Skolornas
arbetsformer och datoranvändningen i
skolan18 7.7
Tekniska
och naturvetenskapliga ämnen18 7.8
Studiestöd20
Hemställan22
1.
Våra utgångspunkter
Sambandet mellan bildning, utbildning och kunskap å ena
sidan och humanism i samhället samt värdighet och
livschanser för människor å den andra är lätt att påvisa.
Likaså är naturligtvis sambandet mellan kunskap och
ekonomiskt framåtskridande uppenbart och känt.
Det ekonomiska framåtskridandet i vår tid och inte minst
den explosionsartade utvecklingen i möjligheterna att till
små kostnader samla och sprida information ökar betydelsen
av utbildning och kunskaper inom snart sagt alla områden,
samtidigt som kraven på kunskapen förändras.
Snabb utveckling och informationsspridning förkortar
livslängden hos åtskillig kunskap. Samtidigt ökar betydelsen
av människors förankring i sin kultur och historia. I en värld
med krympande avstånd och internationell integration växer
kraven på språkkunskaper och kommunikativa färdigheter.
Enligt vår mening är denna utveckling en utmaning och en
möjlighet. Men den kräver att ett antal grundläggande
utgångspunkter i synen på utbildning slås fast och därmed
att ett antal myter som tidigare satt sin prägel på svensk
utbildnings- och forskningspolitik avlivas.
För det första finns det inga substitut för kvalitet. Syftet
med all utbildning, från första grundskoleklass till högsta
doktorandkurs, måste vara att uppnå hög kvalitet i form av
goda kunskaper hos den studerande. Det faktum att
resursinsatser är lättare att kontrollera än utfall eller att
kvantitativa variabler är lättare att mäta än kvalitativa, är
ingen orsak för staten att avstå från att utveckla styr- och
utvärderingssystem som fokuserar på kvalitet och utfall. Det
är också viktigt att slå fast att det inte är att visa respekt för
den enskilde att förtiga sanningen för den elev som inte
tillägnar sig tillräckliga kunskaper eller att ett lärosäte inte
är så bra som det borde. Tvärtom är detta ansvarslöst mot
de studenter som spenderar tid i utbildningsväsendet och de
medborgare som bekostar detsamma.
Det är därför beklagligt att den socialdemokratiska
regeringen genomfört förändringar som förbudet mot betyg
i vissa årskurser, avskaffandet av godkändgränsen i
grundskolan och föreslagit borttagande av kvalitetspremien
i den högre utbildningens resurstilldelningssystem. Denna
nedtoning av kvalitetsaspekten innebär också en utveckling
som går på tvärs mot tendenserna inom alla andra OECD-
länder, tillbaka till ett 70-talstänkande.
För det andra kommer utbildningens uppgift att förändras
från att vara en introduktion till arbetsmarknaden till att vara
en del av det livslånga lärandet. Alltfler kommer att behöva
byta arbete eller yrkeskunskap flera gånger under livet och
alla kommer att kontinuerligt behöva förnya och komplettera
sin kompetens. För att idén om livslångt lärande skall vara
mer än en paroll krävs dock att arbetet med att utveckla
ekonomiskt och praktiskt genomförbara former för detta ges
hög prioritet. Hit hör exempelvis idéerna om individuella
utbildningskonton som presenterades under den borgerliga
regeringstiden.
För det tredje är all kunskap och inlärning individuell.
Inlärning av god kvalitet är inte passiv konsumtion av färdiga
menyer utan något som måste skräddarsys och kontinuerligt
utvecklas av dem som lär och dem som lär ut. Detta innebär
att decentraliseringen och avregleringen av hela
utbildningsväsendet måste fortsätta samtidigt som familjers
och studerandes rätt och praktiska möjlighet att välja
lärosäte -- oavsett ägandeform -- måste värnas och utvecklas
vidare.
Inom skolan får inte decentraliseringen bara bli en
överflyttning av statlig politisk styrning till kommunal
politisk styrning. Ambitionen på sikt måste vara att göra den
enskilda skolan till en autonom enhet, primärt ansvarig inför
de berörda eleverna och föräldrarna, men med distinkta
kvalitetsmål och mått att uppfylla.
Inom den högre utbildningen måste en ökad mångfald av
lösningar, arbetsmetoder och utbildningsutbud eftersträvas.
Till följd av den nya friheten men även internationaliseringen
som leder till ökad konkurrens mellan universitet och
högskolor i olika länder, sker denna utveckling snabbt. Det
är därför lätt att förstå den oro som nu sprids bland studenter,
lärare och forskare efter den nya regeringens signaler om
återgång till mer av likriktning, hierarki och statlig styrning.
För det fjärde måste utbildningsväsendets traditionella
gränser övervinnas. Kulturskillnaderna mellan skolans olika
nivåer, mellan skola och högre utbildning, mellan
yrkesutbildning och teoretisk utbildning och mellan
utbildning och forskning, måste överbryggas.
Moderaterna förordar en ordning där varje nivå inom
utbildningssystemet också ges ett ansvar för tidigare nivå,
genom exempelvis ett faddersystem där enskilda
gymnasieskolor och universitet får ett speciellt ansvar för att
stödja och informera vissa grund- och gymnasieskolor. Det
blir också alltmer angeläget att utveckla nya
utbildningsformer som i dag inte kan komma till stånd därför
att de inte entydigt uppfyller kraven för vare sig gymnasial
eller högre utbildning.
Viktiga initiativ på detta område togs under den borgerliga
regeringstiden, bl.a. med förslag om kvalificerad
lärlingsutbildning och en särskild utredning om kvalificerad
eftergymnasial utbildning.
Lärarutbildningen måste reformeras i syfte att höja
lärarnas kompetens och status, skapa större bredd i
lärarkompetensen och kombinationer av kunskaper men
också för att markera framtida lärares roll som handledare i
inlärning snarare än undervisare.
Ytterligare några högskolor bör ges en i förhållande till
staten fristående ställning. En satsning på ytterligare ett
universitet i Stockholmsområdet är av nationell betydelse.
1.1 Agenda 2000 -- med sikte på sekelskiftet
I projektet ''Agenda 2000 -- kunskap och kompetens för
nästa århundrade'' påbörjades en bred diskussion om det
svenska samhällets långsiktiga kompetensbehov och om
utbildningens och forskningens villkor och roller. I form av
uppsatser och analyser och genom ett antal större regionala
konferenser skapades och samlades underlag om kunskaps-
och kompetensfrågor i ett längre perspektiv. De första
analyserna av resultaten visade på behov av ytterligare
förändringar. Starkt sammanfattade berör de nödvändigheten
av att långsiktigt bygga ut utbildningsväsendets kapacitet,
behovet att stärka incitamenten för kunskapsutnyttjande och
kompetensutveckling och behovet av en fortsatt förändring
av utbildningens och forskningens organisation och struktur.
Resultaten ligger till grund för Moderata samlingspartiets
långsiktiga utbildningspolitiska strävanden.
2. Tre år av utveckling och förnyelse 2.1
Målstyrning och lokalt ansvar
I slutet av 1980-talet beslöt riksdagen om ett nytt
styrsystem för hela det offentliga skolväsendet som nu har
genomförts. Riksdag och regering skall lägga fast generella
och riksgiltiga mål för skolan, medan det fulla driftsansvaret
för verksamheten ligger hos kommunerna. Statsbidraget till
skolan ingår numera i det samlade statsbidraget till
kommunerna.
Det grundläggande styrdokumentet är skollagen.
Regeringen fastställer läroplaner och för grundskolans del
kursplaner. Dessutom tas en nationell utvecklingsplan för
skolväsendet fram vart tredje år. Mål och resultatstyrning
förutsätter uppföljning och utvärdering samt tydliga och
utvärderingsbara mål.
Den borgerliga regeringen lade 1993 fram förslag till en
ny gemensam läroplan för det obligatoriska skolväsendet
(Lpo 94) som riksdagen antog. Den nya läroplanen träder i
kraft höstterminen 1995 och skall vara fullt genomförd
läsåret 1998/99. Samtidigt antogs en ny läroplan för det
frivilliga skolväsendet (Lpf 94), dvs. för gymnasieskolan,
kommunala vuxenutbildningen, gymnasiesärskolan och
särvux som i huvudsak redan trätt i kraft. De nya
läroplanerna tydliggör skolans ansvar att förmedla och
förankra de värden vårt samhällsliv vilar på. Barn och
ungdomar måste lära sig vad som är rätt och fel och i
samverkan med hemmen har skolan här en viktig uppgift.
Kraven på allsidig undervisning av hög kvalitet markeras.
Utrymmet för lokala pedagogiska bedömningar vidgas
liksom valmöjligheterna för eleverna.
