Det är färre kvinnor än män som utbildas vid universitet
och högskolor. Den skeva könsfördelningen är markant
redan i grundutbildningen i vissa ämnen med teknisk eller
medicinsk inriktning. I forskarutbildningen är
snedfördelningen ännu tydligare och mycket få kvinnor
innehar högre universitetstjänster (forskarassistent, lektor
och professor). Av landets professorer och lektorer är ca 85
procent män.
Ytligt sett kan förutsättningarna för kvinnor och män i
forskarutbildning synas likvärdiga. Samma
antagningsregler, samma studiefinansiering, samma
undervisning gäller för kvinnor som för män. En närmare
gransking av förutsättningarna för män och kvinnor i högre
utbildning visar emellertid tydliga skillnader.
Redan det faktum att lärarna och handledarna i
forskarutbildningen är män kan förklara en del av
svårigheterna för kvinnor. Det finns också tendenser till
skillnader i val av avhandlingsämne mellan manliga och
kvinnliga studenter. Män ansluter sig lättare till
institutionernas redan etablerade forskningsprojekt medan
kvinnor i större utsträckning väljer ämnen som inte finns
representerade i den pågående forskningen vid institutionen.
Att utföra sitt avhandlingsarbete i en redan etablerad
forskargrupp är naturligtvis som regel lättare än att utföra
hela arbetet på egen hand, även om viss hjälp i form av
handledning finns att tillgå. Dessa skillnader slår igenom
redan vid de små forskningsuppgifter som utförs i
grundutbildningens slut och som ligger till grund för
antagningen till forskarutbildningen. Här ligger en del av
förklaringen till att färre kvinnor antas till
forskarutbildningen och att kvinnor använder längre tid och
oftare avbryter en påbörjad forskarutbildning.
Den ålder när man normalt genomgår forskarutbildning
sammanfaller med den tid i livet när man skaffar barn.
Självfallet innebär detta andra förutsättningar för kvinnor än
män att genomföra en forskarutbildning på förväntade fyra--
fem år. Många familjer där kvinnan går i forskarutbildning
väntar med det första barnet tills kvinnan tagit sin
doktorsexamen. Barnafödande innebär då en fördröjning av
kvinnans fortsatta karriär, att genom egen forskning meritera
sig för forskarassistenttjänst. Genom att konkurrensen om
forskarassistenttjänster är hård och meriter ofta endast
räknas för de fem första åren efter doktorsexamen så är
många kvinnor näst intill utan möjlighet att gå vidare mot ett
arbete som självständig forskare vid ett svenskt universitet.
(Om kvinnan vill ha familj och barn före 30 års ålder.)
Redan dessa tydliga skillnader i förutsättningar för män
och kvinnor i forskarutbildningen pekar på vissa typer av
lämpliga åtgärder för att förbättra situationen. Ändra
handledningssituationen på C- och D-nivån så att kvinnliga
studerande inte drabbas av konkurrenshinder redan i
ingången till sina forskarstudier. Ändra meriteringskraven så
att en fördröjning genom barnafödande inte lägger onödiga
hinder i vägen vid konkurrens om tjänster i forskarkarriären.
Öppna möjligheten för forskarstuderande att söka egna
forskningsmedel, så att de inte är helt hänvisade till
handledarnas resurser och välvilja. Inför olika typer av
tidsbegränsade tjänster i forskarkarriären (t.ex. med tre
tjänster mellan doktorandtjänst och professor som i USA).
En hierarki av flera tidsbegränsade tjänster under
professorsnivå skulle öka rörligheten bland universitetens
forskande personal, vilket är absolut nödvändigt för att inte
universitetens forskning och utbildning skall gå i stå (på det
sett som delvis skett sedan 1960-talet i Sverige). Även en
ökad rörlighet mellan universitet och näringsliv eller arbeten
inom den offentliga sektorn (inklusive skola och utbildning)
gagnar samhället som helhet och gynnar möjligheterna att
i ett någorlunda kort tidsperspektiv få en rimlig fördelning
mellan män och kvinnor bland forskare och lärare vid
universitet och högskolor.
Vi förordar att regeringen med hänsyn till kända
förhållanden föreslår effektiva åtgärder för att väsentligt öka
möjligheterna för kvinnor till högre utbildning enligt de
riktlinjer som ovan anförts. Konkurrens på i djupare mening
lika villkor för kvinnor och män bör vara förslagets mål.
Förslaget till åtgärder bör lämna utrymme för lokala
variationer men också åtföljas av ett program för utvärdering
och korrigering. Efter beslut skall föreslagna åtgärder
högprioriteras så att t.ex. omfördelning av medel för angivna
ändamål vid forskningsråden kan ske utan onödig
fördröjning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att komma till rätta med
nuvarande underrepresentation av kvinnor i högre utbildning
och forskning.
Stockholm den 17 januari 1995
Gunnar Goude (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Kia Andreasson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Eva Goe s (mp)
Barbro Johansson (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Annika Nordgren (mp)
Roy Ottosson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)