Regeringen har aviserat en snar satsning på fler kvinnliga professorer inom den svenska högskolan. Bakgrunden är den mycket låga andelen kvinnor bland svenska professorer, endast 6 procent(!). Vi ser mycket positivt på regeringens uttalade vilja och instämmer i att satsningen på fler kvinnliga professorer är angelägen såväl med tanke på forskningens innehåll och det framtida valet av forskningsområden, som med hänsyn till att kvinnor och män ska dela ansvaret inom alla samhällsområden.
Universitetssystemet diskriminerar kvinnor på olika sätt, både vad gäller möjligheter till karriär som vid faktisk tillsättning av tjänster. En viktig uppgift blir därför att förändra de strukturer som skapar underlag för diskriminering.
Om insatserna begränsas till att enbart utse fler kvinnliga professorer är risken stor att de kommer att ha begränsade möjligheter att påverka och förändra den akademiska världen, både socialt och vetenskapligt. Förändringsarbetet får sålunda inte begränsas till att angripa symptomen på bristande jämställdhet utan också sträva efter att förändra den organisation som idag begränsar kvinnors möjligheter att ägna sig åt forskning på olika nivåer.
Många har framhållit att den akademiska världen delvis kännetecknas av en ålderdomlig, auktoritär struktur med starka beroendeförhållanden mellan yngre och äldre forskare. Kanske en del av förklaringen till att ungdomar inte ser forskarutbildning som en intressant bana kan förklaras i att unga människor med bakgrund i en mer demokratisk grundskola inte accepterar denna ibland ofria sociala miljö. Det finns också en tendens till att forskning alltmer kommit att betraktas som en meritering för fortsatt karriär och i allt mindre utsträckning som ett kunskapssökande, som präglas av intellektuell öppenhet.
De kvinnor som på olika sätt diskrimineras i den akademiska konkurrensen drabbas ofta av att deras kompetens definieras som irrelevant för ämnet. En väg att skapa underlag för nya tjänster, besatta av kvinnor, är att inrätta tjänster som breddar ämnet. Detta kan ske genom en allmän breddning av ämnet och i vissa fall genom en särskild satsning på ämnesprofessurer inriktade mot kvinnovetenskap.
De senare kan ge viktig kunskap och underlag för förändringar mot ett mer jämställt samhälle. Vi vill i detta sammanhang understryka värdet av Kvinnovetenskapliga fora till vilka tjänsterna ibland bör knytas. Centra/fora bör också kunna spela en viktig roll vid utformning av tjänstebeskrivningar, sakkunniga etc.
Vi menar att en satsning på fler kvinnliga professurer samtidigt bör vara förändrande. Vi vill därför föreslå att regeringen till sig knyter en arbetsgrupp med uppgift att göra en ingående analys av vilka maktmekanismer som idag hindrar kvinnor på deras väg till en professorstillsättning. Arbetsgruppen bör stå fri att analysera såväl behovet av mer flexibla tjänstekonstruktioner och postdoktorala tjänster som de mer svårfångade frågor, som diskuteras ovan. Andra frågor som kan aktualiseras i arbetsgruppen är bland annat tjänsteförslagsnämnders och sakkunnigas sammansättning.
Arbete för att öka andelen kvinnliga forskare bedrivs ingalunda bara i vårt land. Därför bör de satsningar på att öka andelen kvinnliga professorer som gjorts i bland annat Norge och USA studeras och anpassas till svenska förhållanden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en arbetsgrupp om universitetens sociala organisation m.m.
Stockholm den 20 januari 1995 Inger Lundberg (s) Kristina Svensson (s)