skall ske med utgångs-
punkt i balkens syfte som det kommer till uttryck i 1 kap. 1 §. Vid
platsvalet skall också detta kapitel och 4 kap. som behandlar de geogra-
fiska riktlinjerna samt eventuella föreskrifter om miljökvalitetsnormer
enligt 6 kap. beaktas. Det är alltså den plats som vid en samlad bedöm-
ning är bäst lämpad for ändamålet som skall väljas. Detta kan innebära
att sökanden måste vara beredd att presentera förslag till en alternativ
lokalisering. Om flera alternativ är lika lämpliga med beaktande av
samtliga omständigheter av betydelse, måste det slutligen bli en skälig-
hetsbedömning vilket alternativ som skall väljas. Därvidlag har kost-
nadsaspekten betydelse. I de följande paragraferna i kapitlet anges
ytterligare regler till ledning för avvägningen mellan olika intressen.
3 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka om-
rådenas karaktär.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § NRL. Den blir aktuell att tillämpa i
ärenden som avser nyetablering av större anläggningar som trafikleder,
fritidsbyar, industrianläggningar och motsvarande. Det gäller alltså
sådana anläggningar som typiskt medför begränsningar i handlingsfrihe-
ten för framtiden och som ger upphov till väsentliga störningar eller kan
ha en betydande inverkan på landskapsbilden. När fråga uppstår om en
eventuell exploatering av sådana mark- och vattenområden som avses i
paragrafen, bör det samtidigt noga övervägas, om inte verksamheten
hellre bör förläggas till ett sådant område som redan är påverkat av
exploatering.
4 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturen.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § NRL. Ordet naturmiljön har ändrats
till naturen utan att någon ändring i sak avses.
5 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse.
298
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller Prop. 1994/95:10
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra ett rationellt skogs-
bruk.
Paragrafen motsvarar i princip 2 kap. 4 § NRL. I motsats till Lagrådet
anser regeringen att första stycket har ett reellt innehåll, jfr BoU
1986/87:3 s. 16. Andra stycket har utformats enligt Lagrådets förslag.
6 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åt-
gärder som påtagligt kan försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § NRL.
7 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt
kan skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i
närheten av tätorter skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för natur- eller kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Paragafen motsvarar 2 kap. 6 § NRL.
8 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är
av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § NRL.
9 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommu-
nikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller ut-
nyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkom-
sten eller utnyttjandet av anläggningarna.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 § NRL.
299
10 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall Prop. 1994/95:10
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan motverka total-
försvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för total-
försvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § NRL.
11 § Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål som
avses i 6-9 §§, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämp-
ligaste sätt främjar en långsiktigt god hushållning med mark och vatten
och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för
en anläggning för totalförsvaret, skall försvarsintressen ges företräde.
Föreskrifterna i 4 kap. skall alltid iakttas.
Paragrafen motsvarar i princip 2 kap 10 § NRL. Det kan naturligtvis
uppstå fall då olika riksintressen kommer i konflikt med varandra. Den
bedömning som då skall göras är att det långsiktiga hushållningsintresset
måste få företräde.
1 § De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploa-
teringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa
områden endast om hinder inte möter enligt 2-6 §§ och om det kan ske
på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för att utveckla be-
fintliga tätorter eller det lokala näringslivet eller för att utföra anlägg-
ningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 8 §
andra stycket.
Paragrafen motsvarar 3 kap 1 § NRL.
2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåt-
ligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil
Kustområdet i Halland
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden
Kustområdet i Skåne från ömahusen söder om Skillinge till Ahus
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund ^00
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Prop. 1994/95:10
Oxelösund till Herräng och Singö
Kustområdet och skärgården i Ångermanland frän Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riks-
gränsen mot Finland
Öland
Gotland
Sjö- och åslandskapet vid Romeleäsen i Skåne
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsän och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet
Vänern med öar och strandområden
Vättern med öar och strandområden
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp
Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Animmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och östervall-
skog i norr
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun
Mälaren med öar och strandområden
Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleräsen och Boda till Rättvik
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik
Vindelådalen
Fjällvärlden från Transtrandsjjällen i söder till Treriksröset med un-
dantag för de fjällområden som anges i 5 §.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § NRL.
3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i
5 kap. 1 § första stycket 1—11 inte komma till stånd.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § NRL.
4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brojjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, pä östergam
och Storsudret pä Gotland samt på Färö får fritidsbebyggelse komma till
stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det
finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,
företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller 301
avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionema.
Inom områden som avses i första stycket för anläggningar som avses i Prop. 1994/95:10
5 kap. 1 § första stycket 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på plat-
ser där anläggningar som skall prövas enligt 5 kap. 1 § första stycket
redan finns.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § NRL.
5 § Inom fjällområdena Långfiället-Rogen, Sylama-Helags, Skäcke rfjäl-
len, Burvattnet, Hotagsjjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjäl-
len-Vardofjällen, Artfjället, Täma-Vindeljjällen, Sarek-Mavas, Keb-
nekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki för bebyggelse och anläggningar
komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta
befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet.
Andra åtgärder inom områdena för vidtas endast om det kan ske utan
att områdenas karaktär påverkas.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § NRL.
6 § Vittenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraf-
tändamål för inte utföras i nationalälvama Tomeälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden samt följande
|
vattenområden: |
Västerdalälven uppströms Hummelforsen och |
|
I Ljusnan I Ljungan |
\bxnan uppströms \bllhaga Ljungan uppströms Storsjön och Gimån |
|
I Indalsälven |
Åreälven, Ammerän, Storån-Dammån och |
|
I Ångermanälven |
Hårkan Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, |
|
Vapstälven |
Tämaån, Girjesån och Juktån uppströms |
|
Sävarån I Skellefteälven |
källflödena uppströms Sädvajaure respektive |
|
Byskeälven I Luleälven |
Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla |
Råneälven
Emån
302
Bräkneån
Mörrumsån
|
Fylleån I Enningdalsälven |
Enningdalsälven uppströms riksgränsen till |
Mittenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft-
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:
|
I Klarälven |
sträckan mellan Höljes och Edebäck |
|
I Ljusnan |
sträckan mellan Hede och Svegsjön samt |
|
I Ljungan |
sträckan mellan Havem och Holmsjön samt |
|
1 Indalsälven I Angermanälven I Umeälven |
Långan nedströms Landösjön Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön |
Första och andra stycket gäller inte vattenföretag som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 6 § NRL.
1 § Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av
regeringen:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk pro-
duktion,
4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfabriker,
6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall, om huvuddelen
av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen härrör frän andra
inrättningar och mer än 10 000 ton miljöfarligt avfall årligen förbränns
eller pä annat sätt slutligt tas om hand vid anläggningen,
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de om-
råden som anges i 4 kap. 5 §.
Prop. 1994/95:10
303
Tillstånd av regeringen krävs också för att bygga plattformar som är Prop. 1994/95:10
avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden
och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation, om-
byggnad eller av annan anledning.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § NRL. Den har utformats enligt Lagrå-
dets förslag.
2 § Om en anläggning, en verksamhet eller en annan åtgärd som inte
omfattas av kravet på tillstånd enligt 1 § kan antas få betydande omfatt-
ning eller bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett visst fall
besluta att anläggningen, verksamheten eller åtgärden inte får utföras
utan regeringens tillstånd.
Statliga myndigheter som får kännedom om anläggningar, verksam-
heter eller åtgärder som avses i första stycket skall underrätta regering-
en om detta.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 § NRL. Tillämpningen av paragrafen på
trafikanläggningar har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt
4.12.
3 § Regeringens beslut i fråga om tillstånd enligt 1 eller 2 § är bindan-
de för andra myndigheters prövning enligt denna balk.
Om regeringen vid prövning enligt första stycket lämnar tillstånd till
en anläggning, en verksamhet eller en åtgärd kan regeringen meddela
särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen samt göra tillstån-
det beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan om
prövning enligt 13 kap. om miljöfarlig verksamhet.
Paragrafen motsvaras av 4 kap. 5 § NRL och 19 § miljöskyddslagen.
Inskränkningen till "bygden" i sistnämnda paragraf har dock tagits bort.
Att regeringens beslut är bindande innebär att själva tillåtlighetsffågan
är avgjord. Har regeringen lämnat tillstånd, har Koncessionsnämnden
eller annan myndighet som prövar tillståndsfrågan att meddela tillstånd.
Om, såsom i allmänhet torde bli fallet, regeringen också prövar frågan
om lokaliseringen av företaget, skall också regeringens beslut om lokali-
seringen vara bindande för den fortsatta prövningen. Däremot är pröv-
ningsmyndighetema skyldiga att i full utsträckning pröva villkoren for
verksamhetens bedrivande på den bestämda platsen. Det kan tänkas att
Koncessionsnämnden, som i allmänhet torde vara den myndighet som
prövar tillståndsfrågor vari regeringen avgjort företagets tillåtlighet,
fastställer så kostsamma villkor att företagaren - eventuellt efter att ha
överklagat beslutet till regeringen men ej fått någon ändring till stånd -
avstår från att utnyttja tillståndet.
4 § Regeringen får lämna tillstånd till en anläggning, en verksamhet
eller en åtgärd som avses i 1 eller 2 § under förutsättning att kommun-
fullmäktige har tills ty rkt att tillstånd lämnas och hinder mot tillstånd inte
möter på grund av
304
1. aktsamhetsregler enligt denna balk som gäller för verksamheten, Prop. 1994/95:10
2. tillämpliga hushållningsbestämmelser enligt 3 eller 4 kap.
3. miljökvalitetsnormer som med stöd av 6 kap. har föreskrivits för
området eller hela landet, eller
4. andra allmänna planeringssynpunkter.
Paragrafen, som delvis har utformats enligt Lagrådets forslag till 4 kap
5 § första stycket, motsvarar 4 kap. 3 § första stycket. NRL. Den första
punkten motsvarar punkt 1 och 2 i Lagrådets förslag. Enligt Lagrådets
förslag i denna del skulla hänsyn tas till aktsamhetsreglema i 13 kap. 5
§ första stycket och 6 § första stycket samt till allmänna aktsamhets-
regler som enligt 12. kap 2 §, 13 kap. 4 §, 15 kap. 2 § eller 16 kap. 3
§ gäller för verksamheten. Regeringen instämmer i Lagrådets bedöm-
ning att dessa aktsamhetsregler måste beaktas vid tillståndsprövningen.
Det kan dock också finnas andra aktsamhetsregler i balken av betydelse
för prövningen. Regeringen anser därför att föreskrifterna i nu aktuell
del skall ha en mer generell utformning än den Lagrådet har föreslagit.
Vidare gäller enligt punkt 2 och 4 som materiell förutsättning för
tillstånd att hinder inte möter på grund av de grundläggande och särskil-
da hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. eller med hänsyn till
andra allmänna planeringssynpunkter. Att regeringen beaktar allmänna
planeringssynpunkter innebär bl.a. att den kommunala planeringen och
de beslut som därvid har fattats eller övervägs i kommunen måste ingå
i regeringens beslutsunderlag och påverka beslutet. En nyhet i förhållan-
de till NRL är punkt 3 som innebär att även föreskrivna miljökvalitets-
normer skall beaktas vid tillståndsprövningen.
5 § Om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en
anläggning kommer till stånd, får regeringen lämna tillstånd som avses
i 4 § till följande anläggningar, även om kommunalfullmäkti ge inte har
tillstyrkt att tillstånd lämnas:
1. en anläggning som avses i 1 § första stycket 6 och som är avsedd
för mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall,
eller
2. en anläggning som avses i 1 § första stycket 7-10.
\iid som sägs i första stycket gäller dock inte, om en lämplig plats för
anläggningen har anvisats inom någon annan kommun som kan antas
godta en placering där eller om en annan plats bedöms vara lämpliga-
re.
Paragrafen motsvarar i sak 4 kap. 3 § andra stycket NRL. Ändringarna
är alltså endast av redaktionell karaktär.
6 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall medge
undantag från kravet på tillstånd enligt 1 §.
Paragrafen motsvarar 4 kap . 4 § NRL.
305
20 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i
övrigt (miljökvalitetsnormer), om det behövs för att varaktigt skydda
människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitets-
normer i den utsträckning som det behövs med hänsyn till Sveriges av
riksdagen godkända åtaganden enligt avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsomrädet.
1 gällande lag finns föreskrifter påminnande om dem i detta kapitel
endast i 14 a § hälsoskyddslagen.
Miljökvalitetsnormer skall fastställas genom föreskrifter.
Miljökvalitetsnormer får avse den miljömässiga kvaliteten hos alla
former av recipienter, här sammanfattade med uttrycket mark, vatten,
luft och naturen i övrigt.
Med hänsyn till att det i huvudsak är fråga om ett nytt område och att
miljökvalitetsnormer kan avse både kommuner och flera län bör rege-
ringen utfärda dessa. I de fall införandet av en miljökvalitetsnorm är
föranledd direkt av EG-direktiv bör regeringen dock kunna överlåta
detta till en förvaltningsmyndighet. Naturvårdsverket har redan i dag
enligt 14 a § hälsoskyddslagen ett bemyndigande av regeringen att
utfärda föreskrifter om gränsvärden för luftföroreningar när det behövs
med hänsyn till EES-avtalet.
2 § Miljökvalitetsnormema skall utgå från de störningsnivåer som män-
niskor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som
miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägen-
heter.
Miljökvalitetsnormer skall ange
1. tilläten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av ke-
miska eller biotekniska produkter,
2. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av nå-
gon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av till-
ståndet i miljön,
3. tillåten nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning.
Av paragrafen framgår att normer i fråga om hälso- eller miljöskydd
skall grunda sig på vetenskapliga kriterier. Frågan har närmare utveck-
lats i avsnitt 4.5. Miljökvalitetsnormer skall alltså ange vad som från
vetenskaplig synpunkt kan anses vara godtagbar miljökvalitet. De skall
dock inte ange något idealtillstånd utan vad människan och miljön kan
anses tåla. Kunskapsutvecklingen inom dessa områden, bl.a. inom EU
och WHO, måste noggrant följas och omprövning av normer ske när så
är påkallat.
Prop. 1994/95:10
306
Särskilda föreskrifter om miljökvalitetsnormer bör inte meddelas dä Prop. 1994/95:10
godtagbar miljökvalitet kan upprätthållas med god marginal och mil-
jöutvecklingen i ett område inte heller är sådan att det föreligger risk
för att gränsen för vad som kan betraktas vara godtagbart kommer att
överskridas på sikt.
Exempel på kvalitetsnormer finns i de EG-direktiv som innehåller
bestämmelser i ämnet. I exempelvis vissa vattenvårdsdirektiv anges de
högsta koncentrationerna som får finnas av vissa ämnen, t.ex. kvicksil-
ver, kadmium och hexaklorcyklohexan i olika typer av vattenområden,
såsom inlandsytvatten och flodmynningar.
3 § Föreskrifter enligt 1 § skall beaktas av myndigheter och kommuner
vid planering, vid prövning av tillståndsärenden, vid tillsyn och när
föreskrifter meddelas.
Miljökvalitetsnormema riktar sig mot myndigheter och kommuner och
inte mot enskilda direkt. Det ankommer på myndigheterna och kommu-
nerna att i planering och övrig verksamhet se till att de miljökvalitets-
normer som fastställts iakttas på ett sådant sätt att godtagbar miljökvali-
tet så snart som möjligt kan uppnås.
Myndigheterna och kommunerna är alltså bundna av miljökvalitets-
normema i all sin verksamhet såsom planering, tillståndsgivning och
tillsyn. Vidare kan normerna läggas till grund for andra föreskrifter. På
något av dessa sätt får miljökvalitetsnormema, om än indirekt, en bin-
dande verkan för den enskilde.
Vad gäller miljöfarlig verksamhet får miljökvalitetsnormema betydel-
se för både befintlig och nytillkommande sådan verksamhet.
Om en miljökvalitetsnorm överskrids på grund av utsläpp från befint-
liga verksamheter behövs det rimlig tid för att genomföra sådana åt-
gärder att den godtagbara miljökvaliteten kan uppnås. Denna tid bör
fastställas genom ett sådant åtgärdsprogram som avses i 4 §.
I fråga om nytillkommande miljöfarlig verksamhet som skall tillstånd-
sprövas kan två situationer tänkas uppkomma då miljökvalitetsnormer
kan utgöra hinder för etablering. Dels kan den planerade verksamheten
i sig leda till att en miljökvalitetsnorm överskrids, dels kan verksam-
heten bli lokaliserad till ett område där en miljökvalitetsnorm redan
överskrids och där etableringen inte ryms inom åtgärdsprogrammet för
att nå den godtagbara miljökvaliteten. Den tillämnade verksamheten bör
inte i något av de nämnda fallen komma till stånd om inte utrymme för
den skapas genom att olägenheter från andra källor reduceras i minst
motsvarande mån. Det kan i dessa fall bli aktuellt med s.k. gruppröv-
ning. Frågan har utvecklats närmare i avsnitt 4.5.
4 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas skall ett
åtgärdsprogram upprättas. Åtgärdsprogrammet skall upprättas
1. av en kommun, om miljökvalitetsnormen gäller bara kommunens
område,
2. av länsstyrelsen, om miljökvalitetsnormen gäller tvä eller flera 307
kommuner i ett län,
3. i övriga fall av regeringen eller den myndighet regeringen bestäm- Prop. 1994/95:10
mer.
Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område inte kan upp-
fyllas, därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför
detta område, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestäm-
mer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där störningar
förekommer som påverkar möjligheten att uppfylla normen.
I ett åtgärdsprogram skall anges vilka åtgärder som bör vidtas för att
en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen innehåller föreskrifter om åtgärdsprogram till uppfyllande
av miljökvalitetsnormer.
Så länge en miljökvalitetsnorm endast berör en enskild kommun bör
det ankomma på kommunen själv att ta ställning till hur genomförandet
skall ske. I de fall normen föranleder åtgärder avseende flera slags
föroreningskällor, t.ex. vägar, miljöfarlig verksamhet och jordbruk, är
ett skäl för att upprätta ett åtgärdsprogram att samordna nödvändiga
åtgärder så att största möjliga effekt uppnås. Åtgärdsprogrammen bör
upprättas i samråd med Naturvårdsverket.
Åtgärdsprogrammet skall klarlägga vilka möjligheter som finns att
med tekniska eller andra lösningar och inom rimliga ekonomiska ramar
pressa ner de lokala utsläppen och vilka åtgärder som bör vidtas så att
godtagbar miljökvalitet erhålls. Programmen har ingen självständig
rättsverkan. Både ekonomiska och administrativa styrmedel kan tas upp
i åtgärdsprogrammen. I de fall föroreningar från andra länder påverkar
möjligheten att uppfylla en miljökvalitetsnorm bör det också kunna
anges vilka internationella kontakter och forhandlingar som bör före-
komma. Genomförandet av åtgärdsprogrammen måste i vissa fell få
sträcka sig över längre tidsperioder.
Om miljökvalitetsnormer berör flera kommuner inom ett län eller
flera län måste genomförandet samordnas. I de fell en .miljökvalitets-
norm överskrids bör alltid ett åtgärdsprogram tas fram for genomföran-
det. Detta ankommer på länsstyrelsen om det är fråga om flera kommu-
ner i samma län och på regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer om det är fråga om flera län.
I vissa fell kan möjligheterna att uppfylla en miljökvalitetsnorm som
är begränsad till ett geografiskt område påverkas av utsläpp eller andra
olägenheter från verksamhet belägen utanför det område som omfettas
av normen. Avgörande för vem som skall upprätta åtgärdsprogram bör
då vara det geografiska område inom vilket utsläppskälloma finns.
Åtgärdsprogrammet bör omfetta hela detta område. En kostnadseffektiv
samordning kan annars inte uppnås.
Frågor om den närmare utformningen av åtgärdsprogram kan, vid
behov, regleras genom verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap.
13 § regeringsformen.
5 § En kommun är skyldig att utföra de mätningar som behövs för att 308
kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- Prop. 1994/95:10
dela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresul-
tat.
Paragrafen har fått den redaktionella utformning som Lagrådet före-
slagit. Någon längre gående mätskyldighet än vad som följt av 14 a §
hälsoskyddslagen avses inte. Skyldigheten att vid behov utföra mätning-
ar avser alla parametrar som kan bli föremål för föreskrifter om godtag-
bar miljökvalitet.
1 § I ett mål eller ärende enligt denna balk som berör frågor om hus-
hållning med mark och vatten skall den handläggande myndigheten se
till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns
tillgängliga i målet eller ärendet.
Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.
Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturresur-
ser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt
kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § naturresurslagen.
2 § Regeringen för i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommu-
nen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 § eller
annars uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. eller tillgodose ett
intresse som rör hushållningen med mark och vatten. Statliga myndig-
heter skall anmäla till regeringen om det uppkommer behov av sådan
redovisning.
Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 2 § naturresurslagen.
I paragrafen föreskrivs att regeringen i visst fall får besluta att en
eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller någon annan
myndighet hur kommunen i sin planering enligt plan- och bygglagen
avser att tillgodose ett intresse som rör hushållningen med naturresur-
ser. Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkom-
mer behov av sådan redovisning. Samma möjligheter finns för regering-
en också i fråga om genomförande av miljökvalitetsnormer oavsett om
det finns ett åtgärdsprogram eller ej.
309
1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan i fråga om
tillstånd eller befrielse från skyldighet att ansöka om tillstånd enligt
denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.
Regeringen får genom föreskrifter medge undantag från skyldigheten
att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt första stycket skall en miljökonsekvensbeskrivning ingå i en
ansökan om tillstånd. Med tillstånd avses också godkännande av ex-
empelvis bekämpningsmedel. Så som lagtexten har formulerats avses att
också dispensansökningar från ett tillståndskrav skall innehålla en miljö-
konsekvensbeskrivning. Krav på tillstånd eller möjlighet att genom
föreskrift kräva tillstånd finns i 5, 9-11 och 13-16 kap. En miljökonse-
kvensbeskrivning skall således upprättas t.ex när det gäller markawatt-
ning enligt 10 kap. för att skydda växt- och djurliv samt biotoper. För
täktverksamhet enligt 11 kap som kräver tillstånd enligt balken följer att
en konsekvensbeskrivning skall upprättas. Också för miljöferlig verk-
samhet som är tillståndspliktig gäller att en miljökonsekvensbeskrivning
skall ges in i samband med ansökan om tillstånd.
Undantag kan göras enligt andra stycket.Det kan gälla verksamheter
som visserligen kräver tillstånd men där sakens beskaffenhet gör att det
saknas anledning att göra en miljökonsekvensbeskrivning. Exempel på
detta är tillstånd till export av avfell. Visserligen skall miljöaspekterna
väga tungt vid en prövning av en sådan ansökan, men det är då fråga
om överväganden av andra frågor än sådana som avses fångas i en
miljökonsekvensbeskrivning. Det ankommer på regeringen att meddela
föreskrifter om sådana undantag.
2 § Den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning skall
på lämpligt sätt samråda med de statliga myndigheter, kommuner,
organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
Regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon av de lagar
som anges i 1 kap. 2 § andra stycket skall upprättas en miljökonse-
kvensbeskrivning. Därvid gäller vad som sägs i detta kapitel, om inget
annat har föreskrivits.
Första stycket handlar om det informations- och samrådsförferande
som är en viktig del i samband med att en miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas. För den som ansvarar för det aktuella projektet innebär
bestämmelsen en skyldighet att lämna information till myndigheter och
allmänhet och samtidigt en möjlighet för dessa att bidra med synpunkter
på projektet och dess utformning. Därmed förstärks inflytandet för
myndigheter och allmänhet under planeringsstadiet och underlaget för
den som skall genomföra konsekvensbeskrivningen breddas. Samrådet
bör ske under så fria former som möjligt och anpassas till projektets art
och utformning. Eftersom samrådet är avsett att bidra till en bättre
planeringsprocess bör det vara möjligt att ha samrådsförferande vid
1994/95:10
310
flera tillfällen, om det är omfattande ingrepp i miljön som skall göras Prop. 1994/95:10
och flera alternativ växer fram under den fortsatta planeringen. Det kan
vara en kombination av utställningsförfarande och sammanträden där
tillfälle ges att lämna muntliga synpunkter till de ansvariga för projektet
och konsekvensbeskrivningen. I vissa fall bör det vara möjligt att förena
samrådsförfarandet i denna paragraf med annan typ av information eller
samråd som avses bli lämnad. I fråga om miljöfarlig verksamhet kan
samrådsförfarandet samordnas med det förfarande som anges i 13 kap.
13 § om samråd inför en planerad miljöfarlig verksamhet. Också plan-
och bygglagen, PBL, inrymmer krav på samråd, när det gäller t.ex
översikts- och detaljplanering med berörda myndigheter, sakägare och
andra. Det samråd som föreslås i förevarande paragraf bör också kunna
samordnas med den samrådsskyldighet som föreligger enligt PBL.
Andra stycket första meningen motsvarar 5 kap. 2 § NRL. Av 1 kap.
2 § framgår närmare för vilka lagar reglema om miljökonsekvensbe-
skrivning skall gälla. Paragrafens avslutande mening medför att miljö-
balkens föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar skall gälla om
inget annat har föreskrivits i någon av de åsyftade lagarna.
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
3 § En miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedöm-
ning av den inverkan på människors hälsa, miljön samt hushållningen
med mark och vatten och annan resurshushållning som den planerade
anläggningen, verksamheten eller åtgärden kan medföra.
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 5 kap. 3 § NRL. Om detaljföre-
skrifter är nödvändiga i fråga om en beskrivnings innehåll får sådana, i
enlighet med Lagrådets uttalande vid tillkomsten av 5 kap. naturresur-
slagen, utfärdas som verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 13 §
regeringsformen. Så har nu skett i 12-14 §§ förordningen om miljökon-
sekvensbeskrivningar. Enligt 4 § är dock kravet på redovisning av
alternativ - som finns som en föreskrift i nyssnämnda förordning -
lagfäst.
Kravet i 1 § första stycket på miljökonsekvensbeskrivningar vid till-
lämpningen av balken är mycket omfattande. En miljökonsekvensbe-
skrivning skall innehålla vad som behövs i det enskilda fallet. I fråga
om resurshushållningen kan det t. ex. i fråga om allmänna kommunika-
tioner vara viktigt att redovisa konsekvenserna för en redan befintlig
anläggning och dess omgivningar, när en ny anläggning tas i bruk. Med
begreppet resurshushållning avses såväl mark, vatten som andra resur-
ser som täcks av hushållningsbestämmelsema, dvs. befintliga anlägg-
ningar och deras utnyttjande skall också kunna tas med i bedömningen.
4 § En miljökonsekvensbeskrivning skall, i den utsträckning det kan
behövas, möjliggöra en bedömning enligt 3 § för det fallet att anlägg-
ningen, verksamheten eller åtgärden kommer till stånd på en annan 311
plats eller i en annan utformning än som planeras liksom för det fallet Prop. 1994/95:10
att någon förändring inte genomförs.
Paragrafen är ny. Den motsvarar dock i huvudsak 12 § första stycket
förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar.
Av paragrafen ftamgår att en miljökonsekvensbeskrivning när så kan
behövas skall ha ett sådant innehåll att det går att bedöma konsekven-
serna av alternativ, inklusive det fallet att anläggningen eller åtgärden
inte kommer till stånd. Frågan har behandlats närmare i avsnitt 4.7 i
den allmänna motiveringen. Om e.i redovisning av alternativ inte har
gjorts när en ansökan kommer in till en tillståndsprövande myndighet,
har myndigheten rätt att vid behov kräva att en sådan redovisning görs.
En alternativ beskrivning skall naturligtvis inte lämnas, om det på grund
av verksamhetens särskilda karaktär är uppenbart att en sådan beskriv-
ning inte tillför ärendet något som i sak kan påverka bedömningen.
Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar
5 § En miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som gjort en
ansökan som avses i 1 §.
Paragrafen motsvarar i princip 5 kap. 4 § naturresurslagen. Den har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
TREDJE AVDELNINGEN
NATURVÅRD
Nationalpark
1 § Mark som tillhör staten kan efter riksdagens medgivande av rege-
ringen avsättas till nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhän-
gande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i
väsentligen oförändrat skick.
Paragrafen, som motsvarar 4 § naturvårdslagen, har i enlighet med
Lagrådets förslag utformats med beaktande av regeringsformens regler
om finansmakten.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker.
Paragrafen överensstämmer med 5 § första stycket naturvårdslagen.
312
' Naturreservat och naturvårdsområde
3 § Ett naturområde kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat
eller naturvårdsområde för att bevara värdefull natur, för att skydda
växt- och djurlivet samt för att tillgodose behov av områden för frilufts-
liv eller andra sådana ändamål.
Skyddsformen naturreservat skall väljas om de åtgärder som behövs
för att uppnå syftet med skyddet leder till att pågående markanvändning
försvåras avsevärt inom ett område. Markägaren har då rätt till ersätt-
ning enligt vad som framgår av 23 kap. I övriga fall skall skyddsformen
naturvårdsområde väljas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar 7 § och 19 § första stycket naturvårdslagen.
Det skydd som erfordras ger olika grad av intrång i markägarens rättig-
heter. Den form som ger minsta intrång i markägarens rättigheter skall
väljas i första hand om skyddsintresset därigenom kan tillgodoses.
De båda skyddsinstttuten naturreservat och naturvårdsområde är vikti-
ga instrument i arbetet med att skydda växt- och djurliv i syfte att upp-
rätthålla en fullvärdig biologisk mångfald. De används på så sätt redan
nu men utan att detta intresse är uttryckligen angivet i lagen som en
grund för att upprätta ett skyddsområde. I syfte att klargöra detta intas
i paragrafen en uttrycklig bestämmelse om att ett område kan förklaras
som naturreservat eller naturvårdsområde också enbart av detta skäl.
Betydelsen av att särskilt skydda växter eller djur som ett led i säker-
ställandet av den biologiska mångfalden har framhållits i avsnitt 4.13 i
den allmänna motiveringen.
Hänvisningen till ersättningsreglerna har tagits in i lagtexten för att
göra skillnaden tydlig mellan de båda skyddsformema.
I 7 § naturvårdslagen anges att syftet med reservatbildning kan vara
av två slag, dels för att skydda områden av betydelse för kännedomen
om landets natur, skönhet eller på annat sätt märkliga beskaffenhet, dels
att skydda områden som är av väsentlig betydelse för allmänhetens
friluftsliv. Möjligheten att skydda områden på dessa grunder kvarstår
enligt första stycket. Av 7 § i detta kapitel framgår i vilka fell de nya
skyddsformema kulturreservat och kulturvårdsområde skall användas.
4 § I ett beslut om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde skall
grunden för beslutet anges. I beslutet skall också anges de inskränk-
ningar i rätten att förfoga över eller nyttja fastigheter som behövs för att
uppnå syftet med skyddet. Om det senare visar sig behövas nya grunder
eller ytterligare inskränkningar får länsstyrelsen meddela beslut om
detta.
När ett naturreservat eller ett naturvårdsområde bildas skall i beslutet
därom eller i nära anslutning till beslutet fastställas en skötselplan, som
anger de åtgärder som behövs för att uppnå syftet med skyddet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 1994/95:10
313
Paragrafen motsvarar 8 § och huvuddelen av 19 § andra stycket natur- Prop. 1994/95:10
vårdslagen.
Bestämmelserna i naturvårdslagen innehåller ett antal exempel på
sådana inskränkningar i en ägares och annan rättsinnehavares rättigheter
som får meddelas om det behövs för att uppnå syftet med ett naturreser-
vat respektive ett naturvårdsområde. Dessa detaljbestämmelser har inte
forts över till den föreslagna paragrafen. Bestämmelsen i 3 § andra
stycket har innebörden att inskränkningar som avsevärt försvårar på-
gående markanvändning endast får förekomma i fråga om naturreservat.
Den bestämmelsen, tillsammans med vad som föreskrivs i 5 § om vad
ägaren är skyldig att tåla i ett naturreservat, ger ramen för länsstyrel-
sens befogenheter i detta avseende.
För ett naturvårdsområde får anges inskränkningar av mindre långt-
gående natur. De exempel som ges i 19 § andra stycket naturvårdslagen
bör vara vägledande även framgent. Enligt den paragrafen får förbud
eller inskränkningar meddelas i fråga om byggnad, upplag, schaktning,
plantering och avverkning. Vilka särskilda åtgärder som får utföras på
ägarens mark framgår av 5 § andra stycket.
I paragrafen har ett förordnande om skötselplan i enlighet med vad
som framgår av 9 § naturvårdsförordningen tillkommit. Lagrådet har
förordat att den bestämmelsen bör ligga i ett andra stycke. En skötsel-
plan behöver inte fastställas samtidigt med att beslut fattas om att bilda
ett naturreservat eller naturvårdsområde, utan det är tillräckligt att
planen fastställs i nära anslutning till beslutet.
5 § Om det behävs för att tillgodose ändamålet med ett naturreservat,
får länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådana inträng som att det
inom området
1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tält-
platser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar, 2
företas gallring, röjning, slätter, plantering, avspärrning eller liknande
åtgärder,
3. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars
inte skulle ha rätt att vistas,
4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark-
och vattenförhållanden.
Om det behövs för att tillgodose ändamålet med ett naturvårdsområde,
får länsstyrelsen förplikta markägaren eller annan rättsinnehavare att
tåla att det på marken utförs röjning, plantering eller annan liknande
åtgärd.
De tre första punkterna i första stycket överensstämmer med
9 § naturvårdslagen. Den fjärde punkten är ny.
I 12 kap. 4 § regleras möjligheten att få tillträde till ett område för
förberedande undersökningar innan beslut fattas om området skall av-
sättas till bl.a. naturreservat. Det är angeläget att fortlöpande undersök-
ningar av djur- och växtarter samt mark- och vattenförhållanden kan
företas i syfte att följa upp de skötselåtgärder som vidtas och om syftet 314
med naturreservatet uppfylls. Därför har den fjärde punkten tillkommit.
Bestämmelsen i andra stycket om vilka åtgärder markägare eller Prop. 1994/95:10
annan rättsinnehavare får tåla inom ett naturvårdsområde är hämtad från
19 § naturvårdslagen.
6 § Länsstyrelsen får helt eller delvis upphäva beslut enligt 3-5 §§, om
det finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från föreskrifter som
har meddelats för ett naturreservat eller ett naturvårdsområde.
Om ett beslut enligt första eller andra stycket meddelas för att lämna
rum för ett arbetsföretag, får länsstyrelsen också besluta att den som
utför arbetsföretaget skall bekosta en särskild undersökning av det skyd-
dade området eller särskilda åtgärder för att bevara detta eller på annat
sätt gott göra intrånget.
Paragrafen motsvarar 12 § samt hänvisningen till denna i 19 § andra
stycket tredje meningen naturvårdslagen.
Kulturreservat och kulturvårdsområde
7 § Bestämmelserna i 3-5 §§ får tillämpas också för att bevara värde-
fulla kulturmiljöer, om de inte skyddas enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. Områden som skyddas enligt denna paragraf be-
nämns kulturreservat eller kulturvårdsområde.
I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 6 §.
Av 3 a, 7 och 19 §§ naturvårdslagen följer att kulturmiljöer kan för-
klaras för naturreservat eller naturvårdsområde, om skydd inte gäller
enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Enligt förevarande
paragraf införs särskilda beteckningar i dessa fell. Områdena skall
betecknas kulturreservat eller kulturvårdsområde.
Dessa skyddsformer skall användas när den värdefulla kulturmiljön är
det huvudsakliga skälet för att ett område skall skyddas.
Bestämmelserna avser sådana områden som inte skyddas enligt kultur-
minneslagen. Enligt den lagen kan skydd av fornminnen, byggnadsmin-
nen och kyrkliga kulturminnen även innefatta ett områdesskydd. Be-
stämmelserna om byggnadsminnen kan också tillämpas på park, träd-
gård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde. För skydd av
sådana områden skall alltså reglema om kulturreservat och kulturvårds-
område inte tillämpas. Miljöbalkens regler skall användas endast i de
fell skydd inte ges enligt kulturminneslagen. Det kan vara fellet t.ex. i
fråga om kulturlandskap som präglas av äldre tiders hävd och bruk-
ningsformer, eller som innehåller värdefulla kulturelement såsom pile-
vallar, ängslador och äldre brukningsvägar.
Paragrafens andra stycke har tillkommit på förslag av Lagrådet.
315
Naturminne
8 § Ett särpräglat naturföremål som behöver skyddas eller vårdas sär-
skilt får av länsstyrelsen förklaras som naturminne. Förklaringen får
omfatta även det område på marken som krävs för att bevara naturföre-
målet och ge det behövligt utrymme, allt efter föremålets art och be-
tydelse.
Xiid som i 4-6 §§ har föreskrivits om naturreservat skall gälla även
för naturminnen.
Paragrafen överensstämmer med 13 § naturvårdslagen med undantag för
vissa redaktionella ändringar.
Interimistiska förbud
9 § När en fråga har väckts om att ett område skall utgöra en national-
park, ett naturreservat, ett kulturreservat, ett naturvårdsområde eller ett
kulturvårdsområde eller om att ett naturföremål skall förklaras som
naturminne, får länsstyrelsen för viss tid, högst tre är, meddela förbud
mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som berör området eller
föremålet och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om det
finns särskilda skäl får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst tre
år.
Bestämmelserna i 6 § gäller även förbud enligt första stycket.
Efter förslag från Lagrådet har regeln om interimistiska beslut, som
gäller alla skyddsformema nationalpark, naturreservat, kulturreservat,
naturvårdsområde, kulturvårdsområde och naturminne, placerats efter
de paragrafer som handlar om dessa skyddsformer. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen överensstämmer med 11 § samt hänvisningen till denna i
19 § andra stycket tredje meningen naturvårdslagen. I paragrafen har
även införts skydd för blivande nationalparker.
Nationalparker har i huvudsak tidigare bildats inom områden som
tillhört staten. Länsstyrelsen fattar på begäran av Naturvårdsverket de
beslut som avses beträffande ett område som kan komma att bli en
nationalpark.
Bestämmelser om ersättning för intrång i pågående markanvändning
finns i 23 kap.
Strandskydd
10 § För att trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv och för
att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurlivet
råder strandskydd vid havet och vid insjöar och vattendrag.
Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Rege-
Prop. 1994/95:10
316
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utvidga Prop. 1994/95:10
strandskyddsområdet till högst 300 meter från strandlinjen när det be-
hövs för att tillgodose något av strandskyddets syften.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för-
ordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att till-
godose strandskyddets syften inte skall omfattas av strandskydd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för för-
ordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan enligt plan-
och bygglagen (1987:10) eller omfattas av områdesbestämmelser enligt
samma lag inte skall omfattas av strandskydd om det finns särskilda
skäl.
Paragrafen, som motsvarar 15 § naturvårdslagen, har utformats i enlig-
het med Lagrådets forslag och med beaktande av den lagändring som
har trätt i kraft den 1 juli 1994. De övergångsbestämmelser som gäller
for den lagändringen framgår av SFS 1994:854.
11 § Inom ett strandskyddsområde får inte
1. ny byggnad uppföras,
2. befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det vartill den tidigare har använts,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för be-
byggelse som avses i 1 och 2,
4. andra anläggningar eller anordningar utföras på ett sådant sätt att
mark tas i anspråk som tomt eller att allmänheten på annat sätt hindras
eller avhålls från att beträda områden där den annars skulle ha kunnat
färdas fritt.
Paragrafen, som motsvarar 16 § första stycket naturvårdslagen, har
utformats i enlighet med Lagrådets forslag.
12 § Bestämmelserna i 11 § gäller inte
1. anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål,
2. företag till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt
vattenlagen (1983:291),
3. vilthägn som har prövats enligt 14 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att bestämmelserna i 11 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig
bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre frän stranden än
huvudbyggnaden.
Paragrafen motsvarar 16 § tredje och fjärde styckena naturvårdslagen. I
första stycket 3 har en ny punkt införts om vilthägn.
Vilthägn får enligt 14 § inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen
inom vissa områden. Den nya punkten undantar vilthägn från förbudet i
första och andra styckena om dessa prövats enligt 14 §. Syftet med 317
bestämmelsen är att undvika en dubbelprövning i denna del.
13 § Länsstyrelsen får medge dispens från bestämmelserna i 11 § när Prop. 1994/95:10
det finns särskilda skäl. Om dispens medges, skall länsstyrelsen bestäm-
ma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller på annat
sätt användas för det avsedda ändamålet.
Ett beslut om dispens upphör att gälla om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vunnit laga kraft.
Paragrafen överensstämmer med 16 a § naturvårdslagen.
Vilthägn
14 § Vilthägn får inte utan tillstånd av länsstyrelsen uppföras på om-
råden där allmänheten får fördas fritt.
Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
naturmiljön beaktas. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som be-
hövs till skydd för dessa intressen.
Tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområde får meddelas endast
om det finns särskilda skäl.
Paragrafens två första stycken överensstämmer med 24 a § första och
andra stycket naturvårdslagen.
Enligt tredje stycket får tillstånd till vilthägn inom strandskyddsom-
råde meddelas endast om det finns särskilda skäl. Enligt 12 § första
stycket 3 undantas vilthägn från de särskilda bestämmelser som gäller
for byggande m.m. i strandskyddsområden. Undantaget har tillkommit
for att undvika en dubbelprövning i tillståndsärendet. Ett vilthägn i
strandskyddsområde skulle i annat fall fordra såväl tillstånd enligt denna
paragraf som dispens enligt 13 §. Prövningen bör i dess helhet ske inom
ramen för tillståndsforferandet. Bedömningen när det gäller intrång i
strandskyddsintressena bör följa samma principer som om det vore
fråga om dispensförferande i ett strandskyddsärende. För att tillstånd
skall lämnas måste således särskilda skäl föreligga.
75 § Om det genom ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet gavs, får länsstyrelsen besluta nya eller ändrade
villkor för att avhjälpa olägenheten. Kan olägenheten inte avhjälpas och
är den betydande, får tillståndet återkallas. Tillståndet får även åter-
kallas om vilthägn som avses med tillståndet inte längre behövs.
Paragrafen motsvarar 24 a § tredje stycket naturvårdslagen.
Ordningsföreskrifter
16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om allmänhetens uppträdande som behövs för att
318
trygga ändamålet med det skydd av områden och föremål som gäller Prop. 1994/95:10
enligt detta kapitel eller som beslutats med stöd av kapitlet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den motsva-
rar 5 § andra stycket, 10 § och 16 § andra stycket naturvårdslagen samt
de hänvisningar till de båda sistnämnda lagrummen som finns i 13 §
andra stycket och 19 § andra stycket i samma lag.
Delegation
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att även en kommunal myndighet skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt detta kapitel.
Paragrafen,som motsvarar 43 § tredje stycket naturvårdslagen, har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Markawattning
1 § Åtgärder för inte vidtas utan tillstånd av länsstyrelsen för att av-
vattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot
vatten, om syftet är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något
visst ändamål (markawattning). Ett tillstånd till markawattning skall
förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka
menlig inverkan på naturmiljön av företaget. I tillståndet skall anges
inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda. Vid tillståndsprövningen
skall beaktas om åtgärderna leder till vattenföroreningar.
För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det
är sannolikt att dräneringen medför menlig inverkan på naturmiljön.
Paragrafen motsvarar 18 c § första stycket och första meningen i andra
stycket naturvårdslagen.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2 § Tillstånd behövs inte för markawattning i samband med en torvtäkt
i enlighet med tillstånd enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
m.m. eller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller
läge.
Om markawattning inte skulle medföra någon menlig inverkan pä
naturmiljön inom ett område, för regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen besluta att tillstånd enligt 1 § inte behövs
för åtgärder inom området.
Första stycket i paragrafen motsvarar 18 c § andra stycket naturvårdsla-
gen med undantag för första meningen andra stycket och vissa redaktio-
nella ändringar. Tredje stycket motsvarar 18 c § tredje stycket.
319
Paragrafen har utformats i enlighet rhed Lagrådets förslag.
Prop. 1994/95:10
3 § Regeringen får beträffande områden, där det är särskilt angeläget
att våtmarkerna bevaras, förbjuda markawattning som skulle kräva
tillstånd enligt 1 §.
Paragrafen motsvarar 18 d § naturvårdslagen. Den har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
Skydd för vissa biotoper
4 § Arbetsföretag som kan skada naturmiljön får inte utföras inom såda-
na mindre mark- eller vattenområden (biotoper) som utgör livsmiljö för
utrotningshotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt
skyddsvärda.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
vilka biotoper som skall omfattas av första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotoper som avses i första styck-
et. Innan en åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till
området underrättas särskilt.
Paragrafen överensstämmer med 21 § naturvårdslagen.
Fredande av växt- och djurarter
5 § Finns det risk för att en växtart kan komma att försvinna eller
utsättas för plundring, får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela förbud att inom hela eller en del av landet ta
bort eller skada en växt av den arten, där den växer vilt.
Paragrafen överensstämmer med 14 § första stycket naturvårdslagen
med undantag för vissa redaktionella ändringar.
6 § Finns det risk för att en djurart kan komma att försvinna, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud
att inom hela eller en del av landet döda, skada eller fånga vilt levande
djur av den arten, om det inte sker till försvar mot angrepp på person
eller egendom, samt att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller
bon.
Särskilda bestämmelser gäller för att döda eller fånga vissa djur, om
åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.
Paragrafen överensstämmer med 14 § andra stycket naturvårdslagen
med undantag for vissa redaktionella ändringar.
320
Andra stycket innebär att bl.a. vilda fåglar och däggdjur inte skyddas Prop. 1994/95:10
enligt denna bestämmelse i miljöbalken utan enligt jaktlagstiftningen och
att fisk skyddas enligt fiskelagstiftningen.
7 § Behövs utöver förbud enligt 5 eller 6 § eller fredning enligt jaktlag-
stiftningen särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens
eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.
Paragrafen överensstämmer med 14 § tredje stycket naturvårdslagen.
Stenbrytning, täkter och vissa andra arbetsföretag
1 § För stenbrytning och för täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv
eller andra jordarter krävs tillstånd av länsstyrelsen. För husbehov får
dock markinnehavare utföra sådana åtgärder utan tillstånd.
Första stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som utförs med tillstånd enligt vattenla-
gen (1983:291) eller där tillstånd behövs enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln,
2. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
Paragrafen motsvarar 18 § första stycket naturvårdslagen. I paragrafens
hittills gällande lydelse avses med begreppet täkt av sten även stenbryt-
ning från berg. Termen sten uppfattas i första hand som löst material av
viss fraktion. I paragrafen införs ett tillägg om att tillstånd behövs för
stenbrytning. Tillägget utgör ett förtydligande av redan tidigare gällande
bestämmelser.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2 § Ett tillstånd till stenbrytning eller täkt skall förenas med de villkor
som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan pä miljön
av täkten. Tillstånd får lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor
som skall gälla för tillståndet. Visar sig säkerheten otillräckli g får läns-
styrelsen besluta att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet
ställs. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen befria sökanden frän
kravet pä säkerhet. Staten, kommunerna och landstingen behöver inte
ställa säkerhet.
Länsstyrelsen får återkalla ett tillstånd enligt 1 § eller ändra villkoren
när tio år har förflutit frän det att tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.
Om villkor som rör verksamheten inte i den utsträckning som behövs
begränsar eller motverkar verksamhetens menliga inverkan pä miljön,
får länsstyrelsen före utgången av denna tid förena tillståndet med de
ytterligare villkor som behövs.
321
21 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket och femte stycket naturvårdsla- Prop. 1994/95:10
gen.
I naturvårdslagen finns uttrycket naturmiljön. Täkter är tillstånds-
eller anmälningspliktiga enligt miljöskyddslagen. I den nya lagtexten
används uttrycket miljön. Förändringen är föranledd av att den tidigare
dubbla prövningen, enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen, skall
kunna ersättas med endast en prövning. De villkor som behövs för att
begränsa eller motverka menlig inverkan på miljön avser att inbegripa
även de villkor som tidigare kunde uppställas med stöd av bestämmel-
serna i miljöskyddslagen.
3 § När en ansökan om tillstånd enligt 1 § prövas, skall behovet av
materialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmi-
ljön i övrigt som stenbrottet eller täkten kan befaras orsaka. Om sten-
brottet eller täkten kan befaras försämra livsbetingelserna för någon
växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas en-
dast om det allmänna behovet av material som skulle utvinnas genom
stenbrytningen eller täkten är synnerligen stort.
Länsstyrelsen får förelägga sökanden att göra de undersökningar eller
utredningar som behövs för länsstyrelsens prövning. Följer inte
sökanden föreläggandet får ansökan avvisas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafens första stycke saknar motsvarighet i naturvårdslagen.
Andra stycket motsvarar till viss del 18 § andra stycket naturvårdslagen.
Första stycket utgörs av en avvägningsregel. Den sammanfattar i
huvudsak vad som redan gäller i praxis, dock med mer tyngd på intres-
set av att bevara en fullvärdig biologisk mångfald.
Som följer av 2 § skall det inte längre föreligga tillstånds- eller an-
mälningsplikt för täkt enligt såväl bestämmelserna om naturvård som
bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet.
Också balkens allmänna aktsamhetsregler skall tillämpas vid pröv-
ningen enligt vad som anges i 12 kap. 2 §.
När det gäller avvägningen mellan olika intressen har vidare balkens
hushållningsbestämmelser stor betydelse. Bland dessa finns regeln om
att företräde skall ges åt sådan användning av ett markområde som
medför en från allmän synpunkt god hushållning.
En ansökan om tillstånd bör innefatta en utredning som innehåller
även täktplan och materialbehov.
Enligt 8 kap. 1 § skall, om regeringen inte föreskrivit annat, en miljö-
konsekvensbeskrivning ingå i en ansökan om tillstånd till stenbrytning
eller täkt.
4 § Innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med
villkor som är förenade med tillstånd enligt 1 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för den som avser an bedriva stenbryt-
ning, täktverksamhet eller stenkrossrörelse an lämna de uppgifter om 322
verksamheten som behövs som underlag för planeringen av naturvården.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den motsva- Prop. 1994/95:10
rar 18 § tredje stycket och 18 a § naturvårdslagen.
5 § Kan ett arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång enligt 1 §
eller enligt 10 kap. 1 § komma att väsentligt ändra naturmiljön skall
anmälan för samråd göras hos den myndighet som regeringen bestäm-
mer. Detta gäller dock inte arbetsföretag för vilka tillstånd har lämnats
enligt vattenlagen (1983:291).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för med-
dela föreskrifter om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om
särskilda slag av arbetsföretag. Sådana föreskrifter för begränsas till att
avse en del av landet.
Om anmälningsskyldighet föreligger, får företaget inte påbörjas innan
samråd har ägt rum. Den myndighet som avses i första stycket för före-
lägga företagaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är till-
räckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, för myndig-
heten förbjuda företaget.
Föreläggande eller förbud enligt tredje stycket får förenas med vite.
Om förelägganden, förbud och viten enligt denna paragraf gäller 18
kap. 10-13 §§.
Paragrafen motsvarar 20 § naturvårdslagen.
I 18 kap. festslås att regeringen bestämmer vilka myndigheter som
skall vara tillsynsmyndigheter enligt miljöbalken. Bestämmelsen i detta
avsnitt som rör samråd formuleras med utgångspunkt från samma prin-
cip. Det bör ankomma på regeringen att genom föreskrifter bestämma
vilka myndigheter som skall vara samrådsmyndigheter.
Ett arbetsföretag kan utföras så att det får större eller mindre inverkan
på naturmiljön. I tredje stycket har i enlighet med Lagrådets förslag
införts ett förbud mot att påbölja ett arbetsföretag innan samråd ägt
rum, om anmälningsskyldighet för samråd föreligger. .Lagrådet har
föreslagit att bemyndigandet i tredje stycket skall tillkomma länsstyrel-
sen. Enligt första stycket kan dock även någon annan myndighet vara
samrådsmyndighet. Detta innebär att bemyndigande enligt tredje stycket
bör läggas på den myndighet som regeringen bestämmer. Genom be-
stämmelserna i tredje stycket får den myndighet med vilken samråd
skall ske möjlighet att förelägga den som skall utföra arbetsföretaget, att
vidta de åtgärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets
inverkan på naturmiljön. I de fell sådana åtgärder inte är tillräckliga och
det är nödvändigt for skyddet av naturmiljön får myndigheten förbjuda
företaget.
Av paragrafens fjärde stycke ftamgår att ett föreläggande eller förbud
enligt tredje stycket får förenas med vite.
Bestämmelser om tillsyn m.m. finns i 18 kap. Beträffande föreläggan-
de, förbud och vite finns närmare bestämmelser i det kapitlets 10-13
§§•
323
Spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
Prop. 1994/95:10
6 § Det är förbjudet att över skogsmark sprida bekämpningsmedel som
är avsedda för att bekämpa lövsty. Inte heller för enskilda trädstammar
behandlas med bekämpningsmedel.
Paragrafen motsvarar 1 § lagen (1983:428) om spridning av bekämp-
ningsmedel över skogsmark.
7 § Den myndighet som regeringen bestämmer för, om inte annat följer
av 8 §, medge undantag från 6 §, om kravet enligt 6 § skogsvårdslagen
(1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses
genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn
tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets samman-
sättning, spridningens inverkan pä livsbetingelserna för växt- och djur-
livet och andra allmänna intressen.
Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs
till skydd för naturmiljön.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar 2 § lagen (1983:428) om spridning av bekämp-
ningsmedel över skogsmark. I paragrafen har inforts en ny bedömnings-
grund. Enligt denna grund skall hänsyn tas till spridningens inverkan på
den biologiska mångfalden. I begreppet "andra allmänna intressen"
ingår även hänsyn till arbetarskyddets krav och bedömningar om läget
på arbetsmarknaden i regionen.
8 § Kommunen kan besluta att undantag enligt 7 § inte får medges i
fråga om ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till
områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkning-
ens trivsel eller något annat kommunalt intresse.
Paragrafen motsvarar 3 § lagen (1983:428) om spridning av bekämp-
ningsmedel över skogsmark.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för
medge undantag från 6 § om det behövs för vetenskaplig prövning.
Undantag får förenas med villkor.
Paragrafen motsvarar 4 § i 1983 års lag. På Lagrådets förslag har
tillfogats en bestämmelse om att dispens för vetenskaplig prövning får
förenas med villkor.
324
Kapitlet har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
1 § Vid prövning enligt 9-11 kap. skall 3 och 4 kap. tillämpas.
Paragrafen motsvarar delvis 3 § första stycket naturvårdslagen. Vid
prövning enligt 9-11 kap. skall bestämmelserna i 3 kap. om grundläg-
gande hushållningsbestämmelser och i 4 kap. om särskilda hushållnings-
bestämmelser för vissa områden i landet tillämpas.
Vid prövning som rör naturvård skall självklart som Lagrådet fram-
hållit hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
2 § Aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 och 4 §§ gäller för den som
1. bedriver eller ämnar bedriva byggnation eller anläggningsarbete
inom strandskyddsområde enligt 9 kap. 1113 §§,
2. uppför eller avser att uppföra vilt hägn enligt 9 kap. 14 §,
3. bedriver eller avser att bedriva markawattning eller arbetsföretag
inom skyddsvärda biotoper enligt 10 kap. 1 eller 4 §,
4. bedriver eller avser att bedriva stenbrytning eller täktverksamhet
eller undersökningar och utredningar för verksamhet av nu nämnt slag
enligt 11 kap. 1 § och 3 § andra stycket.
Den som sprider eller avser att sprida bekämpningsmedel över skogs-
mark enligt 11 kap. 7 § skall iaktta aktsamhetsreglema i 2 kap. 2, 4
och 6 §§.
Paragrafen motsvarar 7 § i lagrådsremissen.
Vid verksamhet enligt 9-11 kap. skall de allmänna aktsamhetsreglema
i balkens 2 kap. iakttas i den omfattning som ftamgår av paragrafen.
Ifrågavarande aktsamhetsregler omfattar i korthet följande. Den cen-
trala aktsamhetsregeln framgår av 2 §. Enligt denna regel skall den som
bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet vidta de skyddsåtgärder och
iaktta de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att hindra eller
motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet som kan drab-
ba människors hälsa, miljön eller naturen. En grundläggande förutsätt-
ning för allt hälso- och miljöskyddsarbete är kunskaper om problem
som kan uppkomma genom en verksamhet och även om hur man kan
förhindra att problemen uppkommer. I 4 § anges den allmänna målsätt-
ningen att var och en skall skaffa sig den kunskap som behövs för att
skydda människors hälsa, miljön och naturen mot skada eller olägenhet.
Vidare skall enligt paragrafen denna kunskap omfatta frågor som rör
återanvänd ing och återvinning av material och en hållbar hushållning
med mark och vatten. Enligt 6 § skall den s.k. utbytesprincipen tilläm-
pas. Denna innebär att en skyldighet att ersätta farliga kemiska pro-
dukter med sådana som innebär mindre risk för skadliga verkningar.
325
övriga bestämmelser
3 § Innan länsstyrelsen fattar beslut om att bilda ett naturreservat, ett
kulturreservat, ett naturvårdsområde eller ett kulturvårdsområde eller
avgör något annat viktigt ärende enligt 9-11 kap. skall länsstyrelsen
samråda med kommunen.
Paragrafen motsvarar 43 § första stycket naturvårdslagen.
4 § Innan beslut fattas i ett ärende enligt 9-11 kap. får den beslutande
myndigheten utföra förberedande undersökningar av marken om det
behövs.
Den som har fått i uppdrag av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att i naturvårds syfte inventera naturresurser har
rätt att undersöka den mark som inventeringen avser.
Vid sådana undersökningar skall onödigt intrång undvikas.
Paragrafen motsvarar 42 § första-tredje styckena naturvårdslagen.
En bestämmelse om rätt att få tillträde till mark som skall undersökas
finns i 18 kap. 17 § andra stycket.
Bestämmelser om ersättning för intrång finns i 23 kap.
5 § I samband med beslut om tillstånd enligt 9-11 kap. till bebyggelse,
täkt eller annat arbetsföretag får länsstyrelsen föreskriva att den som
utför arbetsföretaget skall bekosta en särskild undersökning av det be-
rörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintres-
set.
Bestämmelsen motsvarar den som finns i 9 kap. 6 § tredje stycket.
6 § Tillstånd enligt 9-11 kap. får inte meddelas i strid mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelse göras.
Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket naturvårdslagen.
7 § Tillstånd enligt 9-11 kap. får inte ges till den som har underlåtit att
fullgöra sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda
omständigheter föranleder något annat.
Paragrafen motsvarar vad som gäller för täkter enligt 18 § fjärde styck-
et naturvårdslagen.
Enligt paragrafen skall tillstånd vägras en tidigare misskötsam till-
ståndshavare då denne söker ett nytt tillstånd, om inte särskilda skäl
föranleder att tillståndsmyndigheten bör göra en annan bedömning. Vid
denna bedömning får beaktas vilken underlåtenhet tillståndshavaren
gjort sig skyldig till och de skador, eller risk för skador på växt- och
djurlivet och naturmiljön i övrigt som har förelegat.
Prop. 1994/95:10
326
8 § Bestämmelser om kulturmiljön finns också i lagen (1988:950) om Prop. 1994/95:10
kulturminnen m.m.
Olägenheter som balken avser att motverka, kan drabba kulturminnen.
Miljöbalken omfattar skydd även för den natur som formats av männi-
skors bruk och odling, om inte skyddet följer av kulturminneslagen. En
hänvisning till den lagen har därför tagits in i balken. En liknande
bestämmelse har funnits i 3 a § naturvårdslagen.
FJÄRDE AVDELNINGEN
SKYDD FÖR HÄLSA OCH MILJÖ
Definitioner
1 § Med miljöfarlig verksamhet avses i denna balk utsläpp av avlopp-
svatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar
1 vattendrag, sjöar, vattenområden eller grundvatten samt användning
av mark, byggnader eller anläggningar pä sådant sätt som kan medföra
1. förorening av luft, mark, vattendrag, sjöar, andra vattenområden
eller grundvatten,
2. störning för omgivningen genom buller, skakningar, ljus eller lik-
nande, om störningen inte är rent tillföll! g.
Paragrafen har utformats huvudsakligen i enlighet med Lagrådets för-
slag.
Paragrafen definierar begreppet miljöferlig verksamhet. Därmed
förstås detsamma som närmare angivits i prop. (1969:28) om miljö-
skyddslag, s. 253 f, med tillägg av grundvatten, som fördes in med
verkan från den 1 juli 1987 (prop. 1986/87:135). I fråga om luftförore-
ning är dock att märka att inte enbart sådana föroreningar som syns
eller luktar hänförs till begreppet luftförorening, utan det omfettar också
utsläpp av ämnen som kan påverka klimatet eller påverka atmosfären
t.ex i form av uttunning av ozonskiktet.
2 § Med avloppsvatten avses i denna balk
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik, någon
annan inrättning eller viss teknisk utrustning,
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom en detaljplan
som inte görs för viss eller vissa fastigheters räkning,
4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.
Avloppsvatten definieras i enlighet med den praxis som en gång utbil-
dats vid vattendomstolarna och som infördes i miljöskyddslagen vid den
327
lagens tillkomst. Paragrafen överensstämmer med vad som för närva- Prop. 1994/95:10
rande gäller enligt 3 § miljöskyddslagen med tillägget att kylvatten
också innefattar vatten som används för kylning av viss teknisk utrust-
ning. Därmed avses bl.a. vatten som används för kylning av värmepum-
par.
Särskilda bestämmelser
3 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen
den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland.
Föreskrifterna om miljöfarlig verksamhet är inte tillämpliga i fråga om
joniserande strålning.
Gränsälvsöverenskommelsen ersätter inom sitt geografiska tillämpnings-
område balkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet såvitt avser
utsläpp till vatten, dvs. vattenförorening. Ett företag som ger upphov till
förorening av skilda slag, t.ex. förorening av både vatten och luft,
måste således prövas enligt såväl gränsälvsöverenskommelsen som
miljöbalken.
Andra stycket avser strålskyddslagen (1988:220). Det är dock att
märka att strålskyddslagen också kan utnyttjas för att ingripa mot icke-
joniserande strålning. Det har inte ansetts lämpligt att avgränsa strål-
skyddslagens tillämpningsområde (prop. 1987/88:88 s. 53 f.).
Tdlämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
4 § De allmänna aktsamhetsreglema som anges i 2 kap. skall tillämpas
i fråga om miljöfarlig verksamhet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen innebär att de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. blir
tillämpliga i fråga om miljöfarlig verksamhet. Detta innebär bl.a. att
utbytesprincipen ingår som en del av de överväganden som kan göras
också för miljöfarlig verksamhet. Också överväganden som tar sikte på
att främja återanvändning och återvinning av material ryms genom
paragrafen i de aktsamhetsregler som skall tillämpas i fråga om miljö-
farlig verksamhet.
Särskilda aktsamhetsregler och bemyndiganden
5 § En miljöfarlig verksamhet som kan leda till skada på människors
hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte utövas.
Om den miljöfarliga verksamheten är av synnerlig betydelse från
allmän synpunkt och inte kan skada människors hälsa, får regeringen
328
besluta att verksamheten får bedrivas, om områden som är av riksintres- Prop. 1994/95:10
se för natur- och kulturmiljövården inte allvarligt skadas.
När det gäller lokaliseringen av en verksamhet skall föreskrifterna i
balkens andra avdelning tillämpas i de delar som kan bli aktuella. Nå-
gon lokaliseringsregel särskilt för miljöferlig verksamhet behövs alltså
inte, utan den avvägning mellan konkurrerande anspråk som det kan bli
fråga om skall lösas genom tillämpning av främst 3, 4, 6 och 8 kap.
För de verksamheter som regleras genom miljöbalken gäller i fråga
om hushållning med mark och vatten stadgandena i 3 kap. Enligt 3 kap.
7 § första stycket skall bl.a. mark- och vattenområden som har betydel-
se från allmän synpunkt på grund av områdenas natur- eller kulturvär-
den eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skyddas mot åt-
gärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Enligt andra
stycket i samma paragraf skall områden som är av riksintresse för
natur- och kulturmiljövården skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
skada sådana natur- eller kulturmiljövärden.
I balkens ljärde kapitel finns särskilda hushållningsbestämmelser för
vissa angivna områden som är av riksintresse med hänsyn till sina
samlade natur- och kulturvärden. För dessa områden gäller i princip
samma skydd mot exploateringsföretag som anges i 3 kap. 7 § andra
stycket. I 4 kap. 1 § tredje stycket anges dock att bestämmelserna om
dessa geografiska områden inte utgör hinder för att utveckla befintliga
tätorter eller det lokala näringslivet.
Förevarande paragraf har konstruerats dels för att generellt motverka
påböijandet och bedrivandet av vissa miljöferliga verksamheter, dels for
att åstadkomma ett särskilt skydd också för de nyss behandlade geogra-
fiska områdena mot vissa typer av exploatering.
Paragrafen innebär att en miljöferlig verksamhet som kan leda till
skada på människors hälsa eller till annan väsentlig olägenhet inte får
utövas. Om den miljöferliga verksamheten är av synnerlig betydelse
från allmän synpunkt och inte kan skada människors hälsa, får regering-
en enligt andra stycket besluta att verksamheten får bedrivas, om om-
råden som är av riksintresse för natur- och kulturmiljövården inte all-
varligt skadas. Med det sistnämnda uttrycket avses främst de områden
som anges i 4 kap. Paragrafen innebär att en allvarlig skada är mer
kvalificerad än en påtaglig skada enligt 3 och 4 kap. Inte ens det lokala
näringslivets behov eller behovet av att utveckla en befintligt tätort, dvs.
undantagsreglerna i 4 kap. får alltså godtas som skäl för att tillåta en
miljöferlig verksamhet som medför allvarlig skada.
Fråga om motsvarande stoppregel behövs för andra verksamheter som
ligger utanför miljöbalken får behandlas i annat sammanhang.
6 § Avloppsvatten av följande slag får inte släppas ut i vattendrag,
sjöar eller andra vattenområden
1. avloppsvatten från vattenklosetter eller tätbebyggelse där vattnet
inte har varit föremål för längre gående rening än s lamav skiljning,
2. pressafi från siloanläggningar,
3. urin från djurstallar,
329
4. vassle, Prop. 1994/95:10
5. ytbehandlingsbad i metallindustrier eller koncentrerat sköljvatten
från sådana bad.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att avloppsvatten av annat slag inte får släppas ut i vattendrag,
sjöar eller andra vattenområden.
Paragrafen har övertagits från 7 § miljöskyddslagen, men har skärpts
såtillvida att det inte längre är möjligt att medge undantag från det
stadgade förbudet.
7 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till naturvårdens eller andra
allmänna intressen, får regeringen för en viss del av landet meddela
föreskrifter om förbud mot utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller
gas från mark, byggnader eller anläggningar i vattendrag, sjöar eller
andra vattenområden eller så att marken eller grundvattnet kan förore-
nas.
Paragrafen motsvarar delvis 8 § miljöskyddslagen och innebär en möj-
lighet att inom ett område helt förbjuda utsläpp. Detta kan bli aktuellt
t.ex när det gäller att förbjuda utsläpp till en sjö som har betydelse for
dricksvattenförsöijningen eller om den innehåller for landet sällsynta
eller särskilt värdefulla växt- eller djurarter. Den begränsning som gällt
i 8 § miljöskyddslagen, att prioriteten skulle gälla for dem som redan
fått tillstånd eller for kommun som böljat avleda avloppsvatten så att
inte ett oskäligt intrång i en etablerad verksamhet uppstod på grund av
forbud har utgått. I stället utgör ett förbud en grund för omprövning av
villkor enligt 31 §. Därvid får skälighetsavväganden göras.
8 § Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett
mark- eller vattenområde som är utsatt för påverkan från miljöfarlig
verksamhet, får regeringen förklara området och dess närmaste omgiv-
ning som miljöskyddsområde.
För ett miljöskyddsområde skall regeringen meddela föreskrifter om
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksam-
heter inom området.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 a § i miljöskyddslagen. De närmare
motiven framgår i prop. 1984/85:10 och 1987/88:87. Paragrafen har
hittills använts för att skydda Ringsjön i Skåne och Laholmsbukten.
Föreskrifter som regeringen meddelar kan inskränka tillstånd till miljö-
farlig verksamhet.
9 § För att motverka utsläpp i luften av svavelföroreningar får regering-
en i fråga om bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som
gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import och som behövs från
miljöskyddssynpunkt eller någon annan allmän synpunkt.
Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela 330
föreskrifter som avses i första stycket.
Paragrafen motsvarar 1 § lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Prop. 1994/95:10
Genom paragrafen har det materiella innehållet i svavellagen tagits in i
miljöbalken. Svavellagens övriga bestämmelser om upplysningsplikt,
ansvar m.m. finns i balkens gemensamma avdelningar.
10 § För att skydda miljön får regeringen också i andra fall än som
avses i 7-9 §§ beträffande miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter
om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått i
den utsträckning som anges i andra stycket.
Föreskrifter får meddelas för att uppfylla Sveriges internationella
förpliktelser. Föreskrifter får också meddelas om de framstår som mer
ändamålsenliga än beslut i ett enskilt fall.
Om det finns särskilda skäl får regeringen bemyndiga en myndighet att
meddela föreskrifter.
Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets forslag. Den
innehåller ett bemyndigande i fråga om miljöfarlig verksamhet i enlighet
med 8 kap. 7 § regeringsformen. Utgångspunkten för föreskrifterna
skall alltså vara att de behövs för miljövårdens intresse. Räckvidden av
bemyndigandet framgår närmast av punkterna 3 och 4 i den nyss an-
givna bestämmelsen i regeringsformen. Avsikten är att bemyndigandet
skall användas för att genom förordning i svensk rättsordning införliva
rättsakter från EU i den utsträckning detta bedöms möjligt och lämpligt.
Härjämte kan paragrafen ligga till grund för föreskrifter av generell art
för en viss bransch eller för vissa verksamheter. För att bemyndigandet
skall få användas krävs att generella föreskrifter framstår som mer
ändamålsenliga i förhållande till miljöbalkens syften än beslut i ett en-
skilt fall med stöd av föreskrifter enligt 11 och 12 §§. Som framgått av
den allmänna motiveringen avses användningen av generella föreskrifter
kunna komma i fråga i de fall verksamheterna är av likartat slag och
påverkan på omgivningen är väl dokumenterad. De olika verksamheter-
na är ändå av så skiftande karaktär att den individuella tillståndspröv-
ningen fortfarande kommer att vara det främsta styrmedlet för miljöfar-
lig verksamhet.
Huvudregeln är att föreskrifter skall meddelas av regeringen. Endast
om det finns särskilda skäl får regeringen enligt andra stycket bemyndi-
ga en myndighet att meddela föreskrifter. När det gäller att införliva
internationella åtaganden av mera detaljartad karaktär med svensk rätt,
mätmetoder och andra tekniska åtgärder, torde det ofta vara lämpligt att
föreskrifter utfärdas av en myndighet.
11 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan
tillstånd eller innan anmälan har gjorts
1. anlägga eller bedriva vissa slag av fabriker, andra inrättningar
eller verksamheter,
2. släppa ut avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning,
3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen så att
mark, vattendrag, sjöar och andra vattenområden eller grundvatten kan 331
förorenas,
4. ändra vissa slag av inrättningar eller deras användning eller ändra Prop. 1994/95:10
vissa slag av verksamheter pä ett sätt som kan medföra ökade eller
andra olägenheter eller som i annat avseende är av betydelse från stör-
ningssynpunkt.
Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen rör verksamheter av olika slag och ändringar därav som
kräver tillstånd enligt vad regeringen föreskriver. Paragrafen motsvarar
i stora delar 10 § miljöskyddslagen. Dock har, i enlighet med miljö-
skyddskommitténs förslag, det tillägget gjorts i punkt 1 att tillståndsplik-
ten kan komma att avse också en redan etablerad verksamhet. Detta
innebär den skillnaden i förhållande till gällande ordning att ändringar
i regeringens föreskrifter om tillståndplikt får en mer omedelbar verkan.
Individuell prövning
12 § Frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av Konces-
sionsnämnden för miljöskydd eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. Särskilda föreskrifter om Koncessionsnämnden och om för-
farandet hos nämnden finns i lagen (1994:000) om Koncessionsnämnden
för miljöskydd.
Frågor om anmälan prövas av kommunen. Om den miljöfarliga verk-
samheten kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommun också skall pröva frågor om tillstånd.
Frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall på ansökan av den
som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet prövas även
om tillstånd inte krävs enligt föreskrifter som avses ill §.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Genom paragrafens första stycke föreskrivs att Koncessionsnämnden
för miljöskydd prövar frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. I
lagen om Koncessionsnämnden för miljöskydd finns vissa regler för
nämndens verksamhet. Också annan myndighet som regeringen bestäm-
mer får pröva frågor om tillstånd. För sådan prövning gäller allmänna
förvaltningsrättsliga regler. Detta överensstämmer med den ordning som
har gällt enligt miljöskyddslagen.
Frågor om anmälan prövas av en kommun. Det är kommunens sak att
med iakttagande av kommunallagen och allmänna förvaltningsrättsliga
regler bestämma den ordning som skall gälla for handläggningen av en
anmälan. Om verksamheten är av den beskaffenheten, att den kan antas
ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att det an-
kommer på kommunen att pröva frågan om tillstånd. Sådana ärenden
kan avse tillstånd att installera värmepumpar, avloppsanläggningar för
enskilda toalettanläggningar och vissa andra enklare tillståndsförfaran-
den, som i den föreslagna ordningen överförs från hälsoskyddsreglema
till miljöskyddsreglema.
Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet kan 332
få sin verksamhet prövad och erhålla tillstånd till verksamheten, även
om verksamheten enligt föreskrifter som följer av 11 § inte omfettas av Prop. 1994/95:10
tillståndsplikt. Denna möjlighet har alltid funnits i miljöskyddslagstift-
ningen och bibehålls alltså i miljöbalken.
13 § Den som avser att utöva miljöfarlig verksamhet för vilken det krävs
tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk
skall, innan ansökan om tillstånd ges in, i skälig omfattning och på
lämpligt sätt samråda både med de statliga och kommunala myndigheter
som har skyldighet att följa verksamheten och med de organisationer
och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Samrådsskyldigheten överensstämmer med vad som gäller enligt
12 a § miljöskyddslagen. De närmare motiven framgår av prop
1980/81:92 s. 65 f.
14 § En ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla
1. ritningar och beskrivningar över verksamheten och dess omfattning,
2. förslag till de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
3. förslag till hur verksamheten bör kontrolleras,
4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 13 § och vad
som därvid har kommit fram.
I 8 kap. finns föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar.
En kommun som prövar ärenden om tillstånd får medge undantag från
vad som föreskrivs i första stycket.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen anger vad en ansökan om tillstånd till miljöferlig verksam-
het skall innehålla. I andra stycket erinras att det finns särskilda före-
skrifter om miljökonsekvensbeskrivning. Genom miljökonsekvensbe-
skrivningen bör bl.a. framgå hur aktsamhetsreglema och lokaliseringen
har beaktats. Hur beskrivningen närmare utformas blir i mycket beroen-
de på verksamhetens art, omfettning och planerade lokalisering.
Eftersom den kommunala tillståndsprövningen avses omfetta endast
mindre komplicerade anläggningar har i andra stycket kommunen med-
getts möjlighet att meddela undantag från föreskrifterna i första stycket.
75 § Om en ansökan är bristfällig eller om den inte har getts in i till-
räckligt antal exemplar, skall tillståndsmyndigheten förelägga sökanden
att avhjälpa bristen inom viss tid. Detsamma gäller om samråd enligt
13 § inte har skett i tillräcklig omfattning.
Ett föreläggande får förenas med vite. Följer sökanden inte föreläg-
gandet, får tillståndsmyndigheten besluta att bristen skall avhjälpas på
sökandens bekostnad eller avvisa ansökan, om bristen är så väsentlig att
ansökan inte kan ligga till grund för prövning av ärendet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
333
Paragrafen anger närmare handläggningsregler i fråga om en ansökan Prop. 1994/95:10
som är bristfällig eller inte getts in i tillräckligt antal exemplar. Motsva-
rande bestämmelser återfinns i 13 § tredje och ijärde styckena miljös-
kyddslagen.
16 § Tillståndsmyndigheten skall se till att varje ärende ges den utred-
ning som behövs med hänsyn till balkens bestämmelser och de föreskrif-
ter som har meddelats med stöd av balken. Myndigheter, organisationer
och enskilda som kan ha ett intresse i saken skall på lämpligt sätt ges
tillfälle att yttra sig. I den utsträckning det behövs för utredningen skall
hållas besiktning pä platsen och sammanträde.
Till sammanträden har också allmänheten tillträde. Den som är närva-
rande vid ett sammanträde har rätt att i skälig omfattning yttra sig över
innehållet i ansökan och den där beskrivna verksamhetens verkningar
samt de ytterligare uppgifter som sökanden kan ha lämnat om verksam-
heten.
Till sammanträde skall kallas genom kungörelse i ortstidning eller pä
annat lämpligt sätt. Kostnaden för kungörelse betalas av sökanden.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen reglerar formerna för tillståndsprövningen. Den praxis
som har etablerats hos Koncessionsnämnden i fråga om allmänhetens
rätt att komma till tals vid prövningen har här lagfästs. Genom paragra-
fens utformning får också allmänheten på detta sätt tillfälle att yttra sig
över innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning. Kallelse sker normalt
genom kungörelse i ortstidningen. Vad som förstås med detta framgår
av lagen (1977:654) om kungörande av mål och ärenden hos myndighet
m.m. Särskild kallelse bör utgå till sökanden och de myndigheter som
särskilt skall följa ärendet. Kungörelsekostnadema skall belasta
sökanden.
7 7 § Tillståndsmyndigheten har rätt att anlita sakkunnig för att utreda
särskilda frågor.
Ersättning till sakkunnig betalas av sökanden.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den motsva-
rar i berörda delar 14 § fjärde och femte styckena miljöskyddslagen.
18 § Tillståndsmyndigheten skall med eget yttrande överlämna frågor
om tillstånd till regeringen, om det vid prövningen av en ansökan visar
sig att verksamheten är av sådan art som avses i 5 § andra stycket.
Här avses sådana fall där andra omständigheter än hänsynen till miljön
gör sig särskilt gällande och ett politiskt ställningstagande är nödvän-
digt.
19 § Tillståndshavaren är skyldig att vid prövning av frågor om äter-
kallelse av tillstånd och omprövning av villkor enligt 30-33 §§ ge in den 334
utredning som behövs för prövningen. I ett sådant ärende får tillstånds-
myndigheten vid vite förelägga tillståndshavaren att ge in den utredning Prop. 1994/95:10
som behövs.
Paragrafen motsvarar 13 a § och 14 § sista stycket miljöskyddslagen.
Den slår fäst tillståndshavarens skyldighet att bidra till utredningen. De
närmare motiven för bestämmelsen framgår av prop. 1990/91:90 s.
216.
Tillståndsbeslut
20 § Ett beslut om tillstånd skall noggrant ange de villkor som behövs
för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter
från verksamheten. Villkor får när det behövs avse hanteringen av ke-
miska produkter i tillverknings- och processindustri, om hanteringen kan
föranleda olägenheter för den yttre miljön. Villkoren får också avse hus-
hållningen med mark, vatten och andra naturresurser.
Om det finns särskilda skäl, får ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet
begränsas till viss tid. I tillståndsbeslutet skall anges en viss tid, högst
fem år, efter vilken tillståndet upphör att gälla om den med tillståndet
avsedda verksamheten inte har påbörjats inom den angivna tiden.
Ett tillstånd som har meddelats av en kommun gäller i fem år. Till-
ståndet upphör dock att gälla om inte den med tillståndet avsedda verk-
samheten påbörjats inom två år.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av första stycket framgår att tillståndet byggs upp av villkor, som
naturligtvis noggrannt skall beskriva vad som avses regleras, och att
villkoren sammantagna formar tillståndsbeslutets materiella innehåll.
Tillståndet omfettar alltså de sammantagna villkoren. Skälet till denna
ändring framgår av den allmänna motiveringen. Av stycket ftamgår
vidare att tillståndsprövningen kan avse frågor om kemikaliehantering.
Begreppet yttre miljön används för att annan lagstiftning reglerar kemi-
kaliehanteringen i förhållande till arbetsmiljöfrågoma. Också villkor
som rör hushållningen med mark och vatten och andra naturresurser
kan beslutas i samband med tillståndsprövningen. Det ligger i sakens
natur att sådana villkor inte bör ställas om främjandet av naturresurser
tillgodoses genom annan lagstiftning eller på annat sätt som t. ex. ge-
nom en fungerande prissättning.
Ett tillstånd får om det finns särskilda skäl begränsas till viss tid.
Detta kan bli fellet om verksamheten är tidsbegränsad eller om det finns
anledning på grund av osäkerhet om företagets framtid att begränsa
tillståndstiden. När tillståndsbeslut tidsbegränsas bör i beslutet anges att
tiden skall räknas från det beslutet har vunnit laga kraft. Har inte verk-
samheten satts i gång under den angivna tiden förfaller tillståndet. Om
företaget vill ha möjlighet att påbörja verksamheten senare får det alltså
ge in en ny tillstånd sansökan.
Ett tillstånd som har meddelats av en kommun gäller i fem år. Har
det inte utnyttjats på så sätt att verksamheten har påböljats inom två år
335
förfaller tillståndet. På samma sätt som nyss anges bör i beslutet anges Prop. 1994/95:10
att tiden skall räknas från det tillståndsbeslutet vunnit laga kraft. Att det
gäller en mer begränsad tid för kommunala tillstånd motiveras av att
avloppsanordningar, värmepumpar och liknande som kan bli föremål för
kommunal tillståndsprövning i allmänhet rör enskilda hushåll och är
anläggningar av mindre komplicerad art.
21 § Ett tillstånd som gäller för viss tid för för sin giltighet göras bero-
ende av att säkerhet ställs för kostnaden för återställning och andra
sådana kostnader som verksamheten kan föranleda. Staten, kommunerna
och landstingen behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, för den
myndighet som prövar frågan om tillstånd besluta om ytterligare säker-
het.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Reglema om säkerhet har i miljöbalken utsträckts till att också omfatta
återställning och andra sådana kostnader för efterbehandling som en
miljöfarlig verksamhet kan föranleda. I samband med att tillstånd läm-
nas för en tidsbegränsad verksamhet skall frågan om säkerhet för verk-
samheten prövas och om sådan säkerhet skall ställas, festställs detta av
tillståndsmyndigheten genom villkor. Förutsättning för säkerhet är att
verksamheten avser en bestämd tid. I enlighet med vad som brukar vara
fellet i fråga om ställande av säkerhet omfettas inte offentligrättsliga
organ. Om det kan antas att säkerheten inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som beslutar om tillstånd besluta om ytterligare säkerhet.
Förfarandet motsvarar vad som gäller for ändring av villkor.
Befogenheten för en myndighet att kräva ytterligare säkerhet gäller
också för en kommun när kommunen är tillståndsprövande myndighet.
Motsvarande gäller även i andra fell när det i balkens bestämmelser
talas om tillståndsmyndighet
22 § Om två eller flera som utövar eller avser att utöva miljöfarlig
verksamhet kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller
motverka likartade olägenheter för människor och miljön av verksam-
heten, får villkor som avses i 20 § innebära att de skall vidta åtgärder-
na gemensamt. Som förutsättning för detta gäller att möjligheterna att
uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. ökar eller att fördelar från
hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.
Ärenden enligt första stycket får avgöras genom beslut om tillstånd
som innehåller gemensamma villkor för verksamheterna. För beslut i
sådana ärenden gäller också 20 och 21 §§.
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen avser de fell då verksamhetsutövama för olika verksam-
heter helt eller delvis koncentrerar försiktighetsmåtten for respektive
verksamhet till någon eller några av verksamheterna. I stället för att
lägga ner kostnaderna i den egna verksamheten får företaget därmed 336
medverka till att bekosta försiktighetsmåtten vid ett annat företag, om
det innebär att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 Prop. 1994/95:10
kap. ökar eller om fördelar för människors hälsa eller miljön uppnås på
annat sätt. Gemensamma villkor kan antingen meddelas i separata till-
ståndsbeslut eller i ett tillståndsbeslut som är gemensamt för olika verk-
samheter. Tillståndsbeslut skall omfattas av villkor som sägs i 20 §. I
ett gemensamt beslut får dock villkor för en verksamhet göras beroende
av villkor som skall iakttas av en annan verksamhetsutövare som är
knuten till tillståndet. Också reglema i 21 § om säkerhet blir gällande.
Verksamhetsutövama bör förpliktas att gemensamt ställa säkerhet.
Frågor om återlämnande av säkerhet, om någon av de samverkande
verksamheterna upphör, kan prövas i samband med omprövning av
villkoren. Kontroll över efterlevnaden av villkor som har beslutats
enligt denna paragraf utövas av tillsynsmyndighet. Vid bristande efter-
levnad kan vitesföreläggande och andra förelägganden beslutas. Däre-
mot är sådana villkor inte straffrättsligt sanktionerade. I föreskrifter
som meddelas med stöd av 11 och 12 §§ kan samordningsfrågor som
gäller prövning av tillstånd enligt paragrafen regleras. I fråga om sa-
mordning av tillsynsansvar finns bemyndigande för regeringen i 18 kap.
1 §. Samordningsbehov kan uppkomma när gemensamma villkor skall
fastställas för verksamheter som annars tillståndsprövas av olika myn-
digheter.
23 § Om regeringen lämnar tillstånd, får regeringen överlåta åt en
tillståndsmyndighet att fastställa ytterligare villkor för verksamheten.
En tillståndsmyndighet får överlåta till en tillsynsmyndighet att fast-
ställa villkor av mindre betydelse.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Om regeringen lämnar tillstånd, får regeringen överlåta åt en tillsyns-
myndighet att fastställa ytterligare villkor för verksamheten. Uttrycket
ytterligare villkor beror på konstruktionen att tillståndet i materiellt
hänseende alltid måste bestå av minst ett villkor. Regeringen kan be-
sluta om tillstånd antingen i ett hänskjutet ärende eller genom ett över-
klagat. I ett hänskjutet ärende är det lämpligast att den tillståndsmyndig-
het som beslöt att föra ärendet till regeringen, efter regeringens beslut
bestämmer de villkor som närmare reglerar verksamheten. Också andra
fäll där det av utredningsskäl är lämpligare att någon annan än regering-
en beslutar i fråga om villkor kan förekomma. Det kan t.ex vara fråga
om att pröva successiva minskningar av vissa utsläpp som kräver sär-
skild utredning.
Andra stycket motsvarar 20 § andra stycket miljöskyddslagen och
infördes i samband med prop. 1987/88:85. Avsikten var att den praxis
som utvecklats under åren skulle ges formen av att villkor fastställdes i
stället för tillsynsbeslut. Därmed följer andra rättsverkningar i fråga om
omprövning m.m. än som gäller för tillsynsbeslut.
24 § Om det vid prövningen av en miljöfarlig verksamhet inte tillräckligt
säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i ett visst avseende, får yy]
avgörandet i denna del skjutas upp, om det kan ske utan olägenhet för
22 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 10
miljön. I samband med uppskov skall tillfälliga villkor om skyddsåtgär- Prop. 1994/95:10
der och andra försiktighetsmått beslutas.
En fråga som har skjutits upp skall avgöras så snart som möjligt.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen reglerar när avgörandet av vissa villkor får skjutas upp.
Som framgått av den allmänna motiveringen kan det förekomma ären-
den där nya tekniska förfaranden eller metoder måste utvecklas eller är
under utveckling. Vid sådant förhållande vore det olämpligt att fastställa
villkor som bygger på föråldrad teknik eller att konservera metoder som
är på väg att försvinna. I samband med uppskov av villkor skall till-
fälliga villkor beslutas. En fråga som har skjutits upp skall enligt andra
stycket avgöras så snart det kan ske, dvs. så fort tillräcklig erferenhet
av verksamheten i aktuell del har vunnits.
25 § / ärenden om tillstånd till en verksamhet får tillståndsmyndigheten
på ansökan besluta att vissa arbeten får påbörjas trots att tillstånds-
frågan inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant beslut (igängsättnings-
medgivande) får meddelas endast om det finns särskilda skäl och det är
uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.
I ärenden där regeringen prövar frågan om tillstånd får medgivande
enligt första stycket inte lämnas innan tillståndsfrågan har avgjorts.
I ett igångsättningsmedgivande skall noggrant anges de villkor som
skall gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.
Vid prövningen av ett igångsättningsmedgivande gäller samma regler
som för tillståndsprövning.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets forslag.
Paragrafen motsvarar 21 a § miljöskyddslagen. Vad som anfördes när
bestämmelsen infördes (prop 1980/81:92 s. 69 f) skall alltjämt gälla.
Om tillståndsfrågan avgjorts av regeringen enligt 5 kap. 1 eller 2 § bör
igångsättningsmedgivande kunna lämnas om övriga förutsättningar är
uppfyllda.
Samma regler gäller för förfärandet som för tillståndsprövning.
Hinder för tillstånd
26 § Tillstånd till miljöfarlig verksamhet får inte meddelas i strid mot
en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Paragrafen motsvarar 4 a § miljöskyddslagen.
27 § Tillstånd får inte ges till den som har underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda omständigheter
föranleder annat.
338
Paragrafen har sin motsvarighet i 18 § fjärde stycket naturvårdslagen Prop. 1994/95:10
där föreskrifter om täkttillstånd lämnas. Paragrafen har i miljöbalken
utsträckts till att också omfatta miljöferlig verksamhet. Paragrafen skall
tillämpas när det är klart att tillståndshavaren inte har fullgjort sina
åligganden. Föreligger tveksamhet skall paragrafen inte tillämpas. Inte
heller skall den tillämpas om tiden för fullgörande av viss förpliktelse
inte har löpt ut vid den aktuella tillståndsprövningen.
28 § Tillstånd får inte beviljas för verksamhet som leder till att en miljö-
kvalitetsnorm inte kan uppfyllas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen saknar motsvarighet i miljöskyddslagen. Som framgår av
den allmänna motiveringen avsnitt 4.5 är miljökvalitetsnormema ett
instrument i planeringen särskilt för kommunerna. Även tillståndsmyn-
dighetema måste dock vid sin prövning beakta förekomsten av miljö-
kvalitetsnormer och ha dessa som en grund for sin prövning. I ett be-
lastat område är det särskilt viktigt for prövningsmyndigheten att avgöra
huruvida ny verksamhet som ökar belastningen på miljön kan tillåtas.
Tillstånd får inte beviljas för en verksamhet som föranleder att en miljö-
kvalitetsnorm inte kan följas.
29 § Om det finns hinder mot att meddela tillstånd till en miljöfarlig
verksamhet enligt vad som sägs i 28 §, får verksamheten komma till
stånd om den som utövar eller ämnar utöva verksamheten vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan miljöfarlig verksamhet upphör
eller minskar så att miljökvalitetsnormen på grund av de vidtagna åt-
gärderna kan uppfyllas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
För att tillstånd skall meddelas enligt paragrafen krävs att den som
utövar verksamheten vidtar sådana åtgärder att olägenheter från annan
miljöferlig verksamhet upphör eller minskar i avsevärd mån. Vid pröv-
ningen behöver inte åtgärderna vara genomförda, men avtal måste ha
ingåtts som kan leda till den avsedda verkan. Det kan därför vara lämp-
ligt att tidsbegränsa tillståndet och att bestämma att vissa villkor skall
gälla bara för en begränsad tid.
Återkallelse av tillstånd
30 § Ett tillstånd får återkallas helt eller delvis av tillståndsmyndigheten
1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,
2. om villkor som gäller för verksamheten i något väsentligt avseende
har åsidosatts,
3. om det genom den miljöfarliga verksamheten uppkommit olägen-
heter av sådan art som avses i 5 § första stycket och som inte kan av- 339
hjälpas genom en ändring av villkoren för verksamheten,
4. om den tillståndsgivna verksamheten påtagligt medverkar till att Prop. 1994/95:10
gränsvärdena i en miljökvalitetsnorm överskrids och ändrade villkor inte
kan antas vara tillräckliga eller om sådana fördelar ur miljösynpunkt
som avses i 29 § inte har kunnat erhållas,
5. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,
6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar delvis 23 § miljöskyddslagen. Punkten 3 har
knutits till stoppregeln i 5 § första stycket. Punkterna 4, 5 och 6 har
tillkommit. När det gäller punkt 5 bör det ankomma på tillståndsmyn-
digheten att på lämpligt sätt undersöka att verksamheten slutligt har
upphört. Om det därvid framkommer, att verksamheten sannolikt inte
kan startas på nytt bör tillståndet återkallas.
När en verksamhet bedrivs enligt ett nytt tillstånd skall tillståndsmyn-
digheten utan särskild framställning därom, återkalla det tidigare till-
ståndet.
Omprövning av villkor
31 § Tillståndsmyndigheten får ändra, upphäva eller meddela nya vill-
kor för en verksamhet
1. när tio år eller den kortare tid som följer av Sveriges internationel-
la förpliktelser har förflutit från det att beslutet om villkor vann laga
kraft,
2. om verksamheten påtagligt medverkar till att gränsvärdena i en
miljökvalitetsnorm överskrids,
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för prövningen och ett
återkallande av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
4. om villkor som rör verksamheten inte har följts och ett återkallande
av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
5. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet meddelades,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
7. om verksamheten är förlagd inom ett område där förbud råder
enligt föreskrift med stöd av 7 § eller där särskilda föreskrifter gäller
enligt 8 §,
8. om en från hälso- och miljöskyddssynpunkt väsentligförbättring kan
uppnås med användning av annan teknik,
9. om användningen av en ny teknik för mätning eller uppskattning av
förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förut-
sättningar för att kontrollera verksamheten.
Ett tillstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst vattenområde för
omprövas med stöd av första stycket endast om det finns särskilda skäl.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
340
Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 24 § miljöskydd sia- Prop. 1994/95:10
gen. Punkten 2 innebär att en miljökvalitetsnorm kan ligga till grund för
omprövning. För detta krävs dock att utsläppen från det enskilda före-
taget påtagligt medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte kan följas.
Till omprövningsgrundema har som framgår av punkt 7 förts föreskrif-
ter om förbud mot utsläpp som gäller för viss del av landet och före-
skrifter som skall gälla i ett miljöskyddsområde. Frågan om teknikval
framgår av punkt 8.
Andra stycket motsvarar i sak 25 § miljöskyddslagen.
32 § Har villkor fastställts för tvä eller flera miljöfarliga verksamheter
med tillämpning av 22 § och återkallas tillståndet eller omprövas villko-
ren för en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheter-
na omprövas.
Paragrafen, som är ny, har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
En förutsättning för att villkor skall kunna fastställas för två eller flera
verksamheter med tillämpning av 22 § måste vara att tillstånden kan
utformas på sådant sätt att företagen genom villkor i tillståndsbesluten
blir formellt bundna av den samverkan de ingått i. Detta förutsätter att
villkoren för samtliga berörda företag prövas samtidigt. Skulle något av
företagen av någon anledning upphöra eller annars bryta sig ur sam-
verkan måste villkoren för samtliga företag kunna omprövas.
33 § Efter ansökan från tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten
ändra, upphäva eller meddela nya villkor i tillståndsbeslut. Villkor får
dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret
inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
behövs till följd av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet
meddelades.
Paragrafen, som motsvarar 27 § miljöskyddslagen, har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
34 § Vid prövning av frågor som avses i 31 § 1 eller 32 eller 33 § för
tillståndsmyndigheten också ompröva beslut varigenom villkor har änd-
rats, upphävts eller kommit till enligt 31 § första stycket 2-9 eller 32
eller 33 §, även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann
laga kraft.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 29 a § andra stycket miljöskyddslagen.
Den har i princip utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
35 § Vid omprövning av villkor får också 24 § tillämpas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Vid ompröv-
ning av villkor får också tillämpas föreskrifterna att meddela tillfälliga
villkor. Förutsättningarna för detta är desamma som gäller för tillämp-
ningen av 24 §.
341
36 § Villkor som fastställts enligt någon av 31-34§§ har samma verkan Prop. 1994/95:10
som villkor i tillståndsbeslut.
Paragrafen, som motsvarar 29 a § första stycket miljöskyddslagen, har
utformats i enlighet med Lagrådets forslag.
37 § Beslut om återkallelse av tillstånd eller ändring eller upphävande
av villkor liksom beslut om nya villkor meddelas av tillståndsmyndig-
heten.
Framställning om sådant beslut som avses i första stycket för göras av
tillsynsmyndigheten. Är myndigheten samtidigt tillståndsmyndighet för
frågan tas upp utan särskild framställning.
Statens naturvårdsverk och Miljöombudsmannen har också den rätt
som en tillsynsmyndighet har enligt andra stycket. Miljöombudsmannen
för dock inte begära omprövning av beslut om verksamhet som bedrivs
av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioan-
stalt.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen reglerar i första stycket vem som beslutar om återkallelse
av tillstånd och ändring, upphävande och beslut om nya villkor. Om det
vid tiden för tillsynsmyndighetens framställning visar sig att en annan
myndighet än den som en gång meddelade tillståndet numera prövar den
aktuella verksamheten, skall tillsynsmyndigheten eller Statens natur-
vårdsverk i stället ge in framställningen till den myndigheten. Är till-
ståndsmyndigheten densamma som tillsynsmyndigheten behövs ingen
särskild framställning. Även Miljöombudsmannen får begära ompröv-
ning m.m. Skälen för detta framgår av avsnitt 4.16.
38 § Även i andra fall än vad som anges i 29-34 §§ för kommunen
besluta om ytterligare villkor eller förbud för en verksamhet som omfat-
tas av tillstånd som kommunen har lämnat.
De särskilda förutsättningar om ändring av villkor som gäller miljöferlig
verksamhet skall inte avse verksamheter som prövas av en kommun.
Uppkommer det olägenhet av sådan verksamheten, kan alltså kommu-
nen meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att motverka
olägenheten.
Tid frän vilken beslut gäller
39 § Ett beslut om tillstånd eller villkor blir gällande när beslutet har
vunnit laga kraft. För igångsättningsmedgivande eller om det finns
särskilda skäl, får tillståndsmyndigheten förordna att beslutet skall gälla
omedelbart.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
342
Paragrafen motsvarar främst 49 § miljöskyddslagen. Ett beslut om
tillständ eller villkor eller igångsättningsmedgivande blir gällande när
beslutet har vunnit laga kraft. För igångsättningsmedgivande eller om
det finns särskilda skäl får prövningsmyndigheten förordna att beslutet
skall böija gälla omedelbart. Innan beslutet har vunnit laga kraft får den
som avser att bedriva verksamheten normalt inte sätta igång med några
åtgärder som innebär att arbetet påböijas som t.ex. rivning, schaktning
eller annat liknande. I vissa fåll kan det dock finnas anledning att såda-
na åtgärder får påbörjas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga
kraft. Det kan vara fråga om anläggningar där en omfattande planering
av olika delprojekt eller arbeten av olika slag är avgörande for att inom
rimlig tid kunna genomfora projektet. Om det därvid visar sig att en
senareläggning på grund av brist på arbetskraft under en viss tid eller
av annan orsak skulle innebära påtagligt höjda kostnader och om de
frågor som varit föremål för överväganden vid prövningen inte särskilt
berörs av att beslutet får verkställas utan hinder av laga kraft, kan
arbetena få påböijas omedelbart.
\krksamhet sutövarens undersökningar och kontroll
40 § Den som utövar en verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är
skyldig att fortlöpande kontrollera verksamheten och att utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för att
motverka eller förebygga skador eller andra olägenheter på omgivning-
en.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om kontrollen.
Paragrafen motsvarar 38 a § miljöskyddslagen.
41 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 11 §, skall den som utövar verksamheten
varje år lämna en miljörapport till den myndighet som utövar den när-
mare tillsynen över verksamheten. 1 miljörapporten skall de åtgärder
redovisas som vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och
resultaten av dessa åtgärder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av anläggning-
ens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villkor
i ett tillståndsbeslut. Ä ven om en miljöfarlig verksamhet inte har till-
ståndsprövats, får en föreskrift meddelas om skyldighet att lämna en
miljörapport.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, mot-
svarar i sak 38 b § miljöskyddslagen.
42 § Skyldigheten att avge en miljörapport gäller inte för verksamhet
som har tillståndsprövats av en kommun.
Prop. 1994/95:10
343
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Eftersom Prop. 1994/95:10
kommunala tillstånd endast bör avse anläggningar av enkel beskaffenhet
saknas anledning att besvära tillståndshavaren med att upprätta en mil-
jörapport. Verkningarna av verksamheten bör genom anläggningens
beskaffenhet redan vara väl kända.
Definitioner och särskilda bestämmelser
1 § Med kemiska produkter avses i denna balk kemiska ämnen och
beredningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall
tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en ke-
misk produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras
medföra skador på människor och miljön eller andra intressen som skall
skyddas genom denna balk.
1 första stycket definieras begreppet kemisk produkt i enlighet med vad
som gäller enligt lagen om kemiska produkter.
Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer utvidga tillämpningen till att också omfatta en vara som
innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Förutsättningen
för detta är dock att varan innehåller en kemisk produkt som har någon
farlig egenskap som kan befaras medföra skador på människor eller
miljön eller andra intressen som balken avses skydda. Det sistnämnda
tar sikte på bl.a. resurshushållningen och sådana delar av naturvården
som gränsar till kulturminnesvård.
2 § Föreskrifter enligt denna balk om hantering av kemiska produkter
avser tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring,
transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering,
saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.
Paragrafen motsvarar 2 § lagen om kemiska produkter.
3 § Regeringen får föreskriva om undantag från balkens bestämmelser i
fråga om kemiska produkter.
Paragrafen motsvarar 4 § lagen (1985:426) om kemiska produkter. Den
ändring som har gjorts är enbart av redaktionell karaktär.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
4 § De allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. gäller för verksamhet som
omfattar hantering, import eller export av en kemisk produkt.
344
De allmänna aktsamhetsreglema omfattar all verksamhet som rör kemis- Prop. 1994/95:10
ka produkter och - efter särskilda föreskrifter med stöd av 1 § - varor
som har behandlats med en kemiskt produkt. I 5-7 och 9-12 §§ anges
de särskilda försiktighetsmått som kompletterar bestämmelserna i 2 kap.
Det är att märka att utredning av och information om kemiska produk-
ter skall ske oavsett om det finns konkreta farhågor om hälso- eller
miljöfarliga effekter eller ej.
Utredning
5 § Den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt skall genom
egna undersökningar eller på annat sätt se till att det finns tillfredsstäl-
lande utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som
produkten kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § första stycket lagen om kemiska
produkter.
Eftersom det inte är möjligt att undvara alla produkter som har något
slag av farliga egenskaper, krävs att hanteringen av kemiska produkter
sker så att skador på människor eller i miljön kan undvikas. En förut-
sättning för detta är dock att de som hanterar produkterna känner till i
vilket avseende de är fårliga. I paragrafen stadgas därför att tillverkare
och importörer av kemiska produkter skall söija för utredning och
bedöma vilka egenskaper en produkt har. Det är att märka att utred-
ningsskyldigheten är fortlöpande och således inte upphör då produkten
släpps ut på marknaden.
Vilken utredning om en produkt som får anses tillfredsställande beror
på en rad olika omständigheter. T.ex. måste kraven ställas högt då det
gäller att använda produkten på ett nytt sätt även om ett ämne är väl
utrett i andra sammanhang. Höga krav måste också ställas i fråga om
nya ämnen. Den närmare innebörden av kravet på utredning bestäms
självfallet också av den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kun-
skapsnivån.
Riskbedömningen enligt denna paragraf utgör också underlag för
tillämpning av utbytesprincipen i 2 kap. 6 §.
Kunskapskrav
6 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk produkt skall ha tillgäng till den kemiska och toxikologiska kun-
skap som behövs med hänsyn till verksamhetens omfattning och pro-
duktens egenskaper.
Paragrafen har sin huvudsakliga motsvarighet i 7 § första meningen
lagen om kemiska produkter.
345
Bestämmelsen har till skillnad från motsvarande bestämmelse i 2 kap. Prop. 1994/95:10
4 § en särskild inriktning. Bestämmelsen riktar sig nämligen särskilt till
alla som hanterar, importerar eller exporterar kemiska produkter förut-
satt att detta sker yrkesmässigt. Kravet på kompetens måste emellertid
kunna göras gällande med olika styrka beroende på i vilket led hante-
ringen sker.
Tillverkare och importörer av kemiska produkter skall i den utsträck-
ning som behövs med hänsyn till arten och omfattningen av verksam-
heten ha tillgång till kemisk och toxikologisk kompetens. Tillverkare
och importörer av kemiska produkter skall vidare hålla sig underrättade
om forskning och teknisk utveckling av betydelse för skyddet av hälsa
och miljö.
Den som yrkesmässigt överlåter en kemisk produkt skall ha det kun-
nande som behövs med hänsyn till produktens egenskaper. Återförsälja-
re skall kunna lämna korrekt risk- och skyddsinformation till köparna.
Särskilt större återförsäljare måste ha god kännedom om vad som gäller
om t.ex. klassificering och märkning av produkter. Normalt bör återför-
säljare kunna få informationsbehovet tillgodosett genom den produktin-
formation som tillverkare och importörer är skyldiga att lämna om vaije
produkt. Om ytterligare kunskaper erfordras för att en återförsäljare
t.ex. skall kunna tillgodose köparnas behov av information, måste såda-
na kunskaper byggas upp hos återförsäljaren. Enligt 11 § kan för hante-
ring av särskilt farliga produkter uppställas krav på tillståndsprövning.
Vid en sådan prövning får samhället möjlighet att uppställa villkor och
prövningen bör därför ha en tydlig inriktning på kunskapskrav.
Företag som hanterar kemiska produkter behöver kunskaper om de
risker som följer med hantering av produkterna. Kunskapernas nivå bör
motsvara lägst den nivå som behövs för att förstå innebörden av de
begrepp som används för att ange en produkts hälso- och miljöfarlighet.
Företagen behöver också yrkeshygienisk och omgivningshygienisk
sakkunskap för att bedöma vilka hälso- eller miljörisker som hantering-
en av kemiska produkter kan föra med sig. Användarföretag liksom till-
verkare och importörer som saknar egna resurser för att bedöma risker-
na vid hantering av kemiska produkter måste anlita sakkunskap från
utomstående.
Produktinformation
7 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt
skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som behövs
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation).
Paragrafens innehåll motsvarar 8 § första stycket lagen om kemiska
produkter.
Produktinformation enligt denna paragraf skall kunna innehålla sådana
upplysningar som inte är av ren vamingskaraktär men som ändå är av
betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Som exempel kan 346
nämnas uppgifter om en produkts identitet, tillverkarens eller importör-
ens namn och resultatet av gjord bedömning. För en brukare kan näm- Prop. 1994/95:10
ligen sådana uppgifter vara av intresse även beträffande produkter som
leverantören inte bedömt som hälso- eller miljöfarliga. Syftet med
informationen bör dock i första hand vara att sprida kunskap om de
risker som hanteringen av en kemisk produkt kan innebära.
Produktinformation kan lämnas även på annat sätt än genom märk-
ning, t.ex. genom att ett informationsblad bifogas produkten. Informa-
tionen kan avse både hälso- och miljörisker. Beroende på om mottaga-
ren är en konsument eller en näringsidkare kan olika krav ställas på in-
formationen. Det är viktigt att information som riktar sig till konsu-
menter är lättbegriplig.
Sådan produktinformation som avses i 3 § lagen (1976:1054) om
svavelhaltigt bränsle om halten svavel i bränslet kommer genom svavel-
lagens infogande i miljöbalken att kunna regleras med stöd av förevar-
ande paragraf, vid behov i kombination med föreskrifter enligt 8 §.
Även 9 § kan tillämpas om det behövs för uppgifter om svavelinnehållet
i bränslet.
Föreskrifter om hantering, import och export
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om hantering, import och export av kemiska produkter meddela
ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 5-7 §§ och 2 kap.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Denna fri-
stående bemyndiganderegel motsvaras i lagen om kemiska produkter av
5 § andra stycket, 6 § andra stycket, 7 § andra meningen och 8 § andra
stycket.
Aktsamhetsföreskrifter enligt 2 kap. kan avse tillämpningen av ut-
bytesprincipen. Som exempel på föreskrifter som enligt denna paragraf
kan meddelas i frågor som avses i 5 § kan nämnas bestämmelser med
precisering av hur en utredning skall genomföras och redovisas. Det
kan vara fråga om vilka ämnen eller föreningar som ger produkten
forliga egenskaper, arten och graden av dessa egenskaper, lämpliga
skyddsåtgärder och vilka åtgärder som behövs för att ta hand om avfoll
från produkten.
Vad gäller frågor som avses i 6 § kan med stöd av förevarande para-
graf uppställas ytterligare krav på kompetens som behövs för en säker
hantering inom ett företag utöver vad som är möjligt enligt t.ex. arbets-
miljölagstiftningen. Det kan sålunda gälla krav på kunskap och kompe-
tens för att förhindra utsläpp av ozonnedbrytande ämnen vid reparation
och underhåll av kylanläggningar.
Paragrafen ger vidare regeringen möjlighet att meddela närmare
föreskrifter om vad produktinformationen skall innehålla och hur den
skall utformas.
347
Uppgiftsskyldighet
Prop. 1994/95:10
9 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk produkt skall till den myndighet som regeringen bestämmer och
i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om produkten och dess
hantering som kan behövas för att bedöma produktens och hanteringens,
importens eller exportens hälso- eller miljörisker.
Paragrafen motsvarar 9 § lagen om kemiska produkter.
Uppgiftsskyldigheten enligt förevarande paragraf gäller alla som
yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en kemisk produkt.
Det ankommer på regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter angående omfattningen av uppgifts-
skyldigheten. Genom föreskrifter kan också anges tidpunkten då upp-
giftsskyldigheten inträder liksom vem som i ett visst fall är skyldig att
lämna uppgifter. Den uppgiftsskyldighet som kan föreskrivas med stöd
av paragrafen kan omfatta alla de uppgifter om produkten och dess
hantering som kan behövas för att överblicka och bedöma tänkbara
hälso- och miljörisker, inte bara till följd av användningen av vaije
enskild produkt för sig utan av hela användningen i samhället.
Det är att märka att uppgiftsskyldighet enligt paragrafen avser sådana
uppgifter "som kan behövas” och således inte "som behövs". Denna
skillnad är avsiktlig och har sin grund i att det skulle bli näst intill en
omöjlig uppgift för i första hand den centrala kemikaliemyndigheten att
visa att en uppgift behövs för det fall tvist skulle uppkomma beträffande
uppgiftsskyldighetens omfattning.
Uppgifter som kan samlas in med stöd av paragrafen kan vara sådana
som läggs till grund för Kemikalieinspektionens produktregister. Stad-
gandet ger emellertid också utrymme för insamling av sådana uppgifter
som kan behövas för exempelvis kartläggning av ett problemområde
utan att insamlingen för den skull har något direkt samband med pro-
duktregistret.
Det bör påpekas att uppgifter som behövs för tillsyn inte skall inhäm-
tas med stöd av denna paragraf. För inhämtande av sådana uppgifter
skall i stället balkens bestämmelser om tillsyn komma till användning.
Förhandsanmälan
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk
produkt som inte tidigare varit i bruk i Sverige, skall göra en anmälan
om tillverkningen eller importen samt redovisa undersökningsresultat
och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den myndighet
som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen eller myn-
digheten bestämmer.
348
Paragrafen motsvarar 10 § lagen om kemiska produkter. Den har ut- Prop. 1994/95:10
formats i enlighet med Lagrådets forslag.
Det är angeläget att samhället har möjlighet att ta ställning till nya
kemikalier i god tid. För att tillgodose detta behov upptas i förevarande
paragraf ett bemyndigande som gör det möjligt att föreskriva krav på
förhandsanmälan vad gäller nya kemiska produkter. Krav på en sådan
anmälan skall inte kopplas samman med villkor enligt 11 § andra styck-
et for att få hantera eller importera en kemisk produkt.
Tillstånd och villkor
77 § Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en
kemisk produkt inte får hanteras, importeras eller exporteras utan att
tillstånd lämnats av den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd
får förenas med villkor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva om särskilda villkor för hantering, import eller export av en
kemisk produkt som inte omfattas av föreskrift som avses i första stycket.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, mot-
svarar 11 § lagen om kemiska produkter.
Vid tillståndsprövning skall prövningsmyndigheten bedöma risken
med produkten eller hanteringen av denna och därvid göra en avvägning
mellan risk och nytta. Avvägningen skall givetvis göras mot bakgrund
av balkens syfte, nämligen omsorgen om människors hälsa, miljön och
naturresurserna.
Om tillstånd meddelas kan tillståndsmyndigheten också föreskriva
villkor som direkt tar sikte på att förebygga skador. Ett sådant villkor
kan vara att säkerhet skall ställas, t.ex. av den som transporterar eller
mellanlagrar miljöfarligt avfall. Som framgått av den allmänna motive-
ringen är tillståndsbeslut inom detta område inte förbundna med någon
rättskraft. Detta innebär att villkor kan ändras och att tillstånd kan
återkallas när helst det finns skäl för detta. T.ex. kan ett återkallande bli
aktuellt om en produkts sammansättning ändras eller nya risker som inte
tidigare varit kända upptäcks.
Med stöd av andra stycket kan föreskrifter utfärdas om t.ex. krav på
anmälan eller godkännande av kemiska produkter. Även föreskrifter av
helt eller delvis nytt slag kan meddelas. Som exempel kan nämnas
skärpta krav vad gäller företagens hantering på så sätt att den som
överlåter en kemisk produkt också blir skyldig att återta denna som ett
led i avfallshanteringen.
349
Förbud
12 § Är det av särskild betydelse från hälsa- eller miljöskyddssynpunkt,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda
hantering, import eller export av en kemisk produkt.
Paragrafen motsvarar 12 § lagen om kemiska produkter.
Om en kemisk produkt kan medföra en särskilt betydande risk för
människors hälsa eller för allvarlig miljöskada är det möjligt att med
stöd av denna paragraf omedelbart ingripa med ett generellt förbud mot
produkten. En förutsättning måste dock vara att krav på tillstånd eller
annat särskilt villkor enligt 11 § inte bedöms vara en tillräckligt ingri-
pande åtgärd för att undanröja den akuta hälso- eller miljörisken.
Som exempel på fall där förbud kan bli aktuellt kan nämnas produkter
som på kortare eller längre sikt kan befaras vara cancerframkallande,
fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Det kan också vara produkter
vars befarade skadeverkningar i det enskilda fallet inte behöver vara av
allvarligt slag men där genom den utbredda användningen skadeverk-
ningarna kan drabba många människor eller miljön, t.ex. kosmetiska
och hygieniska medel samt bekämpningsmedel. Regeringen har med
stöd av motsvarande bestämmelse i lagen om kemiska produkter för-
bjudit stråförkortningsmedel.
Eftersom ett förbud är den mest ingripande åtgärden vad gäller hante-
ringen av kemiska produkter, bör föreskrifter normalt meddelas av
regeringen.
Definition
1 § Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om att förebygga
och avhjälpa olägenheter för människors hälsa.
Med en olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt
en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan eller välbe-
finnandet menligt och som inte är ringa eller helt tillfälli g.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafens första stycke anges syftet med bestämmelserna i kapit-
let, att förebygga och avhjälpa olägenheter för människors hälsa.
Paragrafens andra stycke innehåller en definition av begreppet olägen-
het för människors hälsa, som ersätter det i hälsoskyddslagen använda
uttrycket sanitär olägenhet. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 9 § i kom-
mitténs förslag. Med olägenhet avses störningar som enligt en medi-
cinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan eller välbefinnandet
menligt. Liksom enligt hälsoskyddslagen gäller att störningar som är
ringa eller helt tillfälliga inte omfettas. Däremot har tillämpningsom-
rådet utvidgats till att också omfetta störningar som påverkar välbe-
finnandet. Därmed avses störningar som inte är av sådan karaktär att de
350
kan visas vara hälsoskadliga men som ändå påtagligt inverkar på männi- Prop. 1994/95:10
skors psykiska välbefinnande.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.11) är miljö-
kvalitetsnormer betydelsefulla för bedömningen av vilka störningar som
bör anses påverka välbefinnandet i sådan utsträckning att åtgärder enligt
miljöbalken kan komma i fråga. I paragrafen har uttryckligen angetts att
bedömningen skall ske från medicinska eller hygieniska utgångspunkter.
Bedömningen måste utgå från vad människor i allmänhet anser vara en
olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons reaktion i
det enskilda fallet. Liksom enligt hälsoskyddslagen bör dock gälla att
hänsyn skall tas till personer som är något känsligare än normalt, t.ex.
allergiker.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
2 § I fråga om verksamhet som kan medföra olägenheter för människors
hälsa tillämpas de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 §, 3 § första
meningen samt 4 och 5 §§.
I paragrafen hänvisas till de allmänna aktsamhetsreglema i balkens
andra kapitel. Dessa skall tillämpas på verksamheter som kan medföra
olägenheter for människors hälsa och ersätter den nuvarande bestämmel-
sen i 6 § första stycket hälsoskyddslagen. Undantag har dock gjorts för
skyldigheten enligt 2 kap. 3 § andra meningen att avhjälpa olägenheter
som kvarstår när verksamheten upphört. En sådan skyldighet har inte
gällt enligt hälsoskyddslagen. Vidare har undantag gjorts för 2 kap. 6 §,
som behandlar den s.k. utbytesprincipen vid hantering av kemiska
produkter.
Vad som avses med verksamhet har kommenterats under 2 kap. 1 §.
Begreppet skall ges en vidsträckt tolkning och medför inte någon in-
skränkning av tillämpningsområdet för reglema om hälsoskydd jämfört
med nuvarande ordning. Således gäller liksom tidigare att redan en
underlåtenhet att vidta en viss åtgärd kan vara skäl för ingripande enligt
detta kapitel. Såväl förebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått
som åtgärder för att motverka en redan uppkommen olägenhet omfettas.
3 § En bostad skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för männi-
skors hälsa inte uppkommer.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 § hälsoskyddsfÖrordningen. De
exempel på olägenheter som anges i förordningen, orenlighet och stö-
rande ljud, omfettas självklart av bestämmelsen och behöver inte anges
direkt i lagtexten.
4 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall ge ett betryggande
skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för människors hälsa.
Bostäder skall ge de boende tillgång till vatten och möjlighet att upp-
rätthålla en god personlig hygien. Avloppsvatten skall avledas, renas
351
eller på något annat sätt tas om hand så att olägenheter för människors Prop. 1994/95:10
hälsa inte uppstår.
Första stycket har sitt ursprung i 3 § hälsoskyddsförordningen
(1983:616) och anger krav på beskaffenheten hos bostäder och lokaler
för allmänna ändamål i syfte att hindra uppkomsten av olägenheter för
hälsan. Som exempel på användning för allmänna ändamål kan nämnas
samlingslokaler och lokaler för vård, undervisning, hygienisk verksam-
het samt hotellverksamhet och liknande.
Bestämmelsen har gjorts mindre detaljerad än i hälsoskyddsförord-
ningen. Mer detaljerade bestämmelser kan meddelas i förordningsform
eller i myndighetsföreskrifter. Störningar används som en sammanfat-
tande beteckning för vad som avses i 3 § 1 förordningen, dvs. värme,
kyla, drag, fukt, buller, luftföroreningar och andra liknande störningar.
Även andra typer av olägenheter för människors hälsa omfattas. Exem-
pel på sådana kan vara de på senare år uppmärksammade problemen
med radon och mögel i bostäder.
Vad som skall anses utgöra betryggande skydd kan givetvis variera
för bostäder och lokaler av olika slag. Närmare bestämmelser om detta
kan meddelas i form av miljökvalitetsnormer eller andra föreskrifter.
Andra stycket första meningen är också hämtad från 3 § hälsoskydds-
förordningen. När det gäller hygieniska anordningar har bestämmelsen
i 9 § hälsoskyddslagen om tillgång till toaletter i eller i anknytning till
byggnader där människor vistas inte tagits med i balken. En sådan regel
kan med stöd av 15 kap. 9 § beslutas av regeringen.
Andra stycket andra meningen är hämtad från 7 § första stycket häl-
soskyddslagen. Som framgår av den allmänna motiveringen bör frågor
som rör kontrollen av avloppsanläggningar regleras med stöd av be-
stämmelserna om miljöferlig verksamhet i 13 kap. En definition av vad
som avses med avloppsvatten finns i 13 kap. 3 §.
5 § Byggnader, lokaler och anläggningar skall hållas fria från okyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla olägenheter för män-
niskors hälsa. År det av särskild betydelse med hänsyn till skyddet för
hälsan skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.
Paragrafen överensstämmer med 10 § hälsoskyddslagen. Begreppet
sanitär olägenhet har dock ersatts med olägenhet för människors hälsa.
6 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och
skötas så att olägenheter för människors hälsa inte uppstår.
Lagtexten är hämtad från 11 § första stycket hälsoskyddslagen. Ytterli-
gare bestämmelser om djurhållning kan meddelas med stöd av följande
paragraf.
Bemyndiganden
352
7 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte får hållas inom om- Prop. 1994/95:10
råden med detaljplan utan särskilt tillstånd av kommunen, om sådana
bestämmelser behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa
uppstår. Regeringen för överlåta åt kommunen att meddela sådana
bestämmelser.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen överensstämmer i sak med 11 § andra stycket hälsoskydds-
lagen. Med stöd av den bestämmelsen har regeringen i 10 § hälso-
skyddsförordningen meddelat föreskrifter om hållande av djur inom
område med detaljplan.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för
meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i badanläggningar och i
strandbad som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av
många människor. Detsamma gäller kontrollen av sådant vatten.
Paragrafen motsvarar 8 § hälsoskyddslagen.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i andra fall än som sagts förut i detta kapitel meddela de föreskrifter
som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen
får bemyndiga kommunen att meddela sådana föreskrifter.
I föreskrifter enligt första stycket får anges att vissa slag av verksam-
heter inte får bedrivas eller att vissa anläggningar inte får inrättas utan
att tillstånd lämnats av eller anmälan gjorts till en kommunal nämnd.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag till lagtext.
Första stycket motsvarar 13 § hälsoskyddslagen. Med stöd av den
regeln har i hälsoskyddsförordningen meddelats närmare bestämmelser
om kommunala föreskrifter (11 §). Med stöd av dessa bestämmelser får
exempelvis kommunerna meddela föreskrifter om tomgångsköming med
motordrivna fordon och om skydd för ytvattentäkter och enskilda grund-
vattentäkter.
Enligt 14 § hälsoskyddslagen får den kommunala nämnden för särskil-
da fall meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verk-
samhet eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som
allmänheten har tillträde till. Bestämmelsen har bl.a. använts för att
begränsa gatumusik på platser där den kan ge upphov till sanitär olägen-
het. Motsvarande befogenhet kan ges till kommunen med stöd av denna
paragraf.
Med hänsyn till balkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer ger
bestämmelsen även regeringen möjlighet att låta en myndighet meddela
föreskrifter på hälsoskyddsområdet.
Andra stycket är nytt. Med stöd av bestämmelsen kan regeringen
föreskriva om krav på tillstånd från eller anmälan till en kommunal
nämnd för vissa slag av verksamheter eller anläggningar eller inrätt- 353
ningar, om det behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa.
23 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
Av första stycket följer att regeringen får överlåta åt kommunen att Prop. 1994/95:10
besluta om närmare föreskrifter om i vilka fell tillstånd krävs eller
anmälan skall göras. Bestämmelser om tillståndsplikt eller anmälnings-
skyldighet på hälsoskyddsområdet finns i 7, 7 a och 12 §§ hälsoskydds-
lagen. Motsvarande bestämmelser kan med stöd av bemyndigandet i
denna paragraf meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Paragrafen motsvaras av 17 kap. 8 och 13 §§ i kommitténs förslag.
10 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med person- och
lastbilar inom vissa områden av kommunen, om luftföroreningarna i
kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som vistas där. Om någon
bryter mot förbudet får en polisman hindra fortsatt färd.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka luftföroreningar
som innebär akuta hälsorisker och om hur föroreningarna skall mätas.
Första stycket överensstämmer med 1 § lagen (1990:1079) om tillfälliga
bilförbud. Med stöd av det bemyndigandet har regeringen i förord-
ningen (1990:1080) om tillfälliga bilförbud föreskrivit att Göteborgs
kommun får meddela föreskrifter om tillfälliga bilförbud samt meddelat
ett antal andra föreskrifter.
Andra stycket motsvarar 2 § samma lag. I förordningen om tillfälliga
bilförbud har föreskrifter om vilka föroreningar som innebär akuta
hälsorisker och om mätning meddelats av regeringen. Möjligheten att
delegera denna fÖreskriftsrätt till en myndighet har mot den bakgrunden
tagits bort.
Enligt första stycket får polis hindra fortsatt färd med ett fordon som
sker i strid mot ett förbud.
11 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa för inte medföra onödigt tvång för allmänheten
eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Lagtexten motsvarar 2 § andra stycket hälsoskyddslagen.
Definitioner
1 § Med hushållsavfall avses i detta kapitel avfall och orenlighet som
härrör från hushåll samt därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i kapitlet uppsamling, förvaring, bortforsling och
slutligt omhändertagande.
Paragrafen överensstämmer med 1 § första och andra stycket renhåll-
ningslagen.
354
2 § Med producent avses i detta kapitel den som yrkesmässigt tillverkar, Prop. 1994/95:10
importerar eller säljer en vara eller en förpackning. Med producent
avses även den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar axfall
som kräver särskilda åtgärder frän renhållnings- eller miljövårdssyn-
punkt.
Paragrafen motsvarar 6 a § renhållningslagen. Med producent avses
såväl den som yrkesmässigt tillverkar eller producerar varan eller för-
packningen eller är importör som hela forsäljningskedjan från grossist
till detaljist. Den närmare fördelningen av ansvaret mellan olika pro-
ducentled bestäms i föreskrifter som meddelas med stöd av 6 §.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
3 § De allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. 2, 4 och 5 §§ gäller för
verksamhet som onfattas av detta kapitel.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I paragrafen
anges vilka av de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. som är tillämpli-
ga på den verksamhet som regleras i detta kapitel om avfallshantering.
De allmänna aktsamhetsregler som skall iakttas vid avfallshantering är
regeln om skyldighet att vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktig-
hetsmått som behövs för att hindra eller motverka att verksamheten
medför skada eller olägenhet 2 kap. 2 §, regeln om skyldighet att skaffa
sig den kunskap som behövs för att skydda bl.a. människors hälsa,
miljön och naturen mot skada eller olägenhet, 2 kap. 4 §, och regeln
om skyldighet för den som yrkesmässigt bedriver eller ämnar bedriva
verksamhet att tillämpa bästa möjliga teknik, 2 kap. 5 §. Härutöver är
även 2 kap. 7 § tillämplig.
Genom denna utformning har Lagrådets synpunkt att även principen
om bästa möjliga teknik skall tillämpas vad gäller avfallshantering
beaktats.
Den kommunala renhållningsskyldigheten
4 § Virje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §,
svara för
1. att hushållsavfall inom kommunen forslas till en behandlingsanlägg-
ning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälso- och
miljöskydd som enskilda intressen,
2. att hushållsavfall från kommunen slutligt tas om hand.
När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första
stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet
på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till hälso- och miljöskyddet.
Kommunen skall vidare beakta att bortforslingen anpassas till behovet 355
för olika slag av bebyggelse.
I planer och beslut enligt andra stycket skall anges under vilka förut- Prop. 1994/95:10
sättningar fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva för ta
hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 5 § gäller, annat
avfall som uppkommit hos dem.
Första stycket första punkten överensstämmer med 4 § första stycket
och andra punkten med 5 § renhållningslagen. Paragrafens andra stycke
överensstämmer med 4 § andra stycket renhållningslagen med det till-
lägget att hänsyn även skall tas till nyttjande rätts havarens möjlighet att
själv ta hand om sitt hushållsavfall.
Tredje stycket i paragrafen är nytt. Enligt renhållningslagen skulle
kommunens renhållningsordning innehålla föreskrifter om under vilka
förutsättningar undantag från renhållningsordningens bestämmelser kan
medges. Förutsättningarna för att själv få ta hand om hushållsavfall och,
när föreskrifter enligt 5 § gäller, annat avfall skall i stället enligt före-
varande bestämmelse anges i de planer och beslut kommunen fettar för
fullgörande av sin skyldighet. Redan på planeringsstadiet skall således
kommunen föreskriva om under vilka förutsättningar festighetsinnehava-
ren eller nyttjanderättshavaren själv kan ta hand om såväl hushållsavfall
som annat avfell som uppkommit hos dem. Detta innebär att det, till
skillnad från tidigare, tydligt skall anges under vilka förutsättningar en
fastighetsinnehavare eller en nyttjanderättshavare själv får ta hand om
sitt avfell. Som framgår av 9 § första stycket skall de i forevarande
stycke angivna förutsättningarna även tas in i kommunens renhållnings-
ordning.
Det kan emellertid hända att det finns fell som inte är förutsedda i
kommunens planer och beslut men där undantag från kommunens ren-
hållningsskyldighet ändå bör medges. För dessa enskilda fell finns en
möjlighet till dispens intagen i 11 § andra stycket.
5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun för
i fråga om annat avfall inom en kommun än hushållsavfall meddela
föreskrifter om
1. att avfallet skall forslas bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfallet slutligt tas om hand.
Första stycket gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar
har meddelats med stöd av 6 §.
Paragrafens första stycke överensstämmer i huvudsak med 6 § renhåll-
ningslagen. Paragrafen har ändrats i det avseendet att det bemyndigande
för myndighet att meddela föreskrifter som tidigare fenns har upphävts.
I övrigt har endast redaktionella ändringar gjorts.
I 4 § vilken reglerar kommunens renhållningsskyldighet har undanta-
gits de områden där producentansvar föreskrivits. Motsvarande undan-
tag har i det nya andra stycket gjorts i fråga om kommunala möjligheter
att meddela föreskrifter om annat avfell än hushållsavfall när det för en
avfallstyp eller för visst slag av hantering av avfellet finns föreskrifter
om producentansvar.
356
6§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1994/95:10
meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att av-
fallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, importe-
rar eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver
forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas om hand på ett sådant sätt
som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering.
Föreskrifterna får även avse skyldighet att
1. märka en vara eller en förpackning,
2. lämna uppgifter om insamling, äteranvändningsgrad, ätervinnings-
grad eller andra förhållanden.
Paragrafen överensstämmer med 6 b § renhållningslagen.
Det ansvar som kan föreskrivas med stöd av paragrafen är såväl det
fysiska som det därmed sammanhängande ekonomiska ansvaret för
insamling, bortforsling och slutligt omhändertagande. Ansvaret kan
inskränkas till något av dessa led. I de fall kommunen har kvar ansvaret
för bortforsling och slutligt omhändertagande kan det ekonomiska an-
svaret för detta utkrävas av producenten genom avgifter enligt 19 kap.
7§.
Syftet med den uppgiftsskyldighet som kan föreskrivas med stöd av
andra stycket är att kunna kontrollera hur lagstiftningen efterlevs.
7 § Regeringen för meddela närmare föreskrifter om den kommunala
avfallshanteringen. Regeringen får bemyndiga en kommun att meddela
föreskrifter inom kommunen. Är det av betydelse från återanvändnings-
eller återvinningssynpunkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet,
får föreskrifter enligt denna paragraf innebära att ett visst slag av avfall
i avvaktan på bortforsling skall förvaras skilt från annat avfall samt att
de ytterligare åtgärder som behövs för ändamålet skall vidtas.
Paragrafen överensstämmer i sak, med undantag av att myndighet inte
längre har möjlighet att utfärda föreskrifter, med 3 § andra stycket och
8 § renhållningslagen. I paragrafen har även redaktionella ändringar
gjorts. Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas som möjliggör
källsortering. T.ex. kan föreskrivas att vissa förpackningar som är
förbrukade skall förvaras avskilt från övrigt hushållsavfall. Liksom
tidigare kan föreskrifter av generell natur om avfallshantering meddelas.
Till skillnad från tidigare kan sådana föreskrifter inte beslutas av en
myndighet.
Paragrafen har avfettats i enlighet med Lagrådets förslag.
8 § När avfall skall forslas bort genom kommunens eller en producents
försorg, för avfallet inte grävas ned, komposteras eller på annat sätt
slutligt tas om hand av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshava-
ren.
Skall avfall forslas bort genom kommunens eller en producents försorg
för inte någon annan än den som kommunen eller producenten anlitar
för ändamålet ta befattning med bortforslingen.
357
Paragrafen överensstämmer med 7 § renhållningslagen. Prop. 1994/95:10
Förbudet i första stycket har utsträckts såtillvida att det gäller även
nyttjanderättshavare.
Kommunal renhållningsordning m.m.
9 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommu-
nen samt en avfallsplan. I renhållningsordningen skall anges sådana
förutsättningar som avses i 4 § tredje stycket. Avfallsplanen skall in-
nehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgär-
der för att minska avfallets mängd och farlighet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och
om vad som skall behandlas i avfallsplanen.
Första stycket första meningen överensstämmer med 9 § första stycket
renhållningslagen. Vissa redaktionella ändringar har dock gjorts. Av-
fallsplanen är som tidigare en del av renhållningsordningen. Andra
meningen har viss motsvarighet med 9 § tredje stycket första meningen
renhållningslagen. Här föreskrivs att renhållningsordningen skall in-
nehålla de förutsättningar under vilka festighetsinnehavaren eller nytt-
janderättshavaren själv får ta hand om sitt avfell. Första stycket tredje
meningen överensstämmer med 9 § andra stycket första meningen ren-
hållningslagen.
Paragrafens andra stycke saknar direkt motsvarighet i dag. I renhåll-
ningslagens nuvarande lydelse regleras direkt i lagens 10-13 §§ bl.a. av
vem renhållningsordningen antas och hur detta sker. Hädanefter kom-
mer dessa bestämmelser att återfinnas i föreskrifter meddelade med stöd
av det bemyndigande som finns i förevarande paragrafs andra stycke.
10 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en kommun får
föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov
till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som underlag
för kommunens renhållningsordning.
Paragrafen överensstämmer, med undantag av redaktionella ändringar,
med 9 a § renhållningslagen. Dock har det bemyndigande för myndighet
att meddela föreskrifter som fenns i renhållningslagen inte tagits in i
miljöbalken.
77 § Kommunen är skyldig att, utöver vad som följer av renhållnings-
ordningen, forsla bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn till
omständigheterna.
Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller nyttjan-
derättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos dem och
som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra detta på
358
ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt betryggande sätt och det finns Prop. 1994/95:10
särskilda skäl för ett sådant undantag.
Första stycket överensstämmer med 14 § renhållningslagen.
Paragrafens andra stycke är nytt. Kommunen får genom den nya
bestämmelsen möjlighet att i enskilda fell medge undantag från ren-
hållningsordningens föreskrifter.
Som redogjorts för i motiveringen till 4 § kommer festighetsinnehava-
rens och nyttjanderättshavarens möjlighet att själv ta hand om avfell
som uppkommit hos dem i princip att regleras genom generella före-
skrifter. Paragrafens andra stycke har tillkommit med anledning av att
det inte torde vara möjligt för kommunen att förutse alla tänkbara behov
av undantag. I det andra stycket ges därför en möjlighet till undantag i
ett enskilt fell. Möjligheten gäller alla slag av avfell som enligt balken
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken skall tas om hand
av kommunen. Genom bestämmelsen utvidgas fastighetsinnehavarens
och nyttjanderättshavarens möjlighet att själv få ta hand om sitt avfell.
Dumpning
12 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte
heller ske från svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden.
Avfall som är avsett att dumpas inom andra havsområden får inte föras
ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.
Xbd som sägs i första stycket om dumpning gäller också i fråga om
förbränning av avfall.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfell i vattnet. I paragrafen har den ändringen gjorts att
det fria havet ersatts med annat havsområde. Ändringen har gjorts för
att uppnå bättre överensstämmelse med Londonkonventionen 1972 om
förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfell.
13 § Mtd som sägs i 12 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
Paragrafen motsvarar 2 § lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning
av avfell i vattnet.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
medge undantag från 12 § första stycket, om dumpning kan ske utan
olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Medgivandet kan före-
nas med villkor.
Uppkommer genom dumpning olägenhet som inte förutsågs när med-
givandet gavs, får den myndighet som lämnat medgivandet meddela
föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenhet inte av-
359
hjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, för medgivandet åter- Prop. 1994/95:10
kallas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets forslag.
Paragrafen motsvarar 3 § lagen om förbud mot dumpning av avfall i
vatten.
Tillstånd
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för
föreskriva att avfall inte för importeras eller exporteras utan tillstånd.
Ett tillstånd skall begränsas till att avse viss tid, längst fem år, och får
förenas med villkor. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer.
Paragrafens första mening motsvarar 1 § tredje stycket renhållnings-
lagen.
Möjligheten att föreskriva tillståndsplikt enligt renhållningslagen har
föranletts av ratificeringen av Baselkonventionen om gränsöverskridande
transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. Tillståndsplikt
kan enligt denna paragraf föreskrivas för alla typer av avfall. Genom
att föreskriva krav på tillstånd kan samhället skaffa sig kontroll över att
avfall inte förs över landets gränser på ett sätt som inte är miljömässigt
godtagbart. Likaså kan genom tillståndsplikt kontrolleras att avfall som
kan nyttiggöras för t.ex. återvinning eller energiutvinning inte förs ut ur
landet. Enligt paragrafens andra mening ankommer det på regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer att pröva frågan om tillstånd.
FEMTE AVDELNINGEN
TILLSYN M.M.
1 § Regeringen för, i den utsträckning det pä grund av rådande särskil-
da förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, med-
dela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.
Paragrafen motsvarar 64 § miljöskyddslagen. Med stöd av bemyndigan-
det kan miljölagstiftningen såvitt gäller totalförsvaret anpassas till de
ändrade förhållanden som krig eller krigsfara kan föra med sig. Be-
stämmelsen gäller även sådana situationer då beredskapen måste höjas
utan att läget för den skull är så allvarligt att krig eller krigsfara före-
ligger här i landet. Det kan t.ex. vara fråga om att inkalla personal till
beredskapsövning. För beredskapen i sådana lägen är det viktigt att
regeringen har vittgående befogenheter för att snabbt kunna meddela
360
särskilda föreskrifter. Med stöd av bemyndigandet får regeringen med-
dela särskilda föreskrifter för hela totalförsvaret i frågor som avses i
balken.
Med totalförsvaret avses såväl det militära försvaret som den civila
delen av totalförsvaret. I den civila delen ingår civilförsvaret, det eko-
nomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt totalförsvar.
Till det senare räknas bl.a. hälso- och sjukvården, polisväsendet och
telekommunikationerna.
Så länge föreskrifter inte har meddelats med stöd av bemyndigandet i
paragrafen skall miljöbalkens bestämmelser tillämpas fullt ut också
beträffande totalförsvarets anläggningar och verksamhet. Enda skill-
naden i praktiken blir att särskilda tillsynsmyndigheter i vissa fall kan
ha till uppgift att utöva tillsyn över försvarets verksamhet och anlägg-
ningar. Det ankommer på Miljöorganisationsutredningen att lämna
förslag till fördelningen av uppgifter mellan olika myndigheter. Dessa
förslag bör givetvis anpassas till de ställningstaganden av statsmaktema
som redovisas i avsnitt 4.14 i den allmänna motiveringen.
Tillsynsmyndigheter
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna balk och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd av balken utövas av de statliga
myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen får också föreskriva
att kommunerna skall utöva tillsyn.
Regeringen för föreskriva att den myndighet regeringen bestämmer för
överlåta åt en kommun som gjort framställning om det att i ett visst
avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle ankomma på en statlig
myndighet. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten,
Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.
Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
andra stycket och finner myndigheten att tillsynen inte bör överlåtas i
enlighet med framställningen, skall myndigheten med eget yttrande
överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär
det.
Den myndighet som avses i andra stycket för återkalla överlåtelsen av
tillsyn åt en kommun.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I andra
stycket har dock, till följd av omorganisationen inom Försvarsmakten,
Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt lagts till i fråga om
undantagen från kommunal tillsyn.
Bestämmelser om fördelning av tillsynsansvar finns i bl.a. 38 § mil-
jöskyddslagen, 14 § lagen om kemiska produkter, 15 § hälsoskyddsla-
gen och 21 § renhållningslagen. Enligt dessa bestämmelser utövar stat-
liga myndigheter den centrala och regionala tillsynen medan kommunala
myndigheter utövar den lokala tillsynen.
Prop. 1994/95:10
361
Vilka myndigheter som tilldelas tillsynsansvar regleras i dag antingen Prop. 1994/95:10
genom lagbestämmelser eller genom förordning eller ibland på båda
sätten. En samordning av tillsynsbestämmelsema i en miljöbalk förut-
sätter att denna detaljreglering sker genom särskilda förordningar ut-
färdade av regeringen med stöd av balken och inte regleras i lag.
I 44 a § miljöskyddslagen finns en bestämmelse om att länsstyrelsen i
särskilt fäll, efter åtagande av kommun, får överlåta åt en kommunal
nämnd att i ett visst avseende utöva tillsyn. Detta gäller, i enlighet med
Lagrådets förslag, inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten. Som
ovan nämnts gäller detta inte heller verksamhet som utövas av Försva-
rets materielverk eller Försvarets radioanstalt. I de fäll där länsstyrelsen
anser att överlåtelse av tillsynsansvaret inte bör ske skall frågan på
kommunens begäran prövas av regeringen. Motsvarande bestämmelser
finns i andra och tredje stycket och kommer nu att gälla inom miljöbal-
kens alla områden med undantag fär verksamhet som utövas av För-
svarsmakten. Till skillnad mot miljöskyddslagen innehåller miljöbalken
1 aktuellt hänseende ingen direktdelegation till länsstyrelsen.
Fjärde stycket är nytt och har tillkommit efter synpunkter från Lagrå-
det. Av denna bestämmelse framgår att överlåtelsen av tillsyn får åter-
kallas av den myndighet som har delegerat tillsynsansvaret. Frågan om
återkallelse av delegation av tillsynsansvaret berördes redan i förarbete-
na till 44 a § miljöskyddslagen. Frågan behandlas i avsnitt 4.15.1.
2 § Miljöombudsmannen får trots vad som föreskrivits med stöd av 1 § i
ett enskilt fall utse den myndighet som skall utöva tillsynen om det finns
särskilda skäl.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av paragrafen framgår att Miljöombudsmannen efter en egen pröv-
ning i ett enskilt fäll får, trots vad som föreskrivits med stöd av 1 §,
utse den myndighet som skall utöva tillsynen.
När Miljöombudsmannen agerar enligt denna bestämmelse skall det
ske i egenskap av allmänhetens företrädare på miljöområdet. Som förut-
sättning för miljöombudsmannens rätt gäller att det skall finnas särskilda
skäl. Det kan gälla tillsynsärenden där den ordinarie tillsynsmyndig-
heten har en sådan jävsliknande position att tillsynsansvaret försvåras
och att det därför finns befogad anledning anta att en myndighet som
ansvarar för viss verksamhet inte kan hålla i sär sina olika roller, när
myndigheten samtidigt har ansvar för tillsynen. I en sådan situation kan
ett ingripande av Miljöombudsmannen enligt denna bestämmelse vara
fördelaktigt ur allmänhetens synpunkt.
3 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hän-
seenden eller som på något annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.
Paragrafen motsvarar 38 § fjärde stycket första meningen miljöskydds- 362
lagen.
Förelägganden och förbud
4 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.
Tillståndsbeslut hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela
sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga till
följd av särskilda omständigheter.
Paragrafens första stycke överensstämmer med bl.a. 16 § första stycket
lagen om kemiska produkter. Andra stycket motsvarar 40 § andra styck-
et miljöskyddslagen.
Paragrafen är av central betydelse för tillsynsverksamheten och ger
närmare bestämmelser om de tillsynsåtgärder som en tillsynsmyndighet
kan vidta vid överträdelser i enskilda fell.
En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs för att föreskrifterna i miljöbalken eller
föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av balken skall kunna
efterlevas.
Ett åsidosättande av de aktsamhetsregler som gäller för den aktuella
verksamheten kan således föranleda ett ingripande från tillsynsmyndig-
hetens sida. Som exempel på allmänna aktsamhetsregler kan nämnas
principen om bästa möjliga teknik (2 kap. 5 §) och skyldigheten att
avhjälpa skadan även då verksamheten har upphört (2 kap. 3 §). Ett
föreläggande eller ett förbud kan också meddelas då exempelvis ett
villkor i ett tillstånd inte efterlevs.
Andra stycket i paragrafen reglerar de fell då tillsynsmyndigheten kan
ingripa med förelägganden eller förbud utan hinder av att ett tillstånd
meddelats för en verksamhet. Bestämmelsen gäller oavsett om verksam-
heten bedrivs eller har upphört. I regel bör det inte vara möjligt att
ingripa med föreläggande eller förbud avseende frågor som regleras
genom villkor i tillståndet.
Undantag från denna princip kan dock göras om särskilda omständig-
heter föreligger. Härmed avses brådskande fell som inte kan handläggas
i föreskriven ordning t.ex. enligt 13 kap. om ändring av villkor. I bråd-
skande fell bör därför tillsynsmyndigheten kunna meddela de föreläg-
ganden eller förbud som motiveras av omständigheterna. De fell som
avses här är exempelvis nödsituationer, olyckor, uppkommen allmän
fera eller liknande. Det är alltså nödvändigt med hänsyn till ordning och
säkerhet att tillsynsmyndigheten kan meddela de brådskande föreläggan-
den eller förbud som motiveras av omständigheterna. Har en verksam-
het upphört torde det huvudsakligen röra sig om återställningsåtgärder
eller åtgärder för att forsla bort kvarblivet avfell eller därmed liknande
åtgärder.
De befogenheter som följer med paragrafen skall utnyttjas när det är
påkallat av hänsyn till hälso- eller miljörisker. Det ligger i sakens natur
att myndigheten när den tillämpar föreskrifter av förevarande slag inte
tillgriper mer omfettande tvångsåtgärder än som behövs i vaije enskilt
fell.
Prop. 1994/95:10
363
5 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som har förstört eller skräpat Prop. 1994/95:10
ned eller på något annat sätt osnyggat en viss plats i naturen eller som
annars är ansvarig för att sä har skett att ställa i ordning på platsen
och vidta förebyggande åtgärder för framtiden.
Paragrafen motsvarar 24 § första stycket naturvårdslagen men har utvid-
gats till att gälla även förstörelse.
Det innebär att den kan tillämpas även när det är fråga om vandalise-
ring av större områden. Bestämmelsens tillämplighet är begränsad
såtillvida att den endast gäller förstörelse eller nedskräpning i naturen.
Den griper alltså inte in i räddningstjänstlagens tillämpningsområde.
Med naturen avses detsamma som tidigare dvs. skog och mark men
även vissa områden som lagts under detaljplan exempelvis större mark-
områden och grönområden för fritidsbebyggelse. Även mark intill ensta-
ka bebyggelse på landsbygden torde ofta vara att anse som natur. Be-
stämmelsen kan tillämpas mot såväl den som har skräpat ned som mot
den som annars är ansvarig för en nedskräpning eller någon annan
försummelse som avses med paragrafen. I rättspraxis har föreläggande
ansetts även kunna meddelas mot den som markägaren tillåtit använda
marken. Ett exempel är om någon på grund av nyttjanderätt ägt utnyttja
marken för uppställning av skrotbilar men underlåtit att enligt avtalet
skaffa undan bilarna.
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att möjligheten att som enligt för-
slaget i lagrådsremissen kunna rikta föreläggande mot den som har
ödelagt en plats i naturen inte synes tillföra något utöver föreskriften
om föreläggande mot den som har förstört en sådan plats. Paragrafen
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
6 § Har skada eller olägenhet under en ägares tid uppstått vid använd-
ningen av en fastighet eller en byggnad, anläggning eller anordning på
annans mark på grund av att någon har överträtt 9-11 kap. eller ett
förbud eller en föreskrift som har meddelats med stöd av något av dessa
kapitel, för en tillsynsmyndighet förelägga en ny ägare att avhjälpa
skadan eller olägenheten, om det inte är oskäligt.
Paragrafen motsvarar delvis 39 § första stycket andra meningen natur-
vårdslagen. Bestämmelsen reglerar en ny ägares ansvar för att vidta
rättelse vid överträdelser under tidigare ägares tid av förbud eller före-
skrifter beträffande nationalpark, naturreservat, kulturreservat, natur-
vårdsområde, kulturvårdsområde, naturminne, strandskydd, biotopskydd
eller annat skydd för växt- och djurlivet, täkt eller vilthägn. Enligt
paragrafen får en tillsynsmyndighet förelägga den nye ägaren att full-
göra sina skyldigheter. Till skillnad mot vad som gällde enligt natur-
vårdslagen är det inte erforderligt att det är den tidigare ägaren som
begått överträdelsen.
För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs att det inte får vara
oskäligt att förelägga den nye ägaren att vidta rättelse. I motiven till
denna paragrafs motsvarighet i naturvårdslagen (prop. 1981/82:220) har 364
framhållits att bestämmelsen skall utnyttjas med urskillnad varvid en
avvägning måste ske mellan naturvårdens intresse och den enskildes Prop. 1994/95:10
intresse att inte drabbas av oskäliga kostnader. Den senares synpunkter
väger dock mindre tungt om det finns sannolika skäl för att överlåtelse
föranletts av önskan att hindra ingripanden från samhällets sida.
Paragrafen har avfettats enligt Lagrådets synpunkter.
7 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant om-
råde att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som
omfattas av allemansrätten. Är det uppenbart att ett stängsel endast är
avsett att utestänga allmänheten från området får föreläggande med-
delas om att ta bort det. Mid som nu har sagts om stängsel skall tilläm-
pas även när det gäller diken.
Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte
finnas uppsatta utan tillstånd av kommunen. Tillstånd behövs dock inte
om det är uppenbart att allmänheten inte får fördas fritt inom området
eller att skylten är behörig av något annat skäl.
Paragrafen, som motsvarar 17 § naturvårdslagen, har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.
Enligt nuvarande lydelse är det den kommunala nämnd, som fullgör
uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, som har att pröva tillstånd
som avses i andra stycket och att meddela föreläggande om borttagande
av skylten. De redaktionella ändringar som gjorts i paragrafen innebär
att det inte anges vilken kommunal myndighet som skall pröva till-
ståndsfrågan. Av 4 § följer att en tillsynsmyndighet får förelägga den
som är ansvarig för åtgärden att ta bort en skylt. Denna ändring har
gjorts för att förenkla hanteringen av de regler om rättelse som föreslås
i det följande.
8 § Har ett föreläggande riktats mot ägaren till en fastighet, mot den
som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot båda får tillsyns-
myndigheten ålägga ägaren eller nyttjanderättshavaren, om rättigheter-
na övergår till någon annan, att utan dröjsmål lämna uppgift om den
nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.
Paragrafen motsvarar 19 § andra stycket hälsoskyddslagen. Någon
motsvarighet till paragrafen finns inte i de andra lagarna som samman-
förs i miljöbalken. Paragrafen har till syfte att ge tillsynsmyndigheten
möjlighet att snabbt ingripa mot ny ägare eller nyttjanderättshavare om
rättelse inte skett i enlighet med tidigare föreläggande.
Vite
9 § Beslut om förelägganden eller förbud enligt detta kapitel får förenas
med vite.
365
Bestämmelser om vite finns i alla de lagar som nu sammanförs i miljö- Prop. 1994/95:10
balken varför bestämmelsen inte innebär någon nyhet.
10 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud
mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller
ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhär
någon annan, skall myndigheten sända beslutet till inskrivningsmyndig-
heten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Är föreläg-
gandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Inskriv-
ningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som
senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck-
ningen, om sökanden inte är föreläggandets adressat.
Har anteckning enligt första stycket gjorts, gäller föreläggandet eller
förbudet mot den nya ägaren av egendomen. Har den nya ägaren för-
värvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen
fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren
räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte
mot en ny ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut
nytt vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period får tas
ut endast av den som var ägare vid periodens början.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,
skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet an-
mäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Regler om
inskrivning i fastighetsboken eller tomträttsboken finns i de mer fastig-
hetsanknutna lagarna. Sådana bestämmelser finns i 20 § hälsoskyddsla-
gen, 39 a och 39 b §§ naturvårdslagen. Paragrafens lydelse överens-
stämmer i huvudsak med 39 a och b §§ naturvårdslagen. Utformningen
av paragrafen innebär en utvidgning i förhållande till motsvarande
bestämmelse i hälsoskyddslagen. Enligt hälsoskyddslagen är myndig-
heten inte skyldig att översända föreläggandet eller förbudet till inskriv-
ningsmyndigheten för anteckning men får göra det om föreläggandet
eller förbudet är förenat med vite och är av större betydelse. Förevaran-
de paragraf föreskriver emellertid, i motsats till vad som nu sagts, att
myndigheten skall översända föreläggandet eller förbudet till inskriv-
ningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
I motsats till kommitténs förslag gäller paragrafen bara förelägganden
och förbud som meddelats då bestämmelserna i 9-11 kap. eller 15 kap.
eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av dessa kapitel i
balken har överträtts.
77 § överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning
eller anordning på annans mark innan ett beslut som avses i 10 § har
vunnit laga kraft på grund av att det överklagats, skall rättegängsbal-
366
kens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet Överlåts och om Prop. 1994/95:10
tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.
Paragrafens lydelse överensstämmer med 21 § hälsoskyddslagen. In-
nebörden av bestämmelsen är att en överlåtelse av exempelvis en fastig-
het inte medför att ett ärende måste tas om från böijan, utan handlägg-
ningen fortsätter i vanlig ordning men med den nye ägaren som part.
Genom dessa regler undanröjs möjligheten att fördröja ett ärende genom
att överlåta fastigheten på ny ägare.
Rättelse
12 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 4-7 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får verkställighet
enligt utsökningsbalken äga rum.
Har någon begått en gärning som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 §,
får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstad-
komma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av
tillsynsmyndigheten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafens lydelse motsvarar 47 § miljöskyddslagen. Därvid motsva-
rar första stycket tredje stycket i 47 § och andra stycket första stycket i
47 §. Motsvarande bestämmelser finns också i 39 § naturvårdslagen.
Första stycket är huvudregeln. Det medger verkställighet enligt vad
som gäller i utsökningsbalken om verkställighet av förvaltningsbeslut (se
3 kap. 20 § och 16 kap. 10-12 §§ utsökningsbalken).
Eftersom den föreslagna bestämmelsen kommer att gälla samtliga
tillsynsmyndigheters beslut blir det en väsentlig utvidgning av möjlig-
heterna till verkställighet. Det är inte något villkor för verkställighet att
tillsynsmyndigheten förenat föreläggandet eller förbudet med vite.
Om inte tillsynsmyndigheten har meddelat verkställighetsförordnande
enligt 21 §, måste beslutet ha vunnit laga kraft för att verkställighet
skall kunna äga rum. Något utslag av kronofogdemyndigheten, såsom
vid tillämpning av andra stycket, krävs däremot inte.
Andra stycket avser fell när det inte finns något beslut av tillsyns-
myndigheten utan rättelsen föranleds av att någon har begått en gärning
som objektivt sett är straffbar enligt föreskrifter i 21 kap. I så fell måste
först frågan om rättelse prövas av en myndighet. Som framgår skall en
fråga enligt andra stycket behandlas av kronofogdemyndigheten som
särskild handräckning enligt reglema i lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning. Detta innebär att kronofogdemyndig-
heten bl.a. skall pröva lagligheten av det framställda yrkandet. Utfellet
av prövningen skall meddelas genom ett utslag som skall översändas till
parterna. Ett sådant utslag kan överklagas till tingsrätten.
367
Ansökan om särskild handräckning kan enligt miljöskyddslagen och Prop. 1994/95:10
naturvårdslagen göras av åtskilliga myndigheter. Enligt miljöbalken bör
emellertid uppgiften ankomma på tillsynsmyndigheten.
13 § I stället för att begära verkställighet enligt 12 §får tillsynsmyndig-
heten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.
Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan före-
gående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn
till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl finner att
rättelse bör göras utan dröjsmål.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt
paragrafen har tillsynsmyndigheten givits möjlighet att besluta om rättel-
se på den felandes bekostnad.
Bestämmelser om rättelse på någons bekostnad finns i 41 a § miljö-
skyddslagen, 16 § tredje stycket lagen om kemiska produkter, 18 §
tredje stycket hälsoskyddslagen och 23 § tredje stycket renhållnings-
lagen.
Enligt renhållningslagen får rättelse ske först sedan ett föreläggande
av tillsynsmyndigheten inte följts. Paragrafen innebär därmed en utvidg-
ning i förhållande till vad som i dag gäller enligt renhållningslagen.
Eftersom tillsynsmyndigheten måste förskottera kostnaderna för
rättelse torde det vara naturligt att tillsynsmyndigheten meddelar ett
föreläggande eller förbud enligt 4 § och, om rättelse inte sker, att verk-
ställighet av tillsynsmyndighetens föreläggande eller förbud sker genom
kronofogdemyndighetens försorg enligt 12 § för att samtidigt få verk-
ställighetskostnadema uttagna (se 17 kap. utsökningsbalken).
Enligt första stycket i paragrafen ges tillsynsmyndigheten möjlighet att
besluta om rättelse på den felandes bekostnad om denne inte rättar sig
efter ett föreläggande eller ett förbud som tillsynsmyndigheten med-
delat. Det kan röra sig om fell där det är nödvändigt med en snabbare
handläggning för att därmed snabbt kunna undanröja en hälso- eller
miljörisk. Det kan även röra sig om mera bagatellartade fell där rättelse
enkelt kan ske genom tillsynsmyndighetens försorg.
Ingripanden av tillsynsmyndigheten torde som tidigare sagts som regel
ske genom förelägganden och förbud enligt 4 §. Enligt andra stycket
kan emellertid tillsynsmyndigheten, under vissa i paragrafen närmare
angivna omständigheter, besluta om rättelse på den felandes bekostnad
även utan ett föregående föreläggande eller förbud. Det är således i
dessa fell tillfyllest att någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger
honom enligt balken eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats
med stöd av balken. Ett förordnande om rättelse på den felandes bekost-
nad enligt andra stycket torde aktualiseras först om det finns skäl att
anta att ett föreläggande eller förbud, med eller utan vite, inte skulle
åtlydas eller att det inte tillräckligt snabbt eller effektivt skulle leda till
åsyftat resultat.
Tillsynsmyndigheten skall emellertid alltid fetta ett formellt beslut om
rättelse. Det gäller även i brådskande fell. Ett sådant beslut kan över-
klagas. Det är ofta naturligt att tillsynsmyndigheten meddelar verkstäl-
368
lighetsförordnande enligt 21 §. Åtminstone när det gäller beslut enligt Prop. 1994/95:10
andra stycket.
Upplysningar, undersökningar och tillträde
14 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som bedriver en verksamhet
som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som
meddelats med stöd av balken att lämna de upplysningar som behövs för
tillsynen.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den har en
viss motsvarighet i 43 § första stycket miljöskyddslagen.
Enligt paragrafen får en tillsynsmyndighet förelägga den som utövar
en verksamhet som regleras i balken att lämna de upplysningar som
behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får genom bestämmelsen
möjlighet att i vissa fell införskaffa för tillsynen behövliga upplysningar
utan att myndigheten skall behöva göra egna undersökningar.
Bestämmelser om skyldighet att genomföra undersökningar finns i
fråga om miljöferlig verksamhet i 13 kap., i fråga om kemiska pro-
dukter i 14 kap. och i ftåga om hälsoskydd i 15 kap.
75 § Den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig eller
medföra olägenheter för människors hälsa eller den som annars är
skyldig att avhjälpa olägenhet frän sådan verksamhet är skyldig att
utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som
behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för
bostäder eller för allmänna ändamål. Om det är lämpligare kan till-
synsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall
utföras av någon annan än den som är skyldig att utföra undersökningen
enligt första och andra meningen och utse någon att göra undersökning-
en.
Den som är skyldig att utföra undersökningen enligt vad som sägs i
första stycket första och andra meningen är skyldig att ersätta kostna-
derna för en undersökning som avses i första stycket tredje meningen
med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.
Paragrafen, som motsvarar 43 § andra och tredje stycket miljöskyddsla-
gen, har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Bestämmelsen
innebär att undersökningsplikten även kommer att omfetta exempelvis
bostäder och byggnader upplåtna för allmänna ändamål såsom vård,
undervisning, hygienisk verksamhet och hotell m.m.
Enligt andra stycket är den som utövar verksamheten skyldig att
ersätta kostnaderna för sådana undersökningar som avses i första styck-
et. Av 19 kap. 3 § framgår att den som är ersättningsskyldig för kost-
naderna även är skyldig att lämna de uppgifter som behövs för att be-
stämma ersättningens storlek.
Paragrafens första styckes första mening har till skillnad från vad som
gäller i dag inte kriminaliserats. Tillsynsmyndighetens befogenhet att
369
24 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10
med stöd av 4 § i förening med 9 § meddela föreläggande vid vite eller Prop. 1994/95:10
att med stöd av andra stycket i förevarande paragraf låta annan utföra
undersökningarna bör vara tillräcklig för att åstadkomma rättelse.
16 § Vill någon för att utreda verkningar av miljöfarlig verksamhet, som
han utövar eller ämnar utöva, företa mätning eller annat undersöknings-
arbete på fast egendom som någon annan äger eller innehar, för läns-
styrelsen besluta att tillträde till egendomen skall lämnas under viss tid.
Behöver en mätapparat eller ett liknande instrument sättas ut kan läns-
styrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumen-
tet.
Beslut som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av
den som skall utföra en sådan undersökning som avses i 15 § första
stycket tredje meningen.
Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång
vällas. För skada och intrång skall ersättning lämnas av den som utövar
eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Talan om ersättning
skall väckas vid fastighetsdomstol som anges i 23 kap. 6 §.
Paragrafen motsvarar 51 § miljöskyddslagen.
17 § För att utöva tillsyn enligt denna balk har en tillsynsmyndighet rätt
till tillträde till lokaler och andra utrymmen, byggnader, anläggningar
och markområden och att där göra undersökningar och ta pmver. Till-
trädesrätten samt rätten att göra undersökningar och ta prover omfattar
också bostäder, dock endast i den utsträckning det behövs för att före-
bygga ohälsa.
Rätt till tillträde har även den som skall göra en undersökning enligt
15 § första stycket tredje meningen. Samma rätt har den som skall göra
en undersökning enligt 9 kap. 6 § tredje stycket eller enligt 12 kap. 4 §.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer för föreskriva
om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning
och undersökning av prov.
Bestämmelser motsvarande denna paragraf finns i 42 § miljöskyddsla-
gen, 17 § första stycket lagen om kemiska produkter, 17 § första styck-
et hälsoskyddslagen och 22 § första stycket renhållningslagen. I natur-
vårdslagen finns ingen motsvarighet.
Tredje stycket motsvarar 17 § tredje stycket lagen om kemiska pro-
dukter.
Enligt paragrafen har tillsynsmyndigheten enligt miljöbalken rätt till
tillträde till lokaler och andra utrymmen, byggnader, anläggningar och
markområden och att där göra undersökningar och ta prover. I de lagar
som nu sammanförs i miljöbalken finns olika bestämmelser med mot-
svarande innehåll som förevarande paragraf. Med begreppet byggnader
avses i hälsoskyddslagen och i renhållningslagen även bostäder. Efter-
som det finns skäl att vara restriktiv med tillsynsmyndighetens tillträde
till bostäder innebär föreskrifterna i fråga om avfallshantering att möj-
ligheten till tillträde begränsats till soprum eller soputrymme. Vad gäller
370
frågor rörande hälsoskydd är samma områden tillgängliga som i dag Prop. 1994/95:10
enligt hälsoskyddslagen. Av lagtexten framgår direkt den inskränkning
som gäller ifråga om tillsynsmyndighetens rätt till tillträde till bostäder.
Enligt paragrafens tredje stycke får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriva om skyldighet att ersätta en till-
synsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov.
Av 19 kap. 3 § framgår att den som enligt sådana föreskrifter är skyldig
att ersätta kostnader även är skyldig att lämna de upplysningar som
behövs för att festställa avgiftens storlek.
Naturvårdsvakter
18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse
naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden och naturföremål som omfattas av förordnanden enligt 9-11
kap. Naturvårdsvaktema skall ha de befogenheter som följer av andra
och tredje stycket.
En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.
Ertappas någon, som enligt vad i 21 kap. stadgas bryter mot förbud
eller föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 4, 9 eller 16 § eller 10
kap. 3-7 §§, på bar gärning, får naturvårdsvakten ta i beslag jakt- och
fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha
betydelse för utredning av brottet.
Paragrafen överensstämmer, med undantag för redaktionella ändringar,
med 36 a § första-tredje stycket naturvårdslagen.
Vid förordnande av naturvårdsvakter kan det finnas behov att inhämta
personuppgifter. Frågor om inhämtande av personuppgifter regleras i
lagen (1965:94) om polisregister m.m. och polisregisterkungörelsen
(1969:38). Enligt lagen kan uppgifter ur polisregistret, efter framställ-
ning av bl.a. länsstyrelsen, om och i den mån regeringen för visst slag
av ärenden eller för särskilt fell ger tillstånd därtill, utlämnas till myn-
digheten.
19 § Har en naturvårdsvakt tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den tjäns-
teman som tar emot en anmälan skall förfara som om tjänstemannen
själv hade gjort beslaget.
Paragrafen överensstämmer med 36 a § fjärde stycket naturvårdslagen.
20 § Den som har fått undantag från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 9-11 kap. är skyldig
att vid anfordran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt eller en polis
vid vistelse inom det område där undantaget gäller.
371
Paragrafen överensstämmer med 36 b § naturvårdslagen. Den i paragra- Prop. 1994/95:10
fen föreskrivna skyldigheten är straffbelagd enligt 21 kap. 3 §.
övriga bestämmelser
21 § En tillsynsmyndighet för bestämma att dess beslut skall gälla ome-
delbart.
Enligt paragrafen skall tillsynsmyndigheten bestämma i vilka fell verk-
ställighetsbeslut bör meddelas. I första hand bör sådana förbehållas
ärenden där skyndsamma åtgärder är erforderliga för att förhindra
skador eller olägenheter. Sådana beslut bör också kunna meddelas i de
fall villkor i tillståndsbeslut eller föreskrifter som meddelats med stöd
av balken inte iakttagits. I övriga fell, t.ex. vid åsidosättande av de
allmänna aktsamhetsreglerna i balken, bör beslutet normalt gälla först
sedan det vunnit laga kraft.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
22 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behävs för tillsyn
enligt detta kapitel.
I de flesta av de lagar som sammanförs i miljöbalken finns en bestäm-
melse motsvarande den som återfinns i paragrafen. Dessa paragrafer har
med endast redaktionella ändringar förts in i miljöbalken.
23 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller
har utfört sådana undersökningar som anges i 17 § andra stycket första
meningen för inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fött
veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse
för landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Paragrafen motsvarar 44 § miljöskyddslagen och 23 § lagen om kemis-
ka produkter.
I paragrafen föreskrivs tystnadsplikt för de som har tagit befattning
med ärenden enligt balken.
Av 15 § framgår emellertid att undersökning av verksamhet som kan
befaras vara miljöfarlig kan utföras av utomstående enskilda. För dessa
och andra enskilda som deltar i myndigheternas verksamhet enligt bal-
ken gäller tystnadsplikt enligt förevarande paragrafs första stycke.
Befattningshavarna hos en myndighet är underkastade sekretesslagens
regler.
Avgift för myndigheters verksamhet
372
1 § Regeringen för meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets Prop. 1994/95:10
verksamhet enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken. Regeringen för överläta åt kommunen att meddela
föreskrifter om sådana avgifter såvitt gäller kommunens verksamhet.
Bestämmelser om avgifter för bortforsling och slutligt omhändertagan-
de av avfall genom kommunens försorg finns i 4-6 §§.
Paragrafens första stycke motsvarar 69 § miljöskyddslagen, 18 § första
stycket lagen om kemiska produkter och 22 § hälsoskyddslagen.
Som framgår av den allmänna motiveringen har den ändringen gjorts
i förhållande till tidigare lagstiftning att det på den statliga sidan endast
är regeringen som får meddela föreskrifter om avgifter. När föreskrifter
om avgifter beslutas måste gränsdragningen mellan skatter och avgifter
alltid beaktas. Denna fråga har tidigare behandlats i flera lagstiftnings-
ärenden, senast av Lagrådet i yttrande över en lagrådsremiss av den 27
januari 1994 med förslag till lag om genetiskt modifierade organismer
(prop. 1993/94:198). Avgiftskriteriema är uppfyllda i den mån avgifter-
na utgör vederlag för en myndighetsutövning som är riktad direkt mot
den avgiftsskyldige. Detta gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader
för handläggningen av en ansökan eller en anmälan eller för provtag-
ning eller inspektion. Delegationsbestämmelsen i paragrafen får inte
användas för att besluta om avgifter som skall utgå även om företaget
inte varit föremål för någon direkt åtgärd från myndigheternas sida
eftersom en sådan avgift får anses ha karaktären av skatt.
Med stöd av bemyndigandet i paragrafen kan föreskrivas om de av-
gifter som kan tas ut för en myndighets verksamhet med prövning och
tillsyn enligt balken. Även anmälningsärenden kan avgiftsbeläggas enligt
denna bestämmelse.
För tillståndspliktiga verksamheter, inkl, godkännande, bör tillämpas
ett system som bygger på saktaxor med festa årliga avgifter. Vad däre-
mot gäller anmälningsärenden och tillsyn över sådan verksamhet som
inte är tillståndspliktig kan en timbaserad avgift tillämpas. I sådana fell
då det ankommer på kommunerna att festställa avgifter bör dessa hållas
på en likartad nivå. Detta kan ske t.ex. därigenom att Kommunförbun-
det, eventuellt med bistånd av Naturvårdsverket, lämnar rekommenda-
tioner om avgiftsnivån.
Meningen är att avgifterna skall täcka en myndighets kostnader. Nå-
got överskott skall däremot inte uppkomma för myndigheten.
I andra stycket erinras om att det finns särskilda bestämmelser om
avgifter som avser den kommunala avfallshanteringen. Bemyndigandet
1 första stycket gäller alltså inte sådana avgifter.
Dispensavgift
2 § Om det med stöd av denna balk har meddelats föreskrifter som
medger undantag från en bestämmelse i balken eller i föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken och ett sådant undantag kan antas
innebära ekonomisk fördel för den som medges undantag, för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en särskild Prop. 1994/95:10
avgift skall tas ut för att utjämna en sådan fördel.
Paragrafen motsvarar 19 § lagen om kemiska produkter och 2 § lagen
om svavelhaltigt bränsle.
Bemyndigandet har emellertid gjorts generellt tillämpligt eftersom
föreskrifter om undantag som här avses kan komma att meddelas även
inom andra områden än de som i dag regleras i lagen om kemiska
produkter och lagen om svavelhaltigt bränsle. En avgift enligt förevar-
ande paragraf har ett annat syfte än avgifter enligt 1 och 5 §§. Den är
också av en principiellt annan karaktär. Sålunda gäller för denna typ av
avgift inte den s.k. självkostnadsprincipen.
Syftet med avgiften är dubbelt. Dels skall den förhindra att konkur-
rensen snedvrids till följd av undantag från bestämmelser i balken, dels
skall den begränsa antalet ansökningar om sådana undantag. Avgiften
skall vara så hög att ett undantag aldrig kan bli lönsamt.
Föreskrifter enligt denna paragraf behöver inte utformas så att av-
giften motsvarar den vinning som undantag kan antas medföra i vaije
enskilt fell. I stället kan avgiften bestämmas enligt taxa som grundas på
en genomsnittlig ekonomisk fördel. I det enskilda fallet kan detta få till
följd att avgift utgår trots att det inte uppkommer någon ekonomisk
fördel.
Skyldighet att lämna uppgifter
3 § Den som är avgiftsskyldig enligt en föreskrift som meddelats med
stöd av 7 § första stycket eller 2 § eller som är skyldig att ersätta kost-
nad enligt 18 kap. 15 § andra stycket eller enligt en föreskrift som
meddelats med stöd av 18 kap. 17 § tredje stycket skall lämna de upp-
gifter som behövs för att bestämma avgiftens eller ersättningens storlek.
Uppgifterna skall lämnas till den myndighet som regeringen bestämmer
och i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
myndigheten föreskriver Om avgiften eller ersättningen skall bestämmas
av en kommunal myndighet får kommunen meddela föreskrifter om
uppgiftsskyldighet.
Paragrafens lydelse motsvarar delvis 18 § andra stycket lagen om ke-
miska produkter.
Även detta bemyndigande har gjorts generellt tillämpligt på avgifter
och ersättning för vissa kostnader enligt balken. Det kan tillämpas t.ex.
då en avgift skall beräknas med hänsyn till omsättningens storlek för att
få en rättvis fördelning mellan berörda företag. Inte heller avgifter eller
ersättningar som grundas på ett sådant underlag får överstiga myndig-
hetens självkostnader.
Avgift för kommunal renhållning
374
4 § Kommunen får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för Prop. 1994/95:10
sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som
sker genom kommunens försorg enligt denna balk. Avgiften skall enligt
kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.
I fråga om avgift för hantering av avfall från fartyg finns särskilda
bestämmelser i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från
fårtyg.
Paragrafen överensstämmer med 15 § renhållningslagen.
I denna paragraf och de två följande finns bestämmelser om avgifter
for den kommunala hanteringen av avfell.
5 § Avgift som avses i 4 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Om avgiften avser bortforsling och slutligt omhändertagande vid enstaka
tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för
varje tillfälle i fråga. Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som
behövs för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader
för renhållningen. Från dessa kostnader skall avräknas kostnaderna för
vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller utrustning för
annat ändamål än renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att
återanvändning, återvinning eller annan miljövänlig avfallshantering
främjas.
Om kommunen avtalar med någon annan att utföra renhållningen, får
avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden
därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhåll-
ningen.
Paragrafen överensstämmer med 16 § renhållningslagen.
Enligt första stycket ingår bland de kostnader som ligger till grund för
avgiften även nödvändiga planeringskostnader. Att kommunen har
skyldighet att planera avfallshanteringen framgår av 16 kap. 4 och 9 §§.
6 § Avgift enligt 4 § skall betalas enligt taxa, som antas av kommun-
fullmäktige.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar
tillämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i
5 § beaktas.
Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.
Paragrafen överensstämmer med 17 § renhållningslagen.
Enligt andra stycket måste det anges i taxan hur avgiften skall be-
stämmas i alla de fell då taxan saknar tillämplig bestämmelse och inte
endast då bortforslingen och det slutliga omhändertagandet av avfellet
måste ske i särskild ordning på grund av avfellets mängd eller samman-
sättning.
375
Producentavgift
7 § Om en kommun forslar bort eller slutligt omhändertar avfall som
avses i 16 kap. 6 §, skall producenten betala en avgift för detta, under
förutsättning att föreskrift härom har meddelats av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, kommunen eller en statlig myndighet.
Avgiften skall betalas till kommunen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Paragrafen, som motsvarar 17 a § renhållningslagen, har utformats i
enlighet med Lagrådets forslag.
Enligt denna paragraf får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer besluta att ta ut en avgift av producenten i det fell
kommunen har kvar ansvaret for bortforsling och slutligt omhänderta-
gande. Kommunens avgift skall emellertid i sådant fell reduceras i
motsvarande mån, eftersom avgiftsuttaget enligt 5 § inte får överstiga
kostnaderna.
Avgift kan tas ut för att täcka kostnaderna antingen för både bort-
forsling och slutligt omhändertagande eller bara för det ena av momen-
ten, om ansvaret för det andra ligger hos producenten (jfr 16 kap. 6 §
första stycket). Avgiften skall betalas till den statliga eller kommunala
myndighet som regeringen bestämmer. I vanliga fell torde avgiften
baseras på den typiska hanteringskostnaden för ett visst slags avfell.
Avgiften bör i sådana fell bestämmas centralt, varvid det ankommer på
regeringen att meddela verkställighetsföreskrifter om fördelningen mel-
lan kommunerna av inbetalda avgifter.
Av 16 kap. 2 § framgår vad som avses med producent.
1 § Om inte något annat framgår av 2 eller 3 § får i ett enskilt fall ett
beslut enligt 6 eller 8-19 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av något av dessa kapitel överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en kommun eller en
kommunal nämnd,
2. hos Koncessionsnämnden för miljöskydd, om beslutet har meddelats
av någon annan statlig myndighet än som anges i 3 och avser en fråga
om miljöfarlig verksamhet,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämnden
för miljöskydd eller Försvarsmakten eller generalläkaren. Beslut av
Koncessionsnämnden för miljöskydd i ett till nämnden överklagat ärende
får inte överklagas.
Om Koncessionsnämnden för miljöskydd i ett överklagat ärende finner
att det finns hinder mot den sökta verksamheten enligt 13 kap. 5 § men
att det finns sådana omständigheter som avses i andra stycket nämnda
paragraf eller ärendet på något annat sätt rör en fråga av särskild vikt,
skall nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för
prövning av tillstånd till verksamheten.
Prop. 1994/95:10
376
Paragrafens första och andra stycke motsvarar 48 § första och andra Prop. 1994/95:10
styckena miljöskyddslagen och såvitt avser punkt 1 i paragrafen 40 §
första stycket naturvårdslagen, 25 § första stycket hälsoskyddslagen och
26 § första stycket renhållningslagen.
Avgöranden enligt sjätte och sjunde avdelningarna i balken omfattas
inte av detta kapitel om överklagande. Det innebär bl.a. att en länsrätts
avgörande i fråga om miljöskyddsavgift fullföljs i den ordning som
stadgas i förvaltningsprocesslagen och att de frågor som skall prövas av
allmän domstol, exempelvis fråga om ansvar för brott, skall överklagas
enligt den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken.
De bestämmelser om överklagande som finns i gällande lagstiftning
har, såvitt gäller beslut i frågor avseende miljöfarlig verksamhet, över-
förts och sammanförts till förevarande paragraf. Av paragrafen framgår
vidare att alla beslut i enskilda fall enligt balken eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken som meddelats av en kommun, med
undantag av vissa beslut som avser ersättning för kostnader, förbud vid
vite och avgifter, skall överklagas hos länsstyrelsen. Med beslut i en-
skilda fall avses andra beslut än normbeslut om föreskrifter. Normbeslut
överklagas enligt 4 §.
Kommunala beslut i enskilda fåll enligt miljöbalken skall alltså inte i
något fåll överklagas direkt till kammarrätten som kommunalbesvär
enligt kommunallagen (1991:900).
Beslut kan vidare komma att meddelas av Försvarsmakten eller För-
svarsmakten genom generalläkaren. Ett sådant beslut skall alltid över-
klagas till regeringen. Detta framgår av 1 § första stycket tredje punk-
ten.
Koncessionsnämnden är sista instans i ärenden som fullföljts dit. Detta
framgår av första stycket 3. Det gäller också beträffande frågor som i
ett fullföljt ärende uppkommit först hos nämnden. Det går exempelvis
inte att klaga om Koncessionsnämnden avvisar någons talan i ett fullföljt
ärende. Detta är ingen förändring i förhållande till gällande reglering.
Andra stycket motsvarar 48 b § sista stycket miljöskyddslagen. Stad-
gandet innehåller en bestämmelse om att Koncessionsnämnden skall
överlämna ärendet till regeringens prövning om omständigheterna är
sådana som avses i 13 kap. 5 § andra stycket. Myndigheten får också
underställa ett överklagat ärende regeringens prövning om ärendet på
något annat sätt rör en fråga av särskild vikt.
Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att det i första stycket skall
hänvisas till 5-18 kap. I 3 § i förevarande kapitel regleras överklagande
av bl.a. beslut i fråga om avgifter enligt 19 kap., dock inte beslut enligt
nämnda kapitel som meddelats av Försvarsmakten eller generalläkaren.
Överklagande av dessa beslut regleras i 1 §. Beslut enligt 5 kap. fettas
av regeringen och det finns inga beslut som kan överklagas enligt 7
kap. Hänvisningen i denna paragraf bör därför gälla 6 eller 8-19 kap.
Paragrafen har i övrigt avfettats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
2 § Beslut i ett enskilt fall av en annan statlig myndighet än regeringen
i en fråga som avses i 9-11 kap. och i 14 - 16 kap., överklagas hos 377
allmän förvaltningsdomstol. Beslut av Försvarsmakten eller generalläka- Prop. 1994/95:10
ren överklagas dock hos regeringen.
Hos regeringen överklagas dock beslut i en fråga som avses i
1. 9 kap. och som rör bildande av ett naturreservat, naturvårdsom-
råde, kulturreservat, kulturvårdsområde eller dispens från bestämmelser-
na om strandskydd,
2. 10 kap. och som rör tillstånd till markawattning och detaljdräne-
ring genom täckdikning,
3. 11 kap. och som rör tillstånd till stenbrytning eller täktverksam-
het, eller
4. 14 eller 16 kap. och som rör tillstånd till eller förbud mot export
eller import.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Första stycket motsvaras av 40 § andra stycket naturvårdslagen, 34 §
första stycket första meningen förordningen (1985:835) om kemiska
produkter, 25 § andra stycket hälsoskydd slagen och 26 § andra stycket
första meningen renhållningslagen.
I paragrafen regleras överklagande av beslut i enskilda fell som avses
i 9-11 och 14-16 kap. Härmed avses beslut som fettats med stöd av
såväl balken som bemyndigande i balken.
De bestämmelser om överklagande som finns i de särskilda lagar och
föreskrifter meddelade med stöd av dessa lagar som sammanförs i
miljöbalken överförs sakligt sett i huvudsak oförändrade till miljöbal-
ken. Av detta följer att exempelvis beslut om dispens från strandskydd
och tillstånd till täktverksamhet och markawattning alltjämt överklagas
till regeringen. Beslut som överklagas till förvaltningsdomstol skall
emellertid, i motsats till vad som gäller i dag, prövas av länsrätt som
första domstolsinstans och inte av kammarrätt. De närmare skälen
härför har utvecklats i avsnitt 4.17.
Av tredje stycket ftamgår att prövningstillstånd krävs för överklagan-
de till kammarrätten.
3 § Hos allmän förvaltningsdomstol överklagas beslut i ett enskilt fall i
fråga om
1. ersättning för kostnader enligt 18 kap. 15 § andra stycket eller
17 § tredje stycket,
2. förbud vid vite enligt 18 kap. 16 § första stycket,
3. sådana avgiftersom avses i 19 kap. 1 och 2 §§, 4 § första stycket
och 7 § och som inte meddelats av Försvarsmakten eller generalläkaren,
4. övriga fall som avses i 18 kap., om beslutet inte är av det slag
som anges i 1 § första stycket 1-3.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I paragrafen regleras överklagande av beslut i frågor som avses i dels
18 kap. om tillsyn, dels 19 kap. om avgifter. Paragrafen reglerar över-
klagande av beslut som fettats med stöd av såväl balken som föreskrifter
meddelade med stöd av balken.
378
Av första stycket punkterna 1-3 framgår att beslut i vissa frågor som Prop. 1994/95:10
avses i 18 kap. skall överklagas till länsrätt. De beslut som avses är
beslut i frågor om ersättning för vissa kostnader och om förbud vid
vite. Vidare framgår att även beslut i fråga om avgifter enligt 19 kap.
skall överklagas till länsrätt. Till skillnad från vad som gällt tidigare
skall således beslut i fråga om avgifter av såväl kommunal nämnd som
statlig myndighet överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Undantag
har dock gjorts for beslut meddelade av Försvarsmakten eller Försvars-
makten genom generalläkaren.
I första stycket punkten 4 regleras hur övriga beslut enligt 18 kap.
överklagas.
Av andra stycket ftamgår att prövningstillstånd krävs för överklagan-
de till kammarrätten.
4 § Beslut som inte gäller enskilda fall och som har meddelats av annan
statlig myndighet än regeringen med stöd av ett bemyndigande i balken
överklagas hos regeringen.
Enligt paragrafen skall beslut, meddelade av en annan statlig myndighet
än regeringen, som inte riktar sig till någon enskild person utan exem-
pelvis gäller utfärdande av föreskrifter som skall lända till allmän efter-
rättelse, överklagas till regeringen. I paragrafen regleras endast beslut
som meddelats av annan statlig myndighet än regeringen. Det innebär
att motsvarande beslut av en kommun överklagas som kommunalbesvär
enligt kommunallagen. Detta gäller bl.a. en kommuns beslut att anta en
renhållningsordning
Paragrafen har i huvudsak avfettats i enlighet med Lagrådets förslag.
Rätt att överklaga
5 § Miljöombudsmannen har rätt att överklaga beslut enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken utom
såvitt avser frågor enligt 21, 23, 24 och 25 kap.
Statens naturvårdsverk har motsvarande rätt att överklaga beslut i
frågor som avses i 9-13 kap.
I denna paragraf och de två närmast följande paragraferna regleras vilka
som, utöver de som enligt allmänna föreskrifter i förvaltningslagen, har
rätt att överklaga. Genom förevarande bestämmelse ges Miljöombuds-
mannen och Statens naturvårdsverk denna rätt. Av lagtexten framgår att
den rätt att överklaga som regleras i förevarande paragraf inte avser
domar eller beslut enligt 21, 23 , 24 och 25 kap. miljöbalken. I dessa
kapitel regleras bl.a. frågor om ansvar för brott och skadestånd.
Miljöombudsmannens rätt att överklaga beslut enligt miljöbalken blir
aktuell i de fell där denne anser att allmänna intressen eller miljöhänsyn
inte har beaktats i tillräckligt hög grad. Miljöombudsmannens rätt att
överklaga är inte begränsad till vissa sakområden. Däremot är miljöom- 379
budsmannens rätt att överklaga begränsad vad gäller frågor som rör
exempelvis Försvarsmakten. Miljöombudmannens rätt att överklaga har Prop. 1994/95:10
behandlats närmare i avsnitt 4.16.
Naturvårdsverkets rätt att överklaga är begränsad till frågor som rör
naturvård och miljöfarlig verksamhet.
I de fåll en miljöorganisation, en sammanslutning av konsumenter
eller en annan ideell organisation, en central arbetstagarorganisation,
motsvarande organisation på arbetsgivarsidan eller en intresseorgansa-
tion för yrkesfiskare anser att ett beslut skall överklagas skall de väcka
Miljöombudsmannens uppmärksamhet på behovet att överklaga. Mil-
jöombudsmannen har då att pröva om han, utifrån de intressen han har
att bevaka, anser att beslutet skall prövas i högre instans. Vid denna
prövning biträds han av ett ideellt råd med representanter för miljöorga-
nisationerna. Av 6 § framgår att vissa av nu nämnda organisationer,
dessutom har en i förhållande till Miljöombudsmannen subsidiär rätt att
överklaga vissa beslut.
6 § Om Miljöombudsmannen i ett särskilt fall beslutar att inte överklaga
ett beslut som avses i 5 §,får beslutet överklagas av
1. en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisa-
tion enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller
motsvarande organisation pä arbetsgivarsidan i frågor som avses i 13
och 14 kap.,
2. en sammanslutning av konsumenter i frågor som regleras i 14 kap.
eller i föreskrifter som är utfärdade med stöd av 14 kap.,
3. en intresseorganisation för yrkesfiskare i frågor som avses i 13 kap.
Av denna paragraf framgår att en central arbetstagarorganisation eller
motsvarande organisation på arbetsgivarsidan, en sammanslutning av
konsumenter, jfr. 10 § Marknadsföringslagen (1975:1418) eller en
intresseorganisation för yrkesfiskare har en i förhållande till Miljöom-
budsmannen subsidiär rätt att överklaga vissa beslut.
Som Lagrådet angett saknas det anledning att tillerkänna arbetgivar-
och arbetstagarorganisationer klagorätt i vidare mån än som motiveras
av frågornas samband med arbetsmiljön. En sådan arbetstagar- eller
arbetsgivarorganisation som avses i paragrafen har därför givits rätt att
överklaga beslut i frågor som avses i 13 kap. om miljöferlig verksamhet
och i 14 kap. om kemiska produkter. Rätten att överklaga för en sam-
manslutning av konsumenter gäller beslut inom kemikalieområdet, dvs.
frågor som regleras i 14 kap. eller i föreskrifter som är utfärdade med
stöd av 14 kap. Även rätten att överklaga för en intresseorganisation för
yrkesfiskare har enligt Lagrådets förslag gjorts subsidiär i förhållande
till Miljöombudsmannen och gäller endast beslut som avses i 13 kap.
Anledningen till att en intresseorganisation av yrkesfiskare har givits
överklaganderätt är bl.a. att de i viss mån intar en särställning i detta
sammanhang såtillvida att de i regel inte har en sådan festighetsanknyt-
ning att de är att anse som sakägare i miljöskyddsärenden.
Med orden "frågor som avses i" avses i detta kapitel, vilket även
framgår av bl.a. motiveringen till 2 §, såväl ftågor i de i paragrafen 380
angivna kapitlen som frågor i de föreskrifter som meddelats med stöd
av dessa kapitel. Föreskrifterna behöver därför inte särskilt omnämnas Prop. 1994/95:10
såsom Lagrådet gjort i sitt förslag till lydelse av 6 § 1.
7 § Rätten att överklaga beslut enligt 5 § första stycket och 6 § gäller
inte beslut som avser Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt.
Av paragrafen framgår motsatsvis att endast Statens naturvårdsverk har
rätt att överklaga beslut som rör Försvarsmakten, Försvarets materiel-
verk eller Försvarets radioanstalt.
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
SJÄTTE AVDELNINGEN
PÅFÖLJDER
1 § Den som vid hantering eller import eller export av en kemisk pro-
dukt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad som är
föreskrivet i 2 kap. 2 §, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till
böter eller fängelse i högst två år.
Paragrafen motsvaras av nuvarande 5 § 1 stycket 1 meningen lagen
(1985:426) om kemiska produkter. Skälen för att straffbelägga denna
försiktighetsregel framgår av avsnitt 4.18.3 medan skälen för straffhöj-
ningen framgår av avsnitt 4.18.4.
Regeringen delar Lagrådets uppfettning att brottsbenämningen "miljö-
ferlig kemikaliehantering" bör användas stället för "oförsiktig kemikali-
ehantering" eftersom det rör sig om ett brott som kan begås med upp-
såt. I paragrafen hänvisas dessutom, på grund av lagrådets omdispone-
ringar av lagtexten, till 2 kap. 2 § i stället för till 1 kap. 8 §.
2 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bedriver en verksam-
het, hanterar en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt eller vidtar någon annan åtgärd utan
att ha tillstånd, godkännande eller medgivande eller utan att ha gjort en
anmälan, döms, om tillstånd, godkännande, medgivande eller anmälan
föreskrivs i denna balk eller i en föreskrift som har meddelats med stöd
i balken, för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst
tvä år.
Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser avseende den som antingen
åsidosätter krav på tillstånd, godkännande, medgivande eller anmälan.
Den som kan dömas till ansvar är någon som bedriver en verksamhet,
hanterar en kemisk produkt eller vara eller vidtar någon annan åtgärd.
381
Överträdelser som omfattas av paragrafen är att någon utan att rege- Prop. 1994/95:10
ringen har meddelat tillstånd eller medgett undantag från kravet på
tillstånd påbörjar en anläggning eller vidtar någon annan åtgärd som
anges i 5 kap. 1 § i balken. Detsamma gäller den som påbörjar eller
fortsätter utförandet av en anläggning eller åtgärd sedan regeringen
enligt 5 kap. 2 § i balken har beslutat att anläggningen eller åtgärden
inte får utföras utan tillstånd. Övriga bestämmelser som omfattas av 2 §
är 9 kap. 14 §, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 och 5 §§, 13 kap. 11 §, 14 kap.
10 §, 14 kap. 11 §, 15 kap. 7 §, 16 kap. 15 § samt 18 kap. 7 § andra
stycket. Överträdelse av 9 kap. 9 § faller under såväl 2 § som 6 §.
Ansvar ådöms vid uppsåt eller grov oaktsamhet. Tillämpningen av
straffreglema vid oaktsamhetsbrott har behandlats i avsnitt 4.18.4.
3 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna en
uppgift eller den som lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar
en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets kontroll av en verksam-
het, av hanteringen av en kemisk produkt eller en vara som innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt eller av någon annan åt-
gärd, döms ft)r försvårande av miljökontroll till böter eller fängelse i
högst tvä är.
Regler om uppgiftsskyldighet finns i flera av de lagar som skall inord-
nas i miljöbalken. I balkens kapitel om ansvar är frågor om ansvar när
sådan skyldighet åsidosätts reglerade i 3 och 4 §§. Förevarande paragraf
är inriktad på brott där en tillståndsmyndighets prövning eller en till-
synsmyndighets verksamhet försvåras av handlingen eller underlåten-
heten. Enligt 4 § straffas brott mot en mer allmän informationsskyldig-
het.
I första stycket föreskrivs straffansvar dels för underlåtenhetsbrott,
dels för lämnande av oriktiga uppgifter. Underlåtenheten består i att inte
lämna en uppgift. Skyldigheten att lämna uppgiften skall bygga antingen
direkt på balkens bestämmelser eller på en föreskrift som meddelats
med stöd av balken. En förutsättning för att uppgift skall behöva lämnas
kan naturligtvis vara och är ofta att den begärs av en tillstånds- eller
tillsynsmyndighet men myndighetens begäran måste ha stöd i balken
eller en föreskrift för att straffansvar skall kunna inträda.
Tillsynsmyndigheten kan förelägga vite för att få ut en viss uppgift.
Om ett sådant vitesföreläggande inte följs, får talan föras om utdömande
av vitet och straff kan enligt 9 § tredje stycket inte utdömas för under-
låtenheten.
Ytterligare krävs för straffansvar enligt förevarande paragraf att un-
derlåtenheten eller den oriktiga uppgiften försvårar en tillståndsprövning
eller en tillsynsmyndighets kontroll. Annars faller underlåtenheten eller
den oriktiga uppgiften under den lindrigare straffskalan i 4 §.
Som exempel på en handling som faller under 3 § kan anföras att
någon som enligt 18 kap. 14 § balken förelagts inkomma med upplys-
ningar inkommer med oriktiga sådana eller att någon underlåter att
inkomma med miljörapport enligt 13 kap. 41 § och därigenom försvårar 382
tillsynsmyndighetens kontroll av verksamheten. Ett ytterligare exempel
är att någon åsidosätter skyldighet enligt 18 kap. 20 § att vid anfordran Prop. 1994/95:10
uppvisa beslut för en naturvårdsvakt eller polis.
4 § Den som i något annat fall än som avses i 3 § med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. underlåter att lämna uppgifter i en handling eller som i en handling
lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller
2. underlåter att märka en kemisk produkt eller en vara som innehål-
ler eller har behandlats med en kemisk produkt eller som märker pro-
dukten eller varan med en oriktig uppgift eller utelämnar en uppgift i
märkningen
döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra be-
dömningen av riskerna för att hälsa eller miljö skall skadas eller för att
hushållning med mark och vatten eller material skall äventyras, för
bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.
Medan 3 § är inriktad på brott mot uppgiftsskyldighet där en tillstånds-
myndighets prövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet försvåras,
är i 4 § föreskrivet straff för brott mot en mer allmän informationsskyl-
dighet.
Det är en förutsättning för straffansvar att uppgiften skall lämnas
antingen i en skriftlig handling eller i en märkning av en kemisk pro-
dukt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt. Enbart en muntligt lämnad oriktig uppgift är sålunda inte
straffbar enligt denna paragraf.
En ytterligare förutsättning för straffansvar är att den bristfälliga
informationen är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att
hälsan eller miljön skadas eller för att hushållning med mark och vatten
eller material skall äventyras. Det krävs alltså inte att någon faktiskt
blivit vilseledd utan det är tillräckligt att oriktigheten är ägnad att för-
svåra riskbedömningen i nu angivna hänseenden.
Under nu angivna förutsättning bestraffas både passivitet och ett aktivt
uppgiftslämnande. Underlåtenhet att avge en handling eller utföra en
märkning som krävs enligt bestämmelse i balken eller annan författning
som meddelats med stöd av balken är alltså straffbar i samma mån som
en oriktig eller utebliven uppgift i en sådan handling eller märkning.
Som exempel på en straffbar handling som avses med denna bestäm-
melse kan nämnas att i märkning enligt 14 kap. 7 § balken lämna orik-
tig uppgift som är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att
hälsa eller miljö skall skadas.
5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till, med plåt, glas, plast,
papper, avfall eller annat, döms för nedskräpning till böter eller fängel-
se i högst ett år.
Paragrafen innehåller både den materiella regeln och ansvarsregeln.
Brottsbeskrivningen är alltså fullständig. I tidigare lagstiftning motsva-
rar den 23 § och 37 § första stycket 7 naturvårdslagen.
383
Eftersom nedskräpning är ett påtagligt problem som drabbar många Prop. 1994/95:10
bör som Koncessionsnämnden for miljöskydd förordat straffet för ned-
skräpning skärpas mot vad som i dag är föreskrivet i naturvårdslagen.
Straffmaximum har därför fastställts till ett år i stället för sex månader.
6 § Till böter eller föngelse i högst två år döms den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot villkor, inskränkningar eller förbud
enligt
1. 5 kap. 3 §,
2. 9 kap. 4 § första stycket, 9, 11, 14 och 15 §§,
3. 10 kap. 1 § första stycket och 3-6 §§,
4. 11 kap. 2, 4-7 och 9 §§,
5. 13 kap. 6, 20, 23-25, 31-35 och 38 §§,
6. 14 kap. 11 och 12 §§,
7. 16 kap. 8, 12, 14 och 15 §§.
För försök till brott mot 16 kap. 12 § döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.
I paragrafen sanktioneras brott mot villkor, inskränkningar och förbud
som ftamgår direkt av eller som meddelats med stöd av de bestämmel-
ser vartill paragrafen hänvisar. Till skillnad mot tidigare lagstiftning
innebär detta en avkriminalisering såvitt gäller viss miljöferlig verksam-
het (23 och 41 §§ miljöskyddslagen)
I andra stycket sanktioneras förbud avseende dumpning redan på
försöksstadiet. Detta överensstämmer med gällande rätt.
Till skillnad från i lagrådsremissen har överträdelse av förbud enligt
II kap. 5 § kriminaliserats, vilket överensstämmer med gällande rätt.
Hänvisningarna i paragrafen har justerats med beaktande av de omdis-
poneringar av lagtexten som Lagrådet gjort i sitt yttrande.
7 § Till böter eller fängelse i högst tvä år döms den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med
stöd av
1. 9 kap. 16 §,
2. 10 kap. 7 §,
3. 13 kap. 7-10 och 40 §§,
4. 14 kap. 5, 6, och 8 §,
5. 75 kap. 8 och 9 §§,
6. 16 kap. 6 och 7 §§,
7. 17 kap. 1 §.
Även vad angår sanktioneringen av föreskrifter har direkta hänvisningar
gjorts till de bestämmelser som föreskrifterna skall ha meddelats med
stöd av.
Till skillnad från i lagrådsremissen har hänvisningarna till 14 kap. 9
och 10 §§ fått utgå eftersom brott mot dessa bestämmelser bestraffas
antingen enligt 3 § eller 4 §.
Hänvisningarna i paragrafen har justerats med beaktande av de omdis- 384
poneringar av lagtexten som Lagrådet gjort i sitt yttrande.
8 § Är ett brott som avses i 1, 2, 6 eller 7 § grovt, döms till fängelse i
lägst sex månader och högst sex år. Är brott som avses i 3 § grovt döms
till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen begåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer om-
fattande art, innefattat vilseledande av myndighet eller inneburit stora
risker för människors hälsa eller miljön.
Enligt paragrafens första stycke kan vissa brott som behandlas i 1-3
eller 6-7 § bedömas som grova.
Av skäl som redovisats i avsnitt 4.18.5 bör till skillnad från vad
kommittén föreslagit inte något krav på uppsåt uppställas för att brottet
skall anses som grovt.
Straffskalan för grova fåll av brott som avses i 1, 2, 6 eller 7 § över-
ensstämmer med den som gäller för grova förmögenhetsbrott, dvs. grov
stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring.
I andra stycket anges omständigheter som skall beaktas särskilt vid
bedömningen av frågan om brottet är grovt. Såsom är fellet vid mot-
svarande reglering i brottsbalken är det fråga om exempel. Andra om-
ständigheter kan i det enskilda fallet göra brottet grovt och trots att
någon av de angivna omständigheterna föreligger kan förhållandena i
det enskilda fallet vara sådana att brottet inte bör bedömas som grovt.
Bestämmelsen i andra stycket kan i fråga om försvårande av miljö-
kontroll tillämpas när det rör sig om en stor mängd oriktiga uppgifter
eller oriktiga uppgifter om väsentliga förhållanden som får till följd att
ett tillstånd beviljas trots att så inte skulle ha skett om de rätta förhållan-
dena varit kända eller att de oriktiga uppgifterna försvårar en tillsyns-
myndighets kontroll av verksamheten i sådan omfettning att kontrollen
blir helt illusorisk.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
9 § För ringa brott döms inte till ansvar enligt detta kapitel.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärning-
en kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte tiU ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.
Enligt första stycket undantas ringa fell från straffbarhet. Detta över-
ensstämmer med gällande rätt.
Andra stycket i paragrafen motsvarar 37 § tredje stycket naturvårdsla-
gen, 45 § tredje stycket miljöskyddslagen, 23 § andra stycket hälsos-
kyddslagen, 24 § tredje stycket renhållningslagen 20 § tredje stycket
lagen om kemiska produkter och 6 § 2 punkten dumpningslagen. Enligt
dessa lagrum skulle inte dömas till ansvar, om ansvar för gärningen
kunde ådömas enligt brottsbalken. I den nya paragrafen anges i stället
att det inte skall dömas till ansvar enligt balken om gärningen är belagd
med samma eller strängare straff i brottsbalken. Olika miljöbrott kan
Prop. 1994/95:10
385
25 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
tänkas motsvara också lindrigare gärningar som behandlas i brottsbal- Prop. 1994/95:10
ken, t.ex. skadegörelse och åverkan. I sådant fell skall alltså dömas till
ansvar enligt miljöbalken. Detta är dock inte fellet med brott mot var-
usmugglingslagen som alltså skall bedömas enligt den lagen framfor
detta kapitel av balken. Detta medför bl.a. att import av bränsle i strid
mot föreskrift som har meddelats med stöd av 13 kap. 9 § är att be-
döma enligt varusmugglingslagen.
Tredje stycket motsvarar 45 § andra stycket miljöskyddslagen. Se
även 20 § sista stycket lagen om kemiska produkter, 37 § 3 stycket
naturvårdslagen och 24 § sista stycket renhållningslagen. Bestämmelsen
anger att om ett vitesföreläggande har överträtts så skall det inte dömas
till ansvar for gärning som omfettas av föreläggandet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
10 § Om en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har be-
handlats med en kemisk produkt eller annan egendom har varit föremål
för brott enligt 1, 2, 6 eller 7 § skall egendomen eller värdet därav samt
utbyte av sådant brott förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I övrigt finns bestämmelser om förverkande i 36 kap. brotts-
balken.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, mot-
svarar 22 § lagen om kemiska produkter.
Paragrafen innehåller inte någon bestämmelse om förverkande av
hjälpmedel till brott. I den mån behov av förverkande av sådant hjälp-
medel skulle anses föreligga i något fell, bör det kunna tillgodoses
genom bestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken om förverkande av
föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheter-
na i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, se avsnitt
4.18.6.
1 § Har en sådan överträdelse som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 § ägt
rum och är överträdelsen inte av obetydlig beskaffenhet, skall en sär-
skild avgift (miljöskyddsavgift) betalas. Miljöskyddsavgift skall betalas
även om överträdelsen inte skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Miljö-
skyddsavgiften tillfaller staten.
Paragrafen motsvarar delvis 52 § miljöskyddslagen. Till skillnad från
vad som gällt tidigare uppställs inte längre något krav på att överträdel-
sen skall ha medfört ekonomiska fördelar.
Miljöskyddsavgiften skall utgöra ett komplement till straff. Tillämp-
ningen skall begränsas till de överträdelser som i fell av uppsåt eller
oaktsamhet hos gärningsmannen kan medföra ansvar enligt miljöbalken
för miljöferlig kemikaliehantering, otillåten miljöverksamhet samt brott
mot 21 kap. 6 och 7 §§. I 21 kap. 6 och 7 §§ föreskrivs ansvar för dels
brott mot villkor, inskränkningar och förbud, dels brott mot föreskrifter
386
meddelade med stöd av balken. För att miljöskyddsavgift skall kunna Prop. 1994/95:10
festställas krävs att en överträdelse har fullbordats.
Eftersom det inte görs någon skillnad i fråga om de objektiva rekvisi-
ten mellan exempelvis å ena sidan otillåten miljö verksamhet och å andra
sidan grovt sådant brott hänvisas i paragrafen endast till de bestämmel-
ser där de grundläggande brottsbeskrivningama finns.
Med ordet "överträdelse" avses att gärningen objektivt sett skall strida
mot de miljöregler som sanktioneras genom vissa straffbestämmelser.
För större tydlighets skull anges i lagtexten uttryckligen att något sub-
jektivt rekvisit, uppsåt eller oaktsamhet, inte behöver vara uppfyllt.
En miljöskyddsavgift skall inte betalas om överträdelsen är av obetyd-
lig beskaffenhet. Härmed avses att bagatellartade fell inte skall föran-
leda att miljöskyddsavgift döms ut.
2 § Miljöskyddsavgiften skall betalas av den fysiska eller juridiska per-
son som har bedrivit den verksamhet i vilken överträdelsen har skett
eller, om det inte är fråga om en verksamhet, av den person som har
vidtagit den förbjudna åtgärden.
Paragrafen motsvarar 53 § miljöskyddslagen.
Det avgörande för vem som i det enskilda fellet skall betala avgiften
är vem som är ansvarig för den verksamhet eller åtgärd som är aktuell.
Alla slag av juridiska personer, oavsett vad de fyller för funktion, bör
kunna vara subjekt för avgiften. Det krävs alltså inte att en ägare eller
en tillståndshavare eller någon annan som på liknande sätt har ansvaret
för en verksamhet själv har gjort sig skyldig till överträdelsen.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 § Miljöskyddsavgiftens belopp skall bestämmas med hänsyn till den
fara eller skada som en överträdelse av det slag som det är frågan om
kan antas medföra samt till de ekonomiska fördelar som en överträdelse
av detta slag allmänt sett kan antas innebära för den som bedriver en
verksamhet eller vidtar en åtgärd som avses i 2 §.
Miljöskyddsavgiften skall, om inte annat följer av 5 §, bestämmas till
lägst femtusen kronor och högst femhundratusen kronor.
Närmare föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgiften enligt
denna paragraf får meddelas av regeringen.
Av första stycket i paragrafen framgår att miljöskyddsavgiften skall
festställas med hänsyn till den fera eller skada som överträdelse av det
slag som det är fråga om kan antas medföra samt till de ekonomiska
fördelar som en överträdelse av detta slag allmänt sett kan antas innebä-
ra för den som bedriver en sådan verksamhet eller vidtar en sådan
åtgärd som avses i 2 §. Det är således inte fråga om att i varje enskilt
fell exakt bedöma den fera eller skada som uppkommit eller beräkna de
ekonomiska fördelar som överträdelsen inneburit. Miljöskyddsavgiften
skall i stället bestämmas mer schablonmässigt.
I paragrafens andra stycke anges minimi- och maximibeloppen för 387
miljöskyddsavgiften. Vid synnerligen försvårande omständigheter kan
dock länsrätten enligt 5 § bestämma miljöskyddsavgiften till ett betydligt Prop. 1994/95:10
högre belopp än vad som anges i denna paragraf.
Högsta belopp till vilket miljöskyddsavgiften kan bestämmas enligt
denna paragraf är 500 000 kr. Miljöskyddsavgiften är avsedd att vara
ett komplement till bl.a. straff och företagsbot. Avgifterna skall bestäm-
mas till så höga belopp att det inte blir lönsamt att överträda exempelvis
ett villkor i ett tillstånd. De miljöskyddsavgifter som bestäms skall
verka avhållande på företaget i sig men också vara avskräckande för
andra.
Enligt tredje stycket bemyndigas regeringen att meddela närmare
föreskrifter för bestämmande av avgiften. Innehållet i dessa föreskrifter
har berörts i avsnitt 4.18.8.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
4 § Frågor om miljöskyddsavgift prövas av länsrätten på talan av Mil-
jöombudsmannen. Talan väcks genom ansökan.
Bestämmelsen är i huvudsak ny. Frågan om fastställande av miljöskydd-
savgift skall till skillnad från vad som gällde enligt miljöskyddslagen
prövas av länsrätten. Skälen härför har närmare utvecklats i avsnitt
4.18.9. I fråga om handläggningen blir allmänna forvaltningsprocessuel-
la bestämmelser tillämpliga.
Talan skall föras av Miljöombudsmannen. En närmare redogörelse för
skälen till detta finns i avsnitt 4.16.
5 § Vid synnerligen försvårande omständigheter får rätten bestämma
miljöskyddsavgiften till ett högre belopp än som anges i 3 §, doci högst
tio miljoner kronor.
Rätten får också jämka eller efterge miljöskyddsavgiften om det till
följd av särskilda skäl skulle vara oskäligt att bestämma avgiften enligt
3§.
Paragrafen har utformats i huvudsaklig enlighet med Lagrådets förslag.
Av första stycket ftamgår att rätten, om det föreligger synnerligen
försvårande omständigheter, kan bestämma miljöskyddsavgiften till ett
högre belopp än 500 000 kr, dock aldrig över 10 miljoner kronor. Den-
na möjlighet är endast förbehållen domstol. Detta innebär att Miljöom-
budsmannen vid utfärdande av ett avgiftsföreläggande enligt 6 § måste
hålla sig till de beloppsgränser som anges i 3 § andra stycket. Den höga
tariffen i förevarande paragraf har bestämts med den utgångspunkten att
det alltid skall kunna tas ut en sanktionsavgift som grundas i den ekono-
miska vinningen.
Synnerligen försvårande omständigheter kan anses föreligga exempel-
vis då verksamhetsutövaren visat uppenbar nonchalans eller likgiltighet,
eller vid överträdelser som kan antas medföra mycket stora och omfet-
tande skador eller kan antas innebära mycket stora ekonomiska fördelar.
Andra stycket motsvarar i sak 55 § miljöskyddslagen. Domstolen skall
kunna jämka eller efterge miljöskyddsavgiften om det till följd av sär- 388
skilda skäl skulle vara oskäligt att festställa miljöskyddsavgiften enligt
3 § eller 5 § första stycket. Särskilda skäl kan exempelvis vara att straff Prop. 1994/95:10
utdömts för samma överträdelse. Detta innebär emellertid inte att läns-
rätten skall avvakta med ett avgörande i avgiftsfrågan. Länsrätten har
att ta upp ansökan om miljöskyddsavgift till prövning direkt då den
kommit in till domstolen. Särskilda skäl kan även vara att otillåtna
utsläpp orsakats av svårförutsebara händelser eller inträffat trots att alla
rimliga tekniska försiktighetsmått iakttagits. Att jämkning eller eftergift
endast är tillämplig i undantagsfall och att regeln skall tillämpas restrik-
tivt markeras genom kravet på att särskilda skäl skall föreligga.
6 § Fråga om påförande av miljöskyddsavgift får i fall som inte är av
större vikt prövas av Miljöombudsmannen genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till
en överträdelse som avses i 1 § föreläggs miljöskyddsavgiften till god-
kännande omedelbart eller inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
dom varigenom miljöskyddsavgift påförts. Godkännande som sker sedan
Miljöombudsmannen gjort ansökan hos länsrätten enligt 4 § är dock
utan verkan.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om ett summariskt förfarande vid
uttagande av miljöskyddsavgift. Avsikten med införandet av denna
bestämmelse är att i fall som inte är av större vikt ersätta ett dyrt och
tidskrävande förfarande vid domstol. Som framgår av första stycket är
möjligheten att utfärda ett avgiftsföreläggande begränsad till fell som
inte är av större vikt. Härmed avses exempelvis att frågor av principiell
natur eller överträdelser som betingar en hög miljöskyddsavgift skall
prövas av domstol och inte genom avgiftsföreläggande. De närmare
skälen för bestämmelsen framgår av avsnitt 4.18.9.
Av andra stycket framgår att ett godkänt föreläggande gäller som en
lagakraftvunnen dom. Detta innebär bl.a. att länsrätten inte kan ta upp
samma fråga till prövning efter det att föreläggandet har godkänts. Sista
meningen i andra stycket har enligt Lagrådets förslag utformats i när-
mare anslutning till 48 kap. 12 § rättegångsbalken.
7 § Miljöskyddsavgift får inte påföras, om ansökan till länsrätten inte
har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem är från det att
förutsättningarna för att besluta om avgift inträffat.
Paragrafen motsvarar 56 § andra stycket miljöskyddslagen. Preskrip-
tionstiden har emellertid sänkts till fem år. Detta överensstämmer med
motsvarande straffrättsliga reglering för brott av normalgraden.
Paragrafen har avfettats i enlighet med Lagrådets förslag.
8 § En påförd miljöskyddsavgift bortfaller i den mån verkställighet inte
har skett inom tio år från det att domen vann laga kraft.
389
Paragrafen överensstämmer, med undantag av redaktionell ändring som Prop. 1994/95:10
föranletts av att avgörande i fråga om miljöskyddsavgift sker i dom och
inte som tidigare i form av beslut, med 63 § miljöskyddslagen.
SJUNDE AVDELNINGEN
ERSÄTTNING OCH SKADESTÅND
1 § Ägare av en fastighet och innehavare av särskild rätt till en fastighet
har rätt till ersättning för intrång i den utsträckning som anges i 2, 6
och 7 §§. Att i vissa fall även en borgenär som har panträtt i fastigheten
har rätt till ersättning framgår av 11 § andra stycket. Om inlösen av
fastighet finns föreskrifter i 4 §.
I fråga om ersättning och inlösen gäller expropriationslagen
(1972:719) om inte avvikande bestämmelser meddelas i denna balk.
Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller i fråga om
värdeökning under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid
domstol.
Paragrafen överensstämmer med 25 § naturvårdslagen. Den har utfor-
mats i enlighet med Lagrådets förslag.
I de fall föreskrifter om skyddsavstånd tillämpas inom ramen för
planering enligt plan- och bygglagen (1987:10) och det blir aktuellt med
ersättning till följd av att skyddszoner avsatts vid sådan planering får
plan- och bygglagens ersättningsbestämmelser tillämpas.
2 § Innebär
1. föreskrifter enligt 9 kap. 2 § om vård och förvaltning av national-
parker,
2. föreskrifter enligt 9 kap. 4, 5 eller 7 § om åtgärder och inskränk-
ningar beträffande natur- eller kulturreservat,
3. förbud enligt 10 kap. 4 § andra stycket till skydd för vissa biotoper,
4. förbud enligt 11 kap. 5 § tredje stycket beträffande vissa arbetsfÖre-
tag
att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning försvåras
avsevärt inom berörd del av en fastighet, har fastighetsägaren och
innehavare av särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av staten
för den skada som de lider. Ersättning betalas dock inte om skadan är
av mindre omfattning. En föreskrift enligt 9 kap. 2 § om begränsning av
rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller öm medför inte rätt
till ersättning.
Innebär en föreskrift eller ett beslut som avses i första stycket 1-3 att
det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd, betalas ersättning
endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.
390
Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 9 kap. Prop. 1994/95:10
9 § och vägras tillstånd att vidta sådan åtgärd, gäller första stycket.
Har föreskrifter som avses i första stycket beslutats av en kommunal
myndighet med stöd av förordnande enligt 9 kap. 17 §, skall ersättning-
en i stället betalas av kommunen.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen överensstämmer med 26 § naturvårdslagen. Lagrådet har
dock förordat att den begränsningsregel som i lagrådsremissen var
intagen i dess 3 §, att ersättning inte utgår om skadan är av mindre
omfettning, förs över till denna paragraf. Beträffande skälen för denna
begränsning, se avsnitt 4.19.
3 § Ersättning enligt 2 § skall minskas med ett belopp som motsvarar
vad fastighets- eller rätti ghetsinnehavaren enligt första stycket av samma
paragraf är skyldig att tåla utan ersättning.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen är ny för naturvårdens vidkommande. Paragrafen har sin
förebild i 14 kap. 10 § andra stycket plan- och bygglagen.
För närvarande gäller enligt naturvårdslagen att ersättning skall beta-
las för hela den skada som fastighetsägaren lider om den pågående
markanvändningen avsevärt försvåras till följd av en föreskrift som
meddelats med stöd av lagen. Således utgår full ersättning, om mark-
ägaren åläggs ta naturvårdshänsyn i en sådan omfettning att den s.k.
kvalifikationsgränsen överskrids. Däremot utgår ingen ersättning alls i
det fell hänsynstagandet hamnar under denna gräns.
Enligt förevarande paragraf skall markanvändaren svara för den del
av kostnaden som motsvarar ett intrång upp till kvalifikationsgränsen,
vare sig ersättning skall utgå eller inte. Den som åläggs att ta hänsyn
utöver kvalifikationsgränsen skall således alltid få vidkännas ett avdrag
upp till denna gräns på ersättningen. Bestämmelsen är tillämplig i samt-
liga fell där pågående markanvändning avsevärt försvåras på grund av
en föreskrift eller ett förbud som meddelas enligt de bestämmelser som
anges i 2 §.
4 § Uppstår i fall som avses i 2 § första stycket synnerliga men när
fastigheten används, har fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst i
stället för ersättning enligt 2 §. I sådant fall äger 2 § andra stycket
motsvarande tillämpning.
Paragrafen överensstämmer med 27 § naturvårdslagen. I lagrådsremis-
sen ingick inte den andra meningen i paragrafen. Avsikten är att regeln
om inlösen utan ändring av dess materiella innehåll skall överföras till
miljöbalken.
5 § Vid tillämpningen av 2 och 4 §§ skall även beaktas andra beslut
enligt 9 kap. 2, 4, 5 och 7 §§ samt förbud enligt 10 kap. 4 § andra 391
stycket och 11 kap. 5 § tredje stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdsla-
gen (1979:429), 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) samt beslut som Prop. 1994/95:10
avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under
förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma
tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av
beslut som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna
i 9 eller 10 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan-
och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslu-
tet beaktas enligt första stycket.
Paragrafen motsvarar 27 a § naturvårdslagen.
6 § För skada och inträng som tillfogas ägare av en fastighet och inne-
havare av en särskild rätt till fastighet genom undersökning enligt
12 kap. 4 § betalas ersättning av staten. Talan om ersättning väcks vid
den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av
den finns.
Paragrafen motsvarar 28 § naturvårdslagen.
7 § Den som håller stängsel och har anordnat en grind eller någon
annan genomgång på grund av ett föreläggande enligt 18 kap. 7 § är
berättigad till ersättning av staten för detta och för underhåll av genom-
gången. Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att
stängslet endast avser att utestänga allmänheten från ett område där den
annars skulle fått fördas fritt.
Första stycket gäller också, då en övergång anordnats över ett dike
på grund av ett föreläggande enligt 18 kap. 7 §.
Paragrafen överensstämmer med 30 § naturvårdslagen. Vissa redaktio-
nella ändringar har företagits.
8 § I beslut om ersättning enligt 2 § tredje stycket skall anges att ersätt-
ningen skall betalas med ett visst årligt belopp. Om det firms särskilda
skäl får ersättningen räknas av mot ersättning som kan komma att läm-
nas enligt 2 § första stycket eller 4 §.
Om det finns särskilda skäl, kan det också på begäran av staten,
kommunen, fastighetsägaren eller någon annan sakägare fastställas att
ersättning enligt 2 § första stycket eller 7 § skall betalas med ett visst
ärligt belopp med rätt för staten eller kommunen eller den ersättningsbe-
rättigade att få omprövning vid ändrade förhållanden. I fråga om ersätt-
ning enligt 2 § till följd av skada eller olägenhet för renskötseln gäller
28 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).
Paragrafen motsvarar 31 § naturvårdslagen Den har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.
392
9 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning Prop. 1994/95:10
enligt detta kapitel, för myndigheten förelägga den som vill göra an-
språk på betalning eller inlösen av en fastighet att inom viss tid, minst
två månader, göra anmälan om sitt anspråk och ange sina yrkanden vid
påföljd att rätten till talan annars förloras. \bd som i fråga om ersätt-
ning eller inlösen har avtalats eller förutsatts gälla mellan staten och
sakägare eller mellan kommunen och sakägare gäller även mot den som
efter det att rätten till betalning uppkom har sakägarens rätt till fastig-
heten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar 32 § naturvårdslagen. Den ändringen har införts
att i anmälan skall anges sakägarens yrkanden i fråga om inlösen eller
ersättning. Enbart ett påstående att man har ett anspråk är alltså inte
tillräckligt. Alltför stränga krav får dock inte ställas på preciseringen av
yrkandena. Det är naturligt om sakägaren inte lägger ner alltför stora
kostnader på att beräkna sin skada innan han vet om åtgärden kommer
att genomföras.
10 § Den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen enligt
9 § skall väcka talan hos fastighetsdomstolen mot staten eller kommu-
nen. Sådan talan skall väckas inom ett är från det att beslutet på vilket
anspråket grundas har vunnit laga kraft, om inte rätten att kräva ersätt-
ning eller inlösen skall gä förlorad.
När föreskrifter skall meddelas enligt 9 kap. 2, 4, 5 eller 7 § för
staten eller kommunen vid fastighetsdomstolen väcka talan mot en sak-
ägare för att fastställa de villkor som, om föreskrifterna meddelas, skall
gälla för ersättning eller inlösen. Meddelas inte föreskrifter med sådant
innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från det att
målet har avgjorts genom en dom som vunnit laga kraft, skall domen
inte längre vara bindande för partema.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, över-
ensstämmer med vissa redaktionella ändringar med 33 § naturvårdsla-
gen.
11 § Om den ersättning som fastighetsägaren enligt 2 § första stycket
har rätt till är bestämd att betalas på en gång och om fastigheten genom
det beslut som föranlett rätten till ersättning minskat i värde sä att den
kan antas inte utgöra föll säkerhet för en borgenär med panträtt i fastig-
heten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.
Om en borgenär som avses i första stycket gör en förlust därför att
ersättningen inte har nedsatts hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till
ersättning av staten eller kommunen för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen efter
överenskommelse mellan staten eller kommunen och den ersättningsbe-
rättigade eller av någon annan anledning inte prövats av domstol. Talan 393
om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, över- Prop. 1994/95:10
ensstämmer med vissa redaktionella ändringar med 34 § naturvårdsla-
gen.
72 § Har ersättning enligt detta kapitel betalats med anledning av före-
skrifter eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis
eller ges tillstånd, får fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt
till fastigheten, om det är skäligt med hänsyn till deras nytta av beslutet
och omständigheterna i övrigt, förpliktas att betala tillbaka ersättningen
eller en del av den. Detta gäller också, om en åtgärd företagits i strid
mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran
och den tillsynsmyndighet som enligt 18 kap. 12 § får söka verkställig-
het eller handräckning har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid fastighetsdomstolen inom ett
år från det att beslutet som anspråket grundas på vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut, om inte rätten att
föra talan skall gå förlorad.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, över-
ensstämmer med vissa redaktionella ändringar med 35 § naturvårdsla-
gen.
13 § Ogillas i ett mål enligt 10 § talan som har väckts av fastighets-
ägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen
förordna att den som väckt talan skall bära sina egna kostnader, om
den som väckt talan inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rätte-
gången uppenbarligen inletts utan skäl för domstolen dessutom förplikta
fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten att
ersätta motpartens rättegångskostnader.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, dock
med vissa förtydliganden, överensstämmer med vissa redaktionella
ändringar med 36 § naturvårdslagen.
I enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 4.20.1 skall miljöskadelagen
(1986:225) ingå i miljöbalken som ett kapitel 24 om skadestånd. I detta
kapitel i balken har i 15-17 §§ miljöskyddslagens bestämmelser i 34, 36
och 37 §§ om förbudstalan m.m. intagits.
1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada, sak-
skada och ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har
orsakat i sin omgivning.
En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning det visas att den störning som har orsa-
394
kat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på Prop. 1994/95:10
orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
Paragrafen överensstämmer med 1 § miljöskadelagen.
2 § Detta kapitel gäller inte skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från en elektrisk anläggning i
fall då särskilda bestämmelser gäller.
Paragrafen överensstämmer med 2 § miljöskadelagen.
3 § Skadestånd betalas för skador genom
1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grundvattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. buller,
7. skakning, eller
8. annan liknande störning.
Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291).
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.
Paragrafen överensstämmer med 3 § miljöskadelagen.
4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakats av sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.
Paragrafen överensstämmer med 4 § miljöskadelagen.
5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakats av grävning eller liknande arbete, om den som
utför eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåt-
gärder som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende
har brustit i omsorg vid arbetets utförande.
Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om
den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.
Paragrafen överensstämmer med 5 § miljöskadelagen.
6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som be-
driver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
395
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten Prop. 1994/95:10
och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.
Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt detta
kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom
vårdslöshet.
Paragrafen överensstämmer med 6 § miljöskadelagen.
7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.
Paragrafen överensstämmer med 7 § miljöskadelagen.
8 § Skall tvä eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar
de solidariskt för skadeståndet om inte något annat följer av att be-
gränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.
Mid de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.
Paragrafen överensstämmer med 8 § miljöskadelagen.
9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för fram-
tida skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett
visst årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har be-
stämts på detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt
med hänsyn till de ändrade förhållandena.
Paragrafen överensstämmer med 9 § miljöskadelagen.
10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning
som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomt-
rätt i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det
gäller verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den
lagen tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersätt-
ningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har
blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den
396
ersättningsskyldige mot att hans fordran i denna del skrivs av på fond- Prop. 1994/95:10
ringshandlingen.
Paragrafen överensstämmer med 10 § miljöskadelagen.
77 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer
vid användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens
begäran lösas in av den som bedriver verksamheten.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio är
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.
Paragrafen överensstämmer med 11 § miljöskadelagen.
72 § Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt detta kapitel
skall väcka talan vid den tingsrätt inom vars område den skadegörande
verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits.
Avser ersättningen skada på fastighet eller på byggnad eller annan
anläggning på någon annans mark, skall talan dock väckas vid den
fastighetsdomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs
eller har bedrivits. Detsamma gäller om någon vill begära gottgörelse
enligt 10 § andra stycket eller fordra inlösen enligt 77 §. Gemensamt
med ett mål som avses i första eller andra meningen får fastighetsdoms-
tolen handlägga även andra mål mellan samma eller olika parter, om
det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är lämpligt.
Paragrafen överensstämmer med 12 § miljöskadelagen.
13 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan
medföra en sådan skada som avses i 3 § kan begära prövning av ersätt-
ningsfrågan vid den fastighetsdomstol inom vars område verksamheten i
huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.
Paragrafen överensstämmer med 13 § miljöskadelagen.
14 § Den som i något annat fall än som förut i detta kapitel sagts vill
framställa enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet skall
väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga
verksamheten i huvudsak utövas eller skall utövas.
Paragrafen överensstämmer med 34 § miljöskyddslagen.
75 § Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd
till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den
under prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen
förklara målet vilande till dess frågan avgjorts.
397
Paragrafen överensstämmer med 36 § miljöskyddslagen.
16 § I fråga om rättegångskostnader i mål enligt 11 eller 13 § gäller
bestämmelserna om kostnader i expmpriationsmål. Om ett yrkande om
inlösen enligt 11 § ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångs-
kostnader i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser tillämpas också i
andra mål om skadestånd enligt detta kapitel.
Ogillas talan som avses i 15 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin rätte-
gångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad ersättning.
Paragrafen överensstämmer såvitt avser första stycket med 14 § miljö-
skadelagen och när det gäller andra stycket med 37 § miljöskyddslagen.
Miljöskyddslagens bestämmelser om miljöskadeforsäkring har intagits i
detta kapitel i miljöbalken, varvid endast redaktionella ändringar gjorts.
1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i
24 kap. skall det finnas en försäkring (miljöskadeförsäkring) med villkor
som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken kräver
tillstånd eller anmälan skaU. bidra till försäkringen med belopp som
framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalen-
derår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
1 första stycket.
Första stycket överensstämmer med 65 § och andra stycket med 68 §
miljöskyddslagen.
2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges
i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person-
eller sakskada som avses i 24 kap. om
1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 24 kap. men inte
kan fö skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlo-
rad,
2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
Paragrafen överensstämmer med 66 § miljöskyddslagen.
3 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom trettio
dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till till-
synsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten för
Prop. 1994/95:10
398
förelägga den betalningsskyldige vid vite att fidlgöra sin skyldighet. Ett Prop. 1994/95:10
sådant föreläggande för inte överklagas.
Paragrafen överensstämmer med 67 § miljöskyddslagen.
1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Paragrafen behandlar tidpunkten for ikraftträdandet. I avsnitt 4.2 har
redovisats skälen för dagen för ikraftträdandet.
2 § Genom miljöbalken upphävs, med de begränsningar som följer av
denna lag,
1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. renhållningslagen (1979:596),
6. hälsoskyddslagen (1982:1080),
7. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-
mark,
8. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
9. miljöskadelagen (1986:225),
10. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
11. lagen (1990:1079) om tillfölliga bilförbud.
Paragrafen anger de elva lagar som upphör att gälla i och med att bal-
ken träder i kraft. Utöver dessa lagar finns ett stort antal lagar som
måste ändras till följd av balkens ikraftträdande. Arbetet med förslag till
sådana ändringar har Miljöskyddskommittén redovisat i sitt slutbe-
tänkande Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1994:96). Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som
har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.
Paragrafen innehåller en övergångsbestämmelse som innebär att hän-
visningar till upphävda förfettningar i stället skall gälla miljöbalkens
föreskrifter.
Bestämmelsen syftar inte endast på lagar som enligt 2 § upphävs i
samband med miljöbalkens ikraftträdande utan också på tidigare lagar.
4 § Bestämmelser som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande och som
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i äldre lag skall anses utfärdade med stöd av
399
motsvarande bestämmelser enligt balken, om inte regeringen eller den Prop. 1994/95:10
myndighet regeringen bestämmer förordnar något annat.
I förevarande paragraf behandlas frågan om giltighet av beslut om
föreskrifter, dvs. om beslut om normer, som meddelats med stöd av
bemyndiganden i äldre lag. Sådana finns i mycket stort antal. Bland de
beslut som omfettas av paragrafen ingår också sådana som meddelats på
lokal nivå. Även beslut om generella förbud, t.ex. enligt 14 § natur-
vårdslagen eller 12 § lagen om kemiska produkter, feller under denna
övergångsbestämmelse.
Självfellet bör om möjligt nya föreskrifter utfärdas med stöd av miljö-
balken, innan denna träder i kraft. I vissa fell är detta emellertid upp-
enbart opraktiskt eller olämpligt. Detta gäller bl.a. alla de föreskrifter
som med stöd av naturvårdslagen meddelats för naturreservat. Dessa
bör med stöd av förevarande paragraf kunna förbli gällande även efter
ikraftträdandet.
De föreskrifter som meddelats med stöd av äldre lag kommer att efter
miljöbalkens ikraftträdande vara straff sanktionerade genom ansvarsbe-
stämmelserna i miljöbalken. Motsvarande lagstiftningsteknik har också
använts exempelvis vid tillkomsten av lagen om kemiska produkter och
av strålskyddslagen, dvs. lagar som har tillkommit efter den nya rege-
ringsformen trätt i kraft. I övergångsbestämmelserna till lagen om ke-
miska produkter anges sålunda att beslut om förbud, föreskrift, tillstånd,
medgivande eller registrering som fettats enligt äldre bestämmelser skall
anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i lagen om
kemiska produkter, om inte regeringen förordnar annat.
Det finns också föreskrifter som har utfärdats med stöd av ännu äldre
lagar än de som nu föreslås upphävda, exempelvis enligt 1973 års lag
om hälso- och miljöferliga varor. Även sådana föreskrifter bör omfettas
av den nu föreslagna övergångsbestämmelsen.
5 § Beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande om att bilda
nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, att fridlysa natur-
minne eller att införa annat områdesskydd gäller fortfarande.
Medan övergångsbestämmelserna i 4 § avser föreskrifter, dvs. normer,
omfettar övergångsbestämmelserna i 5 och 6 §§ beslut i särskilda fell.
Därvid behandlas beslut om naturområden och andra former av om-
rådesskydd i 5 §, tillstånd och liknande i 6 § första stycket och villkor i
6 § andra stycket.
En liknande bestämmelse finns i övergångsbestämmelserna till natur-
vårdslagen i 45 § första stycket naturvårdslagen, som dock har ett något
vidare tillämpningsområde. Den nu föreslagna paragrafen är motiverad
med hänsyn till att i den behandlas beslut i enskilda fell. Det är motive-
rat att föra in också en bestämmelse om giltigheten av äldre beslut om
naturområden och andra former av områdesskydd i promulgationslagen.
Som en särskild form av områdesskydd kan betraktas de fell där
föreskrifter meddelats som avser att skydda utrotningshotade växt- och
djurarter, t.ex. föreskrifter om förbud enligt 14 § naturvårdslagen.
400
Fridlysningsåtgärder genom sådana föreskrifter är emellertid av generell Prop. 1994/95:10
karaktär och fäller därför under övergångsbestämmelsen i 4 §.
6 § Tillstånd, godkännande eller medgivande till en verksamhet, till
hanteringen av en kemisk produkt eller till någon annan åtgärd som
lämnats genom ett beslut enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 §
eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av sådana bestämmelser gäller fortfarande, om inte
regeringen enligt miljöbalken förordnar annat. Såvitt angår omprövning
eller upphävande av beslutet skall tillståndet, godkännandet eller med-
givandet anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljö-
balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken,
om inte annat följer av denna lag eller av de föreskrifter som är i fråga.
Detsamma gäller beslut om villkor för eller registrering av en verk-
samhet, hanteringen av en kemisk produkt eller en vara eller någon
annan åtgärd.
Bland de tillstånd som avses i första stycket ingår bl.a. sådana som
avser miljöferlig verksamhet men som lämnats med stöd av bestämmel-
serna om avloppsvatten i äldre vattenlagen. Godkännanden kan gälla
exempelvis kemiska bekämpningsmedel. Med medgivanden avses bl.a.
beslut om undantag eller dispenser som fettats enligt äldre lag, t.ex.
dispenser som meddelats av Naturvårdsverket med tillämpning av mil-
jöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981. Föreskrifter med stöd
av 13 kap. 11 § miljöbalken i fråga om att införa tillståndsplikt för en
pågående verksamhet måste således förenas med en övergångsbestäm-
melse att föreskriften inte omfettar verksamheter som bedrivs i enlighet
med de dispensregler som gällde fram till 1 juli 1981.
Beslut om villkor avser också sådana beslut som meddelats enligt 9 §
naturvårdslagen.
Tillstånden, godkännandena, medgivandena och villkoren fortsätter
sålunda vid balkens ikraftträdande att gälla enligt sitt innehåll, om inte
regeringen med stöd av miljöbalken förordnar annat. I fråga om om-
prövning och upphävande skall de emellertid anses som beslut med-
delade med stöd av balken eller av föreskrifter utfärdade med stöd av
bemyndiganden i balken. Denna konstruktion innebär att Miljöombuds-
mannen kan överklaga i sådana ärenden som anhängiggjorts före den 1
juli 1995, om det överklagade beslutet har meddelats därefter.
Undantag från det sagda kan följa av denna lag. Ett undantag gäller
särskilt för tillståndsgiven miljöferlig verksamhet enligt övergångsbe-
stämmelserna i 7 §. Enligt dessa skall stoppreglema i äldre lag över-
gångsvis gälla för verksamheter som påbötjats före balkens ikraftträdan-
de.
7 § I fråga om en miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller motsvarande äldre bestämmel-
ser och som har påbörjats före miljöbalkens ikraftträdande tillämpas i
stället för bestämmelserna i 13 kap. 5 § miljöbalken bestämmelserna i
6 § första och andra styckena miljöskyddslagen till utgången av juni
401
26 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
2005, om den som bedriver verksamheten inte begär annat. Därvid skall Prop. 1994/95:10
hänvisningen i 6 § första stycket miljöskyddslagen till 5 § samma lag i
stället avse 2 kap. miljöbalken.
Första stycket gäller inte i fråga om ändring av en inrättning eller en
verksamhet, om åtgärden innebär att ett utsläpp eller en störning kan
ändra karaktär eller omfattning så att en olägenhet av betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
Om det vid prövning enligt första stycket är regeringen som skall
lämna tillstånd till verksamheten enligt 6 § andra stycket miljöskydds-
lagen, skall i fråga om prövningen tillämpas vad som sägs i 13 kap.
18 § miljöbalken.
Skälen till den ordning som föreslås i förevarande paragraf redovisas i
avsnitt 4.6.
Enligt första stycket skall under en övergångstid av tio år stoppreg-
lema i 6 § första och andra styckena miljöskyddslagen tillämpas i stället
för stoppreglema i 13 kap. 5 § miljöbalken beträffande miljöferlig
verksamhet som påbörjats före ikraftträdandet och som omfettas av
tillstånd eller motsvarande äldre bestämmelser. Med detta avses sådana
beslut före miljöskyddslagens ikraftträdande som vattendomstol med-
delat eller medgivanden som lämnats av synemän och vilka beslut eller
medgivanden omfettas av övergångsbestämmelserna till miljöskyddsla-
gen. Hänvisningen i 6 § första stycket miljöskyddslagen till 5 § i lagen
skall i stället avse 2 kap. miljöbalken.
Som paragrafen har utformats gäller den enbart för verksamheter som
omfettas av tillstånd.
Att miljökvalitetsnormer inte uppfylls skall inte under övergångstiden
kunna utlösa de nya stoppreglema. Miljökvalitetsnormer kan dock av
andra skäl medföra inskränkningar i pågående miljöferlig verksamhet.
Bestämmelserna blir tillämpliga i fråga om verksamheter som inte er-
hållit tillstånd när fråga om tillstånd prövas eller en tillsynsmyndighet
överväger att förbjuda verksamheten. För det fell att den som bedriver
verksamheten begär att denna skall bedömas enligt de nya stoppreglema
redan under övergångsperioden skall självfallet en sådan begäran följas.
En särskild bestämmelse om detta finns i första stycket.
Övergångsbestämmelsen i första stycket innebär enligt 6 § miljös-
kyddslagen följande. Kan en miljöferlig verksamhet beferas föranleda
olägenhet av väsentlig betydelse, även om försiktighetsmått som avses i
2 kap. miljöbalken iakttas, får verksamheten utövas endast om särskilda
skäl föreligger. Innebär den beferade olägenheten att ett stort antal
människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att
betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande
allmänt intresse skadas avsevärt, får verksamheten inte utövas. Rege-
ringen kan dock tillåta verksamheten, om denna är av synnerlig betydel-
se för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.
Efter den föreslagna tioårsperioden skall däremot de nya stoppreg-
lema tillämpas även beträffande miljöferlig verksamhet som påbörjats
före balkens ikraftträdande. Detta gäller såväl vid tillståndsprövning
som vid tillsyn.
402
Bristande identitet mellan den verksamhet som bedrevs vid balkens Prop. 1994/95:10
ikraftträdande och den som bedrivs vid prövningstillfället medför att de
nya stoppreglema skall tillämpas. För detta bör dock uppställas krav på
någon form av kvalifikation. Så har skett i paragrafens andra stycke.
Enligt detta skall de äldre stoppreglema inte tillämpas i fråga om änd-
ring av en inrättning eller verksamhet, om åtgärden innebär att ett
utsläpp eller en störning kan ändra karaktär eller omfettning så att en
olägenhet av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan upp-
stå.
I tredje stycket finns en bestämmelse som klarlägger att regeringens
prövning enligt 6 § andra stycket miljöskyddslagen inte skall avse till-
ståndsgivning enligt tidigare föreskrifter utan sådan tillståndsprövning
som enligt miljöbalken tillkommer regeringen.
8 § Ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har tagits i anspråk före
miljöbalkens ikraftträdande får efter utgången av juni 2005 återkallas
helt eller delvis av den myndighet som meddelat tillståndet, om verksam-
heten strider mot bestämmelserna i 13 kap. 5 § miljöbalken. Vid sådan
prövning gäller bestämmelserna i 13 kap. 30 och 37 §§ miljöbalken.
Det finns skäl att föreskriva en övergångsperiod i fråga om tillämp-
ningen av miljöbalkens stoppregler på miljöferlig verksamhet som på-
gick vid balkens ikraftträdande. Däremot bör utövaren av en miljöferlig
verksamhet, som påböljats före balkens ikraftträdande och antingen då
eller under övergångstiden erhållit ett tillstånd efter prövning enligt
äldre stoppregler, inte efter periodens utgång vara i ett bättre läge än
den som påbörjar verksamheten efter ikraftträdandet. I förevarande
paragraf föreslås bl.a. därför att tillstånd till miljöferlig verksamhet som
tagits i anspråk före balkens ikraftträdande skall kunna återkallas helt
eller delvis om verksamheten efter övergångstidens utgång strider mot
stoppreglema i 13 kap. 5 § miljöbalken. I fråga om förfarandet vid
sådan prövning tillämpas bestämmelserna i 13 kap. 30 och 37 §§. Det
ankommer på tillsynsmyndigheten, Statens naturvårdsverk eller Mil-
jöo mbud smannen att göra framställning om prövning enligt paragrafen.
Om tillsynsmyndigheten samtidigt är tillståndsmyndighet får myndig-
heten ta upp frågan om återkallelse utan någon särskild framställning.
Vid prövning av en fråga om återkallelse av tillstånd enligt föreva-
rande paragraf kan det bli aktuellt att tillämpa dispensregeln i 13 kap.
5 § andra stycket miljöbalken. Under de förutsättningar som anges i
detta lagrum kan således regeringen tillåta en i princip otillåtlig miljö-
ferlig verksamhet även efter övergångstidens utgång.
9 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen
(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning
har antagits med stöd av miljöbalken.
Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 4.22.6.
403
10 § Ett beslut om förbud eller föreläggande som en tillsynsmyndighet Prop. 1994/95:10
meddelat enligt bestämmelser i någon lag som anges i 2 § eller mot-
svarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av sådana bestämmelser skall anses meddelat enligt 18 kap.
miljöbalken.
Förbud och förelägganden som meddelats av centrala, regionala eller
lokala tillsynsmyndigheter före ikraftträdandet skall äga tillämpning
också efter den tidpunkten. Besluten anses därför som beslut enligt
balken.
I fråga om rättelse eller verkställighet skall miljöbalkens regler tilläm-
pas även om rättelsen eller verkställigheten avser genomförande av
beslut som meddelats enligt naturvårdslagen eller miljöskyddslagen,
dvs. före balkens ikraftträdande. Någon särskild bestämmelse om detta
behövs inte. I fråga om ett förfarande för rättelse eller verkställighet
som inletts före ikraftträdandet skulle det däremot vara naturligt att
tillämpa äldre rättsregler. Någon skillnad i fråga om själva förfarandet
föreligger emellertid inte mellan miljöbalken och äldre lag. På denna
punkt behövs därför inte heller någon övergångsbestämmelse.
11 § Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande.
Den princip som kommer till uttryck i förevarande paragraf är vanlig i
övergångsbestämmelser och förebygger att det uppkommer oklarheter
om fullfoljdsordningen i anslutning till balkens ikraftträdande. Sådana
oklarheter kan lätt inträffa i fråga om forvaltningsbeslut där fullföljdsti-
der börjar löpa vid delfåendet. Har exempelvis ett beslut meddelats av
länsstyrelsen före ikraftträdandet skall överklagande ske till regeringen,
om detta är den gamla ordningen och oavsett om länsrätten är fullföjds-
instans enligt balken.
12 § I fråga om en gärning som var belagd med straff enligt någon av
de lagar som anges i 2 § och som begåtts före miljöbalkens ikraftträdan-
de skall de straffbestämmelser som gällde när gärningen begicks fort-
farande tillämpas, om inte bestämmelserna i 21 kap. miljöbalken leder
till frihet från straff eller lägre straff.
\hd som sägs i första stycket gäller också i fråga om förverkande på
grund av brott.
Av upphävandet av de i 2 § angivna lagarna och ikraftträdandet enligt
1 § av miljöbalken följer, att de upphävda lagarnas straffbestämmelser
inte kan tillämpas efter utgången av juni månad 1995 för sådana gär-
ningar som har begåtts före denna tidpunkt och vidare att ansvar för
brott mot bestämmelserna i miljöbalken endast kan ådömas enligt bal-
ken. Brott mot de nyssnämnda lagarna kan emellertid även efter deras
upphävande leda till sådan påföljd som gällde vid tiden för brottets
begående. Detta får dock med hänsyn till bestämmelsen i 5 § brotts- 404
balkens promulgationslag (BrP) inte gälla fullt ut (se även avsnitt 4.8).
Enligt 5 § BrP gäller som en huvudregel att om annan lag gäller när Prop. 1994/95:10
dom meddelas skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från
straff eller lindrigare straff. Däremot har för vissa brott som har sin
motsvarighet i de upphävda lagarna krav uppställts på att gärningen -
till skillnad från tidigare, då vanlig oaktsamhet var tillräcklig - skall ha
begåtts genom grov oaktsamhet for att ansvar skall följa. Det finns
dessutom några enstaka brott som inte längre är kriminaliserade i miljö-
balken.
Skäl att i detta sammanhang avvika från BrP:s huvudregel finns inte.
I paragrafens andra mening har därför undantag från paragrafens första
mening gjorts genom att det angivits att ansvar enligt de upphävda
lagarnas straffbestämmelser inte skall ådömas om miljöbalkens straffbe-
stämmelser skulle leda till frihet från straff.
För s.k. perdurerande brott, dvs. brott som pågår när miljöbalken
träder i kraft, gäller enligt allmänna straffrättsliga principer att den nya
lagen skall tillämpas.
Miljöbalkens förverkanderegler är en skärpning mot tidigare. Dock
skall av samma orsaker som gäller för straffbestämmelserna sådana
upphävda lagar som innehåller förverkanderegler fortfarande tillämpas
på förverkandepåföljder som har sin grund i brottsliga gärningar för-
övade före miljöbalkens ikraftträdande.
13 § I fråga om sådana överträdelser av 45 § första stycket 1-3 miljös-
kyddslagen (1969:387) som skett före miljöbalkens ikraftträdande skall
bestämmelserna i 52-63 §§ miljöskyddslagen fortfarande tillämpas. I
andra fall skall miljöskyddsavgift inte tas ut för överträdelser som har
skett före miljöbalkens ikraftträdande.
Av samma skäl som i föregående paragraf angivits för brotts- och för-
verkandepåföljdemas del behövs det en övergångsbestämmelse om att
de upphävda reglema i 52-63 §§ om miljöskyddsavgift alltjämt skall
tillämpas. Bestämmelserna i 22 kap. miljöbalken gäller bara i fråga om
överträdelser som ägt rum efter balkens ikraftträdande.
Skälen till bestämmelserna i förevarande paragraf har angetts i avsnitt
4.8. Som framgår där är ändringarna av bestämmelserna om miljös-
kyddsavgift alltför genomgripande för att de nya bestämmelserna skall
kunna tillämpas på överträdelser före ikraftträdandet. Äldre överträdel-
ser kan alltjämt följas av miljöskyddsavgift fastställd i enlighet med
miljöskyddslagens regler.
Andra meningen är föranledd av bestämmelserna i 4 § om föreskrif-
ters giltighet och tillämpning och de nya bestämmelserna i 22 kap. 1 §
om miljöskyddsavgift. Genom dessa bestämmelsers utformning behövs
för att undvika retroaktiv tillämpning av de nya bestämmelserna om
miljöskyddsavgift ett särskilt stadgande om undantag också för andra
tillämpningsområden än miljöferlig verksamhet.
14 § Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut
som meddelats före miljöbalkens ikraftträdande skall äldre bestämmelser 405
fortfarande gälla.
27 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10
Det är naturligt att frågor om rätt till ersättning och inlösen bedöms Prop. 1994/95:10
enligt äldre lag, när ersättningen grundas på beslut som meddelats före
balkens ikraftträdande. Oftast leder miljöbalken till samma resultat som
äldre lag i fråga om beslut som tidigare medförde rätt till ersättning
eller inlösen. En ändring föreslås emellertid såtillvida att ersättning inte
skall betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Det
torde också underlätta begripligheten av ersättningsbesluten om de
grundas på samma lag som de ersättnings- eller inlösengrundande be-
sluten. En motsvarande övergångsbestämmelse infördes vid naturvårds-
lagens tillkomst i 45 § andra stycket i lagen.
Nämndens uppgifter
1 § Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt miljöbalken
ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet och överklagande av
ärenden som avses i 20 kap. 1 § första stycket 2.
1 miljöbalken regleras miljöferlig verksamhet i 13 kap. och frågor om
överklagande i 20 kap. Av 13 kap. 12 § framgår att frågor om tillstånd
prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
2 § Koncessionsnämnden skall bereda och lämna yttrande till regeringen
i ärenden enligt 5 kap. miljöbalken. Om nämndens handläggning och
ansvar för kostnader som därvid kan uppkomma gäller vad som sägs i
13 kap. 16 och 17 §§ miljöbalken.
I beredningen av regeringens prövning av tillstånd till vissa anlägg-
ningar enligt 5 kap. miljöbalken ingår en bred remissomgång. I Kon-
cessionsnämndens skyldigheter ingår att på motsvarande sätt som anges
i 14 § femte stycket miljöskyddslagen bereda ärendet och därefter avge
yttrande till regeringen.
3 § Beslut i ärenden enligt bilavgaslagen (1986:1386) får överklagas
hos Koncessionsnämnden enligt vad som sägs i den lagen.
Ett beslut av en myndighet om föreläggande enligt 7 § bilavgaslagen får
enligt 12 § samma lag överklagas hos Koncessionsnämnden.
Koncessionsnämndens beslut får, som framgår av bilavgaslagen, över-
klagas hos regeringen.
Nämndens sammansättning m.m.
406
4 § Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Prop. 1994/95:10
Vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning av an-
sökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning av överklagan-
de av nämndens beslut, kan nämnden bestå av ordföranden ensam.
Paragrafen reglerar antalet ledamöter i Koncessionsnämnden. Paragra-
fen ger också en uttömmande beskrivning av vad ordföranden ensam får
handlägga.
5 § Ordföranden skall vara lagfaren och ha erfarenhet som domare. En
ledamot skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En leda-
mot skall ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet
för Statens naturvårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av
industriell verksamhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömning i
huvudsak avser kommunala förhållanden, skall i stället ingå en person
med erfarenhet av kommunal verksamhet.
Ledamot i nämnden skall vara svensk medborgare och får inte vara
underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken.
Regeringen förordnar ordförande och övriga ledamöter samt ersättare
för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller också i fråga om ersättare.
Paragrafen har utformats i sak i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen anges närmare Koncessionsnämndens sammansättning och
den kompetens som ordföranden och övriga ledamöter skall inneha. På
motsvarande sätt som anges i lagen (1976:839) om statens va-nämnd
föreskrivs i andra stycket att ledamot i nämnden skall vara svensk med-
borgare som inte är underårig eller har förvaltare enligt de särskilda
reglema i föräldrabalken. En ledamot får inte heller vara i konkurstill-
stånd.
Det är regeringen som förordnar ordförande och övriga ledamöter
samt ersättare för dem.
6 § Regeringen kan föreskriva att det skall finnas mer än en avdelning i
Koncessionsnämden. Mtd som sägs om Koncessionsnämnden gäller
också för en avdelning i nämnden.
Paragrafen innehåller bestämmelser om avdelningsindelning. De regler
som gäller för nämnden i fråga om ledamöter, sammansättning och
kompetens skall också gälla for en avdelning i nämnden.
7 § Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare
gäller också för ledamöterna i Koncessionsnämnden.
Paragrafen innehåller regler om jäv för Koncessionsnämndens ledamö-
ter. Paragrafen motsvarar nu gällande bestämmelser i 12 § miljöskydds-
lagen med den ändringen att 4 kap. rättegångsbalken skall gälla fullt ut
för ledamot hos nämnden. Detta innebär att den undantagsregel som
407
hittills gällt i fråga om jävsreglema för ledamot i Koncessionsnämnden Prop. 1994/95:10
genom miljöbalken tas bort.
Förfarandet hos nämnden m.m.
8 § Särskilda regler om förfarandet hos nämnden och om överklagande
av nämndens beslut finns i fråga om miljöfarlig verksamhet i 13 och 20
kap. miljöbalken.
När nämnden prövar överklagade ärenden om miljöfarlig verksamhet
gäller i fråga om nämndens handläggning vad som sägs i 13 kap.
16-18 §§. Till besiktning på platsen och sammanträde kallas parter och
klagande samt de statliga och kommunala myndigheter som har ett
väsentligt intresse att bevaka i frågan.
I 13 kap. finns särskilda regler om en tillståndsmyndighets handläggning
av ärenden om tillstånd till miljöferlig verksamhet. I 20 kap. finns
regler om hur Koncessionsnämnden skall handlägga överklagade miljös-
kyddsärenden. I 20 kap. 1 § andra stycket regleras frågan när nämnden
skall överlämna ett överklagat ärende till regeringen.
Andra stycket innehåller bestämmelser om nämndens handläggning av
överklagande miljöskyddsärenden. När nämnden prövar ett sådant ären-
de gäller samma grundläggande krav i fråga om nämndens utrednings-
ansvar som i de fell nämnden prövar ett ärende i första instans. I den
mån utredningsansvaret innebär att besiktning eller sammanträde skall
hållas, skall kallelse utgå till klaganden och de sakägare som yttrat sig i
ärendet. Dessa är att anse som parter i ärendet. Kallelse skall också
utgå till de statliga och kommunala myndigheter som har ett väsentligt
intresse i saken.
408
Register över de bestämmelser i naturvårdslagen, NvL, miljöskyddsla-
gen, ML, renhållningslagen, RenhL, hälsoskyddslagen, HsL, lagen om
kemiska produkter, LKP, och miljöskadelagen, MskL, m.fl. lagar som
närmast motsvarar miljöbalkens bestämmelser.
MILJÖBALKEN NRL, NVL, ML, HsL, RenhL,
LKP m.fl. lagar
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
Mål och grundläggande principer
1 kap. 1 §
2§
3 §
4§
1 kap 2 § NRL, 3 § LKP
1 § 1 st NvL
Allmänna aktsamhetsregler
2 kap. 1 §
2§
3 §
4§
5§
6§
7§
5 § 1 st ML, 5 § 1 st LKP
5 § 1 st ML
7 § LKP
5 § 2 st ML
5 § 1 st LKP
5 § 3 st ML
Grundläggande hushållningsbestämmelser
|
1 § |
1 kap 1 § och 2 kap 1 § NRL |
|
2§ |
4 § ML och 2 kap 1 § NRL |
|
3 § |
2 kap 2 § NRL |
|
4§ |
2 kap 3 § NRL |
|
5§ |
2 kap 4 § NRL |
|
6§ |
2 kap 5 § 1 st NRL |
|
7 § |
2 kap 6 § 1 st NRL |
|
8§ |
2 kap 7 § 1 st NRL |
|
9§ |
2 kap 8 § 1 st NRL |
|
10 § |
2 kap 9 § 1 st NRL |
|
11 § |
2 kap 5-9 §§ 2 st och 10 § NRL |
Särskilda hushållningsbestämmelser for
vissa områden i landet
4 kap.
1 §
2§
3 §
3 kap 1 § NRL
3 kap 2 § NRL
3 kap 3 § NRL
409
4§
5 §
6§
3 kap 4 § NRL
3 kap 5 § NRL
3 kap 6 § NRL
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
Tillståndsprövning av stora anläggningar
m.m.
|
1 § |
4 kap 1 § NRL |
|
2§ |
4 kap 2 § NRL |
|
3 § |
4 kap 3 § NRL |
|
4§ |
4 kap 4 § NRL |
|
5 § |
4 kap 5 § NRL |
Miljökvalitetsnormer
6 kap. 1 §
2§
3 §
4§
5 §
14 a § HsL
14 a § HsL
Planer och planeringsunderlag
7 kap. 1 §
2§
6 kap 1 § NRL
6 kap 2 § NRL
Miljökonsekvensbeskrivningar
8 kap. 1 §
2§
3 §
4§
5 §
5 kap 1 § och 2 § NRL
5 kap 2 § NRL
5 kap 3 § NRL
12 § förordningen (1991:738) om
MKB
5 kap 4 §
Skydd för naturområden m.m.
9 kap. 1 §
2§
3 §
4§
5 §
6§
7§
8 §
9§
10 §
11 §
12 §
4 § NVL
5 § 1 st NVL
7 § och 19 § 1 st NVL
8 § och 19 § 2 st NVL
9 § och 19 § 2 st NVL
12 § och 19 § 2 st NVL
13 §
11 § och 19 § 2 st NVL
15 § NVL
16 § 1 st NVL
16 § 3 och 4 st NVL
410
|
13 § |
16 a § NVL |
Prop. 1994/95:10 |
|
14 § |
24 a § 1 st och 2 st NVL |
Bilaga 1 |
|
15 § |
24 a § 3 st NVL | |
|
16 § |
5 § 2 st, 10 §, 13 § 2 st, 16 § 2 st | |
|
17 § |
43 § 3 st NVL |
Skydd för växt- och djurlivet m.m.
10 kap. 1 §
2§
3 §
4§
5 §
6§
7§
18 c § 1 st och 2 st 1 men. NVL
18 c § 2 st 2 men. och 3 st NVL
18 d § NVL
21 § NVL
14 § 1 st NVL
14 § 2 st NVL
14 § 3 st NVL
Vissa arbetsföretag i naturen m.m.
11 kap. 1§
2§
3 §
4§
5 §
6§
7§
8 §
9§
18 § 1 st NVL
18 § 2 st och 5 st NVL
18 § 2 st NVL
18 § 3 st, 18 a § NVL
20 § NVL
1 § lagen (1983:428) om spridning
av bekämpningsmedel över skogs-
mark
2 § lagen om spridning av b e -
kämpningsmedel över skogsmark
3 § lagen om spridning av b e -
kämpningsmedel över skogsmark
4 § lagen om spridning av b e -
kämpningsmedel över skogsmark
Gemensamma naturvårdsbestämmelser
|
1 § |
3 § 1 st NVL |
|
2§ |
- |
|
3 § |
43 § 1 st NVL |
|
4§ |
42 § 1-3 st NVL |
|
5 § |
- |
|
6§ |
3 § 2 st NVL |
|
7§ |
18 § 4 st NVL |
|
8§ |
3 a § NVL |
Miljöferlig verksamhet
13 kap. 1 §
2§
1 § ML
2 § ML
411
|
3 § |
3 § ML |
|
4§ |
- |
|
5 § |
6 § ML |
|
6§ |
7 § ML |
|
7§ |
8 § ML |
|
8 § |
8a § ML |
|
9§ |
1 § 1 st lagen (1976:1054) om |
|
10 § |
- |
|
U § |
10 § ML |
|
12 § |
9 § ML |
|
13 § |
12 a § ML |
|
14 § |
13 § 1 st ML |
|
15 § |
13 § 2 st ML |
|
16 § |
14 § 1 och 5 ML |
|
17 § |
14 § 4 och 5 st ML |
|
18 § |
16 § ML |
|
19 § |
13 a § ML |
|
20 § |
18 § ML |
|
21 § |
— |
|
22 § |
- |
|
23 § |
20 § ML |
|
24 § |
21 § ML |
|
25 § |
21 a § ML |
|
26 § |
49 § ML |
|
27 § |
4 a § ML |
|
28 § |
- |
|
29 § |
-- |
|
30 § |
23 § ML |
|
31 § |
24 och 25 §§ ML |
|
32 § |
- |
|
33 § |
27 § ML |
|
34 § |
29 a § 2 st ML |
|
35 § |
-- |
|
36 § |
29 § 1 st ML |
|
37 § |
26 § |
|
38 § |
-- |
|
39 § |
49 § ML |
|
40 § |
38 a § ML |
|
41 § |
38 b § ML |
|
42 § |
- |
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
Kemiska produkter
14 kap. 1 §
2§
3 §
4 §
5 §
1 § LKP
2 § LKP
3 § LKP
6 § LKP
412
|
6§ |
7 § LKP |
Prop. 1994/95:10 |
|
7 § |
8 § LKP |
Bilaga 1 |
|
8 § |
5 § 2 st, 6 § 2 st, 7 §, 8 § 2 st | |
|
9§ |
9 § LKP | |
|
10 § |
10 § LKP | |
|
11 § |
11 § LKP | |
|
12 § |
12 § LKP |
Hälsoskydd
|
1 § |
1 § HsL |
|
2§ |
- |
|
3 § |
4 § HsF |
|
4§ |
3 § HsF, 7 § 2 st HsL |
|
5 § |
10 § HsL |
|
6§ |
11 § 1 st HsL |
|
7§ |
11 § 2 st HsL |
|
8 § |
8 § HsL |
|
9§ |
1 och 2 §§ hgen (1990:1079) om |
|
10 § |
13 § HsL |
|
11 § |
2 § 2 st HsL |
Avfallshan tering
16 kap. 1 §
2§
3 §
4 § 1 st 1
4 § 1 st 2
4 § 2 st
5 §
6§
7§
8 §
9 § 1 st 1 men.
9 § 1 st 2 men.
10 §
11 § 1st
12 §
13 §
14 §
15 § 1 men.
15 § 2-3 men.
1 § 1 och 2 st RenhL
6 a § RenhL
3 § 1 st
4 § 1 st RenhL
5 § RenhL
4 § 2 st RenhL
6 § RenhL
6 b § RenhL
3 § 2 st och 8 § RenhL
7 § RenhL
9 § 1 st RenhL
9 § 3 st 1 men. RenhL
9 a § RenhL
14 § RenhL
1 § hgen om förbud mot
dumpning av avfall
2 § hgen om förbud mot
dumpning av avfall
3 § hgen om förbud mot
dumpning av avfall
1 § 3 st RenhL
413
Vissa bemyndiganden
17 kap. 1 §
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
|
Tillsyn | ||
|
18 kap. |
1 § 1 st |
14 § LKP |
|
1 §2 st |
44 a § 1 st ML | |
|
1 § 3 st |
44 a § 2 st 1 men. ML | |
|
1 § 4 st |
- | |
|
2§ |
- | |
|
3 § |
38 § 4 st 1 men. ML | |
|
4 § 1 st |
16 § 1 st LKP | |
|
4 § 2 st |
40 § 2 st ML | |
|
5 § |
24 § 1 st NVL | |
|
6§ |
39 § NVL | |
|
7§ |
17 § NVL | |
|
8 § |
19 § 2 st HsL | |
|
9§ |
motsvarighet finns i | |
|
10 § |
39 a och b §§ NVL och 20 § HsL | |
|
H § |
21 § HsL | |
|
12 § |
47 § ML, 39 § RenhL | |
|
13 § 1 st |
23 § RenhL, 41a § 1 men. ML | |
|
13 § 2 st |
16 § 3 st LKP, 18 § 3 st HsL, 41 a § 2 men. ML | |
|
14 § |
43 § 1 st | |
|
15 § |
43 § 2-3 st | |
|
16 § |
51 § ML | |
|
17 § |
42 § ML, 17 § LKP, 17 § HsL, 22 § 1 st RenhL | |
|
18 § |
36 a § 1-3 st NVL | |
|
19 § |
36 a § 4 st NVL | |
|
20 § |
36 b § NVL | |
|
21 § |
25 § RenhL | |
|
22 § |
17 § 2 st LKP m.fl.lagar | |
|
23 § |
44 § ML och 23 § LKP | |
|
Avgifter | ||
|
19 kap. |
1 § 1st |
69 § ML m.fl. lagar |
|
1 §2 st |
- | |
|
2§ |
19 § LKP och 2 § hgen om | |
|
3 § |
18 § 2 st LKP | |
|
4§ |
15 § RenhL | |
|
5§ |
16 § RenhL | |
|
6§ |
17 § RenhL | |
|
7§ |
17a § RenhL | |
414
Överklagande
20 kap.
1 § 1 och 2 st
1 § 3 st
2 § 1 och 2 st
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
2 §3 st
3 § 1 st
3 §2 st
4§
5§
6§
48 § 1 och 2 st ML
48 b § sista st ML
40 § 2 st NVL, 34 § 1 st
förordningen om kemiska
produkter, 25 § 2 st HsL, 26 § 2
st 1 men. RenhL
48 § 4 st ML
34 § 2 st förordningen om
kemiska produkter
48 a § ML,
34 § 2 st förordningen om
kemiska produkter
Ansvar
21 kap. 1 §
2§
3 §
4§
5 §
6§
7§
8 §
9§
5 § 1 st. 1 men. LKP
45 § 1 st. 2 ML, 20 § 1 st 2 LKP,
37 § 1 st 4, 5 och 8 NVL, 4 kap.
6 § 1 och 2 NRL samt 23 § 1 st
HsL
se 4 §
45 § 1 st 3-5 ML, 20 § 1 st
2 och 3 LKP, 21 § LKP, 37 § 1 st
5 NVL, 24 § 1 st 3 och 4 RenhL,
24 a § R e n h L , 6 §
Dumpningslagen samt 7 § 2 st
hgen om svavelhaltigt bränsle
37 § 1 st 7 NVL
se 7 §
45 § 1 st 1 och 3 ML, 20 § 1 st 2
LKP, 37 § 1 st 1,2, 3,4, 6 och 8
NVL, 4 kap. 6 § 3 NRL, 23 § 1
st HsL, 24 § 1 st 1, 2, och 4
RenhL, 5 § 1 st 1 o c h 2
Dumpningslagen, 6 § lagen om
spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark, 7 § 1 st hgen
om svavelhaltigt bränsle
45 § 2 och 3 st ML, 20 § 3 och
4 st LKP, 37 § 3 st NVL, 23 § 2
st HsL, 24 § 4 och 5 st RenhL, 6
§ 2 Dumpningshgen, 7 § 3 st
hgen om svavelhaltigt bränsle
415
10 §
Miljöskyddsavgift
22 kap. 1 §
2§
3 § 1 st
3 §2 st
3 § 3 st
4 §
5 § 1 st
5 § 2 st
6§
22 § LKP, 37 § 4 st NVL, 8 §
Dumpningslagen, 8 § lagen om
svavelhaltigt bränsle
52 § ML
53 § ML
54 § 1 st ML
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
7§
8 §
55 § ML
56 § 2 st ML
63 § ML
Ersättning för intrång
|
1 § |
25 § NVL |
|
2§ |
26 § NVL |
|
3 § |
- |
|
4 § |
27 § NVL |
|
5 § |
27 a § NVL |
|
6§ |
28 § NVL |
|
7§ |
30 § NVL |
|
8 § |
31 § NVL |
|
9§ |
32 § NVL |
|
10 § |
33 § NVL |
|
11 § |
34 § NVL |
|
12 § |
35 § NVL |
|
13 § |
36 § NVL |
Skadestånd
|
1 § |
1 § MskL |
|
2§ |
2 § MskL |
|
3 § |
3 § MskL |
|
4§ |
4 § MskL |
|
5 § |
5 § MskL |
|
6§ |
6 § MskL |
|
7§ |
7 § MskL |
|
8 § |
8 § MskL |
|
9§ |
9 § MskL |
|
10 § |
10 § MskL |
|
11 § |
11 § MskL |
|
12 § |
12 § MskL |
|
13 § |
13 § MskL |
|
14 § |
34 § ML |
416
|
15 § |
36 § ML |
|
16 § |
14 § MskL och 37 § ML |
Miljöskadeförsäkring
25 kap. 1 §
2§
3 §
65 § ML, 68 § ML
66 § ML
67 § ML
Nedan anges propositioner och utskottsbetänkanden till de lagar som
sammanförs i miljöbalken och till viktigare ändringar i dessa lagar.
prop. 1964:148, bet. 3LU 1964:41
Genom ändring SFS 1974:1025, prop. 1974:166, bet. JoU 1974:52
infördes ändringar i reglema om strandskydd och tillstånd till
täktverksamhet. Genom ändring SFS 1982:1097, prop. 1981/82:220,
bet. JoU 1982/83:4 infördes bl.a. bestämmelserna om vilthägn. Genom
ändring SFS 1987:133 infördes ändringar i ersättningsreglerna till följd
av Plan- och bygglagens tillkomst. Genom ändring SFS 1991:648, prop.
1990/91:90, bet. JoU 1990/91:30 infördes regler om bl.a. möjlighet att
förbjuda markawattning samt regler om biotopskydd och
naturvårdsvakter.
Genom ändring SFS 1981:420, prop. 1980/81:92, bet. JoU 1980/81:21
infördes reglema om miljöskyddsavgift och genom SFS 1988:294, prop.
1987/88:85, bet. JoU 1987/88:23 infördes bl.a. reglema om
miljöskadeförsäkring. Genom ändring SFS 1991:648, prop. 1990/91:90,
bet. JoU 1990/91:30 infördes regler om miljökonsekvensbeskrivning.
Genom SFS 1992:1543, prop. 1992/93:60, bet. JoU 1992/93:10
infördes ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. skyddsåtgärder.
Ändringen infördes i anledning Sveriges åtanganden enligt EES-avtalet.
prop. 1971:160, bet. JoU 68
prop. 1976/77:3, bet. JoU 1976/77:4
Genom ändring SFS 1993:1619, prop. 1992/93:180, bet. JoU
1992/93:14 infördes bestämmelserna om producentansvar.
417
Hälsoskyddslagen (1982:1080), HsL,
prop. 1981/82:219, bet. SoU 1982/83:6
Genom ändring SFS 1985:210, prop. 1984/85:96, bet. JuU 1984/85:22
infördes ändringar i hälsoskyddslagen föranledda av lagen (1985:206)
om viten. Genom SFS 1992:1544, prop. 1992/93:60, bet. JoU
1992/93:10 infördes bl.a. bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
gränsvärden för högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form av
bl.a. kvävedioxid, svaveldioxid och bly. Ändringen är föranledd av
Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet.
prop. 1984/85:118, bet. 1984/85:30
prop. 1985/86:83, LU 1985/86:25
prop. 1985/86:3, bet. BoU 1986/87:3
Genom ändring SFS 1991:650, prop. 1990/91:90, bet. BoU 1990/91:18
infördes regler om miljökonsekvensbeskrivning.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 1
418
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 augusti 1994
Prop. 1994/95:10
Närvarande: statsråden B. Westerberg, ordförande, Friggebo,
Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, hellsvik, Wibble, Björck,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Thurdin
Regeringen beslutar proposition 1994/95:10 Miljöbalk.
419
Prop. 1994/95:10
|
Författnings rubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Miljöbalken |
6 kap. 1 och 5 §§, 8 2, 10, 12 och 16-17 §§, 4- 5, 7 och 9 §§, 13 5- 7, 9-10 och 15 §§, 17 7 §§, 22 kap. 3 § och 25 kap. 1 § |
gotab 47010. Stockholm 1994
420
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
Bakgrund (kapitel 2)
Miljön i Sverige har under de senaste decennierna blivit bättre i vissa
hänseenden. Det gäller framför allt miljön i närheten av tidigare stora
utsläppskällor. Förbättrad processteknik och införande av reningsteknik
har gjort att många stora miljöfarliga utsläpp från industrianläggningar
och kommunala verksamheter påtagligt minskat eller upphört.
Många problem återstår dock och en del har förvärrats. Försurningen
av mark och vatten fortsätter. Syrebrist på havsbottnarna på grund av
övergödning hotar att slå ut det biologiska livet i havet. Dessa hot beror
till en del på sådant som inträffar utanför landets gränser. De luftförore-
ningar som vi får in från utlandet innebär att försurningen fortfarande är
ett stort och dessvärre ökande problem. Också haven påverkas kraftigt
av utländska källor. Men mycket beror fortfarande på vad som sker i
Sverige.
Efter hand har nya inhemska miljöproblem upptäckts. I många tätorter
orsakar lokala utsläpp från biltrafik, uppvärmningsanläggningar och
andra miljöfarliga verksamheter fortfarande allvarliga luftföroreningar.
Luftföroreningarna från transportsektorn ger för övrigt inte bara lokala
skador utan påverkar mark och vatten över stora områden. Ett växande
hot är den stora spridningen och upplagringen av miljöferliga ämnen,
främst giftiga metaller och stabila organiska ämnen, som uppkommer
genom att man producerar, konsumerar och gör sig av med varor av
olika slag. Vidare hotas den öppna landskapsbilden på många platser.
Under de senaste årtiondena har successivt ett omfettande internatio-
nellt samarbete för att söka lösa miljöproblemen vuxit fram. Särskilt
hotande, sett i ett globalt perspektiv, är uttunningen av ozonskiktet i
atmosfären och risken for stora, snabba klimatförändringar.
Startpunkt för det moderna internationella miljöarbetet var FN:s kon-
ferens om människans miljö som hölls i Stockholm 1972. Den senaste
milstolpen är den världskonferens om miljö och utveckling som FN
anordnade i Rio de Janeiro 1992. Vid denna slog världssamfundet fest
målsättningen att skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar ut-
veckling i hela världen. För att nå detta måste bl.a. miljöförstöringen
hejdas och en långsiktigt god hushållning med naturens resurser säker-
ställas.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
Grunderna för vårt arbete (kapitel 3)
Balkens ändamål
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
Vårt uppdrag har varit att samla de centrala lagarna på hälsoskydds- och
miljöområdet till en miljöbalk. Ändamålet med balken anges i den in-
ledande paragrafen i vårt förslag. Det är att
• tillförsäkra nu levande och kommande generationer av människor en
hälsosam och god miljö att leva i,
• bevara biologisk mångfald och upprätthålla goda livsbetingelser för
alla i landet och dess omgivande vatten naturligt förekommande
växt- och djurarter,
• bevara levande landskap samt
• skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveckling av sam-
hället.
De fyra punkterna speglar målen för miljölagstiftningen. Det är inte
endast nu levande utan även kommande generationer av människor som
skall tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i. Livs-
betingelserna for det biologiska livet skall upprätthållas och levande
landskap bevaras till gagn för framtidens värld. Utvecklingen i sam-
hället skall styras in i banor som är långsiktigt hållbara.
Tre områden samordnas
Vårt förslag innebär att balken innehåller bestämmelser som avser att
• skydda människorna, naturen och miljön i övrigt mot störningar
som kan orsaka skador eller olägenheter,
• bevara, vårda och förbättra tillståndet i naturen och miljön i övrigt
samt
• säkerställa att mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så, att
en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt på lång
sikt god hushållning tryggas (1 kap 2 §).
Miljöbalken täcker således tre områden med nära anknytning till
varandra - skydd, vård och förbättring samt hushållning. Inom samtliga
krävs effektiva åtgärder för att stoppa miljöförstöringen och skapa
förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveckling av samhället.
Vårt arbete har varit inriktat på att smälta samman de skilda miljö-
lagarna. Strävan har varit att miljöbalken skall ge uttryck för en enhet-
lig inställning till miljöfrågorna. Ambitionsnivån skall vara densamma
på de olika områden som behandlas. Att utforma miljöbalken som en
ren sammanställning av nu gällande lagar vore enligt vår uppfettning
meningslöst.
Miljöbalken är avsedd att skydda människorna, naturen och miljön i
övrigt. I uttrycket naturen och miljön i övrigt innnefettas mark, vatten,
luft, biologiskt liv och även bebyggelse. I den utformning vi föreslår
utgör miljöbalken den centrala och övergripande lagstiftningen vad Prop. 1994/95:10
gäller skyddet av naturen och miljön i övrigt. Bilaga 2
När det gäller åtgärder för människomas hälsa och välbefinnande
behandlar balken påverkan av störningar som kan orsaka skador eller
olägenheter. Exempel på hälsoproblem som regleras genom miljöbalken
är luftföroreningar, gifter, skadlig strålning, buller, stank och liknande
påverkan från omgivningen. Stora problemområden som sjukvårds-,
livsmedels- och trafiksäkerhetsfrågor regleras huvudsakligen i andra
lagar.
Balken skall också tillämpas i frågor om samhällsplanering och sam-
hällsekonomi. Detta vida grepp kring miljöproblemen stämmer överens
med den syn som har vuxit fram internationellt och kommit till uttryck
i bl.a. Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid och
i Agenda 21, FN:s handlingsprogram för miljö och utveckling med sikte
på nästa århundrade, som antogs vid Rio-konferensen (se närmare av-
snitten 2.2.2 och 2.2.4 i den allmänna motiveringen).
Sverige har liksom andra industriländer hittills i huvudsak använt
administrativa styrmedel för att nå uppsatta miljömål. Miljöbalken blir
enligt vårt förslag det centrala administrativa styrmedlet på miljö-
området. Ekonomiska styrmedel har emellertid under senare år fått
större betydelse såväl i Sverige som utomlands. En ökad användning av
avgifter och andra generella ekonomiska styrmedel kan väsentligt
förbättra möjligheterna att uppnå de nationella miljömålen. Miljöav-
giftsutredningen gjorde i sitt slutbetänkande (SOU 1990:59) Sätt värde
på miljön, Miljöavgifter och andra styrmedel en bred genomgång av
möjligheterna att använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.
I vår utredning har vi inte gått närmare in på frågor om den typ av
miljöavgifter som Miljöavgiftsutredningen behandlade. Däremot är möj-
ligheten att använda sanktionsavgifter som komplement till straffsanktio-
ner av direkt betydelse för vårt arbete.
Grundläggande principer
Vi ställer inledningsvis i balken upp grundläggande principer som bör
genomsyra allt miljöarbete (1 kap. 3 §).
1. Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall redan risken för
skador beaktas.
2. Vad som utvinns ur naturen skall kunna användas och slutligt tas
om hand utan att denna skadas.
3. Den som kan orsaka eller som orsakar skador och olägenheter skall
betala kostnaden för att förebygga eller avhjälpa dem.
Principen att skador skall förebyggas är bl.a. formulerad i Romför-
draget. Det förebyggande arbetet måste drivas på alla plan från över-
gripande samhällsplanering till åtgärder för att undvika enskilda utsläpp.
Denna huvudprincip understöds av hjälpregler såsom principen om
bästa tillgängliga teknik och utbytesprincipen. Den förstnämnda vägle-
der i frågor om val av processteknik, driftsmetoder och andra förfa-
randen. Den sistnämnda tillämpas vid val av ämnen och produkter och
innebär att farliga ämnen skall ersättas av mindre farliga. Båda syftar
till att förebygga skador.
Den s.k. försiktighetsprincipen kommer till uttryck i första punktens
andra mening. Även den syftar till att förebygga skador. Den återfinns
bland de grundläggande principerna i FN:s Rio-deklaration. I den
svenska rättstraditionen har principen funnits sedan det modema mil-
jöskyddsarbetet tog fart under 1960-talet.
Den andra punkten uttrycker kretsloppsprincipen. I korthet innebär
den att produkter som framställs skall vara miljöanpassade så att de så
långt möjligt kan återanvändas eller materialet i dem återvinnas. Den är
viktig i strävandena att uppnå miljöbalkens mål vad gäller såväl god
miljö som hållbar utveckling.
I den tredje punkten lagfästs principen att förorenaren betalar. In-
ternationellt går den under benämningen Polluter Pays Principle (PPP).
Den är vedertagen såväl här i Sverige som internationellt när det gäller
störningar från verksamheter som skadar omgivningen. Den finns med
i Romfördraget och i Rio-deklarationen.
Alla har ansvar för miljön
Allt eftersom vi i vårt land i stor utsträckning har kommit till rätta med
de verkligt stora och svårt förorenande utsläppen från samhällen och
industrier har det visat sig att betydande hot mot miljön kommer från
andra källor. Dessa är i många fall inbyggda i själva samhällsmaskineri-
et, i mönstren för produktion, konsumtion och kommunikation eller -
med andra ord - i vårt sätt att leva. I den ovan nämnda Agenda 21
uttalas att de ohållbara mönstren för produktion och konsumtion i
framför allt industriländerna utgör den viktigaste orsaken till den
fortsatta förstöringen av miljön på jorden och till slöseriet med
naturresurserna.
Därför uttalar vi i 1 kap. 4 § att miljöarbetet angår alla och att enskil-
da, företag, kommuner och myndigheter, var inom sin verksamhet, har
ansvar för att nya skador förebyggs och för att skador som redan har
uppkommit avhjälps. Genom formuleringen uttrycks även det s.k.
sektorsansvaret som grundläggande princip. Innebörden är att vaije
sektor i samhället har ansvar för att lösa miljöproblem som uppstår
inom den egna sektorn. Sektorsansvaret slogs fest av riksdagen i 1988
års miljöbeslut och bör enligt vår uppfettning ligga till grund även för
det framtida miljöarbetet i landet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
Samordningen av miljölagama (kapitel 4)
Vi föreslår att följande större lagar inordnas i balken.
Naturvårdslagen (1964:822)
Miljöskyddslagen (1969:387)
Renhållningslagen (1979:596)
Hälsoskyddslagen (1982:1080)
Lagen (1985:426) om kemiska produkter
Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
Strålskyddslagen (1988:220)
Dessutom bör följande lagar gå upp i balken.
Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten
Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle
Lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-
mark
Miljöskadelagen (1986:225)
Lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud
Lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpnings-
medel
Vidare föreslår vi att regler om genetiskt modifierade organismer och
andra biotekniska produkter förs in som ett särskilt kapitel i balken. I
dag finns ingen samlad lagstiftning på detta område.
Samtliga de ovan uppräknade större lagarna innehåller regler som rör
den yttre miljön. Tre av dem reglerar även problem i inomhusmiljö,
nämligen hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter och
strålskyddslagen.
De två sistnämnda lagarna griper även in på bl.a. arbetsmiljöområdet,
vilket därför i väsentliga avseenden berörs av miljöbalken trots att
själva arbetsmiljölagen har lämnats utanför.
För att balken skall hålla sig inom rimligt omfång krävs att den i
betydande utsträckning får karaktär av ramlag. Det innebär att regering-
en, eller myndigheter som regeringen i sin tur utser, bemyndigas att
meddela de närmare föreskrifter som behövs för att uppfylla balkens
syften.
Enligt vårt förslag indelas miljöbalken i sju avdelningar vilka i sin tur
är indelade i kapitel.
I första avdelningen har vi samlat allmänna bestämmelser. De är
utformade för att tillämpas vid allt mänskligt handlande som har in-
verkan på miljön och som därigenom kan påverka människor, miljö
eller naturresurser negativt. Vi föreslår att ett nytt begrepp infors som
skall täcka detta, nämligen att utöva miljöpåverkan (2 kap. 6 §).
Förutom de inledningsvis redovisade portalparagraferna om balkens
ändamål, inriktning och grundläggande principer (1 kap.) finns i avdel-
ningen bestämmelser om balkens tillämpningsområde och om defi-
nitioner av centrala begrepp (2 kap.).
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
Även ett antal övergripande aktsamhetsregler och allmänna bestäm-
melser om föreskrifter, dvs. allmängiltiga bemyndiganden för regering
och myndigheter att meddela föreskrifter om bl.a. försiktighetsmått,
ingår i denna avdelning (3 resp. 4 kap.).
Andra avdelningen består av bestämmelserna i den nuvarande
naturresurslagen, vilka vi i enlighet med våra direktiv har fört över i
huvudsak oförändrade, samt ett kapitel om miljökvalitetsnormer.
Avdelningen får i likhet med naturresurslagens centrala delar paraply-
karaktär och blir alltså tillämplig även på vissa andra lagar, däribland
plan- och bygglagen och vattenlagen.