Riksdagen beslöt vid samma tillfälle införa nya
betygssystem för såväl grundskolan som gymnasieskolan.
De nya betygen var målrelaterade, dvs. skulle sättas i
förhållande till i förväg bestämda kunskapskriterier.
Kursplanernas utformning med tydliga ''mål att uppnå''
säkrar elevernas grundkunskaper. Skolornas ansvar att
kontinuerligt informera elever och föräldrar om skolans
bedömning av den enskildes studieresultat i form av
utvecklingssamtal slogs fast, obligatoriska skriftliga
omdömen fr.o.m. årskurs 5 och nationellt reglerade betyg i
6 steg fr.o.m. årskurs 7. I gymnasieskolan, som numera är
kursutformad, skall de nya målrelaterade betygen sättas efter
varje avslutad kurs.
2.2 Rätt att välja skola och fler friskolor
Under hela 1980-talet fördes debatt om valfriheten i
skolan. Bakgrunden var att svenskt skolväsende genom
socialdemokratisk politik likriktats och att förutsättningarna
för att starta och driva fristående skolor var dåliga.
Socialdemokraterna tvingades också, av en mycket stark
opinion, att i några steg öka utrymmet för alternativ inom
och utanför det offentliga skolväsendet. De verkliga
förändringarna kunde dock genomföras först under ledning
av en borgerlig regering. Genom ett antal reformer har rätten
att välja skola blivit en möjlighet för alla. Rätten att välja
skola också inom det offentliga skolväsendet skrevs in i
skollagen. Reglerna för bidrag till de fristående skolorna
reformerades med syfte att de skall ha med de offentliga
skolorna likvärdiga ekonomiska villkor.
Resultaten av dessa valfrihetsreformer är mycket positiva.
Antalet fristående skolor har ökat. Vid regeringsskiftet 1991
fanns cirka 80 fristående skolor. 1994 var motsvarande siffra
cirka 250. Dessutom ligger cirka 150 ansökningar om
godkännande av nya fristående skolor för prövning hos
Skolverket. Antalet elever i fristående skolor fördubblades
under perioden 1991--1994. Det faktum att de fristående
skolorna tillförsäkrades bidrag samt tydliga regler för
elevavgifter har gjort att dessa avgifter minskat kraftigt, till
en genomsnittlig nivå som innebär att de numera är lägre än
avgifterna för kommunal barnomsorg.
De nya fristående skolorna finns över hela landet, i tätorter
och i glesbygd. Den kritik som hävdade att ökad valfrihet
enbart skulle gynna storstäder har visat sig vara fel. Många
fristående skolor har startats på mindre orter, ibland i
samband med att kommunen lagt ner en offentlig skola.
Fristående skolor förutsätter och skapar ett frivilligt
engagemang av föräldrar, personal och andra i närområdet,
vilket gör det möjligt att driva också mindre skolor, något
som visat sig svårt i kommunal regi. De nya friskolorna har
olika inriktning och profil. Många skolor har en alternativ
pedagogisk inriktning.
Genom att alla familjer numera har ekonomiska
möjligheter att välja också en fristående skola har valfriheten
vidgats. Det är ett av skälen till att denna fråga är central i
moderat politik. Ett annat skäl är att fler skolor med
varierande profil och huvudmän vitaliserar skolväsendet och
bidrar till dess utveckling.
Syftet med valfrihet i skolväsendet är i första hand att
skapa fler möjligheter för elever och familjer och i andra
hand att skapa drivkrafter för pedagogisk förnyelse och
kvalitetsförbättring hos lärare och skolledare. När
socialdemokraterna talar om valfrihet, tycks syftet däremot
primärt vara att ge kommunerna fler val. Att, såsom
socialdemokraterna förutskickat, låta kommuner besluta om
stödet till friskolorna och utöva tillsyn över dessa riskerar att
reducera valfriheten och tillkomsten av nya fristående skolor.
Det kommer dessutom att leda till rättsosäkerhet hos de
fristående skolorna och deras elever och bana vägen för ett
godtycke, där den enskildes möjligheter att välja är beroende
av om kommunen är borgerligt styrd eller ej.
2.3 Friare högskolor och universitet
Beslutet att frigöra universiteten och högskolorna från
statlig detaljreglering bygger på insikten om att statens roll
vad avser högre utbildning och forskning måste vara tydlig
men begränsad om goda resultat skall nås. Därigenom ges
friare spelrum för högskolor, universitet och forskare att
finna optimala former för att nå sina långsiktiga mål. En
hörnsten i ett system med fria och oberoende universitet och
högskolor är varje lärosätes rätt och ansvar att svara för den
egna antagningen och sätta kvalitetskraven. Studentens
önskemål, rätt och förmåga sätts därigenom i centrum för
den bästa utbildningen.
Genom ett nytt resurstilldelningssystem gavs studenternas
val och kvalitetskrav stor och konkret betydelse för den
högre utbildningens utveckling. Statens ansvar för den högre
utbildningen utövas numera i form av s.k. långsiktiga
utbildningsuppdrag samt genom kvalitetskontroll under
ledning av Universitetskanslern. Universitets- och
Högskoleämbetet lades ner. Två högskolor, Chalmers
Tekniska högskola och Högskolan i Jönköping, överfördes i
stiftelseform och fler fria högskolor gavs examensrätt.
Under borgerlig ledning utökades satsningen på svensk
forskning kraftigt, bl.a. med hjälp av medel från de nu
avvecklade löntagarfonderna. En målmedveten och entydig
satsning på kunskapsinvesteringar angavs som avgörande för
om Sverige skulle kunna återta en tätposition bland världens
industriländer.
De nya forskningsfinansiärerna är av särskild betydelse.
Sammanlagt tio stiftelser med ett kapital om nära 20
miljarder kronor etablerades. En stiftelse för strategisk
forskning inom teknik, naturvetenskap och medicin, en
stiftelse för miljöstrategisk forskning samt en särskild
uppgift inom Riksbankens jubileumsfond för stöd till
kulturvetenskaplig forskning spelar en speciell roll för att
stödja forskare med förutsättningar att nå världsklass. Medel
har också reserverats för en vidgad internationalisering av
utbildningen och forskningen, till stöd för mindre och
medelstora högskolors forskning i samarbete med
näringslivet, till forskning på vårdområdet och till insatser
för att öka användningen av modern informationsteknologi.
Mellan åren 1991 och 1994 ökade antalet platser vid
högskolor och universitet med 30 procent i syfte att inleda
en nödvändig utbyggnad av den mest kvalificerade
utbildningen. På detta område släpar Sverige efter till följd
av mångåriga socialdemokratiska försummelser. Fler
ungdomar än tidigare påbörjade en högre utbildning. Läsåret
1992/93 beräknades 15 procent av landets 19-åringar ha
påbörjat en sådan utbildning. Motsvarande siffra under
1980-talet var 5 procent. Fler och fler studenter slutförde sina
studier och tog examen. Nivåerna var vid periodens slut
högre än under de tidigare rekordåren i början av 1970-talet.
2.4 Oppo(s)itionen en bromskloss
Den förnyelse av svensk utbildning som genomfördes
under den borgerliga regeringens mandatperiod sufflerades
inte av nytänkande och framtidsinriktade förslag från den
socialdemokratiska oppositionen. Den decentralisering av
ansvaret för skolan som inletts av en tidigare
socialdemokratisk regering ifrågasattes kontinuerligt med
krav på statliga ingripanden och pekpinnar mot
kommunerna. I betygsfrågan uppnåddes relativ enighet i den
första delen av arbetet. Inför de avgörande besluten om
betygen i grundskolan valde socialdemokraterna att återgå
till en för partiet mer traditionell, betygsfientlig inställning.
Den borgerliga regeringsperioden gav hög prioritet både åt
strukturella förändringar och resurser inom högre utbildning
och forskning. Morgondagens samhälle kräver en flexibilitet
och dynamik i de administrativa strukturer som omger
utbildning och forskning.
Socialdemokraternas ståndpunkt i frigörelse- och
moderniseringsarbetet var negativ eller starkt motsträvig.
Förslaget att avveckla de centrala ämbetsverken motsatte sig
socialdemokraterna. Resurstilldelningssystemet för
grundutbildningen försökte man bromsa med i sig
motsägelsefulla argument. Satsningarna på forskning
motarbetades.
3. Socialdemokratisk återställarpolitik
Regeringsskiftet 1994 innebar ett stopp för
förnyelsearbetet. Två förslag för att riva upp fattade beslut
har redan hunnit passera riksdagen. De nya betyg för
grundskolan som riksdagen fattat beslut om revs upp innan
de hunnit träda i kraft. Det socialdemokratiska betygssystem
som nu kommer att införas har inte varit föremål för vare sig
någon mer grundlig beredning eller något remissförfarande.
