Den sociala snedrekryteringen till högre studier har, trots en serie utbildningsreformer, förändrats endast marginellt de senaste 25 åren. En utredning som presenterades 1993 (SOU 1993:85) visar att det är stor skillnad mellan olika samhällsklassers benägenhet att fortsätta studera på de traditionella universitetsutbildningarna. Utredningen visade bland annat att 45 % av barn till högre tjänstemän fortsätter till högre studier, medan endast 7 % av barnen till okvalificerade arbetare gör detsamma. Tittar man på enstaka utbildningsinriktningar visar det sig att den sociala snedrekryteringen är än mer genomgripande i vissa fall.
Den sociala snedrekryteringen är ett betydande samhällsproblem utifrån flera aspekter. Den tydliggör de individuella orättvisor som finns i vårt samhälle där barns livschanser avgörs av de omständigheter de fötts till. Om man dessutom anser att studiebegåvning inte följer med ursprung i samhällsklass så innebär snedrekryteringen att resurser inte används på bästa sätt. Om utbildning också ger makt och inflytande så förstärker snedrekryteringen också skillnader i makt och inflytande mellan olika grupper i samhället.
I utredningen påpekades vikten av att man ser till hela utbildningssystemet när man funderar över åtgärder, inte bara koncentrerar sig på de år när unga människor väljer att söka eller inte söka till högskolan. Ingen uppföljning av utredningen från 1993 har skett.
I regeringens proposition 1994/95:100, bilaga 9, uppmärksammas snedrekryteringen till högre studier. Regeringen skriver att den ovan nämnda utredningen visat att det sociala ursprunget är av avgörande betydelse för unga människors utbildningsval. Man påpekar även vikten av att diskussionen om skolans inre arbete inbegriper frågor som gäller undervisningens sätt att fungera i detta sociala perspektiv. Regeringen aviserar att en kommitté skall tillsättas som skall följa och stimulera skolans inre arbete.
Vi menar att det är av största vikt att frågan om den sociala snedrekryteringen ses i ett sammanhang för hela utbildningssystemet och att åtgärder föreslås för grundskolan och gymnasieskolan såväl som för högskolan. Den av regeringen föreslagna kommittén kommer antagligen inte att ha ett sådant brett uppdrag. Därför bör utbildningsdepartementet få i uppdrag att på lämpligt sätt tillsätta en samrådsgrupp med uppgift att föreslå och samordna konkreta åtgärder i hela utbildningssystemet med syfte att motverka snedrekryteringen till den högre utbildningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Stockholm den 24 januari 1995 Thomas Östros (s) Annika Nilsson (s) Tone Tingsgård (s)