Tredje avdelningen innehåller balkens bestämmelser om naturvård,
med inriktning framför allt på skydd för naturområden och biologisk
mångfald.
I fjärde avdelningen har vi samlat särskilda aktsamhetsregler som
endast gäller för vissa typer av verksamheter. Där finns bestämmelser
om tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet samt om kemiska och
biotekniska produkter, avfall, hälsoskydd och strålning.
Från och med femte avdelningen är bestämmelserna på nytt gemen-
samma för hela balkens tillämpningsområde. Avdelningen innehåller
regler om prövning och tillsyn samt om avgifter och överklagande.
Balkens bestämmelser om påföljder finns i sjätte avdelningen. De
gäller straffansvar, förverkande och miljöskyddsavgift. Sistnämnda in-
stitut är väsentligt annorlunda utformat än enligt gällande rätt.
I sjunde avdelningen slutligen står bestämmelser om olika former av
ersättning, nämligen om ersättning för intrång, om skadestånd och om
miljöskadeförsäkring.
Allmänna aktsamhetsregler (kapitel 5)
I 3 kap. i förslaget till miljöbalk ges i form av allmänna aktsamhets-
regler vissa riktlinjer som alla bör följa i sitt handlande när det gäller
att skydda människor och miljö mot skador och olägenheter. Dessa
regler skall täcka miljöbalkens hela ämnesområde och blir alltså
tillämpliga på ett stort antal sinsemellan olikartade företeelser. Samma
grundläggande krav i fråga om aktsamhet ställs vare sig det gäller
industriell verksamhet, hantering av kemiska eller biotekniska pro-
dukter, hälsoskydd eller åtgärder i naturen. Vår strävan har varit att
ange högt satta mål för allt miljöarbete.
De allmänna aktsamhetsreglema skall iakttas av regeringen och andra
myndigheter som utfärdar föreskrifter och av rättstillämpande myndig-
heter i enskilda mål och ärenden. Detta gäller såväl vid till-
ståndsprövning som i fråga om tillsynsbeslut. Myndigheterna skall
sålunda tillämpa de krav som aktsamhetsreglema ställer såväl när de
författar föreskrifter som när det gäller exempelvis att vid tillstånds-
prövning meddela villkor för verksamheten eller att i samband med
tillsyn meddela förelägganden.
Däremot bör aktsamhetsreglema inte vara direkt straffsanktionerade.
Miljöbalken kommer att få så vidsträckt tillämpningsområde att dess
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
allmängiltiga regler inte kan göras tillräckligt precisa för att utgöra
grund för straffrättsliga bedömningar, med de höga krav på rättssäker-
het som bör gälla i sådana sammanhang. Föreskrifter och förelägganden
som meddelas med stöd av aktsamhetsreglema kan dock sanktioneras
med straff eller vite.
Reglema i 3 kap. har utformats på sådant sätt att de skall kunna
läggas till grund för kunskapsförmedling och opinionsbildning. Detta är
väsentligt, menar vi, eftersom alla människors frivilliga medverkan är
en förutsättning för att skapa en bättre miljö och i längden ett mer
verksamt medel än lagstiftning.
Försiktighetsmått
Miljöbalken bör i likhet med den nuvarande miljöskyddslagstiftningen
ha sin grund i försiktighetsprincipen. I princip får det ankomma på den
som vill göra något som kan påverka miljön att visa att åtgärden inte
kommer att medföra skada eller olägenhet för hälsa och miljö.
Den centrala aktsamhetsregeln i vårt förslag till miljöbalk uttrycks i
3 kap. 3 § och innebär att alla de försiktighetsmått skall vidtas som be-
hövs för att skydda människor och miljö mot skador och olägenheter
och for att främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser. Till
försiktighetsmått räknas bl.a. val av lämplig plats, skyddsåtgärder och
kontroll.
Bästa tillgängliga teknik
En viktig utgångspunkt när försiktighetsmått vidtas måste vara att bästa
tillgängliga teknik skall tillämpas (3 kap. 4 §). Med detta avses en
teknik som motsvarar utvecklingens senaste nivå och som det från
tekniska och ekonomiska synpunkter är möjligt att använda vid den typ
av åtgärd som det är fråga om i det enskilda fellet.
Vi har hämtat begreppet från pågående lagstiftningsarbete inom EG.
Utbytesprincipen
Lagen om kemiska produkter innehåller en princip som innebär att
sådana kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre
ferliga. Den får i miljöbalken en mer vidsträckt innebörd och en mer
grundläggande ställning (3 kap. 5 §). Detta leder dock till att den inte,
som enligt gällande rätt, blir direkt straffsanktionerad. Principen skall
genomsyra hela miljöarbetet och får vid behov sanktioneras genom att
tillämpas vid utfärdande av föreskrifter, vid tillståndsprövning och i
tillsynsverksamhet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
Förbudsregel
Ett absolut krav på att alla tillgängliga försiktighetsmått som behövs
skall iakttas lär inte kunna tillämpas i alla situationer. Vi har lämnat
visst utrymme för göra avvägningar mellan motstående intressen (3 kap.
6 §). En grundläggande stoppregel i balken är emellertid att sådana
avsteg inte får göras att det uppkommer risk för människors hälsa eller
för påtagliga skador på miljön (3 kap. 7 §).
Kretsloppsprincipen
För att miljön varaktigt skall förbättras och samhällsutvecklingen göras
långsiktigt hållbar krävs att vi hushållar med resurserna, verkar för ett
kretslopp av de material som ingår i varor och begränsar användningen
av ämnen som är skadliga för människor och miljö. Vi föreslår därför
en regel som skall gälla vid all hantering av varor och som uttalar att en
varas hela livslängd skall beaktas när riskerna för människor och miljö
bedöms. Så långt möjligt bör varan kunna återanvändas; i andra hand
bör strävan vara att återvinna material eller utvinna energi ur den. Detta
skall enligt vårt förslag beaktas i alla led och särskilt när varan skapas
och tillverkas (3 kap. 8 §).
Samverkan mellan företag
Utan att anamma systemet att handla med utsläppsrätter, som har
utvecklats i USA, vill vi öppna möjligheter att inom ett visst geografiskt
område utbyta skyddsåtgärder mellan olika miljöferliga verksamheter
för att göra insatserna för miljön så effektiva som möjligt (14 kap.
3 och 6 §§).
Det amerikanska systemet bör enligt vår åsikt inte införas i Sverige,
bl.a. därför att det skulle försvåra en samordning med EG:s miljöregler.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
Generella föreskrifter (kapitel 6)
Vissa av de lagar som har forts samman i vårt förslag är utpräglade
ramlagar, andra innehåller i huvudsak detaljerade bestämmelser. En
ramlag utmärks av att den ger stora möjligheter att reglera sakfrågor i
förordningar och andra föreskrifter. Denna lagstiftningsteknik är konse-
kvent genomförd i lagen om kemiska produkter och anslutande lagar
och förordningar i kemikalielagstiftningen. Sämst möjligheter i detta
avseende ger miljöskyddslagen med desslregler om individuell prövning
av miljöferliga verksamheter. Den ger inte heller tillräckliga möjligheter
att komma till rätta med problem som orsakas av s.k. diffusa källor
eller att åstadkomma samordnade miljölösningar.
Som redan nämnts måste miljöbalken för att hållas inom rimligt om-
fång utformas som en ramlag. Fördelen med detta är främst att
riksdagen kan dra upp övergripande riktlinjer medan detaljer överläm-
nas åt regering och myndigheter inom ramen för bemyndiganden som
ges i balken. På så sätt går det också fortare att genomföra ändringar i
regelsystemet när ändrade förhållanden påkallar det. Nya och oväntade
faror kan snabbt dyka upp och vara av så allvarlig natur att de kräver
omedelbara åtgärder.
Ett system med bemyndiganden är vidare fördelaktigt då det i EES-
samarbetet liksom i en framtid vid en svensk anslutning till EG gäller
att anpassa den svenska miljölagstiftningen till EG:s regler på miljö-
området.
Regler med bemyndiganden förekommer i flera av kapitlen i vårt
förslag till miljöbalk. I 4 kap. har vi emellertid formulerat vissa allmän-
giltiga regler. För alla föreskrifter som utfärdas med stöd av balken
gäller att de skall grundas på principerna i 1 kap. och aktsamhets-
reglema i 3 kap.
Generella föreskrifter med stöd av 4 kap. toide i stor utsträckning
komma att tillämpas för att reglera miljöferliga verksamheter. Antalet
sådana är i dag mycket stort. Det är endast möjligt att tillståndspröva de
mest störande. Andra styrmedel behövs för alla övriga. Försiktig-
hetsmått som är rutinbetonade kan regleras direkt i föreskrifter och
behöver inte skräddarsys för individuella verksamheter.
Föreskrifter av detta slag blir enligt vårt förslag direkt tillämpliga och
i regel straffsanktionerade. De skall emellertid också tillämpas av pröv-
nings- och tillsynsmyndigheter och sålunda läggas till grund för tillstånd
och förelägganden.
Miljökvalitetsnormer (kapitel 7)
Utgångspunkten för den svenska miljöskyddspolitiken har varit att stör-
ningar i vaije enskilt fell skall dämpas så mycket som rimligen kan krä-
vas för att förebygga och motverka skador och olägenheter. Detta har
lett till utmärkta resultat i så måtto att tekniken och reningsåtgärderna
vid många anläggningar har drivits så långt att utsläppen numera endast
utgör en bråkdel av vad de tidigare varit.
Trots detta har emellertid miljösituationen i landet i många avseenden
fortsatt att försämras. Skadeeffekterna är mer storskaliga än tidigare och
orsakssammanhangen mer komplicerade. Diffusa utsläpp, bl.a. från
biltrafik, har fått allt större betydelse.
En brist med den hittills dominerande dämpningsprincipen är att den
inte ser till helheten. Även om utsläppen från vaije enskild stömings-
källa dämpas betydligt kan ändå många sådana källor tillsammans
påverka miljön långt utöver vad den tål.
Det är i dagens miljöarbete nödvändigt att ta ställning till vilka åtgär-
der som behövs med utgångspunkt i vilken miljöpåverkan som
människan och naturen tål. Föreskrifter som anger sådana utgångs-
punkter benämner vi miljökvalitetsnormer. Vi föreslår i 8 kap. 1 § att
regeringen eller en myndighet som regeringen utser får utfärda sådana
föreskrifter i syfte att skydda människor eller miljö eller för att främja
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
hushållningen med naturresurser. I paragrafen ställs tre alternativa Prop. 1994/95:10
förutsättningar upp. Det skall vara fråga om att Bilaga 2
- driva igenom riktlinjer som riksdagen har antagit,
- uppfylla internationella förpliktelser eller
- i övrigt förebygga eller avhjäpa skador eller olägenheter.
Enligt vårt system skall kvalitetsnormerna således ge uttryck för de
krav som bör ställas på miljön med utgångspunkt från vad människan
och naturen tål. Kvalitetsnormer av dessa slag måste bygga på ingående
kunskaper. För att skapa sådana kunskaper krävs såväl grundläggande
forskning som utredningar med direkt praktisk tillämpbarhet. Eventuella
kompromisser med hänsyn till vad som är tekniskt och ekonomiskt möj-
ligt i enskilda fell bör inte göras inom ramen för normerna. Dessa
skulle i så fell bli vilseledande och därmed meningslösa. Det är möjligt
att det inte alltid - och i vart fell inte omedelbart - går att uppnå de mål
som kvalitetsnormerna ger uttryck för. I så fell får ofrånkomliga
kompromisser göras med öppna ögon och med full vetskap om att
hälsan eller miljön belastas mer än den egentligen tål.
Möjligheterna att använda miljökvalitetsnormer är olika för skilda
miljöer. I fråga om luft bör enhetliga krav kunna ställas över hela
landet. För mark och vatten gäller däremot skilda förutsättningar för
olika naturtyper. I många fell framstår det som uppenbart att belast-
ningen på miljön av vissa ämnen vida överskrider vad naturen tål utan
att någon gräns för den skull klart har definierats. I sådana fell måste
naturligtvis skyddsåtgärderna drivas så långt som över huvud taget är
möjligt.
Miljökvalitetsnormer skall i första hand läggas till grund för samhälls-
planering och omsättas till åtgärdsplaner. Dessa kan i sin tur uttryckas i
föreskrifter, realiseras genom prövning i enskilda tillstånds- och
tillsynsärenden osv. I vissa fell bör normerna göras direkt rättsligt
bindande. Sålunda kan man efter tyskt exempel tänka sig att förbud
skulle inträda mot trafik i storstädernas kärnor om vissa ämnen i luften,
såsom koloxid, översteg gränsvärden som bestämts i miljökvali-
tetsnormer.
Ett viktigt skäl till att miljökvalitetsnormer skall kunna ges direkt
verkan exempelvis på luftvårdsområdet är att vissa EG-direktiv inne-
håller sådana normer. Om Sverige ansluter sig till EG måste dessa ges
motsvarighet i svensk lagstiftning.
10
Kretslopp och producentansvar (kapitel 8)
Som ovan nämnts föreslår vi att miljöbalken skall bygga bl.a. på den
s.k. kretsloppsprincipen. En varaktig förbättring av miljön torde förut-
sätta att miljöhänsyn tas inom varuproduktionen från idé till färdig vara
och fram till slutlig hantering av varan efter det att den kasserats eller
av andra skäl inte längre används. Vid all hantering av varor skall så
långt det är möjligt varans hela livslängd beaktas vid bedömningen av
de risker för hälsa och miljö som varan för med sig. Det innefattar
råvaru- och energiförbrukningen vid tillverkningen, hur användaren
hanterar varan och hur den på bästa sätt skall kunna omhändertas när
den inte längre används.
Orsakerna till att miljöstörningar uppstår i avfallsledet måste till över-
vägande delen sökas i långt tidigare led - och främst i produktionen.
Varorna måste redan från början utformas så att de innehåller så lite
skadliga ämnen som möjligt. De bör vidare vara energi- och mate-
rialsnåla, inte dra onödiga resurser under användningen och kunna
återanvändas eller återvinnas. Utbytesprincipen, som i tillverkningsledet
innebär en skyldighet att välja de ämnen som är minst farliga for
miljön, måste tillämpas i större utsträckning. Avfallshanteringen bör
anpassas till åtgärdernas effekt för miljöskyddet. Återanvändning av
varorna bör prioriteras. Återvinning av materialet bör komma i andra
hand. På så sätt kan behovet av deponering skäras ned till ett minimum.
I anslutning till en lagrådsremiss om införande av producentansvar
föreslår vi att regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer skall få föreskriva om skyldighet för den som yrkesmässigt till-
verkar, importerar eller försäljer en vara eller en förpackning (en
producent) att se till att avfellet av sådan egendom forslas bort, åter-
används, återvinns eller omhändertas på sådant sätt som kan krävas för
en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Detsamma gäller även den
som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfell som fordrar
särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssynpunkt (18 kap. 2
och 5 §). Vidare föreslår vi ett bemyndigande som gör det möjligt att
meddela föreskrifter om källsortering (18 kap. 6 §).
Konsumenterna kan genom sina produktval göra en stor insats för att
få en utveckling mot miljöanpassade produkter till stånd. Korrekt och
tydlig information är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna
träffa sådana val. För att ett system med återtagning av varor eller för-
packningar skall fungera torde det många gånger krävas en särskild
märkning av varor och förpackningar. Vidare bör avfells- eller miljöva-
rudeklarationer införas med början för vissa utvalda varugrupper. Vi
föreslår i miljöbalken bemyndiganden som gör det möjligt att meddela
föreskrifter av sådan innebörd (4 kap. 2 §, 18 kap. 5 §).
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
11
Hälsoskyddsfrågorna (kapitel 9)
Vi föreslår att det i miljöbalken införs grundläggande aktsamhetsregler
som gäller för skydd av hälsa och miljö. Dessa grundläggande aktsam-
hetsregler knyts inte längre till egendomsbegreppet. För hälsoskyddet
innebär det bl.a. vidgade möjligheter att ingripa mot störande verksam-
heter av olika slag. I begreppet skydda människors hälsa inryms i
balken inte endast begreppet hälsoskydd i hälsoskyddslagens mening -
dvs. störningar som kan ge upphov till sanitära olägenheter - utan även
mindre allvarliga störningar, t.ex. sådana som orsakas av infraljud eller
annat svagt ljud från värmepumpar, ventilationsanläggningar och
liknande (2 kap. 9 §). Vi har antagit att användningen av de miljö-
kvalitetsnormer vi föreslår åtminstone till en början kommer att i första
hand inriktas på hälsoskyddet.
Hälsoskyddsbestämmelsema i miljöbalken (17 kap.) inriktas i större
utsträckning än bestämmelserna i hälsoskyddslagen på frågor om inom-
husmiljön. Härigenom har dessa bestämmelser mer karaktären av att
vara sidoordnade dem om miljöfarliga verksamheter.
I miljöbalken finns det knappast någon anledning att bibehålla de
nuvarande olikheterna mellan miljö- och hälsoskyddslagama i fråga om
hänsynen till särskilt känsliga personer (allergiker). Enligt vår
uppfettning bör, inte minst mot bakgrund av den kraftiga ökningen av
olika allergiska åkommor under senare år, vid tillämpningen av miljö-
balkens regelsystem hänsyn kunna tas till personer som är mer känsliga
än som kan anses normalt.
Trafikens miljöproblem (kapitel 10)
Miljöstörningarna från transportsektorn är allvarliga och av många olika
slag - främst luftföroreningar, buller, vibrationer, nedsmutsning och
trängsel samt intrång i landskap och naturområden. Den svenska
trafiken bidrar till en betydande del av försurningen av mark och vatten
och torde därmed vara en starkt bidragande orsak till de tilltagande
skadorna på skogsmark.
Vi har valt att inte föra över detaljerade regler i nuvarande trafiklag-
stiftning till miljöbalken. Vi menar att miljötänkandet måste genomsyra
alla områden av samhället. Det närmare innehållet måste ges av varje
sektor för sig. Att t.ex ur fordonskungörelsen och bilavgasförordningen
bryta ut bestämmelser bara för att de har miljöanknytning anser vi vara
olämpligt. Det skulle försämra möjligheterna att överblicka de samlade
krav som ställs på fordon av olika slag. Detsamma gäller för lokala
trafikföreskrifter.
Balkens allmänna bestämmelser skall i princip tillämpas även på trafi-
kområdet. Begreppet "att utöva miljöpåverkan" (2 kap. 6 §) ligger till
grund för tillämpningen av balken. Det täcker en mängd mänskliga ak-
tiviteter som kan påverka hälsa eller miljö, däribland trafik med motor-
drivna fordon och ferkoster. De allmänna aktsamhetsreglema i 3 kap.
skall kunna läggas till grund för prövning och tillsyn samt för föreskrif-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
ter. På så sätt bör aktsamhetsreglema, som bl.a. innebär att hänsyn Prop. 1994/95:10
även skall tas till naturvårdens och den biologiska mångfaldens krav, Bilaga 2
kunna påverka lokaliseringen av vägar och andra kommunikationsleder.
Vidare får reglema i miljöbalken betydligt större räckvidd och
genomslagskraft när det gäller planering än de nuvarande miljöbestäm-
melserna. Vi tror att miljökvalitetsnormer kommer att få särskilt stor
betydelse för den framtida trafikplaneringen och bli vägledande även för
sådana övergripande beslut om investeringar i infrastruktur som
riksdagen fettar. Miljöfrågorna måste föras in på ett tidigt stadium i
planeringen.
Regeringen prövar stora trafikanläggningar
För att hushållningstänkandet skall få fullt genomslag i balken när det
gäller transportsektorn föreslår vi att vissa typer av stora trafikanlägg-
ningar skall undergå tillåtlighetsprövning av regeringen innan de byggs
(7 kap. 1 § första stycket 12 ). Prövningen bör göras på ett mycket
tidigt stadium. Det skall vara en prövning av den typ som vissa slag av
industrianläggningar i dag måste undergå enligt naturresurslagen.
Kretsen av prövningspliktiga anläggningar föreslår vi utökas med vägar,
järnvägar, flygplatser, hamnar och ferleder vilka kan medföra en från
nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på miljön.
Vi föreslår därvid också att det s.k. kommunala vetot skall kunna
brytas igenom när det är fråga om vägar, järnvägar och ferleder som
prövas på detta sätt. Såsom i dag gäller för vissa av de anläggningar
som prövas på motsvarande sätt enligt naturresurslagen skall alltså
regeringen kunna driva igenom ett projekt även mot en berörd kom-
muns vilja, men bara om det är synnerligen angeläget från nationell
synpunkt och andra lösningar har visat sig olämpliga.
Miljöprövning av trafikanläggningar
Tillsynsmyndigheten bör kunna förbjuda en planerad trafikanläggning
om den kan antas orsaka sådana störningar att den enligt exempelvis
stoppreglema i 3 kap. 7 § miljöbalken inte bör få komma till stånd. Den
som vill genomföra anläggningen har i så fell att ansöka om tillstånd till
den. På så sätt kan en fristående miljöprövning företas när det verkligen
behövs.
Naturvård - den gröna miljövården (kapitel 11)
Att bevara den biologiska mångfelden, dvs. livsbetingelserna för alla
vilda växt- och djurarter, har under senare år blivit en allt viktigare
uppgift i miljöarbetet över hela jorden. Man räknar numera med att
över 2 000 arter försvinner vaije år och att takten ökar.
13
I den allmänna debatten är det i första hand hotet mot växt- och
djurliv i tropiska områden som har uppmärksammats. Hotbilden är
emellertid allvarlig även i tempererade områden som Sverige. Mellan 5
och 15 % av våra vilda arter är hotade i det avseendet att deras
långsiktiga överlevnad inte kan anses vara säkrad.
Den biologiska mångfalden hotas dels av de föroreningar som sprids
i naturen på grund av utsläpp från bl.a. industrier och samhällen, dels
av människans rent fysiska ingrepp i naturen. Hot av förstnämnda slag
måste mötas genom effektivare insatser for att undvika utsläpp av
föroreningar, alltså genom bättre allmänt miljöskydd, i såväl Sverige
som andra länder.
Direkt fysiska ingrepp sker t.ex. genom att skogar huggs ner, genom
att vattendrag och sjöar däms upp eller torrläggs, genom att våtmarker
dikas ut, genom att olika odlingshinder tas bort ur odlingsmark, genom
att ängsmarker försvinner och genom bebyggelse. Åtgärder för att
undvika att sådana ingrepp utarmar den biologiska mångfalden räknas
av tradition till naturvården och regleras i naturvårdslagen. Denna är i
vårt förslag inordnad i miljöbalken.
En grundläggande strävan i dagens och framtidens miljöarbete bör
vara att bygga in miljötänkandet i alla de olika slag av verksamheter
som kan befaras påverka miljön negativt. Det skall givetvis även gälla
jordbruk och skogsbruk. Omtanken om den biologiska mångfalden bör
ingå som en självklar och väsentlig faktor i all planering, skötsel och
drift inom dessa näringar, på samma sätt som omtanken om det ekono-
miska utfallet. De grundläggande aktsamhetsreglema i miljöbalken
(3 kap.) bör gälla också inom jordbruk och skogsbruk liksom inom alla
övriga verksamheter som innebär "att utöva miljöpåverkan". Vidare
föreslår vi att reglema i balken om miljökvalitetsnormer (8 kap.) och
miljökonsekvensbeskrivningar (9 kap.) skall kunna tillämpas inom dessa
näringar.
Miljöbalken innehåller dessutom regler om skydd för växt- och djurli-
vet utöver vad som kan krävas att de areella näringarna svarar för. De
väl etablerade skyddsinstituten nationalpark, naturreservat och natur-
vårdsområde bör liksom hittills, men med större kraft, användas för att
skydda särskilt känslig jordbruks- och skogsmark av hänsyn främst till
deras värde som biotoper. Vi anser inte att det behövs några sakliga
ändringar i lagreglerna för dessa institut och har därför fört in dem i
vårt förslag till miljöbalk med endast redaktionella ändringar. Dessa är
dock relativt omfettande (10 kap.).
För att förbättra skyddet för den biologiska mångfalden lägger vi fram
förslag till ändringar i reglema för strandskydd, markawattning och
täkter. Vidare föreslår vi att regler införs för utsättande av främmande
växt- och djurarter i naturen.
Strandskydd
En stor mängd djur- och växtarter lever i övergången mellan mark och
vatten. Genom reglema om strandskydd har stora områden av värde-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
fulla biotoper räddats undan påverkan från främst bebyggelse. Strand-
skyddet motiveras emellertid enligt gällande lag enbart av behovet att
för friluftslivets skull hålla attraktiva strandområden tillgängliga for
allmänheten. Enligt vår mening bör strandskyddet förstärkas på så sätt
att det framgår tydligt att skyddet motiveras av hänsyn även till växt-
och djurlivet (10 kap. 9 och 11 §).
Vi föreslår även en ändring i reglema för strandskydd som inte har
med skyddet för biologisk mångfald att göra utan i stället avser att kom-
ma ifrån vissa samordningsproblem mellan gällande regler i natur-
vårdslagen och plan- och bygglagen. Vårt förslag innebär att en kom-
mun får rätt att i område som detaljplaneläggs besluta om strandskyddet
inom området. Särskilda skäl skall dock krävas för att minska
omfattningen av det strandskyddade området eller helt upphäva strand-
skyddet (10 kap. 10 §).
Markawattning
Våtmarker hör till de naturtyper som har särskilt stor betydelse for
den biologiska mångfalden. De är viktiga biotoper för många fågelarter,
växter, svampar och insekter. De kan också tjäna som reningsverk -
kvävefallor - för läckage av näringsämnen som förs ut med vatten från
jordbruks- och skogsmarker. Som sådana är de antagligen oöverträffade
i kostnadseffektivitet. I stora delar av landet, framför allt i Syd- och
Mellansverige, har våtmarkerna genom århundradena dikats ut i sådan
omfattning att endast ringa arealer återstår.
Markawattning kräver tillstånd enligt naturvårdslagen. Vi föreslår att
bestämmelsen om tillståndsprövning kompletteras med en regel om vilka
avvägningar mellan olika intressen som prövningsmyndigheten (länssty-
relsen) har att göra. Markawattning bör i princip tillåtas endast när
påverkan på den biologiska mångfalden och på omgivningen kan antas
bli obetydlig och samtidigt sökanden kan visa att särskilda skäl talar för
att företaget kommer till stånd (11 kap. 1 §).
Vi räknar med att detta leder till att det praktiskt taget blir stopp för
markawattning i största delarna av Syd- och Mellansverige. I de mer
våtmarksrika delarna av landet, framför allt i Norrland, torde tillstånd
kunna ges i något större utsträckning.
Täkter
Även för täkter föreslår vi att en prövningsregel infors i lagtexten. In-
nebörden är att behovet av täktmaterialet skall vägas mot de skador på
naturmiljön och på den biologiska mångfalden som täkten kan befaras
orsaka (12 kap. 2 §). Vidare föreslår vi ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om tillståndsplikt även för husbehovstäkter (12 kap. 4 §).
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
15
Främmande arter
Djur- och växtarter som inte naturligt hör hemma i ett visst ekosystem
kan orsaka stora skador om de sätts ut där. Problemet har bl.a upp-
märksammats i skogsbruket (t.ex. contortatallen) men har samma vikt
när det gäller främmande arter i allmänhet.
Ett fungerande ekosystem bygger på att olika arter balanserar varand-
ra. Vaije art hålls i schack av sina naturliga fiender och hindras på så
sätt från att föröka sig ohejdat. En främmande art som hamnar i sådan
miljö kanske inte har några naturliga fiender där. Den kan då komma
att snabbt växa i antal och tränga ut andra arter. Detta kan i sin tur få
följdverkningar på ytterligare andra arter och på hela ekosystemet.
Å andra sidan kan t.ex främmande trädslag växa snabbare och alltså
ge bättre avkastning än inhemska. Djurarter som sätts ut kan vara
attraktiva som jaktvilt. I vissa fåll kan sådana arter smälta väl in i de
naturliga ekosystemen. Det gäller t.ex. ofta för arter som tidigare har
levt naturligt i en viss miljö men försvunnit genom utrotning.
De risker och möjligheter som utsättande av främmande eller försvun-
na arter i naturen medför gör det angeläget att i någon form reglera
sådana åtgärder. Vi anser att en växt- eller djurart inte bör få sättas ut i
ekosystem och områden som ligger utanför artens naturliga utbrednings-
område, utan att åtgärdens konsekvenser for miljön först noggrant har
prövats. Detta är också en skyldighet som Sverige har åtagit sig enligt
konventionen om biologisk mångfald (se avsnitt 2.2.5 i den allmänna
motiveringen). Artikel 8 h i konventionen stadgar att alla länder skall
förhindra införande av samt kontrollera eller utrota sådana främmande
arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och inhemska arter.
I fiskelagstiftningen regleras sedan många år frågor om utplantering
och flyttning av fisk. Regler för utsättande av främmande och försvunna
arter i allmänhet bör givetvis placeras i miljöbalken. Vi föreslår att en
bestämmelse införs enligt vilken regeringen - eller en myndighet som
regeringen i sin tur utser - bemyndigas att utfärda föreskrifter om bl.a.
tillståndsplikt (11 kap. 9 §).
Med ledning av bl.a. rekommendationer som har utarbetats av
Internationella naturvårdsunionen (IUCN) diskuterar vi vissa principer
som vi anser bör tillämpas i ärenden om utsättande av växt- och djur-
arter. Bl.a. förordar vi som allmän princip att en främmande eller
försvunnen art bör sättas ut endast om detta kan antas medföra påtaglig
och noggrant klarlagd nytta för människan eller miljön och det inte
finns några inhemska arter som lämpar sig for ändamålet.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör ingå i underlagen för beslut i alla
ärenden om utsättande av främmande arter. Överträdelser av föreskrif-
ter bör vara straffsanktionerade.
Biotekniska produkter (kapitel 12)
Den biotekniska vetenskapen är en av vår tids revolutionerande nyheter.
Genteknik är en del av biotekniken med vars hjälp det är möjligt att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
föra över enskilda arvsanlag från en individ, ras eller art till en annan. Prop. 1994/95:10
Med hjälp av genteknik öppnas nya möjligheter att bedriva ett Bilaga 2
systematiskt förädlingsarbete. Härigenom kan organismer utrustas med
en kombination av egenskaper som normalt inte förekommer i naturen.
Biotekniken kan bidra till att lösa många problem runt om i samhället.
Genom biotekniken kan nya produkter skapas och gamla produkter tas
fram på billigare sätt. Det är uppenbart att vi med hjälp av biotekniken
kan få fram nya produkter som är mer miljövänliga än de nuvarande.
Men användningen av genteknik och genetiskt modifierade organismer
kan också föra med sig risker, särskilt för naturen och dess ekosystem.
Viktig är också frågan enligt vilka etiska principer som framställning
och användning av genetiskt modifierade organismer bör bedömas.
Särskilt bioteknikens betydelse för ekologin gör det naturligt att be-
handla biotekniken i miljöbalken. När enligt vårt uppdrag lagarna på
hälsoskydds- och miljöområdet skall samordnas framstår biotekniken,
och särskilt användningen av genetiskt modifierade organismer, som ett
så nytt och särpräglat område att bestämmelserna i ämnet bör hållas
samman i ett särskilt kapitel i balken.
Försiktighetsprincipen bör tillämpas också på bioteknikens område.
De risker som användningen av biotekniken och särskilt av genetiskt
modifierade organismer kan medföra är sådana att det krävs en kontroll
i syfte att förebygga skador och olägenheter för människor och miljö.
Miljöbalken bör innehålla bestämmelser som gör det möjligt att för
användning av bioteknik, särskilt genetiskt modifierade organismer,
kräva tillstånd av hälso- och miljömyndigheterna.
Kapitlet om bioteknik i miljöbalken (16 kap.) innehåller bestämmelser
inte endast om genetiskt modifierade organismer - oavsett om det är
fråga om djur, växter, mikroorganismer eller virus - utan också om
biologiska bekämpningsmedel och vissa andra biotekniska produkter.
I en grundläggande paragraf slås fest att riskerna för skador på männi-
skor och miljö skall beaktas och att hänsyn skall tas till etikens grunder
vid all hantering av genetiskt modifierade organismer (16 kap. 1 §).
Regeringen, eller en myndighet som regeringen i sin tur utser, ges rätt
att föreskriva om krav på tillstånd för hantering av biotekniska
produkter (16 kap. 8 §) och även att förbjuda sådan hantering om det är
av särskild betydelse från hälso- eller miljösynpunkt (16 kap. 9 §). Vid
sådana prövningar skall enligt vårt förslag även etiska överväganden
ingå.
Enligt vår mening bör tillstånd i princip krävas för utsättning i
naturen av biotekniska produkter, inbegripet genetiskt modifierade
organismer. En självklar förutsättning för att tillstånd skall beviljas bör
vara att de olika konsekvenserna - och vid utsättning i naturen särskilt
de ekologiska effekterna - är noggrant utredda och att det alltså före-
ligger en miljökonsekvensbeskrivning som tillståndsmyndigheten finner
tillräcklig.
Eftersom vi motiverar vårt förslag om en central reglering i miljö-
balken främst utifrån de ekologiska risker som användningen av biotek-
niska produkter kan föra med sig, bör Naturvårdsverket få ett centralt 17
ansvar på området.
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
Tillståndsprövning och miljökonsekvensbeskrivningar (kapitel 13)
Tillståndsprövning
Vi föreslår att miljöbalken i betydligt högre grad än den nuvarande mil-
jöskyddslagen skall bygga på möjligheter för regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer att meddela generella föreskrifter om bl.a.
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Vi förutser att sådana gene-
rella föreskrifter skall minska behovet att kräva tillståndsprövning, sär-
skilt i fråga om mindre verksamheter.
Vi föreslår vidare att regeringen inte skall i första instans pröva till-
ståndsfrågor utan endast avgöra frågan om tillåtlighet (7 kap.).
Tillåtlighetsprövningen kan begränsas till ärenden av strategisk bety-
delse. På så sätt kan regeringens möjlighet att träffa avgörandet i
ärenden av stor politisk vikt bibehållas.
Diskussion om domstolsprövning
I Europakonventionen, artikel 6, föreskrivs att envar skall ha rätt till
domstolsprövning, bl.a. när det gäller hans civila rättigheter och skyl-
digheter. Frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet omfettas otvi-
velaktigt av bestämmelsen. Dessa ftågor prövas i Sverige av förvalt-
ningsmyndigheter. För att uppfylla konventionens krav måste det
således finnas möjlighet att få prövningsmyndighetemas - länsstyrelser-
nas och Koncessionsnämndens - avgöranden överprövade av domstol.
Detta har aktualiserat frågan om att övergå till ett system med dom-
stolsprövning av miljöferliga verksamheter.
Det finns emellertid sakliga skäl att betrakta miljöskyddsfrågoma som
förvaltningsfrågor. Behovet av att kunna överpröva Koncessions-
nämndens beslut i domstol bör kunna tillgodoses inom ramen för en
generell lösning av problemet med domstols överprövning av förvalt-
ningsbeslut. För närvarande kan en sådan prövning ske i Regerings-
rätten enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltnings-
beslut.
Som nyss anförts kan antalet till stånd särenden antas komma att
minska genom ökad användning av generella föreskrifter. Det kan dock
inte förutses att denna minskning blir så stor att behovet av regionala
tillståndsmyndigheter bortfaller.
Det ankommer inte på oss att gå in på några närmare överväganden i
organisationsfrågan. Våra förslag utgår därför från att frågor om till-
stånd till miljöferlig verksamhet även i fortsättningen prövas av Kon-
cessionsnämnden och länsstyrelserna. Vi har dock under vårt arbete
med tillståndsfrågorna varit medvetna om att statsmaktema kan komma
att överväga att gå över till domstolsprövning i sådana frågor. Ett
alternativ kan då vara att inrätta regionala miljödomstolar uppbyggda på
de nuvarande vattendomstolarna. I den mån det varit möjligt har vi
utformat våra förslag så att lösningarna skall kunna passa även i ett
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
18
sådant system. I fråga om andra typer av tillståndsprövning, t.ex. i
hälsoskyddsfrågor, kemikaliefrågor och strålskyddsfrågor, torde det inte
vara aktuellt att ändra gällande ordning.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Att miljökonsekvensbeskrivningar skall ingå i beslutsunderlaget i avgör-
anden som påverkar människor och miljö är en grundläggande tanke i
miljöbalken. En sådan beskrivning skall föreligga på ett mycket tidigt
stadium, innan de första reella besluten i en fråga fettas.
Vi föreslår att bestämmelserna i 5 kap. naturresurslagen förs över till
miljöbalken med några förändringar i miljövårdens intresse. En konse-
kvensbeskrivning skall enligt vårt förslag ingå dels i ansökningar i alla
tillstånds- och anmälningsärenden enligt balken, dels i andra fell vid
tillämpningen av balken och vissa andra lagar när det är fråga om åt-
gärder som kan beferas medföra betydande påverkan på människor,
miljö eller resurshushållning (9 kap. 1 §).
För att syftet med en konsekvensbeskrivning skall kunna uppnås
måste alternativ till en sökt åtgärd redovisas. Detta är enligt vår mening
så väsentligt att att det bör anges i själva balken (9 kap. 4 §).
Rättskraft och omprövning (kapitel 14)
Att vid behov kunna se över meddelade tillstånd och föreskrivna villkor
är av stor betydelse för att miljöarbetet skall bli effektivt. Samtidigt
måste de som bedriver verksamheter som kräver stora investeringar
kunna göra anspråk på rimliga planeringsförutsättningar. Ett tillstånd
enligt miljöskyddslagen gäller i princip för all framtid. Alltsedan miljös-
kyddslagens tillkomst har det dock funnits viktiga inskränkningar i rätt-
skraften hos ett tillståndsbeslut till följd bl.a. av att villkoren för
beslutet under vissa förutsättningar kan ändras. Dessa inskränkningar
har etappvis kommit att utvidgas allt mer.
Rätt att begära omprövning
Enlig vår mening bör en myndighet som utövar tillsyn över en miljö-
ferlig verksamhet alltid få rätt att påkalla villkorsomprövning. I och
med att länsstyrelserna numera har det formella ansvaret för tillsynen av
tillståndspliktiga anläggningar och verksamheter bör de också ha goda
förutsättningar att bedöma om villkoren för en viss anläggning eller
verksamhet kan behöva omprövas. I de situationer då en miljönämnd i
en kommun har tillsynen över en miljöferlig verksamhet får nämnden
anses ha erforderlig kompetens att föra talan om sådan omprövning.
Man får på detta sätt en enhetlig ordning enligt vilken det bara är
tillsynsmyndigheten som kan begära omprövning av villkoren för en
viss verksamhet (21 kap. 6 §).
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
19
Förutsättningar för omprövning
Erfarenheterna har visat att omprövning enligt den s.k. tioårsregeln har
medfört en del problem. Vi har diskuterat möjligheten att införa en obli-
gatorisk omprövning av tillstånd efter utgången av tioårsperioden eller
någon annan bestämd tid. Inom EG förekommer kortare omprövnings-
tider i vissa direktiv; en inte ovanlig tid är fyra år. Inom ramen för
EES-avtalet måste självfallet dessa omprövningsbestämmelser iakttas.
Att rent generellt gå över till omprövning efter fyra år synes däremot
mindre välbetänkt med hänsyn till tillsyns- och prövningsmyndig-
hetemas begränsade resurser. Det finns redan nu - och kommer i
miljöbalken att finnas - goda möjligheter att vid behov tvinga fram
omprövning av tillstånd och villkor oberoende av tioårsregeln (21 kap.
1 och 2 §§). Vi anser att man bäst tar till vara resurserna om man
ålägger tillsynsmyndigheterna att med vissa mellanrum överväga frågan
om behovet av omprövning av verksamheter som de har tillsyn över och
i förekommande fall motivera varför omprövning inte behövs.
Omprövning av villkor bör for vissa grupper av anläggningar och
verksamheter kunna ersättas med generella föreskrifter med stöd av
bestämmelserna i 4 kap. Tänkbara typer av anläggningar för vilka detta
skulle kunna gälla är exempelvis sopförbränningsanläggningar och kom-
munala avloppsreningsverk.
Tillsyn (kapitel 15)
Reglema för tillsynsförfarandet är ganska enhetliga i de centrala lagar
som har samlats i vårt förslag till miljöbalk. Därför har det varit
naturligt att samordna dessa regler i ett gemensamt kapitel om tillsyn
(22 kap.).
Enligt förslaget gäller samma grundläggande regler i fråga om under-
sökningar, rätt till tillträde, förelägganden och förbud, rättelse samt vite
och handräckning, vare sig det gäller miljöferlig verksamhet, hantering
av kemiska eller biotekniska produkter, hälsoskydd, eller annat.
Samordningen leder till att reglema på vissa områden skärps. I några
fell förbättras tillsynsmyndighetens möjligheter att meddela
förelägganden och förbud och att vidta rättelseåtgärder.
Talerätt och överklagande (kapitel 16)
Vi föreslår att en formell talerätt för ideella organisationer på miljöom-
rådet införs i ärenden som gäller tillståndsprövning. Vilka organisa-
tioner som skall komma i fråga regleras enligt vårt förslag genom
föreskrifter som regeringen har att utfärda (24 kap. 5 §). Det bör krävas
att en organisation har viss stadga för att tillerkännas talerätt.
En motsvarande rätt föreslås även for yrkesfiskarnas intresseorgani-
sationer i ärenden som gäller åtgärder som kan påverka yrkesfisket.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
20
För att ytterligare förstärka allmänhetens inflytande i miljöfrågor
föreslår vi att det tillsätts en miljöombudsman. Denne skall ha till
uppgift att ta emot och utreda enskilda personers klagomål över olika
forhållanden på miljöområdet. Miljöombudsmannen och det biträde som
han behöver bör enligt vår uppfattning fungera som en särskild enhet
inom Naturvårdsverket.
Straffsanktioner och miljöskyddsavgift (kapitel 17)
Bestämmelser om straff för olika typer av brott på miljöområdet finns
såväl i brottsbalken som i ett stort antal förfettningar med miljöanknyt-
ning. Tillämpningsområdena for de olika bestämmelserna överlappar
ofta varandra. En av våra huvuduppgifter har varit att fora samman
dessa till ett enhetligt och överskådligt system i miljöbalken.
Vi har funnit det lämpligt att även i fortsättningen ha straffbestäm-
melserna uppdelade så att vissa finns i brottsbalken och andra i miljö-
balken. Men åtskillnaden mellan brottsbalkens och miljöbalkens
bestämmelser måste göras tydlig. Annars blir det med all sannolikhet så
att enbart miljöbalkens bestämmelser tillämpas, samtidigt som
förekomsten av bestämmelserna i brottsbalken gör att brotten enligt
miljöbalken framstår som andrarangsbrott. Därför föreslår vi att endast
de allra allvarligaste fellen av miljöbrott förs till brottsbalken, dvs. fell
där allmänhetens hälsa eller naturens renhet verkligen sätts på spel med
uppsåt eller av klar oaktsamhet (13 kap. 7 och 9 §§ i vårt förslag till
ändring i brottsbalken). På så sätt kommer miljöbrotten i nivå med
övriga allmänferliga brott i 13 kap. brottsbalken, samtidigt som inte
enbart andrarangsbrott utan även mycket allvarliga miljöbrott behandlas
i miljöbalken.
Brottsrubriker i miljöbalken
Huvuddelen av alla de hundratals straffregler som nu finns i den
omfettande specialstraffrätten har vi smält samman i miljöbalken till ett
kapitel med tio paragrafer (25 kap.), varav flertalet är användbara över
balkens hela tillämpningsområde och innehåller särskilda brottsrubrice-
ringar. Som exempel kan nämnas att den som försummar tillståndsplikt
eller anmälningsskyldighet döms för otillåten miljöpåverkan vare sig det
är fråga om en verksamhet, hantering av en produkt eller någon annan
åtgärd som kräver tillstånd eller anmälan (25 kap. 3 §).
Det har funnits en tendens att mer eller mindre slentrianmässigt före-
skriva straff även för relativt obetydliga överträdelser. Detta,
tillsammans med det fektum att det ofta är svårt för en åklagare att i en
miljöbrottsprocess övertyga domstolen om att just den åtalade har stark
personlig skuld till exempelvis ett överutsläpp, gör att de straff som
utdöms i miljöbrottmål regelmässigt är förhållandevis lindriga.
Allmänhetens slutsats kan lätt bli att miljöbrott är något som samhället
tar lätt på.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
21
Vi anser att straffsanktioner skall vara förbehållna sådana beteenden Prop. 1994/95:10
som verkligen framstår som klandervärda. Straffansvar för enskilda Bilaga 2
personer bör inträda endast i sådana fell där uppsåt eller en klar grad av
oaktsamhet föreligger. För enklare former av överträdelser föreslår vi
att ett system med sanktionsavgifter tillämpas. Detta bör enligt vår
uppfettning ersätta det nuvarande institutet miljöskyddsavgift och även
överta dess namn. Vi återkommer till detta nedan.
Vi har där så varit möjligt utformat brottsbeskrivningama så att de
enbart tar sikte på väsentliga överträdelser. I det ovan nämnda exemplet
med otillåten miljöpåverkan har detta inte låtit sig göra. Där har vi i
stället undantagit ringa brott från straffbarhet. Men när det exempelvis
gäller brottet olovlig miljöstörning (25 kap. 5 §) är förutsättningen att
gärningsmannen i väsentlig män har åsidosatt ett villkor om skyddsåt-
gärder, begränsningar eller andra försiktighetsmått som särskilt har be-
slutats, t.ex i ett tillståndsbeslut.
Straffen skärps
Vår inställning är att samhället har anledning att reagera kraftigt mot
allvarlig miljöbrottslighet. Ett uttryck för detta är att vi föreslår skärpta
maximistraff. För grova fell av de brott som regleras i miljöbalken före-
slår vi att straffet skall vara fängelse i lägst sex månader och högst sex
år (25 kap. 6 §). Samma maximistraff föreslår vi för normala fell av
brottet miljöförstöring i brottsbalken (13 kap. 7 § första stycket i vårt
förslag till ändring i brottsbalken). På så sätt får vi i straffhänseende
upp miljöbrotten i nivå med förmögenhetsbrotten.
För grov miljöförstöring och för spridande av smitta (13 kap. 7 §
andra stycket och 9 § i samma förslag) föreslår vi maximistraffet
livstids fängelse. Detta är detsamma som i dag gäller för grova fell av
spridande av gift och smitta.
Miljöskyddsavgift
För brott som begås inom ramen for näringsverksamhet, och det gör en
stor del av miljöbrotten, kan kännbara ekonomiska påföljer enligt vår
mening få samma förebyggande effekt som straff, eller t.o.m. bättre.
De som framför allt torde vara användbara på miljöområdet är instituten
företagsbot, förverkande och sanktionsavgift (miljöskyddsavgift).
Sedan det nuvarande institutet miljöskyddsavgift infördes som eko-
nomiskt styrmedel i miljöskyddslagen år 1981 har behovet av en sådan
sanktion ändrats i två grundläggande hänseenden genom nya bestämmel-
ser i brottsbalken, nämligen om förverkande vid brott i näringsverksam-
het och om företagsbot. Dessa nya regler gör det enligt vår bedömning
omotiverat att behålla institutet miljöskyddsavgift i dess nuvarande
form. Det finns dock starka skäl att som komplement till straffansvaret
ha tillgång också till en form av sanktionsavgifter för företag, att
användas framför allt vid enklare former av överträdelser. ^2
Därför vill vi ge institutet miljöskyddsavgift en ny form. Den nuva-
rande förutsättningen att en överträdelse måste ha medfört ekonomiska
fördelar for att avgift skall utdömas tas bort.
Institutet miljöskyddsavgift är i dess nya form sålunda inte avsett vare
sig för att riktas mot särskilt klandervärda förfaranden eller för att dra
in en ekonomisk vinst som har uppstått på grund av överträdelsen. För
dessa ändamål kan straff, företagsbot och förverkande tillämpas.
Institutet är istället avsett att utgöra en schabloniserad sanktion för
överträdelser av miljöregler, även sådana som varken skett uppsåtligen
eller av oaktsamhet. Miljöskyddsavgifter skall alltså kunna dömas ut när
brott har begåtts, men också i fell där det inte går att utreda att någon
varit oaktsam och i fell där oaktsamhet har förekommit men denna inte
är så påfellande att det finns anledning att straffa någon enskild person
(27 kap. 1 §).
För att ordentligt särskilja brottmål och mål om miljöskyddsavgifter i
det allmänna medvetandet anser vi det vara lämpligt att mål om miljös-
kyddsavgifter anförtros åt förvaltningsdomstolarna, med länsrätterna
som första instans. Tillsynsmyndigheten bör enligt vår uppfettning vara
kompetent att utföra talan vid domstolen (27 kap. 8 §). I enklare fell
bör tillsynsmyndigheten kunna utfärda avgiftsföreläggande. Vi förordar
att Naturvårdsverket utarbetar riktlinjer om avgiftens storlek för olika
branscher och överträdelser (27 kap. 10 §).
Skadestånd (kapitel 18)
Genom att även miljöskadelagen förs in i miljöbalken ger balken en god
överblick över sanktionssystemet på miljörättens område. Eftersom la-
gens nuvarande begränsning till att gälla skador orsakade av verksamhet
på en festighet rimmar illa med den breda syn på miljöproblemen som
ligger till grund för miljöbalken föreslår vi att denna begränsning för-
svinner. Detta innebär bl.a. en utvidgning av skadeståndsansvaret inom
sjöfarten.
Miljöskadelagen bygger på principen om strikt ansvar for skador i
omgivningen. Den ger därför ett starkare skydd for en skadelidande än
allmänna skadeståndsregler. Lagen kan tillämpas vid skador genom
förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden, förorening
av grundvatten, ändring av grundvattennivån, luftförorening, mark-
förorening, buller, skakning eller annan liknande störning.
Tekniken att knyta skadeståndskyldigheten till konkreta stömingskällor
vill vi behålla och bygga vidare på. Vi föreslår att listan utökas med
skador orsakade av biotekniska produkter och av strålning (29 kap.
1 §), dock inte sådan joniserande strålning som omfettas av
atomansvarighetslagens regler.
Slutligen föreslår vi att preskriptionstiden for fordran på skadestånd
for personskada enligt balken förlängs till 30 år (29 kap. 7 §).
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
23
Organisationsfrågor (kapitel 19)
Utan att lägga fram några förslag som kommer till direkt uttryck i lag-
text, har vi diskuterat hur arbete och ansvar bör fördelas mellan olika
myndigheter som verkar inom miljöbalkens tillämpningsområde.
Här kan nämnas att vi förordar att kommunerna tar över huvuddelen
av tillsynen av miljöfarliga verksamheter. Statens, dvs. i praktiken läns-
styrelserna och Naturvårdsverket, insatser i denna del bör enligt vår
uppfattning begränsas till att avse särskilt besvärliga anläggningar. Det
kan gälla anläggningar vilkas miljöpåverkan sträcker sig över stora
arealer eller sådana där tillsynen av andra skäl är särskilt viktig eller
svår.
Det mest ändamålsenliga är enligt vår mening att på en lista föra upp
de enskilda anläggningar där staten bör ansvara för tillsynen. Alla
övriga anläggningar där det bedrivs miljöfarlig verksamhet faller då
under kommunernas tillsyn. Vi vill dock ifrågasätta om det är lämpligt
att kommunerna utövar tillsyn över egna verksamheter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 2
24
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter ärvdabalken och
före jordabalken införas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande
lydelse.
FÖRSTA AVDELNINGEN
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
1 § Ändamålet med miljöbalken är att
- tillförsäkra nu levande och kommande generationer av människor en
hälsosam och god miljö att leva i,
- bevara biologisk mångfald och upprätthålla goda livsbetingelser för
alla i landet och dess omgivande vatten naturligt förekommande växt-
och djurarter,
- bevara levande landskap samt
- skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveckling av sam-
hället.
2 § I syfte att uppfylla det ändamål som anges i 1 § innehåller miljö-
balken bestämmelser som avser att
- skydda människorna, naturen och miljön i övrigt mot störningar som
kan orsaka skador eller olägenheter,
- bevara, vårda och förbättra tillståndet i naturen och miljön i övrigt
samt
- använda mark, vatten och fysisk miljö i övrigt så att en från ekolo-
gisk, social och samhällsekonomisk synpunkt på lång sikt god hushåll-
ning tryggas.
3 § Åtgärder enligt 2 § skall bygga på följande principer.
1. Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall redan risken för
skador beaktas.
2. Vad som utvinns ur naturen skall kunna användas och slutligt tas
om hand utan att denna skadas.
3. Den som kan orsaka eller som orsakar skador och olägenheter skall
betala kostnaden för att förebygga eller avhjälpa dem.
4 § Att skydda och vårda naturen och miljön i övrigt, att förebygga
ohälsa samt att hushålla med naturens resurser är angelägenheter för var
och en. Enskilda, företag, kommuner och myndigheter har, var inom
sin verksamhet, ansvar för att nya skador förebyggs och för att skador
som redan har uppkommit avhjälps.
5 § Naturen är tillgänglig for alla enligt allemansrätten.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Tillämpningsområde
1 § Denna balk är, om ej annat föreskrivs, tillämplig på verksamheter,
på hantering av kemiska eller biotekniska produkter eller av varor och
på andra åtgärder som kan befaras påverka människors hälsa eller mil-
jön eller äventyra en långsiktigt god hushållning med naturresurser.
Bestämmelserna i 5, 6, 8 och 9 kap. skall också tillämpas enligt vad
som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen
(1983:291), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen
(1971:948), lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luft-
fartslagen (1957:297), minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon.
Bestämmelserna i 8 och 9 kap. skall tillämpas även i fråga om verk-
samheter som omfattas av bestämmelserna i lagen (1979:425) om sköt-
sel av jordbruksmark och skogsvårdshgen (1979:429) samt vid utfär-
dande av föreskrifter med stöd av dessa lagar.
Undantag från tillämpningsområdet m.m.
2 § Denna balk är inte tillämplig på hantering av sådana kemiska eller
biotekniska produkter som omfettas av livsmedelslagen (1971:511),
läkemedelslagen (1992:859) eller hgen (1985:295) om foder, om ej
annat följer av föreskrift enligt 8 kap. 1 §. Om det från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt är särskilt påkallat får regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer dock föreskriva att bestämmelserna i
balken skall tillämpas även på sådana produkter.
I fråga om kemiska produkter som omfettas av hgen (1988:868) om
brandferliga och explosiva varor är bestämmelserna i denna balk inte
tillämpliga för att förebygga hälso- eller miljöskador på grund av ex-
plosion eller brand.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den
utsträckning det kan ske utan att syftet med balken åsidosätts, föreskriva
undantag från tillämpningen av balkens bestämmelser i fråga om kemis-
ka eller biotekniska produkter, radioaktiva ämnen eller tekniska anord-
ningar som kan alstra strålning.
3 § Bestämmelser om elektriska och magnetiska verkningar av elek-
triska anläggningar finns även i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
I fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser Prop. 1994/95:10
enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen Bilaga 3
d. 16 sept. 1971 mellan Sverige och Finland.
4 § Med avseende på den kulturpräglade naturmiljön är balken
tillämplig i den mån skydd ej gäller enligt lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m.
Hushållning med energi
5 § Vad som i balken sägs om hushållning med naturresurser gäller
även hushållning med energi.
Miljöpåverkan
6 § Var och en som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet, han-
terar eller ämnar hantera en kemisk eller bioteknisk produkt eller en
vara eller vidtar eller ämnar vidta någon annan åtgärd sägs vid tillämp-
ningen av denna balk utöva eller ämna utöva miljöpåverkan, om verk-
samheten, hanteringen eller åtgärden kan befaras påverka människors
hälsa eller miljön eller äventyra en långsiktigt god hushållning med
naturresurser.
Miljöferlig verksamhet
7 § Med miljöferlig verksamhet avses i denna balk sådan användning
av mark, byggnad eller anläggning som kan beferas medföra
1. förorening av luft, mark, vattenområde eller grundvatten, dock ej
genom joniserande strålning, eller
2. störning för omgivningen genom buller, skakning, ljus eller annat
sådant, dock ej genom joniserande strålning, om störningen inte är
ringa eller helt tillfällig.
Avloppsvatten
8 § Med avloppsvatten avses i denna balk
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning vid driften av febrik eller annan in-
rättning,
3. vatten som avleds for sådan avvattning av mark inom detaljplan
som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,
4. vatten som avleds för avvattning av begravningsplats.
9 § Med hälsoskydd avses i denna balk åtgärder för att hindra uppkom-
sten av olägenheter for människor och för att undanröja sådana olägen-
heter.
Med olägenhet enligt första stycket avses en störning som från medi-
cinsk, hygienisk eller annan synpunkt kan påverka människors hälsa
eller välbefinnande och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Strålning
10 § Balken gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning.
Med joniserande strålning avses gammastrålning, röntgenstrålning,
partikelstrålning eller annan till sin biologiska verkan likartad strålning.
Med icke-joniserande strålning avses optisk strålning, radiofirekvent
strålning, lågfrekventa elektriska och magnetiska falt och ultraljud eller
annan till sin biologiska verkan likartad strålning.
11 § Begreppet verksamhet med strålning avser i denna balk
1. tillverkning, införsel, transport, saluförande, överlåtelse, upplå-
telse, förvärv, innehav och användning av eller annan därmed jämförlig
befattning med radioaktiva ämnen,
2. användning av eller annan därmed jämförlig befattning med teknis-
ka anordningar som kan alstra strålning.
Kemiska produkter
12 § Med kemiska produkter avses i denna balk kemiska ämnen och
beredningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att balkens bestämmelser om kemiska produkter
skall tillämpas på varor, som innehåller eller har behandlats med en
sådan produkt och som på grund av sina egenskaper kan befaras medfö-
ra skador på människor eller i miljön.
Biotekniska produkter
13 § Med biotekniska produkter avses i denna balk
1. sådana växter, djur, mikroorganismer eller virus som har fått sitt
genetiska material ändrat på ett sätt som går utöver det naturliga gen-
utbytet,
2. sådana mikroorganismer, virus, nematoder, insekter eller spindeld-
jur som framställts särskilt i bekämpningssyfte eller i annat tekniskt
syfte, även om de inte har fått sitt genetiska material ändrat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att balkens bestämmelser om biotekniska produkter
skall tillämpas på varor, som innehåller eller har behandlats med en
sådan produkt och som på grund av sina egenskaper kan befaras medfö-
ra skador på människan eller i miljön.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Hantering
14 § Med hantering av en kemisk eller bioteknisk produkt eller av en
vara avses i denna balk konstruktion, tillverkning, bearbetning,
behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhänder-
tagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse, import,
export och därmed jämförliga förfaranden med den kemiska eller bio-
tekniska produkt eller den vara som är i fråga.
Miljönämnd
15 § Med miljönämnd avses i denna balk en nämnd som i en kommun
fullgör kommunens uppgifter i fråga om skyddet av hälsan, naturen
eller miljön i övrigt.
1 § Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan skall
skaffa sig den kunskap som behövs för att kunna göra det med minsta
möjliga risk för att människors hälsa eller miljön skadas eller för att en
långsiktigt god hushållning med naturresurserna äventyras.
2 § Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan skall
lämna upplysningar om sina åtgärder till myndigheter och genom märk-
ning eller på annat sätt lämna information till enskilda, allt i den mån
det behövs för att myndigheter eller enskilda skall kunna bedöma risker-
na för att människors hälsa eller miljön skadas eller för att en långsik-
tigt god hushållning med naturresurserna äventyras.
3 § Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan skall välja
en plats som är lämplig för verksamheten, hanteringen eller åtgärden
samt
- vidta de skyddsåtgärder,
- tåla de begränsningar av sitt handlande,
- iaktta de försiktighetsmått i övrigt och
- söija för sådan kontroll av att föreskrivna krav och villkor är upp-
fyllda
som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skador
och olägenheter eller för att främja en långsiktigt god hushållning med
naturresurser.
Har någon genom att utöva miljöpåverkan orsakat skada eller olägen-
het för människors hälsa eller miljön gäller vad som sägs i första styck-
et också i fråga om skyldighet för honom att avhjälpa skadan eller
olägenheten. En sådan skyldighet kvarstår även efter det att verksam-
heten, hanteringen eller åtgärden har upphört.
4 § Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan och som
därvid använder eller ämnar använda utrustning av något slag är skyldig
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
att tillämpa bästa tillgängliga teknik för att skydda människors hälsa och Prop. 1994/95:10
miljön mot skador och olägenheter samt för att främja en långsiktigt Bilaga 3
god hushållning med naturresurser. Med bästa tillgängliga teknik avses
en teknik som motsvarar utvecklingens senaste nivå och som från tek-
niska och ekonomiska synpunkter är möjlig att använda vid den typ av
verksamhet, hantering eller åtgärd som är i fråga.
5 § Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan skall
undvika sådana kemiska eller biotekniska produkter och sådana varor
som till påtaglig fördel för människors hälsa, miljön eller en långsiktigt
god hushållning med naturresurser kan ersättas med kemiska eller bio-
tekniska produkter eller med varor som är mindre farliga eller som
medför mindre förbrukning av naturresurser.
6 § Är det uppenbart att ett visst försiktighetsmått som krävs enligt
3-5 § är alltför kostsamt i förhållande till den nytta det medför for
miljön får ett mindre kostsamt försiktighetsmått väljas.
7 § Om en verksamhet, hantering eller åtgärd kan befaras leda till att
människors hälsa skadas, även om försiktighetsmått enligt 3-6 §§ an-
vänds, eller till att en miljökvalitetsnorm enligt 8 kap. 2 § andra stycket
överträds, får verksamheten, hanteringen eller åtgärden inte utövas eller
vidtas.
Detsamma gäller om det kan befaras att det uppkommer en påtaglig
skada på miljön eller att en långsiktigt god hushållning med naturresur-
ser påtagligt äventyras. Är i sådant fell verksamheten, hanteringen eller
åtgärden av synnerlig betydelse för näringslivet eller sysselsättningen
eller annars från allmän synpunkt, får den dock komma till stånd efter
prövning enligt 20 kap. 4 § andra stycket, under förutsättning att den
skada som kan beferas uppkomma på miljön inte är av allvarlig art.
8 § Vid tillämpningen av 1-7 §§ i fråga om hanteringen av en vara
skall så långt möjligt varans hela livslängd beaktas vid bedömningen av
risken for att hälsa och miljö skadas eller för att en långsiktigt god
hushållning med naturresurser äventyras. Hänsyn skall tas också till
möjligheterna att begränsa mängden avfell och avfallets hälso- och
miljörisker.
Möjligheterna att, sedan en vara tjänat ut, återanvända denna eller att
ur varan återvinna ämnen, material och energi skall beaktas i alla led av
hanteringen och särskilt vid tillskapandet och tillverkningen av varan.
9 § Vid verksamheter, hantering av varor eller andra åtgärder som
innebär användning av energi skall möjligheterna att spara eller åter-
vinna energi beaktas.
Såvitt möjligt skall energi från förnyelsebara källor användas.
1 § Föreskrifter som meddelas med stöd av denna balk skall grundas
på de principer som anges i 1 kap. 1 och 3 §§, på de aktsamhetsregler
som anges i 3 kap. och på kvalitetsnormer enligt 8 kap.
2 § Om det behövs för att
- genomföra miljökvalitetsnormer enligt 8 kap.,
- annars genomdriva riktlinjer eller principer som riksdagen antagit
eller
- uppfylla internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
dela föreskrifter till skydd för människors hälsa eller miljön eller till
främjande av en långsiktigt god hushållning med naturresurser.
Om det är av särskild betydelse for att förebygga eller avhjälpa ska-
dor på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön eller för att
främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fell än som
sägs i första stycket eller särskilt anges i denna balk meddela föreskrif-
ter om
- skyddsåtgärder,
- begränsningar av en verksamhet,
- upplysningsskyldighet,
- märkning och annan information,
- kontroll av att föreskrivna krav eller villkor är uppfyllda,
- försiktighetsmått i övrigt.
Föreskrifter enligt första eller andra stycket som begränsar möjlig-
heten att använda ett tillstånd som meddelats enligt denna balk eller
enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken får meddelas endast av
regeringen. Föreskrifter enligt första eller andra stycket får ej avse
sådana frågor om användningen av mark och vatten som behandlas i 5
och 6 kap.
3 § Föreskrifter enligt 2 § får även avse förbud mot en verksamhet,
mot hanteringen av en kemisk eller bioteknisk produkt eller av en vara
eller mot någon annan åtgärd. Sådant förbud får dock inte avse en
verksamhet, hantering eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna
balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.
4 § Föreskrifter som avses i 2 och 3 §§ får meddelas för verksamheter,
för hantering av kemiska eller biotekniska produkter eller av varor eller
for åtgärder att gälla i allmänhet eller inom en viss näringsgren. Om det
från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett mark- eller
vattenområde (miljöskyddsområde) får föreskrifter som avses i 2 och 3
§§ meddelas även för ett sådant område.
5 § I föreskrifter som meddelas med stöd av ett bemyndigande i denna
balk får föreskrivas att en myndighet eller en kommun får i särskilda
fell medge undantag från föreskrifterna.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
6 § Regeringen får bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter Prop. 1994/95:10
enligt 2 § andra stycket och 3 §, om det är av särskild betydelse för att Bilaga 3
inom kommunen förebygga eller avhjälpa skador på eller olägenheter
för människors hälsa eller miljön. Sådana föreskrifter får ej begränsa
möjligheten att använda ett tillstånd som meddelats enligt denna balk
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.
7 § I krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden
som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att
Sverige har varit i krig eller krigsfara får regeringen meddela föreskrif-
ter som avviker från denna balk.
ANDRA AVDELNINGEN
HUSHÅLLNINGEN MED MARK OCH VATTEN M.M.
1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och
läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning
som medför en från allmän synpunkt god hushållning.
2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka om-
rådenas karaktär.
3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.
4 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse.
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogs-
bruk.
5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgär-
der som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
6 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn
till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan på-
tagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för frilufts-
liv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är
av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommu-
nikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller ut-
nyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkom-
sten eller utnyttjandet av anläggningarna.
9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka total-
försvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för total-
försvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för en
anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.
Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbe-
stämmelsema i 6 kap.
1 § De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-6 §§ och om det
kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kul-
turvärden.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för utvecklingen av Prop. 1994/95:10
befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av Bilaga 3
anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl
utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning
av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 5 kap. 7 §
andra stycket.
2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåt-
ligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till
Lysekil
Kustområdet i Halland
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden
Kustområdet i Skåne från Ömahusen söder om Skillinge till Åhus
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Oxe-
lösund till Herräng och Singö
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riks-
gränsen mot Finland
Öland
Gotland
Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet
Vänern med öar och strandområden
Vättern med öar och strandområden
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp
10
Området Dalsland - Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervall-
skog i norr
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun
Mälaren med öar och strandområden
Området Malingsbo - Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik
Vindelådalen
Fjällvärlden från Transtrandsljällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.
3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i
7 kap. 1 § första stycket 1-11 inte komma till stånd.
4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpe-
varp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Öster-
gam och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse
komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyg-
gelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse
komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga fri-
luftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora
tätortsregionema.
Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses
i 7 kap. 1 § första stycket 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på
platser där anläggningar som skall prövas enligt 7 kap. 1 § första styck-
et redan finns.
5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylama-Helags, Skäcker-
fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen-
Vardofjällen, Artfjället, Tärna-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-
Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till
stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofesta befolkningen,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
11
den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åt- Prop. 1994/95:10
gärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att om- Bilaga 3
rådenas karaktär påverkas.
6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i nationalälvama Tomeälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden samt i föl-
jande vattenområden:
|
I Dalälven |
Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms |
|
I Ljusnan |
Voxnan uppströms Vallhaga |
|
I Ljungan |
Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån |
|
I Indalsälven |
Åreälven, Ammerån, Storån-Dammån samt |
|
I Ångermanälven |
Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, |
Vapstälven
Moälven
Lögdeälven
Öreälven
|
I Umeälven |
Tämaån, Giijes- och Juktån uppströms Fjo- |
Sävarån
|
I Skellefteälven |
källflödena uppströms Sädvajaure respektive |
Byskeälven
Åbyälven
|
I Luleälven |
Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla |
Råneälven
Emån
Bräkneån
Mörrumsån
Fylleån
I Enningdalsälven
Enningdalsälven uppströms riksgränsen till
Norge
12
Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft- Prop. 1994/95:10
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor: Bilaga 3
I Klarälven
I Dalälven
I Ljusnan
I Ljungan
I Indalsälven
I Ångermanälven
I Umeälven
sträckan mellan Höljes och Edebäck
Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt
Dalälven nedströms Näs bruk
sträckan mellan Hede och Svegssjön samt
sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöama
sträckan mellan Havem och Holmsjön samt
sträckan nedströms Viforsen
Långan nedströms Landösjön
Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön
Tämaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta
Första och andra styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.
1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av nya an-
läggningar:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker for raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produk-
tion,
4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfabriker,
6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt hgen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall om huvuddelen
av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen härrör från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton miljöfarligt avfell årligen förbränns
eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen,
13
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de om-
råden som anges i 6 kap. 5 §,
12. vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och farleder som kan med-
föra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på
miljön.
Regeringen skall också pröva tillåtligheten av verksamhet eller åtgärd
som består i att bygga plattformar som är avsedda att användas vid
utvinning av olja eller gas inom havsområden och för att ankra eller
förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av annan
anledning.
2 § Om en anläggning, en verksamhet eller en åtgärd, som inte om-
fattas av kravet på prövning enligt 1 §, kan antas få betydande omfatt-
ning eller bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett visst fall
förbehålla sig prövningen av anläggningens eller åtgärdens tillåtlighet.
3 § Regeringens beslut vid prövning enligt 1 eller 2 § är bindande för
andra myndigheters prövning enligt denna balk.
Om regeringen vid prövning enligt första stycket finner att en anlägg-
ning, en verksamhet eller en åtgärd får komma till stånd kan regeringen
föreskriva särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.
4 § Regeringen får tillåta en anläggning, en verksamhet eller en åtgärd
som avses i 1 eller 2 § endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt att
så sker.
I fråga om en anläggning som sägs i 1 § första stycket 6, om den
avser mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall,
eller en anläggning som sägs i 1 § första stycket 7, 8, 9 eller 10 eller
en väg, järnväg eller farled som sägs i 1 § första stycket 12 får, om det
från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kom-
mer till stånd, regeringen tillåta anläggningen även om kommunfullmäk-
tige inte har tillstyrkt detta. Vad nu sagts gäller inte, om en lämplig
plats för anläggningen anvisats inom annan kommun som kan antas
godta en placering där eller, i annat fall, om en annan plats bedöms
vara lämpligare.
5 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall medge
undantag från kravet på prövning enligt 1 §.
1 § Om det behövs för att
1. genomdriva riktlinjer eller principer som riksdagen antagit till
skydd för människors hälsa eller miljön eller för att främja en lång-
siktigt god hushållning med naturresurser,
2. uppfylla internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig i fråga
om skydd för hälsa eller miljö eller hushållning med naturresurser,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
14
3. i övrigt förebygga eller avhjälpa skador på eller olägenheter for
människors hälsa eller miljön eller för att främja en långsiktigt god hus-
hållning med naturresurser får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om kvalitetskrav på luft,
vatten eller mark, om nivåer för buller, skakning, ljus, strålning eller
annan sådan störning samt om skyddsavstånd mellan miljöferlig verk-
samhet och bostäder eller lokaler för undervisning eller barnomsorg
(miljökvalitetsnormer).
I fråga om hälso- eller miljöskyddet skall sådana föreskrifter grundas
på bedömningar av vad människor kan utsättas för utan fera för olägen-
heter eller vad miljön kan belastas med utan fera för påtagliga olägen-
heter.
2 § Miljökvalitetsnormer skall av myndigheter och kommuner läggas
till grund för planering, meddelande av föreskrifter, prövning av till-
ståndsärenden och tillsyn.
Om miljökvalitetsnormer meddelas for att Sveriges internationella för-
pliktelser skall uppfyllas eller särskilda skäl eljest föreligger får före-
skrivas att de skall vara bindande.
3 § Miljökvalitetsnormer får avse
- högsta belastning av mark, vatten eller luft med kemiska eller bio-
tekniska produkter,
- lägsta tillåtna förekomst i mark eller vatten av någon viss organism
som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön,
- högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning,
- kortaste avstånd mellan miljöferlig verksamhet och bostäder eller
lokaler för undervisning eller barnomsorg.
4 § Om det behövs för att miljökvalitetsnormer skall kunna uppfyllas
inom ett område som omfettar flera kommuner, skall länsstyrelsen upp-
rätta en åtgärdsplan som underlag för myndigheternas och kommunernas
planering.
Avser behovet enligt första stycket flera län, upprättas planen av Sta-
tens naturvårdsverk, som också har den allmänna uppsikten över till-
ämpningen av miljökvalitetsnormer.
5 § Om det kan antas att bindande miljökvalitetsnormer med avseende
på högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form av kvävedioxid,
svaveldioxid, sot och bly kan komma att överskridas, skall kommunen
mäta förekomsten i luften av föroreningarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresul-
tat.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
15
9 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat planeringsunderlag Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar
1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd
eller i en anmälan som görs enligt denna balk eller enligt en föreskrift
meddelad med stöd av balken.
Om en verksamhet, hanteringen av en kemisk eller bioteknisk produkt
eller av en vara eller någon annan åtgärd kan befaras medföra betydan-
de påverkan på människors hälsa eller miljön eller äventyra en lång-
siktigt god hushållning med naturresurser, skall vid tillämpningen av
denna balk eller en hg som anges i 2 kap. 1 § andra eller tredje stycket
en miljökonsekvensbeskrivning upprättas innan verksamheten, hante-
ringen eller åtgärden kommer till stånd, även om det ej följer av första
stycket.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att vid tillämpningen av denna balk eller någon av de lagar
som anges i 2 kap. 1 § andra eller tredje stycket en miljökonsekvens-
beskrivning skall upprättas också i andra fall än som sägs i 1 § eller
annars särskilt föreskrivs i någon av de angivna lagarna.
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
3 § En miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedöm-
ning av den inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen
med naturresurser som den planerade verksamheten, hanteringen eller
åtgärden kan medföra.
4 § En miljökonsekvensbeskrivning skall också, i den utsträckning det
kan behövas, möjliggöra en bedömning enligt 3 § för det fallet att verk-
samheten, hanteringen eller åtgärden kommer till stånd på annan plats
eller i annan utformning än som planeras liksom för det fallet att någon
förändring inte genomförs.
Kostnaden for miljökonsekvensbeskrivningar
5 § En miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som ansvarar
för verksamheten eller som skall vidta åtgärden i fråga.
Planer och planeringsunderlag m.m.
6 § I mål eller ärende enligt denna balk som berör frågor om hushåll-
ning med naturresurser skall den handläggande myndigheten se till att
sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant plane-
ringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns till-
gängliga i målet eller ärendet.
Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.
16
Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat Prop. 1994/95:10
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturre- Bilaga 3
surser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kom-
muner och myndigheter som skall tillämpa denna balk.
7 § Regeringen får i visst fell besluta att en eller flera kommuner skall
redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen i
sin planering enligt plan- och bygglagen (1987:10) avser att genomföra
en åtgärdsplan enligt 8 kap 4 § eller annars uppfylla miljökvalitetsnor-
mer enligt 8 kap. eller tillgodose ett intresse som rör hushållningen med
naturresurser. Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det
uppkommer behov av sådan redovisning.
TREDJE AVDELNINGEN
NATURVÅRD OCH BEVARANDE AV BIOLOGISK MÅNGFALD
Nationalpark
1 § Mark som tillhör staten kan avsättas till nationalpark i syfte att
bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess
naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker.
Naturreservat och naturvårdsområde
3 § Naturområden kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat
eller naturvårdsområde, om det behövs för att bevara växt- och djurliv
eller värdefulla natur- och kulturlandskap, för att tillgodose behoven av
områden för friluftsliv eller av andra särskilda skäl.
Skyddsformen naturreservat skall därvid användas, om de åtgärder
som behövs för att uppnå syftet leder till att pågående markanvändning
försvåras avsevärt inom ett område. Markägaren har då rätt till ersätt-
ning enligt vad som framgår av 28 kap.
I andra fell skall skyddsformen naturvårdsområde användas.
4 § I beslut om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde skall
grunden för beslutet anges. Vidare skall meddelas föreskrifter om de
inskränkningar i rätten att förfoga över eller nyttja fastigheter som
behövs for att uppnå syftet med skyddet. Om det senare visar sig be-
17
hövas nya grunder eller ytterligare inskränkningar får länsstyrelsen
meddela beslut om detta.
5 § Om det behövs för att tillgodose ändamålet med ett naturreservat,
får länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådana intrång som att inom
området
- vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, bad-
platser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggs,
- gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd
företas,
- allmänheten bereds tillträde till mark där den annars inte skulle ha
rätt att vistas.
6 § När en fråga om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde har
väckts, får länsstyrelsen för en viss tid, högst tre år, meddela förbud
mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som berör det tilltänkta
skyddsområdet och strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om det
finns särskilda skäl får förbudet förlängas till att gälla i ytterligare högst
tre år.
7 § Länsstyrelsen får helt eller delvis upphäva beslut enligt 3-6 §§ när
synnerliga skäl föreligger.
Länsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från föreskrifter som
har meddelats för ett naturreservat eller ett naturvårdsområde.
Om ett beslut enligt första eller andra stycket meddelas för att lämna
rum för ett arbetsföretag, får länsstyrelsen föreskriva att den som utfor
företaget skall bekosta en särskild undersökning av det skyddade om-
rådet eller särskilda åtgärder för att bevara det eller på annat sätt gott-
göra intrånget.
Naturminne
8 § Ett särpräglat naturföremål, som behöver skyddas eller vårdas sär-
skilt, får av länsstyrelsen förklaras som naturminne. Förklaringen får
omfetta även det område på marken som krävs för att bevara
naturföremålet och ge det erforderligt utrymme, allt efter föremålets art
och betydelse.
Vad som i 4-7 §§ har föreskrivits om naturreservat skall i tillämpliga
delar gälla även för naturminne.
Strandskydd
9 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Det
har till syfte att främja allmänhetens friluftsliv och att bevara goda
livsbetingelser på land och i vatten för växt- och djurlivet.
Strandskyddsområde omfettar land- och vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får utvidga det till högst 300
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
18
meter från strandlinjen när det behövs för att tillgodose något av strand-
skyddets syften.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan för-
ordna att strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för att till-
godose strandskyddets syften inte skall omfattas av strandskydd.
10 § En kommunal myndighet får i en detaljplan enligt plan- och byg-
glagen (1987:10) bestämma om strandskyddet inom planområdet. Om
det finns särskilda skäl får det strandskyddade området härvid minskas
i omfettning eller strandskyddet helt upphävas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, om
det finns särskilda skäl, förordna att strandskyddet skall upphävas för ett
strandområde som omfettas av områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen.
Om detaljplan eller områdesbestämmelser upphävs inträder strand-
skydd enligt 9 §.
11 § Inom strandskyddsområde gäller följande.
1. Ny byggnad får inte uppföras.
2. Befintlig byggnad får inte ändras för att tillgodose ett väsentligen
annat ändamål än den tidigare har använts till.
3. Grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten för bebyggelse av
nu angivet slag får inte utföras.
4. Tippningar och utfyllnader får inte företas.
5. Åtgärder som försämrar livsbetingelserna för växt- och djurarter
skall undvikas.
Inte heller andra anläggningar eller anordningar inom strandskydds-
område får utföras på sådant sätt att mark tas i anspråk som tomt eller
allmänheten på annat sätt hindras eller avhålls från att beträda område
där den annars skulle ha kunnat färdas fritt.
Första och andra styckena gäller inte
1. anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål,
2. företag till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt
vattenlagen (1983:291) eller
3. vilthägn som har prövats enligt 14 §.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att bestämmelserna i 11 § första och andra styckena inte skall
gälla sådana byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör kom-
plement till befintlig bebyggelse på en tomtplats och som förläggs läng-
re från stranden än huvudbyggnaden.
13 § Länsstyrelsen får medge dispens från bestämmelserna i 11 §
första och andra styckena när särskilda skäl föreligger. Om dispens
medges, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas
i anspråk som tomt eller på annat sätt användas för det avsedda ända-
målet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
19
De befogenheter som länsstyrelsen har enligt första stycket tillkommer
inom detaljplanelagt område i stället den kommunala myndighet som
prövar ansökningar om bygglov enligt plan- och bygglagen (1987:10).
Ett beslut om dispens upphör att gälla om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påböljats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.
Vilthägn
14 § Vilthägn får inte utan tillstånd uppföras på områden där allmän-
heten får färdas fritt.
Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
naturmiljön beaktas. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som
behövs till skydd för dessa intressen.
Tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområde får meddelas endast
om det finns särskilda skäl.
Ordningsföreskrifter
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om allmänhetens uppträdande som behövs för
att trygga ändamålet med skydd av områden och platser som föreskrivs
med stöd av detta kapitel.
Delegation
16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att de befogenheter som enligt detta kapitel
tillkommer länsstyrelsen i stället skall tillkomma en kommunal myndig-
het.
Markawattning
1 § Åtgärder som utförs för att avvattna mark, for att sänka eller tappa
ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att
varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markav-
vattning), får inte vidtas utan tillstånd.
Tillstånd får lämnas om särskilda skäl talar för att företaget kommer
till stånd och dess påverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet
och på omgivningen kan antas bli obetydlig. Kan påverkan av något
slag antas bli påtaglig, får tillstånd lämnas endast om synnerliga skäl
föreligger.
2 § För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om
det är sannolikt att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön.
Tillstånd får då lämnas endast om särskilda skäl föreligger.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Tillstånd behövs inte för markawattning i samband med täkt av torv
som drivs med tillstånd enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndig-
heter m.m.
Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla
vattnets djup eller läge.
3 § Regeringen får förbjuda markawattning i särskilt skyddsvärda våt-
marksområden.
Skydd för vissa biotoper
4 § Arbetsföretag som kan skada naturmiljön får inte utföras inom
sådana mindre mark- eller vattenområden (biotoper) som utgör livsmiljö
för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
vilka biotoper som skall omfattas av första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotoper som avses i första styck-
et. Innan en åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till
området underrättas särskilt.
Fredande av växt- och djurarter
5 § Finns det risk för att en växtart kan komma att försvinna eller ut-
sättas för plundring, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela förbud att inom hela eller en del av landet ta bort
eller skada en växt av den arten där den växer vilt.
6 § Finns det risk för att en djurart kan komma att försvinna, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud
att inom hela eller en del av landet döda, skada eller fånga vilt levande
djur av den arten, om det inte sker till försvar mot angrepp på person
eller egendom, samt att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller
bon.
Särskilda bestämmelser gäller beträffande djur, vars dödande eller
fångande är att hänföra till jakt eller fiske.
7 § Om det behövs för att uppfylla internationella förpliktelser som
Sverige har åtagit sig, får regeringen även beträffande andra arter än
sådana som omfattas av 5 eller 6 § meddela förbud av samma innebörd
som enligt dessa bestämmelser.
8 § Behövs utöver förbud enligt 5-7 § eller fredning enligt jaktlagstift-
ningen särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens
eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
21
Utsättande av främmande arter
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om utsättande i naturmiljö av växt- och djurarter
utanför deras naturliga utbredningsområden. Sådana föreskrifter får
innehålla bestämmelser om att tillstånds- eller anmälningsplikt eller sär-
skilda villkor skall gälla.
Spridning av bekämpningsmedel
10 § Det är förbjudet att över skogsmark sprida bekämpningsmedel
som är avsedda för att bekämpa lövsly. Inte heller får enskilda träd-
stammar behandlas med bekämpningsmedel.
11 § En myndighet som regeringen utser får, om inte annat följer av
12 §, medge undantag från 10 § ifåll kravet enligt 7 § skogsvårdslagen
(1979:429) på återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röj-
ning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till
skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning,
spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet och
andra allmänna intressen.
Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs
till skydd för naturmiljön.
12 § En kommun kan besluta att undantag enligt 11 § inte får medges
i fråga om områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat
med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den
lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse.
1 § Täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter får
inte ske utan tillstånd. För husbehov får dock markinnehavare bedriva
sådana täkter utan tillstånd, om inte annat följer av föreskrifter som har
meddelats med stöd av 4 §.
Första stycket gäller inte
1. täkt i vattenområde som företas med tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller där tillstånd fordras enligt lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln,
2. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
2 § När en ansökan om tillstånd prövas, skall behovet av täktmaterialet
vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i övrigt
som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en långsiktigt god
hushållning med naturresurserna. Om täkten kan belaras försämra livs-
betingelserna för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är
synnerligen stort.
Vid prövning av täkter skall även bestämmelserna i 14 kap. gälla i
tillämpliga delar.
3 § Innehavaren av marken är skyldig att tåla att sådana åtgärder vidtas
som länsstyrelsen föreskriver som villkor för en täktverksamhet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att täkt for markinnehavarens husbehov av
sådana material som anges i 1 § inte får ske utan tillstånd.
5 § Kan arbetsföretag, som inte omfettas av tillståndstvång enligt 1
eller 4 § eller enligt 11 kap. 1 eller 2 §, komma att väsentligt ändra
naturmiljön skall anmälan för samråd göras till den myndighet som
regeringen bestämmer. Detta gäller dock inte företag för vilka tillstånd
har lämnats enligt vattenlagen (1983:291).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med-
dela föreskrifter om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om
särskilda slag av arbetsföretag. Sådana föreskrifter får begränsas till att
avse en del av landet.
Myndighet hos vilken anmälan för samråd skall göras har samma be-
fogenheter som enligt 22 kap. 2 § tillkommer tillsynsmyndighet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
1 § Innan länsstyrelsen fettar beslut om att bilda naturreservat eller
naturvårdsområde eller avgör annat viktigt ärende enligt 10-12 kap.
skall den samråda med kommunen.
2 § Innan beslut fettas i ett ärende enligt 10-12 kap. får den beslutande
myndigheten utföra förberedande undersökningar av marken om det
behövs.
Den som har fått i uppdrag av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att i naturvårdssyfte inventera naturresurser har
rätt att undersöka den mark som inventeringen avser.
Vid undersökningar enligt första eller andra stycket skall onödigt
intrång undvikas.
3 § I samband med beslut om tillstånd enligt 10-12 kap. till bebyggel-
se, täkt eller annat arbetsföretag får länsstyrelsen föreskriva att företaget
skall bekosta en särskild undersökning av det berörda området eller på
annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.
23
FJÄRDE AVDELNINGEN
SÄRSKILDA AKTSAMHETSREGLER M.M.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Aktsamhetsregler
1 § För miljöfarlig verksamhet skall, med beaktande även av bestäm-
melserna i 5, 6 och 8 kap., väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas
med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
2 § Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är
skyldig att iaktta de aktsamhetskrav som anges i 3 kap. på sådant sätt
att miljökvalitetsnormer enligt 8 kap. såvitt möjligt kan uppfyllas och så
att olägenheter i omgivningen förebyggs eller avhjälps.
3 § Föreligger hinder for en miljöferlig verksamhet på grund av att en
miljökvalitetsnorm enligt 8 kap. inte är uppfylld och vidtar den som
utövar eller ämnar utöva verksamheten sådana åtgärder att olägenheter-
na av annan miljöferlig verksamhet upphör eller minskar, får först-
nämnda verksamhet komma till stånd, om sammantaget möjligheterna
att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i väsentlig mån.
Tillståndsprövning
4 § Den som utövar eller ämnar utöva miljöferlig verksamhet kan på
ansökan få tillstånd till verksamheten efter prövning enligt denna balk.
5 § Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt eller för
främjande av en långsiktigt god hushållning med naturresurser, får
regeringen föreskriva att
1. vissa slag av febriker eller andra inrättningar eller verksamheter
inte får anläggas eller bedrivas,
2. vissa slag av inrättningar eller deras användning eller vissa slag av
verksamheter inte får ändras på ett sätt som kan medföra ökad eller ny
olägenhet eller som i annat avseende är av betydelse från stömingssyn-
punkt
utan att tillstånd lämnats av eller anmälan gjorts hos den myndighet
som regeringen bestämmer.
Om en verksamhet, som omfettas av krav på tillstånd enligt föreskrift
som meddelats med stöd av första stycket, kan antas få betydande om-
fettning eller bli av ingripande beskaffenhet från hälsoskydds-, miljö-
skydds- eller hushållningssynpunkt, får regeringen även i annat fell än
som avses i 7 kap. 2 § förbehålla sig prövningen av verksamhetens
tillåtlighet.
24
6 § Om det medför ökade möjligheter att uppfylla miljökvalitetsnormer Prop. 1994/95:10
enligt 8 kap. eller annars fördelar från hälso- eller miljösynpunkt, får Bilaga 3
den som utövar eller ämnar utöva en miljöferlig verksamhet tillåtas att
gemensamt med någon annan som utövar eller ämnar utöva sådan verk-
samhet vidta åtgärder för att förebygga eller avhjälpa skador på eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Undersökningar och kontroll
7 § Den som utövar verksamhet som kan beferas vara miljöferlig eller
den som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet
är skyldig att utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess
verkningar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten kan i stället,
om det finnes lämpligare, föreskriva att sådan undersökning skall utfö-
ras av annan än den som utövar verksamheten och utse någon att göra
undersökningen.
Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta kostnad for un-
dersökning som avses i första stycket andra meningen med belopp som
tillsynsmyndigheten festställer.
8 § Vill någon för att utreda verkningarna av miljöferlig verksamhet
som han utövar eller ämnar utöva företa mätning eller annat undersök-
ningsarbete på fest egendom som annan äger eller innehar, kan länssty-
relsen, om skäl föreligger, besluta att tillträde till egendomen skall läm-
nas under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas
kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada
instrumentet.
Beslut som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av
den som skall utföra undersökning som avses i 7 § första stycket andra
meningen.
Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång
vållas. För skada och intrång skall ersättning lämnas av den som utövar
eller ämnar utöva den miljöferliga verksamheten. Talan om ersättning
väcks vid fastighetsdomstol som anges i 28 kap. 14 §.
9 § Den som utövar verksamhet som kan beferas vara miljöferlig är
skyldig att utöva kontroll över verksamheten.
10 § Om en miljöferlig verksamhet är av sådan art att den inte får be-
drivas utan att tillstånd lämnats, skall den som utövar verksamheten
vaije år avge en särskild miljörapport till länsstyrelsen eller miljönämn-
den.
I miljörapporten skall de åtgärder redovisas som vidtagits för att upp-
fylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
Utredning
1 § Det åligger den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt
att genom egna undersökningar eller på annat sätt se till att det finns
tillfredsställande utredning for bedömning av vilka hälso- eller miljö-
skador som produkten kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlig-
het med vetenskap och beprövad erferenhet.
Kunskapskrav
2 § Den som yrkesmässigt hanterar en kemisk produkt skall ha tillgång
till den kemiska och toxikologiska kunskap som behövs med hänsyn till
verksamhetens omfettning och produktens egenskaper.
Produktinformation
3 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt
skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som behövs
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation).
Föreskrifter
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter i de hänseenden som anges i 1-3 §§.
Uppgiftsskyldighet
5 § Den som yrkesmässigt hanterar en kemisk produkt skall till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfettning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver lämna
de uppgifter om produkten och dess hantering som kan behövas for att
bedöma produktens och hanteringens hälso- eller miljörisker.
Förhandsanmälan
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk
produkt, som inte tidigare varit i bruk i Sverige, senast vid en viss
tidpunkt till den myndighet som regeringen bestämmer skall göra an-
mälan om tillverkningen eller importen samt redovisa undersöknings-
resultat och andra uppgifter.
Tillstånd och villkor
7 § Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
26
kemisk produkt inte får hanteras utan att tillstånd lämnats av den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva även annat särskilt villkor för hantering av en kemisk produkt.
Förbud
8 § Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda
hantering av en kemisk produkt.
Inledande bestämmelser
1 § Vid hantering av biotekniska produkter som fått sitt genetiska
material ändrat på ett sätt som går utöver det naturliga genutbytet skall
riskerna för skador på människor och miljö beaktas och hänsyn tas till
etikens grunder. Om det enligt föreskrift som meddelats med stöd av
denna balk krävs tillstånd till hanteringen av en sådan produkt, får
tillstånd lämnas endast om produkten är godtagbar i dessa avseenden.
Utredning
2 § Det åligger den som tillverkar eller importerar en bioteknisk pro-
dukt att genom egna undersökningar eller på annat sätt se till att det
finns tillfredsställande utredning för bedömning av vilka hälso- eller
miljöskador och etiska problem som produkten kan orsaka. Utredningen
skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Kunskapskrav
3 § Den som yrkesmässigt hanterar en bioteknisk produkt skall ha till-
gång till den biologiska och ekologiska kunskap och de kunskaper om
etiska problem som behövs med hänsyn till verksamhetens omfattning
och produktens egenskaper.
Produktinformation
4 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en bioteknisk pro-
dukt skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som
behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Har
produkten fått sitt genetiska material ändrat på ett sätt som går utöver
det naturliga genutbytet skall uppgift lämnas om att så skett.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
27
Föreskrifter
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter i de hänseenden som anges i 2-4 §§. I
sädana föreskrifter får undantag medges från kravet i 4 § andra mening-
en.
Uppgiftsskyldighet
6 § Den som yrkesmässigt hanterar en bioteknisk produkt skall till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver lämna
de uppgifter om produkten och dess hantering som kan behövas för att
bedöma de hälso- eller miljörisker eller etiska problem som är förknip-
pade med produkten och hanteringen.
F örhand sanmälan
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en bioteknisk
produkt, som inte tidigare varit i bruk i Sverige, senast vid en viss
tidpunkt till den myndighet som regeringen bestämmer skall göra an-
mälan om tillverkningen eller importen samt redovisa undersök-
ningsresultat och andra uppgifter.
Tillstånd och villkor
8 § Om det behövs från hälso- eller miljösynpunkt eller av etiska skäl,
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer före-
skriva att en bioteknisk produkt inte får hanteras utan att tillstånd läm-
nats av den myndighet som regeringen bestämmer eller, om det är
tillräckligt, utan att anmälan skett till en sådan myndighet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva även annat särskilt villkor for hantering av en bioteknisk produkt.
Om det föreligger särskilda skäl får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer i det enskilda fellet besluta om undantag
från kravet på tillstånd. Beslut som nu sagts får innehålla krav på an-
mälan innan en hantering av produkten äger rum.
Förbud
9 § Ar det av särskild betydelse från hälso- eller miljösynpunkt eller
från etisk synpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förbjuda hantering av en bioteknisk produkt.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
28
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Aktsamhetsregler
1 § Var och en är, såvitt angår hälsoskyddet, skyldig att iaktta de akt-
samhetskrav som anges i 3 kap. på sådant sätt att miljökvalitetsnormer
enligt 8 kap. så långt möjligt kan uppfyllas och så att olägenheter för
människors hälsa förebyggs eller avhjälps.
2 § En bostad får inte brukas så att störningar uppkommer som kan
utsätta någon för olägenheter for hälsan.
3 § I syfte att hindra uppkomsten av olägenheter for hälsan skall bostä-
der och lokaler för undervisning eller barnomsorg särskilt
1. ge betryggande skydd mot värme, kyla, drag, fukt, buller, luftföro-
reningar och andra liknande störningar,
2. vara i betryggande grad fria från strålning,
3. ha tillfredsställande luftväxling genom anordning för ventilation
eller på annat sätt,
4. hållas tillfredsställande uppvärmda, samt,
i fråga om bostäder,
5. ge de boende möjligheter att upprätthålla en god personlig hygien,
6. ha tillgång till vatten i erforderlig mängd och av god beskaffenhet
till dryck, matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål.
4 § Byggnader och lokaler skall hållas fria från ohyra. Åtgärder skall
vidtas mot skadedjur som kan vålla olägenhet för människors hälsa. Är
det av särskild betydelse med hänsyn till skyddet av hälsan skall kom-
munen sörja för att åtgärderna vidtas.
5 § I syfte att hindra uppkomsten av olägenheter för hälsan är var och
en som upplåter byggnader för bostäder eller allmänna ändamål skyldig
att utföra sådana undersökningar som behövs. Tillsynsmyndigheten kan
i stället, om det finnes lämpligare, föreskriva att sådan undersökning
skall utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.
Det åligger den som upplåter byggnad för angivna ändamål att ersätta
kostnad för undersökning som avses i första stycket andra meningen
med belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.
Övriga bestämmelser
6 § Avloppsvatten skall avledas, renas eller på annat sätt tas om hand
så att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. För detta
ändamål skall lämpliga avloppsanordningar inrättas.
7 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och
skötas så att olägenheter for människors hälsa ej uppkommer.
29
Föreskrifter
8 § Om det behövs för att skydda människors hälsa, får regeringen
föreskriva att vissa slag av verksamheter eller inrättningar inte får
anläggas eller bedrivas utan att tillstånd lämnats av eller anmälan gjorts
till den eller de kommunala myndigheter som kommunen bestämt.
9 § Regeringen får föreskriva att vissa slag av djur inte utan särskilt
tillstånd av miljönämnden får hållas inom områden med detaljplan, om
sådana bestämmelser behövs för att hindra att olägenheter för männi-
skors hälsa uppkommer. Regeringen får överlåta åt kommunen att
meddela sådana bestämmelser.
10 § Vid meddelande av kommunala föreskrifter till skydd för männi-
skors hälsa skall tillses, att därigenom inte läggs onödigt tvång på all-
mänheten eller annars görs obefogad inskränkning i den enskildes fri-
het.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i badanläggningar och i
strandbad som är upplåtna för allmänheten. Detsamma gäller kontrollen
av sådant vatten.
12 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med person- och
lastbilar inom vissa områden av kommunen, om luftföroreningarna i
kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som vistas där. Rege-
ringen eller kommunen får också meddela närmare föreskrifter om vilka
luftföroreningar som innebär akuta hälsorisker och om hur föroreningar-
na skall mätas.
13 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får
även i andra fåll än som sagts förut i detta kapitel meddela föreskrifter
till skydd för människors hälsa.
Inledande bestämmelser
1 § Med avfall jämställs i detta kapitel sådana restprodukter som läm-
nas till någon annan för återanvändning, återvinning av ämnen eller
material, utvinning av energi eller för destruktion eller annat slutligt
omhändertagande.
Med hushållsavfall avses i detta kapitel restprodukter och orenlighet,
som härrör från hushåll, samt därmed jämförligt material.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
30
Med miljöfarligt avfell avses restprodukter och annat avfell som på Prop. 1994/95:10
grund av sitt innehåll av kemiska ämnen och sina egenskaper i övrigt Bilaga 3
kan beferas medföra skada på människan eller i miljön.
2 § Med hantering avses i detta kapitel uppsamling, förvaring, bort-
forsling och slutligt omhändertagande.
Med producent avses i detta kapitel den som yrkesmässigt tillverkar,
importerar eller försäljer en vara eller en förpackning. Vad nu sagts
gäller även den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfell
som fordrar särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssyn-
punkt.
Den kommunala renhållningsskyldigheten
3 § Vaije kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 5 §,
svara för
1. att hushållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanlägg-
ning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälso- och
miljöskydd som enskilda intressen,
2. att hushållsavfall från kommunen slutligt tas om hand.
När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första
stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till festighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet
på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till hälso- och miljöskyddet.
Kommunen skall vidare beakta att bortforslingen anpassas till behovet
för olika slag av bebyggelse.
I planer och beslut enligt andra stycket skall anges under vilka förut-
sättningar fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta
hand om hushållsavfall som uppkommit hos dem.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en myndighet
eller en kommun får i fråga om annat avfell inom en kommun än hus-
hållsavfall meddela föreskrifter om
1. att avfellet skall forslas bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfellet slutligt tas om hand.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för en producent att se till att av-
fellet av en vara eller av en förpackning eller avfellet från sådan verk-
samhet som han bedriver forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas
om hand på sådant sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar
avfallshantering.
Föreskrifter enligt första stycket får även avse skyldighet att
1. märka en vara eller en förpackning,
2. lämna uppgifter om insamling, återanvändningsgrad, återvinnings-
grad eller andra förhållanden.
31
6 § Är det av betydelse från Ateranvändnings- eller återvinningssyn-
punkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet, får regeringen
eller, efter regeringens bestämmande, en myndighet eller en kommun
meddela föreskrifter om att visst slag av avfall i avvaktan på bortfors-
ling skall förvaras skilt från annat avfåll och meddela de ytterligare
föreskrifter som behövs för ändamålet.
7 § När avfell skall forslas bort genom kommunens eller en producents
försorg, får avfellet inte grävas ned, komposteras eller på annat sätt
slutligt tas om hand av festighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren.
Skall avfell forslas bort genom kommunens eller en producents för-
sorg får inte någon annan än den som kommunen eller producenten
anlitar för ändamålet ta befettning med bortforslingen.
Kommunal renhållningsordning m.m.
8 § Regeringen får meddela föreskrifter om avfallshanteringen inom en
kommun. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana
föreskrifter.
För vaije kommun skall finnas en renhållningsordning som skall in-
nehålla de föreskrifter om avfallshantering som gäller för kommunen
samt en avfallsplan. I renhållningsordningen skall anges sådana förut-
sättningar som avses i 3 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla
uppgifter om avfell inom kommunen och om kommunens åtgärder för
att minska avfallets mängd och ferlighet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och
antas och om det närmare innehållet i avfallsplanen.
9 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en myndighet
eller en kommun får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver
verksamhet som ger upphov till avfell skall lämna kommunen de upp-
gifter som behövs som underlag for kommunens renhållningsordning.
10 § Kommunen är skyldig att, utöver vad som följer av renhållnings-
ordningen, forsla bort hushållsavfall, om festighetsinnehavaren begär
det och det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.
Kommunen får i ett enskilt fell tillåta en fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själv ta hand om avfell som uppkommit hos
honom och som annars skall tas om hand av kommunen, om han kan
göra detta på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt betryggande sätt
och det föreligger särskilda skäl för ett sådant undantag.
Frågor om bortforsling enligt första stycket och undantag enligt andra
stycket prövas av miljönämnden.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
32
Dumpning
11 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får inte avfell
dumpas, vare sig som fest ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte
heller ske från svenskt fertyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfell som
är avsett att dumpas i det fria havet får inte foras ut ur landet eller ur
den ekonomiska zonen.
Första stycket gäller inte sådana utsläpp av skadliga ämnen från fertyg
som avses i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från
fertyg.
Regeringen får genom föreskrifter medge undantag från första styck-
et, om dumpning kan ske utan olägenhet från hälso- och miljöskydds-
synpunkt. Under samma förutsättning får regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer lämna tillstånd till dumpning i särskilt
fell.
Avfell från verksamhet med strålning
12 § Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med strålning
skall svara för att det i verksamheten uppkomna radioaktiva avfellet
hanteras och, när det behövs, slutförvaras på ett från strålskyddssyn-
punkt tillfredsställande sätt. Detsamma gäller kasserade strålkällor som
använts i verksamheten.
Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som bedriver
eller har bedrivit verksamhet med strålning skall svara för att det i
verksamheten uppkomna radioaktiva avfellet hanteras eller slutförvaras
på särskilt angivet sätt.
13 § Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med en teknisk
anordning som kan alstra strålning skall, i den utsträckning som före-
skrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,
svara för att anordningen oskadliggörs, när den inte längre skall
användas i verksamheten.
Tillstånd
14 § Om det behövs från hälso-, miljö- eller strålskyddssynpunkt eller
av hänsyn till hushållningen med naturresurser får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att hushållsavfall och
annat avfell inte får införas till eller utföras ur riket utan att tillstånd
lämnats av den myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
33
Allmänna skyldigheter
1 § Den som bedriver verksamhet med strålning skall med hänsyn till
verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs
1. vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att
hindra eller motverka skada på människor, djur och miljö,
2. kontrollera och upprätthålla strålskyddet på den plats och i den
lokal och övriga utrymmen där strålning förekommer,
3. väl underhålla tekniska anordningar samt mät- och strålskyddsut-
rustning som används i verksamheten.
2 § Den som bedriver verksamhet med strålning skall svara för att den
som är sysselsatt i verksamheten har god kännedom om de förhållan-
den, villkor och föreskrifter under vilka verksamheten bedrivs samt blir
upplyst om de risker som kan vara förenade med verksamheten.
Den som bedriver verksamheten skall förvissa sig om att den som är
sysselsatt i verksamheten har den utbildning som behövs och vet vad
han skall iaktta för att strålskyddet skall fungera tillfredsställande.
3 § Den som är sysselsatt i verksamhet med strålning skall använda de
skyddsanordningar och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att
strålskyddet skall fungera tillfredsställande.
4 § Den som tillverkar, till landet inför, överlåter eller upplåter ett
radioaktivt ämne skall genom märkning eller på annat lämpligt sätt
lämna uppgifter som är av betydelse från strålskyddssynpunkt.
5 § Den som tillverkar, till landet inför, överlåter eller upplåter en
teknisk anordning som kan alstra strålning eller som innehåller ett
radioaktivt ämne, skall svara för att anordningen, när den avlämnas för
att tas i bruk eller förevisas i marknadsföringssyfte, är försedd med
nödvändig strålskyddsutrustning samt även i övrigt erbjuder en betryg-
gande säkerhet mot skada på människor, djur och miljö. Han skall
genom märkning eller på annat lämpligt sätt lämna uppgifter som är av
betydelse från strålskyddssynpunkt.
6 § Den som installerar eller utför underhållsarbete på en anordning
som avses i 5 § skall svara för att den strålskyddsutrustning som hör till
anordningen sätts på plats och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs
från strålskyddssynpunkt och som föranleds av arbetet.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de ytterligare föreskrifter som krävs till skydd mot eller för
kontroll av strålning i de hänseenden som anges i 1-6 §§.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
34
I fråga om radioaktiva ämnen finns även bestämmelser i lagen
(1981:289) om radioaktiva läkemedel och lagen (1982:821) om trans-
port av farligt gods.
Förbud och provning m.m.
8 § Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud mot att
1. tillverka, till landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta,
förvärva, inneha, använda eller ta annan därmed jämförlig befattning
med material som innehåller radioaktivt ämne,
2. tillverka, till landet infora, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, in-
neha, använda, installera, underhålla eller ta annan därmed jämförlig
befattning med en teknisk anordning som kan alstra strålning och som
inte omfattas av tillståndsplikt enligt denna balk.
9 § Den som är under 16 år får inte sysselsättas i arbete som är förenat
med joniserande strålning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela särskilda föreskrifter i fråga om arbetstagare under 18 år som utför
sådant arbete.
10 § Om ett arbete av visst slag medför särskild risk från strålskydds-
synpunkt för vissa arbetstagare, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva att särskilda villkor skall gälla för
arbetets utförande eller förbjuda att arbetet utförs av sådana arbetstaga-
re.
11 § Den som är sysselsatt eller skall sysselsättas i arbete med jonise-
rande strålning är skyldig att underkasta sig sådan läkarundersökning
som behövs för att bedöma om han skulle löpa särskild risk för skada
vid exponering för joniserande strålning. Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får inskränka denna skyldighet och i
övrigt meddela närmare föreskrifter om läkarundersökningen.
Endast den som genomgått läkarundersökning enligt första stycket får
sysselsättas i arbete med joniserande strålning. Den som vid läkarunder-
sökningen bedömts löpa särskild risk för skada vid exponering för
joniserande strålning får inte utan medgivande av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer sysselsättas i arbete med jonise-
rande strålning.
Om någon, som arbetar med joniserande strålning eller på grund av
sin sysselsättning kan ha utsatts för joniserande strålning, visar tecken
på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall
han genom arbetsgivarens försorg ges tillfälle att snarast genomgå
läkarundersökning.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela sådana föreskrifter om mät- och skyddsutrustningar samt om
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
provning, kontroll och besiktning som är av betydelse från strålskydds- Prop. 1994/95:10
synpunkt. Bilaga 3
Tillståndsplikt m.m.
13 § Tillstånd krävs för att
1. tillverka, till landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta,
förvärva, inneha eller använda ett radioaktivt ämne,
2. tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, in-
neha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning som kan
och är avsedd att sända ut joniserande strålning eller sådan del av an-
ordningen som är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om krav på tillstånd för att
1. tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, in-
neha, använda, installera eller underhålla andra tekniska anordningar än
sådana som avses i 13 § 2 och som kan alstra joniserande strålning,
2. tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, in-
neha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning som kan
alstra icke-joniserande strålning eller sådan del av anordningen som är
av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt.
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
genom föreskrifter meddela tillstånd till verksamhet med strålning för
sjukvårdshuvudmän, vissa yrkesgrupper eller vissa vårdinrättningar,
institutioner eller företag.
16 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för verksamhet enligt
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, om inte annat föreskrivits i
tillstånd som meddelats enligt den lagen.
I fråga om tillstånd att tillverka, till landet införa eller saluföra radio-
aktiva läkemedel finns även bestämmelser i lagen (1981:289) om radio-
aktiva läkemedel.
17 § Den som inte har tillstånd när det krävs enligt 13 eller 14 § får
endast efter medgivande av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer ta hand om ett oförtullat radioaktivt ämne eller en
ofortullad teknisk anordning på det sätt som avses i 8 § första stycket
tullagen 11987:1065). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
36
FEMTE AVDELNINGEN
UTREDNING, PRÖVNING OCH TILLSYN
1 § Koncessionsnämnden for miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
strålskyddsinstitut, länsstyrelsen, miljönämnden eller annan myndighet
som regeringen bestämmer prövar frågor om tillstånd, godkännande,
anmälan eller villkor som avses i 10 kap. 14 §, 11 kap. 1 och 2 §§,
12 kap. 1 och 4 §§, 14 kap. 4 och 5 §§, 15 kap. 6 och 7 §§, 16 kap. 7
och 8 §§, 17 kap. 8 §, 18 kap. 11 § tredje stycket och 14 § samt 19 kap.
13 och 14 §§ enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.
2 § Bestämmelser om Koncessionsnämndens sammansättning och om
förfarandet i nämnden finns i lagen (0000:000) om Koncessionsnämnden
for miljöskydd.
Vid prövning av frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet gäller
utöver vad som föreskrivs i detta kapitel i tillämpliga delar bestämmelser-
na i lagen om Koncessionsnämnden för miljöskydd.
3 § Skall regeringen enligt 3 kap. 7 § andra stycket, 7 kap. 1 eller 2 §
eller 14 kap. 5 § andra stycket pröva tillåtligheten av en anläggning, en
verksamhet eller en åtgärd eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörled-
ningar pröva frågan om framdragandet eller begagnandet av en rörled-
ning, får frågan om tillstånd eller godkännande enligt denna balk inte
avgöras, innan sådan prövning har skett.
4 § En prövningsmyndighet som avses i 1 § får underställa regeringen
frågan om tillåtligheten av en verksamhet, en hantering eller en åtgärd,
om verksamheten, hanteringen eller åtgärden är av betydande omfettning
eller ingripande beskaffenhet samt myndigheten finner det behövligt.
Finner prövningsmyndigheten att en verksamhet, en hantering eller en
åtgärd bör tillåtas med stöd av 3 kap. 7 § andra stycket skall frågan om
verksamhetens, hanteringens eller åtgärdens tillåtlighet alltid underställas
regeringen.
Är länsstyrelsen prövningsmyndighet får den hänskjuta en fråga om
tillstånd till miljöferlig verksamhet till Koncessionsnämnden, om det finns
särskilda skäl.
5 § I ärende om tillstånd där frågan om tillåtlighet skall prövas av rege-
ringen skall prövningsmyndigheten söija for erforderlig utredning och
med eget yttrande överlämna frågan till regeringen.
6 § En ansökan eller anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs
för prövningen eller bedömningen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
37
Prövningsmyndigheten får förelägga sökanden eller den anmälande att
göra de undersökningar eller utredningar som myndigheten anser behöv-
liga för prövningen eller bedömningen. I föreläggandet får vite sättas ut.
7 § Tillstånd enligt denna balk får inte meddelas i strid mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Detsamma gäller beslut i frågor om naturreservat, naturvårdsområde
och naturminne samt sådana arbetsföretag som avses i 11 kap. 1 och 2 §§
och 12 kap.
8 § Ett tillstånd eller ett godkännande skall förenas med de villkor som
behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av verksamheten,
hanteringen eller åtgärden på människors hälsa eller miljön och for att
främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser.
Ett tillstånd eller ett godkännande får för sin giltighet göras beroende
av att säkerhet ställs för villkor enligt första stycket. Vid ingrepp i natu-
ren av beaktansvärd omfattning skall sådan säkerhet krävas, om ej sär-
skilda skäl föranleder annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får pröv-
ningsmyndigheten föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterliga-
re säkerhet ställs. Staten, kommuner och landstingskommuner behöver
inte ställa säkerhet.
9 § Tillstånd eller godkännande skall vägras den som inte har fullgjort
sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda
omständigheter föranleder annat.
10 § I ett beslut om tillstånd eller godkännande skall noggrant anges den
verksamhet, hantering, åtgärd eller produkt som tillståndet eller godkän-
nandet avser och de villkor som skall gälla.
I beslutet skall fastställas en viss tid, högst tio år, inom vilken den med
tillståndet avsedda verksamheten, hanteringen eller åtgärden skall ha satts
i gång eller vidtagits eller inom vilken godkännandet skall ha tagits i an-
språk.
11 § Prövningsmyndigheten får överlåta åt en tillsynsmyndighet att
fastställa villkor av mindre betydelse.
12 § Om åtgärder enligt 14 kap. 6 § skall företas gemensamt för flera
miljöferliga verksamheter får frågan om tillstånd till två eller flera verk-
samheter prövas i ett och samma beslut.
I ett sådant beslut får som villkor för en verksamhet uppställas att en
annan verksamhet uppfyller visst villkor.
13 § Om det när tillstånd till miljöferlig verksamhet lämnas ej tillräckligt
säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får
avgörandet i denna del uppskjutas till dess erferenhet av verksamheten
vunnits.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
38
I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska före- Prop. 1994/95:10
skrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det Bilaga 3
är nödvändigt för att motverka olägenhet.
Uppskjuten fråga skall avgöras så snart det kan ske.
14 § I ärenden om tillstånd till en verksamhet eller en åtgärd får till-
ståndsmyndigheten på ansökan besluta att vissa arbeten får påböijas utan
hinder av att tillståndsfrågan inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant
beslut (igångsättningsmedgivande) får meddelas endast om särskilda skäl
föreligger och det är uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.
I ärenden där regeringen skall pröva frågan om tillåtlighet får med-
givande enligt första stycket inte lämnas innan denna fråga avgjorts.
I ett igångsättningsmedgivande skall noggrant anges de villkor som
skall gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.
15 § Beslut i frågor om igångsättningsmedgivande, tillstånd och god-
kännande enligt denna balk blir gällande när beslutet har vunnit laga
kraft.
Om det finns särskilda skäl till det får prövningsmyndigheten förordna
att beslut som avses i första stycket skall gälla med omedelbar verkan.
16 § Den som har fått tillstånd enligt denna balk till miljöfarlig verk-
samhet kan ej genom beslut i särskilt fall på grund av bestämmelse i
balken åläggas att upphöra med verksamheten eller att med avseende på
en fråga som prövats av tillståndsmyndigheten vidta försiktighetsmått
utöver vad som anges i tillståndsbeslutet, om ej annat följer av 21 kap.
1 eller 2 §.
17 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 22 kap. 2 § första stycket
förbjudit en miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller ämnar
utöva sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och begär han tillstånd
till verksamheten enligt denna balk, får prövningsmyndigheten bestämma
att tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan
har avgjorts eller prövningsmyndigheten föreskriver något annat.
Förordnande enligt första stycket får meddelas endast om sökanden
ställer säkerhet för kostnader och skada.
18 § Ett tillstånd eller ett godkännande får begränsas till att avse viss
tid. För att tidsbegränsa ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet krävs
dock särskilda skäl.
Sådana tillstånd och godkännanden som avses i 15 kap. 7 §, 16 kap.
8 §, 17 kap. 8 § och 18 kap. 14 §, får gälla under högst fem år.
1 § Om ett tillstånd enligt denna balk eller enligt en föreskrift som med-
delats med stöd av balken har lämnats till en verksamhet, till hanteringen 39
av en kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara eller till någon annan
åtgärd, får tillståndet återkallas helt eller delvis av den myndighet som
meddelat tillståndet (tillståndsmyndigheten),
1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,
2. om för verksamheten gäller föreskrifter som meddelats med stöd av
balken eller villkor som uppställts med stöd av balken eller sådan före-
skrift och föreskrifterna eller villkoren i något väsentligt avseende inte
iakttas,
3. om det genom verksamheten, hanteringen eller åtgärden uppkommit
någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när tillståndet
meddelades,
4. i fråga om tillstånd till hantering av en kemisk eller bioteknisk pro-
dukt, av en vara eller av avfell, om tillståndshavaren i något väsentligt
hänseende åsidosätter vad som åligger honom enligt balken, enligt före-
skrifter som meddelats med stöd av balken eller enligt villkor som ställts
upp enligt balken eller sådana föreskrifter eller om han av annan anled-
ning bedöms som olämplig att hantera sådana kemiska eller biotekniska
produkter eller varor eller sådant avfell som tillståndet avser,
5. i fråga om strålskydd, om det i annat fell finns synnerliga skäl.
Skall en annan myndighet än den som meddelat tillståndet pröva frågan
om tillstånd för viss verksamhet, hantering eller åtgärd, när frågan om
omprövning eller upphävande av tillståndet tas upp, gäller vad som i
detta kapitel sägs om tillståndsmyndigheten i stället förstnämnda myn-
dighet.
2 § Tillståndsmyndigheten får ändra eller upphäva gällande villkor för
en verksamhet, för hanteringen av en kemisk eller bioteknisk produkt
eller en vara eller för någon annan åtgärd eller meddela nya villkor för
verksamheten, hanteringen eller åtgärden,
1. när tio år eller den kortare tid som följer av Sveriges internationella
förpliktelser har förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft,
2. om verksamheten, hanteringen eller åtgärden medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 8 kap. inte uppfylls och normen är bindande
enligt 8 kap. 2 § andra stycket eller det följer av en åtgärdsplan enligt 8
kap. 4 § att omprövning skall ske,
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet och ett
återkallande av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
4. om för verksamheten, hanteringen eller åtgärden gäller föreskrifter
som meddelats med stöd av balken eller villkor som uppställts med stöd
av balken eller sådan föreskrift och föreskrifterna eller villkoren har
åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse,
5. om det genom verksamheten, hanteringen eller åtgärden uppkommit
någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet meddelades och ett
återkallande av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
40
7. om en från hälso- eller miljöskyddssynpunkt väsentlig förbättring Prop. 1994/95:10
kan uppnås med användning av bästa tillgängliga teknik, Bilaga 3
8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning
av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förut-
sättningar för att kontrollera verksamheten, hanteringen eller åtgärden,
9. om det i övrigt behövs med hänsyn till strålskyddet.
I fell som avses i första stycket 5 får tillståndsmyndigheten också be-
sluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olä-
genheten för framtiden.
Första stycket får tillämpas även på tillstånd som har meddelats enligt
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, om det behövs med hänsyn
till strålskyddet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer har i sådana fell den ställning som enligt första stycket tillkommer
tillståndsmyndighet. Om tillståndet avser en kärnteknisk anläggning, skall
dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anlägg-
ningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning.
3 § Visar det sig i fråga om tillstånd till täktverksamhet eller annat
arbetsföretag i naturen att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som
behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmi-
ljön, får tillståndsmyndigheten förena tillståndet med de ytterligare villkor
som behövs. Har i fråga om täkttillstånd tio år förflutit från det att till-
ståndet vann laga kraft, får tillståndsmyndigheten i stället för att ändra
eller upphäva villkor upphäva tillståndet helt eller delvis.
Tillstånd till vilthägn får, även om det inte finns skäl till det enligt 1
§, återkallas om behov av hägnet inte längre föreligger.
4 § Ett tillstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst vattenområde får,
om det finns särskilda skäl, omprövas av tillståndsmyndigheten när tio år
förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft.
5 § Har en kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara godkänts enligt
en föreskrift som meddelats med stöd av denna balk får den myndighet
som meddelat godkännandet återkalla detta, om de villkor som gäller for
godkännandet har åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydel-
se eller om sådana ändrade förhållanden inträder att produkten eller varan
inte längre bör vara godkänd. Vad som sägs i 1 § andra stycket äger
därvid motsvarande tillämpning.
Om ett återkallande av godkännandet framstår som en alltför ingripande
åtgärd, får den myndighet som meddelat godkännandet i stället ändra
eller upphäva gällande villkor eller meddela nya villkor för godkännan-
det.
Vad som i 6, 8, 10, 11 och 13 §§ sägs om tillstånd, tillståndshavare
och tillståndsmyndighet gäller även om godkännande, den vars kemiska
eller biotekniska produkt eller vara godkänts och den myndighet som
lämnat godkännandet.
5 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2^4
6 § Frågor som avses i 1-5 §§ prövas efter framställning av tillsyns- Prop. 1994/95:10
myndigheten. Är denna samtidigt tillståndsmyndighet, får en sådan fråga Bilaga 3
tas upp utan någon särskild framställning.
I fell då framställning görs enligt 2 § första stycket 1, får tillsynsmyn-
digheten begära omprövning även av sådana villkor som kommit till i
samband med tillstånd som meddelats senare än det tillstånd som fram-
ställningen i första hand avser.
Vid prövning av frågor som avses i 2 § första stycket 1 eller 4 § får
tillståndsmyndigheten, om prövningen föranleder detta, ompröva också
beslut varigenom villkor har ändrats, upphävts eller tillkommit enligt 2 §
första stycket 2-9 eller 9 §, även om tio år inte har förflutit från det att
beslutet vann laga kraft.
7 § I fråga om miljöferlig verksamhet skall tillsynsmyndigheten minst
en gång vart tionde år pröva frågan om den bör göra framställning om
omprövning och, om den beslutar att inte göra sådan framställning, ange
skälen för beslutet.
Första stycket äger motsvarande tillämpning då tillståndsmyndigheten
själv äger ta upp frågan om omprövning.
8 § Om en åtgärdsplan enligt 8 kap. 4 § förutsätter att villkor för två
eller flera tillstånd skall omprövas samtidigt eller det annars av särskilda
skäl är lämpligt att så sker, får tillståndsmyndigheten till gemensam
handläggning ta upp frågorna om omprövning av villkoren för de olika
tillstånden.
9 § Har villkor festställts för två eller flera miljöferliga verksamheter
med tillämpning av 14 kap. 6 § och upphör en av verksamheterna eller
omprövas villkoren för en av dem, får villkoren for övriga verksamheter
omprövas.
10 § Efter ansökan av tillståndshavaren kan tillståndsmyndigheten,
1. upphäva eller mildra ett villkor i tillståndsbeslutet, om det är uppen-
bart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller
om ändringen påkallas av att föreskrifter utfärdats för verksamheten,
hanteringen eller åtgärden eller annars av en omständighet som inte
förutsågs när tillståndet meddelades,
2. föreskriva nya eller strängare villkor.
Om ett tidigare krav på tillstånd till en verksamhet, till hanteringen av
en kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara eller till någon annan
åtgärd har upphört att gälla, får tillståndsmyndigheten på ansökan av
tillståndshavaren upphäva tillståndet.
11 § Tillståndshavaren är vid prövning av frågor som avses i 1-5 och
9 §§ skyldig att ge in den utredning om verksamheten, hanteringen eller
åtgärden och övriga förhållanden som behövs för prövningen.
12 § Har regeringen festställt villkor för ett tillstånd får tillståndsmyn- Prop. 1994/95:10
digheten vid omprövning inte avvika väsentligt från det av regeringen Bilaga 3
fastställda villkoret utan att regeringen medgett detta.
13 § Ett beslut enligt detta kapitel som ej innebär upphävande av ett till-
stånd får samma verkan som ett beslut om tillstånd av motsvarande in-
nehåll.
14 § Har regeringen med stöd av denna balk förklarat att en verksamhet,
hanteringen av en kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara eller
någon annan åtgärd är tillåten, gäller om omprövning eller upphävande
av förklaringen eller villkor som meddelats i anslutning till denna vad
som i detta kapitel sägs om omprövning eller upphävande av tillstånd
eller villkor för tillstånd.
Har regeringen upphävt tillåtlighetsförklaringen eller gjort ändring i
fråga om villkoren eller har koncession enligt lagen (1978:160) om vissa
rörledningar återkallats och har tillstånd eller villkor som är beroende av
regeringens beslut meddelats av annan myndighet, skall tillståndsmyndig-
heten ta upp frågan om omprövning av tillståndet eller villkoret. Därvid
är tillståndsmyndigheten bunden av regeringens beslut.
Tillsynsmyndigheter
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna balk, av föreskrifter medde-
lade med stöd av balken och av villkor meddelade med stöd av balken
eller sådana föreskrifter utövas av de statliga myndigheter som regering-
en bestämmer. Om regeringen inte har bestämt annat utövas dock den
lokala tillsynen i en kommun av miljönämnden. Efter åtagande av en
kommun får regeringen överlåta åt kommunen att i ett visst avseende
utöva tillsyn som annars skulle ankomma på statlig myndighet.
Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hän-
seenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för till-
synsverksamheten.
Förelägganden och förbud
2 § En tillsynsmyndighet får, om inte annat följer av ett tillståndsbeslut
som äger rättskraft enligt 20 kap. 16 §, meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fell för att denna balk eller föreskrifter
meddelade med stöd av balken eller villkor meddelade med stöd av bal-
ken eller sådana föreskrifter skall efterlevas.
Utan hinder av ett tillståndsbeslut som äger rättskraft enligt 20 kap. 16
§ får en tillsynsmyndighet meddela sådana brådskande förelägganden och
förbud som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.
43
3 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som har förstört, ödelagt,
skräpat ned eller på annat sätt osnyggat en viss plats i naturen, eller som
är ansvarig för att så har skett, att ställa i ordning på platsen och vidta
förebyggande åtgärder för framtiden.
4 § Ny ägare till en fastighet är, om det inte är oskäligt, skyldig att av-
hjälpa skada eller olägenhet som uppstått under tidigare ägares tid på
grund av att förbud eller föreskrift enligt 10-12 kap. har överträtts.
Detsamma gäller ny ägare till byggnad, anläggning eller anordning på
annans mark.
Om den nye ägaren inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket, får
en tillsynsmyndighet förelägga honom att göra det.
5 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område som är av betydelse för friluftslivet, eller i närheten av ett sådant
område, att anordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna att ta sig till mark inom området som omfattas
av allemansrätten. Är det uppenbart att ett stängsel endast avser att utes-
tänga allmänheten från området får föreläggande meddelas om att ta bort
det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande
sätt när det gäller diken.
Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte
finnas uppsatta utan tillstånd av en kommunal myndighet, om det inte är
uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att
skylten likväl är behörig. Har en skylt uppsatts i strid mot vad som nu
sagts får en tillsynsmyndighet förelägga den som är ansvarig för åtgärden
att ta bort skylten.
6 § Om ett föreläggande riktats mot ägaren till en fastighet, mot den
som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot båda får tillsynsmyn-
digheten ålägga ägaren eller nyttjanderättshavaren att, om hans ställning
som sådan upphör, utan dröjsmål lämna uppgift om den nye ägarens eller
nyttjandehavarens namn och adress.
Vite
7 § Beslut om förelägganden eller förbud enligt detta kapitel får förenas
med vite.
8 § Om tillsynsmyndigheten i fråga om en fastighet eller byggnad har
meddelat ett föreläggande eller förbud som är av större betydelse och
förenat det med ett vite får myndigheten översända beslutet till inskriv-
ningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
Är föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta
den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
44
Har anteckning enligt första stycket skett, gäller föreläggandet eller för- Prop. 1994/95:10
budet mot ny ägare av egendomen. Har denne förvärvat egendomen Bilaga 3
genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt,
gäller även löpande vite mot honom räknat från tidpunkten för ägande-
rättsövergången. I annat fell gäller inte vitet mot ny ägare av egendomen,
men tillsynsmyndigheten får utsätta nytt vite for denne. Löpande vite som
avser viss period får tas ut endast av den som var ägare vid periodens
böijan.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraft-
vunnet beslut eller har den åtgärd som avses med föreläggandet vidtagits
eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse, skall till-
synsmyndigheten, så snart den fått vetskap om förhållandet, anmäla det
till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tom-
trättsboken. Om tillsynsmyndigheten inte gör sådan anmälan skall länssty-
relsen på ansökan av egendomens ägare göra sådan anmälan.
9 § Överlåts en festighet eller en byggnad innan ett beslut som avses i
8 § har vunnit laga kraft på grund av att det överklagats, skall rättegångs-
balkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om
tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.
Rättelse
10 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett före-
läggande av tillsynsmyndigheten eller rättar sig efter ett förbud som till-
synsmyndigheten meddelat, får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse
skall ske på hans bekostnad.
I fell som avses i första stycket får rättelse vidtas på den felandes
bekostnad utan föregående föreläggande, om tillsynsmyndigheten med
hänsyn till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl finner
att rättelse bör ske utan dröjsmål.
11 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 2-5 § och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten verk-
ställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får verkställighet enligt utsök-
ningsbalken äga rum.
Har någon begått en gärning som avses i 25 kap 3-5 §, får kronofog-
demyndigheten meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättel-
se. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och handräckning.
Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av till-
synsmyndigheten .
12 § I avvaktan på att en förelagd strålskydd såtgärd vidtas eller för att
säkerställa att ett meddelat förbud iakttas, får tillsynsmyndigheten omhän-
derta radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som kan alstra strål-
ning eller som innehåller ett radioaktivt ämne.
45
Tillsynsmyndigheten får också försegla en teknisk anordning eller an-
läggning för att förebygga att den brukas olovligen.
Upplysningar, tillträde och undersökningar
13 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar eller ämnar
utöva miljöpåverkan att lämna de upplysningar som behövs för tillsynen.
14 § För att utöva tillsyn enligt denna balk har tillsynsmyndigheter, var
och en inom sitt område, rätt till tillträde till lokaler och andra utrym-
men, byggnader, anläggningar och markområden och att där göra under-
sökningar och ta prover. Tillträdesrätten samt rätten att göra undersök-
ningar och ta prover omfattar också bostäder om det behövs för att före-
bygga ohälsa.
Rätt till tillträde har även den som skall göra undersökning enligt
14 kap. 7 § första stycket andra meningen eller 17 kap. 5 § första stycket
andra meningen. Samma rätt har den som skall göra undersökning enligt
10 kap. 7 § tredje stycket eller enligt 13 kap. 2 § andra och tredje styck-
ena.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning
och undersökning av prov.
Naturvårdsvakter
15 § För tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter för områden och
naturföremål som omfattas av förordnanden enligt 10 kap. får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer utse naturvårdsvakter
med de befogenheter som följer av andra och tredje styckena.
En naturvårdsvakt får avvisa den som uppehåller sig där han på grund
av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.
Ertappas någon på bar gärning när han begår brott mot förbud eller
föreskrifter som avses i första stycket får naturvårdsvakten ta i beslag
jakt- och fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål som kan
antas ha betydelse för utredning av brottet.
16 § Har en naturvårdsvakt tagit föremål i beslag, skall han skyndsamt
anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot
anmälan skall förfara som om han själv hade gjort beslaget.
17 § Den som har medgetts undantag från föreskrift som avses i 15 §
första stycket är skyldig att vid anfordran visa upp beslutet för en natur-
vårdsvakt eller en polis när han vistas inom det område där undantaget
gäller.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
46
Övriga bestämmelser
18 § Det åligger den som har att utöva tillsyn enligt detta kapitel att
verka för att överträdelser av denna balk beivras.
19 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla och
får verkställas även om det överklagas.
20 § Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs for
utövande av tillsyn enligt detta kapitel.
21 § Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna balk eller
har utfört sådan undersökning som anges i 14 § andra stycket första me-
ningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har erfarit
om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse for lan-
dets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Avgift för myndighets verksamhet
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet enligt
denna balk. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrif-
ter om sådana avgifter.
Bestämmelser om avgifter för bortforsling och slutligt omhändertagande
av avfall genom kommunens försorg finns i 4-6 §§.
Dispensavgift
2 § Om det med stöd av denna balk har meddelats föreskrifter som
medger undantag från en bestämmelse i balken eller i föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken och ett sådant undantag kan antas
innebära ekonomisk fördel för den som medges undantag, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en särskild
avgift skall tas ut för att utjämna en sådan fördel.
Skyldighet att lämna uppgifter
3 § Den som är avgiftsskyldig enligt en föreskrift som meddelats med
stöd av 1 § första stycket eller 2 § eller som är skyldig att ersätta kostnad
enligt 14 kap. 7 § andra stycket eller 17 kap. 5 § andra stycket eller
enligt en föreskrift som meddelats med stöd av 22 kap. 14 § tredje styck-
et skall till den myndighet som regeringen bestämmer och i den omfett-
ning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
47
föreskriver lämna de uppgifter som behövs för att bestämma avgiftens
storlek.
Avgift för kommunal renhållning
4 § Kommunen får meddela föreskrifter om att avgift skall erläggas för
sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfell som sker
genom kommunens försorg enligt denna balk. Avgiften skall enligt kom-
munens bestämmande erläggas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.
I fråga om avgift för hantering av avfell från fertyg finns särskilda be-
stämmelser i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fer-
tyg-
5 § Avgift som avses i 4 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Om avgiften avser bortforsling och slutligt omhändertagande vid enstaka
tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall erläggas särskilt för
tillfället i fråga. Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som
behövs för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader
för renhållningen. Från dessa kostnader skall avräknas kostnaderna för
vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller utrustning för
annat ändamål än renhållning. Avgiften får tas ut på sådant sätt att åter-
användning, återvinning eller annan miljövänlig avfallshantering främjas.
Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, får avtalet
med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden
därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhåll-
ningen.
6 § Avgift enligt 4 § skall utgå enligt taxa, som antas av kommunfull-
mäktige.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar till-
ämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i 5 §
beaktas.
Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och till
vem avgiften skall erläggas.
Producentavgift
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att avgift för bortforsling och slutligt omhän-
dertagande genom kommunens försorg av avfell som avses i 18 kap. 5 §
får tas ut av producenten. Avgiften skall betalas till myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Producent har i första stycket samma betydelse som i 18 kap.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
48
1 § Om inte något annat framgår av 2 eller 3 §, får beslut i särskilda fell
enligt denna balk överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av miljönämnden,
2. hos Koncessionsnämnden för miljöskydd, om beslutet har meddelats
av Statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen och avser fråga om miljöfer-
lig verksamhet,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämnden.
Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte överkla-
gas.
2 § Beslut i särskilda fell av annan statlig myndighet än regeringen i
frågor som avses i 10-12 kap., av länsstyrelsen i frågor som avses i
15-18 kap. och av Statens strålskyddsinstitut i frågor som avses i 19 kap.
överklagas hos kammarrätten. Beslut i frågor som avses i 10 kap. och
som rör bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller i 15, 16,
18 eller 19 kap. och som rör export eller import överklagas dock hos
regeringen.
Har, när tillstånd meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verk-
samhet, beslut meddelats om ytterligare villkor som behövs med hänsyn
till strålskyddet eller har sådana villkor meddelats under tillståndets gil-
tighetstid, överklagas också beslut om sådana villkor hos regeringen.
3 § Beslut i fråga om ersättning för kostnader enligt 14 kap. 7 § andra
stycket, 17 kap. 5 § andra stycket eller 22 kap. 14 § tredje stycket eller
beslut i fråga om förbud vid vite enligt 14 kap. 8 § första stycket över-
klagas hos kammarrätten.
4 § Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt denna
balk med stöd av ett bemyndigande enligt balken meddelas av regeringen.
5 § Regeringen får meddela föreskrifter om att beslut enligt denna balk
får överklagas av
1. en statlig myndighet eller en kommun,
2. en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsva-
rande organisation på arbetsgivarsidan,
3. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den
verksamhet som avses med beslutet,
4. en sammanslutning av konsumenter,
5. en intresseorganisation för yrkesfiskare,
6. en ideell organisation som tillvaratar miljövåidsintressen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
49
SJÄTTE AVDELNINGEN
PÅFÖLJDER
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
1 § Ansvar enligt 3-8 §§ inträder när nägon på sätt som anges där över-
träder bestämmelser i tredje-femte avdelningarna i denna balk eller före-
skrifter som har meddelats med stöd av denna balk eller villkor eller
förbud som har meddelats med stöd av balken eller sådan föreskrift.
Ansvar inträder dock endast om överträdelsen begåtts med uppsåt eller,
utom i fall som avses i 6 § eller 7 § andra stycket, av oaktsamhet.
En särskild bestämmelse om ansvar för nedskräpning finns i 9 §.
2 § Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd
med strängare straff i brottsbalken.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för gärning som omfattas av föreläggandet.
3 § Den som bedriver en verksamhet, hanterar en kemisk eller en bio-
teknisk produkt eller en vara eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha
tillstånd, godkännande eller medgivande eller utan att iaktta anmälnings-
skyldighet, döms för otillåten miljöpåverkan till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma gäller den som inte iakttar ett förbud.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
4 § Den som i väsentlig mån åsidosätter vad som är föreskrivet om
skyddsåtgärder, begränsningar eller andra försiktighetsmått döms för
olaga miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.
Vad som sägs i första stycket gäller även den som åsidosätter vad han
har att iaktta för att skydda arbetstagares hälsa. För överträdelse av 19
kap. 3 § skall ej dömas till ansvar.
5 § Den som i väsentlig mån åsidosätter ett villkor om skyddsåtgärder,
begränsningar eller andra försiktighetsmått som har särskilt beslutats för
en verksamhet, för hanteringen av en kemisk eller bioteknisk produkt
eller en vara eller för någon annan åtgärd döms för olovlig miljöstörning
till böter eller fängelse i högst två år.
Vad som sägs i första stycket gäller även den som åsidosätter vad han
har att iaktta för att skydda arbetstagares hälsa.
6 § Har brott som avses i 3-5 § skett med uppsåt och är det grovt, döms
till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen begåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer omfat-
tande art, innefettat vilseledande av tillsynsmyndighet eller ådagalagt
uppenbar likgiltighet för människors hälsa eller naturen.
50
7 § Den som underlåter att utföra en undersökning eller utredning eller
att lämna en uppgift eller som lämnar en oriktig uppgift och därigenom
försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets kontroll av en
verksamhet, av hanteringen av en kemisk eller bioteknisk produkt eller
en vara eller av någon annan åtgärd döms för försvårande av miljökon-
troll till böter eller fängelse i högst två år.
Har brottet skett med uppsåt och är det grovt döms till fängelse i högst
fyra år.
8 § Den som i annat fell än som avses i 7 § underlåter att lämna uppgif-
ter i en handling eller genom märkning av en kemisk eller bioteknisk
produkt eller en vara eller som i en sådan handling eller märkning läm-
nar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift döms, om åtgärden eller un-
derlåtenheten är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att hälsa
eller miljö skall skadas eller för att en långsiktigt god hushållning med
naturresurser skall äventyras, för bristfällig miljöinformation till böter
eller fängelse i högst ett år.
9 § Den som utomhus, på plats som allmänheten har tillträde eller insyn
till, gör sig av med plåt, glas, plast, papper, avfell eller annat sådant
döms for nedskräpning till böter eller fängelse i högst sex månader.
För ringa brott döms inte till ansvar.
10 § För försök till otillåten miljöpåverkan, olaga miljöstörning eller
olovlig miljöstörning samt för försök, förberedelse eller stämpling till
grovt sådant brott döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap.
brottsbalken.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
1 § Kemiska eller biotekniska produkter, varor eller annan egendom
som har varit föremål för brott enligt 25 kap. 3-6 § eller värdet därav får
förklaras förverkat, om det inte är oskäligt.
I övrigt finns bestämmelser om förverkande i 36 kap. brottsbalken.
1 § Har en sådan överträdelse som anges i 25 kap. 3-5 § denna balk
eller i 13 kap. 7 § brottsbalken ägt rum och är den inte av ringa bety-
delse skall, även om det ej skett uppsåtligt eller av oaktsamhet, en sär-
skild avgift (miljöskyddsavgift) betalas.
Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.
2 § Miljöskyddsavgiften skall påföras den fysiska eller juridiska person
som utövade den verksamhet i vilken överträdelsen skedde.
51
3 § Avser överträdelsen ett utsläpp eller en annan åtgärd som är belagd
med särskild avgift eller skatt, skall miljöskyddsavgiften bestämmas till
ett belopp motsvarande tre gånger den avgift eller skatt som annars skulle
påföras utsläppet eller åtgärden såvitt avser den del av utsläppet eller åt-
gärden varmed tillåtna värden överskridits.
4 § Avser överträdelsen villkor i tillståndsbeslut och har den myndighet
som prövar frågan om tillstånd i tillståndsbeslutet fastställt visst belopp
för miljöskyddsavgift som skall utgå om villkoret inte iakttas, skall mil-
jöskyddsavgiften bestämmas till sådant belopp.
5 § För annat fell än som avses i 3 eller 4 § bestäms miljöskyddsav-
giften med beaktande av vikten av den föreskrift eller det villkor som
överträtts, omfattningen av överträdelsen och den skada eller fera som
överträdelsen inneburit.
6 § Miljöskyddsavgift enligt 4 eller 5 § bestäms, med beaktande av
intresset av en enhetlig rättstillämpning, till lägst fem tusen kronor och
högst femhundra tusen kronor.
7 § Miljöskyddsavgiften får jämkas eller efterges, om det till följd av
straff, företagsbot eller förverkande som följer på överträdelsen eller av
annan orsak skulle vara oskäligt att bestämma miljöskyddsavgiften enligt
3-6 §§.
8 § Frågor om miljöskyddsavgift prövas av länsrätten på talan av till-
synsmyndigheten. Talan väcks genom ansökan.
9 § Miljöskyddsavgift får ej påföras, om ansökningen inte har delgetts
den som anspråket riktas mot inom tio år från det att de i 1 § angivna
förutsättningarna för påförandet inträtt.
10 § Fråga om åläggande av miljöskyddsavgift får i fell som inte är av
större vikt prövas av tillsynsmyndigheten genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till
överträdelse som avses i 1 § till godkännande omedelbart eller inom viss
tid föreläggs en miljöskyddsavgift, festställd efter vad tillsynsmyndig-
heten finner överträdelsen föranleda. Till ledning for tillsynsmyndigheter-
na fastställer Statens naturvårdsverk riktlinjer för festställande av miljös-
kyddsavgiftens storlek.
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
dom varigenom miljöskyddsavgift ålagts. Godkännande som sker sedan
den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
11 § Beslut av en tillsynsmyndighet i ftågor som gäller miljöskyddsav-
gift får inte överklagas.
52
12 § En påförd miljöskyddsavgift bortfaller i den mån verkställighet inte Prop. 1994/95:10
har skett inom tio år från det att domen vann laga kraft. Bilaga 3
SJUNDE AVDELNINGEN
ERSÄTTNING M.M.
I § Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet är be-
rättigade till ersättning i den utsträckning som anges i 2, 5 och 7 §§. Att
i vissa fell även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till
ersättning framgår av 11 § andra stycket. Om inlösen av fastighet finns
föreskrifter i 4 §.
I fråga om ersättning och inlösen gäller expropriationslagen (1972:719)
1 den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna balk. 4 kap.
3 § expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som
ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
2 § Medför föreskrifter enligt 10 kap. 2, 4 eller 5 § eller förbud enligt
II kap. 4 § andra stycket eller 12 kap. 5 § tredje stycket att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en festighet eller
att mark tas i anspråk, är fastighetsägaren och innehavaren av särskild
rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada de
härigenom lider. Har föreskrifterna efter förordnande enligt 10 kap. 16 §
beslutats av en kommunal myndighet, skall ersättningen i stället betalas
av kommunen. En begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg,
järv, älg eller öm som föreskrivs enligt 10 kap. 2 § medför inte rätt till
ersättning.
Innebär föreskrift eller beslut enligt 10 kap. 2 §, eller 4 § såvitt avser
naturreservat, eller 11 kap. 4 § andra stycket förbud att vidta viss åtgärd
utan tillstånd, utgår ersättning endast om tillstånd vägrats eller förenats
med särskilda villkor.
Har förbud meddelats enligt 10 kap. 6 § och vägras tillstånd som där
avses, gäller första stycket.
3 § Ersättning för skada i fell som avses i 2 § skall minskas med ett
belopp som motsvarar vad som på grund av 2 § första stycket skall tålas
utan ersättning.
4 § Uppkommer i fell som avses i 2 § första stycket synnerligt men vid
användningen av festigheten, får ägaren fordra att fastigheten löses.
Därvid äger 2 § andra stycket och 3 § motsvarande tillämpning.
5 § Vid tillämpningen av 2 och 4 §§ skall även beaktas andra beslut
enligt 10 kap. 2, 4 och 5 §§ samt förbud enligt 11 kap. 4 § andra stycket
och 12 kap. 5 § tredje stycket, beslut enligt 19 b § andra och tredje
styckena skogsvårdslagen (1979:429), 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291)
53
samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före
det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynsta-
ganden enligt 21 § skogsvåidslagen som i särskilda fell har inträtt inom
samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 9 eller
10 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och byggla-
gen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas
enligt första stycket.
6 § För skada och intrång som tillfogas ägare av festighet och innehava-
re av särskild rätt till festighet genom undersökning enligt 13 kap. 2 §
utgår ersättning av staten. Talan om ersättning väcks vid den festighets-
domstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.
7 § Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång
på grund av föreläggande enligt 22 kap. 5 §, är han berättigad att av
staten erhålla ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången.
Ersättning skall dock inte utgå, om det är uppenbart att stängslet endast
avser att utestänga allmänheten från område där den annars skulle fått
färdas fritt.
Första stycket gäller också, då på grund av föreläggande enligt 22 kap.
5 § övergång anordnats över dike.
8 § Ersättning enligt 2 § tredje stycket skall bestämmas att utgå med
visst årligt belopp. Ersättningen får, om det finns särskilda skäl, avräknas
på gottgörelse som sedermera kan komina att utgå enligt 2 § första styck-
et eller 4 §.
Om det finns särskilda skäl, kan också ersättning enligt 2 § första
stycket eller 7 § på begäran av staten, kommunen, fastighetsägaren eller
annan sakägare festställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för
staten eller kommunen samt den ersättningsberättigade att få omprövning
vid ändrade förhållanden.
Utgår ersättning enligt 2 § till följd av skada eller olägenhet för ren-
skötseln tillämpas 28 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).
9 § Innan en myndighet fettar ett beslut som kan föranleda ersättnings-
skyldighet enligt detta kapitel, får myndigheten förelägga envar, som vill
göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av festighet, att inom viss
tid, minst två månader, göra anmälan därom och ange sina yrkanden, vid
påföljd att han annars skall ha förlorat sin talan.
Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller
uppenbarligen förutsatts gälla mellan staten och sakägare eller mellan
kommunen och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten
till gottgörelse uppkom har förvärvat sakägarens rätt i avseende på fastig-
heten.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
54
10 § Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 2 eller 7 §
eller om inlösen av fastighet enligt 4 § och har inte den, som vill göra
anspråk på ersättning eller fordra inlösen, enligt 9 § första stycket för-
lorat sin talan, åligger det honom att väcka talan hos fastighetsdomstolen
mot staten eller kommunen inom ett år från det att beslutet på vilket
anspråket grundas har vunnit laga kraft, vid påföljd att han annars för-
lorar rätten att kräva ersättning eller inlösen.
Staten eller kommunen får, då fråga uppkommit om meddelande av
föreskrifter enligt 10 kap. 2, 4 eller 5 §, vid fastighetsdomstolen väcka
talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, om föreskrifterna
meddelas, skall gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas inte
föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom
ett år från det att målet har avgjorts genom lagakraftägande dom, skall
domen inte längre vara bindande för parterna.
11 § Är den ersättning som enligt 2 § första stycket tillkommer fastig-
hetsägaren bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det
beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i
värde att den kan antas inte utgöra full säkerhet för borgenär, som då
rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen.
Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av staten eller kommunen
för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller,
om borgenär lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad
och ersättningen till följd av överenskommelse mellan staten eller kom-
munen och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas
vid fastighetsdomstolen.
12 § Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller till-
ståndsvägran enligt denna balk och upphävs sedermera föreskrifterna helt
eller delvis eller ges tillstånd, får markens ägare eller innehavare, om det
är skäligt med hänsyn till hans nytta av beslutet och omständigheterna i
övrigt, förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller del därav. Vad nu
sagts gäller också, om en åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna eller
mot beslutet om tillståndsvägran samt tillsynsmyndighet, som enligt
22 kap. 11 § får söka verkställighet eller handräckning, beslutat att inte
påkalla rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid fastighetsdomstolen inom ett
år från det beslutet som anspråket grundas på vunnit laga kraft och senast
tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill eljest
förloras.
13 § Ogillas i mål enligt 10 § talan som har väckts av fastighetsägaren
eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen för-
ordna att han skall bära sina egna kostnader, om han befinns ha inlett
rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
55
skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta mot-
parten dennes rättegångskostnader.
14 § Den som i annat fell än som sägs i 29 kap. vill framställa enskilt
anspråk enligt denna balk på grund av miljöferlig verksamhet skall väcka
talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den miljöferliga verk-
samheten i huvudsak utövas eller skall utövas.
15 § Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljö-
ferlig verksamhet eller om åläggande for den som utövar eller ämnar
utöva sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är fråga om till-
stånd till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer
den under prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall dom-
stolen förklara målet vilande till dess frågan avgjorts.
16 § Ogillas talan som avses i 15 § på den grund att svaranden efter
talans väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna balk, skall domsto-
len efter omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin
rättegångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas
endera.
1 § Den som orsakar personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada
i omgivningen genom
1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grundvattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. biotekniska produkter,
7. strålning,
8. buller,
9. skakning, eller
10. annan liknande störning,
skall ersätta skadan.
Ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts bara
1 den mån den störning som orsakat skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet ersätts
bara i den mån den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör
tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till den allmänna före-
komsten under jämförliga förhållanden.
2 § Detta kapitel tillämpas inte på skador som har orsakats av jonise-
rande strålning, av inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning
eller av förorening genom olja från fertyg i fell då särskilda bestämmel-
ser gäller.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
56
Ersättning enligt detta kapitel utgår inte för skada genom vattenförore- Prop. 1994/95:10
ning eller ändring av grundvattennivån som har orsaktas av verksamhet Bilaga 3
som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291).
I fråga om redares rätt att begränsa sin ansvarighet gäller bestämmel-
serna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) även beträffande skada som avses
i detta kapitel.
3 § En skada skall anses ha orsakats av sådan anledning som anges i 1
§ första stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningar-
nas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt före-
ligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.
4 § Har skada enligt 1 § orsakats av någon annan än den som gjort det
i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet, är han skadeståndsskyldig
enligt detta kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller ge-
nom vårdslöshet.
5 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar
de solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begräns-
ning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.
Vad de solidariskt ansvariga har betalt i skadestånd skall, om inte annat
har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till
grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och
omständigheterna i övrigt.
6 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida
skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst
årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på
detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till de ändrade förhållandena.
7 § För fordran på skadestånd for personskada till följd av vatten-, luft-
eller markförorening eller genom strålning är preskriptionstiden, i stället
för vad som sägs i preskriptionslagen (1981:130), trettio år.
8 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning
som fastställs att utges på en gång för framtida skador på en festighet och
som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i
denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i festigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersättning-
en till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den
ersättningsberättigade eller av annan anledning inte har blivit prövad av
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersättningsskyldige
mot att hans fordran i denna del skrivs av på fordringshandlingen.
9 § Medför en skada som ersätts enligt detta kapitel och som uppkommit
genom miljöferlig verksamhet att en festighet helt eller delvis blir onyttig
för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet, skall
fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran inlösas av den som
bedriver verksamheten.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719). Be-
träffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före
det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.
10 § Vill någon framställa anspråk på ersättning enligt detta kapitel och
avser ersättningen skada på festighet eller på byggnad eller annan anlägg-
ning på annans mark, skall talan väckas vid den festighetsdomstol inom
vars område festigheten, byggnaden eller anläggningen är belägen. Det-
samma gäller om någon vill begära gottgörelse enligt 8 § andra stycket
eller fordra inlösen enligt 9 §. Gemensamt med ett mål som avses i första
eller andra meningen får fastighetsdomstolen handlägga även andra mål
mellan samma eller olika parter, om det med hänsyn till utredningen och
övriga omständigheter är lämpligt.
11 § Den som bedriver eller avser att bedriva en miljöferlig verksamhet
som kan medföra sådan skada som avses i 1 § första stycket kan begära
prövning av ersättningsfrågan vid den festighetsdomstol inom vars om-
råde verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.
12 § I fråga om rättegångskostnader skall i mål enligt 9 eller 11 § till-
lämpas bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkan-
de om inlösen enligt 9 § ogillas, gäller dock bestämmelserna om rätte-
gångskostnader i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser tillämpas också
i andra mål enligt detta kapitel.
1 § För ersättning i vissa fell till den som har lidit skada enligt 29 kap.
skall det finnas en försäkring (miljöskadeförsäkring) med villkor som har
godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Den som utövar verksamhet som enligt föreskrift, meddelad med stöd av
14 kap. 5 §, kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen
med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas
i förskott for kalenderår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
i första stycket.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
58
2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges
i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller
sakskada som avses i 29 kap.
1. om den skadelidande har rätt till ersättning enligt 29 kap. men inte
kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är för-
lorad,
2. om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
3 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom trettio
dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till tillsyns-
myndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får före-
lägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett
sådant föreläggande får inte överklagas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 3
Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.
59
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
1 Förteckning över remissinstanserna................
2 Allmänna och sammanfattande synpunkter............
3 Grunderna för en ny lagstiftning..................29
3.1 Den lagtekniska utformningen...............29
3.2 Samordning av lagstiftningen................55
4 Aktsamhetsregler........................... 83
5 Generella föreskrifter ....................... 123
6 Miljökvalitetsnormer........................ 141
7 Producentansvar........................... 187
7.1 Allmänt............................ 187
7.2 Definition av avfell m.m.................. 190
7.3 Kretsloppsprincipen .................... 194
8 Hälsoskydd.............................. 203
8.1 Allmänt............................ 203
8.2 Tillämpningsområdet ................... 208
8.3 Särskilda aktsamhetsregler ................ 209
8.4 Myndighetsföreskrifter, miljökvalitetsnormer..... 212
9 Trafik................................. 215
9.1 Allmänt............................ 215
9.2 Regeringsprövning m.m.................. 219
9.3 Tillstånd och tillsyn .................... 234
9.4 Övrigt............................. 237
10 Naturvård och biologisk mångfeld................ 240
10.1 Allmänt om biologisk mångfeld och NVL....... 240
10.2 Strandskydd ......................... 254
10.3 Täkter............................. 267
10.4 Markawattning ....................... 273
10.5 Sektorsansvaret ....................... 283
10.6 Införande av främmande arter.............. 286
11 Bioteknik............................... 290
11.1 Allmänt............................ 290
11.2 Reglering i Miljöbalken.................. 295 Prop. 1994/95:10
11.3 Etiska överväganden.................... 300 Bilaga 4
12 Tillstånd................................ 302
13 Miljökonsekvensbeskrivningar.................. 320
14 Rättskraft och omprövning .................... 343
15 Tillsyn................................. 354
15.1 Allmänt............................ 354
15.2 Tillsynens utformning ................... 364
15.3 Delegation av tillsynsansvaret .............. 372
16 Talerätt och Överklagande..................... 377
16.1 Talerätt............................ 377
16.2 Överklagande ........................ 390
16.3 Miljöombudsman...................... 395
17 Sanktioner .............................. 402
17.1 Allmänt............................ 402
17.2 Fördelningen av straffbestämmelser mellan brottsbal-
ken och miljöbalken.................... 404
17.3 Ändringar i brottsbalken ................. 405
17.4 Brottsbeskrivningar och brottsnamn i miljöbalken . . 406
17.5 Allmänna aktsamhetsnormer, bemyndiganden och
sanktioner .......................... 406
17.6 Straffskärpningar och kraven för strafibarhet..... 409
17.7 Grova brott och åtalspreskription ............ 410
17.8 Försök, förberedelse och stämpling........... 410
17.9 Förverkande......................... 410
17.10 Företagsbot ......................... 410
17.11 Miljöskyddsavgifter..................... 411
18 Ersättning och skadestånd..................... 420
18.1 Ersättning .......................... 420
18.2 Skadestånd.......................... 433
18.3 Miljöskadeförsäkring.................... 439
19 Ansvars-, organisations- och resursfrågor ........... 442
19.1 Centralnivå......................... 442
19.2 Regional och lokal nivå.................. 447
19.3 Rationaliseringssynpunkter................ 481
20 Ändring av regeringsformen 8:7................. 483
Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet, Kommerskollegium, Överbefälhavaren,
Försvarets sjukvårdsstyrelse, Fortifikationsförvaltningen, Överstyrelsen
för civil beredskap, Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Socialsty-
relsen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Statens järnvägar,
Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret,
Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Boverket, Statens Jordbruksverk,
Statens Livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Delegationen för
hybrid-DNA-frågor, Arbetarskyddsstyrelsen, Styrelsen för teknisk
ackreditering, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geologiska undersökning,
Domän AB, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Konkurrensverket,
Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikali-
einspektionen, Statens lantmäteriverk, Statens Strålskyddsinstitut, Statens
Kämkraftsinspektion, Statens Råd för kämavfallsfrågor, Svea hovrätt,
Växjö tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten
i Östergötlands län, Kronofogdemyndigheten i Stockholm, universitetet
i Stockholm, Karolinska institutet, universiteten i Uppsala och Lund,
Chalmers tekniska högskola, Forskningsrådsnämnden, Naturvetenskapliga
forskningsrådet, Statens växtsortnämnd, Sveriges lantbruksuniversitet,
Statens Veterinärmedicinska anstalt, Centrala försöksdjursnämnden,
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, Skogsvårdsstyrelsen i Västerbot-
tens län, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kyrkans centrals-
tyrelse samt Stockholms, Huddinge, Österåkers, Uppsala, Eskilstuna,
Katrineholms, Norrköpings, Mjölby, Jönköpings, Gislaveds, Nässjö,
Växjö, Kalmar, Mörbylånga, Gotlands, Karlskrona, Landskrona, Malmö,
Halmstads, Göteborgs, Borås, Marks, Trollhättans, Skövde, Karlstads,
Karlskogas, Örebro, Köpings, Västerås, Heby, Borlänge, Gävle,
Hudiksvalls, Sundsvalls, Timrå, Ömsköldsviks, Östersunds, Lycksele,
Skellefteå, Storumans, Umeå, Luleå och Piteå kommun, Stockholms läns
landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting, Västerbottens läns
landsting, Kungliga Vetenskapsakademin, Ingenjörsvetenskapsakademin,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska naturskydds-
föreningen, Sveriges advokatsamfund, Grossistförbundet Svensk handel,
Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska kraft-
verksföreningen, Värmeverksföreningen, Tjänstemännens Centralorgani-
sation, Landsorganisationen i Sverige, Grupptalanutredningen, Fri- och
rättighetskommittén, Regionberedningen, Utredningen om översyn av
miljöskadeförsäkringen m.m., Plan- och byggutredningen, Sveriges
Akademikers Centralorganisation SACO/SR, Friluftsfrämjandet,
Föreningen skogsindustrierna, Greenpeace, Kemikontoret, Miljö- och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Skogsägarnas riksförbund, Stiftelsen
bioteknisk forskning, Svalöf Weibull aktiebolag, Svenska insjöfiskarenas
centralförbund, Sveriges försäkringsförbund, Försäkringsjuridiska
föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska byggnadsentrepre-
nörföreningen, Sveriges fiskares riksförbund, Vattenbrukamas riksför-
bund och Svenska arbetsgivareföreningen SAF.
Dessutom har yttranden kommit in från Sveriges redareförening, Gåsö
miljögrupp, Sveriges jordägareförbund, Jemkontoret, Sjöassuradöremas
förening, Michelsons advokatbyrå, Svenska Elverksföreningen, Miljö-
centrum, Sveriges Köpmannaförbund, Jordens vänner, Nordiska
samfundet mot plågsamma djurförsök, Kemisk-tekniska leverantörförbun-
det och Renhållningsverksföreningen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
2.1 Justitiekanslern, JK: Jag har i huvudsak inte några erinringar mot
de förslag som läggs fram.
2.2 Domstolsverket, DV: Domstolsverket har främst granskat 16-19 kap.
i betänkandet. DV har ingen erinran mot förslaget.
2.3 Kommerskollegium: Kollegiet anser att klarare definitioner av
begrepp som används är nödvändiga for att undvika tillämpningsproblem
och att de åtgärdsprogram som kan komma att föreskrivas med stöd av
balken bör genomföras på ett sådant sätt att handelshindrande effekter så
långt som möjligt undviks. Kollegiet föreslår att lagstiftningsförslaget
notifieras i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser.
2.4 Överbefälhavaren, ÖB: Inom försvarsmakten bedrivs ett aktivt
miljöarbete med strävan att anpassa verksamheten efter miljömässiga
förutsättningar. Regering och riksdag har antagit ÖB:s förslag till
miljöpolicy med mål och handlingsprogram på kort och lång sikt. En
organisation som försvarsmakten med uppgifter som i flera avseenden
ställer specifika krav kan inte genomföra sin verksamhet utan påverkan
på miljön. Ett visst motsatsförhållande mellan omsorgen om miljön och
försvarets verksamhet kan inte undvikas om försvarsmakten skall lösa
ålagda uppgifter. Utvecklingen inom miljöområdet med förslag till
skärpning inom en rad områden, som har direkt påverkan på försvarets
verksamhet exempelvis buller, drivmedel, köldmedia m.m. kommer inte
bara att innebära stora kostnadsökningar fram till sekelskiftet utan också
innebära begränsningar att genomföra produktionen av krigsförband.
Försvarsmakten skall självklart ta sin del av miljöansvaret, vilket tydligt
framgår av ÖB miljöpolicy, men det måste finnas balans mellan
miljökraven på verksamheten och kravet att försvarsmakten skall kunna
förbereda sig för sin krigsuppgift. Enligt överbefälhavarens uppfettning
saknas i betänkandet reella överväganden, avvägningar och konsekvens-
beskrivningar beträffande försvarsmaktens möjligheter att anpassa sig till
en skärpt miljölagstiftning och förmåga att lösa sin huvuduppgift, dvs. att
vara krigsavhållande. Från försvarsmaktens sida är det angeläget att en
sådan avvägning kommer till stånd.
2.5 Kustbevakningen: Kustbevakningen tillstyrker att
- betänkandet i huvudsak läggs till grund för en reformerad miljölagstift-
ning,
- trafik med farkoster skall räknas in under begreppet "utöva miljöpåver-
kan",
- dumpningslagen tas in i en ny miljöbalk men att frågan om straffansvar
ses över,
- sanktionsavgifter kompletterar straff i fall som kan bedömas efter
schabloner,
- oljeskadelägen inte inordnas i miljöbalken.
Kustbevakningen föreslår att
- även förbudet mot utsläpp av olja från fertyg i vatten regleras i
miljöbalken,
- strafibudet för utsläpp av kemikalier från fertyg likställs med utsläpp
av olja,
- definitionen på miljöräddningstjänst till sjöss i räddningstjänstlagen
kompletteras,
- metoder utvecklas för att spåra och bestämma otillåtna kemikalieutsläpp
i havet.
Kustbevakningen anser att
- det internationella miljöarbetet bl.a. med och inom EG/EU ökar i
betydelse,
- fortsatt internationellt miljöstöd behövs till Öst- och Centraleuropa,
- miljöbalken i sin helhet bör gälla även inom Sveriges ekonomiska zon,
- alltför många tillämpningsforskrifter till miljöbalken minskar över-
blickbarheten,
- kriminalisering skall begränsas till den tyngre miljöbrottsligheten,
- skärpt lagstiftning endast blir meningsfull om den kan övervakas
tillräckligt väl,
- information, utbildning och avgifter är goda alternativ till strängare
straff,
- ersättning skall lämnas enligt oljeskadelagen för förebyggande
miljöräddningsinsatser.
2.6 Folkhälsoinstitutet: Förslaget till Miljöbalk är ambitiöst i sin
omfettning. Folkhälsoinstitutet delar utredningens bedömning att det finns
ett stort värde i att samla de rättsregler som avser att skydda den yttre
miljön mot skador, vilka i sin tur kan påverka människors hälsa.
2.7 Statens Järnvägar, SJ: Den bärande tanken bakom Miljöskyddskom-
mitténs förslag och utredningsdirektiv - att samla och samordna all
miljöslagstiftning i en ny Miljöbalk - välkomnas av SJ. En effektivare
och mer flexibel miljölagstiftning är nödvändigt med tanke på miljöfrå-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
gomas ökande betydelse - inte minst på den internationella nivån - och Prop. 1994/95:10
den snabba förändring av kunskapsläget som präglat miljöutvecklingen Bilaga 4
de senaste decennierna. Revideringsbehovet har varit känt sedan länge
Den svenska miljöskyddslagstiftningen har varit uppdelad på en mängd
lagrum, och bestämmelserna har ofta varit dåligt koordinerade, ibland
motsägelsefulla. Det har varit svårt - t ex för ett foretag - att veta vilka
krav som gäller enbart utifrån lagtexten. Dels för att den som sagt varit
splittrad, dels eftersom de styrande besluten i stor utsträckning fettats vid
myndighetsutövningen, där till exempel reglema för tillståndsgivning
varit olika beroende på vad som varit "tekniskt möjligt och ekonomiskt
rimligt" vid den tidpunkt tillståndet givits, vilket lett till en situation där
det varit viktigare att utveckla goda relationer till myndigheter och
politiker än att försöka tolka vad lagen säger. Kommitténs ambition att
införa Miljökvalitetsnormer kunde ha varit en möjlig väg - av många -
att råda bot på den senare bristen. Ambitionen att samla all miljölagstift-
ning i en ny Miljöbalk borde vara ett bra sätt att avhjälpa den förra.
Enligt SJ:s mening löser dock inte förslaget som det utformats dessa
grundläggande problem. Förslaget innebär inte att ordning och struktur
skapas bland miljölagama. Förslaget gör inte lagstiftningen tillräckligt
tydlig och lättolkad. Detta innebär naturligtvis en allvarlig kritik mot
kommitténs förslag, men det måste tyvärr bearbetas betydligt om
Miljöbalken skall leda till den förnyelse och klarhet som avsetts och
svensk miljölagstiftning så väl behöver.
2.8 Vägverket: Utredningens förslag bygger inte på en ordentlig analys
av vilka åtgärder och styrmedel som är effektiva för att minska olika
typer av miljöpåverkan från transportsektorn. Inte heller beaktas
tillräckligt vad förslaget innebär för de berörda planerings- och be-
slutsprocesserna i sin helhet. Förslaget skulle för transportsektorn
innebära tillkrånglade beslutsprocesser som är svåröverskådliga både för
allmänheten och för berörda myndigheter. När det gäller trafikfrågorna
borde utredningen ha tagit festa på de grundläggande principer som
omnämns i betänkandet. Dit hör bland andra principen att miljöhänsyn
bör ingå som en naturlig del av olika verksamheter och beslutsprocesser,
samt att trafikverkens ansvar för respektive sektors miljöpåverkan bör
utvecklas.
2.9 Sjöfartsverket: Sjöfartsverket anser att tanken att i en lag samla de
grundläggande bestämmelserna på miljölagstiftningens område är god och
att den systematik som utredningen använt i princip är riktig. Sjöfartsver-
ket anser emellertid att utredningen i de avsnitt av betänkandet, vilka
berör sjöfarten, i vissa fell förändrat lagstiftningens materiella innehåll
utan att övertygande skäl för behovet av detta framförts och utan att
följderna av ändringarna utretts och redovisats.
2.10 Statskontoret: Vårt allmänna intryck av förslaget till miljöbalk är
positivt. Vi tillstyrker därför förslaget i stort på följande grunder:---
Ramlagskonstruktionen med förordningar och föreskrifter underlättar en
anslutning till internationella överenskommelser och anpassning till EG:s
regelsystem. Konstruktionen möjliggör en successiv implementering av
miljöpolitiska beslut på olika områden. Balken möjliggör en ambitiös
tillämpning och utesluter inte heller användningen av andra styrmedel
som information och ekonomiska styrmedel. Generella föreskrifter bör
i takt med kunskapsfronten och miljöpolitiken kunna utformas så att det
praktiska miljöarbetet underlättas både hos de miljöpåverkande och hos
miljömyndigheterna. Det förändrade sanktionssystemet torde också kunna
bidra till effektiviteten i det samlade miljöarbetet. Allt det sagda är
viktiga egenskaper hos lagstiftningen i perspektiv av en samhällsutveck-
ling med allvarliga miljöhot, ökad miljömedvetenhet och allt fler aktörer.
2.11 Riksrevisionsverket, RRV: Sammanfattningsvis introducerar
kommittén icke-bindande miljökvalitetsnormer, aktsamhetsregler utan
rättsverkan, en stoppregel som kan komma att uppfattas som orealistisk
och tvång för länsstyrelser att producera åtgärdsplaner utan rättsverkan.
Vidare förutspår utredningen en ökande provningsverksamhet hos
kommunerna. Detta innebär minskade resurser för tillsyn samtidigt som
kommittén förutspår att antalet föreskriftsberörda verksamheter, dvs.
tillsynsobjekt, kommer att öka. Introduktionen av ett flertal nya
instrument utan rättsverkan i kombination med en orealistisk aktsamhets-
regel kan också påverka det allmänna rättsmedvetandet i negativ riktning.
Det måste därför enligt RRVs uppfattning ses som osäkert om dessa nya
instrument därmed leder i den åsyftade riktningen: en förbättring av
miljön. RRV anser därför att den föreslagna miljöbalken inte utan
ytterligare utredning kan läggas till grund for en proposition om en
miljöbalk.
2.12 Boverket: Boverket ifrågasätter balkens utformning som ramlag
med omfattande bemyndiganden. Systemets huvudsakliga innehåll, vad
avser materiella, processuella såväl som administrativa förutsättningar,
måste vara belyst innan lagförslaget slutligt utformas. Ansvarsför-
delningen mellan lagstiftande och förvaltande myndigheter får inte vara
en öppen fråga i den utsträckning som förslaget ger vid handen. Vidare
måste naturresurslagen antingen integreras i balken eller lyftas ur balken,
for att det skall vara möjligt att i tillämpningen uppfylla ambitionerna för
en hållbar utveckling. Principerna om hushållning och miljöskydd ger
kompletterande grunder som tillsammans stärker förutsättningarna för
långsiktigt goda beslut. Detta förutsätter emellertid dels att balken utgår
från principerna i samverkan, dels att den nödvändiga kopplingen till
plan- och bygglagen vidmakthålls. Förslaget brister i dessa avseenden.
Boverket anser att allmänhetens tidiga deltagande är av så stor betydelse
för en effektiv prövningsprocess, att detta skall framgå av ett portalstad-
gande i balken. De föreslagna besvärsreglema ger inte stöd för pröv-
ningsprocessema genom att tillföra kunskap och fokusera de reella
problemen, som ett tidigt och aktivt deltagande ger. Förslaget om
regeringsprövning av vissa trafikprojekt kan vara lämpligt för stora
anläggningar av ingripande omfattning. Däremot är en obligatorisk
prövning enligt 7 kap. 1 § inte välbetänkt. En utökad tillämpning av
7 kap. 2 § med stöd av 7 § NRL-förordningen bör räcka. Miljökvalitets-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
normer kan utvecklas till ett bra instrument för samhällsutveckling mot
målet om hållbarhet, men förslaget är inte tillräckligt bearbetat. PBL-
utredningens inledda arbete på området bör konkretisera normernas
karaktär och användningsområde. Reglema om MKB bör utgå från det
svenska synsättet, att de är ett verktyg för tillämpning av hushållnings-
regler. Förslaget behöver i denna del förenklas och förtydligas. ESBO-
konventionens principer om process och dokument borde få genomslag
i balken. De oklarheter och brister som finns i förslaget är av sådan
betydelse, att verket avstyrker förslaget om inte grundläggande principer
om ansvarsfördelning för materiella regler och för beslut i enskilda
ärenden klarläggs.
2.13 Jordbruksverket: Jordbruksverket anser att miljöskyddskommitténs
förslag, såvitt gäller de kapitel över vilka Jordbruksverket anmodats att
yttra sig, kan genomföras om hänsyn tas till nedanstående synpunkter och
ändringsförslag. Lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
innehåller numera i princip enbart miljöregler och bör därför infogas i
miljöbalken. Begreppet markawattning innefattar vissa åtgärder som
kommittén inte tagit hänsyn till. Detta nödvändiggör en justering i
balkens 11 kap. På bioteknikområdet bör sektorsmyndighetema ha såväl
tillståndsuppgifter som det centrala tillsynsansvaret. Enligt verket saknas
anledning att alltid kräva tillstånd till innesluten användning av genteknik
och ej heller finns det behov av etiska kommittéer vid tillståndsgivningen.
Förslagets bestämmelser som avser miljökonsekvensbeskrivningar (MKB)
kan godtas om avsikten är att en MKB objektivt sett alltid skall stå i
proportion till vad beslutet avser och att detta i vissa fell kan innebära
låga krav på beskrivningarna. Den föreslagna regleringen gör det särskilt
viktigt att, i bl.a. motivuttalanden, tydligt klargöra att begreppet MKB
har ett annat innehåll i Sverige än motsvamde begrepp i andra länder.
Detta torde behövas bl.a. för att undvika definitionsproblem i internatio-
nella sammanhang. Begreppet "pågående markanvändning" tolkas olika
och bör ges en till samhällsutvecklingen anpassad definition. Ett strikt
skadeståndsansvar vid användning av genteknik framstår som alltför
långtgående och omfattande att införa utan att väsentligare skäl än de som
anförts till stöd för förslaget därom talar för detta. Jordbruksverket
avstyrker förslaget att tillerkänna ideella organisationer talerätt.
2.14 Livsmedelsverket: Livsmedelsverket anser att förslaget att samla
all lagstiftning rörande hälsa och miljö i en enda balk är utmärkt och
verket tillstyrker därför förslaget i stort.
2.15 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen tillstyrker i väsentliga delar
förslaget till en miljöbalk. Utformningen av balken medför dock att helt
skilda verksamheter omfattas av samma regler. Ambitionen är också att
på detta sätt höja kraven. Detta leder enligt Skogsstyrelsens uppfettning
till alltför stora krav på verksamheter med liten eller måttlig inverkan på
miljön. Av detta skäl föreslås ändringar i reglema om miljkonsekvensbe-
skrivningar (MKB) och sanktioner (ansvar och miljöskyddsavgift). Vad
gäller markawattning menar Skogsstyrelsen att utredningen ger en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
ensidig och alltför negativ bild av läget. Omfattningen av denna Prop. 1994/95:10
verksamhet har minskat kraftigt under senare år. Samtidigt är merparten Bilaga 4
av landets våtmarker odikade, dock med stora regionala skillnader.
Skogsstyrelsen föreslår en prövningsgrund för markawattning, där nyttan
av företaget vägs mot inverkan på den biologiska mångfalden. Skyddet
för biotoper måste enligt Skogsstyrelsens uppfettning utformas något
annorlunda för att överensstämma med ersättningsreglerna. Skogsstyrel-
sen ställer sig tveksam till förslaget att utöka kretsen som har talerätt och
kan överklaga ett beslut. Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget till hus-
hållningsbestämmelser samt reglema för strandskydd, utsättande av
främmande arter, spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,
husbehovstäkter, samråd, bioteknik, tillsyn och ersättning.
2.16 Riksantikvarieämbetet, RAA: Det statliga målet för kulturmiljö-
vårdspolitiken att bevara och föra vidare kulturarvet i representativa
miljöer gör att kulturlandskapet är ett betydelsefullt verksamhetsområde
för kulturmiljövården. Det är angeläget att miljöbalken särskilt i den del
den motsvarar naturvårdslagen kan användas i detta syfte. I förslaget till
miljöbalk har kulturmiljövårdsaspektema ej behandlats och det framstår
som osäkert om de ändringar i lagarnas konstruktion som förslaget
innebär medför konsekvenser för skyddet av kulturmiljöer. RAÄ
framlägger därför vissa förslag for att stärka kulturmiljövårdens ställning
vid balkens tillämpning.
2.17 Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK: NUTEK saknar
i betänkandet en mer konkret diskussion om hur företagens anpassning
till de miljömässigt motiverade kraven skall kunna underlättas till gagn
för miljö och företag, t.ex. genom informationsspridning om miljökrav
och tekniska lösningar och erfarenheter. I betänkandet betonas en
helhetssyn på varan, där grunden är producentens ansvar för sina
respektive produkter. NUTEK har inget att erinra mot ett sådant synsätt,
men finner emellertid att miljöbalken är så utformad att risken är stor att
statsmakterna går in med långt gående detaljregleringar där helhetssynen
får en underordnad roll. Vidare anser NUTEK att energiutvinning och
materialåtervinning måste jämställas i lagstiftningen (miljöbalken), och
få konkurrera på lika villkor förutsatt att de miljömässiga kraven på
energiutvinningsanläggningama uppfylls. Företagen måste ges befogenhet
att själva utforma systemen utan detaljerade föreskrifter. Det är av stor
vikt, enligt NUTEKs förmenande att det utvidgade producentansvaret
införs successivt så att berörda system och tekniker ges tid att utvecklas.
Det är dessutom mycket viktigt att hänsyn tas till regionala förhållanden.
Konkurrensfrågor och eventuella risker för konkurrenssnedvridning,
speciellt vad gäller de små företagen har inte ägnats tillräcklig upp-
märksamhet i betänkandet, anser NUTEK. Det finns enligt NUTEKs
mening starka skäl att lagfästa möjligheten för företag inom ett varuom-
råde att ta ut frivilliga miljöavgifter.
2.18 Statens geologiska undersökningar, SGU: SGU ansluter sig till de 9
grundläggande principerna (försiktighetsprincipen, kretsloppsprincipen,
principen om att förorenaren betalar) som utgör grunden för Miljöskydds- Prop. 1994/95:10
kommitténs förslag till miljöbalk. SGU ansluter sig också till förslaget Bilaga 4
om bibehållet sektoransvar och konstaterar att miljöbalken bör utformas
som en ramlag. SGUs synpunkter på förslaget till miljöbalk kan
sammanfattas enligt följande:
- landets g rund vattentillgångar bör erhålla ett planmässigt skydd genom
ändringar i förslaget till ny miljöbalk,
- en övergång bör ske till prövning i regionala miljödomstolar i viktigare
tillståndsärenden. Domstolarna bör vara knutna till de nuvarande
vattendomstolarna,
- SGU avstyrker att bestämmelser införs i miljöbalken som medför
möjlighet for regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
utfärda föreskrifter om tillståndsplikt för husbehovstäkter,
- SGU erinrar om att det för lägesbundna fyndigheter som omfettas av
minerallagstiftningen inte är möjligt att redovisa andra alternativ till
bearbetning än det s k nollaltemativet.
- SGU tillstyrker att kretsen av prövningspliktiga anläggningar utökas
med vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och ferleder av nationellt
intresse.
2.19 Kammarkollegiet: Kammarkollegiet tillstyrker i princip kommitténs
förslag till miljöbalk, men avstyrker förslaget om att utvidga talerätten
till ideella organisationer.
2.20 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser att huvuddelen av
Miljöskyddskommitténs förslag är värdefulla och genomarbetade. Verket
välkomnar den utökade möjligheten att utfärda föreskrifter. Detta
kommer att underlätta miljöarbetet, samtidigt som de innebär en
ambitionshöjning som bör leda till minskad belastning på miljön. De
medger också ett smidigt införlivande av internationella avtal med svensk
lagstiftning. Verket anser att miljöbalkens direkta tillämpningsområde bör
vidgas jämfört med kommitténs förslag. De allmänna aktsamhetsreglema
i balkens tredje kapitel bör gälla genomgående och bör utgöra basen för
krav som skall kunna ställas vid prövning av vaije verksamhet, oavsett
om prövningen skall ske enligt miljöbalken eller enligt annan lagstiftning
som reglerar verksamheter vilka kan beferas medföra miljöpåverkan.
Verket tillstyrker möjligheten att festställa miljökvalitetsnormer. Sådana
normer bör bli ett verksamt instrument i vissa situationer. Dock bör
motiveringar och lagtext göras tydligare när det gäller tillämpningen av
miljökvalitetsnormer, genom att man tydligt skiljer på de som är
bindande och de som är vägledande.
2.21 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Lagstiftning är det i vårt
land sannolikt viktigaste miljöpolitiska styrmedlet. Den gör det möjligt
att styra miljöarbetet mot uppställda nationella och internationella
miljömål. För att underlätta tillämpningen och bidra till opinionsstöd för
nödvändiga åtgärder till skydd för miljön och folkhälsan bör lagstift-
ningen vara tydlig, enhetlig och begriplig. Det är också viktigt att de
myndigheter som har som särskild uppgift att tillämpa en viss lagstiftning
10
har den kompetens som behövs för detta. Tankarna bakom en aldrig så Prop. 1994/95:10
god lagstiftning kan förfuskas, om de tillämpande myndigheterna inte ges Bilaga 4
erforderliga personella och ekonomiska resurser. Om detta inte beaktas,
kommer medborgarna att tappa förtroendet för lagstiftningen och denna
kan då inte tjäna som styrmedel på avsett sätt. De materiella bestämmel-
serna i lagstiftningen har ofta ett sådant samband med myndighets- och
organisationsfrågor att de senare kan vara avgörande för valet av
lagteknisk lösning. Det gäller bl a vilka myndigheter som bör anförtros
rätten att besluta om föreskrifter och få viktiga beslutsfunktioner i
enskilda ärenden samt vilka myndigheter som skall pröva överklagade
beslut. I vilken mån nuvarande individuella prövning enligt miljöskydds-
lagen kan ersättas med generella föreskrifter, har betydelse för ut-
formningen av den framtida myndighetsorganisationen på miljöområdet.
Det skulle därför ha varit värdefullt, om miljöbalksförslaget hade
innehållit ett genomarbetat förslag i organisationsfrågorna, så att en
helhetsbedömning kunde göras. Den förestående departementsbe-
handlingen bör enligt Koncessionsnämndens mening i vart fall ske så att
organisationsfrågorna är klara när en lagrådsremiss utarbetas. Förslagen
av den pågående organisationsutredningen (Dir. 1993:43) bör avvaktas.
Det är alltså inte lämpligt att man först utarbetar en lagrådsremiss och
proposition på grundval av nu förevarande betänkande och senare
återkommer med förslag i organisationsfrågorna. Den planerade
tidsplanen för en separat behandling av betänkandet - enligt vad
Koncessionsnämnden erfarit, lagrådsremiss och proposition till våren
1994 - är också enligt Koncessionsnämndens uppfattning orealistisk.
Miljöfrågorna och miljöbalken är för viktiga för att de, när nu ett samlat
grepp tas rörande miljölagstiftningen, skall behandlas i en sådan brådska,
att viktiga frågor inte hinner behandlas. Som Koncessionsnämnden
kommer att peka på i det följande, är det åtskilliga frågor som behöver
belysas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet, och de kan i
många fall kräva tid för noggranna analyser. Ett ytterligare skäl mot att
lagstiftningen forceras är behovet av samordning med EG-rätten i såväl
terminologiska som materiella avseenden på områden, där EG.s regelverk
ännu inte är slutligt gällande. Nu är det ändå inte möjligt att göra en
helhetsbedömning av miljöbalksförslaget, eftersom balken i betydande
utsträckning har karaktären av ramlag, som kräver utfyllnad av reger-
ingsförordningar och myndighetsföreskrifter för att lagstiftningen skall få
en lämplig detaljeringsgrad och klarhet.
2.22 Kemikalieinspektionen: Om vi vill ytterligare effektivisera och
förstärka arbetet för att förebygga och förhindra att kemikalier skadar
människor eller miljö, är det av vikt att - även med en ny lagstiftning -
bibehålla fördelama med den svenska tvärsektoriella ämnes- och
produktinriktade kemikaliekontrollen i marknadsföringsledet. Miljöfrågor-
na har kommit in senare i kemikaliekontrollen än hälsofrågorna. Det
beror i allt väsentligt på att det först under de senaste åren kommit fram
bredare vetenskapligt underlag såsom kriterier för bedömning av
kemikaliers miljöfarlighet och data om enskilda kemikaliers farlighet. H
Dessförinnan var kunskaperna generellt sett mycket bristfälliga och kunde
sällan användas for ett preventivt agerande. Kemikaliekontrollen riktades
från miljösynpunkt mot ett fåtal ämnen med kända effekter. Underlaget
är fortfarande långt ifrån tillfredsställande men börjar nu tillåta ett mer
systematiskt arbete med riskhantering som närmar sig det som råder från
hälsosynpunkt t.ex. på arbetsmiljöområdet. Även om arbetet med
kemiska miljörisker har påverkats av att det reglerats av två regelsystem,
kemikalie- resp miljöskyddslagstiftning, är inte detta förhållande
huvudorsaken till att tillsynsmyndigheter och kemikaliehanterande
verksamheter inte varit så aktiva som önskvärt. På arbetsmiljöområdet
finns samma förhållande med kemikalielagstiftning och arbetsmiljölags-
tiftning, utan att detta upplevs som problematiskt. En skillnad mellan
arbetsmiljö- och miljölagstiftningen som kan vara betydelsefull är att den
förra i motsats till miljöskyddslagstiftningen också är produktinriktad.
Den ställer krav på arbetsgivarna att inte bara ordna med att processer
är säkra och att emissions-/exponeringsgränser hålls, utan att också ordna
med en säker hantering av kemikalier. Med arbetsmiljölagstiftningen som
bakgrund framträder kemikalielagstiftningens huvudinriktning på
marknadsföringsledet mycket tydligt. En slutsats man kan dra är att det
är rimligt att ändra miljöskyddslagstiftningen så att den blir produktin-
riktad. Den kunde då ställa krav på olika verksamhetsidkare att ordna
med en säker kemikalieanvändning och precis som arbetsmiljölagstift-
ningen ge möjlighet till generella föreskrifter för hanteringen som en bas
för tillsynen. En sådan ändring kan ske med bibehållande av en särskild
kemikalielagstiftning som då även från miljösynpunkt skulle få en mer
uttalad inriktning på marknadsföringen, dvs. utflödet av kemikalier i
samhället. Miljöskyddskommittén har utifrån givna direktiv valt den
andra möjliga lösningen. Man har inkorporerat hela kemikalie-
lagstiftningen i förslaget till ny miljöbalk men genom att de delar som
omfattar reglering av marknadsföringen får ett särskilt kapitel, har man
ändå behållit den nuvarande lagstiftningens speciella karaktär. In-
spektionen vill betona värdet av att kemiska produkter liksom biotekniska
produkter i förslaget getts ett särskilt kapitel. Härigenom framhävs den
särskilda betydelse som den produkt- och varuinriktade kontrollen i
marknadsföringsledet har för att förebygga att kemikalier förs ut i sådan
användning som leder till skador på hälsa eller miljö.
2.23 Statens lantmäteriverk, LMV: LMV tillstyrker att en särskild
miljöbalk tillskapas. LMV har inte detaljgranskat upprättade lagförslag
eftersom många frågor ligger utanför de intressen som LMV har att
bevaka. LMV föreslår en komplettering i lagen beträffande balkens
tillämplighet i fastighetsbildningsfrågor.
2.24 Växjö Tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker kommitténs förslag att i
huvudsak bibehålla den nuvarande prövningsordningen. Tingsrätten anser
att man bör överväga att i 9 kap Miljöbalken ta in en föreskrift om att
arbetet med en miljökonsekvensbeskrivning skall bestå i bearbetning av
information i större utsträckning än i själva insamlandet av fakta.
Tingsrätten avstyrker förslaget i vad det avser besvärsrätt för ideella
föreningar samt inrättande av en Miljöombudsman.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
2.25 Kammarrätten i Stockholm: Kommittén har ställts infor den
väldiga uppgiften att på förhållandevis kort tid utarbeta och lägga fram
förslag om att samla centrala lagar på miljö- och hälsoskyddsområdet till
en miljöbalk. Grundvalen for kommittéarbetet finns i ett principbeslut av
riksdagen om en samlad skyddslagstiftning med denna inriktning. Det är
därför inte meningsfullt att nu diskutera själva grundidén med kommitté-
förslaget. Resultatet av kommitténs arbete visar emellertid att en
lagreglering vilken som skyddsobjekt omfettar såväl människorna som
naturen och miljön i övrigt ofrånkomligen blir vittsyftande och översikt-
lig. Den blir även mindre precis än hittillsvarande regleringar på miljö-
och hälsoskyddsområdet. Den bristande precisionen, främst i miljöbeg-
reppet kommer man svårligen till rätta med i detta sammanhang. En
anmärkningsvärd brist i betänkandena är att de inte innehåller några
konsekvensbeskrivningar av förslagen. Kostnaderna, inte minst åter-
verkningarna på näringslivet, kan bli mycket betydande. Det kan i
sammanhanget nämnas att förslaget till miljöbalk kommer att innebära
utökade uppgifter for de allmänna förvaltningsdomstolarna, bl.a. genom
att ärenden flyttas över dit från regeringen. Resurs- och konsekvens-
frågorna måste ägnas ökad uppmärksamhet i det fortsatta lagstiftnings-
arbetet och i arbetet med foljdförfettningar. Miljöbalksförslaget bör
kunna utgöra en väsentlig utgångspunkt för det fortsatta lagstiftnings-
arbetet. Det krävs dock därvid åtskilligt av ytterligare tidskrävande
beredning. Härvid måste inte minst målsättningar och systematik gås
igenom på nytt och då i en något mer återhållsam anda än den som
präglar betänkandet samt med beaktande, inte minst, av ekonomiska och
andra konsekvensbedömningar av förslagen. Den lagtekniska utform-
ningen behöver ses över i en del hänseenden med sikte på att i möjlig
mån begränsa användningen av ramlagstekniken.
2.26 Stockholms universitet: Med tanke på det specifika och samtidigt
mycket omfettande mandat som Miljöskyddskommittén har haft kan
fekultetsnämnden konstatera att kommittén har fullgjort sitt uppdrag på
ett tillfredsställande och förtjänstfullt sätt. Fakultetsnämnden kan dock
inte ställa sig positiv till själva idén av att sammanställa alla miljörelate-
rade lagar i en balk. Det finns, enligt nämnden, andra lagtekniska
lösningar som kan ge bättre och effektivare resultat. Fakultetsnämnden
har dessutom kritiska synpunkter beträffande innehållet i vissa föreslagna
bestämmelser.
2.27 Uppsala universitet: Det utsända lagförslaget från miljöskyddskom-
mittén är resultatet av ett arbete med en mycket omfettande uppgift.
Direktiven och tolkningen av dessa har dock lett till att kommitténs
förslag blivit otillräckligt från olika synpunkter. Särskilt bör nämnas att
den kanske mest framträdande av kommitténs uppgifter var att samordna
den svenska miljölagstiftningen. Den uppgiften har kommittén inte
fullgjort annat än i begränsad omfettning. Vattenlagen, kämtekniklagen,
atomansvarighetslagen, skogsvårdslagen, lagen om skötsel av jord-
bruksmark och plan- och bygglagen hör till de lagverk som kommittén
lämnat utanför. Det är den ena grundläggande bristen i förhållande till en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
praktisk tolkning av direktiven. Den andra är att samordningen mellan
balkens olika delar är helt otillräcklig. Liksom enligt nuvarande regler
spridda pä många förfettningar kvarstår i kommitténs förslag olika
skyddsnivåer i olika regler utan att skillnaderna är sakligt motiverade
från miljösynpunkt. Därtill kommer - vilket vi utvecklar längre fram - att
kommittéförslaget kommer att medföra mycket stora samordnings- och
genomförandeproblem på grund av dess alldeles för starka inriktning på
ramlagstiftningstekniken. Utöver detta saknas den verkliga grundbulten,
nämligen regler anpassade till de mål som förefaller återspeglas i en s.k.
stoppregel och i bestämmelse om kvalitetsnormer. Förslaget uppvisar
även i många andra hänseenden ett stort antal brister som tillsammans är
så omfettande, att det torde krävas ytterligare ett utredningsarbete, dock
mera koncentrerat än det tidigare, innan det är möjligt for regeringen att
skriva proposition. Särskilt framträdande brister att nämna utöver
ovanstående är följande:
Förslaget:
- är i alltför hög grad bundet till det befintliga regelverket
- är i alltför hög grad bundet vid befintliga administrativa m fl strukturer
- är i alltför hög grad bundet vid inadekvata politiska och andra trender
- är omodernt med hänsyn till problem, forskning och utländsk ut-
veckling
- är alltför begränsat i omfettning, i tillämpningsområde
- är alltför begränsat i många kravregler
- är alltför svepande och överdrivet i stoppregler och vissa andra regler
- är i många hänseenden lika illa samordnat inom balken som för-
hållandet nu är mellan olika lagar på miljöområdet
- är illa samordnat vad gäller förhållandet mellan balken och regler
utanför densamma
- har en ovanlig och samtidigt illa utformad relation mål - kravregler,
miljömål och internationellt åtagande återspeglas ofta inte i kravregler-
na
- uppvisar en mycket oklar hantering av kvalitetsnormer som rättsregler
- strider i många hänseenden mot både traditionell juridik och modem
miljörättslig metodik samtidigt som förslagets "nyheter" (bl.a. ett slags
kvasinormer samt synen på adressater) inte är funktionella
- är klart ologiskt särskilt vad gäller hur naturresurslagen har inpassats
- överutnyttjar ramlagstekniken på ett sätt som riskerar motverka
miljövården och i vart fell i flertalet hänseenden försvårar densamma;
det blir en mycket omfettande regeluppsplittring även i fortsättningen
samtidigt som osäkerheten i rättstillämpningen kommer att bli
betydande för praktiker
- har en delvis olämplig struktur som kan förbättras i särskild grad på
kravregelsidan
- är vad gäller krav- och genomförandereglering illa koordinerat med
hittillsvarande nationella miljömål
- är vad gäller krav- och genomförandereglering illa koordinerat med
inriktningen på kretslopp
- är vad gäller krav- och genomförandereglering illa koordinerat med
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
inriktningen på biodiversitet
- har i många ytterligare hänseenden inadekvata genomföranderegler
- inkluderar en grundlagsändring som skjuter över målet och ger
rätttssäkerhetsproblem
- skulle kunna ha ägnat de olika reglernas adressater större uppmärk-
samhet (enskilda, myndigheter m.fl.).
2.28 Lunds universitet: Tanken att sammanföra merparten av svensk
miljölagstiftning till en miljöbalk har ofta framförts i miljödebatten. Det
är mycket positivt att nu kunna diskutera frågan med utgångspunkt i ett
relativt sammanhållet förslag. Miljöskyddskommittén har utfört ett
omfettande arbete, och det förslag som presenteras i SOU 1993:27 är väl
ägnat att utgöra grunden för fortsatta diskussioner. Förslaget är dock inte
invändningsfritt. Den allvarligaste kritiken måste riktas mot den, enligt
forskningsnämndens uppfettning, alltför långtgående ramlag skaraktären,
och den oklara struktur som miljöskyddskommittén har givit balken. De
skäl som framförts för att ge förslaget den utpräglade ramlagskaraktären
har bitvis övertygat forskningsnämnden, som dock likväl ställer sig
tveksam till tanken att införa en helt ny balk i den svenska lagstiftningen
med så litet materiellt innehåll. Ramlagstiftning kan anses vara ett
vedertaget begrepp - men en "rambalk"!? - Förslaget innehåller vidare
flera olika nivåer av kravregler, vilka är utformade med varierande grad
av tydlighet och därmed skilda rättsverkningar.
2.29 Chalmers tekniska högskola: Den allt överskuggande problemati-
ken på miljörättsområdet är det motsatsförhållande som visar sig mellan
de lagar/regler som å ena idan tar sikte på att underlätta ekonomisk
expansion för landet och å andra sidan skyddsreglema. Någon riktigt
tillfredsställande modell för avvägningen mellan olika motstående
intressen har inte presenterats och kan heller inte förväntas så länge som
reglema inte kombinerats i ett sammanhang. Hittills gjorda erfarenheter
av miljöskyddsarbetet visar att det är dessa strukturella frågor som
bromsat miljöskyddsutvecklingen. Vi måste komma bort från "end of
pipe-filosofin" som enda synsätt (vilken i och för sig har fungerat rätt väl
enlig ML) och komma över på och kombinera med en "källangrepps-
filosofi". Detta innebär nödvändigtvis att planeringen av markan-
vändningen starkare kopplas till ML och att resursutnyttjandelagama t.ex.
VL, SKVL m.fl. görs beroende av ML:s kravnivåer.
2.30 Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA: SVA har inget att
erinra mot det föreliggande förslaget men vill gärna framhålla några
synpunkter. Ambitionen att sammanföra de skilda miljölagama i en
miljöbalk bedöms som en positiv strävan mot en enhetlig inställning till
miljöfrågorna. Vidare anser SVA det vara en viktig princip i ett
miljökonsekvent handlande att miljökosekvensbeskrivningar skall ingå i
beslutsunderlaget i avgöranden som påverkar människor och miljön. Här
kan bland annat pekas på de överväganden som behandlar införandet av
främmande arter (kap. 11). Detta gäller i särskilt hög grad också för
införandet av främmande arter eller mikroorganismer i den akvatiska
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
miljön.
2.31 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen i Stockholms län är
positiv till att en samordning av miljölagstiftningen sker i en miljöbalk.
Miljöbalken har utformats som en ramlag vilket medför såväl for- som
nackdelar. Länsstyrelsen finner sammantaget att ramlagstiftningen av
praktiska skäl är den teknik som måste användas för ett lagkomplex av
denna omfettning.
2.32 Länsstyrelsen i Södermanlands län: I takt med att miljöproblemen
har ändrat karaktär och synen på miljöfrågorna har förändrats, har
behovet av en samlad och skärpt lagstiftning på miljö- och hälsoskydd-
sområdet stärkts. Det nu redovisade förslaget till miljöbalk har gjort en
rimlig avvägning och urval av de lagar som under överskådlig tid kan
inordnas i balken. Länsstyrelsen anser emellertid att det måste göras
entydigt klart att miljöbalken (även de allmänna aktsamhetsreglema) skall
såsom "paraplybestämmelser" vara tillämpliga för exploateringslagama
samt skogsvårdslagen och skötsellagen. Det är också angeläget att dessa
lagar blir föremål för en översyn och modernisering som kan träda i kraft
samtidigt med balken. Dispositionen av lagtexten medför en splittrad och
delvis svåröverskådlig bild. Uppdelningen på allmänna och särskilda
aktsamhetsregler ifrågasätts, eftersom den bl.a. bidrar till att den
önskvärda samordningen i tillämpningen inom t.ex. miljöskydds- och
naturvårdsområdena inte kunnat åstadkommas. En genomgripande
översyn synes nödvändig. Tillämpningen av stoppreglema kommer att
medföra betydande problem. Ambitionerna är som principer vällovliga
men de får inte leda till att trovärdigheten för balken ifrågasätts. Senast
i samband med propositionen måste ytterligare vägledning lämnas för
stoppreglemas tolkning och tillämpning. Införandet av miljökvalitetsnor-
mer kan bli den länk mellan konkreta genomföranden och de nationella
och internationella miljömålen som saknas idag. Det kräver dock en
bättre precisering av vad normerna innebär i olika situationer. Lagtexten
är på sina ställen tung och svårläst. Ambitionen bör vara att eftersom
envar har ett ansvar för miljön så måste envar kunna läsa och förstå
innehållet. Det kräver korta och kärnfulla meningar.
2.33 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen har, från de
synpunkter den har att beakta, i huvudsak inte några andra erinringar mot
förslaget till miljöbalk än som framgår nedan. Länsstyrelsen delar i stort
de synpunkter och överväganden som framförs i betänkandet.
2.34 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen tillstyrker i
huvudsak förslaget till miljöbalk, men anser att en bearbetning och
förtydliganden behöver göras. Miljöskyddskommitténs förslag till
miljöbalk innehåller flera stora förbättringar i miljölagstiftningen. Det är
bra att alla lagar inom miljöområdet samlas i en balk med gemensamma,
övergripande aktsamhetsregler. Det är också bra att möjligheterna att
utfärda generella föreskrifter utvidgas. Införandet av miljökvalitetsnormer
välkomnas i princip. Förslaget innehåller också ett antal andra för-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
16
bättringar.
2.35 Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker i princip
Miljöskyddskommitténs förslag beträffande miljöbalkens utformning. Att
samla miljölagama under en balk bör gynna överskådlighet och an-
vändbarhet för såväl allmänhet, miljömyndigheter som rättsvårdande
myndigheter.
2.36 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen tillstyrker i huvudsak
förslaget till miljöbalk.
2.37 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen anser att miljöskydds-
kommitténs huvudbetänkande och förslag till miljöbalk inte kan ligga till
grund för lagstiftning. Förslaget måste bearbetas ytterligare, särskilt vad
gäller andra speciallagars inordning eller anknytning till en miljöbalk
samt beträffande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Efter en
sådan ytterligare bearbetning bör ny remissomgång genomföras.
2.38 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen tillstyrker i
huvudsak miljöskyddskommitténs förslag beträffande miljöbalkens
omfettning, lagtekniska konstruktion och materiella innehåll. Länsstyrel-
sen anser därvid bl.a.
- att det är en brist att inte vattenlagen samordnats med miljöbalken
- att det bör utredas vidare hur vattenlagen, plan- och bygglagen,
skötsellagen och skogsvårdslagen skall knytas till miljöbalken
- att generella föreskrifter bör kunna innebära en avsevärd förenkling i
miljövårdsarbete under förutsättning att systemet utformas så att
länsstyrelsen kan besluta om anpassning efter regionala förhållanden
- att miljökvalitetsnormer kommer att vara värdefulla instrument för att
uppställda miljömål skall uppnås
- att länsstyrelser i samverkan och inte naturvårdsverket får ansvaret att
ta fram åtgärdsplaner som kan behövas för att uppfylla miljökvalitets-
normema i ett område som berör mer än ett län
- att skyddsbegreppet naturvårdsområde kan utgå
- att kommitténs resonemang om domstolsprövning kontra administrativ
prövning enligt länsstyrelsens uppfettning bygger på ett grundläggande
missförstånd, som det är angeläget att undanröja
- att tillståndsprövningen av miljöferliga verksamheter generellt bör ske
av länsstyrelserna
- att koncessionsnämnden bör bli allmän besvärsinstans vid tillämpningen
av miljöbalken
- att tillsynsansvaret gällande miljöferliga verksamheter får en klar
uppdelning mellan länsstyrelsen och kommunerna, varvid länsstyrelsen
bör ha ansvaret för större verksamheter med utsläpp av regional
betydelse samt att naturvårdsverket inte bör ha tillsynsansvar över
enskilda verksamheter
- att trafikfrågorna utreds vidare med direktivet att ett förslag till en
långsiktig och hållbar utveckling av transportarbetet med utgångspunkt
från miljöaspekterna skall tas fram.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
17
2.39 Länsstyrelsen för Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker i
huvudsak de förslag till lagändringar som lämnas i betänkandet. Det är
enligt länsstyrelsens uppfattning nödvändigt att frågor rörande prövnings-
och tillsyns- respektive överprövningsmyndigheters organisation fastställs
närmare i balken och att där även förs in bestämmelser som reglerar
frågor om recipientkontroll och regional miljöövervakning. Miljöbalken
bör kompletteras i dessa delar. - - - Den svenska miljölagstiftningen
upplevs i dag av många, såväl av allmänheten som av praktiker, som
splittrad och svåröverskådlig. Lagstiftningen har tillkommit under olika
tidpunkter, för olika områden och utan någon egentlig helhetssyn vare sig
vad gäller ambitionsnivå eller struktur för tillämpningen. Utredningen har
sålunda haft att ta sig an en svår men samtidigt mycket angelägen uppgift
att reda ut och strukturera den härva som i dag kännetecknar den rättsliga
regleringen av området. Enligt länsstyrelsens uppfattning har utredningen
i allt väsentligt väl lyckats slutföra sitt uppdrag och på ett ändamålsenligt
och överskådligt sätt samlat de centrala lagarna inom området i en enda
lag.---Den föreslagna miljöbalken syftar till att utgöra det instrument
som skall vara en juridisk plattform för att nå de tidigare nämnda
miljömålen men även ge möjlighet till avvägningar mellan olika och
motstridiga intressen. Mål och grundläggande principer kommer därför
att bli gemensamma men av generell karaktär för allt miljöarbete, som
regleras genom miljöbalken, oberoende av vilka "speciallagar" som skall
tillämpas. Miljöbalken kommer att få en ambitionshöjande effekt på
miljövårdsarbetet i landet. Detta är bra men också nödvändigt från
samhällsekonomisk synpunkt, såväl kort- som långsiktigt.
2.40 Länsstyrelsen för Hallands län: Förslaget till miljöbalk innehåller
flera nyheter som kan medföra bättre möjligheter att uppnå samhällets
miljömål.---Enligt direktiven har huvudsyftet med lagstiftningsarbetet
varit att ge ett effektivt verktyg som är lätt att överblicka och tillämpa
och som skall leda till skärpta miljökrav, bl.a. var ambitionen att
utsläppen från miljöstörande anläggningar skall minskas till ofarliga
nivåer. Det är tveksamt om förslaget i alla delar motsvarar dessa
ambitioner.---Miljöbalken innebär ett steg framåt för miljöarbetet t.ex.
genom att miljökvalitetsnormer kan införas och att påföljderna av
miljöpåverkan, olaglig eller otillåten, har gjorts "strängare". Man
kommer dock inte att kunna uppnå de nationella miljömålen utan att stor
vikt läggs vid de föreskrifter som skall införas med stöd av lagen.
lagstiftningsområdet är mycket komplext har miljöskyddskommittén
lyckats relativt väl i sin ansats att forma grunden för en modernare
lagstiftning. Med en del ändringar och kompletteringar har förslaget
förutsättningar att bli ett verksamt instrument i miljövårdsarbetet.---
Strävan mot en helhetssyn på människa och miljö talar, enligt länsstyrel-
sen, för att balkens tillämpningsområde bör få sträcka sig ganska långt
i riktning mot att förebygga även psykiska, sociala och kulturella effekter
av olika störningar. Dagens landskap är ett resultat av människans
omformning av naturlandskapet under årtusenden. Det gemensamma
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
kulturarvet omfattar såväl odlingslandskapet, bebyggelse och fomläm-
ningar som kulturpräglade naturtyper och del av den biologiska mång-
falden. Skadliga ämnen påverkar också kulturhistoriskt viktiga byggna-
der, fomlämningar och kulturföremål. Kulturmiljön bör således tydligt
innefattas som en integrerad del av miljöbegreppet och inte försvinna i
begreppet "miljön i övrigt". Länsstyrelsen menar därför att miljöbalkens
tillämpningsområde bör förtydligas så att det framgår att det omfettar
även åtgärder mot luftföroreningar till skydd för fomlämningar och
bebyggelse av kulturhistoriskt intresse. Kravet på förebyggande åtgärder
bör även omfetta kulturmiljön.
2.42 Länsstyrelsen för Älvsborgs län: Rent allmänt är det tveksamt om
den nya miljöbalken blir det verksamma instrumentet i miljöarbetet som
är önskvärt. Det har uppenbarligen varit svårt att anpassa lagstiftningen
till nuvarande miljöproblembild. Länsstyrelsen konstaterar att det innan
erfarenheter vunnits av föreskrifter och miljökvalitetsnormer är svårt att
bedöma om miljöbalken och följdförfettningar ger förutsättningar att
kraftfullt ingripa mot diffusa utsläppskällor och successiv landskapsför-
ändring.
2.43 Länsstyrelsen för Värmlands län: Länsstyrelsen ställer sig i stort
bakom kommitténs överväganden i betänkandet och förslag till ny
miljöbalk.---Miljöbalken har, kanske som en följd av den korta tid
som stått till kommitténs förfogande men naturligtvis också beroende på
det stora antal lagar som infogats, blivit något svåröverskådlig.
2.44 Länsstyrelsen för Örebro län: Länsstyrelsen tillstyrker införandet
av en samlad miljölagstiftning i en miljöbalk och ställer sig bakom
balkens mål och grundläggande principer. Åtgärden skapar större tyngd
och bidrar till en bättre överblick. Sammanfattningsvis lämnar länsstyrel-
sen följande synpunkter på kommitténs betänkande:
- Lagen behöver i vissa fell bli tydligare och en del av det som är avsett
att regleras i förordningar bör istället föreskrivas i lag, detta gäller
t.ex. biotopskyddet och samrådsskyldighet innan ett tillstånd söks.
- Ytterligare begrepp behöver definieras i balken, definitioner i för-
arbeten till nu gällande lagar skrivs in i balken.
- För att fastställda miljömål skall kunna uppfyllas måste balkens
bestämmelser kompletteras med förordningar.
- Begreppet “miljöferlig verksamhet" bör tas bort och ersättas med
miljöpåverkan.
- "Gröna" miljökvalitetsnormer bör införas.
- Länsstyrelsen ansluter sig till utredningens princip när det gäller
kommunens tillsynsuppgifter. De större anläggningar som förs till den
s.k. "länsstyrelselistan" bör vara beroende av respektive kommuns
miljömässiga kompetens och organisation. I fråga om kommunens egna
anläggningar bör ansvar och drift vara åtskilda. Således bör dessa
anläggningar tillföras den s.k. länsstyrelselistan.
- Regeringens tillåtlighetsprövning av stora anläggningar skall vara
baserad på en miljökonsekvensbeskrivning.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
19
- Två nivåer av miljökonsekvensbeskrivningar bör införas. Förutom en Prop. 1994/95:10
fullständig MKB bör möjlighet finnas för en förenklad MKB i enklare Bilaga 4
ärenden.
- Länsstyrelsens ansvar för miljöövervakning och regionala miljöanalyser
bör förtydligas i balken. Bl.a. bör länsstyrelsen i lag åläggas att göra
regionala miljöanalyser.
- Strandskyddet är till för friluftslivet, biotopskyddet är inget lämpligt
motiv, istället skrivs biotopskyddet in i de grundläggande hushållnings-
bestämmelsema .
- En ny avdelning införs i balken som reglerar myndigheternas uppgifter.
2.45 Länsstyrelsen för Kopparbergs län: Det nuvarande regelverket på
miljöområdet är splittrat och mycket omfettande. Tillämpningssvårig-
hetema har varit betydande och är tämligen väldokumenterade i ett antal
tidigare studier och statliga utredningar. Länsstyrelsen välkomnar därför
en samordning av miljölagstiftningen i en miljöbalk. Miljöskyddskommit-
téns förslag innehåller förutom förslaget till samordning av en rad olika
lagar också flera nyheter på miljörättens område, såsom införandet av
miljökvalitetsnormer, generella föreskrifter, skärpt stoppregel samt
talerätt för ideella organisationer m.m. Dessa förslag kommenteras under
respektive rubrik nedan. Målsättningen med förslaget är ambitiös och de
förändringar som föreslås överensstämmer till stora delar med de krav
som rests under senare år. Den övergripande strukturen, dvs. miljöbal-
kens omfettning och disposition förefeller lämplig. Det tekniska
utförandet av förslagen i form av lagtext har dock däremot mycket stora
brister.---Miljöbalk, föreskrifter och kvalitetsnormer får inte utformas
så, att nödvändiga verksamheter hindras eller avsevärt försvåras.
Kommittén uttrycker själv den synpunkten, att miljöbalken strikt
tillämpad skulle kunna betyda att inga nytillkommande svenska verksam-
heter skulle tillåtas inom ett visst område. Lagparagrafer får inte ha ett
sådant innehåll att orimligheter uppkommer. Verksamheter kan inte
bedrivas under ständiga hot om förbud och skadestånd. Om lagens
gränser inte är tydliga och stringenta äventyras såväl miljön som
rättssäkerheten.---En fråga är om sammanslagningen i den form som
föreslås överhuvudtaget kommer att innebära någon förenkling. Möjligt-
vis var uppgiften att föra samman, förenkla, förtydliga och skärpa den
stora mängden lagar på miljörättens område på ett sådant sätt att ansvar
och krav följs upp med kontroll och sanktioner alltför svår. Länsstyrelsen
utgår från att lagförslaget genomarbetas så att miljöbalken får ett sådant
innehåll att den kan tillämpas i praktiken. Betänkandets omfettning, i
kombination med de påtalade bristerna i lagförslagets utformning och
precision, samt det fektum att man i stor utsträckning har lämnat öppna
bemyndiganden till regeringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter eller miljökvalitetsnormer gör att det for
närvarande är svårt att överblicka konsekvenserna av detsamma.
2.46 Länsstyrelsen för Gävleborgs län: Länsstyrelsen anser att förslaget
till miljöbalk i allt väsentligt är bra och att ett införande av balken 20
kommer att ge förutsättningar för ett bättre miljövårdsarbete.
2.47 Länsstyrelsen för Västernorrlands län: En samordnad miljölag-
stiftning ger tydlighet åt kravet att näringar och samhällsbyggande i vid
mening måste nå en bättre miljöanpassning. Miljöskyddskommitténs
betänkande är väl genomarbetat med goda motivskrivningar och är på ett
tidsanpassat sätt anknutet till de mål och program som nu har högsta
aktualitet i miljöarbetet. Dispositionen av balkförslaget är också i
huvudsak bra. Vissa nya inslag som aktsamhetsreglema, miljökvalitets-
normer, ny administrativ miljöskyddsavgift som sanktion, obligatorisk
prövning av vissa större trafikanläggningar skärper lagverktyget.---
Miljöbalken blir ett övergripande lagverktyg för miljöområdet med syftet
att skydda människors hälsa, naturen och miljön i övrigt firån miljöska-
dor. Balken och ärendehanteringen enligt denna är ett viktigt verktyg for
att fullfölja principer och inriktningar som gäller i miljöarbetet. Ut-
vecklingen på miljöområdet styrs dock alltmer även av andra mekanismer
och faktorer än lagen. Utbildning och ökad kunskap om olika miljöhot,
konsument- och marknadsstyrning, ekonomiska styrmedel, teknikutveck-
ling och samhällsplanering, tvärsektoriellt programarbete, internationell
samverkan är faktorer som växer i betydelse. Dessa måste tillsammans
med lagen nyttjas målmedvetet för att den nödvändiga miljöanpassningen
av areell och industriell produktion, fysiskt samhällsbyggande, service-
verksamheter och ekonomisk utveckling skall kunna nås. - - - För
näringslivet, liksom för allmänheten, är det viktigt att miljökraven är
enhetliga och likvärdiga på olika miljöområden, liksom mellan "kund"-
grupper och olika geografiska områden. Det är också viktigt att balken
är övergripande och ger grundläggande stöd även for åtgärder och
åtgärdskrav som behövs på "mjuka" kravområden som skydd för
biologisk mångfald, energi, trafik och samhällsbyggande, fysisk planering
och sektorplanering, där speciallagarnas krav på miljöanpassning av
verksamheterna ännu inte nått full tydlighet. Balken uppfyller i huvudsak
dessa krav och ger som ramlag förutsättningar för en breddad och
fördjupad miljöanpassning i alla samhällsverksamheter. Infogandet av
naturresurslagen (kap. 5-7) i kombination med utökade syften och
aktsamhetsregler (kap. 1 och 3) ger dock upphov till vissa osäkerheter
med hänsyn till NRL:s tidigare roll som "paraply" för olika speciallagar.
2.48 Länsstyrelsen för Västerbottens län: Trots att kritiken kan tyckas
omfattande vill länsstyrelsen betona att kommittén uträttat ett med hänsyn
till omständigheterna imponerande arbete. Länsstyrelsen förutsätter
därvid att det är på grund av tidsskäl som betänkandet inte kunnat
redigeras om så att upprepningar och onödigt omständliga resonemang
eliminerats. Såväl textmassans omfattning som systematik lämnar således
en del övrigt att önska, vilket försvårat remissinstansernas arbete.
2.49 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: Svenska kyrkans centralstyrelse
ser med stor tillfredsställelse att ett förslag till revidering och modernise-
ring av svensk miljölagstiftning nu föreligger. Inte minst mot bakgrund
av den pågående internationella ekonomiska och politiska integrationen
är det väsentligt att den svenska miljölagstiftningen harmoniseras och
moderniseras i riktning mot de regler och principer som gäller i andra
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
länder. Likaså ser vi det som positivt att miljölagama nu samlats under Prop. 1994/95:10
en "miljöbalk". Detta förfarande underlättar, såsom kommittén själv Bilaga 4
framhåller, överblick och tillgänglighet.
2.50 Uppsala kommun: En så viktig remiss som den föreliggande borde,
av respekt för remissinstanserna och deras bedömningar, ha givits en
längre remisstid. Det är här fråga om ett genomgripande förslag, som
noga behöver övervägas såväl i sak som vad gäller formen. Uppsala
kommun delar de höga miljömässiga ambitioner som ligger till grund för
regelsystemets utformning och anser att betänkandet fört diskussionen om
en ny samlad miljöbalk framåt. Förslaget innehåller många bra förslag,
men kommunen anser dock inte att förslaget skall läggas till grund för
lagstiftning innan en betydande omarbetning av förslaget först görs.
2.51 Eskilstuna kommun: Utredningsdirektiven till miljöbalken har vad
beträffar samordning av anknytande miljölagstiftning fullföljts. Samstäm-
mighet i lagen saknas dock. Vad som åstadkommits är närmast ett
konglomerat av tidigare separata lagar snarare än ett samstämt och
entydigt regelverk byggt på de mål som anges i 1 kap. i miljöbalksför-
slaget. Om förslaget innebär en skärpning av nu gällande lagar är ytterst
svårt att avgöra. Ambitionen att ta fram lagtekniska lösningar för att
komma tillrätta med trafikens miljöproblem kvarstår. Detta bl.a. som en
direkt följd av att stora delar av den centrala markanvändningslagstift-
ningen lämnats utanför miljöbalken.
2.52 Katrineholms kommun: Det har sedan lång tid funnits behov av
en samlad lagstiftning på miljö- och hälsoskyddsområdet. Föreliggande
förslag till ny miljöbalk utgör ett omfattande arbete som utförts på kort
tid. Vi konstaterar att behovet av helhetssyn och en mer genomgripande
bearbetning av aktuella lagtexter kvarstår. Vi anser att miljöbalken i sin
nuvarande utformning, med stora delar av gammal lagtext sammanställd
i oförändrat skick, i många stycken är svåröverskådlig, motsägelsefull
och därmed ur praktisk synpunkt svårtolkad. Den skärpning av miljö-
skyddslagen som enligt direktiven var en av utgångspunkterna för
kommitténs arbete syns gått förlorad genom att flera tidigare införda
möjligheter till direktverkande straffsanktioner nu tagits bort, exempelvis
substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter. - - - För att
effektivisera och förenkla hanteringen av miljö- och hälsoskyddslagstift-
ningen och samtidigt öka tillgängligheten för allmänheten och därmed
rättssäkerheten hade vi sett det som angeläget att man tagit ett mer
radikalt grepp. Det hade varit lämpligt att på ett tydligare sätt samla
aktsamhetsregler/hänsynskrav för samtliga lagar på miljöområdet, då
också inkluderat plan- och bygglagen och vattenlagen samt kompletterat
med ett tillräckligt konkret tolkningsavsnitt för att få direktverkande
straffsanktioner. Därutöver borde finnas ett särskilt kapitel som åter-
speglar riksdagens ambitionsnivå som den redovisas i portalparagraferna.
Detta är inte minst viktigt med tanke på det framtida arbetet med den
lokala Agenda 21.
22
2.53 Norrköpings kommun: Med tanke på den viktiga och genom- Prop. 1994/95:10
gripande förändring som miljöbalksförslaget innebär är det olyckligt att Bilaga 4
remisstiden har varit så pass kort. Detta yttrande har därför koncentrerats
till de frågor kommunen anser vara oklara eller där vi ser allvarliga
problem med den föreslagna lösningen. Ytterligare en komplikation i
bedömningen av förslagets effekter är att inget förslag till hur arbetet
skall organiseras har lagts fram. Detta arbete har istället en ny utredning
fått i uppdrag att studera. Inte förrän ansvarsfördelningen mellan de olika
aktörerna är klarlagd kommer det att vara möjligt att bedöma förslagets
alla effekter. Bland annat råder det oklarhet om kommunernas arbetsbe-
lastning kommer att öka eller inte. Om ansvarsområdet utökas måste
ökade resurser tillföras kommunerna. Betänkandet innehåller många goda
förslag, till exempel samordningen av tillsynen inom miljö- och hälsoskydds-
samt kemikalieområdet. Kommunen är positiv till grundtanken på en
samordnad miljölagstiftning och instämmer i många av kommitténs
bedömningar och förslag.
2.54 Gotlands kommun: Miljöskyddskommittén kom 1991 med sitt
principbetänkande Miljölagstiftningen i framtiden (SOU 1991:4). Detta
betänkande fick inte Gotlands kommun tillfälle att lämna synpunkter på.
Detta anser vi vara mycket otillfredsställande eftersom de grundläggande
principerna för lagstiftningsarbetet lades fast redan i det skedet. Särskilt
då vi, mot bakgrund av vårt geografiska läge, upplever att vi måste få
bättre möjligheter att påverka vår situation och omgivning, och då
särskilt inom miljöområdet.
2.55 Landskrona kommun: Förslaget till miljöbalk avstyrks. Förslaget
innehåller så många allvarliga brister att det inte bör läggas till grund till
en proposition utan att grundläggande ändringar görs. Förslaget innebär
inte den skärpning av miljökraven som behövs för att ge förutsättningar
för hållbar utveckling. Bestämmelser är vaga och i vissa fall en för-
svagning av både tillåtlighetsregler och straffbestämmelser. Stor del av
bestämmelserna avses delegeras till regering eller en myndighet som
regeringen bestämmer. Flera för miljöområdet viktiga lagar saknas i
miljöbalken och flera av de lagar som tagits med i förslaget har fogats in
utan större ändringar.
2.56 Halmstads kommun: Halmstads kommun finner det anmärknings-
värt att när den mest radikala förändring av miljöskyddslagstiftningen
som görs, under i vart fell de senaste 25 åren, bedrivs remissarbetet med
sådan brådska. Med hänsyn till beslutsprocessen i en kommun innebär
det att remisstiden endast är ca. två månader för underremissinstans, med
hänsyn till semesterperioden kan den bli än kortare. Behovet av en
samordning av lagstiftningen inom miljöområdet är omvittnat stort.
Förslaget ger uttryck för en hög ambition och är i de flesta delar utan
anmärkning från vår sida.
2.57 Göteborgs kommun: Miljöskyddskommittén har på ett övertygande 23
sätt visat på behovet av en samordning av ett flertal lagar inom miljöom-
rådet. Vid en samlad bedömning ger kommitténs förslag uttryck för en Prop. 1994/95:10
hög ambition såväl när det gäller möjligheterna att överblicka och Bilaga 4
tillämpa regelsystemet som beträffande det sakliga innehållet. Vi vill
därför tillstyrka att en miljöbalk antages i huvudsaklig överensstämmelse
med det framlagda förslaget.
2.58 Trollhättans kommun: Miljöskyddskommittén beskriver hur miljön
under de senaste decennierna har förbättrats vad gäller utsläpp från de
större punktkällorna. Samtidigt konstateras att miljöproblemen, vad gäller
exempelvis försurning och övergödning, kvarstår. Dessa problem beror
på luftföroreningar från kontinenten, men också på utsläpp som mer är
relaterade till diffusa utsläppskällor såsom trafiken. Om miljöbalken skall
kunna utgöra det stöd som behövs för att råda bot på våra miljöproblem
är oklart.
2.59 Sundsvalls kommun: Sundsvalls kommun instämmer i huvudsak i
kommitténs förslag till miljöbalk. Kommunen anser dock att balkforslaget
i alltför hög grad bygger på ramlagstänkandet. Den särskilt tillsatta
utredningen om organisationsfrågor bör avvaktas och remissbehandlas
innan en proposition om den nya balken presenteras. Sundsvalls kommun
instämmer också i kommitténs bedömning att samhället har anledning att
reagera kraftigt mot allvarlig miljöbrottslighet och att straffen därför skall
skärpas. Vattenlagen bör i framtiden infogas i miljöbalken. Kraven på
skogsbrukets miljöhänsyn borde vara tydligare. Sundsvalls miljönämnd
och -kontor har uttryckt oro för att kommunal myndighet skall kunna
upphäva strandskyddet inom planområde. Införandet av miljökvalitetsnor-
mer välkomnas. Den s.k. stoppregeln bör erhålla en mildare utformning.
Förslaget till skärpning av kraven för tillstånd för markawattning är bra.
2.60 Skellefteå kommun: Förslaget är ett gott underlag till ett fortsatt
lagstiftningsarbete. Det är däremot inte i sådant skick att det kan läggas
till grund för en proposition utan omfattande redigeringsarbete. Naturre-
surslagen bör anpassas till balken i övrigt, detaljeringsnivån hos
hälsoskydd och naturvård korrigeras och renhållningen anpassas till
kretsloppsprincip och producentansvar. Dessutom bör möjligheterna att
införliva ytterligare lagstiftning prövas, främst vattenlagen och PBL.
Organisationsfrågorna är olösta. Det senare är överlämnat till ny
utredning. Parallellt härmed bör ovan relaterade frågor bearbetas.
2.61 Luleå kommun: Vi är i grunden positiva till att stora delar av
miljölagstiftningen samlas i en miljöbalk. Det är dock svårt att bedöma
vilka konsekvenser den nya ramlagstiftningen kommer att få för
kommunen eftersom man överlåter till regering/statliga verk att utforma
de detaljerade spelregler som skall gälla. Dessutom har frågan om
miljötillsynens organisation hänskjutits till en särskild utredning.
Sammansmältningen av regelsystemen i ett stort antal lagar till en
enhetlig gör miljöbalken svår att bedöma som helhet. Sambanden mellan 24
effekterna av olika medel som hushållningsbestämmelser, aktsamhets-
regler, miljönormer etc. i en viss given situation är svåra att överblicka Prop. 1994/95:10
på förhand. Bilaga 4
2.62 Västerbottens läns landsting: Styrelsen kan konstatera att
beredningen inte i någon större utsträckning tagit med Hälso- och
sjukvårdslagen (HSL) i sitt arbete.
2.63 Svenska Kommunförbundet: Förbundet anser att det är angeläget
att en förstärkt miljölagstiftning införs som samtidigt ger en bättre
överskådlighet över regelverket för alla dem som har att tillämpa eller på
annat sätt berörs av reglema. En skärpt lagstiftning behövs främst med
hänsyn till de allt tydligare hoten mot livsmiljön som helhet och för att
vårt land skall kunna uppfylla de åtaganden som vi gjort i skilda
internationella sammanhang.---Kommunförbundet är däremot kritiskt
till bl.a. den lagstiftningsteknik som Miljöskyddskommittén förordat,
vilken enligt förbundet innebär att allt för liten hänsyn har tagits till
avvägningar mellan nationella enhetliga krav och utrymme för ett reellt
kommunalt självstyre baserat på välawägda miljöhänsyn.---Huvud-
delen av förbundets principiella kritik mot inriktningen på Miljöskydds-
kommitténs arbete kvarstår vid granskningen av huvudbetänkandets
förslag till miljöbalk. Dessutom innehåller förslaget betydande systematis-
ka brister som enligt förbundet är en följd av att ett stort antal lagar med
ursprung i olika tidsepoker och med skilda syften har sammanfogats.
Kommittén har inte tillräckligt analyserat föreslagna förändringar av
bestämmelserna så att de sammantaget blir konsistenta. Förbundet anser
bl.a. mot bakgrund av detta att det varken är önskvärt eller lämpligt att
samla alla de lagar som kommittén arbetat med i en miljöbalk. Flera av
de föreslagna lagarna eller delar av lagarna bör således inte inordnas i en
ny samordnad miljölagstiftning. Det gäller bl.a. delar av naturresursla-
gen, naturvårdslagen och strålskyddslagen. Förbundet motsätter sig
bestämt en ytterligare utvidgning av balkens omfettning. Samman-
fattningsvis anser förbundet att förslaget till miljöbalk inte är tillräckligt
genomarbetat för att ligga till grund för lagstiftning. Dessutom är det ett
oavvisligt krav från förbundet att ansvarsfrågorna måste vara utklarade
när riksdagen fettar beslut om en ny miljölagstiftning. Förbundet anser
att en omarbetning måste ske och därefter bör en ny remissomgång
genomföras.
2.64 Landstingsförbundet: Landstingsförbundet har beretts tillfälle att
yttra sig över rubricerade ärende. Förbundet vill med anledning härav
anföra följande. Kommitténs förslag att samla de större miljölagama i en
särskild miljöbalk är en bra lösning. Det nuvarande systemet med en
mängd olika förfettningar är svårgenomträngligt och opraktiskt.
Landstingsförbundet anser däremot att den kunskap och erferenhet som
landstingen besitter inte har tillvaratagits i den föreslagna lagstiftningen.
Inte i något fell föreslås att statliga och kommunala beslut skall föregås
av samråd med landsting. Detta är en allvarlig brist. Miljöbalken är en
utpräglad ramlag och regeringen ges en mycket långtgående fÖreskrifts-
rätt som kan få omfettande konsekvenser för landstingen. Landstingsför-
25
bundet förutsätter att regeringen och dess myndigheter kommer att
samråda med landstingen innan föreskrifter utfärdas som påverkar
landstingen.
2.65 Svenska naturskyddsföreningen: Naturskyddsföreningen har länge
pekat på behovet av en reform av dagens brokiga och omfattande
miljölagstiftning. Denna lagstiftning lider av brister som i hög grad
försvårar miljöarbetet. Reformen brådskar därför. Enligt föreningens
uppfettning måste miljölagstiftningen moderniseras, skärpas och
samordnas. Det är mot denna bakgrund ett oerhört viktigt betänkande
Miljöskyddskommittén nu lagt fram. Förslaget att samla miljölagstift-
ningen i en miljöbalk är, enligt föreningens uppfettning, bra och bör ge
goda förutsättningar för den samordning som behövs. Även i övrigt finns
det i betänkandet många förslag till nyheter och skärpningar i lagstift-
ningen som naturskyddsföreningen anser är viktiga att fe festa på. Några
av de viktigaste förslagen är
- miljökvalitetsnormer
- skärpt stoppregel
- tillståndsplikt för främmande arter och genmodifierade organismer
- skärpta bestämmelser för markawattning
- talerätt för ideella organisationer
Dessa förslag kan kritiseras i sina detaljer men är i grunden mycket
betydelsefulla. Med en kombination av miljökvalitetsnormer och en
effektiv stoppregel kan man t.ex. lägga grunden för en lagstiftning som
utgår från tillståndet i naturen och naturens egna toleransramar. Det är
således enligt naturskyddsföreningens uppfettning utomordentligt viktigt
att det fortsatta arbetet med att utforma en miljöbalk utgår från dessa
förslag från Miljöskyddskommittén. - - - Det finns emellertid samtidigt
en hel del förslag och inslag i betänkandet som föreningen är kritisk till
eller har synpunkter på. Rent allmänt kan sägas att föreningens kritik i
första hand rör lagtekniska frågor. Den föreslagna miljöbalken är på
område efter område alltför otydlig, allmänt formulerad och svårtolkad.
På några håll kan man dessutom utläsa avsiktliga eller oavsiktliga
försvagningar av lagstiftningen, något som knappast rimmar med
direktiven.
2.66 Sveriges advokatsamfund: Advokatsamfundet, som visserligen
inser att det föreligger ett behov av en samordnad lagstiftning på
miljöområdet och som därför i och för sig kan ansluta sig till tanken på
en sådan, vill emellertid redan inledningsvis uttala att det föreliggande
förslaget till miljöbalk i flera avseenden inger betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkter och från andra synpunkter. Förslaget kan därför
inte läggas till grund för lagstiftning utan en genomgripande omarbetning.
2.67 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
Organisationerna anser att väsentliga delar av förslaget om införande av
en miljöbalk måste omarbetas innan de kan läggas till grund för
lagstiftning. Ett ekonomiskt perspektiv - både nationellt och intematio-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
26
nellt - måste utvecklas och omfattande konsekvensanalyser genomföras
for att säkerställa rimliga prioriteringar och nödvändiga effektiviseringar
i miljöskyddsarbetet. - - - Den grundläggande svagheten i det nu
presenterade arbetet med förslag till en ny miljöbalk ligger i att de
ekonomiska aspektema på samhällsutvecklingen och dess betydelse för
en effektiv miljöpolitik i så ringa grad beaktats i arbetet. Likaså saknas
i många fall det internationella perspektivet på miljöfrågorna.
2.68 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Kretsloppstänkande och
resurshushållning är självklara förutsättningar för ett livskraftigt och
uthålligt jordbruk. De är även nödvändiga ingredienser för en utveckling
mot ett långsiktigt uthålligt samhälle. Ett modifierat synsätt vad gäller
principen förorenaren betalar är dock nödvändigt för de areella näringar-
na. LRF framhåller också att det med sektorsansvar inte automatiskt eller
i alla situationer följer ett ekonomiskt ansvar. Förbundet ser vissa risker
för missbruk av försiktighetsprincipen speciellt om den tillämpas inom
naturvård sområdet.
2.69 Svenska kraftverksföreningen: Det nu framlagda förslaget
uppfyller i och for sig kravet på en samordning. Däremot är det mycket
tveksamt om ett genomförande av förslaget skulle underlätta en smidig
och effektiv tillämpning. En sådan förutsätter ett betydande mått av
klarhet, så att de prövande och normgivande myndigheterna ges tydliga
spelregler, vilket i direktiven framhållits såsom särskilt eftersträvansvärt.
Förslaget tillgodoser knappast detta behov. Utredningen har alltför
mycket betonat det andra målet - att ge ökad tyngd åt miljökraven - och
därvid föreslagit skärpningar av tillåtlighetsreglema i miljöskyddslagen,
vilka i flera avseenden är både orealistiska och omotiverade. Miljöstöran-
de verksamheter som idag prövas enligt miljöskyddslagen - främst
industriprocesser av olika slag samt kommunala avloppsanläggningar och
andra offentliga verksamheter - har i nuläget, bl.a. till följd av miljös-
kyddslagens aktsamhetsregler en miljöstandard som svarar mot högt
ställda mål. Detsamma kan dock inte sägas om verksamheter i bl.a.
jordbruks- och trafiksektorerna, vilka inte inryms under miljöskyddsla-
gens tillståndsplikt. Denna skevhet borde kommittén ha analyserat
grundligare än vad som skett. Vad som främst brister är att verksam-
heter som faller utanför miljöskyddslagens tillståndsplikt inte blir föremål
for kritisk granskning på samma sätt som verksamheter med tillstånd-
splikt. Inte minst gäller detta trafiksektorn. Trots direktivens klara
anvisning till kommittén att överväga förslag ägnade att intensifiera
miljöskyddsarbetet såvitt avser trafiken och att harmonisera lagstiftningen
i vad avser trafikens miljöfrågor med annan lagstiftning så att likartade
utgångspunkter skapas för de olika samhällssektorerna, är det tunt med
sådana förslag i utredningen. Direktiven anger att lagstiftningen bör
innehålla för trafikslagen särskilt anpassade regler om tillståndsprövning.
Detta har beaktats såtillvida att utredningen föreslagit särskild tillåtlig-
hetsprövning hos regeringen av de allra största trafikanläggningarna
(vägar, flygplatser, hamnar och farleder med betydande nationell eller
regional påverkan). Någon tillståndsprövning motsvarande den som sker
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
27
för tillståndspliktiga företag enligt miljöskyddslagen har däremot inte Prop. 1994/95:10
föreslagits. En bättre problemanalys skulle ha visat, att en skärpning av Bilaga 4
miljökraven visavi redan tillståndspliktiga företag inte är angelägen,
medan däremot behovet är stort av att låta företag som idag inte har
tillståndsplikt omfattas av sådan. Analysen skulle sannolikt också ha visat
att detta skulle kunna åstadkommas inom ramen for nu gällande
lagstiftning, varför en ny miljöbalk från denna synpunkt inte är någon
påträngande angelägenhet.
2.70 Värmeverksföreningen: Värmeverksföreningen tillstyrker
- miljöbalken som en ramlag och ett sätt att samla gällande lagar inom
samma lag,
- förslaget att inom ett visst geografiskt område utbyta skyddsåtgärder
mellan skilda miljöpåverkande verksamheter.
Värmeverksföreningen avstyrker
- formuleringen av 3 kap. 9 §. Andra stycket måste omformuleras så att
ekonomin också beaktas, annars kan följden bli negativ for fjärrvärmen
och miljön,
- formuleringen av stoppregeln i 3 kap. 7 § måste omformuleras så att
den blir mindre kategorisk.
Värmeverksföreningen anser
- att förslaget i alltför hög grad inriktats på skärpningar för verksam-
heter, som redan har tillståndsplikt,
- att en skyldighet för kommunerna att mäta kommer att öka kunskapen
och underlätta bedömningen vid nyetableringar,
- att miljöskyddsavgiften bör återföras till branschen på samma sätt som
NOx-avgiften,
- att normerna kan få orimliga konsekvenser, om inte hänsyn till tekniska
och ekonomiska faktorer tas vid tillämpningen,
- att det är mycket viktigt att branschintressen får möjlighet att medverka
vid normernas urformning,
- att företag, som bedriver verksamhet vid flera anläggningar, skall
kunna få en tillsynsmyndighet för alla anläggningarna.
2.71 Landsorganisationen i Sverige, LO: I det interna handlingspro-
gram som enligt arbetsmiljölagen skall finnas i vaije verksamhet bör
också verksamhetens konsekvenser för den yttre miljön medtas. Därvid
gäller också att planer för information och utbildning också för yttre
miljöfrågorna måste finnas upprättade. Eftersom det kan uppkomma
situationer där utsläpp eller annan påverkan medför allvarliga störningar
för den yttre miljön och rättelse ej kan nås på annat sätt, bör det som LO
har uttryckt i sitt ovan nämnda handlingsprogram ges rätt för lokal
facklig organisation via sitt skyddsombud att ingripa med ett avbrytande
av arbetet, på samma sätt som gäller enligt arbetsmiljölagen. För att
stödja skyddsombuden i dessa ärenden bör det också lagmässigt anges att
den lokala fackliga organisationen skall ha rätt att tillkalla berörda
myndigheter.
28
2.72 Föreningen skogsindustrierna: Skogsindustrierna föreslår att
miljöskyddskommitténs förslag överarbetas inom kommittén innan de Prop. 1994/95:10
läggs till grund för lagstiftning. Om detta inte är möjligt måste väsentliga Bilaga 4
justeringar göras under den politiska behandlingen. Bakgrunden är bl.a.
följande:
- De samhällsekonomiska konsekvenserna har inte utretts.
- Förslagen skapar en komplicerad och svårbedömd situation för
industrin och näringslivet i övrigt. Viljan att investera i Sverige kan
påverkas negativt.
- Tillräcklig hänsyn har inte tagits till behovet av skälighetsbedömningar.
- Rättskraften i beviljade tillstånd urholkas allvarligt för den tillstånd-
spliktiga industrin.
Nya styrmedel i form av generella föreskrifter, miljökvalitetsnormer,
åtgärdsplaner, stoppregel och överklaganderegler har utformats så att
de kan bidra till att projekt inom samfärdsel, industri och andra
sektorer försenas eller blockeras i stor omfattning.
2.73 Skogsägarnas riksförbund: Utredningen har uppenbarligen inte
förmått eller givits tid att belysa hur förslagen påverkar skogsbrukets
framtid. Någon samordning i lagstiftningen som skulle leda till rationali-
seringar och minskad byråkrati redovisas inte heller. Kommitténs
ensidiga sätt att se på de areella näringarna bäddar för driftsproblem i
företagen då besluts- och förfoganderätten urholkas och ett kostnadsin-
effektivt naturvårdsarbete för samhället genom dubbellagstiftning och
växande byråkratisering. Miljöskyddskommittén måste därför i sitt
avslutande arbete bättre analysera konsekvenserna för skogsbruket av de
lagda förslagen och därmed beakta både direktivens riktlinjer och vad
som anförs i övrigt i detta yttrande.
3.1.1 Riksdagens ombudsmän, JO: Kommittén har lagt fram ett förslag
till miljöbalk, i vilken samlats ett stort antal lagar på miljö- och
hälsoskyddsområdet. Dessa lagar har delvis sammanfallande syften,
nämligen att skydda människors hälsa och miljön etc. De är ändå på flera
sätt mycket olikartade till syfte, innehåll och utformning. Som kommittén
har framhållit medför en samordning av de nu existerande lagarna till en
enda sammanhållen miljöbalk med nödvändighet att balken, för att
regleringen inte skall bli oöverskådlig, ges karaktär av en ramlag vari tas
in endast bestämmelser av mer grundläggande karaktär. Övrig reglering
som befinns nödvändig måste genom delegation från riksdagen överlåtas
till regering och myndigheter. En stor del av sådana regler som idag
återfinns i lag kommer således framdeles att återfinnas i förordningar och
föreskrifter, utfärdade av regeringen och de inte så få myndigheter som
berörs av balkens regler. Omfattningen av de normer som sålunda
kommer att beslutas på lägre nivå än lagnivå är nu inte möjlig att
bedöma. Anledning saknas emellertid att anta annat än att reglema
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
kommer att bli mer omfattande än vad som idag är fallet. Det är heller
inte orimligt att anta att de generella föreskrifter som beslutas på
myndighetsnivå knappast kommer att uppvisa den enhetlighet i norme-
ringen som synes efterlysas i kommitténs direktiv. Mot denna bakgrund
kan ifrågasättas om ett av angivna syften med översynen, nämligen att
underlätta överblicken och tillämpningen av lagstiftningen på området,
kommer att uppnås genom förslaget till miljöbalk. Förslaget leder
visserligen till en enhetlig syn på miljö- och hälsoskyddsområdet och till
enhetliga lösningar av vissa grundläggande frågor. Emellertid kommer
berörda myndigheter, var och en inom sitt område, att ha att tillämpa ett
i förhållande till dagsläget sannolikt ökat antal regler i förordning och
myndighetsföreskrifter. Allmänhetens möjligheter att i framtiden skaffa
sig kunskaper om vilka regler som gäller på skilda delar av miljö- och
hälsoskyddsområdet och för hushållningen med naturresurser torde
knappast bli enklare än idag. En blivande företagare som vill undersöka
vilka krav som ställs på den verksamhet han avser att bedriva och om
tillstånd krävs för verksamheten och vilken myndighet som i så fall skall
pröva en ansökan därom, får ingen ledning i balkens regler.
Miljöskyddskommittén har på grund av tilläggsdirektiven, vilka i sin
tur grundats på beslut av riksdagen, i sitt arbete inte haft att undersöka
möjligheten att reformera och samordna de olika miljölagama på annat
sätt än genom att sammanföra dem i en lag eller i en balk. Kommittén
har på den korta tid som stått till förfogande arbetat fram ett sådant
förslag. Resultatet ger, som jag ovan antytt, vid handen att en på detta
sätt sammanhållen lagstiftning, avsedd att reglera från varandra skilda
verksamhetsområden som har endast det gemensamt att de har betydelse
for människors hälsa och för miljön, med nödvändighet måste bli av så
översiktlig karaktär och kräva en så omfattande reglering på lägre nivåer,
område för område, att som slutresultat den eftersträvade samordningen
och enhetligheten ändå inte torde kunna upprätthållas. Det övergripande
syftet med en reformering av regelverket på miljö- och hälsoskyddsom-
rådet måste självfallet vara att åstadkomma regler som ger goda
förutsättningar för att statsmakternas ambition att förbättra miljön och
människors hälsa också uppnås. Att sträva efter att samla all lagstiftning
på detta vidsträckta område i ett enda lagkomplex, en miljöbalk, kan
enligt min uppfattning knappast anses ha något värde i sig. Som framgår
av betänkandet måste också vissa av de nuvarande lagar som har stor
betydelse för miljöfrågor, såsom vattenlagen (1983:291) och plan- och
bygglagen (1987:10), och för människors hälsa, såsom arbetsmiljölagen
(1977:1160), hållas utanför balken. En alternativ väg att gå for att
reformera miljö- och hälsoskyddslagstiftningen skulle enligt min mening
vara att, med utgångspunkt i de skärpta krav på miljöskydd, hälsoskydd
och utnyttjande av naturresurser som anses önskvärda och med en strävan
att så långt möjligt åstadkomma från lagteknisk synpunkt enhetliga regler,
göra en grundlig översyn av nuvarande reglering område för område. Det
kan inte uteslutas att därigenom skulle kunna uppnås ett mer lättillgäng-
ligt regelkomplex. Behovet att från riksdagen delegera omfettande
regelgivning skulle i så fell sannolikt kunna minskas. Mot bakgrund av
vad som ovan anförts är jag närmast benägen att avstyrka att förslaget till
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
30
miljöbalk nu läggs till grund för kommande lagstiftning på området. I det
fortsatta lagstiftningsarbetet bör på sätt ovan antytts möjligheten att
reformera den på de skilda områdena gällande lagstiftningen först
övervägas.
3.1.2 Kommerskollegium: Kommerskollegium stödjer miljöbalkens
ändamål, men menar att förslagen ibland ger utrymme för subjektiva
bedömningar. Inte minst utifrån det handelspolitiska regelverket är det
viktigt med klara definitioner. Vaga formuleringar som exempelvis
"skydd för välbefinnande" - 2 kap. 9 § - kan bli svårtolkade i handelspo-
litiska sammanhang. Ett annat exempel är 16 kap. 1 § som stadgar att vid
hantering av biotekniska produkter hänsyn skall tas till "etikens grunder".
Det finns även en oklarhet i begreppet "miljöpåverkan" i 2 kap. 6 § samt
kravet i 9 kap. 1 § 2 st på upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar
där "... en verksamhet, hanteringen av en kemisk eller bioteknisk
produkt eller av en vara eller någon annan åtgärd kan beferas medföra
betydande påverkan på människors hälsa eller miljön eller äventyra en
långsiktigt god hushållning med naturresurser...".
3.1.3 Kustbevakningen: Kustbevakningen delar kommitténs grundupp-
fettning att miljölagstiftningen måste vara tydlig, begriplig och enhetlig,
så att man kan skaffa sig kunskap om vad som gäller. Miljöskyddskom-
mitténs förslag till miljöbalk är i stor utsträckning en ramlag som skall
kompletteras med regeringsförordningar eller myndighetsföreskrifter.
Detta kan komma i konflikt med möjligheten att skaffa sig kunskap om
vad som gäller. Från synpunkten som övervakningsmyndighet är det
därför angeläget att bemyndigandena att meddela skilda slag av före-
skrifter i möjligaste mån begränsas så att regelfloran inte växer med
påföljd att regelverket blir svårt att överblicka.
3.1.4 Folkhälsoinstitutet: Den nuvarande skrivningen i lagtexten ger
utrymme för oklarheter och gör texten svåröverskådlig. Så talas t.ex. i
1 kap. 1 § om "en hälsosam och god miljö att leva i", i 2 § om att
"skydda mot störningar som kan orsaka skador eller olägenheter", i 3 §
att "skador skall förebyggas" men olägenheter nämns inte, i § 4 att
"förebygga ohälsa". I 2 kap. 2 § talas om att förebygga hälso- eller
miljöskador, i § 9 talas om "undanröjande av olägenheter" men inte
skador, etc. Terminologin bör ses över så att den används på ett
konsistent sätt i lagtexten.
3.1.5 Statens Järnvägar, SJ: Ramlagslösningen får inte innebära att
lagtexten blir innehålls- och verkningslös. De gällande reglema skall
återfinnas i lagen, annars är inte mycket vunnet jämfört med dagens
situation. I Miljöskyddskommitténs förslag saknas - enligt SJs mening -
i alltför stor utsträckning precisa handlingsregler som kan förstås och
tillämpas av dem som omfettas av lagen. Sådana bör kunna arbetas in
utan att ramlagens flexibilitet går förlorad. Miljöskyddskommitténs
skrivning innebär att krav och regler i för liten omfettning ingår i
lagtexten. De blir i stället en funktion av i värsta fell mycket varierande
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
tolkningar och framför allt - beroende av den praxis regeringen upprättar Prop. 1994/95:10
vid tolkningen av bestämmelserna. På så vis skapas i och för sig Bilaga 4
handlingsfrihet för den aktuella regeringskonstellationen, men det sker till
priset av enhetliga och rättvisa miljöregler för marknadsaktörerna. Om
miljöhänsyn verkligen skall kunna bli ett konkurrensmedel mellan
företagen - något SJ starkt förespråkar och försöker tillämpa - så krävs
det klara besked om vilka regler som gäller i miljölagstiftningen, och
dessa regler skall vara lika för alla. Regler och krav skall så tydligt som
möjligt anges i lagarna, det är en förutsättning för en väl fungerande
marknadsekonomi. Detta gäller naturligtvis även för miljölagstiftningen.
3.1.6 Statskontoret: En fortlöpande rapportering av lagtillämpningen till
riksdagen torde behövas. Processen att ta fram föreskrifter av olika slag
behöver troligen utvecklas. Medverkan däri kan behöva vidgas,
branschöverenskommelser utformas som alternativ eller komplement. De
generella föreskrifterna/normerna ställer även krav på nya former för
ensartade bedömningar av risker och överväganden om samhälleliga
kostnader/intäkter. Enligt direktiven skulle kommittén också överväga
hur lagändringarna kan bidra till att öka effektiviteten i myndigheternas
verksamhet och redovisa de rationaliseringar, även samhällsekonomiskt,
som kan åstadkommas genom en miljöbalk. Betänkandet behandlar
emellertid inte dessa ftågor på ett sätt som tillnärmelsevis svarar mot
direktiven. På ett flertal områden går förslagen inte längre än vad som
svarar mot lagtextens bemyndigande, "regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får" etc. Ändock anser vi att kapitel 19, som
behandlar ansvars-, organisations- och resursfrågor, är ett värdefullt
underlag för den pågående utredningen om organisation inom miljöom-
rådet (M 1993:04). Lagstiftningen bör även vad gäller själva balken ses
som en fortgående process. Vattenlagen kan vara en författning som
närmast bör komma i fråga att införliva med balken.
3.1.7 Riksrevisionsverket, RRV: Utredningen har i huvudsak valt en
modell med ramlagstiftning varvid merparten av de specificerade
kravreglema hänskjuts till förordningar utfärdade av regeringen och
föreskrifter utfärdade av olika sektormyndigheter såsom Naturvårdsver-
ket, Boverket, Socialstyrelsen, Kemikalieinspektionen och Strålskyddsins-
titutet. Det angivna motivet synes främst vara att minska lagtextens
omfång. RRV anser att utredningen borde ha presenterat en analys av hur
den föreslagna modellen med miljöbalk, förordningar och av olika
myndigheter utfärdade föreskrifter påverkar dem som har att tillämpa
lagen, dvs. verksamhetsutövare, tillsynsorgan och rättsinstanser. Det kan
vara så att tillsynsmyndigheters arbete försvåras av att konkretiseringarna
av lagparagraferna står att finna i så många olika källor.
3.1.8 Boverket: Balkens ramlagskonstruktion med bemyndiganden
påverkar i oförutsebar omfattning ansvarsfördelningen inom området
miljö. Balkens konstruktion med bemyndiganden är nödvändig, med
tanke på det omfattande område som balken skall täcka. Det är likafullt
en allvarlig brist att det i nuvarande skede är omöjligt att överblicka hur
32
systemet kan komma att fungera med avseende på ansvarsfördelning och Prop. 1994/95:10
tillämpning och vilken ambitionsnivå som därvid kommit att kunna Bilaga 4
hållas. Organisationsförändringar utreds separat och förslag finns inte
inom remisstidens utgång. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
och inom staten finns därför inte klarlagd. Detaljer av stor betydelse för
tillämpningen, såväl inom som utom balken, kommer enligt balken att
formuleras genom regerings- eller andra myndighetsföreskrifter. Även i
detta avseende är ansvarsfördelningen således oklar. Den omfattande
bemyndighetsmöjligheten kan beskrivas så, att riksdagen överlämnar
lagstiftningsmakten på miljöområdet till regeringen for vidare delegation.
Boverket avstyrker en sådan utveckling. Det är en angelägen fråga, att
fördelningen av ansvar mellan lagstiftande, verkställande eller förvaltande
makthavare görs efter välgrundad analys med överblick av helheten,
vilket således ännu inte är fellet. Miljöbalken ger uttryck för höjda
ambitioner i de inledande principerna om syfte m.m. Det är en nöd-
vändig och lovvärd utveckling av lagstiftningen på området. Den
eftersträvade samordningen av prövningarna har inte genomförts fullt ut,
men innebär i många fell en förbättring. Grunden för miljöarbetet borde
vara att hitta ett samspel mellan individuellt ansvar och sektorsansvar
som utgår från förutsättningarna i det aktuella geografiska området. Det
bör avspeglas både i lokalt, regionalt, nationellt och globalt perspektiv.
Det är Boverkets ambition att medverka till att finna entydiga och
gemensamma grunder för detta miljöansvar, konkretiserat genom
tillståndsprövning och fysisk planering. Förslagen i yttrandet skall ses
som uttryck för denna strävan.
3.1.9 Fiskeriverket: I kapitel tre ges grunderna för en ny lagstiftning.
De mål som definierats överensstämmer med de grundläggande principer
som på senare år kommit till uttryck i internationella konventioner, vid
Naturvårdsverkets aktionsplanearbete m.m. De är grundläggande även
när det gäller miljöproblem och fiske. Den föreslagna lagstiftningen har
i möjligaste mån anpassats till EG:s rättsregler som i vissa avseenden är
mindre långtgående än de svenska. Fiskeriverket instämmer i utred-
ningens uppfettning att principen bör vara att vi håller fest vid vår högre
ambitionsnivå och avvaktar att EG kommer i kapp i stället för att göra
lättnader i vår miljölagstiftning.
3.1.10 Närings- och Teknikutvecklingsverket, NUTEK: För att kunna
uppnå miljöbalkens högt ställda ambitioner är självfallet de administrativa
styrmedlen i form av lagar och förordningar i kombination med
sanktioner av central betydelse. Denna lagstiftning måste dock kom-
bineras med andra åtgärder för att de långtgående omställningarna skall
kunna genomföras. NUTEK noterar att behovet av ekonomiska styrmedel
kommenteras i betänkandet, men de ligger i allt väsentligt utanför själva
miljöbalken. Informativa styrmedel behandlas inte i betänkandet såvitt
NUTEK kunnat finna. Inte heller behandlas frågan om balansen mellan
de olika styrmedlen och samordningen dem emellan.
33
3.1.11 Kammarkollegiet: En ramlagstiftning har såväl for- som
nackdelar. Till nackdelarna hör att en sådan lag måste fyllas ut med Prop. 1994/95:10
föreskrifter som till slut kan göra hela regelverket svårare att överblicka. Bilaga 4
Det är då viktigt att de bestämmelser som finns i ramlagen är helt klara
och entydiga. Kollegiet har noterat att det i avsnittet om miljökvalitets-
normer finns en otydlighet. I specialmotiveringen till 8 kap 1 § (sid 63 ö)
sägs "Av andra stycket framgår att miljökvalitetsnormer i fråga om hälso-
eller miljöskydd skall grunda sig på vetenskapliga kriterier". Att det skall
vara vetenskapliga kriterier framgår emellertid inte av lagtexten.
3.1.12 Konkurrensverket: Miljöbalken är utformad som en ramlag,
vilket bl.a. innebär att ändringar i regelsystemet kan genomforas snabbt
när ändrade förhållanden påkallar det, vilket är av betydelse bl a med
hänsyn till det kommande EES-avtalet och ett eventuellt framtida svenskt
EG-medlemskap.
3.1.13 Statens naturvårdsverk: Förslaget till miljöbalk är utformat som
en utpräglad ramlag. Förslaget innehåller därför bemyndiganden för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
närmare föreskrifter i ett stort antal avseenden. Enligt Naturvårdsverkets
uppfettning är denna ordning lämplig av flera skäl, främst p.g.a. att
lagstiftningen bör anpassas till kunskaps- och teknikutvecklingen med så
små fördröjningar som möjligt. Sådant regelarbete som fordrar specialist-
kunskaper i tekniska och andra frågor kan bedrivas av centrala för-
valtningsmyndigheter. Naturvårdsverket välkomnar och tillstyrker bl.a.
följande grundläggande förslag från kommittén: de mål och grund-
läggande principerna som skall gälla för miljöarbetet; tillförsäkra
människor en hälsosam och god miljö, bevara biologisk mångfeld, bevara
kulturlandskapet och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling av
samhället. Verket föreslår att även hushållning med naturresurser tas in
bland målen.
3.1.14 Statens råd för kärnavfallsfrågor, KASAM: Det är varken
möjligt eller lämpligt att i lag detaljreglera alla de otaliga verksamheter
och situationer som de miljövårdande myndigheterna ställs inför.
KASAM ansluter sig därför till principen om en ramlag, med stöd av
vilken regeringen kan utfärda föreskrifter. Självfellet måste sådana
föreskrifter grundas på ett uttryckligt bemyndigande i lagstiftningen. I
4 kap. 1 § förslaget till miljöbalk anges uttryckligen att föreskrifter som
meddelas med stöd av balken "skall grundas på de principer som anges
i 1 kap. 1 och 3 §§, på de aktsamhetsregler som anges i 3 kap. och på
kvalitetsnormen enligt 8 kap.". Här hänvisas alltså till preciserade
lagrum. Men i 4 kap. 2 § finns stadganden som ger bemyndiganden för
regeringen att också meddela föreskrifter för att "annars genomdriva
riktlinjer eller principer som riksdagen antagit eller för att uppfylla
internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig" (SOU 1933:27 s 86).
KASAM känner osäkerhet om riksdagen bör delegera till regeringen att
genom förordningar komplettera miljöbalkens regler på detta sätt.
Konsekvenserna av bristande överensstämmelse mellan reglema i 34
miljöbalken och exempelvis senare regerings- och riksdagsbeslut bör
utredas ytterligare (jfr SOU 1993:27 s 339).
3.1.15 Svea hovrätt: Den föreslagna miljöbalken är en utpräglad ramlag.
Den innehåller en rad allmänna bestämmelser som ger uttryck för det
goda syftet att åstadkomma en god miljö i vidsträckt betydelse. Tanken
är att bestämmelserna skall kompletteras med mera preciserade före-
skrifter, utfärdade av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Med det tillämpningsområde balken föreslås få, torde en
sådan lösning vara nödvändig. Om balken skulle kompletteras med mera
specifika bestämmelser, skulle möjligheterna att överblicka den gå helt
förlorad. Den valda modellen har emellertid sina givna nackdelar, inte
minst från konstitutionella synpunkter. Bestämmelserna blir i hög grad
abstrakta och har i många fall närmast karaktären av högtidliga program-
förklaringar. Man kan fråga sig vilken garanti riksdagen har för att
balkens ambitiösa syften verkligen kommer att uppfyllas och om det är
rimligt att riksdagen i så hög grad delegerar sin lagstiftningsmakt till
regeringen. Den frågan kvarstår även med de begränsningar av före-
skriftsmakten som kommittén har föreslagit i balkens 4 kap.
3.1.16 Kammarrätten i Stockholm: Mot de grundläggande principer för
miljöarbetet for vilka kommittén har uttalat sig har kammarrätten i och
för sig inte några väsentliga erinringar. Det vill emellertid synas som om
ambitionsnivån hos kommittén i en del hänseenden har varit orealistiskt
hög när dessa principer skolat återspeglas i lagtext. Bl.a. m.åste
ifrågasättas om man kan gå så långt som kommittén har gjort i fråga om
lagstiftat skydd för välbefinnandet och i fråga om lagregler om hänsyn
till etiska aspekter. Som kommittén framhållit, torde en miljöbalk få
utformas som en ramlag med långtgående normdelegering till regeringen
och förvaltningsmyndigheterna. Detta kan visserligen vid en jämförelse
med nuläget ge ökade möjligheter att överblicka miljöreglema på lagnivå.
Innebörden blir emellertid å andra sidan att en kvantitativt stor och
ökande andel av författningsmaterian på området kommer att finnas på
lägre författningsnivåer än lagnivå. Betänkandena ger inte något egentligt
underlag för hur denna stora förfettningsmateria är avsedd att utformas
och därmed inte heller för om några samordningsvinster står att hämta
och i så fell vilka. Man torde snarast få utgå ifrån att antalet regerings-
och myndighetsföreskrifter som utfärdas med stöd av balken eller efter
bemyndigande av regeringen efter hand kommer att bli betydande. Det
kan också beferas att sådana föreskrifter meddelade av flera olika
tillsynsorgan kan bli ganska disparata till såväl innehåll som form. Det
vill alltså synas som om de vinster som kan göras i fråga om över-
blickbarhet på lagnivå inte kommer att få någon eller i vart fell inte
tillnärmelsevis full motsvarighet på lägre författningsnivåer. Det måste
också bedömas som osäkert om förfettningsmaterian på området, sedd
som helhet, verkligen kommer att bli påtagligt lättare att tillämpa än de
regleringar som gäller nu.
3.1.17 Stockholms universitet: Fakultetsnämnden anser att förhållandet
mellan de båda portalparagraferna 1 och 2 § i 1 kap. är mindre lyckat.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
35
Det är rimligt att inskränka sig till en allmän syftesförklaring och sedan
lämna en redogörelse for innehållet därhän - det kan t.ex. vara svårt att
förklara hur själva den föreslagna miljöbalken skall verka för att "bevara
det levande landskapet" när jord- och skogsbruksregleringen lämnats
utanför. Den föreslagna regeln om allemansrätten i 5 § hör hemma på
annan plats.
3.1.18 Uppsala universitet: Betänkandet skiljer mellan grundläggande
principer, allmänna aktsamhetsregler i form av "vissa riktlinjer",
generella föreskrifter, miljökvalitetsnormer samt - får man förmoda -
övriga mera typiska kravregler (för naturvård, miljöfarlig verksamhet
m.m.). Därtill innehåller betänkandet flera kapitel mer eller mindre
direkt hämtade från naturresurslagen. Detta är en helt omöjlig konstruk-
tion. Kommittén har uppenbarligen inte dragit några slutsatser av
erfarenheterna av hur olika hittillsvarande lagar inom miljöområdet har
fungerat, inte heller tillämpat modem miljörättslig metodik. Målangivel-
ser i huvudbetänkandet anknyter till uthållig utveckling. Därefter talas i
huvudbetänkandet om grundläggande principer. Den första principen, om
skadeförebyggande åtgärder och att redan risken för skada skall beaktas,
ter sig som en hjälpregel. Den andra, att det som utvinns ur naturen skall
kunna användas och slutligen tas om hand utan att naturen skadas, har en
mera oklar karaktär. Den kan vara ett mål. Om så är fellet, kan målet
vara absolut eller relativt. Den kan också vara en hjälpregel av av-
vägningskaraktär innebärande att man, inom ramen för rimliga kostnader,
skall fevorisera sådant handlande som medför att det utvunna kan
återföras utan att naturen skadas. I så fell är det inget annat än en del av
en substitutionsprincip. Den tredje är polluters pay principle. Den är
ingen regel men görs till regel om lagstiftningen kräver just detta. I ett
sådant fell återspeglar (reflekterar) lagen den principen. Det blir endast
oklarare i betänkandet när man där (s. 20) skriver att det som sägs om
skadeförebyggande åtgärder är en "huvudprincip" som "understöds av
hjälpregler" såsom "principen" om bästa tillgängliga teknik och ut-
bytesprincipen. Den förstnämnda "vägleder" medan den senare "tilläm-
pas" och "innebär att ferliga ämnen skall ersättas av mindre ferliga" (vår
kursivering). Oklarheten är också stor vad gäller kretsloppsprincipen
(s. 21). Det förefeller emellertid som att kommittén inte sett dessa tre
grundläggande principer som handlingsregler i sig. Det förefeller vidare
som att kommittén ansett att dessa tre principer delvis återspeglar
miljömålen för balkforslaget. De skulle då närmast ha karaktären av
hjälpregler för tolkningen (av balkens övriga bestämmelser). Vi har utgått
ifrån att det sistnämnda är fellet. Kommittén har till betydande delar valt
den senare huvudlinjen - ramlagslinjen. De skäl för detta som kommittén
har anfört (s. 22) är dock fullkomligt ovidkommande för modem
miljövård, nämligen att "balken skall hålla sig inom rimligt omfång". I
klartext innebär detta argument egentligen att kommittén föreslår att för
att begränsa antalet textsidor i det dokument som benämns "Miljöbalk"
så skall dels ett stort antal krav skjutas upp i tiden, dels dessa krav sättas
av annan än lagstiftarna, dels som ett resultat därav det samlade
regelmaterialet bli minst lika omfettande (textmässigt) som tidigare men
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
därutöver utspritt (på olika förordningar, verksföreskrifter m.m.) och Prop. 1994/95:10
alltså svåröverskådligt. Bilaga 4
Från rättsvetenskapliga synpunkter torde kunna konstateras att s.k.
ramlagstiftning av de slag som blivit allt vanligare i Sverige sällan är
kvalitetsmässigt likvärdig med annan typ av lagstiftning. Motsatsen är
desto vanligare. Om kommittén har valt ramlagsvägen huvudsakligen för
att begränsa antalet textsidor, har kommittén avstått från att föreslå ett
stort antal betydelsefulla miljöregler utan att ha stöd i vare sig rättsve-
tenskap eller beprövad erferenhet. Frågeställningen kan dock inte
begränsas till ramlagstiftning kontra annan lagstiftningsmetod. Vad som
måste lyftas fram i ljuset är olika metoder för annan lagstiftning än
elementär ramlagstiftning. Här finns en omfettande erferenhet i svensk
rättsvetenskap, inkluderande bl.a. bruket av rättsliga standarder, från
vilket intressanta och fruktbara analogier kan dras. Miljörättsvetenskaplig
litteratur, svensk liksom utländsk, kan bidra med mycket. Slående har
varit att kommittén inte redovisar några fördjupade studier av utländsk
miljörättslig metodik. Det finns omfettande erferenhet i olika internatio-
nella organ och forskningsinstitut av problem och möjligheter vad gäller
att utforma nationell miljölagstiftning med beaktande av såväl miljömålen
som nationella rättsordningars förutsättningar.
3.1.19 Chalmers tekniska högskola: Kommittén har valt den numera
vanliga ramlagstekniken. Denna lagstiftningsteknik innebär i stora drag
att lagstiftaren (riksdagen) i lagen anger mål och ramar och delegerar
detaljregleringen till regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer, i form av förordning och föreskrifter. Oavsett vad man anser
om denna teknik ur effektivitetssynpunkt, måste konstateras att utrymmet
för olika tolkningar av lagen ökar med antalet delegerade uppgifter.
Teoretiskt sett är därför en ramlag mer beroende av regeringens vilja och
förmåga att nå målen än den lagtyp som innehåller riksdagens direkta
regler. Det går emellertid inte från denna teoretiska bas att uttala sig om
ramlagstiftningstekniken borde överges. Däremot kan den synpunkten
uttryckas att det är på tiden att en ordentlig analys beträffande ram-
lagstiftningsteknikens effektivitet utförs.
3.1.20 Forskningsrådsnämnden: Det är också till fördel för miljöfrågor-
na att den nya balken uttalar vissa grundläggande principer, som
förväntas genomsyra allt miljöarbete. I 1 kap. 3 § uttalas följande:
Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall redan risken for
skador beaktas. Vad som utvinns ur naturen skall kunna användas och
slutligt tas om hand utan att denna skadas. Den som kan orsaka eller som
orsakar skador och olägenheter skall betala kostnaden för att förebygga
eller avhjälpa dem.
Det är enligt nämndens mening mycket viktigt att den s.k. försiktig-
hetsprincipen (första punktens andra mening) kommer till formaliserat
uttryck; den återfinns f.ö. bland de grundläggande principerna i FN:s
Rio-deklaration. Över huvud taget spelar policyuttalanden av den typ som
nu förs in i miljöbalkens inledande bestämmelser en stor roll med tanke 37
på den typ av målrationalitet, som präglar den moderna miljöskydd-
lagstiftningen. I detta sammanhang vill nämnden även framhålla de
allmänna aktsamhetsreglema (3 kap. förslaget till miljöbalk, 5 kap. den
allmänna motiveringen) som anger grunderna för hälso- och miljöskyd-
det. Avsikten är att aktsamhetsgrundema skall ges sådan allmängiltig
utformning att de kan läggas till grund också for utbildning, undervisning
och opinionsbildning och att de därigenom kommer att genomsyra det
allmänna medvetandet.
3.1.21 Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR: NFR instämmer i de
grundläggande principerna (sammanfattningen s. 20) och finner det
speciellt viktigt att kretsloppsprincipen klart uttrycks. Dock förefaller
begreppet "förebyggas" ("Skador skall i första hand förebyggas", kapitel
1, paragraf 3.1) något vagt, och borde ersättas med "skador skall i första
hand undvikas", t.ex. genom de sedan nämnda följdprincipema (ut-
bytesprincipen och principen om bästa tillgängliga teknik).
3.1.22 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Det är bra och ligger i
tiden att miljöbalken utformas som en ramlag, samt att berörda myndig-
heter får utfärda de närmare föreskrifter, som behövs för att uppfylla
balkens syften.
3.1.23 Länsstyrelsen i Stockholms län: Miljöbalken har utformats som
en ramlag vilket medför såväl för- som nackdelar. Länsstyrelsen finner
sammantaget att ramlagstiftningen av praktiska skäl är den teknik som
måste användas för ett lagkomplex av denna omfettning.
3.1.24 Länsstyrelsen i Uppsala län: Understundom har med visst fog
kunnat hävdas att ramlagstiftningstekniken medfört viss rättsosäkerhet.
Eftersom miljöskyddskommitténs förslag dock innebär att ramlagsbe-
stämmelser i balken skall kompletteras med bindande och relativt
detaljerat utformade regerings- och myndighetsföreskrifter, torde denna
kritik ha mindre bärkraft i detta sammanhang. Det förtjänar dock att
påpekas att ramlagstiftningstekniken ställer högre krav på tillämpande
myndigheter och domstolar än den hittillsvarande lagstiftningstekniken på
miljöområdet gjort. Förslagets karaktär av ramlag innebär att en
jämförelse mellan betänkandet och nuvarande regelsystem är i det
närmaste omöjligt att göra eftersom motsvarigheten till dagens kravregler
i t.ex. miljöskyddslagen kommer att återfinnas först i de med stöd av
balken meddelade föreskrifterna.
3.1.25 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen anser att antalet
bemyndiganden till regering och myndigheter att föreskriva kompletteran-
de regler är omfettande. Erfarenheten visar att regeringen och de
myndigheter som får befogenhet att utfärda sådana föreskrifter inte alltid
genomför detta eller att det tar orimligt lång tid. I flera fell har det dröjt
i flera år innan föreskrifter har festställts. I något fell har det inte skett
alls. Mot denna bakgrund föreslås att Miljöbalken i högre utsträckning
ges ett innehåll av tydliga direktverkande regler, eller åtminstone att det
tydligare anges att kompletterande regler skall föreskrivas. 1 kap.:
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
38
Länsstyrelsen anser att det angivna ändamålet med balken i huvudsak är
bra. Att upprätthålla goda livsbetingelser för alla naturligt förekommande
arter är ett ambitiöst mål. Det är tveksamt om målet är realistiskt. Viss
osäkerhet kan förutses i vad som är "naturligt förekommande", varför
detta bör preciseras. Målet kan dessutom, om det tolkas ordagrant, leda
till att oönskade organismer, t.ex. smittospridare och skadedjur, inte
längre bör hindras från att spridas till landet. Bland mål och grund-
läggande principer saknas skyddet av människors upplevelse av naturen,
dvs. skyddet av friluftslivet och de allemansrättsliga värdena. Friluftsa-
spektema, som utgör viktiga ingredienser i nuvarande naturvårdslag,
tycks vara bortglömda i balkens två inledande paragrafer.
3.1.26 Länsstyrelsen i Gotlands län: Miljöbalken är en ramlag - och
måste med hänsyn till sin omfattning vara så. Samtidigt är genom denna
omfattning ett mycket stort antal aktörer inblandade, i synnerhet på
central nivå. Av balken följer en långt gående fÖreskriftsrätt. Den
myndighet som ges fÖreskriftsrätt har ofta ambitionen att uppnå optimalt
resultat inom det område den fått möjlighet att reglera, vilket kan
resultera i ett mycket stort antal föreskrifter. Ett alltför flitigt utnyttjande
av delegationsmöjlighetema i 4 kap. till myndigheter som regeringen
bestämmer kan resultera i ett oöverskådligt antal föreskrifter, vilka skall
tillämpas av myndigheter längre ned i hierarkin. Det finns därför
anledning att överväga hur många myndigheter som skall ha fÖreskrifts-
rätt. I vart fåll måste man vara observant på hur föreskriftsrätten
utnyttjas.
3.1.27 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Eftersom förslaget till miljöbalk,
med nödvändighet, fått formen av en s.k. ramlag, kommer stora delar av
dess materiella innehåll att ges genom förordningar, föreskrifter eller
genom praxis. Detta har till följd att det i vissa delar är svårt att skapa
sig en klar bild av vad förslaget konkret kommer att innebära, och att
överskådligheten kan bli sämre än vad den är idag, särskilt inom
områden där flera myndigheter bemyndigas att ge ut föreskrifter. Ett
särskilt problem vad gäller förordningar och myndigheters föreskrifter är
att dessa många gånger inte föregås av något egentligt remissförfarande.
Många av dessa "utfyllande" regler måste tas fram inom sådan tid att de
träder i kraft samtidigt med balken, bl.a. gäller detta förferandefirågor
och uppbyggnaden av tillsynsorganisationen - för det fell inte sistnämnda
fråga, såsom länsstyrelsen förfäktar, regleras direkt i lagen. Det är
angeläget att så mycket som möjligt av detta grannlaga arbete görs under
sådana former att berörda myndigheter, inte minst länsstyrelserna, ges
möjlighet att ge sin syn på dessa for myndigheten och allmänheten
angelägna frågor. En betydande del av föreskrifterna torde ha sådan
karaktär att de måste utfärdas av regeringen. Länsstyrelsen anser att
Naturvårdsverket, som har det övergripande och samordnande ansvaret
för miljövården i riket, i övrigt bör kunna anförtros att efter samråd med
andra berörda centrala verk utforma dessa föreskrifter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
39
3.1.28 Länsstyrelsen i Hallands län: Genom att lagförslaget delvis är
en utpräglad ramlag går det inte att värdera effekterna av de föreslagna Prop. 1994/95:10
ändringarna utan att även genomföranderegler, föreskrifter m.m. ses i ett Bilaga 4
sammanhang. Resultatet är alltså i högsta grad beroende av den vidare
utvecklingen av bestämmelser inom miljöbalkens tillämpningsområde.
Karaktären av ramlag är inte konsekvent genomförd. I vissa avsnitt av
förslaget till miljöbalk har man infört en mängd detaljföreskrifter.
3.1.29 Länsstyrelsen i Örebro län: Den föreslagna balken är en ramlag,
precis som de flesta lagar som idag gäller på miljöområdet. För att syftet
med lagen skall kunna uppnås, krävs att lagen kan läsas och förstås av
dem som skall tillämpa lagen som tolkare, tillståndsprövare, tillsynsmyn-
dighet och utövare, utan att dessa besitter en omfettande miljöjuridisk
kunskap. Ramlagar måste kompletteras med förordningar och före-
skrifter. I detta sammanhang vill länsstyrelsen poängtera att förordningar
och tillämpningsföreskrifter måste utformas skyndsamt. Detta arbete bör
vara avslutat inom ett år från det att miljöbalken trätt i kraft. Om inte så
sker kommer lagkomplexet att förlora i trovärdighet. Erfarenheter från
t.ex. naturvårdslagens bestämmelse om möjlighet för regeringen att
skydda vissa biotoper i naturvårdslagen, är ett exempel på hur det inte
bör fungera i framtiden. Bestämmelsen infördes för två år sedan, men
någon förordning eller föreskrift har ännu inte festställts. En del
verksamheter, som exempelvis fordonstrafik och energiproduktion, har
stor inverkan på miljön. Länsstyrelsen vill betona nödvändigheten av att
de principiella utgångspunkter som finns i miljöbalken arbetas in i
berörda särlagstiftningar. Om så görs blir miljöbalken ett betydelsefullt
instrument i miljöarbetet.
3.1.30 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Miljöbalken är i huvudsak
utformad som en s.k. ramlag. Denna teknik är i och för sig förmodligen
ofrånkomlig på miljörättens område. I miljöskyddskommitténs förslag har
man dock i många fell drivit ramlagstekniken så till sin spets att själva
"ramen" lyser med sin frånvaro. Flera bestämmelser (t.ex. 4 kap. 2 §
2 st. och 16 kap. 5 §) innehåller mer eller mindre generella norm-
givningsbemyndiganden till regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att reglera vissa områden utan att närmare precisera förut-
sättningarna.
3.1.31 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Ärendehanteringen blir
enligt miljöbalken ett av de viktiga verktygen för att nå miljömålen. En
viktig aspekt på miljöbalken är då att syftet med vaije avdelning och
paragraf är centralt - resultatet i miljöarbetet blir en huvudfråga.
Miljöbalken får däremot inte ge upphov till "Miljöbyråkrati' som kan
motverka ett praktiskt inriktat, flexibelt arbete. Den bör ge utrymme för
dynamik och en ökad flexibilitet vad gäller former i arbetet för att uppnå
olika miljömål. Det betyder bl.a. att hanteringsföreskrifter och tekniska
anvisningar (tillämpningsförordningar, verksfÖreskrifter, allmänna råd)
med anknytning till balken inte bör göras för detaljerade, såvida de inte
är av ren normkaraktär. En resultatinriktad miljöanpassning av verksam- 40
heter i samhället måste bygga på tydliga signaler och krav från ansvariga
miljöorgan och ökad kunskap om och förståelse för miljöhoten, medan Prop. 1994/95:10
viss frihet att välja metoder och endast nödigt reglerade hante ringsformer Bilaga 4
kan främja en snabbare anpassning mot målet. Aspekter på t.ex.
rättssäkerhet och insyn/offentlighet bör inte i miljöbalkens regelsystem
motivera detaljbestämmelser som gör hanteringen rigid så att rationell
handläggning och god "kund"-service motverkas. Till denna slutsats
bidrar i hög grad - som ovan sagts - att resurserna för miljöbyråkrati nu
minskar och myndigheterna uppmanas att målinrikta och rationalisera
myndighetsarbetet. En slutsats är alltså att miljöbalkens karaktär av
ramlag med syften och ändamål angivna snarare än former är mycket
funktionell, men att funktionen och myndighetens effektivitet riskerar bli
sämre i samma mån som en alltför ambitiös regel- och formstyming
byggs på lagen. Detta skulle nu riskera att skapa onödig byråkrati och
dålig resurseffektivitet (här avser vi inte eventuella tekniska normer).
Alltför detaljerade bestämmelser kan ta bort fördelen av stor personal-
kompetens hos tillämpande organ. De kan också riskera att snabbt åldras
och att då hindra en dynamisk utveckling av teknik, metoder och
arbetsformer. Hög miljökompetens, förklaringsförmåga och stor tydlighet
i miljöbedömningar hos samhällsorganen är nyckelfaktorer som kan
avgöra utvecklingen i miljöhänseenden i högre grad än ett alltför
detaljstyrande regelverk.
3.1.32 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Balken bygger i hög grad på
ramlagstiftning och på att regeringen eller myndigheter skall utfärda
föreskrifter och härigenom ge lagen ett konkret innehåll. Av praktiska
skäl är det nog svårt att komma ifrån denna teknik, men frågan är om
inte förslaget går väl långt i detta avseende. Med den nu gällande
lagstiftningen, som mindre bygger på föreskrifter än den föreslagna
balken, har det visat sig att berörda myndigheter inte utfärdat föreskrifter
i erforderlig omfettning inom sina ansvarsområden. Detta gäller
exempelvis Socialstyrelsen, Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen.
Svårigheterna att inom rimlig tid utfärda föreskrifter på grund av reglema
i begränsningskungörelsen bör också uppmärksammas. En brist i den
nuvarande lagstiftningen är att effekterna av lagstiftningen och konse-
kvenserna av ingångna konventioner m.m. inte följs upp på ett systema-
tiskt sätt. Behovet av en sådan utvärdering kan förväntas öka i ett system
med ramlagstiftning, som ibland ger uttryck för höga ambitioner, men
som för genomförandet är helt beroende av myndigheternas föreskrifter.
3.1.33 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: De angivna miljöproblem-
grupperna är i stort sett heltäckande vad gäller den aktuella svenska
miljösituationen. Vi beklagar att utredningen avstår från att göra någon
inbördes rangordning eller prioritering av vilken eller vilka problem-
grupper som är angelägnast att gripa sig an. Man uppehåller sig enbart
vid åtgärdssidan, främst ur ett lagtekniskt perspektiv, men håller denna
viktiga fråga ifrån sig genom att konstatera att "nationellt finns ett otal
åtgärder som måste vidtas för att i samverkan stoppa den fortskridande
miljöförstöringen" men att utredningens uppgift är enbart "att åstad- 41
komma en ny samlad miljölagstiftning" (s. 234). Intrycket av betoningen
av den lagtekniska utformningen förstärks då EG-harmoniseringen
behandlas. Till uppräkningen av viktiga skyddsobjekt fogas ett antal
beslutsprinciper som försiktighetsprincipen, principen om att skador skall
förebyggas, det är förorenaren som betalar, biologisk mångfald m.fl. För
att nå en så effektiv skyddseffekt som möjligt måste miljöskyddsarbetet
ske både förebyggande och kurerande. Då det gäller medlen att nå de
övergripande miljömålen och effektivt miljöskydd konstaterar utredningen
att "allmän medvetenhet är bästa skyddet för hälsa och miljö" (s. 243).
I detta instämmer Centralstyrelsen. Tyvärr utvecklar Miljöskyddskommit-
tén inte detta viktiga problemområde närmare. Här skulle folkrörelser
och kyrkan kunna uträtta mycket i samverkan med berörda myndigheter.
3.1.34 Österåkers kommun: För att kunna anpassa lagstiftningen till den
snabba utvecklingen inom miljöområdet är det ändamålsenligt att
miljöbalken utformas som en ramlag. Detaljregleringen skall ske genom
föreskrifter och miljökvalitetsnormer. Vilka effekter lagstiftningen
kommer att få blir därför i hög grad beroende av vilka föreskrifter
regeringen och myndigheterna kommer att utfärda. Detta innebär att det
är svårt att idag bedöma konsekvenserna av utredningens förslag. Det är
angeläget att arbetet med dessa föreskrifter och normer snabbt kommer
igång.
3.1.35 Uppsala kommun: De allmänna bestämmelserna i förslagets
första avdelning har en hög ambitionsnivå och ett vidsträckt tillämpnings-
område, vilket i sig kan vara något positivt. Dessa bestämmelser är dock
svåra att utforma med precision och har till stor del blivit tomma och
pretentiösa. Kommunen anser det vara av stor vikt att dessa bestämmel-
ser ges ett realistiskt och genomförbart innehåll, så att inte lagens
trovärdighet urholkas. Kommunen anser att en alltför stor del av balken
bygger på en teknik med ramlagstiftning. Många av balkens bakom-
liggande syften skall genomföras med hjälp av föreskrifter av regeringen
och andra myndigheter. Dessa föreskrifter skall bygga på de allmänna
bestämmelserna. Många av lagförslagets allmänna bestämmelser är dock
alltför vaga och oprecisa för att kunna ge någon vägledning för ut-
färdandet av sådana föreskrifter. En annan konsekvens av denna
lagstiftningsteknik är att lagstiftningens genomslagskraft skjuts fram i
tiden. Erfarenheter av motsvarande förfaringssätt visar att det kan ta tid
innan föreskrifter meddelas av bemyndigad myndighet. Att lagen ges ett
innehåll genom föreskrifter innebär också att riksdagens roll som
lagstiftare på miljöområdet i viss mån överlåts till regeringen. De
negativa konsekvenserna med denna lagstiftningsteknik kan kanske i viss
mån kompenseras genom att förtydligande av lagtexten och av att
möjligheten att utfärda föreskrifter görs om till en skyldighet.