Betyg i tre steg skall ges först i årskurs 8 och skriftliga
omdömen kommer endast att ges till de föräldrar som begär
det.
Förutom att den politik socialdemokraterna nu slagit in på
innebär att betyg i framtiden ges för sent, innebär den
minskning av antalet steg som genomförs att betygen blir
sämre när det gäller att informera om elevens kunskaper och
därmed också som pedagogiskt verktyg. Att skriftliga
omdömen endast skall ges på föräldrarnas begäran innebär
att elever som saknar aktivt stöd hemifrån missgynnas.
Sammantaget anser vi att det är de elever som har
studiesvårigheter och låg motivation som förlorar allra mest
på den socialdemokratiska betygspolitiken. Risken är också
stor att invandrarföräldrar inte kan eller vågar ställa krav på
skolan och därför inte får den tydliga information om elevens
studieresultat som skulle behövas.
Socialdemokraternas förändring av det nyss fattade
betygsbeslutet innebär också att godkänd-nivån i
grundskolan avskaffas. Den förändringen är ologisk och
riskerar att drastiskt reducera kvaliteten i skolväsendet. En
målstyrd skola innebär att staten formulerar klara och
mätbara kvalitetsmål för skolan som sedan
skolhuvudmannen får uppnå med stor frihet vad gäller
arbetsmetoder och resursallokering. Nivån ''godkänd''
markerar just minimikravet på vilka kunskaper
skolhuvudmännen är skyldiga att ge eleverna i grundskolan.
När denna nivå avskaffas, finns inte längre en entydig och
mätbar norm för kvaliteten och därmed försvåras eller t.o.m.
omöjliggörs för statsmakten att ställa kvalitetskrav på
skolan. På sikt är detta ett grundskott mot den goda skolan.
Från regeringen har aviserats att stödet till fristående
skolor skall försämras och att reglerna för godkännande av
nya skolor skall skärpas. En debatt mellan olika
socialdemokrater om hur valfriheten skall begränsas har
förts. Av budgetpropositionen framgår att regeringen skall
tillsätta en parlamentarisk beredning för att bl.a. behandla
frågor som rör bidrag, avgifter, godkännande av och tillsyn
över de fristående grundskolorna. Enligt vår mening är det
onödigt att tillsätta en beredning för att reda ut
socialdemokraternas interna politiska bekymmer. Detta bör
ges regeringen tillkänna.
När det gäller den högre utbildningen har regeringen visat
en påtaglig irritation över universitetens, högskolornas och
forskningens ökade frihet från statlig styrning. Omedelbart
efter regeringstillträdet inleddes en kampanj mot de
nybildade forskningsstiftelserna. Sedan förhoppningarna om
att på laglig väg kunna konfiskera stiftelsernas kapital
kommit på skam, inleddes i stället påtryckningar mot
stiftelsernas ledningar för att få dessa att uppge sin
självständighet.
I årets budgetproposition beskriver regeringen sin syn på
den högre utbildningens förhållande till staten.
Beskrivningen signalerar ett återtåg till ett centralistiskt 70-
talstänkande som varken är idémässigt acceptabelt eller ens
möjligt med den snabba förändring som kännetecknar det
moderna samhället. Socialdemokraterna accepterar inte
värdet av fria intellektuella centra utan ser universitet och
högskolor blott och bart som myndigheter under den centrala
statsmakten.
I detta hänseende går en skarp skiljelinje gentemot
moderaternas syn på den avancerade utbildningen och
forskningen.
Universitet och högskolor fick genom regeringens förslag
i prop. 1994/95:25 med hänvisning till arbetsmarknadsläget
i uppdrag att utbilda ytterligare 4 000 studenter. Regeringen
aviserade också på mycket lösa grunder en återgång till
central antagning inom den högre utbildningen. Ett förslag i
detta syfte aviseras i budgetpropositionen.
3.1 Infrastruktur eller arbetsmarknadspolitiskt dragspel?
Utbildning och forskning utgör Sveriges intellektuella
infrastruktur. Eftersätts den intellektuella infrastrukturen blir
skadorna allvarliga, långsiktiga och svåra att reparera. Det
visade sig tydligt under 1980-talet då den dåvarande
regeringen trots många propåer, t.ex. från UHÄ 1989,
vägrade att öka dimensioneringen av den högre
utbildningen. Under samma period uppkom svåra problem
med underhåll av fastigheter m.m. för universitet och
högskolor.
Under perioden 1991--94 byggdes den högre utbildningen
ut kraftigt, kombinerat med stora ansträngningar att höja och
säkra kvaliteten. Expansionen försvårades och begränsades
av åttiotalets försummelser. Bristande tillgång på
kvalificerade lärare, utrustning och godtagbara lokaler kan
inte korrigeras på några månader eller ens ett par år.
Högre utbildning måste bedrivas i ett långsiktigt
perspektiv. Underlåtenhet att respektera detta drabbar både
de anställda inom utbildningssystemet och framför allt de
studerande. Högre utbildning innebär dessutom ett stort
ekonomiskt åtagande för den enskilde studenten genom
studiefinansieringen. Denne har därför ett rättmätigt krav på
hög standard i undervisningen. Kan inte en sådan garanteras
blir den högre utbildningen en form av förvaring, inte en
investering för den enskilde och för samhället.
När regeringen nu föreslår att också universiteten och
högskolorna skall bli en del av arbetsmarknadspolitiken, när
medvetna kvalitetssänkande överinskrivningar föreslås och
när förslag framläggs om nedskärningar av
grundutbildningsanslagen går man på tvärs med Sveriges
långsiktiga kunskapsintressen.
Socialdemokraternas snabba ''återställare'' visar att man
ingenting lärt av gamla misstag. Ambitionen från den förra
regeringens sida att ge långsiktiga förutsättningar för den
högre utbildningens och forskningens kvantitativa och
kvalitativa utveckling bryts. De riktlinjer i detta avseende
som riksdagen godkände på grundval av förslag i
propositionen 1993/94 ''Konkurrenskraft genom kvalitet''
elimineras.
Budgetpropositionen står i bjärt kontrast till tidigare
socialdemokratiska vallöften. Våren 1993 deklarerade
socialdemokraterna att de var beredda att över statsbudgeten
förstärka forskningen med samma volym resurser som de
nya forskningsstiftelserna skulle generera. Så sent som den
16/9 1994 skrev nuvarande utrikesministern Lena Hjelm-
Wallén, då (s)-talesman i utbildningsfrågor i Norrbottens-
Kuriren:
''Forskning är för socialdemokraterna ett prioriterat
område. Vi har inga planer på att sänka nivån på samhällets
forskningsinsatser. Socialdemokratin kommer även i
framtiden att vara en garant för en stark svensk forskning.''
Av detta måste man dra slutsatsen att socialdemokraternas
löften inte är avsedda att hållas. På sådana grunder kan inte
ett lärandets samhälle byggas.
3.2 Kvalitetspremien slopas
När den borgerliga regeringen utarbetade det nya
resurstilldelningssystemet skedde det i etapper. I en första
del utformades förslag till dels en prestationsrelaterad
ersättning, dels s.k. studentpeng. Då förslaget redovisades
betonade regeringen att en tredje del, ämnad att stimulera
kvalitetsutvecklingen, senare skulle komplettera systemet.
Socialdemokraterna gick vid detta tillfälle längre och
hävdade att det nya systemet inte borde införas förrän
kvalitetsfaktorn var tillgodosedd, trots att man var positiv till
huvudinriktningen.
När regeringen efter ett omfattande utredningsarbete
återkom i frågan våren 1994 och föreslog införandet av den
s.k. kvalitetspremien i resurstilldelningssystemet, bytte
socialdemokraterna åsikt och motsatte sig förslaget. Denna
politiska kovändning följer regeringen nu upp med en -- milt
uttryckt -- förbluffande motivering. Man anser att den
koppling mellan Kanslersämbetets expertgranskning av
läroanstalternas kvalitetsutvecklingsprogram och
resurstilldelningen som kvalitetspremien innebär skulle
kunna ge utrymme för godtycke, centralism och politisering.
Några motsvarande risker ser man dock inte med den
alternativa ordning som skisseras, nämligen att regeringen
själv skall bedöma i vilket fall Kanslersämbetets
granskningar skall leda till konsekvenser för
resurstilldelningen!
Förslaget att avveckla kvalitetspremien ger besked om att
regeringen nonchalerar kvaliteten. Detta besked förstärks av
att regeringen samtidigt föreslår en betydande nedskärning
av insatserna genom grundutbildningsrådet.
