med anledning av prop. 1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet
I propositionen ger regeringen uttryck för uppfattningen att
utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män har
gått alltför långsamt inom utbildningsområdet. Regeringen
föreslår därför åtgärder för att påskynda utvecklingen på
såväl kort som lång sikt. De kortsiktiga åtgärder som föreslås
är bl.a. att det vid tillsättning av professorer och andra högre
tjänster inom universitets- och högskolevärlden skall
tillämpas s.k. positiv särbehandling, varmed avses att en
tjänst tillsätts med en sökande av underrepresenterat kön,
även om vederbörande är mindre kvalificerad än
medsökande av det andra könet.
Vi tar för vår del bestämt avstånd från regeringens förslag
i denna del.
Allmänna utgångspunkter
Den moderata grundsynen är att vi alla är olika men lika
mycket värda. Det betyder att ingen får diskrimineras t.ex.
på grund av sitt kön. Vi ser varje människa som en individ
och inte bara som en del av ett kollektiv. Detta är det
perspektiv ur vilket vi betraktar jämställdheten.
Fortfarande finns betydande olikheter i kvinnors och mäns
reella villkor. Lång väg återstår att gå innan vi i praktiken
uppnått en jämnare fördelning av makt, inflytande och
möjligheter till ekonomisk självständighet.
Jämställdhetsarbetet kräver insatser inom många delar av
samhället. Den attitydpåverkan som krävs framöver uppnås
dock inte främst genom politiska beslut utan genom att
enskilda individer tar ett personligt, praktiskt och moraliskt
ansvar.
Jämställdhetsarbetet måste bedrivas långsiktigt. Vi måste
acceptera att det tar tid att i grunden förändra människors
attityder. Mycket av det jämställdhetsarbete som på sistone
blivit följden av politiska beslut har skett i form av olika
projekt eller kampanjer. Utvärderingen av dessa projekt har
emellertid ofta givit vid handen att verksamheterna har
klingat av när projekttiden och projektpengarna har tagit slut.
I realiteten blir effekterna därför ofta kortvariga och ytliga.
Regeringens förslag utgår ifrån att kvotering av kvinnor på
manligt dominerade områden skulle gynna jämställdheten.
Vi tror inte på kvotering. Den bygger på bristande tilltro till
kvinnors förmåga och övertro på regleringar. Vi är
övertygade om att verklig, långsiktig jämställdhet förutsätter
det självförtroende som det ger kvinnorna att skapa sig en
ställning i samhället grundad på egen kraft och duglighet.
Detta är skillnaden mellan formell och reell jämställdhet.
Det är tydligt att regeringen har hamnat i ett dilemma när
det gäller jämställdhetspolitiken. Regeringen drivs av ett
behov av att visa politisk handlingskraft för att skyla över
att den saknar visioner för den verklighet som råder nu och
framöver. Den är kvar i den sociala ingenjörskonstens
tankegods från 30-talet och vill uppifrån styra människornas
liv utifrån vad en elitistisk grupp för närvarande anser vara
''politiskt korrekt''.
Moderata Samlingspartiet anser att grunden för
regeringens förslag när det gäller högskolan och
universiteten är bräcklig. Man konstaterar att det råder sned
fördelning av studerande vid vissa linjer men sträcker inte
ambitionen längre än till att söka åstadkomma rent
matematisk utjämning. Det innebär att förslagen snarare
syftar till att undanröja symtomen än att gå på djupet och
analysera orsakerna.
I kommittémotionen 1994/95:A816, Jämställdhet av Per
Unckel m.fl. har vi påtalat ett antal faktorer som inverkar
negativt på svenska kvinnors vilja och/eller möjlighet att
bedriva kvalificerade studier eller inneha ett krävande
förvärvsarbete.
Problem som sammanhänger med Sveriges rigida
arbetsmarknad, det svenska skattesystemet som tvingar
kvinnorna till dubbelarbete utan möjlighet annat än för ett
fåtal mycket välbeställda att köpa privata hemtjänster samt
välfärdsstatens stela system som inte ger utrymme för
individuella lösningar är utan tvivel bidragande orsaker till
dagens sneda fördelning av kvinnor och män inom högre
utbildning och forskning. Den offentliga sektorns
monopolställning inom traditionella kvinnoyrken och
därmed sammanhängande svårigheter för kvinnor att få
ekonomisk utdelning på investeringar i högre utbildning är
en annan sådan orsak. Det är en brist att regeringen över
huvud taget inte berör dessa frågor i propositionen. Utan en
sådan bred analys är det inte möjligt att hitta seriösa,
långsiktigt verkande åtgärder.