3.1.36 Eskilstuna kommun: Miljöskyddskommittén har valt att utforma
den nya miljöbalken (MB) som en ramlag i likhet med svensk tradition.
Den stora förebilden har varit lagen om kemiska produkter (LKP) vilken
i hög grad bygger på bemyndigande till regeringen, eller de myndigheter
som regeringen bestämmer, att utfärda föreskrifter som fyller ramarna i
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
42
lagen och gör den användbar. Ramlagens stora fördel är att den gör det Prop. 1994/95:10
lätt att genom portalparagrafer låta regelverket genomsyras av allmänna Bilaga 4
principer/miljöpolitiska målsättningar som skall gälla för allt inom
tillämpningsområdet. Andemeningen i lagstiftningen kan utan lagändring
uppnås genom att nya föreskrifter kommer till. Ramlagen är med tanke
på eventuellt kommande EG-medlemskap (även EES-avtalet) en utmärkt
form för implementering av EG-direktiv till den nationella lagstiftningen.
Inga lagändringar behövs, endast föreskrifter eller bindande normer som
beslutas av regering eller någon statlig myndighet. Har möjligen
harmonisering mot EG blivit mer än delsyfte i arbetet med att samordna
miljölagstiftningen? Problemet med ramlagstiftning är att den leder till
att den demokratiska processen delvis sätts ur spel genom att riksdagens
lagstiftningsmakt i praktiken förs över till regeringen. Om regeringen är
passiv och inte ger ut föreskrifter blir lagen alternativt verkningslös, eller
tar mycket lång tid innan den får verkan, då den är så allmänt formule-
rad. I de fall föreskrifter ges ut avser dessa till stor del undantagen från
regeln, dvs. när den inte skall tillämpas. Miljöförvaltningen anser med
tanke på miljöbalkens omfattning samt den stora mängd föreskrifter som
förutsätts komma till stånd att en tydligare och utförligare samt mer
bindande förfettningsform bör övervägas. Miljöbalkens portalparagrafer
i 1 kap. är enligt vår bedömning att i första hand betrakta som miljöpoli-
tiska målsättningar. Då "målsättningarna" i MB skrivits ner som
lagregler uppstår enligt miljöförvaltningens uppfettning vissa trovärdig-
hetsproblem eftersom tydliga kravregler som kan garantera målupp-
fyllelse saknas på genomförandesidan. Orsaken till detta kan troligen
sökas i det fektum att MB, som tidigare berörts, utformats som en
ramlag och därför per definition aldrig avsetts vara särskilt tydlig. Det
är ju trots allt de eventuellt tillkommande detalj föreskrifterna som avgör
hur tillämpningen av de övergripande paragraferna kommer att bli.
Miljöförvaltningen anser att det inledande kapitlet bör omarbetas och
utformas så att det kan användas som tolkningsunderlag för miljöbalken
i övrigt. Vad menas t.ex. med att bevara biologisk mångfeld och att
upprätthålla goda livsbetingelser för alla i landet naturligt förekommande
växt- och djurarter?
3.1.37 Katrineholms kommun: Portalparagraferna i miljöbalken ger
uttryck för riksdagens höga ambitionsnivå på miljöområdet. Några
invändningar mot detta kan naturligtvis inte göras. "Att bevara biologisk
mångfeld och upprätta goda livsbetingelser för alla i landet och dess
omgivande vatten naturligt förekommande växt- och djurarter" är
moraliskt riktigt, högst önskvärt, men knappast tillfullo genomförbart. Vi
har heller inte kunnat återfinna samma höga ambitionsnivå i balkens
aktsamhets/kravregler. Detta minskar tyvärr trovärdigheten för våra
möjligheter att leva upp till miljöbalkens övergripande mål. Miljöbalken
är en extremt utpräglad ramlag. Här återfinns få direktverkande
kravregler. Till övervägande del överlämnas ansvaret för genomföran-
deregleringen till regering och myndigheter som fått bemyndigande. Det
innebär att reglema innehållsmässigt utformas av någon annan än 43
lagstiftaren (riksdagen). Tidsmässigt börjar reglema gälla vid en senare
tidpunkt än lagens ikraftträdande. Dessutom saknar balken former för
återkoppling till riksdagen om utfärdandet av föreskrifter drar ut i tid
eller inte fullföljs alls. Risken finns att starka särintressen kan påverka
utvecklingen, vilket skulle kunna innebära att riksdagens direkta
inflytande minskar och demokratin urholkas. En sakkunnig delegation
knuten till riksdagen bör tillsättas med uppgift att följa hur bemyndigan-
den och framtagning av föreskrifter fortlöper. Det är synnerligen
angeläget att ur ett kommunalt perspektiv och mot bakgrund av erfaren-
heterna i fråga om hälso- och sjukvårdslagens tillämpning ytterligare
betona risken för minskat demokratiskt inflytande om en miljöbalk
utformas som en extremt utpräglad ramlag.
3.1.38 Norrköpings kommun: I de första paragraferna i lagförslagets
första kapitel anges att balkens syfte är att skydda hälsa och miljö, bevara
biologisk mångfald och främja en god hushållning med naturresurserna.
Men sedan har man glömt bort den biologiska mångfalden i de inledande
kapitlens övriga paragrafer liksom i lagförslaget i övrigt. Det är olyckligt
att detta inte används konsekvent i alla paragraferna. Man kan tro att
bevarandet av biologisk mångfeld inte är lika viktigt som de övriga
skyddsvärda faktorerna. Ett av de viktigaste syftena med skapandet av en
miljöbalk är att göra lagstiftningen samstämmig, tydligare och enklare.
Detta är viktigt för att kunna skapa ett effektivt myndighetsarbete inom
miljöområdet. Lagförslaget innebär att själva balken blir en renodlad
ramlag med mycket få detaljer. I stället kommer en mängd föreskrifter
att behövas. Detta kan innebära att tydligheten och enkelheten försvinner
då antalet föreskrifter kan bli mycket stort. Dessutom skapas ett tomrum
till dess att nya föreskrifter har införts, varför resultatet kan bli att
miljöarbetet med stöd av lagstiftning blir ännu otydligare än idag. Man
bör därför öka detaljeringsgraden något på miljöbalkens bestämmelser för
att kunna minska antalet föreskrifter.
3.1.39 Mjölby kommun: Eftersom balken kommer att få karaktären av
ramlagstiftning måste föreskrifter med generell räckvidd kunna utfärdas
efter bemyndigande i balken. Likaså måste konkreta och tydliga
tillämpningsföreskrifter utifrån lokala och regionala förutsättningar
utarbetas med stöd i balken. Sådan detaljreglering kan överlämnas åt
regeringen eller de myndigheter regeringen bestämmer. En av fördelarna
med ett sådant system är att det går fortare att genomföra ändringar i
regelsystemet när ändrade förhållanden så påkallar. Detta är ju för-
hållandet i stor utsträckning inom miljöskyddsområdet. Miljöbalkens fyra
stora skyddsobjekt är människors hälsa, den fysiska miljön, den
biologiska mångfalden samt hushållningen med naturresurserna. Mjölby
kommun delar uppfattningen att den övergripande principen i balken
därför bör vara, att alla de försiktighetsmått skall vidtas, som behövs för
att tillvarata angivna skyddsobjekt. Visst utrymme bör dock finnas för
skälighetsprövningar i de enskilda fellen. Den s.k. substitutionsprincipen,
som idag återfinns i lagen om kemiska produkter och som innebär att
sådana kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre
ferliga, bör införas i balken. Denna princip kommer sannolikt att få
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
karaktären av generalklausul, vilket innebär att den tillika kan bli föremål
för tolkningsproblem och förenad med vissa svårigheter att tillämpa.
Därför förefeller det vällovligt att med stöd av klausulen utfärda
tillämpningsföreskrifter och övriga erforderliga detaljregleringar. Vidare
tillstyrks principen att vid all hantering av varor skall så långt som det
är möjligt en varas hela livslängd beaktas vid bedömningen av de risker
för hälsa och miljö som varan för med sig. Därvid måste hänsyn tas till
återanvändnings- och återvinningsmöjligheter. Resurshushållning och
minskning av de totala avfallsmängderna bör prioriteras redan i samband
med produktionen. Detta bör också gälla återanvändning och återvinning.
Grundläggande bemyndigandebestämmelser som har generell räckvidd för
miljörätten bör tas in i ett inledande avsnitt i balken. Detsamma bör gälla
bestämmelser om miljökvalitetsnormer liksom bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar. Som exempel på regelverk som skulle
kunna användas for den tekniska utformningen av balken kan nämnas
jordabalken och brottsbalken. Därför tillstyrks utredningens förslag
angående dispositionen, dvs. en avdelningsindelad balk.
3.1.40 Kalmar kommun: Den s.k. användarprincipen (UPP) är viktig
och bör utgöra en av grunderna i MB. Nuvarande formulering av
utbytesprincipen måste behållas för att kemikalietillsynen skall få åsyftad
genomslagskraft. En av grunderna for MB är den av OECD lanserade
principen att förorenaren skall betala ("PPP"). Däremot finns inte den av
samma organ framförda principen att den som använder en naturresurs
skall betala ("UPP") med bland grunderna till den nya lagen. Då
förslaget till MB omfettar användning av naturresurser finns såvitt vi kan
bedöma inget skäl för att inte låta den senare principen också utgöra en
av grunderna i en ny svensk miljölagstiftning. Den tredje av de principer
som nämns i 1 kap. 3 § bör utvecklas så att det klart ftamgår att den
omfettar såväl PPP som UPP. Vidare bör det övervägas om inte
principen att föreningar och miljöskador skall motverkas vid källan skall
föras in som en fjärde grundsats i paragrafen. Den tredje av de principer
som nämns i den föreslagna 3 § bör även utvecklas så att det klart
framgår att den omfettar såväl PPP som UPP. Det finns inga bärande
skäl till att vi i Sverige skall vänta lika länge med att stadfasta den senare
principen i lag som vi gjort med den förra. Vidare bör det övervägas om
inte principen att föroreningar och miljöskador skall motverkas vid källan
skall föras in som en fjärde grundsats i paragrafen. Det förslag till MB
som kommittén arbetat fram har givits karaktären ramlag. Till ram-
lagskaraktären hör ett mycket omfettande bemyndigande till regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.
I många fell böijar MB:s bestämmelser att gälla först när dessa före-
skrifter trätt i kraft. Två väsentliga betänkligheter kan resas mot detta.
För det första innebär det att riksdagen frånhänder sig sin viktigaste
uppgift - lagstiftningsansvaret - inom ett prioriterat samhällsområde -
miljövården. För det andra måste flertalet av de föreskrifter som följer
av bemyndigandena i MB ligga färdiga för beslut den dag balken skall
träda i kraft. Saknas dessa är risken stor att MB inte kommer att kunna
användas i det praktiska miljöarbetet i den utsträckning som är lagstifta-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
45
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
rens intention (jfr. nuvarande status hos § 21 naturvårdslagen). Detta Prop. 1994/95:10
innebär att övergångstiden från det att lagen antas till dess att den träder Bilaga 4
i kraft måste göras förhållandevis lång.
Ett av syftena med MB är att skapa bättre överblick över miljölagama.
Detta samt dess karaktär av ramlag gör att det bland dess inledande
bestämmelser behövs ett stort antal definitioner av olika begrepp. Svensk
miljölagstiftning har hittills i stort sett saknat sådana definitioner även av
centrala, tekniska begrepp som t.ex. grundvatten, avfall och spillolja. Ett
flertal begrepp kommer dock att få en definition i och med att EES-
avtalet träder i kraft och de däri ingående EG-direktiven införlivas i
svensk miljörätt. Kommittén har i sitt betänkande inte ansett det
nödvändigt att dessa definitioner förs över vare sig direkt till MB eller
till underliggande författningar. Man har i stället anfört att vid behov i
det praktiska arbetet skall hänvisning ske till respektive EG-direktiv.
Denna ståndpunkt kan knappast anses överensstämma med utredningsupp-
draget, där det bl.a. sägs att översynen skall syfta till att öka över-
blickbarheten och att all väsentlig lagstiftning som syftar till miljöskydd
skall samlas i en lag. Vi anser att definitionerna i de EG-direktiv som
omfattas av EES-avtalet bör transformeras till svensk lag och på lämpligt
sätt införas i MB.
Statliga myndigheter kommer genom olika föreskrifter att ålägga
kommunerna uppgifter som egentligen är av statlig karaktär och som inte
ger utrymme för lokala variationer. Detta påverkar både den kommunala
självstyrelsen och kommunens kostnader. Det blir betydligt svårare för
kommunerna att få kompensation för alla olika myndighetsföreskrifter än
om regeringen meddelat dem. Det finns anledning att bättre uppmärksam-
ma ramlagens problem med samordning, överblick, rimlighet och
kompensation vad gäller föreskrifter.
3.1.41 Gotlands kommun: I miljöbalken samlas delar av nuvarande
miljölagstiftning. För att miljöbalken skall kunna hållas inom ett rimligt
omfång har den utformats som en ramlag. Miljöbalken kommer att få sitt
detaljerade innehåll genom föreskrifter som utfärdas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Inför detta arbete måste,
enligt vår mening, riskerna för detaljstyrning från statliga myndigheter
genom bemyndiganden och delegationsmöjligheter uppmärksammas.
3.1.42 Landskrona kommun: En miljöbalk som skall vara ett effektivt
rättsligt instrument for att nå en hållbar utveckling bör innehålla enkla
och klara rättsregler som riktar sig till var och en som påverkar miljön
och även till de myndigheter som skall tillämpa balken. Dessa rättsregler
kan utformas så att de dels är direktverkande, dels utgör direktiv till de
myndigheter som skall utfärda föreskrifter och ange ramarna för
miljökvalitetsnormema. De direktverkande bestämmelserna som av
praktiska skäl måste innehålla en skälighetsavvägning har formen av
allmänna aktsamhetsregler som anger att effekterna på miljö skall
minimeras.
46
3.1.43 Göteborgs kommun: Vi godtar i allt väsentligt vad som under
dessa avsnitt framförs om behovet och utformningen av en samordning Prop. 1994/95:10
av lagstiftningen. Vi delar också uppfattningen att en miljöbalk bör vila Bilaga 4
på de viktiga principer som kommittén föreslagit. Vi har förståelse för
att kommittén väljer att utforma miljöbalken som en ramlag och att
överlåta åt regeringen att meddela de föreskrifter m.m. som behövs. Vi
tillstyrker denna utformning. Samtidigt är vi medvetna om att värdet av
den nya lagstiftningen till kanske övervägande del är avhängigt av i
vilken utsträckning regeringens bemyndigande att utfärda föreskrifter och
miljökvalitetsnormer verkligen kommer att utnyttjas. Många känner idag
besvikelse över att t.ex. lagen om kemiska produkter inte kompletterats
med föreskrifter i större omfattning än som skett. Vi ser därför helst att
i lagtexten inte endast ges möjlighet åt regeringen att utfärda föreskrifter
m.m. utan att en skyldighet införs i någon form.
3.1.44 Marks kommun: Oklarheter som måste klargöras genom
omarbetning är bl.a. att mål och riktlinjer måste tydligare skiljas från
konkreta bestämmelser. Orimligt ambitiösa bestämmelser kan medföra
otydlighet om balkens verkliga innebörd och därmed försvara balken i
övrigt. Det måste därför, tydligare än nu, visas att balkens första del är
mål och principer och inte konkret verkande bestämmelser.
3.1.45 Karlstads kommun: Lagstiftningen rörande miljöfrågor är idag
mycket splittrad. Det är därför mycket väsentligt att miljölagstiftningen
samlas i en Miljöbalk. Denna miljöbalk har i stora delar utformats som
en ramlag, vilken senare skall kompletteras med föreskrifter utfärdade av
regeringen eller myndighet. En ramlag skall givetvis inte vara alltför
detaljerad utan mer preciserade anvisningar måste finnas i särskilda
föreskrifter. Detta möjliggör också relativt snabba förändringar. För att
den nya lagstiftningen skall fungera väl är det emellertid absolut
nödvändigt att föreskrifterna utfärdas i omedelbar anslutning till att den
nya Miljöbalken träder i kraft. I annat fall kommer stora problem att
uppstå. Olika kommuner och myndigheter kommer i brist på klara
anvisningar och med utgångspunkt från olika ambitioner att göra olika
tolkningar av lagstiftningen. Enskilda personer kommer också att föra
ärenden till prövning i högre instans för att få fram prejudikat. En sådan
ordning leder till att onödigt många ärenden överklagas och att av-
görandet i många frågor fördröjs till men för såväl enskilda som
myndigheter.
3.1.46 Örebro kommun: 1 kap. 1 §. Portalparagraferna är visionära
med höga mål och har formulerats som Rio-deklarationen. I specialmoti-
veringen finns ingen kommentar till vad man menar med att bevara
levande landskap. Även om man borde förstå innebörden kan en
kommentar till formuleringen bidra till att inte felaktiga tolkningar görs.
Portalparagraferna är så formulerade att de relativt enkelt utifrån en
progressiv miljöpolitik kan brytas ned till lokala föreskrifter och
operativa miljöprogram. 1 kap. 3 §. I denna paragraf formuleras
huvudprinciperna för bästa tillgängliga teknik, utbytesprincipen, 47
försiktighetsprincipen, kretsloppsprincipen och PPP, d.v.s. principen att
förorenaren betalar. Försurningen, jord- och skogsbruk är exempel i
Örebro där tillämpningen av denna paragraf bör studeras utifrån
konsekvensbeskrivningen - levande landskap och levnadsvanor.
3.1.47 Heby kommun: Utredningen presenterar ett förslag till en ren
ramlag. Det kan ifrågasättas om man inte går lite väl långt i denna sin
ambition. Sålunda reglerar miljöbalksförslaget inte ens vilka myndigheter
som skall ha hand om tillståndsgivning eller tillsyn. Ambitionen borde
tvärtom vara att försöka få en lag med någorlunda substans. Av praktiska
skäl kan riksdagen givetvis inte besluta om alla detaljfrågor, men den
borde markera sitt engagemang och ansvarstagande genom att reglera
betydligt mer än vad utredningen föreslår. Således bör riksdagen anta en
miljöbalk som är mindre ram och mera lag än utredningsförslaget. I
sammanhanget är det värt notera att många europeiska länder har
betydligt mer detaljerad lagstiftning än vad Sverige har. Det som är
möjligt i övriga Europa kan väl inte vara omöjligt i Sverige?
3.1.48 Sundsvalls kommun: Förhållandet mellan staten och kommuner-
na har stor principiell betydelse när förslaget till miljöbalk skall
behandlas. Det är viktigt att principen om den kommunala självstyrelsen
beaktas vid denna behandling. I miljöskyddskommitténs huvudbetänkande
betonas på flera ställen att miljöbalken av nödvändighet utformats som
en ramlag, dvs. att vad som skall gälla överlämnats till regeringen och
statliga myndigheter att besluta om. Sundsvalls kommun anser att för
vissa frågor är en sådan hantering inte lämplig. Fördelningen av ansvar
och arbetsuppgifter mellan staten och kommunerna är av den arten att
den bör behandlas av riksdagen. Departementet bör också enligt vår
mening ytterligare granska om balkförslaget vad gäller ramlagsut-
formningen i alla delar överensstämmer med den huvudregel i regerings-
formen (RF 8:5) som anger att föreskrifter om kommunernas befogen-
heter och deras åligganden skall meddelas i lag och den undantagsbe-
stämmelse (RF 8:7) som anger att bemyndiganden är tillåtna i fråga om
vissa speciellt angivna ämnen.
3.1.49 Timrå kommun: I balkens portalparagrafer anges vissa krav som
återspeglas bristfälligt i den mera operativa lagtexten. Dagens ökade krav
inom hållbarhets- och kretsloppsprinciper är huvudfrågor som tydligare
bör återspeglas i lagtexten om dessa områden skall ha den betydelse som
eftersträvas.
3.1.50 Ornsköldsviks kommun: Det föreligger delvis en bristande
koppling mellan balkens portalparagrafer och den mer operativa
lagtexten. Hållbarhets- och kretsloppsprincipen har exempelvis inte avsatt
några spår i de lagtexter som reglerar avfallsfrågorna. Risk finns att vissa
av portalprincipema genom detta kan komma att tappa fotfäste och så
småningom förlora i betydelse.
3.1.51 Umeå kommun: Miljöbalken, som är en ramlag, bör inte ges en
större omfattning än förslaget nu anger. Risken med ramlagstiftning är
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
tolkningssvårigheter, som gör rågången mellan politiska beslut och Prop. 1994/95:10
administrativa åtgärder oklar.---Den största förtjänsten ur miljösyn- Bilaga 4
punkt med den föreslagna lagstiftningen är de skärpningar och delvis nya
grepp i de materiella reglema som föreslås. Kombinationen av kvalitets-
normer och krav på bästa teknik har redan i mitten av sjuttiotalet
förespråkats av miljörättsforskaren Staffan Westerlund. Angreppssättet
är ett kraftfullt verktyg att genomdriva de normgivande myndigheternas
målsättningar för miljön. Det skapar också förutsättningar för nya
lagtekniska lösningar. Att tekniken inte är helt utan problem torde framgå
av betänkandet.
3.1.52 Göteborgs och Bohus Läns Landsting: Vi tillstyrker att
miljöbalken utformas som en ramlag, dels for att kunna användas på ett
flexibelt sätt efter hand som nya behov av reglering uppkommer, dels för
att inte bli orimligt omfattande. Samtidigt anser vi det tveksamt ur
demokratisk synpunkt att även mycket genomgripande reglering får
beslutas av regeringen. Så kommer de viktiga frågorna om ansvarsför-
delning mellan myndigheter, om prövning och om tillsyn att överlämnas
till regeringen eller till myndighet som regeringen beslutar. Vi förutsätter
att kommande förordningar utfärdas i nära samråd med berörda politiska
organ på regional nivå och med sakkunniga inom berörda områden. Vi
finner att medan stora viktiga avsnitt av lagen lämnas till regeringens
beslut förelås samtidigt detaljreglering som onödigtvis gör lagen
svåröverskådlig och omfattande. Vi föreslår att onödiga detaljbestämmel-
ser tas bort ur lagen och regleras i förordning.
3.1.53 Svenska Kommunförbundet: Miljölagstiftningen bör utgå från
vad hänsynen till människor och miljö samt god hushållning med
naturresurser kräver. Lagstiftningen bör utformas med utgångspunkt i de
miljöproblem som är kända och förutsebara i dag samtidigt som den
måste vara tydlig när det gäller hur problemen konkret skall angripas och
så långt möjligt lösas. Kommunförbundet har inget att erinra mot en
samlad översyn av lagstiftningen på miljöområdet. Tvärtom inser
förbundet att en mer framåtsyftande lagstiftning på området är nöd-
vändig. Förbundet förutsätter dock att regelverket utformas på ett sådant
sätt att man åstadkommer en så god kostnadseffektivitet som möjligt i
den samlade miljöpolitiken. Kommunförbundet delar den princip som
slogs fest i riksdagens miljöpolitiska beslut 1991, nämligen att miljöfrå-
gorna måste genomsyra alla samhällssektorer (den s.k. sektorsprincipen).
Varje samhällssektor är skyldig att inom sitt område - självfallet utifrån
en helhetssyn - utveckla hänsynen till miljön och ta ett mera genom-
gripande miljövårdsansvar än hittills. Att en allt större del av miljöregler-
na nu föreslås bli samlade i miljöbalken kan i sämsta fell bidra till att
miljöfrågorna uppfettas som en "egen samhällssektor" och motverka
strävan att bygga in miljötänkandet i alla samhällssektorer och olika slag
av verksamheter. Miljöskyddskommittén har valt att utforma miljöbalken
som en ramlag. Kännetecknande för bestämmelser i en sådan lag är att
de är oprecisa och därmed ger ett betydande tolkningsutrymme for de 49
myndigheter eller domstolar som har att tillämpa bestämmelserna. En
ramlag fylls därför ofta ut med mera detaljerade regler i regeringsför-
ordningar och andra föreskrifter. Ett huvudskäl för att utforma miljöbal-
ken som en ramlag har varit att hålla regelomfånget på en rimlig nivå.
Fördelen anses främst vara att riksdagen kan dra upp övergripande
riktlinjer medan detaljerna överlämnas åt regering och myndigheter inom
ramen för de bemyndiganden som ges i balken. På så sätt anses det också
gå fortare att genomföra ändringar i regelsystemet när ändrade för-
hållanden så påkallar. Ett system med bemyndiganden framhålls vidare
av kommittén som enkelt och effektivt och därmed fördelaktigt då det i
EES-samarbetet liksom i en framtid vid en eventuell svensk anslutning
till EG blir aktuellt att anpassa den svenska miljölagstiftningen till EG:s
regler.---Kommunförbundet inser att en ny samordnad miljölagstift-
ning - en miljöbalk - inte kan eller bör göras allt för detaljerad. Hur långt
i detaljeringsgrad man bör gå är dock långt ifrån enbart en fråga om en
effektiv och snabb beslutsprocess. Om förslaget till miljöbalk genomförs,
kommer uppenbarligen en icke obetydlig del av de materiella reglema att
läggas fast av de berörda centrala myndigheterna, bl.a. i form av
miljökvalitetsnormer. En övergång till förfettningsstyrda miljökvalitets-
normer innebär enligt förbundets uppfettning en maktförskjutning från
kommunerna till de statliga myndigheterna. Hur stor förskjutningen blir
kan inte nu överblickas eftersom konkretisering av normerna sker först
genom senare föreskrifter. Denna oklarhet kan inte accepteras utifrån
kommunernas självstyrelse. Spelreglerna och ansvarsfördelningen mellan
staten och kommunerna måste enligt förbundet läggas fest med större
tydlighet av den centrala politiska makten. Förbundet anser att det är av
största vikt att vi i Sverige håller fest vid vår demokratiska lagstiftnings-
process, med en väl genomförd beredning innehållande bl.a. rimliga
remisstider av utredningar m.m. innan regeringen lägger lagförslag på
riksdagens bord. Mot bakgrund härav vill förbundet starkt markera att en
miljöbalk i princip skall innehålla de behövliga materiella bestämmelserna
även om detta innebär ett merarbete inom regeringskansliet och riksdagen
jämfört med kommitténs förslag till lagteknisk lösning. Det är enligt
förbundet ytterst viktigt att behålla den öppenhet som vi har i den
svenska beslutsprocessen och vi bör sikta på att detta också skall gälla för
EG-frågor. Kommunal medverkan och insyn i beredningsprocessen inom
landet såväl som inom EG i de frågor som direkt berör kommunerna bör
vara en självklarhet utifrån Europakonventionens regler om kommunalt
inflytande på lagstiftningsprocessen. Kommunernas erfarenheter av
lagstiftning uppbyggd på breda bemyndiganden är negativa. Erfaren-
heterna visar att denna typ av bestämmelser har en klar tendens att leda
till detaljstyrning från statliga myndigheter på ett sätt som knappast kan
ha varit statsmakternas avsikt vid lagstiftningstillfället. Om bemyndigan-
den ändå bedöms som oundvikliga, är det ett kommunalt krav, att dessa
innebär att endast regeringen och inte underlydande statliga verk ges
denna möjlighet när det är fråga om bestämmelser med materiellt
innehåll.
3.1.54 Svenska naturskyddsföreningen: Förslaget till miljöbalk är en
mycket utpräglad ramlag med långt gående befogenheter för regeringen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
50
eller myndighet som regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter. Det
är visserligen svårt att undvika att ett omfattande regelverk som
miljölagstiftningen får karaktär av ramlag. Kommittén går emellertid för
långt. Naturskyddsföreningen anser att bestämmelser och sanktioner för
överträdelser så långt möjligt måste anges direkt i lagtexten, detta för att
på sikt skapa en enhetlig tillämpning av lagarna och en enhetlig och
användbar rättspraxis. Det är således viktigt att alla de väsentliga
reglema, huvudreglerna, och det handlingsmönster som härtill är kopplat
skall kunna utläsas ur lagtexten. Lagen är trots allt mer tillgänglig och
av högre dignitet än förordningar och myndigheternas föreskifter. Det
första kapitlet i förslaget till miljöbalk innehåller mål och grundläggande
principer för balkens tillämpning. Dessa är emellertid, enligt föreningens
uppfettning, för vaga och alltför allmänt hållna. Inledningskapitlets
paragrafer måste, för att kunna utgöra ett bra tolkningsunderlag och
därmed bli verkningsfulla, i många fell vara betydligt mer utförliga.
Avsikten är att det första kapitlet skall kunna ge vägledning för tolkning
och tillämpning av hela miljöbalken. Det är därför riktigt att, som i
förslaget, en avsiktsförklaring formuleras i någon av de inledande
paragraferna. Föreningen anser emellertid att det därutöver borde varit
möjligt att i större utsträckning lägga fest grundläggande bestämmelser
i inledningskapitlet. Den första paragrafen borde t.ex. klargöra att nu
levande och kommande generationer av människor skall tillförsäkras en
god miljö att leva i, att den biologiska mångfalden skall bevaras etc.
Detta skulle ge en tydligare vägledning för de som skall tillämpa balken.
Den oklarhet som finns om den första paragrafens status drabbar särskilt
ändamålet att upprätthålla goda livsbetingelser för alla inom landet och
de omkringliggande vattnen naturligt förekommande växt- och djurarter.
Detta ändamål, bevarandet av den biologiska mångfalden, uttrycks
nämligen inte tydligt i den fortsatta lagtexten. Det blir läsarens sak att
försöka förstå att den biologiska mångfalden innefattas i begreppet miljö.
Enligt föreningens uppfettning är detta inte tillfyllest. Man kan utgå från
att många tillämpare av miljöbalken inte automatiskt kommer att koppla
ihop miljöskydd och bevarande av biologisk mångfeld. Deta beror bl.a.
på dagens relativt konstlade uppdelning i miljöskydd, som avser utsläpp
m.m. och som regleras i miljöskyddslagen, och naturvård, som traditio-
nellt till stor del handlar om biologisk mångfeld och som regleras i
naturvårdslagen. Miljöbalken bör på ett tydligt sätt integrera naturvård
och miljöskydd. Balkens 2 kap. bör därför innehålla en definition av
begreppet miljö där det uttryckligen förklaras att begreppet också
innefattar den biologiska mångfalden. Alternativt bör den biologiska
mångfalden och artbevarandemålet omnämnas överallt där det är relevant
i balken, på samma sätt som den långsiktigt goda hushållningen med
naturresurserna. Naturskyddsföreningen önskar dessutom att ett långt-
gående skydd för hotade arter och deras livsmiljöer införs direkt i
lagtexten, gärna bland de allmänna aktsamhetsreglema. För övrigt behövs
en definition av begreppet biologisk mångfeld.
3.1.55 Sveriges advokatsamfund: Bruket av s.k. portalparagrafer i
lagstiftningen bör undvikas. Det är bättre lagstiftningsmetodik att avstå
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
från allmänna uttalanden och i stället ge lagen en direkt, operativt
användbar text. Förslagets första kapitel kan av detta skäl med fordel
utgå.---Enligt samfundets uppfettning innebär lagstiftningsmetoden
med ramlagar en avsevärd risk för godtycke och rättsosäkerhet. För att
en ramlag skall tjäna något förnuftigt ändamål måste den kompletteras
med föreskrifter av regeringen eller myndigheter. Detta innebär att
förutsägbarheten om vad som är tillåtet eller inte minskar, ett förhållande
som från rättssäkerhetssynpunkt inger starka betänkligheter. Det är heller
inte tillfredställande med en lagstiftning som i betydande utsträckning
endast innehåller allmänna fraser vars egentliga innehåll skall eftersökas
i förarbeten och uttalanden av lagstiftaren. Enligt samfundets mening
leder en sådan lagstiftningsmetodik, i synnerhet i ett sådant mångskiftan-
de ämne som det förevarande, endast till oreda med risk för betydande
rättsförluster för enskilda och företag. Om utredningens påstående att den
enda möjlgheten för att få till stånd en samlad miljöbalk är att utnyttja
metoden med ramlag är korrekt finner samfundet att utredningens arbete
i så måtto varit förfelat. Det finns enligt samfundets mening inte något
egenvärde i att samla lagstiftningen på miljöområdet i en särskild balk.
För att nå klarhet och reda vore det bättre om vaije särskilt miljöområde
fick sin egen reglering i särskild lag. Samfundet anser alltså att den
hittills gällande metoden med skilda lagar är att föredra framfor en
miljöbalk enligt utredningens förslag. Det ligger emellertid i sakens
natur, att de skilda lagarna skall samordnas så att de blir uttryck for
samma synsätt på miljöfrågorna, d.v.s. en modem lagstiftning utifrån
gemensamma utgångspunkter.
3.1.56 Grossistförbundet Svensk Handel: De allmänna bestämmelserna
i förslagets inledande kapitel är utformade på ett alltför kategoriskt sätt.
Det förefeller svårt att i praktisk verksamhet översätta kraven på att
kommande generationer inte bara skall leva i en god miljö utan även en
hälsosam sådan. Kraven på bevarandet av den biologiska mångfalden
förefeller mer långsiktiga än vad som fastställdes vid Rio-konferensen
1992. Vi anser att de inledande paragraferna bör formuleras om for att
möjliggöra en praktisk tillämpning av lagstiftningen.
1 kap. 3 § Det föreslås att texten ges följande lydelse: P 2. Vad som
utvinns ur naturen skall kunna användas och slutligt tas om hand utan att
denna utsätts för oacceptabel påverkan.---Såsom Allert Alverborg har
anfört i sitt särskilda yttrande kan det ifrågasättas om inte nödvändiga
ändringar varit möjliga att åstadkomma med förhållandevis enkla medel
inom ramen för det befintliga regelverket. Kommitténs omfettande arbete
har således sannolikt gått långt utöver vad som erfordrats för att uppnå
ett väl fungerande system. Balken har utformats som en ramlag, vilket
innebär att en mycket stor del av miljöområdet kommer att regleras av
regerings- och myndighetsföreskrifter. Eftersom flera myndigheter kan
komma att meddela föreskrifter med stöd av balken eller regeringsbe-
myndigande finns risk för att föreskrifterna blir dels alltför många och
alltför olika utformade, dels svåra att tolka och tillämpa.---En samlad
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
52
miljöbalk kan bidra till en förbättrad överskådlighet och ökad effektivitet, Prop. 1994/95:10
endast under förutsättning att den kompletterande förordnings- och Bilaga 4
föreskriftssamlingen utformas rätt. Den eventuella förtjänst som kan
uppnås genom samordningen av de centrala lagarna riskerar annars att gå
helt förlorad i en snårskog av förordningar och föreskrifter. Vi vill i
sammanhanget också framhålla vikten av att förordningar och föreskrifter
utarbetas med små och medelstora företags särskilda behov framför
ögonen. Om exempelvis generella föreskrifter skall få den betydelse som
eftersträvas i betänkandet måste kraven på överskådlighet och tydlighet
sättas mycket högt. Annars är risken uppenbar att regelverket blir
omöjligt att tillämpa för andra än miljöjuridiska experter, vilka for övrigt
är sällsynta både inom offentlig förvaltning och näringsliv.
3.1.58 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Miljöskyddskommittén har
valt att utforma miljöbalken som en ramlag. En sådan lag utmärks av att
bestämmelserna i den har karaktär av övergripande riktlinjer. Det
ankommer sedan på regering och underordnade myndigheter att utfärda
förordningar och andra föreskrifter inom ramen för bemyndiganden som
ges i lagen. Huvudmotivet för den använda lagstiftningstekniken är
praktiskt betingat. Kommittén anger att med den ifrågavarande tekniken
går det fortare att genomföra ändringar i regelsystemet när ändrade
förhållanden påkallar det. Det betonas särskilt att nya och oväntade faror
snabbt kan dyka upp och vara av så allvarlig natur att de kräver
omedelbara åtgärder. LRF kan, mot bakgrund av de snabba förändringar
som förekommer på miljöområdet, godta ett system vilket lämnar ett
visst utrymme åt att kunna ändra i regelverket utan att vaije gång vända
sig till riksdagen. Kommittén har emellertid, enligt LRFs uppfettning,
gått alldeles för långt i sin iver att utforma regler med bemyndiganden.- -
- Om praktiska skäl kan anföras till förmån för ramlagsutformningen,
finns det andra skäl som med stor tyngd talar mot användandet av en
sådan lagstiftningsteknik. Användningen av ramlag innebär en maktför-
skjutning från riksdagen till regeringen och därefter vidare till för-
valtningsmyndigheterna. Riksdagens inflytande över normgivningen
minskar således, vilket är ett hot mot demokratin. Lagstiftningstekniken
i fråga innebär vidare att risken för godtycke och rättsosäkerhet ökar.
Bland rättssäkerhetsproblemen kan särskilt betonas den bristande
förutsebarheten och den minskade överskådligheten som följer av ett
regelverk bestående av övergripande riktlinjer utfyllda med ett stort antal
förordningar och föreskrifter. Detta i förening med att förordningar och
föreskrifter saknar förarbeten skapar oklarheter om vad som gäller.
Enskilda kan härvid tvingas till överklaganden i ökande omfettning för
att komma till sin rätt. Härvid kommer i fokus frågan om den enskildes
rätt till ersättning för överklagandekostnadema. Den enskilde har inte rätt
till sådan ersättning i förvaltningsprocess även om överklagandet leder till
bifell. Det är av allmänt intresse att klarhet vinnes om innebörden av
gällande bestämmelser. Om sådan klarhet måste vinnas genom över-
klaganden från enskildas sida, är det rimligt att det allmänna tar ett
ansvar för den enskildes kostnader för överklagandet. LRF vill peka på 53
de erfarenheter som finns från byggbranschen som efterhand kommit att
regleras sönder med åtföljande starkt negativa konsekvenser för Prop. 1994/95:10
utvecklingen inom sektorn. Bilaga 4
3.1.59 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: TCO tillstyrker att
lagstiftningen inom miljö- och hälsoskyddsområdet samlas och samordnas
så att en gemensam grund för det framtida arbetet skapas. För att kunna
anpassa lagstiftningen till den snabba utvecklingen inom miljöområdet är
det nödvändigt att miljöbalken skapas som en ramlag. Detaljregleringen
bör ske genom föreskrifter och miljökvalitetsnormer. Det är angeläget att
arbetet med föreskrifter och normer sker målmedvetet och med hög
intensitet. TCO stödjer huvudprinciperna bakom miljöbalken, dvs.
försiktighetsprincipen, kretsloppsprincipen och principen att förorenaren
betalar, och anser att dessa principer bör genomsyra miljöarbetet.
3.1.60 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR:
Grundidén, att balken är till för att skydda och vårda naturen, förebygga
ohälsa och att hushålla med naturens resurser är bra. Framförallt att det
är tydligt markerat att det är angelägenheter for var och en. Det
föreligger delvis en bristande koppling mellan balkens portalparagrafer
och den mer operativa lagtexten. Hållbarhets- och kretsloppsprincipen har
exempelvis inte avsatt några spår i de lagtexter som reglerar avfalls-
frågorna. Risk finns att vissa av portalprincipema genom detta kan
komma att tappa fotfäste och så småningom förlora i betydelse.
3.1.61 Friluftsfrämjandet: Bland mål och grundläggande principer
saknas skyddet av människors upplevelse av naturen, dvs. skyddet av
friluftsliv och allemansrätt. Friluftsaspekten har en framträdande plats i
nuvarande naturvårdslag, men verkar bortglömd i balkens två inledande
paragrafer. Det finns många anledningar för stat och kommun att skydda
förutsättningarna för, och bevara och utveckla möjligheterna till
friluftsliv. Friluftsfrämjandet har i skriften "Naturen runt knuten "
sammanställt en rad goda skäl för kommuner att satsa på friluftsliv.
3.1.62 Föreningen Skogsindustrierna: De mycket långtgående, allmänt
formulerade målsättningarna bör stramas upp. Lagstiftningen riskerar
annars att uppfattas som orealistisk och förlora i trovärdighet. - - -
Hushållning med energi är väsentlig. Vi måste dock av såväl praktiska
som principiella skäl ifrågasätta lämpligheten av en bestämmelse som i
hushållningshänseende jämställer energi såsom sådan med naturresurser.
Om det, såsom framgår av specialmotiveringen, är de naturresurser som
tas i anspråk vid energiutvinning som egentligen avses, bör detta också
framgå av bestämmelsen (2 kap. 5 §). Hushållningen med naturresurser
behandlas emellertid i miljöbalkens 5 och 6 kapitel och bestämmelsen
förefaller därför överflödig.
3.1.63 Greenpeace: I miljöbalkens inledande kapitel anges ett antal
grundläggande principer som skall genomsyra lagen och ligga till grund
for myndigheters och enskildas tillämpning av densamma. Miljöbalken
måste ge uttryck för en högre ambitionsnivå i fråga om hushållningen
54
med naturresurser. Hushållningsprincipen måste tydligt komma till
uttryck i miljöbalkens inledande kapitel, och därmed få en större tyngd.
Enligt Greenpeace mening har hushållningstänkandet inte fått det
genomslag i miljöbalken, som är nödvändigt for att uppnå en hållbar
utveckling. Det måste tydligt markeras, att förnyelsebara naturresurser
endast får uttas i den utsträckning naturen tål, det vill säga i en takt då
förnyelsen inte äventyras. Uttag av icke förnyelsebara naturresurser bör
i princip vara förbjudet. Att en icke förnyelsebar naturresurs kan
återanvändas är inte i sig ett acceptabelt skäl för att tillåta uttag. Mot
bakgrund av detta anser Greenpeace att miljöbalken bör ge uttryck för en
absolut gräns som inte får överskridas ifråga om vilka risker som kan
accepteras beträffande naturresurshushållningen.
3.1.64 Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet: Kommitténs
huvuddirektiv att försöka samla och samordna miljölagstiftningen är en
nödvändighet för dagens miljöarbete. Den nuvarande lagstiftningen
speglar inte de tankar och visioner vi har idag t.ex. Agenda 21,
Kretsloppspropositionen m.m. En gemensam miljöbalk ger ökad tyngd
och kraft åt miljöfrågorna.
3.1.65 Sveriges Jordägareförbund: I ett samhälle, baserat på marknad-
sekonomi, privat äganderätt och personlig frihet för medborgarna, kan
det inte som en genomgående princip gälla att "den som vill göra något
som kan påverka människors hälsa eller miljö" skall visa att åtgärden inte
kommer att medföra skada eller olägenhet. Tvärtom måste den grund-
läggande principen i Sverige vara att människorna själva skall ha
förtroendet att bedöma konsekvenserna av sitt handlande. Den civil-
rättsliga och straffrättsliga lagstiftningen säkerställer att människorna
handlar i överensstämmelse med samhällets övrordnade mål. Detta måste
gälla även på miljöområdet. Sveriges Jordägareförbund delar i princip
kommitténs uppfettning att skador i första hand bör förebyggas. Principen
ger dock ringa ledning för människomas handlande i det enskilda fellet.
Det är uppenbart att miljön i många fell störs på grund av människomas
aktivitet - produktion och konsumtion - för att öka sin materiella
standard. Störningarna är i de flesta fell förenade med ekonomisk vinning
- förbättrade materiella villkor. Det är just därför den störande åtgärden
har vidtagits. Det måste med skärpa framhållas att miljöskyddet i
praktiken handlar om att göra en lämplig avvägning mellan skadeförebyg-
gande åtgärder och önskemålen om ökat materiellt välstånd.
3.2.1 Justitiekanslern: Avgränsningen av vilka lagar som bör samlas i
en miljöbalk synes vara väl avvägd.
3.2.2 Riksåklagaren: Den vikt vi alla fäster vid miljöfrågor gör det
naturligt att samla lagstiftningen på området till en miljöbalk. Jag biträder
därför kommitténs förslag i detta avseende, trots att detta medför vissa
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
svårigheter vad avser lagstiftningstekniken på området. Vissa bestämmel-
ser av miljöintresse måste ju av olika skäl lämnas utanför den föreslagna
miljöbalken. Som exempel kan nämnas bestämmelserna i jordbruks- och
skogsbrukslagstiftningen, i fiskerilagstiftningen och i vattenlagen. Detta
speglar enligt min mening de svårigheter som är förenade med att avgöra
vilka författningar som skall föras in under en miljöbalk som en enda lag.
3.2.3 Kommerskollegium: Internationella förpliktelser med GATT och
EES innebär att tillämpningen måste ske på konkurrensneutralt sätt.-
Detsamma gäller användningen av miljöavgifter och andra ekonomiska
styrmedel som utredarna ser som ett alternativ till miljöbalkens admini-
strativa styrmedel. Tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser eller de
närmare föreskrifter som beslutas med stöd av regeringens bemyndigande
får inte medföra att diskriminering sker mellan svenska och utländska
operatörer eller mellan olika kategorier av produkter eller förpackningar.
3.2.4 Överbefälhavaren, ÖB: Enligt ÖB uppfettning bör ekonomiska
styrmedel typ miljöavgifter inte tillämpas på försvarsmakten. Syftet med
avgifter är att minska utsläpp och/eller miljöpåverkan. En avgift kommer
dock inte att påverka den militära verksamheten som styrs av uppdraget
från regering och riksdag i motsats till civil verksamhet som styrs av
kommersiella intressen.
3.2.5 Kustbevakningen: Miljöskyddskommittén anser att lagen om
åtgärder mot vattenförorening från fertyg inte bör fogas in i miljöbalken.
Kustbevakningen delar endast delvis denna uppfettning. Kommittén
motiverar sitt ställningstagande med att denna lag - i likhet med
kämtekniklagen - innehåller regler som är utformade utifrån speciella och
stränga säkerhetskrav och att dessa regler snarare riskerar att bli
otympligare att hantera och svårare att överblicka i en miljöbalk än om
de behålls i sin speciella lag.---Kustbevakningen anser att utsläppsför-
budet för olja i vatten från fertyg i 2 kap. 2 § "vattenföroreningslagen"
har så stor likhet med dumpningsförbudet för avfell att det naturligt hör
hemma i en ny miljöbalk.---Kustbevakningen föreslår i första hand att
tillämpningsområdet för miljöbalken skall omfetta även Sveriges
ekonomiska zon. Kustbevakningen är samtidigt medveten att en
utvidgning av tillämpningsområdet för svensk miljölagstiftning ställer
ökade krav på övervakningsresurser för att bli meningsfull och att denna
fråga berördes i lagstiftningsärendet om inrättandet av zonen.
3.2.6 Folkhälsoinstitutet: Kommitténs ansats vad gäller strålskyddet är
principiellt riktig, men den leder i praktiken till förödande konsekvenser
for det sammanhållna strålskyddet. Den nuvarande strålskyddslagstift-
ningen syftar främst till att skydda människor mot skadig strålning i
arbete, sjukvård, forskning, etc. Den har ett direkt samband med
arbetsmiljölagstiftningen som lämnats utanför miljöbalken, och betonar
främst skyddet av människor och inte miljö eller djur. Strålskyddslagen,
liksom kämtekniklagen, arbetsmiljölagen och hälso- och sjukvårdslagen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
inryms till stor del inte i miljöbalkens mål och principer. Det finns därför
skäl att avstyrka att strålskyddslagen sprids ut på flera kapitel i en
miljöbalk. Den bör istället antingen lämnas utanför miljöbalken eller tas
in i sin helhet i ett särskilt kapitel i balken.
3.2.7 Statens Järnvägar, SJ: En rad lagverk saknas (Vattenlagen,
åtminstone delar av Plan- och Bygglagen, skogsbruks- och jordbrukslags-
tiftning m.fl.). Så stor del av miljöregelsystemet som möjligt måste
integreras i Miljöbalken om inte dess huvudsakliga syfte - samordning
och effektivitet - skall gå förlorat. Detta innebär inte att alla ovan
nämnda lagar i sin helhet behöver ingå i Miljöbalken, men de regler som
gäller för utnyttjande av miljön och naturresurser, samt generella
aktsamhetskrav bör ingå. I övrigt kan Miljöbalken hänvisa till separata
lagar (t.ex. på trafikområdet) där tillkommande krav fastställs. Detta
kräver naturligtvis samordning mellan Miljöbalken och dessa separata
lagar. Sådan samordning mellan balken och annan lagstiftning med
bäring på miljön saknas oftast i Miljöskyddskommitténs förslag.---
Kommittén har i alltför liten utsträckning stöpt om de lagar man utgått
ifrån. Tyvärr kvarstår därmed problemen med överlappning, otydligheter
och motsägelser, men nu inom ramen för själva balken. Man borde
istället utformat en ny, konsekvent och genomtänkt struktur, där olika
nivåer i lagtexten bättre hölls isär och där lagtextens språkbruk var
enhetligt, baserat på klara definitioner och mer utförligt i de avsnitt där
tolkningssvårigheter kan uppstå.
3.2.8 Riksrevisionsverket, RRV: RRV konstaterar att vattenlagen inte
infogats i den föreslagna miljöbalken (MB). Enligt RRVs uppfattning
borde en närmare knytning mellan vattenlagen och den blivande
miljöbalken övervägas av samma skäl som ligger till grund for att
naturresurslagen inarbetas i miljöbalken. Vattenlagen reglerar an-
vändningen av naturresurser liksom naturresurslagen och är liksom denna
ett avvägningsinstrument mellan olika samhällsintressen. RRV vill
dessutom tillägga att ingenstans i betänkandet diskuteras sambandet
mellan jaktlagen och miljöbalken trots att i § 1 i utredningsförslaget ett
av ändamålen med miljöbalken beskrivs som att bevara biologisk
mångfald och upprätthålla goda livsbetingelser for alla i landet och dess
omgivande vatten naturligt förekommande växt- och djurarter. Beslut om
jaktvillkor för en art kan kraftigt påverka livsbetingelserna för ex-
empelvis en rovdjursart som huvudsakligen lever på den förstnämnda
arten.
3.2.9 Boverket: Balkens uppbyggnad ger inte tillräckligt stöd för
tillämpningen inom och utom balken. Balkens avsikt att ge gemensamma
grunder for prövning av lokalisering och tillåtlighet i övrigt är utmärkt.
Förslaget måste emellertid i flera avseenden utvecklas för att det skall
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
57
kunna leda till en gemensam tillämpning. Det rör frågor om miljöhänsyn Prop. 1994/95:10
i annan lagstiftning utanför balken, om kopplingen till PBL och om Bilaga 4
samverkan mellan miljöskydd och hushållning.---Om balken skall vara
en gemensam bas, eller "paraply", bör de grundläggande reglema i
balken gälla för all lagstiftning som rör användningen av resurserna. Ett
utökat tillämpningsområde förordas därmed. Det är vidare nödvändigt att
kopplingar både inom och utom balken är enkla och tillämpbara.
Förslaget är motsägelsefullt vad avser förhållandet mellan de allmänna
och särskilda aktsamhetsreglema. Den nödvändiga kopplingen mellan
PBL och NRL är inte klar, vilket utvecklas nedan. De olika principerna
om hushållning och miljöskydd ges inte förutsättningar att samverka,
vilket tillika utvecklas nedan. Om miljöfrågorna skall utvecklas separat
för olika lagar och om hushållning och miljöskydd inte skall kombineras,
skall NRL lyftas ur balken. Detta vore emellertid en beklaglig för-
svagning av balkens möjligheter att hantera firamtidens frågor.---Detta
är numera en allmänt accepterad och eftersträvad grund för uthållig
utveckling. NRL/PBL-systemet omfettar således ett avsevärt vidare syfte
än en skyddslagstiftning. Hushållningsprincipema i NRL anses svårtil-
lämpade och nyttan av dem ifrågasätts utifrån bevarandeaspekter.
Erfarenheterna visar också att NRL inte vunnit fullt genomslag inom de
olika prövningslagama. Förutsättningen för tillämpningen av NRL har
emellertid tidigare varit ofullständig eftersom kommunala översiktsplaner
saknats. Nu finns det emellertid möjligheter att göra erforderliga
avvägningar, när kommunala översiktsplaner ger kunskap och MKB ger
breda analyser av inverkan på miljö, hälsa och hushållning.---I balken
kvarstår i princip dagens grunder för prövning. Konstruktionen med
aktsamhetsregler och lokaliseringsregler på flera ställen inom balken
såväl som utanför och med oklarheter dem emellan ger emellertid inte
den förenkling och enhetlighet som skall eftersträvas och systemet är inte
förutsebart. Dagens prövningsgång är haltande och svårtillämpad. Den
bör ersättas med en reell integration av hushållningsprincipen i balken.
Detta kräver att balken ges ett kapitel med principer för lokalisering och
tillåtlighet. En utgångspunkt är dagens hushållningsregler i NRL. Dessa
hushållningsregler kompletteras med aktsamhetsregler och stoppregler i
olika avseenden, som träder in for det fell projektets lokalisering anses
långsiktigt bra. Det är viktigt att NRLs funktion som absolut stopp inte
sätts ur spel av hänsyn till teknik etc.
3.2.10 Statens Jordbruksverk: Kommittén överdriver den pedagogiska
betydelsen av att ha bestämmelserna kvar i skötsellagen. Samtliga
miljöbestämmelser som berör jordbruket bör istället så långt det är
möjligt samlas på ett ställe, vilket skulle göra dem mer överblickbara.
Kommittén anför själv (på s. 262) att miljöregler i sektorslagama på jotd-
och skogsbruksområdet bör inarbetas i miljöbalken om avregleringen
skulle leda till att det i dessa lagar i stort sett bara blir miljöregler kvar.
58
Verket vill därför särskilt påpeka att skötsellagen sedan tillkomsten
genomgått flera förändringar som har medfört att den, till skillnad från
skogsvårdslagen, numera i princip enbart innehåller bestämmelser med
miljö- och naturskyddande syften. Starka skäl talar således för att
inarbeta skötsellagen i den föreslagna miljöbalken. Antingen skötsellagen
inordnas i miljöbalken eller ej medför kommittéförslaget att en översyn
av lagens bestämmelser blir nödvändig. Bland annat blir 5 § skötsellagen
- som syftar till att hindra att värdefull jordbruksmark tas i anspråk för
matjordstäkter - överflödig eftersom dess syfte tillgodoses i förslagets 12
kap. 1 och 2 §§ där krav ställs dels på tillstånd till täkt av jord dels på
att tillståndsmyndigheten vid prövningen skall ta hänsyn till intresset av
långsiktigt god hushållning med naturresurserna.
3.2.11 Fiskeriverket: När det gäller vattenlagen har fisket en särställ-
ning. En samordning av denna lag med miljöbalken skulle med all
säkerhet innebära en försvagad ställning för fisket. Fiskeriverket förordar
därför att vattenlagen ej inordnas i miljöbalken.
3.2.12 Arbetarskyddsstyrelsen: Förslagets detaljutformning ger
Arbetarskyddsstyrelsen anledning att befara praktiska problem vid
tillämpningen. Detta hänger samman med en i många stycken oklar
avgränsning mot arbetsmiljölagens tillämpningsområde och som en följd
härav mot Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens tillsynsom-
råde. Förslagets utformning innebär delvis en överlappande reglering som
på flera punkter skiljer sig från regleringen inom arbetsmiljöns område. -
- - Styrelsen föreslår därför att överlappningsproblemen undviks genom
lämpliga ändringar i lagtexterna som klargör att miljöbalken inte alls är
tillämplig inom arbetsmiljölagens område eller i vart fell tydligt anger i
vilka avseenden den är tillämplig på detta område.
3.2.13 Riksantikvarieämbetet, RAÄ: Den föreslagna miljöbalken
kommer att vara tillämplig på en stor del av det som man i allmänt
språkbruk benämner "miljö", men kommer ändå inte att vara heltäckan-
de. Det - också mycket vida - begrepp som ryms under beteckningen
"kulturmiljö" kommer att omfettas delvis. Genom att de nuvarande
hushållningsbestämmelsema i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (NRL) förs över till miljöbalken kommer också
användningen av mark- och vattenområden med respekt for deras
kulturvärden att fella inom miljöbalkens tillämpningsområde på det sättet
att hushållningsbestämmelsema blir gällande dels för den prövning som
skall ske enligt balken, dels också för den prövning av miljöpåverkande
projekt som skall ske enligt anknytande lagar, främst plan- och bygglagen
(1987:10, PBL). Däremot kommer miljöbalken inte enligt förslaget att
innehålla några direkta regler för säkerställande och skydd av kulturmin-
nen, eftersom lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. inte föreslås ingå
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
59
eller bli ändrad.---Förslaget till miljöbalk vilar i ytterst ringa grad på
överväganden om vilka skyddsbehov som balken kan behöva tillgodose
imom kulturmiljövårdens område. Naturvårdens behov har helt kommit
att dominera i motivskrivningama. Även om Miljöskyddskommittén
säkert inte haft någon avsikt att nedvärdera miljöns kulturvärden i
förhållande till naturvärdena, ligger det en uppenbar risk i att tystnaden
rörande kulturmiljön kan komma att påverka den framtida tillämpningen
till kulturmiljövårdens nackdel. Därutöver kan det finnas en fera för att
de motsättningar som någon gång kan komma till uttryck mellan kravet
på åtgärder för att säkra art- och biotopskydd och behovet av skydd för
vissa kulturlämningar kan komma avvägas på ett sätt som negligerar de
senare aspekterna. Detta problem bör lösas i de kommande förarbetena,
så att kulturskyddsbehovet inom miljöbalkens tillämpningsområde
kommer till uttryck tydligare.---RAÄ föreslår i det följande vissa
ändringar i miljöbalkens inledande bestämmelser i avsikt att ge en bättre
utgångspunkt för bevarandet också av kulturmiljöer inom ramen för
miljöbalkens regelsystem. 1 kap. 1 § Tredje strecksatsen föreslås lyda:
"bevara ett levande landskap med dess kulturarv". Tillägget syftar till att
ange att miljöbalkens ändamål är att skydda kulturlandskapet i betydelsen
en byggd eller ett område som åskådliggör historiska samband i den
fysiska miljön så som den skapats genom människomas bruk och odling.
Se vidare det resonemang som förts ovan och som utvecklas i anslutning
till RAÄ:s kommentar till 2 kap. 4 §. I kap. 2 och 4 §§: På respektive
ställen bör en formulering efter mönstret "människorna, natur- och
kulturmiljön samt omgivningen i övrigt" väljas. Begreppet "kulturmiljö"
förekommer inte i förslaget. Den deklarerade huvudinriktningen på
miljöbalken är skydd mot emissioner och annan skadlig påverkan samt
bevarandet av biologisk mångfeld. Som framhållits ovan finns det en risk
för att kulturmiljöaspektema glöms bort vid tillämpningen. RAÄ anser
det därför vara en fördel att begreppet kulturmiljö kommer till uttryck i
balkens grundläggande bestämmelser. 2 kap. 4 § Den föreslagna
bestämmelsen borde utgå och istället efter 1 § inplaceras en bestämmelse
med följande innebörd: Balken är tillämplig på såväl den orörda naturen
som de naturmiljöer som präglats av människors bruk och odling. För
fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen finns därutöver
bestämmelser i lagen (1988:950).
3.2.14 Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK: Förslaget till
miljöbalk innebär att en ramlag föreslås bildas på miljöområdet. Bland
andra nu gällande lagar skall även lagen om hushållning med naturresur-
ser, naturresurslagen, ingå i den kommande miljöbalken. Detta anser vi
från NUTEKs sida vara lovvärt eftersom miljöfrågorna måste ses som en
helhet.
3.2.15 Kammarkollegiet: Kammarkollegiet anser det riktigt och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
60
angeläget att sammanföra lagstiftningen inom miljöområdet till ett Prop. 1994/95:10
sammanhängande regelverk. Med detta vinner man inte bara rättstekniska Bilaga 4
fördelar utan skapar möjlighet att lägga fest allmänna riktlinjer och
generella bedömningsgrunder när det gäller miljöpåverkan. Det kan bl.a.
mot denna bakgrund diskuteras om inte ytterligare lagar, exempelvis
vattenlagen, borde ha arbetats in i miljöbalken. Mot detta talar främst
vattenlagens omfettning och att miljöbalken genom en sådan inordning
förmodligen skulle ha förlorat i överskådlighet och enhetlighet. Kollegiet
vill dock framhålla att det i det fortsatta utrednings- och lagstiftnings-
arbetet är angeläget att uppmärksamma gränssnittet mellan miljöbalken
och annan lagstiftning som berör miljöfrågor.
3.2.16 Statens naturvårdsverk: Verket anser att de olika lagarna kan
och bör samordnas i större omfettning än vad som skett både vad gäller
prövnings- och förferanderegler och föreskrifter. För de mest miljöpåver-
kande verksamheterna i VL, VägL, TorvL och MinL m.m. bör vidare
prövningsplikt föreskrivas enligt 14 kap. miljöbalken.---2 kap. 1 § 2
stycket bör ändras så att bestämmelserna i 3, 5, 6 och (nuvarande
förslagets) 9 kap. samt föreskrifter utfärdade med stöd av 4 och
(nuvarande förslagets) 8 kap. skall tillämpas vid prövning enligt PBL,
VL, VägL m.fl. angivna lagstiftningar. För de mest miljöpåverkande
verksamheterna i VL, VägL, TorvL och MinL m.m. bör prövningsplikt
enligt 14 kap. miljöbalken föreskrivas. — Naturvårdsverket föreslår: att
kapitel 3 och 4 flyttas till andra avdelningen som ges ny rubrik "Gemen-
samma aktsamhetsregler", att kapitel 5 och 6 ges nya rubriker, "Grund-
läggande hushållningsbestämmelser för mark- och vattenområden"
respektive "Särskilda bestämmelser för hushållning med vissa mark- och
vattenområden i landet", att kapitel 7 flyttas, antingen till femte
avdelningen där övriga frågor om tillstånd behandlas, eller får bilda en
egen avdelning med hänsyn till NRL:s speciella karaktär, att tredje
avdelningen renodlas till att avse frågor om myndighets åtgärd för
fredande av visst naturområde, djur- eller växtart, och ges ny rubrik
"Säkerställande och vård av mark- och vattenområden", att reglema om
markawattning i kapitel 11 och hela kapitel 12 förs över till fjärde
avdelningen, att fjärde avdelningen ges ny rubrik "Särskilda regler för
vissa verksamheter m.m.", att kapitel 13 utgår, genom att 1 § bör kunna
strykas och 2 och 3 §§ arbetas in i femte avdelningen.
I det fortsatta arbetet med följdlagstiftning bör införas: att kommunen
i sin översiktsplanering enligt PBL skall ange hur man avser att beakta
miljöbalkens bestämmelser i 3, 5, 6 och 9 kap. samt föreskrifter
utfärdade med stöd av 4 och 8 kap. och att miljökvalitetsnormer skall
utgöra överprövningsgrund enligt 12 kap. PBL. — I 2 kap. 1 § har man
inskränkt balkens tillämpning vid prövning enligt PBL, vattenlagen,
väglagen, torvlagen, minerallagen m.fl. exploateringslagar till att bara
gälla reglema om hushållning med mark och vatten i 5 och 6 kap. samt
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
reglema om miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar i 8 Prop. 1994/95:10
och 9 kap. Vidare framgår att vid tillämpning av jord- och skogs- Bilaga 4
brukslagstiftningen skall endast balkens 8 och 9 kap. tillämpas. Oavsett
vad som sägs i 2 kap. 1 § andra stycket torde balken i princip bli
tillämplig på alla verksamheter som träffas av bestämmelsen i första
stycket i denna paragraf, dvs. allt utövande av miljöpåverkan enligt 2
kap. 6 §. Såvitt rör den direkta tillämpningen av balken hos prövnings-
myndigheter enligt olika speciallagar är det dock angeläget att säkerställa
att dessa myndigheter blir skyldiga att direkt tillämpa inte bara 5, 6, 8
och 9 kap. utan även balkens allmänna aktsamhetsregler. Detta behövs
för att balken skall kunna spela den övergripande roll som var avsett och
som kommer till uttryck i det mål och syfte som definierats i 1 kap. 1
och 2 §§. Förutom att miljöbalkens 2 kap. 1 § ändras på föreslaget sätt
bör i speciallagstiftningen skrivas in att balkens aktsamhetsregler skall
tillämps. Tillåtligheten av sådana miljöpåverkande verksamheter som i
dag prövas enligt t.ex. MinL, VägL och VL, kommer inte att prövas mot
balkens mål och grundläggande principer. Skulle verkets förslag inte
genomföras kommer prövningen inte heller att ske enligt balkens
allmänna aktsamhetsregler. Även om balkens markhushållningsbe-
stämmelser skall tillämpas vid prövningen kommer exempelvis VägL, VL
och MinL även i fortsättningen att sakna reella aktsamhetsregler till
skydd for miljön. Dessa lagar kommer således även framöver att ha
karaktär av exploateringslagstiftning, som i första hand syftar till att
organisera och underlätta genomförandet av olika slag av exploatering av
naturresurser. Oavsett om verkets förslag skulle genomföras eller ej finns
fördelar med tt låga tillståndspröva de mest miljöpåverkande verksam-
heterna i VL, VägL, TorvL och MinL enligt 14 kap. miljöbalken. Bl.a.
kommer reglema om tillståndsprövning i 14 kap. 4 och 5 §§ att gälla
även vid prövning av de nämnda verksamheterna. Detta kapitel skulle
härmed få karaktären av ett övergripande institut för tillståndsprövning
av miljöpåverkande företag.
3.2.17 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden har
som myndighet huvudsakligen erferenhet av tillämpningen av miljös-
kyddslagen (1969:387). Koncessionsnämnden anser att denna lag har
varit mycket ändamålsenlig. Tillämpningen av den har verksamt bidragit
till att vi i vårt land väsentligt har kunnat minska störningar i miljön från
punktkällor såsom exempelvis förorenande industrier. Lagens flexibla
tillåtlighetsregler har givit utrymme för en anpassning i praxis till
strängare miljökrav, allteftersom nya kunskaper och ny teknik på
miljöområdet har kommit fram. Lagens omprövningsregler ger utrymme
för ytterligare skärpningar, men de har - främst på grund av bristande
resurser hos Statens Naturvårdsverk - ännu inte kommit att tillämpas i
avsedd omfettning. Koncessionsnämnden kan alltså konstatera att den
nuvarande miljöskyddslagen i stor utsträckning kan utnyttjas för att nå
62
uppställda miljömål när det gäller utsläppsminskningar från industrin Prop. 1994/95:10
m.m. Lagen är inte så bristfällig att den i och för sig behöver ersättas av Bilaga 4
en helt ny lag. De justeringar som onekligen behövs kan mycket väl
göras genom smärre ändringar av nuvarande lag. Nu kan man emellertid
inte se miljöskyddslagen isolerad från annan miljölagstiftning. Som
miljöskyddskommittén konstaterar, har lagstiftningen på området blivit
mycket omfattande och svår att överblicka t.o.m. för de myndigheter som
har till särskild uppgift att tillämpa den. I beslut av främst lokala, men
i vissa fall även regionala, miljömyndigheter har beslutsmyndigheten inte
haft klart för sig om den har tillämpat miljöskyddslagen eller hälsos-
kyddslagen (1982:1080). Om inte ens myndigheterna med ansvar för
berörda områden kan avgöra vilken lag som är tillämplig, måste det vara
ännu svårare for medborgarna i allmänhet att hitta rätt bland lagarna.
Detta talar naturligtvis för att man bör försöka åstadkomma en bättre
samordning och överskådlighet. För att det skall vara någon mening med
ett samordnat regelverk på miljöområdet, måste detta vara lättillgängligt.
För det ändamålet är det egentligen ointressant, om regelverket kallas
miljöbalk, miljölag eller något annat. Det viktiga är att lagstiftningen
presenteras samlat och i så stor utsträckning som möjligt i vår lagbok.
Även om lagverket kommer att kallas miljöbalk, bedömer Koncessions-
nämnden emellertid att flera regeringsförordningar på området liksom
alla myndighetsföreskrifter av lägre dignitet, inte kommer att tas in i
lagboken. Varje föreskrivande myndighet tar in sina föreskrifter i sin
egen författningssamling. De efterlysta möjligheterna till bättre överblick
och lättillgänglighet kommer alltså under inga omständigheter att vara
hundraprocentiga. En tänkbar ordning kan vara att en central myndighet
anförtros uppgiften att svara för att författningarna på miljöområdet
samlas och görs tillgängliga för allmänheten. En stor förtjänst med en
samlad lagstiftning är att man får för hela miljöområdet gemensamma
kravregler och strafiregler liksom tillsynsregler, vilka sistnämnda
underlättar lösningen av organisationsfrågorna. Den föreslagna ordningen
med miljökvalitetsnormer och EG-anpassning torde också underlättas.
3.2.18 Statens Lantmäteriverk, LMV: Behovet att samordna lagstift-
ningen rörande miljön är stort. Att samla i princip all sådan central
lagstiftning är därför bra. Det ger tyngd åt miljöfrågorna. En tydlig och
enhetlig lagstiftning är till fördel för såväl myndigheter som enskilda och
företag bl.a. genom att förutsättningar finns för en samlad bedömning
och därmed undviks att en och samma fråga kan prövas enligt olika
lagstiftning. När det gäller balkens tillämpningsområde föreslår LMV att
fastighetsbildningslagen (FBL), anläggningslagen (AL), ledningsrättslagen
(LL) och lagen om exploateringssamverkan (ESL) ingår i uppräkningen
i 2 kap. 1 § andra stycket i förslaget till miljöbalk. Detta har LMV också
framfört i sitt remissvar över Rio-deklarationen om miljö och utveckling
av Agenda 21. Enligt LMV:s mening är naturresurslagen tillämplig på
63
fastighetsbildningsverksamheten. Detta har kommit till uttryck i LMV:s Prop. 1994/95:10
handbok for tillämpningen av FBL. Det vore dock en fördel att ha direkt Bilaga 4
stöd för detta i balken for att miljöfrågorna skall få en ökad genom-
slagskraft i fastighetsbildningen.
3.2.19 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: Genom mångårigt internatio-
nellt samarbete i regelsystem, begrepp och standards finns idag en stor
harmoniserad samsyn på strålskyddsområdet och detta bör utnyttjas i den
nationella lagstiftningen.---Från SSI:s synpunkt skulle en splittring av
strålskyddslagen till olika kapitel i en miljöbalk också medföra praktiska
olägenheter. Strålskyddslagen, strålskyddsförordningen och SSI:s
författningssamling bildar ett modernt, homogent, överskådligt och
ändamålsenligt regelverk. För SSI och för dem som har med strålning att
göra, t.ex. sjukhusfysiker och strålskydd sansvariga vid kärnkraftverk
torde det innebära nackdelar och knappast några fördelar. Det skulle
också bli svårare att redogöra för vad som gäller for SSI:s internationella
samarbetspartners. Strålskyddslagen har sin motsvarighet i de flesta av
ifrågavarande länder. En översättning av hela miljöbalken blir otymplig
och det blir svårt för mottagaren att utläsa strålskyddsreglema ur denna.
SSI skulle få göra utdrag ur balken av de regler som har betydelse för
strålning, men som tidigare sagts skulle detta inte heller bli lätt eftersom
det är oklart vilka regler i balken som har sådan betydelse. SSI tror inte
heller att det skulle bli lättare för rättsvårdande instanser, polis, åklagare
och domstolar, att se vad som gäller. Som tidigare anförts är de som
svarar för utsläpp i miljön laglydiga och håller sig inom de fastställda
och lätt mätbara gränserna. Rättsliga åtgärder är därför knappast aktuella
i fråga om "miljöpåverkan" i egentlig mening. SSI vill även framhålla
följande. I EG-rätten hålls strålskyddsregler i sär från miljöregler i
övrigt. Grundvalen för strålskyddsbestämmelser finns i Euratomavtalet,
grundvalen för miljöskyddsregler däremot i det ekonomiska fördraget,
EEC, efter tillägg genom Enhetsakten. Den sekundära EG-rätten i form
av förordningar, direktiv, rekommendationer och resolutioner skiljer
också mellan strålskydd och miljöskydd i övrigt. Anpassningen till EG-
rätten är därför enligt SSI:s mening bättre med en särskild strålskyddslag
än den skulle vara med strålskyddsregler intregrerade i en miljöbalk. - -
- SSI hemställer i första hand att strålskyddslagen, SSI lämnas utanför
Miljöbalken, i andra hand att strålskyddslagen tas in i sin helhet i ett
särskilt kapitel i balken. Det skulle bli svårare att hitta och få en
överblick över de regler som gäller för verksamhet med strålning och för
tillsynen av sådan verksamhet om utredningens förslag genomfördes. Om
SSL införlivas i balken är det institutets uppfattning att dessa ftågor
måste få en acceptabel lösning. De fördelar som finns kanske kan vara
svårare att upptäcka direkt men ett exempel är att det i framtiden är tänkt
att SSI skall arbeta med bredare granskningar av nya objekt genom att
miljökonsekvensbeskrivningar har införts i lagstiftningen. Ett sådant
64
arbete kan eventuellt underlättas av att den relevanta lagstiftningen är
samlad till en gemensam ramlag. SSI finner vidare att det i många fell
är oklart huruvida en föreslagen bestämmelse i Miljöbalken avses vara
tillämplig på verksamhet med strålning eller inte. I några fell kan så inte
vara fellet, eftersom lagregeln direkt motsägs av fettade politiska beslut,
i andra fell motsägs föreslagna lagregler av andra existerade lagregler,
t.ex. i kämtekniklagen. I ett par fell finner SSI att föreslagna regler av
andra skäl är direkt olämpliga när det gäller kärnteknisk verksamhet och
annan verksamhet med strålning.
3.2.20 Statens Kärnkraftsinspektion, SKI: SKI vill peka på att
strålskyddslagen som föreslås ingå i miljöbalken bl.a. reglerar stråls-
kyddsfrågor i samband med kärnteknisk verksamhet och att det är
väsentligt att samordningen av säkerhets- och strålskyddsfrågor i
kärnteknisk verksamhet inte kompliceras och att detta bör beaktas om
strålskyddslagen inlemmas i miljöbalken. SKI har haft tillfälle att ta del
av Statens strålskyddsinstituts (SSI) synpunkter i denna fråga och
instämmer här med SSI.
3.2.21 Svea hovrätt: Av lagtext och motiv framgår det att miljöbalken
skall vara tillämplig på i princip all mänsklig verksamhet som kan
beferas få hälso- eller miljöferliga effekter eller äventyra hushållningen
med naturresurser. Balkens bestämmelser är mycket allmänt avfettade.
Avsikten är att bestämmelserna skall preciseras och kompletteras genom
ett stort antal regerings- och myndighetsförfettningar. Hovrätten delar
kommitténs uppfettning att det är en stor fördel att man nu tar ett samlat
grepp över miljölagama för att de skall blir lättare att tillämpa och
effektivare i arbetet för en bättre miljö. Enligt hovrättens mening kan det
emellertid ifrågasättas om det i dagens föränderliga samhälle är lämpligt
och välbetänkt att genomföra en så omfettande lagstiftningsprodukt som
den föreslagna miljöbalken. Det finns en påtaglig risk att balken med
tillhörande regerings- och myndighetsförfettningar blir svår att över-
blicka, inte bara för de tillämpande myndigheterna utan också for den
enskilde som önskar besked om vilka krav som ställs på en verksamhet
som han avser att bedriva. Det kan enligt hovrätten också ifrågasättas om
urvalet av de förfettningar som inarbetats i balken är det lämpligaste.
Förslaget innebär att ett antal förfettningar av ganska olika karaktär förs
samman i balken.---Med hänsyn till vad som nu anförts finns det
enligt hovrätten anledning att på nytt överväga om det är en god lösning
att införa en miljöbalk av den omfettning och det innehåll som nu
föreligger. En annan tänkbar lösning är att sammanföra miljöförfett-
ningama i två eller flera lagstiftningskomplex. Det borde t.ex. vara
möjligt att låta skyddslagarna och markanvändningslagama utgöra var sitt
komplex. Även andra indelningsgrunder kan naturligtvis komma i fråga.
För den händelse kommitténs lösning med en miljöbalk skulle godtas,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
65
anser hovrätten emellertid att lagen om hushållning med naturresurser
m.m. (NRL) inte bör ingå i balken, i vart fall inte lagens hushållningsbe-
stämmelser. Skälen till detta är följande; Hushållningsbestämmelsema i
NRL är mycket allmänt avfettade. Avsikten är att den närmare precise-
ringen av de områden som omfettas av bestämmelserna skall göras i
kommunala planer enligt plan- och bygglagen. De myndigheter som skall
tillämpa NRL har på grund härav ålagts att se till att bl.a. sådana planer
enligt plan- och bygglagen som belyser hushållningsfrågan finns
tillgängliga i det mål eller ärende som myndigheten skall pröva (6 kap.
1 § NRL). NRL har i denna del således ett mycket nära samband med
plan- och bygglagen. Enligt hovrätten medför en inarbetning av NRL i
balken inga sådana påtagliga fördelar som kan motivera att sambandet
mellan NRL och planlagstiftningen bryts.
3.2.22 Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten har i princip inget
att invända mot avgränsningen av balken, dvs. valet av de lagar som
föreslås ingå i en ny miljöbalk. Det bör dock ytterligare övervägas om
strålskyddslagen (1988:220) verkligen bör införlivas i balken. Denna lag
har en stark inriktning på medicinska och hygieniska frågor inom
sjukvård och livsmedelshantering. Den avser därmed ett så pass speciellt
område att den synes kunna med fördel lämnas utanför balken.
3.2.23 Stockholms universitet: Ett av problemen med att skapa en
miljöbalk är att en sådan lagstiftning kommer att omfetta flera olika
sektorer av samhället. Det är också tydligt att en sådan lag innehåller
inslag som inte är gemensamma för flera sektorer i samhället. Samtidigt
är avgränsningsproblemen inte helt lätta. Delvis beror detta på att ordet
"miljö" är så obestämt - det kan i stort sett betyda allt som hänsyftar på
det som omger en människa; det är såväl ett modeord som ett honnörsord
och har därför fått ungefär lika många denotationer och konnotationer
som t.ex. orden "demokrati" eller "kultur". Det finns kanske inte någon
som förväntar sig att finna regler om t.ex. "uppväxtmiljö" eller "kultur-
miljö" i en miljöbalk men kanske man väntar sig att finna något om
"arbetsmiljö", "trafikmiljö" eller "stadsmiljö". - Att så är fellet visar
redan några av utredningens reservationer och särskilda yttranden på.
Där yrkas t.ex. på att plan- och bygglagen, vattenlagen, minerallagen,
arbetsmiljölagen, trafikrelaterad lagstiftning, kämtekniklagen, atomansva-
righetslagen m.m. förs in i balken - helt eller delvis. Samtidigt finner
man att utredningen avstått från att försöka inarbeta de särskilda regler
som gäller om miljöpåverkan inom jord- och skogsbruket, låt vara att de
allmänna reglema om miljöpåverkan i förslaget också, naturligtvis, syftar
på de s.k. areella näringarna. Att utredningen haft svårigheter när det
gäller avgränsningen även i detta avseende är tydligt. Den s.k. hormo-
slyrlagen finns medtagen, tydligen därför att den utgör en särskild lag,
medan däremot de lika kontroversiella och viktiga reglema om t ex skydd
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
66
för fjällnära skogar saknas.---Ett lagverk som täcker så vitt skilda
områden som endast har det gemensamma att de i vid mening kan sägas
behandla miljöfrågor men som samtidigt lämnar ute många andra
väsentliga miljöfrågor och områden innebär enligt fekultetsnämndens
mening ingen särskild fördel. Snarast blir regleringen mera svåröverskåd-
lig. Fakultetsnämnden avstyrker därför i första hand att förslaget
utformas som en balk och vidare generellt att det läggs till grund för
lagstiftning. - - - Fakultetsnämnden vill i stället förorda att en om-
arbetning sker med sikte på att utarbeta en ny miljölag, som kan ta sin
utgångspunkt i naturresurslagen, den nuvarande miljöskyddslagen och
miljöskadelagen och syfta till att reglera hushållning med naturresurser
och skadlig miljöpåverkan. Detta skulle i huvudsak motsvara förslagets
1, delar av 2, 3-9 och 20-30 kap. De frågor som tas upp i förslaget i
delar av 2 och i 10-19 kapitel bör kunna bli föremål för särskild
lagstiftning med mer eller mindre stark sektorsanknytning. En del av
bestämmelserna som tas upp i 20-30 kap. bör också med fördel kunna
foras över till sådan lagstiftning, t.ex. föreläggande att snygga upp efter
nedskräpning (22 kap. 3 §).
3.2.24 Uppsala universitet: Grovstrukturen i kommitténs balkförslag
skulle ha varit bra om inte kommittén hade gett sig in på att föra in
naturresurslagen ungefär som en egen modul, samt förutsatt att de
allmännna s.k. aktsamhetsreglema hade utgjort grundläggande kravreg-
ler. Placeringen av det som kommittén benämner kvalitetsnormer blir
antagligen bättre om sådana hamnar nära andra materiella regler. Men
till följd av att kommittén inte frigjort sig från de lagar man mer eller
mindre fogar samman, har strukturen ändå förstörts. De allmänna
aktsamhetsreglema, NRL-kapitlen samt kapitlen om miljöferlig verksam-
het m.fl. innehåller tre olika uppsättningar materiella regler som inte är
inordnade i vare sig en gemensam begreppsapparat eller en gemensam
bedömningsbas.
3.2.25 Lunds universitet: Det huvudsakliga syftet med miljöskyddskom-
missionens arbete sades vara att samordna en stor del av miljölagama så
att man fick enhetliga regler, samlade på ett ställe. Man har till viss del
lyckats med att föra samman nuvarande, mycket spridda, miljölagstift-
ning till en miljöbalk. Men samordningsarbetet tycks inte vara riktigt
färdigt. Balken är enligt 2 kap. tillämplig på vissa typer av verksamheter
"om inget annat föreskrivs". Vissa av balkens kapitel skall tillämpas även
när man tillämpar andra lagar. Ett stort antal undantag, undantag från
undantagen, hänvisningar till och kompletteringar i annan lag kvarstår.
Det är begripligt att man inte kan integrera samtliga befintliga, i och för
sig relevanta, lagar i en miljöbalk. Vissa hänvisningar till annan lag och
vissa undantag måste finnas för att balken över huvud taget skall bli
hanterlig. Men man kan kräva av en miljöbalk att finna merparten av de
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
67
miljörelevanta lagarna där. Frågan är om det urval som gjorts är Prop. 1994/95:10
tillfredsställande. Skogsvårdslagen, skötsellagen och vattenlagen är av Bilaga 4
någon anledning inte integrerade i balken. Trots detta är det meningen
att balken skall tillämpas "genom" dessa - och andra - lagar. Nämnden
ifrågasätter om inte även dessa lagar borde ha arbetats in i balken.
Integrationen av hälsoskyddet väcker frågan om inte även arbetsmiljöla-
gen borde ha integrerats. Vidare, när det gäller strålning. Strålskyddsla-
gen (1988:220) har integrerats i balken (19 kap. 5 avd.) med särskilda
skyldigheter och tillåtlighetsregler. Det kan då te sig rimligt att låta
balken omfatta all miljöferlig verksamhet som sänder ut joniserande
strålning och radioaktiva miljögifter. Utan närmare motivering har man
emellertid låtit atomansvarighetslagen och kämtekniklagen utgå. Detta
förefeller rimligt vad gäller kämtekniklagen, som under de närmaste två
decennierna säkerligen kommer att ändras vid upprepade tillfällen i
anslutning till kärnkraftens avveckling. Under sådana betingelser kan det
vara lämpligt att lagen kvarstår som en särreglering för kämteknikom-
rådet (avfellet finns givetvis kvar längre, men omfettas av balkens regler
i 18:12-13). Samma skäl att hålla atomansvarighetslagen utanför den
tilltänkta balken föreligger emellertid inte.
3.2.26 Chalmers tekniska högskola: Det måste anses som helt
nödvändigt att i miljöbalken även infora plan- och bygglagen samt
sektorslagama t.ex. skogsvårdslagen. Först när detta sker kan man ur
systematisk synpunkt tala om en fullständig miljöbalk.
3.2.27 Forskningsrådsnämnden: Allmänt sett anser nämnden att
miljöskyddskommittén redovisat ett omfettande och värdefullt material.
Kommittén har såvitt nämnden kan bedöma, lyckats "smälta samman de
skilda miljölagama" till en helhet. Miljöbalken förefeller också kunna
tillgodose behovet av en sammanhängade och överskådlig lagstiftning på
miljöområdet. Det nu presenterade förslaget till miljöbalk bör ses som ett
steg i en process. Det är viktigt att regering och riksdag uppmärksammar
behovet av miljövetenskapligt underlag och fortlöpande beaktar de nya
forskningsresultat som läggs fram. Miljörättslig lagstiftning är en
förhållandevis ny företeelse. Under efterkrigstiden har en rad miljörelate-
rade lagar tillkommit med en markerad ökning under senare år.
Forskningsnämnden ser positivt på förslaget att samla de olika miljölagar-
na i en särskild miljöbalk. Även om åtgärdens betydelse inte skall
överdrivas kan förslaget enligt nämndens mening betraktas som en
välkommen förstärkning av miljöfrågornas status ur såväl ett rättsligt som
allmänt samhällsperspektiv.
3.2.28 Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR: NFR instämmer i att
det är viktigt att de olika lagarna inom miljövårdsområdet samordnas till
en enda miljöbalk (del 1, kapitel 4). När det gäller genetiskt modifierade
68
organismer och andra biotekniska produkter bör detta i största görliga Prop. 1994/95:10
mån regleras genom ändringar i befintliga lagar. Som det också anges i Bilaga 4
t.ex. kapitel 12, s. 519, kan för bioteknisk produkter i allmänhet i
huvudsak samma regler som nu gäller för kemiska produkter ställas upp.
Formuleringarna i lagförslagets 15 kapitel (kemiska produkter) och 16
kapitel (biotekniska produkter) är till yttermera visso så pass lika att de
i stor utsträckning torde kunna slås samman.
3.2.29 Länsstyrelsen i Stockholms län: Miljöbalken samlar tretton lagar
till skydd for hälsa och miljö och resurshållning. Några lagar hamnar
utanför. Av dessa anser länsstyrelsen att även vattenlagen bör inarbetas
i balken. I utredningen nämns jordbrukssektorns ansvar för hotade
biotoper och behovet att anpassa produktionen till balkens aktsamhets-
regler och miljökvalitetsnormer. Sedan jordförvärvslagen ändrades är
fastighetsbildningslagen ett av de viktigaste styrmedlen för jordbrukets
strukturella utveckling. Fastighetsbildningslagen och till den knutna lagar
tillämpas också utanför detaljplanelagt område där balkens aktsamhets-
regler bör gälla. Därför bör balkens 5, 6, 8, 9 och 10 kap. göras
tillämpliga även på fastighetsbildningslagen.
3.2.30 Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen tillstyrker grundtan-
ken att samordna lagstiftning och miljö i vid bemärkelse i en miljöbalk.
De lagar som föreslås att inordnas i balken är enligt länsstyrelsens
mening lämpliga att ingå i denna. Naturresurslagen är ett viktigt
instrument för avvägningar mellan olika intressen vid användningen av
mark och vatten. Det är viktigt att denna karaktär kvarstår även efter en
inordning av dessa avvägningsbestämmelser i balken. I förslaget är detta
inte helt klart. Länsstyrelsen gör vidare den reflektionen att vissa av
kommitténs skäl för att inte inordna vattenlagen, skogsvårdslagen och
lagen om skötsel av jordbruksmark i balken lika väl kan användas som
motivering för att inordna dessa regelsystem i balken.
3.2.31 Länsstyrelsen i Kalmar län: Eftersom vattenlagen, plan- och
bygglagen, skötsellagen och skogsvårdslagen inte inordnats i miljöbalken
är det viktigt att det anges i denna när miljöbalkens regler skall gälla före
de som finns i ovannämnda lagstiftningar. Prövningsreglema inom
naturvårds- respektive miljöskyddsområdet bör integreras bättre.
3.2.32 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen anser dock att det
finns anledning att överväga om inte ytterligare lagar borde inarbetas i
balken. Vad som närmast föresvävar länsstyrelsen är vattenlagen och
arbetsmiljölagen. Eventuellt kan man även tänka sig att föra lag om
kulturminnen till miljöbalken. Om så skedde skulle mycket av den
väsentliga lagstiftningen som rör den yttre och inre miljön - med
undantag for plan- och bygglagen - samlas på ett ställe.
69
3.2.33 Länsstyrelsen i Blekinge län: Det är angeläget att i en miljöbalk
reformera och samla den lagstiftning som avser att bevara, skydda och
förbättra tillståndet i miljön. Länsstyrelsen anser att ytterligare special-
lagar, utöver vad miljöskyddskommittén föreslagit, vilka berör miljöpå-
verkan, t.ex. vattenlagen och plan- och bygglagen, bör inarbetas i en
miljöbalk. Om föreliggande förslag trots allt kommer att läggas till grund
för en miljöbalk förutsätter länsstyrelsen att kommittén i sitt fortsatta
arbete med följdlagstiftning kan presentera sådana förslag att bl.a. dessa
lagar får en god anpassning till miljöbalken och dess grundläggande
principer.
3.2.34 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Miljöbalken samlar tretton
lagar till skydd för hälsa och miljö samt för resurshushållning. Huvud-
principen har varit att sammanföra lagar av skyddskaraktär till miljöbal-
ken. Vattenlagen, som i första hand är en s.k. exploateringslag, har inte
ansetts kunna samordnas med balken. Länsstyrelsen anser detta vara en
stor nackdel. Även om vattenlagen i nuvarande utformning är relativt ny
kan det konstateras att den är svår att tillämpa for att på tillfredsställande
sätt tillgodose miljövårdsintressena. Länsstyrelsen anser att även
fåstighetsbildningslagen borde ingå i den uppräkning av lagar, för vilka
miljöbalkens hushållningsbestämmelser skall tillämpas. Plan- och
bygglagen, skötsellagen och skogsvårdslagen borde kunna knytas närmare
till miljöbalken än vad som föreslås i betänkandet. Exempelvis skötsella-
gens bestämmelser är i stor utsträckning tillkomna i direkt miljöskydds-
syfte. En integrering med miljöbalken skulle bl.a. innebära att tillsynen,
som f.n. är uppsplittrad på flera händer, skulle kunna samlas här.
3.2.35 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den avgränsning av lagar som
föreslås föras in i balken bör övervägas ytterligare. Att fora in ytterligare
lagar i balken skulle å ena sidan störa den struktur som har valts och
kanske inverka negativt på överskådligheten. Å andra sidan borde det i
vaije fall efterhand vara möjligt att knyta vissa speciallagar, eller delar
av dessa, närmare till miljöbalken. På detta sätt skulle exempelvis
skötsellagen, skogsvårdslagen, väglagen och vattenlagen kunna knytas
dit; direkt, helt eller delvis integrerade, eller knutna dit genom före-
skrifter. Detta skulle underlätta en ökad och nödvändig samsyn i
prövnings- och tillsynsfrågor. Skötsellagens bestämmelser är huvud-
sakligen motiverade av miljöskäl även om de samtidigt är intimt
förknippade med näringen. Den lagens bestämmelser om gödsellagring
och spridning, djurtäthet m.m. skulle som exempel kunna föras in som
generella föreskrifter enligt miljöbalken. Dessa frågor bör bli föremål för
ytterligare överväganden. Vidare bör det övervägas om inte vissa delar
av det s.k. Seveso-direktivet (82/501/EEG), vilka har förts in i rädd-
ningstjänstförordningen (se SFS 1992:1753), borde integreras i miljöbal-
ken. Förutom att de frågor som behandlas i nämnda direktiv är intimt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
70
sammanknippade med frågor som avses behandlas i miljöbalken, skulle Prop. 1994/95:10
det vara ett sätt att i större utsträckning lyfta fram säkerhetsaspekterna i Bilaga 4
samband med bedömningar i miljöärenden. Se vidare under kap. 22
rörande hithörande frågor. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra
om att den vid olika tillfållen efterlyst en översyn av vissa bestämmelser
i vattenlagen.
3.2.36 Länsstyrelsen i Hallands län: Enligt direktiven skall "all
väsentlig lagstiftning som syftar till miljöskydd samlas i en övergripande
miljöbalk/miljölag dock utan att en sådan samlad lagstiftning leder till en
direkt styrning av omfattningen eller inriktningen av en viss näring t.ex.
jordbruksnäringen". Lagen om skötsel av jordbruksmark reglerar idag
endast naturvårdshänsyn och miljöskydd inom jordbruket och kan för den
skull inte anses innebära en direkt styrning av jordbruket. Det vore
mycket olämpligt att även i fortsättningen ha i stort sett samma materiella
innehåll både i miljöbalken och i lagen om skötsel av jordbruksmark.
Denna lag bör därför ingå i miljöbalken.---Länsstyrelsen hyser i detta
sammanhang farhågor för att miljöaspekterna kan komma i skymundan
vid prövning enligt lagar som lämnats utanför balken. Däremot kan sådan
speciallagstiftning som strålskyddslagen och bestämmelserna om
genteknik lämnas utanför pga. deras speciella konstruktion och in-
riktning.
3.2.37 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Strävan mot en
helhetssyn på människa och miljö talar, enligt länsstyrelsen, för att
balkens tillämpningsområde bör få sträcka sig ganska långt i riktning mot
att förebygga även psykiska, sociala och kulturella effekter av olika
störningar. Dagens landskap är ett resultat av människans omformning
av naturlandskapet under årtusenden. Det gemensamma kulturarbetet
omfattar säväl odlingslandskapet, bebyggelse och fomlämningar som
kulturpräglade naturtyper och del av den biologiska mångfalden. Skadliga
ämnen påverkar också kulturhistoriskt viktiga byggnader, fomlämningar
och kulturföremål. Kulturmiljön bör således tydligt innefattas som en
integrerad del av miljöbegreppet och inte försvinna i begreppet "miljön
i övrigt". Länsstyrelsen menar därför att miljöbalkens tillämpningsom-
råde bör förtydligas så att det framgår att det omfattar även åtgärder mot
luftföroreningar till skydd för fomlämningar och bebyggelse av kultur-
historiskt intresse. Kravet på förebyggande åtgärder bör även omfatta
kulturmiljön.
3.2.38 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Enligt länsstyrelsens uppfattning
hade det varit önskvärt om delar i vattenlagen inarbetats i balken.
3.2.39 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Naturresurslagen (NRL) har en
speciell ställning som paraplylag för ett flertal speciallagar. Den
71
innehåller också som enda lag hushållningsregler och tillhörande
avvägningsregler. Lagen syftar till en långsiktigt god hushållning, där en
helhetssyn tillämpas både på bevarande och exploatering. NRL kan först
nu när kommunerna antagit sina översiktplaner användas på det sätt
lagstiftarna tänkt sig enligt PBL/NRL-systemet. Det vore synnerligen
olyckligt om NRL:s inordnande i miljöbalken gav en signal om att den
i första hand är en bevarandelag. Befarandet stärks av hur hushållnings-
reglema har prioriterats i 1 kap.---Kommittén har fått i direktiv att
inte utreda innehållet i NRL. Länsstyrelsen vill ändå peka på att
fastighetsbildningslagen också borde tillhöra de NRL-anknutna lagarna.
Hushållningsreglema kan för närvarande inte tillämpas vid prövning av
fastighetsbildning inom strandskyddsområde utan samtidig prövning av
lovplikt enligt någon annan speciallag. Förhållandet har varit till nackdel
för både naturvården och friluftsvärden.---Enligt länsstyrelsens mening
borde även den nya skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jord-
bruksmark ingå i en miljöbalk eftersom på så sätt tillåtlighetsregler och
aktsamhetsregler skulle bli gemensamma för olika markanvändnings-
frågor. Eftersom vattenfrågor berör en mycket stor del av miljövårds-
arbetet bör vattenlagen knytas till miljöbalken på så sätt att vattendoms-
tolarnas prövning enligt vattenlagen skall ske enligt miljöbalkens
allmänna aktsamhetsregler.
3.2.40 Länsstyrelsen i Värmlands län: Kommittén har inte på ett helt
övertygande sätt argumenterat för att t.ex. skogsvårdslagen och vattenla-
gen hålls utanför miljöbalken. Tvärtom anser länsstyrelsen att det borde
te sig naturligt att infoga i första hand dessa båda lagar i balken för att
nå samstämmighet i tillämpningen av de grundläggande principerna och
aktsamhetsreglema i balken liksom ett likartat förfarande vid hanteringen
av naturvårdsffågoma (skogsvårdslagen) och tillståndsfrågorna (vattenla-
gen). — Vad gäller vattenlagen finns dessutom andra skäl som talar for
att större förändringar krävs. Vattendomstolsprövningama ger i dag inte
länsstyrelsen möjlighet att företräda allmänhetens intressen (detta skall
kammarkollegiet göra), vilket borde vara naturligt när det gäller
miljöskyddsaspektema. Dessutom är själva det administrativa förfarandet
hos vattendomstolarna enligt länsstyrelsens uppattning sämre ordnat än
motsvarande förfarande hos t.ex. koncessionsnämnden för miljöskydd när
det gäller möjligheter för remissinstanser att t.ex. ta del av inkomna
remissyttranden. 5-6 kap.: Bra att NRL:s regelverk förs in i miljöbalken
på detta sätt.---2 kap. 4 §: Utformningen av paragrafen torde försvåra
arbetet med områdesskydd enligt 10 kap. för områden med fomläm-
ningar. Balken bör samverka med kulturmiljölagen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
3.2.41 Länsstyrelsen i Örebro län: 2 kap. 1 §: Enligt definitionen i 1
§ 1 st. är balkens bestämmelser i 5, 6, 8 och 9 kapitlen tillämpliga på
företeelser som omfattas av lagarna i 1 § 2 och 3 st. (plan- och byggla-
72
gen, vattenlagen, lagen om vissa torvfyndigheter, väglagen, lagen Prop. 1994/95:10
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen om Bilaga 4
vissa rörledningar, luftfartslagen, minerallagen, lagen om kontinental-
sockeln, lagen om inrättande, utvidgning och av lysning av allmän farled
och allmän hamn, lagen om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdsla-
gen). Detta ger miljöbalken en paraplykaraktär gentemot dessa lagar,
vilket kunde göras tydligare. Balkens mål och grundläggande principer
bör därför på något sätt arbetas in även i dessa lagar.---1 kap. 2 §:
Balken är inte tillämplig på hantering av sådana kemiska eller biotekniska
produkter som omfattas av livsmedelslagen, läkemedelslagen eller lagen
om foder om inte annat följer av föreskrift enligt 8 kap. 1 §. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör i vart fell balkens bestämmelser i 3 kap.
5 § (substitutionsprincipen) tillämpas även när det gäller dessa produkter.
Undantaget när det gäller lagen om brandferliga och explosiva varor bör
tas bort helt. Det är självklart att alla slags hälso- och miljöskador från
kemiska produkter måste regleras av balkens bestämmelser, utöver de
bestämmelser som gäller i lagen om brandferliga och explosiva varor.
Just förebyggande av miljöskador är ju en av balkens grundprinciper. - -
- 1 kap. 4 §: Länsstyrelsen ifrågasätter begränsningen av balkens
tillämpning i förhållande till kulturmiljölagen. Denna regel kan försvåra
arbetet med områdesskydd enligt 10 kap., när det område som avses
skyddas finns i ett kulturlandskap med fomlämningar. Regeln kan också
bli ett hinder när det gäller att t.ex. komma till rätta med metalläckage
från varphögar, eftersom varphögar kan vara skyddade enligt lagen om
kulturminnen.
3.2.42 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det är positivt att viktiga
lagar inom miljövårds- och hälsoskyddsområdet samlas i en gemensam
miljöbalk. Det är dock en brist att vattenlagen, som behandlar ur
miljösynpunkt väsentliga frågor inte ingår i balken. Miljökonsekvenserna
har hittills inte alltid beaktats tillräckligt vid prövning av projekt enligt
vattenlagen. Det är en uppenbar risk att det blir så också i fortsättningen
även om balkens aktsamhetsregler är tillämpliga på all miljöpåverkande
verksamhet. Vattenlagen bör inordnas i balken så snart som möjligt.
Detsamma gäller lagen om skötsel av jordbruksmark. Skötsellagen
reglerar både frågor om naturhänsyn och viktiga miljöskyddsfrågor.
Övriga lagar inom miljöområdet som inte ingår bör på sikt inarbetas i
balken.
3.2.43 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Miljöskyddskommitténs
förslag berör ett flertal lagar inom miljöområdet, dock inte alla. Man har
dessvärre valt att utelämna vissa viktiga och centrala delar av mark- och
skyddslagstiftningen såsom vattenlagen och plan- och bygglagen. Det är
länsstyrelsens uppfettning att man bör utnyttja detta tillfället till att
integrera också dessa regler. Om en sådan integrering bäst sker genom
73
en inarbetning av bestämmelserna i balken eller genom en vidare Prop. 1994/95:10
koppling till miljöbalken än vad som nu föreskrivs i 2 kap. 1 § Bilaga 4
miljöbalken bör då övervägas. - - - Länsstyrelsen ifrågasätter också
behovet av att snäva in balkens tillämpning i förhållande till kulturmiljö-
lagen. Tvärtom kan denna regel (2 kap. 4 §) helt onödigt försvåra arbetet
med områdesskydd enligt 10 kap. miljöbalken i kulturlandskap med
fomlämningar eller andra skyddade kulturvärden. Lagarna bör lämpligen
ha överlappande regelverk istället för bästa skydd av aktuella intressen.
3.2.44 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Ett antal för miljövården viktiga
lagar har inte inarbetats i balken, exempelvis vattenlagen, skötsellagen
och skogsvårdslagen. Detta är beklagligt. Länsstyrelsen har stor
förståelse för att tiden inte har medgivit att inarbeta vattenlagen i
miljöbalken, men skötsellagen och skogsvårdslagen bör redan nu
inarbetas i balken.
3.2.45 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen har föreslagit att
flera av de lagar som hanterar miljöfrågor samordnas i en miljöbalk.
Länsstyrelsen saknar dock en i detta sammanhang väsentlig lag nämligen
vattenlagen. Länsstyrelsen ser ingen större skillnad i att pröva en
industrianläggning med avseende på samhällseffekter och ett vattenkraft-
verk. I båda fallen är det fråga om att väga nyttoeffekter mot intrångsef-
fekter där miljöeffekterna i de flesta ärenden är dominerande. Kommittén
för ju också ett resonemang om att vattendomstolarna skulle vara
lämpliga att även arbeta med tillståndsprövning av miljöstörande
verksamhet i det fell man skulle gå över till EG-modellen. I naturresurs-
lagen hanteras också vattenutbyggnadsfrågor varför det hade varit
naturligt att inordna även vattenlagen i en miljöbalk. För övrigt anser
länsstyrelsen att utredningen fångat in de mer väsentliga lagkomplexen
som berör miljövårdsområdet och som bör samordnas.
3.2.46 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det är positivt att man försökt
samla dagens splittrade miljölagstiftning i en balk. Länsstyrelsen har
förståelse för att det varit omöjligt att i detta skede ta in all central
miljölagstiftning i balken. Tillämpningsområdena för t.ex. plan- och
bygglagen och vattenlagen är sådana att de på sikt bör inordnas i balken -
helt eller delvis. Redan nu bör reglema om skydd för vattenförsörjningen
i 19 kap. vattenlagen arbetas in.
3.2.47 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Enligt länsstyrelsens mening
bör vattenlagen, skogsvårdslagen och skötsellagen inarbetas i balken.
Miljöskyddsfrågoma som rör spridning av gödsel vintertid bör nu
lämpligen också föras in i miljöbalken och inte längre ligga kvar i
skötsellagen.
74
3.2.48 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: Ett speciellt, men principiellt
viktigt problem gäller gränsdragningen mellan miljölagar inom och utom
miljöbalken. Ett viktigt gränsfall är huruvida naturresurslagen (NRL) resp
plan- och bygglagen (PBL) skall tas in i miljöbalken.---Ianspråktagan-
de av mark- och vattenresurser skall föregås av planering. De grund-
läggande hushållningsbestämmelsema for denna planering finns angivna
i både NRL och PBL. Båda lagarna skall således beaktas vid exploatering
av mark och vatten. Rimligt vore därför att även PBL tas in i miljöbal-
ken. Utredningen argumenterar i ett annat sammanhang om vikten av
överblick och sammanhang i miljölagama. Att som utredningen gör
bortdefiniera PBL ur miljöbalken finner centralstyrelsen vara djupt
olyckligt.
3.2.49 Uppsala kommun: Kommunen anser det vara positivt att
miljölagstiftningen förs samman i en balk med gemensamma bestämmel-
ser vad avser tillsyn, tillstånd, omprövning, avgifter, överklagande,
påföljder och ersättning. Miljölagstiftningen blir på detta sätt systematisk
och hanterbar ur både juridisk och praktisk synvinkel. Det förslag som
nu presenterats visar dock tydligt på en del problem då det gäller att
avgöra vilka lagar som skall hänföras till balken. Förslaget består av en
kärna av bl.a. miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, hälsos-
kyddslagen och naturresurslagen. Utanför balken lämnar kommittén dock
flera av de lagar som aktualiseras vid tillämpningen av lagstiftningen om
naturresurser, bl.a. vattenlagen och plan- och bygglagen. En följd av att
lämna plan- och bygglagen utanför blir t.ex. att detaljerade regler om hur
inomhusmiljön skall vara beskaffad finns i balken, medan reglema om
det byggande som rimligtvis är en förutsättning för den goda inomhus-
miljön ligger utanför. Frågan om markawattning illustrerar i sin tur
konsekvenserna av att inte inlemma vattenlagen i miljöbalken. Markav-
vattning regleras i dag dels genom miljöskyddslagen och dels i vattenla-
gen, naturvårdslagen, de areella skötsellagama och plan- och bygglagen.
Dessa lagar borde redan nu föras in i balken. Genom en enhetlig framtida
reglering skulle en stor hanteringsvinst kunna göras här. Kommittén har
valt att inte reglera trafikfrågorna i balken, samtidigt som trafiken
identifieras som det stora miljöproblem den är. Detta sett mot bakgrund
av de ambitiösa och krävande målformuleringar som slås fäst i balkens
första kapitel medför enligt kommunen att trovärdigheten med målformu-
leringarna kan ifrågasättas.
3.2.50 Eskilstuna kommun: Miljöbalken bör vara tillämplig på all
markanvändning, produkthantering och naturresursanvändning. De
lagstiftningar som inordnats i MB är naturvårdslagen, miljöskyddslagen,
hälsoskyddslagen, renhållningslagen, lagen om kemiska produkter,
naturresurslagen samt strålskyddslagen. Plan- och bygglagen (PBL) samt
vattenlagen är exploateringsinriktade lagar med stor påverkan på
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
75
naturresurser. Dessa grundläggande mark- och vattenanvändningsregler Prop. 1994/95:10
bör med hänsyn till tillämpningsområdet integreras i MB. Utöver dessa Bilaga 4
lagstiftningar bör även andra lagar, exempelvis minerallagen, väglagen
och lagar som reglerar jord- och skogsbruk, vara underordnade miljöbal-
ken.
3.2.51 Norrköpings kommun: I det allmänna betänkandet förs ett längre
resonemang om vilka lagar som skall/bör införas i miljöbalken (MB). Vi
konstaterar att de flesta argumenten för vilka lagar som skall ingå är väl
underbyggda. Bland annat lämnas skötsellagamas miljöregler utanför
vilket kommunen bedömer som riktigt. Däremot konstateras att direkti-
ven hindrar kommittén från att ta in vattenlagen i MB. Kommunen anser
att det är mycket olyckligt att framförallt tillståndsprövningen av
vattenföretag inte samordnas med övrig lagstiftning i MB. Framförallt
skulle man ha uppnått en bättre miljöbedömning av dessa projekt som
definitivt påverkar miljön.---I direktiven anges att NRL skall lyftas in
i MB utan att revideras. Det har inneburit att de erfarenheter som har
vunnits om NRL:s tillämpning inte utnyttjas samtidigt som rena
exploateringsskydd i hushållningsreglema ställs mot starka bevarandekrav
i aktsamhetsreglema. Om NRL hade omarbetats i samband med
införande i MB hade MB:s användning i framför allt planering kunnat
göras tydligare.
3.2.52 Mjölby kommun: Införande av en miljöbalk måste innebära att
miljölagstiftningen görs tydlig, begriplig och enhetlig så att alla kan
skaffa sig kunskap om vad som gäller. Det gäller självfallet såväl
näringslivet och andra som skall rätta sig efter lagstiftningen och de
myndigheter som skall tillämpa den. Samordning av lagstiftningen bör då
bli ett medel att styra miljöarbetet i en riktning i linje med av riksdagen
uppställda nationella miljömål. I balken bör införlivas naturresurslagen,
miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter,
renhållningslagen, lagen om svavelhaltigt bränsle, lagen om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark, lagen om förbud mot dumpning av
avfell i vatten, lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpnings-
medel, naturvårdslagen, lagen om skötsel av jordbruksmark, skogsvård-
slagen, fiskelagen, strålskyddslagen, lagen om åtgärder mot vattenföro-
rening från fertyg, miljöskadelagen, minerallagen och sist men inte minst
vattenlagen. Däremot tillstyrks förslaget att lämna plan- och bygglagen
utanför miljöbalken. Även lagen om kärnteknisk verksamhet och
atomansvarighetslagen uppvisar sådana skillnader så att dessa kan lämnas
utanför, i vart fell tills vidare. Det sistnämnda bör också i avvaktan på
vidare utredning gälla olika typer av trafiklagstiftning. Däremot bör de
allmänna bestämmelserna i miljöbalken i olika avseenden tillämpas på
olika typer av trafikanläggningar. Det finns också bestämmelser i
sjölagen som skulle kunna införlivas i miljöbalken. En samordning av
76
tillsyns-, besvärs- och sanktionsbestämmelsema i uppräknad lagstiftning Prop. 1994/95:10
förefaller nödvändig och en sådan samordning bör ingå i miljöbalken. Bilaga 4
Lagstiftningen bör i många avseenden smälta samman, så att balken ger
uttryck för en enhetlig inställning till miljöfrågorna.
3.2.53 Kalmar kommun: Plan- och bygglagens och vattenlagens
koppling till miljöbalken måste övervägas ytterligare. Det är viktigt att
få en konstruktion som inte kan medföra brister och otydligheter i
samsyn och samordning av arbetet att säkerställa en god hushållning med
naturresurser.
3.2.54 Mörbylånga kommun: Plan- och bygglagen bör tagas in i
miljöbalkens ram eftersom gränsdragningen mellan planering, byggande,
boende, hälsoskydd och miljö blir alltmer diffus och en total samverkan
i kommunerna bör underlättas.
3.2.55 Landskrona kommun: Vattenlagen borde självfallet ha tagits med
i miljöbalken. Vattenföretag kan regleras genom en särskild lag om
vattenföretag. Prövningen av Oresundsbron är ett bra exempel på att
miljöprövning enligt olika lagar både är kostnadskrävande och skapar
olika komplikationer. Miljöskyddskommitténs uppgift var att åstadkomma
en samordning av all miljölagstiftning. Den delen av direktivet kan inte
anses fullgjort förrän vattenlagen har förts in i miljöbalken.---Samma
sak gäller PBL. Som kommittén konstaterar har "själva samhällsplane-
ringen blivit ett väsentligt inslag i miljövårdsarbetet och att de lagar som
reglerar denna planering har blivit viktiga miljölagar" (s. 181). Det är
ingen hemlighet för dem som sysslar med samhällsplanering och
miljövård på kommunal nivå att hälsoskyddslagens, miljöskyddslagens
och PBL:s olika regler ofta kolliderar med varandra med den osäkerhet
som det medför. Det borde därför vara självklart att PBL:s regler införs
i miljöbalken och att samma tillåtlighetsregler som skapar förutsättning
för hållbar utveckling gäller för fysisk planering som för andra aktiviteter
i samhället. - - - Lagen om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen)
innehåller en del aktsamhetsregler som skall följas för att förhindra
miljöskador. Dessa bestämmelser har visat sig vara meningslösa i
praktiken. Efterlevnaden är mycket dålig och tillsynen ytterst sparsam.
Påföljden är ingen. Lagens följdförfettningar innehåller en del restriktio-
ner som skäligen fordras från miljöskyddssynpunkt i fråga om antal djur,
lagring och spridning av stallgödsel och växtodling. Miljöskyddslagen
gäller vid sidan av skötsellagen och omfettar samma miljöskyddsaspekter.
Lagarna har olika tillåtlighetsregler och delvis olika tillsynsmyndigheter.
Denna splittring och förvirring kommer att bestå om skötsellagen skall
gälla vid sidan av miljöbalken. Skötsellagens bestämmelser om miljöhän-
syn kan utan svårigheter föras över till miljöbalken. Samma gäller
troligtvis skogsvårdslagen. Miljöbestämmelserna i vattenlagen, väglagen,
11 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
PBL, skötsellagen, skogsvårdslagen och bilavgaslagen bör föras in i
miljöbalken. Flera av de viktiga skyddslagarna är hopfogade till en balk
utan större ändringar av de olika lagarna. Det medför att det även i
fortsättningen kommer att gälla olika regler för olika områden. Flera
viktiga lagar som är av central betydelse för skyddet av miljön har inte
tagits med i förslaget.
3.2.56 Halmstads kommun: En samordning av miljölagstiftningen är
mycket efterlängtad. I stort anser kommunen att kommittén lyckats väl
med denna samordning. Emellertid finns en del oklarheter som kommu-
nen inte förstår. Det gäller bl.a. undersökningsskyldigheten enligt 14:7
respektive 17:5 och bristen av samordning med lag om skötsel av
jordbruksmark, skogsvårdslagen och ädellövskogslagen. Skillnaden i
undersökningsskydlighet är svår att motivera. Bristen på samordning med
nämnda lagar innebär att målet för biologisk mångfald blir omöjligt att
uppnå. Kommunen kommenterar dessa brister närmare under respektive
kapitel.
3.2.57 Marks kommun: "Naturresurslagens" kraft minskas genom att
den fjärmas från andra lagar, som inte forts in i balken. Visserligen har
lagen aldrig fått den önskade effekten men när den förs in i balken
kommer den sannolikt att betraktas som en del av övriga miljöbestämmel-
ser. Dess överordnade roll försvinner därmed. - - - Detta kan inte
uppvägas av att man i 2 kap. 1 § föreskriver att balken delvis skall gälla
även tillsammans med annan lag. Om "Naturresurslagen" skall få den
inverkan den borde ha bör åtminstone vissa av de lagar som nu lämnats
utanför balkförslaget föras in i balken. Detta gäller i första hand PBL och
vattenlagen men även "Skötsellag" m.fl. bör övervägas. I 17 och 19
kapitlen i (hälso- och strålskydd) miljöbalken finns bestämmelser som är
så detaljerade att de inte behöver finnas i balken utan kan föras över till
förordning eller föreskrift. Beträffande hälsoskydd kan man överväga att
skapa en särskild "Inomhusmiljölag" eventuellt under PBL om denna
ändå inte förs in i balken. 2 § som innebär att man inte får störa andra
människor om man brukar en bostad, behöver inte finnas i miljöbalken.
Om skyddsområde för vattentäkt skall instiftas med stöd av vattenlag
eller som lokal hälsoskyddsföreskrift bör redan nu avgöras. Beträffande
strålskydd kan detta kapitel delvis överföras till Arbetsmiljölagstiftningen.
Detta gäller de delar som reglerar arbetstagares ålder m.m.
3.2.58 Trollhättans kommun: Vattenlagen, som likt miljöskyddslagen
är till för att reglera enskildas intressen mot det allmänna, borde
inkluderas i miljöbalken. På så vis kunde vattendomstolarna slopas och
arbetet överföras på de rättsinstanser som hanterar miljöbalken. Även
skogsvårdslagen och skötsellagen borde införas i balken och då inordnas
under balkens andra avdelning, dvs. "gamla" naturresurslagens hus-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
78
hållningsbestämmelser.
3.2.59 Skövde kommun: All väsentlig skyddslagstiftning borde ingå i
balken. Bestämmelserna om skyddsområde för vattentäkt är direkt
kopplade till balkens innebörd av hälsoskydd, både förebyggande och
avhjälpande. 19 kap. vattenlagen, skydd för vattenförsörjning, bör ingå
i balken. Jord- och skogsbruk är näringar som avsevärt påverkar den
biologiska mångfalden och därför bör skydds- och hänsynsregler ang
dessa ingå i miljöbalken.
3.2.60 Karlstads kommun: Enligt utredningens förslag har bestämmel-
serna i vattenlagen inte inarbetats i miljöbalken. Vid prövningar
beträffande t.ex. verksamheter i hamnar där såväl miljöbalken som
vattenlagen är tillämplig kommer miljöaspekterna inte att vägas in vid
prövning enligt vattenlagen hos vattendomstolen medan länsstyrelsen i sin
prövning enligt miljöbalken kommer att beakta miljöaspekterna. Detta är
otillfredsställande inte bara vid själva prövningen utan problem kommer
också att uppstå i tillsyn och kontroll. Det är därför enligt kommunens
mening mycket angeläget att vattenlagen snarast inarbetas i miljöbalken.
3.2.61 Örebro kommun: Miljöskyddskommittén har tidigare kritiserats
for att inte ha tagit med vattenlagen (VL). En orsak till det enligt
ordföranden i kommittén vid en muntlig sammandragning är att det skulle
orsaka för mycket jobb för kommittén. VL är en ren exploateringslag.
Syftet med lagen är att reglera skador för enskilda människor, inte skador
på naturen. Intrång i regleringsrätter från samhällets sida betyder
ersättningskrav från tillståndshavaren. Jämför t.ex. ersättning vid
inskränkningar i miljöferlig verksamhet, som är noll. Miljöskyddslagen
saknar ersättningsregler, därför att man inte från samhällets sida
ekonomiskt skall kompensera verksamhetsutövare som skadar miljön
t.ex. genom utsläpp av föroreningar. För vattenlevande arter kan en
tappningsåtgärd få lika svåra följder som föroreningar av vatten.---
Även om ett inarbetande av VL orsakar mycket jobb, får inte detta vara
orsaken till att inte föra in den i MB. Kommunen föreslår att VL:s
ersättningsregler baseras enligt det synsätt som gäller för miljöferlig
verksamhet, dvs. en avvägning mellan miljö, ekonomi och teknik. Tillsyn
och tillstånd kan ske av samma tillsynsmyndigheter som enligt ML.
3.2.62 Västerås kommun: Det är bra att kapitel 8 och 9 även skall
tillämpas på de verksamheter som omfettas av jordbrukets skötsellag och
skogsvårdslagen. Det vore bättre om dessa lagar också ingick i balken
eller att åtminstone även balkens grundläggande principer gällt för dessa
lagar.
3.2.63 Borlänge kommun: Förslaget till miljöbalk har bl.a. tillkommit
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
79
för att samla och förtydliga de olika lagar och förordningar, som finns Prop. 1994/95:10
på miljöområdet. Det är då olyckligt att en rad lagar ej finns med i Bilaga 4
förslaget. Exempel på dessa är vattenlagen, lagar kring areella näringar
(skogsbruk, jordbruk och fiske), lagar kring trafiken samt i vissa delar
plan och bygglagen. För att få ett enhetligt lagsystem på miljöområdet är
det viktigt att dessa lagar inarbetas i miljöbalken. Det är naturligtvis svårt
att göra detta omedelbart men det bör kunna hinnas med till 1997.
3.2.64 Hudiksvalls kommun: Ett stort antal lagar har inarbetats i
balken, men det är också av mycket stor vikt att ytterligare några lagar
inarbetas i balken eller kraftigt omarbetas så att de anpassas till balkens
intentioner och grundprinciper. Dessa lagar är hgen om skötsel av
jordbruksmark (LSJM), skogsvårdshgen (SVL), ädellövskogslagen
(ÄLL) och vattenlagen (VL).
3.2.65 Sundsvalls kommun: Vi konstaterar att vattenlagen och skogs-
vårdshgen saknas i miljöbalken. I många fall är miljö- och naturvårdsint-
ressena en väsentlig del i en prövning enligt vattenlagen. Vattenlagen bör
därför i framtiden införas i miljöbalken. Skogsbrukets hänsynstagande till
den biologiska mångfalden föreslår regleras genom bl.a. bestämmelser
och regler om aktsamhet. Vidare sägs det att miljökvalitetsnormer och
miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna tillämpas i skogsbrukssamman-
hang. Kraven på skogsbrukets miljöhänsyn borde enligt vår mening vara
tydligare.
3.2.66 Timrå kommun: I miljöbalken har införts lagar som reglerar
miljö-, hälso- och naturfrågor. Lagar inom jordbruk, skogsbruk, fiske-
och vattenföretag har lämnats utanför lagen. Eftersom bl.a. biologiska
mångfalden avses regleras i miljöbalken och ovan nämnda områden
kraftigt påverkar den borde det övervägas om inte även dessa lagar borde
inordnas i balken. De lagar som inordnas i miljöbalken återspeglar en
tidsperiod som i vissa fall ligger 30 år tillbaka i tiden. Dagens krav och
värderingar bör genomsyra miljöbalken. Inte minst bör dagens kunska-
per, erfarenheter och möjligheter även återspeglas i lagtexten. De mest
otidsenliga hgavsnitten måste ses över och inte bara lyftas in i miljöbal-
ken. Speciellt gäller detta hälsoskyddslagen och naturvårdslagen. När det
gäller häsloskyddshgens hantering av miljöaspekter är det främst
kopplingen till miljöskyddslagen som bör studeras ytterligare. Klar och
tydlig avgränsning mellan avsnitten bör eftersträvas.
3.2.67 Örnsköldsviks kommun: Sektorslagama för jordbruk, skogsbruk,
fiske, vattenföretag etc. lämnas utanför balken. Då jord- och skogsbruket
i Sverige har en så avgörande betydelse för den biologiska mångfaldens
förutsättningar och utveckling kan utelämnandet av de areella näringarnas
regelsystem sägas stå i strid med miljöbalkens 1 §. Som förslaget nu
80
ligger kommer den biologiska mångfaldens framtida utveckling till stor Prop. 1994/95:10
del att avgöras utanför miljöbalken. Dessa lagar borde inordnas i balken. Bilaga 4
---De lagtexter som sammanförs är skrivna under en 30-årsperiod och
utifrån delvis olika lagstiftningskulturer. Detta har medfört svårigheter
att tillskapa den homogenitet som borde finnas. De mest otidsenliga
lagavsnitten borde omarbetas - detta gäller främst naturvård och
hälsoskydd. Ett ytterligare skäl att omarbeta dessa lagar är att de bitvis
har en detaljeringsnivå som snarare ligger på föreskrifts- än på balknivå.
3.2.68 Skellefteå kommun: Det är utomordentligt värdefullt att så stor
del av lagstiftningen inom miljöområdet kunnat samlas i en enda balk.
Detta till trots, saknas det flera lagstiftningar, främst vattenlagen men
även plan- och bygglagen, skogsvårdslagen och skötsellagen hade med
fördel kunnat inordnas i regelverket. Det går inte att undvika misstanken
att detta beror på tidsbrist. Med den snäva tidsram utredningen har att
arbeta ter sig en fullständig integrering av dessa lagar som näst intill
omöjlig. En alternativ väg att gå i den uppkomna situationen hade varit
att i första hand samla skyddslagarna och avvakta med lagar om mark-
och vattenanvändning.
3.2.69 Svenska Kommunförbundet: Utredningen har föreslagit att ett
antal lagar av ganska olika karaktär skall samlas i en miljöbalk samtidigt
som andra lagar - väl så viktiga utifrån miljöaspekter - t.ex. väglagen,
vattenlagen och jord- och skogsbrukets skötsellagar, lämnas utanför.
Detta tycks enligt förbundet vara ett uttryck för en felsyn och direkt
otidsenligt om man utgår från att all relevant sektorslagstiftning skall
innehålla regler om tillräckliga miljöhänsyn. Förbundet förordar att man
sammanför de mera centrala miljölagama i en samordnad lagstiftning -
en miljöbalk om man så vill. Förbundet anser således att man bör
gruppera om "miljölagstiftningen" på ett annat sätt än inom nu gällande
lagstiftning. Men det är varken önskvärt eller välbetänkt att samla de
lagar som kommittén arbetat med i en balk samtidigt som andra lagar av
stor tyngd för miljön lämnas utanför balken.---Förbundet anser att de
mera renodlade miljölagama borde samlas i en ny, bred miljö- och
hälsoskyddslag, dvs. huvuddelen av miljöskyddslagen, hgen om kemiska
produkter, renhållningslagen samt hälsoskyddslagen. De lagar som rör
mark- och vattenanvändning bör kunna grupperas enligt NRL/PBL-
systemet också i fortsättningen. Till denna grupp kan med fördel delar av
bl.a. naturvårdslagen, vattenlagen och väglagen föras. En tredje grupp
av lagar som kan hållas samman rör strålskyddet.
3.2.70 Svenska naturskyddsföreningen: Ett exempel på en hg som
föreningen anser helt eller delvis bör införlivas i miljöbalken är
vattenlagen. Denna och kringliggande lagar har ett nära samband med
miljö- och naturvårdslagstiftningen. Dessutom är flertalet vattenföretag
81
underkastade samma kontroll och samma tillståndsprövning som andra
åtgärder som innebär ett ingrepp i miljön och att naturresurser tas i
anspråk. Vatten är inte bara ett livsmedel. Det används också för
kommunikation, fiske, utvinning av energi m.m. Likaså är sjöar och
vattendrag en viktig biotop för många arter och en värdefull källa till vila
och rekreation. Vatten har stor betydelse för natur- och kulturmiljön.
Slutligen bestämmer vattentillgången i hög grad förutsättningarna för alla
areella näringar. Till sina effekter påminner vattenföretagen ofta om
foretag som prövas enligt t.ex. miljöskyddslagen. I själva verket torde
flertalet vattenföretag samtidigt medföra sådan miljöpåverkan att även
annan miljölagstiftning blir tillämpbar. Således är det högst väsentligt att
vattenlagens regler inordnas bland miljöbalkens regler så att en enhetlig
rättstillämpning för alla former av miljöpåverkan som har samband med
vatten kan uppnås. Andra lagar som helt eller delvis skulle kunna
införlivas i miljöbalken är plan- och bygglagen, skogsvårdslagen och
lagen om skötsel av jordbruksmark.
3.2.71 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Miljölagstiftningen har
enligt kommittén blivit alltmer svåröverskådlig och delvis motstridig bl.a.
som en följd av skilda värderingar. En miljölagstiftning som är tydlig,
begriplig och enhetlig är därför att föredra för alla berörda parter.
Miljöskyddskommittén har arbetat i detta vällovliga syfte genom att söka
sammanföra olika lagar som reglerar vårt förhållande till miljö, hälsa och
hushållning. Det kan dock konstateras att kommitténs ansträngningar inte
har lyckats i alla hänseenden. Det är svårt att se att miljöbalken kommer
att förenkla och öka tydligheten. De inledande kapitlen, som är gemen-
samma för balken och även för viss lagstiftning som står utanför bl.a.
lagen om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen, är allmänt
hållna och har ett språkbruk som ger utrymme för vida tolkningar och
därmed stor osäkerhet. Detta intryck förstärks genom ramlagskonstruktio-
nen.---För jord- och skogsbrukets del kommer det dubbelkommando
som finns idag att bestå genom att jord- och skogsbrukets miljöfrågor
även fortsättningsvis föreslås regleras i flera lagstiftningar. Snarare
kommer osäkerheten att kunna öka för den enskilde dels genom
införandet av aktsamhetsregler och begreppet "utöva miljöpåverkan" som
vi inte vet hur det kommer att tolkas, dels antyds möjligheter att genom
generella föreskrifter reglera vissa verksamheter, hanteringar och
åtgärder. I den allmänna motivtexten ges exempel på vad som kan
regleras med generella föreskrifter. Bland dessa finns också sådant som
regleras i annan lagstiftning, t.ex. stallgödselhantering, vilket är en av
två stora frågor skötsellagen omfettar. Den andra stora frågan i skötsella-
gen är hänsynstagande till naturen vilket också finns inbakat i miljöbal-
kens aktsamhetsregler. LRF förutsätter att lagförslaget bearbetas vidare
för att minimera de svårigheter som uppstår för den enskilde brukaren
genom att samma miljöfråga underställs mer än en lag.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
82
3.2.72 Svenska kraftverksföreningen: Mot urvalet av lagar som föreslås Prop. 1994/95:10
ingå i en miljöbalk - om en sådan skall införas - finns inget att erinra. Bilaga 4
Förtjänsten i samordningen ligger uteslutande i den bättre överblick som
samlandet till en och samma lag av de nuvarande lagbestämmelserna ger
och i samskrivningen av sanktionsbestämmelsema. Nämnvärda fördelar
i övrigt erhålles knappast. De verksamheter som idag regleras i skilda
lagar kommer även i fortsättningen att vara i allt väsentligt åtskilda,
ehuru i olika kapitel i en och samma lag.
emellertid som om den bevekelsegrund som man gjort sitt urval från
beträffande vilka lagar som skall ingå och vilka som valts bort, varit
något godtyckligt. Enligt LO:s uppfettning borde det exempelvis finnas
större skäl att införliva PBL med den nya miljöbalken än strålskyddsla-
gen. ---Det verkar som om det tyngst vägande argumentet för PBLs
exkludering är att den har relativt få år på nacken. Samma skäl kan
anföras för strålskyddslagen, vilken kom till under samma tidsperiod som
PBL. Mer avgörande borde dock vara att strålskyddslagen till sin
karaktär i så övervägande del tar sikte på ett skydd för personer och
därför mera är att jämföras med arbetsmiljölagen, något som för övrigt
lagstiftarna såg som önskvärt vid den senaste revideringen. Enligt vår
uppfettning skulle det medföra betydande olägenheter vid hanteringen av
strålskyddsfrågor att behöva använda hela miljöbalkens regelkomplex.
LO avvisar därför förslaget att införliva strålskyddslagen med miljöbal-
ken.
4.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: I 3 kap. förslaget till miljöbalk finns
ett stort antal s.k. allmänna aktsamhetsregler vilka, enligt förslaget, ger
vissa riktlinjer som alla, såväl enskilda personer som foretag och
myndigheter, bör följa i sitt handlande for att skydda människor och
miljö mot skador och olägenheter samt vid utnyttjandet av naturresurser.
Reglema täcker miljöbalkens hela ämnesområde. Kommittén uttalas själv
(bl.a. s. 24) att den strävar efter att ange högt satta mål för allt miljö-
arbete. Det måste emellertid sättas i fråga om inte kommitténs am-
bitionsnivå härvidlag har blivit alltför hög för att kunna bedömas som
realistisk. Aktsamhetsregler så som de utformats kommer att få betydelse
för i stort sett allt mänskligt handlande som kan tänkas påverka hälsa,
miljö eller naturresurser. Reglema är visserligen inte direkt straffsanktio-
nerade, vilket i och för sig är tillfredsställande i jämförelse med vad som
i dag gäller för den aktsamhetsregel som finns i 5 § lagen (1985:426) om
kemiska produkter vilken ställt till problem vid kommunernas tillämpning
av lagen. Emellertid skall enligt förslaget de allmänna aktsamhetsreglema
83
tillämpas av regeringen och berörda myndigheter, när dessa med stöd av
balken utfärdar föreskrifter, vilka i sin tur kan bli straffsanktionerade,
liksom av domstolar och tillstånds- och tillsynsmyndigheter i enskilda mål
och ärenden. Mot den bakgrunden måste enligt min mening vissa av de
allmänna aktsamhetsreglema anses alltför långtgående. Sålunda skall
exempelvis enligt 3 kap. 4 § bästa tillgängliga teknik tillämpas vid
vidtagande av varje åtgärd som kan tänkas påverka hälsa och miljö,
varvid med bästa tillgängliga teknik avses en teknik som motsvarar
utvecklingens senaste nivå och som från tekniska och ekonomiska
synpunkter är möjlig att använda vid den typ av verksamhet, hantering
eller åtgärd som är i fråga. Jag vill i detta sammanhang också framhålla
att uttrycket "utöva miljöpåverkan" om inte annat så från rent språkliga
utgångspunkter framstår som olyckligt. Att beteckna ett handlande som
kan påverka människors hälsa som miljöpåverkan synes inte alldeles
adekvat. Enligt min mening bör bestämmelserna i 3 kap. i det fortsatta
lagstiftningsarbetet övervägas på nytt, varvid bör beaktas att i lag
orealistiskt högt satta krav inte så att säga av sig själva kan antas
medverka till ökat miljö- och hälsoskydd eller bättre hushållning med
naturresurser. Risk torde inte kunna uteslutas för att sådana lagliga krav
just på grund av att de är för högt satta i stället kan komma att motverka
sitt syfte.
4.2 Kommerskollegium: Ytterligare faktorer som bidrar till att försvåra
bedömningen av lagens handelspolitiska effekter är de s.k. allmänna
aktsamhetsregler samt i viss mån de gemensamma aktsamhetsregler vilka
återfinns i balkens 3 kap. respektive avd. 2 och som skall läggas till
grund för balkens tolkning och tillämpning. De allmänna aktsamhets-
reglema i kapitel 3 skall enligt förslaget vara tillämpliga på alla som
utövar "miljöpåverkan". Av 2 kap. 6 och 14 §§ följer att dessa principer
skall gälla för bl a transport, saluförande, import och export av en
kemisk eller bioteknisk produkt eller av en vara. M.a.o. har principerna
stor betydelse för handeln med varor med avsättning på den svenska
marknaden och även för varor med ursprung utanför Sveriges gränser.
En grundläggande folkrättslig regel är att tillämpningen av nationella
lagar inte får strida mot uppfyllandet av internationella förpliktelser. Av
svenska GATT-åtaganden och det framtida EES-avtalet följer därför att
bestämmelserna i 3 kap. 2 § om märkning, 3 kap. 4 § om tillämpningen
av bästa tillgängliga teknik och 3 kap. 8 § om kretsloppsprincipen måste
tillämpas på ett konkurrensneutralt sätt. - - - Kollegiet välkomnar att
aktsamhetsregeln i förslaget till miljöbalk, 3 kap. 5 §, inte görs direkt
straffsanktionerad och instämmer i utredningens bedömning att
rättssäkerhetsskäl talar för en sådan lösning. Kollegiet vill understryka
betydelsen av att aktsamhetsregeln i framtiden tillämpas på ett sätt som
inte kommer i konflikt med Sveriges åtaganden i GATT eller enligt det
kommande EES-avtalet. Dessutom välkomnar kollegiet skälighetsregeln
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
84
i 3 kap. 6 § som något mildrar de mycket långtgående kraven på Prop. 1994/95:10
försiktighet som föreskrivs i artiklarna 3 kap. 3-5 §§. Däremot hyser Bilaga 4
kollegiet betänkligheter mot den i 3 kap. 7 § föreslagna stoppregeln som
kollegiet menar ytterligare försvårar bedömningen av 3:e kapitlets
konsekvenser.
4.3 Överbefälhavaren, ÖB: Beträffande 3 kap. 2 § om att lämna
information till enskilda bör försvarsmaktens speciella krav på sekretess
beaktas. Den som utövar verksamhet som kan beferas vara miljöferlig är
skyldig att utöva kontroll över verksamheten (9 §). ÖB biträder denna
uppfettning. ÖB avstyrker däremot förslaget i 7 § att tillsynsmyndighet
kan sätta annan i sitt ställe för undersökningar och kontroll av miljöferlig
verksamhet. Detta är enligt ÖB uppfettning inte förenligt och lämpligt
med hänsyn till de sekretesskrav som kan ställas på delar av försvarsmak-
tens verksamhet.
4.4 Statens Räddningsverk: I 3 kap. 4 § förslaget till miljöbalk
definieras bästa tillgängliga teknik som en teknik som motsvarar
utvecklingens senaste nivå. Det är inte självklart att en sådan definition
i alla sammanhang är riktig.
4.5 Statens Järnvägar, SJ: De allmänna aktsamhetsreglema (3 kap.)
utgör ett exempel på den förvirring kommitténs förslag kan leda till pga.
oklarheter vad gäller nivåindelningen av bestämmelserna och bristande
utförlighet i svårtolkade avsnitt. Om de specialiserade kapitlen - vilket
Miljöskyddskommittén menar - utgör mer preciserade regler som skall
gälla över aktsamhetsreglema, så kan man ifrågasätta huruvida de senare
överhuvudtaget är några krav, eller om de bara är - i och för sig
vällovliga - intentioner som inte har någon rättslig status.---Konstruk-
tionen skapar utrymme for oklarheter och riskerar att minska lagens
trovärdighet och användbarhet. SJ ställer sig dessutom tvivlande till att
kommittén verkligen tänkt igenom formuleringen av aktsamhetsreglema.
4.6 Vägverket: Stoppregeln är tänkt att utnyttjas för såväl planerad som
befintlig vägtrafik. Som ett redskap för att åstadkomma skyddsåtgärder
for befintlig vägtrafik är regeln i de flesta fell orealistisk att verkställa.
Insatser för att förbättra befintlig miljö behandlas bättre i åtgärdsprogram
i samband med den övergripande väghållningsplaneringen. För att
nyligen byggda vägar skall hålla den kvalitet som förutsatts i besluten bör
egenkontroll och återkommande tillstånds- och resultatredovisning
fungera bäst som grund för kompletterande åtgärder.---Om stopp-
möjligheten skulle kunna utnyttjas av kommunala miljö- och hälsoskydds-
nämnder finns risk för en oförutsägbar tillämpning vilket i sig, be-
träffande nya vägar, kan innebära att hela planeringsprocessen blir svår
att förutsäga. I stället för en stoppregel bör miljömyndigheternas roll vid
85
planering och projektering av vägar göras tydlig i de berörda för- Prop. 1994/95:10
fattningarna. Ytterligare en konsekvens av stoppregeln kan bli att Bilaga 4
tillstånd/koncession söks i fler fall än vad lagstiftaren önskat för att inte
riskera att projektet stoppas i ett mycket sent skede.
4.7 Riksrevisionsverket, RRV: I specialmotiveringen anger kommittén
att aktsamhetsreglema kan vara svåra att leva upp till på vissa områden
men det är viktigt att de anger högt satta mål. RRV instämmer inte i den
framförda uppfattningen att regler kan ses som synonymt med högt satta
mål som är svåra att leva upp till. Aktsamhetsregler som i dagsläget har
karaktären av utopier bör inte förekomma eftersom de försämrar
trovärdigheten hos övriga regler.
4.8 Boverket: De allmänna aktsamhetsreglema inskränks, enligt motiven
till 14 kap., vid prövning efter de särskilda aktsamhetsreglema men det
är inte klarlagt av lagtexten i vilken omfattning och på vilka grunder.
4.9 Fiskeriverket: Fiskeriverket instämmer i vad som sägs om försiktig-
hetsprincipen och att denna kommer till uttryck i formuleringen av
reglema i miljöbalken. Man diskuterar också skälighetsprincipen. Detta
innebär att den som vill utöva miljöfarlig verksamhet skall göra sådana
åtgärder till skydd för miljön som är tekniskt möjliga och ekonomiskt
rimliga. Fiskeriverket inser det rimliga med skälighetsprincipen men vill
understryka vad som tidigare framförts, nämligen att det vid dess
tillämpning oftast ej går att utesluta skador på miljön som drabbar fisket.
Detta är det främsta motivet for att en särskild avgift for fisket bör kunna
tas ut.
4.10 Riksantikvarieämbetet, RAA: 3 kap. 7 § andra stycket - RAÄ
avstyrker att dispensmöjligheten införs. Skyddet i 5 kap. för riksin-
tressena mot påtagligt skadliga åtgärder framstår i en något egendomlig
dager i förhållande till dispensmöjligheten från stoppregeln i 3 kap. 7 §.
Enligt den senare skulle en påtaglig skada i vissa undantagsfall kunna
medges, om den inte medför en allvarlig miljöskada. Begreppet miljö
anses i detta sammanhang tydligen vara något annat än det miljöintresse
som redovisats t.ex. i ett riksintresse for kulturminnesvården? Hur
skillnaden i konkreta fall skall identifieras anges inte närmare, vilket
leder till tolkningsproblem. Vad som kan vara värre är att riksin-
tresseskyddet kan berövas sitt innehåll med hänvisning till att andra
viktiga intressen behöver främjas och att verksamheten i vart fell inte
medför miljöskador av traditionell art, som t.ex. emissioner.---Om
den konkurrerande miljöstörande verksamheten i sig är så viktig att den
innefattar ett riksintresse enligt t.ex. 5 kap. 8 § förslaget till miljöbalk
finns redan en prioriteringsregel i 5 kap. 10 §. Det förefeller fullt
tillräckligt att pröva verksamheten enligt den sistnämnda bestämmelsen.
86
Intressen av lägre klass bör inte kunna fä tillstånd "bakvägen" genom en Prop. 1994/95:10
prövning enligt 3 kap. 7 § andra stycket. Bilaga 4
4.11 Konkurrensverket: Beträffande utbytesprincipen och principen om
bästa möjliga teknik förordar Konkurrensverket generella funktionskrav
framfor detaljkrav. Det bör i så stor utsträckning som möjligt ges
utrymme för företagen att finna egna lösningar för att nå uppställda
miljömål. Det är viktigt att medlen som används för att nå miljömålen
främjar utveckling och dynamik och inte verkar innovationshämmande.
4.12 Statens naturvårdsverk, SNV: Verket anser att miljöbalkens
direkta tillämpningsområde bör vidgas. De allmänna aktsamhetsreglema
i balkens tredje kapitel bör gälla genomgående och bör utgöra basen för
krav som i princip skall kunna ställas vid prövning av vaije verksamhet
m.m., oavsett om prövningen skall ske enligt miljöbalken eller enligt
annan lagstiftning vilken reglerar verksamheter som kan befaras medföra
miljöpåverkan. - - - Miljöbalkens aktsamhetsregler bör bearbetas
ytterligare för att åstadkomma en mer enhetlig behandling av aktsamhets-
regler som nu förts samman i balken, arbeta bort en del onödig
kvarstående dubbelreglering, vidareutveckla vissa väsentliga principer. -
- - Verket föreslår en alternativ definition av "bästa tillgängliga teknik".
Att BAT-kravet därigenom skärps i förhållande till dagens krav i
miljöskyddslagen står också i samklang med kommittédirektiven. Verket
föreslår vidare att det i "utbytesprincipen" vid jämförelse av alternativa
kemikalier bör beaktas risken för skador i stället för farligheten hos
kemikalierna. Därigenom tas även hänsyn till sannolikheten för att en
skada skall inträffa. Den s.k. stoppregeln blir med den av kommittén
föreslagna lydelsen svår att tillämpa i praktiken, och bör därför formule-
ras om.---Naturvårdsverket välkomnar och tillstyrker bl.a. följande
grundläggande förslag från kommittén: principerna för miljövårdsarbetet,
försiktighetsprincipen, kretsloppsprincipen och principen att förorenaren
betalar, de grundläggande dragen hos de allmänna aktsamhetsreglema. -
- - 2 kap. 1 § bör kompletteras så att även de allmänna aktsamhets-
reglema skall tillämpas vid prövning enligt PBL, VL, VägL, MinL m.fl.
angivna lagstiftningar.
4.13 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden
noterar att miljöskyddskommittén inte har närmare behandlat de svåra
men viktiga frågorna om ansvaret för återställningsåtgärder. Som lagrådet
anmärkte vid sin granskning av förslaget till ändring av den nuvarande
5 § miljöskyddslagen (prop. 1987/88:85 s. 340) borde dessa frågor bli
föremål för ytterligare överväganden. Koncessionsnämnden känner, på
grundval av många uppkomna problem i rättstillämpningen, ett behov av
en mera preciserad rättslig reglering eller i vart fall en ytterligare
belysning av återställningsfrågoma i det fortsatta lagstifningsarbetet. I det
87
sammanhanget bör det också övervägas vilken betydelse det har i
återställningssammanhang att man i 2 kap. 6 resp. 7 § skiljer mellan
begreppen "utöva miljöpåverkan" och "bedriva miljöfarlig verksamhet".
Koncessionsnämnden har berört denna fråga i kommentaren till sistnämn-
da två paragrafer. 3 kap. 4 § Begreppet "bästa tillgängliga teknik" (BAT)
är ett av de mest centrala i miljöbalksförslaget. Det är därför viktigt att
innebörden är helt klar. Här synes vi vara beroende av motsvarande
definition av begreppet inom EG. Problemet är emellertid att man inom
EG ännu inte har slutligt fastnat for en definition. Den definition som
miljöskyddskommittén har utgått från lär enligt vad koncessionsnämnden
har erfarit redan ha frångåtts.---Bortsett från EG-anpassningen vill
koncessionsnämnden skjuta in den reflektionen att övergången från
begreppet "tekniskt möjligt" i miljöskyddslagen till "bästa tillgängliga
teknik" (BAT) kan framstå som en inte önskvärd mildring av reglema.
Om det blir så beror emellertid helt och hållet på vilken innebörd man
skalll lägga i begreppet BAT. Inom ramen för den nuvarande individuella
prövningen enligt miljöskyddslagen beaktas behovet av miljöskyddsåt-
gärder, vilka bl.a. beror av verksamhetens lokalisering och omfettning,
omgivande miljös känslighet och belastningen på den, olika tekniskt
möjliga åtgärder, deras effektivitet och kostnaderna för dem. Vid dessa
avvägningar blir resultatet ej sällan att den bästa tekniken, t.ex. selektiv
katalytisk redukton (SCR) av kväveoxider vid förbränning, ställer sig
orimligt dyr. Installation av denna typ av anläggning kan vara omöjlig
eller synnerligen kostsam för befintliga anläggningar. För små an-
läggnignar skulle också tillämpningen kunna resultera i orimligt dyra
reningsåtgärder. Däremot är det möjligt att man med andra tekniska
lösningar (t.ex. låg NOx-brännare, rökgasåterföring, eventuellt i
kombination med SNCR (selektiv icke katalytisk reduktion) kan
åstadkomma en väsentlig reduktion av utsläppen till en rimlig kostnad.
Då 6 § enligt motivuttalande endast avses bli tillämplig i marginalfall,
synes det vara svårt att uppnå ett rimligt resultat i sådana situationer. I
vissa situationer kan också ny, lovande teknik vara värd att pröva, vilket
skulle blockeras av bestämmelsen att "bästa tillgängliga teknik" skall
användas. I koncessionsnämndspraxis har med den nuvarande lagtexten
smidigare lösningar kunnat väljas. Sålunda har koncessionsnämnden ofta
utnyttjat prövotidsförfarandet för att t.ex. få fram en teknik som ännu
inte är tillgänglig, dvs. bättre än BAT. Det kan vara fråga om ett nytt
tillämpningsområde för en reningsmetod eller liknande.---Om man i
framtiden måste gå strikt efter vad som är tillgängligt, måste också
omprövningar initieras oftare, så att nyutvecklad teknik successivt kan
införas. Det skulle också behövas ett nytt incitament för företagen att
utreda och försöka tillämpa nya tekniker - med prövotidssystemet har
myndigheterna haft tummen i ögat på företagen.---Stoppregeln i 3
kap. 7 § 1 st. är alltför rigoröst utformad. Den omöjliggör i stort sett all
miljöfarlig men samhällsnyttig verksamhet, som ju ofta kan befaras på
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
88
något sätt vara skadlig för människors hälsa. Man bör införa någon sorts
kvalifikation. En annan lösning är att man i likhet med 2 kap. 12 § första
stycket äldre vattenlagen (1918:523) använder orden "en skadlig inverkan
på det allmänna hälsotillståndet" i stället for "människors hälsa skadas". -
- - Förhållandet mellan 3 kap. 3, 4, 6 och 7 §§: I gällande miljöskydds-
lag används i 6 § uttrycket "väsentlig betydelse" som en viktig grund for
bedömningen av om en miljöferlig verksamhet skall anses tillåtlig eller
inte. Någon motsvarighet finns inte i miljöbalksförslaget. I 3 § talas bara
om de skyddsåtgärder m.m. som behövs med möjligheter till jämkningar
enligt 6 §, och skyddsåtgärden BAT preciseras i 4 §. I 7 § finns endast
en stoppregel, som regeringen under vissa omständigheter kan dispensera
från. Som 3, 4 och 7 §§ är formulerade, kan de leda till olika slutsatser
om vilka restutsläpp som kan accepteras. Det måste väl då vara så att om
3 § och 4 § ger olika nivåer, den strängaste av dessa skall gälla.
Koncessionsnämnden finner att det i en paragraf omedelbart före 7 §
miljöbalksförslaget tas in i en bestämmelse som motsvarar 6 § första
stycket miljöskyddslagen av följande lydelse: Om en verksamhet,
hantering eller åtgärd kan beferas föranleda olägenhet av väsentlig
betydelse, även om försiktighetsmått enligt 3-6 §§ iakttas, får verksam-
heten, hanteringen eller åtgärden utövas eller vidtas endast om särskilda
skäl föreligger.---3 kap. 8 § Två helt olika tolkningar kan göras
beträffande paragrafens tillämpningsområde.---Den ena tolkningen
innebär att paragrafen enligt sin ordalydelse riktar sig till den enskilde
hanteraren av en vara och inte till den myndighet som prövar frågor om
tillstånd m.m. rörande miljöferlig verksamhet. Ett visst stöd för denna
tolkning ger bl.a. utformningen av den kompletterande aktsamhetsregeln
i 14 kap. 2 § som talar om olägenheter i omgivningen.---Emellertid
synes kommitténs avsikt vara att även vid t.ex. tillståndsprövning av
miljöferlig verksamhet prövningen skall om fetta - förutom utbytes- och
hushållningsprincipema - även kretsloppsprincipen sådan den kommer till
uttryck i paragrafen. Flera uttalanden tyder på detta. Detta innebär en
mycket viktig pricipiell ändring av prövningsmyndighetens uppgifter,
vilka kommer att utsträckas väsentligt.---Detta påverkar naturligtvis
handläggningen av tillståndsärendena. Ansökan måste få en annorlunda
utformning än hittills. Underlagsmaterialet och kretsen av remissmyndig-
heter måste utvidgas. För övrigt måste även koncessionsnämndens
sammansättning ses över.---Ar det rimligt att koncessionsnämnden och
övriga prövningsmyndigheter skall göra denna breda prövning? Kon-
cessionsnämnden anser att det bör vara så med hänsyn till miljöproble-
mens ändrade karaktär. Industrin är ju inte längre den huvudsakliga
orsaken till miljöproblemen, utan orsaken kan ytterst sökas i vår
levnadsstil.---Koncessionsnämnden vill tillägga att, om tillståndspröv-
ningen skall omfetta även miljöegenskaperna hos den tillverkade
produkten, så måste troligen listan över förprövningspliktiga verksam-
heter ändras. Verksamheter med tillverkning av komplicerade produkter -
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
89
men med beskedliga lokala utsläpp - bör kanske tillståndsprövas i stället Prop. 1994/95:10
for att bara anmälas. Koncessionsnämnden anser att de nu berörda Bilaga 4
frågorna bör ytterligare belysas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
4.14 Kemikalieinspektionen: Inspektionen vill understryka vikten av att
substitutionsprincipen återfinns även i miljöbalken. Den är en del av
försiktighetsprincipen med en förebyggande och framåtsyftande karaktär.
Terminologiskt är utbytesprincipen en mindre lyckad benämning. I ett
statiskt perspektiv är det fråga om att byta ut befintliga kemikalier. I ett
dynamiskt framåtsyftande perspektiv gäller det att i vaije valsituation,
från utveckling och konstruktion, över tillverkning och handel till
användning, "undvika farliga kemikalier som kan ersättas med mindre
farliga". Det gäller att i alla situationer göra bästa möjliga val av
kemikalier. Substitutionsprincipen kan därför som anges i betänkandet
karakteriseras som en produktvalsprincip, på kemikalieområdet som en
kemikalievalsprincip.---Enligt inspektionens mening är det angeläget
att frågor om kemikalieval beaktas också i verksamheter som utan att
innebära hantering av kemiska produkter ändå kan påverka vilka
kemikalier som används i samhället. Det är angeläget att vid vaije sådan
teknisk kravspecifikation också ta hänsyn till hälso- och miljöaspekter så
att man inte låser fest en olämplig kemikalieanvändning. Det kan ske
genom krav på konsekvensanalyser. Sker inte detta försvåras eller
omöjliggörs for företag och andra att göra från hälso- och miljösynpunkt
goda produktval pga. hänvisningar till standarder eller kravspecifikatio-
ner. ---Inspektionen ser fördelarna med att ha ett antal övergripande
aktsamhetsregler i miljöbalken. Det är dock angeläget att ambitionsnivån
därvid inte sänks i förhållande till gällande lagar. Av detta skäl kan
utformningen av 3 kap. 6 § i relation till 3 kap. 3 § diskuteras. I
betänkandet anges att redan uttrycket "som behövs" ger utrymme for
skälighetsprövning och att sådan prövning kunnat ske inom ramen för
lagen om kemiska produkter. Kemikalieinspektionen delar denna
uppfettning. Kemikalieinspektionen föreslår att 3 kap. 6 § utgår och
ersätts av skrivningar i specialmotiveringen till 3 kap. 3 §.
4.15 Kammarrätten i Stockholm: Kommitténs långtgående ambitioner
och höga målsättning i miljöfrågorna kommer till uttryck bl.a. i de
allmänna aktsamhetsreglema i balkens 3 kap. Även om det kan synas
angeläget från miljösynpunkt att så sker måste framhållas att möjlig-
heterna ter sig små att få till stånd en effektiv efterlevnad av vissa av
aktsamhetsreglema. Framför allt kan invändningar av denna art anföras
mot principen om bästa tillgängliga teknik, så som den är uttryckt i 3
kap. 4 §, och mot stoppregeln i 3 kap. 7 §. Domstolen ansluter sig till
de ferhågor mot dessa som har anförts i ett särskilt yttrande (s. 262 f.).
Kammarrätten anser att kraven måste mildras för att reglema över huvud
taget skall kunna betraktas som praktiskt användbara som grundval för
90
föreskrifter och direkta tillämpningsbedömningar.
4.16 Stockholms universitet: En viktig förebyggande princip som under
senare år har utvecklats inom EG, OECD och andra internationella fora
är principen om bästa tillgängliga teknik, som nu har kommit till uttryck
i 3 kap. 4 §. Stötestenen i tolkningen av denna princip har alltid varit
ordet "tillgänglig". Utgångspunkten för de flesta bedömarna har varit att
tekniken skall vara tillgänglig inom landet. Inom EG har man lyckats,
trots starkt motstånd från Storbritannien, att komma överens om att
tekniken skall vara tillgänglig inom Gemenskapen. Detta innebär att i
händelse av ett svenskt EG-medlemskap så är det troligt att den svenska
prövningsmyndigheten i ett tillståndsärende inte lägre kan begränsa sig
till den teknik som finns i landet, utan sökanden måste föreläggas att
beakta den bästa tillgängliga tekniken i hela EG. Den geografiska
omfattningen av denna princip bör därför förtydligas.---Fakultets-
nämnden vill understryka behovet att gå vidare med lagstiftning om
utsläppsrättigheter, t.ex. regionala bubblor för kväveutsläpp, där
rättigheterna är överlåtbara mellan företag inom regionen.
4.17 Karolinska institutet: I de allmänna aktsamhetsreglema i 3 kap. 5
§ anges den s.k. substitutionsprincipen enligt viken kemiska eller
biotekniska produkter eller varor skall undvikas om de kan ersättas med
"mindre ferliga" produkter eller varor. Vi står naturligtvis bakom denna
princip, men vill påpeka att sådana bedömningar av relativ "ferlighet"
kan var mycket komplicerade och svåra att göra. Kemikalieinspektionen
bör därför satsa avsevärda resurser på att ta fram väl genomtänkta
vägledningar till hjälp för leverantörer och användare av kemiska
produkter, för att undvika felaktiga val.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
4.18 Uppsala universitet: Betänkandet behandlar "allmänna aksamhets-
regler" som något speciellt (s. 23 ff.). Här ligger enligt vår mening
brister i balkförslaget som, om de inte åtgärdas, ensamma kan medföra
att hela balkens funktion äventyras. Kommittén redovisar eller uttrycker
en mycket oklar uppfettning om handlingsregler. Två saker är helt
nödvändiga att klargöra, nämligen när en kravregel gäller och för vilka
den gäller. En handlingsregel i en lag gäller för alla dess adressater från
den tidpunkt, vid vilken regeln träder i kraft. Här kan diskuteras två
huvudlinjer. Den ena huvudlinjen för när regeln blir gällande represente-
ras av miljöskyddslagen. Denna lag har full direktverkan, dess kravregler
gällde gentemot alla adressater från dagen ikraftträdandet. Detta yttrar sig
i att vid en tillståndsprövning enligt denna tillämpas kravreglema direkt
ur lagboken. Samma gäller vid tillsyn. En miljö- och hälsoskyddsnämnd
tillämpar 5 § miljöskyddslagen direkt på en miljöferlig verksamhet, även
om verksamheten inte är tillståndspliktig och även festän det inte finns
några centrala föreskrifter om tillämpningen av denna §.---Ett annat,
91
men inte helt fullgånget exempel, är vattenlagen. Dess kravregler i 3
kap. är direktverkande vid all vattendomstolsprövning. Däremot är den
lagens tillsynsregler ofullkomliga.---Den andra huvudlinjen är den
renodlade ramlagstiftningen och representeras av bl.a. bilavgaslagen. En
sädan lag innehåller inga egentliga handlingsregler med direktverkan.
Kraven på bilavgaser blir gällande först efter det att bemyndigandet har
utnyttjats. Tidsmässigt böijar reglema gälla först vid en senare tidpunkt
än lagens ikraftträdande. Innehållsligt utformas reglema helt eller delvis
av någon annan än lagstiftarna (riksdagen). Ju tydligare ramarna är, desto
starkare styrs regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
av lagstiftarna. Tidpunkt för när regler börjar gälla samt reglers innehåll,
dessa är två synnerligen viktiga fektorer som kommit i skymundan i
kommittéförslaget. Vid direktverkande lag bestäms innehållet av
lagstiftarna och tidsmässigt gäller reglema från den dag lagen träder i
kraft. Vid renodlad ramlagstiftning bestäms innehållet i reglema av andra
än lagstiftarna och tidpunkten for när sådana regler träder i kraft kan bli
betydligt senare än tidpunkten för själva ramlagens "ikraftträdande".
4.19 Lunds universitet: Tredje kapitlet innehåller något man kallar
"allmänna aktsamhetsregler", även dessa tämligen obestämda. Kommittén
avser att reglema skall kunna ligga till grund för olika förvaltningsrättliga
ingripanden. Enligt kommittén bör aktsamhetsreglema dock ges en sådan
allmängiltig utformning att de också kan läggas till grund för utbildning,
undervisning och opinionsbildning. Det är svårt att kombinera dessa två
funktioner. De föreslagna reglema är mera ägnade att ligga till grund for
utbildning och opinionsbildning än för rättsliga ingripanden. En
ytterligare precisering av kraven finns i specialkapitlen, som behandlar
olika typer av "miljöpåverkan". Avsiken är dessutom att såväl de
allmänna aktsamhetskraven som kraven i specialkapitlen skall komplette-
ras med generella föreskrifter, utfärdade av regeringen eller någon
myndighet.---Eftersom kap. 1 och 3 inte i första hand är utformade
med tanke på att reglema skall tillämpas, är sannolikheten stor att
tillämpama i praktiken inte heller kommer att ägna dessa kapitel tillbörlig
uppmärksamhet. Specialkapitlens regler, och framför allt de föreskrifter
som kommer att utfärdas, kommer istället att utgöra den reella legala
grunden för miljöskyddet. Ett av syftena med förslaget är, som tidigare
nämnts, att åstadkomma en skärpning av miljökraven. Men istället
föreslår man, såvitt forskningsnämnden förstår, snarare en nedrustning.
De grundläggande miljörättsliga principerna är placerade i tredje kapitlet
i kommitténs förslag. Otydligheten i 1 och 3 kap. medför att man
omvandlar 5 § ML och 5 § LKP (vilka paragrafer har fått stå modell för
3 kap.) från rättsregel med direkt rättsverkan till allmänna riktlinjer och
önskemål. Det som finns kvar av regler med rättsverkan är specialkapit-
len, vilka till större delen innehåller formella regler, och de föreskrifter
som meddelats med stöd av balken. I stället för att såsom idag ställa
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
92
direkta krav på alla som utövar miljöferlig verksamhet eller hanterar
kemiska produkter att vidta åtgärder for miljöskyddet, kommer i princip
endast sådant som behandlas i föreskrifterna att vara reglerat. En ur
miljösynpunkt bättre lösning vore att formulera de grundläggande
kravreglema relativt enkelt och tydligt, så att det klart framgår att de
alltid skall tillämpas av envar som utövar miljöpåverkan. Naturligtvis
behövs förutom denna generella kravregler även specialregler för olika
typer av verksamheter. - Opinionsbildning och utbildning bör lämpligen
ske på annat sätt än genom lagtext. - - - Forskningsnämnden kan i
princip ställa sig bakom de grundläggande aktsamhetskrav som kommit-
tén formulerat. Nämnden ställer sig dock kritisk till den utformning
reglema fått. Förslaget är alltför otydligt och allmänt hållet, och det ger
i grunden inte heller uttryck för en realistisk kravnivå - något som
bidragit till förslagets otillfredsställande utformning. Här riktar sig
nämndens kritik framförallt emot 7 §. Regeln i 7 § är till sin funktion
inte någon förbudsregel utan istället en regel som möjliggör dispens/un-
dantag från reglema i 3-6 §§. Detta kan tolkas så, att själva aktsam-
hetskravet är alltför högt satt. 7 § kan sägas uttryckas en slags komplette-
rande nyttoöverviktsprincip - miljöskador etc får vägas mot de sam-
hällsintressen som står på spel, och ibland kan de senare tillåtas vinna.
Renhårigare vore alltså att låta detta komma till tydligt uttryck i lagtexten
som en begränsning av aktsamhetskravets räckvidd - inte som en
föregiven förbudsregel!---De grundläggande miljökraven bör istället
sammanfattas i några ganska enkla, men ändå relativt konkreta,
paragrafer, i vilka ges klara och lättförståelig anvisningar för de
förutsättningar under vilka miljöpåverkan får bedrivas. Dessa paragrafer
bör innehålla huvudparten av den materiella regleringen i balken, och
vända sig till såväl myndigheter som direkt till enskilda och företag.
4.20 Chalmers tekniska högskola: Stoppreglema synes vara helt
orealistiska tillika motstridiga (3:7 och 17:12), alltså helt omöjliga vid
praktisk tillämpning.
4.21 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 3:1 Syftet måste alltid vara
att undvika (att utöva) miljöpåverkan. 3:5 Uttrycket "påtaglig fördel"
innebär en förskjutning i förhållande till nuvarande utbytesregler med
risk för ökad osäkerhet vid tillämpningen. Det bör därför bytas ut mot
ett svagare uttryck. 3:7 är kanske den mest genomgripande och be-
tydelsefulla i hela balken med hänsyn till den väsentliga skärpning som
den innebär. Den är logisk med beaktande av balkens mål och grand-
läggande principer (1:1-2). Men begreppet "beferas leda till att männis-
kors hälsa skadas" är mycket långtgående särskilt om känsliga männis-
kors problem skall beaktas. Det är angeläget att en kommande proposi-
tion ytterligare belyser frågan till ledning för tillämpningen. Beroende på
tolkningen av uttrycket "påtaglig skada" och "påtagligt äventyras" kan
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
93
12 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
regeringen få ett mycket stort antal ärenden. Det vore rimligt att Prop. 1994/95:10
tillståndsmyndigheten har dispensmöjlighet om särskilda skäl föreligger. Bilaga 4
Generellt kommer stoppregeln annars att stå i dålig samklang med
tillstånd till markawattning, där en risk for påtaglig skada är vanlig, men
där enligt 11:1 länsstyrelsen kan ge tillstånd om det föreligger synnerliga
skäl. Detta gäller även täkttillstånd som får lämnas enligt 12:2 trots
förekomsten av sällsynta och hotade arter. En likvärdig behandling bör
gälla för tillståndsgivningen oavsett näring och markägarkategori.
Länsstyrelsen föreslår följande lydelse: "Var och en som utövar
miljöpåverkan eller planerar åtgärder som kan innebära (utövande av)
miljöpåverkan skall ... äventyras". Motsvarande skrivning bör ersätta
"ämna utöva" även i den följande lagtexten. 14:1-3 Miljöbalkens höga
målsättningar beträffande den biologiska mångfalden har inte fått
genomslag beträffande bl.a. platsvalet för miljöfarlig verksamhet. Detta
bör åtgärdas genom att 5 kap. 3 § ändras till att gälla "Mark- eller
vattenområden som har betydelse för den biologiska mångfalden eller är
särskilt känsliga från ekologisk synpunkt ...". Vidare bör strandskyddet
tillgodoses i samband med platsvalet genom att även 10 kap. 9 § skall
beaktas vid sidan av de nämnda 5, 6 och 8 kap.
4.22 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen anser att de
grundläggande aktsamhetsreglema - vilka kan sägas utgöra grunden för
det ansvar for miljöarbetet som åvilar enskilda människor, företagare och
samhällets skilda sektorer - måste samordnas tydligare mellan balkens
olika delar så att nivån på miljöanpassningen blir mera likartad än i
förslaget. Det bör övervägas om inte alla aktsamhetsregler, således även
de särskilda reglema, bör samlas till balkens inledande kapitel. För-
hållandet mellan allmänna aktsamhetsregler och eventuella hjälpregler för
respektive specialområden bör annars göras tydligare så att inte
tolkningssvårigheter senare uppkommer.---3:3 Regeln bör komplette-
ras med "... som behövs for att skydda människors hälsa och miljön mot
skador eller olägenheter, för att bevara den biologiska mångfalden, eller
för att främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser."---
Stoppregeln i 3:7 är i den första delen i och för sig lowärd men orimlig,
nämligen att alla potentiellt hälsoskadliga verksamheter m.m. är
förbjudna, speciellt om försiktighetsprincipen skall tillämpas. — Det är
också orimligt med ett absolut stopp för befintlig verksamhet i områden
där miljökvalitetsnormer överskrids, åtminstone om man med sådana
normer menar någon typ av miljötillstånd som är önskvärd utan att några
ekonomiska eller andra hänsyn är tagna. Tilltron till lagen kommer att bli
dålig om inte regeln modifieras. Vidare bör stoppregeln kompletteras
med ett förbud för åtgärder som kan leda till att en hotad art (åtminstone
arter som är globalt hotade) kan försvinna. I paragrafens andra stycke
finns oklara kriterier: "påtaglig skada", "skada ... av allvarlig art". Detta
bör utvecklas.
94
4.23 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Den s.k. stoppregeln (3:7 § första Prop. 1994/95:10
stycket) riktar sig till alla och envar men siktar så högt att den inte Bilaga 4
kommer att fungera. Det finns en stor mängd företeelser i vårt samhälle
som kan "befaras leda till att människors hälsa skadas". Dessa skulle
omedelbart bli otillåtna med den föreslagna bestämmelsen. Detta saknar
stöd i nuvarande miljöpolitik. Visserligen föreslås inga sanktioner för
brott mot denna bestämmelse. Detta gör inte saken mindre allvarlig. En
omöjlig bestämmelse riskerar att minska trovärdigheten hos hela balken
i övrigt. Bestämmelsen bör formuleras om med utgångspunkt från 3:7 §
andra stycket.
4.24 Länsstyrelsen i Gotlands län: Såväl bestämmelsen om "bästa
tillgängliga teknik" i 3 kap. 4 § som stoppregeln i 3 kap. 7 § är mycket
långtgående och uttrycker högt ställda ambitioner. Länsstyrelsen är
medveten om att direktiven ger uttryck för en höjning av ribban i
miljöarbetet. Emellertid omfattar bestämmelserna med den formulering
de fått all mänsklig aktivitet som kan påverka människors hälsa och
miljön. En så långt gående ambition kan inte upprätthållas, eftersom den
rent faktiskt innebär att sådant som gräsklippning med motorgräsklippare,
rökning och alkoholkonsumtion skulle inbegripas. Ambitionsnivåerna bör
ges en formulering som gör att deras trovärdighet inte kan ifrågasättas. -
- - 3 kap. 7 § andra stycket bör ges en klarare formulering. I andra
stycket första meningen talas om "påtaglig skada" och i andra meningen
om "skada ... av allvarlig art". En påtaglig skada är enligt länsstyrelsens
uppfattning av allvarlig art. Så synes det dock inte vara i detta fall utan
en skada av allvarlig art förefeller vara en "påtagligt påtaglig skada".
Dispensförutsättningama bör framgå tydligare.
4.25 Länsstyrelsen i Blekinge län: Det är viktigt att aktsamhetsreglemas
tillämplighet utanför miljöbalken förtydligas.
4.26 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det bör förtydligas att de allmänna
aktsamhetsreglema i 3 kap. gäller fullt ut i de lagar som knyts till
balken.---Aktsamhetsreglema i 3 kap. är mycket allmänt formulerade.
Detta är i viss mån nödvändigt för att bestämmelserna skall kunna få ett
brett tillämpningsområde. Det innebär samtidigt en pedagogisk effekt att
dessa bestämmelser, som inte direkt är straffsanktionerade, riktar sig till
envar och pekar på allas ansvar för den gemensamma miljön. Vissa av
reglema är dock mycket långtgående och kan för enskilda framstå som
egendomliga och därigenom förringa tilltron till lagstiftningen.
4.27 Länsstyrelsen i Hallands län: 3 kap. 2 § Stryk: "genom märkning
eller på annat sätt lämna information". Preciseringen hör inte hemma i
en ramlag.---3 kap. 3 § I fjärde strecksatsen bör övervägas om man
kan stryka "att föreskrivna krav och villkor är uppfyllda". Kontrollen bör
95
kunna omfatta annat än sådant som krävs i tillståndsbeslut eller före- Prop. 1994/95:10
skrifter. En likformighet bör råda mellan utformningen av de fyra Bilaga 4
strecksatserna.---3 kap. 5 § Ordet "påtaglig" bör strykas. Utbytesprin-
cipen är redan väsentligt urholkad genom att den direkta straffsanktione-
ringen har tagits bort. Ordet "påtaglig" innebär ett krav på dokumentation
av en åtgärds effekter som allvarligt kan hindra utbytesprincipens
tillämpning. Det är olyckligt om utbytesregelns direkta rättsverkan tas
bort. Den infördes i lagen om kemiska produkter så sent som 1990 och
har ännu inte tillräckligt prövats i praktiken. - - - 3 kap. 6 § En
skälighetsregel bör ingå i aktsamhetsreglema, men man bör inte infora
en bestämmelse som kan tolkas som en sänkning av ambitionsnivån
jämfört med t.ex. nuvarande regel i 5 § miljöskyddslagen. 7 § Stoppre-
geln: Även om denna bestämmelse inte är straffsanktionerad finns det
ändå anledning att något uppehålla sig vid den. Regeln har fått en
alldeles för vid omfettning då den enligt sin ordalydelse kommit att avse
även beteenden som är allmänt godtagna. Så till exempel omfettas såväl
rökning (passiv rökning), som motorfordonstrafik (avgasutsläpp, buller).
Även sådana nödvändiga nyttigheter som sop- och avfallshantering kan
tänkas omfettas av regeln.---Paragrafens omfettning bör begränsas så
att de nu nämnda "verksamheterna" feller utanför lagens räckvidd.
4.28 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: En av de viktigaste
grunderna för en ny miljöbalk är att miljöns krav och förutsättningar ges
större genomslag i svensk samhällsutveckling. Nationella miljömål och
miljöintressen skall omsättas till handling och hänsyn på det lokala
planet. Till detta föreslår mijöskyddskommittén ett antal grundläggande
principer för miljöarbetet som återfinns i de allmänna aktsamhetsreglema
i balken.---Länsstyrelsen vill understryka vikten av att dessa aktsam-
hetsregler verkligen blir styrande. I forslaget förefeller avståndet ganska
stort mellan de allmänna aktsamhetsreglemas ambitionsnivå och de
bestämmelser i balken, som är direkt bindande för myndigheterna och
den enskilde och som i stort känns igen från dagens lagstiftning. Det är
också osäkert i vad mån aktsamhetsreglema kommer att kunna styra
beslut enligt annan lagstiftning. Idag tas inte tillräcklig hänsyn till
miljövårdsintressena i många vattendomstolsärenden trots bestämmelserna
i naturresurslagen. Den vilja som miljöbalken uttrycker att vårda och
skydda naturresurser och biologisk mångfeld som är knutna till olika
vattenmiljöer förutsätter att ett så kraftfullt instrument som vattenlagen
verkar i samma riktning. I förslaget till miljöbalk saknar länsstyrelsen en
uttrycklig koppling mellan de allmänna aktsamhetsreglema och beslut
enligt annan lagstiftning. Om inte balken kan borga för en starkare
inriktning mot miljöhänsyn och resurshushållning även i sådana beslut
bör viss exploateringslagstiftning, främst vattenlagen, föras in i balken,
trots risken för minskad överskådlighet. Bestämmelserna i 19 kap.
vattenlagen om skydd för vattenförsörjning passar dessutom dåligt in i
96
vattenlagens regelsystem och skulle i stället med fördel kunna föras över
till den nya balken. Sammanfattningsvis måste de allmänna aktsamhets-
reglema knytas betydligt starkare till kravreglema i följande kapitel och
till annan lagstiftning kopplad till balken, exempelvis genom en ändring
i 2 kap. 1 §. Delar av vattenlagen bör också föras till miljöbalken.---
Stoppregeln i 3 kap. 7 § är en mycket betydelsefull markering av att
människans och miljöns toleransgränser skall vara avgörande. Däremot
kan det diskuteras om den obligatoriska regeringsprövningen vid risk för
påtaglig skada stämmer överens med balkens övriga prövningsregler.
Risken är att den medför en alltför hög belastning på regeringen. I
naturresurslagen och plan- och bygglagen skall exempelvis en sådan fråga
i första hand lösas mellan kommun och länsstyrelse.
4.29 Länsstyrelsen i Värmlands län: 3 kap. 7 § Tanken bakom denna
s.k. stoppregel är i och för sig positiv och riktig, men paragrafen torde
i sin nuvarande formulering inte kunna tillämpas ordagrant. På många
håll i landet torde t.ex. trafikbelastningen i vissa områden stå i strid med
denna regel. I tätorterna är detta särskilt markant då utsläppen sker i nivå
med barns inandningsorgan. Detsamma torde vara fellet vid passiv
rökning. Sådana förhållanden gör den föreslagna paragrafen mindre
trovärdig.
4.30 Länsstyrelsen i Örebro län: 3 kap. 2 § Syftet med bestämmelserna
är mycket bra. Som den är formulerad riskerar den att mista trovärdig-
het. Syftet är ju inte att alla som ämnar eller ämnar utöva miljöpåverkan
skall lämna upplysningar och information åt alla möjliga håll, utan att
man skall kunna lämna sådan information om det behövs (jämför
kunskapskravet i 1 §) och att man skall vara skyldig att göra detta om
någon begär så. Formuleringen bör istället vara "Var och en som utövar
eller ämnar utöva miljöpåverkan skall på begäran kunna lämna in-
formation om sina åtgärder till myndigheter samt genom märkning eller
på annat sätt lämna information till enskilda, allt i den mån det behövs
för att myndigheter eller enskilda skall kunna bedöma riskerna for att
människors hälsa eller miljön skadas eller för att en långsiktigt god
hushållning med naturresurserna äventyras." - - - Formuleringen av
första stycket i 3 kap. 3 §, som motsvarar miljöskyddslagens lokalisering-
sparagraf, är utmärkt. Idag gäller ju formellt att man skall välja i princip
den bästa lokaliseringen i landet, men i praktiken fungerar detta inte,
eftersom den som skall bedriva någon form av verksamhet som regel
förfogar över en särskild lokal eller en särskild plats. För att inte få en
försvagning gentemot naturvårdslagens nuvarande aktsamhetsregel bör
följande ändring göras "som behövs för att skydda människors hälsa,
begränsa eller motverka skador och olägenheter på miljön eller för att
främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser." 3 kap. 5 §:
Detta är en mycket central bestämmelse. Länsstyrelsen anser att det är
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
97
bra att bestämmelsen inte direkt är straffsanktionerad, eftersom det inte Prop. 1994/95:10
är rimligt att en så pass oprecis skrivning skall kunna leda till straff. Som Bilaga 4
regeln idag ser ut är den straffsanktionerad, men den tillämpas dåligt och
förlorar därmed i trovärdighet. Däremot bör naturligtvis föreskrifter och
förpliktande beslut kopplade till bestämmelsen vara straffsanktionerade. -
- - 3 kap. 7 §: Att en stoppregel införs i balken är mycket bra. Regeln
behöver omformuleras så att det blir tydligt att alla verksamheter
omfattas av den, länsstyrelsen föreslår därför att regeln förtydligas med
"Om en verksamhet ... inte utövas eller vidtas. Detta gäller även
verksamheter som tidigare erhållit tillstånd enligt bestämmelser i
miljöbalken eller tidigare miljölagstiftning." Vad som menas med
"påtaglig skada" behöver definieras. I vissa fell blir avvägningen svår när
man skall bedöma vad som är "en långsiktigt god hushållning med
naturresurser" när olika naturresurser är inblandade.---3 kap. 9 §:
Bestämmelsen är bra, men specialmotiveringen är tyvärr formulerad på
ett sätt som gör att det blir tveksamt om och hur regeln kommer att
tillämpas. Meningarna i specialmotiveringen "Även om lagbestämmelsen
getts ett visst tillämpningsområde torde bestämmelsen i första hand
komma att tillämpas vid utfärdande av föreskrifter och vid prövning av
miljöferlig verksamhet." och "I det senare fellet innebär det att energifrå-
gorna skall beaktas vid prövning av skyddsåtgärder enligt den allmänna
försiktighetsregeln i 3 § och bästa tillgängliga teknikregeln i 4 §.", bör
tas bort, då de begränsar paragrafens tillämpningsområde till att gälla
miljöpåverkan från festa anläggningar.
4.31 Länsstyrelsen i Västmanlands län: 3 kap. Det är tveksamt om det
finns skäl att i en särskild paragraf medge möjligheter till avsteg från att
föreskriva bästa tillgängliga teknik. Enligt 4 § skall vaije åtgärd som
föreskrivs vara ekonomiskt möjlig att genomföra. Det innebär att en
skälighetsbedömning måste ske i vaije prövning. Länsstyrelsen anser att
6 § bör utgå.
4.32 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I förslaget föreslås såväl
allmänna som särskilda aktsamhetsregler. Det framgår inte klart om man
avsett att dessa kravregler skall vara i alla delar bindande eller om de
skall uppfettas som målsättningar, i vart fell inte när det gäller den
allmänna aktsamhetsregeln. Det framgår inte heller klart till vem man
riktar sig med bestämelsema - till myndigheterna eller till en var. De
allmänna och särskilda aktsamhetsreglema är också i vissa delar
motstridiga. Kommittén uttalar att, om avvikelser från de allmänna
aktsamhetsreglema görs i de särskilda aktsamhetsreglema så följer av
grundläggande lagstiftningsprinciper att undantaget gäller framför den
allmänna regeln. Länsstyrelsen anser att de allmänna och de särskilda
aktsamhetsreglema istället bör vara harmoniserade och ingå i ett och
samma kapitel i balken.---Införandet av en stoppregel bör kunna
98
stärka miljöarbetet. Den av kommittén föreslagna stoppregeln (3 kap. Prop. 1994/95:10
7 §) har dock en utformning som leder till orimliga konsekvenser. Det Bilaga 4
kan enligt länsstyrelsens uppfettning inte vara ändamålsenligt att införa
ett så strikt skydd som anges i såväl första som andra stycket. Ett mycket
stort antal verksamheter, däribland trafik i tätorter, rationellt skogsbruk
och åtskilliga prövade eller prövningspliktiga verksamheter, skulle med
automatik riskera att förbjudas och kräva prövning av regeringen.
Stoppregeln måste därför ges en snävare utformning, dock minst med
samma innebörd som nuvarande regler i miljöskyddslagen. Vidare bör
övervägas att delegera den beskrivna undantagsprövningen till länsstyrel-
sen.
4.33 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen föreslår att 2 kap.
1 § 3 st utvidgas till att även omfetta 3 kap. I specialmotiveringen sägs
att aktsamhetsreglema skall iakttas i exempelvis jord- och skogsbruket.
Balken ger dock ytterst begränsade möjligheter att bevaka att så verkligen
sker. Länsstyrelsen föreslår därför att 2 kap. 1 §, 3 st utvidgas till att
även omfetta 3 kap.
4.34 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Reglema i 3 kap., vars
förebilder finns framför allt i miljöskyddslagen och lagen om kemiska
produkter, avses tillämpas vid all verksamhet som regleras i balken. De
skall också ligga till grund för utbildning och opinionsbildning. Reglema
är därför - frånsett 3:7 (stoppregeln) - vida och ganska allmänt hållna.
Kapitlet skall tjäna som underlag till föreskrifter och bestämmelserna är
inte straff sanktionerade. Det kan beferas att det kommer att dröja innan
erforderliga föreskrifter finns utfärdade. Balken innebär därför i
"befintligt skick" i vissa avseenden ett steg tillbaka i förhållande till nu
gällande lagstiftning. Exempelvis försvinner den straffsanktionerade
substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter. Om det inte anses
lämpligt med ett mer omfettande 3 kap. som innehåller alla hänsyns-
regler, regler om lokalisering, substitutionsprincipen o.dyl., borde det
övervägas att arbeta ihop de allmänna aktsamhetsreglema med de
speciella i fjärde avdelningen. Detta skulle göra balken mera operationell
och överlappningar skulle undvikas. Tillåtlighetsregler skulle kunna
utformas enhetligt. Stoppregeln är enligt länsstyrelsens uppfettning alltför
strikt utformad. Den kommer inte att kunna tillämpas enligt ordalydelsen.
Det blir därför nödvändigt att göra tolkningar i strid mot denna. Följden
blir att respekten för balken i dess helhet minskar. Kommittén har inte
redovisat någon bärkraftig kritik mot motsvarande bestämmelser i
nuvarande lagstiftning.
4.35 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Möjligheten till en extra
skälighetsbedömning i 3 kap. 6 § kan utgå. Risken är annars att den kan
komma att tolkas mycket fritt av alla som har att iaktta reglema om
99
försiktighetsmått, utbyte och BAT, bästa tillgängliga teknik. Bedöm-
ningen av vad som är att anse som BAT skall ändock göras utifrån en
helhetssyn där inte bara utsläpp utan resursaspekter, organisation av
produktionen, kretslopp och även ekonomi skall vägas in. En skälighets-
bedömning liknande dagens men där bl.a. ekonomiskt rimlig ersatts av
ekonomiskt möjlig.---Däremot redovisar stoppregeln i 3 kap. 7 § en
mycket hög ambitionsnivå, vilken inte alltid motsvaras av innehållet i
balkens efterföljande delar. I sak är det dock en mycket viktig markering
av människans och miljöns toleransgränser. Kravet på regeringens
tillåtlighetsprövning redan om en påtaglig skada kan befaras, omfattar
dock inte samtliga tillståndsprövningar. Lässtyrelsen anser inte att det
skall finnas några undantag från denna regel.
4.36 Huddinge kommun: Den s.k. stoppregeln i 3 kap. 7 § innebär en
skärpning i jämförelse med nuvarande lagstiftning. Detta innebär bl.a. att
fara för skada på människors hälsa aldrig accepteras eller att miljökvali-
tetsnormer överskrids. Vi ser positivt på den föreslagna skärpningen men
anser att det är oklart hur och när regeln kan tillämpas. Om oklarhet
råder på detta område finns risken att regeln inte kommer att användas.
4.37 Österåkers kommun: Den föreslagna lydelsen av 3 kap. 7 §
innebär en skärpning av nuvarande lagstiftning. Det klara uttrycket för
att en verksamhet, hantering eller åtgärd inte får skada människors hälsa
är mycket tydlig och visar utredningens vilja att ta tillvara människors
rätt till hälsa, vilket blir än tydligare i och med att det räcker om det kan
beferas att skada på hälsan kan uppstå, både vid befintliga som planerade
verksamheter. Ordet "beferas" kan leda till osäkerhet i tolkning och
tillämpning varför motiven till lagtexten måste göras tydligare.
4.38 Uppsala kommun: I 3 kap. 2 § används uttrycket "som behövs"
beträffande den upplysnings- och informationsskyldighet som skall åvila
den som utövar miljöferlig verksamhet. Kommunen anser att en
omformulering eller ett förtydligande av begreppet är nödvändigt. Den
nuvarande miljöskyddslagen anger klart hur skälighetsbedömningen skall
göras och vilka fektorer som skall styra den. Denna reglering har visat
sig vara effektiv och det är viktigt att den inte urholkas i den nya
miljölagstiftningen.---Uttrycket "utrustning av något slag" i 3 kap. 4
§ är oklart. Denna regel om bästa möjliga teknik blir tillämplig endast då
utövaren använder sig av "utrustning av något slag". I motiven definieras
inte vad som avses med detta uttryck. Det kan avse allt från en produk-
tionsanläggning till en skrivmaskin.---Kommunen anser att stoppregeln
i 3 kap. 7 § är realistisk. Skada på människors hälsa enligt l:a stycket
kan aldrig accepteras. Regelns trovärdighet försämras av denna skriv-
ning, då man kan ifrågasätta om den alls kommer att tillämpas i
praktiken.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
100
4.39 Eskilstuna kommun: 3 kap. är i sin nuvarande utformning oklart
och vagt. I kapitlet behandlas försiktighetsprincipen, principen om bästa
tillgängliga teknik, utbytesprincipen, stoppregeln samt kretsloppsprin-
cipen. Svårigheter föreligger i hur reglema skall tolkas i förhållande till
övriga kapitel. Reglema i kapitlet saknar rättsverkan och blir därför
enbart pekpinnar. De regler som finns i övriga specialkapitel i MB och
de särskilda föreskrifter som förutsätts komma till för berörd bransch tar
över.---Den s.k. stoppregeln i 3 kap. 7 § MB, är utformad som en
kravregel trots att den egentligen är en målsättningsparagraf. Regeln blir
i praktiken omöjlig att efterleva eftersom alla mänskliga aktiviteter och
verksamheter, små som stora, är tillämpliga. Ett trovärdighetsproblem
skapas på detta sätt.---Miljöförvaltningen föreslår därför att 3 kap.
byggs ut och renodlas för att samla alla hänsynsregler och regler med
liknande karaktär från balken. Regler kan röra lokalisering, substitution,
teknikval etc. Allt som är tillämpligt enligt MB, dvs all miljöpåverkan,
måste uppfylla reglema i detta kapitel.---17 kap. motsvarar reglema
i nuvarande hälsoskyddslagen. 1, 6, 12 §§ bör överföras till nya 3 kap.
av tidigare nämnda skäl.
4.40 Katrineholms kommun: Stoppregeln innebär en angelägen
skärpning av tillåtlighetsreglema. Paragrafen har emellertid fått en
utformning som gör att den i vissa fell rent praktiskt blir omöjlig att
tillämpa. En omformulering bedöms nödvändig utan att man för den skull
gör bestämmelsen tandlös.
4.41 Norrköpings kommun: Tanken med allmänna övergripande
aktsamhetsregler, som gäller i princip all verksamhet som kan tänkas
påverka miljön, är god. Dock är vissa av reglema alltför allmänna så att
de blir svårtolkade.---Ett annat problem är den stoppregel (3 kap. §
7) som införs. Den är så uttryckt att den är närmast orealistiskt hård.
Risken är stor att regeln uppfettas som omöjlig att uppfylla och därför
inte tas på allvar. Ett annat exempel på allmänna mål och regler som är
alltför långt ifrån verkligheten är 1 kap. 3 § 2 p. Där sägs att all
råvaruutvinning skall ske helt utan skador på naturen. Detta är en
omöjlighet och regeln kan snarare innebära att man inte bryr sig om
några av de mål och aktsamhetsregler som finns i de inledande kapitlen. -
- - I två av aktsamhetsparagrafema sägs att en ekonomisk avvägning
skall göras inför beslutet om en skyddsåtgärd skall vidtas eller inte. På
det sätt som detta skrivs in i 3 kap. 4 och 6 §§ får det en för stor tyngd.
Förslagsvis kan den ekonomiska avvägningen skrivas in i 3 kap. §§ 3-5
och den särskilda paragrafen om ekonomi (3 kap. § 6) slopas.---De
nuvarande reglema att bästa teknik skall väljas finns överförda till MB
(3 kap. § 4). Skrivningen har dock inneburit att kraven verkar ha
inskränkts till utrustning. I det allmänna betänkandet sägs dock att det
skall avse även produktionsmetoder, arbetssätt, utbildning av personal
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
101
och dylikt. Det måste vara möjligt att i lagtexten uttrycka sig så att det
framgår att det är så man menar. Förslagsvis kan ordet "utrustning" tas
bort ur texten.
4.42 Mjölby kommun: Tillstyrker att de mer allmänt utformade
aktsamhetsreglema i nuvarande lagstiftning läggs till grund för ett antal
övergripande sådana regler i balken. Dessa regler bör vara tillämpliga på
alla som enligt balkens definition utövar miljöpåverkan. Mer detaljerade
och speciella bestämmelser i gällande lagstiftning bör föras in i särskilda
kapitel. Enligt grundläggande lagstiftningsprinciper tar mer specialiserade
föreskrifter i regel över generella dylika. Införandet av allmänna
aktsamhetsregler innebär att man tillskapar gemensamma bestämmelser
för ett antal sinsemellan relativt olikartade företeelser. De allmänna
aktsamhetsreglema bör innebära, att den som utövar miljöpåverkan skall
vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt, som behövs för
att hindra eller motverka skada på människa eller miljö. Aktsamhets-
reglema bör ge uttryck för försiktighetsprincipen d.v.s. att hänsyn skall
tas redan till riskerna för skador på människors hälsa och miljö. Detta
innebär att man inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador på
människor eller miljö redan inträffat. Detta synsätt bör genomsyra
balkens tillämplighetsområde. Vidare tillstyrks att i den grundläggande
aktsamhetsregeln föreskrivs att sådana försiktighetsmått skall iakttas, som
behövs för att skydda människors hälsa och miljö mot skador och
olägenheter eller för att främja en långsiktigt god hushållning med
naturresurser. Det måste dock ges utrymme för skälighetsprövningar.
Kravet på bästa tillgängliga teknik bör användas som en hjälpregel till
den grundläggande aktsamhetsregeln. Detta innebär en anpassning till den
s.k. BAT-principen som utvecklas inom EG. Således kommer sannolikt
kravet på införande av bästa möjliga teknikprincip ej att uppfattas som
ett handelshinder. Som ovan angivits bör utbytesprincipen införas i
miljöbalken som en aktsamhetsregel, tillämplig på produkter av olika slag
på samma sätt som pricipen om bästa tillgängliga teknik skall tillämpas
i fråga om utrustning. Aktsamhetsreglema bör också medföra skyldighet
att avhjälpa olägenheter som kvarstår även efter det att en verksamhet
upphört. Denna princip är internationellt vedertagen och betecknas PPP,
vilket innebär Polluter Pays Principle. Principen kan sägas innebära att
fororenaren skall betala kostnaderna for de åtgärder som krävs för att
bibehålla en godtagbar miljö.---Ytterligare en princip som bör läggas
till grund för en allmän aktsamhetsregel är kretsloppsprincipen. Denna
innebär att det är producenternas ansvar att bedöma miljöeffekterna av
respektive produkt "från vaggan till graven" och att också se till att
produkterna blir miljöanpassade. Utgångspunkten bör vara att ämnen som
kan skada miljön så långt möjligt överhuvudtaget inte används vid
tillverkning av varor. Vidare måste tillses att varorna efter användning
förhindras från att komma ut i naturen. Kommunen anser vidare att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
102
hushållningsaspektema, som kommer till uttryck i naturresurslagen, är
så betydelsefulla att de bör påverka innehållet i de allmänna aktsamhets-
reglema i balken. Härvid bör det sakna betydelse huruvida fråga är om
ändrad markanvändning eller inte.
Beträffande införande av stoppregler i balken föreslår utredningen att
de nuvarande möjligheterna i miljöskyddslagen att meddela dispens i de
fall olägenheter kan befaras medföra att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden avsevärt försämrade, bör slopas. Utredningen
föreslår vidare att dispensmöjligheten bör utgå i fråga om hälsoskadliga
verksamheter. Faror för människors hälsa bör enligt utredningens
förmenande aldrig accepteras i ett modernt samhälle. Samtidigt föreslår
dock utredningen en möjlighet for regeringen att kunna förklara
miljöskadliga verksamheter för tillåtliga under vissa givna förhållanden.
Kommunen anser att ett dylikt förfarande bör undvikas. Antingen skall
dispensmöjligheter finnas kvar i likhet med förslaget om att alltid kunna
göra skälighetsbedömningar eller så bör dispensmöjlighetema i sin helhet
utgå. Sannolikt talar det mesta för att en viss form av dispensmöjlighet
enligt nuvarande utformning i miljöskyddslagen bör finnas kvar.---
Mjölby kommun delar utredningens uppfettning att det föreligger risk för
att tillskapandet av gemensamma aktsamhetsregler i miljöbalken kan leda
till problem vid tillämpningen. Detta torde kunna motverkas genom att
tillämpande myndigheters ansvar klart definieras. Detta bör då ske genom
särskilda förordningar utfärdade av regeringen med stöd i balken. I
huvudsak bör det då ankomma på regeringen att besluta om myndig-
heternas organisation och uppgifter. Detta utesluter emellertid inte att
miljöbalken kan innehålla bestämmelser som mer riktar sig till myndig-
heterna. ---Förslaget att bland de allmänna aktsamhetsreglema införa
bestämmelser ifråga om kunskapskrav, utbildning och upplysningsplikt
efter mönster i miljöskyddslagen med flera lagar avstyrks med undantag
för kraven på viss upplysningsplikt beträffande t.ex. kemiska produkter.
4.43 Växjö kommun: 3 kap. 9 §: Det är bra att energifrågor beaktas vid
bedömning av verksamheter. Samtidigt måste rätt ekonomiska signaler
stötta förnyelsebar energi.
4.44 Kalmar kommun: Den föreslagna 3 kap. 3 § inrymmer såväl
kravet om bästa plats som kraven på försiktighetsmått. Medan försiktig-
hetsmåtten har utvecklats i lagtexten har platskravet behandlats mer
översiktligt. Vad som är "lämplig plats" bör utvecklas.---Då tillåtlig-
hetsprövningen av stora anläggningar föreslås ske bl.a. utifrån denna
aktsamhetsregel måste möjligheten att föra över de i 14 kap. 1 § MB
anförda bestämmelserna om bästa plats för verksamheten allvarligt
övervägas. Konsekvenserna kan annars bli att kraven på lokalisering av
stora, mycket miljöstörande verksamheter blir mindre än motsvarande
krav for små och medelstora anläggningar. - - - Den nuvarande
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
103
utbytesprincipen i lagen om kemiska produkter har i 3 kap. 5 § MB
försvagats på två punkter. Det kan accepteras att den direkta straffsank-
tionen faller bort i och med att bestämmelsen upphöjs till generell
aktsamhetsregel. Däremot kommer införandet av det odefinierade
begreppet "påtaglig fördel" sannolikt att minska utbytesregelns praktiska
användning. Nuvarande genomslagskraft torde kunna behållas om ordet
"påtaglig" stryks från texten. Detta bör också bättre överensstämma med
utredningsdirektivet att en samlad MB skall öka, inte minska, am-
bitionsnivån för miljöarbetet. - - - I den föreslagna § 6, 3 kap. lyfts de
ekonomiska förhållandena fram på ett sätt som, jämfört med motsvarande
bestämmelser i miljöskyddslagen, sänker ambitionen, och det inte bara
marginellt, till den nivå som gällde i början av 1980-talet. Om ut-
gångspunkten är en vidmakthållen eller möjligen förbättrad ambitionsnivå
inom miljöskyddet måste den bedöming som åsyftas i den föreslagna
lagtexten göras utifrån vad som är miljömässigt motiverat och inte
ekonomiskt rimligt. I den miljömässiga avvägningen ligger den ekono-
miska konsekvensanalys som lagförslaget förmodligen syftar till att
uppnå. Bestämmelsen bör därför enligt vår mening formuleras om på
basis av ovanstående. - - - Den s.k. stoppregeln i 3 kap. 7 § MB
innehåller i första stycket dels en logisk bestämmelse (miljökvalitetsnor-
mer), dels en i praktiken ohållbar formulering (hälsoskyddet). Konse-
kvenserna om den senare delen omsätts i lag kan bli orimliga, vilket
bland annat påpekats i flera av reservationerna och de särskilda yttrande-
na. Det kan också ifrågasättas varför enbart hälsoskyddet och inte även
miljö- och naturresursfrågoma skulle omfattas av samma regel. Vidare
innehåller bestämmelsen vaga begrepp som "påtaglig skada", "påtagligt
äventyras" och "allvarlig art". Paragrafen bör enligt vår uppfettning
formuleras med andemeningen att miljöpåverkan som leder eller kan leda
till väsentlig stöming/skada endast kan tillåtas om den sammanlagda
nyttan överväger den samlade skadan/stömingen eller risken för sådan. -
- - Begreppet "utrustning" i 3 kap. 4 § är vagt och kan försvåra
tolkningen av texten. Möjligheten att göra den avvägning som förmod-
ligen eftersträvas med uttrycket finns i den andra meningen i paragrafen.
Uttrycket "utrustning" bör därför utgå. Även om 8 och 9 §§ innehåller
vaga begrepp ("så långt möjligt" respektive "så vitt möjligt"). I den förra
bestämmelsen kan uttrycket mönstras ut helt medan den senare be-
stämmelsen förslagsvis kan formuleras om enligt "... skall möjligheterna
att spara eller återvinna energi samt använda energi från förnyelsebara
källor beaktas."
4.45 Gotlands kommun: Miljöfrågornas betydelse gör det mycket
angeläget med en lag som både är lättläst och lättillgänglig. Ram-
lagstekniken gör dock att lagtexten har en låg nivå på precision och
tydlighet. I vissa fell finns formuleringar som kan leda till felaktiga
tolkningar. Den s.k. stoppregeln i 3 kap. 7 § innebär i princip att all
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
104
verksamhet som kan leda till att människors hälsa skadas, inte får utövas.
Detta skulle i princip kunna innebära att t.ex. all biltrafik förbjuds.
Paragrafen är olyckligt utformad och felaktigt använd kan den få orimliga
konsekvenser.---I miljöbalkens kap. 3 ingår ett antal aktsamhetsregler,
i huvudsak med nuvarande miljöskyddslag som förebild. Aktsamhets-
reglema gäller för all verksamhet som regleras i miljöbalken, men även
for andra lagar som reglerar miljöfrågor. Aktsamhetsregler finns vidare
under flera andra kapitel i lagen. För att underlätta hanteringen och
bedömningen av olika miljöfrågor borde, enligt vår mening, klara och
tydliga aktsamhetsregler ha inordnats i ett kapitel.
4.46 Landskrona kommun: Förslaget innehåller vissa viktiga be-
stämmelser som medför en försvagning av miljökraven. Utbytesregeln
försvagas genom att påtaglig fördel ur miljösynpunkt måste föreligga för
att ett utbyte kan krävas.
4.47 Halmstads kommun: I 3:4 sägs att den som utövar eller ämnar
utöva miljöferlig verksamhet och som därvid använder utrustning av
något slag är skyldig att tillämpa bästa tillgängliga teknik osv. Varför är
denna paragrafs tillämplighet begränsad till sådan miljöferlig verksamhet
där utrustning används? Kommunen har inte heller kunnat finna att man
klargör vad som menas med utrustning. Kan det vara en miniräknare?
Om så är fellet kan denna paragraf alltid användas. Om man i begreppet
lägger en mer begränsad betydelse innebär det att för sådan verksamhet
som saknar utrustning kan endast 3:3 tillämpas. — 3:7 inleds med "Om
en verksamhet, hantering eller åtgärd kan beferas leda till att människors
hälsa skadas, även om försiktighetsmått enligt 3-6 §§ används ... får
verksamheten ... inte utövas eller vidtas". Paragrafen avslutas med "Är
i sådant fell verksamheten, hanteringen eller åtgärden av synnerlig
betydelse för näringslivet ... får den dock komma till stånd ... under
förutsättning att den skada som kan beferas uppkomma på miljön inte är
av allvarlig art". Förhoppningsvis gäller denna undantagsmöjlighet inte
om första styckets riskbedömning finns. - - - Under denna rubrik i
kapitlet diskuteras bl.a. skyddsavstånd mellan miljöferlig verksamhet och
bostadsbebyggelse. Denna diskussion handlar främst om miljöprövad
miljöferlig verksamhet. Utredningen förordar att det i de gemensamma
bestämmelserna fors in regler om skyddsavstånd mellan vissa miljöferliga
verksamheter och bostäder.---Otillräckligt avstånd mellan miljöferliga
verksamheter och bostäder är vanligt förekommande. Skälen till detta är
oftast ekonomiska. Närheten till kommunikationsleder och va-an-
läggningar gör att det ofta blir billigare att exploatera sådana områden,
i vart fell på kort sikt. Emellertid bör uppmärksammas att denna konflikt
oftast uppkommer mellan miljöferlig verksamhet som inte prövas enligt
miljöskyddslagen och inte heller föreslås prövas enligt miljöbalken,
nämligen vägar. Om kommitténs förslag att inte miljöpröva kommunika-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
105
tionsleder och om deras förslag om skyddsavstånd infors anser kommu-
nen att detta problem måste beaktas.
4.48 Göteborgs kommun: 3 kap. 2 § Paragrafen har sina förebilder
främst i de allmänna aktsamhetsreglema i 5 § miljöskyddslagen (ML) och
5 § lagen om kemiska produkter (LKP).---I ML åläggs utövaren av
en miljöferlig verksamhet att vidta de försiktighetsmått som är skäliga.
Det anges också i lagen vilka fektorer man skall ta hänsyn till vid denna
skälighetsbedömning. I LKP används ett annat uttryck för de försiktig-
hetsmått som kan krävas, nämligen alla åtgärder "som behövs" för hälso-
och miljöskyddet m.m. Denna formulering ger rent språkligt intryck av
en avsevärd skärpning i förhållande till ML. Formuleringen ger inte
utrymme för någon skälighetsbedömning. Likafullt har LKP kommit att
tolkas på ett annat sätt vid rättstillämpningen. Trots ordalydelsen anses
en viss skälighetsbedömning få göras, med beaktande av bl.a. ekonomis-
ka fektorer. Detta har inneburit svårigheter vid lagens tillämpning.---
Kommittén har nu valt att använda LKP:s formulering och anser också
att miljöbalken härvidlag skall tolkas på samma sätt som LKP. Vi anser
för vår del att man bör kunna kräva av en modem lag att det valda
språket också skall motsvara den tänkta innebörden. Vi förordar därför
att den skälighetsprövning, som kommittén föreslår skall få förekomma,
också kommer till klart uttryck i lagen. Den av kommittén valda
lösningen kommer att medföra bekymmer såväl för utövarna som för
tillsynen.---Det kan avslutningsvis i detta sammanhang nämnas att
miljöbalken på många andra ställen använder orden "som behövs" där det
uppenbarligen inte är fråga om någon skälighetsbedömning med
ekonomiska inslag (se t.ex. 4:2 om föreskrifter och 8:1 om miljökvali-
tetsnormer). ---3 kap. 4 § Denna s.k. hjälpregel om krav på bästa
tillgängliga teknik blir tillämplig endast i de fell då utövaren använder sig
av "utrustning" av något slag. Kravet på bästa teknik kommer när denna
förutsättning är uppfylld att gälla inte endast på den nämnda "utrust-
ningen" utan även på försiktighetsåtgärder av olika slag, såsom reningsut-
rustning, bullerskydd och likaledes på utbildning, arbetsledning m.m.,
allt enligt motivuttalanden. Det anges emellertid ingenstans i motiven,
såvitt vi kunnat finna, vad som i detta sammanhang skall förstås med
sådan "utrustning" som utgör förutsättning för regelns tillämpning. I
ordet kan ligga allt mellan den största produktionsanläggning och den
enklaste skrivmaskin. Inte heller motiveras varför teknikregeln är
begränsad till aktiviteter som kräver utrustning. Frågan inställer sig också
vilka tekniska krav i fråga om t.ex. bullerskydd som kan ställas på
utövare av miljöpåverkan som inte använder utrustning. Blir då endast
3:3 tillämplig, och hur långtgående tekniska krav kan ställas med
tillämpning av den regeln, som ju tillåter endast en mycket begränsad
skälighetsprövning?
De föreslagna stoppreglema i 3 kap. 7 § innebär en avsevärd skärpning
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
106
i förhållande till nuvarande lagstiftning. Särskilt gäller detta vid risk för
skador på människors hälsa. I denna sistnämnda del har förslaget väckt
stor uppmärksamhet, och man har frågat sig om den möjligen går så
långt att den inte kommer att kunna tillämpas i praktiken. Regeln föreslås
bli tillämplig redan då skada kan befaras - det krävs således inte någon
högre grad av sannolikhet. Vidare gäller bestämmelsen på alla slag av
befarade hälsoskador, såväl mindre som mycket allvarliga skador. Regeln
skall dessutom gälla såväl befintliga verksamheter som planerade.---
Vi välkomnar förslag i skärpande riktning, men finner det svårt att ta
ställning till detta förslag utan en närmare utredning om konsekvenserna,
inte bara för människors hälsa utan även för andra viktiga samhällsintres-
sen. ---De nuvarande stoppreglema i miljöskyddslagen tolkas så att det
är den prövade verksamhetens eget stömingsbidrag som skall vara av
väsentlig betydelse för att stoppreglema skall bli tillämpliga. Om de
endast är i förening med andra verksamheters störningar som denna
väsentliga påverkan på miljön uppkommer, utlöses inte stoppregeln i
miljöskyddslagen. Man får intrycket av den föreslagna lagtexten i
miljöbalken och av motiven att balkens stoppregler skall tolkas på samma
sätt, såvida inte någon bindande miljökvalitetsnorm överträds. Ett
klarläggande vore emellertid av värde.---Kommittén förordar på sikt
ett system med utsläppsrätter, innebärande att ett företag skall genom
förvärv och nedläggning av viss verksamhet kunna skapa utrymme för
planerad ny verksamhet. Härvid bör noga beaktas risken for konflikt med
miljöbalkens 3:4 som stadgar bästa tillgängliga teknik för vaije enskild
anläggning.
4.49 Marks kommun: Stoppregeln i 3 kap. 7 § är så orealistisk att den
inte kan tillämpas. De flesta av de verksamheter som regleras i balken
förväntas ha någon negativ effekt på människors hälsa.---Med denna
stoppregel blir större delen av balken onödig eftersom det inte finns
någonting kvar att reglera. Det som skulle lokaliseras, tillståndsprövas
o.s.v. är redan förbjudet. Trafik blir otillåten eftersom det buller som
uppstår och nu accepteras (god miljökvalitet) har negativ effekt på
hälsan.
4.50 Trollhättans kommun: 3 kap. 5 § Utbytesprincipen har i miljöbal-
ken fått en vidare innebörd. Samtidigt försvåras möjligheterna att
tillämpa bestämmelserna genom att begreppet "påtaglig" införts i balken
och att brott mot principen inte längre är straffsanktionerat.---3 kap.
6-7 §§ Dessa paragrafer är inte tillräckligt tydliga och det är svårt att
överblicka hur de skall tillämpas. Stoppregeln i 7 § behöver omarbetas
så at det tydligare framgår hur tillämpning av regeln skall ske.---15
kap. Utbytesregeln, i sin nuvarande utformning, borde kunna föras in i
lagen om kemiska produkter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
107
4.51 Skövde kommun: Balkens möjlighet att i miljöskyddsärenden välja
bästa tillgängliga teknik till rimlig kostnad för att minska miljöstörningar
anser vi vara mycket bra. Att dessutom ge företagen möjlighet att byta
utsläppsrätter anser vi som onödigt och helt felaktigt. Nuvarande
riktvärden för luftkvalitet skärps med jämna mellanrum. Balkens förslag
på miljökvalitetsnormer kommer troligtvis också att skärpas med åren.
Risken finns att miljömyndigheterna får det svårt att efter ett byte av
utsläppsrätter kräva ytterligare åtgärder med anledning av att skärpta
miljökvalitetsnormer riskerar att överskridas eller att luftkvaliteten
försämras. Utgångspunkten bör i stället vara att åstadkomma en så bra
luftkvalitet som möjligt till rimlig kostnad. - - - Möjligheten för
tillsynsmyndigheter att arbeta med utbyte av miljöferliga kemikalier till
mindre miljöferliga kommer att försämras med miljökommitténs förslag
att placera "utbytesregeln" i LKP 5 § under de allmänna aktsamhets-
reglema (3 kap.). För att arbetet inte skall försämras bör "utbytesregeln"
även placeras under 15 kap. ang kemiska produkter och vara straffsank-
tionerad.
4.52 Örebro kommun: I 3 kap. 5 § finns motsvarigheten med nuvarande
utbytesregel i lagen om kemiska produkter. Regeln omfettar alla och
envar och innebär skyldighet att skydda hälsa och miljö bl.a. genom att
byta ut miljöferliga varor till andra metoder eller varor som är mindre
skadliga för miljön. En skälighetsbedömnng är nödvändig. I specialmoti-
veringen framhålls att skälighetsprövning inte kan drivas längre än vad
stoppregeln i 3:7 medger. - - - Kommittén har kritiserats för att
förespråka en mildring av 5 § lagen om kemiska produkter (LKP). Den
är idag straffsanktionerad. Kommunen anser att det inte är rimligt att en
sådan svepande formulering i 5 § kan leda till straff, utan kemikalieval
bör definieras bättre. Kommunen delar därför kommitténs syn på saken. -
- - De allmänna aktsamhetsreglema föreslås utformade så att också
planerade verksamheter kan förhindras till skydd för hälsan. Detta är ett
mycket bra förslag som dock kräver förtydligande genom föreskrifter om
för vilka verksamheter ett sådant förhindrande kan ske.
4.53 Västerås kommun: För mycket av den nuvarande miljöskyddsla-
gens begränsade bedömningar i 3 kap. 4 §, dvs. "ur teknisk och
företagsekonomisk synpunkt". - - - De ekologiska, sociala och sam-
hällsekonomiska bedömningsgrunderna i naturresurslagen borde gälla i
hela miljöbalken i synnerhet i de allmänna aktsamhetsreglema. - - -
Behovet av "mindre förbrukning av naturresurser" i 3 kap. 5 § är
önskvärt. Eventuellt hade ett tillägg av "främst ändliga resurser" kunnat
göras. Uttrycket "påtaglig fördel" i paragrafen måste tolkas som en
försvagning jämfört med idag, vilket är olyckligt. - - - Precisering i 3
kap. 6 § är nödvändig för hur "alltför kostsamt" skall bedömas.---13
kap. 7 § andra stycket fins en rundgång i motiveringarna som bör
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
108
klargöras. Framför allt bör skillnaden mellan påtaglig skada på miljön Prop. 1994/95:10
respektive skada på miljön av allvarlig art klarläggas. Stoppregeln torde Bilaga 4
vara omöjlig att tillämpa i sin nuvarande formulering. Som exempel kan
nämnas verksamhet i form av trafik på vissa vägar och boende i
radonhus.---En i och för sig väsentlig regel får inte ges en utformning
som innebär att paragrafen måste kringgås i bedömningen av vissa
aktiviteter i samhället. Om en lagregel inte kan tillämpas fullt ut i
praktiken, är risken uppenbar att respekten för lagen urholkas.
4.54 Borlänge kommun: I femte kapitlet i förslaget tas en rad olika
aktsamhetsregler upp bl.a. den s.k. utbytesprincipen. Denna finns i
dagens lagstiftning i lagen om kemiska produkter, där den på ett
verksamt sätt bidragit till utbyten till mer miljövänliga kemikalier. I hgen
om kemiska produkter är utbytesprincipen straffsanktionerad, något som
för kommunernas del underlättat tillsynen i kemikaliearbetet. Tas
straffsanktionerna bort blir utbytesprincipen mer uddlös och ett bra
kemikaliearbete ute i kommunerna försvåras. Straffsanktionen vid
utbytesprincipen bör kvarstå.
4.55 Gävle kommun: Den s.k. hjälpregeln i 3 kap. 4 § om krav på bästa
tillgängliga teknik blir tillämplig endast i de fall där utövaren använder
sig av "utrustning" av något slag. Enligt motiven kommer kravet på bästa
teknik, när denna förbättring är uppfylld att gälla inte endast på den
nämnda "utrustningen" utan även på försiktighetsåtgärder av olika slag. -
- - Härav borde begreppet utrustning i paragraftexten ändras på så sätt att
det helst ftamgår vad som menas. "Utrustning" är i sig ett svårdefinierat
begrepp och tolkningen av pragrafen kan bli luddig.---3 kap. 5 § utgör
motsvarigheten till den s.k. utbytesprincipen enligt nuvarande hg om
kemiska produkter. Ändringen innebär dock en klar försvagning. Det
måste vara en "påtaglig fördel" innan en kemisk produkt skall stoppas
eller ej användas. Formuleringen "påtaglig fördel" måste sägas stå i
direkt motsatsförhålladne till balkens grundprinciper. En överträdelse av
paragrafen innebär också en strafflindring i jmf med nuvarande § i hgen
om kemiska produkter. Paragraf 5 i hgen om kemiska produkter bör
istället inarbetas, med detta kommer den s.k. utbytesregeln att framgå. -
- - 3 kap. 6 § måste omformuleras och där någon rimlighetsbedömning
läggs in. Detta för att inte 3-5 §§ helt skall förlora i värde. Hänsyn till
kostnader skall naturligtvis tas med men får inte vara styrande som det
är i nuvarande skrivning.---3 kap. 7 §: Denna stoppregel bör enligt
balken innebära ett absolut stopp för åtgärder som kan beferas leda till
att människors hälsa skadas eller överträdelse av en bindande miljökvali-
tetsnorm. En skärpning av stoppregeln jämfört med nuvarande regel i
miljöskyddslagen är behövlig och angelägen. Bestämmelsen bör dock
utformas så att det finns en praktisk möjlighet att tillämpa den, vilket
med nuvarande skrivning framstår som något orealistiskt.---Ordet
109
13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
"beferas" leder till osäkerhet vid kommande tillämpning och bör bytas ut. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
4.56 Hudiksvalls kommun: Den s.k. hjälpregeln i 3 kap. 4 § om krav
på bästa tillgängliga teknik blir tillämplig endast i de fell där utövaren
använder sig av "utrustning" av något slag. Enligt motiven kommer
kravet på bästa teknik, där denna förbättring är uppfylld att gälla inte
endast på den nämnda utrustningen utan även på försiktighetsåtgärder av
olika slag.---Härav borde begreppet utrustning i paragraftexten ändras
på så sätt att det helst framgår vad som menas. Utrustning är i sig ett
svåidefinierat begrepp och tolkningen av paragrafen kan bli luddig.---
Enligt lagen om kemiska produkter gäller den s.k. utbytesprincipen,
denna princip har också försökts inarbetas i 3 kap. § 5 i balken.
Ändringen innebär dock en klar försvagning istället för en förväntad
förstärkning. Lagtexten förutsätter att det måste vara en "påtaglig fördel"
innan en kemisk produkt skall stoppas eller ej användas. Det måste sägas
stå i direkt motsatsförhållande till balkens grundprinciper. Vi motsätter
oss med bestämdhet en sådan försvagning i lagtexten.---3 kap. § 6 bör
helt utgå då den tar alltför stor hänsyn till kostnader. I detta fell medför
paragrafen att paragraferna 3-5 helt förlorar värde.---3 kap. § 7:
Denna stoppregel bör enligt balken innebära ett absolut stopp för åtgärder
som kan beferas leda till att människors hälsa skadas, eller överträdelse
av en bindande miljökvalitetsnorm. En skärpning av stoppregien jämfört
med nuvarande regel i miljöskyddslagen är behövlig och angelägen.
Bestämmelsen bör dock utformas så att det finns en praktisk möjlighet att
tillämpa den, nuvarande skrivning framstår som något orealistisk. Här
behövs ett klarläggande.---Orden "så vitt möjligt" i 14 kap. 2 § är ett
luddigt uttryckt och skapar oklar tillämpning.
4.57 Sundsvalls kommun: Enligt 3 kap. 5 § skall sådana kemiska
produkter och varor undvikas som med påtaglig fördel kan ersättas med
andra som är mindre ferliga. Detta medför en mildring jämfört med hur
nuvarande substitutionsprincip i LKP är formulerad. Där föreskrivs att
kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre ferliga.
Vi föreslår att formuleringen "till påtaglig fördel" stryks. Genom att
ersättningsprincipen införts såsom en s.k. allmän aktsamhetsregel - som
inte är straffsanktionerad - så har tillsynsmyndigheternas möjligheter att
agera försämrats. Ersättningsprincipen bör tas in även i kapitlet om
kemiska produkter och såsom för närvarande vara direkt straffsanktione-
rad. ---Av 3 kap. 6 § framgår att "Är det uppenbart att ett visst
försiktighetsmått som krävs enligt 3-5 § är alltför kostsamt i förhållande
till den nytta det medför för miljön får ett mindre kostsamt försiktig-
hetsmått väljas."---6 § bör utgå. Den avvägning mellan kostnad och
nytta som görs i prövningsärenden skall göras i paragrapema 3-5.---
Den s.k. stoppregeln i 3 kap. 7 § bör erhålla en mildare utformning.
110
Med formuleringen "kan beforas" blir regeln inte rimlig att tillämpa i alla Prop. 1994/95:10
situationer. Exempelvis kan med fog hävdas att t.ex. trafikanläggningar Bilaga 4
kan beforas leda till att människors hälsa skadas, trots att alla rimliga
försiktighetsmått iakttagits. Bestämmelsen skulle då leda till att verksam-
heten inte får utövas. En regel som inte kan tillämpas i praktiken bör
heller inte införas. Den minskar respekten för lagstiftningen och
motverkar snarast sitt syfte.
4.58 Östersunds kommun: Det är angeläget att den s.k. stoppregeln i
förslagets 3 kap 7 § ges en utformning, så att den blir praktiskt an-
vändbar och går att tillämpa. Det kan finnas en risk att i första hand 7 §
1 st. är för kategoriskt skriven, med risk för att den blir opraktisk.
Möjligen borde föreskriften kompletteras med någon möjlighet till
undantag om skadan ej är av allvarlig art.
4.59 Skellefteå kommun: Kommittén har föreslagit en skrivning i 3 kap.
5 §, som innebär ett tillägg "till påtaglig fördel", samtidigt som man
hävdar: "Detta torde inte innebära någon förändring i förhållande till
gällande rätt." Föreligger inte någon önskan att ändra nuvarande praxis,
torde tillägget vara obehövligt. Risk finns annars att ändringen miss-
tolkas. ---Den s.k. stoppregeln i nuvarande miljöskyddslagstiftning har
behövt skärpas, men med den utformning den erhållit i första stycket i
rubricerade bestämmelse beträffande människors hälsa torde tillämp-
ningen och därmed trovärdigheten råka i svårigheter. Biltrafiken är ett
exempel härpå. Andra styckets utgångspunkt om "påtaglig skada" är i
alla händelser bättre, men en total omarbetning torde vara nödvändig.
4.60 Umeå kommun: Förslaget till 3 kap. 4 § innebär att kravet på
användande av bästa teknik lyfts fram. Begeppet, som är känt mot
bakgrund av vissa formuleringar och motivuttalanden i miljöskyddslagen,
förorsakar vissa problem redan i dag. Den föreslagna lagstiftningen och
dess motivering är heller inte klar. Man lämnas i tvivelsmål om
verkningarna av den föreslagna regleringen är till alla delar avsedda.
"Bästa tillgängliga teknik" definieras utifrån vad som typiskt sett är
möjligt att använda i branschen, utan hänsyn till förutsättningarna i den
enskilda anläggningen (3 kap. 4 §). Undantag görs för det foll att det
framstår som alltför kostsamt i förhållande till vad som vinnes ur
miljösynpunkt (3 kap. 6 §). Om det av andra skäl inte är möjligt att
installera vad som bedöms vara bästa tillgängliga teknik, ger lagen och
dess motivering intrycket att den tilltänkta verksamheten inte får komma
till stånd eller måste upphöra, något som kan blir aktuellt vid en
omprövning av verksamhet. Det rimliga bör vara att en avvägning kan
ske och att avsteg från principen om bästa tillgängliga teknik kan göras
även för dessa foll. Lagen och motiven bör förtydligas på denna punkt.
111
4.61 Luleå kommun: 3 kap. 7 § innehåller en stoppregel som innebär Prop. 1994/95:10
att om "människors hälsa befaras skadas..... får verksamheten.....inte Bilaga 4
utövas". Detta kan synas som en självklarhet men kan ha stor påverkan
på kommmunens egen verksamhet. Redan befarad skada skulle kunna
stoppa en viss verksamhet utan att risken behöver vara uppenbar eller ens
ha någon högre grad av sannolikhet. Det bör förtydligas när och hur
bestämmelsen är tänkt att nyttjas.
4.62 Piteå kommun: 3 kap. 4 § - Vi saknar motsvarande "skyldighet"
för verksamheter som ej kräver utrustning i den betydelse som här anges.
Begreppet borde breddas att inte enbart omfatta "utrustning". Utrustning
är i sig ett svårdefinierat begrepp. I enlighet med ovan sagda bör
paragrafens text strykas fr.o.m. "och som därvid" .... t.o.m. "av något
slag". 3 kap. 5 § - Den s.k. utbytespricipen i balkens utformning är en
påtaglig försvagning jämfört med LKP:s formulering. Det skall vara en
"påtaglig fördel" innan en kemisk, bioteknisk produkt skall undvikas.
Denna formulering står i ett motsatsförhållande till balkens grundprin-
ciper. Vi förordar att LKP:s lagtext bibehålls.---3 kap. 7 § - Den s.k.
stoppregeln innebär ett absolut stopp för åtgärder som beferas leda till att
människors hälsa skadas, eller överträdelse av en bindande miljökvalitets-
norm. Regeln framstår som tveksam då den knappast kommer att tilläm-
pas på kända hälso- och miljörisker, t.ex. biltrafiken. Risken är uppenbar
att balken förlorar trovärdighet med en stoppregel utformad på detta sätt.
En skärpning av stoppregeln jämfört med nuvarande regel i miljöskydds-
lagen är behövligt och angelägen. Bestämmelsen måste dock utformas så
att det finns en praktisk möjlighet att tillämpa den. Vi är tveksamma till
om denna regel kan tillämpas med de vaga kriterier som skall vara
uppfyllda. Ordet "beferas" leder till stor osäkerhet vid tolkningen och
tillämpningen.
4.63 Göteborgs och Bohus läns landsting: Vi kan inte dela kommitténs
optimism att inom fem till tio år kan kunskaper finnas om alla kommersi-
ellt förekommande ämnen så att deras skadlighet för hälsan och miljön
kan bedömas. Tvärtom kommer som hittills antalet kemiska ämnen att
öka snabbare än de toxikologiska resurserna. Därför är det beklagligt att
kravet att alltid använda minst ferliga ämne, utbytesprincipen, inte fått
en tydligare markering i lagen.
4.64 Svenska Kommunförbundet: I miljöbalksförslaget 3 kap.
behandlas frågor som skärpta och samordnade aktsamhetsregler. De
allmänna aktsamhetsreglema skall gälla for den som utövar miljöpåver-
kan, dvs. i princip alla människor och all påverkande verksamhet. Även
diffusa stömingskällor omfettas liksom sådant som regleras i andra lagar,
vilket innebär en allmän utvidgning och skärpning i förhållande till nu
gällande bestämmelser. Reglema föreslås inte bli straffsanktionerade och
112
kommer således inte heller att kunna ligga till direkt grund för åtgärder
mot företag eller enskilda. De föreskrifter m.m. som förväntas bli
utfärdade med stöd av reglema kan vara bindande och straffsanktioneran-
de.---Kommunförbundet kan tillstyrka den föreslagna skärpningen och
synen att de allmänna aktsamhetsreglema inte skall vara straffsanktione-
rande. Men den allmängiltiga utformningen av aktsamhetsreglema
medför att det i dagsläget är oklart hur dessa kommer att fungera i det
praktiska arbetet hos miljömyndigheterna. Bemyndiganden att med stöd
av aktsamhetsreglema utfärda generella, bindande föreskrifter kan
förväntas få stor betydelse om de av kommittén föreslagna förändringarna
genomförs. Därför är det viktigt att även balkens 3 kap. bearbetas
ytterligare för att klarlägga tillämplighet och syfte med aktuella paragra-
fer. ---13 kap. 7 § introduceras stoppregeln. Den föreslagna regeln
innebär en avsevärd skärpning i förhållande till nuvarande lagstiftning.
Särskilt gäller detta vid risk för människors hälsa. Regeln föreslås bli
tillämplig redan då skada kan befaras - det krävs således inte någon
högre grad av sannolikhet. Dessutom skall den gälla såväl befintliga som
planerade verksamheter.---Kommunförbundet anser att en skärpning
i enlighet med stoppregeln är behövlig och angelägen. I miljöbalksför-
slaget har bestämmelsen dock fått en utformning som gör att den
uppenbarligen kommer att bli svår att praktiskt tillämpa. Det kan nästan
alltid med fog hävdas att t.ex. avfallshantering eller trafikanläggningar
kan beferas leda till att människors hälsa skadas trots att alla rimliga
försiktighetsmått iakttagits. Bestämmelsen skulle då leda till att verksam-
heten inte får utövas. Detta är i sin tur inte rimligt. En lagregel som inte
kan tillämpas i praktiken bör enligt förbundet inte tillskapas, eftersom
den ytterst minskar respekten för lagstiftningen och t.o.m. kan motverka
sitt eget syfte. Följande uttryck m.m. i 3 kap. bör dessuotm upp-
märksammas och klarläggas: uttrycket "som behövs" i 3 §, ordet
"utrustning" i 4 § samt uttrycket "användning av energi" i 9 §.
4.65 Landstingsförbundet: Balkens 3 kap. 4 § stadgar att var och en
som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan och som därvid använder
eller ämnar använda utrustning av något slag är skyldig att tillämpa
"bästa tillgängliga teknik" för att skydda människors hälsa och miljön
mot skador och olägenheter samt för att främja en långsiktigt god
hushållning med naturresurser. Denna skrivning kan få mycket långt-
gående ekonomiska konsekvenser för sjukvårdshuvudmännen. Eftersom
ingen geografisk begränsning finns kan detta innebära att man tvingas
lägga ner betydande resurser på att hålla sig informerad om det allra
senaste. Det kan också innebära att man tvingas skriva av röntgenutrust-
ning på mycket kort tid, eftersom det utvecklas nya tekniska lösningar,
som bl.a. kan innebära mindre strålning, hela tiden.---En stoppregel
finns i 3 kap. 7 § med innebörd att en verksamhet, en hantering eller en
åtgärd inte får utövas eller vidtas om verksamheten, hanteringen eller
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
113
åtgärder, trots användning av försiktighetsmått, kan beferas leda till att
människors hälsa skadas. Vid viss typ av verksamhet kan det alltid med
fog hävdas att det kan leda till att människor skadas, trots att alla rimliga
försiktighetsmått iakttagits. Bestämmelsen leder då till att verksamheten
inte får utövas. En lagregel som inte kan tillämpas i praktiken är onödig
och minskar respekten for lagstiftningen.
4.66 Svenska naturskyddsföreningen: Balkens 3 kap. bör omarbetas
och göras betydligt mer utförligt, beskrivande och tydligt. För att
aktsamheten skall kunna fastas i lag och for att reglema skall kunna få
den effektivitet som önskas krävs en stor precisering av reglema samt att
vissa centrala begrepp ges en klar definition i lagen eller lagkommen-
taren. Alla de kravregler som kan betraktas som hänsynsregler,
dämpningsregler, liksom regler av liknande karaktär bör samlas i ett
sådant kapitel, liksom även minimerings- och maximeringsprinciper samt
stoppregler. Frågan är om inte ett sådant kapitel även skall omfetta
sanktioner och innehålla en hänvisning till centrala delar av brottsbalken.
Utbytesregeln måste göras tydligare. Den bör gälla redan i producent-
och tillverkningsledet. Trots alla aktsamhets-, dämpnings- och försiktig-
hetsregler som utfärdas inträffar och kommer även fortsättningsvis att
inträffa oförutsedda händelser som på ett negativt sätt påverkar miljön.
De allmänna aktsamhetsreglema bör därför även innehålla en beredskap
att kunna ta till vid sådana extraordinära situationer. Den s.k. stoppregeln
i 3:7, "om en verksamhet, hantering eller åtgärd kan leda till att
människors hälsa skadas, - - -, får verksamheten, åtgärden eller
hanteringen inte utövas eller vidtas---", är mycket långtgående och
allmän, så svepande och sträng att den kan bli svår att förstå och därmed
även svår att tillämpa och rätta sig efter. Naturskyddsföreningen
välkomnar i och för sig en skärpt stoppregel. Den 6 § i miljöskyddslagen
är de fecto ingen sådan eftersom den i sista hand alltid ger regeringen
möjlighet att ge tillstånd till verksamheter, hur miljöstörande de än är.
En stoppregel som verkligen kan stoppa miljöferliga projekt är särskilt
viktig i en lagstiftning som bygger på miljökvalitetsnormer. Alltför
långtgående regler kan dock, om de samtidigt är mycket allmänt
formulerade, vara svåra att tillämpa. - - - En stoppregel bör därför
innehålla klara regler för vad som kan anses tolerabelt från miljösyn-
punkt. Situationer som kan tänkas vara för handen vid ett stopptillfalle,
bör kunna exemplifieras på ett klart och överskådligt sätt. Detta gäller f ö
inte bara stoppregeln utan är fellet med flera av aktsamhets- och
dämpningsreglema i balkförslagets tredje kapitel. Det förslag till en
alternativ utformning och skrivning av miljöbalken som utarbetats inom
Uppsala universitet, innehåller en alternativ formulering av stoppregeln
i 3:7. Enligt föreningens uppfettning utgör denna alternativa formulering
en illustration till hur stoppregeln skulle kunna ges en tydligare och mer
tillämpbar utformning.---Den s.k. utbytesregeln, som idag återfinns
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
114
i lagen om kemiska produkter och som i balken föreslås ingå bland de
allmänna aktsamhetsreglema, har i förslaget fått en formulering som
skulle innebära en försvagning jämfört med nuläget. Förslaget innebär att
kemiska och biotekniska produkter som kan ersättas med mindre farliga
dito skall undvikas om det är till påtaglig fördel för människors hälsa,
miljön etc. Detta till skillnad mot dagens regel som inte nämner
någonting om att utbytet skall vara till påtaglig fördel. I specialmotive-
ringen hävdar kommittén att detta inte skulle innebära någon förändring
av gällande rätt. Sannolikt grundar man denna uppfattning på det faktum
att utbytesprincipen idag tillämpas mycket sparsamt. Detta borde dock
vara ett motiv for att formulera paragrafen så att tillämpningen under-
lättas. Genom att kräva påtaglig fördel införs tvärtom ännu en tröskel
som kommer att försvåra tillämpningen. I kombination med förslaget att
regeln inte längre skall vara direkt straffsanktionerad innebär detta en
försvagning som föreningen anser är oacceptabel. Det är vidare angeläget
att utbytesregeln görs tydligare. Ansvaret för utbyte bör öka för
tillverkare och försäljare. Att ha lika starka ansvarskrav på den enskilde
medborgaren är orimligt med tanke på skillnaden i kunskap och
kompetens om kemiska, tekniska och andra egenskaper hos produkten,
samt effekter i miljön vid utsläpp.---Lokaliseringsregeln (3:3) är illa
formulerad. Det tycks som om det enda som skall vara vägledande för
lokaliseringen är om platsen är lämplig för verksamheten ifråga, något
som verksamhetsutövaren själv torde sörja för. Enligt Naturskyddsföre-
ningens uppfettning bör aktsamhetsregeln i 14 kap. 1 §, som är bättre,
flyttas till det tredje kapitlet och därmed göras gällande för all miljöpå-
verkande verksamhet.
4.67 Sveriges advokatsamfund: Detta kapitel i förslaget innehåller
utredningens förslag till allmänna aktsamhetsregler. Mot de allmänna
formuleringarna till sådana regler kan ingen invändning resas. Frågan är
bara vem som vid olika meningar skall avgöra t.ex. vad som är "bästa
tillgängliga teknik", vilka varor eller produkter som är mindre ferliga
etc. Det framstår för samfundet som självklart att bästa tillgängliga
kompetens inte alltid står att finna hos de myndigheter som övervakar
tillämpningen av lagstiftningen eller särskilda föreskrifter vid sidan om
denna. I företag och kommuner finns ofta en kunskap och insikt som vida
överträffar vad som står till buds hos de övervakande myndigheterna. Så
är det nu och ingenting säger att det i framtiden kommer att ske någon
förändring i detta förhållande. Det krävs alltså enligt samfundets mening
att det mellan den övervakande och övervakade skapas en instans med
rättslig kompetens att avgöra vad som kan anses vara bäst, rimligast
och/eller ekonomiskt försvarbart i det enskilda fellet. I brist på över-
enskommelse mellan den övervakande myndigheten och företagaren/-
kommunen skall endera parten kunna överlämna frågans slutliga
avgörande till miljödomstolen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
115
4.68 Grossistförbundet Svensk Handel: 13 kap. 5 § har man omarbetat
skrivningen av den s.k. utbytesprincipen i lagen om kemiska produkter
och tagit bort straffsanktioneringen av denna. Detta anser vi vara en klar
forbättring då den tidigare straffsanktioneringen av paragrafen från
rättssäkerhetssynpunkt enligt vår uppfattning inte var acceptabel.
Förslaget i 3 kap.7 § om stoppregeln kan medföra orimliga konsekvenser
och kommer att leda till att osäkerheten i industriell verksamhet i Sverige
påtagligt ökar. Detta i sin tur kommer att försämra intresset for
investeringar i industriell verksamhet i landet. Industriinvesteringar är
alltid förknippade med osäkerhet. Det gäller för beslutsfattarna i så hög
utsträckning som möjligt minska antalet frågetecken inför sitt beslut. En
skrivning av nu föreslagen karaktär kommer at utgöra en så stor
osäkerhetsfaktor att det kan bli avgörande för kommande investeringsbe-
slut. Vi anser detta vara mycket allvarligt och hemställer att paragrafen
skrivs om.
Som Allert Alverborg påpekat i sitt yttrande riskerar vissa inslag i
kommitténs förslag att uppfattas som uppenbart orealistiska och kan
därmed bidra till att respekten for regelverket urholkas. En sådan regel
är den s.k. stoppregeln i 3 kap. 7 §, första stycket.---Den grund-
läggande ambition som ligger bakom regeln, nämligen att förhindra att
människors hälsa skadas, är närmast självklar och delas av alla och
envar. Problemet är den utformning regeln givits i lagtexten. Helt
avgörande för regelns praktiska tillämpning och hur begreppen "kan
befaras leda till", "hälsa" och "skadas" kommer att tolkas.---Det
inledande rekvisitet - kan befaras leda till - ger vid normalt språkbruk
intryck av en mycket låg sannolikhetsnivå. Av vissa juridiska experter
har det invänts att så inte är fellet utan att begreppet snarast innebär krav
på mycket konkreta risksituationer. Även om så är fellet vore det mycket
olyckligt om lagtexten gavs den föreslagna utformningen. Balken och
dess bestämmelser kommer att tolkas och tillämpas av ett stort antal
människor inom olika sektorer av samhället, varav den stora majoriteten
sannolikt helt saknar juridisk kompetens. Utrymmet för missförstånd
torde med den nuvarande lagtexten vara i princip obegränsat.---När
det därefter gäller begreppen "hälsa" och "skadas" rör vi oss åter med ett
språkbruk som är allt annat än klart och entydigt.---Att något anses
leda till "att människors hälsa skadas" kan innebära flera olika saker.
Exponering för kemiska ämnen och produkter kan i vissa fell medföra
hälsorisker. Olika ämnen är emellertid olika riskbelastade och de
potentiella riskerna måste beskrivas på ett nyanserat och balanserat sätt,
så att allt inte framstår som lika ferligt. Dosen och den fysiska hantering-
en av det ferliga ämnet/produkten jämte toxiciteten/giftigheten är
avgörande för ferlighetsgraden. Även tillgängligheten och tiden är av
betydelse för att bedöma risken vid en exponering för ett ferligt ämne.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
116
I samband med beskrivning av olika hälsorisker i skyddsblad, varuin-
formation och liknande används en glidande skala for att indikera riskens
svårighetsgrad.---Avslutningsvis måste beaktas att även om det skulle
kunna föreligga en reell risk för hälsan (typ klorgasutsläpp), saknas
utrymme för den möjlighet till avvägning, som måste finnas om regeln
inte skall leda till orimliga konsekvenser.---Sammanfattningsvis anser
organisationerna att det finns uppenbara risker i en absolut stoppregel
med den föreslagna utformningen. Om regeln tillämpas strikt enligt dess
betydelse vid normalt språkbruk kommer den att tvinga fram ned- eller
omläggning av ett mycket stort antal anläggningar och verksamheter, inte
minst sådana som drivs i offentlig regi. Exempelvis synes stora trafikan-
läggningar i tättbebyggt område uppenbart strida mot regeln och därmed
i princip vara förbjudna. Problemen med en sådan tillämpning torde vara
uppenbara för alla. Om regeln å andra sidan tillämpas med iakttagande
av den typ av avvägningar vi beskrivit ovan synes risken uppenbar att
även detta kommer att ge upphov till kraftig kritik. Den självklara frågan
är givetvis varför anläggningar/verksamheter som i princip kan anses
olagliga enligt lagtextens ordalydelse skall tillåta existera/fortgå. - - -
Stoppregeln måste därför - om den inte kan slopas, vilket vore det bästa -
omarbetas och en dispensmöjlighet införs i lagtexten. Den restriktivitet
som bedöms erforderlig torde kunna uttryckas i lagtexten även utan den
absoluta form den föreslagna texten har. Vidare bör en kvalifikation av
risknivån föras in i lagtexten. - - - I förslagen finns inte längre den
tydliga markering av en begränsning till vad som är ekologiskt motiverat,
som finns i miljöskyddslagen. Organisationerna förutsätter dock att
kraven på industrin inte skall drivas längre än vad som är "miljömässigt
motiverat" oavsett om detta är rent tekniskt möjligt. Kravet på "bästa
tillgängliga teknik" kan inte ges en absolut tillämpning i fell när
miljösituationen även med mer begränsade åtgärder är och kan förutses
fortsätta vara tillfredsställande. Samspelet mellan mijökvalitet och teknisk
utveckling måste tillåtas fungera även i denna riktning. Detta måste
klargöras i motiven.---3 kap. 4 § - I sista meningen bör orden "den
typ av" ersättas av "sådan" för ökad tydlighet.---3 kap. 6 § bör
kompletteras med "eller en långsiktigt god hushållning med naturresur-
ser" för att markera att skälighetsawägningen gäller även i detta
hänseende.---3 kap. 9 § - Organisationerna utgår från att begreppet
"såvitt möjligt" rymmer inte endast tekniska hänsyn utan också ekono-
miska. Det vore orimligt att kräva användning av förnyelsebara
energikällor så snart det är tekniskt möjligt.
4.70 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: De aktsamhetsregler som
föreslås i lagtextens 3 kap. skall gälla alla som utövar miljöpåverkan.
Med den definition på utöva miljöpåverkan som ges i 2 kap. 6 § kommer
i princip allt mänskligt handlande som påverkar hälsa, miljö och
naturresurser att innefattas. Aktsamhetsreglema är inte straffsanktionera-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
117
de men skall enligt motivtexten läggas till grund för tillstånd och
föreskrifter som utfärdas av regering och myndigheter. Enligt 3 kap. 3
§ skall var och en som utövar eller ämnar utöva miljöpåverkan välja plats
som är lämplig för verksamheten samt vidta de skyddsåtgärder, tåla de
begränsningar av sitt handlande, iaktta de försiktighetsmått och söija för
sådan kontroll av att föreskrivna krav och villkor är uppfyllda som
behövs för att skydda människors hälsa och mijön mot skador och
olägenheter eller för att främja en långsiktigt god hushållning med
naturresurser. Bestämmelsen föreskriver också en skyldighet för den som
utövar miljöpåverkan att avhjälpa en uppkommen skada eller olägenhet.
Alla de grundläggande principer som tidigare kommenterats skall
tillämpas i aktsamhetsreglema. De enda begränsningar av krav och
ålägganden myndigheterna kan ställa på den enskilde verksamhetsutöva-
ren finns i uttrycket "som behövs" i 3 kap. 3 § samt 3 kap. 6 § som
föreskriver att ett mindre kostsamt försiktighetsmått i vissa fell kan få
väljas. - - - Genom de allmänna aktsamhetskraven och införande av
miljökvalitetskrav (8 kap.) öppnas oanade möjligheter för myndigheter
att ställa långtgående krav på enskilda verksamheter inkl att helt stoppa
verksamheter och åtgärder. Konsekvenserna för den enskilde jord- och
skogsbrukaren är svårbedömbara genom att aktsamhetsregler och
miljökvalitetsnormer kommer att verka genom föreskrifter som med stöd
av balken meddelas av regering eller myndighet som regeringen
bestämmer eller med stöd av annan lagstiftning. Konstruktionen är som
gjord för att skapa förvirring och rättsosäkerhet.---LRF noterar med
tillfredsställelse att miljöskyddskommittén infört en särskild aktsamhets-
bestämmelse för energi när man i 3 kap. 9 § föreskriver att möjligheterna
att spara eller återvinna energi skall beaktas samt att om möjligt energi
från förnyelsebara källor skall användas. - - - Miljöbalken öppnar
möjligheten för ett ökat samarbete mellan s.k. miljöferliga verksamheter
i 14 kap. 3 och 6 §§, vilket kan öppna nya intressanta lösningar under
förutsättning att detta sker på frivillig basis och utan myndighetsstyrning.
4.71 Svenska Kraftverksföreningen: Inordnandet i balken av de olika,
sinsemellan väsensskilda verksamheterna har givit utredningen anledning
att införa ett nytt begrepp, nämligen att "utöva miljöpåverkan". Till detta
begrepp har knutits s.k. allmänna aktsamhetsregler.---Lämpligheten
av att införa detta nya begrepp vill kraftverksföreningen allvarligt
ifrågasätta. Begreppet skall täcka praktiskt taget allt mänskligt handlande
men bildar samtidigt utgångspunkt för mycket allvarliga rättsverkningar.
Visserligen anges att de allmänna aktsamhetsreglema, vilka skall gälla
vid allt utövande av miljöpåverkan, inte är direkt straffsanktionerade,
men en straffsanktion kan åstadkommas indirekt genom att reglema skall
tillämpas vid såväl utfärdande av s.k. generella föreskrifter (4 kap. 1 §)
som vid individuell prövning av miljöferlig verksamhet (14 kap. 2 §). —
De allmänna aktsamhetsreglema, som på grund av miljöbalkens
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
118
uppbyggnad med nödvändighet måste täcka ett stort område, har blivit
så vittomfattande att det måste bli mycket svårt att tillämpa dem i det
praktiska miljöskyddsarbetet. Därmed riskerar reglema att bli ett slag i
luften och motverka sitt syfte att gagna detta arbete.
För tillståndspliktiga miljöferliga verksamheter blir aktsamhetsreglema
av betydelse vid tillståndsprövningen, eftersom reglema enligt 14 kap. 2
§ skall tillämpas vid utövande av miljöferlig verksamhet. Vad som då
skall beaktas är bl.a. åtgärdsskyldighetsregeln i 3:3, bästa teknikprincipen
i 3:4, substitutionsregeln i 3:5, stoppregeln i 3:7, livscykelprincipen i 3:8
och energihushållningen i 3:9. — Kraven enligt 3:3, 3:4 och 3:5 är till
sin ordalydelse absoluta, men har givits ett skälighetsmått i 3:6. Detta är
i och för sig tillfredsställande men det kan ifrågasättas om skrivningen i
3:6 är tillräckligt klargörande. Det talas där endast om "visst försiktig-
hetsmått som krävs enligt 3-5 §". Det hade varit tydligare att skriva:
"krav som ställs enligt 3-5 §§".---Den allvarligaste invändningen mot
tillämpningen av de allmänna aktsamhetsreglema på miljöferlig verksam-
het gäller den s.k. stoppregeln i 3:7. Såsom den regeln är utformad finns
det anledning att befera att praktiskt taget inga nya industriella verksam-
heter kommer att kunna etableras. Tillämpningen av den s.k. försiktig-
hetsprincipen gör att man sällan kan utesluta skada på männisors hälsa.
Det är lätt att ge exempel på förödande konsekvenser av stoppregeln inte
bara för industriella verksamheter utan för infrastrukturer i samhället. - -
- Stoppregeln kan också få allvarliga konsekvenser vad gäller vägar och
andra trafikanläggningar. Regeringen forutsättes ju enligt 7 kap. 1 §
komma att pröva tillåtligheten av trafikanläggningar "med betydande
miljöpåverkan" och skall vid prövningen tillämpa bl.a. stoppregeln i 3:7.
Eftersom trafikanläggningar med betydande miljöpåverkan mycket sällan
lär uppfylla tillåtlighetskravet i 3:7 skulle konsekvensen bli att inga nya
större väganläggningar skulle kunna byggas och att befintliga anlägg-
ningar måste tas ur bruk efter en övergångstid. - - - När det gäller
befintliga verksamheter anger förslaget till övergångsbestämmelser
visserligen en tioårig övergångstid. Detta är i och för sig bra men inte
tillräckligt. Det är stoppregeln som sådan som måste omformuleras,
eftersom den är alldeles för kategorisk. Kraftverksföreningen avstyrker
bestämmelsen och förordar bibehållande av nuvarande lagreglering enligt
6 § miljöskyddslagen. - - - Kraftverksföreningen ifrågasätter också
förhållningsregeln i 3:9. Dess svepande formulering låter i och för sig
bra men en analys av vad den innebär för energibranschen saknas. Även
om det inte är någon kategoriskt bindande formulering kan en till-
ståndsprövande myndighet komma att kräva både energisnålare process-
eller reningsteknik och energiförsörjning från förnyelsebar källa. Såsom
utredningen konstaterar i sitt betänkande kräver många reningstekniker
betydande energiresurser. Lagrummet ger ingen ledning för en rimlig
avvägning mellan vad som eftersträvas och vad som kan tillgodoses med
rimliga ekonomiska insatser. Den föreslagna paragrafen bör därför utgå.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
119
---De föreskrifter om främjande av en god hushållning med naturresur- Prop. 1994/95:10
ser och om hänsyn till miljön som finns inskrivna i 3:3 och 3:4 behöver Bilaga 4
ingen komplettering, men skall man ha en bestämmelse som direkt tar
sikte på energianvändning och energiproduktion måste skälighetsföre-
skriften i 3:6 göras tillämplig även på denna.---Sammantaget anser
Kraftverksföreningen, att man vid en ny lagstiftning bör välja en
lagkonstruktion som gör det möjligt att avvara de allmänna aktsamhets-
reglema. De tillåtlighetsregler som erfordras för prövning av miljöstöran-
de verksamheter bör kunna skrivas in i det kapitel som handlar om
miljöferlig verksamhet (14 kap.) varvid nuvarande utformning av
stoppregeln enligt 6 § miljöskyddslagen bör bibehållas och regeln i 3:9
slopas.
4.72 Värmeverksföreningen: I 3 kap. 7 § föreslås införande av en
"stoppregel" som går ännu längre än till omprövning. Avsikten är att ge
tillsynsmyndigheten möjlighet att stoppa verksamheter som " .. beferas
leda till att människors hälsa skadas". Eftersom snart sagt all teknisk
verksamhet på något sätt påverkar människors hälsa, kan regeln genom
den kategoriska formuleringen i stort sett stoppa all industrietablering och
uppbyggnad av infrastruktur. Värmeverksföreningen anser därför att
regeln måste omformuleras så att den blir mindre kategorisk.
4.73 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: Ett annat begrepp
som TCO vill kommentera är "bästa tillgängliga teknik". TCO välkomnar
att betydelsen av begreppet vidgas för att ansluta till betydelsen inom
EG. Detta innebär att bästa tillgängliga teknik förutom produktionsanord-
ningar även omfettar metod frågor som arbetsledning och utbildning. Det
borde dock, enligt TCO, framgå tydligare att återkommande utbildning
för de anställda i arbetsplatsens miljöfrågor samt motsvarande utveckling
av organisationen av arbetet är förutsättningar för att miljöarbetet skall
kunna integreras med övrig verksamhet på företaget.
4.74 Föreningen Skogsindustrierna: Enligt vår uppfettning måste
ekonomiska skälighetsbedömningar ingå vid tillämpningen av aktsamhets-
regeln, regeln om bästa tillgängliga teknik och utbytesprincipen (3 kap.
3-5 §§). Hänsyn måste också tas till kraven på hög processäkerhet och
produktkvalitet inom industrin.---Det bör observeras att i pågående
arbete inom EG med IPC (Integrated Prevention and Pollution Control)
har nyligen vissa förändringar skett i förslaget för tillämpning av
begreppet bästa tillgängliga teknik, BAT. I det senaste utkastet krävs inte
längre BAT för anläggningar, om miljökvalitetsnormema kan uppfyllas
på ett enklare sätt.---Den föreslagna stoppregeln (3 kap. 7 §) innebär
en betydande skärpning av lagstiftningen. Vi har uppfattningen att
verksamheter som hotar människors hälsa, miljön och hushållningen med
naturresurser skall stoppas. Vi anser dock att förutsättningarna härför
120
måste definieras bättre i lagtext och föreskrifter om långtgående negativa
konsekvenser för olika samhällssektorer skall undvikas. Bl.a. måste
skadebegreppet i samband med människors hälsa klargöras. Stoppregeln
får inte blir ett instrument som på oklara grunder medger blockering av
projekt inom samfärdsel, industri och övrigt näringsliv. För befintlig
industri måste, om tillstånd för verksamheten har beviljats, företaget få
möjlighet till dispensprövning hos koncessionsnämnden, som också bör
få ta ställning till hur länge verksamheten skall få fortgå om ned-
läggningsbeslutet står fest.---13 kap. 9 § föreskrivs att möjligheterna
att spara eller återvinna energi skall beaktas i olika sammanhang. Vidare
stipuleras att energi från förnyelsebara källor så vitt möjligt skall
användas. Skogsindustrierna ställer sig bakom målsättningarna att spara
och återvinna energi och att dessa mål kommer till uttryck i miljöbalken.
Vi vill framhålla att skogsindustrin är landets största användare av
biobränslen och att skogsföretagen arbetar aktivt för att öka biobränslenas
roll i energisystemet. Vi måste dock avstyrka en tvångsmässig reglering
av energivalet. En sådan kan leda till betydande merkostnader och
tekniska svårigheter för energianvändama - inte minst inom industrin -
och torde inte heller kunna försvaras ur handelspolitisk synpunkt. Det bör
tilläggas att vattenkraften enligt internationell terminologi vanligen ingår
bland de förnyelsebara energikällorna.
4.75 Greenpeace: I fråga om hushållningen med naturresurser bör
möjligheterna att meddela dispens från stoppregeln inskränkas. Be-
stämmelsen bör ge uttryck för en absolut gräns som inte får överskridas
beträffande vilka risker för ett äventyrande av hushållningen med
naturresurser, som kan accepteras. Dessutom bör nyttoöverviktsprincipen
stärkas genom att stoppregeln uttrycker ett allmänt krav på nyttoövervikt
vid allt utövande av miljöpåverkan.---Bakgrunden till förslaget att
inskränka dispensmöjligheten i fråga om verksamhet som kan beferas
påtagligt äventyra en långsiktigt god hushållning med naturresurser.---
Nyttoöverviktsprincipen måste gälla fullt ut vid utövande av miljöpåver-
kan enligt miljöbalken. Med den utformning stoppreglema fått synes det
inte krävas nyttoövervikt vid utövande av miljöpåverkan, som inte
medför påtaglig risk för miljöskada eller att en långsiktigt god hus-
hållning med naturresurser påtagligt äventyras. Det bör direkt av
lagtexten framgå att nyttoövervikt krävs för alla verksamheter och
hanteringar som faller in under miljöbalken.
4.76 Skogsägarnas Riksförbund: Skogsbruket bör ges en starkare
ställning i de grundläggande hushållningsbestämmelsema i balken så att
näringen inte med automatik kan nedprioriteras vid avvägningar mellan
olika intressen i markanvändningsplaneringen. Det bör observeras att
andra intressen, t.ex. bevarandeintressen, genom statliga myndigheter kan
inrätta riksintresseområden som, utan någon inbyggd begränsningsmöjlig-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
121
het, ges företräde framför skogsbruket.
geln i 3 kap. 4 § om krav på bästa tillgängliga teknik blir tillämplig
endast i de fall där utövaren använder sig av "utrustning" av något slag.
Enligt motiven kommer kravet på bästa teknik, när denna förbättring är
uppfylld att gälla inte endast på den nämnda "utrustningen" utan även på
försiktighetsåtgärder av olika slag.---Härav borde begreppet utrustning
i paragraftexten ändras på så sätt att det helst framgår vad som menas.
"Utrustning" är i sig ett svårdefinierat begrepp och tolkningen av
paragrafen kan bli luddig.---3 kap. 5 § utgör motsvarigheten till den
s.k. utbytesprincipen enligt nuvarande lag om kemiska produkter.
Ändringen innebär dock en klar försvagning. Det måste vara en "påtaglig
fordel" innan en kemisk produkt skall stoppas eller ej användas.---
Detta måste sägas stå i direkt motsatsförhållande till balkens grundprin-
ciper. 3 kap. 6 § bör helt utgå då den tar alltför stor hänsyn till kostnader
och medför i detta fell att 3-5 §§ helt förlorar värde.---3 kap. 7 § -
Denna stoppregel bör enligt balken innebära ett absolut stopp för åtgärder
som kan beferas leda till att människors hälsa skadas eller överträdelse
av en bindande miljökvalitetsnorm. En skärpning av stoppregeln jämfört
med nuvarande regel i miljöskyddslagen är behövlig och angelägen.---
Bestämmelsen bör dock utformas så att det finns en praktisk möjlighet att
tillämpa den, vilket med nuvarande skrivning framstår som något
orealistiskt. Den kommer knappast ens att tillämpas på t ex en redan
känd miljö- och hälsorisk, nämligen biltrafiken. Ordet "beferas" leder till
osäkerhet vid kommande tillämpning och bör bytas ut. Stoppregeln får
dock ej tas bort utan är trots allt bra som en vägvisare.
4.78 Sveriges Jordägareförbund: Kommittén föreslår att miljöbalken
skall innehålla "ett antal övergripande aktsamhetsregler". Sveriges
Jordägareförbund avvisar kommitténs förslag. Sveriges Jordägareförbund
anser att om miljöbalken skall innehålla allmänna "aktsamhetsregler"
måste de ges en formulering och ett innehåll så att det klart ftamgår att
det inte är fråga om tvingande regler utan om allmänna råd och
önskemål. Allmänna aktsamhetsregler enligt kommitténs förslag skapar
ovisshet om innehållet i gällande rätt. De undergräver därför förtroendet
för rättsordningen och lagstiftarna (politikerna). De är till ringa ledning
i det enskilda kontroversiella fellet. De kan ges mycket olika tolkningar.
Vad kommittén åsyftar med sitt förslag är inte vad som med vanligt
språkbruk avses med "regler". Det är nämligen inte fråga om normer -
"regler" - som medborgarna är skyldiga att åtlyda - de är inte förenade
med tvångsåtgärder.
4.79 Jernkontoret: I 3 kap. 4 § sägs att den som utövar eller ämnar
utöva miljöpåverkan och som därvid använder eller ämnar använda
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
122
utrustning av något slag är skyldig att tillämpa bästa tillgängliga teknik. Prop. 1994/95:10
Med detta avses en teknik som motsvarar utvecklingens senaste nivå och Bilaga 4
som från tekniska och ekonomiska synpunkter är möjlig att använda vid
den typ av verksamhet, hantering eller åtgärd som är i fråga. Detta skall
enligt kommittén motsvara BAT-begreppet som diskuteras inom EG. För
den svenska stålindustrin som exporterar huvuddelen av sin produktion
och som dels är utsatt for hård internationell konkurrens, dels i stor
utsträckning har helt eller delvis utländska ägare är det en grundförut-
sättning att ha samma villkor som de utländska konkurrenterna. Vår
tolkning av BAT-begreppet får alltså inte avvika från den tolkning som
kommer att bli gällande inom EG. Vad som är tekniskt möjligt kan inte
enbart begränsas till branschen utan måste avse den produkt som skall
tillverkas. Utvecklingen inom stålindustrin har gått mot alltmer "skräd-
darsydda" produktionslinjer for olika produkter, vilket medför att teknik,
som används vid ett stålverk inte automatiskt är möjlig vid ett annat verk.
- - - Vi föreslår att den svenska översättningen av BAT blir Bästa
Användbara Teknik.
4.80 Sveriges Köpmannaförbund: Köpmannaförbundet har vid flera
tillfällen kritiserat den nuvarande utformningen av den s.k. utbytesprin-
cipen i lagen om kemiska produkter för att vara otydlig och otillbörligt
skapa straffsanktionerade lokala försäljnings- och förbrukningsförbud,
vilka i sin tur medför stor rättsosäkerhet. Köpmannaförbundet har fått
gehör från JO i sin kritik i att strafföreskriften i lagen bör slopas.---
Vi ser därför positivt på kommitténs förslag att utforma regeln som en
rambestämmelse, i form av en hjälpregel till den allmänna aktsamhets-
regeln, utan straffsanktion och med närmare preciseringar i föreskrifter
eller villkor (vilka senare dock kan vara straffsanktionerade).---Den
utbytesskyldighet som regeln dock fortfarande ger uttryck för måste
emellertid förklaras och förtydligas i förarbetena för att överhuvud kunna
tjäna som en praktisk vägledning för myndigheter, enskilda och
näringsidkare. Endast därigenom kan regeln få önskade positiva effekter
i miljöarbetet. — Det måste också klargöras hur kompetensfördelningen
mellan myndigheterna är avsedd att fungera i ljuset av den integration
och krav på fri rörlighet för bl.a. varor, som kommer att följa av ett
EES-avtal och ett EG-medlemskap.
5.1 Riksdagens ombudsmän, JO: Jag har i princip ingen erinran mot
att det i en reformerad miljö- och hälsoskyddslagstiftning infors
möjligheter att besluta om generella föreskrifter i stället för att som i dag
är fellet varje enskild verksamhet regleras för sig genom villkor i
tillståndsbeslut eller genom förelägganden inom ramen för tillsynen. En
123
sådan ordning torde kunna leda till ett minskat behov av individuell Prop. 1994/95:10
reglering av miljöferliga verksamheter samt till en ökad förutsebarhet for Bilaga 4
den som avser utöva sådan verksamhet genom att förutsättningarna för
verksamhetens bedrivande redan är kända. I fråga om det föreslagna 4
kap. 2 § 3 st. hyser jag emellertid tveksamhet. Denna regel ger
regeringen rätt att, oberoende av de villkor som kan ha knutits till ett
tillstånd meddelat med stöd av balken, meddela föreskrifter som
begränsar möjligheten att utnyttja tillståndet. Att situationer kan
uppkomma där ett sådant ingrepp kan framstå som oundvikligt bestrids
självfellet inte. I specialmotiveringen till bestämmelsen anför kommittén
att huvudregeln i en sådan situation bör vara att föreskriften skall ges
lagform. Denna kommitténs uppfettning avspeglas emellertid alls inte i
den föreslagna lagtexten. Jag anser att en inskränkning eller i vart fell en
precisering av bemyndigandet måste övervägas i det fortsatta lagstift-
ningsarbetet.
5.2 Boverket: Balken måste ge bemyndiganden i viss omfettning.
Boverket vill tillägga att endast regeringen bör ges rätt utfärda före-
skrifter med materiellt innehåll. Det är inte klarlagt i vilken omfettning
generella föreskrifter kan komma att ersätta individuell prövning. För att
innebära en reell effektivisering och förenkling torde det behöva bli
vanligt.
5.3 Närings- och Teknikutvecklingsverket, NUTEK: NUTEK delar
uppfattningen att generella föreskrifter ger bättre förutsättningar för lika
behandling mellan likartade verksamheter. En central fråga enligt
NUTEK: s mening är emellertid på vilka grunder och utifrån vilka
principer de generella föreskrifterna kommer att läggas fest. Visserligen
anges att miljöbalken i likhet med nuvarande miljöskyddslagstiftning bör
ha sin grund i försiktighetsprincipen, men det är emellertid inte möjligt
att ur betänkandet utläsa hur avvägningar är tänkta att ske gentemot
andra, nu tillämpade och tillkommande "principer". NUTEK kan således
inte finna att miljöbalken klargör hur de delvis motstridiga principerna
bästa tillgängliga teknik, utbytesprincipen, vad naturen tål, hushållnings-
principen, kretsloppsprincipen etc. kommer att vara vägledande för
praktisk tillämpning i företagen.
5.4 Statens naturvårdsverk: Verket välkomnar den utökade möjligheten
att utfärda föreskrifter. Detta kommer att underlätta miljöarbetet,
samtidigt som de innebär en ambitionshöjning som bör leda till minskad
belastning på miljön. De medger också ett smidigt införlivande av
internationella avtal med svensk lagstiftning. Naturvårdsverket delar
kommitténs åsikt att regeringen med vissa undantag bör kunna delegera
föreskriftsrätten till centrala förvaltningsmyndigheter liksom åsikten att
det främst är Naturvårdsverket till vilket den rätten bör delegeras på
124
miljöområdet. Verket är berett att ta på sig ett betydande ansvar för Prop. 1994/95:10
föreskriftsarbetet. Naturvårdsverket tillstyrker principen att föreskrifter Bilaga 4
skall kunna skärpa kraven i villkor i gällande tillståndsbeslut. Möjlig-
heterna att ge ut generella föreskrifter är en förbättring som kommer att
underlätta miljöarbetet. Verket bedömer att generella föreskrifter
inledningsvis kommer att tillämpas främst på sådana miljöferliga
verksamheter som ligger utanför dagens prövningssystem. När det gäller
verksamheter som idag omfettas av tillståndsplikt bör generella före-
skrifter i första hand lämpa sig för vissa sakfrågor där motsvarande
individuella villkor i tillståndsbeslut kan ersättas. På sikt bör också
tillståndsprövning i sin helhet kunna ersättas av generella föreskrifter för
vissa näringsgrenar. Detta hänger dock bl.a. samman med utvecklingen
inom EG. Hänsyn bör också tas till risken för att utvecklingen av "bästa
tillgängliga teknik" kan hämmas för vissa branscher vid övergång från
individuell prövning till reglering via generella föreskrifter. Upphävandet
av prövningsplikten bör synkroniseras med föreskriftsarbetet. Möjlig-
heterna att meddela generella föreskrifter bör utnyttjas för att föreskriva
om s.k. intemkontroll i samma mening som idag gäller inom arbets-
miljöområdet. En sådan lag/förordning bör innehålla bemyndigande för
Naturvårdsverket att meddela närmare föreskrifter om intemkontroll.
Dessa bör vara samordnade med dem som gäller inom arbetsmiljöom-
rådet och vara tillämpliga på allt yrkesmässigt utövande av miljöpåver-
kan. Naturvårdsverket delar kommitténs åsikt att regeringen med vissa
undantag bör kunna delegera föreskriftsrätten till centrala förvaltnings-
myndigheter liksom åsikten att det främst är Naturvårdsverket till vilket
den rätten bör delegeras på miljöområdet. Verket är berett att ta på sig
ett betydande ansvar för föreskriftsarbetet. Naturvårdsverket tillstyrker
principen att generella föreskrifter skall kunna skärpa kraven i villkor i
gällande tillståndsbeslut. Möjligheterna att med stöd av 4 kap 2 §
föreskriva vad som behövs for att uppfylla Sveriges internationella
förpliktelser är välkomna. Med tanke på kommitténs utförliga resone-
mang kring EG-direktiv kan det behöva framhållas tydligare att "förplik-
telserna" också avser internationella konventioner och avtal.
5.5 Koncessionsnämnden för Miljöskydd: Det är en fördel om
generella föreskrifter kan ersätta eller i vart fell komplettera den
omständligare och dyrbarare individuella tillståndsprövningen. Förut-
sättningen måste dock vara att rättssäkerhetskraven inte eftersätts och att
man uppnår miljömässiga vinster och/eller resursbesparingar. Fram-
tagandet av generella föreskrifter är ett resurskrävande och många gånger
mycket tidskrävande och mödosamt arbete, som också ställer krav på hög
kompetens hos dem som utarbetar dem. Den individuella prövningar
bidrar bättre till kunskapsuppbyggnaden hos miljömyndigheterna. Det
individuella prövningssystemet ger, i synnerhet för stora verksamheter
och verksamheter med betydande miljöpåverkan, de bästa möjligheterna
125
14 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
till en optimal (teknisk, miljömässig och ekonomisk) begränsning av ett
företags totala utsläpp och övrig påverkan på omgivande miljö. Generella
föreskrifter är mest lämpade for begränsning av utsläpp från många
likartade, mindre anläggningar. Där kan resursbesparingar göras. Bland
annat följande faktorer begränsar dock användbarheten av generella
föreskrifter:
- En generell föreskrift reglerar normalt endast en typ av förorening i
taget, vilket kan ge en felaktig optimering av de begränsade resurserna.
- Generella föreskrifter kan inte läggas på en lika hög kravnivå som
villkor vid en individuell prövning. I många fall kan den miljömässiga
kravnivån vid festställande av generella föreskrifter bli för låg och
föreskrifterna kan komma att konservera en gammal process- eller
reningsteknik.
- En generell föreskrift (t.ex. en miljökvalitetsnorm) kan medföra en risk
for att en verksamhetsutövare förorenar upp till den genom föreskriften
festställda kravnivån.
- Genom generella föreskrifter kan man inte ta hänsyn till en verksamhets
lokalisering (närhet till känslig miljö, omgivande bostäder, övrig
miljöbelastning, recipientförhållanden etc.).
- Närboende och allmänheten i övrigt kommer att få små möjligheter att
påverka utformningen av generella föreskrifter i motsats till branschorga-
nisationer och andra lobbyister. Koncessionsnämnden förutsätter att
remisser av författningsutkast till myndigheter m.fl. kommer att bli
vanligare än hittills.
- Generella föreskrifter kan komma i konflikt med gällande tillstånd.
Koncessionsnämnden återkommer till detta i det följande.
- Vid införande av generella föreskrifter måste kravnivån gå att nå med
etablerad teknik och tillräcklig tid medges för genomförande av
nödvändiga åtgärder innan föreskrifterna skall gälla.
- Vid införande av generella föreskrifter kan inte totala utsläppsmängder
regleras.
- Koncessionsnämnden anser att man kan av rättssäkerhetsskäl hysa en
viss tveksamhet mot förslaget att man skall kunna inskränka rättskraften
i ett tillståndsbeslut rörande miljöferlig verksamhet genom föreskrifter
som grundas på paragrafens andra stycke (jfr. uttalande av lagrådet i
prop. 1984/85:10 s. 77). Förslaget kan godtas under förutsättning att
sådana föreskrifter endast skall kunna meddelas av regeringen och att stor
restriktivitet iakttas av regeringen i sådana fell. Föreskriftsmöjlighetema
bör utnyttjas endast i sådana fell då omprövningsmöjlighetema i 21 kap.
av något skäl är olämpliga att utnyttja.
5.6 Kemikalieinspektionen: Inspektionen anser det angeläget att den
nya miljöbalken ger möjlighet för regeringen och myndigheter på miljö-
området att meddela generella föreskrifter om kemikaliehantering som
riktas mot alla hanteringsled inklusive användningen. Den möjlighet som
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
126
finns i lagen om kemiska produkter har vad gäller användningsledet ut-
nyttjats i ytterst begränsad utsträckning. Rätt utformade behöver inte
generella föreskrifter verka hämmande på utvecklingen. För att arbetet
med att omsätta EG-regler skall gå snabbt och smidigt är det lämpligt att
föreskriftsrätten i största möjliga utsträckning överlåts till de centrala
myndigheterna (på kemikalieområdet som hittills Kemikalieinspektionen
vad gäller sådan reglering av marknadsföring av kemikalier i kemiska
produkter och i varor som nämns i föregående stycke). Vissa ofullkom-
ligheter i nuvarande bemyndiganden bör därvid ses över. Det är
Kemikalieinspektionens uppfettning att den varuinriktade kemikalie-
regleringen så långt möjligt bör samlas hos inspektionen. Möjligheterna
att påverka EG:s arbete på ett pådrivande och kompetent sätt ökar och
de som i Sverige har att tillämpa reglema möter dem i samlad form och
har en myndighet att arbeta med. Inspektionen delar uppfettningen att
regelgivning, i vissa väl definierade situationer av sådan karaktär som
anges i betänkandet, bör kunna överlåtas även till länsstyrelser och
kommuner. Enligt Kemikalieinspektionen är generella föreskrifter för
kemikaliehanteringen i användande verksamheter, branschvisa, äm-
nesvisa, produktslagsvisa eller av annat slag, nödvändiga för att få i gång
och utveckla en god kemikaliekontroll i användande verksamheter. De
ger incitament för företag och andra att systematiskt se över sin
kemikaliehantering. De ger också underlag för en utvecklad tillsyn över
kemikaliehanteringen från miljösynpunkt av det slag som redan finns från
arbetsmiljösynpunkt. En mycket viktig effekt av att kemikalieanvändande
företag förbättrar sin kemikaliehantering är de ökade krav man som
kemikalieköpare ställer på leverantörerna. Denna köparkontroll är en
mycket kraftig drivkraft för en utvecklad kemikaliekontroll, en kontroll
som i motsats till myndighetstillsyn finns "på plats" vid vaije över-
låtelsetillfälle.
5.7 Svea hovrätt: Kommittén har föreslagit att dagens ordning med en
förhållandevis omfettande prövning av olika verksamheters tillåtlighet i
stor utsträckning skall ersättas med generella föreskrifter. Det framstår
som självklart att en sådan förändring medför många fördelar. Kanhända
är den helt nödvändig. Som kommittén påpekat kan en övergång till
generella föreskrifter vara ett sätt att komma till rätta med det stora
antalet villkor i tillståndsbeslut. Förändringen kan naturligtvis medföra
även en avsevärd besparing av resurser. Det kan emellertid ifrågasättas
om generella föreskrifter alltid har samma genomslagskraft gentemot den
enskilde företagaren som ett mot denne riktat individuellt tillståndsbeslut,
förenat med vissa villkor. En generell norm kan för den enskilde ofta
framstå som abstrakt och svårbegriplig - om han nu ens känner till den.
Även med goda informationsinsatser från samhällets sida finns det en risk
för att den enskilde företagaren har vaga begrepp om den närmare
innebörden av de föreskrifter som gäller för hans verksamhet. Det är
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
127
lättare att inom en viss bransch föra ut beskedet att verksamheten är
tillståndspliktig. Om företagaren söker och får tillstånd under vissa
villkor, kan det antas att han i de flesta fell lojalt följer de villkor som
har ålagts honom i tillståndsbeslutet; dessa villkor kan han härefter inte
rimligen vara okunnig om. Det nu anförda leder till att en övergång till
ett system med generella föreskrifter bör ske med en viss försiktighet och
med beaktande av att en sådan övergång kräver en inte obetydlig
utbyggnad av tillsynsapparaten. Hovrätten förutsätter att dagens system
med individuell prövning behålls för särskilt miljöferliga verksamheter.
5.8 Kammarrätten i Stockholm: I balken föreslås bestämmelser, som
ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, mycket
långtgående bemyndiganden att meddela föreskrifter av olika slag.
Exempelvis ges i 4 kap. 2 § i balken ett bemyndigande for regeringen att
meddela föreskrifter för att genomdriva riktlinjer eller principer som
riksdagen har antagit. Konstruktionen torde vara unik i lagstiftnings-
sammanhang. Det vanliga är att föreskrifter enligt bemyndigande skall
bygga på en så långt möjligt konkret lagregel och inte på något mer eller
mindre preciserat riktlinjegodkännande från riksdagen. Bemyndigandere-
geln synes dessutom överflödig, eftersom kommittén i specialmotive-
ringen utgår från att balken skall ändras om inte stöd finns i dess
aktsamhetsregler och miljökvalitetsnormer för föreskriften i fråga.
Samma ovanliga konstruktion som i 4 kap. 2 § förekommer i 8 kap. 1 §.
Vanskligheter kan uppstå när det gäller att avgränsa och bestämma
innebörden av bemyndiganden som har en sådan grund som föreslagits.
Den föreslagna utformningen avstyrks. Vidare framstår det som oklart
varför 4 kap. 2 § innehåller bemyndigande att meddela föreskrifter om
genomförande av miljökvalitetsnormer. Synbarligen åsyftas något annat
än att meddela miljökvalitetsnormer i föreskriftsform, vilket regleras i
8 kap. Det närmare syftet med detta bemyndigande för genomförandet av
normerna behöver utvecklas, eftersom motiven inte ger besked i saken.
5.9 Stockholms universitet: Fakultetsnämnden finner att bestämmelser-
na som föreslås införda i 4 kap., benämnt Allmänna bestämmelser om
föreskrifter, bör ses över ur konstitutionell synvinkel. I 2 § i detta kapitel
anges t.ex. att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om det behövs för att annars genomdriva riktlinjer
eller principer som riksdagen antagit. Det måste anses tveksamt om en
så långtgående bestämmelse står i överensstämmelse med 8 kap. 3 och
7 §§ i regeringsformen. Man kan också ställa sig frågande inför det
lämpliga i att ett så generellt bemyndigande ges till regeringen med
hänsyn till grundregeln i 8:3 RF. Man bör kräva större tydlighet av ett
riksdagsbeslut än formen "riktlinjer eller principer", allrahelst som det
ofta till sist blir frågan om ålägganden för enskilda. Det är lämpligare att
sådana bemyndiganden ges i vaije särskild lag av riksdagen. Med hänsyn
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
128
till den pågående diskussionen om grundlagsfrågorna inför ett ikraftträ- Prop. 1994/95:10
dande av EES-avtalet och en eventuell anslutning till EG avstår fakultets- Bilaga 4
nämnden från att utöver vad som redan sagts diskutera förslaget om
motsvarande delegation till regeringen om det behövs för att "uppfylla
internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig".
5.10 Karolinska Institutet: Det är bra att man nu ökar möjligheterna att
införa generella föreskrifter som kan begränsa utsläppet från diffusa
källor. Vi vill i det sammanhanget peka på den källa som vid sidan av
motortrafiken ger de största utsläppen av cancerframkallande luftföro-
reningar i landet, nämligen individuell vedförbränning.
5.11 Uppsala universitet: 4 kap. handlar om allmänna bestämmelser om
föreskrifter. Detta är ett bekymmersamt kapitel. Vi anser att balkförslaget
i alldeles för hög grad bygger på ramlagstänkandet med bemyndiganden.
Samtidigt kan 1 § skapa förvirring eftersom en föreskrift, som grundas
på en balk, rimligtvis borde innebära tillämpning av hela balken i fråga.
Det kan väl inte vara meningen att en föreskrift skall strida mot någon
annan del av balken? I själva verket innebär balkförslaget med dess 4
kapitel att man föreslår att riksdagen i praktiken inte längre skall vara
lagstiftare på miljöområdet, utan lämna över uppgiften till regeringen
(man föreslår t.o.m. en ändring i regeringsformen, en ändring som vi
avstyrker).
5.12 Lunds universitet: Forskningsnämnden har i och för sig inget att
erinra emot den föreslagna ordningen, att regeringen bemyndigas att
genom generella föreskrifter komplettera och konkretisera de mer allmänt
hållna avvägningsregler som kommer till uttryck direkt i miljöbalken. På
sätt kommittén framhållit, synes detta vara en framkomlig och lämplig
väg när det gäller implementeringen av EG-direktiv i EES-avtalets och
ett eventuellt EG-medlemsskaps efterföljd m.m. Uppläggningen ger också
rimliga samhällsekonomiska effekter, i det att allmänna föreskrifter kan -
på sätt kommittén föreslagit - avlasta det hittillsvarande systemet med
individuell tillståndsprövning. Nämnden ställer sig här bakom den av
kommittén föreslagna lösningen med en kombination av generella föresk-
rifter och individuell tillståndsprövning av vissa miljöfarliga verksam-
heter. De verkligt känsliga fellen kan därmed förhoppningsvis ägnas
större omsorg. Det finns alltså inget principiellt att invända mot
kommitténs uppfettning, att en omfettande reglering genom generella
föreskrifter är nödvändigt för att åstadkomma ett effektivt miljöskydd.
Det är inte möjligt att i lag detaljreglera alla de otaliga verksamheter och
situationer som är nödvändigt för att miljölagama skall reglera åt-
minstone de viktigaste risksituationema. Det är inte rimligt att riksdagen
skall ta ställning i alla de detaljfrågor, som kan behöva ändras efter hand
som utvecklingen fortskrider. I kommitténs förslag fokuseras dock alltför
129
mycket av miljöskyddet på möjligheten att utfärda föreskrifter. Det
framstår som högst osäkert vilken rättsverkan de allmänna aktsamhets-
reglema kommer att få. Forskningsnämnden förespråkar att aktsamhets-
reglema ges en mer konkret och direktverkande utformning och att
"rambalks" -karaktären därmed dämpas. Vidare ifrågasätter forsknings-
nämnden det lämpliga i att, på sätt som sker i 4:2 förslaget, regeringen
bemyndigas att utfärda föreskrifter på till synes andra grunder än de som
regleras i balken. Det kan ifrågasättas om riksdagen verkligen kan
delegera till regeringen att komplettera/utfylla lagen (genom föreskrifter)
efter hand som riksdagen antar riktlinjer och principer eller ingår
internationella överenskommelser? Som kommittén själv påpekat: om
miljöbalkens regler inte stämmer överens med riksdagens riktlinjer eller
Sveriges internationella åtaganden, bör miljöbalkens regler i stället
ändras. Detta bör ske genom lagändring. En så vidlyftig utvidgning av
balkens tillämpningsområde genom föreskrifter som föreslås i 4 kap. 2 §
1 st. 2 och 3 p. är inte att förespråka. Däremot finns inget att invända
mot 2 § 1 st. 1 p. eller 2 st. Även sådana situationer som avses i
föregående stycke bör kunna regleras genom föreskrifter med stöd av de
bemyndiganden som ges enligt detta stycke. Om så inte är fellet, ligger
det som sagt nära till hands att överväga en lagändring. Forskningsnämn-
den anser vidare, att om det behövs för en uthållig hushållning med mark
och vatten så bör även hushållningsreglema kunna vara föremål for
komplettering genom generella föreskrifter. En god hushållning med
naturresurser bör väl rimligen stundtals anses mera skyddsvärt än det
kommunala planmonopolet! För övrigt synes redan reglema om tillsyn
och kontroll m.m. enligt PBL ge statliga myndigheter vissa möjligheter
till ingrepp på detta område! Innehållet i föreskrifter kan antingen
preciseras, så som kommittén antytt, eller också kan man göra det
enklare för sig genom att ge bemyndigande att meddela de föreskrifter
som behövs för att balkens materiella bestämmelser skall efterlevas. I det
senare fellet kan lagen synas bli mera vag, men å andra sidan låser man
inte myndigheterna vid - som det ter sig tämligen godtyckligt valda -
speciella typer av åtgärder. Förbud bör naturligtvis ingå som en möjlig
åtgärd. Frågan om generella föreskrifters rättsverkan för befintlig
verksamhet är komplicerad. Förmodligen kommer man fram till olika
ställningstaganden vid olika typer av regleringar, varför frågan får lösas
i samband med att den aktuella föreskriften utfärdas. Möjligen bör nya
föreskrifter som berör en verksamhet vara en grund för omprövning om
och under vilka villkor verksamheten är tillåtlig.
5.13 Chalmers tekniska högskola: Frågan om generella föreskrifter får
inte leda till att skademinimeringsprincipen sätts ur spel, vilket är risken
om generella föreskrifter helt ersätter individuell prövning. Därför bör
en viss prövning ske eller kunna ske vid sidan av generella föreskrifter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
130
5.14 Länsstyrelsen i Stockholms län: Miljöskyddskommittén föreslår att
generella föreskrifter i större utsträckning än hittills skall kunna ersätta
individuell tillståndsprövning, framför allt för vissa branscher. Flera
positiva effekter kan förväntas av detta och Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget. Ett system med generella föreskrifter förutsätter ett dispensför-
farande och Länsstyrelsen är positiv till att möjligheten att medge dispens
införs. Länsstyrelsen anser att rätten att i särskilda fell medge dispens
från föreskrift skall ligga hos tillsynsmyndighet på regional nivå.
5.15 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen stödjer
möjligheten att infora generella föreskrifter. Arbetet med att ta fram
föreskrifter och utöva tillsyn över efterlevnaden måste dock alltid
balanseras mot miljö- och effektivitetsvinster samtidigt som att risken för
att låsa den tekniska utvecklingen måste beaktas.
5.16 Länsstyrelsen i Uppsala län: Individuell tillståndsprövning kommer
enligt förslaget i många fell att ersättas med generella föreskrifter. En
sådan förändring är enligt Länsstyrelsens mening värdefull för att kunna
använda de knappa resurserna på effektivaste sätt. För den enskilda
medför detta visserligen minskad trygghet gentemot krav från miljövård-
smyndigheterna på ytterligare skyddsåtgärder. Detta kan dock enligt
Länsstyrelsens mening accepteras eftersom den enskilde har möjlighet att
frivilligt begära tillstånd för att få prövat om en viss generell föreskrift
är tillämplig på den aktuella verksamheten. Frågan om en lämplig
lokalisering av en verksamhet lämpar sig emellertid inte för reglering
genom generella föreskrifter, utan bör prövas individuellt på ett sätt som
tillförsäkrar miljöaspekterna genomslagskraft.
5.17 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen tillstyrker de
utökade möjligheterna till generella föreskrifter som föreslås. Länsstyrel-
sen anser vidare att arbetet med att utforma sådana föreskrifter omgående
bör påböijas så att de viktigaste kan festställas i omedelbar anslutning till
balkens ikraftträdande.
5.18 Länsstyrelsen i Kalmar län: Införandet av generella föreskrifter
bör kunna förenkla miljövårdsarbetet under förutsättning att systemet
utformas så att länsstyrelsen kan besluta om anpassning efter regionala
förhållanden.
