Vid det här laget har ett flertal utredningar arbetat med
frågan om kårobligatoriets vara eller icke vara samt om hur
en avveckling skall gå till. Man har varit överens om det
principiellt felaktiga i att med tvång ansluta en grupp
människor -- i det här fallet studenter -- till en viss
organisation -- i det här fallet studentkårerna samt nationerna
i Lund och Uppsala. Gång efter annan har man dock av
ekonomiska, praktiska eller andra skäl inte nått fram till
lagstiftning.
Våren 1993 lade dock den borgerliga regeringen en
proposition i frågan och en riksdagsmajoritet beslutade i
enlighet med denna att äntligen avskaffa det principvidriga
obligatoriet. Många trodde och hoppades i och med detta att
saken därmed var avgjord och att endast praktiska frågor
kring avvecklingen återstod.
Men ack vad man kan bedra sig. I sin stora återställariver
föreslog den socialdemokratiska regeringen att avvecklingen
inte skulle genomföras och den nya riksdagsmajoriteten
beslutade också så. De borgerliga partierna reserverade sig
mot beslutet.
Vi lever alltså fortfarande med denna otidsenliga kvarleva
från en tid då universitetsvärlden i de städer den förekom
utgjorde ett mer eller mindre eget isolerat samhälle -- man
hade till och med egna domstolar! Att medlemskap i
nationerna blev obligatoriskt berodde på att man ville göra
det enklare att kontrollera studenternas leverne. I dag, när
valdeltagandet i kårvalen är nere i 10 till 15 procent och
många studenters enda kontakt med kåren sker när de är
tvungna att köa på banken för att betala terminsräkningen,
framstår kårobligatoriet som synnerligen omotiverat.
Hade det inte varit för att obligatoriet redan råkar finnas,
hade den som vågat sig på ett förslag om införande av dylikt
institut med all säkerhet mötts av ofantliga proteststormar
och beskyllningar om att vilja avgiftsbelägga rätten att
studera på akademisk nivå. Det faktum att någonting redan
existerar får dock inte medföra att man ser mildare på
principvidrigheter än man hade gjort om man hade haft att
ta ställning till ett nytt förslag.
Det finns ingen anledning att förneka att det finns en rad
frågor som man måste hitta en vettig lösning på när man
avvecklar obligatoriet. Att dock låta dessa få blockera ett
avgörande i huvudfrågan är faktiskt ryggradslöst. Ett
principiellt beslut fattar man utan att snegla på de praktiska
detaljerna. Att man sedan har ambitionen att när detta väl
är avklarat lösa de komplikationer som uppkommer på ett
ansvarsfullt sätt är självklart. Och att det går att klara av
dessa saker är det knappast någon som på allvar kan tvivla
på.
Det finns väsentliga sakargument som stöder avvecklingen
av tvånget, inte minst de som handlar om den nödvändiga
vitaliseringen av kårverksamheten, men i konsekvens med
vad vi just har anfört om att det är den principiella frågan
som skall vara avgörande lämnas dessa argument ej i denna
motion.
Den negativa föreningsfriheten borde vara en självklar
princip i varje demokratiskt samhälle. Det kan omöjligen
finnas något hållbart motiv för att inte också studenter skall
omfattas av denna. Det kan inte vara riktigt att tvinga
samtliga som studerar vid universitet eller högskolor att se
sig företrädda av organisationer vars uppfattningar de kanske
överhuvudtaget inte delar. Studentkårsverksamheten måste,
som all annan verksamhet, bygga på enskilda människors
engagemang och intresse.
Måtte Sveriges högsta beslutande församling en gång för
alla befria landets studenter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar avveckla kårobligatoriet i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 20 januari 1995
Annika Jonsell (m)
Gun Hellsvik (m)