Grundutbildningsrådets verksamhet fyller en utomordentligt
viktig roll i arbetet på att utveckla grundutbildningen och
höja dess kvalitet. Under den korta tid som rådet har existerat
har det lämnat viktiga bidrag för att höja grundutbildningens
status.
4. Långsiktig utbildningsstrategi i stället för
socialdemokratiskt tuvhoppande
De stora utmaningar Sverige står inför kräver en
konsekvent och långsiktig utbildnings- och
forskningspolitik. Kvaliteten måste hävdas på alla nivåer.
Under den borgerliga regeringsperioden lades grunden för
en utbildning med en sådan inriktning. Dessvärre äventyras
denna långsiktiga utbildningsstrategi av den
socialdemokratiska politiken.
4.1 Ersättningen för grundutbildningen minskas
Moderaterna accepterar inte de nedskärningar av den
högre utbildningen som regeringen föreslår. De står i en
direkt strid med den tillväxtorienterade nödvändiga satsning
som ett offensivt budgetarbete måste bygga på. Vår
budgetpolitik syftar till att frigöra krafter för tillväxt, inte
krympa förutsättningarna. Den ersättning för
grundutbildningen som universitet och högskolor får
innevarande budgetår är beräknad med utgångspunkt i ett
omfattande utredningsarbete inom ramen för
högskoleutredningen. Vid de två tillfällen riksdagen hittills
har behandlat dessa ersättningsprinciper har inga
invändningar rests från något håll mot kostnadsnivån.
Universitet och högskolor gör nu extraordinära insatser för
att utföra de utbildningsuppdrag som statsmakterna har
beslutat om under senare år. De förändringar i
resurstilldelningssystem som genomförts har bl.a. syftat till
att ge läroanstalterna goda planeringsförutsättningar,
samtidigt som de stimulerar till god hushållning med
resurser.
En konsekvens av att det nya resurstilldelningssystemet är
prestationsinriktat har blivit en kraftig rationaliseringseffekt.
Hösten 1993 konstaterades att denna kunde beräknas till över
800 miljoner kronor. Att ovanpå denna åtstramning lägga en
nedskärning, vilket regeringen förordar, innebär ett slag mot
kvaliteten i utbildningen.
Regeringen själv medger att kvaliteten i utbildningen
kommer att påverkas negativt av de förslag som
budgetpropositionen innehåller. Samtidigt kastar regeringen
fram illa genomtänkta arbetsmarknadsinsatser inom den
högre utbildningens ram.
Vi finner en sådan politik ansvarslös. Vi är beredda att
genomföra kraftiga besparingar på statsbudgeten för att
förbättra statsfinanserna. Dessa besparingar bör emellertid
göras på ett sådant sätt att en långsiktig tillväxt samtidigt
främjas. Att som regeringen medvetet eftersätta den högre
utbildningens kvalitet är inte förenligt med en sådan politik.
4.2 Professurer vid mindre och medelstora högskolor
Riksdagen lade våren 1994 fast långsiktiga principer för
såväl universiteten och fackhögskolorna som de mindre och
medelstora högskolornas uppgifter.
Riksdagen beslutade också om vissa riktlinjer för
utvecklingen av forskning och forskarutbildning vid mindre
och medelstora högskolor i samverkan med universitet och
tekniska högskolor. Under innevarande budgetår har dessa
riktlinjer börjat få praktiskt genomslag. Inom ramen för
samarbete mellan universitet och vissa av högskolorna finns
redan i några fall professorer som utför huvuddelen av sitt
arbete vid en sådan högskola.
Regeringen föreslår att möjlighet nu skall öppnas för
inrättande av professurer vid de mindre och medelstora
högskolorna. Inbakat i en budgetproposition avger man
därmed ett förslag med vittgående forskningspolitiska
konsekvenser.
Den yttersta konsekvensen av förslaget att vidga rätten att
inrätta professurer till de mindre och medelstora
högskolornas styrelser blir att statsmakterna säger sig vara
beredda att tillföra dessa högskolor också de övriga resurser
som krävs för att professorernas verksamhet skall kunna
bedrivas. En sådan politik splittrar begränsade resurser på ett
sätt som äventyrar Sveriges vetenskapliga
konkurrensförmåga.
4.3 Forskning och utveckling
Såväl högre utbildning som forskning kräver långsiktigt
stabila förutsättningar. Allra tyngst väger det behovet i fråga
om forskningen och forskarutbildningen. Forskningsprojekt
kräver fleråriga planeringshorisonter. Forskarutbildningen är
i normalfallet längre än merparten av all annan utbildning
på lägre nivåer. Arbetet med kunskapsöverföring mellan t.ex.
universitet och näringsliv kräver utveckling av nätverk och
uppbyggnad av kunskap om förhållandena i respektive
sektor, vilket kräver lång tid.
I budgetpropositionen förslår regeringen neddragningar på
fakulteter, forskningsråd och flera sektorsorgan.
Tyngdpunkten i besparingarna ligger inom utbildnings- och
jordbruksdepartementens områden. Grundforskning och
forskarutbildning drabbas därmed hårt.
Moderata samlingspartiet anser att forskningen har mycket
stor betydelse såväl för att värna grunderna för ett öppet,
dynamiskt samhälle som för att främja framåtskridandet i en
tid när kunskaper blivit ett allt viktigare konkurrensmedel.
Bara genom att ligga i den absoluta forskningsfronten på
viktiga områden kan Sveriges intressen främjas. En sådan
nödvändig forskning kan inte bedrivas utan att staten ger
stabila ekonomiska och organisatoriska ramvillkor. Detta är
regeringens och riksdagens centrala uppgift i
sammanhanget.
De resurser och den struktur för finansiering som vi
medverkade till under förra mandatperioden var avvägda så
att de skulle göra det möjligt för svensk forskning att nå en
internationell tätposition inom en rad områden, reducera
risken för sådana missgrepp i forskningsfinansieringen som
en stark centralisering alltid medför samt lämna största
möjliga frihet för kvalificerade professionella bedömningar
av var resurserna skulle satsas.
Betydelsen av forskarnas egna organ, fakulteterna och
forskningsråden, underströks. Tillkomsten av de nya
forskningsstiftelserna öppnade möjligheter för de gamla
organen att renodla och effektivisera sin verksamhet,
samtidigt som svensk forskning genom stiftelserna fick
finansiärer som skulle fungera oberoende av en nyckfull
statlig budgetpolitik. Mångfalden förstärks därmed.
Vi motsätter oss föreslagna neddragningar av
fakultetsanslagen. De förstärkningar som riksdagen
beslutade om för forskningens del 1993 och 1994, främst
genom tillkomsten av forskningsstiftelserna, förutsätter att
den basorganisation som fakulteterna utgör kan fungera väl.
Fakultetsanslagen finansierar främst grundforskning och
forskarutbildning, vilket är det fundament som krävs för
strategisk och sektoriell forskning samt industriell forskning
och utveckling.
Forskningsrådens uppdrag är på samma sätt väsentligt och
stabilt förankrat i forskarsamhället. Rådens roll som garanter
för det fria kunskapssökandet, den ''nyfikenhetsforskning''
som ligger bakom epokgörande upptäckter i vårt samhälle
måste värnas och balansen gentemot andra
forskningsinsatser hävdas.
Regeringens förslag är enligt vår mening uttryck för en
kortsynthet som hotar själva fundamentet för den utveckling
efter krisen som Sverige måste klara. På samma sätt som vi
tidigare hävdat i fråga om den högre utbildningen måste de
nödvändiga besparingarna genomföras på ett strukturellt
riktigt sätt. Att minska investeringarna i sådant humankapital
som vårt land behöver alltmer är direkt oklokt!
Vi är däremot beredda att spara på den enligt vår mening
rikligt tilltagna budget som disponeras av
Arbetarskyddsverket, Arbetsmiljöinstitutet, Institutet för
Arbetslivsforskning och Arbetsmiljöfonden utöver vad
regeringen föreslår. En sådan besparing kan göras utan de
konsekvenser för vårt lands långsiktiga konkurrensförmåga
som regeringens nedskärningsstrategi skulle leda till.
De förslag vi här har redovisat skulle ge de nya och fria
forskningsstiftelser, som regeringen vill dra in resurser från
och göra till en direkt utlöpare av statsmakten, möjlighet att
tillfullo koncentrera sig på de uppgifter som är deras.
Uppbyggnaden av den nödvändiga kunskapen skulle därmed
kunna fullföljas parallellt med att saneringen av
statsfinanserna genomförs.
4.4 Fria universitet och högskolor
Regeringen förbereder enligt budgetpropositionen
åtgärder i syfte att åter centralisera universiteten och
högskolorna. Politiker skall återinträda i universitetens och
högskolornas styrelser, antagningssystemet skall
centraliseras och en ny central högskolemyndighet inrättas.