5.19 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen tillstyrker i och för sig
användningen av generella föreskrifter, som ett medel att effektivisera
miljöarbetet. Länsstyrelsen förutsätter dock att sådana föreskrifter i första
hand kommer till utnyttjande for inte tillståndsprövade verksamheter
inom enhetliga branscher.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
131
5.20 Länsstyrelsen i Kristianstads län: De skäl kommittén anfört för en Prop. 1994/95:10
ökad användning av generella föreskrifter på miljöskyddsområdet anser Bilaga 4
länsstyrelsen bärande. Det bör innebära en avsevärd förenkling att ersätta
den individuella prövningen med generella föreskrifter inom branscher
som består av många små anläggningar med utsläpp som sammantaget är
av betydelse och där det finns väl definierade metoder för begränsning
av störningarna. Samtidigt finns det en risk för att ett system med
generella föreskrifter får en stelbent utformning och leder till ökad
centralisering. För att förebygga dessa risker krävs att länsstyrelsen får
möjlighet att med hänsyn till särskilda regionala förhållanden antingen
dispensera från föreskrifterna eller göra skärpningar i dessa. Det räcker
alltså inte alls med den föreslagna bestämmelsen i § 5. Dels bör
länsstyrelsens befogenheter framgå direkt av lagen, dels bör länsstyrelsen
kunna göra avsteg exempelvis för ett visst område och inte endast för
"särskilda fall". Sistnämnda uttryck tolkas nämligen snävt och anses
endast ge stöd for att medge rent individuella dispenser. Rent allmänt vill
länsstyrelsen framhålla vikten av ett decentraliserat beslutsfettande på
miljöområdet. Detta ger de bästa förutsättningarna för att optimera
miljöinsatserna, vilket är väsentligt inte minst med hänsyn till kost-
nadsaspekterna.
5.21 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ett ökat användande av föreskrifter
innebär en möjlighet att nå fram till ett mer flexibelt rättsligt system.
Detta är positivt men innebär samtidigt risker ur rättssäkerhetssynpunkt.
Föreskrifter som tar över villkor i givna tillstånd kan urholka rättskraften
i dessa. Fördelarna ur allmän synpunkt med ett sådant system överväger
dock. Individuella beslut har den naturliga fördelen att de kan utformas
optimalt efter förhållandena i det enskilda fellet. Ur detta perspektiv är
föreskrifterna mer okänsliga och kan i vissa fell verka hämmande.
Viktiga förutsättningar for att det skall vara ändamålsenligt att utfärda
generella föreskrifter är därför att föreskrifterna verkligen leder till
miljönytta och till en förenkling av hanteringen. Länsstyrelsen vill
understryka vikten av att föreskrifterna revideras när det finns behov.
5.22 Länsstyrelsen i Hallands län: I lagtexten återkommer i ett stort
antal bestämmelser uttrycket "Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer". Härigenom tyngs lagtexten på ett onödigt sätt.
Dessa upprepningar borde kunna uteslutas och ersättas av en samman-
fettande bestämmelse enligt vilken regeringen medges delegera enligt
angivna lagrum till "myndighet som regeringen bestämmer". En
jämförelse med 20 kap. 1 § miljöbalken är på sin plats.
5.23 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Normer och föreskrifter
syftar till att befästa viktiga mål och nationella beslut som rör miljön.
Den förändrade problembilden med de många små utsläppens allt större
132
betydelse ställer krav på miljöarbetets utveckling. Decentraliseringen av
beslut och ansvar ökar behovet av en tydlig gemensam inriktning.
Samhällets resurser för miljöarbetet måste utnyttjas så effektivt som
möjligt. Därför innehåller balken möjligheter att på ett helt annat sätt än
tidigare utnyttja normer och föreskrifter. Samtidigt menar Länsstyrelsen
att det finns risk för en övertro på generella beslut. De kan kräva
omfettande utredningsarbete och kontroll som tar lika stora resurser i
anspråk som den individuella prövningen. De kan stärka men också
minska det individuella ansvarstagandet och även minska incitamentet till
att utveckla varierade och mer kostnadseffektiva lösningar. Länsstyrelsen
anser därför att en utveckling i riktning mot mer generella lösningar bör
ske stegvis och med viss försiktighet. Den individuella prövningen
innebär en dialog mellan företag och myndighet som är av godo, den
utgör ofta starten till ett aktivare miljövårdsarbete på företaget och dess
omfettning bör inte skäras ner alltför hastigt. Det typiska föreskriftsfellet
är enligt betänkandet en enhetlig, mogen bransch som består av många
små anläggningar med utsläpp som sammantaget är av betydelse och där
det finns väldefinierade metoder för begränsning av störningarna. Detta
synsätt ligger i linje med de synpunkter som länsstyrelserna fört fram
tidigare om generella föreskrifter kontra individuell prövning. Att
miljönytta och förenkling verkligen kommer till stånd är en förutsättning,
och det borde övervägas om inte förslag till föreskrifter borde under-
kastas någon form av miljökonsekvensbeskrivning. Allmänna råd får
heller inte glömmas bort som ett alternativt stöd i miljöskyddsarbetet.
Miljöskyddskommittén förutsätter att föreskrifter skall kunna skärpa
kraven på tillståndsprövade verksamheter. I sådana fell skall inte
föreskriftsrätten kunna delegeras. Att föreskrifter blir direkt styrande är
en förutsättning, enligt Länsstyrelsen, om de inte bara skall bli en variant
av allmänna råd. Länsstyrelsen förutser därmed att i stort sett alla
föreskrifter om försiktighetsmått som berör länsstyrelsernas tillsynsobjekt
kommer att utfärdas av regeringen med de krav på grundlig genom-
arbetning som det innebär. Dispens från föreskrifter i det enskilda fellet
bör dock, om än med restriktivitet, kunna lämnas av närmaste till-
synsmyndighet, alternativt tillståndsmyndighet, och inte prövas av
centrala verk. Erfarenheterna hittills från bl.a. föreskrifterna om
gasåtervinning på bensinstationer visar att en stor del av arbetet ändå
feller på regionala och lokala myndigheter. Genom regelbunden
genomgång och uppföljning av dessa myndigheters beslut om undantag
från föreskrifter kan Naturvårdsverket säkerställa en relativt likartad
tillämpning nationellt.
5.24 Länsstyrelsen i Alvsborgs län: Länsstyrelsen delar kommitténs
synpunkter beträffande föreskrifter. Länsstyrelsen vill dock något
ifrågasätta uppfattningen att föreskrifter kommer att kunna ersätta dagens
anmälnings- och prövningsforferande till stor del. Någon form av
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
133
anmälningsförfarande torde även fortsättningsvis vara nödvändig inte Prop. 1994/95:10
minst mot bakgrund av behovet av lokaliseringsprövning. Därutöver bör Bilaga 4
uppmärksammas att arbetet med föreskrifter i vart fell initialt blir mycket
tidskrävande och omfettande vilket kommer att leda till hård belastning
på miljöskyddsarbetet.
5.25 Länsstyrelsen i Värmlands län: Regeringen får enligt förslaget
bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter om det är av särskild
betydelse för att inom kommunen förebygga eller avhjälpa skador på eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön. Länsstyrelsen delar
kommitténs uppfettning att en sådan bestämmelse kan vara viktig i vissa
sammanhang.
5.26 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Generella föreskrifter bör
kunna bli ett effektivt medel att uppnå olika miljömål med mindre
byråkrati. Länsstyrelsen förutsätter därvid liksom kommittén att
nationella föreskrifter skall kunna skärpa kraven även för verksamheter
med tillstånd. I de fell generella föreskrifter helt kommer att ersätta
individuell prövning måste lokaliseringsfrågoma behandlas i annan
ordning. Detta bör kunna ske antingen i lovprövning enligt PBL eller
genom anmälningsförfarande. En viktig fråga vid etablering av miljöstör-
ande verksamhet är överväganden beträffande hushållning med naturre-
surser som bör ske enligt naturresurslagen (NRL). Länsstyrelsen anser
att anmälningsförfarande bör tillämpas åtminstone under en tid efter
införandet av generella föreskrifter för miljöferliga verksamheter.
5.27 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget att med generella
föreskrifter dels effektivisera miljöarbetet genom att ersätta många
enskilda myndighetsbeslut med ett enda och dels införa internationella
krav, främst EG-fÖreskrifter, är mycket positivt. Det gör det möjligt att
vid behov snabbt genomföra förändringar i regelsystemet. Det i
betänkandet typiska föreskriftsfallet överensstämmer väl med de
synpunkter som flera länsstyrelser tidigare framfört om generella
föreskrifter kontra individuell prövning. Allmänna råd får dock inte
glömmas bort som ett alternativt stöd i det direkta miljöskyddsarbetet.
Dispens i det enskilda fellet bör lämnas av närmaste tillsynsmyndighet
samtidigt som vad som är att anse med "särskilda fell" klart och tydligt
måste definieras.
5.28 Uppsala kommun: Ett av de mest genomgripande förslagen i
miljöbalken är att generella föreskrifter skall ersätta individuell prövning.
Detta bygger på synsättet att det stora antalet mindre verksamheter
sammantaget har en betydande miljöpåverkan och att lagens krav på
dessa verksamheter kan behöva förbättras. Kommunen ser denna nya
inriktning som positiv och gör även bedömningen att föreskrifter har
134
bättre förutsättningar att rationalisera tillsynsarbetet. Frågan om i vilken
utsträckning och med vilka begränsningar kommunen genom bemyndi-
ganden ges möjlighet att meddela föreskrifter behöver preciseras
närmare.
5.29 Katrineholms kommun: Vi ser förslaget om att införa generella
föreskrifter för vissa verksamheter som positivt. Det bör innebära
värdefulla rationaliseringsvinster. När anmälningsplikt ersätts med
generella föreskrifter måste dock någon form av administrativ an-
mälningsplikt kvarstå så att tillsynsmyndigheten ändå får kännedom om
verksamheten i fråga.
5.30 Norrköpings kommun: Genom den stora föreskriftsrätten som
föreslås är effekterna av lagförslaget mycket svårgripbara. Förslaget kan
med bra och snabba föreskriftsbeslut bli ett stort kliv framåt för
miljöarbetet i Sverige. Men om föreskrifterna urvattnas eller dröjer kan
det i stället innebära en tillbakagång för miljöarbetet. Denna osäkerhet
är inte bra.
5.31 Mjölby kommun: Möjligheterna att utfärda generella föreskrifter
med stöd i miljöbalken är nödvändiga så att inte lagstiftningen behöver
ändras för vaije tillfälle detta erfordras, t.ex. när EG-direktiv tillkommer
eller ändras. Sådana föreskrifter bör då utfärdas av regeringen eller av
den myndighet regeringen bestämmer. I linje med detta resonemang
tillstyrks ändring av regeringsformen med innebörd att regeringen skall
kunna bemyndigas att meddela föreskrifter också beträffande hus-
hållningen med naturresurser. Föreskrifter som rör utpräglat lokala
förhållanden bör kunna meddelas av kommunerna. Det förefeller positivt
om möjligheter tillskapas att meddela rättsligt bindande föreskrifter för
hela branscher eller enhetliga verksamheter. Detta borde leda till att
behovet av individuell prövning minskar. Nuvarande allmänna råd och
fektablad från Naturvårdsverket torde kunna omvandlas till föreskrifter
utan alltför omfettande arbete. Dispensmöjligheter bör finnas efter
mönster från miljöskyddslagen. Föreskrifter som bygger på bindande EG-
direktiv eller andra internationella rättsligt bindande åtaganden bör dock
inte bli föremål för dispensprövning. Beträffande den inbördes rangord-
ningen mellan olika typer av föreskrifter delar kommunen utredningens
uppfettning, att övergripande föreskrifter meddelade av regeringen till
följd av riksdags- eller regeringsbeslut, EG-direktiv, internationella
åtaganden eller av andra allmänna miljöskäl inte skall kunna rubbas till
följd av mer detaljerade och lokalt präglade områdes- eller branschföre-
skrifter. Områdesföreskrifter bör i sin tur ha en högre rättslig status än
branschföreskrifter. Beträffande nuvarande förbudsregler i miljöskyddsla-
gen och lagen om kemiska produkter uppvisar dessa stora brister. Dels
är tillämpningsområdet begränsat och dels är förbudsreglema inte
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
135
straffsanktionerade. Kommunen anser att nuvarande förbudsbestämmelser
i miljöskyddslagen kan utgå. I stället bör denna typ av detaljreglering ske
1 föreskrifter enligt bemyndigande i balken. Det är tillfyllest att i
miljöbalken föra in en allmän stoppregel för verksamheter vilka medför
hälso- eller miljörisker som inte kan godtas.
5.32 Växjö kommun: Miljöskyddskommittén har byggt sitt förslag till
miljöbalk på att balkens regler skall kompletteras med myndighetsföre-
skrifter. Kommunen anser att föreskrifter enbart skall kunna lämnas av
regeringen medan centrala myndigheter ges rätt lämna allmänna råd. Det
kan vara svårt att lägga rätt nivå på föreskrifterna då de skall vara
generella samtidigt som olika förutsättningar kan råda från plats till plats.
Eventuellt bör utrymme för dispens finnas.
5.33 Kalmar kommun: Det vore önskvärt om bemyndigandet i 4 kap.
2 § 2 st. kunde ges en klarare uppdelning mellan regeringens och
respektive myndighets ansvarsområde. Bemyndigandet i § 6 till en
kommun har begränsats till att enbart omfatta miljö- och hälsofrågor. Det
finns dock klara behov av att även beakta hushållningen med naturresur-
ser i ett lokalt perspektiv. Försörjning med grus kan nämnas som ett
exempel på ett område där lokala bestämmelser bör kunna aktualiseras.
Långsiktigt god hushållning med naturresurser bör därför läggas till som
en grund för kommunala föreskrifter. Den effektivitetsvinst som kan
erhållas med generella föreskrifter uppstår först ett antal år efter det att
bestämmelserna införts. Under en övergångsperiod kommer införandet
av generella föreskrifter däremot förmodligen att kräva ökade till-
synsinsatser. Då målgruppen för många av de tilltänkta föreskrifterna är
små verksamheter kommer genomslaget i det praktiska arbetet att bli
beroende av och kräva en ökad tillsynsverksamhet från kommunernas
sida. Det föreslagna, mycket omfattande bemyndigandet till regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer att lämna föreskrifter baserade
på MB anses i utredningen ha flera fördelar. Vi ställer oss tveksamma till
att bemyndigandet skulle innebära att förändringar i regelsystemet kan
göras snabbare än genom riksdagsbeslut. Beslutsinstansen är enligt vår
uppfattning inte den viktigaste tidsbegränsande faktorn i sammanhanget.
Tvärtemot vad som sägs i utredningen torde ett riksdagsbeslut om
föreskrifter i många fell gå snabbare än motsvarande beslut på myndig-
hetsnivå. ---Föreskrifterna bör därför ange vilken miniminivå som
måste uppfyllas av alla som bedriver en viss verksamhet (jämför EG:s
direktiv på miljöområdet). I det enskilda fellet skall det dock vara upp till
ansvarig myndighet att bestämma om de generella föreskrifterna behöver
kompletteras och/eller skärpas i ett separat tillstånds- eller tillsynsbeslut.
Detta bör framgå på ett otvetydigare sätt i det kommande arbetet med
MB. Listan över verksamheter är lämpliga att reglera med generella
föreskrifter bör åtminstone kompletteras med småskalig festbränsleeld-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
136
ning i tätorter.
5.34 Gotlands kommun: Att ersätta idag prövningspliktiga verksamheter
med generella föreskrifter förefaller oss vara mindre genomtänkt. En
kritisk fråga är om myndigheterna har kännedom om de verksamheter
som omfettas av de generella föreskrifterna. Denna kännedom är viktig
för myndigheterna för att nå ut med tidig information och tillsynsbeslut
enligt den förebyggande anda som präglar miljöbalken. Däremot torde
generella föreskrifter kunna bli ett värdefullt hjälpmedel för de verksam-
heter som ligger utanför miljöskyddsförordningens lista över miljöferliga
verksamheter (s.k. u-anläggningar). De generella föreskrifterna bör
användas som komplement till rådande tillstånds- och anmälnings-
prövning.
5.35 Karlskrona kommun: Karlskrona kommun anser att det tids- och
resurskrävande individuella prövningsförferandet bör förbehållas
verksamheter med hög grad av miljöfarlighet eller miljöpåverkan över
stora områden eller som tar stora ytor och andra naturresurser i anspråk.
Generella föreskrifter i stället för prövning ställer större krav på tillsynen
vilket understryker att tillsynen bör ligga på kommunal nivå för att
smidigt samordnas med den kommunala planeringen.
5.36 Landskrona kommun: Förslaget till miljöbalk innehåller om-
fettande delegation till regeringen som får befogenhet att utfärda
föreskrifter på miljöskyddets i stort sett alla områden utan att balken
innehåller materiella regler som anger vad dessa föreskrifter skall
innehålla. Detta är tveksamt ur rättslig synpunkt och kan leda till
kompromisser och kohandel som medför att miljökraven sätts lägre än
vad kommittén och riksdagen hade tänkt sig.
5.37 Halmstads kommun: Miljöbalksförslaget saknar i många fell
materiella bestämmelser. Att ge bestämmelserna ett mer materiellt
innehåll överlåts till regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Detta innebär att den reella lagstiftningsmakten till stora
delar kan hamna hos centrala myndigheter. Om inte den idag ofta
bristfälliga återkopplingen till riksdagen förbättras anser kommunen att
det finns en uppenbar risk att en oacceptabelt stor del av lagstiftnings-
makten hamnar utanför de folkvaldas påverkansmöjlighet. Ett sätt att
motverka detta är att ge lagstiftningen ett mer materiellt innehåll. Ett
annat kan vara att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
får upprätta förslag till bestämmelser som sedan underställs riksdagen.
5.38 Marks kommun: Generella föreskrifter bör inte annat än i liten
omfettning ersätta prövning. Anledningen är dels att lokalisering-
sprövningen då skulle försvinna, dels att de som startar verksamheter
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
137
rimligtvis inte kan förväntas känna till innehållet i föreskrifter om de inte Prop. 1994/95:10
blir upplysta om det. PBL har inte den styrande effekt vid lokalisering Bilaga 4
som utredningen antagit, i synnerhet inte vid nyetablering i befintliga
lokaler. Särskilt småföretagare måste ha svårigheter att hålla sig kunniga
om alla de regler som gäller vid en etablering. Felaktig lokalisering eller
byggnation kan få allvarliga effekter inte minst ekonomiskt. Förenklade
prövningar i kombination med generella föreskrifter borde därför vara
lämpliga.
5.39 Örebro kommun: Tanken med generella föreskrifter är bra.
Generella föreskrifter kan ge klara miljöförbättringar på kort tid med små
tillsynsinsatser och lite handläggningstid, samtidigt som man kan ge klara
besked till presumtiva verksamhetsutövare om vad som gäller. De
positiva sidorna överväger sammantaget de negativa. Kommunen
förespråkar den modell som föreslagits att gå varsamt fram och pröva på
några branscher och se resultaten.
5.40 Köpings kommun: Föreskrifter bör kunna vara ett bra instrument
i syfte att effektivisera tillsynsarbetet över till exempel likartade
miljöfarliga verksamheter som finns i stort antal. Möjligheten för en
kommun att utfärda föreskrifter bör ej vara för begränsad.
5.41 Västerås kommun: Föreskrifter meddelade med stöd av miljöbal-
ken borde även grundas på de grundläggande hushållningsbestämmelsema
i 5 kap. Det är oklart på vilket kapitel/paragraf i balken man kan stödja
sig på när ett "miljöskyddsområde" skall skapas. Kan ett sådant område
enbart skyddas med föreskrifter enligt 2 och 3 §§ i 4 kap.? Det är oklart
om 4 kap 6 § kan tolkas så att tillstånd kan beviljas enligt miljöbalken för
verksamheter som medför skada eller olägenheter på människors hälsa
eller miljö lokalt, utan att kommunen kan begränsa verksamheten.
5.42 Heby kommun: Utredningen menar att behovet av förprövning av
miljöfarlig verksamhet minskar betydligt i och med att system med
generella föreskrifter för olika branscher infors. Detta synsätt kan starkt
ifrågasättas. Föreskrifter utan regler som effektivt medverkar till att de
realiseras riskerar att få mycket begränsat genomslag. Generella
föreskrifter är således inget alternativ till tillståndsprövning eller
anmälningsförfarande utan ett komplement som ger prövningsmyndig-
hetema en bättre grund för prövningen än vad allmänna råd ger. Att gå
in i efterhand och ställa krav på en anläggning är betydligt svårare än att
pröva verksamheten innan den kommit till stånd. Att ta bort anmälnings-
respektive tillståndsplikt är också att signalera till företagarna att man
inte längre lägger så stor vikt vid deras miljöpåverkan. Detta vore
mycket olyckligt.
138
5.43 Sundsvalls kommun: Vad gäller "bemyndiganden" gör vi den Prop. 1994/95:10
reflektionen att i de fell bemyndiganden till regeringen att införa regler Bilaga 4
baseras på godkännande av internationella överenskommelser så bör
bemyndigandet ändras till ett "åläggande".
5.44 Timrå kommun: Kommunerna bör få möjlighet att meddela
föreskrifter lokalt för att reglera lokala miljöproblem utan regeringens
bemyndiganden. Det är dock väsentligt att minimikraven festläggs
centralt så att kommunerna inte kan "tumma på" kravnivåerna lokalt.
5.45 Ornsköldsviks kommun: Kommuner bör, utan att ha regeringens
bemyndigande, ha möjlighet att meddela föreskrifter för att reglera lokala
miljöproblem. Kommunala föreskrifter bör dock ej få mildra kravnivåer
som festlagts i centrala föreskrifter eller miljökvalitetsnormer.
5.46 Östersunds kommun: Utredningen förutskickar att antalet
tillståndsprövningar av miljöferlig verksamhet enligt balken kommer att
minskas i jämförelse med nuvarande förhållanden. I sådana fell kommer
generella föreskrifter att gälla för verksamheterna. Detta kan innebära att
den lokaliseringsprövning som idag sker kommer att omfetta fårre objekt.
En viss prövning kan komma att ske genom anmälningsförfarande enligt
miljöbalken, men ett utökat ansvar kan skönjas för byggnadsnämnden.
När generella föreskrifter för miljöferlig verksamhet utarbetas bör dessa
omfetta skyddsavstånd.
5.47 Umeå kommun: Antalet tillståndsprövningar enligt balken kommer
att minska. Skyddsåtgärder som skall vidtas är tänkt att ske genom
föreskrifter som meddelas av regeringen eller av myndighet som
regeringen förordar. Lokaliseringsprövningen missas därmed vid
generella föreskrifter och ett större ansvar överförs till byggnadsnämn-
den. Det är viktigt att lokaliseringen även prövas på mindre störande
verksamheter, därför bör miljökvalitetsnormer även innehålla skyddsavs-
tånd till miljöferlig verksamhet.
5.48 Göteborgs och Bohus läns landsting: Generella föreskrifter
föreslås i stor omfettning kunna ersätta individuell prövning av miljöfer-
lig verksamhet. Vi anser att kommittén överskattat de rationalise-
ringsvinster som kan göras med detta förfärande. Generella föreskrifter
riskerar även att försena utveckling av bättre miljöteknik och kan inte ta
erforderlig hänsyn till lokala förhållanden.
5.49 Svenska Kommunförbundet: När det gäller Kommunförbundets
syn på bemyndiganden och delegationsmöjligheter i miljöbalken hänvisas
till vad som tidigare anförts om kommunal självstyrelse. Kommunför-
bundet är, bl.a. mot bakgrund av Naturvårdsverkets redovisning av de
139
förväntade effekterna av en större användning av generella föreskrifter, Prop. 1994/95:10
tveksamt till en mer omfattande användning av metoden. Enligt Natur- Bilaga 4
vårdsverket torde förändringen endast medföra ett begränsat frigörande
av de resurser som idag används vid prövning av tillståndspliktiga
verksamheter. I stället bedöms miljöbalkens allmänt högre ambitionsnivå
tillsammans med ökad svårighetsgrad i miljöarbetet öka behovet av
myndighetsresurser totalt sett. En övergång från ett system med
individuell prövning till ett system med branschföreskrifter kräver
dessutom tid. Eftersom den nuvarande lokaliseringsprövningen enligt
"miljölagstiftningen" upphör vid införande av generella föreskrifter, blir
planläggning och bygglovsprövning enligt plan- och bygglagen ännu
viktigare instrument för att skapa en långsiktigt god livsmiljö. Förbundet
anser att frågan om ett införande i betydande omfattning av ett system
med generella föreskrifter i stället för ett system med tillståndsprövning
måste utredas ytterligare. Därvid måste bl.a. kostnadseffektiviteten till
följd av de olika systemen närmare belysas innan de avgörande besluten
tas.
5.50 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
En viktig nyordning i förhållande till Miljöskyddslagen är de omfattande
möjligheterna att utfärda generellt tillämpliga föreskrifter. Frågor som
behandlats endast översiktligt i motiven är hur dylika generella före-
skrifter skall festställas, vilket beslutsunderlag som skall finnas, vem som
skall svara för utredningsmaterial etc. Frågorna har särskild relevans i
fråga om branschföreskrifter och andra föreskrifter avsedda att helt eller
delvis ersätta den individuella prövningen. Det är i dessa fell av synnerlig
betydelse att berörda branscher och verksamheter ges tillfälle att delta i
beslutsprocessen. Det finns därför mycket starka skäl att överväga om
inte dylika föreskrifter borde festställas efter en process liknande den vid
individuell tillståndsprövning. Med detta menar vi en formbunden process
där en oberoende instans har att fetta beslut efter det att samtliga
intressenter beretts tillfälle att bidra till beslutsunderlaget. Om detta av
organisatoriska skäl inte låter sig genomföras måste det under alla
förutsättningar mycket tydligt markeras att berörda branscher och
verksamheter skall på ett tidigt stadium engageras i processen och ges
tillfälle att kommentera och eventuellt komplettera beslutsunderlaget.
Brister härvidlag kommer ofelbart att resultera i föreskrifter utan
tillräcklig förankring hos verksamhetsutövarna, vilket i sin tur kommer
att avsevärt försvåra genomförandet. Allmänt uttalas i betänkandet att det
i vissa fell bör finnas möjligheter att avvika från föreskrifterna (antingen
med stöd av tillsynsbestämmelsema i balken eller med stöd av uttryckliga
dispensregler i den aktuella föreskriften). Organisationerna anser dock att
den särskilda försiktighet som bör visas när fråga är om pågående
verksamheter inte tillräckligt klart kommer fram i betänkandet. Reglema
om generella föreskrifter måste omarbetas så att dels branscher som
140
påverkas ges reell möjlighet att ta del i utarbetandet av föreskrifterna, Prop. 1994/95:10
dels enskilda verksamhetsutövare tillförsäkras rätten att alltid få frågan Bilaga 4
om undantag prövad individuellt.
5.51 Svenska Kraftverksföreningen: Kraftverksföreningen avstyrker de
i kapitel 4 föreslagna allmänna bestämmelserna om föreskrifter (generella
föreskrifter) såsom de utformats i förslaget. Den föreslagna möjligheten
till ökad användning av generella föreskrifter kan säkert vara bra för
många verksamheter. De allmänna bestämmelserna härom i kapitel 4 är
dock inte godtagbara från rättssäkerhetssynpunkt. Större hänsyn måste tas
till gällande tillstånd, och föreskrifterna borde tas fram i en kontradikto-
risk process med exempelvis Naturvårdsverket som en part och en
sammanslutning av verksamhetsutövare som motpart. Den förutsatta
möjligheten till dispens från generella föreskrifter är i och för sig bra,
men är inte tillräckligt preciserad och förslaget om uttagande av en
dispensavgift gör dispensmöjligheten illusorisk; dispensprövningen borde
för övrigt ligga hos prövningsmyndigheten och inte hos tillsynsmyndig-
heten såsom föreslagits.
5.52 Skogsägarnas Riksförbund: Det har i arbetet med miljöbalken
varit en allmän målsättning att utmönstra individuell prövning till förmån
för generella föreskrifter. Men för skogsbrukets del föreslår Miljöskydds-
kommittén fler prövningsförfäranden samtidigt som man lanserar
omfattande bemyndiganden till regering och myndigheter att ge ut nya
generella föreskrifter om miljöskyddet och ställa upp områdesvisa
miljökvalitetsnormer. Den senare innebär en maktförskjutning från
riksdag till regering och förvaltningsmyndigheter. Riksdagens inflytande
över normgivningen minskar. Konstruktionen skapar förvirring och
rättsosäkerhet för brukare av jord och skog.
6.1 Riksdagens ombudsmän, JO: Kommittén för i detta kapitel ett
svårförståeligt resonemang om bindande och icke bindande miljökvalitets-
normer. Den förslagna lagtexten (8 kap. 2 §) ger inte någon klarhet i
fråga om vad som avses. Inte heller av specialmotiveringen får man
någon ledning. Där (s. 64) anför kommittén att skillnaden mellan
bindande och icke bindande normer i och för sig i praktiken inte torde
bli så stor, eftersom inte heller de bindande normerna lär kunna ges
sådan utformning att det går att göra dem straffsanktionerade utan
förmedling av föreskrifter om deras genomförande. Med miljökvalitets-
normer avses - såvitt kan utläsas av 8 kap. 1 § första stycket - av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdade
föreskrifter avseende kvalitetskrav på luft, vatten eller mark, nivåer för
141
15 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
buller m.m. samt skyddsavstånd i vissa fall. Sålunda utfärdade före- Prop. 1994/95:10
skrifter är normalt alltid bindande för dem som föreskrifterna riktar sig Bilaga 4
till. Om avsikten inte är att utfärda sålunda bindande normer finns andra
möjligheter att söka förmå de berörda att handla på önskvärt sätt,
nämligen genom att utfärda allmänna råd eller rekommendationer och
information av olika slag. Frågan om miljökvalitetsnormer och dessas
rättsliga status måste enligt min mening bli föremål för ytterligare
överväganden i det fortsatta lagstiftningsarbetet.---8 kap. 2 § -1 andra
stycket talas om att miljökvalitetsnormer i vissa fell skall vara bindande.
Stycket bör antingen arbetas om eller utgå helt.
6.2 Kommerskollegium: Av 8 kap. av utredarnas förslag till miljöbalk
följer att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
kunna meddela föreskrifter om kvalitetskrav på miljön, s.k. miljökvali-
tetsnormer. I 8 kap. 2 § 2 st stadgas att sådana föreskrifter under vissa
förutsättningar skall vara bindande. Kollegiet ansluter sig till förslaget att
miljökvalitetsnormer meddelade för uppfyllandet av Sveriges internatio-
nella förpliktelser skall vara bindande. Däremot är kollegiet tveksamt till
att miljökvalitetsnormer skall kunna meddelas i de andra fell som anges,
eftersom dessa normer, om inte särskilda skäl föreligger, blir icke-
bindande. En sådan norm får karaktären av målsättning svärde, vars
konsekvens för den enskilde blir svår att förutsäga.---Kollegiet menar
att det finns en överhängande riks för godtycke vid tillämpningen av 8
kap, särskilt som föreskrifterna skall kunna meddelas om det behövs för
att genomdriva riktlinjer eller principer som riksdagen antagit. Med tanke
på att mycket omfettande åtgärdsplaner enligt 4 kap. 2 § skall kunna
beslutas för att genomföra miljökvalitetsnormer, anser kollegiet att
föreskrifter beslutade enligt 8 kap. bör baseras på lagstiftning.
6.3 Överbefälhavaren, ÖB: Miljökvalitetsnormer skall anges i
föreskrifter. ÖB kan biträda behovet av miljökvalitetsnormer som är
avpassade till en myndighets uppgifter och behov samt texten i 1 § p. 1-
3. Föreskrifter beträffande försvarsmakten bör härvid meddelas endast av
regeringen, vilket bör framgå i en komplettering av 1 §.
6.4 Fortifikationsförvaltningen: Delar inte utredningens uppfettning i
frågan om tillämpligheten av miljökvalitetsnormer for försvarsmaktens
verksamhet. Det i specialmotiveringen på s. 50 nämnda exemplet om
normer för flygplan är med nuvarande teknik i förhållande till prestan-
dakrav för krigsflygplan inte möjligt att innehålla. Det bör därför tydligt
framgå, förslagsvis i ett nytt första stycke i 7 §, att toleransnivån för
försvarsmaktens verksamhet i vissa fell måste kunna sättas högre än för
annan verksamhet. Detta torde i första hand gälla flyg- och skottbuller,
men kan också avse viss annan verksamhet. Toleransnivån måste vara
anpassad till reella möjligheter att på ett meningsfullt sätt och till rimliga
142
kostnader genomföra anbefalld utbildnings- och beredskapsverksamhet.
6.5 Statens järnvägar, SJ: Det som sagts under sista punkten ovan
gäller även kommitténs förslag till Miljökvalitetsnormer (MKN). MKN
är ett väl definierat (bl.a. EG-direktiv) och i många länders miljölagstift-
ning sedan länge tillämpat instrument. Miljöskyddskommittén har trots
detta försökt införa en alldeles egen definition av begreppet. Enligt denna
behöver inte MKN vara rättsligt bindande krav, utan kan även täcka
sådana kvalitetsgränser som formulerats som politiska målsättningar,
långsiktiga ambitionsnivåer etc., dvs. icke rättsligt bindande gränsvärden.
Detta leder bara till förvirring. MKN är och skall vara gränsregler med
rättsverkan. Andra gränsvärden får kallas något annat. SJ välkomnar idén
att införa MKN-instrumentet i svensk miljölagstiftning. Det är ett - rätt
använt - kraftfullt, tydligt och konkurrensneutralt medel att uppnå en viss
mätbar miljökvalitet. Därför bör man undvika att experimentera med
begreppets innebörd. De regler som bygger på gränser bör vidare lyftas
upp till en överordnad nivå i Miljöbalken och tillämpas konsekvent inom
alla de specialiserade, underordnade lagrummen.
6.6 Banverket: Miljökvalitetsnormer införs i miljöbalken. Banverket
tillstyrker förslaget i stort. Banverket kan dock inte acceptera att
miljökvalitetsnormer även föreslås omfetta skyddsavstånd. Skyddsavstånd
är att jämställa med vilken annan skyddsåtgärd som helst och har ingen
särskild koppling till miljökvalitetsnormer.---Vilka skyddsavstånd som
skall tillämpas för olika verksamheter måste avgöras utifrån vilka
skyddsåtgärder som från samhällets synpunkt är mest kostnadseffektiva.
Ofta är andra skyddsåtgärder än skyddsavstånd betydligt mer kost-
nadseffektiva.
6.7 Vägverket: Miljökvalitetsnormer - Eftersom miljökvalitetsnormer
enligt utredningen kommer att omfetta endast vissa typer av miljökvalite-
ter kommer normerna inte att innebära någon total säkring av miljöhänsy-
nen. Normerna bör inte ges en så framträdande roll som kommitténs
förslag anger. De fåtal aspekter som normerna avser kan då ge slagsida
åt såväl beslutsunderlag som beslutsprocess.---Vägverket tillämpar
idag de "miljönormer" som finns och efterlyser miljönormer/riktvärden
även for mark- och vattenföroreningar. I samband med nybyggnad av väg
kan tillämpning av normer säkras utan stoppregler och separata till-
ståndsprövningar. För befintlig miljö är åtgärdsplaner ett bra angreppps-
sätt. Denna princip har Vägverket ingenting emot. Åtgärdsplaner
inriktade på miljöförbättringar bör dock ha ett samband med väg-
hållningsplaneringen i sin helhet.
6.8 Riksrevisionsverket, RRV: Utredningen för fram ett nytt begrepp
i miljölagstiftningen: miljökvalitetsnormer. Miljökvalitetsnormema skall
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
143
komma till användning vid individuell prövning av miljöferliga verksam-
heter, vid utarbetandet av generella föreskrifter, vid upprättandet av
kommunala planer, vid prövning av bygglov, vid planering av vägar, vid
framtagandet av regionala åtgärdsprogram m.m. Om regeringen utnyttjar
bemyndigandet att föreskriva miljökvalitetsnormer är dessas funktion
huvudsakligen att ligga till grund för andra myndigheters planering. De
blir enligt kommittén inte av direkt rättsligt bindande art utan får istället
karaktären av kompletterande aktsamhetsregler. - - - Enligt RRV:s
uppfettning bör begreppet norm reserveras for sådana regler där bindande
genomföranderegler kan uppställas. Normer som inte bygger på vad som
är tekniskt och ekonomiskt möjligt bör snarare betecknas som in-
riktningsmål vilka kan infrias i en framtid när de tekniska och ekonomis-
ka förutsättningarna förändrats.---Enligt RRV är det viktigt att ställa
de resurser som läggs ned på åtgärdsplaner i relation till vad som går att
uppnå med planerna. Annars finns en risk att länsstyrelserna blir
överlupna med planeringsarbete som har små effekter på miljön.
6.9 Boverket: Tanken att ge kvalitetsbegrepp som utgångspunkt för
användningen av resurserna är utmärkt och kan utvecklas till ett mycket
viktigt redskap för miljöhänsyn i samhällsutvecklingen. Rätt använd kan
MKN vara ett incitament till ett strategiskt tänkande inom samhäll-
sutvecklingen som nu kan saknas. Den första etableringen inom ett
industriområde tillåts t.ex. ta i anspråk så stor del av möjliga utsläpp, att
efterföljande etableringar får svårigheter. Även reglema i 14 kap. 3 och
6 §§ stödjer detta tänkande. Detta förutsätter emellertid att MKN syftar
till ekonomisk optimering av normerna och de åtgärder de skall leda till.
Den mest kostnadseffektiva åtgärden skall således gå före andra. Detta
förutsätter i sin tur att normerna inte utgår från källan, utan det område
som berörs (vilket utvecklas närmare nedan). Med område avses i detta
sammanhang såväl geografiska som fysikaliskt/kemiskt/biologiska
områden.---Utformningen av normerna är av avgörande betydelse för
resultatet. Förslaget och motiven ger stöd for tolkningen att det kan vara
både bindande normer (gränser) och rekommendationer (mål). Dessa
måste särskiljas. Det kan vidare vara absoluta värden som måste
innehållas eller ramar inom vilka beslut skall fettas, dvs ett undre värde
som inte får röras, ett övre som skall eftersträvas och en sammanvägning
av olika fektorer inom dessa som avgör var man hamnar. Slutligen finns
distinktionen mellan att festlägga normer med värden av olika slag och
att ange syftet med dem, dvs. en typ av funktionskrav.---Motiven ger
vid handen att det är fråga om på vetenskap grundade normer, som
därvid skulle göra bedömningar överflödiga. Boverket ifrågasätter om det
kan anges normer som inte kräver en bedömning av hur stora risker vi
har råd att ta.---Ramar inom vilka beslut fettas och funktionskrav, ger
dessutom möjlighet till en totalsyn på problem. Det finns oftast många
vägar till lösning, varibland några kan ge synergieffekter och lösa flera
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
144
problem samtidigt. Det måste således finnas möjlighet att bedöma vilka
åtgärder som bäst leder till det eftersträvade resultatet.---Normerna
kan inte heller utformas som rikslikare, utan måste anpassas till
områdenas förutsättningar och till lämpligt administrativt område. Även
detta bör utvecklas inom PBL-utredningen. - - - Som inledningsvis
nämndes är det en förutsättning för kostnadseffektiva normer, att de inte
fokuseras på källan utan på de värden som skall skyddas i ett område.
Branschvisa normer är ur kostnadssynpunkt därför förkastliga. Normer
som helt anpassas efter de rumsliga förutsättningarna är inte alltid
möjliga att utforma, men det bör vara en strävan från utsläppsnormer till
parametrar av betydelse för värden inom olika platser. I denna belysning
bör 3 § inte innehålla möjligheten att t.ex. utforma normer som kortaste
avstånd. - - - Det är således Boverkets uppfettning att absoluta och
specifika normer innebär en avsevärd risk för sektoriell suboptimering
och att funktionskrav och ramnormer är den lösning som ökar möjlig-
heten till beslut som innebär miljövinster.---Boverket förordar också
att normerna tillkommer i en fortlöpande dialog lokalt-regionalt-centralt,
som t.ex. är fellet med den fysiska riksplaneringen som fullföljts genom
NRL och den fortsatta preciseringen genom dialogen i den översiktliga
planeringen. Frågan utvecklas inom PBL-utredningen och har även
berörts av KLIV-utredningen. - - - Ansvaret för utveckling av och
uppsikt över MKN bör inte preciseras på ett sätt som gjorts, utan lämnas
till den pågående organisationsutredningen.
6.10 Fiskeriverket: I 7 kap. ges motiv för införandet av miljökvalitets-
normer. Detta är en av de få nyheterna i miljöbalken. Även om man inte
närmare preciserar vilka normer som skall gälla bör det ses som positivt
att möjligheten ges. Dessa normer bör kunna ge underlag för sanktioner
vid miljöbrott. Detta är viktigt eftersom miljöbrotten i nuläget bestraffas
mycket olika.
6.11 Riksantikvarieämbetet: Miljöbalkens tyngdpunkt ligger på inverkan
av skadliga ämnen på människor, flora och feuna. Luftföroreningars
inverkan på kulturföremål beaktas knappast alls.
6.12 Statens naturvårdsverk: Verket är positivt till möjligheten att
festställa miljökvalitetsnormer. Sådana normer bör bli ett verkningsfullt
instrument i vissa situationer. - - - Det bör dock framhållas att det
sannolikt blir svårt att festställa och tillämpa sådana normer på många
områden. Ett sätt att påskynda införandet vore att låta dessa, åtminstone
inledningsvis, baseras på existerande normer framtagna av erkända
(nationella eller) internationella organ. - - - Motiveringar och lagtext
måste göras tydligare då det gäller tillämpningen av vad som i förslaget
kallas miljökvalitetsnormer, genom att man tydligt skiljer på de som är
bindande och de som är vägledande.---De "icke bindande" miljökvali-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
145
tetsnormema bör ges en annan benämning, t.ex. "riktvärden för Prop. 1994/95:10
miljökvalitet". Dessa skall vara styrande vid planering, utfärdande av Bilaga 4
föreskrifter, tillståndsgivning och tillsyn.---Miljökvalitetsnormema, en
benämning som alltså bör förbehållas bindande normer, bör renodlas till
att avse den högsta nivå av en förorening eller annan störning som kan
accepteras (dvs. en "stoppnivå" och inte någon eftersträvansvärd men
många gånger orealistisk "nollrisk-nivå").---"Riktvärden för miljökva-
litet" enligt ovan bör kunna regleras i 8 kap. medan möjligheter att
festställa (bindande) miljökvalitetsnormer antingen kan regleras i 8 kap.
och då skild från riktvärdena, eller inarbetas i 4 kap. som behandlar
generella föreskrifter. Rubriken för 8 kap. bör anpassas därtill. För att
nå syftet med de ovan föreslagna förändringarna måste de paragrafer som
1 förslaget hänvisar till miljökvalitetsnormer, framförallt i kapitel 3 och
14, ses över och att kraven med avseende på normer, i den betydelse
verket här föreslår, skärps.---8 kap. 3 § bör utgå, eller åtminstone ges
en öppnare skrivning som inte begränsar användningen av miljökvalitets-
normer till ett uppräknat antal områden.---Naturvårdsverket tillstyrker
möjligheten att upprätta åtgärdsplaner för att uppfylla såväl bindande som
ej bindande miljökvalitetsnormer.---I det fell som avses i 8 kap. 4 §
2 stycket bör det åligga länsstyrelserna att i samverkan upprätta
åtgärdsplanen. Verket anser att materialhushållningsplaner (t.ex.
grushushållningsplan) är en sådan åtgärdsplan som kan upprättas med
stöd av 4 §.---8 kap. 5 § bör ersättas med ett allmänt bemyndigande
for regeringen att ålägga kommunerna att utföra och redovisa vissa
mätningar.
6.13 Koncessionsnämnden för miljöskydd: En annan, viktig nyhet som
kommittén föreslår är införandet av miljökvalitetsnormer. Att införa
sådana normer i miljörättssystemet kan - beroende på hur systemet
tillämpas - innebära både fördelar och nackdelar från hälso- och
miljöskyddssynpunkt.---Även om förslaget att infora miljökvalitetsnor-
mer innebär en nyhet i svensk miljölagstiftning, används denna form av
styrmedel emellertid i många andra länder. Det utgör vidare ett viktigt
inslag i EG:s miljörätt. Koncessionsnämnden delar i stort kommitténs
uppfettning om att miljökvalitetsnormer skulle kunna utgöra ett värdefullt
komplement till aktsamhetsreglema i miljöbalken. Koncessionsnämnden
anser vidare, i likhet med kommittén, att en viss restriktivitet - åt-
minstone under de närmaste åren efter miljöbalkens ikraftträdande - bör
iakttas i fråga om användandet av kvalitetsnormer. Enligt nämndens
uppfettning kräver nämligen införandet av sådana noggranna över-
väganden. Om kvalitetsnormerna skall ses som ett medel för stats-
makterna att styra miljöarbetet i en viss riktning, exempelvis på grund av
internationella överenskommelser, miljödirektiv utfärdade av EG eller
riksdagsuttalanden, förutsätter detta en relativt begränsad användning av
sådana normer, eftersom det annars finns risk för att myndigheternas
146
miljöarbete splittras på alltför många uppgifter. Miljökvalitetsnormema Prop. 1994/95:10
torde närmast få karaktären av "rikslikare". Nämnden vill for sin del Bilaga 4
avråda från ett system med miljökvalitetsnormer som utfärdas av
regionala myndigheter. Ett sådant system skulle sannolikt bli svår-
överskådligt och verka splittrande. Det skulle också vara svårt att förena
med en fortsatt central prövning av enskilda miljöferliga verksamheter. -
- - Med hänsyn till bl.a. nämnda förhållanden bör det, enligt nämndens
uppfettning, i normalfallet ankomma på regeringen att utfärda normerna.
Ett annat skäl som talar för detta är att normerna ofta kommer att täcka
flera av de centrala verkens ansvarsområden. Formerna för hur kvalitets-
normer skall tas fram behöver, enligt Koncessionsnämndens mening,
vidare klarläggas.---Koncessionsnämnden vill också framhålla följande
i fråga om miljökvalitetsnormer.---Farorna med systemet ligger i att
en övertro på bedömningar av människans och naturens tålighet mot
påverkan kan leda fram till att normerna för högsta belastning av mark,
vatten och luft sätts för vida, varigenom en situation kan skapas som blir
svår eller kanske omöjlig att ta sig ur. Mot denna bakgrund kan en
begränsning av påverkan så långt det är möjligt te sig betydligt bättre. - -
- Man måste också ha i minnet att våra kunskaper om föroreningar och
förorenande ämnen ännu är mycket bristfälliga. De föroreningar och
förorenande ämnen som lämpar sig för miljökvalitetsnormer är fort-
farande mycket få.---Vidare tigger det en fera i att ett system med
miljökvatitetsnormer inte verkar för att sådana marginaler skapas som
krävs för ett progressivt näringsliv. Etablering av nya miljöpåverkande
verksamheter kan alltså omöjliggöras av att befintliga miljöpåverkande
verksamheter har tagit allt utrymme upp till normen i anspråk.---
Dessutom måste man ha klart för sig att Sverige är utsatt för gräns-
överskridande utsläpp av föroreningar, som alltså härrör från andra
länder. Utsläppen från Sverige av sådana förorenande ämnen, som kan
lämpa sig för miljökvatitetsnormer, är i allmänhet små, varför normernas
inverkan endast blir marginell.
Koncessionsnämnden vill uttrycka sin tveksamhet mot kommitténs
uttalanden (bl.a. på s. 65 i specialmotiveringen) om användning av
miljökvalitetsnormer i sammanhang då det "överhuvudtaget inte torde
vara möjligt att inom överskådlig tid innehålla normen”. Kommittén
pekar på att sådana situationer kan uppstå på grund av intransport av
föroreningar från andra länder. Koncessionsnämnden anser att man bör
undvika att utfärda miljökvatitetsnormer då vi genom åtgärder inom
landet inte själva kan uppfylla normerna. Som kommittén själv påpekar
krävs i stället internationella åtgärder för att lösa storregionala eller
globala miljöproblem.---Koncessionsnämnden vill slutligen mycket
starkt stryka under att miljökvatitetsnormer - om de etableras i större
utsträckning och om de skall leda till ett gott resultat - innebär ett ytterst
omfettande arbete för miljömyndigheterna. - - - En etablering av ett
system med miljökvatitetsnormer kräver således stor försiktighet och stor
147
hänsyn till de faror som kan vara förenade med systemet. Koncessions-
nämnden motsätter sig emellertid för sin del inte att systemet med
miljökvatitetsnormer prövas. I specialmotiveringen till 8 kap. 2 § (s. 64
i Del 2) samt till 14 kap. 1 § (s. 92 och 95) görs oförenliga uttalanden
om rättsverkan av icke bindande miljökvatitetsnormer. De är enligt
Koncessionsnämndens mening självfallet icke rättsligt bindande för t.ex.
tillståndsmyndighetema, men bör vara vägledande vid prövningen.---
8 kap. 4 § -1 den allmänna motiveringen (s. 375) uttalas att det bör vara
möjligt att tvinga fram samordnade lösningar för objekt eller områden
som utsätts för störningar från flera verksamheter. Skulle sådana
lösningar aktualiseras för verksamheter för vilka tillstånd tidigare
lämnats, ankommer det på tillsynsmyndigheten att med stöd av en
upprättad åtgärdsplan hos tillståndsmyndigheten hemställa om om-
prövning av villkoren. Tillståndsmyndigheten skall då kunna pröva frågor
om ändrade eller nya villkor för flera verksamheter i ett sammanhang
(grupp-prövning). Som framgår anser kommittén att tillståndsmyndig-
heten vid sådan prövning dock inte får ställa längre gående krav än vad
som skulle blivit fellet vid en individuell prövning.---De redovisade
förslagen, som innebär en betydelsefull förändring i förhållande till
nuvarande lagstiftning, behöver enligt Koncessionsnämndens mening
förtydligas eller kompletteras för att kunna fungera på avsett sätt.---
Koncessionsnämnden anser för sin del att tillståndsmyndighetemas
möjligheter att tvinga fram samordnade lösningar i realiteten torde vara
begränsade - framför allt i de fell det är fråga om ett stort antal
intressenter. Förutsättningarna för att genomföra gemensamma projekt av
det slag kommittén tänkt sig torde nämligen vara att kostnaderna for
detsamma noggrant har reglerats för deltagarna - en fråga som inte kan
bli föremål för prövning av tillsynsmyndigheterna. Enligt nämndens
uppfettning måste frågan om hur kostnaderna för att genomföra
miljöprojekt av det slag kommittén föreslagit bli föremål för någon form
av reglering. Frågan behöver enligt nämndens uppfettning närmare
utredas. Härvid kan lagen (1976:997) om vattenförbund tjäna som
förebild. Såsom förslagen nu är utformade torde Koncessionsnämndens
roll närmast bli att jämka villkor i gällande tillståndsbeslut för att göra
det möjligt för en verksamhet att delta i ett gemensamt miljöprojekt.
Förutsättningen för en sådan jämkning är då att företaget eller företagen
i fråga medverkar i projektet på redovisat sätt. Brister detta bör tidigare
meddelade villkor även fortsättningsvis gälla. Genomförandet av
gemensamma lösningar inom områden där miljökvatitetsnormer
överskrids kompliceras vidare av att det många gånger kan komma att
krävas beslut av flera olika myndigheter för att uppfylla målsättningarna
i en åtgärdsplan. Detta i sin tur innebär att besluten kan vara beroende
av varandra för att ett projekt skall kunna genomföras. Enligt nämndens
mening hade det varit en fördel om besluten hade kunnat fettas av en och
samma myndighet. En annan fråga är om tillsynsmyndigheten i ett
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
148
gemensamt beslut skall kunna jämka villkor i tillståndsbeslut för flera
olika verksamheter.---Koncessionsnämnden anser vidare att länsstyrel-
sen bör kunna upprätta en åtgärdsplan som endast rör en kommun, om
kommunen visar sig ovillig att vidta erforderliga åtgärder.
6.14 Kemikalieinspektionen: Det är riktigt att specifika gränsvärden för
kemikalier hittills använts i relativt liten utsträckning inom den marknads-
föringsinriktade delen av kemikaliekontrollen. Efterhand som man även
internationellt i ökad utsträckning väljer förekomstbegränsning som ett
medel för riskbegränsning kan det förväntas att gränsvärden i form av
högsta tillåtna halt av särskilt farliga ämnen i kemiska produkter och
kanske framför allt i varor, kommer att bli vanligare. Detsamma gäller
gränsvärden for avgivning av kemiska ämnen från varor.
6.15 Statens Lantmäteriverk: Det är viktigt att det klargörs om
underlagsmaterial och åtgärdsplaner som anges i avsnitt 7.5.5 (s. 375)
har planstatus så att det inte råder någon tvekan om att de skall beaktas
vid fastighetsbildning.
6.16 Svea hovrätt: Enligt hovrättens mening kan miljökvalitetsnormer
utgöra ett lämpligt instrument för att understryka målen med avseende på
en god miljö i olika avseenden och för strävan efter och uppnåendet av
en bättre miljö. Men miljökvalitetsnormer torde emellertid också vara
förknippade med åtskilliga problem. Det blir till sist en politisk be-
dömningsfråga vilken ambitionsnivå man vill uppsätta. Men även efter
det att en norm beslutats uppkommer frågan vilken betydelse den får för
enskilda företag som kanske inte ens kräver tillstånd. Även för till-
ståndskrävande företag torde problem kunna uppstå, eftersom den
tillståndsgivande myndigheten många gånger inte vet mer än vilket
utsläpp det aktuella företaget åstadkommer. Detta kan leda till att miljön
på ett smygande sätt försämras trots att det finns en miljökvalitetsnorm
for det aktuella området.---Det behövs en kontinuerlig uppföljning i
enlighet med vad hovrätten ovan anfört. Inom den myndighet som i vaije
situation har sektorsansvar borde det ske en noggrann registrering av
vaije tillstånd och en bearbetning av materialet med hjälp av modem
datateknik. Med en sådan ordning kan man få en "varningssignal" när
man böijar närma sig en kritisk gräns för det aktuella området, som
givetvis bör bestämmas med hänsyn till att det alltid torde finnas en viss
mängd otillåtna utsläpp och en ovälkommen "import" av föroreningar
från områden utifrån. Sådana varningssignaler kan då leda till skärpta
regler för tillståndsgivningen och/eller nya normer.
6.17 Kammarrätten i Stockholm: Kommittén tycks vilja skilja mellan
bindande och icke-bindande miljökvalitetsnormer, jfr. lagförslaget 8 kap.
2 §, oaktat normerna i båda fallen skall komma till uttryck i föreskrifter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
149
Detta förefeller förfettningsmässigt tveksamt. Föreskrifter brukar ju anses Prop. 1994/95:10
vara av bindande karaktär. Andra normer som meddelas av en för- Bilaga 4
valtningsmyndighet ges i form av allmänna råd, anvisningar eller dylikt.
Ytterligare överväganden bör ske med avseende på miljökvalitetsnormer-
na och deras förfettningsmässiga förankring i balken.
6.18 Stockholms universitet: Kvalitetsnormer har blivit hörnstenen i
hela lagförslaget. Nämnden ställer sig positiv till införande av kvalitets-
normer som ett efterlängtat kompletterande styrmedel i svensk miljölags-
tiftning. Införandet av dessa normer i balken har också möjliggjort
infogandet av andra relevanta begrepp t.ex. överlåtelsebara utsläppskvo-
ter (14 kap.).---Det bör dock noteras att kvalitetsnormer kan fungera
som ett mål och/eller ett medel i miljöpolitiken. Så länge dessa normer
kommer att vara ett mål och inte ett alternativ till emissionsnormer så
instämmer nämnden i innehållet av 8 kap. Den stora platsen som
kvalitetsnormer har fått i lagförslaget kan ge intrycket av att kvalitetsnor-
mer som medel i framtiden skall få ett slags företräde framför andra
normer. Med tanke på erfarenheter i vissa delstater i USA (t.ex.
Chicago) och i delar av Europa (t.ex. Storbritannien), så finns det risk
för att kvalitetsnormer, jämfört med emissionsnormer, så småningom
leder till betydligt större utsläpp av miljöferliga ämnen. En anledning till
införandet av miljökvalitetsnormer i miljöbalken är anpassning till EG:s
miljölagstiftning. Faktum är att de flesta miljödirektiv innefattar
kvalitetsnormer som alternativ till emissionsnormer. Att istället för
emissionsnormer använda kvalitetsnormer, skulle kunna leda till att
uppmärksamheten flyttas från utsläppsförbudet för ferligt ämne över en
viss gräns (en maximinorm) till miljöns tålighet för mottagandet av en
viss nivå av förorening (en miniminorm). Det bör, enligt nämndens
mening, understrykas att kvalitetsnormer endast är en målsättning och att
emissionsnormer därför även i fortsättningen skall vara primära
styrmedel när det gäller kontroll av utsläpp.
6.19 Karolinska Institutet, IMM: IMM är positivt till införandet av
miljökvatitetsnormer men vill påpeka svårigheter som kan uppstå.---
Till skillnad mot de riktvärden och gränsvärden som finns idag skall
hänsyn ej tas till vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt i enskilda
fell när normerna festställs. Sådana normer som avser hälsoeffekter
skulle i så fell motsvara de förslag till riktvärden, eller s.k. lågrisknivåer,
som IMM har tagit fram för en lång rad luftföroreningar och även för
t.ex. ämnen i förorenad mark. Även om dessa riskbedömningar bygger
på vetenskapliga data innefettar de stora mått av osäkerheter och
utrymme för olika tolkningar. Man borde därför enas om vissa principer
innan miljökvatitetsnormer festställs. För allmäntoxiska ämnen handlar
det främst om säkerhetsmarginalens storlek och för cancerframkallande
ämnen om hur stor cancerrisk som kan anses vara "acceptabel". Vidare
150
vill vi påpeka att miljö-kvalitetsnormer måste kunna revideras åter-
kommande med hänsyn till nya vetenskapliga undersökningar. På s. 370
i huvudbetänkandet sägs att uppfyllda miljökvalitetskrav inte får innebära
en befrielse från skyldigheten att vidta skyddsåtgärder. Skyldigheten att
tillämpa bästa tillgängliga teknik (3 kap. 4 §) är en mycket viktig
grundprincip i miljöskyddsarbetet. Miljökvalitetsnormema skall användas
som komplement, ej som alternativ, till kraven på bästa tillgängliga
teknik. I linje med detta anser vi att den särskilda aktsamhetsregeln i 14
kap. 2 § borde omformuleras så att det framgår att de allmänna
aktsamhetsreglema enligt 3 kap. i form av bl a bästa tillgängliga teknik
skall tillämpas även i de fall angivna miljökvalitetsnormer uppfylles.---
Introduktionen av miljökvalitetsnormer motiveras i betänkandet bl.a. med
att EG redan har sådana. Vi vill dock påpeka att EG-direktiven angående
SO2 partiklar, NO2 och bly medger avsevärt högre luftföroreningshalter
än vad IMM rekommenderar. I 8 kap. 5 § ges kommunerna skyldighet
att mäta halterna av de nämnda luftföroreningarna om miljökvalitetsnor-
mema antas komma att överskridas. Enligt IMM:s uppfettning borde
kommunerna alltid ha skyldighet att övervaka luftkvaliteten i större
tätorter. (Även andra ämnen än de nämnda kan vara aktuella att
övervaka, t.ex. vissa kolväten.)---På s. 371 diskuteras vilka miljöpara-
metrar som skulle kunna användas. Där sägs att normer givetvis inte bör
användas för de "kvalificerat ferliga" ämnena. För dessa sägs att haltema
i princip bör vara noll. Vad avses med detta? Syftar man på t ex
cancerframkallande ämnen? För cancerframkallande ämnen anser även
IMM att halterna i princip bör vara noll, men eftersom det inte är fellet
i praktiken vad gäller t.ex. ämnen som bildas naturligt i förbrännings-
processer, så vore det klart motiverat att införa miljökvalitetsnormer för
vissa sådana ämnen.
6.20 Uppsala universitet: 8 kap. handlar om miljökvalitetsnormer.
Allmänt sett är det kapitlet i förslaget mycket oklart. Kommittén har inte
ens gjort en tydlig åtskillnad mellan rättsligt bindande och inte bindande
kvalitetsgränser. Vi föreslår att man reserverar beteckningen normer för
sådant som skall gälla (typ gränsvärden) medan man bör överväga sådana
beteckningar som mål eller riktvärden eller något liknande för kvalitets-
gränser som inte skall ha direkt rättsverkan. En sådan uppdelning är bl.a.
fullt kompatibel med EG-direktiv och med traditionell miljölagstiftnings-
teknik i länder som använder kvalitetsnormer. Vi föreslår vidare att man
särskiljer bl.a. belastningsnormer från kvalitetsnormer. - - - Vidare
saknar betänkandet rimliga rättsverkansregler kopplade till kvalitetsnor-
mer. ---Miljökvalitetsnormer skall vara gränsregler med rättsverkan
avseende tillåtlighet m.m. Deras naturliga plats är i det kapitel som
innehåller gränsregler. Kommittén ger till att böija med en delvis felaktig
beskrivning av nuvarande svenska "gränsvärden och riktvärden". De
läggs exempelvis vanligen inte i någon rättslig mening "till grund för
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
151
myndighetsbeslut vid tillämpningen av de olika lagarna" när det gäller
den yttre miljön utanför strålskyddsområdet.---Kommittén förefaller
ge uttryck för är den felaktiga uppfattningen att kvalitetsnormer är in-
och underordnade i aktsamhetsregelsystemet. Förhällandet är i stället det
motsatta; kvalitetsnormer är gräns- och stoppregler överordnade
sedvanliga aktsamhetsregler. Det konstateras helt riktigt i betänkandet att
kvalitetsnormer avseende yttre miljö inte förekommer i den nuvarande
svenska miljölagstiftningen förutom den möjlighet som nyligen införts för
kommuner att genom PBL föreskriva om högsta tillåtna störningar inom
detaljplanelagt område samt lagen om tillfälligt bilförbud.
Det är synnerligen viktigt att begreppsanvändningen blir klar inför den
nödvändiga utveckling av svensk miljölagstiftning som användningen av
miljökvatitetsnormer och liknande innebär. Detta gäller dels begreppet i
utländsk lagstiftning, dels vad kommittén lägger in i detta begrepp.
Betänkandets genomgång av miljökvatitetsnormer i utländsk lagstiftning
har i huvudsak begränsats till EG:s regler. Den amerikanska miljölagstift-
ningen där miljökvatitetsnormer ingår som ett grundläggande styrmedel
berörs i förvånansvärt liten omfattning trots att det är där som den mest
långt gående utvecklingen hittills har skett. Miljökvatitetsnormer är en
regeltyp och typ av styrmedel som återspeglar miljöpolitiska mål eller
delmål som lagstiftaren har satt upp. Genom att i lagstiftning sätta
rättsverkande gränser för vilken miljökvalitet som är tillåten, implicerar
lagstiftningen att åtgärder skall vidtas eller restriktioner gäller om denna
kvalitet inte nåtts. Dessa implikationer måste i sin tur återspeglas i
genomföranderegler av olika slag. Samhällets målsättning för miljökvali-
teten har under de senaste årtiondena blivit högre. En hög ambitionsnivå
måste dock återspeglas av lagstiftning med kravregler som motsvarar
dessa ambitioner. Av vad vi anfört tidigare behövs dessutom ett effektivt
genomförandesystem för att kravreglema skall följas. Balkförslaget anger
att miljökvatitetsnormer kan utfärdas genom föreskrifter. Där anges också
for vilka syften sådana kan föreskrivas samt av vem. Däremot anges inte
sådana materiella kriterier eller utgångspunkter, utifrån vilka normerna
skall formuleras. I den allmänna motiveringen sägs att fastställandet av
miljökvatitetsnormer skall grundas på vad människan eller naturen anses
kunna utsättas for utan risk för störningar. Denna grund överensstämmer
med målsättningen att lagstiftningen skall främja en uthållig utveckling.
Den är så viktig att den bör finnas i lagtexten. Den bör vidare utvecklas
så mycket, så att det är möjligt att göra rättsliga bedömningar av
föreskrifter om kvalitetsnormer. Enligt miljöskyddskommittén kan
begreppet miljökvalitet användas för att beskriva graden av påverkan
inom ett området med avseende på hälsa och miljö. Miljökvatitetsnormer
skulle i linje med detta synsätt vara normer för påverkan av miljön. Detta
är ologiskt förutsatt normal innebörd av ordet påverkan. Vad vi har att
göra med är den enkla kedjan med tre led: Påverkan - Effekt - Miljötills-
tånd. ---Miljökvatitetsnormer handlar om det tredje ledet, stoppregler
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
152
handlar om alla tre led, belastningsnormer handlar i huvudsak om det
första ledet. Begreppet miljökvalitet bör användas för att beskriva
tillstånd eller liknande förhållanden i miljön (syrehalt i vatten, kon-
centration av partiklar eller gaser i luften, sammansättning av växt- och
djursamhällen i visst område etc.). Miljökvalitetsnormer blir därmed
normer som beskriver vilket tillstånd lagstiftaren anser att miljön (i dess
sämsta accepterade tillstånd) skall ha. De anger inte direkt vilken
påverkan miljön får utsättas för. En av de mest elementära grunderna i
miljöskyddet och miljörättslig metodik är insikten att miljön inte reagerar
linjärt på påverkan. Förändringar i miljökvaliteten kan ske språngvis.
Synergism komplicerar förhållandet påverkan-effekt ytterligare. Det
förefeller därför som att miljöskyddskommittén inte har förstått miljökva-
litetsnormtekniken ens som denna tillämpas i ett antal av EG:s miljödi-
rektiv. "Environmental quality standards" är rättstekniskt sett med
internationellt underlag normer med rättsverkan. De kan vara antingen
bindande som absoluta gränsvärden (se ett antal av EG:s miljödirektiv
där "I" står för "imperative") eller vägledande men ändå med rättsverkan
(riktvärden, markerade med "G" i ett antal av EG:s miljödirektiv). I de
fell de är bindande som absoluta gränsvärden gäller att, om de inte
uppfylls, rättsläget för någon eller några påverkas starkt. De värdenas
egenskap av att vara bindande samt deras däri liggande juridiska verkan
är en förutsättning for att de på ett meningsfullt sätt skall definieras som
rättsnormer. Utan denna bindande verkan skulle en miljökvalitetsnorm
inte kunna skiljas från riktlinjer utan rättsverkan. Kvalitetsmål kan inte
jämställas med miljökvalitetsnormer om ingen rättsverkan är knuten till
kvalitetsmålet som sådant. Först när ett sådant mål är knutet till någon
rättsföljd kan de likställas med normer. Kommitténs uppdelning i
bindande miljökvalitetsnormer och icke-bindande normer är ägnad att
skapa förvirring. Det är nödvändigt att reservera en viss term för sådant
som skall vara bindande. Termen "miljögränsvärde" är otymplig, termen
"miljökvalitetsnorm" har i vart fell den fördelen att de har paralleller i
många länders terminologi samt helt och hållet ansluter till en mångårig
doktrins begreppsbildning.---En miljökvalitetsnorm som är bindande
borde innebära, enligt vad kommittén förefeller mena, att den på något
sätt är straffsanktionerad och gäller i enskilda fell. - - - Att i ett
lagstiftningssammanhang uttryckligen hävda att skillnaden mellan en
bindande och en icke bindande norm är liten understryker antagandet att
miljöskyddskommittén inte har en konsistent bild av kvalitetsnormer. En
miljökvalitetsnorm ensam har egentligen ingen adressat. Sådana uppträder
först när det knyts en rättsverkan till normen. Till miljökvalitetsnormer
måste därför knytas rättsverkningar som ger möjlighet och skyldighet att
fördela krav och restriktioner på olika aktörer. Det är i huvudsak först
sådana fördelade krav som skulle kunna göras straffsanktionerade.
Rättsverkningarna skall vara knutna till normerna och dessa förhållanden
till det fektiska miljötillståndet. - - - Miljöskyddskommittén förefeller
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
153
tänka sig att bindande och icke bindande kvalitetsnormer har olika
rättsverkan.---Vilken skall med miljöskyddskommitténs konstruktion
vara rättsgrunden for sådana åtgärder? Får eller rent av måste myndig-
heterna ge ytterligare restriktioner för förorenande verksamhet i området?
Hur skall rättsgrunden for detta se ut? Får tillstånd ges för ytterligare
verksamhet inom området när en kvalitetsnorm är överskriden? Skall det
vara någon skillnad härvidlag vad gäller olika typer av kvalitetsnormer
enligt miljöskyddskommitténs synsätt? Enligt 8:1 i kommittéförslaget kan
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om
kvalitetskrav på luft, vatten eller mark, om nivåer för buller, skakning,
ljus, strålning eller annan sådan störning samt om skyddsavstånd mellan
miljöfarliga verksamheter och bostäder, dvs miljökvalitetsnormer. I 8:3
sägs vad miljökvatitetsnormer får avse. Dessa två lagrum får kanske
uppfattas som ett klargörande av vad kommittén menar att miljökvalitets-
normer är. Kommittén inbegriper i begreppet miljökvalitetsnorm således
även andra typer av normer än normer för kvalitet. Den inbegriper bl.a.
avståndsnormer och belastningsnormer.---Som redan framgått bör
dock sådana normer inte inbegripas i begreppet miljökvalitetsnorm
eftersom detta begrepp har en tillräckligt etablerad, mera begränsad
betydelse. Högsta belastning av mark, vatten eller luft med kemiska eller
biotekniska ämnen anger i högsta tillåtna påverkan. Vi föreslår att dessa
normer skall anges som exempelvis belastningsnormer och utvecklas som
en egen normtyp. Normer som avser kortaste avstånd mellan miljöferlig
verksamhet och bostäder eller lokaler for undervisning eller barnomsorg
är inte heller en norm som anger ett miljötillstånd och kan därför inte
betraktas som en miljökvalitetsnorm. Däremot är de två kvarvarande
typerna av normer som nämns i kommittéförslagets 8:3 klara miljökvati-
tetsnormer. Om denna paragraf skulle fylla någon funktion bör även
anges att miljökvatitetsnormer får avse högsta tillåtna förekomst i mark,
vatten eller luft av ett visst ämne samt lägsta tillåtna förekomst av ett
visst ämne, vilket är den vanligaste typen av miljökvatitetsnormer.---
Regler om miljökvatitetsnormer, belastningsnormer, normer för
skyddsavstånd samt övriga normer som på annat sätt anger gränser för
miljöpåverkan som är absoluta i förhållande till övriga aktsamhetsregler
bör samlas i ett eget kapitel om gränsregler eller stoppregler.---Själva
normerna som sådana behöver inte återfinnas i själva lagtexten, förutsatt
att lagtexten lägger den materiella grunden för utformningen av
normerna. Tekniken är väl utprovad utomlands och behandlad i den
svenska miljörättstiga baslitteraturen. På s. 372 talas om kvalitetsnormer
knutna till skyddet av naturmiljön vilket illustreras med ett exempel att
sätta miljökvatitetskrav på fosforhalten i mark och vattendrag. Det sägs
dock inget om direkt landskapspåverkande kvalitetsnormer. Detta beror
kanske på att sådana normer oftast inte skulle kunna uttryckas i siffror.
Kommittén har uttryckt tveksamhet för att det skulle gå att i ord klart
definiera gränser för miljökvalitet.---Det sägs att dessa normer skulle
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
154
bli för vaga och svåra att tillämpa. Vi menar däremot att sådana normer Prop. 1994/95:10
skulle kunna sättas på samma sätt som numeriska miljökvalitetsnormer. Bilaga 4
Eftersom miljömål så långt möjligt bör återspeglas i materiella regler i
lag, är det en rimlig utveckling att arbeta även med miljökvalitetsnormer
knutna till ekologiska kriterier. Miljökvalitetsnormer skall kunna
återspegla målet knutna till att som minimum upprätthålla en viss
miljökvalitet. Sådana normer får ingen egentlig verkan om inte lagstift-
ningen också tillhandahåller de verktyg som behövs for att uppfylla
miljökvalitetsnormema - som ger dessa tillräcklig rättsverkan. Av
betänkandet förefaller framgå att syftet med införandet av miljökvalitets-
normer bl.a. är att införa normer som mer direkt syftar till att bevara
eller uppnå en viss miljökvalitet samt att skapa förutsättningar för mer
samordnade miljöinsatser och mer kostnadseffektiva lösningar.---Det
mesta---i miljöskyddskommitténs förslag är på ett eller flera sätt
villkorat genom förbehåll och krav på avvägningar. I ett enskilt fall
ställer balkförslaget inga absoluta krav på att miljökvalitetsnormema
verkligen skall genomföras. Visserligen kan beslutsfattaren ha beaktat
miljökvalitetsnormema vid tillståndsbeslutet men det är inte säkert att
dessa får en styrande effekt på beslutet. De av kommittén föreslagna
verktygen är inte tillräckligt kraftfulla för att genomföra miljökvalitets-
normer eftersom de i så liten grad är obligatoriska.---Det förefaller
som att i ett område, där en miljökvalitetsnorm redan överskrids, ny
miljöferlig verksamhet skulle kunna påböijas eftersom miljökvalitetsnor-
mema i en tillståndsprövning endast skall ses som vägledande. För icke-
tillståndspliktig verksamhet för vilken föreskrifter inte meddelats
förefeller det bli ännu lättare att bortse från miljökvalitetsnormema.
Befintliga verksamheter skulle kunna fortsätta sin verksamhet som
tidigare genom att hävda att det inte är möjligt att genom tillämpning av
3 kapitlets aktsamhetsregler uppfylla miljökvalitetsnormema. - - -
Följaktligen har kommitténs sammanlagda konstruktion lett till att
bindande miljökvalitetsnormer inte införs genom miljöbalken. Att så är
fellet understryks när vi studerar förslaget i den del som rör åtgärdspla-
ner. Vid genomförandet av miljökvalitetsnormer skall det bl.a. kunna
finnas åtgärdsplaner. Balkförslaget tillägger sådana planer ingen
rättsverkan vilket vi här skall utveckla. I 8:4 sägs att länsstyrelsen eller
i vissa fell Naturvårdsverket skall upprätta en åtgärdsplan om det behövs
för att miljökvalitetsnormema skall kunna uppfyllas. Bedömningen av
detta behov görs av länsstyrelsen eller Naturvårdsverket. På vilket sätt
kan då en åtgärdsplan bidra till att miljökvalitetsnormema uppfylls?
Vilken rättsverkan har en sådan plan? Planen skall utgöra underlag för
myndigheters och kommuners planering. Detta innebär dock inte att
kommunerna är rättsligt bundna av planen eller ens att de måste ta
hänsyn till dess innehåll. Det ger endast en möjlighet och kanske
skyldighet för t.ex. kommunerna att beakta åtgärdsplanen och det
material som finns i denna i sin beslutsprocess. I åtgärdsplanen kan ingå
155
att en viss verksamhet skall omprövas. Då får denna omprövas om
verksamheten bidrar til att miljökvalitetsnormema inte uppfylls. Om
länsstyrelsen i en åtgärdsplan beslutat att en viss verksamhet skall
omprövas och tillsynsansvaret ligger hos kommunen är det kommunen
som beslutar om en sådan framställan.---Detta genomförandesystem
kan jämföras med den amerikanska luftvårdslagens (CAA) krav på att
staterna upprättar genomförandeplaner för att genomföra luftkvalitesnor-
mer. - - - Ett svenskt system med miljökvalitetsnormer behöver
naturligtvis inte vara uppbyggt på samma sätt som det amerikanska.
Funktionerna måste dock vara likartade. Det är sålunda nödvändigt att
det verkligen finns ett genomförandesystem som inbegriper en tillräcklig
uppsättning verktyg. - - - Åtgärdsplanen måste därför få en mycket
starkare rättslig ställning än i förslaget. Åtgärdsplanen bör bl a innehålla
en samlad genomgång av situationen i området.---Vidare bör det
finnas avvägningsregler för val av åtgärder.---Om miljön inte uppnår
den i normen angivna kvaliteten inträder ett nytt rättsläge och åtgärder
måste vidtas. Men en central fråga är vem som berörs av detta nya
rättsläge, vem normens rättsverkan riktar sig mot. Miljökvalitetsnormen
anger inte direkt vem som är dess adressat. Teoretiskt sett är alla
personer som på något sätt påverkar normens uppfyllelse dess indirekta
adressater. Det innebär att många olika källor måste göras till adressater;
rörliga-fästa, punktkällor och diffusa källor. Det är dock inte troligt att
alla dessa källor kan utsättas för krav om inte miljökvalitetsnormen
uppfylls. I de flesta fell är praktiskt om en eller flera myndigheter ges
huvudansvaret för att miljökvalitetsnormema genomförs. Dessa skall då
kunna drabbas av sanktioner i en eller annan form. Myndighetens uppgift
är att översätta miljökvalitetsnormens krav till direkta handlingskrav
riktade mot dem som påverkar normens uppfyllelse. En rättsgrund för
detta måste finnas i balken och knytas till miljökvalitetsnormema. Dessa
handlingskrav skall kunna sanktioneras eller på andra sätt genomdrivas.
Därtill kommer att det måste finnas ett generellt förbud att ge tillstånd till
eller att inleda eller utöka en verksamhet, vars påverkan kan ha betydelse
för miljökvaliteten, om aktuell miljökvalitetsnorm i området inte är
uppfylld.---I betänkandet finns ingen myndighet som utpekas som
egentligen ansvarig för att genomföra miljökvalitetsnormer. Inte heller
regeringen eller den myndighet som beslutar om miljökvalitetsormer har
enligt balken något övergripande planeringsansvar for miljökvalitetsnor-
memas genomförande. Däremot sägs i 8:4 att Naturvårdsverket har den
allmänna uppsikten över tillämpningen av miljökvalitetsnormer. Vad som
ligger i denna uppgift är oklart men det tyder snarare på att verket skall
ha en åskådarfunktin än krav att vidta åtgärder. Det sägs i specialmotive-
ringen till 8:4 att kommunen skall ta ställning till genomförandet om
kvalitetsnormen endast berör en kommun. Detta framgår dock inte av
förslaget till lagtext. Inte heller då kvalitetsnormen berör flera kommuner
eller flera län uttalar lagtexten klart vem som ansvarar för dess genom-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
156
förande. Dessutom finns det stora tveksamheter rörande möjligheter för Prop. 1994/95:10
kommuner att med rättsverkan genomföra en åtgärdsplan om denna går Bilaga 4
längre än aktsamhetsreglema i 3 kap. För att miljökvalitetsnormer och
liknande gränsnormer skall fylla den funkton som kommittén angivit
krävs att det finns ett genomförandesystem i balken som fungerar. Det
måste klart anges i balktexten vilken eller vilka myndigheter som har
ansvaret för att kvalitetsnormer genomförs.
6.21 Lunds universitet: Den grundläggande regeln for miljöskydd bör
vara, att var och en som utövar miljöpåverkan är skyldig att inrätta sin
verksamhet så att så små störningar som möjligt uppkommer. Gör man
detta - med iakttagande av de generella aktsamhetsreglema i 3 kap. - bör
verksamheten som regel vara tillåtlig. - - - Dock utgör människans
aktiviteter tyvärr på många områden så allvarliga störningar, att
belastningen totalt sett blir långt större än vad miljön tål. En miljölagstift-
ning syftande till en uthållig utveckling måste därför innehålla kravregler
som gör det möjligt att begränsa verksamheter, trots att man vidtagit alla
rimliga försiktighetsmått, om de bidrar till att koncentrationen av hälso-
och miljöskadliga ämnen i luft, mark eller vatten överstiger den nivå som
är acceptabel med hänsyn till vad som behövs för att uppnå en uthållig
utveckling.---Kommittén har föreslagit, att i balkens 8 kapitel intas
regler om möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om kvalitetskrav på luft, mark, vatten
etc., s.k. miljökvalitetsnormer (MKN). Dessa normer skall i första hand
baseras på bedömningar av vad människor och miljö kan antas tåla.
Någon form av gränsvärden med utgångspunkt i miljökvalitet är under
dagens förhållanden en nödvändig ingrediens i en allvarligt syftande
miljöbalk. Hur dessa miljökvalitetsregler bör utformas, och vilka nivåer
de bör ha, är svåra frågor som kräver noggrann eftertanke. Som
kommittén påpekar har redan idag de centrala miljömyndigheterna
utarbetat ett sort antal riktvärden av olika slag. Dessa är i huvudsak
avsedda att vara vägledande för myndigheternas miljöarbete. Tyvärr
saknar de miljörelevanta riktvärdena i stort sett rättslig status.---Vi
saknar legala instrument att motverka miljökatastrofer. Kommitténs
förslag beträffande miljökvalitetsnormer innebär att reglema i huvudsak
skall vara vägledande för myndigheternas agerande i olika sammanhang.
Någon nämndvärd avvikelse från rådande förhållanden är m.a.o. inte
åsyftad. EG:s direktiv om miljökvalitetsnormer är utformade som
bindande rättsregler.---Sådana direktiv böjer man sig för, men i övrigt
vill man inte diskutera bindande miljökvalitetsnormer med rättsverkan.
Inte heller i den nya miljöbalken vill man med andra ord låta miljöför-
hållandena bli direkt relevanta for vilka krav man skall ställa på
verksamheter som utövar miljöpåverkan. - - - Dessa kommitténs
överväganden kan vara vad som ligger bakom den föreslagna placeringen
av MKN i balkens 8 kapitel. Forskningsnämnden ställer sig emellertid
157
16 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
tveksam såväl till placeringen som till utformningen av det föreslagna
kapitlet. Ur miljösynpunkt vore det rimligare att de gränser som festställs
för miljökvalitet fick direkt rättslig relevans. En eventuell MKN borde
vara en fektor av direkt betydelse när det gäller at bedöma tillåtlighets-
frågan. En verksamhet bör inte tillåtas på sådana villkor att den bidrar
till att försämra miljökvaliteten utöver de fastställda gränserna för vad
som kan accepteras utifrån strävan att uppnå en uthållig utveckling.---
Utöver de generella aktsamhetsreglema i tredje kapitlet bör, för att en
verksamhet skall vara tillåten, gälla att fastställda miljökvalitetsnormer
inte får överskridas. För att markera detta samband mellan miljökvalitets-
normer och tillåtlighetsfrågan bör reglema om miljökvalitetsnormer
placeras omedelbart i anslutning till kapitlet med generella aktsamhets-
regler, eller eventuellt arbetas in i detta.---Ehuru miljökvalitetsnormer
synes ha blivit ett mer eller mindre allmänt vedertaget begrepp, är det
vidare enligt forskningsnämndens mening utifrån den föreslagna balkens
systematik i hög grad oklart hur sådana normer förhåller sig till generella
föreskrifter enligt 4 kap. I princip sägs i motiven att MKN skulle utgöra
en slags kompletterande eller mer preciserande/konkretiserade aktsam-
hetsregler än de som allmänt gäller enligt kap. 3, och därvid främst
fungera som riktvärden vid myndighetsbeslut inom ramarna för balkens
tillämpningsområde. Samtidigt har i samband med reglema om generella
föreskrifter talats om de viktiga funktioner dessa fyller vid implemente-
ringen av exempelvis EG-direktiv med krav på vissa miljökvaliteter,
gränsvärden etc. Generella föreskrifter enligt 4 kap. synes alltså mycket
väl kunna ge uttryck för MKN. Kommitténs skrivningar talar vidare för
att rättsligt bindande MKN - i betydelsen direktverkande och sanktionera-
de - måste ha fått uttrycket av generella föreskrifter. - En MKN kan
alltså sägas vara en generell föreskrift utfärdad av regeringen (eller
myndighet regeringen bestämt) vars rättsföljd/bindande verkan får antas
framgå av föreskriftens i fråga utformning. Det kan ur denna synvinkel
diskuteras om reglema skall ha ett eget kapitel. Istället bör 3 och 4
kapitlet utformas så att reglema om MKN följer ur dessa. Vidare synes
8:3 vara en onödig upprepning/utvidgning av det som redan står i 8:1 2
st. 8:2 2 st är enbart förvirrande i den meningen att direkt effekt/-
sanktionsmöjligheter endast kan uppnås genom att MKN ges formen av
generell föreskrift enligt 4 kap. Regeln synes onödig för att regeringen
i sina anvisningar till tillämpande myndigheter skall kunna klarlägga att
angivna gränsvärden etc. inte bara är rådgivande utan "tvingande" vid
myndighetstillämpning - den rätten synes regeringen ha i vilket fell, om
inte annat så också det enligt 4 kap. Även de regler som intagits i 4 och
5 §§ synes vara av den karaktären, att de kan meddelas i samband med
de MKN/föreskrifter där de aktualiseras.
6.22 Chalmers tekniska högskola: Hittills i Sverige har vissa riktvärden
i det praktiska arbetet utgjort en form av normerande mål/gränser. Det
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
158
är bra att kvalitetsnormer nu föreslås. För att dessa skall få större
betydelse än hittillsvarande system måste de vara tydliga, kontrollerbara
och bindande.
6.23 Forskningsrådsnämnden: Störst betydelse torde införandet av
miljökvalitetsnormer komma att få. Med tanke på den samlade miljöpå-
verkan som idag tillmäts diffusa utsläpp är det nödvändigt att använda
rättsliga styrmedel som tar sin utgångspunkt i miljöbelastning, och inte
i punktvisa begränsningar av det slag, som hittills har präglat miljö-
skyddslagen. Det måste ses som ett principiellt mycket viktigt steg i
miljörättens utveckling i Sverige att regeringen eller den myndighet
regeringen sätter i sitt ställe ges möjlighet att utfärda kvalitetsnormer som
utgår från och som skyddar miljön. Forskningsrådsnämnden vill i detta
sammanhang framhålla betydelsen av att det satsas på ökad forskning,
vars resultat kan läggas till grund för ställningstaganden i dessa hän-
seenden. Denna ståndpunkt är också relevant för den av miljöskyddskom-
mittén föreslagna förstärkningen av bestämmelserna om miljökonsekvens-
beskrivningar. De flesta verksamheter i samhället kan utformas på olika
sätt, som ger kvalitativt och kvantitativt olika effekter på naturresurser
och miljö. I strävandena efter att skapa en bra miljö och en god
hushållning med naturresurser är därför en bedömning av konsekvenserna
av olika handlingsalternativ ett viktigt instrument.
6.24 Naturvetenskapliga forskningsrådet: Instämmer i betänkandets
formulering att kvalitetsnormer måste bygga på ingående kunskaper, och
att det för att skapa sådana kunskaper krävs såväl grundläggande
forskning som utredningar med direkt praktisk tillämpning. Vikten av
vetenskapligt välgrundade kvalitetsnormer kan inte nog påpekas.
Utredningen diskuterar på ett sakligt sätt problematiken med användning
av siffervärden for miljökvalitet (kapitel 7.5.4). Man kan säga att
utredningen själv oavsiktligt illustrerat denna problematik när man
skriver "Värdena kan reglera inom vilka gränser miljöparametern får
variera, t.ex. att pH-värdet i sjöar inte får understiga 6,0 ..." (s. 373).
(Om just detta värde fastställdes skulle ett stort antal naturligt sura sjöar
i Sverige hamna under tillåtet miljökvalitetsvärde avseende pH.)---När
det gäller grundläggande forskning är det viktigt att denna framgent,
liksom nu, finansieras av olika sektorsintressenter, och inte bara av
grundforskningsråd. Detta kommer att vara speciellt betydelsefullt i ett
läge där kraven på preciserade kvalitetnormer (dvs. utredningar med
direkt praktisk tillämpning) ökar.
6.25 Sveriges lantbruksuniversitet: Miljökvalitetsnormer är nödvändiga
men förslaget skulle vinna på en beskrivning av när och i vilka situatio-
ner normerna kan vara bindande. Lagen borde även kunna ange att
tillståndsbeslut kan grundas på en strängare bedömning än en antagen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
159
mijökvalitetsnorm. Det borde även framhållas mer att naturhänsyn inte
i första hand är en kostnad.
6.26 Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt 4 § 2 st. skall en åt-
gärdsplan, som behövs som planeringsunderlag för att uppfylla miljökva-
litetsnormer, upprättas av Naturvårdsverket om flera län berörs.
Länsstyrelsen anser att de berörda länsstyrelserna i samråd skall lösa de
angivna uppgifterna. Länsövergripande samarbete förekomer sedan länge
i betydande omfettning.
6.27 Länsstyrelsen i Uppsala län: I en situation där vi är på god väg att
komma tillrätta med punktutsläppen och uppmärksamheten alltmer riktas
mot de difiusa utsläppen, måste det vara riktigt att utgå från vad miljön
och människorna tål. Grundtanken bakom förslaget om miljökvalitetsnor-
mer är därför riktig. Länsstyrelsen bedömer att miljökvalitetsnormema
kan bli ett värdefullt hjälpmedel i planeringen. Kommittén anför att den
handel med utsläppsrättigheter, som kan kombineras med miljökvalitets-
normer, inte är förenlig med det svenska rättssystemets vidsträckta
medborgarinflytande. Länsstyrelsen delar denna uppfettning men vill
peka på risken för en handel "under bordet" med utsläppsrättigheter.
Miljöarbetet inom länsstyrelserna har under de senaste åren delvis ändrat
karaktär. Den tidigare renodlade individuella prövningen av miljöferlig
verksamhet har kompletterats med mer övergripande miljöarbete. De
regionala miljöanalyserna utgör ett exempel på denna tyngdpunktsför-
skjutning. Mot denna bakgrund synes det välbetänkt att ge länsstyrelserna
uppdraget att ta fram underlag för och förslag till de åtgärdsplaner som
kan komma att krävas för att innehålla miljökvalitetsnormema. Detta
principiella arbetssätt överensstämmer i väsentliga delar med vissa av
länsstyrelsernas uppgifter inom den fysiska planeringen, vilket är notabelt
med tanke på länsstyrelsernas allt mer uttalade sektorsövergripande
ansvar.
6.28 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Införandet av miljökvalitets-
normer tillstyrkes. Normen kan utgöra dels en stoppregel och dels
underlag for en åtgärdsplan. Normen blir i det senare fellet ett slags
målsättningsvärde. Kopplingen mellan ansvaret för strategier för miljön
och miljöövervakning i förhållande till åtgärdsplanema behöver belysas
ytterligare. Miljökvalitetsnormema får inte bli konserverande i för-
hållande till regionala miljömål och åtgärdsprogram. Det är viktigt att
grundläggande normer också kan formuleras för den biologiska mång-
falden. Frågan om "gröna miljökvalitetsnormer" bör utredas ytterligare.
Förslaget att Naturvårdsverket skall upprätta åtgärdsplan då flera län
berörs avstyrks. Detta bör åvila berörda län i samverkan.---Detaljbe-
stämmelser bör inte ingå i en balk av ramkaraktär. Föreskrifter är
lämpligare.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
160
6.29 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Redan nu förekommer ett
omfattande samarbete i regionala frågor mellan länsstyrelserna. Vid
utarbetandet av en sådan åtgärdsplan som avses i 8 kap. 4 § andra stycket
i lagförslaget saknas det enligt länsstyrelsens mening skäl att i normalfal-
let låta Naturvårdsverket fastställa planen. I normalfallet torde det vara
både effektivare och lämpligare att låta de berörda länsstyrelserna
festställa planen. Däremot bör Naturvårdsverket förbehållas rätten att
festställa åtgärdssplanen när denna får anses vara av särskilt stor
betydelse och av riksintresse. Bestämmelsen bör ändras i enlighet
härmed.
6.30 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det är bra att miljökvalitetsnormer
införs. Lagförslaget bör dock utvecklas. Normernas rättsliga verkan
måste klaras ut. Den amerikanska lufitvårdslagstiftningen innehåller sedan
länge luftkvalitetskriterier och bör studeras inför det fortsatta arbetet med
svenska normer. Miljökvalitet bör ses i vid bemärkelse och omfetta både
halter eller viss belastning av mätbara ämnen och andra uppföljningsbara
företeelser av betydelse for hälso- och miljöskyddet och naturmiljön.
Begreppet miljökvalitetsnorm bör vidare begränsas till att omfetta en viss
miljökvalitet. Skyddsavstånd för olika verksamheter bör också kunna
föreskrivas (dock kanske snarare i PBL), men de är inte miljökvalitet i
ordets egentliga mening, utan snarast en konsekvens av en eftersträvad
miljökvalitet. Det bör av lagen framgå hur snabbt en åtgärdsplan skall
upprättas när en miljökvalitetsnorm överskrids. Kraven på innehållet i en
åtgärdsplan bör finnas i lagtexten. Åtgärdsplanema bör vidare ges rättslig
verkan. Det finns annars en risk att planen inte får tillräckligt styrande
verkan.---Slutligen anser länsstyrelsen att hela 8 kap. har en så central
betydelse i Miljöbalken, att det bör ingå i balkens allmänna, inledande
del.
6.31 Länsstyrelsen i Kalmar län: Miljökvalitetsnormer kommer att vara
värdefulla instrument för att uppställda miljömål skall uppnås. Vidare
utredning bör ske beträffande miljökvalitetsnormer inom naturvården.
Det är viktigt att grundläggande krav formuleras även för den biologiska
mångfalden.
6.32 Länsstyrelsen i Gotlands län: Av balkförslaget kan inte utläsas om
miljökvalitetsnormer kan komma att variera mellan olika delar av landet.
Vidare saknas, såvitt länsstyrelsen kan finna, möjlighet att formulera
motsvarande grundläggande krav för att bevara den biologiska mång-
falden. I 8 kap. 3 § anges att miljökvalitetsnormer får avse kortaste
avstånd mellan miljöferlig verksamhet och bostäder eller lokaler för
undervisning eller barnomsorg, en avgränsning som enligt länsstyrelsen
är alltför snäv. (Vart tog t.ex. sjukhus och andra vårdinrättningar vägen?
I hälsoskyddslagen kan man återfinna uttrycket "där människor vistas
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
161
under en lägre tid av dygnet".)---Miljökvalitesnormen kan komma att
ge upphov till en helt ny företeelse i Sverige i form av handel med
utsläppsrätter. Länsstyrelsen anser också att frågan hur miljökvalitetsnor-
mema skall tillämpas i förhållande till aktsamhetsreglema och tillåtlig-
hetsreglema vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet inte är
tillräckligt belyst. Även åtgärdsplanens status och rättsverkan förtjänar
att belysas ytterligare. Sammantaget anser länsstyrelsen att förslaget om
miljökvalitetsnormer, utan att länsstyrelsen på något sätt vill avstyrka att
sådana införs, bör bli föremål för ytterligare överväganden och förtyd-
liganden. Länsstyrelsen vill också ifrågasätta terminologin. Enligt
länsstyrelsen bör begreppet norm förbehållas bindande föreskrifter. Detta
synes bäst överensstämma med regeringsformens bestämmelser om
normgivning. Inte bindande miljökvalitetsnormer bör i stället betecknas
miljökvalitetsmål eller något liknande.
6.33 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen anser att de
föreslagna miljökvalitetsnormema kan bli ett värdefullt instrument för att
vid planering, prövning och tillsyn se till att uppställda miljömål,
internationella förpliktelser o.dyl. uppfylles. Det kommer att ställas stora
krav på den myndighet som får uppdraget att formulera normerna, så att
de får en stringent utformning och därmed blir tillräckligt vägledande i
varierande bedömningssituationer.---I 4 § föreslås att länsstyrelsen
skall upprätta en åtgärdsplan om det behövs för att miljökvalitetsnormer
skall kunna uppfyllas inom ett område som omfattar flera kommuner.
Avser behovet av åtgärdsplan flera län skall Naturvårdsverket upprätta
planen. Vad avser det första fallet biträder länsstyrelsen förslaget. En
sådan uppgift ligger helt inom länsstyrelsens samordnande planeringsroll
inom länet. Även för det fall en åtgärdsplan skulle omfatta mer än ett län
bör ansvaret åvila berörda länsstyrelser i samarbete och inte Naturvård-
sverket. Länsstyrelserna har numera god erfarenhet av länsövergripande
samarbete i olika former och torde med sin kunskap om regionen vara
bäst ägnade att klara även en åtgärdsplan omfettande mer än ett län.
Naturvårdsverkets roll bör helt inriktas på att formulera miljökvalitetsnor-
mema, en nog så intrikat och krävande uppgift.
6.34 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Införandet av miljökvalitetsnormer
tillstyrks under förutsättning att de är klart definierade. Att föra in sådana
normer innebär ett stort och ansvarsfullt arbete under lång tid framöver.
Det är därvid viktigt att ambitionsnivån för normerna klarläggs på ett
entydigt sätt. Kan normerna samordnas med EG:s normer finns
möjligheter till ett ökat globalt miljöarbete. De svårigheter som hör
samman med att den helt dominerande belastningen kommer från utlandet
bör tas upp närmare. Frågor rörande de föreslagna åtgärdsplanema bör
klarläggas, bl.a. planernas rättslig status, hur en central uppföljning skall
göras och vad den får inne fetta. För det fell att en plan skulle behöva
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
162
göras länsöverskridande, torde den mest ändamålsenliga lösningen vara Prop. 1994/95:10
att berörda länsstyrelser upprättar planen i samråd. Länsstyrelsen Bilaga 4
avstyrker således att Naturvårdsverket skall ha ansvaret i ett sådant fell.
Möjligen kan övervägas ett system där planerna skall festställas av
Naturvårdsverket.
6.35 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ställer sig positiv till
att begreppet miljökvalitetsnormer infors. Det är av stor vikt att arbetet
med att ta fram föreskrifter för kvalitetsnormer snarast påböijas. - - -
Länsstyrelsen anser att miljökvalitetsnormer skall vara bindande for
tillstånds- och tillsynsmyndigheterna och att regeringen skall avgöra vilka
områden som miljökvalitetsnormema skall omfetta. Miljökvalitetsnormer-
na skall enligt miljöskyddskommitténs förslag i första hand läggas till
grund för samhälsplaneringen och omsättas i åtgärdsplaner. Endast i vissa
fell får regeringen föreskriva att de skall vara bindande. Denna konstruk-
tion innebär att normerna är att jämställa med riktlinjer, och de har då
ingen styrande effekt utöver de riktlinjer och mål som riksdagen lagt fest.
Länsstyrelsen har att verka för att fastställda nationella mål får genom-
slag i länet, och det är tveksamt om miljökvalitetsnormer i den form som
föreslås har något att tillföra i detta sammanhang. När det gäller Hallands
stora miljöfrågor - försurning av mark och vatten och övergödning av
havet - saknas idag tillräckligt effektiva styrmedel för att inom överskåd-
lig tid komma ned till acceptabla belastningsnivåer. Vad länsstyrelsen
efterlyser är ramar som de sammanlagda utsläppen inom ett visst område
måste underordnas. Sådana ramar har riksdagen lagt fest för landet som
helhet. Men Sverige är inte homogent. Det behövs riktade insatser i
områden där naturmiljön är akut hotad. Gröna miljökvalitetsnormer: 3 § -
Länsstyrelsen finner det olyckligt att utredningen inte föreslagit införande
av "gröna miljökvalitetsnormer". Det finns risk för att naturvård och
biologisk mångfeld kan komma att åsidosättas vid planering, prövning
etc., om inte sådana normer redovisas i balken. Det är viktigt att
grundläggande krav formuleras även för naturvård och biologisk
mångfeld. Den biologiska mångfaldens komponenter kan på skilda sätt
mätas t.ex. med indikatorarter som anger tillståndet hos vissa ekosystem
eller tillstånd och förändringar i miljön. Dessa bedömningar bör kunna
ligga till grund för upprättande av "gröna miljökvalitetsnormer".
Länstyrelsen anser att dessa frågor bör utredas. Åtgärdsplaner: 4 § - Det
finns enligt länsstyrelsens mening en risk att åtgärdsplanema splittras upp
på många kommuner. Vi föreslår följande alternativa skrivning: Det
ankommer på länsstyrelsen att upprätta åtgärdsplaner som behövs för att
miljökvalitetsnormema skall kunna uppfyllas. Om ett mindre område
berörs kan uppgiften ankomma på en kommun. - - - Normer för
tätortsluft: 5 § - I denna bestämmelse anges att halten i luften av
kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly skall mätas om det kan antas att
bindande miljökvalitetsnormer kan komma att överskridas. Bestämmelsen
163
bör göras betydligt mer generell så att den kan komma att omfatta även
andra ämnen för vilka kvalitetsnormer har angetts. Uppräkningen av
ämnen för vilka bestämmelsen skall gälla bör föras över till förordning
eller föreskrift. - - - Miljökvalitetsnormer för miljöfarlig verksamhet
behandlas i 14 kap. 3 och 6 §§. Länsstyrelsen finner inte någon väsentlig
skillnad mellan dessa bestämmelser. Innehållet i 3 och 6 §§ bör kunna
koncentreras i en bestämmelse. Att två eller flera industrier kan gå
samman för att med gemensam reningsutrustning/åtgärd nedbringa
utsläpp till nivåer som med avseende på fastlagda kvalitetsnormer kan
accepteras är en tilltalande idé. Länsstyrelen hyser dock vissa farhågor
att tillståndsprövningen kan komma att kompliceras men ställer sig
ändock bakom kommitténs förslag.
6.36 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Miljökvalitetsnormer
är en form av föreskrifter för miljötillståndet. De skall festställas på
vetenskapliga grunder och blir därmed heller inte direkt bindande utan
riktar sig i första hand till myndigheter och planerande organ. För
tillämpningen av normen kan två huvudsakliga situationer särskiljas. I det
ena fellet uppfylls normen och den fungerar som kompletterande
aktsamhetsregel eller stoppregel vid prövning av nytillkommande
verksamhet. I det andra fellet, då normen överskrids, blir den underlag
för en åtgärdsplan som i sin tur kan anvisa omprövning och planering av
andra åtgärder, alltså mer av ett målsättningsvärde. Normer enligt EG-
direktiv kan dock bli direkt bindande. Inför användningen av miljökvali-
tetsnormer krävs, enligt länsstyrelsens uppfettning, att deras utformning
utvecklas och förtydligas liksom vad de står för och vilken ambitionsnivå
de representerar. Vid rättsliga prövningar är det en avgörande skillnad
mellan bindande och icke bindande regler, men vad gäller de föreslagna
miljökvalitetsnormema tycks denna gräns vara ganska flytande. Normer
med olika innebörd och skärpa i olika situationer kan skapa problem för
tilltron och tillämpningen. Enligt specialmotiveringen till 8 kap. 2 § får
tillstånd till en nytillkommande verksamhet inte lämnas om en miljökvali-
tetsnorm skulle överskridas. Det kan tolkas som att det föreligger ett
formellt hinder mot att ge tillstånd till en ny verksamhet oavsett hur ringa
utsläppsökningen skulle bli. Möjligheten för en småföretagare att genom
samverkan med någon annan verksamhet åstadkomma en samlad
utsläppsminskning blir sannolikt praktiskt svårgenomförbar. För att lösa
problemet med en liten tillkommande utsläppsökning på en plats där
miljökvalitetsnormen redan överskrids anges till och med att man kan
bortse från normen. Detta är frågor som enligt länsstyrelsen måste
klarläggas. Vid utformningen av miljökvalitetsnormer som grundas på en
vetenskaplig bedömning av risken för hälso- och miljöeffekter måste
medräknas en säkerhetsfektor. Beroende på hur mycket av säker-
hetsmarginalen som byggs in i själva normen och hur mycket som läggs
in vid tillämpningen, kan den i det ena extremfallet bli så framåtsyftande
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
164
och svåruppnåelig att dess reella betydelse blir liten, eller i det andra så
generös att drivkraften att nå längre tas bort. En god avvägning är viktig.
Balansen mellan kontinuitet och flexibilitet måste också belysas, dvs. hur
ofta är det lämpligt att normen revideras i och med att ny kunskap tas
fram. Det är också viktigt att uppmärksamma att normerna kan bli
styrande för inriktningen av kunskapsunderlag och miljöövervakning.
Andra betydelsefulla miljöproblem riskerar att komma i skymundan. De
kan till och med ibland komma i konflikt med normen.---Sammantaget
anser länsstyrelsen att miljökvalitetsnormer har sin plats i svensk
miljölagstiftning men deras tillämpning fordrar långsiktighet och
helhetssyn. Systemet behöver utredas ytterligare. En tydligare uppdelning
behöver göras mellan normer som utgör planerings- och beslutsunderlag
på samma sätt som allmänna råd och sådana normer som skall vara direkt
och formellt bindande liksom exempelvis betämmelsema i en detaljplan.
För det senare fallet av föreskrifter blir det sannolikt nödvändigt att även
lagstifta om en dispensmöjlighet. Åtgärdsplanen som instrument för att
uppnå miljökvalitetsnormer måste även den granskas vidare. I förhållande
till den regionala miljöanalysen/miljöstrategin kan den uppfattas både som
konkurrent och komplement. En miljövårdsplan med formell status är
viktig men begränsningen av åtgärdsplanen till att utgå från miljökvali-
tetsnormer innebär återigen en risk för alltför stor fokusering till vissa
problem som lokalt/regionalt och även globalt kanske inte är de
långsiktigt mest betydelsefulla.---Ansvarsfrågorna kring åtgärdsplanen
är heller inte tydliga. Vem tar fram underlaget för att bedöma behovet
av en åtgärdsplan? Då området berör flera län bör åtgärdsplanen, enligt
länsstyrelsens mening, utarbetas av länsstyrelserna i samverkan och inte
av Naturvårdsverket såsom föreslagits. Kunskapsunderlaget hämtas
huvudsakligen från länen, åtgärdsförslagen likaså. Även kopplingen till
den regionala miljöstrategin och utvecklingen av Naturvårdsverkets mer
allmänna tillsynsroll talar för en sådan fördelning.---Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar skall enligt
2 kap. 1 § tillämpas bland annat för skötsel av skogs- och jordbruksmark.
Dagens fiskemetoder kan ha en liknande påverkan på miljön och det
finns goda skäl för att låta bestämmelserna i 8 och 9 kap. i miljöbalken
vara tillämpliga även på fiske och fiskevård.
6.37 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker i allt
väsentligt principen med miljökvalitetsnormer. Det är angeläget att
normerna ges en sådan utformning att de inte verkar konserverande utan
fortlöpande kan anpassas till ny kunskap beträffande hälsa och miljö. Det
som sägs i 3 § om skyddsavstånd till bostäder samt lokaler for under-
visning och barnomsorg borde också gälla for lokaler för olika former av
vård där människor varaktigt vistas. Åtgärdsplaner enligt 4 § 2 st. som
berör flera län bör upprättas av berörda län i samverkan och ej av
Naturvårdsverket.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
165
6.38 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Möjligheterna att meddela Prop. 1994/95:10
föreskrifter och att införa mijökvalitetsnormer kommer i hög grad att Bilaga 4
underlätta och effektivisera miljöarbetet. Det är då viktigt att sådana
föreskrifter och normer är väl underbyggda och baseras på klara behov
och vetenskapliga bakgrundsfakta. En hittills ganska snårig, splittrad
miljölagstiftning får inte ersättas av en oöverskådlig snårskog av
detalj föreskrifter och miljökvalitetsnormer. Enligt 8 kap. 4 § i förslaget
till miljöbalk skall länsstyrelsen upprätta åtgärdsprogram om det behövs
för att miljökvalitetsnormer skall kunna uppfyllas. Engligt förslaget skall
ett sådant program upprättas av Naturvårdsverket om flera län berörs.
Länsstyrelserna har genom ett mångårigt miljöarbete god erfarenhet av
länsövergripande samarbete.---Enligt länsstyrelsens uppfettning är det
naturligt att länsövergripande miljöfrågor löses av berörda länsstyrelser
i samverkan. 8 kap. 4 § 2 st bör därför utgå ur förslaget. Naturvårdsver-
ket bör ha en övergripande roll i miljöarbetet och därvid stödja den
regionala verksamheten utan att behöva ta ansvaret för detaljfrågor.
6.39 Länsstyrelsen i Värmlands län: Miljökvatitetsnormer utgör
tillsammans med föreskriftsrätten välkomna tillskott till lagstiftningen.
Det är dock angeläget att införandet av miljökvatitetsnormer inte
försvårar eller kommer i konflikt med möjligheterna att lokalt eller
regionalt besluta om mål angående skyddsavstånd och dylikt till skydd for
människors hälsa eller den yttre miljön. Miljökvatitetsnormer saknas för
biologisk mångfeld, hotade arter och biotoper. Det är viktigt att också
"gröna" miljökvatitetsnormer utreds och infogas i balken.
6.40 Länsstyrelsen i Örebro län: 8 kap. 1 § - Här bör tydliggöras att
även "gröna" kvalitetsnormer innefattas, genom att en ny punkt 4 införs,
nämligen "4. att säkra den biologiska mångfelden". Ett tillägg till
bemyndigandet görs enligt följande: "får regeringen ..... (miljökvatitets-
normer). I en sådan föreskrift får föreskrivas inom vilken tid normen
skall vara uppfylld."---Miljökvalitetsnormema bör naturligtvis inte
konstrueras så att de verkar konserverande i förhållande till andra
regionala miljökvalitetsmål och åtgärdsprogram. Länsstyrelsen förutsätter
därför att regeringen kontinuerligt har kännedom om de regionala
miljömål som festställts av länsstyrelserna, detta sker lämpligen genom
de regionala miljöanalyserna. 8 kap. 2 § - Av 1 § framgår att miljökvati-
tetsnormer är krav, vilket medför att de bör betraktas som bindande.
Texten i 2 § bör därför kompletteras med "... eller det av andra skäl är
lämpligt för att skydda hälsa och miljö får föreskrivas att de skall vara
bindande." 8 kap. 4 § - Sista stycket bör ersättas av: "På samma sätt bör
länen samarbeta när åtgärdsplanen omfettar kommuner i mer än ett län."
Skälet till detta är att Naturvårdsverket inte besitter den detaljerade
kunskap som behövs. Länsstyrelsen vill uppmärksamma på att åt-
gärdsplaner kommer att utgöra en del av länets miljöstrategi. I en ny 6
166
§ skrivs att "Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer Prop. 1994/95:10
skall medge undantag från en miljökvalitetsnorm om någon av nedan- Bilaga 4
stående forhållanden hindrar att normen uppfylls:
1. de naturliga förutsättningarna på platsen
2. ingen finns som enligt balkens bestämmelser kan åläggas att vidta
åtgärder
3. spridning av föroreningar från andra länder.
6.41 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Möjligheterna att med stöd av
miljökvalitetsnormer ange kvalitetskrav för luft, vatten och mark bör rätt
utnyttjade kunna bli ett användbart instrument i miljö- och planerings-
arbetet. ---Länsstyrelserna har ansvaret för den regionala miljöövervak-
ningen och är en naturlig samordnare när miljökvalitetsnormer berör
flera kommuner. Detsamma gäller i de fell kvalitetsnormerna berör flera
län.---Länsstyrelserna samarbetar i många frågor bl.a. beträffande
ärenden enligt miljöskyddslagen. Det finns därför inga skäl att Statens
Naturvårdsverk skall ha ansvar för att upprätta åtgärdsplaner för
miljökvalitetsnorm som berör flera län. Det bör åvila länsstyrelserna att
upprätta sådan gemensam plan byggd på från central nivå givna generella
normer. 4 § 2 st. bör ändras i detta avseende.
6.42 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Kommittén föreslår ett system
med miljökvalitetsnormer, som endast i vissa fell avses vara bindande.
Det kan starkt ifrågasättas om det är lämpligt för lagefterlevnaden att
fastställda normer omväxlande skall vara bindande eller vägledande.
Benämningen normer bör även av språkliga skäl reserveras för sådana
kvalitetskrav i miljön som är bindande.---Länsstyrelsen ser positivt på
införandet av såväl bindande miljökvalitetsnormer som andra kvalitetsk-
rav för miljön som skall beaktas i myndigheternas arbete. Länsstyrelser-
nas ansvar för att upprätta åtgärdsplaner bör vidare utsträckas till att även
gälla när en åtgärdsplan avser flera län. Ett sådant arbete bör ske i
samverkan mellan berörda länsstyrelser.---Länsstyrelsen föreslår att
vidare utredning sker rörande "gröna miljökvalitetsnormer", som
kommittén i nuläget valt att inte införa. Det är viktigt att grundläggande
krav formuleras även för den biologiska mångfelden.
6.43 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: 8 kap. 3 §: Utredningen anser det
olämpligt att idag införa "gröna miljökvalitetsnormer". Länsstyrelsen
delar denna bedömning, men anser att frågan måste utredas vidare. Det
är viktigt att miljökvalitetsnormer också kan formuleras för den
biologiska mångfelden. En sådan möjlighet bör ges i balken.---8 kap.
4 §: Länsstyrelsen bör ges ett ansvar att på regional nivå ha tillsynen av
att miljökvalitetsnormema uppfylls.
6.44 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Kommittén föreslår ett system med
167
miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter. Miljökvalitetsnormer kan Prop. 1994/95:10
bli ett bra stöd för länsstyrelsens arbete med bl.a. tillsyn. Det är Bilaga 4
emellertid angeläget att normerna tillåts variera med avseende på miljöns
känslighet. Det är därför väsentligt att länsstyrelsen får ett avgörande
inflytande när det gäller utfärdande av miljökvalitetsnormer. Generella
föreskrifter bör användas med stor urskiljning och för speciella väl-
definierade verksamhetsområden där lokaliseringsfrågan har underordnad
betydelse. Föreskrifter bör kunna utfärdas på länsnivån för visst
geografiskt område och framförallt ta sikte på att anpassa belastningen till
tåligheten i miljön. Utfärdande av föreskrifter bör föregås av en
miljökonsekvensbeskrivning där även resursanvändningen i administration
och handläggning vägs in. Rätt använda bör såväl miljökvalitetsnormer
som föreskrifter aktivt kunna bidra till en bättre resursanvändning och
därmed också en bättre miljövård.
6.45 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Miljökvalitetsnormer enligt
kommitténs förslag kommer i vissa fall att vara bindande och i andra fall
att mera ha karaktären av miljömål. Det borde eftersträvas att använda
begreppet "miljökvalitetsnorm" endast för bindande normer och ge de
icke bindande en annan beteckning, exempelvis miljömål, riktvärden för
miljökvalitet eller dylikt. En viss återhållsamhet är påkallad när det gäller
införandet av bindande normer eftersom de i många fell kan tvinga fram
åtgärder som löser detaljproblem på ett sätt som inte bidrar till goda
helhetslösningar.
6.46 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Inför användningen av miljökvali-
tetsnormer krävs en utveckling och ett förtydligande av deras utformning,
vad de står för och vilken ambitionsnivå de representerar. Miljökvalitets-
normer med olika skärpa i olika situationer skadar tilltron och försvårar
tillämpningen. Det är viktigt att grundläggande krav också formuleras för
den biologiska mångfelden.---Åtgärdsplanens status i förhållande till
den regionala miljöanalysen måste utredas närmare.---Miljökvalitets-
normema måste utformas så att de inte verkar konserverande i för-
hållande till andra regionala miljökvalitetsmål och åtgärdsprogram.---
Att Naturvårdsverket skall ansvara för åtgärdsplanen då områden berör
flera län ifrågasätts. Samarbetet över länsgränsema, som redan idag är
betydande, kan utvecklas ytterligare. I egenskap av statlig myndighet bör
det ligga i berörda länsstyrelsers intresse och uppdrag att gemensamt
upprätta de åtgärdsplaner som behövs för att miljökvalitetsnormer över
länsgränsema skall kunna uppfyllas.
6.47 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: Frågan om att i lagstiftningen
ta in miljökvalitetsnormer har diskuterats i många år. Glädjande är därför
att utredningen äntligen funnit tiden mogen att införa miljökvalitetsnor-
mer i miljöbalken. Jämfört med andra länder har Sverige i detta avseende
168
legat efter. Centralstyrelsen understöder detta starkt och ser som mycket
positivt att miljö- och hälsoskyddsnormema sammanförs och tas in i
miljöbalken.
6.48 Huddinge kommun: Införande av miljökvalitetsnormer ser vi som
en viktig utvidgning av miljölagstiftningen. Bindande och icke bindande
normer föreslås. Vi anser att bindande normer bör om möjligt utformas
så att de inte sätts ur spel pga. tekniska eller ekonomiska begränsningar.
Miljöskyddskommittén resonerar runt möjligheten att i framtiden införa
utsläppsrätter i områden där normerna är nära att överskridas. I detta fall
är det viktigt att förslaget om att bästa tillgängliga teknik inte sätts ur
spel.
6.49 Österåkers kommun: Det finns idag ett stort antal riktlinjer, råd
och föreskrifter som tillämpas inom miljöområdet. Oftast är dessa ett gott
stöd i myndighetsutövningen men på grund av deras formella status är de
blott en vägledning och kan ofta förbigås eller kritiseras. I utredningen
föreslås att miljökvalitetsnormer införs som kan vara gällande i hela
landet eller anpassade for en speciell region eller naturtyp. Detta vore
välkommet ur den synpunkten att tillsyns- och planeringsarbetet borde
kunna underlättas och förbättras.---Man måste dock vara medveten om
att omfattningen av de normer som föreslås medför att utarbetandet av
dem kommer att ta mycket lång tid. Framför allt om miljökvalitetsnor-
mema skall få den innebörd och omfettning som utredningen förutsätter.
En förutsättning för ett effektivt miljö- och hälsoskyddsarbete är att dessa
tas fram snarast.---Ett system med miljökvalitetsnormer måste medge
hänsynstaganden till regionala och lokala miljöförhållanden. Det
miljöarbete som bedrivs med höga ambitioner inom kommunerna får inte
bromsas på grund av att en nationell eller en EG-anpassad miljökvalitets-
norm är uppfylld. En miljökvalitetsnorm får inte ses som ett minimikrav
utan strävan måste hela tiden vara att minimera störningar så långt som
möjligt på det sätt som uttrycks i nuvarande miljöskyddslag.
6.50 Uppsala kommun: Kommunen finner att förslaget om miljökvali-
tetsnormer på det stora hela är bra och tillstyrker därför att detta - med
några ändringar - görs till lag. Lagtexten är dock enligt kommunen inte
helt tydlig vad gäller relationen mellan miljökvalitetsnormer och
individuella tillståndsprövningar. Av lagförslagets 14 kap. 2 § framgår
att det i vissa fell kan godtas att den som utövar miljöferlig verksamhet
inte lever upp till normens krav. Däremot framgår det inte tydligt om
man i ett tillståndsbeslut kan ställa strängare krav än vad normen anger.
Det måste man enligt kommunen rimligen kunna göra, om den nya
regleringen skall ha någon verkan. Detta framgår även av specialmotive-
ringen till 8 kap. 2 §. Kommunen anser det vidare vara viktigt att få
klarhet i vilka miljökvalitetsnormer som skall vara bindande och vilka
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
169
som endast skall ses som målsättningar. Enligt miljöskyddslagen är det
den egna verksamhetens störning som skall vara en väsentlig betydelse
för att stoppregeln skall träda in. Om motsvarande tolkning görs av
miljöbalksförslagets stoppregel blir det oklart hur denna nivå förhåller sig
till en miljökvalitetsnorm. Här krävs sålunda ett klargörande av om det
är de sammanlagda miljöeffekterna i omgivningen som avses.
6.51 Eskilstuna kommun: 8 kap. innehåller en hel del oklarheter bl.a.
rörande vilka normer som är rättsligt bindande och vilka som bara är
riktlinjer. Detta förhållande bör självklart klarläggas. Rimliga rättsver-
kansregler kopplade till miljökvalitetsnormema saknas och bör tillföras
MB. Miljökvalitetsnormer uttryckta som statiska skyddsavstånd skapar
inga långsiktigt hållbara lösningar i den fysiska planeringen. Verksam-
heterna bör i stället förändras så att avståndet kan minska. Miljökvalitets-
normer bör utformas som miniminivåer där den statliga nivån är den
absolut lägsta tillåtna. Kommunerna bör ges möjlighet till att skärpa
normerna med hänsyn till lokala förhållanden. Dessa skall efter beslut i
kommunfullmäktige vara bindande. Hela 8 kap. bör lämpligen föras till
3 kap. eller placeras i direkt anslutning till detta.
6.52 Katrineholms kommun: Införandet av miljökvalitetsnormer kan bli
den länk mellan riksdagens miljömål och de konkreta genomföranderegler
som saknas idag. Detta kräver dock att man bättre preciserar vad som
avses med kvalitetsnormer. Särskilt viktigt är att rättsverkningarna av
sådana i olika hänseenden regleras tydligare.
6.53 Norrköpings kommun: Införandet av miljökvalitetsnormer (MKN)
ser kommunen som positivt. MKN kan, genom att utgå från vad naturen
tål, ge en bra ledning för bedömningar av utsläppens miljöeffekter.
Samtidigt medför denna ambition, att festställa den gräns där olika ämnen
påverkar naturen negativt, stora svårigheter. På grund av svårigheter att
påvisa effekterna samt visa vilken förorening som har gett effekten
kommer det att vara svårt att vetenskapligt bevisa var gränsen går.
Därmed kommer det troligen bli svårt och ta lång tid att få fram normer.
Trots det anser kommunen att det enda riktiga angreppssättet är att sätta
miljökvalitetsnormen utifrån vad naturen tål och i ett nästa steg avgöra
hur införandet av normen skall gå till för att den skall vara praktiskt
möjlig att uppnå. Kommunen anser däremot att förslaget blir mycket
förvirrande då man föreslår att vissa normer skall vara rättsligt bindande
medan vissa skall ses som rekommendationer (mål). Detta kan ge upphov
till många missförstånd och oklarheter, framförallt vid tillsyn av befintlig
verksamhet. Ett sätt att lösa detta är att ge de olika typerna av värden
olika benämningar. Om man vill att införandet av MKN skall ge
miljöarbetet en ordentlig knuff framåt skall normerna göras bindande. - -
- I förslaget sägs att länsstyrelsen skall utarbeta åtgärdsplaner för
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
170
områden där det behövs for att MKN skall uppfyllas. Lagtexen bör Prop. 1994/95:10
utformas så att även kommuner enskilt eller i samverkan med varandra Bilaga 4
kan utforma åtgärdsplaner. Det bör i en åtgärdsplan dessutom vara
möjligt att på grund av en känslig recipient skärpa miljökvalitetsnormen.
6.54 Mjölby kommun: Det föreslås införande av miljökvalitetsnormer
i miljöbalken. Det har också införts en möjlighet att meddela beslut om
tillfälliga bilförbud om halterna av luftföroreningar inom vissa områden
är så höga att de innebär akuta hälsorisker. Denna lagstiftning bör
införlivas med bestämmelserna i miljöbalken. Föreskrifter om t.ex.
bilförbud bör utarbetas med stöd i balken och kommunerna bemyndigas
att fatta dylika beslut. Miljökvalitetsnormer grundade på bestämmelser
i miljöbalken bör vara tillämpliga inom hela balkens tillämpningsområde.
Miljökvalitetsnormer bör grundas på kunskaper om vad människan eller
naturen anses kunna utsättas för utan risk for störningar. Stadskansliet
delar utredningens uppfattning att det bör finnas goda möjligheter att
lägga miljökvalitetsnormer till grund för att komma till rätta med lokala
och regionala föroreningsproblem. Miljökvalitetsnormema bör vara
desamma för sävål nya verksamheter som för gamla. Däremot kan ju
självfallet möjligheterna att uppfylla normerna variera. Miljökvalitetsnor-
mer måste dock vara konkret mätbara och därför torde formen av
haltvärden som inte bör få överskridas vara den förnuftigaste utgångs-
punkten. Miljökvalitetsnormema bör utformas med hänsyn till genomför-
andereglema i EG:s miljödirektiv. För de områden i landet där normerna
överskrids skall ansvariga myndigheter tillse att åtgärdsplaner tas fram
för att normerna på sikt skall kunna uppfyllas. Utgångspunkten med
åtgärdsplanema bör vara att man inom området i fråga skall uppnå så
samlade lösningar på miljöproblemen som möjligt. Förslaget om att
kommunala detaljplaner bör kunna överprövas av länsstyrelserna om
planerna skulle strida mot kvalitetsnormer i miljöbalken avstyrks. En
sådan prövning bör kunna ske inom ramen för överklagandebestäm-
melsema i administrativ ordning eller i domstol.
6.55 Kalmar kommun: Åtskillnad bör göras mellan bindande och icke-
bindande regler om miljökvalitet. De förra kan betecknas "miljökvalitets-
normer" och de senare "riktlinjer för miljökvalitet" med "miljökvalitetsk-
riterier" som ett samlande begrepp. Kommunen bör få möjlighet att
införa lokala bestämmelser för hushållning av vissa naturresurser.
Utgångspunkten för miljökvalitetskriterier bör i första hand vara de
förutsättningar som naturen ger, inte vad den tål. Vi vill dock betona att
kvalitetskriterier baserade på vetenskaplig grund utifrån vad naturen och
människan kan tolerera åtminstone i vissa fall kan uppfattas som
orealistiska och därmed på sikt medföra att tilltron och respekten för
bestämmelserna urholkas. Kvalitetskriterier måste vara användbara i ett
praktiskt perspektiv för att få behövlig status. Vi föreslår att föreskrifter
171
om kvalitetskriterier kan utformas som en tidssatt, successiv skärpning, Prop. 1994/95:10
där det slutliga målet är att uppnå gränsen för de förutsättningar som Bilaga 4
naturen ger. Begreppet "norm" bör reserveras for de kvalitetsvärden som
är bindande och inte får överskridas. På motsvarande sätt kan icke-
bindande gränser för miljökvalitet betecknas "riktlinjer" eller liknande.
Som samlingsuttryck för båda dessa typer föreslår vi att uttrycket
"miljökvalitetskriterier" används. - - - Ansvarsförhållandena när
miljökvalitetskriteriema överskrids är mycket oklara. Exempelvis måste
8 kap. 4 § MB kompletteras med vem som har ansvar att uppfylla
miljökvalitetskriterier inom ett område som enbart berör en kommun.
Vidare bör det förtydligas att länsstyrelsens åtgärdsplan i det fell den
omfettar flera kommuner skall upprättas i samråd med de berörda
kommunerna. Avslutningsvis anser vi att de miljökvalitetskriterier som
kommer att föreskrivas i likhet med EG-direktiven inom miljöområdet
bör ses som minimikrav. Det bör vara möjligt för kommunerna att
skärpa, men inte lindra, kraven utifrån lokala förhållanden. Dessutom bör
påföljden när en föreskriven miljökvalitet överskrids klargöras. Denna är
så vitt vi kunnat finna inte närmare behandlad i MB annat än att
regeringen enligt 9 kap. 7 § MB kan besluta om redovisningsskyldighet
för kommuner. Utredningen förordar kvalitetsbegrepp som enbart
relateras till stömingståligheten och där tekniska och ekonomiska
avvägningar ges litet utrymme. Motivet anges vara att endast sådana
miljökvalitetsgränser kan bli trovärdiga. Det finns emellertid en klar risk
att sådana kvalitetsgränser kommer att uppfettas som orealistiska och
mycket svåra att omsätta i operativa åtgärdsprogram och liknande.---
Vi anser att man bör skilja på bindande och icke-bindande gränser for
acceptabel miljökvalitet. Principiellt bör de icke-bindande riktlinjerna
ange den nivå som inte ger upphov till irreparabla skador på natur eller
människa. Det innebär att värdena måste baseras på de förutsättningar
som naturen ger, dvs samma utgångspunkt som anges i utredningen. De
bindande normerna bör däremot ges formen av gränsvärden, dvs uttrycka
vilka nivåer som inte får överskridas respektive underskridas beroende
på vilken parameter som avses. Följaktligen kommer de bindande
normerna att till viss del bli beroende av miljöpolitiska värderingar.
Luftkvalitet är ett bra exempel på område som skulle kunna omfettas av
bindande kvalitetsvärden.---De bindande normerna bör därtill kunna
anges i en trappstegsskala, där kvalitetsvärdet successivt skärps med en
viss periodicitet. Utredningens övervägande att miljökvalitetsgränser i
första hand bör införas där den acceptabla nivån väsentligt överskrids
talar för en typ av successivt skärpta normer och riktlinjer. Mycket talar
också enligt vår uppfettning för att en bestämmelse om en viss miljökva-
litet för en bestämd parameter borde kunna innehålla både bindande
normer och icke-bindande riktlinjer.---För vatten och mark bör både
bindande normer och icke-bindande riktlinjer användas anpassade till
situationen regionalt och lokalt.---Vad gäller luftkvalitet kan bindande
172
normer utfärdas för landet som helhet vad gäller värden som relateras till Prop. 1994/95:10
hälsoeffekter.---Benämningen "läggas till grund for planering" i 2 § Bilaga 4
är onödigt vag. Om avsikten är att planeringen skall syfta till att uppfylla
uppsatta miljökvalitetskriterier bör detta klart framgå av texten, till
exempel.---Föreslagen formulering av andra strecksatsen i 3 § kan
tolkas som att enbart organismer som förekommer under markytan kan
beaktas. Vi föreslår att texten ändras så att bestämmelsen bättre täcker
in de åsyftade indikator- och signalartsbegreppen.---Genom att föra in
"sammansättning av organismer" blir bestämmelsen även mer i linje med
resultaten av senare års naturvårdsforskning, där grupper av arter visat
sig ge bättre svar på miljötillståndet än enstaka arter. Den special-
reglering som tas upp i 5 § är en följd av anpassningen till EG-direktivet
om luftkvalitet. Bestämmelsen ryms helt och fullt inom bemyndigandet
i kapitlets 1 § 2 p. Den borde därför kunna lyftas ut ur MB och i stället
behandlas i en separat föreskrift där även mätmetodik och liknande ftågor
regleras.
6.56 Gotlands kommun: Ett genomslag för principen "vad naturen tål"
i lagstiftningen är värdefullt. I resonemanget kring miljökvalitetsnormer-
na förefaller dock kommittén i huvudsak utgått från storstadsförhållan-
den. Miljökvalitetsnormema måste i alla avseenden vara lokalt an-
passade. Bindande miljökvalitetsnormer kan inte accepteras.---En enda
faktor kan inte tillåtas få styra samhällsplaneringen. Kommunens
erfarenhet är att det finns mycket stora svårigheter att festställa relevanta
gränser för både väg- och flygtrafikbuller. I miljöarbetet har kommuner-
na en nyckelroll. En stor del av arbetet for en uthållig utveckling ligger
på den lokala nivån. Att genom centrala dekret tala om vad som är rätt
och fel är dessvärre ett effektivt sätt att förlora känslan av ansvar och
delaktighet. Om tekniken med bindande normer skulle väljas, måste det
i miljöbalken framgå att normerna skall avse miljökvaliteter inom större
områden och inte inom detaljplaner etc. Möjligheterna att övervaka och
beakta miljökvalitetsnormema kan ifrågasättas, därför bör normerna
endast avse större områden (kommuner).
6.57 Karlskrona kommun: Kommunerna bör ges befogenheter att
besluta om skärpta miljökvalitetsnormer för hela eller för del av
kommunen. I framtiden kan det bli ett viktigt konkurrensmedel för en
kommun att visa ambitioner på miljöområdet. Regeringen eller central
myndighet bör vara restriktiv vid utfärdande av normer för avstånd
mellan miljöstörande anläggningar och annan verksamhet. Generella
avståndsnormer är svåra att tillämpa, låser planering och ger inte
incitament till teknisk utveckling vid de miljöstörande anläggningarna. - -
- "Allmänna råd" har en tendens att bli "regler" och bör ersättas av en
samling "möjliga lösningar" bland vilka den lokalt mest lämpliga kan
väljas.
173
17 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
6.58 Landskrona kommun: Kommittén har i grunden missuppfattat
användningen av miljökvalitetsnormer och föreslår en metod för
tillämpning av dessa som inte kommer att leda till den skärpning av
miljökraven som avsikten är. Förslaget innehåller vissa viktiga be-
stämmelser som medför en försvagning av miljökraven.
6.59 Halmstads kommun: Kommunen instämmer helt med utredningens
konstaterande att det inte är kostnadseffektivt att driva reningskrav hur
långt som helst.---Miljökvalitetsnormer måste utformas så att de inte
är lika beroende av främst ekonomiska förutsättningar som dagens rikt-
och gränsvärden. Dagens rikt- och gränsvärden är, anser kommunen, i
stor utsträckning att betrakta som ekonomiska värden. Enligt skrivningen
i 8:2 skall endast sådana miljökvalitetsnormer som är meddelade på
grund av internationella förpliktelser och när det finns särskilda skäl vara
bindande. Skall man kunna komma bort från den kortsiktiga ekonomiska
styrningen bör det snarare vara så att miljökvalitetsnormer skall vara
bindande om inte särskilda skäl föreligger.---I § 8:3 specificeras vad
miljönorm får avse. De tre första punkterna är olika kvaliteter för vad
som kan accepteras. I den fjärde punkten anges minsta acceptabla avstånd
mellan miljöferlig verksamhet och bostäder, skolor eller barnomsorg.
Kommunen förstår inte vinsten med en avståndsnorm. Om kvalitetsnor-
men uppfylls föreligger ju inte risk för oacceptabel miljöstörning eller
risk for människors hälsa. Avståndsnormen kommer att sättas i för-
hållande till den då kända tekniken. Risken är, som kommunen ser det,
snarast att normen kan konservera denna teknik. I 8:4 sägs att om det
behövs för att miljökvalitetsnormer skall kunna uppfyllas i ett område
som omfettar flera kommuner, skall länsstyrelsen upprätta en åtgärdsplan
som underlag för myndigheternas och kommunernas planering. Kommu-
nen kan inte se fördelen med att länsstyrelsen alltid, när en norm
omfettar flera kommuner, skall upprätta åtgärdsplan. Med den utökade
möjlighet till samarbete mellan kommuner som sannolikt kommer att bli
möjlig anser kommunen att kommunerna i samråd i första hand måste få
möjlighet att ta fram sådan åtgärdsplan. Om länsstyrelsen alltid skall ta
fram åtgärdsplanen är risken att kommunernas påverkansmöjlighet
åsidosätts allt för mycket. Om det antas att bindande normer för
kvävedioxid, svaveldioxid, sot eller bly kan komma att överskridas är
kommunen enligt 8:5 skyldig att mäta. Belastningen av främst kvävediox-
id och svaveldioxid beror till 80-90% på importerade föroreningar.
Kommunen har mycket stora svårigheter att påverka denna del av
belastningen. Av den inhemska delen, främst vad avser kvävedioxid,
kommer en stor del från trafikarbete. I detta avseende kommer kommu-
nens möjlighet att påverka större trafikleder att bli mycket liten eftersom
endast regeringen föreslås få möjlighet att avgöra tillåtligheten, vetorätten
tas bort och Naturvårdsverket föreslås bli tillsynsmyndighet för stora
trafikanläggningar. Kommunen anser att det är oacceptabelt att utifrån
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
174
dessa förutsättningar ställa krav på att kommunerna skall göra mätningar
om det även innefattar bekosta mätningar.
6.60 Göteborgs kommun: Miljökvalitetsnormer behövs och kommittén
argumenterar övertygande för att ett införande skulle kunna medföra
vinster, inte minst som ett sätt att bringa reda i den vildvuxna flora av
riktvärden, målvärden, gränsvärden m.m. som utfärdas av olika
myndigheter på olika nivåer och olika förfettningar.---I realiteten är
dock generella miljökvalitetsnormer förknippade med betydande praktiska
problem p.g.a. varierande lokala förutsättningar, ekonomiska och
tekniska begränsningar, importerad miljöbelastning och otillräcklig
kunskap och skilda meningar om vad miljö och hälsa tål. Miljökvalitets-
normer bör enligt vår mening inte uttryckas i avstånd utan enbart i
kvalitet. Avstånd för att klara miljön har varit en av orsakerna till
utbredningen av tätorterna och därmed orsakat ett ökat trafikarbete.
Sambandet mellan tätheten i tätorten och trafikarbete är belagt såväl
internationellt som nationellt. Dessutom hämmar avståndsnormer en
önskvärd utveckling mot alternativ teknik och förändrade beteenden. För
att miljökvalitetsnormer skall kunna flytta fram miljöpositionema krävs
mer bindande och sanktionerbara föreskrifter än vad kommittén föreslår.
Som förslaget nu är utformat riskerar användandet av normerna att, i lika
hög grad som fellet är med dagens rikt- och gränsvärden, bero av
ekonomiska och tekniska möjligheter. Enligt förslaget till lagtext skall
miljökvalitetsnormer av myndigheter och kommuner läggas till grund för
planering, meddelande av föreskrifter, prövning av tillståndsärenden och
tillsyn. I balken föreskrivs vidare (8 kap. 4 §) att om det behövs för att
miljökvalitetsnormer skall kunna uppfyllas inom ett område som omfettar
flera kommuner, skall länsstyrelsen upprätta en åtgärdsplan som underlag
för myndigheternas och kommunernas planering. Avser behovet flera län
upprättas planen av naturvårdsverket. Lagtexten i balken bör utformas så
att även berörda kommuner ges möjlighet att i samverkan upprätta sådana
gemensamma åtgärdsprogram.
6.61 Marks kommun: Liksom i fråga om generella föreskrifter är
balkens reella substans till stor del beroende av att normer tas fram.
Detta kan vara svårt. I kombination med stoppregeln skulle det bli
mycket svårt att införa miljökvalitetsnormer p.g.a. stoppregelns drastiska
krav. Kombinationen av bindande och inte bindande normer är inte heller
tillräckligt tydligt beskriven i balkförslaget. Om förtydliganden görs finns
det inte anledning att invända mot införande.
6.62 Trollhättans kommun: En tydligare åtskillnad mellan rättsbindande
normer och inriktningsmål bör göras.
6.63 Karlstads kommun: Kommittén föreslår införandet av två olika
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
175
slags miljökvalitetsnormer: bindande respektive icke bindande normer. Prop. 1994/95:10
Karlstads kommun tillstyrker detta förslag. Bilaga 4
6.64 Örebro kommun: Miljökvalitetsnormer kopplade till s.k. stoppreg-
ler är bra. Dessa bör vara sanktionsbundna till någon ansvarig. I annat
fell blir det en "papperstiger". 8 kap. 2 § -1 motsats till kommittén
anser kommunen att miljökvalitetsnormer för råvatten bör kunna införas.
---8 kap. 4 § - gäller frågan om länsstyrelsens roll vad gäller miljökva-
litetsnormer för flera kommuner. Länsstyrelsen måste ha några slags
sanktionsmöjligheter mot kommuner och andra myndigheter som trilskas.
6.65 Köpings kommun: Icke bindande miljökvalitetsnormer bör kunna
ställas upp av kommunen och ligga till grund för föreskrifter och
tillsynsverksamhet. Krav utöver allmänna aktsamhetsregler bör då kunna
ställas.---8 kap. 4 § Det är viktigt att åtgärdsplaner som berör flera
kommuner görs i nära samråd med berörda kommuner. Det bör också
finnas utrymme för att åtgärdsplaner tas fram av berörda kommuner
gemensamt.
6.66 Västerås kommun: För att miljökvalitetsnormer skall kunna flytta
fram miljöpositionema krävs mer bindande och sanktionsbara föreskrifter
än vad kommittén föreslår.---Som förslaget nu är utformat riskerar
användandet av normerna att, i lika hög grad som fellet är med dagens
rikt- och gränsvärden, bero på ekonomiska och tekniska möjligheter. - -
- De generella normerna är nödvändiga men inte tillräckliga. För att
kunna avgöra en verksamhets tillåtlighet på en viss plats, eller fungera
som underlag för planering och resurshushållning behövs det också lokala
kvalitetsnormer som är anpassade till den lokala miljöns förutsättningar.
Det är därför också nödvändigt att kommunerna med kunskap om de
lokala naturförutsättningama, problemen och behoven samt med det
fysiska planeringsansvaret får större ansvar och resurser för utformningen
och tillämpningen av miljökvalitetsnormema och framför allt beträffande
upprättandet av åtgärdssplaner. Huvudansvaret för dessa bör ligga hos
kommunerna, även när det gäller åtgärdsplaner för större områden där
interkommunalt samarbete erfordras. Länsstyrelsens roll och ansvar bör
i dessa fell främst vara av samordnande karaktär. - - - Viktigt att
uppmärksamma är även att miljökvalitetsnormer inte enbart bör
bestämmas av graden av belastningar utan även av miljöns innehåll av
önskvärda egenskaper och funktioner samt av dess motståndskraft och
stabilitet.---Det finns en uppenbar risk att avståndsnormer hämmar en
önskvärd utveckling mot alternativ teknik och förändrade beteenden.
6.67 Heby kommun: Begreppet "norm" bör inte användas för icke
bindande regler. För sådana bör uttrycket rekommendationer e.d.
användas. Vad balken behöver reglera är väl bindande föreskrifter
176
beträffande miljökvalitén. Rekommendationer borde centrala ämbetsverk
kunna utfärda utan någon särskild reglering i miljöbalken. Den samman-
blandning som finns i åttonde kapitlet i utredningens lagförslag av icke-
bindande regler och föreskrifter angående miljökvalitén är synnerligen
olycklig och olämplig. - - - En fråga som inte närmare klarläggs i
utredningen är hur ett system med miljökvalitetsnormer skall kunna
genomföras. Visserligen diskuteras behovet av åtgärdsplaner men den
viktiga frågan om uppmätning och löpande kontroll av den rådande
situationen behandlas knappast. Om inte ordentliga data finns om den
rådande miljösituationen så blir det svårt att bedöma ett företags
tillåtlighet. Vilket ansvar skall lokala respektive regionala tillsynsorgan
ha för den löpande kontrollen av rådande miljösituation? Denna fråga
behöver en ordentlig reglering i miljöbalken.
6.68 Borlänge kommun: I 7 kap. tas ett nytt begrepp upp, nämligen
miljökvalitetsnormer. Detta är positivt och kommer säkert att föra
miljöarbetet framåt. I förslaget noteras att normerna kan göras både
bindande och icke bindande. Skall miljökvalitetsnormema betyda något
bör det klart framgå att de skall göras bindande och dessutom baseras på
vad naturen tål utan några ekonomiska hänsyn. I de föreskrifter, som
kommer att utarbetas runt miljökvalitetsnormema bör dessutom anges på
vilken tidrymd normen bör vara uppnådd. På detta sätt kan vi verksamt
arbeta bort miljöproblem och anpassa mänskliga aktiviteter till vad
naturen långsiktigt tål.
6.69 Gävle kommun: Normer för miljökvalitet behövs för dagens
miljöarbete.---Normerna måste dock vara bindande och utformade
som föreskrifter med straffsanktioner. En skärpning av kommitténs
förslag är önskvärt/nödvändigt.---Ett system med miljökvalitetsnormer
måste medge hänsynstagande till regionala och lokala miljömål som
utarbetats utifrån faktiska lokala miljöförhållanden.---Miljökvatitets-
normer bör dock vara miniminivåer för miljöarbetet, annars finns det stor
risk att miljöarbetet ute i kommunerna hämmas. 8 kap. 4 § - Upprättande
av åtgärdsplaner för ett visst område som omfettar fler kommuner, måste
för att undvika konflikter och underlätta miljöarbetet med kommunala
miljömål och andra för kommunen viktiga planering smål, ske i sam-
verkan med de berörda kommunerna. Detta måste regleras i lagtexten.
6.70 Hudiksvalls kommun: Normer för miljökvalitet behövs för dagens
miljöarbete. Miljökvalitetsnormer måste dock vara bindande och
sanktionerbara föreskrifter. Där måste man gå längre än vad kommittén
föreslår. - - - Ett system med miljökvatitetsnormer måste medge
hänsynstagande till regionala och lokala miljömål som utarbetats utifrån
fektiska lokala miljöförhållanden.---Miljökvatitetsnormer bör dock var
miniminivåer för miljöarbetet, annars finns det stor risk att miljöarbetet
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
177
ute i kommunerna hämmas. 8 kap. 4 § vid genomförande av miljökvali-
tetsnormer är det angeläget, för att undvika konflikter och underlätta
miljöarbetet med kommunala miljömål och andra för kommunen viktiga
planeringsmål, att upprättande av åtgärdsplaner för ett visst område som
omfattar flera kommuner kan ske i samverkan med den/de berörda
kommunen/kommunema.---I lagtexten i balken sägs att länsstyrelsen
skall upprätta sådana åtgärdsplaner. Lagtexten bör utformas så att även
berörda kommuner ges möjlighet att i samverkan upprätta sådana
gemensamma åtgärdsprogram.
6.71 Sundsvalls kommun: Införandet av miljökvalitetsnormer välkom-
nas. Tillsammans med miljökonsekvensbeskrivningar blir detta ett bra
sätt att öka miljöhänsyn i samband med exploatering av mark- och
naturresurser. Åtskillnad bör göras mellan rättsligt bindande och icke
bindande miljökvalitetsnormer.---Enligt 8 kap. 3 § får miljökvalitets-
normer avse bl.a. kortaste avstånd mellan miljöfarlig verksamhet och
bostäder eller lokaler för undervisning eller barnomsorg. Med ett långt
skyddsavstånd kan incitamentet för att minska utsläppen av hälso- och
miljöfarliga utsläpp och störningar försvagas. Det bör framgå i balken att
denna typ av normer är minimikrav. Tillsynsmyndigheten bör ha
möjlighet att skärpa kraven i enskilda fall.
6.72 Timrå kommun: Miljökvalitetsnormer är ett nytt begrepp som
införs i lagen och vid en första studie verkar kunna underlätta miljö-
arbetet. Det finns dock många frågetecken. Har vi tillräcklig kunskap för
att uttrycka vad människan och naturen tål i konkreta värden? Skall
normerna fastställas utifrån ett enbart europeiskt perspektiv eller ett
svenskt perspektiv? Hur kommer kommunernas lokala miljömål stämma
överens med generella landsomfattande nivåer? Kommittén måste
ytterligare studera denna fråga. Lagen bör ange minimikravnivåer.
Länsstyrelsen och kommunerna bör ges rätt att skärpa kraven i de
situationer då regionala och lokala förutsättningarna motiverar detta.---
I enlighet med 4 kap. 6 § bör intas en paragraf som reglerar kommunens
rätt att utfärda miljökvalitetsnormer.---8 kap. 3 §: Miljökvalitetsnor-
mer behövs och innebär viktiga vinster. Det är dock väsentligt att notera
att generella miljökvalitetsnormer är förknippade med betydande
praktiska problem pga. varierande lokala förutsättningar, ekonomiska och
tekniska begränsningar och skilda meningar om vad miljö och hälsa tål. -
- - Det är tveksamt att införa miljökvalitetsnormer som avser skyddsavs-
tånd. Istället borde avståndsfrågoma regleras individuellt. Risken är
annars att effekten blir en hämmad teknikutveckling.
6.73 Ornsköldsviks kommun: Det finns en principiell risk att införandet
av miljökvalitetsnormer kan komma att strida mot bästa-teknik-principen.
Denna risk bör pareras i lagtexten, exempelvis att det klart utsägs att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
178
kvalitetsnormerna skall ses som nationens minimikravnivåer och att
länsstyrelser och kommuner ges rätt att skärpa kraven i de situationer
lokala eller regionala omständigheter så motiverar. En ny paragraf bör
intas som ger kommunerna rätt att utfärda lokala miljökvalitetsnormer i
enlighet med 4 kapitlets föreskiftsrätt.---8 kap. 3 § - Det är tveksamt
att införa miljökvalitetsnormer som avser skyddsavstånd. Avstånd ökar
trafikarbetet, att lösa miljöproblem med avstånd riskerar att hämma
teknikutvecklingen. Det är bättre att lösa skyddsavståndsfrågoma vid den
individuella prövningen. Då finns också en morot i systemet, ju renare
teknik desto kortare skyddsavstånd erfordras. Mycket talar för att
avståndsfrågoma bör regleras individuellt och inte via en kollektiv
miljökvalitetsnorm.
6.74 Östersunds kommun: I 8 kap. 1 § görs uppräkningar över vad
miljökvalitetsnormer får handla om. Uppräkningen under 1 § bör kunna
utgå.---18 kap. 3 § sägs att en miljökvalitetsnorm får avse kortaste
avstånd mellan miljöfarlig verksamhet och bostäder eller lokaler för
undervisning eller barnomsorg. Avståndskriterier kan bl.a. hämma
teknikutvecklingen vad avser processer och rening.---Förslaget om
"minsta avstånd" i 8 kap. 3 § bör utgå.
6.75 Skellefteå kommun: I specialmotiveringen till 8 kap. 2 § förs en
diskussion om bindande respektive icke bindande miljökvalitetsnormer,
men var gränsen däremellan bör gå är oklart. Bestämmelsen bör
tydliggöra kriterier för detta och normerna bör särskiljas genom olika
beteckningar (t ex gräns- och riktvärden).
6.76 Umeå kommun: Det är bra att användningen av miljökvalitetsnor-
mer till en början inriktas på hälsoskyddet. Det är förenat med en hel del
problem att i lagstiftningen ange bindande kvalitetsnormer bland annat
med tanke på mätproblemen. Utformningen av sista strecksatsen i 8 kap.
3 § är inte bra. Den innebär att metoden att lösa ett miljöproblem
regleras i lagen. Strecksatsen kan med fördel tas bort ur balken. 3 §: Vi
saknar en typ av "riktlinjenormer" som avser biologisk mångfeld. Sådana
gör det möjligt att konkret bryta ned det av riksdagen festlagda över-
gripande målet. Ett förslag till formulering av ett sådant stycke i 3 § är:
"lägsta acceptabla förekomst i naturmiljön av någon viss art eller biotop".
---4 §: En åtgärdsplan för att uppfylla en miljökvalitetsnorm skall
givetvis upprättas i samråd med berörda kommuner. Om åtgärden gäller
enbart en kommun bör det ankomma på denna att upprätta åtgärdsplanen,
inte på länsstyrelsen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
6.77 Luleå kommun: Användningen av begreppet miljökvalitetsnorm är
inte konsekvent. Ibland avses planeringsunderlag, ibland gränsvärden
som ej får överskridas. De olika betydelserna av begreppet bör förtyd-
179
ligas i analogi med hur begreppen gränsvärde/riktvärde används vid
tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen. Länsstyrelsen, och i vissa fell
Naturvårdsverket, skall enligt förslaget upprätta åtgärdsprogram om flera
kommuner eller län berörs av åtgärder för att uppfylla en miljökvalitets-
norm. Självfallet bör också flera kommuner gemensamt på eget initiativ
kunna upprätta sådana åtgärdsprogram.
6.78 Piteå kommun: Utfärdande av miljökvalitetsnormer syftar till att
förverkliga balkens intentioner och kommer troligtvis också att ha en stor
betydelse t.ex. för att beakta miljöfrågorna i den kommunala fysiska
planeringen.---Vi ställer oss tveksamma till om det inom överskådlig
tid går att utarbeta miljökvalitetsnormer i den omfettning som är
nödvändigt för att de skall bli det instrument de är avsedda att vara.---
Miljökvalitetsnormema skall enligt balken fylla flera funktioner.---För
att normerna skall få den genomslagskraft som avses måste begreppet
förtydligas. Ett system med miljökvalitetsnormer måste medge hänsynsta-
gande till regionala och lokala miljömål som utarbetats utifrån lokala
miljöförhållanden. En risk finns annars att det miljöarbete som bedrivs
i kommunerna bromsas, med hänvisning till att en miljökvalitetsnorm är
uppfylld.---8 kap. 4 § - Upprättande av åtgärdsplaner för ett område
som omfettar flera kommuner bör ske i samverkan med de berörda
kommunerna.
6.79 Stockholms läns Landsting: I de fell en åtgärdsplan erfordras för
att uppfylla en miljökvalitetsnorm som berör flera kommuner så bör en
eventuell regionplans (motsv.) förslag till lösningar beaktas. Samma
förhållande gäller även förslag till kommunala inskränkningar av
strandskyddet.
6.80 Svenska Kommunförbundet: Förbundet anser sammanfattningsvis
beträffande miljökvalitetsnormer att endast regeringen och inte under-
lydande statliga verk ges möjlighet att besluta om eventuella miljökvali-
tetsnormer, då det kommer att vara fråga om bestämmelser med
materiellt innehåll. Vidare anser förbundet att miljökvalitetsnormer så
långt möjligt bör utformas som "funktionskrav".---En positiv effekt
av ett eventuellt införande av miljökvalitetsnormer - under förutsättning
att normerna festläggs endast av regeringen - skulle kunna bli att den
vildvuxna floran av riktvärden, målvärden, gränsvärden m.m. som hittills
utfärdats av olika myndigheter på skilda nivåer och i olika förfettningar
skulle gallras rejält.---Enligt Kommunförbundet bör lagtexten utformas
så att även berörda kommuner ges möjlighet att i samverkan upprätta
sådana gemensamma program. Förbundet anser dessutom att begreppet
miljökvalitetsnormer måste preciseras bättre.---Begreppet miljökvali-
tesnormer bör endast användas för "bindande normer". För "icke
bindande normer" bör en annan benämning väljas.---Om en miljökva-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
180
litetsnorm är absolut utformad, t.ex. som en högsta acceptabel bullernivå
i ett bostadsområde på ett visst avstånd från en väg eller ett bestämt
avstånd mellan bebyggelse och en järnväg som krav vid transporter med
farligt gods, så utesluts möjligheter för kommunerna att göra bedöm-
ningar om syftet med bestämmelsen kan nås genom andra åtgärder.
Sådana typer av "absoluta" normer minimerar utrymmet för lokala
bedömningar till förfång för självstyret. Kommuner som vill ställa högre
krav eller göra en annan bedömning beträffande riskerna i de redovisade
exemplen skulle dessutom kunna hindras av "absoluta" normer. Vid
utformningen av exempelvis en väg eller en bostadsgata måste av-
vägningar göras mellan trafikmängder, hastigheter, avgasutsläpp, buller
och trafiksäkerhet. Absoluta normer för någon eller några av dessa
faktorer kan leda till feloptimeringar till förfång för miljön som helhet.
Miljökvalitetsnormer utformade som "funktionskrav" ger däremot större
utrymme för lokala avvägningar och är därmed att föredra utifrån ett
kommunalt perspektiv.
6.81 Svenska naturskyddsföreningen: Välkomnar förslaget om att
miljökvalitetsnormer skall införas i lagstiftningen. Därmed läggs grunden
för en miljölagstiftning som utgår från tillståndet i miljön snarare än vad
som är tekniskt och ekonomiskt möjligt resp rimligt. Föreningen föreslår
dock en komplettering så att de föreslagna reglema beträffande miljökva-
litetsnormer, förutom mark, vatten och luft, även skall avse biota. Detta
för att möjliggöra festställandet av tillåten halt av t.ex. kvicksilver i olika
fiskarter, cesium i svamp liksom halter av icke naturliga eller svåmed-
brytbara främmande ämnen i andra arter. Vidare är föreningen kritisk till
att kommittén inte vill att inhemskt fastställda miljökvalitetsnormer alltid
skall vara bindande. En miljökvalitetsnorm måste vara bindande, att tala
om någonting annat kan betecknas som "contradiction in terms".---
Föreningen anser att beteckningen normer skall förbehållas sådana regler
som ovillkorligen skall gälla och som har rättsverkan, såsom gränsvärden
och i vissa fell riktvärden. De skall även vara straffsanktionerade vid
överträdelse eller underlåtenhet som beror på medvetet åsidosättande
och/eller grov oaktsamhet.---De icke bindande foreskiftema torde
istället betraktas som miljökvalitetsmål och rekommendationer. Denna
uppdelning är i övrigt helt förenlig med de EG-direktiv som finns inom
detta område. Naturskyddsföreningen konstaterar att många miljöproblem
och immisioner inte kan regleras och kontrolleras på nationell nivå. Detta
gäller framför allt sådana utsläpp som sker utanför vårt lands gränser
men som ändå påverkar vårt territorium. Det är därför nödvändigt att
internationella överenskommelser beträffande miljökvalitetsnormer och
gränsvärden i framtiden kommer att träffas.---Föreningen anser att
bindande föreskrifter skall utfärdas för varje tillfälle där miljösituationen
är eller i en nära framtid beferas bli alarmerande. Till dessa föreskrifter
skall även kopplas åtgärdsprogram för hur situationen skall kunna lösas
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
181
och kontrolleras. För andra situationer kan mycket väl rekommendationer Prop. 1994/95:10
med därtill hörande riktvärden och åtgärdsforslag finnas.---Vem som Bilaga 4
skall utfärda miljökvalitetsnormer måste framgå direkt av lagtexten och
inte anges i någon föreskrift.
6.82 Sveriges advokatsamfund: I detta kapitel föreslår utredningen
införandet av en möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att meddela miljökvalitetsnormer för att "genomdriva" de
allmänna "riktlinjer eller principer" som riksdagen kan förväntas anta
efter lagstiftningens införande. Det förefaller samfundet som om denna
möjlighet redan föreligger på grund av den allmänna direktivrätt som
föreligger från högre myndighetens sida till lägre. Samfundet finner det
samtidigt uteslutet att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer skall kunna påtvinga företag, kommun eller enskild en
bestämmelse till undvikande av sådana immissioner som nämns i kapitlet,
om vederbörande anser att bestämmelsen är oriktig eller tekniskt felaktig
e d. Även i detta fall skall möjlighet finnas for endera parten att
hänskjuta frågans avgörande till den av samfundet förutsatta miljödoms-
tolen. Man kan inte komma ifrån att införandet av miljökvalitetsnormer
kan komma i konflikt med principen om bästa möjliga teknik. Vidare
måste det finnas en flexibilitet i reglema eftersom vad som kan anses
vara godtagbar storstadsmiljö inte nödvändigtvis behöver överensstämma
med vad som kan accepteras i ett lantligt glesbygdsområde.
Även införandet av miljökvalitetsnormer utgör en betydelsefull nyhet i
förhållande till dagens system. Det är därför av synnerlig vikt att det
mycket tydligt redovisas hur det är avsett att systemet skall fungera.
Kommittébetänkandet företer brister därvidlag.---Inledningsvis vill vi
hänvisa till vårt avsnitt om generella föreskrifter och vad där uttalas om
beslutsprocessen. Vi menar att det finns mycket starka skäl att engagera
berörda delar av näringslivet även i fastställandet av kvalitetsnormer. - -
- Vidare synes det något oklart vad som ligger i begreppet "bindande"
miljökvalitetsnorm. Hur dylika normer kan komma att utformas samt om
och i så fall på vilket sätt en sådan norm direkt (dvs. utan tillsynsbeslut
eller omprövning) påverkar verksamhetsutövare utan respektive med
tillstånd framgår inte klart. Det är också otydligt hur systemet är avsett
att fungera om ett överskridande berör endast en kommun. Enligt
organisationerna bör det inte komma i fråga att låta kommunala beslut
eller planer bryta igenom befintliga tillstånd. Detta synes inte vara avsett
men måste komma till tydligare uttryck i lagförslagen.---Inte heller
åtgärdsplaner beslutade av lässtyrelse eller SNV bör få ställning som
särskild omprövningsgrund. Det är enligt organisationerna tillräckligt
med de omprövningsmöjligheter som följer av den föreslagna 21 kap. 2
§, särskilt p. 5-8.---Avslutningsvis bör lagtexten i 8 kap. 1 §, sista
182
stycket formuleras om. Självfallet skall kvalitetsnormer grunda sig på
vetenskapliga undersökningar och kriterier. Detta uttalas också i
motivtexten. I lagtexten har emellertid valts ordet "bedömningar" utan
närmare precisering. Det är enligt vår uppfettning mycket otillfredsstäl-
lande att inte kravet på vetenskapligt underlag kommer till klart uttryck
i lagtexten. Den nu föreslagna lagtexten ger närmast intryck av ett stort
utrymme för politiskt skön, något som knappast varit avsikten. Enligt
förslaget skall frågan om skyddsavstånd kunna regleras genom miljökva-
litetsnormer. Det kan ifrågasättas om dylika föreskrifter rent systematiskt
bör placeras i avsnittet om miljökvalitetsnormer eller i 4 kap. som rör
generella föreskrifter i allmänhet. Frånsett detta vill organisationerna
understryka vikten av att problemen med kollisioner mellan befintlig
industri eller annan näringsverksamhet och tillkommande bostadsbe-
byggelse, får sin lösning. - - - Industri och andra verksamheter som
etablerats i enlighet med gällande planer och miljöskyddskrav måste
normalt tillerkännas prioritet i förhållande till ny bostadsbebyggelse. Det
är inte rimligt att etablera ny bostadsbebyggelse i sådan närhet av
befintliga anläggningar att verksamheten tvingas till flyttning eller
utökade skyddsåtgärder i sådan omfettning att grunderna för verksam-
heten förändras väsentligt, alternativt att boende får en sämre närmiljö
än vad som är möjligt att uppnå. Erfarenheterna hittills visar dock att
kommunerna i sin planläggning av bostadsbebyggelse har åsidosatt de
krav på skyddsavstånd som anses självklara när situationen är den
omvända, dvs när störande verksamhet skall lokaliseras i närheten av
befintlig bostadsbebyggelse. Organisationerna hemställer därför att frågan
om ytterligare styrmedel - sannolikt inom ramen för plan- och bygglag-
stiftningen - för att hindra nyetablering av bostadsbebyggelse inom
skyddsavstånden för befintlig verksamhet, övervägs under den fortsatta
beredningen.
6.84 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Anser att införandet av
miljökvatitetsnormer öppnar för nya intressanta lösningar. Använda på
rätt sätt kan dessa möjliggöra en minskad detaljstyrning från statens sida
och en ökad möjlighet for den enskilde näringsutövaren att avgöra bästa
miljöinsatser. LRF är dock tveksamt till sättet på vilket normerna skall
införas. Miljöbalken öppnar möjligheter för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om s.k.
miljökvatitetsnormer. Miljöskyddskommittén förutsätter att regeringen
festställer alla normer av principiell karaktär. Däremot ges landets
folkvalda, riksdagen, inte något inflytande över dessa normer utöver i de
fell riksdagen har antagit riktlinjer eller principer som kan tigga till grund
för normerna. Med tanke på den stora principiella betydelse miljökvati-
tetsnormer jämte aktsamhetsreglema kommer att få för enskilda
verksamhetsutövare anser LRF att det är oacceptabelt att i sin helhet
överlåta beslut om dessa normer på regering eller myndigheter. Normer
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
183
av principiell karaktär bör underställas riksdagens granskning. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
6.85 Svenska Kraftverksföreningen: Sedan läng tid tillbaka har man i
det praktiska miljöskyddsarbetet använt sig av riktlinjer som är uttryck
för miljökvalitet. Exempel är Naturvårdsverkets riktlinjer for externt
industribuller och verkets riktlinjer för luftkvalitet. Trots att dessa
riktlinjer inte varit rättsligt bindande har de haft en styrande funktion.
Det kan med fog ifrågasättas om det finns behov av att formalisera
bruket av kvalitetsnormer på det sätt som föreslagits i utredningen.
Förutsättningen för regeringen (eller underordnad myndighet) att ta sina
förordningsbefogenheter i bruk är dåligt beskrivna och gör rättsläget
osäkert. Kraftverksföreningen avstyrker lagreglering i frågan om
miljökvalitetsnormer utöver den som finns idag (8 a § miljöskyddslagen).
6.86 Värmeverksföreningen: Värmeverksföreningen anser att konse-
kvenserna av normerna kan bli helt orimliga om det inte tas hänsyn till
både tekniska och ekonomiska fektorer, när man tillämpar dem.---
Normer, som är i det närmaste omöjliga att innehålla och som hela tiden
föranleder kompromisser, blir till liten nytta. Värmeverksföreningen
finner det därför vara mycket viktigt att branschintressen ges möjlighet
att påverka normernas utformning.---Risk förefeller finnas för att
miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter i vissa fell kommer att stå
i konflikt med varandra. Miljökvalitetsnormemas status vid individuell
prövning måste därför klarläggas ytterligare.---En skyldighet införs
för kommuner att mäta vid överskridna luftkvalitetsnormer (8 kap. 5 §).
Värmeverksföreningen anser att detta kommer att öka kunskapen och
underlätta bedömningen vid nyetableringar.
6.87 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: Det finns i förslaget
till miljöbalk ett par begrepp som det finns anledning att kommentera
innebörden av. Ett sådant begrepp är miljökvalitetsnorm, vilket enligt
förslaget kommer att få två innebörder dels i betydelsen riktlinjer för
myndigheter och kommuner vid planering, föreskriftsarbete, tillstånd-
sprövning och tillsyn, dels i samband med internationella förpliktelser
eller då särskilda skäl föreligger att vara bindande föreskrift. Enligt
TCOs mening bör begreppet reserveras for en av betydelserna.
6.88 Plan- och Byggutredningen: Tillstyrker principen att tillstånds-
beslut skall påverkas av hur den lokala miljön ser ut och att förändringar
måste ske inom ramen för vad naturen och människorna tål.---Av
betänkandet kan inte utläsas om miljökvalitetsnormema kommer att bli
absoluta gränsvärden uppställda som mätvärden eller funktionskrav eller
om de kommer att formuleras som målsättningar. Dessa ftågor är
givetvis av avsevärd betydelse för möjligheten att bedöma förslaget.---
184
Fysisk planering innebär att en rad motstående krav skall vägas samman Prop. 1994/95:10
till en lösning som är lämplig från miljömässiga, sociala och ekonomiska Bilaga 4
utgångspunkter. Om i en sådan sammanvägning en del av miljökraven
låses av miljökvalitetsnormer kan optimeringen även från miljösynpunkt
bli olycklig.---I komplext miljöbelastade områden som tätorter kan
miljökvalitetsnormer få andra effekter än de avsedda.---Mot bakgrund
av ovanstående är det angeläget att forslaget i denna del vid den fortsatta
beredningen preciseras till sin funktion och karaktär.
bra med miljökvalitetsnormer.---Det finns dock en principiell risk att
införandet av miljökvalitetsnormer kan komma att strida mot bästa-
teknik-principen. Speciellt gäller detta i de fell belastningsnivåerna sätts
utifrån ett urbant europeiskt perspektiv. Denna risk bör pareras i
lagtexten, exempelvis att det klart utsägs att kvalitetsnormerna skall ses
som nationens minimikravnivåer. Det är därför viktigt att länsstyrelser
och kommuner ges rätt att skärpa kraven i de situationer lokala eller
regionala omständigheter så motiverar. 4 kap. 6 § - Kommuner bör, utan
att ha regeringens bemyndigande, ha möjlighet att meddela föreskrifter
for att reglera lokala miljöproblem. Kommunala föreskrifter bör dock ej
få mildra de kravnivåer, som festlagts i centrala föreskrifter eller
miljökvalitetsnormer. - - - 8 kap.: En ny paragraf bör in tas som ger
kommunerna rätt att utfärda lokala miljökvalitetsnormer i enlighet med
4 kapitlets fÖreskriftsrätt. 8 kap. 3 §: Det är tveksamt att införa
miljökvalitetsnormer, som avser skyddsavstånd. Avstånd ökar trafik-
arbetet, att lösa miljöproblem med avstånd riskerar att hämma tekni-
kutvecklingen. Det är bättre att lösa frågorna om skyddsavstånd vid den
individuella prövningen. Då finns också en morot i systemet, ju renare
teknik desto kortare skyddsavstånd erfordras. (Stömingskänslig verksam-
het kan också vara mycket mer än bostäder, undervisning och barnom-
sorg, sjukhus, åldringsvård, fritidsområden etc.) Mycket talar för att
avståndsfrågoma bör regleras individuellt och inte via en kollektiv
miljökvalitetsnorm.
6.90 Föreningen Skogsindustrierna: Genom kopplingen till miljökvali-
tetsnormer och åtgärdsplaner skapas nya procedurer som t.ex. kan
innehålla åtgärdsstegen riksdagens riktlinjer, miljökvalitetsnormer,
åtgärdsplan, omprövning av beviljade tillstånd. För den tillståndspliktiga
industrin finns en viktig koppling till den s.k. rättskraftsregeln i 20 kap.
16 §, som avser att hindra att den som fått tillstånd enligt balken åläggs
att upphöra med verksamheten eller vidta försiktighetsmått utöver vad
som anges i tillståndsbeslutet. Detta gäller dock inte enligt omprövnings-
reglema i 21 kap. om en miljökvalitetsnorm inte uppfylls och normen är
bindande eller det följer av åtgärdsplan att omprövning skall ske.
Gällande villkor får då genom föreskrift av myndighet ändras eller
185
upphävas. Vidare får tillstånd återkallas helt eller delvis om föreskrifter
inte iakttas. Sammanfattningsvis kan konstateras att regeringen och olika
myndigheter får en omfattande rätt att meddela föreskrifter som
begränsar möjligheterna att använda ett tillstånd. Bestämmelserna i 4 och
20 kap. med syfte att upprätthålla rättstryggheten i samband med förbud
och omprövning av villkor förlorar i hög grad i betydelse när miljökvali-
tetsnormer och åtgärdsplaner kan åberopas. Olika typer av föreskrifter
och normer kommer att finnas på olika nivåer och sambandet mellan
dessa blir komplicerat. Oklarhet råder om hur miljökvalitetsnormer skall
utformas och tillämpas. Det kommer följaktligen att bli mycket svårt för
industrin och andra berörda att bilda sig en uppfettning om vad som
gäller och om hur förutsättningarna för verksamheten kan komma att
ändras genom tillämpningen av lagstiftningen. Skogsindustrierna anser att
förslagen kan skapa så stora problem att en överarbetning inom
kommittén skulle vara motiverad. Om detta inte är möjligt bör förslagen
modifieras under den politiska behandlingen.---Det är väsentligt att
miljökvalitetsnormer baseras på ett hållbart vetenskapligt underlag.
Fastställandet av normerna måste enligt vår uppfettning föregås av ett
noggrant förberedande arbete där vetenskaplig expertis deltar. För att
normerna skall kunna fungera som effektiva hjälpmedel i miljöarbetet är
det väsentligt att den kunskap som finns bland verksamhetsutövama tas
tillvara. Kunskaperna kan avse såväl kännedom om praktiska för-
hållanden som analyser och fekta av vetenskapligt värde. Vi föreslår att
det i lagtexten förs in formuleringar om att miljökvalitetsnormer skall
baseras på ett objektivt vetenskapligt underlag och att utarbetandet skall
ske under medverkan av representanter för industrin och andra berörda
verksamhetsutövare.---Vi anser att mycket bestämda krav måste ställas
på miljökvalitetsnormer som direkt eller genom åtgärdsplaner läggs till
grund för tillståndsgivning, omprövning av tillstånd och tillsynsverksam-
het. Vi föreslår att endast normer som festställts av regeringen och som
framtagits på det sätt som vi föreslagit ovan skall få komma ifråga.---
Även i andra fell än när föreskrifter baseras på miljökvalitetsnormer,
måste industrin få möjlighet att lämna synpunkter och underlag innan
föreskrifterna festställs. Vi föreslår vidare att tillståndspliktig industri
som blir föremål för generella föreskrifter som innebär förbud, ut-
släppskrav, återkallande av tillstånd eller omprövning av villkor skall ha
möjlighet att ansöka hos koncessionsnämnden om dispens via individuell
prövning. Koncessionsnämnden bör då även ta ställning till de tidsfrister
och övergångsperioder som bör tillämpas i det enskilda fellet.---För
att de av oss föreslagna dispensmöjlighetema skall få en reell innebörd
måste skrivningarna rörande dispensavgiften i 23 kap. 2 § förändras.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
6.91 Greenpeace: Utgångspunkten i miljöbalken synes vara att miljökva-
litetsnormer inte skall vara bindande. Emellertid kan det föreskrivas att
de skall vara bindande om så krävs för att uppfylla Sveriges intematio-
186
nella förpliktelser, eller särskilda skäl eljest är för handen. Av detta
följer att det överväldigande flertalet av de kvalitetsnormer som behövs
med största säkerhet kommer att vara av icke-bindande karaktär. Dessa
normer blir närmast att betrakta som målsättning svärden. - - - Alla
miljökvalitetsnormer bör vara bindande. Detta innebär knappast att de
direkt kan ligga till grund för straffrättsliga sanktioner. Incitamentet för
såväl myndigheter som andra, att verka för att kvalitetsmålen uppnås,
ökar dock med bindande normer. Vidare bör normernas minimikaraktär
starkt betonas.
6.92 Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet: Normer för
miljökvalitet behövs för dagens miljöarbete. - - - Ett system med
miljökvalitetsnormer måste medge hänsynstagande till regionala och
lokala miljömål som utarbetats utifrån faktiska lokala miljöförhållanden. -
- - Miljökvalitetsnormer bör dock vara miniminivåer för miljöarbetet,
annars finns det stor risk att miljöarbetet ute i kommunerna hämmas. I
§ 3 talas det om skyddsavstånd till miljöferlig verksamhet. Att festlägga
skyddsavstånd präglas av ett gammalt synsätt som kan vara hämmande
på utvecklingen av ny mer miljöanpassad teknik.---Avstånd som norm
kan hämma en utveckling mot ny miljöanpassad teknik och arbetet med
att förändra människors trafikbeteenden. Avstånd kan dock i vissa fell
vara ett användbart instrument. Generella föreskrifter kan vid prövning
av ett stort antal verksamheter vara bra med skyddsavstånd för att enkelt
kunna tillämpa balken. 4 §: Upprättande av åtgärdsplaner för ett visst
område som omfettar flera kommuner, måste för att undvika konflikter
och underlätta miljöarbetet med kommunala miljömål och andra för
kommunen viktiga planeringsmål, ske i samverkan med de berörda
kommunerna. Detta måste regleras i lagtexten.
7.1.1. Statens Järnvägar, SJ: delar i stort Miljöskyddskommitténs
åsikter om producentansvarets betydelse som det formulerats i be-
tänkandet kap. 8. Kommittén anser att "resurshushållning och minskning
av avfallsmängderna redan i samband med produktionen skall---ges
högsta prioritet". Detta är även SJ:s uppfettning, vilket kommit till
uttryck bl.a. i vår interna miljöpolicy. För att nå detta mål förespråkar
Miljöskyddskommittén en ökad tilämpning av utbytesprincipen. Detta
motsägs dock av det fektum att denna princip i förslaget till Miljöbalk
fått en i realiteten försvagad ställning som rättsligt instrument.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
7.1.2 Boverket: Producentansvaret i balken utgår från nuvarande
renhållningslag med en viss fördjupning i detaljer, t.ex. angående
187
avfellsdeklarationer. Intressant är möjligheten att föreskriva om Prop. 1994/95:10
källsortering, återanvändning och materialåtervinning i samband med Bilaga 4
ombyggnad och/eller rivning av byggnader. Dessa aspekter bör vägas in
i helhetstänkande och kretsloppsperspektiv.
poängteras att en helhetssyn måste anläggas på varan - ett "från vaggan
till graven"-perspektiv. Det anförs också att grundbulten i en sådan
strategi måste vara producenternas ansvar för sina varor. Vidare anges
att införandet av producentansvar alltid måste föregås av noggranna
lämplighets- och konsekvensanalyser.---NUTEK har inget att erinra
mot dessa grundläggande utgångspunkter. Verket finner emellertid att
miljöbalken är så utformad att risken är stor för att statsmakterna går in
med långtgående detaljregleringar där helhetssynen får en underordnad
roll.
7.1.4 Konsumentverket: Konsumentverket tillstyrker att ett producen-
tansvar införs. Ur konsumentsynpunkt är bestämmelserna om märkning
och informationsskyldighet särskilt värdefulla.
7.1.5 Konkurrensverket: Den föreslagna miljöbalken får i stor
utsträckning karaktären av ramlag vilket innebär att regeringen eller
myndighet som regeringen utser bemyndigas att meddela de närmare
föreskrifter som behövs för att uppfylla balkens syfte. Enligt konkurrens-
verkets uppfettning är det angeläget att konkurrensintresset beaktas vid
utfärdandet och tillämpningen av föreskrifterna på miljöområdet. Det är
väsentligt att konkurrensen inte snedvrids och att mindre och medelstora
företag inte drabbas av konkurrensnackdelar. Det är även viktigt att de
föreskrifter som meddelas inte sträcker sig längre än vad som krävs med
hänsyn till det syfte som önskas uppnås. Det bör med andra ord föreligga
proportionalitet mellan föreskrifternas omfettning och målet med dessa.- -
- Sverige har på många områden stränga krav för skyddet av miljön.
Enligt konkurrensverkets uppfettning är miljöskyddet en angelägen
uppgift av utpräglat internationell karaktär. Det är därför viktigt att
Sverige på olika sätt verkar för internationella överenskommelser om
miljöskydd. Verket vill samtidigt peka på att nationella särkrav kan få
effekter och skapa etableringshinder. Det är således angeläget att, vid
festställande av regler för miljöstörande utsläpp m.m., en avvägning görs
mellan miljöintresset och intresset av en fungerande konkurrens.
7.1.6 Statens naturvårdsverk: För att göra ett helhetsgrepp på
avfallshanteringen möjligt bör en regel föras in i miljöbalken som ger
möjlighet att vid prövning av miljöferlig verksamhet ställa krav på
avfellssortering och förbehandling innan avfellet överlåts för omhän-
dertagande. ---Det saknas idag en sådan samordning av lagarna att den
188
från miljö- och resurssynpunkt nödvändiga helhetssynen i avfallshante-
ringen kan åstadkommas. Tyvärr ger inte heller miljöbalken i föreslagen
utformning denna möjlighet i tillräcklig utsträckning.---En svårighet
är den dåliga kopplingen mellan det förebyggande arbetet och det slutliga
omhändertagandet. Vid prövning av avfallsbehandlingsanläggningama är
det idag t.ex. inte möjligt att med hjälp av miljöskyddslagen ställa krav
på det mottagna avfallets egenskaper. För en utveckling av miljöarbetet
på avfellssidan måste man kunna arbeta mer förebyggande och nära
källan. Detta arbete måste kunna kopplas till den fortsatta hanteringen
och det slutliga omhändertagandet av olika avfallsfraktioner. Avfellspro-
ducenten bör ha ett ansvar för att det avfell som uppkommer kan hanteras
på ett från miljö- och resurssynpunkt lämpligt sätt.---Enligt verkets
uppfettning motiveras återvinning och resurssnål teknik ofta av den
minskade miljöpåverkan som blir resultatet av ett totalt sett mindre
utnyttjande av råvaror och energi.---Förarbetena bör kompletteras i
syfte att ge en mer nyanserad bild av såväl materialåtervinning som
avfellsförbränning. Den generella prioriteringen i betänkandet av
materialåtervinning framför förbränning som finns i betänkandet är
olycklig. En sådan prioritering kan i en del fell leda till från miljösyn-
punkt felaktiga beslut och åtgärder. Prioriteringar måste vara beroende
av avfallsslaget.---Det bör i miljöbalken också införas regler som gör
det möjligt att vid prövning av anläggningar för omhändertagande av
avfell kunna ställa krav på egenskaper hos det avfell som skall få
mottagas. - - - Förarbetena bör kompletteras i syfte att ge en mer
nyanserad bild av såväl materialåtervinning som avfellsförbränning.---
Eftersom det från renhållningslagen bar lyfts över bestämmelser till
balken som gäller avfell och inte övrig renhållning bör ordet "ren-
hållning" ersättas i 18:e och 23:e kapitlen.---Det bör i 18 kap. 8 §
förtydligas att avfallsplanen utgör en del av kommunens renhållnings-
ordning. Kommunernas avfallsplaner är ett instrument för att åstad-
komma en ökad återvinning och en bättre avfallshan tering. Nyckelfrågan
är att det finns möjlighet att föreskriva om hur renhållningsordningen
skall upprättas och antas. Den föreslagna utformningen av 18 kap. 8 §
kan dock tolkas som att avfellsplanen ligger utanför renhållnings-
ordningen. ---Naturvårdsverket tillstyrker förslaget i 18 kap. 4 § att
kommunerna efter regeringens medgivande skall kunna föreskriva om
bortforsling och omhändertagande av annat avfell än hushållsavfall.
Undantag från sådana föreskrifter bör dock, på samma sätt som i 3 §,
göras för sådant avfell som omfettas av föreskrift om producentansvar
enligt 5 §.
7.1.7 Karolinska Institutet: Vi har svårt att läsa ut ur betänkandet hur
det är tänkt att hanteringen av miljöfarligt avfell skall ske på forsknings-
institutioner som t.ex. Karolinska Institutet. Ar institutet att betrakta som
producent av miljöfarligt avfell genom sin användning av sådana
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
189
18 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
kemikalier? Vi förutsätter att föreskrifter tas fram som definierar
högskolans ansvar för sådana ftågor.
7.1.8 Uppsala universitet: 18 kap.: Vi föreslår omfettande ändringar för
att bättre anpassa reglema till hushållnings- och kretsloppsinriktning
m.m.---Enligt vår uppfettning bör inriktningen vara att all form av
avfallshantering skall regleras i miljöbalken. Alla viktigare regler bör tas
in i lagtext. Miljöskyddskommittén har i sitt förslag lämnat alltför mycket
av det, som riksdagen bör ta ställning till, till regering eller myndigheter.
7.1.9 Lunds universitet: Forskningsnämnden har i huvudsak inget att
erinra mot de resonemang och förslag beträffande producentansvar och
den s.k. kretsloppsprincipen som framförts i detta avsnitt.
7.1.10 Länsstyrelsen i Hallands län: I 18 kap. 8 § 2 st. talas om vad en
renhållningsordning skall innehålla. Eftersom det även fortsättningsvis
kommer att finnas särskilda föreskrifter om hur en renhållingsordning
skall upprättas är det av stor vikt att det entydigt framgår huruvida
avfallsplanen ingår i denna eller om planen skall vara ett särskilt
dokument. Avfallsplanen bör enligt länsstyrelsens mening ingå i
renhållningsordningen och därmed hanteras på samma sätt som denna. - -
- Dumpning av avfell i havet bör under inga omständigheter tillåtas i ett
land med de höga miljöambitioner som uttrycks i denna lag.
7.1.11 Göteborgs kommun: Till skillnad mot de närmast föregående
kapitlen med särskilda aktsamhetsregler för speciella verksamheter o.dyl.
saknas en aktsamhetsregel särskilt för avfallshantering, 18 kap. I den
nuvarande renhållningslagen finns intagen en generell aktsamhetsregel
som anses vara av stort värde. Någon motivering till att en motsvarighet
i miljöbalken ansetts obehövlig lämnas inte.---Vi konstaterar slutligen
att i miljöbalken införts regler som berör även nyttjanderättshavare. I
motsvarande bestämmelser i renhållningslagen anges endast festig-
hetsinnehavare. I motiven redovisas inte skälen för dessa ändringar och
inte heller möjliga konsekvenser.
7.1.12 Västerås kommun: Många positiva effekter för miljön kan
uppnås om producenterna tar ett totalansvar för hela materialflödet från
råvara och produktion via konsumtion till kassation och avfallshantering.
7.2.1 Statens naturvårdsverk: I lagtexten saknas vidare en definition av
avfell. En sådan definition behövs för att kunna styra hanteringen av
vissa avfellsslag. Verket föreslår definitioner på avfellsområdet. En följd
av dessa är att även restprodukter som omhändertas i egen anläggning är
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
190
att anse som avfell. - - - Avfallsfrågorna är intimt förknippade med Prop. 1994/95:10
miljöferlig verksamhet och frågorna om hushållning, kretslopp, produkt- Bilaga 4
utformning osv. Med stöd av 4 kap. kan föreskrifter meddelas med
avseende på avfallshantering, 7 kap. 1 § tar upp anläggningar för
behandling av miljöfarligt avfell och vidare återfinns bland de för-
prövningspliktiga miljöferliga verksamheterna (enligt dagens miljöskydds-
förordning) anläggningar för behandling av avfell. Verket anser mot
denna bakgrund att balken måste innehålla definitioner av centrala
"avfellsbegrepp" samt att dessa måste gälla balken generellt och inte
enbart avfellskapitlet. - - - I betänkandets förslag anges att vissa
restprodukter skall jämställas med avfell, samtidigt som definition av
avfall saknas. Verkets förslag innebär bl.a. att ägarens önskan att bli
kvitt egendomen inte är nödvändig för att det skall kallas "avfall". Något
han avser att sälja kan m.a.o. ändå räknas som avfall om det finns skäl
att ställa särskilda krav på hanteringen. Detsamma gäller sådant som
ägaren väljer att lagra därför att han anser ett omhändertagande vara för
dyrt.---Dessutom har man med verkets förslag gjort klart att även
avfall som skall återvinnas räknas som avfall hela vägen fram till dess att
det återförts i produktionen.---Vår uppfattning är att det går att hitta
många exempel i allmänt språkbruk och i offentlig och annan text där det
är klart att man med avfall menar ett vidare begrepp än vad t.ex. HD
gör.---I miljöbalken bör "avfall" ges en definition som inte utgår från
det eventuella marknadsvärdet. Detta synsätt delas av miljöskyddskom-
mittén vad gäller det miljöfarliga avfallet (del 2, s. 123). Avfalls-
definitioner med denna innebörd är vanliga utomlands. Inom EG har en
kommitté till uppgift att utarbeta en lista över vad som är att anse som
avfall. Arbetet är dock kraftigt försenat. Många oklarheter återstår att
lösa. Det är t.ex. för närvarande inte klart om det blir en gemensam
katalog för "avfall" och "farligt avfall" eller om det blir två separata
kataloger. Katalogens status är heller inte beslutad, dvs. om den skall
vara harmoniserande eller ej.---Vad gäller farligt avfall är det inte
heller klargjort vilka kriterier som skall vara avgörande för om ett avfall
skall klassas som farligt eller ej.---I alla händelser bör ordet "slutligt"
i uttrycken "slutligt omhändertagande" och "slutligt tas om hand" strykas.
---Att stryka ordet "slutlig" i de föreslagna paragraferna innebär ingen
förändring i praxis, men ger en mer logisk nomenklatur (där slutligt
verkligen betyder slutligt) som t.ex. stämmer bättre med "Basel-
konventionens" text där vi idag översätter "disposal", som innefattar både
återvinning och kvittblivning, med "slutligt omhändertagande".---Även
restprodukter som omhändertas i egen anläggning bör jämställas med
avfall.---Att enbart sådana restprodukter som lämnas till någon annan
för omhändertagande jämställs med avfall, skulle innebära en klar
inskränkning i avfallsbegreppet gentemot dagens praxis. Merparten av
allt branschspecifikt avfall uppstår inom ett begränsat antal branscher (i
första hand gruv, järn & stål, metallverk och massa & papper).
191
Huvuddelen av avfellet från dessa verksamheter skulle mycket väl kunna Prop. 1994/95:10
inrymmas i begreppet "restprodukter" och det omhändertas så gott som Bilaga 4
uteslutande i anslutning till den egna anläggningen. Specialmotiveringen
till 1 § tredje stycket synes innebära att förutsättningen "överlämnande
till annan" inte gäller miljöfarligt avfell. Restprodukter kan hamna i
denna kategori oavsett om de tas om hand i den egna anläggningen eller
ej. Det förefeller inte logiskt att det som definitionsmässigt inte jämställs
med avfell, ändå kan vara miljöfarligt avfell. Det kan förutses att detta
kommer att ställa till bekymmer i den praktiska tillämpningen.---Ett
genomförande av principer som kretsloppsanpassning, resurshushållning
och ett på lång sikt godtagbart avfellsomhändertagande förutsätter
möjligheter att påverka och styra hanteringen av inte minst de mängds-
mässigt största avfellsflödena, nämligen de "restprodukter" som tas om
hand inom den egna anläggningen.
7.2.2 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: En sorts begreppsdefinition finns
i 18 kap. om avfell. Med avfell jämställs i 1 § i detta kapitel sådana
restprodukter som lämnas till någon annan för återanvändning av ämnen
eller material, utvinning av energi eller för destruktion eller annat slutligt
omhändertagande. I 12 § i samma kapitel finns motsvarande bestämmelse
om radioaktivt avfell som nu finns i 13 § strålskyddslagen. Men när det
gäller sådant radioaktivt avfell som utgör kämavfell motsägs bestämmel-
sen i 18 kap. 1 § av den nya definitionen av kämavfell i kämtekniklagen.
7.2.3 Uppsala universitet: Vi föreslår att det införs ett nytt begrepp,
restprodukt, i balken. Syftet därmed är att undvika att begreppet avfell
blir urholkat.---Utgångspunkten måste vara att ägaren själv är den
ende som kan avgöra vad som är avfell. Sådana rester som staten vill ha
kontroll över utan att de är avfell, kommer att betecknas restprodukt.
7.2.4 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 18:1 Det kan ifrågasättas om
inte paragrafen hör hemma i kap. 2. Definitionerna bör också ses över.
7.2.5 Länsstyrelsen i Jönköpings län: 18 kap.: Länsstyrelsen anser att
alla definitioner bör samlas i 2 kap. De föreslagna detaljförändringarna
av 18:3 tillstyrks. Till andra stycket bör läggas hänsyn till hushållningen
med naturresurser. Frågorna om avfell hör intimt samman med hus-
hållningen och naturresurserna och kan därför inte ses ensamt.
7.2.6 Länsstyrelsen i Örebro län: 18 kap. 1 §: Definitionen av avfell
bör ändras till "Med avfell avses i detta kapitel avfell och sådana
restprodukter....."---Begreppet "miljöfarligt avfell" bör tas bort och
ersättas med "ferligt avfell" vilket är det begrepp som används in-
ternationellt. Texten bör ändras i enlighet med vad länsstyrelsen tidigare
förordat i yttrande över nya regler för miljöfarligt avfell: "Med (miljö)-
ferligt avfell avses i (denna lag) detta kapitel sådana kemiska rest-
192
produkter som inte längre är lämpliga att använda för produktens Prop. 1994/95:10
ursprungliga ändamål och vars hantering behöver omfattas av särskilda Bilaga 4
föreskrifter från miljö- och hälsoskyddsynpunkt."
7.2.7 Länsstyrelsen i Västerbottens län: I 18 kap. 1 § definieras
begreppen "hushållsavfall" och "miljöfarligt avfell". Någon definition av
begreppet "avfell" ges emellertid inte, vilket försvårar tolkningen av de
angivna begreppen. Definitionen av miljöfarligt avfell gör det möjligt att
till denna kategori hänföra en mängd avfallsslag som idag inte betraktas
som sådant. Strävan bör i stället vara den motsatta, nämligen att låta
begreppet "miljöferligt avfell" stå for avfell som utgör en så påtaglig
miljörisk att de miljömässiga motiven för särskilda krav i fråga om
hantering och oskadliggörande normalt är uppenbara.
7.2.8 Huddinge kommun: 18 kap. 1 § - Här redovisas vad miljöferligt
avfell är på ett tydligare sätt än vad som görs i nuvarande lagstiftning.
7.2.9 Eskilstuna kommun: Att notera är att MBs definition av avfell
avviker kraftigt från Naturvårdsverkets definition som återfinns i
allmänna råd om avfallsplaner. Här måste en samordning ske.
7.2.10 Norrköpings kommun: I 18 kap. § 1 görs delvis en förändring
av definitionen av hushållsavfall. Genom att säga att redan restprodukter
från hushåll är avfell har man gått ett steg längre än idag, då rest-
produkter blir avfell först när innehavaren ser dem som värdelösa. Denna
förändring kommenteras endast ytligt i specialmotiveringen och omnämns
inte i det allmänna betänkandet. Vilka effekter denna förändring kommer
att ha för det kommunala renhållningsansvaret och producentansvaret
måste analyseras noggrannare innan det är möjligt att bedöma om det är
bra eller inte.
7.2.11 Växjö kommun: Att begreppet avfell blivit definierat är ett stort
steg framåt. Dock bör inte definitionen finnas under kap. 18 om avfell
och enbart gälla for detta kapitel utan för hela balken och föras in under
kap. 2 liksom begrepp som avloppsvatten, kemisk produkt m.m.
7.2.12 Halmstads kommun: I 18:1 ges begreppet hushållsavfall en ny
definition, avfell kallas for restprodukt. Innebär detta någon förändring
av när en produkt kan betraktas som avfell eller skall det fortfarande vara
så att en produkt betraktas som avfell först när "ägaren" vill bli kvitt det?
7.2.13 Göteborgs kommun: I 18 kap. 1 § andra stycket ges en definition
av hushållsavfall som avviker något från renhållningslagens motsvarighet.
Ändringen kommenteras inte i motiven. Ändringen består bl.a. i att ordet
"avfell" bytts ut mot "restprodukter", vilket kan synas innebära endast en
193
rent språklig justering. Emellertid ligger enligt rättspraxis i begreppet Prop. 1994/95:10
avfall ett moment av viljeyttring från ägarens sida som inte har sin Bilaga 4
motsvarighet i begreppet restprodukt. Den nu valda definitionen kan
därigenom ha fått en innebörd som inte varit kommitténs avsikt.
7.2.14 Örebro kommun: I 18 kap. 1 § bör begreppet miljöferligt avfell
anpassas till omvärldens beteckning som är ferligt avfell.
7.2.15 Västerås kommun: 18 kap. 1 § - I och för sig är det värdefullt
att avfell, hushållsavfall och miljöferligt avfell definieras i lagtexten.---
Oklarhet föreligger angående det miljöferliga avfell som genereras i
hushåll och alltså enligt definitionen skall klassas som hushållsavfall. - -
- Miljöferligtavfellsutredningens synsätt att avfellets egenskaper ur hälso-
och miljösynpunkt skall vara avgörande for hur avfellet skall behandlas
och omhändertas, borde fått genomslag vid definitionsutformningen.
Allmän princip för definition och klassning av avfell bör vara, att
möjlighet till omhändertagande och behandling tas som utgångspunkt
istället för var avfellet genererats.
begreppet ”restprodukter". Begreppet är mycket olyckligt, eftersom det
inte är liktydigt med begreppet avfell. Jämfört med definitionen avfell i
nuvarande renhållningslag.---Någon skillnad görs inte i balken mellan
avfell för slutligt omhändertagande och restprodukt för återanvändning. -
- - Begreppet "restprodukt" måste bytas ut eller få en klarare innebörd.
7.2.17 Östersunds kommun: Det bör övervägas att låta definitionerna
om avfell m.m. i 18 kap. gälla hela miljöbalken. I sådant fell bör
definitionerna inarbetas i kap. 2.
7.2.18 Luleå kommun: Enligt 18 kap. 1 § definieras hushållsavfall bl.a.
som restprodukt från hushåll. Denna definiering anser vi olycklig då med
restprodukt inte självklart menas något som ägaren vill bli av med och
således kan betecknas som avfell.
7.2.19 Svenska Kommunförbundet: Förbundet kan konstatera att det
alltjämt råder stor oklarhet i fråga om definitioner på avfallsområdet. Det
är angeläget att innebörden av olika begrepp inom avfallsområdet så långt
möjligt klaras ut, helst på europeisk nivå. Avfell kan stoppas vid gränsen
mellan EG-länder, medan restprodukter inte kan stoppas enligt EG:s
regler.---Även hushållsavfall bör omdefinieras med tanke på produ-
centansvaret för t.ex. förpackningar.
194
7.3.1 Närings- och Teknikutvecklingsverket, NUTEK: De for
producentansvaret centrala paragraferna återfinns i miljöbalken 18 kap.
4 § och 5 §. Såväl fysiskt som ekonomiskt anvar kan föreskrivas.
Regeringen eller myndighet kan föreskriva hur ett visst avfell skall tas
omhand, t.ex. genom att en viss andel skall återanvändas, material-
återvinnas etc. I de kommenterande texterna till kretsloppsprincipen
anges att återanvändning av varor bör prioriteras och att återvinning av
materialet bör komma i andra hand. I tredje hand anges energiåtervin-
ning. NUTEK anser att en sådan generell prioritering inte vilar på saklig
grund. Verket delar inte ett sådant synsätt, eftersom det riskerar att leda
till misshushållning såväl mijömässigt som ekonomiskt. NUTEK anser att
energiutvinning och materialåtervinning måste jämställas i lagstiftningen
(miljöbalken) och få konkurrera på lika villkor forutsatt att de miljö-
mässiga kraven på energiutvinningsanläggningarna uppfylls. Lagstift-
ningen måste vara neutral till omhändertagande- och upparbetnings-
metoder. Producenten måste kunna fritt välja metoder förutsatt att
uppsatta generella miljövillkor uppfylls. För att näringslivet skall kunna
ta sitt miljömässiga ansvar måste samhället skapa förutsättningar for detta
genom att ge handlingsutrymme for företagen att bedriva verksamheten
på ett rationellt och kostnadseffektivt sätt. Företagen måste ges befogen-
het att själva utforma systemen utan detaljerade föreskrifter om ex-
empelvis hur många procent som skall materialåtervinnas respektive gå
till energiutvinning.
7.3.2 Konkurrensverket: I kapitlet föreslås en bestämmelse om
producentansvar som grundas på den s.k. kretsloppsprincipen. Konkur-
rensverket är positiv till synsättet att producenter av miljöferliga
produkter skall bära ett ansvar för miljöpåverkan och återvinning.
Däremot bör inte, som utredningen föreslår, återanvändning av varor
prioriteras framför återvinning av materialet. Det är resultatet som är det
viktiga och därför kan, i vissa fell, återvinning vara lika lämpligt som
återanvändning. Införandet av producentansvar måste enligt utredningen
föregås av lämplighets- och konsekvensanalyser. Enligt Konkurrensverket
bör denna analys innebära en helhetsbedömning som även innefattar
konkurrensaspekter.
7.3.3 Statens naturvårdsverk: Föreskrifter enligt 18 kap. 5 § bör kunna
omfetta även möjlighet att ta ut avgifter av producenterna vid för låg
återvinningsgrad.---Den lagtekniska regleringen av producentansvar
bör även omfetta regler för den situationen att producenten inte lever upp
till vad som föreskrivits.---18 kap. bör kompletteras med en föreskrift
om att den som yrkesmässigt överlåter en vara bör kunna åläggas att ta
emot avfell av en sådan vara om producenten inte iakttar en föreskrift
som meddelats med stöd av första stycket i 5 §.---För miljöferligt
avfell bör producentansvaret istället uttryckas som ett innehavaran svar,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
195
som bara kan överlåtas till annan som har särskilt tillstånd att hantera
miljöferligt avfell. Vid utformningen av en sådan lagregel bör iakttas
MFA-utredningens förslag till ny 13 a § i LKP.---Det bör klart
festslås att ansvaret för att ta fram dessa deklarationer vilar på producen-
terna. Verket är berett att bidra med synpunkter på vilka varugrupper
som bör bli föremål för deklarationer och på vilka uppgifter som bör tas
upp i deklarationerna.---Den generella prioriteringen i betänkandet av
materialåtervinning framför förbränning är olycklig. En sådan priorite-
ring kan i en del fell leda till från miljösynpunkt felaktiga beslut och
åtgärder. Prioriteringar måste vara beroende av avfallsslaget.---Många
material innehåller miljöferliga substanser, som tillsatser eller som
föroreningar. Materialåtervinning kan innebära en oönskad spridning av
totalt sett stora mängder av dessa substanser. Med modem förbrännings-
och reningsteknik kan förbränning vara ett bättre alternativ då den
innebär ett utnyttjande av avfellets energiinnehåll samtidigt som den
medför en destruktion av en mycket stor andel av de oönskade organiska
ämnena och en koncentrering av metaller i aska och rökgasreningsstoft
som sedan kan tas om hand och deponeras. På samma sätt kan en säker
deponi ibland vara att föredra framför återvinning. I fråga om miljöris-
kerna med avfellsförbränning kan konstateras att dessa, såsom kommittén
framhållit, kan vara betydande men också att de för många typer av
avfell, och med modem förbrännings- och reningsteknik, inte är större
än for förbränning av andra bränslen.---Det är vidare väsentligt att
man skiljer på olika typer av materialåtervinning.
7.3.4 Uppsala universitet: Vi föreslår att återvinning/återanvändning i
vissa fell jämställs med slutligt omhändertagande. Orsaken är att export
av ferligt avfell kan förekomma under förespeglingen att det inte är avfell
utan något som skall användas som energikälla eller som insatsvara, trots
att så inte är fellet.
7.3.5 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Avfellets användning för
energiutvinning kan vara ett bättre alternativ än lågkvalitativ återvinning
och berör därför även producentens ansvar för produkt och avfell.
7.3.6 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: Införande av producentansvar
i Miljöbalken ser Centralstyrelsen som en positiv åtgärd. Centralstyrelsen
instämmer i utredningens bedömning att de ekonomiska styrmedlen
härvidlag är starkare än de legala. En varas pris bör vara sådant att det
inkluderar varukostnaden under hela produktcykeln. Införandet av vidgat
producentansvar är också en viktig del av harmoniseringen med andra
länders miljölagstiftning. Centralstyrelsen instämmer också i utredningens
tankegångar om att till producentansvaret knyts återtagandeplikt,
pantsystem, återlämningspremie m.m. för att främja cirkulation av
materialflödena.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
196
7.3.7 Uppsala kommun: Kommunen ser det som positivt att producen- Prop. 1994/95:10
tansvar införs i balken. Mot bakgrund av den pågående utredningen om Bilaga 4
miljöferligt avfell vill kommunen peka på vikten av att balken anpassas
till kommande utredningsförslag. - - - Avfallshanteringen saknar, i
motsats till andra verksamheter i fjärde avdelningen, en särskild
aktsamhetsregel. En sådan regel finns i nuvarande renhållningslag och
bör enligt kommunen även finnas i balken.
7.3.8 Eskilstuna kommun: 18 kap.: Renhållningslagen har efter enbart
smärre ändringar forts in i miljöbalken.---Kapitlet bör dock omarbetas
betydligt för att bättre överensstämma med MB:s grundteser om
kretsloppstänkande och hållbar utveckling. Avfellsavsnittet blir i vissa
stycken alltför detaljerat.
7.3.9 Norrköpings kommun: Tanken att den som producerar eller
importerar en vara eller produkt och därmed kan påverka sammansättning
m.m. skall vara ansvarig for produktens miljöpåverkan under produktens
hela livslängd är mycket bra. Att detta dessutom regleras i lag är också
positivt. Det finns dock några nackdelar med den föreslagna förändring-
en. Dels försvinner kommunernas helhetsgrepp över avfallshanteringen,
vilket kan vara ett problem ur effektivitets- och planeringssynpunkt, samt
styrning av utvecklingen. Så länge planerings- och tillsynsansvar finns
kvar hos kommunerna bör dock en samordning med återvinningsföretag
med flera vara möjlig.---Det är viktigt att man vid införandet av
insamling av restprodukter säkerställer en avsättning av de återtagna/åter-
vunna produkterna/materialen och utnyttjar den kompetens som kommu-
nernas rehållningsorganisationer besitter om insamling, transport och
behandling. - - - I förslaget till lagtext har fastighetsägarens ansvar
gentemot renhållaren ersatts av ett ansvar för nyttjanderättshavaren. Vad
det innebär i verkligheten måste noggrant analyseras innan det är möjligt
att bedöma förslagets effekter.
7.3.10 Mjölby kommun: Miljöbalken bör bygga på principen, att vid all
hantering av varor skall så långt det är möjligt varans hela livslängd
beaktas vid bedömningen av de risker för hälsa och miljö, som varan för
med sig, dvs. både råvaror och energiförbrukningen vid tillverkningen,
hur användaren hanterar varan och hur den på bästa sätt skall kunna
omhändertas när den inte längre används. Avfallshanteringen bör
anpassas till åtgärdernas effekt för miljöskyddet. Återanvändning av
varor och återvinning av material bör användas parallellt och inte så som
utredningen förordar prioriteras inbördes. Mjölby kommun delar
utredningens uppfettning att det är producenten som har den reella
möjligheten att känna till sammansättningen av sina produkter och
bedöma deras miljöeffekter. Därför bör också rimligen producenten ha
ett huvudansvar för miljöanpassning av sina produkter. Producentansvaret
197
ger uttryck för den internationellt vedertagna principen att förorenaren Prop. 1994/95:10
betalar (Polluter Pays Principle). Centrala bestämmelser om producen- Bilaga 4
tansvar bör foras in i miljöbalken. Därvid förordas skyldigheten för
tillverkare, importör eller säljare att rent fysiskt omhänderta rest-
produkterna eller se till att någon annan utför denna tjänst. Detta innebär
sannolikt ett större företagsekonomiskt tryck på producenten än möjlig-
heterna att avgiftsvägen "köpa sig fri". Sannolikt kommer ett ökat
producentansvar dessutom att bättre återspegla en varas totala miljökost-
nader. I konsekvens med angivet resonemang bör det i balken finnas
möjligheter att föreskriva om återtagandeplikt för vissa definierade
varugrupper. Vidare bör det finnas möjligheter till föreskrifter avseende
källsortering, återanvändning och materialåtervinning. Däremot kan
regler om pantsystem och andra ekonomiska styrmedel med fordel
placeras utanför miljöbalken. Detta bör också gälla krav på särskilda
märkningar av produkter och annan informationsskyldighet och miljöva-
rudeklarationsskyldighet.---Utredningen påpekar att för vissa typer av
varor och avfell kan det vara mindre lämpligt att lägga ett fysiskt
återtagandeansvar på producenten. I dylika fell förordas att kommunen
alltjämt har det fysiska ansvaret för hanteringen och omhändertagandet
av avfellet, medan producenten har det ekonomiska ansvaret. Om detta
förslag genomförs måste det förenas med en möjlighet för kommunen att
ta ut avgifter för att uppnå full kostnadstäckning. Vid ledig kapacitet bör
dessutom kommunerna kunna verka som avfellsentreprenörer på den
öppna marknaden och på mer marknadsmässiga villkor.
7.3.11 Nässjö kommun: Nässjö kommun ser särskilt positivt på att
producentansvaret poängteras (1 kap. 3 § 3 p.).
7.3.12 Växjö kommun: Förslaget innehåller bestämmelser om producen-
tansvar. För många varutyper kommer även i framtiden det kommunala
ansvaret för hantering av avfellet och restprodukterna att gälla. Be-
stämmelser om den kommunala renhållningsskyldigheten bör därför
flyttas från renhållningslagen till särskilt kapitel i miljöbalken med
särskilda aktsamhetsregler för avfellet. Producenten är skyldig att så långt
möjligt ersätta skadliga ämnen, utbytesregeln.
7.3.13 Kalmar kommun: Vår uppfettning är att olika former av
ekonomiska styrmedel torde vara den bästa drivkraften för att åstad-
komma ett praktiskt fungerande producentansvar. Avgifter kan ex-
empelvis relateras till utsläppt mängd eller till använd mängd. De erlagda
avgifterna kan därutöver användas för att ytterligare stimulera ut-
vecklingen mot ett milj ovänligare samhälle. I det förra fellet kan avgiften
återföras i proportion till ett genomsnitt för landet på samma sätt som
idag sker för den s.k. kväveoxidavgiften. Avgifter från den senare typen
kan med fördel användas till att stimulera forskning och utveckling vad
198
gäller mindre miljöferliga varor och produkter.
7.3.14 Halmstads kommun: Kommitténs förslag om ett utökat producen-
tansvar anser kommunen är riktigt. Emellertid finns en risk med att
ansvaret kommer att delas på flera händer som är mer eller mindre
seriösa. Denna risk måste begränsas genom ett fungerande regelsystem
och en väl fungerande tillsyn.
7.3.15 Göteborgs kommun: De grundläggande tankarna, motiven och
logiken bakom förslaget om producentansvar är enligt vår mening helt
riktiga. Många positiva effekter for miljön kan uppnås om producenterna
tar ett totalansvar för hela materialflödet från råvara och produktion via
konsumtion till kassation och avfallshantering. Vissa risker med ett
utvidgat producentansvar finns dock, t.ex. genom att ansvaret sprids på
många olika aktörer där alla inte kan förväntas vara lika seriösa och att
producentansvaret används som skäl för omotiverade prisökningar.
Dylika risker kan delvis begränsas med ett mera täckande regelsystem,
en förbättrad tillsyn, bestämmelser om påföljd, straffansvar etc.---
Förslaget om producentansvar är framförallt uppbyggt och beskrivet
utifrån producenterna och deras möjligheter. Vad som inte belysts i
någon större grad är konsekvenserna för kommunerna, både ur miljö-
mässig och ekonomisk synpunkt. Det handlar ändå om ett genomgripande
systemskifte där kommunernas ansvar för avfellsinsamling, återvinnning,
slutbehandling etc. enligt gällande lagstiftning successivt och i för
närvarande oklar omfettning kommer att överföras på producenterna. För
kommunerna innebär detta att ansvarsbilden blivit otydlig och att
planeringsförutsättningar på många områden saknas.
7.3.16 Västerås kommun: Det är värdefullt att lagtexten omfettar krav
enligt kretsloppsprincipen och hushållningsprincipen.---Med stöd av
8 § skapas t.ex. på sikt bättre möjligheter att begränsa mängden avfell
och minska avfellets hälso- och miljörisker samt att öka möjligheterna till
återanvändning och återvinning. - - - Vissa risker finns det med ett
utvidgat producentansvar. T.ex. genom att ansvaret sprids på många
olika aktörer där alla inte kan förväntas vara lika seriösa och att
producentansvaret används som skäl för omotiverade prisökningar.---
Vad som inte belysts i betänkandet är konsekvenserna för kommunerna
både ur miljömässig och ur ekonomisk synpunkt.---Det handlar om ett
genomgripande systemskifte där kommunens ansvar för avfellsinsamling,
återvinning och slutbehandling enligt gällande lagstiftning successivt och
för närvarande i oklar omfettning kommer att överföras på producenter-
na. För kommunerna innebär detta att ansvarsbilden blivit otydlig och att
planeringsförutsättningar på många områden saknas. - - - För att
samhällets kunnande och resursuppbyggnad på avfells- och återvinnings-
områdena inte skall gå till spillo är det viktigt att övergången till
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
199
producentansvar sker under ordnade former och i samverkan med kommunerna.-
- - 18 kap. 5 § - Det förutsattes att samordningen och gränsdragningen
beaktas mellan miljöbalken och kretsloppspropositionen. - - - Gräns-
dragningsproblem mellan hushållsavfall och producentansvar kan
forväntas och bör därför elimineras.---Hur skall frågan hanteras om
"producentavfallet" blandas med hushållsavfallet?
7.3.17 Örnsköldsviks kommun: 18 kap. 1 § bör kompletteras med ett
kretsloppsresonemang som gör kapitlet bättre kopplat till balkens
portaler.---18 kap. 4 § - Det kan ifrågasättas om denna regel bör vara
kvar oförändrad när nu producentansvar infors.
7.3.18 Östersunds kommun: Förslagen i 18 kap. om producentansvar
är bra, och överensstämmer med behoven att minska avfallsmängderna
i samhället.---Bestämmelserna i 18 kap. 4 § bör samordnas med
förslagen från utredningen om miljöfarligt avfell, dvs. omfettas av
producentansvar.
7.3.19 Skellefteå kommun: 18 kap. 4 § bör omarbetas med hänsyn till
det nyligen införda producentansvaret.
7.3.20 Umeå kommun: Ambitionen att införa ökat producentansvar är
god.---18 kap. 4 § - Det synes ologiskt och uttrycker misstro mot det
producentansvar som nämns i 5 §. Reglema som avser miljöferligt avfell
bör stämma med miljöferligt avfellsutredningens förslag (SOU 1992:141).
7.3.21 Luleå kommun: Vi är positiva till att producentansvar införs i
lagstiftningen även om det kommer att leda till att kommunens roll i
avfallshanteringen radikalt förändras. Man bör dock beakta de speciella
problem som detta för med sig i de delar av landet där avstånden mellan
producent/konsument kan vara avsevärda.
7.3.22 Svenska Kommunförbundet: De grundläggande idéerna, motiven
och logiken i regeringens proposition om riktlinjer för en kretsloppsan-
passad samhällsutveckling, som under våren 1993 godtogs av riksdagen,
är enligt Kommunförbundet helt riktiga.---Förslaget till miljöbalk är
i de delar som rör avfell och producentansvar inte fullt ut anpassat till
kretsloppspropositionen. Förbundet anser att utredningen i alltför hög
grad beskrivit producentansvaret utifrån producenterna och deras
möjligheter att klara ett vidgat ansvar. Konsekvenserna för kommunerna
av detta genomgripande systemskifte med producentansvar är inte
närmare belysta.---Vissa oklarheter kvarstår även sedan kretsloppspro-
positionens förslag till ändringar i renhållningslagen godtagits av
riksdagen. Kommunförbundet anser bl.a. att gränsen mellan kommunens
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
200
och producentens ansvar när det gäller att kommunerna i samarbete med Prop. 1994/95:10
producenterna skall kunna bortforsla och slutbehandla avfall bör anges Bilaga 4
i själva lagtexten .
7.3.23 Grossistförbundet Svensk Handel: I 3 kap. 8 § tar man upp den
s.k. kretsloppsprincipen. Denna kan säkert i mänga fall vara tillämplig
och ge från miljö- och resurssynpunkt fördelaktiga resultat men är inte
någon universallösning i alla sammanhang. Det är också enligt vår
uppfettning fel att på förhand rangordna mellan återvinning, återan-
vändning och energiutvinning. Här måste man i alla sammanhang
utvärdera vilket som ur ett helhetsperspektiv är den bästa lösningen i
vaije enskilt fell. En sådan helhetsbedömning där man beaktar både miljö
och resurseffekter kommer att visa att i vissa fell är återanvändning att
föredra, i andra återvinning eller energiutvinning. Skrivningen bör
omformuleras och här bör man trycka på kravet på helhetsbedömning och
inte på förhand rangordna olika metoder.
1 § bör kompletteras med ett kretsloppsresonemang som gör kapitlet
bättre kopplat till balkens portaler---Det kan ifrågasättas om 18 kap.
4 § bör vara kvar oförändrad när nu producentansvar införs.
7.3.25 Föreningen Skogsindustrierna: Miljöskyddskommittén föreslår
att bestämmelser införs som bemyndigar regeringen eller den myndighet
som regeringen utser att förordna om producentansvar. De föreslagna
paragrafernas ordalydelse överensstämmer i huvudsak med de för-
ändringar av renhållningslagen som regeringen föreslog i kretsloppspro-
positionen och som riksdagen senare antog.---Vi delar den målsättning
som miljöskyddskommittén festslår, att minska mängden avfell och att
hushålla med resurser. Samtidigt föreslås en prioriteringsordning för
hantering av avfell, där återanvändning prioriteras framför materialå-
tervinning som i sin tur skall gå före förbränning med energiutvinning. -
- - Denna prioriteringsordning kan i många fell komma att strida mot
vad som är bäst från resurshushållningssynpunkt, dvs. vad som är att
föredra vid en sammanvägning av såväl miljömässiga som ekonomiska
fektorer. En pågående studie som genomförs vid IVL visar på mycket
små skillnader i miljöbelastning mellan materialåtervinning och energ-
iutvinning och att förutsättningarna i det enskilda fellet avgör vilken av
hanteringsmetodema som är att föredra från resurshushållningssynpunkt.
---En av de viktigaste slutsatserna från Rio-konferensen och Agenda
21 är att vi måste minska på förbränningen av fossila bränslen. Papper
utgör vid förbränning ett biobränsle och kan bidra till att minska
mängden koldioxid genom att ersätta fossila bränslen. - - - Att överföra
avfellsansvaret på producenterna kommer inte nödvändigtvis att leda till
det resultat som förutses i betänkandet. Av de tusentals olika produkter
201
som konsumeras i samhället är det sannolikt endast ett fåtal varugrupper
som är tillräckligt homogena för att kunna bli föremål för ett såväl fysiskt
som ekonomiskt producentansvar. En separat avfallshantering av dessa
produkter torde vara förenat med såväl praktiska svårigheter som höga
kostnader.---För att långsiktigt upprätthålla en hög insamlingsnivå och
en successivt differentierad källsortering krävs att producentansvaret får
trovärdighet hos allmänheten. Detta kan bara ske om resultatet blir en
bättre miljö. Det är därför viktigt att utgångspunkten för ett producen-
tansvar är bästa resurshushållning. - - - Beträffande processavfall
förutsätter vi att detta även fortsättningsvis får omhändertas på ett sätt
som tar hänsyn till förutsättningarna för det enskilda företaget.
7.3.26 Greenpeace: Enligt kommitténs förslag skall det i miljöbalken
införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om producentansvar.---Greenpeace
förslag är istället att producentansvaret bör följa direkt av lagen och gälla
alla. Om så är oundgängligen nödvändigt får föreskrivas om undantag
från bestämmelserna i det enskilda fellet. - - - Utformningen av
producentansvaret i miljöbalken överensstämmer med den beslutade i
kretsloppspropositionen. Enligt denna var det för tidigt att införa ett
generellt krav på producentansvar direkt i lag. Detta gäller, enligt
Greenpeace, inte när miljöbalken skall träda i kraft. Ambitionsnivån i
förslaget är för låg. Producentansvar bör gälla generellt. Regeringen bör
bemyndigas att fylla ut de generella reglema med föreskrifter. Det bör
också finnas en möjlighet att föreskriva om undantag från producentans-
varet eftersom det kan finnas fall som uppenbarligen är olämpliga för ett
sådant ansvar.
7.3.27 Skogsägarnas Riksförbund: Regeringen vill införa producentans-
var för avfell. Det innebär att producenten av en vara kan åläggas både
ett fysiskt och ekonomiskt ansvar då varan är förbrukad och blir en
avfellsprodukt. Återanvändning skall prioriteras före i tur och ordning
materialåtervinning, energiåtervinning och deponering.---Regeringen
anser med sin prioritering att energiåtervinning av papper inte är ett ur
miljösynpunkt fullgott alternativ. Enligt Skogsägarnas uppfettning måste
emellertid energiåtervinning vara fullt jämförbart med återanvändning när
det gäller pappersprodukter.
7.3.28 Sveriges Köpmannaförbund: I kommitténs förslag till en
miljöbalk finns ett förslag om att rangordna de olika åtgärderna
återanvändning, återvinning, förbränning och deponering av olika typer
av avfell. Förbundet anser emellertid att det vore olyckligt att binda sig
för en rangordning, eftersom man i varje enskilt fell måste bedöma vad
som är miljömässigt önskvärt, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.
Resultatet av sådana bedömningar kommer att utfella helt olika för olika
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
202
varu- och materialslag. Varje materialslag kommer att kräva sina Prop. 1994/95:10
specifika miljömässiga lösningar. Eftersom utvecklingen går fort på Bilaga 4
många områden är det också viktigt att vara flexibel och att snabbt kunna
utnyttja de senaste FoU-lösningama för att uppnå bästa effekt för miljön.
Den flexibiliteten uppnås inte om de olika åtgärderna rangordnas i ett fest
system.
7.3.29 Jordens Vänner: Det är bra att möjligheten att utkräva ett
producentansvar utökas. Jordens Vänner vill dock lyfta ett varningens
finger for det sätt som producentansvar ibland hanterats tidigare.
Erfarenheten från t.ex. PET-flaskor är inte uppmuntrande. När näringsli-
vet lämnades fria händer att ta hand om frågan konstruerade man ett
system som dels gynnar de inhemska bryggerierna gentemot utländska
konkurrenter, dels gynnar storbryggerier på småbryggeriemas bekostnad.
Resultatet blev att regeringens syfte med det hela till vissa delar
saboterades och förfelades. Det är alltså viktigt att bevaka att storbolagen
inte missbrukar systemet för att skaffa sig otillbörliga fördelar gentemot
småföretagen eller förfela syftet med producentansvaret.
8.1.1 Socialstyrelsen: En grundläggande princip bör vara att hälsoskyd-
det inte ses som en separat företeelse utan som en viktig integrerad
beståndsdel i balken som helhet. I Miljöskyddskommitténs förslag har
hälsoskyddsfrågorna på ett föredömligt sätt inarbetats i balkens alla delar.
Hälso- och sjukvårdens övergripande mål, en god hälsa och en vård för
alla på lika villkor för hela befolkningen, kan sägas vara väl förenliga
med de föreslagna bestämmelserna i balken.---Socialstyrelsen finner
att hälsoskyddsfrågorna beaktas på ett tillfredsställande sätt. Miljöbalken
bör därför kunna medverka till att hälsoskyddet stärks och får en mer
framskjuten plats i det samlade miljö- och hälsoskyddsarbetet lokalt,
regionalt och centralt.---I det fortsatta arbetet är det av största vikt att
en ny hälsoskyddsförordning tas fram. Många viktiga ftågor av detaljka-
raktär har inte kunnat tas med i balken. En ny hälsoskyddsförordning bör
träda i kraft samtidigt med lagen.
8.1.2 Folkhälsoinstitutet: Hälsoskyddsfrågorna har föredömligt
integrerats i balkens olika delar. De föreslagna bestämmelserna är väl
förenliga med målet om en god hälsa för hela befolkningen. Förslaget till
miljöbalk kan stärka hälsoskyddsaspektema i miljö- och hälsoskydds-
arbetet på olika nivåer i samhället.---Folkhälsoinstitutet anser att
balken bör utvidgat till att omfetta även olycksfellsrisker, och det vore
därför önskvärt att pröva hur dessa skulle kunna integreras i balken.
203
8.1.3 Kammarrätten i Stockholm: 2 kap. 9 § Enligt den föreslagna Prop. 1994/95:10
bestämmelsen är "olägenhet" en störning som från medicinsk, hygienisk Bilaga 4
eller annan synpunkt - vilken som helst - kan påverka inte bara hälsan
utan dessutom välbefinnandet, om påverkan inte bara är ringa eller helt
tillfällig. Bestämmelsen går alldeles för långt. Definitionen fångar in även
utpräglade trivselaspekter. För tillämparen måste stora svårigheter
uppkomma då det gäller att på objektiva grunder ta ställning i konkreta
prövningsfall. Kammarrätten avstyrker att det på detta sätt lagstiftas om
människors välbefinnande och förordar att defintionen stramas upp.---
I 17 kap. talas endast om olägenheter för människors hälsa. Troligen
avses härmed störningar av det slag som nämns i 2 kap. 9 §, dvs sådant
som kan påverka hälsan eller välbefinnandet. Med anledning härav
erinras om att kammarrätten i det föregående har föreslagit att definitio-
nen i 2 kap. 9 § stramas upp.
8.1.4 Karolinska Institutet, IMM: IMM står bakom det nya och
bredare begreppet hälsoskydd, så som det har definierats i 2 kap. 9 §
samt på s. 409. Det är tillfredsställande att man med olägenhet avser
störningar som kan påverka såväl människors hälsa som välbefinnande
och att hänsyn skall tas till personer som är mer känsliga än normalt.
8.1.5 Uppsala universitet: 17 kap. 1 § är onödig om man integrerar de
grundläggande kravreglema till två baskapitel. Däremot bör, om den inre
miljön skall vara med i balken, 2-5 §§ vara i hälsoskyddskapitlet om man
inte tar ett gott grepp och gör en bygglag som täcker både byggnadskons-
truktion och inre användning. 6 § täcks till största delen av de två
baskapitlen men torde därutöver ha en koppling till en byggnads inre
användning. 7 och 8 § kan vara kvar. 9 § kan om man så vill foras till
detaljplans rättsverkningar. 10-11 §§ kan vara kvar. 12 § förs till
miljöskyddskravreglema i baskapitlen, särskilt kvalitetsnormerna. 13 §
kan vara kvar om bemyndiganden skall vara spridda.
8.1.6 Lunds universitet: Forskningsnämnden är positiv till förslaget att
integrera miljö- och hälsoskyddet i aktsamhetsreglema. Detta nöd-
vändiggör vissa "extra" regler för hälsoskyddet när det gäller bästa
möjliga teknikprincipen och kraven på att byta ur hälsofarliga produkter
mot mindre ferliga. Forskningsnämnden menar att det kunde ha varit en
fördel att diskutera begreppen/principema mera ingående än vad som
skett. Å andra sidan är begreppen internationellt sett tämligen väl-
etablerade, och skulle man gå närmare in på dem finns det andra
principer som också erfordrar minst lika djupgående diskussioner.
Nämnden menar att det nog kan uppstå svårigheter att integrera de
allmänna aktsamhetsreglema (kap. 3) med de speciella (kap. 17),
ävensom med eventuella MKN (detta gäller generellt---).
204
8.1.7 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 2:15 - Paragrafen bör
kompletteras med den gamla lagtexten i 4 § hälsoskyddslagen under p.
1, 2 och 3. Särskilt med tanke på kommunernas ansvar för arbetet med
Agenda 21.
8.1.8 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen tillstyrker
kommitténs förslag att vidga begreppet "hälsoskydd" jämfört med
nuvarande lagstiftning på så sätt att inte en "sanitär" olägenhet behöver
föreligga för att åtgärder skall kunna krävas. Genom att balkens allmänna
aktsamhetsregler inte heller begränsas till bruket av egendom och genom
att reglema även föreslås omfetta skyldighet att vidta åtgärder efter det
att en verksamhet har upphört, kommer hälsoskyddets möjligheter att
stärkas ytterligare. Detta tillstyrks också.
8.1.9 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Skyddet för människans hälsa bör,
såsom anges i utredningen, betraktas som en viktig integrerad beståndsdel
i miljöbalken sedd i dess helhet. Förslaget att ersätta de grundläggande
aktsamhetsreglema i nuvarande miljölagar med mer övergripande regler
i miljöbalken medför att dessa regler inte längre knyts till egendomsbe-
greppet. Det innebär att det ges större möjligheter att ingripa mot
störande verksamhet av olika slag.
8.1.10 Länsstyrelsen i Örebro län: Utredningen festslår att vad som är
skador på människans hälsa och olägenheter i första hand är en med-
icinsk fråga. Det utgör ett problem att bedöma när skador på människans
hälsa respektive olägenheter kan anses föreligga. Orsaken härtill är att
man inom stora delar av den medicinska världen kräver kliniska bevis i
form av organ- eler funktionsskador alternativt djurförsök eller dylikt vid
bedömningen av om skador eller risk för skador eller olägenheter
föreligger. Då den första patienten med konstaterade skador på grund av
någon yttre miljöfektor dyker upp är det egentligen för sent att åtgärda
problemet. Obenägenheten att på grundval av föreliggande kunskap
genomföra riskuppskattningar har hittills inom en del områden lett till att
risker och olägenheter inte har kunnat förebyggas i tid. I framtiden bör
det istället vara så att tänkandet inriktas på att med hjälp av riskbe-
dömningar på basis av medicinsk kunskap förebygga skador och
olägenheter. Detta fundamentala problem är knappast berört alls i
utredningen. En av grunderna till problemet är kompetensen inom
läkarkåren. Det är först helt nyligen som man tog in miljömedicin som
ett ämne i grundutbildningen. En diskussion i förarbetena samt förslag till
lösning vad det beträffar medicinsk kompetensförsöijning till det
praktiska miljöskyddsarbetet hade behövts.
8.1.11 Huddinge kommun: Begreppet "sanitär olägenhet" i 17 kap. 1
§ byts ut mot "olägenhet" vilket vi inte har något att invända mot. I 2
kap. 9 § definieras olägenhet som en störning som kan påverka männis-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
205
19 Riksdagen 1994195. 1 samt. Nr 10. Bilaga 2-4
kors hälsa eller välbefinnande. Uttrycket välbefinnande är nytt och kan Prop. 1994/95:10
ses som en ambitionshöjning vad gäller hälsoskyddet. Paragrafen måste Bilaga 4
stöttas av miljökvalitetsnormer och/eller föreskrifter for att underlätta den
praktiska användbarheten.
8.1.12 Norrköpings kommun: Det ifrån hälsovårdsstadgan och
hälsoskyddslagen välkända uttrycket "sanitär olägenhet" har i miljöbalken
bytts mot "olägenhet för människor". Detta skall tolkas som ett vidare
begrepp och innebär att miljönämnden kan ingripa mot mindre allvarliga
störningar för människors hälsa och välbefinnande. Kommunen ser
positivt på förändringen.---I miljöbalken används tekniken att i en
mycket övergripande och allmänt hållen ramlag lägga fest principerna,
för att i föreskrifter reglera detaljerna. Men i lagförslagets 17 kapitel går
man för långt åt andra hållet och inför mycket detaljerade bestämmelser
om hälsoskyddet.
8.1.13 Mjölby kommun: Förslaget tillstyrks om införande av en
grundläggande allmän aktsamhetsregel som gäller både för hälsoskydd
och miljöskyd liksom också i fråga om hushållning med naturresurser.
Till denna allmänna aktsamhetsregel bör då knytas vissa hjälpregler som
kravet på bästa tillgängliga teknik och utbytesprincipen. Miljöskyddsla-
gens bestämmelser bör utvidgas och samordnas med hälsoskyddslagens
bestämmelser, som även omfettar nyttjanderätt till såväl fest som lös
egendom. Det är positivt att de grundläggande aktsamhetsreglema inte
längre knyts till egendomsbegreppet. Detta torde innebära ökade
möjligheter för hälsoskyddet att ingripa mot störande verksamheter.
8.1.14 Jönköpings kommun: Begreppet "olägenhet för människors
hälsa" kan utgöra en begränsning eftersom välbefinnande inte tas med.
Paragraferna bör ändras så att man enbart talar om "olägenhet för
människor", då ju olägenhet redan är klart definierat.
8.1.15 Växjö kommun: Kommunen anser att vissa paragrafer av kapitlet
är förhållandevis detaljerade och ifrågasätter om de inte istället bör ingå
i en följdförfettning. Exempel på det är 3 §. Denna paragraf är hämtad
inte från nuvarande hälsoskyddslag utan från förordningen. Utredningen
har här trängt ner på djupet och föreslagit att även daghem och förskolor
skall ingå liksom att radonfrågan uppmärksammats. Om paragrafen skall
vara kvar anser nämnden att även tillgång till dagsljus skrivs in.---I
specialmotiveringen till 17 kap. 5 § konstaterar utredningen att det inte
finns någon anledning att beträffande undersökningsplikt ha olika regler
i fråga om hälsoskydd och miljöskydd. Kommunen delar den upp-
fattningen och föreslår att det skrivs tillfullo i balken och inte enbart som
en skyldighet för de som upplåter byggnad för bostäder eller allmänt
ändamål i hälsoskyddskapitlet. 12 § om tillfälligt bilförbud bör kunna
206
inordnas i stoppregeln i 3 kap. 7 §.
8.1.16 Kalmar kommun: Förslaget innebär förbättringar för hälsoskyd-
det jämfört med nuvarande hälsoskyddslagens utformning. Inomhus-
miljöfrågoma är nära knutna till PBL och arbetsmiljölagen (AML). Ett
alternativ till att ta med inomhusmiljön i MB är att göra om bygglagen
så att den även omfettar en byggnads användning, dvs. innehåller delar
av hälsoskydds- och arbetsmiljölagen.---Bestämmelserna i kap. 15
Kemiska produkter, den s.k. utbytesprincipen bör även tillämpas enligt
PBL och AML med tanke på materialval i byggnader.---Generellt är
kapitlet om hälsoskyddet för detaljerat jämfört med övriga kapitel och for
att passa in i en ramlag. 17 kap. 5 § samt 12 § som behandlar tillfälligt
förbud mot trafik har ungefär samma innehåll som i 14 kap. 7 § samt i
3 kap. 7 § och borde samordnas på något sätt.
8.1.17 Gotlands kommun: Miljöbalkens hälsoskyddsbestämmelser har
fokuserats mot inomhusmiljön vilket är positivt då det medför en bättre
avgränsning mot reglema om miljöferlig verksamhet än tidigare.
8.1.18 Halmstads kommun: Det är positivt med en samordning av
Miljöskyddslagen och Hälsoskyddslagen. Det förefeller emellertid som
om Hälsoskyddslagen skrivits in när utredningen utsatts för tidspress som
inneburit att samordningen inte genomförts på ett tillfredsställande sätt. -
- - Vi finner ingen avgörande skillnad mellan dagens definition av sanitär
olägenhet och det föreslagna olägenhet för människor annat än vad
beträffar ordet välbefinnande. I de flesta paragraferna används risk för
människors hälsa, vilket betyder att denna utökade betydelse inte kan
tillämpas. Om inte det nya begreppet ges en vidare tolkning ifrågasätter
kommunen om inte det gamla begreppet sanitär olägenhet bör behållas.
Eftersom detta begrepp funnits sedan 1919 är gemene man väl förtrogen
med begreppet, utan att för den skull kunna definiera detta. Det nya
begreppet gör inget för att underlätta definitionen för allmänheten och
innebär ingen avgörande skillnad för tillämpama, varför kommunen anser
att man antingen bör finna ett nytt begrepp eller behålla nuvarande.---
I balkens § 2:6 sägs att regelverket även gäller för planerad verksamhet.
Kommunen anser att detta är bra.---I 17:5 stadgas om undersöknings-
skyldighet för att hindra olägenheter för hälsan. Detta kan jämföras med
14:7 där det sägs, att den som utövar miljöferlig verksamhet är skyldig
att utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Kommunen anser
att bestämmelserna bör utformas på samma sätt och förordar att lydelsen
enligt 14:7 används.
8.1.19 Göteborgs kommun: Till skillnad mot vad som gäller idag skall
hälsoskyddet i miljöbalken omfetta inte enbart skydd för människomas
hälsa utan även för deras välbefinnande. Om den föreslagna utvidgningen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
207
skall bli av något praktiskt värde torde i stor omfettning krävas hjälpmed-
el i form av sådana föreskrifter och kvalitetsnormer som balken öppnar
möjlighet till.---Vi ifrågasätter om den i definitionen i 2 kap. 9 §
föreslagna utvidgningen av hälsoskyddet verkligen kommer till klart
uttryck i balkens aktsamhetsregler m.m. I specialmotiven till 17:1 sägs
att "olägenhet for människors hälsa" definierats i 2:9. Detta är emellertid
inte riktigt. Vi föreslår en omarbetning av balken i detta hänseende i
förtydligande syfte.
8.2.1 Folkhälsoinstitutet: Stödjer utredningens uppfettning att vid
tillämpning av miljöbalkens regelsystem, hänsyn bör kunna tas till
"personer som är känsligare än normalt". Folkhälsoinstitutet kan förutse
behov av tillämpningsföreskrifter som Miljöbalkens 17 kap. 8 och 9 §
ger utrymme för vad gäller bl.a. avstånd till djurstallar och husdjur i
hyreshus.
8.2.2 Boverket: Boverket tillstyrker förstärkningen av hälsoskyddet men
förordar att det sker utom balken.---Den föreslagna definitionen av
"olägenhet" innebär en utvidgning av nuvarande begreppet sanitär
olägenhet i hälsoskyddslagen. Ökad hänsyn tas till känsliga grupper och
kvalitetsnormer kan tillämpas också för inomhusmiljön. Det är exempel
på ökade ambitioner inom området.
8.2.3 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker att till-
ämpningsområdet för 17 kap. 3 § vidgas i förhållande till gällande rätt
men anser att även lokaler rent generellt dit allmänheten har tillträde,
såsom sjukhus, vårdhem och samlingslokaler bör ingå.
8.2.4 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen delar kommitténs
uppfettning om att begreppet hälsoskydd bör få en klarare definition och
vidgas något i förhållande till vad som nu gäller. Begreppet sanitär
olägenhet synes språkligt sett mindre lyckat och bör inte behållas i
miljöbalken. För de renodlade hälsoskyddsfell som föreligger bör det
som kommittén föreslagit räcka med vissa särbestämmelser. Miljöskyddet
och hälsoskyddet har emellertid åtskilliga beröringspunkter. Skillnaden
består närmast i att miljöskyddet innefattar beaktande av både vad
människan och naturen tål medan hälsoskyddet begränsar sig till
människan. I stor omfettning överlappar miljö- och hälsoskyddslagstift-
ningama varandra varför de vid infogandet i miljöbalken bör samordnas.
Ett exempel är bullerfrågoma, ett annat lantbrukets gödselanläggningar.
Sådana frågor prövas nu ömsom enligt den ena och ömsom enligt den
andra lagstiftningen. Det är olägligt att instansvägama ovanför länsstyrel-
sen är olika. Det har inträffat att mycket närliggande frågor kommit att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
208
prövas ena gången av koncessionsnämnden och andra gången av
kammarrätten. Motstridiga avgöranden kan då riskeras. Länsstyrelsen
delar inte kommitténs uppfettning i denna fråga utan anser att instansord-
ningen för samtliga hithörande ärenden bör bli enhetlig och då är det
givet att koncessionsnämnden är den enda besvärsinstans som fyller
kraven på sakkunskap inom miljöbalkens hela område.
8.2.5 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vid prövning av
hälsoskyddsfrågor och ingripanden av olika slag är det oftast inte möjligt
att konstatera att en fektisk olägenhet föreligger. I likhet med vad som
hittills gällt för begreppet sanitär olägenhet bör redan risken för
olägenhet vara tillräcklig for att ingripa med en tvångsåtgärd. Detta bör
klart framgå av själva begreppsdefinitionen i 2 kap. 9 § i balken. Att
begreppet ges denna innebörd stämmer väl med de grundläggande
principerna i balken, att skador i första hand skall förebyggas och att
därvid redan risken för skador skall beaktas.
8.2.6 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Begreppet sanitär olägenhet har
i förslaget ersatts av begreppet olägenhet. Med olägenhet avser ut-
redningen en störning som från medicinsk, hygienisk eller annan
synpunkt kan påverka inte bara människors hälsa utan också välbe-
finnande. Länsstyrelsen anser att en sådan utvidgning leder alltför långt.
8.2.7 Örebro kommun: 2 kap. 9 § För hälsoskyddet föreslås en ändring
av begreppet "sanitär olägenhet" till "olägenhet som kan påverka
människors hälsa eller välbefinnande".---Dessa båda väsentligt mer
vidsträckta definitioner ger kommunerna avsevärt större handlingsutrym-
me att agera i hälso- och miljöfrågor. Det är välkommet.
8.3.1 Folkhälsoinstitutet: Välkomnar de lagstiftningsförslag som lagts
vad gäller hälsoskydd och olägenhet, samt de allmänna aktsamhets-
reglema. Dessa ger en god grund för ett allergiförebyggande arbete. Så
anges t.ex i Miljöbalkens 17 kap. 4 § att byggnader och lokaler skall
hållas fria från ohyra och att åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan
vålla olägenhet för människors hälsa.---I samma kapitels 3 § ställs
krav på bl.a. luftväxling i syfte att förhindra uppkomst av olägenhet för
hälsan, vilket är ett utmärkt stöd i arbetet för en förbättrad inomhusmiljö
for särskilt barn och ungdom.
8.3.2 Boverket: Däremot är inte ansvarsfrågorna klarlagda. Förslaget för
över bestämmelserna i hälsoskyddslagen till balken medan bestämmelser
om hälsoskydd i PBL skall vara kvar. De bostadshygieniska frågorna
föreslås av statskontoret, vid översyn av Socialstyrelsens uppgifter, att
uteslutande regleras genom PBL. Inomhusmiljön bör i likhet med
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
209
arbetsmiljöfrågoma regleras vid sidan av balken, vilket Boverket Prop. 1994/95:10
tillstyrker. Bilaga 4
8.3.3 Statens naturvårdsverk: "Avloppsanordningar" i detta kapitel bör
endast avse sådana delar som finns i byggnaden i fråga (specialmotive-
ringen till 17 kap. 6 §).---Enskilda avlopp och liknande bör prövas
mot bakgrund av miljöskyddsbestämmelsema och inte hälsoskyddsbe-
stämmelsema i balken.---Enligt kommittén finns det ett behov av
särskilda regler om tillstånds- och anmälningsplikt för vissa verksamheter
som kan föranleda olägenheter från hälsosynpunkt, t.ex. avloppsanord-
ningar. Därvidlag bör hela avloppsanläggningen prövas i ett sammanhang
och inte enbart de delar som finns i byggnaden.
8.3.4 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: SSI har uppmärksammat en ny
materiell strålskyddsföreskrift i 17 kapitlet att bostäder och lokaler för
undervisning eller barnomsorg skall vara i betryggande grad befriade från
strålning (3 §) samt att det åligger upplåtaren av en sådan lokal att svara
for undersökningar i detta syfte (5 §). SSI tillstyrker detta tillägg. Det
återstår att se vilken myndighet som skall bli huvudansvarig för tillsynen
av dessa bestämmelser.
8.3.5 Kammarrätten i Stockholm: 17 kap. 8 § Det torde med termen
"inrättningar" vara avsett att täcka in VA-anordningar, värmepumpsan-
läggningar, hotell och andra lokaler och anläggningar. Termen "anord-
ningar" synes i så fall vara mer adekvat. Kravet bör då avse att
verksamheter inte får bedrivas eller anordningar inrättas utan tillstånd
eller anmälan.
8.3.6 Karolinska Institutet: I 17 kap. 2 § står att en bostad inte får
brukas så att störningar uppkommer ... Ett önskemål vore att i lag-
paragrafen skriva in att en bostad inte får byggas eller brukas så att ...
Många av problemen med s.k. sjuka hus har ju handlat om inbyggda fel
från början i form av olämpliga byggmaterial m.m. Eftersom inomhus-
miljön är ett viktigt hälsoskyddsområde borde en sådan aktsamhetsparag-
raf finnas i miljöbalken (och inte enbart hänföras till plan- och byggla-
gen).
8.3.7 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 17:3 bör för tydlighetens
skull kompletteras "I syfte att hindra uppkomsten och undanröja
olägenheter..."
8.3.8 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Aktsamhetsregeln i 17:1 bör utan
svårighet kunna integreras i de allmänna aktsamhetsreglema i 3 kap.---
Länsstyrelsen tillstyrker att 17:2 och 17:3 förs in i lagen från nuvarande
hälsoskyddsförordning. Länsstyrelsen föreslår dock att hälsoskyddets
210
tillämpningsområde vad gäller inomhusmiljön tydligt anges genom att
lagens begrepp definieras. Bostäder och lokaler för allmänna ändamål bör
omfettas av 17:3 (nuvarande förslag omfettar t.ex. inte vård- eller
samlingslokaler, jämför specialmotiveringen till 17:5). Om denna ändring
genomfors kan de sista punkterna i 17:3 istället formuleras: 4. hållas
tillfredsställande uppvärmda. 5. ge möjligheter att upprätthålla en god
personlig hygien, samt, 6. ha tillgång till vatten i erforderlig mängd och
av god beskaffenhet till dryck, matlagning och andra hushåll sändamål. -
- - Innebörden av den nya 17:5 tillstyrks också men länsstyrelsen anser
att reglema om utredning m.m. bör samlas i gemensamma tillsynsbe-
stämmelser.---Länsstyrelsen ifrågasätter om 17:6 behöver finnas kvar
i balken. Begreppet avloppsvatten definieras i 2:8 och regler om skydd
för människors hälsa ingår under allmänna aktsamhetsregler och under
avsnittet miljöferlig verksamhet. Det som däremot inte täcks på annat sätt
är krav på att avloppsvatten skall avledas från bostäder, dvs. skyddet för
inomhusmiljön. Detta problem bör kunna tillgodoses på enklare sätt, t.ex.
genom en utveckling av 17:3 eller genom en miljökvalitetsnorm. Enligt
länsstyrelsens mening bör 17:12 integreras i de allmänna aktsamhets-
reglema och kopplas till rättsverkan av miljökvalitetsnormer. Det bör
finnas möjlighet att lokalt begränsa trafik som bidrar till att normer som
avser skydd för hälsa om luftkvalitet eller buller överskrids.
8.3.9 Länsstyrelsen i Örebro län: Det föreliggande förslaget till
hälsoskyddsbestämmelser består till stor del av allmänna miljökvalitets-
normer. Särskilt positivt är att man betonar vikten av normer för
kvalitetsnormer på bostäder, där ju de flesta människor vistas under
större delen av dygnet. Det har emellertid visats i en studie inom Örebro
tätort att luftföroreningar från gatutrafik - särskilt bostäder med
självdragsventilation - till stor del belastar inomhusmiljön, särskilt de
undre våningarna.---Miljökvalitetsnormer bör inte bara gälla en enda
fektor utan spegla en helhetssyn på hela bostadsmiljön. Normerna för ett
visst bostadsområde bör grundas på behovet av att reglera olika slags
påverkansfektorer.
8.3.10 Huddinge kommun: De exempel som tidigare fenns i hälsos-
kyddsförordningen bör finnas kvar. Graden av störningar bör också
preciseras. Vi anser att 5 § bör kompletteras så att en undersökning kan
göras i syfte att undanröja en olägenhet och inte bara hindra uppkomsten
av den.---Den som upplåter bostäder eller byggnader för allmänna
ändamål skall ersätta kostnader för undersökningen. Det bör klargöras
om myndigheten (kommunen) själva får göra undersökningen och ta
betalt för den.
8.3.11 Uppsala kommun: Kommunen är positiv till att hälsoskyddet
renodlas och inriktas på inomhusmiljön. I linje med detta borde 17 kap.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
211
6 § angående avloppsvatten överföras till 14 kap., som rör miljöfarlig Prop. 1994/95:10
verksamhet. Bilaga 4
8.3.12 Katrineholms kommun: Vi konstaterar med viss förvåning att
även efter sammanslagning av hälsoskyddslagen och miljöskyddslagen
särskiljer man avloppsvatten från enskilda avloppsanläggningar från
övrigt avloppsvatten. Frågan är om just detta avloppsvatten i första hand
bör bedömas ur hälsoskyddssynpunkt medan annat avloppsvatten bedöms
ur miljösynpunkt.
8.3.13 Jönköpings kommun: Frågan om enskilda avlopps tillhörighet i
Miljöbalken bör utredas ytterligare. Hälsoskyddskapitlet har i huvdsak
fokuserats på inomhusmiljö. Den påverkan som avloppsvatten från
enskilda avlopp kan orsaka på yt- och grundvatten bör därmed regleras
på annat ställe i miljöbalken.
8.3.14 Kalmar kommun: 17 kap. § 6 om avloppsvatten passar bättre
under kap 14 miljöferlig verksamhet, eftersom hälsoskyddet renodlats till
att handla om inomhusmiljön. 17 kap. 9 § tillämpningsområde och
definitioner bör tilläggas att vid bedömningen skall hänsyn tas till
människor som är något känsligare än normalt.
8.3.15 Köpings kommun: 17 kap. 6 § bör inarbetas i kapitlet om
miljöferlig verksamhet. Avloppsvatten skall ju avledas, renas eller på
annat sätt tas om hand så att olägenheter för människors hälsa eller för
miljön inte uppkommer.
8.4.1 Socialstyrelsen: Betonar vikten av att tillstånds- och tillsynsmyn-
digheterna inom miljö- och hälsoskyddet samarbetar med hälso- och
sjukvården. Hälsoskyddet berör uteslutande människors hälsa och kräver
därför tillgång till medicinsk kompetens. - - - Här bör det också
framhållas att Socialstyrelsen, i juni 1992 avslutade ett regeringsuppdrag
om förbättrade åtgärder mot olycksfellsskador genom en skrivelse till
regeringen. Socialstyrelsen föreslog då att hälsoskyddslagen, i avvaktan
på en samlad miljöbalk, bör göras tillämplig beträffande olycksfellsska-
dor. Regeringen har ännu inte tagit ställning till denna fråga. Beredskap
bör därför finnas att inarbeta olycksfellsrisker i balken.---I förslaget
ftamgår det inte tillräckligt tydligt hur långt balken sträcker sig när det
gäller t.ex. ett kommunalt ansvar att verka för miljö- och hälsofrämjande
levnadsvanor bland befolkningen. Detta bör utvecklas och tydliggöras i
specialmotiveringama till 1 kap. 1 §.
8.4.2 Karolinska Institutet, IMM: I 17 kap. 3 § 2 p. står att bostäder
212
och lokaler för undervisning eller barnomsorg skall vara i betryggande
grad fria från strålning. Detta måste väl senare i föreskrifter uttryckas i
form av en miljökvalitetsnorm. Frågan om radon blir i så fell ett
intressant men svårt exempel på hur man skall kunna harmonisera
miljökvalitetsnormer inom olika områden. Nu gällande gränsvärden för
radon i inomhusluft medför avsevärt högre cancerrisker än tillåten
strålning från exempelvis kärnkraft, som i sin tur medför högre risker än
vad IMM rekommenderar för cancerframkallande luftföroreningar i
omgivningsluft.
8.4.3 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Kopplingen mellan miljökvalitets-
normer som grundas på skyddet av människans hälsa och kravet på
åtgärder bör utvecklas i 8 kap.---Det är angeläget att kommunens
ansvar att särskilt beakta hälsoskyddet (samt miljöskyddet) vid planering
läggs fast i PBL eller i balken.
8.4.4 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Bland de särskilda
aktsamhetsreglema avviker hälsoskyddsbestämmelsema i det att de tar
festa på vad miljöskyddskommittén kallar syftet, skyddet av människors
hälsa, och inte tillämpningsområdet, dvs källan till skador eller olägen-
heter såsom miljöferlig verksamhet eller kemiska produkter. Det innebär,
vilket kommittén nämner i de allmänna motiveringarna risk för överlapp,
som kanske framför allt märks i 14 kap. 5 § och 17 kap. 8 §. Båda
innebär bemyndigande för regeringen att föreskriva om tillstånds- eller
anmälningsplikt för vissa verksamheter. Båda handlar om skydd för
människors hälsa. Skillnaden mellan miljöferlig verksamhet och annan
verksamhet och därmed valet mellan gamla miljöskyddslagen och
hälsoskyddslagen har tidigare inneburit svårigheter och gör så även i
balken. Samtidigt som hälsoskyddsbegreppet ges en något vidare
innebörd än det har idag och skall genomsyra hela balkens tillämpnings-
område är bestämmelserna här i huvudsak kompletterande och avser
firämst boendemiljön. Detta bör framgå direkt av lagtexten och inte
endast genom uttalanden i förarbeten till balken. Rubriken skulle med
fördel kunna omformuleras så att boendemiljön lyfts fram. Det är viktigt
att såväl balkens bestämmelser som följdlagstiftningen så långt som
möjligt syftar till en samordning och att inte tillståndsplikt och fÖre-
skriftsrätt enligt olika kapitel i balken kolliderar.
8.4.5 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: 17 kap. 13 § och 4 kap. 6 § bör
kunna samordnas.---I förarbetena bör framgå att kommunerna med
stöd av denna paragraf bemyndigas att meddela lokala skyddsföreskrifter
for vattentäkt.
8.4.6 Österåkers kommun: Det är bra att hälsoskyddslagstiftningen
inordnas med miljölagstiftningen. Detta kan komma att underlätta
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
213
tillsynsarbetet och myndighetsutövningen i kommunerna. - - - Kommittén Prop. 1994/95:10
föreslår inskränkningar i kommunens tillsyn över kommunala an- Bilaga 4
läggningar genom att föra över denna tillsyn till regionala tillsynsmyndig-
heter. - - - Idag utövar kommunerna tillsyn enligt flera lagstiftningar
med ett gott resultat. Denna arbetsfördelning fungerar mycket bra och
bör tillämpas även framöver.---Det är angeläget att organisationen av
hälsoskyddet på regional och central nivå klaras ut. Socialstyrelsen bör
även i fortsättningen vara den myndighet som har det övergripande
ansvaret för hälsoskyddet.
8.4.7 Uppsala kommun: Utformningen av 17 kap. 4 § angående
undersökningsskyldighet bör enligt kommunen anpassas till motsvarande
paragraf i kapitlet om miljöferlig verksamhet, 14 kap. 7 §.---17 kap.
12 § är inte anpassad till stoppregeln i 3 kap. 7 §. Paragrafernas
förhållande till varandra måste klarläggas.---I nuvarande hälsoskydds-
lag åläggs kommunerna att uppmärksamt följa utvecklingen inom
kommunen i miljö- och hälsoskyddshänseende. Kommunen efterlyser
motsvarande reglering i förslagets kapitel om hälsoskydd.
8.4.8 Katrineholms kommun: 2 kap. 15 § bör kompletteras med den
gamla lagtexten i 4 § hälsoskyddslagen under punkterna 1,2 och 3. Detta
inte minst med tanke på kommunens ansvar för arbetet med Agenda 21.
8.4.9 Norrköpings kommun: Kommunens ansvar att följa utvecklingen
inom hälso- och miljöskyddsområdet verkar vara ett grundläggande anvar
som försvunnit. Detta är negativt och är en tillbakagång för kommunens
miljöövervakande och förebyggande arbete inom hälsoskyddet.
8.4.10 Mjölby kommun: I föreslagen aktsamhetsregel i miljöbalken
anges ingen gräns for när ingripanden skall kunna göras. Det är positivt
med ett utvidgat tillämpningsområde, men bestämmelserna bör komplette-
ras med detaljerade föreskrifter. - - - Frågor om tillstånds- och an-
mälningsplikt inom hälsoskyddsområdet bör regleras genom förordningar
utfärdade av regeringen. Ett införande av begreppet hälsoskydd i balken
innebär att detta måste klart definieras.
8.4.11 Kalmar kommun: Det bör framgå tydligare att miljökvalitetsnor-
mema får avse även inomhusluften. Vad gäller tillämpningen av
miljökvalitetsnormer enligt kap. 8 bör samordning även ske med AML.
8.4.12 Gotlands kommun: Förslaget om undersökningsskyldighet för
fastighetsägare och andra huvudmän är tillfredsställande.
8.4.13 Göteborgs kommun: Efter förebild av miljöskyddslagen öppnas
i 17 kap. 5 § möjlighet för en tillsynsmyndighet att kräva vissa under-
214
sökningar även såvitt gäller hälsoskydd. Detta är en mycket välkommen
utvidgning.---Tillsynsmyndigheten får om det befinnes lämpligare,
föreskriva att undersökning skall utföras av någon annan (än upplåtaren)
och utse någon att göra undersökningen. Ofta finns kompetens för sådana
undersökningar inom tillsynsmyndigheten, och fråga uppkommer nu om
myndigheten enligt den ifrågavarande regeln (liksom enligt 14:7) själv
kan utföra undersökningar på upplåtarens bekostnad. Ett klarläggande av
denna fråga är önskvärd.
9.1.1 Kustbevakningen: Kustbevakningen noterar att ett av miljöbalkens
grundbegrepp "att utöva miljöpåverkan" enligt uttryckliga uttalanden i
motiven skall täcka även trafik med farkoster. Kustbevakningen
tillstyrker förslaget och förutsätter att detta beaktas i det fortsatta arbetet
med eventuella följdändringar i sjölagen m.fl. förfettningar.
9.1.2 Banverket: Det är nödvändigt att lagstiftningen inom jämvägssek-
tom blir analog med den lagstiftning som tillämpas inom vägsektom
(väglagen). Detta är brådskande.
9.1.3 Vägverket: Aktsamhetsreglema är bra, särskilt om de kan ligga till
grund för beslut och miljöprövning enligt andra lagar, och därvid ersätta
separata prövningsprocesser. För att deta skall vara möjligt behöver
ändringar göras i balkens utformning. Vägverket förutsäter att "pröv-
ningar" där miljöbalken styr upp beslut enligt andra lagar kommer att
utredas vidare.- - - I sitt förslag till utvecklad beslutsprocess menar
vägverket, att det av regeringen planerade förslaget till ändringar i
väglagen avseende tidigt beslutstillfälle måste finnas att tillgå inför
ställningstagande till miljöbalkens slutliga utformning.- - - De årliga
miljörapportema som böljat tillämpas för vägtrafiksektorn bör vara ett
viktigt underlag för regeringens målformuleringar och direktiv inför
trafikverkens infrastrukturplanering. Konsekvensbeskrivningar och
åtgärdsplaner för befintlig miljö är redan nu en väsentlig del i nationell
och regional väghållningsplanering. Naturvårdsverket och Boverket har
med sin expertis varit involverade i planeringsprocessen. Samarbete med
andra trafikverk finns i vissa frågor.- - - Möjligheten att göra väg-
hållningsplaner överklagningsbara bör dessutom övervägas.
9.1.4 Sjöfartsverket: För sjöfarten finns ett omfettande regelkomplex
avseende fertygens säkerhet till skydd för ombordvarande, last och miljö.
De föreskrifter för fertygens säkerhet som finns är oftast grundade på
internationellt vedertagna regelverk. Sjöfarten är en internationell näring,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
215
som i princip inte kan styras av nationella särregler.
9.1.5 Konkurrensverket: Regeringens strategi för ett miljöanpassat
transportsystem har hittills bestått i bl.a. fastställande av gränsvärden för
fordon. För att uppnå vissa gränsvärden inom fordonsområdeet har man
använt dels administrativa, dels ekonomiska styrmedel. Man har också
använt sig av miljöklassning av fordon. I betänkandet föreslås att denna
strategi skall gälla även fortsättningsvis. Konkurrensverket har inget att
invända mot att olika styrmedel används för att uppnå ett miljöanpassat
transportsystem. Verket vill dock framhålla betydelsen av att dessa inte
utformas så att handeln mellan länder motverkas genom att produkter
från olika länder diskrimineras eller att tekniskaa krav och normer
används på ett handelshindrande sätt.- - - Konkurrensverket (vill)
framhålla det önskvärda i en harmonisering, inte bara inom EES-
området, av olika länders styrmedel för att man på så sätt skall kunna
motverka uppkomsten av sådana handels- och etableringshinder som
snedvrider konkurrensen.
9.1.6 Statens naturvårdsverk: I förslaget till miljöbalk läggs nu en
gemensam rättslig grund genom bl.a. aktsamhetsreglema, för en enhetlig
rättspraxis för all verksamhet med miljöpåverkan, oavsett utövare. Det
framstår därför som rimligt att---trafiklagstiftningens olika miljöbes-
tämmelser bör samordnas i större utsträckning än i förslaget till
miljöbalk.---Principen om ett utökat sektoransvar bör leda till att
trafikmyndighetemas beslutsprocesser utvecklas så att villkorsfrågor
grundade på balkens aktsamhetsregler kan behandlas i sådana beslut.
Miljöbestämmelserna i de centrala trafiklagama harmoniseras med
varandra och med miljöbalken. De nuvarande bestämmelserna till skydd
för miljön och regler om MKB i dessa lagar bör därför utgå och ersättas
med en hänvisning till miljöbalkens aktsamhetsregler och bestämmelser
om MKB. Regler för överklagande av en trafikmyndighets beslut bör ses
över. Det är bl.a. tillämpligt att överklaganden såvitt avser tillämpningen
av miljöbalken kan inges till koncessionsnämnden istället för till
regeringen. Verket vill framhålla det väsentliga i att enhetliga tolkningar
av gällande rätt kan göras vid prövningar av anläggningar för samtliga
trafikslag.
9.1.7 Statens lantmäteriverk, LMV: LMV tillstyrker att det införs ett
system med tidig lokaliseringsprövning för vissa större vägar och
järnvägar.---Genom en tidig lokaliseringsprövning klarläggs var den
nya järnvägen skall dras fram. Detta underlättar det därefter följande
utbyggnadsskedet då bl.a. markåtkomstfrågoma måste lösas. Lant-
mäteriverket tar inte ställning till om det bör vara regeringen eller en
särskild koncessionsmyndighet som skall svara for lokaliserings-
prövningen. Ett annat sätt att lösa det nu föreliggande problemet skulle
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
216
enligt lantmäteriverkets mening kunna vara att göra vissa kompletteringar
i plan- och bygglagen.
9.1.8 Karolinska institutet, IMM: Trafiken i våra tätorter medför stora
miljöproblem ur hälsosynpunkt, både vad gäller avgaser, buller och
välbefinnande. Det är därför anmärkningsvärt att den enda lagparagraf
som berör detta problem---är 12 § i 17 kap. Hälsoskydd.---Om
denna paragraf skall behöva komma att tillämpas innebär det en så hög
luftföroreningsnivå att miljöskyddsarbetet måste anses ha misslyckats. Ett
prioriterat område inom miljö- och hälsoskyddet borde enligt IMM vara
just trafikproblemen i tätorter, varför det hade varit önskvärt med
kraftfulla instrument för detta i den nya miljöbalken.---Den allmänna
aktsamhetsregeln om bästa teknik bör följas av striktare emissionskrav
för motorfordon än vad som gäller idag i Sverige och EG.---Totalt
sett är trafiken den största källan till cancerframkallande luftföroreningar
i svenska tätorter. Avgaser, buller och andra olägenheter från trafik i
tätorter motiverar ur hälsoskyddssynpunkt betydligt mer långtgående
åtgärder än vad som kan åstadkommas genom samhällsplanering.
9.1.9 Lunds universitet: Genom att de grundläggande reglema om
markhushållning nu integreras i miljöbalken kommer miljökraven på ett
bättre sätt att integreras i trafikplaneringsprocessen. - - - Kommittén
föreslår vidare, att möjligheten att meddela beslut om s.k. tillfälliga
bilforbud förs in direkt i miljöbalken.
9.1.10 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Trafikens nuvarande stora
miljöpåverkan och de prognoser för växande transportarbete som finns
i Sverige och t.ex. inom EG leder till att väsentliga nu ställda nationella
miljömål inte kan uppnås. - - - Mot denna bakgrund hade det varit
önskvärt att kommittén haft möjlighet att göra en ännu mera genom-
arbetad analys av möjligheterna att reglera trafikens miljöpåverkan med
sikte på en långsiktigt hållbar utveckling av transportarbetet.---Lst.
förutsätter att 9 kap. om MKB innebär att regeringen kan föreskriva om
MKB för trafikverkens investeringsplanering. - - - Möjlighet bör
tillskapas i balken för kommunerna att nyttja miljözoner på trafikområdet
(jmf. dir. 1993:40), vilket jämsides med tillfälliga förbud mot trafik med
fordon (kap. 17 § 12), ger kommunerna större möjlighet att lösa lokala
miljöproblem. Detta kan även bidra till att minska de storskaliga
miljöproblemen.
på ett bra sätt den mångfeld av lagar och bestämmelser som idag på ett
eller annat sätt handlar om trafiken och miljön.---Trafikens stora
miljöeffekter och prognoserna om en fortsatt ökning av transportarbetet
innebär att en rad väsentliga miljö- och resurshushållningsmål knappast
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
217
kan uppnås. Det har därför funnits förhoppningar om att miljöbalken Prop. 1994/95:10
skulle kunna ge bättre förutsättningar. Tyvärr pekar inte betänkandet Bilaga 4
dithän i någon större utsträckning.---Miljökvalitetsnormer kan komma
att innebära krav på åtgärdseflfekter och skyddsavstånd i tätorter, men
trafikens storskaliga effekter kommer inte att påverkas mer än indirekt. -
- - Miljökonsekvensbeskrivningar ger bättre underlag för projektering av
vägar och andra transportanläggningar och är av stor betydelse för att
peka på alternativ och effekter.
9.1.12 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Kommittén har i sin behandling -
- - uteslutande uppehållit sig vid och föreslagit möjligheter att på lokal
nivå reglera och från miljösynpunkt förbättra styrmöjligheterna, allt i
syfte att skapa miljömässigt bättre urbana miljöer.---Länsstyrelsen har
inga ytterligare synpunkter i detta avseende. Det helt dominerande
miljöproblemet i länet är emellertid den tilltagande försurningen av sjöar
och vattendrag.---Den huvudsakliga orsaken (till försurande kväveför-
oreningar) är trafiken med bensin- och dieseldrivna bilar. Lagstiftningen
ger mycket begränsade möjligheter att påverka detta förhållande.
Länsstyrelsen anser att denna fråga från miljösynpunkt är så väsentlig att
den borde ägnats betydligt större uppmärksamhet i utredningsarbetet.
9.1.13 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Trafiken svarar idag för en
stor del av miljöproblemen. Länsstyrelsen kan inte finna att kommitténs
förslag skulle innebära någon väsentlig förbättring av möjligheterna att
komma till rätta med problemen. Några verkningsfulla metoder att styra
över trafikarbete till de minst miljöstörande trafikslagen anvisas inte. Inte
heller kan det väntas att regeringens tillåtlighetsprövning av vissa större
vägar och flygplatser skulle få någon större betydelse i detta avseende.
Eftersom ett viktigt syfte med balken är att höja ambitionerna på
miljöområdet bör den framtida relationen regering/koncessionsnämnd i
sådana frågor belysas närmare.
9.1.14 Kalmar kommun: Det är bra att miljöbalkens allmänna be-
stämmelser skall tillämpas även på trafikområdet.---Utredningens
förslag om miljökvalitetsnormer borde få stor betydelse för den framtida
trafikplanerinen och bli vägledande även för riksdagens beslut om nya
investeringar i infrastruktur. Utredningen bör i sitt fortsatta arbete se
över väglagen i syfte att förbättra beslutsordningen. Miljökonsekvensbe-
skrivningen bör komma in mycket tidigare i planeringsprocessen än i
dagens arbetsplan.
9.1.15 Karlskrona kommun: Bilavgaslagen kan utan svårigheter
införlivas i miljöbalken. I miljöbalken bör inte förekomma några
särskilda begränsningar när det gäller att föreskriva krav på trafiken.
218
9.1.16 Halmstads kommun: Kommunen anser, i motsats till kommittén, Prop. 1994/95:10
att det självklart bör ske en miljöprövning av vägar och järnvägar som Bilaga 4
är av större betydelse. Gränsen för när miljöprövning skall ske kan
lämpligen kopplas till trafikarbetets beräknade omfettning.
9.1.17 Svenska Kommunförbundet: Utredningen har valt att inte föra
över detaljerade regler i nuvarande trafiklagstiftning till miljöbalken.
Även bestämmelserna om hastighetsbegränsningar till skydd för miljön
bör enligt utredningen bibehållas i vägtrafikförfettningama. Kommunför-
bundet delar dessa ställningstaganden.---Även bestämmelser om t.ex.
avgasrening och bullerdämpning hör hemma i speciallagstiftningen
snarare än i miljöbalken. Kommunförbundet delar utredningens upp-
fettning att detta också bör gälla i fråga om lokala trafikföreskifter.---
Kommunförbundet delar utredningens uppfettning att föreskrifter om
förbud mot trafik med vissa fordon eller mot tomgångsköming bör kunna
utfärdas med stöd av miljöbalkens hälsoskyddsbetämmelse. Förbundet
tillstyrker att bestämmelser motsvarande dem i lagen om tillfälliga förbud
mot trafik med person- och lastbilar vid luftföroreningstoppar förs in i
miljöbalken.
9.1.18 Svenska naturskyddsföreningen: Frågan är om de av kommittén
föreslagna försiktighets-, dämpnings- och stoppreglema liksom de
föreslagna miljökvalitetsnormema är tillräckliga för att stävja de
miljöproblem som orsakas av trafik och land- och luftbuma transporter
och styra utvecklingen i miljövänlig riktning.
9.1.19 Föreningen Skogsindustrierna: Effektiva transporter är en
nödvändig förutsättning för att utnyttja den svensak skogsråvaran såväl
inom skogsindustrin som inom energisektorn. Skogsindustrin utnyttjar
bil, järnväg och sjötransporter i ett väl balanserat system - ekonomiskt
och miljömässigt. I fråga om miljöåtgärdernas inriktning är det vår
uppfettning att en betydande minskning av lastbilstransporternas
miljöpåverkan fortferande kan uppnås genom tekniska förbättringar på
fordonen. Det är väsentligt att denna väg utnyttjas så långt möjligt. Vi
beferar att en reglering som i ökande grad bygger på miljökvalitetsnor-
mer, åtgärdsplaner etc. blir byråkratisk, oenhetlig och hindrande för
näringslivets utveckling.
9.2.1 Överbefälhavaren, ÖB: ÖB anser att kommunalt veto inte bör
gälla militära flygplatser enligt 1 § 12 p. - 4 § bör därför kompletteras
med flygplatser i andra stycket.
9.2.2 Kustbevakningen: Kustbevakningen har inget att erinra mot att
219
kretsen av prövningspliktiga anläggningar utökas med hamnar och Prop. 1994/95:10
farleder som kan medföra en från nationell eller regional synpunkt Bilaga 4
betydande påverkan på miljön.
9.2.3 Statens Järnvägar, SJ: Det är---självklart att vissa centrala
delar av trafiklagstiftningen integreras och samordnas med Miljöbalkens
bestämmelser, inte minst bestämmelserna om de miljökonsekvensbe-
skrivningar som skall föregå större infrastrukturinvesteringar.---En
utvidgning av miljökonsekvensbeskrivningamas omfettning jämfört med
dagens förhållanden vid t.ex. väganläggningar är särskilt välmotiverad
när det gäller infrastrukturinvesteringar med tanke på deras långsiktiga
karaktär och styrande effekt på transportsystemet. Det är även i linje med
tankegångarna om miljökonsekvensbeskrivningamas uppgifter. Kommit-
téns förslag är oklart på centrala områden. I kap. 10 sägs bl.a.---"Ett
förbud mot en fardigplanerad eller än värre färdigbyggd vägsträckning
skulle naturligtvis få långtgående konsekvenser. Vi räknar dock inte med
att en sådan situation skall inträffa." (Betänkandet s. 445). Detta är -
enligt SJs mening - naivt. Precis denna situation har---ju uppstått i en
lång rad fell de senaste åren. Om man vill att miljökvalitetsnormer och
nationella miljömål skall beaktas vid infrastrukturinvesteringar skall detta
självklart utsägas klart och entydigt i lagtexten. Miljöprövningen bör
göras så tidigt som möjligt, redan i samband med förstudier bör en MKB
upprättats, och då med den inriktning som angivits ovan. Med dessa
förbehåll har SJ inget att erinra mot kommitténs förslag att obligatoriskt
pröva vissa större kommunikationsanläggningar - dock lämpligen i
Koncessionsnämndens regi - och att MKB skall användas regelmässigt
vid planeringen av trafikanläggningar.
9.2.4 Banverket: Banverket anser att vissa järnvägsanläggningar bör
tillåtlighetsprövas av regeringen enligt det förslag som redovisas i
betänkandet. En generell tillåtlighetsprövning av stomjämvägar är enligt
banverket oacceptabel. Banverket delar utredarnas syn på att kommuner-
nas vetorätt måste brytas i dessa tillåtlighetsprövningar. Verket
förutsätter att den egentliga tillståndsprövningen av järnvägsanläggningar
kommer att ske enligt en framtida Banlag. Koncessionsnämnden bör bli
överprövningsmyndighet av tillståndsärenden om regeringen inte skall
vara det.
9.2.5 Vägverket: Tillåtlighetsprövning enligt förslaget till miljöbalk bör
avse ställningstagande till lämplig alternativ vägkorridor som kan ligga
till grund för fortsatt projektering. Denna regeringsprövning bör ske i de
fell de är det finns konflikter mellan starka allmänna intressen och inte
begränsas till att vara obligatorisk för en särskild typ av vägprojekt.
Vägtrafik bör undantas från stoppregeln.
220
9.2.6 Sjöfartsverket: När det gäller frågan om inskränkning av det Prop. 1994/95:10
kommunala vetot gäller enligt förslaget att detta veto kommer att gälla Bilaga 4
farleder om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att de
kommer till stånd.---Enligt sjöfartsverkets uppfettning bör föreskriften
innebära att det kommunala vetot blir verkningslöst om det från nationell
eller regional synpunkt är synnerligen angeläget att ferleden kommer till
stånd. Farleden kan beröra flera kommuner men vara ointressant för ett
antal av dessa och för riket men av stor betydelse för en viss eller vissa
kommuner; ferleden har alltså regional betydelse. Också i sådana fell bör
regeringen kunna bortse från ett kommunalt veto från en kommun,
genom vilken ferleden endast passerar.
9.2.7 Luftfartsverket: Utredningen förbiser uppenbarligen de nyligen
vunna erfarenheterna från bl.a. regeringens NRL-prövning av Stockholm-
Arlanda flygplats.---Begränsningar i en kommun kan leda till ökad
miljöpåverkan i andra kommuner på grund av att flygplatsverksamhetens
miljöpåverkan sträcker sig över kommun- och länsgränser. För att
glesbygdsregionerna, oberoende av kommunindelning, skall kunna ges
tillräckliga förutsättningar, måste flygförbindelsema till omvärlden
fungera tillfredsställande.---Redan kravet på att den miljömässigt mest
lämpliga platsen skall väljas för verksamheten kan göra att en eventuell
ny flytplats måste anläggas i en kommun, där man åtminstone i be-
gynnelsen inte har något större lokalt intresse för en sådan trafikanlägg-
ning och där ett kommunalt veto med stor sannolikhet kommer att
utnyttjas.---Det kommunala vetot är ett allvarligt hot mot inte bara
glesbygdsregionernas förbindeler med Stockholm och hela landets
förbindelser med omvärlden, utan även generellt ett hot mot de miljö-
mässigt bästa lösnignama av flygplatsverksamheten i landet. Luft-
fartsverket föreslår därför, att uppräkningen av anläggnignar som under
vissa förutsättningar undantas från kommunalt veto i förslaget till 7 kap.
4 § andra stycket miljöbalken kompletteras med flygplatser.---I den
obligatoriska regeringsprövningen av större trafikanläggningar (kap.
10.10.2, s. 450) föreslår utredningen, att "Nya flygplatser dimensione-
rade för ett passagerarantal på förslagsvis 200.000/år bör också omfettas
av krav på obligatorisk regeringsprövning". - - - Det föreslagna
gränsvärdet för flygplatser motsvarar ca. 550 passagerare/dygn eller 10
flygplan/dygn av samma storleksklass som Fokker F28 med 65%
beläggning, dvs. fem starter och fem landningar. Med Boeing 737-500
och 65 % beläggning blir det tre starter och fyra landningar per dygn eller
v.v. Utredningens förslag innebär att även mycket små flygplatser skall
prövas av regeringen. Luftfartsverket menar, att det inte är helt lätt att
förstå grunderna for de föreslagna proportionerna mellan vägtrafik och
flygtrafik, men eftersom alla tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen,
som berört flygplatser, hittills efter överklagande har hamnat hos
regeringen, innebär utredningens förslag sannolikt inte någon större
221
20 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
ändring av nuläget.
9.2.8 Boverket: Beträffande 7 kap. om tillåtlighetsprövning av stora
anläggningar m.m.: 1 § ang. regeringsprövning av vissa anläggningar,
anser boverket attt behovet av den utökade regeringsprövningen till även
vissa trafikanläggningar, måste ses mot bakgrund av att vi saknar en
banlag och att väglagen inte ger möjlighet till tidiga lokaliseringsbeslut.
Med utvecklad ban- och väglag skulle förmodligen antalet besvärsärenden
och därmed regeringsingripanden i sena skeden minska.---Även med
utvecklad ban- och väglag, som skulle kunna begränsas till vissa objekt,
exempelvis de som påverkar områden som anges i 6 kap. 2-5 §§,
kvarstår behovet av regeringsprövning. Dagens lagstiftning har brister,
men det är enligt boverkets mening tveksamt att åtgärda dem med en
obligatorisk regeringsprövning av alla större trafikprojekt. Det skulle
med nuvarande investeringsprogram innebära en mycket stor till-
strömning av ärenden till regeringen.---Enligt boverket bör det räcka
med att regeringen använder 7 kap. 2 § för de projekt där ett tidigt
ingripande är motiverat. Med stöd av 7 § NRL-förordningen, som
uppmärksammar myndigheter på det angelägna i att anmäla ärendena till
regeringen, bör detta ge regeringen tillräcklig möjlighet att ingripa i
angelägna fell.---Ett annat alternativ är att koppla en obligatorisk
regeringsprövning till förekomsten av vissa motstående intressen,
exempelvis områden av riksintresse enligt 5 kap. och 6 kap. eller då
kommunen motsätter sig projektet eller andra liknande grunder.---7
kap. 4 § ang. det kommunala vetot: Det kommunala vetot bygger på
planmonopolet, vilket aldrig har berört beslut om vägar. Att göra
undantag för vetot for dessa projekt är således okontroversiellt. Det är - -
- inte rimligt med veto för vägar, järnvägar och ferleder, som förutsätter
stråk över ibland ett stort antal kommuner och där miljövinsterna ofta
finns på en övergripande nivå medan den lokala nivån drabbas av
konsekvenserna. De övergripande vinsterna måste därvid ges företräde.
Undantaget bör emellertid gälla för trafikprojekten oavsett om prövning
sker med stöd av 7 kap. 1 § 12 p. eller med stöd av 7 kap. 2 §.
Härutöver behövs ett klarläggande av hur vetoregeln skall tillämpas for
flygplatser.
9.2.9 Kammarkollegiet: Kommittén föreslår, efter mönster av vattenla-
gen, att den tillståndsprövning som för närvamade görs av regeringen
beträffande vissa större anläggningar skall ersättas av en tillåtlighetspröv-
ning. Systemet fungerar i vattenmålssammanhang och kollegiet tillstyrker
att samma nomenklatur användes även i miljöbalken. Beträffande vissa
av dessa större trafikanläggningar skall det kommunala vetot inte gälla
(7 kap. 4 § 2 st.). Kollegiet tillstyrker förslaget även i denna del. Det
kan övervägas om inte uppräkningen i 7 kap. 1 § av stora anläggningar
som skall tillåtlighetsprövas av regeringen bör kompletteras med en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
222
erinran att sådan prövning även kan krävas enligt annan lagstiftning, Prop. 1994/95:10
exempelvis vattenlagen. Bilaga 4
9.2.10 Statens naturvårdsverk: Balkens tillämpningsområde enligt 2
kap. 1 § bör ändras, så att även de allmänna aktsamhetsreglema skall
tillämpas i ärenden enligt trafiklagama.---Trafiken med dess fordon
är ett typexempel på diffusa källor. Dessa källor ingår i ett sammansatt
system som inte låter sig enkelt avgränsas. Systemfrågor måste få ökad
uppmärksamhet om det skall finnas en möjlighet till miljöanpassning av
transportsektorn. Att stora arbetsinsatser läggs ned på enskilda an-
läggningar, medan systemfrågorna redan är låsta i parallella beslutspro-
cesser är ohållbart.---Det är önskvärt från miljösynpunkt att be-
slutsunderlaget på samtliga nivåer - - - utformas så att trafikgrens-
övergripande analyser underlättas.---På den trafikgrensövergripande
nivån, dvs. för framtagandet av riksdagens beslutsunderlag, saknas idag
ett regelsystem som säkerställer enhetliga miljökonsekvensbeskrivningar
av trafikverkens investeringsplanering. Miljökonsekvensbeskrivningar på
systemnivå ger enl. 9 kap. 2 § ett tillräckligt stöd för att regeringen skall
kunna utfärda närmare föreskrifter om MKB i trafikverkens investerings-
planering så att jämförbarheten trafikslagen emellan kan ökas och att
trafikgrensövergripande analyser underlättas. Vid regeringens prövning
av trafikanläggningar är det väsentligt att systemaspekter kan behandlas
integrerat i ett ärende om tillåtlighet. - - - Regeringen bör ha ett ökat och
mer övergripande ansvar för systemfrågorna och bör tillåtlighetspröva
systemet av de objekt som finns i de rikstäckande väghållningsplanema
mot miljöbalkens bestämmelser. - - -1 fråga om rikstäckande planer som
idag skall godkännas av regeringen kan regeringen genomföra en
tillåtlighetsprövning av planens samlade effekter på miljön. För de
regionala planerna bör vägverket vara prövningsmyndighet. Det synes
inte lämpligt att belasta t.ex. koncessionsnämnden med dessa ärenden.
Det bör dock vara möjligt för tillsynsmyndigheten och naturvårdsverket
att överklaga trafikmyndighetens beslut till koncessionsnämnden. Verket
förutsätter att den kommande banlagen harmoniseras med väglagstift-
ningen på detta område. Vid regeringens prövning av trafikanläggningar
är det väsentligt att systemaspekter kan behandlas integrerat i ett ärende
om tillåtlighet. Detta bör tillgodoses genom att 7 kap. 1 och 2 §§
kompletteras så att även system av anläggningar kan tillåtlighetsprövas. -
- - Statsmaktema måste tillgodose kommunernas behov av styrmedel
med rättsverkan genom lagstiftning, även när det gäller trafiken.
9.2.11 Lunds universitet: Forskningsnämnden ställer sig positiv till att
trafikfrågorna i princip faller in under regleringen i den nya miljöbalken,
men delar kommitténs uppfettning att åtskilligt av den egentliga
trafikregleringen också fortsättningsvis bör regleras genom fristående
förordningar såsom fordons- och vägtrafiklagstiftningen. Oklart är
223
emellertid relationen mellan sådana specialregleringar och innehållet i de
generella föreskrifter/MKN som förutsäts kunna utfärdas med stöd av
miljöbalken.---Forskningsnämnden ställer sig positiv till förslaget, att
regeringsprövning bör ske även av större trafikanläggningar, och kan
även i stora drag instämma i övervägandena rörande det s.k. kommunala
vetot. I övrigt kan nämnden instämma i kommitténs slutsatser att de
miljööverväganden som görs i den reguljära planeringen i övriga fell av
trafikanläggningar kan vara tillfyllest och att någon tillståndsprövning
därutöver inte torde behövas.
9.2.12 Länsstyrelsen i Stockholm län: Länsstyrelsen delar utredningens
uppfettning att det är angeläget att få en större öppenhet i vägplanering-
en, men avstyrker dock förslaget om en obligatorisk regeringsprövning
av olika trafikanläggningar. Särskilt i de fell kommun, länsstyrelse och
vägverket är överens och samråd om vägens sträckning har skett med
övriga intresserade. Vägfrågan bör istället kunna lyftas till regeringen i
de fell det finns oenighet mellan kommun, länsstyrelse och vägverket. - -
- Länsstyrelsen anser att målet med en större öppenhet i vägplaneringen
bättre kan nås om vägar prövas i en process som liknar den för planer
enl PBL. Då kan det klarläggas om det finns starka motstående allmänna
intressen och om det finns oenighet mellan olika parter. Normalt sett
torde sådana konflikter kunna lösas på regional nivå. I sällsynta fell kan
frågan behöva lyftas till regeringen innan man startar projekteringsskedet
och utarbetar en vägarbetsplan. En sådan möjlighet för berörda myndig-
heter och kommuner bör regleras i lagen.---Ett problem som har sin
grund i att infrastrukturplaneringen äger rum i två olika processer, den
ekonomiska investeringsplaneringen samt den fysiska planeringen.
Inplaceringen i investeringsplanen används som argument för att pressa
fram objektet i den fysiska planeringen.---Man bör söka finna former
som garanterar att den senare situationen inte uppstår. En möjlighet kan
vara att ställa som ett krav på Vägverket och Banverket att budgetmedel
för objekt i investeringsplanen inte får medges till objekt som inte har
prövats i en förstudie/lokaliseringsutredning. Länsstyrelsen utgår från att
resp verk i sin treåriga budgetprocess preciserar objekten tydligare än
vad som torde förutsättas i stråkplaneringen.---Ett kommunalt veto när
det gäller större trafikanläggningar kan blockera beslut som är angelägna
för hela regionen. Länsstyrelsen anser därför att det kommunala vetot när
det gäller detta slag av anläggningar kan avskaffas resp inte bör införas. -
- - Länsstyrelsen anser att frågan behöver belysas ytterligare.
9.2.13 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Kraven på ett nationellt
fungerande trafiksystem medför att regeringens lokaliseringsprövning av
de större och särskilt miljöpåverkande trafikanläggningarna är lämplig.
Med hänsyn till det nationella intresset måste ett kommunalt veto i dessa
frågor kunna ifrågasättas. - - - Naturvårdsverkets roll som direkt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
224
tillsynsorgan avstyrks. I de fall trafikanläggningar skall ha statlig tillsyn
bör den ske genom länsstyrelserna.
9.2.14 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen anser att beslut i
riksdag om större investeringar för trafikanläggningar, t.ex. nationella
stamvägar och stomnätet för järnvägar, skall föregås av en miljökonse-
kvensbeskrivning sedd i ett nationellt perspektiv. Länsstyrelsen tillstyrker
att regeringsprövning av tillåtligheten av vissa större trafikanläggnignar
införs. Hela kapitel 7 bör dock kunna integreras med tillståndsfrågor i
kapitel 19.
9.2.15 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker kommit-
téns förslag att regeringen skall tillåtlighetspröva vissa större och särskilt
miljöpåverkande trafikanläggningar. Länsstyrelsen kan dock konstatera
att miljöbalken inte kommer att kunna fungera som ett styrmedel för att
påverka trafikutvecklingen m.m.---trafikens storskaliga miljöeffekter
kommer inte att påverkas.
9.2.16 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen tillstyrker att de
större och särskilt miljöpåverkande trafikanläggningarna av nationellt
intresse lokaliseringsprövas av regeringen och att det kommunala vetot
inte bör gälla för sådana. Länsstyrelsen avstyrker förslaget att Natur-
vårdsverket skall vara tillsynsmyndighet för större trafikanläggningar.