Jämställdheten inom skolan
När det gäller inriktningen av det fortsatta
jämställdhetsarbetet inom den obligatoriska skolan bygger
propositionen i stort på de förslag som arbetsgruppen
Kvinnligt och manligt i skolan lade fram sommaren 1994.
Denna grupp, som tillsattes av den borgerliga regeringen,
och vars arbete leddes av den moderata riksdagsledamoten
Chris Heister, har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram de krav
som måste ställas på en modern jämställdhetspolitik för
skolan.
Arbetsgruppens förslag ligger bl a till grund för
regeringens ställningstagande: att jämställdhet mellan könen
bör lyftas fram som pedagogisk fråga, som förutsätter
grundläggande kunskaper om rådande könsskillnader och
könsmönster.
Könstillhörighetens betydelse och könsskillnader måste
förstås och ses såväl utifrån kulturella, sociala och biologiska
förklaringsmodeller som ur ett individ- och
samhällsperspektiv. Därför är det enligt vår uppfattning för
snävt och otillräckligt att, som regeringen gör, bara tala om
genusforskning på skolområdet. Skolan skiljer sig från all
annan verksamhet i samhället eftersom den arbetar med
pojkar och flickor i ständig utveckling och mognad. Att då
välja bort det biologiska perspektivet ser vi mer som ett
uttryck för att de ideologiska skygglapparna fortfarande
sitter så tätt att man inte är beredd att bejaka en allsidig
forskning på skolans område.
Regeringen anför att flickornas könsbundna val av
utbildning och yrke har setts som ett problem under de
senaste decenniernas jämställdhetsarbete i skolan, medan
pojkarnas lika könsbundna val knappast har ifrågasatts
(prop. s. 8). Därför, fortsätter regeringen, har kampanjer och
olika former av insatser i mycket hög utsträckning fokuserats
på att ändra flickornas attityder och val, dock utan att uppnå
några bestående förändringar. Inriktningen har alltså varit att
flickorna skulle förändras utifrån en manlig norm.
I propositionen finns nu en tendens att i stället peka ut
pojkarna som ett problem. Vi tror att det är farligt att på detta
sätt låta pojkar eller flickor vara bärare av
jämställdhetsproblemen i samhället. Problemet är att varken
pojkar eller flickor får den undervisning och utbildning som
de är i behov av och berättigade till.
En modern jämställdhetspolitik försöker inte förneka eller
utplåna de könsskillnader som kan finnas mellan flickor och
pojkar vid olika åldrar, utan frågar i stället hur skolan skall
kunna ta hänsyn till dem för att därigenom ge varje individ
möjlighet att utveckla sin fulla potential. Därmed kommer
arbetet i skolan att inte bara intressera sig för den
procentuella fördelningen mellan könen i olika
utbildningsvägar och yrken utan också för hur
undervisningen går till, hur skolan arbetar, när olika dmnen
introduceras i tiden och hur arbetsformerna i skolan skall
kunna undvika att missgynna endera könet.
Vi anser att det måste vara skolans skyldighet att inte bara
beakta utan även bejaka de könsskillnader som enligt
erfarenhet och modern forskning faktiskt finns. I stället för
att se olikheterna mellan flickor och pojkar som ett problem
bör man se dem som en resurs.
Vi tillstyrker förslaget att skolans uppgift att främja
jämställdhet mellan könen förs in i skollagen.
I övrigt ansluter vi oss till de överväganden som framförs
i den moderata kommittémotionen 1994/95m1108.
Jämställdheten inom högre utbildning och forskning
Regeringen föreslår att totalt 116 miljoner kronor anslås
för olika åtgärder, varav 30 miljoner kronor för
doktorandtjänster, 14 miljoner kronor för post-doktorala
stipendier för kvinnor och 64 miljoner kronor för
forskarassistenttjänster och professurer. Av sistnämnda
belopp är 34,4 miljoner kronor en engångssatsning på
nyinrättade professurer för att åstadkomma en jämnare
könsfördelning. Forskningsrådsnämnden skall få till uppgift
att föreslå ämnen inom vilka det kan finnas anledning att
inrätta professurer eller forskartjänster med inriktning mot
genusforskning.