Det är att gå fel väg.
I stället för att återcentraliseras bör universitetens och
högskolornas frihet värnas. I detta syfte kan och bör den
frigörelseprocess som den förra regeringen initierade
förstärkas.
Inom ramen för Agenda 2000-arbetet aktualiserades
möjligheterna för universitet och högskolor med fasta
forskningsresurser att mera självständigt disponera över
samtliga tilldelade statliga anslag.
Vi anser att starka skäl talar för denna ordning. Varje
universitet måste, om det skall kunna ta ansvar för sitt
uppdrag, också kunna disponera över sina resurser.
Ett system med denna innebörd aktualiserar emellertid
också frågor på central nivå om framför allt fördelningen av
forskningsmedel mellan olika huvudområden. Vi menar att
regeringen bör återkomma till riksdagen med analys och
förslag om hur den förstärkning av friheten för universiteten
som vi i dessa hänseenden vill främja bäst kan åstadkommas.
Två högskolor omvandlades under den gångna
mandatperioden till stiftelser, nämligen Chalmers och
Högskolan i Jönköping.
Högskolor i stiftelseform bidrar till den mångfald inom
den högre utbildningen som vi anser viktig.
Under de kommande fyra åren bör ytterligare två
universitet eller högskolor erbjudas möjligheten att bli
stiftelser. Urvalet bör ske på ett sådant sätt att engagemang
för frigörelsen från de berörda lärosätena tas tillvara.
5. Kvalificerad eftergymnasial utbildning i nya former
I förnyelsearbetet på utbildningsområdet har det blivit
alltmer uppenbart att formerna för och regelverken kring
kvalificerad eftergymnasial utbildning behöver utvecklas.
En särskild utredare fick av den förra regeringen uppdraget
att utreda formerna för avancerad eftergymnasial
yrkesutbildning. Arbetet pågår, men av budgetpropositionen
att döma räknar den socialdemokratiska regeringen inte med
att snabbt komma med förslag på denna grund.
Vi anser att detta är fel prioritering. I stället för en rad
mycket kortsiktiga utbildningsinsatser, motiverade av
arbetsmarknadspolitiska skäl, föreslår vi att arbetet med att
åstadkomma en form av avancerad eftergymnasial utbildning
som innehåller såväl yrkesutbildning som teoretiska
vidarestudier förverkligas. En stor del av dessa utbildningar
bör ges formen av samverkan med företagen. Vi bedömer att
20 000 utbildningsplatser kan åstadkommas i en första etapp.
Statens medverkan i uppbyggnaden av de nya
utbildningarna bör ske genom ett statsbidragssystem med
stor flexibilitet. De finansiella villkoren för utbildningen bör
utformas på följande sätt:Staten bör ange villkoren för
statsbidrag till den som tar ansvar för utbildningen. För
20 000 utbildningsplatser bör en statsbidragsvolym om en
miljard kronor anvisas. Detta belopp reserverades av den
förra regeringen för en utveckling av den här beskrivna
utbildningsformen. Resurserna förutsattes bli överflyttade
från de kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser som eljest skulle
bli aktuella.I det normalfall där företagen engageras
förutsätts dessa också ta ett finansiellt ansvar. I villkoren för
statsbidrag bör detta ansvar anges på grundval av det bidrag
till produktionen som den som genomgår utbildningen kan
förväntas ge.I statsbidragsreglerna bör ingå grundläggande
regler om vad som skall ingå i utbildning, både när det gäller
den teoretiska delen och den direkta yrkesutbildningsdelen.
Reglerna måste vara sådana att de passar företag och
utbildningsanordnare av varierande inriktning och storlek.
Regeringen bör snarast och efter samråd med företagens
organisationer återkomma till riksdagen med förslag.
6. Ett nytt ledarskap 6.1
Utvärdering
Det nya styrsystemet för skolväsendet gör uppföljning,
utvärdering och tillsyn betydelsefulla. Skolverket redovisade
under den förra regeringsperioden resultat av den nationella
utvärderingen av grundskolan byggd på undersökningar i
årskurserna 2, 5 och 9 med tyngdpunkten lagd på årskurs 9
där omkring 10 000 elever, nästan lika många föräldrar och
2 500 lärare i 101 skolor deltog.
Utvärderingen ger information om undervisningen i olika
ämnen och utgör ett viktigt underlag för beslutsfattare och i
skolväsendet verksamma på olika nivåer, vilket under många
års socialdemokratisk utbildningspolitik varit ett mycket
eftersatt område. Det är viktigt att utvärderingsarbetet får
fortsätta och att motsvarande utvärdering genomförs också
vad gäller skolväsendets övriga nivåer och att formerna för
utvärdering utvecklas. Det omfattande reformarbetet under
senare år måste följas upp bl.a. vad avser elevernas val av
ämnen, utbildningsvägar och profilerade skolor. I en moderat
kommittémotion utvecklas synpunkterna på detta.
Betyg är en viktig del av utvärderingen. Vi moderater anser
att betyg skall ges betydligt tidigare än i dag, att antalet steg
bör vara minst sex samt att skolorna skall ge skriftliga
omdömen fr.o.m. årskurs 5. Eftersom vi anser det orimligt
att nu återigen ändra betygssystem avstår vi från att nu
föreslå detta. Skolorna måste kunna utgå från att beslut gäller
under någon tid. Vi vill emellertid understryka att vi avser
att återkomma med våra förslag senare.
6.2 Lärarutbildning, ledarskaps- och kompetensutveckling
Den snabba kunskapsutvecklingen, internationaliseringen
m.m. gör att lärarrollen förändras och måste förändras. Detta
måste påverka lärarutbildningen i olika avseenden.
Universiteten och högskolorna har viktiga uppgifter i den
nödvändiga förnyelsen. Vi utgår ifrån att en kontinuerlig
utvecklingsprocess pågår som bl.a. tar intryck av de
förändringar vad gäller skolans uppgifter m.m. som
riksdagen beslutat om.
Under borgerlig ledning introducerades en ny
lärarutbildning som komplement till de då redan existerande.
I propositionen ''Lärarutbildning'' (1991/92:75) drogs
riktlinjerna för den nya utbildningen upp. Den innebär bl.a.
att studenterna som ett alternativ till en sammanhållen
lärarutbildning själva kan välja att först läsa in
ämneskunskaperna, för att sedan läsa den praktiskt-
pedagogiska delen om 40 poäng.
I ett särskilt uppdrag genomfördes vidare en översyn av
kompetenskraven för gymnasielärare i yrkesämnen.
Betänkandet ''Höj ribban!'' SOU 1994:101 har varit ute på
remiss. Några förslag med anledning av rapporten har den
nya regeringen inte presenterat. I en särskild moderat
kommittémotion presenteras emellertid slutsatser och förslag
rörande lärarutbildning. En allmän översyn av
lärarutbildningarna anser vi nödvändig. När det gäller
yrkeslärarna finns redan ett sådant underlag att vissa initiativ
bör tas skyndsamt.
Av den nationella utvärderingen av grundskolan framgår
att det finns behov av att utveckla rektors förutsättningar att
ta det ansvar som skollagen och de nya läroplanerna ålägger
denne. Dagens skolledare är bäst förberedda för
administrativa och organisatoriska uppgifter. De nya
läroplanerna, kursplanerna och timplanerna ställer
emellertid stora krav på skolans ledning också i andra
avseenden. Skolorna har numera stora möjligheter att göra
egna pedagogiska bedömningar och prioritera skolans
resurser. Det kräver att det pedagogiska arbetet stimuleras
och det förutsätter förmåga att skapa uppslutning kring
lokala mål och organisatoriska lösningar.
Fortbildning av skolans personal är i första hand en
kommunal uppgift. För skolledare som har ett särskilt ansvar
att leda arbetet enligt de nationella målen och riktlinjerna är
det emellertid också ett intresse för staten att erbjuda viss
typ av utbildning. Den förra regeringen avsåg att under de
kommande åren arbeta för att åstadkomma en ny
ledarskapsutbildning som bygger på genomgången statlig
rektorsutbildning. Medel för denna utbildning anslogs. I
budgetpropositionen föreslås att de anvisade medlen dras in,
med hänvisning till att de inte kommer att utnyttjas under det
kommande budgetåret. Vi vill emellertid understryka att en
sådan ny ledarskapsutbildning behövs och regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett konkret förslag om hur en
kvalificerad ledarskapsutbildning för rektorer skall se ut.
7. Andra områden där förnyelse behövs 7.1
Kommunernas ansvar för vuxenutbildningen
Att vuxna kan skaffa sig kunskaper motsvarande
grundskole- respektive gymnasiekompetens är viktigt. Den
snabba utvecklingen gör att många vuxna behöver
komplettera sin utbildning för att klara arbetsmarknadens
krav eller för att skaffa sig de förkunskaper akademiska
studier kräver.
