med anledning av prop. 1994/95:212 Ökat föräldrainflytande över utvecklingsstörda barns skolgång -- en försöksverksamhet
Sedan våren 1992 har föräldrainflytandet vid val av
skolform för utvecklingsstörda barn diskuterats i riksdagen.
Rätten att välja skola för sina barn har ökat för de flesta
föräldrar i och med de senaste årens skolreformer. Det gäller
dock inte för föräldrar till utvecklingsstörda. I ett flertal
motioner, bl.a. från kristdemokraterna senast i januari, har
framförts det orimliga i att en särskild grupp föräldrar nekas
rätten att ha ett avgörande inflytande över sina barns
skolgång.
Föräldrar till utvecklingsstörda barn har ofta mycket god
kunskap om sitt barns utveckling. De har i större
utsträckning än andra föräldrar haft anledning att ta del av
läkares, psykologers och pedagogers utredningar om sitt
barn. Dessa utredningar har de också som underlag när de
skall göra en bedömning om barnets skolgång. De har också
själva lång erfarenhet när det gäller att bedöma sitt barns
förutsättningar och begränsningar. Förutsatt att de ges god
information om de olika skolformer som erbjuds finns det
därför ingen anledning att tro att dessa föräldrar skulle ha
sämre förutsättningar att avgöra vilken skolform som är mest
lämpad för deras barn än andra föräldrar. Enligt vår mening
bör därför föräldrar till utvecklingsstörda barn ges samma
möjligheter till inflytande över sina barns skolgång som
andra föräldrar har.
I betänkandet 1993/94:UbU6 som behandlar vissa
skollagsfrågor anförde ett enigt utbildningsutskott med
anledning av motioner i frågan:
Utskottet instämmer i att ett barns placering i särskolan
mot föräldrarnas vilja utgör en dålig grund för barnets
skolgång. Det är därför angeläget att samverkansformerna
mellan föräldrarna och berörda myndigheter utvecklas. Det
bör ankomma på regeringen att föranstalta härom. När det
gäller frågan om vem som skall ha sista ordet, i de fall man
inte blir överens om val av nu aktuell skolform, finner
utskottet, efter noggrant övervägande, att det är principiellt
betänkligt att myndighet ges möjlighet att slutligt ta över
föräldrarnas ansvar. Utskottet vill därför föreslå att riksdagen
av regeringen begär en översyn av nu gällande regler såvitt
avser val av skolform för utvecklingsstörda barn. Den bör
syfta till att föräldrarna i princip får det slutliga avgörandet
när det har varit omöjligt att nå fram till ett gemensamt
ställningstagande i vad gäller valet mellan grundskola och
särskola samt inom särskolan. Översynen bör ske så
skyndsamt att regeringen kan förelägga riksdagen ett förslag
i ärendet före utgången av år 1994.
Riksdagen beslutade med utgångspunkt från detta om ett
tillkännagivande till regeringen när det gäller
föräldrainflytandet vid beslut om skolform för
utvecklingsstörda barn.
Kristdemokraterna står fast vid den bedömning som
gjordes 1993 och anser det anmärkningsvärt att regeringen
först dröjt med förslag i ärendet och sedan när det väl
kommer frångår riksdagens beslut. Regeringens proposition
andas också en misstro mot denna föräldragrupps möjlighet
att avgöra vad som är bäst för deras egna barn. Riksdagen
bör därför återigen slå fast att föräldrar till utvecklingsstörda
barn i princip skall ha det slutliga avgörandet när det gäller
valet mellan grundskola och särskola samt inom särskolan.
