När huvudmannaskapet för studenthälsovården fördes över till högskolorna 1 juli 1992, upphävdes samtidigt förordningen om studenternas hälso- och sjukvård, SFS 1984:281, som inte längre var tillämplig. I budgetpropositionen 1992/93, där förändringen fastslås, sägs endast att det åligger resp högskoleenhet att anordna studenthälsovård, vars innehåll bäst avgörs lokalt. Huvudmannaskapet för studenternas motionsverksamhet ligger dock kvar hos studentkårerna.
Denna förändring var tänkt att följas av ett avskaffande av kårobligatoriet, vilket i sin tur har lett till att studentkårerna på många högskoleorter funnit ringa intresse i att fortsätta sin delfinansiering av studenthälsovården.
För budgetåret 1992/93 valde regeringen att öronmärka pengarna för studerandehälsovården. I regleringsbrevet för 1992/93 kan man läsa att ''studerandehälsovården som anordnas för studerande vid högskoleenheterna har till ändamål att bevara och förbättra de studerandes fysiska och psykiska hälsa genom förebyggande åtgärder och genom sociala och kurativa insatser''.
Från budgetåret 1993/94 ingår medlen för studerandehälsovården i respektive högskoleenhets anslagspost.
Dagsläget är alltså att pengarna för studenthälsovården finns hos högskolorna, studenternas formella och reella ansvar för den är borta och ingen legal reglering finns.
Utredningen SOU 1994:47, Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer, behandlade även studenternas hälsovård och motionsverksamhet. Där skriver man: ''Vi har funnit det angeläget att fastställa dels universitetens och högskolornas ansvar för studenthälsovården och motionsidrotten, som vi vill se som en integrerad del i studenthälsovården, dels ändamålet med studenthälsovården.'' Utredningen föreslår att detta skrivs in i högskoleförordningen.
Även om kårobligatoriet inte avvecklades är det viktigt att se över vilket ansvar universiteten och högskolorna har för studenthälsovården och motionsverksamheten. Ansvaret för studerandehälsovården och motionsverksamheten är idag delat mellan studentkårerna och universiteten/högskolorna. Detta innebär att ingen har helhetsansvaret.
Med anledning av anförda omständigheter anser vi det önskvärt att det införs en författningsreglering. Man bör även se över möjligheten att föra in en målbeskrivning av verksamheten i regleringsbreven.
Det är angeläget att en sådan reglering avgränsar studenthälsovården som komplement till övrig vård. Det är just hälsorisker och hälsoproblem som har samband med studiesituationen som studenthälsovården skall ägna sig åt så att den blir ett slags företagshälsovård för studenter och inte ett alternativ till övrig öppen och enskild allmän vård.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av att Utbildningsdepartementet ser över möjligheten att på olika sätt säkra studenthälsovården och motionsverksamheten genom högskoleförordningen och/eller regleringsbreven.
Stockholm den 24 januari 1995 Annika Nilsson (s) Tone Tingsgård (s)