Vid det här laget har ett flertal utredningar arbetat med frågan om kårobligatoriets vara eller icke vara samt om hur en avveckling skall gå till. Man har varit överens om det principiellt felaktiga i att med tvång ansluta en grupp människor -- i det här fallet studenter -- till en viss organisation -- i det här fallet studentkårerna samt nationerna i Lund och Uppsala. Gång efter annan har man dock av ekonomiska, praktiska eller andra skäl inte nått fram till lagstiftning.
Våren 1993 lade dock den borgerliga regeringen en proposition i frågan och en riksdagsmajoritet beslutade i enlighet med denna att äntligen avskaffa det principvidriga obligatoriet. Många trodde och hoppades i och med detta att saken därmed var avgjord och att endast praktiska frågor kring avvecklingen återstod.
Men ack vad man kan bedra sig. I sin stora återställariver föreslog den socialdemokratiska regeringen att avvecklingen inte skulle genomföras och den nya riksdagsmajoriteten beslutade också så. De borgerliga partierna reserverade sig mot beslutet.
Vi lever alltså fortfarande med denna otidsenliga kvarleva från en tid då universitetsvärlden i de städer den förekom utgjorde ett mer eller mindre eget isolerat samhälle -- man hade till och med egna domstolar! Att medlemskap i nationerna blev obligatoriskt berodde på att man ville göra det enklare att kontrollera studenternas leverne. I dag, när valdeltagandet i kårvalen är nere i 10 till 15 procent och många studenters enda kontakt med kåren sker när de är tvungna att köa på banken för att betala terminsräkningen, framstår kårobligatoriet som synnerligen omotiverat.
Hade det inte varit för att obligatoriet redan råkar finnas, hade den som vågat sig på ett förslag om införande av dylikt institut med all säkerhet mötts av ofantliga proteststormar och beskyllningar om att vilja avgiftsbelägga rätten att studera på akademisk nivå. Det faktum att någonting redan existerar får dock inte medföra att man ser mildare på principvidrigheter än man hade gjort om man hade haft att ta ställning till ett nytt förslag.
Det finns ingen anledning att förneka att det finns en rad frågor som man måste hitta en vettig lösning på när man avvecklar obligatoriet. Att dock låta dessa få blockera ett avgörande i huvudfrågan är faktiskt ryggradslöst. Ett principiellt beslut fattar man utan att snegla på de praktiska detaljerna. Att man sedan har ambitionen att när detta väl är avklarat lösa de komplikationer som uppkommer på ett ansvarsfullt sätt är självklart. Och att det går att klara av dessa saker är det knappast någon som på allvar kan tvivla på.
Det finns väsentliga sakargument som stöder avvecklingen av tvånget, inte minst de som handlar om den nödvändiga vitaliseringen av kårverksamheten, men i konsekvens med vad vi just har anfört om att det är den principiella frågan som skall vara avgörande lämnas dessa argument ej i denna motion.
Den negativa föreningsfriheten borde vara en självklar princip i varje demokratiskt samhälle. Det kan omöjligen finnas något hållbart motiv för att inte också studenter skall omfattas av denna. Det kan inte vara riktigt att tvinga samtliga som studerar vid universitet eller högskolor att se sig företrädda av organisationer vars uppfattningar de kanske överhuvudtaget inte delar. Studentkårsverksamheten måste, som all annan verksamhet, bygga på enskilda människors engagemang och intresse.
Måtte Sveriges högsta beslutande församling en gång för alla befria landets studenter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar avveckla kårobligatoriet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 20 januari 1995 Annika Jonsell (m) Gun Hellsvik (m)