9.2.17 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det är angeläget att trafikanlägg-
ningar som bestämmelsen i förslagets 7 kap. 1 § 12 tar sikte på prövas
under likartade förutsättningar. Genom att föra in bestämmelser i
miljöbalken skapa en obligatorisk och enhetlig grundläggande prövning
för stora trafikanläggningar är angeläget. Tillåtlighetsprövningen föreslås
bli begränsad till nya anläggningar av mycket omfattande karaktär. Det
vore även önskvärt att vid andra större trafikanläggningar kunna få till
stånd en allsidig och obligatorisk koncessionsprövning, särskilt när det
gäller järnvägar. Länsstyrelsen vill understryka vikten av att det för
järnvägar genomförs någon form av reglering i enlighet med den
föreslagna banlagen.---Kommunen har idag vetorätt om en väg eller
järnväg prövas enligt 4 kap. NRL. Prövas den i annan ordning finns
emellertid ingen formell vetorätt. Den föreslagna regleringen innebär att
prövningen formaliseras men egentligen inte att det sker en inskränkning
i den kommunala självbestämmanderätten i andra fall än då prövningen
skulle ha skett enligt reglema i 4 kap. NRL.---När det är fråga om
anläggningar som kan beröra flera kommuner eller län och där det är
angeläget ur nationell synpunkt att, for det fall projektet skall komma till
stånd, den mest ändamålsenliga lösningen väljs. Det är viktigt att det
finns en möjlighet att i vissa fåll kunna gå emot en kommun. Den
begränsade möjlighet som lagförslaget ger utrymme för att bryta igenom
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
225
en kommuns vetorätt är enligt länsstyrelsens mening väl avvägd.
9.2.18 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen
tillstyrker en utökad prövningsplikt för trafikanläggningar. I förslaget
begränsas det emellertid till regeringsprövning av större riksvägar och
järnvägar samt koncessionsprövning av hamnar, godsterminaler och, som
tidigare, flygplatser. Länsstyrelsen delar inte kommitténs bedömning om
det olämpliga i koncessionsprövning av vägar utan anser att prövning
skulle kunna ge en allsidig belysning av större vägprojekt som ändå inte
är så stora att tillåtligheten avgörs av regeringen.
9.2.19 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Förslaget till komplettering vad
avser prövningen av större anläggningar i form av vägar och järnvägar
tillstyrks. För att dessa prövningar skall vara helt meningsfulla krävs
dock att de sker på ett sådant sätt att man får prövning av systemen som
helhet. Det torde därför vara nödvändigt med vissa följdändringar så att
planeringen i form av översiktliga förstudier formaliseras enligt väglagen
och motsvarande for järnvägs- och får led sbyggande.
9.2.20 Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen delar kommitténs
stora tveksamhet och anser att det på nytt bör övervägas om inte andra
möjligheter t.ex. lagstiftning i enskilt fall vore lämpligare i dessa fall,
som ändå får förmodas bli mycket sällsynta.---7 kap. 11 §: Länssty-
relsen anser att en regeringsprövning bör vara förbehållen de riktigt stora
anläggningarna och ifrågasätter lämpligheten av att utöka den obligatoris-
ka tillåtlighetsprövningen med sådana verksamheter som anges i första
stycket, punkten 12. Naturresurslagen ger i dag enligt 4 kap. 2 §
regeringen möjlighet att i ett visst fell besluta att anläggningar eller
åtgärder inte får utföras utan regeringstillstånd även om de inte listats i
1 §. Bestämmelsen bör vara tillfyllest for att nå avsett ändamål och bör
därför i befintligt skick kunna föras över till den nya miljöbalken.---
Det är positivt att en utökad förprövningsrätt av trafikanläggningar
införs. Det hade också varit önskvärt att med stöd av balken kunna
påverka val av transportmedel.
9.2.21 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen delar
utredningens bedömning om att det är angeläget med en tidig prövning
av större trafikanläggningar. Vi avstyrker dock förslaget om obligatorisk
prövning av trafikprojekt och föreslår i stället utökad tillämpning av kap.
7:2 i kombination med utvecklade ban- och väglagar.
9.2.22 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det är svårt att finna goda
motiv för att regeringen skall pröva tillåtligheten av "vägar, järnvägar,
flygplatser, hamnar och ferleder som kan medföra en från ... regional
synpunkt betydande påverkan på miljön". Sådana anläggningar kan,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
226
enligt länsstyrelsens uppfattning, med fordel prövas av miljömyndig- Prop. 1994/95:10
hetema. Bilaga 4
9.2.23 Stockholms kommun: Den enskilda kommunen skall ha kvar
vetorätten, då det gäller vägar, järnvägar och farleder som är av den art
att de tillåtlighetsprövas av regeringen.
9.2.24 Huddinge kommun: Enligt betänkandet kommer det kommunala
vetot att inskränkas. Vi motsätter oss inte detta vid tillåtlighetsprövningen
enligt § 1 p. 12 men anser att kommunen skall få avgöra den exakta
lokaliseringen/dragningen.
9.2.25 Österåkers kommun: Om en inskränkning av det kommunala
vetot görs så måste kommunen garanteras långtgående möjligheter att
påverka lokaliseringen inom kommunen och kraven på skyddsåtgärder.
9.2.26 Uppsala kommun: Reglema om regeringens tillåtlighetsprövning
av stora anläggningar har förts över till förslaget, varvid vissa stora
trafikanläggningar tillkommit under regeringens prövning. Dessa
trafikanläggningar omfattas däremot inte av det kommunala vetot.
Kommunen anser skälen för att undanta dessa stora trafikanläggningar
från det kommunala vetot vara otillräckliga for att motivera denna
förändring. - - - Kommunen anser att en prövning där en miljökonse-
kvensbeskrivning och en lokaliseringsprövning ingår från början är att
föredra.
9.2.27 Eskilstuna kommun: Kommunalt veto bör gälla vad avser den
exakta dragningen eller förläggningen av större anläggningar motsvaran-
de 4 kap. NRL som järnvägar, vägar, flygplatser, farleder, kraftledningar
m.m.
9.2.28 Katrineholms kommun: Det finns en rimlighet i att trafikleder
som berör stora regioner inte kan stoppas vid en kommungräns. Det är
dock lika rimligt att kommunens vetorätt behålls vad gäller lokaliseringen
av dessa inom kommunen.
9.2.29 Norrköpings kommun: Kommittén föreslår att regeringens
tillåtlighetsprövning enligt nuvarande NRL skall utökas till att även
omfatta trafikanläggningar, det vill säga större vägar och järnvägar samt
hamnar och flygplatser. Det kommunala vetot föreslås dessutom inte
gälla under förutsättning att kommunen ges tillräckliga möjligheter att
påverka placering och utformning av dessa anläggningar i ett tidigt
skede, förslagsvis vid arbetet med konsekvensbeskrivning och val av
alternativ.
227
9.2.30 Mjölby kommun: Mjölby kommun delar utredningens uppfettning Prop. 1994/95:10
att regeringen obligatoriskt skall pröva större kommunikationsan- Bilaga 4
läggningar. Den föreslagna lösningen innebär att bestämmelserna om det
s.k. kommunala vetot blir tillämpliga även avseende vissa trafikanlägg-
ningar, något som inte gäller idag. Något kommunalt veto i fråga om
objekt som omfettar många kommuner och är av synnerligen angeläget
nationellt intresse bör ej ifrågakomma. Undantagsregeln är således
mycket begränsad.
9.2.31 Nässjö kommun: Nässjö kommun accepterar inte inskränkning
av det kommunala vetot.
9.2.32 Kalmar kommun: Utredningen tar närmast i förbigående upp den
viktiga frågan om inskränkning i det kommunala vetot för ovanstående
anläggningar. Frågan har alldeles for stor betydelse for kommunerna för
att behandlas på detta sätt. Konsekvenserna måste belysas dock diskuteras
ingående före ett politiskt ställningstagande.
9.2.33 Gotlands kommun: Att i tider av en utveckling mot ett än mer
utökat lokalt ansvarstagande for miljön, bibehålla och dessutom utöka
regeringens möjligheter att "tvinga" på kommunerna dessa anläggningar
är något vi har mycket svårt att acceptera.
9.2.34 Karlskrona kommun: Karlskrona kommun anser att den
kommunala vetorätten bör vara kvar avseende en trafikleds exakta
dragning eller var en anläggning fektiskt lokaliseras inom en kommun.
Detta då avvägningar mellan det nationella intresset att väsentliga
kommunikationsanläggningar kan byggas ut och det lokala intresset för
bevarande av hälso och god miljö uppstår.
9.2.35 Landskrona kommun: Det är av flera skäl olämpligt att låta
regeringen pröva ärenden som är reglerade av tillåtlighetsregler i lag. Det
är en olycklig blandning av politiska och rättsliga överväganden och kan
utgöra risker för rättssäkerheten och tilltron till det miljörättsliga
systemet.---Stora trafikanläggningar bör prövas av koncessionsnämn-
den eller av en framtida miljödomstol som prövar om anläggningarna
uppfyller de krav som miljöbalken ställer. Regeringen har i flera
överklagningsärenden när det gäller trafikbuller visat att den rättsliga
prövningen har fått vika for en politisk kohandel och intressekonflikter
mellan departementen där vissa departement har varit mera måna om att
försvara vissa intressen än att se till att en rättslig korrekt prövning sker.
Det leder ofelbart till att rättssäkerheten för de som är utsatta för
störningarna undergrävs och underminerar tilltron till rättssystemet både
bland allmänheten och makthavarna. För att undvika sådana moralupp-
lösande kollisioner bör regeringen befrias från den rättstillämpande
228
funktionen i enskilda fell.---Stadsbyggnadskontoret känner en viss Prop. 1994/95:10
tveksamhet inför förslaget att slopa den kommunala vetorätten i frågor Bilaga 4
som sedda ur ett nationellt perspektiv visserligen är angeläget att lösa,
men som ur lokal synpunkt sannolikt har mycket vittgående konsekvenser
för kommuninvånarnas fysiska miljö.
9.2.36 Halmstads kommun: För dessa frågor vill kommittén att
kommunernas möjlighet att påverka skall begränsas kraftigt. Om
kommunerna skall kunna påverka miljön i den egna kommunen måste
man kunna påverka en av de viktigaste miljöfaktorerna, i vart fell
kommunikationsledemas sträckning i den egna kommunen.
9.2.37 Göteborgs kommun: De argument som kommittén anför till stöd
för sina förslag väger onekligen tungt. Vi anser det emellertid otill-
fredsställande att kommunerna mister allt inflytande, och föreslår därför
att man i det fortsatta utredningsarbetet utreder möjligheterna för
kommunerna att i vart fell få ett avgörande inflytande över den närmare
lokaliseringen inom kommunens gränser.
9.2.38 Skövde kommun: Föreslagna inskränkningar i kommunernas
vetorätt enligt 7 kap. 4 § bör tas bort.
9.2.39 Karlstads kommun: Järnvägar och vägar för nationell och
regional trafik passerar genom flera kommuner. Eftersom kommunika-
tionsleder inte kan byta plats vid kommungränserna är det enligt
utredningen omöjligt med ett kommunalt veto för sådana objekt som är
synnerligen angelägna ur nationell synpunkt - obligatorisk regeringspröv-
ning. ---Det kan ifrågasättas om endast trafikbelastningen på en väg
skall vara avgörande om ärendet skall prövas av regeringen eller ej.
Bestämmelserna om vilka objekt som skall bli föremål för obligatorisk
prövning av regeringen måste därför ytterligare preciseras.
9.2.40 Köpings kommun: Det kommunala vetot bör gälla för större
trafikanläggningar. I den mån avsteg skall göras för väg, järnväg eller
farled bör vetot dock gälla for den exakta dragningen inom kommunen.
9.2.41 Västerås kommun: 7 kap. 1 §: Till de anläggningar som
regeringen skall tillåtlighetspröva enligt 7 kap. bör även fogas sådana
anläggningar som är något mindre miljöferliga men lokaliserats till
områden av riksintresse.---4 §: Ett borttagande av det kommunala
vetot vad gäller vägar, järnvägar och farleder kan accepteras med viss
tveksamhet.---Däremot avstyrker Västerås stad borttagande av det
kommunala vetot vad gäller anläggningar i 7 kap. 1 §.
9.2.42 Borlänge kommun: I samband med större vägtrafikföretag,
229
järnvägar och hamnanläggningar skall regeringen ges möjlighet att Prop. 1994/95:10
tillåtlighetspröva anläggningen. Enligt förslaget kommer då det kommu- Bilaga 4
nala vetot att tas bort. Det kommunala vetot bör för denna typ av företag
kvarstå.
9.2.43 Hudiksvalls kommun: Förslaget att det s.k. kommunala vetot tas
bort kan kommunen inte acceptera. När det gäller mycket speciella
anläggningar och tillfallen måste emellertid möjligheter finnas att hitta en
lokalisering.
9.2.44 Sundsvalls kommun: 7 kap. 1 §: Regeringen bör ej pröva stora
anläggningar som första instans. En regeringsprövning av en anläggning
får anses i hög grad politisk och i mindre grad saklig. Den föreslagna
regleringen medför att tillåtligheten inte kan ifrågasättas om regeringen
har godtagit ett projekt och detta oavsett vad som framkommer i den
fortsatta prövningen - och i en miljökonsekvensbeskrivning (MKB).
Regleringen strider mot principen att MKB skall föregå ett beslut. Om
man står last vid att regeringen skall handha tillåtlighetsprövning så bör
denna prövning ges en preliminär ställning och inte förhindra en reell
prövning av koncessionsnämnden efter det att MKB upprättats.
9.2.45 Timrå kommun: Förslaget innebär att den strategiska planering-
suppgiften och den lokala självstyrelsen uttunnas. Risken är att kommu-
nernas ansvar för utvecklingen i kommunerna försvagas.---Det finns
ingen motsättning mellan kommun och stat som skulle kunna motivera att
kommunerna undandras möjligheterna att påverka exempelvis en
vägsträcknings exakta dragning genom kommunen.
9.2.46 Örnsköldsviks kommun: Förslaget att ta bort det kommunala
vetot vad gäller vägar, järnvägar och farleder syns som ett uttryck för en
misstro mot kommunernas ansvar att underordna sig nationella intressen.
Det är utomordentligt viktigt att inte föra bort kommunerna från
beslutsprocessen i dessa ärenden.
9.2.47 Östersunds kommun: Det föreslagna undantaget för det
kommunala vetot avseende tillståndsprövningen av vissa vägar, järnvägar
och farleder kan accepteras vad avser festställande av ”stråk" för
objekten. Däremot bör kommunens godkännande avseende den slutliga
lokaliseringen ej undantas.
9.2.48 Skellefteå kommun: För prövningspliktiga anläggningar föreslås,
att det kommunala vetot skall kunna genombrytas i vissa fell. - - -
Frågetecken kan resas, om det överhuvudtaget är möjligt att uttömmande
ange vilka anläggningar som avses. Risken är stor att regeringen på sikt
får pröva ett stort antal väg- och jämvägsprojekt. Detta innebär en
230
formalisering, som inte kan vara motiverad. Det system som idag gäller
(enl 4 kap. 2 § NRL), där regeringen kan besluta pröva en anläggning,
som inte är prövningspliktig är därvid att föredra. En sådan ordning
medför den fördelen att det kommunala vetot kvarstår.
9.2.49 Umeå kommun: Den kommunala vetorätten: Det är oklart av
vilka skäl kommittén föreslår denna utvidgning av undantaget från den
kommunala vetorätten. De berörda anläggningarna har typiskt sett stor
inverkan på den kommunala planeringen. - - - Miljöprövning av
trafikanläggningar: att tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen?) bör kunna
förbjuda en planerad trafikanläggning om den kan antas orsaka sådana
störningar att den enligt stoppreglema i 3 kap. 7 § miljöbalken inte bör
få komma till stånd. Det innebär att en trafikled som länsstyrelsen
accepterat i en översiktsplan i ett senare skede skulle kunna förbjudas av
länsstyrelsen. Jag ser här en systemkonflikt mellan PBL och miljöbalken.
9.2.50 Luleå kommun: Vi har viss förståelse för behovet att avskaffa det
kommunala vetot för större vägar, järnvägar och farleder. Att kommu-
nerna här helt fråntas inflytande och makt kan dock leda till att den
viktiga planeringsdialogen försvagas, och dåliga lösningar förverkligas
utan tillräcklig förankring i lokal kunskap, information och värderingar.
Det vore fullt möjligt att hitta en medelväg utan ovan nämnda nackdelar,
t.ex. genom att kommunerna behåller ett inflytande över den närmare
lokaliseringen och utformningen av projektet inom kommunens gränser.
9.2.51 Piteå kommun: 7 kap. 4 § - Vi är tveksamma till att tillåtligheten
av stora anläggningar skall prövas utan ett kommunalt inflytande. Allt
mer ansvar för genomförande av miljöarbetet läggs på kommunal nivå.
Vi tycker därför attt det är märkligt att kommunerna undantas rätten att
vara med och påverka lokaliseringen av vägar och dylikt som har stor
betydelse för kommunernas utveckling. Möjligheterna till ett kommunalt
inflytande måste garanteras.
9.2.52 Stockholms läns landsting: Kommuner skall pröva projekt utifrån
sina invånares sammanvägda intressen och då kan man inte begära att
hänsyn till även regionala och nationella intressen skall vägas in.
Ansvaret för detta måste ligga på en annan nivå. I praktiken förekommer
det inte heller att projekt som skall prövas särskilt enligt NRL berör
enbart en kommun. Därför är den kommunala vetomöjligheten inte rimlig
och den försvårar dessutom avsevärt en seriös prövning.
9.2.53 Svenska Kommunförbundet: Regeringsprövning av miljöstöran-
de anläggningar och det kommunala vetot - Kommittén föreslår att vissa
typer av stora trafikanläggningar skall tillåtlighetsprövas av regeringen
enligt de bestämmelser i miljöbalken som motsvarar nuvarande 4 kap.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
231
lagen om hushållning med naturresurser m.m. - NRL. Kretsen av Prop. 1994/95:10
prövningspliktiga anläggningar föreslås sålunda utökas med vägar, Bilaga 4
järnvägar, flygplatser, hamnar och farleder som kan medföra en från
nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på miljön. För vissa
av dessa "nya" typer av anläggningar (vägar, järnvägar och farleder)
föreslås att det kommunala vetot skall kunna genombrytas om det från
nationell synpunkt är synnerligen angelägeet att anläggningen i fråga
kommer till stånd. Kommunförbundet anser att kretsen av anläggningar
som skall tillåtlighetsprövas av regeringen inte bör vidgas i förhållande
till vad som gäller enligt NRL. Regeringsprövning bör vara fÖrebehållen
de anläggningar som har särskilt stor påverkan på omgivningen.---
Regeringen kan enligt 4 kap. 2 § NRL besluta att en anläggning eller
åtgärd, som inte är obligatoriskt prövningspliktig, inte får utföras utan
regeringens tillstånd. Kritiken mot att regeringen underlåter att använda
den om det befaras att berörd komun kommer att inlägga veto - får lösas
på annat sätt.---Den föreslagna utökningen av prövningsplikten skulle
enligt förbundets uppfattning innebära att ett stort antal väg- och
jämvägsprojekt kommer att prövas av regeringen. Kommunernas
erfarenheter av regeringsprövning och därefter kommande prövning
enligt berörda speciallagar är inte positiva när det gäller den tid som
prövningarna i allmänhet tagit.---En generell regeringsprövning av
stora trafikanläggningar, med kanske upp mot ett hundratal prövningar
per år, är enligt förbundet inte motiverad. Regeringen bör alltså endast
pröva de från miljö- och hushållningssynpunkt särskilt stora och
kontroversiella projekten.---I vissa undantagsfell kan förbundet dock
acceptera en inskränkning i vetorätten.---Som ovillkorliga krav anges
att anläggningen i fråga är av nationell betydelse, att en etablering inom
landet är nödvändig och att de lokala miljöeffekterna kan godtas.
Förbundet accepterade undantag i vetorätten för långsiktigt förvar av
kärnavfall och för behandlingsanläggningar av miljöferligt avfell. Stora
trafikanläggningar motiverar inte i sig en genombrytning av det
kommunala vetot. Endast för sådana omfettande infrastrukturprojekt av
nationell betydelse som berör flera kommuner och där de mellankommu-
nala intressekonflikterna är uppenbara och klarlagda, kan förbundet tänka
sig en genombrytning av vetot. Då förutsätts att inga andra lösningar är
möjliga och lämpliga samt att undantaget är starkt motiverat och tillika
synnerligen begränsat.
9.2.54 Svenska naturskyddsföreningen: Trafikplanering och större
vägprojekt bör alltid bli föremål för en fristående prövning i Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd eller motsvarande myndighet. Förslaget
om en obligatorisk regeringsprövning är visserligen bättre än nuläget men
är ändå inte tillfredsställande eftersom regeringen i vissa lägen är part i
målet när det gäller stora vägprojekt.
232
9.2.55 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: Förslaget innebär Prop. 1994/95:10
att det kommunala vetot tas bort i vissa frågor. TCO anser att kommu- Bilaga 4
nerna, även om vetorätten tas bort, måste få möjlighet att påverka
lokaliseringar som har betydelse for deras utveckling såväl när det gäller
miljön som infrastrukturen.
9.2.56 Plan- och Byggutredningen: Vissa större trafikanläggningar som
kan medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan
på miljön skall prövas av regeringen.---Detta kommer att medföra att
ett stort antal trafikanläggningar skall prövas av regerignen. Frågan om
den föreslagna urvalsmetoden är den bästa är svårbedömbar. - - -
Bakgrunden anges vara dels att i ett antal fell har det ifrågasatts om
hänsynen till miljön och hushållningen med naturresurser har behandlats
på ett tillfredsställande sätt i den kommunal planeringen och i länsstyrel-
sens prövning av planer, det i andra sammanhang aktualiserats problem
när kommuner i sin fysiska planering skall tillgodose vissa statliga
intressen.---Huruvida Plan- och byggutredningens förslag i dessa delar
blir helt förenligt med betänkandets förslag om regeringsprövning kan
givetvis ännu inte överblickas. Jag förutsätter dock att Plan- och
byggutredningens förslag beaktas i berednignen av förslaget till miljö-
balk.
1 och 4 §§: Förståelsen för att viktiga strukturinvesteringar av nationella
intressen är nog stor, men vad som är oacceptabelt är att kommunerna
helt undandras möjligheten att kunna påverka exempelvis en vägsträck-
nings exakta dragning genom kommunen. Då kommunikationsledemas
lokalisering är så avgörande för samhällsbyggnaden och den lokala
utvecklingen är det utomordentligt viktigt att inte föra bort kommunerna
från beslutsprocessen i dessa ärenden. Skulle situationen uppstå att en
kommun "av okynne" hindrar framdragandet av en nationellt viktig
kommunikationsled borde detta kunna regleras utan att på nu föreslaget
sätt helt ta bort kommunerna från beslutsfattandet.
9.2.58 Föreningen Skogsindustrierna: Skogsindustrierna anser att det
är rimligt att större trafikanläggningar prövas av regeringen och att det
kommunala vetot skall kunna brytas igenom i samband med en sådan
prövning.---Skogsindustrierna anser att denna villkorsprövning bör
begränsas till fell då en betydande miljöpåverkan kan bli aktuell. Det är
också viktigt att prövningen sker i samband med att de andra villkoren
festställs och därmed kan baseras på en helhetsbedömning av projektet
och dess praktiska förutsättningar.
9.2.59 Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet: Det kommunala
vetot: I en tid då allt mer ansvar för genomförande av miljö-, hälso- och
233
naturvårdsarbetet läggs på kommunal nivå, är det märkligt att kommuner-
na undantas möjligheter att vara med och påverka lokalisering av vägar,
järnvägar o.dyl. Dessa typer av anläggningar är av mycket stor betydelse
för en kommuns utveckling, inte bara ur miljösynpunkt, utan även för
infrastrukturen, boendet, sysselsättning, fritid m.m. Kommunens
möjligheter till påverkan och inflytande måste garanteras i lagtexten.
9.2.60 Jernkontoret: 7 kap. 4 § som säger att regeringen får tillåta en
anläggning o.s.v. endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt bör ändras.
Vi finner det orimligt att det kommunala vetot ej skall gälla vägar,
järnvägar och farleder men däremot industrianläggningar, som kan vara
lika viktiga för landet som trafikleder.
9.2.61 Jordens Vänner: Utredningen borde ha passat på och stoppat
möjligheten för regeringen att "köpa grisen i säcken" genom att besluta
om stora anläggningar innan miljökonsekvenserna har utretts ordentligt. -
- - Jordens Vänner anser att den kommunala vetorätten bör gälla i fråga
om anläggningar som avser mellanlagring eller slutlig förvaring av
kärnämne eller kärnavfall, i synnerhet så länge kämkraftsavvecklingen
inte är fullt genomförd. Vi anser vidare att den kommunala vetorätten
bör gälla för sådana anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall,
som nämns i 1 § 10 samt för vägar och farleder.
9.3.1 Banverket: Enligt Banverket ligger förslaget om ansvarsfrågor
kring tillståndsprövning i linje med utvecklandet av sektorsprincipen, där
sektorsmyndigheten skall få ett utökat miljöansvar.---Banverket bör i
enlighet med sektorsprincipen bli föreskrivande myndighet för spårburen
trafik och därmed få ansvaret att meddela generella föreskrifter om bl.a.
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått.---Enligt Banverket är det
oacceptabelt med en generell tillåtlighetsprövning av stomjämvägar. En
generell prövning är både kostsam, tidskrävande och ur miljösynpunkt
onödig. Risken är uppenbar att angelägna projekt försenas och fördyras
utan att några egentliga miljövinster görs. Av de EG-direktiv som
presenterats framgår också att någon avsikt om generell tillståndspröv-
ning inte föreligger. - - - Tillståndsprövningen bör ske analogt med
vägobjekt. Det framgår ej av utredningen var den huvudsakliga till-
ståndsprövningen av järnvägar skall ske. Av lagförslaget framgår att en
tillåtlighetsprövning av vissa projekt kommer att prövas av regeringen. -
- - Banverket förordar en prövning enligt särskild jämvägslagstiftning.
9.3.2 Vägverket: Förslagen till stoppregel och separat tillståndsprövning
i miljöfrågor stämmer inte överens med principen om integrering av
miljöfrågor tillsammans med andra frågor vid beslutsfattande (Agenda
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
234
21). - - - Utredningen tycks inte ha övervägt vilken betydelse som
utformning av prövningsystem och planeringssystem har för allmänhetens
och intresseorganisationers medverkan. Vägverket menar att enkelhet i
processer och likformig hantering från fall till fall skall eftersträvas.
Stoppregel och separat tillståndsprövning underlättar inte allmänhetens
medverkan.---Utredningen skriver att Vägverket ensamt fettar beslut
om lokalisering. Utredningen tar därvid inte upp länsstyrelsens be-
tydelsefulla roll. I de fell som Vägverket och länsstyrelsen inte kommer
överens hänskjuts ärendet till regeringen. Vidare uppmrksammar
utredningen inte dagens samrådsprocesser och den stora betydelse som
dessa har för goda beslut och god miljöhänsyn. En förstudie är ex-
empelvis i hög grad en samrådsprocess. - - - Utredningen har inte
uppmärksammat samspelet mellan vägplanering och kommunal markan-
vändningsplanering. För detta finns möjligheter att utveckla förbättrade
arbetsmetoder som kan utgå från de i utredningen föreslagna aktsamhets-
reglema. ---Planerings- och beslutsprocessen bör även fortsättningsvis
präglas av samråd mellan Vägverket, länsstyrelser, kommuner och
allmänhet. Tillämpningen av aktsamhetsreglema i miljöbalken säkerställs
genom expertgranskning och ersätter separat tillståndsprövning enligt
förslaget till miljöbalk.---Krav på förstudie bör föras in i väglagen i
syfte att främja en effektiv process och ändamålsenliga miljökonsekvens-
beskrivningar. - - - Väglagen bör vidare ange att lokaliseringsbeslut
baserat på lokaliseringsutredning med miljökonsekvensbeskrivning skall
kunna fettas av väghållaren och överklagas till regeringen. Regeringen
kan därvid göra en tillåtlighetsprövning.
9.3.3 Sjöfartsverket: Sjöfartsverket tror sig kunna förutse att krav
kommer att resas från olika intressenter som i praktiken medför att
tillåtligheten av vaije ny ferled, som anläggs, kommer att få prövas.
Detta är inget som i och för sig behöver betraktas som olämpligt men det
kommer att skapa merarbete för regeringen och inte vara motiverat från
miljöskyddssynpunkt.
9.3.4 Luftfartsverket: Ifråga om tillsyn av flygplatser anser Luft-
fartsverket att en ändring av nu gällande tillsynsregler vad gäller
länsstyrelsernas tillsynsansvar inte är nödvändig.
9.3.5 Sveriges geologiska undersökning, SGU: Kommittén föreslår att
kretsen av prövningspliktiga anläggningar i 4 kap. NRL vid infogandet
i en ny miljöbalk utökas med vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och
ferleder. SGU tillstyrker förslagen förutsatt att anläggningens omfettning
och betydelse från transportsynpunkt medför att den är ett nationellt
intresse och utgör en nyetablering. Kommittén föreslår också att det s.k.
kommunala vetot skall kunna brytas igenom. SGU delar kommitténs
uppfettning att regeringen i miljöbalken skall tillförsäkras möjlighet att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
235
pröva särskilt stora och från miljösynpunkt ingripande anläggningar och Prop. 1994/95:10
verksamheter. Bilaga 4
9.3.6 Statens naturvårdsverk: Bestämmelser om tillfälliga bilförbud
enligt 7 kap. 12 § bör utgå. Den förebyggande principen borde istället
gälla. Vid utformningen av en sådan regel bör det beaktas dels att regeln
bör avse alla kategorier av fordon och att regeln inte enbart får avse
förbud för vissa typer av fordon att framföras. Bemyndigande för en
kommun att utfärda föreskrifter för trafiken bör vara frikopplade från
hälsoskyddsbestämmelsema och införas i 4:e kapitlet som behandlar
föreskrifter.---Kommunerna bör bemyndigas att utfärda föreskrifter
om inrättande av s.k. miljözoner, på motsvarande sätt som avses i första
punkten i 147 § vägtrafikkungörelsen. Nämnda regel har klar karaktär av
skyddslagstiftning och bör inarbetas i balken.
9.3.7 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen anser att
tillsynen över trafikanläggningar bör utövas av staten, dock inte av
Naturvårdsverket utan av länsstyrelserna som har ingående kännedom och
erfarenheter i fråga om lokalisering, regional miljöövervakning och
regional samordning. En löpande kontroll och rapportering i likhet med
vad som gäller för övriga tillståndspliktiga verksamheter skulle på sikt
kunna ge ett betydligt bättre underlag regionalt för den firamtida
utvecklingen, transportnätet, i milj ovänligare riktning.
9.3.8 Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen anser att det är
tveksamt att pröva lokaliseringen för sig utan att samtidigt pröva hela
tillåtligheten, d.v.s. vilka försiktighetsåtgärder som måste vidtas.
9.3.9 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Miljöstörningarna från trafiken
är mycket stora. Det är därför synnerligen viktigt att trafikproblemen
beaktas särskilt inför den kommande skyddslagstiftningen. Ordningen
med att tillsynsmyndigheten kan förelägga om förbud mot en trafikan-
läggning passar mindre bra in i de prövningsrutiner som finns för sådana
projekt. I stället borde alla vägprojekt som kräver en arbetsplan
miljöprövas.
9.3.10 Mjölby kommun: Kommunen anser att principiella skäl talar för
att bestämmelserna om miljöprövning i miljöbalken även görs tillämpliga
i fråga om större trafikanläggningar, som inte omfettas av kraven på
obligatorisk regeringsprövning. Vidare tillstyrks att miljöbalkens
tillsynsregler också kommer att vara tillämpliga på trafikanläggningar av
aktuellt slag. Tillsynen över de större trafikanläggningarna föreslås åvila
Naturvårdsverket. De nu föreslagna lösningarna innebär att trafikanlägg-
ningar för alla trafikslag kommer att kunna prövas enligt miljöbalken,
vilket måste uppfettas som positivt.
236
9.3.11 Göteborgs kommun: Vi tillstyrker att en särskild prövning sker
av betydande kommunikationsanläggningar, men förutsätter då att man
i detta sammanhang med uttrycket påverkan på miljön avser även
människors hälsa.
9.3.12 Svenska Kommunförbundet: Kommunförbundet delar ut-
redningens uppfattning att koncessionsplikt inte skall införas för angivna
större vägar, järnvägar och farleder. Inte heller vad avser hamnar anser
förbundet att förprövningsplikt enligt balken skall införas. Det kan
lämpligen tas upp till prövning av regeringen enligt den bestämmelse som
ger regeringen möjlighet att besluta att en anläggning eller åtgärd, som
inte är obligatoriskt prövningspliktig för regeringen, inte får utföras utan
regeringens tillstånd.
9.4.1 Vägverket: "Miljökvalitetsnormer", miljömål, åtgärdsplaner och
egenkontroll är något som Vägverket redan handskas med. Idag tillämpas
med kraft t.ex. naturvårdsverkets riktvärde 55 dBA vid nybyggnad av
vägar trots att riktvärdet inte är festställt. Den föreslagna stoppregeln
kommer inte att ge några egentliga miljövinster för väg- och trafiksyste-
met utan istället skapa tillkrånglade procedurer.---Rekommendationer
om hur förstudier skall göras finns sedan böijan av 1993. Dessa har
böijat tillämpas. Förstudiemodellen, som bl.a. innebär inledande
miljökonsekvensbeskrivning (MKB), motsvarar vad som internationellt
kallas för "screening" och "scoping". Utredningen kunde på ett tydligare
sätt ange att denna typ av planeringssteg understöds och överensstämmer
med principen om att MKB skall integreras i alla skeden av samhällets
planeringsprocesser.
9.4.2 Sjöfartsverket: Aktsamhetsreglema som sådana måste för
sjöfartens del rimligen uppfattas som något slags programförklaring, som
skall påverka sjötrafiksektom som helhet. Föreskriften i 3 kap. 4 § om
skyldighet att alltid använda bästa tillgängliga teknik kan emellertid inte
ses som någon programförklaring. Den synes kunna innebära t.ex. att en
svensk redare, som vill bedriva svensk kustfert med ett fertyg, inte skulle
kunna köpa in ett utländskt, äldre och i och för sig i alla avseenden
sjösäkert fertyg. Detta kan inte vara avsikten med föreskriften men det
framgår inte att så är fellet. Om inte annat så är Sverige skyldigt att
godta äldre fertyg under förutsättning att de uppfyller vissa konventions-
bundna krav.---Sjöfartsverket har inte i betänkandet funnit något motiv
för varför skyldigheten i 4 kap. 2 § andra stycket naturresurslagen inte
förts in i förslaget till miljöbalk. Verket har svårt att förstå varför
utredningen föreslår att den nu gällande miljöskyddslagen i princip skall
vara tillämplig på sjöferten, som är en internationell verksamhet, för vars
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
237
21 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
bedrivande det är viktigt med en internationellt vedertagen reglering. Den
nationella lagstiftningen har skett i speciallagstiftning. Om den komman-
de miljöbalken skall innefatta sjöfarten i vid bemärkelse, inte bara
farlederna, kommer det att skapa en viss osäkerhet om vad som skall
anses gälla samtidigt som internationella regler, som rimligen kommer
att godtas i Sverige, så småningom kommer att böija gälla. Man kan
alltså utgå från att miljöbalken inom en inte särskilt avlägsen framtid i
viktiga avseenden måste ändras när det gäller sjöfarten. Någon analys
eller redovisning av ett behov på grund av erfarenheterna av skador
orsakade av sjöfarten finns inte.
9.4.3 Statens naturvårdsverk: Miljözonerna bör kunna knytas till
förbud för viss trafik eller till bilavgifter.---Naturvårdsverket föreslår
att emissionskrav och miljöklassningssystem för vägfordon, flygplan,
fertyg m.fl. produkter bör föreskrivas med stöd av miljöbalken som
därmed ersätter regler i speciallagarna på detta område. Vissa grundkrav
kan vara lämpligt att ha kvar i speciallagstiftningen, eftersom reglema är
kopplade till tillsynen av miljövärdighet och funktionsduglighet. En sådan
uppläggning som här skisserats skulle lägga grunden för en enhetlig
lagteknisk lösning för alla trafikslag.
9.4.4 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det hade varit
önskvärt att kommittén haft möjlighet att göra en ännu mera genom-
arbetad analys av möjligheterna att reglera trafikens miljöpåverkan.
Miljökvalitetsnormer kommer visserligen att innebära krav på åt-
gärdsplaner och skyddsavstånd i tätorter, men trafikens storskaliga
effekter kommer inte att påverkas mer än marginellt. Ätgärdsplanens
möjligheter att tvinga fram åtgärder för att begränsa trafikens störningar
är också osäkra. Hushållningsbetämmelsema i balken och utökad
miljöskyddsprövning av trafikanläggningar behandlar också i första hand
lokaliseringsfrågan. En utökad prövningsplikt är positiv men kan
svårligen styra valet av transportmedel till miljövänligare alternativ.
Miljökonsekvensbeskrivningar ger bättre underlag för såväl investering
som projektering av vägar och andra transportanläggningar. Deras
styrande verkan är dock begränsad. Under alla förhållanden är det viktigt
att riksdagen inför sina beslut om trafiksystemens utformning har tillgång
till ett fullödigt underlag vad avser miljökonsekvenser av olika in-
riktningsaltemativ.
9.4.5 Länsstyrelsen i Värmlands län: Balken torde i första hand vara
väl ägnad åt att hantera trafikanläggningar. När det gäller trafikfrågorna
finns vidare en konflikt i dag i deras hantering enligt PBL respektive
enligt väglagen. Frågan om hur dessa bestämmelser skall samordnas bör
redas ut innan naturresurslagen fors in i en ny miljöbalk.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
238
9.4.6 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Miljökvalitetsnormer kommer Prop. 1994/95:10
att innebära krav på åtgärdsplaner och skyddsavstånd i tätorter, men Bilaga 4
trafikens storskaliga effekter kommer inte att påverkas mer än indirekt.
Utökad miljöskyddsprövning av trafikanläggningar behandlar också i
första hand lokaliseringsfrågan men kan svårligen styra valet av
transportmedel. Miljökonsekvensbeskrivningar ger bättre underlag för
såväl investering som projektering av vägar och andra transportanlägg-
ningar och är idag betydelsefulla för att peka på alternativ och effekter.
9.4.7 Uppsala kommun: Miljökvalitetsnormer och stoppregeln kan,
tillsammans med tillståndsprövningen av vägprojekt, bli ett effektivt
hjälpmedel för att begränsa störningar från trafiken. Nuvarande riktlinjer
för kväveoxider och kolväten kan då göras om till miljökvalitetsnormer.
Med utgångspunkt från detta kan även klara riktlinjer för när trafiken bör
begränsas i stadskärnorna utarbetas.
9.4.8 Norrköpings kommun: Kommunen anser att nya väganläggningar
i någon form bör förprövas enligt miljöbalken. En lösning kan vara en
utredningsplan som prövas enligt miljöbalken innan arbetsplan upprättas
och fastställs enligt väglagen. Generella föreskrifter kan ersätta en
individuell prövning.
9.4.9 Göteborgs kommun: Kvalitetsnormen blir mycket pådrivande,
speciellt om utgångspunkten för normen blir de riktvärden som idag
gäller för luftkvalitet och som även föreslagits för buller. Vi anser det
angeläget att noga klargöra ekonomiska konsekvenser och finans-
ieringssätt innan miljökvalitetsnormer festställs.
9.4.10 Svenska Kommunförbundet: Kommunförbundet avstyrker vidare
alla former av miljökvalitetsnormer utformade som avståndsnormer.
Synsättet bakom sådana normtyper är förlegat. Bl.a. motverkar det
initiativ till utveckling och förbättring av trafiksystemens olika kompo-
nenter. ---Kommunförbundet anser att den lokala tillsynsmyndigheten
skall utöva tillsyn över alla berörda trafikanläggningar.
9.4.11 Svenska naturskyddsföreningen: Naturskyddsföreningen anserär
applicerbart även på transportområdet. Försiktighetsprincipen liksom
utbytesprincipen och valet av den bästa tillgängliga tekniken måste också
avse tillverkarna av fordon. - - - Föreningen anser att trafik- och
transportlagstiftningen i de delar de har beröring med miljö- och
naturskyddslagama bör integreras i miljöbalken.
239
10.1.1 Riksdagens ombudsmän, JO: I 10 kap. utpekas länsstyrelsen
som den myndighet som skall fetta beslut i vissa fell, bl.a. i fråga om
bildande av naturreservat och naturvårdsområde. Även om det här inte
är fråga om att länsstyrelsen skall pröva tillståndsärenden, synes
regleringen inkonsekvent mot bakgrund av den i övrigt i balken
tillämpade principen.
10.1.2 Boverket: En särskild fråga är de olika formuleringarna for
friluftslivets och de biologiska grunderna. Av motiven framgår inte med
tydlighet om "bevara" innebär annat krav på skälen för dispens än
"främja". Främja kan tolkas som mera aktivt än bevara och klarläggande
behövs.---Avgörande för tillämpningen är kompetensen hos beluts-
fettama.
10.1.3 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen föreslår att 11 kap. 4 § ändras så
att den innebär ett dispensabelt förbud mot arbetsföretag som kan skada
naturmiljön. Ett alternativ är att 4 § ändras så att biotopskyddet alltid
förutsätter ett beslut i det enskilda fellet.---Ersättningsreglerna i 28
kap. 2 § andra stycket kan enligt Skogsstyrelsens bedömning över huvud
taget inte tillämpas på 11 kap. 4 § med nuvarande utformning eftersom
förbudet följer direkt av lagen så snart biotopen utpekats. Något tillstånd
att vidta viss åtgärd kan därefter inte meddelas. - - - Skogsstyrelsen
tillstyrker de nya formuleringarna beträffande spridning av bekämpnings-
medel liksom den utökade bedömningsgrunden.
10.1.4 Riksantikvarieämbetet, RAÄ: Riksantikvarieämbetet anser att
institutets användning av 10 kap. 3 § för att även skydda värdefulla
områden i landskapet främst av kulturhistoriska skäl skall framgå i
motivtexten. - - - Det kulturhistoriska intresset måste synas i motiven till
11 kap. 1, 2, 3 och 4 §§ för skyddet om det skall beaktas vid dispenser,
tillsyn samt vid successiva förändringar i regelverket.
10.1.5 Domän AB: Domän instämmer i att bevarandet av den biologiska
mångfelden är en mycket viktig uppgift, som kräver medverkan från alla
berörda parter. Vi ställer oss dock frågande till att hotbilden i Sverige
skulle vara lika allvarlig som globalt. En anpassning av kriterierna på hot
i olika klasser till internationell standard är önskvärd och lär vara på
gång.---Behovet av naturreservat försvinner inte, men det bedöms bli
betydligt reducerat som en följd av de kort beskrivna primära insatserna,
vilka medför att en viss del av den produktiva skogsmarken undantas från
brukande.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
240
10.1.6 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket delar inte kommitténs
uppfettning att det skulle medföra några väsentliga svårigheter att låta
miljöbalkens aktsamhetsregler direkt styra de areella näringarnas
sektorslagar.---Ersättningssystemet beträffande förfogandeinskränk-
ningar behöver ses över i sin helhet. I andra hand bör ersättningssystemet
återgå till det som gällde före 1987, dvs. att skadorna relateras till hela
brukningsenheten. För sådant fell är det viktigt att det av kommittén
föreslagna tillägget till nu gällande bestämmelser (28 kap. 3 §) kommer
till stånd.---Verket vill understryka vikten av att strandskyddet tas in
som en självständig prövningsgrund i 12 kap. 1 § PBL.---Miljös-
kyddskommittén har på ett utomordentligt sätt beskrivit utvecklingen för
naturvårdens del fram till dagens situation, och visat att utarmningen av
den biologiska mångfelden utgör ett av de stora hoten mot miljön.---
Som verket framhållit i avsnitt 2 om samordnad miljölagstiftning borde
emellertid kommittén ha kunnat omsätta sina kunskaper i ett reformför-
slag som mer genomgripande integrerat de olika sektorernas miljöfrågor
i balken.---Naturvårdsverket delar inte kommitténs uppfettning att det
skulle medföra några väsentliga svårigheter att låta miljöbalkens
aktsamhetsregler direkt styra de areella nägingamas sektorslagar.---I
1 kap. 1 § föreslår kommittén att ändamålet med balken skall vara att
bl.a. bevara "levande landskap". Verket anser att denna punkt kan göras
tydligare. Som en följd kan 2 kap. 4 § utgå. Paragrafen innebar att det
formellt inte är möjligt att som naturreservat eller naturvårdsområdet
avsätta ett område som är skyddat enligt kulturminneslagens fomminnes-
bestämmelser. Verkets förslag medför även att en gräns samtidigt dras
mellan miljöbalken och kulturminneslagens fomminnes- och byggnads-
minnesbestämmelser. - - - Verket delar kommitténs uppfettning att
allemansrättens innehåll inte skall regleras i lag. Däremot bör lagtexten
uttrycka att alla de som tillgodogör sig fördelarna av allemansrätten,
också har ett ansvar att visa hänsyn mot såväl naturen som mot ägare och
brukare av marken.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
10.1.7 Stockholms universitet: Miljöskyddskommittén föreslår i 11 kap.
7 § att regeringen får meddela föreskrifter för att uppfylla Sveriges
internationella förpliktelser beträffande flyttande utrotningshotade arter.
Nämnden vill framhålla att det bemyndigande som regeringen får enligt
4 kap. 2 § för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser genom att
meddela föreskrifter torde med fördel kunna kompletteras genom att
tilläga "växter och djur" efter "människors hälsa".
10.1.8 Uppsala universitet: 10 kap. handlar om skydd för naturområden
m.m. och är till stora delar hämtat från naturvårdslagen. Det vore
mycket lämpligt att slå samman ett antal styrmedel avseende markan-
vändning. Ett första steg i den riktningen är att integrera planlagstiftning
med miljöbalken.---11 kap. handlar om skydd för växt- och djurlivet
241
m.m. Kapitlet bör revideras syftande till att tillgodose målen om
biologisk mångfald. Bemyndigandet till regeringen att införa regler till
följd av internationella överenskommelser bör göras till ett åläggande och
hamnar i det av oss föreslagna nya "pliktkapitlet".
10.1.9 Lunds universitet: Kommitténs förslag rörande den s.k. gröna
miljövården utgår ifrån nuvarande naturvårdslag, vars regler har
utvecklats något för att bli effektivare i arbetet för att bevara biologisk
mångfeld. Också moderniserade regler har emellertid bedömts otill-
räckliga.
tillfredsställelse att ett ökat skydd ges till biotoper som strandzoner och
våtmarker, där speciellt de sistnämndas betydelse för den biologiska
mångfaldens bevarande är stor. NFR håller också med om vikten av at
skyddsåtgärder vidtas för flera områden än vad som är fellet idag och vill
understryka betydelsen av skyndsamhet. Dessutom är det viktigt att
tillräckligt stora sammanhängande områden skyddas då flera arters
överlevnad är beroende inte bara av att en biotop skyddas, utan också av
att ett tillräckligt stort område skyddas.---Betänkandet föreslår att
allmänna regler för utsättandet av främmande arter bör införas i
miljöbalken. Detta förefeller ändamålsenligt, och NFR instämmer i de
riktlinjer som Internationella Naturvårdsunionen, IUCN, har utarbetat.
Vikten av ökad kunskap och forskning om ekologiska effekter av
utsättande av organismer med för den miljön nya egenskaper är därför
framgent och kontinuerligt av stor betydelse för att kunan fullgöra
miljöbalkens intentioner.
10.1.11 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU: Utredningen idylliserar de
tidigare agrara samhällena. Den avgörande skillnaden mellan förr och nu
är den tekniska nivån som gör att människan idag kan åstadkomma
ingrepp i naturen i en skala som var omöjlig for några hundra år sedan. -
- - Påståendet att den samlade genpolen för alla levande arter är given
och inte förnyas är inte giltigt. Utan spontana förändringar i argemas
gener skulle t.ex. inte nya arters uppkomst kunna förklaras.---Avsnitt
11.4.1 Områdesskydd och ersättningsregler - Uttrycket att markan-
vändningen inom jord- och skogsbruket skall anpassas efter "de naturliga
förutsättningarna" är svårtolkat och skulle i praktiken kunna innebära att
man motsätter sig gödsling och bevattning.
10.1.12 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Omtanken om den
biologiska mångfelden har under senare år ökat i skogsbruket. Av
erferenhet från lagtillämpning på skogsvårdsområdet vet vi att det inte är
möjligt att endast medelst lagregler "styra firam" en önskvärd utveckling.
Information och rådgivning till berörda skogstjänstemän och skogsägare
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
242
är enligt vår mening en mycket väsentlig del i arbetet för att åstadkomma
en förändrad attityd och ett förändrat beteende.---Skogsvårdsstyrelsen
instämmer i utredningens förslag att de konkreta miljöreglema för
skogsbruket bör ingå i sektor - d.v.s. skogsvårdslagen och inte föras över
till miljöbalken.---Skogsvårdsstyrelsen delar i allt väsentligt resone-
mangen och förslagen i betänkandet.
10.1.13 Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Vad gäller skydd för
vissa biotoper, motsvarande 21 § naturvårdslagen, vill skogsvårdsstyrel-
sen poängtera det informationsproblem som kommer att uppstå om ett
generellt skydd införs för vissa biotoper. För att ett sådant skydd skall
vara praktiskt tillämpbart måste biotoperna vara mycket väl definierade,
lätta att känna igen och att avgränsa i terrängen. — Skogsvårdsstyrelsen
anser rent allmänt att en modell med skydd av biotoper efter beslut i det
enskilda fallet är att föredra. På sidan 477 framförs att naturvårdsmyn-
dighetemas och allmänhetens behov av insyn är mycket bristfälligt
tillgodosedda i den nuvarande skogsvårdslagen. En jämförelse görs med
vissa andra länder där informationsplikt om planerade avverkningar
medelst bl.a. skyltning föreligger. Skogsvårdsstyrelsen vill i detta
sammanhang betona den omfettning skogsbruket har och de praktiska
problem och administrativa kostnader detta skulle medföra i ett skogslän.
10.1.14 Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget om att strandskyddet
utvidgas till att innefetta inte bara skydd för friluftslivet utan även skydd
för växt- och djurlivet är bra och innebär att de naturvetenskapliga
aspekterna också skall beaktas vid prövning av despensgivning inom
strandskyddsområde. Länsstyrelsen tillstyrker även att kommunerna får
bestämma om strandskyddet i en detaljplan.
10.1.15 Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommittén föreslår att i de fell en
länsstyrelse delegerar sin befogenhet att bilda naturreservat till en
kommun skall länsstyrelsens befogenhet upphöra. Länsstyrelsen känner
inte till att den nu gällande parallella befogenheten för länsstyrelse och
kommun att bilda reservat skulle ha inneburit några olägenheter.
Kommittén har inte heller påstått detta utan enbart åberopat "gängse
principer". Länsstyrelsen anser att nuvarande möjlighet till parallell
befogenhet bör bibehållas.
10.1.16 Länsstyrelsen i Södermanlands län: De ändrade grunderna för
att bilda naturreservat tillstyrks. Skyddsformen naturvårdsområde kan
ifrågasättas, eftersom formen har mycket begränsad användning och att
antalet förordnandeformer bör minimeras. När det gäller reservatet bör
det i första hand framgå av balken att både länsstyrelsen och kommunen
har beslutsbefogenhet med ömsesidig samrådsplikt. I andra hand måste
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
243
den nuvarande ordningen kvarstå, varvid samrådsplikten för kommunen
regleras i delegationsbesluten. - - - Miljöskyddskommittén har inte
lyckats åstadkomma en godtagbar integrering av prövningsreglema i
naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Flera av de beskrivna arbetsföre-
tagen i 10-12 kap. miljöbalken kan behöva prövas även enligt 14 kap.
Det bör därför övervägas att samordna prövningsreglema i 10-14 kap. - -
- I syfte att undvika dubbelprövning bör samrådsplikt inte gäla företag
för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, vattenlagen eller plan-
och bygglagen. Det torde inte vara lämpligt att ett och samma företag
skall vara både samråds- och tillståndspliktigt enligt balken. - - -
Kommittén har inte lämnat något lagförslag som rör den reglering av
skyltar m.m. som finns i NVL. Reglema bör även i fortsättningen vara
restriktiva av hänsyn till landskapsbilden.
10.1.17 Länsstyrelsen i Jönköpings län: De ändrade grunderna för
bildande av naturreservat syns väl underbyggda och tillstyrkes. Däremot
bör antalet skyddsformer minimeras för att bättre förstås av allmänheten.
Det kan därför ifrågasättas om skyddsformen naturvårdsområde
fortfarande behövs. Skyddsbehovet kan klara inom ramen för naturreser-
vat. ---Bestämmelserna om delegation i 10:16 avstyrks. Dessa innebär
att befogenheten att besluta om naturreservat, naturvårdsområde och
naturminne skall ligga antingen hos länsstyrelsen eller kommunen. I
stället bör både länsstyrelsen och kommunen ha beslutsbefogenhet med
ömsesidig samrådsplikt.---Staten måste kunna behålla beslutsbefogen-
heten för att kunna genomföra statligt finansierade naturskyddsinsatser.
Samtidigt bör de kommuner som har kompetens och ambitioner att med
egen finansiering åstadkomma naturskydd kunna göra detta. Naturvårdens
möjligheter skulle alltså klart minska om kommitténs förslag genomförs.
---11 kap.: Det behövs tydligare regler for hur artskyddet och målet
om den biologiska mångfelden skall kunna klaras. Denna fråga hör intimt
samman med ersättningsregler och stoppregler.
10.1.18 Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen avstyrker förslaget
att slopa möjligheten till samtidig befogenhet för länsstyrelsen och
kommun att bilda naturreservat. Staten måste ha kvar möjligheten att
säkerställa exempelvis riksintressen även om delegation skett till en
kommun.
10.1.19 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen avstyrker den
formulering som getts åt 10 kap. 16 §. En delegation i enlighet med
bestämmelsen synes med den föreslagna formuleringen medföra att
länsstyrelsen undandras möjligheten att bilda naturreservat etc. Detta kan
inte vara meningen. I exempelvis ett fell där, efter delegation, ett lokalt
intresse strider mot ett riksintresse kan i så fell det senare komma att stå
utan ett behövligt skydd.---Enligt plan- och bygglagen föreligger en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
244
lagreglerad samrådsskyldighet for kommunen i samband med planlägg-
ning enligt lagen.---Länsstyrelsen anser att en utvidgad samrådsskyl-
dighet bör övervägas även när det gäller beslut enligt naturvårdsbe-
stämmelsema i miljöbalken. Enskilda och olika organisationer bör ges
möjlighet att påverka, i vart fell när det gäller omfettande beslut
exempelvis bildande av naturreservat.
10.1.20 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen ifrågasätter om
behov av skyddsformen naturvårdsområde överhuvud taget finns,
eftersom den har en mycket begränsad användbarhet och skyddsformen
naturreservat även kan täcka in de situtationer där naturvårdsområde kan
användas.
10.1.21 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Naturvårdslagen har med vissa
undantag överförts till miljöbalken i väsentligt oförändrat skick.
Länsstyrelsen förutsätter därför att lagen i allt väsentligt kan tillämpas på
samma sätt som nu även i fortsättningen. - - - Länsstyrelsen kan
sammanfattningsvis i allt väsentligt tillstyrka förslagen vad gäller "Skydd
av naturområden m.m." med undantag av förslagen till ändringar i
strandskydds- och delegationsbestämmelsema. - - - Länsstyrelsen
tillstyrker de ändrade grunderna för att bilda nationalpark och naturreser-
vat. ---Länsstyrelsen anser att kommunerna generellt bör ta ett större
ansvar för naturskyddsarbetet och tillstyrker mot den bakgrunden den
föreslagna delegationsmöjligheten till kommunerna.---Länsstyrelsen
anser emellertid att det är direkt olämpligt att frångå nu gällande
bestämmelser vad gäller delegationsmöjlighetema att skydda naturom-
råden som naturreservat och naturvårdsområde. Riksdagens intentioner
att öka arbetet med att skydda värdefull natur kommer att motverkas av
miljöbalkens bestämmelser, om antingen kommun eller länsstyrelse skall
ha det fulla ansvaret för säkerställandearbetet. - - - Det är enligt
länsstyrelsens uppfettning väsentligt att kommunernas önskemål kan
tillgodoses. Kommunerna har funnit ett nära samarbete med länsstyrelsen
i dessa frågor med eller utan delegation ändamålsenligt. Länsstyrelsen
har funnit det ömsesidiga samarbetet fruktbärande och avser utveckla
dessa samarbetsformer med fler kommuner.---Staten har ett särskilt
uttalat ansvar för områden av riksintresse för bl.a. naturvård och
friluftsliv. Länsstyrelsens möjligheter att i enlighet med sin instruktion
ta ansar för dessa områden försvinner såsom lagförslaget nu är utformat
samtidigt som länsstyrelsen ger kommunerna denna delegation.
10.1.22 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen anser att skydds-
formen naturvårdsområde starkt kan ifrågasättas, enär 1) skyddsformen
har en begränsad användbarhet, 2) naturreservatsinstitutet i övrigt täcker
in alla tänkbara situationer där naturvårdsområde kan aktualiseras samt
3) skyddsformen naturvårdsområde skapar förvirring i många avseenden.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
245
---Länsstyrelsen föreslår därför att förordnandeformen naturvårdsom-
råde utgår och ersätts med naturreservat.
Länsstyrelsen avstyrker slopandet av samtidig befogenhet för länssty-
relse och kommun att bilda naturreservat. Länsstyrelsen föreslår att det
bör framgå av balken, att både länsstyrelsen och kommunen har
beslutsbefogenhet med ömsesidig samrådsplikt.
med stöd av 43 § beslutar att delegera vissa beslutsbefogenheter till en
kommun innebär det att beslut i de ärendetyper som anges i paragrafens
andra stycke helt övergår från länsstyrelsen till kommunen medan beslut
i de fall som anges i tredje stycket efter delegationen kan meddelas av
både länsstyrelsen och en kommunal nämnd. Det har enligt länsstyrelsens
erferenhet inte uppstått några problem, där sådana "dubbelkommandon"
föreligger.---Länsstyrelsen ställer sig positiv till ett ökat kommunalt
engagemang i naturvårdsfrågor, dock är de nuvarande delegationsbe-
stämmelsema i naturvårdslagen bättre än de som föreslås i 10 kap. 16 §
miljöbalken. - - - Begreppet "biologisk mångfeld" har lyfts fram i
kommitténs betänkande. Det finner länsstyrelsen vara ett väsentligt
ställningstagande som anknyter bland annat till FN-konferensen i Rio de
Janeiro 1992 och regeringspropositionen "En god livsmiljö". - - -
Länsstyrelsen föreslår i likhet med kommittén att betydligt fler områden
än idag skyddas. Flera av landets naturmiljöer---är allvarligt hotade.
Irreparabla skador kan bli en konsekvens av uppskjutna skyddsåtgärder.
Det är viktigt att just växt- och djurarters fortbestånd framstår som den
primära grunden för skyddsåtgärder, något som för övrigt klart framgår
av 10 kap. 3 §, första stycket.---I betänkandets allmänna motivering -
- - föreslås bl.a. att regler om skyltar och affischer flyttas till annan
lagstiftning.---Länsstyrelsen är tveksam till att låta denna kontrollmöj-
lighet flyttas till annan lagstiftning. Naturestetiska bedömningar bör även
fortsättningsvis ligga kvar hos naturvårdande myndighet. Erfarenheter
från andra länder talar för en restriktiv syn på reklamskyltar i naturmiljö-
er. Samtidigt bör det bli enklare att sätta upp vägvisningsskyltar invid
vägen.
10.1.24 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: För att upprätta kvalitetskraven
för naturreservaten bör i förarbetena särskilt uppmärksamhet riktas åt
särskilda skäl.---Skyddsformen "naturvårdsområde" bör kunna utgå
eftersom denna form har en mycket begränsad användbarhet. Naturreser-
vatsinstitutet kan även täcka in de situationer där naturvårdsområde
aktualiseras. 10 kap. 6 § bör även omfetta nationalpark.
10.1.25 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen anser att regler
om reklamanordningar m.m., som har till syfte att skydda landskaps-
bilden måste finnas kvar i miljöförfettningama. Ett alternativ att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
246
anordningarna i stället görs tillståndspliktiga enligt plan- och bygglagen Prop. 1994/95:10
kan medföra en alltför ojämn tillämpning mellan olika kommuner t.ex. Bilaga 4
utefter större kommunikationsleder.---En delegation till kommunala
myndigheter enligt förslaget i 10 kap. angående skydd för naturområden
m.m. innebär att samtidig befogenhet för länsstyrelsen upphör. Det är
enligt länsstyrelsens mening angelägete att statens befogenheter att bilda
naturreservat m.m. inte inskränks vid en delegation till kommunala
myndigheter. Endast på det sättet kan statligt finansierade och angelägna
naturskyddsinsatser även efter delegationen genomföras i de fell de
saknar kommunalt intresse.
10.1.26 Länsstyrelsen i Värmlands län: Nationalparksbegreppet bör
anpassas till de internationellt vedertagna normerna, dvs. kunna inrymma
inte bara statlig mark och naturliga områden utan också kulturlandskap. -
- - 10 kap. 3-8 §§: Skyddsinstitutens benämningar bör tydligare ange
huvudsakligt ändamål där så är möjligt.---Skyddsformen "naturvård-
sområde" behövs inte. I stället regleras skyddet med olika föreskrifter. -
- - Länsstyrelsen föreslår att tillstånd till vilthägn inte krävs inom
detaljplanelagt område. Där bör na turvård sbedömningen överlåtas till
kommunen.---10 kap. 16 § Den samtidiga befogenheten för länsstyrel-
se och kommun bör kvarstå.---Den biologiska mångfelden är en av
grundpelarna i miljöbalken. Tyvärr har detta inte kommit till uttryck i de
paragrafer som tillhör miljöskyddsprövningen.
10.1.27 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen ifrågasätter
behovet av skyddsformen naturvårdsområde. Naturreservat kan förordnas
med begränsade föreskrifter även inom markområden där pågående
markanvändning ej avsevärt försvåras. Naturvårdsområdesskyddet är i sin
nuvarande utformning föga användbart.---Vilthägn inom detaljplan bör
undantas från prövning enligt miljöbalken. Kommunen bör reglera
frågan.---Länsstyrelsen avstyrker den ändring som föreslås beträffande
statens roll vid delegering till kommun av befogenheter för skydd av
naturområden.
10.1.28 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Utredningen bör kritiseras
för att den inte föreslår en fullständig integrering av prövningsreglema
i naturvårdslagen och miljöskyddslagen.---Länsstyrelsen tillstyrker de
ändrade grunderna för inrättande av naturreservat. Vidare bör de
redaktionella ändringarna beträffande områdesskydd i övrigt enligt 10
kap. tillstyrkas. - - - Behovet av skyddsformen naturvårdsområde (10
kap. 3 § 3 st.) bör efter ett antal års tillämpning ifrågasättas.---Även
nationalparksförordnanden kräver sådana föreskrifter om inskränkningar
i rätten att förfoga över festighet som framgår av 10 kap. 4 §. Detta bör
anges i balken med bemyndigande till regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.---Reglema om tillfälliga förbud (interi-
247
mistiskt naturreservat; 10 kap. 6 §) bör ändras till att gälla även när fråga
om nationalpark väckts. Det ligger i länsstyrelsens ansvar att bevaka
dessa intressen.
10.1.29 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: 10 kap. 16 § - länsstyrelsen
förlorar sin möjlighet att besluta i sådana frågor vid en delegation till en
kommun. Detta är olämpligt då motiven för att skapa naturreservat eller
naturvårdsområden ofta skiljer sig mellan kommun och länsstyrelse.
Länsstyrelsens erfarenheter av delegation enligt nuvarande ordning är
positiva och det har lett till en påtaglig förstärkning av naturvårdsarbetet
i den berörda kommunen. Utredningen har inte nog beaktat de praktiska
problemen vid en sådan ändring av delegationsförfarandet. Länsstyrelsen
föreslår att nuvarande rätt bibehålls.
10.1.30 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bevarandet av den biologiska
mångfalden. Det föreligger stor osäkerhet om vad detta begrepp står för
och vilka kriterier som bör gälla. Om begreppet som sådant skall få
någon reell innebörd för politiker och andra beslutsfattare är det
angeläget att innebörden konkretiseras och närmare definieras. - - -
Motiven för att inrätta naturvårdsområden är som regel sociala dvs.
området har intresse för rörligt friluftsliv. Då finns normalt stora behov
av att göra det lättare för besökaren att ta sig fram. Försvinner denna
möjlighet saknas helt motiv för att behålla instrumentet naturvårdsom-
råde.
10.1.31 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det är otillfredsställande att
notera att utredningen inte föreslår en fullständig integrering av pröv-
ningsreglema i naturvårdslagen och miljöskyddslagen.---Länsstyrelsen
tillstyrker de ändrade grunderna för inrättande av naturreservat samt de
redaktionella ändringarna beträffande områdesskydd. - - - Däremot
ifrågasätter länsstyrelsen behovet av skyddsformen naturvårdsområde. - -
- Påpekas bör även att nationalparksförordnanden kräver sådana
föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet som
framgår av 4 §. Detta bör anges i balken med bemyndigande till
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. - - -
Beträffande reglema om tillfälliga förbud, interimistiskt naturreservat 10
kap. 6 §, bör dessa ändras till att gälla även när fråga om nationalpark
väckts. Det ligger naturligtvis i länsstyrelsernas ansvar att bevaka dessa
intressen minst lika väl som i fellet med planerade naturreservat.---
Länsstyrelsen föreslår vidare att den reglering av skyltar m.m. som finns
i 22 § naturvårdslagen också införs i miljöbalkens 10 kap. Oavsett om
dessa regler införs i balken eller flyttas till exempelvis plan- och
bygglagen, bör reglema även fortsättningsvis vara restriktiva av hänsyn
till landskapsbilden.---Beträffande 10 kap. 10 § om uppförande av
vilthägn, föreslår länsstyrelsen att detta inte behöver prövas enligt balken
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
248
om uppförandet sker inom detaljplanelagt område.---Länsstyrelsen
avstyrker förslaget i balken att slopa samtidig befogenhet för länsstyrelse
och kommun att bilda naturreservat.---Länsstyrelsen tillstyrker 11 kap.
7 §, samtidigt som motsvarande ändringar eller tillägg i jakt- och
fiskelagarna bör övervägas.---14 kap. Miljöfarlig verksamhet: Tyvärr
har miljöbalkens höga målsättningar beträffande den biologiska mång-
falden inte fått genomslag inför bl.a. val av bästa plats för miljöferlig
verksamhet. Detta bör åtgärdas genom att 5 kap. 3 § ändras till att gälla
"Mark- eller vattenområden som har betydelse för den biologiska
mångfelden eller är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt...". - - -
Vidare bör också strandskyddet tillgodoses i samband med val av bästa
plats, genom att även 10 kap. 9 § skall beaktas, vid sidan om de i 14
kap. 1 § nämnda 5, 6 och 8 kap.
10.1.32 Österåkers kommun: Beslutanderätten vad avser naturreservat
och naturvårdsområden bör i balken kunna delegeras till en kommun på
samma sätt som i nuvarande naturvårdslag. Lokalt skyddsvärda områden
bör kommunen kunna skydda med miljöbalken medan länsstyrelsen har
kvar beslutanderätten för regionalt och nationellt skyddsvärda områden.
10.1.33 Eskilstuna kommun: 10-12 kapiteln bör omarbetas kraftigt och
eventuellt föras över till andra delar i balken, förslagsvis till aktsamhets-
delen (baskapitlen) i balken. Definitioner och begreppsutveckling måste
tillkomma.---För att undvika att de goda ansatserna endast förblir
ansatser krävs utveckling av nya begrepp som nyckelbiotoper, nyckelar-
ter.
10.1.34 Katrineholms kommun: Möjligheter att ge erforderligt skydd
och bevara biologisk mångfeld begränsas i stor omfettning av nuvarande
bestämmelser om in trångse rsättning. Det är angeläget att en sådan
anpassning i lagstiftningen nu görs.
10.1.35 Mjölby kommun: Vissa regler i nuvarande naturvårdslagen bör
utgå. Det gäller bestämmelser avseende affischering och skyltning m.m.
Införlivandet av naturvårdslagen i miljöbalken innebär sannolikt att
naturvårdsfrågoma får en större tyngd än tidigare. Kommunen betonar
vikten av en samhällsekonomiskt korrekt avvägning och resursprioritering
innan beslut fettas om skydd av geografiska områden. Att införa en
allmän princip om kostnadsansvar för skyddande av naturvärden
förefeller omöjligt.
10.1.36 Jönköpings kommun: Naturreservat, naturvårdsområden och
naturminne; det är tveksamt om alla skyddsformer behövs. Eftersom
avvikelserna endast består i skillnader i ersättning till markägare och
olika arealomfattning borde de tre skyddsformema kunna samordnas till
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
249
en, naturreservat.
10.1.37 Växjö kommun: Utredningen har fråntagit kommunerna rätt att
besluta i frågor om naturreservat m.m. Kommunen anser det synnerligen
viktigt att kommunernas rätt bibehålls för att bl.a. tillgodose behovet av
tätortsnära rekreationsområden. Några problem med ”dubbelkommandot"
kan inte vi se då vi har erfarenhet från detta förhållande.
10.1.38 Karlskrona kommun: Karlskrona kommun menar att---det
är starkt olämpligt att den garanti för allmänhetens tillgång till bad och
friluftsliv som idag finns i NVL 15 och 16 placeras i samma paragrafer
som skall ge skydd åt känsliga natur- eller kulturmiljöer. Lämpligt är att
överföra nuvarande NVL 15 och 16 till PBL. Kommunerna bör ges
möjlighet att genom detaljplan alternativt områdesbestämmelser garantera
allmänhetens tillgång till bad och friluftsliv. - - - Kommunerna bör
jämväl ges möjlighet att genom reservatsbestämmelser skydda natur- och
kulturhistoriskt värdefulla strandområden.
10.1.39 Halmstads kommun: En grundläggande princip som anges i
första kapitlets första paragraf är att biologisk mångfald skall bevaras.
Kommunen tror inte detta är möjligt utan en samordning av i vart fall
Skogsvårdslagen och Lagen om skötsel av jordbruksmark med Miljöbal-
ken.
10.1.40 Göteborgs kommun: Vi anser att miljöbalken, i väsentliga
delar, saknar ett helhetsgrepp när det gäller naturvård och biologisk
mångfald. Det är omöjligt att uppnå målen i balkens 1 kap. 1 § utan att
väva in skogsvårdslag, ädellövskogslag och lagen om skötsel av
jordbruksmark. När det gäller skyddet av de hotade arterna är regelver-
ket otillräckligt.---Vi föreslår att miljöbalken dels definierar vad som
menas med en hotad art, dels ger de hotade arterna och deras biotoper
ett automatiskt skydd. Detta måste sedan ges en ekonomisk uppbackning,
då det i många fell kan bli nödvändigt med intrångsersättning till berörda
markägare. - - - Lagen bör utformas så att både länsstyrelsen och
kommunen kan erhålla befogenheterna enligt balkens kap. 10 i likhet med
gällande rätt, trots att detta avviker från "gängse principer".
10.1.41 Trollhättans kommun: 10 kap. 15 §: Även kommunen måste
får meddela ordningsföreskrifter. - - - 10 kap. 16 §: Möjligheten att
delegera till kommunerna som här ges bör även gälla 11 kap. 1-4 §§.
Kommunen ser inga nackdelar med att både stat och kommun ges
möjlighet att besluta. Således bör i paragrafen ordet istället ersättas med
ordet även.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
250
10.1.42 Örebro kommun: Man konstaterar också att naturvårdslagen Prop. 1994/95:10
(NVL) inte klarar av att bevara mångfelden i naturlandskapet, ej heller Bilaga 4
räcker hänsynsreglema i skogsvårdslagen och skötsellagen till. En av
orsakerna till detta är, enligt kommunens uppfettning, de ersättningsan-
språk som finns i NVL.---De naturreservat etc. som bildas syftar ofta
till att skydda något unikt. Men vad händer egentligen med landets
vanligaste naturtyp - den friska blåbärsgranskogen? - - - Den drivs
numera så rationellt att man får söka länge innan man finner ett sådant
område i naturlig balans, ofta i rasbranter eller i storblockig terräng.
Möjligheterna att bilda naturreservat och bedriva ett mera naturanpassat
skogsbruk i blåbärsgranskog är mycket små p.g.a. ersättningsreglerna. -
- - En blåbärsgranskog har ofta mycket hög bonitet, vilket betyder höga
ersättningskostnader. Regeringen har i en lagrådsremiss (se s. 486)
angett, att avsättningen av mark till naturreservat bör ökas. Det är bra,
men de områden som kommer att skyddas är inte stora sammanhängande
blåbärsgranskogar, där en stor del av artutrotningen sker.
10.1.43 Köpings kommun: Det är angeläget att kommunen, vid sidan
om länsstyrelsen, har möjlighet att bilda naturreservat, naturvårdsområde
och naturminne. Lagtexten bör omformuleras så att även kommunen har
dessa befogenheter.
10.1.44 Västerås kommun: När det gäller bildande av ev naturvårdsom-
råden borde länsstyrelsen under planeringstiden endast kunna ställa krav
på samråd. Tillståndskrav borde enbart gälla naturreservat. - - - I
kommunala reservat bör kommunen ha samma rätt, enl. 7 §, att upphäva
beslut som i 3-6 §§ när synnerliga skäl föreligger.---Möjligheterna att
föreskriva "gottgöring" av skada är bra. Ett annat värdefullt sätt att
gottgöra skadan borde också få vara att skydda, hävda eller restaurera ett
likartat område i stället för det som kommer att exploateras. Skador och
störningar på ett ställe bör kunna uppvägas av förbättringar på andra
ställen.---Vilka biotoper som bör skyddas kan inte enbart avgöras från
central nivå. Det är först med kunskap om de lokala biotopförhållandena
som förslag till effektiva biotopskydd för livskraftiga populationer kan
utformas på regional eller central nivå.---Miljöbalken måste även ge
kommunerna rätt och möjlighet att skydda hotade biotoper lokalt, som en
del i en större biologisk infrastruktur.---I lagtexten, 11 kap. 5 och 6
§§, bör även finnas någon form av skydd för de hotade arternas
livsmiljöer. - - - Länsstyrelserna bör inte bara samråda utan även
samordna sina eventuella beslut enligt 10-12 kap. med kommunernas
översiktsplaner, områdesbestämmelser, program o.dyl. Helst bör
kommunerna få ärendena på remiss för politisk behandling och få
möjligheter om så erfordras att överklaga. 13 kap. 2 § motsvarar 42 §
naturvårdslagen men där tredje styucket utgått. Detta tredje stycke
beträffande att minimera skada bör står kvar.
251
10.1.45 Borlänge kommun: För att bevaka särskilt hotade arter bör de
biotoper, där dessa förekommer skyddas mot avverkning och ingrepp.
Det är viktigt att detta klart fastslås i miljöbalken.---Många kommuner
besitter idag både ekologisk kompetens och god lokalkännedom. Detta
bör betyda att dessa kommuner har mycket att tillföra på naturvårdens
område. Dessa bör därför ges både yttranderätt och överklagningsrätt i
dikningsfrågor inom kommunen.
10.1.46 Gävle kommun: Enligt förvaltningens uppfettning finns inga
skäl för den skillnad som görs i förslaget mellan detaljplanelagda
områden och områden med områdesbestämmelser. De regler som föreslås
för detaljplan bör gälla även för områdesbestämmelser.---De lagar
som har den största betydelsen för den biologiska mångfelden är ej med
i balken. Dessa måste inbearbetas i balken eller omarbetas så att balkens
grundprinciper även gäller för dem.
10.1.47 Sundsvalls kommun: Det är mycket viktigt att både kommunen
och länsstyrelsen har möjlighet att bilda reservat. Det delade arbetssättet
mellan kommun och länsstyrelse kompletterar varandra och fungerar bra.
10.1.48 Timrå kommun: 10 kap. 16 §: "Istället" måste ersättas med
"även". Idag finns inga praktiska problem med det som lagrådet kallar
dubbelkommando, dvs. att både kommuner och staten har formella
befogenheter att bilda reservat. Genomförs nuvarande förslag kommer
förmodligen inga delegationer att ske och därmed elimineras i praktiken
kommunernas möjligheter att bilda naturreservat. Att på detta sätt
förhindra kommunala ambitioner strider mot kommittédirektiven och
missgynnar miljön och det lokala engagemanget i naturvårdsfrågor.
10.1.49 Skellefteå kommun: Den nuvarande naturvårdslagens 23 och 24
§§ reglerar ansvaret för nedskräpning, tillsammans med 20 § ren-
hållningslagen. Någon motsvarighet finns inte i förslaget till miljöbalk.
Behovet av en motsvarighet är dock odiskutabelt.
10.1.50 Umeå kommun: Idag finns inga problem med det som lagrådet
kallar "dubbelkommando". Miljökontoret anser därför att "istället" skall
bytas ut mot "även" (10 kap. 16 §).---Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om allmänhetens
uppträdande i naturskyddade områden. Vi förutsätter att regeringen kan
ge även kommunen möjlighet att meddela sådana föreskrifter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
10.1.51 Luleå kommun: Markanvändningen i stort måste anpassas så att
förutsättningar för mångfeld finns inom ramen för all markanvändning.
Andra lagar som påverkar detta måste anpassas eller knytas till miljöbal-
252
ken och dess ambitioner.---I lagtexten 11:7 talas om att införliva Prop. 1994/95:10
konventioner om skydd av vissa arter. Texten bör omarbetas så att även Bilaga 4
biotoper omfattas, t.ex. CW-konventionen.
10.1.52 Piteå kommun: I den av Sverige undertecknade Bernkon-
ventionen tar landet på sig ett ansvar för bevarandet av alla hotade arter
samt deras livsmiljöer (biotoper). Vid Rio-konferensen antogs ytterligare
avtal om bevarande av den biologiska mångfelden. Portalparagraferna i
balken lägger fest dessa principer, men de kommer ej till uttryck i
aktsamhetsreglema i 10 kap.---Beslutanderätten vad avser naturreser-
vat och naturvårdsområden bör i balken kunna delegeras till en kommun
på samma sätt som i nuvarande naturvårdslag. Länsstyrelsens befogen-
heter enl. 10 kap. bör fortsättningsvis kunna tillkomma både länsstyrelsen
och efter delegation en kommun. Paragrafen bör ändras så att "istället"
byts mot "även".
10.1.53 Svenska Kommunförbundet: Kommunförbundet anser att flera
av de "naturvårdsregler" som nu föreslås ingå i miljöbalken med fördel
skulle kunna infogas i en ny samlad mark- och vattenanvändningslag. - -
- Ett mer generellt verkande och administrativt enkelt biotopskydd
behöver tillskapas. Eventuellt kan ett mer generellt verkande biotopskydd
av "strandskyddstyp" vara en tänkbar möjlighet om det hålls åtskilt från
de regler som tillkommit för att slå vakt om friluftslivets intressen.
10.1.54 Svenska naturskyddsföreningen: Biotopskyddsparagrafen i det
11 kap. är olyckligt formulerad. Det bör bl.a. klart framgå att skyddet
avser typer av biotoper och inte enskilda biotoper.
10.1.55 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: I den föreslagna lydelsen
av 10 kap. 3 § miljöbalken, som motsvarar 7 § och 19 § första stycket
naturvårdslagen, har kommittén ändrat det nämnda avgränsningsbe-
greppet på så sätt att uttrycket "inom berörd del" utmönstrats. Kommittén
karaktäriserar ändringen som endast redaktionell. LRF kan inte instämma
i detta. Eftersom kommittén inte föreslår någon ändring i den nuvarande
regeln i naturvårdslagen om avgränsningen av rätten till ersättning,
uppkommer en skillnad mellan denna regel och regeln om avgränsningen
mellan naturreservat och naturvårdsområde. Enligt LRFs uppfettning bör
även i framtiden de båda avgränsningssituationema styras av samma regel
som idag. LRF avstyrker därför ändringsförslaget.
en kommun bör ges rätt att meddela föreskrifter enligt 10 kap. 15 §.---
10 kap. 16 §. "I stället" måste ersättas med "även". Idag finns inga
praktiska problem med det som lagrådet kallar dubbelkommando, dvs att
både kommunen och staten har formella befogenheter att bilda reservat. -
253
22 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
- - SJFR Delar i allt väsentligt resonemangen och förslagen i betänkan-
det.
10.1.57 Friluftsfrämjandet: Vi instämmer i utredningens resonemang
om vikten av allmänhetens stöd för att långsiktigt kunna driva frågan om
biologisk mångfeld. Friluftsliv är, som utredningen så riktigt påpekar,
generellt sett inte något hot mot den biologiska mångfelden.
10.1.58 Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet: De lagar som
har den största betydelsen för den biologiska mångfelden är ej med i
balken. Dessa måste alltså inbearbetas i balken eller omarbetas så att
balkens grundprinciper även gäller för dem.
10.1.59 Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund, SIC: SIC delar helt
den uppfettning som framförs av kommittén om att den biologiska
mångfelden måste bevaras och att åtgärder som medför att mångfelden
minskar skall förhindras.
10.1.60 Sveriges Jordägareförbund: Sveriges Jordägareförbund delar
i princip kommitténs uppfettning att den biologiska mångfelden har ett
stort värde och att den även av etiska skäl bör bevaras. Förbundet anser
dock att kommittén på ett tydligare sätt borde ha redovisat vilka
förutsättningar som verkligen gäller för att bevara den biologiska
mångfelden. Kravet på biologisk mångfeld kan inte bli ett självändamål.
Det måste vägas mot bl.a. ekonomiska mål.
10.2.1 Överbefälhavaren, ÖB: 11 § angående strandskydd bör inte gälla
anläggningar som behövs för totalförsvaret.
10.2.2 Boverket: Strandskyddet ges utökat användningsområde, vilket är
bra med tanke på den värdefulla funktion stranden har i flera biologiska
avseenden. Det hade emellertid varit värdefullt att tydliggöra nyheten
genom att ge denna grund en egen paragraf.---Det är bra att förenkla
förfarandet för strandskyddsdispens vid planläggning. Det är viktigt att
ambitionsnivån inte sänkts utan snarare höjts med tanke på den tillagda
grunden för skydd. Det är också viktigt att regeln återfinns i balken, som
den förbudsdispens det är, för att inte riskera en feltolkning med
innebörd att avvägning mellan olika motstående intressen är tillåten.---
Länsstyrelsens roll blir betydelsefull och en ändring i 12 kap. PBL kan
vara lämplig.
10.2.3 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen tillstyrker att motiven för
strandskyddet i 10 kap. 11 § utökas med växt- och djurlivet och noterar
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
254
att reglema inte omfettar åtgärder som behövs för skogsskötseln. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
10.2.4 Fiskeriverket: Man har i miljöbalken föreslagit att strandom-
råden, som uppenbarligen saknar betydelse för att tillgodose strandskyd-
dets syften, ej skall omfettas av strandskydd. Ur fiskets synvinkel är detta
oroväckande, då fritidsfiskets förutsättningar kan påverkas negativt om
tillgängligheten till stränder försvåras. Vidare har strandskyddet, även om
detta inte är det formella syftet, i praktiken också gynnat fisket genom
att skapa ett skydd för stränderna och därmed också for strandnära
vattenområden av värde för fiskfeunan. Fiskeriverket avstyrker bestämt
denna urholkning av strandskyddet.
10.2.5 Kammarkollegiet: Kollegiet tillstyrker förslaget om ett utökat
strandskydd till att omfetta inte bara skydd för friluftslivet utan även
skydd för växt- och djurlivet. Kollegiet tillstyrker även den föreslagna
ordningen för reglering av strandskyddet inom detaljplaneområde. Med
den föreslagna ordningen stärks strandskyddsintressena samtidigt som en
osäkerhetsfaktor för enskilda undanröjes. Dessutom feller den nuvarande
dubbelprövningen av kommun och länsstyrelse bort.
10.2.6 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket delar kommitténs
uppfettning om strandskyddets betydelse. Naturvårdsverket tillstyrker
kommitténs förslag om att strandskyddet skall kunna tillämpas för att
hävda livsbetingelserna för växt- och djurlivet. Det är också bra att "bad"
inte bibehålls som en grund för strandskyddet.---Verket biträder även
kommitténs lösning vad gäller strandskydd i detaljplan. Verket vill dock
understryka vikten av att strandskyddet tas in som en självständig
prövningsgrund i 12 kap. 1 § PBL.---10 kap. 16 § om delegation till
kommun bör flyttas till 20 kap. om prövningsmyndigheter, där det
systematiskt bättre hör hemma.
10.2.7 Statens Lantmäteriverk: Ändringsförslaget som innebär att
strandskyddets geografiska omfettning kan regleras genom en planbe-
stämmelse tillstyrks.---Ersättningsfrågorna bör kunna hanteras inom
ramen av en förrättning.
10.2.8 Kammarrätten i Stockholm: 10 kap. 11 § första stycket p. 4 och
5 i balken avseende strandskydd utgör behövliga kompletteringar i
förhållande till nuvarande lagstiftning. Förslaget fyller här ett praktiskt
behov.---11 kap. 1 § - I andra stycket sista meningen bör uttrycket
"något slag" preciseras.
10.2.9 Uppsala universitet: Utvidgandet av strandskyddets syfte till det
ekologiska är synnerligen viktigt och innebär samtidigt att det inte gärna
kan överlåtas till en kommun att utan statlig överprövning häva strand-
255
skyddet eller ge dispens från detta. Ordalagen måste förbättras i Prop. 1994/95:10
strandskyddsparagrafema. Förutsättningarna för dispens måste kopplas Bilaga 4
till balkens regler i övrigt.
10.2.10 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU: SLU stödjer förslaget till
att strandskyddet skall finnas till även som skydd för växt- och djurlivet.
Eftersom motsatta intressen lätt kan uppstå mellan strandskyddet som
skydd för växt- och djurlivet och andra intressen, torde det även vara
förenat med en viss fera för strändernas långsiktiga skydd om strandskyd-
det helt kan upphävas inom detaljplanerat område av samma myndighet
som är satt att besluta i planfrågor. Risken är att det skapas detaljplan
över områden enbart med avsikt att därigenom kunna kringgå reglema
om strandskydd.
10.2.11 Skogsvårdsstyrelsen: Skogsvårdsstyrelsen tillstyrker att motiven
for strandskyddet förstärks och utökas med ekologiska motiv. - - -
Skogsvårdsstyrelsen anser det också nödvändigt att länsstyrelserna ges
möjlighet till överprövning av en kommuns beslut om minskat eller
upphört strandskydd inom detaljplan.
10.2.12 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Ändringarna i strandskyd-
det och dess tillämpning tillstyrks.---Det bör i förarbetena påpekas att
biotopskyddet (11:3) även gäller vatten- och strandområden och att
undantaget i 10:11 inte gäller för det exklusiva biotopskyddet.
10.2.13 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Förslaget att vidga grunden för
strandskyddet att omfetta strändernas värden för växt- och djurlivet är
synnerligen angeläget och tillstyrks. Kommittén föreslår också att
kommunerna skall få bestämma om strandskyddet inom festställd
detaljplan. Enligt gällande bestämmelser är det länsstyrelsen som har
denna befogenhet. Förslaget bör utvärderas tillsammans med det förslag
till differentierad tillämpning av strandskyddsbestämmelsema som
naturvårdsverket upprättat och som remissbehandlas samtidigt som
miljöbalken. - - - Länsstyrelserna bör ha möjlighet att ingripa om
kommunerna inskränker strandskyddet i områden av riksintresse för
naturvård, kulturvård eller det rörliga friluftslivet.
10.2.14 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen delar kommit-
téns uppfettning att frågan om att bevara stränderna skall ses i ett
långsiktigt perspektiv, och att planeringsinsatser inte aktivt skall styra
bebyggelse till stränderna. - - - Bebyggelseintresset bör ses som ett
legitimt allmänt intresse. Att ge bebyggelseintresset en vikt som allmänt
intresse, som i det konkreta fellet skall vägas mot andra intressen med
stöd av översiktsplanens överväganden och fördjupade kunskapsunderlag
anser länsstyrelsen vara en logisk följd av PBL-NRL-systemet och den
256
utvecklade översiktsplanering vi idag har.---Det borde vara möjligt att Prop. 1994/95:10
åstadkomma en något mer flexibel tillämpning av strandskyddsbe- Bilaga 4
stämmelsema inom ramen for nuvarande regler i 15 och 16a §§ NVL.
En förutsättning för detta är att strandområdenas värde och bebyggelset-
rycket är tillfredsställande belyst i översiktsplaner.---Länsstyrelsen
delar kommitténs uppfettning att kommunerna kan besluta om strandskyd-
dets omfettning inom detaljplanelagt område. En fungerande kontrollsta-
tion i planprocessen bör dock finnas på länsnivå, liksom för riksintressen
m.m. Länsstyrelsen föreslår därför att strandskyddet tas in som en
självständig prövningsgrund i 12 kap. 1 § PBL. Detta skulle även
förtydliga länsstyrelsens roll och ansvar för strandskyddets behandling i
glesbygdsområden.
10.2.15 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen tillstyrker de
föreslagna förändringarna beträffande strandskyddet med vissa förbehåll.
---Länsstyrelsen förordar att både länsstyrelsen och kommunen skall
ha rätt att besluta med ömsesidig samrådsplikt. - - - Av 10 kap. 11 §
första stycket bör det klart framgå att det även är förbjudet att inom
strandskyddsområde uppföra anläggning. Detta skulle bringa bestämmel-
sen i bättre överensstämmelse med plan- och bygglagen.
10.2.16 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker att
grunden för strandskyddet utvidgas till att innefatta inte bara skydd för
friluftslivet utan även skydd för växt- och djurlivet. Det är angeläget att
dessa förhållanden förs in som starkt motiv för ett bevarat strandskydd. -
- - Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att överlåta till kommunen att i
vissa fell besluta om strandskyddet för att lösa vissa samordningsproblem
mellan gällande regler enligt nuvarande naturvårdslag och plan- och
bygglag. Samma bestämmelser bör dock gälla oavsett om ett område
omfettas av detaljplan eller områdesbestämmelser under förutsättning att
föreslagna förändringar i plan- och bygglagen genomförs.
10.2.17 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen hälsar med
tillfredsställelse förslaget i § 9 enligt vilket syftet med strandskyddet
utvidgas till att bevara goda livsbetingelser på land och i vatten för växt-
och djurliv.
10.2.18 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen vill också
tillstyrka förslaget att direkt i lagen ange att strandskyddet även har till
syfte att bevara livsbetingelserna för det biologiska livet. Med hänvisning
till de speciella förutsättningarna i länet, kan länsstyrelsen dock inte i
övrigt tillstyrka den föreslagna förändringen av strandskyddsbestämmel-
sema. Det finns ett starkt behov av att för all framtid skydda våra
stränder i landet. I sydvästra Skåne är det som riksdagen redan 1975
beslutade om fullt motiverat med ett byggnadsförbud utefter våra stränder
257
i form av ett generellt strandskydd.---I de starkt uppodlade delarna av
södra och västra Skåne är stränderna praktiskt taget de enda allemans-
rättsligt tillgängliga områdena på nära håll utanför tätorterna.---Genom
ändrade tillämpningsföreskrifter i strandskyddsbestämmelsema kan
regionala anpassningar göras i riket. Detta kan såsom den utredningen
också fastslår ske utan att lagens bestämmelser ändras.---Länsstyrelsen
anser att kommunerna generellt bör ta ett större ansvar för naturskydds-
arbetet och tillstyrker mot den bakgrunden den föreslagna delegations-
möjligheten till kommunerna.
10.2.19 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ställer sig bakom
kommitténs förslag om utökat strandskydd innebärande att livsbetingelser
för växt- och djurliv också skall kunna utgöra grund för strandskydd. - -
- Den i 10 § föreslagna ändringen medför bl.a. att det blir svårare för
länsstyrelsen att bevaka att strandskyddet efterlevs, särskilt med hänsyn
till hushållningsaspektens stora betydelse i dessa frågor. Därför anser
länsstyrelsen att nuvarande bestämmelse 15 § tredje stycket i NVL skall
behållas så att länsstyrelsen särskilt skall pröva upphävande av strand-
skydd vid detaljplanering. I konsekvens med detta bör också andra
stycket i 13 § utgå och 16 a § NVL behållas oförändrad. — Undantaget
i förslagets 11 § för "fisket" bör specificeras så att det avser licensierade
yrkesfiskare.
för strandskydd utvecklats till att omfetta även naturmiljön, vilket
länsstyrelsen ser som en välkommen förändring. Vid dispensgivning eller
upphävande av strandskydd kommer således att krävas att området i fråga
saknar betydelse för både friluftslivet och naturmiljön.---En bättre
samordning bör ske av strandskyddsreglema och detaljplanereglema. Att
låta kommunen, som föreslås i betänkandet, bestämma om strandskyddets
omfettning i samband med upprättande eller ändring av detaljplan
förefeller vara en möjlig lösning. Det är dock viktigt att markera att
kommunens befogenhet att minska strandskyddet i så fell bör utnyttjas
restriktivt. I lagtexten bör därför lämpligen slås fest att det strandskydda-
de området genom detaljplaneläggningen får minskas eller upphävas
endast om det är nödvändigt för att tillgodose ett annat allmänt intresse
av större vikt.---Denna ordning förutsätter att länsstyrelsen ges en
överprövningsmöjlighet. I vilka fell överprövning får ske måste dock
anges tydligare. Överprövning bör ta sikte på sådana fell då kommunen
genom en minskning av strandskyddet åsidosatt ett riksintresse eller på
annat sätt gjort en uppenbart felaktig avvägning.---Det är naturligtvis
önskvärt att konflikter rörande strandskyddsfirågor i detaljplanesamman-
hang i första hand löses genom samråd, vilket enligt länsstyrelsens
mening gynnar såväl statliga som kommunala intressen.---I balkens 10
kap. 11 § exemplifieras vad som inte får göras inom strandskyddsom-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
258
råde. Enligt länsstyrelsens mening bör denna förteckning preciseras i en
förordning till balken.
10.2.21 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Ytterligare förankringar av
systemet kan eventuellt uppnås om 10 kap. 10 § utformas så att
strandskyddet generellt upphör inom detaljplan för att ersättas av
bestämmelser i denna. Inom områdesbestämmelser torde däremot särskilt
beslut om upphävande erfordras.---11 § 1 st. 5 bör kunna utgå med
hänvisning till 9 § och de allmänna aktsamhetsreglema i 3 kap.---Det
bör övervägas om undantagen enligt 11 § 3 st. 1 bör gälla för vissa
åtgärder inom jord- och skogsbruket bl.a. skogsbilvägar mot bakgrund
av strandskyddets ändrade grunder.
10.2.22 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Nuvarande strandskydd syftar
inte primärt till att främja friluftslivet utan i första hand till att trygga
tillgången på allemansrättsligt tillgängliga strandområden. Enligt
länsstyrelsens mening finns inte anledning att i det avseendet ändra
grunden för strandskyddet. Föreslagen komplettering beträffande hänsyn
till växt- och djurlivet i strandskyddet är emellertid välmotiverad och
värdefull.
10.2.23 Länsstyrelsen i Värmlands län: Kommunens rätt att upphäva
strandskydd bör även gälla områdesbestämmelser. Länsstyrelsen kan
ingripa genom överprövning vid missbruk. - - - Naturvårdsverkets
möjlighet att överklaga kommunala strandskyddsdispenser bör överföras
till länsstyrelsen. - - - Länsstyrelsen tillstyrker i övrigt ändringarna i
strandskyddet.
10.2.24 Länsstyrelsen i Örebro län: 10 kap. 9 § - Strandskyddet är, och
borde förbli, ett sätt att säkra en viss angiven strandzon för allemans-
rättsligt nyttjande. Att blanda ihop olika motiv för ett skydd på detta sätt
är mycket olyckligt! De delar i paragrafen som hänför sig till biotops-
kydd bör tas bort.
10.2.25 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att
förslaget att kommunen skall pröva strandskydd i detaljplaner är bra.
10.2.26 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I huvudsak tillstyrker
länsstyrelsen de föreslagna ändringarna beträffande strandskydd, vilka är
väl avvägda och systematiskt åtgärdade. - - - Länsstyrelsen avstyrker
slopandet av samtidig befogenhet för länsstyrelse och kommun att bilda
naturreservat. Allt fler kommuner begär delegation beträffande 7 § NVL.
Samtidigt måste staten bibehålla beslutsbefogenheten för att kunna
genomföra de statligt finansierade naturskyddsinsatsema i samma
kommuner.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
259
10.2.27 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelserna i de norra Prop. 1994/95:10
länen har tidigare utifrån sina regionala förutsättningar kritiserat att Bilaga 4
strandskyddsintresset genom bestämmelsen i naturvårdslagen (10:9 i
balkförslaget) blivit ett "superriksintresse" som inte får hanteras via
kommunal planering trots senare års utveckling av denna. Strändernas
karaktär av skyddade zoner skall behållas. Ändringarna avser i första
hand att förenkla den administrativa hanteringen och harmonisera
beslutsordningen med vad som gäller inom plan- och bygglagen (PBL).
Länsstyrelsen tillstyrker föreslagen ändring.---Det borde finnas goda
möjligheter att i viss mån anpassa strandskyddet efter de lokala för-
hållandena och att detta kan ske utan att lagens bestämmelser ändras. Det
är svårt att bedöma om ändringarna ger sådana reella möjligheter till
lättnader i strandrika glesbygder som länsstyrelsen, liksom kommunerna
i länet, eftersträvar.
10.2.28 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget att kommunerna skall
bestämma att strandskyddet kan upphävas inom områden med detaljplan
eller områdesbestämmelser är bra. Den nuvarande ordningen att
länsstyrelsen upphäver strandskyddet är otymplig och orsakar onödigt
arbete både för kommunen och länsstyrelsen. Däremot bör naturvårdsver-
kets möjlighet till prövning av länsstyrelsens beslut tas bort.
10.2.29 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslagen i 10 kap. 9 och
10 §§ beträffande strandskyddet är i huvudsak lämpligt utformade.
Länsstyrelsen ser dock inga skäl till att naturvårdsverket skall ha kvar
besvärsrätten över kommunala strandskyddsbeslut. Det fulla ansvaret för
att bevaka efterlevnaden av strandskyddet bör läggas på länsstyrelserna
med samma krav på utvärdering och redovisning till den centrala nivån
som gäller för miljöområdet i övrigt. — Miljöskyddskommittén föreslår
att delegation till kommun av befogenheter som enligt detta kapitel
tillkommer länsstyrelsen skall vara total, vilket innebär att länsstyrelsen
helt mister dessa befogenheter i den aktuella kommunen. Länsstyrelsen
finner att den föreslagna modellen skulle innebära långt större nackdelar.
Så vitt länsstyrelsen känner till har dubbelkommandot inte medfört några
beaktansvärda problem. Det är länsstyrelsens bestämda uppfettning att
ansvaret för att skydda t.ex. riksintressen eller andra områden med höga
nationella eller regionala natur- och ffiluftsvärden måste ligga kvar hos
länsstyrelsen även efter en delegation enligt 16 §.
10.2.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Vad beträffar strandskyddet
anser länsstyrelsen att det är principiellt felaktigt att i efterhand förse
strandskyddet med utökad grund för skydd med hänvisning till växt- och
djurlivet. Enligt länsstyrelsen är kriterierna "friluftslivets behov" och
"växt- och djurlivet" så pass åtskilda att de tillsammans inte bör utgöra
grund för en och samma skyddsform. Biologiska skyddsmotiv kan
260
mycket väl tillgodoses genom andra institut.---Länsstyrelsen tillstyrker
den nya möjligheten att pröva strandskyddet i kommunernas detaljplaner.
- - - Det allmänna biotopskyddet skall enligt förslaget inte omfetta
åtgärder som behövs för jordbruk, skogsbruk, fisket eller rennäringen.
Det är då tveksamt om det allmänna biotopskyddet kommer att ha den
betydelse som kommittén vill ge det. Länsstyrelsen föreslår därför att 10
kap. 11 § 1 st. 5 slopas. Skrivningen i 10 kap. 9 § bör räcka för att flora-
och feuna-värdena skall kunna bevakas vid exploatering eller annat
ianspråks tagande.
10.2.31 Huddinge kommun: Regeringen eller en delegerad myndighet
kan mot bakgrund av 10 kap. 9-10 §§ utvidga strandskyddsområdet till
högst 300 meter från strandlinjen. Detta tycker vi är bra. Kommunen ges
också möjlighet att i en detaljplan upphäva strand skyddet. Detta innebär
en viss risk att vissa kommuner utnyttjar regeln för liberalt.
10.2.32 Österåkers kommun: Det är en förbättring att strandskyddet
föreslås innefatta förutom skydd för friluftslivet även skydd för växt- och
djurliv i strandzonen. Detta kommer naturligtvis att ställa högre krav på
kommunerna i den mån kommunerna övertagit beslutanderätten vad
gäller strandskydd. - - - Beslutanderätten vad avser naturreservat och
naturvårdsområden bör i balken kunna delegeras till en kommun på
samma sätt som i nuvarande naturvårdslag. Lokalt skyddsvärda områden
bör kommunen kunna skydda med miljöbalken medan länsstyrelsen har
kvar beslutanderätten för regionalt och nationellt skyddsvärda områden.
10.2.33 Uppsala kommun: Kommunen välkomnar den ytterligare tyngd
som strandskyddet avses få i balken genom att grunderna för strandskyd-
det utvidgats till att omfetta även den biologiska mångfelden. - - -
Däremot avvisar kommunen bestämt förslaget att låta kommuner
bestämma om strandskydd inom område som skall detaljplaneläggas (10
kap. 10 §).---Av betänkandet framgår att kommittén anser det vara
skillnad på södra och mellersta Sverige å ena sidan och norra Sverige å
den andra, såväl när det gäller strandskydd som markawattning.
Kommunen anser att samma regler bör gälla för hela riket. Även om inte
vaije sjö i norra Sverige har någon avgörande betydelse för friluftslivet
eller det biologiska livet idag, så finns det ingen anledning att öppna
fältet för samma utveckling i norr som vi tidigare har sett i södra
Sverige.
10.2.34 Eskilstuna kommun: De vidgade reglema för strandskyddet som
innebär att hänsyn till växt- och djurliv jämställs med friluftslivets behov
är bra. Länsstyrelsen bör dock kunna överpröva detaljplaner där
inskränkning av strandskyddet medgivits.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
261
10.2.35 Norrköpings kommun: Strandskyddet förändras så att ytterliga-
re ett motiv för skydd av stränderna införs, nämligen bevarande av goda
livsbetingelser för växt- och djurliv. Det är bra att man förhindrar att
strandskyddsdispenser förstör skyddsvärd natur.---I förslaget införs en
regel som ger kommunen rätt att vid detaljplanläggning om särskilda skäl
finns upphäva strand skyddet. Då upphävandet endast får ske om särskilda
skäl finns och länsstyrelsen föreslås kunna överpröva upphävandet anser
kommunen att strandskyddet inte har försvagats utan förslaget innebär en
förbättring både för den enskilde och för kommunens planering.
10.2.36 Mjölby kommun: Vad sedan avser bestämmelser om det s.k.
strandskyddet tillstyrks förslaget att överföra beslutanderätten om
strandskydd till kommunerna. Däremot biträder ej Mjölby kommun
förslaget att ge länsstyrelsen möjlighet att överpröva sådana beslut.
10.2.37 Jönköpings kommun: Miljöbalken ger också kommunerna
möjlighet att i detaljplan begränsa omfattningen av eller helt upphäva
strandskyddet. De nya bestämmelserna underlättar hanteringen av
detaljplaner.---Miljöbalkens förslag till delegationsregler innebär att
det s.k. dubbelkommandot försvinner. Den nuvarande ordningen har i allt
väsentligt fungerat bra. Det vore olyckligt om nuvarande regler förändras
enligt miljöskyddskommitténs förslag.
10.2.38 Växjö kommun: Det är bra att syftet vidgas för strandskyddet,
mer tveksamt om kommunerna generellt skall upphäva det. Alla
kommuner har inte kompetens att leva upp till det vidgade syftet.
10.2.39 Kalmar kommun: Utredningens förslag välkomnas om
kommunens rätt att i område som detaljplaneläggs kunna besluta om
strandskyddet inom området. Särskilda skäl skall finnas för minskning
eller upphävande av strandskyddet och länsstyrelsen får rätt att överpröva
sådana planer. När en detaljplan upphävs inträder det generella strand-
skyddet automatiskt. - - - På detta sätt tillgodoses strandskyddets
intressen samtidigt som samordningsproblemen med naturvårdslagen
löses.
10.2.40 Gotlands kommun: Strandskyddet bör, enligt vår mening, föras
över till plan- och bygglagen och besvärsrätten föras över till det
regionala organet, dvs länsstyrelserna som i andra sammanhang
tillerkänts rätten att bevaka allmänna intressen. Inte minst då det gäller
riksintressenas skydd.
10.2.41 Karlskrona kommun: Karlskrona kommun anser att utökningen
av strandskyddet är välmotiverat eftersom strandzonen utgör biotoper för
ett stort antal växter och djur.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
262
10.2.42 Göteborgs kommun: Vi anser det positivt att strandskyddets Prop. 1994/95:10
syfte föreslås vidgat till att även bevara goda livsbetingelser på land och Bilaga 4
i vatten för växt- och djurlivet. Den regel som innebär att kommunerna
själva får fetta beslut om strandskyddets omfettning i detaljplaner innebär
emellertid ett stort ansvar. Det vidgade strandskyddet innebär ett ökat
krav på kompetens att bedöma de biologiska aspekterna. För att försäkra
sig om att dessa kommer att beaktas bör länsstyrelsen, genom tillägg i
PBL 12:1, ges möjlighet att pröva detaljplaner inom strandskyddsom-
råden.
10.2.43 Trollhättans kommun: 11 kap. 1-3 §§: Även skyddsdikning och
rensning bör vara tillståndspliktigt. Begreppsförvirring råder kring vad
som är dikningsföretag eller rensningsföretag. Det gör att naturvården
blir lidande. Genom att även göra skyddsdiknign och rensning till-
ståndspliktigt, förbättras förutsättningarna att tillvarata naturvårdens
intressen.
10.2.44 Örebro kommun: Kommunen tillstyrker utredningens förslag att
grunden för strandskyddet utvidgas till att innefatta inte bara skydd för
friluftslivet utan även skydd för växt- och djurlivet. Härigenom ökar
möjligheterna att bevara livsmiljön för någon djur- eller växtart som är
sällsynt i en viss trakt.---I likhet med utredningen anser kommunen
vidare att lagen bör ge möjlighet att i viss mån anpassa strandskyddet
efter lokala förhållanden.
10.2.45 Västerås kommun: Det utökade syftet med strandskyddet vad
gäller livsmiljöer för flora och feuna samt kommunernas rätt att
bestämma om strandskydd inom detaljplanelagt område är bra och
tillstyrkes.
10.2.46 Borlänge kommun: I förslaget kommer strandskyddet att utökas
något, vilket är bra. Kommunerna ges dock möjlighet att påverka
strandskyddet inom detaljplanelagt område. För att kommuner skall ha
denna möjlighet bör de ha dokumenterad ekologisk kompetens. I annat
fell bör länsstyrelsen festslå planer där strandskyddet berörs. Strandskyd-
det bör bedömas utifrån behoven av både tillgänglighet och miljöhänsyn;
kommunerna bör festställa strandskyddet.
10.2.47 Gävle kommun: Av förslaget till lagtext framgår att särskilda
skäl skall finnas för att upphäva strandskyddet. Begreppet särskilda skäl
utvecklas inte och bör enligt förvaltningen preciseras.---Strandskydds-
regeln har utökats att också gälla för att bevara goda livsbetingelser på
land såväl som i vatten för växt- och djurlivet. Detta är mycket till-
fredsställande, men kommer att ställa stora krav på kommunerna att
skaffa sig kompetens för att bedöma de biologiska aspekterna. Kommu-
263
nen bör kunna meddela föreskrifter.
10.2.48 Sundsvalls kommun: Utvidgningen av strand skyddets syfte till
att värna om den biologiska mångfelden är synnerligen viktig. - - -
Sundsvalls miljönämnd har uttryckt oro för att kommunal myndighet skall
kunna upphäva strandskyddet inom planområde samt anser att nuvarande
bestämmelse i naturvårdslagen bör bibehållas.---Kopplingen mellan 9
och 10 §§ är oklar. I § 10 bör tydliggöras om det skall räcka med
"särskilda skäl" för att en kommun skall få besluta om strandskydds
upphävande eller om det dessutom skall visas att området "uppenbarligen
saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften".
10.2.49 Örnsköldsviks kommun: Ömsköldsviks kommun har ingen
erinran mot strandskyddet som det formuleras i lagförslaget. Förslaget
att kommunerna får hantera strandskyddet inom detaljplan är också bra. -
- - Större hänsyn bör kunna tas till de lokala förhållandena vid tolkning
av begreppet "särskilda skäl" såväl vid dispensprövning som vid
detaljplanering. - - - Kommunen bör också ges möjlighet att utöka
strandskyddet till högst 300 m. Även en kommun bör ges rätt att meddela
föreskrifter enligt 10 kap. 15 §.---"I stället" måste ersättas med "även"
(10 kap. 16 §).
10.2.50 Östersunds kommun: Det är tillfredsställande att prövningen av
strandskyddsbehovet inom planlagda områden föreslås ske i planärendet,
och ej som nu som separat ärende.
10.2.51 Storumans kommun: Storumans kommun delar i grunden
kommitténs syn på en utvidgning av strand skyddets ändamål när det
gäller livsbetingelserna för det biologiska livet. Storumans kommun anser
att de enskilda kommunerna i alla fell skall få möjligheter att avgöra
strandskyddets omfettning.
10.2.52 Umeå kommun: Det är positivt att strandskyddet vidgas till att
omfetta även ett naturmiljömål. I förslaget ges kommunen möjlighet att
upphäva strandskyddet genom detaljplaneläggning. Det kommer därmed
också att ställas högre krav på biologisk kompetens inom kommunen
samt på bra beslutsunderlag/inventeringsunderlag.
10.2.53 Piteå kommun: Piteå kommun delar kommitténs uppfettning att
strandskyddet förutom att tillgodose friluftslivets intressen, även skall
gälla
livsbetingelser för det biologiska livet. Det är bra att kommunerna med
god kännedom om de lokala förhållandena ges möjlighet att inom
planlagda områden besluta om att minska eller helt upphäva strandskyd-
det. - - - Kommunen motsätter sig de övergångsbestämmelser som
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
264
innebär att tidigare meddelade beslut om minskning eller upphävande av
strandskyddet skall omprövas inom en övergångstid om 5 år, annars
återinträder strandskyddet, och att anläggningar som fanns inom
strandskyddsområde vid miljöbalkens ikraftträdande ej skall kunna
byggas till eller användningssättet ändras på grund av att byggnadens
placering ej är förenlig med miljöbalkens syften med strandskyddet.
10.2.54 Svenska Kommunförbundet: I det nu aktuella förslaget till balk
föreslås en ändring av reglema för strandskydd som avser att lösa ett av
de samordningsproblem som finns mellan reglema i naturvårdslagen och
plan- och bygglagen. - - - Genom att "bredda" strandskyddet på
föreslaget sätt kan goda livsbetingelser på land och i vatten för växt- och
djurlivet skyddas endast från att byggnader och anläggningar uppfors
inom strandskyddsområdet. De nya bestämmelserna kommer dock inte
att påverka möjligheterna att bedriva skogsbruk inom strandzonema.---
Skyddet för växt- och djurlivet bl.a. inom strandområden bör snarast
klaras ut. I ett nytt delbetänkande "Lag om införande av miljöbalken"
(SOU 1993:66) föreslår kommittén att förordnanden med undantag från
strandskyddet som fettats med stöd av nu gällande bestämmelser och som
inte har hunnit omprövas inom en femårsperiod efter balkens ikraftträ-
dande, automatiskt bör upphävas. Förbundet motsätter sig bestämt detta
förslag.
10.2.55 Svenska naturskyddsföreningen: Det förslag som lagts fram i
betänkandet, att en kommunal myndighet skall kunna bestämma om
strandskyddet inom detaljplanelagt område, och i vissa fell inskränka eler
rentav upphäva det, är olyckligt eftersom det innebär en risk för
urholkning av strandskyddet. Att såväl länsstyrelserna och ev också
naturvårdsverket skall ha överprövningsrätt för de fell miljöbalkens
strandskyddsbestämmelser åsidosätts i en detaljplan, är långtifrån
tillräckligt som spärr. Enlligt föreningens uppfettning måste det strikta
strandskyddet bibehållas. Om kommunerna ges rätt att bestämma över
strandskyddet inom detaljplanelagt område bör detaljplaner som berör
strandområden, enligt föreningens uppfettning, alltid festställas av
länsstyrelsen.
10.2.56 Landsorganisationen i Sverige, LO: LO delar uppfattningen att
grunderna för strandsskyddet bör stärkas med hänvisning till bevarande
av biologisk mångfeld, men menar att en överföring av besluten till
kommunerna behöver garderas med en jämfört med förslaget förstärkt
statlig överprövningsrätt.
10.2.57 Plan- och Byggutredningen: Förordar att beslutanderätten
rörande strandskydd inom detaljplaneområde flyttas över till kommunerna
på det sätt som anges. Det bör dock övervägas om inte samordningen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
265
med bygglagstiftningen kan ske också för områden utanför detaljplan. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
10.2.58 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR:
Kommunen bör också ges möjlighet att utöka strandskyddet till högst 300
m. Det är då rimligt att PBL ändras så att länsstyrelsen kan överpröva
detaljplan i denna del. SJ FR anser det nödvändigt att länsstyrelserna ges
möjlighet till överprövning av en kommuns beslut om minskat eller
upphört strandskydd inom områdesplan.
10.2.59 Friluftsfrämjandet: Friluftsfrämjandet avstyrker utredningens
förslag att kommunerna får möjlighet att upphäva strandskyddet inom
detaljplanelagt område. Friluftsfrämjandet har undersökt hur kommunerna
hanterat friluftslivet i sin översiktsplanering. Granskningen visar att
kommunerna inte fäster särskilt stor vikt vid allmänhetens behov av
friluftsmark. Ett försvagat strandskydd gynnar vare sig friluftsliv eller
biologisk mångfeld.---Det är bra att motiven for strandskydd utvidgas
att gälla även biologisk mångfeld. I konsekvens därmed bör strandskyd-
det omfetta även skydd för påverkan av de areella näringarna (jordbruk-
skogsbruk). I praktiken en 100-meterszon kring större sjöar och
vattendrag. Det skulle få väsentlig betydelse även för friluftsvärdena.
10.2.60 Mi(jö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet: Strandskydds-
regeln har utökats att också gälla för att bevara goda livsbetingelser på
land såväl som i vatten för växt- och djurlivet vilket är mycket positivt.
Även kommunen bör kunna meddela föreskrifter enligt 10 kap. 15 §.
10.2.61 Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund, SIC: SIC anser att
tvingande regler med det snaraste bör inforas innebärande att en remsa
på 5-10 meter skapas runt sjöar och vattendrag där skogs- och jordbruk
inte skall bedrivas.
10.2.62 Sveriges Jordägareförbund: Avstyrker förslaget om skyddet för
växt- och djurlivet inom strandområden. Det kan tillgodoses redan inom
ramen för befintliga institut. Det är angeläget att lagstiftningen inte
kompliceras med ytterligare institut, vars syften kan tillgodoses med den
redan befintliga lagstiftningen.---Sveriges Jordägareförbund uttalar sitt
starka stöd för kommitténs förslag "att i viss mån anpassa strandskyddet
efter de lokala förhållandena". - - - Sveriges Jordägareförbund delar
kommitténs uppfettning att strandskyddet måste reformeras, men
uppmjukningen måste gå längre för att möjliggöra en mera realistisk
tillämpning. Det måste med skärpa framhållas att till och med inom
regioner som är av stort värde for det rörliga friluftslivet eller för den
vetenskapliga naturvården finnes oftast delområden där bebyggelse med
fordel kan tillåtas. I verkligheten är det i sådana fell mera till gagn för
naturvården att försiktigt främja ett fest boende i stället för att prioritera
266
rörligt friluftsliv.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
10.3.1 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget att vissa
husbehovstäkter skall omfettas av tillståndsplikt enligt 12 kap. 1 och 4
§§•
10.3.2 Riksantikvarieämbetet, RAA: Ett förtydligande av paragrafens
användning av kulturhistoriska skäl bör framgå (12 kap. 5 §).
10.3.3 Sveriges geologiska undersökning, SGU: Länsstyrelsen har
numera möjlighet att med stöd av 20 § naturvårdslagen förbjuda en
husbehovstäkt om det bedöms vara nödvändigt från naturvårdssynpunkt.
En husbehovstäkt kan i princip aldrig vara av större omfettning. Särskild
prövningsplikt bör därför inte införas.
10.3.4 Domän AB: Miljöskyddskommittén föreslår en prövningsplikt för
större husbehovstäkter, och detta är ett bland flera exempel på ökad
administration och minskat sektorsansvar, tvärtemot utredningsdirektiven.
Förslaget verkar dåligt verklighetsförankrat. Det hela är väl upplagt for
en omfettande byråkratisk apparat med invecklade föreskrifter och en
besvärlig uppföljning.---I den mån husbehovstäkter är ett problem bör
detta kunna lösas genom generella föreskrifter under förutsättning att
dessa utformas enkelt och praktiskt. Vidare gäller att en husbehovstäkt
beroende på storlek och läge ofta automatiskt blir ett samrådsärende. - -
- Möjligheten att förenkla ärendebehandlingen med hjälp av generella
föreskrifter bör eftersträvas i flera fell. Tillståndsplikt skulle i sådana fell
kunna ersättas med anmälan.
10.3.5 Statens naturvårdsverk: 12 kap. 1 § bör ges lydelsen: "Täkt av
berg, sten, grus, sand ...". Bestämmelsen om tillståndsplikt för täkt av
vissa material formulerades vid en tid då det fenns mycket få bergtäkter.
Från länsstyrelse- och exploatörshåll har påpekats att uppräkningen i
paragrafen av olika ämnen och material kan missuppfattas. För feckfolk
betyder begreppet sten i första hand löst material (åsmaterial) av en viss
fraktion (mellan 2-60 cm diametern). - - - De gränsdragnings- och
tillämpningsproblem som blir följden av att husbehovstäkt och täkt för
primärt icke kommersiellt behov inte fordrar tillstånd bör lösas i
propositionsarbetet.---Det kan inte vara rimligt att, i en tid när det står
fullt klart att grus tillhör de ändliga naturresurser med vilka samhället
strikt måste hushålla, det helt saknas restriktioner för husbehovstäkt,
oavsett omfattningen av ingreppet.
10.3.6 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden vill
267
anmärka att man måste uppmärksamma frågan om vilken instans som bör Prop. 1994/95:10
handha prövningen av överklaganden av beslut i täktärenden, som i dag Bilaga 4
prövas både enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen.
10.3.7 Uppsala universitet: 12 kap. handlar om vissa arbetsföretag "i
naturen". Kapitlet kräver revideringar och anpassning till kravreglema
i övrigt.
10.3.8 Skogsvårdstyrelsen: - Instämmer i de framförda förslagen; bl.a.
tillståndsplikt för större husbehovstäkter, eftersom det inte bör vara
ägoförhållandena utan risken för påverkan på naturmiljön, som bör vara
styrande för tillståndsprövningen. Små husbehovstäkter bör som hittills
ej vara prövningspliktiga.
10.3.9 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Vägledningen i 12:2 angående
avvägningen mellan behovet av täktmaterial och skador på växt- och
djurlivet och på naturmiljön tillstyrks, liksom möjligheterna att reglera
husbehovstäkter. Det senare bör dock inskränkas till att gälla särskilt
känsliga områden där det kan förväntas ge betydande miljövinster.
10.3.10 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget
att föreskrifter om tillståndsplikt för husbehovstäkter i vissa fall skall
kunna utfärdas.
10.3.11 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det bör genomföras en
samordning när det gäller sådana verksamheter som i dag är prövnings-
pliktiga enligt såväl miljöskyddslagen som naturvårdslagen. I övrigt har
länsstyrelsen ingen erinran. Länsstyrelsen tillstyrker införandet av
tillståndsplikt för husbehovstäkt.
10.3.12 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen
konstaterar med tillfredsställelse att husbehovstäkter kommer att kunna
regleras genom lagförslaget i 12 kap. 4 §. Av särskilt värde är möjlig-
heten att fordra tillstånd för husbehovstäkt i speciella fell, t.ex. i berg. -
- - Samordningen av den dubbla prövningen enligt nuvarande miljös-
kyddslag resp naturvårdslagen genom att aktsamhetsreglema i 14 kap.
skall gälla vid tillståndsprövning av täkter, är en klar förbättring.
Fullständig samordning bör betyda en utvidgad tillståndsplikt jämfört med
vad som idag gäller enligt miljöskyddslagen. Kopplingen till 9 kap. 1 §
betyder att miljökonsekvensbeskrivning är obligatorisk i flertalet fell och
kravet kan utvidgas till att gälla all täktverksamhet, vilket vore önskvärt
enligt länsstyrelsen.
10.3.13 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I 12 kap. 2 § bör en mer
fullständig integrering av prövningsreglema i miljöskyddslagen och
268
naturvårdslagen ske. Vid bedömningen enligt denna paragraf bör större Prop. 1994/95:10
inriktning ges mot bevarande av biotoper och miljöer.---I syfte att Bilaga 4
undvika dubbelprövning kan 5 § ändras så att samrådsplikt inte heller
gäller företag för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken och plan-
och bygglagen.
10.3.14 Länsstyrelsen i Värmlands län: 11-13 kap.: Prövningsreglema
för t.ex. täktverksamhet bör kunna samordnas med övriga regler i kap.
14. Det bör också framgå att länsstyrelsen skall vara prövningsmyndighet
beträffande täkter.---Samrådsplikten för olika arbetsföretag bör inte
gälla företag för vilka lämnats tillstånd enligt miljöbalken, vattenlagen
eller PBL.
10.3.15 Länsstyrelsen i Västmanlands län: 12 kap. - Samrådsplikt bör
inte gälla företag som erhållit tillstånd enligt miljöbalken, plan- och
bygglagen eller vattenlagen.---Det bör också ske en samordning av
prövningsreglema avseende naturvårdsfrågor och miljöferlig verksamhet
(10-14 kap.).
10.3.16 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I syfte att undvika viss
dubbelprövning föreslår länsstyrelsen att samrådsplikt enligt 12 kap. 5 §
inte skall gälla företag för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken,
vattenlagen eller plan- och bygglagen.---Länsstyrelsen tillstyrker att
18 § 4 st. NVL om vägrat tillstånd för den som inte fullgjort sina
skyldigheter nu ges generell räckvidd (20 kap. 9 §). På samma sätt som
regeln tillämpats beträffande täktverksamhet är det angeläget att
tillståndsmyndigheten får ta in i bedömningen hur sökanden fullgjort sina
skyldigheter på andra platser eller beträffande andra verksamheter än den
som prövningen omfettar. Med en sådan tillämpning bör det dock
övervägas att ersätta "skall" med "får", så att den aktuella paragrafen
inte blir en ytterligare strikt stoppregel i balken.---Det är av stor vikt
för ett framgångsrikt miljöarbete att tillstånds- eller samrådspliktiga
arbetsföretag förses med MKB.
10.3.17 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker de
föreslagna ändringarna beträffande täktverksamhet.---Däremot bör
kommittén överväga att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller
andra jordarter inte behöver prövas om det sker inom detaljplanelagt
område. Täkt bör i sådana fell endast tillåtas om det ges utrymme för
materialuttag enligt bestämmelserna i detaljplanen, varvid kommunerna
primärt får ansvara för naturvårdsbedömningen. Förslagsvis bör det
redan i balken framgå att länsstyrelsen skall vara prövningsmyndighet
beträffande täktverksamhet, bl.a. med hänsyn till länsstyrelsens roll
beträffande övergripande hushållning med naturresurser, kulturmiljöint-
ressena, torvlagen och miljökonsekvensbeskrivningar.
269
23 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
10.3.18 Uppsala kommun: Kommunen anser att det finns ett stort behov
av att kunna kontrollera såväl täktverksamhet som deponering av massor
inom vissa områden. Kommunen anser det vara av vikt att tillståndsplikt
införs för deponering av massor. Det kan inte vara miljömässigt
motiverat att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv och andra jordarter
är väl reglerat medan borttransport och deponering av dessa material
lämnas utan detaljreglering. - - - I 12 kap. 4 § införs möjlighet att
belägga husbehovstäkt med tillståndsplikt. Kommunen anser att det i
motsvarande mån bör finnas möjlighet att kräva tillstånd för deponering
"för husbehov".
10.3.19 Mjölby kommun: När det gäller täktverksamhet bör en
prövningsregel finnas i miljöbalken. Även s.k. husbehovstäkter bör kunna
prövas.
10.3.20 Jönköpings kommun: Med miljöbalken öppnas möjligheten att
meddela föreskrifter om att husbehovstäkt inte får ske utan tillstånd. Det
vore logiskt att införa en anmälningsplikt för husbehovstäkter. På så vis
skulle man dels kunna få en uppfettning om den totala omfattningen av
täktverksamheten, dels kunna avstyra olämpliga placeringar.
10.3.21 Växjö kommun: Tillståndsplikt bör övervägas åtminstone för
husbehovstäkter över en viss storlek.
10.3.22 Marks kommun: Reglema för täktverksamhet bör göras
enklare. Tillståndsplikten skall gälla täkt av viss storlek. Begreppet
"husbehovstäkt" bör tas bort.
10.3.23 Örebro kommun: För husbehovstäkter föreslår kommittén ett
förhållande som är bättre idag, men som inte går tillräckligt långt.
Genom ett tillstånds- eller anmälningsförfarande får man ett grepp om
täktverksamheten som sådan och kan göra en riskbedömning for olovlig
dumpning av avfell samt ställa krav på efterbehandlingsåtgärder.---
Beträffande efterbehandling av täkter gäller att ekonomiska medel avsätts
för att täcka sådana kostnader. I MB bör anges att samma princip bör
gälla för avfallsupplag.
10.3.24 Västerås kommun: I 12 kap. 2 § första stycket som är en
avvägningsregel bör följande tillägg göras... "skall behovet av täkt-
materialet avvägas" mot behov och skydd av grundvatten för nuvarande
och framtida bruk, "samt mot de skador på växt —",---12 kap. 5 § -
Även kommunen bör få rätt att bli samrådsmyndighet. Som nämnts flera
gånger tidigare har kommunerna kunskap om den lokala miljön, och
därför har de den bästa grunden for att hantera olika typer av sam-
rådsärenden.---Förslag till skyddsforordnande enl 10 kap. 3 §, större
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
270
täkttillstånd etc. borde eventuellt även de ställas ut på samma sätt som
olika planer enligt PBL måste göras.
10.3.25 Gävle kommun: Husbehovstäkt medför i de flesta fell stora
ingrepp på naturmiljön. Någon gräns måste införas för vad som är
husbehov eller någon typ av prövning.
10.3.26 Örnsköldsviks kommun: Problematiken är densamma vad gäller
täkter och husbehovstäkter. Varför inte använda närhetsprincipen, det
skulle kanske lösa de knutar som finns.
10.3.27 Skellefteå kommun: Tillståndsplikten beträffande täkt är av
lokal art och bör föras till den kommunala nivån.
10.3.28 Storumans kommun: Kommittén föreslår att behov av
täktmaterial skall vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på
naturmiljön i övrigt som täkten kan beferas orsaka. Kommunen delar
kommitténs allmänna syn på att husbehovstäkter skall avse vad som åtgår
för skötsel av en jordbruks- eller en skogsfestighet. Det är dock viktigt
att de föreskrifter som skall utarbetas tar hänsyn till de regionala
skillnaderna i landet.
10.3.29 Umeå kommun: 1 §: Tillståndsplikt bör införas för samtliga
husbehovstäkter. En aspekt som bör finnas med i bedömningen av
täktansökningar är om speciella vattenintressen berörs. Avvägningen
mellan täkt- och vattenintresse har inte alltid naturvårdsanknytning utan
hör därför hemma i vattenlagen. Vattenlagen ger dock idag ett otill-
räckligt skydd för olika vattenintressen i samband med täktexploatering.
Därför bör vattenlagen stärkas i detta avseende. Vattenlagens be-
stämmelser om skydd för vattenförsörjningen, 19 kap., är synnerligen
viktigt att införliva i balken.
10.3.30 Luleå kommun: Vi ser positivt på att man skärper reglema
kring husbehovstäkter, även om en generell anmälningsplikt för dessa
hade varit ännu bättre ur naturvårdssynpunkt.
10.3.31 Piteå kommun: Husbehovstäkter bör generellt genomgå någon
form av prövning, vilket också möjliggör krav på efterbehandling av
täkten. Vidare bör tillståndsgivningen av all täktverksamhet föras ned till
den kommunala miljönämnden för att undvika att täktärenden "dubbelprö-
vas".
10.3.32 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Täktverksamhet för
husbehovsändamål är en sådan integrerad del av skötseln av lantbruks-
festigheter att husbehovstäkt, enligt LRFs uppfettning, är att anse som
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
271
pågående markanvändning. Införande av en tillståndsplikt för husbe-
hovstäkt är därför ett stort ingrepp i den areella näringsverksamheten.
Det understryks av att avslag på en ansökan om tillstånd, enligt
kommittén, inte skall berättiga markägaren till ersättning. Enligt LRF:s
uppfattning utgör 20 § naturvårdslagen ett fullt tillräckligt instrument for
avvägningen mellan de areella näringarnas intresse av husbehovstäkt och
naturvårdens intresse av att inte orsaka skador på naturen. Kommittén har
föreslagit en motsvarighet till 20 § naturvårdslagen i 12 kap. 5 §
miljöbalken. LRF motsätter sig därför att det för täkter som behövs för
att sköta en jordbruks- eller skogsfastighet införs tillståndsplikt.
10.3.33 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR:
Problematiken är densamma vad gäller täkter och husbehovstäkter som
med skyddsdikning och markawattning. Varför inte använda närhetsprin-
cipen; det skulle kanske lösa de knutar som finns.
10.3.34 Föreningen Skogsindustrierna: Skogsindustrierna avstyrker att
tillståndsplikt införs och baseras på så obestämda kriterier. Missbruk av
möjligheterna till husbehovstäkt bör givetvis beivras. Vi har dock
uppfattningen att nuvarande regler om samråd enligt naturvårdslagen är
tillfyllest och att samrådsinstitutet därför kan utnyttjas även i miljöbalken.
Samrådet kan kombineras med ett anmälningsförfarande.---Vi vill
även fasta uppmärksamheten på att tillstånd till husbehovstäkt i realiteten
kan innebära tillståndsplikt för skogsbruk i ett område. Husbehovstäkter
används främst för att få material till vägar. Byggnad och underhåll av
skogsbilvägar är en förutsättning for att kunna bedriva skogsbruk i stora
delar av Sverige.---Skogsindustrierna vill i sammanhanget framhålla
att vi inte kan godta principen att ett nekat tillstånd till arbetsföretag i
skogsbruket automatiskt skall medföra förlorad ersättningsrätt.
10.3.35 Mijjö- och hälsoskyddstiänstemannaförbundet: Husbehovstäkt
medför i de flesta fall stora ingrepp på naturmiljön. Därför är det av
största vikt att uttag för husbehov regleras mer än vad som är fallet idag.
Tillstånd för husbehovstäkt bör införas.
10.3.36 Skogsägarnas Riksförbund: En husbehovstäkt är en integrerad
del av ett lantbruk och ett led i den "pågående markanvändningen". Vi
avstyrker förslaget dels därför att husbehovstäkter inte utgör något
väsentligt generellt miljöproblem, dels därför att det innebär ett väsentligt
intrång i näringsverksamheten. Enligt vår mening har samhället redan
tillräckliga möjligheter att i samråd med markägaren göra lämpliga
avvägningar mellan lantbruk och miljövårdens intressen där så anses
behövligt.
10.3.37 Sveriges Jordägareförbund: Avstyrker kommitténs förslag om
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
272
prövning av täkter. Även med en tillståndsplikt blir det ju fråga om att
ingripa, dvs genom att pröva täkten i varje enskilt fell.---Sveriges
Jordägareförbund anser att behovet av att reglera husbehovstäkter är väl
tillgodosett redan genom de nu gällande reglema i 20 § Naturvårdslagen.
Om det ändå - mot förbundets uppfettning - skulle befinnas vara lämpligt
med en utökad kontroll kan denna tillgodoses genom en anmälningsplikt
och därav följande möjligheter för myndigheterna att ingripa i de fell där
man finner att det behövs.
10.4.1 Statens Jordbruksverk: Det markawattningsbegrepp som man
har önskat reglera och förbjuda i naturvårdslagen synes vara snävare än
vattenlagens definition. Detta bör förtydligas i miljöbalken. Eftersom
ansökan om förrättning vanligtvis har föregått ansökan om tillstånd enligt
18 c § NVL är det Jordbruksverkets erferenhet att det ringa antalet
avslagna ansökningar inte alls kan ses som ett mått på tillståndsparagra-
fens effektivitet. Bortsållningen av otillåtliga markavvattningsforetag sker
redan före ansökan. - - - Den typ av markavvattningsforetag, som
åtminstone i odlingslandskapet är aktuell idag, inte alls är av den art som
nu har diskuterats i samband med tillåtlighetsskärpning och förbud. Det
framgår klart av kommitténs skrivning och även av förarbetena till
införandet av 18 d § NVL att den markawattning som avses är utdikning
av värdefulla våtmarker för brukningsändamål. Sådan markawattning
förekommer knappast längre inom jordbruket. - - - De företag som
Jordbruksverkets forrättningsmän handlägger idag utgörs till allra största
delen av omprövningar av äldre företag. I dessa fell anses för närvarande
inte prövning enligt 8 c § NVL behöva initieras. Dock hörs regelmässigt
länsstyrelsen och hänsyn till till dess synpunkter om villkor för en
eventuell rensning. Ibland kan tillkommande vatten medföra behov av
utökning av dikessektionen for att inte kringliggande marker skall
översvämmas. Orsaken till det tillkommande vattnet är då någon
exploatering. Även markawattning till förmån för naturvårdsändamål kan
vara aktuella. Allt prövas i förrättning enligt vattenlagen och utgör
markavvattningsforetag. Prövning enligt 18 c § NVL aktualiseras
regelmässigt och kommer att omfettas av bestämmelserna i miljöbalken.
Jordbruksverket kan inte biträda kommitténs formulering av 11 kap. 1
och 2 §§ miljöbalken, om den medför tolkningen att "det praktiskt taget
blir stopp for markawattning i största delarna av Syd- och Mellansveri-
ge" (s. 34). Det innebär mot bakgrund av det anförda stopp för ut-
byggnads- och exploateringsföretag, alternativt att markägaren, brukaren,
hindras från nödvändiga kompensationsåtgärder till följd av exploate-
ringsföretag som kommer til stånd på andra grunder.---Även om
länsstyrelsen inte är sakägare i formell mening, blir i praktiken dess
synpunkter i allt väsentligt tillgodosedda i samband med tillståndsbeslut
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
273
vid förrättning. Vid förnyad omprövning kommer vattenlagens regler att Prop. 1994/95:10
gälla, vilket inte i sak medför någon väsentlig avvikelse från syftet med Bilaga 4
miljöbalkens regler.
Jordbruksverket biträder till fullo kommitténs synpunkter och förslag
vad gäller miljöbalkens 11 kap. 3 §.
10.4.2 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget att reglema
om tillståndsprövning i 11 kap. 1 § förses med uppgift om vilken
prövning som skall ske.---11 kap. 1 § 2 st. bör utformas så att
innebörden blir att tillstånd skall medges om nyttan av företaget är stor
samtidigt som inverkan på den biologiska mångfelden är begränsad.
Behovet av 11 kap. 3 § bör närmare övervägas.---Riksdagen har
under 1991 beslutat att ett generellt förbud mot att dika ut ny mark bör
omfetta begränsade områden i Syd- och Mellansverige där antalet
kvarvarande våtmarker är litet och där behovet av att bevara våtmarkerna
är särskilt stort från naturvårdssynpunkt. De regler utredningen nu
föreslår avviker markant från riksdagens ställningstagande. Enligt
Skogsstyrelsens uppfettning har inget nytt tillförts frågan efter riksdagens
beslut, vilket bör vara vägledande vid utformningen av paragrafen.---
Möjligheterna till markawattning bör inte ytterligare försvåras på
tidigare dikad mark i Syd- och Mellansverige eller på våtmarker i övriga
delar av landet.---Vid underhåll av diken uppstår ofta frågan om
dikningen bör betraktas som rensning eller markawattning. Skulle
möjligheterna till markawattning försvåras ytterligare finns risken att
begreppet rensning används felaktigt, varvid tillsynsmyndigheten får
sämre möjligheter att påverka arbetet än idag. Ökad risk för olaglig
dikning har också varit ett av motiven för den sänkning av prövningsav-
giften för markawattning som regeringen beslutade om i böijan av året
efter en enkät till länsstyrelsernas miljövårdschefer.---Markawattning
som utförs på fel plats eller med felaktig teknik kan skada stora
naturvärden. Samtidigt är det angeläget att möjligheterna till markavvatt-
ning inte ytterligare försvåras på tidigare dikad skogsmark i Syd- och
Mellansverige eller på skogsmark med dikningsbehov i övriga delar av
landet. Länsstyrelserna har dock fullgoda möjligheter att förbjuda
markawattning överallt där detta är motiverat och i övriga fell föreskriva
de villkor för företaget som behövs för att skydda naturmiljön.
10.4.3 Sveriges geologiska undersökning, SGU: SGU saknar en
redovisning av de negativa följder som kan uppstå vid minskad dikning.
Torv och våtmarker är dynamiska ekonsystem. Genom geologiska data
hos SGU kan försumpningen av festmarker efter senaste istiden följas.
Denna kunskap bör utnyttjas för att bedöma framtida konsekvenser av en
minskad markawattning.
10.4.4 Domän AB: Sedan tillståndsplikt för markawattning infördes har
274
andelen avslag på ansökningar varit relativt liten. Kommittén gör samma
tolkning av detta som många andra; det är något fel antingen på
föreskrifterna eller på tillämpningen vid tillståndsgivningen. En helt
annan tolkning kunde faktiskt vara rimlig, nämligen att markägarna tagit
till sig budskapet om våtmarkernas betydelse och undviker känsliga
objekt i sin dikningsplanering.---Domän avstyrker kommitténs förslag
till regler for markawattning och tillstyrker i stället Naturvårdsverkets
tidigare förslag i enlighet med vårt yttrande i ärendet 1992-11-30.---
Kommittén föreslår, att dikesrensningar skall göras anmälningspliktiga
genom föreskrifter med stöd av antingen skogsvårdslagen eller miljöbal-
ken. Detta är ett förslag till utbyggd administration och byråkrati. Domän
anser inte, att dikesrensningar är ett sådant problem, att anmälningsplikt
är motiverad och avstyrker förslaget. I den mån dikesrensningar
verkligen är ett problem bör det kunna avhjälpas med ökad information
till markägarna.
10.4.5 Statens naturvårdsverk: Miljöskyddskommittén har på ett
utomordentligt sätt beskrivit utvecklingen för naturvårdens del fram till
dagens situation, och visat att utarmningen av den biologiska mångfelden
utgör ett av de stora hoten mot miljön. Med de starka motiv för att
bevara våtmarkerna, som kommittén har angivit, och den utformning
bestämmelsen givits, bör våtmarkerna ha fått det skydd som behövs.---
Naturvårdsverket ser positivt på kommitténs förslag om att införa en
prövningsregel för markawattning. Verket är berett att utarbeta
föreskrifter och rekommendationer för de regionala myndigheternas
tillämpning av bestämmelserna om markawattning.---Med de starka
motiv för att bevara våtmarkerna, som kommittén angivit, och den
utformning bestämmelsen givits, bör våtmarkerna ha fått det skydd som
är nödvändigt. En enhetlig prövningsgrund bör även underlätta till-
ämpningen av bestämmelsen och möjliggöra en anpassning av prövningen
till skriftande förhållanden i landet.---Naturvårdsverket tillstyrker
kommitténs förslag om att införa en prövningsregel för markawattning.
Verket är berett att utarbeta föreskrifter och rekommendationer för de
regionala myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om markavvatt-
ning.---Verket tillstyrker att sista stycket i nuvarande 18 c § NVL
utgår.
10.4.6 Sveriges lantbruksuniversitet: Ett generellt dikningsförbud i
vissa delar av landet borde övervägas liksom prövningsregler för
skyddsdikning.
10.4.7 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Skogsvårdsstyrelsen
delar betänkandets förslag att nuvarande system för tillståndsprövning för
markawattning bibehålies. Den föreslagna prövningsregeln kan dock
antas medföra att begränsningen i fråga om markawattning blir alltför
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
275
långtgående.---Av betänkandets sammanfattning framgår nämligen att
man räknar med att det praktiskt taget blir stopp för markawattning i
södra Sverige. Vi föreslår därför att prövningsregeln utformas så att
möjligheterna till markawattning inte ytterligare försvåras på tidigare
dikad mark. Reglema om tillståndsprövning (§1) bör utformas så att
innebörden blir att tillstånd skall medges om nyttan av företaget är stor
samtidigt som inverkan på naturvärdena är begränsad.---I betänkandet
diskuteras att bl.a. tillgång på arbetstillfällen skulle kunna ha betydelse
för tillståndsgivningen. Detta är enligt vår mening ett märkligt resone-
mang. Utgångspunkten bör väl i alla lägen vara att produktionsintresset
ställs mot miljöintresset oavsett aktuell arbetsmarknadssituation. - - -
Förslaget att inte kräva tillstånd för att utföra rensning för att bibehålla
vattnets djup och läge tillstyrkes.
studera andelen avslag finns det risk att man drar felaktiga slutsatser.
Skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen har utvecklat ett samrådsförferande
där en tidig anpassning av hänsyn till natur- och miljöintressen görs,
dessutom har kunskapen hos markägare och entreprenörer förbättrats
genom bl.a. skogsvårdsstyrelsens rådgivning. Det är därför rimligt att
andelen beviljade ansökningar är hög.---Skogsvårdsstyrelsen anser att
tillståndsgivning för markawattning i våtmarksrika delar av norra
Sverige bör kunna vara mindre restriktiv än vad kommitténs förslag ger
vid handen.---Skyddsdikning föreslås vara tillåten även fortsättnings-
vis. Det är emellertid inkonsekvent att tillstånd inte skall kunna ges för
markawattning i hyggesfesen efter sedvanlig prövning. Det kan många
gånger vara rationellt att utföra en markawattning i hyggesfesen istället
för i beståndsfesen. - - - Skogsvårdsstyrelsen anser att prövning av
tillstånd till markawattning bör ske med samma bedömningsgrunder
oavsett skogsbeståndets utvecklingsfas.
10.4.9 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen anser att
markawattning inte skall behöva prövas enligt balken om det sker inom
detaljplanelagt område eller inom festställt vägområde till allmän väg
samt motsvarande beträffande befintlig järnväg. Eventuellt behov av
reglering av markawattning inom detaljplanelagt område bör i sådana fell
ske genom bestämmelser i detaljplanen, varvid kommunen primärt får
ansvara för naturvårdsbedömningen. Samråd med länsstyrelsen skall ske
i ärenden om detaljplan enligt 5 kap. 20 § PBL. I vissa fell skall även en
miljökonsekvensbeskrivning upprättas i samband med detaljplan.
10.4.10 Länsstyrelsen i Kalmar län: Markawattning bör inte prövas om
den sker inom festställt detaljplaneområde eller inom festställt väg- eller
järnvägsområde.
10.4.11 Länsstyrelsen i Gotlands län: De föreslagna reglema innebär
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
276
att skyddsdikning och täckdikning inte omfettas av någon tillståndsplikt. -
- - För att undvika att bestämmelsen om tillstånd för markawattning
kringgås bör enligt länsstyrelsens mening övervägas om inte också
skyddsdikning skall vara tillståndspliktig.---Med den formulering 11
kap. 2 § fått synes det åvila den enskilde markägaren att bedöma om ett
täckdikningsfÖretag kan medföra "menlig inverkan på naturmiljön". Med
hänsyn till de svårigheter detta kan innebära för den enskilde, bör
övervägas om någon form av anmälningsplikt skall införas för sådant
företag för att undvika irreparabla skador.
10.4.12 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen har ingen
erinran mot de föreslagna bestämmelserna rörande markawattning.
Tillståndsprövning enligt balken borde dock inte behövas för markavvatt-
ning av festställt vägområde eller detaljplaneområde. Frågan bör utredas
ytterligare.
10.4.13 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen kan i allt
väsentligt tillstyrka förslagen. Vad gäller markawattning uppfettar
länsstyrelsen lagtexten såsom att det i praktiken införs ett totalförbud mot
ny markawattning. Detta är en riktig utveckling för Sydsverige.
Länsstyrelsen har tidigare tillsammans med skogsvårdsstyrelsen i länet
förordat en sådan utveckling.---Länsstyrelsen vill i detta sammanhang
uppmärksamma regeringen på att dräneringsarbetet i de sydsvenska
skogarna är större än någonsin tidigare. Länsstyrelsen anser mot denna
bakgrund att det inte finns skäl att avvakta ytterligare utan att redan nu
göra skyddsdikningar i skogsbruket tillståndspliktiga.
10.4.14 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ställer sig bakom
föreslagen ändring av 18 c § NVL. Ändringen innebär en välmotiverad
skärpning av bestämmelsen i stort, men innebär en försvagning jämfört
med nuläget där även eventuella vattenföroreningar skall beaktas.---
Undantag från tillståndsplikt, 11 kap. 2 §. För att komma tillrätta med
begreppsförvirringen beträffande rensning och markawattning bör 2 § 3
st. få ett tillägg: "... vattnets djup eller läge i tidigare dikade vattendrag."
länsstyrelsen en mycket restriktiv policy i bedömningen av markawatt-
ningsärenden. Länsstyrelsen har tillstyrkt det förslag Naturvårdsverket
tillsammans med Skogsstyrelsen och Jordbruksverket tagit fram om
avgränsning av sådana områden som avses i 18 d § naturvårdslagen.---
Enligt kommitténs förslag skulle markawattning förbjudas generellt i
särskilt skyddsvärda våtmarksområden. I övrigt skulle tillstånd kunna
lämnas om särskilda skäl finns och endast obetydlig påverkan på
naturmiljön sker. Enligt 3 kap. 7 § (stoppregeln) skulle detta förutsätta
regeringens tillåtlighetsprövning, men miljöskyddskommittén menar
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
277
samtidigt att länsstyrelsen bör vara prövningsmyndighet för markawatt- Prop. 1994/95:10
ning. Länsstyrelsen delar den uppfattningen. - - - I praktiken är Bilaga 4
skillnaderna mellan förslagen små för länets vidkommande. Länsstyrelsen
kommer även fortsättningsvis att kunna tillämpa sin policy. Rent
pedagogiskt är emellertid ett förbud att föredra då det ger en tydlig signal
om en förändrad inställning till markawattning.---I 18 c § naturvård-
slagen gjordes 1991 en ändring av den ursprungliga lydelsen så att det
vid tillståndsprövning även skall beaktas om åtgärderna leder till
vattenföroreningar. Detta borde också finnas med i det nya lagförslaget. -
- - Miljöskyddskommittén föreslår att rensning, liksom tidigare
skyddsdikning, skall vara anmälningspliktig. Länsstyrelsen anser att
tillståndsplikt bör övervägas även för dessa typer av arbeten.
10.4.16 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker
förslagen beträffande markawattning. - - - I 11 kap. 2 § bör även
undantag kunna regleras i detaljplan och inom fastställt vägområde för
allmän väg.
10.4.17 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ytterligare generella undantag
från tillståndsplikten för markawattning bör övervägas för att minska
dubbelprövning och oklarheter.
10.4.18 Länsstyrelsen i Värmlands län: Bra formulering av 11 kap. 1
§ (markavvattningsparagrafen). Markawattning inom vägområde och
detaljplanelagt område bör dock undantas från tillståndsplikten.
10.4.19 Länsstyrelsen i Örebro län: Markavvattningsbestämmelsema
med tillståndsprövning bör även omfetta skyddsdikning i skogsmark.
Rensningsföretag bör bli anmälningspliktiga enligt miljöbalken.---2 §
sista stycket; Rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge skall
anmälas till tillståndsmyndigheten.
10.4.20 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Beträffande den föreslagna
ordningen för markawattning ansluter sig länsstyrelsen till de över-
väganden och förslag som kommittén framför. Länsstyrelsen förslår
vidare att markawattning inte behöver prövas enligt balken om det sker
inom detaljplanelagt område eller inom festställt vägområde till allmän
väg samt motsvarande beträffande befintlig järnväg. - - - Enligt
länsstyrelsens uppfettning bör det redan i balken framgå att länsstyrelsen
skall vara prövningsmyndighet beträffande markawattning.
10.4.21 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker den
föreslagna ordningen beträffande markawattning, vilken således bör
ersätta den 18 § d. — Däremot föreslår länsstyrelsen att markawattning
inte behöver prövas enligt balken om arbetsföretaget sker inom detaljpla-
278
nelagt område eller inom fastställt vägområde till allmän väg samt
motsvarande beträffande befintlig järnväg.---Vidare föreslår länsstyrel-
sen att det redan i balken bör framgå att länsstyrelsen skall vara
prövningsmyndighet beträffande markavvattningsföretag.
10.4.22 Huddinge kommun: Det är svårt att dra en klar gräns mellan
vad som är markav vattning och vad som är skyddsdikning. Detta faktum
kan utnyttjas för att göra en markawattning men att kalla den för
skyddsdikning. Miljökontoret anser att även skyddsdikning och andra
markavvattningsåtgärder skall tillståndsprövas.
10.4.23 Eskilstuna kommun: Det bör vidare övervägas om inte också
skyddsdikning skall inkluderas i tillståndskravet för markawattning.---
Ersättningsreglerna i 28 kap. för "intrång" i pågående markanvändning
bör återgå till det rättsläge som gällde före 1987.
10.4.24 Katrineholms kommun: Skärpningen av kravet för tillstånd till
markawattning är bra. Gränsen mellan markawattning och skydds-
dikning har dock hittills varit flytande. En stor del av markavvattningen
har skett under täckmantel av att vara skyddsdikning. Vi anser därför att
även skyddsdikning bör vara tillståndspliktig.
10.4.25 Norrköpings kommun: Utredningen anser att det inte skall
införas tillståndsplikt för skyddsdikning och rensning av befintliga diken.
Idag är det problem med gränsdragningen mellan skyddsdikning,
markawattning och rensning för att bibehålla vattennivån. Kommunen är
positiv till de skärpta reglema för prövning av markawattning. Det är
dock tveksamt om förändringen innebär att gränsdragningsproblemen
mellan markawattning, skyddsdikning och rensning löses.
10.4.26 Mjölby kommun: Mot bakgrund av våtmarkernas betydelse i det
ekologiska systemet tillstyrks att nuvarande system med tillståndspröv-
ning över hela landet behålls. Nuvarande bemyndigande för regeringen
att förbjuda markawattning i vissa särskilt känsliga områden bör
utmönstras. Det torde vara prövnings- och tillståndsmyndigheten som har
att bevaka värdefulla våtmarker och göra bedömningar i det enskilda
fellet. Däremot tillstyrks att undantag från skyldigheten att söka tillstånd
till markawattningar utmönstras. Vidare tillstyrks anmälningsskyldighet
för s.k. skyddsdikning och rensningar.
10.4.27 Jönköpings kommun: Skyddsdikning och dikesrensning omfattas
inte av tillståndstvånget. En anmälningsplikt borde införas i lagstiftningen
så att de naturvårdande myndigheterna får en bättre överblick av vad som
händer i våra marker.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
279
10.4.28 Växjö kommun: Det finns stora problem med gränsdragning Prop. 1994/95:10
mellan de olika typerna av dikning. Negativa konsekvenser vad gäller Bilaga 4
hydrologi och ekologi gör att all dikning bör bli tillståndspliktig i hela
landet. Kommunen ser det angeläget att även ur vattenregleringssynpunkt
få en begränsning av dikning.
10.4.29 Kalmar kommun: Skyddsdikning av skogsmark samt täck-
dikning och liknande bör vara anmälningspliktigt om tillstånd ej krävs.
10.4.30 Karlskrona kommun: En fråga som inte berörs i miljöbalken
är tillståndsplikt for skyddsdikning av skogsmark. Markav vattningen har
spelat en betydande roll för kvalitetsförsämringen i vissa vattendrag och
vattenområden. I områden som är fettiga på våtmarker bör man vara
restriktiv med ytterligare markavvattningsforetag.
10.4.31 Skövde kommun: Tillståndsplikt för skyddsdikning inom
skogsbruket borde föras in i 11 kap. 1 § ang markawattning. För att
undvika markawattning av skogsmarker, under täckmantel att vara
skyddsdikning, bör skyddsdikning var tillståndspliktig.
10.4.32 Örebro kommun: Kommittén har gjort en bra analys om
problematiken runt markawattning - skyddsdikning - rensning. Men till
skillnad mot kommittén förespråkar kommunen en anmälningsplikt vad
gäller rensningsarbeten, i likhet med skyddsdikning, för att undvika
begreppsförvirring och att verksamhetsutövama för in så mycket under
begreppet "rensning".
10.4.33 Västerås kommun: Vid tillståndsprövning bör också markavvatt-
ningens effekter på vattenkvalitén i mottagande vattendrag (recipienten)
beaktas.---Rätten att pröva ansökningar om tillstånd till markavvatt-
ning bör öven innehas av kommunerna. - - - Kommunernas över-
siktsplaner, miljöprogram, lokala naturvårdsplaner samt agendor bör
utgöra ett fullgott underlagsmaterial for prövning av denna typ av
ärenden. - - - Det räcker inte att bedöma den negativa inverkan på
naturen av vaije enskilt täckdikningsföretag. Det är vaije täckdikningstill-
ägg till den samlade effekten inom ett avrinnings- eler delavrinningsom-
råde som måste beaktas.---Tillstånd till markawattning bör kunna
villkoras med särskilda skyddsåtgärder. Till tillståndet bör även kunna
kopplas motsvarande krav på "gottgörelse" som föreslagits i 10 kap. 7
§3 st.
10.4.34 Borlänge kommun: Kommittén föreslår att markawattning görs
tillståndspliktigt. För att ytterligare skydda de känsliga våtmarkerna bör
även skyddsdikningar göras tillståndspliktiga.
280
10.4.35 Sundsvalls kommun: 1-3 §§: Skärpning av kraven för tillstånd Prop. 1994/95:10
for markawattning är bra. Den ökande transporten av näringsämnen i Bilaga 4
älvarna är ett stort problem. Mot bakgrund av eutrofieringsproblemen i
havet är det befogat att skärpa reglema för markawattning ytterligare
genom att införa tillståndsplikt även för skyddsdikning.
10.4.36 Örnsköldsviks kommun: Det är synd att inte kommittén förmått
åtgärda den problematik som är förknippad med skyddsdikning och
markawattning.
10.4.37 Umeå kommun: Miljökontoret välkomnar att bevisbördan för
tillstånd till markawattning enligt förslaget läggs på sökanden (11 kap.
1 §). Miljökontoret anser att all dikning skall vara tillståndspliktig i hela
landet.---En utökad tillståndsplikt för dikningsforetag bör kopplas till
en smidig och snabb hantering av det stora flertalet ärenden. Detta är
möjligt att genomföra med hjälp av "närhetsprincipen".
10.4.38 Luleå kommun: Det är önskvärt med en anmälningsplikt vid
s.k. skyddsdikningar. Myndigheterna bör även ha rätt att föreskriva
skyddsåtgärder för att minimera påverkan.
10.4.39 Svenska naturskyddsföreningen: Förslaget om en skärpning av
de krav som idag finns för markawattning är bra. Dock bör även
skyddsdikning i framtiden vara tillståndspliktig.
10.4.40 Sveriges advokatsamfund: För närvarande utnyttjas förhållandet
så att uppenbara markavvattningsforetag sägs vara skyddsdikning och
sålunda utförs utan tillstånd men ofta till betydande skada för skyddsvärd
miljö. Denna ofullkomlighet i utredningens förslag bör åtgärdas vid en
eventuell lagstiftning.
10.4.41 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Beträffande markawattning
vill LRF instämma i kommitténs uppfettning att det är en brist i gällande
lag att den inte ger prövningsmyndigheten någon ledning när det gäller
att avväga olika intressen mot varandra. LRF har därför i princip ingen
erinran mot att lagen kompletteras med den ifrågavarande prövnings-
regeln.---De nödvändiga avvägningar som måste göras mellan olika
intressen anser LRF inte kan ske generellt. De kan bara åstadkommas på
ett tillfredsställande sätt genom en individuell prövning. LRFs uppfettning
är därför att 11 kap. 3 § miljöbalken, som motsvarar 18 d § naturvårdsla-
gen, skall utgå ur förslaget. - - - Enligt LRF är det inte visat att
dikesrensningar utgör ett sådant allmänt problem att en anmälningsplikt
är motiverad. Kommittéförslaget är endast ägnat att tillskapa en onödig
byråkrati och avstyrkes därför.
281
10.4.42 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR: Det
är synd att inte kommittén förmått åtgärda den problematik som är
förknippad med skyddsdikning och markawattning. De två begreppen
glider in i varandra och bara det ena är tillståndspliktigt. Att kalla
åtgärder för skyddsdikning kan därför vara ett sätt att undvika till-
ståndsprövning.
10.4.43 Föreningen Skogsindustrierna: Skogsindustrierna anser att
kommittén starkt överdriver det hot som markawattning utgör. Idag har
markawattning på tidigare odikad skogsmark praktiskt tagit upphört och
även skyddsdikning har minskat markant. Nya brukningssätt tillsammans
med bättre kunskaper om våtmarkernas betydelse för den biologiska
mångfalden har inneburit att dikning har minskat radikalt. Med tanke på
denna utveckling verkar det överilat att föreslå ytterligare regleringar.
Det låga antalet avslag tillsammans med den kraftiga minskningen av
markavvattningen tyder snarare på att markägarna tagit lagstiftningens
avsikt till sig och avstår från att ansöka om att dika i de fell då markerna
bör förbli odikade.
10.4.44 Skogsägarnas Riksförbund: Riksförbundet kan stödja förslaget
under förutsättning att omdikning av tidigare avvattnad skogsmark
regelmässigt tillåts och att vid prövning av tillstånd till markawattning
samma bedömningsgrunder skall gälla oavsett skogsbeståndets ut-
vecklingsfas. Den föreslagna anmälningsplikten för dikesrensning är inte
sakligt motiverad. Förslaget skapar onödig byråkrati och avstyrks.
10.4.45 Sveriges Fiskares Riksförbund, SFR: SFR instämmer i
miljöskyddskommitténs uppfettning att ytterligare åtgärder krävs för att
förhindra skadlig dikning. Förutsättningen för att kunna bevara den
biologiska mångfelden i havet är att utsläppen av gödningsämnen och
andra föroreningar till havet minskas kraftigt.
10.4.46 Sveriges Jordägareförbund: Avstyrker förslaget att det skall
krävas tillstånd för markawattning. Förbundet delar kommitténs
uppfettning om våtmarkernas stora betydelse för naturvården och även
för miljövården. DikningsfÖretagens mycket stora betydelse för ut-
vecklingen inom jord- och skogsbruket och därmed för landets välstånd
måste emellertid även beaktas. Sveriges Jordägareförbund anser att
behovet av balans mellan det samhällsekonomiska produktionsintresset
och miljöintressena förutsätter att den av kommittén föreslagna till-
ståndsprövningen av dikningsföretag ersättes med en anmälningsskyldig-
het. Produktionsintresset kan då bli jämställt med miljöintresset.
Myndigheterna tvingas då i vart enskilt fell att väga de olika intresssena
mot varandra. - - - Sveriges Jordägareförbund avstyrker anmälnings-
skyldighet för skyddsdikningar och rensningar. Den är alltför byråkratisk
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
282
och kostnadskrävande och fyller inte en självständig funktion vid sidan Prop. 1994/95:10
av övriga befintliga skyddsinstitut. Bilaga 4
10.5.1 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen tillstyrker utformningen om
samråd i 12 kap. 5 §. Genom att myndigheten anges i förordning kan
principen om sektorsansvar fullföljas. Vid en jämförelse med dagens 20
§ i naturvårdslagen saknas i 5 § uppgift om vilken prövning som skall
ske vid samrådet. Det bör övervägas att ange en sådan prövningsgrund.
10.5.2 Domän AB: Domän tillstyrker ett långtgående sektorsansvar för
miljön såväl på myndighets- som brukamivå. Miljöskyddskommittén har
gjort en riktig bedömning, då den föreslår, att reglema för hänsyn inom
ramen för normalt brukande skall ligga kvar i sektorslagama för jord-
och skogsbruk och inte föras över till miljöbalken.
10.5.3 Lunds universitet: Forskningsnämnden är i grunden kritisk till
att skötsellagstiftningen inte inarbetats i den tilltänkta miljöbalken.
Bortsett ifrån detta välkomnar forskningsnämnden emellertid förslaget att
utvidga grunden för strandskyddet till att omfetta även skydd för växt-
och djurlivet. Nämnden kan även ställa sig bakom den föreslagna
lösningen när det gäller kompetensen att inskränka strandskyddet inom
detaljplanelagt område.
10.5.4 Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Principen om
sektorsansvar inom miljöpolitiken underlättar en integrering av miljö- och
naturhänsyn i näringar och verksamheter. Det är bra att hänsynsreglema
och föreskrifter med inriktning på miljöskydd i sektorslagama, bl.a.
skogsvårdslagen, inte föreslås överföras till miljöbalken. Härigenom blir
det lättare för såväl skogsvårdsorganisationen som skogsägare att
överblicka de lagregler som gäller för näringen.
länsstyrelsen att man bör frigöra sig från synsättet att nationalparker,
naturreservat, naturvårdsområden etc. är någon slags referenssamling av
olika naturtyper. Sektorsansvaret utgör en betydelsefull fektor. Jord- och
skogsbruket skall ges ett ansvar för att bevara och ta hänsyn till
naturtyper som i första hand används för produktion, medan skydd
jämlikt miljölagstiftning blir aktuellt när bevarande förutsätter så stora
inskränkningar att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Landskapets kulturhistoriska värden bör också beaktas som ett led i
arbetet med att bevara biologisk mångfeld.---I balkens allmänna
bestämmelser, 1 kap. 4 §, festslås den grundläggande principen att vaije
samhällssektor har ansvar för natur och miljö. Detta är mycket väsentligt.
283
I betänkandet i övrigt dominerar dock sektorsansvaret rörande jord- och
skogsbruk medan den i detta sammanhang nog så viktiga sektorn jakt och
fiske inte tagits upp nämnvärt till diskussion. Jaktlagstiftningen innehåller
ett flertal regler av skydd skaraktär vars ställning i relation till miljöbal-
ken uppenbarligen saknas. I detta sammanhang vill länsstyrelsen särskilt
understryka vikten av att naturvårdsmyndighetemas uppsikt och tillsyn
över sektorsutövning utreds vidare.
10.5.6 Norrköpings kommun: Skogsbrukslagen och hgen om skötsel av
jordbruksmark omfattas enligt miljöbalksförslaget av reglema om
miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivning. Det måste vara ett
krav att de två största markanvändande samhällssektorerna skall omfattas
av både balkens aktsamhetsregler och hushållningsreglema. Detta är ett
tydligt exempel på hur NRL:s regler borde ha anpassats till utvecklingen.
10.5.7 Mjölby kommun: Förslaget att fora över miljöregler från olika
sektorslagar till miljöbalken förefeller förnuftigt. Därvid kommer balken
att innehålla kapitel med särskilda aktsamhetsregler för olika näringar
såsom jordbruk och skogsbruk. Detta torde i sin tur leda till en betydligt
mer samlad och homogen miljöprövning för respektive verksamhet eller
åtgärd.
10.5.8 Gotlands kommun: I betänkandet föreslås att regler som styr
jord- och skogsbrukets miljöhänsyn förs in i respektive sektors special-
lagstiftning. Detta anser vi vara positivt då miljöregler inom sektorslags-
tiftning ger förutsättningar för och möjligheter till att ett ökat sektorsans-
var kan uppnås. Återkommande miljörevision eller tydliga miljömål
måste dock kunna visa att sektorsansvaret fungerar. Om inte, eller om
avregleringen av jord- och skogsbruket kraftigt ökar, bör miljöreglema
föras över till miljöbalken.
10.5.9 Karlskrona kommun: Karlskrona kommuns uppfettning är att
ekologiska brukningsmetoder bör understödjas och "polluter pays
principle" tillämpas striktare inom jord- och skogsbruket.
10.5.10 Västerås kommun: I beslutet om skyddsförordnande i 4 § bör
även anges om det finns skötselplan samt huvudprinciperna för denna.
Vidare bör ansvarig för såväl skötsel som finansiering redovisas i
beslutet.---Kraven på hänsyn (11 kap. 11 §) samt medgivande till
undantag enligt denna paragraf är mycket bra. Sista meningen i första
stycket samt sista stycket bör överföras till att gälla även markawattning
enl 1 och 2 §§.
10.5.11 Borlänge kommun: När det gäller areella näringarna förefeller
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
284
PPP-principen ej ligga fast. Det är viktigt för naturvården och bevarandet Prop. 1994/95:10
av den biologiska mångfalden att användaren betalar och ansvarar for Bilaga 4
miljöolägenheter även på naturvårdens område. Den s.k. UPP-principen
eller User Pay Principle bör gälla på naturvårdens område. För att
underlätta skyddet för känsliga biotoper bör också ersättningskrav vid
avverkning inom skogsområden hela fastigheten tas med istället som i
förslaget endast berörd del.
10.5.12 Gävle kommun: Polluter Pays Principle (PPP) måste gälla även
för lagen om skötsel av jordbruksmark, skogsvårdslagen och ädellövskog-
slagen. Det talas om vissa möjligheter att tvinga en markägare att avstå
från att exploatera mark med hotade arter/biotoper. Dessa möjligheter är
dock kopplade till markägarens rätt till ersättning för intrång. PPP-
principen som festslås i balken bör gälla även för att värna mångfelden
och för att förhindra förstöring av natur, så att brukaren/exploatören
betalar vad det kostar att bevara värdefull natur.
10.5.13 Piteå kommun: I kap. 10 och 11 ges vissa möjligheter att tvinga
en markägare att avstå från att exploatera mark med hotade arter/-
biotoper. Dessa är dock kopplade till markägarens rätt till ersättning för
intrång. PP-principen som festslås i balken bör i allt väsentligt gälla även
för förstöring av natur, dvs. att brukaren/exploatören betalar vad det
kostar att bevara värdefull natur. Något tyngre ansvar för bevarandet av
den biologiska mångfelden lägger balken inte på modernt jord- och
skogsbruk, eftersom den ej är tillämplig på de areella näringarna.
Sektorsansvaret kommer ej att gälla fullt ut om inte balken kräver detta.
10.5.14 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR; SJFR:
Av erferenhet från lagtillämpning på skogsvårdsområdet vet vi att det inte
är möjligt att endast medelst lagregler "styra fram" en önskvärd
utveckling. Information och rådgivning till berörda skogstjänstemän och
skogsägare är enligt vår mening en mycket väsentlig del i arbetet för att
åstadkomma en förändrad attityd och ett förändrat beteende. SJFR delar
den i betänkandet redovisade synen vad gäller sektorsansvaret.
10.5.15 Föreningen Skogsindustrierna: Miljöskyddskommitténs
betäkande andas misstro till skogsägarnas förmåga att bruka skogen på
ett miljömässigt riktigt sätt. Hotbilder för den svenska skogen målas upp
och jämförs felaktigt med den globala miljösituationen. Skogsbruket
utpekas som ett hot mot den biologiska mångfelden. Idag har skogsbruket
kommit mycket långt när det gäller att ta tillvara naturvårdens intressen.
Den gröna trend som finns inom skogsbruket bekräftas av den nya
skogspolitik som riksdagen beslutat om. Miljöbeslut och skötselbeslut är
hela tiden sammanvävda och på det sättet skapas utrymme för aktiva
miljöåtgärder, som aldrig hade kunna genomföras om de skulle regleras,
285
24 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
planeras och utföras skilt från ordinarie skötsel.
10.5.16 Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet: Principen
Polluter Pays Principle (PPP) måste gälla även för lagen om skötsel av
jordbruksmark, skogsvårdslagen och ädellövskogslagen. Det talas om
vissa möjligheter att tvinga en markägare att avstå från att exploatera
mark med hotade arter/biotoper. Dessa möjligheter är dock kopplade till
markägarens rätt till ersättning for intrång. PPP-principen som festslås
i balken bör gälla även för att värna mångfelden och for att förhindra
förstöring av natur, så att brukaren/exploatören betalar vad det kostar att
bevara värdefull natur.
10.5.17 Skogsägarnas Riksförbund: Miljöskyddskommittén visar en
anmärkningsvärt kluven inställning till sektorsprincipen som sådan.
Beskrivningen av sektorsansvaret är ostrukturerad och förvirrande. Man
bör tydligare skilja mellan det ansvar som staten själv tar genom
lagstiftning och andra åtgärder och skogsbrukarnas ansvar under frihet.
Staten bör, menar vi, i första hand agera så att man underlättar för
aktörerna inom sektorn att ta ett eget ansvar för utvecklingen, även på
miljöns område. En sådan strategi är kostnadseffektiv för samhället då
skogsbrukarnas intresse och engagemang for ytterligare miljöinsatser
stimuleras och onödig byråkratisering undviks.
10.5.18 Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund: Vad gäller de areella
näringarna bör redan nu införas ett totalt stopp för nya dikningsföretag.
Det bör istället övervägas om det inte nu är tid att återskapa försvunna
våtmarker.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
10.6.1 Skogsstyrelsen: Tillstyrker möjligheten att till skydd för växt- och
djurlivet föreskriva tillstånds- eller anmälningsplikt för utsättande av
främmande arter. Skogsstyrelsen har idag med stöd av 8 § skogsvårdsla-
gen och 10 § skogsvårdsförordningen möjlighet att meddela föreskrifter
som förbjuder eller ställer upp villkor för användning av visst slag av
skogsodlingsmaterial av inhemskt eller utländskt ursprung. Den nu
föreslagna 9 § ger möjlighet att även beakta naturvårdsaspekter. Genom
att myndigheten anges i förordning kan principen om sektorsansvar
fullföljas.
10.6.2 Fiskeriverket: I fiskeriförordningen föreskrivs tillståndsplikt för
utplantering av fisk. Fiskeriverket har utfärdat föreskrifter för denna
tillståndsgivning. Fiskeriverket motsätter sig sådana regler, inte att man
i miljöbalken infor generella regler om införande av främmande arter.
286
10.6.3 Statens naturvårdsverk: Verket delar kommitténs grundläggande
restriktiva inställning till inplantering av främmande arter. Enligt verkets
mening bör dock huvudregeln vara förbud mot sådan inplantering.
Bestämmelserna om utsättande av främmande arter bör vara formulerade
som ett förbud mot all utplantering av främmande arter, med bemyndi-
gande för regeringen eller berörd myndighet (naturvårdsverket, skogssty-
relsen, jordbruksverket eller fiskeriverket) att medge undantag. - - -
Verket motsätter sig tanken att enbart vissa opåverkade områden skulle
vara skyddade mot inplantering av främmande arter. En definition av
begreppet främmande art, t.ex. enligt de principer som återfinns i
jaktlagen, behövs för att relatera det såväl i tiden som till taxonomisk
status (art, underart etc.).
10.6.4 Lunds universitet: Forskningsnämnden har emellertid svårt att
se det lämpliga i att inte direkt i miljöbalken införa den föreslagna regeln
om tillståndstvång för utplantering av främmande arter, utan att gå den
föreslagna vägen över ett bemyndigande för regeringen att föreskriva
tillståndstvång.
10.6.5 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU: Reglering rörande
utsättande av främmande arter är positivt och SLU anser att förslaget i
denna delen är tillfyllest. Eftersom det finns stora skillnader mellan olika
organismgrupper avseende risken för okontrollerad spridning bör en
differentiering av krav på tillstånd till utsättning genomföras i praktiken.
Vad som utgör en arts "naturliga utbredningsområde" kan vara svårt att
definiera. En arts utbredning kan snabbt förändras av egen kraft och en
utplantering kan i vissa fall bara vara ett obetydligt påskyndande av en
oundviklig naturlig process.
10.6.6 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Att reglering behövs kan
vi instämma i. Det bör dock inte bli ett kategoriskt förbud mot främman-
de arter, men en försiktig hållning är angelägen. Av de översiktliga
principer för utsättande (utplantering) av främmande arter som förordas
i punkterna 1-3 kan styrelsen acceptera punkterna 1 och 2, som berör
skogsbruket. Punkten 3 kan diskuteras. Det är fortfarande oklart vad som
verkligen krävs i form av redovisning och undersökning av ekosystem
m.m. för utplantering av främmande arter. Kraven kan bli så omfattande
att endast ett fåtal större skogsägare klarar av en dylik redovisning. För
försök och demonstrationsytor bör i vaije fall finnas förenklade rutiner.
10.6.7 Länsstyrelsen i Stockholms län: Att utsättandet av nya arter
regleras är mycket positivt. Det är angeläget att de föreskrifter som
kommer att meddelas blir restriktiva med tanke på konsekvenserna i
ekosystemen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
287
10.6.8 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utsättande av främmande arter
utanför deras naturliga utbredningsområde föreslås lagreglerat. Länssty-
relsen välkomnar ett sådant lagförslag.
tillstyrker förslaget om att införsel av främmande växt- och djurarter
regleras hårdare. Därmed kommer, tio år efter det Bemkonventionen trätt
i kraft for svensk del, Sverige att bättre leva upp till åtagandet om att
"strängt kontrollera införandet av icke inhemska arter" (artikel 11.2b i
nämnda konvention). Detta framgår klart och tydligt i 11 kap. 7-9 §§ i
balken. Dock bör innehållet i 9 § skärpas ytterligare.---Frågan om
innehav och inrikes handel av hotade och hänsynskrävande djurarter har
inte behandlats i förslaget trots att denna handel med bland annat
rovfåglar är ett känt problem. Det är svårt att få insyn i denna verksam-
het, men länsstyrelsen bedömer att den är av så stor omfattning att
skador uppstår på de vilka bestånden av berörda arter. Länsstyrelsen vill
uppmärksamma innebörden i Bemkonventionens artikel 6, som stadgar
att vaije avtalsslutande part skall vidta lämpliga och nödvändiga
lagstiftande och adminstrativa åtgärder för att säkerställa skyddet av de
arter som förtecknas i konventionens bilaga II. Länsstyrelsen anser att
innehav och inrikeshandel av nämnda artkategorier är av sådan om-
fattning att man från svensk sida inte uppfyller förpliktelserna enligt
konventionen. Länsstyrelsen förslår därför att inom ramen för arbetet
med miljöbalken tas upp frågan om en lag som ansluter till Bemkon-
ventionen.
10.6.10 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen välkomnar den
nya regleringen av utsättande av nya arter (11 kap. 9 §). Det är angeläget
att de föreskrifter som meddelas blir restriktiva med tanke på konsekven-
serna i ekosystemen.
10.6.11 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det är mycket positivt att
balken föreslås reglera utsättandet av nya arter. Därvid är det angeläget
att de föreskrifter som meddelas blir restriktiva med tanke på konsekven-
serna i ekosystemen.
10.6.12 Uppsala kommun: Frågan om utsättning av främmande arter är
enligt kommunen otillräckligt reglerad i förslaget.
10.6.13 Mjölby kommun: Mjölby kommun delar utredningens försiktiga
inställning till införande av utländska arter i den svenska floran och
faunan. Detsamma torde gälla utplantering av svenska arter utanför deras
naturliga utbredningsområden i landet. Därför tillstyrks att allmänna
regler för utsättande av främmande arter bör införas i miljöbalken.
Kommunen anser att fiskelagstiftningen i vissa delar bör införlivas med
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
288
miljöbalken.
10.6.14 Västerås kommun: Föreskrifter beträffande utsättande av
främmande arter bör även innehålla möjligheter att kräva MKB (11 kap.
9 §).
10.6.15 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR; SJFR:
Har inga större invändningar mot den skrivning, som gäller för "införan-
de av främmande arter". Att reglering behövs kan vi instämma i. Det bör
dock inte bli ett kategoriskt förbud mot främmande arter, men en
försiktig hållning är angelägen.
10.6.16 Föreningen Skogsindustrierna: Utredningen har en negativ eller
skeptisk syn på införande av för landet nya trädslag, genteknikens
möjligheter samt förflyttning av inhemska arter och förordar reglering
inom området. Skogsindustrierna anser att denna inställning till stor del
är obefogad. Det praktiska skogsbruket har tillsammans med expertisen
inom forskningen under flera decennier noggrannt följt utvecklingen och
förbättrat sina kunskaper om både risker och möjligheter. Detta arbete
bör få fortsätta utan att man till redan befintliga regleringar lägger
ytterligare restriktioner.
10.6.17 Svalöf Weibull AB: Under 1900-talet har bara ett fåtal arter
introducerats i det svenska jordbruket med lyckat resultat, dvs. en
bestående etablering av viss betydelse. De investeringar som görs i olika
former av FoU. - växtförädling, odlingsteknik, utnyttjande av råvaran -
vid införande av nya arter i jordbruket är så stora att ev risker för den
omgivande naturen måste klargöras och värderas relativt tidigt i denna
fas. Utredningens förslag tillstyrkes därför i denna del. Vi utgår från att
användning av mer eller mindre avlägsna släktingar till våra kulturväxter
för införande av nya egenskaper med hjälp av traditionell korsningsteknik
inte berörs av kommitténs förslag.
10.6.18 Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund, SIC: De regler som
kommittén föreslår for utplanteringar instämmer SIC i. Förbundet delar
dock inte den uppfattningen att utplantering av signalkräfta är tveksam
ur naturvårdssynpunkt.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
289
11.1.1 Kommerskollegium: Enligt de internationella handelspolitiska
överenskommelser som Sverige anslutit sig till finns skyldighet att inom
GATT, EFTA och EG notifiera förslag till tekniska föreskrifter. Med
tekniska föreskrifter avses rättsligt eller faktiskt tvingande krav på en
varas egenskaper till vilka räknas krav på märkning eller etikettering. Nu
föreliggande lagförslag har i stort karaktär av ramlag men innehåller även
delar med direkta krav på varor och på producenter och importörer. Av
specialmotiveringen till 15 kap. 3 § följer att med "på annat sätt" lämna
information kan vara att bifoga ett informationsblad till produkten.
Oavsett om upplysningen skall lämnas genom märkning eller genom ett
till produkten bifogat informationsblad är detta krav enligt kollegiet att
uppfatta som en teknisk föreskrift. Kollegiet föreslår att förslaget till
lagstiftning i betänkandet (SOU 1993:27) Miljöbalk notifieras i enlighet
med Sveriges internationella förpliktelser.
11.1.2 Statens Jordbruksverk: Jordbruksverket tillstyrker att gentekni-
kanvändningen underkastas miljöbalkens mål och grundläggande
principer, dess allmänna aktsamhetsregler, miljökvalitetsnormer m.m.
liksom att hanteringen av GMO och andra biotekniska produkter inte bör
föras in under begreppet miljöferlig verksamhet. Verket har tidigare i
annat sammanhang förklarat att regleringen av genteknik bör ske i nu
befintliga lagar. Verket anser att placering av bestämmelserna i en
miljöbalk är det bästa och tillstyrker således förslaget även i den delen.
11.1.3 Skogsstyrelsen: Användning av bioteknik förekommer inte idag
inom skogsbruket men väl inom den skogliga forskningen. Skogsstyrelsen
har ingen erinran mot föreslagna regler.
11.1.4 Delegationen för Hybrid-DN A-frågor: Delegationens grundsyn
beträffande berörda kontrollfrågor är att det är risken som bör ligga till
grund för reglering och skyddsåtgärder. Därav följer också att det är den
resulterande organismen (produkten), icke tekniken med vilken den
framställts, som är viktigast vid riskbedömningen. Eftersom Genteknikbe-
redningens betänkande 1992:82 nyligen remissbehandlats och f.n.
övervägs i regeringskansliet avstår delegationen från att ge särkommenta-
rer till Miljöskyddskommitténs betänkande. I relation till Miljöskydds-
kommitténs betänkande noterar delegationen dock med tillfredsställelse
att förslagets regler om biotekniska produkter, gentekniskt ändrade eller
inte, nära ansluter till reglema om kemiska produkter.
11.1.5 Arbetarskyddsstyrelsen: Styrelsen ser med tillfredsställelse att
produktkontrollregler för biotekniska produkter nu föreslås.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
290
11.1.6 Konsumentverket: Vi anser i likhet med utredningen att
biotekniska frågor bör hållas samman i en särskild hg.
11.1.7 Statens naturvårdsverk: Av kommitténs förslag firamgår inte
närmare hur förordningsreglema närmast under de grundläggande
reglema i balkens 16:e kapitel lämpligen bör utformas.---De risker
som kan framkomma efter en bedömning enligt 16 kap. 1 § av hantering-
en av en bioteknisk produkt måste vägas mot nyttan av hanteringen.
Detta bör framgå tydligt. Det torde dröja mycket länge, om vi ens
någonsin når därhän, innan vi får några allmänt accepterade risknivåer
på detta område, så att enbart riskerna behöver bedömas vid beslutspröv-
ningen. Riskerna måste alltså här alltid vägas mot nyttan. Detta kan
innebära att även små risker blir oacceptabla om den tilltänkta nyttan är
obe tydtig.
11.1.8 Kemikalieinspektionen: Förslaget att reglera biotekniska
produkter på samma sätt som kemiska produkter regleras är motiverat.
Det kan förväntas en allt ökande användning av biotekniska produkter för
olika syften, identiska med eller liknande användningen av kemiska
produkter. Det är därför rimligt att i en övergripande lagstiftning införa
samma regler om ansvar och grundläggande skyldigheter som ålagts den
som hanterar kemiska produkter. Myndigheternas ansvar och befogen-
heter bör också regleras på samma sätt för de två produktkategorierna.
Liksom for kemiska produkter kan den närmare regleringen ske i
regeringsförordningar och tillämpningsföreskrifter från myndigheterna.
11.1.9 Karolinska Institutet, IMM: IMM anser det lämpligt att
behandla de gentekniska frågorna i en speciell lagstiftning såsom
föreslagits i Miljöbalken. Vi finner det också lämpligt att sammanföra
genetiskt förändrade organismer samt andra, icke genmanipulerade
organismer som används i tekniskt syfte, under rubriken Biotekniska
produkter. IMM anser att det inte är acceptabelt att ett godkännande av
en bioteknisk produkt inom EG automatiskt bör medföra att den undantas
från krav på godkännande i Sverige.
11.1.10 Uppsala universitet: Förslagets 16 kapitel utvecklar inte
materiella regler för biotekniken och särskilt inte sådana materiella regler
som är påkallade för gentekniskt modifierade organismer (GMO).
Modem bioteknik kan medföra en rad risker för den yttre miljön och
kräver därför, inte minst med beaktande av försiktighetsprincipen, tydliga
restriktiva regler. EG har möjligen kommit längst i precisering av
materiella regler för GMO. I brist på bättre förebilder kan dessa vara en
utgångspunkt att bygga vidare på vid utarbetande av svensk lagtext.
Osäkerheten är stor om hur omfettande den modema bioteknikens risker
är och hur dessa bör hanteras. Kunskapsunderlaget måste förbättras. Ett
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
291
sätt att gå i den riktningen är att ålägga dem, som söker tillstånd m.m.
där GMO skall sättas ut, att utforska de ekologiska effekterna. Generella
kriterier for sådana forskningsuppgifter bör kunna anges i lag.---Ett
sätt att ge ett starkt incitament till försiktighet och efterforskning av
konsekvenser är att införa strikt skadeståndsskyldighet för hantering av
GMO. Förslaget därtill kräver dock en mer ingående analys än den som
har gjorts i kommitténs allmänna motivering. Problem torde kunna
uppkomma om samtliga hanterare av GMO skulle omfattas av det strikta
skadeståndsansvaret. Möjligen borde en gräns dras så att endast
yrkesmässiga hanterare omfattas. Ett annat problem är preskriptionstiden.
Skador i ekosystemen till följd av utsättande av GMO kan ta mycket lång
tid att upptäcka och härleda. Detta beror bl.a. på att vissa organismer
besitter olika program för svält- och stressresistens som gör att de
betraktas som eliminerade, därför att de inte kan upptäckas med
odlingsmetoder, varefter det kan visa sig att de kan reproducera sig när
lämpliga tillväxtförhållanden erbjuds.---Genomföranderegleringen i
kommittéförslaget är synnerligen bristfällig, bl.a. till följd av att försteget
inte anger vilka myndigheter som skall vara prövningsorgan, kriterierna
för tillståndsplikt m.m. Detta i kombination med intetsägande materiella
regler kan medföra att det inte blir någon egentlig reglering av hantering
av GMO m.m. Det läggs helt enkelt inte ut några ramar i balkförslaget
med bäring på GMO. Konsekvensen av detta är bl a att regering och
andra myndigheter inte blir bundna av något alls. Inte ens de mest
spektakulära verksamheter inom biotekniken behöver underkastas regler
om tillståndsplikt, utredningsplikt eller upplysningsplikt så som kommm-
ittéförslaget är utformat.
11.1.11 Lunds universitet: Forskningsnämnden ställer sig i princip
positiv till den föreslagna regleringen.
kraftigt understryka att gentekniken utgör ett synnerligen viktigt redskap,
dels i medicinsk, biologisk och kemisk grundforskning, men även för
utveckling av nya medicinska behandlingsmöjligheter, för förädling inom
jordbruket och för bekämpning av miljöproblem genom t.ex. nedbrytning
av avfall av olika steg. Det är viktigt att en lagstiftning for användning
av gentekniken inte leder till inskränkningar i utnyttjandet av tekniken i
positivt syfte och till en försvårad utveckling inom området. I detta
sammanhang är det av yttersta vikt att den svenska lagstiftningen inom
det biotekniska området harmonierar med motsvarande bestämmelser
inom EG.---NFR tillstyrker att genetiskt modifierade organismer fors
in under begreppet biotekniska produkter samt att hanteringen av
biotekniska produkter behandlas i miljöbalken. NFR instämmer vidare
med det särskilda yttrandet av Allert Allerborg (del 2, s. 269) att
användningen av biotekniska produkter - inklusive genetiskt modifierade
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
292
organismer - inte är ett så nytt och särpräglat område att aktuella Prop. 1994/95:10
bestämmelser nödvändigtvis måste sammanhållas i ett särskilt kapitel. Bilaga 4
11.1.13 Statens Växtsortnämnd: Det är rimligt att samhället utövar viss
kontroll av hanteringen av biotekniska produkter för att förebygga
skador. En sådan kontroll bör utövas så att det positiva i utvecklingen tas
till vara och att angelägen forskning, som bedöms vara riskfri, inte
hindras.
11.1.14 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU: föreslår att kapitel 16
Biotekniska produkter och frågor rörande genteknik lyfts ut ur miljöbal-
ken, i avvaktan på att Genteknikberedningens förslag fardigbehandlas.
SLU:s grundläggande syn på genteknik är att det är en metod bland
många andra som tillämpas för att åstadkomma en genetisk modifiering
av levande organismer. Problemet att bekymra sig över är inte om genen
är artgen, artfrämmande eller syntetisk, eller med vilken teknik genen
överförs till den aktuella organismen, utan vilket protein den kodar för,
hur detta uttrycks och hur detta protein kan påverka organismens
konkurrensförmåga och omgivningen i övrigt. SLU gav i huvudsak sitt
fulla stöd till Genteknikberedningens betänkande.
11.1.15 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Skogsvårdsstyrelsen har
inget direkt att invända mot utredningens förslag vad gäller försiktig-
hetsprincip, tillståndskrav, miljökonsekvensbeskrivning och etiska krav
vad gäller biotekniska produkter.
11.1.16 Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Skogsvårdsstyrelsen
avstår ftån att yttra sig, men vill dock påpeka att användningen av
genetiskt urvalt skogsodlingsmaterial medfört betydande vinster för
skogsbruket i form av bättre kvalitet och härdighet samt ökad produktion.
Miljöskyddskommittén att en väl organiserad kontrollapparat bör ställas
till genteknikens tjänst. SJFR delar vidare åsikten att man bör iakttaga
den s.k. försiktighetsprincipen vid utsättande av organismer i naturen.
Vid tillämpandet av denna bör dock sektorsprincipen gälla, dvs. vaije
sektor måste få ansvaret att inom sitt område bedöma eventuell tillstånds-
givning från fall till fall.---SJFR delar dock ej helt Miljöskyddskom-
mitténs uppfattning att riskerna för den ekologiska balansen vid an-
vändandet av genteknik skulle vara särskilt tydliga när man i en organism
inför en i ett laboratorium konstruerad DNA-sekvens och sedan sätter ut
den i naturen. Problemet är enligt SJFR:s uppfettning ej om genen är
artegen eller artfrämmande, naturlig eller syntetisk, utan istället vilket
protein den kodar för och hur detta påverkar organismen, dess egenska-
293
per och det omgivande organismsamhället. Vidare är spridningen av
arvsanlagen av stor betydelse.
11.1.18 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen ser med till-
fredsställelse, att ett särkilt kapitel i miljöbalken införs med regler om
genetiskt modifierade organismer och andra biotekniska produkter. Idag
saknas en samlad lagstiftning på detta område.
11.1.19 Mjölby kommun: Bioteknikens betydelse för det ekologiska
systemet gör det enligt Mjölby kommuns förmenande naturligt att
behandla biotekniken inom ramen för miljölagstiftningen. Eftersom
området är tämligen nytt och särpräglat, bör bestämmelser om bioteknik
anges särskilt i balken. Kommunen tillstyrker förslaget att miljöbalken
bör innehålla bestämmelser som gör det möjligt att för användning av
bioteknik, särskilt genetiskt modifierade organismer, kräva tillstånd av
miljö- och hälsoskyddsmyndigheter. - - - I det särskilda kapitlet om
bioteknik i miljöbalken bör också återfinnas bestämmelser om biologiska
bekämpningsmedel och andra biotekniska produkter, även om dessa inte
är genetiskt modifierade. Aktsamhetsreglema i miljöbalken bör omfatta
även användningen av bioteknik. För produkterna tillstyrks att i huvudsak
samma regler uppställs som nu gäller för kemiska produkter.
11.1.20 Gotlands kommun: Kommittén föreslår att användningen av
genetiskt modifierade organismer jämställs med utplantering av främman-
de arter då de ekologiska konsekvenserna kan sägas vara likartade. Enligt
vår mening bör då också bestämmelserna vara likartade på det sätt
utredningen föreslår. Också förslagen om tillståndsplikt för biotekniska
produkter och kraven på miljökonsekvensbeskrivning vid utsättning i
miljö/natur tillstyrks.
11.1.21 Svenska Kommunförbundet: Förbundet tillstyrker ett införande
av bestämmelserna om bioteknik i en samordnad miljölagstiftning.
Begreppen i förslaget till balk behöver ännu en gång övervägas mot den
terminologi som finns i konventionen om biologisk mångfeld.
11.1.22 Stiftelsen Bioteknisk Forskning: Stifelsens syn på de berörda
frågorna har redan redovisats i vårt yttrande till Genteknikens betänkande
(SOU 1992:82) som bifogas. Vi vill dock särskilt påpeka att det är
riskerna som bör ligga till grund för reglering och skyddsåtgärder. Detta
innebär att det är produkten/organismen och inte tekniken med vilken den
framställts, som är viktigast for riskbedömningen.
11.1.23 Svalöf Weibull AB: Såg det som positivt med den föreslagna
ordningen med beslut steg-för-steg i fråga om tillåtlighet att sätta ut
gentekniskt modifierade organismer i naturen. Vi avstyrker kommitténs
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
294
förslag beträffande bioteknik och biotekniska produkter på växtområdet. Prop. 1994/95:10
Det är en växtsorts egenskaper och inte framställningssättet som bör leda Bilaga 4
till beslut om den får odlas eller ej.
11.1.24 Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund, SIC: delar den
uppfattning som framförs av kommittén att inga gentekniskt manipulerade
organismer skall få sättas ut i naturen utan tillstånd. Det borde klarare
framgå av lagtexten. Enligt SIC bör riksdagen besluta att tillstånd
behövs.
11.1.25 Jordens Vänner: Vi anser att de principer miljöbalken bygger
på är riktiga och tillämpbara på utsläpp av GMO.---Också i andra
avseenden kan förslaget till regler för bioteknik vara bra. Vi vill dock
påpeka att förslaget är i stora stycken vagt. Förslaget lämnar tyvärr
regeringen eller myndigheter alltför stora möjligheter att tillåta ferliga
eller oetiska tillämpningar av bioteknik.
11.2.1 Kommerskollegiuni: Kollegiet tillstyrker förslaget av innebörd att
undantag från kravet på tillstånd för hantering av biotekniska produkter
bör göras med hänsyn till sådana föreskrifter i EG-direktiv som är
bindande for Sverige. Även att produkter godkända inom EES och EG
bör undantas från tillståndskravet hälsas med tillfredsställelse. Kollegiet
anser, att bestämmelserna i 16 kap. 6 § och 16 kap. 7 § måste tillämpas
så att onödiga störningar i den internationella handeln undviks samt att
kravet på konkurrensneutralitet upprätthålls. Lagrummet i 16 kap. 4 § -
att den som importerar en bioteknisk produkt skall lämna information om
produkten genom märkning eller på annat sätt - kan ge upphov till
handelshindrande effekter.
11.2.2 Socialstyrelsen: Socialstyrelsen tillstyrker att Naturvårdsverket
centralt får tillsynen över dessa frågor. Naturvårdsverkets medicinska
kompetens torde dock inte vara tillfyllest för denna uppgift varför det är
viktigt att Naturvårdsverket samråder med Socialstyrelsen i de fell
hälsoeffekter kan vara aktuella.
11.2.3 Folkhälsoinstitutet: Instämmer i kommitténs förslag att Natur-
vårdsverket centralt får tillsynsansvar för dessa frågor. Institutets och
Socialstyrelsens kompetens bör, i fell där hälsoeffekter kan vara aktuella,
också utnyttjas genom samråd.
11.2.4 Statens Jordbruksverk: Jordbruksverket har i yttrande över
genteknikberedningens betänkande (SOU 1992:82) "Genteknik - en
utmaning" förklarat att verket i huvudsak instämmer i Genteknikbe-
295
redningens bedömningar och förslag. - - - Jordbruksverket anser att
sektorsmyndighetema skall fungera som tillståndsmyndigheter vid
användning av GMO och andra gentekniskt modifierade produkter samt
ha det centrala tillsynsansvaret inom sina respektive områden. Om
verksamheten ökar bör den även kunna delegeras till regionala eller
lokala myndigheter. Verket anser det inte lämpligt att ålägga en enda
myndighet ett tillsynsansvar som omfattar alla former av genteknik-
användning. Jordbruksverket tillstyrker en viss skärpning av kontrollen
av bioteknisk verksamhet. Ett krav på tillstånd i vaije enskilt fell av
användning, även innesluten användning av gentekniskt modifierade
växter, är dock enligt verkets mening för långtgående. Verket anser det
tillräckligt med ett krav på anmälan till aktuell sektorsmyndighet fore
påböijandet av innesluten användning av GMO då det är fråga om
forskning eller försöksverksamhet i anläggningar från vilka risken för
spridning av genetiskt material är mycket små. Detta bör i vart fell gälla
på växtområdet.
11.2.5 Delegationen för Hybrid-DNA-frågor: Inkonsekvenser föreligger
i de berörda förslagen i Miljöbalken. § 1 i lagförslaget angående den
framtida kontrollen av användning av biotekniska produkter är utformad
som en allmän aktsamhetsregel för hantering av biotekniska produkter,
men gäller enbart sådana som är genetiskt modifierade. I specialmotive-
ringen till 2 § om utredningskrav hänvisas till att hanteringen av
biotekniska produkter skall ske så att skador på människor eller miljön
eller etiska problem kan undvikas och att en förutsättning för detta är att
de som hanterar produkterna känner till vilka egenskaper produkten har.
Här avses däremot inte enbart genetiskt modifierade produkter. I § 8
talas om tillstånd för hantering av bioteknisk produkt medan det i
specialmotiveringen bl.a. hänvisas till § 1 som om den gällde för alla
biotekniska produkter. Betr § 13 förefeller det vidare egendomligt att
användning av mikroorganismer som biologiska bekämpningsmedel (som
förekommer i naturen) skall lagregleras, medan användningen av andra
naturligt förekommande mikroorganismer såsom mikroorganismer som
kan bryta ner föroreningar i miljön endast behöver regleras om de är
genetiskt modifierade. I betänkandets tolfte kapitel sägs att förslaget om
en central reglering av biotekniska produkter i miljöbalken motiveras
främst utifrån ekologiska risker. Enligt delegationens mening erfordras
för en bedömning i konkreta fell av om sådana risker kan föreligga råd
från en samlad expertis.
11.2.6 Arbetarskyddsstyrelsen: Definitionen av "biotekniska produkter"
i 2 kap. 13 § är bra liksom definitionen av bioteknik. Det bör dock
framgå av motiveringen att med framställning avses även selektion ur
naturligt material. 16 kap. 1 § är utformad som en allmän aktsamhets-
regel för hantering av biotekniska produkter. Den har dock inskränkts till
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
296
att gälla enbart sådana som är genetiskt modifierade. Denna inskränkning
kan få olyckliga konsekvenser. Den grundläggande aktsamhetsregeln
liksom kravet på etiska hänsyn bör gälla för alla biotekniska produkter.
Det är svårt att förstå skillnaden i förhållande till 2 §. Det kan också
nämnas att specialmotiveringen till 8 § uttryckligen hänvisar till 1 § trots
att 8 § inte heller innehåller någon begränsning till genetiskt modifierade
produkter.
11.2.7 Konsumentverket: Det är särskilt värdefullt ur konsument-
synpunkt att bestämmelser om märkning av biotekniska produkter införs.
Vi är också positiva till bestämmelserna om tillståndskrav, men anser att
tillståndsprövningen bör gälla alla biotekniska produkter. Slutligen vill vi
understryka vikten av att det vid tillståndsprövningen av konsument-
produkter tillmäts betydelse i vilken omfattning produkten fyller ett
uttalat behov.
11.2.8 Statens naturvårdsverk: Det bör tydligt framgå av definitionen
av begreppet bioteknisk produkt att tillämpningsområdet enbart omfettar
levande organismer. Även biotekniska produkter som kan komma att
finnas i livsmedel, fodermedel och läkemedel bör omfattas av lagstiftning
med miljöskyddssyfte. Verket förordar att orden "eller biotekniska" tas
bort ur bestämmelsen om undantag från balkens tillämplighet.---Att
göra Naturvårdsverket till produktgodkännandemyndighet på de olika
specialmyndighetemas sakområden så snart fråga är om "nya och tidigare
oprövade organismer" bör knappast komma i fråga. Med hänsyn härtill
avstyrker verket förslaget att göra Naturvårdsverket till tillståndsmyndig-
het i fråga om forsöksutsättningar i dessa speciella fell. Verket räknar
emellertid med att, såsom remissmyndighet i försöksutsättningsärendena,
även framdeles ha ett betydande medinflytande i dessa ärenden.---
Genom de undantag från balken som anges i 2 kap. 2 § kommer
läkemedel, livsmedel och fodermedel som innehåller GMO inte att
omfettas av någon lagstiftning med miljöskyddssyfte, vilket förutsätts i
EG-direktivet 90/220. Det finns starka sakskäl för att snabbt få en
lagstiftning som helt kommer att täcka även de nyss berörda särskilda
områdena. Alternativet att göra det föreslagna undantaget, men kom-
binera detta med en regeringsförskrift om att balken ändå skall tillämpas
i fråga om biotekniska produkter som utgör livsmedel, skulle enligt
verkets mening vara en från principiell synpunkt olämplig konstruktion.
Undantag från balkens tillämpningsområde kan dock behöva föreskrivas
vad gäller krav på tillstånd m.m.---Vad gäller produktgodkännande
bör beslutsfunktionen vara uppdelad på de sektormyndigheter som redan
i dag har visst produktansvar som täcker genetiskt modifierade organis-
mer. För säkerställande av denna verkets samordnande funktion bör
Naturvårdsverket ges befogenhet att påkalla att försöksutsättningsärenden
underställs regeringens prövning. En motsvarande underställningsrätt bör
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
297
tilläggas verket även i ärenden om produktgodkännande. Verket är berett Prop. 1994/95:10
att, i enlighet med vad kommittén har föreslagit, ta på sig ett centralt Bilaga 4
tillsynsansvar i GMO-området. Det bör ankomma på utredningen om
organisationsförändringar att göra en rationell fördelning på de olika
myndigheterna vad avser de olika slagen av tillsynsfunktioner.
11.2.9 Kemikalieinspektionen: Kemikalieinspektionen anser att 16 kap.
1 § bör modifieras. Där sägs att risker för skador på människor och miljö
skall "beaktas". Termen är olycklig jämfört med de skyldigheter som
föreslås i de allmänna aktsamhetsreglema och kan upplevas som en
försvagning. - - - Kemikalieinspektionen delar uppfattningen att
sektorsansvaret för olika fackmyndigheter bör bibehållas i största möjliga
utsträckning. Detta skulle innebära att inspektionen även fortsättningsvis
prövar frågor om godkännande av biologiska bekämpningsmedel.
Inspektionen bör också ges i uppgift att pröva frågor om utsläppande på
marknaden av andra biotekniska produkter inkl genetiskt modifierade
organismer. Inspektionen besitter hög kompetens i ekologi/ekotoxikologi,
något som är nödvändigt för att inspektionen skall kunna bedöma
kemikaliers effekter på växter och djur. Inspektionen har också hög
kompetens i mikrobiologi. I komplicerade bedömningssituationer kan det
behövas ytterligare kompetens som kan hämtas på universitet eller hos
andra myndigheter.
11.2.10 Karolinska Institutet: Skrivningen av definitionen rörande
"Biotekniska produkter" (2 kap. 13 § 6p.) är dock vilseledande.
Ordalydelsen "framställts" kan misstolkas då man i detta fall menar
naturligt förekommande organismer med speciellt användbara egenska-
per.
11.2.11 Lunds universitet: Det synes mer motiverat att frågan om
tillståndstvång inte regleras direkt i lagen utan via bemyndiganden.
Samtidigt finns dock skäl att ifrågasätta såväl hur den särskilda be-
myndiganderegeln förhåller sig till reglema i kap. 4 som behovet av
sådana särskilda bemyndiganden mot bakgrund av reglema i kapitel 4.
11.2.12 Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR: När det gäller
information och märkning av produkter att de härrör från eller är
tillverkade med hjälp av genetiskt modifierade organismer är det inte
nödvändigt att en sådan märkning görs tvingande.
11.2.13 Statens Växtsortnämnd: Växtsortnämnden förutsätter att dess
prövning av nya sorter inte skall avse de tillstånd, som utredningen
föreslagit, utan att dessa skall prövas centralt i ett tidigare skede än då
sorternas odlingsvärde skall bedömas. Däremot kan ju givetvis god-
kännande för statsplombering av en växtsort vägras av nämnden på
298
samma sätt som nu sker, även om tillstånd enligt 11 § växtskyddsför-
ordningen (1993:383) eller 16 kap. 8 § i den nu föreslagna miljöbalken
getts. Växtsortnämnden anser att vidareodling av en gentekniskt
förändrad växtsort inte skall kräva nytt tillstånd for vaije jordbrukare
eller trädgårdsodlare sedan riskerna for hälsa och miljö en gång blivit
centralt prövade. - - - Lagstiftningen bör i detta sammanhang klargöra
om gentekniskt förändrade växtmaterial (biotekniska produkter) som en
gång fått tillstånd, men sedan blivit föremål för fortsatt, traditionell
förädling, skall fordra nytt tillstånd. Enligt Växtsortnämndens uppfettning
bör detta inte behövas i sådana fell, om inte användningen avses ske på
ett sätt, som strider mot innebörden av eller villkoren för det tidigare
givna tillståndet.
11.2.14 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU: Den framtida regleringen
vad gäller användandet av genetiskt modifierade organismer ej bör ligga
inom en myndighets ansvarsområde utan som i Genteknikberedningens
förslag hanteras av olika myndigheter efter hörande av Naturvårdsverket
och Hybrid-DNA-delegationen (Gentekniknämnen).
11.2.15 Mjölby kommun: Förslaget att tillstånd i princip bör krävas för
utsättning i naturen av biotekniska produkter tillstyrks. Föreskrifter om
undantag mot bakgrund av bl.a. Sveriges internationella förpliktelser bör
föreskrivas av regeringen. Mjölby kommun anser vidare att miljöbalkens
bestämmelser om bl.a. tillstånd, omprövning, tillsyn, avgifter, över-
klaganden m.m. också bör tillämpas beträffande biotekniska produkter.
11.2.16 Svenska Kommunförbundet: Det behövs klargörande definitio-
ner om reglema skall kunna fungera i praktiken. Av exempelvis 2 kap.
13 § bör det framgå att virus är en form av mikroorganismer och i
lagtexten bör orden "mikroorganismer eller virus” ersättas av "mikroor-
ganismer inklusive virus". I samma paragraf andra stycket står det bl.a.
att mikroorganismer framställts. Inte ens med bioteknik kan vi framställa
mikroorganismer - vi kan bara förändra dem. Följaktligen bör det av
lagtexten framgå att här avses mikroorganismer som förändrats med hjälp
av genteknik.
11.2.17 Svalöf-Weibull AB: Krav på generell märkning av livsmedel
som producerats med användning av gentekniskt modifierade organismer
bör undvikas. Sådana produkter kan förväntas få en relativt bred
användning i livsmedelsindustrin inom överskådlig framtid. Det får
förutsättas att de produkter som framställs med användning av gentek-
niskt modifierade organismer är erforderligt testade med avseende på
hälsoeffekter. Det kan för övrigt bli en svår gränsdragning om kravet på
märkning enbart skall avse genetiskt modifierade råvaruproducerande
organismer eller också hjälpmedel som används i produktionen. Svalöf
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
299
Weibull anser att önskemålet om märkning av livsmedel bör tillgodoses Prop. 1994/95:10
på frivillig väg på motsvarande sätt som KRAV-märkning av livsmedel Bilaga 4
som producerats utan användning av kemiska bekämpningsmedel och
handelsgödsel.---Ansvaret för bedömningar av tillstånd om att få sätta
ut gentekniskt modifierade växter bör ligga på sektormyndigheten, dvs
jordbruksverket, som därvid bör samråda med naturvårdsverket och den
föreslagna gentekniknämnden. De krav som ställs i och vid tillämpningen
av svensk lagstiftning på detta område måste vara förenliga med EGs
direktiv beträffande utsättning av gentekniskt modifierade organismer.
Vid en lägre kravnivå i Sverige kommer sådana svenska produkter inte
att kunna marknadsföras inom EES-sfaren utan förnyad, kostsam
prövning. Vid en högre svensk kravnivå kommer prövning av svenska
produkter istället att ske i lämpligt land inom EES-sfären.
11.3.1 Statens Jordbruksverk: Vad gäller de etiska aspekterna på
genteknikanvändning anser miljöskyddskommittén att sådana frågor bör
prövas i anslutning till tillståndsgivning samt diskuteras i etiska kommit-
téer. Enligt Jordbruksverket överdriver miljöskyddskommittén behovet
av prövning av etiska frågor vid användningen av genteknik på växtom-
rådet. På djurområdet kan det däremot av hänsyn till djuren finnas
anledning till etiska prövningar, vilket dock inte innebär att särskilda
etiska kommittéer måste tillskapas för att deltaga vid tillståndsgivningen.
11.3.2 Arbetarskyddsstyrelsen: Inskränkningen till genetiskt modifiera-
de produkter i 1 § bör kunna ersättas med ett krav på att speciell
uppmärksamhet ägnas åt de etiska problemen vid hantering av produkter
som fått sitt genetiska material ändrat på ett sätt som går utöver det
naturliga genutbytet.
11.3.3 Statens naturvårdsverk: Verket finner det tveksamt om ett
särskilt organ behöver tillskapas hos verket för bioteknik-etikfrågor, även
om en sådan rådgivande nämnd skulle kunna betjäna även andra
myndigheter som handlägger bioteknikfrågor än verket. Det bör vara
tillräckligt att förutsätta att det får ankomma på verket att med upp-
märksamhet följa de berörda frågorna och ta de initiativ vartill ut-
vecklingen kan föranleda. Verket avstyrker förslaget om en rådgivande
nämnd för bioteknik-etiska frågor knuten till Naturvårdsverket. Uttrycket
"etikens grunder" i 16 kap 1 § bör ändras till "etiska grunder". Ordvalet
är inte det bästa. Redan för en lekman förefeller det uppenbart att de
etiska grunder som får betydelse i det aktuella sammanhanget kan vara
mera speciella än de som utgör grunder för etiken som en särskild
vetenskap.
300
11.3.4 Kammarrätten i Stockholm: Enligt 16 kap. 1 § i balken skall vid Prop. 1994/95:10
hantering av biotekniska produkter hänsyn tas till "etikens grunder". I 2 Bilaga 4
och 3 §§ samma kapitel ges föreskrifter om utredning av och kunskaper
om etiska problem. Vidare skall ingripande med föreskrifter eller förbud
kunna ske enbart på grundval av "etiska skäl". Betänkandet innehåller
endast ett mycket begränsat underlag för att lagstifta om rent etiska
problem. Det är inte godtagbart att, såsom föreslås, meddela grund-
läggande hanteringsregler och anknytande sanktionsregler utan andra
kriterier för tillämpningen än en hänvisning till etikens krav. Etiska
bedömningar kan säkerligen ha relevans i åtskilliga andra sammanhang
på miljöområdet trots att detta inte komemr explicit till uttryck i lagtext.
Kammarrätten avstyrker förslaget i denna del.
11.3.5 Stockholms universitet: I 16 kap. 1 § föreslås att hänsyn skall tas
till etikens grunder då det gäller hantering av biotekniska produkter.
Fakultetsnämnden vill framhålla att även om det är både naturligt och
önskvärt att ett sådant villkor ställs, så är det oförenligt med EG:s
ställning i frågan. EG-direktiv beträffande biotekniska produkter har
hittills saknat direkta hänvisningar till etiska aspekter. Om ingen ändring
i EG:s policy äger rum, kommer 1 § i dess nuvarande form att framstå
som oförenlig med EG:s lagstiftning.
särskilt angeläget att biotekniska etiknämnder inrättas. Det är givet att de
etiska frågorna får en speciell aktualitet inom bioteknikområdet, men
NFR vill påtala att detta framför allt gäller de medicinska tillämpningarna
samt frågor som redan idag behandlas inom de medicinskt etiska och
djuretiska nämnderna. Etiska frågor av speciell karaktär som ej tas upp
i existerande nämnder bör kunna lösas inom ramen för tillsynsmyndig-
hetens uppgifter. NFR tillstyrker ej möjligheten att i Miljöbalken stadga
om rätt för regeringen att utfärda förbud mot bioteknisk verksamhet på
etiska grunder.---Det föreslås att framställningen av s.k. mosaikdjur,
dvs. djur sammansatta av arvsmassa från två olika arter, skulle kunna
komma att drabbas av förbud mot framställning. Ett förbud mot
användningen av transgena djur skulle slå mycket hårt mot bl.a. den
biomedicinska forskningen och tillstyrkes ej av NFR. Skrivningen
behöver således förtydligas på denna punkt.
11.3.7 Statens Växtsortnämnd: I betänkandet föreslås att Naturvårdsver-
ket skall pröva tillståndsfrågan från hälso- och miljö- samt etiksynpunkt
av nya, biotekniska produkter under medverkan av en etisk kommitté.
Det kan medge en diskussion i ett bredare sammanhang än vad som
normalt erbjuds vid handläggning av ärenden inom ett centralt äm-
betsverk. Ett visst samarbete mellan Växtsortnämnden och prövnings-
myndigheten kan vara till gagn när det gäller frågor om växter och
301
25 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
genteknik.
11.3.8 Länsstyrelsen i Blekinge län: Det är viktigt att fastslå vilka
etiska principer, som skall ligga till grund för bedömningarna.
11.3.9 Hudiksvalls kommun: Kraven på etik är ytterst viktiga, men i
juridiska sammanhang alltför vaga och beroende av uttolkarens värde-
ringar. Därför måste det viktiga kap. 16 ges stor tyngd och en genom-
tänkt tillämpning. Befattningshavarnas utbildning måste anpassas efter
dessa krav. Kapitlet måste kompletteras med tillämpningsföreskifter.
11.3.10 Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, NSMPD: har
efterlyst en övergripande lagstiftning om genteknik. Ett sådant förslag
finns i miljöbalken. Ur djurens synvinkel är lagförslaget dock inte
tillräckligt. Genteknik kan innebära stora risker för djur. En övergripande
lagstiftning om bioteknik, bör, enligt vår mening, skydda djur från
lidande orsakat av bioteknik! Det enda skydd vi hittar för djur är kap. 16
§ 1, som säger att risker för skador och miljö skall beaktas och att
hänsyn skall tas till etikens grunder vid hantering av biotekniska
produkter, samt 9 § som stadgar att regering eller myndighet får förbjuda
hantering av biotekniska produkter om det är av särskild betydelse av
hälso- eller miljösynpunkt eller från etisk synpunkt. Detta är inte
tillräckligt tydligt för att skydda djur från att utsättas för lidande!
Dessutom vill vi ännu en gång påpeka att djur är individer, inte "miljö"
eller "biotekniska produkter". Vår uppfattning är att en övergripande
lagstiftning om bioteknik behövs, men att den i Miljöbalken föreslagna
lagstiftningen inte på långa vägar är tillräcklig.
12.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: Jag delar kommitténs bedömning att
resultatet av Fri- och rättighetskommitténs (JU 1992:01) arbete med
frågan om domstols överprövning av förvaltningsbeslut bör avvaktas,
innan det finns anledning att överväga att ändra den nuvarande ordningen
med forvaltningsprövning av Koncessionsnämnden och regeringen.
Frågan om en övergång till domstolsprövning bör således lösas i ett
större sammanhang. Med anledning av den diskussion som förs i
betänkandet rörande möjligheterna att omvandla Koncessionsnämnden till
en särskild domstol resp att omvandla vattendomstolarna till miljödoms-
tolar vill jag för egen del avvisa tanken att inrätta ytterligare special-
domstolar.
12.2 Överbefälhavaren, ÖB: Utredningen föreslår att den doms-
tolsprövning som måste kunna ske i tillståndsärenden m.m. skall
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
302
genomföras enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa för-
valtningsbeslut. ÖB anser att en bättre ordning är att låta prövning ske
vid de allmänna förvaltningsdomstolarna enligt normala rutiner. - - -
Utredningen föreslår att tillståndsplikt i vissa fell skall kunna ersättas av
generella föreskrifter. Ett sådant förfarande är tveksamt beträffande
försvarsmaktens verksamhet. Erfarenheten visar att den speciella särart
som försvaret har är svår attt beakta i särskilda föreskrifter. ÖB föreslår
därför att individuell prövning behålls för försvarsmaktens räkning.
12.3 Folkhälsoinstitutet: Vid tillståndsprövningar bör hälsoaspektema
beaktas i större omfettning än vad som sker idag. Det kan ske genom att
kräva att tillsyns- och tillståndsmyndighetema skall samråda med miljö-
och samhällsmedicinsk expertis i de fell hälsoeffekter kan vara aktuella.
12.4 Fiskeriverket: Fiskeriverket instämmer i att ärenden om tillstånd
till miljöferlig verksamhet även i fortsättningen bör prövas av Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelsen. När det gäller
handläggning av miljöskyddsärenden anser Fiskeriverket att nuvarande
praxis, dvs. att verket alltid bereds tillfälle att avge yttrande, är tillräcklig
i fråga om ärenden som handlägges av Koncessionsnämnden. De ärenden
som handlägges av länsstyrelserna sändes numera bara i vissa fell till
Fiskeriverket för yttrande. Eftersom länsstyrelserna från 1991 även har
ansvar för fiskefrågor och har särskilda länsfiskeexperter bör endast
undantagsvis miljöskyddsärenden som prövas av länsstyrelsen sändas till
Fiskeriverket för yttrande.
(artikel 6) föreskrivs att envar skall ha rätt till domstolsprövning, bl.a.
när det gäller hans civila rättigheter och skyldigheter. Av konventionen
följer att förvaltningsmyndigheternas avgöranden skall kunna överprövas
i domstol.---Utifrån den erferenhet som SGU har av vattendoms-
tolarnas verksamhet, delar SGU uppfattningen att viktigare tillståndsären-
den bör prövas i regionala miljödomstolar knutna till de nuvarande
vattendomstolarna. Fullföljd bör kunna ske till Vattenöverdomstolen och
sedan till Högsta domstolen. Miljöskyddskommittén har lagt sitt förslag
till miljöbalk på ett sådant sätt att man med små ändringar i förslaget kan
gå över till domstolsprövning. Regering behöver kopplas in endast i vissa
situationer och avgöra tillåtligheten i ärenden av strategisk betydelse.
Sådana avgöranden bör vara bindande för domstolen. Motiv härför är att
det bör ankomma på regeringen att allsidigt pröva och väga samman bl.a.
miljömässiga, arbetsmarknadspolitiska och regionalekonomiska syn-
punkter.
12.6 Domän AB: Tillståndstiden för täkter är i dag i allmänhet för kort,
ca fem år. Enligt kommitténs förslag skall verksamhet som fordrar
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
303
tillstånd omprövas efter tio år. Det är då också rimligt, att tillståndstiden
for täkter generellt blir tio år, om inte sökanden vill ha kortare tid. En
högst önskvärd minskning av ärendebalansen for täkttillstånd skulle
därmed uppnås. Handläggningstidema för täkter är i dag många gånger
oacceptabelt långa. Kommittén tar själv upp problemet med alltför långa
handläggningstider i tillståndsärenden. En längsta handläggningstid för
myndigheter på sex månader bör kunna föreskrivas i syfte att uppnå en
bättre överensstämmelse med EG-krav på tillståndsgivning.
12.7 Kammarkollegiet: Kommittén redovisar hur Europakonventionens
krav på domstolsprövning kastar en skugga över det nuvarande pröv-
ningssystemet och möjligheterna att förenkla detta. Kammarkollegiet
delar kommitténs bedömning att frågan om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut bör ges en generell lösning och att mer långtgående
föränd ringari det nuvarande prövningssystemet bör anstå. Av de
alternativa lösningar som kommittén skisserat tilldrar sig förslaget att
utveckla de nuvarande vattendomstolarna till regionala miljödomstolar
med fullföljd till Vattenöverdomstolen och Högsta domstolen ett särskilt
intresse. Prövningen enligt miljöbalken skulle då komma att ske på i
princip samma sätt som den vattenrättsliga prövningen.
12.8 Statens naturvårdsverk: Regeringen bör även fortsättningsvis
kunna överpröva Koncessionsnämndens beslut.---Genom att flytta
prövningen till en ny instans riskerar man att inte utnyttja betydande
delar av den kompetens som finns hos nuvarande prövningsmyndigheter.
För det fall man skulle inrätta prövningsmyndigheter i regionen som
täcker större geografiska områden än dagens län bör kompetensen både
hos nuvarande miljövårdsenheter och hos Koncessionsnämnden bättre tas
till vara än vad som skulle kunna bli fallet med det huvudalternativ till
nuvarande ordning som miljöskyddskommittén lyfter fram. Nuvarande
fördelningen mellan länsstyrelser och Koncessionsnämnden vid prövning
av verksamheter är i stort sett ändamålsenlig. Viss ytterligare delegering
till länsstyrelserna bör dock kunna göras. - - - Kunskap om teknik,
miljöeffekter och skyddsåtgärder för en viss bransch eller näringsgren
kan visserligen byggas upp på såväl regionala som centrala myndigheter.
Den önskvärda nationella överblicken över en bransch upprätthålls av
naturliga skäl dock lättast hos en central prövningsmyndighet.---Det
förefaller av praktiska skäl inte lämpligt att en sådan myndighet skulle ha
prövningsansvaret för branscher där antalet anläggningar i landet är
mycket stort. De flesta branscher som idag prövas av Koncesssionsnämn-
den har relativt få anläggningar, således en ändamålsenlig ordning som
bör gälla även fortsättningsvis. Anläggningarna är ur nationell synvinkel,
och i vissa fell också ur internationell synvinkel, oftast stora och tekniskt
komplicerade och har regional eller större miljöpåverkan.---Det finns
dock vissa branscher på den nuvarande A-listan i miljöskyddsför-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
304
ordningens bilaga som utgör undantag från vad som sagts ovan. Dessa Prop. 1994/95:10
bör lämpligen överföras till länsstyrelserna.---När det gäller prövning Bilaga 4
av miljöfarlig verksamhet delar verket uppfattningen att nuvarande
ordning vad avser Koncessionsnämndens roll bör fortsätta gälla. Verket
tillstyrker förslaget att regeringen i framtiden skulle göra en tillåtlig-
hetsprövning istället för en tillståndsprövning. Det är väsentligt att såsom
kommittén föreslår regeringen därvid har möjlighet att föreskriva om
särskilda villkor.---Frågan om vilka typer av verksamheter som skall
underkastas regeringens tillåtlighetsprövning innan de kan komma till
stånd kan ses ur flera olika perspektiv. Sett endast till miljöpåverkan bör
tillåtlighetsprövning hos regeringen inte vara nödvändig för vissa av de
anläggningar som finns upptagna på listan. Generellt bör anläggningar
som idag prövas av länsstyrelsen inte finnas med på listan.
12.9 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden
avstyrker förslaget om en särskild regeringsprövning enligt 7 kap.
miljöbalksförslaget, eftersom regeringen har att tillämpa samma
aktsamhetsregler m.m. som övriga prövningsmyndigheter. Regering -
sprövningen innebär endast tidsutdräkt. Det räcker enligt Koncessions-
nämndens mening med underställning till regeringen i fall då stoppregeln
i 3 kap. 7 § andra stycket miljöbalksförslaget hindrar angelägna
verksamheter m.m.---Om en tillåtlighetsprövning av regeringen enligt
7 kap. skall göras av vissa verksamheter m.m. bör tillståndsplikt enligt
balken alltid gälla för dessa verksamheter.---Koncessionsnämnden
anser att det kan vara värdefullt om det i vissa situationer finns möjlig-
heter att ålägga en tillståndshavare skyldighet att ställa säkerhet för
uppfyllandet av ett villkor. Behovet torde när det gäller miljöferliga
verksamheter framför allt föreligga i fråga om villkor med föreskrift om
efterbehandling av mark- eller vattenområden som påverkas av verksam-
heten. Det framgår inte uttryckligen av lagtexten om det är prövnings-
myndigheten som skall bestämma i vilken form eller till vilket belopp
som säkerheten skall ställas. Koncessionsnämnden förordar att en
bestämmelse liknande den i 22 kap. 3 § vattenlagen (1983:291) tas in i
balken, innebärande att prövningen skall göras av tillsynsmyndigheten. -
- - Ett problem kan vara att det ofta torde vara svårt eller rent av
omöjligt att från böljan bedöma omfattningen av och kostnaden för
framtida efterbehandlingsåtgärder. En lösning kan vara att tillståndshava-
ren åläggs en skyldighet att till tillsynsmyndigheten ge in en åter-
ställningsplan och att därefter vid behov revidera denna. Återställnings-
planen, och de reviderade planerna, bör sedan kunna läggas till grund för
bestämmandet av säkerheten resp ändring av säkerheten.---Lagtexen
bör utformas så att inte endast ytterligare säkerhet skall kunna föreskrivas
utan också, om anledning till detta uppkommer, att säkerheten skall
kunna minskas eller skyldigheten upphävas.---20 kap. 13 § - Även vid
tillkomsten av miljöskyddslagen förutsattes enligt förarbetena att
prövotidsförferandet skulle komma att utnyttjas restriktivt. Så har
305
emellertid inte blivit fallet utan det har visat sig nödvändigt att tillgripa
detta förfarande i ganska stor omfettning. Institutet har visat sig vara
mycket värdefullt. Koncessionsnämnden kan inte se att det i framtiden
skulle föreligga mindre behov av prövotidsförordnanden. - - - Kon-
cessionsnämnden vill också framhålla att prövotidsmöjligheten även bör
föreligga i omprövningsärenden. Prövotidsförordnanden har meddelats i
sådana ärenden enligt hittillsvarande praxis. Inledningen till paragrafens
första stycket bör därför lyda: "Om det när tillstånd till miljöferlig
verksamhet lämnas eller beslut om omprövning enligt 22 kap. 2 eller 10
§ meddelas ej tillräckligt ---20 kap. 15 §: Igångsättningsmed-
givande enligt den föreslagna 14 § söks för att sökanden har bråttom att
komma i gång med anläggningsarbeten. För att sådant medgivande skall
lämnas krävs vidare att det skall vara uppenbart att tillstånd kommer att
lämnas. Härigenom torde även kraven för att verkställighetsförordnande
skall lämnas var uppfyllda. Det saknas därför anledning att ändra
nuvarande regel om att ett igångsättningsmedgivande gäller omedelbart.
12.10 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: 7 kap. Miljöbalken motsvarar
4 kap. 1 § naturresurslagen dock med den ändringen att regeringen skall
pröva tillåtligheten av vissa stora anläggningar, bl.a. anläggning för
slutförvar av använt kärnbränsle och kämavfell. Det är inte lätt att förstå
vad det är för skillnad mellan att pröva tillåtligheten av en anläggning
och att pröva frågan om tillstånd till en anläggning. Ordet tillåtlighet
leder närmast tanken till att regeringen skall pröva frågan huruvida en
anläggning med angivet ändamål överhuvud skall få komma till stånd. - -
- Men enligt 10 § 2 p. kämtekniklagen skall den som har tillstånd till
kärnteknisk verksamhet svara för att de åtgärder vidtas för att på ett
säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kämavfell
eller däri uppkommet kärnämne som inte används på nytt. Enligt
statsmakternas beslut skall det ske i Sverige. Det kan alltså inte komma
på fråga att inte "tillåta" detta. Vad som kan bli föremål för regeringens
prövning kan alltså inte vara annat än metoden, platsen och eventuellt
tidpunkten för slutförvaringen. Detta borde återspeglas i lagtexten.---
En ny regel som kan bli av betydelse från strålskyddssynpunkt är 20 kap.
8 §; enligt vilken ett tillstånd kan göras beroende av att ekonomisk
säkerhet ställs för t.ex. skyldigheten att omhändertaga radioaktivt avfell.
En sådan regel tillstyrkes av SSI.
12.11 Statens Kärnkraftsinspektion, SKI: Eftesom en kärnteknisk
anläggning, t.ex. ett slutförvar för använt kärnbränsle, också utgör
miljöferlig verksamhet skall enligt kommitténs förslag tillståndsbeslutet
meddelas av Koncessionsnämnden. Enligt 20 kap. 5 § miljöbalken blir
det också nämnden som skall sörja för erforderlig utredning. Ärendet
skall anhängiggöras hos nämnden, som därför får svara för att erforderli-
ga kompletteringar av ansökningen kommer till stånd. Sedan regeringen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
306
tagit ställning i tillåtlighetsfrågan, skall ärendet återlämnas till nämnden Prop. 1994/95:10
för fortsatt handläggning. - - - Huvudfrågorna vid prövningen av Bilaga 4
kärntekniska anläggningar gäller säkerhet och strålskydd. Vid prövningen
enligt kämtekniklagen för kärntekniska anläggningar (såsom de an-
läggningar för behandling och slutförvaring av använt bränsle som enligt
kämkraftindustrins planer är aktuella att uppföra i Sverige) är SKI den
myndighet som bereder ärendet inför regeringens beslut, och därvid
inhämtar yttranden från relevanta myndigheter, däribland strålskyddsinsti-
tutet. SKI har också ansvaret att meddela föreskrifter for miljökonse-
kvensbeskrivningar enligt kämtekniklagen. Det är enligt SKIs uppfettning
uppenbart att en samordning av kraven enligt olika lagar på miljökonse-
kvensbeskrivningar behöver ske så att kraven blir tillräckligt fullständiga
och sinsemellan konsistenta.
12.12 Svea hovrätt: Regeringen har lämnat en särskild utredare i
uppdrag att lämna förslag till organisationsförändringar med anledning
av förslaget till miljöbalk. Hovrätten vill emellertid redan i detta
sammanhang anlägga vissa synpunkter på frågan om valet mellan
domstolsprövning och administrativ prövning.---Det kan med fog
hävdas att prövningen av en fråga om tillstånd till viss miljöferlig
verksamhet är en typisk förvaltningsfråga, eftersom prövningen innebär
en avvägning av lämplighetskaraktär. Vid denna avvägning skall beaktas
olika intressen, allmänna såväl som enskilda. Från denna utgångspunkt
kan det sägas vara riktigt att låta tillståndsprövning enligt miljöbalken ske
hos länsstyrelserna, hos Koncessionsnämnden för miljöskydd samt i
regeringen. Inget hindrar emellertid att förvaltningsfrågor av nyss
angiven karaktär prövas av domstolar - allmänna domstolar eller
förvaltningsdomstolar; detta med hänsyn tagen till den enskildes
rättsskydd. Det torde vara ostridigt att en domstolsprövning, i högre grad
än en administrativ prövning, tillgodoser kraven på rättssäkerhet.---I
likhet med kommittén hyser hovrätten stor respekt för Koncessionsnämn-
dens kompetens i såväl juridiska som tekniska frågor. Enligt hovrättens
mening bör emellertid tillståndsprövningen i fortsättningen ombesöijas av
domstolar. Hovrätten tillstyrker således kommitténs alternativa förslag att
omvandla de nuvarande vattendomstolarna till regionala miljödomstolar
i första instans. Överklaganden av dessa domstolars avgöranden bör
prövas av Vattenöverdomstolen och i sista hand av Högsta domstolen. En
sådan lösning bör medföra att Koncessionsnämnden läggs samman med
Vattenöverdomstolen.
12.13 Växjö tingsrätt: Kommittén redovisar utförligt ur olika aspekter
för- och nackdelar med dels ett i huvudsak bibehållande av nuvarande
prövningsförferande och dels en övergång till tillståndsprövning av
domstol. Tingsrätten ställer sig positiv till ordningen med tillståndspröv-
ning enligt Miljöbalken av domstol i stället för förvaltningsmyndighet.
307
Att det med bibehållande av höga krav på rättssäkerhet och rimliga
handläggningstider går att verkställa tillståndsprövning av domstol
bekräftas av den tillståndsprövning som utförs enligt vattenlagen av
tingsrätten i dess sammansättning som vattendomstol. En övergång till ett
helt nytt prövningsförferande torde dock erfordra ytterligare över-
väganden beträffande tänkt organisation och verksamhetsform m.m.
Tingsrätten delar därför kommitténs uppfettning att i vart fell för
närvarande de starkaste skälen talar för att i huvudsak bibehålla den
nuvarande prövningsordningen.
12.14 Luleå tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker att prövningen hos
regeringen sker enligt den modell som föreskrivs i vattenlagen.
12.15 Kammarrätten i Stockholm: I betänkandet föreslås inte någon
ändring i nuvarande ordning för tillståndsprövning av miljöferlig
verksamhet. Sålunda skall en forvaltningsprövning ske av Koncessions-
nämnden och regeringen med möjlighet till domstolsprövning enligt lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. I betänkandet
förs (s. 533 ff.) emellertid en diskussion om domstolsprövning av sådana
ärenden för att nå överensstämmelse med de krav som uppställs i artikel
6 i Europakonventionen. I detta sammanhang talas om att omvandla
Koncessionsnämnden till domstol, alternativt att göra om vattendoms-
tolarna till miljödomstolar med överprövning i Vattenöverdomstolen och
Högsta domstolen.---Kammarrätten har i andra sammanhang avstyrkt
inrättande av specialdomstolar. Kammarrätten avstyrker även i detta fell
att särskilda domstolar inrättas. Att tillskapa specialdomstolar strider mot
den rådande linjen i fråga om domstolsväsendet. Om en övergång till
domstolsprövning av ifrågavarande ärenden övervägs, bör en lösning i
första hand sökas inom de två befintliga domstolsorganisationema.
Resultatet av Fri- och rättighetskommitténs (JU 1992:01) arbete bör
avvaktas. Det skall enligt direktiven (dir. 1991:119) bl.a. omfetta frågan
om domstolskontrollen av förvaltningsbeslut bör förbättras så att en
generell möjlighet till domstolsprövning införs.---17 kap. 3 § i balken
föreslår kommittén att regeringens tillåtlighetsprövning av stora
anläggningar m.m. skall vara bindande för andra myndigheters prövning
enligt balken. Detta innebär, att någon annan reell domstolsprövning än
i form av rättsprövning inte kan ske i en del centrala frågor, inte ens om
dessa är av betydelse för civila rättigheter. Ytterligare överväganden kan
behövas rörande lämpligheten av denna ordning i relation till kraven på
domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen.
12.16 Stockholms universitet: Miljöskyddskommittén har i den allmänna
motiveringen utförligt redovisat olika alternativ till överklagande av en
förvaltningsmyndighets beslut. Både fördelar och nackdelar med att ett
sådant beslut fullföljs till en domstol beskrivs i detalj. Utredningens
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
308
slutsats, efter en jämförelse mellan de tänkbara möjligheterna, är att för
närvarande de starkaste skälen talar för ett bibehållande av nuvarande
ordning, dvs. med förvaltningsprövning av Koncessionsnämnden och
regeringen. Överprövning av beslut har därmed, enligt lagförslaget,
begränsats till förvaltningsmyndighet. Fakultetsnämnden anser det
lämpligt, ur rättssäkerhetssynpunkt, att myndighetsbeslut i miljöfrågor
kan överklagas vid domstol. Det föreslagna alternativet om förvandlingen
av vattendomstolar till regionala mijödomstolar som första instans, med
Vattenöverdomstolen och Högsta domstolen som andra och sista instanser
är, enligt fakultetsnämnden, både realistiskt och mycket fördelaktigt.
Rätten till att överklaga hos Vattenöverdomstolen eller Högsta domstolen
tillgodoser dessutom Europakonventionens krav på att få frågor som
berör civila rättigheter överprövade av domstol. Fakultetsnämnden finner
det angeläget att möjligheten till att inrätta miljödomstolar, enligt
utredningens förslag, undersöks närmare.
12.17 Uppsala universitet: 20 kap. behandlar tillståndsprövning och vi
håller med orff att ett sådant kapitel behövs. Vi anser emellertid att
betänkandet skapar viss förvirring vad gäller tillståndsprövningsreglema.
I kapitlet finns regler som har formen av ett slags tillåtlighetsregler (8
§) men det påpekas inte kopplingen till kravreglema i balken, något som
med största sannolikhet kan komma att orsaka många missförstånd hos
många tillämpare.---Vi anser vidare att det närmast före detta kapitel
vore lämpligt med ett kapitel som lägger fest de olika styrmedlen.
12.18 Lunds universitet: Forskningsnämnden har i nuläget inget att
erinra emot de resonemang och förslag som framförs i instansfrågan och
erinrar i sammanhanget om pågående utredning (Dir. 1993:43).
12.19 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: I den mån verksamheten
som faller under skogsvårdslagstiftningen blir föremål för tillståndspröv-
ning bör skogsvårdsstyrelsema vara prövningsmyndighet.
12.20 Länsstyrelsen i Uppsala län: Den arbetsfördelning mellan
myndigheter på olika nivåer, som skisseras i betänkandet, synes naturlig.
Den motsvarar i stort sett en fördelning som är möjlig att uppnå även
inom ramen för nuvarande system med möjlighet för länsstyrelserna att
delegera uppgifter till kommunerna. Kommitténs andrahandsförslag - att
omvandla vattendomstolarna till regionala miljödomstolar - innebär
däremot att länsstyrelsernas befattning med konkreta, individuella
miljöfrågor reduceras ytterligare till förfång för länsstyrelsernas
trovärdighet och acceptans i tillsynsärenden. I stället bör länsstyrelsernas
roll som ansvarig för den övergripande tillsynen i länen, med möjlighet
att ingripa även i enskilda fell, göras tydlig i balken.---Kommittén
pekar på problemet att hitta en lämplig överklagningsinstans för de
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
309
tillståndsärenden som prövas av koncessionsnämnden som första instans. Prop. 1994/95:10
Länsstyrelsen anser att man borde ha övervägt att lösa problemet genom Bilaga 4
att göra länsstyrelserna till första instans i dessa ärenden.
12.21 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 20:6: Möjligheten finns idag
att frivilligt tillståndspröva miljöferliga verksamheter som inte står i
miljöskyddsförordningens bilaga. Det går dock inte att tvingande kräva
tillståndsprövning av verksamheter som inte står med. Eftersom det är
omöjligt att vara heltäckande förutseende över framtida och bortglömda
verksamheter vore det smidigt om balken ger regeringen bemyndigande
att genom föreskrift möjliggöra för tillståndsmyndigheten att kräva
tillståndsprövning där sådan inte är obligatorisk. På motsvarande sätt
skulle finnas möjlighet att fria verksamheter från tillståndsprövning om
prövningen uppenbart inte är meningsfull och fyller den funktion
miljöskyddslagen avser. Beslut om tvingande och friande tillståndspröv-
ning skulle genom möjligheter att överklaga beslutet ge tillräckligt skydd
mot godtycke.---20:9: Att 18 § 4 st. NVL om vägrat tillstånd för den
som inte fullgjort sina skyldigheter nu ges generell räckvidd tillstyrks. På
samma sätt som regeln tillämpas beträffande täktverksamhet är det
angeläget att tillståndsmyndigheten får ta in i bedömningen hur sökanden
fullgjort sina skyldigheter på andra platser eller beträffande andra
verksamheter än den som prövningen omfettar. Med en sådan tillämpning
bör "skall" ersättas med "får", så att den aktuella paragrafen inte medför
"strikt yrkesforbud".
12.22 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det är bra att regeringens
prövning inskränks till en tillåtlighetsprövning och att själva tillstånd-
sprövningen sker hos annan myndighet (20:1 och 3).---Länsstyrelsen
ifrågasätter om tillstånd eller godkännande alltid skall vägras om inte etc.
---20:9: Stadgandet kan göras mindre kategoriskt genom att skall byts
ut mot får.
12.23 Länsstyrelsen i Kalmar län: Miljöferliga verksamheter bör
generellt tillståndsprövas av länsstyrelserna. - Koncessionsnämnden bör
bli allmän besvärsinstans vid tillämpningen av miljöbalken. - Vid
tillståndsärenden bör sökanden åläggas att inhämta yttrande och utfärda
kungörelse i syfte att förenkla myndighetens handläggning av ärendet.
12.24 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsernas tillståndsprövning
enligt ML har på det hela taget fungerat väl. Det administrativa
förfarandet med en allsidig utredning och med god kunskap om enskilda
anläggningar och om miljöförhållandena ger normalt bra och snabba
beslut och bör därför behållas och utvecklas. Det finns emellertid
anledning att ta allvarligt på den kritik som industriförbundet framfört i
miljöskyddskommittén. Det är därför angeläget att det i det fortsatta
310
utredningsarbetet klarläggs vilka brister som kan föreligga och att där
läggs fram de förslag till åtgärder som kan behövas för att ge stadga åt
handläggningen. Generella föreskrifter bör för vissa branscher ersätta
tillståndsprövning av befintliga anläggningar.
12.25 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Domstolsbegreppet i Europa-
konventionens artikel 6 (tribunal) har inte samma innebörd som
domstolsbegreppet i Sverige. I motsats till vårt snäva formellt definierade
domstolsbegrepp ges detta i Europakonventionen en vidsträckt materiell
innebörd. Som framhållits av en av landets främsta kännare av Europa-
konventionen, justitierådet Hans Danelius (Svensk Juristtidning 1991 s.
300) godtar Europadomstolen som "domstolar" diverse myndigheter som
ligger ganska långt från vad som i Sverige betraktas som sådana. Det
avgörande är att vederbörande myndighet har till uppgift att inom sitt
kompetensområde besluta på grundval av rättsregler och efter ett
förfarande som följer bestämda föreskrifter. Om myndigheten därvidlag
godtas som "domstol" gäller därutöver krav på att den skall vara
oavhängig och opartisk. Beträffande de berörda kraven kan hänvisas till
den redovisning av Europadomstolens praxis som lämnats av Danelius. -
- - Man måste nu ställa krav på att vi i Sverige drar praktiska slutsatser
av att gränsdragningen mellan "domstolar" och andra beslutsfettande
organ i Europakonventionen görs på ett annat sätt hos oss. Redan från
integrationssynpunkt är ett närmande till konventionens synsätt önskvärt.
Men detta synsätt innebär också fördelar av annat slag. Här syftas då på
de ökade möjligheterna att åstadkomma former för besvärsprövning som
fyller erforderliga krav på sakkunskap och snabbhet i handläggningen.
Dessa krav kan uppenbarligen inte tillgodoses inom det allmänna
domstolsväsendet där det saknas den särskilda sakkunskap som är helt
nödvändig i åtskilliga miljövård sfrågor och där dessutom förfarandet är
tungrott, tidsödande och statsfinansiellt betydligt dyrare. Missförståndet
beträffande innebörden av artikel 6 i Europakonventionen har lett till att
man felaktigt ansett att koncessionsnämnden inte skulle uppfylla
"domstolskravet" i konventionen och till att man trott sig tvingad att
förorda instansordningar som inte uppfyller önskvärda krav på snabbhet
och effektivitet.---Länsstyrelsernas tillståndsprövning enligt miljös-
kyddslagen bedöms på det hela taget ha varit effektiv och lett till en klart
förbättrad miljösituation när det gäller utsläppen från punktkällorna. Det
enkla administrativa förfarandet med brett upplagda kontaktytor och god
kännedom om enskilda anläggningar och miljöförhållanden ger normalt
goda och snabba beslut och bör därför behållas och utvecklas.
12.26 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ifrågasätter om
regeringen bör göra en tillåtlighetsprövning av vissa större verksamheter
i första instans. En sammanhållen lokaliserings- och villkorsprövning,
dvs. en fullständig tillåtlighetsprövning, hos Koncessionsnämnden av de
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
311
verksamheter som anges i 1 § är att föredra. Överprövningen av KN:s
beslut bör ligga kvar hos regeringen.
miljöskyddsarbete bör kompetensen inte splittras utan användas effektivt.
Därför bör mycket av tillståndsprövning och tillsyn samlas hos länsstyrel-
serna. Rollen som rådgivare och myndighetsrollen är två sidor av samma
mynt, olika styrmedel för olika tillfällen men grundade på samma
kompetens och kontaktnät. Avgörande för hur väl man lyckas är hur
tydliga och självklara målen är för miljöarbetet, hur stark och effektiv
den lagstiftning är som arbetet stöder sig på och hur resultaten följs upp.
---I betänkandet förs ingående resonemang om Koncessionsnämndens
roll i ett framtida prövningssystem. Där anförs bl.a. att det otvivelaktigt
måste finnas en möjlighet att få Koncessionsnämndens avgöranden
överprövade av domstol. I annat fell skulle inte Europakonventionens
krav tillgodoses. Länsstyrelsen ifrågasätter om detta är riktigt. Kon-
cessionsnämnden uppfyller väl de krav på opartiskhet och oavhängighet
som ställs i Europakonventionens artikel 6. Det föreligger alltså inte
något hinder ur denna synvinkel mot att Koncessionsnämnden görs till
slutinstans. Tvärtom finns en rad goda skäl för en sådan ordning, bl.a.
att åstadkomma ett snabbt och rättssäkert överprövningsförferande.---
Balkens tillåtlighetsregler består i stort av inledande allmänna be-
stämmelser, särskilda aktsamhetsregler för vissa angivna typer av
verksamheter samt generella regler för prövningsförferandet. Denna
lagstiftningsteknik, som är logisk och kanske nödvändig för ett så brett
tillämpningsområde som balkens, medför emellertid att en viss typ av
reglering behandlas på flera olika ställen i balken. Denna splittring gör
det svårare att förstå och tillämpa lagtexten. Förhållandet kan ex-
emplifieras med utformningen av lokaliseringsbestämmelsema i mijös-
kyddslagen jämfört med de i balken.
12.28 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I en eventuell lag om prövnings-
förferandet bör anges att om en verksamhet inte lämnar prövotids-
redovisning i tid får prövningsmyndigheten förelägga om detta.---20
kap.: Att bestämmelser om samråd innan en ansökan lämnas in (jfr. 12
a § miljöskyddslagen) saknas, innebär en dramatisk försämring av
sakägares möjlighet att få insyn i ett beslut. Detta strider dessutom mot
det ökade inflytande genom överklagande av beslut som föreslås i 24
kap. Samrådsskyldigheten är så central att den bör skrivas in i en ny 2
§. - - - 20 kap. 2 § kan utgå. Lagen om koncessionsnämnden för
miljöskydd, flyttas till kapitel 31. 20 kap. 6 §: Av lagtext måste det
klart framgå vad en tillstånd sansökan och anmälan skall innehålla (jämför
13 § ML). Länsstyrelsen förordar därför att paragrafen omarbetas i
enligthet med nuvarande 13 § i miljöskyddslagen. Förfarandet vid
prövning av tillståndsärenden har strukits, vilket är en klar försämring
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
312
mot vad som idag gäller i 14 § ML. Omarbetning måste ske. I vilka fell Prop. 1994/95:10
skall t.ex. ett beslut kungöras och hur skall en sakägare i annat fell få Bilaga 4
kännedom om ett beslut? Det måste vidare förtydligas vem som beslutar
om en ansökan är fullständig eller ej samt vad den prövande myndigheten
kan göra om ansökan inte är fullständig.---Kravet på säkerhet bör
formuleras om så att tillståndsmyndigheten har möjlighet att kräva in
säkerhet innan tillstånd vinner laga kraft. Detta har gällt sedan 1991 och
medfört en snabbare handläggning (säkerheterna har lämnats in snabbare
eftersom annars inget tillstånd meddelas). I förslaget i balken har man
gått tillbaka till det gamla systemet där säkerheten krävs in i samband
med att beslutet meddelas.---20 kap. 9 §: Texten bör kompletteras
med "Tillstånd eller godkännande skall vägras den som inte har fullgjort
sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd eller gjort sig skyldig till
miljöbrottslighet enligt balken eller brottsbalken, om inte särskilda
omständigheter föranleder annat." I detta sammanhang bör även klaras
ut vad som skall gälla vid en överlåtelse av en verksamhet. Prövning bör
väl då rimligen ske av förvärvaren på samma sätt som en gång skett av
överlåtaren? Man bör även beakta risken för bulvanförhållande, alltså att
någon som själv är belastad från miljösynpunkt låter någon annan ansöka
om tillstånd men sedan själv driver en verksamhet eller hanterar en
produkt. Möjligen bör lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
utvidgas till att gälla även bulvanförhållanden enligt miljölagstiftningen
(så är inte fellet idag).---20 kap. 14 §: Här bör ftamgå vad en ansökan
om igångsättningsmedgivande skall innehålla. Förslaget är annars en
försämring gentemot vad som idag gäller i 21 a § ML.
12.29 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen tillstyrker
kommitténs förslag att renodla regeringsprövningen av vissa stora
anläggningar till en tillåtlighetsprövning.---Länsstyrelsen har goda
förutsättningar för ett rättsenligt och effektivt arbete. Länsstyrelsen ser
positivt på att särskilda handläggningsregler utvecklas. Härigenom bör
ytterligare delegering kunna ske från koncessionsnämnden till länsstyrel-
serna. Det saknas således skäl att överlåta verksamheten på regionala
domstolar. Länsstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse att regering-
en i direktiven till den nu pågående organisationsutredningen med
anledning av förslaget till miljöbalk (Dir. 1993:43) delar denna upp-
fettning.
12.30 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Tillståndsprövningen är
redan nu en tung del av länsstyrelsens miljöarbete. Vi anser liksom
kommittén att den adminstrativa tillståndsprövningen, integrerad i övrigt
samhällsplaneringsarbete vid länsstyrelsen, är ägnad att ge goda resultat
från samlade utgångspunker och bör fortsätta. Vi är ändå inte främmande
for förslaget att formerna för just tillståndsprövningen vid länsstyrelserna
stramas upp till att mer likna formerna i koncessionsnämnden för att
313
kompetens, enhetlighet och rättssäkerhet skall främjas, inte minst i EG-
perspektivet. Bl.a. av effektivitetsskäl anser vi inte att prövningen bör
överföras till domstol.
12.31 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen anser att
länsstyrelsernas tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen, övervägande
har varit framgångsrik och effektiv. Det enkla administrativa förfarandet
med brett upplagda kontaktytor och god kännedom om enskilda
anläggningar och miljöförhållanden ger normalt goda och snabba beslut
och bör därför bibehållas och utvecklas.---Länsstyrelsen tillstyrker
kommitténs förslag att formerna för länsstyrelsernas tillståndsprövning
ses över. Det är viktigt att en sådan översyn klarlägger eventuella brister
samt lägger fram de förslag till åtgärder som kan behövas för att styra
upp handläggningen. Förslag till hur objektivitet och rättssäkerhet skall
kunna upprätthållas underlättar för länsstyrelsen att få fortsatt förtroende
och mandat som tillståndsmyndighet.
12.32 Huddinge kommun: 20 kap. 5 §: Vi förutsätter att det är den som
söker tillstånd som bekostar en erforderlig utredning.
12.33 Eskilstuna kommun: Miljöskyddskommittén ifrågasätter i
utredningen kommunernas lämplighet att genom miljönämnderna vara
tillsynsmyndighet för all miljöferlig verksamhet i kommunen, dvs. även
för de egna verksamheterna. Miljöförvaltningen anser att denna
bedömning saknar relevans och bygger på lösa antaganden snarare än
praktisk erferenhet.
12.34 Katrineholms kommun: Ifråga om kommunövergripande
tillsynsansvar avvisar vi tanken att omvandla nuvarande vattendomstolar
till regionala miljödomstolar. Istället förordar vi nyinrättade regionala
domstolar.---Kommunens grundinställning i fråga om tillsyn är att
bibehålla det vidgade kommunala ansvaret. Vi föreslår ett bibehållande
av 44a § ML då den hittills visat sig fungera bra. Paragrafens krav på
lämplighetsprövning garanterar kommunens kompetens som tillsynsmyn-
dighet. Vi vill vidare framhålla vikten av att kommunrepresentanter ges
tillfälle att medverka i den fortsatta utredningen om organisationsfrågorna
inom miljöområdet.
12.35 Norrköpings kommun: Förslaget innebär att regeringens prövning
endast skall avse tillåtligheten. Detta innebär att prövningen av stora
viktiga anläggningar fortferande skall delas upp i två steg. I dag när
frågorna tenderar att bli mer och mer komplexa och överväganden om
placering, tillåtlighet och skyddsåtgärder är nära sammanvävda borde
denna prövning ske i en instans och i ett samlat beslut. Detta förutsätter
givetvis en instans som är kunnig inom alla de områden som berörs. I
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
314
detta sammanhang är det också viktigt att komma ihåg att i dagens
system skall regeringen dessutom överpröva vissa av dessa anläggningars
tillstånd särenden.
12.36 Mjölby kommun: Mjölby kommun anser i likhet med utredningen
att det finns ett behov av att flytta bort besvärsärenden från regeringens
prövning och förskjuta tyngdpunkten avseende besvärsprövning till
domstolarna enligt Europakonventionen. Europadomstolens praxis har
visat att kravet på domstolsprövning omfettar ett stort antal förvaltnings-
beslut. Den nu gällande tidsbegränsade rättsprövningslagen kan ej anses
tillgodose Europakonventionens krav. - - - Förslaget om att låta
tillståndsprövning inom miljöområdet ligga kvar hos förvaltningsmyndig-
heterna tillstyrks. Möjligheterna att utfärda generella föreskrifter kommer
sannolikt att reducera behovet av tillståndsprövning. Regeringen bör dock
inte i första instans pröva tillståndsfrågor utan endast avgöra frågor om
tillåtlighet enligt vad som ovan redovisats. Det finns skäl för att
tillståndsärenden även i fortsättningen skall prövas av förvaltnings-
myndigheter. Däremot kan det behövas en rätt för enskild part att i sista
hand kunna få avgörandets laglighet prövad av domstol. Däremot är det
ej nödvändigt att domstolen fettar grundläggande beslut i sakfrågorna.
Det torde vara tillräckligt att få frågor som berör civila rättigheter
överprövade av domstol. Prövning i fyra eller fem instanser förefeller
uteslutet. Ett alternativ är att förvandla nuvarande vattendomstolar till
miljödomstolar i första instans. Detta alternativ ter sig tilltalande ur
rättssäkerhetssynpunkt samt mot bakgrund av att Mjölby kommun
förordar att även vattenlagstiftningen införlivas i miljöbalken.---En
ytterligare vinst ligger i att sakägare skulle kunna få ersättning för sina
rättegångskostnader enligt något av de system som nu gäller i de
allmänna domstolarna. För sådan ordning talar även det förhållandet att
vattendomstolarnas prövning till stor del avser frågor om miljöhänsyn.
Dessutom slipper sökanden att vatten- och miljöprövningen splittras upp.
Talan mot miljödomstolamas avgöranden skulle, såsom utredningen
förordat, föras i Vattenöverdomstolen med Högsta Domstolen som sista
instans.
12.37 Kalmar kommun: Förslaget att skilja på tillsyn och prövning samt
föra det senare momentet till speciella miljödomstolar anser vi vara
angeläget att utreda närmare. Speciellt för frågor som rör mark och
vatten kan en uppdelning baserad på naturliga gränser (vattendelama)
vara att föredra framför en rent administrativ avgränsning (läns- och
kommungränser). En sådan utredning bör även beakta i vad mån tillsynen
skulle kunna göras effektivare genom att bedrivas inom motsvarande
naturliga i stället för som idag enbart administrativa gränser.
12.38 Halmstads kommun: Enligt 7 kap. 1 § skall regeringen pröva
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
315
tillåtligheten för större företag. Efter denna tillåtlighetsprövning skall en
tillståndsprövning ske i vanlig ordning. En tillåtlighetsprövning enligt
förslaget förefaller minst sagt onödig. Det planeringsunderlag som finns
tillgängligt for myndigheter såväl centralt som regionalt och lokalt gör
det fullt möjligt för normala tillståndsmyndigheter att göra en allsidig
bedömning. Regeringen är ju även sista besvärsinstans och kan då slutligt
pröva såväl tillåtlighet som tillstånd. - - - Nuvarande bestämmelse i
Miljöskyddslagens § 44a föreslås bli ersatt med en bestämmelse i
kapitel 22 § 1. Förändringen innebär att nuvarande regel, att länsstyrel-
sen skall kunna överlåta tillsyn till kommunen efter framställan av
kommunen, ersätts med att regeringen skall kunna medge sådan
överlåtelse. Med hänsyn till de olikheter vad beträffar resurser och
kompetens hos kommunerna som föreligger förordar kommunen att
nuvarande bestämmelse enligt miljöskyddslagen § 44a behålls. Om
regeringen skall behandla all eventuell överlåtelse kommer denna
möjlighet sannolikt att begränsas.
12.39 Göteborgs kommun: Eftersom tillåtlighetsprövningen skall
innehålla miljökonsekvensbeskrivningar, altemativförslag och remissbe-
handling finns ingen tid att vinna genom en uppdelning av förfarandet,
i en tillåtlighetsdel och en tillståndsdel, tvärtom. Det torde också gå
mycket bra att erhålla en allsidig prövning genom ett traditionellt
förvaltningsförfarande. Naturligtvis bör regeringen i sista hand kunna
överpröva koncessionsnämndens beslut.
12.40 Köpings kommun: 22 kap. 1 §: I nuvarande miljöskyddslag 44a §
ges möjlighet att frivilligt åta sig ett större tillsynsansvar än vad som är
obligatoriskt. Många kommuner, bl.a. Köpings kommun, har åtagit sig
ett sådant utvidgat tillsynsansvar. Miljö- och hälsoskyddsnämnden
bedriver idag tillsynen över alla miljöferliga verksamheter i kommunen,
det vill säga också kommunala anläggningar och så kallade A-verksam-
heter (där tillstånd prövas av koncessionsnämnden). Tillsynen fungerar
väl i kommunen och har skärpts efter kommunens övertagande 1989.
Tillsynen bidrar också till att upprätthålla en hög samlad kompetens inom
kommunen ur miljösynpunkt. Modellen med ett frivilligt övertagande av
tillsynsansvar är bra med hänsyn till kommunernas olika förutsättningar.
Vi förutsätter att tillsynen över all miljöferlig verksamhet i kommunen
även i fortsättningen kommer att bedrivas lokalt.
12.41 Hudiksvalls kommun: Det är mycket olyckligt att de viktiga
frågorna om ansvarsfördelning mellan myndigheter, omprövning och om
tillsyn m.m. inte blivit reglerade i balken utan överlämnats till regering-
en, som bemyndigats att utfärda föreskrifter i dessa frågor. Många
synpunkter på miljöbalksförslaget liksom bedömningen av förslagets
betydelse för kommunerna är avhängiga hur dessa frågor kommer att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
316
lösas. I detta avseende anser vi bl.a. att § 44a i miljöskyddslagen skall Prop. 1994/95:10
vara med i miljöbalken. Vi anser det som mycket viktigt, att om en Bilaga 4
miljöfarlig verksamhet påverkar kommunens miljö, då skall tillsynen vara
på lokal nivå. Med detta innefattas även kommunala anläggningar.
12.42 Östersunds kommun: Vid val mellan domstolsprövning och
förvaltningsprövning har utredningen i 20 kap. valt att bibehålla
nuvarande ordning med förvaltningsprövning. Vi stöjder detta val.---
Om domarkompetens skulle anses behövas vid prövning enligt balken,
bör sådan kompetens, i likhet med nu, finnas inom koncessionsnämnden.
12.43 Svenska Kommunförbundet: Vi delar miljöskyddskommitténs
bedömning att tillstånd särenden även i fortsättningen skall prövas av
förvaltningsmyndigheter. Det innebär att nuvarande ordning består med
förvaltningsprövning av bl.a. Koncessionsnämnden och regeringen samt
med möjlighet till domstolsprövning enligt rättsprövningslagen. - - -
Förbundet delar också miljöskyddskommitténs bedömning att en prövning
i fyra instanser - eller fem om besvärsmålen från länsstyrelsen också
skulle underkastas domstolsprövning - måste betraktas som utesluten mot
bakgrund av kravet på snabbhet för tillståndsprövning enligt miljöbalken.
Den särskilde utredare (Dir. 1993:43), som skall lämna förslag till
sådana organisationsförändringar som behövs med anledning av förslaget
till miljöbalk, skall bl.a. behandla organisation inklusive instansordning
för prövning av tillstånd enligt nuvarande miljöskyddslag. Vidare skall
den särskilde utredare (Dir. 1992:104), som tillkallats för att se över
vissa frågor i plan- och bygglagen (PBL) överväga instansordningen för
överklagande i PBL. Uppenbart är att de båda utredarna förväntas lämna
förslag till hur regeringen kan avlastas besvärsärenden. Förbundet anser
att det från kommunal synpunkt är synnerligen viktigt att beslut som är
fattade av en politiskt sammansatt nämnd och som avser lämplighets-
frågor också överprövas i politisk ordning.
12.44 Svenska naturskyddsföreningen: Kommittén föreslår att
regeringen i ett antal situationer skall bemyndigas att föreskriva
tillståndsprövning för en mängd olika företeelser. Tillståndsprövning bör
enligt föreningens uppfettning så långt möjligt formuleras direkt i
lagtexten. Detta gäller t.ex. införande av främmande eller gentekniskt
förändrade organismer, som således bör vara obligatoriskt tillståndsplikti-
ga redan enligt miljöbalken.
12.45 Sveriges advokatsamfund: Utredningen ger inga direkta förslag
till hur den rättsliga prövningen av tillåtlighetsansökningar och tvister på
miljöområdet skall hanteras. Denna från rättssäkerhetssynpunkt synnerli-
gen väsentliga fråga lämnas alltså därhän, ett förhållande som har sin
grund i direktiven men ändå framstår som anmärkningsvärt.---För
317
26 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2—4
samfundet framstår det som oundgängligt att särskilda miljödomstolar
med hög kompetens skapas. Möjligen kan de nuvarande vattendoms-
tolarna frigöras från sambandet med tingsrätterna och ombildas till
särskilda fristående miljödomstolar. Detta strider visserligen mot idén att
avskaffa specialdomstolama, men kan ändå i detta fell vara berättigat. - -
- I 20 kap. 1 § sammanfattas vad som i huvudsak bör gälla i till-
ståndshänseende. En av de främsta anmärkningarna i utredningen mot
den nu gällande ordningen är att olika myndigheter anser sig ha
kompetens i samma ärende och inte sällan utfärdar mot varandra
stridande direktiv och bestämmelser. En av avsikterna med införandet av
en miljöbalk har angetts vara att råda bot på dessa missförhållanden.
Ändå framlägger utredningen det förslag som framgår av 20:1.---
Samfundet anser som nämnt att en miljödomstol skapas som får till
uppgift att överta de uppgifter som för närvarande utförs av koncessions-
nämnden och övriga nämnda myndigheter. Om en sådan domstolsorgani-
sation ges föreslagen befogenhet kommer den att skapa den balans och
samsyn på miljöfrågorna som förslaget till miljöbalk eftersträvar.
Samtidigt kommer den att automatiskt tillse att miljöföreskrifter och
liknande regler håller en hög vetenskaplig och teknisk nivå.
Samfundet kan alltså inte tillstyrka förslaget i de delar som förutsätter
att någon av de nämnda myndigheterna skall ha det slutliga avgörandet
i en tillståndsfråga eller annan fråga av den natur som anges i första
paragrafen.
12.46 Svenska Kraftverksföreningen: Vi har inget att erinra mot att
tillståndsprövningen hos regeringen ersättes med en tillåtlighetsprövning
på sätt som sker enligt vattenlagen. Det borde dock vad gäller för-
bränningsanläggningar övervägas att reservera regeringsprövningen för
betydligt större anläggningar än dem som det är fråga om idag.---
Avsaknaden av förslag i syfte att nå en snabbare handläggning och en
effektivare tillsyn har påtalats av kommitténs sakkunnige Allert Alver-
borg. Kraftverksföreningen instämmer i hans kritik och vill påpeka att
utredningens förslag i ett avseende sannolikt kommer att försämra en
redan dålig situation. Prövningsmyndigheten förutsättes ju få rätt att på
tämligen godtyckliga skäl underställa regeringen ett miljöärende for
prövning av tillåtligheten av en verksamhet. Enligt förslaget skall ett
underställningsbeslut inte kunna överklagas och regeringen får heller inte
vägra ta upp den underställda frågan. Kraftverksföreningen avstyrker
förslaget. I vaije fell måste det krävas att underställningsbeslutet skall
vara överklagbart av den tillståndssökande och att regeringen skall kunna
vägra ta upp frågan i sak.
12.47 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: I anslutning till
koncessionsärenden vore det en klar fördel om handläggningstidema
kunde kortas ner mot EGs målsättning om maximalt sex månader. Stora
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
318
differenser i handläggningstider kan få menliga effekter for företag att Prop. 1994/95:10
placera nya anläggningar i Sverige. Dessutom kan diskuteras hur mycket Bilaga 4
ny information som erhålles mer än sex månader efter ansökningstill-
fället.
12.48 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR:
Regeringen bör bemyndigas att utse även andra prövningsmyndigheter än
dem som anges direkt i balken. - - - I den mån som verksamhet som
faller under skogsvårdslagstiftningen blir föremål för tillståndsprövning
bör skogsvårdsstyrelsema vara prövningsmyndighet.
12.49 Föreningen Skogsindustrierna: Det har vid åtskilliga tillfällen och
i olika sammanhang påtalats av industrins företrädare att handläggnings-
tidema i tillståndsärenden i många fall är oacceptabelt långa, vilket
medför negativa konsekvenser för industrin. Detta problem har inte
beaktats av kommittén. Ett sätt att tillmötesgå industrins önskan om ökad
snabbhet vid handläggningen vore att i 20 kap. 14 § möjliggöra att
igångsättningsmedgivande kan ges utan att särskilda skäl behöver
åberopas, om det är uppenbart att tillstånd senare kommer att lämnas. Ett
sådant ändrat förfarande skulle exempelvis möljliggöra upphandling av
arbeten och viss utrustning när tillfälle till förmånliga priser gives även
om inte hela tillståndsärendet har avgjorts.
12.50 Kemikontoret: Mindre och medelstora företag är många gånger
påtagligt beroende av att kunna "fånga tillfället i flykten". Om den
"fångsten" måste föregås av en tillståndsprövning enligt nuvarande regler
med den därav följande tidsutdräkten kan tillfället vara långt avlägset när
tillståndsbeslutet väl föreligger. Med andra ord: formalia skall inte tillåtas
försvåra en utveckling som på ett bra sätt kombinerar miljöns och
samhällsekonomins intressen. Därför måste man i arbetet med följd-
lagstiftningen finna former som tillåter företag att på kortast möjliga tid
omsätta nya idéer i faktisk produktion och marknadsföring.---Det bör
särskilt beaktas att om det inom EG införs regler, som syftar till en
begränsning av handläggningstidema, är det nödvändigt att motsvarande
regler införs även i Sverige. Vid valet av land för etablering eller
utbyggnad av en verksamhet är nämligen frågan om hur lång tid det tar
att erhålla erforderliga tillstånd en mycket viktig bedömningsfektor.
12.51 Myjöcentrum: Vi rekommenderar att Koncessionsnämnden
avvecklas med det snaraste och ersätts med miljödomstolar eller att
prövningsförferandet flyttas över till fastighetsdomstolarna. Högsta
instans blir då automatiskt en domstol och inte som nu är fellet och som
föreslås en förvaltningsmyndighet eller regeringen, vilket strider mot
grundläggande rättssäkerhetsprinciper och Europakonventionens artikel
6, som föreskriver att envar skall ha rätt att få sina civila rättigheter
319
rättsligt prövade.---Fastighetsdomstolarna har vid handläggning av Prop. 1994/95:10
skadeständsärenden visat sig synnerligen kompetenta att handlägga Bilaga 4
miljöproblem. I några fell har fastighetsdomstolar redan övertagit
Koncessionsnämndens roll, när miljöoffer väckt en forbudstalan mot
skadegöraren. Forbudstalan mot en verksamhet är som bekant f.n. möjlig
endast om koncession saknas.
13.1 Överbefälhavaren, ÖB: Miljökonsekvensbeskrivningar föreslås bli
obligatoriska vid tillståndsprövningar. ÖB föreslår att tillämpningsföre-
skrifterna i 4 § kompletteras så att det tydligt framgår att alternativa
lokaliseringar inte behöver redovisas när tillstånd söks för utökning i
ringa omfettning av redan etablerad verksamhet. Verksamhet som vid ny
lokalisering eller omstrukturering kräver regerings- eller riksdagsbeslut
bör också vara undantagna beträffande beskrivning av alternativ
lokalisering. För försvarsmaktens del gäller detta främst flottiljflyg-
platser, bas 90-systemet, övnings- och skjutfält. Nu gällande regler ger
enligt ÖB uppfettning upphov till onödiga utredningar och kostnader.
13.2 Statens Järnvägar, SJ: Delar kommitténs bedömning att miljökon-
sekvensbeskrivningar (MKB) bör vara obligatoriska för verksamhet som
kan leda till betydande påverkan på miljön. Lagtexten bör dock tydligare
ange vilka konkreta krav som skall ställas på en korrekt genomförd
MKB. SJ vill i detta sammanhang erinra om de mer utförliga regler för
MKB som utfärdats inom EG, och som enligt EES-avtalet även skall
tillämpas i Sverige.
13.3 Banverket: I lagförslaget införs krav på upprättande av miljökonse-
kvensbeskrivningar i samband med tillståndsprövningar och anmälnings-
ärenden. Några motsvarande krav finns inte för objekt som tillåtlig-
hetsprövas (regeringen), vilket är förvånande. Banverket anser att
miljökonsekvensbeskrivningar även här bör ingå i det nödvändiga
provningsunderlaget.
13.4 Vägverket: Inom vägsektom liksom inom många andra sektorer
behövs konsekvensbeskrivningar dels i ett översiktligt/strategiskt
sammanhang, dels i samband med lokalisering och detaljutformning.
Miljöbalken bör tydligare ange att miljökonsekvensbeskrivningar skall
utarbetas i ett sammanhang där miljöfrågor analyseras integrerat med
andra frågor. Det bör även anges att miljökonsekvensbeskrivningar kan
tillämpas på flera nivåer i en stegvis planeringsprocess. Eventuella
generella föreskrifter för miljökonsekvensbeskrivningar bör ange att
beskrivningarna skall anpassas till det aktuella fellet och planeringsske-
320
det.---Kravet på miljökonsekvensbeskrivning gäller de fell där en Prop. 1994/95:10
åtgärd kan beferas medföra betydande påverkan på människors hälsa eller Bilaga 4
miljö eller äventyra en långsiktigt god hushållning med naturresurser.
Utredningens betänkande anger ingen förklaring till huruvida långsiktigt
god hushållning skall motsvara balkens syfte som gäller långsiktigt
hållbar utveckling. Såsom kraven på miljökonsekvensbeskrivning nu är
skrivna i miljöbalken kan man göra en återkoppling till 1 kap. 2 § i
balken för att tolka begreppet hushållning. Där anges att såväl ekologiska
som sociala och samhällsekonomiska synpunkter skall beaktas vid
bedömning av "god hushållning". Vägverket drar därför slutsatsen att
socio-ekonomiska konsekvenser skall behandlas i en miljökonsekvensbe-
skrivning. Hälsoaspektema förknippas enligt plan- och bygglagen med
säkerhet.---Med denna tolkning kommer miljökonsekvensbeskriv-
ningar att omfetta åtminstone samtliga typer av externa effekter av
åtgärder i ett vägtrafiksystem. Sådana samlade konsekvensbeskrivningar
bör enligt Vägverkets mening eftersträvas. (En bättre benämning vore
dock "konsekvensbeskrivning". Bredare konsekvensbeskrivningar
kommer att kräva att bredare kompetens även granskar och godkänner
dessa.)---För att säkra en tillämpning av miljökonsekvensbeskrivningar
som är anpassad till respektive sektor, och därmed effektiv, är det viktigt
att sektorsvisa föreskrifter kan utfärdas även fortsättningsvis.
13.5 Luftfartsverket: Ifråga om miljökonsekvensbeskrivningar vill
Luftfartsverket särskilt framhålla behovet av en tydlig koppling mellan
olika krav som kan ställas enligt miljöbalkens regler och den fysiska
planeringen i PBL. De krav som kan ställas i ett koncessionsärende -
såväl ifråga om miljöpåverkan som i säkerhetshänseende - måste således
få ett genomslag i den fysiska riksplaneringen. Sådan koppling finns inte
idag och det ankommer väl närmast på den pågående PBL-utredningen
att åstadkomma en förändring härvidlag. Luftfartsverket vill dock inte
utesluta att sådana ändringsförslag även kan direkt beröra utformningen
av bestämmelserna i miljöbalken.
13.6 Riksrevisionsverket, RRV: RRV anser att kommittén borde
behandlat frågan om vem som skall utföra MKB och hur det kan
förhindras att MKB enbart uppfettas som en partsinlaga från exploate-
ringsin tresse na. Det är svårt och tidskrävande för utomstående myndighet
att analysera om en MKB vetenskapligt håller måttet. Om MKB enbart
kommer att uppfettas som partsinlagor vilka myndigheterna måste lägga
ned stora analysresurser på kan MKB ha förfelat sitt syfte.
13.7 Boverket: Allmänmotiveringen innehåller klarläggande beskriv-
ningar av t.ex. behovet och avgränsningen av MKB. Det föreslagna
systemet för när MKB skall krävas är emellertid svåröverskådligt.---
Boverket vill framhålla vikten av att MKB tydligt är ett underlag för att
321
göra hushållningsavvägningar inför beslut, inte bara en beskrivning av
miljöeffekter av stora projekt. Den föreslagna § 3 motsvarar därvid
dagens krav på innehåll.---Utökningen berör också naturvårdslagen,
vilket kan ifrågasättas. Många ärenden enligt NVL, som t.ex. vilthägn
och skyltar där kravet nu inte är obligatoriskt, behöver en nyanserad
bedömning, för att inte kravet skall uppfettas som byråkratiskt och
meningslöst. Dagens möjlighet för beslutsfattaren att avgöra om en MKB
behövs bör bibehållas. - - - Det framgår av flera studier, bl.a. vid
Manchester universitet på uppdrag av EG, att tillämpningen vinner på ett
enkelt system och ett meningsfullt krav. Boverket tolkar förslaget så, att
MKB-kraven kommer att återfinnas på olika ställen, att kravparagrafema
ibland överlappar varandra och att kraven grundas på olika kriterier;
ibland obligatorium och ibland betydenhetskriterium. Det är angeläget att
främja en enhetlig tillämpning med ett entydigt och enkelt krav och med
utgångspunkten att MKB är detsamma för alla lagarna.---Dagens
allmänna och som huvudregel obligatoriska krav förordas och de
föreslagna kravreglema kan därvid förenklas. Ett stadgande i balken med
hänvisning, och eventuella undantag som för NVL, i de berörda lagarna
är att föredra framför det idag gällande med kravet som återfinns även
i speciallagarna ibland. - - - Detta krav borde kompletteras med
utveckling av kriterier för omfettningen av arbetet med MKB och av det
slutliga dokumentet. Denna lösning ger visserligen som idag ett otydligt
MKB-begrepp, eftersom ett tillräckligt beslutsunderlag kan variera
mycket beroende på vad beslutet avser, men det ger förutsättningar for
att utveckla en effektiv hantering av beslutsunderlag för prövning av
förändringar.---Vad avser frågan att ha MKB-krav i PBL, är det en
internationellt växande insikt att det är i tidiga och övergripande skeden
som stora miljövinster i bred bemärkelse kan vinnas. Att koppla MKB till
planeringen ger flera olika fördelar, varav tidigheten och möjligheten att
se samband och indirekta konsekvenser kan framhållas. Boverket ställer
sig därmed bakom tanken att koppla MKB till den kommunala fysiska
planeringen. Däremot är det tveksamt om förslaget innebär en reell
utökning av det krav som vilar i PBL i avbidan på EES-avtalet (SFS
1992:1769). Frågan är dessutom föremål för beredning inom PBL-
utredningen, och kan därvid komma att beröra även de översiktliga
plannivåema som i flera avseenden ger större möjligheter än den
detaljerade nivån där bindande beslut tas.
13.8 Statens Jordbruksverk: Vad som inte sägs explicit i utredningen,
men som Jordbruksverket gärna vill poängtera, är att Sverige har infört
ett ur internationell synvinkel helt unikt system, nämligen att knyta kravet
på miljökonsekvensbeskrivning till i princip all tillståndsprövning. Det
innebär att stora exploatörer såsom Oresundskonsortiet såväl som
enskilda personer och jordbruksföretagare utsätts för samma grund-
läggande krav i tillståndsprocessen. - - - Jordbruksverket noterar att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
322
utredningen på flera ställen understryker att miljökonsekvensbeskriv-
ningar måste stå i rimlig proportion till vad beslutet avser och att rutiner
utarbetas för en rimlig avvägning mellan fullständighet, relevans och
betydenhet. Om denna grundsyn vinner tillämpning biträder Jord-
bruksverket utredningens förslag till 9 kap. miljöbalken.
13.9 Skogsstyrelsen: Genom riksdagsbeslut våren 1993 finns från den 1
januari 1994 krav på MKB för "nya metoder för skogens skötsel och nya
skogsodlingsmateriaT i 32 § skogsvårdslagen. Detta krav stämmer väl
överens med miljöbalkens förslag till 2 kap. 1 § samt 9 kap. 2 §.---
Som anförs i specialmotiveringen finns verksamheter och åtgärder som
inte är underkastade tillståndsplikt och där kravet på MKB därför inte
kan användas som underlag vid tillståndsprövning. Skogsstyrelsen vill
framhålla att detta är fellet med "nya metoder för skogens skötsel och
nya skogsodlingsmateriaT, som inte omfettas av tillståndsplikt där
miljöfrågan prövas. Kravet på MKB i skogsvårdslagen blir följdaktligen
just en sådan "principförklaring" som specialmotiveringen anger. Kravet
på MKB vid samtliga tillstånds- och anmälningsärenden enligt 9 kap. 1
§ första stycket bör begränsas till verksamhet eller åtgärd som kan
beferas medföra betydande miljöpåverkan. Det bör vidare övervägas att
i 9 kap. 5 § ange att kostnadsansvaret även kan fördelas mellan samhället
och den enskilde.---Genom begränsningen undviks att begreppet MKB
ges en alltför vid tolkning och därmed urholkas. Härigenom uppnås
också en bättre överensstämmelse med texten i 20 kap. 6 § liksom med
dagens 25 § naturvårdsförordningen.
13.10 Riksantikvarieämbetet, RAÄ: Altemativkravet bör gälla generellt
och de eventuella ferhågor som kan finnas för att alternativ därigenom
utreds i onödan får istället lösas genom att formerna för att avgränsa
omfettning och inriktning av en MKB utvecklas. — Kommitténs förslag
innebär även en principiellt viktig inskränkning i kravet på MKB genom
att införa ett betydenhetskriterium. - - - En möjlighet till medveten
urskiljning av sådana fell, där en MKB har något att tillföra det övriga
underlaget i ett ärende, bör i någon form regleras i lagstiftningen. - - -
Det är väsentligt att ett betydenhetskriterium utformas så att det inte
utesluter behandling av mindre åtgärder, som genom det sammanhang de
ingår i kan få stor betydelse.---Formerna för detta bör utvecklas
närmare.---Med vetskap om att man internationellt eftersträvar större
flexibilitet anser RAÄ att den av utredningen föreslagna förändringen bör
utredas vidare.
13.11 Sveriges geologiska undersökning, SGU: SGU har tidigt ställt sig
bakom att ett bättre underlag rörande miljökonsekvenserna bör tas fram
inför beslut i tillståndsärenden som är av större betydelse för miljön och
hushållningen med naturresurser.---SGU vill påminna om att det i en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
323
MKB, inte är möjligt att redovisa andra lokaliseringar eller alternativ, för Prop. 1994/95:10
de lägesbundna fyndigheter som ingår i minerallagstiftningen. - - - Bilaga 4
Alternativen är att bearbeta fyndigheten eller att inte bearbeta den. Att
inte bearbeta fyndigheten är det s.k. nollaltemativet.
13.12 Konkurrensverket: Från konkurrenssynpunkt är det viktigt att
Sverige inte infor detaljkrav som fungerar handelshindrande. Det bör
även föreligga proportionalitet mellan å ena sidan omfattningen av och
kraven på miljökonsekvensbeskrivningama och å andra sidan målet med
dessa. Det är också viktigt att Sverige i internationella sammanhang
verkar for att sådan proportionalitet uppnås.
13.13 Statens naturvårdsverk: Det är nödvändigt att arbetsgångens
betydelse understryks i förarbetena och kommer till uttryck som
förfaranderegler, lämpligen i en MKB-förordning.---Det är viktigt att
det i MKB:n tydligt framgår vilka fakta beskrivningen grundas på.---
Propositionen bör understryka vikten av kvalitetssäkring av MKB.---
MKB bör inte enbart upprättas i enskilda ärenden utan även tas fram och
nyttjas som underlag för beslut av övergripande karaktär, som t.ex.
översiktsplanering enligt PBL eller systemplanering enligt trafiklagstift-
ningen. ---Verket föreslår att enhetliga generella krav på upprättande
av MKB återfinns i miljöbalken beträffande verksamheter som skall
tillståndsprövas enligt någon av balkens bestämmelser eller vid till-
ämpning av de lagar som anges i 2 kap. 1 § 2 st miljöbalken.---Krav
på MKB vid anmälan av vissa verksamheter m.m. bör, med stöd av
bemyndigandet i 2 §, regleras genom föreskrifter i förordning.---Av
formuleringen i 4 § kan inte utläsas att en MKB skall innehålla alternativ,
även s.k. 0-altemativ, samt motiv for valt alternativ och tydlig redovis-
ning av på vilka grunder övervägda alternativ har förkastats. Verket
anser att det är angeläget att sådana krav tydligt uttrycks i miljöbalken,
och att kravet skall gälla för samtliga lagar enligt vilka MKB skall
upprättas. - - - Kommittén bör i arbetet med följdlagstiftningen till
miljöbalken föreslå att i MinL tas in en bestämmelse om att även en
ansökan om undersökningskoncession skall vara åtföljd av en miljökonse-
kvensbeskrivning.
13.14 Koncessionsnämnden för miljöskydd: 9 kap. 1 §. Koncessions-
nämnden vill här först peka på ytterligare en konsekvens av att regering-
ens tillåtlighetsprövning i vissa fell kan komma att hänga i luften,
nämligen att bestämmelsen i denna paragraf inte innehåller något krav på
upprättande av miljökonsekvensbeskrivning som underlag för prövningen
i sådana ärenden. I förslaget till lydelse av paragrafen nämns att en
miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd eller i
en anmälan enligt balken. Det kan naturligtvis inte ha varit kommitténs
avsikt att härigenom i praktiken lätta på kravet på upprättande av
324
miljökonsekvensbeskrivningar i de från miljösynpunkt viktigaste Prop. 1994/95:10
ärendena. Avsikten synes inte ha varit att dessa fall skall täckas in av 2 Bilaga 4
§ i kapitlet. Koncessionsnämndens förslag ovan att överväga sådana
regler att man alltid får till stånd en tillståndsprövning i de ärenden som
regeringen prövar enligt 7 kap. miljöbalken medför emellertid att
problemet bortfaller. I annat fell måste ett tillägg göras till paragrafen där
det framgår att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas också i de
ärenden där regeringen enbart gör en tillåtlighetsprövning.---Skyldig-
heten att upprätta miljökonsekvensbeskrivning även i alla anmälnings-
ärenden enligt balken kan ifrågasättas. I många mindre ärenden torde det
inte vara nödvändigt att upprätta en sådan beskrivning.---Beträffande
övriga förslag i 9 kap. har Koncessionsnämnden ingen invändning mot
förslaget i 4 § att lagfästa kravet på redovisning av alternativ inklusive
"nollaltemativet", eftersom detta motsvarar vad som gäller i EG-rätten.
Inte heller mot förslaget till lydelse av 7 § har Koncessionsnämnden
någon invändning.
- utifrån sitt uppdrag att överväga hur kärnkraftens avfallsfrågor
långsiktigt bör hanteras - ett system med väl genomarbetade och
trovärdiga miljökonsekvensbeskrivningar som nödvändigt, om det skall
bli möjligt att få acceptans bland allmänheten för de tekniska lösningar
som kan bli aktuella. En förutsättning för denna acceptans är att
miljökonsekvensbeskrivningar har tagits fram i öppen dialog mellan
berörda intressen. - - - Den föreslagna begränsningen till sådana
planerings- och beslutsprocesser som regleras i nuvarande naturresurs-,
plan- och miljölagstiftning eller på annat sätt är direkt författningsreglera-
de har KASAM inga erinringar mot.---Det eller de system, för vilka
konsekvenserna av alternativa beslut skall beskrivas, kan alltså ha en
mycket stor utsträckning i rummet. Även den mest ambitiöst upplagda
miljökonsekvensbeskrivning kan därför lätt kritiseras för att ha förbisett
viktiga miljöaspekter, eller för att ha gjort alltför kraftiga avgränsningar.
