med anledning av prop. 1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet

Miljöpartiet har i en utbildningsmotion 1994/95:Ub905
föreslagit en rad åtgärder för att öka jämställdheten mellan
kvinnor och män inom skolan, universitet och högskolor.
Flera av dessa förslag återfinns i regeringens proposition. I
vissa frågor har emellertid regeringen och miljöpartiet helt
skilda synsätt. Detta gäller framför allt frågan om vilka
åtgärder som bör vidtagas för att öka jämställdheten vid
universitet och högskolor.

1. Det offentliga skolväsendet

Regeringens förslag till ändring i skollagen 1 kap. 2 och
9 §§ innebär en förstärkning av skyldigheter för alla som är
verksamma inom skolan att främja jämställdhet mellan
könen. En sådan förstärkning hälsas med tillfredsställelse.
Bakgrundstexterna och angivna skäl för bedömningarna
betonar flera viktiga områden inom vilka
jämställdhetsarbetet skall intensifieras. Man poängterar att
jämställdhet är ett pedagogiskt problem, att
jämställdhetsfrågorna skall integreras i lärarutbildningen etc.
Miljöpartiet delar regeringens allmänna inställning vad
gäller betydelsen av ett brett och intensifierat
jämställdshetsarbete i skolan.

Propositionen svävar dock på målet avsevärt när det gäller
åtgärdernas pregnans. Man behandlar t.ex. inte frågan om
hur tillsynen av hur skollagen efterlevs skall ske. Inte heller
ställer man krav på en samlad utvärdering av kommunernas
jämställdhetsarbete utan nöjer sig med ganska vaga
antydningar om kommande uppdrag till Skolverket att öi sitt
forskningspolitiska program initiera och stödja
forskningsinsatser, som har sin utgångspunkt i den
pedagogiska processen i klassrummet, som ett stöd för
skolans pedagogiska jämställdhetsarbeteö. Detta bådar inte
gott utan stärker snarast farhågan att jämställdhetsarbetet
kommer att sega sig fram i fortsatt ultrarapidtakt även under
de närmaste åren. Miljöpartiet föreslår att man i
tillsynsarbetet särskilt skall uppmärksamma hur skolorna
uppfyller den nya skollagens krav på jämställdhetsarbetet
samt att tydliga anvisningar tas fram för hur en rullande
uppföljning av kommunernas jämställdhetsarbete
framskrider.

2. Högre utbildning och forskning

I propositionen redovisas en statistik som entydigt visar en
mycket sned könsfördelning vad gäller högre utbildning och
forskning vid våra universitet och högskolor. Kvinnorna är
relativt få såväl i elevkategorierna som i kategorin anställda
forskare och lärare. Någon djupare analys av orsakerna till
snedfördelningen gör man inte.

De åtgärder som regeringen diskuterar för att åstadkomma
en bättre balanserad könsfördelning är huvudsakligen
fokuserade på att kvotera till olika utbildningar och att helt
enkelt förordna kvinnor på tjänster genom olika typer av
positiv särbehandling vid tillsättningsförfarandet. Man vill
inrätta doktorandtjänster öronmärkta för kvinnor, tillsätta
professurer genom s.k. positiv särbehandling av kvinnor
(t.ex. att en sökande av underrepresenterat kön får företräde
till en professur framför mer meriterade sökande av andra
könet), etc.

Detta gagnar knappast jämställdheten. Risken är istället
stor att dessa särbehandlade kvinnotjänster kommer att
betraktas som tjänster av lägre värde. Den individuella
lönesättning som gäller för professurer och andra
universitetstjänster kommer kanske att medföra att dessa
kvinnliga tjänsteinnehavare får betydligt lägre lön än sina
mer meriterade manliga kollegor. Skall i så fall detta också
kompenseras med speciella kompensationsbidrag för
kvinnolöner till mindre förtjänta kvinnor? I propositionen
belyses inte nackdelarna med förslagen (och egentligen inte
heller fördelarna). Man får snarast intrycket av att regeringen
begår samma förenklingsfel, som var så vanliga i
biståndspolitikens barndom: Har de inte
doktorandtjänster? --  Då ger vi dem doktorandtjänster!
Någonstans borde det ringa en varningens klocka. Det krävs
betydligt mer insiktsfulla drag för att lösa problem med
social orättvisa.

