För synskadade är den kommunala vuxenutbildningen en
mycket viktig utbildningsform. Några av skälen till detta är:
1. Arten av synskada
Det finns elever som inte har kunnat fullfölja sin
gymnasiala utbildning på grund av progredierande
synskador. Man har då blivit tvungen att övergå från att läsa
vanlig skrift till att läsa punktskrift och/eller kassett. Man har
också genomgått rehabilitering för att kunna klara sitt
dagliga liv som gravt synskadad.
2. Studietakten
Eftersom det, oftast, tar mycket längre tid att tillgodogöra
sig litteratur på punktskrift eller kassett kan det vara svårt att
hinna med den studietakt som råder. Den kommunala
vuxenutbildningen är därför ett alternativ för att komplettera
de ämnen som ej hanns med i gymnasiet.
3. Synskadade invandrare
Synskadade invandrares enda möjlighet att skaffa
gymnasiekompetens är genom den kommunala
vuxenutbildningen.
Stöd till synskadade i skolan
Tomtebodaskolans resurscenter (TRC) ger utbildning i
handikappkompenserande ämnen, såsom punktskrift och
förflyttningsteknik, till synskadade elever i grundskolan och
ungdomsgymnasiet. De genomför även utbildning av
elevens lärare i hemskolan. Däremot har TRC inget ansvar
för synskadade inom den kommunala vuxenutbildningen
eller för utbildning riktad till dess lärare.
Statens institut för handikappade i skolan (SIH) har
konsulenter som kan ge pedagogiskt stöd till synskadade
elever och deras lärare. De har emellertid inte resurser vare
sig för att ge eleverna inom den kommunala
vuxenutbildningen det stöd de ofta behöver eller för att
utbilda dess lärare.
Litteraturförsörjning
För synskadade elever inom grundskolan och
ungdomsgymnasiet betalar kommunen samma pris per bok i
punktskrift eller på kassett som för motsvarande bok i vanlig
skrift. Resterande kostnad står staten för. För eleverna inom
den kommunala vuxenutbildningen måste kommunen betala
hela kostnaden för framtagande av punktskrifts- och/eller
talböckerna. Att producera en punktskriftsbok kostar ungefär
24 000 kronor. Kommunerna har ofta inte råd att ta denna
kostnad. Bland annat i Stockholm finns exempel på att tre
synskadade föreslogs dela på en bok. Vilka andra elever
skulle acceptera detta?
Bokklubb för punktskriftsläsare
Punktskriften är gravt synskadades enda läs- och
skriftspråk. Det är därför nödvändigt att dessa personer ges
möjlighet att använda och utveckla sin förmåga att läsa
punktskrift. Antalet gravt synskadade personer i Sverige som
kan läsa punktskrift är cirka 1000. Av dessa har drygt hälften
tillräckliga kunskaper för att klara av att läsa hela böcker.
Synskadades Riksförbund bedriver verksamhet med en
bokklubb för punktskriftsläsare, Club Braille. Bokklubben
har omkring 250 medlemmar och är den enda i vårt land som
kan erbjuda punktskriftsböcker. Verksamheten omfattar idag
6 erbjudanden per år om vardera två titlar att välja mellan.
De synskadade bokklubbsmedlemmarna betalar en normal
bokklubbsavgift. Detta innebär att Synskadades Riksförbund
står för merkostnaderna på 2500 kronor per sålt
bokexemplar, eller 1,8 mkr per år. Av ekonomiska skäl kan
Synskadades Riksförbund inte fortsätta verksamheten med
bokklubben. Om inte extern finansiering kan erhållas
kommer den därför att läggas ner under 1995. För att de gravt
synskadade bokklubbsmedlemmarna skall ha tillgång till
litteratur i punktskrift är det viktigt att regeringen finner
former för hur detta ska kunna finansieras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen framförts om resursbehov vid
Tomtebodaskolan och Statens institut för handikappfrågor i
skolan för stöd till elever och utbildning av lärare inom den
kommunala vuxenutbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
finansieringen av produktionskostnader för läromedel till
synskadade i kommunal vuxenutbildning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att finna former för
hur landets enda bokklubb för punktskriftsläsare skall kunna
finansieras.1
Stockholm den 25 januari 1995
Kerstin Warnerbring (c)