Regeringen föreslår i proposition 1994/95:100 bil. 9 4.3.2
att utbildningsbidrag återinförs som finansieringsform för
doktorander.
Sedan 1 juli 1993 har inte några nya utbildningsbidrag fått
beviljas utan enbart doktorandtjänster. Eftersom
doktorandtjänsterna, med sina bättre sociala förmåner och
högre ekonomiska nivå, är dyrare än de tidigare
utbildningsbidragen, har vid oförändrade anslag färre
forskarstuderande kunnat beredas studiefinansiering. Detta
innebär i praktiken att forskarstuderandena varit hänvisade
till att själva bekosta sin utbildning genom förvärvsarbete vid
sidan av studierna eller genom att ta ytterligare studielån,
utöver de studielån man haft från sin grundutbildning, ofta i
storleksordningen en kvarts miljon kronor. Det säger sig
självt att detta verkat återhållande på vilja och förmåga att
fullborda studierna och disputera. Den av
statsmyndigheterna eftersträvade effektiviseringen och
ökade genomströmningen av forskarstuderande som
disputerar har omöjliggjorts.
Att det statsfinansiella läget inte medger att det tillskjuts
ytterligare medel till doktorandtjänsterna är ett faktum, men
regeringens förslag att återgå till de tidigare
utbildningsbidragen är varken den enda eller den bästa
lösningen på problemet. Utbildningsbidragen har stora
nackdelar: de utgör under hela den fyraåriga studietiden
samma låga ekonomiska ersättning, ger inte skydd vid
sjukdom och utgör ingen tjänst, med den studiesociala
trygghet det innebär.
Ett bättre förslag är att låta finansieringsformen för
doktorander utgöra en trappa, där de första två åren innebär
studier med villkor liknande utbildningsbidrag, och de båda
senare åren innebär studier med villkor liknande en
doktorandtjänst.
Att på så vis successivt förbättra förhållandena för
doktoranderna skulle ge tillräckligt mått av ökande social
trygghet, ekonomisk motivation och morot. Eftersom första
året oftast innebär litteraturstudier, som många läser
parallellt med sitt tidigare förvärvsarbete, innebär inte
utbildningsbidragets lägre ekonomiska nivå en oöverstiglig
klyfta. Den som har ett ansvar att försörja en familj kan alltså
under något år acceptera en väsentligt lägre ekonomisk nivå
inför utsikterna att de båda senare åren ha en normal
doktorandtjänst med dess tryggare och bättre villkor. Det
ekonomiska avbräcket kan kompenseras genom att man läser
in litteraturen parallellt med tidigare förvärvsarbete, genom
att man har gjort besparingar i förväg osv.
Skulle alla fyra åren innebära enbart de villkor som
utbildningbidraget utgör, blir det omöjligt för den som bildat
familj att våga, och i praktiken förmå, att ägna sig på heltid
åt forskarstudier. Män med goda ekonomiska möjligheter
skulle gynnas, kvinnor och de som har sämre ekonomiska
möjligheter skulle missgynnas, oberoende av fallenhet för
forskarstudier.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en finansieringsform för doktorander
som i en trappa successivt övergår från de villkor som gäller
för utbildningsbidrag till de villkor som gäller för
doktorandtjänster.
Stockholm den 24 januari 1995
Tuve Skånberg (kds)
Inger Davidson (kds)