Dans i alla former röner i dag ett allt större intresse. Framför allt märks det i de senaste årens tillströmning till de olika dansutbildningar som finns. Intresset från publik och media har också ökat påtagligt. Men situationen är inte alldeles problemfri.
I dag finns inga fria dansgrupper etablerade utanför Stockholm, Göteborg och Malmö-Lund. Den turnéverksamhet som bedrivs, t.ex. av Cullbergbaletten, räcker inte för att garantera ett tillräckligt varierat utbud över hela landet. Den kulturpolitiska snedfördelningen till Stockholms fördel är ett faktum.
Samtidigt har dansare och koreografer ofta svårt att arbeta kontinuerligt och få avsättning för sina verk. De flesta av dem finns i olika grupper och tillfälliga projekt av kortlivad karaktär. Ytterst få av dessa får statliga eller kommunala bidrag som ger utrymme för anständiga anställningsförhållanden och effektiv marknadsföring. Nästan alla finns i Stockholm.
För att kunna balansera Stockholmsregionens dominans måste man kunna ge dansare den typ av kunskaper och det självförtroende som krävs för att de över huvud taget skall kunna fungera professionellt på andra håll i Sverige. En sådan utbildning måste ges på en ort där en professionell dansmiljö finns, men där det också ges rimliga möjligheter för den enskilde dansaren att söka sig vidare efter avslutad utbildning. Göteborg är en sådan ort.
Varje år utbildas en mängd dansare. Några få av dem kan beredas anställning på någon av institutionsteatrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Norrköping. Cullbergbaletten, Riksteaterns permanenta danskompani, rekryterar huvudsakligen utländska dansare. Någon vidareutbildning av dansare finns för närvarande inte i Sverige, förutom enstaka kortkurser i AMS regi.
Övriga landet är ''tomt''. Dansare vågar inte flytta från Stockholm av rädsla för att missa jobben, och svenska folket får sällan eller aldrig se en ''levande'' dansföreställning. Det leder i sin tur till att kommunerna ute i landet oftast intar en mycket försiktig eller direkt avvisande hållning till turnerande dansgrupper och deras arbeten. Det man inte kan något om vågar man inte satsa på.
Sveriges snabba närmande till Europa ekonomiskt och politiskt kommer även att få konsekvenser för kulturen. Grundvalarna för den svenska kulturpolitiken förändras. Hittills har den i princip gått ut på subventionering av kulturen via skattemedel som kompensation för höga produktionskostnader och svagt publikunderlag. I en allt mer internationaliserad marknadsekonomi kommer det statliga kulturstödet sannolikt att ändra karaktär.
Det ter sig också allt rimligare att betrakta dansens framtid i vår del av världen som en nordisk angelägenhet. I ett nordiskt perspektiv blir relationen mellan resursbehov och publikunderlag för danskonstens del betydligt mer realistisk, jämfört med strikt nationella satsningar. Nordiskt kultursamarbete ter sig också som en naturlig del i den utvidgade europeiska gemenskapen.
Det finns flera skäl till att göra Göteborg till centrum för en nordisk högskoleutbildning på dansens område. Den skulle bidra till en regional satsning på västsverige, både ur utbildnings- och kultursynpunkt. När nu Göteborg fått sin opera kan vi räkna med att en ny epok i västsvenskt kulturliv tar sin början -- en tid där nya förväntningar och behov måste tillgodoses.
Göteborgsregionen får också en alltmer betydande roll som knutpunkt för samnordiska projekt. Nordiska folkhögskolan i Kungälv och Nordiska hälsovårdshögskolan är ett par exempel. Göteborgs goda kommunikationer med bl.a. Tyskland, Danmark, Holland, England och Norge är givetvis också en klar fördel för en utbildning med livliga internationella kontakter.
Det är rimligt att denna nordiska högskolelinje i ett initialskede erbjuder l-åriga kurser, motsvarande 40 poäng, med praktisk och teoretisk inriktning -- anpassade till ett mer internationellt kulturklimat. Kurserna ska betraktas som vidareutbildning och vänder sig till redan utbildade dansare. Utbildningen ska alltså inte ge oss fler dansare i Sverige, Norge, Danmark osv. utan dansare med en mera gedigen utbildning. På något längre sikt bör målsättningen vara att bygga ut utbildningens kursutbud till en 120- poängsutbildning. Här är de tvärvetenskapliga möjligheterna viktiga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en dansutbildning på högskolenivå i Göteborg.
Stockholm den 23 januari 1995 Erling Bager (fp) Eva Flyborg (fp)