Det står idag klart att den svenska konkurrenskraften inom
industri och företagssektorerna måste stärkas. Därvidlag är
en av de viktigaste förutsättningarna för ekonomisk tillväxt
att de små och medelstora företagen kan växa och utvecklas.
En sådan utveckling kräver många åtgärder men av särskild
vikt kommer företagens tillgång till högt utbildade och
kompetenta medarbetare att vara.
Idag är utbytet och kontakterna mellan å ena sidan de små
och medelstora företagen och forskarsamhället å andra sidan
eftersatta och dåliga. Det är till övervägande del de stora
industriföretagen som förmår att upprätthålla ett sådant
utbyte och som förmår att driva sin verksamhet med den
långsiktighet som forskning ofta kräver.
Inte desto mindre råder idag en bred enighet om att de nya
jobben måste komma i de små och medelstora företagen.
Lägg därtill den enighet som råder om att den framtida
produktionen ännu mer än idag kommer att präglas av
kompetensen och kunnandet hos personalen, så uppstår ett
djupt och allvarligt problem, som i värsta fall kan bli en
hämsko på ambitionen att skapa nya jobb och minska
arbetslösheten.
Den förra regeringen tog ett antal föredömliga initiativ för
att stärka relationerna mellan näringslivet och
forskarsamhället. Inte minst användningen av
löntagarfondsmedlen kommer, såvida inte den nya
regeringen lyckas förhindra det, att stimulera ett sådant
utbyte. Beslutet om inrättandet av s k Industridoktorander,
regeringens proposition 1993/94:177, är ett annat lovvärt
initiativ i detta sammanhang.
Ett av de största problemen är att föra ut och sprida
resultaten av forskningen utanför universitets- och
högskolevärlden. Störst är givetvis problemet för de små och
medelstora företagen.
Det finns en uppenbar risk, att kunskaper och kunnande
som finns såväl inom industrin som i högskolevärlden inte
kommer till ömsesidigt utnyttjande. Följaktligen ligger det
också en stor potential i att föra dessa båda världar närmare
varandra. Den kemiska industrin är ett exempel på hur en
mycket betydelsefull sektor kan dra fördelar av ett nära
samarbete med den akademiska världen.
Det är därför av avgörande strategisk betydelse att
''kontaktytorna'' mellan forskarsamhället och näringslivet
breddas och utvecklas, bland annat inom ramen för
industridoktorandsystemet. För att nå konkreta resultat i
denna utveckling krävs en snar igångsättning av flera
pilotprojekt som kan statuera exempel för kommande
samarbete mellan universitet och högskolor å ena sidan och
små och medelstora företag å andra sidan. Den förra
regeringens förslag om industridoktorander bör därför
främjas i alla avseenden. Idag saknas erfarenheter av sådana
projekt vid företagen. Detta för att inga givna arbetsmodeller
finns föreskrivna.
En stiftelse, Peter Wållbergs stiftelse för forskning och
utveckling av special- och funktionskemikalier inom
cellulosa- och pappersindustrin, har uppmärksammat
problematiken kring den bristande kommunikation som
råder mellan forskarsamhället och företagen samt det dåliga
utnyttjandet av industridoktorandmöjligheter bland små och
medelstora företag. Stiftelsen har därför erbjudit sig att stå
som projektledare för ett pilotprojekt omfattande fem
doktorandarbeten. Syftet är bland annat att projektet skall
fungera som en arbetsmodell för kommande
industriforskningssamarbeten. Det är initiativ av det slaget
som måste uppmuntras.
Den traditionella forskningen kretsar ofta kring problem
och frågeställningar som formuleras av den institution som
forskningen bedrivs vid. Det finns självfallet vetenskapliga
problem och frågeställningar som inte väcks i andra
sammanhang än de rent vetenskapliga. Men det är långt ifrån
tillräckligt. Vårt land och vårt näringsliv måste i högre
utsträckning än vad som är fallet idag kunna komma i
åtnjutande av den kompetens som kretsen av forskare
besitter.
Det torde mot denna bakgrund vara uppenbart att staten
bör ta ett övergripande ansvar för att uppmuntra och
stimulera fler forskare att bedriva sin verksamhet i nära
anslutning även till ett mindre företags verksamhet.
Den förra regeringens initiativ att inrätta
industridoktorander har varit betydelsefullt även om det
ännu inte nått den omfattning som hade varit önskvärd. Detta
beror med största sannolikhet på att de riktade
informationsinsatserna till företagen kring denna möjlighet
inte varit tillfyllest.
Vidare är det sannolikt att det åtagande som det
Teknikvetenskapliga forskningsrådet har när det gäller
finansiering av industridoktorandernas löner inte varit
tillräckligt. Idag löper 23 projekt som rådet beviljat medel
till. Industridoktorandmodellen borde kunna finna stöd såväl
finansiellt som verksamhetsmässigt hos NUTEK, stiftelsen
för strategisk forskning samt Stiftelsen för kunskap- och
kompetensutveckling.
Det råder däremot osäkerhet, inte minst inom akademiska
kretsar, kring den formella ställning som begreppet
Industridoktorand har. Detta tillsammans med andra
oklarheter som nämns i motionen har inneburit att antalet
Industridoktorander alltjämt är för lågt.
Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att intensifiera
arbetet för att förbättra kontakterna mellan forskarvärlden
och de mindre och medelstora företagen samt att regeringen
snarast redovisar för riksdagen vilka åtgärder som vidtagits
för att öka antalet industridoktorander.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrade kontakter mellan universitet
och högskolor och mindre och medelstora företag samt om
ökningen av antalet industridoktorander.
Stockholm den 23 januari 1995
Elving Andersson (c)
Anders Svärd (c)