Idrotten berör, som Sveriges största folkrörelse, en lång rad
olika kunskapsområden alltifrån fysiologi, medicin och
teknik till beteende- och samhällsvetenskapliga ämnen.
Högre utbildning och forskning inom idrotten spänner över
alla dessa områden och är en nödvändig förutsättning för
idrottens utveckling vad gäller såväl barn- och
ungdomsidrott som bredd- och elitidrott. Utökad kunskap
behövs också kring idrotten som folkrörelse och
samhällsfenomen. Inte minst viktig är denna
kunskapsutveckling som bas för idrottens ledarutbildning.
Med tanke på idrottens betydelse för våra barn och
ungdomar är det angeläget att idrottsledarna ges goda
möjligheter till utbildning som står på en solid vetenskaplig
grund.
Skapandet av Centrum för idrottsforskning (CIF) och
inrättandet av en självständig Idrottshögskola ingav
förhoppningar om en kraftfull förstärkning av svensk
idrottsforskning. Dessa förhoppningar har emellertid i stor
utsträckning grusats, då idrottsforskningen inte givits
nödvändiga resurser.
Idrottsforskningen har hittills framför allt finansierats av
idrottsrörelsen själv. Med tanke på idrottens bredd och
samhälleliga betydelse bör denna forskning i första hand
vara ett ansvar för utbildnings- och forskarsamhället medan
det mer behovsanpassade utvecklingsarbetet är en fråga för
idrottens egna organisationer. Samtidigt är det naturligt att
idrottsrörelsen får ett inflytande över de organ som
samordnar idrottsforskningen i landet.
CIF är idag underordnat Karolinska Institutet i Stockholm.
Det finns inga starkare skäl till en sådan koppling och KI har
heller inte visat något större engagemang när det gäller att
utveckla CIF och den svenska idrottsforskningen i
allmänhet. Från idrottsrörelsens sida framförs önskemål om
att omvandla Centrum för Idrottsforskning till ett fristående
forskningsråd. Det finns även detaljerade planer på hur ett
sådant Idrottens Forskningsråd skulle kunna bemannas och
verka. En utveckling av CIF åt detta håll skulle avsevärt
stärka den svenska idrottsforskningen över hela landet.
Samtidigt som det är viktigt att stimulera och stödja
forskning på idrottsrelevanta områden på samtliga högskolor
är det naturligt att se Idrottshögskolan i Stockholm som ett
nationellt centrum för idrottslig kunskapsutveckling.
Idrottshögskolan fick vid starten 1992, trots påpekande från
Riksidrottsförbundet, inga fasta forskningsresurser. Inte
heller fick idrottshögskolan rätt att utdela sedvanliga
akademiska examina (kandidat-, magister- och
doktorsexamen). För att Idrottshögskolan ska bli det
kunskapscentrum som den borde vara krävs att
undervisningen vilar på aktuell vetenskaplig grund och ett
nära samarbete med andra forskningsinstitutioner i Sverige
och internationellt. Detta kräver emellertid att skolan, i likhet
med andra idrottshögskolor i Europa, får egna fasta
forskningsresurser och sedvanlig akademisk
examinationsrätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa ett idrottens forskarråd,
2. att riksdagen beslutar ge Idrottshögskolan i Stockholm
fasta forskningsresurser fr.o.m. budgetåret 1995/96,
3. att riksdagen beslutar att Idrottshögskolan i Stockholm
ges rätt att utdela akademiska examina (kandidat-, magister-
och doktorsexamina).
Stockholm den 23 januari 1995
Lennart Brunander (c)