Kraven på förvärvad kunskap och färdighet ställs högt när
det gäller arbetsterapeututbildningen och andra
vårdutbildningar, bl a för att trygga patientsäkerheten.
Utbildningarna leder fram till nationellt och internationellt
gångbara yrkesexamina för vilka statsmakterna har
formulerat nationella mål. De är akademiska utbildningar
med ämnesteoretiska studier som bygger på vetenskap och
beprövad erfarenhet. Ansvaret för yrkesträning vilar däremot
primärt på arbetsgivaren.
För att fungera bra i ett yrke krävs såväl teoretisk skolning
inom ämnesområdet som träning i att omsätta
ämneskunskapen på tillämpade problem. Det är självklart att
ett yrke som innebär behandling av människor alltid ställer
högre krav på den nyexaminerade studentens färdigheter än
många andra yrken. När de nyexaminerade
arbetsterapeuterna går ut till dagens arbetsliv fordras ett
omedelbart självständigt ansvar för patientbehandling,
samtidigt som patientsäkerhet och kvalitetssäkring är
oomtvistliga hörnstenar i svensk hälso- och sjukvård.
Då arbetsterapeututbildningen återgick till 3-årig
utbildning (120 poäng) anförde föredragande statsrådet i
huvudsak följande skäl: Arbetsterapi är ett tvärvetenskapligt
ämnes- och yrkesområde med rehabilitering som huvudmål.
Kunskapsutvecklingen har varit oerhört snabb under senare
tid. Arbetsterapeut är ett självständigt yrke, som sparar
pengar för såväl samhället som enskilda genom
rehabiliterande insatser, vilket medför minskat personligt
lidande, tidigare återgång till arbetet, mindre beroende av
samhällets vård, hemtjänst m.m. Dessutom minskar
utbildade arbetsterapeuter behovet av läkarinsatser.
Dagens hårdnande arbetsmarknad och besparingar inom
hälso- och sjukvården har förändrat kraven på nyutbildade
arbetsterapeuter och jämförbara grupper. Utbildningen håller
hög teoretisk nivå, men erfarenheten från praktisk
tillämpning är begränsad. Världsorganisationen World
Federation of Occupational Therapists (WFOT) har i sina
minimum standards krav på minst 1 000
timmars praktik för godkänd utbildning, vilket är ett
kriterium för medlemskap i organisationen. För att möta
arbetsmarknadens krav har en praktiktjänstgöring vid
inträdet till arbetslivet diskuterats.
Denna inskolning till arbetslivet kan lösas på två vägar;
antingen genom att införa ett praktikår som arbetsgivarna
ansvarar för, eller genom att tillskapa resurser inom det
reguljära utbildningssystemet, vilket innebär att
utbildningen förlängs med ett år. Detta skulle innebära en
betydande kvalitetsförbättring för alla parter, både
arbetsgivare, patienter, utbildningsanordnare och studenter.
Arbetsterapin vid Gävle sjukhus har prövat en variant av
inskolning i arbetslivet. Den erfarenhet man nått visar att en
successiv inskolning ger många fördelar, psykologiska
vinster och sannolikt leder till en tryggare och säkrare
yrkesroll och därmed en allmänt sett bättre arbetsmiljö och
patientmiljö.
Internationell jämförelse i dag visar att
arbetsterapeututbildningen i flera europeiska (och
utomeuropeiska) länder redan i dag är 4-årig. Som
jämförelse kan nämnas att Sverige till för bara 1,5 år sedan
hade den kortaste utbildningen jämfört med EU-länderna
och Norden. Samtidigt ligger Sverige vid internationell
jämförelse långt fram inom arbetsterapeutisk teori och
metodutveckling och är en av världens ledande nationer
inom arbetsterapiområdet och dess forskning. Däremot
borde det ges möjlighet att förbättra den praktiska
tjänstgöringen utan att för den skull göra avkall på
utbildningens bredd, djup och kvalitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsterapeututbildning och
praktiktjänstgöring för arbetsterapeuter.
Stockholm den 24 januari 1995
Britta Sundin (s)
Sven Lundberg (s)
Hans Stenberg (s)
Susanne Eberstein (s)