Miljöpartiet utgår från att en viktig orsak till att relativt få
kvinnor doktorerar och relativt få kvinnor innehar högre
tjänster vid universitet och högskolor ligger i att kvinnor och
män inte har likvärdiga förutsättningar vid högre
universitetsstudier och i den fortsatta forskarkarriären. Vi vill
därför sätta in resurserna på att rätta till förutsättningarna så
att de blir likvärdiga för män och kvinnor.

Ytligt sett kan förutsättningarna för kvinnor och män i
forskarutbildning och forskarkarriären synas likvärdiga.
Samma antagningsregler, samma studiefinansiering, samma
undervisning gäller för kvinnor som för män. En närmare
granskning av förutsättningarna för män och kvinnor i högre
utbildning visar emellertid tydliga skillnader.

Redan det faktum att lärarna och handledarna i
forskarutbildningen är män (ca 85 procent) kan förklara en
del av svårigheterna för kvinnor. Det finns också tendenser
till skillnader i val av avhandlingsämne mellan manliga och
kvinnliga studenter. Män ansluter sig lättare till
institutionernas redan etablerade forskningsprojekt medan
kvinnor i större utsträckning väljer ämnen som inte finns
representerade i den pågående forskningen vid
institutionerna. Att utföra sitt avhandlingsarbete i en redan
etablerad forskargrupp är som regel lättare än att utföra hela
arbetet på egen hand, även om viss hjälp i form av
handledning finns att tillgå. Dessa skillnader slår igenom
redan vid de små forskningsuppgifter som utförs vid
grundutbildningens slut och som ligger till grund för
antagningen till forskarutbildningen. Här ligger en del av
förklaringen till att färre kvinnor antas till
forskarutbildningen och att kvinnor använder längre tid och
oftare avbryter en påbörjad forskarutbildning.

I kommittéerna som sköter antagningen till
forskarutbildningen sitter institutionernas handledare. Det
ligger nära till hands att tro att de studerande som redan
arbetar inom handledarens forskningsprojekt ibland
favoriseras på sina medsökandes bekostnad. Detta behöver
inte alls vara ett uttryck för medveten korruption bland
handledare. Det kan t.ex. vara ett naturligt led i en strävan
att hålla hög nivå på handledningen och bidraga till en god
genomströmning i forskarutbildningen. Men det missgynnar
förmodligen kvinnliga studerande som grupp.

De år man genomgår forskarutbildning sammanfaller med
den tid i livet när man vanligtvis skaffar barn. Självfallet
innnebär detta andra förutsättningar för kvinnor än män att
genomföra en forskarutbildning på förväntade fyra-fem år.
Många familjer där kvinnan går i forskarutbildning väntar
med det första barnet tills kvinnan tagit sin doktorsexamen.
Barnafödande innebär då en fördröjning av kvinnans
fortsatta karriär, att genom egen forskning meritera sig för
forskarassistenttjänst. Genom att konkurrensen om
forskarassistenttjänster är hård och meriter ofta endast
räknas för de fem första åren efter doktorsexamen så är
många kvinnor näst intill utan möjlighet att gå vidare mot ett
arbete som självständig forskare vid ett svenskt universitet.
(Om kvinnan vill ha familj och barn före 30 års ålder.)

Redan dessa tydliga skillnader i förutsättningar för män
och kvinnor i forskarutbildningen pekar på några lämpliga
åtgärder för att förbättra situationen. Ändra
handledningssituationen såväl på C- och D-nivån som i
forskarutbildningen så att kvinnliga studerande inte drabbas
av konkurrenshinder redan i ingången till sina forskarstudier.
Fullfölj omvandlingen av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster och öka dessutom antalet
doktorandtjänster. En doktorandtjänst ger den sociala
trygghet som framför allt kvinnliga studerande behöver
under studietiden. Miljöpartiet har i sin budgetmotion
anvisat 187,5 miljoner kronor för fullföljande av övergången
från utbildningsbidrag till doktorandtjänster samt en
avsevärd utökning av antalet doktorandtjänster.

Ändra meriteringskraven så att en fördröjning genom
barnafödande inte lägger onödiga hinder i vägen vid
konkurrens om tjänster i den fortsatta forskarkarriären.
Öppna möjligheten för forskarstuderande att söka egna
forskningsmedel, så att de inte är helt hänvisade till
handledarnas resurser och välvilja. Inför olika typer av
tidsbegränsade tjänster i forskarkarriären (t.ex. med tre
tjänster mellan doktorandtjänst och professor som i USA).

