Gällande reglering om bidrag till de fristående skolorna
gör att kommuner kan hamna i en mycket svår ekonomisk
situation. Speciellt för små kommuner med
glesbygdsstruktur kan gällande bestämmelser ge orimliga
ekonomiska konsekvenser.
Ett exempel på detta är om en kommun p.g.a. försämrade
ekonomiska villkor beslutar att lägga ned en glesbygdsskola,
samtidigt som vissa föräldrar beslutar att starta en fristående
skola i aktuellt glesbygdsområde.
När redovisad situation uppstår innebär det att staten, över
Skolverket, tar beslut om godkännande av fristående skolor
utan betalningsansvar, vilket f.ö. borde strida mor
finansieringsprincipen. Det innebär vidare att kommunen till
den fristående skolan kan få betala 85 %
av genomsnittlig elevkostnad samtidigt som kommunen
har ett 100 %-igt
ekonomiskt ansvar för de elever vars föräldrar
föredrar kommunal skolverksamhet.
Konsekvensen av detta exempel är att kommunens
kvarstående egna verksamhet får betala för en fristående
skola på bekostnad av bristande ekonomiskt stöd till den
''egna'' kommunala verksamheten.
De fristående skolorna har säkert i vissa fall bidragit med
ett välkommet nytänkande inom grundskolan. Detta borde
dock ha gått att uppnå inom ramen för den kommunala
grundskolan. Det är politikens och politikernas uppgift att
forma skolverksamheten. Under 80-talet hade
kommunalpolitikerna begränsade möjligheter att forma
skolan jämfört med idag. Den nya ordningen med större
möjligheter att utforma skolverksamheten borde stimulera
till nytänkande även inom den kommunala skolan.
En viktig och allvarlig konsekvens av de fristående
skolorna är att barn och ungdomar från skilda
hemförhållanden, religioner, kulturer m.m. inte möts. En stor
risk med detta system är att ungdomsgrupper i framtiden kan
bli främlingar för varandra och vara helt okunniga om
varandras levnadsvillkor. Detta kan i förlängningen leda till
hårda motsättningar och ett samhälle utan solidarisk respons.
Den socialdemokratiska skolpolitiken måste inriktas så att
man inte löser skolors problem genom att öka segregationen
i samhället, vilket gör att t.ex. befintliga gemenskaper,
familjer och elevgrupper splittras. Problemen i skolan löser
vi inte genom att starta fristående skolor utan bl.a. genom att
öka elevers och föräldrars delaktighet, ökat inflytande och
ansvarstagande för den kommunala skolverksamheten.
De fristående skolorna måste ses som ett komplement till
den kommunala skolverksamheten och får således inte
finansieras på bekostnad av densamma. Den gällande
regleringen måste ändras så att etablerande av fristående
skolor endast får ske med berörd kommuns godkännande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunala bidrag till fristående
skolor.
Stockholm den 25 januari 1995
Lena Sandlin (s)
Annika Nilsson (s)
Lars U Granberg (s)
Urban Ahlin (s)
Anders Ygeman (s)