Särskolan är en mycket viktig del av det svenska
skolväsendet och fyller ett stort behov. Särskolans personal
har stor specialkunskap och erfarenhet när det gäller att möta
eleverna utifrån deras behov och möjligheter. Det ställer
stora krav på undervisningen eftersom skillnaderna i
begåvning, förutsättningar och behov är stora bland dessa
elever och kunskapskraven måste anpassas efter varje elevs
förutsättningar. Målsättningen är att varje elev skall få goda
möjligheter att vara aktiv i det dagliga livet och kunna
förbereda sig för vuxenlivet. För många utvecklingsstörda
barn är det därför en förmån och en förutsättning för att de
ska utvecklas på ett positivt sätt att de får tillgång till de
särskilda möjligheter som särskolan erbjuder. Om det råder
inga delade meningar.
För närvarande går drygt 8 000
barn i särskolan och i de allra flesta fall har styrelsen
för särskolan och föräldrarna kommit överens om
placeringen av dessa barn. Det finns dock tillfällen då det
råder delade meningar. I ett fåtal fall har styrelsen ensidigt
beslutat om barnets placering mot föräldrarnas vilja. Även
om mycket få överklagar styrelsens beslut hos Skolväsendets
överklagandenämnd, kan man inte utesluta att det i flera fall
förekommit att barn placerats i särskolan mot föräldrarnas
vilja men att de avstått från att överklaga.
Av FN:s barnkonvention framgår att barnets bästa alltid
skall komma i första rummet vid åtgärder som rör barnen.
Det gäller också val av skolform. Därför är det viktigt att
föräldrarna och styrelsen för särskolan utifrån sina respektive
bedömningsgrunder så långt det är möjligt enas om vad det
innebär i det enskilda fallet.
På senare år finns en tydlig utveckling mot att allt fler barn
placeras i särskola. Det har skett i takt med att budgeten för
skolan har bantats och anslagen blivit mindre för barn med
särskilda behov i den vanliga skolan. En stram ekonomi kan
leda till att skolledningen på grund av brist på resurser
bedömer det lämpligt att placera barnet i särskola. Det är
ingen önskvärd utveckling och den bör noggrant följas.
Kommunens ansvar för att erbjuda elever med särskilda
behov hjälp och stöd finns uttalat i lagstiftningen på många
ställen. I skollagens s.k. portalparagrafer finns det
övergripande ansvaret fastställt på följande sätt:
I utbildningen skall tas hänsyn till elever med särskilda
behov (1 kap
2
§ skollagen).
Särskilt stöd skall ges till elever som har svårigheter i
skolarbetet (4 kap
1
§ skollagen).
I läroplanspropositionen heter det att rektor har ett
övergripande ansvar för att elevvårdsverksamhet utformas så
att elever som behöver särskilt stöd och hjälp får detta.
Ekonomiska överväganden skall alltså inte fälla avgörandet
när det gäller vilken placering som är bäst för det enskilda
barnet.
Vi befinner oss mitt i ett skede där särskolan
kommunaliseras. Det är positivt med tanke på att ansvaret
för eleven i särskolan flyttas närmare den enskilde och att
även särskoleelever kommer att omfattas av kommunens
lokala skolplan. Med samma skolhuvudman blir det
förmodligen också lättare för kommunen att hitta flexibla
lösningar, och med en ökad samverkan bör möjligheterna
underlättas att tillgodose föräldrarnas önskemål.
Kristdemokraterna anser därför att föräldrarna under den
försöksperiod som regeringen nu föreslår även bör få avgöra
i vilken typ av klass inom särskolan barnet skall placeras.
Vi är medvetna om att konfliktsituationer kan uppstå, där
föräldrarnas önskan och kommunens möjligheter inte går att
förena. Principen måste dock vara att föräldrarnas val av
skolform är den faktor som i sista hand avgör en elevs
skolplacering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
att föräldrar till utvecklingsstörda barn får det slutliga
avgörandet i valet dels mellan grundskola och särskola, dels
inom särskolan under den försöksperiod på fyra år som
aviserats,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utvecklingen när det gäller
ökningen av antalet elever som placeras i särskola noggrant
bör följas och utvärderas.
Stockholm den 24 april 1995
Inger Davidson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)
Chatrine Pålsson (kds)
Fanny Rizell (kds)
Tuve Skånberg (kds)