Sådan kritik är önskvärd i en öppen och demokratisk beslutsprocess. Det
måste emellertid finnas ett sätt att skilja viktig och saklig kritik från
sådan som ägnar sig åt petitesser in absurdum, kanske med enda syfte att
förhala besluten.---För att bedöma fullständighet och avgränsning i
stora och svårbemästrade miljökonsekvensbeskrivningar krävs kunnande
inom flera specialområden. Enligt KASAMs uppfettning är det oreal-
istiskt att föreställa sig att all denna specialistkompetens skall finnas
representerad vid länsstyrelserna (jfr. s. 553 nederst).---I betänkandet
finns en tendens att använda begreppet "nollaltemativ" som om det vore
en väl definierad företeelse.---Begreppet nollaltemativ är ingalunda
alltid identiskt med vad som är bäst för miljön. Ett icke-handlande, kan
tänkas leda till större miljöpåverkan än den påverkan som själva
anläggandet av reningsverket innebär. Kanske bör ett nollaltemativ
325
generellt definieras som det scenario som kan skönjas om en föreslagen Prop. 1994/95:10
aktivitet inte alls kommer till stånd. I vart fall kan ett nollaltemativ inte Bilaga 4
definieras som "att det inte sker någon förändring alls" (jfr. s. 550
överst).---Enligt KA SAM s uppfettning måste alltså nollaltemativet
väljas med största omsorg. Den som i egenskap av sökande har att
utarbeta en miljökonsekvensbeskrivning kan ha behov av tillgång till en
oberoende och kompetent instans som diskussionspartner inför valet av
nollaltemativ.
KASAM ansluter sig till grundsatsen att ansvaret för att ta fram en
miljökonsekvensbeskrivning skall ligga på sökanden och att denne skall
bära de kostnader som uppstår. Det är då av största vikt att säkerställa
att en bred allmänhet uppfattar miljökonsekvensbeskrivningama som
dokument, vars innehåll präglas av hög kvalitet. Organisatoriska
lösningar bör väljas som så långt möjligt säkerställer krav på hög
kvalitet. — KASAM ser det som väsentligt att ansvaret for allsidighet
och kvalitetskontroll av miljökonsekvensbeskrivningar läggs utanför de
sektorsmyndigheter, som skall ta ställning i tillståndsfrågan. Vi delar i
väsentliga stycken de tankegångar om fristående ställning samt nära och
bred kontakt med medborgarna som förs fram i reservation nr. 1 (del 2
s. 221) och om vikten av offentlig presentation och utfrågning kring
miljökonsekvensbeskrivningar som uttalas i det särskilda yttrandet nr. 7
(del 2, s. 282). — Också för den, som i egenskap av sökande har att ta
fram miljökonsekvensbeskrivningar, kommer sannolikt ett sådant
fristående expertorgan att vara av största värde. Sökanden kan härigenom
få tillgång till expertis som kan medverka till att ta tillvara, utveckla och
samordna kunskap av betydelse för det aktuella projektet. — KASAM
föreslår att en oberoende MKB-instans, gärna efter nederländskt mönster,
inrättas i Sverige och att den särskilde utredaren ges tilläggsdirektiv i
detta syfte.
13.16 Växjö tingsrätt: Tingsrätten kan i dess egenskap av vattendomstol
bekräfta att det vid tillståndsprövningen är ytterst betydelsefullt att ha en
väl utförd redovisning av projektets förväntade miljökonsekvenser som
beslutsunderlag. Det finns därför all anledning att på sätt kommittén
föreslår ta in bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbal-
ken. I betänkandet framhålls bland annat, att arbetet med beskrivningen
måste bestå av bearbetning av information i större utsträckning än i själva
insamlandet av data. Enligt tingsrättens erferenhet är miljökonsekvensbe-
skrivningar tyvärr ofta bristfälliga i detta mycket väsentliga avseende och
det kan därför finnas anledning att överväga om kravet på bearbetning av
informationen också borde firamgå direkt av lagtexten.
13.17 Stockholms universitet: I 9 kap. anges vissa mycket allmänna
regler om miljökonsekvensbeskrivningar och annat planeringsunderlag.
Tveklöst är det ur samhällsplanerings- och beslutsaspekter av yttersta vikt
326
att man vid beslutsfattandet har ett tillfredsställande analysmaterial till sitt
förfogande. Det är viktigt att detta föreligger redan på ett sådant stadium
av handläggningen att det i realiteten får betydelse for beslutsfattandet.
Men det måste också vägas in att den sökande parten skall veta i vilken
utsträckning som det föreligger ett sådant krav. — Det är svårt att se
vilka situationer som inte täcks av de i 2 kap. 1 § uppräknade lagarna. -
- - I 9 kap. 1 § anges som ett tvingande krav att det skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning i verksamhet, där hantering av kemisk eller
bioteknisk produkt eller vara eller någon annan åtgärd kan befåras
medföra betydande påverkan på människors hälsa eller miljön eller
äventyra en långsiktig hushållning med naturresurser. Om man tar detta
krav på miljökonsekvensbeskrivning och ställer det i linje med de
funderingar om vilka överklagandemöjligheter som skall finnas, kan det
tyckas ur rättssäkerhetssynpunkt tveksamt att ha ett så allmänt formulerat
krav. Det synes i de flesta situationer vara tillfredställande med de krav
som anges enligt 9 kap. 2 §. I betänkandet betonas behov av ett system
som är balanserat och möjliggör ett praktiskt handläggande av till-
ståndsärenden. Betänkandet anger att det är viktigt att utveckla och
använda en miljöanpassad beslutsteknik. Internationellt har ett flertal
länder redan lagstiftat om sådana krav på miljökonsekvensbeskrivning,
bl.a. USA och Kanada. Inom EG har särskilda direktiv utarbetats
(85/337). Det kan dock inte anses självklart att en tvingande regel med
så allmänna rekvisit skulle ge de agerande parterna större vilja att
tillhandahålla ett bättre beslutsunderlag. Det synes ur flera synvinklar
bättre befrämja ett kvalitativt bättre beslutsunderlag om man i detaljregle-
ring angav i vilka situationer som man ställer krav på en miljökonse-
kvensbeskrivning .
13.18 Uppsala universitet: Det bör i själva lagtexten framgå vilka krav
man kan ställa på MKB som dokument och procedur. Förebild bör vara
Esbo-konventionen samt erfarenheter från främst USA.
13.19 Lunds universitet: Vad gäller frågan om MKB anser inte
forskningsnämnden att kommittén i alla avseenden valt den mest lämpliga
utformningen. Reglema bör placeras i anslutning till 20 kap. 6 §
lagförslaget, eller hellre komplettera densamma. Där behandlas nämligen
frågan om vilket beslutsunderlag som krävs i ett tillståndsärende. I 20:6
sägs endast att ansökan eller anmälan skall innehålla de uppgifter som
behövs för prövningen - utan minsta hänvisning till reglema om MKB.
Reglema om beslutsunderlag är dessutom onödigt vagt utformade, även
med hänsyn tagen till det välkomna förslaget att MKB:n "vid behov"
skall redovisa alternativa lösningar, däribland den s.k. "nollösningen".
EG:s direktiv i frågan är betydligt mer omfettande, likaså Esbo-kon-
ventionen vilken Sverige har tillträtt. (Det skulle m.a.o. inte innebära
någon radikal förändring av svensk rätt att i 9 kap. (alternativt 20 kap.)
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
327
ange åtminstone det mera centrala innehållet i en MKB.)
13.20 Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR: NFR delar ut-
redningens åsikt att miljökonsekvensbeskrivningar skall ingå i be-
slutsunderlaget i avgöranden som påverkar människor och miljö (del 1,
s. 39), och att en sådan beskrivning skall föreligga på ett mycket tidigt
stadium, innan de första reella besluten fettats i en fråga. Kraven på
miljökonsekvensbeskrivningens omfettning bör naturligtvis stå i propor-
tion till vad beslutet avser, men det är angeläget att varje konsekvensbe-
skrivning verkligen utgör ett seriöst fösök att beskriva, analysera och
bedöma konsekvenserna av olika åtgärder. Upprättandet av miljökonse-
kvensbeskrivningar får inte bli en slentrianmässig procedur. Att bedöma
vilka konsekvenser en föreslagen åtgärd eller verksamhet kan få på
miljön kan ofta vara mycket komplicerat. NFR vill därför med kraft
påtala vikten av att miljökonsekvensbeskrivningar skall vila på vetenska-
plig grund. Man bör därför överväga om inte särskilda kunskapskrav bör
fordras av de som skall upprätta miljökonsekvensbeskrivningar.
13.21 Sveriges lantbruksuniversitet: Lagförslagets kapitel 9 rörande
miljökonsekvensbeskrivningar uppfyller de krav som kan ställas i detta
avseende. En miljökonsekvensbeskrivning kan ses som en minimiförut-
sättning för att inte fetta miljömässigt dåliga beslut. En utvidgning till att
även inkludera nollaltemativ och någon alternativ lokalisering eller
alternativ utformning förbättrar förutsättningarna för bra beslut. Än bättre
vore ett mer planmässigt sökande efter alternativ som ger uthålliga
lösningar. Detta kan dock ingå i utformningen av tillämpningsföre-
skrifter. ---Det bör av pedagogiska skäl beskrivas vilka beslut som
måste föregås av miljökonsekvensbeskrivningar och vilka beslut som inte
kräver miljökonsekvensbeskrivningar (marknadsbeslut) behandlas mer
genomgående i förarbetet till den färdiga lagprodukten och därigenom
minska gränsdragningsproblematiken i denna fråga.
13.22 Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Styrelsen instämmer i
huvudsak i kommitténs bedömningar och tillstyrker förslagen. Kommittén
anser att det är sökanden eller den som anmäler som skall ansvara för
och bekosta att en miljökonsekvensbeskrivning upprättas och att den
uppfyller kraven. Skogsvårdsstyrelsen delar i stort även denna upp-
fettning. Vissa undantag bör dock finnas, då samhället bekostar en
konsekvensbeskrivning helt eller delvis.---Av utredningen framgår inte
några detaljer hur miljökonsekvensbeskrivningar skall utformas för
skogsbrukets del. Det är därför svårt att bedöma vilka konsekvenser ett
generellt krav på konsekvensbeskrivning kan få. Skogsvårdsstyrelsemas
lokala erferenhet bör dock utnyttjas på något sätt, t.ex. genom remisser. -
- - Kommittén föreslår också att länsstyrelsen regelmässigt skall vara
remissinstans vid tillståndsärenden som omfettas av krav på MKB. Detta
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
328
kan kanske bli något tungrott. Om länsstyrelserna regelmässigt skall vara
remissinstans bör vara beroende av vilka tillståndsprövningar, som det
kommer att krävas MKB för.
föreslår att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om
tillstånd eller i en anmälan som görs enligt miljöbalken eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av balken.---Det finns en risk att
miljöskyddskommitténs förslag ges en alltför vid tolkning, med följd att
en mängd ärenden med mycket begränsad miljöpåverkan måste föregås
av miljökonsekvensbeskrivning.---Skogsvårdsstyrelsen föreslår att
krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken begränsas till
ansökan om tillstånd för verksamhet eller åtgärd som kan befaras
medföra betydande miljöpåverkan.
13.24 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 9:2. När det gäller före-
skrifter om MKB för arbetsföretag inom jord- och skogsbruket bör inte
ske någon försvagning av nuvarande tillämpning, där möjlighet finns att
kräva MKB i det enskilda fallet enligt naturvårdslagen. Det finns också
anledning att i föreskrifter ange krav på samråd och information i tidiga
skeden med myndigheter och allmänhet motsvarande vad som gäller i
ML och PBL.
13.25 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Allmänt sett anser länsstyrelsen
att det är bra att reglema om MKB utvecklas. Lagen bör dock tydligare
reglera dels hur processen med MKB skall genomföras och dels vad en
MKB skall innehålla. Omfattningen av en MKB kan rimligen inte vara
densamma i en tillståndsansökan och i en anmälan utan någon koppling
till de planerade åtgärdernas effekter. En preliminär MKB enligt
standardiserade krav bör upprättas i inledningsskedet av ett projekt eller
ett ärende. Den bör presenteras för myndigheten samt för övriga berörda.
Denna preliminära MKB bör ligga till grund för ett myndighetsbeslut om
huruvida en fullständig MKB skall upprättas eller ej samt vilken
omfettning den skall ha.---Krav bör införas om att beslut som går
emot slutsatserna i en MKB om vad som är bästa alternativ för miljön
alltid skall motiveras.
13.26 Länsstyrelsen i Gotlands län: Kravet på miljökonsekvensbe-
skrivningar (MKB) har enligt länsstyrelsen kommit att få en alltför
vidsträckt tillämpning. I samband med att kravet på MKB fors över till
miljöbalken bör det göras en behövlig avgränsning av de tillfallen då
MKB skall krävas. Samtidigt bör övervägas om man inte i miljöbalken
skall ta in regler om allmänhetens medverkan i samband med att MKB
upprättas, något som nu saknas. Allmänhetens medverkan har haft stor
betydelse när det gällt att utveckla den amerikanska förebilden till MKB
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
329
till ett instrument av betydelse för samhällsutvecklingen.
13.27 Länsstyrelsen i Blekinge län: Det måste ligga inom berörda
länsstyrelsers ansvarsområde att gemensamt upprätta de åtgärdsplaner
som behövs för att miljökvalitetsnormer skall kunna uppfyllas över
länsgränsema. Naturvårdsverket skall inte och behöver inte ha denna
operativa uppgift, men bör ha ett tillsynsansvar för att så sker.
13.28 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det är viktigt att kravet på
utredning av alternativa utformningar och lokaliseringar samt redovisning
av en s.k. nollösning ställs redan i hgen. Det är fråga om grundläggande
kriterier för en MKB.---Det kan i de situationer som åsyftas i 9 kap.
1 § 2 st. vara befogat att företagaren genom en MKB i förväg gör klart
för sig de miljömässiga konsekvenserna av en tänkt åtgärd. Det är
emellertid ur trovärdighetssynpunkt tveksamt att utforma regeln som ett
absolut krav på en MKB i sådana fall där verksamheten kanske över-
huvud taget inte står under tillsyn. Däremot när det gäller planärenden
enligt PBL, vilka situationer utredningen främst åsyftar, borde det anges
ett direkt krav, antingen i PBL eller i miljöbalken.
13.29 Länsstyrelsen i Hallands län: Om kraven på en "obligatorisk"
MKB skall kunna upprätthållas både beträffande ansökan och anmälan
enligt balken, kommer det att komplicera ärendehandläggningen avsevärt
- särskilt om länsstyrelsens nedanstående synpunkter om "offentlighet"
beträffande MKB vinner gehör. Kravet på MKB bör mot bakgrund av det
nu anförda begränsas enbart till tillståndsärenden med en diskretionär rätt
för länsstyrelsen att kräva MKB även i anmälningsärende där så anses
påkallat. Alternativt kan MKB uteslutas vid tillståndsärende av mindre
vikt eller omfettning. Länsstyrelsen finner i övrigt kommitténs förslag
mycket bra. Likväl kvarstår en del brister vad gäller allmänhetens
påverkan och insyn i MKB-arbetet. För att detta skall tillgodoses i
enlighet med det ursprungtiga syftet med en MKB måste någon form av
offentliggörande eller samråd ske. Jämförelser kan göras med motsvaran-
de som idag sker enligt 12 a § i ML med informationsskyldighet för den
som söker tillstånd till en åtgärd, eller t.ex. förfarandet enligt PBL för
detaljplaner m.m. Enligt länsstyrelsens mening bör därför 9 kap.
kompletteras med sådana bestämmelser om utställning, kungörelse eller
samråd beträffande MKB:n. Detta medför också att MKB:n kan bli
föremål för eget beslut. Vidare kan då övervägas huruvida sådana
godkännandebeslut skall kunna överklagas eller ej.
13.30 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Kravet på MKB tillhör
paraply bestämmelserna i balken. Där anges syftet med MKB och när en
MKB skall upprättas men inte dess omfettning och vad den mer i detalj
skall innehålla. Det skall avgöras från fell till fell. Detta lägger större
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
330
ansvar och tyngd på själva processen, dvs. att prövningen eller planering- Prop. 1994/95:10
en går till så att råd och synpunkter angående MKB kan komma in tidigt Bilaga 4
och från en bred krets. Länsstyrelsen instämmer i denna inriktning men
vill betona att det kommer att behövas garantier i följdlagstiftningen för
tidiga samråd, öppenhet för allmänheten, befogenheter för prövnings-
myndigheten och stödjande centrala råd, om MKB skall bli det hjälpmed-
el som var tänkt. Det uttryckliga kravet på redovisning av nollaltemativ
och andra alternativ tillstyrks av länsstyrelsen.---Beslut av genom-
gripande betydelse för miljön fattas ofta utanför miljöbalkens prövnings-
system, t.ex. beslut om beskattning och avdragsrätt. Någon form av
miljökonsekvensbedömning bör göras vid beslut inom andra politikom-
råden. ---Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer och miljökonse-
kvensbeskrivningar skall enligt 2 kap. 1 § tillämpas bland annat för
skötsel av skogs- och jordbruksmark. Dagens fiskemetoder kan ha en
liknande påverkan på miljön och det finns goda skäl för att låta be-
stämmelserna i 8 och 9 kap. i miljöbalken vara tillämpliga även på fiske
och fiskevård.
13.31 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Av 9 kap. 6 § bör framgå att
länsstyrelsen utöver sin roll som kunskapsförsöijare även har ett ansvar
för uppföljning av miljövårdsarbetet och miljösituationen.
13.32 Länsstyrelsen i Örebro län: Att alla ansökningar och anmälningar
skall åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) innebär att man
ställer samma formella krav på en beskrivning som kan variera i
omfång.---Det finns en uppenbar risk för att MKB-begreppet kan
urvattnas av detta. Det finns därför goda skäl att precisera innehållet i
en MKB och införa begrepp som förenklad MKB och fullständig MKB.
Det bör vara den prövande myndigheten som avgör vilken nivå av MKB
som skall krävas. Detta innebär att tidigt samråd måste ske med den
prövande myndigheten. - - - Det är värdefullt att man i lagtexten
understryker att miljökonsekvenserna skall utredas under planeringspro-
cessen och inte som ibland hittills har skett efter det att ett projekt har
fastställts och antagits. I ett sådant fall utgör MKB inget underlag for
bedömningen om det bästa alternativet valts, utan bara en uppräkning av
påverkan från det aktuella och antagna alternativet. Ett särskilt problem
utgör MKB när det gäller påverkan av människors hälsa.
13.33 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Genomarbetade miljökonse-
kvensbeskrivningar och krav på att redovisa alternativ till huvudförslaget
inklusive ett nollaltemativ är bra. Länsstyrelsernas roll som samordnare
och förmedlare av underlagsmaterial är betydelsefull. För att länsstyrel-
serna på ett bra sätt skall kunna fullgöra den rollen krävs att lässtyrelsen
får ett i balken lagstadgat ansvar för samordning av miljöfrågorna i länet.
331
13.34 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen tillstyrker att
krav på konsekvensbeskrivning för alternativ och O-altemativ skrivs in i
balken. Krav bör även ställas på sökanden att denne har övervägt även
de alternativa lösningarna innan ansökan eller motsvarande inlämnas till
myndigheten. Miljöskyddslagens regler om samråd i tidiga skeden med
tillsynsmyndigheterna och allmänheten bör föras in i balken och tillämpas
generellt. Dessa krav, som delvis motsvarar kommunernas samrådsskyl-
dighet vid planläggning enligt PBL, bör lämpligen knytas till regelsyste-
met om MKB.
13.35 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Den ökade ansvarssprid-
ningen i miljövården ger till konsekvens att vissa uppgifter successivt
flyttas från myndigheterna till företagen. Det gäller bl.a. for vissa
utredningar och i kontrollhänseende. Man kan här, utan att anföra
invändningar, peka på att bl.a. de höjda/breddade MKB-kraven medför
ökade utredningskostnader på sökandesidan. Vi utgår även på denna
punkt av praktiska skäl från, att behovet närmare får värderas i lika fall
av den prövande myndigheten.
13.36 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Kunskapsförmedling och
opinionsbildning är mycket viktiga för ett bra miljöarbete och som
underlag för miljökonsekvensbeskrivningar.---Det är önskvärt att man
exemplifierar vilken typ av arbetsföretag det kan gälla.
13.37 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen är i stort positiv
till den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att upprätta miljökonse-
kvensbeskrivningar. Ändå finns det anledning att i detta sammanhang
varna för risken att det kan uppstå en omfettande "MKB-byråkrati".---
Regeringen bör således ge myndigheter och andra berörda tillräckligt
tydliga anvisningar i detta avseende, så att man vågar förenkla miljökon-
sekvensbeskrivningama när så är motiverat.
13.38 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det är av största vikt att
tillstånds- och anmälningspliktiga arbetsföretag förses med MKB,
miljökonsekvensbeskrivning. Detta krav bör, helt i enlighet med
kommitténs förslag, även gälla sådana arbetsföretag inom jord- och
skogsbruk som regleras genom miljöbalken.---Vad som framgår av
specialmotiveringen till 3 kap. 2 § bör därför närmast gälla arbetsföretag
som inte regleras i miljöbalken. Kravet på MKB för O-altemativ och
andra alternativ är en styrka i förslaget. Här bör krav också ställas på att
sökanden har övervägt även de alternativa lösningarna innan ansökan
eller motsvarande inlämnas till myndigheten. - - - Miljöskyddslagens
regler om samråd i tidiga skeden med berörda myndigheter och
allmämheten, bör föras in i balken och tillämpas generellt. Dessa krav,
som delvis motsvarar kommunernas samrådsskyldighet vid planläggning
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
332
enligt PBL, bör lämpligen knytas till regelsystemet om MKB.
13.39 Huddinge kommun: MKB bör alltid göras så tidigt som möjligt
i ett planeringsskede. Den är ett nödvändigt och självklart beslutsunderlag
för all planering.---Detaljeringsgraden kommer att variera från en
mycket enkel beskrivning till en mycket detaljerad och analyserande. Att
alltid begära MKB för alla tillstånd eller anmälningspliktiga verksamheter
enligt balken verkar dock något överdrivet. - - - Beskrivningar av
konsekvenserna på miljön vid planläggning bör även följas av en
beskrivning av de kommunalekonomiska konsekvenserna av planen. Även
här bör redovisning av nollaltemativ ske. Det är angeläget att metoder
som är enkla att tillämpa även kan utvecklas på detta område.
13.40 Österåkers kommun: Utredningen föreslår att miljökonsekvensbe-
skrivningar skall vara obligatoriska vid prövningar och anmälningar
enligt miljöbalken. Omfattningen av dessa beskrivningar måste naturligt-
vis anpassas till verksamhetens påverkan på miljön och människors hälsa
och vi förutsätter att närmare föreskrifter kommer att ges ut med
vägledning om beskrivningarnas utformning och omfattning.
13.41 Uppsala kommun: Enligt kommunen är det viktigt att lagtexten
preciseras vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Vidare är det enligt
kommunen viktigt att hålla i minnet att en miljökonsekvensbeskrivning
inte alltid kan ge svar på alla frågor.---Kommunen anser dessutom att
lagtexten måste innehålla mer preciserade kriterier för när en miljökonse-
kvensbeskrivning skall upprättas. I annat fall blir detta obligatoriskt även
i anmälningsärenden av enklare karaktär. Detta kan enligt kommunen inte
anses vara motiverat.
13.42 Eskilstuna kommun: Reglema om miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB) bör byggas ut och förtydligas. Det bör bland annat framgå av
lagtexten vilka krav som kan ställas på både dokument och process.
(Kravet i MB på alternativ skall ges en vid tolkning och innefatta
redovisning av hur verksamhetens, projektets, eller planens ändamål kan
uppnås på annat sätt.)---Behovet av MKB, liksom omfattningen av
densamma, bör särskilt utredas. Lokal miljömyndighet bör i första hand
slutligt avgöra omfettning och innehåll i MKB. - - - Behovet av
integrering av fler miljöanknutna lagstiftningar i miljöbalken blir särskilt
tydligt när det gäller diskussionen om MKB-regler. Krav på miljökonse-
kvensbeskrivningar i all planering.
13.43 Katrineholms kommun: Enligt kommitténs förslag utvidgas kravet
på miljökonsekvensbeskrivningar till att gälla alla tillstånds- och
anmälningsärenden som görs enligt balken. Mot bakgrund av vad som
senare framförs i balkens motiveringar, bl.a. 12 kap. 2 §, utgår vi från
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
333
27 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 10. Bilaga 2-4
att Tryckfelsnisse varit framme. Vi tolkar det som om 1 §, första stycket, Prop. 1994/95:10
enbart avser miljöferlig verksamhet. Detta eller motsatsen bör klargöras. Bilaga 4
---Något som inte närmare berörts i kommitténs förslag är vilka former
som bör finnas för att underlätta allmänhetens och olika organisationers
möjligheter att ta del av och påverka beslutsprocesser. - - - För att
miljöhänsynen skall hörsammas måste MKBn komma in mycket tidigare
i processen. - - - Nya stora satsningar som bygger på traditionell
vägbunden transport bör för övrigt inte komma till stånd utan att
alternativa lösningar i första hand getts chansen att reellt prövas. Det
förutsätter en MKB där den ekonomiska kalkylen tar hänsyn till de
verkliga kostnaderna for långsiktig miljöpåverkan i de olika altenativen.
Svårigheten att sätta pris på miljön kan överbryggas om naturekonomiska
räkenskaper som bygger på miljöindex och nyckeltal får en allmän
acceptans.---Vi saknar den här typen av miljömässiga avvägnings-
regler under kapitlet om MKB.
13.44 Norrköpings kommun: Kommunen konstaterar att skrivningen i
9 kap. § 1, att MKB skall genomföras om betydande miljöpåverkan kan
beferas, måste innebära att de flesta planer och liknande enligt PBL skall
innehålla en MKB. Även många andra beslut om förändringar, som i dag
inte föregås av en systematisk analys av miljökonsekvenserna måste i
framtiden miljökonsekvensbeskrivas. - - - Regeringen bör utnyttja
möjligheterna i 9 kap. § 2, att föreskriva om ytterligare områden där
MKB krävs, för att införa en storskalig planering av jord- och skogs-
bruket över festighets-, kommun- och länsgränser. En sådan fortlöpande
landskapsekologisk planering är en förutsättning för bevarandet av den
biologiska mångfelden på sikt.---Det är viktigt att krav på MKB infors
med stöd av 9 kap. § 2 vid regeringens och riksdagens hantering av den
storskaliga planeringen av livsmiljön.---De regler som i miljöbalken
förs in för hur miljökonsekvensbeskrivningar skall utformas och utföras
är enligt kommunens syn inte tillräckliga. Tydliga regler för utform-
ningen av MKB måste tas fram. Dessa bör innehålla krav på att
alternativa lösningar/lokaliseringar alltid skall redovisas (inklusive
nollaltemativ), liksom hur processen skall gå till vad gäller samråd,
remisser, kompletteringar och godkännande. Åtminstone de mer
allmänna, övergripande och grundläggande kraven bör framgå av
miljöbalken.
13.45 Mjölby kommun: Mjölby kommun delar uppfattningen om vikten
av att i större utsträckning utveckla och använda en miljöanpassad
beslutsteknik. En sådan teknik innebär att beslut om åtgärder, som var
för sig eller som sammantagna med andra åtgärder har stor betydelse för
miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser, skall grundas på en
analys av beslutens miljökonsekvenser. Således tillstyrks förslaget att i
miljöbalken införa bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Detta
334
motiveras bl.a. också av att naturresurslagen införlivas. Utredningen
förespråkar en utvidgning av kravet på konsekvensbeskrivningar.
Utredningen föreslår därvid att sådana beskrivningar bör upprättas i alla
tillstånds- och anmälningsärenden enligt balken och även i andra fell vid
tillämpning av balken. Mjölby kommun anser att dessa krav är alltför
omfettande. Kravet på miljökonsekvensbeskrivningar bör kunna prövas
i de enskilda fellen med ledning av noggranna tillämpningsföreskrifter.
Upprättandet av konsekvensbeskrivningar får ej försena beslutsprocessen
mer än vad som är samhällsekonomiskt motiverat. Det är tillika en
resursfråga att utarbeta mer eller mindre omfettande miljökonsekvensbe-
skrivningar. Däremot delar kommunen uppfettningen om vikten av
miljökonsekvensbeskrivningar som en del av beslutsunderlagen. Om
beslut fettas av prövningsmyndigheten att miljökonsekvensbeskrivning
skall ges in, bör även s.k. nollaltemativ redovisas i förekommande fell.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör upprättas endast i ärenden av större
vikt eller annars om särskilda skäl föreligger. Kommunerna bör därvid
vara remissorgan.
13.46 Växjö kommun: MKB föreslås bli ett obligatorium för alla
tillståndsärenden i miljöbalken. Det finns dock skäl att ifrågasätta om
MKB fyller sin funktion i alla situationer i förhållande till den ökade
administration som lätt blir följden. För små enkla anmälningar bör
knappast krävas fullständigt MKB. Eftersom målet med MKB är att förse
den prövande myndigheten med ett bättre beslutsunderlag bör myndig-
heten själv avgöra behovet av MKB för mindre ärenden.
13.47 Kalmar kommun: Förslaget att införa krav på MKB för alla
tillstånd och anmälningar och även som en generell följd av föreskrifter
är tveksamt. Risken är stor för att betydelsen av MKB urholkas. Det bör
vara upp till respektive myndighet att i det enskilda fellet avgöra om en
MKB behövs eller inte. Ett annat alternativ kan vara att i separata
föreskrifter reglera de fell när MKB skall upprättas.
13.48 Gotlands kommun: En grundläggande tanke i miljöbalken är att
miljökonsekvensbeskrivningar skall ingå i beslutsunderlag i avgöranden
som påverkar människor och miljö. Detta synsätt är enligt vår upp-
fettning riktigt, dock bör endast syftet med miljökonsekvensbeskrivningen
anges i miljöbalken, omfattningen bör inte närmare regleras. Enligt
kommittén är det, för att syftet med en konsekvensbeskrivning skall
uppnås, nödvändigt att alternativ redovisas. Också detta är enligt vår
mening rimligt, dock bör ytterligare preciseringar inte göras. - - -
Miljöbalkens förslag, om att miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas
även i fråga om verksamheter som omfettas av bestämmelserna i lagen
om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen samt utfärdande av
föreskrifter med stöd av dessa lagar, tillstyrks.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
335
13.49 Karlskrona kommun: I betänkandet föreslås att miljökonsekvens-
beskrivningar skall ingå i en ansökan om tillstånd eller i en anmälan
enligt balken.---Karlskrona kommun menar att detta till en del kan
leda til onödig byråkrati. I miljöbalken ingår nuvarande hälsoskyddslag. -
- - Att obligatoriskt kräva miljökonsekvensbeskrivningar torde i
allmänhet inte vara meningsfullt. I stället bör aktuell myndighet ha
befogenhet att avgöra om miljökonsekvensbeskrivning krävs i det
enskilda ärendet. - - - Regeringen eller ett centralt verk bör kunna
meddela generella föreskrifter om obligatoriska miljökonsekvensbe-
skrivningar för sådana verksamheter och branscher där detta behövs.
13.50 Landskrona kommun: Miljöskyddskommittén föreslår vissa regler
för MKB. Sverige har anslutit sig till Esbokonventionen om MKB. Det
finns inget skäl att inte införa de regler som finns i Esbokonventionen i
miljöbalken. Miljöbalkens bestämmelser är oklara och otydliga som
nuvarande bestämmelser är. Erfarenheten av MKB i Sverige hittills är
inte uppmuntrande. Det beror troligen till stor del på oklara bestämmel-
ser. ---Opartiskheten i utförandet av en MKB är en viktig del i MKB-
processen. - - - Kommunen delar uppfattningarna i avsnittet 13.2 att
miljökonsekvensbeskrivningen skall vara en del av beslutsunderlaget och
att den heller inte skall föregripa beslutsfattarnas avvägning genom att
förorda ett visst alternativ. Kommunen stödjer tanken att omfattningen
inte skall göras vidlyftigare än vad som är motiverat i det enskilda fallet
och att kravet på fullständighet i beskrivningen inte får drivas in
absurdum. Det är viktigt att finna rutiner för en rimlig avvägning mellan
fullständighet, relevans och betydenhet, framhålls i betänkandet, något
som också gäller avgränsningen av vilka och hur många olika alternativa
lösningar som skall studeras. Reglema för utarbetande av miljökonse-
kvensbeskrivningar samt deras innehåll bör inte vara alltför detaljerade. -
- - Beskrivningen måste också vara så överskådlig och begriplig att även
allmänheten skall kunna ta del av den.
13.51 Halmstads kommun: Det förefaller vara onödigt att alla ärenden
skall innehålla miljökonsekvensbeskrivning. Det kan ju vara anmälan av
sådan art att miljökonsekvensbeskrivning är uppenbart onödig. Man bör
utforma parargrafen så, att om prövningsmyndigheten inte medger annat
så skall ansökan eller anmälan innehålla miljökonsekvensbeskrivning.
13.52 Göteborgs kommun: I balken förslås att en miljökonsekvensbe-
skrivning (MKB) skall ingå i alla ansökningar om tillstånd m.m. Vi är
tveksamma till detta generella krav, då många ärenden är av bagatellartat
slag och med en mycket ringa och lokal påverkan på omgivningen. Med
ett generellt krav på MKB i sådana ärenden finns en risk för att respekten
för MKB urholkas. Lagtexten kunde utformas i likhet med det i plan- och
bygglagen nyss införda, men ej ikraftträdda, kravet på MKB i detaljpla-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
336
ner med betydande miljöpåverkan.---Det är viktigt att miljökonse-
kvensbeskrivningama inte blir alltför tekniskt formaliserade utan anpassas
och utformas efter vikten av de beslut som avses att fettas. Besluts- eller
tillståndsmyndighet bör få möjlighet att bestämma om vilket besluts-
underlag som krävs i vaije enskilt fell.
13.53 Örebro kommun: 9 kap. 4 § gäller om befintliga verksamheter
omfettas av MKB-kravet och hur en sådan MKB skall se ut i jämförelse
med t ex MKB för en ny verksamhet. Kommunen vill dock gärna att ett
MKB-krav skall finnas för alla detalj- och översiktsplaner.
13.54 Västerås kommun: 9 kap. 2 §. Med hänsyn till balkens mål om
en långsiktigt hållbar utveckling är det särskilt viktigt att kraven på MKB
beträffande jord- och skogsbruk inte gäller dessa näringars påverkan på
miljön utan också det omvända.---Sjunkande biologisk produktionsför-
måga leder på sikt till minskad hållbarhet för samhället.---9:4: Det är
bra att det i balken regleras att miljökonsekvensbeskrivningama även
skall omfetta alternativa förslag och nollaltemativ. - - - 9 kap. 6 §
Kommunernas behov av planeringsunderlag från regional och central nivå
bör främst omfetta basdata om natursystemen. Data som kan integreras
med andra data och användas som underlag för olika problem och
planeringsändamål.
13.55 Borlänge kommun: När det gäller anmälningsärenden bör
miljökonsekvensbeskrivningen göras betydligt allmännare och enklare än
övriga ärenden, eftersom anmälningsföretagen ofta är småföretag, vars
miljöstörningar oftast är av mindre karaktär. I förslaget bör det dock
klart framgå att miljökonsekvensbeskrivningar alltid skall ingå i
regeringens tillåtlighetsprövningar och större trafiksatsningar i riksdagen.
13.56 Gävle kommun: Miljökonsekvensbeskrivningar är i många fell
välmotiverade, men det är uppenbart att man kommer att tolka uttrycket
"betydande påverkan på människors hälsa eller miljö eller äventyra en
långsiktigt god hushållning med naturresurser" i 9 kap. 1 § på olika sätt.
En miljökonsekvensbeskrivning kan, särskilt om den skall omfetta
alternativ, bli mycket omfettande och kostsam. Mycket hårda krav kan
förhindra eller fördröja även mycket små ärenden. Det är därför
angeläget att tydliggöra när det behövs en miljökonsekvensbeskrivning
och när man kan avstå.---För övrigt har en kommitté tillsatts för att
göra en översyn av plan- och bygglagen, bl.a. vad avser miljökonse-
kvensbeskrivningar. Kommittén skall enligt sina direktiv lämna förslag
i november 1993. Beslut som berör plan- och bygglagen bör lämpligen
avvakta den kommitténs förslag och remissbehandlingen.
13.57 Sundsvalls kommun: Av själva lagtexten bör framgå vilka krav
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
337
man kan ställa på MKB som dokument och procedur. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
13.58 Örnsköldsviks kommun: 9 kap. 1 §. Förslaget innebär en alltför
vid tolkning av behovet av MKB. Att kräva MKB vid anmälan av ett
BDT-avlopp kan inte vara nödvändigt och kan leda till att respekten for
MKB-begreppet minskar. Eftersom målet med MKB är att förse den
prövande myndigheten med ett bättre beslutsunderlag bör myndigheten
ges befogenhet att själv avgöra behovet av MKB i mindre ärenden.
13.59 Östersunds kommun: Det är viktigt att kraven om miljökonse-
kvensbeskrivningar (MKB) ställs i relation till den miljöpåverkan en
ansökan/anmälan kan förväntas medföra. Det finns skäl att ifrågasätta om
MKB i alla lägen erfordras som beslutsunderlag, för att kunna göra en
samlad bedömning av inverkan på människors hälsa, miljön och
hushållningen med naturresurser. Små och enkla verksamheter hanteras
ofta som rutinärenden av den prövande myndigheten. Det är också
mycket osäkert om den sökande i ett sådant fell kan förväntas göra en
meningsfull MKB. Prövande myndighet bör ges befogenhet att själv
avgöra behovet av MKB i mindre ärenden.
13.60 Umeå kommun: Som följd av balkens karaktär av ramlag är
reglema om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) otydliga. En sak som
inte behandlas i balken är kvalitén på MKB. Det finns en uppenbar risk
att utredningkraven blir i det närmaste oändliga. MKB-verksamheten
måste begränsas till verkligt betydelsefulla frågor.
13.61 Piteå kommun: Enligt miljöbalken skall en MKB ingå i en
ansökan eller en anmälan som görs med stöd av balken eller föreskrift
meddelad med stöd av densamma. Det kan dock ifrågasättas om MKB
fyller en funktion i alla situationer i förhållande till den kunskap den ger
och den ökade administation den medför. Tillstånds- eller tillsynsmyndig-
heten bör därför ges befogenhet att i mindre ärenden avgöra om MKB
skall ingå.
13.62 Svenska Kommunförbundet: Förbundet avråder bestämt från att
ett generellt krav på miljökonsekvensbeskrivningar införs. Då skulle
MKB behöva upprättas också i ärenden med ringa och mycket lokal
påverkan på omgivningen. Med ett generellt MKB-krav finns en påtaglig
risk for att respekten för MKB snabbt urholkas. Kravet på MKB bör vara
knutet till bedömningen att en betydande miljöpåverkan kan uppstå i det
aktuella ärendet. - - - Förbundet vidhåller också uppfattningen att
miljökonsekvensbeskrivningama inte skall behöva utförs alltför formalise-
rat. De bör kunna anpassas och utformas med hänsyn till ärendets art och
omfettning. Besluts- och tillståndsmyndighetema bör därför ha möjlighet
att bestämma vilket beslutsunderlag som krävs i vaije enskilt ärende.
338
13.63 Svenska naturskyddsföreningen: Det är angeläget att arbetet med Prop. 1994/95:10
att utveckla MKB till ett kraftfullt instrument för miljöskyddet fortsätter. Bilaga 4
Enligt föreningens uppfattning fordras ytterligare preciseringar i lagen. -
- - Förfarandet inför en miljökonsekvensutredning bör lagregleras.
Miljökonsekvensutredarens integritet blir i vissa situationer en kritisk
fråga. Särskilt i vägärenden, där den tillståndsgivande myndigheten
samtidigt kan vara planerare och projektor, måste integriteten säkerställas
om miljökonsekvensutredningen skall vara trovärdig.---Föreningen
anser att miljökonsekvensbeskrivningar skall innefatta inte bara de
alternativ det finns för själva utförandet och driften, utan även vad en
helt annan driftsform eller ett annat förfaringssätt skulle innebära för
miljön.
13.64 Sveriges advokatsamfund: I kapitlet föreslås regler om miljökon-
sekvensutredningar i stort sett i överensstämmelse med gällande regler.
1 § har enligt samfundets uppfattning fått en alltför strikt av fattning. Det
finns och kommer att finnas ärenden där en MKB framstår som helt
onödig. Det bör finnas möjlighet för en sökande att inge en ansökan utan
MKB och låta domstolen avgöra om en MKB behövs och i så fall
omfattningen av denna.
13.65 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
Det bör tydligare markeras att miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) kan
vara mycket enkla när fråga är om okomplicerade verksamheter med
begränsade störningar. Krav på alltför omfettande - och därmed
kostsamma - konsekvensutredningar kan i praktiken fungera som
effektiva hinder mot att tillstånd till projekt överhuvud söks.
13.66 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Vi vill ifrågasätta om
kommittén inte utsträckt kravet på konsekvensbeskrivningar för långt.
Förslaget innebär att konsekvensbeskrivningar krävs i stort som smått.
Visserligen uttalar kommittén att miljökonsekvensbeskrivningar enligt 9
kap. 1 § 2 st. miljöbalken som regel inte blir aktuella vid enskilda joitf-
eller skogsbruksföretag, utan tanken är att obligatoriet skall gälla enbart
vid enstaka större sådana företag. Lagtexten innehåller emellertid inte
någon sådan begränsning. LRF ställer sig överhuvudtaget avvisande till
tanken i 9 kap. 1 § andra stycket miljöbalken att konsekvensbeskriv-
ningar skall vara obligatoriska i de i lagrummet angivna fellen även om
den verksamhet, hantering eller åtgärd som är i fråga inte förutsätter
tillstånd eller ens anmälan. Ett krav på miljökonsekvensbeskrivning för
åtgärder till vilka inte är kopplat vare sig en tillståndsprövning eller ett
anmälningsförfarande är ägnat att leda till stor osäkerhet för den enskilde
om vad som gäller i det enskilda fellet. Det är oacceptabelt inte minst
med hänsyn till att en konsekvensbeskrivning är förenad med kostnader
som den som skall vidta åtgärden har att stå för. Dessutom torde
339
erfordras tillskapande av en särskild byråkrati, med belastning på den
redan hårt ansträngda statskassan, för att kontrollera efterlevnaden av den
ifrågavarande regeln.---Beträffande bemyndigandefellen enligt 9 kap.
2 § miljöbalken uttalar kommittén, för de areella näringarnas vid-
kommande, att vad som kan föranleda krav på miljökonsekvensbe-
skrivningar inom jord- eller skogsbruket främst torde vara införandet av
nya brukningsmetoder eller nya växt- eller trädslag. Enligt LRFs mening
måste någon form av styrsel till för att inte föreskrifter från regeringen
eller denna underordnad myndighet skall bli för betungande för de areella
näringarnas utövare. Inte minst det ovan påtalade kostnadsansvaret för
konsekvensbeskrivningar motiverar detta. LRF förordar därför att i 9
kap. 2 § miljöbalken tas in någon form av kvalifikationsbestämning. Den
i 9 kap. 1 § 2 st. miljöbalken intagna lokutionen "betydande påverkan på
människors hälsa eller miljön eller äventyra en långsiktig god hushållning
med naturresurser" skulle härvid kunna tjäna som förebild.
13.67 Svensk Kraftverksföreningen: Den skyldighet för länsstyrelsen
att lämna ut planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter vilken
föreslagits i 9 kap. 6 § bör utvidgas till att gälla även gentemot företag,
kommuner och andra som kan behöva underlaget för exempelvis
upprättande av ansökningshandlingar.
13.68 Värmeverksföreningen: I 9 kap. § 3 finns en bra beskrivning av
syftet med MKB. Det är viktigt att miljökonsekvensbeskrivningens
omfattning anpassas till objektets storlek, vilket också nämns i motive-
ringen. ---Länsstyrelsen har skyldighet att lämna ut planeringsunderlag
till kommuner och myndigheter. Denna skyldighet bör utvidgas att gälla
även gentemot företag och andra, som kan behöva dokument för att t.ex.
upprätta ansökningshandlingar.
13.69 Plan- och Byggutredningen: Enligt 9 kap. 1 § i betänkandet skall
en miljökonsekvensbeskrivning, MKB, ingå i en ansökan om tillstånd
eller i en anmälan som görs enligt balken eller enligt en föreskrift
meddelad med stöd av balken. Vidare skall, enligt paragrafens andra
stycke, MKB upprättas vid tillämpningen av balken eller en lag som
anges i balkens 2 kap. 1 § andra eller tredje stycket - dvs. bl.a. PBL -
om en verksamhet, hantering av en kemisk eller bioteknisk produkt eller
av en vara eller någon annan åtgärd kan beferas medföra betydande
påverkan på människors hälsa eller miljön eller äventyra en långsiktigt
god hushållning med naturresurser. MKB:n skall i sådana fell upprättas
innan verksamheten, hanteringen eller åtgärden kommer till stånd, även
om det inte följer av första stycket. I specialmotiveringen till 9 kap. 1 §
(Del 2 s. 69) uttalar utredningen: - - - Enligt vår mening är det lämpligt
att i miljöbalken ställa ett principiellt krav på miljökonsekvensbe-
skrivningar i fell av betydande hälso- eller miljöpåverkan. Vi utgår från
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
340
att bestämmelsen främst kommer att få betydelse vid den kommunala
planeringen, där krav på miljökonsekvensbeskrivningar bara bör gälla för
planer som verkligen har betydelse för miljön och där det synes mindre
lämpligt att kommunernas skyldigheter i frågan regleras genom reger-
ingsföreskrifter.---Enligt lagen (1992:1769) om ändring i plan- och
bygglagen skall MKB upprättas vid planläggning for vissa angivna typiskt
miljöstörande anläggningar, om detaljplanen medger en användning av
mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande
miljöpåverkan. Denna konstruktion innebär att det finns en presumtion
for att de i bestämmelsen angivna anläggningarna är av sådan beskaffen-
het att MKB skall upprättas.---Det är osäkert om bestämningen i
betänkandets lagtext för när MKB skall upprättas i praktiken skiljer sig
i någon högre grad från PBL:s bestämning. Under alla omständigheter
kommer det att uppstå svårigheter att avgöra när betydande påverkan på
människors hälsa eller miljön eller när ett projekt kan äventyra en
långsiktigt god hushållning med naturresurser i den mening som avses i
den föreslagna lagtexten. Att projektet har de angivna effekterna kan
komma att hävdas i snart sagt vaije besvärsärende.
Enligt Plan- och byggutredningens direktiv ankommer det uttryckligen
på utredningen att överväga om kravet på MKB skall utvidgas och ges
en mer generell tillämpning i ärenden enligt PBL. Den frågan kommer
för Plan- och byggutredningens del att besvaras i det betänkande som
skall läggas senast den 30 november 1993.---Jag förutsätter att Plan-
och byggutredningens förslag beaktas i beredningen av förslaget till
miljöbalk.
13.70 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR:
Eftersom målet med MKB är att förse den prövande myndigheten med
ett bättre beslutsunderlag bör myndigheten ges befogenhet att själv
avgöra behovet av MKB i mindre ärenden.
13.71 Föreningen Skogsindustrierna: Skogsindustrierna kan acceptera
att miljökonsekvensbeskrivningar införs för skogsbruket så länge de avser
nya brukningsmetoder eller trädslag. Samtidigt har vi svårt att avgöra
innebörden av skrivningen i utredningens specialmotivering som kan
tolkas som att även andra arbetsföretag inom skogsbruket skall innefattas,
enligt 9 kap. 1 § första stycket. Detta stycke har följande lydelse: "En
miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd eller i
en anmälan som görs enligt denna balk eller enligt en föreskrift meddelad
med stöd av balken".---Skogsindustrierna kan inte tro att det är
kommitténs mening att tillstånd eller anmälningar, som avser skogsbruket
och som är kopplade till miljöbalken generellt skall beröras av kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar, men vill fasta uppmärksamheten på att
skrivningarna kan misstolkas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
341
13.72 Skogsägarnas Riksförbund: Kommitténs förslag innebär att
kravet på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) utsträcks väsentligt.
MKB skulle kunna krävas också vid små ingrepp i miljön, vilket avviker
från det internationella synsättet. Vi anser att MKB bör vara ett
beslutsinstrument enbart när det handlar om betydande ingrepp i miljön.
Därför bör MKB inte komma i fråga vid enskilda arbetsföretag i
skogsbruket. Balkens förslag innebär emellertid att jord- och skogs-
brukarna kommer att avtvingas miljökonsekvensbeskrivningar vid ett stort
antal enskilda arbetsföretag enligt grundregeln att MKB skall krävas vid
tillstånds- och anmälningspliktiga arbetsföretag i balken. Men kommittén
går ännu längre och öppnar möjligheter för MKB även vid arbetsföretag
som inte regleras i balken. Så när miljöskyddskommittén gör bedöm-
ningen att MKB inte kan bli aktuellt vid enskilda jord- och skogsbruks-
företag motsägs alltså detta av motivtexten i övrigt.---Skogsbruksföre-
tagen kommer inte att kunna bära de merkostnader som MKB innebär
och konsekvensbeskrivningen skulle förflackas som miljöpolitiskt
styrmedel som en följd av överdriven användning. Riksförbundet avvisar
bestämt de föreliggande förslagen om MKB vid enskilda arbetsföretag i
lantbruket.
13.73 Sveriges Jordägareförbund: Kommittén föreslår att miljökonse-
kvensbeskrivningar skall krävas i mycket större omfettning än hittills. - -
- Sveriges Jordägareförbund avstyrker kommitténs förslag. Kravet på
miljökonsekvensbeskrivning måste begränsas till dels sådana fell där
miljöriskerna är extremt stora, dels där stora svårigheter föreligger att
kräva ersättning och ansvar för eventuella skador och åtgärder för att
reparera skadorna. I det senare fellet är det ofta fråga om verksamheter
som staten och kommuner och andra offentliga organ och myndigheter
själva beslutar om för att tillgodose allmänna intressen. Då kan det vara
lämpligt med tvingande regler om miljökonsekvensbeskrivningar för att
förbättra beslutsunderlaget. I övrigt tillgodoses behovet av miljökonse-
kvensbeskrivningar normalt genom de krav som redan i gällande
lagstiftning ställs på företagarna att förhindra miljöstörningar och att
ersätta och reparera uppkomna skador.---Sveriges Jordägareförbund
vill med skärpa framhålla att den föreslagna utvidgningen av kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar medför starkt ökade kostnader för både
statliga myndigheter och kommunerna som skall granska och bedöma
beskrivningarna och även för företagarna som skall tillhandahålla
beskrivningarna. Samhällsekonomin tillåter inte detta. - - - Kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar är oacceptabelt även ur rättssäkerhetssyn-
punkt. Det är uppenbart och förekommer redan nu att kravet på
kostnadskrävande miljökonsekvensbeskrivningar kan missbrukas så att det
i praktiken av kostnadsskäl blir omöjligt för medborgarna att utöva sin
grundlagsfästa äganderätt.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
342
Bilaga 4
14.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: Jag har ingen principiell invändning
mot de föreslagna reglema om omprövning av villkor som knutits till
individuella tillstånd. Reglema motsvarar till stor del vad som gäller
enligt nuvarande lagstiftning.---21 kap. 2 § 2 st. synes ge tillstånd-
smyndigheten en så vid befogenhet att förändra i ett tillstånd fastlagda
villkor för en viss verksamhet att det är svårt att överblicka konsekven-
serna av regeln. Jag ställer mig tveksam till att tillståndsmyndigheten ges
en så opreciserad befogenhet.
14.2 Banverket: Det skall enligt Banverkets åsikt föreligga synnerliga
skäl för att ändra på villkor i en tillståndsprövning. Finns det osäkerheter
i beslutsunderlaget bör villkoren i stället tidsbegränsas. Väljer man
ändock att behålla föreslagen rätt till begäran om omprövning av villkor
bör den skrivas om så att denna även omfettar den som bedriver den
miljöferliga verksamheten.
14.3 Statens naturvårdsverk, SNV: Reglema för upphävande av
tillstånd bör kompletteras så att även överskridande av tillståndsgränser
kan leda till återkallelse. Ett sådant åsidosättande av tillståndsgränser bör
också vara straffsanktionerat. Det har nämligen visat sig att motsvarande
paragraf i nuvarande lagstiftning, 23 § ML, inte täcker de fell åsidosät-
tande sker av produktionsgränser i själva tillstånden. Att även Naturvård-
sverket bör ha befogenheten att påkalla omprövning vad gäller verksam-
heter som har en sådan karaktär att de finns på A-listan i miljöskyddsför-
ordningens bilaga, är motiverat med hänsyn till det särskilda ansvar som
verket har vad gäller åtgärder mot miljöolägenheter förknippade med
sådana verksamheter. Naturvårdsverket måste förbli en aktör som får
arbeta konkret med åtgärder för begränsning av utsläpp och annan
miljöpåverkan.---Förslaget i 21 kap. 7 § om att ålägga tillsynsmyndig-
heten att minst en gång vart tionde år pröva frågan om den bör göra
framställan om omprövning tillstyrks av verket. Verket anser att
tillsynsmyndigheten skall kunna begära in underlag från verksam-
hetutövaren för denna bedömning. Verket föreslår därför att ett sådant
uttalande som nu finns i specialmotiveringen till 21 kap. 11 §, att
myndigheten skall vara hänvisad till miljörapportema i detta fell, inte bör
göras.
14.4 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden anser
det viktigt att Naturvårdsverket ges en stark ställning i tillsynssystemet
och instämmer i det särskilda yttrandet av experten Kitty Victor.---21
kap. 1 §: Enligt 1 st. 2 skall ett tillstånd kunna upphävas om meddelande
föreskrifter eller villkor inte iakttas.---Nämnden föreslår att paragrafen
utformas så att även en bristande efterlevnad av tillståndet i sig bör
343
kunna föranleda att tillståndet återkallas. 21 kap. 2 § 2 st. motsvarar 25
§ 2 st. miljöskyddslagen.---Den är inte att anse som en omprövnings-
regel, eftersom den inte avser ändring av villkoren för ett tillstånd.---
Under alla förhållanden bör innehållet och den avsedda tillämpningen
kommenteras i balkens förarbeten.---Kommittén föreslår att tidigare
fastställda villkor skall kunna ändras i samband med prövning av en ny
ansökan.---Om miljöbalken kommer att medföra en lika långtgående
förprövningsskyldighet för ändringar av en verksamhet, som för
närvarande gäller enligt 3 § 2 st. miljöskyddsförordningen, skulle en
sådan omprövningsmöjlighet leda till en avsevärd urholkning av
rättskraften hos ett tillståndsbeslut. Om en bestämmelse av detta slag
införs i balken, bör den därför begränsas till att avse villkor som direkt
berörs av den sökta ändringen i tillståndet. En sådan bestämmelse skulle
även i vissa situationer kunna underlätta hanteringen av en ansökan om
ändring i ett tillstånd. 21 kap. 4 §: Till skillnad från miljöskyddslagen
upptas i 2 kap. 7 § miljöbalken inte utsläpp av avloppsvatten uttryckligen
som en miljöfarlig verksamhet.---Detta torde komma att leda till att
ett tillstånd i framtiden skall avse den anläggning från vilken avloppsvatt-
net släpps ut och inte själva utsläppet av avloppsvatten. 21 kap. 6 §:
Koncessionsnämnden ifrågasätter om inte beslut enligt 10 § bör kunna
omprövas på samma sätt som övriga beslut som anges i paragrafens
tredje stycke.---Koncessionsnämnden vill också starkt ifrågasätta om
länsstyrelsens roller som tillstånds- och tillsynsmyndighet och samtidigt
initiativtagare till omprövning är förenliga med rättssäkerhetens krav. 21
kap. 7 § Koncessionsnämnden ifrågasätter om bestämmelsen behövs. - -
- Givetvis skall tillsynsmyndigheterna bevaka möjligheterna att begära
omprövning/ompröva. Denna bevakning skulle underlättas om tilllstånd-
shavama ålades att göra en fördjupad miljörapport det tionde året efter
ett tillstånd och att därvid särskilt belysa frågor av betydelse för en
eventuell omprövning av villkor. 21 kap. 12 §: Koncessionsnämnden
anser att bestämmelsen inte bör föras över till en miljöbalk. Bestämmel-
sen skulle komma att gälla alla omprövningssituationer och oberoende av
hur gammalt villkoret är. Ett alternativ till den föreslagna bestämmelsen
kan vara att prövningsmyndigheten ges möjlighet att hänskjuta en
villkorsändring till regeringen om myndigheten finner detta påkallat. 21
kap. 14 §: Paragrafen utgör en egendomlig rättsfigur som bör utgå ur
balken. Tillåtlighetsprövningen måste knytas till ett efterkommande
tillståndsbeslut av något slag, och det är detta som bör ta åt sig rättskraf-
ten. 20 kap. 16 §: Egentligen kan man, eftersom omprövningsmöjlig-
hetema enligt balken är så stora, ifrågasätta om rättskraftsregeln i denna
paragraf behöver omfatta något mera än själva tillståndet som sådant men
däremot inte villkoren rörande försiktighetsmått för detta. Rörande
rättskraftsfrågan vill Koncessionsnämnden tillägga följande. - - - Det
finns varken i gällande miljöskyddslag eller den föreslagna balken några
regler som ger möjlighet för tillståndsmyndigheten att inskränka eller
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
344
återkalla tillstånd t.ex. på grund av att en verksamhet har lagts ned sedan
viss tid tillbaka. Koncessionsnämnden efterlyser sådana regler. Kon-
cessionsnämnden har i några ärenden uttryckt den uppfattningen att ett
tillstånd enligt allmänna rättsgrundsatser har upphört att gälla när
verksamheten sedan en längre tid har legat nere och det inte är sannolikt
att den kommer att återupptas i oförändrad form.---Nämnden har
också i en del fall sett behov av att kunna göra mindre ändringar i ett
tillstånd utan att ändra villkoren eller tiden för när omprövning av villkor
är möjlig. Någon sådan möjlighet har inte införts i balken.---För att
en fråga skall anses reglerad genom ett tillstånd krävs inte att ett villkor
har meddelats rörande frågan. Prövningen omfattar även kemikaliean-
vändningen. - - - Rättskraften hos ett tillståndsbeslut enligt 22 §
miljöskyddslagen gäller dock inte kemikaliefrågor. Ingripanden enligt
kemikalielagstiftningen kan därför ske oaktat att tillstånd lämnats enligt
miljöskyddslagen. Med den föreslagna lydelsen av 20 kap. 16 § kommer
rättskraften hos ett tillståndsbeslut att omfatta alla områden som omfattas
av miljöbalken, bl.a. kemikalieanvändningen. Något senare ingripande
i kemikaliefrågor kan därför inte ske med stöd av balken. Koncessions-
nämnden anser att denna verkan av ett tillståndsbeslut är otillfredsställan-
de just när det gäller kemikaliefrågor. Det skulle bl.a. medföra ett
omfattande merarbete för Koncessionsnämnden och andra prövnings-
myndigheter och inte minst för Kemikalieinspektionen, vars yttrande
skulle behövas i praktiskt taget alla ärenden, om kemikaliefrågoma i
tillståndsärenden skulle ägnas den uppmärksamhet som krävs om de skall
omfattas av ett tillstånds rättskraft. Koncessionsnämnden föreslår därför
att ett uttryckligt undantag görs för ett tillstånds rättskraft när det gäller
kemikaliefrågor.
14.5 Kammarrätten i Stockholm: I 21 kap. i balken ges för hela dess
område generella bestämmelser om omprövning av tillstånd och villkor
för tillstånd. Det är från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att sådana
bestämmelser är klara och tydliga i sin utformning. Kammarrätten sätter
i fråga om det kan anses rimligt att rättskraften i givna tillstånd skall
kunna rivas upp med stöd av så allmänt formulerade bestämmelser som
exempelvis 21 kap. 2 § andra och sjätte-sjunde punkterna i balken.---
21 kap. 7 § Kammarrätten avstyrker att det i lag ställs upp krav på att ett
"icke-beslut" skall motiveras.
14.6 Uppsala universitet: Det rimliga vore att ha två huvudtyper av
tillstånd. Det ena är koncession, som kan ha en mer eller mindre tydlig
expropriativ eller liknande effekt. Det andra benämner vi lov. Det är
möjligt att skillnaden inte går att upprätthålla fullt ut men tanken är att
koncessionen skall bli rättskraftig även gentemot tredje man medan lovet
blir rättskraftigt mellan utövaren och "det allmänna". Detta bildar en
bakgrund till frågan om upphävande av tillstånd. Många EG-direktiv
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
345
medför att miljöskyddslagens nuvarande regler om tillstånds rättsverkan Prop. 1994/95:10
inte kan behållas annat än för vissa slags verksamheter. Betänkandet har Bilaga 4
inte lagt någon större vikt vid detta.
14.7 Lunds universitet: I grova drag innebär kommitténs förslag
härvidlag att nuvarande regler i huvudsak bibehålls. Vissa förslag
rörande regelbunden uppföljning av givna tillstånd vart tionde år,
ändringar i prövningens omfattning vid kompletterande tillstånd
respektive omprövning samt, framförallt, som en konsekvens av MKN
och meddelade generella föreskrifter, innebär dock en viss utvidgning av
dagens möjligheter att ompröva tillstånd. - - - Forskningsnämnden
välkomnar i princip dessa skärpningar. Forskningsnämnden vill dock
redan här markera, att den ställer sig något tveksam till huruvida det är
rimligt med helt olika omprövningsregler för verksamheter som omfattas
av de EG-direktiv som ingår i EES-avtalet jämfört med dem som gäller
för övrig verksamhet. Flertalet direktiv innehåller bestämmelser om att
omprövning skall ske efter 4 år, medan huvudregeln enligt balken är att
omprövning skall ske efter 10 år. Detta synes vid en första anblick kunna
ge upphov till problem. Förslaget att ge respektive tillsynsmyndighet
behörighet att påkalla omprövning är ett välkommet steg.---Enligt
forskningsnämnden är frågan om behörighet för enskild att begära
omprövning otillräckligt utredd. Redan på principiella grunder kan
ifrågasättas att kommittén stannat för att föreslå vad man kan kalla för ett
monistiskt system för intressebevakning; enbart myndighet ges in-
itiativrätt. Internationella undersökningar och debatter har visat att
pluralistiska system (kombination av enskild och publik talerätt) har klara
fördelar, både ur enskild och allmän synvinkel. - - - En betydligt
effektivare intressebevakning uppnås om den publika initiativrätten
kombineras med talerätt för enskilda.---Det finns all anledning att
närmare överväga om inte sakägare bör ges en sådan rätt vid sidan av
tillsynsmyndighet, särskilt med tanke på att sakägare redan enligt
gällande ordning i viss utsträckning har talerätt beträffande miljöferlig
verksamhet som icke tillståndsprövats.
14.8 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen anser att till-
ståndsmyndigheten måste ges en möjlighet att avvisa en framställan om
omprövning om den finner att den inte är miljömässigt motiverad eller
att skälen för omprövning i övrigt inte är tillräckliga. Ett beslut om
avvisning bör inte var överklagningsbart.
14.9 Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommitténs förslag för omprövning
och upphävande av tillstånd tillstyrks i allt väsentligt.
14.10 Länsstyrelsen i Jönköpings län: 21 kapitlet innehåller flera
intressanta nyheter. En sådan är möjlighet till omprövning av villkor
346
(21:2, p. 1) efter kortare tid än 10 år från det tillståndet vunnit laga
kraft, dvs den kortare tid som följer av Sveriges internationella för-
pliktelser. En annan nyhet är regeln i 21:7 om återkommande bedömning
av förutsättningarna för omprövning av villkor minst en gång vart tionde
år i fråga om miljöferlig verksamhet. Båda dessa nyheter kan medföra
ökad arbetsbelastning för berörda myndigheter.
14.11 Länsstyrelsen i Malmöhus län: I samband med ändringar eller
utvidgningar av tillståndspliktiga miljöferliga verksamheter, sker det i
praktiken en omfettande och fortlöpande omprövning av gamla villkor.
Emellertid finns det ett stort antal verksamheter som drivits på samma
sätt under lång tid och där det kan finnas behov av att skärpa eller ändra
villkor på olika sätt. Förslaget att generellt låta tillsynsmyndigheterna ha
ansvar för omprövningsfrågoma är därför positivt. Genom att sprida
ansvaret på fler myndigheter, ökar möjligheterna till ett mer aktivt
användande av omprövningsinstitutet. Ett sätt att bryta en slentrianmässig
hantering kan vara att som föreslås i 7 § ställa upp ett krav på fort-
löpande formella beslut även då det inte görs någon ändring i villkoren
för en verksamhet.---I förslaget framgår dock inte närmare hur det är
tänkt att beslutet skall hanteras och om det skall följas upp utanför
myndigheten.---Inte minst med tanke på att villkoren i ett tillståndsbe-
slut kan ha festställts under olika tidpunkter förefeller förslaget tveksamt.
Länsstyrelsen har, med stöd av allmänna rättsgrundsatser, redan i dag
upphävt tillstånd efter ansökan från tillståndshavaren i de situationer som
anges i 10 § i förslaget. Det är dock bra att förfarandet får en uttrycklig
rättslig reglering.
14.12 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen tolkar 21 kap. 6 §
som att myndigheten framgent kommer att sakna möjlighet att begära
omprövning av sådan miljöferlig verksamhet där kommunen övertagit
tillsynen. Länsstyrelsen bör ges möjlighet att initiera en omprövning bl.a.
som ett led i arbetet med att via åtgärdsplaner för ett område som kan
omfetta flera kommuner uppnå fastställda miljökvalitetsnormer.
14.13 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen anser att
även åsidosättande av förprövningsplikten i allvarliga fell skall medföra
förbud. Detta skulle kunna tolkas in i begreppet föreskrifter i 21 kap. 1
§ 2 p. med stöd av 14 kap. 5 §, men borde i så fell stå uttalat i
motiveringarna till bestämmelserna. Alla tillsynsmyndigheter kan ta upp
frågan om omprövning. Det är en fördel för miljövården.---Enligt
förslaget skall dessutom tillsynsmyndigheten aktivt överväga behovet av
omprövning vart tionde år. Det fordrar ett särskilt beslut, men vem det
riktar sig till och om andra instanser kan påverka det bör preciseras,
åtminstone i följdlagstiftningen. I 21 kap. 10 § föreslås att tillståndsmyn-
digheten på ansökan av tillståndshavaren skall få upphäva ett tidigare
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
347
meddelat tillstånd om kravet på tillstånd genom lagändring upphört att
gälla. Länsstyrelsen instämmer i att det är viktigt att denna fråga tas upp
till diskussion och klarläggs. De motiv som kommittén redovisar för
förslaget måste dock allvarligt ifrågasättas.---Tillståndsplikten grundar
sig på regler i 3 § miljöskyddsförordningen, som utfärdats med stöd av
10 § miljöskyddslagen. Reglema stadgar förbud mot att utan tillstånd
utöva olika slag av miljöferlig verksamhet. Den som har tillstånd att på
vissa villkor utöva en förbudsbelagd verksamhet drabbas följaktligen inte
av förbudet. Om emellertid förbudet upphävs genom en lagändring
upphör grunden för tillståndet. Det behövs således inte längre for att
verksamheten lagligen skall få utövas. Det finns ingen regel eller allmän
rättsprincip som säger att ett tillstånd, trots att tillståndsplikten upphävts,
fortsätter att gälla med rättsverkningar av olika slag. Det kan alltså inte
hävdas att utövaren, trots att förbudet upphävts, alltjämt skulle vara
bunden av tillståndet och dess villkor. Den som bryter mot ett förbud
som inte längre gäller eller mot villkor i ett tillståndsbeslut som inte
längre behövs kan givetvis inte drabbas av några straffsanktioner. Det
vore emellertid rimligt att jämställa sådana äldre tillstånd med tillstånd
som erhålls efter frivillig prövning enligt 6 § miljöskyddsförordningen.
Men för att denna rättsverkan skall tillkomma äldre tillstånd krävs
uttryckligt lagstöd. Vad kommittén anför om verkan av äldre tillstånd bör
med hänsyn till vad som sagts ovan korrigeras under det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Det kan ifrågasättas om det alls föreligger något
behov av den föreslagna regeln. Vilken rättsverkan ett tillstånd har, vare
sig det är tillkommet efter obligatorisk eller frivillig prövning, är under
alla förhållanden en fråga av fundamental betydelse som måste klarläg-
gas. Det har många gånger visat sig svårt att pröva sådana tillståndsplik-
tiga ändringar som kan vara nödvändiga när ett haveri inträffat.
Kommittén har inte alls berört frågan i betänkandet. Länsstyrelsen anser
att det utförliga förslag som Naturvårdsverket fort fram (se SNV rapport
nr. 3440 s. 75 ff.) bör beaktas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
14.14 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Ett tillstånd borde kunna upphävas
på begäran av tillståndshavaren även när en tillståndspliktig verksamhet
upphört helt eller delvis p.g.a. driftsinskränkning eller nedläggning av
viss del.
14.15 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen saknar i förslaget
till miljöbalk regler för hur tillstånd för verksamheter som står stilla på
grund av nedläggning, konkurs eller liknande skall hanteras. Hur skall
en verksamhet med tillstånd, vilken inte varit i drift under en viss
tidsperiod behandlas vid nystart? - - - Förslagsvis kan en tidsgräns
införas för hur länge en verksamhet får vara avställd eller ligga helt nere
innan ett tillstånd upphör att gälla.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
348
14.16 Länsstyrelsen i Värmlands län: Naturvårdsverket bör få Prop. 1994/95:10
möjlighet att begära omprövning av villkor i tillståndsbeslut enl balken Bilaga 4
för större anläggningar även om verket inte är tillsynsmyndighet.
14.17 Länsstyrelsen i Örebro län: Ytterligare en grund för upphävande
av tillstånd bör skrivas in i 1 §, nämligen 6. när verksamheten upphört.
I och med att det idag är många verksamheter som upphör men få som
startar finns det klara behov av att kunna "städa upp" så att outnyttjade
tillstånd saneras bort. Lämplighetsprövningen i 20 kap. 9 § talar också
for detta. Ett nytt sista stycke bör därför skrivas till nämligen: "Ett
tillstånd enligt denna balk förfaller om den med tillståndet avsedda
verksamheten upphör." 21 kap. 6 § innebär, så som länsstyrelsen tolkar
paragrafen, att tillståndsmyndighet som själv inte är tillsynsmyndighet
inte kan ta upp fråga om omprövning. Detta kan vara till nackdel när
tillstånd för en hel bransch skall omprövas. 21 kap. 7 § "Miljöferlig
verksamhet" bör bytas mot "miljöpåverkan från vissa festa anlägg-
ningar". ---10 § Möjlighet bör finnas att upphäva ett tillstånd på
tillståndshavarens begäran, åtminstone så länge ett tillstånd är knutet till
en viss plats. "Om ett ... upphört att gälla, eller på tillståndshavarens
begäran, får tillståndsmyndigheten på ansökan av tillståndshavaren
upphäva tillståndet." 21 kap. 11 § Skyldighet for tillståndshavaren att
lämna de uppgifter som behövs för prövningen bör även gälla ansökan
enligt 10 §.
14.18 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen anser att det är
viktigt att förutsättningarna för att sådana regler som 21 kap. 2 § 2 p.
skall komma att tillämpas, liksom vilken eller vilka verksamheter som
skall beröras, måste motiveras utförligt för att undvika att rättssäkerheten
äventyras. Förslaget i 21 kap. 7 § kommer förmodligen att bli mycket
resurskrävande för myndigheterna. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i 21
kap. 6 § att framställning av omprövning får göras av tillsynsmyndighet
och att frågan, om tillsynsmyndigheten också är tillståndsmyndighet kan
tas upp utan särskild framställan.
14.19 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: 14 kap. 5 § bör kunna tolkas så
att tillståndspliktiga anläggningar från tiden före 1969 som ännu inte har
tillstånd eller endast dispens framöver blir tvungna att söka tillstånd. En
tänkbar precisering är att låta omprövningsreglema i balken gälla fullt ut
även för anläggningar med gamla dispensbeslut. En sådan omprövning
kommer då att omfetta hela verksamheten. Samma förfaringssätt bör
gälla även för helt oprövade verksamheter. Länsstyrelsen anser att
specialmotiveringen för 14 kap. 5 § bör omformuleras så att detta klart
ftamgår. Länsstyrelsen anser att Naturvårdsverket även i framtiden bör
ha möjlighet att parallellt med tillsynsmyndigheten begära omprövning
av tillstånd. Denna rätt bör begränsas till branscher med stor miljöpåver-
349
28 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
kan och få företag.
14.20 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Kommitténs förslag kräver
klargörande av ett antal frågeställningar som kan uppkomma vid
tillämpningen av balken. I vad mån kan t.ex. andra tillsynsmyndigheter
påverka en tillsynsmyndighets beslut efter att ha övervägt behovet av
omprövning? Till vem riktar sig beslutet, hur tillkännages det och går det
att överklaga? - - - Ett efterlängtat förtydligande utgör 21 kap. 10 §,
enligt vilken ett tillstånd kan hävas på begäran när tillståndsplikten har
tagits bort.
14.21 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: Centralstyrelsen ställer sig
tvekande till en bred användning av generella bestämmelser och ansluter
sig till Naturvårdsverkets syn att generella bestämmelser enbart passar i
"en relativt enhetlig och stabil bransch eller verksamhetstyper med många
små anläggningar". - - - Vad gäller omprövningar av givna miljötillstånd
kan sådana komma i konflikt med kravet på rättstrygghet. Men som
framhållits på flera ställen i utredningen sker f.n. en snabb förändring av
miljöförhållandena i landet liksom förändringar av värderingen av olika
miljöproblem. Möjlighet till omprövning av givna miljötillstånd är därför
ett vitalt samhällsintresse.
14.22 Uppsala kommun: Kommunen ser positivt på förslaget om
obligatorisk översyn av gällande tillstånd vart 10:de år. Även förslaget
om rätt för tillsynsmyndighet att initiera omprövning är en förbättring av
gällande rätt. - - - Befintliga tillstånds rättskraft i förhållande till
kommande föreskrifter och miljökvalitetsnormer bör ytterligare klarläg-
gas.
14.23 Eskilstuna kommun: Miljöförvaltningen anser, vilket också
utredningen föreslår, att rätten för en myndighet att begära omprövning
koncentreras till tillsynsmyndigheten.
14.24 Mjölby kommun: Det förefaller önskvärt att behandla alla typer
av omprövning och återkallande av tillstånd i balken med vidhängande
detalj föreskrifter i administrativa förfettningar. De grundläggande
reglema för återkallelse och omprövningar bör vara gemensamma. Enligt
Mjölby kommuns uppfettning bör tillståndshavare, sakägare och
tillsynsmyndigheter ha möjlighet att begära omprövning av beslut eller
av villkor förenade med beslutet. Tillståndshavare bör även ha möjlighet
att begära återkallelse eller upphävande av tidigare meddelade beslut.
Däremot avstyrks utredningens förslag till införande av obligatorisk
omprövning av tillstånd eller tillstånd svillkor efter viss tid. Omprövnings-
bedömningar bör i stället fortlöpande ske inom ramen för myndigheternas
tillsyns- och uppföljningsansvar. Däremot bör möjligen en minimitids-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
350
gräns för första omprövning införas.---Inom miljöområdet bör även
företagsekonomiska intressen vägas in i behovsbedömning om huruvida
omprövning kan anses påkallad, mot bakgrund av ofta omfattande
investeringar, som gjorts vid beslutstillfallet. - - - Möjligheterna till
omprövning av meddelade beslut bör regleras strikt, så att rättskraften i
ett tillståndsbeslut inte urholkas alltför mycket och med hänsyn till
berättigade höga rättssäkerhetskrav. Förslaget om att ersätta krav på
omprövning med generella föreskrifter for vissa typer av bransch-
gemensamma anläggningar och verksamheter tillstyrks.
14.25 Nässjö kommun: Nässjö kommun ser särskilt positivt på att
möjligheterna till omprövning av villkor utvidgas (21 kap. 2 §) samt att
möjlighet ges till styrning med avgifter (23 kap. 5 §).
14.26 Kalmar kommun: I utredningen nämns att meddelade tillstånd inte
bör påverkas av de generella föreskrifterna. Implementeringen av
åtminstone två EG-direktiv (76/464 respektive 80/68) kommer dock att
medföra att gällande tillstånd behöver ses över. I de nämnda direktiven
krävs omprövning av gällande tillstånd, inte enbart villkor, vart fjärde år
jämfört med tio år som varit och även föreslås bli fortsatt gräns i
Sverige. Detta måste föranleda en komplettering av den i MB föreslagna
bestämmelsen om omprövning av tillstånd (21 kap. 1 §).
14.27 Halmstads kommun: Kommitténs förslag, att en omprövning av
meddelade tillstånd får göras efter tio år men att en sådan prövning inte
är nödvändig om tillståndsmyndigheten kan motivera detta, anser
kommunen riktig.---Det förefaller även rätt att en tillståndshavare
skall kunna bli befriad från tillståndskrav för sådan verksamhet som inte
längre är tillståndspliktig.
14.28 Skövde kommun: Miljömyndigheter har inte och kommer inte att
få tillräckliga personella resurser för att klara att själva driva fram en
omprövning av villkor. MHN anser att miljöstörande verksamheter bör
tvingas till omprövning efter 10-15 år.
14.29 Borlänge kommun: Det är viktigt att omprövningar baseras på
miljömässiga fakta och ej på generella intervall.---Detta skulle bli en
resursmässigt tung post för tillsynsmyndigheterna. Kommunernas roll vad
gäller omprövningsarbetet är vag i förslaget. Detta behöver närmare
belysas.
14.30 Gävle kommun: Omprövning av villkor i ett tillstånd festslås i 21
kap 2 § som en generell regel med ett tidsintervall på 10 år. Dagens
miljöpolitik med viljeyttringar och ambitioner att nå miljömålen kan bli
svåra att genomföra med så långa tidsintervall.---Inom EG har man
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
351
kortare tidsintervall för omprövning av villkor. Gävle kommun föreslår
att det generella tidsintervallet förkortas till 4-7 år.
14.31 Ornsköldsviks kommun: Omprövning av villkor bör kunna ske
efter kortare tid än 10 år, förslagsvis 7 år.
14.32 Piteå kommun: Att som en generell regel festslå omprövning av
villkor i ett tillstånd med ett så långt tidsintervall som 10 år motsvarar
inte de ambitioner som miljöpolitiken i dag har och speglar inte den
tekniska utvecklingen i samhället.---Tidsintervallet bör förkortas till
4-7 år och regleras individuellt i vaije tillståndsbeslut. Frågan om
omprövning av villkor enl 21 kap. 8 § for två eller flera tillstånd bör
även kunna väckas av tillsynsmyndigheten/-ema.
14.33 Sveriges advokatsamfund: Samfundet ställer sig tveksamt till
behovet av de regler som intagits i förslagets fjärde kapitel. Det kan
enligt samfundets mening av rättssäkerhetsskäl i vart fell inte komma
ifråga att ett lagakraftvunnet tillstånd, mot tillståndshavarens bestridande
skall kunna ändras innan tiden för omprövning är inne.---Samfundet
ansluter sig i huvudsak till de föreslagna omprövningsreglema såvitt
gäller tillstånd meddelade i överensstämmelse med den föreslagna
lagstiftningen. För äldre tillstånd bör de regler tillämpas som gällde vid
tiden för tillståndets meddelande. Är det oundgängligen nödvändigt att ett
gällande tillstånd ändras bör den som drabbas av ändringen vara
oförhindrad att erhålla ersättning av det allmänna för de inskränkningar
eller kostnader som en nyprövning kan medföra i verksamheten eller för
utnyttjandet av miljön.
Rättskraften i meddelade tillstånd för miljöferlig verksamhet urholkas
dramatiskt om kommitténs förslag genomförs i alla delar. Särskilt
oroande är - som Allert Alverborg påpekat - den till synes obegränsade
möjligheten för regeringen att med stöd av 4 kap. 2 § meddela före-
skrifter som skär igenom meddelade tillstånd.---Det förtjänar att
upprepas att osäkerhet om villkoren - bl.a. i miljöskyddshänseende - för
framtida verksamhet är en av de fektorer som utgör det största hotet mot
industriinvesteringar inom landet.
Vi hemställer därför att möjligheten att genom generella föreskrifter
skärpa villkoren i meddelade tillstånd till miljöferlig verksamhet,
inskränks i förhållande till kommitténs förslag. Möjligheten att åsidosätta
villkor bör begränsas till situationer när internationella förpliktelser
kräver detta eller riksdagen fettat ett bindande beslut. I övriga fell bör en
generell föreskrift inte ersätta en individuell prövning. - - - 21 kap. 2 §
Vid en jämförelse med 24 § Miljöskyddslagen framkommer att orden
"efter vad som är skäligt" har tagits bort i inledningen av omprövnings-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
352
bestämmelsen. Ändringen har inte kommenterats. Organisationerna utgår
från att avsikten inte är att i detta avseende åstadkomma någon för-
ändring i förhållande till dagens bestämmelse. Detta bör dock framhållas
i motivtexten eller ännu hellre framgå av lagtexten. - - - Att en åt-
gärdsplan som grundas på en bindande norm skall kunna utlösa möjlighet
till omprövning kan möjligen accepteras. En icke bindande miljökvalitets-
norm bör däremot inte få utlösa någon omprövning vare sig direkt eller
indirekt via en åtgärdsplan som upprättats med normen som grund. Vad
särskilt gäller handläggningen av frågor om omprövning av villkor vill
föreningen understryka vikten av ett tvåpartsförferande. Enligt nu
tillämpat system - - - råder inget tvåpartsförhållande. Det är inte
tillfredsställande att den som har rätt att ta initiativ också skall vara den
som skall avgöra om förutsättningar föreligger för att tillgodose
initiativet.---Frågan bör bli föremål för förnyade överväganden.
14.35 Värmeverksföreningen: Miljöbalken förslås bli en ramlag. Det
skall därmed gå fortare att genomföra ändringar i regelsystemet, när nya
förhållanden påkallar det. Ändring av villkor i gällande tillstånd blir
också lättare att genomdriva. Det talas om mycket korta tider, ex-
empelvis fyra år. Detta är enligt föreningens mening inte rimligt.
bra att miljötillstånd kan omprövas efter framställning från en tillstånd-
smyndighet. ---Omprövning av villkor bör kunan ske efter kortare tid
än 10 år, förslagsvis 7 år.---21 kap. 8 § Bör vara: "får tillståndsmyn-
digheten själv, eller på anmodan av tillsynsmyndigheten, ta upp frågan
om omprövning".
14.37 Föreningen Skogsindustrierna: Enligt 21 kap. 2 § 2 p. kan
omprövning av villkor ske om verksamheten bidrar till att en bindande
norm överskrids eller en åtgärdsplan upprättats. Vi vill understryka
vikten av att normerna baseras på ett stringent, vetenskapligt underlag
och ej får vara av alltför lokal karaktär. Det är vidare viktigt att
möjligheterna kvarstår för en miljöferlig verksamhet att hantera mindre
förändringar inom ramen för givet tillstånd genom anmälan till länsstyrel-
sen.
14.38 Kemikontoret: Det bör med skärpa understrykas att det inte kan
accepteras att regeringen får en i stort sett godtycklig rätt att göra
ingrepp i gällande tillstånd, som följer av 4 kap. 2 § 2 st.
14.39 Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet, MHTF: Dagens
miljöpolitik med viljeyttringar och ambitioner att nå miljömålen kan bli
svåra att genomföra med så långa tidsintervall som 10 år. Inom EG har
man kortare tidsintervall för omprövning av villkor. - - - MHTF föreslår
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
353
att det generella tidsintervallet begränsas till kortare tid och/eller anpassas
till gällande EG-regler.
14.40 Jernkontoret: Stålindustrin tillhör de kapitalintensiva branscherna
vad gäller investeringar. Detta innebär att företaget måste kunna bedöma
under vilka förhållanden som produktionen kommer att ske under minst
en tioårsperiod. Bestämmelserna i miljöbalken måste därför utformas så
att samma rättssäkerhet finns som i nuvarande miljöskyddslag. Den
individuella tillståndsprövningen skall i alla lägen vara utgångspunkt för
sättande av de enskilda företagens miljövillkor. Ändringar i dessa måste
ske genom omprövning. När detta av något skäl ej är möjligt måste
företagen ges en adekvat omställningstid.
14.41 Miljöcentrum: I nuläget kan offer för miljöferlig verksamhet ej
inför Koncessionsnämnden eller annan tillståndsgivande myndighet
initiera en omprövning av ett meddelat tillstånd, som vunnit laga kraft.
Detta har lett till stort förfång för de som lidit skada av Koncessions-
nämndens beslut. Rätten att initiera en omprövning tillkommer i nuläget
Naturvårdsverket samt länsstyrelserna i den mån de meddelat ett tillstånd.
Hitintills har Naturvårdsverket endast initierat omprövning av ett 20-tal
beslut. Det innebär att många miljöferliga verksamheter bedrivs på basis
av primitiv reningsteknik och till priset av for människa och miljöskad-
liga och onödiga utsläppsnivåer.---Ur rättssäkerhetssynpunkt sett är
det direkt stötande, att de som drabbas av miljöstörningar från en
verksamhet, till vilken tillstånd har meddelats, ej har rätt att initiera en
omprövning av gällande villkor. Därför har offer för sådana beslut inget
annat rättsligt vapen till sitt förfogande än skadeståndsvapnet. Vi föreslår
i motsats till utredningen, att också sakägare och andra enskilda, som
drabbas av miljöstörningar, som har sin grund i meddelade utsläppsvill-
kor, skall ges rätten att initiera en omprövning inför den tillståndsgivande
institutionen.
15.1.1 Riksdagens ombudsmän, JO: En omfettande utvidgning av
möjligheterna till verkställighet genom kronofogdemyndigheternas försorg
och till särskild handräckning föreslås (22 kap. 11 §). Någon analys av
behovet att införa dessa institut på områden där de inte föreligger for
närvarande liksom konsekvenserna härav saknas emellertid. Frågan bör
uppmärksammas inom ramen för det fortsatta arbetet med förslaget.
15.1.2 Försvarets Sjukvårdsstyrelse, SjvS: vill framhålla vikten av att
det redan i lagtexten klargörs att miljönämnderna inte utövar tillsyn inom
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
354
miljö- och hälsoskyddsområdet vid verksamheter som utövas av Prop. 1994/95:10
försvarsmakten. Bilaga 4
15.1.3 Kustbevakningen: I Kustbevakningens uppgifter ingår att
medverka i polisiär övervakning och därvid utöva polisiära befogenheter
inom ett flertal rättsområden, däribland miljö- och naturvårdslagstift-
ningen. Bl.a. föreskrifter om bevarande av den marina miljön och annan
naturvård. 17 § i tillsynskapitlet bör med hänvisning härtill kompletteras
med att sådana beslut som avses i paragrafen skall uppvisas för "en
naturvårdsvakt eller en polis eller kusbevakningstjänsteman". - - -
Kustbevakningen beslutar även om vattenföroreningsavgift. Bägge dessa
uppgifter ryms inom kommitténs förslag till definition på begreppet
tillsyn nämligen att "tillse att gällande lagar, föreskrifter och villkor
efterlevs". Betänkandet, liksom författningstextens 22 kapitel, tar dock
till synes främst sikte på sådana åtgärder som att meddela förelägganden
och förbud. Samtidigt föreslås i 22 kap. 18 § en särskild regel om att den
som har att utöva tillsyn skall verka för att överträdelser beivras.---
Kustbevakningen har tillsynsuppgifter av varierande art. Från myndig-
hetens synpunkt finns inte f.n. några egentliga oklarheter kring begreppet
tillsyn. Kommitténs förslag bringar å andra sidan inte någon ny klarhet
i begreppet. Möjligen finns det anledning att söka en klarare gräns-
dragning mellan ingripanden av rent polisiär natur och sådana som sker
av miljövårdsskäl i administrativ ordning samt mer reparativt inriktade
åtgärder. Här kan dock uppstå nya gränsdragningsproblem genom
införandet av ekonomiska sanktionsformer som varken har ett repressivt
eller reparativt syfte men som samtidigt kan ha en kraftig preventiv
verkan till skydd för miljön.
15.1.4 Socialstyrelsen: Enligt Socialstyrelsen är det av största vikt att
tillsynsmyndigheterna enligt balken ges möjlighet att påfordra under-
sökningar angående t.ex. brister i inomhusmiljöer. Idag är kommunen
enligt hälsoskyddslagen skyldig att vidta och bekosta de undersökningar
som behövs för att festställa om sanitär olägenhet föreligger eller inte.
För hälsoskyddets del är det önskvärt at bevisbördan så långt det är
möjligt och skäligt läggs på den som orsakar eller misstänks orsaka
hälsorisken.
15.1.5 Folkhälsoinstitutet: Delar utredningens uppfettning att begreppet
tillsynsmyndighet förbehålls de myndigheter som tilldelas rätt att ingripa
med stöd av tillsynsreglema i miljöbalken i händelse av åsidosättande av
lagreglerna i balken. Med utredningens förslag kan tillsynsmyndigheten
ges adekvat möjlighet att följa upp lagstiftningens efterföljd, vilket är
angeläget för att bl.a. hot mot människors hälsa i miljön skall undan-
röjas. Med utgångspunkt i en enhetlig miljöbalk och ett Miljöverk bör i
analogi med detta en samordning av den centrala tillsynen och myndig-
355
heters arbete också ske. Tillsynen kan, om den samlas, få enhetlig Prop. 1994/95:10
tillämpning. Bilaga 4
15.1.6 Vägverket: Det är mycket väsentligt att skilja mellan tillsyn och
kontroll (övervakning), vilket utredningen också gör. Miljöövervakning
för vägsektom bör i första hand utföras som egenkontroll efter principer
som festställs efter överenskommelse mellan Vägverket, Naturvårdsverket
och Svenska Kommunförbundet.
15.1.7 Statskontoret: Den föreslagna samordningen av tillsynsreglema
bedömer vi som värdefull. De motiv som allmänt anförs för den samlade
miljölagstiftningen i kapitel 4 gäller också tillsynen. Överskådlighet och
konsekvens är viktiga egenskaper for de allt fler som är berörda, både
miljöpåverkande och miljömyndigheter.---Tillsyn utförs i dag ofta av
en och samma organisation enligt flera av de separata lagarna. Det gäller
på regional nivå, men i ännu högre grad på lokal nivå. Strävan att
bedriva ett rationellt, väl prioriterat tillsynsarbete bör underlättas av att
kraftfulla instrument står till förfogande över organisationens hela
verksamhetsområde.---Strävan att definiera de gemensamma tillsyns-
begreppen är lovvärd. Vi håller med om att tillsyn i princip bör avse
myndigheternas arbete med att tillse att gällande lagar, förordningar,
föreskrifter och villkor efterlevs.---Genom att förbehålla begreppet
tillsynsmyndighet för de myndigheter som tilldelas rätten att ingripa med
stöd av tillsynsreglema i miljöbalken - dvs. meddela förelägganden och
förbud, vidta eller föranstalta om rättelseåtgärd m.m. i händelse av
åsidosättande av lagreglerna i balken - begränsar Miljöskyddskommittén
väsentligt vad som formellt är tillsyn jämfört med praxis i dag.---Att
främja efterlevnaden av lagar genom att utveckla styrmedel, informera
och ge allmänna råd samt följa upp och utvärdera förefeller därmed inte
kunna inordnas under rubriken tillsyn för så vitt inte myndigheten
samtidigt äger rätten ingripa med stöd av tillsynsbestämmelsema i de
enskilda fellen. Följden blir att man inte kan tala om centrala eller
regionala tillsynsmyndigheter för det fell lokal myndighet är tillsynsmyn-
dighet. Arbetet centralt och regionalt att främja efterlevnaden av lagar
och uppfyllelsen av miljömål bör som en följd härav i detta fell beskrivas
i mer verksamhetsspecifika termer än "central tillsyn" resp "regional
tillsyn".---Vår bedömning är att Miljöskyddskommitténs tillsynsbe-
grepp övervägande gagnar miljöarbetet och organisationsutvecklingen
inom miljöområdet. Att det på angränsande lagområden används vidare
tillsynsbegrepp bör inte vara ett avgörande hinder.
15.1.8 Riksrevisionsverket, RRV: Beträffande vitesföreläggande framför
utredningen både att erfarenheterna varit i stort sett positiva och att det
finns "klagomål som synes ge vid handen att det finns behov av en
undersökning av hur viteslagen allmänt sett fungerar". En utredning av
356
kommittén om vitesinstrumentets möjligheter och brister hade varit
befogad. Behovet av detta belyses av att JO i ett utlåtande (Beslut 1993-
03-02 Dnr 952-1992) nyligen sagt att "det verktyg som en tillsynsmyn-
dighet i första hand bör använda - om maktmedel behövs - är enligt min
mening vite".
15.1.9 Statens naturvårdsverk: 22 kap. i förslaget till miljöbalk tar upp
de bestämmelser som behövs for att reglera myndigheternas skyldigheter
och befogenheter vid tillsyn över balkens efterlevnad. Speciellt värdefullt
är att man frångått den nuvarande ordningen i miljöskyddslagen och skilt
ut frågorna om verksamhetsutövamas ansvar för att utöva kontroll över
sin verksamhet från tillsynsfrågorna och i stället tagit upp dem som
aktsamhetsregler där de naturligen hör hemma i balken.---Naturvårds-
verket anser att 22 kap. bör renodlas till att enbart innehålla bestämmel-
ser som reglerar tillsynsmyndigheternas arbete. De aktsamhetsregler i 3-5
§§ som riktar sig till andra aktörer bör därför utgå ur detta kapitel och
i förekommande fall föras till de ställen i balken där det sakligt hör
hemma. - - - Verket delar åsikten att begreppet tillsyn skall avse
myndigheternas arbete med att tillse att gällande lagar, förordningar,
föreskrifter och villkor efterlevs. Det är emellertid viktigt att fastslå att
tillsynsmyndigheterna på miljöområdet, förutom att bedriva tillsyn i den
mening som nu är i fråga, också har andra mycket viktiga uppgifter inom
miljöarbetet, t.ex. i planerings- och prövningssammanhang och att arbeta
med upplysnings- och rådgivningsverksamhet.
15.1.10 Lunds universitet: Forskningsnämnden har inga allvarligare
invändningar mot kommitténs förslag i denna del. Vissa av de i 22 kap.
föreslagna reglema är dock av sådan specialkaraktär att det kan
övervägas om de inte med fördel kunde placeras i de kapitel som reglerar
den särskilda typen av verksamhet. Den generella delen av balken bör
vara förbehållen regler av mera allmän räckvidd.
15.1.11 Sveriges lantbruksuniversitet: Mot bakgrund av det stora
kommunala markinnehavet bör tillsynen över miljöbalkens regler inte
ligga på samma beslutsmässiga nivå som där den skall tillämpas,
eftersom detta kan leda till för miljön olämpliga intressekonflikter. Det
föreslås därför att en statlig regional tillsynsmyndighet, förslagsvis
länsstyrelsen, i stället för en kommunal miljönämnd har ansvaret.
15.1.12 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Att samla alla tillsynings-
regler i ett kapitel, och att inte såsom tidigare blanda in regler som riktar
sig mot andra aktörer, t.ex. verksamhetsutövamas egenkontroll, är
utmärkt.---22 kap. 1 § Det är bra att definitionen av tillsyn entydigt
begränsas till myndigheternas kontroll av lagefterlevnaden.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
357
15.1.13 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Balkens regler för tillsyn bör Prop. 1994/95:10
samordnas bättre mellan olika områden. Tillsynsmyndigheternas Bilaga 4
möjligheter att kräva undersökningar av miljöpåverkande verksamhet bör
samordnas genom att bestämmelsen i 22:13 utvidgas från att bara omfetta
upplysningsskyldigheten till att gälla även undersökningar. De speciella
reglema i 14:7 och 17:5 kan då utgå. Detta förfarande skulle även göra
det möjligt att kräva undersökningar av naturpåverkande aktiviteter,
vilket kan vara önskvärt om man kan befera att en åtgärd leder till att
den biologiska mångfelden inte kommer att kunna bevaras.
15.1.14 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelserna bör ges ett lagfäst
ansvar för uppsikten inom länet för hela miljöbalkens område. Detta
gäller särskilt uppföljning och utvärdering av miljötillståndet och
miljöarbetet i länet vilka uppgifter är grundläggande för miljökvalitets-
arbetet.---Länsstyrelsen får ett i författningen festslaget övergripande,
regionalt samordnings- och uppföljningsansvar för tillsynsfrågor vad
gäller miljöferlig verksamhet.
15.1.15 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Tillsynsansvaret enligt
miljöbalken bör klart och entydigt fördelas mellan länsstyrelsen och
kommunerna genom branschvisa listor i en kommande miljöbalksför-
ordning.---Vid fördelningen bör grundprincipen vara att länsstyrelsen
skall ha tillsynen över stora, komplicerade anläggningar med miljöpåver-
kan av mer än lokal betydelse. Hur gränsdragningen skall ske bör noga
övervägas. Naturvårdsverket bör inte ges tillsynsansvar över enskilda
miljöferliga verksamheter. En sådan uppdelning av det statliga till-
synsansvaret skulle inte öka effektiviteten i miljövårdsarbetet. Naturvård-
sverkets huvuduppgift bör även i framtiden vara att utarbeta generella råd
och föreskrifter som stöd för tillsynsmyndighetenas arbete ute på fältet.
Det är viktigt att få till stånd nya samarbetsformer mellan Naturvårdsver-
ket och länsstyrelserna för ett fördjupat utbyte av erfarenheter, kunskap
och resurser.---I och med att kommunerna får ett ökat tillsynsansvar
är det viktigt att länsstyrelsen får ett övergripande regionalt samordnings-
ansvar för tillsyn av miljöferlig verksamhet i länet. Länsstyrelsens
betydelsefulla samordningsroll för uppföljning av miljövårdsarbetet i länet
och länsstyrelsens befogenheter i sammanhanget bör noga klarläggas.
15.1.16 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Även om "råd", som meddelats
i enskilda fell, inte anses ha någon egentlig rättsverkan, så är det i dag
ett väl etablerat begrepp och bör även fortsättningsvis anges i lagen som
en form av myndighetsutövning. Genom att i 3 § föra in kriterierna
"förstört" respektive "ödelagt", omfettas även företag som i sig är
tillåtliga eller som kan ha tillåtits enligt särskilda beslut. Det kan vara
svårt att i detta sammanhang objektivt avgöra vad som enligt specialmoti-
veringen, s. 157, är att anse som "vandalisering". Begreppen behöver
358
definieras och lagtexten kompletteras så att dessa oklarheter undanröjs. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
15.1.17 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Tillsynsbestämmel-
sema är i stort hämtade från nuvarande lagstiftning, särskilt miljöskydds-
lagen. Vissa bestämmelser om kontroll och rapportering har mer karaktär
av aktsamhetsregler och har därför förts till andra avsnitt i balken. Det
är bra då det understryker att huvudansvaret åligger den som bedriver
miljöfarlig verksamhet. Tillsyn och kontroll är mycket viktiga instrument
i ett miljöarbete med allt större inslag av målstyrning och generella
föreskrifter. Länsstyrelsen rekommenderar att ftågor om rapportering,
kvalitetssäkring och egenkontroll prioriteras vid utformningen av
föreskrifter som ett stöd för tillsynsmyndigheternas arbete.
15.1.18 Älvsborgs län: Organisationsfrågorna behandlas endast
översiktligt i utredningen. Redan nu bör poängteras att länsstyrelserna
bör ges ett lagfäst ansvar för uppsikten inom länet för hela miljöbalkens
område. Detta gäller särskilt uppföljning och utvärdering av miljötillstån-
det (det är en brist att miljöövervakningen inte behandlas i miljöbalken)
och miljöarbetet i länet.
15.1.19 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det är naturligt att huvuddelen
av det praktiska miljöarbetet sker på kommunal nivå. Tillsynen över bl.a.
tillämpningen av föreskrifter bör därför vara i huvudsak en kommunal
fråga. Däremot bör tillsynen över vissa större anläggningar även i
fortsättningen vara en arbetsuppgift för länsstyrelserna. En sådan
fördelning liksom frågan om kommunal tillsyn över kommunala
anläggningar är viktig att överväga ytterligare.
15.1.20 Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen bör ha ett omfattande
ansvar när det gäller tillsyn enligt balkens bestämmelser. Detta gäller
särskilt att få upplysningar om olika verksamheter samt att fullfölja en
åtgärdsplan för att nå en miljökvalitetsnorm. Länsstyrelsens roll bör
preciseras mot ett övergripande tillsynsansvar i länet med möjligheter att
ingripa även i enskilda fall när problem uppkommer. Länsstyrelsen bör
vidare vara tillsynsmyndighet över kommunala anläggningar.
15.1.21 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Kommunen föreslås få
huvudansvaret för tillsynen. Det finns inget att invända mot detta.---
Länsstyrelsen vill dock framhålla vikten av att fördelningen av till-
synsansvar mellan stat och kommun läggs fast. Länsstyrelsen anser att
kommitténs förslag till fördelning av tillsynsansvar mellan stat och
kommun verkar rimlig. Det innebär att staten skulle svara för tillsynen
av ett litet antal av de mest miljöstörande verksamheterna. Länsstyrelsen
anser att tillsynen av kommunala anläggningar av större storlek skall
ligga på staten.
359
15.1.22 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen har inget att
erinra mot den samordning som föresläs av de olika lagarnas tillsyns-
regler till ett kapitel i balken. När det gäller den framtida organisationen
och fördelningen av tillsynsansvaret, delar länsstyrelsen kommitténs
uppfettning att staten bör ha ansvaret for anläggningar vars miljöpåverkan
sträcker sig över stora områden eller där miljöfrågorna i annat avseende
är särskilt betydelsefulla eller där tillsynen förutsätter speciell kompetens.
Länsstyrelsen delar dock inte den uppfattningen att tillsynsansvaret för
dessa anläggningar enbart skall ligga på Naturvårdsverket och större
länsstyrelser.
15.1.23 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Innebörden i begreppet lokal
tillsyn i 1 § måste klargöras. Begreppet har fått en definition inom
Miljöskyddslagens tillämpning, men används inte inom Naturvårdslagen.
Med den föreslagna inplaceringen i balken kommer begreppet att omfetta
alla former av tillsyn. Den regionala tillsynens omfettning och för-
hållande till den lokala tillsynen bör preciseras.
15.1.24 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Vad gäller tillsyn och upp-
följning är det viktigt att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
blir klar och tydlig. Det är angeläget att länstyrelsen som regional
myndighet får ett övergripande ansvar för tillsynen i länet. Det kommer
nämligen alltid att finnas situationer där tveksamhet uppstår om
ansvarsfördelningen och då måste någon ta initiativ till ett agerande. Det
är lämpligt att länsstyrelsen får ett sådant ansvar, något som bör framgå
av lagtexten.
15.1.25 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Inom områden där väl
utvecklade lokala och regionala myndigheter finns bör de centrala verken
inte ha ansvar för löpande tillsyn. Länsstyrelsen vill därför bestämt
avstyrka att Naturvårdsverket tilldelas ansvar för den löpande tillsynen
över de största anläggningarna. Verkets viktiga roll på tillsynsområdet
bör vara att utöva "tillsyn över tillsynen", dvs. styra och följa upp det
arbete som bedrivs i länsstyrelser, sektorsorgan och kommuner.
15.1.26 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Balkens förslag beträffande
tillsyn medför en viktig samordning av den nuvarande tillsynen, utspridd
på flera lagar, och har framförallt betydelse för naturvårdstillsynen, som
härigenom får ökad stadga.
15.1.27 Svenska Kyrkans Centralstyrelse: Tillsyn och efterlevnaden för
givna koncessioner och andra miljöbeslut är viktiga. Tillsynen utgör
därmed en nyckelfråga för miljöpolitikens tillämpning i praxis. Central-
styrelsen instämmer i utredningens bedömning att tillsynsbestämmelsema
inte tas in i miljöbalken utan meddelas av respektive tillsynsmyndighet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
360
Den rådande bristen på personella och andra resurser för miljötillsyn och
miljökontroll bör uppmärksammas mera. Varje tillsynsmyndighet bör
redovisa grunderna för hur man prioriterat sin miljötillsyn och miljökont-
roll.
15.1.28 Uppsala kommun: Det är viktigt att tillsynskapitlet ger
vägledning och blir lätt att tillämpa i en konkret situation. Kapitlet bör
därför kompletteras med tillsynsbefogenheter och skyldigheter.---Vid
ett första påseende framstår det som oklart hur lagförslaget skall
tillämpas i en konkret situation. Kommunen får intrycket att lagstöd för
ingripanden av tillsynsmyndighet har fördelats på flera olika kapitel
samtidigt som paragrafernas innehåll blivit otydligare. Det är viktigt att
lagstiftningen blir överskådlig och lätt att tillämpa.
15.1.29 Mjölby kommun: Mjölby kommun delar utredningens upp-
fettning om nödvändigheten av att införa gemensamma tillsynsbe-
stämmelser i miljöbalken, under förutsättning att begreppen tillsyn och
kontroll klart definieras. En samordning av tillsynsbestämmelsema
förutsätter dock att detaljreglering av ansvarsfrågor m.m. sker genom
särskilda förordningar utfärdade av regeringen med stöd av balken.
15.1.30 Kalmar kommun: För att MB skall få genomslag i det praktiska
arbetet krävs att tillsynsbestämmelsema är enkla, entydiga och överskåd-
liga. Utredningens förslag uppfyller i vissa delar inte dessa kriterier. Den
föreslagna detaljregleringen av t.ex. nedskräpning, stängsel och skyltar,
omfettas enligt vår bedömning av de allmänna bestämmelserna i 22 kap.
2 § och kan därför utgå. Bestämmelserna om naturvårdsvakter bör med
fordel kunna lyftas över till separata föreskrifter. Dessutom föreslås en
försämrad rättsverkan av tillsynsbeslut (22 kap. 19 §), något som
knappast kan sägas överensstämma med direktiven för utredningen.---
Vi anser därför att kapitlet om tillsynsbestämmelser bör genomgå en
grundlig översyn och revidering innan det blir föremål för festställelse.
Lagtexten i det slutliga förslaget bör ges en generell utformning, enligt
den disposition som finns på s. 592 i den Allmänna motiveringen.---
Det praktiska miljöarbetet kräver enkla, entydiga och överskådliga regler.
Tillsynsbestämmelsema i MB är ibland inkonsekventa. Vissa regler är
t.ex. för detaljerade och bör passa bättre som föreskrifter eller omfettas
av allmänna bestämmelser och kan därmed utgå. — Ett ökat kommunalt
tillsynsansvar anges som ett viktigt styrmedel, detta kräver naturligtvis
att kommunerna får möjlighet att finansiera arbetet. - - - Ett ökat
kommunalt tillsynsansvar anges som ett viktigt styrmedel i MB. En
förutsättning för en sådan delegering är emellertid att kommunerna får
större resurser för arbetet. Annars kan detta bara uppfettas som ett sätt
for staten att frånhända sig det ansvar som följer av lagstiftningen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
361
15.1.31 Heby kommun: I den nuvarande miljöskyddslagen och Prop. 1994/95:10
miljöskyddsförordningen finns nära nog inga materiella kravregler. Bilaga 4
Nästan allt sådant material finns bara i Naturvårdsverkets allmänna råd
till miljöskyddslagen. Naturvårdsverket utger visserligen enstaka
förfettningar under miljöskyddslagen, men inte heller dessa innehåller
några materiella kravregler. Detta är knappast en tillfredsställande
situation i ett land som ser sig som föregångsland på miljöskyddsom-
rådet. I praktiken har tillsynsmyndigheterna tillämpat de allmänna råden
som om de vore generella föreskrifter. För att råda bot på allt detta bör
inhemska detalj föreskrifter med miljökrav utfärdas i och under miljöbal-
ken där de behövs och där EES-avtalet inte medför detaljreglering. Låt
oss komma bort från lagstiftning via allmänna råd!
15.1.32 Borlänge kommun: Femtonde kapitlet tar upp tillsynsfrågor. I
förslaget påpekas att generella föreskrifter och branschgenomgångar
syftar till att minska tillstånds- och tillsynsbehov. Detta måste dock
kombineras med möjligheter till förelägganden enligt 40 § i dagens
miljöskyddslag, då generella genomgångar ej helt kan förutsäga alla
miljöproblem. I dessa arbeten med branschgenomgångar bör representan-
ter för kommuner ingå i olika arbetsgrupper, eftersom kommunerna ofta
besitter stor praktisk kompetens kring branscher, som idag vare sig
behöver tillstånd eller anmälan för sin verksamhet.
15.1.33 Gävle kommun: Noterar med tillfredsställelse att enligt 22 kap.
1 § kommunens miljönämnd utövar den lokala miljötillsynen, om inte
regeringen bestämmer något annat. Kommunen vill understryka vikten
av att detta verkligen innebär en huvudregel.
15.1.34 Sundsvalls kommun: I balken bör ingå ett avsnitt där de olika
miljömyndigheternas uppgifter och ansvar till sin huvuddel festslås.
15.1.35 Skellefteå kommun: I rubricerade kapitel har kommittén haft
vissa funderingar kring olika tillsynsnivåer. Bl.a. har ifrågasatts om
kommunal myndighet skall ha tillsyn över kommunens anläggningar.
Frågeställningen är inte ny, men har aktualiserats av att Danmark har
undvikit denna konstruktion. Vad kommittén uppenbarligen förbisett är
att detta inte bara gäller det som anförs i utredningen, utan i betydligt
större utsträckning kommunala bostäder, skolor, daghem, fritidsan-
läggningar m.m. Förhållandet gäller även inom andra områden som berör
myndighetsutövning. Att göra sådana genomgående förändringar skulle
närmast vara "att kasta ut barnet med badvattnet".
15.1.36 Luleå kommun: Vi delar kommitténs uppfettning om att det i
första hand bör ankomma på kommunerna att utöva tilsynen över de
områden som omfettas av miljöbalkens regelsystem.---Kommunens
362
ökade ansvar och aviserade krav på ökade tillsynsinsatser måste dock
åtföljas av möjligheter till full kostnadstäckning för detta.
15.1.37 Svenska Kommunförbundet: Förbundet anser att kommunerna
ska få huvudansvaret för miljötillsynen. Staten bör ha ansvar endast för
ett fåtal verksamheter med särskilt stor miljöpåverkan. Eventuella
problem med tillräcklig fackkompetens i kommunerna kan lösas genom
förbättrade möjligheter till tjänsteutbyte mellan kommuner eller ordnade
former för mellankommunal samverkan. De grundläggande kraven på
vaije kommun bör stå inskrivet i lag - såväl vad avser tillsynen som i
fråga om kommunens befogenheter i övrigt. I balkförslagets 22 kap. 1 §
anges att den lokala tillsynen utövas av miljönämnden om inte regeringen
bestämmer annat. Det framgår av den allmänna motiveringen att statlig
tillsyn endast bör omfetta de största anläggningarna och att dessa ska
vara specificerade i en särskild lista. Detta innebär att kommuner, oavsett
förutsättningar, åläggs ett obligatoriskt tillsynsansvar. För vissa kommu-
ner kan detta komma att innebära en försvårad arbetssituation, om
kommunerna inte ges bättre möjligheter att samarbeta. För kommuner
som har god kapacitet och hög kompetens innebär bestämmelsen å andra
sidan en inskränkning i möjligheten att utöva en effektiv tillsyn. Den
nämnda bestämmelsen anger också att efter åtagande av en kommun,
tillsynen "i visst avseende" kan överlåtas på kommunen. Denna
bestämmelse stämmer väl överens med 44 a § i miljöskyddslagen, men
i motiveringen hänvisas inte till miljösyddslagen, utan endast till
strålskyddslagen. Förbundet kan inte acceptera skrivningen, utan anser
att möjligheten i nuvarande 44 a § i miljöskyddslagen ska finnas kvar.
Dessutom anges i motiveringen att kommunerna inte bör ha tillsynsansva-
ret över kommunala verksamheter. Redan idag utövar många miljönämn-
der tillsyn över kommunala anläggningar och verksamheter, både enligt
miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen. Förbundet ser inga stora
problem med detta så länge man inom kommunen skiljerpå tillsyn och
drift. Nuvarande ordning kan således bestå.
15.1.38 Svenska naturskyddsföreningen: Att Naturvårdsverket blir den
centrala tillsynsmyndigheten under Miljö- och naturresursdepartementet
är bra.---Länsstyrelserna bör även fortsättningsvis utöva tillsyn över
de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämndernas verksamheter och även
vara överprövningsmyndighet ifråga om förvaltningsbesvär. En upp-
delning av ansvarsområdena mellan ett framtida ombildat naturvårdsverk
och länsstyrelserna borde ses över och utformas på ett lämpligt sätt.
15.1.39 Sveriges advokatsamfund: Beträffande innehållet i det
föreslagna 22 kap har samfundet uppfattningen att tillsynsmyndigheterna
skall verka för samförståndslösningar med markägare, företagare etc.
Kan sådan lösning inte uppnås skall frågan överlämnas till avgörande av
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
363
den föreslagna miljödomstolen.
15.1.40 Sveriges industriförbund och Sveriges arbetsgivareförening:
22 kap. 18 § Som Allert Alverborg påpekat i sitt yttrande bör "angive-
ribestämmelsen" upphävas. Om detta av någon outgrundlig anledning inte
är möjligt, måste antingen lagtexten eller sista stycket i specialmotive-
ringen ändras. De nuvarande formuleringarna synes mindre väl anpassade
till varandra.
15.1.41 Landsorganisationen i Sverige, LO: Ökat kommunalt engage-
mang i tillsynsarbetet är viktigt med hänsyn till arbetets omfettning, men
anser också att det är tveksamt om kommunerna har möjlighet att leva
upp till sin roll som tillsynsorgan. Utredningen har ej heller på detta
område presenterat tillräckligt underlag om konsekvenserna av förslaget
och en förutsättningslös prövning av alternativ.
15.1.42 Michelssons Advokatbyrå: Tillsynsmyndigheterna i den
nuvarande organisationen har alltför oklara och "blandade" roller. Det
saknas förutsättningar för beslutsfattare och tjänstemän att under sådana
förhållanden bedriva ett effektivt miljövårdsarbete. - - - Tillsynen av
miljöferlig verksamhet har enligt vår erferenhet alltför ofta varit
ineffektiv och av låg kvalitet. Detta beror inte på bristande vilja eller
dåliga kunskaper hos dem som arbetar på fältet. Deras skyldigheter att
samtidigt tillvarata en mängd inbördes motstridiga intressen neutraliserar
däremot deras möjligheter att från miljövårdsperspektiv göra ett bra
arbete. Om rättssäkerhetskrav, arbetsmarknadsaspekter, ekonomiska skäl
och enskilda hänsyn fordrar kompromisser på miljövårdsarbetets alla
nivåer, är risken stor att tillsynsarbetet reduceras till formalia och att all
"miljövårdsenergi" försvinner i konkurrens med mäktigare intressen.
Tillsynsorganen bör i betydligt högre grad än hittills tilldelas initiativta-
gande och utredande roller med klar partsställning och uppgift att framför
allt annat bevaka och hävda kraven på bättre miljö. Från både sakägares
och allmänhetens synvinkel har det hittills många gånger varit be-
klämmande att uppleva hur tjänstemän och myndigheter varit uppenbart
fångna i kraven på att tillmötesgå också andra intresen än de rent
miljövårdande. Detta är skadligt och undergräver allmänhetens förtroende
för myndigheternas vilja att bedriva ett gott miljövårdsarbete.---Om
tillsynsmyndigheterna enligt vårt förslag med miljödomstolar befrias från
tillåtlighetsprövande uppgifter, kan deras resurser bättre än hittills tas
tillvara.
15.2.1 Överbefälhasvaren, ÖB: I § 1 anges att den lokala tillsynen i en
kommun utövas av miljönämnden om inte regeringen bestämt annat. Det
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
364
är enligt ÖBs uppfettning väsentligt att komplettera 1 § med text att Prop. 1994/95:10
undantag gäller försvarsmakten, där regeringen beslutar i särskild Bilaga 4
ordning. Undantag bör också göras för Försvarets Materielverk.
Kompletteringen bör göras för att undvika det missförstånd som kan
uppstå genom att bara ange en tillsynsmyndighet särskilt som kommunal
nivå inte alltid uppfettat länsstyrelsens och sjukvårdsstyrelsens roller som
tillsynsmyndigheter.
15.2.2 Statskontoret: Av särskilt värde anser vi det vara att ansvaret för
att söija för kontroll genomgående förts in bland aktsamhetsreglema.
Detta tydliggör att det är de miljöpåverkande som har huvudansvaret för
att miljölagama efterlevs. Tillsynen lyfter inte av kontrollansvaret från
de miljöpåverkande. - - - Kommittén föreslår att även ftågor om
undersökningsplikt regleras genom aktsamhetsregler. Vi ser även detta
som lämpligt av motsvarande skäl. - - - Kommitténs överväganden om
innehållet i tillsynsverksamheten fäster uppmärksamheten på spännvidden
i verksamheten - mellan att lämna information, att stå till förfogande och
lämna råd, samt slutligen att övervaka/kontrollera. Kommittén avstår från
att föreslå obligatorisk rådgivningsplikt för tillsynsmyndighet. Detta anser
vi vara välbetänkt. Samtidigt vill vi emellertid framhålla att det vore
olyckligt om förslaget tolkades som om övervakningen/kontrollen
genomgående skall dominera. Beroende på miljöproblem eller bransch
kan en offensiv informationsgivning vara effektivast. - - - På vissa
områden utvecklas marknadslösningar för rådgivning. Information lämnas
i olika former som särskilda samarbetsprojekt mellan flera aktörer och
berörda, branschorienterade kampanjer, etc. Kvar blir där bara över-
vakningen/kontrollen som då kan effektiviseras i renodlad form.---Vi
håller for troligt att åtskilliga organisationsförändringar inom tillsynsom-
rådet kommer att handla om särkoppling och nykombinationer med bl.a.
information, rådgivning, övervakning/kontroll som komponenter.
Miljöbalksförslaget förefeller inte lägga hinder i vägen utan snarare
stimulera till utveckling.
15.2.3 Boverket: Kapitlet ger uttryck bara för den typ av tillsyn som kan
kallas för miljöskyddstillsyn. Den uppsiktsverksamhet som t.ex.
länsstyrelserna och Boverket bedriver med stöd av 6 kap. 3 § NRL har
därvid fellit bort. Det är en viktig del av myndighetsuppgifterna att i
förebyggande och uppföljande syfte iaktta tillämpningen av bl.a. de
hushållningsregler som finns. En motsvarande paragraf bör införas.---
En detalj i sammanhanget är att tillsynsregler återfinns även utanför 22
kap., t.ex. 8 kap. 4 § 2 st. I denna del har även organisationsutred-
ningens slutsatser föregripits och ansvaret lagts fest, vilket logiskt sett
inte är rimligt.
15.2.4 Skogsstyrelsen: Av föreslagna regler för att åstadkomma rättelse
365
29 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
i 22 kap 10 och 11 §§ framgår inte klart om detta även kan ske vid brott
mot lagen utan att föreläggande eller förbud meddelats. Skogsstyrelsen
anser att detta är angeläget vid brott mot exempelvis 11 kap. 1 eller 4
§§. Dagens regler i 39 § naturvårdslagen bör således återfinnas i
miljöbalken.
bl.a. tillsynen över miljöförstörande verksamheter. De föreslagna
tillsynsreglema avser i första hand myndigheternas arbete, men omfattar
även en omfattande egenkontroll som skall bedrivas inom berörda företag
och verksamheter.---Egenkontroll av lagstadgade normer förutsätter
en myndighetstillsyn som, enligt Riksrevisionsverkets rapport F 1993:7,
myndigheterna inte alltid har resurser till.---SWEDAC vill i detta
sammanhang peka på den nyligen antagna EG-fÖrordningen om frivilliga
miljörevisionssystem med oberoende miljörevisorer. Deltagandet i sådana
system är helt frivilligt för företagen men målsättningen är att industrin
skall uppmuntras att kontinuerligt förbättra miljöhänsynen. Detta skall
ske genom upprättande av miljöprogram och styrmedel for verksamheten
och genomförandet av en systematisk, objektiv och periodisk utvärdering
av dessa. De oberoende utvärderamas kompetens skall formellt bekräftas
och övervakas genom ackreditering.---För att ge nödvändiga resurser
för tillsynen av egenkontrollen bör det enligt SWEDAC:s mening
övervägas om system liknande EG:s frivilliga system kan införas även
inom områden med obligatorisk egenkontroll.
15.2.6 Statens naturvårdsverk: Verket noterar med tillfredsställelse de
vidgade befogenheterna för tillsynsmyndigheten att meddela före-
lägganden och förbud. Detta kommer bl.a. att innebära att ingripanden
kan göras mot det faktum att en verksamhet, som är tillståndspliktig
enligt miljöskyddslagen eller naturvårdslagen, saknar tillstånd.---Vissa
formella hinder för större flexibilitet i tillsynsmyndigheternas kompetens-
försöijning bör undanröjas. Naturvårdsverket får i denna fråga hänvisa
till sitt yttrande över KLIV-utredningens betänkande (SOU 1993:19). - -
- Utformningen av 2 § kommer bl.a. att innebära att ingripanden kan
göras mot det faktum att en verksamhet, som är tillståndspliktig enligt
miljöskyddslagen eller naturvårdslagen, saknar tillstånd.---På flera
ställen i betänkandet pekar utredningen på vikten av att tillsynsmyndig-
heterna besitter erforderlig kompetens for att kunna fullgöra sitt uppdrag.
Denna uppfettning delas fullt ut av verket. Dock är det av resursskäl ofta
inte möjligt.---Verket välkomnar förslaget i 22 kap. 8 § att utöka
möjligheten att översända ett vitesföreläggande för anteckning i festig-
hetsboken eller tomträttsboken till att gälla även beträffande miljöferliga
verksamheter. Förslaget att tillsynsförrättaren har ett självständigt ansvar
att anmäla överträdelser, som framförs i specialmotiveringen till 22 kap.
18 §, bör tydligare komma till uttryck i lagtexten, vilken nu snarare
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
366
säger tvärtom. Sekretessfrågor kan bli aktuella inte bara vid myndig- Prop. 1994/95:10
hetemas tillsyn utan också vid annan form av myndighetsutövning, t.ex. Bilaga 4
tillståndsgivning och godkännande. Sekretessreglerna borde därför
placeras i balken på ett mer allmängiltigt ställe än i tillsynskapitlet.
15.2.7 Koncessionsnämnden för miljöskydd: 22 kap. 8 § synes gälla
även viten som har förelagts någon som med stöd av nyttjanderätt
bedriver en verksamhet på fastigheten och som således inte är fastig-
hetsägare. Koncessionsnämnden ifrågasätter om detta kan vara meningen.
Ett sådant föreläggande kan nämligen inte göras gällande gentemot den
som äger fastigheten vid den tidpunkt när vitet föreskrivs och inte heller
mot en ny ägare, vilket föreslås i andra stycket. Det saknas då även
anledning att göra en anteckning i fastighetsboken. Koncessionsnämnden
föreslår att lagtexten ändras så att det framgår att den endast gäller när
fastighetsägaren tillika är utövare av verksamheten etc.---22 kap. 18
§. Lagtext och specialmotivering (s. 165 i Del 2) stämmer inte. I
lagtexten står det "den som har att" utöva tillsyn, medan det i specialmo-
tiveringen talas om den som "faktiskt utövar" tillsynen. Ett klarläggande
behövs.
15.2.8 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: Den regel som föreslås i 22
kap. 18 § och som innebär att en inspektör på eget bevåg skall anmäla
överträdelser av balken, avstyrks som direkt olämplig. Enligt SSI:s
mening bör frågor om åtalsanmälan avgöras av strålskyddsmyndigheten.
15.2.9 Kammarrätten i Stockholm: 22 kap. 15 §. I andra stycket bör
ordet "han" bytas ut mot "denne".---22 kap. 18 §. Sista stycket i
specialmotiveringen synes inte förenligt med den lagtext som föreslagits.
15.2.10 Uppsala universitet: 22 kap. handlar om tillsyn. Ett sådant
särskilt kapitel behövs. Tillsynsbefogenheter och -skyldigheter måste
förtydligas avsevärt.---Vi föreslår därefter ett pliktkapitel. Bakgrunden
till detta är bl.a. och särskilt Brundtlandkommissionens synpunkter på att
etablerade myndighetsstrukturer, samhällsstrukturer etc. inte skulle få
vara något hinder för förbättringen av miljövården.---Vi skissar ett
förslag byggt på tanken att en rättsordning och ett samhällssystem skall
ha ett säkerhetssystem syftande till att få nationell miljöpolitik och
gällande regler att fungera, även om en enstaka myndighet eller
beslutsfattare inte fungerar. Vi utvecklar ombudsmannatanken men för
ombudsmannen till riksdagen (på samma sätt som JO) samt föreslår
därtill ett miljörevisionsverk med rapporteringsskyldighet till riksdagen
och inte till regeringen. Vidare föreslår vi att statliga myndigheter måste
gripa in om kommunala organ missköter något.---Det kan invändas att
så gör man inte i Sverige och vi instämmer. Men Brundtlandkommissio-
nen påpekade att etablerade strukturer m.m. inte skall vara hinder i
367
vägen. Om vårt förslag förbättrar effektiviteten i genomförande av
miljöpolitik och miljölagstiftning, är invändningarna om att förslaget
strider mot etablerade strukturer ovidkommande.
15.2.11 Länsstyrelsen i Stockholms län: Kommitténs förslag om
föreläggande och förbud i 22 kap. 2 § miljöbalken innebär att det inte
anges mot vem ett föreläggande eller förbud skall kunna riktas. Till-
synsmyndigheten är därigenom inte bunden att adressera föreläggandet
till gärningsmannen utan kan i vaije enskilt fell välja fritt vem som
lämpligen bör åläggas att vidta rättelse. Enda kravet är att adressaten
skall ha rättslig och fektisk möjlighet att kunna följa föreläggande, som
anges i viteslagen. Eftersom det är fråga om så många skiftande
situationer när bestämmelsen skall kunna tillämpas borde en precisering
göras mot vem föreläggandet skall kunna riktas i olika situationer.---
Lagrådet har tidigare i samband med ett förslag till ändringar i naturvård-
slagens 39 § avstyrkt ett motsvarande förslag till bestämmelse om
föreläggande att vidta rättelse. Det kunde enligt lagrådet förekomma
situationer där några materiella regler om åligganden för ägaren inte
föreligger och som varken ägare eller annan innehavare anses ha något
ansvar för. Lagrådet pekade särskilt på den typ av bestämmelser som
riktar sig till allmänheten och rör utövandet av allemansrätten. Regering-
en beaktade lagrådets invändningar vid utformningen av 39 § naturvård-
slagen (prop. 1981/92:220).---Länsstyrelsen föreslår att bestämmelsen
i 22 kap. 2 § miljöbalken omarbetas så att den, när det är fråga om
rättelseåtgärder som omfettar byggnader och sådana anläggningar som
även regleras i PBL, får samma lydelse som bestämmelsen om rättelseåt-
gärder m.m. i 10 kap. 14 § PBL, där det endast är ägaren till festigheten
som får föreläggas vid brott mot PBL. Adressaten är således klart
angiven i lagen. I vart fell bör överensstämmelse gälla mellan PBL och
miljöbalk i dessa frågor när det gäller behandlingen av liknande åtgärder.
---I övrigt bör den föreslagna bestämmelsen överarbetas och preciseras
även i andra fell än de som nämnts i det föregående så att det tydligare
framgår mot vem ett föreläggande skall riktas. Oklara bestämmelser om
föreläggande att vidta rättelse leder erfarenhetsmässigt till svårigheter vid
tillsynen av att bestämmelserna efterlevs. Ett alternativ till omarbetning
är att bestämmelsen närmare preciseras i tillämpningsbestämmelser som
regeringen utfärdar.---Av 8 § framgår att det blir möjligt att fora in
förelägganden och förbud som är av större betydelse i fastighetsboken om
föreläggandet är förenat med vite. Länsstyrelsen anser att möjligheten
även bör omfetta förelägganden utan vite som är av större betydelse,
t.ex. kontroll av utläckage från gammal industritomt som måste pågå i
många år. Ett exempel: Ett företag har åtagit sig att utföra kontrollen
varför det inte är motiverat att förena ett föreläggande med vite. Däremot
är det bra att få in upplysningarna om att området är förorenat och att
kontroll av utläckage bör ske i minst 100 år i fastighetsboken.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
368
15.2.12 Länsstyrelsen i Uppsala län: Förslaget till lydelse av 22 kap. Prop. 1994/95:10
18 § innebär att den enskilde tjänstemannen - och inte dllsynsmyndig- Bilaga 4
heten - blir skyldig att anmäla för åtal och i övrigt verka för att
överträdelser av balkens bestämmelser beivras. Länsstyrelsen anser det
olämpligt att en enskild tjänsteman skall ha denna skyldighet.
15.2.13 Länsstyrelsen i Södermanlands län: 22 kap. 2 §. De vida och
generella befogenheterna tillstyrks. Det kan ifrågasättas om inte
möjligheten att meddela råd (jmf. 39 § ML) borde stadfästas i balken.
15.2.14 Länsstyrelsen i Hallands län: I 22 kap. 18 § anges: "Det
åligger den som har att utöva tillsyn enligt detta kapitel att verka för att
överträdelser av denna balk beivras". I kommentaren anges: "Skyldig-
heten ... har ... knutits till den som faktiskt utövar tillsynen och inte
såsom nu gäller i miljöskyddslagen till den myndighet som har att utöva
tillsyn." Detta måste tolkas så att bestämmelsen riktas mot den enskilde
tjänstemannen. Länsstyrelsen anser att den föreslagna ordningen är
olämplig. Skyldigheten att verka för att överträdelser beivras bör även i
fortsättningen gälla för myndigheten.
myndigheternas rådgivning har tagits bort såsom obehövliga i den nya
lagstiftningen. Inte desto mindre kommer rådgivning att vara en del i
myndigheternas arbete. Att bestämmelser om rådgivning inte förs in i
balken ökar otydligheten ifråga om myndighetsutövningens gränser enligt
länsstyrelsen. Då avsikten inte är någon saklig ändring av rätten att
meddela råd bör denna också finnas omnämnd i lagtexten. - - - På
miljöskyddsområdet finns inget som hindrar att en tillsynsmyndighet
meddelar förbud mot en planerad verksamhet om den bedöms strida mot
tillåtlighetsreglema. På hälsoskyddsområdet har däremot den motsatta
ordningen gällt. Det är utmärkt att dessa begränsningar i miljö- och
hälsoskyddsnämndernas möjligheter att ingripa mot planerade verksam-
heter inte föreslås gälla i fortsättningen.---Enligt 22 kap. 2 § får en
tillsynsmyndighet under vissa förutsättningar meddela de förelägganden
och förbud som behövs i enskilda fall för att balkens regler m.m. skall
efterlevas. Innebörden av ordet "får" har nyligen varit omtvistad. Enligt
länsstyrelsens mening innebär föreskriften att tillsynsmyndigheten får
göra en diskretionär prövning av frågan om ett föreläggande eller förbud
skall meddelas. Någon obetingad skyldighet att ingripa med rättelseåt-
gärder föreligger alltså inte. Länsstyrelsen anser att en sådan ordning bör
gälla även enligt miljöbalkens regelsystem. Det bör finnas en möjlighet
att avstå från rättelseåtgärder när det uppenbarligen är opåkallat eller
oskäligt.
15.2.16 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Uppdelningen av tillsynsansvaret
369
enligt 1 § bör vara strikt. Länsstyrelsernas roll bör preciseras mot ett Prop. 1994/95:10
tydligt övergripande tillsynsansvar i länet. Bilaga 4
15.2.17 Uppsala kommun: I nuvarande miljöskyddslag finns en
skyldighet för tillsynsmyndighet att beivra miljöbrott. I förslaget 22 kap.
18 § har denna skyldighet knutits till den som faktiskt utövar tillsynen,
dvs. den anställde vid myndigheten, istället for till myndigheten som
sådan. Förändringen klarlägger på ett positivt sätt rollfördelningen mellan
myndighet och enskild tjänsteman.
15.2.18 Eskilstuna kommun: I avsnittet om föreläggande och förbud har
vi noterat att utredningen inte funnit anledning att infora särskilda regler
for meddelande av råd, motsvarande nuvarande 39 § miljöskyddslagen.
Kommittén har uppfattat dessa råd som en allmän rådgivningsverksamhet
från myndigheternas sida. Vår uppfettning är den att råd, lämnade med
stöd i lagstiftning, är snarare att betrakta som en markerad uppmaning.
De praktiska erfarenheterna av tillsynsarbetet visar emellertid att
användandet av råd enligt 39 § ML hittills varit mycket effektiv när det
gäller att uppnå rättelse vid bristande miljöförhållanden.
15.2.19 Mjölby kommun: Beträffande myndigheternas rådgivnings-
verksamhet kan anföras att det bör vara upp till tillsynsmyndigheterna att
själva avgöra i vilken utsträckning och i vilka sammanhang råd bör
medgivas.---I likhet med vad som föreslås beträffande gemensamma
tillsynsregler bör också gemensamma regler införas i balken avseende
myndigheternas möjligheter att meddela förelägganden och förbud.
Därvid tillstyrks förslaget att använda de nuvarande bestämmelserna i
strålskyddslagen och lagen om kemiska produkter som utgångspunkt för
ett nytt regelsystem. Det bör då också framgå att förelägganden och
förbud skall användas restriktivt.---Även bestämmelser om vite bör
införas i miljöbalken. Viten och straffrättsliga sanktioner bör kunna
användas parallellt inte minst mot bakgrund av svårigheterna att
straffrättsligt lagfora juridiska personer för t.ex. miljöbrott. Det bör
finnas en möjlighet för myndigheterna att översända ett vitesföreläggande
för anteckning i festighetsbok eller tomträttsbok. Motiven är, såsom
utredningen konstaterar, oftast att svårigheter föreligger avseende
verkställighet av vitesföreläggande när egendom överlåtes. Beslut om
föreläggande eller förbud bör gälla omedelbart, om ej annat förordnas i
beslutet.---Vidare tillstyrks förslaget om att tillsynsmyndigheten även
i fortsättningen bör få besluta om rättelse på någons bekostnad om
vederbörande underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom enligt
miljöbalken eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd
av balken eller enligt beslut om föreläggande eller förbud. I brådskande
fell bör rättelse kunna vidtas direkt. Till sin hjälp bör då myndigheterna
kunna använda handräckningsinstitutet.
370
En samordning av de nuvarande tillträdesbestämmelsema tillstyrks.
Den nya lagregleringen bör ge tillsynsmyndigheterna samma tillträdesrätt
som de har idag. Även nuvarande möjligheter om myndigheternas rätt att
■'id tillsyn utföra undersökningar och ta prover bör regleras i en
gemensam bestämmelse. Förslaget om att ge hälsoskyddsmyndighetema
möjligheter att påfordra undersökningar av otillfredsställande bostads-
miljöer tillstyrks.
15.2.20 Göteborgs kommun: I 22 kap. 4 § första stycket har intagits en
skyldighet för ny ägare till festighet att under vissa förutsättningar
avhjälpa skador som uppkommit under tidigare ägares tid. Det kan
ifrågasättas om en skyldighetsregel av detta slag hör hemma i kapitlet om
tillsyn.---I 22 kap. 10 § regleras tillsynsmyndigheternas möjligheter
att förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. Vi vill peka på att
det andra stycket i paragrafen fått en olycklig inledande formulering som
medför att regeln inte blir tillämplig i de situationer som avses enligt
specialmotiveringen. Regeln skall enligt motiven kunna tillämpas utan
föregående föreläggande eller förbud i brådskande fell, under förut-
sättning att balken, föreskrifter eller villkor överträtts. Hänvisningen till
de fell som avses i första stycket blir då oriktig - där avses endast fell där
föreläggande eller förbud redan utfärdats.
15.2.21 Marks kommun: Beträffande tillsynen bör grundregeln vara att
den skall bedrivas av lokal myndighet. Avsteg från denna grundregel är
de fell då det är orimligt att hålla lokal kompetens eller om kommunen
inte tar sitt tillsynsansvar.
15.2.22 Skövde kommun: I vissa speciella miljöärenden bör till-
synsmyndigheten få möjlighet att meddela generella förelägganden eller
förbud. Genom att gå ut generellt med krav inom en bransch underlättas
införandet av miljöskyddsåtgärder. Samtidigt införande av krav på
branscher som inte är tillståndspliktiga skapar en ur konkurrenssynpunkt
fördelaktig situation för företagen.---Miljö- och hälsoskyddsnämnden
(MHN) som tillsynsmyndighet bör få samma möjlighet som länsstyrelsen
att besluta om tillträde till egendom och föreskriva om förbud att rubba
eller skada mätinstrument enligt 14 kap. 8 §. - - - I tolkningen av
nuvarande miljöskyddslag tvistas det om det finns möjlighet att förelägga
en miljöstörande verksamhet om utredning som kan klargöra vilka
tekniker som finns tillgängliga för att minska miljöskador, samt kostnader
för sådana åtgärder. För att det inte skall finnas möjlighet till feltolkning
anser MHN att miljöbalken bör kompletteras med ett klargörande i denna
fråga.
15.2.23 Köpings kommun: 22 kap. 18 § Skyldigheten att tillse att
miljöbrott beivras bör ej läggas på den enskilde myndighetspersonen utan
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
371
även i fortsättningen åligga den myndighet som har att utöva tillsyn. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
15.2.24 Västerås kommun: Vi vill påpeka att det andra stycket i 22 kap.
10 § fått en olycklig inledande formulering som medför att regeln inte
blir tillämplig i de situationer som avses enligt specialmotiveringen.---
I 22 kap. 18 § föreskrives att den som faktiskt utövar tillsyn har
skyldighet att tillse att miljöbrott beivras. För närvarande gäller enligt
miljöskyddslagen att det är myndigheten som har detta ansvar.---Då
denna fråga ofta är av känslig natur kan det föreligga ett behov av
myndighetens stöd innan ärendet lämnas till åtalsprövning.---Det bör
därför övervägas om det finns tillräckligt vägande skäl att ändra
paragrafen till nu föreslagen lydelse.
15.2.25 Gävle och Hudiksvalls kommuner: I balken 22 kap. 8 § införs
en tidigare paragraf i hälsoskyddslagen om möjlighet till inskrivning i
fastighetsbok eller tomträttsbok; detta är en riktig skrivning och som
möjliggör ett effektivt miljöarbete.
15.2.26 Örnsköldsviks kommun: I 22 kap. 11 § anges: "skall kronofog-
demyndigheten verkställa tillsynsmyndighetens beslut." Av motivtexten
framgår ej hur detta skall ske i alla de situationer som kan uppkomma
enligt 22 kap. 2 §.
15.2.27 Luleå kommun: Enligt 14 kap. 8 § kan länsstyrelsen besluta om
tillträde till annan fast egendom om det behövs för att utreda verk-
ningarna av miljöfarlig verksamhet. Denna möjlighet bör tillskrivas
tillsynsmyndigheten, alltså även miljönämnden ifall denna utövar tillsyn
över verksamheten, liksom den möjlighet som ges för länsstyrelsen att
föreskriva förbud att rubba eller skada instrumentet.
15.2.28 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO/SR: I 22
kap. 11 § anges: "skall kronofogdemyndigheten verkställa tillsynsmyndig-
hetens beslut." Av motivtexten framgår ej hur detta skall ske i alla de
situationer som kan uppkomma enligt 22 kap. 2 §.
15.2.29 Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, MHTF:
MHTF anser att nuvarande 44 a § i miljöskyddslagen skall finnas med
i miljöbalken. Det är fortsättningsvis nödvändigt och mycket viktigt att
tillsynen är lokal om den miljöfarliga verksamheten påverkar kommunens
miljö. Med detta innefattas även kommunala anläggningar.
15.3.1 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: 22 kap. 1 § i förslaget till
Miljöbalk utesluter den möjlighet som nu finns för SSI att själv bestämma
372
om delegering av tillsynsuppgifter till en kommun med stöd av 30 §
strålskyddslagen och 16 § strålskyddsförordningen. SSI finner det
angeläget att få behålla denna möjlighet.
15.3.2 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Vad beträffar överlåtelsen
av tillsyn till en kommun bör paragraferna ge utrymme för regeringen att
också ge t.ex. länsstyrelserna viss delegationsrätt av tillsynsuppgifter till
en kommun.
15.3.3 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen hälsar med
tillfredsställelse att den nuvarande möjligheten till frivilligt övertagande
av tillsynsansvar enligt § 44 a miljöskyddslagen kommer att upphöra.
Denna konstruktion har länge varit en källa till irritation mellan
tillsynsmyndigheterna och har skapat förvirring hos företag och allmänhet
om vem som har tillsynsansvaret i det enskilda fellet.
15.3.4 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen delar kommitténs
uppfettning att nuvarande system där kommunerna har möjlighet att
frivilligt överta tillsyn från länsstyrelsen bör slopas. Enligt länsstyrelsens
uppfettning bör tillsynen for verksamheter som i dag tillståndsprövas av
Koncessionsnämnden för miljöskydd obligatoriskt åvila länsstyrelsen,
liksom för verksamheter vars tillåtlighet prövas av regeringen enligt 7
kap. i den föreslagna miljöbalken. Det är vidare angeläget att länsstyrel-
sen även fortsättningsvis har kvar tillsynen över miljöferlig verksamhet
som är av regional betydelse eller har en regional påverkan. Listan över
objekt där länsstyrelsen är tillsynsmyndighet bör baseras på branscher på
liknande sätt som i den nuvarande bilagan till miljöskyddsförordningen
och inte på en förteckning över enskilda verksamheter. Länsstyrelsen
avstyrker förslaget att låta naturvårdsverket ha tillsyn över de större
trafikanläggningarna. Ansvaret bör istället åvila länsstyrelserna, gärna i
samarbete. Länsstyrelsen delar uppfattningen att det är tveksamt att
kommunerna utövar tillsyn över egna verksamheter. Tillsynen över
kommunala verksamheter med miljöpåverkan av betydelse bör därför
åvila länsstyrelsen.
15.3.5 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Kommitténs förslag innebär en
avveckling av den nuvarande möjligheten for en kommun att överta
tillsynen av miljöferlig verksamhet enligt miljöskyddslagen 44a § och
innebär en återgång till en ordning där alla landets kommuner förutsätts
bedriva en exakt liknande tillsyn. Länsstyrelsen är kritisk till en sådan
ordning. Skilda förutsättningar råder i landet. Därför bör kommunerna
ges betydande frihet att själva avgöra omfattningen av sitt tillsynsarbete
utifrån bl.a. resurser och kompetens. Utredningens förslag avvecklar ett
system som medgett en relativt hög grad av flexibilitet och utnyttjande
av samhällets totala tillsynsresurser och förordar ett system där samtliga
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
373
kommuner förutsätts bedriva en likartad tillsyn oavsett struktur,
kompetens och resurser.
15.3.6 Huddinge kommun: Miljöskyddslagens 44 a § ger kommunerna
möjlighet att överta tillsynen över tillståndspliktiga anläggningar. Vi
anser att denna paragraf skall inarbetas i sin helhet i balken. Kommuner-
nas lokalkännedom och närhet till verksamhetsobjekten gör dem bäst
lämpade för tillsynen. Vår erfarenhet är att tillsynen fungerar bättre
sedan 1990 då vi övertog tillsynen av de tillståndspliktiga verksamheterna
i kommunen.
15.3.7 Uppsala kommun: I 22 kap. 1 § bibehålls möjligheten att som i
nuvarande 44 a § ML frivilligt överta tillsynsuppgifter från staten. I
miljöbalkens avsnitt 19.6.3 ifrågasätter dock miljöskyddskommittén
lämpligheten av om kommunen skall ha tillsyn över kommunala
anläggningar.---En sådan begränsning är felaktig och bör inte göras.
Detta bör beaktas i den pågående utredningen om tillsynsmyndigheternas
organisation. Möjligheten för kommuner som har resurser och kompetens
att frivilligt överta tillsynsuppgifter måste finnas kvar fullt ut.
15.3.8 Katrineholms kommun: Vi föreslår ett bibehållande av 22 kap.
44 a § ML då den hittills visat sig fungera bra. Paragrafens krav på
lämplighetsprövning garanterar kommunens kompetens som tillsynsmyn-
dighet. Vi vill vidare framhålla vikten av att kommunrepresentanter ges
tillfälle att medverka i den fortsatta utredningen om organisationsfrågorna
inom miljöområdet.
15.3.9 Karlskrona kommun: I förarbetena till miljöbalksförslaget tar
man upp frågan om kommunernas tillsyn över egna verksamheter. Man
menar att en statlig tillsyn bättre skulle tillgodose kraven på opartiskhet
i myndighetsutövningen.---En sådan ordning konsekvent införd skulle
emellertid medföra betydande konsekvenser eftersom hälsoskyddslagen
införlivas i miljöbalken. Den traditionellt kommunala tillsynen över
skolor, barnstugor, vårdinrättningar och idrottsanläggningar skulle övergå
till staten om anläggningarna drivs i kommunal regi.---Erfarenheterna
av kommunal tillsyn enligt miljöskyddslagen är i allmänhet goda och
inget styrker uppfattningen att tillsyn i kommunal regi över kommunala
verksamheter skulle brista i opartiskhet eller vara mindre effektiva.
Närheten mellan tillsynsmyndighet och tillsynsobjekt underlättar ett
förtroendefullt samarbete. En kommunal tillsynsmyndighet kan utöver
den reglerande miljötillsynen samarbeta med den enskilde om miljöplan.
Undertecknad förordar därför att den obligatoriska kommunala miljötill-
synen utökas och att delegationsmöjlighetema enligt nuvarande ML 44
a § för kommunerna att ta över statlig tillsyn kvarstår. Detta förutsätter
att kommunerna i sin organisation så tydligt skiljer mellan tillsynsmyn-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
374
digheten och de miljöstörande verksamheternas huvudmän att myndig- Prop. 1994/95:10
hetens opartiskhet inte ifrågasätts. Bilaga 4
15.3.10 Västerås kommun: Det är principiellt viktigt och ett absolut
krav att 22 kap. 1 § ges den utformning som motsvarar § 44 a i dagens
miljöskyddslag. Det skall även vara möjligt, om kommunen så önskar,
att även ha tillsyn över kommunens egna anläggningar. Kommunerna har
med framgång i många år utövat tillsyn över kommunala anläggningar i
enlighet med bl.a. hälsoskyddslagstiftningen.---Något ifrågasättande
vad gäller statlig tillsyn utförd av statlig myndighet på statens an-
läggningar förekommer ej i betänkandet. 18 §: i avsnitt 19.6.3 har
kommittén redogjort för hur de framtida tillsynsuppgiftema bör fördelas.
Det är principiellt viktigt och ett absolut krav att paragrafen ges den
utformning som motsvarar § 44 a i dagens miljöskyddslag. Det innebär
att det är kommunerna själva som skall avgöra vilka anläggningar som
skall ligga på den kommunala tillsynsmyndigheten.
15.3.11 Hudiksvalls kommun: 22 kap. 1 § Enligt nuvarande miljös-
kyddslag § 44 a har kommunerna möjlighet att frivilligt överta mer
tillsyn.---I 1 § tar balken upp en viktig principiell fråga, nämligen den
att kommunerna bör tilldelas ett huvudansvar för tillsyn av miljöferlig
verksamhet. - - - Kommunen skall naturligtvis även ha tillsyn över
kommunala anläggningar. - - - 1 § måste omformuleras så att dess
innebörd överensstämmer med nuvarande 44 a § i miljöskyddslagen.---
I detta avseende anser vi bl.a. att § 44 a i miljöskyddslagen skall vara
med i miljöbalken. Vi anser det som mycket viktigt, att om en miljöferlig
verksamhet påverkar kommunens miljö, då skall tillsynen vara på lokal
nivå. Med detta innefettas även kommunala anläggningar.
15.3.12 Örnsköldsviks kommun: Det fektum att 44 a § i ML tagits bort
bäddar dock för att hantera dessa frågor utifrån andra principer än vad
som hittills skett. Detta framgår också klart av de resonemang som förs
i såväl den allmänna motiveringen som i specialmotiveringen. Vad som
avses skrotas är den flexibla synen på kommunernas miljöengagemang
som möjliggjorts av exempelvis 44 a § ML och 18 b och 43 §§ NL. I
stället avses tydligen att genomföra en strikt bodelning med strävan att
kommunernas miljöansvar skall vara detsamma oavsett folkmängd,
resurser, kompetens etc. Det oflexibla synsättets nackdelar kommer att
visa sig både i toppen och botten. Ambitiösa kommuner kan komma att
hindras i sina ambitioner och resurssvaga kommuner kan komma att få
ett ansvar de inte är vuxna. Borttagandet av de paragrafer som tar hänsyn
till kommunernas olikhet kan också sägas förekomma. Petris utredning
som nyligen tillsattes för att reda ut dessa frågor.
15.3.13 Östersunds kommun: Förslaget ger ej någon möjlighet till
375
anpassning av tillsynsnivån över balken beroende på lokala förhållanden, Prop. 1994/95:10
kompetensnivå etc. Möjligheterna att bedriva en effektiv tillsyn bedöms Bilaga 4
var lika såväl i landets största kommun som i den minsta, och oavsett om
kommunen är en utpräglad tätortskommun eller glesbygdskommun.
Förslaget 22 kap. borde kompletteras med en regel, som medger att
tillsynsansvar kan väljas mer individuellt utifrån de olika förutsättningar
som kan föreligga. En regel motsvarande nuvarande § 44 a i miljös-
kyddslagen bör övervägas.
15.3.14 Luleå kommun: Kommitténs förslag innebär en avveckling av
den nuvarande möjligheten för en kommun att överta tillsynen av
miljöferlig verksamhet enligt miljöskyddslagen 44 a § och innebär en
återgång till en ordning där alla landets kommuner förutsätts bedriva en
exakt likadan tillsyn. Med de skilda förutsättningarna som råder i landets
kommuner måste kommunerna ges betydande frihet att själva avgöra
omfattningen av sitt tillsynsarbete utifrån bl.a. resurser och kompetens.
Utredningens förslag avvecklar ett system som medgett en relativt hög
grad av flexibilitet och utnyttjande av samhällets totala tillsynsresurser
och förordar ett system där samtliga kommuner förutsätts bedriva en
likartad tillsyn oavsett struktur, kompetens och resurser.---Miljöbalken
är därför konstruerad som en ramlag för att möjliggöra ett demokratiskt
inflytande. Att tillsynen av kommunala anläggningar utövas av en
kommunal myndighet är därför i högsta grad förenligt med balkens
intentioner.
15.3.15 Greenpeace: Möjligheterna att bedriva tillsynsverksamhet på
kommunal nivå bör utredas närmare. Dock bör kommunerna aldrig ha
tillsyn över egna verksamheter.---Det framstår som klart olämpligt att
kommunerna skall ansvara för tillsynen beträffande anläggningar vari
man har större egna intressen. Härmed avses inte bara kommunala
verksamheter och kommunala bolag, utan även andra verksamheter som
har kommunalt intresse av olika anledningar, t.ex. sådana som är mycket
betydelsefulla av arbetsmarknadsskäl. Enligt Greenpeace bör en kommun
aldrig utöva tillsyn över verksamheter oavsett drifts- och ägarformer, om
kommunen har särskilda intressen i verksamheten.
nuvarande miljöskyddslag § 44 a har kommunerna möjlighet att frivilligt
överta tillsyn från länsstyrelsen.---I 22 kap. 1 § tar balken upp en
viktig principiell fråga, nämligen den att kommunerna bör tilldelas ett
huvudansvar för tillsyn av miljöferlig verksamhet på lokal nivå.---I
paragrafen föreslås också att efter åtagande av en kommun får regeringen
överlåta åt kommunen att i ett visst avseende utöva tillsyn som annars
skulle ankomma på statlig myndighet. - - - MHTF anser att det även
fortsättningsvis är nödvändigt och mycket viktigt att en kommun kan åta
376
sig tillsynen av en miljöferlig verksamhet. - - - Den miljöferliga Prop. 1994/95:10
verksamheten skall vara av betydelse för kommunens miljöbelastning, Bilaga 4
med andra ord om verksamheten har stor lokal påverkan skall tillsynen
vara lokal. - - - Kommunerna skall naturligtvis även ha tillsyn över
kommunala anläggningar. 1 § måste formuleras så att dess innebörd
överensstämmer med nuvarande 44 a § i miljöskyddslagen.
15.3.17 Sveriges Försäkringsförbund: Det är väsentligt att en långt-
gående delegering av tillsynsansvaret ej får inverka på kvaliteten vad
gäller tillsyn och rättstillämpning. Tillsynen får ej påverkas av det
forhållandet att eventuella skador kan komma att täckas av förekomman-
de försäkringar.
16.1.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: Om förslaget att ideella organisa-
tioner som tillvaratar mijövårdsintressen skall tillerkännas talerätt
kommer att genomföras, bör enligt min uppfettning i balken regleras
vilka slag av beslut som skall kunna överklagas av en sådan organisation.
Vidare bör även de grundläggande krav som skall ställas för att en
organisation skall tillerkännas sådan rätt framgå av balken.
16.1.2 Justitiekanslern, JK: Vad gäller talerätt för ideella organisationer
i 24 kap. 5 § synes argumentationen inte helt övertygande. Inför ett
ställlningstagande i denna fråga bör saken övervägas dels i belysning av
ett bredare förvaltningsprocessuellt perspektiv, dels bör behandlingen av
grupptalanutredningens nu väntade betänkande avvaktas.
16.1.3 Överbefälhavaren, ÖB: Det är mindre lämpligt att utöka
talerätten till ideella organisationer enligt förslaget 24 kap. 5 §, 6 p. även
om dessa redan idag har viss rätt att överklaga.
16.1.4 Fortifikationsförvaltningen, FortF: FortF anser att det är
olämpligt att utöka talerätten till ideella organisationer enligt förslagets
5 § 6 p.
16.1.5 Statens Jordbruksverk: Man bör inte göra avsteg från allmänna
förvaltningsrättsliga principer utan att tungt vägande skäl härför
föreligger. Några sådana skäl för förslaget att låta ideella organisationer
få en självständig talerätt har ej redovisats. Jordbruksverket avstyrker
därför förslaget i den delen.
16.1.6 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget
377
att utöka kretsen av de som har rätt att överklaga ett beslut enligt Prop. 1994/95:10
miljöbalken. Åtgärden ökar medinflytandet men kommer enligt Skogssty- Bilaga 4
relsens uppfettning att leda till ökade kostnader för samhället genom
utökad administration hos tillsynsmyndigheter, domstolar och regering.
Förslaget kommer också generellt att leda till ökade kostnader för
skogsägare och andra näringsutövare genom ökad administration och
tidsutdräkt. I enskilda fell kan dessa kostnader bli betydande.
16.1.7 Sveriges geologiska undersökning, SGU: SGU anser att en
utvidgad rätt att föra talan mycket väl kan kopplas till ett system där
viktigare ärenden avgörs genom domstolsprövning. Ett sådant system
medför att endast seriösa sakägare kommer att kunna föra talan. För att
bibehålla effektivitet i domstolsarbetet erfordras en klar och tydlig
avgränsning av sakägarbegreppet.
16.1.8 Domän AB: Kommittén redogör for hur frågan om utvidgad
talerätt har varit uppe till diskussion flera gånger under senare år.---
Förutom principiella juridiska argument mot en sådan utvidgad rätt finns
också praktiska. En miljöorganisation, som inte fått gehör för ett
generellt förbud mot en viss tillståndspliktig åtgärd, skulle kunna
blockera sådana arbetsföretag tidsmässigt genom att regelmässigt anföra
besvär mot givna tillstånd. Detta skulle vara till avsevärt men för
brukandet av marken, även om besvären så småningom skulle avslås i de
flesta fellen.---En ideell intresseorganisation är i sin fulla rätt att
kämpa ensidigt för sin sak, utan eller med ringa hänsynstagande till andra
intressen. Att "allmänheten" skulle få så mycket större inflytande över
beslut, därför att en ideell miljöorganisation ges talerätt, kan diskuteras.
Domän anser nuvarande regler väl grundade och avstyrker bestämt en
utvidgad talerätt.
16.1.9 Kammarkollegiet: En talerätt för ideella föreningar kan, som
kommittén konstaterar, inte vara helt generell utan måste på något sätt
begränsas till organisationer som har en festare struktur och en målsätt-
ning eller bärande idé som sträcker sig längre än det aktuella projektet.
Redan dessa inskränkningar skapar gränsdragningsproblem och motverkar
samtidigt det grundläggande syftet med en vidgad talerätt nämligen att
aktivera och ta till vara allmänhetens intresse, kompetens och engage-
mang i miljöfrågor. Det finns också en risk för att en på det föreslagna
sättet utvidgad talerätt kommer att uppfettas som en skenåtgärd och
därmed motverka sitt syfte. Kollegiet anser därför att andra vägar bör
prövas. Strävan bör vara att samla upp allmänhetens synpunkter och ge
dem en reell tyngd i prövningsförferandet. En intressant möjlighet är
tanken på en "miljöombudsman" eller enhet inom Naturvårdsverket i
kombination med ett nytt rättsinstitut - grupptalan. Kollegiet avstyrker
således kommitténs förslag om en till ideella föreningar utvidgad talerätt
378
och förordar att frågan ytterligare övervägs mot bakgrund av de förslag
utredningen om grupptalan kan komma att lägga fram.
16.1.10 Konsumentverket: Vi anser i likhet med utredningen att ideella
organisationer bör tillerkännas talerätt.---Det kan dock ifrågasättas om
en organisation skall uteslutas från talerätt enbart på den grunden att den
bildats för att bevaka intressen i anslutning till ett speciellt projekt. Det
är värdefullt om enskilda genom att gå samman känner att de har
möjlighet att påverka utvecklingen av sin närmiljö.
16.1.11 Koncessionsnämnden for miljöskydd: 24 kap. 5 § - Rätten för
den som berörs av ett beslut, dvs. sökanden eller adressaten för ett
föreläggande eller en sakägare, att överklaga regleras genom 22 §
förvaltningslagen (1986:223) och behöver således inte även regleras i
miljöbalken. När det gäller rätten för myndigheter, kommuner och
organisationer att överklaga ett beslut regleras denna för närvarande i
speciallagarna. Koncessionsnämnden ifrågasätter om det bör överlämnas
till regeringen att i framtiden fetta beslut i dessa frågor.
16.1.12 Svea hovrätt: Hovrätten vill uttala sin anslutning till kommitténs
förslag att tillerkänna vissa ideella organisationer rätt att överklaga beslut
enligt miljöbalken. Flera av dessa organisationer gör värdefulla insatser
på miljöområdet. Att ge sådana organisationer rätt att fullfölja talan i
miljöfrågor är också ett sätt att fånga upp många människors engagemang
och kunskaper i miljöfrågor.
16.1.13 Växjö tingsrätt: Tingsrätten ställer sig mycket kritisk till
kommitténs förslag att utöka talerätten i tillståndsärenden enligt Miljöbal-
ken på så sätt att vissa ideella organisationer efter regeringens med-
givande skall erhålla rätt att besvära sig över meddelade tillståndsbeslut.
Främst ifrågasätter tingsrätten därvidlag lämpligheten av att på detta sätt
tillskapa ett slags ”partiell talerätt".---Enligt tingsrättens uppfettning
torde syftet med förslaget bättre uppnås om man i stället tillskapar en rätt
for olika intresseorganisationer att i närmare angivna former yttra sig och
redovisa sina synpunkter direkt till respektive tillståndsmyndighet, som
därefter har att med sin officialprövningsskyldighet beakta all relevant
utredning i tillståndsärendet. Detta är för övrigt något som är ytterst
vanligt förekommande i vattenmål, där såväl rikstäckande intresseorgani-
sationer som lokala naturvårds- och miljövårdsgrupper tillåts framföra
skriftliga och muntliga synpunkter samt inge utredningar i målen.---
Genom att ge organisationerna besvärsrätt riskerar man säkerligen längre
sammanlagd handläggningstid av ärendena. Det föreligger vidare en
överhängande risk för att en "besvärsberättigad" förening väntar med att
föra fram sina synpunkter först i besvärsinlagan varigenom ärendet kan
komma att tillföras nytt material av betydande omfettning i besvärsinstan-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
379
sen.---Tingsrätten avstyrker därför kommitténs förslag. Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
16.1.14 Luleå tingsrätt: Tingsrätten avstyrker även förslaget om talerätt
för intresseorganisationer for yrkesfiskare. Tingsrätten anser att
intresseorganisationer på yrkesfiskets område inte intar en sådan
särställning i förhållande till andra jämförbara organisationer att de på
grund därav bör tillerkännas talerätt.
16.1.15 Kammarrätten i Stockholm: Kommittén föreslår, att ideella
organisationer, som tillvaratar miljövårdsintressen, skall tillerkännas
talerätt vid tillståndsprövning enligt balken. - - - En sådan talerätt
kommer oundvikligen att medföra kostnader för andra parter och
tidsutdräkt vid handläggningen av tillståndsfrågorna. Rent praktiskt kan
den medföra inte obetydliga problem med exempelvis delgivning av
beslut. Detta kan i sin tur leda till att en del beslut aldrig kommer att
vinna laga kraft. Problem ger sig också till känna när det gäller att på ett
ändamålsenligt sätt avgränsa gruppen av taleberättigade organisationer.
I den mån talerätten överhuvud anses böra vidgas utöver den egentliga
sakägarkretsen talar starka skäl för att avsevärd varsamhet iakttas.
16.1.16 Länsrätten i Östergötlands län: Det är givetvis angeläget att en
beslutande instans får ett uttömmande och korrekt underlag för att med
beaktande av allmänna och enskilda intressen kunna ta ställning i ett
miljöärende. Detta talar för en utvidgning av sakägarbegreppet. Å andra
sidan bör beaktas att t.ex. ekonomiska skäl talar i motsatt riktning.
Länsrätten delar utredningens uppfattning att det som hittills får
överlämnas åt rättstillämpningen att utstaka gränserna för kretsen av
sakägare.---Utredningen föreslår talerätt for ideella organisationer.
Avsikten är att förbättra möjligheten att föra talan när det är motiverat
att så sker trots att det är svårt att utpeka en taleberättigad enskild part
(s. 610).---Länsrätten anser att tillräckligt bärande skäl inte fram-
kommit som motiverar den föreslagna utvidgningen. Särskilt om den av
utredningen föreslagna miljöombudsmannen kommer till stånd bör denne
kunna ta tillvara de intressen som här är i fråga.---Det är emellertid
angeläget att de ideella organisationernas sakkunskap tas tillvara.
Länsrätten föreslår därför att man överväger ett system med yttranderätt
i miljöärenden. En tänkbar lösning vore att införa ett kungörelseförfaran-
de beträffande inkomna ansökningar med angivande av senaste dag för
yttrande. Var och en som anser sig ha något att tillföra ärendet skulle på
så sätt kunna göra sin stämma hörd.
16.1.17 Stockholms universitet: Lagförslaget kännetecknas av flera goda
idéer som med stor sannolikhet kommer att blir förebild för andra länders
miljölagstiftning. Ett exempel är förslaget i 24 kap. 6 § beträffande
ideella organisationers rätt att överklaga beslut som rör natur- och
380
miljövården. Den allmänna motiveringen fäster större vikt vid dessa Prop. 1994/95:10
organisationers roll i själva miljöbeslutsförferandet. Nämnden anser dock Bilaga 4
det är särskilt viktigt att ideella organisationer också har möjligheten att
på allmänhetens vägnar väcka talan när den pågående verksamheten
befaras ge upphov till miljöskador eller när den redan har orsakat sådana
skador. Naturskyddsföreningen eller Greenpeace har i detta fell både
intresse och resurser för att vända sig till rätten på de berördas vägnar.
16.1.18 Uppsala universitet : Det förefeller lämpligt att lagstiftaren och
inte regeringen anger kriterier för vilka slags organisationer som skall ha
talerätt. Med hänsyn till den speciella karaktär som ideella organisationer
har, kan det uppfettas som att ett bemyndigande till regeringen att
"auktorisera" vissa organisationer ger möjlighet till politisk sållning.
Vidare kan s.k. ad-hoc organisationer spela en mycket viktig roll i vissa
miljöfrågor. Sådana bör om de uppfyller vissa kriterier kunna ha talerätt.
Det ligger i sakens natur att de inte kan ha det med Miljöskyddskommit-
téns förslag.---Troligen skulle en jämförande studie täckande ett antal
länder på kort tid ge uppslag till användbara kriterier för när en
organisation skall ha talerätt.
16.1.19 Lunds universitet: När det gäller talerätt för ideell organisation
är det, enligt forskningsnämnden, ett väl övervägt förslag att låta ideella
organisationer få talerätt på det miljörättsliga området. Det är emellertid
högst diskutabelt om frågan om vilka organisationer som bör ges talerätt
skall regleras genom föreskifter meddelade av regeringen. De skäl som
i betänkandet (s. 619) har anförts för en sådan lösning är inte över-
tygande. Sett ur rättsstatlig synvinkel är att föredra att domstol bedömer
talerättsfrågor på det miljörättsliga området, bl.a. därför att risken är
betydligt mindre för att domstolarna kommer att låta tillfälliga och
ovidkommande politiska hänsyn inverka på lösningen av talerättsproble-
men. Det bör dessutom vara fullt möjligt att på ett tillfredsställande sätt
ange förutsättningarna för talerätt i lag. Frågan är om inte den organisa-
tionsbeskrivning som har angivits i betänkandet skulle kunna bilda
underlag för en adekvat talerättsregel, låt vara att det som vanligt vid en
abstrakt lagstiftningsteknik blir nödvändigt att överlämna åt rättstillämp-
ningen att närmare utmejsla kriterierna for talerätten. Den i betänkandet
uttryckta ferhågan att en sådan talerättslösning skulle medföra en
besvärande och kostsam arbetsbelastning på domstolarna (s. 619) är en
gissning lika god som någon annan och bör därför inte tillmätas någon
avgörande vikt i sammanhanget.
16.1.20 Länsstyrelsen i Stockholms län: Hittills har man i olika
utredningar funnit att skäl saknas att utvidga talerätten så långt. De skäl
som utredningen nu stödjer sig på är på intet sätt starkare än vid tidigare
försök att lämna en fest förvaltningsrättslig praxis.---Att ta med 24
381
30 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
kap. 5 § 6 p. kommer att medföra ett stort me rarbete - och inte någon Prop. 1994/95:10
motsvarande vinst för miljön - för besvärsinstansema som vid varje Bilaga 4
besvär måste noga utreda om den klagande ideella organisationen faller
inom ramen för de föreskrifter som regeringen meddelat.
16.1.21 Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommittén föreslår att de ideella
organisationer som regeringen utser skall få talerätt i mål och ärenden
om miljöfrågor. Med hänsyn till att uppgiften är mycket grannlaga är
länsstyrelsen synnerligen tveksam till förslaget.
16.1.22 Länsstyrelen i Södermanlands län: 24 kap. 5 § - Länsstyrelsen
ser positivt på möjligheten att ge intresseorganisationer och ideella
organisationer som tillvaratar miljövårdsintressen rätt att överklaga beslut
enligt balken under de förutsättningar som kommittén föreslår.
16.1.23 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det är bra att ideella organisa-
tioner inom naturvårds- och miljöskyddsområdet tillerkänns talerätt i
fråga om beslut enligt miljöbalken. Det är oklart om talerätten gäller
endast tillståndsbeslut eller även andra beslut. Det är viktigt att den
ideella organisationen har en tillräckligt fest organisation och att detta
krav framgår av regeringens kommande föreskrifter inom området.
16.1.24 Länsstyrelsen i Kronobergs län: För att kunna ge allmänheten
ökat inflytande över besluten i miljövårdsärenden kan länsstyrelsen
tillstyrka att vissa ideella organisationer, som tillvaratar miljövårdsintres-
sen, får talerätt. Det bör inte medföra några större tillämpningsprobem
eftersom kretsen av sakägare inom detta område enligt praxis redan idag
varit vidsträckt.
16.1.25 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen ställer sig tveksam
till den föreslagna utvidgningen av den krets som ges rätt att överklaga
beslut enligt balken. - - - Att nu utvidga kretsen inom miljöbalkens
område bör rimligen innebära att motsvarande övervägande görs inom
andra områden. Skall kretsen besvärsberättigade utvidgas bör ställning till
detta tas i ett större sammanhang och inte allt eftersom olika lagstift-
ningar blir föremål för översyn. Länsstyrelsen kan när det gäller
miljöbalken tänka sig ett undantag för yrkesfiskarnas organisationer
eftersom det, när det gäller fiskare, annars inte finns någon som
överhuvudtaget kan företräda dessa.---Länsstyrelsen utgår ifrån att
föreskrifter som regeringen beslutar, att en statlig myndighet får
överklaga en viss typ av beslut enligt balken, inte kommer att medföra
att länsstyrelsernas roll som uttolkare av olika riksintressen inskränks
eller undermineras.
16.1.26 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Frågan är hur organisationerna
382
skall kunna väljas ut och om inte den mest ändamålsenliga lösningen är Prop. 1994/95:10
att regeringen genom lista i en förordning anger de "godkända" Bilaga 4
organisationerna. I annat fell uppkommer vid ärendehanteringen frågor
om åberopsbörda och bevisprövningar som kan leda till att ett ärende
kantrar i processer angående olika organisationers talerätt.
tén föreslår att regeringen skall få meddela föreskrifter om att beslut
enligt miljöbalken får överklagas av bl.a. en ideell organisation som
tillvaratar miljövårdsintressen.---Förslaget strider mot tidigare praxis
och ställningstaganden men är en följd av tilläggsdirektiv. Om förslaget
genomförs är det viktigt att regeringen i föreskriftsform klart anger vilka
organisationer och sammanslutningar som skall ha talerätt. Prövningsför-
ferandet hos länstyrelser och Koncessionsnämnden bör inte fördröjas och
kompliceras av osäkerhet kring denna rent processuella fråga. Om ideella
organisationer sålunda ges talerätt är det en självklarhet att samma rätt
tillkommer yrkesfiskarnas intresseorganisationer, som föreslås i 24 kap.
5 §. En konsekvens av den föreslagna utvidgningen av talerätten är att
även intresseorganisationer för andra areella näringar än yrkesfiske också
ges besvärsrätt.
16.1.28 Länsstyrelsen i Örebro län: 24 kap. 5 § - Här vore det ytterst
lämpligt att skriva in vilka som alltid har rätt att överklaga ett beslut;
nämligen de som berörs av beslutet, t.ex. sökanden och festighetsägande
grannar. Dessutom är det nödvändigt att klargöra hur de som får eller
eventuellt får rätt att föra talan skall få del av ett beslut, därför behövs
fortydliganden i främst 20 men även 21 kap. Balkförslaget innebär att
helt nya grupper kan få rätt att föra talan; fackföreningar och miljöfore-
ningar. Detta kommer att skapa merarbete för tillståndsgivande myndig-
heter när det gäller att eventuellt kungöra, hålla infomöten och remittera
till dessa föreningar. - - - Om föreskrifterna genomföres innebär
bestämmelsen att rätten att överklaga naturvårdsbeslut utvidgas kraftigt.
Detta innebär bland annat att ett stort antal beslut skall delges allmän-
heten exempelvis genom kungörelser.
16.1.29 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser i likhet
med utredningen att det är rimligt att ideella föreningar ges formell
möjlighet att överklaga.
16.1.30 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligt 24 kap. 5 § miljöbal-
ken får regeringen meddela föreskrifter om att beslut enligt balken får
överklagas av vissa där angivna grupper, däribland ideella organisationer.
Länsstyrelsen anser att detta lika väl kunde ha framgått direkt i balken
och att något särskilt behov att överlåta till regeringen att utfärda
föreskrifter inte finns.
383
16.1.31 Huddinge kommun: 24 kap. 5 § - Talerätten utökas till att även Prop. 1994/95:10
gälla ideell organisation som tillvaratar miljöintressen och intresseorgani- Bilaga 4
sation för yrkesfiskare. Vi stödjer denna utökning.
16.1.32 Uppsala kommun: I 24 kap. 5 § ges regeringen möjlighet att
forordna att vissa organisationer får rätt att överklaga beslut fettade med
stöd av miljöbalken. Närmare kriterier för vilka typer av organisationer
som kan komma ifråga anges inte. Sådana kriterier bör enligt kommunen
utarbetas, så att beslut om vilka organisationer som ges sådan rätt inte
blir godtyckliga.
16.1.33 Mjölby kommun: Förslaget om talerätt för ideella organisationer
som tillvaratar miljövårdsintressen avstyrks. Ett system med en utvidgad
sakägarkrets bör istället övervägas. Annars är risken uppenbar för
utdragna rättsliga processer och s.k. missnöjesyttringar i opinionsskapan-
de och politiskt syfte. Vidare föreligger enligt Mjölby kommuns
förmenande svårigheter att bedöma vilka ideella organisationer som i så
fell skulle erhålla särskild talerätt.
16.1.34 Växjö kommun: Utredningen föreslår att besvärsrätten utvidgas
så att den även gäller för intresseorganisationer för yrkesfiskare samt
ideella organisationer som tillvaratar miljöns intresse. Kommunen anser
att andra intresse- eller ideella organisationer skall få rätt att överklaga
beslut som berör respektive intresseområde.
16.1.35 Landskrona kommun: Miljöskyddskommittén diskuterar även
talerätt för enskilda och organisationer och konstaterar att det inte torde
"vara möjligt, eller ens lämpligt, att utvidga talerätten till alla och
envar." Kommittén vill inte definiera sakägarbegreppet i lagtexten utan
överlämna frågan åt rättstillämpningen, liksom hittills. Talerätt för ideella
organisationer vill kommittén delegera till regeringen.---Kommitténs
synsätt är gammalmodigt och argumentationen inte övertygande. Det
finns alla skäl att uppmuntra medborgarnas engagemang i miljfrågor,
även sådana som inte enbart rör deras egen bakgård. Utan medborgarnas
delaktighet och engagemang i miljöfrågorna blir vägen mot en hållbar
utveckling betydligt svårare. Kommittén verkar se överklaganden från
enskilda och organisationer mest som besvär och aldrig som ett bidrag
till en bättre miljö. Medborgarmedverkan förutsätter ett verkligt
inflytande och därmed även talerätt i miljöfrågor. Av detta följer att det
är självklart att organisationer som bildas med anledning av ett speciellt
projekt eller en speciell situation bör ges talerätt. Det borde även vara
självklart att en medborgare som bor i närheten av en soptipp, badar i
havet i närheten av den, idkar yrkesfiske eller sportfiske i dess närhet bör
ha talerätt. Även en organisation som har på sitt program att arbeta för
ett kretsloppssamhälle bör ha talerätt i detta sammanhang.
384
16.1.36 Halmstads kommun: 24 kap. 5 § innehåller regler för vilka som Prop. 1994/95:10
har rätt att överklaga beslut. Det sägs bl.a. att regeringen får meddela Bilaga 4
föreskrifter om att beslut enligt denna balk får överklagas av en kommun.
Med hänsyn till att beslut kan beröra en kommunal verksamhet och att
den kommunala byråkratin tar tid bör den kommunala miljönämnden ha
besvärsrätt.
16.1.37 Köpings kommun: 24 kap. 5 § - Beslut enligt balken bör också
kunna överklagas av kommunernas miljönämnder.
16.1.38 Örnsköldsviks kommun och Sveriges Akademikers Centralor-
ganisation, SACO/SR: 24 kap. 5 § 6 p. bör formuleras: "... tillvaratar
miljö- eller hälsointressen."
16.1.39 Umeå kommun: Kommunstyrelsen avstyrker bestämt att man
inte av förslaget i det enskilda fellet kan utläsa vem som har besvärsrätt.
Det måste vidare vara fel och en helt ny lagstiftningsprincip att låta
regeringen i administrativ ordning avgöra besvärsrättens omfettning.
16.1.40 Göteborgs och Bohus läns landsting: Vi tillstyrker förslaget att
yrkesfiskarnas intresseorganisationer skall få talerätt i tillståndsfrågor.
Yrkesfisket på allmänt vatten riskerar ofta att skadas och har nu inte
samma möjligheter att bevaka sina intressen som andra areella näringar.
16.1.41 Svenska Kommunförbundet: Kommittén föreslår att regeringen
får meddela föreskrifter om vilka som skall få överklaga beslut enligt
miljöbalken. Kommunförbundet kan inte acceptera förfaringssättet med
en reglering genom föreskrifter. Förbundet anser att kretsen av taleberät-
tigade skall bestämmas av lagstiftaren, dvs. riksdagen. - - - Konsekven-
serna av att ge ideella organisationer talerätt i den omfettning som
förslaget medger är enligt förbundet mycket svåröverblickbara. För-
bundet anser också att den lagtekniska lösningen for att ge ideella
organisationer talerätt är helt oacceptbel. Förbundet vill vidare peka på
att erfarenheterna från sex års tillämpning av PBL tyder på att över-
klagandeinstitutet inte sällan kommit att användas som ett medel for
medborgarinflytande i stället för som en yttersta garanti för rättssäker-
heten.
16.1.42 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen välkomnar
förslaget att miljöorganisationer skall kunna erhålla talerätt. Därmed
stärks deras möjligheter att på egna premisser bevaka enskilda miljöären-
den. Allmänhetens insyn i och möjlighet att påverka dessa ärenden
stärks. De begränsningar kommittén föreslår ifråga om organisationers
möjlighet att få talerätt anser Naturskyddsföreningen är rimliga.
385
16.1.43 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: LRF kan inte ansluta sig
till förslaget att ideella organisationer på miljöområdet skall få en formell
rätt att överklaga beslut i frågor som rör natur- och miljövården. Sådan
talerätt bör endast den ha som är sakägare. LRF vill varna för att en
sådan talerätt minskar viljan att frivilligt samråda med andra intressen.
En lagreglering motverkar de syften man önskar uppnå. Det saknas
bärande motiv för en utvidgning av sakägarbegreppet. För övrigt kan
framhållas att ideella organisationer i praktiken redan i dag har talerätt
i en inte ringa utsträckning. En sådan rätt är möjlig därigenom att
organisationerna skaffar sig ombudsuppdrag bland personer i sakägarkret-
sen. Vidare har en ideell organisation givetvis alltid rätt att överklaga
sådana beslut som rör organisationen själv, exempelvis i egenskap av
ägare till egendom som påverkas av en verksamhet.---Förutom de nu
anförda principiella invändningarna mot förslaget om utvidgad talerätt
finns också invändningar av praktisk natur. En generell klagorätt för
miljöorganisationer skulle kunna leda till stora fördröjningar av arbets-
företag för vilka sökts och beviljats tillstånd. Eftersom den ideella
organisationen inte har något ansvar för de ekonomiska konsekvenser
överklagandet har för en markägare som beviljats tillstånd, blir markäga-
ren, vid avslag på besvären, drabbad på ett oacceptabelt sätt.
16.1.44 Svenska Kraftverksföreningen: Förslaget att ge vissa ideella
organisationer talerätt är onödigt. I praktiken går det idag till så att
ideella organisationer anknyter till sakägare på platsen och utför deras
talan på grund av fullmakt. Detta fungerar och behöver inte förändras.
Systemet borgar för en lokal förankring som lätt kan gå förlorad om en
aldrig så seriös, rikstäckande miljöorganisation ges generell talerätt
överallt i landet.
16.1.45 Grupptalanutredningen: Den inskränkta processuella friheten
for organisationerna stämmer dåligt överens med det ofta, inte minst från
politiskt håll, påtalade behovet av att alla och envar aktivt tar del i
arbetet for att skydda och vånda miljön. Det är en väl förankrad svensk
tradition att i sådana sammanhang kanalisera intresset och arbetet genom
organiserad samverkan med andra. - - - Miljöskyddskommitténs
bedömning att ideella organisationer, liksom vissa intresseorganisationer,
skall ges rätt att överklaga beslut i miljöskyddsärenden är således både
välkommen och välmotiverad.---Miljöskyddskommittén nämner inte
vilka beslut som besvärsrätten skall avse. I den allmänna motiveringen
diskuteras i princip endast tillståndsärenden, men lagtexten innehåller
inget om att rätten att överklaga skulle begränsas till en viss beslutstyp.
Möjligen menar kommittén att också denna fråga bör överlämnas til
regeringen att besluta om. Oavsett vilket finns det skäl att påpeka att det
inte är endast i tillståndsärenden som organisationernas ansträngningar
och engagemang kan fylla en viktig funktion. Dessa kan spela en väl så
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
386
viktig roll när det gäller tillsynsmyndigheternas verksamhet, särskilt som Prop. 1994/95:10
kommitténs förslag syftar till att minska behovet av tillståndsprövning. - Bilaga 4
- - Man kan rikta vissa invändningar mot kommitténs förslag att
överlämna åt regeringen att bestämma vilka organisationer som skall ges
besvärsrätt. Rent principiellt kan det sättas i fråga om det bör läggas på
regeringen att peka ut vissa namngivna organisationer som särskilt
lämpliga att föra talan mot myndighetsbeslut. Det kan hävdas att det är
olämpligt att regeringen skall tvingas ta ställning för och emot en
besvärsrätt för olika organisationer. Ytterligare invändningar kan resas
om regeringen överlämnar åt en myndighet att bestämma i frågan.
Myndigheten kan då ha att ensam bestämma vem som skall ha rätt att
klaga på myndighetens egna beslut. Behovet av att på detta sätt begränsa
den besvärsberättigade kretsen synes basera sig på en föreställning om att
det i annat fell finns risk för att prövningsmyndighetema överhopas av
sakligt ogrundade besvärstalan från organisationer. Emellertid saknas det
ofta fog för ferhågor av det slaget. Den sannolika utvecklingen är att en
vidgad besvärsrätt åstadkommer en liten men principiellt viktig ökning
av antalet processer. Det är svårt att, nationellt och internationellt, finna
bevis for att en friare talerätt eller besvärsrätt ger upphov till ett större
antal onödiga processer.---Goda skäl finns således att i stället låta
besvärsrätten bero av vissa i lag angivna materiella förutsättningar. Mot
detta alternativ brukar sägas att det försvårar hanteringen och fördröjer
handläggningen av ärendet i sak (se s. 619). Inte heller dessa påståenden
torde dock kunna beläggas, om man ser på förhållandena inom rättsom-
råden där organisationer har en vid besvärsrätt eller talerätt. Det finns
sålunda flera skäl för att en utvidgning av besvärsrätten för organisatio-
ner bör göras genom en allmän lagregel av det sfeg som redan i dag
gäller för arbetstagarorganisationer angående miljörättsliga beslut och för
konsument- och näringsidkarorganisationer på marknadsrättens område.
Därmed nås en tillräcklig garanti för att besvärsrätten kan utövas av
enbart organisationer med en fest och bestående struktur, vars verksam-
heter vilar på demokratisk grund (jfr. s. 618 f.).
16.1.46 Plan- och Byggutredningen: Konsekvenserna av att tillerkänna
organisationer talerätt i den omfettning som förslaget i denna del medger,
är svåröverblickbara.
16.1.47 Friluftsfrämjandet: Vi välkomnar förslaget att ideella organisa-
tioner på miljöområdet får besvärsrätt mot beslut enligt miljöbalken. Vi
instämmer i utredningens motiveringar för denna förändring.
16.1.48 Föreningen Skogsindustrierna: Kommittén föreslår att ideella
miljöorganisationer som tillvaratar miljöintressen skall ges formellt rätt
att överklaga tillståndsbeslut enligt balken. Skogsindustrierna avstyrker
förslaget. Såväl praktiska som principiella skäl talar för att nuvarande
387
regler bibehålls. Risken är upppenbar att överklagandefrekvensen ökar
påtagligt. Det är också svårt att objektivt avgränsa den krets av organisa-
tioner som skall tilldelas talerätten.---Vad gäller skogsbruket vill vi
framhålla att byråkratin och det administrativa extra arbetet runt
skogsbruket redan idag är omfattande och tidsödande. Antalet myndig-
heter som en skogsägare måste kontakta är många och att i det läget
infora formell talerätt för ideella organisationer skulle förlänga hand-
läggningstidema och försvåra skogsägarens situation ytterligare.---
Flera miljöorganisationer arbetar numera nära skogsägarna när det gäller
den praktiska verksamheten i fält. På det viset sker ett utbyte av
kunskaper mellan skogsägaren och miljöorganisationen lokalt och
intressemotsättningar kan ofta lösas direkt i anslutning till brukandet.
Detta arbetssätt ger de bästa resultaten både för miljö- och brukarintres-
set.
16.1.49 Skogsägarnas Riksförbund: Vi avvisar kommitténs förslag att
ideella organisationer skulle få formell rätt att överklaga beslut i frågor
som rör natur- och miljövården. Sådan talerätt bör endast ges sakägare.
Det är uppseendeväckande att Miljöskyddskommittén anser att en ideell
organisation skall kunna ersätta myndigheten i kontrollverksamheten och
det är mycket anmärkningsvärt att inte överväga de praktiska och
ekonomiska konsekvenserna för brukarna av ett sådant förslag.---
Däremot kan det vara lämpligt att såväl skogsägare som myndigheter
samråder med den ideella naturvården i de fell dessa bedöms ha god
kompetens.
i stort förslagen i 16:e kapitlet.---Vad avser sakägarbegreppet bör det
klarläggas tydligare. Yrkesfiskarna har tillstånd av länsstyrelserna att
fiska med mer nät än vad en medborgare i allmänhet får göra. De har
också en yrkesfiskarlicens.---Enligt det vattenrättsliga sakägarbegrep-
pet är en yrkesfiskare som fiskar med fest redskap på allmänt vatten efter
tillstånd av en myndighet sakägare. Analogt med den tolkningen bör den
som fiskar med rörligt redskap på allmänt vatten efter tillstånd av
myndighet också anses vara sakägare enligt miljöbalken vad avser
miljöferlig verksamhet som berör det vatten han fiskar i. Enligt SIC:s
uppfettning bör denna problematik helt klarläggas i en kommande
proposition till riksdagen. Den rådande osäkerheten om rättsläget är inte
bra för yrkesfiskeföretagen. - - - Det är rimligt att personer som
investerar i yrkesfiske har status som sakägare när miljöstörande
verksamhet planeras som berör hans fiskevatten. För att begränsa kretsen
av sakägare kan enligt SIC:s mening krävas att ifrågavarande fiskare
skall ha en yrkesfiskelicens.---Det är också rimligt att den som söker
tillstånd till en miljöferlig verksamhet bör svara för sakägarnas kostnader
i samband med förfarandet, enligt samma regler som gäller för vatten-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
388
mål.---SIC har positivt noterat forslaget om att yrkesfiskets organisa-
tioner skall få talerätt enligt miljöbalken. Förslaget är angeläget och
tills tyrkes.
16.1.51 Sveriges Fiskares Riksförbund: Instämmer i milj skyddskommit-
téns förslag angående yrkesfiskets särställning och tillstyrker den
föreslagna utvidgningen av talerätten för yrkesfiskarnas intresseorganisa-
tioner.
16.1.52 Michelsons Advokatbyrå: Vi delar kommitténs uppfattning, att
frågan om bestämmandet av sakägarbegreppet liksom hittills väl kan
överlämnas till rättstillämpningen. Vi avstyrker den utformning av en
talerätt för ideella organisationer som kommittén föreslagit. Det skulle
vara till gagn för den allmänna utvecklingen mot en bättre miljövård om
ideella organisationer tillerkändes en vidgad talerätt.---Det bör aldrig
få komma i fråga, att såsom kommittén föreslagit, vissa särskilt utvalda
organisationer skulle få talerätt och att regeringen skulle bestämma vilka
organisationer som skulle tillerkännas detta privilegium. Ett sådant
system vore i grunden djupt odemokratiskt och skulle innebära en mycket
märklig ordning med en sorts "auktoriserad klasskillnad" mellan de
organisationer som arbetar på området. Föreningar med regeringens
"tillstånd" att föra talan skulle bli "finare" än andra sammanslutningar,
och även det ideella miljövårdsarbetet skulle på det sättet ledas in i banor
och fållor som den vid vaije tid etablerade maktapparaten helst önskar.
Särskilt betänklig ter sig en sådan ordning med tanke på att de allra
viktigaste och bästa ideella insatserna hittills många gånger gjorts av
sammanslutningar som vuxit fram spontant och med en viss bestämd
fråga som enda ändamål.
16.1.53 MHjöcentrum: Vi noterar med tillfredsställelse att utredningen
nu föreslår att också ideella organisationer skall få talerätt i samband med
koncessionsprövningar. Utredningen lämnar dock åt regeringen att avgöra
vilka ideella organisationer som skall få talerätt. Utredningen yttrar i
frågan bl.a.: "De organisationer som bör komma ifråga måste ha rättsligt
bestående uppbyggnad. Ledningen av organisationernas verksamhet bör
vila på en demokratisk grund ...".---Vi är medvetna om att det kan
finnas ett visst behov av att begränsa talerätten för organisationer. Men
att lämna den frågan i händerna på regeringen kan leda till favorisering
av gentemot statsmakten följsamma organisationer.---Kriterierna för
vilka organisationer som skall erhålla talerätt bör klart definieras i lag
och inte lämnas till regeringen. I sammanhanget bör kriterierna för
talerätt baseras på dokumenterad kompetens och samhällsnytta och inte
på demokratisk uppbyggnad. - - - En prövning av organisationernas
ideella status utgår lämpligen från om de klassificeras som ideella, dvs.
inskränkt skattskyldiga, av skattemyndigheterna. Universitet och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
389
högskolor bör inte minst med tanke på behovet av kompetens i be- Prop. 1994/95:10
slutsprocessen också garanteras talerätt. Bilaga 4
16.2.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: Jag tillstyrker att regeringen, i
den omfattning som kommittén föreslagit, befrias från uppgiften att pröva
överklaganden och att prövningen förs över till de allmänna förvaltnings-
domstolarna. ---Jag ser ingen anledning att nu frångå denna inställning
och delar kommitténs uppfettning (s. 633) att frågan om vilken för-
valtningsdomstol som skall vara första fullföljdsinstans bör lösas i ett
större sammanhang gemensamt for fler rättsområden än miljörättens. - -
- Som kommittén har föreslagit bör länsstyrelsen behålla uppgiften att
överpröva kommunala myndigheters beslut.
16.2.2 Försvarets Sjukvårdsstyrelse, SjvS: I 24 kap. 1 § under
överklaganderubriken (del 2, s. 171) anser SjvS att paragrafen bör
formuleras så, att det klargörs vem som är besvärsmyndighet, i det fell
SjvS/Generalläkaren utövar tillsyn. Eftersom Generalläkaren i sin
tillsynsroll arbetar direkt under regeringen, kan det också vara lämpligt
att regeringen är besvärsmyndighet. Det är också tänkbart att en
kammarrätt, såsom idag gäller, är besvärsmyndighet. Nackdelen med
detta kan vara att endast en kammarrätt beroende av Generalläkarens
blivande stationeringsort, Stockholm behandlar beslut som gäller
försvarsmaktens verksamhetsställen över hela landet. Några besvär från
militära myndigheter pga. föreläggandebeslut från SjvS inom miljö- och
hälsoskyddsområdet har ännu inte förekommit. Detta beror bl.a. på att
SjvS deltar i planering och inventeringar av behov vid förbanden, på ett
sådant sätt att berörd myndighet inte finner några skäl till besvär efter ett
föreläggandebeslut. Trots detta bör frågan om besvär vara helt klar.
16.2.3 Socialstyrelsen: Socialstyrelsen vill med anledning av den
föreslagna lagtexten i 24 kap. 1 § 3 p. framhålla att det i art. 6 i
Europakonventionen föreskrivs att envar skall ha rätt till domstolspröv-
ning när det gäller civila rätttigheter och skyldigheter eller anklagelser
för brott. Ett av tilläggsprotokollen (nr. 7 art. 2) till konventionen
innebär dessutom att var och en som har dömts av domstol för brottslig
gärning i princip skall ha rätt till omprövning i högre instans av
skuldfrågan och/eller straffet. Utveckling och praxis hos Europadoms-
tolen har medfört att kravet på domstolsprövning enligt artikel 6 även
omfettar ett stort antal förvaltningsbeslut.- - - Enligt den föreslagna
miljöbalkenär tillståndsprövning i första instans uppdelad mellan flera
myndigheter. Gemensamt för dessa är att de all är förvaltningsmyndig-
heter.---Socialstyrelsen anser att alla förvaltningsbeslut som rör civila
rättigheter eller skyldigheter bör kunna prövas av allmän domstol eller
390
av allmän förvaltningsdomstol. För att undvika gränsdragningsproblem
kan det till och med övervägas att göra domstolsprövningen av för-
valtningsbeslut mer allmän. Socialstyrelsen anser mot bakgrund härav att
alla beslut i tillståndsärenden enligt den framtida miljöbalken skall kunna
överprövas av domstol i två instanser. Härigenom skulle Sverige
tillgodose de krav som kan ställas på svensk rätt enligt Europakon-
ventionens art. 6. Härtill kommer att en domstolsprövning enligt
Socialstyrelsen otvivelaktigt skulle vara till fördel ur rättssäkerhetssyn-
punkt. Vidare skulle ett system med domstolsprövning medföra en
samordning av tillstånds- och ersättningsfrågorna, dvs. sådana frågor
skulle inte behöva splittras upp i två skilda förfaranden. En vinst skulle
också ligga i att sakägaren därigenom skulle få ersättning för sina
rättegångskostnader enligt det system som gäller vid domstolarna.
16.2.4 Koncessionsnämnden för Miljöskydd: Undantaget i inledningen
till 24 kap. 1 § 1 st. bör också omfatta vad som har föreskrivits med stöd
av 4 §.---24 kap. 3 §: Fall som avses i 14 kap. 7 § bör utgå. Kon-
cessionsnämndens erferenhet är att skyldigheten att delta i en kontroll och
kostnadsfördelningsfrågoma hänger så intimt samman att de bör
överklagas till samma myndighet. Koncessionsnämnden förordar för sin
del att den vanliga besvärsordningen enligt 1 § får gälla.
16.2.5 Växjö och Luleå Tingsrätt: Domstolarna har inga invändningar
mot det föreslagna besvärsförferandet.
16.2.6 Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten tillstyrker, att
regeringen i föreslagen utsträckning befrias från uppgiften att pröva
överklaganden och att dessa uppgifter överförs till de allmänna för-
valtningsdomstolarna. ---När det gäller frågan om till vilken instans
överklagande skall ske, bör framhållas att regeringen har uttalat sig för
att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i första instans också inom
de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. i länsrätt. Justitieutskottet har
i princip anslutit (JuU 1992/93:24 s. 23) sig till vad regeringen uttalat.
Utskottet har därvid betonat, att en principiell ordning med länsrätt som
första instans i de måltyper som prövas av förvaltningsdomstol inte
behöver gälla för alla måltyper. I denna del vill kammarrätten erinra om
att Domstolsutredningen föreslagit (SOU 1991:106 s. 424 ff.) att bl.a.
byggnadsmål, hälsoskyddsmål och renhållningsmål skall utgöra sådana
måltyper som skall flyttas från kammarrätt till länsrätt som första
domstol. Såväl hälsoskyddslagen (1982:1080) som renhållningslagen
(1979:596) föreslås inordnade i miljöbalken. Kammarrätten anser att
överklaganden enligt balken, i enlighet med principerna bakom Doms-
tolsutredningens förslag, bör prövas av länsrätt som första domstol.
Därigenom skulle också samstämmighet uppnås med bestämmelsen i 27
kap. 8 § i balken om prövning av frågor om miljöskyddsavgift.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
391
16.2.7 Länsrätten i Östergötlands län: Länsrätten delar utredningens
uppfattning att frågan om länsrätten eller kammarrätten skall vara
fullföljdsinstans bör lösas i ett större sammanhang.
16.2.8 Länsstyrelsen i Stockholms län: 24 kap. Överklagande -
Instansordningen och övervägandena kring denna föranleder inga
erinringar.
16.2.9 Länsstyrelsen i Gotlands län: Enligt 24 kap. 2 § framgår inte
annat än att beslut som länsstyrelserna meddelar om utvidgning och
inskränkning av strandskyddet skall överklagas till kammarrätt. Länssty-
relsen ifrågasätter detta. Sådana beslut framstår för länsstyrelsen i hög
grad som politiska och bör, i likhet med vad som gäller för naturreservat
och naturvårdsområden, överklagas till regeringen.
16.2.10 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget att låta länsstyrelserna även fortsättningsvis överpröva beslut
som har meddelats av miljönämnderna. Det bör samtidigt vara en fordel
om koncessionsnämnden ges en klarare roll som domstol och att det på
så sätt byggs in en domstolsprövning i det ordinarie förfarandet.---
För att koncessionsnämnden skall få status av domstol enligt Europakon-
ventionen torde möjligen krävas att inslaget av intresseledamöter tas bort
och att det i lag förs in bestämmelser om förfarandet och ett krav på att
ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Det är i vaije fell
inte fråga om några oöverstigliga eller ens svåra hinder. Koncessions-
nämndens arbetssätt och verksamhetsfält kan övervägas ytterligare, bl.a.
huruvida det är möjligt att låta nämnden, med vissa undantag, som
slutinstans pröva samtliga överklagade ärenden enligt miljöbalken. Att
därefter vid överprövning av länsstyrelsens beslut dela prövningen på två
instanser, som skall gå igenom samma utredning och som skall göra sina
bedömningar med delvis samma utgångspunkt, är inte ändamålsenligt. Att
överhuvud taget skapa en sammanhållen instans för prövning av ärenden
enligt de mark- och miljörättsliga lagarna har, jämfört med alternativet
prövning i ordinarie domstolsorganisation, ur allmän och ur enskild
synpunkt många och påtagliga fördelar för hanteringen, såväl kostnads-
och kompetensmässigt som med beaktande av tidsaspekten. Dessutom
skulle syftet att avlasta regeringen från besvärsärenden gynnas. Viktigare
ur ett större perspektiv än den strukturella målsättningen, att skapa en
enhetlig och sammanhållen domstolsorganisation är att ärendehanteringen
ur allmän synpunkt fungerar väl och att den enskilde tillförsäkras en
ändamålsenlig och rättssäker prövning. Dessa målsättningar torde ha bäst
förutsättningar för att uppfyllas med den här föreslagna ordningen.
16.2.11 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen
konstaterar med tillfredsställelse att kommittén anser att länsstyrelserna
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
392
bör behålla uppgiften att överpröva kommunala myndigheters beslut. - - Prop. 1994/95:10
- Länsstyrelsens beslut vid överprövning av kommunal nämnds beslut Bilaga 4
enligt miljöskyddslagen överklagas hos Koncessionsnämnden, men om
det grundats på hälsoskyddslagen överklagas det till kammarrätten. I
många fell är dock båda lagstiftningarna tillämpliga samtidigt och det
ftamgår inte klart vilken lag nämnden tillämpat. Kommittén har inte
föreslagit någon förändring i detta avseende. För dessa fell bör tillskapas
en gemensam besvärsväg, förslagsvis till Koncessionsnämnden.
16.2.12 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Enligt länsstyrelsens mening
bör det övervägas om inte de beslut av länsstyrelsen eller annan statlig
myndighet som enligt förslaget skall överklagas hos kammarrätten i
stället skall prövas av Koncessionsnämnden, som torde ha eller i vaije
fell på så sätt skulle få en bättre kompetens inom en samlad miljölagstift-
ning där de olika områdena kompletterar och även är integrerade i
varandra.---Kravet på en domstolsprövning bör kunna lösas genom att
Koncessionsnämnden ombildas till en domstol, något som utredningen
inte varit främmande inför. Genom inrättande av en miljödomstol, som
i praktiken blir sista instans, kommer alla enskilda mål och ärenden att
kunna avgöras genom en kvalificerad bedömning av såväl rätts- som
lämplighetsfrågor. Den splittrade instansordning som föreslås i miljöbal-
ken kommer snarare att motverka än att underlätta den uttalade am-
bitionen att balken skall ge uttryck för en enhetlig inställning till
miljöfrågorna.---En miljödomstol med erforderlig specialistkompetens
skulle också med fördel kunna sköta de uppgifter som behandlas i
departementspromemorian (Ds 1991:84) med förslag om inrättande av en
särskild nämnd för överprövning i plan- och byggärenden m.m.
16.2.13 Mjölby kommun: Beträffande överklagande är det efter-
strävansvärt om en samordning av överklagandereglema sker. I
möjligaste mån bör överprövningsfrågor hänskjutas till domstolsprövning.
Därvid förordas inrättande av särskilda miljödomstolar organiserade
utifrån vattendomstolarnas nuvarande kompetens samt i vissa fell
prövning av förvaltningsdomstol. Denna prövning bör kunna ske även i
de fell besluten grundas på av regeringen med stöd i miljöbalken
utfärdade bemyndiganden.
16.2.14 Växjö kommun: Kommitténs förslag går ut på att överpröv-
ningsordningen i stort sett förblir som idag. Kommunen föreslår att
Koncessionsnämnden blir slutinstans för merparten av ärendetypema i
miljöbalken bl.a. ärenden enligt 15 kap. kemiska produkter, 17 kap.
hälsoskydd och 18 kap. avfell.
16.2.15 Örebro kommun: När det gäller överprövning av beslut rörande
människors hälsa föreslår utredningen en administrativ besvärsgång när
393
det gäller beslut om störningar orsakade av fasta anläggningar och Prop. 1994/95:10
verksamheter i omgivningen. Motsvarande beslut i frågor om inomhus- Bilaga 4
miljön bör överprövas domstolsvägen. Denna uppdelning i två olika
besvärsordningar är olycklig och bör arbetas bort så att endast en
besvärsordning föreligger för hälsoskyddsfrågorna. Den administrativa
besvärsgången förordas.
16.2.16 Svenska Kommunförbundet: När det gäller förbundets syn på
instansordningen och överprövningsmöjligheter i miljöbalken hänvisas till
vad som tidigare sagts om tillstånd.
16.2.17 Sveriges advokatsamfund: Samfundet kan inte godta den
överklagandeordning som föreslås i 24 kap. Eftersom samfundets mening
är att miljöfrågor skall vara föremål för judiciell handlänggning och inte
administrativ sådan skall en sedvanlig instansordning i under- och
överdomstolar tillämpas. Om vattendomstolarna omvandlas till miljö-
domstolar är instansordningen given.
16.2.18 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
Organisationerna vill i detta sammanhang betona vikten av att över-
prövningssystem utformas så att en reell två- eller treinstansprövning
kommer till stånd. I nuvarande system förekommer att besvärsinstanser
saknar egen kompetens inom det aktuella området. Detta får till följd att
beslutsmyndigheten engageras för att granska sitt eget beslut och att yttra
sig över anförda besvär. I praktiken uteblir den opartiska överprövning
som är avsikten med besvären. Denna ordning är givetvis otillfredsstäl-
lande. Besvärsmyndigheter måste självfallet ha den kompetens och
självständighet som fordras för att göra en fri och obunden prövning av
anförda besvär. Kan detta inte tillförsäkras inom ramen för en admini-
strativ process återstår endast att överföra besvärsprövningen till domstol.
16.2.19 Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund, SIC: SIC tillstyrker
också förslaget om att miljöskyddsärenden som prövas i första instans i
Koncessionsnämnden även fortsättningsvis skall kunna överklagas till
regeringen.
16.2.20 Sveriges Fiskares Riksförbund: Stöder miljöskyddskomitténs
bedömning att Koncessionsnämndens beslut även i fortsättningen skall
kunna överklagas hos regeringen.
16.2.21 Michelsons Advokatbyrå: De frågor kommittén berört under
detta avsnitt skulle i allt väsentligt få sin lösning med vårt förslag till
inrättande av miljödomstolar.---Särskilt bör observeras, att det på s.
628 övervägda alternativet om eninstansforfarande är helt ogenomförbart
394
redan med hänsyn till innehållet i art. 13 i Europakonventionen.
16.3.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: Vilka befogenheter en Miljöom-
budsman borde få diskuteras i betänkandet egentligen inte på annat sätt
än att det anges att ombudsmannen skulle ha till uppgift att ta emot och
utreda enskilda personers klagomål över olika förhållanden på miljöom-
rådet, utredningar som sedan skulle kunna användas som underlag för
Naturvårdsverket att utnyttja sin egen talerätt och vid utarbetandet av
förslag till generella föreskrifter. Någon ny uppgift för verket skulle
således inte följa med inrättandet av en miljöombudsman. Som skäl att
föreslå inrättandet av en Miljöombudsman som en särskild enhet inom
Naturvårdsverket anförs att förslaget skulle utgöra det bästa sättet att
förstärka enskilda personers möjligheter att komma till tals samt att en
sådan tjänst kan vara ägnad att göra Naturvårdsverket bättre känt som
central miljövårdsmyndighet. Resonemanget framstår alls inte som
övertygande och jag avstyrker att en miljöombudsman inrättas.
16.3.2 Riksrevisionsverket, RRV: Utredningen diskuterar möjligheten
att inrätta en funktion på Naturvårdsverket som benämns miljöom-
budsman. RRV anser att denna fråga bör behandlas av följdutredningen.
Enligt RRV:s uppfettning bör dock inte en funktion med en sådan
benämning förläggas till Naturvårdsverket på grund av jävsskäl. SNV är
en aktör i miljövårdsfrågor och enskilda personer som vänder sig till
Miljöombudsmannen kan vara missnöjda med just SNV:s agerande.
16.3.3 Konsumentverket: Vi stödjer förslaget att inrätta en Miljöom-
budsman. Ombudsmannen bör dock ha en självständig ställning och inte
enbart vara en tjänsteman inom Naturvårdsverket.
16.3.4 Statens naturvårdsverk: Verket avstyrker förslaget om att inrätta
en särskild miljöombudsmannafunktion, oavsett om denna funktion skulle
finnas utom eller inom verket. Skulle det ändå anses motiverat att inrätta
en särskild miljöombudsmannafunktion bör dessa uppgifter utföras
fristående från Naturvårdsverket. - - - Allmänhetens möjligheter att
komma i kontakt med verket och att därvid få det gensvar som rimligen
kan begäras får anses vara goda. I betänkandet antyds att ett skäl för att
inrätta en miljöombudsmannafunktion vid verket skulle kunna vara att
verket därmed skulle kunna bli bättre känt som central miljövårdsmyndig-
het. Verket torde emellertid vara väl känt som central myndighet på
miljövårdsområdet. Det finns enligt verkets mening inte tillräckliga skäl
for att inrätta en särskild miljöombudsmannafunktion vid verket med
huvudsaklig uppgift att ta emot och besvara frågor från allmänheten.---
Att skapa ett särskilt fristående miljöombudsmannaämbete skulle enligt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
395
verkets mening inte heller vara en bra lösning. För att en fristående Prop. 1994/95:10
Miljöombudsman skall kunna få en någorlunda meningsfylld funktion Bilaga 4
skulle vederbörande sannolikt behöva ges egen överklagningsrätt. En
sådan rätt för Miljöombudsmannen skulle emellertid leda till betydande
komplikationer, särskilt med hänsyn till Naturvårdsverkets talerätt. Inte
minst resurssynpunkter leder verket till samma slutsats i denna fråga som
kommittén kom till i sitt principbetänkande, nämligen att det skulle
innebära överorganisation att inrätta ett särskilt miljöombudsmannaämbe-
te.---Vad gäller allmänhetens tilltro till en eventuell Miljöombudsman
skulle denna sannolikt bli mindre pga. tänkbara jävssituationer om
funktionen knöts till verket än om ett från verket fristående organ skapas
för denna funktion.
16.3.5 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden
anser att med den utvidgade talerätten som föreslås av kommittén ökas
allmänhetens inflytande tillräckligt, varför inrättandet av en Miljöom-
budsman enligt nämndens uppfattning inte är befogat. - - - Om en
ombudsman skulle inrättas, anser Koncessionsnämnden att det är
olämpligt att knyta en sådan till Naturvårdsverket. Ombudsmannen bör
ges en fristående ställning.
16.3.6 Svea hovrätt: Det behövs en kontinuerlig, gränsöverskridande
forskning på miljöområdet liksom en ständig kritisk granskning av de
föreskrifter som utfärdas av regeringen och berörda myndigheter, av de
individuella avgöranden som träffas i tillåtlighets- och tillståndsfrågor och
av effektiviteten av tillsynsapparaten. Det kan enligt hovrättens mening
därför ifrågasättas om det inte borde tillsättas ett särskilt organ med
ansvar för att en sådan uppföljning verkligen äger rum. Eventuellt kan
uppgifter anförtros den Miljöombudsman som kommittén föreslagit. Till
skillnad mot kommittén anser emellertid hovrätten att en Miljöom-
budsman inte skall utgöra en särskild enhet inom Naturvårdsverket. En
Miljöombudsman bör enligt hovrätten ha en helt självständig ställning
med skyldighet att kontinuerligt redovisa resultatet av sin verksamhet för
riksdagen.
16.3.7 Växjö tingsrätt: I stället för att ge Naturvårdsverket som sådant
ökade resurser för att kunna bevaka och tillvarata allmänna intressen med
avseende på naturvård och miljöskydd föreslås i betänkandet att denna
uppenbarligen erforderliga resursförstärkning tillförs verket genom
inrättande av en Miljöombudsman. Tingsrätten vill framhålla att det
skulle kunna uppstå intressekonflikter för en sådan myndighet som har
att beakta dels Naturvårdsverkets roll att tillvarata allmänna intressen och
dels allmänhetens krav och intressen. - - - Således avstyrker tingsrätten
kommitténs förslag i dessa delar.
396
16.3.8 Kammarrätten i Stockholm: Förslaget att inrätta en Miljöom-
budsman som en särskild enhet inom Naturvårdsverket avstyrks. Det
förefeller tveksamt om en sådan institution skulle leda till någon reellt
utökad möjlighet för enskilda att komma till tals i miljöfrågor. Risken
finns för att den snarare skulle splittra bilden av Naturvårdsverket som
central miljövårdsmyndighet.
16.3.9 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Inrättandet av en Miljöom-
budsman kan bidra till att stärka miljövårdens ställning. Det är dock
tveksamt att ge Naturvårdsverket denna roll. Ett alternativ till en
Miljöombudsman skulle kunna vara att inrätta en särskild avdelning inom
JO for de ftågor som omfettas av balken. JO har ju redan betydande
erferenhet av miljöärenden.
16.3.10 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen avstyrker
förslaget att inrätta en Miljöombudsman. Om en sådan ändå inrättas anser
länsstyrelsen att den inte bör vara knuten till Naturvårdsverket.
16.3.11 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen ser inte något
behov av att det inrättas något miljöombudsmannaämbete inom Natur-
vårdsverket eller annorstädes. Allmänhetens inflytande och rättssäkerhet
borde kunna tillgodoses inom nuvarande tillsynsorganisation samt inom
JO-ämbetet.
16.3.12 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen ställer sig också
tveksam till att inrätta en tjänst som Miljöombudsman, i synnerhet om
tjänsten skall knytas till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket är en av de
myndigheter som kan komma att bli föremål för granskning av om-
budsmannen. Att placera ombudsmannen i verkets organisation innebär
att man skapar en jävsrisk.
16.3.13 Länsstyrelsen i Blekinge län: Inrättandet av en Miljöom-
budsman kan bidra till att stärka miljövårdens ställning. Det är dock
mycket tveksamt om en Miljöombudsman bör bilda en särskild avdelning
inom SNV. Att stärka kontakterna mellan myndigheter, enskilda och
organisationer genom förtroendeskapande åtgärder är emellertid
angeläget. Detta kan ske genom ökad insyn och större möjlighet till
påverkan. Ett exempel är MKB-processsen som, vilket ligger i sakens
natur, bör regleras genom föreskrifter. För övrigt finns ett utvecklat
system för överprövning av beslut samt tillsyn av JO och JK.---Ett
alternativ till en särskild Miljöombudsman skulle kunna vara att inrätta
en särskild avdelning inom JO för de frågor som omfettas av miljöbal-
ken. JO har ju redan betydande erferenhet av miljöärenden.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
397
31 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
16.3.14 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen är ur flera
synvinklar tveksam till förslaget att vid sidan av JO-ämbetet inrätta ett
särskilt miljöombudsmannaämbete. Miljöfrågor har, förutom de
vetenskapliga och tekniska aspekterna, ofta en politisk dimension. Mot
denna bakgrund torde det vara svårt för en Miljöombudsman att - i vaije
fall om ämbetet knyts till en annan myndighet som bevakar allmänna
intressen - kunna vinna det förtroende som allmänheten skulle kräva.
Sannolikt skulle det nödvändiggöra att det inrättas ytterligare en offentlig
institution.
16.3.15 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen är
avvisande till tanken på en särskild Miljöombudsman. Denna om-
budsmans kompetensområde förefaller redan vara täckt av Justitieom-
budsmannens och medför att ännu ett led tillskapas i samhällets över-
gripande tillsynsfunktioner, miljöteknik och naturvetenskap. Om ett
sådant ämbete ändå skulle komma till stånd bör det, for att dess integritet
inte skall ifrågasättas, inte inrättas som en särskild enhet vid Naturvård-
sverket eller någon annan befintlig miljömyndighet.
16.3.16 Länsstyrelsen i Värmlands län: Miljöombudsman - Bra förslag
men bör inte tillhöra Naturvårdsverket.
16.3.17 Länsstyrelsen i Örebro län: Tillstyrker inrättandet av en
miljöombudsman.
16.3.18 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Utredningen föreslår att en
Miljöombudsman skall inrättas för att stärka enskilda personers möjlig-
heter att komma- till tals i miljöärenden. Länsstyrelsen kan tillstyrka en
sådan men anser inte att den skall finnas inom Statens Naturvårdsverk.
Ett sådant ämbete bör vara helt fristående från myndigheterna inom
miljöområdet. Ett alternativ skulle kunna vara att inrätta en särskild
Miljöombudsman inom JO-ämbetet.
16.3.19 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen ifrågasätter
behovet av att inrätta en särskild Miljöombudsman vid Naturvårdsverket.
En Miljöombudsman, om en sådan anses behövas, bör i vart fall ha
samma fristående position i förhållande till aktörerna.
16.3.20 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen anser det
olämpligt att placera den föreslagna befattningen som Miljöombudsman
vid Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har en central roll inom flera av
miljöbalkens tillämpningsområden, vilket kan leda till jävssituationer. De
problem som förslaget avser att lösa bör i stället lösas genom att öka
JO:s kompetens inom miljöområdet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
398
16.3.21 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Förslaget om en
Miljöombudsman inom Naturvårdsverket är tvivelaktigt. Vi anser att man
borde föra ihop frågan om talerätt för miljöorganisationer med frågan om
Miljöombudsman. Vi kan se ett behov för allmänheten att kunna få vissa
miljöfrågor prövade i annan ordning än den som de ordinarie myndig-
heterna står för, vilket kan motivera en särskild Miljöombudsman. Men
denne bör i så fell inrättas som fristående från myndigheterna.
16.3.22 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen är inte odelat
positiv till tanken att inrätta en miljöombudsmannaexpedition. Frågan bör
studeras ytterligare. Redan nu kan emellertid sägas att om en sådan
inrättas bör den vara fristående från Naturvårdsverket.
16.3.23 Österåkers kommun: Utredningens förslag att inrätta en särskild
enhet på Naturvårdsverket med uppgift att ta emot och utreda enskilda
personers klagomål över olika förhållanden inom miljöområdet uppfettas
som ett bra förslag. Nämnden stödjer även utredningens förslag att i
likhet med vad som gäller vid Konsumentverket ge en tjänsteman vid
Naturvårdsverket beteckningen Miljöombudsman.
16.3.24 Uppsala kommun: I betänkandet föreslås inrättande av en
befettning som Miljöombudsman. Kommittén har föreslagit att denna
skall knytas till Naturvårdsverket. - - - För att stärka medborgarnas
inflytande anser kommunen att Miljöombudsmannen skall ges en
fristående ställning gentemot såväl andra myndigheter som gentemot dem
som förorsakar miljöstörningar.---Miljöombudsmannens uppgift bör
bl.a. vara att ta emot och utreda enskilda personers klagomål över olika
förhållanden i miljön. Ombudsmannen bör även ges möjlighet att
vidarebefordra klagomål och synpunkter till tillsynsmyndigheter och till
dem som förorskar miljöproblemen.---Miljöombudsmannen bör även
ges rätt att väcka åtal mot dem som gör sig skyldiga till brott mot
milj öskyddsförfettningama.
16.3.25 Norrköpings kommun: Utredningens förslag om en Miljöom-
budsman placerad på Naturvårdsverket är kommunen tveksam till.
Miljöombudsmannen som sådan kan ge positiva effekter på allmänhetens
möjligheter till inflytande. Däremot är det tveksamt om placeringen på
Naturvårdsverket är så bra. Även om närheten och kontakten med
Naturvårdsverkets kunskap kan vara positiv så bör detta kunna uppnås
även med en annan organisation. Bindningen till Naturvårdsverket kan
i stället bli negativ om myndighetens syn kommer på kollisionskurs med
allmänhetens.
16.3.26 Mjölby kommun: Inrättandet av ytterligare ombudsmannainstitut
i form av särskild Miljöombudsman avstyrks. Det kan inte anses rimligt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
399
att alltför många sektorsintressen eller särintressen erhåller särskilt Prop. 1994/95:10
skattesubventionerat ombudsmannainstitut. Kontrollen över myndig- Bilaga 4
hetemas verksamhet avseende tillämpningen av miljölagstiftningen kan
utföras av JO och överordnad tillsynsmöjlighet.
16.3.27 Kalmar kommun: Vi ställer oss positiva till utredningens
förslag om en särskild Miljöombudsman, men anser att denna funktion
inte bör knytas till Naturvårdsverket utan istället kopplas till en från
miljömyndigheterna fristående organisation t.ex. Riksrevisionsverket eller
ett separat miljörevisionsverk.
16.3.28 Landskrona kommun: Erfarenheten visar att någon form av
tillsyn över myndigheterna behövs. Miljöskyddskommittén föreslår att en
Miljöombudsman skall inrättas. Det är ett bra förslag som borde
förstärka den enskildes rättssäkerhet på miljöområdet och förstärka
miljöintressena. Förutsättningen är att placeringen och instruktionen för
Miljöombudsmannen utformas på rätt sätt. En Miljöombudsman bör vara
en fristående myndighet direkt under riksdagen som har att bevaka att
den enskildes rätt till god miljö tillgodoses och att förutsättningarna för
att nå det långsiktiga målet en hållbar utveckling främjas och inte
försvåras. Miljöombudsmannen måste kunna väcka åtal mot försumliga
myndigheter och miljöstörare. Det är olämpligt att placera Miljöom-
budsmannen inom Naturvårdsverket. Någon skall vakta väktarna.
Naturvårdsverkets eventuella försummelser blir dåligt bevakade av en
intern avdelning inom verket. Naturvårdsverkets expert i utredningen har
påpekat det olämpliga i förslaget i ett särskilt yttrande där hon hävdar att
det kan skapa en jävssituation som kan minska tilltron till Miljöom-
budsmannens oberoende. - - - En Miljöombudsman bör inrättas och
placeras direkt under riksdaagen och vara fristående från Naturvårdsver-
ket.
16.3.29 Göteborgs och Bohus läns landsting: Kommittén föreslår
inrättande av en Miljöombudsman for att förstärka allmänhetens
inflytande i miljöfrågor. Vi välkomnar förslaget, men anser att Miljöom-
budsman bör vara en fristående myndighet och inte en enhet inom
Naturvårdsverket. Det kan inte uteslutas att en hel del av allmänhetens
klagomål över olika miljöförhållanden avser Naturvårdsverkets myndig-
hetsutövande.
16.3.30 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Ställer sig också avvisande
till förslaget om tillsättande av en Miljöombudsman. Några bärande
motiv för att ett sådant tillsättande skulle leda till vidgade möjligheter för
enskilda personer att föra sin talan har inte presenterats. Risken är i
stället uppenbar att en ny sådan institution skulle leda till ökad byråkrati.
På samma sätt som när det gäller ideella organisationers talerätt får
400
förslaget motsatt effekt än den man önskar uppnå. Miljövården behöver
inte fler polariserande inslag.
16.3.31 Svenska Kraftverksföreningen: Kan inte heller finna att
förslaget om inrättandet av en miljöombudsman är tillräckligt motiverat.
Föreningen instämmer i det särskilda yttrandet till utredningen av Kitty
Victor, vari miljöombudsmannens inrymmande inom Naturvårdsverket
kritiserats. Den där påtalade risken för jäv är uppenbar.
16.3.32 Grupptalanutredningen: Att inrätta en Miljöombudsman kan
öka allmänhetens inflytande i miljöskyddsärenden på samma sätt som KO
stärkt konsumenternas ställning på t.ex. marknadsrättens område. I vilken
mån en Miljöombudsman verkligen får sådan betydelse beror väsentligen
på vilka maktmedel denne ges. Rätten att föra talan är i det samman-
hanget ett viktigt instrument.---En ombudsman inom miljörätten kan
ges behörighet att föra talan vid domstol bl.a. när miljöstörningar drabbar
många människor på samma eller likartat sätt. Det ingår i Grupptalanut-
redningens uppdrag att överväga införandet av bl.a. offentlig grupptalan,
dvs. att en statlig eller kommunal myndighet för talan till förmån för
enskilda. Det finns anledning att i det sammanhanget återkomma till för-
och nackdelarna med en särskild Miljöombudsman.---I Miljöskydds-
kommitténs betänkande behandlas Miljöombudsmannen som ett organ för
att ta emot och utreda enskilda personers klagomål över olika för-
hållanden på miljöområdet. Också dessa uppgifter är viktiga, särskilt om
ombudsmannen ges behörighet att besvära sig över myndighetsbeslut. - -
- Det finns i anslutning till det senare anledning att ta upp frågan om på
vilket sätt ombudsmannaämbetet bör vara inrättat. Kommitténs förslag att
det inrättas en särskild enhet inom Naturvårdsverket har vissa fördelar,
främst administrativa och organisatoriska. Det finns emellertid också
brister med detta. Miljöskyddskommittén tycks visserligen mena att
Miljöombudsmannens kontrollområde inte skall omfatta beslut som fettats
av Naturvårdsverket. Det sägs i stället att ombudsmannens utrednings-
resultat skulle användas för att utnyttja Naturvårdsverkets besvärsrätt.
Det är emellertid svårt att se varför allmänhetens ombudsman inte skall
kunna klaga också på ett beslut av Naturvårdsverket att t.ex. inte påkalla
omprövning av ett tillstånd. Delar man den uppfattningen kan det uppstå
svårlösta intressekonflikter, om ombudsmannen är inrättad som en
särskild enhet inom Naturvårdsverket. Övervägande skäl talar därför för
att Miljöombudsmannen inrättas som en fristående myndighet.
16.3.33 Friluftsfrämjandet: En allmänhetens Miljöombudsman bör vara
helt fristående. Alltså inte vara fest knuten till Naturvårdsverket genom
att en tjänsteman på Naturvårdsverket upprätthåller ämbetet.
16.3.34 Greenpeace: Greenpeace anser att Miljöombudsmannen bör
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
401
utses av regeringen samt vara fristående från såväl Naturvårdsverket som
andra institutioner.---Naturvårdsverket är en av de viktigaste aktörerna
på miljöområdet. Det torde med hänsyn till detta inte vara ovanligt att
Miljöombudsmannen kan komma att handlägga frågor som intimt berör
Naturvårdsverkets verksamhet. Om förtroendet för Miljöombudsmannen
skall kunna upprätthållas bör alla eventuella jävssituationer undvikas.
Miljöombudsmannen bör därför vara ett fristående ämbete. Tjänsten som
Miljöombudsman bör tillsättas av regeringen.
16.3.35 Michelsons Advokatbyrå: Rent generellt vill vi framhålla, att
en levande miljörätt förutsätter att så många som möjligt äger vad som
i vissa rättssystem kallas "access to justice", eller fritt översatt "tillträde
till rättvisan". I en god civilisation är rätten till domstolsprövning lika
självklar som den allmänna rösträtten. Det är därför av stor vikt, att alla
möjligheter för enskilda människor att sätta regelsystemet i spel hålls
öppna i så stor utsträckning som möjligt.---Vår uppfattning är härvid,
att vaije medborgares möjlighet att vid behov själv välja ombud bör
uppmuntras istället för att en av statsmakterna tillsatt ombudsman skall
iklädas en särskild roll på just detta område. Av dessa skäl avstyrker vi
förslaget att inrätta en särskild tjänst som s.k. Miljöombudsman.
16.3.36 Miljöcentrum: Vi kan till nöds acceptera inrättandet av en
statlig Miljöombudsman men inte till priset av fortsatt omyndigför-
klarande av ideella miljöorganisationer vad gäller talerätt samt individer
och miljöorganisationer vad gäller rätten att initiera omprövning av
gällande villkor för olika verksamheter.
16.3.37 Jordens Vänner: tycker att det är bra att det inrättas en
allmänhetens Miljöombudsman, såsom här föreslås. Vi tycker dock att
det är viktigt att Miljöombudsmannen är fristående från Naturvårdsver-
ket: också Naturvårdsverkets beslut kan behöva överklagas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
17.1.1 Riksåklagaren, RÅ: RÅ har betonat betydelsen av att ekonomis-
ka sanktioner används i ökad utsträckning. I första hand bör alternativa
sanktionsformer sökas i stället för nykriminalisering. Det är angeläget
med en allmän översyn av det straffrättsliga regelsystemet på miljöom-
rådet för att göra det enhetligt och överskådligt, särskilt som antalet
straffbestämmelser är mycket stort. En analys borde ha gjorts om vad
som brister i det nuvarande systemet. En djupare diskussion borde ha
förts om sambandet mellan åklagare, polis och miljöansvariga myndig-
heter. ---Straffbestämmelserna i miljöbalken bygger på s.k. blanketts-
402
traSbud. Bl.a. skattebrottslagen är uppbyggd på det sättet. Skillnaden är
dock att de underliggande reglema i skattelagstiftningen är tämligen
homogena och intagna i lag, medan miljöbalkens regler huvudsakligen
vilar på ett betydligt mer disparat regelsystem i form av detalj föreskrifter
från olika myndigheter. Det kan innebära att reglema blir betydligt
svårare att tillämpa i praxis. Reglema är inte i första hand utformade för
att passa in i det straffrättsliga systemet. Författningar av denna lägre
dignitet har ofta inte samma stringens som lagtext. Brister kan föreligga
i formellt hänseende, ex.vis att föreskriften inte ligger till inom ramen
för bemyndigandet eller inte har tillkännagivits på ett korrekt sätt.
17.1.2 Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen instämmer i kommitte’ns
bedömning och tillstyrker förslaget. Styrelsen anser att det är utom-
ordentligt angeläget och positivt att allvarliga överträdelser av olika slag
av miljöstörningar tydligt markerats med i vissa fall betydande straffs-
kärpningar och utökade möjligheter att beivra överträdelser. Förslaget
synes innebära att polisen på ett bättre sätt kan koncentrera sina resurser
till allvarliga miljöbrott som därmed kan ges en högre prioritet. En
miljöbalk med överblickbart och konsekvent sanktionssystem med så
långt möjligt enhetliga regler torde ha goda förutsättningar att förbättra
samordningen mellan och effektiviteten hos myndigheterna. - - -
Styrelsen delar kommitténs uppfettning att kriminalisering kanske inte är
det enda och inte alltid mest effektiva medel som samhället har för att
motverka oönskade bete’enden. Polisens ansträngda resurser gör det
önskvärt att försöka undvika att belasta verksamheten med sådana regler
som kräver stora utredningsresurser och där överträdelse ändå i praktiken
är mycket svår att beivra. Emellertid är miljöbalken av sådan omfettning
och karaktär att det kan visa sig vara befogat med en utvärdering av dess
konsekvenser när man bättre kan bedöma tillämpligheten.
17.1.3 Kustbevakningen: Kustbevakningen föreslår:
- att förbudet mot utsläpp av olja från fertyg i vatten regleras i miljöbal-
ken,
- att straffbudet för utsläpp av kemikalier från fertyg likställs med utsläpp
av olja ,
- att definitionen på miljöräddningstjänst till sjöss i räddningstjänstlagen
kompletteras, samt
- att metoder utvecklas för att spåra och bestämma otillåtna kemikalieuts-
läpp i havet.
17.1.4 Miljöcentrum: Miljöcentrum anser att kommitte’n borde ha
föreskrivit att polis och åklagare tilldelas nödvändiga ekonomiska
resurser for att på allvar ta itu med miljöbrottsligheten.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
403
17.2.1 Justitieombudsmannen, JO: JO anser att resultatet av kommit-
téns arbete inte är helt lyckat. Det är svårt att bedöma huruvida den
föreslagna kriminaliseringen ligger på en godtagbar nivå eller om den i
något fall går för långt. Det bör vidare ytterligare övervägas om inte alla
miljöbrott bör intas i miljöbalken eller om det inte skulle vara lämpligare
att införa en särskid miljöbrottslag med skattebrottslagen som förebild.
17.2.2 Riksåklagaren, RÅ: RÅ anser av pedagogiska skäl, två balkar
med samma juridiska tyngd och som inte kan rangordnas, att bestämmel-
serna om miljöbrott i brottsbalken bör föras över till miljöbalken. Detta
skulle tillfredställa kraven på överskådlighet och enkelhet i miljölagstift-
ningen.
17.2.3 Brottsförebyggande rådet, BRÅ och länsstyrelsen i Koppar-
bergs län: De ifrågasätter om det behövs särskilda bestämmelser om
miljöbrott i brottsbalken vid sidan av miljöbalkens bestämmelser. Därtill
kan det förväntas att den problematik som är förenad med en ram-
lagstiftning i straffrättsliga sammanhang kan förväntas öka om kommitté-
förslaget genomförs.
17.2.4 Sveriges geologiska undersökning, SGU: SGU anser att
kommitténs förslag förhindrar att ett enhetligt och överskådligt system
införs i en balk (miljöbalken).
17.2.5 Stockholms universitet: Vi anser att det är svårt att få grepp om
innehållet i miljöbalkens straffbestämmelser då även dessa utgörs av
blankettstraffbud. Universitetet ifrågasätter därför om det är lämpligt att
bestämmelser om straff införs i ett lagverk av miljöbalkens karaktär. Det
kan vara lämpligare och tydligare för enskilda om straffbestämmelserna
tas upp i anslutning till de olika positivrättsliga bestämmelserna som bör
anges i separat lagstiftning.
17.2.6 Uppsala universitet och Svenska Kyrkans Centralstyrelse:
Anser att fördelningen mellan brottsbalken och miljöbalken är bra.
17.2.7 Lunds universitet: Delar i princip kommitténs förslag om för-
delning av reglema mellan brottsbalken och miljöbalken. De straffregler
som sanktionerar materiella bestämmelser i miljöbalken bör naturligen
vara placerade i denna. En regel som straffbelägger orsakande av
miljöskadlig effekt bör finnas. Den bör få prioritet och placeras i
brottsbalken, för att inskärpa hos allmänheten (och domarkåren) att
miljöbrott är en allvarlig historia.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
404
17.2.8 Örebro kommun: anser att så stor del som möjligt av sanktione-
ringen bör ske i brottsbalken.
17.3.1 Riksåklagaren, RÅ: RÅ anser att kommitténs förslag inte är
tillfredsställande. Miljöbrottsbestämmelsen avser typiskt sett framkallande
av konkret eller abstrakt fera för miljöskador vid verksamhet av
kommersiell natur medan spridande av gift och förgöring snarast tar sikte
på sabotage eller skadegörelseliknande förhållanden. Det är olämpligt att
i samma straffbestämmelse ta upp gärningar med så skilda syften, varför
förslaget i denna del avstyrks. Riksåklagaren har, med instämmande från
länsstyrelsen i Kopparbergs län, förutsatt att förslaget för miljöbrottets
del innebär att, till skillnad från idag, endast konkret fera skulle bli
straffbar. Detta skulle innebära en återgång till vad som gällde innan det
nuvarande miljöbrottet infördes i brottsbalken. Stränga krav på att
gärningen i det särskilda fellet hade framkallat fera uppställdes. Detta
skulle nu som då innebära att stadgadet skulle tillämpas i mycket få fell,
varför förslaget avstyrks även i denna del.
17.3.2 Brottsförebyggande rådet, BRÅ: BRÅ har anfört att bestämmel-
serna om miljöbrott och vållande till miljöstörning (som ofta kallas lex
BT-kemi) infördes bl.a. av det skälet att det visat sig att kravet på
"allmän fera" i brottsbalkens 13 kapitel mycket sällan kunde anses
uppfyllt alternativt i vart fell inte kunde bevisas. Bestämmelserna
tillämpas sällan men det har inte framkommit att de är överfödiga eller
olämpliga. De är att föredra framför de föreslagna.
17.3.3 Kammarrätten i Stockholm: Anser att om kommitténs förslag
skulle genomföras behöver 13 kap. 10 och 11 §§ ses över.
17.3.4 Stockholms universitet: Anser att den föreslagna straffbe-
stämmelsen om miljöförstöring fått en mera lyckad utformning än det
nuvarande miljöbrottet och större ordning och reda åstadkommes inom
kapitlet.
17.3.5 Lunds universitet: Anser att den nuvarande lydelsen av BrB
13:8a utan minsta tvekan är att föredra före den föreslagna. Förslaget i
denna del bör lämpligen förbigås med största möjliga tystnad.
17.3.6 Svenska naturskyddsföreningen, SNF: SNF anser att rekvisiten
i den föreslagna bestämmelsen är för stränga. Dessa måste ses över så att
paragrafen går att använda.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
405
17.4.1 Justitiekanslern, JK: JK anser att att det är av stort värde att bilaga 4
särskilda brottsbenämningar föreslås. Det är dock viktigt att dessa
särskiljs på ett tydligt sätt. Brottsbenämningama olaga miljöförstöring
och olovlig miljöförstöring synes kunna leda till missuppfattningar.
17.4.2 Riksåklagaren, RÅ: Har också erinringar rörande de valda
brottsbenämningama: Den enda egentliga motiveringen som ges---är
att de ska markera brottens allvarliga natur. Enligt RÅ framhävs inte
detta med de valda benämningarna. - - - Lagstiftaren har under de
senaste åren haft en strävan att använda enhetliga brottsbenämningar
inom olika regelsystem inom specialstraffrätten. - - - RÅ anser det
väsentliga vara att markera att det skett ett brott mot miljöbalken, oavsett
om bakgrunden till detta är överträdelse av ett förbud eller ett villkor.
RÅ förordar att beteckningen miljöbrott eller brott mot miljöbalken
används. De föreslagna rubriceringarna av brotten mot 7-9 §§ har jag
inget att invända emot.
17.4.3 Rikspolisstyrelsen: Polismyndigheten kan med tillfredsställelse
konstatera att huvuddelen av brotten i 25 kap. miljöbalken endast
kommer att vara straffbara vid uppsåtliga brott. Enligt vår mening
fordras inte så stora utredningsinsatser för att konstatera om en gärning
kan bedömas som uppsåtlig eller om den är straffri genom att den begåtts
av oaktsamhet.
17.4.4 Statens naturvårdsverk: Ifrågasätter om det inte trots brottsbe-
skrivningar och brottsnamn är nödvändigt med direkta hänvisningar till
lagrum vars överträdande straffsanktioneras. Verket föreslår att 25:5 i
miljöbalken kompletteras så att den även täcker de fell där åsidosättande
av produktionsgränsema i vilkoren sker.
17.4.5 Uppsala universitet: Uppsala universitet anser att brottsbe-
skrivningar och brottsbeteckningama inte är lyckade. Kanske är ett enda
miljöbrott (oavsett beteckning) i tre varianter att föredra.
17.5.1 Riksdagens ombudsmän, JO: JO har framfört att reglema i 3
kap. visserligen inte är direkt straffsanktionerade, vilket i och för sig är
till fred ställande, i jämförelse med vad som gäller idag, d.v.s. den
aktsamhetsregel som finns i 5 § lagen om kemiska produkter, vilken ställt
till med problem vid kommunernas tillämpning av lagen. Emellertid skall
enligt förslaget de allmänna aktsamhetsreglema tillämpas av regeringen
406
och berörda myndigheter, när dessa med stöd av balken utfärdar
föreskrifter, vilka i sin tur kan bli straffsanktionerade, liksom av
domstolar och tillstånds- och tillsynsmyndigheter i enskilda mål och
ärenden. Mot den bakgrunden måste enligt min mening vissa av de
allmänna aktsamhetsreglema anses alltför långtgående.
17.5.2 Kommerskollegium och Grossistförbundet Svensk Handel:
Dessa välkomnar att 3 kap. 5 § miljöbalken inte görs straffsanktionerad
av rättsäkerhetsskäl.
17.5.3 Statens Järnvägar, SJ: SJ anser att förslaget är otillräckligt
eftersom det innebär att utbytesprincipens ställning forsvagas, vilket
kommer att skapa oklarhet kring en av de viktigaste förutsättningarna för
ett utvecklat producentansvar.
17.5.4 Statens naturvårdsverk och Kemikalieinspektionen: Dessa har
framfört att åsidosättande av den nuvarande allmänna aktsamhetsregeln
om försiktighetsmått i hgen om kemiska produkter, LKP i åtskilliga fell
föranlett straff, vilket sannolikt har motverkat överträdelser. Ett
borttagande av straffsanktionen skulle enligt verket innebära en betänklig
försvagning i jämförelse med det nuvarande sanktionssystemet och därför
stå i strid med avsikten att skärpa attityden mot miljöstörande verksam-
heter. Inspektionen har upplyst att av hittills ett femtiotal brottmålsdomar
som gällt överträdelser av LKP har närmare trettio avsett överträdelser
av försiktighetsmått enligt 5 § första stycket LKP. Såvitt inspektionen
känner till finns det dock inga domar som rör substitutionsprincipen.
17.5.5 Uppsala universitet: har bl.a. anfört att en allmän aktsamhets-
regel avseende riskabla produkter som inte är straffsanktionerad blir utan
egentlig verkan samt anmärkt att om kommitténs förslag genomförs så
kommer inte uppsåtligt eldande av förorenad spillolja för att värma upp
ett hus att vara straffsanktionerat.
17.5.6 Lunds universitet: Anser att de allmänna aktsamhetsreglema bör
sanktioneras då det inte är möjligt att i detalj förutse vilka förseelser
olika verksamhetsutövare kommer att göra sig skyldiga till. Att avskaffa
de få materiella miljöstraffbestämmelser vi har innebär en allvarlig
nedrustning av svensk miljörätt. Balken bör innehålla en bestämmelse
som straffbelägger allvarliga överträdelser av de generella kravreglema
i 3 kap. Dessa måste därför ges ett tydligare och mer konkret innehåll.
Den viktigaste regeln torde vara den som straffbelägger underlåtenhet att
vid miljöpåverkan vidta alla rimliga försiktighetsmått. Den generella
straffbestämmelsen bör inleda 25 kap. för att markera den grundläggande
regeln. En sådan regel finns redan i 5 § LKP. Även om denna regel inte
är enkel att tillämpa så har den tillämpats ett antal gånger och den fyller
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
407
en viktig funktion genom att markera att vissa handlingssätt och Prop. 1994/95:10
beteenden är så förkastliga att de inte kan accepteras. Bilaga 4
17.5.7 Länsstyrelsen i Örebro län samt Örebro kommun: Dessa anser
att det är bra att 3 kap. 5 § inte straffsanktioneras då det inte är rimligt
att en så pass oprecis skrivning skall kunna leda till straff.
17.5.10 Malmö kommun: Finner det angeläget att tillsynsmyndig-
heternas påtryckningsmedel inte försvagas, men - - - kan finna det
förståeligt om man av lagtekniska skäl föredrar att låta en utveckling och
straffsanktionering av utbytesregeln få formen av en föreskrift med stöd
av lagen. En utveckling av regeln synes under alla förhållanden
nödvändig eftersom den nuvarande straffsanktioneringen fått kritik för att
vara svårtillämplig i praktiken.
den föreslagna skärpningen och synen att de allmänna aktsamhetsreglema
inte ska vara straffsanktionerade. Men den allmängiltiga utformningen av
aktsamhetsreglema medför att det i dagsläget är oklart hu dessa kommer
att fungera i det praktiska arbetet hos miljömyndigheterna. Bemyndigan-
den att med stöd av aktsamhetsreglema utfärda generella, bindande
föreskrifter kan förväntas få stor betydelse om de av kommitte’n
föreslagna förändringarna genomförs. Därför är det viktigt att även
balkens 3 kap. bearbetas ytterligare för att klarlägga tillämplighet och
syfte med aktuella paragrafer. - - - köpmannaförbundet har förut
kritiserat den nuvarande utformningen av den s.k. utbytesprincipen.---
Vi ser därför positivt på förslaget att utforma regeln som en rambe-
stämmelse. ---Den utbytesskyldighet som regeln dock fortfarande ger
uttryck for måste emellertid förklaras och förtydligas i förarbetena för att
överhuvud kunna tjäna som en praktisk vägledning for myndigheter,
enskilda och näringsidkare. Endast därigenom kan regeln få önskade
positiva effekter i miljöarbetet.
17.5.12 Svenska naturskyddsföreningen: Naturskyddsföreningen anser
att ett borttagande av straffsanktioneringen innebär en oacceptabel
försvagning av utbytesregeln.
408
flera tillfällen kritiserat den nuvarande utformningen av utbytesprincipen
i LKP för att vara otydlig och otillbörligt skapa lokala försäljnings- och
förbrukningsförbud, vilka i sin tur medför rättsosäkerhet. Förbundet ser
därför positivt på kommitténs förslag att utforma regeln som en
rambestämmelse, i form av en hjälpregel till den allmänna aktsamhets-
regeln, utan straffsanktion och med närmare preciseringar i föreskrifter
eller villkor (vilka senare dock kan vara straffsanktionerade).
17.6.1 Riksåklagaren, Brottsförebyggande rådet; BRÅ, Koncessions-
nämnden för mifjöskydd samt Lunds och Uppsalas universitet: Dessa
anser, med instämmande från ett par länsstyrelser och en kommun, att
kraven på "åsidosättande i väsentlig mån" för strafibarhet medför att
straffbestämmelserna blir ineffektiva. Kraven innebär en återgång till vad
som gällde före 1981 (BT-kemi). I stället bör det föreskrivas att endast
ringa fall skall vara straffria. Dessutom är i huvudsak samma remiss-
instanser, med tillägg av Justitiekanslem, kritiska till det nybildade
begreppet klar oaktsamhet. Att uttrycket är svårtolkat och leder tankarna
till en bevisregel är en del av den kritik som framförts. Lunds universitet
har härom tillagt att förslaget innebär att det införs en högre tröskel än
den normala för vad som skall anses oaktsamt. BRÅ har tillagt att
problemen med dagens miljöstraffrätt inte är att strafflatitudema är för
låga. Det hade varit att föredra att man föreslagit att straffvärdet for de
brott som faktiskt begås höjs.
anser att det bör ses allvarligare på brottet nedskräpning.---Konses-
sionsnämnden anser också att ansvarsfrihet bör gälla för endast ringa fall
av samtliga brott som tas upp i balkens straffbestämmelser.
17.6.3 Greenpeace: Anser att uppsåtliga brott endast bör ha fängelse i
straffskalan samt att oaktsamhetsgränsen bör sättas lägre än i förslaget.
17.6.4 Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Kemikontoret och Svenska petroliuminstitutet: Dessa anser att det är
olämligt att introducera begreppet "klar oaktsamhet" som rekvisit för
strafibarhet. De tycker att frågan ytterligare bör övervägas i avsikt att
det i lagtexten införs en uttrycklig gränsdragning så att sanktionssystemet
inte blir än mer svåröverskådligt.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
409
17.7.1 Riksåklagaren, RÅ: Vilken typ av brott som ska betraktas som
uppenbar likgiltighet mot naturen har kommitte’n inte givit något
exempel på. Som regeln är formulerad kan den innefatta en så vid krets
av handlingar, att den i sin nuvarande utformning knappast kan vara
tjänlig som ett kvalificerande rekvisit i en brottsbeskrivning. Med
uttrycket torde kunna förstås att gärningsmannen varit likgiltig inte bara
för människors hälsa, utan också för djurs hälsa eller för omfettande
skador på växtligheten. En sådan formulering torde stå mer i samklang
med vad kommitté’n kan anses ha menat.
17.7.2 Universiteten i Lund och Uppsala: De anser att det är andra
fektorer än uppsåt eller oaktsamhet som har betydelse för om grovt brott
skall anses föreligga i fråga om miljöbrott. Som exempel nämns noncha-
lanta beteenden vad gäller att hålla sig informerad om vad som gäller för
verksamheten samt stora risktaganden.
17.7.3 Svenska naturskyddsföreningen samt Borlänge, Göteborgs,
Skövde och Mjölby kommuner: Dessa har framfört att det är önskvärt
med längre preskriptionstider.
17.8.1 Riksåklagaren, RÅ: RÅ anför att den föreslagna kriminalise-
ringen av försök, förberedelse och stämpling till en del av straffbe-
stämmelserna i 25 kap. har inte någon motsvarighet i gällande rätt. Något
exempel på praktiska förfaranden som skulle göra en kriminalisering
nödvändig har inte givits av kommittén. Jag är för egen del tveksam till
förslaget eftersom något praktiskt behov av en sådan utvidgning såvitt jag
vet inte föreligger.
17.9.1 Länsstyrelsen i Jönköping: Lst. har påpekat att bestämmelsen
inte bör stå ensam i ett eget kapitel i miljöbalken.
17.10.1 Riksdagens ombudsmän, JO: Ändringarna i bestämmelserna
om företagsbot kommer att få genomslag beträffande även andra typer av
brottslighet. Effekterna härav har inte analyserats i betänkandet. En sådan
analys bör föregå en ändring av bestämmelserna.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
410
17.10.2 Riksåklagaren, RÅ: RÅ anser att det behövs en översyn över Prop. 1994/95:10
institutet företagsbot men att den måste föregås av en analys som Bilaga 4
omfettar även andra typer av brott än miljöbrott eftersom de sistnämnda
inte är de enda brott som institutet är avsett for.
17.10.3 Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
och Kemikontoret: Instämmer i att en sådan föregående analys, som RÅ
föreslår bör vidtas.
17.11.1 Riksdagens Ombudsmän, JO: I 57 § den nu gällande miljös-
kyddslagen (1967:387) finns möjlighet att till säkerställande av anspråk
på miljöskyddsavgift förordna om kvarstad. Någon motsvarighet härtill
finns inte i förslaget till miljöbalk. Kommittén har inte berört varför
regler om kvarstad utelämnats.
17.11.2 Rikspolisstyrelsen: Polismyndigheten delar miljöskyddskommit-
téns uppfettning om att systemet med andra sanktionsformer än straff i
de flesta fell kommer att vara mycket mer effektiva. Härigenom ges
också tillsynsmyndigheterna kraftfulla medel att agera med i sin
myndighetsutövning. Det borde innebära att tillsynsverksamheten i
framtiden kommer att få större betydelse och tyngd i miljöarbetet.---
Avslutningsvis vill polismyndigheten fästa uppmärksamheten på regeln
i 27 kap. 9 §, där det sägs at "Miljöskyddsavgift får ej påföras, om
ansökningen inte har delgetts den som anspråket riktas mot inom tio år
från det att de i 1 § angivna förutsättningarna för påförandet inträtt". Det
är här inte osannolikt att mindre seriösa företrädare för rörelseidkare som
är juridiska personer kommer att tillse att det inte finns någon behörig
person att delge. Detta sker idag för att blockera möjligheten att försätta
juridiska personer i konkurs. Det är därför viktigt att reglema om
kungörelsedelgivning, som införts, även är tillämliga på den typ av
delgivningar som avses i 9 § ovan.
17.11.3 Kustbevakningen: Sanktionsavgiftssystemet upplevs av
Kustbevakningen som betydligt mer verkningsfullt än traditionella
straffpåföljder.---Kustbevakningens erfarenheter ger alltså anledning
att tillstyrka en ökad användning av miljöskyddsavgifter. För att de skall
bli effektiva bör de dock vara knutna till lätt definierbara parametrar,
bygga på strikt ansvar och kunna bedömas efter färdiga schabloner. Om
avgifterna skall beslutas efter omfettande utredningar och med större eller
mindre mått av skönsmässiga bedömningar finns det däremot enligt
Kustbevakningens mening skäl att ifrågasätta om avgifterna kan bli
effektiva och ha avsedd preventiv verkan.
411
17.11.4 Statens naturvårdsverk: Om förändringar görs i den nuvarande
miljöskyddsavgiftssanktionen i huvudsaklig överensstämmelse med
kommitténs förslag bör den kunna bli ett väl fungerande styrmedel i
miljöskyddsarbetet. - - - Verket är berett att ta på sig att festställa
riktlinjer för miljöskyddsavgiftens storlek. Verket avstyrker förslaget att
enligt 27 kap. 4 § införa ett system med förhandsprövning av villkors-
överträdelser. Det bör övervägas om inte miljöskyddsavgift bör kunna
utdömas även för nedskräpning. I så fell bör 27 kap. 1 § kompletteras i
enlighet med detta. Den övre gränsen för miljöskyddsavgiften bör anges
till ett betydligt högre belopp än 500 000 kr (27 kap. 6 §). Gränsen till
"fell av större vikt" (27 kap. 10 §), under vilken avgiftsföreläggande
skall kunna komma i fråga, bör tillåtas ligga ganska högt.---Verket
har i olika sammanhang framhållit att en på lämpligt sätt utformad
ekonomisk sanktion bör kunna fungera väl som styrmedel på miljövård-
sområdet. Betydelsefullt är naturligtvis särskilt att ärendena framöver inte
skulle behöva tyngas av utredningsarbete om ekonomiska fördelar till
följd av överträdelserna. För att miljöskyddsavgiften skall kunna bli ett
effektivare styrmedel än idag måste man i så stor utsträckning som
möjligt undvika att vid fesstställandet av avgiften i det enskilda fellet vara
hänvisad till de mycket svårtillämpade beräkningsgrunder som kommittén
föreslår som "sista utväg" på s. 681, näst sista stycket. Utfärdande av
riktlinjer bör medverka till detta.
Principen om forhandsbestämning av avgifter fördes fram redan av
miljökostnadsutredningen (SOU 1978:43). Denna tanke föranledde kritik
från ett flertal remissmyndigheter och ledde inte till genomförande. Bl.a.
skulle, som Koncessionsnämnden hade påpekat, tyngdpunkten i till-
ståndsprövningen kunna förskjutas till frågorna om överutsläppsav-
giftemas storlek. Motsvarande argument gäller även nu. Tid och resurser
bör inte tas i anspråk i samband med tillståndsprövning för att behandla
hypotetiska situationer av detta slag. Enligt betänkandet skall miljöskydd-
savgiften kunna tillämpas över hela miljöområdet, vilket innebär att även
överträdelser som avser naturvården bör kunna föranleda miljöskyddsav-
gift. Av det nuvarande antalet domar i mål om ansvar for brott mot
naturvårdslagen gäller ca 90 % brott mot förbudet mot nedskräpning i 23
§ i naturvårdslagen. Hänvisningen i 27 kap. 1 § till överträdelser enligt
25 kap. för vilka miljöskyddsavgift skall utgå inkluderar inte ned-
skräpningsöverträdelsen i 25 kap. 9 §. Såvitt verket kan bedöma skulle
polis och åklagare avlastas väsentligt om även nedskräpningsöverträdel-
sen togs med bland de överträdelser som kan föranleda miljöskyddsav-
gift. ---De ekonomiska sanktioner, företagsbot m.m., som kan blir
aktuella vid grövre överträdelser har hittills visat sig vara relativt svåra
att tillämpa. Det får antas att skillnaderna i framkomlighet nu ökar
mellan miljöskyddsavgift och dessa övriga sanktioner, trots de för-
ändringar som föreslås även för de senare. För att miljöskyddsavgiften
skall kunna bli ett effektivt styrmedel bör enligt verkets mening den övre
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
412
gränsen för dess storlek anges till ett relativt högt belopp.---För att Prop. 1994/95:10
man skall kunna nå en generellt sett så enkel och smidig procedur som Bilaga 4
möjligt för beivrandet genom miljöskyddsavgift bör avgiftsföreläggande
genom tillsynsmyndighetens försorg tillämpas i så stor utsträckning som
möjligt. För att flertalet fall skall kunna hanteras på det sättet bör den
övre gränsen för sådana fell där avgiftföreläggande skall kunna komma
i fråga tillåtas ligga ganska högt.
17.11.5 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Koncessionsnämnden ser
positivt på de nya regler om miljöskyddsavgift som föreslås. Enligt
nämndens uppfettning bör förslaget leda till att reglema blir lättare att
tillämpa än hittills och att avgiften blir ett mer effektivt instrument för att
motverka överträdelser.---Koncessionsnämnden ser positivt på de nya
regler om miljöskyddsavgift som föreslås.---I 1 § anges de fell när
miljöskyddsavgift skall kunna utgå. Enligt specialmotiveringen skall
miljöskyddsavgift emellertid kunna utgå även vid vårdslös miljöförstöring
(BrB 13:9), men detta framgår inte av lagtexten. En komplettering av
lagtexten måste därför ske. Enligt paragrafen skall miljöskyddsavgift inte
utgå om överträdelsen är av ringa betydelse. Såvitt Koncessionsnämnden
kan bedöma stämmer detta dåligt med vad som sägs dels i specialmotive-
ringen till 6 § där det anges att avgiften är avsedd som en schabloniserad
sanktion för enklare fell och dels i den allmänna motiveringen (s. 679)
där det sägs att institutet bör användas vid bl.a. sådana överträdelser som
skett av oaktsamhet av så lindrig art, att det ter sig foga motiverat att
straffa den enskilda person som begått oaktsamheten, men som ändå inte
bör lämnas osanktionerade - en anledning härtill kan vara att över-
trädelserna är frekventa och därför bör motverkas.---Erfarenheterna
hittills av bestämmelserna om miljöskyddsavgift visar att stora svårigheter
har förelegat vid tillämpningen, med påföljd att institutet inte har blivit
något effektivt instrument när det gäller att motverka överträdelser.
Enligt Koncessionsnämndens mening bör, såsom sagts ovan, de nu
föreslagna ändringarna innebära att tillämpningen avsevärt underlättas
och att institutet därmed blir betydligt mer effektivt än i dag. Be-
stämmelserna måste emellertid, för att bli verkningsfulla i framtiden,
kunna tillämpas på alla grader av överträdelser, alltså även ringa fell. De
motiv som anförts i fråga om undantag för ringa fell vad gäller påföljder,
gör sig inte gällande beträffande miljöskyddsavgifter med den konstruk-
tion bestämmelserna fått i förslaget. Någon anledning att undanta ringa
fell föreligger därför inte enligt Koncessionsnämndens mening.
I 4 § talas om att visst belopp för miljöskyddsavgift kan ha festställts
i ett tillståndsbeslut av den myndighet som prövar frågan om tillstånd. - -
- Koncessionsnämnden konstaterar att det i förslaget inte finns någon
bestämmelse som ger en tillståndsmyndighet rätt att festställa miljö-
skyddsavgift i samband med att tillstånd meddelas. Koncessionsnämnden
anser, till en början, att det inte är möjligt för tillståndsmyndigheten att
413
32 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
festställa en sådan avgift utan ett uttryckligt lagstöd. Huvudinvändningen
mot förslaget är emellertid att det måste anses som synnerligen olämpligt
att en sökande, i samband med att tillstånd lämnas, får en "prislapp" på
vad det kostar att inte rätta sig efter beslutet. Ett sådant system kan inte
vara ägnat att övertyga en sökande om att beslutet ovillkorligen måste
följas. Systemet kan också leda till att en företagare medvetet spekulerar
i vilket som är mest ekonomiskt lönsamt - att följa beslutet eller att bryta
mot det och betala den i förväg fastställda avgiften. En i ett tillståndsbe-
slut festställd avgift förlorar med tiden också alltmer i ekonomiskt värde.
Detta kan leda till att avgiften kan komma att bli försumbar i sådana fell
där lång tid förflyter mellan ett tillståndsbeslut och en överträdelse. Mot
bakgrund av vad som nu sagts avstyrker Koncessionsnämnden bestämt
den föreslagna ordningen på denna punkt.---I 6 § föreslås ett visst
högsta respektive lägsta belopp för miljöskyddsavgift. Med hänvisning till
vad som sägs ovan ifrågasätter Koncessionsnämnden behovet och även
lämpligheten av en sådan bestämmelse. I vart fell anser nämnden att
något maximibelopp inte bör finnas angivet. Det kan, när det gäller
maximibeloppet, också påpekas att, enligt specialmotiveringen, be-
stämmelsen motiveras av att avgiften inte bör kunna sättas för högt
eftersom den är avsedd för enklare fell av överträdelser. Som påpekats
ovan (1 §) är förslaget rent allmänt motsägelsefullt när det gäller
omfattningen av det "straffbara" området. Om, som Koncessionsnämnden
anser, miljöskyddsavgift kommer att kunna påföras även i ringa fell,
bortfaller därmed även det motiv som i förslaget anförs för en maximi-
gräns. ---Enligt 8 § skall tillsynsmyndigheten väcka talan om miljös-
kyddsavgift. Frågan inställer sig om inte en jävssituation uppstår i de fell
en kommunal nämnd i egenskap av tillsynsmyndighet väcker talan mot
en kommun i egenskap av huvudman för en miljöferlig verksamhet. Även
om en formell jävssituation inte skulle föreligga, kan det lämpliga i
konstruktionen i ett sådant fell ifrågasättas, bl.a. med hänsyn till att
svårigheter måste uppstå för tillsynsmyndigheten att i denna situation
agera självständigt. Det kan också ifrågasättas om en kommunal nämnd
rent allmänt alltid har den kompetens som krävs för att föra talan inför
domstol.---12 § bör kompletteras med "eller föreläggandet god-
kändes".
17.11.6 Kammarrätten i Stockholm: Svårigheter måste uppkomma med
avseende på tillämpningen av denna reglering, eftersom inga festa
parametrar har lämnats för avgiftens bestämmande. Även om schabloner
kan utarbetas för några situationer ger regleringen avsevärt utrymme för
skönsmässiga bedömningar från tillämpamas sida. Kammarrätten föreslår
därför att tillämpningsområdet för miljöskyddsavgifter begränsas till
situationer där sådana sanktioner är särskilt angelägna och för vilka
festare normer kan utarbetas.---Miljöskyddsavgiftema påminner, som
kommittén har påpekat (s. 683), om tilläggsavgifterna i plan- och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
414
bygglagen (1987:10). Utdömandet prövas där av allmän domstol på talan Prop. 1994/95:10
av åklagare. Om, såsom Åklagarutredningen har föreslagit (SOU 1992:61 Bilaga 4
s. 239 ff.), utdömandet av tilläggsavgifter flyttas över till förvaltnings-
domstolarna, vill kammarrätten inte motsätta sig att även frågor om
utdömande av miljöskyddsavgifter handläggs där. Svårigheter torde
emellertid uppkomma då avgiftsprocess och brottmålsprocess förs
parallellt. I sådana fell torde länsrätten få avvakta utgången av brott-
målsprocessen innan den bedömer om det föreligger jämkningsgrund till
följd av straffsanktionerna i brottmålet (jfr. 27 kap. 7 § i balken).
17.11.7 Stockholms universitet: Vad sedan den nya miljöskyddsavgiften
beträffar finner fekulteten det otillfredsställande att man på detta sätt
fortsätter att sy ihop en särskild lösning för vaije problemområde, innan
man först tagit principiell ställning till juridiska personers straffansvar,
såsom man gjort i många andra straffsystem. Det betyder inte att
fekulteten finner att direkta rättssäkerhetsaspekter talar emot den
föreslagna miljöskyddsavgiften. Avskaffandet av kravet att överträdelsen
medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöferliga
verksamheten torde vidare bota åtminstone ett av de tillämpningsproblem
som vi brottas med idag.
17.11.8 Länsstyrelsen i Stockholms län: Systemet med miljöskyddsav-
gifter tillstyrks. Att andra än SNV skall kunna föra talan om utdömande
av avgift är bra och borde resultera i att avgiftssystemet fektiskt kommer
att tillämpas. Förslaget tillstyrks.
17.11.9 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsrätten anser att det är
riktigt att försöka komma till rätta med vissa överträdelser med hjälp av
en miljöavgift. Avgiften bör enligt utredningen inte riktas mot särskilt
klandervärda förfaranden. Vidare anförs att det bör användas bl.a. mot
överträdelsen som skett av oaktsamhet av så lindrig art, att det ter sig
föga motiverat att straffa den enskilde som begått en oaktsamhet.
Länsrätten vill peka på att det, trots det anförda, är fråga om en kännbar
påföljd, högst 500 000 kr. Det kan förutses att svårigheter uppkommer
vid gränsdragningen mot överträdelser som skall föranleda straff eller
företagsbot. Förfettningsförslaget (27 kap. 3-5 §§) innehåller bestämmel-
se om hur miljöskyddsavgiftens storlek skall festställas. Med de i hög
grad olikartade situationer som kan tänkas föreligga när det gäller såväl
föreläggande som utdömande av avgift är det angeläget ur rättssäker-
hetssynpunkt att författningstexten så långt det är möjligt innehåller regler
för hur avgiften skall bestämmas. Enligt 8 § i lagförslaget gäller att det
ankommer på länsrätt att pröva frågan om (utdömande av) miljöskyddsav-
gift. I första hand förordar länsrätten att miljödomstolar inrättas. Om så
sker, förefeller det naturligt att dessa prövar frågor om miljöskyddsav-
gift. - I valet mellan prövning i allmän domstol och allmän förvaltnings-
415
domstol delar länsrätten kommitténs förslag om att dessa frågor bör
prövas i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
17.11.10 Länsstyrelsen i Kronobergs län: 27 kap. Miljöskyddsavgift -
Vi tillstyrker kapitlet i dess helhet. Vi ser med tillfredsställelse att man
föreslår ett strikt ansvar för påförande av miljöskyddsavgift samt att
rätten att väcka frågan om avgift nu tillkommer tillsynsmyndighet i
allmänhet.---Förslaget om avgiftsföreläggande i 10 § verkar särskilt
angeläget då det möjliggör en snabb påföljd som kan riktas även mot en
juridisk person. De bör dock klargöras att miljöskyddsavgift kan påföras
även om den som har begått gärningen inte kan fällas till straffansvar.
17.11.11 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Institutet miljöskyddsavgift
har, liksom företagsbot, använts mycket sällan och med klent resultat.
Detta påverkar systemets trovärdighet. Sådana sanktioner skulle kunna
ha en viktig funktion inom det repressiva systemet och vara verknings-
fulla instrument för att bl.a. komma åt en del av de ekonomiska vinster
som många gånger följt och varit drivkraften till en överträdelse. För att
miljöskyddsavgiften skall ha förutsättningar för att bli ett sådant
instrument, bör som föreslås hanteringen flyttas från naturvårdsverket.
Det är i och för sig ur allmän synpunkt mest ändamålsenligt att generellt
lägga detta ansvar på tillsynsmyndigheterna. Emellertid är det fråga om
en hantering där starka rättssäkerhetsaspekter gör sig gällande, se särskilt
bestämmelsen om avgiftsföreläggande i 10 §, och det kan ifrågasättas om
samtliga tillsynsmyndigheter har de resurser, den kompetens och den
överblick som ett sådant ansvar kräver.
17.11.12 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Sanktionsavgifter
bör i och med förslaget få en väsentligt utökad betydelse i det framtida
påföljdssystemet. Tillämpning av instituten företagsbot och förverkande
bör kunna effektiviseras. Även miljöskyddsavgift får med de föreslagna
ändringarna bättre förutsättningar att främja ökad respekt för föreskrifter
och beslut på miljöområdet. Det är viktigt att administrativt beslutade
sanktionsavgifter kan bestämmas efter objektiva och förutsebara kriterier.
Med all säkerhet kommer dessa avgifter att bestämmas utifrån sköns-
mässiga beräkningar enligt 27 kap. 5 §. För att begränsa denna svaghet
i lagstiftningen bör det lämnas tydligare riktlinjer för hur avgiften skall
bestämmas i olika fäll.
17.11.13 Länsstyrelsen i Örebro län: Allmänt bedömer länsstyrelsen att
dessa bestämmelser verkar krångliga och svåra att tillämpa.
17.11.14 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen delar
utredningens uppfattning att sanktionssystemet for miljöbrott inte fungerat
tillfredsställande. Uppmärksamheten i massmedia vid misstankar om
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
416
miljöbrott har säkert haft större preventiv effekt än rättsprövningama. - - Prop. 1994/95:10
- Länsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang framfört att nuvarande Bilaga 4
ordning borde ersättas med ett ekonomiskt sanktionssystem för mindre
allvarliga lagöverträdelser på miljöområdet. Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget om ekonomiska sanktionsavgifter. Det kommer att bli en del
svårigheter med att festlägga avgifter men det bör ändå kunna bli
betydligt effektivare system än nuvarande.
17.11.15 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: När det gäller miljöskydd-
savgift föreslås en sådan kunna tas ut som ett komplement till straff för
lindrigare gärningar om de objektiva rekvisiten i 25 kap. 3-5 §§ samt 13
kap. 7 § BrB är uppfyllda. Detta oavsett om de subjektiva rekvisiten är
uppfyllda eller ej. Enligt motiven till 27 kap. 1 § avses inte väsentliga
överträdelser. Ordalydelsen av 27 kap. 1 § kan dock knappast tolkas på
detta sätt.
17.11.16 Norrköpings kommun: Systemet med miljöskyddsavgift
föreslås få ett något förändrat utseende. Bland annat skall avgiften dömas
ut i förvaltningsdomstol på talan av tillsynsmyndigheten. I enklare fall
skall tillsynsmyndigheten istället kunna förelägga om att avgift skall tas
ut. Det här kan innebära att kommunen som tillsynsmyndighet för talan
mot kommunen som utövare av miljöstörande verksamhet. Denna dubbla
roll har flera svårigheter. Dels svårigheten att i princip fora talan i
domstol mot sin arbetsgivare, men också det faktum att kommunen är en
juridisk person och därmed i princip för talan mot sig själv. - - -
Systemet innehåller ytterligare en tveksamhet och det är en ekonomisk
sådan. Hur skall tillsynsmyndigheten få ersättning för sitt arbete i
ärendet. Kostnaderna kan sannolikt inte tas ut i domstolsärendet och det
är tveksamt om det kan anses ingå en fest tillsynsavgift. Eller skall
timkostnad debiteras separat som en ytterligare avgift för verksam-
hetsutövaren? - - - Tillsynsmyndighetens medverkan i arbetet med
miljöskyddsavgifter reser många frågetecken, dels hur finansieringen av
myndighetens arbete skall gå till, och dels det rättsliga problem det
innebär att kommunen som tillsynsmyndighet skall föra talan mot
kommunen som utövare av miljöstörande verksamhet.
17.11.17 Mjölby kommun: Vad sedan avser särskilda sanktionsavgifter
tillstyrks förslaget att institutet miljöskyddsavgift i dess nuvarande form
avskaffas. Däremot bör det i systemet finnas tillgång till en form av
sanktionsavgifter. Den förordade konstruktionen med s.k. strikt ansvar
förefeller acceptabel ur rättssäkerhetssynpunkt vid överträdelser av
miljöreglema. Sanktionsavgifter kan ha en preventiv effekt och samtidigt
ge möjlighet att avstå från straffrättslig prövning vid lindrigare former av
oaktsamhet. Således bör sanktionsavgifter kunna användas som komple-
ment till eller i stället för straffansvar. Mjölby kommun delar upp-
417
fattningen att svårigheter föreligger att beräkna sanktionsavgifter. I Prop. 1994/95:10
möjligaste mån bör dock schablonisering tillämpas. Därvid kan den Bilaga 4
nyligen införda konkurrensskadeavgiften användas som en utgångspunkt.
Fråga om utdömande av sanktionsavgift bör prövas av domstol, i första
hand förvaltningsdomstol. Uppgiften att föra talan om åläggande av
sanktionsavgift bör läggas på tillsynsmyndigheten. Avgift i fell som inte
är av större vikt bör kunna utgå efter föreläggande från tillsynsmyndig-
heten under förutsättning av motpartens godkännande.
17.11.18 Göteborgs kommun: Den föreslagna nya sanktionen miljös-
kyddsavgift får säkert, vid sidan av det utvidgade straffrättsliga ansvaret,
stor betydelse för efterlevnaden av balken och föreskrifter m.m.---
Kommittén föreslår att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att
infor domstol föra talan om utdömande av miljöskyddsavgifter. Till-
synsmyndigheten får anses besitta erforderlig kompetens för denna
uppgift, skriver kommittén. Vad gäller miljönämnderna torde dock, enligt
vårt förmenade, kompetensen variera högst väsentligt. Antagligen innebär
detta åliggande också en väsentllig ökning av arbetsbördan utan
ekonomisk kompensation. Vi anser därför att detta förslag bör utredas
vidare.
17.11.19 Borås kommun: Enligt förslaget skall det vid överträdelser av
balken, som innebär ansvar enligt 25 kap. 3-5 §§ tas ut en miljöskydd-
savgift. Det är tillsynsmyndigheten som skall väcka talan om avgift hos
länsrätten. I fell av mindre betydelse får tillsynsmyndigheten själv ta
beslut om miljöskyddsavgift.---Vi anser att betänkandet i denna del
lägger över arbetsuppgifter från åklagarmyndigheten på tillsynsmyndig-
heten. Utan tvekan kommer förslaget om miljöavgifter att medföra ett
merarbete. Vi ser heller inte hur tillsynsmyndigheten resursmässigt skall
kunna hantera detta.---Tillsynsmyndigheterna kommer heller inte att
ha någon kostnadstäckning för arbetet med miljöavgifterna. Dessa
föreslås gå in till statskassan. Vår uppfettning är att det är åklagarmyn-
dighetens sak att handlägga och döma ut dylika avgifter. Därför föreslår
vi att detta kapitel ändras så att åklagarmyndigheten blir den som dömer
ut miljöskyddsavgiftema. - - - I det fell någon ändring inte görs i
förslaget vad gäller vem som skall väcka talan m.m. så bör den
ändringen göras att en viss del av miljöavgiften går till kommunen. Ett
sådant förfarande finns i Plan- och Bygglagen beträffande olovligt
byggande.
17.11.20 Luleå kommun: I miljöbalken införs en ny sanktionsmöjlighet,
miljöskyddsavgift. Enligt förslaget skall tillsynsmyndigheten föra talan
om detta i domstol. Vi är tveksamma till att det i små och medelstora
kommuner finns resurser att göra detta.
418
17.11.21 Kungliga Vetenskapsakademin: Med anledning av förslaget Prop. 1994/95:10
om miljöskyddsavgiftens storlek (27 kap. 6 § i förslaget till miljöbalk) Bilaga 4
kan ifrågasättas om inte med tanke på inflationens inverkan avgiften bör
relateras till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
17.11.22 Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
och Kemikontoret: Som framgår av ovan tillstyrker vi att kriminalise-
ring i vissa fell ersätts av ekonomiska sanktioner mot företaget. Det finns
emellertid skäl att med skärpa invända mot de kategoriska skrivningarna
angående driftsstömingar i avsnittet om miljöskyddsavgift. Betänkandet
ger uttryck för en övertro såvitt avser möjligheterna att helt undvika
driftstörningar. Även med god organisation och förebyggande underhåll
kan aldrig driftstörningar helt elimineras. Avgiften bör därför inte utgå
i sådana fell där överträdelsen orsakats av omständigheter som verksam-
hetsutövaren inte rimligen kan anses kontrollera. Detta bör komma till
uttryck i motivtexten och således ersätta den kategoriska skrivning
angående driftstörningar som finns i betänkandet. Avslutningsvis vill vi
betona vikten av att det snabbt utarbetas riktlinjer for avgiftssättningen.
Endast härigenom kan det av rättssäkerhetsskäl betingade kravet på
förutsebarhet tillgodoses. I avgiftssystem måste beloppsbestämningen utgå
från fektorer som gör det möjligt att i förväg förutse avgiftens storlek.
Endast i ett inledningsskede kan den osäkherhet som förutses i be-
tänkandet accepteras.
17.11.23 Värmeverksföreningen: Miljöskyddsavgifter blir i princip en
skatt till staten. Värmeverksföreningen anser att avgifterna i stället bör
återföras till de betalande på samma sätt som sker beträffande NOx-
avgiften.
17.11.24 Miljöcentrum: Utredningen tycks inte heller inse att miljöbrott
är förknippade med grov ekonomisk brottslighet, eftersom att man
föreslår att den s.k. miljöskyddsavgiften, vid överträdelse av meddelade
villkor, som ej är belagda med särskild avgift eller skatt, maximeras till
500 000 kronor. Beloppet är för lågt i relation till den vinning som kan
vara förknippad med en villkorsöverträdelse (se t.ex. bilaga 3). I övrigt
ifrågasätter vi den aktuella paragrafens skrivning: "Har en sådan
överträdelse som anges i 25 kap. 3-5 §§ denna balk eller i 13 kap. 7 §
brottsbalken ägt rum och är den inte av ringa betydelse skall, även om
det ej skett uppsåtligt eller av oaktsamhet, en särskild avgift (miljöskydd-
savgift) betalas".---Rekvisitet "inte av ringa betydelse" är svårtolkat.
Kvantitativt ringa överutsläpp kan t.ex. vara förknippade med stor
skaderisk eller med stor ekonomisk vinning utan att skaderisk kan
styrkas. Vi rekommenderar en lagtext, som innebär att alla icke tillåtna
överutsläpp beläggs med en miljöskyddsavgift, som ställs i relation till
vinningen av verksamheten och att begreppet "ringa betydelse" utgår ur
419
lagtexten.
17.11.25 Sveriges Köpmannaförbund: Som i all annan samhällelig
verksamhet måste det även på miljöområdet finnas straff för konstaterade
lagöverträdelser. Men att som kommittén föreslår infora en miljöskydd-
savgift som också skall kunna dömas ut för enklare former av över-
trädelser "där det inte går att utreda att någon varit oaktsam och i fell där
oaktsamhet har förekommit, men denna inte är så påfallande att det finns
anledning att straffa någon enskild person" är olämplig i ett rättssamhälle
och motverkar sitt syfte om ett ökat miljöansvar i samhället. En sådan
avgift bör därför inte införas.
18.1.1 Vägverket: Vägverket har ingenting emot förslagen om ersättning
och skadestånd.
18.1.2 Statens Jordbruksverk: Begreppet "pågående markanvändning"
förekommer i flera lagar. Det är besvärande för såväl enskilda som för
länsstyrelserna och andra inblandade myndigheter att det inte finns något
klart uttalande om vad som inryms i begreppet. Det är nu angeläget att
problemet får en snabb lösning.---Miljöskyddskommittén förklarar på
sidan 690 "Däremot torde omföring av åker, äng eller betesmark till
skogsmark alltid vara att anse som ändrad markanvändning. Sålunda
torde en markägare som genom föreskrift eller beslut enligt naturvårdsla-
gen hindras från att odla energiskog inte vara berättigad till ersättning".
Detta synsätt delar inte Jordbruksverket.---Jordbruksverket delar
kommitténs uppfettning att de ersättningsregler som är kopplade till
intrång skall ändras, så att vad som motsvarar intrång upp till den s.k.
kvalifikationsgränsen skall avräknas vid sådana intrång som är ersätt-
ningsgilla. Jordbruksverket delar vidare kommitténs inställning att
intrånget bör relateras till "berörd del" av fastigheten.---Vid intrång
i pågående markanvändning som beror av ett beslut enligt 11 kap. 4 §
andra stycket skall ersättning kunna utgå med stöd av 28 kap. 2 § 1 st.
I andra stycket sistnämnda paragraf inskränks dock möjligheten att utfå
ersättning till situationer då tillstånd vägrats eller förenats med särskilda
villkor. Detta i kombination med den föreslagna utformningen av 11 kap
4. § 1 och 2 st. innebär emellertid att förutsättningarna för ersättning
aldrig kan inträda, eftersom det förbud som innebär intrång följer direkt
av miljöbalken så snart en biotop utpekats på det sätt som där anges, och
inte av ett beslut riktat mot den som nyttjar marken.
18.1.3 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen anser att starka skäl talar för att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
420
dagens ersättningsregler i naturvårdslagen överförs till miljöbalken utan Prop. 1994/95:10
större ändringar. Detta innebär att intrånget även i fortsättningen skall Bilaga 4
relateras till "berörd del av en festighet". Det är dock rimligt att värdet
av hänsyn upp till kvalifikationsgränsen frånräknas ersättningen i enlighet
med 3 §. Skogsstyrelsen tillstyrker således de föreslagna ersättnings-
reglerna, dock med ändring av 5 § första styckets sista mening "Dessu-
tom skall beaktas ... inom samma tid" bör utgå.
18.1.4 Riksantikvarieämbetet, RAA: RAÄ delar i och för sig Miljös-
kyddskommitténs uppfettning att utgående ersättning skall minskas med
det belopp som motsvaras av vad som en markägare får tåla utan
ersättning, men vill åter framhålla att ersättningsreglerna i olika lagar bör
systematiskt vara uppbyggda på liknande sätt så som riksdagens ambition
var 1986. Miljöbalkens ersättningsregler för avsevärt intrång i pågående
markanvändning bör inte skilja sig från bl.a. KML:s regler. Vidare vill
RAÄ åter betona att det inte räcker med att endast införa en självrisk-
princip i de berörda lagarna. Reglema behöver genomgående förenklas
och sättas in i ett större system.
18.1.5 Domän AB: Domän välkomnar, att Miljöskyddskommittén liksom
Skogspolitiska kommittén nyligen har kommit fram till att ersättnings-
reglerna från 1987 skall vara oförändrade med undantag för att tröskel-
värdet skall dras av, då ersättning utgår. Något fungerande, genomtänkt
alternativ har aldrig framförts i re late ring sfrågan. Man har ibland talat
om festighet utan att klargöra om man menar skifte eller registerfestighet,
ibland om brukningsenhet och ibland om innehav i kommunen. Hur
värdering av en sådan till storleken mycket varierande relateringsenhet
skall gå till har ännu inte redovisats, och inte om andra ekonomiska
omständigheter skall beaktas, om nu intrång skall relateras till den
ekonomiska bärkraften. Det är mycket klokt att hålla fest vid gällande
regler, i vaije fell så länge ett genomtänkt, praktiskt fungerande
alternativ inte har presenterats för analys och diskussion. Med nuvarande
regler blir lika mark lika bedömd när det gäller skyddsvärde och rätt till
ersättning, och så bör det också vara.
18.1.6 Kammarkollegiet: I förslaget har det tagits upp en regel som
begränsar markägarens ersättning med ett belopp som motsvarar vad han
är skyldig att tåla utan ersättning (28 kap. 3 och 4 §§). En sådan regel
kan uppfettas som mer rättvis, särskilt i de fell då intrånget ligger nära
kvalifikationsgränsen. Mot detta bör dock ställas de ökade förvaltnings-
och processkostnader som uppkommer genom att nämnda gräns måste
festställas i alla ersättningsfell. Kollegiet tillstyrker dock förslaget utom
i inlösenfellen (§ 4). Om ett ingrepp är så väsentligt att inlösen blir
aktuell, bör full ersättning utgå.
421
18.1.7 Konsumentverket: Vi har inget att invända mot de föreslagna
bestämmelserna om ersättning och skadestånd.
18.1.8 Statens naturvårdsverk: Verket anser att ett annat synsätt
behöver göra sig gällande beträffande definitionen av "intrång",
innebärande att det inte kan vara ett ersättningsgillt ingrepp från
samhällets sida, när en verksamhet som skadar naturmiljön hindras.
Ansvaret för miljökostnaderna måste fördelas på ett rimligare sätt mellan
samhället och den som förorsakar skadorna. Kommittén har föreslagit att
26 § naturvårdslagen (29 kap. 3 § miljöbalken) ändras så att ersättning
aldrig skall utgå för sådant hinder för brukaren som inte når upp till den
s.k. kvalifikationsgränsen. Detta är en välkommen förbättring för
miljövården. Den uppväger emellertid inte den betydande försämring som
skedde genom 1987 års ändringar av ersättningsbestämmelserna. Den nu
föreslagna bestämmelsen kommer sannolikt att få endast marginelll
ekonomisk betydelse så länge relateringen skall ske till berörd del av
fastigheten och skadan endast får vara bagatellartad. Tillämpningen i det
enskilda fellet har givit stora tolkningsproblem, något som visat sig
tydligt i konkreta ärenden under de senaste åren. Därtill kommer att
bestämmelsen även kan ge upphov till betydande orättvisa mellan olika
markägare. Gällande ersättningsregler motverkar förutsättningarna att
inom de areella näringarna minska hotet mot naturmiljön och den
biologiska mångfelden. Fördelningen mellan samhället och brukaren av
det ansvar som skall gälla for att skona naturmiljön är inte förenlig med
uppsatta mål. - - - Bestämmelserna om ersättning i samband med
biotopskydd i 11 kap. 4 § bör ses över, eftersom det är tveksamt om
ersättningstalan överhuvudtaget inte skulle kunna medges med den
föreslagna formuleringen.
18.1.9 Statens Lantmäteriverk, LMV: LMV tillstyrker förslaget att
ersättningen vid intrång samt vid inlösen skall minskas med det belopp
som markägaren är skyldig att tåla utan ersättning. I konsekvens med
detta bör en motsvarande bestämmelse om avräkning införas även i de
fell det blir aktuellt med ersättning eller inlösen på grund av markregle-
rande bestämmelser enligt annan lagstiftning. - - - LMV delar inte
kommitténs uppfettning om innebörden i begreppet pågående markan-
vändning. När det först gäller energiskog, bör denna betraktas som en
jordbruksgröda. Odling av energiskog bör alltså inte betraktas som
omföring till skogsmark. - - - Dessutom torde skogsplantering på
jordbruksmark i dag ofta vara en lämplig rationaliseringsmetod. Från
denna synpunkt bör en sådan åtgärd hänföras till pågående markan-
vändning, åtminstone om det är fråga om ett kombinerat jord- och
skogsbruksforetag.
18.1.10 Uppsala universitet: De föreslagna 14-16 §§ i 28 kap. är
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
422
ologiskt placerade eftersom de främst handlar om att gå domstolsvägen Prop. 1994/95:10
for att en företagare skall tvingas vidta försiktighetsmått m.m.---Vad Bilaga 4
gäller ersättning för sådant som idag främst regleras i naturvårdslagen,
föreslår vi att man behandlar alla markägare lika och inte ger ekonomiska
fördelar till stora markägare. Bl.a. därför föreslår vi att man återgår till
rättsläget före 1987, så att man relaterar intrånget till hela verksamheten
på samma sätt som man i miljöskyddslagen relaterar reningskostnaden till
hela verksamheten. Detta medför även att bedömningen skall vara relativ.
Det skall inte finnas något absolut moment i bedömningen. Om en sådan
relativ bedömning inte återinförs, blir små markägare hårdare behandlade
än stora.---Vidare bör lagtexten förtydligas i ett antal hänseenden.
Särskilt påpekar vi att detta kapitel inte är det rätta för de paragrafer som
handlar om enskild talan avseende försiktighetsmått m.m. vid miljöferlig
verksamhet.
18.1.11 Lunds universitet: Kommittén föreslår att ersättning skall utgå
för avsevärt intrång i pågående markanvändning inom berörd del av
festigheten, dock med den ändringen att avräkning bör ske för ersättning
upp till den s.k. kvalifikationsnivån. - - - Forskningsnämnden kan i
princip godta förslaget, trots de nackdelar denna begränsade ersättnings-
skyldighet medför för den gröna miljövården. Skälen är framförallt
samordningen med PBL.
till PBL att verksamheter med så egenartade drag att de bara får utövas
efter särskilt tillstånd är att betrakta som annan form av markanvändning.