Ansvaret för komvux är kommunernas. Deras skyldigheter
att erbjuda vuxenutbildning gäller de mest grundläggande
utbildningarna medan möjligheterna att ämneskomplettera,
gå en gymnasial vuxenutbildning eller gå en andra
utbildningsväg är en fråga om hemkommunens inställning
och budget. Under senare år har kommunerna tvingats intaga
en mer restriktiv hållning till olika studieönskemål och till
att betala interkommunal ersättning.
Vi anser inte att det är rimligt att kommunerna skall
erbjuda den som så önskar kostnadsfri vuxenutbildning. En
stor del av vuxnas behov av vidareutbildning kan ges av
andra. Däremot är det mot bakgrund av den generella
nivåhöjning när det gäller kunskaper som behövs nödvändigt
att se över reglerna för kommunernas ansvar. Det kan ske i
den översyn av vuxenutbildningen som regeringen planerar.
Utbildningsinsatser av arbetsmarknadspolitiska skäl är
vällovliga och fyller ofta syftet att bidraga till ökad
kompetens. Det är emellertid också i detta sammanhang
nödvändigt att den utbildning som ges håller hög kvalitet och
att utbildningserbjudanden motsvarar de behov och
förutsättningar som de arbetssökande har och som
efterfrågas av arbetsmarknaden.
Vi anser att den kommunala vuxenutbildningen är ett bra
utbildningsalternativ för många. Det är också skälet till de
extra satsningar som den borgerliga regeringen drev fram.
Syftet med nya platser är att de skall tillkomma utöver det
ordinarie komvuxutbudet, inte att de skall underlätta en
minskning av kommunernas åtagande. Mot bakgrund av att
frågor om effekterna av de arbetsmarknadspolitiska
satsningarna väckts och att Skolverket kommer med en
redovisning om detta motsatte vi oss de extra komvuxplatser
för vårterminen -95 som regeringen föreslog i höstas. Vi
vidhåller denna uppfattning. Arbetsmarknadsverket kan
emellertid upphandla den komvuxutbildning den finner
angelägen från arbetsmarknadsutgångspunkt. I en annan
motion föreslår vi nya villkor för sådan upphandling. I det
sammanhanget vill vi understryka att utbildning i komvux
kan ge utbildning av hög kvalitet till rimliga kostnader.
Vi avvisar regeringens förslag avseende högskoleplatser,
extra platser till folkhögskolorna och extra insatser för
arbetslösa via studieförbunden med hänvisning till den nya
formen av avancerad eftergymnasial yrkesutbildning.
Däremot skall det vara möjligt att extra utbildningsplatser
köps upp av AMS från såväl kommuner, högskolor som
folkhögskolor och studieförbund. Vi accepterar inte
regeringens neddragning av per capitaersättningen till högre
utbildning för att åstadkomma den typ av mediatrolleri eller
kvalitetsneddragning som det handlar om. Högskolor och
universitet kan själva avgöra om de har möjlighet att ta emot
fler studerande med de anslag de tilldelats, vilket hittills lett
till att fler studenter antagits än vad högskolorna får per
capitaersättning för. Däremot anser vi att alla som lämnar en
tvåårig gymnasial utbildning i vår skall ges möjlighet att gå
ett tredje gymnasieår. Medel för utbildningscheckar bör
också anslås, eftersom dessa ger ökad dynamik genom att
den enskilde kan välja utbildningsanordnare.
7.3 Fortsatt utveckling av gymnasieskolan
Den nya gymnasieskola som nu håller på att förverkligas
ger ökat utrymme för flexibla lösningar. Möjligheterna till
specialisering ökar genom kursutformningen och
kommunerna kan erbjuda specialutformade program med
andra utbildningskombinationer än de nationella
programmen. En mer kursutformad gymnasieskola ger
eleverna ökad frihet att påverka sin utbildning och skolorna
bättre förutsättningar att möta de krav den högre
utbildningens och arbetslivets utveckling ställer.
Det är viktigt att kvaliteten i kurser och specialutformade
program hävdas. Uppföljning och utvärdering är i detta
avseende viktigt. Av kommunerna eller skolorna profilerade
utbildningsalternativ har emellertid ur utbildningens
synvinkel inget egenvärde. Vi vill dock framförallt peka på
nödvändigheten av ett ökat samarbete mellan
gymnasieskolor, högskolor och universitet, samt konkret
samarbete mellan gymnasieskolorna och arbetslivet.
Möjligheterna för kommunerna att lägga ut viss
undervisning på entreprenad bör utvidgas till att gälla fler
ämnen och även hela program. Ansvaret för att ungdomar
ges gymnasieutbildning av hög kvalitet bör dock även i
framtiden vara kommunernas.
7.4 Elever med svårigheter
Vi har tidigare understrukit vikten av att betydligt fler
ungdomar går vidare till högre studier. Stor uppmärksamhet
måste därför riktas på de elever som i grund- eller
gymnasieskolan har svårt att nå rimliga studieresultat.
Elever med särskilda behov måste upptäckas tidigt och
erforderliga stödinsatser sättas in.
Formerna för stödinsatserna skall för skolans del i första
hand vara av pedagogisk art samtidigt som formerna för ett
nära samarbete mellan skolan och hemmen måste
understrykas. Vi anser att det är viktigt att tydliggöra
hemmens resp skolans ansvar när det gäller elevernas
utveckling. Diagnostiska prov i grundläggande ämnen bör
utvecklas och användas redan under de första skolåren.
Det är ett väsentligt krav att elevernas studieresultat i
förhållande till de kravnivåer som satts upp i kursplanerna
för årskurs 5 prövas. Riksdagen har på den
socialdemokratiska regeringens förslag nyligen rivit upp den
skyldighet skolorna ålagts att genomföra nationella prov i
svenska, engelska och matematik i årskurs 5. Det är ett
mycket olyckligt beslut som snarast måste ändras, dels för
att elevernas individuella studieresultat faktiskt skall bli
bedömda, dels också för att Skolverket skall kunna ha
underlag för att bedöma undervisningens kvalitet i landets
skolor. En prövning av resultaten i avgångsklasserna är enligt
vår mening inte tillräcklig, eftersom möjligheterna till
insatser om resultaten visar sig undermåliga då inte finns för
berörda elever. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med en redovisning av hur den nationella uppföljningen av
studieresultaten skall genomföras så att eventuellt
erforderliga beslut kan tas i syfte att nå kursplanernas mål.
7.5 Invandrareleverna och skolan
Andelen invandrarelever ökar. I de invandrartäta områdena
med få svenska elever skapas en språkmiljö i och utanför
skolan som försvårar språkinlärningen och ger för få
tillfällen att använda svenska språket. Flera rapporter har
visat de mycket allvarliga problem detta skapar. Bl.a. visade
IEA:s internationella undersökning att Sverige tillhör de
länder som uppvisar de största skillnaderna mellan barn vad
gäller läsförmåga. Barn som har ett annat hemspråk än
svenska lyckas sämre än barn som har samma språk i
hemmet och skolan. Detta är och skapar allvarliga problem
i och efter skoltiden. Det faktum att det dessutom ofta
handlar om barn födda och uppväxta i Sverige som inte ges
möjlighet att lära sig svenska gör förhållandena i grunden
oacceptabla.
Det var mot denna bakgrund som den borgerliga
regeringen i ''Utvecklingsplan för skolväsendet''
1993/94:183 slog fast behovet av kraftfulla insatser i
svenskundervisningen. För att bereda frågan avsåg den
dåvarande regeringen att en arbetsgrupp med representanter
från storstadsområdena skulle tillsättas med uppgift att
snabbt komma med förslag till åtgärder.
Barns och ungdomars språkutveckling är en komplex fråga
och enkla lösningar när det gäller invandrarelevernas
kunskaper i svenska är svåra att finna. Mot bakgrund av de
relativt stora satsningar på invandrarundervisningen som
gjorts och görs, samtidigt som problemen är stora, finns
enligt vår uppfattning anledning att särskilt arbeta med
frågan ur ett utbildningsperspektiv. Regeringens förslag att
ge svenska som andra språk en egen kursplan och i övrigt
hänvisa problemställningen till den nyligen tillsatta
invandrarutredningen är fel och dessutom otillräckligt. Med
den utformning kursplanerna numera har bör målet vad
gäller kunskaper i svenska vara lika för alla elever. Frågan
om invandrarelevernas språkkunskaper och studieresultat
måste dessutom analyseras och åtgärder vidtagas så att även
elever med ett annat hemspråk än svenska kan tillgodogöra
sig de kunskaper som krävs för framgångsrika studier och
arbete.
