med anledning av prop. 1994/95:165 Ett högskoleverk
Enligt studiestödsförordningen, SsF, 16 a § får studiemedel
beviljas för studier på gymnasial och eftergymnasial nivå
utanför Norden ''om utbildningen kan anses ha en godtagbar
standard''. Ytterligare föreskrifter meddelas enligt 16 c § av
CSN.
Det är viktigt att konstatera att studiemedel får beviljas för
både gymnasiala och eftergymnasiala studier samt att i
begreppet eftergymnasial ligger alla utbildningar ovanför
gymnasienivån, således även utbildningar som inte betraktas
som universitets- eller högskoleutbildningar. Det är likaså
viktigt att slå fast att CSN:s uppgift inte består i att avgöra
om en viss utbildning motsvarar eller kan tillgodoräknas i en
svensk utbildning. CSN:s uppgift är att avgöra om
utbildningen kan anses ha en godtagbar standard, eftersom
det ju är detta som krävs för att bevilja studiemedel. Något
krav på motsvarighet eller tillgodoräknande ställs inte. Detta
är såvitt jag förstår också statsmakternas intentioner med
utlandsprogrammet.
För tillämpningen av bestämmelsen om ''godtagbar
standard'' har CSN, med stöd av bemyndigande i SsF 16 c
§ utfärdat föreskrifter, som innebär att CSN i allt väsentligt
följer respektive studielands egen ackreditering av
utbildningar. CSNFS 1994:4, som har följande lydelse:
Godtagbar standard 5
§ En utbildning skall normalt anses ha en godtagbar
standard om utbildningen uppfyller något av följande villkor.
1. utbildningen är statlig eller ställd under statlig tillsyn,
2. utbildningen är ackrediterad av staten, en statlig
myndighet eller en organisation som har statens uppdrag att
ackreditera utbildningar,
3. utbildningen är ackrediterad av en
ackrediteringsorganisation som är allmänt accepterad eller 4.
utbildningen ingår som en del i ett utbytesprogram vid
en svensk läroanstalt på eftergymnasial nivå.
Även en utbildning, som inte uppfyller något av villkoren
i första stycket, kan anses ha en godtagbar standard efter
prövning i varje enskilt fall av CSN.
Således anses utbildningar som är statliga, ställda under
statlig tillsyn eller är ackrediterade av en statlig eller en
allmänt accepterad ackrediteringsorganisation ha en
godtagbar standard. Detta synsätt tillämpas genomgående
för utbildningar som ligger på högskolenivå. Såvitt jag
förstår överensstämmer detta också med VHS linje i
ekvivaleringsärenden. Av de ca 10 000
utbildningar som CSN hittills har bedömt hänför sig
ca 9 750
till denna grupp.
Det påstådda ''problemet'' uppstår när vi kommer till
eftergymnasiala utbildningar -- framför allt yrkesinriktade
sådana och utbildningar inom det konstnärliga området som
inte ligger på högskolenivå. I vissa länder saknas en
ackrediteringsordning för sådana utbildningar. Vissa
utbildningar, särskilt konstnärliga sådana, anser sig
dessutom ofta inte behöva en ackreditering för att rekrytera
studerande. Detta förhållande är dock inte liktydigt med att
utbildningarna inte skulle kunna ha en godtagbar standard.
Vi får i dessa fall gå fram andra vägar; t.ex. via
utbildningsmyndigheter och ekvivaleringsorganisationer i
studielandet samt branschorganisationer i studielandet och i
Sverige. CSN har fram till i dag bedömt ca 250 sådana
utbildningar. Att VHS inte ekvivalerar dessa utbildningar
hänger i första hand ihop med att de inte ligger på
högskolenivå och/eller att de inte är ackrediterade. VHS
ekvivaleringsuppdrag går ju ut på att jämföra och inordna
utländska utbildningar/examina i det svenska
högskolesystemet. VHS ekvivalerar således därför inga
utbildningar som ligger utanför vad som kan betecknas som
den traditionella högskolan, oavsett om de är ackrediterade
eller inte.
CSN:s utvärdering av utlandsprogrammet (CSN Rapport
1995:1) visar tydligt att efterfrågan bland svenska
studerande, som studerat utomlands på egen hand (således
inte utbytesstuderande), att ekvivalera eller tillgodoräkna
dessa studier i Sverige, är rent marginell (4 %). Ser man på
VHS statistik över ekvivaleringsärenden, så står svenska
studerande för endast 2 %, resten står utländska medborgare
för. Det är uppenbart att de som har studerat utomlands inte
bryr sig om om den utländska utbildningen motsvarar eller
inte motsvarar en svensk utbildning. Deras huvudintresse är
om de genom utbildningen får en plats på arbetsmarknaden.
På den punkten skiljer de sig inte från dem som har studerat
i Sverige. Den nämnda undersökningen visar också att de
studerande utomlands värderar sin utbildning mycket högt.
Sammanfattningsvis: på högskoleområdet, där VHS har
kompetens, tillämpar CSN redan i dag samma principer,
nämligen ackreditering i studielandet. Den informationen
finns att tillgå i referenslitteratur. Att gå via VHS skulle bli
en onödig och tidskrävande omgång. Detta skulle avsevärt
fördröja handläggningen av studiemedelsärenden utan att
ärendet skulle tillföras något egentligt mervärde.
För utbildningar utanför högskolan saknar VHS
kompetens medan CSN redan har byggt upp en sådan. I dag
har CSN, sedan verksamheten började för ca 30 år sedan,
prövat och tagit ställning till ca 10 000 utbildningar
utomlands. Utgångspunkten har därvid varit att, som
huvudansvarig, godta studielandets ackreditering av
utbildningar. Jag tror att denna princip också framgent är den
enda framgånsrika. Det omvända, att högskoleverket skulle
ta på sig ansvaret att göra en kvalitetsbedömning i relation
till en ''svensk högskolestandard'', skulle, som jag ser det,
leda till sämre service till de studerande samtidigt som vi inte
skulle uppnå några fördelar, vare sig i administrativt eller
ekonomiskt hänseende.
Det nya högskoleverket, som får många viktiga
övergripande arbetsuppgifter, borde fredas från denna typ av
löpande operativ verksamhet, som hotar att inkräkta på
verkets egentliga arbetsuppgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Högskoleverket och dess
ansvarsfördelning.
Stockholm den 21 mars 1995
Arne Mellqvist (s)
Iréne Vestlund (s)
Leo Persson (s)
Per Erik Granström (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Laila Bäck (s)