En hierarki av flera tidsbegränsade tjänster under
professorsnivå skulle öka rörligheten bland universitetens
forskande personal, vilket är absolut nödvändigt för att inte
universitetens forskning och utbildning skall gå i stå (på det
sätt som delvis skett sedan 1960-talet i Sverige). Även en
ökad rörlighet mellan universitet och näringsliv eller arbeten
inom den offentliga sektorn (inklusive skola och utbildning)
gagnar samhället som helhet och gynnar möjligheterna att
i ett någorlunda kort tidsperspektiv få en rimlig fördelning
mellan män och kvinnor bland forskare och lärare vid
universitet och högskolor.

Vi förordar att regeringen med hänsyn till kända
förhållanden föreslår effektiva åtgärder för att väsentligt öka
kvinnors möjligheter till högre utbildning. Konkurrens på, i
djupare mening, lika villkor för kvinnor och män bör vara
förslagets mål. Förslaget till åtgärder bör lämna utrymme för
lokala variationer men också åtföljas av ett program för
utvärdering och korrigering.

Vi i miljöpartiet accepterar kvotering som metod för att
åstadkomma representativitet och förstärkt demokrati när det
gäller olika beslutande församlingar i samhället, t.ex. i
kommuner, landsting och riksdag. När det gäller tillsättning
av vissa tjänster, t.ex. professurer, är strikt kvotering direkt
olämplig. Däremot ser vi gärna att i de fall de mest
kompetenta sökandena till en tjänst endast obetydligt skiljer
sig i meriter så tillsätts tjänsten med hänsyn till det
underrepresenterade könet. Ett sådant förfaringssätt kräver
ingen lagändring. Nu gällande jämställdhetslag är i det
avseendet fullt tillräcklig. Det gäller bara att få universiteten
att rätt utnyttja möjligheten. Vi förordar därför att en särskild
jämställdhetsansvarig vid universitetet, med uppgift att
bevaka jämställdhetsaspekten, deltager i beredningen av
varje tjänstetillsättning. Detta bör gälla inte bara tillsättning
av professurer utan också tillsättning av lektorer och
forskarassistenter. Om nu regeringen ändå vidhåller att
inrättande av professurer speciellt för kvinnor skall ske så
är det viktigt att dessa professurer inrättas med stor omsorg.
Sverige är ett litet land med relativt få kvinnliga forskare.
Den bästa strategin är sannolikt att aktivt söka kvinnor som
är mycket kompetenta och framstående forskare (men ännu
ej innehar professur) och inrätta professurer inom deras
specialområden. Tjänsterna skall utlysas i vanlig ordning
och tillsättas på vanligt sätt.

Ett sådant förfarande bör leda till att kvinnorna som regel
konkurrerar ut sina manliga medsökande. Vi får kvinnliga
professorer med hög kompetens. Nya, kanske mer kvinnliga,
forskningsområden etableras och vi får kvinnliga
professorer, som förhoppningsvis kan tjäna som goda
förebilder för sina studerande medsystrar (liksom för
manliga studerande och forskare).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på tillsyn och uppföljning
av de skyldigheter i jämställdhetsarbetet som den föreslagna
ändringen i skollagen medför,

2. att riksdagen avslår regeringens begäran om 37,5
miljoner kronor utöver vad som föreslagits i
budgetpropositionen,

3. att riksdagen beslutar anslå 187,5 miljoner kronor för
slutförande av övergången från utbildningsbidrag till
doktorandtjänster samt inrättande av ytterligare
doktorandtjänster,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
tjänstestrukturen vid universitet och högskolor i syfte att få
en förändring som ökar rörligheten inom den högre
utbildningen och forskningen enligt de riktlinjer som anförts
i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad
jämställdhet vad gäller studerandes tillgång till handledning
i grundutbildning och forskarutbildning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av meritvärderingen vid
tillsättning av tjänster så att kvinnor ej missgynnas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade möjligheter för unga
forskare att få forskningsbidrag,

8. att riksdagen beslutar att en särskild
jämställdhetsansvarig alltid skall delta i
tjänstetillsättningsberedningen i samband med tillsättningen
av tjänster vid universitet och högskolor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om positiv särbehandling av kvinnor
vid tillsättning av tjänster vid universitet och högskolor,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om speciella tillvägagångssätt vid
inrättande och tillsättning av nya professurer med anledning
av den sneda könsfördelningen bland nuvarande professorer.

Stockholm den 14 mars 1995

Gunnar Goude (mp)

Kia Andreasson (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Eva Goe s (mp)

Barbro Johansson (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Roy Ottosson (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Birger Schlaug (mp)