7.6 Skolornas arbetsformer och datoranvändningen i
skolan
Skolans arbetsformer behöver förnyas och utvecklas. Detta
är i första hand en fråga för skolorna själva och för de lärare
som undervisar. Med den decentralisering av ansvaret för
skolverksamheten som skett och det ökade utrymme för egna
pedagogiska bedömningar som de nya läroplanerna ger är vi
övertygade om att positiva förändringar kommer att ske. Den
snabba utvecklingen när det gäller nya fristående skolor,
varav många med alternativ pedagogik som profil, kommer
också att bidraga till en vitalisering av det pedagogiska
förnyelsearbetet.
Politiker skall inte bestämma hur skolornas vardagsarbete
skall utformas. Det skall som framgår av läroplanerna vara
något som lärare, elever och skolledning arbetar fram.
Regeringen avser att tillsätta en kommitté som skall följa och
stimulera skolans inre arbete. Särskilt intressant anser man
arbete med kultur, ämnesintegrering, jämställdhet,
miljöfrågor och mobbning vara.
Vi delar uppfattningen att arbete inom dessa mycket
traditionella områden för ''profilering'' i skolan är bra och
skall fortsätta, men en modernisering av skolans
arbetsformer måste ha andra förtecken. Svensk skola måste
ta intryck av modern forskning om inlärning och ledarskap.
Monotoni måste brytas och eleverna aktiveras.
Naturvetenskap och teknik måste tidigt vara en naturlig del
av undervisningen. Progressivt arbete för att komma tillrätta
med inlärningsproblem, t.ex. dyslexi, måste stimuleras.
Moderna läromedel och modern informationsteknologi
måste komma till användning i det dagliga arbetet. Det
behövs kontinuerlig och tydlig uppföljning av varje elevs
arbete. Utrymmet för elevernas egna val i grundskolan och
gymnasiet måste tas tillvara och utvecklas. Samarbetet
mellan i första hand gymnasieskolor, högskolor och
näringsliv måste öka.
I ett avseende anser vi att staten har ett särskilt intresse av
att nu agera och påskynda förändringsarbetet i skolan. Det
gäller införandet och användningen av modern
informationsteknologi, där en mycket snabb utveckling i
hela samhället pågår. Att eleverna i skolan redan från början
får en god grund och vana vid den nya tekniken är centralt,
liksom att skolorna utnyttjar de pedagogiska möjligheter och
fördelar som den nya teknologin ger. Den borgerliga
regeringens IT-kommission föreslog en nationell aktion och
en satsning motsvarande nästan 500 miljoner kronor för att
driva på utvecklingen i det svenska skolväsendet. Den
socialdemokratiska regeringen har ännu inte visat något
större intresse för de möjligheter den nya teknologin innebär
i skolan. Vi föreslår därför att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att skyndsamt återkomma med förslag om insatser
för att påskynda arbetet med ny informationsteknologi i det
svenska skolväsendet. I en särskild motion utvecklas de
moderata synpunkterna vad gäller den nya
informationsteknologin ytterligare.
7.7 Tekniska och naturvetenskapliga ämnen
Under ett antal år har en kraftig och kontinuerlig nedgång
vad beträffar rekryteringen av elever och studerande till
utbildningar med naturvetenskaplig och teknisk inriktning
kunnat noteras. Risken för stor brist på naturvetare och
tekniker i framtiden är stor, vilket bl.a. skulle hämma
Sveriges möjligheter som industriland.
Den borgerliga regeringen vidtog en rad åtgärder i syfte att
vända denna utveckling och gav bl.a. Skolverket och Verket
för högskoleservice ett gemensamt uppdrag att arbeta i ett 5-
årigt projekt för att stimulera intresset för naturvetenskap och
teknik i grundskola, gymnasieskola, komvux och högre
utbildning. Av budgetpropositionen framgår att en
arbetsgrupp i Utbildningsdepartementet skall ges i uppdrag
att analysera orsakerna till att intresset för
Industriprogrammet är så lågt. Vi delar uppfattningen att
detta är angeläget men anser att arbetet måste vidgas till att
omfatta även N-programmet. Vi anser vidare att
kommunerna måste uppmärksammas på möjligheterna att
inom ramen för lokala specialutformade program finna nya
former för att varva teori och praktik. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med en redovisning med anledning
av den översyn av N- respektive I-programmet i gymnasiet
som skall göras.
Ett led i insatserna för att öka rekryteringen av studerande
till N/T-utbildningar i högskolan var införandet av ett basår,
där elever som saknade nödvändiga förkunskaper i relevanta
ämnen för sådana studier kunde komplettera sina kunskaper.
Erfarenheterna av detta är positiva och det är rimligt att
verksamheten får fortsätta, vilket regeringen också föreslår.
Regeringens politik är enligt vår mening i övrigt föga
genomtänkt, när man nu föreslår att ett basår också inrättas
i komvux för att åstadkomma bättre geografisk spridning,
samt att de som genomför dessa studier i komvux skall ges
ett stipendium på 10 000 kronor efter avslutade studier! Av
vilka skäl skall just genomgånget basår i komvux premieras
ekonomiskt, medan studier på N-programmet i gymnasiet
enligt många elever inte ens vid vidare antagning värderas
tillräckligt?
Att lägga ansvaret för basåret på två olika huvudmän är
också tveksamt. Den garanterade plats vid högskolan som
basåret hittills givit kan komvux inte erbjuda och vad gäller
geografisk spridning kan högskolorna redan köpa
basårsutbildning från olika håll, vilket också sker. Vi avvisar
mot denna bakgrund att basårsutbildning införs i komvux,
liksom de föreslagna stipendierna.
Regeringen föreslår vidare en med
arbetsmarknadspolitiska medel finansierad specialinsats för
utbildning av 9 000 studerande inom det teknisk-
naturvetenskapliga området, med intag hösten 1995 och
våren 1996. Utbildningen skall vara förbehållen personer
som nu är antingen arbetslösa eller yrkesverksamma med
minst fem års yrkesverksamhet. Kostnaden för denna enda
utbildningsinsats blir på helårsbasis flera miljarder kronor.
Huvuddelen av kostnaden avser en särskild form för
studiefinansiering. Regeringen begär ett principiellt
godkännande av detta förslag och avser att återkomma med
en särskild proposition i ärendet.
Enligt vår mening kan något principiellt godkännande inte
komma ifråga. Förslaget väcker en lång rad frågor av helt
grundläggande natur. Kostnaden för detta ''paket'' motsvarar
totalkostnaden för ett större universitet. Något underlag för
bedömning av vilka utbildningar det är frågan om, vilka
möjligheter att rekrytera ett så stort antal studenter med
förutsättningar och intresse för utbildningen som finns samt
vilka möjligheter att anordna denna utbildning med den
kvalitet som krävs för att den skall kunna leda till examen
föreligger inte. Den föreslagna studiefinansieringen kommer
att leda till grava orättvisor inom studerandegrupperna.
Slumpen kommer att avgöra om en student har kvalificerat
sig för den ytterligt fördelaktiga finansiering som det
föreslagna studiearvodet innebär jämfört med studiemedel. I
många fall kan det dessutom innebära att ett företag avlastas
kostnader för en kompetensutveckling man redan beslutat
om, utan att det ens medför behov av att anställa vikarier som
temporärt skulle lindra arbetslösheten.
7.8 Studiestöd
En ny studiestödsutredning skall börja sitt arbete. Av den
anledningen föreslår vi inte här några genomgripande
förändringar. I stället koncentrerar vi oss på att beskriva de
grundläggande systemfel som är tydliga i det svenska
studiestödet och i andra högskolefrågor som har bäring på
eller påverkas av studiestödets utformning.
Innan studiestödet har förändrats i principiell mening
ställer vi oss bakom de besparingar som föreslås i
propositionen. Däremot avvisar vi de aviserade förslagen om
studiearvode för äldre studenter.
Problemen i studiestödssystemet har blivit alltmer
uppenbara i takt med att det blivit brokigare och
totalbeloppen har höjts. Men studiestödet kan inte ses
isolerat från högskolepolitiken i stort. Bristerna i svensk
högre utbildning är tydliga: Sverige har en låg andel
akademiker internationellt sett, och bland dem en låg andel
med treåriga eller längre utbildningar. Vi har därmed också
alltför få disputerade akademiker.
En orimligt stor andel av landets akademiker arbetar i
offentlig sektor och en mycket liten del därmed i privat
sektor. Vi har alltför många avbrutna akademiska
utbildningar och alltför många som drar ut orimligt länge
med sin examen.
Trots många försök till motsatsen har vi inte kommit
tillrätta med den sociala snedrekryteringen. Sett i
perspektivet att Sverige behöver fler med högre utbildning,
är det ett problem att begåvningar från hem utan
studietradition inte attraheras till högskolor och universitet.