Dikesrensning och skyddsdikning bör enligt skogsvårdsstyrelsens mening
däremot vara ett led i pågående markanvändning. Ersättning bör utgå om
denna typ av arbetsföretag ej får utföras och andra alternativ är uteslutna.
---En viktig princip för skogsbruket är att avverkning i olika former,
markberedning och plantering betraktas som pågående markanvändning.
Trädslagsbyte bör även fella därunder. - - - Utgångspunkten att en
markägare bör tåla ett intrång som är bagatellartat, är enligt vår mening
riktig.---Förslaget att belopp upp till den s.k. kvalifikationsgränsen
skall avräknas vid intrång som är ersättningsgilla är enligt vår bedömning
logisk men kan möjligen vara orationellt. Det kan kanske finnas
anledning att överväga att slopa kvalifikationsgränsen och istället välja
principen "bagatellartad eller full ersättning".
är det den berörda delen av festigheten som skall utgöra grund för
bedömningen av vilka inskränkningar en markägare får tåla. Kommittén
föreslår också att den del av kostnaden som uppgår till kvalifikations-
gränsen skall avräknas vid intrång som är ersättningsgilla. Skogsvårdssty-
relsen ansluter sig till detta förslag.---Skogsvårdsstyrelsen anser att om
423
avverkning inom svårföryngrad skog inte får utföras av naturvårdsskäl Prop. 1994/95:10
innebär detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, och att Bilaga 4
ersättningsfrågan då skall bedömas enligt samma principer som gäller for
ordinär skogsmark.---Skogsvårdsstyrelsen anser vidare att normal
naturhänsyn enligt 21 § SVL eller frivillig hänsyn utöver denna inte bör
komma ifråga för ersättning.
18.1.14 Länsstyrelsen i Stockholms län: Nuvarande lagstiftning har
medfört att markägaren inte längre behöver tåla lika stort intrång som
tidigare, innan ersättning skall utgå. - - - Kommitténs förslag att
ersättning för intrång alltjämt skall utgå och relateras till berörd del av
en festighet i enlighet med 1987 års riksdagsbeslut överensstämmer inte
med de av kommittén i övrigt gjorda uttalandena om vikten av att
bibehålla en biologisk mångfeld samt behovet av att skydda fler
naturområden än som idag är fellet.---Länsstyrelsen anser att regeln
om att ersättningen skall bestämmas i förhållande till "berörd del" av
festighet skall tas bort ur miljöbalken. Härigenom ges ökade möjligheter
att använda områdesskydd för att bevara biologisk mångfeld.
18.1.15 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen anser det
rimligt att ersättningsregeln kombineras med en relatering av skadan till
hela företaget eller brukningsenheten, inte bara till berörd del. Detta är
befogat med hänsyn till den enskildes ansvar enligt 3:1 och 2:6 i
ansöknings-/anmälningsärenden.
18.1.16 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ersättning för intrång baseras
på nuvarande ersättningsregler i naturvårdslagen. Dessa regler ger
ekonomiska fördelar för stora markägare. Rättvisekrav talar för att
ersättning bör relateras till hela verksamheten och inte till "berörd del".
18.1.17 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Utredningen konstaterar att
måluppfyllelsen till stor del är en kostnadsfråga, men föreslår ingen
ändring i nuvarande regler om ersättning for intrång. Länsstyrelsen delar
uppfattningen att ersättningen även i fortsättningen skall relateras till
berörd del av festigheten.
18.1.18 Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen delar utredningens
uppfettning att ersättningen bör bestämmas i förhållande till "berörd" del
av festigheten.
18.1.19 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen förordar en
återgång till vad som gällde före 1987, dvs. att ersättning relateras till
hela brukningsenheten och inte till "berörd del". Under alla omständig-
heter bör en återgång ske beträffande förbud som meddelas i ett enskilt
ärende enligt 10 kap. 6 § eller 12 kap. 5 § eftersom sådana beslut, till
skillnad från permanenta föreskrifter tillkomna på initiativ av en
424
myndighet, fattas som en följd av att en enskild sakägare ämnar utöva
miljöpåverkan i enlighet med 2 kap. 6 §. Det synes länsstyrelsen befogat
med hänsyn till den enskildes ansvar såsom detta framgår av 1 kap. 3 §.
18.1.20 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen vill konstatera att
det hade varit önskvärt att miljöbalken gett ökade möjligheter att använda
områdesskydd för att bevara biologisk mångfald. Detta kan enklast
åstadkommas genom att regeln att ersättningen skall bestämmas i
förhållande till "berörd del" av en festighet tas bort i miljöbalken.---
Frågor om ersättning är ofta tvistiga och för tillämpningen vore det
därför värdefullt att vissa begrepp närmare definierades i lagen.
att den del av kostnaden som motsvarar den s.k. kvalifikationsgränsen
skall avräknas vid ersättningsgilla intrång.---Även om den föreslagna
ändringen i sig är till fördel för naturvården och därtill motiverad av
rättviseskäl, stämmer kommitténs ställningstagande i övrigt mindre bra
med dess synsätt i 11:2 där man kraftigt understryker vikten av att värna
om arternas betydelse i den biologiska mångfelden och människans
ansvar infor kommande generationer.
18.1.22 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: 28 kap. Frågan om ersättning
för berörd del bör ånyo utredas, bland annat mot bakgrund av införandet
av biotopskyddet.
18.1.23 Länsstyrelsen i Värmlands län: Begreppet "berörd del" bör
definieras tydligare. Begreppet bör under alla förhållanden tillämpas
endast i fråga om permanenta föreskrifter av typ biotopskydd enligt 11
kap. 4 § och inte de fell då det meddelas särskilda beslut i enskilda
ärenden enligt 12 kap. 5 §.---28 kap. 3 §: Länsstyrelsen tillstyrker
avräkningsbestämmelsema.
18.1.24 Länsstyrelsen i Örebro län: Ersättning bör relateras till hela
brukningsenheten och inte till "berörd del".
18.1.25 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen föreslår vidare
att ersättning relateras till hela brukningsenheten och inte till "berörd
del", som gäller sedan 1987. Under alla omständigheter bör begreppet tas
bort beträffande sådana förbud som meddelas i ett enskilt ärende enligt
12 kap. 5 § eller 10 kap. 6 §, eftersom dess beslut (till skillnad från
ovanstående permanenta föreskrifter på initiativ av myndigheten) fettas
till följd av att berörda sakägare ämnar utöva miljöpåverkan i enlighet
med 2 kap. 6 §. En sådan åtskillnad är även befogad med hänsyn till den
enskildes ansvar så som framkommer av 1 kap. 3 §. - - - Vidare
tillstyrker länsstyrelsen den föreslagna avräkningsprincipen som framgår
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
425
av 3 §. Det är logiskt att den endast skall tillämpas när det är fråga om Prop. 1994/95:10
in trångse rsättning. I fråga om inlösen bör alltjämt reglema i expropria- Bilaga 4
tionslagen gälla utan den föreslagna avräkningen.---Länsstyrelsen
lämnar i övrigt de föreslagna reglema om ersättning och skadestånd utan
erinran.
18.1.26 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen anser att
begränsning till berörd del av en festighet bör utgå och att en återgång
till äldre rätt bör ske där bedömningen gjordes utifrån hela festigheten.
Med tanke på de höga ambitionerna i balkens inledande avdelning synes
en ändring i 2 § vara mycket välmotiverad.---Ingen ersättning för
stängselgenomgång är påkallad i 7 §. Det är önskvärt att utjämna
ersättningsreglerna mellan de areella näringar och annan verksamhet för
att få en enhetlig tillämpning av balkens inledande bestämmelser.
18.1.27 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Vi anser att kommitténs
slutliga motiv för att inte ta bort "berörd del" (av festighet) från kriteriet
för avsevärt försvårande av pågående markanvändning är svaga. Denna
fråga borde nu lösas på ett bättre sätt.---Intrångsvärderingen vid krav
på naturvårdshänsyn som nu är relaterad till "berörd del" av festighet
eller brukningsenhet i främst skogsbruket är inte bra från naturvårdssyn-
punkt då den medger en viss manipulering med avverkningsytor och
minimering av naturvårdshänsyn i främst det enskilda skogsbruket.---
Kommittén föreslår tillståndskrav för husbehovstäkter, utan ersättningsrätt
vid avslag. Vi ser i länets perspektiv de flesta (små) husbehovstäkter som
mindre kontroversiella än frågan om "berörd del av festighet" i skogs-
bruket. Vi vill trycka på behovet att man dels är konsekvent i värdering-
en av enskilda fastighetsägares miljöansvar, dels undviker onödig
byråkrati när lagreglerna på dessa punkter skall stämmas av.
18.1.28 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Begreppet "berörd del" i
ersättningsbestämmelserna bör utgå. Normalt bör ersättningen i stället
relateras till hela brukningsenheten. Särskilt viktigt är detta när ersätt-
ningskraven uppkommer till följd av beslut i enskilda ärenden, som gäller
rätt att utöva miljöpåverkan.
18.1.29 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Beträffande 28 kap. 2 §
föreslås att biotopskyddet enligt 11 kap. 4 § benämns föreskrift och inte
förbud, i enlighet med övriga förordnandeformer med stöd av 10 kap.
Dessa har alla karaktären av permanenta inskränkningar och ersätts
därefter. - - - I likhet med flera av reservationerna mot betänkandet
föreslås att ersättning skall relateras till hela brukningsenheten och inte
som nu "till berörd del". Under alla omständigheter bör begreppet tas
bort beträffande sådana förbud som meddelas i ett enskilt ärende enligt
12 kap. 5 § eller 10 kap. 6 §. I övrigt tillstyrks de föreslagna ersättnings-
426
bestämmelserna och i synnerhet då den avräkningsregel som ftamgår av Prop. 1994/95:10
3 §. Bilaga 4
18.1.30 Huddinge kommun: 28 kap. 2 §. Vi anser att uttrycket "berörd
del" bör tas bort ur lagtexten.
18.1.31 Norrköpings kommun: Kommittén föreslår visserligen att
ersättningen endast skall utgå för den del som överskjuter den nivå man
får tåla, men reglema innebär fortfarande stora svårigheter att skydda
skyddsvärd natur utan att betala stora ersättningsbelopp. Kommunen inser
att för framförallt mindre fastighetsägare skulle en återgång till reglema
före 1987 bli mycket kännbara men vi anser ändå att reglema bör
förändras på något sätt så att möjligheterna att kräva hänsynstagande mot
rimlig ersättning ökas.
18.1.32 Mjölby kommun: Utredningens förslag att ersättning för intrång
skall minskas med ett belopp som markägaren är skyldig att tåla utan
ersättning avstyrks. I stället bör prövning ske i vaije enskilt fell mot
bakgrund av att olika förmer av intrång kan vara av avgörande betydelse
för den som bedriver näring ur privatekonomiska och företagsekonomiska
perspektiv. Vikten av att i möjligaste mån lämna äganderätten okränkt
bör också understrykas.
18.1.33 Jönköpings kommun: Ersättningen för försvårad pågående
markanvändning relateras till "berörd del" av festigheten. En återgång till
tidigare gällande regler, där intrångsersättningen relaterades till bruk-
ningsenheten, skulle vara till stor nytta för naturvården.
18.1.34 Växjö kommun: Begreppet "berörd del" som används i samband
med "avsevärt försvårande av pågående markanvändning" bör tas bort.
Om principerna om biologisk mångfeld skall gälla är det en förutsättning
att de areella näringarna tål visst intrång. Idag sker ofta en godtycklig
bedömning av vad berörd del är.
18.1.35 Kalmar kommun: Vad gäller ersättning för intrång föreslår vi
att denna bör relateras till hela verksamheten i likhet med nuvarande
bestämmelser i miljöskyddslagen. Det nuvarande regelsystemet innebär
att stora markägare behandlas fördelaktigare än mindre. En förändring
enligt ovan torde även vara en förutsättning för att kommunen skall ta en
mer aktiv del i skydd och bevarande av värdefull natur.
18.1.36 Gotlands kommun: Begreppet "berörd del" bör enligt vår
mening slopas och en återgång ske till den formulering som gällde före
1987, dvs. att skadan sätts i relation till festigheten.
427
18.1.37 Landskrona kommun: Miljödelegationen för västra Skåne Prop. 1994/95:10
påpekade detta och föreslog en ändring av 26 § naturvårdslagen och att Bilaga 4
man återgick till rättsläget som det var 1987 då ersättning relaterades till
hela brukningsenheten och inte som nu endast till den berörda delen av
fastigheten. När miljölagstiftningen ändras, miljökraven skärps och
miljöaspekterna ges större tyngd än andra intessen borde den ändring
som miljödelegationen föreslog var en självklarhet.
18.1.38 Trollhättans kommun: 28 kap. 2 §. Regeln om att ersättning
endast utgår i förhållande till berörd del av festighet bör slopas. Intrånget
bör istället bedömas i relation till hela den berörda festigheten.
18.1.39 Skövde kommun: Att relatera intrång i pågående markan-
vändning till "berörd del" av fastigheter innebär ett hinder för effektivt
naturvårdsarbete. Möjligheten att åstadkomma optimal utformning av
naturvårdshänsyn inom t.ex. skogsbruket kommer i sådant fell att
fortsättningsvis vara liten. De ekonomiska möjligheterna att använda
områdesskydd för bevarande av biologisk mångfeld bör förbättras i
miljöbalken. Detta görs enklast genom att stryka orden "berörd del".
18.1.40 Örebro kommun: Kommunen förespråkar att PPP (Polluter
Pays Principle) tillämpas i vid bemärkelse, dvs. att markägare/verksam-
hetsutövare måste tåla "intrång" från samhällets sida på samma sätt som
enskilda industrier får göra.---Detta innebär att ordet "berörd del" i
28 kap. 2 § måste strykas (i enlighet med departementspromemorian Ds
1991:87). Kommittén delar inte denna uppfettning enligt sidorna 483-
484. Jämför kommitténs syn på inskränkningar i industriell verksamhet
t.ex. på sidan 270 i del 1.
18.1.41 Köpings kommun: Begränsningen "inom berörd del" gör att
ersättningsreglerna, alternativt möjligheterna till skydd, blir beroende av
hur fastighetsägaren till exempel planerar sitt arbetsföretag. Begreppet
bör bytas ut mot förslagsvis "inom brukningsenheten".
18.1.42 Gävle kommun: Texten "inom berörd del" bör strykas ur
paragrafen. Denna konstruktion på paragrafen gör att markägaren inte
behöver ta något ansvar för naturvärdena, vilket bl.a. kan innebära att
markägaren exploaterar skyddsvärd natur, om inte möjlighet finns till
ersättning.---Begreppet "inom berörd del" har diskuterats under lång
tid alltsedan naturresurslagen kom till. Starka skäl talar nu för att ta bort
denna textdel.
18.1.43 Skellefteå kommun: 28 kap. 2 § Begränsningen "... inom
berörd del av en festighet ..." bör definieras. Bevarandet av biologisk
mångfeld är tillräckligt komplicerat utan att drabbas av denna typ av
invändningar.
428
18.1.44 Piteå kommun: Föreskrifter i samband med naturreservats-
bildning o.dyl. som avsevärt forsvårar pågående markanvändning, t.ex.
skogsbruk, inom berörd del av en festighet eller att mark tas i anspråk
berättigar markägaren till ersättning. Genom denna konstruktion har
markägaren brukningsrätten på sin sida men behöver inte ta något ansvar
för naturvärden utan att erhålla ersättning. Uttrycket "berörd del av" bör
strykas ur balken.
18.1.45 Svenska naturskyddsföreningen: Det är en stor besvikelse att
inte miljöskyddskommittén föreslagit förändringar i ersättningsreglerna.
Detta gäller särskilt regeln att intrång i pågående markanvändning skall
relateras till berörd del av festighet och inte hela festigheten. Enligt
föreningens mening innebär dagens regler att ett mycket långt drivet
skydd för äganderätten, som går utöver europakonventionens regler, ges
högre prioritet än upprätthållandet av den biologiska mångfelden. Detta
försvårar i hög grad dagens naturvårdsarbete. - - - Då värdefulla
naturområden och biotoper skall skyddas eller då skadlig miljöpåverkan
skall stoppas kan det vara nödvändigt att det allmänna får ta mark i
anspråk genom expropriation. Som den nya av fri- och rättighetskommit-
tén föreslagna skrivningen av RF 2:18 kommer att se ut ser vi en mycket
stor risk att miljöbalkens syften inte kommer att uppnås, liksom att delar
av de allmänna rättsprinciper vi tidigare tagit för givna helt eller delvis
sätts ur spel genom att den enskildes äganderätt prioriteras framför en
god livsmiljö.---Enligt kommitténs förslag skall ersättning for intrång
i pågående markanvändning även i framtiden endast relateras till "berörd
del" av festighet. Därigenom kommer samhällets möjlighet till att ingripa
för att få till stånd en optimal utformning av naturvårdshänsyn inom
skogsbruk att vara små. Enligt föreningens uppfettning måste intrång i
pågående markanvändning relateras till hela festigheten, inte bara del
därav. Förutom de starka sakskälen för detta vill föreningen i detta
sammanhang påpeka att denna princip skulle stå i analogi med hur man
i miljöskyddslagen relaterar reningskostnaden till hela verksamheten.
18.1.46 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Kommittén uttalar att det
får antas föreligga en presumtion för att en verksamhet med så egenarta-
de drag att den bara får utövas efter särskilt tillstånd är att betrakta som
förändrad markanvändning (s. 690). Detta uttalande är alldeles för
generellt. Enligt LRF:s uppfettning finns det flera tillståndspliktiga
verksamheter som med fog kan betraktas som pågående markanvändning.
Skulle förslaget likväl genomföras, menar LRF sålunda att ett vägrat
tillstånd till husbehovstäkt utgör ett ingrepp i pågående markanvändning.
LRF vill framhålla att kommittén slagit in på en ferlig väg, när den
okritiskt anslutit sig till uppfattningen att tillståndspliktig verksamhet är
att anse som en annan form av markanvändning än tidigare. En sådan
uppfettning kan nämligen ge näring åt den beklagliga utveckling att det
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
429
33 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
allmänna belägger "fria" verksamheter med tillståndsplikt med den
konsekvensen att en markägare som får avslag på sin ansökan om
tillstånd förlorar rätten till ersättning. LRF tar avstånd från denna
utveckling, som för övrigt måste anses stå i strid med den äganderättspo-
litik regeringen lagt fest i sina regeringsförklaringar.---Kommittén går
även in på frågan om skogsplantering på åkermark är pågående markan-
vändning eller inte. Utan närmare motivering slår kommittén fest att
omföring av åker, äng eller betesmark till skogsmark alltid torde vara att
anse som ändrad markanvändning. LRF har en annan uppfettning i dessa
frågor. - - - Vid remissbehandlingen av Naturvårdsberedningens
betänkande (SOU 1990:38) utmärkte sig särskilt två remissinstanser. Det
var Lantbruksstyrelsen och Naturvårdsverket. Lantbruksstyrelsen, numera
ingående i Jordbruksverket, höll med Naturvårdsutredningen och ansåg
alltså att skogsplantering på såväl åker- som betesmarker utgjorde ett led
i pågående markanvändning. Naturvårdsverket hade motsatt uppfettning.
Skogsplantering på åker- eller betesmarker var enligt verket ändrad
markanvändning. Det får alltså konstateras att den diskussion som förts
om den nya jordbrukspolitikens inverkan på innebörden av pågående
markanvändning präglas av motsägelser och förvirring. Vad som är
anmärkningsvärt är Jordbruksverkets och Naturvårdsverkets skilda
uppfattningar. Verkens olika synsätt genomsyrar verksamheten hos de
regionalt ansvariga myndigheterna för jordbruks- och naturvårdsfrågoma,
nämligen länsstyrelserna. Detta har lett till att enskilda markägare med
omställningsplaner fått dubbla budskap från dessa myndigheter. Myndig-
hetens ena hand vet inte vad den andra gör. Sådant myndighetsagerande
är oacceptabelt. Det sätter rättssäkerheten ur spel.---Miljöskyddskom-
mittén har nu, till synes helt okritiskt, anammat Naturvårdsverkets
uppfettning att skogsplantering på öppen mark, såväl av energiskog som
annan skog, innebär ändrad markanvändning. LRF har en annan mening.
I förarbetena till den lagstiftning varigenom begreppet pågående
markanvändning introducerades i naturvårdslagen uttalades att begreppet
skulle ges en relativt generös tillämpning. Dessa lagmotiv ger vid handen
att lagstiftaren inte avsett att pågående markanvändning skulle vara ett
statiskt begrepp.---Beträffande det slag av skogsplantering som utgör
odling av energiskog får LRF även peka på ett regeringsuttalande med
anledning av att skötsellagen ändrades 1987 (prop. 1986/87:122). Enligt
uttalandet borde odling av energiskog betraktas som jordbruksgröda.
Energiskogsodling som jordbruksproduktion är ytterligare ett argument
som med stor styrka talar för att omföring av öppen mark till energiskog
är pågående markanvändning.
Sammanfattningsvis anser LRF således att starka skäl talar för att all
skogsplantering på åker, äng eller betesmark utgör pågående markan-
vändning. I det fortsatta lagstiftningsarbetet måste därför klarläggas att
energiskogsodling och all annan skogsplantering på åker, äng eller
betesmark är ett led i pågående markanvändning.---I övrigt konstaterar
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
430
LRF med tillfredsställelse att Miljöskyddskommittén kommit fram till att Prop. 1994/95:10
naturvårdslagens ersättningsregler, som dessa kommit att utformas genom Bilaga 4
1987 års lagstiftning, i princip skall vara oförändrade.---LRF kan inse
att förslaget vilar på en viss logisk grund. Enbart logiska skäl är
emellertid inte tillräckliga för ett ändringsförslag av förevarande slag.
Om man som kommittén nu gör, rycker bort en del av kompromissen,
rubbar man hela grunden för denna. LRF avstyrker därför förslaget.
LRF delar inte i alla delar Miljöskyddskommitténs uppfattning om
nuvarande ersättningsprinciper enligt naturvårdslagen vid förfogandeins-
kränkningar speciellt vad gäller innebörden i begreppet pågående
markanvändning. Enligt LRFs uppfettning finns det flera tillståndspliktiga
verksamheter som med stort fog kan betraktas som pågående markan-
vändning. Statens dubbla budskap som kommer till uttryck i Jord-
bruksverkets och Naturvårdsverkets olika uppfattningar om innebörden
i begreppet är oacceptabelt och sätter rättssäkerheten ur spel.---LRF
motsätter sig den ändring Miljöskyddskommittén gör i förhållande till
nuvarande regler vad gäller ersättning vid intrång enligt 28 kap. 3 §. - -
- I förhållande till naturvårdslagen ändras avgränsningsbegreppet i 10
kap. 3 § så att uttrycket "inom berörd del" utgår. LRF avstyrker detta
ändringsförslag.
framgår i motiven till PBL att verksamheter med så egenartade drag att
de bara får utövas efter särskilt tillstånd är att betrakta som annan form
av markanvändning. Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund,
SJFR menar då att nydikning bör vara en annan form av markan-
vändning. Dikesrensning och skyddsdikning bör däremot vara ett led i
pågående markanvändning. Ersättning bör därför utgå om denna typ av
arbetsföretag ej får utföras och andra alternativ är uteslutna, exempelvis
en dränerande skärm, samt om skadebeloppet ej är bagatellartat.---En
viktig princip för skogsbruket är avverkning i olika former, markbe-
redning och plantering betraktas som pågående markanvändning.
Trädslagsbyte, med undantag för där trädslagvalet bestäms via ädellövsk-
ogslagen, bör fella under begreppet pågående markanvändning.---
Utgångspunkten att en markägare bör tåla ett intrång som är bagatellartat
är enligt vår mening riktig.---Sveriges naturvetareförbund anser att
begreppet "berörd del" som används i samband med "avsevärt för-
svårande av pågående markanvändning" måste lyftas bort helt. Om
grundprinciperna om bevarande av biologisk mångfeld och PPP skall
gälla är det en förutsättning att de areella näringarna tål ett större intrång
än de som relateras till berörd del av festighet, särskilt med tanke på att
det ofta sker en godtycklig bedömning av vad "berörd del" är.
18.1.48 Föreningen Skogsindustrierna: I det skogspolitiska beslut som
riksdagen fettade i maj 1993 förändrades ersättningsreglerna vid intrång
431
på skogsfestighet. Miljöskyddskommittén har lagt fram motsvarande Prop. 1994/95:10
förslag i sitt betänkande. Denna förändring innebär att skogsägaren skall Bilaga 4
stå för kostnaden upp till kvalifikationsgränsen. Krav har framförts från
vissa håll om ytterligare inskränkning av ersättningsrätten. Att ytterligare
övervältra kostnader för gemensamma samhällskrav på skogsägarna är
enligt vår mening inte rimligt och kan dessutom leda till en felaktig
hushållning med naturresursen skog. Det är därför tillfredsställande att
kommittén i övrigt förutsätter att 1987 års ersättningsregler skall ligga
fast. Speciellt viktigt är att bibehålla principen om relatering till berörd
del av festigheten. Om denna princip överges, blir ersättningsrätten i
många fell illusorisk och de intrång som skall accepteras utan ersättning
beroende på fastighetsindelning, festighetsstorlek m.m. i stället för de
objektiva skyddsbehoven.
18.1.49 Mijjö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet: Texten "inom
berörd del" bör strykas ur paragrafen. Denna konstruktion på paragrafen
gör att markägaren inte behöver ta något ansvar för naturvärdena, vilket
bl.a. kan innebära att markägaren exploaterar skyddsvärd natur, om inte
möjlighet finns till ersättning.
18.1.50 Skogsägarnas Riksförbund: Kommittén drar, efter en dis-
kussion om principer, slutsatsen att intrång skall relateras till direkt
berört område, dvs. man anför samma princip som Skogsägarna hävdar.
---Kommitténs "bevisföring" beträffande ersättning vid tillståndspröv-
ning är fullkomligt ologisk och skulle leda till stor rättsosäkerhet. När
riksdagen beslutar om tilstånd skulle, enligt kommitténs omvända
bevisföring, en åtgärd automatiskt betraktas som förändrad markan-
vändning och ersättningsrätten därmed försvinna. Idag när företagen
tvingas söka nya verksamhetsgrenar borde samhället tillämpa en mycket
vid syn på begreppet. Definitionen av pågående markanvändning måste
förbli oberoende av eventuella styrmedel som t.ex. tillståndsplikt.
18.1.51 Sveriges Jordägareförbund: Kommittén anser att rätten till
ersättning ökar "samhällets" kostnader för naturvården. Den föreslår
därför att rätten till ersättning skall begränsas ytterligare så att "den del
av kostnaden som motsvarar ett intrång upp till den s.k. kvalifikations-
gränsen skall avräknas vid intrång som är ersättningsgilla". Sveriges
Jordägareförbund avstyrker kommitténs förslag.---Inskränkningar i
rätten till ersättning innebär i verkligheten inte några samhällsekonomiska
besparingar, men däremot på sikt stora samhällsekonomiska kostnader
och ökad miljöförstöring genom en sämre hushållning med resurserna. -
- - En annan viktig funktion hos ett rättvis ersättningssystem är att
förhindra den konfrontation och de konflikter mellan olika samhälls-
grupper som är oförenliga med en harmonisk samhällsutveckling. Detta
syfte kan uppnås först om privata ägare får ersättning för hela förlusten,
432
när deras egendom tas i anspråk för att tillgodose kollektiva intressen.
Sammanfattningsvis anser Sveriges Jordägareförbund att ersättnings-
reglerna i miljöbalken måste utformas så att den faktiska ekonomiska
skadan ersättes. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt
grunderna för skadeståndsrätten och vad som flertalet medborgare anser
vara rättvist. Det är en nödvändig förutsättning för marknadsekonomi.
18.1.52 Michelsons Advokatbyrå: 28 kap. avser enligt kapitelrubriken
regler om ersättning för intrång. 14-15 §§ i detta kapitel gäller emellertid
en helt annan sak, nämligen frågan om forum vid och verkan av en talan
som avser andra enskilda anspråk än skadestånd. Reglema är tillämpliga
på enskilda anspråk om förbud, skadeförebyggande åtgärder och
begränsning i miljöfarlig verksamhet. 14 § bör enligt vår uppfattning
utvidgas till att gälla generellt för miljöpåverkan. Reglema bör i alla
händelser inplaceras i ett sammanhang där de hör hemma, lämpligen i
balkens femte avdelning.
18.2.1 Allmänt
18.2.1.1 Malmö kommun: Gatunämnden har i sitt yttrande berört
väghållarens begränsade styrmöjligheter i befintlig miljö och en
skadeståndsaspekt på detta.---Enligt kommunstyrelsens mening bör
skadeståndsansvar inte drabba t.ex. en väghållare för förhållanden över
vilka han ej råder och inte kan påverka. Regeln om ortsvanlighet m.m.
i 1 § sista stycket ger enligt styrelsens mening inte tillräckligt skydd mot
detta. Frågan bör ses över.
18.2.1.2 Greenpeace: Greenpeace har föreslagit att atomansvarig-
hetslagen avskaffas och att skador orsakade av joniserande strålning skall
omfattas av miljöbalkens skadeståndsbestämmelser. Krav på miljöskade-
försäkring enl. 30 kap. skall gälla for innehavare av kärntekniska
anläggningar.
18.2.1.3 Svenska insjöfiskarnas centralförbund, SIC: SIC hävdar att
den licensierade yrkesfiskare som fiskar med rörliga redskap efter
tillstånd av myndighet på allmänt vatten, skall få sina skador ersatta om
någon förstör hans fiskevatten. Skadeståndet skall då givetvis betalas av
den som orsakat skadan enligt reglema i lagförslagets 29 och 30 kap.
18.2.1.4 Michelssons Advokatbyrå: - Anser att rättspraxis är för
restriktiv när det gäller att ekonomiskt kompensera den som drabbas av
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
433
miljöskador. Även svårigheter att utreda och styrka skadornas omfettning
är ett stort problem. De föreslår därför, att reglema efter mönster i t.ex.
7 kap. 54 § upphovsrättslagen och 55 § lagen om medbestämmande i
arbetslivet kompletteras med föreskrifter om ersättning även för lidande
och annat förfång samt om att hänsyn skall tagas även till intresset av att
lagens bestämmelser iakttages och till övriga omständigheter av annat än
rent ekonomisk betydelse.
18.2.1.5 Miljöcentrum: Miljöcentrum anser att det i miljöbalken också
bör intas en lagtext, som utan begränsning garanterar miljöoffer full
rättshjälp vid skadeståndsprocesser.---Det bör dessutom i miljöbalken
införas föreskrifter om rättshjälp till sakägare vid koncessionsprövning.
Alternativt kan det åläggas sökanden att stå för sakägarnas kostnader vid
koncessionsprövning enligt de regler som gäller vid vattenmål. - - -
Slutligen bör försäkringsbolagen åläggas att till privatpersoner till-
handahålla en rättsskyddsförsäkring till ett belopp i storleksordningen
500 000 kr.
18.2.2 Bör miljöskadelagen ingå i miljöbalken?
18.2.2.1 Statens Järnvägar, SJ: SJ tillstyrker kommitténs förslag att
införa miljöskadelagens regler i den nya miljöbalken. Skadestånd vid
miljöskada är ett betydelsefullt sanktionsmedel med nära anknytning till
de övriga sanktioner som behandlas i miljöbalken. Skadeståndsinstrumen-
tet måste dock tydligare kopplas till till de allmänna aktsamhetsreglema
och de regler som baseras på gränsvärden, t.ex. miljökvalitetsnormer.
Kommittén konstaterar själv i kap. 18 att denna koppling är otydlig i
förslaget och att en skadeståndsskyldighet inom hela miljöbalkens område
skulle medföra en mycket stor utvidgning av det strikta skadeståndsansva-
ret. Kommitte’n har därför avstått från en sådan lösning. Enligt SJ:s
mening visar detta mer på svagheterna i de övergripande reglema i
miljöbalken , än att principen som sådan skulle vara felaktig.
18.2.2.2 Mjölby kommun: Kommunen tillstyrker förslaget om att
införliva miljöskadelagen i miljöbalken. Mjölby kommun delar utredarens
uppfettning att skadestånd vid miljöskada onekligen har ett nära samband
med kravet på en ren och hälsosam miljö. Införs miljöskadelagens regler
i balken ges dessutom en bättre överblick över sanktionssystemet inom
hela miljörätten.
18.2.2.3 Borås kommun: Kommunen har anfört att en utökning av
miljöskadelagens omfettning fås genom att den införs i miljöbalken. För
att miljöskadelagens intentioner skall kunna förverkligas krävs enligt
kommunens uppfettning vissa förändringar av det nuvarande systemet.
Förändringarna rör miljöskadeförsäkringen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
434
18.2.2.4 Försäkringsjuridiska föreningen: Föreningen har anfört att
förslaget innebär att den relativt farska miljöskadelagens regler nu skulle
föras över till den nya miljöbalken, där de bl.a. med tanke på sin
civilrättsliga karaktär passar mindre väl. Som berörs i motiven, arbetar
man vidare samtidigt inom Europarådet på en konvention om ersättning
för miljöskador; miljöskyddskommittén har dock inte kunnat anpassa sitt
förslag till konventionsförslaget som det för närvarande ter sig. Också
konventionsarbetet kan vara ett skäl för att tills vidare inte vidta några
mera genomgripande ändringar i skadeståndssystemet på området.
18.2.3 Fastighetsanknytningen
18.2.3.1 Kustbevakningen, Lunds universitet och Mi^jöskadeförsäk-
ringsutredningen: Dessa är positiva till att festighetsanknytningen
frångås. Detta främst eftersom gränsdragningen är oklar och då det är
omotiverat att göra skillnad mellan t.ex., å ena sidan, skador som härrör
från verksamhet på en festighet och, å andra sidan, skador vid trans-
porter. Kustbevakningen har tillagt att regleringen bör kunna ske utan att
avvakta det pågående internationella arbetet. Lunds universitet tillägger
att gränsdragningsproblem kan uppstå vad angår de ersättningsbe-
rättigade, vilket bör föranleda ytterligare utredning.
18.2.3.2 Sjöfartsverket och Sveriges redareförening: Dessa anser att
det pågående internationella arbetet bör avvaktas. Någon ordentlig analys
har inte gjorts i betänkandet. Det är olämpligt med en svensk särlösning.
Det skulle bl.a. kunna störa arbetet med en HNS-konvention genom att
omöjliggöra en uppdelning av det strikta ansvaret mellan redarna och
lastägama.
18.2.3.3 Sveriges försäkringsförbund och Sjöassuradörernas förening:
De är kritiska. Konsekvenserna av förslaget är inte tillräckligt utredda.
Dagens trafikförsäkring omfettar inte ren förmögenhetsskada. Konsekven-
serna av en ren förmögenhetsskada är omöjliga att beräkna. Det är därför
osäkert om försäkringsbolagen kan åta sig att teckna försäkring för ren
förmögenhetsskada vid t.ex. transporter. Vem som skall vara ansvarig
enligt miljöbalken är oklart. Är det fordonsägaren? Vem blir i så fell
ansvarig om fordonet brukas olovligen? Vid transporter kan flera olika
rättssubjekt vara inblandade. Den fektiske fraktföraren kan sakna
kännedom om vad lasten består av. I kommittéförslaget saknas vägled-
ning om vem som i sådant fell har ansvaret. Ansvarighetsreglema för in-
ternationella godstransporter grundas på internationella konventioner.
Eftersom transporter ofta är gränsöverskridande bör reglema vara
enhetliga i olika länder. Detta för att inte störa den internationella
handeln och snedvrida konkurrensförhållandena. Stor möda har i det
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
435
internationella arbetet lagts ned på detta. Kommittéförslaget berör Prop. 1994/95:10
överhuvudtaget inte denna typ av aspekter. Europarådskonventionen Bilaga 4
undantar transporter.
18.2.3.4 Försäkringsjuridiska föreningen: Föreningen har anmärkt att
förslaget innebär en avsevärd utvidgning av skadeståndsansvaret genom
att bl.a. vattenförorening från fertyg och buller från flygplan och båtar
kommer att omfettas. Vidare är det ovisst vad som krävs för att medver-
kan skall anses föreligga och hur ansvaret i sådana fell skall fördelas.
Skälighetsregeln som i miljöbalksförslaget återfinns i 29 kap. 5 § 2
stycket lär bli betydligt svårare att tillämpa om förslaget genomförs. Det
uppstår forsäkrigstekniska svårigheter, som inte närmare behandlats i
betänkandet. Det är lämpligt att avvakta det internationella arbete som
pågår för sjöfertens del (HNS-konventionen).
18.2.4 Omgivningsbegreppet
18.2.4.1 Mi^jöskadeförsäkringsutredningen: Utredningen har lämnat
två exempel på nackdelar med det idag använda begreppet omgivning.
Det första är ett som framförts från försäkringshåll. Det har därifrån
framhållits att ett vanligt avgränsningsproblem i dag, vid bedömningen
av om försäkringsfell föreligger eller ej, är vad som är att hänföra till
omgivningen när en febriksägare (verksamhetsidkare) har anlitat en
byggentrepenör för att utföra t.ex. målningsarbeten som får till följd att
inom fabriksområdet parkerade bilar, som tillhör de anställda, får
lackskador genom färgfläckar. Fabriksägaren har för sådant fell låtit
bedriva den skadegörande verksamheten (6 § miljöskadelagen). När det
gäller att bedöma fabriksägarens ansvar, uppstår frågan om det är i
förhållande till fabriksägarens egna verksamhet eller till entrepenörens
verksamhet som avgränsningen mot omgivningen skall ske. Vad svaret
är på denna fråga är oklart. Det andra exemplet som Miljöskadeförsäk-
ringsutredningen har tagit upp rör att avgränsning mellan verksam-
hetsområdet och omgivningen har fått en mindre lyckad lösning när det
gäller flygbesprutning (jfr. förarbetena till miljöskadelagen, prop.
1985/86:83 s. 39). Om ett bekämpningsmedel sprids genom flygbe-
sprutning som har skett inom ett noga avgränsat område och allmänheten
har varnats för tillträde så betraktas besprutningsområdet som verksam-
hetsområde. Den som med stöd av allemansrätten uppehåller sig inom
området och lider t.ex. personskada med anledning av besprutningen kan
därför inte åberopa den nuvarande miljöskadelagen som grund för rätt till
ersättning. Den skadelidande har att hålla sig till skadeståndslagen
(1972:207) med dess krav på uppsåt eller vållande. Detta anser ut-
redningen inte vara tillfredsställande.
436
18.2.4.2 Sveriges försäkringsförbund: Försäkringsförbundet har anfört
att det är oklart vad som menas med skada på "omgivningen". Är det
meningen att personer eller föremål som vistas tillfälligt på festigheten
skall omfettas av lagen? Det är åter oklart vad som menas med att
verksamhet på festighet orsakar skada. Skall ansvar föreligga för
vådahändelser eller sabotage, där de som bedriver verksamheten inte
kunnat förhindra att miljöskada inträffat?
18.2.5 Störningskällor
18.2.5.1 Statens Jordbruksverk samt Uppsala och Lunds universitet:
Dessa är kritiska i vad avser biotekniska produkter. De motargument som
framförs är i huvudsak att ytterligare analys behövs, att det kan ifråga-
sättas om det är lämpligt att specialreglera produktansvaret för en speci-
fik produkt, att den korta preskriptonstiden kan ställa till problem, att
biotekniska produkter många gånger inte är ferligare än kemiska produk-
ter som inte omfettas, att det är svårt att definiera vad som är en
bioteknisk produkt, samt att tillstånd för hanteringen kommer att krävas
och förbud kommer att kunna meddelas mot hanteringen.
18.2.5.2 MUjöskadeförsäkringsutredningen, Koncessionsnämnden för
miljöskydd och Försäkringsjuridiska föreningen: Miljöskadeförsäk-
ringsutredningen anser att uppräkningen bör utökas med biotekniska
produkter och strålning samt, tillsammans med, Koncessionsnämnden för
miljöskydd och Försäkringsjuridiska föreningen att bestämmelserna om
spräng- och grävskador bör stå kvar och införas i miljöbalken. Om en
överfyttning av de sistnämnda skadorna till jordabalken skulle ske finns
det ytterligare skadeorsaker som borde följa med t.ex. buller. Miljöska-
deförsäkringen omfettar dessutom inte skador enligt jordabalken.
18.2.5.3 Sveriges försäkringsförbund: Förbundet anser att det i
miljöbalken bör införas en hänvisning om att gräv- och sprängskador
regleras i 3 kap. jordabalken.
18.2.6 Privatpersoners ansvar
18.2.6.1 Mi^jöskadeförsäkringsutredningen och Sveriges försäkrings-
förbund: Dessa är kritiska och anser att privatpersoner som orsakar
skador genom de stömingskällor som är aktuella bör omfettas av strikt
ansvar. För den skadelidandes del är det lika illa om det är en privat-
person som orsakat skadan. Principen att förorenaren betalar bör gälla
även för privatpersoner. Skulle skadeståndet i något fell bli oskäligt be-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
437
tungande kan jämkning ske enligt skadeståndslagen. Den vanligaste skad-
orsaken, en läckande oljetank, täcks av den vanliga villaförsäkringen som
näst intill alla villaägare har. Att undanta privarpersoner skulle begränsa
området för rätt till ersättning ur miljöskadeförsäkringen. Försäkringsför-
bundet har tillagt att, om det strikta ansvaret tas bort för privatpersoner,
så kan det antas att försäkringsbolagen anpassar sina ansvarsförsäkringar
till detta och således kräver culpa för att försäkringsfall skall föreligga.
18.2.6.2 Försäkringsjuridiska föreningen: Anser att goda skäl kan
anföras för att det strikta ansvaret inte skall träffa privata fastighetsägare
och tomträttshavare. Det är även om ansvaret delvis kan täckas genom
ordinär försäkring sällynt att privatpersoner bär ett strikt ansvar inom
skadeståndsrätten.
18.2.7 Preskription
18.2.7.1 Sveriges geologiska undersökning, SGU samt Kammarkolle-
giet och Kammarrätten i Stockholm: Dessa tillstyrker förslaget om att
förlänga preskriptionstiden till 30 år för personskadorna.
18.2.7.2 Lunds universitet: Universitetet har ifrågasatt varför preskrip-
tionstiden skall utsträckas just på detta område och inte i andra samman-
hang där risken för allvarlig skada är överhängande, såsom när det gäller
atomolyckor och produktskador. Det föreligger dessutom en internationell
dimension som belyses av diskussionen om produktansvaret, nämligen en
anpassning till övriga Europa. Ej heller kan bortses från de särskilda
tillämpningsproblem som uppstår när mycket lång tid har gått mellan
beteende och skada.
18.2.7.3 Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
industriförbund, Svenska kraftverksföreningen, Föreningen skogsin-
dustrierna och Svenska arbetsgivareföreningen: Dessa anser att det
inte finns skäl att förlänga den nuvarande preskriptionstiden på 10 år till
30 år. De har också hänvisat till nackdelarna i förhållande till miljöskade-
försäkringen.
18.2.7.4 Mi^öskadeförsäkringsu tred ningen, Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Försäkringsförbundet och Försäkringsjuridiska före-
ningen: Dessa har påtalat svårigheter med att täcka ansvaret genom för-
säkring och svårigheterna med att efter lång tid framställa krav och pro-
cessa mot den skadeståndsskyldige. Rätten att få ersättning från
miljöskadeförsäkringen kommer att försämras. En skadelidande kan få
ersättning ur miljöskadeförsäkringen om rätten till ersättning har pre-
skriberats. Nu gäller tio år, om kommitténs förslag genomförs kommer
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
438
en tid om trettio år att gälla.
18.2.7.5 Sjöassuradörernas förening: Även de pekar på svårigheterna
att täcka ansvaret genom försäkring.
18.3.1 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Vi anser att systemet bör
byggas ut till att omfetta även handräckningskostnader vid insolvens vad
avser sanering och återställning. Ett återkommande problem som tenderar
att växa är frågan hur man i samband med konkurser skall kunna
finansiera kvarstående skyldigheter beträffande sanering av t.ex.
miljöferligt avfell eller förorenad mark. Den av utredningen föreslagna
20:8 § öppnar visserligen möjlighet för prövningsmyndigheten att ställa
krav på säkerhet även för miljöferlig verksamhet. Det kommer likväl att
finnas ett behov av ytterligare finansieringslösningar för befintliga
verksamheter eller i de fell säkerheten visar sig vara för liten.
18.3.2 Länsstyrelsen i Kalmar län: I samband med konkurser har i
Kalmar län uppstått saneringsbehov där finansieringen varit problematisk.
Det är därför angeläget att medel kan ställas til förfogande för sådana
saneringar. En möjlighet vore att bredda den obligatoriska miljöskadeför-
säkringen till att gälla även dessa fell.
18.3.3 Länsstyrelsen i Örebro län: Hur gamla miljöproblem som beror
på "gamla synder" skall avhjälpas tas inte upp i balken. Balken riktar sig
till fysiska och juridiska personer som driver någon form av verksamhet
eller vidtar någon form av åtgärd som omfettas av balkens bestämmelser.
Många av miljöproblemen är ofta förorsakade av verksamheter och
fysiska/juridiska personer som inte längre finns. För att lösa sådana
miljöproblem krävs en omfettande insats från statens sida. De medel som
idag finns avsatta för att återställa t.ex. förorenad mark är inte på långt
när tillräckliga. Medel behövs för att återskapa biotoper, återställa land-
och vattenmiljöer, sanera mark m.m. Länsstyrelsen har tidigare föreslagit
(yttrande rörande SOU 1992:141 Miljöferligt avfell - nya regler) att det
är rimligt att en del av de medel som nu finns inom den s.k. miljöskade-
försäkringen kan disponeras för liknande ändamål. Någon form av
fondering av medel måste ske för att göra det möjligt attt komma till
rätta med gamla miljöproblem.---1 § Följande tillägg bör göras "För
ersättning i vissa fell till den som har lidit skada enligt 29 kap., samt för
att vidta åtgärder enligt 3 kap. 3 § 2 st. om den som orsakat skadan inte
längre finns, skall det finnas en försäkring ..." och "... som regeringen
bestämmer. Staten skall bidra till försäkringen med lika mycket som den
totala årspremien. Beloppen skall .... ” För att inte enbart de som idag är
skyldiga att erlägga premie till miljöskadeförsäkringen skall bekosta
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
439
ersättning enligt p. 3 samt för att vidta åtgärder enligt ovan bör staten Prop. 1994/95:10
också bidra till försäkringen. Det är rimligt att statens andel, som ju mest Bilaga 4
rör "gamla synder", är minst lika stor som övriga inbetalda premier.
18.3.4 Mjölby kommun: Vad avser frågan om obligatorisk ansvarsför-
säkring bör en sådan utredas närmare. Bestämmelserna om nuvarande
miljöskadeförsäkring bör dock införlivas i miljöbalken.
18.3.5 Växjö kommun: Kommunen vill ifrågasätta riktigheten av att
kommunala verksamheter typ avfallshanteringar och avloppsreningsan-
läggningar skall bidra med avgifter till miljöskadeförsäkringen.---Om
dessa verksamheter som i sig inrättats för att motverka miljöskada ändå
orsakar skada enligt 29 kapitlet kommer kommunen som huvudman att
ha strikt skadeståndsansvar. Vi ser det som osannolikt att ersättning till
skadelidande för skada som orsakats av kommunal verksamhet någonsin
kommer att tas från miljöskadeförsäkringen eftersom 30 kap. 2 §
sannolikt aldrig kommer att uppfyllas. Om någon beredskap mot
eventuella framtida skador ändå anses måste finnas, kan individuella
miljöfonder vara ett alternativ. Medel ur fonden skulle då kunna utnyttjas
för att göra exempelvis recipientåtgärder eller för att ersätta skadelidan-
de.
18.3.6 Borås kommun: En utökning av Miljöskadelagens omfettning fås
genom att den införs i Miljöbalken. För att Miljöskadelagens intentioner
skall kunna förverkligas krävs enligt vår uppfettning vissa förändringar
av det nuvarande systemet.---De pengar som tas in via Miljöskadeför-
säkringen bör omsättas, dvs pengarna skall inte bara samlas hos de
nuvarande administratörerna - de fem största försäkringsbolagen - som
får del av ränteintäkterna som ersättning för sin administrativa insats. - -
- Miljöskadekonsortiet skall om möjligt bemyndigas att självt eller att
via kronofogdemyndighet kräva in pengar från dem, som inte betalar in
sin försäkringsavgift. — Miljöbalken bör innehålla föreskrift om att viss
del av - eller viss del av avkastningen från - inbetalda miljöskadeförsäk-
ringsavgifter skall avsättas för miljöundersökningar, utarbetande av
miljökvalitetsnormer och branschvisa råd.---Dessa speciella medel
skulle även kunna användas för att täcka saneringskostnader i de fell
någon inte kan ställas till ansvar. Medlen skulle också kunna användas
i andra fell där kostnaderna inte täcks av den som vållat olycka etc.---
Vi vänder oss också mot att lagstiftningen låter tillsynsmyndigheten göra
arbetet med att kräva betalning av (miljöskade)avgifter till försäkrings-
bolag via förelägganden. Det förekommer inte inom något annat område,
såvitt vi känner till.
18.3.7 Örnsköldsviks kommun: Miljöskadeförsäkringen i 30 kap. 3 §
har ingen koppling till det myndighetsmässiga miljöarbetet. Därför är det
440
ologiskt att ansvaret för indrivningen av medel till försäkringen ligger på
tillsynsmyndigheterna. För den kommunala miljönämnden känns denna
indrivningsverksamhet synnerligen främmande.
18.3.8 Sveriges Försäkringsförbund: Det är väsentligt att tillsynen ej
får påverkas av det förhållandet att eventuella skador kan komma att
täckas av förekommande försäkringar. Den obligatoriska miljöskadeför-
säkringen infördes för att kunna ge ersättning till fysiska personer (och
mindre enskilda företag) för person- eller sakskada enligt miljöskadelagen
i de fall att skadevållaren är okänd eller insolvent eller skadeståndsans-
pråket är preskriberat. Miljöskadeförsäkringens konstruktion gör att
företag som önskar ha ett skydd mot skadeståndsanspråk på grund av
miljöskador har anledning att skaffa en ansvarsförsäkring. — Förbundet
vill framhålla vikten av att den omfattande balken med den långtgående
delegeringen av tillsynsansvaret till bl.a. kommuner inte får medföra en
ojämn tillsyn och rättstolkning i de olika kommunerna. Tillsynsmyndig-
heterna måste inneha hög kompetens samt upprätthålla samma am-
bitionsnivå. ---Det är betydelsefullt att tillsynen ej påverkas av att en
eventuell skada kommer att täckas av en försäkring. Självfallet får inte
heller det förhållandet att det aktuella objektet har nära anknytning till
tillsynsmyndigheten, t.ex. en kommuns tillsyn av kommunalt bolag,
inverka på tillsynen.---Förbundet anser att kontrollen över de olika
tillsynsmyndigheternas verksamhet genomgående bör handhas av en
särkild myndighet. Detta för att främja en enhetlig och likformig tillsyn.
18.3.9 Sjöassuradörernas Förening: De synpunkter på förslaget som
följer nedan tar endast sikte på regler som berör sjö- och transportför-
säkring. I övrigt ansluter sig föreningen till det yttrande som avgivits av
Försäkringsförbundet.---Enligt försäkringsavtalslagen är transportför-
säkring antingen sjöförsäkring eller annan transportförsäkring. Sjöförsäk-
ring är försäkring mot fara för vilken det försäkrade intresset utsättes för
under transport. Det är således försäkringar som skyddar redare,
varuägare och andra intressenter i samband med sjötransporter. Andra
transporter än sjötransporter faller under uttrycket "annan transportför-
säkring".
18.3.10 Miljöcentrum: Miljöskadeförsäkring - Genom den s.k.
miljöskadeförsäkringen skall som bekant miljöoffer tillerkännas skades-
tånd, i den händelse skadevållaren är anonym, har gått i konkurs etc.
Försäkringen administreras av ett konsortium och finansieras genom
avgifter från företag, som bedriver miljöferlig verksamhet. Hitintills har
så vitt känt ingen ersättning utbetalats från försäkringen.---Vi vill dock
i sammanhanget rikta regeringens uppmärksamhet på, att den som söker
ersättning från miljöskadeförsäkringen är i stort sett rättslös jämfört med
om skadeståndsanspråk riktas mot en skadegörare inför domstol enligt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
441
miljöskadelagen.---Konsortiets beslutsprocess bygger på ett skriftligt
förfarande. Den skadedrabbade har inga möjligheter att utifrån ett
konventionellt tvåpartsförhållande hävda sin rätt genom en muntlig och
offentlig förhandling. Däri finns måhända orsaken till att konsortiet ännu
ej utbetalat några skadestånd. Vi föreslår därför, att det i Miljöbalkens
kapitel om miljöskadeförsäkring redan nu införs en paragraf, enligt
vilken den som riktar anspråk mot miljöskadeförsäkringen garanteras en
rättslig prövning inför festighetsdomstol enligt de regler som gäller vid
skadeståndsprocesser enligt miljöskadelagen. Konsortiet skall därvid ges
ställning som motpart till den skadedrabbade.
19.1.1 Överbefälhavaren, ÖB: Utredningen föreslår en ny definition på
begreppet sektormyndighet som är direkt kopplat till miljöområdet och
inte till den sektorprincip som tillämpas idag där bl.a. försvarsmakten är
en del av sektorn totalförsvar. Utredningen föreslår att regeringen för de
olika miljösektorer som finns i miljöbalken utser särskilt ansvariga
sektormyndigheter. Dessa myndigheter skall ha de övergripande ansvaret
för respektive sektor och fortlöpande informera regeringen. Det är
tveksamt att ändra på en sedan länge inarbetad definition och ÖB föreslår
i stället att ett nytt begrepp framtages. Enligt ÖB:s uppfettning skall
dagens sektormyndigheter bibehålla det ansvar som lagts fest enligt den
s.k. sektorprincipen.
19.1.2 Statskontoret: I 19:3 behandlas sektorsansvaret. Det sker
kortfattat och utan närmare belysning av vilka effekter balkens allmänna
aktsamhetsregler, generella styrmedel och paraplyregler kan ha för
möjligheterna för de centrala myndigheterna i de miljöpåverkande
sektorer att agera mer kraftfullt. Vi är av den uppfattningen att detta är
viktiga frågeställningar för överväganden om hur ändamålet med
miljöbalken bäst skall främjas och "hållbar utveckling" säkerställas.
Organisationen inom resp, sektor för att driva miljöfrågorna är därvid en
viktig komponent. Samorganisation med säkerhets- och/eller kvalitets-
funktioner kan vara intressant inom vissa sektorer. Controllerfunktion
eller linjeenhet kan behöva övervägas beroende på om miljöpåverkan
ligger i myndighetens egen verksamhet eller uteslutande ute i sektorn.
Miljöpolicy, miljöhandlingsplan/sektorplan, uppföljning och utvärdering/-
revision, samt årlig miljörapport är lämpliga ledningsinstrument.---Vi
är av den uppfattningen att miljöbalksförslaget ger en betydande frihet att
utforma myndighetsorganisationen på olika sätt. Vi anser att även annan
utveckling direkt bör beaktas i Miljöorganisationsutredningen. Lagstift-
ningen är blott en infallsvinkel. - - - Det miljöbalksförslaget tillför i
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
442
19:5:2 uppfattar vi främst vara att vidga hushållningsbegreppet utöver Prop. 1994/95:10
användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt och att Bilaga 4
koppla samman hushållnings- och kretsloppsprincipema.---Detta vill
vi inte invända emot. Det är förmodligen lämpligt. Men den tanke som
framskymtar att det skulle vara "en fördel om samtliga frågor av
hushållningskaraktär, som kommer att ingå i miljöbalken, kunde samlas
under ett och samma ämbetsverk" är inte övertygande. De mer om-
fattande s.k. paraplybestämmelsema som skall tillämpas inom allt fler
områden väcker snarare frågan hur uppgifterna kan fördelas.---Den
verksamhet som skall bedrivas, dess karaktär och samband med andra
verksamheter samt kompetens och resurskrav är några andra infallsvink-
lar. Organisationsförändringar som ansvars- och uppgiftsfördelning bör
i möjligaste mån utarbetas med ett helhetsperspektiv där den sam-
hällsekonomiska kostnadseffektiviteten att nå miljömålen ingår. - - -
Statskontoret har tidigare, i mars 1992, på uppdrag av regeringen lagt
visst förslag rörande Socialstyrelsens roll inom hälsoskyddet. Detta finns
refererat i Miljöskyddskommitténs betänkande. Det nu föreliggande
miljöbalksbetänkandet synes inte väsentligt rubba grunden för vårt förslag
från 1992 även om vissa omformuleringar skulle behövas som att
Socialstyrelsen skall ha ansvar att medverka i arbetet att ta fram
hälsoinriktade miljökvalitetsnormer. Statskontorets förslag till ansvarsför-
delning bör vara ett av huvudalternativen för Miljöorganisationsutred-
ningen att överväga.---Möjligheten att meddela generella föreskrifter
har vidgats till samtliga lagar som nu föreslås rymmas inom balken.
Speciellt betonas möjligheterna att generellt reglera omfattningen av
skyddsåtgärder och försiktighetsmått för hela branscher eller verksam-
hetsområden. Vårt intryck blir att man inte kan dra några andra
organisatoriska konsekvenser av miljöbalksförslaget än att friheten att
fördela ansvar på olika sätt mellan myndigheterna ökar. Detta är
uppfordrande för Miljöorganisationsutredningen som rimligen måste söka
ett bredare underlag för sina överväganden. - - -1 avsnittet 19:5:5 anförs
med kort motivering att det inte finns anledning föreslå några organisato-
riska förändringar inom strålskyddsområdet. Kommittén har inte närmare
belyst vad som karaktäriserar denna väl fungerande ansvarsfördelning
och om den kan stå modell for andra områden.
19.1.3 Närings- och Teknikutvecklingsverket, NUTEK: I det förslag
till miljöbalk som nu har presenterats har man angett att Naturresurslagen
i princip förs över oförändrad. Så vitt NUTEK kan bedöma har dock inte
6 kap. 3 § i Naturresurslagen någon motsvarighet i Miljöbalken. Detta
anser verket har en klart förvirrande effekt på arbetet som pågår inom
riksintresseområdet. Detta i synnerhet som förändringen inte på något sätt
förklaras eller på annat sätt påvisas. Ett resonemang förs visserligen i
Miljöbalken om att "frågor om myndighetsorganisation och myndig-
hetsansvar i stor utsträckning får regleras genom särskilda förordningar".
443
Eftersom detta är precis det sätt på vilket man tidigare har arbetat även Prop. 1994/95:10
med Naturresurslagen borde det dock inte innebära någon förändring av Bilaga 4
lagtexten. Verket anser med hänvisning till det redovisade resonemanget
att Naturresurslagens 6 kap. 3 § bör återfinnas i Miljöbalken.
19.1.4 Statens Strålskyddsinstitut, SSI: Kärnteknisk verksamhet i form
av drift av kämreaktorer, kämavfell shan te ring, transporter av kärnämne
eller kämavfell, fabrikation av kärnbränsle m.m. utgör definitionsmässigt
även sådan verksamhet med strålning som avses i 2 kap. 11 § Miljöbal-
ken och som alltså balken gäller enligt 2 kap. 10 §. Kärnteknisk
verksamhet regleras nu dels av kämtekniklagen, dels ock av strålskydds-
lagen. Kämkraftsinspektionens, SKI:s och SSI:s tillståndsgivning och
tillsyn sker i nära samarbete mellan de båda myndigheterna. Vissa
tillstånd enligt kämtekniklagen ges av SSI, nämligen i de fell där
strålskyddsaspektema överväger. Tillsynen enligt strålskyddslagen av
kärnteknisk verksamhet utgör en stor del av SSI:s myndighetsutövning.
Den sker inom en huvudenhet hos SSI, där ett trettiotal tjänstemän,
strålskyddsinspektörer m.fl. arbetar. Härtill kommer att den forskning
som bedrivs i regi av SSI:s huvudenhet för forskning också i stor
utsträckning avser strålning vid kärnteknisk verksamhet.
19.1.5 Länsstyrelsen i Södermanlands län: De centrala verkens uppsikt
över förhållandena inom respektive område bör renodlas i förhållande till
de rent operativa uppgifterna. Med undantag möjligen för strålskyddet
och biotekniken bör således verken inte ha några direkta tillsynsuppgifter
över verksamheter och anläggningar. Att förbereda och meddela
generella föreskrifter blir centrala uppgifter av stor betydelse i det
framtida miljöarbetet. Att tillsammans med den regionala nivån följa upp
de nationella målen (inklusive hushållningsfrågoma) genom utvärdering
av miljötillståndet och miljöarbetet är andra viktiga uppgifter för de
centrala verken. En viktig uppgift för verken är också att stödja det
regionala miljöarbetet och även via länsstyrelserna det lokala arbetet.
19.1.6 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen förordar att
Naturvårdsverket byter namn till Miljöverket.
19.1.7 Länsstyrelsen i Blekinge län: De centrala verkens övergripande
ansvar bör betonas. Verkens uppsikt över förhållandena inom resp,
område bör renodlas i förhållande till de rent operativa uppgifterna. Med
undantag möjligen för strålskyddet bör således verken inte ha några
direkta tillsynsuppgifter över verksamheter och anläggningar. Att
förbereda och utfärda generella föreskrifter blir centrala uppgifter av stor
betydelse i det framtida miljöarbetet. Uppföljning av de nationella målen
(inkl, hushållningsfrågoma) genom utvärdering av miljötillståndet och
miljöarbetet är andra viktiga uppgifter för de centrala verken. Det är
444
också angeläget att verken stödjer det regionala miljöarbetet och det
lokala arbetet via länsstyrelserna.
19.1.8 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Det bör i 1 kap. 4 § beträffande
sektorsansvaret tydligare poängteras vikten av samordnande övergripande
miljöorgan på både nationell och regional nivå.
19.1.9 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: De centrala verkens arbetsupp-
gifter inom respektive område av miljöbalkens arbetsfält bör renodlas till
att vara av övergripande natur och inte beröra rent operativa uppgifter.
Med vissa undantag bör verken således inte ha några direkta prövnings-
eller tillsynsuppgifter över verksamheter och anläggningar. Verkens
viktigaste arbetsuppgifter bör i stället vara att förbereda och meddela
föreskrifter med stöd av balken, att följa upp nationella mål genom
utvärdering av miljötillståndet och miljöarbetet samt inte minst att stödja
det regionala och lokala miljöarbetet.
19.1.10 Mjölby kommun: Kommunen ifrågasätter nödvändigheten av det
relativt stora antalet tillsyns- och tillståndsmyndigheter inom miljöom-
rådet. Det borde ligga i samhällets intresse att försöka skapa och renodla
så få centrala, regionala och lokala beslutsnivåer som möjligt. Därför ter
sig förslaget om inrättandet av ett centralt miljö- och naturresursverk som
tilltalande ur många aspekter. I ett sådant verk skulle en samordning av
de verksamheter, som idag bedrivs hos Naturvårdsverket, Boverket,
Strålskyddsinstitutet, Kemikalieinspektionen med flera myndigheter inom
miljöområdet, kunna ske. Ett dylikt verk skulle då naturligt vara
underställt det relativt nyinrättade Miljö- och naturresursdepartementet.
Såsom en ytterligare förstärkning och renodling av miljövårdsuppgifter
inom skilda samhällssektorer skall också en omvandling av vattendoms-
tolarna till miljödomstolar ses. Däremot anser kommunen, i likhet med
utredningen, att Kämkraftsinspektionens verksamhet ej bör inordnas i ett
nytt miljöverk.
19.1.11 Kalmar kommun: Utredningen menar att principen om det s.k.
sektorsansvaret från riksdagens miljöbeslut 1988 skall tolkas så att "vaije
sektor i samhället har ansvar för att lösa miljöproblem som uppstår inom
den egna sektorn". Detta känns orimligt och felaktigt. En sektor skall
inte vara ansvarig för miljöproblem som uppkommit genom beslut eller
åtgärder utanför sektorns kontroll. Det riktiga vore att specialmotive-
ringen till 1 kap. 4 § ändrades till "vaije sektor i samhället har ansvar för
att lösa miljöproblem som uppstått på grund av den egna sektom".
19.1.12 Karlskrona kommun: Miljöarbetet i kommunerna torde
underlättas om de olika centrala verken på miljöns område integreras
eller slås samman. Ett sådant centralt miljöverks viktigaste uppgifter bör
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
445
34 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
vara att samordna, initiera och följa forskning och utveckling inom Prop. 1994/95:10
miljöområdet, att vara kunskapsbärare och informationsbank, att meddela Bilaga 4
föreskrifter, råd och anvisningar, att vara tillsynsmyndighet för miljöfar-
liga verksamheter av nationell betydelse, att tillsammans med kommuner-
na samordna tillsynsarbetet.---I ett system där generella föreskrifter
används i stället för prövning for flertalet miljöferliga verksamheter bör
den regionala prövningsmyndigheten omfetta större områden än de
nuvarande länen. En sådan regional prövningsmyndighet bör utgöra andra
instans för tillsynsbeslut fettade av den kommunala tillsynsmyndigheten.
19.1.13 Örebro kommun: Sektorsansvar är något som kommittén vill
föra fram (se s. 76 i del 1). För att få detta att fungera krävs för det
första att man grundligt tänker igenom vilka miljöbeslut som skall
festställas av sektorsmyndigheten och vilka beslut som en fristående
myndighet skall ta och för det andra att man har en granskning av att
relevanta miljömål tas fram samt att det sker någon slags revision på
uppsatta mål av en fristående myndighet.
19.1.14 Svenska naturskyddsföreningen: Ett kapitel i balken bör finnas,
som reglerar rättigheter och skyldigheter, samt där det anges vilken
myndighet som skall ha det yttersta ansvaret för tillsyn över respektive
sektor. Ansvaret för miljöfrågor ligger idag på många olika myndigheter
och kommer att göra det även i fortsättningen. Myndigheternas arbete
måste därför samordnas så att en gemensam rättstillämpning uppstår. Att
Naturvårdsverket blir den centrala tillsynsmyndigheten under Miljö- och
naturresursdepartementet är bra. Länsstyrelserna bör även fortsättningsvis
utöva tillsyn över de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämndernas
verksamhet och även vara överprövningsmyndighet i fråga om för-
valtningsbesvär. En uppdelning av ansvarsområdena mellan ett framtida
ombildat Naturvårdsverk och länsstyrelserna borde ses över och utformas
på lämpligt sätt.
19.1.15 Föreningen Skogsindustrierna: Kommittén vill föra över
tillsynen av skogsbrukets insatser för miljön till Naturvårdsverket och
länsstyrelserna. Skogsindustrierna avstyrker detta. Skogsvårdsorganisatio-
nen har under hela 1900-talet, med sitt nära och förtroendegivande
samarbete med näringen, starkt bidragit till skogsbrukets utveckling och
till att de högt uppsatta produktionsmålen har nåtts. Vi är övertygade om
att organisationen, med sin breda kompetens och goda kännedom om
lokala förhållanden, blir lika framgångsrik när det gäller att nå högt
ställda miljömål. Eftersom miljö- och skötselbeslut sammanvävs i den
praktiska driften bör även motsvarande gälla vid tillsynen av skogs-
brukets verksamhet. En skoglig myndighet som sköter tillsynen både vad
gäller produktion och miljö är resurseffektivast. Dels minskar behovet av
offentligt betalda resurser, dels minskar den tid som skogsbrukaren
446
behöver lägga på myndighetskontakter.---Skogsindustrierna anser att
miljötillsynen för skogsbrukets del bör ligga hos skogsvårdsorganisatio-
nen och avstyrker att den överförs till Naturvårdsverket och länsstyrelser-
na.
19.2.1 Riksdagens ombudsmän, JO: Enligt kommitténs förslag skall
tillsyn enligt miljöbalken i första hand ankomma på kommunerna.
Förslaget innebär att området for kommunernas tillsyn utvidgas väsent-
ligt. Även om någon principiell invändning inte kan resas mot förslaget
och även om de föreslagna förändringarna i regelsystemet i viss
utsträckning kan komma att underlätta tillsynsarbetet, vill jag peka på att
de nya tillsynsuppgiftema kommer att förutsätta att kommunerna förfogar
över specialkompetens och resurser som för närvarande inte finns i alla
kommuner. Kommittén säger sig (s. 744) vara medveten om att det, i en
tid med bristande resurser, kommer att bli en grannlaga uppgift för
kommunerna att prioritera sina arbetsinsatser på lämpligaste sätt och
framhåller (s. 751) att det sannolikt många gånger torde vara svårt att
inom varje kommun upprätthålla den kompetens som erfordras för tillsyn
och kontroll, varför behov föreligger för kommunerna att arbeta med
miljöfrågorna inom större områden än den egna kommunen. Hur arbetet
skall bedrivas diskuteras emellertid inte utan kommittén förutsätter att
denna fråga kommer att uppmärksammas i annat sammanhang, vilket
antyds inte. För egen del vill jag i detta avseende endast understryka
vikten av att tillsynsansvaret enligt miljö- och hälsoskyddslagstiftningen
placeras där det kan ges förutsättningar att bedrivas effektivt. En god
lagreglering kan självfallet i sig bidra till ett förbättrat miljö- och
hälsoskydd, men dess syften kan knappast uppnås med mindre tillsyns-
och kontrollarbetet utförs effektivt.
19.2.2 Riksåklagaren: Effektiva tillsynsorgan är många gånger av
avgörande betydelse för möjligheten att effektivt beivra miljöbrott. I
fråga om den kommunala tillsynen av miljöskyddet biträder jag de
synpunkter som framförs av överåklagaren vid Regionåklagarmyndighe-
ten i Gävle. Möjligheterna att lägga beslutsansvaret på länsstyrelserna bör
övervägas bl.a. av resurshänsyn.
19.2.3 Fortifikationsförvaltningen: Till följd av de organisationsför-
ändringar som genomförs inom försvarsmakten den 1 juli 1994 bör
särskilt uppmärksammas att begreppet Försvarsmakten därefter enbart
avser den nya myndighet som ersätter samtliga nuvarande militära
myndigheter. Detta innebär att exempelvis Försvarets materielverks
provningsverksamhet med nuvarande utformning av tillsynsbestämmelser-
na i 44a § i miljöskyddslagen skulle kunna omfettas av tillsyn genom
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
447
kommun. Detta är olämpligt och bör föranleda ändring i miljöskyddsla-
gen redan från den 1 juli 1994. Motsvarande ändring bör också ske i
miljöskyddsförordningen, 19a §, samt i bilagan till förordningen. I
konsekvens härmed bör även förslagets 1 § ändras på motsvarande sätt.
19.2.4 Statskontoret: I avsnittet 19.6.3 Tillsynen i framtiden tillämpas
det snävare tillsynsbegreppet som närmare motiverats och föreslagits i
kapitel 15. Vi är som sagt övervägande positiva till begreppet, men anser
att det behöver kompletteras med ytterligare begrepp. Vi håller med om
att Naturvårdsverkets roll bör diskuteras mot bakgrund av hur till-
synsansvaret mellan stat och kommun i framtiden fördelas. Men vad
gäller initiativ till omprövning av karaktären branschvisa omprövningar
med avseende på vissa utsläpp för vilka särskilda nationella målsättningar
gäller, borde Naturvårdsverket få ta initiativ även om Naturvårdsverket
inte har tillsynsansvaret för alla berörda anläggningar. Det mer strikta
tillsynsansvaret bör alltså inte få lägga hinder i vägen för omprövnings-
paket som kan behövas för uppnående av nationella mål.---Miljö-
skyddskommittén anser att kommunerna bör tilldelas ett huvudansvar för
tillsynen av miljöfarlig verksamhet och att den statliga tillsynen fortsätt-
ningsvis bör begränsas till anläggningar med påverkan över stora
områden, där miljöfrågorna i annat avseende är särskilt betydelsefulla
eller där tillsynen förutsätter speciell kompetens. Vidare kan enligt
kommittén ifrågasättas om kommunen skall utöva tillsyn över kommu-
nens egna miljöfarliga verksamheter.---Vi anser att Miljöorganisa-
tionsutredningen bör ta upp frågorna om tillsynens organisation med stöd
av ett bredare underlag och överväga även radikalt olika alternativ.---
Vi instämmer i att det inte bör uteslutas att tilldela Naturvårdsverket
tillsynsansvar för stora och komplexa anläggningar. Förutom de ex-
emplifierade stora trafikanläggningarna finns det tillsynsuppgifter vid
styrningen med ekonomiska styrmedel, exempelvis NOx-avgifter för stora
energipannor och eventuella utsläppsramar för närsalter till havsområden.
---Kommittén uttalar som sin uppfattning beträffande stat-kommunför-
delningen bl.a. att tillsynsansvaret for miljöfarlig verksamhet och för
kemikalieområdet bör följas åt. Vi uppfattar att detta överensstämmer
med en relativt utbredd praxis. Vi är emellertid inte övertygade om att
fördelningen på kemikalieområdet genomgående i alla län och kommuner
skall delas upp på detta sätt.
19.2.5 Riksantikvarieämbetet, RAA: Kulturmiljövårdens roll i
miljöarbetet bör definieras. RAÄ skall bevara och levandegöra minnet av
äldre tiders kultur i Sverige. Myndigheten har huvudansvaret för rikets
kulturmiljöer och kulturföremål. Beskrivningen av länsstyrelsernas arbete
tar inte upp det omfettande arbete med miljöfrågor som kulturmiljöen-
hetema utför inom verksamhetsområdet En god livsmiljö. I konsekvens
med ovan anförda synpunkter på kulturmiljövårdens roll miljöarbetet bör
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
448
denna behandlas i detta kapitel.
19.2.6 Sveriges geologiska undersökning, SGU: Miljöskyddskommittén
förordar att kommunerna tar över huvuddelen av tillsynen för miljöferliga
verksamheter. Statens, dvs. länsstyrelsernas och naturvårdsverkets,
insatser föreslås begränsas till särskilt besvärliga anläggningar. SGU vill
fästa uppmärksamheten på att förslaget innebär att kommunerna skall
utöva tillsyn över sina egna verksamheter. SGU vill vidare betona kravet
på likformighet. De krav på kunskap och kompetens som ställs av bl.a.
förslaget till Miljöbalk i flera delar torde vara möjliga att upprätthålla på
endast ett fåtal platser.
19.2.7 Svea hovrätt: Kommittén har föreslagit att det i första hand bör
ankomma på kommunerna att utöva tillsyn över det område som kommer
att omfettas av miljöbalkens regelsystem. Hovrätten vill med anledning
härav erinra om dels den knapphet på resurser som i dag råder inom
många kommuner, dels de intressekonflikter som kan uppkomma i
samband med tillsyn över verksamheter inom den enskilda kommunen.
Miljöferliga industrier kan ha stor betydelse för kommunens livskraft.
Det gäller både små och stora kommuner, både i ekonomiskt utvecklade
regioner och i glesbygd. Det kan därför finnas en risk att de ekonomiska
intressena tillmäts alltför stor vikt till förfång för miljö- och hälsointres-
sena. Tillsynsreglema bör enligt hovrättens mening utformas med
beaktande av dessa förhållanden.
19.2.8 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen anser att vid
fortsatta överväganden måste den unika samlade kompetens som
länsstyrelserna representerar inom såväl miljövårds- som planeringsom-
rådet tas till vara. Härigenom ges möjligheter till ett effektivt miljövårds-
arbete i syfte att uppnå regionala och nationella miljömål.---Mot
bakgrund av kommunernas ökande ansvar bör länsstyrelsens roll
preciseras och inriktas mot ett övergripande tillsynsansvar i länet, dock
med möjligheter att ingripa även i enskilda fell när problem uppkommer.
---Länsstyrelsen anser inte att Naturvårdsverket skall ha möjlighet att
träda in i annan tillsynsmyndighets ställe och ansvara för olika enstaka
anläggningar eller anläggningstyper. Verkets myndighetsroll bör inte
innefetta tillsyn av enskilda miljöferliga verksamheter.
19.2.9 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelserna bör ges ett
lagfest ansvar för uppsikten inom länet för hela miljöbalkens område.
Detta gäller särskilt uppföljning och utvärdering av miljötillståndet och
miljöarbetet i länet, vilka uppgifter är grundläggande för miljökvalitets-
arbetet. I detta ligger även att vara regional tillsynsmyndighet med
befogenhet att bl.a. förelägga om mätningar och undersökningar för att
effektivt kunna samordna recipientkontrollen som en del i den samlade
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
449
regionala miljöövervakningen.---Att bevaka de nationella intressena, Prop. 1994/95:10
samordna den statliga verksamheten i länet samt utarbeta regionala mål Bilaga 4
och strategier är centrala uppgifter i länsstyrelsens verksamhet. Den
samlade och breda kompetensen inom länsstyrelserna ger unika möjlig-
heter till en nödvändig framåtsyftande helhetssyn på samhällsutveck-
lingen. Det borde också vara naturligt och effektivt att de skogliga
frågorna inordnades i länsstyrelsen.---Samarbetet över länsgränsema,
som redan idag är betydande, kan ytterligare utvecklas. Det ligger i
berörda länsstyrelsers uppdrag att gemensamt upprätta de åtgärdsplaner
som behövs for att miljökvatitetsnormer över länsgränsema skall kunna
uppfyllas. Naturvårdsverket skall inte och behöver inte ha denna
operativa uppgift (8 kap. 4 §). - - - Enligt direktiven skall utredaren
överväga möjligheten att öka länsstyrelsernas andel av tillståndspröv-
ningen i fråga om miljöfarlig verksamhet samtidigt som regeringen skall
avlastas ärenden genom att Koncessionsnämnden i ökad utsträckning tar
över överklagandeärenden. Detta måste vara en riktig utveckling. Som
ett alternativ till Miljöskyddskommitténs överväganden om inrättandet av
regionala koncessionsnämnder bör det studeras om inte länsstyrelserna
skulle kunna ta över en betydande del av Koncessionsnämndens
tillståndsprövning. Kompetensen kan stärkas genom att öka samarbetet
över länsgränsema. Bl.a. skulle ett antal länsstyrelsejurister kunna
specialisera sig inom miljöbalkens område. Om länsstyrelserna såväl ges
ansvaret för utökad tillståndsprövning enligt ovan som ett övergripande
tillsynsansvar skapas förutsättningar för att en hög kompetens skall kunna
upprätthållas långsiktigt.---I ett övergripande tillsynsansvar bör tigga
både att kunna utöva konkret tillsyn och att följa och utvärdera det
tillsynsarbete som sker lokalt.
19.2.10 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Som framgår av betänkandet
kommer länsstyrelsernas ansvar för övervakningen av miljösituationen att
öka. Även länsstyrelsernas ansvar för det framåtsyftande miljöarbetet
kommer att öka. Betänkandets förslag om miljökvatitetsnormer m.m.
kommer att kräva betydligt ökade arbetsinsatser från länsstyrelsernas sida
samtidigt som länsstyrelsernas regionala roll på miljöbalkens område
förstärks. Länsstyrelsen anser att länsstyrelsernas samordnande verksam-
het och utarbetande av övergripande regionala mål och regionala
strategier framstår som några av de väsentligaste inslagen i allt arbete för
att i framtiden kunna hantera miljösituationen. Länsstyrelsen finner att
betänkandet inte tillräckligt tydligt ger uttryck för detta och för den
betydelse över huvud taget som den regionala nivån har i miljöarbetet. -
- - Olika organisationsfrågor har övervägts i betänkandet och kommer
att bli föremål för utredning i särskild ordning. Länsstyrelsemas
tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen har bedrivits i förvaltnings-
mässigt administrativ form. Den har fungerat väl och kunnat tillgodose
de även från näringslivets sida ställda kraven på snabbhet och rättssäker-
450
het. Länsstyrelsen anser därför att motsvarande tillståndsärenden enligt
miljöbalken bör handläggas i en ordning som så långt möjligt ansluter till
den nuvarande administrativa ordningen i länsstyrelsen.
19.2.11 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen har genom sin
breda och djupa kompetens den bästa förutsättningen att följa upp
miljösituationen och samordna miljövårdsarbetet inom länet. I och med
att kommunerna får ett ökat tillsynsansvar är det viktigt att länsstyrelsen
ges ett övergripande regionalt samordningsansvar för tillsynen i länet
med rätt att begära in uppgifter från andra aktörer.
19.2.12 Länsstyrelsen i Kalmar län: Tillsynsansvaret gällande
miljöferliga verksamheter bör få en klar uppdelning mellan länsstyrelsen
och kommunerna, varvid länsstyrelsen bör ha ansvaret för större
verksamheter med utsläpp av regional betydelse. Naturvårdsverket bör
inte ha tillsynsansvar över enskilda verksamheter.---Länsstyrelsen bör
svara för förelägganden rörande recipientkontrollprogram för att kunna
fullgöra sina uppgifter inom miljöövervakningsområdet.---Utredningen
aviserar en översyn av skötsellagen. Det finns då skäl att överväga det
lämpliga i att - som nu - länsstyrelsen och kommunerna har ett delat
tillsynsansvar for överlappande miljöregler för jordbruket.
19.2.13 Länsstyrelsen i Gotlands län: Miljöbalkens regler om tillsyn
reglerar inte de olika aktuella aktörernas roller, utan detta förutsätts ske
genom föreskrifter som regeringen beslutar.---Länsstyrelsen utgår
ifrån att den, när sådana föreskrifter beslutas, ges ett övergripande
tillsynsansvar för miljöarbetet i länet. Eventuellt bör dock ett sådant
ansvar framgå redan av balkens bestämmelser.
19.2.14 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen har flera roller i
miljö- och samhällsplaneringsarbetet. Inom miljöarbetet är olika former
av myndighetsprövning den av hävd tyngsta biten. Att följa upp och
utvärdera miljösituationen, att leverera kunskap om miljösituationen för
beslut på skilda nivåer, att formulera regionala miljömål, att utarbeta
åtgärdsprogram, att definiera skyddsvärda områden, att medverka i
planering, att fördela medel till vissa åtgärder, att utbilda och förmedla
information och att samordna insatser är andra väsentliga uppgifter.
Länsstyrelsens ansvar och funktioner inom hela miljöbalkens område bör
lagfästas.---Miljöbalkens utformning som ramlag kräver ett omfettande
fortsatt arbete med bl.a. förordningar och föreskrifter. Vidare pågår ett
fortsatt utredningsarbete, bl.a. beträffande organisationsfrågorna. Det är
angeläget att länsstyrelsens samlade kompetens härvid tas tillvara och
utnyttjas for att nå största möjliga effektivitet i miljöarbetet. - - -
Länsstyrelsen vill här också stryka under, vad kommittén framhåller, att
det är nödvändigt att det, både på riks- och regional nivå, utöver
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
451
sektorsansvaret finns en myndighet med övergripande ansvar i miljöfrå- Prop. 1994/95:10
gor. - - - Då kommittén i sitt betänkande endast gjort allmänna be- Bilaga 4
dömningar av myndigheternas ansvarsområden och uppgifter är det helt
nödvändigt att dessa frågor klarläggs, vilket också kommer att ske genom
den särskilda utredning (direktiv 1993:43) som nu tillsatts. Direktiven for
den särskilde utredaren belyser i huvudsak på ett bra sätt de problemställ-
ningar som tydliggjorts genom miljöskyddskommitténs arbete. Länsstyrel-
sen ser det som angeläget att utredaren, på ett bättre sätt än miljöskydds-
kommittén gjort, utnyttjar och tar till vara länsstyrelsens unika tvärsekto-
riella och samlade miljövårds- och planeringskompetens för ett effektivt
miljövårdsarbete.---I det fortsatta utredningsarbetet bör klarläggas
former och förutsättningar för att tillräckliga resurser kan tas fram för det
regionala och lokala miljövårdsarbetet. I arbetsfördelningen mellan
regional och lokal nivå bör förutom praktiska och kompetensmässiga skäl
också beaktas hur personella och ekonomiska resurser totalt sett utnyttjas
mest effektivt och ändamålsenligt i miljövårdsarbetet. I det fortsatta
översynsarbetet bör också följande särskilt beaktas.---Länsstyrelserna
bör ges ett lagfäst ansvar för uppsikten inom länet för hela miljöbalkens
område. Detta gäller särskilt uppföljning och utvärdering av miljötillstån-
det och miljöarbetet i länet, vilka uppgifter är grundläggande for
miljökvalitetsarbetet. Att bevaka de nationella intressena, samordna den
statliga verksamheten i länet, utarbeta regionala mål och strategier samt
svara för genomförande av skydd för särskilt värdefulla naturområden
ingår som grundläggande uppgifter i länsstyrelsens verksamhet. Den
samlade och breda kompetensen inom länsstyrelserna ger dem unika
möjligheter till en nödvändig framåtsyftande helhetssyn på samhäll-
sutvecklingen. ---Samarbetet över länsgränsema, som redan idag är
betydande, kan ytterligare utvecklas såväl inom prövnings- och till-
synsverksamheten som inom miljöövervakningen. Det är naturligt att
kommunernas ansvar för miljötillsynen ökar. Det är samtidigt viktigt att
länsstyrelsens roll och uppgifter preciseras. Förslaget att upprätta en lista
över verksamheter/anläggningar som skall ha statlig tillsyn tillstyrks. En
undersökning/utvärdering av hur det nuvarande systemet beträffande
tillsynsfÖrdelningen fungerar bör genomföras och utgöra ett viktigt
material för den utredning som bl.a. behandlar organisations- och
arbetsfördelningsfrågor. Det är vidare angeläget att länsstyrelsen får ett
i författning festslaget övergripande, regionalt samordnings- och
uppföljningsansvar för tillsynsfrågor vad gäller miljöferlig verksamhet. -
- - Det är viktigt att understryka att miljöarbetet i mycket stor ut-
sträckning bör ske på den lokala nivån. Uppbyggnaden av kretsloppssam-
hället och det nya miljötänkandet skall omfettas av alla i enlighet med det
vid FN:s konferens i Rio de Janeiro om miljö och utveckling antagna
handlingsprogrammet Agenda 21, vilket måste bygga på medborgarnas
medverkan och inflytande i den kommunala verksamheten.---Tillsynen
över de kommande generella föreskrifternas tillämpning hör till det
452
kommunala arbetet. Det är bra att den nya utredningen har fått i uppdrag
att titta på den kommunala tillsynen över kommunal verksamhet så att de
oklarheter som kan föreligga särskilt i de nya kommunala organisationer-
na undanröjs.
19.2.15 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Tillsynsansvaret enligt
miljöbalken bör klart och entydigt fördelas mellan länsstyrelsen och
kommunerna genom branschvisa listor i en kommande miljöbalksför-
ordning.---Vid fördelningen bör grundprincipen vara att länsstyrelsen
skall ha tillsynen över stora, komplicerade anläggningar med miljöpåver-
kan av mer än lokal betydelse. Hur gränsdragningen skall ske bör noga
övervägas. - - - Naturvårdsverket bör inte ges tillsynsansvar över
enskilda miljöfarliga verksamheter. En sådan uppdelning av det statliga
tillsynsansvaret skulle inte öka effektiviteten i miljövårdsarbetet.
Naturvårdsverkets huvuduppgift bör även i framtiden vara att utarbeta
generella råd och föreskrifter som stöd for tillsynsmyndigheternas arbete
ute på fältet. Det är viktigt att få till stånd nya samarbetsformer mellan
Naturvårdsverket och länsstyrelserna för ett fördjupat utbyte av erfaren-
heter, kunskap och resurser.---I och med att kommunerna får ett ökat
tillsynsansvar är det viktigt att länsstyrelsen får ett övergripande regionalt
samordningsansvar för tillsyn av miljöfarlig verksamhet i länet.
Länsstyrelsens betydelsefulla samordningsroll för uppföljning av
miljövårdsarbetet i länet och länsstyrelsens befogenheter i sammanhanget
bör noga klarläggas. I strikt bemärkelse innebär tillsyn en kontroll av
efterlevnaden vad gäller lagstiftningen och av att villkoren i de tillstånds-
beslut som fettats med stöd av denna iakttas.---Sådan tillsyn innebär
att kontrollprogram festställes för verksamheter samt att resultatet av
provtagningar, analyser och mätningar granskas. Däijämte sker en
granskning av de årliga miljörapportema från prövningspliktiga verksam-
heter. Tillsynen har emellertid också en vidare och väl så viktig
innebörd. Genom kontinuerliga kontakter med företagen kan de nationella
och regionala miljömålen föras ut samt ett kunskapsutbyte äga rum till
gagn för alla parter. En fördel med en sammanhållen prövnings- och
tillsynsorganisation är att den ingående kunskap om det aktuella
företaget, som erhålles vid en väl fungerande och aktiv tillsyn, kan
utnyttjas i samband med tillståndsprövning av en verksamhet.
19.2.16 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det bör i miljöbalken klart
framgå att länsstyrelsen har ett övergripande ansvar för miljöfrågorna i
länet, vilket naturligtvis också bör komma till uttryck genom att
länsstyrelsen blir prövningsmyndighet för verksamheter i vaije fell av
regional betydelse samt ges ett särskilt ansvar för verksamheter som har
mellankommunal betydelse. Länsstyrelsens tvärsektoriella kompetens,
som är unik i vårt samhälle, bör bättre tas tillvara och komma till klart
uttryck i miljöbalken liksom organisationens förutsättningar till effektivt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
453
miljövårdsarbete med korta och snabba beslutsgångar. Detta måste också
vara utgångspunkten för att bättre ta tillvara länsstyrelsens samlade
kompetens för att uppnå de nationella och regionala miljömålen.---Det
är viktigt, särskilt när det är fråga om en ramlagstiftning, att rättskälloma
ger klara anvisningar för tillämpningen. Bl.a. detta lagförslag innehåller
bestämmelser som ger utrymme för avvägningar mellan olika intressen,
se exempelvis 1 kap. 1 §. I detta sammanhang kan länsstyrelsen inte låta
bli att ge uttryck för sin förundran över att den intresseavvägning,
"kollision", som på sidan 544 f. sägs utgöra en fara vid länsstyrelsernas
hantering, på sidan 626 åberopas som en stor tillgång vid beskrivningen
av koncessionsnämndens hantering: "Nämndens avgöranden har vunnit
respekt och utgör goda exempel på avvägningar mellan å ena sidan
kravet på skydd för miljön och å andra sidan behovet av industriell och
kommunal verksamhet." - - - Det bör övervägas om inte den mest
ändamålsenliga lösningen är att låta länsstyrelserna i första instans
hantera alla ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet, med
koncessionsnämnden som andra och sista instans. Samtidigt bör skapas
möjlighet för länsstyrelserna att i ökad utsträckning och på ett mer
formaliserat sätt samarbeta över länsgränsema i större ärenden, jfr.
tidigare åberopade direktiv. Länsstyrelsen är över huvud taget positiv till
de tankegångar som förs fram på s. 545 i betänkandet om sättet att
formalisera prövningen vid länsstyrelsen. - Det bör dock tilläggas att
länsstyrelsen i dag hanterar ärendena på det sätt som förordas.---
Frågor rörande vattenhushållning och markawattning bör inte splittras
upp på flera olika myndigheter eller sektorsintressen utan bör - såsom
departementschefen framhöll på s. 45 i prop. 1992/93:226, "En ny
skogspolitik" - hållas samlade hos länsstyrelsen. Genom det uttalade
sektorsansvaret för miljöfrågorna finns det en uppenbar risk för
dubbelarbete. Länsstyrelsen har bl.a. mot denna bakgrund tidigare påtalat
det lämpliga i att inordna skogsvårdsstyrelsen i länsstyrelsen (se bilaga B,
s. 15-18). Länsstyrelsen vidhåller denna uppfettning eftersom det finns
stora samordningsvinster både administrativt, ekonomiskt och i sakfrågor
att göra i en sådan organisationsförändring.---Det måste finnas en
såväl lokal som regional skyldighet att regelbundet rapportera och
redovisa tillståndet i miljön till närmast överordnad instans för att
centrala verk och statsmakterna skall kunna uppfylla de nationella och
internationella åtaganden som sverige gjort inom detta område.---
Förslaget innebär att även fortsättningsvis endast tillsynsmyndigheten har
möjlighet att förelägga den som utövar miljöferlig verksamhet att utföra
behövliga undersökningar. Möjligheter att samordna och effektivisera
miljöövervakningen och recipientkontrollen i länet kan härigenom
försvåras eller i vissa fell helt omöjliggöras. Det är nödvändigt att
länsstyrelsen, såsom ansvarig för den regionala miljöövervakningen i
länet, har möjlighet, även i de fell länsstyrelsen inte är tillsynsmyndighet,
att vid behov förelägga de verksamheter vars utsläpp har en regional
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
454
betydelse att utföra erforderlig recipientkontroll antingen i egen regi eller
medverka i den samordnade recipientkontrollen.
19.2.17 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen har idag ett samlat
ansvar för miljöövervakning. Effektuppföljning genomförs i många fell
som en samordnad kontroll där flera verksamheter som utövar någon
form av miljöpåverkan deltar i och bekostar ett gemensamt under-
sökningsprogram. För att bibehålla möjligheten att genomföra denna typ
av effektuppföljning över större områden som kan omfetta flera
kommuner och län bör länsstyrelserna ha möjlighet att med stöd av
14 kap. 7 § och 22 kap. 2 § meddela föreläggande och inte som det nu
är formulerat enbart tillsynsmyndigheten.
miljövårdsarbetet har idag med ett betonat sektorsansvar, en allt större
internationalisering, större krav på helhetssyn, decentraliserat myndig-
hetsansvar, ett ökat behov av kunskap hos alla och envar, en bättre
uppföljning av åtgärder och effekter och mer av generella föreskrifter
måste också prägla miljövårdens organisation.---Det innebär att de
centrala verkens policyskapande verksamhet med nationell och in-
ternationell inriktning och uppföljning bör gå före delaktighet i enskilda
ärenden. De senare uppgifterna åligger framför allt länsstyrelser och
kommuner. Där bör ansvarsfördelningen vara entydig, såväl mellan stat
och kommun som i fråga om kommunernas interna verksamheter.
Länsstyrelserna är det naturliga organet för miljövårdsarbetet på regional
nivå med såväl kunskap om statliga och nationella intressen som
förankring i lokala och regionala förhållanden. Länsstyrelsen bör därför
kunna ta på sig ett utökat ansvar för tillståndsprövning, en samordnande
tillsynsroll i länet enligt miljöbalken och i allt större utsträckning
uppgiften att följa upp miljösituationen och genom samverkan få till stånd
åtgärder. Alla dessa länsstyrelsens bidrag till miljövården bör återspeglas
i miljöbalken och dess följdförfettningar och ges ett så tydligt lagstöd
som möjligt.
19.2.19 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Organisationsfrågorna behandlas
endast översiktligt i utredningen. Redan nu bör poängteras att länsstyrel-
serna bör ges ett lagfäst ansvar för uppsikten inom länet för hela
miljöbalkens område. Detta gäller särskilt uppföljning och utvärdering av
miljötillståndet och miljöarbetet i länet. Dessa uppgifter är grundläggande
for miljövårdsarbetet. Länsstyrelsen bör i egenskap av ansvarig för den
regionala miljöövervakningen ges möjlighet att förelägga om deltagande
i samordnad recipientkontroll. Att bevaka de nationella intressena,
samordna den statliga verksamheten i länet samt utarbeta regionala mål
och strategier ingår som grundläggande uppgifter i länsstyrelsens
verksamhet. Den samlade och breda kompetensen inom länsstyrelserna
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
455
ger dem unika möjligheter till en nödvändig helhetssyn på samhäll- Prop. 1994/95:10
sutvecklingen. Hit hör lika naturligt som effektivt de skogliga frågorna. Bilaga 4
Länsstyrelsen delar inte kommitténs beskrivning av länsstyrelsernas
tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen. I allt väsentligt har denna
varit framgångsrik och effektiv. Uppdelningen av tillsynsansvaret enligt
1 § bör vara strikt. Länsstyrelsernas roll bör preciseras mot ett tydligt
övergripande tillsynsansvar i länet.
19.2.20 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Utredningen har enligt
länsstyrelsens mening inte tillräckligt beaktat den unika tvärsektoriella
kompetens och övergripande myndighetsroll som länsstyrelserna har bl.a.
inom miljö- och samhällsplaneringsområdena. - - - För att kunna
genomfora dessa arbetsuppgifter är det nödvändigt att länsstyrelserna har
ansvaret for uppsikten i länet inom miljöområdet. Det bör därför direkt
av författningstexten framgå att länsstyrelsen har det övergripande
tillsynsansvaret i länet inom hela miljöbalkens område.
19.2.21 Länsstyrelsen i Värmlands län: Samarbete förekommer i stor
utsträckning redan idag länen emellan i frågor om t.ex. regional
miljöövervakning och kalkning, varför upprättandet av gemensamma
åtgärdsplaner bör kunna hanteras av länsstyrelserna i stället för att läggas
på ett centralt verk.---Länsstyrelsen anser att ansvaret för samtliga de
anläggningar som skall ha statlig tillsyn i princip bör ligga på länsstyrel-
serna. Möjliga undantag kan vara strålskyddet och tillsynen över
tillverkare/importörer av kemikalier viken redan idag sköts av andra
myndigheter. Länsstyrelserna bör vara väl lämpade att ansvara för all
övrig statlig tillsyn, således även vid de största miljöstörande verksam-
heterna (inkl, trafikanläggningarna). Länsstyrelserna blir därmed de
statliga myndigheter som ansvarar for och vid behov samordnar
uppsikten inom länet för i stort sett hela det område som omfattas av
miljöbalken. Det är viktigt över huvud taget att regeringen stadgar att
länsstyrelserna regionalt har rollen som statens företrädare i alla de
frågor som omfattas av balken och att länsstyrelserna skall vara de som
i första hand samordnar och ger stöd till kommunerna i deras tillämpning
av balkens olika bestämmelser. Länsstyrelsen är också beredd att ta på
sig nya tillståndsprövningsuppgifter och i enlighet med miljöskyddskom-
mitténs förslag och vid behov ändra berednings- och beslutsformerna så
att de mer liknar Koncessionsnämndens.---Den striktare uppdelning
av tillsynsuppgiftema mellan länsstyrelserna och kommunerna som
föreslås i betänkandet tillstyrkes.---I övrigt har länsstyrelsen inga
invändningar mot kommitténs förslag i denna del som ju för övrigt utreds
närmare av en särskild utredare. Resultaten av den utredningen bör om
möjligt efterhand som utredningen framskrider delges representanter för
länsstyrelserna. Frågan om miljöövervakning tas inte upp i miljöbalken.
Där borde anges att t.ex. Naturvårdsverket har ansvaret för den
456
nationella miljöövervakningen i landet och länsstyrelserna för den
regionala.
19.2.22 Länsstyrelsen i Örebro län: Organisationsfrågorna är viktiga,
men det är svårt att med ledning av forslaget få en uppfattning om
miljöskyddsorganisationen kommer att bli effektiv.---Länsstyrelsen
bedömer att införandet av miljöbalken kommer att medföra ett stort
utbildningsbehov for de som berörs av balkens bestämmelser. Länsstyrel-
sen kommer med säkerhet att vara en betydelsefull resurs i detta
sammanhang.---Länsstyrelsen bör ges ett lagfäst ansvar för uppsikten
inom länet för hela miljöbalkens område. Detta gäller särskild upp-
följning och utvärdering av miljötillståndet och miljöarbetet i länet, vilka
uppgifter är grundläggande för miljökvalitetsarbetet. Att bevaka de
nationella intressena, samordna den statliga verksamheten i länet samt
utarbeta regionala mål och strategier ingår som grundläggande uppgifter
i länsstyrelsens verksamhet. Länsstyrelsen har inom sig kunskap om såväl
miljöeffekter, skyddsvärden, lokala förhållanden, nationella mål, miljö-
och produktionsteknik, trafik och samhällsbyggnad, praktiskt till-
synsarbete, mätning och kontroll, utsläppsstatistik och miljöjuridik. Den
samlade och breda kompetensen inom länsstyrelserna ger dem unika
möjligheter till en nödvändig framåtsyftande helhetssyn på samhäll-
sutvecklingen. Länsstyrelsens roll som rättsgarant i länet gör det också
självklart att länsstyrelsen är regional besvärsmyndighet.
19.2.23 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt utredningen kommer
länsstyrelsen att få fortsatt ansvar för den regionala miljöövervakningen,
uppföljning av emissioner och att kartlägga påverkan i miljön.---En
stor del av nu pågående undersökningar sker i samordnade program som
bekostas av förorenare efter föreläggande från länsstyrelsen.---När
tillsynen åvilar kommunen kommer länsstyrelsen som lagtexten nu är
utformad att sakna stöd för att ålägga förorenare att göra undersökningar.
Detta måste ändras.---I 7 § bör anges att länsstyrelsen har rätt att
föreskriva om undersökningar av verkningarna i omgivningen av
miljöferlig verksamhet även om kommunen utövar tillsyn.---Detta
skulle möjliggöra fortsatt effektiv samordning av recipientkontroll
vattenområdesvis eller for luft och mark över större områden.
19.2.24 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen har inget att
erinra mot den samordning som föreslås av de olika lagarnas tillsyns-
reglering till ett kapitel i balken. När det gäller den framtida organisatio-
nen och fördelningen av tillsynsansvaret, delar länsstyrelsen kommitténs
uppfettning att staten bör ha ansvaret för anläggningar vars miljöpåverkan
sträcker sig över stora områden eller där miljöfrågorna i annat avseende
är särskilt betydelsefulla eller där tillsynen förutsätter speciell kompetens.
Länsstyrelsen delar dock inte den uppfattningen att tillsynsansvaret för
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
457
dessa anläggningar enbart skall ligga på Naturvårdsverket och större
länsstyrelser. Samtliga länsstyrelser har idag ett tillsynsansvar som
omfattar sådana anläggningar och har under lång tid byggt upp den
kompetens som krävs for detta. Det finns också flera fordelar med att ett
tillsynsobjekt inte ligger alltför långt ifrån tillsynsmyndigheten, såsom
kunskap om regionala förhållanden, möjlighet till snabba ingripanden
m.m. Länsstyrelsen anser därför inte att det finns någon anledning att
ändra nuvarande regler vad gäller fördelningen av tillsynsansvaret.
19.2.25 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Utredningen har överlämnat
detaljerna i den framtida tillsynsorganisationen till en nyligen tillsatt
utredning. Länsstyrelsen anser dock att den regionala tillsynens organisa-
tion och betydelse bör bestämmas i balken eftersom den nationella och
lokala tillsynen behandlas i balken. Därvid bör länsstyrelsen ges ett
övergripande, regionalt samordnings- och uppföljningsansvar i tillsynen
av balken inom länet. Tillsyn är ett mycket viktigt inslag i allt
miljöarbete. Det är av stor vikt att rollfördelningen mellan olika
tillsynsmyndigheter blir sådan att tillsynen bedrivs på ett kompetent och
konsekvent sätt. En alltför långt driven delegering kan leda till problem
med att kontinuerligt ha en tillräckligt hög kompetens. Tillsynsmyndig-
heten bör ha en sådan kompetens att den är på minst samma nivå som de
som berörs av tillsynen.
19.2.26 Länsstyrelsen Västernorrlands län: Vi menar att även
länsstyrelsen i planeringsfrågor, liksom i prövnings- och tillsynsverksam-
heten, måste utveckla sitt miljöarbete i förebyggande riktning. Länsstyrel-
sens mångsidiga kunskap och uppgifter inom samhällsplaneringen är en
närmast unik styrka att där kunna utnyttja. - - - Därav bör också
slutsatsen dras att för länsstyrelsen är kvalificerad, förebyggande
utredning-analys-MKB inför miljöpåverkande företag, liksom påverkans-
och prövningsarbete som också har förebyggande karaktär, viktigare i
miljöarbetet än den kontrollerande tillsynen. Man kan kalla det först-
nämnda "förebyggande tillsyn", som har något annan innebörd än den
hittills rådande, kontrollinriktade innebörden i tillsynsuppgiften. Den
förebyggande tillsynen blir en del av den uppföljning länsstyrelsen skall
bedriva. - I utredningens del 2, bil. 2 (SNV) används begreppet
"informellt miljöarbete" som delvis kan ha samma innebörd. En naturlig
slutsats är då också att detaljkontrollen av villkor etc. i tillsynen i stor
utsträckning kan och bör läggas på lokal nivå (kommunerna), samtidigt
som kravet på egenkontroll och egenansvar i sektorerna höjs som följd
av den allmänna ansvarsspridningen i miljöarbetet. Genom regionalt
programarbete, kvalificerad förebyggande tillsyn, viss regional kontrolle-
rande tillsyn, prövningsarbete och uppföljning/utvärdering kan länsstyrel-
sens miljökompetens vidareutvecklas samtidigt som den nyttjas på
optimalt sätt. Enligt förslaget kommer länsstyrelsens miljöansvar att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
458
vidgas och arbetsuppgifterna delvis att förändras och sammantaget
troligen öka som följd av balken. Även kommunernas uppgifter betonas
på olika sätt. Tillståndsprövningen är redan nu en tung del av länsstyrel-
sens miljöarbete. Vi anser liksom kommittén att den administrativa
tillståndsprövningen, integrerad i övrigt samhällsplaneringsarbete vid
länsstyrelsen, är ägnad att ge goda resultat från samlade utgångspunkter
och bör fortsätta. Vi är ändå inte främmande för förslaget att formerna
för just tillståndsprövningen vid länsstyrelserna stramas upp till att mer
likna formerna i koncessionsnämnden för att kompetens, enhetlighet och
rättssäkerhet skall främjas, inte minst i EG-perspektivet. Bl.a. av
effektivitetsskäl anser vi inte att prövningen bör överföras till domstol. -
- - Vi tillstyrker i huvudsak kommitténs synsätt och förslag vad gäller
tillsynen. Vi vill särskilt betona vikten av att regionala tillsynsfrågor och
regional kompetens identifieras så att fortsatta gränsdragningsproblem
visavi kommunerna undviks. I ett alltmer resurssnålt arbete måste den
regionala kunskapen och tillsynskompetensen utnyttjas på ett optimalt sätt
och ses som komplement till prövningsarbetet. I skenet av den utveckling
som sker i miljöarbetet kan man, som nämnts ovan, se två innebörder i
tillsynsbegreppet: den "gamla" som kan kallas för "kontrollerande
tillsyn" av villkor etc., och en "förebyggande tillsyn" som syftar till att,
genom regional planering och tillståndsprövning (omprövning), främja de
förändringar som krävs för att uppnå bredare miljöanpassning i sam-
hället. Vi menar att länsstyrelsens tillsynsarbete alltmer bör ändra
riktning till förmån för den senare, som i hög grad bygger på överblick
och regional kunskap både om anläggningar och miljödata i vidare
mening. Genom ett mer utåtriktat, tvärsektoriellt arbete kan länsstyrelsen
aktivt främja den vidare miljöanpassningen i näringar och samhällsverk-
samheter. Även om samma inriktning finns i kommunerna, ser vi det
som naturligt att kommunernas miljöarbete i hög grad inriktas på
kommunala planeringsuppgifter och på kontrollerande tillsyn.---I det
sammanhanget vill vi starkt understryka det ändamålsenliga i att
skogsvårdsstyrelsen inordnas i länsstyrelsen. Det skulle inte bara främja
miljöarbetet i skogen, utan också ge effektivare handläggning i många
frågor som länsstyrelsen har regionalt ansvar för med knytning till denna
dominerande och med andra samhällssektorer så starkt integrerade
näring.
19.2.27 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsens framtida roll i
miljöarbetet föreslås förändras såtillvida att kommunerna ges ett ökat
ansvar for tillståndsprövningen avseende bl.a. miljöskyddet. Vad gäller
naturvårdslagen föreslås ansvarsfördelningen vara densamma som
tidigare. Länsstyrelsen anser att detta är anmärkningsvärt eftersom även
naturvården är en angelägenhet som bör ligga kommunen nära, inte minst
i de tätortsnära områdena. Det finns därför anledning att ge kommunen
samma möjligheter som länsstyrelsen att besluta om skydd av mark mot
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
459
exploatering utan att kommunen först skall söka om dispens härför hos
länsstyrelsen.---En miljöbalk i föreslagen omfettning förbättrar för
såväl länsstyrelsen som andra myndigheter inom miljöfemiljen att verka
för de gemensamma miljömål som regering och riksdag lagt fest.
Uppgifterna blir for länsstyrelsens del förändrade såtillvida att detaljpröv-
ningen av ärenden minskar och att större utrymme lämnas för att arbeta
med övergripande frågor. Länsstyrelsen bedömer det som önskvärt att
kommunerna ges större möjligheter att aktivt verka inom naturvårdsom-
råde t. Arbetet inom naturvården är många gånger inriktat på att marken
skall nyttjas på ett visst sätt i syfte att bevara naturvärden. Det är därför
naturligt att kommunerna som är ansvariga för markanvändnings-
planeringen ges en aktivare roll i genomförandet.---Utredningen tar
också upp organisationsfrågorna och refererar bl a till en idéskiss från
Industriförbundet som förordar en storregional lösning när det gäller
miljöskyddsprövningen. Länsstyrelsen tror inte att miljöfrågorna skall
lösas på storregional nivå utan anser att den delegering av besluten som
föreslagits av kommittén bättre tillgodoser miljövårdens krav och ger
förutsättningar för lokal anpassning och ett kommunalt hänsynstagande
i planeringsprocessen. För övrigt anser länsstyrelsen att länsindelningen
åtminstone i Norrland är så anpassad att den ger goda förutsättningar för
ett regionalt miljövårdsarbete där såväl nederbördsområden som
växtgeografiska regioner täcks in. Det finns en stor risk i att skapa alltför
stora län med åtföljande minskad lokalkännedom. Det är nämligen på den
lokala nivån som större delen av det praktiska miljövårdsarbetet idag
bedrivs. Vägverkets storregionala organisation är ett belysande exempel
på vad som kan hända i negativ riktning när verksamheten skall
§ ärrs ty ras.
19.2.28 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Nuvarande system med
möjlighet för kommunerna att frivilligt ta på sig tillsynsansvar enligt
miljöskyddslagen har inte fungerat väl. Framför allt har det varit en källa
till irritation tillsynsmyndigheterna emellan och därigenom motverkat det
konstruktiva samarbete som alltid måste eftersträvas. Den nu föreslagna
bestämmelsen - att regeringen får överlåta åt en kommun att i ett visst
avseende utöva tillsyn som annars skulle ankomma på statlig myndighet -
inger därför vissa ferhågor. Eftersom det tilltänkta tillämpningsområdet
för bestämmelsen inte framgår tydligt är det oklart om sådana ferhågor
är befogade. Att frågan initialt prövas av regeringen i stället för
länsstyrelsen, vilket nu är fellet enligt miljöskyddslagen, löser inte
problemet.
19.2.29 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det är vår uppfettning att
länsstyrelsemas tillståndsprövning övervägande har varit framgångsrik
och effektiv. Dock finns det anledning att ta allvarligt på kommitténs
bedömning att det i länsstyrelsernas organisation finns risk för in-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
460
tressekonflikt. Därför är det angeläget att de brister som kan föreligga Prop. 1994/95:10
klarläggs och att förslag till åtgärder för att styra upp handläggningen Bilaga 4
redovisas. Länsstyrelsen anser vidare att det i balken skall stadgas att
tillsynen över de statliga naturvårdsobjekten skall åvila länsstyrelsen.
Staten är i de flesta fell, genom förvärv, fastighetsägare och fastighetsför-
valtningen åvilar naturvårdsfonden. Staten bör också svara för samtliga
kostnader för förvaltningen. Miljöfrågorna idag kräver ofta lokala
lösningar och balken bör därför ge kommunerna inflytande vid tillåtlig-
hetsprövning av stora anläggningar. Möjlighet att utfärda lokala
miljökvalitetsnormer och möjligheter för lokala tillsynsmyndigheter att
inbegripa bör enligt länsstyrelsen också finnas i en miljöbalk. Tillsyn
förutsätter som regel nära kontakter både med de företag som bedriver
miljöferlig verksamhet och de människor som påverkas. Kommunerna
måste därför ha en viktig roll i tillsynen. Lokal tillsyn är en väsentlig
fektor för att kunna beakta miljöfrågorna i den kommunala planeringen
och för att kunna tillvarata kommunmedborgamas miljöengagemang. —
Kommitténs förslag innebär en avveckling av den nuvarande möjligheten
för en kommun att överta tillsynen av miljöferlig verksamhet enligt
miljöskyddslagen 44 § a och innebär en återgång till en ordning där alla
landets kommuner förutsätts bedriva en exakt liknande tillsyn. Länsstyrel-
sen är kritisk till en sådan ordning. Skilda förutsättningar råder i landet.
Därför bör kommunerna ges betydande frihet att själva avgöra om-
fattningen av sitt tillsynsarbete utifrån bl.a. resurser och kompetens.
Utredningens förslag avvecklar ett system som medgivit en relativt hög
grad av flexibilitet och utnyttjande av samhällets totala tillsynsresurser
och förordar ett system där samtliga kommuner förutsätts bedriva en
likartad tillsyn oavsett struktur, kompetens och resurser. - - - En
organisationsmodell som begränsar kommuner med ambitioner och
möjligheter att bedriva miljöskyddstillsyn samtidigt som den tvingar
mindre kommuner utan förutsättningar att axla ett större ansvar, gagnar
vare sig miljön eller samhällsekonomin.
19.2.30 Stockholms kommun: Beträffande kommunens roll vill jag
hänvisa till de synpunkter miljö- och hälsoskyddsnämnden och kommuns-
tyrelsen avgav i samband med remissvaret på KLIV-utredningen.
19.2.31 Huddinge kommun: Kommunernas ansvar för naturvården bör
preciseras. Idag är det endast allmänt uttryckt. Eftersom flera kommuner
skaffar sig en allt större naturvårdskompetens och har en naturligt bättre
lokalkännedom än länsstyrelserna bör flera naturvårdsfrågor åläggas
kommunerna, t.ex. att bevaka awerkningsanmälningar, planfrågor,
markawattning m.m.---Den lokala tillsynen bör generellt prioriteras
och vi anser dessutom att det är väl värt att utreda om kommunerna skall
kunna ge tillstånd för viss miljöferlig verksamhet.
461
35 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
19.2.32 Österåkers kommun: Utredningen förutsätter att kommunernas
roll i miljö- och hälsoskyddsarbetet inte skall minska utan öka. Kommu-
nernas uppgifter inom miljöbalkens område kommer främst att vara av
tillsynskaraktär. Vilken omfettning denna tillsyn kan komma att innebära
ger dock inte utredningen några klarare besked om eftersom detta, på
grund av att miljöbalken är en ramlag, kommer att regleras i föreskrifter.
Det är väsentligt att kommunernas möjlighet enligt nuvarande lagstiftning
att besluta i fråga om naturreservat och naturvårdsområden samt
möjlighet att ta över hela eller delar av länsstyrelsemas miljöskyddstill-
syn kvarstår. Detta är väsentligt också för att kommunen skall kunna ha
ett helhetsgrepp över den fysiska planeringen och en så odelad tillsyn
som möjligt över de verksamheter som finns inom kommunens gränser. -
- -1 enlighet med tidigare hälsoskyddslagens 4 § bör det i balken festslås
att det på lokal nivå skall finnas en särskild nämnd/tjänsteman.---För
att det förebyggande miljö- och hälsoskyddsarbetet liksom tillsynen över
såväl kommunens egna som övriga anläggningar skall fungera effektivt
och med den integritet och kompetens som myndighetsarbetet kräver så
förutsätter det att miljö- och hälsoskyddsarbetet bedrivs av en fristående
nämnd med en egen kompetent förvaltning. Detta är också en förut-
sättning för ett effektivt framtida miljö- och hälsoskyddsarbete i enlighet
med förslagets intentioner.
19.2.33 Uppsala kommun: Kommunen anser att organisationsfrågorna
är av stor betydelse för det framtida miljöarbetet och därför kräver en
genomgripande diskussion. Det är otillfredsställande att myndigheternas
rollfördelning och ansvar beträffande rätten att utfärda föreskrifter inte
har reglerats tydligare i balken. För närvarande pågår organisationsför-
ändringar i många kommuner. Samtidigt är många kommuners ekonomi
ansträngd. Miljötillsynen kräver förutsägbarhet, rättslikhet och opartisk-
het. Därför är det viktigt att kommunernas framtida situation klarläggs
och att frågan om ekonomisk kompensation för kommunerna klarläggs.
19.2.34 Eskilstuna kommun: Kommittén har berört tillsynsorganisatio-
nens framtida utformning utan att direkt ange förslag till förändringar.
Detta har bl.a. medfört att rollfördelning och ansvar inom tillsynsområdet
är oklart i det föreliggande lagförslaget. Det är olyckligt att den
organisationsutredning som tillsatts inte drivits parallellt med MB utan
kommer efteråt. Ett minimikrav är att utredningen tar del av remissvaren
avseende exempelvis tillsynsansvar innan förslag om omorganisation
läggs fram. En utvecklad och stark tillsynsorganisation är en viktig del
i miljöarbetet. För att uppnå miljöbalkens intentioner är det angeläget att
de samlade krafterna inom området utnyttjas rationellt och effektivt.
Detta kan uppnås genom en ändrad rollfördelning i tillsynsansvaret
mellan staten och kommunerna. Kommitténs motiv för uppdelning av
tillsynsansvaret är svepande och generellt och framstår inte som baserade
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
462
på en seriös bedömning av kompetens och resurser. Enligt vår upp- Prop. 1994/95:10
fattning är all tillsyn lokal. Miljöförvaltningen föreslår därför att 1 § Bilaga 4
skrivs om så att huvudansvaret för all tillsyn över områden som omfattas
av miljöbalkens regelsystem förläggs till lokal nivå, d.v.s. kommunerna,
och att den lokala tillsynsmyndigheten kan överlåta vissa tillsynsuppgifter
till staten. Lagtexten skall även klart ange möjligheten till interkommu-
nalt samarbete inom tillsynsområdet. Miljöförvaltningen delar i detta
hänseende de förslag som framförs i den s.k. KLIV-utredningen (SOU
1993:19, s. 186, avsnitt 7.3.7. Det som talar för att allt tillsynsansvar
bör förläggas på lokal nivå är att kommunen som tillsynsmyndighet
geografiskt befinner sig nära en anläggning eller verksamhet.---Genom
en ändrad tillsynsorganisation tydliggörs i första hand även länsstyrelsens
roll i miljöarbetet som ett sammanhållande regionalt statligt organ med
ansvar för uppföljning och utvärdering av gjorda insatser från ett samlat
regionalt perspektiv.---Införandet av generella föreskrifter medför att
tillsynsbehovet totalt sett ökar. Detta talar starkt för att i miljöbalken
lägga fast principen för en fortsatt utbyggnad och utveckling av den
lokala tillsynen. Den lokala tillsynen och den regionala samordningen
framstår som alltmer väsentliga i strävan att uppnå miljöbalkens
intentioner. I likhet med kommittén förordar miljöförvaltningen en
utökning vad gäller tillståndsprövning inom miljöskyddsområdet på lokal
nivå. Vissa verksamheter som idag prövas av länsstyrelsen kan i ett
system med miljönormer och generella föreskrifter med fördel prövas av
miljönämnden. Man kan också tänka sig att tillståndsprövningen i vissa
fall ersätts med ett anmälningsförfarande till den lokala tillsynsmyndig-
heten. Självfallet skall tillstånd och godkännanden inom hälsoskyddsom-
rådet även fortsättningsvis ske på kommunal nivå. 4 § hälsoskyddslagen
som idag reglerar miljönämndens allmänna rådgivande arbete i kommu-
nen saknar motsvarighet i nya miljöbalken. Varför har den tagits bort?
I vaije kommun bör även i framtiden finnas en nämnd som bevakar
miljö- och hälsoskyddsfrågor och lämnar råd och upplysningar till
allmänheten samt samarbetar med myndigheter, organisationer och
enskilda i frågor som berör miljö och hälsa.
19.2.35 Norrköpings kommun: Det enda som sägs i själva tegförslaget
om fördelningen av tillsynsansvar är att huvudregeln är den att om inget
annat har bestämts så utövas den lokala tillsynen av kommunen. I en
diskussion i kap. 19 angående tillsynsorganisation sägs dock att listor
över enskilda foretag eller möjligen branscher skall ange statens tillsyn
och att resten tillfaller kommunen. Någon möjlighet att överlåta tillsyn
från länsstyrelsen (staten) till kommunerna skall inte finnas. Däremot
förespeglar man statens möjlighet att ta över försummande kommuners
tillsyn. Det vore förödande för det lokala miljömyndighetsarbetet om de
offensiva kommuner som har tagit över länsstyrelsens tillsyn skall
beskäras på sitt ansvarsområde. Dessutom måste man se upp så att
463
kommuner med små resurser inte tvingas att ta över tillsyn som de inte
kan eller vill ansvara för. Möjligheten att överlåta tillsyn från länsstyrel-
sen till kommunernas miljönämnder måste därför finnas kvar. Organisa-
tionen av tillståndsprövningen föreslås i och för sig oförändrad, men
mycket möda har lagts ned på att belysa de olika alternativ som
kommittén anses finns. Kommunen kan konstatera att några viktiga
frågor måste lösas när man bestämmer sig för vilken organisation som
skall gälla. Prövningsinstanserna måste ha en tillräcklig kompetens,
samtidigt som prövningen i första hand måste ske utifrån miljömässiga
överväganden. Prövningsmyndigheten får dessutom inte vara så
överbelastad att prövningsarbetet inte kan starta relativt snabbt efter en
ansökan. Prövnings- och överklagningsordningen bör vara enhetlig för
åtminstone de flesta ärendena enligt miljöbalken, varvid frågan om
regeringens roll som överprövningsinstans och prövningsinstans av
tillåtligheten enligt nuvarande NRL måste lösas. För att intressekon-
flikterna i länsstyrelsens skilda uppgifter inte skall kollidera förordar
kommittén att beslut fettas på tjänstemannanivå av jurist och miljösakkun-
nig. Kommittén för också ett resonemang om kommunernas tillsyn av
kommunal verksamhet och liknande. Skulle en lösning liknande den som
förordas for länsstyrelsen kanske kunna vara en lösning även på
problemet med dubbla roller i kommunerna? Det skulle i så fell röra
tekniska och miljömässiga överväganden. Politiska beslut skall givetvis
fortferande beslutas av en politisk nämnd. På ett antal ställen i lagför-
slaget anges att kommunen har ansvar för vissa uppgifter. På andra
ställen används begreppet miljönämnd.---Ibland verkar man med
kommunen mena miljönämnd, ibland menar man kommunen som
planerare och i några fell eventuellt kommunen som någonting annat. Det
är till exempel oklart i fellet med mätningar av luftföroreningar (8 kap.
5 §) vad som menas med kommunen. Är det miljönämnden eller är det
planeraren eller kanske rent av väghållaren som avses? En översyn måste
göras av lagförslaget så att uttrycken används konsekvent och det tydligt
framgår vad man menar.
19.2.36 Mjölby kommun: En decentralisering av tillsyns- och till-
ståndsverksamheten till kommunerna är i stora drag positiv, dock under
förutsättning att kommunerna självfellet tilldelas resurser för dessa nya
uppgifter. Förutsättningarna för en utvidgning av kommunernas ansvar
inom miljöområdet bör utredas närmare och analyseras ur såväl
ekonomiskt som personellt perspektiv. Någon dylik analys har ej utförts
i tillräcklig omfettning i föreliggande utredning.
19.2.37 Nässjö kommun: Kommunen anser att det är av största vikt att
kommunerna i takt med det ökade tillsynsansvaret ges erforderliga
resurser.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
464
19.2.38 Österåkers kommun: Tillsynen i kommunen skall kvarstå.
Finansieringsfrågan av tillsynen bör utredas vidare. - - - Ungefär
samtidigt som miljöskyddskommitténs betänkande överlämnades kom
även betänkandet av utredning om kommunernas arbete för en god
livsmiljö SOU 1993:13. Det fortsatta arbetet med de båda betänkandena
bör samordnas. KLIV-utredningen har lagt stor vikt vid § 4 i nuvarande
hälsoskyddslag och föreslagit att den får en ny formulering "det är en
uppgift för den nämnd som kommunen beslutar att informera kommun-
medlemmarna om den lokala yttre miljön och de fektorer som påverkar
den, samt de fektorer i miljön som påverkar hälsan". Paragrafen som
tycks vara struken i betänkandet bör tas in i något av de inledande
kapitlen, förslagsvis kap. 2.
19.2.39 Kalmar kommun: Ett ökat kommunalt tillsynsansvar anges som
ett viktigt styrmedel i MB. En förutsättning för en sådan delegering är
emellertid att kommunerna får större resurser för arbetet. Annars kan
detta bara uppfettas som ett sätt för staten att frånhända sig det ansvar
som följer av lagstiftningen.---Idén med ett domstolsförferande har
fördelar i förhållande till ett administrativt prövningssystem. Det
uppfyller bland annat Europakonventionens rättssäkerhetskrav och löser
den inneboende konflikten länsstyrelsen har mellan stimulans och
utveckling av näringslivet och den prövande, kontrollerande uppgiften.
19.2.40 Mörbylånga kommun: Eftersom en lokal kommunal myndighet
ofta har den lokalkännedom och den närkontakt med övriga lokala
enheter som är en del i arbetet med Agenda 21 framöver, så bör de
kommunala miljöorganen även kunna klara av tillsynen av de kommunala
miljöferliga verksamheterna. De statliga myndigheterna bör kunna
fungera som samrådsparter att samverka med vid behov, samtidigt som
en stor kommunal frihet måste garanteras då Sverige är ett stort land med
varierande förutsättningar. Den ökade miljömedvetenheten liksom talerätt
för ideella organisationer och en miljöombudsman kommer att garantera
att kommunala myndigheter gör de över- och avvägningar som behövs.
Kommunerna måste därför garanteras att själva avgöra vilka tillsynso-
bjekt, privata eller offentliga, som de vill bedriva tillsynen över. Detta
kan också underlätta för kommunerna att anpassa sina verksamheter och
sin kompetens efter de lokala förutsättningarna, vilket är speciellt viktigt
med hänsyn till dagens ekonomiska läge.
19.2.41 Gotlands kommun: Tillsynsansvaret är inte klart definierat i
miljöbalken utan kommer senare att regleras genom särskilda för-
ordningar utfärdade av regeringen. Kommittén konstaterar att införandet
av olika former av föreskrifter kommer att innebära en avsevärd höjning
av miljöambitionema vilket kommer att ställa ytterligare krav på
tillsynsmyndigheten, framför allt på det lokala planet. Hur tillsyns- och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
465
tillstånd sansvaret fördelas blir därmed en viktig fråga. Principen med
delegation till lägsta kompetenta och berörda nivån är naturligtvis riktig
men skall miljöbalkens höjda ambitionsnivå kunna förverkligas kommer
resurstillgången att bli av avgörande betydelse.
19.2.42 Karlskrona kommun: Förslaget innebär inskränkningar i det
kommunala självstyret. Det förtroende som kom till uttryck vid införan-
det av NRL/PBL-systemet har i förslaget snarare förbytts i motsatsen -
misstro.---Den ordning - kap. 20, 21 och 22 - att staten (länsstyrelser-
na) delegerar till kommunerna att utföra vissa uppgifter är olämplig. Det
bör av lagen klart framgå vad som är kommunernas uppgifter. Vad idag
är - och genom delegation från staten kan vara - kommunens uppgift
skall i miljöbalken tillföras kommunen. Stora vinster i administration bör
kunna göras hos näringsliv och kommuner om tillståndsgivning och
tillsyn rationaliseras. Decentralisering till kommuner bör ge avsevärda
vinster även i den statliga administrationen.
19.2.43 Landskrona kommun: En särskild utredning har tillsatts för att
se över organisationen av miljöarbetet i Sverige. Det förtjänar dock att
påpekas i en remiss om förslag till den framtida miljölagstiftningen att
organisationen av miljöarbetet kan ha stor, i vissa fäll avgörande,
betydelse för hur miljöbalkens ambitioner kan förverkligas. Enligt
direktiven är det "nödvändigt att medborgarna har förtroende för att
lagstiftningen är så effektiv som behövs för att de miljöpolitiska målen
skall uppnås". Det är viktigt att ett system skapas som gör det gynnsamt
för myndigheterna att arbeta opartiskt och med oväld. Kommunernas
miljövårdsarbete innehåller många tillfällen till konflikter mellan
motstående intressen där den exploaterande parten sitter på båda sidor om
bordet. Länsstyrelsens roll i det regionalpolitiska arbetet kommer ofta i
motsatsställning till miljöintressena. Det är självfellet en elementär
rättighet för den som är utsatt för miljöstörning att behandlingen sker
med iakttagande av saklighet och opartiskhet och med beaktande av allas
likhet inför lagen som det föreskrivs i regeringsformen. Det är viktigt att
de myndigheter som behandlar ärendet från början och även i högre
instanser värnar om den enskildes rättssäkerhet och fullt ut beaktar de
långsiktiga miljömålen. Det är således orimligt att kommunikations-
departementet använder påtryckningsmetoder internt inom regeringen för
att påverka en rättslig prövning i tillståndsärenden eller överklagnings-
ärenden. Regeringens dominerande politiska roll gör att den bör befrias
från rättstillämpande uppgifter i enskilda ärenden. Samma gäller
länsstyrelser och kommuner. Miljövårdsenheterna bör brytas ut ur
länsstyrelserna och erhålla en roll som självständiga miljömyndigheter.
Om man vill behålla kommunernas roll i rättstillämpningen måste
miljönämnderna bli obligatoriska myndigheter där olika kringbestämmel-
ser förstärker deras integritet. En betydligt enklare lösning är att införa
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
466
en decentraliserad, statlig miljöorganisation. Kommunernas frihet att även
då bedriva egen miljöpolitik (inom ramarna för gällande lagar) kommer
att kvarstå. Myndighetsorganisationen bör utformas så att största möjliga
oberoende och integritet skapas för myndigheterna. Miljönämndernas
uppgifter bör antingen föras över på en decentraliserad statlig organisa-
tion eller göras obligatoriska, miljövårdsenheten brytas ut ur länsstyrelsen
och regeringen befrias från rättstillämpande uppgifter i enskilda fell.
19.2.44 Halmstads kommun: Ansvarsfördelningen vad gäller tillsynen
har inte närmare klargjorts i betänkandet. Det framgår emellertid att
huvuddelen av tillsynen i kommunen skall handhas av den kommunala
nämnden för miljöfrågor. Att denna viktiga fråga lämnats utanför balken
anser kommunen är mycket olyckligt. De flesta kommuner har för sin
planering treårs- eller femårsbudgetar. Det är svårt att planera en
verksamhet om man inte i god tid vet vilka förutsättningar som skall
gälla. Det är dessutom troligt, eller i vart fell möjligt, att ett flertal
synpunkter i remissarbetet skulle tillkommit eller blivit annorlunda om
dessa förutsättningar funnits med. Med hänsyn till de stora olikheter som
kommunerna har, både vad beträffar kompetens som resurser, bör, som
tidigare påpekats, en bestämmelse enligt nuvarande § 44a Miljöskyddsla-
gen införas.
19.2.45 Göteborgs kommun: De viktiga frågorna om ansvarsfördelning
mellan myndigheter, om prövning och om tillsyn m.m., har inte blivit
reglerade i balken utan överlämnats till regeringen, som bemyndigats att
utfärda föreskrifter i dessa frågor. Många synpunkter på miljöbalksför-
slaget liksom bedömningen av förslagets betydelse för kommunerna är
avhängiga hur dessa frågor kommer att lösas och lämnar därför
kommunerna i viss osäkerhet. Vi konstaterar emellertid att kommittén i
miljöbalksförslaget redan skrivit in som en huvudregel att den lokala
tillsynen skall utövas av kommunernas miljönämnder. Såvitt vi förstår
omfettar detta åliggande även tillståndspliktiga verksamheter. I 23 kap.
1 § bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om avgifter for en
myndighets verksamhet enligt denna balk. Eftersom miljöbalken kommer
att gälla över hela "faltet" förutsätter vi att de väsentliga och svårförklar-
liga skillnader som idag föreligger i fråga om rätten att ta ut avgifter
mellan å ena sidan hälsoskyddslagen och å andra sidan miljöskyddslagen
m.fl. elimineras.
19.2.46 Trollhättans kommun: Trollhättans kommun anser att det är
positivt med ett ökat kommunalt ansvar för miljöfrågorna. Det är dock
nödvändigt att klargöra på vilket sätt kommunerna skall ersättas för en
ökad arbetsinsats med de diffusa utsläppen, såsom bilavgaser, samt
avfallsfrågorna. För detta arbete finns ingen tydlig motpart som kan
debiteras. - - - 2 kap. 15 §: Paragrafens innebörd om miljönämndens
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
467
skyldigheter bör preciseras. Nuvarande hälsoskyddslag 4 § borde kunna
föras in här.
19.2.47 Skövde kommun: För att upprätthålla en hög kvalitet på
tillsynsarbetet i miljöskyddsfrågor bör Naturvårdsverket ha kvar sin
möjlighet att ingripa i tillsynsärenden på liknande sätt som i nuvarande
miljöskyddslag.
19.2.48 Karlstads kommun: Kommunerna skall enligt utredningens
förslag ta över huvuddelen av tillsynen rörande miljöferliga verksam-
heter. Statens insatser föreslås inriktas mot större anläggningar som skall
anges i en särskild förteckning. Det är enligt kommunen rimligt att vissa
tillståndsprövningar kan handläggas av kommunens miljönämnd. För att
klara dessa uppgifter krävs emellertid också att kommunerna har en
sådan kompetens att en kvalificerad prövning i lagstiftningens mening kan
ske. Sannolikt kräver detta ökade resurser. Med hänsyn till kommunernas
ekonomiska bekymmer finns det inga möjligheter att tillskjuta ökade
kommunala medel för verksamheten. Om inte ökade statsbidrag kan
anvisas är det nödvändigt att kommunernas ökade kostnader till fullo kan
finansieras med avgifter.
19.2.49 Örebro kommun: Det är otillfredsställande att miljöskyddets
organisation på central och lokal nivå blir föremål för en särskild
utredning. Beslut om ansvarsfördelning bör givetvis föregå det slutliga
ställningstagandet beträffande miljöbalkens reglering av tillsynsupp-
giftema.---Efterlevnaden av alla miljöregler kräver bra tillsynsmyndig-
heter. När MHN fick överta tillsynsverksamheten för de mindre
miljöstörande anläggningarna ökade tillsynsinsatsema helt klart för denna
kategori. Men det finns frågetecken om "jävigheten" för tillsyn som rör
kommunens egna anläggningar. Den oron är berättigad främst när
kommuner slår samman MHN med t.ex. tekniska nämnder och/eller
byggnadsnämnder.---Problemet med "intern lobbyverksamhet" finns
även inom länsstyrelserna där infrastrukturs- och näringslivsenhetema i
många avseenden har ett helt annat synsätt än miljöenheten. Detta har
också påtalats av kommittén.---Innan man avgör på vilka myndigheter
som olika uppgifter i tillsyns- och tillståndsfrågor skall läggas behövs en
noggrann utvärdering av nuvarande miljömyndigheters resultat. Även
Koncessionsnämnden bör ingå i en sådan granskning. Kommunen föreslår
en revision av tillsynsverksamheten. Revisionen bör omfetta lokala,
regionala och centrala tillsynsmyndigheter. Revisionen kan också visa på
fell där verksamhetsutövare och tillsynsmyndighet går hand i hand eller
t.o.m. sitter på samma stol. En revision som genomförs på ett bra sätt
ger också en stimulans för den enskilde tillsynsmyndigheten att förbättra
sina insatser. Intresset för myndigheten som sådan och de miljöresultat
som uppnås kommer således att öka.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
468
19.2.50 Köpings kommun: Lagförslaget innehåller diverse bemyndigan-
den, vilket gör att det i nuläget inte är möjligt att klart avgöra konse-
kvenserna för det kommunala arbetet.---I betänkandet talas om en
fortsatt inriktning mot att stärka kommunernas arbete med miljöfrågorna.
Av betänkandet får man inte en klar bild av att så sker. I stället
framskymtar en misstänksamhet mot kommunernas möjligheter/vilja att
bedriva ett bra miljöarbete. Kommunerna är mogna att ta ett större
ansvar för miljöfrågorna i landet och i den egna kommunen. Det är
angeläget att man tillser att hinder försvinner och instrument ges för ett
aktivt miljöarbete. Det är angeläget att den kompetenshöjning som pågår
ute i kommunerna tillåts fortsätta och inte försämras genom ett kvantita-
tivt ökat arbete med mindre kvalificerade miljöärenden och en minskning
av möjligheterna att arbeta med till exempel tillsyn över större miljöstör-
ande verksamheter, lokala miljömål m.m. Med hänsyn till kommunernas
olika förutsättningar bör det ges möjlighet till olika utvecklingstakt i
pågående process mot ett allt starkare kommunalt miljöengagemang.
19.2.51 Heby kommun: Det kan knappast vara någon nackdel för
miljöskyddet om Naturvårdsverket får behålla sin rätt att ingripa i
enskilda ärenden. Några olägenheter med denna möjlighet har ju inte
förekommit hitintills och kan väl knappast beferas i framtiden om den
behålls.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
19.2.52 Borlänge kommun: Förslaget kan innebära utökade arbetsupp-
gifter för kommunerna, eftersom dessa är tänkt kunna initiera viss
omprövning, formulera vissa villkor, överta en större del tillsyn, utdöma
en del företagsbot m.m. Hur kommunerna skall kompenseras för detta
finns inte närmare angivet i förslaget, något som skulle behöva belysas
bättre.
19.2.53 Gävle kommun: Gävle kommun anser, i motsats till kommitténs
förslag, att kommunerna skall ha tillsyn över kommunens egna an-
läggningar. ---Gävle kommun noterar med tillfredsställelse att enligt
22 kap. § 1 kommunens miljönämnd utövar den lokala miljötillsynen, om
inte regeringen bestämmer något annat. Kommunen vill understryka
vikten av att detta verkligen innebär en huvudregel. Gävle kommun delar
uppfettningen att kommunen regelmässigt bör ha en särskild nämnd for
miljö- och hälsoskyddsfrågor, vilket framgår av 2 kap. § 15. Nämndens
skyldigheter bör konkretiseras som i nuvarande Hälsoskyddslag 4 §.---
Enligt nuvarande miljöskyddslag § 44a har kommunerna möjlighet att
frivilligt överta tillsyn från länsstyrelsen. I 22 kap 1 § tar balken upp en
viktig principiell fråga, nämligen den att kommunerna bör tilldelas ett
huvudansvar för tillsyn av miljöferlig verksamhet på lokal nivå.---I
paragrafen föreslås också att efter åtagande av en kommun får regeringen
469
36 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 2-4
överlåta åt kommunen att i ett visst anseende utöva tillsyn som annars
skulle ankomma på statlig myndighet.---Gävle kommun anser att det
även fortsättningsvis är nödvändigt och mycket viktigt att en kommun
kan åta sig tillsynen av en miljöferlig verksamhet utöver vad som
regleras i lagtexten. Den miljöferliga verksamheten skall vara av
betydelse för kommunens miljöbelastning, med andra ord om verksam-
heten har stor lokal påverkan skall tillsynen vara lokal.
19.2.54 Hudiksvalls kommun: Vi anser att det i balken skall festslås att
det på regional och lokal nivå skall finnas en nämnd/person med ansvar
som i Hälsoskyddslagen § 4.
19.2.55 Sundsvalls kommun: Miljöskyddskommittén behandlar frågan
om ansvarsfördelningen översiktligt. Kommittén förordar att kommunerna
tar över huvuddelen av tillsynen över miljöferliga verksamheter men
lägger inga förslag som kommer till direkt uttryck i lagtext. Vi anser det
nödvändigt att sakkunnig med kommunal erferenhet knyts till utredningen
eftersom den nya utredningens resultat blir av stor betydelse för
kommunernas arbete med miljöbalken. Den särskilt tillsatta utredningen
om organisationsfrågor bör avvaktas och remissbehandlas innan en
proposition om den nya balken utarbetas.---Vi vill betona att tillsynen
av ej prövningspliktiga verksamheter upptar en ansenlig del av de lokala
tillsynsmyndigheternas tid. Tillsynsinsatsema medför ofta krav på
åtgärder, råd om försiktighetsmått och i vissa fell krav på kontrollpro-
gram. Bland de ej prövningspliktiga verksamheter som miljönämnden i
Sundsvall ställt krav på kan nämnas fordonstvättar, mindre verkstäder
och lackeringsfirmor. Med generella föreskrifter finns det nog utsikter att
tillsynsinsatsema kan bli effektivare och mindre tidskrävande. Kommittén
ifrågasätter om kommunerna skall utöva tillsynen över egna miljöferliga
verksamheter som avloppsreningsverk och avfallsanläggningar. Miljö-
nämnden i Sundsvall, som har tillsynsansvar över 39 kommunala
anläggningar, har bedrivit en metodisk och konsekvent tillsyn över dessa
verksamheter. Förutom många positiva tillsynsresultat har nämnden även
tvingats åtalsanmäla kommunen vid flera tillfallen. Vi är kritiska till att
kommittén i så generella ordalag ifrågasätter miljönämndernas tillsyn
över kommunala anläggningar. I den föreskrift som kommer att reglera
tillsynsansvaret mellan länsstyrelsen och kommunen så föreslår vi att
kommunen får ett utökat tillsynsansvar jämfört med nuvarande fördelning
i miljöskyddsförordningen.
19.2.56 Timrå kommun: Organisationsfrågorna och ansvarsfördelningen
mellan exempelvis stat och kommun bör utredas och förtydligas
ytterligare i det fortsatta kommittéarbetet. I och med att man tagit bort
44a § i ML synes kommunens roll i miljöarbetet att förändras. Nuvaran-
de flexibla syn på kommunens miljöengagemang föreslås ersättas av en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
470
striktare syn som inte tar hänsyn till folkmängd, resurser, kompetens etc. Prop. 1994/95:10
Ambitiösa kommuner kan hindras i sina ambitioner och andra kommer Bilaga 4
att få ansvar de inte är förberedda på. Vi vill dock understryka att det
effektivaste sättet att bedriva miljöarbetet är på lokal nivå, alltså i
kommunen. Närheten och kunskapen om miljösituationen är viktiga
grundprinciper för ett lyckat miljöarbete. Sedan är det en annan fråga om
vem som skall stå för kostnaden för bl.a. miljöskyddstillsynen. Miljöbal-
kens uppbyggnad med utökad fÖreskriftsrätt för centrala myndigheter
kommer att innebära förändringar för kommunen. Genom festställande
av föreskrifter i framtiden kommer kommunernas roll i miljöarbetet att
i vissa fell vara oviss. Kommunernas lokala miljöarbete nämns på ett
flertal ställen i betänkandet. I lagtexten framgår inte på något sätt hur
lokala miljöarbetet uttryckt i exempelvis Agenda -21 skall kunna
bedrivas. Miljöarbetet har under de senaste åren mer och mer riktat in
sig på den enskilda individens beteende- och livsstilsffågor, med-
borgarmedverkan, folkhälsoarbetet etc. Samhällets ambitioner att skapa
ekokommuner med ekologisk grundsyn i sitt agerande är även lämnat
utanför lagen. Vi vill notera att det är viktigt att miljöbalken inte hindrar
utvecklingen av ekofrågan och den enskildes möjlighet att delta och
utveckla framtidens miljö samhälle.
19.2.57 Örnsköldsviks kommun: Miljöbalken ger centrala myndigheter
en avsevärt utökad fÖreskriftsrätt och tillskapar också nya kontrollredskap
som staten kan använda mot kommunerna. Även om vikten av det lokala
miljöarbetet nämns här och där i underlagsmaterialet blir det nationella
perspektivet alltför dominerande. Det demokratiska Agenda -21
perspektivet återspeglas inte på något sätt i lagtexten. Detta medför att
mycket av den nya tidens miljöarbete; folkhälsoarbete, livsstilspåverkan,
lokalt samarbete mellan myndighet-näringsliv-ideell miljövård, med-
borgarmedverkan etc. kommer att skötas utanför balkens domäner. Ur
denna synpunkt är miljöbalken en traditionell myndighetslag, mer lämpad
att lösa 80-talets punktkälloproblematik än att hantera det mer lång-
siktiga, förebyggande och underifrån kommande miljöarbetet anno år
2000. Risken är därför uppenbar att balken kommer att leda till att
miljöarbetet på sikt vrids bort från den decentraliserade modell som
sedan mitten av 80-talet varit gällande i Sverige. Närhetsprincipen borde
komma till uttryck i lagtexten.
19.2.58 Skellefteå kommun: I organisationsfrågorna kan konstateras ett
direkt misslyckande. Således har kommittén inte lyckats samla sig till
något konstruktivt förslag, utan tvärtom lämnat frågan i ett sämre skick
än vad som är fellet idag. Dvs. man har avvecklat § 44a i miljöskyddsla-
gen, som medgivit en relativt hög grad av flexibilitet mellan tillsynsmyn-
digheterna och i stället förordat ett system där alla kommuner förutsätts
kunna göra exakt lika mycket. Detta rigida system överlåter man sedan
471
till en annan utredning att utveckla. 22 kap. 1 §. Här föreslår kommittén
en förändring som inte längre medger länsstyrelsen rätt att delegera
tillsyn (jfr. nuvarande 44a § ML). Samtidigt utser man den lokala
tillsynen som huvudansvarig och medger regeringen att göra undantag.
Konstruktionen är vida underlägsen den nuvarande i så måtto att
möjligheterna till en flexibel tillsynsorganisation drastiskt försämras. I
den mån kommittén haft till uppgift att förenkla och skapa underlag för
höjd effektivitet i tillsynsarbetet, så är detta ett flagrant avsteg från
direktiven. Eftersom ändringsförslaget saknar motivering, blir det
bakomliggande motivet inte bara obegripligt, utan även fördolt. Eftersom
organisationsfrågan nu överlämnats till en ny utredning kan här bara
understrykas vikten av att denna utredning bortser från kommitténs
förslag och i stället utgår från lagens § 44a och om möjligt utvecklar
flexibiliteten i systemet ytterligare. En sådan inriktning behöver inte med
nödvändighet betyda att alla kommuner skall ha ett huvudansvar i
tillsynsarbetet. Erfarenheterna av 4 års arbete med den nuvarande
miljöskyddslagen visar tvärtom att möjligheterna att bedriva tillsynsarbete
på lokal nivå varierar avsevärt. Tendensen har förstärkts av ändringarna
i kommunallagen. Huvudskiljelinjen går mellan större och mindre
kommuner, men avvikelser förekommer. Det övergripande målet för det
framtida organisationsarbetet måste vara att skapa en effektiv miljötillsyn,
där befintliga resurser utnyttjas maximalt oavsett på vilka nivåer
resurserna finns. En modell som begränsar företrädesvis större kommu-
ners rätt att bedriva ett ambitiöst miljöarbete, samtidigt som den tvingar
mindre kommuner utan tillräckliga förutsättningar att axla ett allt större
miljöansvar gagnar vare sig miljö eller ekonomi. Lösningen måste i
stället vara att i största möjliga mån delegera ut arbetsuppgifterna till
lokal nivå, men med iakttagande av givna förutsättningar i vaije
situation. - - - Det väsentliga borde vara att skapa ett system för
uppföljning av hur tillsynen enligt miljöbalken fungerar. En sådan
"miljörevision" bör inte utgå från nuvarande statliga myndigheter, utan
från ett av riksdagen utsett organ. Därigenom kan snabbast möjliga
återkoppling mellan lagstiftare och tillämpare åstadkommas.
19.2.59 Umeå kommun: I det särskilda yttrandet av Guldner Homsved
hänsyftas framför allt på den omfettande rätt att utfärda föreskrifter som
kommittén tillägger statliga myndigheter. - - - Det finns en risk att
sådana föreskrifter förorsakar kommunerna kostnader utan att någon
möjlighet till kompensation föreligger. Frågan bör utredas ytterligare.
19.2.60 Piteå kommun: Uppbyggnaden av balken med en för regeringen
och centrala verk betydande föreskrivningsrätt innebär svårigheter att nu
helt bedöma konsekvenserna av utredningens förslag men också problem
med avgränsningen mot det kommunala självstyret. Miljöfrågorna idag
kräver ofta lokala lösningar och balken bör därför garantera kommuner-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
472
nas inflytande vid tillåtlighetsprövning av stora anläggningar. Möjligheter
för kommunerna att agera utifrån lokala förutsättningar måste också
garanteras t.ex. vad avser övertagande av tillsyn, lokala miljökvalitets-
normer och möjligheter för lokala tillsynsmyndigheter att ingripa.---
Erfarenheterna från denna tillsyn har enbart varit goda. Kommunen har
vid åtskilliga tillfallen konstaterat det positiva i att tillsynen ligger där
utsläppen sker. Tillsynen förutsätter täta och nära kontakter både med de
företag som bedriver miljöferlig verksamhet och de människor och den
miljö som påverkas av utsläppen. Närheten är enligt kommunens
uppfettning en förutsättning för en god miljöskyddstillsyn. Det är med
stor förvåning Piteå kommun konstaterar att utredningen inte kommit
med något konstruktivt förslag i tillsynsfrågan som nu överlämnats till en
särskild utredning. Piteå kommuns principiella ståndpunkt är att tillsyn
enligt balken skall åligga kommunerna med möjlighet till full kost-
nadsersättning för nedlagt arbete. Genomförandet av miljöarbetet åvilar
i stor utsträckning kommunerna. Den lokala tillsynen är en väsentlig
fektor för att kunna beakta miljöfrågorna i den kommunala planeringen
och för att kunna tillvarata kommunmedborgamas miljöengagemang.---
Kommittén har förbisett att tillsynen enligt miljöskyddslagen inte är vare
sig unik eller ny. Kommunal tillsyn över kommunala anläggningar har
bedrivits allt sedan 1875 och i betydligt större utsträckning omfettat
bostäder, skolor, daghem, fritids- och badanläggningar m.m. Detta
förhållande gäller även inom livsmedelstillsynen. På motsvarande sätt har
staten tillsynen över staten, exempelvis vad gäller försvarets anlägg-
ningar. Det väsentliga i denna del är inte vem som utövar tillsynen utan
att tillsynen fungerar. För att försäkra sig om att tillsynen enligt
miljöbalken fungerar enligt uppställda mål bör ett system för uppföljning
och utvärdering tillskapas. Ett sådant system bör förslagsvis knytas till
riksdagen i form av ett miljö-JO eller motsvarande. - - - En viktig
principiell fråga som kommittén festslår är att kommunerna bör tilldelas
ett huvudansvar för tillsynen av miljöferlig verksamhet. I 22 kap. 1 §
föreslås att efter åtagande av en kommun får regeringen överlåta åt
kommunen att i ett visst avseende utöva tillsyn som annars skulle
ankomma på statlig myndighet. - - - Piteå kommun anser det vara
väsentligt att en kommun även fortsättningsvis skall ha möjlighet att åta
sig tillsynen av en miljöferlig verksamhet som är av väsentlig betydelse
för kommunens miljöbelastning, under förutsättning att resurser och
kompetens finns att tillgå. Paragrafen bör omformuleras så att dess
innebörd överensstämmer med nuvarande 44a § i miljöskyddslagen.---
En viktig fektor för att uppnå de nationella miljömål som riksdagen
fastlagt är att en helhetssyn präglar miljöarbetet på central, regional och
lokal nivå. Denna för miljöarbetet så viktiga helhetssyn har också påtalats
av KLIV-utredningen som bl.a. föreslår inrättandet av ett centralt
samrådsorgan.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
473
19.2.61 Göteborgs och Bohus läns landsting: Vi anser att besluts-
fettande, tillsyn och planering skall ske så nära berörda människor och
verksamheter som möjligt. Därför delar vi inte kommitténs syn att
Naturvårdsverket skall bli tillsynsmyndighet for vissa verksamheter, utan
tillsynen bör som hittills utövas av länsstyrelse. Av samma skäl ansluter
vi oss till förslaget att tillsyn där så är lämpligt utövas av kommunal
nämnd, men vi anser inte att kommunens egna verksamheter därvid
generellt skall undantas. Vid behov av planering eller tillsyn inbegripande
flera län eller kommuner anser vi att detta i största utsträckning skall ske
genom samverkan och inte onödigtvis föras till högre beslutsnivå.
19.2.62 Svenska Kommunförbundet: Ansvarsfördelningen mellan staten
och kommunerna är inte utklarad i miljöbalksförslaget. Regeringen har
därför tillkallat en särskild utredare, Dir. 1993:43.---Konsekvenserna
för den kommunala självstyrelsen av miljöskyddskommitténs förslag är
bl.a. mot bakgrund av vad som nu angivits svåra att bedöma. Eftersom
de organisatoriska frågorna inte är klarlagda i betänkandet, är kommuner-
nas roll i den framtida miljöpolitiken fortferande oklar när betänkandet
remissbehandlas och kommer att vara oklar när betänkandet remissbe-
handlas och kommer att vara oklar om en proposition föreläggs riksdagen
under innevarande mandatperiod. Detta är helt oacceptabelt för kommu-
nerna. Ansvarsfrågorna måste vara utklarade när riksdagen fettar beslut
om en ny miljölagstiftning.---Kommunförbundet har i en skrivelse den
14 maj 1993 hemställt att regeringen ger en parlamentarisk utredning i
uppdrag att utreda frågan om ett vidgat grundlagsskydd för kommunernas
självstyrelse. Dessutom föreslås att åtgärder omgående vidtas för att få
till stånd en enhetlig och konsekvent linje i lagstiftningsfrågor som rör
kommunerna och att självstyrelseintressena regelmässigt blir beaktade.
Det senare innebär att en avvägning i förhållande till Europakonventionen
om kommunal självstyrelse skall göras i allt lagstiftningsarbete som
direkt eller indirekt berör kommunerna. I fråga om uppgiftsfördelningen
mellan staten och kommunerna bör man enligt förbundets uppfettning i
framtiden skilja på obligatorisk verksamhet där utrymme finns för lokala
bedömningar och därmed kommunalt självstyre och obligatorisk
verksamhet utan direkta självstyrelseinslag. Förbundet anser att i fråga
om obligatorisk verksamhet utan direkta självstyrelseinslag utgångs-
punkten bör vara att staten bär ansvaret för verksamheten - även om
denna kan behöva decentraliseras och skötas lokalt. Det bör i lag finnas
möjlighet för kommunerna att frivilligt avtala med staten om att sköta en
sådan verksamhet mot full kostnadstäckning. I vilken grad förslaget till
miljöbalk ger utrymme för lokala bedömningar och därmed kommunalt
självstyre är mycket svårt att bedöma med utgångspunkt i huvudbe-
tänkandet. Kommunens framtida roll i miljöpolitiken skall först under det
kommande året klarläggas av en särskild organisationsutredare. Många
regler i förslaget bedöms ge utrymme för lokala avvägningar om hur
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
474
miljöhänsynen lämpligast uppfylls. Samtidigt följer av andra regler att det Prop. 1994/95:10
inte går att bedöma om dessa i framtiden kommer att vara utformade så Bilaga 4
att de ger utrymme för lokala avvägningar.---Kommunförbundet anser
att redan när ett förslag till miljöbalk överlämnas till riksdagen, måste det
klart framgå vad alla Sveriges kommuner förväntas ta ansvar for i
miljöpolitiken. De grundläggande kraven på vaije kommun skall alltså stå
inskrivna i lag. De regler som kommunerna skall ha ansvar för förutsätts
ge ett utrymme för lokala bedömningar och prioriteringar så att de är av
kommunalpolitiskt intresse.---Saknas självstyrelseinslag, bör huvudan-
svaret ligga på staten och kommunerna kan då i stället ges möjlighet att
efter intresse och kompetens avtala med staten om att sköta uppgifterna
mot full kostnadstäckning. Genom en sådan på lokala överenskommelser
grundad lösning av ansvarsfördelningen kan också staten vinna fördelar.
Om en kommun på grund av resursbrist eller andra skäl inte fullgör
uppgiften på ett sätt som staten förutsatt, kan uppgiften gå tillbaks till
staten i dess egenskap av ansvarig för verksamheten. Exempel på
verksamheter som i stort sett saknar självstyrelseinslag inom "miljöom-
rådet" är djurskyddstillsyn, livsmedelstillsyn och vissa frågor om
kemikaliekontroll. - - - Kommittén förväntar sig uppenbarligen att
kommunerna skall ta över en stor del av den miljötillsyn som länsstyrel-
serna idag utövar. En särskild organisationsutredare har dock tillkallats. -
- - Vad gäller tillsynen är utgångspunkten för organisationsutredaren att
uppdelningen av tillsynsansvaret mellan länsstyrelsen och kommunerna
bör göras tydligare än enligt gällande bestämmelser. Kommunförbundet
har i samband med "Utredningen om kommunernas arbete för en god
livsmiljö (KLIV)" kunnat konstatera att de allra flesta som arbetar med
eller berörs av miljötillsynen är positiva till den överföring av till-
synsansvaret till kommunerna som genomförts under de senaste åren.
Genom det kommunala övertagandet har tillsynen förbättrats markant.
Utvecklingen har också lett till resursförstärkningar och betydligt
förbättrad miljökompetens i kommunerna. Ett fortsatt övertagande av mer
kvalificerade tillsynsobjekt ses som en naturlig utveckling i flertalet
kommuner.
19.2.63 Svenska naturskyddsföreningen: Från Naturskyddsföreningens
sida vill vi understryka betydelsen av fristående miljönämnder. Miljö-
arbetet måste ligga på ett särskilt kommunalt organ och inte blandas
samman med andra frågor. Framför allt skall miljöfrågor inte handhas av
sådan kommunal nämnd som har att ansvara för exploateringsfrågor, som
byggnadsnämnd och teknisk nämnd. Föreningen anser att det är högst
olyckligt att miljönämnderna nu, efter ändringen av Kommunallagen,
endast är fakultativa. En önskan från föreningens sida är naturligtvis att
det genom vederbörlig ändring i Kommunallagen åter blir obligatoriskt
med fristående miljönämnder. Det lokala Agenda 21-arbetet, som pågår
i flera av landets kommuner, måste även fortsättningsvis uppmuntras.
475
Detta arbete kan ske i form av planer, som festställs och ställs ut på Prop. 1994/95:10
samma sätt som de kommunala översiktsplanerna. Vaije kommun bör Bilaga 4
utarbeta sin egen Agenda-21 med sina egna punkter och förslag till
åtgärder, samt en realistisk tidsplan för att verkställa dessa. Detta
förfaringssätt är i många kommuner idag redan ett fektum, men har ännu
långt ifrån vunnit terräng i hela landet. Denna lokala Agenda-21 skall
kunna ställas ut på samma sätt som förslag till översiktsplaner.
19.2.64 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
Kommittén har inte föreslagit några lösningar på problemen avseende
utdragen handläggning i tillståndsärenden och brister i tillsynen. Dessa
båda frågor är av mycket central betydelse för företagen. Det är därför
med tillfredsställelse vi konstaterar att regeringen - såsom Allert
Alverborg efterlyst i sitt yttrande - tillsatt en särskild utredare med
uppgift att se över tillstånds- och tillsynsfrågor mot bakgrund av bl.a.
kommitténs förslag. Utan att föregå utredningen vill organisationerna
kraftfullt understryka vad som uttalas i utredningsdirektiven, nämligen att
"Det är angeläget att säkerställa hög kompetens, liksom högt ställda krav
på rättssäkerhet och effektivitet i tillsynsarbetet. Vidare bör enhetlighet
i rättstillämpningen uppnås". Detta innebär att kommitténs uttalanden om
fördelningen av tillsynsansvaret mellan regional och kommunal nivå
synes mer eller mindre överspelade. Som Allert Alverborg utvecklat
saknas ens teoretiska möjligheter att i vaije enskild kommun bygga upp
den kompetens som skulle fordras för att ta över tillsynsansvar. Även
för den tillsyn som redan idag utförs av kommunerna finns anledning till
förnyade överväganden angående ansvaret. Industriförbundet har tidigare
i sin idéskiss förordat en statlig tillsynsorganisation med 6-8 regionala
enheter. Även om denna idé inte förverkligas bör det finnas goda
förutsättningar att genom frivilligt samarbete mellan olika länsstyrelser
uppnå de för företagen eftersträvade målen, nämligen hög kompetens,
hög effektivitet och stor enhetlighet i rättstillämpningen. Den nuvarande
situationen är helt otillfredsställande. Sannolikt krävs ändringar i alla led
i beslutsprocessen för att handläggningstidema skall kunna kortas.
Särskilt intresse bör därvid ägnas åt handläggningsrutiner såsom
remissorganens agerande, tidsfrister för yttrande, beviljande av anstånd
m.m. En yttersta tidsgräns för meddelande av tillstånd bör också
övervägas. Dylika existerar internationellt och bidrar effektivt till
snabbare handläggning.
19.2.65 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: Kommunerna ges allt
vidare befogenheter inte minst när det gäller tillsynen över miljöskyddet.
Kommittén vill öka kommunernas tillsynsuppgifter och även påföra dessa
tillsynen över miljöferlig verksamhet. LRF har inget emot en decentrali-
sering av såväl tillstånd som tillsyn under förutsättning att myndig-
hetsutövningen sköts på ett kompetent sätt samt att den enskildes
476
rättssäkerhet inte sätts ur spel speciellt vad gäller möjligheten att
överklaga förelägganden och förbud. LRF upplever att det idag finns
stora brister vad gäller samarbete mellan tillståndsgivande myndigheter,
vilket kan ha en orsak i skilda ambitioner i olika lagstiftningar. Med
tanke på vikten av att kunna förenkla och förbilliga för såväl samhälle
som enskilda är ett ökat samarbete ytterst viktigt, vilket också kommer
till uttryck i 22 kap. 1 §. Tillsynsverksamheten får inte göras mer
omfettande eller kostnadskrävande än som oundgängligen krävs. Med
tanke på att tillsynsmyndigheterna enligt 23 kap. 1 § har rätt att ta ut
avgifter som täcker kostnaderna för prövning och tillsyn finns det ingen
naturlig broms på hur omfettande denna verksamhet kan bli. LRF anser
att lagtexten dels bör ge uttryck för en allmän återhållsamhet dels endast
ge möjlighet för tillsynsmyndighet att ta ut avgift för prövning och tillsyn
över tillståndspliktig verksamhet. Tillsyn över annan verksamhet bör vara
av ett allmänt samhällsintresse i likhet med t.ex. polisövervakning och
bekostas av allmänna medel.
19.2.66 Värmeverksföreningen: Det är viktigt att stora företag med
många anläggningar inte har flera skilda tillsynsmyndigheter med ett
antal olika kontaktpersoner. Miljösamarbetet underlättas om man har en
kontaktperson från en myndighet som är väl insatt i verksamheten.---
Värmeverksföreningen anser därför att det skall finnas en möjlighet för
företag som bedriver verksamhet vid flera anläggningar att kunna få
endast en tillsynsmyndighet för alla anläggningarna.
19.2.67 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: Om de nationella
miljömål som beslutas av riksdagen skall kunna uppnås måste det finnas
en helhetssyn på miljöarbetet på central, regional och lokal nivå. Detta
har också framhållits av den s.k. KLIV-utredningen, som bl.a. föreslagit
att ett centralt samrådsorgan inrättas. TCO tillstyrker i stort de förslag
som lagts av utredningen till ansvarsfördelning mellan Statens Naturvård-
sverk, länsstyrelserna och kommunerna. Då flera myndigheter på
nationell nivå påverkas av skapandet av miljöbalken förutsätter TCO att
eventuella konsekvenser utreds i nära medverkan med berörda feckliga
organisationer. - - - Den arbetsfördelning som idag finns beträffande
tillsynen av kommunala anläggningar under hälsoskyddslagen fungerar
bra och bör tillämpas även framöver. Det är i sammanhanget angeläget
att organisationen av hälsoskyddet på regional och central nivå klaras ut.
---TCO anser att det i miljöbalken skall slås fest att kommunerna på
lokal nivå har ett ansvar att uppmärksamt följa utvecklingen inom
kommunen i miljö- och hälsoskyddshänseende och därvid utarbeta de
förslag som är påkallade samt att medverka i planering där miljö- och
hälsoskyddsfrågor berörs; samarbeta med myndigheter, organisationer
och enskilda vars verksamhet berör miljö- och hälsoskyddsområdet och
lämna allmänheten råd och upplysningar i ftågor som rör miljö- och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
477
hälsoskyddsområdet. Organisationsformen måste dock vara sådan att Prop. 1994/95:10
risken för jäv, sammanblandning och otydlighet undvikes. TCO Bilaga 4
tillstyrker att kommunerna åläggs att inrätta en miljönämnd som har ett
samlat ansvar för miljöarbetet i kommunen. Det är enligt TCOs mening
nödvändigt att denna nämnd i sitt arbete stöds av en samlad särskild
förvaltning för miljöfrågorna. TCO vill också påpeka att resursfrågorna
ses över både på central, regional och lokal nivå för miljöarbetet. Den
allmänna nedrustning som pågår av den offentliga förvaltningen där
sparande har blivit en allt överskuggande fektor, riskerar att göra
målsättningarna i miljöarbetet enbart till slagord utan innebörd. Den
föreslagna avgiftsbeläggning som föreslås i miljöbalken borde kunna
bidra till finansieringen av miljöarbetet. Ett stort problem för miljöarbetet
är att bibehålla kompetens inom myndigheter och kommuner där det
privata näringslivet åter kommer att tvingas intensifiera sitt miljöarbete.
Det är i och för sig positivt att det privata näringslivet rekryterar kunnig
personal från naturvårdsverk, länsstyrelser och kommuner, men detta får
inte leda till att kompetensnivån inom myndigheterna urholkas be-
träffande yttre miljöfrågor. Samhället måste därför göra ansträngningar
för att bredda kompetensen inom miljöområdet så att man inte blir
onödigt drabbade när man blir utsatt för viss förlust av kvalificerade
medarbetare.
19.2.68 Landsorganisationen, LO: LO anser att ökat kommunalt
engagemang i tillsynsarbetet är viktigt med hänsyn till arbetets om-
fettning, men anser också att det är tveksamt om kommunerna har
möjlighet att leva upp till sin roll som tillsynsorgan. Utredningen har ej
heller på detta område presenterat tillräckligt underlag om konsekvenser-
na av förslaget och en förutsättningslös prövning av alternativ. Med tanke
på den nedrustning som nu skett av kommunerna, och förändringen av
kommunallagen beträffande obligatoriska nämnder finns det anledning att
befera att det i åtskilliga kommuner ej kommer att finnas tillräcklig
kompetens för att klara miljötillsynen. Denna utveckling har ej berörts
och ej heller konsekvenserna av den. Visserligen kan kommuner via
tillsynsavgifter finansiera verksamheten, men den fortgående ned-
rustningen kan omintetgöra balkens intentioner. Det bör klargöras vad
som krävs i form av vägledning från centrala myndigheter, centralt
foreskriftsarbete samt utbildningsinsatser för att kommunerna skall klara
sina uppgifter på området.---På grund av den tid som tillståndsärenden
kan ta finns en uppenbar risk för att nödvändiga investeringar uteblir
eller att nya verksamheter förläggs utanför landets gränser. Detta kan i
sin tur innebära att de miljölösningar som tillståndsmyndighetema nu
önskar åstadkomma inte kommer till stånd, därför att ambitionsnivån är
lägre i de länder där investeringarna skulle komma att göras. Det är
därför viktigt att förkorta handläggningstidema - utan att ge avkall på
miljökraven - genom att se över administrativa rutiner och öka ut-
478
nyttjandet av generella föreskrifter.
är bra att en stor del av ansvaret decentraliseras till dem, som är mest
berörda (i kommunerna) både när det gäller tillsynen och ideella
organisationers möjlighet att yttra sig och överklaga beslut. Utredningen
föreslår att huvuddelen av tillsynen över miljöferliga verksamheter läggs
på kommunerna. Det är bra eftersom den lokala tillsynen på detta sätt
kan samordnas och en helhetsbild blir tydligare. Det är emellertid viktigt
att kommunerna tillförsäkras resurser så att tillsynen kan utföras
tillfredsställande.---Miljöbalken ger centrala myndigheter en avsevärt
utökad fÖreskriftsrätt och skapar också nya kontrollredskap, som staten
kan använda mot kommunerna. Även om vikten av det lokala miljö-
arbetet nämns här och där i underlagsmaterialet blir det nationella
perspektivet alltför dominerande. Det demokratiska Agenda -21
perspektivet återspeglas inte på något sätt i lagtexten. Detta medför att
mycket av den nya tidens miljöarbete; folkhälsoarbete, livsstilspåverkan,
lokalt samarbete mellan myndighet-näringsliv-ideell miljövård, med-
borgarmedverkan etc. kommer att skötas utanför balkens domäner. Ur
denna synpunkt är miljöbalken en traditionell myndighetslag, mer lämpad
att lösa 80-talets punktkälloproblematik än att hantera det mer lång-
siktiga, förebyggande och underifrån kommande miljöarbete när vi
närmar oss år 2000. Risken är därför uppenbar att balken kommer att
leda till att miljöarbetet på sikt vrids bort från den decentraliserade
modell som sedan mitten av 80-talet varit gällande i Sverige. När-
hetsprincipen borde komma till uttryck i lagtext.
19.2.70 Föreningen Skogsindustrierna: Tillsyns- och kontrollverksam-
heten inom svensk skogsindustri har sedan miljöskyddslagens tillkomst
successivt utvecklats både genom myndigheternas och industrins försorg
och fungerar idag mycket väl. Basen i febrikemas kontrollverksamhet
utgörs av egenkontrollen, vilken omfettar daglig drift-, utsläpps, och
funktionskontroll av processer och reningsanläggningar.---Skogsindus-
trierna anser att det inte finns skäl att förändra nuvarande ansvarsför-
delning for tillsynsverksamheten mellan myndigheterna. Huvudansvaret
for tillsynen bör således även fortsättningsvis åvila de statliga myndig-
heterna. De statliga myndigheterna bör i likhet med idag utöva tillsyn för
de anläggningar som ingår i miljöskyddslagens A- respektive B-lista. En
översyn av listorna kan dock vara befogad. Vi förordar en uppdelning
baserad på branscher och inte på enskilda företag, vilket diskuteras i
övervägandena.---Enligt vår uppfettning skulle en decentralisering av
tillsynsansvaret till kommunerna komma att innebära ett mer komplicerat
och sannolikt dyrare system för företagen. Att bygga upp erforderlig
kompetens hos kommunerna skulle t.ex. vara mycket kostsamt, om det
ens är möjligt. Ytterligare skäl for att huvudansvaret bör vila på de
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
479
centrala och regionala myndigheterna är att miljöproblemen idag till stor
del är av global karaktär. Tillsynsverksamheten bör därför mer och mer
riktas mot övergripande ansvar och samordning av åtgärder inom större
regioner.
19.2.71 Kemikontoret: Särskilt de mindre företagen har små möjligheter
att till för dem skälig kostnad täcka sitt behov av miljörättslig sakkunskap
med hjälp av utomstående sakkunniga. Sådana utgör for övrigt en
bristvara. Företagen måste därför kunna förlita sig på myndigheternas
förmåga att tillämpa lagen korrekt, konstruktivt och effektivt. Det är
därför av väsentlig betydelse att den framtida tillsynsorganisationen får
en sådan struktur att den kan tillgodose företagens behov i detta
avseende. Kemikontoret utgår ifrån att den nu arbetande utredningen
rörande den framtida myndighetsorganisationen beaktar detta.
MHTF anser, i motsats till kommitténs förslag, att kommunerna skall ha
tillsyn över kommunens egna anläggningar. Kommunerna har idag tillsyn
över en mängd kommunala anläggningar som lyder under hälsoskyddsla-
gen, men även anläggningar som lyder under nuvarande miljöskyddslag.
Detta är en väl fungerande organisationsmodell som fortsättningsvis bör
tillämpas.---MHTF anser att det i balken skall fastslås att det på lokal
nivå skall finnas en nämnd med ansvar att
- uppmärksamt följa utvecklingen inom regionen/kommunen i miljö- och
hälsoskyddshänseende och därvid utarbeta de förslag som är påkallade
samt medverka i planering där miljö- och hälsoskyddsfrågor berörs
- samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vars verksam-
het berör miljö- och hälsoskyddsområdet
- lämna allmänheten råd och upplysningar i ftågor som rör miljö- och
hälsoskydd. Jämför med nuvarande Hälsoskyddslag 4 §. MHTF anser att
en fristående miljö- och hälsoskyddsnämnd och förvaltning är en förut-
sättning för ett effektivt opartiskt och trovärdigt miljö- och hälsoskydds-
arbete, att genom detta undvikes t.ex. risken för jäv. Status och
förtroende för miljö- och hälsoskyddsarbetet bibehålies.
19.2.73 Sveriges Försäkringsförbund: Förbundet vill framhålla vikten
av att den omfettande balken med den långtgående delegeringen av
tillsynsansvaret till bl.a. kommuner inte får medföra en ojämn tillsyn och
rättstolkning i de olika kommunerna. Tillsynsmyndigheterna måste inneha
hög kompetens samt upprätthålla samma ambitionsnivå. Det är be-
tydelsefullt att tillsynen ej påverkas av att en eventuell skada kommer att
täckas av en försäkring. Självfallet får inte heller det förhållandet att det
aktuella objektet har nära anknytning till tillsynsmyndigheten, t.ex. en
kommuns tillsyn av kommunalt bolag, inverka på tillsynen. Förbundet
anser att kontrollen över de olika tillsynsmyndigheternas verksamhet
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
480
genomgående bör handhas av en särskild myndighet. Detta for att främja
en enhetlig och likformig tillsyn.
19.2.74 Jernkontoret: Det nu liggande förslaget till miljöbalk ger
möjlighet till en smidigare hantering av industrins miljöfrågor än vad
nuvarande lagstiftning medger. Detta kräver dock att den nyligen tillsatta
organisationskommittén förvaltar möjligheterna rätt. Därvid är det
väsentligt att handläggningstidema för tillståndsärenden kan göras korta.
Generella riktlinjer for vissa utsläpp inom en bransch är ett sätt att
förenkla tillståndsärenden. För att sådana riktlinjer skall underlätta
tillståndshanteringen är det vår bestämda mening att berörd bransch
måste ges möjlighet att aktivt medverka dels i valet av villkor som
lämpar sig för generella riktlinjer, dels i utformningen av riktlinjer.
Generellt gäller dock att sådana riktlinjer inte får vara strängare än vad
som gäller internationellt. Utredningen föreslår att tillsynen i första hand
skall utövas av kommunerna. Vi ifrågasätter starkt om detta är den
optimala lösningen för stora processindustrier. Vi anser att för dessa bör
länsstyrelsen även i fortsättningen ha ansvaret för tillsynen. Dessutom
kan man överväga om inte berörda länsstyrelser borde samarbeta mer vid
tillsyn av anläggningar som det endast finns ett fåtal av i landet.
19.3.1 Statskontoret: Kommittén för i avsnitt 19.7 i huvudsak allmänna
resonemang. Dessa ger inte tillnärmelsevis svar på direktivens frågor.
Man kan hålla med om att kommitténs förslag i sig inte torde leda till
några väsentligt ökade kostnader för staten eller samhället i övrigt. Men
det faktiska utfallet kommer naturligtvis att bero på miljöambitionema
och snabbheten i att använda sig av balken som instrument, utvecklingen
av organisationen, valet av arbetsformer m.m.---Vi vill, bl.a. i linje
med förvaltningspolitiken och under intryck av utvecklingen på an-
gränsande områden, särskilt uppmärksamma på marknadslösningar och
renodling av myndighetsrollen, samverkan mellan kommuner och mellan
stat och kommun, stimulering av egenkontrollen och satsning på
sanktionssystemet, samt ekonomiska styrmedel och informationen som
styrmedel. Denna typ av strukturell utveckling torde vara avgörande för
de effekter som uppnås och för den totala kostnadsbildens förändring. - -
- De positiva rationaliseringseffekterna av de ökade möjligheterna att
meddela föreskrifter samt normer om miljökvalitet blir naturligtvis olika
beroende på omfattningen och den takt möjligheterna tas i bruk. Vi
uppfattar att bedömningarna i någon mån är olika i betänkandets
huvudtext och Naturvårdsverkets rapport i bilaga 2.
19.3.2 Riksrevisionsverket: Kommittén förutskickar att betydande
administrativa vinster bör kunna uppnås genom rationaliseringar vid
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
481
tillståndsgivning och annan prövning. Kommittén förutspår besparingar
på flera tiotals miljoner kronor i den statliga administrationen. Kommit-
tén redovisar inte hur man fått fram dessa skattningar. Utredningen
redovisar inte heller vilka extra resurser som kommer att krävas för att
kontrollera efterlevnaden av de generella föreskrifterna.
19.3.3 Domän AB: Detta synes vara klara direktiv till kommittén att
redovisa de ekonomiska vinsterna på olika plan av förslag, som innebär
en minskad administration och byråkrati. Domän kan inte finna, att
kommittén har fullgjort detta. Under avsnitt 19.7 Rationaliseringssyn-
punkter står det att "Inledningsvis kan konstateras att de av oss redovisa-
de förslagen i sig inte torde leda till några väsentligt ökade kostnader för
staten eller samhället i övrigt". Detta rimmar inte särskilt bra med
direktivtexten om besparingar på sammanlagt flera tiotals miljoner
kronor. Inom områden, som berör Domän, är det svårt att finna några
förenklingar när det gäller administration och byråkrati. Tvärtom föreslås
nya tillstånds- och anmälningsplikter, som ovan har exemplifierats med
husbehovstäkter och dikesreningar. Om det ligger allvar i riksdagens och
regeringens uttalade intentioner om ökat sektorsansvar och minskad
administration och byråkrati, är det inte rimligt att i ännu högre grad
involvera olika myndigheter i åtgärder, som ingår i normalt bruk av
marken. Förslag i motsatt riktning skulle faktiskt vara mera motiverade
och kunna förväntas. Det finns ännu ett skäl till minskad detaljstyrning.
Kommittén säger själv att "Rent generellt torde emellertid en utveckling
mot en ökad användning av generella föreskrifter av det slag som vi
föreslagit leda till en ökning av de centrala sektorsmyndighetemas
arbete." Detta förutsattes minska myndigheternas arbete med till-
ståndsprövning. Kommitténs egna förslag till nya tillstånds- och
anmälningsplikter innebär i stället att dessa lagras ovanpå ökad an-
vändning av generella föreskrifter.
19.3.4 Svenska Kommunförbundet: Rationaliserings- och effektivitets-
frågorna har alltså enligt förbundet inte uppmärksammats tillräckligt av
miljöskyddskommittén. Kommunförbundet har tidigare också efterlyst en
liknande förutsättningslös prövning när det gäller möjligheterna till
avreglering och förenkling inom miljöområdet som regeringen tagit
initiativ till inom flera andra områden. På lite längre sikt torde det inte
enbart vara fråga om att skärpa lagstiftningen på miljöområdet. En bred
miljöbalk eller en ny miljölag som utarbetats utan att möjligheterna till
bl.a. rationaliseringar och förenklingar noggrant prövats, kommer i
väsentliga stycken att vara omodem redan när den träder i kraft.
19.3.5 Landstingsförbundet: Enligt direktiven skall de ekonomiska
konsekvenserna av förslagen både på samhälls- och företagsnivå
redovisas. Landstingsförbundet saknar en samlad ekonomisk konsekven-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
482
sanalys i betänkandet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 4
20.1 Riksdagens ombudsmän, JO: Om det anses erforderligt med
hänsyn till innehållet i den lagstiftningsom avses bli genomförd har jag
ingen invändning mot att 8:7 RF ändras på föreslaget sätt.
20.2 Uppsala universitet: Kommitte’n har föreslagit ändring i regerings-
formen för att riksdagen ska kunna överlåta till regeringen eller till
myndighet som regeringen bestämmer att utfärda miljöbestämmelser men
också bestämmelser om hushållning med naturresurser. Antagligen ligger
det tankar om smidighet bakom förslaget. Trots detta är det inte
välbetänkt. De konstitutionella implikationerna blir betydligt mer
omfattande än vad kommittén förefaller mena. Miljön och naturresurser-
na är nämligen inte bara basen för välfärden och för förutsättningarna för
uthållig utveckling. Miljön och naturresurserna utgör också den egentliga
basen för ekonomin. En sådan överföring från riksdagen av norm-
givningen skulle medföra att betydande delar av den reglering avseende
egendom och enskilda förhållanden m.m. som nu kräver riksdagens
lagstiftning i framtiden tas bort från lagstiftarna. Detta är inte nödvändigt
sett från miljösynpunkt, det är antagligen inte ens lämpligt. Det innebär
antagligen vidare, om man analyserar det närmare, en synnerligen stor
konstitutionell förändring av grundvalen for normgivningen.
20.3 Riksantikvarieämbetet, RAA: I anslutning till förslaget till ändring
i regeringsformen föreslår RAA att ämnena i 8:7 1 st. 4 RF utvidgas
med ämnet kulturmiljövård, så att därmed regeringen eller efter dess
förordnande en myndighet får en grundlagsenligt klar möjlighet att
utfärda foreskrifterockså inom detta ämnesområde. Som en följd härav
bör bemyndigandena i 2:9 KML ses över så att ett tillfredsställande
skydd mot förslitning av känsliga fomlämningsmiljöer kan åstadkommas.
483
gotab 47010, Stockholm 1994
Nuvarande ordning
Reglema om miljöskadeförsäkring finns intagna i 65-68 §§ miljöskydds-
lagen (1969:387) samt förordningen (1989:365) om miljöskadeförsäk-
ring.
Enligt de nyssnämnda bestämmelserna skall det för ersättning i vissa
fall till den som har lidit skada enligt miljöskadelagen (1986:225) finnas
en miljöskadeförsäkring med villkor som godkänts av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig
verksamhet som enligt miljöskyddslagen kräver tillstånd eller anmälan
skall bidra till försäkringen med belopp som framgår av tabeller som
har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer.
Regeringen har i förordningen om miljöskadeförsäkring bestämt med
vilka belopp de betalningsskyldiga skall bidra till försäkringen samt
undantagit vissa tillstånds- eller anmälningsskyldiga verksamheter från
bidragsskyldigheten.
Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller
sakskada som avses i miljöskadelagen
1. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen
men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadestån-
det är förlorad,
2. om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
Försäkringens omfattning bestäms således av såväl miljöskadelagen som
försäkringsvillkoren.
Miljöskadelagen innebär strikt ansvar för skador som har orsakats
bl.a. genom vatten-, mark- eller luftförorening som verksamhet på en
fastighet har orsakat i sin omgivning.
Försäkringsvillkoren innehåller bl.a. närmare bestämmelser om för-
säkringens avgränsning, självriskbelopp och ersättningens beräkning i
vissa fall.
Det bör särskilt anmärkas att rätten till ersättning ur miljöskadeför-
säkringen är subsidiär.
Utredningsuppdraget
Det utredningsuppdrag som regeringen har lämnat mig kan delas upp i
tre huvudfrågor, nämligen en första som rör utvärderingen av miljöska-
deförsäkringen med överväganden och förslag i fråga om de framtida
formerna och villkoren för försäkringen, en andra som handlar om
miljöskadeförsäkringen bör utvidgas till att omfetta även saneringskost-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 5
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 5-10
nader vid företagsnedläggelser, de s.k. handräckningsfellen, samt slut-
ligen en tredje som innefattar överväganden om miljöskadeförsäkringen
bör kompletteras med en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalie-
hanterama.
Utvärdering av miljöskadeförsäkringen
Vad avser den första frågan anser jag att de nuvarande formerna för
miljöskadeförsäkringen bör bibehållas. Jag har vid mina överväganden
i denna del funnit att vare sig miljöskadeförsäkringen i sig eller konsor-
tiebolagens samarbete strider mot den på EG:s rättsordning grundade
konkurrensrättsliga reglering som har skett i den nya konkurrenslagen
(1993:20). Även i fortsättningen bör alltså miljöskadekonsortiet kunna
ombesörja miljöskadeförsäkringen.
De nu gällande försäkringsvillkoren föreslås ändrade för att stärka de
enskildas rätt till ersättning på så sätt att sakförsäkringsvillkoren i likhet
med personskadevillkoren bör omfetta rätt till ersättning även for skada
vars orsak står att finna i miljöpåverkan eller annan störning som har
inträffat efter det att miljöskadelagen trädde i kraft den 1 juli 1986.
Dessutom föreslår jag att villkoren ändras så att de enskildas möjlig-
heter att få ersättning for kostnader för rättegång eller annan utredning
förbättras.
Miljöskyddskommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:27)
Miljöbalk föreslagit att festighetsanknytningen i miljöskadelagen
(1986:225) skall frångås. Om förslaget blir verklighet betyder det att
även motorfordons-, järnvägs- och flygtrafik samt sjöfart kommer att
omfettas av miljöskadelagen, dvs. den föreslagna miljöbalkens skades-
tåndskapitel. Eftersom miljöskadelagen och jämvägstrafiklagen
(1985:192) skiljer sig något åt vad avser det strikta ansvarets omfettning
har jag därför för sådant fell föreslagit att det i 5 kap 1 § jämvägstrafik-
lagen läggs till ett stycke som for skador som omfettas av miljöskadela-
gen hänvisar till den lagen. Detta förändrar dock inte miljöskadeförsäk-
ringens tillämpningsområde, eftersom försäkringsvillkoren undantar rätt
till ersättning för skador orsakade av järnvägsdrift.
Saneringskostnader vid företagsnedläggelser
Jag övergår nu till den del av uppdraget som rör saneringskostnader vid
företagsnedläggelser.
Vid företagsnedläggelser, och då särskilt konkurser, efterlämnas i
många fell lagrat miljöferligt avfell, processkemikalier och annat som
måste tas om hand. Ibland är även marken på den aktuella festigheten
så förorenad att en sanering är angelägen.
Miljöskadeförsäkringen omfettar inte ersättning för kostnader för
omhändertagande och sanering.
I stället har vissa sådana åtgärder finansierats ur ett anslag som
Statens naturvårdsverk har för att finansiera återställnings- och sane-
ringsåtgärder i alla former. Kostnaderna för de ifrågavarande sanerings-
åtgärderna brukar benämnas handräckningskostnader.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 5
Naturvårdsverket har dock hos regeringen hemställt att det infors en
ordning som säkerställer att den som orsakar handräckningskostnader
också betalar dessa kostnader.
Med handräckningsfell avses således i detta betänkande de fall då en
sådan åtgärd bekostas med medel som disponeras av Naturvårdsverket
till bestridande av kostnad för åtgärd som måste vidtas när den som är
ansvarig enligt 5 § första stycket sista meningen miljöskyddslagen inte
har fullgjort sin skyldighet.
Jag avgav i enlighet med direktiven i december 1992 rapporten (SOU
1992:135) Miljöskadeförsäkring och handräckningskostnader. Mina
överväganden i rapporten mynnade ut i att en tänkbar lösning på den
ovan berörda problematiken var att utvidga det nuvarande miljöskade-
försäkringssystemet till att omfatta även dessa handräckningskostnader.
I detta slutbetänkande tar jag slutlig ställning i denna fråga genom att
förorda en utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet genom en
särskild saneringsforsäkring.
De alternativ till att utvidga miljöskadeförsäkringssystemet som jag
närmare har övervägt är att låta det vara som i dag, införa förmånsrätt
i konkurs för handräckningskostnader, kräva ställande av säkerhet för
samt att skapa en fond i stället for en försäkring.
Det som främst talar emot att låta det vara som i dag anser jag vara
att principen om att förorenaren skall betala i så fell frångås.
Att införa förmånsrätt i konkurs för ifrågavarande kostnader anser jag
inte vara någon framkomlig väg, främst av det skälet att handräcknings-
kostnader vanligtvis blir att betrakta som massafordringar eftersom
konkursboet kan bedriva miljöferlig verksamhet genom t.ex. lagring av
avfell. Massafordringar skall som bekant betalas först, även före för-
månsberättigade fordringar. Ytterligare ett skäl som talar emot att införa
förmånsrätt är att trenden i dag går i motsatt riktning, vilket bl.a. har
kommit till uttryck i att Insolvensutredningen har lagt fram förslag om
att statens förmånsrätter för skatter och avgifter skall avskaffas, se
betänkandet (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstmktton s. 328-336.
Ställande av säkerhet har jag avvisat som en lämplig lösning då det
inte av praktiska orsaker kan bli en heltäckande lösning. Det skulle
dock vara möjligt att införa krav på ställande av säkerhet i vissa
branscher av industrin.
I stället för försäkring skulle man kunna ha en fond. En fÖrsäkrings-
lösning ger dock fördelar framför en fondlösning, när det gäller finan-
siering, skadereglering och administration. Dessutom har vi ett redan
färdigt försäkringssystem. På nu anförda skäl har jag ansett att en för-
säkring är att föredra före en fond.
När det sedan gäller försäkringslösningens utformning föreligger det
en del komplikationer. De är dock inte värre än att det enligt min me-
ning går att lösa dem.
Problem är bl.a. för handen i förhållande till den konkursrättsliga
regleringen i och med att handräckningskostnader genom sin karaktär av
massafordran utgör en tyst realbelastning på konkursboet. I regerings-
och koncessionsnämndspraxis har emellertid vid flera tillfällen festsla-
gits att konkursbon, för de fell de t.ex. lagrar miljöferligt avfell och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 5
därigenom anses bedriva miljöferlig verksamhet, är ansvariga för de
ifrågavarande kostnaderna.
Miljöskadekonsortiet har i ett principåtagande preliminärt angivit hur
försäkringsvillkoren för en saneringsförsäkring skulle kunna se ut.
Jag anser därför att försäkringslösningen bör väljas.
För att underlätta handläggningen av saneringsfellen både för tillsyns-
myndigheter och försäkringsgivare föreslår jag att konkursförvaltaren i
en ny 7 kap. 8 a § i konkurslagen (1987:672) åläggs anmälningsskyldig-
het till tillsynsmyndigheten enligt miljöskyddslagen om ett saneringsbe-
hov eller behov av att omhänderta miljöferliga ämnen eller avfell före-
ligger.
Obligatorisk ansvarsförsäkring
Komplettering av miljöskadeförsäkringssystemet med en obligatorisk
ansvarsförsäkring för kemikaliehanterama anser jag främst av tre skäl
inte böra ske. Det första skälet är att brister i ansvarssystemet inte botas
genom att en ansvarsförsäkring införs. För det andra är dagens ersätt-
ningssystem (miljöskadeförsäkringen, trafikskadeersättning, läkemedels-
försäkring m.fl.) så vältäckande att något mera betydande behov av ett
komplement inte synes föreligga. För det tredje skulle en lämpligare
lösning vara, även om jag inte förordar den, att man gör ändringar i
miljöskadeförsäkringen så att den omfettar även skador orsakade av
kemikalier.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 5
Prop. 1994/95:10
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 65 och 66 §§ miljöskyddslagen (1969:387)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
För ersättning i vissa fell till
den som har lidit skada enligt
miljöskadelagen (1986:225)
skall det finnas en försäkring
(miljöskadeförsäkring) med
villkor som har godkänts av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Den
som utövar verksamhet som
enligt denna feg eller enligt
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen kräver till-
stånd eller anmälan skall bidra
till försäkringen med belopp
som framgår av tabeller som har
godkänts av regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer. Beloppen skall
betalas i förskott for kalenderår.
Föreslagen lydelse
65 §
För ersättning i vissa fell till
den som har lidit skada enligt
miljöskadelagen (1986:225) och
för betalning av vissa kostnader
som har uppkommit för staten
vid tillämpning av 41 a § eller
47 § denna lag skall det finnas
en försäkring (miljöskadeförsäk-
ring respektive saneringsförsäk-
ring) med villkor som har god-
känts av regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer. Den som utövar verk-
samhet som enligt denna feg
eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen
kräver tillstånd eller anmälan
skall bidra till försäkringen med
belopp som framgår av tabeller
som har godkänts av regeringen
Lagen omtryckt 1989:363
eller den myndighet som rege- Prop. 1994/95:10
ringen bestämmer. Beloppen 6
skall betalas i förskott för kalen-
derår.
66
Från miljöskadeförsäkringen
betalas, enligt vad som närmare
anges i försäkringsvillkoren,
ersättning till skadelidande för
sådan person- eller sakskada
som avses i miljöskadelagen
(1986:225)
1. om den skadelidande har
rätt till skadestånd enligt miljö-
skadelagen men inte kan få ska-
deståndet betalt eller rätten att
kräva ut skadeståndet är för-
lorad,
2. om det inte kan utredas
vem som är ansvarig för ska-
dan.
Från miljöskadeförsäkringen
betalas, enligt vad som närmare
anges i försäkringsvillkoren,
ersättning till skadelidande för
sådan person- eller sakskada
som avses i miljöskadelagen
(1986:225)
1. om den skadelidande har
rätt till skadestånd enligt miljö-
skadelagen men inte kan få ska-
deståndet betalt eller rätten att
kräva ut skadeståndet är för-
lorad,
2. om det inte kan utredas
vem som är ansvarig för ska-
dan.
Från saneringsförsäkringen
betalas, enligt vad som närmare
anges i försäkringsvillkoren,
ersättning för saneringskost-
nader som har uppkommit med
anledning av att en tillsynsmyn-
dighet har meddelat förordnande
om rättelse enligt 41 a § eller
begärt handräckning enligt 47
§, om den som är ansvarig
enligt denna lag inte kan betala.
Ersättning som nu sagts skall
dock inte betalas för kostnader
som har uppkommit med an-
ledning av räddningsinsatser
enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102).
Prop. 1994/95:10
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den
Härigenom föreskrivs att det i konkurslagen (1987:672) skall införas en
ny paragraf, 7 kap. 8 a §, av följande lydelse.
Föreslagen lydelse
7 kap.
8a§
Förvaltaren skall till tillsyns-
myndigheten enligt miljöskydds-
lagen (1969:387) anmäla om
konkursgäldenären har kvarläm-
nat miljöfarliga ämnen eller
miljöfarligt avfall som behöver
omhändertas. Detsamma gäller
vid misstanke om mark- eller
vattenföroreningar.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den
Prop. 1994/95:10
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § jämvägstrafiklagen (1985:192)
skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
5 kap.
1 §
|
Om någon i annat fell än som |
Om någon i annat fell än som |
|
förut har nämnts i denna lag har |
förut har nämnts i denna lag har |
|
tillfogats personskada eller sak- |
tillfogats personskada eller sak- |
|
skada till följd av järnvägsdrif- |
skada till följd av järnvägsdrif- |
|
ten, skall järnvägen ersätta ska- |
ten, skall järnvägen ersätta ska- |
|
dan med de undantag som anges |
dan med de undantag som anges |
|
i andra stycket och i 2 §. |
i andra stycket och i 2 §. |
|
Järnvägen är fri från ansva- |
Järnvägen är fri från ansva- |
|
righet enligt första stycket, om |
righet enligt första stycket, om |
|
skadan har orsakats av omstän- |
skadan har orsakats av omstän- |
|
digheter som inte kan hänföras |
digheter som inte kan hänföras |
|
till själva järnvägsdriften och |
till själva järnvägsdriften och |
|
som järnvägen inte hade kunnat |
som järnvägen inte hade kunnat |
|
undgå eller förebygga följderna |
undgå eller förebygga följderna |
|
av även om den hade vidtagit |
av även om den hade vidtagit |
|
alla åtgärder som rimligen hade |
alla åtgärder som rimligen hade |
|
kunnat krävas av den. |
kunnat krävas av den. För skada som omfattas av |
Prop. 1994/95:10
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
Efter remiss har yttranden inkommit från Justitiekanslem, Domstolsver-
ket, Kommerskollegium Fortifikationsförvaltningen, Försvarets civilför-
valtning, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Statens järnvägar, Ban-
verket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Riksgäldskontoret,
Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskattever-
ket, Boverket, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Arbetarskyddssty-
relsen, Konkurrensverket, Sveriges geologiska undersökning, Vattenfall
AB, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
strålskyddsinstitut, Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Stock-
holms tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kronofogdemyndigheterna i Stockholm
och Kristianstad, universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund, länssty-
relserna i Stockhols, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län,
Stockholms, Norrköpings, Jönköpings, Kalmar, Malmö, Göteborgs,
Partilie, Borås, Skövde, Karlstads, Örebro, Västerås, Borlänge, Sunds-
valls, Ömsköldsviks, Östersunds, Lycksele och Umeå kommuner,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Advokat-
samfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund,
Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Värme-
verksföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Central-
organisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisa-
tionen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges redareföre-
ning, Kommittén om översyn av miljöskyddslagstiftningen (ME
1989:04), Kemikontoret, Föreningen för Miljöskadeförsäkring, Miljö-
skadekonsortiet, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Svenska
vatten- och avloppsverksföreningen, Försäkringsjuridiska föreningen,
Företagamas riksorganisation, Ackordscentralen Stockholm AB, Villa-
ägarnas Riksförbund samt Svenska Petroleum Institutet.
Domstolsverket, Fortifikationsförvaltningen, Luftfartsverket, Fiskeriver-
ket, Arbetarskyddsstyrelsen, Konsumentverket,, Kemikalieinspektionen
samt Tjänstemännens Centralorganisation har mera allmänt tillstyrkt
eller sagt sig inte ha något att erinra mot utredninges förslag.
I de följande avsnitten har en för remissamanställningar förhållandevis
omfattande ombearbetning och avkortning av remissvaren gjorts.
Remissinstanserna: Någon erinran mot att bibehålla miljöskadeförsäk-
ringen har inte framförts och remissinstanserna har i huvudsak godtagit
utredningens förslag.
Kustbevakningen föreslår att frågan om ett ersättningssystem för skador
på grund av oljeutsläpp till sjöss där skadevållaren inte kan identifieras
bör aktualiseras eftersom nuvarande ordning innebär att det - i strid mot
den allmänt accepterade principen att förorenaren skall betala - är
samhället eller annan skadelidande som får bära det ekonomiska
ansvaret för saneringskostnaderna.
Sjöfartsverket anser i huvudsak att sjöfarten inte bör omfettas eftersom
nationella särregler bör undvikas.
Statskontoret har inget att erinra mot utredningens förslag om ändring
av försäkringsvillkoren. Ett intryck av utredningen är att värdet av den
hittillsvarande miljöskadeförsäkringen är osäkert. Det är dock efter den
relativt korta tid som försäkringen varit i kraft rimligt att överväga att
stärka de enskildas rätt till ersättning i stället för att lägga ned försäk-
ringen.
Riksrevisionsverket anser att utredningen borde ha undersökt frågan om
orsaken till att inga utbetalningar gjorts är att försäkringen är okänd.
Fiskeriverket har tillstyrkt utredningens förslag om villkorsändringar
samt anfört att miljöskadeförsäkringen bör omfetta rätt till ersättning åt
fiskevattenägare för föroreningsskador på fiskebestånd eftersom det
annars är svårt för dem att utfå ersättning för sådana skador.
Konsumentverket har tillstyrkt utredningens förslag och anser att det inte
är motiverat att frångå principen om att förorenaren skall betala varför
en förlängning av preskriptionstiden till trettio år bör ske. Härigenom
skulle konsortiets åtagande minska varför det kanske skulle vara rimligt
att i skadefell med förlängd preskriptionstid miljöskadeförsäkringen helt
eller delvis förskotterar den ersättning som den skadelidande är be-
rättigad till från skadevållaren. Detta innebär inget avsteg från försäk-
ringens subsidiära natur, eller att Miljöskadekonsortiets ekonomiska
åtaganden ökar, och det tillgodoser den skadelidandes intresse av att
snabbt och enkelt erhålla ersättning.
Statens naturvårdsverk, Föreningen för miljöskadeförsäkring, Svenska
Renhållningsverks-Föreningen, Industriförbundet, Svenska Kraftverks-
föreningen, Kemikontoret, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
samt Lantbrukarnas Riksförbund har inget att erinra mot utredningens Prop. 1994/95:10
förslag om villkorsändringar. Bilaga 7
Svea hovrätt har framfört att det på grund av den långa tidsutdräkt som
kan vara förbunden med en internationell lösning finns anledning att i
avvaktan på en sådan överväga möjligheterna att införa en särskild
reglering för sjöferten inom Sverige.
Stockholms tingsrätt har beträffande ersättningsreglerna för miljöskador
i huvudsak anfört att det finns anledning att ifrågasätta dessa ur syste-
matisk synpunkt. Bör inte miljöskadelagen enbart innehålla regler om
ersättning för "riktiga" miljöskador? Miljöskyddslagen bör logiskt sett
utgöra utgångspunkten vid bestämning av sådana skador. Det måste
underlätta förståelsen för systemet om det föreligger överensstämmelse
mellan begreppet miljöskada enligt miljöskyddslagen och motsvarande
begrepp enligt miljöskadelagen. Detta påverkar inte i sig frågan om
verksamhetens festighetsanknytning; huvudsaken är att samma princip
gäller vid tillämpning av båda lagarna. Om festighetsanknytningen
överges i miljöskadelagen bör detta också ske på motsvarande sätt i
miljöskyddslagen. Önskemålet om ett enhetligt begrepp ökar om de
båda lagarna inordnas i en miljöbalk. Av systematiska skäl bör spräng-
nings- och grävningsskador överflyttas till jordabalken. Miljöskadeför-
säkringen bör dock omfetta dessa skador. Buller bör inte "medfölja" till
jordabalken eftersom det traditionellt sett utgör en miljöstörning och
återfinns i miljöskyddslagens bestämmelser (1 § första stycket 3 punk-
ten). Ofta berörs flera människor inom ett större område. Frågan kan
därför inte sägas vara enbart grannerättslig. Tingsrätten anser att
preskriptionstiden för personskador bör förlängas till 30 år. Det kan
dröja lång tid innan effekterna och skadorna av utsläpp märks. En för
kort preskriptionstid leder till att förorenaren inte behöver ersätta
skadan. Detta strider mot den viktiga principen om förorenarens ansvar.
På grund härav behövs en längre preskriptionstid trots att detta såsom
utredaren menar kan vara till nackdel för den skadelidande. Tingsrätten
anser vidare att det är en lämplig anpassning att sakförsäkringen och
personskadeförsäkringen görs likformiga vad avser från vilken tidspunkt
de skall vara ersättningsgilla. Det kan dock vara svårt att visa att den
skadebringande handlingen inträffat efter den 1 juli 1986. Detta skulle
kunna lösas genom att en bevislättnadsregel införs. Ett annat problem är
störningen kan i tiden ligga såväl före som efter den 1 juli 1986. Skall
den skadelidande i ett sådant fell få full ersättning eller ersättning i
relation till den tid som ligger efter den 1 juli 1986. En särskild regel
behövs för sådana fell.
Stockholms universitet anser att utredningens ändringsförslag vad avser
förbättringar av försäkringsvillkoren är väl grundade.
Lunds Universitet säger sig i huvudsak kunna ställa sig bakom ut-
redningens förslag till ändringar av försäkringsvillkoren samt delar 3
uppfattningen att det är viktigt att vidmakthålla principen om att
förorenaren skall betala, och att därför något ingrepp i försäkringens Prop. 1994/95:10
subsidiära natur inte bör göras. Bilaga 7
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker utredarens förslag om för-
bättringar av försäkringsvillkoren men anser att preskriptionstiden bör
förlängas till 30 år. Det är principen om att förorenaren skall betala
som måste vara avgörande. Dessutom utgör förlängningen en anpass-
ning till Europarådskonventionen om miljöskador.
Länsstyrelserna i Kristianstads, Västerbottens och Norrbottens län
tillstyrker de föreslagna ändringarna av försäkringsvillkoren. Länsstyrel-
sen i Västerbottens län utgår dock ifrån att det föreslagna undantaget i
villkoren för skador till följd av dammgenombrott inte gäller industri-
dammar.
Stockholms kommun delar i huvudsak utredningens förslag men anser att
de ersättningsberättigades krets bör göras vidare och även innefatta
kommuner. De miljöstörande samhällssektorerna bör ha ett reparativt
ansvar mot de övriga sektorerna. Desutom bör preskriptionstiden vara
30 år.
Malmö kommun delar utredningens förslag om att förbättra den enskil-
des möjlighet att få ersättning för rättegångskostnader och/eller andra
utredningar. Förutsättningarna för den skadelidande att hävda sin rätt
samt göra en bedömning om den skadeståndsansvarige är solvent bör
underlättas. Denna service bör Miljöskadekonsortiet svara för. Vidare
bör man svara för rådgivning och information i frågor som rör miljö-
skadeförsäkringen. Preskriptionstiden bör förlängas till 30 år eftersom
det kan dröja flera år innan en skada upptäcks eller en ny verksamhet
etableras på den aktuella festigheten.
Partilie kommun anser att samtliga skador efter den 1 juli 1986 oavsett
tidpunkten för den bakomliggande störningen bör ersättas. För den
drabbade måste det vara mycket svårt att förstå att en skada som
uppstått på hans egendom efter försäkringens ikraftträdande inte ersätts
på grund av subtila resonemang om bakomliggande störningar. Det
festslås i förarbetena att miljöskadelagen är tillämplig på skador, såvida
inte den bakomliggande störningen helt upphört före lagens ikraftträdan-
de. Kommunen anser vidare att statliga och kommunala myndigheter i
konsekvensens namn, jfr. saneringsförsäkringen, bör befrias från att
betala premier till miljöskadeförsäkringen.
Borås kommun har tillstyrkt utredarens förslag men för egen del
föreslagit att det lagstiftas om och införs ett bemyndigande för Miljö-
skadekonsortiet att kräva in avgifter från de till försäkringen betalnings-
skyldiga istället for att tillsynsmyndigheten skall ombesörja detta enligt
67 § miljöskyddslagen. Miljöskadeförsäkringsavgifter bör hanteras på
samma sätt som andra försäkringsavgifter. För annat fell anser kommu- 4
nen att Miljöskadekonsortiet skall ersätta tillsynsmyndigheten för
nedlagd tid avseende indrivning av avgifter. Konsortiet bör infomera
allmänheten om miljöskadeförsäkringen.
Ömsköldsviks kommun anser i likhet med Borås kommun att tillsyns-
myndigheten inte bör sköta indrivningen av avgifter till miljöskadeför-
säkringen. Indrivning har ingen anknytning till kommunens normala
miljöskyddsarbete. Det är mera naturligt att dessa frågor handläggs hos
kronofogdemyndighet. Dessutom bör problemet med nedsmutsade
kuststräckor där kommunerna kan få stå för saneringen snarast lösas.
Utredningens argumentering beträffande dammgenombrott är inte
övertygande.
Umeå kommun stödjer i huvudsak utredningens förslag men delar inte
uppfattningen att skyddet vid trafikskador är likvärdigt med miljöskade-
försäkringens skydd och inte heller att ersättningsnivåerna i försäk-
ringen skall påverkas av om en tillsynsmyndighet varit försumlig.
Sveriges advokatsamfund anser att de föreslagna ändringarna i försäk-
ringsvillkoren är välmotiverade dock att det inte bör gälla mindre
beviskrav mot konsortiet än mot den ansvarige eftersom detta skulle
strida mot försäkringens subsidiära natur.
Försäkringsförbundet har anfört att miljöskadeförsäkringssystemet är
unikt och att något liknande system inte finns i Europa. Inom EG anses
Sverige ha hunnit längst i detta avseende och ses som ett föregångsland.
Det är inte otänkbart att system - liknande det svenska - kommer att tas
i anspråk i framtiden utomlands. Förbundet vill, vad avser den kritik
som framförts med anledning av att inga utbetalningar ur försäkringen
gjorts, framhålla att försäkringen endast funnits under fyra år. Dess
subsidiära natur liksom förutsättningarna för försäkringsersättning är
naturliga förklaringar till att ingen utbetalning hittills skett. Det är när
en ny försäkringsprodukt lanseras vanligt med få skador inledningsvis.
Riskexponeringen ökar emellertid för vaije år. Dessutom måste beaktas
att utredningen föreslår att ersättning för sakskador skall utgå vid skada
som inträffat efter den 1 juli 1986. Rätt till ersättning för rättegångs-
eller utredningskostnader bör endast föreligga när konsortiet avslagit en
av skadelidande framställd begäran om ersättning med ett motiverat
beslut att skadelidande i första hand bör vända sig gentemot skadevålla-
ren samt då skadan sedermera visar sig ersättningsbar ur miljöskadeför-
säkringen. Förbundet delar utredningens uppfettning att rörliga stör-
ningskällor inte bör omfettas av rätt till ersättning ur försäkringen.
Miljöskadeförsäkringens omfettning måste komma till klart utryck i
villkoren. Det är därför viktigt att bl.a. reglema om dammgenombrott
och regressrätt finns med i villkoren. Förbundet ifrågasätter starkt att
införa en trettioårig preskriptionstid med den väsentliga ändring av
försäkringens omfettning som detta skulle innebära.
Sveriges Akademikers Centralorganisation anser att även juridiska
personer bör ingå i kretsen av ersättningsberättigade eftersom de också
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
kan ha svårt att få skador ersatta vid katastrofhändelser eller när
skadevållaren är okänd.
Sveriges redareförening ansluter sig till utredningens uppfettning att
miljöskadeförsäkringen inte bör utvidgas till att omfetta även s.k.
trafikskador.
Miljöskadekonsortiet har anfört att det i allt väsentligt delar utredningens
slutsatser och att det unika systemet med en miljöskadeförsäkring bör
bibehållas. Konsortiet har tillagt att det är berett att fortsätta admini-
strationen av miljöskadeförsäkringen även med beaktande av de i
betänkandet föreslagna utvidgningarna av försäkringen.
Försäkringsjuridiska föreningen anser att utredarens förslag på det hela
taget är välmotiverat. Det lär emellertid inte vara absolut nödvändigt för
miljöskadeförsäkringsformen att det kan konstateras ett skadeståndsan-
svar enligt miljöskadelagen. Det bör dock inte finnas några hinder av
försäkringsteknisk eller annat slag för att låta försäkringen täcka
miljöskador som en privatperson orsakat utan att privatpersonen är
skadeståndsskyldig. Det finns däremot goda skäl för att lindra privat-
personers ansvar. Problemen med entrepenörers och industriidkares
ansvar för miljöskador inom en industris verksamhetsområde löses
enklast genom att man låter begränsningen till skador i omgivningen
utgå, i varje fell såvitt gäller personskador. När det gäller ersättning för
näringsidkares sakskador kan man tänka sig att t.ex. att skada på mark
blir ersatt oavsett vem som är ägare medan skada på annan egendom
inte ersätts utöver vad som gäller i dag. Detta skulle innebära att
typiska miljöskador på naturen faller under försäkringsskyddet, vilket
också närmare skulle anknyta till det föreslagna skyddet vid sanerings-
försäkring. Oavsett vilka skäl som kan anföras mot en förlängning av
preskriptionstiden till trettio år kan miljöskadeförsäkringen knappast
orsaka problem av någon betydelse. När skadegöraren är anonym eller
insolvent kan man inte gärna göra den invändningen mot försäkringskra-
vet att eventuella skadeståndskrav mot någon okänd skadegörare ej är
preskriberade. När skada konstateras, får den skadelidande försöka
finna en ansvarig och eventuellt processa mot denne; får han inte
ersättning på detta vis kan han vända sig mot försäkringen, även när
inte andra tänkbara krav preskriberats.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat.
Justitiekanslem har anfört att det här, av allt att döma, är fråga om s.k.
delegerad myndighetsutövning och att denna fråga är värd att uppehålla
sig närmare vid under det fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet.
Finansinspektionen har anfört att det tills vidare har accepterats av
inspektionenen att verksamhet med miljöskadeförsäkring genom konsor-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
tielösning kan bedrivas av försäkringsbolag som står under tillsyn av Prop. 1994/95:10
inspektionen enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) och förordning Bilaga 7
med instruktion för Finansinspektionen (1992:102). Försäkringen är ett
katastrofskydd med potentiella risker för försäkringsgivarna och in-
spektionen saknar direkt möjlighet att påverka försäkringens villkor och
premier. Den skulle formellt kunna betraktas som hörande under andra
förfettningar än inspektionens. Principiellt skulle den ändå kunna
betraktas som försäkringsrörelse i strikt mening, men hållas avskild från
denna, exempelvis genom bildande av särskilda bolag för miljöskadeför-
säkring. Om miljöskadeförsäkringen skulle komma att medföra mer
tvingade förpliktelser för försäkringsgivarna eller om verksamheten
skulle komma att visa sig starkt riskfylld eller under otillräcklig kon-
troll, skulle en diskussion om dess ställning behöva aktualiseras. Mot
bakgrund av det anförda finner Finansinspektionen det klokt att inte
göra omfettande utökningar av försäkringen och har därför inget att
erinra mot utredarens slutsatser.
Riks revisionsverket, Svenska kommunförbundet, Värmeverksföreningen,
Svenska Petrolium Institutet, Villaägarnas Riksförbund, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Jönköpings kommun, Sundsvall kommun och Umeå
kommun anser att försäkringen bör upphandlas. Argument som framförs
är att underhandskontakter visat att ett klart intresse för försäkringen
finns. Enbart den omständigheten att konsortiet sedan 1989 erhållit ca
120 miljoner kronor i premieintäkter utan att ha behövt erlägga en
krona i skadekostnader torde göra försäkringen attraktiv. Endast vid
konkurrens kan det rätta priset sättas. Miljöskadekonsortiets monopolsi-
tuation kan ifrågasättas stå i strid med den nya konkurrenslagen och den
nya lagen om offentlig upphandling.
Konkurrensverket anser att utgångspunkten bör vara en lösning som
bygger på konkurrens mellan försäkringsgivarna. Om försäkrings-
bolagen i förevarande fell inte skulle samarbeta och de betalnings-
skyldiga gavs möjlighet att välja mellan konkurrerande försäkrings-
givare skulle det enligt verket skapas goda förutsättningar för premie-
konkurrens. Det skulle kunna finnas fler än en försäkringsgivare på
marknaden. Beloppen som de betalningsskyldiga skall bidra med bör för
sådant fell kunna påverkas av att flera försäkringsgivare konkurrerar.
Verket har svårt att se vad utredaren avser med att det inte finns någon
produktmarknad. Konkurrenslagen har förbudsbestämmelser med
samma materiella innehåll som Romfördraget. Av förarbetena till lagen
framgår att vägledning skall hämtas från EG:s praxis. Vidare framgår
det att lagen inte skall tillämpas när riksdagen efter avvägning mellan
olika allmänna intressen genom lag beslutat om offentliga regleringar
som medför konkurrenshämmande verkningar. Det är möjligt att
samarbetet i Miljöskadekonsortiet strider mot konkurrenslagen. Verket
har inte prövat denna fråga. En sådan prövning kommer att göras om de
i miljöskadekonsortiet deltagande bolagen till verket inkommer med en
ansökan om icke-ingripandebesked och/eller anmälan för undantag. Här 7
skall endast lämnas några generella synpunkter på fektorer som kan
2 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 10. Bilaga 5-10
komma att få betydelse vid en konkurrensrättslig prövning. Ett samarbe-
te mellan flera företag kan komma att omlättas av förbudet i 6 §
konkurrenslagen även om vart och ett av de deltagande företagen saknar
ekonomisk kapacitet att göra det aktuella åtagandet. Detta är t.ex. fellet
om det är tillräckligt att bara två av de deltagande företagen samarbetar
för att nå den erforderliga ekonomiska kapaciteten. Miljöskadeförsäk-
ringens unika konstruktion får beaktas vid en konkurrensrättslig be-
dömning. Konkurrenslagens förbudsbestämmelse mot missbruk av en
dominerande ställning är enligt Konkurrensverkets bedömning primärt
inte aktuell i fråga om det samarbete som föreligger inom konsortiet.
Verket anser att en prövning enligt konkurrenslagen av samarbetet i
konsortiet får göras mot bakgrund av förbudet i 6 §. Även konsortie-
avtalets utformning kan vara av betydelse vid en eventuell prövning. Ur
konkurrenssynpunkt är att föredra att regeringen endast festställer de
villkor som ovillkorligen måste omfettas av en miljöskadeförsäkring.
Försäkringens premie och eventuella övriga villkor bör dock kunna
festställas i en fri förhandling mellan de betalningspliktiga och intresse-
rade försäkringsgivare. Härvid föreligger det vissa problem med den
nuvarande konstruktionen av försäkringen. Bl.a. att försäkra mot
framtida insolvens och att täcka skador där den skadeståndsskyldige inte
kan identifieras. Detta torde kunna lösas på samma sätt som inom
trafikskadeersättningen. Om lagstiftaren inte anser att en fri konkur-
renslagstiftning är möjlig bör ett upphandlingsförferande med anbuds-
konkurrens tillämpas. Olägenheterna med ett sådant förfärande bör inte
överdrivas. Verket anser således att det i betänkandet inte har redovisats
tillräckliga skäl for att miljöskadeförsäkringen inte bör upphandlas. Det
sagda har relevans även för den föreslagna saneringsförsäkringen.
Statens naturvårdsverk och Stockholms tingsrätt är för att de nuvarande
formerna för försäkringen bibehålls.
Stockholms universitet anser att samabetet i konsortiet är sådant att det
utesluter en rimlig konkurrens och regeringens inflytande ändrar inte
detta. Andra försäkringsgivare bör beredas tillfälle att konkurrera om
försäkringen för att få en riktig prissättning.
Försäkringsförbundet har anfört att det i dag inte finns något försäk-
ringsbolag på den svenska marknaden som ensamt har kapacitet att
tillhandahålla försäkringen. Konsortiet behöver dock nödvändigtvis inte
vara begränsat till de försäkringsbolag som i dag är engagerade i
miljöskadeförsäkringen.
Föreningen för miljöskadeförsäkring, med vilken Industriförbundet,
Kraftverksföreningen, Kemikontoret, Svenska Renhållningsverks-
föreningen, Svenska vatten och avloppsföreningen samt Lantbrukarnas
Riksförbund instämt har anfört att utredaren borde tagit vara på möjlig-
heten att skapa ett konkurrensutsatt system där regeringen lägger fest
skyddsnivån och omfettningen i förhållande till de skadelidande varefter
andra villkor får förhandlas fritt mellan intresserade försäkringsgivare
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
och betalare. Föreningen har haft kontakt med utländska försäkrings-
givare, av vilka två redan på detta stadium har uttryckt intresse av att
lämna anbud på försäkringen. Det finns alltså alternativa försäkrings-
givare och därmed förutsättningar för konkurrens. Utredarens påstående
att premiesättningen inte påverkas av konsortiets samarbete vill före-
ningen bestämt avfärda. Oavsett regeringens godkännande är det i
praktiken konsortiet som bestämmer premiema. Det förhållandet att de
samarbetar i ett konsortium i stället för att var för sig eller i mindre
grupper lämna bud på försäkringen påverkar självfallet premienivån.
Föreningen kan inte heller godta utredarens påstående att det inte finns
någon marknad för miljöskadeförsäkringen. Det föreligger självfallet en
marknad för produkter vars efterfråga uppkommit efter det att politiska
beslut fettats. Mot bakgrund av försäkringens konstruktion och det stora
antalet verksamhetsutövare som omfettas skulle nog ett system med
flera försäkringsgivare bereda svårigheter och sannolikt innebära sämre
kostnadseffektivitet. Föreningen förespråkar därför den avsevärt enklare
metoden att vid återkommande upphandlingar bereda samtliga intresse-
rade försäkringsgivare tillfälle att lämna anbud på försäkringen. Kon-
kurrenslagens regler om samarbete torde härvid innebära att alla de nu
i konsortiet ingående bolagen inte kan lämna gemensamt anbud eftersom
åtagandet inte är av den omfattningen att de fem största svenska
sakförsäkringsbolagen måste samarbeta av kapacitetsskäl. Strax före
försäkringen tillkom var det nuvarande konsortiet uppdelat på två
konsortier och två utländska försäkringsgivare har anmält intresse.
Enligt föreningen finns det således fektiska förutsättningar för flera
konkurrerande anbud. Det finns inga omständigheter som talar emot ett
upphandlingssystem. Konsortiet har gjort ett ettårigt åtagande. Det vore
en fördel för både skadelidande och betalande om det kan ingås avtal
med mera långsiktighet. Genom de erfarenheter som vunnits under de
fyra år som försäkringen varit i kraft torde svårigheterna att beräkna
riskens storlek avsevärt ha minskat. Den kvarstående osäkerheten om
hur risken skall premiesättas är det starkaste skälet för upphandling. De
villkor som endast rör förhållandet mellan betalare och försäkrings-
givare bör upphandlas av en organisation som är representativ för
betalarkretsen. Den finns inga skäl for staten att engagera sig i denna
del av upphandlingen. Härigenom skulle staten också avlastas uppgiften
att analysera och utreda premiesättningen.
Miljöskadekonsortiet har framhållit att miljöskadeförsäkringen är en
unik företeelse som inte som sådan ifrågasatts. Det är avgifts- och
upphandlingsfrågoma som har kommit i fokus. Det finns inga konkur-
renter om försäkringen. Den därav uppkomna dominerande ställningen
har dock inte missbrukats utan samarbetet inom konsortiet har varit en
nödvändig förutsättning for att kunna stå för åtagandet. Försäkringen
tillkom som ett alternativ till den fond som föreslogs av Miljöskade-
fondsutredningen i SOU 1987:15. Regeringens beslut om att försäk-
ringen skulle omhändertas av konsortiet och ramen för avgiftens storlek
samt fördelningen av denna inom betalarkretsen fettades efter samråd
med Industriförbundet och de aktueella försäkringsbolagen. Vid lkraft-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
trädandet var osäkerheten om skadebilden stor. Inget liknande skydd Prop. 1994/95:10
fanns på marknaden. Konsortiet har allteftersom skadeerferenheten ökat- Bilaga 7
trots att försäkringen bör ses som en katastofförsäkring och bedömmas
på längre sikt- kunnat föreslå avgiftsänkning vilket regeringen också
beslutat om. Konsortiet delar således helt utredarens uppfettning att
samverkan inom konsortiet inte står i strid med konkurrenslagstift-
ningen. Försäkringens konstruktion medger inte mer än en försäkrings-
givare åt gången. Miljöskadekonsortiet har inget att invända mot att
upphandling sker. Åtagandet om 200 miljoner kronor i mijöskadeförsäk-
ringen kan dock inte bäras av något enskilt bolag inom konsortiet.
Detsamma torde gälla vaije annat försäkringsbolag. Beloppet överstiger
vida vad ett enskilt bolag kan teckna för egen räkning. Någon åter-
försäkringsmarknad finns inte att tillgå. Den traditionella återförsäk-
ringsmarknaden är även när det gäller sedvanliga miljöansvarsförsäk-
ringar mycket restriktiv varför man i flera länder löser kapitalbehoven
genom att bilda pooler.
Remissinstanserna: Remissutfallet är positivt även om det finns några
negativa röster.
En del remissinstanser har i likhet med utredningen berört den konkurs-
rättsliga problematiken. Det är dock inte möjligt att i nu förevarande
lagstiftningsärende göra de överväganden som bör göras i den delen.
Frågan om och i så fell hur den problematiken skall lösas får därför tas
upp ett i annat sammanhang. Detsamma gäller de problem som hör
samman med ansvaret enligt 5 § miljöskyddslagen.
Statskontoret är tveksamt till en försäkringslösning. Den nuvarande
miljöskadeförsäkringen har en social prägel. Det bör därför närmare
övervägas om inte en saneringsavgift är bättre än försäkring.
Riksrevisionsverket anser att ytterligare utredning bör vidtas för att
kunna bedöma vad som är ekonomiskt mest fördelaktigt, en fond eller
försäkring. Staten och kommunerna bör betala till försäkringen. Statliga
och kommunala bolag som inte heller kan gå i konkurs skall ju betala.
Om avsikten är att försäkringen skall täcka saneringskostnader för
verksamheter som lagts ned utan att gå i konkurs finns det ingen
anledning att särbehandla vissa ägare. Vidare finns det ingen anledning
att koppla försäkringen till antalet anställda i företaget vad avser hur
mycket som företaget skall bidra till försäkringen med. Det bör istället
vara verksamhetens omfettning och risker som avgör premiernas
storlek. Slutligen bör idén med att använda premiema som styrmedel
undersökas närmare. Idén är att den som hanterar ferliga ämnen på ett
oaktsamt sätt skall betala högre premier än den som gör tvärtom.
Effekterna av ett sådant styrmedel går inte att bedöma utan vetskap om
premiernas storlek. Till skillnad från risken att få betala för en sanering 10
syns premiema direkt i ett företags räkenskaper. Företaget kan då
beräkna lönsamheten för investeringar i t.ex. bättre utrustning for att
hantera ferliga ämnen. Därmed borde man fä en viss styrande effekt.
Riksskatteverket har tillstyrkt förslaget men anser att ett konkursbo som
inte detagit i den produktion som orsakat avfellet inte bör drabbas av
ansvar för massaskuld. Det är olämpligt att ha samma begrepp, till-
synsmyndighet, för två olika myndigheter i konkurslagen.
Statens naturvårdsverk är i huvudsak positivt men har kompletterande
synpunkter och förslag. Att handräckningsfell överhuvudtaget upp-
kommer bör förebyggas genom dels att behövliga villkor om efterbe-
handling föreskrivs vid tillståndsgivning dels att tillsynsmyndigheter
tillvaratar alla möjligheter att att ge råd, anvisningar och förelägganden
vid förestående företagsnedläggelser. Det senare kan underlättas genom
att anmälningsplikt infors för förestående nedläggningar av fabriker
eller andra inrättningar. Förslaget att införa anmälningsplikt för kon-
kursförvaltare är bra och harmonierar väl med verkets förslag om
anmälningsplikt vid nedläggelser. Härigenom bör ett effektivt arbete hos
tillsynsmyndigheterna främjas genom att i samverkan med konkursför-
valtama så snart som möjligt kunna vidta lämpliga åtgärder för att
avvärja miljöolägenheter. Utrymme finns för tillämpning av 41 a§ efter
föreläggande enligt 40 § första stycket miljöskyddslagen även i vissa
fell där tillstånd givits. Det är möjligt att förelägga konkursbo att
borttaga avfell utan hinder av tillstånd till tidigare verksamhet. Detta
eftersom den "egentliga" verksamheten fått en helt annan karaktär än
tidigare och nu efter konkursutbrottet övergått i en ny verksamhet
bestående av förvaring av kemikalier som lämnats kvar. Vidare kan ett
föreläggande enligt 40 § första stycket vara möjligt om en verksamhets
avslutningsfas inte behandlats i tillståndet. I dessa fell behöver ompröv-
ning enligt 24 § miljöskyddslagen inte ske. Angelägna åtgärder kan
många gånger behöva vidtas utan att 41 a§ eller 47 § miljöskyddslagen
är tillämpliga. Främst gäller detta tre typer av situationer. Den första
situationen är att det enligt verkets mening i många fell bör vara möjligt
för konsortiet och tillsynsmyndigheten att i samverkan kunna konstatera
om förutsättningarna for tillämpning av 41 a§ eller 47 § är för handen
på annat sätt än genom att verkligen driva fram en formell tillämpning
av något av dessa lagrum. Den andra situationen är att föreläggande inte
kan riktas mot konkursboet för fell då marken förorenats under den tid
då konkursgäldenären drev en miljöferlig verksamhet om inte konkurs-
boet fortsatt att driva denna verksamhet. Tvångsåtgärder torde för
sådant fell inte heller kunna riktas mot konkursgäldenären och 41 a§
och 47 § kan inte tillämpas. Saneringsförsäkringen bör kunna tas i
anspråk även i dessa fell. Ett tredje fell där saneringsförsäkringen bör
kunna tillämpas är för kostnader for borttransporterande av avfell som
dumpats av någon okänd. Antingen bör de föreslagna paragraferna 65
och 66 §§ kompletteras med en beskrivning av det nyssnämnda fellet
eller så bör 41 a§ ändras så att den blir tillämplig i fellet. Annars torde
det i berörda avseende även fortsättningsvis bli nödvändigt att reservera
medel på naturvårdsverkets anslag för "Åtgärder mot miljöskador".
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
Även kostnader som kommuner har bör ersättas. Om sådana kostnader Prop. 1994/95:10
inte kan tas ut av den som orsakat de olägenheter som föranlett hand- Bilaga 7
räckningen, kommer kostnaden för denna nämligen att påföras till-
synsmyndigheten som kan vara en kommunal nämnd. Även undersök-
ningskostnader som uppstått när tillsynsmyndighet enligt 43 § miljö-
skyddslagen föreskrivit att undersökningen skall utföras av annan än den
som utövar verksamheten bör omfettas av saneringsförsäkringen
eftersom tillsynsmyndigheten ytterst kan få för dem. Sådana kostnader
bör jämställas med sådana kostnader som tillsynsmyndigheten kan bli
skyldig att stå för vid tillämpning av 41a § och 47 § enligt utredningens
förslag. Enligt konsortiets principåtagande skall en självrisk om ett
basbelopp gälla för varje saneringsfell. Det synes rimligt att tillsyns-
myndigheten får svara för ett visst grundbelopp vid vaije sanering. Ett
så stort belopp skulle dock i många fell göra försäkringen onyttig för
mindre kommuner. Självrisken bör därför bestämmas till förslagsvis ett
halvt basbelopp. Tillsynsmyndighets agerande bör inte påverka försäk-
ringsersättningens storlek. Det är inte rimligt att minska ersättningen
från försäkringen av det skälet att tillsynsmyndigheten i ett läge med
knappa resurser har gett högre prioritet åt tillsynen på något annat
område än just detta.
Koncessionsnämnden för miljöskydd tillstyrker förslaget men vill mot
bakgrund av de betänkligheter som finns beträffande konkursborgenä-
remas ställning väcka frågan om en saneringsförsäkring som utformas
så att den alltid täcker kostnaderna för sanering i samband med konkur-
ser. Detta kräver givetvis ytterligare överväganden.
Statens StråLskyddsinstitut, Fiskeriverket, Statens Geologiska Undersök-
ningar och Vägverket har ingen erinran mot förslaget.
Stockholms tingsrätt delar utredningens förslag att miljöskadeförsäkring-
en bör byggas ut med en särskild saneringsförsäkring. Försäkrings-
givarens ansvar bör dock inte påverkas av tillsynsmyndighetens under-
låtenhet att agera eftersom detta nästan alltid beror på bristande resur-
ser. Underlåtenheten påverkar inte förorenarens juridiska ansvar. I
praktiken inskränks dock detta ansvar. Eftersom syftet med försäkringen
är att försäkringsgivaren skall träda i förorenarens ställe och då försäk-
ringen utlöses först vid den senares ekonomiska oförmåga betyder en
inskränkning av försäkringsgivarens ansvar i praktiken att förorenarens
ansvar minskar i motsvarande mån. I princip bör alla som bedriver
miljöferlig verksamhet betala till försäkringen. Att staten och kommu-
nerna inte skall behöva betala till försäkringen på grund av att de inte
kan gå i konkurs är svårt att förstå. Denna uppfettning är svår att
försvara också från rättvisesynpunkt.
Umeå tingsrätt delar utredningens förslag utom så vitt avser att jämk-
ning skall ske av försäkringsersättning på grund av tillsynsmyndig-
heternas agerande eftersom det för sådant fell kan ifrågasättas om syftet
med försäkringen uppnås.
12
Kronofogdemyndigheten i Kristianstad har med tillstyrkande av förslaget
om anmälningsskyldighet för konkursförvaltare anfört att det knappast
medför något merarbete i praktiken för konkursförvaltama.
Stockholms universitet delar utredningens uppfettning att en sanerings-
försäkring bör införas samt anser att den föreslagna anmälningsskyldig-
heten for konkursförvaltare är en utmärkt komplettering av försäk-
ringen.
Uppsala universitet, Boverket, länsstyrelsen i Kalmar och Kammarkolle-
giet har tillstyrkt utredningens förslag.
Lunds universitet ställer sig bakom förslaget att infora en sanerings-
försäkring och att den begränsas till sådana fell där förutsättningarna för
tillämpning av 41 a§ eller 47 § är för handen. Beträffande det sistnämn-
da bör försäkringen täcka sådana situationer där det är möjligt att med
stöd av miljöskyddslagen kräva saneringsåtgärder, men inte sådana
situationer där lagen inte ger stöd för vidare krav. Däremot anser
universitetet att tillsynsmyndighetens agerande inte bör tillmätas be-
tydelse vid bedömningeng huruvida ersättning bör utgå. Den enskilde
verksamhetsutövarens ansvar är lika stort oavsett tillsynsmyndighetens
agerande. Det är dennes insolvens som avses täckas av försäkringen.
Det är inte tillsynsmyndigheten utan den del av allmänheten som
drabbas av föroreningar och andra skador från den aktuella festigheten
som är skadelidande. Syftet att tillse att resurser finns motverkas av
förslaget i denna del. Det finns ingen anledning att tro att tillsynsmyn-
digheter skulle missköta sig. Det kan misstänkas att utredningen
kommer att betungas till orimlighet av om tillsynsmyndigheten uppfyllt
sina skyldigheter. Inte heller kan universitetet ställa sig bakom förslaget
att försäkringen skall innehålla en hög självrisk. Det är inte försäkrings-
tagaren som är förmånstagare. Förhållandena är likartade med trafikska-
deförsäkringen där tredje man som drabbats av skada av det försäkrade
fordonet får full ersättning ur skadevållarens försäkring. Möjligen kan
en relativt lågt satt gräns införas för att undvika allför mycket admini-
strativt arbete för utbetalning av småbelopp.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget. Alla potentiella
förorenare bör bidra till försäkringen. Avgörande för avgiftens storlek
bör dock inte vara antalet anställda utan fÖroreningsrisken. Om en
verksamhet som bedrivits av en juridisk person är nedlagd och den
juridiska personen är upplöst torde det saknas möjlighet att förelägga
den tidigare verksamhetsutövaren att utreda och komma med förslag om
åtgärder i det aktuella fellet eller att vidta saneringsåtgärder. Detsamma
torde vara fellet vid konkurser, om saneringsbehovet konstateras först
när konkursen blivit avslutad. Det finns risk för att fell där sanering
behövs kan komma att lämnas utan åtgärd på grund av att tillsynsmyn-
digheten inte är beredd att ta risken att själv få stå för hela undersök-
ningskostnaden. Försäkringen bör därför konstrueras så att den även
ersätter kostnader för undersökningar enligt 43 § miljöskyddslagen samt
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
kostnader for undersökningar och saneringsåtgärder i fell då det inte går
att rikta föreläggandet mot tidigare verksamhetsutövaren. Det bör även
fortsättningsvis vara verksamhetsutövaren som ensam har ansvar för att
nödvändiga åtgärder vidtas för att motverka/förebygga skadeverkningar
varför någon reducering av ersättningen ej bör ske med anledning av
underlåten förebyggande tillsyn från tillsynsmyndighets sida. Att införa
självrisk avstyrkes. Det är oacceptabelt om staten eller tillsynsmyndig-
het skall svara för någon självrisk.
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslaget men anser att det
bör övervägas en lösning som omfettar de gamla miljöskadorna.
Länstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker förslaget men anser att
tillsynsmyndighets underlåtenhet att agera inte skall reducera ersätt-
ningen. Det befintliga miljöproblemet är ändå för handen. Underlåten-
heten kan bero på såväl resursbrist som annan prioritering. Det är i
första hand verksamhetsutövaren som har att följa givna villkor. Risk
finns för långdragna diskssioner i frågan. Farhågan att det en försäk-
ringslösning skulle få till följd att det medvetet eller omedvetet skulle
sprida sig tankegångar hos tillsynsmyndigheten om att saken alltid löser
sig är obefogade. Skadan drabbar den enskilde på samma sätt oavsett
orsakerna till skadans uppkomst. Det är inte motiverat att sanering och
åtgärder för att förhindra allvarliga miljöolägenheter väsentligt reduce-
ras eller uteblir för att en tillsynsmyndighet bedrivit otillräcklig tillsyn.
Ersättning bör dock utgå för fell då mark är förorenad, men där det inte
för tillfället föreligger någon risk för att föroreningen sprider sig men
där risken, till följd av t.ex. penetrering av nederbörd med allt högre
vätejonskoncentration kan öka med tiden genom begynnande utläckage
av föroreningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslaget. Försäkringsvillkoren
bör utformas så att även återställning av gamla miljöskador orsakade
före den 1 juli 1989 kan regleras. Förslaget att enbart passivitet från en
tillsynsmyndighet skall kunna medföra att ersättning från försäkringen
kan reduceras eller utebli avstyrks. Ett konkursbo bör, oavsett om det
fortsatt driften eller ej, överta ansvaret för efterbehandling av skador
som uppstått under den tidigare driften, i vart fell, upp till festighetens
värde. En annan lösning är att införa förmånsrätt för saneringskost-
nader. Det bör överhuvudtaget övervägas om inte fastighetsägare bör
åläggas större ansvar i detta hänseende. Samtidigt bör införas en
anmälningsskyldighet vid överlåtelser eller upphörande av verksamhet
samt möjlighet att skriva in att festigheten belastas av saneringsskyldig-
het i fastighetsboken. Eftersom saneringsbehovet knappast kan avgöras
av konkursförvaltaren bör anmälningsskyldigheten gälla vid alla konkur-
ser av tillståndspliktig verksamhet oavsett om ett omedelbart sanerings-
behov föreligger eller ej.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget under
framhållande av vikten att systemet utformas efter principen om
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
förorenarens ansvar, vilket kan innebära att premiesättningen kopplas Prop. 1994/95:10
till exempelvis intemkontroll och kvalitetssäkring i företagen. Till- Bilaga 7
synsmyndighets agerande bör dock inte påverka ersättningens storlek.
Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker förslaget men delar naturvårdsver-
kets uppfettning att ersättningsrätten blir för snäv om den begränsas till
41 a§ och 47 § miljöskyddslagen. Om det på något sätt kan göras
sannolikt att det föreligger ett saneringsbehov bör försäkringen även gå
in och täcka nödvändiga undersökningar. Risken med passiva eller
försumliga tillsynsmyndigheter kan inte viftas bort helt men får inte
heller överdrivas. Eventuella brister beror oftast på inbyggda systemfel.
Medveten försumlighet hos en tillsynsmyndighet torde vara mycket
ovanlig. De angivna omständigheterna får inte medföra att angelägna
saneringsåtgärder omöjliggörs. Ytterst är det utövaren som är ansvarig
för verksamheten. Försäkringen bör således träda in även om tillsynen
inte varit särskilt aktiv. Föreslagen anmälningsplikt för förvaltare bör
snarast införas. Vem betalar den föreslagna självrisken på ett basbelopp
- kommer särskilda medel att anvisas tillsynsmyndigheten över stats-
kassan.
Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt Göteborgs och
Norrköpings kommuner tillstyrker förslaget utom såvitt avser att ersätt-
ningens storlek skall påverkas av tillsynsmyndighetens aktivitet. An-
svaret bör ligga på verksamhetsutövaren. Skadelidande bör inte drabbas
av att en tillsynsmyndighet inte agerar tillräckligt snabbt. Tvister om
försäkringsvillkoren kan uppstå så att ersättningen försenas. Det finns
ingen anledning att tro att tillsynsmyndigheterna systematiskt skulle
åsidosätta sina åligganden.
Stockholms kommun tillstyrker förslaget men vill starkt erinra mot att
tillsynsmyndighet under några som helst förhållanden bör anses som
medvållande samt att någom självrisk inte kan accepteras. Även kom-
muns kostnader bör ersättas ur försäkringen. Undersökningskostnader
bör också ersättas.
Jönköpings kommun har tillstyrkt förslaget men anser att försäkringen
bör omfetta rätt till ersättning för skador från den 1 juli 1969 och de
fell då ingen ansvarig person kan utpekas. Dessutom bör undersöknings-
kostnader omfettas.
Kalmar kommun välkomnar förslaget men anser att ersättningsrätten bör
utvidgas till att utgå i alla tänkbara handräckningsfell eftersom det alltid
kommer att finnas fell då tillsynsmyndigheten inte hunnit använda 41 a§
och 47 § miljöskyddslagen samt då det kan uppstå fell då dessa lagrum
inte är tillämpliga. Medel för undersökningar enligt 43 § miljöskyddsla-
gen bör kunna tas ur försäkringen. Ordentliga förundersökningar är ofta
en förutsättning för att på ett objektivt sätt kunna bedöma det efter-
följande saneringsbehovet.
15
Malmö kommun tillstyrker förslaget men anser att tillsynsmyndigheter
inte bör svara för indrivning av avgifter till försäkringen.
Partilie kommun är positiv till att anmälningsskyldighet för konkurs-
förvaltare införs. Möjligen bör konkursförvaltares Underlätelse att
fullgöra denna skyldighet av uppsåt eller grov oaktsamhet medföra
ansvar. Funktionella handläggningsrutiner för handräckningsfell bör
presenteras. Förslaget bör ändras så att såväl stat som kommun kan
erhålla ersättning från försäkringen. Ersättningsrätten bör inte göras så
snäv som föreslås. Åtminstone boide en skyldighet för försäkrings-
givaren att lämna besked om ersättning kan påräknas då det ålagda
företaget visar sig vara insolvent. Det är inte rimligt att tillsynsmyndig-
heten skall riskera att arbetet blockeras på grund av risken att myndig-
heten själv skall få stå kostnaden. Tillsynsmyndighets agerande bör inte
påverka ersättningens storlek. Ersättning bör även kunna utgå när
utövaren av den miljöferliga verksamheten är okänd.
Borås kommun tillstyrker införandet av en särskild saneringsförsäkring
och att anmälningsskyldighet för konkursförvaltare införs. Försäkringen
bör omfetta analys- och andra utredningskostnader som är nödvändiga i
det enskilda fellet. Det bör utredas hur saneringsåtgärder där någon
ansvarig inte kan utpekas skall finansieras. Ersättning bör inte reduceras
på grund av tillsynsmyndighets agerande. Påståendet om ovilja att utöva
tillsyn är minst sagt anmärkningsvärt. När prioriteringar görs sker de
utifrån vad som är mest angeläget ur tillsynssynpunkt och miljösyn-
punkt. Miljöskadeförsäkringen har härvid ingen betydelse. Skall
ersättningen reduceras i fell då tillsynsmyndighet brustit i tillsyn på
grund av omständigheter man inte kunnat påverka? Miljöskadeförsäk-
ringens syfte är inte att få tillsynsmyndigheterna att utöva tillsyn.
Saneringsbehovet minskar inte för att en tillsynsmyndighet eventuellt
skulle ha brustit i tillsyn. Slutligen bör miljöskadeförsäkringsutred-
ningen utreda finansieringen av de saneringsärenden där ansvarig inte
kan utpekas.
Skövde kommun tillstyrker förslaget men anser att ersättningen inte bör
påverkas av tillsynsmyndighets agerande samt att ersättning bör utgå för
utredningar.
Karlstads kommun anser att försäkringen även bör omfetta undersök-
ningar och att förslaget om att ersättningens storlek skall påverkas av
tillsynsmyndigheternas agerande är oacceptabelt eftersom det är verk-
samhetsutövaren ensam som har ansvar för att nödvändiga åtgärder
vidtas för att motverka/förebygga skadeverkningar av sin verksamhet.
Även företag som inte omfettas av tillstånds- eller anmälningsplikt bör
bidra till försäkringen eftersom de står för en stor del av de problem
som kan uppstå vid företagsnedläggelser eller konkurser. Anmälnings-
skyldigheten för förvaltare bör sanktioneras. Även kostnader som
uppstått för kommun bör omfettas av försäkringen.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
16
Örebro kommun tillstyrker förslaget. Ersättningen bör dock inte göras
beroende av tillsynsmyndighetets agerande. Systemet för premiema bör
utvecklas så att de bättre motsvarar riskerna. Antalet anställda är ingen
bra parameter.
Västerås, Ömsköldsviks och Borlänge kommuner tillstyrker förslaget.
Sundsvalls kommun är tveksam till förslaget främst på grund av de
hittills begränsade kostnaderna och den begränsade ersättningsrätt som
föreslås. Det är vidare oacceptabelt att tillsynsmyndighets agerande
skall påverka ersättningens storlek. Om försäkringen infors så bör den
konstrueras så att den bär sina egna kostnader och så att premiema
differentieras utifrån saneringsrisker i olika branscher. Kommuner bör
undantas från skyldigheten att bidra till försäkringen.
Östersunds kommun anser att det är oacceptabelt att tillsynsmyndighets
agerande skall påverka ersättningens storlek och att premien för försäk-
ringen bör utformas så att den bättre motiverar riskerna. Det är verk-
samhetsutövaren som i varje situation bör betraktas som ensam ansvarig
för att nödvändiga åtgärder vidtas för att förhindra skadeverkningar av
den verksamhet han bedriver. Företag som vidtar effektiva åtgärder för
att förebygga skador bör gynnas av sänkta premiekostnader. Försäk-
ringen bör dessutom omfatta kärnteknisk verksamhet. I övrigt är
förslaget väl genomtänkt och bör genomföras.
Umeå kommun anser att den föreslagna saneringsförsäkringen bör
finansieras separat från miljöskadeförsäkringen i övrigt för att sam-
banden mellan förorenandet av naturen och ansvaret för miljön inte
skall urholkas ytterligare. Införandet av saneringsförsäkringen kommer
säkert att medföra ökade premier i miljöskadeförsäkringssystemet totalt.
Svenska kommunförbundet anser att det är direkt olämpligt att samordna
en saneringsförsäkring med miljöskadeförsäkringen eftersom det skulle
innebära en stor nackdel för kommunerna. Ersättningen skall utgå på
andra grundvalar och det är en annan betalarkrets. En anknytning till
miljöskadeförsäkringen innebär en kostnadsövervältring. Tillsynsmyn-
digheten skall aldrig betraktas som medvållande.
Sveriges advokatsamfund har tillstyrkt att en saneringsförsäkring införs
men avstyrkt att konkursförvaltares ansvar utökas. Miljöferliga ämnen
eller avfell som saknar marknadsvärde ingår inte i boet. Konkurs-
förvaltaren skall inte befetta sig med sådan egendom enligt konkursla-
gen. Det är inte lämpligt att utöka förvaltarens skyldighet till att avse
konkursgäldenärens förhållanden. Förvaltaren företräder ju inte denne.
Man ålägger en i förhållande till konkursgäldenären utomstående person
en handlingsplikt som inte ens åligger gäldenären, och som dessutom
ofta kan anses stå i strid med de övriga borgenärernas intresse. Dessa
skall ju förvaltaren värna om enligt konkurslagens 7 kap. 8 §. Med en
skyldighet följer ansvar. Den miljörättsliga lagstiftningen är omfettande
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
och handhas bl.a. av en specialdomstol, koncessionsnämnden. Det kan
vara lätt för en konkursförvaltare att göra en felbedömning, som i
efterhand bedöms som vårdslös. Han kan få bära de ekonomiska
följderna av felbedömningen, och detta i större utsträckning än den som
är ansvarig för verksamheten. Det kan inte anses rimligt.
Föreningen för miljöskadeförsäkring, Sveriges industriförbund, Svenska
Renhållningsverksföreningen, Kraftverksföreningen, Kemikontoret,
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen och Lantbrukarnas Riksför-
bund anser att saneringsförsäkring inte bör införas. De ringa utbetal-
ningar som hittills förekommit motiverar inte tillskapandet av ett särskilt
ersättningssystem som - oberoende av om det samordnas med miljös-
kadeförsäkringen - kan antas komma att medföra avsevärda kostnader
bara för löpande administration. Principen om att förorenaren skall
betala kommer att uttunnas intill oigenkännlighet. Kostnaderna för
handräckning torde komma att minska med förbättrad konjuktur, ökad
miljömedvetenhet, effektiviserad myndighetstillsyn och bevakning av
statens fordringar. En saneringsförsäkring bör inte finansieras av den
konkursdrabbades konkurrenter och andra verksamhetsutövare. Staten
kan själv teckna och finansiera en sådan försäkring.
Värmeverksföreningen avstyrker att en saneringsförsäkring införs
eftersom saneringskostnaderna är för låga för att motivera ett nytt
ersättningssystem. Genom en ökad medvetenhet hos företag och an-
ställda och en effektivare myndighetstillsyn kommer saneringskost-
naderna sannolikt att minska i framtiden. Det kan vidare finnas möjlig-
heter för staten att minska de faktiska kostnaderna genom att bevaka
fordringarna mera effektivt.
Försäkringsförbundet anser att den av utredningen föreslagna lösningen
är ändamålsenligt och att saneringsförsäkringen inledningsvis kan
administreras av Miljöskadekonsortiet. I dag är det endast konsortiet
som har kapacitet att påta sig ansvaret för försäkringen. Det kan även
med fördel utnyttja befintlig administration och skaderegleringskompe-
tens varigenom positiva samordningseffekter kan uppnås. Om många
mycket små skadevållare skall bidra till försäkringen medför detta att
administratinskostnadema stiger. Det kan därför vara tillräckligt att de
som i dag är bidragsgivare till miljöskadeförsäkringen även bidrar till
saneringsförsäkringen. En klar definition av vad som avses med en
saneringsförsäkring bör framgå av förarbetena. En saneringsförsäkring
får inte medföra att tillsynsmyndihetemas tillsynsansvar minskar varför
möjlighet till nedsättning av ersättning vid brister i tillsynen bör finnas.
Det kan i vissa fell vara oklart vem som skall bära en självrisk. Det
förordas därför den ordningen att försäkringen träder in då kostnaden
för sanering överstiger en viss nivå, t.ex. ett basbelopp och att försäk-
ringen då ersätter hela saneringskostnaden. Försäkringen bör rimligen
inte kunna utnyttjas vid sanering vars orsak ligger före ikraftträdandet
av lagstiftningen om en saneringsförsäkring.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
18
Sveriges Akademikers Centralorganisation instämmer med utredningen
om att det finns behov av en saneringsförsäkring. Ersättningsrätten är
dock som naturvårdsverket anfört för snäv. Den borde grundas på
saneringsbehovet och inte några lagrum. Särskilt som Miljöskadekonto-
ret har uppfattningen att det skall ha avgörande inflytande i fråga om
saneringsbehovet. Försiktighetsprincipen bör vara avgörande även vid
sanering. Redan risken för att fera för omgivningen ska vara tillräckligt.
Tillsynsmyndighetens agerande bör inte kunna påverka ersättningens
storlek. Förslaget om anmälningsskyldighet för förvaltare bör genom-
föras oavsett om saneringsförsäkringen blir verklighet. Den bör kom-
pletteras med att anmälan skall ske omedelbart.
Landsorganisationen tillstyrker att miljöskadeförsäkringen kompletteras
med en saneringsförsäkring. Frågan om ansvar för sådan efterbehand-
ling där ansvarig enligt miljöskyddslagen saknas bör dock klargöras.
Tillsynsmyndigheterna bör få ökade befogenheter och resurser för
tillsyn av att företagen betalar försäkringspremien och möjlighet att
meddela näringsförbud.
Försäkringsjuridiska föreningen anser att goda skäl kan anföras för
utredningens lösning på de speciella problem som försäkringen medför.
Men de bildar onekligen tillsammantagna ett ganska komplicerat
mönster, och principen att förorenaren betalar genomförs inte på något
konsekvent vis. Det kan ifrågasättas om det är befogat att införa en så
invecklad ordning som den föreslagna när försäkringsskyddet så pass
sällan får aktualitet. I vart fell kan man sätta i fråga, om försäkringen -
och därmed kollektivet av förorenare - bör undgå sitt ansvar på den
grund att försummelser har förekommit i den obligatoriska miljötillsy-
nen. Även om det kan verka rimligt att det allmänna i sista hand svarar
for sådana brister, bör detta inte genomföras på sådant sätt att det går ut
över miljöintresset; bättre än lösningen, att ersättningen skulle reduceras
eller utebli, är därför att försäkringen som ersätter saneringen regressvis
får kräva staten eller kommunen för den försummelse vid myndig-
hetsutövning som förekommit (jfr 3 kap. 2 § skadeståndslagen). Sam-
manfattningsvis kan sägas att, även om en försäkringslösning kan vara
påkallad i de aktuella situationerna, det är tveksamt om detta bör ske på
sätt som föreslås i betänkandet.
Sveriges Ackordscentral har tillstyrkt förslaget men anser att systemet
med en saneringsförsäkring bör utnyttjas för att att skapa en bättre och
mer rättvis ordning beträffande saneringskostnader i konkurs. Dävid
föreslås en reglering som innebär att massaansvar för ett konkursbo
beträffande saneringskostnaderna endast skall grundas på fektisk
rörelsedrift.
Remissinstanserna: En helt övervägande majoritet av remissinstanserna
anser att en obligatorisk ansvarsförsäkring inte bör införas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
Fiskeriverket anser att mijöskadeförsäkringen bör utvidgas till att
omfetta även kemikalier.
Stockholms universitet anser att så länge som miljöskadeförsäkringen
inte omfettar skador orsakade av kemikalier så bör den kompletteras
med en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikaliehanterama. Behovet
är kanske inte som utredningen säger mera betydande med hänsyn till
andra ersättningssystem, men det är inte lämpligt att frågan om ersätt-
ning på detta vis skall avgöras av slumpen. Det kan här bli fråga om
allvarliga skador. I Sverie finns det av tradition en stor ovilja mot
obligatoriska ansvarsförsäkringar men denna måste omprövas inför EG -
samarbetet. I EG-länder är obligatoriska ansvarsförsäkringar vanliga. I
Frankrike, som det för svensk del ligger närmast att hänvisa till i
försäkring srättsliga spörsmål, lär det finnas ett fyrtiotal sådana försäk-
ringar.
Föreningen för miljöskadeförsäkring, Svenska Renhållningsverksföre-
ningen, Sveriges Industriförbund, Kraftverksföreningen, Kemikontonto-
ret, Svenska vatten och avloppsverksföreningen, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Statens naturvårdsverk, Försäkringsförbundet, Försäkringsjuridis-
ka föreningen, Lunds universitet, Uppsala universitet, Svenska kommun-
förbundet, Grossistförbundet Svensk handel, Länsstyrelsen i Malmöhus
län, Malmö kommun, Borås kommun och Sundsvall kommun delar på
skäl utredningen anfört eller säger sig inte ha något att erinra mot
utredningens bedömning att en obligatorisk ansvarsförsäkring inte bör
införas.
Remissinstanserna: Endast två remissinstanser har berört frågan. De
är negativa.
Statens Järvägar avstyrker förslaget. Om festighetsanknytningen frångås
kommer som utredningen uttryckt saken "ansvaret för järnvägen att bli
strikt både enligt jämvägstrafiklagen och miljöskadelagen för det fell en
miljöskada inträffar". En sådan ordning är egendomlig. Den innebär,
som det vill fÖrefella, att järnvägens innehavare, men ej trafikutövare, i
förekommande fell äger åberopa bestämmelserna i järvägstrafikslagens
1 kap. 5 och 8 §§ och 5 kap. 1 § till fredande av ansvar. En konse-
kvens torde bli att trafikutövare i visst fell riskerar att få utge skade-
stånd för ren förmögenhetsskada vid miljöskada uppkommen under eller
i samband med utförande av transportuppdrag. Införs det av utredningen
föreslagna tillägget som motiverats med att det saknas anledning att
göra skillnad mellan järnvägsdrift och annan skadeorsakande verksam-
het, uppkommer ett utvidgat skadeståndsansvar som inte kan godtas.
Det invändes mot att utge ersättning för ren förmögenhetsskada.
Framförallt invändes det dock mot att järnvägen skall bära det strikta
ansvaret enligt miljöskadelagen med dess lägre krav på bevisning
rörande orsakssamband för skada som berott på godsets inneboende
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
egenskaper. Det medför en orimlig riskfördelning mellan järnvägen och
skadelidande tredje man. Det är vidare i någon mån oklart vem som är
rätt ansvarssubjekt. Detta bör klarläggas. Ansvaret for skada till följd
av buller bör av konkurrensskäl belasta infrastrukturhållaren.
Banverket avstyrker förslaget. Jänvägstrafiklagens 1 kap. 8 § ger
järnvägen rätt att åberopa lagen om krav på ersättning framställes på
annan grund. Utredningsförslaget skulle innebära ett väsentligt undantag
härifrån. Redan på denna grund kan förslaget ifrågasättas. Det är
banverket som är innehavare av järnvägen. Verket har förståelse för
utredningens uppfattning att skillnad inte bör göras mellan järnvägsdrift
och andra skadeorsakande verksamheter för det fell de orsakar miljöska-
dor. Ändringsförslaget skulle dock medföra skillnader som det inte finns
några bärande skäl för. En tågurspåming medför normalt inte rätt till
ersättning för att en febrik får stänga till följd av att arbetskraften inte
kan komma fram. Orsakar tågurspåmingen däremot miljöskada med
motsvarande konsekvenser så skall ersättning utgå. Ett sådant ersätt-
ningssystem är inte tilltalande. Ej heller accepteras att järnvägen får ett
utvidgat skadeståndsansvar just vid miljöskador. Om utredningsförslaget
inte genomförs men festighetsanknytningen ändå frångås är det oklart
vilket skadeståndsansvar som faller på trafikutövama.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 7
21
Ikraftträdande (kap. 2)
Detta betänkande innehåller förslag till lag om införande av miljöbal-
ken, en s.k. promulgationslag. Det kommer att behövas viss tid för
förberedelsearbete efter det att balken antagits av riksdagen till dess att
den träder i kraft. Det är likväl önskvärt att balken träder i kraft så
snart som möjligt. För att understryka detta och för att kunna illustrera
de olika övergångsfrister som behövs med datumangivelser anger vi
i lagförslaget att balken skall träda i kraft den 1 juli 1995. Samtidigt
skall de lagar som samordnas eller annars går upp i balken upphävas.
Giltighet av äldre beslut (kap. 3)
Vi föreslår att i promulgationslagen meddelas bestämmelser som med-
ger att föreskrifter som utfärdats med stöd av bestämmelser i äldre lag
skall fortsätta att gälla efter balkens ikraftträdande och därvid anses
som om de vore utfärdade med stöd av motsvarande bemyndiganden
i balken. Vi förordar dock att de viktigare förordningarna på området,
som exempelvis förordningen om kemiska produkter och hälsoskydds-
förordningen, ersätts av nya författningar innan balken träder i kraft.
Beslut i enskilda ärenden som fattats med stöd av bestämmelser i
nuvarande lagar eller motsvarande bestämmelser i äldre lagar - inne-
fattande tillstånd för miljöfarlig verksamhet eller täkter, villkor för
sådan verksamhet, beslut om inrättande av naturreservat eller natur-
vårdsområden m.m. - bör förbli gällande även sedan miljöbalken trätt
i kraft, såvida inte annat förordnas. Vi föreslår övergångsbestämmelser
av denna innebörd.
Allmänna aktsamhetsregler (kap. 4)
De nya allmänna aktsamhetsreglema i miljöbalken bör enligt vår upp-
fattning tillämpas i fråga om all miljöpåverkan fr.o.m. balkens ikraft-
trädande. De kan i allmänhet inte anses mer långtgående än att det är
rimligt att enskilda och företag omedelbart rättar sig efter dem. Vi
föreslår således inte några övergångsbestämmelser beträffande de
allmänna aktsamhetsreglema, frånsett vad som strax sägs om stoppreg-
lema.
Införandet av stoppregler av det slag som föreslås i miljöbalken kan
föranleda vissa övergångsproblem. De nya stoppreglema är strängare
än motsvarande regler i miljöskyddslagen, särskilt i fråga om skyddet
för hälsan.
Sedan ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnats gäller det i
princip utan tidsbegränsning. Det skulle emellertid vara olyckligt om
Prop. 1994/95:10
Bilaga 8
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 5-10
sådana verksamheter som erhållit tillstånd före balkens ikraftträdande
skulle kunna fortsätta utan varje tidsbegränsning, även om verksam-
heten skulle strida mot de värderingar som ligger till grund för de av
oss föreslagna stoppreglema.
Hälsofarliga utsläpp från trafik och industrier måste bringas att
upphöra. Ett sätt att åstadkomma detta är att uppställa en bestämd tid
då åtgärderna sist skall vara genomförda. Industrier, kommuner och
andra som utövar miljöfarlig verksamhet får då tid på sig att anpassa
sig till dessa regler. Ä andra sidan sätter en sådan tidsfrist en press på
dem som bedriver miljöfarlig verksamhet att genomföra nödvändiga
ändringar.
Om det skall framstå som realistiskt att det angivna målet skall
kunna uppnås torde det krävas en inte obetydlig tid från balkens ikraft-
trädande innan ett tillstånd dras in på grund av att en miljöfarlig verk-
samhet strider mot de nya stoppreglema. Vi finner det naturligt att
anknyta till den tioårstid som gäller för omprövning men att i detta
hänseende räkna tiden lika för alla typer av miljöfarlig verksamhet och
därvid utgå från tidpunkten för balkens ikraftträdande. Om en miljö-
farlig verksamhet, som påböljats före balkens ikraftträdande, strider
mot de nya stoppreglema, bör sålunda tillståndet på den grunden
kunna upphävas efter utgången av juni 2005, om balken träder i kraft
den 1 juli 1995.
I konsekvens härmed föreslår vi å andra sidan i fråga om befintliga
miljöfarliga verksamheter, som saknar tillstånd, att de äldre stoppreg-
lema skall tillämpas under en övergångstid, som förslagsvis också den
kan bestämmas till tio år från tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdan-
de. Under denna övergångstid bör i stället stoppreglema i miljöskydds-
lagen tillämpas, om tillstånd söks till verksamheten eller om tillsyns-
myndigheten prövar frågan om förbud mot verksamheten.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 8
Hushållning med mark och vatten (kap. 5)
I fråga om hushållning med mark och vatten föreslår vi inte någon
annan övergångsbestämmelse än den att regeringens tillåtlighetspröv-
ning av vissa stora kommunikationsanläggningar inte skall vara obliga-
torisk, om anläggandet påböijas under de tre närmaste åren efter
balkens ikraftträdande.
Naturvård och biologisk mångfald (kap. 6)
Vad angår de nya reglema om strandskydd som innebär att ett ytterli-
gare syfte med skyddet anges, nämligen att bevara goda livsbetingelser
på land och i vatten för växt- och djurliv, föreslår vi en övergångstid
av fem år. Under denna tid får förordnanden enligt tidigare lagstiftning
om undantagande från strandskydd omprövas med beaktande också av
det nya syftet med strandskyddet. Sådana förordnanden med stöd av
äldre bestämmelser som inte efter denna tid har hunnit omprövas bör
automatiskt upphävas vid övergångstidens slut.
Det torde inte kunna krävas att sådana byggnader och anläggningar
som tillkommit med stöd av äldre bestämmelser skall tas bort av den
anledningen att de inte skulle ha kunnat komma till stånd med stöd av
miljöbalkens bestämmelser om strandskydd. En övergångsbestämmelse
bör därför införas om att anläggningar eller anordningar som senast
vid balkens ikraftträdande uppförts med stöd av äldre bestämmelser
skall få användas for sitt ändamål även efter ikraftträdandet. Däremot
bör det inte vara möjligt att bygga om eller bygga till en befintlig
anläggning eller att ändra användningssättet av den, om inte detta är
förenligt med miljöbalkens syften med strandskyddet.
Särskilda aktsamhetsregler (kap. 7)
Bland de särskilda aktsamhetsreglema i 14-19 kap. i den fjärde av-
delningen i miljöbalken har i stort sett samtliga tillåtlighetsbestäm-
melser i de nuvarande miljölagarna införts i den mån de inte fått sin
motsvarighet i de allmänna aktsamhetsreglema i 3 kap. På grund av
att vårt förslag till miljöbalk i fråga om de särskilda aktsamhetsregler-
na i så hög grad överensstämmer med äldre rätt behövs inte några
övergångsbestämmelser till dessa kapitel annat än på en mycket spe-
ciell punkt, nämligen i fråga om giltigheten av renhållningsordningar
som upprättats och antagits med stöd av äldre bestämmelser.
Prövning och tillsyn m. m. (kap. 8, 9 och 10)
Vad gäller balkens femte avdelning om utredning, prövning och tillsyn
finner vi det viktigt att tillsynsverksamheten kan fortsätta ostörd i sam-
band med balkens ikraftträdande. Vi föreslår därför att förelägganden
och förbud som tillsynsmyndigheterna meddelat före ikraftträdandet
skall kunna tillämpas också därefter.
I fråga om överklaganden måste beslut som meddelats före ikraft-
trädandet fullföljas till den myndighet som var behörig enligt äldre
rätt. I övrigt bör balkens förfaranderegler med visst undantag kunna
tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet.
Sanktioner (kap. 11)
I fråga om straffrättsliga bestämmelser gäller enligt regeringsformen
att de inte får ges retroaktiv verkan. Detta innebär att äldre bestäm-
melser skall tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdandet
och nya bestämmelser på gärningar begångna efter ikraftträdandet. Om
de nya bestämmelserna leder till lindrigare påföljd skall de dock
tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 8
Miljöbalkens bestämmelser om miljöskyddsavgift skiljer sig avsevärt Prop. 1994/95:10
från motsvarande bestämmelser i miljöskyddslagen. En direkt före- Bilaga 8
skrift bör meddelas om att de nya bestämmelserna inte äger
tillämpning på överträdelser som ägt rum före miljöbalkens ikraftträ-
dande. Å andra sidan finns inte skäl att utesluta tillämpning av de
äldre reglema beträffande överträdelser som ägt rum före ikraftträdan-
det.
Ersättning och skadestånd (kap. 12 och 13)
Frågor om rätt till ersättning bör prövas enligt äldre lag, om det beslut
som berättigar till ersättning eller inlösen meddelats före miljöbalkens
ikraftträdande. Vi föreslår därför en övergångsbestämmelse av denna
innebörd.
Även om ett skadefall inträffat efter ikraftträdandet bör miljöbalkens
regler om skadestånd inte tillämpas, om skadan är en följd av en
störning som har upphört före ikraftträdandet. En öveigångsbestäm-
melse härom bör införas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 9
Ikraftträdande m.m.
1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2 § Genom miljöbalken upphävs, med de begränsningar som följer av
denna lag,
1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. renhållningslagen (1979:596),
6. hälsoskyddslagen (1982:1080),
7. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
8. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
9. miljöskadelagen (1986:225),
10. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
11. strålskyddslagen (1988:220),
12. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud,
13. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska be-
kämpningsmedel .
3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som
har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.
Giltigheten av äldre beslut
4 § Beslut om föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande
och som fattats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 §
eller motsvarande bestämmelser i äldre lag skall anses meddelat med
stöd av motsvarande bestämmelser enligt balken, om inte regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer förordnar annat.
5 § Beslut, som meddelats före balkens ikraftträdande, om att bilda
nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, att fridlysa natur-
minne eller att införa annat områdesskydd gäller fortfarande.
6 § Tillstånd, godkännande eller medgivande till en verksamhet, till
hanteringen av en kemisk produkt eller ett biologiskt bekämpnings-
medel eller av en vara eller till någon annan åtgärd, som lämnats
genom ett beslut enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av sådana bestämmelser, gäller fortfarande, om
inte regeringen förordnar annat. Såvitt angår omprövning eller upp-
hävande av beslutet samt påföljder för överträdelser av detsamma skall
tillståndet, godkännandet eller medgivandet anses meddelat med stöd
av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som
meddelats med stöd av miljöbalken, om inte annat följer av denna lag
eller av de föreskrifter som är i fråga.
Detsamma gäller beslut om villkor för eller registrering av en verk-
samhet, hanteringen av en kemisk produkt eller ett biologiskt bekämp-
ningsmedel eller en vara eller någon annan åtgärd.
Övergångsbestämmelser till första avdelningen i miljöbalken
7 § I fråga om miljöfarlig verksamhet som påbörjats före miljöbalkens
ikraftträdande tillämpas i stället för bestämmelserna i 3 kap. 7 § miljö-
balken bestämmelserna i 6 § första och andra styckena miljöskyddsla-
gen (1969:387) till utgången av juni 2005, om den som bedriver verk-
samheten inte begär annat. Därvid skall hänvisningen i 6 § första
stycket miljöskyddslagen till 5 § samma lag i stället avse 3 kap. 3-6 §§
miljöbalken.
Första stycket gäller inte i fråga om ändring av en inrättning eller
verksamhet, om åtgärden innebär att ett utsläpp eller en störning kan
ändra karaktär eller omfattning så att en olägenhet av betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
Om det vid prövning enligt första stycket ankommer på regeringen
att lämna tillstånd till verksamheten enligt 6 § andra stycket miljö-
skyddslagen, skall i fråga om prövningen tillämpas vad som sägs i
20 kap. 4 § andra stycket miljöbalken.
8 § Ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet som påbörjats före miljö-
balkens ikraftträdande får efter utgången av juni 2005 återkallas helt
eller delvis av den myndighet som meddelat tillståndet, om verksam-
heten strider mot bestämmelserna i 3 kap. 7 § miljöbalken. Vid sådan
prövning skall bestämmelserna i 21 kap. 1 § andra stycket och 6 §
första stycket miljöbalken äga motsvarande tillämpning.
Övergångsbestämmelser till andra avdelningen i miljöbalken
9 § Väg, järnväg, flygplats, hamn eller farled vars anläggande påbör-
jats före utgången av juni 1998 behöver ej prövas enligt 7 kap. 1 §
första stycket 12 miljöbalken.
Övergångsbestämmelser till tredje avdelningen i miljöbalken
10 § Förordnanden om undantagande från strandskydd som meddelats
enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822)
skall omprövas med tillämpning av 10 kap. 9 § tredje stycket miljöbal-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 9
ken före utgången av juni 2000. Har omprövning ej skett dessförinnan,
upphör förordnandet att gälla.
11 § Anläggningar eller anordningar som avses i 10 kap. 11 § första
eller andra stycket miljöbalken och som tillkommit före balkens ikraft-
trädande får också i fortsättningen användas för sitt ändamål, om ej
annat följer av äldre bestämmelser.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 9
Övergångsbestämmelser till fjärde avdelningen i miljöbalken
12 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållnings-
lagen (1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållnings-
ordning antagits med stöd av miljöbalken.
Övergångsbestämmelser till femte avdelningen i miljöbalken
13 § En fråga om tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller till en
industrianläggning eller liknande, som vid miljöbalkens ikraftträdande
handläggs av regeringen enligt 16 § miljöskyddslagen (1969:387) eller
enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
skall också i fortsättningen handläggas enligt äldre lag. Frågan om
tillstånd skall dock bedömas enligt miljöbalken.
14 § Ett beslut om förbud eller föreläggande som en tillsynsmyndig-
het meddelat enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller mot-
svarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som med-
delats med stöd av sådana bestämmelser skall anses meddelat enligt
22 kap. miljöbalken.
15 § Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagande
av beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande.
Övergångsbestämmelser till sjätte avdelningen i miljöbalken
16 § Bestämmelserna i 27 kap. miljöbalken gäller endast i fråga om
överträdelser som ägt rum efter balkens ikraftträdande.
I fråga om överträdelser av 45 § första stycket 1-3 miljöskyddslagen
(1969:387) som ägt rum före miljöbalkens ikraftträdande tillämpas
fortfarande bestämmelserna om miljöskyddsavgift i 52-63 §§ miljö-
skyddslagen.
Övergångsbestämmelser till sjunde avdelningen i miljöbalken
17 § Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut
som meddelats före miljöbalkens ikraftträdande skall äldre lag fortfa-
rande gälla.
18 § Pågick vid miljöbalkens ikraftträdande täktverksamhet för mark-
innehavarens husbehov och har efter förordnande enligt 12 kap. 4 §
miljöbalken tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med villkor,
skall skälig gottgörelse härför utgå om inte särskilda skäl är däremot.
I fråga om sådan ersättning gäller bestämmelserna i 28 kap. 8 § andra
stycket samt 9-13 §§ miljöbalken.
19 § Även om ett skadefall har inträffat efter miljöbalkens ikraftträ-
dande skall bestämmelserna i 29 kap. balken inte tillämpas, om skadan
är en följd av en störning som har upphört före ikraftträdandet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 9
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,
Justitiekanslem, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande
rådet, Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Överstyrelsen för civil
beredskap, Kustbevakningen, Statens Räddningsverk, Socialstyrelsen,
Statens järnvägar, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsver-
ket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Boverket, Statens jordbruks-
verk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Arbetar-
skyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska muséer,
Kammarkollegiet, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd, Statens Lantmäteriverk, Statens Råd
för kämavfallsfrågor, Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Kammarrätten i
Stockholm, universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund, Handels-
högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söder-
manlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristiandstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar-
bergs, Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
Huddinge, Uppsala, Eskilstuna, Mjölby, Jönköpings, Nässjö, Mörby-
långa, Gotlands, Karlskrona, Hässleholms, Landskrona, Malmö,
Halmstads, Göteborgs, Borås, Marks, Skövde, Karlstads, Karlskogas,
Västerås, Heby, Borlänge, Hudiksvalls, Sundsvalls, Timrå, Ömskölds-
viks, Östersunds, Lycksele, Skellefteå, Storumans, Umeå, Luleå och
Piteå kommuner, Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
läns landsting, Kungliga vetenskapsakademien, Svenska Kommunför-
bundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Grossistför-
bundet Svensk Handel, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas Riks-
förbund, Svenska Kraftverksföreningen, Värmeverksföreningen,
Tjänstemännens Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska arbetsgivareföreningen, Utredningen (M 1992:01) om översyn
av miljöskadeförsäkringen m.m., Plan och byggutredningen (M
1992:03), Kemikontoret, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Sveriges försäkringsför-
bund, Försäkringsjuridiska föreningen samt Sveriges köpmannaförbund.
merskollegium, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens rädd'
ningsverk, Sjöfartsverket, Statens livsmedelsverk, Arbetarskydds-
styrelsen, Riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer,
Konsumentverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens
lantmäteriverk, Statens råd för kärnavfallsfrågor, Kammarrätten i
Stockholm, Handelshögskolan i Stockholm, Länsstyrelserna i
Uppsala och Kronobergs län, Gotlands, Karlskrona, Karlskoga,
Hudiksvalls, Timrå, Örnsköldsviks, Lycksele och Luleå kommuner,
Stockholms samt Göteborgs och Bohus läns landsting, Kungliga
vetenskapsakademien, landstingsförbundet, landsorganisationen i
Sverige samt Plan- och byggutredningen har i sina svar inte anfört
något i sak om rubricerade betänkande.
2.2 Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Vägverket,
Kammarkollegiet, Svea hovrätt, Växjö tingsrätt samt Länsstyrelser-
na i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristiand-
stads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län, Mjölby, Hässle-
holms, Skövde, Sundsvalls och Storumans kommuner, Västerbottens
läns landsting samt Försäkringsjuridiska föreningen ansluter sig till
Miljöskyddskommitténs förslag och synpunkter i fråga om övergångsbe-
stämmelser till balken.
2.3 Statens järnvägar, Banverket och Luftfartsverket anser att
förslaget bör bearbetas enligt de riktlinjer som instanserna angivit i
tidigare remissyttrande över miljöbalken, innan en promulgationslag kan
aktualiseras.
2.4 Statskontoret: Den samlade bilden av införandet av miljöbalken är
relativt komplex. Betydande förändringar kommer att göras, utspridda
under lång tid. Information om vilket regelverk som vid olika tidpunkter
kommer att gälla bör vara tillgänglig. I annat fell kan effektiviteten i
miljöarbetet och i miljörelaterad verksamhet bli tidande. Vi föreslår
därför att ett lämpligt organ ges i uppdrag att svara som "informations-
centrum" för miljöbalkens regelverk.
2.5 Riksrevisionsverket, RRV har i yttrande över huvudbetänkandet
anfört att miljöbalken inte utan ytterligare utredning kan läggas till
grund för en proposition om en miljöbalk. RRV har mot denna bak-
grund inga synpunkter att lämna i rubricerande ärende.
2.6 Jordbruksverket: Enligt jordbruksverkets uppfettning bör pro-
mulgationslagen även omfetta växtskyddslagens (1972:318) nuvarande
bestämmelse om odling av gentekniskt förändrade växter m.m. samt
med stöd därav utfärdade föreskrifter om och tillstånd till sådan odling.
2.7 Skogsstyrelsen: Som kommittén framhållit har miljöbalken i hög
grad karaktär av ramlag. Den skall därför i många avseenden komplet-
teras med regeringsförordningar och myndighetsföreskrifter. Vid ut-
formningen av dessa är det viktigt att det i anslutning till varje regel
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
noga övervägs vilka övergångsbestämmelser som kan vara påkallade.
Mot nu föreslagna övergångsbestämmelser har Skogsstyrelsen ingen
erinran.
2.8 Fiskeriverket: I konsekvens med att i miljöbalken sammanförs 13
olika lagar, som en del blir skärpta medan andra endast överförs till
balken, är det nödvändigt med en införandelag. Fiskeriverket har inget
att anföra mot lagens tillkomst och dess innehåll.
2.9 Stockholms universitet: Med hänvisning till juridiska fakultets-
nämndens ställningstagande i yttrandet över Miljöskyddskommitténs
betänkande (SOU 1993:27) Miljöbalk vari nämnden avvisar tanken på
att sammanföra alla miljörelaterade lagar i en balk, avstår nämnden från
att yttra sig över det nu remitterade förslaget.
2.10 Uppsala universitet: Den föreslagna lagen om införande av
miljöbalken bygger på en metodik, där inte vägen från nuläge till målet
är särskilt reglerat och det föreslagna sättet att övergåndsvis hantera den
s.k. stoppregeln i kommittéförslagets 3:7 är helt otillräckligt. Samma
gäller kvalitetsnormerna och deras genomförande. Det rekommenderas
därför att när miljöbalken ges sin definitiva utformning, balken som
sådan kommer att innehålla materiella och andra regler som blir
tillämpliga under den långa tid som kommer att råda innan balken
förverkligas.
2.11 Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker miljöskyddskommitténs
förslag i alla delar men anser att ett förtydligande bör göras vad gäller
övergångsbestämmelserna till tredje avdelningen i miljöbalken (strand-
skyddet).
2.12 Länsstyrelsen i Gotlands län har inget att anföra såvitt gäller
sakinnehållet i Miljöskyddskommitténs förslag till promulgationslag.
Däremot kan länsstyrelsen inte underlåta att påpeka att i synnerhet 6 §
i lagförslaget är svårläst för den som inte är bevandrad i konsten att läsa
juridiska texter.
2.13 Länsstyrelsen i Blekinge län menar att förslaget till miljöbalk
måste bearbetas ytterligare och därefter bli föremål för en ny remissom-
gång. I konsekvens med detta anser länsstyrelsen att föreliggande
förslag till lag om införande av miljöbalk bör anstå och anpassas till ett
nytt huvudbetänkande. Om regeringen avser att låta framlagt förslag till
miljöbalk ligga till grund för proposition utan ytterliggare bearbetning
har länsstyrelsen inga synpunkter på här framlagt förslag till promulga-
tionslag.
2.14 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Med hänsyn till de synpunkter
som länsstyrelsen framfört om huvudbetänkandet angående miljöbalk,
har länsstyrelsen för närvarande inga närmare synpunkter rörande
övergångsbestämmelserna till densamma. Länsstyrelsen delar dock
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
kommitténs uppfettning att retroaktiv lagstiftning skall undvikas och att
tillämpningen av skärpta bestämmelser i miljöbalken i förhållande till nu
gällande beslut måste ske successivt.
2.15 Jönköpings kommun uttalar att kommunen förutsätter att införan-
det av miljöbalk inte innebär att nya kostnader överförs till kommuner-
na.
2.16 Nässjö kommun är i stort sett nöjd med betänkandet med undan-
tag av 8 och 11 §§.
2.17 Landskrona kommun: De för kommunen väsentliga synpunkterna
på miljöbalken framgår av tidigare yttrandet och har därför inget
ytterligare att tillföra det nu aktuella betänkandet.
2.18 Malmö kommun tillstyrker förslaget i stort med undantag för
punkten för ikraftträdandet.
2.19 Karlstads kommun: Den föreslagna lagen är lämpligt utformad.
Dock bör ferhågor för missbruk av strandskyddsreglema som redovisas
av reservanterna föranleda att frågan blir föremål för ytterligare
överväganden för att avvärja denna risk.
2.20 Västerås kommun tillstyrker i princip lagförslaget, men under-
stryker dock vikten av att tiden för övergångsbestämmelserna är så
tilltagen att nya följdförfettningar utges i god tid innan balken träder i
kraft.
2.21 Heby kommun anför inte några erinringar mot förslaget, men
framför att kommunen förutsätter att eventuellt ytterligare ålägganden
på kommunen kompenseras från statens sida.
2.22 Östersunds kommun: Förslaget till Lag om införande av miljöbal-
ken bör genomföras. Dock föreslår kommunen ändringar.---Förslaget
till miljöbalk har karaktär av en utpräglad offentligrättslig lagstiftning.
Balkens regler syftar till att skydda hälsa och miljö samt att trygga en
långsiktigt god hushållning med naturresurser. Denna typ av lagstiftning
kan och bör tillämpas omedelbart.
2.23 Skellefteå kommun: Mot bakgrund av att förslaget i många
stycken befinner sig i ett så ofärdigt skick, är det svårt att bedöma inom
vilka områden övergångsregler kan behövas.
2.24 Svenska kommunförbundet: Vi har i yttrande över huvudbe-
tänkandet framhållit att förslaget till miljöbalk inte är tillräckligt
genomarbetat för att ligga till grund för lagstiftning. Vi anser att en
omarbetning av förslaget måste ske. Synpunkterna på det aktuella
delbetänkandet bör därför läsas parallellt med förbundets syn på
miljöbalksförslaget.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
2.25 Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över Miljöskydds- Prop. 1994/95:10
kommitténs delbetänkande "Miljöbalk del I", SOU 1993:27 på anförda Bilaga 10
skäl avstyrkt att lagstiftning sker på grundval av detta betänkande. Då
forslaget till promulgationsbestämmelser vilar på samma teoretiska
synsätt som förslaget till Miljöbalk kan samfundet inte heller tillstyrka
detta förslag till lagstiftning. Om lagstiftning i form av den föreslagna
Miljöbalken kommer till stånd synes emellertid de föreslagna införan-
dereglema vara i huvudsak ändamålsenliga.
I det nu aktuella betänkandet föreslås att frågan om övergångs- och
ikraftträdanderegler helt skall överlåtas till regeringen när det gäller
föreskrifter. Detta finner vi otillfredsställande. Det måste redan i
promulgationslagen ges riktlinjer för hur övergångs- och ikraftträdande-
bestämmelserna skall utformas. En huvudregel för den minsta över-
gångstid som skall medges pågående verksamheter bör festställas. Om
de befinnes nödvändigt kan det öppnas möjlighet för undantag om
särskilda skäl föreligger.---Vår grundinställning - som redovisats i
yttrandet över huvudbetänkandet - är att åtgärdsplaner överhuvud taget
inte skall få ställning av särskild omprövningsgrund. Om förslaget i
huvudbetänkandet genomförs måste reglema för ikraftträdande ändras. -
- - Om detta inte är möjligt eller om det av särskilda skäl bör ske
avvikelser från en sådan huvudregel, måste frågan lämnas till tillstånds-
myndigheten. - - - Formuleringen i promulgationsbetänkandet måste
förtydligas för att inte ge intryck av att föreskrifter rent fektiskt kan
utformas så att förbudsverkan uppkommer.
2.27 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: LRF saknar möjlighet att
överblicka hela vidden av den föreslagna promulgationslagen.---LRF
begränsar sig därför till att framföra att mot de av de förordnade
övergångsbestämmelserna, som är brukliga och vanliga---har LRF
ingen erinran.
2.28 Svenska Kraftverksföreningen och Kemikontoret meddelade att
de till fullo instämmer i det av Sveriges industriförbund och svenska
arbetsgivareföreningen gemensamt inlämnade yttrandet. Kemikontoret
ville särskilt understryka vad som organisationerna anför beträffande 7
§•
2.29 Värmeverksföreningen: Kommitténs förslag till Lag om införande
av miljöbalken synes beakta behovet av tid för anpassning till annorlun-
da villkor och synsätt. Värmeverksföreningen tillstyrker därför för-
slaget.
