Regeringen har aviserat en snar satsning på fler kvinnliga
professorer inom den svenska högskolan. Bakgrunden är den
mycket låga andelen kvinnor bland svenska professorer,
endast 6 procent(!). Vi ser mycket positivt på regeringens
uttalade vilja och instämmer i att satsningen på fler kvinnliga
professorer är angelägen såväl med tanke på forskningens
innehåll och det framtida valet av forskningsområden, som
med hänsyn till att kvinnor och män ska dela ansvaret inom
alla samhällsområden.
Universitetssystemet diskriminerar kvinnor på olika sätt,
både vad gäller möjligheter till karriär som vid faktisk
tillsättning av tjänster. En viktig uppgift blir därför att
förändra de strukturer som skapar underlag för
diskriminering.
Om insatserna begränsas till att enbart utse fler kvinnliga
professorer är risken stor att de kommer att ha begränsade
möjligheter att påverka och förändra den akademiska
världen, både socialt och vetenskapligt. Förändringsarbetet
får sålunda inte begränsas till att angripa symptomen på
bristande jämställdhet utan också sträva efter att förändra
den organisation som idag begränsar kvinnors möjligheter
att ägna sig åt forskning på olika nivåer.
Många har framhållit att den akademiska världen delvis
kännetecknas av en ålderdomlig, auktoritär struktur med
starka beroendeförhållanden mellan yngre och äldre
forskare. Kanske en del av förklaringen till att ungdomar inte
ser forskarutbildning som en intressant bana kan förklaras i
att unga människor med bakgrund i en mer demokratisk
grundskola inte accepterar denna ibland ofria sociala miljö.
Det finns också en tendens till att forskning alltmer kommit
att betraktas som en meritering för fortsatt karriär och i allt
mindre utsträckning som ett kunskapssökande, som präglas
av intellektuell öppenhet.
De kvinnor som på olika sätt diskrimineras i den
akademiska konkurrensen drabbas ofta av att deras
kompetens definieras som irrelevant för ämnet. En väg att
skapa underlag för nya tjänster, besatta av kvinnor, är att
inrätta tjänster som breddar ämnet. Detta kan ske genom en
allmän breddning av ämnet och i vissa fall genom en särskild
satsning på ämnesprofessurer inriktade mot
kvinnovetenskap.
De senare kan ge viktig kunskap och underlag för
förändringar mot ett mer jämställt samhälle. Vi vill i detta
sammanhang understryka värdet av Kvinnovetenskapliga
fora till vilka tjänsterna ibland bör knytas. Centra/fora bör
också kunna spela en viktig roll vid utformning av
tjänstebeskrivningar, sakkunniga etc.
Vi menar att en satsning på fler kvinnliga professurer
samtidigt bör vara förändrande. Vi vill därför föreslå att
regeringen till sig knyter en arbetsgrupp med uppgift att göra
en ingående analys av vilka maktmekanismer som idag
hindrar kvinnor på deras väg till en professorstillsättning.
Arbetsgruppen bör stå fri att analysera såväl behovet av mer
flexibla tjänstekonstruktioner och postdoktorala tjänster som
de mer svårfångade frågor, som diskuteras ovan. Andra
frågor som kan aktualiseras i arbetsgruppen är bland annat
tjänsteförslagsnämnders och sakkunnigas sammansättning.
Arbete för att öka andelen kvinnliga forskare bedrivs
ingalunda bara i vårt land. Därför bör de satsningar på att öka
andelen kvinnliga professorer som gjorts i bland annat Norge
och USA studeras och anpassas till svenska förhållanden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en arbetsgrupp om
universitetens sociala organisation m.m.
Stockholm den 20 januari 1995
Inger Lundberg (s)
Kristina Svensson (s)