Den svenska läkarutbildningen har hittills varit
dimensionerad för en expansion av hälso- och sjukvården.
De senaste årens strukturförändringar inom sjukvården, samt
avsaknad av neddragning av läkarutbildningen har nu lett till
en manifest läkararbetslöshet.
Det finns i dag ca 1 100 läkare registrerade som
arbetssökande vid arbetsförmedlingar runt om i landet. Av
dessa är 900 arbetslösa och 200 har korta vikariat.
Farhågorna för ett väsentligt läkaröverskott har således
besannats, överskottet kommer ytterligare att öka. Trots att
tecken till denna utveckling funnits sedan mitten av 80-talet
har andelen nybörjare på läkarlinjen successivt ökat. 1989
skedde en ökning från 845 till 925, i dag beräknas antalet
nybörjare till 1 000! Till detta kommer ett väsentligt tillskott
av utländska läkare. De senaste fem åren har ca 250
utländska läkare årligen fått svensk legitimation.
Läkare har i dag svårt att fullfölja sin grundutbildning, det
finns inte platser för allmäntjänstgöring (AT). Det innebär att
de läkare som i dag går eller skall påbörja sin läkarutbildning
inte får möjlighet att ta ut sin legitimation -- dyra studieår
kastas bort. För närvarande rekryteras enbart ca 500 läkare
per år till den specialistutbildning (ST) som läkare genomgår
efter legitimation.
Med ett tillskott av mer än 1 000 läkare årligen och en
pensionsavgång på ca 300--400 per år riskerar arbetslösheten
vid årsskiftet, förutsatt att inga ytterligare nedskärningar
drabbar sjukvården, att vara flera tusen. Kostnaden för en
utbildning som aldrig kommer till användning blir stor.
Utbildningen av läkare är en av samhällets absolut dyraste
utbildningar.
En arbetsgrupp inom Social- och
Utbildningsdepartementen gjorde förra året en bedömning
av tillgång och efterfrågan på läkare till år 2015 (Ds
1994:57). Arbetsgruppen räknade med att hälso- och
sjukvårdskostnaderna skulle öka med 1--2 procent per år
fr.o.m. år 1997, samtidigt som den privata sektorn av hälso-
och sjukvården och den medicinska forskningen skulle
erbjuda en växande arbetsmarknad. Trots dessa optimistiska
antaganden fann gruppen, att ett visst läkaröverskott var
troligt åren 2000--2010, och att en tillfällig minskning av
läkarutbildningen var möjlig.
Optimismen i arbetsgruppens utgångspunkter står i bjärt
kontrast till förslagen i årets budgetproposition.
Försörjningsbalansen räknar med en minskning av den
kommunala konsumtionen med 1 procent för både 1995 och
1996 och högskolan får vidkännas minskning av sitt anslag.
Därtill kommer att riksdagen i slutet av år 1994 antog en
lagstiftning som hindrar privat etablering av såväl husläkar-
som specialistpraktik. Under våren kommer förslag om
ytterligare åtstramningar av den privata vårdsektorn att
framläggas för riksdagen. Landstingen som nu har det
ekonomiska ansvaret för både offentlig och privat vård är, i
motsats till arbetsgruppens antagande, utsatta för rejäla
ekonomiska nedskärningar. Framtidsutsikterna för de
utbildade läkarna ter sig därmed mycket dystra inom både
statlig, landstingskommunal och privat sektor.
Det är mot denna bakgrund angeläget att under en period
minska intagningen till läkarutbildningen påtagligt. En
halvering av antalet utbildningsplatser genom att intagning
till utbildning endast sker en gång per år bör göras snarast.
Av hänsyn till de stora pensionsavgångarna i läkarkåren
med början omkring år 2010 måste emellertid fakulteternas
utbildningskapacitet till största delen bevaras. Medel bör
därför delvis omfördelas från anslagen för grundutbildning
till forskarutbildning och forskning, fortbildning av
specialistkompetenta läkare och komplettering av utländska
läkares kompetens. Det sistnämnda motiveras av att de
utländska läkarna (med utbildning utanför EU-området) är
den grupp som drabbats hårdast av arbetslösheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om minskning av intagningen till
läkarutbildning.
Stockholm den 20 januari 1995
Leif Carlson (m)
Margareta E Nordenvall (m)