Sverige är från 1 januari 1995 en fullvärdig medlem i
Europeiska unionen. En betydelsefull konsekvens av detta är
att regionerna själva kommer att få ta ett större ansvar för sin
framtida utveckling, och för marknadsföring av sig själva.
En viktig uppgift för staten i detta nya perspektiv är att ge
likvärdiga utvecklingsförutsättningar för landets regioner.
Den primära metoden för detta är fördelning av statliga
medel för utbildning och forskning och för
infrastruktursatsningar av annat slag.
Nyligen har beredningen för statsbidrag och utjämning i
kommunsektorn avgivit ett betänkande (SOU 1994:144). De
grundläggande tankar som förs fram av beredningen är att ge
samtliga kommuner och landsting likvärdiga förutsättningar.
Därför läggs förslag som leder till utjämning av såväl
kostnader som intäkter. När det gäller statsbidragen anser
dock beredningen att dessa skall fördelas efter antalet
invånare i landet. Grundidén är att, oavsett var i landet man
bor, man skall värderas lika. Staten har enligt beredningen
ansvar för att hela landet skall ha likvärdiga förutsättningar
för utveckling. Enligt vår mening bör samma förutsättningar
gälla också inom högskoleundervisning och forskning.
I budgetpropositionen, bilaga 9, diskuteras den regionala
fördelningen av högskoleresurserna. Där hävdas att
Stockholmsregionen är dåligt försörjd vad gäller tillgång till
högskoleutbildning. Vid en summering av de statliga
anslagen till högskolor för forskning och utbildning
framkommer att det finns en regional obalans i
anslagsfördelningen:
Invånar-
Forsknings-
Total
''Fria hög-
antal
budget,
högskole-
skolor''
kr/inv
budget
kr/inv (CTH,
kr/inv**
HiJ, HHD)***
Huvudstads-
regionen*
4,05
797
1 833
20 + Södertörn
Stockholm
1,71
1 021
2 269
20 + Södertörn
Västsverige
1,85
399
1 123
428
Sydsverige
1,73
545
1 550
78
Norrland
0,94
711
1 940
*) Linköpings högskoleregion är inkluderad
**) Här inkluderas regionala högskolor och småhögskolor i
Stockholm (typ konstfack och dramatiska institutet, där
motsvarigheten ingår i GU)
***) Total budget
Som framgår av tabellen finns en kraftig regional obalans
vad gäller de statliga högskoleresurserna. Västsverige har
således betydligt mindre anslag än övriga landet. I synnerhet
är anslagen mindre än i Stockholmsområdet.
Förutsättningarna för en långsiktigt bra utveckling för
Sveriges olika regioner i en alltmer vidgad internationell
miljö är att alla ges likvärdiga förutsättningar. Som framgår
ovan råder inte detta förhållande nu. I ett flertal jämförelser
har Västsverige fått sämre utvecklingsförutsättningar än
andra regioner. Detta trots att Västsverige genom ett flertal
initiativ visat sin vilja att utveckla ett fruktbärande regionalt
samarbete.
Eftersom dagens, och i än högre grad morgondagens,
näringsliv kommer att bygga på närhet mellan företag, högre
utbildning och forskning är det nödvändigt att statliga
fördelningssystem bygger på likställighetsprincipen. Det är
därför nödvändigt att i ett kort perspektiv säkerställa en
rimlig rättvisa i fördelningen av högskoleresurser i Sverige.
En satsning på ytterligare högskoleutbildning bör ske i
Västsverige. I ett längre perspektiv bör ett nytt
fördelningssystem utvecklas som bygger på samma
standardkostnadsresonemang som nu föreslås för den
kommunala sektorn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare satsning på
högskoleutbildning i Västsverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av ett nytt
fördelningssystem för statliga högskoleresurser.
Stockholm den 25 januari 1995
Mona Berglund Nilsson (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Alf Eriksson (s)
Monica Green (s)
Ingvar Johnsson (s)