Idrotten berör, som Sveriges största folkrörelse, en lång rad olika kunskapsområden alltifrån fysiologi, medicin och teknik till beteende- och samhällsvetenskapliga ämnen. Högre utbildning och forskning inom idrotten spänner över alla dessa områden och är en nödvändig förutsättning för idrottens utveckling vad gäller såväl barn- och ungdomsidrott som bredd- och elitidrott. Utökad kunskap behövs också kring idrotten som folkrörelse och samhällsfenomen. Inte minst viktig är denna kunskapsutveckling som bas för idrottens ledarutbildning. Med tanke på idrottens betydelse för våra barn och ungdomar är det angeläget att idrottsledarna ges goda möjligheter till utbildning som står på en solid vetenskaplig grund.
Skapandet av Centrum för idrottsforskning (CIF) och inrättandet av en självständig Idrottshögskola ingav förhoppningar om en kraftfull förstärkning av svensk idrottsforskning. Dessa förhoppningar har emellertid i stor utsträckning grusats, då idrottsforskningen inte givits nödvändiga resurser.
Idrottsforskningen har hittills framför allt finansierats av idrottsrörelsen själv. Med tanke på idrottens bredd och samhälleliga betydelse bör denna forskning i första hand vara ett ansvar för utbildnings- och forskarsamhället medan det mer behovsanpassade utvecklingsarbetet är en fråga för idrottens egna organisationer. Samtidigt är det naturligt att idrottsrörelsen får ett inflytande över de organ som samordnar idrottsforskningen i landet.
CIF är idag underordnat Karolinska Institutet i Stockholm. Det finns inga starkare skäl till en sådan koppling och KI har heller inte visat något större engagemang när det gäller att utveckla CIF och den svenska idrottsforskningen i allmänhet. Från idrottsrörelsens sida framförs önskemål om att omvandla Centrum för Idrottsforskning till ett fristående forskningsråd. Det finns även detaljerade planer på hur ett sådant Idrottens Forskningsråd skulle kunna bemannas och verka. En utveckling av CIF åt detta håll skulle avsevärt stärka den svenska idrottsforskningen över hela landet.
Samtidigt som det är viktigt att stimulera och stödja forskning på idrottsrelevanta områden på samtliga högskolor är det naturligt att se Idrottshögskolan i Stockholm som ett nationellt centrum för idrottslig kunskapsutveckling. Idrottshögskolan fick vid starten 1992, trots påpekande från Riksidrottsförbundet, inga fasta forskningsresurser. Inte heller fick idrottshögskolan rätt att utdela sedvanliga akademiska examina (kandidat-, magister- och doktorsexamen). För att Idrottshögskolan ska bli det kunskapscentrum som den borde vara krävs att undervisningen vilar på aktuell vetenskaplig grund och ett nära samarbete med andra forskningsinstitutioner i Sverige och internationellt. Detta kräver emellertid att skolan, i likhet med andra idrottshögskolor i Europa, får egna fasta forskningsresurser och sedvanlig akademisk examinationsrätt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa ett idrottens forskarråd,
2. att riksdagen beslutar ge Idrottshögskolan i Stockholm fasta forskningsresurser fr.o.m. budgetåret 1995/96,
3. att riksdagen beslutar att Idrottshögskolan i Stockholm ges rätt att utdela akademiska examina (kandidat-, magister- och doktorsexamina).
Stockholm den 23 januari 1995 Lennart Brunander (c)