Till detta kommer den alltmer spridda insikten att alltfler
måste inte bara lära utan dessutom fortsätta att lära. Det
livslånga lärandet med återkommande längre perioder av
högre utbildning ställer studiefinansieringen inför helt nya
problem. Det blir lika uppenbart att staten inte kan stå för
fullvuxna människors utbildningsinvesteringar som att den
enskilde inte kan ta hur stora risker som helst.
Detta är den övergripande miljö som studiestödet måste
relateras till. Allt detta är inte relevant för frågan om
studiefinansieringen men visar att studiestöd i den form vi är
vana vid bara är en liten del av ett betydligt större
utbildningsproblem i Sverige.
Studiestödet måste emellertid också ses tillsammans med
lönebildningen. Ett grundläggande problem är att utbildning
i Sverige lönar sig sämre än i flertalet jämförbara länder. Det
leder till incitamentsproblem men också till att
återbetalningsförmågan blir för dålig. Att stimulera till en
rimligare lönebildning var ett av de bidragande motiven
bakom de förändringar av återbetalningsreglerna för
studiemedel som riksdagen på den borgerliga regeringens
initiativ beslutade om 1994. Dessvärre har riksdagen efter
regeringsskiftet återtagit de nya reglerna.
Felen i det nuvarande studiestödssystemet är lätta att
sammanfatta:
Det råder stor ekonomisk orättvisa mellan olika kategorier
studenter, otillräckliga incitament till effektivitet i studierna
och risk för framtida kostnadsexplosion p.g.a. stora
planerade avskrivningar. Dessa grundas i en alltför hög
skuldsättning och åtföljande skuldspekulation. Systemet är
otillräckligt vad gäller att uppmuntra rekrytering bland
ungdomar som är rädda för stor skuldsättning.
Återbetalningen är oöverskådlig för studenterna och upplevs
ofta som en ren akademikerskatt.
De studiefinansieringsvillkor som olika studenter lever
med är orättvisa och godtyckliga. Elever/studenter på samma
utbildning och med i grova drag samma bakgrund kan ha vitt
skilda ekonomiska villkor. Dessutom är reglerna
svåröverskådliga och för många svåra att se de framtida
privatekonomiska konsekvenserna av. Framför allt gör
existensen av tre (fyra med utbildningsbidragen) parallellt
fungerande stödformer att olika elever/studenter får olika
villkor utan att ha skilda ''egentliga'' behov. Oftare är det i
stället motivet bakom studierna som avgör om man tvingas
studera på egen eller tillåts studera på andras bekostnad.
Studiestödet ger inte tillräckliga incitament till effektivitet
i studierna. Alltför många drar ut på studierna alltför länge.
De skaffar sig en onödigt stor skuldbörda och de kostar staten
onödigt mycket pengar genom förbrukning även av
bidragsdelen av totalbeloppet. Den orättvisan försökte den
förra regeringen komma tillrätta med genom ett peng-per-
poäng-system som nu är upprivet.
De långa studietiderna och den höga skuldsättningen gör
att Sverige bär på en framtida kostnadsexplosion i det att
avskrivningsbehoven kommer att öka dramatiskt. Höga
skulder och låg avbetalningstakt gör att återstående belopp
som avskrivs vid 65 års ålder är stora. Även detta accentueras
av att rätten till allmän avskrivning av skulderna vid pension
nu är återinförd. Man kalkylerar med upp till 2 miljarder
kronor per år i statlig avskrivningskostnad, om inte reglerna
förändras.
Systemen brister sannolikt vad gäller att uppmuntra
rekrytering av studiebegåvade ungdomar från hem utan
studietradition. Man kan göra gällande att de som är
känsligast för alla osäkerheterna vad gäller skuldsättning,
återbetalning och framtida löneutveckling, är de som inte har
andra -- sociala, traditionella -- skäl att trots allt studera
vidare. Undersökningar visar att skuldsättningen är det
dominerande skälet när ungdomar som inte valt att läsa
vidare tillfrågas om varför de avstått.
En generellt sett för hög skuldsättning är i sig ett
samhällsproblem i så måtto att det leder till ineffektiv
användning av statliga medel och stor risk för
avskrivningskostnader. Men det är också ett individuellt
problem genom att det i kombination med
återbetalningsreglerna leder till en tydlig
''akademikerskatt'', ofta utan närmare koppling till den egna
skuldsättningen.
Den oundvikliga slutsatsen är att dagens
studiemedelssystem är felkonstruerat. Det förutsätter en
skadligt hög inflation och det leder till framtida
skuldavskrivningar som varken är avsedda eller önskvärda.
De tidigare nämnda näraliggande och övergripande
problemen i svensk högskolepolitik förtjänar också att
belysas i detta sammanhang. Sverige har en betydligt större
andel äldre (över 25) i högskoleutbildningen. Vid högre ålder
tar utbildningarna längre tid, vilket påverkar även
studiestödskostnaderna, alldeles bortsett från det faktum att
inlärningen ofta går sämre. Ju fler som tar sin
grundutbildning vid högre åldrar, desto större blir också
problemet med att vissa tvingas läsa på lån, medan andra har
familje- och allmänna livsomständigheter som kräver helt
andra inkomster.
Ett annat problem som är specifikt svenskt är att de högre
utbildade är hårt koncentrerade till den offentliga sektorn. 71
procent av alla högskoleutbildade är offentliganställda,
vilket är mer än i något annat OECD-land. Konsekvensen av
detta är naturligtvis att den konkurrensutsatta sektorn har en
låg andel akademiker bland sina anställda. En inte alltför
djärv gissning är att detta sammanhänger med de små
löneskillnaderna i Sverige.
De resurser som läggs ner på studiemedel av olika slag är
naturligtvis bara en del av statens totala kostnader för högre
utbildning, och bara en del av den enskilde studentens stöd
för att kunna studera. Jämför man Sveriges investeringar i
högre utbildning totalt sett med andra länders, ser man att vi
ligger i underkant.
Ett mått på utbildningsresursernas effektivitet är hur stor
andel av en åldersgrupp respektive av alla studenter som tar
examen. Efter 1970 har vi haft en stagnerande utveckling,
och andelen av åldersgruppen som avlägger examen har
minskat. 1990 tog 12 procent av åldersgruppen 25-åringar
högskoleexamen, vilket är en låg andel internationellt sett.
Examinationsfrekvensen varierar starkt mellan olika
utbildningar. Vid samhällsvetarlinjen examinerades bara 37
procent och vid kulturvetarlinjen 31 procent under läsåret
1991/92. Och av antalet examina samma år avsåg bara 40
procent 3-åriga eller längre utbildningar. Det blir alltmer en
myt att en av Sveriges konkurrensfördelar ligger i en
välutbildad arbetskraft. Det är inte längre så och för att ändra
på det krävs bl.a. förändringar i studiemedelssystemet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den fortsatta förnyelsen av
utbildningsväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av betyg för elever
med skolsvårigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild parlamentarisk
beredning angående de fristående skolorna,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende
slopande av kvalitetspremien i systemet för resurstilldelning
till universitet och högskolor,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om neddragning
av anslaget för grundutbildningsrådet,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om minskad per
capita-ersättning i grundutbildningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om professurer vid mindre och
medelstora högskolor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av långsiktighet i
forskningspolitiken,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om
besparingarna på fakultetsanslagen och forskningsråden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvalificerad eftergymnasial
utbildning i nya former,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av lärarutbildningarna,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande
lärarutbildningen för yrkeslärare i enlighet med vad som
anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
kvalificerad ledarskapsutbildning för rektorer i enlighet med
vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av kommunernas ansvar
för kommunal vuxenutbildning,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag om
arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningsplatser i
enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om vidgade
möjligheter att lägga ut undervisning på entreprenad i
enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildningscheckar,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nationella prov och uppföljning
av studieresultaten,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolans inre arbete,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en analys av invandrarelevernas
språkkunskaper och studieresultat,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolornas pedagogiska frihet och
ansvar,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gymnasieskolans utveckling,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag på insatser
för att påskynda arbetet med ny informationsteknologi i
skolväsendet i enlighet med vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att öka
intresset för gymnasiets N- respektive I-program i enlighet
med vad som anförts i motionen,
25. att riksdagen avslår regeringens förslag om stipendium
till vissa studerande inom komvux,
26. att riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande
av basår i komvux,
27. att riksdagen avslår regeringens förslag om arvode till
9 000 studerande inom det teknisk-naturvetenskapliga
området,1
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av en översyn av
studiestödet.1
Stockholm den 20 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkandena 27 och 28 hänvisade till SfU.