Motion till riksdagen
1994/95:Ub640
av Erling Bager och Eva Flyborg (fp)

Dansutbildning på högskolenivå till Göteborg


Dans i alla former röner i dag ett allt större intresse.
Framför allt märks det i de senaste årens tillströmning till de
olika dansutbildningar som finns. Intresset från publik och
media har också ökat påtagligt. Men situationen är inte
alldeles problemfri.
I dag finns inga fria dansgrupper etablerade utanför
Stockholm, Göteborg och Malmö-Lund. Den
turnéverksamhet som bedrivs, t.ex. av Cullbergbaletten,
räcker inte för att garantera ett tillräckligt varierat utbud över
hela landet. Den kulturpolitiska snedfördelningen till
Stockholms fördel är ett faktum.
Samtidigt har dansare och koreografer ofta svårt att arbeta
kontinuerligt och få avsättning för sina verk. De flesta av
dem finns i olika grupper och tillfälliga projekt av kortlivad
karaktär. Ytterst få av dessa får statliga eller kommunala
bidrag som ger utrymme för anständiga
anställningsförhållanden och effektiv marknadsföring.
Nästan alla finns i Stockholm.
För att kunna balansera Stockholmsregionens dominans
måste man kunna ge dansare den typ av kunskaper och det
självförtroende som krävs för att de över huvud taget skall
kunna fungera professionellt på andra håll i Sverige. En
sådan utbildning måste ges på en ort där en professionell
dansmiljö finns, men där det också ges rimliga möjligheter
för den enskilde dansaren att söka sig vidare efter avslutad
utbildning. Göteborg är en sådan ort.
Varje år utbildas en mängd dansare. Några få av dem kan
beredas anställning på någon av institutionsteatrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö eller Norrköping.
Cullbergbaletten, Riksteaterns permanenta danskompani,
rekryterar huvudsakligen utländska dansare. Någon
vidareutbildning av dansare finns för närvarande inte i
Sverige, förutom enstaka kortkurser i AMS regi.
Övriga landet är ''tomt''. Dansare vågar inte flytta från
Stockholm av rädsla för att missa jobben, och svenska folket
får sällan eller aldrig se en ''levande'' dansföreställning. Det
leder i sin tur till att kommunerna ute i landet oftast intar en
mycket försiktig eller direkt avvisande hållning till
turnerande dansgrupper och deras arbeten. Det man inte kan
något om vågar man inte satsa på.
Sveriges snabba närmande till Europa ekonomiskt och
politiskt kommer även att få konsekvenser för kulturen.
Grundvalarna för den svenska kulturpolitiken förändras.
Hittills har den i princip gått ut på subventionering av
kulturen via skattemedel som kompensation för höga
produktionskostnader och svagt publikunderlag. I en allt mer
internationaliserad marknadsekonomi kommer det statliga
kulturstödet sannolikt att ändra karaktär.
Det ter sig också allt rimligare att betrakta dansens framtid
i vår del av världen som en nordisk angelägenhet. I ett
nordiskt perspektiv blir relationen mellan resursbehov och
publikunderlag för danskonstens del betydligt mer realistisk,
jämfört med strikt nationella satsningar. Nordiskt
kultursamarbete ter sig också som en naturlig del i den
utvidgade europeiska gemenskapen.
Det finns flera skäl till att göra Göteborg till centrum för en
nordisk högskoleutbildning på dansens område. Den skulle
bidra till en regional satsning på västsverige, både ur
utbildnings- och kultursynpunkt. När nu Göteborg fått sin
opera kan vi räkna med att en ny epok i västsvenskt kulturliv
tar sin början -- en tid där nya förväntningar och behov måste
tillgodoses.
Göteborgsregionen får också en alltmer betydande roll
som knutpunkt för samnordiska projekt. Nordiska
folkhögskolan i Kungälv och Nordiska hälsovårdshögskolan
är ett par exempel. Göteborgs goda kommunikationer med
bl.a. Tyskland, Danmark, Holland, England och Norge är
givetvis också en klar fördel för en utbildning med livliga
internationella kontakter.
Det är rimligt att denna nordiska högskolelinje i ett
initialskede erbjuder l-åriga kurser, motsvarande 40 poäng,
med praktisk och teoretisk inriktning -- anpassade till ett mer
internationellt kulturklimat. Kurserna ska betraktas som
vidareutbildning och vänder sig till redan utbildade dansare.
Utbildningen ska alltså inte ge oss fler dansare i Sverige,
Norge, Danmark osv. utan dansare med en mera gedigen
utbildning. På något längre sikt bör målsättningen vara att
bygga ut utbildningens kursutbud till en 120-
poängsutbildning. Här är de tvärvetenskapliga möjligheterna
viktiga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av en dansutbildning på
högskolenivå i Göteborg.

Stockholm den 23 januari 1995

Erling Bager (fp)

Eva Flyborg (fp)