2.30 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO: Det är av största
betydelse att de övervakande myndigheterna tidigt ges möjlighet att
utöka kompetensen så att den nya lagstiftningen kommer att kunna
användas med hög effektivitet. Det är också TCO:s uppfettning att
övergången från en lagstiftning till en ny inte får medföra ett glapp i Prop. 1994/95:10
bevakningen av miljöbeteende i samhället. Bilaga 10
2.31 Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO / Sveriges
naturvetareförbund tillstyrker förslaget i stort med undantag för
tidpunkten för ikraftträdandet.
2.32 Sveriges försäkringsförbund har inget att invända mot de före-
slagna promulgationsreglema, såvitt dessa har omedelbar betydelse för
försäkringsområdet.
3.1 Justitiekanslern, JK: Mot bakgrund av det omfattande lagstift-
ningsarbete det rör sig om på miljöområdet kan det ifrågasättas om inte
miljöbalken bör träda ikraft något senare så att även organisationskom-
mitténs förslag kan komma att ingå i miljöbalken. I övrigt finner jag
inte skäl till någon erinran mot det nu framlagda förslaget.
3.2 Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen tillstyrker att nämnda lag
träder i kraft 1 juli 1995.
3.3 Socialstyrelsen: Framhåller betydelsen av att de viktigaste för-
ordningarna inom balkens områden, bl.a. hälsoskyddsförordningen,
ersätts innan balken träder i kraft.
3.4 Statens jordbruksverk: Frågan om miljöbalkens ikraftträdande bör
eventuellt skjutas upp. Lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
bör upphöra att gälla samtidigt med övriga lagar som skall uppgå eller
inordnas i miljöbalken.
3.5 Statens naturvårdsverk: Att miljöbalken avses träda ikraft redan
den 1 juli 1995 innebär att den tid som står till buds för att förbereda
balkens genomförande blir knapp. Det är då angeläget att framhålla
vikten av att genomförandet ändå förbereds så noga, såväl inom
regeringskansliet som hos berörda myndigheter, att komplikationer i
samband med ikraftträdandet så långt möjligt kan undvikas. Bl.a. är det
tydligt att, i enlighet med vad kommittén anfört, de centrala regerings-
förordningarna bör beslutas i så god tid att de kan träda i kraft samtidigt
med balken. Att erforderliga regeringsförordningar utfärdas i god tid är
angeläget även med hänsyn till den omfettande utbildning som måste
genomföras inför ikraftträdandet av det nya regelsystemet. Provisoriska
allmänna råd om tillämpningen av författningarna i fråga kan också
behöva utarbetas, och berörda centala myndigheter skall kunna planera
de myndighetsföreskrifter som krävs.---Det kan visa sig att det på
flera områden är angeläget att inte bara den erforderliga kompletterande
regeringsförordningen utan också de förutsatta myndighetsföreskrifterna Prop. 1994/95:10
träder i kraft samtidigt med balken. Att ta fram myndighetsföreskrifter Bilaga 10
är en relativt omständig process som---kan uppgå till ca. 1 1/2 - 2 år
med hänsyn till vad som krävs för utredning, remissförfarande, notifie-
ring m.m.---Mot denna bakgrund är det tydligt att erforderliga nya
myndighetsföreskrifter i många fell inte kommer att kunna träda i kraft
förrän avsevärt senare än den 1 juli 1995. De fördelar som kan vara
förenade med ett så snart ikraftträdande får vägas mot de nackdelar som
kan följa av att regelverket på flera sakområden inte kommer att vara
fullständigt.
3.6 Lunds universitet: Forskningsnämnden anser det alltför optimistiskt
att föreslå att den nya balken skall träda ikraft redan den 1 juli 1995.
Det hade kanske kunnat ske om kommitténs förslag till miljöbalk varit i
stort sett invändningsfritt. Så är dock inte fellet. Forskningsnämnden
har tidigare anfört en tämligen omfettande kritik, med huvudsaklig
innebörd att många av de frågor som diskuteras i förslaget till miljöbalk
inte förefeller vara helt färdigutredda. Ett mer eller mindre omfettande
arbete kvarstår därför, enligt forskningsnämndens mening, innan det
kan föreligga ett färdigt förslag till lag. Hellre än att forcera fram en
balk som inte är bättre än den nuvarande lagstiftningen, bör man låta
utredningen ta den tid som behövs.
3.7 Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen har tidigare tillstyrkt
införandet av miljöbalken, och tillstyrker att den nya lagstiftningen
införs den 1 juli 1995.---Det är utomordentligt viktigt att de före-
skrifter och förordningar och andra bestämmelser som skall komplettera
miljöbalken förbereds i god tid så att de kan träda i kraft samtidigt med
balken. Utbildning i den nya lagstiftningen för prövnings- och till-
synsmyndigheter, liksom for t.ex. åklagare bör vara genomförd innan
balken träder i kraft.
3.8 Huddinge kommun: Det kommer att behövas en viss tid för
förberedelsearbete efter det att balken antagits och tills dess den träder
i kraft. I övrigt har kommunen inga synpunkter och lämnar remissen
utan erinran.
3.9 Österåkers kommun: Det kommer att behövas viss tid för förbe-
redelsearbete efter det att balken antagits av riksdagen tills dess att den
träder i kraft.---Det är väsentligt för kommunernas tillsynsarbete
enligt miljöbalken att föreskrifter och förordningar som skall komplette-
ra balken finns tillgängliga innan lagen träder i kraft.
3.10 Eskilstuna kommun: Kommunen tillstyrker kommitténs förslag att
balken träder i kraft tidigast den 1 juli 1995, just med tanke på att det
är önskvärt att föreskrifter som förutsätts bli utfärdade med stöd av
balkens bemyndiganden kan träda i kraft samtidigt med själva miljöbal-
ken. Att detta arbete tar tid är uppenbart.
3.11 Mjölby kommun: Miljöbalken bör träda ikraft snarast möjligt och
därvid förordas ikraftträdande fr.o.m. 1995-01-01.
3.12 Jönköpings kommun: Innan miljöbalken träder i kraft bör
tillämpningsbestämmelser i form av föreskrifter och förordningar
utarbetas på de viktigaste områdena. Vidare bör personal på prövnings-
och tillsynsmyndigheter utbildas i hur balken skall tillämpas samt råd
och information om balkens tillämpning tas fram och spridas. Om det är
tveksamt om detta hinner utföras före 1995-07-01 bör ikraftträdandet av
miljöbalken läggas senare.
3.13 Malmö kommun: Kommittén föreslår att de föreskrifter som
utfärdats före miljöbalkens ikraftträdande ska fortsätta att gälla. Dock
anger man att de viktigaste förordningarna, exemplifierade med hälso-
skyddsförordningen och förordningen om kemiska produkter, ska
ersättas av nya innan balken träder i kraft. Detta anser kommunen bör
gälla även för miljöskyddsförordningen.---Ansvars och organisa-
tionsfrågorna är inte lösta i förslaget till miljöbalk. Den särskilda
utredning som skall föreslå organisationsförändringar med anledning av
miljöbalksförslaget skall inte vara färdig förrän den 1 september 1994.
Beslut med anledning av utredningen kan därför inte föreligga förrän
strax för miljöbalkens ikraftträdande. Med hänsyn till ett omfattande
utbildningsbehov på olika nivåer, genomförande av beslutade föränd-
ringar, inrättande av eventuellt nya myndigheter m.m., bör ikraftträdan-
det senareläggas med ett år.
3.14 Halmstads kommun: För att kunna uppnå det mål som föreslås i
miljöbalkens 1 kap. 1 § 2 p., bevara biologisk mångfeld, måste samord-
ning ske av vissa bestämmelser i Lag om skötsel av jordbruksmark,
Skogsvårdslagen, Ädellövskogslagen, Jaktlagen, Terrängkömingslagen
m.m. Om det behövs, för---upprättande av föreskrifter, är det bättre
att flytta fram tidpunkten för balkens ikraftträdande än att föreskrifter
kommer efter att balken trätt i kraft. Erfarenheten visar att om så inte
är fellet kan det ta flera år innan tillämpningsföreskrifter finns. För att
en rimlig planering ska kunna ske måste det förflyta en skälig tid mellan
riksdagens beslut och balkens ikraftträdande. Sådan skälig tid är helst
ett år men minst sex månader.
3.15 Göteborgs kommun: Miljöbalken föreslås träda i kraft den 1 juli
1995. Om detta är en realistisk tidpunkt kan inte bedömas nu. Kommu-
nen vill emellertid betona vikten av att tillsynsmyndigheterna m.fl. får
en tillräcklig tid för utbildning innan balken böljar tillämpas. Man bör
ta stor hänsyn till detta vid bestämmande av tidpunkten för ikraftträdan-
det.
3.16 Borås kommun: Kommunen är tveksam till om lagen har möjlig-
het att träda i kraft den 1 juli 1995, som föreslås i lagen om införande
om miljöbalk, med tanke på den ringa tid som står till förfogande för
behandling av remissvar och eventuella ändringar av balken före
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
riksdagsbehandlingen. Med tanke på betydelsen av lagen är det enligt Prop. 1994/95:10
styrelsens uppfettning viktigare att denna blir noggrant skriven än att Bilaga 10
tidpunkten 1 juli 1995 hålls.
3.17 Borlänge kommun: Miljöskyddskommittén föreslår att förslaget
till miljöbalk införs till 1/7 1995. Kommitténs ursprungsforslag in-
nehåller en rad extra arbetsuppgifter för kommunerna som att utdöma
en del företagsbot, initiera viss omprövning, överta en större del av
miljötillsynen m.m. Innan förslaget blir lag är det viktigt att Carl Axel
Petris utredning om hur kommunerna skall kompenseras för denna
ökade arbetsbelastning inarbetas i lagförslaget. Detta betyder att ett
datum när miljöbalken skall träda i kraft idag ej kan sättas.
3.18 Umeå kommun: Enligt förslaget till lag om införande skall
miljöbalken träda i kraft den 1 januari 1995.---Vissa ftågor om
förhållandet mellan statliga och kommunala myndigheter bör belysas
ytterligare. En utredning pågår redan nu, som syftar till att klarlägga
vilka möjligheter de statliga myndigheterna har att verkställa bemyndi-
gandena enligt förslaget. Det är rimligt att avvakta dessa utredningar
innan tidpunkt för ikraftträdandet läggs fest.---Med tanke på att lagen
berör både ett flertal departement och ett stort antal myndigheter
förefeller en senare tidpunkt mer realistisk.
3.19 Svenska kommunförbundet: Vi anser att den 1 juli 1995 är en
orealistisk tidpunkt för ikraftträdande av en eventuell miljöbalk, inte
minst mot bakgrund av vårt ställningstagande att miljöbalksförslaget
måste omarbetas och att en ny remissomgång krävs. Vi delar kommit-
téns uppfettning att en ny miljölagstiftning inte bör sättas i kraft förrän
en viss tid efter riksdagsbehandlingen. Omkring ett år behövs för
introduktion, utbildning m.m. och erforderliga omarbetningar av t.ex.
behövliga förordningar och kommunala renhållningsordningar.
Kommittén har själv föreslagit den 1 juli 1995 som lämplig tidpunkt för
ikraftträdande. Huruvida kommittén anser förslaget vara realistiskt eller
mer ett uttryck för en hög ambitionsnivå, framgår inte klart. Det synes
dock synnerligen tveksamt om det finns tillräckliga skäl att på sådant
sätt påskynda ikraftträdandet.---Sammantaget anser organisationerna
att slutbehandlingen - och därmed ikraftträdandet - måste skjutas fram
avsevärt i tiden. Starka skäl talar enligt organisationerna för att avvakta
till dess beslut kan fettas samtidigt om miljöbalken, följdändringar och
myndighetsorganisationen.
naturvetareförbund: Kommittén föreslår att de föreskrifter som
utfärdats före miljöbalkens ikraftträdande bör fortsätta gälla. Dock
anger man att de viktigare förordningarna, exemplifierade med hälso-
skyddsförordningen och förordningen om kemiska produkter, ska 9
ersättas av nya innan balken träder i kraft. Detta anser vi bör gälla även
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 5-10
för miljöskyddsförordningen.---Ansvars- och organisationsfrågorna
är inte lösta i förslaget till miljöbalk. Den särskilda utredning som skall
föreslå organisationsförändringar med anledning av miljöbalksförslaget
skall inte vara färdig förrän den i september 1994. Beslut med an-
ledning av utredningen kan därför inte föreligga förrän strax före
miljöbalkens ikraftträdande. Med hänsyn till ett omfettande utbildnings-
behov på olika nivåer, genomförande av beslutade förändringar,
inrättande av eventuellt nya myndigheter m.m. bör ikraftträdandet
senareläggas med ett år.
3.22 Sveriges köpmannaförbund: När nya lagar införs är det viktigt
att näringsliv, myndigheter och allmänheten ges tillräcklig tid till att
anpassa sig till de nya reglema. Det innebär att en ny miljöbalk tidigast
bör införas ett år efter ett riksdagsbeslut i frågan. De olika övergångs-
reglerna som föreslås synes ge en rimlig tid för den anpassning som
måste ske efter det att en ny miljöbalk trätt i kraft.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
4.1 Försvarsmaktens organisationsmyndighet: I 4 § i ruricerade
lagförslag anges att föreskrifter som utfärdats med stöd av bestämmel-
serna i 2 § eller äldre lagar skall fortsätta gälla om inte regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer förordar annat. Försvarets
sjukvårdsstyrelse har utfärdat vissa föreskrifter som feller inom miljö-
balkens område. ÖB föreslår, med hänsyn till regeringens tidigare
beslut om SjvS/ Generalläkarens framtida roll och överbefälhavarens
förslag i yttrandet om miljöbalken beträffande tillsyn över försvars-
makten, att regeringen medges rätt att uppdra åt SjvS/ Generalläkaren
att meddela föreskrifter inom vissa definierade områden.
4.2 Statens naturvårdsverk, SNV: De regerings- och myndighetsföre-
skrifter som meddelats med stöd av de nuvarande lagarna på området
kommer tills vidare att gälla. En närmare genomgång av dessa före-
skrifter bör dock göras i syfte att kontrollera att det finns ett tillämpbart
bemyndigande. Om ett bemyndigande inte finns kan särskilda bestäm-
melser behövas i frågan om den befintliga föreskriftens fortsatta
giltighet eller ogiltighet.---Problem kan även uppstå i samband med
MB:s ikraftträdande när föreskriftsbemyndiganden övergår från en
myndighet till en annan. Det är viktigt att problem av detta slag upp-
märksammas så tidigt att de kan lösas på ett smidigt sätt.
Föreskrifter enl. 4 kap. MB kommer att bli ett viktigt styrmedeli
miljöarbetet. Merparten av de blivande föreskrifterna anses bli utfärdade
av "myndighet som regeringen bestämmer". I någon mån måste utfär-
dandet av föreskrifter ankomma på regeringen, nämligen enl. 4 kap. 2
§ 3 st. i de fell föreskrifterna syftar till att begränsa möjligheterna att
använda tillstånd som meddelats enligt balken. Med "tillstånd som
meddelats enligt balken" torde enligt 6 § i den föreslagna promulga- Prop. 1994/95:10
tionslagen jämställas tillstånd enligt ML. Bilaga 10
Den berörda restriktionen vad gäller möjligheterna att meddela
föreskrifter på myndighetsplanet kan komma att orsaka svårigheter i de
fäll föreskrifter planeras på sakområdet, där ett avsevärt antal verksam-
heter har tillstånd enligt ML men där tillståndsplikt inte gäller enligt
den nya förprövningsordningen.---Vad som gäller enligt enligt de
stora antalet tillstånd till jordbruk som har meddelats på ML:s tid kom-
mer enligt 4 kap. 2 § 3 st. inte att kunna rubbas genom föreskrifter
utfärdade av SNV. Med hänsyn härtill vill SNV ifrågasätta om inte 6 §
i promulationslagen bonde kompletteras med en regel om att ett äldre
tillstånd, som inte "behövs" enligt MB:s förprövningsordning, inte
innebär hinder for en myndighet att meddela föreskrifter enligt 4 kap.
MB som begränsar möjligheterna att använda tillståndet i fråga.
---Med hänsyn till lydelsen av 1 st. 1 men. sista ledet i 6 § i den
föreslagna promulgationslagen blir det formellt möjligt för regeringen
att förordna om att den blivande tillståndsplikten för bedrivande av
miljöferlig verksamhet även skall avse verksamhet för vilken har getts
dispens enl. ML i dess lydelse före den 1 juli 1981. Av landets ca. 7
000 tillståndspliktiga miljöferliga verksamheter torde ca. hälften sakna
tillstånd. Det är uppenbart att en tillståndsprövning av alla dessa ca. 3
500 verksamheter skulle ställa stora krav på såväl myndigheternas som
företagens resurser.---Det är inte alldeles klart att den resursinsats
som totalt skulle behövas för tillståndsprövning av alla dessa verksam-
heter kan motiveras med den miljönytta sm prövningen kan medföra. - -
- SNV avser att inom kort överväga lämpliga handlingslinjer i de här
berörda frågorna.
4.3 Lunds universitet: Forskningsnämnden har inget att anföra mot
principen att tidigare meddelade föreskrifter, tillstånd och villkor skall
gälla även efter balkens införande. Vidare finner forskningsnämnden det
rimligt att balkens regler om omprövning och upphävande av beslut
skall gälla även för beslut fettade med stöd av äldre lag.
4.4 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Från saklig synpunkt kan
man väl inte ha några invändningar mot den föreslagna nyordningen
ang. stoppreglema och befintliga miljöferliga verksamheter.---När
det gäller frågan om tillståndsmyndighetemas förbudsprövning i dylika
fell är det från konkurrenssynpunkt angeläget att de samtidigt prövar
alla företag så att inte vissa av dem får en konkurrensfördel genom att
kunna fortsätta driften till lägre kostnader på grund av lägre miljö-
skyddskrav.
4.5 Uppsala kommun: Kommunen vill betona vikten av att under
övergångsskedet i så stor utsträckning som möjligt meddela föreskrifter
med stöd av miljöbalken. Det förhållandet att föreskrifterna för flertalet
miljöferliga verksamheter skall meddelas i enlighet med övergångsbe-
stämmelserna motverkar enligt kommunen det tänkta syftet med en 11
övergång från individuell prövning till generella föreskrifter, som är att
åstadkommaen höjning av den miljömässiga nivån för icke prövnings- Prop. 1994/95:10
pliktig verksamhet. Bilaga 10
4.6 Mjölby kommun: Föreskrifter som utfärdas med stöd av äldre
lagstiftning bör kunna fortsätta att gälla om förhållandena ej påkallar
någon ändring. Detsamma bör gälla beslut i enskilda ärenden, som
fattas med stöd av äldre rätt.
4.7 Hässleholms kommun: Kommunen anser att angiven tidsperiod på
10 år---i förslagets 7 och 8 §§---innan en tillsynsmyndighet kan
kräva omprövning är alldeles för lång. Under denna tid kommer det att
utvecklas ny reningsteknik och nya miljövänliga produkter som kan
utnyttjas för att minska miljö- och hälsorisker och gynna en snabbare
anpassning till ett kretsloppsanpassat samhälle. Industrier och företag
kan, såvida inte omprövning av gällande villkor får ske tidigare, under
föreslagen tidsperiod ha en lägre ambitionsnivå när det gäller investe-
ringar och satsning på miljöteknik och återvinning. En kortare över-
gångstid på ex.vis 5-6 år innan ny prövning bör ske, skulle gynna ut-
vecklingen mot ett miljö- och kretsloppsanpassat samhälle.
4.8 Halmstads kommun: Kommunen anser att regeringen aller den
myndighet regeringen bestämmer bör ta fram föreskrifter innan miljö-
balken träder i kraft. Dessa föreskrifter bör underställas riksdagen. Vi
instämmer i kommitténs förslag att omprövning av beslut fettade av
enligt lag före miljöbalkens ikraftträdande endast ska kunna omprövas
enligt Miljöbalkens omprövningsregler.
4.9 Göteborgs kommun: I 7 § 1 st. sägs att övergångstiden skall gälla
om inte verksamhetens utövare begär annat. Det bör framgå vem denna
begäran skall riktas till. Det 2 st. i paragrafen är uppenbarligen formu-
lerad med 3 § 2 st. miljöskyddsförordningen som förebild. I det sist-
nämnda lagrummet har ordet "inrättning" tagits med p.g.a. innehållet i
det föregående st. i paragrafen, det kan emellertid ifrågasättas om det
ordet hör hemma i promulgationslagen då det inte förekommer i lagtex-
ten i övrigt.
4.10 Borås kommun: Kommunen tillstyrker förslaget om giltighet av
äldre beslut.
4.11 Umeå kommun: För att inte motverka miljöförbättrande åtgärder
i äldre anläggningar, bör det klart framgå av övergångsbestämmelserna,
att sådana förändringar i tillstånd och villkor, som meddelats enligt
äldre lag, alltid får vidtagas, även om man därigenom inte fullt ut når
upp till den standard som skall gälla enligt de nya reglema.
4.12 Svenska kommunförbundet: Vi anser att det är orimligt att beslut
om föreskrifter, utfärdade med stöd av ännu äldre lagar än dem som
föreslås upphävda, ska kunna fortsätta att gälla vid en ny miljölagstift-
nings ikraftträdande. Ett syfte med reformen skulle ju vara att rensa upp
12
i och förbättra överskådligheten över regelverket. Behövliga föreskrifter
måste därför så långt möjligt utfärdas med stöd av den nya lagstiftning-
en innan den träder i kraft. Tillståndsbeslut m.m. (jfr. 5 och 6 §§) som
meddelats före den nya lagstiftningens ikraftträdande bör enligt kommit-
tén och förbundet gälla även i fortsättningen.
Utan närmare kommentarer i vare sig lagtext eller motiv ges regeringen
en allmän befogenhet att upphäva befintliga tillstånd i 6 § i den före-
slagna promulgationslagen. Det saknas helt vägledande uttalanden för i
vilka situationer ett upphävande skulle kunna aktualiseras. Detta är en
uppenbart orimlig reglering som måste stramas åt. Om det föreligger
skäl att behålla denna omfattande befogenhet för någon beslutskategori
(tillstånd, godkännande eller medgivande) måste befogenheten uttryckli-
gen inskränkas till detta. Annars bör den helt upphävas.---I7-9§§
har begreppet "påbörja" en central betydelse för reglernas tillämpning
och effekt. Trots detta finns inte någonstans i förslaget behandlat vilken
innebörd begreppet skall ha. Detta är enligt vår uppfattning mycket
otillfredsställande. - - - Det vore enligt organisationerna orimligt om
begreppet "påbörja" gavs den innebörden att den avsedda tillverk-
ningen/hanteringen/funktionen måste ha startat. Med tanke på de ofta
mycket stora investeringar som krävs redan på projekteringsstadiet
måste "påbörjans-tidpukten" läggas tidigare i processen.---Om det
rör verksamhet som inte är tillståndspliktig enligt gällande bestämmelser
måste någon annan omständighet än ingivande av tillståndsansökan
utgöra utgångspunkt för bedömningen av när en verksamhet är påbör-
jad. Enligt organisationerna är det enda rimliga att även projekterings-
fasen omfattas. Senast när projekteringen av en verksamhet har nått det
stadium då anläggningsarbeten har startat skall verksamheten anses som
"påbörjad". - - - Det måste i promugationslagen införas en generell
övergångsbstämmelse enligt vilken den som påbörjat verksamhet innan
anmälnings- eller tillståndsplikt införs, ges viss tidsfrist innan ansökan
eller anmälan måste ha ingivits. Enligt organisationerna bör denna tid
uppgå till minst fem år.
delar kommitténs ståndpunkt att förordningar meddelade med stöd av
äldre lagstiftningar skall fortsätta att gälla efter balkens ikraftträdande.
De viktigafte förordningarna inom balkens område---bör ersättas av
nya författningar innan balkens ikraftträdande. En skälig övergångstid
bör dock ges kommunerna att festställa nya lokala hälsoskyddsföreskrif-
ter, meddelade med stöd av hälsoskyddsförordningen. Under övergångs-
tiden bör lokala hälsoskyddsföreskrifter fastställda med nuvarande lag-
stiftning gälla.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
13
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
5.1 Överbefälhavaren: Miljöskyddskommitténs förslag till övergångs-
bestämmelser och karenstider bedöms i huvudsak möjliggöra en rimtig
anpassning av verksamheten. ÖB är dock tveksam till att de nya
aksamhetsreglema enligt 3 kap. miljöbalken skall träda i kraft omedel-
bart vid miljöbalkens införande. Här föreslås att regeringen om särskil-
da skäl föreligger får medge undantag eller viss karenstid för myndig-
heter.
5.2 Statens järnvägar, SJ: Förutom de synpunkter som framförts
ovan, har SJ inget att invända mot den gradvisa övergång som be-
tänkandet förespråkar. I vissa fell har dock övergångstiden gjorts
onödigt lång. Det gäller framför allt införandet av de almänna aktsam-
hetsreglema, där en tioårig övergångstid från balkens ikraftträdande
föreslås. Då regeringen har överprövningsrätt enligt 3 och 7 kap. i
förslaget till miljöbalk, kan sådana fell, där aktsamhetsreglema innebär
oönskade konsekvenser under tiden närmast efter ikraftträdandet relativt
enkelt undantas. Efter som regeringen själv - som SJ förstått lagför-
slaget - ytterst gör bedömningen av vad som är av "synnerlig betydelse
från allmän synpunkt" samt om skadorna på miljön kan "beferas bli av
allvarlig art" (3 kap.) finns det i realiteten inga formella hinder för att
utfärda sådana undantag från reglema. Denna godtycklighet är dock i
ett längre perspektiv en av lagförslagets stora svagheter. I övrigt torde
det vara en fördel att reglema bötjar tillämpas så tidigt som möjligt.
5.3 Statens naturvårdsverk, SNV: Eftersom balkens allmänna aktsam-
hetsregler i allmänhet innefettar längre gående krav än som för närva-
rande gäller, särskilt genom innebörden i den föreslagna stoppregeln i 3
kap. 7 §, knyts särskilt intresse till frågorna kring genomförandet av
just denna regel. Vid överväganden om en lämplig övergångsreglering i
detta avseende ligger det nära till hands att, som även kommittén gjort,
fasta visst avseende vid att en tioårsperiod är den tidsperiod under
vilken en tillståndshavare bör kunna känna sig någorlunda säker på att
han skall kunna driva sin verksamhet på oförändrade villkor. En rad
olika skäl (i MB upptagna i 21 kap. 2 § 2-9) kan dock motivera att
omprövning sker redan före tioårsperiodens utgång. Detta är en om-
ständighet som pekar på att en kortare övergångstid än tio år bör kunna
övervägas. Ett principbeslut har fettats (prop. 1990/91 s. 214-217) om
att industrins utsläpp redan till år 2000 bör kunna nedbringas till sådana
nivåer att miljön inte tar skada och hälsan inte påverkas. Detta ställ-
ningstagande motiverar att perioden fram till sekelskiftet bör räcka som
övergångstid.---Om inte övergångstiden för all miljöferlig verksam-
het som pågår vid balkens ikraftträdande kan bestämmas till kortare tid
än tio år , kan frågan ställas om inte i andra hand en kortare tid än tio
år ändå kan uppställas för åtminstone icke tillståndsgiven verksamhet.
Det torde nämligen inte finnas något formellt hinder mot att ha olika
öveigångstider beroende av om man benom ett tillstånd skaffat sig viss
14
säkerhet för att kunna driva sin verksamhet på oförändrade villkor eller
ej. Övergångstiden för icke tillståndsgiven verksamhet har kommittén
själv primärt (specialmotiveringen till 3 kap. 7 § i huvudbetänkandet, s.
11:40) ansett kunna vara fem år. Även SNV ansluter sig till den stånd-
punkten. - - - SNV ansluter sig till kommittén ståndpunkt att tiden bör
räknas lika för all miljöferlig verksamhet oavsett bransch, med den
modifieringen att det ändå bör vara möjligt att, i linje med verkets ovan
angivna andrahandsförslag, på denna punkt skilja mellan tillståndsgiven
verksamhet och icke tillståndsgiven verksamhet.
5.4 Lunds universitet: Forskningsnämnden har svårt att se motiven till
de undantag från principen att tidigare meddelade föreskrifter, tillstånd
och villkor skall gälla även efter balkens ikraftträdande, som kommittén
föreslår. Stoppregeln i 3:7 kommitténs balkförslag, sägs gälla för
befintlig verksamhet först efter tio år. - - - Om en regel med motsvaran-
de innehåll skall införas, bör den rimligen gälla för befintlig verksamhet
på samma villkor som övriga bestämmelser i balken, dvs. när någon
grund för omprövning föreligger. Möjligen kan man tänka sig någon
form av karenstid - dock betydligt kortare än den föreslagna - för icke
tillståndsprövad verksamhet. Det "rättvisetänkande" som tigger bakom
förslaget är över huvudtaget svårt att förstå. - - - Någon rättvisa i
förhållande till dem som nystartar en verksamhet uppnås ju ex.vis inte -
deras ansökningar behandlas omedelbart efter de nya reglema. (Resone-
mangen verkar över huvud taget inte konsistenta. Stoppregeln skall
enligt sammanfattningen s. 8 kunna leda till upphävt tillstånd efter 10
år. Av promulgationsförslaget s. 35 framgår emellertid något för-
vånande att "stopp-regeln" endast skulle gälla vid tillståndsprövning,
och inte vid omprövning av tillstånd. En sådan begränsning kan svårli-
gen utläsas vare sig ur lagtexten eller huvudbetänkandet, och är inte
heller motiverad av kommittén. Den gör också de föreslagna övergånds-
reglema överflödiga i den delen!)
5.5 Länsstyrelsen i Södermanlands län: I huvudbetänkandet föreslås
en karenstid på fem år för befintlig miljöferlig verksamhet. I det nu
aktuella betänkandet föreslås utan närmare motivering en ökning till tio
år. Det innebär att verksamhet som beferas vara hälsoferlig skulle få
fortsätta ytterligare bortåt 12 år med stöd av promulgationslagen.---
En prövning i det enskilda fellet borde kunna aktualiseras omedelbart
efter balkens ikraftträdande för de enstaka men allvarliga fell som kan
finnas. Regeringen bör i sådana fell få befogenhet att lämna tillstånd för
verksamheten under viss begränsad tid (förslagsvis högst fem år) om det
finns synnerliga skäl.
5.6 Länsstyrelsen i Kristiandstads län: Med hänsyn till stoppregelns
innebörd, dvs. att en verksamhet alltid skall vara otillåtlig om den kan
beferas leda till att människors hälsa skadas eller att bindande miljönor-
mer överskrids, anser Lst. att den föreslagna övergångstiden på tio år är
alltför generöst tilltagen. Tidsfristen för ändring eller avveckling av en
hälsoferlig verksamhet av denna dignitet bör sättas betydligt kortare.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
5.7 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Stoppregeln i 3 kap. 7 § avses att, Prop. 1994/95:10
efter viss tidsfrist kunna tillämpas även när det gäller sådan verksamhet Bilaga 10
som påböijas före miljöbalkens ikraftträdande och innebära bl.a. att ett
tillstånd som meddelats enligt miljöskyddslagen skall kunna återkallas.
Ur rättssäkerhetssynpunkt kan detta te sig betänkligt. I detta fell måste
emellertid de allmänna intressena anses väga tyngre, eftersom dessa rör
frågor om människors hälsa, den gemensamma miljön, och dessutom i
vissa fell är knutna till internationella åtaganden. De föreslagna reglema
är därför väl motiverade. För att dessa verksamheter, och till skillnad
mot de vilka prövats enligt miljöbalken, inte för all framtid skall kunna
angripas enl. 3:7, bör övervägas att föra in en tidsfrist inom vilken
berörda verksamheter senast skall ha prövats mot stoppregeln, eller
inom vilken frist en sådan prövning senast skall ha initierats.
5.8 Länsstyrelsen i Örebro län: Den övergångsperiod på tio år som
föreslås när det gäller stoppreglema (7 och 8 §§) kan anses rimlig.
5.9 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen anser att stoppreg-
lema enligt 4 kap. ska gälla fullt ut redan år 2000. Länsstyrelsen har
inga synpunkter på övriga delar av övergångsbestämmelserna.
5.10 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen bedömer att
det är lämpligt att de nya aktsamhetsreglema skall gälla direkt efter
efter balkens ikrafttagande den 1 juli 1995.---Tillämpningen av de
nya stoppreglema på verksamhet som medför hot mot hälsan eller
miljön föreslås en övergångstid på tio år.---Detta tycker länsstyrelsen
är för liberalt, och det är en meningslöst utdragen process.---Det
finns inte heller något särskilt skäl varför denna övergångstid skall
likställas med en tillståndstid för företag som har tillstånd, företag som
saknar tillstånd eller företag där tillsynsmyndighet finner anledning till
skarpt ingripande. Däremot skall naturligtvis vanlig tillståndstid 10 år
gälla för företag som har tillstånd enligt äldre lag före 1995. - - -
Stoppreglema borde med större rimlighet ges en övergångstid på 5 år,
dvs. med innebörden att stoppregeln träder i kraft fullt ut 1/7 år 2000
om så beslutas i det enskilda fellet, och att beslut med denna innebörd
får fettas av prövningsmyndighet redan från balkens ikraftträdande 1 juli
1995.
5.11 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen har i sitt
yttrande över huvudbetänkandet över miljöbalk bland annat förordat en
viss uppmjukning av stoppregeln jämfört med kommitténs förslag. Om
stoppregeln utformas på det sätt länsstyrelsen föreslagit bortfeller
behovet av särskilda övergångsbestämmelser i detta avseende.
5.12 Uppsala kommun: Kommunen anser att de föreslagna övergångs-
bestämmelserna väl täcker behovet.---Uppsala kommun anser det
vara rimligt med en övergångstid vad gäller tillståndsgivna verksam-
heter. Det är däremot inte rimligt att tillämpa samma tidsfrist för
verksamheter utan tillstånd. Det omfettande miljöskyddsarbete som
16
sedan miljöskyddslagens tillkomst lagts ned pä att åtgärda miljöfarlig
verksamhet skulle göra det möjligt att tillämpa miljöbalkens strängare
stoppregel på verksamheter utan tillstånd omedelbart vid balkens
ikraftträdande. I vart fell torde övergångstiden kunna förkortas betyd-
ligt. Verksamheter utan tillstånd behöver inte åtnjuta samma skydd mot
ökade krav på skyddsåtgärder som tillståndsgivna verksamheter, utan
bör få finna sig i att ökade krav på skyddsåtgärder ställs i takt med den
tekniska utvecklingen. Miljöbalkens stoppregel innebär att verksamhet
som kan leda till skada för människors hälsa eller till att en miljökvali-
tetsnorm överträds får inte utövas. Balkens stoppregel innebär en
skärpning framfor allt vad gäller skyddet för människors hälsa.---
Den nya stoppregelns skärpta krav beträffande skyddet för hälsa får,
paradoxalt nog, till följd att ambitionsnivån sänks för en lång tid
framöver. Till följd av dessa övergångsbestämmelser kommer de fell
där den nya, skärpta stoppregeln tillämpas, sannolikt att inskränkas till
endast ett fåtal. Kommunen beferar att de allmänna aktsamhetsreglema
kan komma att upplevas som urholkade p.g.a. att stoppregeln undantas
vid tillämpningen av dessa. Kommunen anser att den tioåriga över-
gångstiden är alltför generöst tilltagen, då denna reglering kan medföra
att angelägna miljöskyddsåtgärder försenas. Den övergångstid på fem år
som föreslogs i huvudbetänkandet är enligt kommunen mera rimlig. - -
- Kommunen delar miljöskyddskommitténs uppfettning att den nya
stoppregeln omedelbart skall tillämpas beträffande hälsoskyddet i
befintliga bostäder och lokaler.
5.13 Eskilstuna kommun: Det får anses olyckligt - men troligen
oundvikligt - att miljöbalkens stoppregler inte omedelbart vid balkens
ikraftträdande kan tillämpas i den del som rör miljöskyddet.Följden av
detta är att befintlig miljöferlig versamhet får en tioårsfrist, under
vilken de äldre stoppreglema i miljöskyddslagen tillämpas.
5.14 Mjölby kommun: De nya aktsamhetsreglema i miljöbalken bör
tillämpas fr.o.m. ikraftträdandet utan särskilda övergångsbestämmelser.
Beträffande de föreslagna stoppreglema delar kommunen kommitténs
uppfettning, att dessa kan komma att medföra vissa övergångsproblem.
Den som bedriver miljöferlig verksamhet måste kunna tillförsäkras en
rimlig övergångstid för att kunna anpassa verksamheten till den nya
lagstiftningen. Därvid tillstyrks en tioårsperiod från ikraftträdandet, men
med möjlighet att upphäva tillstånd även tidigare, om det föreligger
särskilda skäl och det i övrigt framstår som rimligt vid en intresseav-
vägning. Befintliga miljöferliga verksamheter som idag saknar tillstånd
bör tillståndsprövas snarast möjligt efter ikraftträdandet. Skyldighet att
söka tillstånd bör krävas inom en treårsperiod.
5.15 Nässjö kommun: I 8 § lagförslaget föreslås en karenstid på 10 år
för stoppregeln från tiden för balkens ikraftträdande innan verksamheter
med tillstånd enligt nuvarande lagstiftning omfettas av balkens striktare
regler. Kommunens åsikt är att en karenstid på 5 år skulle vara fullt
tillräcklig.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 5-10
5.16 Mörbylånga kommun: Enligt förslaget skall en tioårig karenstid Prop. 1994/95:10
tillämpas när det gäller "stoppregeln". Eftersom den nya lagstiftningens Bilaga 10
mål är att ytterligare värna om människors hälsa är det av stor vikt att
den nya lagens "stoppregel" kan börja tillämpas så snart som möjligt. -
- - Bestämmelserna i 3 kap 7 § miljöbalken bör med hänsyn därtill gälla
redan från juli år 2000.
5.17 Göteborgs kommun: Kommunen är positiv till tankarna bakom
övergångsbestämmelsen för stoppregeln, men ser vissa tolkningssvårig-
heter med den föreslagna lagtexten---som inte är helt tydlig. Den kan
innebära antingen att stoppregeln skall bli tillämplig enbart på ändrings-
åtgärden, eller att stoppregeln efter ändringen skall gälla för hela den
ifrågavarande miljöferliga verksamheten, således även i de delar som
utövades redan vid ikraftträdandet. Betänkandets text ger inget klart
svar på denna tolkningsfråga varför ett förtydligande av ifrågavarande
regel är önskvärd.
5.18 Borås kommun: Tillstyrker förslaget om övergångsbestämmelser
till första avdelningen i miljöbalken.
5.19 Marks kommun: Stoppregeln i balken är så orealistisk att det inte
är tillräckligt med 10 års tid för ikraftträdande. Efter att stoppregeln
gjorts realistisk bör annan tid föreskrivas i lag om införande. Begreppet
husbehovstäkt bör utgå. Ersättning bör ges för pågående ej tillstånds-
pliktig täkt som förbjuds "vid sidan om" s.k. stoppregel.
5.20 Borlänge kommun: Betänkandet föreslår en karenstid på tio år
innan dessa stoppreglerkan antas gälla för nu pågående verksamheter.
Detta betyder i princip att otillåten miljö- och hälsoferlig verksamhet
kan drivas oskäligt länge. Då miljötekniken hela tiden utvecklas och
maskininvesteringar normalt avskrivs på fem år bör denna karenstid
sättas till fem år istället for föreslagna tio år.
5.21 Östersunds kommun: Ikraftträdandet av den s.k. stoppregeln bör
i sin helhet ske 1995-07-01.---Det är angeläget att sådan verksamhet
som innebär fera för människors hälsa kan stoppas. - - - Förslaget bör
ändras så att ikraftträdandet v den s.k. stoppregeln som helhet kan ske
så snart som miljöbalken träder i kraft. Miljöbalkens 3 kap. 7 § bör
samtidigt formuleras så att den blir praktiskt användbar, dvs. eventuella
undantag från stoppregeln skall grundas på fektiska omständigheter vad
avser fera för hälsan, och ej på generella övergångstider.
5.22 Skellefteå kommun: Stoppregeln bör utformas på ett sådant sätt
att ingen övergångstid behövs. Bibehålls den i föreslaget skick behövs
någon form av selektion, så att vissa företeelser särbehandlas.
5.23 Umeå kommun: Det är klokt att ge stoppregeln i 3 kap. 7 § en
lång övergångstid vad gäller verksamheter som påböljats före ikraftträ- 18
dandet.
5.24 Svenska kommunförbundet: Vi anser att stoppregeln i miljö-
balksförslaget fått en utformning som gör att den blir mycket svår att
tillämpa i praktiken. Att det enligt kommitténs uppfettning nu behövs en
tioårig karenstid för verksamheter för vilka tillstånd lämnats enligt
tidigare regler, tyder på att stoppregeln som helhet behöver ses över.
Kommittén föreslår att användningen av befintliga bostäder och lokaler
för undervisning och barnomsorg omedelbart efter ikraftträdandet ska
kunna förbjudas om det kan beferas att människors hälsa skadas.
Stoppregeln föreslås i dessa fell kunna slå till direkt mot pågående
"verksamhet" utan att konsekvenserna närmare studerats av kommittén.
Vi kan inte acceptera kommitténs förslag i denna del. En lagregel som
den föreslagna stoppregeln---bör inte tillskapas.
5.25 Grossistförbundet svensk handel: Av betänkandet ftamgår att
man har haft förståelse för---att företag som berörs av de ändringar
som nu görs får tillräckligt långa tidsfrister innan förutsättningarna för
verksamheten förändras.---Den tidsfrist som anges när det gäller de
nya stoppreglema är enligt vår uppfettning den kortast möjliga om
hänsyn tas till behovet av festa spelregler.
5.26 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
Vi avstyrker bestämt att kommitténs förslag till ny s.k. stoppregel i 3
kap. 7 § genomförs. Regeln är i sin föreslagna form synnerligen otydlig
och ger uttryck for en orealistisk ambitionsnivå. Vi hemställer därför i
första hand att regeln omarbetas under den fortsatta beredningen så att
en uttrycklig dispensmöjlighet införs och att den risknivå som utlöser
regelns tillämpning kvalificeras. Ikraftträdande- och övergångsbe-
stämmelser för den aktuella regeln är emellertid av mycket stor be-
tydelse, alldeles oavsett om våra ändringsförslag vinner gehör eller inte.
Genom de nu föreslagna reglema ges pågående verksamheter en tioårig
karenstid innan bl.a. stoppregeln träder i kraft. Det kan ifrågasättas om
tiden är tillräcklig för att möjliggöra avskrivningar på investeringar
beslutade med anledning av tidigare regler. Allvarligare är dock att
kommittén inte annat än i förbigående har berört den väsentliga frågan
om hur lång tid en utövare skall ges att ändra eller lägga ned en
verksamhet efter det att beslut har fettats att verksamheten strider mot
en "stoppregel". Om det anses omöjligt att i lagtexten formulera
generellt tillämpliga regler om sådan "karenstid" måste det i motiven
uttryckas ett starkt stöd för företagens behov av väl tilltagna omställ-
ningstider.
5.27 Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, MHTF: Verk-
samheter som av samhället bedöms vara en stor risk för människors
hälsa och miljön kan inte utan en ny bedömning utifrån miljöbalkens
principer få fortsätta i all framtid. Verksamheter som tillståndsprövats
enligt miljöskyddslagens principer måste dock ges en rimlig övergångs-
tid innan miljöbalkens strängare bedömning av skyddet för människors
hälsa träder i kraft. En liknande "karenstid" innan miljöbalkens prin-
ciper träder i kraft bör införas för miljöferlig verksamhet som idag
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
saknar tillstånd. Att knyta den övergångsperiod som föreslås for Prop. 1994/95:10
indragande av tillstånd för miljöferlig verksamhet meddelade före Bilaga 10
balkens ikraftträdande till tidsintervallet för omprövning av tillstånd ser
vi som praktiskt.
6.1 Uppsala kommun: Miljöskyddskommittén anser att övergångsbe-
stämmelserna inte behövs beträffande miljökvalitetsnormer. Kommittén
motiverar detta med att miljökvalitetsnormema inte är straffsanktionera-
de och att de kräver åtgärdsplaner innan frågan om omprövning av
tillstånd kan väckas. Det förefeller som om miljökvalitetsnormemas
styrande effekt på detta sätt skjuts på framtiden. Kommunen anser det
vara viktigt att miljökvalitetsnormema snabbt ges möjlighet att bli
effektiva styrmedel i miljöarbetet.
6.2 Mjölby kommun: Regeringens tillåtlighetsprövning av vissa stora
kommunikationsanläggningar bör vara obligatorisk omedelbart efter
ikraftträdandet av miljöbalken.
6.3 Halmstads kommun: Kommittén föreslår att väg, järnväg, flyg-
plats, hamn eller ferled som påböijas innan tre år efter balkens ikraft-
trädande förflutit ska inte behöva ha regeringens tillåtlighetsprövning.
Som påpekats i vårt yttrande över balken anser vi att en sådan prövning
är onödig. Om det ändå införs en sådan bestämmelse kan vi inte se
något skäl att den inte ska träda i kraft omedelbart vid balkens ikraftträ-
dande.
6.4 Borås kommun: Tillstyrker lagförslaget om övergångsbestämmelser
till andra avdelningen (samt 3-7 avd.) i miljöbalken.
6.5 Svenska kommunförbundet: Vi har förståelse för att kommittén
föreslår att ett undantag från kravet på tillåtlighetsprövning av regering-
en for vissa större trafikanläggningar ska göras de närmaste tre åren
efter ikraftträdandet. Regeringen förutsätts dock enligt utredningen
under den aktuella treårsperioden kunna förbehålla sig rätten till
prövningen enligt 7 kap. 2 § i förslaget. Förbundet förutsätter att
vetorätten ligger fest för all prövning enligt den aktuella paragrafen.
Någon genombrytning av vetot får således inte bli aktuell i dessa fell.
20
7.1 Jordbruksverket: Kommittén föreslår en frist på sex månader inom
vilken ansökan om tillstånd till pågående husbehovstäkt skall inges och
som skall böija löpa då regeringen meddelat föreskrifter om tillstånd-
splikt för sådana täkter. Denna frist är godtagbar såvitt gäller stora
täkter men för kort om den även skall avse mindre täkter belägna på
stora och medelstora jordbruksföretag.
7.2 Statens naturvårdsverk, SNV: SNV tillstyrker kommitténs förslag
till övergångsbestämmelser vad gäller strandskyddet. Den föreslagna
övergångstiden till utgången av juni 2000 bör utgöra en rimlig tid för
länsstyrelserna för prövning av om hittills meddelade undantag av vissa
områden från strandskyddet skall stå fest, med beaktande av undantagen
fr.o.m. balkens ikraftträdande kommer att innebära undantag även från
det föreslagna nya skyddet för växt- och djurlivet.---Genomförande
av regler om hanteringen av s.k. genmodifierade organismer (GMO)
och produkter vari GMO ingår kräver särskild upppmärksamhet med
hänsyn till det blivande EES-avtalet. Sverige förbinder sig genom detta
avtal att införa regler i Sverige som svarar mot de två EG-direktiven
90/219 och 90/220 om avsiktlig frisättning resp, innesluten användning
av GMO. Nu gällande svenska regler på detta område svarar inte mot
de berörda EG-direktiven. Enligt EES-avtalet skall direktiven i fråga ha
införlivats med den svenska rättsordningen senast den 1 januari 1995,
alltså ett halvår innan balken avses träda i kraft. Det får ankomma på
regeringskansliet att ta ställning till om en en försening under denna tid
bör kunna passera opåtalad eller om provisoriska regler - - - måste
skapas för tiden den 1 jan - 1 juli 1995.
7.3 Lunds universitet: Avsnittet om naturvård och biologisk mångfeld
anser forskningsnämnden innehåller en del egendomligheter. Överhuvud
taget innebär förslaget i princip ett undantag till den i övrigt föreskrivna
huvudprincipen, att föreskrifter/förondanden enligt tidigare lag skall
fortsätta gälla. Så har det knappast presenterats. Här föreslås att
förordnanden om undantag från tidigare strandskyddsregler automatiskt
skall upphöra att gälla fem år efter ikraftträdandet om de då inte redan
har ersatts av nya där det nya syftet med strandskyddet har beaktats.
Dennna särregel kan väl i och för sig vara motiverad, och fem år är
kanske en praktisk övergångstid. Den föreslagna övergångsbestämmel-
sen angående befintliga byggnader och anläggningar ter sig då emeller-
tid utomordentligt egendomlig. Enligt denna skall anläggningar eller
anordningar som senast vid balkens ikraftträdande uppförts med stöd av
äldre bestämmelser få användas för sitt ändamål även efter ikraftträdan-
det. Man frågar sig då vad som är innebörden av att tidigare förordnan-
de om undantag från strandskydd i princip skall kunna fortsätta att gälla
under åtminstone fem år. Den som med stöd av ett sådant giltigt
undantagsförordnande kunnat uppföra en anläggning bör väl ha samma
skydd som den som uppfört sin anläggning redan före ikraftträdandet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
21
Annars har ju principen om förordnandets fortsatta giltighet ingen
innebörd. Möjligen ligger här mer filosofiska överväganden bakom - en
anläggning som uppförts med stöd i äldre förordnanden efter balkens
ikraftträdande anses kanske per definition uppförda i enlighet med
balkens bestämmelser.---Resonemangen om en alternativ deadline
före balkens ikraftträdande s. 46 f. tyder emellertid knappast på att
detta skulle vara fallet. Bestämmelsen bör formuleras om så att an-
läggningar och anordningar som uppförts före balkens ikraftträdande
eller senare, med stöd av beslut, förordnanden etc. som enligt över-
gångsbestämmelserna skall äga giltighet också efter balkens ikraftträdan-
de, får användas även fortsättningsvis.
7.4 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen anser att det är
angeläget att klarlägga vem som skall göra omprövningen enligt 10 § i
förslaget angående undantag från strandskyddet. Detta framgår inte nu
av förslaget. Inom detaljplanelagda områden bör det enligt länsstyrelsen
vara kommunerna, eftersom de i miljöskyddskommitténs betänkande
föreslås få rätten att själva upphäva strandskyddet inom planlagda
områden. En förutsättning är också att omprövningsförfarandet kan
göras på ett enkelt sätt och att detta behandlas i förarbetena till lagen.
För militära områden där strandskyddet inte heller skall gälla i fort-
sättningen bör det i samband med omprövningen anges att strandskyddet
automatiskt skall inträda om den militära verksamheten upphör.
7.5 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen anser att den
nya grunden för strandskyddet har stor betydelse för växt- och djurlivet.
Eftersom det är förhållandevis enkelt att göra erforderliga tillägg i
nuvarande naturvårdslagen bör den införas där snarast.---genom ett
snabbt införande i naturvårdslagen markeras också den biologiska
mångfaldens betydelse för både allmänhet och myndigheter, vilket är
viktigt. En översyn av nuvarande förordnanden bör kunna vara snart
avklarad efter det att balken trätt i kraft (något år).
7.6 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har inget
att erinra mot förslaget att nu gällande inskränkningar skall läggas till
omprövas före utgången av juni år 2000 med hänsyn till att tillgodose
även annat än allemansrättsliga intressen. Länsstyrelsen anser dock att
det inte föreligger något behov av en övergångsbestämmelse for an-
läggningar eller anordningar inom strandskyddsområden. Förslaget i
denna del tycks grunda sig på en missuppfattning av innebörden av
regelsystemet. Enligt såväl nu gällande regler i naturvårdslagen som
föreslagna regler i miljöbalken är det endast förändringar av markan-
vändningen som kräver tillstånd inom strandskyddsområden.---Det
fordras således inte primärt tillstånd för anläggningars bibehållande eller
för att ett användningssätt skall fortgå. Miljöbalkens ikraftträdande leder
alltså inte till att en tillståndsplikt inträder for den markanvändning som
lagligen pågår vid ikraftträdandetidpunkten. Övergångsbestämmelsen är
för övrigt, även från kommitténs utgångspunkter, utformad på ett
mindre lämpligt sätt. Det är nämligen mer än anläggningars och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
anordningars användningssätt som strandskyddet omfattar och som i så
fall borde regleras. I den allmänna motiveringen liksom i specialmotive-
ringen tillden nu diskuterade övergångsbestämmelsen sägs bl.a. att det
däremot inte är tillåtet att bygga om eller bygga till en anläggning eller
anordning, om inte detta är förenligt med strandskyddsreglema (med
deras utvidgade syfte) enligt miljöbalken. Även dessa uttalanden bygger
på en missuppfetttning om reglernas innehåll. Om- och tillbygg-
nadsåtgärder omfattas inte av tillståndsplikten, vare sig enligt nu
gällande eller enligt miljöbalkens strandskyddsregler. Begreppet "ny
byggnad" används nämligen i lagstiftningen i betydelsen helt ny bygg-
nad tilll skillnad från till- och ombyggnad. Kommitténs oriktiga ut-
talande på denna punkt måste, enligt länsstyrelsens mening, korrigeras
under det fortsatta lagstiftningsarbetet om man nu inte istället väljer att
ändra innehållet i själva strandskyddsforbudet.---Länsstyrelsen anser
att de farhågor som kommit fram i den allmänna motiveringen (s. 47)
mfl. ställen att under tiden fram till miljöbalkens ikraftträdande en stor
mängd byggnader kan beferas komma tillstånd som motverkar strand-
skyddets föreslagna nya syfte - biotopskydd, vara helt överdrivna. Det
nu gällande strandskyddsforbudet enligt naturvårdslagen är utformat
som en presumtion mot bebyggelse m.m. Byggnader och annat som
omfettas av förbudet är sålunda enligt huvudregeln förbjudna. Endast
om särskilda skäl föreligger får avsteg meddelas. Därtill kommer att
alla strandområden inte rimligen kan vara skyddsvärda biotoper.---
Skulle det trots allt uppkomma byggnader i nuvarande eller möjliga
kommande strandskyddsområden i något enstaka fell, föreligger möjlig-
het att med interimistisk skyddsåtgärder enligt naturvårdslagen förhindra
att biotopen skadas.
- Länsstyrelsen anser således, i likhet med kommittén, att det inte
fordras någon lagstiftningsåtgärd som redan nu utvidgar strandskyddets
syfte i enlighet med vad som kommer att gälla enligt miljöbalken.
7.7 Länsstyrelsen i Örebro län: Länstyrelsen har i yttrande över miljö-
balken avstyrkt att strandskydd även skall ha ett biotopskyddande syfte.
På grund härav kan övergångsbestämmelsen i 10 § utgå. Lst. anser att
det är tveksamt om bestämmelsen i 11 § behövs, byggnaderna finns
redan och används när balken träder i kraft.
7.8 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: För det fell gamla förordnanden
om undantag från strandskydd måste prövas om förordar länsstyrelsen
ett förenklat förfarande vid omprövningen.
7.9 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Vad gäller byggnader, upp-
förda med stöd av strandskyddsdispens, bör inte vaije ändring av an-
vändningssättet medföra att byggnaden kommer att strida mot den nya
miljöbalkens bestämmelser.---För husbehovstäkter har föreslagits en
övergångsregel, att täkter som pågår vid föreskrifternas ikraftträdande
skall få pågå tills tillståndsfrågan avgjorts enligt miljöbalken, under
förutsättning att ansökan om tillstånd ingetts inom sex månader från
ikraftträdandet av föreskrifterna. Uttrycket "täkter som pågår" kan ge
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
tolkningssvårigheter och bör preciseras. Oavsett en sådan precisering,
kan befaras att åtskilliga fastighetsägare kommer att försöka ta ut så
mycket material som möjligt innan tilllståndsplikten träder i kraft och
därmed kan skador på naturen komma att uppstå. Möjligen skulle man
här kunna tänka sig en annan lösning, att en förutsättning för fortsatt
husbehovstäkt skall vara att man gjort en anmälan till länsstyrelsen om
planerad brytning, så att denna får möjlighet att kontrollera uttagen och
eventuellt meddela de föreskrifter som kan behövas från naturvårdssyn-
punkt.
7.10 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det enklaste sättet att snabbt
åstadkomma en utvidgning av grunderna för strandskyddet torde vara att
införa ändringen i naturvårdslagen. Länsstyrelsen har i övrigt inget att
erinra mot lagförslaget.
7.11 Österåkers kommun: Av förslaget ftamgår att övergångsbestäm-
melserna i fråga om strandskyddet påverkar kommunernas fysiska pla-
nering genom att de förordnanden om inskränkning av strandskyddet
som länsstyrelsen beslutat om skall omprövas inom fem år från det
balken trätt ikraft. De förordnanden som inte hunnit omprövas skall
automatiskt upphävas vid övergångstidens slut. Vad gäller de dispenser
som kommunen medgivit vid bygglov inom strandskyddsområdet är be-
tänkandet otydligt.---Det är inte rimligt att förespråka en förändring
av detta för att strandskyddet utökas till att även omfetta skydd för
livsbetingelserna på land och i vatten för växt- och djurlivet. I övrigt
delas utredningens uppfettning om de övergångsbestämmelser som skall
gälla vid införandet av miljöbalken.
7.12 Eskilstuna kommun: Strandskyddsbestämmelsema skärps i för-
slaget till miljöbalk och skall gälla också goda livsbetingelser på land
och i vatten för växt- och djurlivet. Äldre förordnanden om undantag
från strandskyddet föreslås nu bli upphävda om de inte omprövas inom
fem år från balkens ikraftträdande, vilket synes vara en bra konstruk-
tion. Det kan dock ifrågasättas om inte de nya strandskyddsbestämmel-
sema skulle införas i naturvårdslagen redan nu for att förhindra att
byggnader och anläggningar kommer till under mellantiden fram till
miljöbalkens ikraftträdande. Insikten om att de ekologiska värdena i
strandmiljöema måste skyddas finns ju redan, samtidigt som regelsyste-
met inte tillåter styrning i detta hänseende.
7.13 Mjölby kommun: De nya reglema om strandskydd bör tillämpas
omedelbart efter ikraftträdandet. Undantagen enligt äldre bestämmelser
bör kunna gälla under en övergångstid om maximalt tre år. Byggnader
och anläggningar skall få användas även efter ikraftträdandet. Om- och
tillbyggnader samt väsentligt ändrat användningssätt bör dock prövas
enligt de nya bestämmelserna.
7.14 Nässjö kommun: För att förhindra att alltför många utnyttjar den
äldre lagstiftningens mildare bedömningsgrunder fram till miljöbalkens
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
ikraftträdande,---vad angår 11 § lagförslaget---föreslår kommunen
att nuvarande naturvårdslag snarast ändras så att den även omfettar
skyddet av ekologiska värden vad gäller strandskyddet.
7.15 Göteborgs kommun: Miljöbalkens förslag till strandskydd innebär
att inte enbart det rörliga friluftslivet skyddas utan även ekologiska
värden och biologisk mångfeld. I lagförslaget föreslås en övergångstid
på fem år beträffande strandskyddet. Det har därvid uppkommit fer-
hågor att byggnader och anläggningar under övergångstiden kan komma
att anläggas i strandområden som är ointressanta för det rörliga frilufts-
livet men som borde skyddas enligt det nya synsättet. För att förebygga
ett missbruk föreslår vi därför att naturvårdslagen skyndsamt ändras i
enlighet med de bestämmelser som kommer att gäla i den nya miljöbal-
ken. Kommunen har i övrigt ingen erinran mot den föreslagna lagen.
7.16 Borlänge kommun: Det är viktigt att strandskyddsbestämmelsema
ändras till förmån för miljöbalkens förslag redan 1 juli 1994, när
strandskyddet nu ses över. Fram till dess bör stor restriktivitet gälla för
dispenser från nuvarande strandskyddsbestämmelser.
djurlivet av de nya grunderna för strandskydd, vore det önskvärt att
samtliga förordnanden om undantag från strandskyddet kunde omprövas
före balkens ikraftträdande. Utredningen föreslår dock en femårig över-
gångstid för tidigare meddelade undantag.---Bestämmelser bör ome-
delbart införas i nuvarande naturvårdslagen så att reglema för strand-
skydd även beaktar kraven om goda livsbetingelser på land och i vatten
för växt- och djurlivet. På detta sätt kan miljöbalkens kommande regler
få genomslag vid balkens ikraftträdande 1995-07-01.
7.18 Skellefteå kommun: Beträffande strandskyddet har en femårig
övergångstid tillskapats för att medge en omprövning av tidigare för-
ordnanden. Någon sådan generell omprövning kan inte vara motiverad.
Därav följer att någon övergångstid inte borde vara aktuell.
7.19 Umeå kommun: Det föreslås att undantag från strandskyddet som
meddelats upphör att gälla 1 juli 2000 om omprövning inte skett dess-
förinnan. ---Enligt kommunen borde redan nu beslutade undantag få
fortsätta att gälla, inte minst med tanke på det tämligen meningslösa
arbete förslaget sannolikt leder till. Kommunen avstyrker därför denna
del av förslaget.
7.20 Svenska kommunförbundet: Vi motsätter oss bestämt övergångs-
bestämmelsen att förordnanden med undantag från strandskyddet som
fettats med stöd av nu gällande bestämmelser, och som inte hunnit
omprövas inom en femårsperiod efter den nya lagstiftningens ikraftträ-
dande, automatiskt bör upphävas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
25
7.21 Lantbrukarnas Riksförbund, LRF: I ett avseende har LRF
emellertid en bestämd invändning mot vad som föresläs. Det gäller
förslaget i 18 § till övergångsreglering.---LRF har i sitt remissyttran-
de över betänkandet med förslag till miljöbalk på närmare anförda skäl
avstyrkt att tillståndsplikt införs för husbehovstäkter. Skulle gehör inte
vinnas för detta kan LRF inte godta vad Miljöskyddskommittén framlagt
under nämnda 18 §.---Sammanfattningsvis anser LRF att i första
hand bör gälla att täktverksamhet för husbehov som pågår när miljöbal-
ken träder i kraft skall få fortsätta som tidigare. Förbjuds fastighetsäga-
ren att bedriva täktverksamhet för husbehov ur befintliga fyndigheter,
alldeles oavsett om täktverksamheten hunnit påböijas eller inte vid
miljöbalkens ikraftträdande, kräver LRF att lagstiftningen tillförsäkrar
fastighetsägaren ersättning för hela den förlust förbudet förorsakar.
7.22 Miljö- och Hälsoskyddsljänstemannaforbundet, MHTF: MHTF
motsätter sig övergångsbestämmelser som innebär att tidigare meddela-
de förordnanden om undantag från strandskyddet skall omprövas inom
en period av fem år, och om så ej sker upphävs förordnandet automa-
tiskt. MHTF delar inte kommitténs uppfettning om den övergångsbe-
stämmelse som innebär att det inte ska vara möjligt att bygga om eller
bygga till eller ändra användningssätt av en sådan anordning eller an-
läggning som fenns vid balkens ikraftträdande, om inte detta är förenligt
med balkens intentioner med strandskyddet. Att undanröja de förordnan-
den om undantag och de dispenser från strandskyddet, som meddelats
med stöd av nu gällande lagstiftning, med hänvisning till att de inte fullt
ut tillgodoser strandskyddets syften enligt miljöbalken är inte realistiskt.
Detta innebär stora ingrepp i enskilda människors liv och kan få stora
ekonomiska konsekvenser för såväl samhället som de enskilt berörda.
För kommunerna medför omprövningen av tidigare meddelade strand-
skyddsdispenser en arbetsbelastning som inte står i proportion till de
miljövinster som kan uppnås. Rent juridiskt tycks det av oss också
tveksamt att ha retroaktiv verkan av en ny bestämmelse. I övrigt delar
MHTF kommitténs uppfettning om de övergångsbestämmelser som skall
gälla vid införande av miljöbalken.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
8.1 Mjölby kommun: Kommunen delar kommitténs uppfettning att
några övergångsbestämmelser ej är nödvändiga med undantag av
antagna renhållningsbestämmelser. Då nya renhållningsordningar kan
komma att kräva investeringar m.m. för kommunerna, bör gällande
bestämmelser kunna bestå under avsevärd tid, förslagsvis mellan fem
och tio år.
8.2 Svenska Kommunförbundet: En övergångsbestämmelse för att 26
kommunala renhållningsordningar ska fortsätta gälla är inte behövlig.
Vi anser att kommunerna, liksom staten beträffande förordningar m.m.,
istället måste se över och anpassa renhållningsordningama till den nya
lagstiftningens krav, om reformen verkligen ska ge en bättre överskåd-
lighet över regelverket.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
tén inte närmare reflekterat över de svårigheter det kan föra med sig att
ha olika intervall mellan omprövningar av olika verksamheter, beroende
på om de omfettas av EG-direktiv eller ej. Vad gäller t.ex. for de
verksamheter som nyligen fått ett tillstånd som enligt gällande regler
gäller i tio år, men som, då (om) EES- avtalet träder i kraft skall
omprövas efter fyra år? EG-direktiven innehåller i stor utsträckning
detaljregler för olika typer av föroreningar, medan svenska tillståndsbe-
slut gäller verksamhaten som sådan. Hur löser man samordningsfrågor-
na i fell där reglema överlappar varandra?---Även på denna punkt
framstår kommitténs förslag som ofullständigt.
9.2 Länsstyrelsen i Kristiandstads län: I specialmotiveringen s. 72
sägs att ett stort antal lagar måste ändras till följd av att miljöbalkens
ikraftträdande och att viktigast härvid blir anpassningen av vattenlagen.
---Länsstyrelsen vill påtala behovet av att vattenlagens tillsynsföre-
skrifter samtidigt ses över, så att möjligheter tillskapas för länstyrelsen
som tillsynsmyndighet att utföra en effektiv tillsyn utan orimliga
resursinsatser.
9.3 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utöver 13 och 15 §§
promulgationslagen saknas bestämmelser rörande vilka materiella
bestämmelser som skall tillämpas i ärenden som anhängiggjorts före
miljöbalkens ikraftträdande men som inte dessförinnan slutligt avgjorts.
Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser har ansetts följa att
bestämmande för vilka förvaltningsrättsliga regler - avseende både
förfarandet och prövning i sak - som skall tillämpas i ett mål eller
ärende som regel är vilka föreskrifter som är i kraft när prövningen
sker (se RÅ 1988 ref. 132). Detta medför att en överprövande instans
kan nödgas tillämpa helt andra regler än dem som underinstansen lagt
till grund for sin bedömning. En sådan ordning kan i vissa situationer
vara olämplig och bryter ju mot instansondningens princip. Det är
således viktigt att det i promulgationslagen tas in bestämmelser som
reglerar denna fråga.
9.4 Uppsala kommun: I samband med miljöbalkens ikraftträdande är
det troligt att vissa verksamheter vars tillståndsprövning då är aktuella
hos tillståndsmyndigheter kommer att föredra att bli tillståndsprövade
enligt nu gällande lag. Kommunen efterlyser ett förtydligande av enligt Prop. 1994/95:10
vilken lagstiftning dessa verksamheters tillstånd skall bedömas. - - - Bilaga 10
Kommunen delar miljöskyddskommitténs förhoppning om att före-
skrifter som klarlägger ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
kommer att ha meddelats senast vid tidpunkten för miljöbalkens ikraft-
trädande.
9.5 Eskilstuna kommun: Kommunen tillstyrker också att förelägganden
och förbud som tillsynsmyndigheter meddelat före balkens ikraftträdan-
de fortsätter att gälla också i tiden därefter, utan att tillsynsmyndigheten
behöver vidta några åtgärder. Om så inte vore fellet skulle det vålla
stort merarbete i den kommunala miljöskyddstillsynen.
9.6 Mjölby kommun: Förelägganden och förbud som meddelats med
stöd av äldre rätt bör kunna tillämpas även efter ikraftträdandet. Dock
bör omprövning ske successivt med anpassning till miljöbalken. Själv-
fallet skall förelägganden och förbud, som ej är förenliga med miljöbal-
kens bestämmelser, kunna upphävas omedelbart efter ikraftträdandet,
efter initiativ från berörd part eller tillsynsmyndighet. Överklaganden av
beslut, som meddelats enligt äldre bestämmelser, bör kunna fullföljas
enligt miljöbalkens nya forferanderegler.
9.7 Malmö kommun: Kommunen delar självklart uppfattningen att
tillsynsverksamheten måste kunna fortsätta ostörd i samband med
balkens ikraftträdande. De regler som föreslås bedöms kunna uppfylla
detta.
9.8 Halmstads kommun: Kommunen anser att det är stort behov, att
det i en övergångsbestämmelse regleras när inte prövade tillståndsplikti-
ga verksamheter senast ska vara prövade.---Det tål att påpekas med
skärpa att föreskrifter som klarlägger ansvarsfördelningen mellan stat
och kommuner måste komma i god tid innan balken träder i kraft. Det
är av synnerlig vikt för att en rimlig planering ska kunna ske.
9.9 Svenska kommunförbundet: Vi godtar i princip de föreslagna
övergångsbestämmelserna till femte avdelningen.
9.10 Sveriges akademikers centralorganisation, SACO/Sveriges
naturvetareförbund: Vi delar uppfettningen att tillsynsverksamheten
måste kunna fortsätta ostörd i samband med balkens ikraftträdande. De
regler som föreslås bedöms kunna uppfylla detta.
28
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
10.1 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förslaget angående sanktioner är
följdriktigt enligt huvudregeln om att en avkriminalisering även träffar
sådana förseelser, vilka begåtts före det att avkriminaliseringen trädde i
kraft. De överträdelser som berörs här, bör dock i princip inte betraktas
som mer godtagbara nu än tidigare.---Förslaget kan i denna del i
övergångsskedet leda till oönskade konsekvenser eftersom en förseelse
enligt ex.vis miljöskyddslagen vare sig kan föranleda straff eller fångas
av upp sanktionsavgift. Detta med tanke på att de gamla reglema om
miljöskyddsavgift fortfarande skall gälla och att dessa har visat sig vara
ett i praktiken ohanterligt instrument.
10.2 Mjölby kommun: Straffrättsliga sanktioner liksom balkens
bestämmelser om miljöskyddsavgifter skall ej tillämpas med retroaktiv
verkan.
10.3 Svenska kommunförbundet: Vi anser liksom kommittén att det är
viktigt att förebygga osäkerhet huruvida de föreslagna bestämmelserna
om miljöskyddsavgift äger tillämpning på överträdelser som ägt rum
före lagstiftningens ikraftträdande. Det behövs därför en klarläggande
bestämmelse om detta.
10.4 Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen:
På s. 73 st. 3 behandlas frågan om straffsanktionering i Miljöbalken av
föreskrifter meddelade med stöd av äldre bestämmelser. Organisationer-
na har viss förståelse för kommitténs ställningstaganden men finner det
mycket tveksamt om 8 kap. 7 § RF kan ges den tolkning kommittén
förespråkar.
10.5 Tjänstemännens centralorganisation, TCO: TCO anser i detta
sammanhang att brott mot miljölagen idag inte beivras på det sätt som
vore önskvärt. Uppenbara lagöverträdelser leder mycket sällan till
fallande domar eller bötesbelopp. Åklagare tar mycket sällan upp
miljöärenden och domstolarna utdömer oftast mycket lindriga straff
även vid allvarliga brott. Kompetens hos både åklagare och domstolar
beträffande miljöärenden måste öka. I anslutning till införande av den
nya miljöbalken borde därför en satsning av kompetensuppbyggnad
beträffande miljölagama göras.
29
Prop. 1994/95:10
Bilaga 10
11.1 Jordbruksverket: Verket delar kommitténs uppfettning i fråga om
ersättning vid vägrat tillstånd till pågående husbehovstäkt.
11.2 Mjölby kommun: Frågor om rätt till ersättning och skadestånd
bör kunna prövas såväl enligt äldre rätt som enligt miljöbalkens be-
stämmelser vad avser beslut, som fettats före ikraftträdandet, eller när
skadefellet är en följd av störning som upphört före ikraftträdandet.
Därvid bör det gynnsammaste ekonomiska utfellet vara avgörande for
den enskilde.
11.3 Svenska kommunförbundet: Vi delar kommitténs uppfettning att
det är naturligt att ftågor om rätt till ersättning och inlösenbedöms
enligt äldre lag, när ersättningen grundas på beslut före den nya
lagstiftningens ikraftträdande.---Förbundet delar kommitténs upp-
fettning att markinnehavaren i fell då han vägras tillstånd till fortsatt
pågående husbehovstäkt ska ha rätt till ersättning. Vi anser att det är
viktigt att den allmänna rättsgrundsatsen, att den lag ska tillämpas som
gällde vid den tidpunkt när en skada inträffade, också gäller för mil-
jöområdet.
11.4 Mi^jöskadeförsäkringsutredningen: Delar, på av Miljöskydds-
kommittén anförda skäl, uppfattningen att lagen om införande av
miljöbalken bör innehålla en övergångsbestämmelse om att bestämmel-
serna i 29 kap. inte skall tillämpas, även om ett skadefell har inträffat
efter balkens ikraftträdande, om skadan är en följd av en störning som
har upphört före ikraftträdandet.
30
gotab 47010, Stockholm 1994
Bilaga 11
Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter
utsökningsbalken införas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande
lydelse.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
Inledande bestämmelser
1 § Miljöbalken innehåller föreskrifter om
1. hushållning med mark, vatten och andra naturresurser,
2. naturvård,
3. skydd för hälsan och miljön.
Denna balk gäller inte för frågor som regleras i lagen (1994:000) om
genetiskt modifierade organismer.
I fråga om arbetsmiljön gäller arbetsmiljölagen (1977:1160) i den
utsträckning en firåga har reglerats med stöd av den lagen.
2 § Syftet med miljöbalken är att
1. skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveckling,
2. skydda mark, vatten och luft mot föroreningar och andra störningar
som kan vålla skada på tillståndet i miljön,
3. skydda människor och natur mot störningar i miljön som kan
förorsaka skada eller olägenhet,
4. vårda och bevara den biologiska mångfelden och kulturmiljöer,
5. främja hushållning med mark, vatten och naturresurser,
6. främja återanvändning och återvinning av material,
7. främja hushållning med energi.
3 § Det är en angelägenhet för envar att verka för det syfte som anges
i2§.
4 § Naturen är i den utsträckning som följer av allemansrätten
tillgänglig för alla.
5 § Möjligheterna att utvinna energi ur fömybara energikällor och
förbrukade varor skall fortlöpande beaktas.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
Allmänna aktsamhetsregler
6 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet som kan
komma i konflikt med det syfte som anges i 2 § skall i den utsträckning
som ftamgår av 9 - 16 kap. iaktta de allmänna aktsamhetsreglema i 7 -
12 §§.
7 § Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller
naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas.
8 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall vidta de
skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan
fordras för att hindra eller motverka att verksamheten medför skada
eller olägenhet. Om verksamheten har medfört skada eller olägenhet,
skall sådana åtgärder vidtas som behövs för att avhjälpa skadan eller
olägenheten. En sådan skyldighet att avhjälpa skadan kvarstår även efter
det att verksamheten har upphört.
9 § Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall skaffa
sig den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa, miljön
och naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja
återanvändning och återvinning av material och hushållning med mark
och vatten.
10 § Den som yrkesmässigt bedriver eller ämnar bedriva verksamhet
skall tillämpa bästa möjliga teknik för att skydda människors hälsa,
miljön och naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja
återanvändning och återvinning av material och en hållbar hushållning
med mark och vatten.
11 § Om det är till påtaglig fördel för människors hälsa, miljön eller
naturen, skall den som bedriver en verksamhet undvika en sådan kemisk
produkt eller en sådan vara som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt som kan ersättas med en mindre riskabel kemisk
produkt eller vara.
12 § Bestämmelserna i 7 - 11 §§ skall tillämpas i den utsträckning det
är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.
ANDRA AVDELNINGEN
Hushållning med mark och vatten m.m.
1 § Bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. skall också tillämpas enligt vad
som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen
(1983:291), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
(1971:948), lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om Prop. 1994/95:10
elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, Bilaga 11
luftfartslagen (1957:297), minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon.
1 § Mark- och vattenområden skall användas for det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och
läge samt de behov som kan finnas. Företräde skall ges sådan
användning som medför en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med mark och
vatten.
2 § Vid tillämpning av denna balk gäller att för lokalisering av en
verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till
syftet med balken och bestämmelserna i detta kapitel samt föreskrifterna
i 4 och 6 kap. Lokaliseringen skall utan att det innebär en oskälig
kostnad medverka till att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och
olägenhet.
3 § Om ett område enligt 7-11 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktigt god hushållning med mark och vatten.
Behövs området eller en del av detta for en anläggning för totalförsvaret
skall försvarsintresset ges företräde.
Beslut enligt första stycket får inte strida mot föreskrifterna i 4 kap.
4 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka
områdenas karaktär.
5 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturen.
6 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse.
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra ett rationellt
skogsbruk. 3
7 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som påtagligt kan försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
8 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för
friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för natur- eller kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
9 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är
av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
10 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anlägg-
ningar för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,
kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten
eller utnyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkom-
sten eller utnyttjandet av anläggningarna.
11 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret
skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka
totalförsvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs for
totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
1 § De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-6 §§ och om det
kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för att utveckla
befintliga tätorter eller det lokala näringslivet eller för att utföra
anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning
av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 9 §
andra stycket.
2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av
tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil
Kustområdet i Halland
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden
Kustområdet i Skåne från Ömahusen söder om Skillinge till Åhus
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riks-
gränsen mot Finland
Öland
Gotland
Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet
Vänern med öar och strandområden
Vättern med öar och strandområden
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp
Området Dalsland - Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen
vid Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och
Östervallskog i norr
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun
Mälaren med öar och strandområden
Området Malingsbo - Kloten mellan Storå, Kopparberg,
Smedjebacken och Skinnskatteberg
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik
Vindelådalen
Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.
3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i Prop. 1994/95:10
5 kap. 1 § första stycket inte komma till stånd. Bilaga 11
4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till
Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på
Östergam och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse
komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig
bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyg-
gelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga
friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora
tätortsregionema.
Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses
i 5 kap. 1 § första stycket 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på
platser där anläggningar som skall prövas enligt 5 kap. 1 § första
stycket redan finns.
5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylama-Helags, Skäcker-
fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen-
Vardofjällen, Artfjället, Tärna-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-
Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till
stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofesta befolkningen,
den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra
åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att
områdenas karaktär påverkas.
6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning for
kraftändamål får inte utföras i nationalälvama Tomeälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden samt i föl-
jande vattenområden:
|
I Dalälven |
Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms |
|
Trängslet I Ljusnan I Ljungan |
Voxnan uppströms Vallhaga Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån |
|
I Indalsälven |
Åreälven, Ammerån, Storån-Dammån samt |
|
I Ångermanälven |
Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, |
|
Vapstälven Lögdeälven I Umeälven |
Tämaån, Giijesån och Juktån uppströms Fjosoken |
Sä varån
|
I Skellefteälven |
källflödena uppströms Sädvajaure respektive Prop. 1994/95:10 Riebnes samt Malån Bilaga 11 |
|
Byskeälven |
Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla |
Råneälven
Emån
Bräkneån
Mörrumsån
|
Fylleån I Enningdalsälven |
Enningdalsälven uppströms riksgränsen till |
Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft-
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:
|
I Klarälven |
sträckan mellan Höljes och Edebäck Dalälven nedströms Näs bruk |
|
I Ljusnan |
sträckan mellan Hede och Svegsjön samt |
|
I Ljungan |
sträckan mellan Havem och Holmsjön samt |
|
I Indalsälven I Ängermanälven I Umeälven |
Långan nedströms Landösjön Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön |
Första och andra styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.
1 § Följande slag av nya anläggningar får inte uppföras utan tillstånd
av regeringen:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk pro-
duktion,
4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfabriker,
6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av miljöferligt avfell om huvuddelen
av det avfell som avses bli behandlat i anläggningen härrör från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton miljöferligt avfell årligen förbränns
eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen,
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de
områden som anges i 4 kap. 5 §,
Tillstånd av regeringen krävs också i fråga om verksamhet eller
åtgärd som består i att bygga plattformar som är avsedda att användas
vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och for att ankra eller
förtöja sådana plattformar for reparation, ombyggnad eller av annan
anledning.
2 § Om en anläggning, en verksamhet eller annan åtgärd, som inte
omfettas av kravet på tillstånd enligt 1 §, kan antas få betydande
omfettning eller bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett visst
fell förbehålla sig prövningen i fråga om tillstånd till anläggningen eller
åtgärden.
Statliga myndigheter som får kännedom om anläggningar,
verksamheter eller åtgärder som avses i första stycket skall underrätta
regeringen om detta.
3 § Regeringens beslut i fråga om tillstånd enligt 1 eller 2 § är
bindande för andra myndigheters prövning enligt denna balk.
Om regeringen vid prövning enligt första stycket lämnar tillstånd till
en anläggning, en verksamhet eller en åtgärd kan regeringen meddela
särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen samt göra
tillståndet beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan
om prövning enligt 13 kap. om miljöferlig verksamhet.
4 § Regeringen får lämna tillstånd till en anläggning, en verksamhet
eller en åtgärd som avses i 1 eller 2 § bara om hinder inte möter på
grund av de aktsamhetsregler som gäller för verksamheten och
föreskrifter i 1, 3, 4 eller 6 kap. samt med hänsyn till att allmänna
planeringssynpunkter iakttas och att kommunfullmäktige har tillstyrkt.
I fråga om en anläggning som sägs i 1 § första stycket 6, om den
avser mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kämavfell,
eller en anläggning som sägs i 1 § första stycket 7, 8, 9 eller 10 får,
om det fiån nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen
kommer till stånd, regeringen lämna tillstånd till anläggningen även om
kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta. Vad nu sagts gäller inte,
om en lämplig plats för anläggningen anvisats inom annan kommun som
kan antas godta en placering där eller, i annat fell, om en annan plats
bedöms vara lämpligare.
5 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fell medge
undantag från kravet på prövning enligt 1 §.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i
övrigt (miljökvalitetsnormer) om det behövs för att varaktigt skydda
människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela
miljökvalitetsnormer i den utsträckning som det behövs med hänsyn till
Sveriges av riksdagen godkända åtaganden enligt avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
2 § Miljökvalitetsnormema skall utgå från de störningsnivåer som
människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller
som miljön eller naturen kan belastas med utan fera för påtagliga
olägenheter.
Miljökvalitetsnormer skall ange
1. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av
kemiska eller biotekniska produkter,
2. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av
någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av
tillståndet i miljön,
3. tillåten nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning.
3 § Föreskrifter enligt 1 § skall beaktas av myndigheter och kommuner
vid planering, vid prövning av tillståndsärenden, vid tillsyn och när
föreskrifter meddelas.
4 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas skall ett
åtgärdsprogram upprättas.
Ett åtgärdsprogram skall upprättas
1. av en kommun, om miljökvalitetsnormens räckvidd är begränsad
till kommunens område,
2. av länsstyrelsen, om en miljökvalitetsnorm gäller vissa kommuner
i ett län, 3. i övriga fell av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område inte kan
uppfyllas, därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger
utanför detta område, skall regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där
störningar förekommer som påverkar möjligheten att uppfylla normen.
I ett åtgärdsprogram skall anges vilka åtgärder som bör vidtas för att
uppfylla en miljökvalitetsnorm.
5 § Om det kan antas att en miljökvalitetsnorm inte kan uppfyllas, är
kommunen skyldig att utföra de kontrollmätningar som behövs.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1994/95:10
meddela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av Bilaga 11
mätresultat.
1 § I ett mål eller ärende enligt denna balk som berör frågor om hus-
hållning med mark och vatten skall den handläggande myndigheten se
till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs for att belysa hushållningsfrågan finns
tillgängliga i målet eller ärendet.
Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.
Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse for hushållningen med naturre-
surser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt
kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk.
2 § Regeringen får i ett visst fell besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommu-
nen i sin planering enligt plan- och bygglagen (1987:10) avser att
genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 § eller annars uppfylla
miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. eller tillgodose ett intresse som rör
hushållningen med mark och vatten. Statliga myndigheter skall anmäla
till regeringen om det uppkommer behov av sådan redovisning.
1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan for en
verksamhet eller annan åtgärd som kräver tillstånd enligt vad som följer
av denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.
Regeringen får genom föreskrifter medge undantag från skyldigheten
att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.
2 § Regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon av de lagar
som anges i 2 kap. 1 § skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.
Därvid gäller vad som sägs i detta kapitel, om inget annat har
föreskrivits.
3 § Den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning
enligt vad som följer av detta kapitel skall på lämpligt sätt samråda med
de statliga myndigheter, kommuner, organisationer och enskilda som
kan ha ett intresse i saken.
10
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
4 § En miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedöm-
ning av den inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen
med mark och vatten och annan resurshushållning som den planerade
anläggningen, hanteringen eller åtgärden kan medföra.
5 § En miljökonsekvensbeskrivning skall, i den utsträckning det kan
behövas, möjliggöra en bedömning enligt 4 § för det fellet att
anläggningen, hanteringen eller åtgärden kommer till stånd på annan
plats eller i annan utformning än som planeras liksom för det fellet att
någon förändring inte genomförs.
Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar
6 § En miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som ansvarar
för anläggningen eller hanteringen eller som skall vidta åtgärden i fråga.
TREDJE AVDELNINGEN
Naturvård
Nationalpark
1 § Mark som tillhör staten kan avsättas till nationalpark i syfte att
bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess
naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker.
Naturreservat och naturvårdsområde
3 § Ett naturområde kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat
eller naturvårdsområde för att bevara värdefull natur eller till skydd för
växt- och djurlivet, for att tillgodose behoven av områden för friluftsliv
eller av andra särkilda skäl.
Skyddsformen naturreservat skall väljas om de åtgärder som behövs
for att uppnå syftet med skyddet leder till att pågående markanvändning
försvåras avsevärt inom ett område. Markägaren har då rätt till ersätt-
ning enligt vad som ftamgår av 23 kap. I övriga fell skall skyddsformen
naturvårdsområde väljas.
4 § I ett beslut om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde skall
grunden for beslutet anges. I en skötselplan, som skall fogas till
beslutet, skall anges de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå syftet
med skyddet. I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
11
förfoga över eller nyttja fastigheter som behövs for att uppnå syftet med
skyddet. Om det senare visar sig behövas nya grunder eller ytterligare
inskränkningar får länsstyrelsen meddela beslut om detta.
5 § Om det behövs för att tillgodose ändamålet med ett naturreservat,
får länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådana intrång som att det
inom området
1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor,
tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,
2. företas gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller
liknande åtgärder,
3. bereds tillträde till mark för allmänheten där den annars inte skulle
ha rätt att vistas,
4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt mark- och
vattenförhållanden.
6 § När en fråga om att bilda en nationalpark, ett naturreservat eller ett
naturvårdsområde har väckts, får länsstyrelsen för en viss tid, högst tre
år, meddela förbud mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som
berör det tilltänkta skyddsområdet och strider mot syftet med det
tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl får förbudet förlängas till
att gälla i ytterligare högst tre år.
7 § Länsstyrelsen får helt eller delvis upphäva beslut enligt 3-6 §§, om
det finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen får i särskilda fell medge undantag från föreskrifter som
har meddelats för ett naturreservat eller ett naturvårdsområde.
Om ett beslut enligt första eller andra stycket meddelas för att lämna
rum för ett arbetsföretag, får länsstyrelsen också besluta att den som
utför arbetsföretaget skall bekosta en särskild undersökning av det skyd-
dade området eller särskilda åtgärder för att bevara detta eller på annat
sätt gottgöra intrånget.
8 § Bestämmelserna i 3-7 §§ får tillämpas också för att bevara
värdefulla kulturmiljöer om de inte skyddas enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. Dessa områden benämns kulturreservat eller
kulturvårdsområde.
Naturminne
9 § Ett särpräglat naturföremål, som behöver skyddas eller vårdas
särskilt, får av länsstyrelsen förklaras som naturminne. Förklaringen får
omfetta även det område på marken som krävs för att bevara
naturföremålet och ge det behövligt utrymme, allt efter föremålets art
och betydelse.
Vad som i 4-7 §§ har föreskrivits om naturreservat skall gälla även
för naturminne.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
12
Strandskydd
10 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Syftet
med strandskyddet är att trygga tillgången till platser för bad och
friluftsliv.
Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utvidga
det till högst 300 meter från strandlinjen när det behövs för att
tillgodose strandskyddets syften.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse for att
tillgodose strandskyddets syften inte skall omfettas av strandskydd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan enligt plan-
och bygglagen (1987:10) eller omfettas av områdesbestämmelser enligt
samma lag inte skall omfettas av strandskydd om det finns särskilda
skäl.
11 § Inom ett område som omfettas av strandskydd gäller att
1. ny byggnad får inte uppföras,
2. befintlig byggnad får inte ändras för att tillgodose ett väsentligt
annat ändamål än det den tidigare har använts till,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten får inte utföras för
bebyggelse som avses i 1 och 2.
Inte heller andra anläggningar eller anordningar får utföras inom
strandskyddsområde på sådant sätt att mark tas i anspråk som tomt eller
att allmänheten på annat sätt hindras eller avhålls från att beträda
område där den annars skulle ha kunnat färdas fritt.
12 § Bestämmelserna i 11 § gäller inte
1. anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål,
2. företag till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt
vattenlagen (1983:291),
3. vilthägn som har prövats enligt 14 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att bestämmelserna i 11 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig
bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än
huvudbyggnaden.
13 § Länsstyrelsen får medge dispens från bestämmelserna i 11 § när
det finns särskilda skäl. Om dispens medges, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller på
annat sätt användas för det avsedda ändamålet.
Ett beslut om dispens upphör att gälla om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vunnit laga kraft.
Prop. 1994/95:10
Bilaga II
13
Vilthägn
14 § Vilthägn får inte utan tillstånd av länsstyrelsen uppföras på
områden där allmänheten får färdas fritt.
Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
naturmiljön beaktas. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som
behövs till skydd för dessa intressen.
Tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområde får meddelas endast
om det finns särskilda skäl.
15 § Om det genom ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet gavs, får länsstyrelsen besluta nya eller ändrade
villkor för att avhjälpa olägenheten. Kan olägenheten inte avhjälpas och
är den betydande, får tillståndet återkallas. Tillståndet får även
återkallas om behov av vilthägn, som avses med tillståndet, inte längre
finns.
Ordningsföreskrifter
16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om allmänhetens uppträdande som behövs för
att trygga ändamålet med skydd av områden och platser som föreskrivs
med stöd av detta kapitel.
Delegation
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att de befogenheter som länsstyrelsen enligt
detta kapitel har skall även en kommunal myndighet ha.
Markawattning
1 § Åtgärder får inte vidtas utan tillstånd av länsstyrelsen för att
avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda
mot vatten, om syftet är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för
något visst ändamål (markawattning). Ett tillstånd till markawattning
skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka
menlig inverkan på naturmiljön av företaget. I tillståndet skall anges
inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda. Vid tillståndsprövningen
skall beaktas om åtgärderna leder till vattenföroreningar.
2 § För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om
det är sannolikt att dräneringen medför menlig inverkan på naturmiljön.
Tillstånd behövs inte för markawattning i samband med en torv täkt i
enlighet med tillstånd enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
14
m.m. eller for att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller
läge.
Om markawattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på
naturmiljön inom ett område, får regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen besluta att tillstånd enligt 1 § inte behövs
för området.
3 § Regeringen får beträffande områden, där det är särskilt angeläget
att vårmarkema bevaras, förbjuda markawattning som skulle kräva
tillstånd enligt 1 eller 2 §.
Skydd för vissa biotoper
4 § Arbetsföretag som kan skada naturmiljön får inte utföras inom
sådana mindre mark- eller vattenområden (biotoper) som utgör livsmiljö
för utrotningshotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt
skyddsvärda.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer festställer
vilka biotoper som skall omfettas av första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotoper som avses i första
stycket. Innan en åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt
till området underrättas särskilt.
Fredande av växt- och djurarter
5 § Finns det risk for att en växtart kan komma att försvinna eller
utsättas för plundring, får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela förbud att inom hela eller en del av landet ta
bort eller skada en växt av den arten, där den växer vilt.
6 § Finns det risk för att en djurart kan komma att försvinna, får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
förbud att inom hela eller en del av landet döda, skada eller fånga vilt
levande djur av den arten, om det inte sker till försvar mot angrepp på
person eller egendom, samt att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom
eller bon.
Särskilda bestämmelser gäller för att döda eller fånga vissa djur, om
åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.
7 § Behövs utöver förbud enligt 5 eller 6 § eller fredning enligt
jaktlagstiftningen särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst
område, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller
allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
15
1 § För täkt av berg, sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra
jordarter krävs tillstånd av länsstyrelsen. För husbehov får dock
markinnehavare utföra sådana täkter utan tillstånd.
Första stycket gäller inte
1. täkt i vattenområden som utförs med tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller där tillstånd behövs enligt lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln,
2. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
2 § Ett tillstånd till täkt skall förenas med de villkor som behövs för att
begränsa eller motverka menlig inverkan på miljön av täkten. Tillstånd
får lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor som skall gälla för
tillståndet. Visar sig säkerheten otillräcklig får länsstyrelsen besluta att
tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs. Om det finns
särskilda skäl får länsstyrelsen befria sökanden från kravet på säkerhet.
Staten, kommunerna och landstingen behöver inte ställa säkerhet.
Länsstyrelsen får återkalla ett tillstånd enligt 1 § eller ändra villkoren
när tio år har förflutit från det att tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.
Om villkor som rör verksamheten inte i den utsträckning som behövs
begränsar eller motverkar verksamhetens menliga inverkan på miljön
får länsstyrelsen före utgången av denna tid förena tillståndet med de
ytterligare villkor som behövs.
3 § När en ansökan om täkttillstånd prövas, skall behovet av
täktmaterialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på
naturmiljön i övrigt som täkten kan beferas orsaka och mot intresset av
hållbar hushållning med naturresurser. Om täkten kan beferas försämra
livsbetingelserna for någon växt- eller djurart som är sällsynt eller
hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täkt-
materialet är synnerligen stort.
Länsstyrelsen får förelägga sökanden att göra de undersökningar eller
utredningar som länsstyrelsen anser nödvändiga för prövningen eller
bedömningen. Följer inte sökanden föreläggandet får ansökningen
avvisas.
4 § Innehavaren av marken är skyldig att tåla att sådana åtgärder vidtas
som länsstyrelsen beslutar som villkor för en täktverksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som avser bedriva
täktverksamhet eller stenbrottsrörelse att lämna de uppgifter om
verksamheten som behövs som underlag för planeringen av naturvården.
5 § Kan ett arbetsföretag som inte omfettas av tillståndstvång enligt 1 §
eller enligt 10 kap. 1 eller 2 § komma att väsentligt ändra naturmiljön
skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som regeringen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
bestämmer. Detta gäller dock inte arbetsföretag för vilka tillstånd har
lämnats enligt vattenlagen (1983:291).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga
om särskilda slag av arbetsföretag. Sådana föreskrifter får begränsas till
att avse en del av landet.
Den myndighet hos vilken anmälan för samråd skall göras har samma
befogenheter som en tillsynsmyndighet har enligt 18 kap. 4 §.
Spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
6 § Det är förbjudet att över skogsmark sprida bekämpningsmedel som
är avsedda for att bekämpa lövsly. Inte heller får enskilda trädstammar
behandlas med bekämpningsmedel.
7 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av 8 §, medge undantag från 6 §, om kravet enligt 6 § skogsvårdslagen
(1979:429) på återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röj-
ning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till
skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning,
spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet och
andra allmänna intressen.
Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs
till skydd för naturmiljön.
8 § Kommunen kan besluta att undantag enligt 7 § inte får medges i
fråga om ett område inom kommunen, om detta framstår som
nödvändigt med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet,
naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller något annat
kommunalt intresse.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
medge undantag från 6 § om det behövs för vetenskaplig prövning.
1 § Innan länsstyrelsen fattar beslut om att bilda ett naturreservat eller
ett naturvårdsområde eller avgör något annat viktigt ärende enligt 9-11
kap. skall länsstyrelsen samråda med kommunen.
2 § Innan beslut fettas i ett ärende enligt 9-11 kap. får den beslutande
myndigheten utföra förberedande undersökningar av marken om det
behövs.
Den som har fått i uppdrag av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att i naturvårdssyfte inventera naturresurser har
rätt att undersöka den mark som inventeringen avser.
Vid sådana undersökningar skall onödigt intrång undvikas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
3 § I samband med beslut om tillstånd enligt 9-11 kap. till bebyggelse,
täkt eller annat arbetsföretag får länsstyrelsen föreskriva att den som
utför arbetsföretaget skall bekosta en särskild undersökning av det
berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i
na tu rvårdsin tresset.
4 § Tillstånd enligt 9-11 kap. får inte meddelas i strid mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelse göras.
5 § Tillstånd enligt 9-11 kap. får inte ges till den som har underlåtit att
fullgöra sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda
omständigheter föranleder något annat.
6 § Med avseende på kulturmiljön finns bestämmelser också i lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
7 § Vid prövning av frågor som rör naturvård skall skälig hänsyn tas
till övriga allmänna och enskilda intressen. Bestämmelserna i 3 och 4
kap. skall härvid tillämpas.
Den som bedriver eller ämnar bedriva verksamhet enligt 9 kap. 12 §
eller 13 eller 14 §§, 10 kap. 1, 2, eller 4 §§ eller 11. kap. 1 § och 3 §
andra stycket skall iaktta aktsamhetsreglema i 1 kap. 7 §, 8 § första
meningen samt 9 och 12 §§. Den som bedriver eller ämnar bedriva
verksamhet enligt 11 kap. 7 § skall dessutom iaktta aktsamhetsregeln i
1 kap. 11 §.
FJÄRDE AVDELNINGEN
Skydd för hälsa och miljö
Inledning
1 § Med miljöferlig verksamhet avses i denna balk
1. utsläpp av avloppsvatten, festa ämnen eller gas från mark,
byggnader eller anläggningar i vattendrag, sjöar, vattenområden eller
grundvatten,
2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på sådant sätt
som kan medföra förorening av luft, mark, vattendrag, sjöar,
vattenområden eller grundvatten,
3. störning för omgivningen genom buller, skakningar, ljus eller
liknande, om störningen inte är rent tillfällig.
2 § I fråga om viss miljöferlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen
d. 16 sept. 1971 mellan Sverige och Finland.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
Föreskrifterna om miljöfarlig verksamhet är inte tillämpliga i fråga
om joniserande strålning
3 § Med avloppsvatten avses i denna balk
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik, någon
annan inrättning eller viss teknisk utrustning,
3. vatten som avleds för sådan awattning av mark inom en detaljplan
som inte görs för viss eller vissa fastigheters räkning,
4. vatten som avleds för awattning av en begravningsplats.
Aktsamhetsregler och bemyndiganden
4 § De allmänna aktsamhetsreglema som anges i 1 kap. 7-12 §§ skall
tillämpas i fråga om miljöferlig verksamhet.
5 § En miljöferlig verksamhet som kan leda till skada på människors
hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte utövas.
Är en miljöferlig verksamhet som inte skadar människors hälsa av
synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får regeringen besluta att
verksamheten får komma till stånd, om områden som är av riksintresse
för natur- och kulturvården inte allvarligt skadas.
6 § Avloppsvatten av följande slag får inte släppas ut i vattendrag,
sjöar eller andra vattenområden
1. avloppsvatten från vattenklosetter eller tätbebyggelse där vattnet
inte har varit föremål för längre gående rening än slamavskiljning,
2. pressaft från siloanläggningar,
3. urin från djurstallar,
4. vassle,
5. ytbehandlingsbad i metallindustrier eller koncentrerat sköljvatten
från sådana bad.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att avloppsvatten av annat slag inte får släppas ut i
vattendrag, sjöar eller andra vattenområden.
7 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till naturvårdens eller andra
allmänna intressen, får regeringen for viss del av landet meddela
föreskrifter om förbud mot utsläpp av avloppsvatten, festa ämnen eller
gas från mark, byggnader eller anläggningar i vattendrag, sjöar eller
andra vattenområden eller så att marken eller grundvattnet kan
förorenas.
8 § Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett
mark- eller vattenområde som är utsatt för påverkan från miljöferlig
verksamhet, får regeringen förklara området och dess närmaste
omgivning som miljöskyddsområde.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
19
För ett miljöskyddsområde skall regeringen meddela föreskrifter om Prop. 1994/95:10
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för Bilaga 11
verksamheter inom området.
9 § För att motverka utsläpp i luften av svavelföroreningar får
regeringen i fråga om bränsle som innehåller svavel meddela
föreskrifter som gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import och
som är påkallade från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän
synpunkt.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att
meddela föreskrifter som avses i första stycket.
10 § För att skydda miljön får regeringen också i andra fåll än som
avses i 7 - 9 §§ beträffande miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter
om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått
för att
1. uppfylla Sveriges internationella förpliktelser,
2. förebygga eller avhjälpa skador på eller olägenheter för människors
hälsa eller miljön, om sådana föreskrifter är mer ändamålsenliga än
individuell prövning,
3. främja en hållbar hushållning med mark och vatten.
Om det finns särskilda skäl får regeringen bemyndiga en myndighet
att meddela föreskrifter.
Individuell prövning
11 § Tillståndsmyndigheten kan efter ansökan av den som bedriver eller
avser att bedriva en miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till
verksamheten.
12 § Regeringen får föreskriva att
1. vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller verksamheter inte får
anläggas eller bedrivas,
2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning inte får
släppas ut,
3. fest avfell eller andra festa ämnen inte får släppas ut eller läggas
upp så att mark, vattendrag, sjöar, vattenområden eller grundvatten kan
förorenas,
4. vissa slag av inrättningar eller deras användning eller vissa slag av
verksamheter inte får ändras på ett sätt som kan medföra ökade eller
andra olägenheter eller som i annat avseende är av betydelse från
stömingssynpunkt
utan att tillstånd lämnats till eller anmälan har gjorts om
verksamheten.
13 § Frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet prövas av
Koncessionsnämnden for miljöskydd eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Särskilda foreskifter om Koncessionsnämnden 20
och om förfarandet hos nämnden finns i lagen (1994:000) om Prop. 1994/95:10
Koncessionsnämnden för miljöskydd. Bilaga 11
Frågor om anmälan prövas av kommunen. Om den miljöfarliga
verksamheten kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommun också skall pröva ftågor om tillstånd.
14 § Den som avser att utöva miljöferlig verksamhet för vilken det
krävs tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna
balk, skall i skälig omfettning och på lämpligt sätt samråda både med de
statliga och kommunala myndigheter som har skyldighet att följa
verksamheten och med de organisationer och enskilda som berörs av
verksamheten.
15 § En ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla
1. ritningar och beskrivningar över verksamheten och dess
omfettning,
2. förslag till de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
3. förslag till hur verksamheten bör kontrolleras,
4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 14 § och vad
som därvid har kommit fram.
I 8 kap. finns föreskrifter om en miljökonsekvensbeskrivning.
Om en ansökan är bristfällig eller om den inte har getts in i
tillräckligt antal exemplar, skall tillståndsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Detsamma gäller om
samråd enligt 14 § inte har skett i tillräcklig omfettning.
Ett föreläggande får förenas med vite. Om sökanden inte följer
föreläggandet, får tillståndsmyndigheten besluta att bristen skall
avhjälpas på sökandens bekostnad eller avvisa ansökningen, om bristen
är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av
ärendet.
En kommun som prövar ärenden om tillstånd får medge undantag från
vad som föreskrivs i första stycket.
16 § Tillståndsmyndigheten skall se till att vaije ärende ges den
utredning som behövs med hänsyn till balkens bestämmelser och
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Myndigheter,
organisationer och enskilda som kan beröras av den avsedda
verksamheten skall på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. I den
utsträckning det behövs för utredningen skall hållas besiktning på
platsen och sammanträde.
Till sammanträden har också allmänheten tillträde. Den som är
närvarande vid ett sammanträde har rätt att i skälig omfettning yttra sig
över innehållet i ansökan och den där beskrivna verksamhetens
verkningar samt de ytterligare uppgifter som sökanden kan ha lämnat
om verksamheten.
Till sammanträde skall kallas genom kungörelse i ortstidningen eller
på annat lämpligt sätt.
21
17 § Tillståndsmyndigheten har rätt att anlita sakkunnig för att utreda
särskilda frågor.
Ersättning till sakkunnig och för kungörelse enligt 16 § tredje stycket
betalas av sökanden.
18 § Tillståndsmyndigheten skall med eget yttrande överlämna frågor
om tillstånd till regeringen, om det vid prövningen av en ansökan visar
sig att verksamheten är av sådan art som avses i 5 § andra stycket.
19 § Tillståndshavaren är skyldig att vid prövning av frågor om
återkallelse av tillstånd och ändring av villkor enligt 31 - 33 §§ ge in
den utredning som behövs för prövningen. I ett sådant ärende får
tillståndsmyndigheten vid vite förelägga tillståndshavaren att ge in den
utredning som behövs.
Tillståndsbeslut
20 § Ett beslut om tillstånd skall innehålla villkor, som noggrant
beskriver vad tillståndet omfattar. Ett tillstånd skall alltid även innehålla
de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter från verksamheten. Villkor får när det behövs
också avse hanteringen av kemiska produkter vid tillverkning och i
processindustri, om hanteringen kan föranleda olägenheter för den yttre
miljön, och sådana ftågor som rör hushållningen med mark, vatten och
andra naturresurser.
Om det finns särskilda skäl, får ett tillstånd till miljöferlig verksamhet
begränsas till viss tid. I tillståndsbeslutet skall anges en viss tid, högst
fem år, inom vilken tillståndet skall ha tagits i anspråk. Tillståndet
upphör att gälla om den med tillståndet avsedda verksamheten inte har
satts i gång inom den angivna tiden.
Ett tillstånd som har meddelats av en kommun gäller i fem år.
Tillståndet upphör dock att gälla om det inte har tagits i anspråk inom
två år.
21 § Ett tillstånd som gäller för viss tid får för sin giltighet göras
beroende av att säkerhet ställs för verksamheten. Staten, kommunerna
och landstingen behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att säkerheten inte är tillräcklig får den myndighet
som prövar frågan om tillstånd besluta om ytterligare säkerhet.
22 § Den som utövar eller avser att utöva miljöferlig verksamhet får
tillåtas att gemensamt med någon annan vidta åtgärder för att förebygga
eller motverka olägenheter för människor eller miljön, om det medför
ökade möjligheter att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap., eller
om det på något annat sätt innebär fördelar från hälso- eller
miljösynpunkt. Ärendet får avgöras genom beslut om tillstånd som
innehåller gemensamma villkor för verksamheterna.
Vad som sägs i 20 och 21 §§ gäller också för de beslut som
innehålet gemensamma villkor.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
23 § Om regeringen lämnar tillstånd, får regeringen överlåta åt en Prop. 1994/95:10
tillståndsmyndighet att festställa villkor för verksamheten. Bilaga 11
En tillståndsmyndighet får överlåta till en tillsynsmyndighet att
festställa villkor av mindre betydelse.
24 § Om det vid prövningen av en miljöferlig verksamhet inte
tillräckligt säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i ett visst
avseende, får avgörandet i denna del skjutas upp, om det kan ske utan
olägenhet för miljön. Detsamma gäller vid omprövning av villkor enligt
31 - 35 §§. I samband med uppskov enligt första stycket skall tillfälliga
villkor om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått beslutas.
En fråga som har skjutits upp skall avgöras så snart det kan ske.
25 § I ärenden om tillstånd till en verksamhet får tillståndsmyndigheten
på ansökan besluta att vissa arbeten får påböijas trots att tillståndsfrågan
inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant beslut
(igångsättningsmedgivande) får meddelas endast om det finns särskilda
skäl och det är uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.
I ärenden där regeringen prövar frågan om tillstånd får medgivande
enligt första stycket inte lämnas innan denna fråga avgjorts.
I ett igångsättningsmedgivande skall noggrant anges de villkor som
skall gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.
Vid prövningen av ett igångsättningsmedgivande gäller samma regler
som för tillståndsprövning.
26 § Ett beslut i firåga om att bedriva miljöferlig verksamhet blir
gällande när beslutet har vunnit laga kraft. Om det finns särskilda skäl,
får prövningsmyndigheten förordna att beslutet skall gälla omedelbart.
Hinder för tillstånd
27 § Tillstånd till miljöferlig verksamhet får inte meddelas i strid mot
detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
28 § Tillstånd får inte ges till den som har underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda omständigheter
föranleder annat.
29 § Tillstånd får inte beviljas för verksamhet som föranleder att en
miljökvalitetsnorm inte kan följas.
Om det finns hinder mot att meddela tillstånd till en miljöferlig
verksamhet enligt vad som sägs i första stycket och vidtar den som
utövar eller ämnar utöva verksamheten sådana åtgärder att
olägenheterna från annan miljöferlig verksamhet upphör eller minskar i
avsevärd mån, får verksamheten komma till stånd, om
miljökvalitetsnormen på grund av de vidtagna åtgärderna kan följas.
23
Återkallelse av tillstånd
30 § Ett tillstånd får återkallas helt eller delvis av tillståndsmyndigheten
1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,
2. om tillstånd som gäller för verksamheten i något väsentligt
avseende har åsidosatts,
3. om det genom den miljöferliga verksamheten uppkommit
olägenheter av sådan art som avses i 5 § och som inte kan avhjälpas
genom en ändring av villkoren för verksamheten,
4. om den tillståndsgivna verksamheten medverkar till att
gränsvärdena i en miljökvalitetsnorm inte kan följas och ändrade villkor
inte kan antas vara tillräckliga eller om sådana fördelar ur
miljösynpunkt som avses i 26 § inte har kunnat erhållas,
5. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,
6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd.
Omprövning av villkor
31 § Tillståndsmyndigheten får ändra, upphäva eller meddela nya
villkor för en verksamhet
1. när tio år eller den kortare tid som följer av Sveriges
internationella förpliktelser har förflutit från det att tillståndsbeslutet
vann laga kraft,
2. om verksamheten påtagligt medverkar till att gränsvärdena i en
miljökvalitetsnorm inte kan följas,
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse for prövningen och ett
återkallande av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
4. om villkor som rör verksamheten inte har följts och ett återkallande
av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
5. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet meddelades,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
7. om verksamheten är förlagd inom ett sådant område där förbud
råder enligt föreskrift med stöd av 7 § eller där särskilda föreskrifter
gäller enligt 8 §,
8. om en från hälso- och miljöskyddssynpunkt väsentlig förbättring
kan uppnås med användning av annan teknik,
9. om användningen av en ny teknik för mätning eller uppskattning av
förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre
förutsättningar för att kontrollera verksamheten.
32 § Ett tillstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst vattenområde får,
om det finns särskilda skäl, omprövas av tillståndsmyndigheten när tio
år förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
24
33 § Har villkor festställts för två eller flera miljöferliga verksamheter
med tillämpning av 22 § och upphör en av verksamheterna eller
omprövas villkoren för en av dem, får villkoren för övriga
verksamheter omprövas.
34 § Efter ansökan från tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten
meddela ändrade villkor i tillståndsbeslut. Villkor får dock upphävas
eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret inte längre behövs
eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas av
omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.
35 § Vid prövning av frågor som avses i 31 § 1 eller 32 - 34 §§ får
tillståndsmyndigheten också ompröva beslut varigenom villkor har
ändrats, upphävts eller tillkommit enligt 31 § 2-8 eller 33 eller 34 §§,
även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann laga kraft.
36 § Villkor som festställts enligt 31 - 35 §§ har samma verkan som
villkor i tillståndsbeslut.
37 § Beslut om återkallelse av tillstånd eller ändring eller upphävande
av villkor liksom beslut om nya villkor meddelas av
tillståndsmyndigheten.
Framställning om sådant beslut som avses i första stycket görs av
tillsynsmyndigheten. Är denna samtidigt tillståndsmyndighet får frågan
tas upp utan särskild framställning.
Statens naturvårdsverk och Miljöombudsmannen har också den rätt
som en tillsynsmyndighet har enligt andra stycket. Miljöombudsmannen
får dock inte begära omprövning av verksamhet som bedrivs av
Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.
38 § Även i andra fell än vad som anges i 29 - 34 §§ får, för en
verksamhet som omfettas av tillstånd som har lämnats av kommunen,
ytterligare villkor eller förbud beslutas av kommunen.
\érksamhetsutövarens undersökningar och kontroll
39 § Den som utövar en verksamhet som kan beferas vara miljöferlig är
skyldig att fortlöpande kontrollera verksamheten och att utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för
att motverka eller förebygga skador eller andra olägenheter på
omgivningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om kontrollen.
40 § Om en miljöferlig verksamhet är av sådant slag att den omfettas av
tillståndsplikt enligt vad som föreskrivs med stöd av 12 §, skall den som
utövar verksamheten varje år lämna en miljörapport till den myndighet
som utövar den närmare tillsynen över verksamheten.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
25
I miljörapporten skall de åtgärder redovisas som vidtagits för att
uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av
anläggningens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som
omfattas av villkor i ett tillståndsbeslut. Även om verksamheten inte har
tillståndsprövats, får en sådan föreskrift meddelas.
41 § Skyldigheten att avge en miljörapport gäller inte för verksamhet
som har tillståndsprövats av en kommunal nämnd.
Inledning
1 § Med kemiska produkter avses i denna balk kemiska ämnen och
beredningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter att balkens bestämmelser om kemiska produkter
skall tillämpas på varor som innehåller eller har behandlats med en en
kemisk produkt, om den varan på grund av sina egenskaper kan befaras
medföra skador på människor och miljön eller andra intressen som skall
skyddas genom denna balk.
2 § Föreskrifter enligt denna balk om hantering av kemiska produkter
avser tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring,
transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering,
saluförande, överlåtelse och jämförliga förfaranden.
3 § Denna balk gäller inte i fråga om sådana kemiska produkter som
omfattas av livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (1992:859),
eller lagen (1985:295) om foder. Inte heller gäller balken för transport
av sådana kemiska produkter som är ferligt gods enligt lagen
(1982:821) om transport av ferligt gods, om inte regeringen föreskriver
annat.
I fråga om kemiska produkter som omfattas av strålskyddslagen
(1988:220) eller lagen (1988:868) om brandferliga och explosiva varor
är bestämmelserna i denna balk inte tillämpliga för att förebygga hälso-
eller miljöskador på grund av joniserande strålning respektive brand
eller explosion.
Regeringen får föreskriva om undantag från balkens bestämmelser i
fråga om kemiska produkter.
Allmänna aktsamhetsregler
4 § De gemensamma aktsamhetsreglema i 1 kap. 7 -12 §§ gäller för
verksamhet som omfettar hantering, import eller export av en kemisk
produkt.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
26
Utredning
5 § Den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt skall genom
egna undersökningar eller på annat sätt se till att det finns
tillfredsställande utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljö-
skador som produkten kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i
enlighet med vetenskap och beprövad erferenhet.
Kunskapskrav
6 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk produkt skall ha tillgång till den kemiska och toxikologiska
kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens omfettning och
produktens egenskaper.
Produktinformation
7 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt
skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som behövs
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation).
Föreskrifter
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om hantering, import eller export av kemiska produkter meddela
ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 5 - 7 §§ och 1 kap 8-11
§§•
Uppgiftsskyldighet
9 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk produkt skall till den myndighet som regeringen bestämmer och
i den omfettning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om produkten och dess
hantering som kan behövas för att bedöma produktens och hanteringens,
importens eller exportens hälso- eller miljörisker.
Förhands anmälan
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk
produkt, som inte tidigare varit i bruk i Sverige, skall göra en anmälan
om tillverkningen eller importen samt redovisa undersökningsresultat
och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras senast vid en viss
tidpunkt till den myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
27
Tillstånd och villkor
11 § Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en
kemisk produkt inte får hanteras, importeras eller exporteras utan att
tillstånd lämnats av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva även andra särskilda villkor for hantering, import eller export
av en kemisk produkt.
Förbud
12 § Är det av särskild betydelse från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer förbjuda hantering, import eller export av en
kemisk produkt.
Inledande bestämmelse
1 § Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om att förebygga
och avhjälpa olägenheter för människors hälsa.
Med sådan olägenhet avses en störning som enligt en medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan eller välbefinnandet och som
inte är ringa eller helt tillfällig.
I fråga om verksamhet som kan medföra olägenheter för människors
hälsa tillämpas de allmänna aktsamhetsreglema i 1 kap. 7 §, 8 § utom
tredje meningen samt 9, 10 och 12 §§.
Särskilda aktsamhetsregler
2 § En bostad skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för
människors hälsa inte uppkommer.
3 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall ge ett betryggande
skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för människors
hälsa.
Bostäder skall ge de boende tillgång till vatten och möjlighet att
upprätthålla en god personlig hygien. Avloppsvatten skall avledas, renas
eller på något annat sätt tas om hand så att olägenheter för människors
hälsa inte uppstår.
4 § Byggnader, lokaler och anläggningar skall hållas fria från ohyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla olägenheter för
människors hälsa. Är det av särskild betydelse med hänsyn till skyddet
för hälsan skall kommunen sörja for att åtgärderna vidtas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
28
5 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och Prop. 1994/95:10
skötas så att olägenheter for människors hälsa inte uppstår. Bilaga 11
Bemyndiganden
6 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte får hållas inom
områden med detaljplan utan särskilt tillstånd av en sådan kommunal
nämnd som avses i 18 kap. 1 § första stycket, om sådana bestämmelser
behövs för att hindra att olägenheter for människors hälsa uppstår.
Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana bestämmelser.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i badanläggningar och i
strandbad som är upplåtna for allmänheten eller som annars utnyttjas av
många människor. Detsamma gäller kontrollen av sådant vatten.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i andra fall än som sagts förut i detta kapitel meddela de föreskrifter
som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa.
Regeringen får bemyndiga kommunen att meddela sådana föreskrifter.
I sådana föreskrifter får anges att vissa slag av verksamheter inte får
bedrivas eller att vissa anläggningar inte får inrättas utan att tillstånd
lämnats av eller anmälan gjorts till en kommunal nämnd.
9 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande kommunen får
meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med person- och
lastbilar inom vissa områden av kommunen, om luftföroreningarna i
kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som vistas där.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka
luftföroreningar som innebär akuta hälsorisker och om hur
föroreningarna skall mätas.
10 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten
eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Definitioner
1 § Med hushållsavfall avses i detta kapitel avfell och orenlighet, som
härrör från hushåll, samt därmed jämförligt avfell.
Med hantering avses i kapitlet uppsamling, förvaring, bortforsling och
slutligt omhändertagande.
2 § Med producent avses i detta kapitel den som yrkesmässigt
tillverkar, importerar eller säljer en vara eller en förpackning. Med
producent avses även den som i sin yrkesmässiga verksamhet
29
frambringar avfell som kräver särskilda åtgärder från renhållnings- eller
miljövård ssynpunkt.
Den kommunala renhållnings skyldigheten
3 § Vaije kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 5 §,
svara för
1. att hushållsavfall inom kommunen forslas till en
behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose
såväl hälso- och miljöskydd som enskilda intressen,
2. att hushållsavfall från kommunen slutligt tas om hand.
När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första
stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till festighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet
på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till hälso- och miljöskyddet.
Kommunen skall vidare beakta att bortforslingen anpassas till behovet
för olika slag av bebyggelse. I planer och beslut enligt andra stycket
skall anges under vilka förutsättningar festighetsinnehavare och
nyttjanderättshavare själva får ta hand om hushållsavfall och, när
föreskrifter enligt 4 § gäller, annat avfell som uppkommit hos dem.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får
i fråga om annat avfell inom en kommun än hushållsavfall meddela
föreskrifter om
1. att avfellet skall forslas bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfellet slutligt tas om hand.
Första stycket gäller inte i de fell som föreskrifter om
producentansvar har meddelats med stöd av 5 §.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att
avfellet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar,
importerar eller säljer eller avfellet från sådan verksamhet som de
bedriver forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas om hand på sådant
sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering.
Föreskrifterna får även avse skyldighet att
1. märka en vara eller en förpackning,
2. lämna uppgifter om insamling, återanvändningsgrad, återvin-
ningsgrad eller andra förhållanden.
6 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om avfallshanteringen
inom en kommun. Regeringen får bemyndiga kommunen att meddela
sådana föreskrifter. Är det av betydelse från återanvändnings- eller
återvinningssynpunkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet, får
sådana föreskrifter innebära att ett visst slag av avfell i avvaktan på
bortforsling skall förvaras skilt från annat avfell och innehålla de
ytterligare föreskrifter som behövs för ändamålet.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
30
7 § När avfall skall forslas bort genom kommunens eller en producents
försorg, får avfellet inte grävas ned, komposteras eller på annat sätt
slutligt tas om hand av festighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren.
Skall avfell forslas bort genom kommunens eller en producents
forsorg får inte någon annan än den som kommunen eller producenten
anlitar för ändamålet ta befattning med bortförs lingen.
Kommunal renhållningsordning m.m.
8 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som
skall innehålla de föreskrifter om hantering av avfell som gäller för
kommunen samt en avfellsplan. I renhållningsordningen skall anges
sådana förutsättningar som avses i 3 § tredje stycket. Avfallsplanen
skall innehålla uppgifter om avfell inom kommunen och om kommunens
åtgärder för att minska avfellets mängd och ferlighet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och
om det närmare innehållet i avfallsplanen.
9 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande en kommun får
föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger
upphov till avfell skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som
underlag för kommunens renhållningsordning.
10 § Kommunen är skyldig att, utöver vad som följer av
renhållningsordningen, forsla bort hushållsavfall, om
festighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte
är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.
Kommunen får i enskilda fell tillåta festighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfell som uppkommit hos
dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra
detta på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt betryggande sätt och
det finns särskilda skäl för ett undantag.
Dumpning
11 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfell inte
dumpas, vare sig som fest ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte
heller ske från svenskt fertyg eller luftfartyg inom annat havsområde.
Avfell som är avsett att dumpas inom annat havsområde får inte föras ut
ur landet eller ur den ekonomiska zonen.
Vad som sägs i första stycket om dumpning gäller också i fråga om
förbränning av avfell.
12 § Vad som sägs i 11 § gäller inte sådana utsläpp av skadliga ämnen
från fertyg som avses i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fertyg.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1994/95:10
medge undantag från 11 § första stycket, om dumpning kan ske utan Bilaga 11
olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Medgivandet kan
förenas med villkor.
Uppkommer genom dumpning olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som lämnat medgivandet meddela
föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenhet inte
avhjälps, får medgivandet återkallas.
Tillstånd
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att avfell inte får importeras eller exporteras utan tillstånd.
Ett tillstånd skall begränsas till att avse viss tid, längst fem år, och får
förenas med villkor. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer.
Allmän aktsamhetsregel
15 £ De allmänna aktsamhetsreglema i 1 kap. 7 §, 8 § första meningen,
9 och 12 §§ gäller för verksamhet som omfettas av detta kapitel.
FEMTE AVDELNINGEN
Tillsyn m.m.
1 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande
särskilda förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen,
meddela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.
Tillsynsmyndigheter
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna balk och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd av balken utövas av de statliga
myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen får också
föreskriva att kommunerna skall utöva tillsyn.
Efter åtagande av en kommun får den myndighet regeringen
bestämmer överlåta åt kommunen att i ett visst avseende utöva tillsyn
som annars skulle ankomma på statlig myndighet.
Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
andra stycket och finner myndigheten att tillsynen inte bör överlåtas i
enlighet med framställningen, skall myndigheten med eget yttrande
32
överlämna ärendet till regeringen for avgörande, om kommunen begär Prop. 1994/95:10
det. ' Bilaga 11
2 § Miljöombudsmannen får, trots vad som föreskrivits med stöd av
1 §, om det finns särskilda skäl, i ett enskilt ärende utse den myndighet
som skall utöva tillsynen.
3 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som på något annat sätt fullgör uppgifter av betydelse
för tillsynsverksamheten.
Förelägganden och förbud
4 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i enskilda fell for att denna balk eller föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.
Tillståndsbeslut hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela
sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga till
följd av särskilda omständigheter.
5 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som har förstört, ödelagt,
skräpat ned eller på något annat sätt osnyggat en viss plats i naturen
eller som annars är ansvarig för att så har skett att ställa i ordning på
platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden.
6 § En ny ägare till en festighet är skyldig att avhjälpa skada eller
olägenhet som uppstått under tidigare ägares tid på grund av att ett
förbud eller en föreskrift enligt 9-11 kap. har överträtts. Detsamma
gäller ny ägare till byggnad, anläggning eller anordning på någon
annans mark.
Om den nye ägaren inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket, får
en tillsynsmyndighet förelägga honom att göra det, om det inte är
oskäligt.
7 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant
område att anordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom område som omfettas av
allemansrätten. Är det uppenbart att ett stängsel endast avser att
utestänga allmänheten från området får föreläggande meddelas om att ta
bort det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas även när det
gäller diken.
Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område fär inte
finnas uppsatta utan tillstånd av kommunen, om det inte är uppenbart att
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
allmänheten inte fär färdas fritt inom området eller att skylten likväl är Prop. 1994/95:10
behörig. Bilaga 11
8 § Har ett föreläggande riktats mot ägaren till en festighet, mot den
som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot båda får tillsyns-
myndigheten ålägga ägaren eller nyttjanderättshavaren att, om hans
ställning som sådan upphör, utan dröjsmål lämna uppgift om den nye
ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.
Vite
9 § Beslut om förelägganden eller förbud enligt detta kapitel får
förenas med vite.
10 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller
förbud mot någon i egenskap av ägare till en festighet, tomträttshavare
eller ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som
tillhör någon annan, skall myndigheten sända beslutet till inskriv-
ningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
Är föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta
den som senast sökt lagfert eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne inte är föreläggandets adressat.
Har anteckning enligt första stycket gjorts, gäller föreläggandet eller
förbudet mot den nye ägaren av egendomen. Har denne förvärvat
egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen festighet
eller tomträtt, gäller även löpande vite mot honom räknat från
tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot ny
ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för
denne. Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den
som var ägare vid periodens böijan.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,
skall tillsynsmyndigheten anmäla det till inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken så snart den fått
vetskap om förhållandet.
11 § Överlåts en festighet, tomträtt, byggnad, anläggning eller
anordning på någon annans mark innan ett beslut som avses i 10 § har
vunnit laga kraft på grund av att det överklagats, skall rättegångsbalkens
bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje
mans deltagande i rättegång tillämpas.
34
Rättelse
12 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett
föreläggande av tillsynsmyndigheten eller inte rättar sig efter ett forbud
som tillsynsmyndigheten har meddelat, får tillsynsmyndigheten besluta
att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.
Rättelse får vidtas på den felandes bekostnad utan föregående
föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till
risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl finner att
rättelse bör göras utan dröjsmål.
13 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 4-7 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får verkställighet
enligt utsökningsbalken äga rum.
Har någon begått en gärning som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 §, får
kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att
åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser
i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av
tillsynsmyndigheten.
Upplysningar, undersökningar och tillträde
14 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som bedriver en
verksamhet som regleras med stöd av balken att lämna de upplysningar
som behövs för tillsynen.
15 § Den som utövar verksamhet som kan beferas vara miljöferlig eller
medföra olägenheter för människors hälsa eller den som annars är
skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att
utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som
behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter byggnader för
bostäder eller för allmänna ändamål. Tillsynsmyndigheten kan i stället,
om det är lämpligare, föreskriva att en sådan undersökning skall utföras
av någon annan än den som utövar verksamheten och utse någon att
göra undersökningen.
Den som utövar verksamheten är skyldig att ersätta kostnaderna för
en undersökning som avses i första stycket andra meningen med det
belopp som tillsynsmyndigheten festställer.
16 § Vill någon för att utreda verkningar av miljöferlig verksamhet,
som han utövar eller ämnar utöva, företa mätning eller annat
undersökningsarbete på fest egendom som någon annan äger eller
innehar, får länsstyrelsen besluta att tillträde till egendomen skall
lämnas under viss tid. Behöver en mätapparat eller ett liknande
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
35
instrument sättas ut kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att
rubba eller skada instrumentet.
Beslut som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av
den som skall utföra undersökning som avses i 15 § första stycket tredje
meningen.
Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång
vållas. För skada och intrång skall ersättning lämnas av den som utövar
eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Talan om ersättning
skall väckas vid festighetsdomstol som anges i 23 kap. 6 §.
17 § För att utöva tillsyn enligt denna balk har en tillsynsmyndighet rätt
till tillträde till lokaler och andra utrymmen, byggnader, anläggningar
och markområden och att där göra undersökningar och ta prover.
Tillträdesrätten samt rätten att göra undersökningar och fe prover
omfettar också bostäder, dock endast i den mån det behövs för att
förebygga ohälsa.
Rätt till tillträde har även den som skall göra en undersökning enligt
15 § första stycket tredje meningen. Samma rätt har den som skall göra
en undersökning enligt 9 kap. 7 § tredje stycket eller enligt 12 kap. 2 §.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för
provtagning och undersökning av prov.
Naturvårdsvakter
18 § För tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter för områden och
naturföremål som omfattas av förordnanden enligt 9-11 kap. får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse naturvårds-
vakter med de befogenheter som följer av andra och tredje styckena.
En naturvårdsvakt får avvisa den som uppehåller sig där han på grund
av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.
Erfeppas någon, som enligt vad i 21 kap. stadgas begår brott mot
förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 4, 6 och 16 §§
och 10 kap. 3-7 §§, på bar gärning får naturvårdsvakten fe i beslag jakt-
och fångstredskap, fortskaffhingsmedel och andra föremål som kan
antas ha betydelse för utredning av brottet.
19 § Har en naturvårdsvakt tagit ett föremål i beslag, skall han skynd-
samt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar
emot en anmälan skall förfera som om han själv hade gjort beslaget.
20 § Den som har fått undantag från föreskrift som avses i 18 § första
stycket är skyldig att vid anfordran visa upp beslutet för en
naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där
undantaget gäller.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
36
övriga bestämmelser
21 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla
omedelbart även om det överklagas.
22 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs när tillsyn
utövas enligt detta kapitel. Om någon kör ett fordon i strid med ett
forbud som meddelats med stöd av 15 kap. 9 § första stycket, får
polisen hindra fortsatt färd.
23 § Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna balk
eller har utfört sådan undersökning som anges i 17 § andra stycket
första meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid
har erfarit om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av
betydelse för landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).
Avgift för myndigheters verksamhet
1 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets
verksamhet enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela
föreskrifter om sådana avgifter såvitt gäller kommunens verksamhet.
Bestämmelser om avgifter för bortforsling och slutligt
omhändertagande av avfåll genom kommunens försorg finns i 4-6 §§.
Dispensavgift
2 § Om det med stöd av denna balk har meddelats föreskrifter som
medger undantag från en bestämmelse i balken eller i föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken och ett sådant undantag kan antas
innebära ekonomisk fördel för den som medges undantag, får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva
att en särskild avgift skall tas ut för att utjämna en sådan fördel.
Skyldighet att lämna uppgifter
3 § Den som är avgiftsskyldig enligt en föreskrift som meddelats med
stöd av 1 § första stycket eller 2 § eller som är skyldig att ersätta
kostnad enligt 18 kap. 15 § andra stycket eller enligt en föreskrift som
meddelats med stöd av 18 kap. 17 § tredje stycket skall till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfettning regeringen
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
37
eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver lämna
de uppgifter som behövs för att bestämma avgiftens storlek. Om
avgiften skall bestämmas av en kommunal myndighet fär kommunen
meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet.
Avgift för kommunal renhållning
4 § Kommunen fär meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för
sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfell som
sker genom kommunens försorg enligt denna balk. Avgiften skall enligt
kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.
I fråga om avgift for hantering av avfell från fertyg finns särskilda
bestämmelser i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg.
5 § Avgift som avses i 4 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Om avgiften avser bortforsling och slutligt omhändertagande vid enstaka
tillfallen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för
vaije tillfälle i fråga. Avgiften skall bestämmas till högst det belopp
som behövs för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och
driftskostnader för renhållningen. Från dessa kostnader skall avräknas
kostnaderna för vad som kan belöpa på användning av anläggningar
eller utrustning för annat ändamål än renhållning. Avgiften får tas ut på
ett sådant sätt att återanvändning, återvinning eller annan miljövänlig
avfallshantering främjas.
Om kommunen uppdrar åt någon annan att utföra renhållningen, fär
avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte
kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.
6 § Avgift enligt 4 § skall betalas enligt taxa, som antas av
kommunfullmäktige.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar
tillämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i
5 § beaktas.
Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.
Producentavgift
7 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande kommuner eller
en myndighet fär meddela föreskrifter om att avgift för bortforsling och
slutligt omhändertagande genom kommunens försorg av avfell som
avses i 16 kap. 5 § fär tas ut av producenten. Avgiften skall betalas till
myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
38
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
1 § Om inte något annat framgår av 2 eller 3 §§ får i ett enskilt fell ett
beslut enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
enligt balken överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en kommun eller
en kommunal nämnd,
2. hos Koncessionsnämnden för miljöskydd, om beslutet har medde-
lats av någon annan statlig myndighet och avser en fråga om miljöferlig
verksamhet,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämn-
den, Försvarsmakten eller generalläkaren.
Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte
överklagas.
Om Koncessionsnämnden i ett överklagat ärende finner att hinder mot
den sökta verksamheten möter enligt 13 kap. 5 § men att det finns
sådana omständigheter som avses i andra stycket nämnda paragraf eller
ärendet på något annat sätt rör en fråga av särskild vikt, skall
myndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för
prövning av tillstånd till verksamheten.
2 § Beslut i enskilda fell av annan statlig myndighet än regeringen i
ftågor som avses i 9-11 kap. och i 14-16 kap., överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut av Försvarsmakten eller generalläkaren
överklagas dock hos regeringen.
Beslut i frågor som avses i 9 kap. och som rör bildande av
naturreservat, naturvårdsområde, kulturreservat, kulturvårdsområde
eller dispens från bestämmelserna om strandskydd eller ftågor som
avses i 10 kap. och som rör tillstånd till markawattning och
detaljdränering genom täckdikning eller ftågor som avses i 11 kap. och
som rör tillstånd till täktverksamhet eller i 14 eller 16 kap. och som
avser tillstånd till eller förbud av export eller import överklagas dock
hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
3 § Beslut i ett enskilt fell i fråga om ersättning för kostnader enligt 18
kap. 15 § andra stycket eller 17 § tredje stycket eller beslut i fråga om
förbud vid vite enligt 18 kap. 16 § första stycket samt beslut i ett enskilt
fell i fråga om sådana avgifter som avses i 19 kap. 1, 2 §§, 4 § första
stycket och 7 § första stycket och som inte meddelats av
Försvarsmakten eller generalläkaren skall överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Övriga beslut i enskilda fell i frågor som avses i
18 kap. skall, om inte annat sägs i 1 § första stycket, överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
39
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
4 § Andra beslut än de som avses i 1-3 §§ meddelade av annan statlig
myndighet än regeringen med stöd av ett bemyndigande i balken
överklagas hos regeringen.
Rätt att överklaga
5 § Rätt att överklaga beslut enligt denna balk eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av balken och som inte avses i balkens
sjätte och sjunde avdelningar har även
1. Miljöombudsmannen,
2. Statens naturvårdsverk i frågor som avses i 9-13 kap.,
3. en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller
motsvarande organisation på arbetsgivarsidan,
4. en sammanslutning av konsumenter i frågor som regleras i 14 kap.
eller i föreskrifter som är utfärdade med stöd av 14 kap., om
Miljöombudsmannen i ett särskilt fell beslutar att inte överklaga,
5. en intresseorganisation för yrkesfiskare i frågor som avses i 13
kap.
Första stycket 1, 3, 4 och 5 gäller inte beslut som avser
Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.
SJÄTTE AVDELNINGEN
Påföljder
1 § Den som vid hantering eller import eller export av en kemisk
produkt, eller en vara som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt, med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad
som är föreskrivet i 1 kap. 8 § döms för oförsiktig kemikaliehantering
till böter eller fängelse i högst två år.
2 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bedriver en
verksamhet, hanterar en kemisk produkt, eller en vara som innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt, eller vidtar någon annan
åtgärd utan att ha tillstånd, godkännande eller medgivande eller utan att
ha gjort en anmälan, döms om tillstånd, godkännande, medgivande eller
anmälan föreskrivs i denna balk eller i en föreskrift som har meddelats
med stöd i balken, för otillåten miljöverksamhet till böter eller
fängelse i högst två år.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
40
Prop. 1994/95:10
3 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna en Bilaga 11
uppgift eller den som lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar
en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets kontroll av en
verksamhet, av hanteringen av en kemisk produkt, eller en vara som
innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, eller av någon
annan åtgärd döms för försvårande av miljökontroll till böter eller
fängelse i högst två år.
4 § Den som i något annat fell än som avses i 3 § med uppsåt eller av
oaktsamhet underlåter att lämna uppgifter i en handling eller genom
märkning av en kemisk produkt, eller en vara som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt, eller som i en sådan handling eller
märkning lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift döms, om
åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra bedömningen av
riskerna för att hälsa eller miljö skall skadas eller för att en hållbar
hushållning med mark och vatten eller material skall äventyras, för
bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.
5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus, på
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till, med plåt, glas, plast,
papper, avfell eller annat döms för nedskräpning till böter eller
fängelse i högst ett år.
6 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot villkor, inskränkningar eller förbud
enligt
1. 5 kap. 3 §,
2. 9 kap. 4, 6, 11, 14 och 15 §§,
3. 10 kap. 1 och 3-6 §§,
4. 11 kap. 2, 4, 6, 7 och 9 §§,
5. 13 kap. 6, 20, 23, 24, 25, 31, 32, 33, 34 och 37 §§,
6. 14 kap. 11 och 12 §§,
7. 16 kap. 7, 11, 13 och 14 §§.
För försök till brott mot 16 kap. 11 § döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.
7 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med
stöd av
1. 9 kap. 16 §,
2. 10 kap. 7 §,
3. 13 kap. 7, 8, 9, 10 och 38 §§,
4. 14 kap. 5, 6, 8, 9 och 10 §§,
5. 15 kap. 7 och 8 §§,
6. 16 kap. 5 och 6 §§,
41
7. 17 kap. 1 §.
8 § Är ett brott som avses i 1-2 eller 6-7 §§ grovt, döms till fängelse i
lägst sex månader och högst sex år. Är brott som avses i 3 § grovt
döms till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen begåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer
omfettande art, innefettat vilseledande av tillsynsmyndighet eller
inneburit stora risker för människors hälsa eller miljön.
9 § För ringa brott döms inte till ansvar enligt detta kapitel.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen kan dömas
ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfettas av föreläggandet.
10 § Kemiska produkter, eller varor som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt, eller annan egendom som har varit
föremål för brott enligt 1, 2, 6 och 7 §§ eller värdet därav samt utbyte
av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart
oskäligt.
I övrigt finns bestämmelser om förverkande i 36 kap. brottsbalken.
1 § Har en sådan överträdelse som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 §§
ägt rum och är överträdelsen inte av obetydlig beskaffenhet, skall en
särskild avgift (miljöskyddsavgift) betalas. Miljöskyddsavgift skall
betalas även om överträdelsen inte skett med uppsåt eller av
oaktsamhet.
Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.
2 § Miljöskyddsavgiften skall betalas av den fysiska eller juridiska per-
son som har bedrivit den verksamhet i vilken överträdelsen har skett.
3 § När en miljöskyddsavgift bestäms, skall det ske med hänsyn till
hur allvarlig överträdelsen är. Därvid skall särskilt beaktas omfattningen
av överträdelsen och den fera eller skada som överträdelsen har
inneburit samt om överträdelsen inneburit ekonomiska fördelar.
Närmare föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgiften får
meddelas av regeringen.
En tillståndsmyndighet får, med beaktande av vad som anges i första
stycket och i 4 §, vid prövning av ett villkor för tillstånd till miljöferlig
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
42
verksamhet bestämma det belopp som skall betalas i miljöskyddsavgift
om villkoret överträds. Ett sådant beslut skall ligga till grund för ett
beslut om miljöskyddsavgiftens storlek.
4 § Miljöskyddsavgift skall bestämmas till lägst fem tusen kronor och
högst femhundra tusen kronor.
Om en överträdelse har inneburit ekonomiska fördelar eller vid
synnerligen försvårande omständigheter får miljöskyddsavgiften
festställas till ett högre belopp än som anges i första stycket, dock högst
tio miljoner kronor.
5 § Miljöskyddsavgiften får jämkas eller efterges om det till följd av
särskilda skäl skulle vara oskäligt att bestämma avgiften enligt 3 och
4 §§.
6 § Frågor om miljöskyddsavgift prövas av länsrätten på talan av
Miljöombudsmannen. Talan väcks genom ansökan.
7 § Fråga om påförande av miljöskyddsavgift får i fell som inte är av
större vikt prövas av Miljöombudsmannen genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till
en överträdelse som avses i 1 § föreläggs miljöskyddsavgiften till
godkännande omedelbart eller inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
dom varigenom miljöskyddsavgift påförts. Ett godkännande som sker
sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått ut är dock utan verkan.
8 § Miljöskyddsavgift får inte påföras, om ansökningen inte har
delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att
förutsättningarna för att besluta om avgift inträffat.
9 § En påförd miljöskyddsavgift bortfaller i den mån verkställighet inte
har skett inom tio år från det att domen vann laga kraft.
SJUNDE AVDELNINGEN
Ersättning och skadestånd
1 § Ägare av en festighet och innehavare av särskild rätt till en
festighet har rätt till ersättning i den utsträckning som anges i 2, 5 och
7 §§. Att i vissa fell även en borgenär som har panträtt i festigheten har
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
43
rätt till ersättning framgår av 11 § andra stycket. Om inlösen av
festighet finns föreskrifter i 4 §.
I fråga om ersättning och inlösen gäller expropriationslagen
(1972:719) om inte avvikande bestämmelser meddelas i denna balk.
Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller i fråga om
värdeökning under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid
domstol.
2 § Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till en festighet har
rätt till ersättning av staten för den skada de lider om föreskrifter enligt
9 kap. 2, 4, 5 eller 8 § eller förbud enligt 10 kap. 4 § andra stycket
eller 11 kap. 5 § tredje stycket medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av en festighet eller att mark tas i
anspråk. Har föreskrifterna efter förordnande enligt 9 kap. 16 §
beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av
kommunen. En begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv,
älg eller öm som föreskrivs enligt 9 kap. 2 § medför inte rätt till
ersättning.
Innebär en föreskrift eller ett beslut enligt 9 kap. 2, 4 eller 8 § såvitt
avser naturreservat eller kulturreservat eller 10 kap. 4 § andra stycket
att det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd, betalas
ersättning endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda
villkor.
Har förbud meddelats enligt 9 kap. 6 § och vägras tillstånd som där
avses, gäller första stycket.
3 § Ersättning som avses i 2 § betalas inte om skadan är av mindre
omfettning. Ersättning skall minskas med ett belopp som motsvarar vad
som på grund av 2 § första stycket skall tålas utan ersättning.
4 § Ägare får kräva att deras festighet löses om det uppstår synnerliga
men i fell som avses i 2 § första stycket när festigheten används.
5 § Vid tillämpningen av 2 och 4 §§ skall även beaktas andra beslut
enligt 9 kap. 2, 4, 5 och 8 §§ samt förbud enligt 10 kap. 4 § andra
stycket och 11 kap. 5 § tredje stycket, beslut enligt 18 §
skogsvårdslagen (1979:429), 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) samt
beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år
före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fell har
inträtt inom samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 9
eller 10 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
44
bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet Prop. 1994/95:10
beaktas enligt första stycket. Bilaga 11
6 § För skada och intrång som tillfogas ägare av en festighet och inne-
havare av en särskild rätt till festighet genom undersökning enligt
12 kap. 2 § betalas ersättning av staten. Talan om ersättning väcks vid
den festighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av
den finns.
7 § Den som håller stängsel och har anordnat en grind eller någon
annan genomgång på grund av ett föreläggande enligt 18 kap. 7 § är
berättigad till ersättning av staten for detta och för underhåll av
genomgången. Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart
att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från ett område där
den annars skulle fått färdas fritt.
Detta gäller också, då en övergång anordnats över ett dike på grund
av ett föreläggande enligt 18 kap. 7 §.
8 § Det skall bestämmas att ersättning enligt 2 § tredje stycket skall
betalas med ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får
ersättningen räknas av mot ersättning som kan komma att lämnas enligt
2 § första stycket eller 4 §.
Om det finns särskilda skäl, kan det också festställas att ersättning
enligt 2 § första stycket eller 7 § på begäran av staten, kommunen,
fastighetsägaren eller annan sakägare betalas med ett visst årligt belopp
med rätt för staten eller kommunen eller den ersättningsberättigade att
få omprövning vid ändrade förhållanden.
Betalas ersättning enligt 2 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 28 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).
9 § Innan en myndighet fettar ett beslut som kan leda till ersättning
enligt detta kapitel, får myndigheten förelägga den som vill göra
anspråk på betalning eller inlösen av en festighet och inte vill förlora
sin rätt till talan att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan om
sitt anspråk och ange sina yrkanden. Vad som i fråga om ersättning
eller inlösen har avtalats eller förutsatts gälla mellan staten och sakägare
eller mellan kommunen och sakägare gäller även mot den som efter det
att rätten till betalning uppkom har sakägarens rätt till festigheten.
10 § Har en överenskommelse inte träffats om ersättning enligt 2 eller
7 § eller om inlösen av en festighet enligt 4 § och om den som vill göra
anspråk på ersättning eller fordra inlösen enligt 9 § första stycket inte
har förlorat sin talan, skall denna person väcka talan hos fastighets-
domstolen mot staten eller kommunen. Sådan talan skall väckas inom
45
ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga Prop. 1994/95:10
kraft, om inte rätten att kräva ersättning eller inlösen skall gå förlorad. Bilaga 11
När föreskrifter skall meddelas enligt 9 kap. 2, 4, 5 eller 8 § får
staten eller kommunen vid festighetsdomstolen väcka talan mot en
sakägare för att fastställa de villkor som, om föreskrifterna meddelas,
skall gälla för ersättning eller inlösen. Meddelas inte föreskrifter med
sådant innehåll som förutsatts vid fastighetsdomstolen inom ett år från
det att målet har avgjorts genom en dom som vunnit laga kraft, skall
domen inte längre vara bindande för parterna.
11 § Ersättningen skall deponeras om den ersättning fastighetsägaren
enligt 2 § första stycket har rätt till är bestämd att betalas på en gång
och om fastigheten genom det beslut som föranlett rätten till ersättning
minskat i värde så att den kan antas inte utgöra full säkerhet for en
borgenär med panträtt i festigheten.
Om en borgenär som avses i första stycket gör en förlust därför att
ersättningen inte har deponerats, har borgenären rätt till ersättning av
staten eller kommunen för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen efter
överenskommelse mellan staten eller kommunen och den
ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av
domstolen. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid
fastighetsdomstolen.
12 § Har ersättning betalats med anledning av föreskrifter eller till-
ståndsvägran enligt denna balk och upphävs föreskrifterna helt eller
delvis eller ges tillstånd, får markens ägare eller innehavare, om det är
skäligt med hänsyn till deras nytta av beslutet och omständigheterna i
övrigt, förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller en del av den.
Detta gäller också, om en åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna
eller mot beslutet om tillståndsvägran och om den tillsynsmyndighet
som enligt 18 kap. 12 § får söka verkställighet eller handräckning har
beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid fastighetsdomstolen inom ett
år från det att beslutet som anspråket grundas på vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut, om inte rätten att
föra talan skall gå förlorad.
13 § Ogillas i ett mål enligt 10 § talan som har väckts av fastighets-
ägaren eller den som innehar särskild rätt till festigheten, kan domstolen
förordna att fastighetsägaren skall bära sina egna kostnader, om
fastighetsägaren inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången
uppenbart inletts utan skäl får domstolen dessutom förplikta
fastighetsägaren att ersätta motpartens rättegångskostnader.
46
1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada,
sakskada och ren förmögenhetsskada som verksamhet på en festighet
orsakat i sin omgivning.
En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning det visas att den störning som har orsakat
skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten
eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
2 § Detta kapitel gäller inte skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från en elektrisk anläggning i
fell då särskilda bestämmelser gäller.
3 § Skadestånd utges för skador genom
1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grundvattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. buller,
7. skakning, eller
8. annan liknande störning.
Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291).
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.
4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakats av sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fera för explosion.
5 § I andra fell än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakats av grävning eller liknande arbete, om den som
utför eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana
skyddsåtgärder som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat
hänseende har brustit i omsorg vid arbetets utförande.
Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om
den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
47
6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som
bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap
av fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet
har andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande
verksamheten och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller
i offentlig verksamhet.
Om någon annan som brukar festigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt detta
kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom
vårdslöshet.
7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den, som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
festigheten i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
festigheten.
8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar
de solidariskt för skadeståndet om inte något annat följer av att
begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av
dem.
Vad de solidariskt ansvariga har betalt i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.
9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för fram-
tida skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett
visst årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har be-
stämts på detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt
med hänsyn till de ändrade förhållandena.
10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning
som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en festighet
och som tillkommer ägaren av festigheten eller en innehavare av tomt-
rätt i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det
gäller verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den
lagen tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i festigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyl-
dige och den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte
har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
48
ersättningsskyldige mot att hans fordran i denna del skrivs av på ford- Prop. 1994/95:10
ringshandlingen. Bilaga 11
11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en festighet
helt eller delvis blir onyttig for ägaren eller att synnerligt men
uppkommer vid användningen, skall festigheten eller fastighetsdelen på
ägarens begäran lösas in av den som bedriver verksamheten.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.
12 § Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt detta kapitel
skall väcka talan vid den tingsrätt inom vars område den skadegörande
verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits.
Avser ersättningen skada på festighet eller på byggnad eller annan
anläggning på någon annans mark, skall talan dock väckas vid den
festighetsdomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs
eller har bedrivits. Detsamma gäller om någon vill begära gottgörelse
enligt 10 § andra stycket eller fordra inlösen enligt 11 §. Gemensamt
med ett mål som avses i första eller andra meningen får
fastighetsdomstolen handlägga även andra mål mellan samma eller olika
parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter
är lämpligt.
13 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan
medföra en sådan skada som avses i 3 § kan begära prövning av
ersättningsfrågan vid den festighetsdomstol inom vars område
verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.
14 § Den som i något annat fell än som förut i detta kapitel sagts vill
framställa enskilt anspråk enligt denna balk på grund av miljöferlig
verksamhet skall väcka talan vid den festighetsdomstol inom vars
område den miljöferliga verksamheten i huvudsak utövas eller skall
utövas.
15 § Väcker någon talan vid festighetsdomstol om förbud mot
miljöferlig verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller
ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga
om tillstånd till verksamheten enligt denna balk under prövning eller
kommer den under prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet,
skall domstolen förklara målet vilande till dess frågan avgjorts.
16 § I fråga om rättegångskostnader i mål enligt 11 eller 13 § gäller
bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande om
inlösen enligt 11 § ogillas, gäller dock bestämmelserna om
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
rättegångskostnader i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser tillämpas
också i andra mål om skadestånd enligt detta kapitel.
Ogillas talan som avses i 15 § på den grund aa svaranden efter talans
väckande sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin
rättegångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas
endera.
1 § För ersättning i vissa fell till den som har lidit skada enligt 24 kap.
skall det finnas en försäkring (miljöskadeförsäkring) med villkor som
har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. Den som utövar miljöferlig verksamhet som enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken kräver
tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med belopp som
ftamgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalen-
derår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
1 första stycket.
2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges
i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande for sådan person-
eller sakskada som avses i 24 kap. om
1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 24 kap. men inte
kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är
förlorad,
2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
3 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom trettio
dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till till-
synsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får
förelägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett
sådant föreläggande får inte överklagas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild
lag.
50
Nämndens uppgifter
1 § Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt miljöbalken
ärenden om tillstånd till miljöferlig verksamhet och överklagande av
ärenden som avses i 20 kap. 1 § första stycket 2.
2 § Koncessionsnämnden skall bereda och lämna yttrande till regeringen
i ärenden enligt 6 kap. miljöbalken. Om nämndens handläggning och
ansvar för kostnader som därvid kan uppkomma gäller vad som sägs i
13 kap 14 och 15 §§ miljöbalken.
3 § Beslut i ärenden enligt bilavgaslagen (1986:1386) får överklagas hos
Koncessionsnämnden enligt vad som sägs i den lagen.
Nämndens sammansättning m.m.
4 § Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter.
Vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning av an-
sökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning av överklagan-
de av nämndens beslut, kan nämnden bestå av ordföranden ensam.
5 § Ordföranden skall vara lagferen och erferen i domarvärv. En leda-
mot skall ha sakkunskap och erferenhet i tekniska frågor. En ledamot
skall ha erferenhet av ftågor som fäller inom verksamhetsområdet för
Statens naturvårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erferenhet av
industriell verksamhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömning i
huvudsak avser kommunala förhållanden, skall i stället ingå en person
med erferenhet av kommunal verksamhet.
Ledamot i nämnden skall vara svensk medborgare och får inte vara
underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Regeringen förordnar ordförande och övriga ledamöter samt ersättare
för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller också i fråga om ersättare.
6 § Regeringen kan föreskriva att det skall finnas mer än en avdelning
i Koncessionsnämden. Vad som sägs om Koncessionsnämnden gäller
också för en avdelning i nämnden.
7 § Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare gäller
också för ledamöterna i Koncessionsnämnden.
51
Förfarandet hos nämnden m.m.
8 § Särskilda regler om förfarandet hos nämnden och om överklagande
av nämndens beslut finns i fråga om miljöfarlig verksamhet i 13 och 20
kap. miljöbalken.
När nämnden prövar överklagade ärenden om miljöferlig verksamhet
gäller i fråga om nämndens handläggning vad som sägs 13 kap 14-16
§§. Till besiktning på platsen och sammanträde kallas parter och kla-
gande samt de statliga och kommunala myndigheter som har ett väsent-
ligt intresse att bevaka i frågan.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 11
Denna lag träder i kraft den dag regeringen föreskriver
52
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2 § Genom miljöbalken upphävs, med de begränsningar som följer av
denna lag, 1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfell i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. renhållningslagen (1979:596),
6. hälsoskyddslagen (1982:1080),
7. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
8. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
9. miljöskadelagen (1986:225),
10. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
11. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud.
3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som
har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.
4 § Bestämmelser, som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande och som
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i äldre lag, skall anses utfärdade med stöd
av motsvarande bestämmelser enligt balken, om inte regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer förordnar något annat.
5 § Beslut, som har meddelats före balkens ikraftträdande, om att bilda
nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, att fridlysa natur-
minne eller att införa annat områdesskydd gäller fortferande.
6 § Tillstånd, godkännande eller medgivande till en verksamhet, till
hanteringen av en kemisk produkt eller till någon annan åtgärd, som
lämnats genom ett beslut enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 §
eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av sådana bestämmelser, gäller fortferande, om inte
regeringen förordnar annat. Såvitt angår omprövning eller upphävande
av beslutet skall tillståndet, godkännandet eller medgivandet anses
meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i
föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken, om inte annat
följer av denna lag eller av de föreskrifter som är i fråga.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 12
Detsamma gäller beslut om villkor för eller registrering av en
verksamhet, hanteringen av en kemisk produkt eller en vara eller någon
annan åtgärd.
7 § I fråga om en miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller motsvarande äldre
bestämmelser och som har påbörjats före miljöbalkens ikraftträdande
tillämpas i stället för bestämmelserna i 13 kap. 5 § miljöbalken
bestämmelserna i 6 § första och andra styckena miljöskyddslagen till
utgången av juni 2005, om den som bedriver verksamheten inte begär
annat. Därvid skall hänvisningen i 6 § första stycket miljöskyddslagen
till 5 § samma lag i stället avse 1 kap. 7-12 §§ miljöbalken.
Första stycket gäller inte i fråga om ändring av en inrättning eller en
verksamhet, om åtgärden innebär att ett utsläpp eller en störning kan
ändra karaktär eller omfettning så att en olägenhet av betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
Om det vid prövning enligt första stycket är regeringen som skall
lämna tillstånd till verksamheten enligt 6 § andra stycket
miljöskyddslagen, skall i fråga om prövningen tillämpas vad som sägs i
13 kap. 18 § miljöbalken.
8 § Ett tillstånd till miljöferlig verksamhet som har tagits i anspråk före
miljöbalkens ikraftträdande får efter utgången av juni 2005 återkallas
helt eller delvis av den myndighet som meddelat tillståndet, om
verksamheten strider mot bestämmelserna i 13 kap. 5 § miljöbalken.
Vid sådan prövning gäller bestämmelserna i 13 kap. 30 och 37 §§
miljöbalken.
9 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen
(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning
har antagits med stöd av miljöbalken.
10 § Ett beslut om förbud eller föreläggande som en tillsynsmyndighet
meddelat enligt bestämmelser i någon lag som anges i 2 § eller mot-
svarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som med-
delats med stöd av sådana bestämmelser skall anses meddelat enligt
18 kap. miljöbalken.
11 § Äldre bestämmelser gäller fortferande i fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande.
12 § I fråga om en gärning som var belagd med straff enligt någon av
de lagar som anges i 2 § och som begåtts före miljöbalkens
ikraftträdande skall de straffbestämmelser som gällde när gärningen
begicks fortferande tillämpas, om inte bestämmelserna i 21 kap.
miljöbalken leder till frihet från straff eller lägre straff.
Vad som sägs i första stycket gäller också i fråga om förverkande på
grund av brott.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 12
13 § I fråga om sådana överträdelser av 45 § första stycket 1-3 Prop. 1994/95:10
miljöskyddslagen (1969:387) som skett före miljöbalkens ikraftträdande Bilaga 12
skall bestämmelserna i 52-63 §§ miljöskyddslagen fortfarande tillämpas.
I andra fell skall miljöskyddsavgift inte tas ut för överträdelser som har
skett före miljöbalkens ikraftträdande.
14 § Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som
meddelats före miljöbalkens ikraftträdande skall äldre bestämmelser
fortferande gälla.
LAGRÅDET
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-03
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitie-
rådet Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt lagrådsremisser den 3 mars och den 5 maj 1994
(Miljödepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till
1. miljöbalk,
2. lag om Koncessionsnämnden för miljöskydd,
3. lag om införande av miljöbalken.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrätts-
assessorerna Stefan Rubenson, Kerstin Cederlöf,
Kjell-Olof Wennström, Susanne Hård och Bjarne Karlsson
samt kammarrättsassessorn Per Bergman.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Lagrådet:
Förslaget till miljöbalk
Allmänna synpunkter
I det remitterade förslaget samordnas i en miljöbalk elva befintliga
lagar, främst naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387),
renhållningslagen (1979:596), hälsoskydd slagen (1982:1080), lagen
(1985:426) om kemiska produkter och lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Viktiga lagar på
miljöområdet, bland vilka särskilt kan nämnas vattenlagen (1983:291)
och skogsvårdslagen (1979:429), har lämnats utanför miljöbalken. Det
är givetvis en nackdel att balken inte omfettar all miljölagstiftning. Vad
som anförts i remissen till stöd för att samordningen bör begränsas till
de angivna lagarna är enligt Lagrådet inte helt övertygande. Det är dock
svårt att utan en mer ingående analys bedöma om en ökad samordning
bort komma till stånd.
Miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen och lagen om
kemiska produkter har alla syften som till stor del sammanfaller. Även
lagarnas tillämpningsområden sammanfaller i vissa delar. I förarbetena
till lagarna har åtskillig möda lagts ned på att försöka dra upp gränserna
mellan lagarnas tillämpningsområden. Inte sällan har man emellertid
tvingats konstatera att lagarnas tillämpningsområden delvis samman-
faller och att det därför kan uppkomma tveksamhet vid val av lag. Som
exempel kan nämnas miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen. I
förarbetena till sistnämnda lag konstateras sålunda att tveksamhet vid 1
val av lag kan uppkomma vid sanitär olägenhet vid användning av fest
egendom. Föredraganden uttalar i sammanhanget att - i fell där ett in-
gripande kan ske med stöd av båda lagarna - miljöskyddslagen enligt
hans mening bör tillämpas "bl.a. med hänsyn till att den som drabbas
av ett ingripande ofta kan begära att få sin verksamhet prövad enligt
miljöskyddslagen" (prop. 1981/82:219 s. 33; jfr prop. 1969:28 s. 227
fl).
Den omständigheten att de olika lagarna nu sammanförs i en enda lag
medför inte i och for sig att avgränsningsproblemen minskar. Det är
alltjämt fråga om olika skyldigheter och ingripanden där vaije åtgärd
har sitt bestämda tillämpningsområde och det är alltjämt delvis skilda
myndigheter som skall vara behöriga att agera. Det är i själva verket så
att avgränsningsproblematiken framträder mer när man sammanför
bestämmelserna i en enda lag. Detta gäller naturligtvis i än högre grad
om man - som föreslås i remissen - utvidgar tillämpningsområdet för
vissa bestämmelser. Ett exempel på detta är hälsoskyddsbestämmelsema
som utvidgats till att omfetta - förutom störningar som påverkar hälsan -
även störningar som påverkar välbefinnandet. I sammanhanget bör man
också hålla i minnet att tillämpningsområdet för många av de aktuella
lagarna utvidgats genom lagstiftning under senare år utan att någon
samlad analys av miljölagstiftningen ägt rum.
Frågan om gränsdragningen mellan hälsoskydd och miljöferlig
verksamhet har uppmärksammats i lagrådsremissen. Regeringen
konstaterar att det inte är någon nyhet att reglema om hälsoskydd och
reglema om miljöskydd delvis överlappar varandra. Det framhålls
vidare att eftersom ansvaret för att vidta åtgärder till skydd för hälsan
och miljön i normalfallet ligger på samma myndighet, den kommunala
nämnden, och förutsättningarna för ingripande i de aktuella fellen i
allmänhet är desamma, det inte har någon avgörande betydelse vilka
regler som tillämpas. I avsaknad av särskilda föreskrifter bör enligt det
remitterade förslaget myndigheterna i sin tillsynsverksamhet i första
hand tillämpa reglema om miljöferlig verksamhet om det är fråga om
störningar från festa anläggningar eller verksamheter, dvs. samma
princip bör gälla som förordades av föredraganden vid införandet av
hälsoskyddslagen (prop. 1981/82:219 s. 33).
Enligt Lagrådet hade det varit önskvärt om man nu i samband med
samordningen av lagarna i en miljöbalk gjort en mera ingående och
samlad analys av gränsdragningsproblematiken och försökt att i
lagtexten tydligare ange gränserna mellan olika skyldigheter och
ingripanden.
En analys av avgränsningsproblematiken skulle säkert få stor
betydelse också från andra utgångspunkter än att bara klarlägga
gränsdragningsfrågoma. Mycket talar för att en sådan analys skulle
kunna leda till en minskad överlappning mellan olika områden, dvs. att
man skulle kunna snäva åt tillämpningsområdena för olika institut eller
rent av rensa ut en del onödiga skyldigheter eller ingripandemöjligheter.
Vid en genomläsning av de olika avdelningar och kapitel i balken som
gäller skydd för hälsa och miljö får man sålunda uppfattningen att det
finns närmast obegränsade möjligheter att ingripa mot en störning och
att ingripandet kan ske med stöd av flera olika regelverk och på flera
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
olika sätt. En kortfattad beskrivning av balkens olika regelverk fär Prop. 1994/95:10
belysa det sagda. Bilaga 13
Den i sammanhanget grundläggande avdelningen i balken är den
fjärde avdelningen som just har rubriken "Skydd för hälsa och miljö"
och som i huvudsak motsvarar miljöskyddslagen, lagen om kemiska
produkter, hälsoskyddslagen och renhållningslagen. I 13 kap. finns
regler om miljöfarlig verksamhet. Härmed avses bl.a. användning av
mark och byggnader på ett sådant sätt som kan medföra förorening av
miljön eller störning för omgivningen. I 14 kap. finns regler om hante-
ringen av kemiska produkter och vissa varor som innehåller eller
behandlats med kemiska produkter. I 15 kap. finns regler om att
förebygga och avhjälpa olägenheter som kan påverka hälsan eller
välbefinnandet. I 16 kap., som är det sista kapitlet i fjärde avdelningen,
finns regler om avfallshantering, bl.a. om avfell och orenlighet som
härrör från hushåll. Men skyddsregler för naturen och miljön i övrigt
finns också i bl.a. andra och tredje avdelningarna. I tredje avdelningen -
som i huvudsak motsvarar naturvårdslagen - finns regler i 9 och 10
kap. om skydd för naturområden och för växt- och djurlivet. Ill kap.
finns regler om vissa arbetsföretag, nämligen dels täkter av olika slag,
dels spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Andra
avdelningen som har rubriken "Hushållning med mark och vatten
m.m." och som i huvudsak motsvarar naturresurslagen, innehåller dels
vissa allmänna regler om användningen av mark- och vattenområden,
dels särskilda regler för vissa områden i landet (3 och 4 kap.). Vidare
finns i 5 kap. regler om att vissa stora anläggningar, bl.a. vissa typer av
febriker, inte får uppföras utan tillstånd av regeringen.
Det intryck man får vid en genomgång av miljöbalkens olika
regelverk till skydd för hälsa och miljö är att innehållet i de nuvarande
lagarna tämligen okritiskt har lyfts över till miljöbalken. I vart fell
synes inte möjligheterna till begränsningar och samordningar ha
beaktats i tillräcklig grad. Det gäller bl.a. beträffande reglema om
hälsoskydd (15 kap.).
Lagrådet vill i detta sammanhang till att böija med peka på ett par
bestämmelser som belyser samordningsproblemen vad gäller hälsoskydd
och miljöskydd. Enligt 15 kap. 8 § får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddela de föreskrifter som behövs till
skydd mot olägenheter för människors hälsa. I sådana föreskrifter får
anges att vissa slag av verksamheter inte får bedrivas eller att vissa
anläggningar inte får inrättas utan att tillstånd har lämnats av eller
anmälan har gjorts till en kommunal nämnd. Det är enligt Lagrådets
mening oklart hur den berörda föreskriftsrätten förhåller sig till reglema
om miljöferlig verksamhet. Enligt 13 kap. 5 § gäller sålunda som
huvudregel att miljöferlig verksamhet som kan leda till skada på
människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet inte får utövas. Och
enligt 13 kap. 10 § får regeringen meddela föreskrifter om förbud m.m.
för att förebygga skador på eller olägenheter för människors hälsa eller
miljön. Ett annat område där en viss dubbelreglering föreligger gäller
sådana s.k. stora anläggningar som avses i 5 kap. För sådana 3
anläggningar gäller inte bara föreskrifterna i 5 kap. utan också
föreskrifterna om miljöferlig verksamhet i 13 kap. Kopplingen mellan
de två regelkomplexen är emellertid inte helt klar. Det är också svårt att
avgöra vad som skall gälla i fråga om förhållandet mellan 3 och 4 kap.
och de operativa reglema om tillstånd och förbud m.m. i 5 samt 9-16
kap. i miljöbalken.
Över huvud kan sägas att förhållandet mellan bestämmelser som
framstår som övergripande, framför allt de allmänna aktsamhetsreglema
i förslagets 1 kap. 6-12 §§ och de särskilda reglema i 5 samt 9-16 kap.
är ägnat att erbjuda problem vid tillämpningen. Lagrådet återkommer
till detta. Integrationen mellan de lagregler som från olika håll
sammanförts i miljöbalken är även i andra avseenden ofullständig -
integrationen gäller huvudsakligen frågor om tillsyn, överklagande och
påföljder. Lagrådets slutsats blir som redan antytts att lagverket har
mera karaktär av kompilation än nyskapelse från en gemensam
utgångspunkt i sakfrågorna.
En särskild fråga är miljöbalkens karaktär av ramlag. Det är
ofrånkomligt att balken - i likhet med nuvarande miljölagstiftning - får
karaktär av ramlag och att regeringen eller de myndigheter som
regeringen bestämmer således ges bemyndigande att meddela de
närmare föreskrifter som behövs. En sådan ordning är nödvändig med
hänsyn till att det i stor utsträckning är fråga om detaljer av teknisk
karaktär som skall regleras och att reglema måste kunna ändras snabbt
när ändrade förhållanden påkallar det. Det kan emellertid ifrågasättas
om inte bemyndigandena i balken i vissa fell är alltför vidsträckta. Ett
exempel är den tidigare berörda bestämmelsen i 15 kap. 8 §. Med så
vidsträckta bemyndiganden kan förhållandet bli att bestämmelserna i
balken ger en ofullständig och delvis missvisande bild av det för
medborgarna viktiga regelverket på området.
Det kan med hänsyn till det anförda ifrågasättas om det förslag som
läggs fram är ägnat att som en ny balk inlemmas i 1734 års lag.
Förslaget kan hellre ses som ett steg på vägen mot ett lagverk av den
fullständighet och genomarbetning som bör känneteckna en miljöbalk.
Mest följdriktigt vore att förslaget fick som en miljölag vara fristående
under det att arbetet med att skapa ett lagverk som fyller kraven på en
i 1734 års lag ingående balk får fortsätta.
Lagrådet, som med detta lämnar frågan om lagen bör betecknas balk
eller inte, har från de utgångspunkter som remissen ger underkastat
miljöbalksförslaget en granskning och bearbetning i syfte att undanröja
mera påtagliga brister i de i det föregående antydda hänseendena och i
övrigt.
Tillämpningsområde och förhållandet till andra lagar
Utanför miljöbalken faller arbetsmiljölagen (1977:1160). I remissen
påpekas att det kan uppkomma problem i fråga om avgränsning mellan
miljöbalken och arbetsmiljölagen. Det framhålls att frågan har berörts i
förarbetena till arbetsmiljölagen och lagen om kemiska produkter och
att det som sagts där alltjämt skall tillämpas. Det finns dock, enligt vad
som sägs vidare, behov att göra en tydlig avgränsning mellan
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
arbetsmiljölagen och miljöbalken. Det föreslås därför en bestämmelse i
1 kap. 1 § som innebär att arbetsmiljölagen gäller i fråga om arbets-
miljön i den utsträckning en fråga har reglerats med stöd av den lagen.
Miljöbalken och arbetsmiljölagen reglerar delvis samma område. Av
bestämmelserna i de två lagsystemen om t.ex. vissa skyldigheter för
tillverkare m.fl. och om fÖreskriftsrätt för regeringen eller underlydande
myndigheter framgår inte klart hur avgränsningen mellan de olika syste-
men skall göras. Enligt Lagrådet ger inte heller den föreslagna
bestämmelsen i 1 kap. 1 § miljöbalken något klart besked i detta
avseende. I de åberopade förarbetena anges vissa riktlinjer för hur
avgränsningen är tänkt att ske. Grundtanken där synes vara att lagen om
kemiska produkter skall ges företräde när det gäller allmänna
produktfrågor och frågor om ingripande med generella krav där en
samlad bedömning behövs med hänsyn till både arbetsmiljö och andra
miljösektorer. Arbetsmiljölagen skall å andra sidan ges företräde vad
gäller ftämst frågor om användning av farliga ämnen på arbetsplatserna
men även i övriga frågor som huvudsakligen berör arbetsmiljön. Det
framhålls dock i förarbetena att lagarnas tillämpningsområden
sammanfaller i viss utsträckning och att det därför är nödvändigt med
ett nära samarbete mellan de berörda myndigheterna (prop. 1976/77:149
s. 265-269, prop. 1984/85:118 s. 20).
Det hade enligt Lagrådets mening varit värdefullt om ytterligare
ansträngningar hade gjorts for att klarlägga de berörda
avgränsningsfrågoma.
Vad gäller lagregleringen synes man nu inte kunna nå längre i
precision än att i miljöbalken, 1 kap 1 §, ta in en erinran om att
särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen. I 1
kap. 1 § bör vidare tas in de bestämmelser som i det remitterade
förslaget upptagits i
2 kap. 1 § och som innebär att 3, 4, 6 och 8 kap. i balken skall
tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa uppräknade lagar, bl.a.
plan- och bygglagen (1987:10) och vattenlagen. Det bör i det
sammanhaget påpekas att de följdändringar som i enlighet härmed måste
göras i de sålunda uppräknade lagarna inte finns med i lagrådsremissen,
varför Lagrådet inte kan uttala sig om kopplingen mellan de olika
bestämmelserna.
De allmänna aktsamhetsreglema
Enligt 1 kap. 6 § skall den, som bedriver eller ämnar bedriva en
verksamhet som kan komma i konflikt med miljöbalkens syfte, i den
utsträckning som framgår av 9 - 16 kap., iaktta de allmänna
aktsamhetsreglema i 7 - 12 §§.
Den som bedriver eller överväger att bedriva en verksamhet har
således att ställa sig frågan om verksamheten kan komma i konflikt med
miljöbalkens syfte. Detta syfte är så allmänt beskrivet i 1 kap. 2 § att
det är lätt att föreställa sig att snart sagt vaije verksamhet på någon
punkt kan komma i konflikt med detta.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
Besvaras den inledande frågan med ja, skall företagaren läsa igenom
de åtta kapitel som ingår miljöbalkens tredje och fjärde avdelningar för
att se i vad mån han skall iaktta de allmänna aktsamhetsreglema. Han
kommer då att upptäcka att bestämmelser härom finns i fem paragrafer,
nämligen 12 kap. 7 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 4 §, 15 kap. 1 § och 16
kap. 15 §.
De fem angivna paragraferna kräver var för sig en analys i syfte att
klargöra vilka av de allmänna aktsamhetsreglema som är tillämpliga på
vilken typ av verksamhet.
Bestämmelserna i 12 kap. 7 § andra stycket hänvisar till
9 kap. 12, 13 och 14 §§, vilket enligt specialmotiveringen innebär att
verksamheten skall avse byggnation eller anläggningsarbete inom
område som omfattas av strandskydd eller gäller uppförande av
vilthägn. Vidare hänvisas till bestämmelserna i 10 kap. 1, 2 och 4 §§,
varmed får förstås att verksamheten skall avse markawattning eller
gälla arbetsföretag inom skyddsvärda biotoper. Paragrafen hänvisar
dessutom till 11 kap 1 och 3 §§, vilket träffar täktverksamhet och
undersökningar och utredningar för sådan verksamhet. Slutligen
hänvisas till 11 kap. 7 § som gäller spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark.
För de angivna verksamheterna föreskrivs att vissa av de allmänna
aktsamhetsreglema skall iakttas. För samtliga verksamheter gäller 1 kap
7 §, 8 § första meningen samt 9 och 12 §§. Det innebär en skyldighet
att förebygga skador - men inte skyldighet att avhjälpa skador som
inträffat. Det ålägger företagaren skyldighet att skaffa sig kunskaper -
men inte någon skyldighet att använda bästa möjliga teknik eller
undvika riskabla kemiska produkter. Och de skyldigheter som åläggs
företagaren begränsas av vad som är ekonomiskt rimligt. För spridning
av bekämpningsmedel föreskrivs att företagaren förutom de nu angivna
skyldigheterna skall undvika riskabla kemiska produkter eller använda
den minst riskabla produkten.
Bestämmelserna i 13 kap. 4 § och 14 kap. 4 § bjuder inte samma
svårigheter att förstå. De innebär att den som driver eller avser att driva
miljöfarlig verksamhet respektive verksamhet som omfettar hantering,
import eller export av en kemisk produkt skall iaktta samtliga allmänna
aktsamhetsregler, om verksamheten kan komma i konflikt med miljö-
balkens syfte med den reservationen dock att det skall vara ekonomiskt
rimligt.
Med 15 kap. 1 § tredje stycket ökar svårigheterna på nytt. I stycket
föreskrivs att de allmänna aktsamhetsreglema i 1 kap. 7 §, 8 § utom
tredje meningen samt 9, 10 och 12 §§ skall tillämpas i fråga om
verksamhet som kan medföra olägenheter för människors hälsa. I
sammanhanget kan erinras om att med sådan olägenhet avses en
störning som enligt en medicinsk eller hygienisk bedömning kan
påverka hälsan eller välbefinnandet och som inte är ringa eller helt
tillfällig (15 kap. 1 § andra stycket). Om en verksamhet kan medföra
sådana olägenheter och dessutom kan komma i konflikt med
miljöbalkens syfte, skall företagaren förebygga skador och avhjälpa
skador som inträffat. Denna skyldighet att avhjälpa skador upphör dock
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
om verksamheten upphör. Företagaren har vidare skyldighet att skaffa
sig kunskaper och att använda bästa möjliga teknik samt att så långt
möjligt undvika riskabla kemiska produkter. De skyldigheter som åläggs
företagaren sträcker sig inte längre än till vad som är ekonomiskt
rimligt med hänsyn till verksamhetens slag.
I 16 kap. 15 § möter samma variant som i 12 kap.
7 § andra stycket. Paragrafen innebär att de allmänna akt-
samhetsreglema i 1 kap. 7 §, 8 § första meningen, 9 och 12 §§ gäller
for verksamhet som om fettas av bestämmelserna i 16 kap. om
avfallshantering.
Denna genomgång visar att de fem paragraferna visserligen alla
föreskriver att aktsamhetsreglema skall tillämpas men i en utsträckning
som, beroende på verksamheten, är mer eller mindre långtgående på
fyra olika sätt. Lägg till detta att verksamhetsbeskrivningen i 12 kap. 7
§ är svårtillgänglig.
Lagrådet förordar att möjligheterna att tillämpa de allmänna
aktsamhetsreglema mera enhetligt på de olika verksamhetsområdena
undersöks ytterligare. Lagrådet föreslår dessutom följande redaktionella
ändringar.
De allmänna aktsamhetsbestämmelsema bryts ut till ett särskilt
kapitel, 2 kap. Allmänna aktsamhetsregler.
I motsvarigheten till 1 kap. 6 § bör tas in en direkt hänvisning till 12
kap. 7 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 4 §, 15 kap. 1 § och 16 kap. 15 § eller
de motsvarande paragrafer som blir följden av lagrådets i det följande
upptagna förslag till ändrad paragrafindelning i 12 - 16 kap.
Att bestämmelserna i 1 kap. 7 - 11 §§ skall tillämpas endast i den
mån det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är
fråga om är en så betydelsefull inskränkning i bestämmelsernas
tillämpningsområde att den bör framgå redan av motsvarigheten till 1
kap. 6 §. Lagrådet föreslår att bestämmelserna i 12 § förs över till
sistnämnda paragraf.
I 1 kap. 7 § föreskrivs att skador och olägenheter som kan drabba
människan, miljön eller naturen skall förebyggas och att skaderisker
skall undanröjas. I den närmast följande paragrafen utvecklas detta tema
ytterligare: "Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall
vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som
skäligen kan fordras för att hindra eller motverka att verksamheten
medför skada eller olägenhet." Lagrådet anser att det räcker med en av
dessa bestämmelser. Vid en jämförelse mellan paragraferna framstår 1
kap. 7 § som alltför kategorisk när det gäller skyldigheten att förebygga
skador och olägenheter. Lagrådet föreslår därför att i 2 kap. upptas en
motsvarighet till 1 kap. 8 § men inte till 1 kap. 7 §.
Vaije föreskrift i 12 - 16 kap. om att aktsamhetsreglema skall
tillämpas bör upptas i en särskild paragraf under en särskild rubrik
"Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema" i böijan av kapitlen.
Slutligen bör i motsvarigheten till 12 kap. 7 § verksamheterna anges
på ett tydligare sätt. Att skälig hänsyn skall tas till övriga allmänna och
enskilda intressen vid prövning som rör naturvård förefeller självklart
och kan utgå. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse:
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
"Vid prövning enligt 9-11 kap. skall 3 och 4 kap. tillämpas.
Den som
1. bedriver eller ämnar bedriva byggnation eller anläggningsarbete inom
strandskyddsområde enligt 9 kap. 12 eller 13 §,
2. uppför eller avser att uppföra vilthägn enligt 9 kap.
14 §,
3. bedriver eller avser att bedriva markawattning eller arbetsföretag
inom skyddsvärda biotoper enligt 10 kap. 1 eller 4 §,
4. bedriver eller avser att bedriva stenbrytning eller täktverksamhet
eller undersökningar och utredningar för verksamhet av nu nämnt slag
enligt 11 kap. 1 § och 3 § andra stycket,
skall iaktta aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 § första stycket och 3 §.
Den som bedriver eller ämnar bedriva spridning av bekämp-
ningsmedel över skogsmark enligt 11 kap. 7 § skall iaktta
aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 § första stycket samt 3 och
5§§."
Hushållningen med mark och vatten
I andra avdelningen av miljöbalken behandlas hushållningen med mark
och vatten m.m. Avdelningen inleds med ett kapitel med en enda
paragraf om hushållningsbestämmelsemas tillämpningsområde. Lagrådet
föreslår att den bestämmelsen fors över till 1 kap. och att 2 kap. i
stället ägnas åt de allmänna aktsamhetsbestämmelsema i enlighet med
vad som anförts i det föregående.
Genomförs det förslaget kommer andra avdelningen att inledas med
3 kap. som innehåller grundläggande hushållningsbestämmelser. Här
upptas i 11 paragrafer anvisningar om vilka intressen som skall ges
företräde i olika konfliktsituationer. Kapidet följs av 4 kap som
innehåller särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i
landet.
I 4 kap. 1 § finns anvisningar om hur de följande paragraferna i
kapitlet skall tillämpas. De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn
till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av
riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma
till stånd i dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-6 §§ och
det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden. Vidare föreskrivs att bestämmelserna i 4 kap. inte utgör
hinder för att utveckla befintliga tätorter eller det lokala näringslivet
eller för att utföra anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det
finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för
anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller
material som avses i 3 kap. 9 § andra stycket.
Bestämmelserna i 4 kap. 1 § får betydelse för tillämpningen av
bestämmelser i de följande kapiden. Det är exempelvis inom de ramar
som anges i 4 kap. 1 § som regeringen kan ge tillstånd enligt 5 kap 4 §
till att en anläggning som avses i 1 eller 2 § samma kapitel uppförs i ett
område som enligt 4 kap är av riksintresse.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
Någon motsvarighet till 4 kap. 1 § finns inte i 3 kap. Det väcker
frågan om hur bestämmelserna i det kapitlet skall förstås. Vid en
jämförelse med den nyssnämnda 5 kap. 4 § framgår att regeringen kan
lämna tillstånd till en anläggning som avses i 1 eller 2 § samma kapitel,
om hinder inte möter på grund av bestämmelser i bl.a. 3 kap. Innebär
det att bestämmelserna i andra stycket i envar av 3 kap. 7-11 §§ om
skydd för områden som är av riksintresse för rennäringen, yrkesfisket,
natur- och kulturmiljövården, m m mot vissa angivna åtgärder utgör ett
absolut hinder för regeringen att medge sådana åtgärder? Det skulle i så
fall ge ett kraftigare skydd åt dessa områden än som ges åt de
riksintressanta områden som anges i 4 kap.
Lagrådet utgår från att avsikten inte kan vara att ge ett starkare skydd
åt områden som avses i 3 kap. än åt områden som anges i 4 kap. Detta
bör framgå av en bestämmelse i 3 kap. som motsvarar 4 kap. 1 § andra
stycket första meningen.
En sådan bestämmelse kan lämpligen samordnas med fÖreträdesregeln
i remissförslagets 3 kap. 3 § och placeras som en sista paragraf i 3 kap.
Andra stycket i remissförslagets 3 kap. 6-11 §§ kan då utgå. Någon
motsvarighet till bestämmelserna i 4 kap. 1 § andra stycket om att
hinder inte föreligger för att utföra anläggningar för totalförsvaret eller
för utvinning av ämnen eller material av riksintresse torde inte behövas
i 3 kap. med hänsyn till förekomsten av fÖreträdesregeln.
Den ordning Lagrådet föreslår innebär att regeringen vid prövning
enligt 5 kap. 4 § skall tillämpa bestämmelserna i
3 kap. men kan medge undantag i den mån det behövs t.ex. för att
utveckla befintliga tätorter. Till den närmare utformningen av 5 kap. 4
§ återkommer lagrådet i det följande.
En annan närliggande fråga är hur bestämmelserna i 3 och
4 kap. förhåller sig till bestämmelserna i 13 kap. om miljöferlig
verksamhet. Det är särskilt 13 kap. 5 § andra stycket som framstår som
motsägelsefullt. Där föreskrivs att om en miljöferlig verksamhet som
inte skadar människors hälsa är av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt, regeringen får besluta att verksamheten får komma till stånd,
om områden som är av riksintresse för natur- och kulturvården inte
allvarligt skadas (Lagrådets kursivering). I sammanhanget skall nämnas
att enligt 3 kap. 8 § mark- och vattenområden som har betydelse från
allmän synpunkt på grund av områdenas natur- eller kulturvärden skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada
(Lagrådets kursivering) natur- eller kulturmiljön. Vidare gäller enligt 4
kap. 1 § att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma
till stånd i de områden som anges i 4 kap. endast om hinder inte möter
enligt 2-6 §§ och det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar
(Lagrådets kursivering) områdenas natur- och kulturvärden.
Enligt Lagrådets språkbruk är en allvarlig skada svårare än en
påtaglig skada. Det framstår då som egendomligt att regeringen när den
prövar en fråga om att förlägga en verksamhet till ett område som avses
i 3 eller 4 kap. i fråga om en miljöferlig verksamhet skulle kunna
medge större undantag än beträffande annan verksamhet. Lagrådet
föreslår därför att bestämmelsen om områden av riksintresse för natur-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
och kulturvården utmönstras ur 13 kap. 5 § andra stycket och att
paragrafen får följande lydelse:
"En miljöferlig verksamhet som kan leda till skada på människors
hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte utövas.
Är en miljöferlig verksamhet som inte skadar människors hälsa av
synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får regeringen besluta att
verksamheten får bedrivas, om områden som är av riksintresse på grund
av natur- och kulturvärden inte allvarligt skadas."
I 5 kap. 1 § föreskrivs att vissa stora anläggningar som järn- och
stålverk, massafabriker, pappersbruk etc. inte får uppföras utan tillstånd
av regeringen. Regeringen kan dessutom enligt 2 § förbehålla sig rätten
att tillståndspröva andra anläggningar än som avses i 1 § men som ändå
är av betydande omfettning eller av ingripande beskaffenhet. Tillstånd
av regeringen for dessa anläggningar krävs oavsett om anläggningen
skall förläggas utanför eller innanför gränserna för de områden som
avses i 3 och 4 kap. Det är alltså inte uteslutet att anläggningar av det
ingripande slag som avses i 5 kap. 1 och 2 § förläggs till områden som
anses vara av riksintresse för t ex naturvården. Hur intresseavvägningen
skall ske anges i 4 §. Enligt paragrafens första stycket får regeringen
lämna tillstånd till en anläggning, en verksamhet eller en åtgärd som
avses i 1 eller 2 § bara om hinder inte möter på grund av de aktsam-
hetsregler som gäller för verksamheten och föreskrifter i 1, 3, 4 eller 6
kap. samt med hänsyn till att allmänna planeringssynpunkter iakttas och
att kommunfullmäktige har tillstyrkt. Enligt andra stycket av samma
paragraf kan undantag i vissa fell göras från det kommunala vetot.
Lagrådet föreslår att 5 kap. 4 § får följande lydelse:
"4 § Regeringen får lämna tillstånd till en anläggning, en verksamhet
eller en åtgärd som avses i 1 eller 2 § under förutsättning att
kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas och hinder mot
tillstånd inte möter på grund av
1. aktsamhetsreglema i 13 kap. 5 § första stycket och 6 § första
stycket,
2. allmänna aktsamhetsbestämmelser som enligt 12 kap. 1 §, 13 kap.
4 §, 14 kap. 4 §, 15 kap. 2 § eller 16 kap. 3 § gäller for
verksamheten,
3. hushållningsbestämmelser som enligt 3 eller 4 kap. gäller för
området,
4. miljökvalitetsnormer som med stöd av 6 kap. har föreskrivits för
området eller hela landet, eller
5. andra allmänna planeringssynpunkter.
Även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt att tillstånd lämnas,
får regeringen lämna tillstånd som avses i första stycket till
1. en anläggning som avses i 1 § första stycket 6 och som är avsedd for
mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kämavfell, eller
2. en anläggning som avses i 1 § första stycket 7 - 10,
om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen
kommer till stånd. Vad som sagts nu gäller dock inte, om en lämplig
plats for anläggningen anvisats inom annan kommun som kan antas
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
10
godta en placering där eller om en annan plats bedöms vara
lämpligare. *
De anläggningar som avses i 5 kap. är typiskt sett miljöferliga. Med
Lagrådets förslag blir det klart att regeringen vid en prövning som sker
enligt 5 kap. 4 § skall ta hänsyn till de allmänna aktsamhetsreglema i 2
kap. eftersom dessa enligt 13 kap. 4 § skall tillämpas i fråga om
miljöferlig verksamhet. Vidare gäller aktsamhetsreglema i 13 kap. 5 §
första stycket och 6 § första stycket i sådana ärenden. Motsättningsvis
följer att några andra lagrum än de som direkt anges i 5 kap. 4 § inte
skall tillämpas vid tillståndsprövningen enligt den paragrafen. Tillstånd
skall alltså inte kunna vägras enbart med åberopande av att den
ifrågasatta verksamheten inte är förenlig med miljöbalkens syfte.
Straffbestämmelser
Bestämmelserna om miljöbrott är i dag utformade på ett varierande sätt
och brister många gånger i konsekvens. Med det remitterade förslaget
avhjälps en del av dessa brister. En betydande del av den lagstiftning
som har betydelse för miljön skall emellertid inte ingå i den nya
miljöbalken. Lagrådsremissen innehåller inga förslag om att samordna
straffbestämmelserna i miljölagstiftningen utanför miljöbalken med
balkens straffbestämmelser. Det kommer därför att finnas grund för att
kritisera lagstiftningen om miljöbrott för bristande konsekvens även
sedan miljöbalken trätt i kraft.
Brotten i miljöbalken utgörs i stor utsträckning av blankettstraffbud.
Det är samma lagstiftningsteknik som präglar de lagar som genom det
remitterade förslaget integreras i miljöbalken. Lagrådet förutser att när
det slutliga steget tas, dvs när de återstående miljölagama integreras i
miljöbalken, frågan om vilken lagstiftningsteknik som skall användas i
miljöbalkens straffbestämmelser prövas på nytt. Blankettstraffbud har
nämligen den nackdelen att de inte innehåller någon fullständig
gämingsbeskrivning och i regel inte heller någon brottsbeteckning. De
uttalar endast att den som överträder vissa i andra lagrum angivna
påbud eller förbud skall dömas till i straffbudet angivet straff. Det
innebär omfettande och ibland närmast förvirrande hänvisningar till
olika bestämmelser. Med en utformning av miljöbrotten i miljöbalken
som mera överensstämmer med miljöbrotten i brottsbalken dvs. med
fullständiga gämingsbeskrivningar och slagkraftiga brottsbeteckningar
kan man bättre utnyttja straffbestämmelserna för den normbildning som
måste till om syftet med miljöbalken skall förverkligas.
För de brott som avses med blankettstraffbuden i 21 kap.
6 och 7 §§ föreslås böter eller fängelse i högst två år. De vida
straffskaloma föranleds av att brotten har mycket skiftande straffvärden.
Till brott för vilka det är svårt att tänka sig annan påföljd än böter hör
underlåtenhet att sortera de egna hushållssoporna i enlighet med
kommunala föreskrifter (21 kap. 7 § 6). Det får överlämnas till
rättstillämpningen att beakta brottens skilda straffvärde vid påfoljdsval
och straffmätning.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
11
Vad härefter angår de enskilda straffbestämmelserna anser Lagrådet Prop. 1994/95:10
att det är olämpligt med beteckningen "oförsiktig kemikaliehantering" i Bilaga 13
21 kap. 1 § för ett brott som kan begås uppsåtligen. Lagrådet föreslår i
stället "miljöferlig kemikaliehantering".
Av kommentaren till 21 kap. 9 § framgår att vid konkurrens mellan
straffbestämmelserna i 13 kap. brottsbalken och straffbestämmelserna i
miljöbalken de förstnämnda alltid skall ha företräde även när
strafflatitudema är desamma. Om detta är avsikten bör det framgå av
lagtexten. Lagrådet föreslår att i 21 kap 9 § orden "samma eller "
inskjuts omedelbart före "strängare straff enligt brottsbalken".
Miljöskyddsavgifter
F,d, regeringsrådet Hamdahl och justitierådet Svensson:
Enligt 22 kap. 1 § skall vid vissa överträdelser betalas en särskild avgift
(miljöskyddsavgift). Avgiften skall enligt 3 § första stycket bestämmas
med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är. Därvid skall särskilt
beaktas omfettningen av överträdelsen och den fera eller skada som
överträdelsen har inneburit samt om överträdelsen inneburit ekonomiska
fördelar. Närmare föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgiften
får enligt lagrummet beslutas av regeringen.
Enligt 3 § andra stycket får en tillståndsmyndighet vid prövning av
villkor för tillstånd för miljöferlig verksamhet bestämma det belopp som
skall betalas i miljöskyddsavgift om villkoret överträds. Ett sådant
beslut skall enligt lagrummet ligga till grund för ett beslut om
miljöskyddsavgiftens storlek.
Enligt 4 § skall avgiften bestämmas till lägst fem tusen
kronor och högst femhundra tusen kronor. Om en överträdelse har
inneburit ekonomiska fördelar eller vid synnerligen försvårande
omständigheter får avgiften bestämmas till ett högre belopp, dock högst
tio miljoner kronor. Avgiften får enligt 5 § jämkas eller efterges om det
till följd av särskilda skäl skulle vara oskäligt att bestämma avgiften
enligt 3 och 4 §§. Enligt 6 § prövas frågor om miljöskyddsavgift av
länsrätten på talan av Miljöombudsmannen.
Frågan om vilka principer som bör gälla för sanktionsavgifter
behandlades av riksdagen år 1982 i samband med antagandet av en
bestämmelse om förverkande av vinster som uppkommit hos
näringsidkare till följd av brott i näringsverksamhet (prop. 1981/82:142,
JuU 1981/82:53). I propositionen angav föredraganden bl.a. att
avgiftssystem borde kunna användas på områden där regelöverträdelser
var särskilt frekventa eller speciella svårigheter förelåg att beräkna
storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det enskilda fellet.
Vidare angav han att avgifter borde få förekomma endast inom speciella
klart avgränsade rättsområden. Han betonade vikten av att avgiftssystem
på nya områden införs först efter noggranna överväganden om behov
föreligger och att systemen i så fell utformas på ett sådant sätt att
anspråken på rättssäkerhet blir fullt ut tillgodosedda. Av särskilt intresse 12
i detta sammanhang är vad som uttalades om principerna för
bestämmande av avgiften. I propositionen angavs i detta avseende
följande (s. 24).
Enligt vad som sägs i promemorian bör bestämmelserna om beräkning
av avgiftsbeloppet i all möjlig utsträckning konstrueras så att de utgår
från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen - en parameter -
som gör det möjligt att förutse och festställa hur stor avgiften skall bli i
det särskilda fellet. Konstruktionen kan vara utformad på ett sådant sätt
att den schablonmässigt fastställda avgiften kan beräknas genomsnittligt
motsvara den uppkomna vinsten vid vaije särskild överträdelse. I de fell
då det bedöms angeläget att söka neutralisera redan utsikten till vinst
bör dock hinder inte föreligga mot att låta avgiften utgå enligt grunder
som leder till väsentligt högre avgiftsbelopp.
Lagrådet ifrågasätter om de föreslagna miljöskyddsavgiftema
uppfyller de krav som enligt vad som anförts bör gälla för
sanktionsavgifter. Osäkerheten gäller närmast om miljöavgifterna har
kopplats till parametrar som gör det möjligt att förutse och festställa hur
stor avgiften skall bli i det särskilda fellet. Den föreslagna lagtexten och
motiveringen till denna stämmer inte heller särskilt väl överens och
motiven innehåller dessutom en hel del sinsemellan motstridande
uttalanden.
I remissen framhålls sålunda till att böija med de problem som är
förknippade med nuvarande miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen.
Denna avgift skall bestämmas till ett belopp som motsvarar de
ekonomiska fördelarna av en överträdelse. För det fell full bevisning
härom inte alls eller endast med svårighet kan läggas fram, får
fördelarna uppskattas till ett skäligt belopp. Om det föreligger särskilda
skäl får miljöskyddsavgiften jämkas eller efterges. Endast ett fåtal
avgiftsärenden har enligt remissen hittills prövats. Det antyds att en
tänkbar orsak härtill varit de svårigheter som föreligger att beräkna den
ekonomiska fördelen av överträdelsen. Att beräkna vinningen av ett för-
farande kan, sägs det, vara svårt då det skall ske i en tvist mellan två
parter. Oenighet har uppstått om ett betydande antal olika fektorer,
såsom exempelvis räntesats och avskrivningstid. En tvist under sådana
förutsättningar riskerar enligt remissen alltid att dra ut på tiden.
Det uttalas vidare att vad som i viss mån talar mot användningen av
miljöskyddsavgifter är svårigheterna att finna parametrar för att
festställa avgifternas storlek. Men enligt remissen innebär detta inte skäl
att ge upp tanken på en sanktionsavgift på det miljörättsliga området.
Enligt regeringen bör avgiftssystemet vara utformat så att det inte skall
vara lönsamt att överträda föreskrifter. Vidare anförs bl.a. följande.
Avgiften bör bestämmas med utgångspunkt i förhållandena i vaije
enskilt fell. I förhållande till vad som gäller i dag bör inte rekvisitet att
överträdelsen skall ha lett till ekonomiska fördelar finnas kvar.
Härigenom elimineras också en av de svårigheter som hittills funnits vid
beräkningen av miljöskyddsavgift. Miljöskyddsavgift skall således i fort-
sättningen kunna utgå om en överträdelse objektivt sett skett, oavsett
om det lett till ekonomiska fördelar eller inte. Miljöskyddsavgifter bör
härmed bli ett bättre komplement till straffansvaret.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
13
Miljöskyddsavgiften får som regel bestämmas efter en samlad
bedömning av de försvårande och förmildrande omständigheter som
föreligger i det särskilda ärendet. Vid bestämmande av
miljöskyddsavgiftens storlek bör således göras en samlad bedömning av
hur allvarlig överträdelsen är. Utgångspunkten bör alltid vara att det är
fråga om en administrativ avgift. Vid den bedömningen bör flera
omständigheter beaktas. Såsom exempel kan inledningsvis nämnas
omfattningen av överträdelsen och den fera eller skada överträdelsen
inneburit, likaså om överträdelsen inneburit ekonomiska fördelar.
Härutöver bör en rad olika omständigheter ingå i bedömningen t.ex. om
det rör sig om upprepade överträdelser, hur länge överträdelsen pågått,
om överträdelsen skett på grund av våda, slarv eller nonchalans. Vid
bedömningen bör också vägas in vilket område som drabbats, om det är
ett industriområde eller ett särskilt känsligt naturskyddsområde. Slut-
ligen bör även beaktas om tillståndsplikten för en verksamhet eller
åtgärd inte iakttagits och vilka villkor eller föreskrifter som överträtts.
Vissa villkor eller föreskrifter är ur miljö- och hälsoskyddssynpunkt
viktigare än andra. En del villkor kan exempelvis ha varit avgörande
för att tillstånd över huvud taget beviljats. Denna uppräkning av
omständigheter gör emellertid inte anspråk på att vara fullständig utan
är endast exempel på omständigheter som bör beaktas. Närmare
föreskrifter för att bestämma miljöskyddsavgiften bör få föreskrivas av
regeringen. Föreskrifterna skall ange hur avgiften beräknas för olika
slag av överträdelser. Det bör eftersträvas att avgiftsbeloppet kan
festställas direkt med ledning av den angivna beräkningsgrunden.
Som redan antytts ger de återgivna uttalandena enligt Lagrådets
mening uttryck för delvis motstridande uppfattningar. Ä ena sidan
hävdas att avgifterna skall bestämmas med hänsyn till samtliga relevanta
omständigheter i vaije enskilt fell. Ä andra sidan anges att avgifterna
skall bestämmas enligt schablonmässiga grunder direkt med ledning av
vissa angivna beräkningsgrunder. Vidare anförs att rekvisitet att över-
trädelsen skall ha lett till ekonomiska fördelar inte skall finnas kvar.
Samtidigt framhålls på flera ställen att systemet bör vara utformat så att
det inte skall vara lönsamt att överträda föreskrifter. Av lagtexten
framgår också att man vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen
är skall beakta dels omfattningen av överträdelsen och den fera eller
skada som överträdelsen inneburit, dels om överträdelsen inneburit
ekonomiska fördelar. Varken i lagtext eller förarbeten ges dock någon
ledning för bedömningen av vilken vikt de olika faktorerna skall
tillmätas - i förhållande till varandra eller tagna var för sig - vid
bestämmandet av avgiften.
Den stora svårigheten med nuvarande miljöskyddsavgift synes vara att
det i princip förutsätts att man i varje enskilt fell skall försöka utreda
den verkliga ekonomiska fördelen med överträdelsen. Förfarandet skulle
förenklas betydligt om man kunde grunda avgiften på en bedömning av
vad som generellt sett kan antas utgöra vinsten av en viss överträdelse.
Enligt Lagrådet skulle detta kunna vara en framkomlig väg när det
gäller att skapa ett nytt system för miljöskyddsavgifter. Ingenting
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
14
hindrar att man i sådant fell bestämmer att avgiften skall utgå med ett Prop. 1994/95:10
högre belopp än den beräknade vinsten. Bilaga 13
En sådan ordning skulle också vara att föredra från andra
utgångspunkter. Det kan nämligen ifrågasättas om det är möjligt att i
enlighet med det remitterade förslaget delegera en fÖreskriftsrätt om
sanktionsavgifter till regeringen. Lagrådet har behandlat denna
principfråga bl.a. i ett yttrande den 16 september 1993 över förslag till
ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur,
m.m. Slutsatsen blev att det inte kunde anses föreligga något hinder mot
att delegera en fÖreskriftsrätt beträffande en sanktionsavgift av
ifrågavarande slag. Det befenns dock stå bäst i överensstämmelse med
regeringsformen att åtminstone de viktigaste grunderna för
avgiftskonstruktionen lades fest i lag.
Lagrådet föreslår ett sanktionssystem som utgår från det nuvarande
men där man ökar möjligheterna att bestämma miljöskyddsavgiften
schablonmässigt. Utgångspunkten bör vara att miljöskyddsavgiften skall
bestämmas med hänsyn till den fera eller skada som en överträdelse av
det slag som det är fråga om kan antas medföra samt till de ekonomiska
fördelar som en överträdelse av detta slag kan antas innebära för den
som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd av det slag som är
aktuellt i ärendet om miljöskyddsavgift. Med parametrarna fera eller
skada fångar man upp också överträdelsens omfettning. Med orden "kan
antas medföra" respektive "kan beräknas uppkomma" anges att det inte
är fråga om att bestämma en miljöskyddsavgift som exakt motsvarar t
ex den vinst eller besparing som i det särskilda fellet har uppkommit på
grund av en viss överträdelse. Det innebär också att tanken på att
differentiera avgiften med hänsyn till om överträdelsen skett av våda,
vårdslöshet eller uppsåt har övergivits. Regeringen bör med ett sådant
system kunna utfärda närmare föreskrifter om avgiftsuttaget. Vidare
torde det vara lämpligt att behålla möjligheten för länsrätten att jämka
eller efterge avgiften om det föreligger särskilda skäl. Möjligheten att
bestämma avgiften till högre belopp än 500 000 kronor bör enligt
Lagrådets mening i vart fell begränsas så att den kan aktualiseras bara
hos domstol.
Det finns skäl att ifrågasätta även förslaget att tillståndsmyndigheten -
vid prövning av villkor för tillstånd för miljöferlig verksamhet - i
förväg skall kunna bestämma ett belopp som skall betalas i avgift om
villkoret överträds. Det bör till att böija med påpekas att förslaget har
mött kraftig kritik under remissbehandlingen av utredningens
betänkande. Kritiken grundar sig främst på att ett i förväg bestämt av-
giftsbelopp ger möjlighet för den enskilde att spekulera och köpa sig fri
från miljööverträdelser. Regeringen har i det till Lagrådet remitterade
förslaget - i syfte att komma till rätta med de påtalade bristema -
föreslagit bl.a. att länsrätten inte alltid skall vara bunden av det i förväg
bestämda beloppet när avgiften i förekommande fell skall tas ut. Det
gäller bl.a. om det visar sig att överträdelsen inneburit ekonomiska
fördelar som inte kunnat förutses då tillståndet meddelades eller om det
15
gått en längre tid sedan tillståndet prövades och därmed även sedan
beloppet fastställdes.
Den föreslagna ordningen med ett belopp som bestäms i förväg och
som åtminstone delvis syftar till att förhindra överträdelser har stora
likheter med ett vitesinstitut. Med den av Lagrådet föreslagna ordningen
erbjuder systemet med miljöskyddsavgifter emellertid inte samma
möjligheter att anpassa beloppet till den enskildes ekonomiska
förhållanden. Det är enligt Lagrådets mening inte heller tillfreds-
ställande att länsrätten på föreslaget sätt skall kunna ändra ett belopp
som tillståndsmyndigheten bestämt. Detta kan kritiseras från principiella
utgångspunkter och kommer utan tvekan också att medföra svårigheter
i den praktiska tillämpningen. Lagrådet avstyrker därför förslaget i
denna del.
Regeringsrådet Baekkevold:
Som Lagrådets majoritet har framhållit stämmer den föreslagna
lagtexten om miljöavgift och motiveringen till lagtexten inte särskilt väl
överens och motiven innehåller dessutom en hel del sinsemellan
motstridande uttalanden. Den bristande överensstämmelsen gäller frågan
hur miljöavgiften skall bestämmas i det enskilda fellet. Enligt lagtexten
skall avgiften bestämmas med hänsyn till "hur allvarlig överträdelsen
är". Detta får i princip anses innebära att man skall beakta alla
omständigheter som ger uttryck för hur allvarlig en överträdelse är.
Motiven bygger också till stor del på att avgiften i vaije enskilt fell
skall bestämmas med beaktande av samtliga relevanta omständigheter.
Samtidigt finns uttalanden i motiven om att schabloniserade avgifter bör
eftersträvas och att regeringen i föreskrifter skall ange hur avgiften skall
beräknas för olika slag av överträdelser med sikte på att avgiftsbeloppet
skall kunna festställas direkt med ledning av den angivna beräknings-
grunden.
Den föreslagna lagtexten får som nämnts anses innebära att avgiften
skall bestämmas på grundval av en bedömning av samtliga relevanta
omständigheter. Det betyder att det finns ett mycket begränsat utrymme
för regeringen att genom bindande föreskrifter ange schabloniserade
beräkningsgrunder. Uttalandena i motiven att man bör kunna festställa
avgifterna direkt med ledning av beräkningsgrunder i rege-
ringsföreskrifter är alltså knappast möjliga att förena med lagtexten.
Frågan är då hur man skall uppnå överensstämmelse mellan lagtext
och motiv. Motiven ger som framgått inte något entydigt svar på hur
det är tänkt att systemet skall fungera, dvs. om avgiften skall
bestämmas på grundval av en helhetsbedömning av alla relevanta
omständigheter eller en bedömning enligt schablonmässiga
beräkningsgrunder i regeringsföreskrifter.
Som framhållits i majoritetens yttrande skulle det strida mot hittills
gällande principer för hur ett avgiftssystem bör utformas att införa en
ordning som saknar anknytning till någon egentlig parameter och som i
stället bygger på att en helhetsbedömning skall ske i vaije enskilt fell.
Det är å andra sidan inte givet att man bör gå motsatt väg och välja en
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
16
ordning som bygger på en mycket vidsträckt schablonisering. Det
främsta skälet till detta är just att det är svårt att finna naturliga
parametrar som kan ligga till grund för en schablonisering särskilt om
man enligt remissförslaget skall beakta inte bara de ekonomiska för-
delarna utan också bl.a. den fera eller skada som överträdelsen
inneburit. Det kan hävdas att just avsaknaden av sådana parametrar gör
att det inte är lämpligt med en schablonisering på förevarande område,
i vart fell om denna skall innebära också en avvägning av flera vitt
skilda fektorer såsom fera och skada respektive ekonomiska fördelar.
Till saken hör också att det område som miljöavgifterna skall täcka är
mycket omfettande och att överträdelserna är av mycket skiftande natur.
Det gör att det knappast är möjligt att finna schabloner som kan
tillämpas generellt över hela området. Mot en långtgående
schablonisering kan också anföras att avgifterna enligt förslaget skall
bestämmas inom en mycket vidsträckt ram, som sträcker sig från
5 000 kronor till 10 000 000 kronor. Mycket talar för att en avgift som
kan uppgå till flera miljoner kronor inte bör bestämmas på grundval av
ett schabloniserat avgiftssystem, där man har begränsade möjligheter att
ta hänsyn till t.ex. om överträdelsen skett av våda, vållande eller
uppsåt.
Av det anförda framgår att utformningen av ett avgiftssystem på
miljöområdet inrymmer många problem. Någon given lösning finns
inte. Enligt min mening finns det mot denna bakgrund ett behov av
ytterligare utredning innan ett helt nytt avgiftssystem införs. Jag
avstyrker därför att ett sådant införs nu. Det steget bör enligt min
mening inte tas utan att det först finns ett klart ställningstagande till hur
avgifterna skall bestämmas i de enskilda fellen och en analys av
avgiftsfrågoma som bygger på detta. I avvaktan på resultatet av en
vidare utredning bör det vara möjligt att ändra nuvarande miljöavgifter
så att man får ökade möjligheter att bestämma de ekonomiska
fördelarna schablonmässigt.
Lagrådet:
Utöver de ändringar som ftamgår av det nu anförda gör Lagrådet vissa
andra anmärkningar och föreslår omredigering av åtskilliga
bestämmelser. Lagrådets förslag till lagtext framgår av bilaga till detta
protokoll.
Ytterligare kommentarer till lagtextförslaget lämnas i det följande,
kapitel för kapitel.
1 kap.
1 Lagrådets förslag motsvarar 1 § remissförslagets 1 kap.
2 och 3 §§.
Lagrådsförslagets 2 § tar upp motsvarigheter till remissförslagets 1
kap. 1 § andra och tredje styckena, 2 kap. 1 § och 14 kap. 3 § första
stycket första meningen och andra stycket. I andra stycket i 1 kap. 2 §
i Lagrådets förslag bör 7 kap. tas med bland de kapitel i miljöbalken
som skall tillämpas enligt vad som sägs i de uppräknade lagarna.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
17
Bestämmelsen om allemansrätten i remissförslagets 4 § har i Prop. 1994/95:10
Lagrådets förslag placerats i 3 § och fått ett tillägg motsvarande 1 § Bilaga 13
andra stycket naturvårdslagen.
Remissförslagets 5 § har inte någon motsvarighet i Lagrådets förslag.
Bestämmelsens funktion i förhållande till balkens övriga regler framstår
som oklar. Den uttrycker närmast en av många värderingar som ligger
till grund för hela förslaget och bör inte ingå i själva lagtexten.
Miljöombudsmannen avses få viktiga uppgifter vid tillämpningen av
balken. En presentation av ämbetet bör finnas i inledningen till balken
och har i Lagrådets förslag tagits upp i 1 kap. 4 §.
2 kap.
Lagrådets förslag i fråga om detta kapitel har beskrivits i den allmänna
motiveringen. Ändringar som inte framgår av denna beskrivning är av
redaktionell art och inte avsedda att innebära några sakliga ändringar i
remissens förslag.
3 kap.
Kapitlet har disponerats om och tillförts en ny bestämmelse enligt vad
som anförts under rubriken "Hushållningen med mark och vatten" i
Lagrådets yttrande.
Första stycket i 6 § i det remitterade förslaget har inte tagits med i
motsvarigheten i Lagrådets förslag (5 §). Uttalandet att jord- och
skogsbruk är näringar av nationell betydelse har ingen särskild
lagteknisk funktion utan är av deklaratorisk natur. Det nationella
intresset torde gälla även för andra av de intressen som skall beaktas
vid hushållningen med mark och vatten.
8kaiL
Avsikten att miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna krävas även vid
ansökningar om befrielse från skyldighet att söka tillstånd enligt balkens
regler därom bör komma till tydligare uttryck i 1 §. Remissförslagets 2
och 3 §§ har i Lagrådets förslag sammanförts till 2 §, vilket medfört en
förändrad numrering av de efterföljande paragraferna.
I det remitterade förslagets 6 § stadgas att en miljökonse-
kvensbeskrivning skall bekostas av den som ansvarar för anläggningen
eller hanteringen eller som skall vidta åtgärden i frågan. Lagrådet före-
slår att kostnadsansvaret i stället skall vila på den som gjort ansökan
som avses i 1 §. Lag råd sförslaget (5 §) är avfettat i enlighet härmed.
9 kap,
Bestämmelsen i 1 § om avsättande av nationalparker har av Lagrådet
utformats med beaktande av regeringsformens regler om finansmakten.
I 4 § har Lagrådet brutit ut bestämmelsen om skötselplan för
naturreservat och naturvårdsområden till ett andra stycke. Skötselplan
behöver inte festställas samtidigt med att beslut fettas om att bilda
naturreservatet eller naturvårdsområdet.
Remissförslagets 6-9 §§ har av Lagrådet disponerats om så att regeln 18
om interimistiska beslut, som gäller alla skyddsformema naturreservat,
kulturreservat, naturvårdsområde, kulturvårdsområde och naturminne, Prop. 1994/95:10
placerats efter de paragrafer som handlar om dessa skyddsformer. Bilaga 13
10 kap.
Enligt Lagrådets mening erhålls en bättre disposition om första stycket
i 2 § förs till 1 §.
11 kap,
I begreppet täkt skall enligt remissförslaget inbegripas "täkt av berg",
varmed avses stenbrytning. Lagrådet förordar att sistnämnda term
samordnas med termen "täkt" av andra material, vilket medför ändring
i 1 § och några andra paragrafer.
I regeln i 3 § om intresseawägning har i lagrådsförslaget bland de
motstående intressena när det gäller tillstånd till stenbrytning eller
täktverksamhet inte tagits med intresset av hållbar hushållning med
naturresurser. Att avvägning skall göras mot detta intresse torde framgå
av de grundläggande hushållningsbestämmelsema i 3 kap.
Det remitterade förslagets 5 § anger inte någonting om verkan av att
anmälningsskyldighet föreligger. Lagrådets förslag innebär att
arbetsföretaget inte får påbörjas innan föreskrivet samråd ägt rum.
Regeln i 5 § tredje stycket remissförslaget om förelägganden och förbud
har av Lagrådet givits en utformning som i huvudsak står fri från 18
kap.
I 9 § har tillfogats en bestämmelse om att dispens för vetenskaplig
prövning får förenas med villkor.
12 kap,
I enlighet med sitt förslag under rubriken "De allmänna
aktsamhetsreglema" i det föregående har Lagrådet placerat remiss-
förslagets 7 § i ändrad lydelse först i kapitlet som
1 och 2 §§ vilket leder till att det remitterade förslagets 1-6 §§
betecknas 3-8 §§.
13 kap.
Punkten 3 i 10 § första stycket remissförslaget finns inte med i
Lagrådets förslag. Hushållningen med mark och vatten får anses
tillräckligt beaktad genom 3 och 4 kap.
Bemyndigandet för regeringen i det remitterade förslagets
12 § att föreskriva tillstånds- och anmälningsplikt hör enligt Lagrådets
mening hemma under avsnittet före rubriken é"Individuell prövning".
Som första paragraf under sistnämnda rubrik tar Lagrådets förslag upp
remissförslagets 13 §, till vilken som ett tredje stycke fogas en
motsvarighet till remissförslagets 11 §. I lagrådsförslaget får remissför-
slagets 12-14 §§ beteckningen 11-13 §§.
Bestämmelserna i remissförslagets 15 § första, andra och femte
stycken blir i Lagrådets förslag 14 §. Det remitterade förslagets 15 §
tredje och fjärde stycken betecknas i lagrådsförslaget 15 §.
19
I 13 och 16 §§ i Lagrådets förslag har i anslutning till terminologin i
8 kap. 2 § angetts att samråd skall äga rum med och tillfälle till
yttrande beredas den som kan ha ett intresse i saken.
Lagrådet har disponerat om 20-41 §§. Sålunda har remissförslagets 26
§, som handlar om den tid från vilken beslut om tillstånd eller villkor
blir gällande, placerats som 39 §. Remissförslagets 27 och 28 §§ är i
lagrådsförslaget 26 och 27 §§. I sistnämnda lagförslag motsvaras 28 §
av remissförslagets 29 § första stycke och 29 § av remissförslagets 29 §
andra stycke.
I 30 § i remissförslaget anges att ett tillstånd får återkallas om
tillstånd som gäller för verksamheten i något väsentligt avseende har
åsidosatts. Uttrycket "tillstånd" synes ha valts i stället för "villkor" som
förekommer i motsvarigheten i miljöskyddslagen (23 §) för att undvika
en sådan tolkning som beskrivs i remissprotokollets allmänna
motivering i avsnittet "4.8.5. Tillståndets omfettning". Med hänsyn till
vad som där sägs om att avsikten är att ett tillstånd inte skall omfetta
annat än vad som återfinns bland villkoren anser Lagrådet att ordet
"villkor" är att föredra och har använt detta i sin lagtext.
Det remitterade förslagets 32 § om att ett tillstånd att släppa ut
avloppsvatten kan få prövas om efter 10 år om det finns särskilda skäl
har i lagrådsförslaget samordnats med 31 § första stycket 1, varvid 32 §
i remissförslaget fått bilda ett andra stycke i 31 §. En följd härav har
blivit att 33-35 §§ i det remitterade förslaget blivit 32-34 §§ i
lagrådsförslaget. Som 35 § i det sistnämnda förslaget har tagits in en
från 24 § remissförslaget hämtad hänvisning till reglema i 24 § om
uppskov med beslut.
Slutligen har det förut nämnda inskjutandet av en 39 § i
lagrådsförslaget föranlett en förskjutning av de följande paragrafnumren
i remissförslaget.
14 kap.
Som anmärkts ovan under 1 kap. har innehållet i 14 kap. 3 § första
stycket första meningen och andra stycket överförts till 1 kap. 2 § i
Lagrådets förslag.
Remissförslagets 10 och 11 §§ har av Lagrådet formulerats om i
förtydligande syfte.
15 kap.
Enligt Lagrådets förslag under rubriken "De allmänna
aktsamhetsreglema" har hänvisningen till sådana regler, som i
remissförslaget fenns i 1 § tredje stycket, fått bilda en särskild 2 §
under en rubrik. Remissförslagets 2-10 §§ utgör lagrådsförslagets 3-11
§§.
Till 10 § första stycket i Lagrådets förslag har flyttats en bestämmelse
i remissförslagets 18 kap. 22 § andra meningen om att polisman får
hindra fortsatt färd om någon bryter mot ett tillfälligt trafikförbud enligt
15 kap. 10 §.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
20
16 kap.
Hänvisningar till allmänna aktsamhetsregler i det remitterade förslagets
15 § har i enlighet med det förut anförda flyttats till 3 § i Lagrådets
förslag, varigenom den följande paragrafnumreringen förskjutits.
I 14 § i lagrådsförslaget har lagts till att ett medgivande till dumpning
får återkallas om villkor eller föreskrifter åsidosätts.
18 kap,
I Lagrådets förslag har 1 § kompletterats med bestämmelser om att
tillsyn inte får överlåtas till kommun såvitt avser verksamhet som utövas
av Försvarsmakten och om att den som överlåtit tillsyn till en kommun
också får återkalla överlåtelsen.
Remissförslagets tillägg i 5 § om att föreläggande kan riktas även mot
den som har ödelagt en plats i naturen synes inte tillföra något utöver
föreskriften om föreläggande mot den som har förstört en sådan plats
och har utgått ur Lagrådets förslag.
Bestämmelsen i 6 § om en ny ägares skyldighet att avhjälpa en skada
eller en olägenhet som har uppstått under en tidigare ägares tid har av
Lagrådet formulerats om i närmare anslutning till förebilden i 39 §
första stycket naturvårdslagen.
Enligt motiven till 12 och 13 §§ i remissförslaget är det normala att
tillsynsmyndigheten, om ett föreläggande eller förbud inte blir åtlytt,
först begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten. I andra hand kan
tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall företas på den felandes
bekostnad. Med hänsyn härtill har de båda paragraferna fått byta plats i
Lagrådets förslag och bestämmelsen om rättelse på den felandes
bekostnad formulerats om.
19 kap.
Bestämmelsen om producentavgift i 7 § har i förtydligande syfte givits
en ändrad lydelse i Lagrådets förslag.
20 kap,
Reglema i 5 § remissförslaget om rätten att överklaga har i
lagrådsförslaget delats upp på tre paragrafer. I 6 § tas upp
bestämmelserna om subsidiär klagorätt for tre slags organisationer.
Någon anledning att tillerkänna centrala arbetstagarorganisationer
klagorätt i vidare mån än som motiveras av frågornas samband med
arbetsmiljön torde inte föreligga. Lagrådets förslag är avfettat i enlighet
härmed.
22 kap.
Reglema om miljöskyddsavgiftemas bestämmande och påförande i
remissförslagets 3-6 §§ har ändrats i överensstämmelse med vad som
anförts av ledamöterna Hamdahl och Svensson i den allmänna
motiveringen och har i Lagrådets lagtextförslag sin plats i 3-5 §§. De
följande paragraferna har i följd därav fått ändrade nummer.
I 6 § andra stycket i Lagrådets förslag har sista meningen utformats i
närmare anslutning till 48 kap. 12 § rättegångsbalken.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
23 kap.
Det remitterade förslagets 2-4 §§ har redigerats om i Lagrådets förslag,
varvid första meningen i remissförslagets 3 § förts till 2 §. I det förslag
till ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen som lagts fram genom prop.
1993/94:117 har förutsättningen för skadestånd vid s.k. rådighetsin-
skränkningar att pågående markanvändning försvåras avsevärt inom
berörd del av en fastighet kompletterats med tillägget "eller att skada
kan uppkomma som är betydande i förhållande till värdet på denna del
av festigheten". Om sistnämnda förslag genomförs kan det finnas
anledning att överväga en anpassning av 23 kap. 2 § miljöbalken till
lydelsen i regeringsformen.
I 11 § lagrådsförslaget har termen "deponera" bytts ut mot "nedsätta"
i överensstämmelse med terminologin i lagen (1927:56) om nedsättning
av pengar hos myndighet.
Övriga lagförslag
Förutom de justeringar som föranleds av Lagrådets förslag till lagtext i
miljöbalken vill Lagrådet föreslå en ändring i 5 § lagen om
Koncessionsnämnden för miljöskydd. Bland diskvalifikationsgrundema
för ledamot i paragrafens andra stycke bör sålunda, i överensstämmelse
med 4 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken, tas upp att vederbörande
är i konkurs.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
22
Lagråd II
Bilaga till Lagrådets Protokoll 1994-06-03
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
Förslag till Miljöbalk
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
1 §
Syftet med miljöbalken är att
1. skapa förutsättningar för en på lång sikt
hållbar utveckling,
2. skydda mark, vatten och luft mot föroreningar och
andra störningar som kan vålla skada på tillståndet
i miljön,
3. skydda människor och natur mot störningar i miljön
som kan förorsaka skada eller olägenhet,
4. vårda och bevara den biologiska mångfelden och
kulturmiljöer,
5. främja hushållning med mark, vatten och naturresurser,
6. främja återanvändning och återvinning av material
7. främja hushållning med energi.
Det är en angelägenhet för envar att verka för detta syfte.
2§
Denna balk gäller inte frågor som det finns bestämmelser om i lagen
(1994:000) om genetiskt modifierade organismer eller i föreskrifter som
meddelats med stöd av nämnda lag.
Såvitt avser 3, 4 samt 6-8 kap. skall balken tillämpas enligt vad som
är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291),
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän ferled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon.
I övrigt gäller balken inte de frågor som behandlas i de i andra
stycket nämnda lagarna.
Såvitt avser 14 kap. gäller balken inte sådana kemiska produkter som
omfettas av livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (1992:859),
lagen (1985:295) om foder, strålskyddslagen (1988:220) eller lagen
(1988:868) om brandferliga och explosiva varor.
Särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen
(1977:1160).
23
3 §
Naturen är i den utsträckning som följer av allemansrätten tillgänglig
för alla. Var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med
naturen.
4 §
En statlig tjänsteman, Miljöombudsmannen, skall ha till uppgift att
tillvarata allmänna intressen i ftågor som rör miljö- och naturvård.
Närmare bestämmelser om Miljöombudsmannens uppgifter finns i
denna balk och i föreskrifter som regeringen meddelar.
1 §
Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet, som kan komma
i konflikt med det i 1 kap. 1 § angivna syftet, skall i den utsträckning
som ftamgår av 12 kap. 2 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 4 §, 15 kap. 2 § och
16 kap. 3 § iaktta de allmänna aktsamhetsreglema i detta kapitel.
De allmänna aktsamhetsreglema skall tillämpas i den utsträckning det
är ekonomiskt rimligt med hänsyn till å ena sidan den risk för skada
eller olägenhet som en verksamhet av det slag som det är fråga om kan
medföra och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnader for
skyddsåtgärder.
2§
Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall vidta de
skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan
fordras för att hindra eller motverka att verksamheten medför skada
eller olägenhet som kan drabba människors hälsa, miljön eller naturen.
3 §
Om verksamhet som avses i 2 § har medfört skada eller olägenhet som
anges där, skall sådana åtgärder vidtas som behövs för att avhjälpa
skadan eller olägenheten. Denna skyldighet att avhjälpa skadan kvarstår
även efter det att verksamheten har upphört.
4§
Den som bedriver eller ämnar bedriva en verksamhet skall skaffa sig
den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa, miljön och
naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja återanvändning
och återvinning av material och en hållbar hushållning med mark och
vatten.
5 §
Den som yrkesmässigt bedriver eller ämnar bedriva verksamhet skall
tillämpa bästa möjliga teknik för att skydda människors hälsa, miljön
och naturen mot skada eller olägenhet samt för att främja
återanvändning och återvinning av material och en hållbar hushållning
med mark och vatten.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
6§
Den som bedriver en verksamhet skall avstå från att i verksamheten
använda kemiska produkter, som utgör en påtaglig risk för människors
hälsa, miljön eller naturen. Kan verksamheten inte bedrivas utan
riskabla kemiska produkter, skall de kemiska produkter användas som
är minst riskabla. Vad som nu sagts om kemiska produkter gäller också
varor som innehåller eller har behandlats med kemiska produkter.
ANDRA AVDELNINGEN
Hushållning med mark och vatten m.m.
1 §
Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål for
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge
samt de behov som finns. Företräde skall ges sådan användning som
medför en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning med mark och vatten.
2§
En verksamhet som omfattas av denna balk skall förläggas till en plats
som är lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, detta kapitel samt 4 och 6
kap. Platsen skall väljas så att ändamålet kan vinnas med minsta intrång
och olägenhet utan oskälig kostnad.
5 §
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
6§
Mark- och vattenområden som har betydelse for rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
7§
Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för
friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.
8 §
Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
9 §
Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för
industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,
kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten
eller utnyttjandet av sådana anläggningar.
10 §
Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka
totalförsvarets intressen.
H §
Inom områden som är av riksintresse för något av de ändamål som
anges i 6-10 §§ får inte vidtagas någon åtgärd som kan påtagligt skada
den miljö eller försvåra tillkomst eller bedrivande av den verksamhet
för vilken riksintresset gäller, om inte åtgärden är avsedd att utveckla
en befintlig tätort eller det lokala näringslivet.
Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål som
avses i första stycket, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på
lämpligaste sätt främjar en lång[Bsiktigt god hushållning med mark och
vatten. Behövs området eller en del av detta för en anläggning för
totalförsvaret, skall försvarsintressen ges företräde. Föreskrifterna i
4 kap. skall alltid iakttas.
1 §
Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av
regeringen:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker för raffinering av råolja eller for tung petrokemisk pro-
duktion,
4. fabriker for framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfabriker,
6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar om anläggningen har en tillförd effekt om
minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av miljöferligt avfell om huvuddelen av
det avfell som avses bli behandlat i anläggningen härrör från andra
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
26
inrättningar och mer än 10 000 ton miljöferligt avfell årligen forbränns
eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen,
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden
som anges i 4 kap. 5 §.
Tillstånd av regeringen krävs också för att bygga plattformar som är
avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden
och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation,
ombyggnad eller av annan anledning.
2§
Om en anläggning, en verksamhet eller annan åtgärd, som inte omfettas
av kravet på tillstånd enligt 1 §, kan antas få betydande omfettning eller
bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett visst fell besluta att
anläggningen, verksamheten eller åtgärden inte får utföras utan rege-
ringens tillstånd.
Statliga myndigheter som får kännedom om anläggningar,
verksamheter eller åtgärder som avses i första stycket skall underrätta
regeringen om detta.
4§
Regeringen får lämna tillstånd till en anläggning, en verksamhet eller en
åtgärd som avses i 1 eller 2 § under förutsättning att
kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas och hinder mot
tillstånd inte möter på grund av
1. aktsamhetsreglema i 13 kap. 5 § första stycket och 6 § första
stycket,
2. allmänna aktsamhetsregler som enligt 12 kap. 2 §,
13 kap. 4 §, 15 kap. 2 § eller 16 kap. 3 § gäller för verksamheten,
3. hushållningsbestämmelser som enligt 3 eller 4 kap. gäller for
området,
4. miljökvalitetsnormer som med stöd av 6 kap. har föreskrivits för
området eller hela landet, eller
5. andra allmänna planeringssynpunkter.
Även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt att tillstånd lämnas,
får regeringen lämna tillstånd som avses i första stycket till
1. en anläggning som avses i 1 § första stycket 6 och som är avsedd för
mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kämavfell, eller
2. en anläggning som avses i 1 § första stycket 7 -10,
om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen
kommer till stånd. Vad som sagts nu gäller dock inte, om en lämplig
plats för anläggningen anvisats inom annan kommun som kan antas
godta en placering där eller om en annan plats bedöms vara lämpligare.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
27
5§ Prop. 1994/95:10
Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fell medge Bilaga 13
undantag från kravet på tillstånd enligt 1 §.
4 §
Om det behövs for att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas skall ett
åtgärdsprogram upprättas. Åtgärdsprogrammet skall upprättas
1. av en kommun, om miljökvalitetsnormen gäller bara kommunens
område,
2. av länsstyrelsen, om miljökvalitetsnormen gäller två eller flera
kommuner i ett län,
3. i övriga fell av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område inte kan
uppfyllas, därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger
utanför detta område, skall regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där
störningar förekommer som påverkar möjligheten att uppfylla normen.
I ett åtgärdsprogram skall anges vilka åtgärder som bör vidtas för att
uppfylla en miljökvalitetsnorm.
5 §
En kommun är skyldig att utföra de mätningar som behövs för att
kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av
mätresultat.
1 §
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan i fråga om
tillstånd eller befrielse från skyldighet att ansöka om tillstånd enligt
denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.
Regeringen får genom föreskrifter medge undantag från skyldigheten
att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.
2§
Den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning skall på
lämpligt sätt samråda med de statliga myndigheter, kommuner,
organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
Regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon av de lagar
som anges i 1 kap. 2 § andra stycket skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning, om en sådan beskrivning inte skall
upprättas enligt vad som är föreskrivet i dessa lagar.
28
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
3 §
En miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedömning
av den inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med
mark och vatten och annan resurshushållning som den planerade
anläggningen, verksamheten eller åtgärden kan medföra.
4 §
En miljökonsekvensbeskrivning skall, i den utsträckning det kan
behövas, möjliggöra en bedömning enligt 3 § för det fallet att
anläggningen, verksamheten eller åtgärden kommer till stånd på annan
plats eller i annan utformning än som planeras liksom för det fellet att
någon förändring inte genomförs.
Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar
En miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som gjort ansökan
som avses i 1 §.
TREDJE AVDELNINGEN
Naturvård
Nationalpark
1 §
Mark som tillhör staten kan av regeringen, efter riksdagens
medgivande, avsättas till nationalpark i syfte att bevara ett större
sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd
eller i väsentligen oförändrat skick.
Naturreservat och naturvårdsområde
3 §
Ett naturområde kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat eller
naturvårdsområde för att bevara värdefull natur, för att skydda växt-
och djurlivet samt för att tillgodose behov av områden för friluftsliv
eller andra sådana ändamål.
Skyddsformen naturreservat skall väljas om de åtgärder som behövs
för att uppnå syftet med skyddet leder till att pågående markanvändning
försvåras avsevärt inom ett område. Markägaren har då rätt till ersätt-
ning enligt vad som framgår av 23 kap. I övriga fell skall skyddsformen
naturvårdsområde väljas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
29
4 §
I ett beslut om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde skall
grunden för beslutet anges. I beslutet skall också anges de
inskränkningar i rätten att förfoga över eller nyttja fastigheter som be-
hövs för att uppnå syftet med skyddet. Om det senare visar sig behövas
nya grunder eller ytterligare inskränkningar får länsstyrelsen meddela
beslut om detta.
När ett naturreservat eller ett naturvårdsområde bildas skall i beslutet
därom eller i nära anslutning till beslutet fastställas en skötselplan, som
anger de åtgärder som behövs för att uppnå syftet med skyddet.
5 §
Om det behövs för att tillgodose ändamålet med ett naturreservat, får
länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådana intrång inom området som
att
1. vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser,
badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggs,
2. gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller liknande
åtgärder företas,
3. allmänheten bereds tillträde till mark där allmänheten annars inte
skulle ha rätt att vistas,
4. undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och
vattenförhållanden genomförs.
Kulturreservat och kulturvårdsområde
7 §
Bestämmelserna i 3-5 §§ får tillämpas också för att bevara värdefulla
kulturmiljöer om de inte skyddas enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. Områden som skyddas enligt denna paragraf
benämns kulturreservat eller kulturvårdsområde.
I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 6 §.
Interimistiska förbud
9§
När en fråga har väckts om att ett område skall utgöra en nationalpark,
ett naturreservat, ett kulturreservat, ett naturvårdsområde eller ett
kulturvårdsområde eller om att ett naturföremål skall förklaras som
naturminne, får länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud
mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som berör området eller
föremålet och strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om det finns
särskilda skäl får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst tre år.
Bestämmelserna i 6 § gäller även förbud enligt första stycket.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
30
Strandskydd
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
10 §
För att trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv råder
strandskydd vid havet och vid insjöar och vattendrag.
Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utvidga
strandskyddsområdet till högst 300 meter från strandlinjen när det
behövs för att tillgodose strandskyddets syften.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att
tillgodose strandskyddets syften inte skall omfettas av strandskydd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan enligt plan-
och bygglagen (1987:10) eller omfattas av områdesbestämmelser enligt
samma lag inte skall omfettas av strandskydd om det finns särskilda
skäl.
11 §
Inom ett strandskyddsområde får inte
1. ny byggnad uppföras,
2. befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det vartill den tidigare har använts,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för
bebyggelse som avses i 1 och 2,
4. andra anläggningar eller anordningar utföras på sådant sätt att mark
tas i anspråk som tomt eller att allmänheten på annat sätt hindras eller
avhålls från att beträda område där den annars skulle ha kunnat färdas
fritt.
Ordningsföreskrifter
16 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
de föreskrifter om allmänhetens uppträdande som behövs för att trygga
ändamålet med det skydd av områden och föremål som gäller enligt
detta kapitel eller som beslutats med stöd av kapitlet.
Delegation
17 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att även en kommunal myndighet skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt detta kapitel.
31
Markawattning
1 §
Åtgärder får inte vidtas utan tillstånd av länsstyrelsen för att avvattna
mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten,
om syftet är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst
ändamål (markawattning). Ett tillstånd till markawattning skall förenas
med de villkor som behövs for att begränsa eller motverka menlig
inverkan på naturmiljön av företaget. I tillståndet skall anges inom
vilken tid åtgärderna skall vara utförda. Vid tillståndsprövningen skall
beaktas om åtgärderna leder till vattenföroreningar.
För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det
är sannolikt att dräneringen medför menlig inverkan på naturmiljön.
2§
Tillstånd behövs inte för markawattning i samband med en torvtäkt i
enlighet med tillstånd enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
m.m. eller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller
läge.
Om markawattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på
naturmiljön inom ett område, får regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen besluta att tillstånd enligt 1 § inte behövs
för åtgärd inom området.
3 §
Regeringen får beträffande områden, där det är särskilt angeläget att
våtmarkerna bevaras, förbjuda markawattning som skulle kräva
tillstånd enligt 1 §.
11 kap. Vissa arbetsföretag
1 §
För stenbrytning och för täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller
andra jordarter krävs tillstånd av länsstyrelsen. För husbehov får dock
markinnehavare utföra sådana åtgärder utan tillstånd.
Första stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som utförs med tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller där tillstånd behövs enligt lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln,
2. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
3 §
När en ansökan om tillstånd enligt 1 § prövas, skall behovet av materia-
let vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i
övrigt som stenbrottet eller täkten kan befaras orsaka. Om stenbrottet
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
32
eller täkten kan befaras försämra livsbetingelserna för någon växt- eller Prop. 1994/95:10
djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det Bilaga 13
allmänna behovet av material som skulle utvinnas genom stenbrytningen
eller täkten är synnerligen stort.
Länsstyrelsen får förelägga sökanden att göra de undersökningar eller
utredningar som behövs for länsstyrelsens prövning. Följer inte
sökanden föreläggandet får ansökningen avvisas.
4§
Innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med
villkor som är förenade med tillstånd enligt 1 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som avser att bedriva
stenbrytning, täktverksamhet eller stenkrossrörelse att lämna de
uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planeringen
av naturvården.
5 §
Kan ett arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång enligt 1 §
eller enligt 10 kap. 1 § komma att väsentligt ändra naturmiljön skall
anmälan för samråd göras hos den myndighet som regeringen
bestämmer. Detta gäller dock inte arbetsföretag för vilka tillstånd har
lämnats enligt vattenlagen (1983:291).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga
om särskilda slag av arbetsföretag. Sådana föreskrifter får begränsas till
att avse en del av landet.
Om anmälningsskyldighet föreligger, får företaget inte påbörjas innan
samråd har ägt rum. Länsstyrelsen får förelägga företagaren att vidta de
åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på
naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är
nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får länsstyrelsen förbjuda före-
taget.
Föreläggande eller förbud enligt tredje stycket får förenas med vite.
Om föreläggande, förbud och vite enligt denna paragraf gäller 18 kap.
10-13 §§.
Spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
7§
Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer av
8 §, medge undantag från 6 §, om kravet enligt 6 § skogsvårdslagen
(1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses
genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn
tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets
sammansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt-
och djurlivet och andra allmänna intressen.
Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs 33
till skydd för naturmiljön.
8 § Prop. 1994/95:10
Kommunen kan besluta att undantag enligt 7 § inte får medges i fråga Bilaga 13
om ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till
områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala
befolkningens trivsel eller något annat kommunalt intresse.
9§
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
undantag från 6 § om det behövs för vetenskaplig prövning. Undantag
får förenas med villkor.
1 §
Vid prövning enligt 9-11 kap. skall 3 och 4 kap. tillämpas.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
2§
Den som
1. bedriver eller ämnar bedriva byggnation eller anläggningsarbete inom
strandskyddsområde enligt 9 kap. 11-13 §§,
2. uppför eller avser att uppföra vilthägn enligt 9 kap. 14 §,
3. bedriver eller avser att bedriva markawattning eller arbetsföretag
inom skyddsvärda biotoper enligt 10 kap. 1 eller 4 §,
4. bedriver eller avser att bedriva stenbrytning eller täktverksamhet
eller undersökningar och utredningar för verksamhet av nu nämnt slag
enligt 11 kap. 1 § och 3 § andra stycket, skall iaktta aktsamhetsreglema
i 2 kap. 2 och 4 §§.
Den som bedriver eller ämnar bedriva spridning av bekämp-
ningsmedel över skogsmark enligt 11 kap. 7 § skall iaktta
aktsamhetsreglema i 2 kap. 2, 4 och 6 §§.
övriga bestämmelser
3 §
Innan länsstyrelsen fattar beslut om att bilda ett naturreservat, ett
kulturreservat, ett naturvårdsområde eller ett kulturvårdsområde eller
avgör något annat viktigt ärende enligt 9-11 kap. skall länsstyrelsen
samråda med kommunen.
34
FJÄRDE AVDELNINGEN
Skydd för hälsa och mifjö
Inledning
1 §
Med miljöferlig verksamhet avses i denna balk utsläpp av
avloppsvatten, festa ämnen eller gas från mark, byggnader eller
anläggningar i vattendrag, sjöar, vattenområden eller grundvatten samt
användning av mark, byggnader eller anläggningar på sådant sätt som
kan medföra
1. förorening av luft, mark, vattendrag, sjöar, vattenområden eller
grundvatten,
2. störning för omgivningen genom buller, skakningar, ljus eller
liknande, om störningen inte är rent tillfällig.
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
4§
De allmänna aktsamhetsreglema som anges i
2 kap. skall tillämpas i fråga om miljöferlig verksamhet.
Särskilda aktsamhetsregler och bemyndiganden
5 §
En miljöferlig verksamhet som kan leda till skada på människors hälsa
eller annan väsentlig olägenhet får inte utövas.
Om den miljöferliga verksamheten är av synnerlig betydelse från
allmän synpunkt och inte kan skada människors hälsa, får regeringen
besluta att verksamheten får bedrivas, om områden som är av
riksintresse på grund av natur- och kulturvärden inte allvarligt skadas.
10 §
För att skydda miljön får regeringen också i andra fell än som avses i 7
- 9 §§ beträffande miljöferlig verksamhet meddela föreskrifter om
förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för
att
1. uppfylla Sveriges internationella förpliktelser,
2. förebygga eller avhjälpa skador på eller olägenheter för människors
hälsa eller miljön, om sådana föreskrifter är mer ändamålsenliga än
individuell prövning.
Om det finns särskilda skäl får regeringen bemyndiga en myndighet
att meddela föreskrifter.
11 §
Regeringen får föreskriva att
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
35
1. vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller verksamheter inte får Prop. 1994/95:10
anläggas eller bedrivas, Bilaga 13
2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning inte får
släppas ut,
3. fast avfell eller andra festa ämnen inte får släppas ut eller läggas upp
så att mark, vattendrag, sjöar, vattenområden eller grundvatten kan
förorenas,
4. vissa slag av inrättningar eller deras användning eller vissa slag av
verksamheter inte får ändras på ett sätt som kan medföra ökade eller
andra olägenheter eller som i annat avseende är av betydelse från
stömingssynpunkt utan att tillstånd lämnats till eller anmälan har gjorts
om verksamheten.
Individuell prövning
12 §
Frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet prövas av
Koncessionsnämnden för miljöskydd eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Särskilda föreskifter om Koncessionsnämnden
och om förfarandet hos nämnden finns i lagen (1994:000) om
Koncessionsnämnden för miljöskydd.
Frågor om anmälan prövas av kommunen. Om den miljöferliga
verksamheten kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommun också skall pröva frågor om tillstånd.
Frågor om tillstånd till miljöferlig verksamhet skall på ansökan av den
som bedriver eller avser att bedriva miljöferlig verksamhet prövas även
om tillstånd inte krävs enligt föreskrifter som avses i 11 §.
13 §
Den som avser att utöva miljöferlig verksamhet för vilken det krävs
tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,
skall innan ansökan om tillstånd ges in i skälig omfettning och på
lämpligt sätt samråda både med de statliga och kommunala myndigheter
som har skyldighet att följa verksamheten och med de organisationer
och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
14 §
En ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla
1. ritningar och beskrivningar över verksamheten och dess omfettning,
2. förslag till de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs
för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
3. förslag till hur verksamheten bör kontrolleras,
4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 13 § och vad
som därvid har kommit fram.
I 8 kap. finns föreskrifter om en miljökonsekvensbeskrivning.
En kommun som prövar ärenden om tillstånd får medge undantag från
vad som föreskrivs i första stycket.
36
15 §
Om en ansökan är bristfällig eller om den inte har getts in i tillräckligt
antal exemplar, skall tillståndsmyndigheten förelägga sökanden att
avhjälpa bristen inom viss tid. Detsamma gäller om samråd enligt 13 §
inte har skett i tillräcklig omfettning.
Ett föreläggande får förenas med vite. Om sökanden inte följer
föreläggandet, får tillståndsmyndigheten besluta att bristen skall
avhjälpas på sökandens bekostnad eller avvisa ansökningen, om bristen
är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av
ärendet.
16 §
Tillståndsmyndigheten skall se till att varje ärende ges den utredning
som behövs med hänsyn till balkens bestämmelser och föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken. Myndigheter, organisationer och
enskilda som kan ha ett intresse i saken skall på lämpligt sätt beredas
tillfälle att yttra sig. I den utsträckning det behövs för utredningen skall
hållas besiktning på platsen och sammanträde.
Till sammanträden har också allmänheten tillträde. Den som är
närvarande vid ett sammanträde har rätt att i skälig omfettning yttra sig
över innehållet i ansökan och den där beskrivna verksamhetens
verkningar samt de ytterligare uppgifter som sökanden kan ha lämnat
om verksamheten.
Till sammanträde skall kallas genom kungörelse i ortstidning eller på
annat lämpligt sätt. Kostnaden för kungörelse betalas av sökanden.
17 §
Tillståndsmyndigheten har rätt att anlita sakkunnig för att utreda
särskilda frågor.
Ersättning till sakkunnig betalas av sökanden.
Tillståndsbeslut
20 §
Ett beslut om tillstånd skall noggrant ange de villkor som behövs för att
hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter från
verksamheten. Villkor får när det behövs avse hanteringen av kemiska
produkter i tillverknings- och processindustri, om hanteringen kan
föranleda olägenheter för den yttre miljön. Villkoren får också avse
hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser.
Om det finns särskilda skäl, får ett tillstånd till miljöferlig verksamhet
begränsas till viss tid. I tillståndsbeslutet skall anges en viss tid, högst
fem år, efter vilken tillståndet upphör att gälla om den med tillståndet
avsedda verksamheten inte har påbörjats inom den angivna tiden.
Ett tillstånd som har meddelats av en kommun gäller i fem år.
Tillståndet upphör dock att gälla om inte den med tillståndet avsedda
verksamheten påbörjats inom två år.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
37
21 §
Ett tillstånd som gäller för viss tid får för sin giltighet göras beroende
av att säkerhet ställs för kostnaden för återställning och andra sådana
kostnader som verksamheten kan föranleda. Staten, kommunerna och
landstingen behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som prövar frågan om tillstånd besluta om ytterligare
säkerhet.
22 §
Om två eller flera som utövar eller avser att utöva miljöferlig
verksamhet kommer överens om att vidta åtgärder for att förebygga
eller motverka likartade olägenheter för människor och miljön av
verksamheten, får villkor som avses i 20 § innebära att de skall vidta
åtgärderna gemensamt. Som förutsättning härför gäller att möjligheterna
att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. ökar eller att fördelar
från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.
Fråga som avses i första stycket får avgöras genom beslut om tillstånd
som innehåller gemensamma villkor för verksamheterna. Vad som sägs
i 20 och 21 §§ gäller också för beslut som innehåller gemensamma
villkor.
23 §
Om regeringen lämnar tillstånd, får regeringen överlåta åt en
tillståndsmyndighet att festställa ytterligare villkor för verksamheten.
En tillståndsmyndighet får överlåta till en tillsynsmyndighet att
festställa villkor av mindre betydelse.
24 §
Om det vid prövningen av en miljöferlig verksamhet inte tillräckligt
säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i ett visst avseende, får
avgörandet i denna del skjutas upp, om det kan ske utan olägenhet för
miljön. I samband med uppskov skall tillfälliga villkor om
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått beslutas.
En fråga som har skjutits upp skall avgöras så snart det kan ske.
25 §
I ärenden om tillstånd till en verksamhet får tillståndsmyndigheten på
ansökan besluta att vissa arbeten får påböijas trots att tillståndsfrågan
inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant beslut
(igångsättningsmedgivande) får meddelas endast om det finns särskilda
skäl och det är uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.
I ärenden där regeringen prövar frågan om tillstånd får
igångsättningsmedgivande inte lämnas innan tillståndsfrågan har
avgjorts.
I ett igångsättningsmedgivande skall noggrant anges de villkor som
skall gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.
Vid prövningen av ett igångsättningsmedgivande gäller samma regler
som för tillståndsprövning.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
Hinder för tillstånd
28 §
Tillstånd får inte beviljas för verksamhet som föranleder att en
miljökvalitetsnorm inte kan uppfyllas.
29 §
Om det finns hinder mot att meddela tillstånd till en miljöfarlig
verksamhet enligt vad som sägs i 28 §, får verksamheten komma till
stånd om den som utövar eller ämnar utöva verksamheten vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan miljöfarlig verksamhet upphör
eller minskar så att miljökvalitetsnormen på grund av de vidtagna
åtgärderna kan uppfyllas.
Återkallelse av tillstånd och omprövning av villkor
30 §
Ett tillstånd får återkallas helt eller delvis av tillståndsmyndigheten
1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,
2. om villkor som gäller för verksamheten i något väsentligt avseende
har åsidosatts,
3. om det genom den miljöfarliga verksamheten uppkommit olägenheter
av sådan art som avses i 5 § första stycket och som inte kan avhjälpas
genom en ändring av villkoren för verksamheten,
4. om den tillståndsgivna verksamheten påtagligt medverkar till att
gränsvärdena i en miljökvalitetsnorm överskrids och ändrade villkor inte
kan antas vara tillräckliga eller om sådana fördelar ur miljösynpunkt
som avses i 29 § inte har kunnat erhållas,
5. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,
6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd.
31 §
Tillståndsmyndigheten får ändra, upphäva eller meddela nya villkor för
en verksamhet
1. när tio år eller den kortare tid som följer av Sveriges internationella
förpliktelser har förflutit från det att beslut om villkor vann laga kraft,
2. om verksamheten påtagligt medverkar till att gränsvärdena i en
miljökvalitetsnorm överskrids.
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för prövningen och ett
återkallande av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
4. om villkor som rör verksamheten inte har följts och ett återkallande
av tillståndet framstår som en alltför ingripande åtgärd,
5. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet meddelades,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
39
7. om verksamheten är förlagd inom ett sådant område där förbud råder Prop. 1994/95:10
enligt föreskrift med stöd av 7 § eller där särskilda föreskrifter gäller Bilaga 13
enligt 8 §,
8. om en från hälso- och miljöskyddssynpunkt väsentlig förbättring kan
uppnås med användning av annan teknik,
9. om användningen av en ny teknik för mätning eller uppskattning av
förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre
förutsättningar för att kontrollera verksamheten.
Såvitt avser tillstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst
vattenområde får omprövning med stöd av första stycket endast göras
om det finns särskilda skäl.
32 §
Har villkor festställts för två eller flera miljöferliga verksamheter med
tillämpning av 22 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren
för en av verksamheterna, får villkoren for övriga verksamheter
omprövas.
33 §
Efter ansökan från tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten ändra,
upphäva eller meddela nya villkor i tillståndsbeslut. Villkor får dock
upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret inte
längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet med-
delades.
34 §
Vid prövning av frågor som avses i 31 § 1 eller 32 eller
33 § får tillståndsmyndigheten också ompröva beslut varigenom villkor
har ändrats, upphävts eller tillkommit enligt 31 § 2-8 eller 32 eller 33
§, även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann laga kraft.
35 §
Vid omprövning av villkor får också 24 § tillämpas.
36 §
Villkor som festställts enligt någon av 31-34 §§ har samma verkan som
villkor i tillståndsbeslut.
37 §
Beslut om återkallelse av tillstånd eller ändring eller upphävande av
villkor liksom beslut om nya villkor meddelas av
tillståndsmyndigheten.
Framställning om sådant beslut som avses i första stycket får göras av
tillsynsmyndigheten. Är denna samtidigt tillståndsmyndighet får frågan
tas upp utan särskild framställning.
Statens naturvårdsverk och Miljöombudsmannen har också den rätt
som en tillsynsmyndighet har enligt andra stycket. Miljöombudsmannen 40
får dock inte begära omprövning av beslut rörande verksamhet som
bedrivs av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets
radioanstalt.
38 §
Även i andra fell än vad som anges i 29 - 33 §§ får, för en verksamhet
som omfettas av tillstånd som har lämnats av kommunen, ytterligare
villkor eller förbud beslutas av kommunen.
Tid från vilken beslut gäller
39 §
Ett beslut angående tillstånd eller villkor blir gällande när beslutet har
vunnit laga kraft. Om det finns särskilda skäl, får tillståndsmyndigheten
forordna att beslutet skall gälla omedelbart.
\érksamhetsutövarens undersökningar och kontroll
41 §
Om en miljöferlig verksamhet är av sådant slag att den omfettas av
tillståndsplikt enligt vad som föreskrivs med stöd av 11 §, skall den som
utövar verksamheten vaije år lämna en miljörapport till den myndighet
som utövar den närmare tillsynen över verksamheten. I miljörapporten
skall de åtgärder redovisas som vidtagits for att uppfylla villkoren i ett
tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av
anläggningens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som
omfettas av villkor i ett tillståndsbeslut. Även om en miljöferlig
verksamhet inte har tillståndsprövats, får en föreskrift meddelas om
skyldighet att lämna miljörapport.
42 §
Skyldigheten att avge en miljörapport gäller inte för verksamhet som
har tillståndsprövats av en kommun.
Inledning
3 §
Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte transport av sådana kemiska
produkter som är ferligt gods enligt lagen (1982:821) om transport av
ferligt gods, om inte regeringen föreskriver annat.
Regeringen får föreskriva om undantag från balkens bestämmelser i
fråga om kemiska produkter.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
Tillämpning av de allmänna aktsamhetsreglema
4 §
De allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. gäller för verksamhet som
omfattar hantering, import eller export av en kemisk produkt.
Bemyndiganden rörande föreskrifter
8 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga
om hantering, import eller export av kemiska produkter meddela
ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 5 - 7 §§ och 2 kap.
Förhandsanmälan
10 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk
produkt, som inte tidigare varit i bruk i Sverige, skall göra en anmälan
om tillverkningen eller importen samt redovisa undersökningsresultat
och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den myndighet
som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen eller
myndigheten bestämmer.
Tillstånd och villkor
11 §
Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en kemisk
produkt inte får hanteras, importeras eller exporteras utan att tillstånd
lämnats av den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd får
förenas med villkor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om särskilda villkor för hantering, import eller export av en
kemisk produkt som inte omfattas av föreskrift som avses i första
stycket.
Inledande bestämmelse
1 §
Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om att förebygga och
avhjälpa olägenheter för människors hälsa.
Med en olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt
en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan eller
välbefinnandet menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
42
Tillämpning av de allmänna akisamhetsreglema
2 §
I fråga om verksamhet som kan medföra olägenheter för människors
hälsa tillämpas de allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. 2 §, 3 § första
meningen samt 4 och 5 §§.
Bemyndiganden
1 §
Regeringen får föreskriva att vissa slag av djur inte får hållas inom
områden med detaljplan utan särskilt tillstånd av kommunen, om sådana
bestämmelser behövs for att hindra att olägenheter för människors hälsa
uppstår. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana
bestämmelser.
9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även i
andra fåll än som sagts förut i detta kapitel meddela de föreskrifter som
behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får
bemyndiga kommunen att meddela sådana föreskrifter.
I föreskrifter enligt första stycket får anges att vissa slag av
verksamheter inte får bedrivas eller att vissa anläggningar inte får
inrättas utan att tillstånd lämnats av eller anmälan gjorts till en
kommunal nämnd.
10 §
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med person- och
lastbilar inom vissa områden av kommunen, om luftföroreningarna i
kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som vistas där. Om någon
bryter mot förbudet får en polisman hindra fortsatt färd.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka luft-
föroreningar som innebär akuta hälsorisker och om hur föroreningarna
skall mätas.
Tillämpning av de allmänna akisamhetsreglema
3 §
De allmänna aktsamhetsreglema i 2 kap. 2, 4 och 5 §§ gäller för
verksamhet som omfettas av detta kapitel.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
43
Den kommunala renhållningsskyldigheten
7§
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om den kommunala
avfallshanteringen. Regeringen får bemyndiga en kommun att meddela
föreskrifter inom kommunen. Ar det av betydelse från återanvändnings-
eller återvinningssynpunkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet,
får föreskrifter enligt denna paragraf innebära att ett visst slag av avfall
i avvaktan på bortforsling skall förvaras skilt från annat avfell samt att
de ytterligare åtgärder som behövs för ändamålet skall vidtas.
Kommunal renhållningsordning m.m.
9§
För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfell som gäller for
kommunen samt en avfallsplan. I renhållningsordningen skall anges
sådana förutsättningar som avses i 4 § tredje stycket. Avfallsplanen
skall innehålla uppgifter om avfell inom kommunen och om kommunens
åtgärder för att minska avfellets mängd och farlighet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och
om de frågor som skall behandlas i avfallsplanen.
Dumpning
14 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
undantag från 12 § första stycket, om dumpning kan ske utan olägenhet
från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Medgivandet kan förenas med
villkor.
Uppkommer genom dumpning olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som lämnat medgivandet meddela
föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenhet inte
avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet
återkallas.
FEMTE AVDELNINGEN
Tillsyn m.m.
1 §
Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
44
Tillsynsmyndigheter
1 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna balk och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd av balken utövas av de statliga
myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen fär också
föreskriva att kommunerna skall utöva tillsyn.
Regeringen får föreskriva att den myndighet regeringen bestämmer får
överlåta åt en kommun som gjort framställning om det att i ett visst
avseende utöva tillsyn som annars skulle ankomma på statlig myndighet.
Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten.
Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
andra stycket och finner myndigheten att tillsynen inte bör överlåtas i
enlighet med framställningen, skall myndigheten med eget yttrande
överlämna ärendet till regeringen for avgörande, om kommunen begär
det.
Den myndighet som avses i andra stycket får återkalla överlåtelsen av
tillsyn åt en kommun.
2§
Miljöombudsmannen får, utan hinder av vad som föreskrivits med stöd
av 1 §, om det finns särskilda skäl, i ett enskilt fell utse den myndighet
som skall utöva tillsynen.
Förelägganden och förbud
4 §
En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fell för att denna balk eller föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.
Tillståndsbeslut hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela
sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga till
följd av särskilda omständigheter.
5 §
En tillsynsmyndighet får förelägga den som har förstört eller skräpat
ned eller på något annat sätt osnyggat en viss plats i naturen eller som
annars är ansvarig for att så har skett att ställa i ordning på platsen och
vidta förebyggande åtgärder för framtiden.
6§
Har skada eller olägenhet under en ägares tid uppstått vid
användningen av en festighet eller en byggnad, anläggning eller anord-
ning på annans mark på grund av att någon har överträtt 9-11 kap. eller
ett förbud eller en föreskrift som har meddelats med stöd av något av
dessa kapitel, får en tillsynsmyndighet förelägga en ny ägare att
avhjälpa skadan eller olägenheten, om det inte är oskäligt.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
45
7 §
En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett område
av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område att
anordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom område som omfettas av
allemansrätten. Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att
utestänga allmänheten från området får föreläggande meddelas om att ta
bort det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas även när det
gäller diken.
Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte
finnas uppsatta utan tillstånd av kommunen. Tillstånd behövs dock inte
om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området
eller att skylten är behörig av något annat skäl.
Vite
10 §
Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud mot
någon i egenskap av ägare till en festighet, tomträttshavare eller ägare
till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör någon
annan, skall myndigheten sända beslutet till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Är föreläggandet
förenat med löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta
den som senast sökt lagfert eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne inte är föreläggandets adressat.
Har anteckning enligt första stycket gjorts, gäller föreläggandet eller
förbudet mot den nye ägaren av egendomen. Har denne förvärvat
egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen festighet
eller tomträtt, gäller även löpande vite mot honom räknat från
tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot ny
ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite for
denne. Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den
som var ägare vid periodens början.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,
skall tillsynsmyndigheten, så snart den fått vetskap om förhållandet,
anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i festig-
hetsboken eller tomträttsboken.
11 §
Överlåts en festighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning eller
anordning på annans mark innan ett beslut som avses i 10 § har vunnit
laga kraft på grund av att det överklagats, skall rättegångsbalkens
bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje
mans deltagande i rättegång tillämpas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
46
Rättelse
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
12 §
Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud enligt
4-7 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid fär verkställighet
enligt utsökningsbalken äga rum.
Har någon begått en gärning som avses i 21 kap. 1, 2, 6 eller 7 §, får
kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att
åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser
i lagen (1990:746) om betalningsforeläggande och handräckning.
Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av
tillsynsmyndigheten.
13 §
I stället for att begära verkställighet enligt 12 § fär tillsynsmyndigheten
besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.
Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan
föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med
hänsyn till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl
finner att rättelse bör göras utan dröjsmål.
Upplysningar, undersökningar och tillträde
14 §
En tillsynsmyndighet får förelägga den som bedriver en verksamhet,
som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som
meddelats med stöd av balken, att lämna de upplysningar som behövs
för tillsynen.
15 §
Den som utövar verksamhet som kan beferas vara miljöferlig eller
medföra olägenheter för människors hälsa eller den som annars är
skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att
utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som
behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för
bostäder eller for allmänna ändamål. Tillsynsmyndigheten kan i stället,
om det är lämpligare, föreskriva att en sådan undersökning skall utföras
av någon annan än den som är skyldig att utföra undersökningen enligt
första och andra meningen och utse någon att göra undersökningen.
Den som är skyldig att utföra undersökningen enligt vad som sägs i
första stycket första och andra meningen är skyldig att ersätta
kostnaderna för en undersökning som avses i första stycket tredje
meningen med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.
47
Naturvårdsvakter
18 §
För tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter för områden och
naturföremål som omfettas av förordnanden enligt 9-11 kap. fär rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse naturvårds-
vakter med de befogenheter som följer av andra och tredje styckena.
En naturvårdsvakt fär avvisa den som uppehåller sig där han på grund
av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.
Ertappas någon, som enligt vad i 21 kap. stadgas bryter mot förbud
eller föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 4, 9 eller 16 § eller
någon av 10 kap. 3-7 §§, på bar gärning fär naturvårdsvakten ta i
beslag jakt- och fångstredskap, fortskaflhingsmedel och andra föremål
som kan antas ha betydelse för utredning av brottet.
20 §
Den som har fått undantag från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfettas av förordnande enligt 9-11 kap. är skyldig
att vid anfoidran visa upp beslutet for en naturvårdsvakt eller en polis
vid vistelse inom det område där undantaget gäller.
övriga bestämmelser
21 §
En tillsynsmyndighet fär bestämma att dess beslut skall gälla
omedelbart.
22 §
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsyn enligt
detta kapitel.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
Skyldighet att lämna uppgifter
3 §
Den som är avgiftsskyldig enligt en föreskrift som meddelats med stöd
av 1 § första stycket eller 2 § eller som är skyldig att ersätta kostnad
enligt 18 kap. 15 § andra stycket eller enligt en föreskrift som
meddelats med stöd av 18 kap. 17 § tredje stycket skall till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfettning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver lämna
de uppgifter som behövs för att bestämma avgiftens eller ersättningens
storlek. Om avgiften eller ersättningen skall bestämmas av en
kommunal myndighet får kommunen meddela föreskrifter om
uppgiftsskyldighet.
48
Producentavgift
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
7 §
Om en kommun forslar bort eller slutligt omhändertar avfell som avses
i 16 kap. 6 §, skall producenten betala en avgift för detta, under
förutsättning att föreskrift härom har meddelats av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, kommunen eller en statlig myndighet.
Avgiften skall betalas till kommunen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
1 §
Om inte något annat framgår av 2 eller 3 § får i ett enskilt fell ett beslut
enligt 5-18 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
något av dessa kapitel överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en kommun eller en
kommunal nämnd,
2. hos Koncessionsnämnden för miljöskydd, om beslutet har meddelats
av någon annan statlig myndighet än som anges i 3 och avser en fråga
om miljöferlig verksamhet,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämnden
för miljöskydd eller Försvarsmakten eller generalläkaren. Beslut av
Koncessionsnämnden för miljöskydd i ett till nämnden överklagat
ärende får inte överklagas.
Om Koncessionsnämnden för miljöskydd i ett överklagat ärende finner
att hinder mot den sökta verksamheten möter enligt 13 kap. 5 § men
att det finns sådana omständigheter som avses i andra stycket nämnda
paragraf eller ärendet på något annat sätt rör en fråga av särskild vikt,
skall nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen for
prövning av tillstånd till verksamheten.
2§
Beslut i ett enskilt fell av annan statlig myndighet än regeringen i en
fråga som avses i 9-11 kap. och i 14-16 kap., överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut av Försvarsmakten eller generalläkaren
överklagas dock hos regeringen.
Beslut i en fråga som avses i 9 kap. och som rör bildande av
naturreservat, naturvårdsområde, kulturreservat, kulturvårdsområde
eller dispens från bestämmelserna om strandskydd eller i en fråga som
avses i 10 kap. och som rör tillstånd till markawattning och
detaljdränering genom täckdikning eller i en fråga som avses i 11 kap.
och som rör tillstånd till stenbrytning eller täktverksamhet eller i 14
eller 16 kap. och som rör tillstånd till eller förbud av export eller
import överklagas dock hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 10. Bilaga 11-13
3 §
Beslut i ett enskilt fell i fråga om ersättning för kostnader enligt 18 kap.
15 § andra stycket eller 17 § tredje stycket eller beslut i fråga om
förbud vid vite enligt 18 kap. 16 § första stycket samt beslut i ett enskilt
fell i fråga om sådana avgifter som avses i 19 kap. 1 och 2 §§, 4 §
första stycket och 7 § och som inte meddelats av Försvarsmakten eller
generalläkaren skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Övriga
beslut i enskilda fell i frågor som avses i 18 kap. skall överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol om inte beslutet är av det slag som anges i
1 § första stycket 1-3.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
4§
Beslut som inte gäller enskilda fell och som har meddelats av annan
statlig myndighet än regeringen med stöd av ett bemyndigande i balken
överklagas hos regeringen.
Rätt att överklaga
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
5 §
Rätt att överklaga beslut enligt denna balk eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken och som inte avses i balkens sjätte
och sjunde avdelningar har även
1. Miljöombudsmannen,
2. Statens naturvårdsverk i frågor som avses i 9-13 kap.
6§
Om Miljöombudsmannen i ett särskilt fell beslutar att inte överklaga
beslut som avses i 5 §, föreligger rätt att överklaga beslutet for
1. en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller
motsvarande organisation på arbetsgivarsidan i frågor som avses i 13
och 14 kap. eller i föreskrifter som meddelats med stöd av något av
dessa kapitel,
2. en sammanslutning av konsumenter i frågor som regleras i 14 kap.
eller i föreskrifter som är utfärdade med stöd av 14 kap.,
3. en intresseorganisation för yrkesfiskare i frågor som avses i 13 kap.
7§
Bestämmelserna i 5 § 1 och 6 § gäller inte beslut som avser
Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.
50
SJÄTTE AVDELNINGEN
Påföljder
1 §
Den som vid hantering eller import eller export av en kemisk produkt,
eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad som är
föreskrivet i 2 kap. 2 § döms för miljöfarlig kemikaliehantering till
böter eller fängelse i högst två år.
4 §
Den som i något annat fell än som avses i 3 § med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. underlåter att lämna uppgifter i en handling eller som i en handling
lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller
2. underlåter att märka en kemisk produkt eller en vara som innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt eller som märker produkten
eller varan med en oriktig uppgift eller utelämnar en uppgift i
märkningen, döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att för-
svåra bedömningen av riskerna för att hälsa eller miljö skall skadas eller
for att en hållbar hushållning med mark och vatten eller material skall
äventyras, för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i
högst ett år.
6§
Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av grov oaktsamhet bryter mot villkor, inskränkningar eller förbud
enligt
1. 5 kap. 3 §,
2. 9 kap. 4 § första stycket, 9, 11, 14 och 15 §§,
3. 10 kap. 1 § första stycket och 3-6 §§,
4. 11 kap. 2, 4, 6, 7 och 9 §§,
5. 13 kap. 6, 20, 23-25, 31-35 och 38 §§,
6. 14 kap. 11 och 12 §§,
7. 16 kap. 8, 12, 14 och 15 §§.
För försök till brott mot 16 kap. 12 § döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.
7 §
Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd
av
1. 9 kap. 16 §,
2. 10 kap. 7 §,
3. 13 kap. 7-10 och 40 §§,
4. 14 kap. 5, 6, och 8 §,
5. 15 kap. 8 och 9 §§,
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
51
6. 16 kap. 6 och 7 §§,
7. 17 kap. 1 §.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
8 §
Är ett brott som avses i 1, 2, 6 eller 7 § grovt, döms till fängelse i lägst
sex månader och högst sex år. Är brott som avses i 3 § grovt döms till
fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen begåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer
omfettande art, innefettat vilseledande av myndighet eller inneburit stora
risker för människors hälsa eller miljön.
9§
För ringa brott döms inte till ansvar enligt detta kapitel.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för
gärningen kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfettas av föreläggandet.
10 §
Om en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har behandlats
med en kemisk produkt eller annan egendom har varit föremål för brott
enligt 1, 2, 6 eller 7 § skall egendomen eller värdet därav samt utbyte
av sådant brott förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.
I övrigt finns bestämmelser om förverkande i 36 kap. brottsbalken.
2§
Miljöskyddsavgiften skall betalas av den fysiska eller juridiska person
som har bedrivit den verksamhet i vilken överträdelsen har skett eller,
om det inte är fråga om en verksamhet, av den person som har vidtagit
den förbjudna åtgärden.
3 §
Miljöskyddsavgiftens belopp skall bestämmas med hänsyn till den fera
eller skada som en överträdelse av det slag som det är frågan om kan
antas medföra samt till de ekonomiska fördelar som en överträdelse av
detta slag allmänt sett kan antas innebära för den som bedriver en
verksamhet eller vidtar en åtgärd som avses i 2 §.
Miljöskyddsavgiften skall, om inte annat följer av 5 §, bestämmas till
lägst femtusen kronor och högst femhundratusen kronor.
Närmare föreskrifter för bestämmande av miljöskyddsavgiften enligt
denna paragraf får meddelas av regeringen.
52
4§ Prop. 1994/95:10
Frågor om miljöskyddsavgift prövas av länsrätten på talan av Bilaga 13
Miljöombudsmannen. Talan väcks genom ansökan.
5 §
Vid synnerligen försvårande omständigheter får länsrätten bestämma
miljöskyddsavgiften till ett högre belopp än som anges i 3 §, dock högst
tio miljoner kronor.
Länsrätten får också jämka eller efterge miljöskyddsavgiften om det
till följd av särskilda skäl skulle vara oskäligt att bestämma avgiften
enligt 3 §.
6§
Fråga om påförande av miljöskyddsavgift får i fell som inte är av större
vikt prövas av Miljöombudsmannen genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till
en överträdelse som avses i 1 § föreläggs miljöskyddsavgiften till
godkännande omedelbart eller inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
dom varigenom miljöskyddsavgift påförts. Godkännande som sker sedan
Miljöombudsmannen gjort ansökan hos länsrätten enligt 4 § är dock
utan verkan.
7 §
Miljöskyddsavgift får inte påföras, om ansökan till länsrätten inte har
delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att
förutsättningarna för att besluta om avgift inträffat.
SJUNDE AVDELNINGEN
Ersättning och skadestånd
i §
Ägare av en festighet och innehavare av särskild rätt till en festighet har
rätt till ersättning för intrång i den utsträckning som anges i 2, 5 och
7 §§. Att i vissa fell även en borgenär som har panträtt i festigheten har
rätt till ersättning framgår av 11 § andra stycket. Om inlösen av
festighet finns föreskrifter i 4 §.
I fråga om ersättning och inlösen gäller expropriationslagen
(1972:719) om inte avvikande bestämmelser meddelas i denna balk.
Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller i fråga om
värdeökning under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid
domstol.
2§
Innebär
53
1. föreskrifter enligt 9 kap. 2 § om vård av förvaltning av Prop. 1994/95:10
nationalparker, Bilaga 13
2. föreskrifter enligt 9 kap. 4, 5 eller 7 § om åtgärder och
inskränkningar beträffande natur- eller kulturreservat,
3. förbud enligt 10 kap. 4 § andra stycket till skydd för vissa biotoper,
eller
4. förbud enligt 11 kap. 5 § tredje stycket beträffande vissa
arbetsföretag att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning
försvåras avsevärt inom berörd del av en festighet, har fastighetsägaren
och innehavare av särskild rätt till festigheten rätt till ersättning av
staten för den skada som de lider. Ersättning utgår dock ej, om skadan
är av mindre omfettning. En föreskrift enligt 9 kap. 2 § om begränsning
av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller öm medför inte
rätt till ersättning.
Innebär en föreskrift eller ett beslut som avses i första stycket 1-3
att det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd, utgår
ersättning endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda
villkor.
Har förbud att vidta åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 9 kap. 6 §
och vägras tillstånd att vidta sådan åtgärd, gäller första stycket.
Har föreskrifter som avses i första stycket beslutats av en kommunal
myndighet med stöd av förordnande enligt 9 kap. 17 § , skall
ersättningen i stället betalas av kommunen.
3 §
Ersättning enligt 2 § skall minskas med ett belopp som motsvarar vad
fastighets- eller rättighetsinnehavaren enligt första stycket av samma
paragraf är skyldig att tåla utan ersättning.
4§
Uppstår i fell som avses i 2 § första stycket synnerliga men när
festigheten används, har fastighetsägaren rätt att få festigheten inlöst i
stället för ersättning enligt 2 §.
8§
I beslut om ersättning enligt 2 § tredje stycket skall anges att
ersättningen skall betalas med ett visst årligt belopp. Om det finns
särskilda skäl får ersättningen räknas av mot ersättning som kan komma
att lämnas enligt 2 § första stycket eller 4 §.
Om det finns särskilda skäl, kan det också på begäran av staten,
kommunen, fastighetsägaren eller annan sakägare festställas att
ersättning enligt 2 § första stycket eller 7 § skall betalas med ett visst
årligt belopp med rätt för staten eller kommunen eller den
ersättningsberättigade att få omprövning vid ändrade förhållanden. I
fråga om ersättning enligt 2 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 28 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).
54
9§
Innan en myndighet fettar ett beslut som kan leda till ersättning enligt
detta kapitel, fär myndigheten förelägga den som vill göra anspråk på
betalning eller inlösen av en festighet att inom viss tid, minst två
månader, göra anmälan om sitt anspråk och ange sina yrkanden vid
påföljd att han annars förlorar sin rätt till talan. Vad som i fråga om
ersättning eller inlösen har avtalats eller förutsatts gälla mellan staten
och sakägare eller mellan kommunen och sakägare gäller även mot den
som efter det att rätten till betalning uppkom har sakägarens rätt till
festigheten.
10 §
Den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen enligt 9 §
skall väcka talan hos fastighetsdomstolen mot staten eller kommunen.
Sådan talan skall väckas inom ett år från det att beslutet på vilket
anspråket grundas har vunnit laga kraft, om inte rätten att kräva
ersättning eller inlösen skall gå förlorad.
När föreskrifter skall meddelas enligt 9 kap. 2, 4, 5 eller 7 § får
staten eller kommunen vid fastighetsdomstolen väcka talan mot en
sakägare för att festställa de villkor som, om föreskrifterna meddelas,
skall gälla för ersättning eller inlösen. Meddelas inte föreskrifter med
sådant innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från
det att målet har avgjorts genom en dom som vunnit laga kraft, skall
domen inte längre vara bindande för parterna.
11 §
Om den ersättning som fastighetsägaren enligt 2 § första stycket har rätt
till är bestämd att betalas på en gång och om festigheten genom det
beslut som föranlett rätten till ersättning minskat i värde så att den kan
antas inte utgöra full säkerhet för en borgenär med panträtt i festigheten
skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.
Om en borgenär som avses i första stycket gör en förlust därför att
ersättningen inte har nedsatts hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till
ersättning av staten eller kommunen för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen efter
överenskommelse mellan staten eller kommunen och den
ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av
domstol. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid
fastighetsdomstolen.
12 §
Har ersättning enligt detta kapitel betalats med anledning av föreskrifter
eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller
ges tillstånd, får fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till
festigheten, om det är skäligt med hänsyn till deras nytta av beslutet och
omständigheterna i övrigt, förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller
en del av den. Detta gäller också, om en åtgärd företagits i strid mot
sådana föreskrifter eller mot sådant beslut om tillståndsvägran och den
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
55
tillsynsmyndighet som enligt 18 kap. 12 § får söka verkställighet eller
handräckning har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid fastighetsdomstolen inom ett
år från det att beslutet som anspråket grundas på vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut, om inte rätten att
föra talan skall gå förlorad.
13 §
Ogillas i ett mål enligt 10 § talan som har väckts av fastighetsägaren
eller den som innehar särskild rätt till festigheten, kan domstolen
förordna att fastighetsägaren skall bära sina egna kostnader, om
fastighetsägaren inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången
uppenbarligen inletts utan skäl får domstolen dessutom förplikta
fastighetsägaren att ersätta motpartens rättegångskostnader.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
56
1 §
Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada, sakskada
och ren förmögenhetsskada som verksamhet på en festighet har orsakat
i sin omgivning.
En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning det visas att den störning som har orsakat
skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten
eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
2§
Detta kapitel gäller inte skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från en elektrisk anläggning i
fell då särskilda bestämmelser gäller.
3 §
Skadestånd utges for skador genom
1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grundvattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. buller,
7. skakning, eller
8. annan liknande störning.
Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291).
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet for ett sådant orsakssamband.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
57
4 §
Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller andra
lössprängda föremål, om skadan orsakats av sprängningsarbete eller av
en annan verksamhet som medför särskild fera för explosion.
5 §
I andra fell än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakats av grävning eller liknande arbete, om den som
utför eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana
skyddsåtgärder som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat
hänseende har brustit i omsorg vid arbetets utförande.
Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om
den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.
6§
Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten
och som brukar festigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.
Om någon annan som brukar festigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt detta
kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom
vårdslöshet.
7 §
Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den, som utan
att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
festigheten i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
festigheten.
8 §
Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de
solidariskt för skadeståndet om inte något annat följer av att
begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av
dem.
Vad de solidariskt ansvariga har betalt i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.
9 §
Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för fram-
tida skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett
visst årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har be-
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
stämts på detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt
med hänsyn till de ändrade förhållandena.
10 §
I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som
fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och
som tillkommer ägaren av festigheten eller en innehavare av tomträtt i
denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i festigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyl-
dige och den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte
har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den
ersättningsskyldige mot att hans fordran i denna del skrivs av på ford-
ringshand lingen.
H §
Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en festighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer
vid användningen, skall festigheten eller fastighetsdelen på ägarens
begäran lösas in av den som bedriver verksamheten.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.
12 §
Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt detta kapitel skall
väcka talan vid den tingsrätt inom vars område den skadegörande
verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits.
Avser ersättningen skada på festighet eller på byggnad eller annan
anläggning på någon annans mark, skall talan dock väckas vid den
festighetsdomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs
eller har bedrivits. Detsamma gäller om någon vill begära gottgörelse
enligt 10 § andra stycket eller fordra inlösen enligt
II §. Gemensamt med ett mål som avses i första eller andra meningen
får fastighetsdomstolen handlägga även andra mål mellan samma eller
olika parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga
omständigheter är lämpligt.
13 §
Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan
medföra en sådan skada som avses i 3 § kan begära prövning av
ersättningsfrågan vid den festighetsdomstol inom vars område
verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
59
14 §
Den som i något annat fell än som förut i detta kapitel sagts vill
framställa enskilt anspråk på grund av miljöferlig verksamhet skall
väcka talan vid den festighetsdomstol inom vars område den miljöferliga
verksamheten i huvudsak utövas eller skall utövas.
15 §
Väcker någon talan vid festighetsdomstol om förbud mot miljöferlig
verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd
till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den
under prövning innan festighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen
förklara målet vilande till dess frågan avgjorts.
16 §
I fråga om rättegångskostnader i mål enligt 11 eller 13 § gäller
bestämmelserna om kostnader i expropriation smål. Om ett yrkande om
inlösen enligt 11 § ogillas, gäller dock bestämmelserna om
rättegångskostnader i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser tillämpas
också i andra mål om skadestånd enligt detta kapitel.
Ogillas talan som avses i 15 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin
rättegångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas
endera.
1 §
För ersättning i vissa fell till den som har lidit skada som avses i 24
kap. skall det finnas en försäkring (miljöskadeförsäkring) med villkor
som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. Den som utövar miljöferlig verksamhet som enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken kräver
tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med belopp som
framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalen-
derår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
i första stycket.
2§
Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller
sakskada som avses i 24 kap. om
1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 24 kap. men inte kan
få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,
eller
2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
60
Prop. 1994/95:10
Bilaga 13
3 §
Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom trettio da-
gar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till till-
synsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får
förelägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett
sådant föreläggande får inte överklagas.
Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild
lag.
2. Förslag till Lag om Koncessionsnämnden för miljöskydd
Nämndens uppgifter
1 §
Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt vad som föreskrivs i
miljöbalken ärenden om tillstånd till miljöferlig verksamhet och om
överklagande av ärenden.
2 §
Koncessionsnämnden skall bereda och lämna yttrande till regeringen i
ärenden enligt 5 kap. miljöbalken. Om nämndens handläggning och om
ansvar for kostnader som därvid kan uppkomma gäller vad som sägs i
13 kap. 16 och 17 §§ miljöbalken.
3 §
Beslut i ärenden enligt bilavgaslagen (1986:1386) får överklagas hos
Koncessionsnämnden enligt vad som sägs i den lagen.
Nämndens sammansättning m.m.
4 §
Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid
förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning av ansökan
eller avskrivning av ärende samt vid handläggning av överklagande av
nämndens beslut, kan nämnden bestå av ordföranden ensam.
5 §
Ordföranden skall vara lagferen och erferen i domarvärv. En ledamot
skall ha sakkunskap och erferenhet i tekniska frågor. En ledamot skall
ha erferenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Statens
naturvårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erferenhet av industriell
verksamhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömning i huvudsak
avser kommunala förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå
en person med erferenhet av kommunal verksamhet.
Ledamot i nämnden skall vara svensk medborgare och får inte vara Prop. 1994/95:10
underårig eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § Bilaga 13
föräldrabalken.
Regeringen förordnar ordförande och övriga ledamöter samt ersättare
for dem. Bestämmelserna om ledamot gäller också i fråga om ersättare.
6§
Regeringen kan föreskriva att det skall finnas mer än en avdelning i
Koncessionsnämden. Vad som sägs om Koncessionsnämnden gäller
också för en avdelning i nämnden.
7§
Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare gäller
också för ledamöterna i Koncessionsnämnden.
Förfarandet hos nämnden m.m.
8 § Särskilda regler om förfarandet hos nämnden i ärenden om tillstånd
till miljöfarlig verksamhet och i ärenden om överklagande finns i 13
och 20 kap. miljöbalken.
När nämnden prövar överklagade ärenden om miljöferlig verksamhet
gäller i fråga om nämndens handläggning vad som sägs 13 kap. 16 och
17 §§. Till besiktning på platsen och sammanträde kallas parter och
klagande samt de statliga och kommunala myndigheter som har ett
väsentligt intresse att bevaka i frågan.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen föreskriver.
62
gotab 47010, Stockholm 1994