Beträffande samtliga dessa tjänster anger regeringen att
s.k. positiv särbehandling vid behov skall tillämpas, varmed
avses att en tjänst tillsätts med en kompetent sökande av
underrepresenterat kön, även om vederbörande är mindre
kvalificerad än medsökande av det andra könet. Detta förslag
har väckt berättigad kritik. I den allmänna debatten talas det
nu om ''thammare -- ett akademiskt B-lag''.
Vi avvisar bestämt förslaget om positiv särbehandling. Vi
avvisar det därför att det är förnedrande för kvinnorna och
därför att det har felaktiga utgångspunkter.
Genom förslaget om positiv särbehandling ger regeringen
uttryck för en kvinnosyn som är djupt kränkande. Den signal
som skickas ut är att det inte finns tillräckligt många
kompetenta kvinnliga forskare, varför kvinnor måste hjälpas
så att den socialdemokratiska regeringen kan uppnå sina
jämställdhetsmål.
Risken är uppenbar att en positiv särbehandling av kvinnor
kommer att leda till att gamla fördomar cementeras och att
pågående arbete för reell jämställdhet mellan könen
därigenom försenas. Regeringens agerande skadar därför det
långsiktiga och seriösa jämställdhetsarbetet på universiteten
och högskolorna.
Av Forskningsrådsnämndens rapport Varför beviljas så få
kvinnor forskningsbidrag? framgår att ett av hindren för
kvinnornas forskarkarriär står att finna i den vetenskapliga
världens informella nätverk. Nätverkstillhörighet leder till
inbjudningar att skriva artiklar, hålla föredrag och föreläsa
och är en viktig källa till såväl vetenskapligt som socialt
kapital. Kvinnor ingår i mindre utsträckning än män i
vetenskapliga nätverk. De blir lätt ''outsiders'' i förhållande
till den akademiska manskulturen, vilket gör kvinnor
osynliga. Av rapporten kan man dra slutsatsen att män
särbehandlas positivt, kvinnor negativt. De formella
kriterierna på vetenskaplighet följs inte alltid. Även om en
kvinnlig sökande är mer meriterad än sin manlige
medsökande så kommer det inte alltid fram i
urvalsprocessen.
Vi anser att det finns skäl att göra en total översyn av
professorstillsättningarna och av
tjänstetillsättningsnämndernas arbetsmetoder. I ett system
med klara kriterier, där manliga nätverk och slumpmässiga
fördelar inte fäller utslaget, skulle alla, och i synnerhet
kvinnorna, få en bättre möjlighet att komma till sin rätt.
Problemet är alltså inte brist på kvinnlig kompetens utan
subtila, men diskriminerande, inslag i de manligt
dominerade strukturerna.
Vi ifrågasätter slutligen om regeringens förslag om positiv
särbehandling står i överensstämmelse med 11 kap 9 §
regeringsformen, som föreskriver att det vid tillsättning av
statlig tjänst skall fästas avseende endast vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet. Regeringen hävdar att
strävanden att främja jämställdhet är en saklig grund i
regeringsformens mening men anger inte närmare grunden
för denna tolkning. Regeringsformen bör av
rättssäkerhetsskäl ses över. I 2 kap 16 § öppnas en möjlighet
att missgynna en medborgare på grund av hans kön, om lag
eller annan föreskrift utgör led i strävanden att åstadkomma
jämställdhet mellan män och kvinnor. I ett rättssamhälle
borde det inte finnas grund för sådan diskriminering bland
de konstitutionella fri- och rättigheterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvotering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhet i skolan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. positiv respektive negativ
särbehandling,
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
professorstillsättningar och tjänstetillsättningsnämndernas
arbetsmetoder i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
regeringsformen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 15 mars 1995
Christel Anderberg (m)
Inga Berggren (m)
Chris Heister (m)
Annika Jonsell (m)
Gullan Lindblad (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Inger René (m)
Birgitta Wistrand (m)
Anna Åkerhielm (m)